SOU 1970:55

Kompetensutredningen

Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Med skrivelse den 11 juni 1970 har kom- petensutredningen överlämnat den första de- len av sitt huvudbetänkande Vägar till hög- re utbildning; behörighet och urval (SOU 1970: 21). Det .nu föreliggande betänkandet utgör huvudbetänkandets andra och avslu— tande del och innehåller kompletterande ut—

redning och förslag rörande organisatoriska och administrativa frågor m. m. Kompetensutredningen får härmed vörd- samt överlämna andra delen av sitt sjätte betänkande. Därmed har de sakkunniga slutfört sitt utredningsuppdrag. Stockholm den 25 augusti 1970

Jonas Orring

Håkan Berg Bengt Gustavsson

Anna-Lisa Lewén-Eliasson

Lennart Mattsson Gunnar Olderin

Gunnar Wallmark

Ingemar M undebo

Birger Sandberg

/ Helmer Larsson

1. Antagningens organisation och genomförande

1.1. Inledning

I del I, kapitel 12, har KU framlagt förslag till ett nytt system för urval till högre ut- bildning. I vidaste bemärkelse innebär ur- val även ett fastställande av behörigheten till fortsatt utbildning, varefter inskrivning av studerande kan ske. I trängre mening av- ser urval den process varigenom behöri- ga sökandes meriter värderas och rangord- ning mellan de sökande görs upp. Antag- ningsmyndigheten beslutar, på grundval av gällande bestämmelser för meritvärdering och urval, om antagning av studerande.

Urvalsprocess och antagningsbeslut sker smidigare och säkrare genom en därför av- sedd organisation. I föreliggande kapitel re- dovisar KU vissa synpunkter och förslag rö- rande antagningens organisation med ut— gångpunkt i förslaget till nytt kompetens- system. De framlagda synpunkterna har i första hand aktualitet för antagning till s.k. spärrad utbildning, dvs. utbildnings- vägar där antalet kursplatser är begrän- sat, men äger i tillämpliga delar giltighet även för inskrivningen till ospärrad utbild- ning, dvs. universitetens s.k. fria fakulte- ter.

Som underlag för KU:s synpunkter och överväganden beträffande antagningens or- ganisation ligger vissa undersökningar av i bruk varande antagningssystem. Dessa un- dersökningar har genomförts av en särskild arbetsgrupp för tekniska och organisatoriska

frågor rörande antagningen m.m. (se del 1, kapitel 1). Gruppen har även haft att analy- sera de tekniskt-administrativa konsekven- serna av KU:s förslag till urvalsregler m. 111. De undersökningar som genomförts av ar— betsgruppen refereras i stora drag nedan.

1.2 Undersökning av olika antagningssystem

1.2.1. Uppläggning av undersökningen

Utgångspunkten för undersökningen var att studera nu fungerande antagningssystem be- träffande såväl tekniskt—administrativa pro- blem i sig som följdverkningarna av gällan- de meritvärderings- och urvalsbestämmelser i tekniskt-administrativt hänseende. Dessa problem kan konstateras vara i stor utsträck- ning likartade för olika utbildningsnivåer, varför såväl antagningar inom grundskolans kompetensområde som inom den högre ut- bildningen ingått i undersökningen. Sam- manlagt fem antagningssystem har därvid studerats i detalj, varav tre inom den hög- re utbildningen (A-C nedan) och två inom grundskolans kompetensområde (D—E ne- dan). Förhållandena avser i huvudsak an- tagningen av studerande inför hösttermi- nen 1969.

Följande antagningar ingick i detaljstu- dien.

Central antagning vid UKÄ till viss spär- rad utbildning vid universitet och högsko—

lor (A)

antagningen till socialhögskolorna (B) antagningen vid SÖ till lärarhögskolor- nas klasslärarlinjer (C)

central antagning av sjuksköterskeelever till fyra sjuksköterskeskolor i Västsverige

(D)

antagningen av elever till gymnasium och fackskola i Storstockholm (E).

I fortsättningen används beteckningarna A—E enligt ovan.

1.2.2. Centraliserad och decentraliserad an- tagning

Som framgår av översikten av nuvanande antagningsförhållanden i del 1, kapitel 4, kan antagningen ske centralt för ett stör- re'eller mindre antal utbildningsvägar eller lokalt (decentraliserat) till en enda utbild- ningsanstalt eller utbildningslinje. Olika ty- per av centraliserad antagning kan förekom- ma, vilket framgår av nedanstående exem- pel.

1 Central antagning till en utbildning som finns på flera orter i landet. Exempel: förskol- lärarantagningen, som sker centralt genom SÖ till alla förskoleseminarier i landet. En variant av denna antagningstyp är an- tagningen till de husliga seminarierna, till vilka antagningen sker centralt genom SÖ. Vid des- sa seminarier finns tre olika linjer, men på grund av att kravet på förpraktik är helt oli- 'ka för de olika linjerna förekommer det knap- past att samma person samtidigt söker till mer _än en linje. Ytterligare en variant av denna typ är an- tagningen till sjuksköterskeutbildningen, där en intagningsnämnd ombesörjer - antagningen till 'allasjukskötenskeskolor i Stockholms län, dvs. antagningen är central för dessa skolor. Det- samma gäller fyra sjuksköterskeskolor i Väst- Sverige. Övriga sjuksköterskeskolor i riket har "helt decentraliserad (lokal) antagning. TC'entral antagning till viss utbildning som har flera linjer och finns på flera orter i lan- .det samt där de olika utbildningslinjerna ofta utgör alternativa studiemål för de sökande. Exempel: socialhögskola, där antagningen hand- has av samarbetsnämnden för socialhögskolor- na, samt lärarhögskolas klasslärarlinjer, där antagningen sker centralt genom SÖ. 3 Central antagning till två eller flera ut- bildningslinjer, som kan vara alternativ för den sökande, på viss ort eller i viss region. Ex-

empel: antagning till gymnasium och fackskola.

4 Central antagning till två eller flera ut— bildningslinjer vid flera utbildningsanstalter samt på flera orter, där de olika utbildnings- linjerna är vitt skilda från varandra beträffan- de utbildningens innehåll och omfattning men dock är alternativa studiemål för många sö- kande. Exempel: den centrala antagning till viss spärrad utbildning vid universitet och hög- skolor som administreras av UKÄ.

Som framgår av exemplen ovan är även rekryteringen till de olika antagningarna en del av centraliseringsbegreppet. Vid vis- sa antagningar förekommer riksrekrytering, dvs. sökande från hela landet kommer i frå- ga för antagning, vid andra, exempelvis gymnasie- och fackskolantagningen, mottas endast sökande från ett visst s. k. elevom- råde — regional rekrytering. Elevområdet kan, beträffande olika antagningar, omfat- ta en kommun, flera kommuner, ett län eller flera län.

Vart och ett av de antagningssystem (A— E) som detaljstuderats med avseende på organisation, genomförande och utfall, kan föras till någon av ovanstående antagnings- typer. Antagning A tillhör typ 4, antag- ningarna B och C typ 2, antagning D typ 1 och antagning E typ 3. Som ovan nämnts spelar omfattningen och graden av centrali- sering en roll vid antagningens genomföran- de. Centraliseringsaspekten ingår således som en bakgrundsfaktor vid diskussionen av olika moment i antagningens organisa- tion. Detsamma gäller frågan om använd- ningen av olika tekniska hjälpmedel, i för— sta hand ADB. De jämförelser mellan olika antagningssystem som följer nedan rör de av KU detaljstuderade antagningarna.

1.2.3 Antal utbildningslinjer och utbild-

ningsalternativ

Antal utbildningslinjer och möjliga ut- bildningsalternativ i de undersökta syste- men framgår av följande översikt. Med ut- bildningsalternativ menas här det antal ut- bildningslinjer på viss utbildningsort som den sökande kan i prioritetsordning ange på sin ansökningsblankett.

Antagning A har 27 olika utbildnings-

linjer som förekommer på en till sju orter, sammanlagt 84 utbildningsalternativ.

Antagning B har utbildning på tre olika linjer på fem orter, sammanlagt 15 utbild- ningsalternativ.

Antagning C har utbildning på två olika linjer på 15 orter, sammanlagt 30 utbild— ningsalternativ.

Antagning D har utbildning på en ut— bildningslinje på fyra orter, sammanlagt fy- ra utbildningsalternativ.

Antagning E har utbildning på elva ut- bildningslinjer på en ort, sammanlagt 15 utbildningsalternativ.

Antagningens omfattning kan också mä- tas i antal kursplatser och sökande. Dessas antal höstterminen 1969 framgår av nedan- stående uppställning.

Kursplatser Sökande A ca 6 200 ca 15 000 B 560 ca 3 700 C 1 800 ca 8 900 D ca 220 ca 1 700 E ca 8 900 ca 11 500

Antagningens kvantitativa omfattning har stor betydelse för antagningens organisation och genomförande.

När det gäller att jämföra de olika sys- temen och dra slutsatser av effektiviteten m.m. i de olika antagningarna, är det där- för viktigt att beakta, att de olika systemen skiljer sig avsevärt från varandra beträf- fande antagningens omfattning och kom- plexitet.

1.2.4. Hjälpmedel i antagningsarbetet

Användningen av tekniska hjälpmedel va- rierar för närvarande avsevärt mellan olika antagningssystem, från enbart konventionel- la kontorstekniska hjälpmedel till ett om- fattande utnyttjande av ADB. Antagningsförfarandet inom A baseras på användandet av ADB, vilket är en av förutsättningarna för att antagningsproce- duren över huvud taget skall kunna genom- föras inom den tid som står till buds och utan orimligt stor personalinsats. Använ- dandet av ADB innebär — självklart — ej att

allt med antagningsförfarandet förknippat arbete sker maskinellt. De manuella kring- rutinerna måste vara väl anpassade till ADB- systemet och fungera inom givna tidsramar med hänsyn till bl. a. de tidpunkter som gäl— ler för ADB-körningarna.

System B utnyttjar följande hjälpmedel: ADB för uträkning av medelbetyg för sö- kande med slutbetyg från årskurs 3 i gym— nasiet (program som används inom A). Nål- kort som registerkort. Präglade adressplåtar för påförande av namn och adressuppgifter på registerkort samt på meddelanden till de sökande m. 111.

De tre övriga systemen använder endast konventionella kontorstekniska hjälpmedel.

De studerade antagningssystemen medger således jämförelser mellan olika manuella systern samt mellan maskinellt och manuellt systern. Av sådana jämförelser framgår," att ju mer omfattande och framför allt komplex en antagning är, desto mer gör sig behovet av tekniska hjälpmedel _ bl. a. ADB — gäl- lande, i synnerhet om man skall kunna mö- ta de säkerhets- och rättvisekrav som kan ställas på ett antagningssystem. Det är så—. ledes inte antalet sökande och antagna el- ler i och för sig antalet utbildningsalteri nativ i organisationen som är avgörande för behovet av hjälpmedel. Stor roll spelar exempelvis förekomsten av många' utbild- ningsvägar på många studieorter eller många utbildningsvägar med olika behörig- hetsregler och meritvärderingsnormer. Det- samma gäller antalet sökandegrupper samt omfattningen av den s.k. fria kvoten och normerna för bedömningen inom denna.

Av jämförelserna framgår vidare att det antagningssystem där man använder ADB är det manuella överlägset, när det exem- pelvis gäller att, inom en given tidsram, få tid till kommunikation med de sökande (kontrollbesked o.d.), vilket ökar säkerhe- ten i antagningen. Tidsvinst uppstår dels därigenom att vissa, i ett manuellt system tidsödande rutiner som behörighetskontroll och uträkning av medelbetyg kan ske ma- skinellt, dels genom att utskrift av data- post görs maskinellt.

Ett maskinellt system medger vidare s.k.

Antagningssystem

Aktiviteter A B C D E 1 Sista dag för ansökan 24.6 1.5 24.6 15.5 15.2 2 Sista dag för komplettering av ansökan —— 18.6 — omkr. 15.6 13—14.6l 3 Bevis att ansökan inkommit utsänds till sökande 25.6 1—15.5 — — — 4 Kontrollbesked utsänds till sökande 14.7 —— — — — 5 Kontrollbesked åter till antag- ningsmyndighet 24.7 — — — —— 6 Beslutssammanträde om antagning X2 15.7 22—23.7 26.6 omkr. 30.6 7 Första antagningsbesked utsänds till sökande 28.7 25.7 31.7 28.6 1—10.73 8 Meddelande till sökande om reservplatssili'ra 28.7 — X4 _ — 9 Meddelande till sökande om urvalspoäng 28.7 —— 31.7 — — 10 Bekräftelse av kursplats från sökande 7.8 (1.9)5 1.8 8.8 8.7 15.8 11 Andra antagningsbesked utsänds till sökande 16.8 — — —— '— 12 Tredje antagningsbesked utsänds till sökande 26.8 —— — — — 13 Kursstart ! 1.9 18.8 28.7 (11.8)6 25.8 14 Reservuppflyttning ägde rum t. o. m. 30.9 8.9 25.9 1.9 15—20.9

1 De sökandes vårterminsbetyg från grundskolan sänds till antagningsenheten vid denna tidpunkt. ” Beslut om antagning fattas efter kontroll av kurslistor m. 11. datalistor som tas fram innan antag— ningsbeskeden skrivs ut av datamaskinen (printas). 3 10.7 var den senaste tidpunkt då. de sökande erhöll besked om antagning. Redan 1.7 offentlig- gjordes resultat av antagningen i press och radio och listor översändes till skolorna. ”* Från och med antagningarna vårterminen 1970 utsänds besked om reservplatssilfra. ** Antagen sökande skall bl. a. meddela om han accepterar erbjuden kursplats 7.8.1969. Bekräftelse sker vid uppropet 1.9.1969. ” Kursstarten var ej gemensam för alla ingående skolor.

successiv kvotering, dvs. beaktande av för- ändringar under antagningsarbetets gång i sökandegruppernas inbördes förhållande. Härigenom kan man i ett maskinellt system bättre tillgodose väsentliga delar av de syften som ligger bakom antagningsbestämmelser- na. (Beträffande successiv kvotering se vi- dare under 1.2.6.)

1.2.5. Antagningsarbetets förlopp

I ovanstående sammanställning ges en över- sikt över vissa aktiviteter som ingår i de studerade antagningssystemen. Tidpunkter- na gäller i princip antagningen inför höst- terminen 1969 men kan betraktas som ge- nerellt gällande riktpunkter vid alla antag- ningstillfällen inför hösttermin.

Mellan de i sammanställningen inpricka-

de tidpunkterna pågår antagningsarbetet som påbörjas omedelbart efter ansöknings- tidens utgång (visst förarbete påbörjas så snart ansökningshandlingar inkommit). De huvudsakliga momenten i antagningsarbe- tet är: behörighetskontroll, kvotering, me- ritvärdering, rangordning, frikvotbedöm- ning och slutligen urval. Efter det beslut om antagning skett utsänds antagningsbesked till de sökande.

Så snart bekräftelse av antagningsbeske- det inkommit från de sökande vidtar arbe- tet med reservuppflyttningen, dvs. tillsättan- det av de kursplatser som genom återbud blir vakanta. Denna reservuppflyttning äg— de i alla de studerade antagningssystemen rum till i vissa fall långt efter kursstart.

Tidsschemat visar att i de antagnings- system som har den kortaste tiden för be-

handling av ansökan, nämligen C och D, ingen kommunikation med samtliga sökan- de, vare sig enkel- eller dubbelriktad, före- kommer mellan sista ansökningsdag och tidpunkt för utsändande av antagningsbe- sked. Under den första delen av antagnings— proceduren är däremot infordrandet av kompletterande handlingar ett tidskrävande arbete i varje fall inom C, där detta mo- ment även innefattar viss direktkontakt med avlämnande skolor. I B, som har en längre behandlingstid, förekommer momen- tet »bekräftelse att ansökan inkommit». Här förekommer också, ehuru detta inte fram- går .av tidplanen, under denna tid viss två- vägskommunikation med de sökande som skall genomgå inträdesprov.

A skiljer sig från övriga antagningssys- tem därigenom att man här, trots att tiden mellan ansökan och kursstart är mindre än för t. ex. B, har tid för en omfattande två- vägskommunikation med de sökande. För- utom »meddelande om ansökningsnummer», som samtidigt utgör bekräftelse på att an- sökan inkommit, utsänds här kontrollbe- sked som innehåller de data från ansök- ningsblanketten som överförts till magnet- band. Dessa kontrollbesked skall i förekom- mande fall rättas av den sökande och åter- sändas till antagningsorganet som ser till att de rätta uppgifterna stansas och över- förs till magnetbandet. Genom denna kom- munikation med den sökande ökas säkerhe— ten i behandlingen.

&nu kommer i system A preliminärt antagningsbesked samt två meddelanden om antagning efter maskinell reservuppflyttning. Inom detta system, liksom inom C, utsänds också i samband med antagningsbesked meddelande om reservplatssiffra och urvals- poäng. Slutsatsen av ovanstående blir bl. a. att tidsfaktorn i och för sig inte är avgö- rande för vilka aktiviteter som kan inrym- mas mellan ansökan och antagning utan snarare att just utnyttjandet av ADB som hjälpmedel inom system A är avgörande för möjligheten att ge en mer omfattan- de service till de sökande.

En annan slutsats, som kan dras av de undersökningar som gjorts är att de flesta

system är hårt tidspressade och att de, i varje fall vad beträffar A, B och C, knap- past medger någon väsentlig utökning av antalet sökande, om nuvarande teknik och arbetssätt skall användas inom de tids- ramar som man för närvarande av olika skäl nödgas arbeta med.

1.2.6. Kvotering

Vid alla de studerade systemen tillämpas proportionell kvotering, dvs. de sökande in- delas i grupper och kursplatserna fördelas på varje grupp i direkt proportion till an- talet behöriga sökande inom gruppen. Det antal sökandegrupper som maximalt kan förekomma i de olika systemen är i A och B = 2, i C=5, i D=11 ochi E=9.

Det praktiska genomförandet av kurs- platsfördelningen varierar något mellan de olika systemen, trots att huvudprincipen — proportionalitet — är densamma.

1 system A, B och D fördelas kursplat- sema i proportion till det antal behöriga sökande som i något altem—ativ angett sig söka till viss utbildningslinje och ort. En sökande kan alltså ingå i kvoteringsunder- laget vid t. ex. femton olika kvoteringar.

I system A tillämpas dessutom s.k. suc- cessiv kvotering, vilket innebär att då en sökande uttagits till ett alternativ stryks han som sökande till sina lägre prioriterade al- ternativ och ingår således ej längre i kvo- teringsunderlaget vid dessa utbildningslin- jer. Detta betyder att kvotförhållandet mel- lan grupperna ändras i varje s.k. uttag- ningsfas. I ett stort antagningssystem, där man samtidigt kan söka flera utbildnings- linjer, är en sådan omkvoteringsmetod prak- tiskt möjlig att tillämpa i full utsträckning endast under förutsättning att antagningen utförs med hjälp av ADB.

I system C görs en kvotering, som in- nebär att man räknar antalet behöriga sö- kande i varje kvotgrupp och därefter för- delar det totala antalet kursplatser propor- tionellt. Någon hänsyn tas således ej vid kvoteringen till den ort/de orter den sökande angett på sin ansökan.

Vid antagningen till system E sker kvo-

teringen med utgångspunkt i antalet första- handssökande. Den sökandes första alteru nativ på ansökningsblanketten, till vilket han är behörig, räknas vid kvoteringen.

I vissa antagningar förekommer att det finns få sökande i en eller flera grupper. Om proportionell kvotering strikt tillämpas blir vissa grupper ibland helt utan kursplats. Vanligen överförs då dessa sökande för be- dömning inom den fria kvoten.

Den metod som valts i respektive antag- ningssystem hänger samman med de förut- sättningar som gäller för antagningens ge- nomförande. Vidare kan man anta, att de skiljaktigheter i tillämpningen som här före- ligger också hänger samman med att, i de författningar (motsvarande) som reglerar respektive antagning, klara förutsättningar saknas för hur tillämpningsföreskrifterna i detta avseende skall utformas.

1.2.7. Antagning av sökande inom fri kvot

I alla system förekommer i princip unge- fär samma kategorier sökande att behand- la i fri kvot, nämligen sökande som »på annan grund» kan antas äga förutsättning- ar att tillgodogöra sig den sökta utbildning- en (i vissa system detsamma som dispens- fall), sökande med examen/ slutbetyg från viss behörighetsgivande utbildning, vilkas meriter inte kan värderas och användas vid rangordningen i någon av de ordinarie kvot- gruppema, sökande med utländska betyg samt sökande från de ordinarie kvotgrup— perna med visst slag av tilläggsmeritering eller sökande som vid antagningen missgyn- nats i sin ursprungliga kvotgrupp.

Den allmänna principen för antagning av frikvotssökande inom alla system är, att denna skall ske efter en i möjligaste mån fri bedömning av den sökandes alla meri- ter. Vid denna bedömning strävar man ef- ter att den som antas inom fri kvot skall vara minst så väl meriterad som den sist antagne i någon av de ordinarie kvotgrup— perna.

I regel måste två olika slag av bedöm- ningar göras inom den fria kvoten, nämli- gen följande.

