Prop. 1964:171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

1

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av de

gymnasiala skolorna m. m., given Stockholms slott den 16 oktober 1964■

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds­ protokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till ändrad lydelse av 2 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredra­ gande departementschefen hemställt.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

! Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av 1960 års gymnasieutredning och fack- skoleutredningen införande fr. o. m. den 1 juli 1966 dels av en kommunal skola, benämnd gymnasium, vilken skall ersätta nuvarande statliga och kommunala allmänna gymnasier samt statliga tekniska gymnasier och kommunala handels- gymnasier, dels av en kommunal gymnasial skola, benämnd fackskola. Den om­ daning av det gymnasiala skolsystemet, som härigenom påbörjas, avses skola i kommande etapper följas av en reformering av yrkesskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen.

Reformens huvudsyfte är att skapa ett system av studievägar inom gymnasiet och fackskolan, vilket kompletterat med utbildningslinjerna inom yrkesskolan svarar mot ungdomarnas önskemål och samhällets behov. Den som genomgått grundskola skall kunna så långt det är praktiskt möjligt få den ytterligare ut­ bildning, som passar hans intressen och förutsättningar. Detta innebär också att eleverna skall ha möjlighet byta studieväg eller bygga på en redan avslutad ut­ bildning.

1

Dihang till riksdagens protokoll 196h- 1 samt. Nr 171

2

I gymnasier och fackskolor intas för närvarande sammanlagt drygt en fjärde­

del av årskullen. I propositionen beräknas det nya gymnasiet och fackskolan

under 1960-talet bli utbyggda till en sammanlagd kapacitet, som omkring år

1970 motsvarar en intagning av ca 50 % av årskullen. Huvuddelen av ökningen

avses falla på fackskolan. Som riktpunkt för omfattningen vid sistnämnda tid­

punkt förordas att i gymnasiet intages ca 30 % och i fackskolan ca 20 % av års­

kullen. Inom gymnasiet förutsättes de yrkesinriktade utbildningslinjerna fort­

sätta att öka sin andel av eleverna.

Med hänsyn till att de angivna genomsnittstalen för hela landet är riktpunk­

ter, som på längre sikt kan behöva ändras, bör det gymnasiala skolsystemet,

både i fråga om inre och yttre organisation, ges en elastisk utformning, så att

det smidigt kan anpassas till nya förhållanden.

Vid skolplaneringen skall eftersträvas att flertalet studievägar inom gymnasiet,

fackskolan och på längre sikt även yrkesskolan erbjudes på varje ort där gym­

nasial utbildning anordnas. För de enskilda orterna förordas en lokalmässig,

s. k. horisontell samordning av gymnasiala skolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

Någon ändring i folkhögskolans principiella målsättning och uppgifter ifråga-

sättes icke i samband med reformen. Folkhögskolans inre arbete förutsättes

komma att utvecklas kvalitativt och konkreta åtgärder i detta syfte anges.

Gymnasiet föreslås bli treårigt utom den tekniska studievägen, som bör bli

fyraårig med en avgångsetapp efter den tredje årskursen. Tre års gymnasie­

studier skall normalt leda fram till behörighet för studier vid universitet och

högskolor.

I målsättningen för gymnasiet betonas den personlighetsutvecklande uppgif­

ten. Fn huvudlinje i gymnasiets undervisning skall härvid vara att hos eleverna

utveckla ett kritiskt och självständigt betraktelsesätt och att ge studie- och

arbetstekniska färdigheter. Gymnasiets mål är vidare att utveckla elevernas

kommunikationsfärdigheter i vid mening samt att ge en vidgad och fördjupad

orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur. I detta syfte skall

alla studievägar innehålla en gemensam kärna bestående av språk, historia, sam­

hällskunskap, religionskunskap, psykologi, matematik och naturvetenskapliga

ämnen.

Gymnasiet föreslås bli organiserat enligt tillvalsprincipen med svag differen­

tiering särskilt i första årskursen. Fem huvudstudievägar bör inrättas, fr. o. m.

andra årskursen benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, na­

turvetenskaplig och teknisk linje. De ekonomiska och tekniska linjerna uppdelas

på grenar i tredje respektive tredje och fjärde årskurserna. Därjämte skall inom

vissa linjer och grenar kunna erbjudas varianter.

