SOU 1966:48

Prissamverkan och konkurrens

5. Riktprisannonseringens omfattning och utformning Undersökningens omfattning och uppläggning Undersökningens resultat

6. Antal ärenden hos NFR och NO åren 1957—1965

7. Skrivelse från näringslivets organisationer angående medverkan till en aktiv pris- och konkurrenspolitik . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8. Förteckning över myndigheter, särskilda sakkunniga samt organisationer med vilka utredningen haft överläggningar

I betänkandet använda förkortningar:

KBL Konkurensbegränsningslagen

NFR Näringsfrihetsrådet

NO ——Näringsfrihetsombudsmannen

SPK Statens pris— och kartellnämnd NOP — Näringslivets opinionsnämnd

PKF — tidskriften Pris- och kartellfrågor SOU — Statens offentliga utredningar NFR Beslut 1963 -— Näringsfrihetsrådets beslut 1954—1963

248 248

248 249

250 250

250

251 251 252 252 253 253 253 254 255 255 256

256 257 259 260

271 271 272

275

276

278

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. H andelsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1965 har statsrådet Gunnar Lange genom beslut samma dag tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren att verkställa en utredning av riktprissystemet och andra former av prissamarbete.

Som experter åt utredningen har utsetts byråchefen hos statens pris- och kartellnämnd, Torsten Elm, dåvarande lagbyråchefen i handelsdeparte- mentet, numera rättschefen i ecklesiastikdepartementet Torsten Löwbeer, byråchefen hos näringsfrihctsovmbudsmannen Hans Lundberg samt experten i koncentrationsutredningcn, ekon. lic. Solveig Wikström. Sekreterare i utredningen har varit hovrättsfiskalen, jur. lic. Ulf Bernitz och dåvarande förste aktuarien hos statens pris- och kartellnämnd, numera departements- sekreteraren i handelsdepartementet Sven Sahlström.

Utredningen, som har antagit benämningen riktprisutredningen, har under arbetets gång haft överläggningar med de konkurrensövervakande myndigheterna och berett tillfälle åt olika organisationer med direkt eller nära anknytning till samhällsekonomiska intressen att inför utredningen framföra sina synpunkter på de spörsmål utredningen haft att ta ställning till. Därutöver har utredningen hört vissa personer med särskild sak- kunskap i hithörande frågor.

Studiebesök har avlagts i Oslo den 13 16 januari 1966, varvid över- läggningar ägt rum med företrädare för Prisdirektoratet samt vissa orga- nisationer.

På uppdrag av utredningen har Svenska Institutet för Opinionsunder- sökningar (SIFO) utfört en intervj uundersökning angående konsumenternas priskunskap och prismedvetande. Statens pris— och kartellnämnd har för utredningens räkning undersökt omfattningen av vertikal riktprissättning. Experten i koncentrationsutredningen, fil. kand. Alf Carling samt ekon.

10 lic. Bertil Kusoffsky, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögsko- lan i Stockholm, l1ar biträtt utredningen i frågor rörande bl. a. analysmetoder för bedömning av prissamverkans effekter. T. S. Lindstrom, LLM, Antitrust Division, United States Departement of Justice, har biträtt vid utarbetandet av vissa delar av bilaga rörande internationell konkurrensbegränsningsrätt. Efter slutfört uppdrag får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande »Prissamverkan och konkurrens». Stockholm den 27 juni 1966.

Nils Kellgren Torsten Elm Hans Lundberg

Torsten Löwbeer Solveig Wikström

/UIf Bernitz Sven Sahlström

KAPITEL 1

Utredningens bakgrund och syfte

Internationell översikt av konkurrensbe- gränsningsrätten

Lagstiftningen mot konkurrensbegräns- ning utgör ett tämligen nytt rättsom- råde, som för närvarande befinner sig i stark framväxt i flertalet ekonomiskt välutvecklade länder med en fri mark- nadshushållning. Förenta staterna till- hör de länder där man tidigast ansåg att staten bör främja konkurrensen ge- nom ingripanden mot konkurrensbe- gränsningar _ den grundläggande kon- kurrensbegränsningslagen i detta land, Sherman Act, tillkom år 1890. Otvivel- aktigt har man i Förenta staterna ge- nomlyst hithörande frågor mer ingående än i andra länder och har en mer väl- utvecklad rättsbildning.

I Europa har lagstiftning mot kon- kurrensbegränsning genomförts i stort sett först under 1950- och 1960-talen. Ut- byggnaden av lagstiftningen mot kon- kurrensbegränsningar har tenderat att gå fortare under de senaste åren än ti- digare. Sålunda har den äldre konkur- rensbegränsningslagstiftningen i Stor- britannien nyligen skärpts, och under åren 1962—1964 infördes kartellagar i Schweiz, Spanien och Finland. Därmed finns särskild lagstiftning mot konkur- rensbegränsning i de flesta västeuro- peiska länder.

De i skilda länder gällande konkur- rensbegränsningslagarna har en tämli- gen olikartad utformning. Betydande politiska meningsskiljaktigheter har inte

sällan föregått lagarnas antagande, men i mycket återgår de olika lagarna på gemensamma grundtankar, som ofta di- rekt eller indirekt hämtats från den amerikanska antitrustlagstiftningen. Man brukar allmänt skilja på två prin- ciper för utformningen, nämligen för- budsprincipen och missbruksprincipen. Förbudsprincipen kan typiskt sett sägas innebära att man, i regel vid straffan- svar, förbjuder vissa konkurrensbe- gränsande handlingssätt. Missbruks- principen kan sägas innebära att man utan att förbjuda en viss konkurrens- begränsning öppnar möjlighet att pröva dess verkningar i det enskilda fallet och göra ingripande för det fall att dessa befinns vara skadliga. Skillnaden mellan de båda principernas praktiska funk- tionssätt är dock inte alltid så stor.

Lagstiftningen kan inte i något land sägas bygga helt på den ena eller den andra principen. Den amerikanska rät- ten kan dock anges som prototyp för förbudsprincipen, enär en rad av de mest betydelsefulla formerna av kon— kurrensbegränsning där är förbjudna vid straffansvar under alla förhållan— den. I de europeiska länderna övervä- ger missbruksprincipen, ehuru många lagar framträder närmast som kompro- misser mellan de två linjerna. Sålunda är bruttoprissättning direkt förbjuden i ett flertal europeiska stater.

Inom bl. a. Förenta Nationernas eko- nomiska och sociala råd, ECOSOC, och GATT har man sökt skapa en interna-

tionell ordning för att motverka skad- liga verkningar av konkurrensbegräns- ningar med internationell anknytning. Detta arbete har dock hittills gått lång- samt och innefattat en rad misslyckan- den. Vissa resultat har dock vunnits. Inom OECD bedrivs sålunda ett omfat- tande arbete på området, som bl. a. fått till resultat att ett flertal skrifter publi- cerats, däribland en grundläggande käl— la för information om kartellagstiftning i olika länder (Guide to Legislation on Restrictive Business Practices) . En stör- re undersökning om internationella kon- kurrensbegränsningar i olika branscher har igångsatts.

I de nordiska länderna har en sär- skild ordning tillskapats för kontakten mellan berörda pris- och konkurrens- myndigheter. Sålunda hålls årliga ge- mensamma möten på ämbets- och tjäns- temannaplanet av mera informell ka- raktär. Frågan om en vidareutbyggnad av samarbetet har dryftats i Nordiska rådet men ännu ej föranlett någon åt- gård.

För EFTA:s och EEC:s vidkomman- de har genomförts reglering av inter- nationella konkurrensbegränsningsför- hållanden genom särskilda stadganden i Stockholms- resp. Rom-avtalen. Vad gäller EFTA har man ansett det nöd- vändigt att komplettera bestämmelserna om avveckling av tullar och import- restriktioner med bl.a. särskilda kon- kurrensregler. Den hittillsvarande bety- delsen av dessa regler torde ha varit tämligen begränsad. Vid ministerråds- mötet hösten 1965 beslöts emellertid att de möjligheter — uttryckliga eller un- derförstådda — som EFTA-konventio- nen erbjuder för att ingripa mot kon- kurrensbegränsningar skulle göras me- ra allmänt kända för näringslivet.

En utförligare beskrivning av den in- ternationella konkurrensbegränsnings- rätten lämnas i bil. 1.

Den svenska konkurrensbegränsnings- lagen

Lagens tillkomst och karaktär

Framväxten av det nuvarande regel- systemet skall här blott kortfattat be- skrivas. Lagen av år 1925 0111 under- sökning angående monopolistiska före- tag och sammanslutningar gav myndig- het blott vissa undersökningsbefogen- heter och fick förhållandevis ringa be- tydelse. Lagen ersattes av 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegräns- ning inom näringslivet, enligt vilken en för ändamålet inrättad monopolutred- ningsbyrå vid kommerskollegium skulle föra kartellregister samt utföra särskil- da undersökningar av konkurrensbe- gränsningar. Ett förslag till ny, väsent- ligt utvidgad lagstiftning på området framlades år 1951 av nyetableringssak- kunniga (»Konkurrensbegränsning», SOU 1951z27—28). Sedan förslaget på vissa punkter omarbetats utfärdades år 1953 den nuvarande konkurrensbe- gränsningslagen (KBL).

År 1956 ändrades lagen i utvidgande riktning i samband med att den statliga priskontrollen avskaffades. Förslaget hade framlagts av 1954 års priskontroll- utredning (»Konkurrens och priser», SOU 1955:45 ). Genom ändringen blev lagen tillämplig på i princip alla for- mer av konkurrensbegränsning och in- te som förut blott på kartell- och mono- polfall samt bruttoprissättning. Samti- digt infördes i lagen viss möjlighet att temporärt förordna om högstpris, och övervakningslagen ersattes av uppgifts- skyldighetslagen. En permanent bered- skapslag, avsedd att användas i vissa extraordinära situationer, tillskapades, 1956 års allmänna prisregleringslag.

Den 1 april 1966 trädde en lagänd- ring i kraft, som innebar en skärpning av lagen riktad mot leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäl-

jare. Ändringen, som föranletts av att förhandling om undanröjande av skad— lig verkan misslyckats i ett fall av le- veransvägran, innebar att vite i dylika fall kan föreläggas företagare ( prop. 1966: 13 ).

I Sverige bygger lagstiftningen mot konkurrensbegränsning på en kombina- tion av förbuds- och missbruksprincip. Bruttopriser och anbudskarteller är så- lunda förbjudna vid straffansvar — med dispensmöjlighet _ under det att övriga former av konkurrensbegränsning prö- vas efter sina verkningar i det särskilda fallet. Den svenska konkurrensbegräns- ningslagen har emellertid givits en in— ternationellt sett förhållandevis åter- hållsam utformning om man ser till fö- rekomsten av sanktioner av typen straff, vite, skadestånd och civilrättslig ogil- tighet. Även om det förhåller sig så att man också i ett flertal främmande län- der i praktiken i väsentlig mån söker uppnå lagstiftningens syften i första hand genom förhandlingsverksamhet, kan man dock tala om den svenska för- handlingsprincipen. Undersöknings- och publicitetsverksamheten på konkur- rensbegränsningsområdet äger betydan- de omfattning i Sverige. Vi tillämpar mer än de flesta andra länder publici- tetsvapnet mot konkurrensbegränsning- ar och man kan därför även tala om den svenska publicitetsprincipen.

En medverkan från näringslivets sida i lagstiftningens anda torde vara en förutsättning för att »den svenska lin— jen» skall fungera tillfredsställande. Vid den nuvarande lagens tillkomst hölls så- lunda överläggningar mellan å ena si- dan handelsdepartementet och å andra sidan näringslivets organisationer an- gående lagens utformning. Även om nä- ringslivets representanter hellre skulle ha sett att några generella förbud inte kom till stånd, nåddes därvid i allt väsentligt enighet rörande det förelig-

gande lagutkastet. Genomförandet av 1956 års ändring av lagen föregicks av överläggningar inom utredningen med berörda intressegrupper, varigenom enighet kunde vinnas om ändringens utformning (SOU 1955: 45, s. 134). Den av organisationerna inrättade Närings- livets Konkurrensnämnd _ i vilken Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hant- verks- och Industriorganisation, Sve- riges Industriförbund, Sveriges Köp— mannaförbund samt Sveriges Lantbruks- förbund är representerade _ har också åstadkommit en frivillig sanering på området och aktivt medverkat till att lösa uppkomna problem.