1 Man måste fastställa vissa sökandes be— hörighet, dvs. bedöma huruvida en sökande »på annan grund» kan antas ha möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen vid den sökta utbildningen. En sådan behörighets- prövning måste också göras beträffande sö- kande med utländska betyg. 2 Man måste göra en bedömning av alla sökandes meriter för att kunna jämföra var och en dels med andra sökande inom den fria kvoten, dels med den sist antag- ne sökanden inom de ordinarie kvotgrup— perna. Förfaringssättet vid dessa bedömningar varierar något mellan de olika systemen. I B, som har en stor fri kvot (20 procent) och flera olika grupper av sökande inom den fria kvoten än övriga antag-ningar, an- vänds tabeller för skattning av meriter, vil- ket innebär att arbetet med den fria be- dömningen delvis systematiserats. Även C följer fastställda normer för bedömning och poängsättning men endast när det gäller sö- kande, som eljest skulle ha tillhört nå- gon av de ordinarie kvotgrupperna och som på grund av tilläggsmeriter av visst slag skall bedömas inom fri kvot. Frikvotsbedömningen erbjuder stora svå-' righeter inom vissa system men upplevs som mindre problemfyllda inom andra. An— talet sök—ande och antalet sökandegrupper inom den fria kvoten har stor betydelse för hur omfattande dessa problem blir. Även antalet utbildningsvägar inom systemet spe- lar en roll liksom förekomsten av skilda be- hörighets- och meritvärderingsregler för oli- ka utbildningsvägar inom samma antag— ningssystem. Om antalet frikvotssökande är lågt liksom antalet grupper inom den fria kvoten, är frikvotsbehandlingen däremot in- te något mer tidskrävande moment under antagningsproceduren.

1.2.8. Återbudsförfarande och reservupp- flyttning

De kursplatser som på grund av återbud blivit vakanta fylls med reserver. Reserv- uppflyttninge-n handhas vid samtliga stude- rade antagningssystem centralt. Inom

system A görs under antagningsproceduren tre olika antagningar. I samband med de båda senare sker reservuppflyttningen ma- skinellt. Först efter den tredje antagnings- omgången görs uppflyttningen manuellt.

I B- och E-systemen tillämpas, i syfte att begränsa reservuppflyttningens omfattning, »överintag», dvs. fler sökande antas än vad man kan ta emot vid kursstart. Även inom A har överintag i viss utsträckning gjorts. Erfarenheterna av detta är goda. Överin- tag förutsätter dock i regel 'att man har en mycket ingående kännedom om den vanli- gen förekommande återbudsfrekvensen.

Trots överintag har reservuppflyttningen förhållandevis stor omfattning i alla system utom E där man lyckats i sina strävanden att begränsa denna uppflyttning. Detta kan i sin tur bero på att man där har en tämli- gen lång erfarenhet att bygga på och att systemet i övrigt kännetecknas av en viss stabilitet; bl. a. är rekryteringen regional och de sökande har ej rätt att söka motsva- rande utbildning i annan region än de till- hör. I D är återbudsfrekvensen ca 50 pro- cent och man tvingas således kalla ungefär dubbelt så många sökande som det finns kursplatser. Systemet C hade höstterminen 1969 ca 500 återbud, vilket innebär en återbudsfrekvens av ca 30 procent.

I första antagningsomgången antog t. ex. B 629 sökande till sammanlagt 560 kurs- platser. Samtidigt uttogs ca 280 reserver men trots detta stora antal reserver plus tidigare överintag räckte inte reserverna till att fylla de lediga kursplatserna.

Det är inte otänkbart att den omfattan- de reservuppflyttning, som redovisas i fle- ra system, bland annat hänger samman med att olika utbildningar inom eller utom systemen startar vid olika tidpunkter. I system C togs den sista reserven in ca fem veckor efter kursstart 18.8. Denna sena reservintagning, som från flera synpunkter '=.r mindre lämplig, beror enligt uppgift bl. a. på att många antagna är osäkra på sitt utbildningsval och därför bestämmer sig sent. Detta i sin tur kan bero på att de önskar hålla vägen öppen till andra utbild- ningar vilka de sökt alternativt. Någon un-

dersökning av om, och i så fall hur många, studerande som »hoppar av» efter kursstart, därför att de senare vunnit inträde vid en utbildning med senare kursstart, har inte gjorts.

Även inom D, där utbildningen startar än- nu tidigare (mellan 27.7 och 11.8) har för- hållandet med sena återbud påtalats. Där tillskriver man emellertid detta förhållan- de i första hand den omständigheten att de sökande i möjligaste mån vill komma till en sjuksköterskeskola nära hemorten.

Vissa begränsningar i den sökandes rätt att byta kursplats föreligger. I system C får en sökande som accepterat erbjuden plats inte kvarstå som sökande till högre prioriterat alternativ. Anledningen härtill är bl. a. att kursstarten sker redan 18.8. Antagningsmyndigheten har här således mycket snäva tidsmarginaler för reservupp- flyttningen och genom ovan nämnda be- gränsning minskar omfattningen av denna procedur. I A finns under den senare delen av antagningsproceduren vissa inskränkning- ar i rätten att byta erhållen kursplats mot annan. Detta bedöms nödvändigt bl. a. med hänsyn till att en reservuppflyttning i ett sy- stem av denna typ drar med sig en »kedie- reaktion» av uppflyttningar och således kan beröra många olika utbildningslinjer.

Dessa inskränkningar får ses mot bak- grunden av läroanstaltemas berättigade krav på viss stadga i utbildningsorganisationen. Antagning av studerande alltför långt ef- ter kursstart innebär nackdelar i första hand för de studerande själva men också för ut- bildningsanstalten.

Övervägande skäl anses för närvarande tala för :att reservuppflyttningen, liksom nu är fallet, sker centralt. Både inom A och C, där man prövat vissa former av decentra— liserad reservuppflyttning, har det ansetts att, med den teknik och det arbetssätt i övrigt som tillämpas idag, framför allt stör- re rättvisa och i viss mån även enklare ad- ministration följer med centraliserad reserv- uppflyttning.

Sammanfattningsvis vill KU här fram— hålla följande. Rätten och friheten för de sökande att vid sin ansökan ange nästan

obegränsat antal alternativ är något för Sve— rige jämförelsevis unikt. Största anledning- en till tveksamhet inför företeelsen hänför sig naturligtvis till att bättre meriterade sökandes angivande av flera valalternativ i avsevärd omfattning medför olägenheter, of- ta ganska besvärande, för något mindre me- riterade sökande. En viss begränsning i an- talet medgivna valalternativ vore därför i och för sig befogad. KU avstår dock från att framlägga förslag härom.

1.2.9 Beslut om antagning - besvärsmöjlig- heter

Formerna för antagningsbeslut varierar mel- lan de olika antagningssystemen beroende på det författningsmässiga (motsvarande) underlaget för antagningen.

I system A fattas beslut om antagning av fem olika myndigheter, varav en, UKÄ, företräder huvuddelen av utbildningsvägar- na i systemet och de fyra övriga, nämli- gen respektive styrelse för jordbrukets tre högskolor samt antagningsnämnden för ci— vilekonomutbildning, fattar beslut om an- tagning till var och en sin utbildningslinje. Talan mot antagningsbeslutet kan föras hos Kungl. Maj:t i form av besvär.

I system B fattas beslut om antagning av samarbetsnämnden för socialhögskolor- na, i vilken ingår rektorerna för de fem oli- ka läroanstalterna, två ledamöter som till- satts av Kungl. Maj:t samt fem adjunge- rade studeranderepresentanter. Enligt stad- gan för socialhögskolorna (SFS 1967: 488, 53 5) får talan mot samarbetsnämndens be- slut om antagning ej föras.

I system C fattades beslut om prelimi- när antagning t.o.m. höstterminen 1969 av en intagningsnämnd utsedd av SÖ. Nämn- den bestod av åtta ledamöter, nämligen tre rektorer eller biträdande utbildningsledare vid lärarhögskolorna, en representant för Sveriges lärarförbund, en för SFS och tre för SÖ. Från och med vårterminen 1970 fattas beslut om antagning av SÖ, som först hör intagningsnämnden. Vissa ändring— ar har gjorts i nämndens sammansättning. Beslut om definitiv antagning fattas av rek-

tor vid respektive lärarhögskola efter granskning av originalhandlingar samt in- lämnat läkarintyg. Den senare granskningen kommer från och med höstterminen 1970 att göras centralt av intagningsnämnden. Ta- lan mot beslut om antagning får föras hos Kungl. Maj:t i form av besvär.

I system D åvilar ansvaret för antagning- en en intagningsnämnd, som består av de i antagningssystemet ingående sjuksköterske- skolornas rektorer, en av styrelsen för res- pektive skola utsedd ledamot samt en sekre— terare. Enligt kungl. brev 29.11.1968 med vissa bestämmelser angående sjuksköterske- skolor skall beslut om antagning fattas av sjuksköterskeskolas styrelse. Denna beslu— tanderätt har av respektive skolas styrelse delegerats till de i intagningsnämnden ingå- ende ledamöterna. Skolornas representanter fattar således beslut om antagning av stu- derande till den skola de representerar. Enligt 42 5 i ovan nämnda kungl. brev får talan mot detta beslut inte föras.

I systern E fattas beslut om antagning av den gemensamma intagningsnämnden för Storstockholms gymnasium. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för denna nämnd (6.12. 1968) får talan mot beslut om antagning ej föras i andra än vissa specialfall.

I systemen B, C och E fattas således be- slut om antagning av en instans och även i D är beslutsfattandet samordnat inom in- tagningsnämnden. Formen för beslutsfattan- de inom A innebär däremot bl. a. att tid för kommunikation mellan centrala antag- ningsenheten och de utanför UKÄ besluts- fattande myndigheterna måste inräknas i tidsplaneringen.

1.2.10. Kostnader

Vissa undersökningar av de faktiska kostna- derna för antagningen i de studerade syste- men har gjorts, vilka redovisas i följande sammanställning.

Talen är av olika skäl ej sinsemellan jäm- förbara. Antalet sökande i förhållande till antalet antagna har självfallet betydelse för kostnaderna per antagen sökande — många sökande till få kursplatser medför höga

Amtagnings— Totalkostnad i Kostnad i kronor per Kostnad i kronor per system kronor ht -69 sökande antagen sökande

A 700 000 47 114 B 97 500 26 174 C 67 000 8 37 D 16 600 10 74 E 170 000 15 19

kostnader per antagen sökande. Härtill kom- mer att, även om man strävar efter att göra kostnadsredovisningen så likformig som möj- ligt för de olika systemen, det dock kan fin- nas dolda kostnader i vissa system, vilka således ej kunnat redovisas här.

Som tidigare nämnts ger olika antag- ningssystem en olika omfattande service åt de sökande, en service som självfallet medför kostnader. Även från denna syn- punkt sett är det således inte rimligt att göra direkta jämförelser mellan kostnaderna för de olika antagningarna.

Beträffande de enskilda systemen kan nämnas, att i kostnaderna för A ingår vissa annonskostnader även för ospärrad utbild- ning vid filosofisk fakultet, då annonse- ringen delvis var gemensam för spärrad och ospärrad utbildning.

I kostnaderna för system B ingår ca 35000 kronor för administration och ge- nomförande av inträdesprov. Om man räk- nar bort denna summa från totalkostnaden skulle varje sökande kostat ca 17 kronor och varje antagen studerande ca 112 kro- nor.

1.3 Antagningenr organisation i ett nytt system för behörighet och urval

1.3.1. Ett nytt behörighets- och urvalssystem

Kännetecknande för det behörighetssystem som KU föreslår i del 1, kapitel 10, är bl. a., att ett tämligen stort antal grupper med väx- lande förutbildning, såväl vad avser den- nas längd som innehåll, får allmän behörig- het till högre utbildning. Även de personer vars behörighet konstitueras av viss ålder och viss tids yrkesverksamhet kan beräknas ha en mycket skiftande erfarenhetsbak- grund.

En följd av ett sådant system för allmän behörighet är, att de särskilda förkunskaps- kraven kan komma att gälla ganska många ämnen för vissa utbildningsvägar samt ut- tryckas i termer som t. ex. »betyg över kun- skaper enligt årskurs 1—3 i gymnasieskolan eller motsvarande». (Se vidare del 1, kapi- tel 11.)

Grunden för det av KU föreslagna ur— valssystemet är, att de sökande skall inde- las i grupper efter förutbildning och att proportionell kvotering mellan grupperna i varje fall tills vidare skall tillämpas. Inom de flesta grupperna skall mer än ett av ur- valsinstrumenten betyg, studielämplighets- prov och arbetslivserfarenhet användas. In- om varje grupp skall rangordning ske ef- ter vissa regler. Till de proportionella kvo- terna kommer en fri kvot, där en mer in- dividuell helhetsbedömning av de sökan- des alla meriter skall göras.

KU har av olika skäl nödgats lämna vissa frågor öppna, när det gäller olika kom- ponenter i det föreslagna urvalssystemet. Detta rör främst sammanvägningen av de olika urvalsinstrumentens resultat i form av poäng eller motsvarande, där resultaten av olika slags försöksverksamhet måste av- vaktas, innan man kan ta slutlig ställning. Bl. a. detta förhållande medverkar-till att KU inte kan framlägga något mer slutgiltigt förslag om antagningens organisation. Ut— redningens direktiv innehåller inte heller något sådant uppdrag. KU har emellertid funnit det angeläget att diskutera härmed sammanhängande frågor tämligen ingåen- de för att ge ett underlag för fortsatt arbe- te med antagningens organisation. Ut- gångspunkten har härvid varit hur det före- slagna behörighets- och urvalssystemet prak— tiskt fungerar i en verklig antagningssitua- tion. Vilka problem uppstår? Vilka åtgärder

kan vidtas för att på bästa sätt komma till rätta med dessa problem?

1.3.2. Kraven på antagningen

Oavsett en antagnings storlek och omfattning m.m. måste man, enligt KU:s uppfattning, ställa vissa generella krav på antagningsor- ganisationen. Huvudkravet är därvid, att denna skall vara så utformad och admini- strerad att syftet med meritvärderings- och urvalsregler uppfylls.

Behörighets- och urvalsbestämmelser är således den grund på vilken antagnings- systemet vilar och dessa har avgörande be- tydelse för antagningens organisation.

Det är oundvikligt att ett urvalssystem som det föreslagna kommer att medföra vissa problem för antagningens organisation och genomförande. 1 första hand kan antalet kvotgrupper samt omfattningen av den fria kvoten innebära svårigheter, när det gäller genomförandet av antagningen, i varje fall en mer omfattande sådan.

Det skulle därför från antagningsorga— nisatorisk synpunkt varit önskvärt, om anta- let kvotgrupper kunnat hållas lägre. KU har emellertid inte funnit detta möjligt, utan att samtidigt ge avkall på de princi- per som ligger bakom det föreslagna behö- righetssystemet. De antagningsorganisatoris- ka aspekterna måste således, i såväl detta som andra fall, underordnas de principiella ställningstaganden som lett till det föreslag- na behörighets- och urvalssystemets kon- struktion.

Andra krav som bör ställas på antag- ningsorganisationen är

att organisationen möjliggör att den sö- kandes berättigade krav på rättssäkerhet till- godoses samt att största möjliga säkerhet i antagningen uppnås

att organisationen underlättar ansöknings- proceduren för den sökande Och bl. a. gör det lättare för honom att överblicka och bevaka ett rimligt antal utbildningsvägar

att organisationen möjliggör att utbild- ningsresurserna utnyttjas effektivt

att organisationen är så uppbyggd att till- delade ekonomiska, tekniska och personella

resurser för antagningsarbetets genomföran— de utnyttjas optimalt.

Med utgångspunkt i ovanstående krav på antagningens organisation kan man konsta- tera, att praktiskt taget varje moment i an- tagningens genomförande måste ses från såväl den sökandes som från antagnings- myndighetens och i vissa fall även de mot- tagande läroanstalternas synpunkt. Rimlig hänsyn måste exempelvis tas till den sö— kandes krav på rättssäkerhet och säkerheten i antagningen, den sökandes rätt att välja olika utbildningsalternativ i en antagning som omfattar flera sådana, hans möjlighet att i ett komplext antagningssystem över- blicka sin situation osv.

De mottagande läroanstalterna kan ha berättigade krav på att exempelvis antag- ningsarbetet är avslutat i så god tid, att de antagna kan infinna sig till kursstart, då i princip alla kursplatser bör vara besatta.

För att antagningsmyndigheten/antag- ningsorganet skall kunna genomföra sitt ar- bete måste författningar (motsvarande) ge tillräckligt underlag för utfärdandet av till- lämpningsföreskrifter, vilka medger att ur- valet till spärrad utbildning sker i enlighet med de syften som ligger bakom behörig- hets- och urvalsbestämmelserna. Ett genom- förande av antagningsproceduren med till- börlig hänsyn till de sökandes och till de mottagande läroanstalternas krav förutsätter vidare att myndigheten har tillräcklig tid och särskilda resurser till sitt förfogande.

Hela antagningsarbetet måste således prö- vas från deSSa tre intressegruppers synpunk- ter och i vissa fall måste avvägningar göras beträffande vilka synpunkter som skall an- ses mest berättigade att ta hänsyn till. Kom- promisser kan då i vissa fall bli nödvän- diga.

l.3.3 Kontroll av särskilda förkunskaps- krav

En fråga av mindre principiell än teknisk natur, där de praktiska synpunkterna på antagningens genomförande bör kunna få spela en viss roll, är kontrollen av att de särskilda förkunskapskraven är uppfyllda.

I ett behörighetssystem som det av KU föreslagna kommer, så vitt kan bedömas, många sökande att behöva komplettera sin allmänna behörighet med ett eller flera äm- nen för att uppfylla även de särskilda för- kunskapskraven. Detta förhållande är inte enbart eller ens huvudsakligen koncentrerat till sökande inom fri kvot utan kan komma att beröra sökande inom alla förekommande kvotgrupper.

Kontrollen av att den särskilda behörig- heten är uppfylld kommer således att in— gå som ett moment inom alla sökandegrup- per, och det är från antagningssynpunkt viktigt, att denna kontroll blir så okompli- cerad och litet tidskrävande som möjligt.

Enligt KU:s uppfattning är det viktigt, att inte föreskrifterna rörande de särskilda förkunskapskraven är alltför formella vad beträffar sättet för inhämtandet av dessa- kunskaper. KU föreslår därför (del 1, ka- pitel 11) att om förkunskapskraven uttrycks i lärokurs på viss linje i gymnasieskolan, det bör ankomma på antagningsmyndighe- ten att i förekommande fall undersöka, om i huvudsak motsvarande kunskaper kan ha förvärvats på annat sätt (genom studier el- ler yrkesverksamhet).

Huvudregeln bör emellertid vara, att de särskilda förkunskaperna skall dokumente- ras genom särskild prövning på tre- respek- tive tvåårig linje i gymnasieskolan. I detta sammanhang vill KU på nytt aktualisera en, i del 1, flera gånger berörd fråga.

KU föreslår beträffande de särskilda för- kunskapskraven, att dessa skall kunna ut- tryckas i delar (moment) av hela lärokur— sen i ämnet enligt fordringarna för tre- respektive tvåårig linje. För att detta för- slag skall få någon praktisk betydelse för den enskilde sökanden krävs att det finns möjligheter att få sådana delkunskaper do- kumenterade efter prövning. KU föreslår därför att åtgärder vidtas för att prövning på sådana delkunskaper, som ingår i de sär- skilda förkunskapskraven till olika högre utbildningsvägar, skall kunna genomföras.

Detta ufésluter emellertid inte, att man därutöver bör skapa möjligheter för den enskilde sökanden att få kunskaper mot-

svarande de särskilda förkunskapskraven godtagna utan särskild prövning enligt ovan. Framförallt torde detta vara aktuellt för sökande vilkas behörighet grundas på an- nan gymnrsial utbildning än gymnasiesko- lan. Från praktiska antagningssynpunkter är det därvid önskvärt att antagningsmyn- dighetens bedömning av vad som skall be- traktas som motsvarande kunskaper under- lättas. För de vanligast förekommande gym- nasiala utbildningsvägarna utanför gymna- sieskolan bör således så snart ske kan ge- nom den centrala myndighetens försorg en bedömning göras av vilka moment i res- pektive gymnasiala utbildning som kan an- ses motsvara tre- eller tvåårig gymnasie- linje i de aktuella ämnena. Därigenom kan antagningsmyndigheten omedelbart bedöma vissa gymnasiala utbildningsvägars behörig-. hetsvärde i detta avseende. Dessutom får man värdefull ledning för bedömning av andra gymnasiala utbildningsvägar, som in— te ingår i den »översättningskatalog», vil- ken bör bli resultatet av ovan föreslagna åtgärd.

1.3.4. Författningar och tillämpningsföre— skrifter

Till grund för antagningens organisation måste ligga den författning (motsvarande) som innehåller behörighets- och urvalsbe- stämmelser för tillträde till de aktuella ut- bildningsvägama samt de tillämpningsföre— skrifter till dessa som normalt utarbetas av den ansvariga myndigheten. De författ- ningar som för närvarande reglerar behö- righet och urval, såväl inom den högre utbildningen som inom grundskolans kom- petensområde, har i hög grad karaktären av rambestämmelser, inom vilka berörda myndigheter har ett ganska stort mått av rörelsefrihet. Den för respektive utbildning ansvariga myndigheten (i första hand UKÄ och SÖ) har därvid att utfärda tillämp- ningsföreskrifter, som antagningsmyndighe- ten/antagningsorganet har att följa. I den mån antagningen är centraliserad till den centrala myndigheten, som fallet är t.ex. vid den centrala antagningen inom UKÄ

eller beträffande vissa utbildningsvägar in- om 8015 tillsynsområde, garanterar detta en likformighet i tillämpningen av gällande bestämmelser och föreskrifter, som är till fördel för såväl den sökande som för mot- tagande läroanstalt.

Enligt KU:s uppfattning är det lämpligt att de författningar (motsvarande) som reg— lerar behörighet och urval även i fort— sättningen har karaktären av rambestäm- melser, till vilka respektive myndighet har att utfärda tillämpningsföreskrifter. Inte minst är detta viktigt med hänsyn till att des- sa författningar kan beräknas komma att reglera tämligen vidsträckta områden, som innehåller utbildningsvägar med i olika avse- enden skiftande förhållanden. Det är emel- lertid enligt KU:s uppfattning också nöd- vändigt, att dessa författningar är så ut- formade, att de ger ett fast underlag för tillämpningsföreskrifter avseende olika ty- per av antagningar, t. ex. vad beträffar cen- traliseringsgraden, kvoteringsmetoder osv. Vissa av de nu gällande författningarna är i dessa avseenden ej helt tillfyllest. Så t. ex. utgår den nuvarande provisoriska be- hörighetskungörelsen för högre utbildning (senaste lydelse SFS 1970: 175) till synes från att varje antagning sker lokalt för 'varje utbildningsanstalt eller fakultet. Någ- ra grunder för hur man skall tillämpa kungörelsen vid en komplex central an- tagning av den typ som nu förekommer vid UKÄ ger den således inte. Inte minst har detta betydelse för valet av kvoteringsme— tod, en fråga som diskuteras utförligare ne- dan.

