SOU 1966:48
Prissamverkan och konkurrens
5. Riktprisannonseringens omfattning och utformning Undersökningens omfattning och uppläggning Undersökningens resultat
6. Antal ärenden hos NFR och NO åren 1957—1965
7. Skrivelse från näringslivets organisationer angående medverkan till en aktiv pris- och konkurrenspolitik . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8. Förteckning över myndigheter, särskilda sakkunniga samt organisationer med vilka utredningen haft överläggningar
I betänkandet använda förkortningar:
KBL — Konkurensbegränsningslagen
NFR — Näringsfrihetsrådet
NO ——Näringsfrihetsombudsmannen
SPK — Statens pris— och kartellnämnd NOP — Näringslivets opinionsnämnd
PKF — tidskriften Pris- och kartellfrågor SOU — Statens offentliga utredningar NFR Beslut 1963 -— Näringsfrihetsrådets beslut 1954—1963
248 248
248 249
250 250
250
251 251 252 252 253 253 253 254 255 255 256
256 257 259 260
271 271 272
275
276
278
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. H andelsdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1965 har statsrådet Gunnar Lange genom beslut samma dag tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren att verkställa en utredning av riktprissystemet och andra former av prissamarbete.
Som experter åt utredningen har utsetts byråchefen hos statens pris- och kartellnämnd, Torsten Elm, dåvarande lagbyråchefen i handelsdeparte- mentet, numera rättschefen i ecklesiastikdepartementet Torsten Löwbeer, byråchefen hos näringsfrihctsovmbudsmannen Hans Lundberg samt experten i koncentrationsutredningcn, ekon. lic. Solveig Wikström. Sekreterare i utredningen har varit hovrättsfiskalen, jur. lic. Ulf Bernitz och dåvarande förste aktuarien hos statens pris- och kartellnämnd, numera departements- sekreteraren i handelsdepartementet Sven Sahlström.
Utredningen, som har antagit benämningen riktprisutredningen, har under arbetets gång haft överläggningar med de konkurrensövervakande myndigheterna och berett tillfälle åt olika organisationer med direkt eller nära anknytning till samhällsekonomiska intressen att inför utredningen framföra sina synpunkter på de spörsmål utredningen haft att ta ställning till. Därutöver har utredningen hört vissa personer med särskild sak- kunskap i hithörande frågor.
Studiebesök har avlagts i Oslo den 13 16 januari 1966, varvid över- läggningar ägt rum med företrädare för Prisdirektoratet samt vissa orga- nisationer.
På uppdrag av utredningen har Svenska Institutet för Opinionsunder- sökningar (SIFO) utfört en intervj uundersökning angående konsumenternas priskunskap och prismedvetande. Statens pris— och kartellnämnd har för utredningens räkning undersökt omfattningen av vertikal riktprissättning. Experten i koncentrationsutredningen, fil. kand. Alf Carling samt ekon.
10 lic. Bertil Kusoffsky, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögsko- lan i Stockholm, l1ar biträtt utredningen i frågor rörande bl. a. analysmetoder för bedömning av prissamverkans effekter. T. S. Lindstrom, LLM, Antitrust Division, United States Departement of Justice, har biträtt vid utarbetandet av vissa delar av bilaga rörande internationell konkurrensbegränsningsrätt. Efter slutfört uppdrag får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande »Prissamverkan och konkurrens». Stockholm den 27 juni 1966.
Nils Kellgren Torsten Elm Hans Lundberg
Torsten Löwbeer Solveig Wikström
/UIf Bernitz Sven Sahlström
KAPITEL 1
Utredningens bakgrund och syfte
Internationell översikt av konkurrensbe- gränsningsrätten
Lagstiftningen mot konkurrensbegräns- ning utgör ett tämligen nytt rättsom- råde, som för närvarande befinner sig i stark framväxt i flertalet ekonomiskt välutvecklade länder med en fri mark- nadshushållning. Förenta staterna till- hör de länder där man tidigast ansåg att staten bör främja konkurrensen ge- nom ingripanden mot konkurrensbe- gränsningar _ den grundläggande kon- kurrensbegränsningslagen i detta land, Sherman Act, tillkom år 1890. Otvivel- aktigt har man i Förenta staterna ge- nomlyst hithörande frågor mer ingående än i andra länder och har en mer väl- utvecklad rättsbildning.
I Europa har lagstiftning mot kon- kurrensbegränsning genomförts i stort sett först under 1950- och 1960-talen. Ut- byggnaden av lagstiftningen mot kon- kurrensbegränsningar har tenderat att gå fortare under de senaste åren än ti- digare. Sålunda har den äldre konkur- rensbegränsningslagstiftningen i Stor- britannien nyligen skärpts, och under åren 1962—1964 infördes kartellagar i Schweiz, Spanien och Finland. Därmed finns särskild lagstiftning mot konkur- rensbegränsning i de flesta västeuro- peiska länder.
De i skilda länder gällande konkur- rensbegränsningslagarna har en tämli- gen olikartad utformning. Betydande politiska meningsskiljaktigheter har inte
sällan föregått lagarnas antagande, men i mycket återgår de olika lagarna på gemensamma grundtankar, som ofta di- rekt eller indirekt hämtats från den amerikanska antitrustlagstiftningen. Man brukar allmänt skilja på två prin- ciper för utformningen, nämligen för- budsprincipen och missbruksprincipen. Förbudsprincipen kan typiskt sett sägas innebära att man, i regel vid straffan- svar, förbjuder vissa konkurrensbe- gränsande handlingssätt. Missbruks- principen kan sägas innebära att man utan att förbjuda en viss konkurrens- begränsning öppnar möjlighet att pröva dess verkningar i det enskilda fallet och göra ingripande för det fall att dessa befinns vara skadliga. Skillnaden mellan de båda principernas praktiska funk- tionssätt är dock inte alltid så stor.
Lagstiftningen kan inte i något land sägas bygga helt på den ena eller den andra principen. Den amerikanska rät- ten kan dock anges som prototyp för förbudsprincipen, enär en rad av de mest betydelsefulla formerna av kon— kurrensbegränsning där är förbjudna vid straffansvar under alla förhållan— den. I de europeiska länderna övervä- ger missbruksprincipen, ehuru många lagar framträder närmast som kompro- misser mellan de två linjerna. Sålunda är bruttoprissättning direkt förbjuden i ett flertal europeiska stater.
Inom bl. a. Förenta Nationernas eko- nomiska och sociala råd, ECOSOC, och GATT har man sökt skapa en interna-
tionell ordning för att motverka skad- liga verkningar av konkurrensbegräns- ningar med internationell anknytning. Detta arbete har dock hittills gått lång- samt och innefattat en rad misslyckan- den. Vissa resultat har dock vunnits. Inom OECD bedrivs sålunda ett omfat- tande arbete på området, som bl. a. fått till resultat att ett flertal skrifter publi- cerats, däribland en grundläggande käl— la för information om kartellagstiftning i olika länder (Guide to Legislation on Restrictive Business Practices) . En stör- re undersökning om internationella kon- kurrensbegränsningar i olika branscher har igångsatts.
I de nordiska länderna har en sär- skild ordning tillskapats för kontakten mellan berörda pris- och konkurrens- myndigheter. Sålunda hålls årliga ge- mensamma möten på ämbets- och tjäns- temannaplanet av mera informell ka- raktär. Frågan om en vidareutbyggnad av samarbetet har dryftats i Nordiska rådet men ännu ej föranlett någon åt- gård.
För EFTA:s och EEC:s vidkomman- de har genomförts reglering av inter- nationella konkurrensbegränsningsför- hållanden genom särskilda stadganden i Stockholms- resp. Rom-avtalen. Vad gäller EFTA har man ansett det nöd- vändigt att komplettera bestämmelserna om avveckling av tullar och import- restriktioner med bl.a. särskilda kon- kurrensregler. Den hittillsvarande bety- delsen av dessa regler torde ha varit tämligen begränsad. Vid ministerråds- mötet hösten 1965 beslöts emellertid att de möjligheter — uttryckliga eller un- derförstådda — som EFTA-konventio- nen erbjuder för att ingripa mot kon- kurrensbegränsningar skulle göras me- ra allmänt kända för näringslivet.
En utförligare beskrivning av den in- ternationella konkurrensbegränsnings- rätten lämnas i bil. 1.
Den svenska konkurrensbegränsnings- lagen
Lagens tillkomst och karaktär
Framväxten av det nuvarande regel- systemet skall här blott kortfattat be- skrivas. Lagen av år 1925 0111 under- sökning angående monopolistiska före- tag och sammanslutningar gav myndig- het blott vissa undersökningsbefogen- heter och fick förhållandevis ringa be- tydelse. Lagen ersattes av 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegräns- ning inom näringslivet, enligt vilken en för ändamålet inrättad monopolutred- ningsbyrå vid kommerskollegium skulle föra kartellregister samt utföra särskil- da undersökningar av konkurrensbe- gränsningar. Ett förslag till ny, väsent- ligt utvidgad lagstiftning på området framlades år 1951 av nyetableringssak- kunniga (»Konkurrensbegränsning», SOU 1951z27—28). Sedan förslaget på vissa punkter omarbetats utfärdades år 1953 den nuvarande konkurrensbe- gränsningslagen (KBL).
År 1956 ändrades lagen i utvidgande riktning i samband med att den statliga priskontrollen avskaffades. Förslaget hade framlagts av 1954 års priskontroll- utredning (»Konkurrens och priser», SOU 1955:45 ). Genom ändringen blev lagen tillämplig på i princip alla for- mer av konkurrensbegränsning och in- te som förut blott på kartell- och mono- polfall samt bruttoprissättning. Samti- digt infördes i lagen viss möjlighet att temporärt förordna om högstpris, och övervakningslagen ersattes av uppgifts- skyldighetslagen. En permanent bered- skapslag, avsedd att användas i vissa extraordinära situationer, tillskapades, 1956 års allmänna prisregleringslag.
Den 1 april 1966 trädde en lagänd- ring i kraft, som innebar en skärpning av lagen riktad mot leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäl-
jare. Ändringen, som föranletts av att förhandling om undanröjande av skad— lig verkan misslyckats i ett fall av le- veransvägran, innebar att vite i dylika fall kan föreläggas företagare ( prop. 1966: 13 ).
I Sverige bygger lagstiftningen mot konkurrensbegränsning på en kombina- tion av förbuds- och missbruksprincip. Bruttopriser och anbudskarteller är så- lunda förbjudna vid straffansvar — med dispensmöjlighet _ under det att övriga former av konkurrensbegränsning prö- vas efter sina verkningar i det särskilda fallet. Den svenska konkurrensbegräns- ningslagen har emellertid givits en in— ternationellt sett förhållandevis åter- hållsam utformning om man ser till fö- rekomsten av sanktioner av typen straff, vite, skadestånd och civilrättslig ogil- tighet. Även om det förhåller sig så att man också i ett flertal främmande län- der i praktiken i väsentlig mån söker uppnå lagstiftningens syften i första hand genom förhandlingsverksamhet, kan man dock tala om den svenska för- handlingsprincipen. Undersöknings- och publicitetsverksamheten på konkur- rensbegränsningsområdet äger betydan- de omfattning i Sverige. Vi tillämpar mer än de flesta andra länder publici- tetsvapnet mot konkurrensbegränsning- ar och man kan därför även tala om den svenska publicitetsprincipen.
En medverkan från näringslivets sida i lagstiftningens anda torde vara en förutsättning för att »den svenska lin— jen» skall fungera tillfredsställande. Vid den nuvarande lagens tillkomst hölls så- lunda överläggningar mellan å ena si- dan handelsdepartementet och å andra sidan näringslivets organisationer an- gående lagens utformning. Även om nä- ringslivets representanter hellre skulle ha sett att några generella förbud inte kom till stånd, nåddes därvid i allt väsentligt enighet rörande det förelig-
gande lagutkastet. Genomförandet av 1956 års ändring av lagen föregicks av överläggningar inom utredningen med berörda intressegrupper, varigenom enighet kunde vinnas om ändringens utformning (SOU 1955: 45, s. 134). Den av organisationerna inrättade Närings- livets Konkurrensnämnd _ i vilken Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hant- verks- och Industriorganisation, Sve- riges Industriförbund, Sveriges Köp— mannaförbund samt Sveriges Lantbruks- förbund är representerade _ har också åstadkommit en frivillig sanering på området och aktivt medverkat till att lösa uppkomna problem.
Lagens innehåll och administration Enligt KBL ankommer det på särskild myndighet, näringsfrihetsrådet (NFR) att i andra fall än de, som omfattas av de generella förbuden, genom förhand— ling undanröja sådan konkurrensbe- gränsning, som befinnes medföra skad- lig verkan (5 5). Därmed förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur all- män synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsför- mågan inom näringslivet eller försvårar eller förhindrar annans näringsutöv- ning. Med konkurrensbegränsning skall enligt uttalanden i förarbetena förstås varje omständighet som medför att kon- kurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad. Från de i lagen upptagna förbuden äger NFR att under vissa för- utsättningar meddela dispens.
NFR, som närmast kan karakteriseras som en Specialdomstol, består av ord- förande och åtta ledamöter. Ordföran- den och vice ordföranden skall vara eller ha varit domare under det att en annan ledamot skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden. Av övriga ledamöter utses tre bland personer som företräder företagarintressen och tre
bland personer som företräder allmänna konsument- och löntagarintressen. NFR har utgivit rättsfallssamlingen Närings- frihetsrådets beslut åren 1954—1963 (här förkortad NFR Beslut).
Framställning till NFR om förhand- ling ankommer i första hand på en särskild befattningshavare, näringsfri- hetsombudsmannen (NO), som kan sä- gas vara ett slags åklagare. Har NO i visst fall beslutat att ej påkalla förhand- ling, kan framställning göras av före- tagare, som är direkt berörd av fallet, eller av sammanslutning av konsumen- ter eller löntagare. NO har även att till- se att lagens båda förbud efterlevs och att efter egen prövning anmäla över- trädelse av dessa till allmän åklagare för åtal vid allmän domstol.
NO ingriper i princip på eget initiativ mot olika konkurrensbegränsningar, men de flesta ingripanden har hittills föranletts av anmälningar från enskilda näringsidkare, som ansett sig utsatta för konkurrensbegränsande åtgärder. Fin- ner NO efter undersökning av visst ärende att sådana konkurrensbegräns- ningar föreligger, mot vilka han har att påkalla förhandling inför NFR, ges par- terna i praxis tillfälle att frivilligt av- veckla konkurrensbegränsningarna. Det- ta har medfört, att flertalet ärenden kunnat klaras upp redan hos NO.
Arbetet är hos NO uppdelat på f.n. fem rotlar, mellan vilka förekommer viss specialisering. NO-kansliet syssel- sätter f. n. 17 tjänstemän.
Den tredje myndigheten inom KBL:s område är statens pris- och kartell- nämnd (SPK), som är ett utrednings- och upplysningsorgan. SPK tillkom år 1957 i samband med priskontrollens avskaffande och övertog då bl. a. mono— polutredningsbyråns uppgifter. Nämn- den skall följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris— och konkurrensförhållandena inom närings- livet med undantag för bank- och för-
säkringsväsendet. Nämnden har även att föra kartellregister och _- på eget initiativ eller efter hemställan från NO eller NFR —— utföra sådana utredningar som erfordras vid KBL:s tillämpning samt pris- och strukturundersökningar av olika näringsgrenar. Det ankommer dock inte på SPK att ta ställning till om en konkurrensbegränsning medför skad- lig verkan enligt KBL. SPK är huvud- organ för den statliga konsumentupp- lysningen på prisområdet.
SPK leds av en styrelse med tretton ledamöter. Fem av dessa företräder fö- retagarintressen och lika många kon- sument- och löntagarintressen. Ordfö- randen, vice ordföranden och nämn- dens generaldirektör representerar i styrelsen inget partsintresse. Arbetet är under generaldirektören f.n. uppdelat på fyra byråer, en upplysningssektion samt en arbetsgrupp med speciellt upp- drag. Antalet tjänstemän uppgår f.n. till ca 140. Vid varje länsstyrelse finns dessutom priskontor, vilkas personal ut- för en stor del av fältarbetet, huvud- sakligen med insamling av prisuppgif- ter. SPK utger publikationerna Pris- och kartellfrågor (PKF), som innehål- ler redogörelser för utredningar av nämnden samt beslut av NFR och NO, samt Pris-aktuellt med populärt utfor- made sammanställningar av vissa un- dersökningsresultat.
För bank- och försäkringsväsendet har de uppgifter, som för näringslivet i övrigt anförtrotts åt SPK, tilldelats bankinspektionen respektive försäk- ringsinspektionen.
På vissa, delvis mycket betydelsefulla områden är KBL inte tillämplig, näm- ligen:
verkan utom riket av konkurrensbe- gränsning (såvida ej Kungl. Maj:t med- delat tillstånd till förhandling, vilket blott får ske i den mån detta påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt) ;
överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående lön och and- ra arbetsvillkor;
försäljning och upplåtelse av fast egendom;
konkurrensbegränsning som genom- förs av annan än företagare eller sam- manslutning av företagare samt
konkurrensbegränsningar som upp- rätthålls genom särskild lag eller för- ordning eller som har sådant samband med dylik att de på denna grund måste anses tillbörliga.
För innehållet i förbudsstadgandena samt lagens 5 % redogörs närmare i kap. 4.
Tidigare utredningar rörande pris- och konkurrensfrågorna
Pris- och konkurrenspolitiken har hit- tills under 1960-talet varit föremål för två offentliga utredningar, nämligen 1960 års prisövervakningskommitté och arbetsgruppen för prisövervakningsfrå- gor (1965). Kortfattade redogörelser för dessa utredningars ställningstaganden skall här lämnas.
Vidare bör nämnas att koncentra- tionsutredningen, som tillsattes år 1961, har till uppgift att undersöka vissa när- liggande spörsmål, nämligen ägande— förhållandena och maktkoncentrationen i det privata näringslivet. Utredningen, som bl.a. kartlägger och analyserar marknadsförhållandena och den struk- turella utvecklingen inom olika delar av näringslivet, beräknas ha avslutat sitt arbete kring årsskiftet 1966/67.
Prisövervakningskommitténs betänkande
1960 års prisövervakningskommitté till- kallades för att verkställa utredning rö- rande lagstiftningen och administratio- nen på pris- och konkurrensområdet. Enligt kommitténs uppfattning (»Effek- tivare prisövervakning», SOU 1961:3 )
gav de gällande reglerna utrymme för ett förverkligande av de för lagen an- givna syftena. Den för utredningen an- givna målsättningen — en skärpning av prisövervakningen, en effektivisering av åtgärderna mot konkurrensbegränsning och en förbättring av konsumenternas prismedvetande — fann kommittén bäst kunna nås genom ökade resurser åt de statliga organen på området.
Kommittén erinrade om att lagstift- ningen på området hade försökskarak- tär, varför en mera allmän översyn för- utsattes komma till stånd längre fram. Till en kommande översyn borde hän— skjutas bl.a. de slutsatser, som i lag— stiftningshänseende borde dras av en konstaterad mycket betydande riktpris- följsamhet.
Kommittén fann det vara angeläget, att SPK:s undersökningsverksamhet av- sevärt vidgades, bl.a. för att klarlägga den betydelse riktpriserna hade för prisnivån inom olika branscher. Kom- mittén ansåg, att myndigheterna noga borde studera riktprissättningen och riktprisföljsamheten samt ge offentlig- het åt anmärkningsvärda förhållanden i dessa avseenden. Vidare var det en- ligt kommitténs mening synnerligen an- geläget att SPK fick möjligheter att ge- nomföra en mera systematisk invente- ring av ensamföretag och annan före- tagskoncentration.
På grundval av betänkandet föreslogs i propositionen 1961: 86 vissa åtgärder i syfte att effektivisera verksamheten på pris- och konkurrensområdet, i förs- ta hand genom förstärkning av perso- nalen vid SPK och N0:s kansli. En så- dan förstärkning beslöts även av riks- dagen.
PM av arbetsgruppen för prisövervaknings- frågor
I januari 1965 tillsattes inom handels- departementet en arbetsgrupp med upp- gift att skyndsamt utreda utformningen
av den samhälleliga prisövervakningen i det då aktuella läget. Åtgärden får bl.a. ses mot bakgrunden av chefens för finansdepartementet uttalande i fi- nansplanen för 1965 att det var ange- läget att i samband med den föreslagna höjningen av omsättningsskatten över- vaka prisutvecklingen med största vak— samhet samt det aktuella allmänna pris- stegringsproblemet.
Gruppen fann det lämpligast att även i fortsättningen bedriva den svenska pris- och konkurrenslagstiftningen en- ligt den nuvarande konkurrenslinjen och således inte återgå till prisregle- ring, vare sig allmän eller partiell. Det var arbetsgruppens uppfattning att en av näringslivets organisationer antagen deklaration om frivillig prisåterhållsam- het i förening med intensiv prisöver- vakning borde medföra, att omotiverade prisstegringar i samband med höjning- en av den allmänna omsättningsskatten ej skulle komma till stånd.
Gruppen föreslog i första hand skärp- ta åtgärder mot riktpriser och andra konkurrensbegränsningar, effektivare prisövervakning samt effektivare kon- sumentupplysning. För dessa åtgärders genomförande föreslogs personalför- stärkningar vid SPK och NO:s kansli. Dessa personalförstärkningar har sena- re väsentligen kommit till stånd. Grup- pen föreslog dessutom, att en särskild utredning måtte tillsättas med uppgift att förutsättningslöst utreda och bedöma riktprissystemets _ och i samband där- ied de bindande horisontella prisavta- lens —— omfattning och verkningar. Det- ta förslag föranledde tillsättandet av riktprisutredningen.
Utredningens direktiv
I det yttrande till statsrådsprotokollet den 23 april 1965, varmed chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Lange, motiverade sin hemställan om tillkal- lande av en utredningsman med upp- drag att verkställa utredning rörande riktprissystemet m. m., anfördes föl- jande.
I 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringsli- vet stadgas förbud mot två arter av kon— kurrensbegränsning. Det ena förbudet av— ser s. k. anbudskarteller och det andra för— bud mot fasta bruttopriser. Med föreskri— vande av fasta bruttopriser förstås, att fö- retagare av företagare inom senare försälj- ningsled betingar sig, att vid försäljning av förnödenhet inom landet visst pris inte må underskridas, eller till ledning för pris- sättningen inom senare försäljningsled eljest anger visst pris, såvida därvid inte kommer till uttryck att priset får underskridas. Så anses normalt vara fallet om priset anges såsom riktpris. Förbuden är straffsan-ktio- nerade men åtal förutsätter anmälan eller medgivande av ombudsmannen för närings- frihetsfrågor. Straffet är dagsböter eller, i grova fall, fängelse i högst ett år. Närings- frihetsrådet äger meddela dispens från för- buden, dock endast under förutsättning att konkurrensbegränsningen kan antagas främ- ja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager till en från allmän syn- punkt ändamålsenlig ordning eller att el- jest särskilda skäl föreligger. Dispens från bruttoprisförbudet har hittills medgivits endast i ett fåtal fall, bl. a. beträffande böcker och vissa andra tryckalster.
Beträffande konkurrensbegränsning som inte träffas av de generella förbuden gäller, att näringsfrihetsrådet enligt det för kon- kurrensbegränsningslagen särpräglade för- handlingssystemet skall genom förhandling söka undanröja skadlig verkan därav. Med skadlig verkan förstås, att konkurrensbe— gränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom närings- livet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Begreppet konkurrensbe— gränsning är inte definierat i lagen, men enligt uttalanden i förarbetena skall där— med i vidaste bemärkelse förstås varje om— ständighet som innebär eller har till följd att konkurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad.
Vid konkurrensbegränsningslagens till—
komst ( prop. 1953: 103 ) övervägdes om man borde bygga på förbudsbestämmelser eller bedömning av den skadliga verkan av kon- kurrensbegränsning i det enskilda fallet. Föredragande departementschefen fann där- vid efter genomgång av utredningsmateria- let, att förbudsregler endast var tillrådliga i fråga om bruttoprissättning och an- budskarteller. Departementschefen uttalade emellertid, att efterhand som tillämpningen av en förhandlingslagstiftning gav större överblick, det måhända kunde bli möjligt att särskilja flera fall och, om så befanns önskvärt, göra dem till föremål för ytter- ligare generella förbud. Därvid anmärktes även att näringsfrihetsmyndigheterna ge- nom generella förbud befriades från att pröva ett kanske betydande antal fall av likartad karaktär.
I en nyligen offentliggjord promemoria om prisövervakningsfrågor, utarbetad av en arbetsgrupp inom handelsdepartementet (H 1965: 2), har frågan om utformningen av pris- och konkurrenspolitiken upptagits till granskning. Det i promemorian redovisade utredningsmaterialet angående verkningar- na av prisreglering och erfarenheterna av den förda konkurrenspolitiken har enligt arbetsgruppen otvivelaktigt visat, att det är lämpligast att även i fortsättningen bedriva den svenska pris— och konkurrenspolitiken enligt den nuvarande konkurrenslinjen och således inte återgå till prisreglering, vare sig allmän eller partiell. De skäl som med- förde att man vid statsmakternas ställnings- tagande till frågan är 1956 föredrog kon- kurrenslinjen framför regleringslinjen kvar- står fortfarande och synes i dag äga än större styrka med hänsyn till den ekono- miska utveckling som skett under mellanti- den och de inhemska och internationella er- farenheter som därvid gjorts. Emellertid har gruppen framhållit att nuläget inte är helt tillfredsställande på alla områden. Ten- denser till kostnadsfördyrande struktur el- ler väl höga priser och marginaler kan otvi- velaktigt påvisas i vissa fall. Dessa brister torde dock i allmänhet sammanhänga med bestående konkurrensbegränsningar och bör därför mötas med åtgärder mot dessa. Här- vid har riktprissystemet och andra former av samarbete mellan företagare i prisfrågor särskilt uppmärksammats. I denna del har föreslagits en särskild utredning med upp- gift att förutsättningslöst utreda och be— döma riktprissystemets — och i samband därmed de bindande horisontella prissätt- ningsavtalens — omfattning och verkningar.
Ordet riktpris betraktas som teknisk term för ett rekommenderat pris. Två typer av riktpriser förekommer, vertikala och hori- sontella. Riktpriser förekommer i mycket betydande omfattning. Ungefär hälften av den totala konsumtionen består av nyttig- heter för vilka sådana priser utfärdas. Följ- samheten till riktpriserna är hög inom många branscher. Antalet bindande prisav- tal däremot har minskat och kartellregist- ret upptar nu knappt 200 sådana avtal. De bindande prisavtalen förekommer till över- vägande delen inom industrin under det att riktprisöverenskommelser främst förekom- mer inom detaljhandelsledet och beträffan- de hantverk och tjänster.
Riktprissystemet medför både för- och nackdelar. Bland systemets fördelar kan nämnas förenkling av den enskilde företa— garens arbete med priskalkylering och möj- lighet för mindre detaljister att priskon- kurrera med mångfilialföretag genom ge- mensam riktprissättning och prisannonse- ring. Riktpriser underlättar också prisjäm- förelser och gör det möjligt för företagare i tidigare försäljningsled att tillkännage sina produkters ungefärliga utförsäljningspris i reklam.
Riktpriserna medför emellertid också nackdelar. Ri-ktprissättande detaljhandels- organisationer och leverantörer föreslår normalt bara ett pris för varje produkt som norm för samtliga företagare som berörs av prissättningen, oberoende av variationer i dessa företagares kostnader. Det torde härvid finnas anledning befara, att viss hänsyn tas till det faktiska kostnadsläget vid företag som är mindre väl ställda från rationaliseringssynpunkt. Detta medför att marginalerna kan tendera att kalkyleras väl högt i förhållande till de mera effektiva fö- retagens kostnader, vilket i sin tur kan hi- dra till att konservera bestående förhållan- den. Riktprisföljsamheten leder även till betydande prisstelhet, vilket ger vissa branschorganisationer möjlighet att påver- ka prisnivån i branschen genom centralt beslut om ändring av tidigare riktpriser. Vissa riktpriser kan, fastän juridiskt sett endast vägledande, i den praktiska tillämp- ningen närma sig fasta priser genom att detaljister som tillämpar en självständig prispolitik kan riskera att bli utsatta för reaktioner i olika former.
I den mån begagnande av riktpriser i ett enskilt fall bedöms medföra skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens mening kan naturligtvis ingripande ske enligt gällande
ordning. Önskar man skärpa den nuvaran- de lagstiftningen, torde det såsom antytts vid lagstiftningens tillkomst i första hand komma ifråga att införa ytterligare förbud med dispensmöjlighet. Konkurrensbegräns- ningslagen utgår emellertid från att kon- kurrensbegränsningar ingalunda alltid med- för skadliga verkningar. Riktprissystemet medför som nyss nämnts såväl fördelar som nackdelar. Ett ställningstagande till frågan om lämpligheten av skärpt lagstift- ning mot riktpriser och andra former av prissamarbete bör föregås av en mera in- gående bedömning av verkningarna av des- sa former av konkurrensbegränsning än vad som hittills företagits. Det kan tilläggas, att behandlingen av riktprisproblemet i kon- kurrensbegränsningslagens förarbeten är tämligen knapphändig och att därför en utredning på detta område bl. a. skulle vara av värde för den fortsatta rättstillämp- ningen. Jag vill därför förorda att en ut- redningsman tillkallas för att verkställa en utredning om verkningarna av riktprissy- stemet och i samband därmed av andra for- mer av prissamarbete. Utredningen bör sam- råda med de näringsfrihetsvårdande myn- digheterna och koncentrationsutredningen. Arbetet hör bedrivas på sådant sätt att re- sultatet kan läggas till grund för ett ställ— ningstagande i frågan om lagändring er- fordras.
Utredningens inriktning och upplägg- ning
För att kunna göra en samlad bedöm- ning av prissamverkan mellan företa- gare har utredningen studerat förhål- landena inom olika delar av närings- livet, d. v. 5. inom såväl tillverkning och distribution som servicenäringarna. ,Ehuru upp—draget främst omfattat att bedöma olika former av prissamverkan har utredningen inte kunnat underlåta att något behandla övriga konkurrens- begränsningar och strukturutvecklingen inom näringslivet enär detta ansetts nödvändigt för att belysa prissamver- kans relativa betydelse för konkurrens- förhållandena.
Utredningen avsåg från början att i
största möjliga utsträckning bygga sitt arbete på det grundmaterial som redan förelåg eller som kunde komma att ut- arbetas vid SPK, NO-kansliet och kon- centrationsutredningen. Det visade sig sedermera att för utredningen väsent- ligt grundmaterial saknades eller måste kompletteras. Detta har i första hand gällt omfattningen av olika slag av pris- samverkan. Vad beträffar koncentra- tionsutredningens arbetsresultat har detta endast till den del som berör han- deln kunnat komma riktprisutredningen till godo. Detta medför att handelns för- hållanden blivit mer ingående belysta än. andra delar av näringslivet.
Efter genomgång av problemställning- arna och befintligt grundmaterial har utredningen funnit anledning att låta utföra vissa undersökningar. Hos SPK har gjorts beräkningar av riktprissätt- ningens omfattning, varvid uppgifter rö- rande vertikal riktprissättning inhäm- tats genom särskild undersökning. Kon- sumenternas kunskap om riktprisbe- greppet och prismedvetna val av olika inköpskällor har blivit belyst med ut- gångspunkt från en enkät, som utförts av Svenska Institutet för Opinionsun- dersökniugar (SIFO). Utredningen har också genom särskilt anlitad arbets- kraft låtit undersöka i vilken omfatt- ning riktpriser anges i tillverkares och importörers annonsering. En undersök- ning hos vissa branschorganisationer rörande metoderna för fastställandet av listpriser och administreringen av pris- listorna har utförts av utredningens ex- perter och sekreterare.
Utredningen har därutöver hållit »hearings» med en rad organisationer inom näringslivet i syfte att få del av dessas synpunkter på rådande konkur— rensförhållanden och höra inställning- en till olika former av prissamarbete. Även löntagarorganisationernas syn— punkter i hithörande frågor har inhäm-
tats. En förteckning över de organisa- tioner med vilka utredningen varit i kontakt lämnas i bil. 8. Utredningen har även haft sammanträden med de konkurrensövervakande myndigheter- na, och under arbetets gång hållit kon- takt med dessa och koncentrationsut- redningen.
Sedan utredningen i stort blivit fär- dig med sitt arbete har överläggningar förevarit med näringslivets organisatio- ner, vilket fått till resultat att dessa i skrivelse förklarat sig beredda att även i fortsättningen verka för att hålla priserna nere, undanröja skadliga for- mer av prissamarbete och ersätta be- nämningen riktpris med Cirkapris (se härom närmare i kap. 8 och bil. 7).
Därutöver har utredningen tagit upp frågor rörande konkurrenspolitikens målsättning och framlagt synpunkter på spörsmålet hur prissamverkan bör be- dömas. I anslutning till frågan om skärpt prisövervakning har utredningen fram- lagt förslag beträffande utbyggd regi- streringsverksamhet och viss förstärk- ning av NO:s kansli. Konsumentupplys- ningen intar en central plats i utred— ningens överväganden, och förslag framläggs om inrättandet av en konsu- mentombudsman (KO) samt utbyggd prisupplysning. Slutligen redovisas yt- terligare utrednings- och undersök- ningsuppgifter på konkurrensområdet.
KAPITEL 2
Marknadsstruktur och konkurrensförhållanden
Utredningens huvuduppgift har varit att analysera och bedöma verkningar- na av olika slag av prissamve-rkan in— om näringslivet. För att kunna göra en sådan bedömning krävs kunskap om de marknadssituationer och kon— kurrensförhållanden, i vilka företagen arbetar, och den prismekanism som föreligger i olika situationer.
Ekonomisk teori erbjuder en uppsätt- ning modeller av p-ris- och utbudsbe- slut för företag i några olika marknads— former. Prissättningen enligt olika mo- deller är dock härledd ur bestämda strukturbeskrivningar, vilka med nöd— vändighet måste bli förenklingar i för- hållande till verkligheten. Teorin kan dock ge viss ledning för bedömningen av prisbildningen i olika situationer. Sedan teorins modeller och valet av konkurrensmedel i olika situationer kortfattat beskrivits, görs här ett försök att inplacera de rådande marknadsför- hållandena i modellschemat. Därefter belyses kortfattat strukturutvecklingen och förekomsten av konkurrensbegräns- ningar, och slutligen lämnas synpunkter på ko-nkurrenssituationen.
De konkurrensteoretiska modellerna
Med hänsyn till antalet på marknaden tävlande säljare urskiljer teorin tre mo— deller, nämligen den fria konkurren- sen, fåtalskonkurrensen samt ensam- företaget eller monopolet. Därutöver
talar man om monopolistisk konkur- rens när säljarna genom t. ex. produkt- differentiering var för sig har en mo- nopolliknande ställning.
Fri konkurrens
För den fria konkurrensmarknaden, som även kallas perfekt, fullständig, ren eller atomistisk konkurrens, gäller följande förutsättningar:
1. Antalet säljare och köpare måste vara så stort att den enskilda enhetens inverkan på utbud och efterfrågan är utan betydelse.
2. Konkurrensen måste gälla en hos olika säljare identisk vara.
3. Säljare och köpare måste vara i nära kontakt med varandra och fullt informerade om alla kostnads— och pris- förhållanden.
4. Säljare och köpare måste vara oförhindrade att handla fritt, d. v. s. några konkurrensbegränsande överens— kommelser får inte finnas. Nya företag måste obehindrat kunna komma in på marknaden, och produktionsfaktorerna i samhället måste vara överförbara mel- lan olika produkter och företag. Föreligger de angivna förutsättning- arna kommer marknadens jämviktspris att ligga vid det pris, vid vilket den efterfrågade och utbjudna kvantiteten är lika stor. Ur den enskilde säljarens synpunkt är priset opåverkbart och då han i jämviktsläget alltid kan finna kö- pare blir hans strävan att till det giv-
na priset utbjuda den kvantitet som ger störst vinst. Säljare, vars genom- snittliga kostnader är högre än priset, får på längre sikt lämna marknaden. Ur köparens synpunkt innebär mark— nadens automatik att produktionsre- surserna används på det mest effekti- va sättet och att priset alltid ger säl- jaren täckning endast för »nödvändiga kostnader och normal vinst».
Den fria marknaden är emellertid endast effektiv i sitt jämviktsläge. Det är knappast tänkbart att marknadspri- sct någonsin kommer att befinna sig i ett absolut jämviktsläge. Vid ett i förhållande till jämviktspriset högre marknadspris kommer en del säljare inte att finna köpare. De kommer då att sänka sitt pris och minska sitt ut- bud, medan köparnas efterfrågan sti— ger på grund av prissänkningen. Vid ett för lågt marknadspris kommer kö- parnas större efterfrågan att verka pris- höjande. Anpassningen mot jämvikts— läget torde emellertid utmärkas av viss tröghet, som orsakar brister i markna— dens sätt att fungera. Konkurrensen skapar vidare häftiga prisrörelser och snabba ändringar av företagsstruktu- ren, som även ur samhällets synpunkt kan vara mindre önskvärda.
En fullständigt fri konkurrens — där samtliga angivna förutsättningar före— ligger — är också i realiteten knappast tänkbar. Vad som brister är i första hand att köparna inte har den allsidiga kunskap som erfordras, att produk- tionsfaktorerna är begränsat rörliga samt att en uppdelning på småmark- nader uppstått genom bl.a. produkt- differentiering och geografisk mark- nadsdelning. Antalet säljare på olika marknader har i flertalet fall blivit för litet för att modellens förutsättningar skall vara uppfyllda. Härtill har även bidragit att den tekniska utvecklingen verkat till stordriftens fördel. Vissa sto—
ra varu- och aktiebörser utgör de när- mast liggande exemplen på fri konkur- rens i nu berörd mening.
I dagligt tal brukar begreppet fri konkurrens användas som beskrivning av marknader som ej är bundna av re- gleringar eller konkurrensbegränsning- ar. I detta betänkande kommer dylika marknadssituationer att kallas obunden konkurrens.
Ensamföretaget
Motsatsen till den fria marknaden är den situation i vilken det endast finns en säljare, monopol. Varan är i detta fall helt olik andra Säljares, och mark- nadsinträde kan ej ske. Ensamföretaga- ren kan i varje situation anpassa sitt pris och den utbjudna kvantiteten till vad som för honom framstår som lämp- ligast, d. v. 5. ger största möjliga vinst. Detta innebär inte att monopolisten kan sätta priset hur högt som helst, efter- som efterfrågan på hans varor aldrig är helt oelastisk. Vinsten blir störst vid det utbud då intäktsökningen av ytter- ligare en såld enhet (marginalintäkten) är lika stor som kostnadsökningen att producera denna enhet (marginalkost- naden).
Även i monopolfallet är teorins för- utsättningar i praktiken sällan helt upp- fyllda. Få varor är av sådan egenart att de ej kan ersättas, och faktiskt före- liggande monopolsituationer torde sti— mulera tillkomsten av ersättningspro- dukter. Genom lagstiftning mot bl.a. marknadsinträde kan samhället i and- ra fall dock skapa »perfekta» monopol, såsom i vårt land vad gäller tillverk- ning och försäljning av vin och sprit, postbefordran m.m. Dylika offentliga monopol har dock inte alltid som motiv att ge ensamföretaget största möjliga vinst, utan monopolställningen torde i många fall ha tillskapats av bl. a. sociala och fiskala skäl.
Begreppet monopol har i praktiken givits en något vidare innebörd. Mo- uopolställning anses sålunda föreligga så snart ett företag fått en så domine- rande ställning på marknaden att kvar- varande konkurrenters åtgärder är utan påtaglig betydelse. Monopolställ- ningen kan i vissa fall vara förklarlig — marknaden är så liten att det finns utrymme för endast ett företag —— eller bygga på vissa legala rättigheter, så- som patent och varumärken. Andra typer av monopol har i åtskilliga län- ders konkurrenslagstiftning betraktats som den allvarligaste formen av kon- kurrensbegränsning. I t. ex. USA är så- lunda stora föreåagsammanslagningar förbjudna, och uppdelning av sådana kan i vissa fall framtvingas.
Fåtalskonkurrens
Flertalet existerande marknadssituatio- ner ligger någonstans mellan de båda nu behandlade ytterlighetsfallen och kan sägas utgöra olika grader av ofull- komlig konkurrens. En allt vanligare situation är att ett litet antal företag svarar för hela utbudet, s.k. oligopol. Då endast två säljare finns föreligger ett duopol. När antalet säljare uppgår till ungefär dussintalet och något där— över kallas marknadsformen polypol.
Kännetecknande för fåtalskonkurrens är att varje företag måste beakta vilken effekt dess åtgärder har på konkur- renternas handlande. I det »perfekta» oligopolet är de olika företagens pro— dukter helt homogena. En prissänk— ning hos ett företag resulterar omedel- bart i motsvarande prissänkningar hos övriga företag, eftersom samtliga köpa- re eljest skulle göra sina inköp hos det företag som höll lägsta pris. I andra fall kan mellan företagen föreligga viss produktdifferentiering — verklig eller fiktiv —— varigenom en prissänkning
hos ett företag inte omedelbart attrahe- rar de övriga företagens köpare. Även på en sådan marknad torde priserna dock tendera att bli enhetliga.
Mellan företagen på en fåtalsmark- nad uppstår ett slags spel med olika konkurrensmedel 0111 marknads- och vinstandelar. I många fall karaktärise- ras fåtalsmarknaden av att ett visst före- tag tar initiativet till prisförändringar, s.k. prisledarskap. I sådana oligopol- situationer, där företagen är tämligen jämbördiga vad beträffar storlek och effektivitet, är benägenheten att träffa prisöverenskommelser stor. I vissa fall torde emellertid företagen så väl känna varandras handlingssätt att direkta, konkurrensbegränsande avtal är obe- hövliga. Man tillämpar ett i tyst samför- stånd gemensamt förfarande, då möjlig— heterna att föra ett långvarigt »priskrig» inte endast är beroende av kostnads- läget utan bl. a. också av den finansiella styrkan och av möjligheterna att genom integration bakåt påverka varntillför- seln.
En närmare beskrivning av mark- nadens funktionssätt, bl.a. ifråga om prisbildningsmekanismen, förutsätter enligt modern teori en spelteoretisk uppläggning. Därvid uppkommer så många olika fall, att det inte är möjligt att ge en samlad beskrivning.
Även oligopolbegreppct har i prak- tiken fått den vidare betydelsen, att en oligopolsituation anses föreligga så snart ett fåtal stora enheter tillsam- mans svarar för större delen av utbu- det på en viss marknad.
Monopolistisk konkurrens
Med monopolistisk konkurrens avses en marknadsform där varje företag för sig erhållit en monopolliknande ställ- ning genom en sådan produktdifferen- tiering, att de olika företagens varor är
likartade men ur köparens synpunkt inte helt utbytbara sinsemellan. Mark— nadsformen kännetecknas vidare av att antalet företag är så stort att ett företags åtgärder inte nämnvärt påverkar de öv— rigas handlande.
Om köparna på en dylik marknad uppfattar produktdiffereutieringen som en realitet blir efterfrågan på de olika företagens produkter tämligen oelas— tisk; varje företag attraherar av ett el- ler annat skäl en grupp köpare som inte byter inköpskälla om priset måttligt höjs över den vanliga nivån. Av samma skäl kan ett företag som sänker sitt pris räkna med att dra till sig endast en del av de övriga företagens köpare. Att köparna väljer ett visst företags produkter kan ha flera anledningar: smärre skiljaktigheter i kvalitet eller funktion, attraktiv förpackning eller försäljningslokal, reklampåverkan, per- sonliga relationer, gott renommé eller närhet till försäljningsstället.
Vid monopolistisk konkurrens står etableringsmöjligheterna öppna, vilket medför att vinsterna inte kan bli »oskä— ligt» stora. Marknadsformen möjliggör emellertid för företagen att nå vinst- maximum vid ett utbud, då tillverk- ningskostnaden ännu skulle kunna sän- kas genom utbudsökning. Fördelarna av en utbudsökning skulle dock motverkas av att priset måste sänkas eller försälj— ningskostnaderna ökas för att åstad- komma utbudsökningen.
Monopolistisk konkurrens kan sägas föreligga t. ex. på vissa delområden in- om detaljhandeln.
Olika konkurrensmedel
Ett företag kan använda flera medel att dra till sig köpare. Dessa konkur- rensmedel kan hänföras till fyra hu- vudgrupper, nämligen:
1. pris (prisnedsättningar, rabatter,
genomgående lägre omkostnads- och vinstpålägg etc.)
2. produkt (kvalitet, funktion, utfö- rande, förpackning etc., i distributions— företag: sortimentet)
3. service (betjäning, rådgivning, montering och efterföljande tillsyn, hemsändning, försäljningsmiljö, läge etc.)
4. bearbetning (reklam och andra försäljningsfrämjande åtgärder).
I konkurrensteorins båda ytterlig- hetsfall behöver företagarna inte till- gripa några särskilda åtgärder för att främja sin försäljning. Under fri kon— kurrens kan företagarna alltid till jäm- viktspriset finna avsättning för sina produkter. Viss gemensam reklam i syf- te att stimulera totalefterfrågan på pro- dukten kan dock tänkas. Ensamföreta- garen kan också tänkas använda viss reklam i syfte att påverka köparens val mellan alternativa möjligheter för re— sursanvändning. I praktiken har dock flertalet monopolföretag att räkna med en potentiell konkurrens från liknande produkter eller företag på andra geo— grafiska marknader. Monopolföretagets existens kan också i många fall ses som resultatet av produktkonkurrens genom t.ex. patenterad uppfinning.
Under de vanligen förhärskande marknadsformerna måste emellertid fö- retagen använda ett eller flera konkur- rensmedel för att hålla sin ställning på marknaden. Om ett företag strävar att utöka sin marknadsandel måste det till— gripa effektivare medel än sina konkur- renter. I oligopolsituationer blir priset inte något attraktivt konkurrensmedel. Någon reell produktkonkurrens kan ej heller förekomma om den aktuella för- nödenheten av köparen uppfattas som homogen. På vissa oligopolmarknader används därför endast service och bear- betning som medel i konkurrensen.Även åtskilliga serviceåtgärder kan bli täm-
ligen ineffektiva på grund av att imita- tionsrisken är hög. Konkurrensen kan därför komma att ta sig uttryck hu- vudsakligen i reklam, lägeskonkurrens o. dyl.
På fåtalsmarknader med viss reell produktdifferentiering och under mo- nopolistisk konkurrens kan däremot samtliga konkurrensmedel vara effek- tiva. Det har i praktiken även på dy- lika marknader visat sig att priset är det medel som blir minst använt. An- ledningen härtill torde vara att effek- ten av priskonkurrens är svårbedömd, och felaktig användning av priskon- kurrens kan få vanskligare följder än t.ex. missriktad reklam. Erfarenheter- na vid den praktiska tillämpningen av KBL visar att det fortfarande på en del håll anses närmast illojalt att tillgripa priskonkurrens. I stor omfattning träf— fas också överenskommelser om ge- mensamma priser eller kalkylations- normer. En annan anledning till att priskonkurrens ej kommer till stånd i större utsträckning är att köparna sär- skilt i konsumentledet i många fall är föga prismedvetna. I viss mån torde det- ta förhållande bottna i oförmåga att överblicka alternativen på grund av bristande information. Det är emellertid troligt, att långt ifrån alla konsumen— ter skulle ändra sina köpattityder efter upplysning om prisvariationer, reella skillnader mellan differentierade pro- dukter m. m., enär åtskilliga konsumen- ter medvetet torde föredra hög grad av service och påkostat produktutfö- rande framför ett lägre pris.
Konkurrensjö'rhållandena i Sverige
Ridande marknadssituationer
Det ställer sig utomordentligt svårt att sanunanfattande belysa vilka marknads— situationer som föreligger inom svenskt
näringsliv. Förutom att bilden är mång— fasetterad tillkommer svårigheten att definiera begreppet marknad. Vad som för 30—40 år sedan utgjorde en mark- nad har i dag i många fall blivit ett flertal delmarknader genom bl.a. pro- duktdifferentiering och tillkomst av nya produkter. Här kan dock först konstateras, att teorins fria konkurrens inte föreligger på någon marknad av betydelse samt att det fullständiga mo- nopolet ej förekommer annat än till följd av offentliga regleringar. De olika marknaderna i vårt land befinner sig sålunda någonstans mellan de båda yt— terlighetsfallen.
Vad gäller industriprodukter är marknaderna i vissa fall monopollik- nande t.ex. för mejeri- och slakteri- produkter, bryggeriprodukter, glas- och plåtemballage samt vissa byggnads- material. För andra industriprodukter kan marknaden karaktäriseras som ff.- talskonkurrens, t.ex. kvalitetsstål och wallboard. Slutligen finns emellertid för vissa produkter så många säljare, varav ingen är dominerande, att mo- nopolistisk konkurrens kan sägas före- ligga. Som exempel härpå kan nämnas vissa av möbelindustrins produkter.
På partihandelssidan torde mark- nadssituationerna i stort motsvara för— hållandena för industriprodukter, ehu- ru partihandelns branscher genom- snittligt har färre företag än industrins. Importörer kan genom generalagentav- tal få en ställning som ensamföreta— gare men är i flertalet fall utsatta för produktkonkurrens. I de grossistbran- scher där företagen har en sortiments— funktion torde fåtalskonkurrens kunna sägas föreligga i flertalet fall. Produk- ten utgörs här av sortimentet, t. ex. ko- lonialvaror.
För detaljhandelns vidkommande är marknadsdefinitionen än svårare, ef— tersom företagen ofta har ett mycket
stort sortiment av varor, som för t. ex. varuhusens del kan innehålla såväl alla slags dagligvaror som shoppingvaror, sällanköpsvaror och konsumentkapital- varor. Låter man emellertid marknads- begreppet sammanfalla med den tradi- tionella branschindelningen _ varu- husens avdelningar kan sägas uppträ- da på olika marknader —— torde mono- polistisk konkurrens närmast beskriva marknadsformen. Detta kan motiveras med hänsyn till bl.a. antalet företag och lägesmonopolfaktorn. Detaljhan- delsmarknaderna får emellertid sägas vara uppdelade på en mängd lokala marknader, som såväl branschmässigt som geografiskt tangerar och i viss mån täcker varandra. Inom varje sådan del- marknad torde fåtalskonkurrens råda; t. ex. livsmedelshandlarna i en ort kan ha jämförbara sortiment och är därige— nom ej opåverkade av varandras åtgär- der.
På vissa seruiceområden påminner strukturen och marknadssituationerna mycket om detaljhandelns förhållan- den. Såväl för bank- som försäkrings- tjänster är marknadssituationen dock klart av oligopolistisk natur. Tjänsterna hos olika företag är nämligen mycket likartade och utbudet domineras av ett fåtal företag. Eventuellt bör man här skilja mellan olika verksamhets- grcnar. I bankväsendet är sålunda t. ex. inlåningen en homogen tjänst mellan olika företag och slag av bankinstitut, medan tjänster av mera specifik art kan variera något mellan t.ex. affärs- banker och sparbanker.
Strukturutvecklingen
Inom det svenska näringslivet har un- der de senaste 10—15 åren skett en stark strukturomvandling, som kan vän- tas fortgå under överskådlig tid. Ut- vecklingen har gått mot större företags-
enheter inom såväl produktion som distribution, och gränserna mellan oli- ka vertikala led och horisontella branschindelningar har alltmer över- bryggats. De större enheterna har i många fall uppkommit genom sam- manslagningar, i andra fall har man nöjt sig med en mindre långtgående samverkan såsom gemensamma försälj- ningsorganisationer. Slutligen har gi- vetvis enskilda företagsenheter kunnat växa på grund av överlägsen konkur- rensförmåga.
Den främsta anledningen till denna utveckling torde vara, att stordriftens fördelar gör sig starkt gällande i ett land med ett internationellt sett högt löneläge. Den genom låga tullar främ- jade importkonkurrensen har fram- tvingat rationaliseringar och orsakat bortfall av företag inom industrin. In- förandet av KBL och tillkomsten av bruttoprisförbudet kan i viss mån ha påskyndat utvecklingen; lagstiftningen har inte tillämpats mot sammanslag— ningar, varför företagen eventuellt fö— redrar detta mera långtgående steg framför att träffa samarbetsavtal som blir föremål för kartellregistrering och granskning av NO.
L'tvecklingstakten varierar inom oli- ka delar av näringslivet. Inom jord- bruket ncdgår antalet brukningsenhe- ter snabbt. Större brukningsenheter har ej uppstått i motsvarande mån, ef— tersom jordbruksproduktionen läggs ned på betydande arealer. Produktivi- teten hos de rationellare enheterna växer dock, men totalt sett avses pro- duktionsvolymen att minskas. För industrins vidkommande finns vis- sa sammanställningar och analyser av statistiskt material1 som visar, att anta- let arbetsställen —— till stor del likty-
1 Bengt Rydén: Fakta om industrins struk- turförändringar, Industriförbundets Tid- skrift 1966: 1.
digt med begreppet företagsenhet — ex- klusive enmansföretag minskat med cir- ka 4900 mellan åren 1950 och 1963. Samtidigt ökade antalet sysselsatta per arbetsställe från 45 till 63. Även om t. ex. antalet arbetsställen med 5—10 sysselsatta minskat med 36 procent är småföretagen, särskilt om enmansföre- tagen medräknas, ännu till antalet helt dominerande inom industrin. Av de oli- ka huvudbranscherna kännetecknas särskilt läder-, hår- och gummivaruin- dustrin, verkstadsindustrin och träin- dustrin av relativt många småföretag. »Storföretagsbranscher» är i första hand massa- och gruvindustrierna. De strukturmått som nu använts har avsett produktionsenheter. Någon officiell sta- tistik som kan visa koncentrationen mot färre självständiga beslutsenheter finns inte, men omkring 675 kända fö— retagsköp och sammanslagningar har förekommit inom industrin under åren 1958—1965. Därtill kommer att antalet beslutsenheter i realiteten minskat yt— terligare genom övriga slag av samgå- enden och samarbetsavtal. Varudistributionen visar totalt sam- ma utvecklingstendens, ehuru bilden här är något mera splittrad. På parti- handelssidan har koncentrationen till färre men större enheter varit tydlig. Sålunda har t. ex. inom kolonialvaru- sektorn antalet distributionsställen minskat från 231 till 148 under de se- naste femton åren. Inom detaljhandeln med dagligvaror (se bil. 3) har ut- vecklingen mot större butiks— och före- tagsenhcter också varit stark. Antalet livsmedelsbutiker minskar sålunda med ungefär 1 500 enheter per år, varav un- gefär 1000 faller på den enskilda sek- torn. De enheter, som tillkommer 1 nya bostadsområden, har i allmänhet helt andra dimensioner än de tidigare kvar— tersbutikerna. Nyetableringen av daglig- varubutiker är f. n. så kapitalkrävande,
att det huvudsakligen är konsument- kooperationen, varuhusen, mångfilial- företagen och de frivilliga kedjeföreta— gen som kan tävla om de nya lokaler- na.
I gjorda prognoser räknar man med att totalantalet detaljhandelsbutiker skall minska från cirka 70 000 till cirka 52 000 mellan åren 1964 och 1970. Sam- tidigt väntas omsättningen öka med 25 procent. Det är främst de små familje- butikerna med 1—2 sysselsatta som be.- räknas svara för större delen av minsk- ningen. Även de s. k. koncernföretagen, KF, EPA, TEMPO och NK, väntas som grupp minska sitt butiksantal med över hälften. Denna minskning är dock till större delen hänförlig till den inom KF planerade strukturrationaliseringen. De nämnda företagens omsättning väntas öka med cirka 50 procent liksom övriga »större» företags. Inom såväl KF som varuhusen, mångfilialföretagen och de frivilliga kedjeföretagen planeras även radikala nedskärningar av antalet cen— trallagerställen.
Även inom textilhandeln och radio- handeln har bortfallet av företag varit relativt stort, medan strukturen inom andra detaljhandelsbranscher varit i stort sett oförändrad (se vidare bil. 3).
Privata tjänster har under senare år erhållit en allt större betydelse och representerar enligt nationalräkenska- perna f. n. ungefär en fjärdedel av den totala privata konsumtionen. På detta område har utvecklingen varit tämli- gen oenhetlig. Sålunda har t. ex. kon- sultverksamheten expanderat mycket snabbt, särskilt vad gäller byggkonsul- terna. Dessa har sedan 1951 tiodubb- lat sin omsättning, och nyetableringen har under senare år varit stor. En tyd- lig koncentration till större företagsen- heter föreligger emellertid också. För andra slag av tjänster, t. ex. hårvård, har företagsstrukturen inte genomgått
några större förändringar. Vissa slag av reparationsverksamhet torde snabbt minska i omfattning på grund av oför- måga att konkurrera med masstillver- kade nya produkter.
' Inom bank- och försäkringsväsendet pågår sedan länge en koncentration till större företagsenheter. Inom försäk— ringshranschen har antalet sammanslag- ningar varit stort särskilt på senare år. På båda områdena gäller att ett fåtal företagsenheter eller koncerner repre— senterar större delen av verksamheter- nas omfattning.
" På transportområdet är det statliga inflytandet relativt stort. Vad järnvägs- trafiken beträffar intar Statens Järnvä- gar numera en helt dominerande ställ- ning. Två företag, varav ett till större delen statligt, omhänderhar de långa transporterna av gods på landsväg. För annan person- och godsbefordran på landsväg gäller att antalet företagsen- heter är stort, men samverkan i form av s. k. beställningscentraler föreligger i betydande utsträckning. Drosktrafiken är reglerad på sådant sätt att en utveck- ling mot större företagsenheter är omöj- lig. Linjetrafiken i luften drivs av en statlig koncern och linjetrafiken till sjöss behärskas av ett fåtal stora re- derier.
Sett mot bakgrunden av denna all- männa bild av strukturutvecklingen torde marknadssituationerna i vårt land tendera att gå mot en allt högre grad av fåtalskonkurrens. Detta gäller även detaljhandeln, där den s. k. block- bildningen blir mer och mer domine- rande. Antalet beslutsenheter för t. ex. prissättning blir som en följd härav allt färre, eftersom de mindre företa- gen söker hävda sin ställning genom samverkan. Dylik samverkan är givet- vis att betrakta som konkurrensbegrän- sande. Det hävdas inte sällan från före- tagshåll att konkurrensbegränsningen i
detta fall skulle kunna ha en gynnsam effekt, då de mindre företagen genom samverkan kan hålla sig kvar på mark- naden och därmed öka antalet konkur- rerande block.
Samtidigt som marknadssituationer- na alltmer får karaktär av fåtalskon- kurrens växer marknaderna geografiskt, bl. a. genom strävandena att med fri- handelsområden åstadkomma ett ökat internationellt varuutbyte. De effekter, som strukturutvecklingen inom landet kan ha på konkurrensförhållandena, torde särskilt för industrins vidkom- mande motverkas av ökad importkon— kurrens och etableringsmöjligheter för utländska företag. '
Förekomsten av konkurrensbegränsningar
Som i det föregående antytts sätts pris— mekanismen i viss omfattning ur spel genom prisöverenskommelser. Andra åtgärder av konkurrensbegränsande art påverkar också marknadens funktion. Dessa åtgärder kan vara av många slag. Marknadsinträde kan hindras genom leveransvägran, ofta motiverad av s. k. selektiv försäljning. Bakom ett företags leveransvägran kan ligga påtryckningar från konkurrenter till det diskrimine- rade företaget, vilka av olika skäl vill hindra etablering av nya företag eller företagsformer eller motverka bransch- spridning. Utestängningen kan göras ef— fektiv även genom mindre påtagliga me- del, såsom diskriminering i prishänse- ende.
Selektiv försäljning innebär att en tillverkare eller grossist gör ett på vis- sa grunder baserat urval bland de före— tag som är villiga att köpa. Urvalet kan syfta till att åstadkomma en rationella— re kundstruktur eller att marknadsfö- ra endast genom återförsäljare som fyl- ler vissa krav på servicekapacitet o. dyl. Det har i praktiken visat sig att
urvalet i vissa fall omfattat endast fö- retag som ej priskonkurrerar. I många fall vilar selektiv försäljning också på grundtanken att leverantören stimule- rar sin försäljning i återförsäljarledet genom att där skapa monopolliknande situationer. Lägesmonopol i återförsäl- jarledet kan förstärkas genom att leve- rantören genomför områdesuppdelning mellan de utvalda köparna. Förhållan— dena i återförsäljarledet blir nära nog fullständigt reglerade om leverantören också genomför kvotering mellan kö- parna och påverkar deras prissättning genom att ange vertikala riktpriser.
I den mån leverantören uttryckligen givit en köpare ensamförsäljningsrätt inom visst område föreligger s.k. ex- klusivavtal, vilket kan sägas vara en särskilt långtgående form av selektiv försäljning. Har köparen förbundit sig att inte saluföra produkter från leve- rantörens konkurrenter brukar exklu- sivavtalet kallas dubbelsidigt.
Konkurrensbegränsande är också de avtal rörande produktionsuppdelning, som förekommer inom industrin. Dyli- ka avtal kan ha en påtagligt gynnsam effekt om de genom specialisering och ökning av tillverkningsseriernas längd främjar produktiviteten. De tidigare nämnda försäljningsorganisationerna, som bildas mellan såväl tillverkare som grossister, kan också innebära en ra- tionalisering. För produkter, som är fö— remål för handel mellan olika stater, kan horisontella avtal om områdesupp— delning få formen av s. k. hemmamark- nadsskyddsavtal.
En under senare år allt vanligare fö- reteelse är inköpssammanslutningar. Dessas primära syfte är att samla t. ex. en grupp detaljhandelsföretags inköp till större poster och därmed ge de sam- verkande företagen en starkare ställ- ning gentemot leverantören. Verksam- heten kan ofta också omfatta en sam—
ordning av företagens försäljningspoli- tik, t. ex. vad gäller prissättning.
Förekomsten av konkurrensbegrän- sande avtal kan belysas av kartellre- gistrets omfattning. Av drygt 2200 re- gistrerade avtal är f. 11. ca 1 100 i kraft. Av dessa avser över hälften eller in- emot 600 överenskommelser om priser, rabatter o. dyl.
Antalet föreliggande konkurrensbe- gränsande avtal torde vida överstiga det registrerade avtalsbeståndet. I registret införs nämligen av praktiska skäl inte de mycket vanligt förekommande exklu- sivavtalen såvida de inte innehåller jämväl andra konkurrensbegränsande bestämmelser. Vidare föreligger inte an- mälningsplikt till registret, varför ett antal oregistrerade kartellavtal även av annat slag torde föreligga.
Förekomsten av konkurrensbegrän- sande åtgärder kan måhända bäst bely- sas av de ärenden som handläggs hos NO. Allmänt kan sägas, att NO:s resur- ser i stor omfattning tagits i anspråk för handläggning av leveransvägrans- fall (se bil. 6), varvid dock andra kon- kurrensbegränsningar ofta aktualiseras. Dessa fall har till förhållandevis stor del gällt företag, som fört en aktiv pris- politik eller som representerat nya före— tagsformer med andra kombinationer av konkurrensmedlen än som hittills varit vanliga.
I detta sammanhang bör framhållas, att de till NO anmälda åtgärderna ej ger en totalbild av förekomsten. Många före- tag, som utsätts för leveransvägran eller andra diskriminerande åtgärder, torde nämligen av t. ex. lojalitetsskäl, eller okunnighet om möjligheterna inte an— mäla förhållandet till NO.
Synpunkter på konkurrensförllållandena
I syfte att bl. a. få klarlagt hur företa- garna själva uppfattar konkurrensläget
har utredningen, som tidigare nämnts, hört företrädare för näringslivets huvudorganisationer och åtskilliga branschföreningar. Av de därvid gjor- da uttalandena framkom sammanfatt- ningsvis, att man genomgående ansåg konkurrensen f. n. vara utomordentligt hård. Mer eller mindre klart uttalades i en del fall att man med konkurrens inte avsåg priskonkurrens. Från flerta- let håll framhölls att produktutveckling får ses som ett på längre sikt värdeful- lare konkurrensmedel än priset. I vissa fall, nämligen beträffande exportindu- strierna, kunde prissamverkan mellan de inhemska företagen anses vara ett direkt samhälleligt intresse.
Från leverantörshåll har man påpekat
att i den av struktur- och markna—dsut- vecklingen uppkomna konkurrenssitua- tionen uppstått tendenser till övervält- ring av kostnader från detaljisten till leverantören. En av dessa företeelser är att de stora enheterna inom dagligvaru- sektorn hos leverantörerna begär pris- märkning av varorna. Leverantörerna anser sig i vissa fall av konkurrensskäl tvingade att påtaga sig denna service, som även innebär ökade kostnader för lagerhanteringen. Ett annat uttryck för »den bristande maktbalansen» mellan distributionsleden har angivits vara att leverantören i vissa fall tvingas åta sig viss lagerhantering hos detaljisten i samband med varuleveranserna.
KAPITEL 3
Prissättning och prissamverkan
I de marknadssituationer, som råder in— om flertalet områden av vårt lands nä- ringsliv, måste prissättningen avvägas med hänsyn till tre faktorer, nämligen kostnadsförhållandena, konkurrensförhållandena samt köparnas efterfrågan och köpvanor. Endast i undantagsfall kan priset sät— tas utan hänsynstagande till samtliga dessa faktorer. I detta kapitel skall kort- fattat redogöras för hur prissättningen normalt tillgår. Framställningen är för- enklad och schematiserad och avser i första hand handelsföretag. Därefter lämnas en översiktlig redogörelse för prissamverkans ändamål, omfattning och utformning. Slutligen visas vilken grad av riktprisföljsamhet som förelig- ger.
Kalkylering
Kalkyleringen i ett företag kan ha många ändamål. Den kan syfta framåt 'i tiden som underlag för företagsled- ningens beslut beträffande prissättning, inköps-, försäljnings- och driftsplane- ring, s.k. förkalkyl, men den kan också syfta bakåt i tiden för att fastställa de totala kostnaderna av olika slag och kontrollera ekonomin under viss period, s.k. efterkalkyl. Denna kontroll ger i sin tur vägledning för framtida avgö- randen.
En kostnadsanpassad prissättning kan endast sällan göras helt riktig, enär
kostnaderna i en förkalkyl ingår med antagna värden. Förutom ändringar av råvaru- eller varuanskaffningskostnader och omkostnader blir den faktiska kostnaden per enhet med hänsyn till de för verksamheten fasta kostnaderna beroende av den försålda kvantiteten. Då, såsom vanligen är fallet, företaget säljer fler än en artikel tillkommer ock- så svårigheten att rätt fördela de för olika varor gemensamma kostnaderna. Sistnämnda svårighet har medfört att man i många fall.i stället söker beräkna de olika varornas särkostnad, d. v.s. den merkostnad som varje vara direkt medför i verksamheten. Skillnaden mel- lan uppnått försäljningspris och sär- kostnaden blir det bidrag, som artikeln lämnar för att täcka de gemensamma kostnaderna. Summan av de olika artik- larnas bidrag måste åtminstone på läng- re sikt vara så stor att de gemensamma kostnaderna blir fullt täckta.
Denna s. k. bidragsmetod kan under- lätta för företagaren att bedöma lön- samheten av de olika varorna. Så länge en viss vara lämnar något bidrag kan den vara lönsam även om den ej synes täcka sin totalkostnad. Bidragsmetoden kan därför medföra, att prissättningen på varorna i lägre grad blir kostnads— anpassad än vid totalkostnadskalkyle- ring. Värdet av totalkostnadsberäkning- en i detta hänseende blir emellertid be- roende av den exakthet med vilken to- talkostnaderna kan framräknas. Det för- tjänar framhållas, att även efterkalkyler
av olika varors totalkostnader är så komplicerade att också de i praktiken vanligen innehåller vissa antaganden eller uppskattningar, varför det kan sä- gas att all kalkylering endast kan ge en ungefärlig uppfattning av de verkliga kostnadsförhållandena för olika varor.
Den enklaste och troligen också van- ligaste metoden för beräkning av total- kostnader i handelsföretag är följande. Till varornas inköpsvärde läggs even- tuella kostnader för frakt m. m., varvid det 5. k. inkalkylerade värdet framkom- mer. På detta görs sedan ett procentuellt pålägg för omkostnader, företagsledar- lön, räntor, avskrivningar, varuförlus- ter, rabatter m. m., vars storlek bestämts med ledning av bokföringen. Under för- utsättning av oförändrade omkostnads— och omsättningsförhållanden kan kal- kylen användas för beräkning av »kost- nadsanpassad» prissättning. Denna för- utsättning torde emellertid sällan före- ligga. En säkrare kalkyl erhålles om de fasta kostnaderna inräknas i pålägget såsom ett genomsnitt per krona inkal- kylerat värde för en följd av räken- skapsperioder. För detta krävs att man antingen i bokföringen eller på annat sätt åtskiljer de fasta och rörliga kost- naderna. En uppdelning av omkostna- derna i fasta och rörliga möjliggör även en ungefärlig beräkning av särkostna- derna för olika varuslag, då denna »mi— nimikostnad» kan sägas i stort motsva- ra inkalkylerat värde plus pålägg för rörliga omkostnader.
Eftersom olika varor i ett sortiment kan ha varierande kostnader för lag- ring, hantering och försäljning ger den nu beskrivna metoden för omkostnads- kalkylering inte ett riktigt uttryck ens för särkostnaderna. Om man kan skaffa kännedom om olika artiklars eller varu— gruppers omsättningshastighet, hante- ringskostnader m.m., kan påläggssat- serna differentieras med hänsyn till va-
rornas omkostnadskrav och försälj- ningsandel. För företag med större sor- timent ställer sig ett dylikt förfarande otvivelaktigt mycket arbetskrävande. In- om t. ex. mångfilialföretag sker kost- nadskalkyleringen i vissa fall med hjälp av databehandlingsmaskiner, nå— got som vanligen ligger utanför ett mindre företags möjligheter.
Prissättning
Sedan företaget på ett mer eller mindre avancerat sätt skaffat sig en uppfatt- ning av en viss varas kostnader och så- lunda kunnat beräkna ett preliminärt pris återstår att bedöma hur marknaden reagerar inför detta pris. Priset kan med hänsyn till konkurrenters priser eller köparnas uppfattning av varans >>värde» vara för högt med minskad om- sättning som följd. Priset kan också ur företagets synpunkt vara för lågt, d. v. s. kundernas köpvilja skulle inte minska om priset sattes högre.
Om kalkylpriset är >>för högt» ställs företagsledningen inför flera alternativa handlingsmöjligheter.
1. Varan kan uteslutas ur sortimen- tet.
2. Priset kan sättas på den nivå som ger möjlighet att nå den planerade om- sättningen och som samtidigt medger täckning av särkostnaderna.
3. Priset kan — om marknadsförhål— landena så medger — differentieras l mellan olika geografiska områden eller :* olika kundkategorier. '
4. Varan kan genom smärre ändring- . ar i utförande eller utstyrsel differentie- ras från konkurrenternas varor och ge- nom reklam göras attraktiv till det kal- kylerade priset.
5. Genom avtal med konkurrenterna höjs dessas priser till kalkylprisets nivå. Valet av alternativ blir givetvis he-
roende av de förutsättningar som gäller i olika situationer för det enskilda före- taget. ' Om kalkylpriset är »för lågt» ställer" sig anpassningen till marknadspriset lättare; utförsäljningspriset sätts på den nivå som ger största möjliga intäkts- överskott. Detta behöver i och för sig inte innebära en >>oskälig» vinst, enär överskottet kan vara nödvändigt för att kompensera sämre lönsamhet på andra varor i sortimentet. Situationen kan emellertid vara sådan att företaget har ett försteg i kostnadshänseende som kan utnyttjas för att slå ut konkurrenter från marknaden. Eventuellt skulle före- taget i ett sådant läge kunna sätta för— säljningspriset ännu något lägre än kal- kylpriset för att väcka köparnas pris- medvetenhet och starta en priskonkur- rens. En högre omsättning skulle kom- pensera det därigenom minskade bi- draget per enhet, samtidigt som före- tagets marknadsandel skulle öka. Valet av ett dylikt handlingsalternativ för- utsätter dock att företagsledningen kan bedöma betydelsen av konkurrenternas eventuella motåtgärder, såsom omedel- bara prissänkningar eller påtryckning- ar gentemot leverantörer att avbryta af— färsförbindelserna med företaget. Prissättningen ställer sålunda stora kunskapskrav på företagarna. Det gäl- ler att ej blott kunna kalkylera någor- lunda riktigt utan även att känna till konkurrenternas priser, kundernas köp- vanor och substitutionsmöjligheter, ef- terfrågans och konkurrenternas reaktio- ner inför prisförändringar m. m. Åtskil- liga av dessa faktorer kan företagarna inte skaffa exakta kunskaper om utan deras handlingar får i viss utsträckning gå »på känn». Inom många detaljhan- delsbranscher och serviceyrken är det vidare så, att företagarna arbetar i små enheter och främst besitter varukänne- dom eller hantverksskicklighet, medan
marknadsföring och prissättning får ske efter relativt enkla rutiner och schabloner. Det sätt, på vilket bokfö- ringen lagts upp i många företag av detta slag, torde ej möjliggöra någon mera avancerad form av kalkylering. Ofta har företagens redovisning anför- trotts bokföringsbyrå eller annan utom- stående och lagts upp så att den i första hand kan tjäna som underlag för in- komstdeklaration o. dyl. Man kan eller vågar därför inte göra några mera på- tagliga avvikelser från inarbetade nor- mer, utan använder vid prissättningen de omkostnadspålägg som »priskontroll- nämnden på sin tid godkände» eller som rekommenderas av branschorgani- sation. Priserna hos olika företag kom- mer därigenom att ligga på i stort sett samma nivå.
Vikten av att prissättningen är kost- nads- och marknadsanpassad kan be- lysas av utvecklingen på vissa områden inom varudistributionen. Genom att vid prissättningen använda ett enhetligt procentuellt pålägg för de olika varor- na i sortimentet kan en skevhet uppstå i marginalerna mellan t.ex. »torra» stapelvaror och färskvaror eller »dyra» och »billiga» varor. Marginalerna kan i absoluta tal bli för höga för »torra» el- ler »dyra» varor och således ej stå i proportion till de prestationer företa- gen utför som distributörer av dessa varor. Nya företag eller företag från andra branscher har kommit in på dy- lika marknader och inriktat sig på hög- marginalvarorna. De »traditionella» fö- retagens anpassning till den nya kon- kurrenssituatio-nen genom differentie- ring av marginalerna har ibland kom- mit för sent eller gått för långsamt, var- igenom den förlorade marknadsandelen ej kunnat återvinnas. De nytillkomna företagen har nämligen, åtminstone i vissa fall, trots lägre priser haft så goda förtjänster att verksamheten kunnat
konsolideras och expandera innan mot- åtgärderna satts in. Bidragande härtill har i vissa fall varit att de nya företagen representerat en försäljningsform med lägre kostnader.
Prissamverkan
Ändamål och omfattning Osäkerhet inför prissättningsfrågorna och, särskilt för småföretagare med stort sortiment, rent praktiska svårig— heter att kalkylera har medfört pris- samverkan mellan företagare i relativt stor omfattning. Härigenom inskränks det enskilda företagets kalkylerings- nch prissättningsarbete till att välja de varor, som till de givna priserna ger bästa möjliga bidrag till verksamhetens fasta och gemensamma kostnader. I den mån de samverkande företagen helt el— ler till största delen behärskar sitt varu- område har också en av de på prissätt- ningen inverkande faktorerna, nämli- gen hänsynen till konkurrenters priser, bortfallit. Därmed kan priserna even- tuellt hållas på en högre nivå än som skulle ha varit fallet vid obunden pris- sättning.
Under alla tider torde prisöverens- kommelser ha förekommit när säljare av jämförbara varor mötts på en marknad, enär de _ om de finansiellt och på andra sätt varit någorlunda jämbördiga — inte i längden skulle tjäna något på att priskonkurrera. Under naturahus— hållningens tid, då varuflödet var litet och de saluförda produkterna endast i ringa omfattning var standardiserade, kan dock prissamverkan knappast ha varit av sådan omfattning att den i och för sig skapat större olägenheter för konsumenterna.
I det moderna samhället torde ett starkt växande varuflöde, hög standar- diseringsgrad på varorna i förening med
stor variantrikedom samt ökad rörlighet i konsumentledet ha bidragit till att sti- mulera benägenheten att träffa prisöver- enskommelser. Bidragande har också varit att konkurrensen alltmer kommit att ske mellan företagsgrupper eller block, då mindre företag samverkar för att stärka sin ställning mot stora kon- kurrerande enheter. Sådana blockbild- ningar förekommer såväl inom landet som i konkurrensen på den internatio- nella marknaden. Inom industrin, där företagsenheterna normalt är större än inom distributionsleden, åberopas ibland också sysselsättningspolitiska skäl som motiv för dylikt samarbete, då en pris— konkurrens skulle kunna medföra före— tagsnedläggelser.
Beträffande den totala omfattningen av prissamverkan får sägas, att det stäl- ler sig utomordentligt svårt att mäta denna i absoluta tal. I kartellregistret har införts ca 600 gällande prisöver- enskommelser av mycket varierande omfattning inom näringslivets alla del- områden. Det torde vara en i det när- maste ogörlig uppgift att mäta samtliga kartellers och branschföreningars mark- nadsandelar bl.a. av den anledningen att de varugrupper, som omfattas av oli- ka prisöverenskommelser, i många fall inte sammanfaller med den offentliga statistikens indelning. Det förekommer även prissamverkan, som av olika an- ledningar ej införs i kartellregistret, t. ex. vertikal riktprissättning och svenska företags anslutning till interna— tionella karteller på transportområdet.
I utredningens direktiv anförs att un- gefär hälften av den totala privata kon— sumtionen är föremål för riktprissätt- ning eller centraliserad prissättning i mångfilialföretag och konsumentkoope- rationen. Uppgiften härrör från en be— räkning av SPK, som gjorts i början av 1960-talet. Inom SPK har för utred— ningens räkning gjorts en ny beräkning,
som redovisas i bil. 2. Därav har fram- kommit, att av den privata konsumtio— nen, som år 1964 uppgick till 51,5 mil- jarder kronor, avsåg ca 20 procent varor och tjänster vars priser på ett eller an- nat sätt kan anses vara offentligt regle- rade. Den av prissamverkan mellan fri- stående företag berörda andelen har be- räknats utgöra cirka 38 procent medan den centraliserade prissättningen in— om mångfilialföretagen och konsument- kooperationen representerar ungefär 6 procent.
Prissamverkans omfattning inom oli- ka varuområden varierar tämligen starkt. I vissa detaljhandelsbranscher föreligger prissamverkan nära nog to- talt, medan företagarna i andra bran- scher i mycket liten omfattning tilläm- par gemensamma priser. Även på in— dustri- och partihandelssidan växlar förekomsten av prissamverkan starkt. Frågan om förekomsten av prissamver- kan inom olika områden kommer att beröra-s utförligare i kap. 5 och 6.
Utformning
Prissamverkan kan äga rum dels hori— sontellt, d. v. 5. mellan företag inom samma försäljningsled, dels vertikalt genom att företag anger försäljnings- priser för återförsäljare. I vissa fall har prissamverkan erhållit en sådan utform- ning att den kan betraktas som både horisontell och vertikal. Vad gäller än- damålet torde i många fall ej föreligga några större skillnader mellan de båda huvudformerna av prissamverkan, då den vertikala samverkan ofta kan ses som ett direkt uttryck för det senare försäljningsledets önskemål om prisväg- ledning och eliminering av priskonkur- rens. I andra fall kan företag inom det tidigare försäljningsledet i eget intresse vilja styra prissättningen till konsu— ment på sina produkter — och därmed
också återförsäljarmarginalen _— eller ha möjlighet att i sin annonsering tala om sin varas prisnivå. Man kan vidare göra en distinktion mellan å ena sidan bindande prisavtal och å andra sidan rekommenderade priser eller riktpriser. Även här förekommer mellanformer, d.v.s. av avtalstext eller dylikt fram- går inte alltid överenskommelsens verk- liga karaktär.
Horisontell prissamverkan förekom- mer i ett flertal former. Den längst gå— ende formen av all prissamverkan ut- gör otvivelaktigt gemensamma försälj- ningsorganisalioner, enär möjligheter- na till priskonkurrens då helt uteslutits mellan de samverkande företagen. För- säljningsorganisationerna kan i många fall ses som en direkt utveckling av s. k. priskarteller, varmed avses bindande prisavtal. Dylik prissamverkan före- kommer f.n. huvudsakligen inom in- dustrin. Ett speciellt slag av bindande prissamverkan utgör de i KBL för- bjudna anbudskartellerna.
överenskommelser om horisontella riktpriser, antingen i form av avtal eller föreningsbestämmelser o. dyl., förekom- mer främst inom detaljhandeln samt på hantverks- och serviceområdet. De mest betydande överenskommelserna av det- ta slag är de riklprislistor, som för hela riket eller distriktsvis kontinuerligt ut- ges av branschföreningar. En del hori- sontella riktprisavtal är såväl formellt som i praktiken av klart vägledande ka- raktär, medan andra i realiteten torde kunna betraktas som bindande. Vissa horisontella avtal om priser har formen av kalkylnormer med rekommendatio- ner angående påläggssatser o. dyl.
En fråga i detta sammanhang är hu— ruvida prissamverkan kan sägas före- ligga i vissa oligopolsituationer. I t. ex. bankväsendet är priserna i mycket stor utsträckning bundna enligt avtal, medan det på en annan oligopolistisk marknad,
nämligen oljebranschen, förnekas att prisavtal förekommer, ehuru priserna hos olika företag i allmänhet är iden- tiskt lika. Då prisanpassningen kan va- ra en direkt följd av rådande marknads- situation synes det oegentligt att hän- föra företeelsen till prissamverkan.
Vad gäller vertikal prissamverkan finns endast två former, bindande s.k. bruttoprissättning och riktprissättning. Bruttoprissättning är förbjuden enligt KBL men tillämpas efter dispens från NFR i några fall. Vertikala riktpriser tillämpas företrädesvis på märkesvaror i tämligen stor omfattning, ehuru åt— skilliga leverantörer på senare tid upp- hört härmed.
Distinktionen vertikal/horisontell prissamverkan är något oklar vad gäl- ler s.k. frivilliga kedjeföretag eller in- köpssammanslutningar som integrerat bakåt. Riktprissättning från t.ex. ett grossistföretag, som ägs av ett antal sinsemellan fristående detaljhandelsfö- retag, kan givetvis sägas vara vertikal. Med hänsyn till ägareförhållandet bör grossistföretaget emellertid snarast be- traktas som en intresseorganisation för samverkande detaljister, och prissam- verkan blir då att betrakta som horison— tell. Saken ställer sig givetvis annor- lunda om de inköpssamverkande före- tagen blott har ett samarbetsavtal med leverantör. I ett dylikt fall förekommer, att detaljisterna och grossisten tillsam- mans bildat ctt bolag, som ej driver nå- gon handelsverksamhet men som står för annonsering av bl. a. priser till kon— sument. Eftersom grossisten äger hälf- ten av bolaget synes förhållandet icke kunna tolkas på annat sätt än att en kombination av vertikal och horisontell prissamverkan föreligger.
Den centraliserade prissättningen in— om konsumentkooperationen och mång- filialföretagen är ej att hänföra till pris- samverkan, då ägandeförhållandena
35 rimligen synes böra vara det avgörande
för huruvida en överenskommelse skall anses föreligga eller ej.
Riktprisföljsamhet
Frågan i vilken grad vertikala eller ho- risontella prisrekommendationer följs i det praktiska handlandet är av central betydelse för en bedömning av verk- ningarna. Om nämligen rekommenda- tionerna till endast ringa del följdes och riktpriserna inte ens kunde sägas utgöra något typvärde för tillämpade priser, skulle prissamverkan av dylikt slag vara en mindre intressant företeelse ur konkurrenssynpunkt.
Undersökningar från SPK — som i sin prisövervakande verksamhet konti- nuerligt studerar dessa frågor — har emellertid visat, att riktprisföljsamhe- ten ofta är hög. I bil. 2 redovisas en sammanställning av resultaten av såda- na undersökningar. Därav framgår för livsmedelshandelns vidkommande, att de horisontella riktpriserna tillämpats för mellan hälften och tre fjärdedelar av försäljningen. Då såväl under- som överskridanden för återstående del före— kommit har de faktiskt uttagna priserna genomsnittligt betraktat mycket nära anslutit sig till riktprisnivån. Beträffan- de textil- och beklädnadsvaror har före- kommande vertikala riktpriser tilläm- pats i betydligt högre grad, och den ge— nomsnittliga avvikelsen har varit obe- tydlig.
För konsumentkapitalvaror är bilden något annorlunda; i vart fall vid kon- tantköp har inte obetydliga underskri- danden av vertikala riktpriser förelegat. Vad gäller eldningsoljor vid försäljning till hyresfastigheter har de faktiska pri- serna legat betydligt under de vertikala riktpriserna. I dessa fall utgör riktpri- serna sålunda en utgångspunkt för ra-
battgivning som alltefter konkurrens- förhållandena i återförsäljarledet sker till varierande belopp. I vissa bran- scher, i första hand bilhandeln, före- kommer att rabatten inte utgår på rikt- priset utan lämnas i form av övervärde- ring av de inbytesobjekt, som köparna eventuellt lämnar som dellikvid. Det fordras i sådana fall god marknadskän- nedom hos köparen för att avgöra den faktiska rabattens ungefärliga storlek. De konkurrensövervakande myndig- heternas erfarenheter rörande riktpris- följsamheten för andra varugrupper än de särskilt undersökta överensstämmer i stort med den nu givna bilden. Denna bör dock kompletteras med det faktum, att riktprisföljsamheten lokalt eller för vissa artiklar i ett sortiment kan vara fullständig. Beträffande tjänstesektorn har i bil. 2 redovisats körskoleavgifter »— där de uttagna priserna nära anslu- tit sig till de rekommenderade —— men i övrigt har frågan om riktprisföljsam- het för tjänster under senare år inte närmare studerats annat än för frisör- branschen, vilken undersökning f. n. inte är färdigställd. Det finns emellertid inte anledning att anta att förekomman- de prisrekommendationer för tjänster
skulle visa lägre tillämpningsgrad än vad gäller varuområdet.
I det föregående har endast berörts riktpriser till konsument. Som exempel på tillämpningen av en horisontell rikt- prisöverenskommelse mellan grossister må nämnas, att wallboardgrossisterna år 1963 underskridit med fabrikanterna överenskomna riktpriser med i genom- snitt 3 procent vid försäljning till plats— försäljare (PKF 1965: 3).
I sammanhanget förtjänar att nämnas något om den centraliserade prissätt- ningen inom konsumentkooperationen och andra helt integrerade mångfilial- företag. Undersökningar har visat att de konsumentpriser, som de kooperativa lagercentralerna anger, i mycket stor omfattning tillämpas vid försäljning- en i de olika butiksenheterna. Butiks- föreståndarna har heller inte rätt att utan samråd med lagercentralen avvika från angivna priser. Detsamma gäller i allmänhet inom mångfilialföretagen på den privata sektorn. Anledningen här- till torde vara, att en mera självständig prissättning vid de olika försäljnings- ställena skulle medföra att man inte till fullo skulle uppnå fördelarna av en centraliserad prispolitik.
KAPITEL 4
Prissamverkan i gällande rätt
Inledning
Samarbete mellan fristående företagare i prissättningsfrågor utgör en typ av konkurrensbegränsning, vilken nämnts kan förekomma såväl horison- tellt som vertikalt och både i form av bindande avtal och oförbindande re- kommendationer. De bindande vertika- la prisavtalen är i vårt land förbjudna genom bruttoprisförbudet, under det att bindande horisontella prisavtal samt horisontella och vertikala prisrekom- mendationer bedöms enligt den allmän- na bestämmelsen i 5 % KBL om kon- kurrensbegränsning som medför skad- lig verkan, dock att anbudskarteller är förbjudna vid straffansvar.
Synen på prissamverkan i olika främmande rättsordningar har behand- lat—s i bil. 1. Som framgår av denna b—i- laga har något enhetligt mönster ej ut- bildats. I vissa länder råder generella förbud mot skilda typer av prissam- verkan, i andra tillämpas olika former av skadlighetsbedömning i det särskil- da fallet.
Brnttoprissättning har på senare år förbjudits i ett betydande antal länder. Sålunda infördes — helt eller till vä— sentlig del — bruttoprisförbud i Frank- rike 1945, i Kanada 1951, i Sverige 1953, i Danmark 1955, i Norge 1957, i Finland 1964 och i Storbritannien 1964. Bland länder, där lnan —— i varje fall hittills—nöjt sig med möjlighet att på olika sätt inskrida mot missbruk kan
SOlll
nämnas Belgien, Irland och Nederlän- derna. På andra håll föreligger prin- cipiella förbud som dock försetts med långtgående undantag, exempelvis för märkesvaror som befinner sig i konkur- rens med andra märken (Förenta sta— terna, Förbundsrepubliken Tyskland). I andra stater åter har möjligheterna till dispens från förbudet gjorts mera begränsade (exempelvis i de nordiska länderna). I vissa rättsordningar för- bjuds inte bara prisbindning i civil- rättslig bemärkelse utan också åtgärder i syfte att upprätthålla viss prisnivå utan stöd av det rättsliga sanktions- systemet, främst vissa former av leve- ransvägran till lågpriskanaler (Kanada, Storbritannien och särskilt Frankrike). Vertikala riktpriser som anges av en- skild leverantör har i regel ej inne- fattats i de bruttoprisförbud som införts utan är normalt tillåtna. Kollektiva for- mer av vertikal riktprissättning, som ju inbegriper även ett horisontellt samar— bete, kan däremot vara att bedöma på annat sätt. I Norge råder sålunda för- bud för leverantörssammanslutningar att utfärda vertikala riktpriser. Horisontella bindande prisavtal och horisontell riktprissättning har sedan gammalt särskilt uppmärksammats. I den mån en stat äger förbudsregler rik— tade mot horisontella konkurrensbe- gränsningar, vänder sig dessa i regel särskilt mot prissamarbete. Man brukar då vanligen förbjuda även oförbindan- de former av sådant samarbete, bl.a.
för att hindra kringgåenden av förbu- det. I Norge råder generellt förbud med dispensmöjlighct mot horisontella pris- avtal och prissättningsrekommendatio- ner, dispens har dock givits i stor ut- sträckning. I USA:s federala lagstift- ning råder sedan gammalt förbud mot horisontellt prissamarbete utan möjlig- het till dispens. I Förbundsrepubliken Tyskland är horisontellt prissamarbete i princip förbjudet men med undantag för vissa typer av karteller, såsom ra- batt- och rationaliseringskarteller, där dock kontroll mot missbruk föreligger. I båda länderna innefattar förbuden ho- risontella riktprislistor. I Storbritannien skall horisontellt prissamarbete prövas inför särskild domstol med tillämpning av omvänd bevisbörda. Även EEC:s ge- menskapsrätt innehåller ingripande regler mot bl. a. prissamarbete.
Bruttoprisförbudet Förbudsstadgandet har följande lydelse.
Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må företagare, där ej annat är särskilt stadgat, varken av företagare inom senare försälj- ningsled betinga sig, att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas, eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket eljest angiva visst pris, med mindre därvid kommer till uttryck att priset får underskridas (2 & KBL).
Om förutsättningarna för från förbudet stadgas i 4 % KBL.
Tillstånd — — —— må meddelas endast om konkurrensbegränsningen kan antagas främ- ja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest sär- skilda skäl äro därtill.
Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfri- hetsrådet återkallas.
Endast uppsåtlig överträdelse av bruttoprisförbudet är straffbelagd.
dispens
Straffet är för normalfall dagsböter men om brottet är grovt upptar straffskalan fängelse i högst ett år eller dagsböter (29 5 första stycket KBL). överträdelse av förbudet bedöms av allmän domstol; dispensansökningar däremot av NFR. Allmän åklagare får väcka åtal endast efter anmälan eller medgivande av NO (31 & KBL).
Före KBL:s tillkomst var bruttopris- sättning av märkesvaror mycket van- lig och det har beräknats, att 1948 ge- nomsnittligt 25—28 % av allmänhetens utgifter för konsumtionsvaror föll på sådana som var bruttoprissatta. Meto- den begagnades exempelvis för märkes— varor i livsmedels-, färg-, foto- och ra- diohandeln. Bruttoprissystemet, som ti- digare varit mindre vanligt, växte fram- för allt fram under 1930- och 1940-talen, varvid ett nära samarbete ofta före— kom mellan producent- och återförsäl- jarorganisationer. Man föreskrev van- ligtvis priser som varken fick över- eller underskridas vid försäljning till konsumenter och dessa priser trycktes ofta på förpackningen. Detaljhandlare som önskade föra en självständig pris- politik hindrades härifrån främst ge- nom hot om leveransavstängning och i viss mån även genom avtalsklausuler om prisbindning. Det bestod ett nära sakligt samband mellan bruttoprissyste- met och den omfattande branschvis or— ganiserade privata nyetableringskon— troll som var vanlig fram till början av 1950-talet.
Som skäl för bruttoprissystemet fram- fördes bl.a. följande. Systemet skänkte den enskilde detaljhandlaren en viss trygghet i hans näringsutövning till följd av den relativa frånvaron av aktiv priskonkurrens. Detaljhandlaren slapp i stor utsträckning att själv kalkylera sina priser; ett mödosamt arbete för vilket han inte alltid kunde antas vara helt skickad. Systemet medförde att
konkurrensen inriktades på kvalitets- och servicekonkurrens, vilket kunde ses som en fördel. För producenten var det av värde att själv kunna bestämma sin produkts utförsäljningspris i han- deln och annonsera detta. Man kunde effektivt undvika s.k. lockvaruförsälj— ning av märkesvaror.
Mot bruttoprissystemet androgs bl. a.: Bruttoprissättningen tenderade att med- föra att producenterna konkurrerade om återförsäljarnas intresse för varan främst genom att erbjuda goda margi- naler. Detta medförde olämpliga verk- ningar, särskilt på grund av att de fasta bruttopriserna hindrade återförsäljare som så önskade från att underskrida producentens prisangivelser. Det var över huvud betänkligt att priskonkur- rens i vanlig mening uteslöts inom åter- försäljarledet på de områden där brut— toprissystemet tillämpades. Särskilt med hänsyn till dettas omfattning verkade systemet rationaliseringshämmande, då återförsäljarnas naturliga strävan att sänka sina kostnader minskades. Kon- kurrensen kom att främst inriktas på servicekonkurrens, men service kunde vara av mindre intresse för många kon- sumenter än möjlighet att köpa varor till lägsta möjliga pris. Den i många fall väl förmånliga marginalsättningen inbjöd till onödig nyetablering, som i sin tur utlöste strävanden till organise- rad nyetableringskontroll.
Chefen för handelsdepartementet an- förde i propositionen med förslag till KBL (1953: 103 s. 169), att den allvar- ligaste anmärkningen mot bruttopris— systemet var, att detta motverkade den allmänna rationaliseringen inom distri- butionen och därmed i och för sig möj- liga prissänkningar inom detaljhandeln. Företeelsens stora spridning medförde att dess olägenheter blev särskilt fram- trädande. Systemets fördelar befanns så ringa i förhållande till nackdelarna
att systemet i allmänhet måste anses skadligt. Förbudet borde dock inte gö- ras alltför omfattande utan endast träf— fa den bruttoprissättning vars verk- ningar uppenbarligen måste bedömas som skadlig, nämligen helt fasta brutto- priser och minimipriser. Sådana priser som återförsäljaren utan vidare fick underskrida, d.v.s. maximipriser och riktpriser, undantogs alltså från förbu- det. Detta försågs med dispensmöjlig- het, men det framhölls att dispensrätten borde utövas med en viss återhållsam- het, så att inte syftet med förbudet för- felades.
En grundläggande fråga vid utform- ningen av KBL var, om alla konkurrens— medel borde jämställas såsom lika vär- defulla eller om ett visst eller vissa av dessa medel borde prioriteras i förhål- lande till de övriga. Bruttoprissystemet begränsade starkt återförsäljarnas möj— ligheter att begagna priset som konkur- rensmedel men hindrade ej tävlan med andra medel, såsom service, reklam och särskilda säljfrämjande åtgärder — en tävlan som många gånger torde ha varit hård. Bakom bruttoprisförbudets infö- rande låg uppfattningen, att priskon- kurrensen utgjorde en särskilt värdefull konkurrensform, som det var samhäl- lets uppgift att främja genom att undan- röja konkurrensbegränsningar som hindrade företagare från att föra en självständig prispolitik.
Bruttoprisförbudet uttrycker därför principen, att det bör finnas valmöjlig— het mellan pris- resp. serviceinriktade företag, så att konsumenterna själva kan avgöra om de vill gynna företag som håller hög service och högre priser eller sådana som ger mindre service men har lägre prisnivå. Det är sålunda önskemålet om låga konsumentpriser genom ett rationellt distributionssystem som satts främst, och i den mån en re- lativt omfattande nedläggning av mind-
re, privata detaljhandelsrörelser blivit en följd av förbudet torde detta knap- past ha bedömts som en nackdel. Den nämnda prioriteringen av konsumentin- tresset och priskonkurrensen har i praxis haft stor betydelse för NFst ställningstaganden vid tillämpning av KBL:s allmänna bestämmelser i 5 5 på olika former av konkurrensbegränsning inom distributionen, såsom leverans- vägran till priskonkurrerande återför- säljare och mot sådana riktade pris— diskriminerande åtgärder. Denna praxis berörs närmare nedan i detta kapitel. Bruttoprisförbudets kärna är förbu- det mot vertikala prisavtal, d. v. s. leve rantörs förfarande att binda sina åter- försäljare att inte underskrida ett visst av leverantören angett pris vid vidare- försäljning. Stadgandet omfattar emel- lertid inte endast träffade avtal utan förbjuder en leverantör att över huvud »betinga sig» att ett visst pris inte får underskridas, d. v.s. att uppställa krav på iakttagande av bruttopris som villkor vid försäljningsanbud. Föreskrivande av för återförsäljare bindande maximipri- ser faller däremot — liksom leverans- vägran till priskonkurrerande återför- säljare — inte under förbudsstadgandet. Man har dragit en gräns mellan bin- dande och oförbindande vertikala pris- angivelser genom att ange hur den oför- bindande prisangivelsen skall vara be- skaffad — det skall positivt komma till uttryck att priset får underskridas. Upp- fylls inte detta krav utgör prisangivel- sen ett otillåtet bruttopris. Kravet fyl- ler bl. a. en upplysande funktion; man ville vid förbudets tillkomst bryta den äldre praxis att se prisangivelser av leverantör i listor och på förpackning- ar som bindande då annat ej angavs. Departementschefen uttalade i förarbe- tena att om en leverantör anger visst återförsäljningspris i annons, katalog eller prislista eller på förpackning eller
annat omslag måste det klargöras att priset får underskridas (prop. 1953: 103 s. 170). Det räcker således inte att man, exempelvis i till konsumenterna riktad tidningsreklam, endast anger pris 00 kr. och i annan ordning tillkännager för återförsäljarna att denna prisan- givelse är oförbindande.
Om bruttoprisförbudets närmare om- fattning i övrigt må här blott i korthet anmärkas följande. Förbudet avser en- dast vidareförsäljning av förnödenhe- ter, däremot ej tjänster. Det är förbju— det enligt förarbetsuttalande att vid le- verans av en förnödenhet förbehålla sig att vidareförsäljaren skall ta ut visst minimipris vid försäljning av annan förnödenhet (prop. 1953:103 5. 280). Då förbudet gäller i relation till senare försäljningsled, faller prisföreskrifter som meddelas kommissionärer, han— delsagenter och andra mellanmän som inte uppträder som köpare av förnö- denheten i fråga utanför förbudet. Med försäljning till senare försäljningsled förstås försäljning till varje självstän- dig återförsäljare som avser att sälja förnödenheten vidare (prop. 1966: 13 s. 23). Förbudet gäller »där ej annat är särskilt stadgat». Några mer väsentliga undantag av denna art förekommer dock ej sedan prissättningen på tobaks- varor i detaljhandeln blivit fri. De sär- skilda problem, som föreligger när bruttoprisförbudets tillämpning berör internationella förhållanden, behandlas i bil. 1, Internationell konkurrensbe- gränsningsrätt.
Domstolspraxis angående överträdel- se av bruttoprisförbudet är föga om— fattande; endast i två fall har överträ- delse av förbudet hittills föranlett åtal och i båda målen vann underrättens dom laga kraft. Detta sammanhänger med att åtal fordrar anmälan eller med- givande av NO och att denne, med stöd av motiven, ansett sig kunna underlåta
att anmäla vissa mindre betydelsefulla överträdelser till åtal. Den förhand- lingslinje som utgör KBL:s huvudprin- cip torde härvid ha påverkat prövning- en. Av de ca 70 bruttoprisärenden som handlades vid NO:s kansli 1957—1964 var de flesta av bagatellartad natur och avsåg otillåtna former av prisangivelse i annonser som uppdagats i samband med systematisk genomgång av tidning- ar och tidskrifter; antalet mera grava överträdelser av förbudet torde ha va- rit ringa. Det förekommer däremot fort- farande i vissa branscher då och då, att leverantörer anger en förnödenhets ut— försäljningspris i annonser utan att det framgår att det angivna priset får un- derskridas, härom nedan i kap. 6.
Antalet ansökningar om dispens från bruttoprisförbudet har uppgått till ett tiotal _ de som blott avsett förlängt tillstånd oräknade. Av dessa kan dock endast de två ärenden som gällt brutto- prissättning i bok- resp. radiohandeln sägas ha varit av större ekonomisk be- tydelse. De flesta dispensansökningar- na avslogs av NFR redan innan förbu- det trätt i kraft, bland dem radiohan- delns ansökan. Sedan rådet år 1965 he- slutat att inte medge fortsatt bruttopris- sättning för böcker och musiknoter ef- ter den 31 mars 1970 kommer inga dispenser av betydenhet att kvarstå. Bruttoprisförbudet har således blivit praktiskt taget absolut. Det har m. a. o. i praxis inte visat sig möjligt att be- döma den för distributionens konkur- rensförhållanden grundläggande frågan om bruttoprissättnings tillåtlighet på skilda sätt i olika branscher.
Vertikala riktpriser
Innebörden av begreppet vertikalt rikt- pris har indirekt definierats i stadgan- det om bruttoprisförbud. Ett vertikalt
riktpris är sålunda ett pris som en före- tagare utfärdat till ledning för prissätt- ningen inom senare försäljningsled, var- vid det kommit till uttryck att priset får underskridas. Lagtexten anger inte närmare på vilket sätt det skall anges att priset får underskridas, men i för- arbetena uttalas att beteckningen rikt- pris bör vara tillräckligt klargörande (prop. 1953: 103 s. 281). En företagare behöver emellertid ingalunda använda just termen riktpris, förutsatt att han uppfyller lagens krav att prisets oför- bindande karaktär skall komma till ut- tryck.
I KBL:s förarbeten lanserade man or- det riktpris i en något annan bemär- kelse än den i vilket ordet tidigare an- vänts av statens priskontrollnämnd un— der 1940-talet. Nämnden begagnade nämligen termen som beteckning för av denna utfärdade priser som inte var juridiskt bindande utan avsedda att som riktmärken styra prisutvecklingen i önskad riktning. Man appellerade där- vid till näringslivets lojalitetsvilja men tolererade mindre prisöverskridanden (Dahlin—Dahlgren, Prisregleringslagen och priskontrollen s. 94 f.). Det i kon- kurrensbegränsningsrätten begagnade riktprisbegreppet är däremot avsett att beteckna en ren rekommendation.
Vertikala riktprisangivelser är att be- trakta som en form av konkurrensbe- gränsning och kan efter 1956 års änd- ring av KBL utan inskränkning prövas enligt dess allmänna bestämmelser i 5 5. Utformningen av detta stadgande be- handlas nedan i detta kapitel. Förarbe- tena innehåller föga om efter vilka lin— jer just vertikal riktprissättning bör prövas enligt stadgandet.
Priskontrollutredningen framhöll att vertikala riktprisangivelser ingalunda alltid medför ur samhällets synpunkt skadliga verkningar, utan att en till- lämpning av riktprissystemet ofta kan
betecknas som direkt förmånlig ur all- män synpunkt (SOU 1955:45 s. 126). Det föreligger ännu inte något fall, där NFR prövat skadligheten av vertikala prisangivelser såsom sådana; däremot har i vissa fall leveransvägran till pris- konkurrerande återförsäljare som prö- vats av rådet sammanhängt med under- skridanden av riktpris.
A nbudskarteller
Den enda typ av horisontell prissam- verkan som är förbjuden enligt KBL är anbudskartellen. Förbudsstadgandet ly— der.
Ej må företagare utan tillstånd av nä— ringsfrihetsrådet träffa eller tillämpa över- enskommelse att samråd eller annan sam- verkan mellan olika företagare skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst här i riket (3 & KBL).
Förbudet är försett med dispensmöj- lighet; i fråga om förutsättningar-na för dispens, krav på uppsåt, straffskala och åtalsmedgivande gäller samma bestäm— melser som för bruttoprisförbudet.
Innan KBL tillkom var det vanligt med samarbete vid anbudsgivning mel- lan fristående företag inom vissa nä- ringsgrenar. Det mest utpräglade exemplet härpå utgjorde avtal om ge- mensam förhandsprövning av anbud. Härigenom bestämde anbudsgivarna vem som skulle avge det lägsta anbudet och på vilket belopp detta skulle lyda. Övriga avtalsparter ingav eventuellt ett s. k. skyddsanbud, d. v. 5. ett anbud på högre belopp i syfte att ge sken av konkurrens. Vissa specialbestämmelser angående kartellbildning imellan an- budsgivare förelåg dock redan före KBL:s införande 1953, nämligen i 1952 års upphandlingskungörelse. I förarbe- tena framhölls som motivering för för- budet framför allt, att gemensam för- handsprövning av anbud från anbuds—
givarnas sida i flertalet fall var ägnad att driva upp anbudspriserna och dess— utom måste anses utgöra ett långt gåen- de avsteg från den grundsats om fri konkurrens, som av den enskilda före- tagsamheten i allmänhet betecknades som grundvalen för dess verksamhet. Förbudet går dock något längre än att bara avse hemlig gemensam anbuds- prövning.
Om förbudets närmare omfattning må här i korthet anmärkas. Förbudet om- fattar sådana anbud som avges i sam— band med anbudsförfarande, d. v. 5. när en presumtiv köpare eller beställare in- fordrar anbud på leverans av en vara eller utförande av en tjänst. Förbudet är som utvecklas i bil. 1, Internatio- nell konkurrensbegränsningsrätt, terri— toriellt begränsat till Sverige. Då för- budet endast avser överenskommelse om samråd eller annan samverkan är det inte förbjudet att samråda om an- buds innehåll vid enstaka tillfälle utan att det föreligger någon dessförinnan träffad överenskommelse. Avtal av en mera generell natur, som inte innefattar samverkan före själva anbudsgivningen, torde falla utanför förbudet. I förarbe- tena uttalas, att förbudet inte omfattar överenskommelser om fastställande av gemensamma kalkylationsnormer eller viss kvotering av företagares leveranser (prop. 1953: 103 s. 139). Bedömningen av öppen anbudssamverkan, särskilt an- budsgivning genom särskild juridisk person, har förorsakat vissa problem i praxis. Vägledande är bl. a. NFst av- görande av en dispensansökan avseende Svenska Yllefabrikanters Försäljnings— förening, ek. för. (NFR Beslut 1960 nr 8). Av NFR:s beslutsmotivering i fallet framgår, att anbudssamverkan mellan företagare genom »en självständig juri- disk person med uppgifter och verk- samhet även i andra hänseenden än an- budsgivning» ej torde falla under för,
budet. Dispens från förbudet har getts i några fall av öppen anbudssamverkan.
Förbudet mot anbudskarteller är täm- ligen snävt avgränsat. Förbudet har främst avsett att på ett effektivt sätt stävja de s.k. anbudsringarnas fortsatta verksamhet. Enligt uppgifter från NO:s kansli torde icke straffbelagda former av prissamverkan vid anbudsgivning ingalunda vara ovanliga i dagens läge. Dylika kan emellertid bedömas enligt den allmänna bestämmelsen i 5 & KBL.
Horisontell prissamverkan
Bortsett från anbudskarteller är alla former av horisontell prissamverkan att bedöma enligt de allmänna bestämmel— serna i 1 och 5 %% KBL. I 1 & stadgas, såvitt gäller andra arter av konkurrens— begränsning än bruttopriser och an- budskarteller, att det i syfte att främ— ja en ur allmän synpunkt önskvärd kon- kurrens inom näringslivet ankommer på NFR att genom förhandling söka un- danröja skadlig verkan av konkurrens- begränsning, som bringas under dess bedömning. Sådan förhandling skall en- ligt 5 5 första stycket äga rum, då kon- kurrensbegränsning funnits medföra skadlig verkan. Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås enligt 5 å andra stycket, att konkurrensbe- gränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildning- en, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hind- rar annans näringsutövning. Det är så- ledes cn konkurrensbegränsnings verk— ningar som är avgörande vid prövning- en. Bedömningen av prissamverkan med internationell anknytning, där särskilda regler gäller, behandlas i bilagan Inter- nationell konkurrensbegränsningsrätt. En första förutsättning för att ingri— pande skall kunna ske är att en konkur- rensbegränsning föreligger. Begreppet
konkurrensbegränsning ges i förarbeten och praxis en mycket vidsträckt inne- börd och anses omfatta varje omstän- dighet som innebär eller har till följd att konkurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad. Detta medför att alla de former av horisontell prissamverkan. varom i denna utredning är fråga, ge- nerellt är att betrakta som konkurrens- begränsning i KBL:s mening.