Lagens innehåll och administration Enligt KBL ankommer det på särskild myndighet, näringsfrihetsrådet (NFR) att i andra fall än de, som omfattas av de generella förbuden, genom förhand— ling undanröja sådan konkurrensbe- gränsning, som befinnes medföra skad- lig verkan (5 5). Därmed förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur all- män synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsför- mågan inom näringslivet eller försvårar eller förhindrar annans näringsutöv- ning. Med konkurrensbegränsning skall enligt uttalanden i förarbetena förstås varje omständighet som medför att kon- kurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad. Från de i lagen upptagna förbuden äger NFR att under vissa för- utsättningar meddela dispens.

NFR, som närmast kan karakteriseras som en Specialdomstol, består av ord- förande och åtta ledamöter. Ordföran- den och vice ordföranden skall vara eller ha varit domare under det att en annan ledamot skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden. Av övriga ledamöter utses tre bland personer som företräder företagarintressen och tre

bland personer som företräder allmänna konsument- och löntagarintressen. NFR har utgivit rättsfallssamlingen Närings- frihetsrådets beslut åren 1954—1963 (här förkortad NFR Beslut).

Framställning till NFR om förhand- ling ankommer i första hand på en särskild befattningshavare, näringsfri- hetsombudsmannen (NO), som kan sä- gas vara ett slags åklagare. Har NO i visst fall beslutat att ej påkalla förhand- ling, kan framställning göras av före- tagare, som är direkt berörd av fallet, eller av sammanslutning av konsumen- ter eller löntagare. NO har även att till- se att lagens båda förbud efterlevs och att efter egen prövning anmäla över- trädelse av dessa till allmän åklagare för åtal vid allmän domstol.

NO ingriper i princip på eget initiativ mot olika konkurrensbegränsningar, men de flesta ingripanden har hittills föranletts av anmälningar från enskilda näringsidkare, som ansett sig utsatta för konkurrensbegränsande åtgärder. Fin- ner NO efter undersökning av visst ärende att sådana konkurrensbegräns- ningar föreligger, mot vilka han har att påkalla förhandling inför NFR, ges par- terna i praxis tillfälle att frivilligt av- veckla konkurrensbegränsningarna. Det- ta har medfört, att flertalet ärenden kunnat klaras upp redan hos NO.

Arbetet är hos NO uppdelat på f.n. fem rotlar, mellan vilka förekommer viss specialisering. NO-kansliet syssel- sätter f. n. 17 tjänstemän.

Den tredje myndigheten inom KBL:s område är statens pris- och kartell- nämnd (SPK), som är ett utrednings- och upplysningsorgan. SPK tillkom år 1957 i samband med priskontrollens avskaffande och övertog då bl. a. mono— polutredningsbyråns uppgifter. Nämn- den skall följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris— och konkurrensförhållandena inom närings- livet med undantag för bank- och för-

säkringsväsendet. Nämnden har även att föra kartellregister och _- på eget initiativ eller efter hemställan från NO eller NFR —— utföra sådana utredningar som erfordras vid KBL:s tillämpning samt pris- och strukturundersökningar av olika näringsgrenar. Det ankommer dock inte på SPK att ta ställning till om en konkurrensbegränsning medför skad- lig verkan enligt KBL. SPK är huvud- organ för den statliga konsumentupp- lysningen på prisområdet.

SPK leds av en styrelse med tretton ledamöter. Fem av dessa företräder fö- retagarintressen och lika många kon- sument- och löntagarintressen. Ordfö- randen, vice ordföranden och nämn- dens generaldirektör representerar i styrelsen inget partsintresse. Arbetet är under generaldirektören f.n. uppdelat på fyra byråer, en upplysningssektion samt en arbetsgrupp med speciellt upp- drag. Antalet tjänstemän uppgår f.n. till ca 140. Vid varje länsstyrelse finns dessutom priskontor, vilkas personal ut- för en stor del av fältarbetet, huvud- sakligen med insamling av prisuppgif- ter. SPK utger publikationerna Pris- och kartellfrågor (PKF), som innehål- ler redogörelser för utredningar av nämnden samt beslut av NFR och NO, samt Pris-aktuellt med populärt utfor- made sammanställningar av vissa un- dersökningsresultat.

För bank- och försäkringsväsendet har de uppgifter, som för näringslivet i övrigt anförtrotts åt SPK, tilldelats bankinspektionen respektive försäk- ringsinspektionen.

På vissa, delvis mycket betydelsefulla områden är KBL inte tillämplig, näm- ligen:

verkan utom riket av konkurrensbe- gränsning (såvida ej Kungl. Maj:t med- delat tillstånd till förhandling, vilket blott får ske i den mån detta påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt) ;

överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående lön och and- ra arbetsvillkor;

försäljning och upplåtelse av fast egendom;

konkurrensbegränsning som genom- förs av annan än företagare eller sam- manslutning av företagare samt

konkurrensbegränsningar som upp- rätthålls genom särskild lag eller för- ordning eller som har sådant samband med dylik att de på denna grund måste anses tillbörliga.

För innehållet i förbudsstadgandena samt lagens 5 % redogörs närmare i kap. 4.

Tidigare utredningar rörande pris- och konkurrensfrågorna

Pris- och konkurrenspolitiken har hit- tills under 1960-talet varit föremål för två offentliga utredningar, nämligen 1960 års prisövervakningskommitté och arbetsgruppen för prisövervakningsfrå- gor (1965). Kortfattade redogörelser för dessa utredningars ställningstaganden skall här lämnas.

Vidare bör nämnas att koncentra- tionsutredningen, som tillsattes år 1961, har till uppgift att undersöka vissa när- liggande spörsmål, nämligen ägande— förhållandena och maktkoncentrationen i det privata näringslivet. Utredningen, som bl.a. kartlägger och analyserar marknadsförhållandena och den struk- turella utvecklingen inom olika delar av näringslivet, beräknas ha avslutat sitt arbete kring årsskiftet 1966/67.

Prisövervakningskommitténs betänkande

1960 års prisövervakningskommitté till- kallades för att verkställa utredning rö- rande lagstiftningen och administratio- nen på pris- och konkurrensområdet. Enligt kommitténs uppfattning (»Effek- tivare prisövervakning», SOU 1961:3 )

gav de gällande reglerna utrymme för ett förverkligande av de för lagen an- givna syftena. Den för utredningen an- givna målsättningen en skärpning av prisövervakningen, en effektivisering av åtgärderna mot konkurrensbegränsning och en förbättring av konsumenternas prismedvetande fann kommittén bäst kunna nås genom ökade resurser åt de statliga organen på området.

Kommittén erinrade om att lagstift- ningen på området hade försökskarak- tär, varför en mera allmän översyn för- utsattes komma till stånd längre fram. Till en kommande översyn borde hän— skjutas bl.a. de slutsatser, som i lag— stiftningshänseende borde dras av en konstaterad mycket betydande riktpris- följsamhet.

Kommittén fann det vara angeläget, att SPK:s undersökningsverksamhet av- sevärt vidgades, bl.a. för att klarlägga den betydelse riktpriserna hade för prisnivån inom olika branscher. Kom- mittén ansåg, att myndigheterna noga borde studera riktprissättningen och riktprisföljsamheten samt ge offentlig- het åt anmärkningsvärda förhållanden i dessa avseenden. Vidare var det en- ligt kommitténs mening synnerligen an- geläget att SPK fick möjligheter att ge- nomföra en mera systematisk invente- ring av ensamföretag och annan före- tagskoncentration.

På grundval av betänkandet föreslogs i propositionen 1961: 86 vissa åtgärder i syfte att effektivisera verksamheten på pris- och konkurrensområdet, i förs- ta hand genom förstärkning av perso- nalen vid SPK och N0:s kansli. En så- dan förstärkning beslöts även av riks- dagen.

PM av arbetsgruppen för prisövervaknings- frågor

I januari 1965 tillsattes inom handels- departementet en arbetsgrupp med upp- gift att skyndsamt utreda utformningen

av den samhälleliga prisövervakningen i det då aktuella läget. Åtgärden får bl.a. ses mot bakgrunden av chefens för finansdepartementet uttalande i fi- nansplanen för 1965 att det var ange- läget att i samband med den föreslagna höjningen av omsättningsskatten över- vaka prisutvecklingen med största vak— samhet samt det aktuella allmänna pris- stegringsproblemet.

Gruppen fann det lämpligast att även i fortsättningen bedriva den svenska pris- och konkurrenslagstiftningen en- ligt den nuvarande konkurrenslinjen och således inte återgå till prisregle- ring, vare sig allmän eller partiell. Det var arbetsgruppens uppfattning att en av näringslivets organisationer antagen deklaration om frivillig prisåterhållsam- het i förening med intensiv prisöver- vakning borde medföra, att omotiverade prisstegringar i samband med höjning- en av den allmänna omsättningsskatten ej skulle komma till stånd.

Gruppen föreslog i första hand skärp- ta åtgärder mot riktpriser och andra konkurrensbegränsningar, effektivare prisövervakning samt effektivare kon- sumentupplysning. För dessa åtgärders genomförande föreslogs personalför- stärkningar vid SPK och NO:s kansli. Dessa personalförstärkningar har sena- re väsentligen kommit till stånd. Grup- pen föreslog dessutom, att en särskild utredning måtte tillsättas med uppgift att förutsättningslöst utreda och bedöma riktprissystemets _ och i samband där- ied de bindande horisontella prisavta- lens —— omfattning och verkningar. Det- ta förslag föranledde tillsättandet av riktprisutredningen.

Utredningens direktiv

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 23 april 1965, varmed chefen för

handelsdepartementet, statsrådet Lange, motiverade sin hemställan om tillkal- lande av en utredningsman med upp- drag att verkställa utredning rörande riktprissystemet m. m., anfördes föl- jande.

I 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringsli- vet stadgas förbud mot två arter av kon— kurrensbegränsning. Det ena förbudet av— ser s. k. anbudskarteller och det andra för— bud mot fasta bruttopriser. Med föreskri— vande av fasta bruttopriser förstås, att fö- retagare av företagare inom senare försälj- ningsled betingar sig, att vid försäljning av förnödenhet inom landet visst pris inte må underskridas, eller till ledning för pris- sättningen inom senare försäljningsled eljest anger visst pris, såvida därvid inte kommer till uttryck att priset får underskridas. Så anses normalt vara fallet om priset anges såsom riktpris. Förbuden är straffsan-ktio- nerade men åtal förutsätter anmälan eller medgivande av ombudsmannen för närings- frihetsfrågor. Straffet är dagsböter eller, i grova fall, fängelse i högst ett år. Närings- frihetsrådet äger meddela dispens från för- buden, dock endast under förutsättning att konkurrensbegränsningen kan antagas främ- ja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager till en från allmän syn- punkt ändamålsenlig ordning eller att el- jest särskilda skäl föreligger. Dispens från bruttoprisförbudet har hittills medgivits endast i ett fåtal fall, bl. a. beträffande böcker och vissa andra tryckalster.

Beträffande konkurrensbegränsning som inte träffas av de generella förbuden gäller, att näringsfrihetsrådet enligt det för kon- kurrensbegränsningslagen särpräglade för- handlingssystemet skall genom förhandling söka undanröja skadlig verkan därav. Med skadlig verkan förstås, att konkurrensbe— gränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom närings- livet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Begreppet konkurrensbe— gränsning är inte definierat i lagen, men enligt uttalanden i förarbetena skall där— med i vidaste bemärkelse förstås varje om— ständighet som innebär eller har till följd att konkurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad.

Vid konkurrensbegränsningslagens till—

komst ( prop. 1953: 103 ) övervägdes om man borde bygga på förbudsbestämmelser eller bedömning av den skadliga verkan av kon- kurrensbegränsning i det enskilda fallet. Föredragande departementschefen fann där- vid efter genomgång av utredningsmateria- let, att förbudsregler endast var tillrådliga i fråga om bruttoprissättning och an- budskarteller. Departementschefen uttalade emellertid, att efterhand som tillämpningen av en förhandlingslagstiftning gav större överblick, det måhända kunde bli möjligt att särskilja flera fall och, om så befanns önskvärt, göra dem till föremål för ytter- ligare generella förbud. Därvid anmärktes även att näringsfrihetsmyndigheterna ge- nom generella förbud befriades från att pröva ett kanske betydande antal fall av likartad karaktär.