Den för eleverna i gymnasiet normala undervisningstiden föreslås bli 34 vecko­

timmar i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i årskurs 3 och 35 i årskurs 4, vilket jämfört

med nuvarande allmänna och tekniska gymnasier innebär en betydande reduk­

tion. Eleverna föreslås få möjlighet att öka sitt studieprogram genom tillval av

frivilliga ämnen. Vidare föreslås att i årskurserna 2—4 bortval av vissa ämnen

skall kunna medges, om en elev har svårigheter att fullfölja det normala studie­

programmet. Sådan elev bör beredas möjlighet att genom s. k. förlängd under­

visning inhämta det utelämnade.

Fackskolan skall vara tvåårig. I propositionen föreslås fackskolan få en ut­

formning som i fråga om mål, innehåll och differentiering i princip har åtskilliga

3

drag gemensamma med gymnasiet. Fackskolan bör sålunda ge en jämförelsevis bred grundutbildning med relativt stora inslag av allmän utbildning. Skolan skall emellertid vara klart målinriktad och snabbare än gymnasiet leda till yrkes­ verksamhet eller fortsatt mer specialiserad utbildning. Den för alla linjer gemen­ samma kärnan av ämnen är väsentligt mindre än i gymnasiet. De praktiska konkreta tillämpningarna skall vidare ges betydande utrymme på bekostnad av längre driven systematik och mer teoretiska problemställningar.

Fackskolan föreslås bli differentierad på tre linjer redan från första årskursen, nämligen på social, ekonomisk och teknisk. Dessa linjer uppdelas vidare på gre­ nar, främst i årskurs 2.

Undervisningstiden för eleverna i fackskolan föreslås bli 35 veckotimmar i var­ dera årskursen. Inom den sociala och den ekonomiska linjen skall eleverna under en mindre del av detta timtal få studera ämnen efter fritt tillval.

Gymnasiet och fackskolan föreslås bli examensfria. Centralt utgivna, norme­ rade prov skall finnas. Förslag framlägges om att anordna en central verksamhet med uppgift att framställa bl. a. sådana prov. Vidare föreslås inrättande av en till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion med uppgift att följa gymna­ siets verksamhet.

Frågan om de gymnasiala utbildningsvägarnas kompetensvärde beröres i pro­ positionen. Därvid understrykes bl. a. att stor försiktighet måste iakttagas när kompetenskrav uppställes så att inte genom formella bestämmelser personer ute- stänges från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar. Det framhålles att exempelvis de icke-akademiska, postgymnasiala utbildningarna i regel bör kunna bygga på fackskolan likaväl som på gymnasiet.

En betydande förstärkning av skolledningen föreslås. Vid varje skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör sålunda finnas både en rektor och en studierektor, vilka skall kunna koncentrera sig på skolans pedagogiska led­ ning. Vidare föreslås åtgärder i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv insats av huvudlärarna i olika ämnen och ämnesgrupper.

Förslag framlägges om en kraftig ökning av bibliotekspersonal, institutions- tekniker samt biträdespersonal för att avlasta lärarna stora delar av de icke­ pedagogiska arbetsuppgifterna. I elevvårdsarbetet föreslås lärarna få hjälp av kuratorer. Ökade insatser bör även göras av arbetsmarknadsverkets yrkesvägled- ningspersonal.

Omfattande åtgärder föreslås för lärarnas fortbildning.

Statsbidrag bör utgå till undervisningsmateriel. I det centralt bedrivna hjälp- medelsarbetet och i det pedagogiska utvecklingsarbetet skall fackskolans och gymnasiets behov i hög grad beaktas.

I propositionen föreslås införande av ett enhetligt statsbidrag till driftkostna­ der för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Det statliga medclsbehovet för detta ändamål kommer att kraftigt öka. Kostnaden för gymnasiet och fackskolan budgetåret 1970/71 kan beräknas bli 170 ä 180 milj. kr. högre än innevarande budgetår. Statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasiet bör vidare utgå. Det totala behovet av investeringar fram till 1972/73 i skolbyggnader för gymnasiet och fackskolan beräknas uppgå till 800 milj. kr. och det statliga medelsbehovet till 260 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

4

Kungl. Majds proposition nr 171 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, dels att 50 § skollagen den 6 juni 1962 skall upphöra att

gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2

(Nuvarande lydelse)

Varje kommun skall, efter vad i

denna lag och särskilda författningar

närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av

barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att be­

reda barn och ungdom undervisning

i följande slag av skolor, nämligen

kommunal yrkesskola och fackskola

samt statligt och kommunalt gymna­

sium, ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i

kommunen, såvitt ej handhavandet

därav ankommer på annan.