1.3.5. Centraliserad och decentraliserad an- tagning

I redogörelsen för förhållandena inom nu- varande antagningssystem har olika former av centraliserad antagning presenterats. Här har också konstaterats, att graden av cen- tralisering spelar en betydelsefull roll, när det gäller att bedöma ett antagningssystem i förhållande till ett annat med avseende på funktion, effektivitet osv. Olika cen- traliseringsgrad medför olika slag av pro-

blem då alla system har sina för- och nack- delar.

Vad beträffar tillämpningen av behörig- hets- och urvalsbestämmelser i stort ter sig denna tillämpning mindre komplicerad i en liten decentraliserad antagning än i ett om- fattande centralt system. KU har rent teo- retiskt sökt tillämpa det föreslagna behörig- hets- och urvalssystemet på två i bruk va- rande antagningssystem, nämligen den cen- trala antagningen vid UKÄ och antagning— en till fyra sjuksköterskeskolor i Västsveri— ge. I den senare antagningen, som omfatta- de endast en utbildningslinje, skulle det enligt denna prövning i första hand bli en fråga om en mindre ökning av framförallt de personella resurserna så att den ökade informationsmänvgden i systemet kunde tas om hand inom de föreskrivna tidsramarna. I UKÄ-systemet däremot synes det föreslag- na systemet kunna medföra vissa svårighe- ter när det gäller att möta framförallt det ökade antalet kvotgrupper samt behandling— en och bedömningen av de sökande inom den, så vitt kan bedömas, tämligen om- fattande fria kvoten.

Dessa problem synes emellertid inte olös- liga och kan därför i sig inte behöva inne- bära att man måste frångå den centralise- ring av antagningen som redan är genom- förd inom huvuddelen av UKÄ:s förvalt- ningsområde och som man i allt högre grad är på väg mot även inom Sözs tillsyns- område. Bakgrunden till en sådan centrali- sering av flera antagningar till ett gemen- samt an—tagningssystem torde i första hand vara en önskan att rationalisera antagning- en i syfte att uppnå ett optimalt utnyttjan- de av utbildningsresurserna, dvs. att varje tillgänglig kursplats vid kursstart skall vara besatt med en sökande, som sedan ej heller lämnar sin erhållna kursplats därför att han vunnit inträde vid annan utbildning, exem- pelvis en med senare kursstart. Att helt uppnå detta idealtillstånd ligger inte inom möjlighetens gräns cns vid en stark centrali— sering av antagningen, men fördelarna i järn- förelse med helt decentraliserade antagning— ar torde vara uppenbara.

[ en helt decentraliserad antagning måste

man i regel räkna med att omfattningen av dubbelansökningar och dubbelbelägg— ning av kursplatser blir stor. Som exempel kan nämnas antagningarna till sjuksköterske— utbildning, där det kan förekomma att sam- ma person uppträder som sökande till lan- dets alla 34 sjuksköterskeskolor, varav en- dast ett mindre antal har centraliserat an- tagningen till att omfatta flera skolor i sam— ma antagningssystem.

En följd av den decentraliserade antag- ningen är, förutom ett omfattande dubbel- arbete när det gäller behörighetskontroll, meritvärdering osv., att själva urvalsproce- duren blir mer omfattande och tidskrävan- de genom att antalet återbud med åtföljan- de reservuppflyttning blir stort.

En omfattande reservuppflyttning medför därtill att den proportionella kvoteringens princip kommer i fara. Vanligen förfar man så vid återbud, att reserven tas ur den kvotgrupp, där återbudet skett. Skulle an- talet återbud i en speciell kvotgrupp bli för- hållandevis större än i andra grupper inne- bär detta, att denna grupp i slutskedet blir överrepresenterad i förhållande till antalet kvarstående sökande. Detta kvoteringspro- blem kan lösas genom 8. k. successiv kvote- ring, vilket i en mer omfattande antag— ning är möjlig endast om antagningen görs med hjälp av dator. Denna fråga behand- las vidare nedan under 1.3.6.

Antagningsmyndigheten i ett centralt sys- tem kan, i motsats till vad som är fallet i en decentralisera-d antagning, överblicka den sökandes prioritering av sina olika ut- bildningsalternativ. Därigenom blir det möj- ligt att i görligaste mån, så långt konkurrens- poängen tillåter, tillgodose den sökandes egen önskan om utbildning, något som bi- drar till att minska återbudsfrekvensen.

Ett centralt antagningssystem har vissa konsekvenser för den sökandes frihet att söka ett obegränsat antal utbildningar och för frågan om hur sent han måste bestäm- rra sig för vilken av eventuellt flera erbjud- n1 kursplatser han skall acceptera. Hur långt den enskildes valfrihet i detta av- seende skall utsträckas är en allmän be- djmningsfråga. Någon obegränsad valfri-

het kan knappast anses föreligga, annat än för sökande med mycket höga betyg, ens om antagningen till alla utbildningsalterna- tiv sker lokalt (decentraliserat) och den sö- kande inte behöver besluta sig för antag— ning förrän vid kursstart för den utbildning som startar sist. I själva verket hindrar de sökande i ett helt decentraliserat antag- ningsförfarande varandra från att erhålla önskad utbildningsplats, genom att varje sökande kan belägga fler kursplatser ända fram till kursstart.

I ett centralt system måste den sökande ange i vilken prioritetsordning han söker de olika utbildningsalternativen och denna ordning får som regel en viss inverkan på hans möjligheter att bli antagen. Således kan en bestämmelse införas, som säger att en sökande som antagits till det högst priorite- rade utbildningsalternativ, till vilket han med hänsyn till sina meriter kan komma ifråga, inte får stå kvar som sökande till ett lägre prioriterat alternativ. Detta inne- bär i realiteten endast att den sökande mås— te bestämma sig för vilket alternativ han sätter främst redan vid ansökningstidens utgång i stället för vid tidpunkten för kurs- start.

Likaledes kan antalet utbildningsalterna- tiv som är möjliga att söka vara lägre än det totala antalet alternativ som ingår i den cen- trala antagningen. Även denna inskränk— ning har mycket liten praktisk betydelse. Det visar sig t.ex. i den centrala antag- ningen vid UKÄ, där de sökande för när- varande får söka högst tolv utbildningsal— ternativ, att endast ett fåtal sökande utnytt— jar alla tolv. Vid antagningen inför höst- terminen 1969 var det genomsnittliga an- talet sökta alternativ drygt fyra. En för den sökande fullt acceptabel valfrihet bör så- ledes kunna erbjudas även i ett centralt an- tagningssystem.

En centraliserad antagning har därtill sto- ra fördelar för den sökande i jämförelse med en decentraliserad. Ansökningsförfa- randet förenklas, då han kan söka alla ut— bildningsalternativ inom en sådan antagning med en enda ansökningsblankett. Han kan få samtidig information om och lättare över-

blicka och bevaka samtliga de utbildnings— alternativ han önskar söka. I detta avse- ende är det en fördel för den sökande ju fler utbildningsalternativ som ingår i an- tagningen.

Gemensamma ansökningstider och ge- mensamma kursstarter för de ingående ut- bildningslinjerna är också till fördel för den sökande. I och för sig kan naturligtvis ge— mensam ansökningstid och gemensam kurs- start för ett antal utbildningsvägar genom- föras utan att de omfattas av samma cen- trala antagning, men proceduren är avse- värt enklare i ett centralt system.

Den centrala antagningen innebär en ga- ranti för den sökande att behandlingen och bedömningen av hans ansökningshandlingar blir likformig för alla sökta utbildningsal- ternativ. För tillsynsmyndigheten underlättas genom en centralisering av antagningen kon- trollen av att författningar och föreskrifter följs och rätt tillämpas.

En stor central antagning kan tänkas med- föra att den enskilde sökanden känner sig utlämnad till ett anonymt system, som han själv inte förmår påverka. Det är därför av stor vikt att informationen om såväl gällande bestämmelser som föreskrifter för tillämpningen av dessa samt gällande praxis vid bedömningar når ut till alla som be-W rörs av antagningen.

Rent allmänt kan konstateras att vinster- na med central antagning jämfört med de- centraliserad blir större ju fler utbildnings- linjer som ingår i antagningssystemet.

Av organisatoriska skäl kan antalet ut- bildningslinjer i ett centralt system behöva begränsas. Vilka utbildningar som skall in- gå i systemet måste då grundas på vissa allmänna överväganden. Det förefaller där- vid exempelvis rimligt att alla utbildnings— anstalter av samma slag i landet (t. ex. alla förskoleseminarier, alla lärarhögskolor med klasslärarutbildning etc.) av praktiska skäl bör ingå i en centraliserad antagning. Hu- ruvida däremot t. ex. både klasslärarutbild- ningen och förskollärarutbildningen skall in- gå i samma centrala antagning är en fråga som inte omedelbart kan besvaras. Ett vik- tigt skäl för Iatt föra dessa båda till samma

Utbildning 11

Utbildning 11 Utbildning I

antagning skulle vara om det kan visas, att många sökande har dessa utbildningar som alternativ. Ovanstående figur åskådliggör frågeställningen principiellt.

Figuren visar att sökande till utbildning I och V inte söker annan utbildning än 1 respektive V medan vissa sökande till ut- bildning II även söker utbildning III och/ eller IV. För antagning till utbildningarna II, III och IV finns således motiv för cen- tral antagning medan för utbildningarna I och V central antagning icke är motiverad.

Utvecklingen kan emellertid bli den att samma sökande i allt större utsträckning kan komma att efterfråga såväl utbildning V som IV, varför då även utbildning V bör inkluderas i den centrala antagningen. Genom en kontinuerlig kartläggning av fö- rekomsten av dubbelansökningar kan er- forderligt grundmaterial för förändringar i antagningens omfattning erhållas i syfte att göra den centrala antagningen så effektiv som möjligt.

Ett problem som kan uppstå vid centrali- sering av olika antagningar till ett antag- ningssystem är, att systemet kan komma att omfatta utbildningsvägar som ligger under olika myndigheters ansvarsområde. Härmed sammanhängande frågor behandlas närmare i kapitel 2.

1.3.6. ADB som hjälpmedel

I del 1, kapitel 8, framhålls, att frågan om central antagning inte får förväxlas med maskinell bearbetning av ansökningsdata men att dessa frågor har många berörings- punkter. I detta avsnitt skall vissa förutsätt- ningar för maskinell bearbetning belysas

Användningen av ADB i antagningsar- betet är en rent arbetsteknisk fråga, som i korthet kan sägas innebära att i varje fall huvuddelen av beslutsunderlaget för an- tagningen framställs maskinellt.

Bland de maskinella antagningssystem som är i bruk i dag intar den centrala an- tagningen till viss spärrad utbildning vid universitet och fackhögskolor, som administ- reras av UKÄ, en viktig ställning. Denna antagning, som hör till de system vars funk- tion KU närmare studerat, är en central antagning, där moment som behörighetskon- troll och meritvärdering, kvotering, rang- ordning, uttagning och resultatredovisning, inklusive utskriftsarbetet av samtliga hand— lingar till de sökande m. m., görs maskinellt medan vissa individuella beslut och bedöm- ningar ligger utanför maskinbearbetningen. Beslutet om antagning fattas centralt på grundval av det framställda beslutsunderla- get.

SÖ och statskontoret har som utvecklings- projekt utarbetat ett ADB—system för antag- ning till gymnasium och fackskola i hela riket. En försöksbearbetning på autentiskt material från två län (M och AC) har ut- förts under hösten 1969 och våren 1970. På grundval av de erfarenheter som fram- kommit vid utvärderingen av detta resul— tat, kommer ställning att tas till projektets fortsatta bedrivande. I detta system är an- tagningen decentraliserad men beslutsunder- laget för planering och antagning är avsett att framställas centralt. Vid uppläggningen av systemet har man utgått från den be- fintliga organisationen med intagningsnämn- der och intagningsområden samt den nuva- rande kronologiska uppläggningen av ar- betet. Målet är att använda ADB-teknik för att underlätta intagningsnämndernas arbete, vad gäller beräkningar, analyser och kon- troller samt resultatutskrifter, för att däri- genom ge ett förbättrat planerings- och be- slutsunderlag. Intagningsnämnderna skall även i fortsättningen utföra viss gransk- ning och utfärda resultatlistor.

Rent allmänt kan konstateras att kostna- derna för en datamaskinell bearbetning av

ansökningsdata är så stora, att man måste kunna räkna med avsevärda rationaliserings- vinster och andra fördelar för att dessa kostnader skall vara motiverade. Frågan om maskinell bearbetning eller inte har således mer att göra med den kvantitativa omfatt- ningen av och komplexiteten i antagnings- systemet än med t. ex. frågan om antagning— en är central eller decentraliserad.

Antagningens storlek och omfattning be- stäms av informationsmängden i systemet, dvs. antalet ansökningshandlingar och de data dessa ansökningshandlingar innehåller. Antalet kursplatser spelar däremot ingen avgörande roll. Det finns exempel på an- tagningar, där man till några tiotal kurs— platser har många hundra sökande vilkas ansökningshandlingar därtill innehåller t. ex. uppgifter om obligatorisk och frivillig för- praktik, olika förutbildningar av skolmässigt slag etc. Dessa data skall i stor utsträckning bedömas och värderas vilket innebär ett omfattande arbete för antagningsmyndighe— ten utöver den behörighetskontroll och me- ritvärdering som skall göras med utgångs- punkt i skolbetyg (motsvarande).

De synpunkter på frågan om manuell eller maskinell bearbetning som redovisas nedan gäller förhållandevis omfattande an- tagningssystem. Små antagningar kommer knappast ifråga för maskinell bearbetning av ansökningshandlingama.

Erfarenhetsmässigt vet man att en manuell antagning kan vara mycket stor och ändå kan genomföras inom rimlig tid. Höstter— minen 1969 sökte exempelvis omkring 9 000 personer till 1800 platser på lärarhögsko- lornas klasslärarlinjer. Denna antagning ge- nomfördes helt utan datamaskinella hjälp- medel.

Hur stor man vill göra en manuell an- tagning är en allmän bedömningsfråga, som bl. a. beror på hur stora krav man ställer på möjligheterna att ge service åt de sö- kande och åt mottagande läroanstalter samt på hur stor säkerhet och exakthet i antag- ningen man eftersträvar. I ett stort antag- ningssystem torde dessa krav lättast tillgo- doses om antagningen sker med hjälp av ADB.

Det är vidare från flera synpunkter vik- tigt, att man har möjlighet att följa upp och kontrollera antagningens resultat, exem- pelvis vad avser kvoteringsutfallet, sökande- gruppernas sammansättning i olika avse- enden osv. En sådan utvärdering av antag- ningsresultatet ger underlag för nödvändiga justeringar av såväl tillämpningsföreskrifter— na som antagningsförfarandet. Inte minst KU:s förslag, att vissa modifieringar i den proportionella kvoteringen skall kunna gö- ras under hand och att definitiv ställning till den s. k. SP-kvoteringen (se del 1, kapitel 12) skall tas först senare, gör det nödvändigt att redan från början följa ett nytt behörig- hets- och urvalssystems verkningar och re- sultat.

I ett stort manuellt system medger varken tid eller tekniska resurser det statistikuttag som är ett nödvändigt underlag för under- sökningar av ovan nämnt slag. I ett rna- skinellt system däremot finns alla uppgifter lagrade och kan vid behov tas fram.

En allmänt hållen slutsats av ovanståen- de är, att ett manuellt system inte bör vara så omfattande att säkerhet och service efter- sätts och att uppföljning omöjliggörs eller avsevärt försvåras.

Med hänsyn till erfarenheterna från nu tillämpade antagningssystem kan vidare bl.a. följande synpunkter på ett maskinellt antagningssystem tjäna till ytterligare be- lysning av frågan.

Genom maskinell bearbetning av ansök- ningsdata får man en garanti för den lik- formighet i behandlingen, som från många. synpunkter är eftersträvansvärd. Denna lik- formiga behandling av alla ansökningar är visserligen inte helt avhängig av maskinell bearbetning men underlättas avsevärt häri- genom. Man uppnår därtill en betydligt stör- re säkerhet i antagningsarbetet; risken för felräkningar av den art som ibland före- kommer i ett manuellt system minskas. De fel som uppstår i den maskinella be- arbetningen blir huvudsakligen av systema— tisk karaktär och kan därför i regel upp- täckas i tid för att kunna rättas till. Innan de i systemet ingående programmen används sker alltid s.k. testkörningar. Tillfälle ges

därtill till kommunikation med de sökan- de under antagningsarbetets gång, något som ökar säkerheten i behandlingen.

Användningen av ADB medger vidare oftast en kortare behandlingstid än om mot- svarande informationsmängd skall behand- las manuellt Självfallet kan man dock inte helt gardera sig mot oförutsedda fördröj- ningar i den maskinella bearbetningen.

I en mer omfattande antagning är ADB en förutsättning för att man skall kunna genomföra den successiva kvotering som, enligt KU:s uppfattning, är väsentlig för att syftet med kvoteringsbestämmelserna skall kunna uppfyllas.

En av de invändningar som rests mot det proportionella kvoteringens princip är, att den kan uppmuntra till s. k. okynnes— ansökningar, dvs. personer anmäler sig som sökande till en utbildning endast i avsikt att öka antalet sökande och därmed antalet tilldelade kursplatser för den egna sökan- degruppen. I ett centralt antagningssystem där en ansökningsblankett gäller ansökan för ett flertal utbildningar är detta dess- utom mycket enkelt. En markering i en ruta medför att man är sökande till ytterligare ett utbildnings-alternativ. Genom den succes- siva kvoteringen, som innebär att en sökan- de som antagits till en utbildning stryks som sökande från sina lägre prioriterade alterna- tiv, minskas de negativa följderna av even- tuella okynnesansökningar. Helt kan de dock inte elimineras härigenom, eftersom en an- tagen sökande får kvarstå som sökande till högre prioriterade alternativ.

Hur successiv kvotering kan genomföras i ett maskinellt antagningssystem framgår av följande beskrivning från antagningen i centrala antagningsenheten vid UKÄ. En sökande som uttagits till ett alternativ stryks till sina lägre prioriterade alternativ och är sålunda ej längre kvarstående sökande till dessa. Därigenom ändras i varje uttagnings— fas antalet kvarstående sökande till varje utbildningsalternativ och därmed kvotför- hållandet mellan grupperna. Före varje ut- tagningsfas företas en omkvotering mellan grupperna (successiv kvotering).

Principen för kvoteringen är densamma

i alla faser i uttagningen. Till varje utbild- ningsalternativ räknas antalet kvarstående sökande (i första fasen är detta lika med samtliga behöriga sökande till kursen) och uttagna sökande (saknas i första fasen). Ett kvoteringsprogram utför kvotering och om- kvotering samt skriver ut resultatet därav. När antagningsmaterialet genomgått det på förhand bestämda antalet faser, avslutas an— tagningen. Första uttagningsomgången som- maren 1969 omfattade 14 faser. Genom- gång av de sökta ca 65 000 alternativen un- der dessa faser tog i datorn ca två och en halv timme i anspråk.

I en antagning med hjälp av ADB kan vidare viss reservuppflyttning ske maskinellt under antagningsperioden. I den centrala antagningen tillgår detta så att den sökande som erhållit antagningsbesked efter första antagningsomgången skall meddela om han accepterar tilldelad utbildningsplats och av- står från eventuell uppflyttning till högre prioriterat alternativ eller om han ej önskar komma ifråga till utbildningsalternativ, till vilket han antagits, och/eller kvarstår som sökande. När dessa besked inkommit till antagningsenheten granskas och stansas de, varefter en uppdatering av ansökningsmate- rialet sker, dvs. en reducering av antalet kvarstående sökande i enlighet med deras önskemål. Med utgångspunkt i det uppdate- rade ansökningsmaterialet görs en ny an- tagningsomgång. Antalet antagningsomgång- ar avgörs av den tid som står till förfogan- de för antagningsproceduren. Ju fler antag- ningsomgångar man hinner med före kurs- start, dess mindre blir omfattningen av åter- bud och omflyttningar i samband med och efter kursstart.

1.3.7. Kvotering

Det föreslagna urvalssystemet innebär att proportionell kvotering mellan maximalt sju kvotgrupper tills vidare skall tillämpas. KU förutsätter att, i varje fall under den första tiden efter det nya urvalssystemets ikraft- trädande, antalet kvotgrupper ofta kom-

er att understiga maximiantalet. Anled- ningen härtill skulle vara, som närmare ut-

vecklas i del I, kapitel 12, att någon eller några grupper av sökande — skiftande mellan olika antagningar — skulle uppträda i så ringa omfattning, att deras antal inte skulle motivera att en särskild proportionell kvot- grupp inrättades. I ställct skulle dessa små sökandegrupper kunna tilldelas ett fast plats- antal med hänsyn till den aktuella sökande- sammansättningen eller överföras till den fria kvoten. Vilken av dessa lösningar som bör tillgripas, får enligt KU:s uppfattning bli beroende av bl. 3. hur den totala sökan— depopulationen är sammansatt och hur an- tagningen är organiserad. I en omfattande central antagning som genomförs med hjälp av ADB kan det vara motiverat med ett fast platsantal åt små sökandcgrupper. Man vinner då att dessa sökande, sedan väl deras kursplatsantal är fastställt, kan behandlas i samma ordning som de sökande i övriga kvotgrupper utom den fria kvoten.