För att NFR skall kunna bifalla en framställning om förhandling i ett ären- de måste minst ett av de tre kriterierna på skadlig verkan vara uppfyllt i fallet och verkningarna befinnas vara otill— börliga från allmän synpunkt. Ordet otillbörlig anses i praxis ej innefatta någon moralisk värdering. Den av NFR tillämpade principen vid bedömning av frågan om otillbörlighet har ibland ut- tryckts så, att en konkurrensbegräns- ning är ur allmän synpunkt otillbörlig, om de skadliga verkningarna kan anses märkbart överstiga det intresse före- tagaren har av att få bibehålla konkur- rensbegränsningen (jfr NFR Beslut 1963 nr 3). KBL:s handhavande blir därige- nom i sista hand bestämt av en avväg- ning av alla sådana skilda intressen, som ter sig relevanta från konkurrens- synpunkt. Härvid beaktas bl. a. det prin- cipiella intresset av en effektiv kon- kurrens.
Alla olika former av horisontellt pris- samarbete, bortsett från anbudskartel— ler, bedöms sålunda efter samma be— dömningslinjer. Dessa utvecklas när- mare i de olika förarbetena till KBL, främst i nyetableri-ngssakkunnigas be— tänkande (SOU 1951: 27 och 28) samt prop. 1953:103. De i förarbetena ut— tryckta värderingarna är endast i mind- rc utsträckning knutna till särskilda kartelltyper, såsom prisavtal. Detta sammanhänger med att bedömningen enligt 5 % ej är avsedd att vara schema— tisk utan knyta sig till verkningarna i
det särskilda fallet. I praktiken är det vanligt att olika former av konkurrens- begränsning uppträder samtidigt, exem- pelvis prissamverkan och marknads- uppdelning eller prissamverkan och mot utomstående riktade diskrimine- rande åtgärder. Bedömningen måste då avse den föreliggande situationen som helhet.
Det bör beaktas att KBL ändrades och utvidgades 1956. Under de tre första åren KBL var i kraft, kunde den endast tillämpas på kartell- och monopolfall samt bruttoprissättning och ej som nu på alla former av konkurrensbegräns- ning. Kartellfallet definierades såsom konkurrensbegränsning bestående däri att mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tillämpats ge- mensamt förfarande, som berört pris-, produktions-, omsättnings- eller trans- portförhållanden (5 S 1 mom.). Vid för- handling skulle särskilt eftersträvas att hindra kartellavtal eller gemensamt för- farande rörande prissättning eller upp- delning av marknad, där samarbetet var ägnat att väsentligt påverka prisbild- ningen (6 5 1 mom.). De äldre förarbe— tena till KBL torde numera böra läsas med särskilt beaktande av senare lag— ändringar och de tankegångar varpå dessa byggt.
En viktig utgångspunkt för konkur- rensmyndigheternas arbete, som fast— slogs redan av nyetableringssakkunniga, är, att talan inför NFR och där förd förhandling ej bör åsyfta att åstadkom- ma priskontroll. Bestämmelsen i 21 & KBL om möjlighet att förordna om högstpris är, som förarbetena utvisar, avsedd för vissa speciella situationer. KBL skall i första hand så tillämpas att konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan undanröjs och konkur- rensen blir obunden. När talan förs in- för NFR mot en priskartell eller ett fall
av horisontell riktprissamverkan, som påstås medföra skadlig verkan genom att föranleda en för hög prisnivå, torde yrkandet i första hand innefatta krav på att prissamarbetet upphör; en sänk— ning av de av de samarbetande före- tagen tillämpade priserna torde där- emot normalt vara att anse som otill- räcklig från konkurrensbegränsnings- synpunkt. Det sagda utgör en konse- kvens av att den svenska pris- och kon- kurrenspolitiken bygger på konkurrens- linjen och ej på regleringslinjen samt på lagstiftningens särskilda beaktande av de långsiktiga effektivitetssynpunkterna.
De två kriterier på skadlig verkan som i första hand kommer i fråga vid bedömning av prissamverkan är påver- kan på prisbildningen och hämmande av verkningsförmågan (d. v. s. effektivi- teten) inom näringslivet. Det föreligger ett nära samband mellan de båda krite- rierna. Att påverkan på prisbildningen upptagits som särskilt kriterium är ett uttryck för den betydelse priskonkur- rensen tillmäts från KBL:s synpunkt.
Vissa förarbetsuttalanden må här återges till belysning av hur man i för— arbetena sett på tillämpningen av de två kriterierna. Det bör understrykas att den allmänna ekonomiska utveck- lingen, senare lagändring och framväx- ten av praxis medfört att uttalandena huvudsakligen torde vara att betrakta som allmänt vägledande.
Om effektivitetskriteriels närmare in- nebörd uttalade departementschefen i prop. 1953:103 s. 118 bl.a. följande.
Såsom de sakkunniga framhållit häm- mas effektiviteten, om en konkurrensbe- gränsning hindrar tekniska och organisa- toriska framsteg eller allmänt avtrubbar tävlingslusten inom en näringsgren; likaså om den ger mindre effektiva företag ett konstlat skydd t. ex. på det sättet att pris- sättningen inom en kartell i allför hög grad beaktar förhållandena inom företag med höga kostnader. En konkurrensbegräns- ning verkar vidare, som de sakkunni—
ga anfört. hämmande på effektiviteten om den uppmuntrar till nyetablering eller en ökning av branschens kapacitet utöver be- hoven eller om den direkt lämnar utrymme för en stegring av kostnadsnivån, som inte skulle vara möjlig vid fri konkurrens. Som en viss överkapacitet utgör en normal före- teelse inom näringslivet och kanske i vissa hänseenden också är önskvärd, bör enligt min mening den bedömning av behovet, som här förutsätts äga rum, ske med för- siktighet. överkapaciteten bör, för att skad- lig verkan skall anses föreligga, vara så stor att den ej i oväsentlig mån överstiger det behov, som rimligen kan förutses. —— —— — Att man som förutsättning för förhandling inte alltid skall behöva kräva redan inträf- fade konkreta skadliga effekter förefaller mig å andra sidan självklart—det kan myc— ket väl tänkas fall då t. ex. sträng kartelle- ring kan sägas hämma verkningsförmågan hos en näringsgren fastän det ännu ej ut- kristalliserats påtagliga skadeverkningar i fråga om produktionens inriktning.
Spörsmålet efter vilka linjer man bor- de. pröva i vad mån en konkurrensbe— gränsning på ett skadligt sätt påverkar prisbildningen berördes av nyetable— ringssakkunniga. Dessa föreslog att med samhällsskadlig verkan av konkurrens- begränsning bl. 3. skulle förstås att kon- kurrensbegränsningen föranledde höga priser i förhållande till verkliga kost— nader och uttalade bl. a. följande.
Bedömningen av i vad mån priserna är höga 'i förhållande till kostnaderna skall ha sin utgångspunkt i en beräkning av för- hållandet mellan den verkliga nettovinsten (inkl. 5. k. dold vinst) och ett på återan- skaffningsprincipen grundat värde på i fö- retaget nedlagt eget kapital. När det gäller medvetet åstadkomna »konstlade» konkur— renshinder, som kan undanröjavs, torde det dock i allmänhet böra vara tillräckligt att visa att priserna genom sådan konkurrens— begränsning bliivit högre i förhållande till kostnaderna än vad som skulle blivit fallet vid fri konkurrens. Bl. a. bör vidare beak- tas, att lönsamheten vanligen är olika vid olika företag inom en kartell. Om vissa fö- retag i en kartell har så höga omkostnader, att vinsten är ringa eller obefintlig, är det därför inte uteslutet, att priset ändå kan anses vara för högt. Konkurrensbegräns-
ningens huvudsakliga verkan kan nämligen ligga just i att mindre effektiva företag er- håller skydd, som befriar dem från tvånget att genom rationalisering söka sänka sina kostnader. På så sätt kan branschens all— männa effektivitet hållas nere. Detsamma kan bli fallet, om t. ex. förekomsten av prisbindningar ger en konstlad stimulans till etablering av nya företag. Överhuvud— taget kan ifrågasättas, om inte skadlig ver- kan ännu oftarc består i att kostnaderna blir höga eller kostnadssänkning hämmas, än i att priserna blir höga i förhållande till kostnaderna. (SOU 1951: 27 s. 20 f.).
I prop. 1953: 103 s. 117 anförde de- partementschefen, att han ansåg det lämpligast att jämförelser mellan priser och kostnader kom att avse,
om priserna ur lönsamhetssynpunkt rent kalkylmässigt sett är höga i förhållande till kostnaderna vid en drift, som ter sig ratio- nell med hänsyn till förhållandena inom branschen. Ingår t. ex. i en kartell dels väl- rationaliserade företag med låga kostnader och dels mindre effektiva företag med höga kostnader, bör jämförelsen sålunda ske med företagen inom den bättre gruppen. Också när det gäller ensamföretagare bör enligt min mening i princip samma betraktelse- sätt tillämpas, ehurn naturligen en mera fri prövning blir nödvändig. I vissa fall tor- de jämförelse med liknande tillverkningar av annat slag kunna lämna vägledning.
Departementschefen framhöll vidare att tillbörlig hänsyn borde tas till före— tagarrisken och att det var uppenbart, att vid prissättningen en viss marginal måste finnas för konsolidering, rationa- lisering och forskningsarbete. Vid till- lämpningen av den förordade bedöm- ningsmetoden syntes det i allmänhet bli föga utrymme att särskilt beakta kon- junkturläget. Skulle emellertid alldeles särpräglade konjunkturer föreligga bor- de hänsyn kunna tas härtill.
1954 års priskontrollutredning upp- märksammade främst en annan aspekt, prisstelheten, och framhöll att utpräg- lad prisstelhet kunde medföra skadlig verkan i KBL:s mening. Utredningen dryftade särskilt horisontella riktpris-
listor, om vilka utredningen anförde följande.
Central prissättning i form av riktpris- listor förekommer även horisontellt genom branschorganisat—ionerna. Inom vissa bran- scher, t. ex. järn- och färghandeln, upptar riktprislistorna huvudparten av alla salu- förda artiklar. Från branschorganisatio- nernas sida görs gällande, att varusorti- mentets omfattning gör det till en omöjlig- het för detaljisterna att verkställa en fullt självständig priskalkyl för varje däri ingå- ende vara och att central priskalkylering därför är en nödvändig service åt detaljis- terna från organisationernas sida. I varje fall skulle en individuell priskalkylering från de enskilda handlandenas sida öka de- ras kostnader i avsevärd grad och därmed fördyra distributionen. Vidare hävdas från handelns sida, att riktprislistorna visserli- gen påverkar minutpriserna men saknar be— tydelse vid försäljning i parti. Av syste- mets vedersakare anförs, att priskalkylen i de flesta fall blott består i uträknande av ett procentuellt tillägg på inköpspriset, att denna åtgärd mycket väl kan verkställas av detaljisten samt att det i praktiken visar sig, att riktpriserna inte frångås annat än i rena undantagsfall. Ingendera synpunkten torde vara helt obefogad. Anledning torde i och för sig inte finnas att reagera mot att branschorganisationerna står sina med- lemmar till tjänst med en viss service i frå- ga om bl. a. priskalkyleringen. Om det emellertid visar sig, att detta i praktiken leder till avsevärd stelhet i prissättningen, ligger redan häri tillräckligt bevis för att förfarandet har konkurrensbegränsande verkningar och att samhället följaktligen har anledning att följa företeelsen med uppmärksamhet (SOU 1955: 45 s. 125 f.).
NFR:s praxis om horisontell pris— samverkan är ännu ringa, ehuru NO under sin verksamhetstid vid olika till— fällen upptagit ett stort antal ärenden angående sådant samarbete till pröv- ning. Såvitt avser industrin har sålunda ännu inte något fall avgjorts av NFR, vilket bl. a. sammanhänger med att före- tagen föredragit att förlika fallen. Ett ärende om bindande prissättning på vissa industriella metallvaror vid för- säljning i små kvantiteter uppklarades sålunda, sedan NO anhängiggjort talan
vid NFR och förberedelse ägt rum (PKF 1965: 1 s. 78 ff.). Uppgörelsen innebar att avtalet upphävdes. I ett annat ären- de, där uppgörelse nåddes på förbere- delsestadiet, förde NO talan mot Svens- ka frisörföreningen och Svenska frisör- arbetarförbundet (NFR Beslut 1959 nr 7, se under kap. 5).
Vad gäller handeln har NFR endast avgjort ett ärende om horisontell pris- samverkan, vilket gällde järnhandelns prislista (NFR Beslut 1961 nr 4). Rådet fann i detta fall prislistan medföra skadlig verkan i KBL:s mening genom att det inte klart framgick att den i dess helhet bara var av vägledande karak- tär för de enskilda järnhandlarna. Fal— let kan sammanfattas sålunda.
Sveriges järnhandlareförbund utgav en s. k. riksprislista innehållande omkring 40 000 prisangivelser. I ett förord till listan stadgades bl. a., att om en medlem ansåg den gemensamma prissättningen inte vara sund och affärsmässig skulle han söka rät- telse genom att vända sig till styrelsen. Åsi— dosatte han prislistan utan att sådan hän- vändelse gjorts, ägde styrelsen indra listan eller inställa utsändandet av nya prisblad till honom. De i riksprislistan angivna pri- serna skulle gälla vid försäljning i mindre poster, medan vid försäljning till köpare av större poster prislistan skulle vara att be- trakta såsom normerande, d. v. 5. vara väg- ledande.
NFR fann, att den gemensamma prislis- tan och prissamarbetet verkade avtrubban- de på tävlingslusten inom järnhandeln be- träffande den för konsumenterna inte be- tydelselösa del därav, som utgjordes av överdiskförsäljningen, och att denna dämp- ning av konkurrensen i sin tur måste verka dämpande och fördröjande på de effektivi- tetsfrämjande rationaliseringar, som var betingade av konkurrensförhållandena och andra faktorer. Mot dessa olägenheter fick vägas listans betydelse ur rationaliserings- och kostnadsbesparingssynpunkt för de en- skilda järnhandlarna. Åtminstone beträf- fande huvuddelen av sortimentet framstod det såsom uppenbart, att det skulle inne- bära ett stort merarbete och medföra inte obetydliga kostnadsökningar för de enskil- da järnhandlarna om var och en av dem
nödgades själv utföra kalkyleringcn och prissättningen liksom arbetet med att sy- stematisera prisuppgifterna. Vid sin väg— ning av de angivna omständigheterna mot varandra fann NFR, att värdet för de en— skilda järnhandlarna av listan som sådan måste, åtminstone såvitt avsåg huvuddelen av varorna, ges företräde. NFR —— som för- klarade sig inte ha ingått på prövning av andra omständigheter, som skulle kunna in- verka på frågans bedömande — fann så- lunda, att prislistans utgivande i och för sig inte innefattade skadlig verkan i KBL:s mening. De i listans förord intagna bestäm- melserna innefattade emellertid enligt NFst mening en stark påtryckning till en fastare bindning av priserna och måste ock- så bedömas i verkligheten få dylik verkan med därav uppkommande hämmande kon- sekvenser i effektivitetshänseende. Som be- stämmelserna utformats stred de mot den av förbundet uppgivna karaktären av pris- listan att vara enbart vägledande. NFR fann bestämmelserna därför medföra skadlig ver- kan enligt 5 & KBL.
Efter förhandling inför NFR ändra— des listans utformning så att det klart framgick att den blott var av vägledan- de natur. Man borttog bl. a. den tidigare stadgade påföljden, att listan skulle in- dras i förhållande till sådana järnhand— lare som inte följt listans priser utan an- mälan därom (NFR Beslut 1961 nr 5). Prissamverkan inom järnhandeln berörs ytterligare i kap. 5.
Leveransvägran mot priskonkurrerande återförsäljare
Ärenden om leveransvägran har kommit att utgöra den vanligaste formen av konkurrensbegränsning i myndigheter- nas verksamhet. Genom uttalanden un— der förarbetena till KBL och utveck- ling i praxis har numera vissa närmare bedömningsnormer vuxit fram, men åt- skilliga spörsmål är dock ännu ej lösta. Denna framställning har begränsats till att beröra sådana huvudprinciper som är av särskilt intresse från priskonkur- renssynpunkt. Erfarenheterna i NO:s
verksamhet av riktprisunderskridanden och leveransvägran berörs i kap. 6.
Leveransviigran är liksom andra for- mer av konkurrensbegränsning utanför förhudsstadgandenas område att bedö- ma enligt principerna i 5 & KBL. Sedan den 1 april 1966 gäller dock särskilda regler för leveransvägran och annan diskriminering vid försäljning såvitt av— ser påföljdssystemet. Som tidigare nämnts har man i KBL genom lag- ändring infört möjlighet för NFR att ålägga företagare leverans vid vite om det inte visat sig möjligt att förhand- lingsvägen undanröja konkurrensbe- gränsningen. Stadgandet härom har föl- jande lydelse.
Har förhandling avslutats utan att skad- lig verkan av konkurrensbegränsning kun- nat undanröjas och avser ärendet vägran av företagare att sälja förnödenhet till fö- retagare i senare försäljningsled på villkor som motsvara vad han erbjuder andra fö- retagare, äger näringsfrihetsrådet förelägga företagaren i det tidigare försäljningsledet sådan försäljning vid vite (21 5 första styc- ket KBL).
Om målsättningen för samhällets åt- gärder mot leveransvägran uttalade fö- redragande departementschefen (prop. 1966: 13 s. 21).
För egen del vill jag understryka den stora betydelse för en för konsumenterna gynnsam prisutveckling som en effektiv priskonkurrens har. Det sedan år 1954 gäl— lande bruttoprisförbudet har otvivelaktigt bidragit till ökad konkurrens inom handeln och till den däri pågående strukturomvand- lingen, inte minst genom att möjliggöra framväxten av lågprisföretag. Det är ange— läget att sådana företag inte diskrimineras i sin näringsutövning. Som framgår av det föregående har konkurrensbegränsande åt— gärder, framförallt i form av leveransväg- ran, i betydande utsträckning kommit att riktas just mot dessa företag.
I den till grund för lagändringsförsla- get liggande departementspromemorian hade uttalats (prop. 1966: 13 s. 8 f).
Leveransvägransfallen har i stor omfatt— ning kommit att ta NO:s och NFst resur-
ser i anspråk. Från allmän synpunkt ter det sig betydelsefullt att denna typ av kon- kurrensbegränsning skall kunna undanrö— jas genom åtgärder från samhällets sida, då den konstaterats innefatta skadlig ver- kan. Genom leveransvägran kan nämligen möjligheterna till priskonkurrens försvå- ras. Det skulle allvarligt hämma en för konsumenterna gynnsam prisutveckling, om lågprisföretag hindrades från att erhål— la erforderliga leveranser. Av redovisade erfarenheter kan utläsas att en negativ in- ställning till sådana företags konkurrens— former ofta är den faktor som utlöser en leveransvägran.
I Sverige råder ingen allmän lcve- ransskyldighet utan principiell avtals— frihet vid köp och försäljning. Det står därför i princip en säljare fritt att själv välja sina försäljningsmetoder och där- med i viss omfattning även sin kund- krets efter vad han bedömer som för— månligast ur sin speciella synpunkt. Lä- get blir däremot annorlunda om en för- säljningsvägran kan anses medföra skadlig verkan i KBL:s mening; leve- ransskyldighet kan då som nämnts upp- komma. Skadlighetsprövningen är även i hithörande fall allsidig och bland de många faktorer som är att beakta vid prövningen må nämnas leverantörens marknadsposition, leveransernas vikt för köparens konkurrenssituation, den betydelse återförsäljarens marknadsfö- ringsmetoder kan ha för prisbildningen och eventuell strukturrationalisering i branschen samt konsumenternas möj- lighet att välja mellan olika alternativ av pris och service. Särskilt stränga be- dömningsnormer tillämpas när sälja- ren intar en monopolställning. Man har i praxis speciellt uppmärksammat leve- ransvägran föranledd av ogillande av återförsäljarens prispolitik, av den före- tagsform återförsäljaren representerar, av den servicenivå återförsäljaren upp- rätthåller samt av sådan vägran som orsakats av hänsynstagande till inträf- fade eller befarade påtryckningsåtgär— der från återförsäljarens konkurrenter.
Riktlinjerna för bedömning av leve- ransvägran har främst utbildats genom NFR:s beslut. Antalet leveransvägrans- ärenden som anhängiggjorts vid rådet under perioden 1957—1964 uppgick till 22. Av dessa avskrevs 11 fall under den förberedande handläggningen sedan den skadliga verkan undanröjts, under det att talan ogillades i 5 fall och förhand- ling upptogs i 6. Ärendena har i första hand prövats på grundval av förhål- landena i det enskilda fallet, men rådet har tillika i viss utsträckning fällt ut- talanden som mera allmänt belyser dess bedönmingslinjer. Några av dessa utta- landen återges här till belysning av de allmänna principer som framkommit.
Rådet har som sin syn på rättsutveck- lingen framhållit.
I förarbetena till KBL förekommer ut- talanden av innebörd att det principiellt står företagare fritt att av rent affärsmäs- siga skäl välja sina kontrahenter. Denna sats åberopas ofta i den allmänna debatten som försvar för leveransvägran i olika fall. Det är emellertid angeläget att understryka att principen av allmänn-a och andra skäl måste förses med undantag i viktiga hän— seenden. Vissa sådana modifikationer finns berörda redan i förarbetena; exempelvis an- ges att missgynnande av viss eller vissa fö— retagare genom försäljnings- eller köpväg- ran kan medföra samhällsskadlig verkan. Redogörelsen där är självfallet icke uttöm- mande. Det måste på detta område ankom- ma på rättstillämpningen att närmare ange riktlinjerna (NFR Beslut 1958 nr 14, det 5. k. tSundsvallsfallet).
Rådets syn på de konkurrensförut- sättningar som bör råda i handeln och särskilt på åtgärder från leverantörs- håll som kan påverka eller förändra dessa förutsättningar har bl. a. belysts i det 5. k. Sunlightfallet (NFR Beslut 1963 nr 3). I detta ärende ansåg NFR en bestämmelse om funktionsrabatt i AB Sunlights rabattsystcm innefatta en prisdiskriminering med skadlig verkan i KBL:s mening, varvid rådet bl. a. ut— talade.
Det är emellertid ett allmänt intresse att olika företag inom senare handelsled har frihet och möjlighet att bedriva effek- tiv konkurrens inbördes med Sunlights pro— dukter. Detta gäller generellt, men framför allt kommer här i blickpunkten konkurrens, särskilt priskonkurrens, mellan olika före— tagsformer, såsom traditionella handelsfö— retag, mångfilialföretag, hemköpsföretag etc. Att konkurrensbegränsningslagstift- ningen siktar till att främja sådan konkur- rens har bl. a. kommit till uttryck genom bruttoprisförbudet. KBL utgår också ifrån att konkurrensen bör äga rum på villkor som ej kan betecknas såsom >>olika». Detta innebär dock inte att man bör eftersträva någon millimeterrättvisa. Vidare är det exempelvis, såsom NFR i annat samman- hang understrukit, angeläget att enskilda köpare icke avskräcks från att genom van- lig köpslagan pressa säljarnas priser, även om detta åtminstone för en tid innebär att större prisskillnader uppstår än som sva- rar mot skillnader i säljarens kostnad. — — — Såsom tidigare anförts, kan det icke åligga en säljare att under alla för- hållanden tillämpa samma villkor för skil— da köpare. Emellertid innebär Sunlights funktionsrabatt, att fabrikanter genom att favorisera en viss avsättningsväg påverkar och förändrar konkurrensförutsättningarna i efterföljande handelsled. Rabatten är ett led i ett bestående system, som i praktiken medför att vissa företagstyper saknar möj- lighet att uppnå en prisnedsättningsförmån som kommer andra företag till del. Ett så- dant system bidrar att på längre sikt på- verka distributionsstrukturen och strider mot grundsatsen, att utvecklingen och ra— tionaliseringen inom näringslivet bäst främ— jas genom att de ekonomiska krafterna får utvecklas under friast möjliga konkur- rens. Med hänsyn till denna principiella innebörd av Sunlights bestämmelse om funktionsrabatt och de konsekvenser som därav följer finner NFR att bestämmelsen, oavsett om graden av dess omedelbara in- verkan skulle kunna bedömas vara förhål- landevis mindre, innefattar en konkurrens— begränsning som påverkar verkningsförmå- gan inom näringslivet. — —— —— Vidare an- ser rådet, att de principiella synpunkterna i detta sammanhang är av sådan vikt, att vad Sunlight anfört därom att de genom funktionsrabatten skapade olikheterna mel— lan kunder skulle ha ringa ekonomisk hc- tydelse icke i avgörande mån minskar de betänkligheter rabatten väcker ur konkur— renssynpunkt.
En stor del av de vid NFR anhängig- gjorda ärendena har avsett leverans- vägran riktad mot företagsformer i de- taljhandeln av icke traditionell typ, så- som hemköpsföretag, postorderrörelser, samköpsföreningar och lågprisvaruhus. Rådets bedömning av sådana ärenden karakteriseras av en strävan att hålla dylika priskonkurrensinriktade före- tagsformer om ryggen. Rådets synsätt har bl. a. kommit till uttryck i Sunds- vallsfallet (NFR Beslut 1958 nr 14). Ärendet avsåg vägran av samtliga fem grossister av betydelse i Sundsvall att leverera kolonialvaror m. m. till ett hem- köpsföretag i staden, AB Sundsvalls Sparköp. Rådet uttalade bl. a.
I förarbetena till KBL nämns bland diskriminationsfallen med skadlig verkan sådan olikformig behandling av företagare i efterföljande försäljningsled vilken fram- står såsom beroende av att denne företa— gare representerar viss av säljaren ej väl- sedd företagsform eller affärstyp eller att säljaren vill tillmötesgå önskemål från kon- kurrenter till företagen i fråga. Särskilt bc— tänkligt blir enligt NFst mening en sådan diskrimination när den vill hindra före- tagsformer, som söker tillämpa nya meto— der eller som visar vilja till aktiv konkur- rens, vari även priskonkurrens ingår som ett moment. En sådan diskrimination skul- le, om den lyckades, på ett olyckligt sätt bidra till att konservera bestående former och metoder inom näringslivet och för- svåra strukturrationalisering. Detta blir till skada ur samhällsekonomisk synpunkt. Hu- ruvida den distributionsform som Sparköp representerar är på längre sikt livskraftig är icke möjligt att nu fälla ett bestämt om- döme om. Men i konkurrensens idé ligger att distributionsformen skall kunna få prövas och i praktiken visa vad den förmår.
NFR har vidare bl. a. i två ärenden angående leveransvägran till samköps- och intresseföreningar framhållit, att olika distributionsformer bör i princip fritt få prövas och i praktiken visa vad de förmår i konkurrensen och att någon skillnad uppenbarligen i och för sig inte bör göras om verksamheten drivs av konsumenter eller en grupp sådana el—
ler av privata företagare (NFR Beslut 1959 nr 2, 1962 nr 4). Vikten av val- möjlighet mellan olika kombinationer av pris och service har rådet bl. a. be- rört i ett ärende angående leveransväg- ran av radio- och TV—apparater till ett lågprisvaruhus, Wessels s. k. stormark- nad (NFR Beslut 1963 nr 5), där rådet uttalade, att det från allmänna syn- punkter är ett viktigt intresse att till- komsten och utvecklingen av nya före- tagstyper, som ger konsumenterna öka— de möjligheter att välja mellan olika kombinationer av pris och service, icke oberättigat hindras eller hämmas. Leveransvägran torde ofta samman- hänga med att leverantören finner sig böra ta hänsyn till reaktioner inom sin övriga kundkrets. Sveriges Industriför- bund uttalade sålunda i sitt remissytt- rande över förslaget om införande av möjlighet till leveransföreläggande vid vite, att det inte sällan förekommer att leveranser till lågpriskanaler medför att andra kunder slutar att köpa (prop. 1966:13 s. 14). Sådana påtryckningar utgör i sig själva en konkurrensbegräns- ning som kan tas upp till prövning en- ligt KBL, men dylika åtgärder har hit- tills i praxis främst aktualiserats såsom ett moment vid bedömningen av en le- veransvägrans tillbörlighet. NFR har på denna punkt uttalat sig med skärp—a i flera ärenden. I Halmstadsfallet (NFR Beslut 1959 nr 2) som avsåg leverans- vägran till en inköpsförening som en- dast tillgodosåg en sluten grupp av kon- sumenter och där rådet ej fann skadlig verkan föreligga, tillade rådet att man fann det angeläget att understryka att det skulle stå företag fritt att leverera varor till konsumentföretag med sådan sluten verksamhet, varom här var frå- ga, uteslutande på grundval av egna be— dömanden. Varje form av direkt eller indirekt påverkan för att söka hindra
dylika leveranser var oförenlig med de principer som ligger till grund för KBL. I ett annat ärende (NFR Beslut 1957 nr 10, det 5. k. Durofallet) uttalade rådet: »Klart är emellertid, att en vägran att leverera till företagare, vilken finnes vä- sentligen grundad på sådana motiv som påtryckningar från eller ovilja hos kon- kurrenter till företagaren, icke kan ur allmän synpunkt godtagas.»
Under senare år har särskilt intresse kommit att knytas till bedömningen av selektiv försäljning. Detta begrepp har dock ofta begagnats på ett tämligen otydligt sätt och inte sällan åberopats som argument för försäljningsvägran i fall då denna efter närmare undersök- ning visat sig vara betingad av andra orsaker. Man synes från selektiv för- säljning böra skilja sådan kund- och marknadsbegränsning som föreligger exempelvis när leverantören uppslällcr krav på viss orderstorlek eller viss to- tal inköpssumma som förutsättning för leverans, säljer till endast grossister el- ler endast till detaljister eller begränsar sin marknad till att blott avse visst geo- grafiskt område. Med selektiv försälj- ning avses här den form av kundbe- gränsning som föreligger när en leve- rantör utväljer ett begränsat antal av- nämare för viss produkt efter en sär- skild, närmare utarbetad plan.
Selektiv försäljning har endast kort— fattat berörts i KBL:s förarbeten. Pris- kontrollutredningen uttalade härom (SOU 1955: 45 5.127).
Överhuvud bör det i princip anses stå en säljare fritt att själv välja sina försälj- ningsmetoder och därmed i viss omfattning även sin kundkrets efter vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt. 'Selektiv försäljning kan därför icke i och för sig bedömas såsom skadlig, utan den måste liksom andra former av konkurrens- begränsningar bedömas efter sina verk- ningar i det särskilda fallet. Härvid är uppenbarligen det fallet förtjänt av sär-
skild uppmärksamhet, då en återförsäljare eller en grupp av sådana i en eller annan form övar påtryckning på sina leverantö— rer för att förmå dem att inställa leveran- serna till en annan återförsäljare.
Av uttalandet framgår att selektiva försäljningsformer kan medföra skadlig verkan i KBL:s mening. Förarbetena skänker dock föga ledning för den när- mare skadlighetsbedömningen i skilda situationer.
Selektiv försäljning har tillämpats i främst två ärenden angående leverans— vägran som bedömts av NFR, Master- fallet (NFR Beslut 1963 nr 6) och det ovan berörda Sundsvallsfallet. Dessa må här beröras sammanfattningsvis.
Masterfallet avsåg vägran av en svensk skofabrik att sälja skor av märket Master till en detaljhandlare i branschen, Nord- landers. Master hade sedan flera år levere- rat skor till dennes butik i Bjästa, en mindre ort ett par mil från Örnsköldsvik, men vägrat under åberopande av sitt se- lektiva försäljningssystem att sälja till handlandens filial i Örnsköldsvik, som nu— mera utgjorde den omsättningsmässigt do- minerande delen av företaget. Masters se— lektiva system var geografiskt uppbyggt och filialer likställdes med andra butiker. Marknadstäckningen bedömdes med ut- gångspunkt från ett »täckningstal», d. v. s. antalet försålda Masterskor per år och hundra invånare. Skohandlaren tillämpade för branschen traditionella prissättnings- och expedieringsmetoder. Masterskorna ägde en viss exklusiv prägel.
NFR fann att ett ingripande från nä— ringsfrihetsmyndigheternas sida mot Mas- ters leveransvägran inte skulle vara av nämnvärd betydelse från konkurrenssyn— punkt och ogillade därför NO:s talan. I anledning av vad Master åberopat om sin selektiva försäljningspolitik anmärkte rå- det: Vad som upplysts i fråga om sorti- mentet inom skohandeln synes ge anled- ning antaga, att en begränsning av kund- antalet kan vara naturlig för en fabrikant som specialiserat sin tillverkning på skor av en mera exklusiv typ. Master har även, enligt vad i ärendet uppgivits, efterhand byggt upp ett kundbegränsningssystcm en- ligt vissa angivna grunder, och det har ej
framkommit annat än att förevarande fall får ses som ett led i denna kundbegräns- ning. Det är visserligen förklarligt att Nord- landets anser det vara i viss mån obilligt att företaget, när Masterskor levereras till butiken i Bjästa, skall vara förhindrat att också i filialen i Örnsköldsvik sälja dessa skor. Även om detta kan medföra vissa olägenheter för Nordlanders, måste emel— lertid — då icke allmänna konkurrenssyn— punkter särskilt talar däremot — den ståndpunkt Master med hänvisning till sin kundhegränsning intagit i frågan om salu- förande av Masterskor i Örnsköldsviksfilia- len godtagas.
I Sundsvallsfallet var en av de fem gros- sister som vägrade leverera AB Hakon Swenson, som tillhörde ICA—rörelsen och som åberopade ett selektivt försäljnings— system grundat på ett idéprogram, vilket bl. a. förutsatte att kunderna drev öppen butik. NFR fann leveransvägran till hem- köpsrörelsen medföra skadlig verkan en— ligt KBL. Rådet fann ej anledning att i fal- let gå in på en principiell bedömning av Hakonbolagets försäljningspolitik utan ut- talade, att frågan om denna borde godtas eller ej borde bedömas mot bakgrunden av de allmänna reaktioner mot hemköpsföre- taget, som förekom från den enskilda de— taljhandelns sida. Rådet framhöll, att det endast fanns ett fåtal grossister i Sundsvall och att det förelåg avsevärd risk, om inte Hakonbolaget men väl de övriga grossis— terna levererade till hemköpsrörelsen, att en del av kundkretsen skulle gå över från de sistnämnda till Hakon-. Rådet fann, att olägenheterna för Hakonbolaget av ett av— steg från dess selektiva distributionspolitik fick bedömas som ringa jämfört med de ogynnsamma följder som skulle kunna upp- stå i olika hänseenden, om bolaget lämna- des utanför en uppgörelse om vidare le- veranser. Rådet fann därför även Hakon- bolagets leveransvägran stå i strid mot KBL. Ärendet löstes inför rådet på så sätt att var och en av grossisterna åtog sig att för viss tid svara för leveranserna.
Av Sundsvallsfallet framgår att den avvägning som företas vid skadlighets- bedömningen enligt KBL kan påkalla en genombrytning även av i och för sig konsekvent genomförda selektiva för- säljningssystem. Vid prövningen fästes,
som framhållits i Masterfallet, särskilt avseende vid allmänna konkurrenssyn- punkter. Som exempel på allmänna kon- kurrenssynpunkter kan nämnas försvå- rande av priskonkurrens, av marknads—
inträde, av nya företagsformers konkur- rensbetingelser och av konsumenternas möjligheter att välja mellan olika kom— binationer av pris och service vid an— skaffning av varan i fråga.
KAPITEL 5
Horisontell prissamverkan
Av de båda huvudtyperna av prissam- verkan är den horisontella otvivelak- tigt den primära och mest betydande. I detta kapitel redogörs för de olika formerna av horisontella prisöverens- kommelser samt dessas ändamål och omfattning. Beskrivningen kompletteras med vissa exemplifieringar.
Redogörelsen börjar med de bundna prisavtalen, här kallade priskarteller. Dessa får anses vara den primära for- men för horisontellt prissamarbete, från vilken övriga former kan sägas i all- mänhet ha utvecklats. En gemensam för- säljningsorganisation kan sålunda sägas innebära en förstärkning av en priskar- tell, medan överenskommelser o-m oför- bindande priser, vanligen kallade hori- sontella riktpriser, i flertalet fall kan ses som en uppmjukning men i vissa fall även som en geografisk utvidgning av priskarteller.
Priskarteller
Omfattning och utformning
I utredningens direktiv anges antalet registrerade prisavtal av bindande ka- raktär uppgå till cirka 200. Detta antal erhålls då man från totalantalet re— gistrerade prisöverenskommelser från- räknar sådana, av vilka klart framgår att priserna eller priskalkylerna är re- kommenderade.
Vid ett närmare studium av dessa 200 avtal har emellertid framkommit,
att ungefär 40 avsåg bildande av ge- mensam försäljningsorganisation och att ytterligare några avtal, t. ex. avseen- de fasta bruttopriser på böcker och mu- sikalier, inte borde medräknas. Av åter- stående cirka 150 avtal visade sig en del vara av så obetydlig, ofta lokal, om— fattning, att de mera av en tillfällighet kommit till SPK:s kännedom. Som ti- digare nämnts torde dylika lokala över— enskommelser, t. ex. mellan några hant- verkare på en mindre ort, vara så van— liga att det är missvisande att här upp- märksamma det fåtal som blivit regist- rerade.
Parterna i återstående priskartellav- tal samt delägarna i försäljningsorgani- sationer har efter begäran från utred- ningen tillskrivits av SPK i februari 1966 och anmodats inkomma med upp- gifter rörande avtalens nuvarande gil- tighet och innehåll. I samråd med ut- redningen har SPK upprättat en för- teckning över vilka avtal som bör klas- sificeras som priskartell resp. försälj- ningsorganisation. Det har därvid vi— sat sig att åtskilliga förändringar i det- ta avtalsbestånd inträffat under de tre år som förflutit sedan en liknande s-kri— velse senast utgick. De mest framträ- dande förändringarna är att totalan- talet försäljningsorganisationer ökat och att totalantalet priskarteller minskat. Den sistnämnda förändringen samman- hänger dock delvis med att åtskilliga avtal ej ansetts böra hänföras till pris- karteller, t.ex. vissa avtal som _endast
omfattar överenskommelse om gemen- samma rabattvillkor.
Det har sålunda framkommit, att i februari 1966 fanns 85 priskarteller av någon betydelse. Därtill kommer att i de av bankinspektionen och försäk- ringsinspektionen förda kartellregist- ren finns 15 bindande avtal, varav två gäller inlåning och tjänster i affärs- banker och tretton avser tarifförening- ar'" med bestämmelser angående gemen- samma försäkringspremier. Dessa avtal kommer att behandlas vid exemplifie- ringen.
Att priserna är bindande framkom- mer i vissa fall endast indirekt av av- talstexten, i andra fall har överenskom— mits om såväl kontroll av tillämpning- en som sanktioner vid avvikelser från överenskomna priser. Allt efter avta- lens innehåll kan följande huvudgrup- per särskiljas:
Antal avtal 1. fasta priser, gemensamma priser eller minimipriser med kontroll— och/eller skadeståndsbestämmelser .......... 14 2. maximi—inköpspriser med skade- ståndsbestämmelser .............. 10 3. fasta priser, gemensamma priser eller minimipriser ..................... 48 4. »bruttoriktpriser» (förklaring av ter- men lämnas i texten) ............ 4 5. allmänna stadgebestämmelser an— gående priser, aviseringsbestämmel— ser för prisändringar m. m. ........ 9
Summa 85
Maximi-inköpspriser är en speciell företeelse som avser järnbrukens upp— handling av skrot. Från brukens sida har hävdats, att ett avtal om maximi- priser inte kan ha skadliga verkningar. Denna fråga är f. n. föremål för NO:s handläggning.
Med »bruttoriktpriser» avses den ti- digare nämnda formen av prissamver- kan som kan sägas vara såväl vertikal som horisontell. Leverantörerna har i dessa fall träffat avtal med företagare
i senare led, vilket får betraktas som ett horisontellt avtal om riktpriser vid försäljning till förbrukare. Genom att avtalet är slutet även med återförsäl- jare får avtalet också vertikal karaktär. Storleken av rabatten till återförsäljare ingår som en del i avtalet, varigenom leverantörerna indirekt träffar ett ho- risontellt avtal också om försäljnings— priser till återförsäljare. Dessa priser får betraktas som bindande i den mån överenskommelsen om rabatterna har denna karaktär.
Vad slutligen gäller grupp 5 kan över- enskommelsernas innebörd sägas vara tämligen oklar. Med »allmänna stadge- bestämmelser» förstås en föreningsbe— stämmelse enligt vilken medlemmarna är skyldiga att följa föreningens beslut i t. ex. prisfrågor. Några prislistor o.dyl. utfärdas inte i dessa fall. Syftet med bestämmelser att till en föreningsom— budsman anmäla prisändringar synes inte kunna vara annat än att bereda öv- riga medlemmar tillfälle att ta ställning till prisändringen genom att antingen själva följa efter eller söka förmå det aviserande företaget att avstå från änd- ringen.
Huruvida samtliga ovannämnda av— talstyper skall betraktas som bindande prisavtal är en definitions- eller bedöm- ningsfråga, som måste prövas även från andra synpunkter än den civilrättsliga avtalsbundenheten. Om man ser till av- sikten med prisöverenskommelserna och dessas verkningar torde alla ovan— nämnda avtal kunna sägas vara av bin- dande karaktär. Sett ur denna syn- punkt kan även en del horisontellt re- kommenderade priser betraktas som bindande. Parterna har i dessa fall dock formell möjlighet att avvika från an- givna priser. Utredningen har med hän— syn till det nu anförda valt att för de här behandlade avtalen använda den mera neutrala benämningen priskarteller.
I detta sammanhang må nämnas, att avsikten med kartellregistret bl.a. är att genom offentlighet skapa förutsätt— ningar för en sanering på området. Kungl. Maj:t kan emellertid på begä- ran från avtalspart besluta att kartell— avtal helt eller delvis ej får utlämnas. Sådana ansökningar har behandlats re- striktivt; f.n. är endast två avtal helt hemliga — inte ens avtalsparternas namn är offentliggjorda —— och tretton avtal delvis hemliga. Flertalet av dessa avtal avser priskarteller på järn- och stålområdet och är hemliga endast vad gäller detaljer i prislistor och rabattbe— stämmelser.
Priskarteller förekommer huvudsak- ligen för industriprodukter. I tabell 1 visas antalet priskarteller och försälj- ningsorganisationer fördelade på olika varuområden och tjänster. I en del priskarteller, f.n. 5 stycken, innefattar avtalen även bestämmelser om kvote- ring av leveranserna mellan medlem- mar-na. Pris— och kvotkartellerna var tidigare långt vanligare; de har nu i många fall upphävts eller i vissa fall ersatts av gemensamma försäljningsor- ganisationer.
Som framgår av tabellen är antalet priskarteller stort på järn—, stål- och metallområdet samt inom massa- och pappersindustrierna. För många pro- dukter av dessa slag torde priskarteller— na omfatta all försäljning i landet, och den värdemässiga omfattningen skulle i och för sig kunna framtagas. För åt- skilliga andra produkter har priskartel- lens medlemmar dock endast en del av marknaden. Som tidigare antytts ställer det sig mycket svårt att i flertalet så— dana fall framräkna marknadsandelar. Utredningen har därför avstått från att söka få fram något värdemässigt ut- tryck för den totala omfattningen av så- väl priskarteller som försäljningsorga- nisationer.
Tabell 1. Antalet priskarteller och försälj- ningsorganisationer i februari 1966
agent:: Varuområde ris- . kagteller "ämm" tioner
1. Produkterfrånjärn— stål- och metall-
verk ............. 23 1 2. Järn-, stål- och me—
tallmanufaktur. . . . 19 1 3. Maskin-, varvs—,
gjuteri- och verk- stadsindustrins till-
verkningar ........ 5 2 4. Jord- och stenin-
dustriproduktcr . . . 3 10 5. Träindustriproduk-
ter ............... 2 10 6. Pappersmasse—,
pappers- och gra- fiska indstriernas tillverkningar ..... 8 3 7. Jordbruks- och
trädgårdsprodukter, livsmedelsindustri—
ernas tillverkningar 9 11 8. Textil- och bekläd-
nadsindustriernas tillverkningar ..... 1 2 9. Läder-, hår— och
gummivaruindustri—
ernas tillverkningar 1 — 10. Kemiska och ke-
misk-tekniska in- dustriernas tillverk— ningar ............ 2 4 11. Hantverk ......... 1 -— 12. Transportverksam—
het .............. 5 9 13. Övriga tjänster 6 2
Summa 85 55
Ändamål
För de flesta pris-kartellerna torde un- derlättande av kalkyleringsarbetet vara ett motiv av underordnad betydelse. Medlemmarna är nämligen i de flesta fall storföretag med personella och fi- nansiella resurser för sådant arbete. I flertalet fall har prisavtalen ingåtts mel- lan företag som befinner sig i fåtals- konkurrens; antalet avtalsparter över- stiger endast i några få fall 20. I dy— lika situationer tenderar priserna — så-
som anförts i kap. 2 _— att bli lika även om prisavtal ej förekommer. Ett motiv för prisbindning kan i dessa situatio- ner vara att man vill utesluta möjlig— heterna att något företag på markna- den börjar priskonkurrera, något som bl.a. skulle kunna resultera i minskat utrymme för forskning på produktut- veeklingens område och försämrad lön- samhet för samtliga företag.
Ett annat motiv för priskarteller kan vara att sätta priserna på en sådan nivå, att möjligheter skapas för de ineffekti- va medlemmarna att leva kvar. I dy- lika situationer kan kvoteringsbestäm- melser också förekomma, varvid man avpassar kvoterna så att de mindre konkurrenskraftiga företagen garante- ras en avsättning som de eljest ej skul- le kunna uppnå. Därigenom torde dy- lika företag i vissa fall kunna klara en tillfällig krissituation. Om svårigheter- na är mera långsiktiga torde skyddet genom kartellsamarbetet knappast kun- na säkra företagens existens, i vart fall inte som självständiga enheter. Det är emellertid i dessa situationer som även arbetsmarknadspolitiska skäl brukar åberopas som motiv för prissamverkan. I en priskonkurrerande marknad skulle nämligen företagsnedläggelser ibland kunna aktualiseras med därav följande problem avseende arbetskraftens fram— tida sysselsättning.
För flertalet av de mera betydande priskartellerna anges ändamålet emel- lertid i första hand vara, att samver- kan kan underlätta för företagen att hävda sig gentemot utländska företag, såväl på exportmarknaderna som inom landet. Flertalet svenska företag som brukar betecknas som storföretag är nämligen i internationella sammanhang endast medelstora eller tämligen små. Ett enhetligt uppträdande i bl. a. pris- hänseende anses stärka de svenska före- tagens förmåga att hävda sig gentemot
utländska företag. De svenska tillver— karna uppges i många fall ej kunna föra en egen prispolitik ens under sam- verkan utan måste anpassa sig efter ut- ländska priser. Det brukar från närings- livets sida framhållas att en grupp före— tag, som samverkar på utländska mark— nader, inte rimligen kan priskonkurrera med varandra på inlandsmarknaden. De karteller på kvalitetsstålområdet, som beviljats hemlighållande av priser och rabatter på inlandsmarknaden, har åbe- ropat exporthänsyn som motiv för sina framställningar.
En fråga i detta sammanhang är hu— ruvida det inte skulle vara tillräckligt att träffa avtal om endast rekommen- derade priser. Förklaringen till att så ej skett torde i många fall vara att kar- tellens syfte därmed skulle vara förfe- lat; genom att eliminera all inbördes priskonkurrens kan företagen helt bort— se från denna faktor och inrikta sig på t. ex. det produktutveeklande arbetet, som anses vara av stor betydelse för företagens konkurrenskraft på lång sikt.
Bland övriga argument för priskar- teller må nämnas att prisavtal anses kunna ha en återhållande effekt även på prishöjningar samt att köparna lät- tare kan få en överblick av prisläget. överenskommelser om gemensamma s.k. överpriser på t.ex. udda dimen- sioner anses vidare skapa incitament för köparna att övergå till standarddi- mensioner. En liknande gynnsam effekt på kundernas köpvanor anses överens- kommelser om kvantitetsrabatter ha. Slutligen brukar i många fall framhål— las, att »det är kvaliteten på produkten och inte priset som är det avgörande ur köparens synpunkt.
Verkningarna av ett eventuellt för— bud mot priskarteller har från indu- strins sida förklarats vara svårbedöm— da. I en del fall skulle priskonkurrens måhända komma till stånd, i andra fall
skulle priskarteller ombildas till för- säljningsorganisationer. För den hän- delse även sådana inte skulle tillåtas, torde företagssammanslagningar i vissa fall kunna aktualiseras. I sammanhanget har även framhållits att ett generellt för- hud mot priskarteller måste förses med dispensmöjlighet.
NO: & handläggning av priskartellärenden
NO har i sin verksamhet särskilt upp- märksammat bindande prisavtal och till handläggning upptagit ungefär hälf- ten av alla priskarteller enligt tabell 1. Anledningarna till att NO icke grans- kat samtliga ifrågavarande avtal är att personalresurser saknats för mera djup- gående undersökningar samt att avta— len i vissa fall bedömts vara av så re— lativt ringa betydelse att andra ären- den framstått som mera angelägna. NO har dock medverkat till att ett stort an— tal bindande avtal upphört eller upp- mjukats. Under senare tid har NO i ökad utsträckning upptagit kartellärenden till behandling.
Av de ca 40 nu gällande avtal om priskarteller, som NO tagit upp till be- handling, är åtskilliga f. n. under hand— läggning. Återstående ärenden har av- skrivits, enär NO inte ansett avtalen medföra skadlig verkan i KBL:s mening vid tidpunkten i fråga. Detta har i vissa fall delvis berott på att de omfattande utredningar, som utförts av SPK eller inom NO-kansliet, mött stora svårigheter av utredningsteknisk art när det gällt att konkret belysa verkan av konkurrens- begränsningarna.
Bland de priskartellärenden, som f. n. är under handläggning hos NO, kan nämnas maximipriserna för skrot samt prisavtalen inom bank- och försäkrings- verksamheten, wallboardbranschen och byggkonsultverksamheten.
Exemplifiering Bland de många priskartellerna på järn- och stålområdet har utvalts »Järnverks- gruppen för stångstål och järn», som bildades år 1958 (kart. reg. nr 1747). Medlemmar är 16 järnverk, bl. a. Norr- bottens Järnverk AB. Avtalets syfte an- ges vara »att i princip åstadkomma en- hetlighet iavseende å priser och leve— ransvillkor för ett specificerat antal varuslag av olegerat, varmvalsat stål för förbrukning inom Sverige». För kon- troll av att avtalets bestämmelser ef- terlevs är särskild revisor utsedd med rätt att granska parternas böcker, leve- ranskontrakt o. dyl.
Vid NO:s handläggning av ärendet framhölls från branschens sida i sam- mandrag följande. Avtalet sammanhäng— de med den prisutveckling, som ägde rum för det kontinentala järnet under 1957 och 1958. De kontinentala järn— verken dumpade sina priser på den svenska marknaden, De svenska verken tvingades följa med i prissättningen, vilket innebar direkt förlustbringande priser för åtminstone vissa av de mind- re järnverken och medförde betydande oro. Överenskommelsen kunde inte vara särskilt skadlig ur konkurrenssynpunkt, eftersom ungefär en tredjedel av det i Sverige förbrukade handelsjärnet im- porterades. Trots samarbetet var kon- kurrensen på den svenska marknaden mycket större än i andra europeiska länder. Vid tidpunkten för avtalets till— komst diskuterades inom den svenska järnindustrin den kommande fria Eu- ropa-marknaden och följderna härav för järnindustrins del. Det ansågs vik- tigt att man bl.a. genom ifrågavarande avtal fått en diskussionsgrupp, som kun- de ge vägledning inför denna nya si- tuation.
I syfte att utröna huruvida en mera fullständig undersökning rörande pris-
förhållandena på järn- och stålområdet behövdes hemställde NO, att SPK måt- te framtaga visst siffermaterial röran— de importpriser och priser från svens- ka järnverk. Detta material gav seder- mera icke anledning till ytterligare ut— redningar utan ärendet avskrevs. För- hållandena på järn— och stålområdet följs emellertid kontinuerligt av NO.
Som exempel på en priskartell, som genom ingripande från NO:s sida upp- hävts må nämnas hårdmetallkartellen (kart. reg. nr 503). I samarbetet del- tog samtliga sju tillverkare av hårdme— tallplattori landet. Den utländska kon- kurrensen var av olika skäl helt obe- tydlig. I fråga om hårdmetallverktyg, d.v.s. vanligen en hållare av stål med en eller flera pålödda hårdmetallplat- tor, hade kartellen inte samma fria ut- rymme för sin prispolitik som i fråga om plattor. Verktyg tillverkades nämli- gen även av ett tjugotal mindre företag utanför kartellen. Vad gällde prissätt— ningen på specialverktyg tillämpades en särskild bestämmelse, som upphäv- des under pågående utredning.
SPK:s utredning (PKF 1960: 9, sid. 577 ff) visade, att kartellen genom sin starka ställning på marknaden kunnat avväga sin prissättning så, att vinsten i allt väsentligt uttogs på plattorna. Här- igenom minskades möjligheterna för utomstående verktygstillverkare att kon- kurrera. Till att ytterligare försämra lä— get för dessa bidrog, att kartellen i out- siderbekämpande syfte sänkt priserna på de vanligaste verktygen genom att lägga om sitt kvantitetsrabattsystem.
I en inom NO:s kansli upprättad PM gjordes gällande att den gemensamma prissättningen på ett ur allmän syn- punkt otillbörligt sätt påverkade pris— bildningen på hårdmetallplattor och för- svårade näringsutövningen för de utan- för kartellen stående tillverkarna av verktyg. I promemorian anfördes att NO
borde göra framställning till NFR om förhandling för nndanröjande av den berörda skadliga verkan. Sedan avtals- parterna enhälligt beslutat att med ome— delbar verkan upphäva avtalet, avskrev NO ärendet från vidare handläggning (PKF 1961:2, sid. 125 ff).
Priskartellerna inom bank- och för- säkringsverksamheterna, vilka med hän- syn till sin omfattning får sägas vara mycket betydelsefulla, avser tjänster och är redan därigenom av annan karaktär än industrins priskarteller. Därtill kom- mer, att internationell konkurrens inte föreligger, i vart fall inte i samma ut- sträckning som för industriprodukter. Banker och försäkringsbolag är föremål för särskild lagstiftning och övervak— ning genom bankinspektionen resp. för- säkringsinspektionen.
Mellan försäkringsbolagen, vars sam- manlagda premieintäkter är 1964 utgjor— de Ca 3 miljarder kronor, förekommer i de 5. k. tarifföreningarna överenskom- melser om gemensamma premier. Till tarifföreningarna, som omfattar skilda slag av försäkringsverksamhet, är van- ligen inte alla företag anslutna. Detta innebär dock ej att det skulle förekom- ma någon påtaglig priskonkurrens mel— lan tarifföreningarnas medlemmar å ena sidan och fristående försäkringsföretag å andra sidan. Vad gäller exempelvis bilförsäkringar försvåras dessutom pris- jämförelser genom att försäkringsvill- koren är väsentligt avvikande mellan »tariffbolag» och fristående företag.
Vad gäller bankväsendet är verksam- heten uppdelad på flera olika slag av institut, såsom affärsbanker, sparban- ker, postbanken och jordbrukskredit- kassor. Affärsbankerna, vilkas bruttoin- täkter (nettoräntor och övriga intäk- ter) år 1965 sammanlagt uppgick till drygt 1 miljard kronor, har den mest vittomfattande verksamheten av de oli- ka instituten. Samtliga affärsbanker
utom Jordbrukets Bank och Sparban- kernas Bank AB är anslutna till Svenska Bankföreningen, inom vilken gällande prisavtal slutits.
Enligt det 5. k. tariffavtalet (bankin- spektionens kart. reg. nr 1) skall par- terna vid debitering av ersättning för tjänster åt allmänheten följa särskilda minimitariffer, vilka finns intagna i en tariffbok. Flertalet tariffer är bindande för bankerna, d. v. 5. de angivna pri- serna får ej underskridas. Bindande ta— riffer har i tariffboken utmärkts med en kraftig lodrät linje i marginalen. Bland det 30-tal bankniässiga tjänster som enligt avtalet är föremål för ge- mensam prissättning må nämnas ersätt- ning vid nydiskontering, inlösen och omsättning av växlar, expeditionsavgift för uppläggning, förhöjning och för— längning av reverslån, inkassering av i Sverige betalbara handlingar, vård av värdepapper i öppet förvar, uthyrning av bankfack, försäljning av resevaluta samt fondaffärer. Beträffande uthyrning av bankfack anmärks i tariffboken:
»På ort, där bankfackrörelse drives av annan än medlem av Svenska Bankför- eningen, må, därest underhandlingar om ett gemensamt tillämpande av ovanstående regler icke lett till resultat, de föreskrivna avgifterna sänkas till belopp som betingas av den sålunda rådande konkurrensen. Om flera medlemsbanker är företrädda på or— ten, må ändring av avgifterna dock ske först efter överenskommelse mellan samt— liga dessa banker. — Önskas i annat fall sänkning av de föreskrivna avgifterna, kan framställning därom göras hos bankför— eningens styrelse. — Därest i enlighet här- med lägre avgifter tillämpas på viss ort, får de även tillämpas av bankkontor på bankplats i omedelbart grannskap till så- dan ort.»
För inlåningen gäller ett avtal angå— ende maximiräntor (bankinspektionens kart. reg. nr 3). Till avtalet är tre av bankföreningens medlemmar inte an- slutna, nämligen den statliga affärsban- ken Sveriges Kreditbank samt två pro—
vinsbanker, AB Bohusbanken och Jämt- lands Folkbank. Enligt avtalet skall för inlåning hos avtalsparterna gälla vissa närmare angivna villkor i fråga om upp- sägning, återbetalningstid m. m. Vidare förbinder sig parterna att inte annat än i särskilt angivna fall överskrida över- enskomna maximiräntor (från avtalets tillämpning är undantagna vissa speci- ella slag av inlåning). Av de fem affärs- banker, som inte är bundna av avtalet, tillämpade den 31 januari 1966 Sveriges Kreditbank, Jordbrukets Bank och Spar— bankernas Bank samma inlåningsräntor som de avtalsbundna bankerna. Jämt— lands Folkbank och AB Bohusbanken tillämpar något högre räntor för vissa slag av inlåningsräkningar.
Medlem i bankföreningen kan åläg- gas skadestånd vid bl. a. överträdelse av träffade avtal eller vid upprepade överträdelser uteslutas ur föreningen.
Vad gäller utlåningsräntor föreligger inte några bindande avtal. Man träffar dock överenskommelser om riktvärden för utlåningsräntorna. Dessa värden un- derskrids enligt uppgift av bankerna i konkurrensen om större krediter. I sam- manhanget må nämnas, att riksbanken genom sin politik de facto bestämmer bankräntornas höjd i förhållande till diskontot, i vissa fall även vad gäller räntemarginalens storlek.
Följande sammanställning visar för- delningen av affärsbankernas intäkter år 1965:
Intäkt
Intäktsslag (1 000 kr)
1. Räntor netto (räntemarginalen) . 760 612
2. Provisioner m. m .............. 387 293
3. Fastigheters nettoavkastning . . . 16 593
4. Andra intäkter ............... 29 314 5. Influtet å tidigare avskrivna fordringar .................... 16 390
Totalt 1 210 202
Ungefär en tredjedel av bankernas in— täkter härrör sålunda från de bankmäs- siga tjänsterna (intäktsslag 2), vilkas
priser i allt väsentligt är bundna. Dess- utom är den ena faktorn som bestäm- mer storleken av bankernas huvudin- täkt, nämligen inlåningsräntorna, bun— den genom avtal. Det har framhållits, att ett upphävande av bindande prisav- tal troligen ej skulle åstadkomma en priskonkurrens med varierande priser, enär bankerna befinner sig i en oligo- polistisk marknadssituation. Konkur- rensen kan sägas komma till uttryck huvudsakligen i servicekonkurrens och en omfattande etablering av nya bank- kontor. Inskränkningar i etablerings- möjligheterna föreligger genom den s. k. oktrojbestämmelsen, som dock inte hindrar en på viss ort etablerad bank att där öppna filialkontor.
Som tidigare nämnts handlägger NO f. n. frågan om försäkringsföretagens och bankernas bindande prisavtal.
En speciell form av bindande pris- samverkan, som NO också upptagit till granskning, finns inom byggkonsult- verksamheten. Av respektive organisa— tioner har utarbetats taxor och andra normer för arvodesberäkning, vilka är bindande för föreningsanslutna arkitek- ter, inredningsarkitekter, trädgårdsarki- tekter och vvs-konstruktörer. Enligt den mest betydande av dessa taxor, arkitekt- taxan, skall arvodet beräknas antingen i procent av byggnadens anläggnings- kostnad enligt viss skala eller utgå med visst belopp per m3 byggnadsvolym. I de fall taxan ej lämpligen kan användas skall arvodet beräknas efter självkostna— den för på projektet nedlagd tid. Härvid anges i arvodesnormerna visst procen- tuellt pålägg på direkt lön, avsett att täcka omkostnader, samt ett vinstpå— lägg.
Arvodesnormerna i byggkonsultbran- schen och deras verkningar utreds f. n. av SPK. En mera allmän del av under- sökningen har dock publicerats (sten- cil, november 1965, Pris-aktuellt nr
1/1966). Av denna redogörelse framgår, att projekteringskostnaderna för bygg- nader och anläggningar f. n. kan beräk- nas uppgå till över 1 miljard kronor per år och att fristående konsultföretag sva- rar för huvuddelen därav eller ca 800 miljoner kronor. I undersökningen kon- stateras bl. a. att det i fråga om tjänster av varierande art ställer sig mycket svårt att mäta omfattningen av eventuell priskonkurrens mellan t. ex. organisa- tionsanslutna och »obundna» företag. Beträffande arvodesberäkningen i pro— cent av totalkostnaderna konstateras, att en sådan konstruktion innebär att arvo- det till arkitekten — som utövar ett av— görande inflytande på byggnadens ut- formning _ stiger i absoluta tal ju mindre standardiserade byggnadens ut— formning och detaljer är och ju dyrare material som kommer till användning.
Anledningen till att arvodesbestäm- melserna är bindande har uppgivits vara bl. a. att staten begärt fasta taxor för sin byggnation och att priskonkurrens och därav orsakade ofullständiga arbe- ten ej ansetts gagna byggherrarnas in- tressen. Inom en av ifrågavarande orga- nisationer, Svenska Arkitekters Riks- förbund (SAB), har även under senare år vidtagits vissa åtgärder gentemot medlemmar som brutit mot arvodesbe- stämmelserna. SAst förtroendenämnd har tillskrivit dessa medlemmar med er- inran om bestämmelserna. Tidigare ut- färdade nämnden varning i dylika fall. Enligt uppgift från SAR har ännu ingen medlem uteslutits ur förbundet av an- nat skäl än att vederbörande ej betalat fastställd medlemsavgift.
Försäljningsorganisationer Utformning, ändamål och omfattning
Samverkan i form av gemensam för— säljningsorganisation kan ske genom att företagen satsar kapital i ett för ända-
målet bildat aktiebolag eller ekonomisk förening. I en del fall har försäljnings- organet dock ej gjorts till en självstän- dig juridisk person. Företagens försälj- ning, som kan omfatta såväl varor som tjänster, överlåts helt eller delvis på för- säljningsorganet. Detta har normalt inte någon lagerhållande funktion utan för- delar inköpsorderna mellan delägarna, som regel i förhållande till överenskom— na kvoter. I många fall söker man dock därvid tillse, att leveranserna fördelas på det ur transportsynpunkt lämpligaste sättet. För den händelse att viss pro- duktdifferentiering föreligger mellan delägarna kan köpare dock kräva att leveransen skall verkställas av ett visst företag.
Försäljningsorganets priser bestäms antingen av dess verkställande ledning eller av dess styrelse. Resultatet blir i båda fallen att produkterna från de olika delägarna blir åsatta ett gemen- samt pris, vilket kan vara ett av samver- kans ändamål.
Ett annat syfte med denna form av samverkan kan vara att söka skapa en starkare ställning gentemot köpare och konkurrenter. Därigenom kan de sam- verkande företagen uppnå vissa av för- delarna av integration utan att upphöra som självständiga produktionsenheter. Även om företagen genom försäljnings- organet får ställning som ensamföreta- gare på marknaden kan priserna ur kö- parnas synpunkt påverkas gynnsamt av de rationaliseringsvinster, som samver- kan kan medföra i form av lägre totala försäljnings- och transportkostnader. Detta är den ur köparens synpunkt kan- ske mest väsentliga skillnaden mellan försäljningsorganisationer och priskar- teller.
Antalet registrerade försäljningsorga- nisationer har under senare år visat en tendens att öka och uppgår f. n. till 55. Såsom framgår av tabell 1, sid. 55,
är försäljningsorganisationerna relativt vanliga för .sten- och träindustriproduk- ter, jordbruksprodukter samt på trans— portområdet (beställningscentraler) . Ta- bellen ger beträffande det sistnämnda området på ett sätt en missvisande bild, enär bestämmelser för lastbilscentraler angående försäljningssamverkan med gemensam prissättning och anbudsgiv- ning sammanförts under två kartell- registernummer för de nära 600 centra- lerna på detta område.
En form av försäljningssamverkan som här inte upptagits finns inom jord- brukets föreningsrörelse. Till förening- ar för producenter av bl. a. slaktdjur, mejeriprodukter, ägg, spannmål samt frukt och grönsaker föreligger leverans— plikt för medlemmarna. Föreningarnas verksamhet skiljer sig från här behand— lade försäljningsorganisationer på det sättet, att någon kvotering av leveran- serna ej förekommer utan föreningarna är skyldiga mottaga allt som medlem- marna levererar. Föreningarna har så- lunda även den lagerhållande funktio- nen. Vad gäller spannmål har leverans- plikten delvis upphört att gälla genom ingripande från NO.
Exemplifiering
Ett typiskt exempel på ett försälj- ningsorgans uppkomst, syfte och ut- veckling utgör AB Gat— och Kantsten, vilket undersöktes av SPK år 1964 (sten- cil, dnr B 1: 5/63).
Från att i början av seklet ha varit en betydande exportnäring försämrades gat- och kantstensindustrins förutsätt— ningar starkt från år 1930 till slutet av 1950—talet, huvudsakligen på grund av att efterfrågan på gatsten i stort sett helt upphört. År 1951 bildade 13 sten- industriföretag Föreningen Gat- och Kantsten med bestämmelser angående prissättning, anbudsgivning och kvote-
ring. År 1954 överlät företagen försälj- ningen av hela sin produktion av gat- och kantsten på det då bildade försälj- ningsbolaget. Avsikten därmed har an- givits vara att förenkla och effektivisera distributionen, att i görligaste män för- söka förhindra kostnadskrävande kors- transporter samt i övrigt förbilliga kost- naderna för försäljningen av gat- och kantsten i landet.
Aktieägarnas andel i leveranser be- räknas efter viss kvotfördelning. År 1963 var denna sådan, att av de då 10 del- ägarna svarade fyra för ungefär tre fjärdedelar av försäljningen av den mest betydande produkten, råkantsten. Av det totala utbudet av gat- och kantsten, 15 miljoner kronor, svarade försälj— ningsbolaget för ca 80 procent. Övriga 16 tillverkare i branschen var sålunda i flertalet fall mycket små företags- enheter.
Preliminära försäljnings- och avräk- ningspriser bestämdes till en början av styrelsen, men sedermera beslutades att försäljningspriserna skulle fastställas av bolagets direktör. Vid prissättningen sker enligt uppgift »en avvägning av kostnaderna hos delägarna och vad som i prishänseende rimligen kan uppnås på marknaden».
Fr. o. m. är 1959 har den inhemska efterfrågan på kantsten ökat, varigenom industrins tidigare mycket dåliga lön- samhet förbättrats. På fyra år steg för— säljningsbolagets genomsnittspriser med 20 procent, samtidigt som de försålda kvantiteterna kantsten ökade med 24 procent. Så vitt i undersökningen kun- de konstateras lämnade kantsten hos de tre största tillverkarna likväl inte några mera betydande bidrag till täckandet av de gemensamma kostnader företagen haft för hela sin verksamhet, vilken omfattade även andra grenar av sten— industrin. I undersökningen konstatera- des sammanfattningsvis bl. a., att ett
kvoteringsförfarande allmänt kunde sä- gas verka konserverande på företags- strukturen. En förskjutning av tillverk- ningen mot större driftsenheter vil— ket tidigare statliga utredningar funnit vara en väsentlig förutsättning för indu- strins fortbestånd —— kunde därigenom tänkas ha hindrats eller fördröjts. Det var emellertid möjligt att en dylik struk- turrationalisering skulle ha skett lång- samt även om konkurrensen inte be— gränsats, eftersom antalet en— och två- mansföretag utanför kartellsamarbetet ännu var relativt stort.
Ett försäljningssamarbete innebäran- de kvotering och eliminering av pris- konkurrens kan medföra att incitamen— ten till fortsatta rationaliseringar min- skas. Av undersökningen framkom dock i detta fall att produktiviteten hos de tre största företagen inte oväsentligt höjts, vilket torde ha varit en nödvän- dig förutsättning för industrins fortsat— ta existens. Industrin är i hög grad bc- roende av manuell arbetskraft och för att vid konjunkturförbättringen kunna locka arbetare till industrin måste lö- neläget kraftigt höjas. Den relativt höga lönenivån i Sverige tenderade emeller- tid att göra import av sten från Por- tugal lönande trots de betydande frakt- kostnaderna, och prisutvecklingen för- anledde att större köpare också på prov började använda kantsten av betong. Viss mekanisering av uttagen av sten genomfördes därför i början av 1960- talet.
NO fann vid sin bedömning av ären- det inte anledning att för tillfället vidta några åtgärder.
Under tiden efter undersökningen har en av de största delägarna i försälj- ningsbolaget, Granit AB C. A. Kullgrens Enka, köpt flera företag inom stenin— dustrin, bl. a. ett av de andra större företagen i kartellen.
Förhållandena inom stenindustrin vi-
sar sålunda, att den gemensamma för- säljningsorganisationen kan utgöra ett led i strävandena att rationalisera en in- dustri, som av olika skäl mött betydan- de svårigheter att överleva. Exemplet visar också att försäljningssamverkan kan vara ett stadium i en process som leder till en mera fullständig integra- tion.
Ett exempel på försäljningssamverkan i en ung expanderande industri utgör AB Lättbetong. Följande redogörelse bygger på en undersökning av tegel- och lättbetongindustrierna som SPK fär- digställt under 1965. (PKF 1965: 8—9, sid. 5 ff, Pris-aktuellt nr 1/1966).
Tillverkningen av lättbetong har allt- sedan starten kring år 1930 varit kon- centrerad till tre företagsenheter, vil- kas produkter saluförs under varumär- kena Siporex, Ytong och Durox. Bran- schen har expanderat mycket snabbt: år 1950 uppgick produktionen till ca 545 000 m3 och år 1964 till ca 1 540 000 m3. Värdet av den sammanlagda försälj- ningen uppgick år 1964 till ca 135 mil- joner kronor.
Mellan de tre företagen fanns tidiga- re visst samarbete beträffande prissätt- ning m. m., vilket inte hindrade att det särskilt beträffande fraktrabatter före- kom konkurrens. Ett resultat härav blev, att företagen trängde in på var- andras geografiskt sett naturliga för- säljningsområden med irrationella tran- sporter som följd.
År 1958 bildade Siporex- och Ytong- koncernerna det gemensamma försälj- ningsbolaget, som handhar dessa före- tags försäljning av lättbetong på den svenska marknaden. Bolaget svarar f.n. för ungefär 90 procent av totalförsälj- ningen i landet. Någon import förekom- mer inte. Däremot möter industrin kon- kurrens från andra stommaterial, t. ex. tegel i kombination med mineralull, be- tongelement och träkonstruktioner.
Försäljningsbolagets syfte har angi- vits vara att bredda lättbetongens ställ- ning på byggnadsmarknaden och vidga dess användningsområde samt att åstad- komma en rationell distribution. För- säljningarna kvoteras så att viss procent tillförs Siporexkoncernen och återsto- den Ytongkoncernen. Med hänsyn bl. a. till distributionsekonomiska synpunk- ter har landet indelats i S- och Y-di- strikt samt i gemensamma distrikt. De sistnämnda är i första hand leveransut— jämnande.
Genom tillskapandet av försäljnings- bolaget har industrins fraktkostnader minskats. De sammanlagda försäljnings- kostnaderna har däremot ökat, nämli- gen från kronor 5,42 per m3 såld lätt- betong till 11,24 mellan åren 1957 och 1962. Ökningen föll till större delen på AB Lättbetong, som emellertid överta- git inte endast fabrikernas tidigare för- säljningsarbete utan också den av fabri- kerna bedrivna propaganda- och upp- lysningsverksamheten. Denna verksam- het uppges ha ägnats en betydligt stör- re uppmärksamhet än tidigare.
Priserna för lättbetong har sedan 1951 varit jämförelsevis stabila. I undersök- ningen konstateras att priserna stigit med 12 procent mellan 1951 och 1965, samtidigt som vissa dimensioner av murtegel steg med ungefär 30 resp. 50 procent.
Undersökningen av AB Lättbetongs verksamhet har ej föranlett några åtgär- der från NO:s sida.
Beställningscentralerna för gods- och persontrafik är intressanta såtillvida att de utgör försäljningsorgan för tjänster samt att de antalsmässigt sett är bety- dande. Verkningarna av tillkomsten av Bussbeställningscentralen i Jönköping undersöktes av SPK år 1963 (PKF 1964: 3, sid. 27 ff, NO:s bedömning i samma tidskrift, 1965: 3, sid. 49 ff).
Den yrkesmässiga landsvägstrafiken
har varit föremål för offentlig reglering i betydande omfattning. Vad gäller godsbefordran har bestämmelserna nu- mera uppmjukats, men för persontra- fiken gäller ännu att etableringsmöjlig- heterna är beroende av behovspröv- ning, att områdesuppdelning mellan tra- fikföretag i viss utsträckning föreskrivs samt att prissättningen i viss mån är reglerad genom av statlig myndighet ut— färdade maximitaxor.
Den 1 januari 1962 bildade de sex busstrafikföretagen i Jönköping en cen- tral för beställningsresor i syfte att sam- ordna företagens resurser på ett för så- väl allmänheten som bussföretagen ra- tionellt sätt. Det tidigare tillämpade an- budsförfarandet hade blivit ohållbart; »höftade» anbud pressade priserna långt under kostnaderna. Genom cen- traliserad prissättning kunde priserna hållas på en mera rimlig nivå — i princip skulle maximitaxans priser ut- tas. Avtalet uppgavs vara av betydelse främst för de mindre företagen, vilka på grund av krympande underlag för linjetrafiken var i behov av inkomst- förstärkning även om de åtnjöt vissa statssubventioner.
Centralen inrymdes i ett av företa- gens lokaler och handhades av personal hos detta företag. Övriga företag beta- lade härför viss administrationsavgift. Kvoteringen grundades på de närmast föregående årens intäkter av beställ- ningstrafik. Förutom att mottaga och fördela körorder skulle centralen också verka för att öka efterfrågan på buss- resor.
Tillkomsten av centralen uppgavs ha haft fördelaktig inverkan på såväl in- täkter som kostnader hos företagen. Personal för ordermottagning och an- budskalkylering behövde ej längre hål- las hos företagen, och totalantalet bus- sar hade enligt uppgift kunnat minskas.
Det visade sig mycket svårt att i un—
dersökningen konkret belysa verkning- arna av kartellavtalet. Vad gällde pris- utvecklingen kunde dock konstateras, att priserna mellan åren 1961 och 1962 stigit med i genomsnitt minst 20 pro— cent, vilket endast till en del motsvarats av kostnadsstegringar. Maximitaxans priser hade dock i hälften av antalet undersökta fall ej på långt när kunnat uttas. Undersökningen visade även att bussföretag i andra orter endast i be- gränsad omfattning konkurrerat direkt med centralen i Jönköping.
I sin bedömning av ärendet ifråga- satte NO först huruvida avtalet kunde betraktas som en anbudskartell, efter- som centralens verksamhet otvivelak- tigt innefattade en samverkan före av- givande av anbud. Centralen var inte en självständig juridisk person, varför det måste anses vara centralens medlemmar som avgav anbuden. Emellertid fram- gick av lagförarbetena att man vid till- skapandet av förbudet mot anbudskar- teller i första hand haft i åtanke fall, då de till anbudsinfordraren ingivna an- buden framstått såsom självständigt uppgjorda och beslutade trots att så inte varit fallet. Med hänsyn härtill fann NO det tveksamt huruvida samarbetet inom centralen föll under förbudsstad- gandet.
Då centralens verksamhet otvivelak- tigt innefattade en konkurrensbegräns- ning, som i och för sig kunde komma under prövning enligt den allmänna bestämmelsen i KBL, övervägde NO att föra talan vid NFR. NO anförde:
»Vid en bedömning huruvida ifrågava- rande konkurrensbegränsning medför så- dan skadlig verkan som avses i sistnämnda stadgande bör främst beaktas att samar- betet inom centralen medfört, att anbuds— konkurrensen satts ur spel med en för kon- sumenterna icke önskvärd prishöjning som följd. Utredningen visar att denna prissteg- ring ägt rum utöver inträffad kostnadssteg— ring. Å andra sidan har prishöjningen icke gått utöver den av statsmakterna sanktio-
nerade maximitaxan. Emellertid är att mär- ka att här är frågan om ett organiserat samarbete i syfte att uppnå de i taxan an- givna priserna. Samarbetet har medfört att centralen fått monopol på bussbeställnings- trafiken på orten. Härigenom har köpsla- gan omöjliggjorts och prisstelhet har upp— stått. Vidare hämmas verkningsförmägan inom branschen genom att företag med låg- re kostnader förhindras att låta dessa slå igenom i prissättningen. Effektiviteten kan även påverkas av den i centralen genom- förda kvoteringen, vilken förhindrar fri konkurrens beträffande antalet beställ— ningsresor och som torde få betraktas så- som strukturkonserverande. Kvoteringsav- tal anses kunna bidraga till att mindre ef- fektiva företag hålles vid liv, varigenom en icke rationell kostnadsnivå vidmakthålles.
Det har från medlemsföretagens sida framhållits att avtalet möjliggör en lön- sammare drift av några medlemmars buss— trafik, vilket skulle vara till fördel för lin- jetrafiken. En subventionering av linjetra- fiken medelst intäkter från beställningstra- fiken kan emellertid starkt ifrågasättas i all synnerhet som dylik trafik i regel be— drivs medelst bolagens reservbussar, varför det borde vara erforderligt om täckning er- hålles av de rörliga kostnaderna».
Under ärendets fortsatta handlägg- ning meddelade SJ, att järnvägsstyrel- sen beslutat rekommendera sina di- striktschefer att låta SJ utträda ur buss- heställningscentralerna. För Jönköpings del fick styrelsens beslut tolkas som ett kategoriskt direktiv om utträde från avtalsperiodens slut den 31 december 1965. Då en annan av kartellmedlem- marua, som tillsammans med SJ svarade för mer än hälften av beställningskör- ningarna i orten, redan tidigare från- trätt avtalet, fann NO att förutsättningar för konkurrens ånyo syntes föreligga, varför ärendet avskrevs från vidare handläggning.
I februari 1966 var situationen den att flera av de tidigare registrerade bussbeställningscentralerna upphört, medan ett antal centraler tillkommit på andra orter.
I ytterligare ett fall har NO nyligen
ifrågasatt skadlig verkan av samarbete i försäljningsorganisation, nämligen be- träffande Svenska yllefabrikanters för- säljningsförening, ek.för. NO har dock ännu inte tagit slutlig ställning i frågan. NFR har tidigare i anledning av dis- pensansökan från föreningen funnit, att dennas verksamhet ej träffades av för- budet mot anbudskarteller (NFR Beslut 1960, nr 8). I övriga här inte nämnda bedömningar av försäljningsorganisa- tioner har NO inte funnit anledning vid- taga ytterligare åtgärder (se t. ex. PKF 1965:10, sid. 113 ff, angående Svenska Dörr AB).
Horisontella riktpriser
I kartellregistret finns ca 400 prisöver- enskommelser av oförbindande karak— tär, här kallade riktprisavtal. Som tidi- gare nämnts är dessa avtals omfattning och betydelse mycket växlande, och de förekommer såväl inom industrin och varudistributionen som för tjänster. I många fall kan avtalen betraktas som en uppmjukning av tidigare priskartel- ler; i samband med KBL:s införande förklarades åtskilliga bindande prisav- tal i fortsättningen vara endast vägle- dande, något som i en del fall har upp- givits bero på att avtalsparterna miss- uppfattat lagens innebörd och trott att bruttoprisförbudet omfattade jämväl ho- risontella priskarteller. Denna utveck— ling torde i övrigt till betydande del få ses som ett resultat av det inom närings- livet bedrivna självsaneringsarbetet (se kap. 1, sid. 13). Åtskilliga riktprisavtal var emellertid även vid tiden före KBL:s införande av endast vägledande karaktär.
Omfattning De registrerade riktprisavtalen utgörs av dels överenskommelser mellan ett
Avtal Föreningsbestäm. Varuområde . . Summa Riksom- Riksom- fattande Lokala fattande Lokala 1. Produkter från järn-, stål- och me- tallverk ........................ -— — — —— — 2. Järn-. stål- och metallmanufaktur . 2 —- 2 —— 4 3. Maskin—, varvs—, gjuteri- och verk- stadsindustriernas tillverkningar .. 2 —— 4 — 6 4. Jord— och stenindustriernas tillverk— ningar ......................... — 8 5 15 28 5. Träindustriproduktcr ............. 2 — 6 21 29 6. Pappersmasse-, pappers- och gra- fiska industriernas tillverkningar . . 2 — 14 1 17 7. Jordbruks- och trädgårdsprodukter, livsmedelsindustriens tillverkningar m. m ........................... — — 9 117 126 8. Textil- och beklädnadsindustriernas tillverkningar ................... —- — 1 32 33 9. Läder-, hår- och gummivaruin- dustriernas tillverkningar ......... — _ 1 —— 1 10. Kemiska och kemisk-tekniska in- dustriernas tillverkningar ........ — — 8 1 9 11. Hantverk ....................... 1 1 19 113 134 12. Transportverksamhet ............ — — 1 5 6 13. Övriga tjänster ................. — — 10 29 39 Summa 9 9 80 334 432
1 Siffrorna bygger på ungefär tre år gamla uppgifter.
mindre antal företag, dels förenings- bestämmelser angående central prissätt- ning, utgivande av prislistor, prisböcker eller priskalkyler. Överenskommelserna kan vara riksomfattande eller lokala.
I tabell 2 anges antalet registrerade riktprisavtal fördelade på varuområden. Samtidigt visas överenskommelsernas karaktär och geografiska omfattning.
Riktprisavtalen har sålunda i allmän- het formen av lokala föreningsbestäm- melser och förekommer främst för livs- medelsprodukter samt inom hantverket. Horisontella riktpriser finns huvudsak- ligen i verksamheter som betjänar kon- sumenterna. I tabell 3 visas riktpris— sättningens värdemässiga omfattning i vissa detaljhandelsbranscher (se även bil. 2). Det förtjänar framhållas att upp- gifterna bygger på uppskattningar i de fall SPK inte haft särskilda undersök— ningar att tillgå. Dessa uppskattningar
har i vissa fall gjorts av företrädare för respektive branscher.
Tabell 3. Den horisontella riktprissätt- ningens omfattning inom vissa detaljhan- delsbranscher år 1964
Totalom- Horisontellt .. . , riktprissatt Bransch sattmng andel
milj. kr milj. kr %
Livsmedelshandeln 7 500 6 000 80 Färghandeln ...... 520 390 75 Parfymhandeln . . . 45 34 75 Kioskhandeln ..... 520 390 75 Tobakshandeln . . . 600 360 60 Kolhandeln ....... 250 150 60 Pappershandeln. . . 150 20 13 Fotohandeln ...... 200 20 10 Järnhandeln ...... 1 600 100 6 Radiohandeln ..... 500 10 2 Totalt 11 885 7 474 63
1 Exklusive konsumentkooperationens och
mångfilialföretagens försäljning.
Det torde överhuvudtaget vara svårt att finna någon detaljhandelsbransch där riktprisavtal inte i någon utsträck— ning förekommer. Branscher, som tilli- ka med radiohandeln har en ringa före- komst av riktpriser, är textilhandeln och möbelhandeln. I stor utsträckning används dock i sistnämnda bransch en- hetliga påläggssatser utan att några överenskommelser därom förefaller ha träffats. I skohandeln förekommer inte horisontella riktpriser men väl överens- kommelser om gemensamma påläggs- satser. I sammanhanget förtjänar påpe- kas, att den till synes ringa förekoms- ten av horisontella riktpriser i järnhan- deln och pappershandeln beror på att endast en mindre del av försäljningen går över disk. Försäljningen till konsu- ment är till övervägande del horison- tellt eller vertikalt riktprissatt.
Vad gäller tjänsteområdet är det i många fall svårt att ange omfattningen av den horisontella riktprissättningen. I de 5. k. installationsbranscherna, t. ex. för el- och vvs-anläggningar, sker en betydande del av försäljningen genom anbud, då material och arbete räknas samman i anbudssumman. I t. ex. el- installationsbranschen är material i allt väsentligt vertikalt riktprissatt. För iindringsarbeten och andra smärre ar- beten rekommenderas centralt riktpri- ser, men svårigheten att uppskatta des- sas andel av omsättningen är betydande med hänsyn till att butiksförsäljning samtidigt normalt förekommer i verk- samheten.
På vissa tjänsteområden torde pris- överenskommelser ej förekomma. Detta torde gälla t. ex. vissa konsulter såsom privatpraktiserande läkare och tand- läkare, advokater och organisationskon- sultcr samt arbetshjälp i hemmen. Där- emot finns riktprisavtal för t. ex. bil- skolor, biluthyrning, fotografering, ko- pieringsanstalter, Skrivbyråer, bokfö-
ringsbyråer och annonsbyråer. Över- huvudtaget ger tjänsteområdet en splitt- rad och diffus bild vad gäller före- komsten av prissamverkan, vilket torde sammanhänga med att området är mera svårgripbart än andra näringsgrenar och i allmänhet föga belyst av under- sökningar av de näringsfrihetsvårdande myndigheterna.
Utformning
De mera betydande riktprisöverens- kommelserna är utformade som pris- listor eller prisböcker. I branscher med stora sortiment blir prisböckerna myc- ket omfattande. Sålunda anger enligt uppgift järnhandelns prisbok ca 50 000 prisuppgifter avseende ca 20 000 olika artiklar, färghandelns prisbok upptar ca 18 000 artiklar av de 20 000—30 000 artiklarna i sortimentet, i pappershan- deln riktprissätts ca 15 000 artiklar eller hälften av det totala sortimentet och t. ex. Stockholms livsmedelshandlareför- ening noterar 3500—4 000 priser. Här bör nämnas, att flertalet butiker givetvis inte saluför ett fullständigt sortiment. I andra branscher är listorna av betydligt mera blygsam omfattning, i vissa fall avser överenskommelsen endast ett pris, t. ex. ett timdebiteringspris.
I en del fall utges inte listor med an- givna priser utan rekommenderas en- dast kalkylnormer, d. v. 5. visa påläggs- satser på de inkalkylerade värdena. Så- dana rekommendationer förekommer ibland som ett komplement till en lista som exempelvis omfattar endast de mera högfrekventa artiklarna. I enstaka fall förekommer slutligen att man cen- tralt utfärdar kalkylnormer utan att där- vid föreslå påläggssatser.
De »stora» listorna får anses mest in- tressanta, varför här skall redogöras nå- got utförligare för dessas utformning och tillkomst. Härvid har ett urval gjorts
som omfattar livsmedelshandeln, järn— handeln, färghandeln och pappershan- deln. Från dessa organisationers sida har till utredningen uppgivits följande.
Livsmedelshandelns huvudorganisa- tion är Sveriges Livsmedelshandlareför- bund, SSLF, som emellertid inte är di- rekt engagerad i prissättningen. Denna äger rum i 25 lokala föreningar inom förbundet. Dessa föreningar, vilkas verk- samhetsområden i huvudsak samman- faller med länsindelningen, är i princip oberoende av varandra i prissättnings- frågor. Utredningen har hos Stockholms livsmedelshandlareförening inhämtat synpunkter på hur listutgivningen till- går.
Inom denna förening handhas pris- sättningen av en prislistekommitté om- fattande 10 köpmän. Listpriserna utar- betas efter en kalkylnorm, som anger differentierade procentuella marginaler för olika varugrupper och i vissa fall även för enskilda artiklar inom dessa. De varor, för vilka de samverkande företagen möter särskilt hård konkur- rens från andra företag (mejerivaror, barnmat, mjöl, socker och drycker), prissätts genom angivande av öresmar- ginal. Dessa varor representerar unge- fär 25 procent av omsättningen. Vissa färskvaror, nämligen frukt och grön- saker, prissätts inte centralt, men vissa normer för prissättningen rekommen— deras i cirkulär. Den genomsnittliga marginalen har uppgivits för närvaran- de utgöra 16—17 procent av försälj- ningspriserna. Som bas för påläggen an- vänds den lägsta prisnoteringen som framkommer vid jämförelse mellan oli- ka partihandelsleverantörer.
Kalkylnormerna för prissättningen ut- arbetades för 5——6 år sedan, då en om- räkning av marginalerna för olika varor skedde. Denna stödde sig på en under— sökning hos ett antal enligt uppgift stör- re 1ivsmedelsbutiker. I denna undersök-
ning kunde man dock inte få fram hur kostnaderna skulle fördelas på olika varor, och man tar i prissättningen i första hand hänsyn till konkurrens— situationen. Kalkylnormerna ändras därför en eller ett par gånger per år. Det är därvid sällsynt att man ändrar enstaka priser, utan man räknar hellre om hela gruppens marginal. Per radio underrättas medlemmarna om aktuella prisändringar och tillfälliga prisned- sättningar hos konkurrerande företag. Det förhållandevis ringa antalet verti- kala riktpriser som ännu förekommer på detta område används inte i pris- sättningen.
Arbetet med järnhandelns riksomfat— tande prislista sysselsätter inom Sve— riges Järnhandlareförbund tre personer på heltid. Dessutom finns 15 prisombud som rapporterar från olika delar av landet. Listan är utformad som ett lös- bladssystem och förnyas successivt. Som service åt medlemmarna har förbundet ett bibliotek omfattande leverantörer- nas prislistor, broschyrer etc., vilket omfattar ungefär 15 hyllmeter.
Listans priser omfattar vertikala rikt- priser, leverantörers katalogpriser samt av förbundet satta priser. I vissa fall är leverantörernas prislistor utformade så att de direkt kan insättas i prisboken, i andra fall ger de vertikala riktpriserna för låga marginaler och omräknas där- för av förbundet. Katalogpriscrna uttas vid försäljning över disk men utgör vid den omfattande partiförsäljningen ut- gångspunkt för rabattberäkningen till storförbrukarna. För en del av järnhan- delns sortiment, främst för partiförsälj- ning, anges inte några priser. Över disk försålda varuslag finns i andra bran- scher, t. ex. leksaker, husgeråd och sportartiklar, och varuhusen har tagit upp de högfrekventa artiklarna i järn- handelssortimentet. Bland annat med hänsyn till att lågprisföretag i sin an—
nonsering gör prisjämförelser med ver- tikala riktpriser önskar förbundet att sådan prissättning måtte upphöra.
Inom färghandeln utgör centralstyrel- sen för Sveriges Färghandlares Riksför- bund samtidigt en priskommitté. Vid prissättningen tas hänsyn till konkur- rensen, kostnaderna och omsättnings- hastigheten. Kostnadsutvecklingen följs upp genom intäkts- och kostnadsunder- sökningar, som Detaljhandelns Utred- ningsinstitut vartannat år gör för för- bundets räkning. Erfarenhetsmässigt kan de olika varorna inplaceras på rätt marginalnivå, vilken varierar mellan 15 och 50 procent av försäljningspriserna. Som utgångspunkt för kalkylen används genomsnittliga inköpspriser.
Genom att listan har formen av ett lösbladssystem kan priserna löpande justeras. Den fjärdedel av artiklarna, som inte tas upp i listan, utgörs av varor som saluförs jämväl av varuhusen. Även för andra varor i sortimentet föreligger konkurrens, nämligen från 5. k. fabriks- nederlag. Vissa leverantörer av kemisk- tekniska artiklar anger vertikala rikt- priser, vilka emellertid med hänsyn till konkurrensförhållandena anses vara för höga.
Inom pappershandeln används en riksomfattande prislista för över-disk- försäljning, medan försäljningen till storförbrukare sker genom anbudsför- farande. Högst 25 procent av omsätt- ningen går över disk. Riktlinjerna för prissättningen utarbetas av en inom Svenska Pappershandlareföreningcn tillsatt priskommitté, bestående av tre pappershandlare, en från Stockholm och två från landsorten. Marginalerna, som uppgår till 20—40 procent av för- säljningspriserna för olika varor, fast— ställs erfarenhetsmässigt och under hän- synstagande till konkurrensförhållande- na. Prislistan omarbetas vart femte år, men prisändringar meddelas dessemel-
lan successivt i prisblad.
Flertalet medlemmar i föreningen dri- ver jämväl bokhandel. För denna till- lämpas, som nämnts i kap. 4, fast brutto- prissättning genom dispens, som dock upphör år 1970. Vad gäller papperssor- timentet förekommer vertikal riktpris- sättning, ehuru omfattningen därav minskar. Pappershandlareföreningen har hos leverantörerna undanbett sig vertikal riktprissättning, då man anser att handeln själv bäst klarar prissätt- ningen på en priskonkurrerande mark- nad.
År 1956 gjorde Detaljhandelns Utred- ningsinstitut på uppdrag av NFR en undersökning rörande bl. a. dessa fyra riktprislistor. En jämförelse mellan för- hållandena nu och för tio år sedan visar främst den skillnaden, att de vertikala riktpriserna tidigare hade långt större betydelse. Beträffande riktlinjerna för den horisontella prissättningen synes några större förändringar ej ha skett. Järnhandelns lista anger dock numera uttryckligen riktpriser (se kap. 4, sid. 47).
medlemstidning och
Ändamål
Den horisontella riktprissättningen har i grunden samma ändamål som en pris- kartell, nämligen att eliminera priskon- kurrens mellan de samverkande företa- gen och underlätta prissättningsarbetet. I motsats till vad som i allmänhet gäl— ler för priskartellernas medlemmar har det sistnämnda ändamålet otvivelaktigt större giltighet för de företag som sam- verkar med gemensamma riktpriser. Svårigheterna för en detaljist eller en hantverkare att själv sätta sina priser orsakas av en eller flera av följande faktorer: .
]) sortimentets omfattning 2) bristande tid och resurser
3) bristande kunskaper om kostna- derna
4) bristande kunskaper om markna- den.
Det har hävdats, att en företagare bor- de besitta förmåga att göra upp kost- nadskalkyler och kunna bedöma mark- nadsläget och att prissamverkan endast medför konkurrenshämmande verk- ningar, när faktorerna 1 och 2 ovan ej kan anses relevanta. Erfarenheten visar dock att åtskilliga företagare inte besit- ter sådan förmåga. Dessutom är pris- sättningen, såsom framhållits i kap. 3, i flertalet fall en komplicerad process. Propåer om införande av legala kompe- tenskrav avseende exempelvis ådaga- lagd kalkyleringsförmåga eller andra ekonomiska insikter har avvisats i vårt land.
I branscher med stora sortiment an- ses ett underlättande av prissättnings- arbetet i en eller annan form vara oundvikligt, i vart fall under rådan- de strukturförhållanden med relativt många små företagsenheter. Att avsik- ten med prissamarbetet också är att de angivna priserna i stort skall hållas torde vara tämligen klart mot bakgrun- den av SPK:s utredningar om riktpris- följsamhet (se kap. 3 och bil. 2). I vissa fall framgår inte av själva listorna att priserna är endast rekommenderade el- ler vägledande.
Exemplifiering
Det enda av NFR hittills prövade rikt- prisärendet har avsett järnhandelns prislista (se kap. 4, sid. 46). Ett vid NFR avhängiggjort ärende rörande ho- risontell riktprissättning på moped- reservdelar återkallades av NO. Ytter- ligare ärenden rörande riktprisavtal har NO hittills inte funnit skäl att föra inför NFst prövning. Däremot har flera riktprisavtal inom hantverksom-
rådet undanröjts under handläggning- en hos NO, och vid flera tillfällen har prissättningen inom frisörbranschen upptagits till behandling. Först skall emellertid här något redogöras för för- hållandena inom den största detaljhan- delsbranschen, livsmedelshandeln,som kontinuerligt följs i SPK:s prisöver- vakande verksamhet (se även bil. 3).
Den totala omsättningen i livsme- delshandeln uppgick år 1964 till ca 12 miljarder kronor. År 1951 var om— sättningen ca 5 miljarder och uttryckt i 1964 års priser kan omsättningen för år 1970 beräknas uppgå till ca 13 mil- jarder. Som närmare visas i bil. 3 repre— senterar de stora, integrerade företagen en betydande och växande del av livs- medelshandeln.
SPK:s undersökningar har visat, att genomsnittspriserna hos olika företags- grupper varierar men att skillnaderna är förhållandevis små. I enskild livsme- delshandel brukar sålunda prisnivån ligga 2—3 procent över konsumentkoo- perationens och mångfilialföretagens priser. Förhållandena växlar emellertid något i olika orter. I Stockholm, där priskonkurrensen under en följd av år varit relativt stark, uppgick prisskill- naderna i augusti 1965 till maximalt ca 11 procent för ett s. k. veckoköp i olika butiker. De högre priserna hölls av vissa företag med ett i övrigt »exklusivt» och stort sortiment, de lägsta priserna vid detta tillfälle fanns i Konsums varuhus OBS samt Tempo. I Göteborg och Malmö var prisspridningen vid samma tidpunkt lägre, 8—9 resp. 6—8 procent. Lägsta priserna hade Hemköpscentralen i Göte- borg och Wessels i Malmö. I allmänhet låg prisnivåerna för olika företagsgrup- per i dessa och vissa andra städer täm— ligen nära varandra (se PKF 1965: 10).
Bland de enskilda mindre livsmedels- butikerna har bortfallet av företag un- der senare år uppgått till ca 1 000 per
år. I Stockholm har ca 500 enskilda livs- medelsbutiker upphört under de senas- te fem åren, vilket till viss del dock or— sakats av den omfattande saneringen av bebyggelsen. Bl.a. omöjliggör skillna- derna i hyror mellan gammal och ny bebyggelse i många fall flyttning av fö- retag. Vidare ges livsmedelsbutikerna i nybyggen stora mått; de nya stadspla- nerna ger i allmänhet sålunda inte plats för småbutiker, varför större, kapital— starka enheter får ett försteg i tävlan om nya lokaler.
Mot bakgrunden härav är det förklar- ligt att de mindre enheterna söker stär— ka sin ställning genom olika slag av samverkan. De företag, som inte är an— slutna till någon inköpsgrupp (ICA, Fa- vör och Vivo) är numera i klar mino- ritet inom enskild livsmedelshandel. Inom dessa inköpsgrupper samverkar man också genom viss gemensam pris- annonsering, varvid man sålunda bry- ter ut ett antal varor ur branschför— eningens lista. Huruvida denna företeel- se är ett förberedande stadium till en mera fullständig integration är en fråga som nu är svår att besvara.
Vad gäller frisörbranschen är antalet tjänster som skall prissättas litet, och försäljning av varor sker i endast ringa omfattning. NO har i skilda samman- hang tagit upp olika konkurrensbegrän- sande företeelser inom branschen. År 1957 hemställde NO sålunda, att NFR måtte söka undanröja skadlig verkan av vissa bestämmelser rörande minimipri- ser, som intagits i gällande kollektiv- avtal inom frisörbranschen. Avgörande för NO:s ställningstagande var att be— stämmelserna hindrade företag, vilkas kostnader låg under genomsnittet, att med lägre priser öka sin omsättning. Efter upprepade överläggningar mellan Svenska frisörföreningen, Svenska fri- sörarbetareförbundet och NO förklarade kollektivavtalsparterna, att minimipri-
ser skulle ersättas med rekommendera- de priser. Med anledning härav återkal— lade NO ärendet (NFR Beslut 1959, nr 7).
År 1961 erhöll NO kännedom om att de till frisörföreningen anslutna fri- sörmästarna genom individuella kon- trakt med frisörföreningen eller veder— börande lokalförening i betydande om- fattning förbundit sig att mot visst vite icke underskrida de av lokalförening- arna utfärdade priserna. Efter upprepa- de samtal mellan NO-kansliet och fri- sörföreningen förklarades från för- eningens sida, att ifrågavarande kon— trakt icke längre skulle gälla, vilket också tillkännagavs i facktidningen.
NO konstaterade även, att åtskilliga av de prislistor, som utgavs av de 66 lokalavdelningarna för herr- och dam— frisörer, angav att priserna var »av- talsmåssigt skyddade» eller minimipri- ser. Efter flera överläggningar mellan NO-kansliet, föreningen och vissa lokal— avdelningar utsände föreningen ett cir- kulär till samtliga avdelningar i landet med innehåll att de priser, som avdel— ningarna utfärdade, endast var vägle- dande och att uppgifter om minimipri- ser o. dyl. skulle utgå. NO har likväl un- der de senaste åren funnit, att lokal- föreningarnas priser alltjämt torde he- traktas som helt bundna. Bl. a. förekom- mer att företag, som underskrider pri- serna, kan utsättas för Ieveransavstäng- ning som en följd av hot från berörda lokalavdelning gentemot grossister i branschen.
SPK har följt prisutvecklingen i branschen och funnit, att priset på hårklippning mellan åren 1962 och 1964 stigit med 20—25 procent, att prissätt— ningen i branschen till betydande del påverkas av de riktprislistor som ut— färdas av lokalavdelningarna samt att priskonkurrensen inom varje område är ytterst begränsad. Anslutningen till
lokalavdelningarna uppgår till mellan 90 och 95 procent av herrfrisörmästar- na och mellan 80 och 85 procent av damfrisörmästarna. Här förtjänar också nämnas, att utländsk konkurrens en- dast förekommer i vissa gränsorter och att konkurrens från företag i andra branscher ej föreligger, med undantag möjligen för försäljningen av t. ex. hempermanentmedel.
SPK utreder f. n. riktprisföljsamhe- ten i vissa distrikt på hemställan av NO. Härvid har framkommit, att riktprislis- tor ej längre synes utges i dessa distrikt. Det kan ifrågasättas huruvida listorna ersatts med muntliga överenskommelser, något som i och för sig är tänkbart med hänsyn till det fåtal priser varom här är fråga.
Som exempel på ett riktprissamarbete som upphävts genom NO må nämnas Sveriges Konditorförenings riktprislista för konditorivaror. Föreningen hade år 1959 upprättat och till medlemmarna ut- sänt en riktprislista, som upptog priser på bl. a. tårtor, bakelser, smörgåsar och vissa drycker. Enligt en av SPK utförd undersökning var listans noteringar vä- sentligt högre än faktiskt uttagna medel— priser under 1958. Föreningen uppgav i yttrande till NO, att listan upptog pri- ser på konditorivaror av högsta kvali- tet _ varför en jämförelse med genom- snittligt uttagna priser inte borde gö-
ras — samt att medlemmarna uppfatta- de listans priser som maximipriser.
Sedermera anförde föreningen till NO att den låtit undersöka priserna bland medlemmarna, varvid framkommit-att prisvariationerna var stora. Detta be- rodde på lokala förhållanden och olik- heter i företagens kostnadssammansätt- ning. En riktprislista var därför inte den lämpligaste formen för prissätt— ningshjälp till medlemmarna. I stället avsåg föreningen att på annat sätt be- driva sådant informationsarbete om kostnadsutvecklingen m.m. som kunde underlätta de enskilda medlemmarnas kalkylarbete, Föreningen hade till följd härav beslutat att i fortsättningen inte utge riktprislistor. Med hänsyn härtill fann NO ytterligare åtgärder i ärendet ej vara påkallade (PKF 1960: 2 sid. 121).
Det informationsarbete som förening- en bedriver i stället för att utge prislis- tor har varit att utarbeta en mall för kostnadskalkylering utan att därvid fö- reslå några påläggssatser eller lämna några exempel på hur mallen skall an- vändas. Däremot lämnar föreningen in- formationer om hur t. ex. en avtalsmäs- sig löneökning påverkar priserna, d.v.s. hur mycket priset måste höjas för att varan under i övrigt oförändrade för— hållanden skall ge samma netto som före lönekostnadsstegringen.
KAPITEL 6
Vertikala riktpriser
Av den analys av bruttoprissystemet, som föregick KBL:s införande, fram- kom att vertikala prisangivelser kunde medföra vissa fördelaktiga verkningar. Bakom bruttoprisförbudets begränsning till bindande prisangivelser låg bl. a. uppfattningen, att möjligheten för leve- rantörerna att fortsättningsvis rekom- mendera ett senare leds försäljnings- priser kunde tänkas bevara sådana för- delar, samtidigt som nackdelarna -— främst hinder för priskonkurrens i återförsäljarledet — eliminerades. En förutsättning var härvid att de vertikala riktpriserna i praktiken inte uppfatta- des på samma sätt som de fasta brutto- priserna.
I detta kapitel redogörs för de verti- kala riktprisernas utformning, omfatt- ning och ändamål, varvid exempel ges. Ett par speciella företeelser med an— knytning till vertikal riktprissättning behandlas därjämte.
Utformning och omfattning
Som nämnts i kap. 4 får företagare inte ange utförsäljningspriser för återför- säljare utan att det därvid kommer till uttryck att dessa priser får underskri- das. I KBLzs förarbeten anges att be- nämningen riktpris bör vara tillräck- ligt klargörande, vilket inte utesluter att andra uttryckssätt kan begagnas. Andra förekommande benämningar är t.ex. cirkapris, rekommenderat pris, vägle-
dande pris, ungefärligt pris och pris— klass. Såsom framgår av bil. 5 är be- nämningen riktpris dock den vanligast förekommande.
Riktpriser kan tillkännages i annon— ser _ riktade till återförsäljare eller konsument — kataloger, prislistor eller cirkulär till återförsäljare, på varan eller dess förpackning eller muntligen. Som framgår av bil. 2 är det vanligast att riktpris tillkännages i kataloger och prislistor, dock ofta kompletterat med annonsering riktad till konsument. Den använda prisbenämningen kan vara mer eller mindre tydligt angiven; 1 annonser förekommer sålunda rela- tivt ofta att benämningen satts t. ex. i liten stil på undanskymd plats och ej i anslutning till angivet belopp. Be- nämningarna brukar ibland förkortas, t.ex. r-pris, rp., c:a och rek.-pris. Be- loppet är i många fall angivet på sådant sätt, att priset inte framstår som unge- färligt utan snarare är så exakt, t.ex. 298: 75 eller 1: 63, att något annat pris ej förefaller tänkbart.
Vertikala riktpriser förekommer främst på märkesvaror men används i viss utsträckning även för tjänster, t. ex. arbetsmoment för reparation och ser— vice av bilar. Vid bruttoprisförbudets in— förande skedde till en början en täm— ligen allmän övergång till vertikal rikt— prissättning, men dennas omfattning liar relativt sett minskat under senare år. Det torde dock vara svårt att hitta något detaljhandelssortiment av bety-
delse, för vilket vertikala riktpriser överhuvud ej förekommer. Omfattning- en av vertikalt riktprissatta artiklar va- rierar emellertid betydligt för olika varugrupper.
Utredningen har hos SPK begärt en kartläggning av förekomsten av vertikal riktprissättning inom vissa konsum- tionsvarusektorer. För undersökningens uppläggning, omfattning och resultat redogörs närmare i bil. 2. Av under- sökningen har bl. a. framkommit att vertikalt riktprissatta varor represente- rar en relativt hög andel — över 80 pro- cent —— av undersökta företags omsätt- ning vad gäller vissa konsumentkapital- varor, nämligen bilar, cyklar och mope— der, elektriska hushållsmaskiner och ur samt petroleumprodukter, textil- och gummiskor, sport- och campingartik- lar och husgeråd. De varugrupper, inom vilka vertikala riktpriser förekommer i relativt liten omfattning »— ca 5 procent och därunder — är främst livsmedel, trikåvaror, fotografiska och optiska ar- tiklar samt radio- och TV-artiklar.