I en nyligen offentliggjord promemoria om prisövervakningsfrågor, utarbetad av en arbetsgrupp inom handelsdepartementet (H 1965: 2), har frågan om utformningen av pris- och konkurrenspolitiken upptagits till granskning. Det i promemorian redovisade utredningsmaterialet angående verkningar- na av prisreglering och erfarenheterna av den förda konkurrenspolitiken har enligt arbetsgruppen otvivelaktigt visat, att det är lämpligast att även i fortsättningen bedriva den svenska pris— och konkurrenspolitiken enligt den nuvarande konkurrenslinjen och således inte återgå till prisreglering, vare sig allmän eller partiell. De skäl som med- förde att man vid statsmakternas ställnings- tagande till frågan är 1956 föredrog kon- kurrenslinjen framför regleringslinjen kvar- står fortfarande och synes i dag äga än större styrka med hänsyn till den ekono- miska utveckling som skett under mellanti- den och de inhemska och internationella er- farenheter som därvid gjorts. Emellertid har gruppen framhållit att nuläget inte är helt tillfredsställande på alla områden. Ten- denser till kostnadsfördyrande struktur el- ler väl höga priser och marginaler kan otvi- velaktigt påvisas i vissa fall. Dessa brister torde dock i allmänhet sammanhänga med bestående konkurrensbegränsningar och bör därför mötas med åtgärder mot dessa. Här- vid har riktprissystemet och andra former av samarbete mellan företagare i prisfrågor särskilt uppmärksammats. I denna del har föreslagits en särskild utredning med upp- gift att förutsättningslöst utreda och be— döma riktprissystemets — och i samband därmed de bindande horisontella prissätt- ningsavtalens omfattning och verkningar.

Ordet riktpris betraktas som teknisk term för ett rekommenderat pris. Två typer av riktpriser förekommer, vertikala och hori- sontella. Riktpriser förekommer i mycket betydande omfattning. Ungefär hälften av den totala konsumtionen består av nyttig- heter för vilka sådana priser utfärdas. Följ- samheten till riktpriserna är hög inom många branscher. Antalet bindande prisav- tal däremot har minskat och kartellregist- ret upptar nu knappt 200 sådana avtal. De bindande prisavtalen förekommer till över- vägande delen inom industrin under det att riktprisöverenskommelser främst förekom- mer inom detaljhandelsledet och beträffan- de hantverk och tjänster.

Riktprissystemet medför både för- och nackdelar. Bland systemets fördelar kan nämnas förenkling av den enskilde företa— garens arbete med priskalkylering och möj- lighet för mindre detaljister att priskon- kurrera med mångfilialföretag genom ge- mensam riktprissättning och prisannonse- ring. Riktpriser underlättar också prisjäm- förelser och gör det möjligt för företagare i tidigare försäljningsled att tillkännage sina produkters ungefärliga utförsäljningspris i reklam.

Riktpriserna medför emellertid också nackdelar. Ri-ktprissättande detaljhandels- organisationer och leverantörer föreslår normalt bara ett pris för varje produkt som norm för samtliga företagare som berörs av prissättningen, oberoende av variationer i dessa företagares kostnader. Det torde härvid finnas anledning befara, att viss hänsyn tas till det faktiska kostnadsläget vid företag som är mindre väl ställda från rationaliseringssynpunkt. Detta medför att marginalerna kan tendera att kalkyleras väl högt i förhållande till de mera effektiva fö- retagens kostnader, vilket i sin tur kan hi- dra till att konservera bestående förhållan- den. Riktprisföljsamheten leder även till betydande prisstelhet, vilket ger vissa branschorganisationer möjlighet att påver- ka prisnivån i branschen genom centralt beslut om ändring av tidigare riktpriser. Vissa riktpriser kan, fastän juridiskt sett endast vägledande, i den praktiska tillämp- ningen närma sig fasta priser genom att detaljister som tillämpar en självständig prispolitik kan riskera att bli utsatta för reaktioner i olika former.

I den mån begagnande av riktpriser i ett enskilt fall bedöms medföra skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens mening kan naturligtvis ingripande ske enligt gällande

ordning. Önskar man skärpa den nuvaran- de lagstiftningen, torde det såsom antytts vid lagstiftningens tillkomst i första hand komma ifråga att införa ytterligare förbud med dispensmöjlighet. Konkurrensbegräns- ningslagen utgår emellertid från att kon- kurrensbegränsningar ingalunda alltid med- för skadliga verkningar. Riktprissystemet medför som nyss nämnts såväl fördelar som nackdelar. Ett ställningstagande till frågan om lämpligheten av skärpt lagstift- ning mot riktpriser och andra former av prissamarbete bör föregås av en mera in- gående bedömning av verkningarna av des- sa former av konkurrensbegränsning än vad som hittills företagits. Det kan tilläggas, att behandlingen av riktprisproblemet i kon- kurrensbegränsningslagens förarbeten är tämligen knapphändig och att därför en utredning på detta område bl. a. skulle vara av värde för den fortsatta rättstillämp- ningen. Jag vill därför förorda att en ut- redningsman tillkallas för att verkställa en utredning om verkningarna av riktprissy- stemet och i samband därmed av andra for- mer av prissamarbete. Utredningen bör sam- råda med de näringsfrihetsvårdande myn- digheterna och koncentrationsutredningen. Arbetet hör bedrivas på sådant sätt att re- sultatet kan läggas till grund för ett ställ— ningstagande i frågan om lagändring er- fordras.

Utredningens inriktning och upplägg- ning

För att kunna göra en samlad bedöm- ning av prissamverkan mellan företa- gare har utredningen studerat förhål- landena inom olika delar av närings- livet, d. v. 5. inom såväl tillverkning och distribution som servicenäringarna. ,Ehuru upp—draget främst omfattat att bedöma olika former av prissamverkan har utredningen inte kunnat underlåta att något behandla övriga konkurrens- begränsningar och strukturutvecklingen inom näringslivet enär detta ansetts nödvändigt för att belysa prissamver- kans relativa betydelse för konkurrens- förhållandena.

Utredningen avsåg från början att i

största möjliga utsträckning bygga sitt arbete på det grundmaterial som redan förelåg eller som kunde komma att ut- arbetas vid SPK, NO-kansliet och kon- centrationsutredningen. Det visade sig sedermera att för utredningen väsent- ligt grundmaterial saknades eller måste kompletteras. Detta har i första hand gällt omfattningen av olika slag av pris- samverkan. Vad beträffar koncentra- tionsutredningens arbetsresultat har detta endast till den del som berör han- deln kunnat komma riktprisutredningen till godo. Detta medför att handelns för- hållanden blivit mer ingående belysta än. andra delar av näringslivet.

Efter genomgång av problemställning- arna och befintligt grundmaterial har utredningen funnit anledning att låta utföra vissa undersökningar. Hos SPK har gjorts beräkningar av riktprissätt- ningens omfattning, varvid uppgifter rö- rande vertikal riktprissättning inhäm- tats genom särskild undersökning. Kon- sumenternas kunskap om riktprisbe- greppet och prismedvetna val av olika inköpskällor har blivit belyst med ut- gångspunkt från en enkät, som utförts av Svenska Institutet för Opinionsun- dersökniugar (SIFO). Utredningen har också genom särskilt anlitad arbets- kraft låtit undersöka i vilken omfatt- ning riktpriser anges i tillverkares och importörers annonsering. En undersök- ning hos vissa branschorganisationer rörande metoderna för fastställandet av listpriser och administreringen av pris- listorna har utförts av utredningens ex- perter och sekreterare.

Utredningen har därutöver hållit »hearings» med en rad organisationer inom näringslivet i syfte att få del av dessas synpunkter på rådande konkur— rensförhållanden och höra inställning- en till olika former av prissamarbete. Även löntagarorganisationernas syn— punkter i hithörande frågor har inhäm-

tats. En förteckning över de organisa- tioner med vilka utredningen varit i kontakt lämnas i bil. 8. Utredningen har även haft sammanträden med de konkurrensövervakande myndigheter- na, och under arbetets gång hållit kon- takt med dessa och koncentrationsut- redningen.

Sedan utredningen i stort blivit fär- dig med sitt arbete har överläggningar förevarit med näringslivets organisatio- ner, vilket fått till resultat att dessa i skrivelse förklarat sig beredda att även i fortsättningen verka för att hålla priserna nere, undanröja skadliga for- mer av prissamarbete och ersätta be- nämningen riktpris med Cirkapris (se härom närmare i kap. 8 och bil. 7).

Därutöver har utredningen tagit upp frågor rörande konkurrenspolitikens målsättning och framlagt synpunkter på spörsmålet hur prissamverkan bör be- dömas. I anslutning till frågan om skärpt prisövervakning har utredningen fram- lagt förslag beträffande utbyggd regi- streringsverksamhet och viss förstärk- ning av NO:s kansli. Konsumentupplys- ningen intar en central plats i utred— ningens överväganden, och förslag framläggs om inrättandet av en konsu- mentombudsman (KO) samt utbyggd prisupplysning. Slutligen redovisas yt- terligare utrednings- och undersök- ningsuppgifter på konkurrensområdet.

KAPITEL 2

Marknadsstruktur och konkurrensförhållanden

Utredningens huvuduppgift har varit att analysera och bedöma verkningar- na av olika slag av prissamve-rkan in— om näringslivet. För att kunna göra en sådan bedömning krävs kunskap om de marknadssituationer och kon— kurrensförhållanden, i vilka företagen arbetar, och den prismekanism som föreligger i olika situationer.

Ekonomisk teori erbjuder en uppsätt- ning modeller av p-ris- och utbudsbe- slut för företag i några olika marknads— former. Prissättningen enligt olika mo- deller är dock härledd ur bestämda strukturbeskrivningar, vilka med nöd— vändighet måste bli förenklingar i för- hållande till verkligheten. Teorin kan dock ge viss ledning för bedömningen av prisbildningen i olika situationer. Sedan teorins modeller och valet av konkurrensmedel i olika situationer kortfattat beskrivits, görs här ett försök att inplacera de rådande marknadsför- hållandena i modellschemat. Därefter belyses kortfattat strukturutvecklingen och förekomsten av konkurrensbegräns- ningar, och slutligen lämnas synpunkter på ko-nkurrenssituationen.

De konkurrensteoretiska modellerna

Med hänsyn till antalet på marknaden tävlande säljare urskiljer teorin tre mo— deller, nämligen den fria konkurren- sen, fåtalskonkurrensen samt ensam- företaget eller monopolet. Därutöver

talar man om monopolistisk konkur- rens när säljarna genom t. ex. produkt- differentiering var för sig har en mo- nopolliknande ställning.

Fri konkurrens

För den fria konkurrensmarknaden, som även kallas perfekt, fullständig, ren eller atomistisk konkurrens, gäller följande förutsättningar:

1. Antalet säljare och köpare måste vara så stort att den enskilda enhetens inverkan på utbud och efterfrågan är utan betydelse.

2. Konkurrensen måste gälla en hos olika säljare identisk vara.

3. Säljare och köpare måste vara i nära kontakt med varandra och fullt informerade om alla kostnads— och pris- förhållanden.

4. Säljare och köpare måste vara oförhindrade att handla fritt, d. v. s. några konkurrensbegränsande överens— kommelser får inte finnas. Nya företag måste obehindrat kunna komma in på marknaden, och produktionsfaktorerna i samhället måste vara överförbara mel- lan olika produkter och företag. Föreligger de angivna förutsättning- arna kommer marknadens jämviktspris att ligga vid det pris, vid vilket den efterfrågade och utbjudna kvantiteten är lika stor. Ur den enskilde säljarens synpunkt är priset opåverkbart och då han i jämviktsläget alltid kan finna kö- pare blir hans strävan att till det giv-

na priset utbjuda den kvantitet som ger störst vinst. Säljare, vars genom- snittliga kostnader är högre än priset, får på längre sikt lämna marknaden. Ur köparens synpunkt innebär mark— nadens automatik att produktionsre- surserna används på det mest effekti- va sättet och att priset alltid ger säl- jaren täckning endast för »nödvändiga kostnader och normal vinst».

Den fria marknaden är emellertid endast effektiv i sitt jämviktsläge. Det är knappast tänkbart att marknadspri- sct någonsin kommer att befinna sig i ett absolut jämviktsläge. Vid ett i förhållande till jämviktspriset högre marknadspris kommer en del säljare inte att finna köpare. De kommer då att sänka sitt pris och minska sitt ut- bud, medan köparnas efterfrågan sti— ger på grund av prissänkningen. Vid ett för lågt marknadspris kommer kö- parnas större efterfrågan att verka pris- höjande. Anpassningen mot jämvikts— läget torde emellertid utmärkas av viss tröghet, som orsakar brister i markna— dens sätt att fungera. Konkurrensen skapar vidare häftiga prisrörelser och snabba ändringar av företagsstruktu- ren, som även ur samhällets synpunkt kan vara mindre önskvärda.