Bortsett från de ovan behandlade små sökandegrupperna skall enligt förslaget allt- så proportionell kvotering tillämpas, dvs. tillgängliga kursplatser skall fördelas mellan olika grupper av behöriga sökande i direkt proportion till antalet sökande inom respek- tive grupp. Detta är huvudprincipen för kvoteringen. Emellertid kan flera olika kvo- teringsmetoder tillämpas. Med kvoterings- metoder menar här hur sökta utbildnings- alternativ i en central antagning skall på— verka grupperingen av de sökande och den del av antalet tillgängliga platser som till- kommer varje grupp. Med sökta utbildnings- alternativ avses de olika utbildningsvägar/ut- bildningslinjer på viss studieort som en sö— kande i ett centralt antagningssystem, där ansökan sker samtidigt till flera utbildnings— linjer på olika orter, i prioritetsordning anv ger på sin ansökningsblankett.

Följande exempel på variationer beträf- fande kvoteringsmetod, dvs. hur och i vilken ordning en sökande påverkar sin behörig- hetsgrupp vid kvoterin gen, kan ges.

] Den sökande räknas endast en gång till sin kvotgrupp även då han söker mer än en utbildning samt till flera orter. 2 Endast den sökandes förstahandsalternativ räknas vid kvoteringen. Den sökande påver-

kar alltså inte sin grupps kvotstorlek i de alternativ han sökt i andra och tredje hand osv. 3 Endast den på ansökningsblanketten högst prioriterade orten räknas vid kvoteringen, då en sökande söker samma utbildningslin- je på två eller flera orter. Däremot räk- nas han med vid kvoteringen till annan utbildningslinje som han har som lägre alter- nativ. 4 Den sökandes samtliga i ansökningsblan- ketten angivna utbildningsalternativ räknas vid kvoteringen.

Vilka skillnader i utfallet som uppstår om man använder den ena eller andra me- toden i samma antagning är emellertid inte möjligt att konstatera, utan att simulera oli- ka kvoteringsmetoder i samma antagnings- system. Några sådana undersökningar har inte utförts av KU.

Rent allmänt kan dock konstateras, att olika förutsättningar för antagningens om- fattning, innehåll i fråga om utbildnings- linjer samt organisation spelar viss roll för vilken metod som bör föredras. I första hand torde den fjärde metoden böra kom- ma till användning. Detta gäller särskilt så- dana centrala antagningssystem, där utbild- ningslinjerna är var för sig fristående och i viss mening ej jämförbara med varandra, även om de från den sökandes synpunkt är likvärdiga och lika valvärda alternativ. Me- toden tillämpas t. ex. i den centrala antag- ningen inom UKÄ, där man kan söka till exempelvis två så helt skilda utbildningslin- jer — med avseende på utbildni-ngsmål -— som läkarutbildning och jägmästarutbild- ning. Metoden torde vara den som bäst sva- rar mot den proportionella kvoteringens princip, i och med att den sökande påver- kar sin kvotgrupps storlek i varje av honom sökt utbildningsalternativ.

Förutsättningen för att denna metod skall vara invändningsfri är emellertid att den kan kombineras med s.k. successiv kvote- ring. Även andra skäl kan tala för att man i vissa fall väljer en annan kvoteringsmetod. Vid antagningar, där grupper av utbild- ningar är fastare knutna till varandra i så måtto att utbildningsanstalten — i förhål-

lande till utbildningsanstalter utanför an- tagningen — och i viss mån utbildnings- orten väger tyngre än den enskilda utbild- ningslinjen inom utbildningsanstalten, kan någon av de tre första metoderna ovan vara att föredra. Orsaken skulle då vara att man bedömer att flertalet sökande anser det vä- sentligare att överhuvudtaget bli antagen till exempelvis klasslärarutbildning, eventuellt på viss ort, och att valet mellan låg- och mellanstadielärarlinje kommer i andra hand.

1.3.8. Antagningens genomförande

När det gäller antagningens genomförande spelar tidsaspekten en viktig roll. Man mås— te då utgå från att det i varje antagning finns två tidpunkter, som bestämmer tids- ramen för hela antagningsproceduren, nämu ligen sista dag för ansökans inlämnande samt dagen för kursstart. Efter sista an- sökningsdag kan finnas en tidpunkt för komplettering av ansökan med meriter som den sökande inte haft vid ansökningstillfäl- let, t. ex. slutbetyg från behörighetsgivande skola, om ansökningsdatum ligger före da- gen för vårterminsavslutningen i avlämnan- de skola.

Hur dessa tidpunkter skall ligga i för- hållande till varandra och i förhållande till exempelvis terminsavslutningen i avlämna-n- de skola, är en fråga som måste ses från såväl den sökandes som antagningsmyndig- hetens synpunkt. Det kan därvid konstate- ras, att dessa parter kan redovisa delvis motstridiga intressen. Från den sökandes synpunkt är det av flera skäl angeläget att ansökningstiden inte ligger alltför tidigt, me- dan det för antagningsmyndigheten i sam- manhanget viktigaste är, att tidsrymden mel- lan ansökningsdag och kursstart är tillräck- ligt lång för att medge att antagningspro- ceduren på ett tillfredsställande sätt kan genomföras inom ramen för tillgängliga per- sonella, ekonomiska och tekniska resurser.

Undersökningar av nuvarande antagnings- system visar, att dessa tidsramar i de flesta antagningssystem är mycket snäva..Man kan i vissa fall konstatera, att systemen inte tål någon väsentlig utökning av det nuvarande

antalet sökande eller av utbildningslinjer in- om systemet, om man, med de hjälpme- del som nu används, skall kunna genomföra antagningsproceduren inom de nu gällande tidsramarna.

Det urvalssystem som KU föreslår i del 1 innebär en ökning i informationsmängden i antagningssystemet och därmed arbetsvoly- men i antagningsarbetet, även om antalet sökande och utbildningslinjer hålls konstant. Det är också realistiskt att räkna med en ökning av antalet sökande i jämförelse med de nuvarande förhållandena. Därtill kom- mer, att man av olika skäl kan önska bygga ut nuvarande antagningssystem med ytterli- gare utbildningslinjer.

Tidigare har framförts, att användningen av ADB medför en icke obetydlig tidsvinst bl. a. genom att annars tidskrävande manu- ella rutiner som behörighetskontroll, me- ritvärdering, kvotering och rangordning osv. kan göras maskinth (se vidare nedan). Emel- lertid finns det, som också påpekats, vissa bedömningar och beslut som ligger utanför maskinbearbetningen. Detta gäller i första hand bedömningen av de frikvotssökande, vilka skall ges en individuell helhetsbedöm- ning. Meritsammanställningen måste här- vid väsentligen ske manuellt även om resul- tatet av bedömningen kan uttryckas i kvan- titativa begrepp, som i uttagningsfasen kan matas in i datorn.

I den mån det är möjligt att vidga an- tagningsprocedurens tidsramar bör detta i första hand ske i syfte att ställa mer tid till förfogande för bedömningen av de fri- kvotssökande.

Möjligheterna att i framtiden utnyttja tek- niska hiälpmedel i större utsträckning än nu är en annan väg att effektivera antagningen och därigenom dels vinna tid för frikvot- bedömningen, dels kunna organisera de om- fattande antagningssystem som från andra synpunkter kan bli önskvärda.

Några utvecklingsmöjligheter när det gäl- ler användningen av olika tekniska hjälpme- del skall här antydas.

Den trånga sektorn i de nuvarande ADB— styrda antagningssystemen är stansningen av uppgifter från ansökningshandlingarna.

Om man i framtiden utnyttjar optisk läsning för de moment som nu stansas, kommer ka- paciteten att ökas avsevärt och antagnings- systemen kan göras större. I detta samman- hang kan nämnas att den planerade antag- ning till gymnasium och fackskola för hela riket, som tidigare nämnts, torde vara möjlig att genomföra endast om optisk läsning av ansökningsblanketterna kan ske, på grund av den korta tidsrymd som står till buds. Den optiska läsningen kommer — när tekniken väl utvecklats — att bli snabbare och billi- gare än stansningen. Dessutom ger optisk läsning ett säkrare resultat genom att ett överföringsmoment bortfaller.

Ytterligare en utvecklingsmöjlighet, som även skulle kunna möjliggöra en viss de- centralisering av själva antagningen, sedan bearbetningen av ansökningshandlingarna gjorts centralt, är direktkommunikation med datorn via bildskärmsterminaler, även detta emellertid ett perspektiv i framtiden.

Man kan också tänka sig ett integrerat datasystem för utbildningsväsendet. Detta diskuteras för närvarande men det anses att förberedelse- och utvecklingsarbetet för ett sådant projekt blir mycket omfattande och långvarigt. Emellertid skulle ett centralt register innehållande personuppgifter och merituppgifter för potentiella sökande i hög grad underlätta och förkorta antagningspro- ceduren.

Innan lösningar av angivet slag nås kan man tvingas tillgripa andra metoder, t. ex. stansning av ansökningsblanketterna på skil- da orter och en gemensam bearbetning först efter stansningen.

1.3.9. Antagningsnämnd

Enligt gällande regler för antagning av stu- derande vid olika läroanstalter skall det formella anta-gningsbeslutet i regel fattas av en styrelse, en antagningsnämnd eller lik- nande organ. Det stadium i beslutsprocessen, när det beslutföra organets befattning med antagningen kommer in, kan dock variera.

I en central antagning kan, som visats, uppstå vissa problem som hänger samman med att till samma antagning hör utbild-

ningar som sorterar under olika myndig- h_ter och där således olika myndigheter enligt gällande författningar har att fatta beslut om antagning. Så är t. ex. nu fallet beträffande den centrala antagningen inom UKÄ, där styrelserna för jordbrukets tre högskolor samt antagningsnämnden för ci- vilekonomutbildning har att fatta beslut om antagning för respektive utbildningsväg. Skulle man tänka sig att under den centrala antagningen även lägga exempelvis social- högskolorna skulle ytterligare en myndighet bli berörd av beslutsfattandet. (Se vidare ka— pitel 2.)

Oavsett formen för beslutsfattande och likaledes oavsett antalet berörda myndighe- ter är det, enligt KU:s uppfattning, av flera skäl viktigt, att det vid sidan om de för antagningens genomförande ansvariga tjäns- temännen finns en antagningsnämnd, som har tillfälle att i stort följa antagningsproce— duren.

Även om författningar och tillämpnings- föreskrifter ger ett tämligen fast underlag för antagningsfrågornas handläggning, är det ofrånkomligt att man under antagningspro- ceduren måste göra ytterligare bedömningar och överväganden, för vilka generella be- stämmelser saknas. Det är därvid angeläget att representanter för olika grupper som be- rörs av antagningsresultatet får tillfälle att medverka. KU vill därför förorda, att en an- tagningsnämnd inrättas vid varje antagning inom den högre utbildningens område. An- tagningsnämnden bör vara sammansatt, för- utom av representanter för den/ de centrala myndigheterna, även av företrädare för i antagningen ingående utbildningsanstalter (motsvarande) samt för de studerande. Nämnden bör bl. a. ha en viktig uppgift att fylla vid bedömning av sökande inom den s. k. fria kvoten.

1.3.10. Antagningens framtida organisation

KU har inte bedömt som sin uppgift att framlägga något mer definitivt och detalje- rat förslag om antagningens organisation i framtiden. Däremot är det, enligt KU:s upp- fattning, synnerligen angeläget att ett utred-

nings- och utveeklingsarbete beträffande dessa frågor kan påbörjas snarast. '

De viktigaste riktlinjerna för detta arbete är att man bör skapa en organisation för antagningen till spärrad högre utbildning som så effektivt som möjligt tillvaratar så- väl de sökandes som antagningsmyndighe- tcns och cl: mottagande läroanstaltemas in— tressen. Den bör också så långt möjligt till- godose det huvudkrav på antagningens orga- nisation som KU ställt, nämligen att upp- fylla syftet med gällande behörighets— och urvalsbestämmelser.

Genom bl.a. studier av i bruk varande antagningssystem har KU funnit, att detta syfte bäst tillgodoses i ett centralt antag- ningssystem, där beslutsunderlagzt framställs med hjälp av ADB. KU vill emellertid inte på detta stadium föreslå, att all antagning inom den högre utbildningens område skall organiseras på detta sätt. Det kan t. ex. fin- nas skäl för att vissa utbildningsvägar inom den högre utbildningen fortfarande tillämpar decentraliserad antagning eller att vissa ut— bildningslinjer, som nu ingår i en central antagning, decentraliseras. Vidare kan man tänka sig att det inom den högre utbildning- ens emråde bör finnas mer än ett centralt antagningssystem.

Så snart som möjligt bör emellertid åt- gärder vidtas för att man skall kunna klar- lägga vilka antagningar som bör omfattas av den redan befintliga centrala antagningen inom den högre utbildningen, vilka som eventuellt skall omfattas av ett nytt centralt antagningssystem och vid vilka utbildnings- vägar decentraliserad antagning tills vidare skall tillämpas. En riktlinje härvid bör vara att söka skapa så omfattande antag- ningssystem att användning av ADB i an- tagningsarbetet är möjlig och kostnadsmäs- sigt motiverad.

Med hänsyn till dessa angelägna frågor vill KU förorda att en expertgrupp (motsva- rande) snarast möjligt tillsätts med uppgift att påbörja ett utredningsarbete avseende de tekniska frågorna i den framtida organisa— tionen av antagning till spärrad utbildning inom den högre utbildningens område.

En sådan arbetsgrupp bör, förutom ovan

nämnda uppgifter, även i detalj utarbeta de programförutsättningar för den eller de centrala antagningar som skall ske med hjälp av ADB. Inte minst med tanke på denna arbetsuppgift är det nödvändigt att arbetsgruppen kan påbörja sitt arbete så snart som möjligt. I ett antagningssystem av t. ex. den nuvarande centrala antagning- ens storlek vet man att systemarbetet tar avsevärd tid i anspråk. Det torde således vara realistiskt att räkna med ca två år från det programförutsätt—ningarna är helt klara till dess ett nytt system kan tas i bruk.

Expertgruppen måste vidare avvakta bl. a. resultat av den nu påbörjade försöksverk- samheten med studielämplighetsprov och ar— betslivserfarenhet för att detaljerna i merit— värderingsbestämmelser m.m. skall kunna fastställas.

2. Kompetensfrågornas handläggning

2.1. Inledning

Enligt sina direktiv har KU att framlägga förslag om hur kompetensfrågorna framde- les skall handläggas. »På längre sikt måste en effektiv organisation skapas för hand- läggningen av dessa ärenden inom berörda statliga myndigheter. Det bör ankomma på utredningen att överväga även denna fråga och framlägga därav föranledda förslag» (direktiven punkt 5).

Handläggningen av kompetensfrågorna, dvs. frågor rörande behörighet, meritvärde- ring, urval m.m., omfattar flera olika del- aspekter. Man kan urskilja ärenden som be- rör den kontinuerligt fortgående administra— tionen, vidare sådana som har att göra med tillämpningen av författningar m.m. men också frågor av uppföljnings- och innova— tionskaraktär, t. ex. fortgående utveckling av urvalsinstrument, revidering av olika kom- petensregler etc.

De olika kompetensfrågorna skulle såle— des, med en grov indelning, kunna föras till endera av två huvudgrupper, nämligen lö- pande funktioner och utvecklingsarbete. Nå— gon skarp gräns mellan de två grupperna kan dock inte dras i det praktiska arbetet.

Kravet på enhetlighet måste, i fråga om båda grupperna, vara ett samhällsintresse inte bara med avseende på den högre ut- bildningens område utan också för grund- skolans kompetensområde. Inom dessa båda områden vart för sig, liksom så långt möj-

ligt gemensamt för dem, bör i princip sam- ma behörighets-, meritvärderings- och ur- valsregler gälla för 'alla utbildningsvägar. Tillämpningen av dessa regler skall också vara enhetlig. Detta kräver en fortgående anpassning, samordning och utveckling in- om berörda myndigheter av olika kompe— tensregler, tillämpningsföreskrifter och an- tagningspraxis. Inom denna ram kan dock särförhåll'anden göra det berättigat att för vissa utbildningsvägar modifiera kompetens- systemet (se härom del I, kapitel 14). Ock- så dessa modifieringar bör regleras och handhas på ett sätt som tar erforderlig hän- syn till förhållandena vid andra utbildnings- vägar.

2.2. Löpande funktioner

Frågor rörande behörighet, meritvärdering och urval har under senare år blivit allt mer omfattande och svåröverskådliga men samtidigt också mer betydelsefulla och ge- nomgripande för såväl den enskilde som samhället. På grund av den allmänna ut- vecklingen mot en vidgad tillgång på ut— bildning kommer det att ställas ökade krav på en konsekvent och omsorgsfull men samtidigt också framsynt handläggning av dylika frågor. Vid ett bifall till KU:s i del 1 av detta betänkande framlagda för— slag kan man också räkna med att frågor rörande kompetens blir allt mer differen- tierade till sin natur.

Följande uppgifter ingår huvudsakligen i de löpande funktionerna.

1 I bl. a. den s.k. behörighetskungörel- sen (SFS 1967: 450, senaste lydelse SFS 1970: 175) har KU tilldelats vissa funktio- ner av kompetensrådskaraktär. Sedan KU avslutat sitt arbete föreligger således ett tem- porärt behov av att utredningens uppgifter som kompetensråd övertas av därför läm— pade organ. 2 I och med att en författning (författ- ningar) med de av KU föreslagna nya reg- lerna utfärdas, tillkommer inom olika myn- digheters tillsynsområden ett behov av till- lämpningsföreskrifter, möjligen också över- gångsbestämmelser. Hur de nya reglerna kommer att fungera i praktiken bestäms i stor utsträckning av dessa föreskrifter. Här föreligger ett klart behov av enhetlighet även över de gränser som utgörs av olika myndigheters tillsynsområden m. m. 3 Enligt vad som föreslås i del 1, ka— pitlen 9 och 11, skall de särskilda kraven för behörighet (förkunskapskraven) i fler- talet fall fastställas av vederbörande till— synsmyndighet. Dessa krav spelar en viktig roll för innehållet i kompetenssystemet; de kan, med eller utan avsikt, förändra karak- tären av de allmänna villkoren. I detta fall kan det ovan betonade enhetlighetskravet inte innebära enhetlighet i materiellt hän- seende; det ligger i sakens natur att för- kunskapskraven varierar från utbildning till utbildning. Däremot kan principerna för kravens utformning göras enhetliga, dvs. enligt KU:s förslag i del I, kapitel 11. 4 Informationen om kompetensregler krä— ver viss samverkan mellan berörda verk, närmast AMS, SÖ och UKÄ (se även ka— pite13). 5 I sammanhanget bör också erinras om kompetensreglernas (för inträde till utbild- ning) beroende av de senare regler för me- ritvärdering och urval till tjänster som ve- derbörande myndighet har att utfärda. Des- sa olika slag av kompetensregler har ett nära inbördes samband och kan inte be- handlas som fristående från varandra. 6 I de löpande administrativa funktio- nerna bör också ingå tillvaratagandet av ef-

ter hand gjorda erfarenheter från tillämp- ningen av kompetenssystemet. Dessa erfa- renheter kan ha en viktig uppgift att fylla som en av grunderna för ett senare utveck— lingsarbete med inriktning på förändring av kompetenssystemet, t. ex. anpassning till ändrade förhållanden.

'_Utöver dessa olika, avgränsade delupp- gifter bör följande omständigheter beaktas.

Inskrivning (till ospärrad utbildning) och antagning (spärrad utbildning) är styrda el- ler programmerade genom olika författning- ar o.d. Ju mer detaljerade dessa styrande regler är, desto mindre behövs av annan styrning, i form av central administrativ samordning av inskrivnings- eller antagnings— förfarandet, för att enhetlighet i tillämp- ningen skall uppnås.

För vissa funktioner är det svårt eller mindre önskvärt att central-t utfärda detalje- rade regler. Som exempel kan nämnas be— handlingen av dispensansökningar, bedöm- ningen av huruvida viss utbildning svarar mot annan, formellt definierad sådan samt kanske främst bedömningen inom ramen av den s. k. fria kvoten. I dessa fall krävs viss central administrativ samordning, om en tillfredsställande grad av enhetlighet i be- dömningarna skall uppnås. Detta kan upp- nås genom t. ex. en samordning av inskriv- ning eller antagning (central antagning) av- seende flera utbildningsvägar och/eller -or- ter, varvid ett och samma organ svarar för nämnda bedömningar vid samtliga berörda vägar etc. (se kapitel 1 samt nedan under 2.4.3).

Vissa sektorer av den högre utbildningen kan komma att kräva särskilda insatser i samordningssyfte. En sådan sektor bildas av de utbildningsvägar, som enligt KU:s förslag skall flyttas från grundskolans kom- petensområde till den högre utbildningen. Därvid kan nya krav på förkunskaper (sär- skild behörighet) aktualiseras. Enligt KU:s mening (del 1, kapitel 9) måste dessa vill- kor fastställas i reglerade former. Enhetliga normer genom anvisningar och föreskrifter är nödvändiga, och samordning krävs inom och eventuellt även utom tillsynsmyndighe- tens ram. Även andra anvisningar och före-

skrifter, t. ex. övergångsbestämmelser, tor- de bli nödvändiga för en jämförelsevis lång inkörningsperiod, då dessa utbildningslinjer övergår till den högre utbildningen.

Ytterligare utbildningsvägar kan komma att flyttas till den högre utbildningen som ett resultat av bl. a. 1968 års lärarutbild- ningskommittés (LUK) arbete.

En annan sektor med samordningsbehov utgörs av den statliga personalutbildningen. Enligt förslag i del 1, kapitel 14, skall till- träde till vissa slag av verksutbildning omfat— tas av de av KU föreslagna kompetens- reglerna. Flera centrala myndigheter berörs av detta förslag. Inordnandet av dessa ut- bildningsvägar, med deras i en del avseen- den särpräglade förhållanden, fordrar bl. a. avvägningar mellan enhetlighetskravet och t.ex. bruket av särskilda urvalsinstrument (lämplighetsprov).