Den värdemässiga omfattningen av vertikalt riktprissatta varor, uttryckt i konsumentpriser, var år 1964 ca 10,6 miljarder kronor enligt undersökning- en, vilket motsvarar ungefär 20 procent av den totala privata konsumtionen.
Undersökningen bekräftar, att verti- kala riktpriser förlorat sin betydelse på vissa varuområden, där de ännu för 5— 10 år sedan förekom i relativt stor om— fattning. Detta gäller särskilt livsmedel, kemisk-tekniska artiklar, radio- och TV- handelns varor samt fotoartiklar. Enligt nyetableringssakkunniga (SOU 1951:28, sid. 120) var ungefär hälften av livs- medelshandelns sortiment bruttopris- satt, medan den vertikala riktprissätt- ningen sedan början av 1960-talet är av obetydlig omfattning. De kemisk-tek- niska artiklarna var kring år 1950 näs- tan fullständigt bruttoprissatta, medan
den vertikalt riktprissatta andelen år 1964 var 12 procent. Radio- och TV— apparater var bruttoprissatta år 1950 och vertikalt riktprissatta fram till hös- ten 1963, då en väsentlig del av riktpris— sättningen slopades. Av radiohandelns hela sortiment var år 1965 ca 5 procent vertikalt riktprissatt. Vad slutligen gäl— ler fotoartiklar var bruttoprissättningen helt genomförd år 1950. De vertikala riktpriserna slopades successivt i början av 1960-talet. För övriga varugrupper av större vikt har några betydande föränd— ringar av andelen vertikalt prissatta ar- tiklar inte ägt rum.
Av det insamlade materialet går inte att utläsa några entydiga tendenser be- träffande den vertikala riktprissättning- ens fortsatta utveckling. För elektriska hushållsmaskiner och radio-TV har så- lunda omfattningen hos undersökta fö- retag mellan åren 1964 och 1965 mins- kat från 99 till 85 resp. från 13 till 5 procent, medan övriga varugrupper vi- sar ringa eller blott obetydliga föränd- ringar — såväl uppåt som nedåt —- un- der denna tid. De i undersökningen till- frågade företagen har inte redovisat några planer på att införa vertikala riktpriser. Däremot förekommer i 15 fall uttalanden rörande borttagande av riktpriser. I flertalet fall har det emel- lertid varit omöjligt att avgöra om des- sa uttalanden avsett definitiva beslut.
Ändamål
Prisorientering för konsumenter
Leverantörer torde tillämpa vertikal riktprissättning bl. a. i syfte att ge kon- sumenterna upplysning om varans un- gefärliga pris, något som anses särskilt angeläget för kapitalkrävande varor och vid introduktion av nya produkter. Ut- redningen har funnit anledning att un— dersöka förekomsten av dylik prisupp-
lysning i annonsering, särskilt som det från konsumenthåll ofta framhållits att tillverkare och importörer i alltför li- ten omfattning tillkännager produkter- nas prisklass i sin reklam. Undersökningen av prisannonsering- ens omfattning från leverantörers sida redovisas i bil. 5. Resultatet ger vid handen att riktprisannonseringen totalt sett är av tämligen ringa omfattning, även om betydande variationer förelig- ger mellan olika varugrupper. I stort torde finnas ett klart samband mellan förekomst och annonsering av riktpri-
ser, men för vissa varor — t. ex. bilar, elektriska hushållsmaskiner, möbler och kemisk-tekniska artiklar _ anges
riktpris i betydligt mindre omfattning vid annonsering än vad som motsvarar förekomsten. Vad gäller bilbranschen må framhållas, att en relativt stor del av antalet annonser avser tillbehör, vilka ej är riktprissatta i fullt samma omfatt- ning som nya bilar och reservdelar. För radio—TV-sortimentet, skor och fotoar— tiklar visar riktpriset något högre an- nonsfrekvens än förekomst. För den förstnämnda varugruppen kan förkla- ringen härtill vara att man i annonse- ringen i åtskilliga fall anger en unge- färlig prisklass, vilket man från resp. företags sida inte betraktar som rikt- prissättning. För fotoartiklar kan an- ledningen vara att riktpriser införts och annonserats under 1965 för vissa nya kameror.
I en bilaga till nyetableringssakkun- nigas betänkande (SOU 1951: 28, s. 156 ff) redogörs för en» liknande annons— undersökning, som professor Ulf af Trolle låtit utföra. Man studerade då bruttoprisannonseringens frekvens för märkesvaror åren 1938 och 1950. Även om de båda undersökningarnas metodik varit något avvikande får de likväl an- ses jämförbara. En sammanställning av resultaten visas i tabell 4.
Tabell 4. Brutlo- resp. riktprisannonse- ringens frekvens åren 1.938, 1950 och 1965
Antal leverantörsan- ' 0 Varugrupp nonser med pris (A,)
19381 19502 19653 Livsmedel .......... 39 42 1 Kem. tekniska ...... 46 31 3 Textil o. beklädnad . 37 24 24 Övriga4 ............ 37 34 21 Samtliga ........... 41 32 12
Dagens Nyheter, april månad Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dag- bladet, Vårt Hem och Damernas Värld, april månad Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Norrländska Socialdemokraten, Året Runt, Damernas Värld, Se, Motor och Allt i Hem— met, hela årgång 1965 Ej böcker och spritdrycker 1938 och 1950, ej böcker, noter, spritdrycker, tobaksvaror, apoteksvaror och petroleumprodukter år 1965.
Anm. År 1965 var antalet annonser i under— sökta dagstidningar större i april månad än genomsnittligt och andelen prisannonser var ett par procentenheter större.
u NH
»
Som framgår av tabellen har omfatt- ningen av prisannonsering från leve- rantörers sida varit klart sjunkande. En av anledningarna härtill torde vara, att detaljisterna numera ofta står som an- nonsörer i fall då leverantörerna helt eller delvis bestrider kostnaderna. Le- verantörerna låter då i många fall fram- ställa klichéerna, men ett eventuellt an- givet pris får framstå som detaljistens eget försäljningspris, även om det de facto är ett vertikalt riktpris. Någon stu— die av dylik samannonserings omfatt— ning har av praktiska skäl ej kunnat gö— ras.
I en särskild undersökning har utred— ningen helyst konsumenternas priskun- skap och prismedvetande (se bil. 4). Härvid tillfrågades ett representativt ur— val personer hur de uppfattade begrep- pet riktpris. Undersökningen visade att konsumenterna var dåligt orienterade om riktprisbegreppets innebörd; var
femte konsument sade sig aldrig ha hört ordet och endast 23 procent av de till- frågade kände till den rätta innebörden. Resterande 57 procent visste antingen inte alls innebörden eller inlade fel be- tydelse i ordet; hela 16 procent likställ- de riktpris med bruttopris. Av två giv- na alternativa beskrivningar av ordets innebörd valde ungefär var tredje kon- sument fel.
över tre fjärdedelar av de tillfrågade ansåg att man på begäran kan få rabatt vid köp av t. ex. konsumentkapitalvaror. Även om man inte visste innebörden av riktpris var man tydligen medveten om att priserna i detaljhandeln kan växla på samma märkesvara.
Prisvägledning för återföraälj are
Som tidigare antytts kan vertikal rikt- prissättning ur återförsäljarledets syn- punkt i vissa fall vara ett alternativ till horisontell prissamverkan och kan ha samma grundsyften som denna, nämli- gen att underlätta prissättningen och eliminera priskonkurrens i återförsäl- jarledet. Leverantörernas riktprissätt- ning kan i dylika fall vara styrd av åter- försäljarledet. Det var åtminstone för en del är sedan vanligt _ liksom tidigare på bruttoprissystemets tid — att åter- försäljarna enskilt eller genom sina or- ganisationer förhandlade med leveran- törerna om riktprisets storlek, (1. v. s. den marginal återförsäljarna önskade erhålla.
Under de senaste åren har man från flertalet detaljhandelsorganisationer i olika sammanhang förklarat, att man ej längre är intresserad av att leveran- törerna rekommenderar försäljningspri- serna. Gemensamt för de organisatio- ner, som särskilt starkt uttalat sig mot vertikala riktpriser är, att medlemmar- na utsatts för en alltmera kännbar kon-
kurrens från utomstående företag. Lik- väl uppges det förekomma, att återför- säljare anslutna till sådana organisatio- ner enskilt uttalar önskemål om pris- vägledning. Rekommendationer av åter- försäljarnas priser torde därför före- komma i större omfattning än som utåt visas, t. ex. muntligt genom leverantö- rernas försäljare. Särskilt inom vissa hantverksorganisationer är man emel— lertid klart positivt inställd till verti- kala riktpriser. En av anledningarna till denna motsatsställning kan vara, att man inom köpmannaorganisationerna i större utsträckning utarbetat egna pris- listor. En annan anledning kan vara att konkurrensen från utomstående företag ofta är mindre omfattande inom hant- verksyrkena.
Riktpriset som konkurrensmedel
När en leverantör skall marknadsföra en artikel kan han särskilt på en mark- nad med utbudsöverskott skapa intres- se för sin vara hos återförsäljarna ge— nom att erbjuda dem en god marginal. Detta kan ske genom att sätta riktpriset högt i förhållande till inköpspriset, och för att möjliggöra att den faktiska mar- ginalen blir ungefär densamma som den nominella kan leverantören utvälja återförsäljarna så att priskonkurrens blir föga trolig. Urvalet kan antingen ske på geografiska grunder eller omfat- ta endast återförsäljare som normalt inte priskonkurrerar sinsemellan. Kom- binationen selektiv försäljning—vertikal riktprissättning förekommer förhållan- devis ofta. I praktiken är det härvid vanligt med leveransvägran eller annan diskriminering gentemot företag, som öppet lämnar rabatter på riktpriser el— ler som normalt uttar lägre marginaler än vad som är brukligt.
I vissa fall kan leverantören, särskilt om tillgången på varuslaget är knapp i förhållande till efterfrågan, hålla nere marginalerna i återförsäljarledet genom vertikal riktprissättning. Riktpriset kan m. a. o. också verka som ett maximipris, enär återförsäljarna _ om riktpriset annonseras _ svårligen kan utta ett högre pris. Leverantören kan därige- nom hålla konsumentpriset lågt på sin vara i förhållande till konkurrerande produkter eller öka sitt eget utbyte i förhållande till återförsäljarledet. I da- gens läge torde motiv av detta slag inte ha någon avgörande betydelse, i vart fall är sådan annonsering, där riktpri- sets karaktär av maximipris framhålls, av ringa omfattning. Bindande, vertika- la maximipriscr torde överhuvudtaget knappast förekomma, ehuru de i och för sig ej är förbjudna enligt KBL.
Exemplifiering
NO har som nämnts möjlighet att in- gripa direkt mot vertikal riktprissätt- ning enligt 5 & KBL och begära att leve- rantören skall upphöra härmed. NO har närmare prövat ett fall av vertikal rikt— prissättning i bilbranschen, varom re- dogörelse lämnas i det följande. I åt- skilliga andra ärenden har dylik pris- sättning varit den indirekta orsaken till ingripande, nämligen i leveransvägrans- fall. Återförsäljare har härvid ofta i en eller annan form utövat påtryckningar mot leverantören att avbryta leveran- serna till eller vägra uppta affärsförbin- delse med ett företag, som underskrider riktpriserna. NO:s ingripanden i dylika fall har i regel inte riktats mot riktpris- sättningen som sådan utan mot själva leveransvägran.
Bilbranschen
Bilförsäljningen i Sverige har under en lång följd av år expanderat kraftigt.
Den totala omsättningen i bildetaljhan- deln uppgick år 1965 till ca 8,5 miljar- der kronor, vilket innebär att bran- schen omsättningsmässigt är den näst största i detaljhandeln. Samma år inre- gistrerades 275 000 nya personbilar av (SO-talet märken och i över 300 utföran— den. De fem största märkena — Volvo, Volkswagen, Opel, tyska Ford, Saab och engelska Ford —- svarade för över tre fjärdedelar av nyregistreringarna. Det finns tre svenska tillverkare av person- bilar, lastbilar och traktorer samt ett 20-tal generalagenter, som var för sig representerar ett eller flera utländska märken. De största leverantörerna är AB Volvo, AB Scania-Vabis, General Motors Nordiska AB, Ford Motor Com— pany AB och Saab-ANA.
Distributionen är till helt övervägan— de del ordnad så, att tillverkaren/gene- ralagenten säljer sina produkter till särskilt utvalda detaljhandelsföretag. Enligt avtal (kart.reg.nr. 1603, 1605, 1607, 1610, 1611, 1617, 1622, 1623, 1627, 2097—99, 2101—05) ges återförsäljarna ensamförsäljningsrätt för respektive märke inom ett angivet område, sam— tidigt som återförsäljaren förbinder sig att inte saluhålla konkurrerande mär- ken. Försäljningsordningen är in. a. 0. selektiv med dubbelsidig exklusivitet och områdesuppdelning. I 10 av de 17 avtalen — bl.a. mellan de tre största leverantörerna och dessas återförsäljare _. är stadgat om påföljd vid försäljning på annans område; i flertalet fall har återförsäljaren att erlägga s.k. service- ersättning till det företag som enligt distriktsindelningen skulle ha genom- fört affärstransaktionen. Serviceersätt- ningen, som tidigare i flera fall kallats intrångsprovision, uppgår i allmänhet till några hundra kronor per fordon.
Fördelningen av bildetaljhandelns omsättning på olika verksamhetsgrenar var år 1965 i runda tal följande:
Verksamhetsgren Foåå?gåll?gåz;u 112233] Nya personbilar. . 3 400 40 Begagnade person-
bilar .......... 2 450 30 Nya lastbilar ..... 600 7 Begagnade lastbi—
lar ............ 100 1 Reservdelar, till-
behör ......... 930 11 Reparationsarbe-
ten ........... 920 11 Total omsättning . 8 400 100
Leverantörerna anger vertikala rikt- priser till nära 100 procent vad gäller nya personbilar och reservdelar. Till- behör är riktprissatta till mycket stor del, men en betydande del av försälj- ningen härav sker hos företag utanför bildetaljhandeln, såsom varuhus och bensinstationer. Vad gäller nya lastbi- lar förekommer i vissa fall vertikala riktpriser för chassierna. Reparations- arbeten riktprissätts av vissa leveran- törer.
Inom bilhandelns centralorganisa- tion, Motorbranschens Riksförbund, och dess lokalavdelningar samt inom för- eningar för återförsäljare av märkena BMC, Ford och Volvo har träffats en rad konkurrensbegränsande överens- kommelser (kart.reg.nr. 2060—2066, 2100, 2106 och 2107). Horisontella rikt- priser, typkalkyler eller kalkylnormer rekommenderas sålunda för bl. a. verk- stadsarbeten, lackeringsarbeten, bärg- ning och bogsering. Återförsäljarför- eningarna för BMC och Ford har slutit avtal om områdesuppdelning o. dyl. Mo- torbranschens Riksförbund utövar i samarbete med sina lokalavdelningar kompetenskontroll av utomstående före- tag, som begärt s. k. verkstadsrabatt. Så- dana företag, som är hänvisade att köpa originaldelar från märkesverkstäderna och som befinns vara kvalificerade be- träffande utrustning och personal, upp-
förs på särskild lista och organisationen rekommenderar sina medlemmar att medge dessa företag rabatt på riktpri- serna.
Av det anförda framgår att bilbran- schen i hög grad är reglerad av kon- kurrensbegränsande avtal och företeel- ser. Vad gäller nybilsförsäljningen har några nya företagsformer — till skill- nad från flertalet andra branscher — inte uppkommit. De bilvaruhus, som startats på ett par håll i landet, kan nämligen inte på reguljära vägar skaffa nya bilar. I den mån bilvaruhusen på omvägar kan skaffa nya bilar är de en- ligt ett yttrande från Näringslivets Opi- nionsnämnd förhindrade att i sin re— klam använda ordet >>fabriksnya» bilar, vilket härigenom blivit förbehållet de reguljära återförsäljarna. Enligt nämn- dens mening borde ordet »fabriksny» endast begagnas för att beteckna bilar för vilka fabriksgarantin ej börjat löpa. I Motorbranschens Riksförbunds års- berättelse för år 1965 anförs, att »de försök att sälja nya bilar enligt nya idéer, t. ex. per postorder eller i övrigt genom 'lågpriskanaler' har väckt far- hågor att låga konsumentpriser i något fall kan förklaras genom otillåtna mani- pulationer med varuskatt». Dylika ma- nipulationer, sannolikt sammanhängan- de med beskattningssystemet för nya och begagnade bilar, har enligt vad ut- redningen under hand erfarit förklarats förekomma i relativt stor omfattning, så- ledes även hos »reguljära» återförsäljare.
SPK utförde under slutet av 1950-talet en rad utredningar i bilbranschen, i flertalet fall avseende prissättning och marginaler på reservdelar och tillbehör men även rörande struktur- och lön— samhetsförhållanden (PKF 1958:4, s. 239 ff, 1959z2, s. 87 ff, 1959: 6, s. 389 ff, 1959: 9—10, s. 526 ff, 1960: 7, s. 431 ff). SPK har nyligen startat en ny un- dersökning av bilhandelns struktur och
prissättning. Vad gäller prissättning, riktprisföljsamhet och marginalförhål- landen torde de tidigare utredningsre- sultaten i stort fortfarande äga giltig— het med hänsyn till att någon påtaglig förändring av konkurrensförhållandena inte inträffat.
Beträffande prissättningen på reserv— delar framkom, att riktprisunderskri— danden år 1957 representerade ett vär- de av ca 1,5 procent av totalomsättning- en och huvudsakligen förekom vid ar— beten för större vagnparksägare. Det nominella totalpålägget låg märkbart högre för slitagedelar — som represen- terade 40 procent av hela reservdelsför— säljningen — än för andra delar, näm- ligen 175 procent mot 150 procent, räk- nat på leverantörernas inköps- eller produktionsvärde. De mest standardise- rade delarna, som tillika hade högst omsättningshastighet, visade sålunda de största distributionsmarginalerna.
Vid nybilsförsäljningen lämnade de— taljhandeln år 1958 i genomsnitt 4 pro- cents rabatt på riktpriserna vid försälj- ning utan inbyten. Vid inbytesförsälj- ning skedde rabatteringen vanligen i form av övervärdering av inbytesobjek- ten.
Lönsamheten i branschen var god, speciellt under 1957 och 1958. De tre största leverantörerna utvisade en jämn räntabilitet, som varierade mellan 10 och 13 procent. Hos representanter för övriga märken visade räntabiliteten starka variationer mellan olika företag. Förutsättningarna för att driva en lön- sam bilhandel syntes mera ha samband med vilka märken företaget represente- rade än med rörelsens storlek.
År 1965 undersökte SPK utvecklingen av nominella priser och marginaler un- der perioden 1958—1965 (PKF 1965: 6 —7). Undersökningen visade att rikt— priserna för 11 av de mest sålda model- lerna ökat i genomsnitt med ca 10 pro-
cent. Ökningen avspeglade även gjorda standardförbättringar. De minsta höj- ningarna, 3—8 procent, visade riktpri- serna för Volvo, Saab och Volkswagen (priserna »på gatan» hade ökat mera på grund av höjningen av accis och varu— skatt). Detaljhandelns nominella margi- nal utgjorde genomsnittligt ca 22 pro- cent av riktpriset, vilket innebar en väsentlig ökning jämfört med åren 1956 och 1958. Leverantörernas procentuella distributionsmarginal hade minskat nå- got jämfört med 1956.
NO behandlade under åren 1957— 1965 ett 40-tal ärenden rörande bilbran— schen. Dessa berörde kvalifikationsöver- vakningen, diskriminering i rabatthän- seende, bedömning av SPK:s utredning- ar rörande pris- och marginalförhållan- dena samt områdesuppdelningen. Be- träffande riktprissättningen och margi- nal/'örhållandena anförde NO i avskriv- ningsbeslut bl. a. följande (PKF 1961: 7, s. 537 f) :
Inom bilbranschen förekommer otvivel— aktigt betydande konkurrens mellan olika bilmärken, samtidigt som konkurrensför— hållandena dock i viss mån torde påverkas av vissa slag av konkurrensbegränsningar. Redan den ställning på marknaden, som uppnåtts av vissa bilmärken, kan innefatta ett konkurrensbegränsande moment (mär- kesvarumonopol). Exempel på andra kon- kurrensbegränsnvingar är den vertikala rikt— prissättningen för bilar och reservdelar samt den uppdelning i försäljningsområden med mer eller mindre utpräglad ensamför- säljningsrätt för olika återförsäljare, som skilda fabrikanter och importörer var för sig genomfört.
Av pris- och kartellnämndens undersök- ning rörande kostnadsförhållandena ino-m bilbranschen kan icke utläsas, att priserna inom branschen skulle vara höga i förhål- lande till kostnaderna i dess helhet. Det framgår emellertid att lönsamheten vid för- säljning av bilreservdelar är högre än vid försäljning av bilar. Otvivelaktigt åstad- kommer systemet med vertikala riktpriser för bilreservdelar vissa ogynnsamma verk- ningar ur prisbildningssynpunkt, särskilt i fråga om slitagedelar. Med hänsyn till sor-
timentets storlek skulle ett upphävande av riktprissystemet — såväl för reservdelar i allmänhet som för slitagedelarna — sanno- likt dock komma att medföra ökade kost- nader för verkstäderna och innebära bety- dande olägenheter för såväl dessa som kon- sumenterna.
Beträffande kvalifikationsövervak- ningen beslutade Motorbranschens Riksförbund under ärendets handlägg- ning hos NO att modifiera listningen. Ärendet avskrevs, men det konstatera- des samtidigt att det var angeläget att den nya ordningens verkningar överva- kades av myndigheterna. Vid samma tillfälle fann NO inte skäl att anta, att de prisrekommendationer som utfärda- des av förbundet var av sådan bety- delse att de borde föranleda närmare utredningar (PKF 1960: 2, s. 124 ff).
Områdesuppdelningen aktualiserades år 1962 i anledning av förfrågningar hos NO—kansliet och tidningsnotiser, varav framgick att bilköpare vägrats köpa hos handlande utanför respektive hemortsdistrikt. Köparna hade i dessa fall erbjudits bättre villkor utanför hem— orten, men när de sedermera uppgivit hemortsadress hade säljarna avböjt af- fären under varierande motiveringar el- ler föreslagit att fordonen t.v. skulle registreras hos dem eller ev. bekanta till köparna på försäljningsorten. Sedan branschorganisationerna i yttrande till NO förklarat att något förbud eller lik- nande ej förelåg för återförsäljarna att sälja utanför sina distrikt, utsände NO en presskommuniké vari framhölls, att bilköpare var oförhindrade att köpa utanför hemorten. Att döma av tidnings- artiklar i frågan och fortsatta förfråg- ningar hos NO synes förhållandena än- nu likväl oförändrade. Med hänsyn till att det från branschens sida förklarats att förefintliga bestämmelser skall upp- mjukas har NO f. n. låtit ärendet vila.
Från branschens sida har för utred- ningen förklarats, att konkurrensen
mellan märkena var hård. De vertikala riktpriserna fick betraktas som högst- priser, och för det ofta mycket omfat- tande reservdelssortimentet var riktpri- ser i någon form en praktisk nödvän- dighet. Märkesverkstäderna mötte en betydande konkurrens från fristående företag och »gör-det-själv»-verksamhet. En effektiv serviceorganisation ansågs som ett verksamt konkurrensmedel. Den nuvarande försäljningsordningen hade medfört, att såväl antalet försäljnings- ställen som yrkesmässiga reparatörer var särskilt lågt i Sverige i relation till bilantalet.
Riktprisunderskridanden och leveransvägran
NO har i sin verksamhet handlagt ett stort antal fall av leveransvägran (se bil. 6). Det helt övervägande antalet fall av leveransvägran har varit rik- tat mot återförsäljare, som underskridit förekommande riktpriser eller i övrigt tillämpat lägre marginaler i sin prissätt- ning än andra företag. Gemensamt för dessa ärenden har varit, att leveran- törerna inte direkt åberopat den avvi- kande prissättningen som motiv för leveransvägran utan anfört andra skäl, t. ex. att en på olika grunder uppbyggd selektiv försäljning tillämpades. Van- ligtvis har man brukat åberopa att låg- prisföretag inte kan tillhandahålla den service som man anser produkterna kräver, att lågprisföretagens enkla in- redning inte är en lämplig miljö för produkterna, att man redan är tillräck- ligt representerad på försäljningsorten etc. Här redogörs i korthet för NO— kansliets erfarenheter vid handlägg— ningen av dylika ärenden.
I en del fall har det framkommit, att leverantörernas försäljare som skäl för ett avböjande av affärsförbindelser di- rekt angivit, att övriga kunder uttryckt starkt missnöje över att riktpriserna
inte hållits. Motivet att ett lågprisföre- tag inte kan tillhandahålla tillräcklig service har i en del fall inte visat sig vara hållbart, eftersom andra företag med samma grad av service — men som uttagit riktpriserna _ utan vidare kun- nat få leveranser. Det är också NO— kansliet bekant, att man från leveran- törshåll i vissa fall uttryckt starka öns- kemål om att riktpriserna skall följas och att vissa detaljhandelsföretag ansett sig böra respektera dylika önskemål, ef- tersom risk i annat fall förelegat för leveransförseningar och felaktiga sänd- ningar. Det förekommer även, att leve- rantörsföretag lämnar annonsbidrag till återförsäljaren endast under förutsätt- ning att denne i sin annonsering inte använder annat pris än riktpriset. Under senare år har man kunnat märka en ten- dens till ökat bruk av fiktiv märkesdif— ferentiering. Lågpriskanaler har sålun— da i vissa fall vägrats köpa välkända märkesvaror men väl erbjudits samma vara omärkt eller under ett mindre känt märke.
Ett detaljhandelsföretag, som särskilt använder priset som konkurrensmedel, kan tvinga andra detaljistföretag att sänka sina priser på sortimentet ifråga för att möta konkurrensen. Det före- kommer då att dylika företag — för att förhindra marginalsänkning —— övar på— tryckningar på leverantören att lämna extrarabatter eller sänka sitt pris till andra än det priskonkurrerande företa— get. Det har också visat sig att intresset från leverantörernas sida att i fortsätt— ningen ange riktpriser ofta minskar om ett lågprisföretag fått möjlighet att salu- hålla ett riktprissatt sortiment och ge- nombrutit >>riktprisvallen».
De principer som framkommit vid NFRZS bedömning av hithörande ären- den har berörts 1 kap. 4. Flertalet leve- ransvägransfall har emellertid lösts un— der handläggningen hos NO. Som exem-
All-Television AB, numera Stock- holms Rabattvaruhus AB, anmälde till NO att företaget avstängts från vidare leveranser från en leverantör av TV— apparater. Det framkom sedermera, att företaget hos flertalet betydande leve- rantörer antingen vägrats affärsförbin- delse eller inte kommit i åtnjutande av samma inköpsvillkor som andra återför- säljare, varför TV-apparater till största delen måst anskaffas på fördyrande om- vägar. Rabattvaruhuset saluförde för- utom radio- och TV—apparater även and- ra konsumentkapitalvaror till priser un- derstigande leverantörernas riktpriser.
Yttranden infordrades från samtliga 14 berörda leverantörer. Härav fram- kom, att några som skäl för leverans- vägran åberopade rabattvaruhusets an— nonsering, som ansågs innehålla vilse- ledande och felaktiga uppgifter. Företa- get hade i övrigt framfört sådana upp- gifter att förutsättningar för ett förtro- endefullt samarbete inte kunde anses föreligga. Andra företag åberopade att de bedrev en selektiv försäljning och att de var väl representerade i stadsdelen ifråga. Fyra företag förklarade sig be- redda att leverera eller uppta diskus- sion om leveranser. Bland dessa företag fanns inte någon av största leverantö- rerna i branschen.
Då det framkommit att motviljan att sälja till rabattvaruhuset i viss mån or- sakades av befarade ogynnsamma reak- tioner hos leverantörernas övriga kun- der, vilka ogillade rabattvaruhusets an- nonsering om lägre priser, upptog NO diskussioner med några av de största leverantörerna angående möjligheterna till normala förbindelser med företaget. Enligt NO:s uppfattning borde nämligen rahattvaruhuset med hänsyn till rörel- sens omfattning normalt ha minst fem leverantörer och bland dessa borde fin- nas representanter för ett par ledande
märken. NO:s åtgärder medförde seder- mera, att rabattvaruhuset erhöll leveran- ser av TV-apparater i tillfredsställande omfattning, varför ärendet kunde av- skrivas från vidare handläggning (PKF 1962: 8, s. 721 f).
Inom NO-kansliet handläggs f.n. ett flertal ärenden rörande leveransvägran mot priskonkurrerande företag. Ett av dessa avser vägran att sälja en tvätt- maskin till ovannämnda varuhus, bl. a. av den anledningen att företaget an- setts sakna vilja att inom ramen för sitt försäljningspris utföra vissa av leveran- tören krävda kostnadsfördyrande ser- viceåtaganden.
Ett annat fall avser AB Bodés Möbler, som vägrats leverans från String Design AB av vissa under senare år tillkomna bokhyllesystem, ehuru Bodés varit en av leverantörens största kunder. String säljer dessa hyllsystem till sådana ut- valda företag som kan demonstrera hyl- lorna i butiken och ge köparen hjälp med uppmonteringen. Andra företag som definitivt inte får köpa dessa hyll- system är en grupp lågprisföretag. Bo- dés är dock det enda företag som i praktiken vägrats leverans eftersom de övriga, enligt String, inte efterfrågat dessa hyllsystem. String hävdar, att le- veransvägran endast hänger samman med servicefrågan och inte med att Bo— dés uttar låga priser.
SPK har konstaterat, att av Strings 51 återförsäljare i Stockholm följde 49 i december 1965 de riktpriser som String rekommenderat på fem av sina hyllsystem. Det var Åhléns och Bodés, som underskred riktpriserna med 14 resp. 18 procent. För de båda hyll- system, som String inte riktprissätter, tillämpades enligt undersökningen starkt varierande priser i olika butiker i Stockholm.
Otillåten prisannonsering
NO:s kansli har kontinuerligt följt leve- rantörernas sätt att ange sina riktpriser. Vad gäller annonsering har framkom— mit att man i en del fall underlåtit att på något sätt ange att prisangivelsen är oförbindande; i åtskilliga andra fall har dylik angivelse brustit i tydlighet. De varugrupper som i första hand givit exempel härpå har varit ur, vissa ke- misk-tekniska artiklar, båtmotorer och biltillbehör. NO har erinrat ifrågava- rande annonsörer om bruttoprisförbu- dets innebörd; i en del fall har dock förseelsen upprepats en eller flera gång- er. Man har därvid förklarat för NO att underlåtenheten varit beroende av t. ex. personalbyte eller förbiseende från an- litad anuonsbyrås sida. NO har erinrat om KBL:s innebörd på denna punkt i cirkulärskrivelse till annonsbyråerna. Åtal har ännu inte väckts i något fall, bl.a. av den anledningen att det inte ansetts klarlagt, att förfarandet skett uppsåtligen, något som fordras för att straffbar överträdelse av bruttoprisför- budet skall föreligga.
Genom utredningens annonsunder- sökning har frågan kunnat studeras på ett stort annonsmaterial. Därvid har framkommit att 105 annonser, d. v. 5. ca 6 procent av totalantalet prisannonser, haft en otillåten utformning. I vissa fall torde dock samma annons ha förekom- mit flera gånger i materialet. Undersök- ningen har visat samma tendens som NO:s erfarenheter, nämligen att fre- kvensen otillåtna annonser är relativt hög för ur och kemisk-tekniska artiklar. Relativt hög frekvens har också varu— grupperna hushållsredskap och sport- artiklar visat. I den sistnämnda grup— pen hänförde sig dock större delen av de otillåtna annonserna till en viss till- verkare av båtmotorer.
Prismärkning
Som framgår av bil. 2 förekommer i viss omfattning att riktpriset tillkän- nages på själva varan eller dess för- packning. Inom NO-kansliet har på sis- tone konstaterats, att sådan prismärk- ning i några fall sker i kod —- priset ingår i en sifferserie —- varvid sålunda någon antydan om prisets vägledande karaktär ej ges. Förfarandet har konsta- terats vara tillämpat på vissa artiklar inom pappershandelssortimentet.
Under senare år har förekommit, att detaljistföretag hos leverantörer begär att få sina varor märkta med det pris ifrågavarande företag önskar tillämpa. Förfarandet innebär, att ett arbetsmo- ment i detaljhandelns varuhantering överförs på leverantörerna. År 1963 he- gärde NO en utredning från SPK an- gående omfattningen av sådan pris- märkning och olika parters inställning härtill.
Av undersökningen framkom bl.a., att en mera omfattande prismärkning kunnat konstateras endast för kött- och charkuterivaror samt i vissa fall för bagerivaror. Prismärkning utfördes av såväl större som mindre företag. Pris- märkningsalternativen var till viss del standardiserade —— ortens riktpris, marknadspris o.d. — medan förekom- mande prismärkning i bageribranschen avsåg leveranser endast till en eller ett par kunder, som angav egna butikspri- ser. En tendens till utvidgning av pris- märkningsförfarandet märktes under undersökningens gång. Prineipiella av- ståndstaganden från systemet kunde konstateras från vissa producentorgani- sationer, bl. a. Sveriges Industriförbund som till vissa medlemmar rekommen- derat utdebitering av alla kostnader.
Motivet till fabrikantsidans ställnings- tagande i frågan är att man anser att merkostnaderna för prismärkning i fa-
brikantledet blir större än kostnaderna i detaljistledet, bl.a. på grund av av- brutna serier och ändrade lagerrutiner med fler lagerpunkter. För att motverka kostnadsökningarna skulle man söka nedbringa antalet olika priser, och för vissa fabrikanter skulle den enda lös- ningen vara att åsätta alla förpackning- ar ett och samma pris.
Från handelns sida har framhållits, att prismärkning i fabrikantledet i vis- sa fall kan ha en fördyrande effekt. Det egentliga prismärkningsmomentet borde i de flesta fall kunna ske till en lägre kostnad om det infogades som ett led i produktionen.
Vad gäller den nu behandlade formen av prismärkning uppkommer frågan, huruvida märkning med ett genomgåen- de pris är praktiskt tänkbar på vissa varuområden och om den i så fall kan ges sådan utformning att priset fram- står som vägledande. T.ex. ett mång- filialföretag torde inte ha något intres- se av att få varan märkt med ett rikt- pris eller cirkapris om dess politik är att tillämpa en avvikande prissättning. Även om ett sådant företag accepterar likaprissättningen i och för sig är det tveksamt om det godtar en prisangivel- se med benämningen riktpris eller lik- nande.
För den händelse leverantören väljer att märka sina varor med ett för flera kunder gemensamt pris, kan ifrågasät- tas huruvida förfarandet blir att be- trakta som prissamverkan. Sker märk- ningen med ett för alla kunder gemen- samt pris, vilket inte av själva märk- ningen framstår som vägledande eller ungefärligt, uppkommer frågan huru- vida en överträdelse av bruttoprisför- budet kan sägas föreligga.
NO har framhållit i skrivelse till rikt- prisutredningen, att det vore synnerli- gen värdefullt om utredningen till be- handling upptog frågan om prismärk-
ning och vad därmed sammanhänger. Liknande önskemål har framförts från företrädare för leverantörssidan.
Oriktiga riktprisuppgifter vid annonsering Vertikala riktpriser anges inte bara i av leverantörer eller i samarbete med dessa publicerade annonser utan åbe- ropas ibland även vid ren detaljhan- delsannonsering, särskilt när återför- säljaren för en självständig prispoli- tik och i sin reklam jämför sina egna lägre priser med de högre riktpriserna, t. ex. genom att ange: »riktpris 375 kr, vårt pris 298 kr.» Riktprissättningen fyller här funktionen att underlätta prisjämförelser och erbjuder en ut- gångspunkt för priskonkurrensen. Det har dock i vissa fall förekommit att åbe- ropade riktpriser varit av mer eller mindre fiktiv natur genom att de ex- empelvis varit satta av detaljhandlaren själv, föråldrade och ersatta av nya pri- ser eller ej längre tillämpade i prakti- ken. I andra fall har själva jämförelsen varit missvisande genom att den till det lägre priset erbjudna varan ej varit densamma som den riktprissatta utan t.ex. utgjort en äldre eller förenklad modell.
Företeelsen är främst att bedöma ur synpunkten av otillbörlig konkurrens och god affärssed. Vissa eklatanta situa- tioner torde kunna bedömas som straff- bar illojal reklam enligt 1 % lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkur- rens, men av särskilda skäl, bl.a. de oli- ka förutsättningar som uppställts i stad- gandet för att straffbart förfarande skall anses föreligga, har bestämmelsen mera sällan kommit att användas. I prakti- ken bedöms hithörande företeelser i första hand av Näringslivets Opinions— nämnd (NOp), genom vars praxis ett utomrättsligt normsystem, riktat mot
vilseledande marknadsföringsåtgärder, har utbildats på området.
NOp har till uppgift att avge yttrande huruvida en i näringsverksamhet vid- tagen reklam— eller annan konkurrens- åtgärd kan anses strida mot god affärs— sed. Vid sin prövning tar nämnden en- ligt sina stadgar hänsyn till såväl kon- sument- som konkurrentintressen. I re- klamärenden beaktar nämnden särskilt anvisningarna i de av Internationella Handelskammaren antagna Grundlinjer för god reklam. Nämnden söker avstyra att åtgärder, som man funnit strida mot god affärssed, upprepas. Bakom NOp står ett antal organisationer inom det svenska näringslivet och i densamma ingår numera även konsumentrepresen- tanter, utsedda av LO, TCO, SACO, Sve- riges husmodersföreningars riksför- bund och statens konsumentråd. Nämn- den uttalar sig endast sedan dess ytt- rande särskilt begärts; någon form av åklagarinstitution saknas således.
Nämnden har behandlat ett tämligen stort antal anmälningar angående på- stådd fiktiv riktprissättning. En påfal- lande stor del av dessa har avsett an- mälningar från köpmannakretsar som riktats mot lågprisföretag. Vägledande för NOp:s bedömning är dess princip- uttalande, att detaljhandlares åtgärd att såsom riktpris beteckna ett av honom själv i egenskap av detaljhandlare an— gett jämförelsepris lätt kan vilseleda all- mänheten beträffande utbudets förmån- lighet och därför över huvud inte bör godtas (Otillbörlig konkurrens och god affärssed 1960 rf. nr. 6). Andra med riktpris jämförliga uttryck torde bedö- mas efter liknande linjer.
Nämnden har uttalat att prisjämför- elser avseende en och samma märkesva- ra inte kan anses i och för sig ofören- liga med god affärssed, förutsatt att det krav på vederhäftighet i reklamen som uppställs i de nämnda grundreglerna är
uppfyllt. I praxis iakttar NOp tämligen stränga bedömningsnormer. I ärenden som gäller vederhäftigheten hos utsagor och andra framställningar i reklam och försäljning tillämpar nämnden omvänd bevisbörda. Om riktigheten av viss framställning ifrågasätts av anmälaren, ankommer det sålunda på den som an- vänt framställningen i sin reklam eller försäljning att styrka framställningens riktighet. När det gäller prisjämförelser och andra direkta jämförelser i reklam
motiveras nämndens markerade krav på vederhäftighet bl. a. av hänsyn till att jämförelser enligt nämndens uppfatt— ning ofta är ägnade att förläna reklam- budskapet ett särskilt sken av objektivi- tet och tillika svåra att utforma på ett icke missvisande sätt. Under de närmare tio år som förflutit sedan den nuvaran- de NOp började sin verksamhet synes dess syn på jämförelser i reklam vart- efter ha blivit något mera tolerant.
KAPITEL 7
Prissamverkans effekt
Analysmetoden
Av den föregående beskrivningen kan konstateras, att konkurrensen i närings- livet i stor omfattning är bunden av prisöverenskommelser och andra slag av konkurrensbegränsande avtal och fö- reteelser. Det konkurrensmedel som i första hand blir bundet är priset. Öns- kemålet att förhindra priskonkurrens är otvivelaktigt också det primära motivet för flertalet andra konkurrensbegrän- sande företeelser.
Anledningarna härtill har antytts i det föregående: den slutliga effekten av priskonkurrens är ur företagens syn- punkt i många fall svårbedömd och andra konkurrensmedel framstår som mindre riskfyllda. Dessutom kan köpar- nas efterfrågan vara föga priskänslig på grund av bristande förmåga att bedöma priset i relation till kvalitet, vilket får till följd att ett företag som vill stärka sin ställning på marknaden finner det fördelaktigare att satsa på andra kon- kurrensmedel. Vidare torde ställningen som ensamföretagare vara eftersträvad med hänsyn till de möjligheter denna ger att oberoende av andra faktorer än efterfrågans priselasticitet bestämma ut- bjuden kvantitet och pris på det sätt som ger vinstmaximum. Överenskom- melser med konkurrenterna om pro— dukt- eller sortimentsuppdelning, om- rådesuppdelning eller prissamverkan är tänkbara medel att nå en liknande posi- tion. Prissamverkan framstår härvid
som en mindre genomgripande åtgärd jämfört med t. ex. områdesuppdelning, eftersom möjlighet kvarstår för konkur- rens med andra medel än priset.
Av flera skäl ställer sig en analys av prissamverkans effekter utomordentligt svår. För det första är förutsättningar— na för företag i skilda stadier av till- verknings— och distributionsprocessen så olikartade att slutsatser om prissam- verkans effekt inte kan göras generella. För det andra är prissamverkan ofta kombinerad med andra konkurrensbe- gränsningar, vilket gör det svårt att renodla effekterna. För det tredje har de aktuella frågekomplexen, såvitt ut- redningen kunnat finna, inte förts in i konkurrensteoretiska analyser på så— dant sätt att någon utgångspunkt eller något mera påtagligt stöd för analysen kunnat erhållas därav. Slutligen är det empiriska materialet så osystematiskt och fragmentariskt att det endast kan tjäna som visst stöd för jämförande stu- dier av centraliserad resp. enskild pris— sättning. Det har härigenom blivit svårt att finna en användbar norm för dis— kussion av tänkbara verkningar.
Den enda möjliga metoden att kunna uppställa några hypotetiska slutsatser har varit att med utgångspunkt från de teoretiska modellerna söka nå en upp- fattning om hur prisbildningen i rådan— de marknadssituationer påverkas av de ingrepp i marknadsmekanismen som prissamverkan utgör. Klassisk teori ar- betar med starkt förenklade modeller
och förutsätter exempelvis enprodukt- företag, fullständigt rörliga produk- tionsfaktorer, fria etableringsmöjlighe- ter, begränsat antal konkurrensmedel samt avsaknad av marknader mellan produktiOn och slutlig konsumtion. Det- ta förtar i viss mån modellernas värde som underlag för verklighetsstudier. I modernare teori har en övergång skett från ett statiskt betraktelsesätt av kon- kurrensbeteendet såsom bestämt av kon- kurrensstrukturen till försök att analy- sera konkurrensen som en dynamisk process, där struktur och beteende ömsesidigt påverkar varandra. Vidare har köparsidans strukturkarakteristika och handlingssätt förts in i analysen och intresset riktats mot analyser där hänsyn inte bara tas till priskonkur- rens utan till ett flertal konkurrensme- del. Modern konkurrensteori har sålun- da kommit att arbeta med mera nyanse- rade och empiriskt relevanta problem- ställningar än tidigare men medger på nuvarande utvecklingsnivå inte defini— tiva slutsatser på alla områden.
Vad den ekonomiska teorin främst visar är att samband mellan struktur- förhållanden och konkurrensbeteende föreligger. Vissa strukturella kombina- tioner resulterar i förhållanden, där konkurrensformerna helt beror på vil- ken strategi de ledande företagen väl- jer. Man förs därmed in på spelteore— tiska resonemang, vilket medför att en- tydiga lösningar i allmänhet ej fram- kommer. Det är på denna punkt som den moderna teorins främsta brist fram- träder. En systematisk gruppering av marknaderna med hänsyn till faktorer som generellt är ägnade att påverka konkurrensen ger emellertid ett ut- gångsläge för analyser av empiriskt ma- terial, även om möjligheterna till gene— raliseringar är begränsade.
Av vad som nu anförts framgår att någon systematisk och samlad analys
av prissamverkans effekt inte varit möj- lig. Det följande utgör mera allmänteo— retiska synpunkter och avvägningar ut- ifrån antagna och i vissa fall faktiskt konstaterade effekter. Först lämnas syn- punkter på de verkningar på prisnivå och strukturförhållanden som prissam- verkan allmänt kan antas ha. Därefter diskuteras effekterna av de olika for- merna av prissamverkan inom vissa sektorer där de typiskt förekommer. Härvid beaktas även de speciella verk- ningar som vissa former av prissamver- kan kan medföra utöver en direkt in- verkan på prisbildningen.
Efekter på prisbildning och struktur
Den aktuella frågeställningen är huru- vida prissamverkan medför ogynnsam- ma effekter på prisbildningen. På kort sikt innebär prissamverkan att priserna låses på en nivå som kan antas ligga högre än den som skulle föreligga om företagen priskonkurrerade. På längre sikt kan samverkan antas medföra en press uppåt av prisnivån genom att in- citamenten för rationalisering inom fö— retagen minskar och ineffektiva företag kan leva kvar i skydd av konkurrens- begränsningen. Sistnämnda effekt för- dröjer strukturomvandling, men i vissa fall torde prissamarbete kunna ha en motsatt verkan, nämligen när samarbe- tet utgör ett inledande stadium i en ut- veckling mot horisontell eller vertikal integration.
Med hänsyn härtill synes en värde- ring av vilken utveckling och vilka marknadssituationer som ur samhälls- ekonomisk synpunkt kan anses gynn- samma vara nödvändig. En sådan vär- dering blir beroende av flera faktorer. En av dessa synes vara under vilka marknadsförhållanden som förutsätt- ningar för priskonkurrens föreligger,
en annan vilken företagsstruktur som är mest fördelaktig ur t. ex. produk- tionssynpunkt.
Analysen synes därför böra inskrän- kas till att avse frågan under vilka för- utsättningar prissamverkan påverkar prisbildningen på sådant sätt att berör- da effekter på kort och lång sikt kan tänkas uppkomma. Avgörande för in- verkan på prisbildningen synes vara i vilken grad priskonkurrens elimineras genom samverkan.
Allmänt kan sägas, att ju färre säljare det finns på en viss marknad och ju mer homogena de befintliga säljarnas produkter är, desto mindre förutsätt- ningar föreligger för öppen priskon- kurrens mellan företagen. I extremfal- let finns endast en säljare och den di- rekta konkurrensmöjligheten är där- med utesluten. Även om monopolsitua- tioner i konkurrensteorins mening knappast föreligger i verkligheten synes liknande situationer kunna innebära samma risker för ogynnsamma effekter ur köparsynpunkt. Av vikt för bedöm— ningen av dessa faror blir dock vilken grad av monopolisering som föreligger, d. v. s. i vilken omfattning konkurrens förekommer från substitut och vilka möjligheter som finns för t. ex. utländs- ka företags marknadsinträde.
På en fåtalsmarknad med homogena produkter tenderar priserna att bli lika även om prisavtal ej föreligger. En pris- sänkning hos ett företag tvingar de öv- riga att också sänka sina priser. Där- emot är det mera ovisst om en prishöj- ning får motsvarande effekt. I de fall prisledarskap föreligger torde en pris- höjning från det ledande företagets sida efterföljas. I andra fall kan det prishö- jande företaget bli ensamt om åtgärden, i vilken situation en prisskillnad upp- står som kan tvinga företaget att återgå till det tidigare priset. Detta innebär att priskonkurrens kan sägas råda på en
oligopolmarknad även om de olika före- tagens priser är lika. Styrkeförhållan- dena mellan företagen torde i första hand vara avgörande för om prisnivån ligger högt eller lågt; om marknaden omfattar säljare av växlande effektivi- tet kan situationen vara den att de do- minerande företagen för ett »priskrig» genom att t. ex. underlåta att höja pri- serna vid inträffande kostnadsökningar i syfte att slå ut de svagare företagen. Är säljarna på marknaden »jämnstarka» kan prisnivån däremot bli låst på en högre nivå, strukturförändringarna långsamma eller obefintliga och kon— kurrensmedlen av mera svårimiterade slag än priset.
På båda dessa typer av fåtalsmark- nader ligger prisöverenskommelser nä- ra till hands; i den förstnämnda mark- nadssituationen kan nämligen de domi- nerande företagen av t. ex. lojalitetsskäl föredra att inte tillgripa priset som konkurrensmedel utan i stället använda mindre riskabla metoder att ytterligare stärka sin ställning. Effekten av pris— samverkan på en fåtalsmarknad blir att prisbildningen kommer att likna den som föreligger i extremfallet — mono- polet — medan övriga förhållanden är oförändrade. Om priserna genom sam- verkan kommer att ligga högre än vid obunden konkurrens kan detta innebära ett stöd till de företag som har de högsta kostnaderna eller sämsta möjligheterna att av t. ex. finansiella skäl överleva en priskonkurrens.
En dylik effekt av prissamverkan kan innebära betydande skada ur allmän synpunkt; en utveckling mot effektivare företagsstruktur kan hindras eller för- dröjas. Å andra sidan skulle ett förbud mot prissamverkan möjligen kunna på— skynda en utveckling mot en allt starka- re företagskoncentration genom att man gick samman i försäljningsbolag eller integrerade horisontellt och/eller verti-
kalt. Avvägningen av för- och nackdelar mellan å ena sidan en utpräglad fåtals- marknad eller monopol och å andra si- dan ett större antal företag som pris- samverkar synes inte kunna göras gene- rell. I vissa situationer kan det vara ett allmänt intresse att en koncentrations- utveckling inte går alltför fort, t. ex. med hänsyn till omskolnings— och om- flyttningsproblem för arbetskraften, i andra fall kan det vara uppenbart att en koncentration till färre företagsenheter huvudsakligen skulle medföra fördelar.
På den typ av fåtalsmarknad som be- handlats i det föregående kommer pri- serna hos olika företag att tendera att bli lika oavsett om prissamverkan fö- religger eller ej. På den inom t. ex. de- taljhandeln vanliga marknadsformen, som kan kännetecknas som ett mellan- ting mellan oligopol och monopolistisk konkurrens, finns däremot förutsätt- ningar för vissa prisvariationer mellan företagen. Marknaden karakteriseras av viss produktdifferentiering mellan säl— jarna eller grupper av säljare; en dif- ferentiering som inom handeln tar sig uttryck i sortimentsdjup, service- grad, läge etc. Prissamverkan kommer i en sådan situation att omfatta företag med tämligen homogena »produkter», (1. v. 5. företag som satsar på en viss kombination av konkurrensmedel, där priset vanligen inte har någon framträ- dande plats.
Ett av prissamverkans syften är i sådana fall att söka få ut så höga pri- ser i förhållande till de prisaktiva företagen som skillnaderna i service- grad o. dyl. tillåter. Prisöverenskom- melserna är vanligen endast rekom- menderande; ett skäl härför torde vara att de enskilda samverkande enheter— nas konkurrenssituation kan växla. Låg- prisföretagen har å sin sida inte an- ledning underskrida de samverkande företagens priser mer än vad som er-
fordras för att prisskillnaden skall att- rahera köpare i önskad omfattning. Detta kan medföra prisskillnader även mellan prisaktiva företag; sådana före- tag som i mycket ringa grad använder service, läge o. dyl. som konkurrens- medel får tillämpa lägre priser än de företag, som skiljer sig från de samver- kande företagen väsentligen endast ge- nom en högre säljeffektivitet. Det är emellertid inte givet att det är kartellen eller branschföreningen som avgör på vilken nivå priskonkurrensen kommer att utspelas, eftersom de prisaktiva fö- retagens politik kan verka återhållande vid fastställandet av riktpriserna. I en situation i vilken aktiv priskonkurrens föreligger jämsides med prissamverkan synes påtagligt negativa effekter på prisnivån mindre troliga.
För möjligheterna att genom prissam— verkan hålla priserna på en »oskäligt» hög nivå är graden av faktisk eller po- tentiell konkurrens av avgörande bety- delse; det följande resonemanget förut— sätter att möjligheter finns för en »fri sektor» att existera vid sidan av de samverkande företagen. Det förhållan- det, att priskonkurrensen elimineras mellan en ofta stor del av företagen på en viss marknad kan givetvis inne- bära att incitamenten till rationalise- ring totalt sett minskar och att mindre säljeffektiva företag lever kvar i skydd av prissamverkan och en i vissa av- seenden kanske fiktiv produktdiffe- rentiering. Det kan emellertid ifråga- sättas i vad mån de samverkande före- tagen skulle agera på ett avvikande sätt om prisöverenskommelser ej före— låg. Prissamverkan torde snarare kunna ses som en bekräftelse på en redan fö- refintlig ovilja att priskonkurrera. Ge- nom en direkt prisöverenskommelse når företagen vissa fördelar: man und- viker osäkerheten i prissättningsarbe- tet, inbördes prisbevakning m. m. De
gemensamma priserna medför att lön- samheten kommer att variera mellan olika företag men detta skulle gälla un- der alla förhållanden eftersom priserna snarare torde anpassas efter marknads- förutsättningarna än efter kostnaderna. Även i den mån samverkan medför att prissättningen blir »monopoliserad» torde möjligheterna för företagen att ta ut »oskäliga» vinster vara begrän- sade, såvida man inte samtidigt stärker sin ställning genom andra åtgärder, så- som nyetableringskontroll och andra hinder för marknadsinträde.
Horisontell prissamverkan
Priskarteller
Utredningen har med begreppet pris- kartell avsett sådan prissamverkan som avser bestämmelser om gemensamma priser som inte klart utsagts vara en- dast vägledande. Huvudparten och tillika den viktigaste delen av de nu existe- rande priskartellerna torde omfatta så- dana avtal som till fullo följs eller som parterna i vart fall anser böra följas. En del av de oförbindande, horisontella prisöverenskommelserna är till sin ef- fekt i realiteten att betrakta som bin- dande. Priskartellernas värdemässiga )mfattning totalt eller för olika varu- )mråden har av skäl som anförts i det föregående ej blivit belyst, men före- komsten av ifrågakommande avtal har redovisats för olika produkter. De flesta och samtidigt mest betydelsefulla pris- kartellerna finns inom järn-, stål- och metallindustrin samt trä-, massa- och pappersindustrin,
Industriföretagens marknadssituation skiljer Sig väsentligt från t. ex. detalj- handelns, bl. a. i det avseendet att kö- parna är yrkesmän och därigenom i allmänhet äger en väsentligt bättre överblick över marknaden än vad kon-
sumenterna har. Vidare är avsättnings- området geografiskt betydligt större och omfattar i många fall även den inter— nationella marknaden. Antalet säljare på inlandsmarknaden är i många fall så litet, att utpräglad fåtalskonkurrens kan sägas föreligga. Vad som tidigare sagts om prisbildningen på dylika marknader torde här äga giltighet, d. v. s. vid en fri prisbildning skulle priserna likväl bli desamma ehuru prisnivåns höjd blir beroende av de konkurrensförhållanden som råder i varje särskilt fall.
Flertalet av de mera betydelsefulla priskartellerna omfattar produkter som är föremål för internationell handel. De förhållandevis låga importtullarna i vårt land har uppgivits medföra, att de svenska producenterna av vissa varu- slag blir helt beroende av den interna- tionella prisnivån i sin prissättning på den svenska marknaden. Det har i den- na utredning inte varit möjligt att un- dersöka prishildningen på den inte-r- nationella marknaden och dess betydel- se för prisnivån i Sverige, men det kan anses sannolikt att världsmarknaden för vissa varuområden har en oligopolistisk karaktär, där utländska företag och kar- teller åtminstone för vissa produkter är dominerande. Därigenom skulle de svenska företagen inte kunna föra en självständig prispolitik, vare sig enskilt eller i samverkan, under förutsättning att handeln över gränserna ej är hind- rad genom avtal om hemmamarknads- skydd o. dyl.
I vissa fall kan konstateras, att svens- ka företag tillämpar högre priser på hemmamarknaden än vid exportförsälj- ning. Ett dylikt förhållande behöver inte innebära att svenska köpare »sub— ventionerar» exporten. Så länge export— priserna lämnar något bidrag till täc- kandet av fasta och för hela verksam- heten gemensamma kostnader är expor- ten företagsekonomiskt motiverad och
kan, bl. a. genom att öka serielängden och åstadkomma ett bättre kapacitets- utnyttjande, gynnsamt påverka de totala produktionskostnaderna. Detta kan på sikt även komma svenska köpare till- godo. Så länge importmöjligheterna står fullt öppna synes de svenska säljarnas priser på hemmamarknaden inte kunna sättas högre än vad fraktkostnaden vid köp i utlandet motiverar.
Priskartellavtalens i många fall ut- tryckligt bindande karaktär torde sam- manhänga med att företagen inte möter några direkt priskonkurrerande företag samt att köparna är välinformerade och ofta i en stark position gentemot säl- jarna. Avsikten med prisöverenskom- melser av detta slag, för vilka motivet att underlätta priskalkylering har en underordnad betydelse, torde vara att priserna skall hållas. Att ange priserna som endast vägledande skulle därför i realiteten i många fall inte ha någon större effekt på prisbildning och pris- nivå som helhet.
Frågan i vad mån priskarteller med- för en ogynnsam effekt synes främst sammanhänga med möjligheterna för produktkonkurrens och import. På grund av köparsidans egenskaper synes förutsättningarna för oskäligt hög pris- nivå förhållandevis små om sådan kon- kurrens föreligger i större omfattning. Läget blir här annorlunda om prissam- arbetet äger internationell räckvidd, ex- empelvis genom marknadsdelningskar- teller. I de fall priskartellerna har till syfte att bl. a. skydda vissa medlemmars existens eller medför att en på längre sikt önskvärd specialisering förhindras, måste skadliga verkningar sägas vara för handen.
Försäljningsorganisationer
En vidgning av samarbetet inom en priskartell kan avse att sammanföra medlemmarnas säljfunktioner i ett ge—
mensamt organ. Såsom framhållits 1 kap. 5 kan en dylik partiell integration medföra minskning av de totala försälj- ningskostnaderna för företagen och i vissa fall också rationellare transporter. Samtidigt får företagen en starkare marknadsposition genom att köparna saknar varje möjlighet att i prisfrågor spela ut de samverkande företagen mot varandra. Frågan huruvida effekterna av en dylik försäljningssamverkan blir övervägande positiva eller negativa tor- de i hög grad sammanhänga med den monopoliseringsgrad som åstadkommes. I vissa fall synes det troligt att samver- kans ändamål är att stärka företagens möjligheter att konkurrera med likarta- de produkter, vilket kan öka köparnas valmöjligheter och verka allmänt pris- nedpressande.
Ett försäljningsorgans rationalise- ringseffekt avser emellertid oftast en- dast säljfunktionen. På produktionssi- dwan arbetar företagen i så fall fortfaran- de som självständiga enheter, och då någon form av kvotering av leveranser- na mellan företagen är nödvändig, kan produktionsstrukturen bevaras i en kan- ske orationell form. Det förekommer dock att viss specialisering av produk- tionen överenskoms mellan delägarna i försäljningsorganet.
Bedömningen av försäljningsorgani- sationernas effekt kan göras än mindre generell än när det gäller priskarteller. Försäljningsorg—anisationerna medför vissa positiva effekter som priskartel- lerna saknar, medan risken för negativa verkningar i stort kan bedömas vara densamma. Tendensen mot ökad sam- verkan i form av gemensam försälj- ningsorganisation är tydlig, och ett för- bud enbart mot priskarteller skulle otvi— velaktigt påskynda denna utveckling. I vissa fall synes försäljningsorganisatio- nerna utgöra ett skede i en utveck- ling mot fullständigare sammanslag-
ningar. Önskvärdheten härav blir be- roende av ställningstagandet till proble- met företagskoncentration och mera di- stinkta monopolsituationer kontra sam- verkan mellan finansiellt och organisa- toriskt fristående företag.
Horisontella riktpriser
Som anförts i kap. 5 förekommer hori- sontell prissamverkan av endast vägle— dande karaktär huvudsakligen inom de- taljhandeln och på serviceområdet. Mo- tiven för prissamverkan av detta slag torde i första hand vara att underlätta de enskilda företagens arbete med pris- kalkylering samt att i möjligaste mån eliminera priskonkurrens mellan de samverkande företagen.
Vad gäller detaljhandelns konkurrens— förutsättningar har vissa omfattande un— dersökning-ar och analyser gjorts inom koncentrationsutredningen, vars resul- tat redovisas i bil. 3, Struktur och kon- kurrens i svensk detaljhandel.
Riktprissättningens inverkan på pris- bildning och prisnivå i detaljhandeln bar i väsentliga drag behandlats i den allmänna analysen ovan och i bil. 3. I några av detaljhandelns viktig-are branscher kan sålunda förekommande horisontella riktpriser antas inverka på prisnivån endast i mindre grad. Detta beror främst på att aktiv priskonkur- rens föreligger mellan samverkande och fristående företag. Undersökningar om följsamheten till dagligvaruhandelns riktprislistor och prisspridningen för sådana varor antyder också, att någon utpräglad stelhet i prissättningen inte föreligger, även om de uttagna priserna genomsnittligt nära ansluter sig till riktprisnivån.
I åtskilliga detaljhandelsbranscher och hantverksbetonade verksamheter förekommer inte prisaktiva företag och
varuspridning till andra branscher i någon mera betydande omfattning, utan företagsstrukturen kännetecknas av ho- mogenitet vad beträffar storlek och an- vändning av olika konkurrensmedel. I dylika fall torde prissamverkan i form av riktprissättning eller gemensamma kalkylpålägg verka uppehållande på prisnivån, särskilt om varorna eller tjänsterna i fråga är svåra att substitue- ra och någon mera betydande faktisk eller potentiell importkonkurrens ej hel- ler föreligger. Ett tecken på den bris- tande konkurrensen kan vara att kost- nadsökningar omedelbart och till fullo slår igenom i priserna.
Frågan huruvida centraliserade pris- rekommendationer har en rationalise— ringse—ffekt i branscher med omfattan- de sortiment får sägas vara otillfreds- ställande empiriskt belyst. Betydande mätproblem föreligger när det gäller att påvisa de kostnadsminskningar som i dylika fall föranleds av den centra- liserade prissättningen; vanligen bru- kar endast hänvisas till att arbetet med prislistorna i vissa organisationer sys- selsätter 1—3 personer på heltid. Att endast multiplicera denna kostnad med antalet medlemmar för att få fram to- talkostnaden för individuell prissätt— ning i en bransch är missvisande, bl. a. med hänsyn till att varje enskilt före- tag knappast saluhåller hela det sor- timent som listorna omspänner samt olika tänkbara möjligheter till förenk- lingar.
Med hänsyn till de begränsade resur- ser för priskalkylering som föreligger i åtskilliga detaljhandels- och hantverks- företag kan man dock ifrågasätta, om inte en individuell prissättning i många fall skulle bli stelare och mera scha- blonmässig än riktprissättningen. Det kan nämligen knappast tänkas att varje företag skulle kunna följa kostnadsut- vecklingen och konkurrenternas priser
på varje vara såsom organisationerna ofta gör. Vad gäller kostnaderna för en- skilda varor har organisationerna van- ligtvis inte heller tillgång till närmare undersökningar annat än i begränsad omfattning. I de branscher, vars varor i större utsträckning även säljs i varu- hus och lågprisföretag, sätts priserna huvudsakligen med hänsyn till konkur- rensförhållandena.
Det kan ifrågasättas om rekommen- dationer av kalkylpålägg ger en mindre definitiv styrning av priserna än direk- ta prisangivelser. Det är emellertid knappast troligt att den faktiska pris- nivån av denna anledning skulle visa någon större spridning jämfört med riktprissättning; påläggsbasen — det in- kalkylerade varuvärdet —— torde inte va- riera nämnvärt mellan de samverkande företagen. Vidare tillämpas förfarandet huvudsakligen i branscher där sorti- mentet utgörs av få standardvaror och kännetecknas av stor variantrikedom, varför någon direkt jämförbarhet mel- lan varorna i olika försäljningsställen i allmänhet ej föreligger. En dylik bris- tande möjlighet till direkta prisjämförel- ser får i många fall ses som ett resultat av en utpräglat selektiv försäljning och sortimentsuppdelning.
Vertikala riktpriser
Vertikal riktprissättning kan i flera av— seenden bedömas analogt med horison- tell prissamverkan. Om det vid sidan av den »traditionella» handeln finns en tillräckligt stor sektor med en avvikan- de prispolitik torde riskerna vara ringa för att prisnivån kommer att ligga högre vid vertikal riktprissättning än utan så- dan. I vissa avseenden föreligger emel- lertid skillnader mellan vertikal och ho- risontell riktprissättning. De skäl som främst anförs för användande av vertika-
la riktpriser är två. Man vill informera konsumenterna om prisnivåer, vilket be- döms som speciellt angeläget vid intro— duktion av nya varor samt för sällan- köpsvaror, och man vill ge service åt handeln, för vilken besväret med egen priskalkylering kan bortfalla.
Vertikala riktpriser kan verka såväl positivt som negativt på prisnivån, var- igenom en bedömning av totaleffekten blir komplicerad. Verkningarna är vi- dare beroende av en mängd ytterligare faktorer. Rent principiellt kan diskute- ras vilken effekt ett lågt resp. högt ver- tikalt riktpris kan medföra. Ett lågt vertikalt riktpris kan pressa prisnivån genom att det blir svårt för handeln att överskrida ett intensivt annonserat rikt- pris. Ett sådant förfarande förutsätter emellertid en stark leverantörsposition med markerad produktpreferens hos konsumenterna, då handeln i annat fall kan inrikta efterfrågan mot andra mär- ken inom sortimentet. Leverantörsledet torde emellertid få allt färre möjlighe- ter att genom låga riktpriser hålla nere prisnivån; härför krävs även andra möjligheter att utöva inflytande över handeln än enbart starka konsument- preferenser för varan. Förfaringssättet har dock tillämpats t. ex. inom radio- och TV-handeln, där resultatet samtidigt kan ha varit att spridningen av bran- schens sortiment utanför fackhandeln hållits tillbaka.
Ett högt vertikalt riktpris kan fram— stå som en lättframkomlig väg att ska- pa intresse för en produkt hos distribu- törerna, speciellt om det rör sig om en helt ny eller starkt differentierad vara, för vilken konsumenten har ringa möj- ligheter att bedöma den »skäliga» pris- nivån. I regel begränsar leverantören den höga marginalen till varans intro— duktionsperiod. I ett senare skede av produktens livscykel anpassas margina— len i regel nedåt; ju mer allmän en vara
blir desto större tenderar elasticiteten på prissidan att bli och ett lägre pris ökar efterfrågan. Använder en leveran— tör i denna situation höga riktpriser blir produkterna särskilt attraktiva för lågpriskanaler. Ett högt riktpris kom- mer då att fungera som bas för rabatt- givning, och priskonkurrensen blir kännbar. En lägre marginal kan skapa en lugnare distribution och gör att le- verantören kan undvika splittring inom återförsäljarledet. På vissa varuområ— den, där lågprisföretag kommit in på marknaden, har vertikal riktprissätt- ning visat en tydlig tendens att minska i omfattning. Det sagda bygger emeller- tid på förutsättningen att distributions— kanaler med olika prispolitik har obe- hindrad tillgång till varorna.
Slutsatsen blir att vertikal riktpris- sättning, där den ej kombineras med andra åtgärder, blott ger begränsade möjligheter såväl att höja som sänka prisnivån. Det bör emellertid under- strykas, att åtgärder som medför att prisaktiva företag helt eller delvis hind- ras från att saluföra vertikalt riktpris- satta produkter är vanliga. De tar i regel formen av leveransvägran, eventuellt sammankopplad med exklusiva eller andra selektiva försäljningsmetoder. Denna situation dryftas nedan.
Det har tidigare konstaterats, att kon- kurrensen i detaljhandeln sker på 10- kala delmarknader, mellan vilka vissa prisnivåskillnader kan föreligga. Verti- kal riktprissättning, som i praktiken aldrig är lokalt eller regionalt differen- tierad, kan tänkas verka utjämnande på dylika prisskillnader. Då det emel- lertid torde vara konkurrensförhållan- dena på de olika delmarknaderna som i första hand avgör prisnivåerna synes vertikal riktprissättning i och för sig inte främja en likaprisnivå i detaljhan- delsledet.
Oavsett vilken prisnivå i distributörs- ledet som blir följden av vertikal rikt- prissättning kan leverantörens ingri- pande i det efterföljande ledets prissätt- ning åstadkomma en minskning eller frånvaro av priskonkurrens. Vertikal prisbindning, d. v. s. bruttoprissyste- met, medför en enhetlig detaljhandels- prissättning som inte primärt är en följd av konkurrensförhållandena di- stributörerna emellan. Detta förhållan- de torde vara den främsta orsaken till att fast bmttoprissättning generellt för— bjudits i åtskilliga länder, bl. 3. Sverige (se bil. 1). Vertikala riktpriser är for- mellt sett en svagare prisstyrning än ett bruttoprissystem. Frågan är emellertid om vertikala riktpriser, eventuellt i kom- bination med andra åtgärder, kan inver- ka på prissättningen i distributionsledet på samma sätt, d. v. s. om riktpriserna av återförsäljarna betraktas som bin- dande. Effekten skulle sålunda bestäm- mas av distributörernas uppfattning om leverantörens styrningsavsikter samt av benägenheten att acceptera dylika di— rektiv.
Eftersom följsamheten till vertikala riktpriser ofta är låg torde en »brutto- priseffekt» endast mera sällan föreligga. Den bristande följsamheten torde sna- rare bero på att priskonkurrerande före- tag haft tillgång till varorna än att »fri- villiga» avvikelser skett. Om varorna nämligen endast säljs till återförsäljare, som utgör en homogen grupp och som kan prissamverka horisontellt, torde riktpriserna inte underskridas (såvida inte mellanmärkeskonkurrensen är stark på grund av t. ex. obetydliga pro- duktolikheter). Det vertikala riktpriset styr då ofta prisnivån, som vanligen torde komma att ligga högre än om pris- konkurrens varit för handen. En över- vägande skadlig verkan ligger då nära till hands, men denna knyter sig inte
primärt till själva riktpriset utan till andra konkurrenshindrande åtgärder, t. ex. leveransvägran.
I vissa fall har emellertid konstate- rats att även lågprisföretag undvikit att underskrida ett vertikalt riktpris. För den händelse ett dylikt förhållande inte beror på att riktpriset ger en särskilt låg marginal synes en »bruttopriseffekt» föreligga; lågprisföretagets avsteg från sin normala prispolitik antyder farhå— gor för t. ex. uteblivna leveranser från ifrågavarande leverantör. Därigenom kommer en i övrigt tänkbar priskonkur- rens på varan ifråga inte till stånd.
I det fall detaljhandeln i stor ut— sträckning underskrider ett vertikalt riktpris genom rabattgivning men rabat— terna inte lämnas öppet eller generellt, får en konsument, som är okunnig om förhållandena eller som inte finner prut- ning tilltalande, betala ett högre pris. På de områden där horisontella riktpriser tillämpas är dylika »orientaliska mark- nader» tämligen sällsynta. I viss mån torde denna skillnad sammanhänga med att vertikala riktpriser är vanligast för kapitalkrävande varor eller artiklar med låg köpfrekvens. Prutning i dagligvaru- handeln är däremot numera en sällsynt
företeelse, i vart fall i butiker som till— lämpar självbetjäningssystem.
Utredningen har genom särskilda un— dersökningar belyst de vertikala rikt- prisernas roll som prisupplysning till konsumenterna (se kap. 6 och bil. 4). Därvid har framkoth att leveran- törerna inom flertalet varuområden en- dast i begränsad omfattning använder riktpriset i upplysande eller argumen- terande syfte. Härigenom synes detta argument för vertikal riktprissättning äga ett begränsat värde. Slutsatsen be- styrks av den utformning som riktpris- annonseringen i vissa fall erhållit; pri— sets vägledande karaktär framstår inte klart, varför prisangivelsen snarare sy— nes utgöra en upplysning för handeln och en hjälp till denna att ta ut full marginal. Härtill bidrar det semantiska förhållandet att ordet riktpris visat sig mindre lämpat som uttryck för ett unge- färligt pris genom att dess innebörd är oklar för en stor del av konsumenterna.
Vad slutligen gäller de vertikala rikt- prisernas syfte att ge återförsäljarna service i prissättningsarbetet synes de syn-punkter, som härom anförts beträf- fande horisontell riktprissättning, i stor utsträckning äga giltighet.
KAPITEL 8
Ställningstaganden och förslag
Konkurrenspolitikens målsättning
Konkurrenslinjen
En aktiv pris- och konkurrenspolitik från samhällets sida kan vara utformad efter endera av två principiellt skilda linjer, ofta benämnda regleringslinjen och konkurrenslinjen. Tillämpar man regleringslinjen låter man det ankomma på statliga myndigheter att detaljreglera pris- och försäljningsvillkor för enskilda varor. Begagnar man konkurrenslinjen litar man till konkurrensen som den bästa prisregnlatorn och inriktar statens verksamhet på åtgärder mot konkur— rensbegränsning i förening med pris- övervakning och konsumentupplysning.
Avskaffandet av krisårens priskon- trollagstiftning 1956 och de samtidigt vidtagna ändringarna i konkurrensbe- gränsningslagstiftningen manifesterade den slutliga övergången i Sverige från regleringslinje till konkurrenslinje. Frå- gan om en återgång till regleringslin- jen, totalt eller partiellt, prövades 1965 av arbetsgruppen för prisövervaknings- frågor. Som nämnts i kap. 1 avvisade arbetsgruppen en återgång till regle- ringslinjen.
Riktprisutredningen kan ansluta sig till arbetsgruppens slutsats. Det torde _särskilt på längre sikt — ur många synpunkter ställa sig klart fördelakti- gare att söka uppnå relativt sett låga konsumentpriser och rikt urval av varor och tjänster genom konkurrens än ge- nom detaljreglering. Det är utredning-
ens uppfattning att effektiv tillämpning av konkurrenslinjen utgör ett verksamt vapen för att främja prisstabilitet och förhindra onödiga prisstegringar samt stimulera till möjliga prissänkningar.
Konkurrenspolitikens huvuduppgifter
Beträffande pris- och konkurrenspoli- tikens inriktning i stort vill utredning- en framhålla följande.
Målsättningen för konkurrenspoliti- ken har från statsmakternas sida an- givits vara att åstadkomma en effektiv konkurrens, d. v. 5. en konkurrens som driver utvecklingen i en riktning som på längre sikt kan förmodas innebära det bästa utnyttjandet av samhällets resurser (prop. 1956: 148, s. 41). Inne- börden av detta uttalande har inte mera konkret angivits, men en bakomliggan- de tanke har otvivelaktigt varit att av förekommande konkurrensmedel borde priset ges ett större utrymme. Som ut- vecklats i kap. 4 får bl. a. bruttopris- förbudets tillkomst ses som ett uttryck härför.
I det moderna näringslivet sker kon- kurrensen mellan företagen med olika medel, såsom pris, produktegenskaper, service och särskilda säljfrämjande åt- gärder. Någon värdering av dessa kon— kurrensmedel inbördes synes inte ge- nerellt kunna göras, utan det bör i sista hand vara konsumenterna som genom sitt val av produkter och inköpsställen avgör vilka medel som är effektiva.
Härvid är emellertid av största vikt att konsumenterna bereds fullständig valfrihet så att ett visst konkurrensme- del, t. ex. priset, inte blir verkningslöst genom konkurrensbegränsningar och andra ingrepp i marknadsmekanismen.
Det har i stor utsträckning visat sig att man av företagsekonomiska skäl sö- ker undvika priskonkurrens, medan andra konkurrensmedel inte alls eller i betydligt mindre omfattning blir före- mål för inskränkande avtal o. dyl. Detta behöver i och för sig inte innebära en lägre grad av tävlingslust mellan före- tagen. Då samhällets konkurrenspolitik i första hand bör tillgodose konsumen— ternas intressen kan emellertid de före— tagsekonomiska motiven för vissa åtgär- der te sig mindre lämpliga eller direkt skadliga ur allmän synpunkt. Ingripan- den mot olika begränsningar av pris— konkurrensen har därför kommit att framstå som konkurrenspolitikens främs- ta uppgift, särskilt som priskonkurrens har en direkt gynnsam inverkan på pris- nivån och därmed på längre sikt även på kostnads— och strukturutvecklingen. Det synes därför än mer angeläget att från samhällets sida söka stimulera dy- lik konkurrens.
Det förefaller emellertid orealistiskt att anta, att det skulle vara möjligt att i en fri marknadshushållning genom lagstiftning tvinga företagare att an- vända visst konkurrensmedel. Vad man från samhällets sida främst bör göra _ och såsom lagstiftningen på området hittills också kommit att tillämpas — är att främja konkurrensen genom
att undanröja hinder för begagnande av visst konkurrensmedel, särskilt pris- konkurrens;
att undanröja hinder riktade mot vissa företagsformer eller produktions— och försäljningsmetoder samt
att undanröja nationella och inter—
nationella hinder för marknadsinträde och marknadsutvidgning.
Den realistiska målsättningen för konkurrenspolitiken synes sålunda i första hand vara att tillse, att den la- tenta konkurrensviljan inom närings- livet tas till vara och inte hindras att komma till uttryck på grund av kon- kurrensbegränsande åtgärder. Enligt KBL medför konkurrensbegränsningar inte nödvändigtvis skadlig verkan, utan detta är en fråga som — bortsett från de två speciella förbudsstadgandena _— måste prövas i varje särskilt fall. Lag- stiftningen knyter här principiellt an till den inom näringslivet hävdade ideolo- gien att obunden konkurrens bör vara rättesnöret för företagens handlande men att samverkan kan vara lämplig i vissa situationer. En annan sak är att lagstiftningen vid tillämpningen lätt kommer i konflikt med gruppintressen inom näringslivet. Bakom den nuvaran- de förhandlingslinjen — liksom den re- lativt stora uppmärksamhet som ägnas anmälningar om konkurrensbegränsning från näringslivets egna led — ligger uppfattningen, att konkurrensbegräns- ningslagstiftningen bäst när genomslags- kraft på sikt, om den möts med prin- cipiell förståelse inom näringslivet och dess organisationer.
De nämnda tre punkterna motsvarar i viss mån de tre kriterierna på skad- lig verkan av konkurrensbegränsning i 5 % KBL. En primär uppgift är att vaka över att företag som vill priskon- kurrera inte hindras från att göra det— ta. Av vikt för näringslivets effektivitet och den fortsatta rationaliseringen är att det blir konkurrensen som får av- göra, om en viss företagsform, tillverk- nings— eller försäljningsmetod är lämp- lig eller ej. Den yttre ramen för det här- vid tillåtna bör avgränsas genom lag- stiftning, t. ex. arbetarskydds- och häl-
sovårdsförfattningar, och inte genom privat konkurrensbegränsning. I praxis har hittills främst nya företagsformer inom distributionen uppmärksammats. Otvivelaktigt kan emellertid bl. a. även kartellavtal inom industrin och på ser- viceområdet — liksom i kollektivavtal intagna föreskrifter — medföra liknande verkan. Starkt konkurrenshämmande är också sådana åtgärder som hindrar nya företag att etablera sig på en marknad eller redan etablerade företag att ut— vidga sin marknadsandel. Dylika åtgär- der, som vanligen har formen av mark- nadsdelnings- och exklusivavtal, får anses ägnade att betaga lusten till hår- dare konkurrens.
Konkurrenspolitikens förhållande till den ekonomiska politiken och annan lagstiftning Konkurrensproblemen kan emellertid inte angripas endast genom ingripan- den mot konkurrensbegränsningar utan sammanhänger intimt med den all- männa ekonomiska politiken i samhäl- let och lagstiftningen på andra områ- den. Förändringar i penningvärdet och graden av sysselsättning för arbetskraf- ten är av väsentlig vikt för konkurrens- klimatet. Kreditrestriktioner kan nega- tivt påverka möjligheterna att etablera nya företag och utvidga redan bestå— ende företags rörelse till men för inten- siteten i konkurrensen. Hyresreglering och byggnadspolitik kan försvåra möj— ligheterna för företag att erhålla nya eller utvidgade lokaler och föranleda svåra fördelningsspörsmål, till exempel vid etableringen av butiker i nya bo- stadsområden. En konstlat låg hyresnivå i det äldre fastighetsbeståndet kan göra det möjligt för ekonomiskt annars icke bärkraftiga företag att kvarleva. Ut- formningen av företagsbeskattningen kan på olika sätt påverka företagens pris- och vinstpolitik och på lång sikt
även ägareförhållandena inom nä- ringslivet. Uppläggningen av utrikes- handelspolitiken avgör den utländska konkurrensens intensitet inom landet. Härvid är tullarnas höjd och förekoms- ten av ekonomiska block av särskild betydelse.
Av vikt är vidare att den speciallag- stiftning som gäller för vissa närings— grenar inte motverkar konkurrenspoli- tikens intentioner. Äldre sådan lagstift- ning synes delvis bygga på andra vär- deringar än dem som ligger bakom den nuvarande pris- och konkurrenslagstift- ningen. På senare år har man kunnat iaktta en tendens att liberalisera och i viss mån avveckla dessa regleringar och därigenom övergå till att tillämpa konkurrenslinjen i stället för regle- ringslinjen på större områden av nä- ringslivet än tidigare. Denna utveck- ling ligger i linje med departements- chefens uttalande vid KBL:s tillkomst, att särskilda regleringar som erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller and— ra skäl bör utformas så att de inte onö— digtvis hämmar en fri tävlan eller er— bjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbegränsningar (prop. 1953: 103, s. 65). Man kan som exempel peka på uppmjukningen av olika regler för idkande av detaljhandel, avskaffandet av den särskilda regleringen angående tobakshandeln samt den pågående, suc— cessiva liberaliseringen av transportpo- litiken.
De viktigaste kvarstående Specialreg- leringarna avser jordbruksprodukter, uthyrning av fast egendom samt delar av transportområdet, men många bran- scher inom näringslivet är berörda av specialbestämmelser av skilda slag, var- igenom konkurrensbegränsningar ska- pats. Uppenbarligen kan en på sådant sätt tillkommen konkurrensbegränsning inte bedömas som skadlig enligt KBL. Utredningen vill emellertid understry-
ka vikten av att specialregleringar, där de är nödvändiga, över lag utformas så att de så långt som möjligt bringas i överensstämmelse med den allmänna pris- och konkurrenslagstiftningens syf- ten och funktionssätt.
Vid utredningens »hearings» har framkommit, att det hittills mött stora svårigheter att tillämpa KBL på kon— kurrensbegränsningar med anknytning till jordbruksområdet. Detta synes bl. a. ha berott därpå, att den statliga jord- bruksregleringen inte hållits fullt ut skild från jordbrukets ekonomiska för- eningsrörelse utan delvis förutsatt sär- skild medverkan i regleringsverksam- heten från denna rörelses sida. Det har därigenom ofta blivit vanskligt att av- göra i vad mån vidtagna konkurrens- begränsningar ägt sådant samband med den statliga regleringen att de av den— na grund ej kunnat anses skadliga i KBL:s mening.
Utredningen vill framhålla att nöd— vändiga specialregleringar i framtiden bör ges en klar avgränsning, så att alla förhållanden som specialregleringen inte direkt omfattar kan bedömas en- ligt den allmänna pris- och konkur- renslagstiftningens gängse normer. Ut— redningen vill i detta sammanhang ifrå- gasätta huruvida det förhållandet, att fast egendom är undantagen från KBL:s tillämpningsområde,i dagens läge är mo- tiverat. I samband med en övergång till friare marknadsförhållanden inom det- ta område bör konkurrenslagstiftning- en enligt utredningens mening göras tillämplig även på försäljning och upp- låtelse av fast egendom. KBL och öv- rig berörd lagstiftning bör då ändras i detta avseende.
Av stor vikt för konkurrenspoliti- kens effektivitet är att samhällets öv- riga åtgärder i näringspolitiskt syfte bedrivs i enlighet med konkurrenspoli- tikens angivna målsättning. Därvid bör
beaktas att effektiva distributionsfor— mer, t. ex. lågpriskanaler, inte miss- gynnas i fråga om bl. a. krediter, bygg- nadstillstånd och etablering. Utredning- en vill bl. a. peka på de vådor för en obunden tävlan mellan olika distribu— tionsformer, som en alltför långtgående styrning av butiksstrukturen genom den kommunala bebyggelseplaneringen kan innebära. Det bör framhållas att de so- ciala och sysselsättningspolitiska verk- ningar, som kan uppkomma genom un- danröjande av priskarteller och andra konkurrensbegränsningar, bör avhjälpas genom en aktiv och Välplanerad arbets— marknads- och sysselsättningspolitik.
Bedömningen av prissamverkan
Generellt förbud mot prissamverkan?
Riktprisutredningen har enligt sina di- rektiv haft att ta ställning till frågan om lämpligheten av skärpt lagstiftning mot riktpriser och andra former av prissamarbete. Utredningen har för det— ta ändamål undersökt prissamverkans syfte, utformning, omfattning och ef- fekt, sett mot bakgrunden av rådande marknadsformer och pågående struktur- omvandling inom det svenska närings- livet. Utredningen har även behandlat KBL:s tillämpning på prissamverkan i praxis och huvudpunkterna i den ut- ländska och internationella regleringen på konkurrensbegränsningsområdet. Det framlagda materialet redovisas i kap. 2—7 och bil. 1—6.
Vad sålunda framkommit har över- tygat utredningen om nödvändigheten av en ytterligare effektivisering av den svenska pris- och konkurrenspolitiken. Utredningen har emellertid ej funnit införande av utbyggda förbudsbestäm- melser i KBL utgöra den lämpligaste formen härför i dagens läge utan anser den önskvärda ytterligare saneringen
på konkurrensbegränsningsområdet bö- ra ske inom den nuvarande lagstift— ningens ram.
Utredningen vill härvid till en bör- jan erinra om att samtliga former av konkurrensbegränsning som faller utan- för de särskilda förbudsstadgandena -— och således alla icke förbjudna typer av prissamverkan — redan nu kan angri- pas enligt KBL i den mån de medför skadlig verkan. De undantag som gäl— ler härifrån sammanhänger med de i föregående avsnitt berörda Specialregle- ringarna inom vissa näringsgrenar. Vid KBL:s tillkomst övervägdes bl. a. i vad mån lagen borde bygga på generella förbud med dispensmöjlighct respektive bedömning av den skadliga verkan av konkurrensbegränsning i det enskilda fallet. Man fann därvid att endast två typer —— bruttoprissättning och anbuds- karteller —— medförde en så markerat skadlig verkan att ett generellt förbud ansågs tillrådligt. Utredningen har över- vägt om det på grundval av den erfaren- het som numera vunnits av KBL:s till— lämpning är lämpligt att nu mera gene— rellt förbjuda prissamverkan mellan företag.
Vad först gäller den lagtekniska ut— formningen av ett sådant förbud, måste detta uppenbarligen förses med dispens- möjlighct, enär prissamverkans effekter som framgått av kap. 7 icke alltid kan betecknas som skadliga. Infördes ett all— mänt förbud mot prissamverkan, skulle dispens härifrån sannolikt ofta komma i fråga för vissa typer av samverkan, särskilt som ett förbud måste ges en för- hållandevis vidsträckt omfattning och bl. a. torde böra innefatta gemensamma försäljningsorganisationer. Det sagda vinner stöd av utländska erfarenheter, bl. a. av det norska förbudet mot hori- sontell prissamverkan från vilket dis- pens givits i stor omfattning (se härom bil. 1, där en närmare redogörelse för
den norska dispenspraxis lämnas). Man kan även erinra om utformningen av regelsystemet i Förbundsrepubliken Tyskland, där man gjort legala undan- tag från det allmänna förbudet mot ho- risontell prissamverkan för ett flertal, i lagen noga preciserade, typer av sam- arbete som i stället bedöms efter sina verkningar i det enskilda fallet (se bil. 1). Genom detta system med legaldis- pens har emellertid lagen erhållit en komplicerad utformning, som synes öppna vissa möjligheter till kringgående.
Vare sig ett dispensförfarande byggs på prövning av ansökningar i enskilda fall eller legaldispenssystem eller kom- binationer härav, synes enligt utred- ningens uppfattning nackdelarna med en omfattande dispensgivning vara sto- ra. De fördelar i form av förutsebarhet och lättillämpbarhet som en förbudsbe- stämmelse i och för sig äger, försvin- ner i sådant fall. Har väl en gång ett visst förfarande givits dispens, blir det- ta därefter gärna betraktat som »god- känt» från samhällets sida. Ett förbud urholkat genom en mängd dispenser sy- nes knappast mera verksamt än en ef- fektivt administrerad missbrukslagstift- ning. Det kan tänkas att konkurrens- myndigheterna vid ett förbud av skisse- rad typ i så hög grad skulle bli bundna av handläggning av dispensärenden och juridiska gränsdragningsfrågor, att det nuvarande systemet med dess flexibla handläggningsformer och möjlighet att koncentrera intresset till de från kon- kurrenssynpunkt vid varje tidpunkt mest väsentliga områdena skulle fram— stå som effektivare.
Utredningen vill vidare ifrågasätta om inte andra konkurrensbegränsnings- problem på sikt kan framstå som lika angelägna som prissamverkan. Struktur- utvecklingen medför att de i Sverige rådande marknadsförhållandena ut- vecklas mot utpräglad fåtalskonkurrens.
Detta gäller både produktion och distri- bution (jfr kap. 2). Prisbildningen på en oligopolistisk marknad har analyse- rats i kap. 7. Som framgår av denna ana- lys ter det sig i flertalet situationer tvek- samt, i vad mån ett förbud mot pris- samverkan mellan företagen på en sådan marknad i avgörande grad skulle på— verka (le komplicerade konkurrensrela- tionerna dylika företag emellan. Sålun- da synes bl. a. erfarenheterna av det amerikanska förbudet mot horisontell prissamverkan visa, att öppet prissam— arbete på fåtalsmarknader tämligen väl kan ersättas av prisledarskap i tyst sam- förstånd och andra former av dold sam- verkan, som delvis knappast torde kun- na förbjudas och — för det fall de är förbjudna — i varje fall ej kan effektivt övervakas och beivras. Väsentligt är att ett förbud mot samverkan mellan före- tag i den lösare form som priskarteller utgör i viss män kan leda till en över— gång till samarbete i fastare former samt företagssammanslagningar. I vissa fall kan detta vara önskvärt; som framhål- lits i kap. 7 ligger den skadliga verkan av kartellsamarbete ofta främst i häm- mad strukturrationalisering. I åtskilliga fall torde emellertid den lösare kartell- formcn kunna ses som ett inledande sta- dium till ett fastare samgående i struk- turrationaliserande syfte.
Den pågående strukturomdaningen i Sverige gör det vanskligt att i dagens läge bedöma den långsiktiga struktu- rella betydelsen av ett förbud mot pris- samverkan på den svenska inlandsmark- naden. Då verkningarna av ett förbud väsentligen skulle visa sig på längre sikt, måste en sådan bestämmelse, om den införes, vara tänkt att utgöra ett permanent inslag i rättsordningen. Den snabba utvecklingen medför emellertid risk för att ett förbud som fått sin rätts- tekniska utformning med utgångspunkt från 1966 års strukturella situation och
med en därpå utformad dispenspraxis inom tämligen kort tid skulle te sig nå- got föråldrat. Det synes för närvarande lämpligare att bygga ingripanden mot prissamarbete på prövning av struktur- förhållandena i den i varje särskilt fall berörda branschen.
I detta sammanhang bör man även beakta svårigheterna att förutse den fortsatta utvecklingen av de internatio- nella handelsblocken, som givetvis är av största betydelse för den inhemska strukturomdaningen. En svensk anknyt- ning till EEC eller till ett nytt handels- block, tillämpande kartellregler liknan- de dem som nu gäller i EEC, skulle i hög grad påverka det svenska regel- systemet på konkurrensbegränsnings- området. Som utvecklas i bil. 1 inne- håller Romavtalet och med stöd av det- ta utfärdade författningar bl. a. ingri- pande förbudsregler med dispensmöjlig- het, riktade mot konkurrensbegränsande avtal som påverkar handeln mellan med- lemsländerna. Dessa regler är omedel- bart gällande rätt i medlemsstaterna, som således har ett dubbelt regelsystem. Blir en övernationell kartellrätt i fram- tiden tillämplig även i Sverige synes det lämpligt att därvid ompröva utform- ningen av den inhemska rätten, bl. a. i syfte att åstadkomma en ändamålsenlig samordning. Den ovisshet om den fram- tida utvecklingen som råder i dagens läge talar å andra sidan mot att nu göra en genomgripande omläggning av de principer varpå KBL bygger.
Utredningens bedömning av de struk- turella verkningarna av ett förbud mot prissamverkan och av den internatio- nella situationen har således lett till samma resultat som de redovisade över- vägandena av rättslig karaktär, näm- ligen att det i dagens läge synes lämp- ligare att tillämpa en missbrukslinje när det gäller prissamverkan. Av väsentlig vikt för utredningens ställningstagande
har emellertid även varit dess syn på möjligheterna att genomföra en effektiv sanering av skadligt prissamarbete inom den nuvarande lagstiftningens ram.
Det nuvarande svenska systemet för undanröjande av konkurrensbegräns- ningar med dess förhandlingsprincip saknar motsvarighet i andra länder än Finland. Den genomgång utredningen gjort av utvecklingen under de år KBL varit i kraft Visar dock, att högst bety- dande resultat kunnat uppnås ivårt land inom det nuvarande systemets ram, nå- got som inte minst torde sammanhänga med den samarbetsvilja som dokumen— terats av näringslivets ansvariga organ. Ett viktigt resultat är bl. a. att KBL hindrat utestängande av priskonkurre— rande företagsformer inom handeln, vilket enligt utredningens mening haft stor betydelse för en ökad konkurrens och den pågående strukturomdaningen. Framväxten av detaljhandelsföretag som för en obunden prispolitik har i många branscher avsevärt reducerat den konkurrensbegränsande betydelse som den »traditionella» handelns hori- sontella riktprissättning tidigare ägde och utgör även en del av förklaringen till den vertikala riktprissättningens partiella avveckling. Även om ett en- skilt ärende om leveransvägran sett för sig ibland kan synas vara av tämligen begränsad ekonomisk vikt, måste den samlade betydelsen av konkurrensmyn- digheternas arbete på att undanröja hinder av denna art för marknadsinträ- de och marknadsutvidgning betecknas som mycket stor. Den möjlighet att ut- färda leveransföreläggande vid vite som NFR erhållit från den 1 april 1966 bör underlätta en fortsatt smidig handlägg- ning av dessa ärenden.
De undersökningar utredningen ut- fört har emellertid visat att det ännu förekommer ett betydande antal fall av prissamverkan, som bör ses som skad-
liga från allmän synpunkt. Dessa är dock enligt utredningens mening var- ken till sin karaktär eller omfattning sådana, att det torde ställa sig ogörligt att komma till rätta med dem inom ra- men för det nuvarande systemet. Det fordras emellertid att prissamarbetet helt avvecklas i många fall där det nu förekommer. Utredningen har dock funnit vissa av olägenheterna av det nuvarande riktprissystemet särskilt knyta sig till själva termen riktpris. Som nämnts på s. 41 begagnades ordet på 1940—talet av statens priskontroll- nämnd för att beteckna ett av nämn- den utfärdat pris som inte var juridiskt bindande utan avsett att som riktmärke styra prisutvecklingen i önskad rikt- ning. Begreppet riktpris övertogs se- nare av konkurrensbegränsningsrätten, och då som beteckning för ett rekom- menderat pris, utfärdat av leverantör eller hranschorganisation. Termens nu- varande innebörd har emellertid ofta kommit att missuppfattas, främst av konsumenterna. Den av utredningen gjorda intervjuundersökningen (bil. 4) har visat, att endast 23 procent av de tillfrågade konsumenterna ägde en kor- rekt uppfattning av ordets innebörd. Påfallande var att många konsumenter uppfattade ordet som beteckning för ett fast pris. Utredningen har funnit detta förhållande anmärkningsvärt, sär- skilt med hänsyn till att ordet riktpris allmänt begagnats i sin nuvarande bety- delse i cirka tolv år. Undersökningsre— sultaten tyder på att termen riktpris är mindre klargörande som beteckning för ett rekommenderat pris. Från konkur- renssynpunkt är det emellertid väsent- ligt att den oförbindande karaktären av ett sådant pris står klar för konsu- menterna. Utredningen har funnit detta bäst kunna åstadkommas genom att ter- men riktpris, både när den begagnas vertikalt och horisontellt, utbyts mot en
mera klargörande beteckning och har därvid, efter samråd med bl. 3. språk— lig expertis, valt termen cirkapris. Den- na term markerar de rekommenderade prisernas helt oförbindande karaktär och bör därigenom kunna bidra till rörligare prissättning i framtiden.
Utredningen har tagit kontakt med näringslivets huvudorganisationer för att efterhöra deras villighet att medver- ka till ett genomförande av utredning— ens intentioner på frivillig väg. Denna kontakt var att se mot bakgrunden av det svenska förhandlingssystemet och vad utredningen yttrat i samband med konkurrenspolitikens målsättning om vikten av att konkurrensbegränsnings- lagstiftningen möts med principiell för- ståelse inom näringslivet. Kontakten ledde till att huvudorganisatio-nerna i ett offentligt uttalande ställt till rikt- prisutredningen (bil. 7) utfäste sin med- verkan till en fortsatt aktiv pris- och konkurrenspolitik. Man framhöll i utta- landet bl. a., att det alltjämt kunde före- komma former av prissamarbete vars förenlighet med gällande rätt kunde ifrågasättas och att skadliga konkur— rensbegränsningar i första hand borde avvecklas genom frivilliga åtgärder av berörda företagare. Man uttalade sig vi- dare för övergång till cirkapris samt för frivillig prisåterhållsamhet. Huvudorga- nisationerna uppmanade sina medlem— mar och medlemsorganisationer
att iaktta sträng återhållsamhet vid kalkylering och prissättning på varor och tjänster,
att undanröja skadliga former av rikt- prissättning och annat prissamarbete samt
att vid prisannonsering och annan prisangivelse ersätta riktpris med cir- kapris.
Organisationernas uttalande stöder utredningens uppfattning om möjlighe- terna att genomföra en effektiv sanering
av skadligt prissamarbete utan att till- gripa lagändring. Utredningen framläg- ger i det följande en rad förslag till ef- fektivisering av pris— och konkurrens- politiken, särskilt på prissamverkans område.
Utredningen vill understryka att dess ställningstagande till frågan om skärpt konkurrensbegränsningslagstiftning tar sikte på situationen i dagens läge. Up- penbart är att förändringar kan inträf- fa, både inom landet och internationellt, som kan aktualisera en annan bedöm- ning. Det nuvarande förhandlingssyste- met förutsätter näringslivets lojala med- verkan och detta inte bara från huvud- och branschorganisationer utan framför allt från de enskilda företagarnas sida. Kommer det att visa sig brista härut— innan, bör mera genomgripande lagänd- ringar än den nyligen införda möjlig- heten till leveransföreläggande vid vite allvarligt övervägas.
Skadlighetsprövning av prissamverkan Huvudlinjerna för bedömningen av pris- samverkan enligt gällande rätt har pre- senterats i kap. 4. Av redogörelsen fram- går att bedömningslinjerna ännu ter sig oklara i många viktiga hänseenden. Det- ta är delvis att se som en följd av att prövningen enligt 5 % KBL är knuten till förhållandena i det enskilda fallet. Man finner emellertid att även en rad prin- cipiellt viktiga spörsmål ännu ej prö- vats av NFR, vars praxis i fråga om t. ex. horisontell prissamverkan hittills är av ganska ringa omfattning. Utred- ningen vill framhålla betydelsen av att klarare linjer för bedömningen av olika arter av prissamverkan framkommer ge- nom NFst praxis, inte minst mot bak- grunden av att den ekonomiska utveck- lingen under de senaste tio———femton åren i viss mån rubbat förutsättningar- na för de uttalanden som gjorts i de äldre förarbetena till KBL.
Utredningen har under sitt arbete övervägt, huruvida skäl föreligger att för närvarande genomföra en lagtek- nisk revision av förbuden mot brutto- prissättning och anbudskarteller utan att något mera generellt förbud mot prissamverkan införs. Bakom dessa överväganden har legat utredningens uppfattning att de nuvarande förbuds- bestämmelserna är väl snäva till sin omfattning. Den bland konsumenterna vanliga uppfattningen att termen rikt- pris skulle beteckna ett mera fast pnis har sålunda redan berörts. Att hot om leveransvägran eller liknande påtryck- ningsåtgärder kan medföra att vertikala riktp'risangivelser blir betraktade som bindande av återförsäljarna och där— igenom får en »bruttopriseffekt» har nämnts i kap. 7. De problem från brutto- prisförbudets synpunkt som olika for- mer av prismärkning medför har påpe- kats i kap. 6. I kap. 4 har konstaterats att förbudet mot anbudskarteller är täm— ligen snävt avgränsat. Detta medför att icke straffbelagda former av prissam- verkan vid anbudsgivning ingalunda torde vara ovanliga i dagens läge. Ett exempel härpå utgör generella överens- kommelser mellan företagare att inte inge offerter som led i anbudsförfa- rande.
Utredningen har inte funnit det på- kallat att i dagens läge genomföra en isolerad lagteknisk översyn på denna punkt. Av betydelse för detta ställnings- tagande har bl. a. varit, att det: torde visa sig möjligt att genomföra över- gången till termen cirkapris utan lag- ändring. Utredningen vill emellertid un— derstryka att samtliga former av kon- kurrensbegränsning som faller utanför vad förbudsbestämmelserna omfattar kan prövas enligt 5 & KBL. Dessa torde därvid påverka prövningen av vad som skall anses innefatta skadlig verkan i situationer som ligger nära sådana som
omfattas av förbuden. De överväganden som föranlett att en angränsande före- teelse direkt förbjudits äger naturligen särskild tyngd vid skadlighetsprövning- en. Detta torde i betydande mån neu- tralisera nackdelarna av själva förbuds- stadgandenas begränsning vad gäller så- väl objektiva som subjektiva rekvisit.
Ett spörsmål, som torde få allt större aktualitet, är olika former av prismärk- ning och annan prisangivelse (se kap. 6). I den mån dessa strider mot syftet med bruttoprisförbudet får de i regel anses medföra skadlig verkan på pris- bildningen i KBL:s mening. Man bör även tillse, att all prismärkning ges en från konsumentsynpunkt tillfredsstäl- lande utformning.
Ett särskilt problem utgör sådan pris- märkning, som leverantörer utför för detaljisters räkning, och där det angiv- na priset inte utgör en prisrekommen- dation från leverantören utan en viss återförsäljares eget pris som åsätts va- ran efter återförsäljarens anvisning. Dy- lik prismärkning utgör i och för sig ett villkor i avtalsförhållandet mellan säl— jare och köpare och är som sådant i viss mån jämförbart med bl. a. överens- kommelser om att viss köpare skall er- hålla varan i utförande eller förpack- ning som avviker från vad leverantö- ren i övrigt tillhandahåller. Om leveran- tören möter prismärkningskrav från fle— ra av sina återförsäljare kan han emel- lertid tänkas söka nedbringa antalet märkningsalternativ eller åsätta alla en- heter ett och samma pris för att mot- verka kostnadsökningar i sin produk- tion och lagerhantering. Även detta pris- märkningsförfarande torde sålunda kun- na medföra prisstelhet och i vissa fall vara ägnat att överträda eller kringgå bruttoprisförbudet.
De begränsade erfarenheter som allt- jämt föreligger beträffande prismärk- ning för detaljists räkning medför att
utredningen ej anser sig kunna ta ställ- ning för eller emot förfarandet som så- dant, särskilt som prismärkningen i vissa fall kan innebära en rationalise- ring. I den mån återförsäljarens namn eller kännetecken klart framgår av pris- märkningen synes risker för skadliga effekter ej föreligga. Detaljister, som samverkar i form av inköpsföreningar eller frivilliga kedjor, kan emellertid knappast begagna denna möjlighet av en kostnadsbesparande rationalisering såsom mångfilialföretagen kan. I den mån samverkande företag i dylika fall låter priserna framstå som endast re- kommenderade genom att benämningen cirkapris används vid märkningen, kan dock förfarandet enligt utredningens mening inte generellt sägas medföra skadlig verkan, utan bedömningen mås- te bli beroende av bl. a. ställningstagan- det till samverkan som sådan.
I de fall leverantören av tekniska el- ler ekonomiska skäl inte anser sig ha möjlighet att differentiera prismärk- ningen för sina olika kunder, men dessa likväl begär sådan, synes märkningen medföra att prisbildningen i återförsäl- jarledet blir än mera enhetlig än om leverantören utfärdat vertikala pris- rekommendationer i annan form, efter- som avvikelser från det åsatta cirka- priset kräver en ommärkning. Pris- märkningen kan i dessa fall, fastän pri- set vid märkningen anges som cirkapris, få skadlig verkan i enlighet med 5 & KBL.
Vid bedömning av prissamverkan en- ligt KBL tillämpas i första hand 5 5: s effektivitets- och prisbildningskriterier. Av de äldre förarbetena till KBL fram- går att man tänkte sig att skadlighets- prövningen särskilt skulle knyta sig till relationen mellan pris och kostnad (se 5. 45). En utgångspunkt utgör här- vid nyetableringssakkunnigas uttalande, att det kunde ifrågasättas, om inte skad-
lig verkan ännu oftare bestod i att kost- naderna blev höga eller kostnadssänk- ning hämmades, än i att priserna blev höga i förhållande till kostnaderna. Som metod att påvisa skadlig verkan på pris- bildningen anvisades en jämförelse mel- lan de av de samverkande företagen ut- tagna priserna och de kostnader som tedde sig godtagbara. Enligt ett uttalan- de av departementschefen borde jäm- förelsen avse frågan om priserna ur lön— samhetssynpunkt rent kalkylmässigt sett var höga i förhållande till kostnaderna vid en drift, som tedde sig rationell med hänsyn till förhållandena inom bran— schen.
Vid tillämpningen av KBL har det knappast visat sig möjligt att begagna de i förarbetena anvisade bedömnings— normerna. Detta torde främst bero på de utomordentliga svårigheter som mö- ter vid ekonomiska analyser av ifråga- varande slag. Det synes i regel knap- past görligt att närmare mäta den kost- nadsökning som prissamverkan kunnat medföra med hänsyn till de problem som visar sig vid försök att räkna fram jämförelsenormerna. Det må här räcka med att peka redan på svårigheterna vid försök till fördelning av ett företags samkostnader på den eller de produk- ter eller tjänster som berörs av den ak— tuella prissamverkan och på företagets verksamhet i övrigt.
Enl-igt utredningens mening ligger det bäst i linje med KBL:s karaktär och den praxis för skadlighetsbedömning som vuxit fram vid NFR, att man vid prövning av prissamverkans effekt gör en avvägning av konkurrensbegräns- nlingens verkningar på företagsstruktu- ren, prisnivån och kostnadsstrukturen. De av utredningen företagna analyserna torde härvid kunna vara till ledning. Konkurrensmyndigheternas arbete bör i första band vara inriktat på att helt undanröja skadlig prissamverkan; en-
bart prissänkning bör anses otillräck- lig, eftersom verksamheten bör bedri- vas långsiktigt och ej åsyfta priskon- troll. Konkurrensintensiteten utgör ett viktigt moment vid skadlighetspröv- ningen, främst om det vid sidan av de under bedömning varande prissamver- kande företagen finns andra samverkan- de företagsgrupper eller fristående före- tag av viss betydelse. Konkurrensinten- siteten bör bedömas inte endast efter förekomsten av direkt priskonkurrens utan också efter strukturutvecklingen. I en bransch, som under relativt oföränd- rade efterfrågeförhållanden karakterise- ras av omfattande strukturförändringar, kan konkurrensen antas vara verksam, även om den inte kommer till uttryck i mera väsentliga skillnader i pris mellan olika företag eller företagsgrupper. Star— ka indicier på skadlig verkan föreligger däremot, när strukturen i en bransch med prissamverkan kan betecknas som statisk och inträffade kostnadsökningar, t. ex. lönehöjningar, tämligen omedel- bart och fullständigt slår igenom i pris- sättningen.
Bindande horisontellt prissamarbete utgör en form av konkurrensbegräns- ning som typiskt sett är föga förenlig med KBL. Sådant samarbete motverkar ett av lagstiftningens ovan angivna syf— ten: att undanröja hinder för priskon- kurrens. Som framgår av kap. 5 har om- fattningen av samarbetsformen minskat väsentligt under de år KBL tillämpats. Bakom utredningens ställningstagande till frågan om generellt förbud mot pris- samarbete ligger bl. a. dess uppfattning, att det bör visa sig möjligt att med stöd av 5 & KBL i det väsentliga undanröja sådana kvarvarande fall av bindande horisontellt prissamarbete som kan be- dömas som skadliga.