En fullständigt fri konkurrens där samtliga angivna förutsättningar före— ligger — är också i realiteten knappast tänkbar. Vad som brister är i första hand att köparna inte har den allsidiga kunskap som erfordras, att produk- tionsfaktorerna är begränsat rörliga samt att en uppdelning på småmark- nader uppstått genom bl.a. produkt- differentiering och geografisk mark- nadsdelning. Antalet säljare på olika marknader har i flertalet fall blivit för litet för att modellens förutsättningar skall vara uppfyllda. Härtill har även bidragit att den tekniska utvecklingen verkat till stordriftens fördel. Vissa sto—

ra varu- och aktiebörser utgör de när- mast liggande exemplen på fri konkur- rens i nu berörd mening.

I dagligt tal brukar begreppet fri konkurrens användas som beskrivning av marknader som ej är bundna av re- gleringar eller konkurrensbegränsning- ar. I detta betänkande kommer dylika marknadssituationer att kallas obunden konkurrens.

Ensamföretaget

Motsatsen till den fria marknaden är den situation i vilken det endast finns en säljare, monopol. Varan är i detta fall helt olik andra Säljares, och mark- nadsinträde kan ej ske. Ensamföretaga- ren kan i varje situation anpassa sitt pris och den utbjudna kvantiteten till vad som för honom framstår som lämp- ligast, d. v. 5. ger största möjliga vinst. Detta innebär inte att monopolisten kan sätta priset hur högt som helst, efter- som efterfrågan på hans varor aldrig är helt oelastisk. Vinsten blir störst vid det utbud då intäktsökningen av ytter- ligare en såld enhet (marginalintäkten) är lika stor som kostnadsökningen att producera denna enhet (marginalkost- naden).

Även i monopolfallet är teorins för- utsättningar i praktiken sällan helt upp- fyllda. Få varor är av sådan egenart att de ej kan ersättas, och faktiskt före- liggande monopolsituationer torde sti— mulera tillkomsten av ersättningspro- dukter. Genom lagstiftning mot bl.a. marknadsinträde kan samhället i and- ra fall dock skapa »perfekta» monopol, såsom i vårt land vad gäller tillverk- ning och försäljning av vin och sprit, postbefordran m.m. Dylika offentliga monopol har dock inte alltid som motiv att ge ensamföretaget största möjliga vinst, utan monopolställningen torde i många fall ha tillskapats av bl. a. sociala och fiskala skäl.

Begreppet monopol har i praktiken givits en något vidare innebörd. Mo- uopolställning anses sålunda föreligga så snart ett företag fått en så domine- rande ställning på marknaden att kvar- varande konkurrenters åtgärder är utan påtaglig betydelse. Monopolställ- ningen kan i vissa fall vara förklarlig marknaden är så liten att det finns utrymme för endast ett företag —— eller bygga på vissa legala rättigheter, så- som patent och varumärken. Andra typer av monopol har i åtskilliga län- ders konkurrenslagstiftning betraktats som den allvarligaste formen av kon- kurrensbegränsning. I t. ex. USA är så- lunda stora föreåagsammanslagningar förbjudna, och uppdelning av sådana kan i vissa fall framtvingas.

Fåtalskonkurrens

Flertalet existerande marknadssituatio- ner ligger någonstans mellan de båda nu behandlade ytterlighetsfallen och kan sägas utgöra olika grader av ofull- komlig konkurrens. En allt vanligare situation är att ett litet antal företag svarar för hela utbudet, s.k. oligopol. Då endast två säljare finns föreligger ett duopol. När antalet säljare uppgår till ungefär dussintalet och något där— över kallas marknadsformen polypol.

Kännetecknande för fåtalskonkurrens är att varje företag måste beakta vilken effekt dess åtgärder har på konkur- renternas handlande. I det »perfekta» oligopolet är de olika företagens pro— dukter helt homogena. En prissänk— ning hos ett företag resulterar omedel- bart i motsvarande prissänkningar hos övriga företag, eftersom samtliga köpa- re eljest skulle göra sina inköp hos det företag som höll lägsta pris. I andra fall kan mellan företagen föreligga viss produktdifferentiering — verklig eller fiktiv —— varigenom en prissänkning

hos ett företag inte omedelbart attrahe- rar de övriga företagens köpare. Även på en sådan marknad torde priserna dock tendera att bli enhetliga.

Mellan företagen på en fåtalsmark- nad uppstår ett slags spel med olika konkurrensmedel 0111 marknads- och vinstandelar. I många fall karaktärise- ras fåtalsmarknaden av att ett visst före- tag tar initiativet till prisförändringar, s.k. prisledarskap. I sådana oligopol- situationer, där företagen är tämligen jämbördiga vad beträffar storlek och effektivitet, är benägenheten att träffa prisöverenskommelser stor. I vissa fall torde emellertid företagen så väl känna varandras handlingssätt att direkta, konkurrensbegränsande avtal är obe- hövliga. Man tillämpar ett i tyst samför- stånd gemensamt förfarande, då möjlig— heterna att föra ett långvarigt »priskrig» inte endast är beroende av kostnads- läget utan bl. a. också av den finansiella styrkan och av möjligheterna att genom integration bakåt påverka varntillför- seln.

En närmare beskrivning av mark- nadens funktionssätt, bl.a. ifråga om prisbildningsmekanismen, förutsätter enligt modern teori en spelteoretisk uppläggning. Därvid uppkommer så många olika fall, att det inte är möjligt att ge en samlad beskrivning.

Även oligopolbegreppct har i prak- tiken fått den vidare betydelsen, att en oligopolsituation anses föreligga så snart ett fåtal stora enheter tillsam- mans svarar för större delen av utbu- det på en viss marknad.

Monopolistisk konkurrens

Med monopolistisk konkurrens avses en marknadsform där varje företag för sig erhållit en monopolliknande ställ- ning genom en sådan produktdifferen- tiering, att de olika företagens varor är

likartade men ur köparens synpunkt inte helt utbytbara sinsemellan. Mark— nadsformen kännetecknas vidare av att antalet företag är så stort att ett företags åtgärder inte nämnvärt påverkar de öv— rigas handlande.

Om köparna på en dylik marknad uppfattar produktdiffereutieringen som en realitet blir efterfrågan på de olika företagens produkter tämligen oelas— tisk; varje företag attraherar av ett el- ler annat skäl en grupp köpare som inte byter inköpskälla om priset måttligt höjs över den vanliga nivån. Av samma skäl kan ett företag som sänker sitt pris räkna med att dra till sig endast en del av de övriga företagens köpare. Att köparna väljer ett visst företags produkter kan ha flera anledningar: smärre skiljaktigheter i kvalitet eller funktion, attraktiv förpackning eller försäljningslokal, reklampåverkan, per- sonliga relationer, gott renommé eller närhet till försäljningsstället.

Vid monopolistisk konkurrens står etableringsmöjligheterna öppna, vilket medför att vinsterna inte kan bli »oskä— ligt» stora. Marknadsformen möjliggör emellertid för företagen att nå vinst- maximum vid ett utbud, då tillverk- ningskostnaden ännu skulle kunna sän- kas genom utbudsökning. Fördelarna av en utbudsökning skulle dock motverkas av att priset måste sänkas eller försälj— ningskostnaderna ökas för att åstad- komma utbudsökningen.

Monopolistisk konkurrens kan sägas föreligga t. ex. på vissa delområden in- om detaljhandeln.

Olika konkurrensmedel

Ett företag kan använda flera medel att dra till sig köpare. Dessa konkur- rensmedel kan hänföras till fyra hu- vudgrupper, nämligen:

1. pris (prisnedsättningar, rabatter,

genomgående lägre omkostnads- och vinstpålägg etc.)

2. produkt (kvalitet, funktion, utfö- rande, förpackning etc., i distributions— företag: sortimentet)

3. service (betjäning, rådgivning, montering och efterföljande tillsyn, hemsändning, försäljningsmiljö, läge etc.)

4. bearbetning (reklam och andra försäljningsfrämjande åtgärder).

I konkurrensteorins båda ytterlig- hetsfall behöver företagarna inte till- gripa några särskilda åtgärder för att främja sin försäljning. Under fri kon— kurrens kan företagarna alltid till jäm- viktspriset finna avsättning för sina produkter. Viss gemensam reklam i syf- te att stimulera totalefterfrågan på pro- dukten kan dock tänkas. Ensamföreta- garen kan också tänkas använda viss reklam i syfte att påverka köparens val mellan alternativa möjligheter för re— sursanvändning. I praktiken har dock flertalet monopolföretag att räkna med en potentiell konkurrens från liknande produkter eller företag på andra geo— grafiska marknader. Monopolföretagets existens kan också i många fall ses som resultatet av produktkonkurrens genom t.ex. patenterad uppfinning.

Under de vanligen förhärskande marknadsformerna måste emellertid fö- retagen använda ett eller flera konkur- rensmedel för att hålla sin ställning på marknaden. Om ett företag strävar att utöka sin marknadsandel måste det till— gripa effektivare medel än sina konkur- renter. I oligopolsituationer blir priset inte något attraktivt konkurrensmedel. Någon reell produktkonkurrens kan ej heller förekomma om den aktuella för- nödenheten av köparen uppfattas som homogen. På vissa oligopolmarknader används därför endast service och bear- betning som medel i konkurrensen.Även åtskilliga serviceåtgärder kan bli täm-

ligen ineffektiva på grund av att imita- tionsrisken är hög. Konkurrensen kan därför komma att ta sig uttryck hu- vudsakligen i reklam, lägeskonkurrens o. dyl.

På fåtalsmarknader med viss reell produktdifferentiering och under mo- nopolistisk konkurrens kan däremot samtliga konkurrensmedel vara effek- tiva. Det har i praktiken även på dy- lika marknader visat sig att priset är det medel som blir minst använt. An- ledningen härtill torde vara att effek- ten av priskonkurrens är svårbedömd, och felaktig användning av priskon- kurrens kan få vanskligare följder än t.ex. missriktad reklam. Erfarenheter- na vid den praktiska tillämpningen av KBL visar att det fortfarande på en del håll anses närmast illojalt att tillgripa priskonkurrens. I stor omfattning träf— fas också överenskommelser om ge- mensamma priser eller kalkylations- normer. En annan anledning till att priskonkurrens ej kommer till stånd i större utsträckning är att köparna sär- skilt i konsumentledet i många fall är föga prismedvetna. I viss mån torde det- ta förhållande bottna i oförmåga att överblicka alternativen på grund av bristande information. Det är emellertid troligt, att långt ifrån alla konsumen— ter skulle ändra sina köpattityder efter upplysning om prisvariationer, reella skillnader mellan differentierade pro- dukter m. m., enär åtskilliga konsumen- ter medvetet torde föredra hög grad av service och påkostat produktutfö- rande framför ett lägre pris.

Konkurrensjö'rhållandena i Sverige

Ridande marknadssituationer

Det ställer sig utomordentligt svårt att sanunanfattande belysa vilka marknads— situationer som föreligger inom svenskt

näringsliv. Förutom att bilden är mång— fasetterad tillkommer svårigheten att definiera begreppet marknad. Vad som för 30—40 år sedan utgjorde en mark- nad har i dag i många fall blivit ett flertal delmarknader genom bl.a. pro- duktdifferentiering och tillkomst av nya produkter. Här kan dock först konstateras, att teorins fria konkurrens inte föreligger på någon marknad av betydelse samt att det fullständiga mo- nopolet ej förekommer annat än till följd av offentliga regleringar. De olika marknaderna i vårt land befinner sig sålunda någonstans mellan de båda yt— terlighetsfallen.

Vad gäller industriprodukter är marknaderna i vissa fall monopollik- nande t.ex. för mejeri- och slakteri- produkter, bryggeriprodukter, glas- och plåtemballage samt vissa byggnads- material. För andra industriprodukter kan marknaden karaktäriseras som ff.- talskonkurrens, t.ex. kvalitetsstål och wallboard. Slutligen finns emellertid för vissa produkter så många säljare, varav ingen är dominerande, att mo- nopolistisk konkurrens kan sägas före- ligga. Som exempel härpå kan nämnas vissa av möbelindustrins produkter.

På partihandelssidan torde mark- nadssituationerna i stort motsvara för— hållandena för industriprodukter, ehu- ru partihandelns branscher genom- snittligt har färre företag än industrins. Importörer kan genom generalagentav- tal få en ställning som ensamföreta— gare men är i flertalet fall utsatta för produktkonkurrens. I de grossistbran- scher där företagen har en sortiments— funktion torde fåtalskonkurrens kunna sägas föreligga i flertalet fall. Produk- ten utgörs här av sortimentet, t. ex. ko- lonialvaror.