2.3. U tvecklingsarbete

2.3.1. Inledning

En grupp av kompetensfunk—tioner avser ut- vecklingen av kompetenssystemet, dvs. för- ändring av den ram som bestämmer till- lämpningen. Som inledningsvis påpekats, kan emellertid ingen skarp gräns dras mel— lan vad som skall höra till löpande funk- tioner och utvecklingsarbete. KU finner det i sammanhanget angeläget att betona, att man måste räkna med en fortgående ut- veckling av det område som innefattar be- hörighet, meritvärdering och urval.

I utvecklingsarbetet ingår i första hand insamling och bearbetning av erfarenheter (uppföljning), olika försök samt utarbetan- de av förslag till nya regler för behörighet och urval. Undersökningar (forskning) i kompetensfrågor hör också dit.

Av stor betydelse är oftast, hur olika till- lämpningsföreskrifter utformas. Om olika myndigheter utfärdar sådana utan inbördes samordning, kan enhetlighetsprincipen kom- ma att åsidosättas till besvär och förfång för de sökande. En sådan samordning synes därför vara angelägen. Den sistnämnda upp-

giften kan dock närmast ses som en del av de löpande funktionerna (se ovan).

2.3.2. Insamling och bearbetning av erfarenheter

Det löpande arbetet med inskrivning och antagning av sökande till olika slags utbild- ning samt med studie— och yrkesvägledning ger många erfarenheter av kompetenssyste- mets funktion. Vid t. ex. en central antag- ningsenhet får funktionärerna ofta en in- gående kännedom om de problem för de sökande som kan föranledas av kompetens— reglerna. Likaså träder eventuellt förekom- mande tekniska brister i dagen efter en tids tillämpning av olika behörighets— och ur- valsregler. De administrativa problem, som ett visst kompetenssystem kan medföra, be- lyses genom den fortlöpande administrativa tillämpningen osv.

Det är av vikt att erfarenheter av detta slag inte bara insamlas av de olika admi- nistrativa enheterna som ett led i det löpan- de arbetet (se ovan) utan också att varje berörd myndighet inom sitt område sam- manställer dylika erfarenheter, som sedan bör utvärderas och i mån av behov leda till ändringar i tillämpningen eller till för- slag om ändrade författningsbestämmelser. Det kan i sådana fall vara värdefullt och många gånger nödvändigt, att dyl—ika erfa- renheter och utvärderingar sker också över de gränser som skiljer de olika myndighe- ternas tillsynsområden.

2.3.3. Försök

KU:s förslag till ett nytt kompetenssystem är till vissa delar öppna. Detta gäller när- mast de regler vilka är beroende av olika försök som KU initierat och som måste utvärderas. Först efter en sådan utvärde- ring föreligger underlag för definitiva be- slut. De här avsedda försöken är följande.

1 Försök med utvidgad behörighet enligt SFS 1969: 68. Enligt KU:s förslag i del 1 skall försöken ytterligare utvidgas. För när- varande avser de endast viss utbildning in- om UKÄzs tillsynsområde samt, enligt äm-

betsskrivelse 27.5.1970, utbildning vid so- cialhögskolorna; senare kan, i enlighet med KU:s förslag, bl. a. SÖ m.fl. myndigheter beröras.

Uppföljningen av försöken har hittills skett genom KU:s försorg. Uppgifter om de inskrivna har infordrats kvartalsvis. En cen- tral försöksledning, som kan följa försöken på något längre sikt, blir nödvändig i och med att KU avsluter sitt arbete.

2 Försök med studielämplighetsprov som kompletterande urvalsinstrument. Förbere- dande försök inleddes våren 1970. Egent- liga försök kan komma till stånd först ef- ter beslut av Kungl. Maj:t. Central ledning av försöket sker nu genom en särskild grupp. Organisatoriskt är verksamheten knuten till 580. Den förberedande verksamheten måste utvärderas i olika omgångar, varefter för- slag om den fortsatta verksamheten skall inges till Kungl. Maj:t. Det senare, egent- liga försöket skall likaledes utvärderas och läggas till grund för förslag till detaljerade regler för meritvärdering och urval i enlig- het med vad som i stora drag utvecklas idel 1, kapitel 12. 3 KU har 1970 föreslagit försök med zillgodoräknande av arbetslivserfarenhet som merit vid antagning till spärrad utbildning. Kungl. Maj:t har 27.5.1970 fattat beslut om tillgodoräknande av sådan erfarenhet vid antagning till socionomutbildning. Försöket kan senare beröra även UKÄ:s område. Anordningen måste, även om den enligt KU:s förslag övergår från att vara försök till att bli reguljär, senare utvärderas och låg- gas till grund för förslag till Kungl. Maj:t om vissa regler för meritvärdering och ur- val; även i detta fall föreligger förslag till riktlinjer härför i del 1, kapitel 12. De två sistnämnda försöken hör nära samman och måste båda ingå i underlaget för förslag om nya regler för meritvärde- ring och urval. I enlighet med vad KU före- slagit i del 1, kapitel 12, bör en samlad ut- värdering ske 'av resultaten av båda försö- ken och en avvägning göras av studielämp- lighetsprovets och arbetslivserfarenhetens in- flytande på meritvärderingen dels inbördes,

dels i relation till Skolbetygen, vilket totalt innebär ett fullföljande av den utveckling som KU initierat med de nämnda försöken.

2.3.4. Undersökningar av kompetensproblem

Uppföljningen av de ovannämnda försöken innebär i vissa delar undersökningar av forskningskaraktär. Även på längre sikt mås- te emellertid sådana undersökningar äga rum. Av särskild vikt är därvid, att utfal- let av olika urvalsinstrument och urvalsme- toder uppmärksammas. De olika instrumen— tens förmåga att förutsäga studieframgång (prognosförmåga) är ett problem som mås— te belysas genom undersökningar liknande dem som redovisas i KU:s specialbetänkan- den SOU 1968: 25 och SOU 1970: 20. Som exempel på andra frågor, som måste konti- nuerligt följas, kan nämnas antagningens och urvalsreglernas konsekvenser, t. ex. den proportionella kvoteringen (se del 1, ka- pitel 12). I dessa och andra fall bör under- sökningarna avse inte bara tekniska fakto- rer som prognosvärden o.d. utan också in- verkan av kompetensreglerna på tillström- ningen av sökande och studerandegrupper- nas sammansättning i oli—ka avseenden, inte minst socialt. Det krävs alltså ett kontinuer- ligt fortgående forskningsprogram. som i sis- ta hand måste inriktas centralt mot de mest väsentliga problemen.

2.4. Samverkan i kompetensfrågor

2.4.1. Principiella synpunkter

Som framgått av framställningen ovan om- fattar kompetensfrågornas handläggning ett betydande antal uppgifter av olika omfång och karaktär. KU förutsätter, som inled- ningsvis framhölls, att kravet på en viss grad av enhetlighet i handläggningen måste tillgodoses. Problemet blir därmed på vilket sätt denna enhetlighet skall uppnås samt om t. ex. särskilda organisatoriska anordningar härför kommer att krävas.

De tre ämbetsverken SÖ, AMS och KÖY föreslog år 1962 ett särskilt, fristående or- gan för här nämnda uppgifter. Förslaget av-

såg inrättandet av ett permanent, statligt s. k. kompetensråd för samordning och led— ning av arbetsuppgifterna på meritvärdes- och kompetensområdet. Kompetensrådet skulle tillsättas av Kungl. Maj:t och utgöra ett rådgivande och samordnande organ inom den statliga sektorn. Beslutanderätten skulle dock ligga hos vederbörande myndighet. Inom den kommunala sektorn skulle rådet, efter närmare överenskommelse, kunna ut- öva motsvarande funktioner som inom den statliga. Även bl. a. kompetensvillkoren för anställning i statlig tjänst (efter överens- kommelse även kommunal tjänst) borde ingå i rådets uppgifter. Närmast avsågs frågor inom grundskolans kompetensområde, men frågan om en utvidgning av kompetensrå- dets uppgifter ovanför det gymnasiala ål- dersstadiet kunde enligt förslaget senare komma att aktualiseras.

Gymnasieutredningen fann det synnerli- gen angeläget, att kompetensrådet eller en motsvarande institution tillskapades. Kom- petensrådsfrågan togs senare upp i prop. 1964: 171 angående reformering av de gym- nasiala skolorna m.m. Dåvarande depar- tementschefen fann emellertid, att ett så- dant organ inte vore någon lämplig anord- ning och ansåg det mest ändamålsenligt, att det problemkomplex som avsåg kompetens- frågoma för gymnasiet och fackskolan blev föremål för en samlad utredning (jfr del 1, kapitel 2).

KU har under sitt utredningsarbete, tem- porärt och i vissa, begränsade avseenden, fungerat som ett kompetensråd (se del 1, kapitelil). I direktiven framhåller departe- mentschefen, att utredningen bör »kunna tjäna såsom ett sammanhållande organ för alla kompetensfrågor som rör det statligt reglerade utbildningsväsendet. Jag räknar med att utredningen får ta del av alla vik- tigare principiella ärenden inom detta om- råde och uttala sin mening därom.» I nu gällande, nyare kompetensförfattningar har vissa löpande kompetensrådsfunktioner skri- vits in och tillagts KU. Vissa kommittéer har ålagts att i hithörande frågor samråda med KU.

Behovet av särskilda organisatoriska an-

ordningar (särskilt organ) utanför de på om- rådet verksamma myndigheterna har KU granskat från olika utgångspunkter. Utred- ningen har därvid konstaterat att KU, bl. a. i sin egenskap av temporärt kompetensråd, utgjort ett forum för samråd mellan olika intressenter vid behandlingen av olika kom- petensfrågor av växlande innehåll och räck- vidd och att denna möjlighet till samråd i sammanhanget synes ha varit av värde. Dessa erfarenheter pekar snarast i den rikt— ningen, att det även framdeles vore lämpligt att genom någon organisatorisk anordning sörja för möjligheter till ett sådant samråd, omfattande dels myndigheternas företrädare, dels också representanter för ett bredare allmänintresse, vilket i KU närmast före- trätts av de parlamentariska ledamöterna.

Å andra sidan är det enligt KU:s mening angeläget att betona, att ansvaret för här avsedda uppgifter främst måste vila på äm- betsverken och att dessa således har att fat- ta beslut i och sörja för administration även av frågor rörande behörighet, meritvärde- ring och urval. Dessa uppgifter samman- hänger så nära med viktiga delar av de nu— varande verkens uppgifter i övrigt att de inte bör brytas ut och handläggas mer eller mindre fristående. Kompetensfrågorna är vidare intimt beroende av arbetet med an- tagning till olika slag av vidare utbildning. Dessa uppgifter sammanhänger i sin tur nära med vederbörande ämbetsverks ansvar för den kvalitativa och kvantitativa plane- ringen inom den del av utbildningsväsendet som hör till ämbetsverkets arbetsområde. Det torde således även av dessa skäl inte vara möjligt, och än mindre lämpligt, att isolera handläggningen av kompetensfrågor från de nuvarande ämbetsverken till ett nytt, med nödvändighet jämförelsevis litet organ med begränsat funktionsområde. Någon så- dan isolerad handläggning avsågs ej heller i det ovannämnda förslaget år 1962.

Vid sin sammanvägning av ovannämnda synpunkter har KU funnit den principiellt lämpligaste lösningen av samordningspro— blemet vara, att de olika samordnings- och utvecklingsuppgifterna åvilar vederbörande myndigheter och att en sådan form för sam-

råd mellan myndigheterna tillskapas att även företrädare för allmänna samhällsintressen kan delta i detta.

2.4.2. Samordningen inom och mellan myndigheterna

Om enhetlighetskravet vid handläggningen av olika kompetensfunktioner, vare sig des- sa är löpande eller av utvecklingskaraktär, skall kunna tillgodoses, ställs krav på sam- ordning både inom och utom myndighe- terna.

Olika utbildningsvägar och sektorer inom den högre utbildningen är i administrativt hänseende underställda olika tillsynsmyndig- heter. För flertalet utbildningsvägar är emel- lertid antingen SÖ eller UKÄ central myn- dighet. Det är därför naturligt att dessa båda myndigheter får huvudansvaret för kompe- tensfrågomas handläggning. I första hand gäller detta ansvar vederbörande verks eget tillsynsområde. För att respektive ämbets- verk skall kunna fullgöra sina kompetens- uppgifter krävs en för ändamålet lämplig or- ganisation inom verket. Huvudprincipen för denna organisation bör vara att kompetens- frågorna inom varje verk på lämpligt sätt sammanhålls.

De utbildningsvägar som ligger utanför Sözs respektive UKÄ:s tillsynsområde bör i kompetensfrågor samordnas med dessa myndigheters tillsynsområden. Detta synes emellertid inte kräva några särskilda organi- satoriska anordningar. KU förutsätter, att myndigheterna har erforderligt, fortlöpande samråd med varandra och att viktigare be- slut i kompetensfrågor, t. ex. rörande till- lämpningsföreskrifter, inte heller vid myn- digheter, för vilka UKÄ eller SÖ inte är :entral myndighet, fattas utan föregående samråd med dessa sistnämnda myndighe- ter.

Uppdelningen av huvudansvaret för kom- petensfunktionerna mellan de två närmast berörda verken SÖ och UKÄ får inte leda till olikheter i föreskrifter och tillämpning mellan de båda myndigheternas tillsynsom- råden. En nära samverkan i kompetensfrå-

gor måste äga rum, även i frågor rörande utbildning utanför verkens egna områden. Viktigare beslut bör fattas efter samråd med det andra verket. Strävan efter enhetlighet även i tillämpningen bör känneteckna den- na samverkan. Någon institutionalisering av här avsedd samverkan torde inte vara er- forderlig, eftersom verken på olika områ- den redan har vittgående erfarenheter av liknande samarbete. Det bör också erinras om att UKÄ — liksom AMS — har en repre- sentant i Sözs styrelse och att SÖ är före— trädd i ett par av UKÄzs fakultetsbered- ningar. I vissa fall torde dock gemensamma kommittéer eller arbetsgrupper vara en lämplig form för samverkan, särskilt i frågor av utvecklingskaraktär.

En särskild fråga, vars lösning uppen- barligen kräver någon organisatorisk anord- ning, är hur behandlingen i verken av kom- petensfrågorna skall ske under den med- verkan av företrädare för allmänheten (all- mänintresset) som KU enligt ovan förutsät- ter. Företrädare för detta intresse ingår i de berörda verkens styrelser. Det är dock, en- ligt KU:s mening, önskvärt att till verken därutöver knyts ett gemensamt, rådgivande organ, en rådgivande nämnd, bestående av företrädare för det allmännas intressen i frå- gor som rör behörighet, meritvärdering och urval. Med hänsyn till värdet av en repre- sentativ bevakning av det allmännas intres- sen bör nämnden få en väsentligen parla- mentarisk sammansättning. Ledamöterna bör utses av Kungl. Maj:t. Nämnden bör med hänsyn till behovet av kontinuitet i dessa frågor och till det förhållandet, att KU be- räknas slutföra sitt arbete i höst, snarast till— sättas.

Som redan påpekats bör nämnden ha rådgivande funktioner. Den bör höras i alla frågor av principiell karaktär och i övrigt enligt verkens bestämmande. Man kan räk- na med att tekniska kompetensfrågor i stor utsträckning kan lösas utan nämndens di- rekta medverkan. Nämnden bör emellertid hållas orienterad även om viktigare sådana frågor — och beredas tillfälle att uttala sin mening om dessa —— på grund av det ofta nära sambandet mellan tekniska och ut-

bildningspolitiska—principiella kompetensfrå- gor.

2.4.3. Antagning till spärrad utbildning

I kapitel 1 behandlas olika, främst tekniska frågor rörande antagningen till spärrad ut- bildning. I det följande diskuteras några där— till anslutande administrativa frågor avseen— de samverkan mellan myndigheterna.

Antagningen till spärrad utbildning om- besörjdes ursprungligen av vederbörande lo- kala antagningsmyndighet på samma sätt som t. ex. i ärenden rörande inskrivning vid universitet och fakultet (avseende ospärrad utbildning) rektorsämbetet beslutar (univer- sitetsstadgan 84 5). Efter hand har emeller- tid i fråga om vissa spärrade utbildnings- vägar skett en centralisering av antagningen till den centrala myndigheten. Ännu ett steg i denna utveckling är att en central antag- ning omfattar utbildningsvägar som lyder under olika centra—la myndigheter. I en cen- tral antagning kan därvid, som visats i ka— pitel 1, uppstå vissa problem som hänger samman med att olika myndigheter enligt gällande författningar har att fatta det for- mella beslutet om antagning av sökande. Så är t.ex. nu fallet beträffande den centrala antagningen inom UKÄ, där styrelserna för jordbrukets tre högskolor samt antagnings- nämnden för civilekonomutbildning beslutar om antagning för respektive utbildningsväg, medan den föregående meritvärderingen m. m. i huvudsak ombesörjs av den centrala antagningsenheten (CA). Om man till den centrala antagningen lägger ytterligare ut- bildningsvägar blir flera myndigheter berör- da och beslutsfattandet ytterligare uppdelat.

En sådan anordning medför vissa prak- tiska nackdelar, nämligen en ibland betung- ande kommunikation mellan antagningsor— ganet, i detta fall CA, och de beslutsfattan- de myndigheterna. Detta problem skulle kunna undanröjas genom att också det for- mella beslutet om antagning centraliserades, lämpligen till en antagningsnämnd med be- slutsrätt.

Denna fråga har tidigare behandlats i samband med inrättandet av den centrala

antagningen under UKÄ. Genom beslut 12.5.1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt UKÄ att i samråd med berörda högskolemyndig- heter utanför ämbetets verksamhetsområde- utreda de med en central antagningsnämnd. sammanhängande frågorna — bl.a. nämn-— dens sammansättning, arbetsuppgifter och, befogenheter samt de ändringar i gällande— bestämmelser och övriga åtgärder, som bor-— de vidtas av Kungl. Maj:t —— samt till' Kungl. Maj:t inkomma med de av utred— ningen föranledda förslagen. Sedan det an— befallda utredningsarbetet — efter överlägg— ningar under arbetets gång med berörda. myndigheter — slutförts överlämnade UKÄ. 10.1.1968 utredningsresultatet samt framla— de förslag angående inrättandet av en cen-- tral antagningsnämnd för universitet och vissa högskolor.

UKÄ föreslog inrättandet av en central antagningsnämnd som skulle bestå dels av- fem av Kungl. Maj:t utsedda fasta ledamö— ter, dels av sex tillfälliga ledamöter repre— senterande olika utbildningsområden. Av de- fasta ledamöterna förutsattes vardera en ut- ses efter förslag av UKÄ, SÖ, samarbets— nämnden för jordbrukets högskolor, SFS". samt KU. Av de tillfälliga ledamöterna, som- vid behov förutsattes delta i nämndens över—» läggningar och beslut då ansökan till och fråga rörande viss utbildning behandlades, borde en utses för agronom- och hortonom— utbildningen av lantbrukshögskolan, en för civiljägmästarutbildningen av skogshögsko—A lan, en för veterinärutbildningen av vete— rinärhögskolan samt tre för teknisk, medi- cinsk, odontologisk och farmaceutisk ut— bildning samt utbildning vid filosofisk fa— kultet av UKÄ. Vid behandling av frågor om antagningsförfarandets utformning samt anpassning till förändrade förutsättningar borde enligt förslaget representant för an— tagningsnämnden för civilekonomutbildning adjungeras till nämnden.

Enligt UKÄrs förslag skulle den centrala antagningsnämnden ha till uppgift

att anta och utvälja ordinarie studerande till' de läroanstalter och utbildningslinjer som enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle ingå i den centrala intagningen

att pröva och avgöra frågor rörande inskriv- ning av utländska studerande samt dispenssö- kande

att avgöra frågor om undantag från stadga- de krav på särskilda förkunskaper

att ägna uppmärksamhet åt den administra- tiva och tekniska utvecklingen av antagnings- systemet samt fortlöpande svara för dess an- passning till nya förutsättningar ifråga om be— hörighets- och urvalsbestämmelser

att samverka med antagningsnämnden för civilekonomutbildning i syfte att tekniskt sam- ordna antagningsförfarandet med arbetet vid antagningen av studerande till ekonomutbild- ning

att lämna erforderlig information om antag- ningsförhållanden till olika utbildningar samt

att i samråd med berörda universitets- och högskolemyndigheter verka för ändamålsenlig— het och samordning ifråga om antagningsbe— stämmelser för olika utbildningar.

Någon central antagningsnämnd i enlig— het med UKÄ:s förslag har dock inte in- rättats. Genom beslut 8.3.l968 förordade Kungl. Maj:t, att studerande får inskrivas endast om han antagits av UKÄ såvitt av- ser studier vid medicinsk, odontologisk, far- maceutisk eller teknisk fakultet eller i spär- rade ämnen vid filosofisk fakultet. Senare har dock rektorsämbetena bemyndigats att anta studerande till spärrade ämnen och studiekurser vid filosofisk fakultet (med un- dantag av psykologi och kemi).

Genom samma beslut bemyndigade Kungl. Maj:t vidare UKÄ att dels i samråd med statskontoret meddela föreskrifter om det tekniska förfarandet vid antagning av stu- derande för ovannämnda studier samt för studier vid jordbrukets högskolor, dels i samråd med jordbrukets högskolor meddela bestämmelser om ansökningsförfarandet. Kungl. Maj:t föreskrev också att UKÄ rö- rande antagning av studerande i erforderlig utsträckning skulle samråda dels med exper- ter på frågor som rör skolväsendet, jordbru- kets högskolor samt behörighetsvillkor och meritvärdering, dels med företrädare för SFS.