Med hänsyn till KBL:s målsättning bör bindande prissamverkan bedömas strängare än rent oförbindande. Avgö-
rande fö'r frågan huruvida prissamarbe- tet i ett visst fall bör betraktas som bin- dande eller ej synes vara i vad mån en företagare som ej tillämpar de inom den samverkande gruppen utarbetade prissättningsnormerna utsätts för sank- tionsåtgärder. Det kan påpekas att det vanligen är av mindre betydelse om samarbetet sker i sådan form att avvi- kelser kan beivras som kontraktsbrott, eftersom övriga deltagande företag som regel genom olika typer av ekonomisk press, exempelvis diskriminerande åt- gärder, torde förfoga över sanktionsfor- mer som normalt uppfattas som effek— tivare än de rättsliga.
När det gäller bedömningen av in- landsverkningar av exportkarteller (jämför bil. 1), vill utredningen under- stryka vikten av att ingående undersök- ningar görs av denna konkurrensbe- gränsningsform, särskilt vad gäller re- lationen mellan samarbete på inlands— respektive exportmarknaderna. Före- komsten av exportförsäljning inom en kartell behöver inte alltid motivera samarbete på hemmamarknaden; det ankommer här som annars på myn- digheterna att pröva hållbarheten av de motiv som framförs och väga för- och nackdelar av samarbetet. Det kan härvid t. ex. visa sig att det endast är kortsiktigt som exporten främjas genom konkurrensbegränsande samverkan och att kartellen genom att verka struktur- konserverande medför sådan skada på längre sikt att den snarast bör undan- röjas.
Prissamverkan av bindande karaktär förekommer inte endast inom industrin utan även när det gäller vissa tjänster. Samhällsutvecklingen medför att tjäns- tesektorn blir alltmer betydelsefull. Då härtill kommer att denna i stor utsträck- ning är tämligen skyddad från utländsk konkurrens, utgör konkurrensbegräns- ningar inom denna sektor företeelser
som bör ägnas särskild uppmärksamhet från pris— och konkurrensmyndigheter- nas sida. Det bör i detta sammanhang erinras om att affärsbankernas pris- bindningar i fråga om inlåningsräntor och tjänster samt prissamverkan inom ett flertal konsultbranscher för närva- rande är föremål för handläggning hos myndigheterna.
Horisontell prissamverkan av oför- bindande karaktär kan som ovan fram- hållits inte ses som en enhetlig före- teelse. Mot bakgrunden av den gjorda gränsdragningen mellan bindande och oförbindande prissamverkan vill utred- ningen —— under hänvisning till analy- sen i kap. 7 —— framhålla, att även sam- verkan som i och för sig är helt oför- bindande i många fall kan i hög grad motverka priskonkurrens.
Detta synes särskilt kunna vara fallet när företagen i en bransch har en täm— ligen homogen och statisk struktur och (let inte föreligger mera betydande fak- tisk eller potentiell konkurrens från andra branscher eller utländska företag. Även oförbindande prissamverkan torde i sådana branscher i stor utsträckning medföra skadlig verkan enligt KBL och därför böra undanröjas.
Påpekas bör att det huvudmotiv som i regel utåt anförs för utfärdande av prisrekommendationer från bnansch- föreningar och liknande — underlät- tande av de enskilda företagens pris— kalkyleringsarbete _ äger väsentligt olika tyngd i skilda branscher, så som framgått av undersökningarna och ana- lyserna av denna fråga i kap. 3, 5 och 7. Det förekommer branscher där antalet prisangivelser för varor eller tjänster är så pass ringa, att någon nämnvärd ra- tionaliseringseffekt knappast kan påvi- sas. Den i kap. 5 berörda frisörbranschen synes utgöra ett exempel härpå. I dessa fall torde samverkans huvudsakliga syfte vara att motverka priskonkurrens.
Vad gäller skadlighetsbedömningen av horisontella prisrekommendationer i övrigt vill utredningen i detta sam- manhang endast betona vikten av nu- dersökningar av vilket inflytande de prissamverkanlde företagens priser äger på prisnivån i branschen, regionalt eller för hela landet. När det finns olika block av företag eller företagsgrupper på marknaden, är det av stort intresse att utreda vilket block som kan betecknas som prisledande. Visar det sig därvid att det är de prissamverkande företagen som dirigerar prisnivån i branschen, utgör detta en effekt av vikt vid pröv- ningen av om samverkan medför skad- lig verkan enligt KBL.
I anslutning till bedömningen av de vertikala konkurrensbegränsningarna på prissidan (närmare behandlade i kap. 6 och 7) vill utredningen erinra om sitt uttalande ovan, att konkurrens- politiken måste sörja för att det blir konsumenterna som genom sitt val av produkter och inköpsställen avgör vilka konkurrensmedel som är effektiva. Det är konsumenternas sak att bestämma vilka kombinationer av t. ex. pris och service de önskar gynna. Då konsumen- ternas preferenser som regel skiljer sig härvidlag, är det naturliga på flertalet distributions- och tjänsteområden att företag som satsar på olika konkurrens- medel tävlar sida vid sida. Som fram- hållits i kap. 4 bygger bruttoprisförbu- det på denna uppfattning. Vikten av priskonkurrens & distributionen och in- gripanden mot diskriminerande åtgär— der riktade mot priskonkurrerande före- tagsformer har mot denna bakgrund framhållits i det föregående.
Distinktionen mellan bindande och oförbindande former av horisontell pris- samverkan äger relevans även för ver— tikala prisangivelser. Av praxis fram- går att leveransvägran och andra dis- kriminerande åtgärder, vars reella mo-
tiv är att återförsäljaren underskridit en av leverantören utfärdad prisrekom- mendation, betraktas som ett kringgå— ende av bruttoprisförbudet och bedöms som skadlig enligt 5 ?; KBL. Påtryck- ningar riktade mot leverantör & syfte att påverka denne att vägra konkurre- rande återförsäljare affärsförbindelse har i praxis betecknats som oförenliga med de principer som ligger bakom KBL. Utredningen vill framhålla vikten av att företeelser av denna otillbörliga art utmönstras.
Undersökningarna :av de vertikala prisrekommendationernas konkurrens- begränsande effekt visar, att denna även i övrigt är i hög grad beroende av i vad mån prisangivelsen kombineras med andra konkurrensbegränsande åt— gärder. Det finns härvid anledning att särskilt uppmärksamma exklusiv och annan selektiv försäljningspolitik. Det är i vissa branscher vanligt förekom- mande att leverantörerna utväljer sina återförsäljare så att endast sådana som inte kan befaras föra en aktiv pris- politik upptas som kunder.
Från företagsekonomisk synpunkt kan ofta goda skäl åberopas för selektiv försäljning. Dessa måste emellertid vid vägningen enligt 5 % KBL ställas mot de samhällsekonomiska verkningarna. De hittills utbildade bedömningsprinciper- na har konstaterats innebära att skad- lighetsbedömningen kan påkalla en ge- nombrytning även av i och för sig konsekvent genomförda selektiva sys- tem (s. 50 ff). Vid prövningen enligt 5 'g' fästes särskilt (avseende vid allmänna konkurrenssynpunkter. Som exempel på sådana kan nämnas försvårande av pris— konkurrens, av marknadsinträde, av nya företagsformers konkurrensbetingelser och av konsumenternas. möjligheter att välja mellan olika kombinationer av pris och service vid anskaffning av va- ran. Utredningen utgår från att selektiv försäljning som grundas på återförsäl-
jarnas prispolitik inte utgör ett godtag- bart skäl för leveransvägran, även om försäljningssystemet skulle vara i och för sig konsekvent uppbyggt. En mot- satt ståndpunkt härvidlag synes knap- past förenlig med bruttoprisförbudets syfte.
Distributionsutvecklingen under se- nare år gör det påkallat att den selek- tiva försäljningens problem ägnas stor uppmärksamhet från konkurrensmyn- digheternas sida. Härvid bör man sär- skilt observe-ra de verkningar på en branschs strukturella förhållanden som ett mera allmänt bruk av selektiv för— säljning kan medföra. Om det finns goda möjligheter att substituena en viss leve- rantörs vara med produkter från annat håll, kan en leveransvägran grundad på selektiv försäljning i vissa fall te sig mindre väsentlig från konkurrenssyn- punkt. Läget blir emellertid annorlunda om selektiv försäljning är gängse inom en bransch. Återförsäljarnas möjligheter till varuanskaffning blir då tämligen låsta. Denna »låsningseffekt» accentue— ras av den ökade produktdifferentie— ringen som bidrar till att minska när- liggande varors substituerbarhet. Detta innebär att intensiteten i priskonkur— rensen mellan olika märkesvaror inom samma varuslag (mellanmärkeskonkur- rens) kan tendera att avta, varigenom behovet av priskonkurrens i återförsäl- jarledet på varje särskilt märke (inoma märkeskonkurrens) fnamstår som sentligt från allmän konkurrenssyn- punkt. I syfte att nå ett fastare under- lag för bedömning av den selektiva för- säljningen föreslår utredningen i det följande under rubriken Reformering av kartellregistret, att exklusivavtal i ökad utsträckning intas i registret.
De vådor som selektiv försäljning kan medföra från struktursynpunkt be- lyses enligt utredningens uppfattning av förhållandena i bilbranschen. Utred- ningen vill om konkurrensförhållande-
vä-
na i denna bransch (se 5. 77 ff) här an- föra följande.
Få detaljhandelsbranscher torde vara så i detalj reglerade genom konkurrens— begränsningar som bilhandeln. Distri- butionen av nya bilar är strängt selektiv och i allmänhet byggd på dubbelsidiga exklusivavtal. Då det härjämte förekom- mer områdesuppdelning mellan återför- säljarna och olika åtgärder vidtagits för att försvåra för konsumenten att göra sitt inköp hos annan återförsäljare än den som är auktoriserad i konsumen- tens hemort kommer knappast någon inommärkeskonkurrens till stånd. Det är inte heller möjligt för återförsäljare att sälja ett brett sortiment (bilvaruhus). För nya bilar och reservdelar utfärdar leverantörerna nästan alltid vertikala prisrekommendationer. Den priskon- kurrens som förekommer genom mellan— märkeskonkurrens sker vanligen i form av olika slag av dold rabattgivning. Marknaden behärskas av ett halvdussin märken som är inbördes så differentie- rade genom produktolikheter och re- klampåverkan, att detta i betydande mån påverkar mellanmärkeskonkurren- sen. Man är inom branschen angelägen att sammankoppla de tre funktionerna bilförsäljning, reservdelsförsäljning och verkstadsarbete. För verkstäder, som ej är auktoriserade som återförsäljare, till- lämpas ett klassningsförfarande, som kan innebära en diskriminering i pris- hänseende.
Utredningen finner det anmärknings- värt att konkurrensförhållandena i en detaljhandelsbransch av denna bety- delse ännu är bundna på detta sätt. Det måste konstateras att den strukturom- vandling, innebärande bl.a. uppkoms— ten av nya företagsformer, som skett inom stora delar av handeln i övrigt under denna tid i stort sett saknar mot- svarighet i bilbranschen. De principer om valmöjlighet för konsumenterna, som kommit till uttryck genom bruttopris-
förbudet, kan ej sägas ha slagit igenom i bilbranschen. Påfallande är bl. a. att lågpriskanaler, t. ex. i form av bilvaru— hus, vuxit fram i så ringa utsträckning. Detta synes sammanhänga med det ex- klusiva försäljningssystemet. Som redan anmärkts kan emellertid detta alltid ge- nombrytas om så är påkallat av hänsyn till allmänna konkurrenssynpunkter. Utan att ta ståndpunkt till konkreta ärenden vill utredningen framhålla att den finner det angeläget att lågpriskana- ler med direkt affärsförbindelse med tillverkare eller generalagent uppkom— mer i branschen. Erfarenheter från and- ra branscher visar att den konkurrens sådana företagsformer bjuder är mycket värdefull från allmän synpunkt. Denna utveckling torde kunna åstadkommas inom ramen för nuvarande lagstiftning i 5 och 21 %% KBL. Utredningen vill till- lägga att det bör tillkomma konsumen- terna att avgöra i vilken utsträckning de önskar de tre funktionerna bilförsälj- ning, reservdelsförsäljning och verk— stadsarbete förlagda till samma företag. Klassningsförfarandet för verkstäder sy- nes böra ytterligare prövas mot bak— grunden av de nuvarande förhållandena inom branschen.
Begreppet cirkapris
De skäl som föranlett utredningen att verka för övergång från termen rikt- pris till termen cirkapris har berörts i det föregående. Det har därvid fram- hållits att beteckningen cirkapris valts med tanke på att den markerar de re— kommenderade prisernas oförbindande karaktär och därigenom bör kunna bi— dra till rörligare prissättning i fram- tiden. Utredningen föreslår i det föl- jande att konsumenterna görs uppmärk- samma på termens innebörd i samband med en särskild prisupplysningskam— panj. I detta avsnitt kommenteras inne— börden av begreppet cirkapris och det sätt på vilket begreppet bör användas.
Först bör emellertid framhållas att utredningen funnit det nödvändigt att prissamarbetet helt avvecklas i många fall där det nu förekommer. Skadlighets- bedömningen enligt KBL har behandlats bl. a. i närmast föregående avsnitt. Det har därvid framgått att även oförhin- dande prissamverkan & stor utsträck- ning medför skadlig verkan enligt KBL och därför bör undanröjas. För denna bedömning saknar det större betydelse att en horisontell riktprislista i fortsätt— ningen benämns eirkaprislista eller ett vertikalt riktpris cirkapris. övergången till termen cirkapris sammanhänger med att utredningen inte funnit sig böna föreslå ett generellt förbud mot pris- samverkan. Det är för de fall i vilka prissamverkan får tolereras som ter- men cirkapris har tillskapats i syfte att motverka olägenheterna av samver- kan. Fördelaktigast från konkurrenssyn- punkt är dock i normalfall, att vertikala och horisontella prisrekommendationer helt undviks. Företag och organisationer bör därför sträva efter att avveckla dem i så stor utsträckning som möjligt. Det är mot denna bakgrund som utredning- en i det följande föreslår att begagnan- det av cirkaprissättning skall särskilt motiveras i samband med registrering vid SPK.
Vad gäller den närmare innebörden av termen cirkapris bör understrykas, att ordet inte är att uppfatta såsom ut- tryckande någon begränsning av möjliga prisavvikelser, vare sig uppåt eller ned- åt. En återförsäljare som vidareförsäljer en förnödenhet för vilken cirkapris an- givits är oförhindrad att göra hur stora avvikelser som helst från cirkapriset. Man bör ej göra någon analogi från or- det cirkas innebörd när det används som beteckning för angiven mycken- het av en vara (jfr 66 5 andra stycket köplagen). En av Stockholms Handels— kammare före-tagen utredning visar att
ordet cirkapris tidigare inte erhållit nå— gon viss betydelse i handelsbruk, i den mån det alls begagnats (Handelsbruk V s. 60).
En förutsättning för att övergången till termen cirkapris skall kunna ske utan lagstiftningsåtgärder är att man inom näningslivet helt avstår från att i fortsättningen använda beteckningen riktpris. Med hänsyn till resultatet av de av utredningen företagna undersök— ningarna om konsumenternas sätt att uppfatta ordet riktpris, kan detta i framtiden inte anses klargöra på ett tillfredsställande sätt att priset får un— derskridas. Avvecklingen av bruket av termen riktpris bör vara genomförd före utgången av år 1966. Under en över- gångstid av 1—2 år bör dock ordet rikt- pris kunna kvarstå i kataloger, på för- packningar och motsvarande som får- digställts senast 1966.
Termen cirkapris skall begagnas för såväl vertikala som horisontella pris- rekommendationer. Med cirkapris mer eller mindre synonyma uttryck bör ej begagnas, givetvis med undantag för ter- men »pris cirka» eller »pris ca». L'tred- ningen har efter noggrann prövning funnit ordet cirkapris utgöra det bästa uttrycket. Det är från konsumentupplys- ningssynpunkt lämpligast att man en- dast begagnar en beteckning, vars inne— börd gjorts välkänd. Vid till konsumen- ter riktad prisannonsering synes dock ungefärliga prisangivelser kunna göras genom användning av »prisklass» eller »i OOO-kronorsklassen».
Det är väsentligt att cirkapr'iset, som naturligt är, anges med ett avrundat belopp. Angivelser av typen »cirkapris 6.95», »cirkapris 97 kronor» och lik- nande måste anses olämpliga från bl. a. konsumentupplysande synpunkt. När cirkapris anges för varor i mycket låga prislägen, där priskonkurrensen ofta sker inom spännvidden av några ören,
bör dock ett på öret exakt cirkapris kunna anges, t. ex. »cirkapris 33 öre». Med hänsyn till det sätt på vilket cirka- priset bör anges, torde det vanligen vara lämpligast att leverantörer, som hittills beräknat återförsäljarrabatt med ut- gångspunkt från vertikalt riktpris, över- går till att lägga återförsäljarens netto- pris till grund för beräkningen, något som inte bör möta några större prak- tiska hinder.
En prisangivelses karaktär av cirka- pris måste komma till tydligt uttryck i annonser och prislistor. Uppgiften får ej placeras undanskymt utan skall ut- sättas på sådant sätt att den lätt upp- märksammas. I prislistor och kataloger bör sålunda beloppens karaktär av cirkapris anges på varje sida.
Vad nu sagts om cirkapris bör i till- lämpliga delar gälla även för prissam- verkan i form av rekommenderade kal- kylpålägg och liknande förfaranden. På- läggssatserna bör sålunda anges ungefär- ligt och med begagnande av beteckning- en cirka, t. ex. »cirka 20 procent».
Det förekommer i vissa branscher att annonser, kataloger och motsvaran- de utåt framträder i en viss angiven återförsäljares namn, ehuru de utarbe- tats centralt och meddelade priser i rea- liteten tillkommit i horisontell prissam- verkan eller utgör en vertikal rekom- mendation och således ej är ett resultat av självständig priskalkylering från den angivne återförsäljarens sida. I dylika fall bör enligt utredningens uppfattning ett centralt utfärdat pris anges som cirkapris. Det är angeläget att alla före— teelser av ifrågavarande slag, till för- hindrande av kringgående, bedöms med utgångspunkt från deras reella ekono- miska syften och verkningar.
Annonsering i vilken en företagare jämför sitt eget pris med annat pris — hittills i regel ett vertikalt riktpris -—— har berörts i kap. 6. Enligt utredning-
ens mening utgör den jämförande pris- annonseringen ett från konsumentsyn- punkt välkommet inslag i konkurren- sen, förutsatt att de gjorda jämförelser- na ej är oriktiga. Övergången till cirka- pris med dess mindre exakta angivelse av prisnivån synes underlätta företa- garnas möjligheter att göra icke vilse- ledande jämförelser mellan de egna pri- serna och andra företags prisnivå. Över- gången bör härigenom bereda väg för ett ökat bruk av jämförande prisannon- sering.
Utredningen vill avslutningsvis un- derstryka att konkurrensmyndigheterna bör noga följa övergången till cirkapris och företagens sätt att i fortsättningen begagna denna beteckning. Som förut framhållits utgör såväl horisontella som vertikala prisrekommendationer kon- kurrensbegränsningar som kan medföra skadlig verkan enligt 5 5 KBL. I vissa fall kan den skadliga verkan ligga däri att rekominenadationens oförbindande karaktär inte tydligt framgår. Om kon- sumenterna av en förnödenhet härige— nom i större utsträckning bibringas den felaktiga uppfattningen att en prisre— kommendation utgör ett mera fast pris, torde detta bl. a. på längre sikt påverka prisbildningen på varan. Det torde visa sig möjligt att på ett tillfredsställande sätt övervaka handhavandet av cirka- priserna och därvid förverkliga utred- ningens intentioner inom ramen för den nuvarande KBL.
Prisövervakning och undersökningsverksamhet
Vid sidan av att SPK allmänt följer pris- utvecklingen, bedriver nämnden mera intensiv prisövervakning på särskilda områden. En viktig uppgift för denna övervakning har varit att medverka till
att inte omläggningar av exempelvis indirekta skatter medfört omotiverade prisförändringar. SPK bedrev i detta syfte intensiv prisövervakning bl. a. i samband med den allmänna varuskat— tens införande 1960 och vid dess höj- ningar 1962 och 1965. Vid dessa tillfäl- len torde övervakningen ha verksamt bidragit till att det i huvudsak inte före- kom, att priserna steg mer än vad som motiverades av skatten. Nämndens mera kontinuerliga prisövervakning är i hu- vudsak att se som ett led i dess under— sökningsuppgifter rörande konkurrens— begränsningar och särskilt inriktad på områden med ofullständig konkurrens, bl. a. i form av oligopolistisk prisbild- ning eller prissamarbete mellan före- tag. Övervakning av riktprissättningen spelar här en framskjuten roll.
SPK:s befogenheter på prisövervak— ningsområdet är omfattande. Som när- mare utvecklats av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor (stencil H 1965: 2 s. 56 ff) innefattar befogenhe- terna rätt att anmana företagare att an- mäla prisändringar till nämnden så fort de företas samt att delge nämnden skälen för dessa tillsammans med bak- omliggande kalkyler. Anmaningarna kan ges en mera generell utformning, t. ex. genom att avse alla prisförändringar under en angiven tidsperiod.
SPK:s prisövervakning bygger emel- lertid endast delvis på prisuppgifter som företagen tillhandahåller nämnden. Erforderliga uppgifter insamlas till stor del genom nämndens fältorganisation. Som underlag för butiksurvalet vid de- taljhandelsundersökningar förs ett sär— skilt butiksregister vid nämnden som omfattar i princip samtliga butiker, in- klusive vissa kategorier av hantverks- företag, inom ett statistiskt urval av kom- muner över hela landet. Materialbear- betningen sker vid SPK, främst dess andra byrå.
Under våren 1966 har en intensifie- ring av prisövervakningen inletts som ett led i strävandena att motverka pris- stegringar. Det kan i detta samman- hang erinras om att näringslivets hu- vudorganisationer i det ovan berörda offentliga uttalandet av den 6 april 1966 (bil. 7) uppmanade sina medlem- mar och medlemsorganisationer att iakt- ta sträng återhållsamhet vid kalkyle- ring och prissättning på varor och tjänster. Utredningen vill i anslutning till uttalandet framhålla, att ett viktigt led i prisåterhållsamheten bör vara att göra mer än vanliga ansträngningar för att pressa kostnader av olika slag. Man bör erinra sig att förväntningar om kommande prisstegringar i vissa lägen kan medföra, att företagen uppträder på sådant sätt att dylika prisstegring- ar delvis faktiskt inträffar, fastän för— väntningarna från början kanske inte varit helt motiverade.
Chefen för finansdepartementet har i en den 21 april 1966 avgiven proposi— tion till riksdagen angående komplette- ring av riksstatsförslaget för budget- året 1966/67 m.m. berört prisövervak- ningen och därvid anfört (prop. 1966: 125 s. 30 f).
Det är regeringens avsikt att förstärka prisövervakningen. I den mån prisstegringar mer allmänt blir följden av avtalsuppgö- relsen motverkas den eftersträvade och spe- ciellt för låglönegrupperna önskvärda real- löneförbättringen. Risk föreligger att all- männa lönestegringar leder till prishöj- ningar även på områden, där de inte är kostnadsmässigt motiverade. Denna risk är särskilt påtaglig i branscher, där priskon- kurrensen exempelvis genom överenskom- melser företagen emellan är svag eller rent av helt upphävd.
Därför måste från samhällets sida alla ansträngningar göras för att såvitt möjligt motverka tendenser till prisstegringar. Det- ta bör ske inom ramen för den prispolitik som nu förs. I första hand bör prisutveck— lingen följas med skärpt uppmärksamhet. Åtgärder skall sålunda vidtas för att effek-
tivisera den löpande prisövervakningen. Sta- tens pris- och kartellnämnd bör erhålla härför erforderliga resurser. En slagkraftig offentlig redovisning av fakta rörande pris— förhållandena på viktiga områden bör efter- strävas i syfte att stärka konsumenternas prismedvetenhet och öka förutsättningarna för en mera aktiv priskonkurrens. Förbätt- rade metoder för konsumentupplysning på prisområdet övervägs. Ökad samverkan kan visa sig erforderlig mellan de statliga or- ganen och de organisationer som företräder konsumenternas intressen.
SPK har i ett den 2 maj 1966 utsänt pressmeddelande uttalat, att dess sty— relse beslutat skärpa nämndens hittills— varande praxis ifråga om företagens skyldighet att anmäla prisförändringar samt intensifiera nämndens upplys- nings— och informationsverksamhet i prisfrågor. I pressmeddelandet uttala- des bl. a. följande.
Skyldigheten att anmäla prisändringar kommer i första hand att utvidgas beträf- fande branscher och varuområden, där olika former av centraliserad prissättning förelig— ger.
Redan tidigare har nämnden fortlöpande inhämtat riktprislistor, som utgivits av oli- ka sammanslutningar av företagare, fram- för allt inom handeln (lokala eller regionala livsmedelshandlareföreningar, kooperativa lagercentraler, järn-, färg- och parfymhan- delns riksorganisationer m. fl.) Denna upp- giftsinsamling kommer nu att ytterligare utvidgas och systematiseras. Utöver själva prislistorna kommer särskilda uppgifter att infordras om sådana prisändringar, som görs i syfte att höja handelsmarginalerna. I fall av mera påfallande höjningar kommer de kalkyler, som legat till grund för pris— ändringarna att inhämtas och granskas.
Det på detta sätt insamlade prislistemate— rialet kompletteras med särskilda prisinsam- lingar. Härvid kommer bl. a. riktprisfölj- samheten att granskas. Nämnden är bl. a. angelägen om att konstatera huruvida den nyligen föreslagna övergången till termen »cirkapris» i stället för >>riktpris>> medför någon ändring i följsamheten till de i pris- listorna angivna priserna. I anslutning till granskningen av handelns prislistor kom- mer liksom hittills men i ökad omfattning ändringar i leverantörernas prissättning att granskas på grundval av vederbörande före-
tags kalkyler. I samband härmed torde det i en del fall bli särskild anledning att upp— märksamma förändringar i förpackniugs— storlekar och vikter.
Den utvidgade skyldigheten att inrappor- tera prisändringar kommer även att tilläm- pas på företag, som anger s. k. vertikala riktpriser, d. v. s. rekommenderade priser för återförsäljare. Ifråga om viktigare varu— slag kommer tillverkare och grossister, som utfärdar dylika prisrekommendationer, att i ökad omfattning åläggas skyldighet att till nämnden anmäla prisändringar.
Utredningen vill i anslutning till de redovisade uttalandena framhålla vik— ten av att prisövervakningen går på djupet och så långt som möjligt samord- nas med nämndens undersöknings- och upplysningsverksamhet i övrigt. Över- vakningen bör i första hand inriktas på från konkurrenssynpunkt särskilt väsentliga områden, såsom branscher med ofullständig konkurrens i form av oligopolistisk prisbildning eller riktpris- sättning, och inte begränsas till en redo— visning av enbart prisförändringar utan också gälla bl. a. strukturutvecklingen. Som framhållits av SPK bör företagen i ökad utsträckning åläggas motivera sina prisförändringar mot bakgrunden av marknadssituationen och delge nämn- den sina kalkyler. Övervakningen bör ges en sådan utformning att de på olika områden framkomna resultaten i högre grad än nu direkt kan läggas till grund för NO:s bedömning. Den betydelse publicitet kring utredningsresultaten äger bör särskilt understrykas. Erfaren- heten visar att slagkraftigt utformad publicitet kan verksamt bidra till un- danröjande av icke godtagbara förhål- landen på pris- och konkurrensområdet. Man bör vid utformningen av prisunder- sökningarna eftersträva att resultaten kan begagnas som material för nämn— dens prisupplysande verksamhet, vilken behandlas närmare nedan. Publicitets— aspektens betydelse bör särskilt beaktas vid handhavandet av sekretessbestäm-
melserna. Hela undersökningar bör om möjligt ej hemlighållas utan det synes lämpligare att de uppgifter, som med hänsyn till sekretesslagens bestämmelser ej kan offentliggöras, samlas i särskilda bilagor.
Utredningen vill understryka vikten av att prisövervakningen ges tillräckli- ga personalresurser. Den utbyggnad av verksamheten, som ägde rum 1965 på förslag av arbetsgruppen för prisöver- vakningsfrågor, bör göras permanent. En ytterligare förstärkning torde kom- ma att visa sig erforderlig.
Utbyggd registrering av konkurrensbegränsningar
Registrerings- och undersökningsverk- samheten hänger nära samman på pris- och konkurrensområdet. Registrerings- åtgärder leder till permanent publici- tet, ger utgångspunkter för framtida un- dersökningar och NO:s ingripanden samt underlättar en samlad bedömning av pris- och konkurrenssituationen på ett visst område. En aktiv och omfat- tande registreringsverksamhet är ett viktigt led i fullföljandet av en av SPK:s viktigaste uppgifter: att ge ökad insyn i näringslivets förhållanden. Registre- ring innebär i och för sig inte något ställningstagande till frågan om regi- strerade konkurrensbegränsningars eventuella skadlighet, men erfarenhets- mässigt torde redan vetskapen om att vidtagna åtgärder registreras medföra en hämsko på benägenheten att vidta konkurrensbegränsande åtgärder som är tvivelaktiga från allmän synpunkt.
Registreringsverksamheten bedrivs fortfarande inom den ram och efter de huvudlinjer som drogs upp i samband med kartellregistrets inrättande 1946. Det är i stort sett endast egentliga kar- tellavtal som registreras. Som utredning-
en tidigare framhållit har emellertid andra arter av konkurrensbegränsning än egentliga karteller ökat i betydelse på senare år, något som främst sam- manhänger med den pågående struktur- omvandlingen. Utredningen har funnit bl. a. denna utveckling kräva en refor- mering av det nuvarande kartellregist- ret samt upprättande av en förteckning även över monopol, oligopol och större företagssammanslagningar och av verti- kala prisangivelser. Förslagens genom- förande erfordrar ej lagändringar.
Reformering av kartellregistret
Under de närmare tjugu år som kar- tellregistreringen nu bedrivits, har en administrativ praxis vuxit fram, såväl när det gäller uppgifter som infordras i samband med registrering som av- gränsning av de typer av samverkan som registreras. Enligt utredningens mening finns det anledning att nu, in— om lagens ram, ompröva utformningen av denna praxis.
Det nuvarande kartellregistret inne- håller inga närmare data om de regi- strerade avtalens ekonomiska omfatt- ning. Akterna till avtal om prissamver- kan saknar ofta t. ex. aktuella prislistor. Man anmanar ej de deltagande företa— gen att redovisa motiven för samarbe— tet. Detta sammanhänger med verksam— hetens grundläggande syfte att regi- strera själva det konkurrensbegränsan- de samarbetet. Det torde dock numera vara lämpligt att låta registret innehålla mera fylliga uppgifter och därigenom ge det ökat värde som informationskäl- la. Man bör härvid erinra om den be- tydelse registret äger för NO som bas för dennes kartellsanerande arbete. Det synes kunna övervägas att i praxis gö- ra en differentiering när det gäller om— fattningen av de uppgifter som regi— streras, så att fylligare uppgifter regi-
streras om särskilt betydelsefulla kar- tellavtal.
Enligt praxis intas ej vissa i och för sig enligt uppgiftsskyldighetslagen re- gistreringsbara former av konkurrens- begränsande avtal i registret. Här må bl. a. nämnas vissa inköpsföreningar typer av exklusivavtal. Inköps- föreningarna utgör emellertid ett vik- tigt led i den pågående koncentratio- nen och exklusivavtalen —— den mest långtgående formen av selektiv försälj- ning — har på senare år tilldragit sig väsentligt ökat intresse från konkur- rensbegränsningssynpunkt. Exklusivav- talens samlade betydelse för konkur- rens- och strukturförhållandena i vissa branscher är påfallande. Givetvis måste vissa begränsningar alltid uppställas i praxis för registreringsverksamhetens omfattning, så att inte resurserna i stor utsträckning tas i anspråk för registre- ring av avtal av från pris— och konkur— renssynpunkt mindre betydande beskaf- fenhet. Utredningen vill dock ifrågasätta om inte registreringspraxis numera får anses vara väl snäv i bl. a. nu nämnda hänseenden.
Utredningen vill understryka bety- delsen av att man bedriver en effektiv uppspårning av registreringspliktiga överenskommelser. Det är av vikt bl. a. för NO:s kartellsanerande arbete att kar- tellregistret är så fullständigt som möj- ligt. ökade resurser torde här böra sät- tas in och moderna tekniska hjälpmedel användas.
och
Registrering av monopol och oligopol
Som redan påpekats har den starka koncentrationen i svenskt näringsliv medfört, att tyngdpunkten inom konkur- rensbegränsningsområdet i viss mån förskjutits från kartellavtal mellan fri- stående företag till bedömning av stora beslutsenheter av monopol- eller oligo-
polkaraktär. Det synes därför lämp- ligt att SPK fortlöpande följer ut- vecklingen genom särskild registrering även av storföretagen. Utredningen av- ser härvid registrering av monopol, oli- gopol samt större företagsköp och fu- sioner. En registrering endast av kar- teller synes ej ge den insyn i systema- tisk form i näringslivets konkurrensbe— gränsningar som ter sig påkallad. Tan- ken på en registrering av storföretag har förut framförts, bl.a. av prisöver- vakningskommittén (SOU 1961: 3 s. 99, jfr. prop. 1961:86 s. 65). SPK beslöt 1961 att upprätta en vägledande för- teckning över andra konkurrensbe— gränsningar än kartellavtal, främst mo- nopol och oligopol.
Den föreslagna verksamheten bör ej utformas som en mot kartellregistrering— en svarande formell registrering utan ges formen av ett internt förtecknings- arbete hos nämnden, vars resultat pub- liceras i form av samlade undersök— ningar. Arbetet bör utföras i anslut- ning till nämndens registreringsverk- samhet i övrigt och i nära kontakt med registrerings- och undersökningsarbetet inom statistiska centralbyrån och kon- centrationsutredningen. Utredningen vill även peka på det material till be- lysning av koncentrationsrörelsen som insamlats inom Studieförbundet Nä— ringsliv och Samhälle (SNS) och de erfarenheter som den i Norge och Dan- mark sedan länge genomförda registre- ringen av storföretag kan ge. De publi- cerade förteckningarna synes kunna be- nämnas storföretagsregistret.
Registrering av vertikala prisangivelser
Det är enligt utredningens mening viktigt att man från samhällets sida särskilt följer hur näringslivsorganisa- tionernas rekommendation om över-
gång från termen riktpris till cirkapris slår igenom i praktiken. Detta kan det— vis ske inom ramen för prisövervak- ningen. Med hänsyn till prissamver- kans stora betydelse från konkurrens— synpunkt bör emellertid frågan följas på ett mera systematiskt sätt.
De horisontella riktprislistorna är in- tagna i kartellregistret och övervak- ningen av övergången till cirkapris bör därför i detta fall knytas till denna re- gistreringsverksamhet. Det synes lämp- ligt att inleda reformeringen av kartell- registreringen med överenskommelser- na om prissamverkan. Företagarna bör därvid anmanas att redovisa motiven för samarbetet. Registret bör innehålla tämligen aktuella exempel på prislis- tor.
Vertikala prisangivelser, som ej utgör del av en konkurrensbegränsande över- enskommelse, registreras däremot ej i kartellregistret. Med hänsyn till den betydelse de vertikala prisrekommenda- tionerna äger från konkurrensbegräns- ningssynpunkt, synes det viktigt att även dessa blir föremål för registrering i lämplig form. Utredningen vill föreslå att SPK -— med stöd av de generella reg- lerna om uppgiftsskyldighet _— konti- nuerligt övervakar de vertikala prisan- givelserna genom att begära uppgifter av berörda leverantörer. Dessa bör an- manas att till nämnden närmare ange hur deras prisangivelser utformas och motivera varför de begagnas. Man bör på detta sätt kunna främja avvecklingen av vertikala prisangivelser i de fall före— tagen ej finner sig ha starkare skäl för dem. Primärmaterialet bör kunna ges en sådan utformning, att förekomsten av vertikala cirkapriser bättre kan bedö- mas.
SPK torde fortlöpande komma att föl- ja förändringar i prisangivelsernas om- fattning. Registreringsverksamheten bör kompletteras med undersökningar av
systemets betydelse, särskilt i fråga om följsamheten.
Registreringsverksamhetens administration
Kartellregistreringen handhas i dagens läge av en sektion på tredje utrednings— byrån, kartellrcgistersektionen. Denna består av en chef i byrådirektörs ställ- ning (Ae 25), två förste aktuarier (Ae 23 resp. Ae 21) samt en assistent (Ae 17). Sektionen anlitar tredje utredningsby- råns gemensamma biträdespersonal. Vid verksamhetens utbyggnad bör beaktas att mera kvalificerad personal i första hand bör omhänderha de planerande och beslutfattande funktionerna och att det löpande arbetet i samband med rc- gistreringsverksamheten väsentligen bör kunna utföras av rutinerad personal med lägre kompetens. För utarbetande av rutiner o. d. bör utomstående exper- tis kunna anlitas.
Med hänsyn till den omfattning re- gistreringsverksamheten i fortsättning- en erhåller enligt förslaget och dess karaktär av en i förhållande till nämn- dens övriga arbetsuppgifter avgränsad vcrksamhet, vill utredningen föreslå att den nuvarande kartellregistersektionen omvandlas till en fristående avdelning, registreringssektionen, som i likhet med upplysningssektionen ges en i förhållan— de till nämndens byråer självständig ställning.
Den närmare utformningen av utred— ningens förslag till utbyggd registrering av konkurrensbegränsningar bör an- komma på SPK. För planeringen och genomförandet av den utbyggda regi— streringsverksamheten erfordras en icke obetydlig personell förstärkning. Utred— ningen föreslår att man inrättar en be- fattning som chef för sektionen place- rad som avdelningsdirektör i B1 och samtidigt bibehåller den nuvarande
byrådirektörstjänsten. I övrigt bör den erforderliga förstärkningen avse perso- nal av assistent- och biträdeskaraktär. Det synes härvid nödvändigt att inrätta en ny assistenttjänst i högst Ag 17 och en biträdestjänst i högst Ag 13. För de- taljutformningen av den utbyggda regi- streringsverksamheten erfordras ett be- tydande engångsarbete med uppläggan- de av administrativa rutiner, varvid moderna rön angående kontorsrationali— serande åtgärder bör särskilt beaktas. Med hänsyn härtill bör ett engångs- anslag anvisas för anlitande av utom- stående expertis. Utredningen föreslår 75 000 kr. för detta ändamål.
Förstärkning av NO:s kansli
Vid bekämpningen av skadligt pris- samarbete intar NO och dennes kansli en nyckelställning. Den fortsatta sane- ring på detta område som utredningen anser nödvändig ankommer till bety- dande del på NO, främst genom att det i första hand är denne som har att age- ra på samhällets vägnar i anledning av vad som framkommer genom SPK:s re- gistrerings- och undersökningsverksam- het. Den beslutade intensifieringen av prisövervakningen kommer sålunda, lik- som den av utredningen föreslagna ut- byggda registreringsverksamheten, att öka arbetsbelastningen hos NO. För- stärkningen av SPK måste därför följas av utbyggnad av NO:s kansli. Härtill kommer att en effektiv sanering av skad- lig prissamverkan erfordrar, att NO:s kansli äger resurser att på eget initia- tiv ta upp fler ärenden angående kon- kurrensbegränsning på prissidan än vad som hittills kunnat ske -— även ef- ter den förstärkning av kansliet som genomfördes 1965. Det bör härvid be-
aktas att initiativärenden angående pris- samarbete vanligen avser förhållanden av stor ekonomisk räckvidd vars hand- läggning ofta erfordrar en betydande arbetsinsats.
Om arbets- och personalförhållanden vid NO:s kansli kan anföras följande.
Antalet ärenden per år vid kansliet har varit betydande (se bil. (i). Detta har främst berott på att antalet anmäl- ningar och förfrågningar från närings- livets egna led blivit långt fler än man räknat med. Arbetsbördan har också blivit stor genom att NO söker uppnå godtagbara lösningar förhandlingsvä— gen redan under ärendenas behandling vid kansliet. På grund av personalbrist har emellertid endast ett mindre antal kartellärenden kunnat tas upp per år på eget initiativ.
På grundval av förslag av arbets- gruppen för prisövervakningsfrågor (stencil H 1965:2 s. 48 f. och 79 f.) genomfördes under andra halvåret 1965 en förstärkning av NO-kansliets perso- nal med fyra extra befattningshavare —— två byrådirektörer i Ag 27, en byrå- direktör i Ag 25 samt en kontorist i Ag 9. Lönemedel för dessa tjänster bud- getåret 1966/67 har upptagits i 1966 års statsverksproposition. Efter denna för- stärkning finns vid kansliet inalles 17 tjänster, av vilka fem på expeditions- sidan. De ökade personalresurserna har gjort det möjligt att bygga ut organisa- tionen. Verksamheten bedrivs numera på fem rotlar.
Antalet ärenden hos NO och dessas svårighetsgrad befinner sig i växande (jfr bil. 6). Medan antalet nya ärenden åren 1962—1964 utgjorde resp. 152, 160 och 176 registrerades under 1965 215 ärenden, vilket är den högsta siffran sedan verksamhetens början år 1954. Under första halvåret 1966 var till- strömningen än större med 133 inkomna ärenden. Av de 215 nya ärendena år
1965 utgjorde 109 anmälningsärenden, den årliga genomsnittssiffran för perio- den 1954—1964 var 81. Antalet anmäl- da fall av leveransvägran, vilka under åren 1962—1964 utgjorde resp. 60, 54 och 47 steg 1965 till 70. Tendensen var densamma under första halvåret 1966, då av 65 anmälningsärenden 42 avsåg fall av leveransvägran. En ökning har också kunnat noteras beträffande ini- tiativärenden på grundval av kartell- registret. Åren 1962—1964 upptogs resp. 11, 5 och 6 kartellärenden medan siff- ran år 1965 steg till 14. Ett kartellärende avser ofta flera kartellavtal; många så- dana avtal aktualiseras för övrigt även i andra typer av ärenden. En tredje årendegrupp, där en ökning kunde kon- stateras, utgjorde remissärendena. Till de nu nämnda arbetsuppgifterna kom- mer ett mycket betydande antal skrift— liga och muntliga förfrågningsärenden från företagares sida samt den omfat- tande utåtriktade verksamhet som i oli- ka former bedrivs av i första hand NO själv men i viss utsträckning också av andra befattningshavare i form av före- drag, diskussionsdeltagande, intervjuer, artiklar 0. s. v.
På anförda skäl finner utredningen en utbyggnad av NO:s resurser vara nödvändig. Utredningen har därvid en- dast tagit upp till behandling den per- sonalförstärkning som synes erforder- lig i nuläget. Härvid bör särskilt beak- tas att tillräckliga resurser skapas för en effektiv ledning av verksamheten och för prisärendenas handläggning.
Ärendenas slutliga avgörande ankom- mer i princip på NO ensam, men på grund av omfattningen av NO:s egna arbetsuppgifter uppkommer här ofta dröjsmål. NO förfogar över en byrå- chef som närmaste man vilken enligt det för honom meddelade förordnan- det automatiskt inträder som tjf NO
vid förfall för NO genom semester, sjukdom, tjänsteresor etc. Denne byrå- chef är emellertid för närvarande tillika chef för en stor rotel. Utredningen fö- reslår att denne frigörs från chefska- pet för roteln och i stället anlitas för avlastning av NO:s arbetsuppgifter och direkt biträde med den slutliga hand- läggningen av olika ärenden. Med hän- syn till de delvis ändrade arbetsuppgif- terna bör särskild avlöningsförstärk- ning till denne byråchef utgå. Arrange- manget medför behov av en ny rotel- chef. Som sådan bör ifrågakomma en kvalificerad befattningshavare — eko- nom eller jurist — och tjänsten torde, i likhet med vad som gäller för den nuvarande byråchefen, böra placeras i B 3.
Enligt utredningens mening erford- rar vidare kravet på intensifierad verk- samhet på prissidan att NO-kansliet tillförs ytterligare personal härför. Ut- redningen vill föreslå en tjänst som förste byråsekreterare i Ag 23 att pla- ceras på prisroteln. Här framlagda för- slag överensstämmer med vad NO under hand uttalat till utredningen. Den före- slagna utbyggnaden av SPK:s registre- ringsverksamhet kommer som antytts att i framtiden göra en ytterligare för- stärkning av de personella resurserna vid NO:s kansli nödvändig. Det torde böra ankomma på NO att — när detta behov föreligger — hemställa hos Kungl. Maj:t om erforderlig förstärkning.
Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att NO:s verksamhet ställer betydande krav på SPK:s utredningsre- surser. Personal som är avsedd att i första hand disponeras för utförande av undersökningar varom NO hemställt sy- nes med hänsyn till dessa arbetsuppgif— ters vikt inte annat än i undantagsfall böra anlitas för arbetsuppgifter av an- nan karaktär.
Konsumentupplysningen
Konsumentupplysningens roll i konkurrensekonomin
Konsumentupplysningen utgör en vik- tig del av den moderna pris- och kon- kurrenspolitiken. Dess betydelse torde tidigare ha varit underskattad. Företa- gens sätt att använda olika konkurrens- medel, bland dem priset, bestäms främst av deras uppfattning om medlens effekt på efterfrågan av företagens varor och tjänster. Samhällets prisövervakande och konkurrensfrämjande insatser har emellertid hittills väsentligen varit rik- tade mot utbudssidan, d. v. s. mot olika företag i deras egenskap av säljare. Förhållandena på efterfrågesidan synes dock värda lika mycket uppmärksam- het. En väl fungerande konkurrenseko- nemi förutsätter, att köparna är orien- terade om de olika utbudens reella inne- börd och inbördes förmånlighet och handlar rationellt på grundval av dessa kunskaper. Uppenbart är att dessa för— utsättningar ofta brister.
Man får härvid skilja mellan yrkes- köpare och vanliga konsumenter. De förra äger andra möjligheter än de senare att orientera sig i den allt rika- re floran av varor och tjänster och att undgå den risk för oförnuftiga inköp, som äger samband med den moderna marknadsföringens tendenser att be- gagna exempelvis fiktiv produktdiffe- rentiering, reklam riktad till prestige- känslor eller särskilda priserbjudanden vars förmånlighet är svårbedömbar. Som framhållits vid analysen i kap. 7 av prissamverkans effekt, kan yrkeskö- parna även i viss mån neutralisera ver- kan av prissamarbete genom att ut- nyttja möjligheterna till produkt- eller importkonkurrens. Yrkesköparen torde i allmänhet inte heller ingå köpekon-
trakt på försäljningsvillkor som alltför ensidigt gynnar säljarsidans intressen och ställer köparen utan godtagbart rättsskydd vid fel, förseningar, skador etc. I alla dessa hänseenden är den en- skilde konsumenten väsentligt sämre ställd.
Den bristande balansen mellan kun- skaper och ekonomisk styrka på ut- buds- resp. efterfrågesidorna när det gäller varor och tjänster som tillhanda- hålls konsumenterna torde bl.a. på- verka prisets roll som konkurrensme- del och därigenom prisbildningen i en för konsumenterna oförmånlig riktning. För att motverka detta erfordras, som redan antytts, inte bara samhälleliga åtgärder riktade mot utbudssidan utan även åtgärder som stärker efterfrågesi- dan. Dessa brukar sammanfattas under benämningen konsumentupplysning. I sammanhanget bör man även, såsom närmare berörs nedan, beakta olika konsumentskyddande åtgärder, exem- pelvis mot vilseledande marknadsfö- ringsformer och ur säkerhetssynpunkt olämpliga varor samt mot obilliga för- säljningsvillkor.
Med hänsyn till vad som sagts om konsumentupplysningens roll i konkur— rensekonomin bör dess inriktning an- knytas till de konkurrensmedel som används på utbudssidan. Som närmare utvecklats i kap. 2 kan konkurrensmed- len hänföras till fyra huvudgrupper: pris, produkt, service och bearbetning (d. v. s. reklam och andra försäljnings- främjande åtgärder). Skall konsument- upplysningen på ett effektivt sätt kun- na öka konsumenternas möjligheter att orientera sig bland de skilda utbuden och fatta rationella beslut, är det nöd- vändigt att konsumentupplysningen be- handlar samtliga konkurrensmedel och inte endast något eller några av dessa, exempelvis produkten.
Den nuvarande upplysningsverksamheten
Samhällets verksamhet inom konsu- mentupplysningen började ganska sent men har tämligen snabbt givits ökade resurser och vidgats till nya områden. Arbetet är uppdelat på ett flertal insti- tutioner. Här må kort nämnas
statens institut för konsumentfrågor, det största statliga konsumentvarufors- kande organet med särskild inriktning på förhållandena inom hem och hus- håll;
varudeklarationsnämnden (VDN) , som har till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudekla- rationer för konsumtionsvaror;
statens konsumentråd, vars viktigaste uppgift är att fungera som samordnings- organ på konsumentområdet och
SPK, vilken som nämnt omhänder- har undersöknings- och upplysnings- verksamheten rörande pris— och kon- kurrensförhållanden inom näringslivet.
Vid sidan av statliga och halvstatliga organ utförs omfattande verksamhet av konsumentupplysande eller konsument- skyddande karaktär av ett stort antal privata institutioner. Sålunda har de stora löntagarorganisationerna och kon- sumentkooperationen under en följd av år nedlagt betydande intresse och kost- nader på konsumentupplysning, bl. a. i form av kursverksamhet. Till skillnad från vissa andra länder saknar vi där- emot i Sverige en privat, fristående or- ganisation som enbart behandlar konsu- mentfrågor och som exempelvis utför varutester och idkar publiceringsverk- samhet.
Det har under de senaste åren före- kommit en omfattande, ännu pågående, statlig utredningsverksamhet angående konsumentupplysningens framtida ut- formning. Förslag framförda i betän- kandet Effektivare konsumentupplys- ning (SOU 1964: 4), avgivet av konsu-
mentupplysningsutredningen, föranled- de beslut av statsmakterna 1964 om ut- byggnad av upplysningsavdelningen vid konsumentinstitutet (prop. 1964: 91). På förslag av arbetsgruppen för pris- övervakningsfrågor genomfördes hös- ten 1965 en viss utbyggnad av SPK:s upplysningsverksamhet, framför allt i prisfrågor. En kraftig utbyggnad av konsumentupplysningen i televisionen föreslogs i betänkandet Konsumentupp- lysning i televisionen (SOU 1964:54), som avgivits av arbetsgruppen för kon- sumentupplysning inom 1960 års ra- dioutredning. Två större utredningar pågår för närvarande. Den ena, konsu- mentupplysningsutredningen, behand- lar främst konsumtionsvaruforskning— en och den andra, 1963 års konsument- upplysningskommitté, vissa principiella frågor rörande konsumentupplysning, bl.a. förfaringssätt vid urval av varor för testning och ansvaret för lämnad upplysning. Kommittén har enligt sina direktiv bl. a. att lägga fram ett samlat förslag till publiceringsregler för den statliga konsumentupplysningen i fall då denna rör sig med värderingar av namn- givna produkters egenskaper och priser.
Det konkurrensmedel som främst be- rörs av den nuvarande konsumentupp- lysande verksamheten är produktkon- kurrensen. Den verksamhet som bedrivs vid det största organet, konsumentinsti- tutet, är nästan helt inriktad härpå. Li- kaledes avser de två pågående utred- ningarna i första hand produktupplys- ningens utbyggnad och formerna för dess presentation. Prisupplysningen, som främst bedrivs av SPK och som även avser relationen mellan pris och service, befinner sig trots den nyligen genomförda utbyggnaden i ett mera blygsamt försöksstadium. När det gäller att skydda konsumenten mot reklam och andra försäljningsfrämjande åtgärder, som kan anses vilseledande eller eljest
olämpliga, har samhället, utanför den allmänna straffrättens område, ingripit blott i mindre omfattning. Den sane- ringsverksamhet som här förekommer sker främst inom näringslivets egna led. De resurser över vilka den samman- lagda verksamheten på konsumentupp- lysningens område förfogar för när- varande är svåra att exakt mäta på grund av de många olika huvudmän- nen och vanskligheterna att avgränsa vad som bör anses som konsumentupp- lysning. Då huvuddelen av verksamhe- ten sker i statlig regi utgör emellertid de statliga årsanslagcn en tämligen god mätare. Statens anslag till konsument- institutet, VDN och konsumentrådet samt till särskild konsumentupplysning och konsumentforskning uppgår för budgetåret 1966/67 till drygt 6,5 milj. kr. Härtill kommer den upplysningsverk- samhet SPK bedriver. Det kan nämnas att de kostnader som nedlägges från näringslivets sida på bearbetningskon- kurrens torde uppgå till mellan 1500 och 2 000 milj. kr. per år, av vilket hu- vuddelen utgör reklamkostnader.
Principerna för konsumentupplysningens fortsatta utbyggnad Konsumentupplysningen torde endast befinna sig i början av sin utveckling och ännu ej ha funnit sin slutliga orga- nisatoriska utformning. Det är i nuva- rande skede väsentligt att nya initiativ samt försöksverksamhet bereds tillräck- ligt utrymme, och att upplysning knu- ten till andra konkurrensmedel än pro- dukten uppmärksammas i ökad ut- sträckning. Uppgiften att motverka den berörda bristande balansen mellan ut- buds- och efterfrågesidorna i konkur- rensekonomin, såvitt gäller varor och tjänster som tillhandahålls konsumen- terna, är mycket stor men synes ofrån- komlig för framtiden, om vi skall kun-
na fullfölja vår konsumentorienterade pris- och konkurrenspolitik. Uppenbart är att de belopp som nu årligen inves- teras i konsumentupplysning — och som inte överstiger kostnaderna för ett mindre antal stora reklamkampanjer — är otillräckliga härför. Man måste på sikt räkna med en mångdubbling av de nuvarande insatserna.
Det sagda väcker Spörsmålet om kon- sumentupplysningens framtida finan- siering. Utredningen vill ifrågasätta om inte näringslivet borde bidra med en del av kostnaderna för utbyggnaden. Detta synes befogat mot bakgrunden av att den undersökningsverksamhet, såsom varutester och prisinsamling, varpå konsumentupplysningen väsent- ligen bygger men som drar stora kost- nader, i regel är av omedelbar nytta inte bara för konsumenterna utan även för producenter och återförsäljare — både vid produktplanering och mark- nadsföring. Detta gäller även den kon- sumentfostrande verksamheten, avsedd att mera allmänt förbättra konsumen- ternas marknadsorientering. Konsu- mentskyddande verksamhet, exempel- vis åtgärder mot vilseledande eller el- jest olämpliga marknadsföringsåtgär- der synes likaledes ligga i näringslivets intresse. Reklamen har visserligen till främsta uppgift att påverka konsumen- ten till förmån för den egna varan eller tjänsten och ej att ge objektiv upplys- ning, men detta torde ej hindra att man kan tala om ett samspel mellan reklam och konsumentupplysning.1 Utredning— en vill erinra om att näringslivet i da- gens läge på olika sätt bidrar till den samlade konsumentupplysningens kost— nader och medverkar vid dess admi- nistration. Sådan medverkan bör även i framtiden vara till fördel, förutsatt att den sker i former som säkerställer upp- lysningsverksamhetens objektivitet och effektivitet.
Utredningen har emellertid funnit det angeläget att närmare uppmärksam- ma vissa brister i nuvarande konsu- mentupplysning och konsumentskydd och därvid framlägga konkreta förslag. Med hänsyn till att produktupplysning- en för närvarande är föremål för ut- redning i andra former, har riktpris- utredningen särskilt uppmärksammat de grundläggande konsumentskyddsproble- men samt upplysningen angående pris- oeh serviceförhållanden. På dessa om- råden framläggs två konkreta förslag till utbyggnad, avsedda att kunna snabbt ge- nomföras, nämligen
inrättande av en befattning som kon- sumentombudsman och utbyggd pris-
upplysning.
Konsumentombudsman ( KO )
Konsumentskyddet
I det moderna samhället kan konsumen- terna göra anspråk på skydd genom samhällets försorg mot att varor och tjänster tillhandahålls dem med hjälp av vilseledande affärsmetoder, på obil- liga försäljningsvillkor eller utan till- räckligt hänsynstagande till de risker som kan vara förknippade med varans eller tjänstens begagnande. En grund- läggande uppgift för samhället på kon- sumentområdet är därför att utforma normer för de åtgärder som kan tillåtas från säljarsidan gentemot konsumenter- na. De bestämmelser och rekommenda- tioner från samhällets sida som tillsam- mans bör bilda detta normsystem för tillåtna åtgärder behandlar inbördes skilda företeelser men synes ändock ut- göra en enhet. Det gäller i samtliga fall att företa en avvägning och gränsdrag- ning mellan otillåtet och godtagbart och göra detta utifrån synpunkten att kon- sumenternas berättigade skyddsanspråk bör tillgodoses.
Riktprisutredningen har under sitt arbete funnit det nuvarande konsument- skyddet behäftat med vissa brister. Samhället har således för närvarande mycket begränsade möjligheter att in- gripa mot t. ex. vilseledande utbud, som försvårar eller omöjliggör meningsful- la prisjämförelser, eller obilliga för- säljningsvillkor som kan medföra att in- köpet orsakar konsumenten väsentligt högre reella utgifter än det nominella priset. Utredningen har därför under- sökt möjligheterna att applicera ett mera enhetligt grepp på konsument- skyddsfrågorna från samhällets sida.
Vad gäller nuvarande förhållanden på konsumentskyddets område vill ut— redningen i korthet anmärka följande.
Vilseledande marknadsföring
Reklam och annan marknadsföring som ges en oriktig eller vilseledande utform- ning är uppenbarligen ägnad att direkt motverka konsumentupplysningens strä— vanden. Det torde numera råda tämligen allmän enighet om att dylika företeelser bör stävjas. Samhället har emellertid hittills iakttagit återhållsamhet när det gällt att ingripa mot vilseledande mark— nadsföringsåtgärder. De i brottsbalkens oredlighetskapitel förbjudna förfaran- dena avser sålunda endast vissa grava fall. De i lagen av 1931 med vissa be- stämmelser mot illojal konkurrens upp- tagna stadgandena om förbud mot il- lojal reklam och obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån har kommit att få tämligen ringa betydelse, bl.a. på grund av de inskränkande förutsättningar som upp- 1 Härom närmare Albinsson-Tengelin-Wäme-
ryd, Reklam och konsumentupplysning. En analys av deras roll som informationskällor —— med kritik och förslag, SNS, Stockholm 1965.
ställts för straffbarhet. Saneringsverk— samheten på området har i stället kom- mit att bedrivas av näringslivets egna organ, främst genom Näringslivets Opi- nionsnämnd (NOp, se härom kap. 6).
NOp äger numera viss konsumentre- presentation men saknar möjlighet att uppta ärenden annat än efter anmä- lan. Nämnden har inte tillgång till sank- tioner mot tredskande företagare. Den utomrättsliga normbildningen har i kap. 6 något belysts såvitt gäller oriktiga prisjämförelser. Ehuru ej endast fö- retagare utan även enskilda konsumen- ter tillåts anmäla ärenden inför NOp, har det i praktiken visat sig uppkom- ma tendenser till viss snedvridning i anmälningarna därigenom att vissa fö- reteelser, t. ex. prisjämförelser av olika slag, tenderar att anmälas i större ut- sträckning än andra, som kan vara i och för sig mera klandervärda från kon- sumentsynpunkt. Den största svagheten är att många fall av vilseledande mark- nadsföringsåtgärder förblir opåtalade på grund av att ingen anmälan sker.
Enligt utredningens uppfattning till- kommer det primärt samhället att tillse att konsumenternas krav på detta om- råde tillgodoses effektivt. Riktprisut- redningen har erfarit att den pågående utredningen om illojal konkurrens av- ser att inom kort framlägga ett förslag till lag om otillbörlig konkurrens som kommer att innebära en väsentlig ut- byggnad av konsumenternas rättsskydd. Man torde komma att föreslå att möj- lighet till rättsligt ingripande ges mot alla former av oriktiga eller vilseledan- de framställningar i näringsverksamhet, vilka är ägnade att påverka efterfrågan efter eller utbudet av vara, tjänst el- ler annan nyttighet. Vidare torde det komma att föreslås en allmän bestäm- melse som öppnar möjlighet till ingri- pande mot i näringsverksamhet vidta- gen konkurrensåtgärd genom vilken he-
derlighet och god affärsmoral åsido- sätts gentemot konsument eller närings- idkare. Påföljden torde föreslås bli domstolsförbud vid vite att upprepa en vilseledande framställning eller en ohe- derlig konkurrensåtgärd av nämnt slag. Uppsåtliga oriktiga eller vilseledande reklamframställningar torde dessutom föreslås medföra straffansvar.
Riktprisutredningen vill understryka vikten av att den planerade utbyggna— den av konsumentskyddet på detta vik- tiga område kommer till stånd snarast och att skyddet ges en tillräckligt vid- sträckt utformning. Det värdefulla arbe- tet inom NOp hindrar ej att anmärk- ningsvärda brister i reklamens och marknadsföringens utformning i det en- skilda fallet inte sällan förekommer. Vad som enligt riktprisutredningen bör särskilt uppmärksammas är emellertid att konsumenterna ges garantier för att de möjligheter till rättsligt ingripande som kommer att föreslås verkligen ut- nyttjas i praktiken. Det synes härvid vanskligt att väsentligen lita till polis- anmälningar eller förbudstalan från nä- ringsidkares sida. Dessa torde nämligen när det gäller många från konsument- synpunkt olämpliga handlingssätt, som innebär överträdelse av bestämmelser- na, sakna intresse att agera. Skall de vilseledande marknadsföringsåtgärder- na effektivt stävjas, torde det fordras att konsumenterna äger en särskild fö- reträdare med resurser att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna och göra erforderliga ingripanden. Det är också lämpligt att ett organ som ser problemen från direkt konsumentsyn- punkt får en betydelsefull ställning vid utformningen av praxis enligt den pla- nerade lagstiftningen. Man kan här er- inra om det väsentliga arbete på hit- hörande område som i Förenta staterna utförs av Federal Trade Commission (FTC).
En viktig del av det pris för en vara eller tjänst, som konsumenten i realite- ten betalar, utgör de allmänna försälj— ningsvillkor på vilka han erhåller va- ran, t. ex. avbetalningsvillkor, garantier och godtagbart rättsskydd mot fel, för- seningar och skador som beror på säl— jaren. Försäljningsvillkoren är numera ofta standardiserade och svåra att på— verka för den enskilde konsumenten. Stundom presenteras de därtill på ett föga klargörande sätt. När det gäller försäljning till köpargrupper inom nä- ringslivet utformas försäljningsvillko- ren inte sällan genom förhandlingar mellan säljar- och köparsida och blir därigenom i regel resultatet av en av- vägning mellan de två sidornas intres- sen. De försäljningsvillkor som tilläm- pas gentemot konsumenterna utformas däremot normalt ensidigt av säljarsi- dan och tenderar härigenom att väsent- ligen tillgodose säljarsynpunkterna, exempelvis genom vittgående friskriv- ning från det ansvar som eljest skulle åvila säljaren enligt dispositiva regler i bl. a. köplagen. Det må nämnas att det i vissa branscher förekommer att för- säljningsvillkor som presenteras för kö- paren som en »garanti» i själva verket utgör en sådan ansvarsfriskrivning. Snedvridningen sammanhänger med att konsumentsidan ej kan uppträda som en grupp och saknar direkta företräda- re. Ett närliggande problem är konsu— menternas svårighet att hävda de befo- genheter försäljningsvillkoren i och för sig ger dem. Det sanktionsmedel samhäl- let här ställer till förfogande är civil— processen, men de stora direkta kost- nader och avsevärda besvär en sådan i regel medför, gör den föga lämpad att begagna annat än för särskilt stora köp, exempelvis av fastigheter.
Hithörande problem har varit upp- märksammade sedan länge. Man har
från samhällets sida sökt lösa dem främst genom att införa en tvingande civilrättslig reglering för vissa kon- traktstyper, t. ex. avbetalningsköp, och genom att bereda allmän domstol viss, men i praxis starkt begränsad, möjlig- het att i civilprocess jämka eller åsido— sätta otillbörliga avtalsvillkor. Tvingan- de civilrättsliga regler förekommer emellertid endast i tämligen begränsad utsträckning och förbjuder för övrigt ej säljaren att tillämpa mot reglerna stridande försäljningsvillkor; de tar däremot över försäljningsvillkoren om köparen åberopar dem mot säljaren i process. Reglernas genomslagskraft kan därför vara begränsad i vissa situatio- ner. Svårigheterna torde, såvitt gäller kredithandeln, komma att uppmärksam— mas i konsumtionskreditutredningens betänkande.
De åtgärder som samhället hittills vidtagit har i olika sammanhang beteck- nats som otillräckliga. Sålunda diskute- rades på det tjuguförsta nordiska jurist— mötet 1957 huruvida man borde införa en ordning med administrativ prövning och stadfästelse av allmänna försälj- ningsvillkor i syfte att åstadkomma en sanering. Kritiken mot konsumenternas i praktiken bristande möjligheter att göra sin rätt gällande har föranlett kon— sumentrådet att arbeta för att få till stånd allsidigt sammansatta reklama- tionsnämnder för hela konsumtionsom- rådet.
Riktprisutredningen, som vill under- stryka den betydelse försäljningsvillko- ren kan äga för det reella priset, anser de nuvarande förhållandena vara otill- fredsställande ur många synpunkter. Tillkomsten av reklamationsnämnder över hela linjen skulle medföra en av- sevärd förbättring av konsumentskyd- det. Utredningen vill emellertid fram- hålla att möjligheter att handlägga en- skilda tvister inför dessa nämnder inte
i och för sig löser det mera generella problemet med utformningen av för- säljningsvillkoren, särskilt som dessa torde bilda grundvalen för nämndernas bedömning. För att en effektiv sanering skall komma till stånd fordras enligt utredningens mening att konsumenter- na äger en särskild företrädare som kan ingå i förhandlingar med säljarsi- dan om villkorens lämpliga utformning.
Varors säkerhet
Ett för konsumentskyddet centralt spörsmål är säkerhetsfrågorna, d. v. s. skydd mot att varor eller tjänster som konsumenten begagnar kan tillfoga ska- da till person eller egendom. Sådant skydd finns på många områden, men i högst skilda former. Sålunda före- ligger statliga specialförfattningar an- gående tillverkning och saluförande av olika produkter, exempelvis livsmedel och droger, explosiva och brandfarliga ämnen samt skilda transportmedel. Stat- liga och kommunala myndigheter äger i många fall vittgående tillsynsbefogen- heter, Den allmänna skadeståndsrätten ger konsumenten ersättning för vissa slag av inträffade skador och torde där— igenom i viss mån även verka pre— ventivt. De nu verksamma konsument- upplysande organen har uppmärksam- mat en del från säkerhetssynpunkt mindre önskvärda företeelser inom ra- men för sin undersöknings- och pub- liceringsverksamhet.
Den konsumentskyddande verksam— heten på säkerhetsområdet synes såtill- vida brista, att man f. n. saknar ett or- gan med uppgift att från konsumentsyn- punkt bevaka säkerhetsproblemen över hela konsumtionsområdet och ta initia- tiv till åtgärder. Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen medför att nya skyddsbehorv ständigt uppkommer och att gamla normer behöver revide-
ras. Här må som exempel från olika om- råden nämnas bilar, räddningsredskap och leksaker. Det bör framhållas att de åtgärder varom fråga är ofta inte torde behövna eller höra äga formen av i för— fattning utfärdade förbud av special- straffrättslig karaktär utan kan bestå i förhandlingsverksamhet i syfte att få till stånd lämpliga produktförbättringar eller ökad information till konsumenten om produktens rätta användning.
Principerna för ett vidgat konsumentskydd
Vad som framkommit visar enligt ut— redningens mening att det föreligger ett klart behov av ett vidgat konsument— skydd. Behovet synes delvis böra till- godoses genom utbyggd lagstiftning, särskilt när det gäller de vilseledande affärsmetoderna, där dock skärpta be- stämmelser som nämnts snart torde föreslås. Till stor del synes emellertid de nuvarande bristerna ej ligga på själva lagstiftningsplanet. En väsentlig fråga är sålunda hur rättsreglerna slår igenom i den praktiska tillämpningen. Konsumen- tens möjlighet att få rättelse genom ci- vilprocess utgör som nämnts ett i prak— tiken ofta mindre effektivt sanktions- mcdel när det gäller köp eller beställ- ningar som ej uppgår till särskilt stora belopp. Även den straffrättsliga sank- tionsapparaten kan fungera mindre väl. Detta beror både på svårigheterna för polismyndigheterna att effektivt över— vaka efterlevnaden av alla konsument— skyddande bestämmelser av straffrätts— lig art ex officio och på den ringa ut- sträckning i vilken polisanmälan ofta sker när det gäller överträdelser av här aktuellt slag.
Av särskild vikt är att den konsument— skyddande verksamheten ofta torde bäst bedrivas i mindre bundna former än de nu berörda. På detta område, lik- som när det gäller tillämpningen av kon-
kurrensbegränsningslagstiftningen, tor- de ofta undersöknings-, upplysnings- och förhandlingsverksamhet vara det lämpligaste. Kan en företrädare för kon- sumenterna genom förhandling med an- svariga organ inom näringslivet uppnå att man bland säljarna t. ex. allmänt avstår från att begagna vissa typer av försäljningsvillkor eller förändrar ut- förandet av en ur säkerhetssynpunkt mindre lämplig produktdetalj, synes denna smidiga metod vara att föredra framför straffsanktionerad lagstiftning med den detaljreglering för framtiden som då blir nödvändig. Erfarenheterna från konkurrensbegränsningsområdet har även visat att vissa andra hand— läggningsformer är av största värde. Sålunda medför åtgärder i anledning av anmälningar, förfrågningar eller i pressen uppmärksammade spörsmål of- ta att påtalade mindre lämpliga för- hållanden snabbt kan undanröjas. Re- sultat kan också nås genom remissut- låtanden och framställningar till olika berörda myndigheter.
ICO-befattningen
Utredningen har funnit den bästa for- men för utbyggnaden utgöra inrättande av en befattning som konsumentom— budsman (KO) med uppgift att tillse att lagstiftningen och andra normer på kon- sumentskyddets område efterlevs och att verka för ett på lämpligt sätt utbyggt skydd. Den för svensk förvaltning spe- cifika ombudsmannaformen — en om- budsman med domarkompetens i fri- stående, hög ställning till vars förfogan- de står ett mindre kansli — tillgodoser väl de krav som utredningen ovan upp- ställt. KO bör, som utvecklas i det föl- jande, samarbeta med näringslivets or- gan men med hänsyn till KO:s ställning som konsumenternas ombudsman bör befattningen utgöra ett statligt ämbete.
Då det här gäller en verksamhet av på konsumentområdet väsentligen ny typ, har utredningen ej funnit att någon av de nuvarande myndigheterna bör anförtros de nya arbetsuppgifterna. Den undersöknings- och upplysningsverk- samhet som bedrivs av konsumentinsti- tutet inom produktupplysningen och av SPK inom prisupplysningen utgör ar- betsuppgifter av väsentligt annan karak- tär än varom här är fråga. Konsument— rådet äger i och för sig vittgående möj- ligheter att ta initiativ inom konsument- skyddet men arbetar framför allt som samordnande organ inom hela konsu- mentupplysningsområdet. Rådets nuva- rande arbetsuppgifter skulle komma att kvarstå väsentligen oförändrade efter tillkomsten av en KO. Det synes ej lämp- ligt att utvidga NO:s arbetsuppgifter till att även gälla konsumentskyddet. Även om detta företer många berörings- punkter med konkurrensbegränsnings- frågorna rör det sig om två olika arbets- fält. Härrtill kommer att NO :s arbetsupp— gifter, som framhållits ovan i detta kapitel, redan nu är mycket omfattande. Det synes därför knappast görligt att lägga ytterligare ett stort arbetsfält i händerna på denne ombudsman.
Vid den närmare utformningen av KO-befattningen och KO:s kansli synes NO-befattningen och NO:s kansli i många avseenden kunna utgöra före- bild. Någon egentlig undersökningsverk- samhet synes ej böra ske hos KO, men denne bör kunna begära undersökning- ar hos annan myndighet med resurser härför. KO bör exempelvis kunna hem- ställa hos konsumentinstitutet om test- ning av viss produkt från säkerhetssyn- punkt. KO synes ej heller böra bedriva mera omfattande upplysningsverksam- het i egen regi utan härför kunna anlita i första hand andra samhälleliga orgams resurser. KO synes dock böra fortlöpan- de offentliggöra meddelanden om sin
verksamhet och däri gjorda bedömning- ar. Dessa torde i lämplig form kunna publiceras i t. ex. pressen, Råd och Rön samt mera fylligt i en årlig ämbetsbe- rättelse. Gränsdragningen mot NO torde ej medföra svårare problem. Ärenden som innefattar bedömning enligt KBL skulle höra till NO och sådana som äger anknytning till den planerade lagen om otillbörlig konkurrens till KO. Det skul- le även i fortsättningen ankomma på NO att företa åtgärder som samman- hänger med den allmänna prispolitiken och bekämpningen av skadlig prissam- verkan, under det att KO skulle ingri- pa mot begagnande av obilligt utfor- made försäljningsvillkor i t. ex. kre- dithandeln. K0 och dennes kansli bör således utformas som ett mindre organ med exekutiv inriktning. KO bör med hänsyn till sina arbetsuppgifter i lik- het med övriga statliga ombudsmän ges en självständig ställning i förhål- lande till andra myndigheter inom ar- betsfältet.
De för KO lämpliga arbetsformer-na har antytts i det föregående. Arbetsupp- gifterna torde väsentligen komma att ut- göras av tre grupper av ärenden: initia- tivärenden, remissärenden samt anmäl- nings- och förfrågningsärenden. Hur stor den sistnämnda gruppen blir är vanskligt att säga. Utredningen är emel- lertid av den uppfattningen att det fö- religger ett betydande uppdämt behov av ett organ till vilket konsumenter och konsumentorganisationer, företag, press etc. kan vända sig med konkreta kon- sumentskyddsärenden. Man kan härvid erinra om att antalet anmälningsären- den hos NO kommit att bli väsentligt större än vad man från början förutsett. KO synes emellertid endast böra upp- ta anmälningar av mera principiellt intresse till egen prövning. T. ex. bör tvister i anledning av köp handläggas inför särskilda reklamationsnämnder.
KO torde överhuvud böra låta större initiativärenden komma i första hand.
I KO:s verksamhet torde förhand- lingar få stor betydelse. Som ovan be- rörts räknar utredningen med att man inom näringslivet kommer att visa sig lyhörd för KO:s synpunkter. KO skulle dock som] nämnts även kunna göra fram- ställningar om ändrad lagstiftning, där denne anser sådan erforderlig. KO tor- de överhuvud genom sin verksamhet kunna uppnå att normerna för vad som godtas från konsumentskyddssynpunkt höjs successivt och att man i närings- livet vid sin produktutformning och marknadsföring ytterligare beaktar så- dana aspekter som KO har att anlägga.
Det skulle inom stora delar av KO:s arbetsfält finnas myndigheter eller or- gan av annat slag, hos vilka KO skulle kunna påkalla bedömning eller annan åtgärd. Sedan den tilltänkta lagstiftning- en om otillbörlig konkurrens genom- förts, bör KO själv kunna föra förbuds- talan inför domstol mot vilseledande reklam och andra otillbörliga affärsme- toder enligt denna lag. KO bör däremot ej själv uppträda som åklagare men sy- nes liksom NO böra anmäla till åtal. Bland annan konsumentskyddande lag- stiftning vars tillämpning KO bör sär- skilt övervaka kan nämnas regler om oriktiga ursprungsbeteckningar, vilse- ledande och degenererade varumärken samt upplysningsplikt om produkters innehåll och användningssätt enligt skil- da författningar. KO bör även kunna påkalla ett ärendes prövning vid NOp och olika granskningsnämnder.
Utbyggd prisupplysning Konsumenternas prismedvetenhet
Med prisupplysning avser utredningen inte bara upplysning om priser som sådana utan även om relationer mellan
pris och service, pris och produkt och den reella betydelsen för konsumenter- na av punktprissättning och liknande marknadsföringsåtgärder. Som redan nämnts har utredningen funnit att bris- tande priskonkurrens i distributio- nen ofta sammanhänger med brister i konsumenternas prismedvetenhet och marknadsorientering i övrigt. Sådana svagheter möts enligt utredningens upp- fattning bäst med konsumentupplys- ning, ej med regleringsåtgärder. Vi bör sträva mot »konsumcnfkontroll» av marknaden.
Utredningen har låtit utföra en un- dersökning av konsumenternas pris- orientering och prismedvetna val av in» köpskälla (bil. 4). Jämförelser med en tidigare undersökning av konsumen- ternas prismedvetenhet har därvid klar- lagt, att prisorienteringen och frekven— sen av prismedvetna inköp ökat kraf- tigt under de senaste åtta åren. Detta synes visa att de hittills vidtagna kon- kurrensfrämjande och upplysande åt- gärderna givit resultat och gör det san— nolikt att ytterligare ansträngningar i samma riktning skulle bära frukt.
Prisupplysningen handläggs huvud- sakligen av SPK och fullgör olika syf- ten. SPK presenterar sålunda infor- mation om pris- och konkurrensförhål— landen grundad på nämndens under- söknings— och registreringsverksamhet i syfte att motverka missförhållanden på pris- och konkurrensområdet genom publicitet. SPK bedriver vidare kon- sumentupplysning i prisfrågor direkt till konsumenterna i deras egenskap av köpare, främst genom förmedling av press, radio och television samt genom olika organisationer. Syftet är att fästa konsumenternas uppmärksamhet på priser och variationer i dessa samt att genom ett förstärkt prismedvetande le- da konsumenterna till fördelaktiga in- köp och främja konkurrensen på ut-
budssidan. Material för dylik upplys— ning ger inte blott undersökningar, som är särskilt upplagda för detta syfte, utan ofta även sådana utredningar som tillika avsett att klarlägga verkningar— na av vissa konkurrensbegränsningar el- ler struktur- och effektivitetsförhållan- den inom en näringsgren.
Tidigare utredningar
Den närmare utformningen av SPK:s upplysning i prisfrågor behandlades av 1960 års prisövervakningskommitté i betänkandet Effektivare prisövervak- ning (SOU 1961:3). På grundval av kommitténs förslag genomfördes en viss utbyggnad och omorganisation av SPK. Sålunda inrättades en särskild fristå- ende upplysningssektion under ledning av en byrådirektör för systematisk ut- åtriktad upplysning om SPK och dess utredningsverksamhet samt för service i informationsfrågor. Prisövervaknings— kommittén framhöll att konsumentupp- lysningen om pris, kvalitet och service borde samordnas. SPK borde bedriva mer omfattande, direkt till konsumen- terna riktad upplysning i »säljande» former än vad tidigare varit fallet. Upplysningen borde bl.a. ta sikte på att med material från prissidan kom- plettera det konsumentupplysande ma- terial som kommit fram genom kvali- tetsprovningar och varudeklarationer. Kommittén framhöll vikten av samar- bete mellan SPK och konsumentinsti— tutet. Institutets skrifter borde kom- pletteras med inträngande prisupplys- ning från SPK, bl.a. angående sällan- köpsvarorna, och ej blott ange riktpris. Kommittén påpekade även vikten av samarbete mellan SPK och varudekla— rationsnämnden och behandlade hur prisupplysning borde spridas i samar- bete med massmedia och olika orga- nisationer såsom folkbildnings- och
kvinnoorganisationer. På kommitténs förslag tillkom en engångskampanj för upplysning i prisfrågor. Riksdagen an- slog 150000 kronor härtill och ytter- ligare ca 80 000 kronor tillsköts av kon- sumentrådet av fondmedel som rådet då disponerade. Kampanjen administre- rades av konsumentrådet och genom- fördes av folkbildningsorganisationer— na, huvudsakligen ABF, Medborgarsko- lan och Svenska landsbygdens studie- förbund. De anvisade medlen begagna- des främst till kursverksamhet och ut- arbetande av kurslitteratur i priskun- skap m.m. för konsumenter.
Samarbetet mellan de pris- och kva- litetsupplysande institutionerna berör- des även av konsumentuppIysningsut- redningen i betänkandet Effektivare konsumentupplysning (SOU 1964: 4, särskilt s. 41 ff). Utredningen framhöll att prisövervakningskommitténs utta- landen härom ännu inte hade avkastat några mera betydande resultat. För att i framtiden bättre utnyttja möjligheter- na till samtidig information om en va- ras pris, kvalitet och service, borde fastare former skapas för löpande sam- råd mellan SPK och konsumentinsti- tutet i form av regelbundet återkom- mande sammanträden för ömsesidig in- formation.
Prisupplysningen behandlades täm- ligen ingående av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor (stencil H 1965: 2 s. 61 ff). Arbetsgruppen framhöll att upplysningsverksamheten på pris- och konkurrensområdet var en hörnpelare i det nuvarande systemet och underströk vikten av att konsumentupplysningen utbyggdes ytterligare och gavs en slag- kraftig utformning. Det skulle vara av värde om SPK i större utsträckning än hittills kunde utföra mera avgrän- sade undersökningar OIIl prisförhållan- den i rent konsumentupplysningssyf— te. Dessa borde vara så begränsade att
resultaten snabbt kunde presenteras för konsumenterna och i varje särskilt fall avgränsas relativt snävt, såväl vad be- träffade varuområde som i geografiskt hänseende, och avse enbart konsument- priser. Gruppen erinrade härvid om de lokala livsmedelsundersökningar SPK utfört. Gruppen berörde de svårighe- ter som mötte på varuområden med ett mindre standardiserat sortiment men framhöll, att försök med undersökning- ar borde göras även inom andra bran- scher än ,livsmedelshandeln och att man då framför allt borde ta sikte på Sällanköpsvaror, där betydande pris— skillnader kunde förekomma. Variation borde eftersträvas när det gällde for- merna för information. Som exempel nämndes lokalt anordnade presskon- ferenser och medverkan i regionala ra- dioprogram samt inom skolundervis- ning och studie- och mötesverksamhet. Gruppen förordade i övrigt bl.a. vid- gad kontakt med skolundervisningen och folkbildningsorganisationerna, ut- vidgning av SPK:s upplysningstidskrift Pris-aktuellt, fortsatt modernisering av tidskriften Pris- och kartellfrågor, till- handahållande i ökad utsträckning av prisupplysande material för intresse- rade samt kraftigt ökat utrymme åt prisupplysning i televisionen. Gruppen föreslog att upplysningssektionen vid SPK utvidgades med en högre tjänste- man för den gentemot studie- och kon- sumentsammanslutningar samt skolor riktade verksamheten, en redaktör för den mot press, radio och television rik- tade aktiviteten samt två lägre befatt- ningshavare. Sektionen tillfördes un- der år 1965 ökad personal i huvudsak- lig överensstämmelse med gruppens för- slag.
Den förstärkning som under de se- naste åren i etapper tillförts SPK:s upplysningssektion har medfört, att den utåtriktade informationen kunnat i viss
män breddas och intensifieras. Pris- aktuellt, som redigeras med särskild tanke på användning inom studiearbete av olika slag, synes ha vunnit en rela— tivt god spridning, främst genom sam— lade beställningar från bildnings— och konsumentorganisationer samt skolor. Medelupplagan under 1965 — det förs— ta år publikationen utkom som perio- disk skrift _ utgjorde 16 000 exem- plar per nummer. Nämndens kontak- ter med studieorganisationer och sko- lor har vidgats, bl.a. genom medver- kan vid kurser och konferenser samt vid utarbetande av studievägledningar. SPK har framställt stillfilmer och ut- ställningsmontage. Kontakterna med massmedia har i viss mån utbyggts, främst i fråga om service med artikel- material och pressmeddelanden. Nämn- den söker hålla kontakt med bl.a. de fackliga tidningarna.
Principerna för utbyggd prisupplysning
Riktprisutredningen delar den grund- syn på prisupplysningens bedrivande som framförts av prisövervaknin—gskom- mittén och arbetsgruppen för prisöver- vakningsfrågor. Utredningen vill under- stryka vikten av samordning av de kon- sumentupplysande organens verksam- het, ökad nndersökningsverksamhet rö- rande prisförhållanden i konsument- upplysningssyfte, snabb och slagkraftig publicitet av vunna resultat med sär- skild inriktning på massmedia samt ut- vidgad konsumentfostrande verksamhet, speciellt inom skolväsendet samt konsu- ment- och bildningsorganisationer. Det synes lämpligt att nu fortsätta utbygg-
naden av den nuvarande —— ännu rela- tivt sett tämligen blygsamma -— verk- samheten.
Viktigt är att konsumenternas pris- medvetenhet förbättras ytterligare med hänsyn både till de direkta besparing-
ar som prismedvetna inköp möjliggör och prismedvetenhetens betydelse som konkurrensfrämjande faktor. Utred- ningen har kunnat konstatera att det föreligger stort intresse för verksamhet i detta syfte inom folkbildnings- och kvinnoorganisationer samt inom den fackliga rörelsen, där bl.a. lokala orga- nisationer tagit initiativ till prisunder- sökningar och studiegrupper i prisfrå- gor.
När det gäller det lämpligaste sättet att utforma prisupplysande åtgärder från samhällets sida i syfte att stärka prismedvetenheten, besitter vi i dagens läge endast begränsad erfarenhet. All- mänt kan sägas att man på detta om- råde inte får arbeta i stela former. Det synes tvärtom lämpligt med olika typer av försöksverksamhet, förutsatt att de vidtagna åtgärdernas effekt närmare studeras. Viktigt är att man söker nå så många konsumenter som möjligt. Stu- die- och mötesverksamheten inom folk- rörelserna är betydelsefull, likaledes skolornas konsumentfostrande verk- samhet. Att de möjligheter att nå ett brett underlag, som massmedia _ inte minst televisionen _— ger bör utnyttjas, har ofta framhållits. Tidningsannonse- ring är en annan väg som för närvaran- de övervägs.
Man torde vid prisupplysningen böra eftersträva att tillhandahålla konsu- menterna ett material om prisförhål- landena, som är aktuellt och konkret och dessutom presenterat på ett mo- dernt sätt. Man bör därför särskilt upp- märksamma lokala och regionala pris- förhållanden samt göra konkreta jäm- förelser av priser och prisnivåer i skil— da butiker och butiksformer. Upplys- ningen bör ej koncentreras till daglig- varor utan även så långt som möjligt omfatta konsumentkapitalvaror och tjänster. Prisjämförelserna bör helst inte bara avse kontantpriser utan även be-
akta bl. a. relationen mellan pris och service samt mellan kontantköp och kreditköp nr förmånlighetssynpunkt. Det borde övervägas att göra försök med aktuella lokala prisblad, som upptar in— formation om priser och andra försälj— ningsvillkor på namngivna varor och tjänster i olika angivna försäljningsstäl- len. Självfallet är att strävan efter kon- kret och effektiv upplysning inte får leda till att kraven på saklighet och all- sidig presentation blir eftersatta. De un- dersökningar som ligger till grund för prisupplysningen bör samordnas med SPK:s övriga undersökningsverksamhet.
Tidskriften Pris-aktuellt fyller, som nämnts, redan nu en viktig funktion främst som underlag för studieverksam- het i olika former. Genom en mera sys— tematisk differentiering av innehållet, i kombination med ökad popularisering och något tätare utgivning, bör denna publikation kunna göras attraktiv för en långt större publik än man hittills nått.
Prisupplysningsverksamhet av den typ som nu skisserats ställer stora krav både på de bakomliggande undersök- ningarna och dessas presentation. l.ämpligast synes vara att verksamheten utbyggs fortlöpande. Det är enligt rikt- prisutredningens uppfattning väsent- ligt att en del av denna utbyggnad kom- mer till stånd redan under 1966. Ut- redningen föreslår härvid dels en pris- upplysningskampanj med cirkaprisbe- greppet och vikten av prismedvetenhet som centralt tema, dels en förstärkning av SPK:s upplysningssektion.
Särskild prisupplysningskampanj
Utredningen har ovan redogjort för de skäl som föranlett övergången från riktpris till cirkapris. För att denna som åsyftat är skall främja ökad pris- medvetenhet och större prisrörlighet
är det oundgängligt, att termen cirka- pris och dess innebörd snabbt tränger igenom, både hos företagare och konsu- menter. Man bör i detta sammanhang även fästa konsumenternas uppmärk- samhet på vikten av att vara prismedve- ten. En särskild upplysningskampanj av engångskaraktär synes härvid lämplig.
Den del av upplysningskampanjen som vänder sig mot konsumenterna bör bedrivas i nära kontakt med folkrörel- serna. Dessa bör bl.a. tillhandahållas upplysande material med lämplig ut- formning, en uppgift som synes böra ankomma på SPK:s upplysningssektion med stöd av utomstående expertis. Sär— skilt när det gäller att förklara inne- börden av olika pristyper, främst cirka- pris, torde emellertid även media med bredare inriktning böra begagnas. Ut- redningen utgår från att radion och televisionen uppmärksammar ämnet. Härutöver synes det emellertid lämpligt att pröva tidningsannonsering.
En annan del av kampanjen bör rikta sig mot företagarsidan och särskilt ta sikte på annonsbyråerna och den per- sonal som inom olika företag är syssel- satt med marknadsföring. Som fram- gått av redogörelsen i kap. 6 är frek- vensen av otillåtna eller eljest olämp- liga prisangivelser betydande, något som till en del kan sammanhänga med brist på vägledande information. Be- hovet av sådan blir särskilt markerad i samband med övergången från rikt- pris till cirkapris. Utredningen före- slår att man utarbetar till företagar— kretsar riktade trycksaker som ger in- formation om lämpliga former av pris- angivelse, helst med exempel och illu— strationer. Vid utformningen av de i trycksakerna givna rekommendationer- na bör beaktas inte bara de av utred- ningen ovan givna riktlinjerna för be— gagnande av cirkaprisangivelse utan även de aspekter som sammanhänger
med konsumenternas skydd mot vilse- ledande prisannonsering. Även denna arbetsuppgift synes böra ankomma på SPK:s upplysningssektion med hjälp av utomstående expertis.
Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att försök med annonsering görs på tillräckligt bred bas. Utredning- en räknar med en kostnad på 600000 kronor härför. Produktionen av övrigt till konsumenter och företagare riktat upplysningsmaterial medför bl. a. kost- nader för personalförstärkning vid SPK och anlitande av utomstående expertis. Utredningen räknar med 250 000 kronor härför och föreslår därför att samman- lagt 850000 kronor anslås till den av utredningen föreslagna kampanjen.
Utbyggnad av SPK:s upplysningssektion Utöver engångskampanjen erfordras, som redan antytts, en allmän utbyggnad av SPK:s upplysningssektion. Denna bör ske i flexibla former, eftersom delvis skilda arbetsuppgifter — ibland av för- sökskaraktär —— kommer att stå i för- grunden vid olika tidpunkter. Det sy- nes lämpligast att de planerande samt mera regelbundet återkommande arbets- uppgifterna handläggs av fast anställda befattningshavare, under det att de öv— riga, åtminstone inledningsvis, till bc- tydande del sköts av personer som me- ra tillfälligt knyts till nämnden eller uppdras åt konsultföretag eller mot— svarande.
Upplysningssektionen vid SPK är för närvarande organiserad på följande sätt:
en chef i byrådirektörs ställning (Ae 27),
en byrådirektör (Ag 25) för den mot skolor och bildningsorganisationer rik- tade verksamheten,
tre redaktörer (Ae 23, Ag 23, Ag 21) för redigering av Pris- och kartellfrå-
gor och Pris-aktuellt samt utarbetande av pressmeddelanden och artikelmate- rial,
en amanuens i reglerad befordrings- gång, vilken biträder vid redigerings- och kontaktverksamhet,
en assistent (Ag 15) för den tekniska sidan av publiceringsverksamheten,
en kansliskrivare (Ag 11) samt två kanslibiträden (Ae 7), varav et: helt tas i anspråk för biblioteksuppgif— ter.
Riksstaten för budgetåret 1966—1967 upptar ett omkostnadsanslag för publi- kationstryck på 150 000 kr och för all- män upplysningsverksamhet på 50 000 kr. Den senare anslagsposten är avsedd att främst begagnas för att bestrida kost- nader för stillfilm, utställningsmontage, konferensverksamhet etc. I någon ut- sträckning torde posten kunna inrym- ma ersättning för tillfälligt anlitad ar- betskraft, exempelvis av frilancerkarak- tär. Däremot saknas ekonomiska resur- ser att anlita utomstående, t. ex. kon- sultföretag, för större uppgifter.
För utbyggnaden av sektionen i nu- läget erfordras enligt utredningens me- ning:
två befattningshavare i högst Ag 27 en befattningshavare i högst Ag 25 och en expeditionsförman i högst Ag 11.
Den ene av de två befattningshavarna i högst Ag 27 är avsedd att förstärka nämndens resurser vad gäller den mot skolor och bildningsorganisationer rik- tade verksamheten i form av studiema- terial, kursverksamhet etc. Denne be- fattningshavare måste besitta betydan- de pedagogisk och administrativ er- farenhet. Den andre befattningshava- ren i högst Ag 27 är avsedd att i första hand biträda chefen med planerings- arbetet och särskilt att planera och samordna de arbetsuppgifter som an- förtros från nämnden fristående exper- tis. Befattningshavaren i högst Ag 25
krävs i första hand för att såsom redak- tionsledare möjliggöra den förordade breddningen av innehållet i Pris-aktu- ellt och för att svara för det lokalt dif- ferentierade, till konsumenterna i gemen riktade informationsmaterialet. Härut- över hör vederbörande ha ansvar för den utökade direkta servicen till en— skilda tidningar — genom presskonfe- renser etc. _— i samband med lokala och regionala prisundersökningar. Expedi- tionsförmannen är avsedd att sköta för- säljning och distribution av studiemate- rial och publikationer. Utbyggnaden av sektionen ger denna en sådan omfatt- ning, att dess chef synes böra placeras som avdelningsdirektör i Bl. För den föreslagna prisupplysningskampanjen torde det vara nödvändigt att engagera ytterligare kvalificerad personal.
Den nämnda förstärkningen bör ge- nomföras redan under hösten 1966 inom ramen för det begärda anslaget för en- gångskampanjen. För budgetåret 1967/ 68 synes anslaget för allmän upplys- ningsverksamhet böra höjas mycket kraftigt för att medge bl.a. anlitande av utomstående konsulter för större arbetsuppgifter.
Utredningen vill i detta sammanhang beröra den regionala upplysningsverk- samheten. SPK förfogar i priskontoren över ett hjälpmedel för regional upp- giftsinsamling. I denna verksamhet in- går ett element av kontaktskapande och informativ natur. Priskontorens ställ- ning som regionala utposter för SPK torde medföra att de av såväl uppgifts— lämnande företag som t.ex. av organi- sationer, skolor och enskilda konsu- menter ofta uppfattas som en informa— tionskälla på pris— och konkurrensom- rådet. Det vore enligt utredningens me- ning värdefullt om priskontorens verk- samhet, i den utsträckning som arbetet med uppgiftsinsamlingen medger, kun— de mera systematiskt inriktas även på
prisupplysning, särskilt genom förmed- ling av kontakter och information mel- lan SPK:s upplysningssektion och sko- lor, lokala studiegrupper och liknande. Priskontoren bör från sektionens sida förses med fortlöpande vägledning och informationsservice. Det synes även lämpligt att man ordnar särskilda kur- ser och konferenser för priskontorens personal i från upplysningssynpunkt väsentliga frågor. Den föreslagne nye befattningshavaren för planerings- och samordningsarbete bör som en av sina uppgifter ha att sörja för upplysnings- sektionens kontakt med priskontoren. Utredningen vill framhålla att det vid sidan av nu nämnda åtgärder, som synes böra genomföras under hösten 1966, torde finnas anledning att på längre sikt göra en mera allmän omprövning av ut— formningen av SPK:s lokala organisa- tion i syfte att stärka nämndens regio- nalt inriktade verksamhet.
Nordiskt pris- och konkurrensutskou
Utredningen har i det föregående i olika sammanhang haft anledning att särskilt beröra konkurrensproblemens internationella aspekt och vikten av konkurrensfrihet över gränserna. Ut- redningen har därför låtit utföra en närmare undersökning av vissa hithö- rande spörsmål, vilken återfinns i bi- laga 1 under rubriken Internationell konkurrensbegränsningsrätt. Av under- sökningen framgår att Sverige tar verk- sam del i det arbete som bedrivs bl. a. inom OECD och EFTA i syfte att mot- verka skadeverkningar av internationell kartellbildning. Med hänsyn till den roll importkonkurrensen spelar och bör spela i vårt lands konkurrensekonomi, vill utredningen understryka att det ur svensk synpunkt är synnerligen an— geläget att de internationella karteller-
na, inte minst de som tillämpar mark- nadsuppdelning, bringas under effektiv kontroll. Man bör därför, som hittills, från svensk sida verksamt stödja det ar- bete som på olika håll bedrivs i detta syfte.
Vad gäller Norden, framgår av bil. 1 att något nordiskt lagstiftningssamar- bete hittills inte kommit till stånd inom konkurrensbegränsningsrätten. De olika ländernas lagstiftning skiljer sig från varandra i viktiga hänseenden, främst i synen på prisreglering. Å andra si- dan är många huvuddrag gemensamma och viktiga förenande faktorer är det över hela Norden gällande bruttopris- förbudet och den likartade bedömning- en av leveransvägran. Ett inofficiellt erfarenhets- och informationsutbyte mellan de nordiska pris- och konkur- rensmyndigheterna har pågått sedan 1959. Frågan om en vidareutbyggnad av samarbetet har bl. a. dryftats i Nor- diska rådet men ännu ej föranlett åt— gärder.
Enligt utredningens mening synes ti- den nu vara inne att intensifiera det nordiska samarbetet på pris- och kon- kurrensområdet. Härför talar bl. a. star- ka praktiska skäl. Det kraftigt ökade varuflödet mellan de nordiska länder- na utgör en viktig konkurrensstimule- rande faktor men kan medföra sär- skilda konkurrensbegränsningsproblem, bl. a. genom kartellbildning som åsyf— tar marknadsuppdelning. Sådan kan ta sig skilda former och förekomma inte blott horisontellt utan även i vertikalt led. Det framstår därför som önskvärt att det arbete som f. n. bedrivs inom de olika ländernas pris- och konkur— rensmyndigheter i ökad utsträckning inriktas på internordiska undersökning- ar av pris- och konkurrensförhållan- den. Även när det gäller näringsgrenar, där den internordiska konkurrensen är av förhållandevis mindre betydelse, kan
en viss nordisk samordning av under- sökningsarbetet vara på sin plats. Den många gånger likartade strukturen in- om olika branscher i de nordiska län- derna kan sålunda göra planering och genomförande av samtidiga undersök- ningar i de skilda länderna lämpligt. Då erfarenheten visar att de olika myn- digheterna ofta ställs inför enahanda problem i sin praktiska verksamhet, sy- nes det nuvarande erfarenhetsutbytet böra vidgas, särskilt som det ter sig väsentligt att utvecklingen i praxis sker efter såvitt möjligt enhetliga linjer. Man torde bl. a. kunna tänka sig att tjänstemän hos myndighet i ett visst land tjänstgör kortare tid hos myn- dighet i ett grannland. I Sverige torde härvid i första hand SPK böra komma ifråga.
En intensifiering av samarbetet mel- lan de nordiska pris- och konkurrens- myndigheterna fordrar enligt utred- ningens mening, att den nuvarande in- formella kontaktverksamheten ges en fastare form genom att ett särskilt or- gan tillskapas härför, förslagsvis be- nämnt Nordiska pris- och konkurrens- utskollet. Utskottet skulle kunna be- stå av två—tre representanter för varje land, utsedda av respektive regeringar. Som representanter torde i första hand böra utses personer i framskjuten ställ- ning inom pris- och konkurrensmyn- dighet. Utskottet skulle enligt utredning- ens mening i första hand få till uppgift
att följa utvecklingen på pris- och konkurrensområdet i de nordiska län- derna och särskilt pris- och konkur— rensproblemen i samband med varuut- bytet mellan dessa,
att utforma riktlinjer för ett fort- löpande utbyte av upplysningar och , erfarenheter på pris- och konkurrens- området mellan de nordiska myndighe- terna,
att verka för samordning av verk-
samheten inom de skilda nordiska pris- och konkurrensmyndigheterna i de hänseenden en sådan befinns lämplig, att föreslå särskilda undersökningar av för flera nordiska länder gemen- samma pris- och konkurrensfrågor, att i övrigt verka för undanröjande av hinder för konkurrens mellan nä- ringsidkare i de nordiska länderna.
Det har i vissa sammanhang fram- lagts förslag om ett längre gående sam- arbete än vad utredningen här före- slagit. Man har bl. a. diskuterat ett nor- diskt lagstiftningssamarbete i syfte att söka uppnå gemensam nordisk lagstift— ning även inom konkurrensbegräns- ningsrätten. Enligt utredningens me— ning torde emellertid detta rättsområ- de ännu befinna sig i ett förhållandevis tidigt utvecklingsstadium, då det kan vara naturligt att man i olika nordiska länder vill pröva inbördes delvis skil- da lösningar. Utredningens eget ställ- ningstagande till frågan om införande i Sverige av ett förbud mot horisontell prissamverkan efter norskt mönster ger ett exempel härpå. Det bör också fram- hållas att lagstiftningen på pris- och konkurrensområdet i samtliga nordis- ka länder till stor del fått formen av generalklansuler och att det sålunda väsentligen är genom praxis som reg- lernas närmare innehåll utbildas. Även om utredningen gärna vill understryka betydelsen av gemensam lagstiftning på längre sikt, synes det i dagens läge lämpligast att inrikta samarbetet på un- dersökningsverksamhet och ett erfaren- hetsutbyte ägnat att främja enhetliga bedömningslinjer i praxis. Härigenom bör man kunna skapa en lämplig grund- val för överväganden om ett längre gå- ende framtida samarbete.
Vad gäller handläggningen av frå- gan om det Nordiska pris- och konkur- rensutskottets inrättande vill utredning- en föreslå, att ett svenskt regeringsför-
slag i saken framläggs inför Nordiska rådet. Det torde, i varje fall inlednings- vis, ej fordras en särskild kansliorga— nisation för utskottets del utan detta torde höra beredas erforderlig perso— nal för löpande utskottsarbete och spe- ciella undersökningar inom ramen för de olika nordiska pris- och konkur- rensmyndigheternas personalorganisa- tion.
Utrednings- och undersökningsuppgifter
på konkurrensområdet
Utredningen har i sitt arbete kommit till den uppfattningen, att andra konkur- rensbegränsningsproblem på sikt kan framstå som lika angelägna som pris- samverkan. Näringslivet synes befinna sig i ett så dynamiskt skede, att konkur- rensförutsättningarna hastigt ändras. Därigenom ställs stora krav på konkur- renspolitikens anpassningsförmåga för att konsumenternas intressen på bästa sätt skall bli tillgodosedda.
Det problem, som utredningen i första hand uppmärksammat, är att förutsätt- ningarna för konkurrens kan komma att avsevärt ändras genom den nu pågående strukturomvandlingen inom stora delar av näringslivet (jfr s. 100 f). Som fram- går av bil. 3 synes utvecklingen inom den mest betydande detaljhandelsbran- schen, dagligvaruhandeln, genom före- tagskoncentration och blockbildningar gå mot ett fåtal beslutsenheter för bl. a. prissättningen. Marknadsförhållandena i branschen kan därigenom bli sådana, att priset som konkurrensmedel får en mycket begränsad betydelse — det kan här erinras om att nu pågående bebyg- gelseplanering ofta ger utrymme för en- dast en dagligvarubutik mot tidigare åt- minstone två i bostadsområden av viss storlek. Härvid uppstår frågan hur kon- sumenternas intresse av att erhålla för-
nödenheter till så låga priser som möj- ligt skall kunna tillgodoses. Lågpris- företagens betydelse och utvecklings— möjligheter bör härvidlag särskilt upp- märksammas. ökad insyn i storföreta- gens verksamhet framstår också som en lämplig åtgärd för att stärka konsument- skyddet.
I flertalet andra detaljhandelsbran- scher kan en liknande tydlig tendens till utpräglad storföretagsamhet och blockbildning ännu inte skönjas. I dy- lika branscher förekommer emellertid i viss utsträckning konkurrensbegränsan- de åtgärder, som på sikt kan ha påtag— ligt ogynnsamma verkningar ur konsu- mentsynpunkt. Här bör främst upp— märksammas den reglering av distribu- tionen, som erklusivavtal och andra former av selektiv försäljning innebär. Som tidigare i detta kapitel anförts kan bl. a. sådana selektiva försäljningssys- tem, som direkt syftar till att ute- stänga lågprisföretag, genombrytas en- ligt praxis. I vissa fall torde emellertid den selektiva försäljningen ha getts en sådan utformning att skadlig verkan är svår att påvisa, ehuru en på sikt väsent- lig effekt på distributionsstrukturens nt- veckling kan föreligga. Att döma av er- farenheterna hos de konkurrensvårdan- de myndigheterna synes selektiv försälj- ning få en allt större betydelse för kon- kurrensfrågorna. De närmast kommande årens utveckling bör kunna visa i vad mån den selektiva försäljningens pro- blem kan lösas i praxis på ett tillfreds- ställande sätt eller påfordrar en ompröv- ning av konkurrenslagstiftningens effek- tivitet på denna punkt.
Såväl det privata som det offentliga tjänste- och serviceområdet har i det moderna samhället erhållit en allt mer betydelsefull roll men har hittills endast i begränsad omfattning undersökts av de konkurrensvårdande myndigheterna. Beträffande sådana tjänster som starkt
växlar i fråga om omfattning och utfö- rande, t. ex. viss konsultverksamhet, synes stora svårigheter föreligga för konsumenterna att avgöra om ersätt- ningen står i rimlig proportion till prestationen. I dylika fall föreligger risk för att priskonkurrensmomentet får en underordnad betydelse. En väsentlig fråga är härvid hur erforderliga förut- sättningar för priskonkurrens kan ska- pas.
Det synes vidare i dagens läge svårt att bedöma vad utvecklingen på det in- ternationella omrädet, bl. a. strävande- na mot en utvidgad europamarknad, kan komma att betyda för konkurrensförut- sättningarna inom vårt lands näringsliv. En europeisk stormarknad och annan vidgning av det internationella samar- betet kan, såsom framhållits på sid. 101, helt naturligt få konsekvenser för den svenska konkurrensbegränsningslagstift- ningen. Vilken grad av anpassning som är möjlig och önskvärd kan behöva när- mare klarläggas.
De nu gjorda antydningarna om före— liggande långsiktiga problem inom kon- kurrenspolitiken aktualiserar frågan hn- ruvida inte en särskild planeringsenhet borde tillskapas. Det stora antal bestämt avgränsade ärenden angående olika pris- och konkurrensförhållanden som hela tiden förekommer, medför att kon- kurrensmyndigheterna i dagens läge knappast förfogar över resurser för un- dersökning av frågor inom arbetsfältet av en mera generell och långsiktig na- tur. Dylika undersökningar kommer att presenteras av koncentrationsutredning- en. För framtiden synes emellertid en permanent arbetsgrupp vara nödvändig härför. Dennas uppgift skulle vara att följa de långsiktiga trenderna i utveck- lingen och föranstalta om utredningar av mera generella och principiella pro- blem som ter sig angelägna mot bak- grunden härav, t.ex. rörande omfatt-
ningen och verkningarna av en viss art av konkurrensbegränsning eller lösan- det av metodiska problem vid under- sökningar av konkreta ärenden. Kon- centrationsutredningens samlade ar- betsresultat och det ovan föreslagna storföretagsregistret skulle härvid ut- göra väsentliga utgångspunkter. Den skisserade enhetens arbete torde kom- ma att underlätta konkurrensmyndig- heternas strävan att inrikta sina insat- ser på de frågor som på sikt ter sig mest angelägna. Enheten bör däremot ej anlitas för utredning och ställnings- tagande till konkreta pris- och konkur- rensbegränsningsärenden.
Utredningen vill erinra om att pris- kontrollutredningen i sitt betänkande (SOU 1955:45, sid. 151 ff.) föreslog upprättandet av en särskild planlägg- ningsavdelning vid SPK, vilken emel- lertid inte blivit förverkligad. Enligt priskontrollutredningens uppfattning var det otänkbart att verkschefen på egen hand skulle kunna fullgöra de skiftande överväganden, som erfordra- des för bl. a. arbetsuppgifternas fördel- ning på olika avdelningar. Utredningen anförde vidare följande.
En dylik avdelning kan emellertid även i andra avseenden ha en betydande funktion
att fylla. Varje utredning, antingen den be- ror på en anmodan av näringsfrihetsrådet. ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrå- gor eller pris— och kartellbyråns styrelse eller den blivit aktuell av annan anledning, krä— ver i regel en viss förberedande problem- analys, varvid bl. a. de huvudsakliga fråge- ställningarna och sättet för deras belysan- de behöver närmare anges. Den härför er— forderliga analysverksamheten kommer att skapa grundvalen för fördelningen av or— ganets arbetsuppgifter på dess olika avdel- ningar och utgör därför en naturlig arbets- uppgift för planläggningsavdelningen.
Ytterligare en viktig uppgift synes böra åvila planläggningsavdelningen, nämligen att uppmärksamt följa de genom prisre— gistreringen framkomna uppgifterna om prisutvecklingen inom näringslivet och att i anmärkningsvärda fall föranstalta om sär- skild undersökning av de närmare förhål— landena i fallet.