För detaljhandelns vidkommande är marknadsdefinitionen än svårare, ef— tersom företagen ofta har ett mycket

stort sortiment av varor, som för t. ex. varuhusens del kan innehålla såväl alla slags dagligvaror som shoppingvaror, sällanköpsvaror och konsumentkapital- varor. Låter man emellertid marknads- begreppet sammanfalla med den tradi- tionella branschindelningen _ varu- husens avdelningar kan sägas uppträ- da på olika marknader —— torde mono- polistisk konkurrens närmast beskriva marknadsformen. Detta kan motiveras med hänsyn till bl.a. antalet företag och lägesmonopolfaktorn. Detaljhan- delsmarknaderna får emellertid sägas vara uppdelade på en mängd lokala marknader, som såväl branschmässigt som geografiskt tangerar och i viss mån täcker varandra. Inom varje sådan del- marknad torde fåtalskonkurrens råda; t. ex. livsmedelshandlarna i en ort kan ha jämförbara sortiment och är därige— nom ej opåverkade av varandras åtgär- der.

På vissa seruiceområden påminner strukturen och marknadssituationerna mycket om detaljhandelns förhållan- den. Såväl för bank- som försäkrings- tjänster är marknadssituationen dock klart av oligopolistisk natur. Tjänsterna hos olika företag är nämligen mycket likartade och utbudet domineras av ett fåtal företag. Eventuellt bör man här skilja mellan olika verksamhets- grcnar. I bankväsendet är sålunda t. ex. inlåningen en homogen tjänst mellan olika företag och slag av bankinstitut, medan tjänster av mera specifik art kan variera något mellan t.ex. affärs- banker och sparbanker.

Strukturutvecklingen

Inom det svenska näringslivet har un- der de senaste 10—15 åren skett en stark strukturomvandling, som kan vän- tas fortgå under överskådlig tid. Ut- vecklingen har gått mot större företags-

enheter inom såväl produktion som distribution, och gränserna mellan oli- ka vertikala led och horisontella branschindelningar har alltmer över- bryggats. De större enheterna har i många fall uppkommit genom sam- manslagningar, i andra fall har man nöjt sig med en mindre långtgående samverkan såsom gemensamma försälj- ningsorganisationer. Slutligen har gi- vetvis enskilda företagsenheter kunnat växa på grund av överlägsen konkur- rensförmåga.

Den främsta anledningen till denna utveckling torde vara, att stordriftens fördelar gör sig starkt gällande i ett land med ett internationellt sett högt löneläge. Den genom låga tullar främ- jade importkonkurrensen har fram- tvingat rationaliseringar och orsakat bortfall av företag inom industrin. In- förandet av KBL och tillkomsten av bruttoprisförbudet kan i viss mån ha påskyndat utvecklingen; lagstiftningen har inte tillämpats mot sammanslag— ningar, varför företagen eventuellt fö— redrar detta mera långtgående steg framför att träffa samarbetsavtal som blir föremål för kartellregistrering och granskning av NO.

L'tvecklingstakten varierar inom oli- ka delar av näringslivet. Inom jord- bruket ncdgår antalet brukningsenhe- ter snabbt. Större brukningsenheter har ej uppstått i motsvarande mån, ef— tersom jordbruksproduktionen läggs ned på betydande arealer. Produktivi- teten hos de rationellare enheterna växer dock, men totalt sett avses pro- duktionsvolymen att minskas. För industrins vidkommande finns vis- sa sammanställningar och analyser av statistiskt material1 som visar, att anta- let arbetsställen —— till stor del likty-

1 Bengt Rydén: Fakta om industrins struk- turförändringar, Industriförbundets Tid- skrift 1966: 1.

digt med begreppet företagsenhet — ex- klusive enmansföretag minskat med cir- ka 4900 mellan åren 1950 och 1963. Samtidigt ökade antalet sysselsatta per arbetsställe från 45 till 63. Även om t. ex. antalet arbetsställen med 5—10 sysselsatta minskat med 36 procent är småföretagen, särskilt om enmansföre- tagen medräknas, ännu till antalet helt dominerande inom industrin. Av de oli- ka huvudbranscherna kännetecknas särskilt läder-, hår- och gummivaruin- dustrin, verkstadsindustrin och träin- dustrin av relativt många småföretag. »Storföretagsbranscher» är i första hand massa- och gruvindustrierna. De strukturmått som nu använts har avsett produktionsenheter. Någon officiell sta- tistik som kan visa koncentrationen mot färre självständiga beslutsenheter finns inte, men omkring 675 kända fö— retagsköp och sammanslagningar har förekommit inom industrin under åren 1958—1965. Därtill kommer att antalet beslutsenheter i realiteten minskat yt— terligare genom övriga slag av samgå- enden och samarbetsavtal. Varudistributionen visar totalt sam- ma utvecklingstendens, ehuru bilden här är något mera splittrad. På parti- handelssidan har koncentrationen till färre men större enheter varit tydlig. Sålunda har t. ex. inom kolonialvaru- sektorn antalet distributionsställen minskat från 231 till 148 under de se- naste femton åren. Inom detaljhandeln med dagligvaror (se bil. 3) har ut- vecklingen mot större butiks— och före- tagsenhcter också varit stark. Antalet livsmedelsbutiker minskar sålunda med ungefär 1 500 enheter per år, varav un- gefär 1000 faller på den enskilda sek- torn. De enheter, som tillkommer 1 nya bostadsområden, har i allmänhet helt andra dimensioner än de tidigare kvar— tersbutikerna. Nyetableringen av daglig- varubutiker är f. n. så kapitalkrävande,

att det huvudsakligen är konsument- kooperationen, varuhusen, mångfilial- företagen och de frivilliga kedjeföreta— gen som kan tävla om de nya lokaler- na.

I gjorda prognoser räknar man med att totalantalet detaljhandelsbutiker skall minska från cirka 70 000 till cirka 52 000 mellan åren 1964 och 1970. Sam- tidigt väntas omsättningen öka med 25 procent. Det är främst de små familje- butikerna med 1—2 sysselsatta som be.- räknas svara för större delen av minsk- ningen. Även de s. k. koncernföretagen, KF, EPA, TEMPO och NK, väntas som grupp minska sitt butiksantal med över hälften. Denna minskning är dock till större delen hänförlig till den inom KF planerade strukturrationaliseringen. De nämnda företagens omsättning väntas öka med cirka 50 procent liksom övriga »större» företags. Inom såväl KF som varuhusen, mångfilialföretagen och de frivilliga kedjeföretagen planeras även radikala nedskärningar av antalet cen— trallagerställen.

Även inom textilhandeln och radio- handeln har bortfallet av företag varit relativt stort, medan strukturen inom andra detaljhandelsbranscher varit i stort sett oförändrad (se vidare bil. 3).

Privata tjänster har under senare år erhållit en allt större betydelse och representerar enligt nationalräkenska- perna f. n. ungefär en fjärdedel av den totala privata konsumtionen. På detta område har utvecklingen varit tämli- gen oenhetlig. Sålunda har t. ex. kon- sultverksamheten expanderat mycket snabbt, särskilt vad gäller byggkonsul- terna. Dessa har sedan 1951 tiodubb- lat sin omsättning, och nyetableringen har under senare år varit stor. En tyd- lig koncentration till större företagsen- heter föreligger emellertid också. För andra slag av tjänster, t. ex. hårvård, har företagsstrukturen inte genomgått

några större förändringar. Vissa slag av reparationsverksamhet torde snabbt minska i omfattning på grund av oför- måga att konkurrera med masstillver- kade nya produkter.

' Inom bank- och försäkringsväsendet pågår sedan länge en koncentration till större företagsenheter. Inom försäk— ringshranschen har antalet sammanslag- ningar varit stort särskilt på senare år. På båda områdena gäller att ett fåtal företagsenheter eller koncerner repre— senterar större delen av verksamheter- nas omfattning.

" På transportområdet är det statliga inflytandet relativt stort. Vad järnvägs- trafiken beträffar intar Statens Järnvä- gar numera en helt dominerande ställ- ning. Två företag, varav ett till större delen statligt, omhänderhar de långa transporterna av gods på landsväg. För annan person- och godsbefordran på landsväg gäller att antalet företagsen- heter är stort, men samverkan i form av s. k. beställningscentraler föreligger i betydande utsträckning. Drosktrafiken är reglerad på sådant sätt att en utveck- ling mot större företagsenheter är omöj- lig. Linjetrafiken i luften drivs av en statlig koncern och linjetrafiken till sjöss behärskas av ett fåtal stora re- derier.

Sett mot bakgrunden av denna all- männa bild av strukturutvecklingen torde marknadssituationerna i vårt land tendera att gå mot en allt högre grad av fåtalskonkurrens. Detta gäller även detaljhandeln, där den s. k. block- bildningen blir mer och mer domine- rande. Antalet beslutsenheter för t. ex. prissättning blir som en följd härav allt färre, eftersom de mindre företa- gen söker hävda sin ställning genom samverkan. Dylik samverkan är givet- vis att betrakta som konkurrensbegrän- sande. Det hävdas inte sällan från före- tagshåll att konkurrensbegränsningen i

detta fall skulle kunna ha en gynnsam effekt, då de mindre företagen genom samverkan kan hålla sig kvar på mark- naden och därmed öka antalet konkur- rerande block.

Samtidigt som marknadssituationer- na alltmer får karaktär av fåtalskon- kurrens växer marknaderna geografiskt, bl. a. genom strävandena att med fri- handelsområden åstadkomma ett ökat internationellt varuutbyte. De effekter, som strukturutvecklingen inom landet kan ha på konkurrensförhållandena, torde särskilt för industrins vidkom- mande motverkas av ökad importkon— kurrens och etableringsmöjligheter för utländska företag. '

Förekomsten av konkurrensbegränsningar

Som i det föregående antytts sätts pris— mekanismen i viss omfattning ur spel genom prisöverenskommelser. Andra åtgärder av konkurrensbegränsande art påverkar också marknadens funktion. Dessa åtgärder kan vara av många slag. Marknadsinträde kan hindras genom leveransvägran, ofta motiverad av s. k. selektiv försäljning. Bakom ett företags leveransvägran kan ligga påtryckningar från konkurrenter till det diskrimine- rade företaget, vilka av olika skäl vill hindra etablering av nya företag eller företagsformer eller motverka bransch- spridning. Utestängningen kan göras ef— fektiv även genom mindre påtagliga me- del, såsom diskriminering i prishänse- ende.

Selektiv försäljning innebär att en tillverkare eller grossist gör ett på vis- sa grunder baserat urval bland de före— tag som är villiga att köpa. Urvalet kan syfta till att åstadkomma en rationella— re kundstruktur eller att marknadsfö- ra endast genom återförsäljare som fyl- ler vissa krav på servicekapacitet o. dyl. Det har i praktiken visat sig att

urvalet i vissa fall omfattat endast fö- retag som ej priskonkurrerar. I många fall vilar selektiv försäljning också på grundtanken att leverantören stimule- rar sin försäljning i återförsäljarledet genom att där skapa monopolliknande situationer. Lägesmonopol i återförsäl- jarledet kan förstärkas genom att leve- rantören genomför områdesuppdelning mellan de utvalda köparna. Förhållan— dena i återförsäljarledet blir nära nog fullständigt reglerade om leverantören också genomför kvotering mellan kö- parna och påverkar deras prissättning genom att ange vertikala riktpriser.

I den mån leverantören uttryckligen givit en köpare ensamförsäljningsrätt inom visst område föreligger s.k. ex- klusivavtal, vilket kan sägas vara en särskilt långtgående form av selektiv försäljning. Har köparen förbundit sig att inte saluföra produkter från leve- rantörens konkurrenter brukar exklu- sivavtalet kallas dubbelsidigt.

Konkurrensbegränsande är också de avtal rörande produktionsuppdelning, som förekommer inom industrin. Dyli- ka avtal kan ha en påtagligt gynnsam effekt om de genom specialisering och ökning av tillverkningsseriernas längd främjar produktiviteten. De tidigare nämnda försäljningsorganisationerna, som bildas mellan såväl tillverkare som grossister, kan också innebära en ra- tionalisering. För produkter, som är fö— remål för handel mellan olika stater, kan horisontella avtal om områdesupp— delning få formen av s. k. hemmamark- nadsskyddsavtal.

En under senare år allt vanligare fö- reteelse är inköpssammanslutningar. Dessas primära syfte är att samla t. ex. en grupp detaljhandelsföretags inköp till större poster och därmed ge de sam- verkande företagen en starkare ställ- ning gentemot leverantören. Verksam- heten kan ofta också omfatta en sam—

ordning av företagens försäljningspoli- tik, t. ex. vad gäller prissättning.

Förekomsten av konkurrensbegrän- sande avtal kan belysas av kartellre- gistrets omfattning. Av drygt 2200 re- gistrerade avtal är f. 11. ca 1 100 i kraft. Av dessa avser över hälften eller in- emot 600 överenskommelser om priser, rabatter o. dyl.