Med anledning av sistnämnda föreskrift beslöt UKÄ 10.4.1968 att bilda en samar- betsgrupp för central antagning till vissa ut- bildningslinjer m.m. med uppgift att vara rådgivande organ beträffande behörighets-

frågor, meritvärdering m.m. Denna sam- arbetsgrupp består för närvarande av sju ledamöter, varav en utsetts av rektorsäm— betet vid vardera lantbrukshögskolan, skogs- högskolan och veterinärhögskolan, en av SFS, en av UKÄ efter samråd med SÖ och en av UKÄ efter samråd med KU.

Hur samverkan mellan berörda myndig- heter skall organiseras vid central antagning av ovan beskrivet slag, är en fråga med både principiella och administrativa aspek— ter. Kärnfrågan är i sammanhanget, i vad mån myndigheterna i förekommande fall skall avstå från att fatta beslut i antagnings- frågor och överlämna denna beslutsrätt till en central antagningsnämnd, vilken svarar för antagning till utbildningsvägar som ly— der under olika myndigheter.

För en beslutande central nämnd talar bl.a. de ovan antydda förhållanden be- träffande kommunikationen mellan antag- ningsorganet och de beslutande myndighe- terna, förhållanden som kan försvåra och i varje fall förlänga antagningsproceduren. En beslutande nämnd kan bidra till att förenkla och effektivera antagningsproceduren och vara en ytterligare garanti för den likformig- het i behandlingen av alla sökande till samt- liga utbildningsvägar inom samma centrala antagningssystem, som enligt KU:s uppfatt- ning är ett viktigt krav på en antagnings— organisation. En beslutför nämnd kan där— till medge smidigare anpassning till ändrade bestämmelser rörande behörighet och urval.

Mot inrättandet av en central nämnd med beslutsrätt i antagningsfrågor kan bl. a. an- föras följande. Det är viktigt att antag- ningsbeslutet fattas av personer som är väl förtrogna inte endast med gällande bestäm— melser och föreskrifter för behörighet och urval utan också med respektive utbildnings målsättning och innehåll. Ett centralt an- tagningssystem kan i framtiden komma att omfatta ett tämligen stort antal utbildnings- vägar, som ligger under flera skilda myn- digheters förvaltningsområden. För att des- sa myndigheters berättigade krav på insyn i antagningsbeslutet och möjligheter att på- verka detta skall kunna tillgodoses kan an- tagningsnämnden komma att bli så stor, att

dess arbete därigenom försvåras. Att en an— tagningsnämnd får beslutsrätt i antagnings- frågor kan tänkas innebära, att man inrät- tar ett organ som saknar den fasta förank- ring i ett större administrativt sammanhang, som är nödvändigt för att nämndens arbete skall kunna bedrivas effektivt. Om en be- slutande antagningsnämnd under antagnings— procedurens gång skulle nödgas ta upprepa- de kontakter med de myndigheter, som i allt utom beträffande själva antagningen sva- rar för de berörda utbildningsvägarna, skulle effektivitets- och tidsvinsterna utebli och därmed ett av de viktigaste skälen för nämn- dens existens bortfalla.

KU har funnit det angeläget att redovisa den ovan förda diskussionen men anser sig inte höra föreslå, hur berörda myndigheter skall organisera sin samverkan vid sådan central antagning som på ovan beskrivet sätt berör mer än en central myndighet. Denna samverkan bör på normalt sätt or- ganiseras av de berörda verken gemensamt. I vad mån beslutsrätten i antagningsfrågor skall delegeras på ovan angivet sätt, är en fråga som därvid får lösas i samband med andra problem rörande samverkan. Den fö- reslagna rådgivande nämnden bör medver— ka genom behandling av frågor av princi- piell natur och liknande.

2.4.4. Särskilda frågor

Som ovan nämnts har KU vissa kompetens- rådsfunktioner, dels inom ramen av gällan- de författningar, dels enligt direktiven för vissa sittande utredningar som ett organ för samråd med respektive utredning. Upp- gifterna avser, vad gäller behörighetskungö- relsen (SFS 1967: 450, senaste lydelse SFS 1970:175), dels yttranden i vissa dispens- ärenden, dels samråd med UKÄ m. fl. myn- digheter i frågor rörande tillämpningsbe- stämmelser och den fria kvotens storlek. Behovet av enhetlighet mellan olika myn- digheters tillsynsområden i handläggningen av kompetensfrågor bör tillgodoses genom det samråd mellan myndigheterna (under medverkan av den rådgivande nämnden) som ovan beskrivits. Detta gäller även de

mer principiellt betonade frågor som annars skulle ha föranlett samråd med KU.

Även i fråga om de försök, som ovan redovisats och som i en del fall har avgö- rande betydelse för den närmare utform- ningen av KU:s förslag, bör enligt KU:s mening främst SÖ och UKÄ snarast inträ— da och överta ansvaret. I dessa frågor, vilka är av stort allmänt intresse, räknar KU med att nämndens medverkan har ett sär- skilt värde, närmast vad gäller utvärdering av försökens resultat och de härav föran- ledda praktiska slutsatserna.

KU vill härvid erinra om att en lednings— grupp organiserats för försöksverksamheten med studielämplighetsprov som ett kom— pletterande urvalsinstrument och att försö— ken organisatoriskt förankrats i SÖ. En lik- nande form för samverkan mellan verken bör vara möjlig också i fråga om andra försök. De av dessa försök föranledda för- slagen om kompetensregler bör framläggas gemensamt av SÖ och UKÄ efter erforder— ligt samråd med andra berörda myndighe— ter och den ovannämnda rådgivande nämn- den.

En ärendegrupp med särskilda problem utgör informationsfrågorna. I vad gäller in— formation i kompetensfrågor utvecklar KU i kapitel 3 därmed sammanhängande pro- blem. I denna framställning betonas vikten av samordning i den kompetensinriktade information, för vilken de centrala myndig- heterna har ansvaret. Detta ansvar åvilar främst SÖ och UKÄ samt AMS. Dessa verk har redan vissa gemensamma organ för samråd i frågor som rör studie- och yr- kesvägledning.

Över beslut av antagningsmyndighet i frå- gor rörande behörighet och antagning bör besvär kunna anföras hos tillsynsmyndighet och Kungl. Maj:t, i förekommande fall di- rekt hos Kungl. Maj:t. Därigenom tillgodo- ses i första hand de sökandes rättssäker- het. Enhetligheten i bedömningen av olika frågor främjas likaledes av ett sådant förfa— rande.

På olika ställen i del 1 av föreliggande betänkande (SOU 1970: 21) har KU berört ansvarsfördelningen mellan olika myndighe—

ter i kompetensadministrativa frågor, dvs. närmast antagningsmyndighets - vari ock- så inräknas myndighet som svarar för in- skrivning till ospärrad utbildning — och ve- derbörande centrala myndighets (tillsyns- myndighets) ansvar för viss grupp av åren- den. Nedan lämnas en summarisk översikt över sådana frågor.

1 Tillsynsmyndighet bör få i uppdrag att, vad avser utbildningsvägar som flyttas till den högre utbildningen, överse läroplaner m.m. i syfte att förkorta utbildningstiden eller vidta andra åtgärder för att anpassa utbildningen till de ändrade förutsättning- arna.

2 Tillsynsmyndigheten har att, efter en ingående analys, fastställa de särskilda för- kunskapskraven för de utbildningsvägar som flyttas till den högre utbildningen. Denna myndighet bör också svara för en kontinuer- lig bevakning och uppföljning av dessa vill- kor.

3 Förkunskapskraven (för särskild behö- righet) skall även i övrigt som regel bestäm- mas av tillsynsmyndighet, som också har att noga följa utvecklingen av bl.a. för- kunskapskravens funktioner och initiera nödvändig anpassning av dessa krav till änd- rade förhållanden.

4 Tillsynsmyndighet för den berörda högre utbildningen bör avgöra, genom t. ex. anvisningar till antagningsmyndigheten, om viss gymnasial utbildning, som ej erhållits i gymnasieskolan, uppfyller kraven för all- män behörighet till högre utbildning.

5 Tillsynsmyndighet för högre utbildning har att utfärda anvisningar till ledning för antagningsmyndighetens bedömning av i vad mån utbildning på. särskilda utbildningsvä- gar för vuxna motsvarar minst tvåårig ut— bildning i gymnasieskolan. 6 Tillsynsmyndighet bör kunna dels för- ordna, att krav på kunskaper i engelska (för allmän behörighet) inte skall uppställas vid viss utbildningslinje, dels bevilja dispens från olika krav för allmän behörighet.

7 Antagningsmyndighet bör kunna bevil-

ja dispens från kravet på genomgången orienteringskurs (för allmän behörighet).

8 I fråga om antagningen till spärrad ut- bildning bör ansvarig myndighet, dvs. främst tillsynsmyndighet, år från år följa föränd- ringarna i antagningen till varje enskild ut- bildning och vidta erforderliga successiva åt- gärder för justering av antagningen. Denna justering bör ske genom användning av den fria kvoten.

9 Tillsynsmyndigheten har att bestämma den fria kvotens storlek.

2.5. Sammanfattande förslag

En rad kompetensfunktioner, dels löpan- de, dels utvecklingsbetonade, måste fullgöras även framdeles. För en rationell handlägg- ning av dessa frågor, varvid också behovet av enhetlighet i principer och tillämpning måste tillgodoses, krävs samverkan mellan berörda myndigheter. De olika samordnings- och utvecklingsuppgifterna bör åvila veder- börande myndigheter. En sådan form för samråd mellan myndigheterna bör tillskapas att även företrädare för allmänna samhälls- intressen kan delta i detta.

SÖ och UKÄ bör få huvudansvaret för kompetensfrågornas handläggning. Härför krävs inom verken en för ändamålet lämplig organisation, vars huvudprincip bör vara att kompetensfrågorna inom varje verk samman- hålls. De utbildningsvägar, som ligger utan- för SÖ:s respektive UKÄ:s tillsynsområde, bör i kompetensfrågor samordnas med dessa tillsynsområden genom erforderligt samråd mellan berörda myndigheter. Mellan SÖ och UKÄ måste en nära samverkan i kompe- tensfrågor äga rum. Företrädare för allmän- intresset bör härvid medverka genom en för de båda ämbetsverken gemensam, råd— givande nämnd med en övervägande par- lamentarisk sammansättning. Ledamöterna bör utses av Kungl. Maj:t. Nämnden bör tillsättas snarast.

KU:s kompetensrå—dsfunktioner bör över— tas av främst SÖ och UKÄ under medver- kan av den rådgivande nämnden. Detta gäl- ler även av KU initierade försök, som i en

del fall har avgörande betydelse för den närmare utformningen av KU:s förslag.

Över beslut av antagningsmyndighet i frå- gor rörande behörighet och antagning bör besvär kunna anföras.

3. Information om kompetensfrågor

3.1. Inledning

Enligt sina direktiv skall KU överväga »hur information om kompetensfrågor lämpligen skall spridas bland utbildningssökande, stu- derande och avnämare».

Denna uppgift har förberetts av en sär- skild arbetsgrupp (se del 1, kapitel 1).

Denna information om kompetensfrågor, dvs. bestämmelser om behörighet, meritvär- dering, urvalsprinciper, antagningsorganisa- tion osv., kan inte isoleras från den sam- lade utbildnings- och arbetsmarknadsinfor- mation som meddelas via flera olika kana- ler. Kompetensinformationen är bl. a. en viktig del av den utbildningsinformation som ingår i den av statsmakterna tillhanda- hållna studie- och yrkesorienteringen. En diskussion om behovet och organisationen av kompetensinformation blir därför normalt även en diskussion om studie- och yrkes- orienteringens problem och verksamhet.

Informationsutredningen har i sitt betän— kande Vidgad samhällsinformation (SOU 1969: 48) analyserat innebörden av begrep- pet samhällsinformation och funnit att det— ta har en mycket vid omfattning. Informa- tionens utformning och spridning har stor betydelse för medborgarnas dagliga liv och handlande. Grundläggande för all samhälls- information är att medborgarna måste in- formeras om sina rättigheter och skyldighe- ter. I detta krav ingår också medborgarnas rätt till insyn i samhällets funktioner och

i de beslutsprocesser, som styr dessa och — ytterst — medborgarnas utövande av sin medbestämmanderätt i det demokratiska samhället. Informationsutredningen konsta- terar, att den snabba samhällsutvecklingen under de senaste årtiondena har medfört att informationsbehovet vuxit betydligt.

Utredningen betonar vidare nödvändig- heten av att samhällsinformationcn sätts in samtidigt med, eller helst innan, nya sam- hällsingripanden kommer till stånd. Infor- mation bör »integreras med vederbörande myndighets totala verksamhet så att infor- mationsåtgärder samplaneras med övriga åt- gärder».

Utredningen framhåller också att sam- hällsinformationen inte bara gäller kontak- ten mellan myndigheter och enskilda med- borgare. »Informationen från samhällsor- ganen till näringslivet, arbetsmarknadens parter och andra statliga och kommunala organ är också viktig.»

Mot denna bakgrund kan behovet av den speciella information om kompetensfrågor tecknas som KU enligt sina ovan citerade direktiv har att beakta.

Kompetensbestämmelserna och deras till- lämpning har stor betydelse för den enskil- des handlande i olika valsituationer och ut- bildningssituationer. Även t. ex. skolor och intagningsnämnder styrs i sitt handlande av kompetensbestämmelserna. Detsamma gäl- ler samhällets rådgivande institutioner, som arbetsförmedlingen, skolans funktionärer,

studierådgivare m.fl., vilkas uppgift är att ge den enskilde den information och väg- ledning han behöver för sin fortsatta ut- bildning och därvid har att beakta kompe- tensbestämmelser av olika slag.

Utbildningsvärlden erbjuder numera ett stort och växande utbud av utbildningsvä- gar med sinsemellan olika krav för tillträde. Antalet personer i utbildning har ökat mar- kant under de senare åren; inte minst gäl- ler detta vuxna personer, vilkas grundläg- gande skolutbildning ligger långt tillbaka i tiden. Tillströmningen av sökande till olika utbildningsvägar har ökat och konkurrensen om utbildningsplatserna vid spärrade ut- bildningsvägar har skärpts. Nya grupper av utbildningssökande har, genom det gymna- siala skolsystemets omdaning, tillkommit, t. ex. sökande med fackskolekompetens. An- sökningarna om dispens från kravet på gym- nasiekompetens för studier vid universitet har ökat starkt i antal under senare år. Alla dessa faktorer bidrar till att göra behovet av information om och insikt i olika kom- petensbestämmelser både stort och ofrån- komligt.

3.2. Informationens nuvarande organisation, innehåll och omfattning

I syfte att erhålla en utgångspunkt för be- dömningen av kompetensinformationens roll och utformning i framtiden har KU i stora drag sökt kartlägga den informationsverk- samhet som förekommer i dag, vad gäller såväl organisation som innehåll och om— fattning. Denna kartläggning har främst koncentrerats på dels hur informationsverk- samheten är organiserad inom utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheterna samt des— sas lokala organ, dels hur informationsför- medlingen mellan dessa organ och nivåer äger rum.

Ansvaret för kompetensinformationen åvilar för närvarande dels SÖ vad gäller grundskola och gymnasieskola samt övriga utbildningsanstalter inom SÖ:s ämbetsom- råde, dels UKÄ i fråga om universitet och vissa fackhögskolor. SÖ och UKÄ är tillika beslutsfattande myndigheter i vissa kompe-

Inom ramen för sin yrkesvägledningsverk- samhet svarar AMS för spridning av kompe— tensinformation rörande hela utbildningsfäl- tet.

De centrala utbildningsmyndigheterna (UKÄ, SÖ m. fl.) har inom sina respektive verksamhetsfält att svara för tolknings- och tillämpningsföreskrifter till av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser (motsvarande) angå- ende behörighets- och urvalsbestämmelser. De har också att svara för att erforderlig information produceras och sprids till de lokala instanserna samt i viss utsträckning direkt till allmänheten.

Arbetsmarknadsstyrelsen insamlar konti— nuerligt information från de centrala utbild— ningsmyndigheterna, producerar eget infor- mationsmaterial och förmedlar informatio- nen dels till arbetsmarknadsverkets funktio- närer och andra förmedlare av kompetens- information, dels till allmänheten.

Under dessa myndigheter sorterar funk- tionärer och lokala instanser enligt följande.

AMS: arbetsförmedlare, yrkesvägledare, arbetsvårdstjänstemän, yrkesvalslärare (även SÖ)

SÖ: rektorer, studierektorer, kuratorer, yrkesvalslärare (även AMS), intagnings- nämnder vid olika utbildningsanstalter (mot- svarande)

UKÄ: universitetsförvaltningar och stu— dievägledare.

Information förmedlas också av t. ex. stu- dierådgivare vid studieförbund, korrespon- densinstitutet m.fl. samt av försvarets per- sonalvårdsassistenter.

Informationen vänder sig till informa- tionssökande av alla slag, vilka kan uppdelas i olika målgrupper: utbildningssökande på olika stadier, skolelever, studerande vid uni- versitet och högskolor, studerande i kom- munal eller statlig vuxenutbildning, i studie- förbund, vid korrespondensinstitut o. d.; föräldrar; värnpliktstjänstgörande och yrkes— verksamma samt avnämare, dvs. utbild- ningsanstalter samt i vissa fall även arbets- givare, som tar emot utbildningssökande.

Kompetensinformationen ingår som en del av den totala utbildningsinformation som

Intern information Extern information

Intern utbildning Studie- och yrkesorienterande undervis- Konferenser för olika funktionärer ning muntlig »SYO-dagar» med studierektorer Föräldramöten rn. &. Enskilda samtal Informella kontakter med enskilda Muntliga upplysningar vid skolexpedi- tjänstemän tioner m. m. Aktuellt från skolöverstyrelsen, ASÖ Att välja Studieväg (SÖ) skriftlig Skolor för yrkesutbildning (AMS) Yrke och framtid (AMS)

Utbildningsnytt för studierådgivning, UNS (UKÄ)

Grundskolans kompetensvårde m. m. (SÖ)

Behörighets- och meritvärderingsbeståm- melser för högre utbildning (UKA) Pressen

lämnas inom ramen för ovan nämnda myn- digheters verksamhet. Man kan därvid skilja mellan intern och extern information. Den interna informationen, dvs. tjänstematerial av olika slag, är primärt avsedd för funk- tionärer, den externa informationen är rik- tad direkt till informationsmottagarna.

Såväl den interna som den externa infor- mationen kan ges både muntligt och skrift- ligt. Skriftlig och muntlig information före- kommer ofta i kombination med varandra. I ovanstående tablå ges exempel på muntliga och skriftliga, externa och inter-na informa- tionskanaler i olika, ofta förekommande kombinationer.

Den ojämförligt mest utnyttjade vägen för spridning av kompetensinformation så- väl som för övrig utbildningsinformation till allmänheten är tryckt material i form av handböcker och broschyrer av olika slag. AMS, SÖ och UKÄ ger ut en rikhaltig tryckt utbildningsinformation, där informa- tion om kompetensfrågor i större eller mind- re omfattning är integrerad. Utöver den tryckta information som framställs och distribueras genom dessa tre myndigheters försorg ges också upplysningar om inträdes- bestämmelser, meritvärderingsnormer m. m. i prospekt och övrigt informationsmaterial, som utges av regionala och lokala skol- och arbetsmarknadsorgan, universitetsför- valtningar, enskilda skolor, organisationer m. m.

Av AMS, SÖ och UKÄ utgivna hand- böcker och broschyrer är avsedda för utdel- ning och/eller försäljning till allmänheten.

Vissa av dessa handböcker och broschyrer är i första hand avsedda för någon eller några av ovan definierade målgrupper. Så- lunda har den av AMS utgivna handboken Yrke och framtid numera som huvudsaklig målgrupp vuxna utbildningssökande samt därutöver i viss utsträckning elever i gym- nasium och fackskola.

SÖ:s broschyrer »Att välja studieväg», »Att välja till årskurs 7, 8, 9» samt »Grund- skolans kompetensvärde» är avsedda främst för eleverna på grundskolans högstadium och deras föräldrar. UKÄ ger ut bl. a. »Vid- gat tillträde till högre studier», som riktar sig till dem som önskar studera vid univer- sitetens fria fakulteter på villkor enligt SFS 1969: 68, samt en utförlig information av- sedd för sökande till spärrad utbildning vid universitet och fackhögskolor. I många fall kan dessa publikationer ha intresse även utanför de målgrupper de i första hand är avsedda för.

Även muntlig information om kompe- tensfrågor förekommer, som ovan nämnts ofta i kombination med tryckt information. För rådgivning och information i yrkes- och studievalssituationer svarar vid arbets- förmedlingen yrkesvägledare, arbetsförmed- lare och arbetsvårdare, i skolorna yrkesvals— lärare (grundskolan), yrkesvägledare, kura- torer och studierektorer (fackskolan, gym- nasiet och folkhögskolan), vid universiteten, förutom yrkesvägledare, studievägledare in- om såväl universitetsförvaltningen som på institutionsnivå samt slutligen inom vissa studieförbund särskilda studierådgivare. Ut-

över enskild rådgivning, ger kuratorer, stu- dierektorer och yrkesvalslärare yrkes— och studieorienterande undervisning. AMS:s yr- kesvägledare ger regelbundet yrkes- och stu- dieorienterande lektioner i fackskolan, gym- nasiet och fokhögskolan. Dessa lektioner fö- regås i regel av särskilda radio- och TV- program som produceras av kommittén för television och radio i utbildningen (T RU) i samarbete med AMS, SÖ och UKÄ.

Funktionärerna får sin huvudsakliga in- formation via internt material från de cen- trala myndigheterna. AMS utger sålunda kontinuerlig information i bl. a. kompetens- frågor främst i lösbladsserien »Skolor för yrkesutbildning». SÖ håller sina befattnings- havare å jour med kompetensbestämmelser via »Aktuellt från skolöverstyrelsen» (ASÖ) som samlas och bearbetas läsårsvis till Skol- överstyrelsens författningsbok, SÖ special- information samt tidskriften Pedagogiska meddelanden. UKÄ underrättar studieråd- givare och studievägledare vid universiteten om nya och ändrade bestämmelser i »Ut- bildningsnytt för studierådgivare» (UNS).