Det är enligt riktprisutredningens uppfattning angeläget att en dylik enhet _ ehuru med vidare uppgifter _ till- skapas för att den svenska konkurrens- politiken på sikt skall fungera tillfreds- ställande. Utredningen anser sig dock inte kunna ta definitiv ställning till den organisatoriskt lämpligaste utformning- en och placeringen av en arbetsgrupp eller ett planeringssekretariat av detta slag. Denna fråga bör enligt utredning- ens uppfattning närmare övervägas.
KAPITEL")
Sammanfattning
Utredningen har enligt sina direktiv haft att ta ställning till frågan om lämp- ligheten av skärpt lagstiftning mot rikt- priser och andra former av prissam- arbete. Utredningen har för detta ända- mål undersökt prissamverkans ändamål, utformning och omfattning samt be- handlat konkurrensbegränsningslagens tillämpning på prissamverkan i praxis (kap. 3—6, bil. 2). Därutöver har utred- ningen, mot bakgrund av rådande mark- nadsformer och strukturutveckling, ana- lyserat prissamverkans effekt (kap. 2 och 7).
Utredningen har också redogjort för den utländska och internationella regle- ringen på konkurrensbegränsningsom- rådet (bil. 1). Detaljhandelns konkur- rensförutsättningar har belysts med ut— gångspunkt från material, som utarbe- tats inom koncentrationsutredningen (bil. 3). Vidare har utredningen låtit undersöka konsumenternas uppfattning av riktprisbegreppet och medvetna val av inköpskälla samt riktprisanuonse- ringens omfattning och utformning (bil. 4 och 5).
Horisontell prissamverkan förekom- mer i tre huvudformer, nämligen gemen- samma försäljningsorganisationer, avtal om bindande priser samt i samverkan utfärdade prisrekommendationer såsom prisböcker, prislistor eller kalkylnor- mer. Den sistnämnda formen av pris- samverkan föreligger främst inom verk- samheter som betjänar konsumenterna, medan de båda förstnämnda formerna
huvudsakligen förekommer inom indu- strin. Vertikala prisrekommendationer åsätts i första hand konsumentproduk- ter och ger, förutom prisvägledning för återförsäljarna, i viss omfattning pris- upplysning för konsumenterna. Den vär- demässiga omfattningen av prissamver- kan har inte totalt kunnat mätas, men enlig-t en inom pris- och kartellnämnden gjord beräkning representerar prissam- verkan i form av vertikala och horison- tella rekommendationer inemot 40 pro— cent av den totala privata konsumtio- nen. Följsamheten till rekommenderade priser är i många fall hög.
Utredningen har funnit en ytterligare effektivisering av den svenska pris- och konkurrenspolitiken nödvändig men inte ansett ytterligare fö-rbudsbestäm- melser utgöra den lämpligaste formen härför. Redan nu kan samtliga slag av konkurrensbegränsningar som faller utanför de särskilda förbudsstadgande- na angripas enligt konkurrensbegräns- ningslagen i den mån de medför skadlig verkan. Att utredningen funnit det lämp— ligare att även i fortsättningen tillämpa denna s. k. missbrukslinje när det gäl- ler prissamverkan motiveras främst av följande förhållanden.
Skillnaderna i praktiskt resultat mel- lan förbudsbestämmelser och skadlig- hetsbedömning i det enskilda fallet kan i många situationer antas vara förhål— landevis begränsade. Utredningen har övervägt den lagtekniska utformningen av ett mera allmänt förbud mot pris-
samverkan. Ett sådant måste uppenbar- ligen förses med dispensmöjlighct, enär prissamverkans effekter icke alltid kan betecknas som skadliga. Infördes ett all- mänt förbud mot prissamverkan, skulle dispens härifrån sannolikt ofta komma i fråga för vissa typer av samverkan. Vare sig ett dispensförfarande byggs på prövning av ansökningar i enskilda fall eller legaldispenssystem eller kombina— tioner härav, synes enligt utredningens uppfattning nackdelarna med en omfat- tande dispensgivning vara stora. De för- delar i form av förutsebarhet och lätt- tillämpbarhet som en förbudsbestäm- melse i och för sig äger, försvinner i sådant fall. Har väl en gång ett visst förfarande givits dispens, blir detta där- efter gärna betraktat som »godkänt». Ett förbud urholkat genom en mängd dispenser synes knappast effektivare än en effektivt administrerad missbruks- lagstiftning. Det kan tänkas att konkur— rensmyndigheterna vid ett förbud av skisserad typ i så hög grad skulle bli bundna av handläggning av dispens- ärenden och juridiska gränsdragnings— frågor, att det nuvarande systemet med dess flexibla handläggningsformer och möjlighet att koncentrera intresset till de från konkurrenssynpunkt vid varje tidpunkt mest väsentliga områdena skul— lc framstå som effektivare. Utredningens bedömning av de struk- turella verkningarna av ett förbud mot prissamverkan har lett till samma resul- tat som de redovisade övervägandena av rättslig karaktär, nämligen att det i dagens läge synes lämpligare att till- lämpa en missbrukslinje när det gäl- ler prissamverkan. Strukturutvecklingen medför 'att de i Sverige rådande mark- nadsförhållandena utvecklas mot ut- präglad fåtalskonkurrens inom såväl produktion som distribut-ion. Som fram- går av den analys av prisbildningen på en oligopolistisk marknad, som utred-
ningen gjort, ter det sig i flertalet situa- tioner tveksamt, i vad mån ett förbud mot prissamverkan mellan företagen på en sådan marknad i avgörande grad skulle påverka de komplicerade konkur- rensrelationerna företagen emellan. Öp- pet prissamarbete på fåtalsmarknader kan tämligen väl ersättas av prisledar- skap, tyst samförstånd och andra for- mer av dold samverkan, som delvis knappast torde kunna förbjudas och —- för det fall de är förbjudna -— i varje fall ej kan effektivt övervakas och be— ivras. Väsentligt är att ett förbud mot samverkan mellan företag i den lösare form som priskarteller utgör kan med- föra ökat samarbete i fastare former samt företagssammanslagningar. I vis— sa fall kan detta vara önskvärt; den skadliga verkan av kartellsamarbete lig- ger ofta främst i hämmad strukturratio- nalisering. I andra fall torde emellertid den lösare kartellformen kunna ses som ett inledande stadium till ett fastare samgående i strukturrationaliserande syfte. Svårigheterna att förutse den fort- satta utvecklingen av de internationella handelsblocken gör det vidare vanskligt att i dagens läge bedöma den långsik- tiga strukturella betydelsen av ett för- bud mot prissamverkan på den svenska inlandsmarknaden.
De undersökningar utredningen ut- fört har emellertid visat att det ännu förekommer ett betydande antal fall av prissamverkan, som bör ses som skad- liga från allmän synpunkt. Dessa är dock enligt utredningens mening var- ken till sin karaktär eller omfattning sådana att det torde ställa sig ogörligt att komma till rätta med dem inom ra- men för det nuvarande systemet. Det fordras emellertid att prissamarbetet helt avvecklas i många fall där det nu förekommer.
Utredningen har funnit vissa av olä- genheterna av det nuvarande riktpris-
systemet särskilt knyta sig till själva termen riktpris. Termens nuvarande in- nebörd har ofta kommit att missupp- fattas, främst av konsumenterna. En av utredningen gjord intervjuundersökning har visat, att endast 23 procent av de tillfrågade konsumenterna ägde en kor- rekt uppfattning av ordets innebörd; många konsumenter uppfattade ordet som beteckning för ett fast pris. Under- sökningsresultaten tyder på att termen riktpris är mindre klargörande som be- teckning för ett rekommenderat pris och därför, både när den begagnas vertikalt och horisontellt, bör utbytas mot cirka- pris. Denna term markerar de rekom- menderade prisernas helt oförbindande karaktär och bör därigenom kunna bi- dra till rörligare prissättning i fram- tiden.
Sedan huvuddelen av utredningsar— betet avslutats har utredningen tagit kontakt med näringslivets huvudorgani- sationer för att efterhöra deras villighet att medverka till ett genomfönande av utredningens intentioner på frivillig väg. Denna kontakt var att se mot bak- grunden av det svenska förhandlings- systemet och vad utredningen yttrat i samband med konkurrenspolitikens mål- sättning om vikten av att konkurrens- begränsningslagstiftningen möts med principiell förståelse inom näringslivet. Kontakten ledde till att huvudorganisa- tionerna utfäste sin medverkan till en fortsatt aktiv pris- och konkurrenspo- litik. Man framhöll i särskilt uttalande, att det alltjämt kunde förekomma for- mer av prissamarbete vars förenlighet med gällande rätt kunde ifrågasättas och att skadliga konkurrensbegräns- ningar i första hand borde avvecklas genom frivilliga åtgärder av berörda företagare. Man uttalade sig vidare för övergång till cirkapris samt för fri- villig prisåterhållsamhet.
Utredningen vill understryka att dess ställningstagande till frågan om skärpt
konkurrensbegränsningslagstiftning tar sikte på situationen i dagens läge. L'p- penbart är att förändringar kan inträffa som aktualiserar en annan bedömning. Det nuvarande förhandlingssystemet förutsätter näringslivets lojala medver— kan och detta inte bara från huvud— och branschorganisationer utan framför 'allt från de enskilda företagarnas sida. Kommer det att visa sig brista härutin- nan, bör mera genomgripande lagänd- ringar än den nyligen införda möjlig— heten till leveransföreläggande vid vite allvarligt övervägas.
För att nå tillfredsställande resultat av pris- och konkurrenspolitiken har utredningen funnit en rad effektivitets- främjande åtgärder angelägna. Härvid har utredningen kommit fram till att efterfrågesidans roll i konkurrenseko- nomien bör uppmärksammas i större utsträckning än som hittills skett. Ut- redningens ställningstaganden och för- slag utöver frågan om skärpta regler mot prissamverkan kan i korthet åter- ges i följande punkter.
1. Allmän eller partiell priskontroll bör ej ifrågakomma under normala för- hållanden, då det — särskilt på längre sikt — ur många synpunkter ställer sig fördelaktigare att söka uppnå relativt sett låga konsumentpriser och rikt ur— val av varor och tjänster genom kon- kurrens. Målsättningen för konkurrens- politiken bör vara att tillse (att konkur- rensviljan inom näringslivet tas till va— ra och inte hindras att komma till ut— tryck på grund av konkurrensbegrän- sande åtgärder. En väsentlig uppgift för de konkurrensvårdande myndigheterna bör liksom hittills vara att undanröja hinder för priskonkurrens och för upp- komsten av lågprisföretag. Det bör vara konsumenternas sak att avgöra vilka kombinationer av pris och service de önskar gynna. Leveransvägran till låg- prisföretag och nppställande av olika former av servicekrav som förutsättning
för leverans till sådana företag här god— tagas endast om särskilda skäl kan an- ses föreligga. Överhuvud bör skärpt uppmärksamhet ägnas sådana konkur— rensbegränsande företeelser, speciellt den selektiva försäljningen, som på sikt kan hämma effektiviteten inom distri- butionen.
2. Specialregleringar, som nu är un- dantagna från konkurrensbegränsnings- lagens tillämpningsområde, bör avveck- las i möjligaste män och i övrigt ges en klar avgränsning så att alla förhål- landen, som regleringen inte direkt om- fattar, kan bedömas enligt den allmänna pris— och konkurrenspolitikens gängse normer. Utredningen vill här särskilt peka på regleringen inom jordbruket. Konkurrenslagstiftningen bör göras till- lämplig även på försäljning och upp- låtelse av fast egendom i samband med en övergång till friare marknadsförhål- landen inom detta område. Vidare bör det förhållandet, att bank- och försäk- ringsverksamheter är föremål för sär- skild övervakning, inte påverka bedöm- ningen av konkurrensfrågorna. Samhäl- lets övriga åtgärder i näringspolitiskt syfte — såsom bebyggelseplanering samt arbetsmarknads- och sysselsätt- ningspolitik —— bör bedrivas så att kon- kurrenspolitiken effektivt kan geno—m- föras.
3. Termen cirkapris skall användas som benämning på oförbindande pris- rekommendationer, såväl vertikala som horisontella. En förutsättning för att övergången till termen cirkapris skall kunna ske utan lagstiftningsåtgärder är att man inom näringslivet helt avstår från att i fortsättningen använda be- teckningen riktpris. Det är väsentligt att cirkapriset, som naturligt är, anges med ett avrundat belopp samt att karaktären av cirkapris kommer till tydligt ut- tryck i annonser och prislistor.
4. Pris- och kartellnämndens pris- övervakning och undersökningsverk-
samhet bör i högre grad än nu utfor- mas så att resultaten direkt kan läggas till grund för näringsfrihetsombuds— mannens bedömning. Företagen bör i ökad utsträckning åläggas motivera sina prisförändringar mot bakgrunden av marknadssituationen och delge nämn- den sina kalkyler. Publicitetsaspektens betydelse bör särskilt beaktas vid hand- havandet av sekretessbestämmelserna. Så t. ex. bör hela undersökningar om möjligt ej hemlighållas, utan det synes lämpligare att de uppgifter, som ej kan offentliggöras, samlas i särskilda bila- ger.
5. Pris- och kartellnämndens registre- ringsverksamhet bör effektiviseras och utbyggas. Det nuvarande kartellregistret bör utvidgas vad gäller konkurrensbe- gränsningar på prissidan, varvid även registrering av den vertikala cirkapris- sättningen bör komma till stånd i lämp- lig form. Kartellregistret bör komplette- ras med ett register för monopol, oligo- pol och större företagssammanslagning— ar, storföretagsregistret, som ges formen av ett internt förteckningsarbete hos nämnden, vars resultat publiceras i form av samlade undersökningar. Förslag framläggs om viss personalförstärkning härför vid nämnden.
6.Näringsfrihetsombndsmannens kan- sli bör förstärkas, särskilt i syfte att ska- pa tillräckliga resurser för prisärende- nas handläggning och uppföljningen av pris- och kartellnämndens utbyggda re— gistrering av karteller och koncentra- tionstendenser.
7. En befattning som konsumentom- budsman (KO) bör tillskapas med upp- gift att genom initiativ och förhand- lingsverksamhet verka för ett på lämp- ligt sätt utbyggt konsumentskydd mot vilseledande affärsmetoder, obilliga för- säljningsvillkor och ur säkerhetssyn— punkt olämpliga varor och tjänster samt att tillse att normerna på konsument- skyddets område efterlevs. Konsument-
ombudsmannen bör i likhet med övriga statliga ombudsmän ges en självständig ställning i förhållande till andra myn- digheter inom arbetsfältet. Konsument- ombudsmannen bör vara sidoordnad de nuvarande konkurrensmyndigheterna och ej handlägga pris- och konkurrens- begränsningsärenden.
8. Konsumentupplysningen i prisfrå- gor bör fortlöpande utbyggas, särskilt mot bakgrunden av att bristande pris- konkurrens i distributionen ofta sam- manhänger med brister i konsumentens prismedvetenhet och marknadsoriente- ring i övrigt. En upplysningskampani föreslås med cirkaprisbegreppet och ökad prismedvetenhet som centralt te- ma samt en förstärkning av pris— och kartellnämndens upplysningssektion. Upplysningskampanjen bör vända sig mot såväl konsumenterna som företa— garna och vad gäller formerna för upp- lysnvingen bör bl. a. tidningsannonsering prövas. I fråga om den regionala upp- lysningsverksamheten vore det enligt utredningens uppfattning värdefullt om priskontorens verksamhet, i den ut- sträckning som arbetet med» uppgifts- insamling medger, kunde mera systema- tiskt inriktas även på prisupplysning.
9. Det nordiska samarbetet på pris- och konkurrensområdet bör intensifie- ras. Detta fordrar enligt utredningens mening att den nuvarande informella kontaktverksamheten ges en fastare form genom att ett särskilt organ till- skapas härför, förslagsvis benämnt Nor- diska pris— konkurrensutskottet. Även om utredningen vill understryka betydelsen av gemensam lagstiftning på längre sikt, synes det i dagens läge lämpligast att inrikta samarbetet på un- dersökningsverksamhet och ett erfaren- hetsutbyte ägnat att främja enhetliga be- dömningslinjer i praxis. 10. En fortsatt utrednings- och under- sökningsverksamhet på pris- och kon- kurrenspolitikens område synes nöd- vändig. Härvid är särskilt att märka, att den pågående strukturomvandlingen kan medföra allvarliga konsekvenser ur konsumentsynpunkt, varför strukturut- vecklingen måste följas av myndighe- terna. Det är enligt utredningens upp- fattning angeläget att en särskild plane- ringsenhet tillskapas med uppgift att följa de långsiktiga trenderna i utveck- lingen och föranstalta om utredningar av mera generella och principiella pro- blem på pris- och konkurrensområdet.
och
BILAGA 1
Internationell konkurrensbegränsningsrätt
Av lwurättsfiskalen, jur. lic. Ulf Bernitz
Inledande orientering
Historik
Konkurrensbegränsningsrätten utgör ett tämligen nytt rättsområde, som för när- varande befinner sig i framväxt i de flesta länder med ett utvecklat närings- liv byggt på fri företagsamhet. Tanke- gången att det åligger staten att aktivt främja en obunden konkurrens genom ingripanden mot konkurrensbegräns— ningar föranledde tidigast lagstiftning i Förenta staterna, där den grundläggande konkurrensbegränsningslagen, Sherman Act, tillkom 1890. Redan dessförinnan hade dock konkurrensbegränsande av- tal i viss utsträckning betraktats som civilrättsligt ogiltiga enligt den anglo- amerikanska sedvanerätten. Sherman Act har senare utbyggts med ytterli- gare lagstiftning -— främst Clayton Act av 1914 — och en omfattande praxis och vetenskaplig teoribildning har vuxit fram. Det förhåller sig i dagens läge otvivelaktigt så, att man i Förenta sta- terna har genomlyst antitrustfrägorna mer ingående än i andra länder och har en mer välutvecklad rättsbildning.
I Europa har utvecklingen gått lång- sammare. Visserligen infördes konkur- rensbegränsningslagstiftning av mera ingripande natur redan under mellan- krigstiden i vissa stater, bl. a. i Norge, där den s.k. trustloven tillkom 1926. I stort sett är det dock först efter det
andra världskrigets slut som modern lagstiftning mot konkurrensbegränsning mera allmänt kommit att införas i Väst- europa. Av betydelse för utvecklingen har bl. a. varit, att Förenta staterna i samband med ockupationen införde s. k. dekartelliseringslagstiftning i Tyskland och även i Japan. Med hjälp av denna ersattes de branschomfattande karteller som tidigare spelat stor roll i dessa län- ders ekonomi med ett ekonomiskt sys- tem byggt på den obundna konkur- rensens princip. De amerikanska de- kartelliseringssträvandena har utgjort grunden för den tämligen stränga kon- kurrensbegränsningslagstiftning som numera gäller i Förbundsrepubliken Tyskland och i Japan. 1950- och 1960- talen har utmärkts av en snabb utbygg- nad av lagstiftningen i de flesta euro- peiska länder; en process som tenderat att gå fortare än tidigare under de se- naste åren. Som exempel må nämnas den schweiziska kartellagen av 1962, den spanska kartellagen av 1963 och den finska konkurrenslagen av 1964. I Stor- britannien har den tidigare lagstift- ningen skärpts under de senaste åren.
Förbudsprincip och missbruksprincip
De i de skilda länderna gällande kon- kurrensbegränsningslagarna är ofta mycket olikartade till sin närmare ut- formning. Betydande politiska me-
ningsskiljaktigheter har inte sällan fö- regått lagarnas antagande, vilket åter- speglas i de valda lösningarna. I mycket återgår dock de olika lagarna på ge- mensamma grundtankar, oftast direkt eller indirekt hämtade från den ameri- kanska antitrustlagstiftningen. Man bru— kar allmänt tala om två skilda principer för utformning av konkurrensbegräns- ningslagstiftning, förbudsprincipen och missbruksprincipen. Förbudsprincipen kan typiskt sett sägas innebära att man, i regel vid straffansvar, förbjuder vissa konkurrensbegränsande handlingssätt; överträdelser bedöms i judiciell ord- ning. Missbruksprincipen karakteriseras av att man utan att förbjuda en viss konkurrensbegränsning öppnar möjlig- het att pröva dess verkningar i admi- nistrativ ordning och göra ingripande för de fall att dessa befinns vara skad- liga. Skillnaden mellan de båda prin- ciperna är dock inte alltid så stor. För- budsprincipen kan mildras genom le- gala undantag eller frikostig dispensgiv- ning och missbruksprincipen skärpas bl. a. genom regler om att vissa kon- kurrensbegränsningar presumeras vara skadliga intill dess motsatsen bevisas (omvänd bevisbörda).
I inget land kan lagstiftningen sägas bygga helt på den ena eller andra prin- cipen. Den amerikanska rätten kan dock anges som prototyp för förbuds- principen, enär en rad av de mest be- tydelsefulla formerna av konkurrens- begränsning där är förbjudna vid straff- ansvar under alla förhållanden. Även i USA finns emellertid möjlighet till skälighetsprövning i fråga om många konkurrensbegränsningstyper (rule of reason). I de europeiska länderna över- väger missbruksprincipen. Många la- gar framträder dock närmast som kom- promisser mellan de två linjerna. Så- lunda är bruttoprissättning direkt för- bjuden i ett flertal europeiska stater.
Även i Sverige bygger lagstiftningen på en kombination av förbuds- och missbruksprincip. Bruttopriser och an- budskarteller är sålunda förbjudna vid straffansvar — med dispensmöjlighct _ under det att övriga former av kon- kurrensbegränsning prövas efter sina verkningar i det särskilda fallet. Den svenska konkurrensbegränsningslagen har emellertid givits en internationellt sett förhållandevis återhållsam utform- ning om man ser till förekomsten av sanktioner av typen straff, vite, skade- stånd och civilrättslig ogiltighet. Det synes dock förhålla sig så att man ock- så i ett flertal främmande länder i prak- tiken i väsentlig mån söker uppnå lag- stiftningens syften i första hand genom förhandlingsverksamhet. Man torde dock i andra stater knappast äga nå— gon egentlig motsvarighet till de åtagan- den och den självsaneringsverksamhet från näringslivets sida, som utgör bak— grunden till den svenska förhandlings- principen. Undersöknings- och publi- citetsverksamheten på konkurrensbe— gränsningsområdet äger betydande om- fattning i Sverige. Vi tillämpar mer än de flesta andra länder publicitetsvapnet mot konkurrensbegränsningar och man kan därför. även tala om den svenska publicitetsprincipen.
Internationella karteller
Ett betydande arbete har på senare år nedlagts på att skapa former för in- ternationellt samarbete till motverkan- de av konkurrensbegränsningar. Det är sedan gammalt bekant att internationel- la karteller förekommer i icke obetyd— lig omfattning, ofta i form av mark- nadsdelningsavtal, exempelvis avtal crm hemmamarknadsskydd. Företagen över- enskommer då att dela upp den poten- tiella marknaden mellan sig och inte gå in på varandras områden. De interna-
tionella kartellbildningarna är dock än- nu otillfredsställande undersökta. Bely- sande är framför allt den amerikanska praxis. Den amerikanska antitrustlag- stiftningen äger nämligen en tämligen vidsträckt exterritoriell effekt och de amerikanska antitrustmyndigheterna har i olika fall tagit upp internationella marknadsdelningskarteller, som berört importkonkurrensen till Förenta stater- na, till bedömning enligt den ameri- kanska lagstiftningen. Några av de mest kända ärendena har gällt marknadsupp- delning i fråga om aluminium, kullager, elektriska artiklar och varor från ke- misk industri. Ett nytt betydelsefullt material, som dock ännu låter sig blott delvis överblickas, har framkommit i samband med tillämpningen av EEC:s konkurrensbegränsningsregler.
Under åren närmast efter det andra världskriget pågick efter initiativ av Förenta staterna ett intensivt arbete på att söka skapa en internationell han- delsorganisation i syfte att främja världshandeln och sysselsättningen. Re- sultatet av arbetet blev den s.k. Ha- vanna-stadgan, vars femte kapitel inne- höll bestämmelser avsedda att förekom- ma skadliga verkningar av internatio- nella konkurrensbegränsningar. 1950 års riksdag befullmäktigade Kungl. Maj:t att för Sveriges del ratificera stad- gan, som dock aldrig kom att träda i kraft (prop. 1950154). Senare har ar- betet på att skapa en internationell ord— ning för att motverka skadliga verk- ningar av konkurrensbegränsningar med internationell anknytning fortsatt på olika håll, bl. a. inom Förenta natio- nernas ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, samt inom GATT. Allmänt måste dock sägas att arbetet hittills gått långsamt och innefattat en rad misslyc- kanden. Vissa resultat har dock vunnits. I detta avsnitt skall OECD och det nor- diska samarbetet beröras.
OECD
OECD (The Organisation for Economic Co—operation and Development, Paris) bedriver ett omfattande arbete på kon- kurrensbegränsningsområdet. Som re- sultat härav har bl. a. ett flertal skrifter publicerats. Den av OECD utgivna Guide to Legislation on Restrictive Business Practices, Europe and North America, Texts, Explanatory Notes, Decisions, Bibliography i fem band (även på franska) är den grundläg- gande källan för information om ut- ländsk lagstiftning. Verket innehållerre- dogörelser för lagstiftningen i Danmark, Norge och Sverige, flertalet övriga väst- europeiska länder, USA och Kanada samt EEC och den Europeiska kol- och stålunionen jämte en systematisk bib- liografi. Arbetet hålls a jour genom lösbladssystem. Avsnitten om de olika ländernas kartellrätt är uppställda efter en enhetlig princip och omfattar för varje land en kort översikt av lagstift— ningens huvudpunkter, lagtext i engelsk översättning, kommentar till olika be— stämmelser, kortfattade referat av vik— tigare domar eller beslut samt biblio- grafiska uppgifter. Översikterna är som regel författade av personer knutna till respektive lands kartellmyndigheter. Verket kompletteras av en ämnesvis uppställd jämförande översikt av hur olika konkurrensbegränsningstyper be- döms i de skilda ländernas rättsord- ningar, benämnd Restrictive Business Practices. Comparative Summary of Legislation in Europe and North Ame— rica, Paris 1964. Vidare har utgivits en ordbok i vilken olika i konkurrens- begränsningsrätten begagnade termer förklaras och definieras, Glossary of Terms Relating to Restrictive Business Practices, Paris 1965. OECD har även låtit publicera undersökningar i sär- skilda ämnen, bland dem Gammelgaara',
Resale Price Maintenance, Paris 1958 (om bruttoprissättning).
OECD har igångsatt en undersökning av internationella konkurrensbegräns- ningar i olika branscher under ledning av fristående experter. Vissa prelimi- nära branschundersökningar har fram- lagts. Vidare diskuteras förslag att till- skapa någon form av konsultations- förfarande mellan de stater som önskar delta däri.
Norden
Jämför man den svenska konkurrens- begränsningslagstiftningen med de öv- riga nordiska länderna, föreligger stora likheter i förhållande till Finland men betydande skillnader i förhållande till Norge och Danmark, vars lagar dess- utom är inbördes olika. Island saknar konkurrensbegränsningslag. Varje lands lagstiftning har växt fram för sig och något nordiskt lagstiftningssamarbete har ej förekommit, ehuru de nordiska näringsfrihetsmyndigheterna regelbun- det utbyter erfarenheter. Nordiskt sam— arbete pågår f. n. vid utarbetande av ny lagstiftning mot illojal konkurrens. Då den danska, finska och norska kon- kurrensbegränsningsrätten närmare be- handlas nedan må här blott vissa hu- vuddrag i regelsystemet anmärkas.
I Norge gäller nu prisloven av 1953 med senare ändringar och tilläggsför- fattningar. Denna, som ger prismyndig- heterna mycket omfattande befogenhe— ter, berör inte bara åtgärder till undan- röjande av hinder för konkurrens utan ger även möjlighet till direkt prisregle- ring, även under normala ekonomiska förhållanden. Viktigt är att man i Norge inte bara förbjudit bruttopriser utan även horisontellt prissamarbete.
I Danmark gäller monopolloven av 1955 med senare ändringar samt som komplement en särskild lov om ind—
seende med priser. Även i Danmark är myndigheten på området, monopoltil- synet, samtidigt sysselsatt med såväl priskontroll — främst av marknadsdo- minerande företag —— som undanröjan— de av konkurrensbegränsningar.
I Finland infördes den s.k. konkur- renslagen 1964, vilken —— särskilt vad gäller dess materiella bestämmelser _ står i väsentlig överensstämmelse med de i Sverige tillämpade principerna. Även i Finland finns viss priskontroll, som bygger på en tidsbegränsad full- maktslag och administreras helt skild från de konkurrensfrämjande myndig- heterna.
Den största skillnaden mellan de nor- diska länderna synes ligga däri att man i Sverige i huvudsak saknar möjlighet till direkt prisreglering. Härvid bör dock nämnas att prisövervakningen är särskilt väl utbyggd i Sverige. I övrigt torde divergenserna vara mindre i prak- tiken än vad lagstiftningens utformning närmast ger vid handen. Några av de gemensamma huvuddragen skall här an- tydas i generaliserad form. Stor bety- delse tillmäts övervakning, registrering och publicitet. Lagarna äger formellt vidsträckta tillämpningsområden men —— bortsett från vissa förbudsbestäm— melser _— ingriper man i huvudsak blott mot konkurrensbegränsningar, som i det konkreta fallet inte ter sig godtagbara från allmän synpunkt (missbruksprin— cipen). I praxis är det främst distribu- tionens konkurrensförhållanden, som stått i förgrunden, under det att man vad gäller industriproduktionen med hänsyn bl.a. till hemmamarknadernas litenhet i betydande grad litar till im- portkonkurrens. Samtliga länder sam- verkar härvid inom EFTA och FIN- EFTA.
Som ett betydelsefullt undantag från missbruksprincipen står det bruttopris- förbud, som numera i huvudsak gäller
i hela Norden och som bl. a. omfattar märkesvaror. Mot bakgrunden av det— ta förbud har en närmare praxis ut- vecklats angående leveransvägran och prisdiskriminering, som bygger på en efter olika situationer nyanserad be- dömning av dylika åtgärders tillåtlig— het. En för några år sedan genomförd samnordisk undersökning av denna praxis visade att bedömningslinjerna inte avvek särskilt mycket i de olika länderna (Ingeborg Thomsen, Afgorel— ser i sager om naegtelse af levering i Danmark, Norge og Sverige, Meddelser fra monopoltilsynet 1962:4 s. 65 ff). Undersökningen omfattade ej Finland som då ännu ej fått utbyggd lagstift- ning på området. Vad gäller horison— tellt prissamarbete innefattar det norska principförbudet häremot en viktig av- vikelse från de övriga länderna som till— lämpar missbruksprincipen med undan— tag för det särskilda förbudet mot an- budskarteller i Finland och Sverige.
För kontakten mellan berörda pris- och konkurrensmyndigheter i de nordiska länderna har en särskild ordning till- skapats. Sedan 1959 håller dessa myn— digheter ärliga gemensamma möten på ämbets— och tjänstemannaplanet av mera informell karaktär. Mötena innefattar främst erfarenhetsutbyte och informa- tion om utvecklingen. Det sker en regel- bunden utväxling av officiella publika- tioner o. dyl. I varje land finns en kon- taktman som förmedlar informellt in- formations- och erfarenhetsutbyte mel- lan myndigheterna, något som ofta före- kommer. Frågan om en vidareutbyggnad av samarbetet har bl. a. dryftats i Nor— diska rådet men ännu ej föranlett åt- gärder.
Disposition Den fortsatta framställningen är upp- lagd på följande sätt. Först redogörs
för de regler i den sven-ska konkurrens- begränsningslagstiftningen som särskilt berör internationella relationer. Här- efter behandlas den reglering av inter- nationella konkurrensbegränsningsför- hållanden som genomförts genom sär- skilda stadganden i Stockholms- resp. Rom-avtalen för EFTA:s och EEC:s vid- kommande. Slutligen ges en redogörel- se för lagstiftningen i ett antal främ— mande länder, nämligen de nordiska grannländerna, Förenta staterna, Stor- britannien, Frankrike och Förbundsre- publiken Tyskland. Tyngdpunkten i dessa redogörelser har lagts på bedöm- ningen av prissamarbete i olika former och vad därmed äger samband.
Svensk internationell konkurrensbe— gränsningsrätt
Man har iakttagit betydande återhåll- samhet när det gällt att införa möj- lighet att bedöma konkurrensbegräns- ningar med internationell anknytning enligt den svenska konkurrensbegräns- ningslagstiftningen. Detta torde bl. a. sammanhänga med svårigheterna att ge ett lands lagstiftning exterritoriell ef— fekt, vilket medför att effektiva regler enligt den svenska konkurrensbegräns— ningar endast torde kunna genomföras i mellanfolklig samverkan. I dagens läge tillåts emellertid i många länder sam- arbete mellan företag på exportmark- naden i situationer där motsvarande samarbete på hemmamarknaden är för- bjudet, något som naturligen till väsent- lig del bestämmer även den svenska lag- stiftningens bedömning av exportkar- teller.
De två förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller kan sägas vara territo- riellt begränsade till Sverige. Brutto- prisförbudet i 2 & KBL förbjuder före- tagare att betinga sig av företagare
inom senare försäljningsled att denne inte skall underskrida visst pris vid för- säljning av förnödenhet här i riket. Även den kompletterande föreskriften att det skall komma till uttryck att pris som anges till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled får under— skridas, är försedd med en motsvarande begränsning. Förbudet är i och för sig tillämpligt även på prisföreskrifter av utländska företagare som exporterar sina varor till Sverige. Av naturliga skäl kan dock den utländske säljaren själv normalt inte nås av svensk straffrättslig exekution. Vanligen säljs dock import- varor genom svenska mellanhänder som är att anse som självständiga företagare enligt KBL och följaktligen kan fällas för Överträdelse av bruttoprisförbudet. Av förbudets utformning följer att svenska företagare inte är förbjudna en- ligt svensk rätt att bestämma bruttopri— ser på varor som de låter exportera för försäljning i utlandet. Betydelsen härav förringas dock av att bruttoprissättning är otillåten i ett betydande antal ut- ländska stater.
Enligt förbudet mot anbudskarteller i 3 % KBL får företagare ej träffa eller tillämpa överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika fö- retagare skall äga rum innan någon av dem avger anbud på försäljning av för- nödenhet eller utförande av tjänst här i riket. Avtal om samråd vid anbuds- givning som avser prestation av för- nödenhet eller tjänst utomlands, exem- pelvis anläggningsarbeten i annat land, faller således utanför förbudet. Däremot faller samverkan vid avgivande av an- bud på försäljning av förnödenhet el- ler utförande av tjänst här i riket i och för sig under förbudet även om en, fle- ra eller samtliga anbudsgivare är ut- länningar. Även här möter dock svårig— heter att nå ett utländskt företag med svenskt straffrättsförfarande.
Förhandling enligt 5 % KBL för un- danröjande av skadlig verkan av kon- kurrensbegränsning får normalt endast avse verkan inom riket. Sådan verkan benämns här inlandsverkan. Enligt ett särskilt stadgande (6 % KBL) kan dock förhandling under vissa förutsättningar också avse utlandsverkan. I paragrafen stadgas att förhandling ej må, med mindre Konungen lämnar tillstånd, gäl- la verkan utom riket av konkurrens- begränsning. Tillstånd får meddelas en- dast i den mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt. Den enda överenskommelse en- ligt vilken dylikt tillstånd f.n. synes kunna beviljas är EFTA-konventionen. Något fall i vilket tillstånd till förhand- ling angående utlandsverkan av kon- kurrensbegränsning meddelats har hit- tills inte förekommit.
Även uppgiftsskyldighetslagen är ter- ritoriellt begränsad. I lagens 3 & stad- gas, att det åligger företagare att efter anmaning lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkur- rensbegränsning, som berör hans verk- samhet och har avseende på pris-, pro- duktions-, omsättnings- eller transport— förhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbildningen. Stadgandets begränsning till inländska förhållanden anger den normala ramen för SPK:s undersöknings— och registreringsverk- samhet. I samband med EFTA-konven- tionens godkännande från svensk sida uppmärksammades att SPK inte äger någon sådan möjlighet att företa under- sökning av en konkurrensbegränsnings verkan utom riket jämlikt uppgiftsskyl- dighetslagen, som svarar mot möjlighe- ten att föra förhandling efter tillstånd enligt 6 % KBL för undanröjande av skadlig verkan utom riket av kon- kurrensbegränsning. I propositionen
(1960:25 s. 53) förklarade emellertid föredragande departementschefen, att det inte syntes föreligga något omedel— bart behov av ändrad lagstiftning här— vidlag, utan att det tills vidare torde vara möjligt att på grundval av existe- rande anordningar vidta erforderliga åtgärder från fall till fall. Om tillstånd till förhandling enligt 6 % meddelas och talan anhängiggörs vid NFR, kan emel— lertid rådet begagna sin befogenhet en— ligt 22 å KBL att förelägga part vid vite att tillhandahålla handelsböcker, kor- respondens och övriga handlingar, som kan vara av betydelse i ärendet.
I förarbetena till KBL behandlas be- dömningen av exportkarteller, med och utan inlandsverkan. Saknar en export- kartell inlandsverkan kan den endast komma under bedömning i den ord- ning som stadgas i 6 % KBL. Till den del en exportkartell däremot medför in- landsverkan, är lagen i dess helhet till— lämplig på de åtgärder som avser den svenska marknaden. I förarbetena fram- höll dock föredragande departements- chefen följande (prop. 1953: 103 s. 218).
Det bör dock understrykas att bedöm- ningen av frågan, huruvida sådan (skad- lig) verkan föreligger eller ej, här kan bli vanskligare än då det gäller konkurrens— begränsningar som berör enbart hemma— marknaden. Säsom de sakkunniga antytt kan nämligen den invändningen från nä- ringslivets sida förväntas, att upprätthål- landet av en konkurrensbegränsning på den svenska marknaden utgör en nödvändig förutsättning för ett verksamt och för lan- det i dess helhet gagneligt samarbete på exportmarknaden. Det skall icke förnekas, att sådana synpunkter kan förtjäna beak- tande. Enligt min mening bör dock närings- frihetsrådet vid bedömningen av dylika frä- gor iakttaga försiktighet.
Såsom närmare behandlas i kap. 5 förekommer fortfarande bindande pris- karteller som avser samarbete såväl på export- som hemmamarknaden, särskilt i fråga om järn- och skogsbruksproduk-
ter. NO har hittills inte anhängiggjort någon talan mot en exportkartell med inlandsverkan vid NFR.
I sammanhanget må kort beröras reg— lerna angående parallellimport av mär- kesvaror. Man har såväl i Sverige som utomlands uppmärksammat, att princi— pen om varumärkesrättens territoriella begränsning synes kunna utnyttjas för internationell kartellbildning genom marknadsdelning. Problemet berör im- port av utomlands tillverkade och lag- ligen märkta märkesvaror och avser frågan i vad mån en svensk general- agent eller återförsäljare som innehar varumärket i Sverige kan med stöd av varumärkesrätten hindra att annan får importera och sälja märkesvaran. Spörsmålet är att bedöma enligt varu- märkeslagen, då det knappast torde fin- nas möjlighet att ingripa jämlikt KBL i en situation som varumärkesrättsligt utgör straffbart intrång. Rättsläget en— ligt den äldre varumärkeslagen bedöm- des av högsta domstolen i rättsfallet NJA 1960 s. 457 angående parallellim- port av grammofonskivor av märket Prestige. Högsta domstolen synes ha an- sett intrång i rätt till varumärke som registrerats i Sverige föreligga i fall, då varor som i annat land försetts med så— dant märke hit införts utan den svens- ke varumärkeshavarens medgivande, även om märkningen inte stridit mot lagstiftningen i det land där den skett. Denna regel synes ha gällt även för det fall att den svenska varumärkeshavaren intagit ställning av generalagent. Av motiven till kommittéförslaget till ny varumärkeslag framgick att kommittén ansett det tidigare rättsläget böra bi- behållas. Sedan konsekvenserna av den nämnda regeln belysts från konkur- rensbegränsningssynpunkt i kritiska re- missyttranden av Svea hovrätt och nä- ringsfrihetsrådet uttalade föredragande departementschefen i propositionen
med förslag till varumärkeslag (prop. 1960: 167 s. 71).
Om fabrikanten själv innehar registre— ringen, följer av allmänna varumärkes- rättsliga grundsatser att han icke kan för- hindra att av honom försålda och märkta varor vid vidareförsäljning tillhandahålles under det ursprungliga varumärket; detta torde gälla också där vidareförsäljningen sker i annat land. Motsvarande bör enligt min mening gälla även om fabrikanten själv icke registrerat märket i Sverige men den som gjort det kan sägas inneha re— gistreringen på fabrikantens vägnar. I re- gel torde detta vara händelsen beträffan- de generalagent. Enligt min mening bör man med en rimlig tolkning av föreva- rande lagbestämmelser kunna uppnå till- fredsställande resultat, och jag finner ej anledning att uppställa särskilda undan- tagsregler i nu berört avseende.
I vilken utsträckning detta uttalande inneburit en förändring av det tidigare rättsläget torde vara omtvistat. Frågan torde kunna klart besvaras först när vägledande avgöranden från högsta in- stans föreligger.
EF TA:s konkurrensbegränsningsregler
EFTA:s allmänna målsättning är att främja ekonomisk expansion, full sys- selsättning, ökad produktivitet och ett rationellt utnyttjande av tillgångar, finansiell stabilitet och fortlöpande för- bättring av levnadsstandarden. Det upp- ställda målet vill man nå genom suc- cessiv inbördes avveckling av tullar och kvantitativa restriktioner. För sam- arbetet med Finland gäller en särskild överenskommelse mellan EFTA och Finland, FINEFTA. För att förhindra att de fördelar som väntas följa av han- delns frigörande, skall utebli på grund av åtgärder från statliga myndigheters eller enskildas sida, har man ansett det nödvändigt att komplettera bestämmel- serna om avveckling av tullar och res- triktioner med bl.a. särskilda konkur-
rensregler. Av betydelse härvidlag är i första hand EFTA—konventionens arti— kel 15 med rubriken konkurrensbe- gränsningar, vilken även är tillämplig inom FINEFTA.
Artikel 15 förklarar vissa konkur- rensbegränsningar vara oförenliga med konventionen. Detta gäller följande af- färsmetoder i den mån de motverkar de fördelar, som förväntas i anledning av undanröjande eller frånvaron av tul- lar och kvantitativa restriktioner i han— deln mellan medlemsstaterna:
a) överenskommelser mellan företag, be— slut av företagssammanslutningar och i samförstånd mellan företag tillämpade för- faranden, vilka har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida kon- kurrensen inom EFTA-området;
b) förfaranden, genom vilka ett eller fle— ra företag på ett otillbörligt sätt utnyttjar en dominerande ställning inom EFTA-om- rådet eller inom en väsentlig del av detta.
Varje företag, som anser att dess verksamhet hindras av att affärsmeto- der av detta slag tillämpas i ett annat medlemsland, kan vända sig till veder- börande myndigheter i sitt eget land; i Sverige i första hand till NO eller SPK.
Vid ett ministerrådsmöte i EFTA och FINEFTA hösten 1965 bekräftades rege- ringarnas villighet att noggrant under- söka klagomål som framkommer från annat medlemsland över sådana kon- kurrensbegränsningar i det egna lan- det som inte står i överensstämmelse med artikel 15 och att i förekommande fall uppta klagomålen till behandling på sätt som står vederbörande land till buds. Medlemsländerna är beredda att undersöka fall så snart de åberopade omständigheterna vid första påseendet synes visa att artikel 15 överträtts och de kommer inte att göra en sådan un- dersökning avhängig av att ett formellt klagomål framlagts eller att överträ- delsen blivit till fullo styrkt. Vad an-
går möjligheterna att ingripa mot över- trädelser av artikel 15 har medlemslän— derna tillgång till administrativa och i många fall rättsliga medel.
I praktiken torde vanligen följande åtgärder bli aktuella.
a) Om ett företag har riktat myndig- heternas uppmärksamhet på en kon- kurrensbegränsning i ett annat med- lemsland och det förefaller som om denna skulle vara oförenlig med artikel 15, tas saken upp bilateralt med det medlemsland eller de medlemsländer, där den eller de som medverkar i kon- kurrensbegränsningen är hemmahöran- de, i överensstämmelse med det sam- rådsförfarande varom stadgas i artikel 31 i konventionen. De bilaterala över- läggningarna kommer att vara helt in- formella och konfidentiella och skall syfta till att utröna fakta i ärendet och till att avgöra, om konkurrensbegräns- ningen kan anses stå i strid med arti- kel 15.
b) Om de bilaterala överläggningar- na leder till enighet om att affärsme— toderna är oförenliga med artikel 15 skall medlemslandet använda adminis- trativa medel för att påverka parterna, och om detta inte leder till resultat skall landet i förekommande fall över- väga att använda vederbörliga rättsliga förfaranden.
c) Rapporter — allmänt hållna — om dessa informella bilaterala överlägg- ningar och om vidtagna åtgärder skall delges samtliga medlemsländer via EFTA—sekretariatet. Vederbörande med- lemsländer skall i det enskilda fallet vara särskilt noggranna att inte röja uppgifter av konfidentiell natur. Syftet med detta utbyte av informationer är att alla medlemsländerna skall tolka konventionens bestämmelser på samma sätt.
(1) Om ett fall inte kunnat lösas bi- lateralt kan frågan diskuteras informellt
på multilateral basis. Frågan kan också formellt hänskjutas till EFTA-rådet, d. v. 5. ett klagomål kan inges till rådet som efter omröstning kan avge rekom- mendationer eller fatta beslut i enlighet med artikel 31 i konventionen.
Det kan tilläggas att om en sådan rekommendation inte efterkommes, kan en skadelidande medlemsstat bemyndi— gas att vidta motåtgärder. I samband med rekommendation eller beslut om sådant bemyndigande kan rådet enligt artikel 16 mom. 2 låta offentliggöra en rapport angående omständigheterna i ärendet.
Medlemsstaternas regeringar skall i konkurrensbegränsningsfrågor under- lätta utbyte av upplysningar genom informella och icke bindande kontak- ter. Vederbörande konkurrensvårdande myndigheter i Danmark, Finland, Nor- ge, Portugal, Storbritannien och Sve— rige kan — förutom genom vanliga dip- lomatiska kanaler _— ta direkt kontakt med varandra på det förberedande sta- diet för att erhålla upplysningar. Detta utbyte av upplysningar medför inte nå- gon skyldighet att vidta åtgärder som skulle stå i strid med nationell lagstift- ning eller administrativ praxis.
Den hittillsvarande betydelsen av konkurrensbegränsningsreglerna inom EFTA och FINEFTA torde ha varit ganska begränsad. Inget ärende har hittills tagits upp till bedömning enligt artikel 15. Vid ministerrådsmötet hösten 1965 beslöts emellertid —— i samband med preciseringarna av det praktiska förfarandet, att de möjligheter — ut- tryckliga och underförstådda — som EFTA-konventionen erbjuder för att in- gripa mot fall av konkurrensbegräns- ningar skulle göras mera allmänt kända för näringslivet. Syftet var härvid att fästa näringslivets uppmärksamhet på, å ena sidan möjligheten av att företa- gen kan bli föremål för administrativa
eller judiciella åtgärder, och å andra sidan de möjligheter som står öppna för företag, som anser sig hindrade i sin verksamhet av konkurrensbegräns- ningar i strid med artikel 15, att bringa fallet till sin regerings kännedom. I Sverige har en redogörelse för EFTAzs konkurrensregler nyligen publicerats i Pris- och kartellfrågor (Meddelanden från NFR 1966 nr 1) och distribuerats till ett stort antal företag och tidskrifter.
EEC:s konkurrensbegränsningsregler
Romavtalet upptar långtgående regler mot konkurrensbegränsningar på Den gemensamma marknaden.1 Dessa regler har senare kompletterats med ett fler— tal förordningar, ett arbete som ännu inte är avslutat. Man synes inom EEC i allmänhet tillmäta bekämpningen av konkurrensbegränsningar stor betydelse och en omfattande reglering på området är under uppbyggnad. En kortfattad re- dogörelse för vissa huvudpunkter i re- gelsystemet skall här ges.
Förarbetena till Romavtalets kon- kurrensbegränsningsregler är föga om- fattande. Upplysning om de huvudsyf— ten som legat bakom dessa ges främst i den s. k. Spaakrapporten, framlagd till Messinakonferensen 1956. I denna, i vilken huvudlinjerna i det blivande fördraget uppdrogs, framhölls inled— ningsvis bl. a. att sammanslagningen av medlemsstaternas marknader möjlig- gjorde massproduktion genom storföre- tag utan att dessa erhöll monopolställ- ning och även ökad konkurrens, som tvingade företagen till ständig rationa- lisering och modernisering och därige- nom förhindrade fortvaron av föråld— rade driftsmetoder. Man betonade i rap— porten, att detta syfte fordrade möjlig- het att ingripa mot konkurrensbegrän- sande åtgärder och att en effektiv anti-
trustpolitik krävde, att ett överstatligt organ med egna maktmedel inrättades. Som huvudproblem för den blivande Gemenskapens konkurrensregler betrak- tades prisdiskriminering och annan olikformig behandling på grund av na- tionalitet eller domicil. Man framhöll att man måste förhindra konkurrensbe- gränsningar, som skulle omintetgöra förverkligandet av en gemensam mark- nad byggd på konkurrens, och nämnde därvid marknadsdelningsavtal, produk- tionsbegränsningsavtal och monopol. Man ansåg dock, att bestämmelsernas räckvidd kunde begränsas till att om- fatta förfaranden, som inverkade på den mellanstatliga handeln. En närliggande förebild utgjorde det 1951 ingångna för- draget om upprättande av den Euro- peiska kol- och stålunionen, som inne- håller omfattande antitrustregler med vilka Romfördragets bestämmelser före— ter likheter.
Konkurrensreglerna i fördraget bör ses mot bakgrunden av det allmänna stadgandet i fördragets artikel 7 första stycket: »Inom detta fördrags tillämp- ningsområde och med beaktande av dess särskilda bestämmelser är varje form av diskriminering grundad på na- tionalitetsskäl förbjuden.» De kartell- rättsliga huvudreglerna innehålls i ar- tiklarna 85, som avser konkurrensbe- gränsande överenskommelser, och 86, vilken behandlar otillbörligt utnyttjan- de av ett företags dominerande ställ- ning. Då dessa stadganden blott inne- håller de materiellträttsliga huvudreg- lerna har de måst fullständigas med se- nare utfärdade närmare författnings-
1 EEC:s konkurrensbegränsningsregler och därunder utvecklad praxis har närmare pre- senterats i den av kommerskollegium fort— löpande utgivna skriftserien Europeiska ekonomiska gemenskapen. Översättningar till svenska av Romfördraget och viktigare följ dförfattningar har utgivits, SOU 1963: 12 resp. 1964: 33.
föreskrifter, främst kartellförordningen av 1962 (även kallad TF nr 17).
Tillämpningen av kartellreglerna an- kommer i första hand på Gemenskapens verkställande organ, kommissionen. Över dess beslut föreligger emellertid besvärsrätt till den för de europeiska gemenskaperna gemensamma domsto- len. Av dennas dom i det s.k. Bosch- mälet framgår, att artiklarna 85 och 86 är i princip omedelbart gällande rätt i medlemsstaterna.
Artikel 85 angående konkurrensbe- gränsande avtal utgår från förbudsprin- cipen. Stadgandet är så disponerat att man förbjuder sådana avtal men öpp- nar möjlighet att ge undantag och såle- des tillåta dem genom ett dispensför- farande. Den grundläggande förbuds- regeln i artikelns punkt 1 förbjuder, så— som oförenliga med den gemensamma marknaden:
Överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samord- nade förfaranden, vilka äro ägnade att på- verka handeln mellan medlemsstaterna och vilka ha till syfte eller följd att kon— kurrensen inom den gemensamma mark- naden förhindras, inskränks eller för- vanskas.
Bestämmelsen omfattar, som framgår av lagtexten inte bara rättsligt bindande avtal utan även faktisk samverkan mel- lan företag, däremot inte konkurrens— begränsande åtgärder som ett företag genomför utan att samverka med annat. Till bestämmelsen är knuten en exem- plifierande uppräkning av förbjudna förfaranden, som upptar fem typer:
a) direkt eller indirekt fastställande av inköps— eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor,
b) begränsning eller kontroll av produk- tion, avsättning, teknisk utveckling eller investeringar,
c) uppdelning av marknader eller för- sörjningskällor,
d) tillämpning av olika villkor för lik—
värdiga prestationer gentemot handelspart- ner, varigenom dessa tillskyndas nackdel i konkurrensen,
e) uppställande såsom villkor för avtal, att avtalspartner godkänner tilläggspresta- tioner, vilka varken till sin natur eller en- ligt handelsbruk ha något samband med föremålet för avtalet.
Innebörden av uttrycket påverkan av handeln mellan medlemsstaterna har varit diskuterad. Med handel torde av- ses såväl varuhandel som tillhandahål— lande av tjänster. Det torde vara till- räckligt att det föreligger en indirekt påverkan på handeln och det synes ej nödvändigt att denna påverkan är men- lig utan blott att handeln utvecklas på ett annat sätt än den skulle ha gjort om konkurrensbegränsningen inte fun- nits.
De enligt artikel 85 punkt 1 förbjud- na avtalen saknar rättsverkan enligt vad särskilt stadgas i punkt 2 av samma ar- tikel, d.v.s. de är civilrättsligt ogil- tiga.
Från det allmänna förbudet kan un- dantag erhållas enligt artikel 85 punkt 3. Villkor för undantag är att avtalet och vad därmed jämställes bidrar till att förbättra produktionen eller distri— butionen av produkter eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt fram— åtskridande, samtidigt som förbrukar- na tillförsäkras en skälig andel av den därigenom uppkommande vinsten. Av— talet får dock inte ålägga berörda före- tag restriktioner som inte är oundgäng- liga för uppnåendet av dessa syften el— ler ge företagen möjlighet att eliminera konkurrensen för en väsentlig del av ifrågavarande produkter. Som synes har inga konkurrensbegränsningar för— bjudits i den bemärkelsen, att de över huvud inte kan påkalla prövning av en ansökan om undantag.
Enligt artikel 86 förbjuds missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på Den gemen-
samma marknaden eller inom en vä- sentlig del av denna i den utsträckning missbruket är ägnat att påverka han- deln mellan medlemsstaterna. Man ger även i detta stadgande en exemplifie- ring av vari missbruk särskilt kan be— stå, nämligen
a) direkt eller indirekt påtvingande av oskäliga inköps— eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,
b) begränsning av produktion, avsätt— ning eller teknisk utveckling till förfång för konsumenterna,
c) tillämpning av olika villkor för lik- värdiga prestationer gentemot handelspart— ner, varigenom dessa tillskyndas nackdel i konkurrensen,
d) uppställande såsom villkor för avtal, att avtalspartner godkänner tilläggspresta— tioner, vilka varken till sin natur eller en- ligt handelsbruk ha något samband med föremål för avtalet.
Exemplifieringen knyter som synes nära an till den som givits för konkur- rensbegränsande avtal. Den närmare tillämpningen av artikel 86 är ännu tämligen oklar, då några författningar med särskilda föreskrifter angående dess användande ej har utfärdats hit- tills. Det bör påpekas att Gemenskapen saknar bestämmelser som riktar sig mot oligopolföretags konkurrensbegränsan- de förfarande i fall då företaget ej in- tar en marknadsdominerande ställning enligt artikel 86 och ej heller deltar i åtgärder som faller under artikel 85. Vidare saknas bl. a. speciella regler om företagssammanslagningar.
Närmare föreskrifter om tillämpning- en av artikel 85 punkt 3 har utfärdats genom 1962 års kartellförordning. Prin- cipen är att ett avtal (och vad därmed jämställs) som faller under förbudet i paragraf 85 punkt 1 måste anmälas till kommissionen och av denna beviljas dispens för att bli tillåtet. Anmäls ej ett avtal kan det ej få undantag och är allt- så förbjudet. Mot förbjudna avtal kan enligt kartellförordningen, som ett kom—
plement till den tidigare nämnda ogil- tighetssanktionen, riktas böter och viten.
Temporärt har betydelsen av förbuds— regeln i artikel 85 kraftigt begränsats av vissa supplerande bestämmelser. En be- viljad ansökan om undantag erhåller sålunda rättsverkan även för tiden före beslutets dag. Avtal som gällde då kar- tellförordningen trädde i kraft skulle anmälas inom en viss numera förlupen tidsfrist och vid bifall till en sådan ansökan blir dessa avtal giltiga även för tiden före anmälan. Vad gäller av- tal som tillkommit efter kartellförord- ningens ikraftträdande, blir dessa vid bifall till ansökan om undantag giltiga från dagen för anmälan. Gemenskaper- nas domstol har i Bosch-målet förkla— rat, att avtal som gällde då kartellför- ordningen trädde i kraft skall anses vara preliminärt giltiga i avbidan på prövning av anmälan, en princip som torde gälla även för nya, anmälda av- tal. Principen är praktiskt viktig, då antalet anmälningar för erhållande av undantag blivit mycket stort — inemot 40 000, varav dock drygt 30 000 utgörs av exklusivavtal mellan endast två par- ter. Detta har medfört att prövningen av de anmälda avtalen kommit att dra långt ut på tiden och fortfarande synes befinna sig i ett tidigt skede.
För vissa avtalstyper gäller särskilda, mildare regler som skall i korthet an- tydas. I kartellförordningens artikel 4 punkt 2 stadgas att vissa avtalstyper inte behöver anmälas till kommissionen. Detta gäller dels rena hemmamarknads- karteller, dels tvåpartsavtal, där över- enskommelsen endast innefattar brut- toprissättning, eller avtal om upplåtelse av immaterialrätt, dels ock standardise- rings- och forskningssamarbetsavtal. För de immaterialrättsliga avtalen finns dock särskilda preciserande bestäm- melser. Befrielsen från anmälan inne- bär ej en förklaring att de berörda av-
talstyperna faller utanför förbudsstad- gandet i artikel 85 punkt 1 utan blott att parterna utan anmälan kan hävda, att avtalet skall beviljas undantag eu- ligt artikel 85 punkt 3, om avtalet t. ex. efter klagomål från tredje man skulle befinnas falla under konkurrensbe— gränsningsförbudet. Det stadgas därför att de berörda avtalen får anmälas till kommissionen, varigenom parterna kan erhålla visshet om avtalet faller under förhudsstadgandet eller ej. Kommissio- nen har dock utfärdat två särskilda tillkännagivanden angående handels- agentavtal och patentlicensavtal. I des- sa tillkännagivanden anges att hithö- rande avtalstyper under vissa förut— sättningar enligt kommissionens upp- fattning inte faller under förbudet. Det må i detta sammanhang anmärkas att en förordning utfärdats 1965 som ger kommissionen behörighet att inom ra- men för artikel 85 punkt 3 meddela gruppvisa undantag från förbudet för dels okomplicerade exklusivavtal mel— lan två parter, dels licensavtal mellan två parter, innefattande konkurrensbe- gränsning i samband med licensgiv- ning av immateriella rättigheter och know-how. Kommissionen torde rela- tivt snart komma att utfärda dylika gruppvisa undantag.
Det bör understrykas att EEC-rättens konkurrensbegränsningsregler är av betydelse från svensk synpunkt bl.a. därigenom att svenska företag kan bli direkt berörda av reglerna. Visserligen avser förbudsstadgandet endast avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som är ägna- de att påverka handeln mellan med- lemsstaterna, men här är att märka att även företag i utomstående länder kan medverka i härunder fallande förfa- randen. Härigenom berörs inte endast svenska dotterföretag inom EEC utan även exportföretag med hemvist i Sve-
rige som bearbetar Den gemensamma marknaden och har avtalsrelationer med företag inom denna. De svenska företagen torde ha särskild anledning att uppmärksamma ogiltighetssanktio- nen.
Danmark
Inledning
Den danska pris- och konkurrensbe— gränsningslagstiftniugen är uppdelad på två lagar, monopolloven och loven om indseende med priser. Monopollo- ven, som utfärdades 1955, men i vilken ändringar senare vidtagits, har till syfte att genom offentlig övervakning av mo- nopol och andra konkurrensbegräns— ningar förhindra oskäliga (»urimelige») priser och affärsvillkor. Loven om ind- seende med priser innehåller bestäm- melser om prisövervakning och möjlig- het till prisreglering. Medan monopol- loven riktar sig mot områden och för- hållanden, som karakteriseras av vä- sentliga konkurrensbegränsningar, tar loven om indseende med priser sikte på områden, där konkurrensen visser- ligen inte kan sägas vara väsentligt be- gränsad, men där man dock till följd av en särskild marknadsstruktur, sär- skilda omsättningsförhållanden, trög- het i prisbildningen m.m. kan frukta att oskäliga priser och avanser uppstår.
Konkurrensbegränsningslagstiftningen
Monopolloven är tillämplig på all en- skild förvärvsverksamhet, för Vilken konkurrensen inom landet i dess hel- het eller inom lokala områden är in- skränkt på sådant sätt, att konkurrens- begränsningarna utövar eller kan utöva ett väsentligt inflytande på pris-, pro- duktions-, distributions- eller transport- förhållanden. Arbetsmarknaden och
statligt reglerad handel faller utanför lagen, som inte heller avser exportmark- naden.
Övervakningen av monopol och kon- kurrensbegränsningar tillkommer nw- uopoltilsynet, som utgörs av ett råd och ett direktorat. Rådet består av ord- förande och 14 ledamöter. I rådet skall finnas företrädd en allsidig kännedom om ekonomiska förhållanden, däri in- begripet juridisk, nationalekonomisk och teknisk sakkunskap. Rådets löpan- de uppgifter ombesörjs av direktoratet, vars chef inte är medlem i rådet men deltar i dess sammanträden. Tilsynet har en personal på 85—90 personer.
Beslut av monopoltilsynet kan över- klagas hos en besvärsnämnd, beståen- de av en ordförande —— som skall upp- fylla villkoren för en heyesterettsdom- mer — och två ledamöter, av vilka den ene skall vara nationalekonom och den andre skall företräda närings- livets organisationer. Nämndens beslut kan i sin tur, i enlighet med i Dan- mark gällande förvaltningsrättsliga grundsatser, underställas allmän dom— stols prövning, såväl av enskild part som av monopoltilsynet.
Den danska kartellagstiftningen föl- jer i stor utsträckning förhandlings- och kontrollinjen. Detta gäller dock inte undantagslöst. Bruttopriser får sålunda inte upprätthållas utan monopoltilsy- nets tillstånd; de är dock ej förbjudna vid straffansvar som i de andra nordis- ka länderna utan man litar till civil- rättslig ogiltighet och ingripande mot privata sanktionsåtgärder, särskilt le— veransvägran. Tillstånd kan meddelas endast när viktiga skäl föreligger. Man har gett dispens bara i ett fåtal fall och antalet i kraft varande dispenser har minskat under de senaste åren. Verti- kala riktpriser är i och för sig tillåtna. Av förbudskaraktär är även nedan be- rörda prisreglerande bestämmelser.
Man saknar däremot motsvarighet till det i de andra nordiska länderna gäl- lande förbudet mot anbudskarteller men har utbildat ett särskilt normsy- stem för tillåten samverkan vid an- budsgivning (licitation). Det finns inte heller någon motsvarighet till det gene- rella norska förbudet mot horisontell prissamverkan i allmänhet. Dessa for- mer av konkurrensbegränsning prövas enligt monopollovens nedan berörda ge- nerella bedömningsregler. Monopolloven föreskriver en ganska omfattande anmälningsskyldighet för konkurrensbegränsande överenskommel- ser och marknadsdominerande företag. Monopoltilsynet inför gjorda anmäl— ningar i ett offentligt register. I mono- polloven stadgas uttryckligen att re- gistrering ej innebär något godkännan— de av de förhållanden som registre- rats. Konkurrensbegränsande avtal och överenskommelser _ säväl bindande som vägledande —— skall utan anma- ning anmälas till monopoltilsynet, om konkurrensbegränsningen utövar eller kan utöva ett väsentligt inflytande på pris-, produktions—, omsättnings- eller transportförhållanden i hela landet el- ler på lokala marknader. Anmälan skall göras inom åtta dagar efter det avta- let eller överenskommelsen träffats. In— nan anmälan skett, är avtalet inte rätts- ligt bindande. Ävcn ändringar i vad som registrerats skall anmälas. »Enkelt- virksomheder» (ensamföretag eller el- jest »dominerande» företag) och sam- manslutningar, som utövar eller kan utöva ett väsentligt inflytande på pris-, produktions-, omsättnings- eller tran- sportförhållanden i hela landet eller på lokala marknader, skall anmälas, när monopoltilsynet fordrar detta. Uppgift skall lämnas inte bara om pri- ser, förtjänster och rabatter utan också Om kalkyler, inköp, försäljning, kund- krets, försäljningsområden, kvalitet och
varusortiment. leverans- och betalnings- villkor m. m.
Avser anmälan av en kartell eller ett marknadsdominerande företag prishöj- ning, får denna inte sättas i kraft utan monopoltilsynets godkännande. Myn— digheten skall om möjligt meddela be- slut inom åtta dagar. Denna bestämmel- se är av stor praktisk betydelse och ut- gör en form av direkt prisreglering på marknader, där monopolistisk prisbild- ning kan befaras. Vid bestämmelsens aktiva tillämpning torde man fästa vikt inom monopoltilsynet. Efter lagändring 1960 äger emellertid tilsynet möjlighet att dispensera från regeln om förhands- godkännande av prishöjningar, när marknadsförhållandena, varans karak- tär eller betydelse för omsättningen ta- lar härför samt när fråga är om avtal och bestämmelser, som äger väsentlig effektivitetsfrämjande betydelse, bland annat vid strukturrationalisering. Vid sidan av den prisreglerande funktion, som godkännande av prishöjningar ger monopoltilsynet, äger detta viss möj- lighet att fastställa högstpris. Befogen- heten har blott utnyttjats i fråga om hrödpriser.
Om monopoltilsynet finner, att en konkurrensbegränsning medför eller kan antas medföra oskäliga (»urime- lige») priser eller affärsvillkor, oskälig inskränkning i den fria näringsutöv- ningen eller oskälig olikhet i villkoren för näringsutövningen, söker myndig- heten undanröja detta genom förhand- ling med berörda företag eller samman— slutningar. Bedömningen av frågan, om priserna är oskäliga, skall ske på grund- val av förhållanden hos motsvarande företag som drivs på ett tekniskt och affärsmässigt rationellt sätt.
Monopoltilsynet kan företa tvångs- ingrepp mot konkurrensbegränsningar om förhandlingar "visat sig resultatlösa. Tilsynet har sålunda vid en rad till-
fällen upphävt bindande prisavtal eller ändrat sådana avtal till att endast vara vägledande, upphävt exklusivavtal och ändrat diskriminerande försäljnings- och leveransvillkor i liberaliserande riktning. Fall av leveransvägran äger liksom i Norge och Sverige stor prak- tisk betydelse. Monopolloven innehåller också bl.a. bestämmelser som ger be— fogenhet att föreskriva märkning och skyltning av varors pris, innehåll och vikt.
Finner monopoltilsynet, att de skad- liga verkningarna av en konkurrensbe- gränsning inte kan bringas att upphöra vare sig genom förhandling eller ge- nom angivna åtgärder, skall förhållan- det anmälas till ministern för handel, industri och sjöfart. Detsamma gäller om tilsynet finner att andra åtgärder än dem som lagen föreskriver skulle vara mera ändamålsenliga i det föreliggande fallet.
Den särskilda prislagstiftningen
Loven om indseende med priser är som inledningsvis nämnts en prisöver— vakningslag med möjlighet till prisreg- lering, som utgör ett komplement till monopolloven. Indseendeloven, som också administreras av monopoltilsy— net, ger detta möjlighet att följa pris— utvecklingen och göra eventuella inskri- danden i anledning av vad myndighe- ten funnit även på områden som inte omfattas av monopollovens tillämp— ningsområde.
Den nuvarande loven utfärdades 1966 men innehåller knappast några genom- gripande ändringar i förhållande till vad som tidigare gällde. Monopoltilsynet äger befogenhet att företa undersök- ningar av pris- och marginalförhållan- den på områden, där det finner behov 'av offentlig redogörelse för prisbild- ningen föreligga. Tilsynet kan faststäl-
la bestämmelser om sätt att skylta varu- priser och upplysa om varumängd och avbetalningsvillkor. Medan undersök- ning pågår kan monopoltilsynet, om sär- skilda förhållanden kräver detta, för- ordna om temporärt prisstopp för en period av sex månader åt gången. Visar undersökningen att »urimelige» priser förekommer på området, äger myndig- heten, likaledes för sex månader åt gången, fastställa riktpriser. Särskilda regler ges för des- sas beräknande.
Tilsynet har företagit undersökning— ar enligt indseendeloven på ett antal områden. Blott i ett fall har emellertid hittills maximipriser fastställts, nämli- gen för rågbröd. Dessa avser en annan del av landet än den prisreglering för rågbröd, som vidtagits enligt monopol- love—n.
En särskild lov om pris- og avance- stop utfärdades i mars 1963 som ett led i en då träffad helhetsuppgörelse om den ekonomiska politiken. Lagen som upphävdes i oktober 1963 stadgade i huvudsak förbud att höja priserna på varor och tjänster utan monopoltilsy- nets tillstånd med mer än vad som sva— rade mot stegrade inköpspriser samt transport- och driftsomkostnader. Här- vid gällde vissa begränsningar i rätten att beakta lönehöjningar som stegrad driftsomkostnad.
maximipriser eller
Finland
Inledning
Utvecklingen i Finland har varit täm- ligen likartad den svenska, dock att lagstiftningen där tillkommit något se- nare. Den första lagen i Finland var 1957 års lag om övervakning av kon- kurrensbegränsning i näringslivet, den s.k. kartellagen. Genom denna lag in- rättades ett kartellverk med huvudsak-
lig uppgift att övervaka och undersösa konkurrensbegränsningar samt att fira ett offentligt kartellregister. Vidare ;n- fördes genom lagen förbud mot anbuds- karteller och möjlighet att ingripa ned individuella förbud mot bruttopriser. Om man bortser från de två förbudsle— stämmelserna var 1957 års lag lik 1916 års svenska lag om övervakning av km- kurrensbegränsning inom näringslivd, vilken upphävdes genom 1956 års upp- giftsskyldighetslag. 1957 års finska hg ersattes 1964 av en lag om främjanle av ekonomisk konkurrens, i regel le- nämnd konkurrenslagen. Man införie därigenom en mera ingripande lagst'r't- ning om motverkande av konkurrenste- gränsningar, som till mycket stor del bygger på den svenska KBL.
Vid sidan av konkurrensbegrärs- ningslagstiftningen finns särskild prs— lagstiftning. Denna utgöres främst W 1957 års lag om priskontroll (till 1953 benämnd lag om tryggande av pristi- vån); en tidsbegränsad fullmaktslzg, som regelbundet årligen förlängts och nu är i kraft till utgången av 19(6. Priskontrollen administreras av SOClll- ministeriets prisavdelning och helt vid sidan av de konkurrensfrämjande myn— digheternas verksamhet.
Konkurrensbegränsuingslagstiflningen
Konkurrenslagen stadgar i likhet med vad som gäller i Sverige generellt för- bud med dispensmöjlighct mot brutto- prissättning och anbudskarteller. Hår- utöver kan ingripande ske förhandlings- vägen mot alla andra former av kon- kurrensbegränsning under förutsättning att de i det konkreta fallet medfir skadlig verkan i lagens mening. Lag- texten är till sin närmare utformning lik den svenska, fastän i regel något annorlunda formulerad. Om förhand-
ling misslyckas, skall detta, såframt sa- ken är av vikt, anmälas till statsrådet. I detta fall äger statsrådet befogenhet att för en tid av högst ett år förbjuda verkställighet och efterlevnad av kon- kurrensbegränsningen, för såvitt den- na anses medföra ur allmän synpunkt skadlig verkan. Ett dylikt beslut kan upprepas efter det giltighetstiden för det föregående förbudsbeslutet utgått och ny förhandling ägt rum. Den svens- ka lagen saknar motsvarande bestäm- melser om befogenheter för regerings- makten.
Konkurrenslagen är ej tillämplig på avtal eller regleringar, som avser ar- betsmarknaden, jordbruk och fiske samt — kort uttryckt -— internationella konkurrensbegränsningar, som inte di- rekt riktar sig mot finsk kundkrets.
Vad gäller förfarandet motsvaras den svenska SPK, såvitt gäller konkurrens- frågorna, av näringsfrihetsverket — en avdelning vid finska patentverket — och det svenska näringsfrihetsrådet av ett organ med samma namn och likar- tad sammansättning. Någon näringsfri- hetsombudsman finns däremot ej i Fin- land, utan NO:s uppgifter åvilar främst näringsfrihetsverkets chef. Beslut av näringsfrihetsverket kan överklagas till besvärsavdelningen vid patent- och re— gisterstyrelsen och i sista hand till högsta förvaltningsdomstolen. Närings- frihetsrådets beslut kan överklagas till högsta förvaltningsdomstolen, en skill- nad i förhållande till svensk rätt där besvärsmöjlighet saknas.
Vad gäller uppgiftsskyldighet före- ligger olikheter i förhållande till Sve- rige såvitt avser reglernas närmare ut— formning. De befogenheter som givits näringsfrihetsverket är i allmänhet nå- got mindre omfattande än vad fallet är för SPK:s del. Ett undantag härifrån är dock att man infört straffsanktionerad skyldighet för »förening av näringsid-
kare eller annat samfund eller förbin- delseorgan» att anmäla vissa konkur- rensbegränsningar till näringsfrihets- verket. I övrigt begagnar man liksom i Sverige ett anmaningsförfarande. Ver- ket för ett i huvudsak offentligt kon- kurrensbegränsningsregister över alla utredda konkurrensbegränsningar.
Om tillämpningen av konkurrensla- gen kan ännu inte så mycket sägas ef- tersom lagen trädde i kraft först den 1 juli 1964. Bruttoprisförbudets genom- förande har tilldragit sig särskilt in- tresse. Näringsfrihetsrådet har beviljat dispens från bruttoprisförbudet såvitt gäller böcker, musiknoter, tidskrifter och tidningar. Endast ett fåtal fram- ställningar om förhandling för att un- danröja skadlig verkan av konkurrens- begränsning har hittills gjorts till nä- ringsfrihetsrådet, intill utgången av 1965 sex stycken.
Prislagstiftuingeu
Denna är, som ovan nämnts, inte per- manent utan har årligen förlängts. Ge- nom den i kraft varande fullmaktsla- gen om priskontroll har riksdagen gi- vit statsrådet befogenhet att övervaka och reglementera
1. priserna på förnödenheter, på vil- ka i landet råder brist eller vilkas pri- ser på grund av otillräckliga konkur— rensförutsättningar blivit eller uppen- barligen skulle bli oskäligt höga eller avsevärt inverkar på levnadskostnads- nivån samt
2. avgifter, som avsevärt inverkar på levnadskostnadsnivån.
Med stöd av denna fullmakt har stats— rådet utfärdat en särskild författning med närmare bestämmelser om pris- reglering. Vid sidan av bestämmelser om fastställande av maximipriser finns institutet prisanmälan. Härom stadgas att sedan man förordnat att företagare
ej behöver söka prisfastställelse, kan denne anmanas att under viss period anmäla sina priser.
Prisfastställelseplikten har numera i huvudsak avvecklats och endast ett mindre antal livsmedel och tjänster var prisreglerade vid årsskiftet 1965—1966, nämligen konsumtionsmjölk, grädde, mejerismör, ost (emmental- och eda- mer-), flaskgrädde och därmed jämför- bara fettblandningar, margarin, råg- och vetemjöl, mannagryn, risgryn, mat— bröd (råg-), socker, kaffe (rostat-, bil- ligare kaffekvaliteter) och kraftfoder. Prisanmälan görs för personbilar samt fossila och flytande bränslen. I sam— band med myntreformen 1962 och en omfattande omsättningsskattereform vid årsskiftet 1963—1964 infördes tempo- rärt prisstopp för vissa förnödenheter och avgifter. Båda prisstoppen har nu— mera upphört.
Prisfrågorna handläggs som nämnts fristående från konkurrenslagstiftningen vid socialministeriets prisavdelning. Denna omfattar inklusive fältorganisa- tion vid länsstyrelserna drygt 60 tjäns— temän. Prisavdelningen ägnar sig till stor de] åt fortgående prisövervakning. Vidare förekommer förhandlingar som ett led i prisstabiliseringsarbetet. Detta innebär att man från socialministeriets sida söker förhandlingsvägen på för- hand komma överens med näringsid- karna om prisändringar, då mera be- tydande sådana ifrågasättes, i syfte att främja prisnivåns stabilitet. Prisavdel- ningen handhar också bl.a. den på grund av jordbruksinkomstsystemet er- forderliga regleringen av jordbrukspro- dukters priser, bestämmande av export— premier, kalkylering av understödet till betsockerindustrin och till en del sköt- seln av en marknadsföringsfond för lantbruksprodukter. Därtill handhar prisavdelningen tillsammans med han- dels- och industriministeriet skötseln
av en särskild importhandelsfond för prisreglering av vissa importerade va- ror från s.k. bilaterala länder.
Sedan 1962 finns ett permanent råd- givande organ för prisfrågor, prisdele- gationen, som representerar de myndig- heter som handlägger prispolitiska ärenden samt organisationer inom nä- ringslivet. Vidare handhar prisavdel— ningen viss konsumentupplysning. För dylika frågor inrättades 1962 en sär— skild konsumentdelegation under so- cialministerns ordförandeskap med fö- reträdare för näringsliv och konsumen- ter. Konsumentdelegationen ersattes hösten 1965 av ett konsumentråd. Sam— mansättningen är mera direkt inriktad på konsumenter än tidigare och arbets— uppgifterna har vidgats.
Sammanfattning och reformplaner
Finland befinner sig i dag från lag— stiftningssynpunkt i ett läge som på- minner om det som rådde i Sverige 1954—1955, då möjlighet att ingripa mot konkurrensbegränsningar nyligen införts, men den sedan krigsåren kvar- levande priskontrollen ännu inte av- skaffats. Man avser emellertid i Finland att tämligen snart fortsätta det reform- arbete, som inleddes med införandet av den huvudsakligen efter svenskt mönster utformade konkurrenslagen 1964.
Vissa reformplaner föreligger men slutlig ställning till dessa har ännu inte tagits, något som sammanhänger med de inrikespolitiska förhållandena i Fin— land. Man torde önska ersätta den nu— varande temporära prisregleringslagen med dels en permanent lag av bered- skapskaraktär för extraordinära förhål— landen, som skulle ge myndigheterna mycket vittgående befogenheter, och dels en för normala förhållanden tav— sedd lagstiftning. Denna skulle innehål—
la bestämmelser om uppgiftsskyldighet för näringsidkare. Huruvida man där- utöver, till skillnad från Sverige, kom- mer att bibehålla begränsade möjlighe— ter till priskontroll torde ej vara av- gjort. Man tillmäter även det pågående lagstiftningsarbetet angående ocker, av- betalningsköp och illojal konkurrens betydelse i sammanhanget. Näringsfri- hetsverket har gjort framställningar om nödvändigheten av ganska vittsyftande reformer i fråga 0111 de konkurrensvår- dande myndigheternas organisation och verksamhet.
Norge Syfte
Pris- och konkurrensfrågor regleras i Norge i huvudsak i 1953 års lag om »kontroll og regulering av priser, ut- bytte og konkurranseforhold» (prislo- ven). Lagen ersatte dels en trustlag av 1926, dels en prisregleringslag för kris- tidsförhållanden av 1947. Prisloven möjliggör statliga ingripanden på ett mycket stort område och innehåller he- stämmelser rörande såväl prisreglering som kontroll av konkurrensbegräns- ningar. Lagens syfte anges vara a) att främja en från samhällets synpunkt för- svarlig prisutveckling och motverka oskäliga (»urimelige») priser, vinster och affärsvillkor, b) att hindra högre vinstutdelningar än som k-an anses för- svarliga samt 0) att skydda mot sådana konkurrensbegränsande åtgärder, som är oskäliga (»urimelige») eller till ska- da för allmänna intressen. Bestämmel- serna om kontroll av höga vinstutdel- ningar uppmjukades dock väsentligt 1960. Lagen omfattar allt slags yrkes- mässig verksamhet, dock ej löne- och andra anställningsförmåner. Prisloven har ändrats i betydelsefulla avseenden vid flera tillfällen och kungörelser om
förbud mot vissa typer av konkurrens- begränsning har utfärdats med stöd av dess bestämmelser. Man har härigenom, som nedan närmare utvecklas, förbju— dit a) bindande vertikala prisföreskrif- ter (bruttopriser), b) oförbindande ver- tikala prisföreskrifter i den mån de är kollektivt utfärdade, c) bindande hori- sontella prisföreskrifter, d) oförbindan- de horisontella prisföreskrifter (hori- sontella riktpriser), e) anbudskarteller. I fråga om c) och (1) har dock möjlig- heten till dispens stor praktisk bety— delse.
Organisation
Ledningen av den med lagstiftningen förenade verksamheten tillkommer re- geringen, som har att fastställa allmän— na direktiv. Dessa skall i början av var- je år föreläggas stortinget för godkän- nande. På detta sätt utfärdar de högs- ta statsorganen varje år »retningslin- jer» för prismyndigheternas verksam- het under året, vilka ger generella an- visningar. Vederbörande departement meddelar närmare föreskrifter för de särskilda kontroll- och regleringsorga- nen, nämligen pri-srådet, prisdirektora- tet och dess distriktskontor, de kommu- nala prisnäinnderna samt vissa andra myndigheter.
På prisrådet — som närmast utgör en administrativ domstol — ankommer att besluta om vissa särskilt angivna ären- den, t. ex. rörande leveransvägran, an- mälningsplikt för konkurrensbegräns- ningar, samtycke till långsiktiga kon- kurrensbegränsningar, användande av tvångsmedel mot konkurrensbegräns- ningar m.m. Rådet kan förordnas som beslutande organ även i andra frågor och har därjämte en rådgivande upp— gift. Den vanligaste typen av ärende i rådet har varit leveransvägran. Prisrå- det består av fem ledamöter med per- sonliga suppleanter.
Prisdirektoratet är den centrala pris- och konkurrensmyndigheten. Dess upp- gift är att medverka vid beredande och verkställande av ärenden, som avgörs av stortinget, regeringen eller departe- mentet, att förbereda ärenden, som av- görs av prisrådet, och sätta dess beslut i verket, att förbereda och verkställa de kontroll- och regleringsåtgärder, som ankommer på direktoratet, att instruera och utöva tillsyn över underlydande kontroll— och regleringsorgan samt att eljest medverka vid lagtillämpningen. Konungen meddelar närmare föreskrif- ter rörande direktoratets verksamhet och organisation. Direktoratet har en personal på ca 110 befattningshavare. Någon representation för näringslivs- och konsumentintressen i direktoratets ledning finns ej.
Vid sidan av den centrala delen av prisdirektoratet finns ett antal distrikts- kontor, som omfattar ett eller flera fyl- ken. Dessa skall under direktoratets led- ning förestå det lokala kontroll- och regleringsarbetet och i övrigt utföra göromål, som åläggs dem. De sysselsät- ter en personal på ca 85 personer.
En kommunal prisnämnd finns i var- je kommun för att bl.a. deltaga i det lokala kontroll- och regleringsarbetet. Nämnderna, vars antal är ca 450, är främst sysselsatta med administratio- nen av hyresregleringen, varom bestäm- melser finns i annan lagstiftning. Det finns inom nämndorganisationen ca 150 heltidsanställda tjänstemän, varav un- gefär hälften i Oslo, samt ett betydan- de antal, som sköter arbete inom nämn- derna som bisyssla. Konungen kan ge även andra statliga eller kommunala myndigheter kontroll— och reglerings- uppgifter och i vissa fall kan vidare särskilda kommittéer m. m. inrättas för prisreglerande verksamhet.
En omfattande klagorätt över träffa- de beslut föreligger. Beslut enligt pris-
loven kan även enligt allmänna förvalt- ningsrättsliga grundsatser prövas av all— män domstol.
Materiella huvudregler
Den norska pris- och konkurrenslag- stiftningen tillägger myndigheterna på området vittgående befogenheter och skiljer sig från svensk rätt inte minst genom de omfattande möjligheterna att vidta tvångsåtgärder i prisreglerande syfte eller för att motverka konkurrens- begränsningar. Man saknar motsvarig- het till den svenska förhandlingslinjen. Prislagstiftningen är tämligen detalje- rad och endast en översikt av dess hu- vudpunkter skall här ges.
Vad gäller prisområdet öppnar lagen olika möjligheter för det allmänna att ingripa. Sålunda kan bestämmelser ut- färdas om maximi- och m-inimipriser, prisstopp, prisberäkningar, rabatter, maximala vinstpålägg, leverans- och be- talningsvillkor m.m. Konungen äger även utfärda bestämmelser i syfte att motverka onödig mellanhandel och otjänliga konkurrensförhållanden samt föreskrifter av olika slag, som behövs för att underlätta kontrollverksamhe- ten.
På konkurrensområdet innehåller la- gen vittgående regler om anmälnings- skyldighet i fråga om konkurrensbe- gränsningar, om möjlighet att ändra eller upphäva begränsande avtal, om förbud mot att genomföra en konkurrensbe- gränsande åtgärd innan anmälan gjorts m. m.
Anmälningarna registreras i ett av prisdirektoratet fört register. Anmäl- ningsplikten avser kartellavtal och kon- kurrensbegränsande bestämmelser som träffats av storföretag. Som sådana an- ses främst företag, som inom visst vara- eller tjänsteområde äger en marknads- andel av minst 25 %. Anmälningsskyl-
dighet gäller även för utländska före- tag med norsk filial, som får antas äga ett väsentligt inflytande på priser- na i ett eller flera länder för en eller flera varor och tjänster. Anmälnings- plikten avser även inträffade ändringar i de ursprungliga avtalen.
Prisdirektoratets register är offent- ligt; företag kan dock begära, att upp- gifter beträffande yrkeshemligheter ej intas i registret. Den 1 november 1965 var 694 karteller och 79 storföretag re— gistrerade.
Det är förbjudet att vidta en konkur- rensbegränsning innan den i föreskri— ven ordning anmälts till prisdirektora— tet. Avtal om deltagande i en konkur- rensbegränsande sammanslutning eller en begränsande överenskommelse får slutas endast för en tid av högst ett år eller med en uppsägningstid av högst tre månader, såvida inte prisrådet med- givit annat. Årsredovisning m.m. skall insändas av större företagare, som är medlemmar i en anmälningspliktig sam— manslutning, och av varje anmälnings- skyldigt storföretag. Om en samman- slutning exempelvis ålagt en medlem straff eller krävt ersättning för överträ- delse av en konkurrensbegränsande be- stämmelse, kan prisrådet nedsätta el- ler upphäva straffet eller ersättningen, om rådet finner det strida mot allmän- na hänsyn att upprätthålla bestämmel- sen genom tvångsmedel eller ersätt— ningen framstår som obillig gentemot vederbörande medlem. Har en konkur- rensbegränsande sammanslutning ute- slutit eller vägrat uppta företagare som medlem, kan prisrådet vidta ändring häri, om uteslutningen eller vägran att inta medlemmen är otillbörlig gentemot vederbörande eller strider mot allmän— na intressen.
Om konkurrensbegränsning befinns skadlig, står olika reaktionsmedel till buds. Prisdirektoratet kan ändra eller
upphäva varje bestämmelse, som fast- ställts av en konkurrensbegränsande sammanslutning. Konungen kan dess— utom upplösa sammanslutningen. Slut— ligen kan prisdirektoratet förbjuda fö- retagare och sammanslutning att verk- ställa konkurrensreglerande föreskrif- ter, avtal eller överenskommelser. Pris— loven ger också myndigheterna befo- genhet att positivt medverka i syfte att åstadkomma avtal, överenskommelser etc., som är ägnade att undanröja miss- förhållanden, främja en bättre organi- sation eller på annat sätt gagna samhäl- let.
En materiell huvudprincip, som gäl— ler för alla företagare oberoende av om de medverkar i ett konkurrensbegrän- sande avtal eller inte, uttrycks i pris- lovens % 18 angående priser och försälj- ningsvillkor där det stadgas: »Det er for- budt å ta, kreve eller avtale priser som er urimelige. Heller ikke må det kreves, avtales eller opprettholdes forretnings- Vilkår som virker urimelig overfor den annen part eller som åpenbart er i strid med almene interesser.» & 18 kan ses som ett permanent förbud mot prisoc- ker och liknande företeelser.
I prislovens 5 23 stadgas särskilt om bojkott och leveransvägran. Prisrådet kan sålunda förbjuda företagare att väg— ra affärsförbindelse med annan företa- gare eller konsument, om denna väg- ran befinns skada allmänna intressen eller verka »urimelig» gentemot den andra parten. Som vägran betraktas även det fall att en företagare är Villig till affärsförbindelse på villkor, som rå- det anser ovanliga eller »urimelige». Prisrådet har på de senaste åren hand— lagt ett betydande antal ärenden angå- ende leveransvägran till priskonkurre- rande återförsäljare. Huvudlinjerna i bedömningen synes stå i betydande överensstämmelse med de i Sverige till— lämpade.
Prislovens regler har i väsentlig mån skärpts genom de generella förbud mot vissa former av prisavtal och prisre- kommendationer, som införts genom förordningar av 1957 resp. 1960, vilka utfärdats med stöd av i prisloven giv- na befogenheter. 1957 års förordning avser s. k. leverantörregleringar, d. v. s. vertikala prisföreskrifter utfärdade av leverantör eller leverantörssammanslut- ning. Genom denna förordning förbjöds bruttopriser. Dispensmöjlighet finns dock och dispens har främst meddelats för böcker och tobaksvaror. I fråga om vertikala riktpriser gäller, att sådana som utfärdats av en individuell leve- rantör tillåts; dock att det särskilt stad- gas förbud mot påverkan på återförsäl- jarna, exempelvis genom leveransväg- ran i syfte att förmå dem att hålla visst pris. Härigenom vill man tillse att rikt- priserna även i realiteten bara blir väg- ledande. Prisets vägledande karaktär måste klart framgå. Leverantörssam— manslutningar är däremot förbjudna att utfärda inte bara bindande bruttopri— ser utan även vertikala riktpriser, så- vida inte dispens erhållits. Det norska bruttoprisförbudet är alltså något mera omfattande än det svenska. Å andra si- dan synes de tillåtna, individuellt ut- färdade vertikala riktpriserna äga stör- re betydelse än vad som numera är fal- let i Sverige, vilket torde böra sättas i samband med förbudet mot horison- tellt prissamarbete.
1960 års förordning innehåller gene- rella förbud mot horisontella pris- sättningsavtal och prissättningsrekom— mendationer (riktpriser) och mot an- budskarteller. Härtill knyts bestämmel- ser bl.a. om vissa förbud mot privata prisanmälningssystem och former av påverkan på företagares prispolitik. 'Försäljningsbolag och försäljningsför- eningar tillåts endast om de godkänts .av lönns- og prisdepartementet som ett
reellt försäljningsorgan. Möjlighet till dispens föreligger och sådan kan bl.a. motiveras av rationaliseringshänsyn. Undantagsbestämmelser finns för ex- port, jord- och skogsbruk, fiske, bank- och försäkringsverksamhet och för vis- sa gemensamma försäljningsorgan för företagare. Dispens har i praktiken getts i stor utsträckning. När 1960 års förordning trädde i kraft träffade den ca 560 horisontella prisavtal och rikt- prissystem. Man hade vid 1965 års ut— gång givit 144 dispenser och godkänt 25 gemensamma försäljningsorgan. Dis- penserna förekommer inom alla delar av näringslivet och är av mycket olik- artad omfattning och betydelse. Av för- säljningsorganen finns 22 inom indu- strin och 3 bland grossister.
Dispenspraxis
Avdelningsdirektör Chr. Lilloe, Prisdi- rektoratet, har angående den närmare tillämpningen av dispensbestämmelsen i 1960 års förordning om förbud mot horisontell prissamverkan meddelat riktprisutredningen följande.
De dispensasjoner som er gitt, gjelder så- vel bindende som veiledende regulering av priser og avanser m.v. I industrien er de reguleringer som har fått dispensasjon of- test bindande. I håndverk og handel er re- guleringene gjennomgående av veiledende karakter, mens det i transporten stort sett er bindande reguleringer som har fått dis- pensasjon.
Dispensasjonene gjelder såvel landsom- fattende som lokale reguleringer. I indu- stri og engroshandel er reguleringene som oftest av landsomfattende karakter. I hånd- verk og detaljhandel gjelder svzert mange av dispensasjonene lokale reguleringer. Det samme gjelder i transporten.
Det er 3 forhold som er nevnt som grunnlag for dispensasjaner (& 6). Det förste forhold er at konkurranseregulering— en anses nödvendig for et videregående tek— nisk eller ökonomisk samarbeid mellom be— drifter, og dette samarbeid antas å fore til senkning av kostnader eller til bedring
av produkter eller til fremme ellers av en samfunnsmessig duskelig rasjonalisering. Det annet forhold er at konkurranseregule- ringen anses nödvendig for å verne er— vervsvirksomheten i en naering mot util- borlig eller samfunnsmessige skadeligc for- mer for konkurranse. Endelig inneholder paragrafen en sekkebestemmelse, som sier at dispensasjon kan gis dersom konkur- ransereguleringen ellers tilsies av saerlige hensyn og anses förenlig med almene in— teresser.
De dispensasjoner som er gitt innenfor industrien, er for den alt overveiende del hegrunnet i samarbeidstiltak som bedrifte- ne har fått i stand til fremme av rasjona- lisering. Men det er ikke alltid at rasjona- liseringshensynet ligger bak dispensasjo- nen. l trelastnzeringen f.eks. er det ikke kommet i stand noe rasjonaliseringssam— arbeid av betydning. Likevel fant Prisdi- rektoratet å kunne gi sammenslutningene i nmringen dispensasjon til å fastsette vei- ledende trelastpriser. Når en gjorde dette, var det fordi en regnet med at det likevel ikke ville bli noen priskonkurranse i denne hransjen, fordi det i de forskjellige distrik- ter var utpregcde prisförere som de andre bedriftene fulgte mer eller mindre auto- matisk. Under disse omstendigheter fant Prisdirektoratet at en likegodt kunne tillate fastsettelse av veiledende priser, priser som da ikke kan forhdyes uten Prisdirektora- tets samtykke.
Også i handelen er det ofte rasjonalise- ringshensyn som ligger bak dispensasjone- ne. Men det er også andre forhold prismyn- dighetcne har lagt vckt på. Den viktigste dispensasjon i handelen er gift til kolo- nialkjdpmennenes hovedorganisasjon. Den- ne organisasjon noterer veiledende priser for praktisk talt alle varer som omsettes £ dagligvareforretningene. Lenge för for- skriftene av 1. juli 1960 trådte i kraft skjedde denne prisnotering på det Vilkår at organisasjonen ved kalkulering av vare— prisene ikke skulle legge til grunn hayere avanser enn Prisdirektoratet kunne godta. Denne ordningen, som har fått navnet avanseavtalen, fant Prisdirektoratet ikke & burde gi slipp på då forskriftene av 1. juli 1960 trådte i kraft. En så det slik at note- ringsvirksomheten på grunnlag av avanse- avtalen stort sett virket som en offentlig avansereguleringsbestemmclse. Det ble alt— så på denne måten satt et tak over prisene, slik at en var sikret mot at detaljistene la
til grunn hayere avanser enn Prisdirektora- tet fant rimelig.
Ger en på transportsektoren, er det i den alt overveiende del av dispensasjonstilfel— lene rasjonaliseringshensyn som ligger hak. I et par tilfelle er det i denne naeringen blitt dispensert for a verne virksomheten mot utilborlig eller samfunnsmessig ska- delige former for konkurranse. (& 6, bok- stav b.)
I den forste tiden ble dispensasjonene som regel gjort tidsbegrenset, som regel med en varighet av ett eller to år. I de til— felle der det var rasjonaliseringshensyn som lå bak dispensasjonen, har en etter at slikt sarmarbeid ble etablert, ofte gått over til å gi dispensasjon inntil videre.
Utvecklingslinjer
Man praktiserar i Norge fortfarande direkt prisreglering på vissa områden. Tyngdpunkten ligger här på sådana fält som även i Sverige delvis är pris- reglerade, främst jordbruksprodukter, hyra av fast egendom och transporter. Prisreglering förekommer dock —— eller har nyligen förekommit — på vissa om- råden där så ej varit fallet i Sverige. Här må nämnas detaljhandelsmargina- lerna på vissa livsmedel och i övrigt bensin samt vissa oljor och vidare över- låtelse av fast egendom i vissa fall. Vad gäller detaljhandelsmarginalerna på livsmedel föreligger, som ovan nämnts, en form av avtal härom mellan köpman- naorganisationen och prisdirektoratet, vilket i realiteten närmast torde vara att se som en form av prisreglering av livsmedel i detaljhandelsledet.
I samband med att omsättningsskat- ten den 1 december 1964 höjdes i Nor- ge från 10 till 12% förbjöds företa- garna genom en särskild förordning att höja priserna med mer än vad som motsvarade skattehöjningen med rätt till viss mindre avrundning. Syftet var att utesluta risken av att företagarna skulle höja priserna ytterligare vid den- na tidpunkt. Förordningen, som endast
var avsedd att vara temporär, upphäv— des från den 2 januari 1965. Förord- ningar av liknande slag har tidigare förekommit.
I samband med att oro för prisut- vecklingen förelåg 1961 infördes pris- regleringsbestämmelser, som nu av- vecklats. Dessa bestämmelser knöts sär- skilt till existerande prisavtal och pris- rekommendationer. 1961—1963 gällde sålunda förbud för leverantörerna att höja sina riktpriser och för återförsäl- jarna att överskrida dessa. Till detta förbud var till en början knuten bestäm- melsen, att leverantörerna ej fick upp- höra med riktprissättning. 1961 inför- des även förbud för konkurrensbegrän- sande sammanslutningar eller grupper att höja sina priser och marginaler. Denna bestämmelse, som ännu gäller, bör ses i samband med att som nämnts talrika dispenser givits från förbudet mot horisontella prisöverenskommelser och prisrekommendationer. Det kan så- lunda konstateras, att man för genom- förandet av denna prisreglering fann det nödvändigt att i viss mån bygga på sådant konkurrensbegränsande samar- bete som i princip förbjudits och även temporärt förbjuda företagare att upp- höra med viss form av konkurrensbe— gränsning.
Tyngdpunkten i prisdirektoratets verksamhet under de senaste åren har emellertid —— i överensstämmelse med vad de högsta statsmakterna uttalat i si- na årliga »retningslinjer»_legatifräm- jandet av effektiv konkurrens, särskilt priskonkurrens, i syfte att åstadkomma strukturrationalisering och kostnads- pressande åtgärder i övrigt och där- igenom en gynnsam prisutveckling. Denna tankegång ligger bakom de 1957 och 1960 utfärdade förordningarna om förbud mot olika former av prissam- arbete mellan företag. En betydande del av prisdirektoratets arbete knyter
sig till tillämpningen av dessa förord- ningar. I konkurrensfrämjande riktning verkar även Norges deltagande i EFTA och tull- och importpolitik i övrigt. Ehuru Norge fortfarande begagnar di- rekt prisreglering i större utsträckning än vad fallet är i Sverige har härige- nom en förskjutning i verksamhetens inriktning ägt rum. Det må nämnas att man i Norge lägger ner betydande re- surser på konsumentupplysning. Under de senaste åren har priskon- kurrensen i detaljhandelsledet i Norge tenderat att öka. Detta sammanhänger bl. a. med att en viss strukturrationali- sering inom detaljhandeln med daglig— varor nu pågår. Utvecklingen speglas bl. a. i ett flertal ärenden angående le— veransvägran till priskonkurrerande återförsäljare, som under de senaste åren varit anhängiga i prisrådet. Det synes dock som om utvecklingen mot snabb strukturrationalisering och ökad konkurrens inom handeln satt in senare i Norge än vad fallet varit i Sverige. Man saknar i stort sett ännu motsva- righet till de svenska varuhuskedjorna och mångfilialföretagen i övrigt och därmed förutsättningar för en block- konkurrens i detaljhandeln av svensk
typ.
Amerikas förenta stater1
Inledning
Förenta staterna är det land i vilket modern konkurrensbegränsningslag- stiftning först kom till stånd och i vil- ket denna lagstiftning blivit särskilt väl utbyggd och studerad. Tidsperioden 1950—1965 har sålunda utmärkts av stor amerikansk aktivitet på antitrustområ- 1 Utarbetad av Bernitz på grundval av en
översikt författad av Talbot Shaw Lind-
strom, AB, LLB, LLM, Trial Attorney, Anti— ; trust Division, United States Department of Justice.
det som tagit sig uttryck såväl i lag- skärpningar som i ny rättspraxis. Den väsentligaste lagändringen under efter- krigstiden genomfördes 1950, då man införde ett huvudsakligt förbud mot större företagssammanslagningar. Ut- vecklingen inom rättspraxis har berört antitrustlagstiftningen i dess helhet och i många fall innefattat skärpningar i domstolarnas bedömning.
I studien Antitrustlagstiftningen i USA och dess tillämpning av numera professorn Hans Thorelli, publicerad i nyetableringssakkunnigas betänkande (del II, SOU 1951: 28 s. 11 ff.) har en närmare presentation givits av den amerikanska antitrustpolitikens upp- komst, målsättning och utveckling in- om olika områden. Syftemålet med fö- religgande översikt är att teckna rätts- läget i stort och ge en översikt av ut- vecklingen under de senaste femton åren på vissa områden som bedömts vara av särskilt intresse från svensk synpunkt. Bland icke närmare behand— lade spörsmål märks prisdiskrimine- ring och förhållandet till patentlagstift- ningen.
Grundläggande regler De två huvudförfattningarna på anti- trustområdet är Sherman Act och Clay- ton Act, den förra av 1890 och den se- nare av 1914. Sherman Act Sec. 1 stad- gar: »Every contract, combination in the form of trust or otherwise or con- spiracy, in restraint of trade or com- merce among the several states, or with foreign nations, is hereby declared to be illegal». Stadgandet är sålunda riktat mot konkurrensbegränsande över- enskommelser eller samråd mellan två eller flera olika företagare. Det tilläm- pas i vissa fall på så sätt att dylikt sam- arbete under alla förhållanden är för- bjudet vid straffansvar (s. k. per se-för—
bad); i andra fall åter inrymmer man en skälighetsbedömning i stadgandet (rule of reason).
Sec. 2 av Sherman Act stadgar: »Every person who shall monopolize, or attempt to monopolize, or combine or conspire with any other person or persons, to monopolize any part of the trade or commerce among the several States, or with foreign nations, shall be deemed guilty of a misdemeanor . . .». Bestämmelsen kompletterar regeln om konkurrensbegränsande avtal med bestämmelser mot monopol och för- bjuder framför allt uppsåtliga mono- poliseringsförsök.
Sec. 2 av Clayton Act förbjuder pris- diskriminering mellan köpare av för— nödenheter av samma kvalitet, när det- ta får till verkan att konkurrensen minskas väsentligt i en viss bransch el- ler mellan vissa företagare, förutsatt att diskrimineringen inte är berättigad ge- nom kostnadsbesparingar eller som ett sätt att möta en fri konkurrens. Sec. 3 av Clayton Act förbjuder avtal om en- samförsäljningsrätt och vissa kopplings- förbehåll, om den sannolika effekten av dessa skulle vara att väsentligt minska konkurrensen eller medföra risk för monopolisering. Sec. 7 av Clayton Act innehåller de ovan antydda reglerna mot företagssammanslagningar. Det må nämnas att i den särskilda Federal Trade Commission Act finns en bestäm- melse riktad mot otillbörliga konkur- rensmetoder av den typ som i Sverige behandlas inom ramen för lagstiftning- en mot illojal konkurrens.
De nämnda lagarna är alla federala; den delstatliga antitrustlagstiftningen är av varierande omfattning och be- tydelse. Tillämpningen av lagstiftningen faller i första hand på två federala myn— digheter, nämligen The Antitrust Divi- sion inom The Department of Justice och The Federal Trade Commission
(FTC). FTC:s arbetsfält omfattar dock inte endast konkurrensbegränsningsfrå- gor utan även från konsumentsynpunkt otillbörliga konkurrensmetoder. De nämnda myndigheternas administra- tiva praxis är av största betydelse. I sista hand tillämpas och tolkas emel— lertid antitrustlagarna av de allmänna federala domstolarna. Viktigt är härvid att talan inte bara kan väckas av de fe- derala myndigheterna utan även av en- skilda företagare i deras egenskap av målsägande. Överträdelse av antitrust- lagstiftningens regler är nämligen i all- mänhet såväl straffsanktionerad som skadeståndsgrundande. Företagare som skadats genom konkurrensbegränsande förfaranden har därvid möjlighet att utfå tredubbelt skadestånd. Bestämmel— sen är avsedd att förstärka skadestånds- sanktionens repressiva funktion och torde väsentligt bidra till att de pri- vata antitrusträttegångarna på senare år fått stor betydelse i USA.
Horisontell prissamverkan
Horisontell prissamverkan träffas av stadgandet i Sec. 1 i Sherman Act. En— ligt fast praxis är alla former av »price- fixing» mellan skilda företagare för- bjuden vid straffansvar utan prövning av omständigheterna i det särskilda fallet, m. a. 0. ett per se-förbud. Detta gäller både bindande prisavtal (inkl. anbudskarteller) och horisontell rikt- prissättning. »Price—fixing» betraktas i allmänhet som en särskilt allvarlig form av konkurrensbegränsning. Praxis må belysas av några uppmärksammade, nyligen avgjorda rättsfall.
Omkring 1960 uppdagades en omfattande hemlig samverkan inom den elektriska in- dustrin, i vilken flera av USA:s främsta fö— retag, såsom General Electric och lVesting- house deltog. Framskjutna företrädare för dessa företag hade samlats till gemensamma möten under flera år och därvid kommit överens om de priser som skulle uttas av
offentliga myndigheter vid deras inköp av elektrisk materiel, således en form av an- budskartell. Domstolarna bedömde lenna samverkan som mycket allvarlig och tömde i vissa fall de deltagande direktörerra till ovillkorliga fängelsestraff, som de sedan fick avtjäna.
Den strikta tillämpningen må äver illu- streras av ett rättsfall avdömt av en federal mellaninstans, som avsåg en försäljiings— samverkan mellan mindre företagare som hade att möta hård konkurrens från större enheter. En grupp av mindre fabrikanter av träull, som tillsammans svarade. för mind— re än 25 procent av marknaden, hade orga- niserat ett försäljningsbolag som köpte och marknadsförde hela deras produktion. Fö- retagarna hade förbundit sig att endast säl- ja till bolaget och givit dess styrelse befo- genhet att bestämma försäljningspriserna. Styrelsen skulle höja träullsprisernai den mån marknadsförhållandena gjorde det möjligt att göra detta. Domstolen bedömde försäljningsbolaget som en form av pris- samverkan förbjuden per se och gick såle— des ej in på någon prövning av i vad mån allmänna konkurrensförhållanden kunde göra samverkan berättigad.
Ett rättsfall från bageriindustrin belyser att Sherman Act Sec. 1 inte endast träffar rättsligen bindande avtal om priSSamverkan utan även sådan samverkan i mera lösa for- mer som — för att anknyta till stadgandets terminologi _ bedöms som »conspiracy». Ett antal bageriföretag, huvudsakligen med- lemmar i en viss organisation, hade hållit möten varje vecka där prissättningen dis- kuterats. Efter vissa av dessa möten hade föreningens verkställande direktör medde- lat vissa medlemmar, att priserna på bröd skulle höjas en viss dag på angivet sätt. Direktören hade också samtalat med en del företagare för att förmå dem att avstå från att underskrida de nämnda priserna och bo- tat med sanktioner om de inte gjorde detta. FTC fann fallet innefatta en förbjuden »conspiracy» och beordrade samarbetets upphörande.
På senare år har kritik riktats mot den strikta tillämpningen av förbudet mot »price-fixing» såvitt gäller mind- re företagare som önskar samarbeta för att kunna möta konkurrens från större enheter. Kritiken har bl.a. avsett fall såsom det berörda försäljningsbolaget
i träullsbranschen. Man har härvid uppmärksammat att samverkan mellan småföretagare kan stärka den reella konkurrensen på en marknad och ibland vara en förutsättning för att de mindre företagen skall kunna överleva på längre sikt. Rättsläget på området torde för närvarande få anses något osäkert, men det synes inte osannolikt att utvecklingen kommer att gå i den riktningen, att man i viss mån kommer att frångå det totala förbudet till förmån för möjlighet att pröva samarbetets be- rättigande i det särskilda fallet, såvitt gäller mindre företag.