§•

(Föreslagen lydelse)

Varje kommun skall, efter vad i

denna lag och särskilda författningar

närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av

barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att be­

reda barn och ungdom undervisning i

följande slag av kommunala skolor,

nämligen yrkesskola, fackskola och

gymnasium, ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i

kommunen, såvitt ej handhavandet

därav ankommer på annan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet å Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, stadsråden

S

träng

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående reformering

av de gymnasiala skolorna m. m. och anför därvid följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

5

1. Inledning

1.1 Utredningsarbete och remissbehandling

1.1.1

Gymnasieutredningen

Den nu aktuella reformen av stora delar av det gymnasiala åldersstadiets

skolor är ett led i den omdaning av det svenska skolväsendet, som beträffande

den obligatoriska skolan nådde en viktig avslutning genom 1962 års riksdags­

beslut (prop. 1962: 54; SäU 1; Rskr 328; prop. 1962:136; SäU 2, Rskr 334). För­

beredelserna för såväl grundskole- som gymnasieformen inleddes av 1940 års skol­

utredning, vars uppgift var att verkställa utredning om hela skolväsendets orga­

nisation m. m. I direktiven för denna utredning hänvisades beträffande gym­

nasiet bl. a. till de förslag, som framkommit om upprättande av fastare linjer

och om inbyggande i gymnasiet av praktiska linjer. I slutet av 1946 avlämnade

skolutredningen sitt betänkande Gymnasiet (SOU 1947:34). Då hade redan

1946 års skolkommission påbörjat sitt arbete. Kommissionens 1948 avlämnade

Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling

(SOU 1948:27), som även behandlade gymnasiet, remitterades samtidigt med

bl. a. skolutredningens gymnasiebetänkande. Såväl skolutredningen som skol-

kommissionen framlade förslag om ett allmänt gymnasium med tre fasta linjer.

Skolkommissionen förutsatte en tolvårig studiegång, dvs. ett 3-årigt gymnasium,

byggt på genomgången 9-årig enhetsskola. Gymnasiet var i kommissionens hu­

vudförslag horisontellt kluvet. Detta principförslag avsåg i första hand förhål­

landena vid genomförd enhetsskola och skulle därför bli aktuellt först efter lång

tid. I proposition 1950: 70 angående riktlinjer för det svenska skolväsendets

utveckling angavs — i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag framfört

av skolöverstyrelsen i remissutlåtande över de båda skolutredningarnas betän-

kanden — ett tidsschema för gymnasiets reformarbete, vilket borde bedrivas i

tre perioder. Under en första period, då det traditionella realskoleväsendet

skulle svara för praktiskt taget hela rekryteringen till gymnasiet, borde en pro­

visorisk gymnasiereform genomföras. Under den andra perioden borde man

inrätta s. k. försöksgymnasier för de relativt få eleverna från försöksverksam­

heten med enhetsskola. Den tredje perioden skulle ta sin början, då enhets-

skolan nått cn sådan utbyggnad att den skulle utgöra grund för flertalet gym­

nasieelever, vilket beräknades bli fallet först i mitten av 1960-talet.

Vid 1953 års riksdag fattades beslut om omorganisation av gymnasierna vid

de högre allmänna läroverken m. m. samt inrättandet av allmänna försöksgym­

nasier på vissa platser (prop. 1953: 145; SU 109; Rskr 236). Samtliga försöks-

6

gymnasielinjer är 3-åriga. I övrigt är såväl den yttre som inre organisationen i

stort sett densamma som vid övriga allmänna gymnasier (GU 1.1.2)1.

År 1950 framlade handelsutbildningskommittén betänkandet Handelsgymna-

sierna (SOU 1950:12), med förslag om 3-årigt handelsgymnasium. På grund­

val av detta och ett år 1957 av överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt förslag

framlades i propositionen 1961:82 förslag till riktlinjer för handelsutbildningens

utformning och organisation samt förslag till ändrade grunder för statsbidrag

till handelsgymnasier. I propositionen föreslogs att handelsgymnasiet skulle bli

3-årigt och berättiga till inträde vid universitet och högskolor. Riksdagen biföll

propositionen (GU 1.2.2). Tim- och kursplanerna för det 3-åriga handelsgym­

nasiet har utarbetats av gymnasieutredningen i samråd med överstyrelsen för

yrkesutbildning (GU 8.3.1.2).