Antalet föreliggande konkurrensbe- gränsande avtal torde vida överstiga det registrerade avtalsbeståndet. I registret införs nämligen av praktiska skäl inte de mycket vanligt förekommande exklu- sivavtalen såvida de inte innehåller jämväl andra konkurrensbegränsande bestämmelser. Vidare föreligger inte an- mälningsplikt till registret, varför ett antal oregistrerade kartellavtal även av annat slag torde föreligga.

Förekomsten av konkurrensbegrän- sande åtgärder kan måhända bäst bely- sas av de ärenden som handläggs hos NO. Allmänt kan sägas, att NO:s resur- ser i stor omfattning tagits i anspråk för handläggning av leveransvägrans- fall (se bil. 6), varvid dock andra kon- kurrensbegränsningar ofta aktualiseras. Dessa fall har till förhållandevis stor del gällt företag, som fört en aktiv pris- politik eller som representerat nya före— tagsformer med andra kombinationer av konkurrensmedlen än som hittills varit vanliga.

I detta sammanhang bör framhållas, att de till NO anmälda åtgärderna ej ger en totalbild av förekomsten. Många före- tag, som utsätts för leveransvägran eller andra diskriminerande åtgärder, torde nämligen av t. ex. lojalitetsskäl, eller okunnighet om möjligheterna inte an— mäla förhållandet till NO.

Synpunkter på konkurrensförllållandena

I syfte att bl. a. få klarlagt hur företa- garna själva uppfattar konkurrensläget

har utredningen, som tidigare nämnts, hört företrädare för näringslivets huvudorganisationer och åtskilliga branschföreningar. Av de därvid gjor- da uttalandena framkom sammanfatt- ningsvis, att man genomgående ansåg konkurrensen f. n. vara utomordentligt hård. Mer eller mindre klart uttalades i en del fall att man med konkurrens inte avsåg priskonkurrens. Från flerta- let håll framhölls att produktutveckling får ses som ett på längre sikt värdeful- lare konkurrensmedel än priset. I vissa fall, nämligen beträffande exportindu- strierna, kunde prissamverkan mellan de inhemska företagen anses vara ett direkt samhälleligt intresse.

Från leverantörshåll har man påpekat

att i den av struktur- och markna—dsut- vecklingen uppkomna konkurrenssitua- tionen uppstått tendenser till övervält- ring av kostnader från detaljisten till leverantören. En av dessa företeelser är att de stora enheterna inom dagligvaru- sektorn hos leverantörerna begär pris- märkning av varorna. Leverantörerna anser sig i vissa fall av konkurrensskäl tvingade att påtaga sig denna service, som även innebär ökade kostnader för lagerhanteringen. Ett annat uttryck för »den bristande maktbalansen» mellan distributionsleden har angivits vara att leverantören i vissa fall tvingas åta sig viss lagerhantering hos detaljisten i samband med varuleveranserna.

KAPITEL 3

Prissättning och prissamverkan

I de marknadssituationer, som råder in— om flertalet områden av vårt lands nä- ringsliv, måste prissättningen avvägas med hänsyn till tre faktorer, nämligen kostnadsförhållandena, konkurrensförhållandena samt köparnas efterfrågan och köpvanor. Endast i undantagsfall kan priset sät— tas utan hänsynstagande till samtliga dessa faktorer. I detta kapitel skall kort- fattat redogöras för hur prissättningen normalt tillgår. Framställningen är för- enklad och schematiserad och avser i första hand handelsföretag. Därefter lämnas en översiktlig redogörelse för prissamverkans ändamål, omfattning och utformning. Slutligen visas vilken grad av riktprisföljsamhet som förelig- ger.

Kalkylering

Kalkyleringen i ett företag kan ha många ändamål. Den kan syfta framåt 'i tiden som underlag för företagsled- ningens beslut beträffande prissättning, inköps-, försäljnings- och driftsplane- ring, s.k. förkalkyl, men den kan också syfta bakåt i tiden för att fastställa de totala kostnaderna av olika slag och kontrollera ekonomin under viss period, s.k. efterkalkyl. Denna kontroll ger i sin tur vägledning för framtida avgö- randen.

En kostnadsanpassad prissättning kan endast sällan göras helt riktig, enär

kostnaderna i en förkalkyl ingår med antagna värden. Förutom ändringar av råvaru- eller varuanskaffningskostnader och omkostnader blir den faktiska kostnaden per enhet med hänsyn till de för verksamheten fasta kostnaderna beroende av den försålda kvantiteten. Då, såsom vanligen är fallet, företaget säljer fler än en artikel tillkommer ock- så svårigheten att rätt fördela de för olika varor gemensamma kostnaderna. Sistnämnda svårighet har medfört att man i många fall.i stället söker beräkna de olika varornas särkostnad, d. v.s. den merkostnad som varje vara direkt medför i verksamheten. Skillnaden mel- lan uppnått försäljningspris och sär- kostnaden blir det bidrag, som artikeln lämnar för att täcka de gemensamma kostnaderna. Summan av de olika artik- larnas bidrag måste åtminstone på läng- re sikt vara så stor att de gemensamma kostnaderna blir fullt täckta.

Denna s. k. bidragsmetod kan under- lätta för företagaren att bedöma lön- samheten av de olika varorna. Så länge en viss vara lämnar något bidrag kan den vara lönsam även om den ej synes täcka sin totalkostnad. Bidragsmetoden kan därför medföra, att prissättningen på varorna i lägre grad blir kostnads— anpassad än vid totalkostnadskalkyle- ring. Värdet av totalkostnadsberäkning- en i detta hänseende blir emellertid be- roende av den exakthet med vilken to- talkostnaderna kan framräknas. Det för- tjänar framhållas, att även efterkalkyler

av olika varors totalkostnader är så komplicerade att också de i praktiken vanligen innehåller vissa antaganden eller uppskattningar, varför det kan sä- gas att all kalkylering endast kan ge en ungefärlig uppfattning av de verkliga kostnadsförhållandena för olika varor.

Den enklaste och troligen också van- ligaste metoden för beräkning av total- kostnader i handelsföretag är följande. Till varornas inköpsvärde läggs even- tuella kostnader för frakt m. m., varvid det 5. k. inkalkylerade värdet framkom- mer. På detta görs sedan ett procentuellt pålägg för omkostnader, företagsledar- lön, räntor, avskrivningar, varuförlus- ter, rabatter m. m., vars storlek bestämts med ledning av bokföringen. Under för- utsättning av oförändrade omkostnads— och omsättningsförhållanden kan kal- kylen användas för beräkning av »kost- nadsanpassad» prissättning. Denna för- utsättning torde emellertid sällan före- ligga. En säkrare kalkyl erhålles om de fasta kostnaderna inräknas i pålägget såsom ett genomsnitt per krona inkal- kylerat värde för en följd av räken- skapsperioder. För detta krävs att man antingen i bokföringen eller på annat sätt åtskiljer de fasta och rörliga kost- naderna. En uppdelning av omkostna- derna i fasta och rörliga möjliggör även en ungefärlig beräkning av särkostna- derna för olika varuslag, då denna »mi— nimikostnad» kan sägas i stort motsva- ra inkalkylerat värde plus pålägg för rörliga omkostnader.

Eftersom olika varor i ett sortiment kan ha varierande kostnader för lag- ring, hantering och försäljning ger den nu beskrivna metoden för omkostnads- kalkylering inte ett riktigt uttryck ens för särkostnaderna. Om man kan skaffa kännedom om olika artiklars eller varu— gruppers omsättningshastighet, hante- ringskostnader m.m., kan påläggssat- serna differentieras med hänsyn till va-

rornas omkostnadskrav och försälj- ningsandel. För företag med större sor- timent ställer sig ett dylikt förfarande otvivelaktigt mycket arbetskrävande. In- om t. ex. mångfilialföretag sker kost- nadskalkyleringen i vissa fall med hjälp av databehandlingsmaskiner, nå— got som vanligen ligger utanför ett mindre företags möjligheter.

Prissättning

Sedan företaget på ett mer eller mindre avancerat sätt skaffat sig en uppfatt- ning av en viss varas kostnader och så- lunda kunnat beräkna ett preliminärt pris återstår att bedöma hur marknaden reagerar inför detta pris. Priset kan med hänsyn till konkurrenters priser eller köparnas uppfattning av varans >>värde» vara för högt med minskad om- sättning som följd. Priset kan också ur företagets synpunkt vara för lågt, d. v. s. kundernas köpvilja skulle inte minska om priset sattes högre.

Om kalkylpriset är >>för högt» ställs företagsledningen inför flera alternativa handlingsmöjligheter.

1. Varan kan uteslutas ur sortimen- tet.

2. Priset kan sättas på den nivå som ger möjlighet att nå den planerade om- sättningen och som samtidigt medger täckning av särkostnaderna.

3. Priset kan — om marknadsförhål— landena så medger differentieras l mellan olika geografiska områden eller :* olika kundkategorier. '

4. Varan kan genom smärre ändring- . ar i utförande eller utstyrsel differentie- ras från konkurrenternas varor och ge- nom reklam göras attraktiv till det kal- kylerade priset.

5. Genom avtal med konkurrenterna höjs dessas priser till kalkylprisets nivå. Valet av alternativ blir givetvis he-

roende av de förutsättningar som gäller i olika situationer för det enskilda före- taget. ' Om kalkylpriset är »för lågt» ställer" sig anpassningen till marknadspriset lättare; utförsäljningspriset sätts på den nivå som ger största möjliga intäkts- överskott. Detta behöver i och för sig inte innebära en >>oskälig» vinst, enär överskottet kan vara nödvändigt för att kompensera sämre lönsamhet på andra varor i sortimentet. Situationen kan emellertid vara sådan att företaget har ett försteg i kostnadshänseende som kan utnyttjas för att slå ut konkurrenter från marknaden. Eventuellt skulle före- taget i ett sådant läge kunna sätta för— säljningspriset ännu något lägre än kal- kylpriset för att väcka köparnas pris- medvetenhet och starta en priskonkur- rens. En högre omsättning skulle kom- pensera det därigenom minskade bi- draget per enhet, samtidigt som före- tagets marknadsandel skulle öka. Valet av ett dylikt handlingsalternativ för- utsätter dock att företagsledningen kan bedöma betydelsen av konkurrenternas eventuella motåtgärder, såsom omedel- bara prissänkningar eller påtryckning- ar gentemot leverantörer att avbryta af— färsförbindelserna med företaget. Prissättningen ställer sålunda stora kunskapskrav på företagarna. Det gäl- ler att ej blott kunna kalkylera någor- lunda riktigt utan även att känna till konkurrenternas priser, kundernas köp- vanor och substitutionsmöjligheter, ef- terfrågans och konkurrenternas reaktio- ner inför prisförändringar m. m. Åtskil- liga av dessa faktorer kan företagarna inte skaffa exakta kunskaper om utan deras handlingar får i viss utsträckning gå »på känn». Inom många detaljhan- delsbranscher och serviceyrken är det vidare så, att företagarna arbetar i små enheter och främst besitter varukänne- dom eller hantverksskicklighet, medan

marknadsföring och prissättning får ske efter relativt enkla rutiner och schabloner. Det sätt, på vilket bokfö- ringen lagts upp i många företag av detta slag, torde ej möjliggöra någon mera avancerad form av kalkylering. Ofta har företagens redovisning anför- trotts bokföringsbyrå eller annan utom- stående och lagts upp så att den i första hand kan tjäna som underlag för in- komstdeklaration o. dyl. Man kan eller vågar därför inte göra några mera på- tagliga avvikelser från inarbetade nor- mer, utan använder vid prissättningen de omkostnadspålägg som »priskontroll- nämnden på sin tid godkände» eller som rekommenderas av branschorgani- sation. Priserna hos olika företag kom- mer därigenom att ligga på i stort sett samma nivå.

Vikten av att prissättningen är kost- nads- och marknadsanpassad kan be- lysas av utvecklingen på vissa områden inom varudistributionen. Genom att vid prissättningen använda ett enhetligt procentuellt pålägg för de olika varor- na i sortimentet kan en skevhet uppstå i marginalerna mellan t.ex. »torra» stapelvaror och färskvaror eller »dyra» och »billiga» varor. Marginalerna kan i absoluta tal bli för höga för »torra» el- ler »dyra» varor och således ej stå i proportion till de prestationer företa- gen utför som distributörer av dessa varor. Nya företag eller företag från andra branscher har kommit in på dy- lika marknader och inriktat sig på hög- marginalvarorna. De »traditionella» fö- retagens anpassning till den nya kon- kurrenssituatio-nen genom differentie- ring av marginalerna har ibland kom- mit för sent eller gått för långsamt, var- igenom den förlorade marknadsandelen ej kunnat återvinnas. De nytillkomna företagen har nämligen, åtminstone i vissa fall, trots lägre priser haft så goda förtjänster att verksamheten kunnat

konsolideras och expandera innan mot- åtgärderna satts in. Bidragande härtill har i vissa fall varit att de nya företagen representerat en försäljningsform med lägre kostnader.