Horisontella avtal om kvotering och marknadsdelning mellan företag be— döms enligt stadgad praxis efter lik— nande principer som horisontell pris- samverkan, d.v.s. de anses i princip alltid förbjudna. Man ser ofta dylika avtal som ett sätt att utesluta priskon- kurrens på en omväg. I detta samman- hang bör dock nämnas ett rättsfall an- gående ett försäljningsbolag i madrass- bransehen som också belyser relatio- nen till varumärkesrätten.
Ett antal mindre madrassfabrikanter hade funnit det svårt att konkurrera med större företag som sålde sina madrasser över hela unionen under märken som gjordes allmänt kända genom stark reklam. De mindre fa- brikanterna hade bildat ett särskilt försälj- ningsbolag, The Spring-Air Co., vilket hade inregistrerat ett eget varumärke, Spring- Air. Bolagets väsentliga syfte var att göra de mindre fabrikanternas produkter kända under ett gemensamt märke. Bolaget hade därför givit de deltagande fabrikanterna li- cens till det gemensamma märket Spring- Air men begränsat licensen till att avse för— säljning inom ett visst område. Fabrikan- terna fick i övrigt själva omhänderha pro- duktion och försäljning och tilläts även att sälja sina madrasser under annat märke varhelst de önskade. Domstolen fann avta— let godtagbart såsom väsentligen föranlett av varumärkesrättsliga överväganden. Av- görandet torde ha påvisat en inte sällan be— gagnad väg för samarbete mellan mindre företagare.
Sammanfattningsvis kan sägas att man i USA såvitt gäller horisontell prissamverkan och marknadsdelning mellan fristående företag i regel till— lämpar principen, att dylikt samarbete under alla förhållanden anses otillåtet. Detta gäller även när samarbetet tar formen av riktprissättning eller för- säljningsbolag. Intressant från svensk synpunkt är bl. a. att man på senare är ifrågasatt en uppmjukning av det gene- rella förbudet såvitt avser samverkan mellan mindre företag i syfte att möta konkurrens från större enheter.
Bruttoprissättning
Bruttoprissättning är i princip förbju— den enligt Sherman Act, förutsatt att den berör »interstate commerce», men under vissa betingelser tillåten för märkesvaror enligt särskild lagstift- ning. Problemet är sedan decennier liv- ligt diskuterat och omstritt.
Den federala högsta domstolen fast- slog redan 1911 att Sherman Act Sec. 1 förbjuder en leverantör att ingå avtal om bruttoprisbindning med ett flertal återförsäljare, enär sådana avtal ute- sluter konkurrens i återförsäljarledet om den prisbundna varan lika effek- tivt som ett förbjudet horisontellt pris— kartellavtal mellan återförsäljarna in— bördes. Regeln gäller generellt, utan möjlighet till prövning av särskilda om- ständigheter i det enskilda fallet, och omfattar märkesvaror likaväl som and- ra förnödenheter och fasta bruttopriser likaväl som minimi- eller maximipriser. Det är däremot tillåtet för en leverantör att tillkännage vertikala riktpriser.
Under mellankrigstiden restes från den traditionella detaljhandelns sida _— under intryck av depressionsårens förhållanden och framväxande nya före— tagsformer —— starka krav på införande av bruttoprissystem. Trots kraftig op-
position lyckades man i 45 stater ge- nomdriva delstatlig lagstiftning som till— lät inomstatlig bruttoprissättning av märkesvaror, och federal lagstiftning som undantog bruttoprissättning vid mellanstatliga transaktioner från för- budet i Sherman Act, när prisbindning av varan var medgiven för inomstatliga transaktioner i den stat där återförsälj- ningen ägde rum. Det har härefter hela tiden stått strid mellan anhängare och motståndare till bruttoprissystemet och olika lagstiftningsåtgärder eller domar i högsta instans har inneburit fram- gångar eller bakslag för någon av si- dorna.
Tillåten bruttoprissättning har juri- diskt knutits till varumärkesskyddet för märkesvaror, men det torde stå klart att de främsta tillskyndarna av systemet varit den mindre detaljhan- deln. Den i Amerika normala formen av prisbindning är ej fasta bruttopriser utan minimipriser. Det är vanligt att leverantören anger två priser, dels ett »list price» som utgör det av honom rekommenderade utförsäljningspriset, dels ett »minimum price» som är bin- dande för återförsäljaren.
Bruttoprissystemet har emellertid aldrig haft samma relativa utbredning som i ett flertal västeuropeiska länder, bl. a. Sverige. Svårigheterna att någor- lunda effektivt upprätthålla bruttopri- ser på den amerikanska marknaden är högst betydande på grund av det för svenska förhållanden mycket stora an- talet producenter och mellanhänder av skilda slag jämte den rikliga förekoms- ten av lågpriskanaler. Dessa har bl.a. kunnat kringgå lagstiftningen till stöd- jande av bruttoprissättning genom att sälja varorna under egna varumärken, s.k. »private brands». Man låter då vanligen producenten i samband med tillverkningsprocessen märka varan för distributörens räkning. Bruttoprisföre-
skrifter kan också kringgås genom post- orderförsäljning. Om ett postorderföre- tag med domicil i en stat som saknar lagstiftning som legaliserar bruttopris- sättning säljer förnödenheter till kö- pare boende i delstater med sådan lag- stiftning och därvid underskrider ett bundet pris, saknas nämligen möjlighet att ingripa, då enligt domstolspraxis la- gen i den stat där företaget har domi- cil skall tillämpas. En rad rättegångar angående den särskilda lagstiftningen om tillåtande av bruttoprissättning och dem förenlighet med olika delstaters konstitutioner har medfört, att denna helt eller delvis befunnits inkonstitu- tionell i en rad stater. Resultatet har blivit att en mängd producenter av kän- da märkesvaror valt att avveckla sitt bruttoprissystem och att bruttoprissätt- ning f. n. inte är av särskild betydelse i Förenta staterna.
Bruttoprissystemets tillskyndare är emellertid fortfarande livligt verksam- ma och har på senare år inriktat sina krafter på att genomdriva införandet av en federal lag, som skulle tillåta brut- toprissättning över hela unionen utan omvägen över delstatlig lagstiftning och även effektivera möjligheterna att upp- rätthålla bruttopriser gentemot återför- säljare som förvärvar märkesvaror på sidovägar. Ett lagförslag härom, Quality Stabilization Bill, är sedan flera år un- der behandling i kongressen. Med »quality stabilization» förstås härvid i huvudsak bruttoprissättning. Det sy- nes dock tvivelaktigt om lagförslaget kommer att genomföras.
Sammanfattningsvis kan sägas att ver- tikal prisbindning är förbjuden enligt Sherman Act under alla förhållanden, men att förbudet till betydande del kommit att sättas åt sidan genom sär- skild delstatlig lagstiftning som legali- serar bruttoprissättning och federal lagstiftning som medger bruttoprissätt—
ning vid mellanstatliga transaktioner, när prisbindning är medgiven för inom- statliga i den stat där återförsäljning äger rum. Denna särskilda lagstiftning har dock av olika skäl tappat åtskil- ligt av sin betydelse under senare år, ehuru strid fortfarande står i frågan. Vertikala riktpriser tillåts.
Bojkott och leveransvägran
Grundläggande för den amerikanska be- dömningen av bojkottaktioner och an- nan leveransvägran är den skillnad som görs mellan leveransvägran som beror av leverantörens egna överväganden och vägran som är föranledd av avtal med eller påtryckningar från annan. En leverantör har i och för sig möjlighet att föra en selektiv försäljningspolitik och därigenom utvälja återförsäljare som normalt inte driver priskonkur- rens. Kollektiva bojkottaktioner är all- tid förbjudna; likaledes kan en över- trädelse föreligga om leveransvägran -— eller riktprissättning _ inte utgör ett utflöde av leverantörens egen, själv- ständiga försäljningspolitik utan ett re- sultat av påtryckningar från vissa åter- försäljare eller närmare samarbete med dessa. Skillnaden följer av Sherman Acts uppbyggnad med dess krav på att det antingen skall föreligga avtal eller »conspiracy» mellan två eller flera par- ter enligt Sec. 1 eller försök till mono- polisering enligt Sec. 2. I några upp- märksammade rättsfall har emellertid den amerikanska högsta domstolen till- lämpat de nuvarande reglerna på ett för leverantörerna ganska strängt sätt.
Högsta domstolen bedömde 1959 ett fall i vilket en förhållandevis mindre återför- säljare i hushållskapitalvarubranschen med karaktär av rabattvaruhus, Klor's, förde skadeståndstalan mot en större kedja i branschen, Broadway-Hale |Stores. Broad- way—Hale hade en butik i omedelbar när- het av Klor's affär. Klor”s gjorde gällande att Broadway-Hale hade utnyttjat sin mark—
nadsställning till att utöva påtryckningar på leverantörer och distributörer av väl— kända märkesvaror, vilket föranlett dessa att i fortsättningen vägra att sälja till Klor's eller endast göra detta på diskriminerande villkor. Till följd av påtryckningarna hade Klor's fått stora svårigheter med sin varu— försörjning. Högsta domstolen fann en för- bjuden bojkottaktion föreligga och utdöm- de ett tredubbelt skadestånd, uppgående till ett mycket betydande belopp. Domstolen förbjöd också fortsatt leveransvägran. Då överträdelse av ett sådant förbud är straff- sanktionerad var domen i denna del att un- gefärligen jämställa med ett domstolsbe- slut om leveransföreläggande. Intressant är att domstolen fann att inte blott Sec. 1 utan även Sec. 2 av Sherman Act hade blivit över- trädd. Man såg nämligen bojkottåtgärder av denna typ riktade mot en mindre företagare som en åtgärd i monopoliseringssyfte.
Sammanfattningsvis kan sägas att domstolarna ställer ganska små krav på bevisning om att en leveransvägran till en priskonkurrerande återförsäl— jare föregåtts av påtryckningar eller samverkan med andra företagare i åter- försäljarledet. Utanför området för till- låten bruttoprissättning torde därför leveransvägran till priskonkurrerande återförsäljare i mycket stor utsträck- ning kunna beivras enligt den ame- rikanska antitrustlagstiftningen. För dess praktiska effektivitet i denna del är bestämmelsen om möjlighet till tre— dubbelt skadestånd av särskild vikt. Det finns i USA en kår av advokater, specialiserade på mål av denna art, som plägar biträda mindre företagare på den basen, att arvode utgår endast om målet vinns men då sätts i relation till skadeståndets storlek (»contingent fee»).
Exklusivavtal och kombinationsförsiiljning
Amerikansk rättspraxis är rikhaltig när det gäller frågan om tillåtligheten av olika former av exklusivavtal och kombinationsförsäljning. Generellt kan sägas att man på detta område i all-
mänhet ej arbetar med per se-förbud utan lämnar utrymme för bedömning av marknadsföringsåtgärdernas verkan på konkurrensen i det ifrågavarande fallet.
Det är sålunda inte i och för sig för- bjudet, att en leverantör — som ett led i sin plan för marknadsföringen —— förbinder sig i förhållande till viss återförsäljare att han ej skall sälja till annan inom ett angivet område. Vid prövningen av sådana fall uppmärk- sammas bl.a. leverantörens marknads- andel, den styrka som konkurrensen i övrigt besitter på marknaden och i vad mån förbindelsen kan ses som en följd av från antitrustsynpunkt lojala över- väganden angående lämpliga former för marknadsföring eller utgör ett led i försök att monopolisera marknaden eller bestämma priserna i återförsäljar- ledet,
En typ av exklusivavtal, om vars bedömning rättsosäkerhet länge rått, har varit avtal som förbjudit återför— säljare att sälja utanför det område där han givits ensamförsäljningsrätt. Avtal av denna typ är i första hand att bedöma enligt Sherman Act Sec. 1, men trots att denna varit i kraft sedan 1890 kom Spörsmålet för första gången under högsta domstolens bedömning 1963 i ett fall, där Department of Justice förde talan mot en förhållandevis mind- re tillverkare av truckar, White Motor Co.
Avtalen mellan WVhite Motor och dess återförsäljare gav återförsäljarna ensam- försäljningsrätt inom vissa områden och förbjöd dem att sälja utanför des—sa. Avta- len innehöll även vissa föreskrifter som be- gränsade de kunder till vilka återförsäljar- na tilläts sälja. Department of Justice gjor- de gällande att avtal av denna typ var ge- nerellt förbjudna utan möjlighet till när- mare prövning av det särskilda fallet. Un- derrätten kom till samma resultat och väg- rade därför bevisupptagning angående de särskilda ekonomiska förhållandena i truck-
industrin. White Motor överklagade till högsta domstolen och gjorde gällande att det var ekonomiskt nödvändigt för ett mind- re företag att få tillämpa exklusivavtal av detta slag för att kunna möta konkurren- sen från andra större märken. W'hite Motor framhöll att det viktigaste var konkurren— sen mellan märkena och ej den inbör- des konkurrensen mellan återförsäljare av samma märke. Högsta domstolen tog ej ställning i sakfrågan utan återförvisade målet till underrätten för bevisupptagning angående de ekonomiska förhållandena i branschen. Ehuru fallet inte utgör ett klart prejudikat synes det indicera att man ej torde anse avtal av detta slag otillåtna un- der alla förhållanden. Bakom ställningsta— gandet skymtar hänsyn till mindre företa— gares speciella konkurrenssituation; en pro- blemställning som berörts ovan i samband med prissamarbete.
Kombinationsförsäljning behandlas i Sec. 3 av Clayton Act, som stadgar att sådan försäljning är otillåten när dess effekt »may be to substantially lessen competition or tend to create a mono- poly in any line of commerce». Pro- blemet belyses av följande rättsfall, av- gjort av federal mellaninstans 1964.
Ett företag i olje- och motorbranschen, Tidewater Oil Co., sålde i första hand hon— sin men även produkter såsom motorolja, bildäck, batterier och andra biltillbehör. Tidewater Oil uthyrdc bensinstationer till olika hensindistrihutörer, som förbands ge- nom exklusivavtal att endast tillhandahålla Tidewater Oils bensin. Tidewater Oil bedrev härutöver kombinationsförsäljning genom att förmå distributörerna att inte köpa och tillhandahålla sina kunder närliggande pro— dukter av annan tillverkning. Tidewater Oil begagnade inte formella avtal men av vitt— nesmål i fallet framgick, att distributörerna på grund av Tidewaters Oils ekonomiska styrka inte vågade tillhandahålla konkur— rerande märken. Domstolen fann kombina- tionsförsäljningen innefatta en otillåten konkurrensbegränsning.
Sammanfattningsvis kan sägas att ex- klusivavtal och kombinationsförsäljning tillåts enligt den amerikanska antitrust- lagstiftningen i den mån de kan anses utgöra en från denna lagstiftnings syn-
punkt lojal form av marknadsföring. Bedömningen är dock tämligen sträng. Man beaktar särskilt i vad mån ett ex- klusivavtal försvårar marknadsinträde och m.arknadsutvidgning för andra till- verkare och leverantörer.
Företagssammanslagningar
Som nämndes inledningsvis har bedöm- ningen av företagssammanslagningars tillätlighet skärpts under tiden efter det andra världskrigets slut. Visserligen förbjuder Sherman Act Sec. 2 monopo- lisering och redan på ett tidigt stadium av antitrustlagstiftningens tillämpning beslöt domstolarna i några uppmärk- sammade fall att upplösa monopolföre- tag i ett flertal mindre företag som för- bjöds att vidare samarbeta med varand- ra (t. ex. Standard Oil Co. of New Jersey). Man fann emellertid att denna möjlighet inte var tillräcklig då den ej förmådde hindra utpräglad oligopolise- ring. Den äldre antitrustlagstiftningens
regler angående företagssammanslag- ningar —— som dessa kommit att tolkas av domstolarna _— hindrade nämligen inte i högre grad sammanslagningar mellan medelstora företag på markna— den. Kongressen beslöt därför 1950 att väsentligt skärpa lagstiftningen på om- rådet genom ändring av Sec. 7 i Clay- ton Act, varigenom man förbjöd ett fö— retag att förvärva aktier eller tillgångar i ett annat företag när ett sådant för- värv kunde resultera i en väsentlig minskning av konkurrensen eller med- föra tendenser till monopolisering. Av— sikten med ändringen var att kunna stävja tendenser till övermäktig ekono- misk koncentration på ett tidigt sta- dium.
Den närmare bedömningen av under vilka förutsättningar företagssamman- slagningar skall anses otillåtna är kom- plicerad och beror i sista hand av dom—
stolarnas överväganden. De rättsfall som hittills avgjorts i högsta instans har givit vid handen, att domstolarna ger de nu gällande bestämmelserna en vidsträckt tillämpning. Det synes så- lunda vara förbjudet per se för ett fö- retag som innehar en större andel av marknaden för en viss vara att köpa upp ett annat företag i branschen av större omfattning. Systematiskt uppkö- pande av mindre företag torde bedö- mas på samma sätt. Det fordras ej att de två företagen tidigare befunnit sig i direkt konkurrens med varandra, utan det torde ofta räcka att deras verksam- het företer beröringspunkter och att sammanslagningen hindrar potentiell konkurrens mellan dem. Frågan i vad mån det är tillåtet för mycket stora fö- retag att över huvud förvärva andra företag av betydelse — även om deras verksamhet äger en ganska annorlun- da inriktning — synes tveksam. Det torde likaledes vara tveksamt i vilken utsträckning det anses tillåtet för två konkurrenter att tillsammans bilda ett företag för viss särskild tillverkning el— ler försäljning, en s. k. »joint venture». Att gemensamma försäljningsbolag är förbjudna under alla förhållanden som en form av »price-fixing» har berörts ovan. Reglerna är tillämpliga inte en- dast på horisontell utan även på verti- kal integration, vilket må illustreras av följande uppmärksammade rättsfall.
Brown Shoe Co., en av de fem ledande skotillverkarna i Förenta staterna, hade förvärvat aktiemajoriteten i G. H. Kinney Co, en detaljhandelskedja i skobranschen som var den nionde i storleksordning i frå— ga om omsättning. Department of Justice förde talan mot Brown Shoe och gjorde gäl— lande att sammanslagningen var otillåten enligt Sec. 7 av Clayton Act. Man anförde bl.a. att sammanslagningen medförde yt- terligare koncentration i branschen och att den vertikala integrationen mellan Brown Shoe och Kinlney ledde till att övriga sko- fabrikanter uteslöts från möjligheten att
sälja sina skor genom Kinney's och därige- nom fick sin konkurrenssituation försäm— rad. Brown Shoe bestred talan och fram- höll bl.a. att företagens marknadsandelar var ganska små, mellan lll: och 61/2 procent. Högsta domstolen biföll emellertid den för— da talan och beordrade Brown lShoe att av- yttra Kinney. Domstolen framhöll bl. a. att ett huvudsyfte med lagändringen 1950 hade varit att göra det möjligt att hindra upp- komsten av alltför stor ekonomisk koncent— ration på ett tidigt stadium.
Har ett företag beordrats att avyttra ett annat för att på detta sätt återställa friare konkurrensförhållanden, skall företaget lägga fram en plan för för- säljningen som skall godkännas av dom— stolen. Försäljningens genomförande övervakas av antitrustmyndigheterna, som har att tillse att den sker på så sätt att de ekonomiska banden mellan företagen avklipps och möjlighet till konkurrens mellan företagen kommer till stånd.
Sammanfattningsvis kan sägas att sto- ra företagssammanslagningar numera är i huvudsak förbjudna i Förenta stater- na, där antitrustpolitiken på senare år sett som sin kanske förnämsta uppgift att hindra uppkomsten av ytterligare ekonomisk koncentration. Detta inne- bär en väsentlig skärpning jämfört med tidigare praxis, då man främst var in- riktad på åtgärder mot monopol och kartellsamarbete mellan fristående fö- retag.
Storbritannien1
Utvecklingslinjema Den engelska utvecklingen på konkur— rensbegränsningsområdet följde länge helt andra linjer än den amerikanska. Under 1800-talets slut och 1900-talets första del kom domstolarna att i större utsträckning än tidigare godta konkur- rensbegränsande avtal såsom civilrätts— ligt giltiga. Man intog länge från stats—
makternas sida en förstående attityd gentemot konkurrensbegränsningar, inte minst mot bakgrunden av erfarenheter— na i samband med den stora depressio- nen vid 1930-talets början. Särskild engelsk konkurrensbegränsningslagstift— ning kom inte till stånd förrän efter det andra världskriget.
Den första lagen på området var Mo- nopolies and Restrictive Practices (In- quiry and Control) Act av 1948, som tillskapade ett särskilt administrativt prövningsorgan på området, Monopolies and Restrictive Practices Commission. Kommissionen kunde dock endast in- gripa sedan ett ärende hänskjutits till den av det statliga ämbetsverket Board of Trade, varvid kommissionen hade att utarbeta rådgivande rapporter till Board of Trade och andra berörda statliga verk. Kommissionens ursprungliga kom- petensområde innefattade försäljning av varor på den brittiska marknaden, tillverkning av varor i Storbritannien och export av varor från landet, förut- satt att minst en tredjedel av den brit- tiska marknaden kontrollerades av en eller flera företagare som handlade en- samma eller i samråd för att begränsa konkurrensen genom avtal eller på an— nat sätt.
Denna första lagstiftning har väsent- ligt utbyggts och skärpts under 1950- och 1960-talen; en utveckling som san- nolikt ännu ej är avslutad. Ett utmär— kande drag har varit att man skilt de konkurrensbegränsningsfrågor, som knyter sig till monopol och monopoli- seringstendenser, från dem som avser bedömning av konkurrensbegränsande överenskommelser mellan skilda före- tagare. I det förra fallet tillämpas ett administrativt förfarande, i det senare ett judiciellt. Huvudpunkterna i utveck- lingen har varit tre.
1 Utarbetad av Bernitz på grundval av en översikt författad avTalbot Shaw Lindström.
1956 tillkom Restrictive Trade Prac- tices Act, som — kort uttryckt —- kan sägas vara tillämplig på sådana över- enskommelser mellan företagare som är konkurrensbegränsande och avser till- verkning och försäljning av förnöden- heter. Dessa avtal skall registreras i särskild ordning och sedan prövas av konkurrensbegränsningsdomstolen, Re- strictive Practices Court. Genom 1956 års lag inskränktes tillämpningsområ- det för 1948 års lag väsentligt men monopolkommissionen bibehölls. Dess kompetensområde innefattade efter 1956 prövning av de konkurrensbegränsan— de verkningarna av monopol samt av— tal avseende exportmarknaden.
1956 års lag tillät väsentligen brut- toprissättning. Sedan denna fråga va- rit allmänt debatterad i England under ett flertal år infördes emellertid ett principiellt bruttoprisförbud genom Resale Prices Act av 1964, vilken till sin rättsliga uppbyggnad nära ansluter sig till 1956 års lag.
En väsentlig vidgning av konkurrens- myndigheternas befogenheter på mono- polområdet genomfördes 1965 genom Monopolies and Mergers Act. Denna ut- vidgade monopolkommissionens kom- petensområde i olika hänseenden och är av betydelse framförallt därigenom att man införde vissa möjligheter att ingripa mot företagssammanslagningar.
Bedömningen av horisontella konkurrensbe- gränsande överenskommelser
Horisontella konkurrensbegränsande av- tal mellan skilda företagare prövas som nämnts enligt Restrictive Trade Prac- tices Act av Restrictive Practices Court. Avtal av ifrågavarande slag skall re- gistreras i ett särskilt register fört av The Registrar of Restrictive Trading Agreements, en ämbetsman med juri- disk utbildning som har att föra talan
mot de hos honom registrerade avtalen inför konkurrcnsbegränsningsdomsto- len. Endast en art av konkurrensbe- gränsning är helt förbjuden, nämligen kollektiva bojkottåtgärder för att upp- rätthålla bruttopriser. Alla övriga for- mer av konkurrensbegränsande avtal som faller under lagen prövas efter sina verkningar i det särskilda fallet, var- vid man dock tillämpar omvänd bevis- börda. Hit hör bl. a. bindande horison- tella prisavtal (inkl. anbudskarteller) och horisontell riktprissättning. De fö- retagare som ingått avtalet måste så- lunda bevisa inför domstolen, att över- enskommelsen är i»the public interest», d. v. s. medför en mera nyttig än skad- lig verkan sett ur allmän synpunkt. Förmår företagarna inte uppfylla detta beviskrav, har domstolen att förklara det konkurrensbegränsande avtalet ogil- tigt. Domstolen kan också förbjuda fö- retagarna att vidare tillämpa avtalet el— ler förfaranden med motsvarande ef- fekt. Överträdelse av ett sådant förbud är straffbelagd. Vissa typer av avtal fal- ler utanför lagen och mot dessa kan man inte ingripa. Hit hör avtal som av- ser konkurrensbegränsande samarbete på exportmarknaden, ensamförsälj- ningsavtal mellan två parter och avtal angående patent, skyddade mönster och varumärken.
Konkurrensbegränsningsdomstolensbe- dömning av horisontella avtal angåen- de prissamverkan må illustreras av två nyligen avgjorda rättsfall.
Det ena fallet avsåg The British Heavy Steel Makers Agreement. Två föreningar av stålproducenter sökte genomföra att maxi- mipriser fastställda av The Iron and Steel Board betraktades som det lämpliga för- säljningspriset. Föreningarna gjorde gäl— lande som huvudargument, för att bevisa det konkurrensbegränsande prisavtalets för— månliga verkan ur allmän synpunkt, att priskonkurrens i tider av låg efterfrågan inte skulle öka denna eftersom efterfrågan på tunga stålvaror var tämligen oelastisk
sett på kort sikt. Den enda verkan av pris— samarbetets upphörande påstods bli mins- kade vinstmarginaler, vilket skulle medfö- ra att tillverkarna inte längre skulle kun- na tillföra sig de stora kapitalbelopp som var nödvändiga för att upprätthålla och vi— dareutveckla moderna fabriker och tillverk- ningsproccsser. Domstolen uttalade att dess dom innefattade en förutsägelse om de framtida utvecklingstendcnserna i stålindu— strin. Domstolens prognos innebar att man fick anta att den framtida efterfrågekurvan för tunga stålprodukter skulle komma att tendera uppåt och att prisnedsättningar på stål inte skulle bli så omfattande under en så lång tidsperiod vid en eventuell framtida ekonomisk rccessionsperiod, att detta skulle väsentligt hindra den framtida positiva ut— vecklingen av branschen. Domstolen beslöt därför att ogiltigförklara överenskommel- sen.
Det andra rättsfallet avsåg tre avtal an— gående ståltråd, som innefattade en s.k. rekommendation att hålla gemensamma för- säljningspriser för vissa produkter på om- rådet. Som skäl för att anse dessa avtal för- delaktiga från allmän synpunkt åberopade företagarna särskilt följande. Priskonkur- rens på hemmamarknaden skulle förstöra den vinstgivande bas för verksamheten som var nödvändig för att upprätthålla företa- gens exportverksamhet. Avsaknad av pris— samarbete på hemmamarknaden skulle medföra priskonkurrens också på export- marknaden, vilket skulle vara ofördelaktigt ur allmän brittisk synpunkt. Domstolen fann emellertid att bevisningen inte stödde sådana slutsatser. Vidare åberopade företa— garna att priskonkurrens skulle i fortsätt— ningen omöjliggöra deras tidigare värde— fulla samarbete på standardiseringsområ- det och tekniskt informationsutbyte mellan dem i syfte att förbättra produktionsproces- serna. Domstolen fann emellertid att be— visningen inte heller stödde dessa påståen— den och framhöll i stället att om utbytet av teknisk information och industribesök upp— hörde, skulle detta kunna positivt gagna det allmänna genom att det skulle ge större möjligheter till initiativ och individuella in- satser från olika företagarcs sida. Domsto- len fann sålunda prissamarbetet strida mot det allmänna intresset och förklarade av- talen ogiltiga.
Bruttoprissättning och leveransvägran Innan Resale Prices Act infördes 1964 var bruttoprissättning tillåten, dock att förbud mot kollektiva bojkott- och dis- krimineringsåtgärder i syfte att upp- rätthålla bruttopriser införts genom Restrictive Trade Practices Act 1956. Denna bestämmelse var dock av mind- re praktisk betydelse, eftersom man tillät enskild leverantör att tillämpa bruttoprissättning och genom särskilt stadgande tillskapade möjlighet för le— verantör att inskrida mot underförsälj— ning inte bara av kontraktsbunden åter- försäljare utan även av tredje man, för- utsatt att bruttopriset tillkännagivits den obundne. Genom Resale Prices Act har emellertid alla avtalsklausuler om iakttagande av fast bruttopris och mi- nimipris blivit ogiltiga, däremot tillåts klausuler om maximipriser och verti- kala riktpriser.
Lagen är försedd med dispensmöjlig— het. Förutsättning för dispens är _ i analogi med uppbyggnaden av Restric- tive Trade Practices Act — att sökanden kan visa att bruttoprissättning enligt vissa kriterier skulle vara till fördel från allmän synpunkt. Ett stort antal företagare har sökt dispens men någon närmare dispenspraxis synes ännu inte ha hunnit utbildas. Denna praxis torde bli avgörande för det principiella för— budets framtida betydelse.
Resale Prices Act är av intresse inte minst genom dess bestämmelser om dis- kriminering av priskonkurrerande åter- försäljare och utformningen av sank- tionssystemet. Man har härvid utgått från erfarenheten, att bruttoprisföre— skrifter i stor utsträckning inte upp- rätthålls genom rättsliga åtgärder utan genom utomrättsliga påtryckningsåtgär- der mot underförsäljande handlande. Det är otillåtet för en leverantör att vägra leverans till en återförsäljare där- för att denne sålt eller kan förmodas
sälja leverantörens vara under av den- ne angivet riktpris. Diskriminerande försäljningsvillkor jämställs med leve- ransvägran. Le—veransvägran av andra skäl berörs däremot ej, varvid dock en särskild bevisbörderegel bör obser— veras. Om återförsäljaren inom sex må— nader före leverantörens vägran sålt dennes förnödenhet under riktpris, pre- sumeras underförsäljningen vara orsa- ken till vägran, såvida inte leverantö- ren visar att skälet varit ett annat. En- ligt en undantagsregel är dock leve- ransvägran på grund av lockvaruför- säljning legitim.
Resale Prices Act saknar straffsank- tion och Inter till skadestånd och Vites- föreläggande, likaledes en parallell till Restrictive Trade Practices Act. Man bör erinra om att den effektiva till— lämpningen av Resale Prices Act tor— de väsentligt nnderlättas av bestämmel— serna Ai Restrictive Trade Practices Act angående horisontellt prissamarbete. Som nyss nämnts är såväl horisontella priskarteller som riktprislistor förbjud- na, såvida inte de samarbetande parter- na förmår visa inför Restrictive Prac- tices Court att samarbetet är i »the public interest».
Monopol och företagssammanslagningar Genom den »nya Monopolies and Mergers Act 1965 har de samhälleliga möjlighe- terna till ingripande mot monopol och företagssammanslagningar blivit större. Monopolkommissionen har utbyggts och dess kompetensområde vidgats till att avse undersökningar av konkurrens- begränsningar och monopol också på serviceområdct, med undantag för den kollektivavtalsreglerade arbetsmarkna- den. Regeringen har erhållit vissa be- fogenheter att bl.a. uppställa villkor för företagssammanslagningar och före— skriva upplösning av monopol och så-
dana sammanslagningar. Board of Trade har givits befogenhet att —— på grundval av rapport av The Monopolies Commission _— ingripa mot monopol som är oförenliga med internationella konventioner till vilka Storbritannien anslutit sig.
Board of Trade kan uppdra åt kom- missionen att undersöka alla genomför— da eller föreslagna företagssammanslag- ningar, förutsatt att sammanslagningen skulle leda till eller förstärka ett »mo- nopol» eller att värdet av de övertag- na tillgångarna överstiger 5 milj. pund. Board of Trade kan utfärda tidsbegrän— sade s. k. stand-still-orders när en sam— manslagning är under utredning av kommissionen. Denna befogenhet åsyf- tar att förbjuda fullföljande av företags- sammanslagningen eller att minska dess omfattning. Regeln bör ses mot bak— grunden av att Board of Trade inte får uppdra åt kommissionen att undersöka en företagssammanslagning sedan mer än sex månader förflutit efter dess ge— nomförande. Särskilda bestämmelser har införts för företagssammanslag- ningar mellan tidningar.
Någon praxis som visar hur bestäm- melserna angående företagssammanslag- ningar kommer att tillämpas i Storbri- tannien föreligger inte än. Det bör un- derstrykas, att fråga är om en admi- nistrativ prövning av varje särskilt fall och att reglerna sålunda är väsentligt mindre ingripande än de förbudsbe— stämmelser som gäller i Förenta sta- terna.
F rankrike1 Inledning
Den franska konkurrensbegränsnings- lagstiftningen har huvudsakligen till— 1 Utarbetad av Bernitz på grundval av en
översikt författad av Regierungsrat Dr. Kurt Markert, Bundeskartellamt, Berlin.
kommit under tiden efter det andra världskriget, även om den har gamla rötter. Den under revolutionstiden till- komna näringsfrihetsförordningen av 1791, som var riktad mot skråväsendet, lade grunden till en rättspraxis, enligt vilken bojkottåtgärder, svarta listor och liknande förfaranden istor utsträckning förbjudits. Så sent som 1963 åberopa- de högsta domstolen 1791 års förord- ning i ett fall angående bojkottåtgärder i den starkt kartelliserade langustfiske- branschen som grund för skadestånd till den diskriminerade företagaren. Likaledes har fortfarande en straffbe- stämmelse i Code Pénal av 1810 (arti- kel 419), riktad mot vissa priskartell- bildningar, praktisk betydelse. De nu- mera utan tvekan viktigaste bestämmel- serna återfinns dock i lagstiftningen från efterkrigstiden.
Den franska konkurrensbegränsnings— rätten kan bara förstås mot bakgrun- den av prislagstiftningen. Frankrike har under hela efterkrigstiden i större utsträckning än vad som i övrigt va— rit vanligt i Västeuropa tillämpat olika former av prisreglering, såväl i form av tvåxngsföreskrifter som s. k. frivilliga överenskommelser med olika bran- schers företrädare. Totala eller par- tiella prisstopp har varit i kraft under stora perioder av efterkrigstiden. De konkurrensbegränsningsrättsliga regler- na har i Frankrike inte hållits åtskilda från prisregleringen utan integrerats i denna, både lagtekniskt och i fråga om den administrativa tillämpningen. Man gör en markerad skillnad mellan be- dömningen av horisontella konkurrens- begränsande överenskommelser och mo- nopol, å ena sidan, och vertikala kon- kurrensbegränsningar å den andra, och tillämpar, generellt uttryckt, en milda- re bedömning av horisontellt samarbete än av vertikala konkurrensbegränsning- ar, där man infört strängare regler än
i de flesta andra länder. I denna över- sikt skall främst bestämmelserna angå- ende vertikal konkurrensbegränsning uppmärksammas.
Horisontell konkurrensbegränsning
Bestämmelserna mot horisontell kon- kurrensbegränsning riktar sig mot så- dana överenskommelser (såväl i för- enings- och bolags- som vanlig avtals- form) och samordnade förfaranden, vil- ka åsyftar eller medför en konkurrens- begränsning genom att hindra sänkning av inköps- eller försäljningspriser eller främja en icke naturlig prisstegring. Man ingriper sålunda inte mot alla kon- kurrensbegränsningar utan vänder sig endast mot dem som medför verk- ningar på prisbildningen. Motsvarande gäller för monopolfall. De konkurrens— begränsande förfaranden som täcks av förbudet är straffrättsligt förbjudna och även civilrättsligt ogiltiga i den mån det är fråga om avtal.
Till förbudet är knutet en särskild dispensbestämmelse i form .av s. k. le- galundantag, d.v.s. förfaranden som uppfyller förutsättningarna för dispens är enligt lag undantagna från förbudet utan föregående prövning av det sär- skilda fallet. Dispensbestämmelsen av— ser dels karteller och monopol som föl- jer av författningsbestämmelser, dels sådana fall i vilka företagarna kan visa att förfarandet medför produktivitets— förbättringar eller säkerställer ekono— miskt framåtskridande genom rationa- lisering och specialisering. När man i praxis prövar om de senast nämnda förutsättningarna för dispens föreligger, sker en avvägning i det enskilda ären— det mellan å ena sidan samarbetets ev. negativa effekt på prisbildningen och å andra sidan dess ev. positiva ratio- naliseringsfrämjande verkningar. Den- na avvägning av positiva och negativa
effekter i det enskilda fallet synes i viss mån kunna jämföras med den vägning som görs vid NFst bedömning av ären- den enligt 5 & KBL. För att underlätta den praktiska tillämpningen har man inrättat en särskild undersöknings- och bedömningskommission, Commission Technique des Ententes et des Posi- tions Dominantes. Ehuru tillämpningen av förbudet i sista hand ligger i dom- stolarnas hand torde det främst vara genom kommissionens bedömningar som praxis utformas. Vertikal konkurrensbegränsning
I Frankrike gäller förbud mot fyra for— mer av vertikal konkurrensbegränsning, nämligen
bruttoprissättning,
b leveransvägran,
c. prisdiskriminering och
d kopplingsförbehåll.
Förbli-den gäller för både varor och tjänster. Särskilt i fråga om leverans- vägran har en omfattande praxis upp- kommit. I motsats till vad som gäller för horisontella konkurrensbegränsning- ar saknas någon allmän dispensbestäm- melse. Förbuden är straffsanktionerade och deras efterlevnad övervakas av prismyndigheterna, som i allmänhet sö- ker att lösa uppkommande fall förhand- lingsvägen i stället för genom åtal. Be- stämmelserna bör ses i samband med den franska prisregleringen och strä- vandena att åstadkomma priskonkur- rens och strukturrationalisering inom den i Frankrike efter tämligen tradi- tionella linjer uppbyggda distributions- apparaten.
.”
Förbudet mot bruttoprissättning Förbudet mot bruttoprissättning är ut- format som ett förbud mot alla former av fastställelse av minimipriser, men i praxis innebär föreskriften framför allt
ett förbud mot vertikal prisbindning. Vertikal riktprissättning är däremot till- låten. Det finns möjlighet att erhålla dispens från bruttoprisförbudet på ad— ministrativ väg men i praxis har dis- pens sällan givits. Som exempel på fall där dispens kan tänkas må nämnas bruttoprissättning av nyintroducerade varor och prisannonsering i samband därmed. Bland ärenden i vilka dispens meddelats kan nämnas några exklusiva parfymmärken samt Kodak Instamatic kameror och projektorer, det sista en nyintroducerad produkt.
Ett principförbud mot lockvaruför- säljning infördes 1963 därigenom att äterförsäljning av förnödenhet, som ej vidareförädlats, till lägre pris än det reella inköpspriset jämte omsättnings- skatt förklarades otillåten. Från denna allmänna regel har man gjort noga pre- ciserade undantag för gods som snabbt förskäms, slutförsäljning vid affärsrö- relses upphörande, omoderna varor etc. Förbudet mot lockvaruförsäljning tor- de närmast vara att se som en efter- gift för vissa näringslivsönskemål. De franska märkesvarufabrikanterna sy- nes dock anse det nuvarande stadgan— det otillräckligt och önska legalt be- stämda minimimarginaler.
Förbudet mot leveransvägran
Den från svensk synpunkt mest intres- santa delen av den franska konkurrens— begränsningsrätten torde vara bedöm- ningen av leveransvägran. Enligt fransk rätt föreligger allmän leveransplikt med fyra undantag, nämligen att leverantö- ren inte har tillgång till varan, att le- veransen är författningsmässigt otillå- ten, att begäran om leverans är av onor— mal karaktär och slutligen att den som begär leverans handlar i ont uppsåt. Några av de frågor som varit uppe till bedömning i praxis skall här kort beröras. Ett omstritt spörsmål har va-
rit om leveransskyldigheten också gällt för varor märkta med ett visst varu— märke.
Saken har prövats i ett fall avgjort av högsta domstolen, vilket avsåg ett åtal mot kexfabrikanten Olibet som vägrade att till- handahålla en viss återförsäljare sin pro- dukt annat än i annan förpackning än ori- ginalförpackningen eller omärkt. Fabrikan- ten anförde varumärkesrättsliga skäl till stöd för sin vägran, något som domstolen dock inte godtog. Domstolen framhöll att fabrikanten visserligen var fri att avgöra om han önskade förse sin vara med varu- märke eller ej men om han så gjorde, var det ej tillåtet för honom att behandla sina skilda återförsäljare på olika sätt i fråga om märket. Rätten påpekade härvid skill- naden mellan leveransvägran av märkes- vara och vägran att upplåta licens till varu- märke.
Varumärken kan dock från andra grunder motivera vissa inskränkningar i leveransplikten.
En fransk appellationsdomstol tog nyligen ställning till ett fall i vilket en återförsäl- jare, självbetjäningsvaruhuset Inno, hade låtit ta ut inköpta märkesvaror (strumpor och andra trikåvaror) ur deras originalför- packningar och delvis ompackat dem före försäljningen i egna förpackningar. Leve- ransvägran ansågs i detta fall godtagbar, då återförsäljarens förfarande ansågs stri- da mot det i handelsförhållanden normala och motverka märkesvarufabrikantens strä- vanden att upprätthålla sitt märkes good— Will.
Man fäster i praxis visst avseende vid om fråga är om en mera exklusiv märkesvara eller tekniskt komplicerad produkt. Det har i praxis blivit erkänt att man i allmänhet äger rätt att vägra leverans av en produkt av »haute tech- nicité» i de fall, då återförsäljaren sak- nar tillräckliga serviceresurser. För denna undantagsregel gäller dock rätt snäva gränser. Sålunda uttalade högsta domstolen i ett rättsfall från 1964, att leveransvägran av grammofonapparater till en icke fackhandlare inte kunde rättfärdigas på denna grund, enär för-
säljning av denna vara inte ansågs ford— ra särskilda kvalifikationer hos åter- försäljaren.
En viktig fråga är bedömningen av exklusivavtal. Varje avtal varigenom en leverantör upplåter ensamförsäljnings- rätt inom landet i dess helhet eller visst distrikt till en viss återförsäljare inne— här ju en rättslig förpliktelse för leve- rantören att vägra leverans till andra återförsäljare. Tillämpades förbudet mot leveransvägran fullt ut, skulle det- ta som praktisk konsekvens medföra ett förbud mot exklusivavtal. Man har i Frankrike framfört den synpunkten att eftersom leverantören genom exklusiv- avtal blivit rättsligt förhindrad att le- verera varan till annan, skulle han kun- na åberopa att han saknade tillgång till varan. Anses så vara fallet föreligger som nämnt ingen leveransplikt.
Högsta domstolen har prövat frågan i dets. k. Brandt—fallet, som avsåg leve- ransvägran av kameror och projek- tionsapparater av högre kvalitet. Högs-
ta domstolen —— i Frankrike en kassa- tionsdomstol —— prövade först den all- männa rättsliga problemställningen.
Domstolen godtog därvid i och för sig leveransvägran på grund av exklusiv- avtal i anslutning till det ovan nämnda argumentet men uppställde vissa när- mare förutsättningar för tillåten leve- ransvägran, nämligen a) att exklusiv- avtalet är dubbelsidigt så att båda par— ter får sin ekonomiska handlingsfrihet inskränkt, b) att avtalet varken direkt eller indirekt övar inflytande på åter- försäljarens frihet att själv fastställa sina återförsäljningspriser, c) att av— talet medverkar till en förbättring av kundservicen och (1) att avtalet inte innebär ett kringgående av förbudsreg— lerna till nackdel för tredje man eller i konkurrensbegränsande avsikt.
Efter att ha meddelat dessa riktlinjer återförvisade högsta domstolen ärendet till
appellationsdomstol för materiell prövning. Denna fann att det i Brandt-fallet förelåg en förbjuden leveransvägran, enär exklusiv- avtalssystemet hade införts i syfte att så- kerställa upprätthållande av leverantörens vertikala riktpriser. Äterförsäljarna hade i första hand valts ut efter sin obenägenhet för priskonkurrens. Högsta domstolen kom i sin senare dom i denna del till samma slutsats som appellationsdomstolen.
Man söker för närvarande att i praxis konkretisera de mera abstrakta riktlin- jer för bedömningen som lagts fast i Brandt—fallet. En utgångspunkt är här- vid att domstolarna inte godtar exklu- sivavtal som ett medel att kringgå bruttoprisförbudet eller att utfrysa »obekvälna», d.v.s. i regel priskonkur- rerande, återförsäljare från marknaden. I övrigt är uppenbarligen förutsättning- arna för tillåtande av exklusivavtal mest gynnsamma när det gäller lyxvaror el— ler tekniskt komplicerade produkter. Gränsdragningen mellan dessa och and- ra varuslag är dock ännu relativt osä- ker. Klart är att den i Sverige vanliga form av selektiv försäljning, som inne- bär att leverantören utan att ingå klara avtal endast säljer till ett urval av åter- försäljare på en ort, är förbjuden i Frankrike. Man fordrar ett särskilt av- tal enligt vilket leverantören förpliktar sig att endast sälja till en återförsäljare inom ett område och återförsäljaren förbinder sig att inte föra konkurre- rande varor.
Det bör påpekas att den allmänna rättsordningens regler angående ensam— försäljning är annorlunda i Frankrike än i Sverige. Under det att ensamför- säljningsavtal endast är avtalsrättsligt skyddade i Sverige, upprätthålls de i Frankrike även genom regler mot il- lojal konkurrens. Det är i fransk rätt otillåtet för tredje man att uppta för- säljning i strid mot ett ensamförsälj- ningsavtal. Gör han detta har ensam- försäljaren möjlighet att föra talan di-
rekt mot den tredje mannen; det ford— ras inte att [denne begagnat sig av på annat sätt illojala försäljningsmetoder. Regeln har sär-skild betydelse genom att hindra parallellimport från utlandet i strid mot generalagentavtal.
Förbudet mot diskriminering Förbudet mot leveransvägran komplet— teras av ett förbud mot diskrimineran- de villkor, som genom sin tämligen stränga utformning innebär en väsent- lig skärpning av regelsystemet. Det rå- der ett allmänt förbud mot diskrimine- ring av köpare såvitt gäller priser, ra- batter och försäljningsvillkor. Från för- budet finns endast ett undantag, näm- ligen att leverantör tillåts offerera skil- da priser när dessa motsvarar skillna- der i försäljningskostnad för leverantö- ren. Förbudet är strängare än det ame— rikanska förbudet i den s.k. Robinson- Patman Act, som upptar ett mera nyan- serat regelsystem. I fransk rätt råder ett total-t förbud bl. a. mot funktionsrabat- ter; en detaljhandlare som köper sam- ma varumängd som en grosshandlare skall således erhålla varan till samma pris och med samma rabatt och övriga försäljningsvillkor. Som en på grund av kostnadsskillnader berättigad differen- tiering räknas prisreduktioner som sammanhänger med att återförsäljaren övertar vissa funktioner som normalt ligger på leverantören, exempelvis re- klam, och därigenom sparar kostnader för denne.
Förbudet mot kopplingsförbehåll
För att göra de nämnda förbuden ef- fektiva och undvika kringgåenden gäl- ler i fransk rätt även ett förbud mot kopplingsförbehåll. Detta innebär att det är förbjudet att uppställa som vill- kor för försäljning av förnödenhet el— ler tillhandahållande av tjänst, att kö- paren samtidigt förvärvar andra pro-
dukter eller beställer viss annan tjänst. Förbudets tillämpning synes inte ha or- sakat större svårigheter i praxis.
Förbundsrepubliken Tyskland
Lagstiftningens tillkomst
Den tyska förbundsrepubliken tillhör de länder, i vilka den fria konkurren- sens säkerställande tilldragit sig sär- skild uppmärksamhet under efterkrigs- tiden. Den tyska konkurrensbegräns- ningslagen av 1957 utgör ett omfattan- de lagverk och ett resultat av grundliga förarbeten, för vilka den amerikanska antitrusträtten utgjort utgångspunkt. En fortskridande kartellbildning, sär- skilt inom järn- och stålindustrin, hade medfört att Tyskland redan vid 1900- talets början framstod som ett kartel- lernas land. Kartellernas maktställning ökades ytterligare under 1920-talet och 1930—talets första år under trycket av då rådande ekonomiska förhållanden. Denna utveckling hejdades ej av att Tyskland som första europeiska land införde en speciallagstiftning mot kon- kurrensbegränsningar genom 1923 års kartellag, som innehöll vissa bestäm- melser mot missbruk från kartellers sida. Den följande nationalsocialistiska epoken kännetecknades av statlig regle- ringspolitik och tvångskartellering. På amerikanskt initiativ infördes efter krigsslutet en dekarteIliseringslagstift- ning i de amerikanska, brittiska och franska besättningsområdena, i vilken varje slag av konkurrensbegränsande avtal förbjöds och enligt vilken en upp- delning av vissa tyska storföretag ge- nomfördes. Denna lagstiftning marke- rade en grundläggande vändning i kon- kurrenspolitiken. Dekartelliseringslag- stiftningen förblev gällande tills den nuvarande kartellagen antogs 1957 ef- ter betydande politiska diskussioner. Framförallt hade meningsskiljaktighet
rätt i frågan om kartellavtal borde ge- nerellt förbjudas, eller om man borde nöja sig med möjlighet att ingripa mot missbruk. Den antagna lagen innebar en kompromisslösning. Lagen gäller fortfarande med vissa mindre änd- ringar 1965, som främst avsåg att vidga publiciteten kring konkurrensbegräns- ningar och underlätta samarbetsavtal i strukturrationaliserande syfte. Kartellagen utgör med sina 109, del— vis tämligen utförliga, paragrafer ett omfattande lagverk, som bygger på en stundom något invecklad systematik. Betydande möda har ägnats den juri- diska utformningen och åtskilliga pro- blem, som i andra länder i regel läm- nats att lösas vid tillämpningen med utgångspunkt från lagens allmänna rikt- linjer, regleras i Tyskland direkt i lag- texten. Lagen är tillämplig på alla kon- kurrensbegränsningar som medför ver- kan på den inhemska marknaden, oav- sett var de åtgärder som orsakat kon— kurrensbegränsningen begåtts.
Horisontella konkurrensbegränsningar
Tysk rätt utgår liksom den amerikans- ka från att kartellavtal är förbjudna men gör vittgående undantag från den- na huvudregel. Som kartellavtal betrak- tas avtal som slutits av skilda företag eller sammanslutningar av sådana för ett gemensamt ändamål och som ver- kar konkurrensbegränsande; med avtal jämställs s. k. »gentlemenk agreements». Det är otillåtet att kringgå förbudet ge- nom rekommendationer i konkurrens- begränsande syfte. Överträdelse kan be- straffas och dessutom inträder civil- rättslig ogiltighet; i vad mån tredje man som lidit skada genom ett förbjudet kartellavtal kan utfå skadestånd torde ännu ej vara slutligt avgjort i rätts- praxis,
En rad former av kartellavtal kan emellertid tillåtas. De regler som här-
vid gäller har närmare angivits i lag- texten och — ehuru förutsättnivngarna växlar i skilda fall —— kan generellt sä- gas innebära, att man genom detalje- rade legalundantag och dispensregler infört missbruksprincipen i stället för förbudsprincipen på stora områden. Specialbestämmelser av detta slag gäl- ler sålunda bl.a. för konditionskartel- ler, rabattkarteller, strukturkriskartel- ler, rationaliseringskarteller samt ex- port- och importkarteller.
De särskilda undantagsreglerna hind- rar ej att det principiella förbudet är tillämpligt på stora områden — främst drabbar det pris- och marknadsdel- ningskarteller. Rena horisontella pris- avtal är sålunda förbjudna vid straffan- svar i Tyskland och detsamma gäller för horisontella riktprislistor, som ses som ett otillåtet kringgående av kartell- förbudet. Ett viktigt undantag utgör emellertid de tillåtna s. k. »Mittelstands- empfehlungen», d. v. s. horisontella rikt- priser utfärdade av en sammanslutning av mindre företagare i syfte att stärka medlemmarnas konkurrensläge i för- hållande till stora företagsenheter på marknaden, t. ex. mångfilialföretag. Prisrekommendationerna måste uttryck- ligen anges vara oförbindande och på- tryckningar får ej utövas mot företa- gare som ej följer dem. Även när de nämnda förutsättningarna för horison- tell riktprissättning ej föreligger, tillåts organisationer att utarbeta kalkyle- ringssystem till hjälp för sina medlem- mar, förutsatt att man inte rekommen- derar priser och pålägg. Dylik kalkyle- ringshjälp synes ha nått praktisk bety- delse främst på hantverks- och tjänste- områdena.
Vertikala konkurrensbegränsningar Kartellagen innehåller ett principiellt, straff sankti onerat "bruttoprisförbud men med vittgående undantag, främst för
böcker och märkesvaror. Då emellertid bruttoprissättning huvudsakligen före- kommer just på dessa områden, kan för- farandet i realiteten i betydande ut- sträckning tillämpas. Förutsättningarna för att prisbindning på märkesvaror skall kunna upprätthållas är dock rätt snäva. Ett totalt bruttoprisförbud före- slogs nyligen i ett regeringsförslag till vissa ändringar i kartellagen, som dock föll i förbundsdagen i denna del. Av in- tresse är främst de invecklade och del- vis av den amerikanska lagstiftningen påverkade reglerna om tillåtlighet av bruttopriser på märkesvaror.
Enligt det principiella bruttoprisför- budet är alla avtal om varor och tjäns- ter ogiltiga, såvitt de binder en av kontrahenterna i dennes frihet att över- enskomma med tredje man om pris och försäljningsvillkor. Stadgandet om- fattar bindning också av andra försälj- ningsvillkor än priset, såsom betalnings- villkor och fraktsatser, men ej andra former av bindning av återförsäljaren, exempelvis i dennes val av kunder. Ver- tikala riktpriser bedöms som ett otill- låtet kringgående av bruttoprisförbu— det och är därigenom likaledes i prin— cip förbjudna. Leveransvägran och an— nan diskriminering av återförsäljare är i och för sig tillåten enl—igt huvudre- geln. Sådan diskriminering som utgör en påtryckningsåtgärd med syfte att förmå en återförsäljare att iaktta ett otillåtet bruttopris eller »riktpris» är emellertid förbjuden. Bruttoprisförbu- det måste ses mot bakgrunden av de kartellrättsliga reglerna i övrigt, sär- skilt de straffbelagda förbuden mot ho- risontella prisbindningar och riktpri- ser samt ett särskilt förbud mot sekun- därbojkott. Det sistnämnda innebär bl.a. att en detaljhandelsorganisation inte får utöva påtryckningsåtgärder mot leverantörer i syfte att förmå dem att vägra leverans till en priskonkurre—
rande återförsäljare, vilket naturligen försvårar möjligheterna att framtvinga mera allmän tillämpning av bruttopris- system i en bransch.
I undantagsstadgandet om tillåtlighet av bruttoprissättning på märkesvaror ges en legaldefinition av detta begrepp. En märkesvara förklaras utgöra a) en vara (ej tjänst), b) försedd med ett ur- sprungsangivande kännetecken på själ- va varan eller dess förpackning, c) vars enhetliga kvalitet garanteras av det prisbindande företaget. Kravet på kva- litetsgaranti innefattar ej någon civil— rättsligt bindande garanti; varken åter- försäljaren eller konsumenten av en bruttoprissatt vara, vars kvalitet för- sämrats, kan göra gällande några på bruttopriset grundade anspråk mot den prisbindande leverantören. Handhavan- (let av bruttoprissättning på märkes- varor står under uppsikt av kartellmyn- (lighcten, som kan förbjuda fortsatt pris- bindning om förutsättningar-na härför inte längre föreligger. Myndighetens möjlighet att utöva uppsikt över andra än uppenbara kvalitetsförsämringar tor- de dock vara ringa.
För att bruttoprissättning skall tillå- tas fordras vidare att märkesvaran be- finner sig i priskonkurrens med andra företagares likartade varor. Prisbind- ningen måste anmälas till kartellmyn- digheten, som efter lagändring 1965 för ett särskilt prisbindningsregister, som är offentligt och som även innehåller uppgifter bl. a. om beräknade handels- marginaler. Registret utgör ett medve- tet försök att utnyttja publicitetsvapnet mot missbruk. Myndigheten har inte endast att fortlöpande övervaka att an- givna förutsättningar för prisbindning föreligger utan även att ingripa mot missbruk av bruttoprissättning. Sådana ingripanden har skett i vissa fall, bl. a. om samma vara marknadsförts såväl under visst märke till bruttopriset som
omärkt eller under annat märke till lägre pris. Ett företag som begagnar tillåten bruttoprissättning får ej tilläm- pa villkor som diskriminerar de pris— bundna återförsäljarna inbördes.
Kartellagen saknar något stadgande om tillåtande av vertikala riktpriser för märkesvaror. Högsta domstolen har emellertid givit lagen den tolkningen, att vertikala riktpriser för märkesvaror är tillåtna under samma förutsättningar som bruttopriser. Man tillämpade här- vid undantagsstadgandet för bruttopri- ser på märkesvaror analogivis på den mindre ingripande form av konkurrens- begränsning, som riktpriser ansågs ut- göra. I praxis fordras att prisernas oför- bindande karaktär klart anges.
Svårigheterna — och även kostnader- na — att upprätthålla ett kartellrätts- ligt i och för sig tillåtet bruttoprissy- stem torde ofta vara stora med hänsyn till priskonkurrensen inom handeln. Bruttoprisbindning vilar i Tyskland helt på avtalsrättslig grund, men den tyska generalklausulen mot illojal kon- kurrens supplerar den kontraktsrättsli- ga sanktionsmekanismen genom att i stor utsträckning göra det möjligt att föra förbuds- och skadeståndstalan di- rekt mot icke avtalsbundna återförsäl- jare, som säljer varan under angivet bruttopris och därigenom enligt tysk uppfattning uppträder illojalt. Av prak- tisk vikt är att man inte anser leverans- avstängning av återförsäljare som un- derskrider ett för honom bindande bruttopris falla under diskriminerings- förbudet utan vara tillåtlig.
Marknadsbehärskande företag
Vad gäller marknadsbehärskande före- tag är lagreglerna av betydligt mindre ingripande karaktär, då kartellmyndig- heten blott givits befogenhet att inskri- da mot vissa fall av missbruk. Bland
dessa fall nämns, att ett marknadsbe- härskande företag vid avgivande av prisanbud missbrukar sin maktställ- ning. Detta är det enda fall i vilket la- gen ger kartellmyndigheten befogenhet att ingripa direkt mot företags prissätt- ning. Marknadsbehärskande ställning tilläggs enligt en särskild legaldefini- tion ett företag som ej utsätts för vä- sentlig konkurrens på den relevanta marknaden. Med ett sådant företag jäm- ställer man flera företag mellan vilka väsentlig konkurrens ej föreligger. An- mälningsskyldighet till kartellmyndig- heten råder för företagssammanslag— ningar, varigenom en enhet av viss stor- lek skapas. Möjlighet att inskrida mot företagssammanslagningar saknas emel- lertid. Bedömningen av den fortgående koncentrationsrörelsen utgör ett om- diskuterat spörsmål, till vilket slutlig ställning ännu ej torde ha tagits.
Administrationen
Kartellagens handhavande är huvudsak- ligen anförtrodd en central förvalt- ningsmyndighet, Bundeskartellamt, med säte i Berlin. Beslut i de olika ärende-
na fattas av beslutsavdelningar och, ef- ter besvär, av en inom myndigheten or- ganiserad besvärsavdelning. Det sist- nämnda organets beslut kan överkla- gas i Oberlandesgericht (hovrätt) och därifrån till Bundesgerichtshof, vilken som sista instans bär ansvaret för rätts- bildningen. Ett icke obetydligt antal av- göranden från högsta instans föreligger numera.
Det har Visat sig, att det övervägande antalet ärenden bringas ur världen re- dan på ett tidigt stadium av handlägg- ningen vid Bundeskartellamt, vilket bl.a. torde bero på att inblandade fö- retag önskar undvika den med beslut och domar följande publiciteten. Bland de områden som i praxis erhållit sär- skild betydelse märks tillämpningen av det principiella kartellförbudet med därtill knutna legalundantag och dis- pensmöjligheter samt konkurrensbe- gränsande åtgärder med udden riktad mot priskonkurrerande distributionsfö- retag, såsom bojkott- och diskrimine— ringsåtgärder. I det senare fallet är det även i Tyskland främst fråga om an- mälningsärenden.
BILAGA 2
Riktprissättning och riktprisföljsamhet inom konsument- varuområdet
Av byråchefen Torsten Elm
Till de grundläggande informationer som erfondras för en bedömning av rikt- prissystemets verkningar hör uppgifter om dess utbredning samt om följsam- heten till utgivna riktpriser. De horison- tella riktpriser som är resultat av re— gistrerade kartellavtal intas i pris- och kartellnämndens kartellregister. Här an- ges bl. a. vilka varuområden som berörs samt den geografiska utbredningen av pnisöverenskommelserna. Någon upplys- ning om den värdemässiga omfattningen av detta prissamarbete kan emellertid inte hämtas ur detta material. Utbred- ningen av den vertikala riktprissättning— en har hittills icke varit föremål för registrering.
I syfte att ge en allmän bild av rikt- prissättningen har på riktprisutred- ningens begäran inom SPK utarbetats en översikt över riktprissättningcns ut- bredning inom verksamheter som be- tjänar konsumenterna. I denna har ock— så intagits en sammanställning av upp- gifter angående riktprisföljsamheten ur SPK:s undersökningar under senare år. En särskild undersökning av den verti- kala riktprissättningen har utförts och redovisas i ett särskilt avsnitt, s. 191 ff.
Med hänsyn till tidsbrist och otill- räckliga resurser har några nya omfat- tande undersökningar av det horison- tella riktprissystemets utbredning icke kunnat äga rum. Beträffande denna byg- ger beräkningarna på inom pris- och
kartellnämnden befintligt material samt från berörd-a organisationer centralt in- hämtade uppgifter. Vad gäller under— sökningen av den vertikala riktprissätt- ningen, har efter samråd med Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossist- förbund gjorts en enkät hos samman- lagt 348 företag, i huvudsak samtliga större företag inom undersökta varu- områden. Dessa uppgifter har beträf- fande bilbranschen kompletterats med för ändamålet aktualiserat material, som funnits tillgängligt hos SPK. En avstäm- ning av de inhämtade uppgifterna mot den officiella statistiken ger vid handen att en nöjaktig täckning av de under- sökta varuområdena kan anses fört» ligga.
Urvalsmetodiken har som ovan fram— hållits syftat till att fånga in de bran- scher och varuområden som är av större betydelse. Det är således inte uteslutet att sektorer med såväl horisontell som vertikal riktprissättning kan förekomma vid sidan av de här angivna. De beräk- ningar av riktprissättningens värdemäs— siga omfattning som i fortsättningen redovisas har alltså karaktären av mini- mivärden.
Beräkningarna beträffande den hori- sontella riktprissättningen inom detalj- handeln avser fackhandeln i branscher med riksomfattande eller mycket ut— bredd regional riktprissättning och an- ger det riktprissatta sortimentets om-
sättningsvärde i kronor och procent av totalomsättningen inom respektive bran- scher. Den vertikala riktprissättningens utbredning inom konsumentvaruområ- det redovisas på samma sätt men hän- för sig här till varuområde i stället för bransch. Beräkningen av riktprissätt- ningens utbredning inom tjänsteområ- det har gjorts med utgångspunkt från omsättningen enligt nationalräkenska- per-na.
De olika delarna har sedan ställts i relation till den sammanlagda privata konsumtionen enligt nationalräkenska- perna, varvid ett mått erhållits på hur stor del av konsumenternas totala efter— frågan av varor och tjänster som he- rörs av centralt rekommenderade pri- ser. Samtliga beräkningar avser år 1964.
Riktprissättningens omfattning
Horisontell riktprissättning inom enskild handel
Omfattningen av den horisontella rikt- prissättningen i detaljhandeln redovi- sas uppdelad på olika fackhandelsbran- scher. De branscher som ingår har utom i ett fall en central riktprisutgivning omfattande hela landet. Undantaget är livsmedelsbranschen, där riktprissätt— ningen handhas av 25 lokala köpmanna- föreningar. Redovisningen anger dels totalomsättningen för de till riktprisut- givande organisationer anslutna företa- gen, dels värdet och den procentuella andel därav som täcks av riktprissätt— ningen.
Beräkningarna bygger på dels inom pnis- och kartellnämnden befintligt ma- terial, dels hos branschorganisationerna inhämtade uppgifter. Med hänsyn till att undersökningar av riktprissättningens omfattning endast skett i begränsad ut- sträckning gör inte redovisningen an- språk på fullständighet.
Tabell]. Horisontell riktprissättnlxg i enskild detaljhandel år 1964
Horisontell rikt- Total prisandel Bransch omsatt— Päng . . % av milj. kr. mll]. kr. tot. oms.
Livsmedels-
handeln. . . . 7 500 6 000 80 Färghandeln. . 520 390 75 Parfym-
handeln. . . . 45 34 75 Kioskhandeln . 520 390 75 Tobaks-
handeln . . . 600 360 60 Kolhandeln. . . 250 150 60 Pappers-
handeln. . . . 150 20 13 Fotohandeln. . 200 20 10 Järnhandeln. . 1 600 100 6 Radiohandeln 500 10 2
Summa 11 885 7 474 63
Den värdemässiga omfattningen av den horisontella riktprissättningen in- om ovannämnda detaljhandelsbranscher uppgick år 1964 som framgår av tabell 1 till ungefär 7,5 miljarder kronor, vilket motsvarade 63 procent av totalomsätt- ningen i nämnda branscher. I förhållan- de till den totala detaljhandelsomsätt- ningen som nämnda år uppgick till ca 25 miljarder kronor omfattade den hori- sontella riktprissättningen följaktligen ungefär 30 procent. I relation till den to— tala privata konsumtionen, som för år 1964 beräknats utgöra ca 51,5 miljarder kronor, blir andelen 15 procent.
Av uppställningen framgår att den största omsättningen för riktprissatta varor låg inom livsmedelshandeln, där också den relativa andelen var. högst, 80 procent. Nästan lika hög var riktpris— sättningens relativa omfattning i färg-, parfym- och kioskhandeln. I tobakshan— deln och kolhandeln täckte riktpriserna över hälften av den totala omsättningen. I övriga här redovisade branscher hade riktprissättningen en relativt obetydlig omfattning. I foto- och radiohandeln har
den tidigare vertikala riktprissättningen i huvudsak avvecklats och endast i obe- tydlig utsträckning ersatts av horison- tella riktpriser. Den låga andelen i järn— handeln förklaras av att en väsentlig del av försäljningen sker i parti till andra näringsidkare, varvid riktpriser icke kommer till användning. Samma förhål- lande har i Viä utsträckning giltighet i färg- och pappershandeln och har bidragit till en sänkning av riktprissätt- ningens andel av branschernas totala försäljning.
Det bör understrykas att i ovan an- givna omsättningssiffror ingår icke kon- sumentkooperationens, varuhusens och mångfilialföretagens försäljning, vilken år 1964 uppgick till drygt 3 miljarder kronor, dvs. omkring 12 procent av den totala detaljhandelsomsättningen resp. omkring 6 procent av den totala privata konsumtionen.
Vertikal riktprissättning inom konsument- varuområdet
Som inledningsvis framhållits har hit- tills ingen re-gistrering av omfattningen av den vertikala riktprissättningen skett. På hemställan av riktprisutredningen igångsattes därför vid pris- och kartell- nämnden en inventering av utbredning- en av sådan riktprissättning inom kon- sumentvaruområdet. Resultatet av den- na inventering redovisas i det följande och kommenteras här endast i sina hu- vuddrag.
Eftersom undersökningen avsett att visa omfattningen av vertikal riktpris- sättning har endast sådan försäljning av konsumentvaror medtagits som sker genom från leverantören fristående åter- försäljare. För varje behandlat varuom- råde har den andel av ovanstående total- värden som var föremål för vertikal riktprissättning redovisats i procent
samt till konsunitiionsvärde vid riktpris— nivå. En summering av sistnämnda kon— suantionsvärden ger vid handen att den vertikala riktprissättningen år 1964 he— rört ett konsumtionsvärde på något mer än 10 miljarder kronor, dvs. minst 20 procent av den totala privata konsum— tionen.
Av detta värde hänförde sig drygt 8 miljarder till området bilar, bilreserv- delar, bilgununi samt petroleumproduk— ter. Inom detta område var riktprissätt- ningen praktiskt taget fullständig. Även för elektriska hushållsmaskiner var för- hållandet detsamma. En mycket hög an- del vertikal riktprissättning — 80 pro- cent eller mera — visade områdena ur, husgeråd, fritidsbåtar och utombords- motorer, sport- och campingartiklar, cyklar och mopeder samt svensktill— verkade textil- och gummiskor. En obe— tydlig andel — mellan 3 och 13 pro- cent — noterades för radio och TV, kemisk-tekniska artiklar, foto och optis- ka artiklar, trikåvaror, konfektion, lä- derskor och möbler.
Horisontell riktprissättning inom området enskilda tjänster
Inom hithörande område har endast be- gränsade möjligheter förelegat att från centrala organisationer erhålla några totala omsättningsvärden. Den värde- mässiga omfattningen av riktprissätt- ningen, somi förekommande fall är ho- risontell, har med anledning härav be- räknats med utgångspunkt från natio- nalräkenskapernas omsättningsvärden år 1964.
De värdemässigt mest betydelsefulla avsnitten av riktprissättningen inom tjänsteområdet återfinns som. synes in- om bank- och försäkringsområdet samt beträffande bilreparationer. Totalt sett motsvarar de av riktprissättningen be-
Tabell 2. Horisontell riktprissättning för enskilda tjänster är 1.964
Wom- Hissar”- sättning mllj. kr. milj. kr % Banktjänster . 325 3251 100 Försäkrings- tjänster. . . . 709 6301 89 Skoreparatio- ner ........ 77 58 75 Frisörarbeten . 338 170 50 Bilrep. o. un- derhåll ..... 777 320 41 Nöjen ...... 350 130 37 Framkallning 0. kopiering. 89 20 22 Hotell- och restaurang- tjänster.... 1 319 150 11 Summa 3 984 1 803 44
1 I stor utsträckning bunden prissättning.
rörda här ovan angivna tjänsterna 3,5 procent av den totala privata konsum- tionen.
Sammanfattning
Med de reservationer som i det föregå- ende gjorts beträffande fullständighe- ten av 'det använda beräkningsunder- laget kan riktprissättningen för varor och enskilda tjänster a—nses beröna föl- jande delar av den privata konsumtio— nen.
Horisontell riktprissättning för
varor ......................... 15 %
Horisontell riktprissättning för tjänster ....................... 3,5 % Vertikal riktprissättning .......... 20 % Summa 38,5 %
Lägger man härtill offentligt regle- rad prissättning på varor och tjänster, vilken med utgångspunkt från natio- nalräkenskapernas omsättningsvärden kan anses vara av storleksordningen 20 procent av den privata konsumtio- nen, skulle den del av konsumenternas efterfrågan för konsumtion, som icke på-
verkas av prissamarbete eller prisregle- ring, uppgå till omkring 40 procent. Med hänsyn till att beräkningarna gjorts med tanke på att en överskattning av riktprissättningens omfattning skall Vla- ra utesluten, kan den »fria sektorn» väl tänkas vara något mindre.
Riktprisföljsamhet
I pris- och kartellnämndens undersök- ningsverksamhet ingår som ständig upp- gift att belysa i vilken utsträckning förekommande riktpriser tillämpas vid försäljning till konsument. Resultaten av sådana undersökningar publiceras kontinuerligt i Pris- och kartellfrågor. I nedanstående tabell redovisas de sif- fermässiga resultaten av de senaste årens undersökningar i sammandrag. Tabellen visar riktprissättningens typ och omfattning, frekvensen av försälj- ningar över och under samt lika med riktpris och den genomsnittliga avvi- kelse från riktprisnivån, som konstate- rats vid undersökningstillfällena.
Det föreligger som synes en klar skill- nad i fråga om riktprisföljsamheten mel- lan dagligvaror och kapitalvaror. För dagligvarorna var avvikelserna från riktpriserna betydligt sällsyntare och be- stod både i över- och underskridanden. På kapitalvaruområdet gjordes avvikel- ser från riktpriserna för drygt hälften till tre fjärdedelar av antalet försälj- ningar och bestod enbart av riktprisun- derskridanden (här bortses från möbel- området, där riktprissättningen har en obetydlig omfattning). För eldningsol- jor har den exakta frekvensen för av— vikelserna icke registrerats. Av under- sökningarna har emellertid framgått, att riktpriserna vid försäljning till berörda kundkategorier endast i undantagsfall tillämpas.
De skillnader ifråga om riktprisfölj-
_Blktprls- Genomsnitt- Andel av försäljningen. . Undersök- sattnmgens lig procen— Procent Varuområde . omfattning. . . mngsår P tuell I'lktpl'ls- rocent av vvikelse _— försäljningen a ( Rp ' = Rp | > Rp .a; 9 E I. Livsmedel ...... li Stockholm 1959 1H ./. 1,0 21 53 26 Övriga orter. . H 0 11 74 15 Butiker med återbäring. . . 1962 H 75 ./. 1,0 16 77 7 Butiker utan återbäring . . . H 67 ./. 1,0 30 64 6 II. Textil och bekläd- nadsvaror Konfektion ..... 1960 2V 22 ./. 0,4 10 88 2 1962 V 10 ./. 0,5 8 91 1 1964 V 3 . /. 0,3 8 88 4 1965 V 4 ./. 3,6 46 50 4 Trikåvaror ..... 1960 Strumpor. . . . V 34 ./. 0,2 5 93 2 Underkläder. . V 11 ./. 0,2 7 90 3 Överkläder. . . V 6 ./. 0,5 14 83 3 Skor .......... 1960 V 12 0 6 89 5 1962 V 18 ./. 0,2 9 88 3 III. Kapitalvaror Kont. Avb Radio-TV ...... 1959—1960 V 100 ./. 9 ./. 3 63 37 — 1963 V 96 ./. 12 ./. 3 62 38 — 1964 H 3, V 15 ./. 6 .l. 3 75 25 — Tvättmaskiner. . 1961 V 100 ./. 8 ./. 1 55 45 —— Kylskåp ....... 1961 V 100 ./. 8 ./. 1 57 43 —— Båtar ......... 1962 V 43 ./. 9 ./. 4 55 45 — Båtmotorer . . .. 1962 V 100 ./. 9 ./. 4 64 36 _ Möbler ........ 1962 V 9 ./. 0,7 16 79 5 IV. Övrigt Körskoleavgifter 1960 H 66 / 2,5 34 65 — Eldningsoljor vid förs. till hyresfas- tigheter Eo I—II .. 1961 V 100 ./. 8,6 Eo III—IV .. ./. 16 Bo I—II .. 1962 V 100 ./. 11 En III—IV .. ./. 20 Bo I—II. .. 1963 V 100 ./. 11 Bo III—IV .. ./. 20 Bo I—II .. 1964 V 100 ./. 16 Bo III—IV .. ./. 26 Bo I—II .. 1965 V 100 ./. 13 Bo III—IV .. ./. 24
1 H = horisontell * V = vertikal.
samhet som framkommit mellan daglig- varor å ena sidan och kapitalvaror å den andra får ses mot den bakgrunden att det i förra fallet är fråga om rekom-
mendationer, som uppgöres av samman- slutningar av företag inom vissa detalj- handelsbranscher medan rekommenda- tionerna i senare fallet utgår från till-
verkare eller grossister till samtliga åter- försäljare oavsett branschtillhörighet. I förra fallet är en högre riktprisföljsam- het naturlig. Av betydelse vid bedöm— ningen av riktprissättningens verkning- ar är i detta fall om varusortimentet har nått en spridning till andra distribu- tionskanaler än de som omfattas av pris- samarbetet. Så är fallet med viktigare varor inom bl. a. livsmedels- och ke- misk—tekniska området, som förutom i enskild handel och i konsumbutiker nu- mera saluföres av varuhus och mång- filialföretag. Genom att de senare före- tagsformerna blir mera betydande på marknaden kan riktprissättningen icke bli opåverkad av dessa företags prispo- litik. I de större tätorter där de olika grupperna är representerade får detta ofta sitt uttryck i lokalt tillämpade kon- kurrenspriser för enskilda produkter inom dagligvarusortimentet.
Undersökning beträffande utbredningen av vertikal riktprissättningl
Undersökningen avser att ge en bild av den vertikala riktprissättningens om- fattning inom vissa utvalda konsument— varuområden. Där riktpriser förekom— mer har sättet för deras bekantgörande undersökts och i anslutning härtill har företagen fått ange om de förser detalj- handeln med annonsklichéer eller annat reklammaterial innehållande vertikala riktpriser. Uppgifter har vidare inhäm— tats om de eventuella förändringar i an- vändningen av vertikala riktpriser som företagen genomfört under det senaste året (1965) eller som planerats men ännu ej genomförts. I vilken utsträck- ning som detaljhandeln följer de ver- tikala riktpriserna har ej kunnat un- dersökas i detta sammanhang.
I undersökningen ingår fabrikanter, importörer och grossister inom varuom- rådena färger och lacker, kemisk-tek- niska artiklar, foto och optik, ur, elek- triska hushållsmaskiner, husgeråd, lek- saker, sport och camping, cyklar och mopeder, möbler, hemtextilier, konfek- tion, trikå, textil- och gummiskor samt läderskor. Urvalet av företag har i de flesta fall gjorts från branschsamman- slutningarnas matriklar eller jämförba- ra källor (bl.a. Sveriges Grossistför- bunds matrikel och Textilrådets verk— samhetsberättelse). I de fall lämpliga företagsförteckningar ej varit tillgänl - liga har urvalet gjorts på grundval av särskilt inhämtade uppgifter från veder- börande branschorganisationer. Där större företag ej anslutna till bransch- organisationerna förekommer, har dessa medtagits i undersökningen.
Den använda urvalsramen innefattar i huvudsak alla större företag inom de varuområden som undersökningen be- rör. För att nedbringa tiden för under- sökningens genomförande har dock i några fall urvalet begränsats till att om- fatta endast sådana företag som i nämn— dens tidigare undersökningar konstate- rats ha vertikala riktpriser. Detta gäller varuområdena möbler, konfektion och läderskor. Av samma skäl har viss ned- skärning av undersökningens omfatt— ning även gjorts i fråga om importe- rade varor. Beträffande personbilar, bilreservdelar och bilgummi samt pe- troleumprodukter har beräkningarna baserats på uppgifter som funnits till- gängliga hos SPK, i erforderlig utsträck- ning dock kompletterade med färska uppgifter från vederbörande bransch.
1 Undersökningen har genomförts av förste aktuarie B.Ahrdenberg och amanuens L. Henriksson, SPK, vilka också sammanställt föreliggande undersökningsrapport.
192 Uppgiftsinsamling Uppgiftsinsamlingen skedde genom ut- sändande av uppgiftsblankett och följe— brev (se 5. 201—203) till de samman- lagt 348 företag som ingick i det slutliga företagsurvalet. Svar erhölls från nära nog samtliga företag och i de fall före- tagen ej har svarat har erforderliga upp- gifter kunnat hämtas ur andra källor. Av de inkomna svaren har 73 uteslu- tits ur undersökningen därför att före- tagen ej alls eller endast i obetydlig omfattning säljer konsumentvaror inom de varuområden som undersökningen avser, ett förhållande som ej framgår av de företagsförteckningar som legat till grund för urvalet.
Antalet svar som bearbetats är alltså 275. Dessa fördelar sig antalsmässigt på olika varuområden enligt tabell 4.
Avstämning av de från företagen erhållna uppgiftens
För att få en kontroll av att de siffror som framräknats på basis av undersök-
Tabell 4. Bear-betade svar
Antal be- Varuområde arbetade svar Färger och lacker ............. 7 Kemisk-tekniska artiklar och kos- metika ..................... 61 Foto och optik ............... 12 Ur .......................... 14 Elektriska hushållsmaskiner. . . . 20 Husgeråd .................... 10 Leksaker ..................... 7 Sport- och campingartiklar 16 Cyklar och mopeder .......... 12 Möbler ....................... 13 Hemtextilier .................. 16 Konfektion .................. 20 Trikå ........................ 59 Textil- och gummiskor ........ 2 Läderskor .................... 6 Summa 275
ningsmaterialet någorlunda svarar mot vederbörande varors totalomsättningar inom landet har de från företagen er— hållna siffrorna så långt möjligt av- stämts mot uppgifter om svensk till- verkning (./. export) och import ur Sve- riges Officiella Statistik (SOS): Indu- stri 1963 och Utrikeshandel 1964. Det är givetvis omöjligt att vid en sådan avstämning få fullkomlig överensstäm- melse mellan de varuområden som upp- gifterna enligt undersökningen respek- tive SOS avser. Speciellt i fråga om he- terogena varuområden — t. ex. kemisk- tekniska artiklar, sport- och camping, —— måste stora skillnader härvidlag an- tas kunna föreligga. Vidare ingår i un- dersökningens omsättninlgssiffror ej så- dan försäljning som sker till andra köpare än enskilda konsumenter, medan siffrorna enligt SOS omfattar all för- säljning. Detta minskar möjligheterna till en avstämning inom områden där en förhållandevis stor del av försälj- ningen går till sådana köparkategorier som industri, hantverkare etc., vilket torde vara fallet för exempelvis färger och lacker. Slutligen avser omsättnings- uppgifterna enligt SOS i fråga om im- porten varornas cif—pris och i fråga om svenska varor priserna (saluvärdet) från fabrik medan undersökningens uppgifter avser priserna från tillverka- re, importör eller grossist beroende på vem som lämnat dem.
De angivna förhållandena innebär att avstämningen måste betraktas som mycket ungefärlig. De förklarar också hur omsättningen enligt undersökning- en i några fall kan vara större än total- omsättningen enligt SOS. Trots de på- talade bristerna torde dock jämförel— sen med SOS i huvudsak ge en nöjaktig upplysning om undersökningens täck- ning av de undersökta varuområdena. De från undersökningen respektive SOS hämtade värdena redovisas i tabell 5.
Tabell 5. Totalomsätlning inom de undersökta varuområdena
Svenska varor Import Totalt Varuområde Under- Under- Under- sökn. SOS sökn. SOS sökn. SOS 1 2 3 4 5 6 7 1 Färger och lacker ........... 139 (296) 0 (51) 139 (347) 2 Kem.tekn. artiklar och kosme- tika ....................... 458 (418) 113 (75) 571 (493) 3 Foto och optik ............. 4 9 137 112 141 121 4 Ur ........................ 1 1 57 58 58 59 5 El. hushållsmaskiner ....... 351 359 85 141 436 500 6 Husgeråd .................. 62 88 13 36 75 124 7 Leksaker ................... 23 26 33 61 56 87 8 Sport och camping .......... 141 (65) 17 (41) 158 (106) 9 Cyklar och mopeder ......... 73 69 20 20 93 89 10 Möbler ..................... 35 456 0 43 35 499 11 Hemtextil .................. 330 (191) 3 (148) 333 (339) 12 Konfektion ................. 192 1 280 11 207 203 1 487 13 Trikå ...................... 337 409 6 234 343 643 14 Textil— och gummiskor ....... 44 41 6 20 50 61 15 Läderskor .................. 68 314 1 128 69 442 Summa 1—15 2 258 4 022 502 1 375 2 760 5 397 Exkl. 10, 12 och 15 ............ 1 963 1 972 490 997 2453 Endast 10, 12 och 15 .......... 2 428
Separata uppgifter lämnas för svenska och importerade varor.
För de varuområden, där jämförbar— heten av ovan angivna skäl är otill— fredsställande anges SOS-siffrorna inom parentes.
Undersökningen bedömes ge en god täckning i fråga om svenska varor med undantag för möbler, konfektion och läderskor, för vilka varuområden urvalet av tidigare anförda skäl starkt begränsats. Med stor sannolikhet är dock förekomsten av vertikala riktpriser obe- tydlig hos de företag som ej ingår i ur- valet.
Beträffande importen är täckningen mindre god utom för de områden där importerade varor utgör en domineran- de del av totalomsättningen. Enligt eg- na observationer och under hand er- hållna upplysningar synes dock den vertikala riktpriSSättningen inom de sämre täckta områdena ha mycket be- gränsad utbredning.
Den vertikala riktprissättningens omfattning Varor enligt tabell 4 Här skall först behandlas de varuom- råden för vilka uppgifter inhämtats från företagen speciellt för denna un— dersökning.
I de fall företagsurvalet har gjorts så omfattande att det i princip skall täc- ka hela omsättningen inom ett varuom- råde baserar sig de gjorda beräkningar- na uteslutande på de av företagen läm- nade uppgifterna. De resultatsiffror som redovisas avser alltså endast de under- sökta företagen, vilket innebär att man i en del fall måste räkna med att en del av omsättningen inom området ej kommer med. Detta gäller i synnerhet importen.
Metoden att basera beräkningarna en- bart på de av företagen lämnade upp— gifterna har emellertid icke genomgå- ende kunnat tillämpas. Såsom nämnts i avsnittet om företagsurvalet har ur-
Tabell 6. Vertikal! riktprissatta varors omsättning
(miljoner kronor)
Vrp-satt omsättning 1964 % av total omsätta. Varuområde . beräknat kon- . enligt 'under- sumtions— enligt enligt SOS sokmngen .. undersokn. varde 1 2 3 4 5 1 Färger och lacker ............ 84 152 60 2 Kem.—tekn. artiklar, kosmetika 70 127 12 3 Foto och optik .............. 4 7 3 4 Ur ......................... 48 100 83 5 El. hushållsmaskiner ......... 432 560 99 6 Husgeråd ................... 61 109 81 7 Leksaker .................... 27 52 48 8 Sport och camping ........... 140 242 89 9 Cyklar och mopeder .......... 75 104 81 10 Möbler ...................... 18 25 — (4) 1 1 Hemtextil ................... 96 1 72 29 12 Konfektion .................. 108 157 -—- (7) 13 Trikå ....................... 19 34 6 14 Textil— och gummiskor ....... 44 71 88 15 Läderskor ................... 47 64 — (11) Summa 1—15 1 273 1 976 Exkl. 10, 12 och 15 ......... 1 100 1 730 45 Endast 10, 12 och 15 ........ 173 246 (7) __ 28
valet i några fall begränsats till att gäl- la de företag, som enligt pris- och kar- tellnämndens tidigare undersökningar använder vertikala riktpriser. För dessa varuområden har riktprissättningens relativa omfattning beräknats genom att de undersökta företagens omsätt- ning för riktprissatta varor ställts i re- lation till den enligt SOS erhållna to- talomsättningen på den svenska mark- naden för varuområdet i fråga.
För att beskriva riktprissättningens omfattning inom respektive varuområ- den har två olika beräkningar gjorts, nämligen dels av det totala konsum— tionsvärdet för de vertikalt riktprissat- ta varorna, dels av den procentuella andel som sistnämnda värde utgör av totalomsättningen inom varuområdet i fråga.
Det beräkna—de konsumtionsvärdet är summan av de i undersökningen in-
gående företagens individuella omsätt- ningar för vertikalt riktprissatta varor uppräknad med hänsyn till återförsäl- jarmarginalernas storlek inom respek- tive branscher. Uppräkningen har gjorts på grundval av uppgifter om margina- ler i pris- och kartellnämndens tidigare undersökningar eller, där så befunnits nödvändigt, nu inhämtade uppgifter från branschen.
Vid en nedsummering av kolumn 3 i tabellen finner man att den samman- lagda omsättningen till konsumentpri- ser för vertikalt riktprissatta varor in- om de aktuella varuområdena är cirka 2 miljarder kronor. Den relativa om- fattningen av vertikal riktprissättning är för dessa områden i genomsnitt cir- ka 28 procent. För de enskilda varu- områdena varierar omfattningen från cirka 3 till 99 procent. Hög andel -— över 80 procent _ visar områdena ur,
elektriska hushållsmaskiner, husgeråd, sport och camping, cyklar och mopeder samt svenska textil- och gummiskor. Obetydlig andel — mellan 3 och 12 procent — visar kemisk-tekniska artik- lar, foto och optik samt trikåområdet.
Personbilar
För personbilar har vertikal riktpris- sättning ansetts föreligga till 100 pro- cent. Vertikala riktpriser på praktiskt taget alla bilar som saluföres inom Sve- rige återfinnes i den av AB Bilstatistik och Sveriges Bilindustri- och Bilgros- sistförening varannan månad utgivna riktprislistan. Endast sju mycket udda märken med en sammanlagd försälj- ning motsvarande mindre än 1 promille av totala antalet sålda bilar återfinnes ej i listan.
Listan innehåller även lastbilar, bus- sar och traktorer men då dessa fordon normalt ej köpes av enskilda konsu— menter ingår de ej i undersökningen.
Totalomsättningen för personbilar in- klusive varuskatter har genom flera al- ternativa beräkningar bestämts till cir- ka 3 100 miljoner kronor år 1964.
Bilreservdelar
Även beträffande bilreservdelar är en- ligt uttalanden från branschen riktpris- sättningen praktiskt taget fullständigt genomförd genom de reservdelsprislis- tor som de olika märkesrepresentan- terna utger. Totala omsättningen för re— servdelar var 1964 cirka 800 miljoner kronor.
I anslutning till siffrorna rörande re- servdelarna kan nämnas att det även inom biltillbehörsområdet förekommer vertikala riktpriser i stor utsträckning. Som exempel kan nämnas bilbatterier, tändstift, överdragsklädslar m. m.
På grund av svårigheterna att över-
blicka och skaffa uppgifter avseende detta område har några numeriska be— räkningar av riktprissättningens om- fattning ej kunnat göras.
Bilgummi På bilgummi distribueras vertikala riktprislistor till återförsäljarna av de fabrikanter, generalagenter och impor- törer som levererar de olika fabrika— ten. Totalomsättningen till konsument- priser var år 1964 cirka 275 miljoner kronor varav ungefär två tredjedelar eller 180 miljoner kronor var person— bilsdäck.
Petroleumprodukter
För bensin, dieselolja och smörjoljor avsedda för bilar samt för eldningsoljor har från Oljebolagen, branschorganisa- tioner m. fl. inhämtats uppgifter om de kvantiteter som distribueras genom återförsäljare. På grundval av dessa uppgifter har totalomsättningen till konsumentpris inklusive skatt beräk- nats till cirka 4200 miljoner kronor. En bedömning av denna siffras skälig- het har därefter gjorts med utgångs- punkt från den offentliga statistikens uppgifter varvid i stort sett samma konsumtionsvärde erhölls. För faststäl- lande av priserna till konsument er- håller återförsäljarna (bensinstationer m. fl.) riktprislistor från Oljebolagen på alla dessa produkter. Riktprissätt- ningens omfattning är så vitt man kan finna fullständig.
TV, radio, bandspelare och grammofo- ner
Uppgifterna om rubricerade varor grundar sig på två av SPK tidigare utförda undersökningar avseende åren 1963 och 1964.
Av nämnda undersökningar framgår att den vertikala riktprissättningen var praktiskt taget fullständig fram till slu- tet av år 1963. Vid denna tidpunkt borttogs de vertikala riktpriserna i stor utsträckning för TV- och radioappara- ter medan den till betydande del be- hölls för bandspelare och grammofo- ner. Av en total försäljning till konsu- mentpriser på cirka 500 miljoner kro- nor var år 1964 ungefär 13 procent eller 65 miljoner kronor vertikalt riktpris- satt.
Grammofonskivor
Av en undersökning som SPK gjorde i samband med ändringar i varubeskatt- ningen 1 juli 1965 framgår att vertikal riktprissättning förekommer för prak- tiskt taget alla grammofonskivor. Rikt- priserna sättes individuellt av leveran- törerna till detaljhandeln. Totalomsätt— ningen till konsumentpriser var om- kring 50 miljoner kronor år 1964.
Fritidsbåtar och utombordsmotorer
Uppgifter om dessa områden har in— hämtats muntligen från de större leve- rantörerna samt från vissa tidningars tekniska redaktioner.
Av de olika båttillverkarnas och -im- portörernas sammanlagda försäljning synes den allra största delen gå till återförsäljare. De dominerande företa- gen sätter alltid vertikala riktpriser medan några av de mindre tillämpar nettopriser. Riktpriserna tillkännages huvudsakligen genom broschyrer och kataloger men även annonsering med angivande av riktpriser förekommer.
I fråga om utombordsmotorer är alla i marknaden förekommande motorer vertikalt riktprissatta.
Konsumtionsvärdet beräknas på grundval av uppgifter ur SOS samt skattade handelsmarginaler till cirka 35 miljoner kronor för båtar och 30 mil-
joner kronor för utombordsmotorer. Konsumtionsvärdet av de vertikalt riktprissatta varorna har satts till cir- ka 60 miljoner kronor.
Utöver de ovan närmare granskade varuområdena för vilka en separat vär- demässig beräkning av de vertikalt riktprissatta varornas omsättning gjorts kan man konstatera att vertikala rikt- priser förekommer i större eller mindre omfattning även för vissa andra varu- områden — t. ex. biltillbehör (hög pro- cent riktprissatta varor), båttillbehör, väskor, livsmedel. Beträffande sist- nämnda område innebär redan en myc- ket låg procent vertikalt riktprissatta varor relativt mycket i konsumtions- värde räknat, på grund av den totala. livsmedelskonsumtionens storlek. Så- lunda motsvarar redan 1 procent ett konsumtionsvärde av ungefär 150 mil- joner kronor.
För att kunna inkludera här omnämn- da områden i den nedan lämnade över- sikten har deras sammanlagda omsätt- ning av vertikalt riktprissatta varor försiktigt angivits till 200 miljoner kro- nor.
Konsumtionsvärdet av vertikalt rikt- prissatta varor En översikt av omsättningarna för samtliga vertikalt riktprissatta varor som behandlats härovan lämnas i ta— bell 7.
En summering av siffrorna för de be- handlade varuområdena ger som fram- går av tabellen något över 10 miljarder kronor. Det har tidigare framhållits att siffran 1 976 miljoner kronor för »övriga varor» är en direkt sunnnering av de riktprissatta omsättningarna hos de företag som lämnat uppgifter till un- dersökningen. Det angivna värdet är alltså en försiktig beräkning av kon-
(miljoner kronor)
Konsumtions- (7 av totalom- 7 0 X aruområde värde 1964 sättn. ca Varor enligt tabell 6 (sid. 194) ....................... 1 976 28 Personbilar .......................... . .............. 3 100 100 Bilreservdelar ....................................... 800 100 Bilgummi .......................................... 180 100 Petroleumprodukter (flytande bränslen och smörjoljor). . . 4 200 100 TV, radio, bandspelare och grammofoner ............. 65 13 Grammofonskivor ................................... 50 100 Fritidsbåtar och utombordsmotorer ................... 60 90
Summa 10 431 —
Diverse: biltillbehör, båttillbehör, väskor, livsmedel m. m. (200) Summa 10 631
sumtionsvärdet av berörda varor, ef- tersom vertikala riktpriser i någon ut- sträckning torde förekomma även in- om den sektor som av utredningstek- niska skäl ej medtagits.
Också i fråga om övriga behandlade områden (personbilar etc.) har omsätt— ningsberäkningarna gjorts med tanke på att en överskattning av omsättning- ens storlek skall vara utesluten.
Resultatet av beräkningarna blir där- för —— om den totala privata konsum- tionen sätts till i runt tal 50 miljarder kronor _ att minst 20 procent härav utgöres av vertikalt riktprissatta varor. I själva verket kan andelen sådana va- ror antas vara något högre.
Ändringar i den vertikala riktprissättningen år 1965
Varuområden för vilka uppgifter in- hämtats i undersökningen Under år 1965 har det förekommit att vertikala riktpriser slopats för vissa va- ror men också att sådana riktpriser in— förts för varor som tidigare ej varit vertikalt riktprissatta.
Antalet företag som slopat riktpriser- na på hela eller delar av sitt sortiment är 12 st. Konsumtionsvärdet av de va-
ror som berörs är drygt 100 miljoner kronor. Det varuområde som svarar för huvudparten härav är elektriska hus- hållsmaskiner, där tre företag (Elektro- helios, Volta och Philips) avskaffat de vertikala riktpriserna för i första hand vissa kyl— och frysenheter, dammsugare, tvättmaskiner och manglar, motsvaran- de ett konsumtionsvärde av omkring 80 miljoner kronor. Den vertikala rikt- prissättningens relativa omfattning in- om ifrågavarande varuområde sjönk därigenom från 99 till cirka 85 pro- cent.
Övriga borttaganden av vertikala riktpriser, vilka förekom inom varu-I områdena kemisk—tekniska artiklar, sport och camping samt konfektion, var tagna var för sig av obetydlig omfatt- ning.
Vertikala riktpriser infördes under år 1965 på vissa fotografiska artiklar, vissa japanska ur och vissa damklän- ningar, tillsammans motsvarande ett konsumtionsvärde av något mer än 10 miljoner kronor.
I undersökningsblanketten fanns ock- så en fråga om planerade men ännu ej genomförd-a ändringar. Några planer på att införa vertikala riktpriser har ej redovisats av företagen. Däremot fö—
Tabell 8. Sätt för tillkäzmagivande av vertikala riktpriser
Antal Kod: 1 = annonsering riktad till konsumenten; 2 = annonsering riktad till detaljisten; 3 = kataloger]
före- prislistor; 4 = prismärkning av varan; 5 = andra sätt
tag m.
1+2 1+2 1+3 1+2+1+2+ vrp 1 3 4 5 1+3 1+4 1+5 3+4 3+5 4+5 +3 +5 +4 3+4 3+5
Varuområdc
Färger och lacker . . . . 4 1 1 2 Kemisk-tekniska artiklar
och kosmetika. 24 20 Foto och optik......... 5 5 Ur 12 1 El. hushållsmaskiner. . . . . 19 Husgeråd.............. 8 Leksaker............... 5 Sport och camping...... 15 Cyklar och mopeder . . .. Möbler................. Hemtextil.............. Konfektion.. . . . .. Trikå.................. Textil- och gummiskor .. Läderskor..............
Summa 146 1
1—1 O') COCDQ'HU')
'_— 1—4 v—I N HH v—l %*
H NCOCOGOGÄOOMKOQHN H
QQQOGNLD H
ln Q' !! oo 28 4 2 2 2 1 3 1 5 1 3
rekommer i 15 fall uttalanden rörande ett borttagande av de vertikala rikt- priserna. I de flesta fall är det emeller- tid omöjligt att avgöra om uttalandena avser definitiva beslut att horttaga riktpriserna eller om de endast avser överväganden, utredningar om förut- sättningarna e.dyl. Någon värdemäs- sig beräkning av kommande ändringar har ej ansetts möjlig.
övriga varuområden På bandspelare och grammofoner har de vertikala riktpriserna under år 1965 borttagits för tre av de dominerande märkena, vars omsättning på dessa va- ror motsvarar ett konsumtionsvärde av cirka 40 miljoner.
För TV— och radioapparater har det under året förekommit att vertikala riktpriser både införts och borttagits, dock endast för ett fåtal perifera mär— ken.
För hela TV- och radioområdet kan den vertikala riktprissättningens om- fattning beräknas ha sjunkit från cirka 13 till 5 procent på grund av ovan redovisade förändringar.
I fråga om speciellt TV-apparater har det konstaterats att ett av de domine- rande företagen under år 1965 i sin an— nonsering vid några tillfällen använt sig av prisangivelser av typen »pris- klass 1100 kr», »prisklass 1200 kr» osv. Företaget vill dock ej rubricera dessa prisklassangivelser som riktpri- ser.
Sätt för tillkännagivande av riktpriserna
En översikt över företagens svar an- gående sättet att tillkännage riktpriser- na återfinnes i tabell 8.
Som synes av tabellen är de två al- ternativen enbart kataloger/prislistor eller kataloger/prislistor i kombination med annonsering riktad till konsument
helt dominerande. Inte mindre än 77 procent av företagen begränsar sig till dessa två möjligheter. Vidare kan no- teras att riktprismärkning av varorna endast förekommer inom två av de un- dersökta branscherna nämligen kon— fektion och ur. Här förekommer så- dan prismärkning hos 8 av de 12 urfö- retag och 9 av de 16 konfektionsföre- tag som har vertikala riktpriser. Andra sätt att tillkännage riktpriserna före- kommer endast i liten utsträckning.
Tillhandahållande av annonsklichéer med ver- tikala riktpriser till detaljhandeln
Av de 146 företag som har vertikala riktpriser tillhandahåller 31 st (21 %) annonsklichéer med riktpriser avsedda för detaljhandelns annonsering. Här- jämte lämnar 27 av dessa företag visst bidrag till detaljhandelns annonskost— nader. Vanligast är denna service till detaljisterna i fråga om ur, där den förekommer hos ungefär hälften av de undersökta företagen, medan den i nu- dersökningsmaterialet inte alls före- kommer för färger och lacker, cyklar och mopeder samt hemtextilier.
Andra typer av reklammaterial in- nehållande vertikala riktpriser tillhan- dahålles av 23 st (16 %) av de under- sökta företagen. I många fall är detta samma företag som tillhandahåller an- nonsklichéer.
Företagens synpunkter på vertikal riktprissätt- ning
Utan att något svar krävdes gavs före- tagen möjlighet att i blanketten lämna sina synpunkter på vertikal riktpris- sättning. Av de 275 undersökta företa- gen har endast 48 redovisat sin inställ- ning och av dessa har fem gjort ut- talanden vars innebörd är svår att tol— ka. Det är givetvis omöjligt att med så
låg svarsfrekvens uttala sig om hur företagen i allmänhet ser på den verti- kala riktprissättningen, men här skall ändå i korthet redogöras för de svar som lämnats.
En negativ hållning intogs av 13 före- tag med uttalanden av innebörden att vertikala riktpriser bör slopas, är av tvivelaktigt värde, är en gammal kvar— leva eller liknande. Tio av dessa före- tag återfinnes inom den kemisk-teknis- ka branschen.
En positiv inställning redovisas av 30 företag med olika motiveringar. En sammanfattning av dessa redovisas i följande tabell 9.
Tabell 9. Av företagen redovisade skäl till förmån för vertikala riktpriser
Antal
Skäl för vrp företag
1. Önskvärda/nödvändiga som konsumentupplysning i sam— band med annonsering och an- nan reklam ................. 10
2. Bekväma för/önskemål från de- taljisterna som härigenom be- frias från mycket eget kalkyle- ringsarbete ................. 9
3. Nödvändiga vid försäljning till flera detaljister på en och samma ort ................. 5
4. Ger leverantören en viss kon- troll över att detaljistmargina- len och priset till konsument ej blir för höga ................ 2
5. Motiverade för exklusiva varor och vid introduktion av nya produkter .................. 1
6. Bra (utan närmare motivering) 3
Summa 30
STATENS PRIS- OCH KARTELLNÅMND
Strindbergsgatan 36—40 STOCKHOLM NO Tel. lokalsamtal: 67 99 00 rikssamtal: 08/67 99 20
Vid svar åberopa D. Nr II: 54/65
Till adressaten
Efter hemställan av den av handelsministern tillsatta Riktprisutredningen har statens pris- och kartellnämnd beslutat göra en undersökning rörande förekomsten av vertikala riktpriser på konsumentvaror. Undersökningen omfattar cirka 400 företag — tillverkare, grossister och importörer.
Då Edert företag ingår i det för undersökningen gjorda företagsurvalet får nämnden härmed anmoda Eder att lämna uppgifter enligt bifogade blankett.
Blanketten översändes i två exemplar. Det ena exemplaret behålles av Eder och det andra återsändes i ifyllt skick till nämnden i bifogade portofria svarskuvert. Blanketten skall vara nämnden tillhanda senast den 20 december 1965.
Ytterligare upplysningar om undersökningen kan erhållas från aktuarie B. Ahrdenberg eller amanuens L. Henriksson.
Uppgifterna begäres med stöd av lagen den 1 juli 1956 (SFS 1956: 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. De av Eder lämnade uppgifterna är konfidentiella i den omfattning som stadgas i 20 & sekretesslagen (SFS 1956: 246).
Stockholm den 8 december 1965 På statens pris- och kartellnämnds vägnar:
(Torsten Elm) (B. Ahrdenberg)
STATENS PRIS- och Uppgifterna är skyddade * Uppgifter angående Dnr 11: 54/65 KARTELLNÄMND enligt 2055 sekretess- VERTIKALA Andra utredningsbyrån lagen (SFS 1956: 246) RIKTPRISER December 1965
För SPK:s a b c ' d e f g Före—
noteringar ' tagsnr.
Företag ets namn Telefon
Fullständig adress Uppgiftslämnare hos företaget
Med vertikalt riktpris avses i denna undersökning varje slag av rekommendation från en tillverkare, grossist eller importör avsedd att vägleda detaljhandeln vid fastställandet av priset till konsument, t. ex. prislistor eller kataloger med riktpriser inkl. eller exkl. omsättningsskatt, rekommenderade pålägg på detaljhandelns inköpspriser, annonser med angivna riktpriser, fakturering till tänkta konsumentpriser på vilka återförsäljarna erhåller rabatt etc. Enbart muntliga rekommendatio- ner skall ej anses vara riktpriser.
El Sätt x i denna ruta om Eder försäljning av konsumentvaror till detaljhandeln (direkt eller via mellanhänder) understiger 100 000 kr per år. Blanketten behöver om så är fallet i övrigt endast undertecknas.
UPPGIFTER OM FÖRSÄLJNING AV KONSUMENTVAROR (=HUSH_ÅLLSKON— SUMTIONSVAROR OCH HUSHÅLLSKAPITALVAROR TILL ÅTERFÖRSALJARE
(Uppgifterna skall ej avse försäljning genom egna butiker, agenter o. d.) . Omsättning 1964 A VAROR AV EGEN TILLVERKNING (se fotnot) 1 Riktprissatta varor tkr 2 Ej riktprissatta varor tkr
3 Följande varuslag/varugrupper ingår i uppgifterna under A 1—2: Riktprissatta varor:
Ej riktprissatta varor:
B INKÖPTA VAROR Omsättm Omsättn.
a Varor av svensk till— 1964 (se b Varor av utländsk tillning 1964 (se nin fotnot) fotnot g ___—_ 1 Av Eder riktprissatta tkr 1 Av Eder riktprissatta tkr 2 Av Eder leverantör tkr 2 Av Eder leverantör rikt— tkr riktprissatta prissatta 3 Ej riktprissatta tkr 3 Ej riktprissatta tkr
4 Följande varuslag/varugrupper ingår i uppgifterna under Ba 1—3 och Bb 1—3: Av Eder riktprissatta varor:
Av Eder leverantör riktprissatta varor:
Ej riktprissatta varor:
Fotnot (sätt )( i tillämplig ruta och angiv periodens omfattning när uppgifterna ej avser kalen- deråret 1964) [| Uppgifterna avser kalenderåret 1964 D Uppgifterna avser följande bokföringsperiod
ALLMÄNNA UPPGIFTER
C Om Ni jämför dagens situation med den i slutet av år 1964 har då omfattningen av Eder vertikala riktprissättning ändrats D Ja [] Nej Om »Ja» angiv vilka ändringar som genomförts: Riktpriser har införts för:
Riktpriser har borttagits för:
Avser Ni att ändra omfattningen av Eder vertikala ['_'] Ja |:] Nej riktprissättning? Om »Ja» angiv vilka ändringar som planeras samt skälen härför: Riktpriser kommer att införas för—
Riktpriser kommer att borttagas för-
Skäl för planerade ändringar:
Om i Edert sortiment förekommer vertikalt riktprissatta konsumentvaror, angiv här hur riktpriserna tillkännages:
Gäller alla rikt- prissatta varor: Gäller följande riktprissatta varor:
Genom annonsering riktad till konsu- menterna Genom annonsering riktad till detaljisterna Genom kataloger, pris- listor o. d. Genom prismärkning av varan Andra sätt:
DDDDDL—J
Förekommer det att Ni tillhandahåller annonsklichéer till ' ' detaljhandeln, vari vertikalt riktpris till konsument anges? [] Ja [1 Nej
Om »Ja», lämnar Ni då även bidrag till annonskostnaden? [] Ja |] Nej
Förekommer det att Ni tillhandahåller annat reklammateriel till detaljhandeln (skyltningsmaterial o. d.) vari vertikalt riktpris till konsument anges? 1] Ja [] Nej
(Eventuellt) Edra synpunkter på vertikal riktprissättning:
Ort
Datum Uppgiftslämnarens underskrift
BILAGA 3
Struktur och konkurrens inom svensk detaljhandel1
Av ekonJic. Solveig Wikström
För att på ett överskådligt och me- ningsfull-t sätt kunna beskriva och ana- lysera konkurrensförutsättningar och beteende inom handeln behövs en mo— dell. Någon direkt applicerbar sådan finns emellertid inte. Det har därför va- rit nödvändigt att i denna rapport he- röra den teoretiska bakgrunden till ana- lysförfarandet.
Rapporten har lagts upp så, att efter det teoretiska avsnittet lämnas en över- siktlig beskrivning av varuhandeln med utgångspunkt från en preliminär bear- betning av 1963 års handelsräkning. Avsikten är att beskriva de strukturella dragen i stort och att därvid belysa olika sektorers och branschers betydel- se. Denna översikt avslutas med en prognos över den integrerade detalj- handelns marknadsandel kring år 1970.