Utöver den skriftliga informationen till funktionärerna svarar samtliga tre centrala myndigheter för muntlig information till sina fälttjänstemän, dels vid särskilt anord- nade konferenser och studiedagar, dels inom ramen för den interna utbildningen av ar— betsförmedlare, yrkesvägledare, yrkesvalslä- rare och studievägledare.

3.3 Erfarenheter av den nuvarande informationsverksamheten

För att få en uppfattning om hur informa— tionen om kompetensfrågor för närvarande fungerar, vilka brister som eventuellt finns och vilka problem som är aktuella, har KU genom den ovan nämnda arbetsgruppen in- hämtat synpunkter från olika kategorier av funktionärer, vilka producerar respektive förmedlar kompetensinformation.

De synpunkter som därvid framkommit avser den av myndigheterna utgivna infor- mationen och pekar i första hand på dels vissa tekniska brister i informations-mate- rialet, dels på otillräcklig information till

Beträffande de tekniska bristerna i infor— mationsmaterialet visar det sig, att funktio- närerna påtalar vissa svårigheter att orien- tera sig i det föreliggande informationsma- terialet. Man har svårt att hitta önskad de— taljinformation i vissa frågor. Vidare måste svaret på en fråga ofta hämtas ur flera käl— lor.

Beträffande otillräckligheten i informatio— ncn till vissa målgrupper har KU, vid sina kontakter med olika företrädare för infor- mationsförrnedlare, funnit att det framför allt är två målgrupper som anses missgyn— nade i informationshänseende. Det gäller- dels vuxna, såväl utbildningssökande som. studerande, dels utländska utbildningssö- kande.

Bland vuxna som inte befinner sig i ut-- bildning finns ofta ett dolt informations-- behov. Detta gäller givetvis inte enbart kom-- petensinformation utan utbildningsinforma— tion i allmänhet. Någon centralt organise- rad, i egentlig mening uppsökande verk-- samhet har hittills inte bedrivits för dessa grupper. I detta sammanhang kan dock nämnas att Kungl. Maj:t tillkallat särskilda sakkunniga för att leda en försöksverk- samhet med intensivbearbetning av vuxna, främst på arbetsplatser, i syfte att till sär— skilt avpassade kurser rekrytera sådana låg—- utbildade vuxna som av olika skäl inte har möjlighet att delta i samhällets vuxenutbild— ning (se vidare del I, kapitel 5). Denna- verksamhet avser emellertid endast en myc— ket speciell kategori och den uppsökande verksamheten måste få en väsentlig större omfattning, om inte många vuxna med goda förutsättningar för fortsatta studier skall bli lämnade utan möjlighet att utnyttja dessa- föruts'a'ttningar, på grund av bristande kun- skaper om vilka möjligheter som bjuds och vilka regler som gäller för fortsatt utbild—

ning. De vuxenstuderande, dvs. studerande vid folkhögskolor, kommunal vuxenundervis-

ning, statens skolor för vuxna, enskilda stui— dieförbund, korrespondensinstitutet rn. m., har i skiftande omfattning tillgång till stu— die- och yrkesorientering och därmed även

till information i här avsedda frågor. Bäst tillgodosedda i detta avseende torde de stu- derande vid folkhögskolorna vara. Omfatt- ningen av den organiserade studie- och yr- kesorienteringen inom övrig vuxenutbild- ning kan variera från ort till ort. Stora grupper av vuxenstuderande torde dock vara hänvisade till att på eget initiativ uppsöka lämplig funktionär eller skaffa sig aktuell skriftlig information, både före och under studierna.

Antalet utländska studerande, som varje år söker sig till universitet och högskolor i Sverige, har mer än tredubblats under 1960-talet. Många av dessa utländska stu- derande har mycket bristfällig kännedom om svenska förhållanden och gällande be- stämmelser för att få bedriva studier. UKÄ ger ut en specialbroschyr, »Higher education in Sweden», som bl. a. ger en viss allmän information om gällande kompetensbestäm- melser. Någon uttömmande information ges emellertid ej i denna broschyr. Framför- allt är det svårt att med ledning av denna relatera utländsk förutbildning till motsva- rande svenska gymnasieutbildning. Bro- schyren ger dock anvisningar om hur man kan ta kontakt med läroanstalter i Sverige för mer detaljerade upplysningar.

En annan grupp utlänningar, som redan finns i Sverige och som hittills ej haft till- gång till för dem avpassad information om utbildnings- och kompetensfrågor, är invand- rare, vilkas bam går i svenska skolor. Des- sa föräldrars kunskaper i svenska språket och kännedom om svenska utbildningsför— hållanden är i många fall otillräckliga, för att de skall kunna tillgodogöra sig den ut- bildningsinformation som reguljärt ges i ungdomsskolan.

Någon samlad undersökning av hur olika grupper av mottagare upplever behovet av kompetensinformation och hur detta behov för närvarande anses tillgodosett har ej gjorts, vare sig av KU eller veterligen av någon annan institution eller myndighet. Det finns, som tidigare nämnts, heller ingen påtaglig anledning att särbehandla denna specialfråga, eftersom denna information är en integrerad del av den samlade utbild-

nings- och arbetsmarknadsinformation som lämnas inom bl. a. studie- och yrkesoriente— ringens ram.

Det finns emellertid undersökningar, som är av visst intresse i sammanhanget och som behandlar skolelevers inställning till bl.a. betyg, valsituationer i skolan m.m. I dessa har även frågan om elevernas behov av och önskemål om information i bl.a. kompetensfrågor berörts på olika sätt.

KU har i detta avseende närmare grans— kat tre nyligen genomförda undersökningar, nämligen

inställning till betyg och andra urvalsin- strument hos elever i sista årskursen i gym- nasium och fackskola; KU:s specialbetän- kande SOU 1970: 20

valsituationer i samband med övergång till gymnasiala studier (trebetygsuppsats); pedagogiska institutionen vid Umeå uni— versitet, vårterminen 1969 (C. Hömberg, K. Ljung och L. Sandberg)

U 68:s s. k. S 2-undersökningar i grund— skola—fackskol:a—gymnasium; pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, vår- terminen 1969 (Jarl Bengtsson). Avses att senare publiceras i SOU.

Tendensen i alla undersökningar är den- samma. Den övervägande delen av eleverna i såväl grundskola som fackskola och gym- nasium anser att de fått otillräcklig infoma— tion inför de valsituationer de ställts inför i skolan.

KU:s egen undersökning tar upp en kon— kret fråga om kompetensinformationens till- räcklighet. Svaren på denna fråga visar, att 65 procent av gymnasistema och 62 procent av fackskoleleverna anser att de fått otill- räcklig information i frågor som rör äm- nes- och betygskrav samt poängberäkning för tillträde till fortsatta studier. Praktiskt taget 100 procent uppger att de anser det betydelsefullt att få information i dessa frå- gor.

Det är inte möjligt att dra några mer vitt— gående slutsatser av detta undersökningsma- terial. Bl.a. har i de studerade undersök— ningarna inga försök gjorts till analys av anledningarna till det påtalade missnöjet med informationen. I tämligen stor utsträck-

ning torde man kunna tillskriva detta vissa utanförliggande faktorer: elevernas allmän- na osäkerhet inför framtiden, bristande mo- tivation för att ta emot information just vid den tidpunkt den ges i studie- och yr- kesorienteringen samt för vissa elever inte minst det banala skälet, att en information som går ut på att den rådsökande inte har kompetens eller tillräckligt höga betyg för att vinna inträde vid en önskad utbildning upplevs som en dålig information. Emellertid är det ett ovedersägligt faktum att resurserna för studie- och yrkesoriente- ringen i skolan i många fall är otillräckliga. Denna otillräcklighet drabbar självfallet även kompetensinformationen. Dessutom har nyligen nya behörighets- och urvalsbe- stämmelser till olika utbildningsvägar in- förts med tämligen kort varsel. Även detta kan förmodas bidra till elevernas negativa inställning till informationens tillräcklighet.

3.4 Sammanfattning av nuläget

Som framgår av det föregående upplever stora delar av såväl förmedlarna som mot- tagarna av kompetensinformation denna som mer eller mindre bristfällig, detta trots att utbudet av t. ex. tryckt material i dessa frågor är rikhaltigt och i de flesta fall kan bedömas vara fullt tillfredsställande utför- ligt. Detta kan dels bero på att möjligheter saknas att i önskvärd omfattning sprida in- formationen till de olika målgrupperna, dels också på att informationen i sin nuva- rande utformning inte har tillräckligt stor genomslagskraft.

Från informationsförmedlarnas/funktio- närernas sida önskas en bättre samordning av det tryckta materialet samt en komplet- tering av detta, i första hand för vissa mål- grupper. Mycket tyder på att båda dessa önskemål skulle kunna tillgodoses i stor ut- sträckning inom den nuvarande organisa- tionen för informationsverksamheten, om de ansvariga myndigheterna hade större re- surser.

Mottagarnas önskemål är svårare att for- mulera. I allmänhet upplevs informationen som otillräcklig, även om orsakerna här-

till i viss mån är oklara. En intressant iakt- tagelse i sammanhanget är den stora vikt som, i varje fall äldre skolelever, tillmäter den tryckta informationen i form av hand- böcker, broschyrer osv.

3.5 Det framtida behovet av kompetens- information

3.5.1. Allmänt

Redan inledningsvis har konstaterats att in- formation om kompetensfrågor inte är nå- got nytt begrepp utan ett naturligt inslag i den sedan länge existerande studie- och yrkesorienteringen. Det torde emellertid även vara riktigt att påstå, att önskemålen om korrekt och uttömmande sådan infor- mation har vuxit under senare år och efter allt att döma kommer att bli ännu mer angelägna i framtiden. I första hand två omständigheter talar för detta.

För det första erbjuder utbildningsvärlden numera så många alternativa möjligheter i fråga om nivå och inriktning att det för den enskilde kan vara svårt att överblicka dem och framförallt att relatera dem till sin egen situation samt till sin utbildnings- och erfarenhetsbakgrund.

För det andra kommer ett nytt behörig— hets- och urvalssystem, av den typ KU före- slår, att öppna vägen till vidare utbildning för grupper av människor, som tidigare inte haft möjlighet att vinna tillträde till högre utbildning utan att först skaffa sig den full- ständiga och ofta tämligen omfattande for- mella kompetens som krävts i varje enskilt fall.

Ett effektivt informationssystem är en förutsättning för att det föreslagna behö- righetssystemet skall fungera i avsedd rikt- ning, nämligen att ge möjlighet för perso- ner med varierande förutbildnings- och er- farenhetsbakgrund att söka sig till sådana utbildningsvägar som tidigare varit förbe- hållna personer som fått sin förutbildning i skolmässiga former. Informationsutred- ningens formulering om medborgarnas krav på upplysningar om sina rättigheter och skyldigheter bör i detta sammanhang i hög

grad beaktas. Det är dock inte enbart fråga om en information som ger konkreta upp- lysningar om gällande bestämmelser på om- rådet. För att bestämmelsernas konstruk- tion och innebörd skall bli klara, måste man också informera om principerna för och de större utbildningspolitiska samban- den kring bestämmelserna.

Det är vidare viktigt, att kompetensin- formationen ingår som en del av en sam- lad utbildnings— och arbetsmarknadsinfor- mation. Först därigenom kan den ge ett tillräckligt underlag för ett väl genomtänkt utbildningsval.

3.5.2. Ett nytt kompetenssystem

Vissa av de informationsproblem som be- handlas nedan kan betraktas som övergångs- problem, även om man får räkna med att övergångstiden kan bli ganska lång. Andra är av mer generell och allmängiltig karaktär.

Ett nytt kompetenssystem, av den typ som KU föreslår, representerar delvis nya principer, när det gäller villkoren för till- träde till högre studier. Det är därför viktigt att man så snart som möjligt påbörjar en in- formationsverksamhet för att föra ut de nya tankegångar och principer som ligger till grund för KU:s förslag. En sådan informa- tion kan inte riktas endast till vissa målgrup- per utan måste utgöra ett inslag i den all- männa verksamheten.

Men även informationen till vissa grupper av utbildningssökande liksom information i olika detaljfrågor måste ägnas stor upp- märksamhet vid genomförandet av ett nytt behörighets- och urvalssystem. En av de första åtgärderna för att effektivera kom- petensinformationens spridning bör därför vara att genomföra en »marknadsundersök— ning» i syfte att närmare definiera de olika målgrupperna och deras skiftande informa- tionsbehov.

Införandet av ett nytt kompetenssystem av detta slag medför vidare ett ansvar för statsmakterna att ställa erforderliga resur- ser till förfogande inte endast för informa- tion om kompetenssystemet som sådant utan även om utbildningsförhållanden och ar-

betsmarknadsutsikter. Det formella skolun- derbyggnadskravet har hittills utgjort ett se- lektionsinstrument till högre utbildning. Ett nytt behörighetssystem, där dels grupper utan denna formella skolunderbyggnad vin- ner behörighet, dels ingen lägsta gräns för betygets medelvärde, enligt KU:s förslag, skall krävas av sökande från gymnasiesko- lan, kräver en delvis ny selektionsprocess. Trots sin informella natur torde studie- och yrkesorienteringen vara ett av de viktigaste instrumenten för en sådan ur- valsprocess.

Det kompetenssystem som KU föreslår innebär att den enskilde utbildningssökan- den i framtiden inte vid sitt utbildningsval skall behöva vara låst av tidigare val eller »felval» i grundskolan eller gymnasiet. De tidiga studievalen av »engångskaraktär» för- svinner härigenom, men de successiva val som träder i stället kommer att kräva fort- löpande information och vägledning, efter- som handlingsfriheten vid valet av fortsatt utbildning efter gymnasieskolan kommer att vara betydligt större än den är för närva- rande. Även detta ställer ökade krav på ut- bildni-ngs- och kompetensinformationen.

En del av denna kompetensinformation i ett nytt behörighets- och urvalssystem av- ser frågor av närmast principiell natur me- dan andra är mer tekniska. Till de princi- piella frågorna kan räknas information om de intentioner som ligger bakom olika in- slag i ett urvalssystem, t.ex. kvoteringsbe- stämmelserna. Den enskilde bör inte få kän- na sig utlämnad till ett för honom obegrip- ligt system.

Inte minst är en sådan information viktig för den grupp utbildningssökande som hit— tills haft mer eller mindre »ensamrätt» till högre utbildning, nämligen de gymnasieut- bildade. Den målgrupp som man därvid bör inrikta sig på består dels av redan gymna- sieutbildade som ännu inte vunnit inträde vid högre utbildning, dels av eleverna på de treåriga linjerna i gymnasieskolan.

Till frågor av mer teknisk natur hör ex- empelvis frågan om de förkunskapskrav som måste uppfyllas för att en sökande skall vinna fullständig behörighet till vissa ut—

bildningsvägar. Ett krav på komplettering av dessa ämnen kan gälla såväl elever i gym- nasieskolan som vuxna utan gymnasial ut- bildning. Hur dokumentationen av de sär- skilda förkunskapskraven skall ske och hur s.k. motsvarande förkunskaper skall bedö- mas kommer att kräva avsevärda informa- tionsinsatser och innebära kontakter mellan yrkesvägledare rn. fl. och de mottagande lä- roanstaltema.

3.5.3. Nya grupper av utbildningssökande

Som ovan nämnts, innebär det föreslagna kompetenssystemet att nya grupper av ut- bildningssökande får allmän behörighet till högre utbildning, grupper som därtill i många fall behöver en till den enskilda individen mer avpassad information. Det- ta i sin tur har konsekvenser för hur in- formationen skall distribueras. I många fall torde enbart skriftligt informationsmaterial inte vara tillfyllest, utan detta material mås- te kompletteras med individuell information och rådgivning.

Detta gäller i första hand de grupper som i det nya kompetenssystemet vinner behörig- het utan att ha genomgått gymnasieskolan eller motsvarande, såväl dem som gått ige- nom annan gymnasial utbildning som dem som vinner behörighet genom viss ålder och viss tids yrkesverksamhet. Inte minst för den senare kategorin är en speciellt anpas- sad information nödvändig.

Även inom gymnasieskolan finns nya be- hörighetsgrupper, nämligen sökande från de tvååriga linjerna, såväl de allmänna som de yrkesinriktade. Det speciella'behov av information som sökande till högre utbild- ning från dessa linjer har måste särskilt beaktas.

3.6. Informationens framtida omfattning, innehåll och organisation

3.6.1. Allmänna krav på kompetens- information

Informationsutredningen har påvisat nöd- vändigheten av att samhällsinformationen

differentieras med avseende på utformning, kanaler och frekvens och menar att »de språkliga och bildmässiga uttrycken kan be- höva varieras för att alla berörda medbor- gare skall kunna förstå informationen på ett likvärdigt sätt». Informationsutredning- en har också påpekat medborgarnas sins- emellan mycket skiftande möjligheter att till- ägna sig information, på grund av dels de- ras olika tidsmässiga möjligheter att till- godogöra sig informationen, dels deras va- rierande utbildning och vana att inhämta information.

Under rubriken Korrekthet och begrip- lighet anför informationsutredningen följan- de (5. 50):

»Den information som myndigheterna spri- der utformas med krav på att vara dels kor- rekt, dels begriplig för mottagarna. Dessa krav är ofta svårförenliga.

Av olika anledningar utformas ofta infor- mationen med nära anknytning till bakomlig- gande lagtexter och motsvarande. Bland dessa kan nämnas långt driven försiktighet hos den verkställande myndigheten och dess tjänstemän samt omsorgen om att den enskilde medbor- garen inte skall förledas tro att han har en rätt som av vissa skäl inte tillkommer honom.

Med sådan utformning av informationen ökar risken för att mottagarna förbiser eller missuppfattar upplysningarna. Inte bara ordval och meningsbildning utan också den vidare referensram som gäller för lagtexter etc. är till stor del främmande för allmänheten.

För att delge stora grupper människor inne- börden i lagar etc. måste informationen ofta utformas på ett sätt som avviker från skriv- ningarna. Medborgarna lär inte känna sina skyldigheter och rättigheter i samhället enbart genom att lagsamlingar etc. görs lättåtkomliga -— andemeningen i dem måste också göras be- griplig för vanliga människor.»

KU instämmer i dessa synpunkter och vill därutöver anföra följande. Erfarenhe- ten visar, att möjligheten att förstå och tolka de olika kompetensbestämmelserna hos många informationsmottagare är begrän— sad. Den enskilde rådsökanden kan ofta inte utan handledning förstå innebörden av kompetens- och meritvärderingsinformatio- nen i de publikationer, som direkt vänder sig till allmänheten. Orsaken härtill torde bl. a. vara själva materiens svårförståelighet, vilket ofta får konsekvenser för den språk-

liga framställningen.

Svårigheten att förstå och tolka gäller inte enbart de utbildningssökande och all- mänheten utan i viss utsträckning också dem som i olika sammanhang har att informera (om och tillämpa bestämmelserna. Formule- ringen av bestämmelserna i grundmaterialet är ofta så koncentrerad att det föreligger risk för att dessa inte tolkas på samma sätt .av olika instanser, såsom intagningsnämn- der, enskilda skolor, yrkesvägledare osv. Detta kan i sin tur få icke önskvärda kon- sekvenser för den enskilde utbildningssö- kanden.

Information om kompetensbestämmelser berör visserligen inte primärt alla medbor- gare, men den angår dock personer i vitt skilda samhällsgrupper och med olika social bakgrund, växlande utbildning osv. Det är därvid i och för sig självklart, att det är lättast att med information nå dem som dels är institutionellt sammanhållna i t. ex. ett gymnasium eller en grundskola, dels har vissa grundkunskaper om sitt informations- behov och därigenom motivation att på eget initiativ skaffa sig ytterligare kunskaper. Framförallt eleverna i grundskola, facksko— la och gymnasium får dessutom en ganska omfattande information utan eget initiativ via broschyrer och handböcker samt genom lektioner, radio- och TV-program. Trots detta föreligger det, som ovan nämnts, miss— nöje med den kollektiva informationens otill- räcklighet. Därtill kommer att resurserna för individuell hjälp med planläggningen av de fortsatta studierna är alltför små.

KU har i del 1, kapitel 10, föreslagit, att sådan individuell studie- och yrkesoriente- ring skall erbjudas eleverna i gymnasiesko- lan, särskilt sådana med svaga studieresul- tat.

I fråga om elever i framförallt ung- domsskolan är det därtill väsentligt, att in- formationen omfattar även deras föräldrar. Föräldrarnas uppfattning om såväl gällan- de kompetensbestämmelser som valet bland utbudet av fortsatt utbildning påverkar i varje fall de yngre skolungdomarna i hög grad. Det är därför mycket viktigt att för- äldrarna har tillgång till korrekt och aktuell

information i dessa frågor.

Som tidigare framhållits torde dock det största behovet av utökad information i dessa frågor återfinnas bland de vuxna i och utanför utbildningsväsendet. Inte minst i den senare heterogena och svåmådda gruppen torde informationsbehovet vara stort.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kompetensinformationen, för att den skall kunna utgöra ett effektivt vägledande in- strument, bör uppfylla bl. a. följande krav.

a) Den bör vara fyllig och innehållsmäs- sigt adekvat för den målgrupp den vänder sig till; bl. a. måste den utbildningssökande få klart för sig vilka krav utbildningen ifrå- ga ställer på honom och skälen härtill.

b) Den bör med hänsyn till omfång och fördelning på olika media ges största möjliga spridning för att därigenom nå så många utbildningssökande och avnämare som möj- ligt.

c) Den bör vara språkligt och uttrycks- mässigt lätt tillgänglig för att kunna dels sti- mulera latenta utbildningsbehov och -önsk- ningar, dels ge en korrekt vägledning i olika valsituationer.

d) Den bör kunna sättas in vid de tid- punkter då mottagarna är motiverade för att ta emot information av detta slag.