År 1955 framlade 1948 års tekniska skolutredning sitt huvudbetänkande Tek­

niska skolutbildningen (SOU 1955:21). I detta föreslogs att det tekniska gym­

nasiet skulle förbli 3-årigt. I fråga om utbildningens innehåll föreslogs bl. a.

ökat inslag av allmänna ämnen, större organisatorisk enhetlighet inom och mel­

lan de olika linjerna och en modernisering av kursplanerna. Utredningen före­

slog vidare inrättandet av tre nya tekniska gymnasier. 1956 års riksdag fattade

beslut om en omorganisation och utbyggnad av de tekniska läroverken i stort

sett efter de riktlinjer utredningen föreslagit (prop. 1956: 63; SU 53, Rskr 149)

(GU 1.3.2).

En omfattande och genomgripande översyn av den gymnasiala utbildningen

ingick i det förut nämnda arbetsprogram som skisserades i 1950 års skolpro-

position.

Den 30 juni 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdeparte­

mentet att tillkalla högst elva sakkunniga för att verkställa utredning rörande

den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och organisation. De riktlinjer,

som borde vara vägledande för de sakkunnigas arbete, angavs i departements­

chefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag

såsom sakkunniga numera universitetskanslern Nils Gustav Rosén, ledamoten

av riksdagens första kammare, redaktören Torsten Andersson i Brämhult, direk­

tören i Svenska arbetsgivareföreningen Folke Haldén, ledamoten av riksdagens

andra kammare, docenten Gunnar Helén, professorn vid tekniska högskolan i

Stockholm Lamek Hulthén, numera skolrådet i skolöverstyrelsen Mats Hultin,

numera skolrådet i skolöverstyrelsen Bertil Junel, lektorn vid Djursholms sam­

skola Sigvard Magnusson, ledamoten av riksdagens första kammare, numera

statsrådet Olof Palme, numera byrådirektören i skolöverstyrelsen Margareta

Vestin samt överdirektören Birger Öhman. Tillika uppdrogs åt Rosén att såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

1 Vid hänvisning till 1960 &rs gymnasieutrednings huvudbetänkande Ett nytt gymnasium (SOU

1963:42) anges inom parentes GU följt av det åsyftade avsnittets nummer eller av sidnummer.

7

ordförande leda utredningsarbetet samt åt Junel att tjänstgöra såsom huvud­ sekreterare hos de sakkunniga.

De sakkunniga antog benämningen gymnasieutredningen (i fortsättningen i regel förkortat till GU).

GU:s sammansättning har under utredningsarbetets gång förändrats. På egen begäran entledigades den 1 september 1960 Junel från sakkunniguppdraget och från uppdraget att tjänstgöra såsom huvudsekreterare. I hans ställe tillkallade departementschefen samma dag såsom sakkunnig och huvudsekreterare numera t. f. avdelningschefen i ecklesiastikdepartementet Lennart Sandgren. På egen begäran entledigades vidare den 22 oktober 1962 Helén från sakkunniguppdra­ get. Såsom Heléns efterträdare tillkallades samma dag numera byråchefen Håkan Berg.

GU har jämte sekreterarpersonal biträtts av ett stort antal experter och andra medarbetare.

Med skrivelser den 11 februari, den 26 mars samt den 5 juli 1963 har GU avlämnat tre expertutredningar, nämligen Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15), Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22) och Specialutredningar om gymnasiet. (SOU 1963:41). Sina överväganden och förslag har GU den 5 juli 1963 framlagt dels i huvudbetänkandet Ett nytt gymnasium (SOU 1963:42), dels i betänkandet Läroplan för gymnasiet (SOU 1963:43).

GU:s två sistnämnda betänkanden har varit föremål för en gemensam remiss­ behandling, varvid även övriga tre betänkanden överlämnats till remissmyndig- hetema som underlag för bedömning av utredningens förslag.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ: skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder och lärarhögskolor, tio folkskoleseminarier, två seminarier för huslig utbildning, slöjdseminariet i Linköping, åtta allmänna gymnasier, lärarutbildningsblocken i Jönköping—Huskvarna och i Västerås samt företrädare för censorerna vid 1963 års studentexamen;

överstyrelsen för yrkesutbildning, som överlämnat yttranden från konstfack­ skolan, bergsskolan i Filipstad, Lennings textiltekniska institut, textilinstitutet i Borås, Göteborgs handelsinstitut samt kollegierna vid samtliga handelsgym- nasier och tekniska gymnasier;