Efter detta belyses i ett särskilt av- snitt ett antal detaljhandelsbranschers strukturutveckling och beteende i vissa hänseenden. Syftet därmed är att söka påvisa samband mellan struktur och val av konkurrensmedel eller strategi, framför allt vad gäller prissättning. De slutsatser som kunnat dras har visserli- gen blivit föga mer än hypotetiska, men redan därigenom har ett bättre under- lag erhållits än vad som nu föreligger för bedömning av den strukturella ut- vecklingens effekt i olika avseenden.
I en sammanfattande och avslutande del diskuteras de generella dragen i utvecklingen av marknadsformer och konkurrens inom detaljhandeln.
Marknadsform och konkurrens — ett teoretiskt resonemang
Den ekonomiska teorins modeller
Vid ekonomiska analyser av konkur- rensförutsättningarna inom olika nä— ringsgrenar utgår man i regel från vis- sa strukturella förhållanden. Med hän- syn till strukturen hos de aktuella mark- naderna och till företagens storlek och egenskaper i övrigt drar man vissa slutsatser om företagens val av kon- kurrensmedel. Generaliseringarna gäl- ler främst det sätt på vilket priset be- stäms. De båda ytterlighetsformerna fri konkurrens och rent monopol har emellertid ringa aktualitet inom det moderna näringslivet, och detta gäller även för detaljhandeln. Mellanformer- na monopolistisk konkurrens och oligo- pol har däremot fastare verklighetsan- knytning. Med monopolistisk konkur- rens avses en situation, där varje före-
1 Som ett led i koncentrationsutredningens arbete har olika undersökningar av detalj- handeln genomförts. Dessa kommer senare att publiceras i sin helhet inom ramen för koncentrationsutredningen. För att göra det material som är av intresse för rikt- prisutredningen tillgängligt har förelig- gande preliminära rapport utarbetats. Vid de analyser som gjorts har tyngdpunkten lagts vid strukturutvecklingens inverkan på prissättning och prispolitik eftersom dessa förhållanden är av särskild bety- delse för belysningen av effekterna av ho- risontell prissamverkan och vertikala rikt- priser. Vid undersökningarnas genomförande har civilekonom Harald Vallander medver- kat.
tag har en begränsad monopolställning på grund av produktolikheter, skillnad i tillgänglighet etc. Fåtalsmarknaden eller oligopolet karakteriseras av att det enskilda företagets val av konkurrens- medel sker med beaktande av motåt- gärder från konkurrenterna. Beroen- det kan vara av olika styrka med hän— syn till skilda förhållanden på markna- den i övrigt. De modeller för analys av marknadsformerna monopolistisk kon- kurrens Och oligopol som vanligen fö- rekommer skall här användas som ut- gångspunkt för analys av olika detalj- handelsmarknader.
De strukturella förhållanden vilka en- ligt den ekonomiska teorin främst an- ses bestämma konkurrensförutsättning— arna är följande:
1. Säljarnas och köparnas relativa storlek på marknaden, deras integra- tionsförhållanden och totala storlek.
2. Graden av produktdifferentiering.
3. Förekomsten av substitut och des- sas »närhet».
4. Möjligheten för nya säljare att gå in på marknaden.
Även när man analyserat en marknad med hänsyn till dessa förhållanden, kan man ingalunda obetingat yttra sig om vilka former konkurrensen får. En del strukturella kombinationer resulterar i förhållanden, där konkurrensformerna beror på vilken strategi de ledande företagen väljer. Man kommer då in på spelteoretiska resonemang, vilket medför att entydiga lösningar i allmän- het saknas. Det är här den moderna teorins främsta »brist» framträder. En systematisk gruppering av marknader- na med hänsyn till faktorer som gene- rellt är ägnade att påverka konkurren— sen ger emellertid, även om generali- seringsmöjligheterna beträffande be- teendet är begränsade, ett konkret ut- gångsläge för analyser av empiriskt ma— terial.
Fyrpunktsschemat ovan för klassifi- cering av marknader i syfte att fast— ställa graden av interdependens i kon- kurrensmedlens användande företagen emellan, d.v.s. oligopolgraden, bygger på förutsättningen, att företagen utgör s.k. enproduktföretag. För att kunna begagna klassificeringen på detaljhan- deln krävs en omarbetning och kom— plettering, även om grundprinciperna är desamma.
I det närmast följande diskuteras vil- ka förhållanden som inom detaljhandeln primärt bestämmer konkurrensförutsätt- ningarna. Efter det att ett nytt, för de- taljhandeln anpassat, klassificerings- schema uppställts diskuteras vilka al— ternativa beteenden skilda detaljhan- delsmarknader med olika struktur kan tänkas visa framför allt i prissättningen. Diskussionen, som förs med utgångs— punkt från enkla typfallsmarknader, bygger på de begränsade generalise- ringsmöjligheter teorien ger samt på erfarenheter om hur handeln fungerar. Med ledning av diskussionen uppställs några hypoteser om sambandet mellan struktur och beteende, som sedan be- gagnas på det empiriska material som redovisas i ett senare avsnitt.
Konkurrensbestämmande faktorer inom handeln
Sådana begrepp som marknad-, säljar- och köparkoncentration, produktdiffe- rentiering och substitut får inom han- deln en annan innebörd än i fabrikant- ledet.
Detaljhandeln är inom de flesta bran- scher eller varuområden nedbruten på ett stort antal lokala marknader. Dessa är emellertid sällan helt isolerade utan länkade till varandra i större system utan fasta gränser, varigenom ett visst beroende uppstår mellan de lokala marknaderna. Ändrade förhållanden
såväl på köpar- som säljarsidan kan snabbt vidga den tidigare marknadens gränser. ökad rörlighet hos konsumen- terna i förening med framväxten av nya företagstyper med en differentie- rad försäljningspolitik kan innebära, att de tidigare marknaderna vidgas. Aktionsradien för företag av typen stor- marknad är för många produkter av- sevärd och sträcker sig över en mång- fald traditionella marknader. Samtidigt som marknaderna tenderar att vidgas rent geografiskt sker en begränsning av antalet säljare dels genom att dessa blir färre och större, dels genom att de mind- re butikerna grupperas i enhetliga och centralstyrda kedjor eller block.
Att studera säljstrukturen innebär inom detaljhandelsmarknaderna främst en analys av butiksnätet. Av betydelse för konkurrensen är t. ex. om markna- den är uppdelad på ett relativt stort antal små enheter eller företag, eller om den till lika delar omhänderhas av någon eller några stora enheter jämte flera små. Av vikt synes vidare vara i vilken relation enheterna står till andra enheter inom marknaden eller till andra led i distributionen. Förekomsten av frivillig samverkan fristående enhe- ter emellan har betydelse därigenom "att viss rationalisering av marknads— föringen kan erhållas samt genom att samverkan på inköpssidan ger fördel- aktiga inköpspriser. Gemensam pris- sättning kan vidare eliminera priskon- kurrens mellan de samverkande före- tagen. Att vissa enheter på marknaden utgör kedjeenheter inom storföretag är ägnat att påverka konkurrensförut- sättningarna bl.a. genom den centrala styrning som ofta förekommer i företag av detta slag.
Den form av vertikal integration, som kan anses vara av väsentlig betydelse för bedömning av konkurrensförutsätt— ningarna på en detaljhandelsmarknad,
är leverantörsinflytande. Detta kan ut— övas i olika former, såväl öppet som dolt. Det förekommer leverantörsbuti— ker, frivilliga grossistledda kedjor och butiker som har exklusivavtal med vis— sa leverantörer. Men leverantörsinfly— "tande kan även utövas genom omfat- tande krediter till handeln, genom pant— förskrivning av hyreskontrakt, options— avtal, auktorisationsförfarande etc. En uppfattning om dessa förhållandens om- fattning är av betydelse bl.a. för att kunna bedöma leverantörsledets möj— ligheter att styra prissättning och struk— turutveckling inom detaljhandeln.
För att möjliggöra en analys av de- taljhandelsmarknaden efter den modell som uppställts måste en motsvarighet till begreppen produkt och produktdif- ferentiering sökas. Den »produkt» en detaljist säljer är ett sortiment av va- ror och vissa betingelser under vilka dessa tillhandahålls. De faktorer efter vilka »produkten» eller detaljhandels- prestationen kan differentieras är t. ex. läge, sortiment, servicenivå och prispro— fil. Man kan sålunda skilja mellan när- hctsbutiker och centrumbutiker, vilket framför allt har betydelse inom daglig- varuhandeln. Man kan vidare klassifi- cera detaljhandelsföretagen i hög- och lågserviceföretag. Därmed avses i regel för lågserviceföretagen ett begränsat ur- val, enkla lokaler, långt driven självbe— tjäning och generellt avvikande lägre priser. Som kontrast till lågserviceföre— tagen står fackhandeln, av vilken det förväntas ett större urval, rådgivning, produktservice, etc. Fackhandeln har samtidigt en generellt högre prisnivå. I detta sammanhang bör understrykas att det även förekommer företag som för en lågprispolitik utan att vara ut— präglat lågserviceinriktade. Det lägre priset är då att betrakta som en pris- konkurrensåtgärd, medan det är fråga om en differentierad, enklare produkt
i det förra fallet. En annan alltmer viktig klassificeringsgrund är butiks- handcl kontra varuhushandel. Betydan- de olikheter råder även mellan expedi- tions- eller postorderhandel och butiks- handel.
Om produktdifferentieringen inom detaljhandeln kan sägas att man un- der senare år kunnat notera en ökad sådan i den bemärkelsen att det till- kommit nya typer av distributionskana- ler. Samtidigt märks en tendens till minskade skillnader kanalerna emellan. Utvecklingen inom produktionen mot allt större serier och allt flera stora mär- ken medför att konsumenten ofta möter samma märkesvaror oberoende av vil- ken butik eller säljkanal han vänder sig till. Konsumentens/köparens ökade rörlighet genom bl. a. bilinnehav med- för vidare att den tidigare mycket be- tydande produktdifferentieringen av- seende läget minskat i betydelse.
En detaljhandelsmarknad för ett givet varuområde har definierats som samt— liga detaljhandelsenheters försäljning av de aktuella varorna till köpare bo- satta inom ett bestämt område. Substitut innebär här liksom inom enprodukt- företag övergång till andra marknader. Detta betyder för en köpare av detalj- handelstjänster övergång till andra, när- liggande lokala marknader. Genom den ökade rörligheten hos köparna har sub- stituten i regel blivit mer »nära» än tidigare. Uppkomsten av nya distribu- tionsformer har även ö-kat möjligheter— na till substitut. De flesta lågpriskanaler i stordriftsform bygger på förutsätt- ningen om stora geografiska marknader. Sådana säljare fungerar därmed som substitut på ett stort antal kringliggan- de lokala marknader.
Utvecklingen inom detaljhandels- marknaderna mot allt flera och mer nära substitut innebär långsiktigt att det uppstår en sammanslagning av tidi-
gare geografiskt avskilda lokala mark- nader.
Förutsättningarna för potentiell kon- kurrens, d.v.s. den lätthet eller det hinder som föreligger för nya säljare att etablera sig på marknaden är en faktor som väsentligt bestämmer de existerande företagens handlingsfrihet. Det förefaller inom handeln som om den potentiella konkurrensen under se- nare år ändrat utgångsläge. När på sin tid nyetableringskontroll infördes var det för att förhindra överdimensione- ring av butiksnätet. *Den främsta po- tentiella konkurrensen var på den ti- den att vänta från nya enheter av sam- ma karaktär som de redan etablerade. I dagens läge med de mycket stora eko- nomiska resurser som krävs för eta- blering av butiksenheter har denna form av potentiell konkurrens minskat. Det mest överhängande hotet för de etablerade enheterna på en marknad synes i dag vara uppkomsten av nya distributionskanaler på eller i anslut- ning till den egna marknaden. Främst märks härvid varuhus, som specialise- rar sig på högfrekventa, lättsålda varor från olika branscher. Men även mellan branscherna förefaller det råda ett allas krig mot alla. För att öka omsättningen och därmed lönsamheten tar även fack- handeln upp lättsälda varor från kring- liggande branscher. Särskilt begärliga är därvid högmarginella produkter. Den potentiella konkurrensen i det sist— nämnda avseendet har förmodligen ökat avsevärt genom den allt högre förpack- ningsgraden och den omfattande mark- nadsbearbetning de stora producenter- na bedriver. En väsentlig del av varu- handelns sortiment blir, generellt sagt, expeditionsvaror, vilket naturligtvis un- derlättar varuspridningen och därmed ökar fackhandelns potentiella konkur- rens.
Det ligger i detaljhandelsbegreppet
att köparna är enskilda individer och att köpen främst avser familjens eller den egna individens behov. Köparkon- centrationen har inom dagens detalj- handel en särskild aktualitet. Det inne- bär inte att köparna/konsumenterna blir färre men väl att dessa i allt större utsträckning återfinnes i koncentrerade tätortsformationer. Denna befolknings- omflyttning kan anses vara en av kraf- terna bakom den omvandling handeln un-dergår. Befolkningskoncentrationen kombinerad med ökad rörlighet såväl inom marknaden som mellan olika 10- kala delmarknader innebär, att det öm- sesidiga beroendet olika detaljhandels- företag emellan ökar och att läget som konkurrensmedel blir av mindre bety- delse. En viktig egenskap hos konsu- menten för dennes roll som konkurrens- pådrivare är vidare kunskap och orien- tering om olika inköpsalternativ. Ju bättre överblick konsumenten har, des- to snabbare slår företagens parameter- förändringar (d.v.s. förändringarna i olika konkurrensmedels användning) igenom. Konsumentens köpvanor och köpbeteende ingår sålunda som en vik- tig del i beskrivningen av en detalj- handelsmarknads konkurrensförutsätt- ningar.
Det ovan givna schemat för analys av konkurrensen på en fabrikantmark— nad får, när det anpassas till de för- hållanden som gäller för detaljhandel, följande innehåll:
1. Antalet detaljhandelsenheter samt deras relativa storleksfördelning, om- fattningen av integration och samver- kan såväl horisontellt som vertikalt samt graden av leverantörsberoende.
2. Graden av homogenitet och diffe- rentiering i betydelsen skillnader ur konsumentsynpunkt mellan olika detalj- handelsenheter. Närhet, sortiment och prisprofil i olika kombinationer utgör den primära grunden för bedömning av differentieringen.
3. Substituerbarheten, d.v.s. den lätthet med vilken konsumenten kan skaffa de aktuella varorna utan att an— lita de inom marknaden existerande traditionella detaljhandelsföretagen.
4. Etableringsmöjligheterna på mark- naden, d.v.s. lättheten för andra före- tag att gå in på marknaden resp. de hinder som föreligger härför.
5. Konsumentens rörlighet, allmänna informationsnivå samt överblick över varuutbudet.
Samband mellan struktur och konkurrens
Den ekonomiska teorin erbjuder såsom redan framhållits begränsade möjlig- heter att utifrån strukturbeskrivningar dra slutsatser om konkurrensbeteendet. De modeller teorien ställt upp ger dock underlag för följande slutsatser:
1. Homogena fåtalsmarknader med »jämnstarka» säljare tenderar att få en låst prisnivå, inriktning på svårimite— rade konkurrensmedel (lokalisering, reklam och försäljning, service etc.) samt långsamma eller obefintliga struk- turförändringar. Antagandena bygger på förutsättningen att en prissänkning på en marknad av detta slag möts av konkurrenterna med en motsvarande sänkning, men att dessa inte följer ef- ter vid en prishöjning.
2. Homogena fåtalsmarknader med »dominerande» säljare erbjuder förut- sättningar för aggressiva konkurrens- metoder, bl. a. priskrig, genom att sva- gare företag lätt slås ut. Det eller de ledande företagens strategier blir av- görande för prisnivåns höjd och för hur snabbt utvecklingen mot enhetlig företagstyp kommer att drivas.
3. Heterogena marknader, d. v.s. marknader med betydande »produkt— olikheter», visar ett svagare inbördes beroende företagen emellan. Prisskill- nader kan bli bestående. Större möj- ligheter uppstår därigenom för »sva—
gare» företag att överleva. Man får en normal kombination av olika konkur- rensmedel. Samtidigt strävar företagen efter att upprätthålla och förstärka pro— duktdifferentieringen.
De marknadsmodeller för vilka ett någorlunda entydigt beteende kan för- utsägas är som synes begränsat. Man kan dock genom en systematisk struk- iuranalys avgöra i vilken riktning ho— mogenitcten på detaljhandelsmarkna- derna tenderar att gå och därigenom fastställa under vilket ömsesidigt be- roende detaljhandelsföretagen arbetar. Man kan vidare av den strukturella ut- vecklingen dra slutsatser om i vad mån säljarna tenderar att bli mer eller mind- re »jämnstarka». I övrigt får man utgå från enkla typfall och dra slutsatser om vilka strategier som i olika mark- nadssituationer förefaller mest fördel- aktiga ur de enskilda företagens syn- vinkel.
I det följande skall två allmänt fö- rekommande detaljhandelsmarknaders konkurrensbeteende diskuteras mot bakgrunden av teorin.
Det torde alltjämt finnas ett stort an- tal lokala detaljhandelsmarknader så- väl för dagligvaror som kapitalvaror, som karaktäriseras av att säljarna är relativt jämstarka och enheterna små, absolut sett. Vidare är sortimentet och serviceförhållandena i stort sett likar- tade. Här skall först diskuteras vilka former konkurrensen kan väntas få i en dylik homogen marknad som fan- gerar isolerat, dvs. utan potentiell kon- kurrens och substitut. Man kan förmo- da att överläggningar parterna emellan tenderar att få ökad betydelse ju färre säljarna är på marknaden. Samtidigt blir sannolikheten mindre för att nå- gon av enheterna bryter sig ur gemen— skapen och går över till en annan kon— kurrenspolitik där ett lägre pris ingår bland konkurrensmedlen, utan de me- del som främst kommer till använd-
ning blir i regel personlig service, an- genäma försäljningslokaler, gott läge etc. Om kostnadsökningarna drabbar företagen relativt jämnt, torde det vara möjligt att genomföra prishöjningar ef- ter gemensamma överläggningar. De enda hänsyn företagen måste ta i sin prissättning gäller totalmarknadens priskänslighet. När antalet parter på marknaden är så stort att en samver- kan därigenom försvåras, kan dock en något annan utveckling förväntas. På en homogen fåtalsmarknad med ett re- lativt stort antal säljare (polypol) fö— religger det en viss fara för att någon av enheterna bryter sig ur och börjar driva en helt avvikande prispolitik, ev. kombinerad med annat sortiment etc. Det uppstår med andra ord lågpriska- naler i fackhandelsform. Trycket från dessa kan medföra att även de övriga säljarna tvingas sänka sin prisnivå nå— got. Utan ett dylikt tryck har företagen inte heller i denna konkurrenssituation något skäl att ändra prisnivån. På en efterfrågemässigt stagnerande marknad med relativt många säljare uppstår dock en benägenhet att göra prisavvi- kelser. En öppen prisnivåsänkning hos ett företag skulle emellertid omedelbart mötas av motsvarande sänkningar från de övrigas sida. Dolda prisavvikelser i form av rabatter är därför en form av priskonkurrens man möter på homoge— na marknader med relativt stort antal säljare.
I praktiken tor—de marknader med re- lativt jämstarka säljare och homogena prestationer sällan vara så isolerade, att säljarna i sin prissättning enbart har att ta hänsyn till varandra och ef- terfrågan totalt. I regel förekommer konkurrens från någon form av substi- tut och viss hänsyn får även tas till den potentiella konkurrensen, även om detaljhandelsföretagen ofta inte bedö- mer denna som en realitet.
förutsättningen isolerad marknad och i stället låter beteendet gälla en öppen marknad, kan utvecklingen tänkas bli en annan. Det som sagts beträffande konkurrensbeteendet mellan de tradi- tionella säljarna äger fortfarande sin giltighet. Det beroende som säljarna på marknaden upplever härrör dels från företag utanför marknaden, dels från andra säljkanaler eller branscher inom den lokala marknaden. Prisnivån torde sålunda påverkas om en lågpriskanal av stormarknadstyp ligger inom räck- håll för köparna. Vidare påverkas pris- sättningen av förekomsten av företag med överskottskapacitet och intresse att ta upp »nya» produkter i sitt sor- timent.
Diskussionen ovan har gällt konkur— rensbeteendet på en marknad med styr- kemässigt jämn säljstruktur. I fortsätt- ningen skall olika alternativa strategier i en marknad med dominanta säljare och vissa givna produktdifferenser be- handlas. För att förenkla resonemanget begränsas analysen till ett antal små närhetsbutiker inom dagligvarusektorn kontra en stor centralt belägen enhet som ingår i ett koncernföretag. Det som skiljer dessa säljkanaler åt ur genom- snittskonsumentens synvinkel är, att den stora enheten ligger längre bort än de små. För de konsumenter som sak- nar egna transportmedel framstår den- na skillnad som väsentlig, Vidare har den stora enheten ett bredare och dju- pare sortiment. Även varor utanför dag- ligvarusektorn kan inköpas i den stora enheten. Det överlägsna urvalet hos den stora säljkanalen antas innebära att närhetsbutikernas kunder under i öv- rigt lika förhållanden kan väntas köpa en viss del av sitt varubehov i den cen- trala enheten. Genom att inköpen av dagligvaror kombineras med övriga in- köp bortfaller det längre avståndet som merprestation.
För att kunna göra diskussionen mer nyanserad skall nu följande förutsätt- ningar tillföras resonemanget. Den cen- trala enheten har funnits på markna- den i två år, har expanderat snabbt och har en flermiljonomsättning. Kapaci- teten är dock ännu inte fullt utbyggd. Företaget har hög säljeffektivitet jäm- fört med närhetsbutikerna men samti- digt höga kapitalkostnader genom den omfattande expansion företaget genom— går. Den centrala enheten har nått sin nuvarande omsättning dels genom att dess tillkomst ökat marknaden, dels ge- nom att viss omsättning tagits av kring- liggande närhetsbutiker. Här skall dis- kuteras vilka strategier som kan tänkas ha använts fram till nuläget och vilka åtgärder som framdeles förefaller san- nolika i spelet 0111 lönsamhet och om- sättning de båda kategorierna emellan.
Den stora enheten har vid sitt inträ- de på marknaden tre möjligheter att sätta sina initialpriser: på samma, hög— re eller lägre nivå än närhetsbutiker— na. En högre prisnivå än närhetsbuti— kerna vore emellertid oförenlig med koncernföretagets profil, varför något av de båda andra alternativen förefal- ler mer lämpliga. Samma nivå komplet- terad med punktpriskonkurrens och andra säljfrämjande åtgärder utgör en nr lönsamhetssynpunkt fördelaktig stra- tegi, om efterfrågan kan omdirigeras tillräckligt snabbt utan ingrepp ipris— nivån. Om företaget inte uppnår full kapacitet med samma prisnivå kan det bli nödvändigt att övergå till ett lägre prisalternativ. Det är härvid fördelak- tigt att prisnivån justeras nedåt så li- tet som möjligt och att man i stället kompletterar prisnivåjusteringen med punktprissättning och andra säljfräm- jande åtgärder. Om en prisnivåsänk- ning företas är det sannolikt att även närhetsbutikerna justerar sina priser, framför allt på strategiska varor, vars
priser konsumenterna känner till och kan följa. Det är möjligt att prisjuste- ringarna därmed är avslutade och att nivåerna stabiliseras. Det är även möj— ligt att åtgärder och motåtgärder till- grips i olika etapper. Det slutliga jäm- viktsläget kan bli antingen ungefär lika priser mellan närhetsbutikerna och eentrumenheten eller en viss lägre nivå för den senare. Förutsättningarna för att närhetslmtikerna skall kunna hålla ett något högre pris är att kvarvaran— de kunderna bedömer närheten till bu— tiken som mer betydelsefull än det hög- re priset. Det sannolika är att de mest lättrörliga köparna redan i initialsta- diet gått över till centrumbutiken och att närheten för de kvarvarande köpar- na är mycket betydelsefull. Troligt är därför att utvecklingen leder till en nå- got differentierad prisnivå. Frågan är emellertid i vilken utsträckning när- hetsbutikerna kan existera på den kvar- varande omsättningen. En viss struk- turanpassning blir sannolikt följden av den stora centrala enhetens inträde på marknaden, även om denna vunnit sin omsättning delvis genom att den tidi- gare marknaden vidgats.
Av det strategiresonemang som förts utifrån »val av bästa alternativ» ur re- spektive parts synvinkel framgår att ingen enhet är betjänt av en prisnivå- sänkning. Det ligger såväl i det expan- derande som i de övriga företagens in- tresse att priserna hålls uppe. En pris- justering nedåt kan vara lönsam för ett företag endast i det fall att pris- sänkningen åstadkommer en omsätt- ningsökning, vars marginalintäkt över- stiger inkomstbortfallet genom pris- sänkningen.
I det första typfallet diskuterades det sannolika konkurrensbeteendet på en marknad med ett relativt stort antal jämstarka fristående säljare. Marknads- situationen skall kompletteras med yt-
terligare en förutsättning; för större de- len av branschens sortiment utfärdas en horisontell riktprislista, vilken föl- jes av i stort sett samtliga säljare. Vil- ken inverkan på prissättning och pris- nivå kan detta förfarande tänkas få jämfört med en situation där varje en- skild säljare sätter priserna? En pris- samverkan ger självfallet en enhetlig prisnivå och en viss prisstelhet, genom att prisändringar blir en omständlig process. Det har tidigare konstaterats att priserna på en fåtalsmarknad med jämstarka säljare också tenderar att bli enhetliga och att priserna även då låses. Man kan således diskussionsvä— gen komma fram till antagandet att ho- mogena fåtalsmarknader med relativt jämstarka säljare beter sig på samma sätt med eller utan organiserad pris— samverkan. Vissa olikheter i beteen- dena kan dock antas föreligga. På en horisontellt prissamverkande fåtals- marknad förefaller det lättare att ge- nomföra prishöjningar än på en helt oorganiserad sådan. I det senare fallet uppstår det risker för att något eller några företag inte följer med i prishöj- ningen. En ytterligare skillnad kan där— utöver föreligga. En central instans tor- de ha bättre överblick över den po- tentiella konkurrensen och större förut- sättningar att vidta strategiskt riktiga åtgärder i prissättningen än vad ett an— tal enskilda små enheter var för sig skulle kunna tänkas ha. Därigenom kan en central horisontell riktprissättning bidra till att förbättra de enskilda parternas ställning. Detta kan ske ge— nom att högre priser kommer att tas ut där så är möjligt, men också på så sätt att prisnivån sänks om man där— igenom kan förväntas hindra andra en- heters inträde på marknaden.
Vid en bedömning av konkurrensför- utsättningar och konkurrensbeteende inom detaljhandelsmarknader är det
knappast möjligt att förbigå den bety- delse som leverantörsledets inblandning i detaljhandelns förhållanden kan ha. En fabrikant eller annan leverantör har i vissa fall företagsekonomiska skäl till att påverka såväl detaljhandelns priser som struktur i en given riktning. Detta kan ske i olika former. En öppen form av påverkan på prissättningen är angi- vande av rekommendationer för detalj- handelns priser, d.v.s. vertikala rikl- priser. Leverantörerna motiverar an- vändning av vertikala riktpriser med att man vill informera konsumenterna om prisnivåer, vilket bedöms som spe- ciellt angeläget vid introduktion av nya varor samt vid marknadsföring av säl- lanköpsvaror. Vidare anges som skäl den service systemet medför för han- deln, vars priskalkylering därmed bort- faller. Även andra skäl kan förmodas föreligga. Bl. a. kan det i vissa fall tän— kas vara fördelaktigt att minska kon— kurrensen distributionskanalerna emel- lan för det egna märket eller den egna varan.
Genom att detaljhandeln på olika sätt försättes i ett beroendeförhållande kan leverantörsledets rekommendationer få formen av direktiv. Leverantörsberoen— det kan grundas på varukrediter och ekonomiskt stöd i annan form, på sär- skilda avtal eller på den omständighe- ten att det uppstår stora, välkända och allmänt efterfrågade märken.
Leverantörens preferenser när det gäller priset i senare led beror på olika faktorer. Man kan inte generellt hävda att leverantören vill ha högre eller läg- re priser än de som skulle uppkomma om återförsäljarna själva handhade pris- sättningen. I vissa konkreta fall kan dock en påverkan av priset i återförsäl- jarledet i viss riktning spåras.
För en leverantör som normalt har ett återförsäljarled som består av kost- nads- och prestationsmässigt differen-
tierade säljare med inslag av »nya» säljkanalcr, kan det framstå som för- delaktigt att för vissa varor välja ut' ett antal återförsäljare som har ungefär samma prispolitik och servicenivå. De kan även vara valda så att var och en blir ensamförsäljare på sin lokala marknad. Dessa utvalda återförsäljare stimuleras till extra prestationer genom en något högre marginal. Genom den- na åtgärd minskas förutsättningarna för konkurrens säljkanalerna emellan och leverantören får arbeta under lug— na förhållanden. I detta fall konstrue- rar leverantören en homogen fåtals- marknad utan potentiell konkurrens.
Med utgångspunkt från diskussioner- na ovan om konkurrensbeteendet i oli- ka marknadssituationer har ett antal hypoteser uppställts gällande prissätt- ning och prispolitik. Även om hypote- serna inte har den karaktären att de utifrån redovisat empiriskt material kan godtas eller förkastas, torde de äga ett eget värde. Det empiriska material som insamlats beträffande prissättning, prispolitik och prisnivåer är begränsat och ofta fragmentariskt. Det bör dock vara av intresse att på detta i stort sett obearbetade fält ställa hypoteserna mot det begränsade material som finns.
Hypoteserna har följande formule- ring:
1. Detaljhandeln arbetar på relativt små lokala marknader, där fåtalskon- kurrens i allmänhet råder.
2. På dessa lokala marknader är fö- retagen eller viss del av dem homo- gena (dvs. likvärdiga) ur konsument— synpunkt, vilket innebär att deras pri- ser och prisnivåer blir enhetliga, även om kostnaderna är olika.
3. På detaljhandelsmarknader med homogena, jämstarka säljare tenderar priskonkurrensen mellan företagen att bli svag. Prisnivån påverkas av konkur— rensen utifrån, av substitut och av dif-
ferenticradc företags möjligheter att vin- na inträde på marknaden.
4. På homogena detaljhandelsmarkna- der med olikheter i styrka (finansiell, prestationsmässig etc.) mellan de olika företagen, tenderar prisnivån att be— stämmas av de mest konkurrenskraftiga företagens eller gruppernas strategi.
5. Priskonkurrens i den bemärkel— sen, att ett företag eller en grupp av företag sänker prisnivån på hela sorti- mentet eller väsentliga delar därav var- vid motåtgärder vidtas av övriga säl— jare, är temporära företeelser på en homogen fåtalsmarknad i dess anpass- ning mot jämviktsläge mellan säljarna.
6. De, ofta tillfälliga, prisdifferenser som förekommer mellan homogena de- taljhandelsföretag gäller enstaka pro- dukter och påverkar i ringa utsträck— ning prisnivån. Den konkurrens det här är fråga om är snarast att betrakta som en reklamkonkurrens med priset som argument.
7. Den priskonkurrens som förs i de- taljhandeln och som påverkar den all— männa prisnivån sker mellan differen- tierade detaljhandelsformer med olika kombinationer av pris och service.
Strukturella drag inom handeln —- en översikt
Vid en genomgång av handelns struk- turutveckling kan man konstatera, att denna i stort sett följer det övriga nä— ringslivets; dvs. enheterna blir färre och större. Handelns och särskilt de- taljhandelns efterfrågesituation gör emellertid att några av dess funktio- ner kräver en viss decentralisering, vil- ket medför att storföretagsbildningen inom handeln sker efter andra linjer än inom t.ex. industrin.
Inom handeln söker man uppnå stor-
driftsfördelar dels genom att ett och samma företag etablerar flera butiker under en gemensam ledning, dels ge- nom att enskilda handlare sluter sig samman och centraliserar vissa funk- tioner. Dessutom söker man liksom inom industrin att öka de enskilda verksamheternas (dvs. butikernas) stor- lek. De båda förstnämnda stordriftsfor- merna har en högst varierande utbred- ning inom olika sektorer eller bran- scher. Inom t. ex. dagligvaruhandeln har det sedan länge förekommit en om- fattande samverkan, vilken under se- nare år fått allt fastare former. Inom t. ex. textil— och beklädnadshandeln har mångfilialföretagen expanderat särskilt kraftigt under 1960-talet.
Samtidigt som det bildats stordrifts— former inom detaljhandeln genom att allt flera enheter eller butiker ställts under gemensam ledning, har företagen eller organisationerna även expanderat vertikalt genom bildande av egna parti- handels- eller inköpsfunktioner och i viss utsträckning även genom egen till— verkning.
Den pågående befolkningskoncentra- tionen har medfört ökade möjligheter till stordrift även på butiksnivå. En an- nan bidragande orsak är konsumenter— nas ökade rörlighet genom ökat bilin- nehav och genom utbyggnaden av trans- portapparaten i sin helhet. Detta re- sulterar i att de få butiker som etable- ras i regel är av större dimensioner än tidigare. Någon optimal storlek på bu- tikerna förefaller ännu inte ha upp- nåtts. Företagna studier har visat att genomsnittskostnaden per såld varu- mängd fortsätter att sjunka med ökad butiksstorlek.
Befolkningsomflyttningar och stor- driftsfördelar på butiksnivå medför att det förekommer en viss: butiksned- läggelse. Fram till mitten av 1960—talet förefaller denna främst 'ha sketb'i'nom
dagligvaruhandeln och inom textilhan- deln. Under en kortare period drab- bades även radio- och TV-handeln. Nå— got belägg för att en mer omfattande butiksnedläggelse har skett även inom andra branscher har inte kunnat er- hållas. Det förefaller dock som om en minskning av butiksantalet skulle vara ofränkomlig även i andra branscher, eftersom det synes vara en generell tendens till att de större enheterna ökar i storlek medan de små stagnerar. Stordriftens betydelse belyses klart av de dimensioner nyetablerade butiker ges. I en tätort etableras sällan en dag— ligvarubutik med sikte på en årsom- sättning som understiger 2 milj. kr. I början av 1960-talet räknade man med att en omsättning av ca 1 milj. kr. var erforderlig. De ökade krav man ställer på omsättningens storlek vid butiks— etablering har medfört att den erfor- derliga kapitalinsatsen höjts. Detta har i sin tur haft till följd att det butiks- bestånd som numera uppstår får ägar- förhållanden som skiljer sig från det äldre butiksbeståndets. Man räknar t.ex. med att det i dag fordras ett ka— pital av närmare 0,5 milj. kr. för att etablera en dagligvarubutik i storleks- klassen 3 milj. kr. Eftersom detaljhan- delsföretagen har ytterst ringa kredit- värde har resultatet blivit, att praktiskt taget all etablering inom dagligvarusek- torn dirigeras av något av de stora bloc- ken eller av mångfilialföretagen. Ibran- seher där blockbildningar saknas eller där dessa är finansiellt svaga står of— tast leverantörerna bakom den relativt begränsade nyetablering som förekom- mer.
Detaljhandeln storlek och klassificering När man skall studera och analysera handeln, oberoende av om det är ur leverantörs— eller samhällsekonomisk synpunkt, måste man gruppera denna
heterogena verksamhet i olika enhet— liga delar. Det finns flera olika indel- ningsgrunder som används, t. ex. verk- samhetsform, bransch, ägarform etc.
Inför den klassificering av detaljhan- deln ur olika aspekter som presenteras nedan skall betonas, att det material som finns över handeln som helhet är bristfälligt i olika avseenden och att jämförelser över längre tid ofta får byg- ga på betydande skönsmässiga omräk- ningar. Dessa omständigheter får till- skrivas det faktum att handeln är splitt— rad på ungefär 80 000 enheter. En fort— löpande registrering är följaktligen mycket svår. De tidsmässiga jämförel- serna av utvecklingen försvåras vidare av att handeln ändrat karaktär och att de indelningsgrunder som gällde för ett tiotal år sedan är inaktuella vid en be- skrivning av dagens detaljhandel.
Med de reservationer som här gjorts skall en översikt presenteras av svensk detaljhandel. Grunden för denna är en preliminär bearbetning av 1963 års han- delsräkning.1 Denna har kompletterats med enkäter hos mångfilialföretag och medlemmar i frivilliga kedjor och in- köpsföreningar.
Enligt de beräkningar som presente- ras i tabell 1 var den totala detaljhan— delsförsäljningen i landet är 1963 unge—
1 1963 års handelsräkning har lagts upp med syfte att ge underlag för ett adressregister över handelsföretag. Handelsräkningen har därför främst inriktat sig på företag som dri- ver handel som huvudsaklig verksamhet. Detta har medfört att en viss del av den han- del som drivs i kombination med annan verksamhet inte medtagits på tillfredsställ- ande sätt. Detta har gjort att handelsräk- ningen redovisar en för låg omsättning för sådana branscher som driver handel i kombi- nation med reparationsverksamhet, såsom handel med begagnade bilar, bensinhandel, radio- och TV—handel, handeln med elartik— lar etc. Med hänsyn ill att olika klassifice- ringssätt förelegat i 1951 års töretagsräkning och 1963 års handelsräkning har jämförelser av vissa branschers förhållanden mellan de båda undersökningstillfällena omöjliggjorts.
Tabell 1. Den totala detaljhandelsverksamhen i Sverige 1963 fördelad på olika kategorier
Detaljhandelskategori Värde milj. kr % A. Egentlig detaljhandel ................................... 22 482 70,2 B. Detaljhandel av speciell karaktär (Försäljning av vin— och spritdrycker, läkemedel och övriga apoteksvaror, bilar, driv- och smörjmedel samt bränsle) ............................ 6 174 19,3 C. Detaljförsäljning i kombination reparationsverksamhet, till- verkning etc ........................................... 3 360 10,5 Detaljförsäljning totalt 32 016 100,0
fär 32 miljarder kr., vilket utgjorde 67 procent av den totala privata konsum- tionen.
Med detaljhandel avses helt allmänt försäljning till konsument. Detaljhandel drivs främst av företag, som är specia- liserade på denna verksamhet. Som framgår av tabellen svarar dessa för närmare 90 procent av den totala de— taljhandelsverksamheten. Den övriga de- taljförsäljningen sker i kombination med industri, hantverk, reparations- verksamhet och partihandelsver'ksam- het.
I redovisningen av detaljhandelns sammansättning har en gräns dragits mellan »egentlig detaljhandel» och de- taljhandel av speciell karaktär. Den se- nare kategorien består dels av reglerad
detaljhandel såsom vin- och Spritcen- tralen och apoteken, dels av bil- och drivmedelsförsäljningen som skiljer sig från annan detaljhandel genom att den i princip är dubbelsidigt exklusiv. Den- na kategori är betydelsefull genom att den upptar närmare 20 procent av de— taljhandeln i landet och dessutom ex- panderar.
Den detaljhandelsförsäljning som an- givits som egentlig detaljhandel hari tabellen nedan klassificerats efter verk- samhetsform och ägarförhållanden.
Av beräkningen ovan framgår att bu- tikshandeln ägde närmare 90 procent av detaljförsäljningen inom den egent- liga detaljhandeln år 1963.
Man lägger märke till att den enskil- da, icke gruppanslutna detaljhandeln år
Tabell ?. Egentlig detaljhandel är 1963 med uppdelning på verksamhetsform och ägarkategori .. . Värde Värde , Verksamhetsform och agarkategon milj. kr. % milj. kr. % Egentlig detaljhandel 1. Butikshandel a. Konsumentkooperationen. . . . . 3 933 17,5 b. Producentkooperationen ...... 400 1,8 c. Enskilda varuhus och varuhus- kedjor ...................... 1 858 8,3 d. Mångfilialbutiker ............. 1 250 5,6 e. Medlemmar i frivilliga kedjor och inköpsföreningar .......... 6 OOO—6 500 26,7—28,8 f. Övriga butiker ............... 6 100—6 600 27,1—29,2 20 041 89,1 2. Icke butikshandel a. Kiosker ..................... 960 4,3 b. Postorderföretag ............. 435 1,9 e. Övriga verksamhetsformer . . . . 1 046 4,7 2 441 10,9 Totalt eg. detaljhandel 22 482 100 22 482 100
1963 hade en andel av omsättningen in- om butikshandeln som understeg 30 procent. De detaljister som ingick i in— köpsföreningar och frivilliga kedjor kan förmodas ha haft en lika stor om- sättningsmässig betydelse. Helintegre- rade företag av typen konsumentkoope— rationen, varuhusen (där varuhusked- jorna är helt dominerande), mångfilial— företagen och producentkooperationen (större delen) hade en marknadsandel av över 30 procent.
Inom den sektor som driver detalj- handel i annan form än butikshandel utgör kioskerna en relativt homogen grupp såväl lokaliseringsmässigt, med koncentration till olika typer av trafik- stråk och -knutar, som sortimentsmäs- sigt med inriktning på tidningar och tidskrifter, tobak, frukt och konfektyr. »övriga verksamhetsformer» är en blandad grupp verksamheter där så- dana ytterlighetsformer som korv- och glasstånd och direktförsäljning av ka- pitalvaror utgör de största grupperna. Vidare ingår torghandel, butiksbussar och liknande.
De olika branschernas omsättningsmässiga be- tydelse
I nedanstående tabell 3 redovisas de— taljhandeln 1963 fördelad på huvud-
branscher.1 Hela den egentliga detalj— handelns detaljförsäljning ingår i ta- bellen, medan däremot den detaljför- säljning som ägt rum inom företag med huvudsaklig inriktning på tillverkning, reparation eller partihandel uteslutits.
Livsmedelshandeln svarade som sy- nes för inte mindre än 47 procent av den egentliga detaljhandeln. I denna post ingår emellertid en viss del icke livsmedel. Dessa uppskattas ha svarat för ca 1 000 milj. kr. av livsmedelshan- delns omsättning. Den näst största hu- vudgruppen är textil och konfektion som omfattade 19 procent av den egent- liga detaljhandeln. Härtill kommer emellertid en del textila varor vilka säljs av möbelhandeln och dagligvaru- handeln.
Detaljhandelns utveckling fram till 1970
Även om det för såväl samhällsekono- miska som företagsekonomiska ställ- ningstaganden är värdefullt att få en detaljerad bild av de aktuella förhållan- dena, är man i ännu högre grad betjänt av någon form av framtidsbcdömning. Försök har därför gjorts att ge en bild
1 Varuhusens omsättning har i sammanställ- ningen uppdelats på de aktuella huvud- brancherna.
Tabell 3. Den egentliga detaljhandelns fördelning på olika huvudbranscher år 1963
Milj. kr. Bransch inkl. omsätt— % ningsskatt 1. Livsmedel .............................................. 10 570 47 2. Tobak, tidningar, blommor, trycksaker och vissa andra daglig- varor .................................................. 1 985 9 3. Färg, parfym, sjukvårdsartiklar m. m ...................... 780 3,5 4. Textil, konfektion, ekipering, skor m. m ..................... 4 330 19 5. Inventarie— och bosättningsartiklar jämte fritidsvaror, smycken guldsmedsvaror m. m .................................... 3 490 15,5 6. Övriga varor ............................................ 1 400 6 22 555 100 Minus dubbelräkning 73 22 482
Tabell 4. Detaljhandelns utveckling 1963—1970
1963 1970
KF ...................................................... 18 21 Epa/Tempo ............................................... 8 32 12 42 Mångfilialbutiker .......................................... 6 9
Frivilliga kedjor och medlemmar i inköpsföreningar ............. 26—29 30—35 Producentkoop ............................................ 2 1
Övrig butikshandel ................................ . ....... 27—30 11—16 Icke butikshandel ......................................... 11 11 100 % 100 %
Omsättning totalt i 1963 års priser, miljarder kr ................ 22 28
av den sannolika utvecklingen vad av- ser vissa strukturella förhållanden.
Innan resultaten presenteras skall problematiken beröras i korthet. Det är närmast en omöjlighet att presentera en siffermässig prognos över detalj- handelns utveckling i sin helhet be- träffande de grupper som tidigare be- handlats. Det finns inga tidsseriema- terial som skulle möjliggöra en fram- skrivning. Inte heller förefaller det möj— ligt att genom samhandsanalyser kom- lna fram till några siffermässiga resul— tat. Däremot finns det en mängd fak- torer som inverkar på handelns utveck— ling i olika avseenden och som stimu- lerar utvecklingen av vissa företagsfor- mer och försvärar andras tillväxt. Det är dock svårt att göra en siffermäs- sig sammanvägning av dessa olika fak— torers effekt på utvecklingen. Diskus— sionsvägen kan man emellertid komma fram till vissa gränser inom vilka det är sannolikt att utvecklingen för olika företagsformer och kategorier kommer att röra sig. I en dylik diskussion ut- går man ifrån vissa förutsättningar el- ler olika alternativa sådana. En sådan angreppsmetod har här använts under- byggd med enkätmaterial över storfö- retagens förväntade utveckling.
Av tabell 4 framgår att de integrerade företagen, d. v. s. kooperationen, varu- lmskedjorna och mångfilialföretagen, väntas öka sin marknadsandel från 32
procent 1963 till 42 procent år 1970. Det innebär att den sektor av detaljhandeln, där horisontella riktpriser kan vara ak— tuella, snabbt väntas minska i omfång.
En annan inom distributionen allt viktigare kategori är detaljhandelsfö— retag som är medlemmar i frivilliga kedjor eller inköpsföreningar. Denna kategori väntas enligt beräkningen ovan öka sin del av den totala egentliga de— taljhandeln från 20—29 procent till 30—35 procent år 1970. Att döma av de intervjuer som gjorts bland före— trädare för olika frivilliga kedjor har man som mål inte enbart att vidga verksamheterna vad gäller marknads- andel utan även att intensifiera sam- arbetet inom grupperna. Det innebär att de friviliga kedjorna skulle komma att närma sig de helintegrerade före— tagen i uppbyggnad.
I samband med den senaste långtids— utredningen gjordes vissa framskriv- ningar av detaljhandelns utveckling med utgångspunkt från dess storleks- förhållanden. Resultaten av dessa be- räkningar belyser på ett överskådligt sätt förväntningarna om butiksantalets förändringar och om den framtida stor- leksstrukturen1 (se tabell 5).
Butiksbortfallet väntas bli störst inom
1 Uppgifterna äl hämtade från Folke Larsson: Tendenser inom detaljhandeln. Informa- tionsskrift nr 4 från Sveriges Köpmannaför— bund, 1965.
Tabell 5. Förändringar i butiksantalet åren 1964—1970
.. . . _ Beräknad föränd- Beräknat antal Foretagskategorl Antal butlker 1964 ring 1964—1970 butiker 1970 Familjebutiker (1—2 syssel- satta) .................... 40 000 _— 11 600 28 400 Mindre företag (3—9 syssel— satta) .................... 20 500 _— 4 100 16 400 Större företag (10 sysselsatta) . 5 000 — 0 5 000 Koneernföretag (KF, Epa, Tempo, NK) .............. 4 000 — 2 500 2 100 Totalt 70 100 —— 17 200 51 900
kategorin småbutiker eller 5. k. familje- butiker, men även inom kategorin mindre företag med 3—9 sysselsatta kan noteras ett förväntat betydande bu- tiksbortfall.
Det bör påpekas att minskningen i antalet försäljningsställen inom grup— pen koncernföretag helt får tillskrivas kooperationens strukturrationalisering inom dagligvaruhandcln.
De s. k. familjebutikerna väntas lika- ledes få det största omsättningsbortfal- let (se tabell 6). Även de mindre före- tagen lned liv—9 sysselsatta anses komma att få minskad relativ betydelse, medan företag med över 10 sysselsatta förvän- tas öka sin marknadsandel med hela 10 procentenheter, från 45 procent 1963 till 55 procent 1970. Denna prognos för detaljhandelns utveckling totalt ger samma bild som de i det följande redo- visade branschstudierna, nämligen att de stora detaljhandelsföretagen tenderar att bli ännu större medan de små stag-
nerar eller minskar i omsättning. Kon- sekvenserna av detta bör bli det som antyds i tabell 5, d. v. 5. ett bortfall av butiker, vilket främst kan väntas drab- ba de små detaljhandelsgrupperna. Det bör dock samtidigt understrykas, att det även inom mångfilialföretagen sker en omfattande strukturrationalisering.
Dagligvaruhandeln
Marknadens storlek och utveckling
Till dagligvarumarknaden har hänförts den försäljning som går genom detalj- handelsföretag med huvudsaklig inrikt- ning på ett brett livsmedelssortiment. I föreliggande studie av dagligvaruhan- deln har den försäljning som sker ge- nom kiosker, konditorier, frukt— och konfektyraffärer, saluhallar och stånd exkluderats.
Dagligvaruhandeln, såsom den defi- nierats ovan, omfattar inte enbart livs-
Tabell 6. Beräknad omsättningsutveckling 1963—1970 inom olika slorleksgrupper
.. . . . . , Kategori Omsattnlng 1 1963 års priser 9,0 Förändring År 1963 % År 1970 % 1963—1970 Familjebutiker (1—2 syssel- satta) .................... 16 9 »— 26 % Mindre föl etag (3—9 syssel- satta) .................... 39 36 + 15 % Större företag (10 sysselsatta) . 20 23 + 49 % Koncernföretag ............ 25 32 + 53 % Totalt 100 100 + 25 %
Tabell 7. Beräkning av den egentliga livsmedelshandelns omsättning av livsmedel i milj. kr. samt omsättningen totalt för åren 1951, 1957 och 1962—1964
1951 1957 1962 1963 1964
Detaljhandelns beräk- nade försäljning av livsmedel milj. kr. . . Li CA 00 IO 8 194
. Därav 15 % genom andra kanaler än e— gentlig dagligvaru- handel ............
1 229
10 844 11 633 12 399
1 627 1 860
Livsmedelsförsälj ning genom egentlig dag— ligvaruhandel ......
—;—- Beräknad andel icke—livsmedel .....
9 888 10 539
989 1 054
Egentliga dagligvaru- handelns omsättning
10 877 11 593
medel utan även en viss del övriga dag— ligvaror, såsom rengörings— och toalett— medel, pappersvaror etc.
En beräkning har företagits av den egentliga dagligvaruhandelns omsätt- ning med utgångspunkt från den totala konsumtionen av livsmedel. Därvid har antagits att den försäljning av livsme- del som går utanför dagligvaruhandeln uppgår till 15 procent av den totala livs— medelsförsäljningen. Vidare har ande- len icke livsmedel i dagligvaruhandeln uppskattats till i genomsnitt 9 procent av branschens omsättning.
Resultaten av dessa beräkningar re- dovisas i tabell 7.
Av beräkningen framgår att den egentliga dagligvaruhandelns omsätt— ning år 1964 låg vid ca 11 miljarder kr.1
Konsumtionsprognoserna räknar med en årlig volymökning av livsmedel på knappa 2 procent. Det är emellertid möjligt att dagligvaruhandeln kommer att öka proportionellt mer genom att den upptar en allt större andel icke livsmedel i sitt sortiment.
En av de stora förändringar som skett inom dagligvaruhandeln sedan början
av 1950-talet har varit övergången från specialiserade livsmedelsbutiker till all- livsbutiker med ett brett sortiment av dagligvaror. Denna utveckling mot en ökad branschblandning möjliggjordes först under mitten av 1950-talet genom den ändring av livsmedelsstadgan som då gjordes.
Den snabba utvecklingen mot allivs- butiker med självbetjäning, som varit utmärkande för den senaste IO-årspe- rioden, har inneburit att de specialise- rade mjölk- och brödbutikerna, charku- teriaffärerna och grönsaksaffärerna minskat i betydelse. Det finns dock alltjämt ett antal livsmedelsbutiker med begränsat livsmedelssortiment. Dessa är i hög grad lokaliserade till äldre bo- stadsområden. En betydande del av den pågående butiksnedläggelsen drab— bar emellertid ofta butiker av denna typ.
1 Jämförelser har företagits med 1951 års före- tagsräkning och 1963 års handelsräkning. De resultat som dessa givit ligger ungefär 10 pro- cent under de resultat beräkningarna i ta- bellen utvisar. Materialets osäkerhet gör att någon mer precis beräkning ej kan göras med nuvarande underlag.
Butiksnätets utveckling
Det kan antas att antalet egentliga dag- ligvaru- och livsmedelsbutiker år 1964 uppgick till något över 20 000.1 Av des- sa butiker utgör en viss de] icke kom— pletta livsmedelsbutiker med en inrikt- ning på bröd och mjölk, kött och kon- server eller frukt och grönsaker etc.
Även om det exakta antalet butiker eller försäljningsställen är svårt att pre- cisera — en senare bearbetning av han- delsräkningen kommer att ge ett bättre underlag, likaså de undersökningar som bedrivs inom detaljhandelns utred- ningsinstitut — har man ett ganska gott grepp om de relativa förändringarna. Mellan åren 1960 och 1964 skedde en minskning av butiksantalet med unge- fär 6 000 enheter. Lika stor kan minsk— ningen beräknas ha varit mellan åren 1951 och 1960.
Under 1960-talet har de årliga butiks- nedläggelserna uppgått till ungefär 1 700 medan antalet nyetableringar le— gat vid ca 200. Under åren 1966 till 1970 kan man vänta en något minskad avvecklingstakt. Att döma av de prog- noser de stora blocken inom branschen presenterat skulle butiksantalet mellan 1965 och 1970 minska med en tredjedel, vilket skulle innebära att det totala bu- tiksantalet kommer att ligga vid 13— 14 000 butiker år 1970.
En annan påtaglig förändring i dag- ligvaruhandelns förhållanden är den omlokalisering som har skett och allt- jämt sker. Samtidigt som befolkningen flyttar från glesbygder till tätorter och nya bostadsområden lägger man ned lanthandelsbutiker och närhetsbutiker i mindre koncentrerade bebyggelser och sådana med stagnerande befolkningsut- veckling. De dagligvarubutiker som etableras i de nybyggda områdena pro- jekteras i samband med bebyggelsepla- neringen i övrigt och ges helt andra di- mensioner än de nedlagda. I den mo-
derna stadsplaneringen har det även skett en förändring av planeringen av dagligvarubutikerna. I de områden som färdigställdes omkring år 1960 förekom allmänt en planering av åtminstone två butiker med olika grupptillhörighet. I de regionplaner som fastställs år 1966 finner man exempel på att bostadsom- råden med en befolkning på upp till 8 —10000 invånare förses med en enda dagligvarubutik, vilken dimensioneras för en omsättning av 5—6 milj. kr. Som alternativ till denna erbjuds befolk- ningen ett storcentrum med varuhus och övriga serviceanläggningar. Det är tydligt att planerarna i dessa fall läg- ger större vikt vid stordriftsfördelarna än vid kravet på konkurrens inom om- rådet. Kravet på konkurrens får i stället tillgodoses genom intill liggande stor- centrum.
Storleken på de planerade butikerna får i allmänhet ses i relation till be- byggelsekoncentrationen. En genomgå- ende tendens i de stadsplaner för nya områden som utarbetas är, att den del av befolkningen som bor i flerfamiljs- hus i allmänhet skall ha en dagligvaru— butik inom gångavstånd, med vilket man i regel avser 500—700 111. För be- folkningen i villa— och radhusbebyggel- se räknar man allmänt med längre av- stånd.
Betydelsen av att uppmärksamhet äg— nas det sätt på vilket dagligvarubutiker- na inplaneras och lokaliseras framgår av en beräkning som utvisar att 3—4 miljoner personer år 1990 kommer att bo i bostadsområden som ännu inte existerar.2
1 Olika beräkningar ger helt olika resultat. Handelsräkningen redovisar för 1963 24 000 butiker inkluderande frukt- och konfektyr- affärer, samt bagerier och konditorier. En bearbetning med utgångspunkt från SPK:s register för 1964 redovisar 33 000 butiker. ? Beräkningen har företagits av stadsplanear— kitekt Carl Olof Nordling, AB Vattenbygg- nadsbyrån, Stockholm.
Gruppbildningeu inom branschen
Dagligvarubutikerna ingår i mycket stor utsträckning i gruppbildningar av olika slag och med olika grad av integration.
De konsumentkooperativa butikerna kan närmast karaktäriseras som en se- rie regionala mångfilialföretag, ledda av resp. lagercentral och sammankoppla- de genom riksorganisationen Koopera— tiva förbundet (KF).
Större delen av den enskilda handeln har anknytning till någon av organisa— tionerna Inköpscentralernas AB ICA eller Aktiebolaget Svenska Kolonialva- rugrossister (ASK). ICA—organisationen, vilken har sitt ursprung i fyra (sedan 1965 tre st.) regionala inköpsförening- ar, uppträder på detaljhandelsplanet som en enhetlig frivillig kedja. ASK är egentligen namnet på en inköpsförening för fristående kolonialvarugrossister,
men har blivit ett begrepp för hela den sektor inom såväl detaljhandeln som partihandeln som har beröring med in- köpsbolaget. ASK-gruppens detaljhan— delsled består av två frivilliga kedjor. Dessutom har grossistföretagen inom ASK ett intimt samarbete med de de- taljister, vilka ej ingår i någon av de två ASK-kedjorna. Det bör även fram- hållas att grossister tillhöriga ASK—sek- torn har viss försäljning till ICA-de- taljister.
På marknaden uppträder vidare ett begränsat antal mångfilialföretag samt jordbrukskooperationen.
En beräkning av gruppbildningarnas omfattning och förväntade utveckling har företagits. Beräkningen, vilken ba- serar sig på uppgifter från de berörda företagen och organisationerna avseen- de deras faktiska och planerade försälj- ning, presenteras i tabellform nedan.
Tabell 8. Gruppbildninyens omfattning och utveckling inom dagligvaruhandeln1
Marknadsandel i procent
Butikskategori 1951 1964 1970 Konsumentkooperationcn ..... 29 29 34 Varuhuskedjorna Epa och Tempo ................... 1 6 10—11 Mångfilialbutiker ............ 3 5 Favör/Vivo (Friv. kedjor med anknytning till ASK) ....... 2 7 12— 14 ICA (Inköpsförening, sedan. 1962 även nationell frivillig. kedja) .................... 68 31 35 Jordbrukskooperationen ...... 4 2— 3 Övrig enskild dagligvaruhan-. del ....................... 20 12— 15 Totalt 100 % 100 % 110—117 %? Marknaden totalt 5,2 miljarder kr 11,6 miljarder kr 12,7 miljarder kr
1 Vid beskrivningen av gruppbildningen inom handeln gäller följande definitioner. Med enskild detaljhandel avses icke kooperativ sådan. Sektorn enskild detaljhandel grupperas i friståen- de detaljhandel, gruppansluten detaljhandel samt detaljhandel i mångfilialform. Till grup- pansluten detaljhandel hänföras företag eller butiker som är medlemmar i inköpsföreningar eller frivilliga kedjor. Med fristående enskild detaljhandel avses sådana företag som ej ingår i samverkansgrupper eller som enheteri mångfilialföretag. Beräkningen av marknadsfördelningen 1970 bygger på de olika företagens och gruppernas planerade försäljning 1970. Den totalplanering som görs resulterar enligt sammanställningen i en överdimensionering av kapaciteten med 10—17 procent, under förutsättning att mark- naden inte kommer att öka med mer än 10 procent, vilket är vad man räknar med i konsum-
Utvecklingen av gruppbildningen in- om dagligvaruhandeln är komplicerad genom att den sker i flera dimensioner, d. v. s. sträcker sig över flera led och inom dessa omfattar såväl volym och marknadsandel som graden av bindning inom grupperna. Det är svårt att i en tabell som berör ett enda led, detaljhan- deln, åskådliggöra utvecklingen. Tabel- len kräver, för att bli meningsfylld, vis- sa kommentarer.
Med utgångspunkt från tillgängligt material är det ogörligt att rekonstrue- ra en bild av marknadsuppdelningen mellan ICA-anslutna och övriga enskil- da dagligvaruhandlare år 1951. En bi- dragande orsak till detta torde vara den relativt svaga sektorisering som förelåg inom en stor del av enskild handel; en detaljist med anknytning till ett block kunde ofta företa betydande inköp från det andra blockets partihandelsorgani- sation. Vissa inköp över blockgränser— na förekommer alltjämt, men ökningen av köptroheten är uppenbar. En fastare anknytning till respektive blocks orga- nisation är vidare utmärkande för ut- vecklingen under 1960-talet.
Utvecklingen fram till 1964 har i öv- rigt medfört att varuhuskedjorna och mångfilialföretagen vunnit marknad på den övriga enskilda handelns bekost- nad.
Av de planer som föreligger inom de olika sektorerna och blocken kan en ut- veckling mot allt jämnare storleksför-
hållanden dem emellan väntas. ASK-sek- torn, till vilken kan hänföras all icke ICA-ansluten enskild handel (med un- dantag av varuhus och de flesta mång- filialföretag), har som mål att öka för- säljningen genom integrerade butiker, vilket gör att denna sektor framstår som mer enhetlig även i relationerna till konsument.1 De båda varuhuskedjorna planerar som av tabellen framgår att fortsätta sin expansion.
Den i tabellen angivna marknadsan- delen för kategorin övrig enskild de- taljhandel fram till år 1970 får betrak- tas som ytterst osäker. Denna kategori utgör en heterogen grupp bestående dels av stora självständiga enheter, dels av ett stort antal mycket små detaljis- ter vilka helt enkelt saknar möjligheter till gruppanslutning.
Beräkningen av marknadsuppdel- ningen omkring år 1970, vilken base- rats på företagens och organisationer- nas planer, är intressant främst ur den synpunkten, att den visar att den pla- nering som för närvarande sker leder till en betydande överkapacitet om in- te dagligvarumarknaden ökar mer än 10 procent fram till 1970. Av samman- ställningen framgår vidare att utveck- lingen väntas fortgå mot storleksmäs- sigt allt enhetligare grupper.
De olika blocken äger alltjämt en
1_' På partihandelsnivå är de tre blocken KF, ICA och ASK i stort sett jämstora mätt i omsättning.
Tabell 9. Olika butikskategoriers genomsnittsstorlek inom dagligvaruhandeln 1961
0 "tt . Omsättning
Butikskategori ml? lnmg Antal butiker per butik
"” J' "- 1 000 kr. ICA ....................... 3 580 7 950 450 Konsumentkoop ............. 3 323 4 147 801 ASK (endast friv. kedjor) ..... 903 1 495 604 Epa/Tempo ................. 721 124 5 814 Övriga mångfilialf ........... 369 168 2 196
olikartad strukturell uppbyggnad, vilket framgår av sannnanställningen i tabell 9 över butikernas genomsnittsstorlek.
Genom att de olika kategorierna har olika storlek på butikerna kan den slut- satsen dras, att arbetskrafts- och ytpro- duktiviteten varierar mellan grupperna. Jämförelsen av förhållandena inom oli— ka storlekskatcgorier inom dagligvaru- handeln har visat att butiker i t. ex. två- miljonklassen har en dubbelt så hög ar- betskraftsproduktivitet (: omsättning per sysselsatt) som en halvmiljonbu- tik, medan en mångmiljonbutik har upp till tre gånger så hög produktivitet. Un— gefär samma skillnader mellan olika storleksgrupper föreligger beträffande ytproduktiviteten (: omsättning per 1112 säljyta).
Prissättningens centralisering
Ett närmare studium av prissättningen inom dagligvaruhandeln visar att den- na skcr från ett fåtal centrala ställen.
För i stort sett hela den enskilda sek- torn, med undantag av flertalet mång— filialföretag, handhas riktprissättning- en av distriktsorganisationerna inom Sveriges Livsmedelshandlareförbund. Dessa utger riktprislistor till sina med— lemmar. För vissa varor utfärdas dubbla
riktpriser, varav det lägre priset är ett s. k. konkurrenspris avsett för områ— den, där t. ex. KF eller mångfilialföre- tag har avvikande lägre priser. Det fanns år 1965 25 distriktsorganisationer eller länsförbund som utgav riktprislistor. Dessa listor beräknades utgå till hand- lare som totalt hade ca 60 procent av branschens hela försäljning. Även om varje länsförbund utger sin egen rikt- prislista, kan antas att någon form av samarbete sker med hänsyn till att lis- torna visar en så påfallande överens- stämmelse.
Riktprisets betydelse, d. v. s. dess om— fattning och följsamhet, har av SPK stu- derats i olika omgångar. En brett upp- lagd undersökning från 1962 utvisade, att riksprissättningen upptog ungefär 78 procent i enskilda butiker och 72 pro- cent i den konsumentkooperativa av de undersökta varorna, vilka var så sammansatta att de skulle representera en modern all—livsbutik.l SPK:s lokala undersökningar från 1965 antyder att andelen riktprissatta varor tenderat att öka, även om ökningen inte kunnat pre- ciseras siffermässigt.
Riktprisföljsamheten inom den en— skilda sektorn uppgick enligt 1962 års undersökning till 75 procent av varn- värdet medan ca 7 procent bestod av
1 PKF 1964: 6 s. 37 ff.
Tabell 10: Beräkning av prissättningen? centralisering inom dagligvaruhandeln 1964
Riktprisets Rikt risets Andel av _ cl. centrala p . _ omsättn. Marknads— . .. el. centrala Antal . _ _ . prissatta. . totalt som _ But1kskategor1 andel andel av prisets central- besluts- O! " ' , . ( fo totalomsättn. foljsa/mhet prissättes enhetu O (% ”) (%) Konsumentkoopera— tion ............... 29 72 90 18 32 _ Mångfilialföretagen . . 9 100 100 9 7 Övrig enskild detalj- handel jämte jord— brukskoop. ........ 62 78 75 36 25 100 —— —— 63 64
överskridanden och 20 procent av un- derskridanden.
Inom KF-sektorn sker priskalkyle- ringen på lagercentralnivå. År 1964 uppgick antalet lagercentraler till 32. Varje lagercentral förser sina kunder — konsumtionsföreningarna — med riktprislistor. Även KF:s riktprislistor innehåller stundom dubbla priser, or- dinarie priser och konkurrenspriser. Inom de 32 lagercentralerna sätts pri— serna för närmare 30 procent av totala livsmedelshandeln. I SPK:s utredning från 1962 studerades även följsamheten till de kooperativa lagercentralernas prislistor. Man konstaterade därvid att prisföljsamheten var högre än inom den enskilda sektorn, förmodligen omkring 90 procent.
Inom mångfilialföretagen sker pris- kalkyleringen centralt. Man har därvid i regel inte tillgång till de lokala rikt— prislistorna, men säger sig i stort vara informerad om konkurrenternas priser och prissättning. Avvikelser från det centrala priset tillåts, men i regel först efter huvudkontorets medgivande. Där- vid kan de medgivna avvikelserna från det centrala priset anses vara en mot- svarighet till riktprislistornas konkur- renspriser.
Ovan redovisat material med uppgif- ter om riktprisföljsamheten har tilläm- pats på 1964 års marknadssituation i beräkningen i tabell 10 i syfte att ge en ungefärlig bild av prissättningens cen- tralisering.
Av sammanställningen framgår att över 60 procent av i dagligvaruhandeln sålda varor prissätts centralt. Genom den decentralisering av prislistutgiv- ningen som föreligger såväl inom den enskilda som den kooperativa sektorn framkommer möjligheter till lokala skillnader i priserna, även om en och samma organisation ytterst står bakom prissättningen.
Det har i debatten om konkurrensen inom dagligvaruhandeln hävdats, att denna sker i form av blockkonkurrens. Till detta kan fogas att beträffande pri- set är konkurrensen i stort sett begrän- sad till kooperationen kontra enskild handel. Hela den enskilda sektorn — med undantag av mångfilialbutiker och varuhuskedjor, vilka är koncentrerade till de stora tätortsmarknaderna —— har alltjämt en gemensam riktprissättning, även om det inom sektorn föreligger en uppdelning på olika block, som be- träffande övriga konkurrensmedel ef- tersträvar en differentiering genom t. ex. annonsering och punktprissätt— ning,1 och i vissa fall egna märkesva— ror.
Reklamkonkurrens och punktprissättning
Det är först under 1960—talet som dag- ligvaruhandeln börjat använda annon- sering och punktprissättning kontinuer— ligt i marknadsföringen. På detta om- råde konkurrerar som nämnts även fö- retagsgrupper som i övrigt följer en ge- mensam riktprislista. De 5. k. vecko- annonserna baseras på ett begränsat an- tal kampanjvaror. Dessa har i allmänhet ett lägre pris under veckan. SPK har under 1965 studerat veckoannonsering— en och funnit att märkesvarornas pris- nedsättning i regel betalas av fabrikan— terna, medan prisnedsättningen på färskvarorna går ut över butikernas pris—marginal. Prisnedsättningen på de produkter, på vilka veckoannonserna baseras, skulle enligt SPK:s undersök- ningar påverka den genomsnittliga prisnivån i ytterst ringa utsträckning. 1 Punktprissättning innebär att ett begränsat
antal produkter i sortimentet åsätts ett redu- cerat pris. Dessa prisreduktioner gäller i re- gel endast av kortare tid för respektive pro- dukL
Inom handeln har man emellertid räk— nat fram att punktprissättningen sänker prismarginalcn med ca en procentenhet genom att konsumenterna i stor ut- sträckning koncentrerar inköpen till veckans kampanjvaror.
Prisnivåer och prisnivåditferenser
SPK har i en serie undersökningar stu— derat konsumentprisnivån och olikhe- ter i denna mellan olika ägarkategorier dagligvaruhandeln.1 En genom- gång av de undersökningar som gjorts fr. o. m. 1960 har företagits i syfte att studera prisdifferensutvecklingen.
Två av undersökningarna, en från 1960 och en annan från 1961, är riks— omfattande, medan den övriga under- sökningsverksamheten skett i form av lokala undersökningar.
De båda riksomfattande undersök- ningarna visar en så långt jämförelsen är möjlig likartad prissituation med yt- terst små avvikelser mellan olika bu- tikskategoriers prisnivåer. Differenser- ua var för landet som helhet utom Stockholm maximalt 2 procent i var- dera undersökningen, medan skillna- derna i Stockholm uppgick till 4—5 procent.
Det är möjligt att en sammanslagning av olika lokala marknader har dolt eventuella prisdifferenser. De lokala undersökningarna fram t. o. m. 1963 visar emellertid också ytterst små dif— ferenser. Ett förhållande som återkom- meri dessa är att de prisnivåskillnader som förekommer mellan KF, ICA, Vivo (ASK-anknytning) och övrig enskild handel uppgår till 1—2 procent, medan Epa och Tempo på vissa platser ligger ett par procent under genomsnittsnivån.
Den första lokala undersökning som uppvisar större prisdifferenser är Upp— sala—undersökningen från år 1964. Där uppträder en prisnivådifferens på 6 inom
procentenheter mellan billigaste och dyraste företag (block). De hittills re- dovisade lokala undersökningar som fö- retagits under 1965 visar en ännu större prisdifferens enligt följande:
Nettopriser Butikspriser
Umeå ........ 7 % 9 % Västerås ..... 11 % 12 % Örebro ....... 9 % 11 % Stockholm . .. 12 % 10 %
Anm.: Med nettopris avses priser där återbä- ringen frånräknats. I butikspriserna ingår återbäring.
1965 års lokala prisundersökningar inom SPK ger sammanfattningsvis föl- jande resultat. Man finner fortfarande i princip små eller inga prisnivådiffe- renser på resp. lokala marknader mel- lan KF:s vanliga butiker, ICA, Vivo och gruppen övrig enskild handel. De mer betydande skillnader mellan högsta och lägsta veckoköpspris som kan no- teras härrör från ett fåtal butiker med en från de övriga avvikande struktur. Bland dessa märks främst KF:s stor— marknader eller rabattvaruhus med en prisnivå på 7—10 procentenheter un- der genomsnittsnivån, vidare några en- staka »fribytare» inom enskild handel. Även varuhuskedjorna har i vissa stä- der underskridit den genomsnittliga prisnivån i större utsträckning än tidi- gare. Underskridanden med upp till 4 procentenheter har påträffats.
Marginaler och lönsamhet
Prismarginalen för butiker och företag inom dagligvaruhandeln varierar inom gränserna 10—23 procent. Prismargina- len bestäms dels av de inköpspriser som erhålls, dels av de försäljningspriser som sätts. Vidare påverkas marginalen av sortimentsinriktningen, eftersom
1 Undersökningarna har letts av byrådirektör Elise Ringborg—Walldeck och har publicerats i PKF.
man inom branschen tillämpar ytterst varierande marginaler för olika varu- grupper.
En jämförelse har företagits av mar- ginaler, kostnader och lönsamhet hos grupper av företag inom kooperatio- nen, mångfilialsektorn och den enskil- da fristående handeln. Därvid har i korthet framgått följande.
Små butiker visar en lägre marginal och samtidigt lägre bokföringsmässiga kostnader än storföretagen. Om emel- lertid vissa prestationer åsätts mark- nadspris (föreståndarlön till ägaren, lön till familjemedlemmar, marknads— pris på lokalerna etc.) uppstår för des- sa mindre butiker ofta en »negativ vinst». Bland större välskötta butiker med en omsättning av 2—3 milj. kr. förefaller dock lönsamheten god. Det finns exempel på att sådana butiker kan ge en företagarlön på 50—75 000 kr. per år och därutöver en företagsvinst på 2—3 procent av omsättningen.
Även inom kooperationen visar buti- kernas lönsamhet ett starkt beroende av omsättningens storlek. De kooperativa butiker som är 1964 låg under en milj. kr. i årsomsättning visade som regel förlust. Över denna storleksgräns gav butikerna en vinst som ökade med stor- leken på omsättningen.
Inom mångfilialsektorn varierade för- hållandena mellan varuhuskedjorna och övriga företag. Bland de senare låg den bokföringsmässiga nettovinsten är 1964 något över 2 procent. Varuhuskedjor- nas livsmedelsavdelningar hade en pris- marginal, som låg klart under övriga större mångfilialföretags.
Vidare framgick att varuhuskedjorna, enligt de beräkningar som gjorts, arbe- tade med lägre kostnader än övrig de- taljhandel, varigenom avvikande högre nettovinst uppnåddes. En minskning av prismarginalen skedde emellertid under 1964, vilket resulterade i en minskad
nettovinst trots att kostnadsminskning- ar samtidigt genomfördes.
Leverantörsledets inflytande
Den utveckling mot ökad integration och samverkan som varit påfallande under 1960-talet har medfört att be— slutsfattandet för allt fler frågor flyttats över från detaljhandels- till partihan- delsnivå och i vissa fall till den centra- la instansen inom respektive organisa- tion.
Principerna för sortimentsuppbygg- naden handläggs centralt i allt större utsträckning. Även inköpsförhandlingar med leverantörerna sker för allt fler produkter centralt. Principerna för marknadsföringen utformas likaså cen- tralt, och så sker även beträffande ny— etablering och finansiering. Verkstäl- ligheten däremot sker i regel på regio- nal nivå med utgångspunkt från lager- eller inköpscentralerna.
Den vertikala integration och hårda centralisering som föreligger inom dag- ligvaruhandeln öppnar nya vägar för konkurrensen med direkta konsekven- ser för strukturen i samtliga led.
Genom »inköpseffektivitet» ökas kon- kurrenskraften snabbt och påtagligt. Det är därför naturligt att centralise— ringen i första hand inriktats på in- köpssidan och att en allt större del av inköpen kommer att slussas över den egna sektorns partihandelsled. Närmare hälften (45 procent) av detaljhandelns omsättning passerade redan 1964 KF:s, ICA:s och ASK-sektorns partihandels— led. Denna andel väntas öka ytterligare, samtidigt som inköpen inom respekti- ve bloek i allt större utsträckning cen- traliseras.
Genom att det föreligger integration mellan detaljhandel och partihandel (i vissa fall utan formell form) utspelas konkurrensen mellan blocken på flera
plan. lnköpsplanet har redan behand- lats, likaså prisets betydelse. De akti- viteter som i övrigt bedrivs i syfte att stärka det egna blockets position gäller främst nyetablering och strukturratio- nalisering. Kampen om butikslägena i nya bostadsområden är hård, vilket är naturligt eftersom en ny storbutik ger lager- eller inköpscentralen en säker avsättning och samtidigt en ökad mark- nadsandel. Det ligger vidare i varje blocks intresse att uppnå en så ekono- misk struktur som möjligt på butiks- nätet. Nedläggningen av butiker med dålig lönsamhet utan ersättning av nya enheter minskar emellertid respektive blocks marknadsandel. Strukturratio- naliseringen får därför genomföras dels i beaktande av det långsiktiga målet vad gäller ekonomisk struktur, dels med hänsyn till kraven på omedelbar avsätt- ning och marknadsandel. Man får med andra ord samma styrningseffekt som inom ett mångfilialföretag; varje detalj- handelsenhets fortsatta existens be- stäms inte enbart av prisnivån och bu- tikens kostnader, utan även av leveran- törens resurser och av det bidrag den »olönsamma» butiken lämnar till dennes fasta kostnader. Även andra leveran- törsmotiv såsom önskad marknadsan— del eller liknande påverkar sannolikt förhållandena.
I det föregående har integrationens och koncentrationcns inverkan på kon- kurrensen och på strukturutvecklingen inom detaljhandeln behandlats. Den höggradiga koncentration som före- ligger inom dagligvaruhandeln torde emellertid inverka också på tillverk- ningsledets utveckling. Även om denna fråga inte faller inom ramen för före— liggande studie bör dock problemets existens understrykas. Frågans vidd framgår av att de fabrikanter som har sin distribution lagd över grossist i vissa fall har sin avsättning till 90 pro-
cent lagd i händerna på tre beslutsen- heter. Koncentrationen av besluten om sortimentsuppbyggnaden inom handeln torde komma att inverka på fabrikant- ledets möjligheter att introducera nya produkter och samtidigt på möjligheter- na till marknadsinträde. Med hänsyn bl. a. till dessa faktorer är det natur— ligt om koncentrationstendenserna in- om handeln leder till motsvarande ten- denser inom produktionen.
Handeln med färg-, parfymeri- och sjuk- vårdsartiklar
Marknadens storlek och utveckling
Den totala omsättningen för den de] av handeln som specialiserat sig på kemisk-tekniska artiklar sådana som färger, rengörings- och hygienartiklar, kosmetika och sjukvårdsartiklar upp- gick till ca 560 milj. kr. år 19631. Av denna omsättning föll större delen, ca 460 milj. kr., på den s. k. färghandeln, medan den specialiserade parfymhan- deln och sjukvårdsaffärerna beräkna- des omsätta ca 100 milj. kr. tillsam- mans.
Av färghandelns försäljning sker en viss del till hantverkare. Vidare funge- rar större affärer som återförsäljare till mindre butiker. Denna partihan— delsförsäljning beräknades år 1963 upp— gå till 60 milj. kr. av totala omsätt- ningen av 460 milj. kr.
De varuområden som färghandeln och även parfymhandeln och sjuk- vårdaffärerna inriktar sitt sortiment på hör till de expansiva. Framlagda prog- noser visar t. ex. att toalett- och skön— hetsmedlen kommer att ta en fortsatt ökad andel av konsumtionen. Själv- verksamhet i form av reparationer och hobbyaktiviteter väntas vidare öka ef-
1 Uppgiften hämtad ur 1963 års handelsräk- ning.
terfrågan på material och tillbehör. Ur efterfrågesynpunkt har således färg- och parfymeribranschen goda möjlig- heter att expandera. Eftersom denna bransch i osedvanligt stor utsträckning delar sitt sortiment med andra bran— scher och distributionsformer blir ut- vecklingen emellertid i mycket hög grad beroende av konkurrensen på marknaden i övrigt.
Butiksnätets utveckling
Butiksantalet inom branschen som hel- het förefaller ha varit i stort sett oför- ändrat sedan början av 1950-talet. En— ligt 1951 års företagsräkning fanns det 2.340 försäljningsställen, medan senaste handelsräkningen redovisade 2.330 en- heter för år 1963.
Inom färghandeln enbart låg butiks- antalet vid ca 1.700 år 1963. Ungefär samma antal beräknar Sveriges Färg- handlares Riksförbund att det fanns år 1965. Några större antalsmässiga för- ändringar skulle således inte heller ha inträffat efter år 1963. En viss butiks- nedläggelse har dock förekommit i stor- stadsområdena, där nedläggelserna skett främst i samband med att äldre bostadsområden sanerats. Samtidigt har även nyetableringen skett, framför allt i nya bostadsområden. Antalet nyetable- ringar har av branschföreningen upp- skattats till 10—15 per år.
Strukturellt karaktäriseras färghan— deln av en relativt ringa gruppbildning. Några mångfilialföretag förekommer in- te på marknaden med undantag av vis- sa fabrikantbutiker. Av dessa är en del öppet redovisade, medan andra drivs under tidigare ägarens firmanamn. To- talt räknar man med att antalet leve- rantörsbutiker uppgår till ett 75-tal. De- ras marknadsandel beräknades år 1965 ligga vid 10 procent. Den kedjebild- ning som i övrigt förekommer består
av mindre företag med ett fåtal buti- ker.
Den samverkan i inköp som bedrivs inom branschen sker främst genom AB Färgsam, som år 1965 hade 120 med- lemmar, bland vilka även en av de stora fabrikantkedjorna ingår. Antalet samverkande butiker har av Färgsams ledning beräknats till 250—300. De ge- mensamma inköpen uppgick 1965 till ca 15 milj. kr. i detaljhandelspris vilket motsvarar ca 3 procent av branschens hela omsättningt. Medlemmars totala detaljhandelsomsättning låg under sam- ma tid vid ca 100 milj. kr. De samver- kande företagen kan därmed beräknas ha haft en marknadsandel av ca 20 pro- cent.
På de delmarknader som bildas av den specialiserade parfymhandeln och av sjukvårdsaffärerna är de struk- turella förhållandena något annorlunda.
Parfymhandeln med inriktning på mer exklusiva parfym-, kosmetika- och toalettartiklar samt bijouterier hade år 1963 en omsättning i storleksordningen 50 milj. kr. fördelad på ungefär 300 butiker. Detta innebär att genomsnitts- affärcn hade ca 170.000 kr. i årsomsätt— ning.
Inom parfymhandeln finns två mång- filialföretag med drygt ett 30-tal buti- ker och en marknadsandel på unge- fär 10 procent.
Inom sektorn sjukvårdsaffärer fanns år 1963 likaså ett 300-tal butiker med en omsättning av i runda tal 50 milj. kr. Två mångfilialföretag hade samman— lagt ca 130 butiker. Deras andel av denna sektors försäljning uppgick till drygt 30 procent.
Inom båda dessa delbranscher går ut-
1 Branschens omsättning har av branschföre- ningen beräknats till 550 milj. kr. 1965. Däri ingår emellertid en viss del partiförsäljning som lågt räknat bör uppgår till 60 milj. kr. Detaljförsäljningen skulle därmed uppgått till ca 490 milj. kr.
vecklingen mot allt hårdare specialise- ring och samtidigt en lokalisering till större centralorter och citylägen. Dessa butikers tidigare funktion som närhets- butiker med ett brett sortiment av dag- ligvaror minskar alltmer i betydelse.
Konkurrerande detaljhandelsformer
Branschen som helhet har ett mycket brett sortiment. Enbart inom färghan— deln arbetar man med ca 20 000 artik- lar. Gruppbildningen inom färghan- deln har såsom framhållits relativt li- ten betydelse, men konkurrensen från andra distributionskanaler förefaller vara desto mer omfattande genom den vida sortimentsspridning som förelig— ger. För att kunna ge en bild av bran- schens konkurrensförhållanden skall i korthet sortimentsinriktningen beskri— vas.
Den traditionella färghandelns sorti- ment bygger på tre avdelningar; en färgavdelning, en avdelning för kemisk- tekniska artiklar och en för hushålls— artiklar. Avdelningen för färg och mål- ningsartiklar är den ursprungliga och den som är lättast att särskilja. Genom- snittsbutiken beräknas ha ungefär 40 procent av omsättningen inom denna avdelning, till vilken man även hänför tapetförsäljningen.
Kemisk-tekniska avdelningen, vilken även den upptar ungefär 40 procent av totalomsättningen, består till större de- len av kosmetiska preparat (ca 20 pro- cent av totalomsättningen), vidare tek- niska hushållsvaror, d. v. s. rengörings- medel etc. och slutligen kemikalier och oljor.
Hushållsavdelningen, vilken omfattar ca 20 procent av omsättningen, upptar främst plast— och pappersartiklar för olika användningsområden. Större de- len av vävplasten distribueras exempel- vis genom färghandeln.
Branschens konkurrenssituation va- rierar för de olika avdelningarna och för olika tätortstyper. Inom varugrup— pen färger och oljor har konkurrensen varit ringa. Det har emellertid under 1960-talet vuxit upp ett antal »källarbu- tiker» och fabriksbutiker som framför allt inriktat sig på försäljning till bland annat hantverkare. Dessa företag utgör lågpriskanaler i färg och beräknas ha uppnått en marknadsandel av 10—15 procent inom produktområdet.
Färghandelns kemisk-tekniska avdel- ningar har ofta ett omfattande kosme— tikasortiment, och på orter där den mer specialiserade parfymhandeln saknas utgör färghandeln en ersättare.
Inom varugrupperna kosmetika och kemisk-tekniska hushållsvaror hade färghandeln år 1963 en försäljning som beräknades uppgå till 150 milj. kr. Mot- svarande varor sålda genom varuhusen uppgick till ca 230 milj. kr. Dagligvaru- handelns försäljning av icke-livsmedel, vilken uppgick till ca en miljard kro- nor år 1963, omfattar till övervägande de] tekniska hushållsvaror och hygien- artiklar. Om man antar att 60 procent av hela denna sektor utgjordes av de artiklar som här diskuteras, skulle dag- ligvaruhandelns försäljning av varor som konkurrerar med färghandeln ha upp- gått till ca 600 milj. kr. Beräkningen an- tyder, även om den är baserad på grova tal, att dagligvaruhandeln och varuhu- sen fått en större betydelse för distribu- tionen av kosmetika och kemisk-teknis- ka hushållsartiklar än färghandeln.
Prissättning och prispolitik
Prissättningen inom färg- och parfyme- rihandeln styrs i stor utsträckning cen- tralt. Enligt en beräkning av de hori- sontella riktprisernas betydelse gjord inom branschföreningen omfattade de riktprissatta varornas värde ca 75 pro—
cent av färghandelns och parfymerihan- delns omsättning.
De produkter som ej prissätts centralt är främst plastartiklar och sådana pro- dukter som allmänt ingår i varuhusked- jornas sortiment.
Riktpriserna sätts av en riktpriskom- mitté, som består av detaljhandels- och partihandelsrepresentanter. Vid fram- räkningen av riktpriserna utgår man ifrån de inköpspriser som en stor eller medelstor butik får erlägga. På dessa inköpspriser görs procentuella påslag. Ett 10-tal olika sådana används, vilka ligger mellan 15 och 50 procent. Avgö- rande för vilken procentsats som till- låmpas på en produkt eller ett produkt— område uppges vara dels konkurrensen från andra distributionskanaler, dels produktens kostnader och omsättnings- hastighet. Man har inom branschen dels en speciell storstockholmslista, dels en riktprislista för övriga landet. Den för— ra har något lägre priser, vilket uppges bero främst på lägre inköpspriser i stor- stadsregionen.
Enligt en undersökning från år 1961 var den genomsnittliga prismarginalen inom färghandeln ca 29 procent.1 En jämförelse med en motsvarande under- sökning från år 1953 visar en prismar— ginalhöjning med ca 5 procentenheter. Av samma undersökning framgår att lönsamheten hos de studerade företa— gen är relativt god, trots att det rör sig om genomsnittligt mycket små butiker. Motsvarande studier från andra bran- scher har visat generellt sämre lön- samhetsresultat.
Leverantörernas inflytande
Inom färgsektorn finns ett fåtal stora leverantörer, vilka fungerar både som producenter och grossister. Dessa torde ha ett betydande inflytande över han-' deln. Det förekommer såsom tidigare
nämnts ett visst antal leverantörsbntiker. Vidare knyter leverantörerna till sig de- taljister för ensamförsäljning av de eg- na produkterna genom borgensåtagan- den och omfattande kreditgivning. Be- träffande försäljningen av färger. oljor och målningstillbehör har färghandeln fram till början av 1960-talet stått utan konkurrens från andra distributionska- naler. Detta kombinerat med selektivi- tet i försäljningen av olika fabrikat fö- refaller ha resulterat i relativt höga marginaler för den aktuella produkt- gruppen, vilket i sin tur kan ha bidra- git till att färghandeln kunnat fortleva i den omfattning som skett. Selektivite- ten och leverantörsberoendet kan antas ha åstadkommit även en mer direkt styrning av färghandelns strukturella utveckling. Med hänsyn till konkurren- sen mellan färgleverantörerna kan det för resp. enhet vara företagsekono- miskt riktigt att stödja även svaga åter- försäljare. En nedläggning av en åter— försäljares verksamhet innebär för- säljningsbortfall och ökad marknadsan- del för konkurrentföretagen. Selektiv försäljning kombinerad med leveran- törsberoende kan därigenom medföra att det i vissa fall blir fler och mindre återförsäljare än under andra förhål- landen. Det förefaller som om denna effekt skulle gjort sig gällande inom färghandeln.
Även beträffande färgsortimentet har färghandeln börjat möta konkurrens från andra detaljhandelsformer. Upp- komsten av lågpriskanaler i form av »källarbutiker» har redan nämnts. Ge— nom den tekniska utveckling produk- terna genomgår minskar kravet på råd- givning vid försäljningen, vilket ger för- utsättningar för en spridning av försälj- ningen till andra butiker och distribu-
1 Detaljhandelns Utredningsinstitut: Intäkts- och kostnadsundersökning för färghandeln 1961, P 403. Stencil.
tionsformer med en från färghandeln i vissa fall avvikande prispolitik.
Handeln med textil— och beklädnadsvaror
Marknadens storlek och utveckling
Detaljhandelns försäljning av vad som helt allmänt benämns textila varor be- räknas bestå till över två tredjedelar av konfektions- och ekiperingsartiklar. Den resterande tredjedelen omfattar hemtextilier av olika slag, gardiner, bäddutrustning etc. Vidare ingår meter- varor, Sybehör, garner och liknande.
Enligt en beräkning som företagits inom koncentrationsutredningen upp- gick detaljhandelsmarknaden för tex- til- och beklädnadsvaror till totalt ca 5 miljarder kr.1 år 1964. Utvecklingen på beklädnadsområdet har under senare år präglats av tillkomsten av en mängd nya material, vilka får antas ha stimu- lerat efterfrågan. Samtidigt har de rela- tiva priserna på beklädnadsvaror sjun- kit, vilket gjort att konsumtionen mätt i löpande priser visat relativt små ök- ningar. Dessa har under de senaste åren legat i storleksordningen 6 procent. De prognoser för konsmntionsutvecklingen mellan 1966 och 1970 som IUI uppgjort räknar med en årlig volymökning kring 4 procent och en minskning av de re- lativa priserna med totalt ca 4 procent för hela sexårsperioden.
Vid bedömningen av marknadsutveck- lingen på detaljhandelsnivå bör hänsyn tas till de speciella förhållanden som råder på motsvarande industrimarknad. Den inhemska konfektionsindustrin, som alltjämt kan sägas omfatta smådrift jäm- fört med de flesta andra industrimark- nader, har upplevt en kris med om- fattande företagsnedläggelser. Denna ar- betskraftskrävande bransch har mött ökad konkurrens från utpräglade låg- löneländer genom en alltmer omfattan—
de import. Detta förefaller ha bidragit till att den relativa prisnivån sjunkit och att hemmaindustrin därigenom fått svårigheter. Även den omständigheten att det uppstått omfattande storföretags- bildningar inom detaljhandeln torde ha bidragit till en pressning av leverantörs- priserna.
Detaljhandelns utveckling
En sammanställning har företagits av olika detaljhandelskategoriers betydelse inom distributionen av textil- och be- klädnadsvaror. Beräkningen som avser 1964 års förhållanden bygger på den se- naste handelsräkningens resultat, kom- pletterad med enkäter över storföreta— gens förhållanden. Den fördelning som gällde år 1960 baserade sig på en tidi- gare beräkning."2 Resultaten redovisas i tabell 11.
Den mest framträdande förändringen i omsättningsfördelningen mellan åren 1960 och 1964 är den minskade bety- delse som den enskilda icke gruppan- slutna handeln synes ha fått.
De detaljhandelskategorier som ex- panderat mest är enligt tabellen mång- filialföretagen, som under fyraårsperio- den 1960—1964 ökade sin andel från 3 till 7 procent, och de privata kedjevaru- husen, som ökade sin marknadsandel från 9 till 14 procent. En uppföljning av mångfilialföretagens utveckling har vi- sat att ökningen ej är att hänföra till uppkomsten av nya företag utan sam— manhänger med att existerande företag
1 Beräkningen bygger på en summering av olika detaljhandelskategoriers omsättning. En jämförelse har företagits mellan denna beräkning och IUI:s beräkning av den totala privata konsumtionen. IUIzs resultat har därvid minskats med 150 milj. kr. för skräd- deriarbeten. Såsom av tabell 11, sid. 232 framgår har en relativt god överensstämmel- se erhållits mellan de båda beräkningarna. * S. Wikström: Vad händeri svensk detaljhan- del. En studie av tolv branchers utveckling. Stockholm 1962. Stencil.
Tabell 11. Olika detaljhandelsgruppers be- tydelse inom distributionen av textil- och
beklädnadsvaror Marknadsandel, Detaljhandelskategori Procent 1960 1964
Enskilda fristående bu-
tiker ............... 60 30 Enskilda butiker, med-
lemmar i inköpsföre- ningar ............. 8 24 Mångfilialbutiker ...... 3 7 Privata kedj evaru hus
(Epa, Tempo) ....... 9 14 Konsumentkooperativa
butiker och varuhus. . 10 11 Postorderhandeln ...... 3 6 Dagligvaruhandeln. . . . 2 2 Möbelhandeln ......... 3 4 Övriga varuhus (NK,
Ferd. Lundqvist etc.) 2 2
Totalt 100 100
Totalt lokaliserad om—
sättning ............ 3,5 milj. 4,6 milj. Totala privata konsum-
tionen (enl. IUI) ..... 3,5 milj. 4,9 milj. Differens ............. 0,1 milj. 0,3 milj.
ökat i omsättning. Den största ökningen inträffade under de två senaste åren. Samverkan i form av frivilligkedjor har alltjämt liten betydelse inom bran- schen när det gäller utåtriktade åtgär- der. Däremot har samarbetet resulterat i ett antal gruppbildningar kring ge— mensamma inköpsföreningar. En enkät bland de tio största inköpsgrupperna visade att deras sammanlagda inköp för år 1964 uppgick till drygt 160 milj. kr. och att antalet medlemsföretag var ca 500. Någon uppgift om hur stor del av medlemmarnas totala inköp som sker kollektivt finns ej, men initierade per- soner inom branschen uppskattar ande- len till ca 25 procent. Man kan därmed anta att de samverkande företagen en- bart inom de större inköpsföreningarna år 1964 hade en marknadsandel av ca 24 procent. Ytterligare beräkningar vi- sar att det framför allt är de större fö-
retagen som är medlemmar. Av uppgif- ter om antalet medlemmar och deras totalinköp framgår att inköpen per med- lem uppgick till 320 000 kr., vilket inne- bär en totalomsättning i detaljhandels- pris av ca 2,2 milj. kr. Vissa medlem- mar har emellertid flera butiker, vilket förklarar den mycket höga genomsnitts- omsättningen.
Genom inköpssamverkan beräknas medlemmarna få 10—15 procent lägre inköpspriser än vid direktköp. De lägre priserna förklaras av inköpsföreningar— na bero på att de tidiga och koncentre- rade order som inköpsföreningarna ger möjliggör särskilt fördelaktiga produk— tionsförhållanden.
De olika detaljhandelskategorierna har en olikartad butiksstruktur, vilket delvis ger en förklaring till de förskjut- ningar i marknadsandelar som ägt rum. Totala antalet fackhandelsbutiker,d.v.s. sådana med huvudsaklig inriktning på textil och beklädnad, var enligt 1963 års handelsräkning ca 9 000. En jämförelse med den senaste företagsräkningens uppgifter antyder, att antalet butiker minskat med ca 2 000 mellan åren 1951 och 1963. Branschsakkunniga anser att bortfallet av butiker varit stort under 1960-talets första år, då kulmen i bran- schens butiksnedläggelscr nåddes. Av tillgängliga siffror att döma är dock den genomsnittliga faekhandelsbutiken alltjämt mycket liten. Antalet enskilda specialiserade icke mångfilialbutiker beräknades år 1964 uppgå till ca 8 5001 med en total omsättning av ca 2,5 mil- jarder kr., vilket ger en genomsnitts- storlek på butikerna understigande 300 000 kr. Som jämförelse kan nämnas
1 Utgångspunkt för beräkningen har varit de ca 9 000 butiker som fanns 1963. Antalet har minskats dels med de drygt 200 butiksenhe— ter som ingår i mångfilialföretag, dels med ett uppskattat butiksbortfall inom enskilda sektorn mellan 1963 och 1964 i storleksord- ningen 200 butiker.
att mångfilialbutikerna vid samma tid— punkt hade en genomsnittsomsättning av drygt 1 milj. kr.
De båda varuhuskedjorna Epa och Tempo med tillsammans något över 150 varuhus beräknades år 1964 ha en mark— nadsandel av ca 14 procent. Den ökade marknadsandelen beror delvis på att nya varuhusenheter etablerats men även på ökad försäljning i de gamla enheter- na. Varuhuskedjorna har expanderat främst beträffande ekiperingsartiklar, hemtextilier och barnkonfektion. Ut- vecklingen synes dock gå mot en ökning även av försäljningen av vuxenkonfek- tion. Med hänsyn till den kapacitets- utvidgning varuhuskedjorna genomför och de omsättningsprognoser företagen arbetar med förefaller en fortsatt relativ ökning vara att vänta.
Inom den kooperativa sektorn är det främst varuhusen som är av betydelse för textil- och beklädnadsförsäljningen. Kooperationen har trots sin utbyggnad av varuhusorganisationen visat en blyg- sam ökning av sin marknadsandel. För— hållandet anses främst bero på att man misslyckats med försäljningen av de eg- na märken som man investerat i. Med hänsyn till denna sektors konkurrens- kraft i övrigt borde fortsatta ansträng- ningar och mer framgångsrika resultat dock kunna väntas.
Trots urbanisering och ökad levnads- standard förefaller postorderhandeln beträffande textil och konfektion att ex- pandera. Dess marknadsandel, som 1964 var ca 6 procent, uppgick enligt en tidi— gare beräkning till ca 3 procent år 1960. En viss del av ökningen kan dock tän- kas vara skenbar genom att omsättning- en 1960 underskattades. Även om hän- syn tas till detta, kan en reell ökning förmodas ha skett.
Prissättning och prispolitik
Branschens pris- och marginalförhål- landen har vid flera tillfällen varit fö- remål för undersökning genom SPK. Man har därvid även gått in på omfatt- ningen av de vertikala riktpriserna och riktprisföljsamheten.1 Mångfilialföreta- gens marginaler och kostnader har be— lysts i en särskild studie genomförd in- om koncentrationsutredningen. Materia- let ger en relativt god bild av bran- schens förhållanden i dessa avseenden.
Vertikala riktpriser, d. v. s. av leve- rantören rekommenderade detaljhan— delspriser, förefaller numera ha en ringa omfattning och betydelse. I den studie som SPK genomförde hösten 1964 hade vertikalt riktprissatta varor en värdemässig andel av drygt 3 pro- cent av det undersökta sortimentet. Som jämförelse kan nämnas att en motsva— rande undersökning för år 1962 visade en riktprissättning på närmare 10 pro- cent. En klar minskning har således skett.
De båda senaste SPK-undersökningar- na ger en intressant inblick i olika bu- tiks- och ägarkategoriers prissättning. För ett antal olika plaggtyper har in- köpspriser och prismarginaler stude- rats. Jämförelsetal i form av index har sedan utarbetats. Den genomsnittliga kalkyler—ade prismarginalen för de i un- dersökningen ingående konfektions- och ekiperingsartiklarna var år 1964 39 pro- cent.? På herrkonfektion var prismargi- nalen genomsnittlig och på damkonfek-
1 De två senaste undersökningarna som här åberopas är: 1. B. Jägeberg—B. Nyberg: Textila beklädnadshandelns struktur och prissättning. SPK II: 36/1962. 2. B. Jäge— bcrg, B. Nyberg, O. Frisk: Struktur och pris- sättning i textilbeklädnadshandel, en under- sökning i landets residensstäder. SPK II: 24/1964. De varuslag som ingår i undersökningen har beräknats svara för i runt tal 80 procent av konfektionsförsäljningen inom landet.
Tabell 12: Prismarginalolikheler mellan olika ägarkategorier inom den textila be- klädnadshandeln 1962 och 1964
Prismarginal, Butikskategori Procent 1962 1964 Konsumentkoop. (främst varuhus). . . . 35,9 36,1 Enskilda butiker Ensambutiker ....... 36,5 38,5 Butikskedjor (fler än 4 butiker) .......... 38,1 40,0 Filialföretag (2—4 bu- tiker) .............. — 39,6 Varuhuskedjor ...... 34,8 35,5 Totalt ................ 37,8 39,0
tion något högre, 40 procent. För goss- och barn- resp. flickkkonfektion var marginalen 38 resp. 37 procent.
Den genomsnittliga prismarginalen för samtliga varuslag visade dels bety- dande differenser mellan butiker tillhö- riga olika ägarkategorier, dels vissa för- ändringar mellan de båda studerade tid- punkterna. Prismarginalolikheterna re- dovisas närmare i tabell 12.
Först kan konstateras att det skett en generell marginalhöjning och att denna höjning varit olika inom olika butikskategorier. Minst har ökningen varit för den konsumentkooperativa sek— torn och för varuhuskedjorna, vilka samtidigt är de kategorier som hade de lägsta prismarginalerna absolut sett.
De lägre prismarginalerna inom kon-
sumentkooperationen och varuhusked— jorna förklaras i viss utsträckning av ett något annorlunda sortiment. Men även vid ett studium av de absoluta marginalerna på olika plaggtyper kan markanta skillnader konstateras. I tabell 13 visas exempel på skillnader. Jämfö— relsen l)ygger på indextal där indexet för marginalen per plagg i kronor räk- nat är 100 för samtliga kategorier.
Som framgår av sammanställningen visar varuhuskedjorna genomgående en lägre marginal än övriga kategorier. Även den kooperativa sektorn har en för flera plagg avvikande lägre mar— ginal.
När man studerar de mot marginaler- na svarande inköpspriserna finner man, att varuhuskedjornas och även koope— rationens marginaler är avsevärt lägre än övriga kategoriers. Skillnaderna i in- köpspriser är så stora, att de inte en- bart kan förklaras med olikheter i in— köpsvolym och styrkeförhållanden och därmed sammanhängande inköpspris- fördelar. Det är högst troligt att det samtidigt är fråga om skilda produkter och kvaliteter.
Det bör samtidigt understrykas att man, av det material som här föreligger, kan fastslå att de lågprisprodukter, som varuhuskedjorna saluför (låga priser på grund av enklare kvalitet och/eller för- månligare inköp) även distribueras till ett pris som klart understiger det som
Tabell 13. Prismarginalindcrr för olika varuslag iskilda bulikskalegorier inom den textila beklädnadshandeln 1964
Konsument- . . Filialföretag Privata
Varuslag koop., varu- 133322; (Eläkgäfåggå (2—4 varuhus-
hus butiker) kedjor Herr— och gossjackor . 85 96 111 106 67 Långbyxor för herrar,
bomull ............ 107 98 117 114 75 Herrskj ortor, nylon. . . 82 108 1 05 1 19 73 Damlångbyxor ....... 140 100 94 102 81 Barnskjortor ......... 109 113 113 112 79
den s. k. fackhandeln genomsnittligt be- tingar för motsvarande plaggtyper. För vissa produkter förefaller marginalskill- naderna så stora, att man kan beteckna varuhuskedjorna som lågpriskanaler för konfektions- och ekiperingsartiklar. I detta sammanhang bör betonas att varu- huskedjorna sedan denna undersökning genomfördes utvecklat sitt sortiment mot högre prisklasser och även högre marginaler.
Bland mångfilialföretagen förekom- mer ocksä betydande olikheter i margi- nalsättningen. En undersökning av för- hållandena visade att genomsnittsmar- ginalen 1964 läg vid 37,4 procent (ba- serad på årsbokslut, varvid sålunda hän- syn tagits till realisationer och andra prisreduktioner) med en spridning mel- lan 27 och 41 procent. De båda ytterlig- hetsmarginalerna härrörde från två fö- retag med likartat sortiment beträffan- de plaggtypcr men med helt olika pris- och försäljningspolitik och även med vissa skillnader i produktkvalitet.
SPK har i kommentarerna till resul— taten av sina undersökningar av bran- schens pris— och marginalförhållanden framhållit, att marginalsättningen synes ske på ett tämligen schablonmässigt sätt. Ett fåtal relativt fasta bruttomargi- nalsatser används genomgående. Det fö- refaller enligt SPK:s mening som om företagen vid bestämmandet av de pro- centuella påläggen för de olika varusla- gen tar föga eller ingen hänsyn till de skilda produkternas inköpspriser och särkostnader.
Samma likhet i marginalsättningen tycker sig SPK observera mellan olika företag inom samma företagsgrupp. Vä- sentliga skillnader kan konstateras mellan företagen i fråga om säljeffek- tivitet. Dessa effektivitetsskillnader har emellertid ej resulterat i en varierande marginalnivå, vilket man särskilt fäs- ter uppmärksamheten vid.
Marknadens storlek och utveckling
Radio- och TV—handeln har under den senaste tioårsperioden genomgått kraf- tiga omvälvningar på efterfrågesidan. I samband med TV:ns genombrott på marknaden ökade branschens omsätt- ning explosionsartat. Företagna beräk- ningar visar att branschens omsättning närmare tiodubblades mellan 1949 och 1959. År 1959/60 som var branschens toppår uppgick detaljhandelsförsälj— ningen av radio- och TV-artiklar, hand- spelare. skivspelare m.m. till totalt ca 700 milj. kr. Sedan dess har marknaden successivt minskat och beräknades år 1003 ligga vid ca 500 milj. kr. År 1964 var omsättningen något tiotal mil- joner högre.
Efterfrågeförän-dringarna inom hran- schen har inte enbart inriktats på vo- lymen utan även medfört kraftiga för- skjutningar i de olika produktgrupper— nas betydelse i sortimentet. En översikt över förändringarna visas i tabell 14.
Den stagnation branschen f. n. är inne i väntas bestå tills nya. tekniska produktegenskaper aktiverar efterfrå— gan. Därvid ställs stora förhoppningar på färg-TV:n.
Detaljhandelsstrukturens utveckling
De kastningar i efterfrågan som bran- schen mött under senare år har ställt
Tabell 14. Utvecklingen av olika produkt- gruppers andel i kr inom radio- och TV- branschen 1956—1963
1956 1959 1963 Produktgrupp % % % TV-mottagare ....... 21 74 55 Grammofoner och skivspelare ....... 40 8 3 Bandspelare ........ 5 2 9 Reseradio .......... 4 5 22 Övr. radio .......... 30 1 1 1 1 100 100 1 00
distributionsapparaten inför stora an- passningsproblem. Vissa strukturför- ändringar har inträffat, dock inte så stora som man väntade då efterfråge— minskningarna satte in. Branschens ut- veckling har följts av SPK under en följd av år. Även leverantörerna har noggrant registrerat förekommande för- ändringar. Man har därvid kunnat konstatera att efterfrågeökningen främst medförde en kraftig ansvällning av an- talet s. k. fackhandlare. År 1957 he- räknade man inom branschen att det fanns ca 1 600 radio- och TV-handlare medan antalet 1959/00, branschens topp- år, hade ökat till ca 2 500. Större delen av de nytillkomna s. k. fackhandlarna kan antas ha varit handlare från när- liggande branscher som tog upp ra- dio— och TV-produkter i sitt sortiment. Den höga andelen »övriga produkter» i sortimentet antyder att så torde ha varit fallet.
En beräkning av distributionsfördel- ningen mellan fackhandeln och övriga säljkanaler för år 1959/60 visade att ca 75 % av omsättningen gick genom fack- handeln medan totalt ungefär 25 % om- händertogs av cykel- och sporthandeln, lanthandeln, reparationsverkstäder, postorderförsäljning, intresseföreningar etc. Att så stor del av omsättningen som 75 % kunde behållas inom fackhandeln trots den stora efterfrågan som snabbt uppstod får ses mot bakgrunden av att det var fråga om nya, tekniskt betonade produkter och att fackhandelsservice i sådant fall får anses ha stor betydelse.
Enligt SPK:s beräkningar fanns det drygt 1500 butiker hösten 1964 med ett sortiment där branschprodukter av här aktuellt slag dominerade.l Dessutom tillkom ett (SO-tal varuhus med avdel- ningar för radio- och TV-artiklar.
Någon möjlighet att precisera för- ändringarna i antalet radio— och TV- handlare har inte funnits därför att
olika beräkningar har något olika defi- nitioner. Helt allmänt torde man dock kunna säga att de strukturella föränd- ringarna visat sig mindre än vad man hade väntat i branschen. En betydande del av radio- och TV-handlarna har utvidgat sitt sortiment med andra varu- grupper, framför allt tekniska hushålls- apparater, och har därigenom lyckats kompensera omsättningsbortfallet inom det ursprungliga branschsortimentet.