Prissamverkan

Ändamål och omfattning Osäkerhet inför prissättningsfrågorna och, särskilt för småföretagare med stort sortiment, rent praktiska svårig— heter att kalkylera har medfört pris- samverkan mellan företagare i relativt stor omfattning. Härigenom inskränks det enskilda företagets kalkylerings- nch prissättningsarbete till att välja de varor, som till de givna priserna ger bästa möjliga bidrag till verksamhetens fasta och gemensamma kostnader. I den mån de samverkande företagen helt el— ler till största delen behärskar sitt varu- område har också en av de på prissätt- ningen inverkande faktorerna, nämli- gen hänsynen till konkurrenters priser, bortfallit. Därmed kan priserna even- tuellt hållas på en högre nivå än som skulle ha varit fallet vid obunden pris- sättning.

Under alla tider torde prisöverens- kommelser ha förekommit när säljare av jämförbara varor mötts på en marknad, enär de _ om de finansiellt och på andra sätt varit någorlunda jämbördiga — inte i längden skulle tjäna något på att priskonkurrera. Under naturahus— hållningens tid, då varuflödet var litet och de saluförda produkterna endast i ringa omfattning var standardiserade, kan dock prissamverkan knappast ha varit av sådan omfattning att den i och för sig skapat större olägenheter för konsumenterna.

I det moderna samhället torde ett starkt växande varuflöde, hög standar- diseringsgrad på varorna i förening med

stor variantrikedom samt ökad rörlighet i konsumentledet ha bidragit till att sti- mulera benägenheten att träffa prisöver- enskommelser. Bidragande har också varit att konkurrensen alltmer kommit att ske mellan företagsgrupper eller block, då mindre företag samverkar för att stärka sin ställning mot stora kon- kurrerande enheter. Sådana blockbild- ningar förekommer såväl inom landet som i konkurrensen på den internatio- nella marknaden. Inom industrin, där företagsenheterna normalt är större än inom distributionsleden, åberopas ibland också sysselsättningspolitiska skäl som motiv för dylikt samarbete, då en pris— konkurrens skulle kunna medföra före— tagsnedläggelser.

Beträffande den totala omfattningen av prissamverkan får sägas, att det stäl- ler sig utomordentligt svårt att mäta denna i absoluta tal. I kartellregistret har införts ca 600 gällande prisöver- enskommelser av mycket varierande omfattning inom näringslivets alla del- områden. Det torde vara en i det när- maste ogörlig uppgift att mäta samtliga kartellers och branschföreningars mark- nadsandelar bl.a. av den anledningen att de varugrupper, som omfattas av oli- ka prisöverenskommelser, i många fall inte sammanfaller med den offentliga statistikens indelning. Det förekommer även prissamverkan, som av olika an- ledningar ej införs i kartellregistret, t. ex. vertikal riktprissättning och svenska företags anslutning till interna— tionella karteller på transportområdet.

I utredningens direktiv anförs att un- gefär hälften av den totala privata kon— sumtionen är föremål för riktprissätt- ning eller centraliserad prissättning i mångfilialföretag och konsumentkoope- rationen. Uppgiften härrör från en be— räkning av SPK, som gjorts i början av 1960-talet. Inom SPK har för utred— ningens räkning gjorts en ny beräkning,

som redovisas i bil. 2. Därav har fram- kommit, att av den privata konsumtio— nen, som år 1964 uppgick till 51,5 mil- jarder kronor, avsåg ca 20 procent varor och tjänster vars priser på ett eller an- nat sätt kan anses vara offentligt regle- rade. Den av prissamverkan mellan fri- stående företag berörda andelen har be- räknats utgöra cirka 38 procent medan den centraliserade prissättningen in— om mångfilialföretagen och konsument- kooperationen representerar ungefär 6 procent.

Prissamverkans omfattning inom oli- ka varuområden varierar tämligen starkt. I vissa detaljhandelsbranscher föreligger prissamverkan nära nog to- talt, medan företagarna i andra bran- scher i mycket liten omfattning tilläm- par gemensamma priser. Även på in— dustri- och partihandelssidan växlar förekomsten av prissamverkan starkt. Frågan om förekomsten av prissamver- kan inom olika områden kommer att beröra-s utförligare i kap. 5 och 6.

Utformning

Prissamverkan kan äga rum dels hori— sontellt, d. v. 5. mellan företag inom samma försäljningsled, dels vertikalt genom att företag anger försäljnings- priser för återförsäljare. I vissa fall har prissamverkan erhållit en sådan utform- ning att den kan betraktas som både horisontell och vertikal. Vad gäller än- damålet torde i många fall ej föreligga några större skillnader mellan de båda huvudformerna av prissamverkan, då den vertikala samverkan ofta kan ses som ett direkt uttryck för det senare försäljningsledets önskemål om prisväg- ledning och eliminering av priskonkur- rens. I andra fall kan företag inom det tidigare försäljningsledet i eget intresse vilja styra prissättningen till konsu— ment på sina produkter — och därmed

också återförsäljarmarginalen _— eller ha möjlighet att i sin annonsering tala om sin varas prisnivå. Man kan vidare göra en distinktion mellan å ena sidan bindande prisavtal och å andra sidan rekommenderade priser eller riktpriser. Även här förekommer mellanformer, d.v.s. av avtalstext eller dylikt fram- går inte alltid överenskommelsens verk- liga karaktär.

Horisontell prissamverkan förekom- mer i ett flertal former. Den längst gå— ende formen av all prissamverkan ut- gör otvivelaktigt gemensamma försälj- ningsorganisalioner, enär möjligheter- na till priskonkurrens då helt uteslutits mellan de samverkande företagen. För- säljningsorganisationerna kan i många fall ses som en direkt utveckling av s. k. priskarteller, varmed avses bindande prisavtal. Dylik prissamverkan före- kommer f.n. huvudsakligen inom in- dustrin. Ett speciellt slag av bindande prissamverkan utgör de i KBL för- bjudna anbudskartellerna.

överenskommelser om horisontella riktpriser, antingen i form av avtal eller föreningsbestämmelser o. dyl., förekom- mer främst inom detaljhandeln samt på hantverks- och serviceområdet. De mest betydande överenskommelserna av det- ta slag är de riklprislistor, som för hela riket eller distriktsvis kontinuerligt ut- ges av branschföreningar. En del hori- sontella riktprisavtal är såväl formellt som i praktiken av klart vägledande ka- raktär, medan andra i realiteten torde kunna betraktas som bindande. Vissa horisontella avtal om priser har formen av kalkylnormer med rekommendatio- ner angående påläggssatser o. dyl.

En fråga i detta sammanhang är hu— ruvida prissamverkan kan sägas före- ligga i vissa oligopolsituationer. I t. ex. bankväsendet är priserna i mycket stor utsträckning bundna enligt avtal, medan det på en annan oligopolistisk marknad,

nämligen oljebranschen, förnekas att prisavtal förekommer, ehuru priserna hos olika företag i allmänhet är iden- tiskt lika. Då prisanpassningen kan va- ra en direkt följd av rådande marknads- situation synes det oegentligt att hän- föra företeelsen till prissamverkan.

Vad gäller vertikal prissamverkan finns endast två former, bindande s.k. bruttoprissättning och riktprissättning. Bruttoprissättning är förbjuden enligt KBL men tillämpas efter dispens från NFR i några fall. Vertikala riktpriser tillämpas företrädesvis på märkesvaror i tämligen stor omfattning, ehuru åt— skilliga leverantörer på senare tid upp- hört härmed.

Distinktionen vertikal/horisontell prissamverkan är något oklar vad gäl- ler s.k. frivilliga kedjeföretag eller in- köpssammanslutningar som integrerat bakåt. Riktprissättning från t.ex. ett grossistföretag, som ägs av ett antal sinsemellan fristående detaljhandelsfö- retag, kan givetvis sägas vara vertikal. Med hänsyn till ägareförhållandet bör grossistföretaget emellertid snarast be- traktas som en intresseorganisation för samverkande detaljister, och prissam- verkan blir då att betrakta som horison— tell. Saken ställer sig givetvis annor- lunda om de inköpssamverkande före- tagen blott har ett samarbetsavtal med leverantör. I ett dylikt fall förekommer, att detaljisterna och grossisten tillsam- mans bildat ctt bolag, som ej driver nå- gon handelsverksamhet men som står för annonsering av bl. a. priser till kon— sument. Eftersom grossisten äger hälf- ten av bolaget synes förhållandet icke kunna tolkas på annat sätt än att en kombination av vertikal och horisontell prissamverkan föreligger.

Den centraliserade prissättningen in— om konsumentkooperationen och mång- filialföretagen är ej att hänföra till pris- samverkan, då ägandeförhållandena

35 rimligen synes böra vara det avgörande

för huruvida en överenskommelse skall anses föreligga eller ej.

Riktprisföljsamhet

Frågan i vilken grad vertikala eller ho- risontella prisrekommendationer följs i det praktiska handlandet är av central betydelse för en bedömning av verk- ningarna. Om nämligen rekommenda- tionerna till endast ringa del följdes och riktpriserna inte ens kunde sägas utgöra något typvärde för tillämpade priser, skulle prissamverkan av dylikt slag vara en mindre intressant företeelse ur konkurrenssynpunkt.

Undersökningar från SPK som i sin prisövervakande verksamhet konti- nuerligt studerar dessa frågor — har emellertid visat, att riktprisföljsamhe- ten ofta är hög. I bil. 2 redovisas en sammanställning av resultaten av såda- na undersökningar. Därav framgår för livsmedelshandelns vidkommande, att de horisontella riktpriserna tillämpats för mellan hälften och tre fjärdedelar av försäljningen. Då såväl under- som överskridanden för återstående del före— kommit har de faktiskt uttagna priserna genomsnittligt betraktat mycket nära anslutit sig till riktprisnivån. Beträffan- de textil- och beklädnadsvaror har före- kommande vertikala riktpriser tilläm- pats i betydligt högre grad, och den ge— nomsnittliga avvikelsen har varit obe- tydlig.

För konsumentkapitalvaror är bilden något annorlunda; i vart fall vid kon- tantköp har inte obetydliga underskri- danden av vertikala riktpriser förelegat. Vad gäller eldningsoljor vid försäljning till hyresfastigheter har de faktiska pri- serna legat betydligt under de vertikala riktpriserna. I dessa fall utgör riktpri- serna sålunda en utgångspunkt för ra-

battgivning som alltefter konkurrens- förhållandena i återförsäljarledet sker till varierande belopp. I vissa bran- scher, i första hand bilhandeln, före- kommer att rabatten inte utgår på rikt- priset utan lämnas i form av övervärde- ring av de inbytesobjekt, som köparna eventuellt lämnar som dellikvid. Det fordras i sådana fall god marknadskän- nedom hos köparen för att avgöra den faktiska rabattens ungefärliga storlek. De konkurrensövervakande myndig- heternas erfarenheter rörande riktpris- följsamheten för andra varugrupper än de särskilt undersökta överensstämmer i stort med den nu givna bilden. Denna bör dock kompletteras med det faktum, att riktprisföljsamheten lokalt eller för vissa artiklar i ett sortiment kan vara fullständig. Beträffande tjänstesektorn har i bil. 2 redovisats körskoleavgifter »— där de uttagna priserna nära anslu- tit sig till de rekommenderade —— men i övrigt har frågan om riktprisföljsam- het för tjänster under senare år inte närmare studerats annat än för frisör- branschen, vilken undersökning f. n. inte är färdigställd. Det finns emellertid inte anledning att anta att förekomman- de prisrekommendationer för tjänster

skulle visa lägre tillämpningsgrad än vad gäller varuområdet.

I det föregående har endast berörts riktpriser till konsument. Som exempel på tillämpningen av en horisontell rikt- prisöverenskommelse mellan grossister må nämnas, att wallboardgrossisterna år 1963 underskridit med fabrikanterna överenskomna riktpriser med i genom- snitt 3 procent vid försäljning till plats— försäljare (PKF 1965: 3).