3.6.2. Informationens omfattning och sprid- ning till olika målgrupper

När det gäller den externa informationen, dvs. informationen till allmänheten i vid- sträckt mening, anser KU, att organisatio- nen för spridning av information till elever i ungdomsskolan bör byggas ut att i än hög- re grad än nu omfatta även föräldrarna.

En förbättrad informationsspridning är vidare, enligt KU:s uppfattning, nödvändig för övriga målgrupper, exempelvis vuxen- studerande av olika slag, ikommunal vuxen- utbildning, i studieförbundens och korre- spondensinstitutens verksamhet samt i folk- högskolorna. Informationsspridningen till dessa grupper är i första hand en resurs— fråga. Samma informationsmaterial som gäl- ler ungdomsskolan är som regel använd- bart även för dessa grupper studerande,

låt vara att det i viss mån måste anpassas efter den avsedda målgruppen.

Beträffande de vuxengrupper som inte be- finner sig i utbildning, dvs. presumtiva ut- bildningssökande, krävs en något annan typ av information, som mer tillgodoser det behov av uppsökande verksamhet som tidigare påpekats. Därvid torde i viss ut- sträckning andra informationskanaler än för studerande i utbildning behöva anlitas. I detta sammanhang bör ånyo understyr- kas vikten av att denna kompetensinforma- tion sätts in i sitt rätta sammanhang, dvs. i en samlad information om utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden.

Den av KU föreslagna orienteringskur- sen för vuxna (del 1, kapitel 10) bör kunna utgöra en lämplig organisatorisk ram för en sådan samlad information.

En annan målgrupp är företagen, som kan behöva information i dessa frågor för att bättre kunna planera och samordna sin interna utbildning med den av samhället till- handahållna utbildningen. En för dem av— passad informationsverksamhet bör kunna främja en sådan samordning.

Antagningsmyndigheter av olika slag bör informeras, inte endast om kompetensreg- lernas innehåll utan också om intentioner- na bakom dessa regler, något som kan un- derlätta en konsekvent och enhetlig till- lämpning av författningar och tillämpnings- föreskrifter.

3.6.3. Kraven på den skriftliga informatio- nen

KU:s kartläggning av den nuvarande infor- mationen i kompetensfrågor har givit vid handen, att den skriftliga informationen till informationsförmedlarna/furnk-tionärerna kvantitativt sett, dvs. med avseende på den sammanlagda mängden information, i stort sett kan betraktas som tillfredsställande. Vissa brister i samordningen mellan olika publikationer har dock noterats och en svå- righet att överblicka det samlade materialet har påtalats. KU vill därför förorda, att de berörda myndigheterna i samråd gör en översyn av det nuvarande materialet för

tjänstebruk, i syfte att bl. a. åstadkomma en lämplig arbetsfördelning mellan ämbetsver- ken och därigenom en rationalisering av informationsspridningen från de centrala myndigheterna till funktionärema på läns- och lokalplanet.

Beträffande den information som vänder sig direkt till allmänheten har framhållits att informationen i vissa fall varit alltför allmänt formulerad och tvingat den enskil- de utbildningssökanden att ta kontakt med någon funktionär för komplettering av upp- gifterna. KU vill dock i detta sammanhang påpeka, att målet för den skriftliga infor- mationen rimligen inte kan vara att den skall täcka hela informationsbehovet och kunna ge svar på varje enskild fråga. Dess- utom behöver det nämnda kontaktbehovet inte alltid betraktas som en nackdel, under förutsättning att informationsmaterialet även innefattar en uppgift om var mer informa- tion finns att hämta. Tvärtom kan det många gånger vara en fördel, om den en- skilde utbildningssökanden får kontakt med en lämplig funktionär, som kan ge honom hjälp att sätta in kompetensinformationen i det studie- och yrkesvägledningssamman- hang där den rätteligen hör hemma. En förutsättning för detta är dock, att de per- sonella resurserna hos de informerande myndigheterna är tillräckliga för _ att till— godose en sådan efterfrågan på komplette- rande muntlig information.

Vissa delar av informationen till allmän- heten kan anses vara av lika stort intresse för alla, oavsett utbildningsbakgrund eller utbildningsmål. Hit hör t.ex. information: om bakgrunden till och principerna för de olika kompetensbestämmelserna. En så— dan information är särskilt angelägen, när nya behörighetsbestämmelser införs, något som bl.a. erfarenheterna från ikraftträdan- det av kungörelsen om grundskolans kom- petensvärde ger klart belägg för. Denna in- formation om bakgrund och principer torde inte heller kunna tillgodoses enbart genom broschyrer och liknande utan måste också ingå som en del av den organiserade kollek- tiva och enskilda muntliga informationsverk— samhet som bedrivs av yrkesvägledare och

yrkesvalslärare m. 11. Därtill bör andra till- gängliga informationskanaler utnyttjas, inte minst under den första tiden sedan nya be- stämmelser utfärdats.

Även andra, mer detaljbetonade frågor är av intresse för alla utbildningssökande, t. ex. kvoteringsreglerna, bedömningen inom den fria kvoten, meritvärderingsbestämmel- serna osv. Det är härvid önskvärt att denna information utformas så överskådligt att de sökande får en uppfattning om de varia- tioner som föreligger mellan olika utbild- ningsvägar och en möjlighet att jämföra och bedöma sitt konkurrensläge vid dessa ut- bildningsvägar. Överhuvudtaget bör infor- mationen vara så konkret som möjligt i syfte att underlätta för den sökande att be— döma sina förutsättningar och för att ge väg- ledning beträffande ansökningsförfarandet och ett eventuellt anförande av besvär över antagningsbeslutet. Det senare hänger natur- ligt samman med vad informationsutred- ningen anför om medborgarnas krav på in- formation om rättigheter och möjligheter i olika samhälleliga frågor.

Vissa grupper av utbildningssökande är härutöver i behov av för dem särskilt av- passad information.

Vuxenstuderande. För dessa är den för studerande i ungdomsskolan avpassade in- formationen i huvudsak säkerligen tillfyllest. Viss komplettering, i första hand för de vuxenstuderande som ej har för avsikt att skaffa sig fullständig grundskole- eller gym- nasiekompetens, kan dock vara nödvändig.

Vuxna utbildningssökande utan behörig- hetsgivande förutbildning. För dessa pre- sumtiva sökandes räkning torde det som ovan framhållits vara nödvändigt att andra informationskanaler än enbart broschyrer och handböcker kommer till användning, t. ex. press, etermedia etc.

Sökande från vikande skolformer. I det informationsmaterial som för närvarande utges av de centrala myndigheterna behand- las de vikande och ersatta skolformernas behörighets- och meritvärderingsförhållan- den ofta översiktligt och ganska ofullstän- digt. Antalet utbildningssökande med sådan ersatt eller under avveckling stadd utbild-

ning kan dock fortfarande beräknas vara tämligen stort, i varje fall de närmaste åren. Någon form av särskild avpassad skriftlig information om behörighets- och meritvärderingsbestämmelser för dessa grup- per skulle således fylla en väsentlig in- formationsuppgift.

Utbildningssökande med utländska betyg. Dessa utgör för närvarande en ganska stor grupp sökande, vars behov av information i hithörande frågor knappast kan betraktas som tillfredsställande tillgodosett. Att åstad- komma en fullständig information till alla utländska utbildningssökande i Sverige (och utomlands) är förmodligen praktiskt oge- nomförbart. Visst för utländska studerande generellt gällande material borde dock kun- na utarbetas och göras tillgängligt för så- väl till Sverige redan anlända utlänningar som, via de svenska beskickningarna utom- lands, för presumtiva studerande medan de ännu befinner sig i hemlandet.

Till Sverige invandrade utlänningar och deras barn. Som tidigare nämnts, är detta en viktig och för närvarande eftersatt mål- grupp, när det gäller information om ut- bildning etc. vari inbegrips även informa- tion om behörighets- och meritvärderings- frågor. En till flera språk översatt allmän orientering om svenska skolformer, valmöj- ligheter i fråga om utbildning, kompetens- bestämmelser etc. skulle fylla en mycket stor uppgift bland invandrare, vilkas barn går i svenska skolor. Även för föräldrage— nerationens egen information om svenska förhållanden är en sådan orientering värde- full och kan underlätta anpassningen till det svenska samhället.

Ej antagna sökande. Den hårda konkur- rensen till spärrade utbildningsvägar slår årligen ut åtskilliga utbildningssökande, som då måste antingen söka annan utbildning eller på olika sätt söka förbättra sina me— riter till ett senare ansökningstillfälle. Det vore önskvärt med någon form av uppsö- kande information till dessa utbildnings- sökande. Denna kan ha en så enkel form som en hänvisning, på ansökningsblanket- ten eller annan lämplig handling, till den instans som kan ge ytterligare råd och upp-

Ovan har KU redovisat vissa synpunkter på utformningen av det hittills utgivna skrift- liga materialet. Erfarenheterna visar att, som nu ibland sker, det knappast är till- fredsställande, att den enda information som ges är författningstexten in extenso. Det är i många fall önskvärt att författnings- texten bearbetas ytterligare och utformas med tanke på den allmänna läsförståelig- heten. I allt informationsmaterial, som är avsett för externt bruk, bör större hänsyn tas till vilken ålders- och utbildningsgrupp informationen vänder sig, och utformning- en bör anpassas härefter. Vid utformningen av sådant informationsmaterial bör således t. ex. ett s.k. läsbarhetsindex utnyttjas och liknande metoder tillämpas för att så långt möjligt tillgodose kravet på läsbarhet och förståelighet.

Vissa krav på enhetlighet avseende den språkliga och tekniska utformningen bör också ställas. I egenskap av beslutande och verkställande myndigheter är det främst SÖ och UKÄ som har ansvaret dels för de bestämmelser, dels de tolknings- och till- lämpningsföreskrifter, som ges ut genom olika kanaler. Därjämte förmedlar AMS des- sa bestämmelser och föreskrifter i sina in- formationsserier och andra publikationer. Detta har hittills inneburit naturliga skilj— aktigheter i fråga om disposition och inne- hållets utförlighet. Enligt KU:s uppfattning bör åtgärder vidtas i syfte att göra inne- hållet i olika informationspublikationer så likformigt som möjligt med avseende på rubricering och disposition. Härigenom un- derlättas uppgiftssökandet för såväl funktio- närer som allmänhet. Denna likformighet bör så långt möjligt gälla även den infor- mation som ges ut för utbildningsvägar (mot- svarande) utanför SÖ:s respektive UKÄ:s förvaltningsområde.

Informationen i kompetensfrågor är, en- ligt vad som tidigare sagts, i hög grad att betrakta som en sa-mhällsinformation. Som sådan berör den direkt eller indirekt en mycket stor del av befolkningen. Medbor- garnas rättmätiga krav på att få del av den information som berör dem innebär,

att de bör kunna nå och ta del av informa— tionen på ett någorlunda bekvämt och inte- alltför kostsamt sätt.

AMS, SÖ och UKÄ tillämpar något olika principer för distributionen av informations- material till allmänheten. Så gott som all SÖ:s produktion köps av kommunerna samt av arbetsmarknadsverket och distribueras kostnadsfritt till eleverna och allmänheten genom skolans respektive arbetsförmedling— ens försorg. UKÄzs och AMS:s broschyrma— terial delas ut kostnadsfritt till allmänheten, ofta via arbetsförmedlingen. De handböcker som AMS ger ut (t. ex. Svenskt yrkeslexi- kon, Yrke och framtid) och som är kost— sammare att framställa än broschyrerna, ut- delas gratis endast i viss begränsad omfatt- ning och säljs därtill direkt till allmänheten via bokhandeln.

KU finner denna variation i fråga om distributionssätt mindre tillfredsställande och föreslår, att möjligheten bör övervägas att staten övertar de informationskostnader som nu åvilar kommunerna, åtminstone vad beträffar allt material som behandlar kom-- petensfrågor.

3.6.4. Övriga kanaler och media för infor-_ mation

I sin analys av förutsättningar för samhälls-. information genom massmedia och andra- media har informationsutredningen bl. a.. undersökt Sveriges Radios framtida roll i; samhällsinformationen. Man har därvid7 konstaterat, att etermedia är tillgängliga en- bart för redaktionell information och alltså- inte kan användas för beställd information. på motsvarande sätt som pressen kan an— vändas för annonsering. Informationsutred- ningen har också funnit en klar skillnad" mellan TV och radio som informationska-. naler. »Trots stor genomslagskraft anses. TV-mediets allmänna programverksamhet (undervisningsprogrammen undantagna) en» ligt genomförda undersökningar vara me- ra ägnad att väcka intresse och debatt än.- att ge bestående kunskap.» Beträffande ljud— radion har man däremot konstaterat en in— tressant utveckling av den lokala samhälls-

informationen i regionalradion, som ökat i volym och betydelse under senare år.

Förutsättningarna att via TV ge intres- seväckande och tillräckligt detaljerad så- dan information i separata program erbju- der vissa problem. Däremot har radiopro- gram visat sig mer lämpade för viss detalj- information. Genom TV skulle man dock kunna fästa allmänhetens uppmärksamhet på att en förändring skett, vari den består och var ytterligare information står att få.

Information i kompetensfrågor kommer redan nu ett par särskilda målgrupper, näm- ligen elever i gymnasium och fackskola, till- handa genom etermedia. På beställning av AMS gör TRU ett antal radio— och TV- program för studie- och yrkesorienterings- verksamheten. I dessa program ingår även viss kompetensinformation.

Något ansvar för att kompetens- och and- ra närliggande utbildningsfrågor kontinuer- ligt bevakas i TV och radio kan självfallet inte åvila Sveriges Radio eller TRU. Det ankommer i första hand de ansvariga myn- digheterna SÖ och UKÄ att bedöma vilka nytillkommande bestämmelser och ändringar i gällande bestämmelser som är av allmän- giltigt intresse och efter denna bedömning lämna information till TT och Sveriges Radio.

Dagstidningarna har i regel en relativt god bevakning av nyheter och förändringar inom utbildningsvärlden och fyller därige- nom en viktig informationsfunktion. KU anser det väsentligt att redaktionerna för dagspressens utbildningssidor hålls kon- tinuerligt underrättade även om nya och ändrade kompetensbestämmelser. I god tid före genomförandet av ett nytt kompetens- system bör således, genom de ansvariga myndigheternas försorg, ett särskilt infor- mationsmaterial utarbetas till pressens tjänst.

En annan informationskanal, som redan nu i viss utsträckning används av arbets- marknads- och utbildningsmyndigheterna, är annonsering i dagspressen. Fördelarna med annonsering har behandlats av infor- mationsutredningen, som bl. a. påpekar att man vid annonsering, dvs. beställd informa- tion där man köper annonsutrymmet, har

fria händer i fråga om utformning, utrym- me, medium samt tidpunkt. Inte minst i samband med införandet av ett nytt kom- petenssystem bör en bred bas för vidare in- formation i dessa frågor kunna läggas ge- nom annonsering.

Utöver de media och kanaler som här behandlats har KU också diskuterat möj- ligheterna att utnyttja även andra kanaler för informationsspridning. KU har bl.a. berört möjligheten att i form av massdistri- bution (masskorsband) till hushållen sprida uppsökande och intresseväckande kompe- tens- och utbildningsinformation, framför- allt med sikte på vuxna. En annan informa- tionsväg är affischen som i viss utsträck- ning redan används för arbetsmarknads- och utbildningsinformation.

3.6.5. Organisation av informationsverk- samheten

Som inledningsvis nämnts vilar ansvaret för produktion och spridning av vad som här kallats kompetensinformation dels på UKÄ (universitet och vissa fackhögskolor), dels på SÖ (gymnasium, fackskola, yrkesskola samt övriga skolor inom SÖ:s ämbetsområ- de). AMS svarar, inom ramen för sitt ansvar för yrkesvägledningsverksamheten, för spridning av kompetensinformation inom hela utbildningsfältet.

Inom ramen för det organiserade samar- bete beträffande studie- och yrkesvägled- ningsfrågor som finns mellan ämbetsverken (yrkesvägledningsnämnden), handläggs även frågor rörande kompetensinformationen.

Då det enligt KU:s uppfattning vore önskvärt med en klarare kanalisering av det informationsflöde i kompetensfrågor som för närvarande når den enskilde ut- bildningssökanden i olika valsituationer, bör de centrala ämbetsverken samarbeta även med andra informationsproducenter på det

entrala, regionala eller lokala planet, in- om såväl den statliga som den kommuna- la och enskilda sektorn. Detta innebär att ansvaret för all information om behörighet, meritvärdering, urval osv. på det centrala planet fortsättningsvis koncentreras till de

tre ämbetsverken UKÄ, SÖ och AMS. Det- ta torde förutsätta att resurser ställs till verkens förfogande för att avdela personal, som har till uppgift att hålla kontinuerlig kontakt med utvecklingen inom kompetens- området samt att svara för en fortlöpande muntlig och skriftlig information till såväl funktionärer som allmänheten. Den önskade samverkan mellan ämbetsverken skulle främst bestå av ett nära samarbete mellan dessa ansvariga tjänstemän.

Denna samordnande funktion skulle t. ex. kunna gälla samordning av informations- materialet och övriga informationsåtgärder, tidsplaneringen av olika åtgärder samt ett gemensamt utnyttjande av experter för ut- formningen av informationsmaterialet.

Behovet av en samordning torde vara särskilt stort, när det gäller att lämna in— formation om det nya kompetenssystem som kan bli ett resultat av KU:s förslag. Tidigare har påpekats att en av de första åtgärderna härvid bör vara att genom en marknadsundersökning söka definiera de olika målgrupperna och deras skilda infor- mationsbehov. En naturlig fortsättning av en sådan marknadsundersökning är att med mediaexperters hjälp bestämma hur man bäst når de olika målgruppema. Åtgärder av detta slag torde vara en angelägenhet som bör samordnas mellan de olika berör- da myndigheterna.

Dänuvarande regionala och lokala or- ganisationen för kompetensinformation skil- jer sig i viss mån från den centrala. Ansva- ret för spridningen av sådan information till personer i utbildning av olika slag delas av de tre centrala ämbetsverkens regionala och lokala myndigheter medan spridningen till personer utanför skol- och utbildningsvä- sendet huvudsakligen handhas av AMS un- derställda organ samt i viss mån av de 10- kala universitetsförvaltningarna.

Beträffande den regionala organisationen svarar länsarbetsnämndernas yrkesvägled- ningskonsulenter för information om ar- betsmarknad och utbildningsmöjligheter med utgångspunkt i den gymnasiala skolan. Någon motsvarande informationsverksam- het på länsnivå (länsskolnämnderna) finns

däremot inte när det gäller studieoriente— ringen inom de olika skolformerna. KU vill fästa uppmärksamheten på att sådana re- gionala tjänstemän skulle kunna ha en stor uppgift att fylla, inte minst för att avlasta SÖ informationsuppgifter som därtill lättare torde kunna handläggas regionalt. Med hän- visning till den nedan nämnda utredningen inom utbildningsdepartementet avstår emel- lertid KU från att lägga fram särskilda för- slag i denna fråga.

Frågan om vilka funktionärsgrupper som skall handha studie- och yrkesvägledningen i grundskola och gymnasieskola och där- med även kompetensinformationen i dessa skolformer har utretts inom utbildningsde- partementet. Resultatet av detta arbete kan innebära en omorganisation och en utvidg- ning av den nuvarande verksamheten, vilket i princip dock inte innebär någon förändring av de olika målgruppemas informationsbe- hov, ej heller i innehåll och distribution av det centrala informationsmaterialet.

Vad beträffar informationen till perso- ner utanför utbildningsväsendet är det na- turligt, att denna även i fortsättningen kom— mer att ligga på AMS och på AMS under- ställda organ, som ett led i yrkesvägled- ningsverksamheten för vuxna.

3.6.6. Sammanfattande synpunkter

De synpunkter på kompetensinformationens organisation, innehåll, spridning och omfatt- ning som KU redovisat i detta kapitel har närmast karaktären av en aktualisering av behov och problem som är väl kända, i varje fall för de myndigheter som bär an- svaret för utbildnings- och därmed även kompetensinformationen.

Det har emellertid varit angeläget för KU att söka kartlägga de eventuella brister i kompetensinformationen som finns idag och att peka på åtgärder som syftar till att förbättra och intensifiera denna information.

Det är vidare viktigt att konstatera, att många av de brister i informationen, som här framhållits, hänger samman med bris- tande ekonomiska och personella resurser inom de berörda ämbetsverken. Den effek-

tivering av kompetensinformationen som KU finner synnerligen angelägen förutsätter vanligen ökade resurser och medför därmed också ökade kostnader för i första hand studie- och yrkesvägledningsorganisationen.

Å andra sidan bör tillgängliga resurser ut- nyttjas effektivt. KU förordar att ett ytter- ligare samarbete kommer till stånd mellan de berörda ämbetsverken i syfte att finna en lämplig arbetsfördelning mellan dem i fråga om t. ex. produktion av skriftligt in- formationsmaterial och därmed en rationali- sering av informationsspridningen, innebä- rande bl. a. vissa besparingar.

KU har särskilt velat fästa uppmärksam- heten på behovet av information inför ge— nomförandet av ett nytt kompetens- och urvalssystem. Det är nödvändigt att där- vid vidta speciella åtgärder, för vilka kost- naderna ej varit möjliga att beräkna. De åt- gärder som KU i första hand anser vara nödvändiga inför genomförandet av det nya kompetenssystemet är

1 att genomföra en marknadsundersök— ning för att definiera målgruppema och deras skiftande informationsbehov

2 att med mediaexperters hjälp bestäm- ma hur man bäst när de olika målgruppema

3 att lägga en bred bas för informationen genom annonsering

4 att ägna särskild uppmärksamhet åt att informera funktionärer inom studie- och yrkesvägledningen samt de journalister som arbetar med utbildningsfrågor

5 att utarbeta material till pressens tjänst.