Att ett bortfall av handlare trots allt skedde i början av 1960—talet är ett fak- tum. En genomgång av förhållandena i Stockholm år 1960 visade att 20 % av radiohandlarna gick i konkurs under året. Under år 1961/02 beräknade man inom branschen att ca 400 handlare föll bort. Under de därpå följande åren kunde även noteras ett visst, men mind— re bortfall. De butiksnedläggelser som därefter inträffat har i stort sett sam- manhängt med generationsväxlingar.
Den begränsade nyetablering av bu- tiksenheter som förekommer sker främst i filialform och oftast med stöd av de större leverantörerna.
Differentiering och gruppbildning En särskild beräkning har företagits av branschprodukternas fördelning på oli- ka detaljhandelskategorier. Samtidigt har den totala omsättningen räknats fram för de olika fackhandelsinriktade detaljhandelsenheterna. Resultatet redo- visas i tabell 15.
1 Någon möjlighet har inte förelegat att ur 1903 års handelsräkning erhålla siffror för att jämföra med SPK:s beräkningar, vilka är baserade på stickprov. Handelsräkningen har i sin butiksinventering dragit gränsen mellan handel och hantverk (serviceverk- samhet) efter om majoriteten sysselsatta be- tecknats som försäljningspersonal eller ser- vicepersonal. Med denna definition har inom branschen återfunnits endast ett tusental verksamhetsställen som betecknats som de- taljhandelsverksamheter. Dessa hade totalt en omsättning av ca 300 milj. kr.
Tabell 15. Olika detaljhandelskategoriers struktur och relativa ställning inom radio— och TV—branschen år 1964
Antal Omsättningen av Detaljhandels- Omsätt- försäl'- radio— och TV— omsättning ning per Detaljhandelskategori ningsl- produkter totalt butik .. totalt Ställe" milj. kr. % milj. kr. % 1 000 kr Fackhandel Mångfilialbutiker .............. 40 35 7 50 8 1 250 ltiedlemmar i kedja ............ 85 35 7 50 8 590 Ovriga fristående handlare ...... 1 375 385 71 410 69 300 Faekhanclel totalt 1 500 455 85 510 85 340 Kooperativa varuhus (jämte vis- sa butiker) .................... — 15 3 25 el Ovriga varuhus ............... _ 10 2 50 8 Övriga radio- och TV-inriktade distributionsformer ............ _— 10 2 15 3 Andra detaljhandelsbranscher. . . — 45 8 Totalt 535 100 600 100
Av sammanställningen framgår att fackhandelns andel av omsättningen av branschprodukter uppgår till 85 %. En jämförelse med tidigare beräkningar an- tyder att varuspridning tenderat att minska, trots att en allt större del av produkterna nr konsumentsynpunkt sett i dag "torde förefalla mindre komplice- rade än tidigare. En stor del av TV- köpen utgör numera återköp. Varuhu- sens avdelningar för radio- och TV- apparater, där särskilda sådana finns, borde egentligen också kunna räknas till fackhandeln. Om så sker kan fack- handeln beräknas omhänderha 90% av distributionen av branschens pro- dukter.
Beträffande varuhusavdelningarna kan framhållas att deras omsättnings- andel förefaller oförändrad jämfört med tidigare beräkningar och att deras expansion beträffande dessa produkter, vilken man från flera håll väntade, ute- blivit.
Den differentiering och gruppbild- ning som föreligger inom fackhandeln är intressant ur flera aspekter. Mång— filialsektorn, bakom vilken står tre fö-
retag, har en från övrig fackhandel storleksmässigt markant avvikande bu- tiksstruktur. Mångfilialbutikerna är ge- nomsnittligt fyra gånger så stora som de icke gruppanslutna handlarnas. De handlare som är medlemmar i frivillig- kedjan Samex är även genomsnittligt större än de icke gruppanslutna.
Förutom niångfilialförertagen finns yt- terligare några enstaka regionala filial- företag med stora butiksenheter och betydande omsättning totalt. Beträffan- de storleksfördelningen i övrigt antyder gjorda undersökningar (PKF 1965: 6/7) att det år 1964 fanns ca 300 stora butiksenheter i den bemärkelsen att omsättningen av branschprodukter översteg 0,5 milj. kr. per år. Liksom i andra branscher kan man även här konstatera att det jämsides med ett relativt fåtal stora enheter finns en mångfald mycket små.
Den differentiering som i övrigt före- ligger avser främst sortimentet. Det finns dels höggradigt specialiserade bu- tiker, vilka främst är lokaliserade till de stora tätorterna, dels butiker vilka i allt större utsträckning utökar sitt
sortiment med varor från andra bran- scher. De mer diverseinriktade butiker- na återfinns främst på mindre orter. Av väsentlig vikt är vidare konstateran- det att utpräglade lågpriskanaler har mindre betydelse i radio- och TV—bran- schen än i vissa andra branscher.
Prissättning och prispolitik
Branschens prissättning och marginal- politik finns väl belyst i SPK:s under- sökningar från 1963 och 1964.1
Hösten 1964 kalkylerade man med en prismarginal på i genomsnitt något över 28 %.2 Bandspelare hade den lägs- ta prismarginalen, 28 %, medan TV- mottagare, hemradio och reseradio låg på 29 %. De faktiska priser handeln tog ut för dessa varor låg emellertid något lägre. I genomsnitt blev pris- marginalen 25 %. Det konstateras i ut— redningen att vid de transaktioner där prisavvikelser förekom var den kalky- lerade marginalen större än vid de, där det åsatta priset togs ut. Därvid görs den kommentaren att man vid pris— sättningen i en del fall förefaller ta hänsyn till en emotsedd rabattgivning.
Vidare är värt att notera att, såsom framgått ovan, variationerna i prismar- ginalen mellan olika produktgrupper var små och att utredningen inte kunde finna något samband mellan relativa prismarginaler och artiklarnas prisläge.
En jämförelse med situationen 1963 visar att en prismarginalhöjning skett med i genomsnitt 7 kr. per enhet eller 4 % på det uttagna marginalbeloppet, vilket motsvarar 1 % av detaljhandelns inköpspris.
I den senaste undersökningen har det varit möjligt att jämföra olika ka- tegoriers prissättning. Specialbutikerna hade jämfört med varuhusavdelningar- na något högre prismarginal. För t. ex. TV rörde det sig om en prismarginal-
skillnad på 44 kr. Genom att varuhus- avdelningarna även hade något lägre inköpspriser (beroende antingen på förmånligare inköpssitualion eller på att inköpen gällde andra märken) för— stärktes differenserna i slutpriserna. De genomsnittliga skillnaderna i konsu- mentpris för en TV-apparat var 120 kr. mellan de båda kategorierna.
Gruppen Samex-butiker, d. v. 5. en- skilda handlare som är medlemmar i branschens inköpsförening, visade även jämfört med övriga specialbutiker vissa olikheter i prissättningen. En del av Samex-butikernas försäljning omfat- tar ett eget märke. Detta egna märke hade en något högre prismarginal i kro— nor räknat än övriga märken inom ked- jan. Gcnom att inköpspriserna på det egna märket låg lägre blev sluteffekten lägre och därmed konkurl'enskraftigarc konsumentpriser för det egna märkets produkter.
Några företag med utpräglade skill- nader i service och motsvarande skill- nader i prisnivå kan knappast sägas existera inom branschen. Den prisdif- ferentiering som finns gäller företag på ungefär samma servicenivå. Ett av mångfilialföretagen arbetar med en från genomsnittsnivån avvikande lägre pris- nivå, vilken år 1965 uppskattades ligga i storleksordningen 7 %. Samma före- tag uppvisade även en avvikande lägre prismarginal. Det är därvid intressant att konstatera att Samex i sin riksomfat- tande direktreklam till hushållen haft avvikande lägre prisuppgifter för den
1 Undersökningarna är publicerade i PKF 1964:10 och 1965:6—7 och har utförts av förste aktuarie John Andersson. 2 I föreliggande studie har införts begreppet prismarginal för detaljhandelns intäkter, (1. v. s. skillnaden mellan varornas försälj- ningspris och inköpspris. Den relativa pris- marginalen anges i procent av försäljnings- priset. Prismarginalen uttryckt i procent av inöpspriset benämnes allmänt pålägg.
region inom vilken det aktuella mång- filialföretaget är verksamt. Även ett par andra mindre filialföretag gör anspråk på att hålla en lägre prisnivå. Det har inte varit möjligt att avgöra om deras prisnivå verkligen är lägre eller om det är fråga om en reklam som baseras på ett begränsat antal produkter i sor- timentet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att differentieringen inom radio- och T V—handeln vad avser prisnivå och ser- vice förefaller ringa. Tidvis torde re- klampriskonkurrensen ha bedrivits hårt varvid betydande prisskillnader kunnat uppstå på samma produkter och mår- ken i olika detaljhandelsföretag. Av större betydelse för konsumentprisni— vån torde dock de personliga rabatter vara, vilka i allt större utsträckning tycks beviljas konsumenten. Olika köp- vaneundersökningar från senare år läm- nar stöd för antagandet om rabattgiv- ningens betydelse i konkurrensen olika fackhandlare emellan. Förekomsten av rabattgivning synes gälla inte enbart denna bransch utan påträffas f. n. inom hela konsumentkapitalvarusektorn.
Leverantörernas inflytande
Den koncentration som föreligger i le- verantörsledet, tre koncerner omhän- derhar ca två tredjedelar av försäljning- en, ger i och för sig anledning att för- moda, att ett betydande leverantörsin- flytande föreligger. Öppen integration spelar en underordnad roll. Leveran- törsbutikerna beräknas totalt ha en marknadsandel på ca 7 %. Av större betydelse torde handelns finansiella be- roende vara. Detta beroende kombinerat med leverantörernas selektiva återför- säljarpolitik har i stort sett medfört att större delen av detaljhandeln bundits till någon av de tre stora koncernerna.
Även mångfilialsektorn har en mycket nära anknytning till leverantörsledet.
Möbelhandeln
Marknadens storlek och utveckling
Den totala konsumtionen av möbler upp- gick enligt IUI:s beräkningar till drygt 700 milj. kr. år 1964. I de konsumtions- prognoser som uppgjorts över utveck- lingen fram till år 1970 räknar man med att möbler kommer att få en efter- frågan som avsevärt överstiger den genomsnittliga konsumtionsökningen. Den expansiva efterfrågan förklaras bl. a. med ökat dubbelboende och ökad familjebildning genom att efterkrigs- årens stora barnkullar nu bildar familj.
Från distributions- och efterfrågesyn- punkt nära sammankopplade med möb- ler är hemtextilier, till vilka man hän- för mattor, gardiner och bäddutrust- ning. Konsumtionen av hemtextilier be- räknas värdemässigt överstiga möbel- konsumtionen. År 1964 uppgick hem- textilkonsumtionen till drygt 800 milj. kr. Också hemtextilierna betraktas som en expansiv varugrupp i konsumtions- prognosen, även om efterfrågeökningen inte bedöms bli lika stor som för möb- ler. Ungefär en fjärdedel av hemtextili- erna beräknas gå genom möbelhandeln.
Den detaljhandel som specialiserat sig på möbler, inkluderande varuhu— sens möbelavdelningar, beräknades år 1964 ha en total omsättning på närmare 1 miljard kr. I denna siffra ingår upp- skattningsvis ett par hundra miljoner hemtextilier och 50—75 miljoner övri- ga bosättningsartiklar såsom armatur, elektriska apparater etc.
Detaljhandelsstrukturens utveckling
En särskild beräkning har företagits av möbelhandelns omsättning inom oli—
kategorier . _ .. Antal Omsättning Genomsnittsoms. Detallhandelsmmgou försäljningsställen % per butik, 1 000 kr Enskilda fristående butiker .ca 1 500—1 600 54 360—385 Medlemmar i frivilliga kedjorca 150 20 1 300 Mångfilialbutiker ............ 25 4 1 360 Kooperationen, främst varuhus 43 8 Epa, Tempo, NK-varuhusen och Ferd. Lundqvist ........ 2 Ikea ....................... 7 Postorder ................... 5 Summa 100 Omsättning totalt ........... 964 milj. kr. Beräknad möbelförsäljning i andra branscher och via öv- riga detaljhandelsformer. . . . 40 milj. kr. ka detaljhandelskategorier.1 Omsätt- En framräkning av genomsnittliga
ningssiffrorna för varuhusen avser där- vid möbelavdelningarna, och där sc- parata sådana saknas enbart omsätt- ningen av möbelprodukter. Resultatet redovisas i tabell 16.
Av sammanställningen framgår att den enskilda specialiserade butikshan- deln år 1964 dominerade distributionen med en marknadsandel av närmare 80 %. Antalet butiker bakom denna om- sättning beräknades vara 1 600—1700. Några större förändringar verkar inte ha skett i butiksantalet sedan 1951.
Även om butiksantalet varit oför— ändrat har dock en viss omställning i övrigt skett inom sektorn. Den mest betydande torde vara bildandet av fri- villiga kedjor. Sex sådana har kunnat lokaliseras, vilka hade en sammanlagd fakturering motsvarande 5 % av mark- naden, medan medlemsbutikerna totalt hade en marknadsandel på över 20 %. Några ytterligare kedjor av mindre om- fattning lär finnas.
Inom branschen är det endast två företag som kan betraktas som mång- filialföretag. Deras marknadsandel låg 1964 vid ca 4 %. Någon större relativ ökning har verksamhetsformen inte vi- sat under den senaste 10—årsperioden.
butiksstorleken för de tre handlarkate- gorierna visar påtagliga storleksmäs— siga olikheter. Den icke grupptillhöriga möbelhandeln hade en genomsnittsstor— lek som låg under 400 000 kr. medan mångfilialbutikerna och medlemmarna i inköpsföreningar hade nära fyra gång— er så stora butiksenheter.
Kooperationen, som 1964 var största återförsäljaren av möbler utan- för den traditionella möbelhandeln, har koncentrerat möbeldistributionen till varuhusen men har också ett fåtal stora specialaffärer i Stockholm.
Värt att beakta är vidare postorder- handelns betydelse. Ikea utgör därvid en progressiv mellanform. Genom det nya försäljningsställe, som Ikea etable- rade i Stockholm 1965, ökade företaget sin omsättning med en tredjedel från föregående år. Eftersom Ikea planerar
den
1 Vid beräkningen av detaljhandelsomsätt— ningen har utgångspunkten varit handels- räkningens uppgifter för 1963, vilka fram— skrivits till 1964. Dessa har justerats med hänsyn till beräknad omsättning förspeciali— serade hemtextilaffärer, vilka även ingår i handelsräkningens preliminära siffror. Dessa siffror har sedan kompletterats med enkät— vägen insamlade uppgifter om olika katego- riers storlek, varvid nicke grupptillhörig mö— belhandel» framräknats som en restpost.
nya försäljningsställen på flera platser i landet kan det förutsättas att före- tagets marknadsandel kommer att fort- sätta att öka.
En viss försäljning av möbler sker även på annat sätt, i kombination med reparationsverksamhet samt i andra branscher, t. ex. i järnhandeln, sporthan- deln och lanthandeln. Den försäljning som sker i andra branscher torde främst omfatta fritids- och trädgårdsmöbler. Denna försäljning har beräknats till ca 40 milj. kr.
Prissättning och marknadsföringspolitik
Inom branschen finns butiker och bu- tiksgrupper med varierande prispolitik och marknadsförinigspolitik i övrigt. Postorderhandeln med Ikea i spetsen har fört en utpräglad lågprispolitik. Även ett av de båda mångfilialföre- tagen har haft en från fackhandeln av- vikande lägre prissättning. Bland mö- belhandeln i övrigt uppträder lokala enheter som för en lågprispolitik. Dessa detaljister tenderar att lokalisera sig utanför centrumbildningarna och får därigenom tillgång till stora och rela- tivt billiga utrymmen och goda parke- ringsmöjligh-eter. De senaste åren har uppvisat ett antal flyttningar av butiker från centrumområden till billigare tomtmark. Dessa utflyttningar har då ofta följts av en omläggning av pris- politiken.
En motsatt linje finns även företrädd, där man söker minska beroendet av konkurrenternas prissättning genom se- lektivitet i produkter och modeller och en inriktning på ett komplett sortiment i inredningsartiklar. I vissa fall till- handahålls även rådgivning i heminred- ningsfrågor av konsulenter eller lik- nande. Denna marknadsföringspolitik förs av de till Bra Bohag-gruppen an- slutna möbelhandlarna. Bra Bohag är
en ekonomisk förening, vilken fungerar som försäljningsorganisation för sex möbelfabrikanter. Dessa har auktorise- rat ca 250 möbelhandlare att sälja Bra Bohag-v-aror. Fabrikanterna låter vissa varor ingå i ett speciellt Bra Bohag- sortiment, vilket sedan säljs i princip uteslutande till dessa auktoriserade åter- försäljare.
Enligt en undersökning från 1961 (PKF 1963:7) hade Bra Bohag-detal- jisterna en marknadsandel på 37 %. Butikerna säljer dock även andra pro- dukter än de som kommer från Bra Bohag.
Med utgångspunkt från uppgifter om Bra Bohags-gruppens försäljning har en beräkning företagits av Bra Bohag-pro— dukternas andel av de auktoriserade detaljisternas omsättning, vilken visade att den låg vid ca 20 %. Detta innebär att marknadsandelen för Bra Bohag- produktern-a låg vid ca 7 %. Företagna beräkningar avseende 1964 antyder att marknadsandelen hållit sig i stort sett oförändrad.
Även inköpsföreningarna bygger till viss del sin verksamhet på selektivitet. Denna åstadkoms främst genom att kontakt tas mellan tillverkarna och de stora inköpsföreningarna innan de sto— ra möbelmässorna, varvid överenskom— melse nås mellan parterna om priser, kvantiteter och andna villkor för vissa modeller. Dessa modeller visas sedan ej vid mässorna och distribueras ej till övriga detaljister. Möjligheter har ej förelegat att beräkna marknadsandelen för de produkter som säljs till inköps- föreningar-na med ensamrätt. Sannolikt har det hittills rört sig endast om en- staka procent.
Det har ej varit möjligt att få en uppfattning om de pris- och andra för— måner som detaljhandelsföretagen upp- når genom medlemskap i inköpsför- eningar.
I den nyss nämnda SPK-utredning- en studerades även priser och mar- ginaler. Den delen av studien avsåg förhållandena år 1962. Undersökningen visade att den prismarginal möbelhan- deln hade uppgick till i genomsnitt 29,5% för möbler och ca 32,5 för övriga varor. Framför allt två grupper avvek från detta genomsnitt. Bra Bo- hag-detaljisrternas marginal var ca 2 procentenheter högre än den genom- snittliga marginalen eller ca 3 procent— enheter högre än övriga handlares mar— ginaler, medan Ikeas marginal läg ca 6 procentenheter under genomsnittet. Ikea tillämpade vidare procentuellt räk- nat lägre pålägg för varor i högre pris— klasser och högre procentuellt pålägg för de billigare varuslagen. Inom den övriga handeln syntes ingen sådan dif- ferentiering förekomma, utan margina— lerna föreföll sättas tämligen schema- tiskt med i stort sett gemensamma procentsatser för alla varugrupper oav- sett prisklass.
Riktprissättningen verkar spela en relativt liten roll totalt sett inom bran- schen. Den visar emellertid variationer mellan fabrikanter och mellan varu- grupper. För vissa varuslag var rikt- prissättningen år 1962 av betydande omfattning. Detta gällde speciellt pro- dukter från tillverkare med en mer dominerande ställning på marknaden. Det framkom vidare att riktprissatta varor hade dubbelt så stor omfattning i Bra Bohag-butikerna som i enskilda möbelbutiker; 12% mot S%. Vidare visade Bra Bohag—detaljisterna en större följsamhet till riktpriserna än övriga enskilda detaljister.
Hösten 1965 företog SPK en enkät inom lcverantörsledet beträffande fö- rekomsten av vertikala riktpriser. I möbelbranschen ingick endast större företag. Bland dessa hade de riktpris- satta varorna en värdemässig andel av
3——4 %. Jämfört med tidigare studier förefaller således de vertikala riktpri- serna ha minskat i betydelse.
Beträffande prissättning och prispo- litik visar SPK-utredningen från år 1962 vidare, att det inom branschen förelåg betydande differens mellan kalkylerade och faktiskt uttagna priser. Avvikelser- na från det kalkylerade priset skedde främst genom att personliga rabatter beviljades framför allt kontantköpare. På kontantköpen, som uppgick till un- gefär två tredjedelar av försäljningen, lämnades rabatter som innebar att pris- nivån genomsnittligt sänktes med S%. Någon helt aktuell studie Över möbel- handelns prissättning finns inte. Ämnet har emellertid diskuterats med initiera- de personer i branschen. Dessa hävdar att personliga rabatter som konkurrens— medel enskilda möbelhandlare emellan förefaller minska och att möbelhandeln i stället går över till nettopriser.
Ändringen i prisstrategin från mö— belhandelns sida torde främst spegla den nya konkurrenssituation som upp- stått genom tillkomsten av lågpriskana— ler sådana som Ikea, Bodé och fabri- kantbutiker. Tidigare var den enskilda möbelhandlarens konkurrenter främst att finna i de egna leden, medan kon- kurrensen numera i större utsträckning kommer från andra distributionskana— ler. I detta läge framstår ett pressat nettopris sannolikt vcrksammare som motåtgärd än personliga rabat-ter. Ett ytterligare steg som den tnaditionella möbelhandeln tagit för att möta låg- priskanalernas konkurrens är prisdif— ferentiering med olika pris för olika grad av service.
Leverantörernas inflytande
Det organiserade samarbete som före- ligger inom branschen mellan fabrikant och detaljist är i stort sett begränsat till Bra Bo-hag-organisationen. Några
renodlade fabrikantbutiker eller kedjor av sådana, har inte påträffats. Inte hel- ler förefaller det förekomma något mer omfattande leverantörsberoende genom att detaljisternas hyreskontrakt pant- förskrivs el. liknande. Det begränsade fabrikantinflytande man har inom branschen jämfört med andra kapital- varubranscher får sannolikt ses som ett resultat av den spridning tillverkningen haft på ett stort antal fabrikanter och leverantörer.
Den fusion som nyligen skett (april 1966) mellan de tidigare Bra Bohag- fabrikanterna öppnar emellertid möj— ligheter för ett större inflytande. Sam— manslagningen innebär att det nya före- taget kommer att tillgodose ungefär 20 % av marknadens totala utbud.
Samgåendet fabrikanterna emellan har motiverats med de produktionstek— niska rationaliseringar som därmed möjliggörs. Åtgärden torde även vara befogad av distributionstekniska skäl. I det nya konkurrensläge som uppstått genom bl. a. Ikeas expansion, är det möjligt att en del av den traditionella möbelhandeln slås ut. Från det nya Bra Bohag—företagets sida krävs någon form av åtgärder för att säkra distributionen av de egna produkterna fram till kon- sument, antingen egna butiker eller en aktiverad och förstärkt enskild möbel- handel. Ett samgående företagen emel- lan ökar förutsättningen för konkreta åtgärder i detta avseende. Oberoende av vilket handlingsalternativ som före- taget väljer torde effekten bli större lcvenantörsinflytande över möbelhan- deln.
Generella utvecklingsdrag i detaljhandeln
Marknadsform och konkurrens — en sammanfattning
En studie av detaljhandelns utveckling visar påtagliga olikheter mellan skilda
varuområden och branscher. Delvis tor- de dessa bero på olika förhållanden (t. ex. varornas prisklasser, krav på ser- vice, köpfrekvens), varför vissa olik- heter kan väntas bli bestående. En del av skillnaderna förefaller emellertid bero på att olika branscher nått skilda stadieri utvecklingen. Även om olikhe- terna inom skilda delar av detaljhan- deln är påtagliga finner man dock ske- enden som är likartade i de flesta bran- scher.
Trots den alltmer ökade sortiments- blandningen inom handeln finns allt- jämt en specialiserad fackhandel för i stort sett varje större varuområde. Den- na branschuppbyggnad har emellertid rubbats i sina grundvalar av framför allt två företeelser. Den ena är upp- komsten av stora varuhuskedjor och andra distributionsformer av icke fack— handelskaraktär och den andra sorti- mentsspridningen mellan branscherna.
Varuhuskedjorna har specialiserat sig på ett sortiment av högfrekventa pro- dukter från flera olika branscher. I regel är deras urval begränsat och be- tjäningsgraden låg. Under senare år har de expanderat starkt inom livsmedels- sektorn och ofta inrymt stora livsme- delsavdelningar i varuhusen, för vilka man inte tillämpar den inom övriga av- delningar förekommande sortimentsbe- gränsningen. Genom den vida sorti— mentsinriktningen har varuhuskedjor- na kommit att fungera som nya och all- varliga konkurrenter till fackhandeln i de flesta detaljhandelsbranscher. Kon- kurrensen från varuhuskedjorna synes alltjämt mindre bero på den andel av detaljhandelsomsättningen som distri- butionsformen representerar än på att de tagit upp faekhandelns mest lönsam- ma sortiment, dvs. varor som är ofta efterfrågade och som kräver ringa be- tjäning och annan service.
Postorderhandeln har inriktat sig på
vissa branschers sortiment efter samma principer som varuhuskedjorna och har därmed kommit att framstå som en be— tydande konkurrent till fackhandeln trots att den svarar för endast 2 % av detaljhandelns omsättning. Fackhandeln har å sin sida börjat ta upp produkter från närliggande branscher för att kom— pensera det omsättningsbortfall som de nya distributionsformerna åstadkommit eller för att i övrigt söka förbättra sin lönsamhet.
Även inom fackhandeln har stor- driftsformer börjat uppträda, främst i form av filialföretag. För att möta kon- kurrensen från varuhus- och fackhan- delskedjor har den enskilda fristående fackhandeln i allt större utsträckning börjat bilda samarbetsgrupper för in— köp och försäljning. Sådana har före— kommit sedan länge inom livsmedels- sektorn, men har under de senaste åren funnit nya och mer koncentrerade sam- arbetsformer.
Utvecklingen har medfört, att en de- taljhandelsmarknad för ett visst varu- område, sedd ur riksperspektiv, i re— gel är uppdelad dels på fackhandel, dels på detaljhandelsföretag utanför denna såsom varuhuskedjor, postorder och företag i andra branscher som ta- git upp delar av sortimentet. I stort sett gäller därvid att fackhandeln har den helt dominerande delen av omsättning— en.
Uppdelningen av marknaden på oli- ka grupper av företag och särskilda block har i flera avseenden ändrat kon— kurrensförutsättningarna. Det material som finns angående priser och prisni- våer är såsom tidigare framhållits be— gränsat. Vissa mycket grova generali- seringar kan dock göras. Det begrän— sade prismaterialet får därvid komplet- teras med allmänna iakttagelser,
I de flesta branscher förefaller fack— handeln att ända fram emot 1960-talet
ha upplevt konkurrensen som en in- tern branschangelägenhet. Eftersom de- taljhandeln i regel arbetat på små lo- kala marknader, har det varit naturligt att ett slags kollegialt samförstånd rått mellan fackhandlarna inom ett område. Konkurrens med priset har närmast uppfattats som illojal och osund. Från- varon av aktiv priskonkurrens kan så- ledes förklaras med det tryck omgiv- ningen utövat. Samtidigt får man beak- ta att jämstarka säljare på en fåtals— marknad, vilket det här är fråga om, saknar motiv för att bedriva hårdare inbördes priskonkurrens. En motsva- rande negativ attityd har fackhandeln i regel intagit till de nya företagsformer som fört en avvikande prispolitik. Man har försökt motarbeta dessa bl. a. med motiveringen att det rört sig om osunda affärsmetoder. Här kan t.ex. nämnas den storm av opposition som varuhus- kedjorna väckte på 1930-talet. De de— taljhandelsföretag som för en lågpris- politik motarbetas numera mera indi— rekt framför allt genom att deras varu- försörjning försvåras. Att det förhåller sig så har framgått av uttalanden från olika lågprisföretag och av de erfaren- heter NO vunnit vid behandlingen av olika fall av leveransvägran.
Även fackhandeln tenderar att ut- vecklas mot färre och större enheter, men vid sidan av de större finns allt- jämt ett stort antal mycket små buti- ker. Gjorda studier har visat att stor— drift medför betydande fördelar även inom detaljhandeln. Det ojämna styr- keförhållandet mellan små och stora fö- retag minskas dock av att de små ofta deltar i integrerade eller samverkande system eller grupper. Trots detta torde olikheterna i konkurrensförutsättning- arna vara så stora främst på grund av reella kostnadsolikheter att det på många lokala marknader borde vara möjligt för de stora enheterna att slå
ut de mindre och svagare genom pris- konkurrens i större utsträckning än vad som hittills skett.
Detaljhandelns konkurrensförutsätt- ningar har även påverkats av föränd- ringar på köparsidan. Urbaniseringen och den ökade rörligheten hos konsu- menterna främst genom bilismen har medfört att de lokala marknaderna vid- gats både värdemässigt och geografiskt. Trots att antalet säljare minskar totalt inom landet, ökas härigenom konsu- mentens valmöjligheter.
Utvecklingen har medfört en ivissa avseenden ökad och i andra minskad differentiering mellan olika säljkana- ler. Lägets roll som konkurrensmedel har minskati betydelse genom konsu- menternas ökade rörlighet. När det gäl— ler sortimentdjup och urval samt ser- vice har det skett en differentiering mellan fackhandeln och övriga distri— butionsformer. Det bör dock framhål- las att i vissa fall torde fackhandelns urval och service vara av ringa bety- delse. Detta gäller framför allt vid köp av välkända märkesvaror där fabrikan- ten påtagit sig en väsentlig del av mark- nadsföringsarbetet och minskat detalj- handelns risktagande genom garantier. Eftersom utvecklingen går mot mass- produktion och stora serier bör kon- sekvensen bli, att konsumenterna för en allt större .del av sitt varubehov mö- ter samma varor oberoende av vilken butik de väljer. Detta gör att olikhe- terna mellan säljkanalerna minskar och att detaljhandelsföretagen får en allt mindre frihet i sin prissättning. För att motverka detta kan man vänta allt- mer omfattande åtgärder från detalj- handelns sida i syfte att differentiera sina enheter genom t. ex. särskild pro- fil, egna märken, olika serviceformer etc.
Förekomsten av substitut och poten- tiell konkurrens har generellt ökat ge-
nom de nämnda faktorerna, ökad kon- sumentrörlighet och omfattande mär— kesvarusystem. Det senare har under- lättat branschblandning och uppkoms- ten av företag med serviceolikheter.
Differentieringen mellan olika distri- butionsformer och de vidgade markna— derna har gjort att valmöjligheterna ökat, dvs. flera olika kombinationer av pris och prestation har blivit tillgäng- liga för konsumenterna. Det är dock att märka, att det alltjämt finns endast få företag med inriktning på låg service och lågt pris. Vad som erbjuds konsu- menten är främst de två rabattvaruhu- sen OBS och Wessels, möbelhuset Ikea samt enstaka postorder- och fackhan- delsföretag. Varuhuskedjorna kan ock- så inom vissa produktområden betrak— tas som lågpriskanaler, även om deras priser generellt inte förefaller avvika från fackhandelns i lika stor utsträck- ning som rabattvaruhusens. I vissa fall ligger priserna t. o. m. på samma nivå. Beträffande varuhuskedjorna kan en ut- veckling mot större andel varor i hög- re prisklasser dessutom noteras.
Prissättning, priser och kostnader — några avslutande synpunkter
I tidigare sammanhang har framhållits att fackhandeln inom flertalet bran- scher och lokala marknader arbetar un- der en marknadsform som kan beteck- nas som homogen fåtalsmarknad med ojämna styrkeförhållanden mellan säl- jarna. På en sådan marknad bestäms priserna och prisnivån samt utveck— lingen mot enhetlig företagstyp, dvs. strukturomvandlingen, av de ledande företagens strategi.
När det gäller prisnivån har tillgång- ligt material visat att denna följdriktigt tenderar att ligga på en relativt enhet- lig nivå. Ett omfattande material finns över dagligvaruhandeln. Därav har
framgått att det förekommer små pris- nivåskillnader. Ett fåtal stormarknader och stora varuhusenheter utgör därvid undantag. Dessa har tenderat att avvi- ka från genomsnittsnivån med 3—10 procent. Trots den i övrigt rådande li- kaprisnivån har det skett en påtaglig omfördelning av efterfrågan från de mindre till de större företagen, buti— kerna eller butiksgrupperna. De kon— kurrensmedel som de större företagen framgångsrikt använt och använder sy- nes vara stora moderna lokaler, varu- exponering, urval och prisargumentre- klam i den formen att man prissätter enstaka varor lågt och sedan utannon- serar dessa. Inom livsmedelshandeln är annonsering baserad på punktprissatta varor synnerligen framträdande.
Jämförelser mellan olika butiksgrup- per inom detaljhandeln visar en ge- nomgående flerdubbelt högre säljeffek- tivitet för de stora enheterna i förhål- lande till de mycket små. En betydel- sefull fråga är, om inte den marknads- prisnivå som råder därmed bör ge de stora företagen mycket goda vinster, eftersom prisnivån tillåter ett stort an— tal små företag med låg säljeffektivitet att fortleva på marknaden. En genom- gående tendens i olika branscher är därvid att de bokföringsmässiga kost- naderna för mycket små företag ofta är lägre än storföretagens. En sådan jäm- förelse speglar emellertid inte de reel- la skillnaderna i lönsamhet. Vid en så- dan bedömning måste man även ta hän- syn till hur avskrivnings-, hyres- och personalkostnaderna franiräknats.
De större företagen, framför allt ked- jeföretagen, bygger snabbt ut sin verk- samhet. Nya butiker får genom den snabba avskrivning skattelagstiftningen medger bokföringsmässigt höga kostna- der. De små, stagnerande företagen in- vesterar däremot »negativt», de fort- sätter att nyttja redan avskrivna pro-
duktionsresurser vilket ger små »övri- ga kostnader». Hyresregleringen med- för vidare att många gamla, små buti- ker har ytterst låga hyror. I små före- tag blir dessutom personalkostnaderna låga genom att innehavaren i många fall nöjer sig med en ringa ersättning för eget arbete. En omräkning av de tre kostnadsposterna till faktiska kost- nader (avskrivning med hänsyn till faktiskt slitage samt hyror och företa- garlön till marknadspris) skulle ge kla- rare och större lönsamhetsskillnader mellan mindre och större enheter inom resp. bransch.
Till stordriftsfördelarna inom han- deln hör vidare det som står att vin- na genom koncentrerade inköp och som även i mycket hög grad torde på- verka lönsamheten.
Med hänsyn till de reella kostnads- fördelar storföretagen har framför de små och i beaktande av storföretagens inköpsfördelar, borde de större företa- gen kunna hålla en något lägre pris- nivå än de övriga. Det är dock tydligt att de större företagen ej valt denna konkurrenslinje för att slå ut de mind- re. Det finns flera tänkbara förkla- ringar härtill. Det är möjligt att storfö- retagen med nuvarande prisnivå inte har större lönsamhet än vad som krävs för en fortsatt utveckling och att en prisnivåsänkning skulle leda till att in- vesteringsaktiviteterna leddes över till andra, mer lönsamma näringsgrenar. En annan förklaring kan vara att en förhållandevis hög prisnivå är nödvän- dig för de expanderande företagen, ef- tersom det i dagens läge finns relativt små möjligheter att investera utan självfinansiering. En genomgång av ett antal stora detaljhandelsföretags ut- veckling har också visat att denna i stort sett självfinansierats. Det är vi- dare tänkbart att de större, expande- rande företagens kostnadsfördelar på
kort sikt är relativt små genom att t. ex. de mindre företagen subventionerats av låga hyror och av att fulla kostnader för småleveranser ej tas ut av leveran- törerna.
Det finns som ovan framgått olika förklaringar till att det inom distribu— tionen alltjämt finns både mer och mindre produktiva företag sida vid sida på en marknad med likaprisnivå. Det finns också uppenbara företagsekono- miska skäl för de större företagen att ej pressa prisnivån, om det är möjligt att med andra mer lönsamma medel vinna ökad omsättning. En ny situation kom- mer emellertid att uppstå när det nu rå— dande investeringsstadiet passerats och omvandlingen resulterat i en jämnare struktur.
Även om storföretagen inom fack- handeln inte synes använda en lägre
prisnivå som ett medel att driva de mindre företagen ur marknaden, torde de förra sällan godtyckligt kunna he— stämma prisnivån. Konkurrensen från nya, differentierade distributionsfor- mer och potentiella sådana samt från andra branscher sätter på en i övrigt obunden marknad vissa gränser. Hit- tills torde denna konkurrens främst ha medfört, att fackhandeln sänkt margi- nalen på de produkter och märken som upptagits av varuhuskedjor och andra konkurrerande distributionsformer, me- dan marginalen för de produkter som säljs selektivt inom fackhandeln ej på— verkats. En större utbredning av nya distributionsformer med en kombina- tion av lägre pris och lägre prestation skulle sannolikt leda till att prismar- ginalen på en större del av sortimen- tet pressades ytterligare.
BILAGA 4
Om konsumentens prisorientering och prismedvetna val av inköpskälla
Av ekon. lic. Solveig Wikström
Konsumentens roll i konkurrensen
I förarbetena till den svenska konkur— rensbegränsningslagen intog bruttopris- systemet, d. v. s. systemet med av le- verantörer angivna priser vilka ej.får underskridas, en central ställning. Man ansåg systemet ha en presumtivt sam- hällsskadlig verkan, främst genom att stimulera till en oekonomisk struktur inom handeln och därmed öka varu— distributionens kostnader. I förarbete- na diskuterades även vilka verkningar- na skulle kunna bli om systemet av- skaffades. Man ansåg att under oför- ändrade ekonomisk-politiska förhållan- den skulle konkurrensens styrka kom- ma att bestämmas av konkurrensviljan hos de aktuella parterna och konkur- rensmottagligheten hos konsumenterna.
I den granskning av pris- och kon- kurrenspolitiken som 1965 företogs av en arbetsgrupp inom handelsdeparte- mentet kom man fram till att läget in- te var helt tillfredsställande trots att bruttoprissystemet hade avskaffats och övriga konkurrensbegränsningar stod under uppsikt med möjlighet att ingripa i det särskilda fallet. När riktprisutred- ningen tog upp dessa frågor till förnyad granskning ansågs det befogat att stu- dera det sätt på vilket konsumenten fyl- ler sin funktion som konkurrensregula- tor. Har konsumenten en tillfredsstäl- lande kunskap i prisfrågor för att kun-
na göra avvägningar mellan olika pris- alternativ och mellan olika kombinatio- ner av pris och service? En väsentlig fråga var även hur konsumenterna upp- fattade riktprisbegreppet. Bristande kunskap härom kunde tänkas innebära att riktpriserna fungerade som de tidi- gare bruttopriserna med de skadliga verkningar dessa ansågs medföra.
Konsumentens priskunskap och val- handling —— undersökningens frågeställ- ningar
Det är i dag närmast ett axiom att kon— sumenten i ett högstandardsamhälle i allt större utsträckning väljer produk- ter och märken med en kombination av hög kvalitet och högt pris framför enk- lare produkter till lägre pris. Ett så- dant val får även i princip antas främ- ja utvecklingen mot allt bättre och mer funktionella produkter. Samtidigt kan man förutsätta att konsumentens val i många fall är fel ur individuell syn- punkt; den dyrare varans merpresta- tion kan sannolikt inte alltid utnyttjas eller tillgodogöras av den enskilda kon- sumenten. Den billigare varan kan i vis- sa fall fylla samma funktion. Man mås- te utgå från att konsumentens val mel- lan olika kombinationer av pris och kvalitet sker med bristande kunskap om de olika alternativens prestationer
eller funktioner. Tyvärr vet man ytterst litet om konsumentens prismedvetande i betydelsen val mellan olika produkter med skilda kombinationer av pris och kvalitet, eftersom aktuella empiriska studier i stort sett saknas.
Något bättre belyst är däremot den del av konsumentens prismedvetande som tar sig uttryck i kunskap om olika prismässigt differentierade sätt att kö- pa en och samma vara och konsumen- tens medvetna val mellan olika före- kommande alternativ. Inom institutet för Distributionsekonomisk och Admi- nistrativ Forskning vid Handelshögsko- lan i Göteborg (IDAF) har dessa frågor behandlats i olika undersökningar. Att man just inom IDAF tagit up-p detta projekt är sannolikt ingen tillfällighet utan får ses mot bakgrunden av att pro— fessor Ulf af Trolle, institutets chef, var engagerad i förarbetena till kon- kurrensbegränsningslagen.
Det är framförallt två av IDAF-un- dersökningarna som är av intresse i detta sammanhang, varav den ena be- rör dagligvarusektorn och den andra konsumentkapitalvaruområdet. Båda ut- visade en vid den aktuella tidpunkten begränsad kunskap om faktiska prisför- hållanden. Den första undersökningen, som avsåg Göteborg våren 1957 och om- fattade ca 300 husmödrar, visade att mindre än 40 procent var medvetna om att priset på en dagligvara kunde varie- ra från en inköpskälla till en annan.1 Den andra undersökningen gällde Göte- borg med omnejd och genomfördes vå- ren 1961. Den omfattade närmare 400 inköp av konsumentkapitalvaror, vilkas planering och genomförande detaljstu- derades.2 Resultaten visade bl. a. att ungefär 5 procent av inköpen hade fö- retagits i medvetande om att prisva- riationer förekom mellan olika inköps- källor. Större delen uppgav att de inte visste hur det förhöll sig med prisva-
riationerna, medan resten ansåg att pri- serna var desamma överallt.
Den undersökning av konsumenter— nas prismedvetande som riktprisutred- ningen beslöt genomföra skulle främst inriktas på kunskapen om prisvariatio- ner, vilket kan anses vara en grundför- utsättning för ett medvetet val av ett lägre pris vid olika inköpsalternativ. Ett beteende av detta slag är i sin tur en förutsättning för att priset skall kun- na fungera som konkurrensmedel mel- lan olika butiker och andra säljkanaler. Man ville inom utredningen vidare un- dersöka hur konsumenterna uppfattade ordet riktpris, d.v.s. klarlägga i vil- ken utsträckning man var medveten om att riktpriset var ett rekommenderat pris som kunde såväl över- som under- skridas i butikerna. Någon kontroll av hur konsumenterna upplever ordet rikt- pris har såvitt bekant inte tidigare fö- retagits.
Med hänsyn till de begränsade resur- ser som förelåg beslöt utredningen att göra en enkel uppföljning av de frågor som förut studerats och att genom ett begränsat antal ytterligare frågor pejla konsumentens uppfattning av riktpris- begreppet.
Undersökningens uppläggning
Undersökningen genomfördes som en del av ett löpande index (flera olika frågeområden belyses vid ett och sam- ma intervjutillfälle) och omfattade 1 265 personer över 15 år, vilka valdes slumpmässigt ur mantalslängderna i oli— ka steg. Av urvalet erhölls totalt 1099
1 Wikström, S., Den intelligente konsumenten — myt eller verklighet, Rygaards skriftserie nr 7, Stockholm 1959. 2 Wickström, B., Konsumentens märkesval. En studie av köpbeteendet och dess utveck- ling, Göteborg 1965.
bearbetningsbara svar. Det genomsnitt- liga totalbortfallet uppgick till ca 10 procent, sedan individer utgående ur populationen frånräknats.
Intervjuerna genomfördes den 17 no— vember—31 december 1965 av Svenska Institutet för Opinionsundersökningar (SIFO), vilket även tog aktiv del i un- dersökningens uppläggning.
Följande 7 frågeställningar behandla- des i intervjuerna:
1. Förekommer enhetliga eller varie- rande priser på dagligvaror? Kan priset på t. ex. tvål eller kaffe variera mellan olika butiker, eller är priset detsamma överallt?
2. Förekommer enhetliga eller varie- rande priser på konsumentkapitalvaror? Kan priset på t. ex. en tvättmaskin, en TV—apparat eller en transistorradio va- riera mellan olika butiker, eller är pri- set detsamma överallt?
3. Anser konsumenterna att det före- kommer rabatter vid köp av konsu- mentkapitalvaror? Vilken frekvens tror man att rabattgivningen har?
4. Konsumenternas förtrogenhet med ordet riktpris och dess innebörd. Har konsumenterna hört talas om något som kallas riktpris för en vara, och vad an— ses det i så fall betyda?
5. Konsumenternas förmåga att kom- binera ordet riktpris med två olika al- ternativa beskrivningar: A. riktpris är lika med det pris på en vara som alla butiker måste hålla. B. riktpris är lika med ett ungefärligt pris, som enbart an- tyder dess storlek, men som kan variera såväl uppåt som nedåt.
6. Hur ofta väljer konsumenterna medvetet en viss inköpskälla för att där- med komma i åtnjutande av ett avvikan- de lägre pris?
7. Vilken eller vilka varor omfattas främst av »prismedvetna» köp?
Frågornas formulering vid intervjuer- na redovisas på sid. 259—260.
Undersökningens resultat
Uppfattningen om förekomsten av prisvaria- tioner för dagligvaror
Frågan om förekomsten av prisvaria- tioner mellan olika butiker exemplifie- rades för dagligvaror med tvål och kaf- fe. Svaren på frågan visade att 14 pro- cent av samtliga tillfrågade ansåg att priset var detsamma i alla butiker, 79 procent ansåg att priset varierade me- dan resterande 7 procent saknade upp-
fattning. Om man jämför detta resultat med den tidigare nämnda göteborgsundersök-
ningen från år 1957 finner man en av- sevärd kunskapsförbättring. Av de ca 300 göteborgshusmödrarna visste en- dast 39 procent att priset kunde variera. I den här aktuella undersökningen var uppfattningen inom storstadsregionen till hela 87 procent att priserna kunde variera. Jämförelsen tyder på att insik- terna om de rätta förhållandena vunnit en avsevärt större spridning sedan 1957.
Uppfattningen om förekomsten av prisvaria- tioner för konsumentkapitalvaror
När det gäller konsumentkapitalvaror sådana som TV- och transistorradioap— parater eller tvättmaskiner var upp— fattningen att priset kan variera från en butik till en annan ungefär lika utbredd som för dagligvaror; 77 procent ansåg att priset kan variera, 10 procent att priset är detsamma och återstående 13 procent saknade uppfattning.
En jämförelse med göteborgsunder— sökningen från 1961 visar påtagliga skillnader. Vid detta tillfälle kunde ungefär hälften av de intervjuade per— sonerna inte säga om priserna variera- de. I de fall då de kunde lämna svar ansåg de genomgående att priserna var desamma. Endast i fråga om ett genom-
snitt av ungefär 5 procent av samtliga köp ansågs att prisvariationer mellan olika butiker förekom.
De stora differenserna mellan de båda undersökningarnas resultat skall här beröras något. Skillnaderna kan delvis vara orsakade av olika undersöknings- metodik. I den senaste undersökningen ställde man frågan helt allmänt, medan man i göteborgsundersökningen frågade personer som köpt den aktuella varan relativt nyligen. Det kan finnas en psy- kologisk förklaring till obenägenheten att yttra sig om förekommande pris- olikheter. Har man väl köpt en dyrare vara vill man kanske inte gå in på tan- ken att man måhända kunnat få den fördelaktigare om man förberett köpet bättre. Hur stor inverkan detta kan tän- kas lia haft är svårt att avgöra. Dock förefaller det troligt att hela den stora differensen ej kan förklaras genom hän- visning till skillnader i undersöknings- metodik, utan att man har skäl att an- ta att det faktiskt skett en förändring i konsumenternas prisorientering. För- ändringarna får naturligtvis också ses mot bakgrunden av den utveckling som skett sedan 1961, t. ex. överproduktion av TV-mottagare, omfattande bransch- spridning för transistorapparater och mindre hushållsmaskiner samt ökad marknadsföringsaktivitet för större kon- sumentkapitalvaror Överhuvud. Hela denna utveckling har varit ägnad att öka konsumenternas orientering i pris- frågor.
Uppfattningen om förekomsten av rabatter vid köp av hushålls- och hemapparater
Uppfattningen att man vid köp av pro- dukter sådana som tvättmaskiner, TV- mottagare eller transistorapparater kan få rabatter om man begärt det förefal- ler vara allmänt utbredd. Intervjuperso- nernas bedömning av frågan fördelade sig på följande sätt:
+rabatter förekommer ofta, 40 % + rabatter förekommer ibland, 38 % + rabatter förekommer aldrig, 4 % Återstående 18 procent saknade upp- fattning i frågan.
Att rabattgivning verkligen förekom- mer i stor utsträckning antyds i den ti- digare refererade göteborgsundersök- ningen, där det uppgavs att en person- lig rabatt erhållits vid närmare en tred- jedel av köpen. I pris- och kartellnämn- dens undersökningar av t. ex. radio- och TV-handeln samt möbelhandeln an- tyds liknande förhållanden.
Om hur konsumenten uppfattar ordet rikt- pris
En annan aspekt av konsumentens orientering i prisfrågor är hans kun- skap om begreppet riktpris. Av under- sökningen framgick, såsom visas i ta- bellen nedan, att 40 procent av de till- frågade antingen inte hade hört talas om ordet riktpris eller väl hört det nämnas men inte visste vad det betyd- de.
Tabell 1. Uppfattningen av ordet riktpris
. Pro—
Uppfattnmg cent
Inte hört talas om riktpris ........ 20 Har hört talas om riktpris men vet
ej innebörden ................. 21 Har hört talas om riktpris, ger föl-
jande beskrivning Rekommenderat pris, ungefärligt
pris etc ....................... 23 Fast pris, kontrollerat pris, mi—
nimipris etc. ................. 16 Övriga svar: affärens pris, lika-
pris, fabrikspris, maximipris etc. 20
Totalt 100
Med en välvillig tolkning av intervju- personernas beskrivning av begreppet riktpris kan man komma fram till att 23 procent har en korrekt uppfattning, d. v. s. vet att det är ett pris som en-
bart är vägledande och således kan frångås av detaljhandeln.
En grupp på 8 procent likställer rikt- pris med ett fast eller kontrollerat pris och ytterligare 8 procent tror att det rör sig om ett minimipris. Båda dessa grupper, alltså 16 procent av de till— frågade, uppfattar således riktpriset som ett fastställt pris som inte får un- derskridas.
Resterande 20 procent har givit oli- ka felaktiga karakteristiker av riktpris, där vissa svar kan innebära att man avsett ett fast pris men där det av be- skrivningen varit oklart om så verkli- gen varit fallet.
Konsumentens möjlighet att klassificera ordet riktpris rätt
I syfte att mäta konsumenternas kunskap om riktprisets innebörd ur en mindre kvalificerad aspekt ombads intervjuper- sonerna att ange vilken av två olika be— skrivningar som närmast överensstäm- de med begreppet riktpris. Därvid för- delade sig svaren enligt följande:
+ Riktpris är ett pris på en vara som
alla butiker måste hålla ........ 32 % + Riktpris är ett ungefärligt pris, som bara antyder prisets storlek medan priset kan variera uppåt och nedåt ..................... 57 % + Kan inte säga ................. 11 % Totalt 100 %
Av svarsfördelningen framgår att när— mare en tredjedel av de tillfrågade an- såg att riktpris närmast beskriver ett förhållande där priserna är fasta. Över hälften kunde kombinera riktpris med rätt alternativ. Det är vanskligt att av dessa svar säga om den »hjälpta» frå- gemetoden gett en bättre eller sämre bild av konsumenternas kunskap om be— greppet riktpris. Det borde dock ha va- rit relativt lätt att av beskrivningarna kombinera riktpris med rätt alternativ. Det kan därför ifrågasättas om inte frå-
gan snarare mätt den intellektuella ka- paciteten än den faktiska kunskapen, något man tycker sig märka i de senare bearbetningarna av svaren.
Om man tar de relativt vägledande beskrivningarna i beaktande, förefaller det anmärkningsvärt, att närmare en tredjedel vidhållit att riktpris betyder ett fast pris. Dessa svar skulle kunna tas som uttryck för att det bakom legat en gammal, djupt rotad uppfattning, som ej låtit sig styras av den logiska vägledning som gavs.
Konsumentens prismedvetna val av butik
Att vara prisorienterad är en del av konsumentens roll som konkurrenspå- drivare; en annan är de handlingar prisorienteringen framkallar. Genom en direkt fråga har försök gjorts att få en grov bild av konsumentens prismedvet- na handlande. Intervjupersonerna till- frågades om det förekommit någon gång under de senaste 6 månaderna att de köpt en vara i en butik just därför att de vetat att exakt samma vara var billigare där än i andra butiker. Av de tillfråga- de uppgav 44 procent att de upprepade gånger valt att förlägga inköpen till en billigare butik, medan 10 procent an- gav att så skett vid enstaka tillfällen. 45 procent kunde inte erinra sig någ— ra medvetet billiga inköp överhuvud och resterande en procent svarade ej.
I en ytterligare fråga fick intervju- personerna ange vilka produkter eller produktområden de prismedvetna in- köpen gällt. En sammanställning av sva- ren redovisas i tabell 2.
Den frekvens med vilken olika varu- områden nämns speglar i stort köpfre- kvensen. Sålunda finner man de flesta produktangivelserna inom dagligvaru- sektorn, därnäst följer beklädnadsvaror— na. För att man skall kunna få en upp- fattning om vilken betydelse konsumen-
Tabell 2. De prismedvetna inköpen förde— lade på produkter och varuområden
Varuområden Procent Livsmedel resp. specificerade en- staka varor inom produktgrup- pen ......................... 62 Konfektion, ekipering, skor ..... 28 Konsumentkapitalvaror såsom TV radio, tvättmaskiner, hushålls— maskiner, kameror ........... 16 Bosättning: möbler, mattor pors— lin ......................... 6 Tvättmedel ................... 8 Skönhetsmedel ................. 5 Cigaretter ..................... 3 Övriga varor .................. 22 Totalt 1150 Antal prismedvetna inköp totalt 594 1 Dubbelsvar.
ternas prismedvetande har inom en bransch eller ett varuområde, måste man sätta de prismedvetna köpen i re- lation till totalantalet köp. Eftersom den period som här avses är ett halv- år, kan dylika jämförelser göras enbart för Sällanköpsvaror. Uppgifter har er- hållits om den totala inköpsfrekvensen under samma period för radio- och TV- apparater samt tvättmaskiner. Enligt dessa uppgifter skulle ungefär var tred- je köpare av radio- resp. TV-apparat och varannan köpare av tvättmaskin medvetet ha valt en inköpskälla som lämnat ett lägre pris än andra till- gängliga inköpsalternativ. Om de fak- tiska förhållandena är sådana som dessa beräkningar antyder, borde man kun- na anse att konsumenten väl fyller sin roll som konkurrenspådrivare inom des- sa varuområden.
Skillnader mellan olika konsumentgrupper
Det insamlade materialet har bearbe- tats med hänsyn till sådana faktorer hos intervjupersonerna som kön, ålder, bo- stadsort, hushållsinkomst och skolut- bildning.
Tabeller över klassificeringarna re-
dovisas på sid. 260—270. Här lämnas endast kommentarer till de mera påtag- liga skillnaderna i tabellerna samtidigt som kategoriindelningarna närmare be- skrivs.
Skillnader mellan män och kvinnor
Det framkom en ganska klar linje i frå- ga om mäns och kvinnors kunskap om de aktuella prisförhållandena. Kvinnor- na hade en något bättre kunskap om förekommande prisdifferenser för dag- ligvaror medan männen var något kun- nigare då det gällde kapitalvaror. Skill- naderna i kunskap var genomgående 6 procentenheter och upprepades i de frågor som gällde prismedvetna köp. Männen exemplificerade oftare än kvin- norna med kapitalvaror, för dagligvaror var förhållandet omvänt. Totalt sett ledde kvinnorna vad gällde billiga köp; de hade en större eller mer frekvent er- farenhet av dylika än männen. Skillna- den uppgick till ca 10 procentenheter.
I fråga om uppfattningen av riktpris- begreppet förekom mycket små skillna- der mellan de båda kategorierna; kvin- norna hade 2 procent högre andel rätt svar, men en sådan skillnad ligger inom felmarginalen. När det gällde att på 10- gisk väg försöka avgöra vilket av två givna alternativ som bäst beskrev rikt- prisbegreppet visade männen ett 10 procentenheter bättre resultat.
De bearbetade svaren stöder knap- past de antaganden som man hört fram- föras om att männens prismedvetande skulle vara så mycket mindre än kvin- nornas. Männens orientering i prisfrå- gor förefaller som helhet betraktad vara helt jämbördig med kvinnornas.
Skillnader mellan ålderskategorier
Det förefaller finnas ett klart samband mellan å ena sidan ålder och å andra sidan vetskap om att butikspriser kan
variera. Sålunda hade den yngsta kate- gorin (15—25 år) beträffande dagligva- ror en kunskap som låg 7 procentenhe— ter över genomsnittet medan den äldsta gruppen (över 61 år) låg 16 procenten- heter under genomsnittet. För de båda mellangrupperna, 26—40 år och 41—60 år, var kunskapen genomsnittlig. Be- träffande konsumentkapitalvaror mins- kade kunskapen successivt från 84 pro- cent för den yngsta kategorin till 59 procent för den äldsta.
Uppfattningen om att det förekommer rabattgivning vid konsumentkapitalva- ruköp var mest utbredd bland personer i åldern 26—40 år, där den låg på 8 pro- centenheter över genomsnittet och minst för personer över 61 år, 10 pro- centenheter under genomsnittet.
Klara variationer förelåg även mellan olika ålderskategorier beträffande den utsträckning i vilken medvetet billiga inköpskällor hade valts. Mest prismed- veten synes åldersgruppen 26—40 år vara. Där låg de prismedvetna inköpen 13 procentenheter över genomsnittet. De övriga kategorierna låg relativt jämnt.
Kunskapen om innebörden av ordet riktpris var relativt jämnt fördelad över ålderskategorierna. Personer i åldern 26—40 år hade i mindre utsträckning än övriga hört talas om begreppet riktpris, den äldsta kategorien sade sig veta vad riktpris var oftare än andra. Vid defini- tionen av begreppet låg andelen rätt svar för samtliga grupper så nära ge- nomsnittet att det ej går att avgöra om skillnader överhuvudtaget förekom. Inte heller vid kombination av ordet rikt- pris med endera av två olika definitio- ner framkom några signifikanta skill— nader mellan åldersgrupperna.
Bostadsortens inverkan
Det finns skäl att förmoda att konkur- rensen äger olika styrka i skilda typer
av tätortsformationer. Ju större befolk- ningskoncentration desto fler inköps- alternativ föreligger och desto krafti- gare marknadsbearbetning möjliggörs. För att utröna om dessa olikheter i be— folkningstäthet generellt inverkar på konsumentens prisorientering och prismedvetenhet klassificerades inter- vjumaterialet efter fyra tätortsförhål- landen. Den första kategorin bestod av personer bosatta i våra tre största stä- der. Den andra gruppen omfattade alla övriga städer, därpå följde kategorin köpingar och municipalsamhällen och sist ren landsbygd.
Resultatet visade att ett relativt klart samband föreligger; ju större tätorter desto mer omfattande prisorientering och desto fler prismedvetna inköp. För t. ex. dagligvaror låg kunskapen om att priserna kan variera 14 procentenheter högre i storstäder än på ren landsbygd. För konsumentkapitalvaror var motsva— rande siffra 7 procent. Storstadsborna hade en erfarenhet av prismedvetna köp som låg hela 19 procentenheter över landsbygdsbefolkningens. Beträffande uppfattningen om förekomsten av rabat- ter gav bearbetningen inget utslag.
I riktprisfrågan var situationen när- mast den omvända. Storstadsrepresen- tanterna hade minst av alla hört talas om riktprisbegreppet och kunde likaså i mindre utsträckning än de övriga re- dogöra för begreppets innebörd. Stor- stadsgruppen kunde till 19 procent ange vad begreppet riktpris innebar, medan siffran för övriga städer var 26 procent, för köpingar 31 procent och för lands- bygden 23 procent.
När det sedan gällde att avgöra vilket av två givna alternativ som var rätt be— skrivning av riktpris visade sig stor- stadsbefolkningen överlägsen, medan andelen rätt svar successivt sjönk med minskad befolkningstäthet.
Hushållsinkomstens inverkan
Det har hävdats i debatter om konsu- mentens prismedvetande att de kate- gorier som socialt bäst skulle behöva köpa prismedvetet ofta köper på mot- satt sätt därför att de har en sämre orientering och planeringsförmåga. Det- ta kan sägas vara den sociala aspekten på konsumentens prismedvetande. Sam- tidigt kan hävdas att ett prismedvetet beteende hos en grupp i samhället, vil— ken som helst, stimulerar priskonkur- rensen, vilket kommer alla konsument- kategorier till godo.
Frågan är intressant. En bearbetning av materialet efter hushållsinkomst har därför företagits. Med hushållsinkomst avses härvid familjens totala inkomst, dock inte inkomst som härrär från vux- na barn. Intervjusvaren har grupperats på inkomstkategorier i 5000 kronors- intervaller.
De resultat undersökningen kommit fram till talar inte på något sätt för att det finns ett samband mellan inkoms- tens storlek och prisorientering, pris- medvetet beteende och kunskap om riktprisbegreppet. Grupperna med in- komster över 30 000 kronor visar dock en något bättre orientering än övriga. Man kan inte heller utläsa något sam— band mellan prismedvetet köpbeteende och ökning eller minskning av inkoms- ten, även om en betydande skillnad mel- lan olika inkomstgrupper i vissa fall förekommer. Bearbetningen ger visst stöd för att inkomsten, definierad som här skett, inte är en för problemet rele- vant faktor. Flera skäl talar för detta. Bakom samma inkomst kan ligga helt olika ekonomiska situationer beroende på om det t. ex. är fråga om två lågav- lönade yrkesarbetande makar som till- sammans står för inkomsten eller en yngre ensamstående person. Den faktor som främst kan förmodas inverka på in-
tresset för priser och billiga köp är in- komsten satt i relation till en persons eller familjs läge på livscykeln. Nygif- ta, småbarnsfamiljer, tonårsfamiljer och pensionärer torde disponera samma in- komstsumma helt olika. Det är sanno- likt att den familjebildande perioden i en individs liv upplevs som den tid, då disproportionen mellan behov och till- gångar är störst och då intresset för prismedvetna inköp sålunda bör vara mest påtaglig. Någon möjlighet att be- arbeta materialet efter dessa kriterier har emellertid inte förelegat.
Skolutbildningens inverkan
Rent allmänt borde man kunna vänta sig att ökad utbildning skulle medföra större funktionsduglighet i kommuni- kationssammanhang och därmed bättre orientering. För att utröna om detta antagande gäller prisorientering och prismedvetande har en klassificering gjorts av intervjusvaren efter skolut— bildning. De utbildningsnivåer som an- vänts vid uppdelningen är folkskola el- ler grundskola, yrkesskola, realexamen, studentexamen samt högre utbildning. De båda sistnämnda kategorierna är mycket små som grupper betraktade och lämnar därmed ett osäkert under- lag.
Resultatet visar vad man rent allmänt kunde anta, d. v. s. att prisorienteringen ökar med fortsatt skolutbildning. De prisbilliga köpen är mer frekventa bland personer med realexamen eller därutöver än hos den grupp som har enbart folkskoleutbildning. Det rör sig här om klart signifikanta olikheter med differenser på upp till 15—20 procent- enheter.
Däremot finner man inga större grupp- eller tendensskillnader beträf- fande kunskapen om vad ordet rikt— pris innebär. Dock finns ett samband
mellan skolunderbyggnad och förmågan att gissa rätt mellan två olika definitio- ner. Denna senare fråga torde emeller- tid snarast mäta intellektuell kapacitet än kunskap, vilket torde förklara resul- tatet.
Huruvida korrelationen mellan ut- bildning och prisorientering och pris- medvetande de facto är så klar som det verkar i denna bearbetning kan dock ifrågasättas. Man kan förmoda att det även finns andra faktorer som inver- kar i samma riktning. Högre utbildning ökar t.ex. bland yngre personer och torde vara mer frekvent i tätorter än på landsbygden. För att kunna isolera var- je delfaktors inverkan skulle det krävas en omfattande korsklassificering, för vilket underlaget inte ger utrymme.
Sammanfattning av undersökningens resultat
De mer framträdande resultaten av den genomförda undersökningen kan i kort- het sammanfattas i följande punkter:
1. Över 3/4 av konsumenterna synes idag medvetna om att priset på en och samma vara kan variera mellan olika butiker. Uppfattningen har ungefär sam- ma omfattning för dagligvaror som för sällanköpsvaro-r. Mellan 10 och 14 pro- cent tror fortfarande att priset är det- samma i alla butiker, både vad gäller Sällanköpsvaror och dagligvaror.
2. Över 3/4 av konsumenterna är av den uppfattningen att man på begäran kan få rabatt vid köp av konsument- kapitalvaror.
3. Närmare hälften (44 procent) av konsumenterna har under andra halv- året 1965 upprepade gånger köpt en vara i en viss butik just därför att den butiken haft ett lägre pris på varan eller varorna än övriga butiker inom områ- det. Ytterligare 10 procent har någon enstaka gång valt butik med denna mo— tivering.
4. De varor som oftast köpts prismed- vetet är livsmedel, beklädnadsvaror samt hushålls- och hemapparater. Be— träffande den senare gruppen har möj- lighet förelegat att ställa de prismed- vetna inköpen i relation till totala antalet köp under perioden. En sådan jämförelse antyder att varannan till var tredje köpare av tvättmaskin samt ra— dio— och TV-apparat väljer inköpskäl- la med hänsyn till dess lägre pris.
5. Var femte konsument säger sig aldrig ha hört ordet riktpris. Drygt var femte konsument (23 procent) vet ordets rätta innebörd. Resterande 57 procent vet antingen inte alls vad be- greppet innebär eller lägger fel bety- delse i ordet. Hela 16 procent samman- kopplar riktpris med bruttopris.
6. Vid val mellan två olika beskriv- ningar på riktpris — fast pris resp. ungefärligt pris _ väljer drygt hälften rätt alternativ och cirka 1/3 fel alterna- tiv.
Undersökningens tillförlitlighet
En undersöknings tillförlitlighet kan be- dömas ur flera olika aspekter. Det som här något skall beröras gäller represen- tativiteten och den valda metodiken. Undersökningen bygger på ett syste- matiskt, stegvis gjort urval ur mantals- längderna för ett antal kommuner, vilka valts så att de i stort representerar Sve— riges befolkning. Detta är en allmänt vedertagen urvalsform för större under- sökningar. Med hänsyn till urvalsme- todiken föreligger i resultaten osäker- hetsmarginaler på mellan 2,2 och 3,6 procent, vilket innebär att skillnader av denna storleksordning mellan svars- alternativ och mellan grupper kan vara hänförliga till urvalsförfarandet. Vid redogörelserna för undersökningsresul—
taten har förekomsten av dessa felmar- ginaler beaktats.
Övriga felmöjligheters inverkan på resultatet har inte kunnat siffermässigt preciseras, såsom bearbetningsfel, bort- fallsfel etc. Helt allmänt kan beträffan- de dessa förhållanden sägas att under- sökningen synes representera god un- dersökningsstandard och att undersök- ningen beträffande de flesta frågor be- rättigar till generaliseringar utöver ur- valet till att gälla Sveriges vuxna be- tolkning.
Den metodik med enkla påhängsfrå- gor som använts har motiverats av fle- ra förhållanden. Området har tidigare varit föremål för undersökningar. Av- sikten var att försöka uppnå viss jäm- förbarhet. Det syntes också angeläget att göra en så omfattande undersökning att situationen för olika befolknings- och samhällsgrupper kunde utläsas. Detta kombinerat med tidspress och be- gränsade resurser gjorde att den valda metodiken framstod som den mest för- delaktiga. Genom upprepade provinter- vjuer studerades frågornas formulering och deras förmåga att spegla de för- hållanden som undersökningen ville in- rikta sig på. Ett större antal och mer på djupet gående frågor hade sannolikt kunna ge en mer nyanserad bild av situationen. För undersökningens syfte torde emellertid den mätmetodik och den precision som valts vara till fyllest.
Resultattolkning och slutsatser
Det har i undersökningen kunnat kon- staterats att drygt % av konsumenterna är elementärt prisorienterade i den be- märkelsen att de vet att butikspriser kan variera och att man kan få rabatt vid köp av kapitalvaror. Härvid upp- står en tolkningsfråga, nämligen huru- vida prisorienteringen är omfattande
eller låg. Borde kanske hela befolk- ningen känna till att vi har ett system där priserna tillåts variera? Samma tolkningsfråga gäller det prismedvetna beteendet. Närmare hälften av konsu- menterna har under ett halvår uppre- pade gånger av hänsyn till det lägre priset gått till en viss butik i stället för till en annan. Är detta att betrakta som ett omfattande eller begränsat prismed- vetet handlande? Något entydigt svar på frågan kan knappast ges. Undersök- ningsresultaten blir emellertid mer upp- lysande om de ställs i relation till upp- gifter om tidigare förhållanden. Även om de undersökningar som slutsatser— na baseras på inte är helt jämförbara (olika urval och olika intervjusitua— tion) antyder dessa att prisoriente- ringen vunnit en kraftigt ökad sprid- ning under de senaste åtta åren. Även beträffande prismedvetna inköp kan av tillgängliga undersökningar dras den slutsatsen att en påtaglig ökning av frekvensen skett.
Av dessa undersökningsresultat kan den slutsatsen dras att priset borde få en allt större betydelse som konkur- rensmedel i detaljhandeln. Här är att märka att detta gäller situationer med olika pris men i stort sett samma pres- tationer och framför allt identiska va- ror. Med den prisorientering som före- ligger och den omfattning av prismed- vetna köp som påvisats —— även om des- sa alltjämt står för en liten del av in- köpsvolymen totalt —— torde man kunna säga att konsumenten vad beträffar val mellan samma varor till olika pris väl fyller sin roll som konkurrensregulator. I praktiken torde emellertid problemet inte vara fullt så enkelt. Konsumenter- nas intresse för priset möts inte enbart av faktiska utan även av fiktiva pris- differenser. Specialpriser, utbudspriser, speciella skyltningsförfaranden etc. har ofta till syfte att ge sken av större pris-
fördelar än vad som faktiskt föreligger. Denna skenbara prisdifferentiering kan leda konsumenterna in på mindre för- delaktiga alternativ, trots att de själva upplever sitt val som ytterst prismed- vetet. Detta problem existerar och dess omfattning och betydelse kan förmodas öka. Dess konsekvenser skall inte när- mare diskuteras här.
Konsumentens intresse och bemö- danden att göra fördelaktiga inköp kvarstår dock, vilket borde resultera i att priset i detaljhandeln borde få en alltmer framträdande plats, antingen i form av ren priskonkurrens eller ökad reklamprisargumentering. Detta gäller främst standardvaror och välkända, lättidentifierbara märkesvaror från oli- ka områden. Hur konsumenten reagerar för skilda produktalternativ med olika kombination av pris och service ger denna studie inga direkta upplysningar om.
Undersökningen har tämligen klart visat att ordet riktpris ej fungerar så som avsikten ursprungligen var. I för- arbetena till konkurrensbegränsnings- lagen angavs att ordet riktpris skulle anses som tillräckligt vid prisangivel- ser för att upplysa om att dessa endast var av vägledande natur. När efter en drygt tioårig användning av begreppet mindre än var fjärde konsument bring- ats till klarhet om dess innebörd, måste man konstatera att förmågan hos ordet riktpris att överföra det önskade bud- skapet felbedömts.
Yngre personer och personer bosatta i storstäder har en sämre kunskap om begreppet, likaså personer som har en mer omfattande skolunderbyggnad. Samtidigt är det just dessa personer
som har den bästa prisorienteringen och ofta beter sig mest prismedvetet. Härav är man benägen att dra den slut- satsen, att ett prismedvetet beteende har föga samband med de prisförhållanden som begreppet riktpris täcker. Vidare har det visat sig att de personer som har den bästa kunskapen om riktpris- begreppet är äldre personer och sådana som är bosatta på mindre orter eller på landsbygden. Detta skulle kunna tolkas så att riktpriset som begrepp håller på att förlora aktualitet. Det är möjligt att riktprisbegreppet ursprungligen sattes i relation till bruttoprisbegreppet och att hela denna konstellation i prissättnings— sammanhang håller på att försvinna. Det är vidare tänkbart att det för den moderna prismedvetna individen fram- står som en självklarhet att handeln el- ler dess organisationer sätter priserna och att priserna kan variera. Även om konsumenterna inte känner till innebör- den av ordet riktpris, är de tydligen i stor utsträckning medvetna om att pri- serna i detaljhandeln kan och får un- derskridas.
Mot bakgrunden av de resultat före- liggande undersökning visat om konsu- menternas prisorientering och prismed- vetande kan följande avslutningsvis sä- gas om ordet riktpris. Det vore lämpligt om man kunde finna en benämning som på ett bättre sätt än ordet riktpris upplyste om att riktpriserna är rörliga priser, men för konsumenten förefaller saken inte vara av avgörande betydelse för ett prismedvetet handlande i öv- rigt. Däremot kan det tänkas vara av viss betydelse för prissättningen i de- taljhandeln, att begreppets rätta inne- börd hålls levande.
F rågarnas formulering
FRÅGA 1:
Obs! till alla: Om vi tänker på priserna i butikerna här på platsen och på andra platser häromkring — tror Ni att butikspriset (bortsett från återbäring) för t. ex. tvål och kaffe är detsamma i alla butiker, eller är butikspriserna olika i olika butiker?
Priset detsamma i alla butiker ................. 1 Priset olika i olika butiker ..................... 2 Vet inte .................................... 3
4
FRÅGA 2:
Obs! till alla: Om ni vill köpa en större sak t. ex. en tvättmaskin, en TV-apparat eller en transistorradio i en butik här på platsen eller på andra platser häromkring — kostar en sådan apparat lika mycket i alla butiker, eller är priset olika i olika butiker? Priset samma i alla butiker .................... Priset olika i olika butiker ..................... Vet inte ....................................
AGAIN!—l
FRÅGA 3:
Obs! till alla: Vet Ni om det förekommer att kunderna kan få rabatt, om de begär det, på det i butiken an- givna priset på sådana större varor som t. ex. en tvättmaskin eller en transistorradio? Hur ofta förekommer i så fall sådana rabatter?
Rabatt förekommer ofta ................. . . . . . 1 Rabatt förekommer ibland .................... 2 Rabatt förekommer aldrig ..................... 3 Vet inte .................................... 4
5
FRÅGA 4;
Obs! till alla: Har Ni hört talas om något som kallas för riktpris för en vara? Vad betyder det i så fall? (öppen fråga, vilken kodats efter det att intervjuerna genomförts).
FRÅGA 5:
Vad av följ ande tror Ni bäst beskriver vad riktpris år? Läs upp svarsalternativenl Riktpris är det pris på en vara som alla butiker måste hålla ................................. 1
Riktpris är ett ungefärligt pris, som bara antyder prisets storlek och att priset kan variera uppåt och nedåt. . . ....................................
Kan inte säga... ............................
Obs! till alla:
Har det förekommit någon gång under de senaste 6 månaderna att Ni köpt en i vara en bu- just därför att Ni vet att exakt samma vara är billigare där än i andra butiker?
Ja, flera gånger .............................. 1 Ja, en gång ................................. '). Nej ......................................... 3
i
FRÅGA 7: Till alla som svarat »Ja, flera gånger» eller »Ja, en gång» enligt fråga 6:
Vilken vara eller vilka varor gällde det?
Tabellbilaga
&) Svaren fördelade efter kön
Tabell ]. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för dagligvaror mellan olika butiker
Uppfattning Li))än KVÅ/nnor Tott/alt
0 D 0 Samma pris ......................... 17 12 14 Olika pris ........................... 76 82 79 Vet ej .............................. 7 6 7 Totalt 100 100 100 Bastal 541 558 1 099
Tabell 2. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för kapitalvaror mellan olika butiker
Uppfattning M än Kvå/nnor To:;alt
0 0 0 Samma pris ......................... 10 11 10 Olika pris ........................... 80 74 77 Vet ej .............................. 10 15 13 Totalt 100 100 100 Bastal 541 558 1 099
Tabell 3. Uppfattningen om förekomsten av rabatter vid köp av kapitalvaror
Uppfattning ål)/än Kviynnor Tott/alt
0 0 D Rabatt förekommer ofta .............. 46 34 40 Rabatt förekommer ibland ............ 36 40 38 Rabatt förekommer aldrig ............. 3 5 4 Vet ej .............................. 15 21 18 Totalt 100 100 100
Uppfattning lt/(Iajm Kvlij/nnor To:/alt D 0 0
Inte hört talas om riktpris ............ 26 15 20 Har hört talas om riktpris men vet ej
innebörden ........................ 17 25 21 Har hört talas om riktpris, ger följande
beskrivning:
Rekommenderat pris, ungefärligt pris etc ......................... 22 24 23 Fast pris, kontrollerat pris, minimi-
pris etc ......................... 14 19 16 Övriga svar: affärens pris, likapris, fabrikspris, maximipris etc ........ 21 17 20
Totalt 100 100 100
Bastal 541 558 1 099
Tabell 5: Förmågan att kombinera ordet riktpris med det rätta av två givna alternativ
. Män Kvinnor Totalt Alternativ % % % Riktpris är det pris som alla butiker måste hålla ....................... 30 35 32 Riktpris är ett ungefärligt pris som bara antyder prisets storlek ............. 62 52 57 Vet ej .............................. 8 13 11 Totalt 100 100 100 Bastal 541 558 1 099
Tabell 6. Medvetet val av viss inköpskälla med hänsyn till ett lägre pris
Män Kvinnor Totalt Frekvens % % % Valt billig inköpskälla flera ggr under de senaste 6 månaderna ............... 38 50 44 Valt billig inköpskälla endast någon en- staka gång ........................ 11 8 10 Har ej medvetet valt billig inköpskälla. . 51 42 46 Totalt 100 100 100 Bastal 541 558 1 099
Tabell 7. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för dagligvaror mellm olika butiker
Uppfattning 15—25 år 26—40 år 41—60 år Över 60 år Totalt
% % % m % Samma pris ........................ 11 15 11 23 14 Olika pris .......................... 86 81 82 63 79 Vet ej ............................. 3 4 7 14 7 Totalt 100 100 100 100 100 Bastal 258 263 371 207 1 099
Tabell 8. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för kapitalvaror mellan olika butiker
. 15—25 år 26—40 år 41—60 år Över 60 år Totalt
Uppfattning % % % % % Samma pris ........................ 8 11 9 14 10 Olika pris .......................... 84 82 80 59 77 Vet ej ............................. 8 7 11 27 13 Totalt 100 100 100 100 100 Bastal 258 263 371 207 1 099
Tabell 9. U ppfaltningen om förekomsten av rabatter vid köp av kapitalvaror
. 15—25 år 26—40 år 41—60 år Över 60 år Totalt Uppfattning % % % % %
Rabatt förekommer ofta ............. 38 50 40 31 40 Rabatt förekommer ibland ........... 43 36 37 37 38 Rabatt förekommer aldrig ........... 3 4 5 4 4 Vet ej ............................. 16 10 18 28 18 Totalt 100 100 100 100 100
Bastal 258 263 371 207 1 099
Tabell 10. Uppfattningen av ordet riktpris
. 15—25 år 26—40 år 41—60 år Över 60 år Totalt Uppfattning % % % % %
Inte hört talas om riktpris ........... 18 27 21 14 20 Har hört talas om riktpris men vet ej
innebörden ....................... 27 16 17 29 21 Har hört talas om riktpris, ger följande
beskrivning: Rekommenderat pris, ungefärligt pris
etc ............................ 23 22 23 26 23 Fast pris, kontrollerat pris, minimi-
pris etc ........................ 14 16 17 17 16 Övriga svar: affärens pris, likapris,
fabrikspris, maximipris etc ....... 18 19 22 14 20
Totalt 100 100 100 100 100
Bastal 258 263 371 207 1 099
Tabell 11. Förmågan att kombinera ordet riktpris med det rätta av två givna alternativ
Alternativ 15—25 år 26—40 år 41—60 år Över 60 år Totalt % % % % % Riktpris är det pris som alla butiker måste hålla ...................... 39 29 32 31 32 Riktpris är ett ungefärligt pris som bara antyder prisets storlek ............ 52 59 62 51 57 Vet ej ............................. 9 12 6 18 11 Totalt 100 100 100 100 100 Bastal 258 263 371 207 1 099
Tabell 12. Medvetet val av viss inköpskälla med hänsyn till ett lägre pris
15—25 år 26—40 år 41—60 år Över 60 år Totalt Frekvens % % % % % Valt billig inköpskälla flera ggr under de senaste 6 månaderna ........... 43 57 40 35 43 Valt billig inköpskälla endast någon enstaka gång ..................... 10 9 12 6 10 Har ej medvetet valt billig inköpskälla 47 34 48 59 47 Totalt 100 100 100 100 100 Bastal 258 263 371 207 1 099
e) Svaren fördelade efter bostadsorten: befolkningskoncentration
Tabell 13. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för dagligvaror mellan olika butiker
Stor- Övr. Köp./ Lands- Totalt Uppfattning städer städer munic. bygd % % % % %
Samma pris ........................ 9 14 21 17 14 Olika pris .......................... 87 81 74 73 79 Vet ej ............................. 4 5 5 10 7 Totalt 100 100 100 100 100
Bastal 300 345 86 368 1 099
Tabell 14. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för kapitalvaror
Stor- Övr. Köp./ Lands- Totalt Uppfattning städer städer munic. bygd
% % % % % Samma pris ........................ 11 9 13 10 10 Olika pris .......................... 81 79 76 74 77 Vet ej ............................. 8 12 11 16 13 Totalt 100 100 100 100 100 Bastal 300 345 86 368 1 099
Tabell 15. Uppfattningen om förekomsten av rabatter vid köp av kapitalvaror
Stor- Övr. Köp./ Lands- Totalt Uppfattning städer städer munic. bygd % % % % %
Rabatt förekommer ofta ............. 43 39 42 38 40 Rabatt förekommer ibland ........... 35 41 44 37 38 Rabatt förekommer aldrig ........... 5 4 2 4 4 Vet ej ............................. 17 16 12 21 18 Totalt 100 100 100 100 100
Bastal 300 345 86 368 1 099
Tabell 16. Uppfattningen av ordet riktpris
Stor- Övr. Köp./ Lands- Totalt Uppfattning städer städer munic. bygd % % % % %
Inte hört talas om riktpris ........... 29 21 19 13 20 Har hört talas om riktpris, vet ej inne-
börden ........................... 19 19 21 26 21 Har hört talas om riktpris, ger följande
beskrivning: Rekommenderat pris, ungefärligt pris
etc ............................ 19 26 31 23 23 Fas pris, kontrollerat pris, minimi-
pris etc ........................ 18 16 12 17 16 Övriga svar: affärens pris, likapris,
fabrikspris, maximipris etc ....... 15 18 17 21 20
Totalt 100 100 100 100 100
Bastal 300 345 86 368 1 099
Tabell 17. Förmågan att kombinera ordet riktpris med det rätta av två givna alternativ
Stor— Övr. Köp./ Lands- Totalt Alternativ städer städer munic. bygd % % % % % Riktpris är det pris som alla butiker måste hålla ...................... 26 34 34 35 32 Riktpris är ett ungefärligt pris som bara antyder prisets storlek ............ 64 57 55 52 57 Vet ej ............................. 10 9 11 13 11 Totalt 100 100 100 100 100 Bastal 300 345 86 368 1 099
Tabell 18. Medvetet val av viss inköpskälla med hänsyn till ett lägre pris
Stor- Övr. Köp./ Lands- Totalt Frekvens städer städer munic. bygd % % % % % Valt billig inköpskälla flera ggr under de senaste 6 månaderna ........... 55 44 45 35 44 Valt billig inköpskälla endast någon en- staka gång ....................... 9 12 6 10 10 Har ej medvetet valt billig inköpskälla 36 44 49 55 46 Totalt 100 100 100 100 | 100 Bastal 300 345 86 368 | 1 099
d) Svaren fördelade efter hushållsinkomst (1 000 kr) Kategorien »ej uppgivit inkomst», »ej inkomst» och »inkomst understigande 5 000 kr» är var för sig för små för att tillåta en procentuell svarsfördelning. De båda sistnämnda grupperna redovisas sammanslagna i kolumnen »(5».
Tabell 19. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för dagligvaror mellan olika butiker
Hushållsinkomst, 1 000 kr Uppfattning Ej (5 5—9 10f14 15—19 20—24 25—29 30—34 35— To" uppg. o/ o/ ty 0/ o/ 0/ of (y talt % /o /o o o /o o /o o % Samma pris ......... .. 4 15 15 15 21 15 5 9 14 Olika pris ........... . . 79 79 76 76 73 82 88 89 79 Vet ej .............. . . 17 6 9 9 6 3 7 2 " Totalt . . 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Bastal 42 52 104 132 184 196 133 60 196 1 099
Tabell 20. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för kapitalvaror mellan olika butiker
Hushållsinkomst, 1 000 kr
Uppfattning Ej To- uppg. (5 5—9 10—14 15—1920—2425—2930—34 35— talt
% % % % % % % % % %
Samma pris ......... .. 2 13 14 11 15 5 8 5 10 Olika pris ........... . . 71 63 71 79 77 83 83 89 77 Vet ej .............. .. 27 24 15 10 8 12 9 6 13
Totalt . . 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Bastal 42 52 104 132 184 196 133 60 196 1099
Tabell 21. Uppfattningen om förekomsten av rabatter vid köp av kapitalvaror
Hushålliniomst, 1 000 kr
Uppfattning Ej To-
(5 5—9 10—14 15—19 20—24 25—29 30—34 35— . talt mi,/gg % % % % % % % % %
Rabatt förekommer
ofta .............. . . 38 29 32 40 47 38 43 52 40 Rabatt förekommer ibland ............ . . 29 35 39 37 42 43 33 36 38 Rabatt förekommer aldrig ............. .. 4 6 5 3 3 5 3 3 4 Vet ej .............. .. 20 30 24 * 20 8 14 21 9 18 Totalt . . 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Bastal 42 52 104 132 184 196 133 60 196 1099
267. Tabell 22. Uppfattningen av ordet riktpris Hushållsinkomst, 1 000 kr Uppfattning Ej- _ _ _ _ _ _ _ To- uppg. (5 5 9 10 1415 1920 2425 2930 34 35 talt % % % % % % % % % %
Inte hört talas om rikt-
pris .............. 8 16 12 15 20 23 30 34 20 Har hört talas om rikt- pris men vet ej inne- börden ............ 31 31 25 22 16 20 20 13 21 Har hört talas om rikt- pris, ger följande be—
skrivning: Rekommenderatpris,
ungefärligt pris etc. 35 20 22 19 29 22 26 24 23 Fast pris, kontrol- lerat pris, minimipris etc ................ 15 11 23 22 15 18 7 15 16 Övriga svar: affärens pris,likapris,fabriks— pris, maximipris etc. 11 22 18 22 20 17 17 14 20
Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Bastal 42 52 104 132 184 ' 196 133 60 196 1 099
Tabell 23. Förmågan att kombinera ordet riktpris med det rätta av två givna alternativ
Hushållsinkomst, 1 000 kr
Alternativ Ej ,) To—
. uppg. (5 5—9 10—14 15—19 ..0—24 25—29 30—34 35— talt
% % % % % % % % % % Riktpris är det pris
som alla butiker måste hålla ....... 52 37 33 30 35 24 45 27 32 Riktpris är ett unge- färligt pris som bara antyder prisets stor- lek ............... 37 51 50 63 54 63 50 70 57 Vet ej ............. 11 12 17 7 11 13 5 3 11
Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Bastal 42 52 104 132 184 196 133 60 196 1 099
Tabell 24. Medvetet val av viss inköpskälla med hänsyn till ett lägre pris
Hushållsinkomst, 1 000 kr
Frekvens Ej _ To- uppg. (5 5—9 10—14 15—19 20—24 25—29 30—34 35— talt
% % % % % % % % % %
Valt billig inköpskälla flera ggr under de senaste 6 månaderna . . 34 49 33 43 52 39 58 47 44 Valt billig inköpskälla endast någon ensta-
ka gång .......... .. 4 6 11 10 14 13 8 8 10 Har ej medvetet valt billig inköpskälla. . . . 62 45 56 47 34 48 34 45 46 Totalt . . 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Bastal 42 52 104 132 184 196 133 60 196 1099
e) Svaren fördelade efter skolutbildning Kategorierna »ej uppgivit skolutbildning», »studentexamen eller motsvarande» och »akademisk utbildning» är var för sig för små för att tillåta en procentuell svarsfördelning. De båda sistnämnda grupperna redovisas sammanslagna i kolum- nen »studentexamen eller högre utbildning».
Tabell 25. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för dagligvaror
Skolutbildning
. Ej uppg. Folk- Yrkes— Realex. Student— Totalt Uppfattning skola skola ex. el.
högre
% % % % % %
Samma pris .................... . . 17 15 6 9 14 Olika pris ...................... . . 75 82 90 88 79 Vet ej ......................... . . 8 3 4 3 7 Totalt . . 100 100 100 100 100 Bastal 31 668 193 150 57 1 099
Tabell 26. Uppfattningen om förekomsten av prisvariationer för kapitalvaror
Skolutbildning
. Ej uppg. Folks- Yrkes- Realex. Student- Totalt Uppfattning kola skola ex. el.
högre
% % % % % %
Samma pris .................... . . 10 9 11 7 10 Olika pris ...................... .. 74 86 80 88 77 Vet ej ......................... . . 16 5 9 5 13 Totalt . . 100 100 100 100 100 Bastal 31 668 193 150 57 1 099
Tabell 27. Uppfattningen om förekomsten av rabatter vid köp av kapitalvaror
Skolutbildning
. Ej uppg. Folk— Yrkes- Realex. Student- Totalt Uppfattning skola skola ex. el.
högre
% % % % % %
Rabatt förekommer ofta ......... . . 35 45 47 56 40 Rabatt förekommer ibland ....... .. 39 36 39 32 38 Rabatt förekommer aldrig ....... .. 4 7 2 1 4 Vet ej ......................... .. 22 12 12 11 18 Totalt . . 100 100 100 100 100 Bastal 31 668 193 150 57 1 099
Tabell 28. Uppfattningen av ordet riktpris
Skolutbildning . Ej uppg. Folk- Yrkes— Realex. Student- Totalt Uppfattning skola skola ex. el. högre % % % % % % Inte hört talas om riktpris ...... . . 15 24 28 50 20 Har hört talas om riktpris men vet ej innebörden ................ .. 24 19 15 17 21 Har hört talas om riktpris, ger föl- jande beskrivning: Rekommenderat pris, ungefärligt pris etc. ..................... . . 25 27 20 7 23 Fast pris, kontrollerat pris, mini- mipris etc .................... . . 18 13 18 15 16 Övriga svar: affärens pris, lika- pris, fabrikspris, maximipris etc. .. 18 17 19 11 20 Totalt . . 100 100 100 100 100 Bastal 31 668 193 150 57 1 099
Tabell 2.9. Förmågan att kombinera ordet riktpris med det rätta av två givna alternativ
Skolutbildning . Ej uppg. Folk- Yrkes- Realex. Student- Totalt Alternativ skola skola ex. el. högre
% % % % % %
Riktpris är det pris som alla butiker
måste hålla ................. .. 36 33 29 5 32
Riktpris är ett ungefärligt pris som antyder prisets storlek ........ .. 51 62 65 90 57 Vet ej ......................... . . 13 5 6 5 11 Totalt . . 100 100 100 100 100
Bastal 31 668 193 150 57 1 099
skolutbildning Frekvens Ej uppg. Folk— Yrkes- Realex. Student— Totalt skola skola ex. el. högre % % % % % % Valt billig inköpskälla flera ggr under de senaste 6 månaderna. 42 47 51 56 44 Valt billig inköpskälla endast någon enstaka gång ................. 8 15 10 9 10 Har ej medvetet valt billig inköps— källa ........................ 50 38 39 35 46 Totalt 100 100 100 100 100 Bastal 31 668 193 150 57 1 099
BILAGA 5
Riktprisannonseringens omfattning och utformning
I syfte att få klarlagt i vilken utsträck- ning vertikala riktpriser används i an- nonsering riktad till konsument har riktprisutredningen låtit utföra en un- dersökning av lcverantörsannonsering- en i vissa tidningar och tidskrifter. Samtidigt studerades hur riktprisbe- greppet används, bl. a. med hänsyn till bruttoprisförbudets bestämmelser. Un- dersökningen har genomförts av eko- nomie studerandena Anders Bjurner och Erik Landberg, som också i huvud— sak utformat undersökningsrapporten. '
Undersökningens omfattning och upp- läggning
Undersökningen har —— sedan de i för- väg uppdragna riktlinjerna testats —-
givits följande omfattning och upplägg- ning.
I. Undersökningen omfattar annonser för konsumentvaror. ' II. Undersökningen omfattar annon- ser införda av leverantörer som marknadsför sina produkter genom fristående återförsäljare. III. Annonser enligt I och II är förde- lade på följande varugrupper:
1. LIVSMEDEL:födoämnen,dryc- ker, konfektyr, djurmat etc.
2. KEMISK-TEKNISKA ARTIK- LAR: hushållsartiklar, läkeme- del saluförda utanför apotek, kosmetika, hygienvaror etc.
3. TEXTIL: beklädnad, hemtextil, garner och mattor."
4. SKOR: allt slags fotbeklädnad.
5. HUSHÅLLSREDSKAP: kokkärl, bestick, vågar etc.
6. EL. HUSHÅLLSMASKINER: kyl- och frysskåp, tvättmaski- iner, spisar, ugnar, vispar, hår- torkar, hobbymaskiner, rakap- parater etc. '
7. RADIO-TV, bandspelare, ton- band, skivspelare.
8. MÖBLER. 9. UR. 10. FOTO: kameror, projektorer, film, diaramar, blixtaggregat
etc. ' '
11. BILAR, reservdelar och tillbe-
hör. - ' *
SPORTARTIKLAR: båtar, båt- motorer, cyklar, mopeder, cam- pingutrustning, fiskeredskap, trädgårdsredskap etc. öVRIGA VAROR, dock ej böc- ker, noter, apoteksvaror, sprit- drycker, tobak och petroleum-
produkter. ' '
IV. Annonserna är klassificerade efter fyra kriterier, nämligen
1. utan prisangivelse.
2. med prisangivelse, »riktpris».
3. med prisangivelse, annan be- nämning (cirkapris m.m.).
4. med prisangivelse, utan anty- dan att priset får underskridas (otillåten annonsering) .
V. Undersökningen omfattar alla an- nonser enligt I—II i följande an- nonsorgans upplagor för år 1965:
12.
13.
benämnd
Dagens Nyheter Sydsvenska Dagbladet Norrländska Socialdemokraten Året Runt
Damernas Värld Se
Motor
Allt i Hemmet. Från början avsågs att särskilja an- nonser för nyintroducerade artiklar, nya modeller etc. vid undersökni-ngen, men det visade sig av praktiska skäl omöjligt att genomföra detta.
I undersökningen har vissa klassifi- cerings- och gränsdragningsproblem fö- relegat. Bestämmande för vad som an- setts hänförligt till konsumentvaror har varit varans karaktär och i förekom- mande fall annonstextens utformning. Svårigheten att klart och entydigt defi- niera begreppet leverantörsannons har varit stor. Ett av problemen har varit att avgöra huruvida annons för en mär- kesvara med återförsäljarnamn angivet skulle medräknas. Dylika annonser har inte medtagits om återförsäljarnamnet stått i [direkt anslutning till annonsens text och leverantörens namn samtidigt ej angivits. Avgörande har således va- rit vem som utåt stått som annonsör och inte vem som faktiskt utformat och betalat annonsen, I andra fall har det varit svårt att avgöra om en leveran- törs prisangivelse avsett försäljning ge- nom egna detaljhandelsbutiker, direkt- försäljning till konsument etc. De nu antydda svårigheterna kan ha medfört att annonser i viss mån blivit felaktigt klassificerade.
Vad gäller fördelningen på varugrup— per har vissa artiklar varit svårplace- rade. I görligaste mån har varorna hän- förts till någon av 'de tolv definierade grupperna. I de fall detta inte fett sig möjligt utan att göra indelningen fik- tiv, har varorna förts till gruppen »öv- riga».
Vid fördelningen av prisannonserna har till grupp 3 (»cirkapris» eller lik- nande angivelse) förts alla annonser som inte haft ordet »riktpris» tydligt utsatt. Gruppen omfattar prisannonser med benämningar som cirka, omkring, xx-kronorsklassen, i prisklassen, under, mindre än, »på gatan», rekommenderat, i prislägen från, fritt importhamn, rp- pris, r-pris, rp., rek.-pris.
Sedan annonsundersökningen slut- förts har materialet samlats i frekvens- tabeller för vart annonsorgan för sig, varefter slutresultatet framtagits genom snmmerande av dessa uppgifter.
Undersökningens resultat
I tabell 1 redovisas det sammanräkna— de undersökningsresultatet fördelat på varugrupper.
Varugrupperna 1 och 2 utgör ca hälf- ten av totala antalet annonser och dessa två gruppers procentuella andel prisan- nonser är så låg som 1 resp. 3 procent. De båda grupperna påverkar således i hög grad det totala relationstalet. För övriga elva grupper är den procentuel- la andelen prisannonser ca 22 procent. Undersökningsresultatet återges grafiskt i diagram 1, sid. 274.
Antalet annonser med »riktpris» ut- gör ca 60 procent av totalantalet pris- annonser.
Antalet otillåtna annonser är 105, vil-ket motsvarar ungefär 6 procent av det totala antalet prisannonser. Anta- let är störst för sportartiklar, hushålls- redskap, ur och kemisk-tekniska artik- lar. I relation till antalet prisannonser är frekvensen otillåten annonsering störst för sportartiklar, men i relation till totala annonsmängden är frekven- sen störst för ur, inte mindre än 9 pro- cent (se vidare diagram 2, sid. 274).
Det förtjänar framhållas att de otill-
273 Tabell ]. Riktpriseis användning i Ieveraniörsannonser 1. 2. 3. 4. 5. 6. Annonser . Annonser Annonser Otlllåtna Varugrupp Antalnle- utan pris- rn »rikt- m. .annan prisan- Summa verantors- . . prisbe— angivelse pris» .. . nonser 245 annonser % av 1 % av 1 ngmmng o/ av1 A, av 1 0 1. Livsmedel ....... 3 473 99 O 1 O 100 2. Kemisk—tekniska 4 396 97 2 1 0 100 3. Textil .......... 1 399 76 11 12 1 100 4. Skor ........... 242 74 25 1 —— 100 5. Hushållsredskap. 467 58 33 6 3 100 6. El.hushållsmask. 963 60 36 3 1 100 7. Radio-TV ....... 653 89 1 10 _— 100 8. Möbler ......... 96 100 —— — —— 100 9. Ur ............. 160 24 62 5 9 100 10 Foto ........... 384 84 — 16 — 100 11 Bilar ........... 2249 86 3 11 O 100 12 Sport ........... 344 83 9 1 7 100 13 Övrigt .......... 730 78 14 7 1 100 Totalt 15 556 88 7 4 1 100
Anm: Procenttalen är avrundade till närmast hela tal. Siffran 0 anger sålunda en andel mel- lan 0 och 0,499 procent.
låtna annonserna representerar endast 35 olika märkesvaror, av vilka 4 sva- rar för nära hälften av ifrågakomman- de annonser. För t.ex. sportartiklar hänför sig större delen av de otillåtna annonserna till en tillverkare av båt- motorer. Flertalet av de 35 märkesva- rorna har annonserats även med angi- vande av riktpris, cirka o. dyl.
I de annonser, där riktpris eller lik- nande benämningar använts, har angi- velsens tydlighet varit växlande. För varugruppen ur har ordet riktpris näs- tan undantagslöst placerats på undan- skymd plats, d.v.s. inte i anslutning till det angivna priset. Liknande iakt- tagelser har sporadiskt gjorts även inom andra varugrupper, främst för hushållsredskap och bilar. Prisangivel- sens noggrannhet har varierat från exakt angivande »på öret» till jämna hundratal kronor.
Vid en jämförelse mellan de under- sökta annonsorganen har framkommit, att andelen prisannonser varierar starkt för vissa grupper. För t.ex. skor och ur är andelen annonser med prisangi- velse betydligt större i dagstidningarna än i vecko- och månadstidningarna. Mellan å ena sidan dagstidningar och å andra sidan vecko- och månadstid- ningar har det totalt sett inte visat sig någon större olikhet i prisannonsering— en-s andel; av dagstidningarnas leve- rantörsannonser har 14 procent prisan- givelse, medan motsvarande siffra för övriga annonsorgan är 10 procent. Då de i undersökningarna medtagna an- nonsorga'nens representativitet ej är statistiskt säkerställd kan några slut- satser ej dras beträffande prisannonse— ringens omfattning i dagspress kontra vecko- och månadspress.
ontol annonser 4500—
4000—
3500— r—
3000—
2500"
2000 -
1500—
1000— 800 _ 600 ' 400 '
200 "
|:] annonser utan prisangivelse
[Hmmm] annonser med riktpris el. liknande
Varugrupp
Diagram 2. Riklprisels benämning i Ieverantörsannonser
prisonnonsernas andel (%)
:] otillåten annonsering W benämningen cirkapris el. liknande
Hmmm benämningen riktpris
90-
80-
70-
60—
50—1
40—
30—
20-1
10—
5 6 7 8 9 10 11 12 13 Totalt
vurugrupp
BILAGA 6
Antal ärenden hos NFR och NO åren 1957—1965
1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 Sum-
NFR A. Framställningar om för— handlingar för undanrö- jande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning. . . 7 8 5 4 1 5 3 4 2 39 B. Framställningar om dis— pens från förbuden mot bruttopriser och anbuds- karteller ................ 3 1 2 3 6 1 1 2 1 20 C. Remissärenden m. m ..... 3 4 3 4 3 7 5 37 Summa ärenden 11 12 9 10 9 9 9 12 8 89 Därav ärenden rör. leverans- vägran (ingår i A.) ....... 4 6 2 1 1 3 2 3 2 24 NO A. Initiativärenden ......... 8 22 14 28 16 20 14 26 26 174 B. 1. Anmälningsärenden . . . 72 108 82 96 86 83 76 83 109 795 2. Skriftliga förfrågningar o. dyl ............... 47 46 31 24 22 20 36 19 25 270 C. 1. Av SPK ex officio töre— tagna till NO överläm- nade utredningar ..... 4 17 15 13 24 23 29 35 40 200 2. Remissärenden ........ 4 6 6 8 7 6 5 13 15 70
Summaärenden 135 199 148 169 155 152 160 176 215 1509 Därav ärenden rör. leverans- vägran (ingår i B. 1) ......... 47 78 58 87 62 61 54 48 70 565 Antal leveransvägransfall mot lågprisföretag1 ............ 5 19 6 16 7 11 10 8 22 104
1 I 74 fall av leveransvägran mot lågprisföretag under perioden 1960—1965 har 38 olika före- tag varit klagande. Två av dessa företag har klagat i 10 resp. 9 fall.
BILAGA 7
Skrivelse från näringslivets organisationer angående medverkan till
en aktiv pris- och konkurrenspolitik
Till Riktprisutredningen
Vår konkurrensbegränsningslagstiftning bygger väsentligen på en publicitets- och förhandlingslinje som förutsätter näringslivets aktiva medverkan. Nä- ringslivet har därför företrädare i nä- ringsfrihetsrådet och i pris- och kar- tellnämndens styrelse och bedriver ge- nom sina organisationer självsanering i olika former — en verksamhet som bidragit till att skilda arter av skadlig konkurrensbegränsning i stor utsträck- ning kunnat undanröjas.
För att stärka vår internationella konkurrenskraft är det av största vikt att en fortsatt penningvärdesförsäm- ring med dess sociala och ekonomiska vådor för konsumenter och näringsliv undvikes. En oundgänglig förutsättning är härvid att sträng återhållsamhet vi- sas när det gäller löner och andra kost- nader för att därmed så långt som möj- ligt hålla priserna nere, inte minst på varor och tjänster som har mera di- rekt betydelse för levnadskostnaderna.
Det kan alltjämt förekomma former av prissamarbete vilkas förenlighet med gällande rätt kan ifrågasättas. Detta prö- vas i sista hand av näringsfrihetsrådet men enligt vår uppfattning bör skad-
liga konkurrensbegränsningar i första hand avvecklas genom frivilliga åtgär— der av berörda företagare. Vi är även i fortsättningen beredda att aktivt ver- ka för en effektiv konkurrens och där- vid inte minst för att vertikala riktpri- ser och bindande prisavtal undanröjes i den mån de kan anses medföra skad- lig verkan.
Av vikt för prisutvecklingen är i många fall att konsumenternas prismed- vetande vidgas. Detta kan motverka ten- denser till prisstelhet. Riktprisutred- ningen har redovisat den uppfattningen att beteckningen riktpris är mindre lämplig från upplysande synpunkt och förordar därför att denna beteckning, både när den begagnas vertikalt och horisontellt, ersättes med beteckningen cirkapris. Härigenom framgår enligt ut- redningens mening tydligare att priset är enbart vägledande och fritt skall kunna frångås.
Med hänsyn till vad ovan framförts vill vi även i fortsättningen medverka till en aktiv pris- och konkurrenspoli- tik samt uppmana våra medlemmar och medlemsorganisationer
att iaktta sträng återhållsamhet vid kalkylering och prissättning på varor och tjänster,
att undanröja skadliga former av rikt- prissättning och annat prissamarbete samt
Stockhohn den 6 april 1966
Kooperativa Förbundet John Sallborg
Sveriges Hantverks- och Industri- organisation H ans Grundström
Sveriges Köpmannaförbund K E Gillberg
att vid prisannonsering och annan prisangivelse ersätta riktpris med cirka— pris.
Sveriges Grossistförbund Einar K ördel
Sveriges Industriförbund Axel Iveroth
Sveriges Lantbruksförbund Harald Håkansson
BILAGA 8
Förteckning över myndigheter, särskilda sakkunniga samt organisationer med vilka utredningen haft överläggningar
Näringsfrihetsrådets ordförande Näringsfrihetsombudsmannen Statens pris- och kartellnämnd Bankinspektionen Försäkringsinspektionen Prisdirektoratet, Oslo
Regeringsrådet Åke Martenius Professor Folke Kristensson Professor Assar Lindbeck Direktören, ekon. lic. Göran Tamm
Kooperativa Förbundet Svenska Bankföreningen
Sveriges Grossistförbund Sveriges Industriförbund Sveriges Hantverks- och Industriorga- nisation Sveriges Köpm-annaförbund Sveriges Lantbruksförbund Norges Industriforbund Norges Handelsstands Forbund
Landsorganisationen Sve-riges Akademikers Centralorganisa- tion Tjänstemännens Centralorganisation
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966
1. La. Cooperation internordique.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 966
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)
J ustltiedepartementet
Legberednlngen. 1. Utsökningsrätt IV. [7] 2. Utsök- ningsrätt V. [38] Hyreslagstlftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstlft- girig. [låna Undersökning angående hyressplltt- gen. Arbetspromemorier l författningsfragan. [17] Decentrallsering av naturallsationsärenden m. rn. [20] 1963 års markvärdekommltté. 1. Markfrågan I. [23] 2. Markfragan II. Bila er. [24] Atomansvarlghet III. [29 Vägfraktsvtalet I. [36]
Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskntngsinstltut ! Sverige. [5]
Försvarsdepartementet
Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Skeppsholmens framtida. användning. [27] Mlhtärsjukvården. [35]
Socialdepartementet
Förenklad statsbidragsglvnlng till hälso- och sjuk- vården. [6] _ Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och domen. [32] De stagg]? undervisn ngssjukhusens organisa- tion. Vard utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. [43] Aktiv åldringsvård och handikappvård. [45]
Kommunikationsdepartementet
Frllnftsllvet ! Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luftfartsverket! ekonomi och organisation. [34] Fordonskomblnatloner. [41]
Finansdepartementet
1965 års långtidsutrednlng 1. Svensk ekonomi 1 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 8. Tillgången på. arbetskraft 1960—1980. Bila. 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investerings- behov fram till 1970. Bila 3. [10] 5. Utvecklings- tendenser inom undervisa g. hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserle. [4] Ny folkbokföringsförordnlng m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21] Konsumtionskredlter i Sverige. [42]
Ecklestastikdepartementet
Yrkesutbildningen. [3] Arbetspsykologisk verksamhet. [40] 1962 års ungdomsutrednlng. III. 1. Ungdomens för- enings- och frltidsliv. [47]
Jordbnursdepartementet
Renbetesmarkerna. [12]
Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutrednlng. 1. Den framtida jord- brukspolltlken. A. [30] 2. Den framtida jordbruks- polltlken. B. [81] Jaktstadgan m. m. [46]
Handelsdepartementet Ellagsttftningsutrednlngen. 1. La stiftning mot ra- diostörningar. [22] 2. Lagstif ; om elektriska anläggningar. [39] Sällskapsresan [25] Prissamverkan och konkurrens. [48]
Inrikesdepartementet Bostadspolitlskt kreditstöd. [44]