I sammanhanget förtjänar att nämnas något om den centraliserade prissätt- ningen inom konsumentkooperationen och andra helt integrerade mångfilial- företag. Undersökningar har visat att de konsumentpriser, som de kooperativa lagercentralerna anger, i mycket stor omfattning tillämpas vid försäljning- en i de olika butiksenheterna. Butiks- föreståndarna har heller inte rätt att utan samråd med lagercentralen avvika från angivna priser. Detsamma gäller i allmänhet inom mångfilialföretagen på den privata sektorn. Anledningen här- till torde vara, att en mera självständig prissättning vid de olika försäljnings- ställena skulle medföra att man inte till fullo skulle uppnå fördelarna av en centraliserad prispolitik.

KAPITEL 4

Prissamverkan i gällande rätt

Inledning

Samarbete mellan fristående företagare i prissättningsfrågor utgör en typ av konkurrensbegränsning, vilken nämnts kan förekomma såväl horison- tellt som vertikalt och både i form av bindande avtal och oförbindande re- kommendationer. De bindande vertika- la prisavtalen är i vårt land förbjudna genom bruttoprisförbudet, under det att bindande horisontella prisavtal samt horisontella och vertikala prisrekom- mendationer bedöms enligt den allmän- na bestämmelsen i 5 % KBL om kon- kurrensbegränsning som medför skad- lig verkan, dock att anbudskarteller är förbjudna vid straffansvar.

Synen på prissamverkan i olika främmande rättsordningar har behand- lat—s i bil. 1. Som framgår av denna b—i- laga har något enhetligt mönster ej ut- bildats. I vissa länder råder generella förbud mot skilda typer av prissam- verkan, i andra tillämpas olika former av skadlighetsbedömning i det särskil- da fallet.

Brnttoprissättning har på senare år förbjudits i ett betydande antal länder. Sålunda infördes helt eller till vä— sentlig del — bruttoprisförbud i Frank- rike 1945, i Kanada 1951, i Sverige 1953, i Danmark 1955, i Norge 1957, i Finland 1964 och i Storbritannien 1964. Bland länder, där lnan —— i varje fall hittills—nöjt sig med möjlighet att på olika sätt inskrida mot missbruk kan

SOlll

nämnas Belgien, Irland och Nederlän- derna. På andra håll föreligger prin- cipiella förbud som dock försetts med långtgående undantag, exempelvis för märkesvaror som befinner sig i konkur- rens med andra märken (Förenta sta— terna, Förbundsrepubliken Tyskland). I andra stater åter har möjligheterna till dispens från förbudet gjorts mera begränsade (exempelvis i de nordiska länderna). I vissa rättsordningar för- bjuds inte bara prisbindning i civil- rättslig bemärkelse utan också åtgärder i syfte att upprätthålla viss prisnivå utan stöd av det rättsliga sanktions- systemet, främst vissa former av leve- ransvägran till lågpriskanaler (Kanada, Storbritannien och särskilt Frankrike). Vertikala riktpriser som anges av en- skild leverantör har i regel ej inne- fattats i de bruttoprisförbud som införts utan är normalt tillåtna. Kollektiva for- mer av vertikal riktprissättning, som ju inbegriper även ett horisontellt samar— bete, kan däremot vara att bedöma på annat sätt. I Norge råder sålunda för- bud för leverantörssammanslutningar att utfärda vertikala riktpriser. Horisontella bindande prisavtal och horisontell riktprissättning har sedan gammalt särskilt uppmärksammats. I den mån en stat äger förbudsregler rik— tade mot horisontella konkurrensbe- gränsningar, vänder sig dessa i regel särskilt mot prissamarbete. Man brukar då vanligen förbjuda även oförbindan- de former av sådant samarbete, bl.a.

för att hindra kringgåenden av förbu- det. I Norge råder generellt förbud med dispensmöjlighct mot horisontella pris- avtal och prissättningsrekommendatio- ner, dispens har dock givits i stor ut- sträckning. I USA:s federala lagstift- ning råder sedan gammalt förbud mot horisontellt prissamarbete utan möjlig- het till dispens. I Förbundsrepubliken Tyskland är horisontellt prissamarbete i princip förbjudet men med undantag för vissa typer av karteller, såsom ra- batt- och rationaliseringskarteller, där dock kontroll mot missbruk föreligger. I båda länderna innefattar förbuden ho- risontella riktprislistor. I Storbritannien skall horisontellt prissamarbete prövas inför särskild domstol med tillämpning av omvänd bevisbörda. Även EEC:s ge- menskapsrätt innehåller ingripande regler mot bl. a. prissamarbete.

Bruttoprisförbudet Förbudsstadgandet har följande lydelse.

Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må företagare, där ej annat är särskilt stadgat, varken av företagare inom senare försälj- ningsled betinga sig, att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas, eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket eljest angiva visst pris, med mindre därvid kommer till uttryck att priset får underskridas (2 & KBL).

Om förutsättningarna för från förbudet stadgas i 4 % KBL.

Tillstånd — —— må meddelas endast om konkurrensbegränsningen kan antagas främ- ja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest sär- skilda skäl äro därtill.

Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfri- hetsrådet återkallas.

Endast uppsåtlig överträdelse av bruttoprisförbudet är straffbelagd.

dispens

Straffet är för normalfall dagsböter men om brottet är grovt upptar straffskalan fängelse i högst ett år eller dagsböter (29 5 första stycket KBL). överträdelse av förbudet bedöms av allmän domstol; dispensansökningar däremot av NFR. Allmän åklagare får väcka åtal endast efter anmälan eller medgivande av NO (31 & KBL).

Före KBL:s tillkomst var bruttopris- sättning av märkesvaror mycket van- lig och det har beräknats, att 1948 ge- nomsnittligt 25—28 % av allmänhetens utgifter för konsumtionsvaror föll på sådana som var bruttoprissatta. Meto- den begagnades exempelvis för märkes— varor i livsmedels-, färg-, foto- och ra- diohandeln. Bruttoprissystemet, som ti- digare varit mindre vanligt, växte fram- för allt fram under 1930- och 1940-talen, varvid ett nära samarbete ofta före— kom mellan producent- och återförsäl- jarorganisationer. Man föreskrev van- ligtvis priser som varken fick över- eller underskridas vid försäljning till konsumenter och dessa priser trycktes ofta på förpackningen. Detaljhandlare som önskade föra en självständig pris- politik hindrades härifrån främst ge- nom hot om leveransavstängning och i viss mån även genom avtalsklausuler om prisbindning. Det bestod ett nära sakligt samband mellan bruttoprissyste- met och den omfattande branschvis or— ganiserade privata nyetableringskon— troll som var vanlig fram till början av 1950-talet.

Som skäl för bruttoprissystemet fram- fördes bl.a. följande. Systemet skänkte den enskilde detaljhandlaren en viss trygghet i hans näringsutövning till följd av den relativa frånvaron av aktiv priskonkurrens. Detaljhandlaren slapp i stor utsträckning att själv kalkylera sina priser; ett mödosamt arbete för vilket han inte alltid kunde antas vara helt skickad. Systemet medförde att

konkurrensen inriktades på kvalitets- och servicekonkurrens, vilket kunde ses som en fördel. För producenten var det av värde att själv kunna bestämma sin produkts utförsäljningspris i han- deln och annonsera detta. Man kunde effektivt undvika s.k. lockvaruförsälj— ning av märkesvaror.

Mot bruttoprissystemet androgs bl. a.: Bruttoprissättningen tenderade att med- föra att producenterna konkurrerade om återförsäljarnas intresse för varan främst genom att erbjuda goda margi- naler. Detta medförde olämpliga verk- ningar, särskilt på grund av att de fasta bruttopriserna hindrade återförsäljare som så önskade från att underskrida producentens prisangivelser. Det var över huvud betänkligt att priskonkur- rens i vanlig mening uteslöts inom åter- försäljarledet på de områden där brut— toprissystemet tillämpades. Särskilt med hänsyn till dettas omfattning verkade systemet rationaliseringshämmande, då återförsäljarnas naturliga strävan att sänka sina kostnader minskades. Kon- kurrensen kom att främst inriktas på servicekonkurrens, men service kunde vara av mindre intresse för många kon- sumenter än möjlighet att köpa varor till lägsta möjliga pris. Den i många fall väl förmånliga marginalsättningen inbjöd till onödig nyetablering, som i sin tur utlöste strävanden till organise- rad nyetableringskontroll.

Chefen för handelsdepartementet an- förde i propositionen med förslag till KBL (1953: 103 s. 169), att den allvar- ligaste anmärkningen mot bruttopris— systemet var, att detta motverkade den allmänna rationaliseringen inom distri- butionen och därmed i och för sig möj- liga prissänkningar inom detaljhandeln. Företeelsens stora spridning medförde att dess olägenheter blev särskilt fram- trädande. Systemets fördelar befanns så ringa i förhållande till nackdelarna

att systemet i allmänhet måste anses skadligt. Förbudet borde dock inte gö- ras alltför omfattande utan endast träf— fa den bruttoprissättning vars verk- ningar uppenbarligen måste bedömas som skadlig, nämligen helt fasta brutto- priser och minimipriser. Sådana priser som återförsäljaren utan vidare fick underskrida, d.v.s. maximipriser och riktpriser, undantogs alltså från förbu- det. Detta försågs med dispensmöjlig- het, men det framhölls att dispensrätten borde utövas med en viss återhållsam- het, så att inte syftet med förbudet för- felades.

En grundläggande fråga vid utform- ningen av KBL var, om alla konkurrens— medel borde jämställas såsom lika vär- defulla eller om ett visst eller vissa av dessa medel borde prioriteras i förhål- lande till de övriga. Bruttoprissystemet begränsade starkt återförsäljarnas möj— ligheter att begagna priset som konkur- rensmedel men hindrade ej tävlan med andra medel, såsom service, reklam och särskilda säljfrämjande åtgärder — en tävlan som många gånger torde ha varit hård. Bakom bruttoprisförbudets infö- rande låg uppfattningen, att priskon- kurrensen utgjorde en särskilt värdefull konkurrensform, som det var samhäl- lets uppgift att främja genom att undan- röja konkurrensbegränsningar som hindrade företagare från att föra en självständig prispolitik.

Bruttoprisförbudet uttrycker därför principen, att det bör finnas valmöjlig— het mellan pris- resp. serviceinriktade företag, så att konsumenterna själva kan avgöra om de vill gynna företag som håller hög service och högre priser eller sådana som ger mindre service men har lägre prisnivå. Det är sålunda önskemålet om låga konsumentpriser genom ett rationellt distributionssystem som satts främst, och i den mån en re- lativt omfattande nedläggning av mind-

re, privata detaljhandelsrörelser blivit en följd av förbudet torde detta knap- past ha bedömts som en nackdel. Den nämnda prioriteringen av konsumentin- tresset och priskonkurrensen har i praxis haft stor betydelse för NFst ställningstaganden vid tillämpning av KBL:s allmänna bestämmelser i 5 5 på olika former av konkurrensbegränsning inom distributionen, såsom leverans- vägran till priskonkurrerande återför- säljare och mot sådana riktade pris— diskriminerande åtgärder. Denna praxis berörs närmare nedan i detta kapitel. Bruttoprisförbudets kärna är förbu- det mot vertikala prisavtal, d. v. s. leve rantörs förfarande att binda sina åter- försäljare att inte underskrida ett visst av leverantören angett pris vid vidare- försäljning. Stadgandet omfattar emel- lertid inte endast träffade avtal utan förbjuder en leverantör att över huvud »betinga sig» att ett visst pris inte får underskridas, d. v.s. att uppställa krav på iakttagande av bruttopris som villkor vid försäljningsanbud. Föreskrivande av för återförsäljare bindande maximipri- ser faller däremot liksom leverans- vägran till priskonkurrerande återför- säljare inte under förbudsstadgandet. Man har dragit en gräns mellan bin- dande och oförbindande vertikala pris- angivelser genom att ange hur den oför- bindande prisangivelsen skall vara be- skaffad — det skall positivt komma till uttryck att priset får underskridas. Upp- fylls inte detta krav utgör prisangivel- sen ett otillåtet bruttopris. Kravet fyl- ler bl. a. en upplysande funktion; man ville vid förbudets tillkomst bryta den äldre praxis att se prisangivelser av leverantör i listor och på förpackning- ar som bindande då annat ej angavs. Departementschefen uttalade i förarbe- tena att om en leverantör anger visst återförsäljningspris i annons, katalog eller prislista eller på förpackning eller

annat omslag måste det klargöras att priset får underskridas (prop. 1953: 103 s. 170). Det räcker således inte att man, exempelvis i till konsumenterna riktad tidningsreklam, endast anger pris 00 kr. och i annan ordning tillkännager för återförsäljarna att denna prisan- givelse är oförbindande.

Om bruttoprisförbudets närmare om- fattning i övrigt må här blott i korthet anmärkas följande. Förbudet avser en-