överbefälhavaren (som hört försvarsgrenscheferna, militärpsykologiska insti­ tutet och generaldirektören vid försvarets forskningsanstalt), socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (som hört samtliga länsarbets­ nämnder), medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägssty­ relsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrel­ sen, statskontoret, riksrevisonsverket, generaltullstyrelsen, statistiska central­ byrån, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen (med yttrande från styrelsen för statens skogsmästarskola) samt kommerskolle­ gium, som överlämnat yttranden från Östergötlands och Södermanlands han­

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196i

8

delskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskam­

mare, Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, handelskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam­

mare samt Norrbottens och Västerbottens handelskammare;

sjöfartsstyrelsen och veterinärstyrelsen;

överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samt­

liga länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från sammanlagt 225 kom­

muner, samt tolv domkapitel;

kanslersämbetet för rikets universitet, som — utan eget yttrande — överläm­

nat yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid ämbetet under­

ställda läroanstalter;

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från

lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska hög­

skola samt organisationskommittén för teknisk högskola i Lund;

samarbetsnämnden för socialinstituten, samarbetsnämnden för journalist­

instituten, styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska

centralinstitutet, styrelsen för musikaliska akademien (som hört lärarrådet vid

musikhögskolan), styrelsen för lantbrukshögskolan (med yttrande från lärar­

kollegiet vid skolan), styrelsen för veterinärhögskolan (som hört högskolans

lärarkollegium) samt styrelsen för skogshögskolan, som överlämnat yttrande från

lärarkollegiet vid skogshögskolan;

studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforsk­

ning, statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

1960 års lärarutbildningssakkunniga, skoladministrativa utredningen, skolarbets-

tidsutredningen, 1963 års forskarutredning, 1960 års värnpliktsutredning, bil-

förarutredningen samt 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen;

Yttranden har inkommit från följande organisationer m. fl.:

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsför­

bundet samt Stor-Stockholms planeringsnämnd;

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt

yttrande), som överlämnat yttranden från Sveriges mekanförbund och Sveriges

kemiska industrikontor (Kemikontoret), samt Handelns arbetsgivareorganisation;

Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund (SR)

samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), som överlämnat ytt­

randen från Tekniska läroverkens lärarförbund, Universitetslärarförbundet,

Sveriges skoldirektörsförening och Läroverkslärarnas riksförbund, som i sin tur

bifogat yttranden från Svenska gymnastikläraresällskapet, Musiklärarnas riks­

förening och Svenska teckningslärarsällskapet;

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Biologilärarnas förening, Filo­

sofi- och psykologilärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturveten-

skaplig undervisning, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas

riksförening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Moders-

målslärarnas förening. Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska klas-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

J

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

9

sikerförbundet, Svenska förbundet för specialundervisning samt Svenska yrkes- skolföreningen;

Sveriges radio aktiebolag, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, Svenska fackingenjörers förbund, Svenska teknologföreningen, Svenska bygg- nadsentrepenörföreningen (med vilken Svenska vägföreningen samrått), Sven­ ska byggnadsingenjörers riksförbund, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Skogsindustriernas samarbetsutskott (till vars yttrande Svenska pappersbruks- föreningen ansluter sig), Jernkontoret som även åberopar yttrande från bergsskolan i Filipstad), Samfundet för affärsutbildning, Melinska stenograf- förbundet, Svenska inköpsledares förening, Svenska försäljnings- och reklam­ förbundet, Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köp­ mannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och Lantbruksförbundets tidskrifts aktiebolags korrespondensskola (gemensamt yttrande), Hermods korrespondens­ institut, Nordiska korrespondensinstitutet (NKI-skolan), Enskilda läroverkens förbund, Svenska skolläkarföreningen, Samverkande bildningsförbunden (med yttranden från Arbetarnas bildningsförbund och Studieförbundet medborgarsko­ lan), Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Målsmännens riksförbund, Sveriges handelsgymnasiers riksförbund, Sveriges förenade studenkårer, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Tekniska läroverkens elevförbund, Teck-

ningslärarnas och Tl-elevernas förening, Svensk yrkesvägledarförening, Fredrika Bremerförbundet, Statens naturvårdsnämnd, Svenska naturskyddsföreningen samt Konstnärernas riksorganisation;

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinno­ förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges liberala student­ förbund, Sveriges konservativa studentförbund, Centerns studentförbund och Centerns ungdomsförbund (gemensamt yttrande), Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Ett stort antal skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från enskilda personer, organisationer m. fl.

Nära hälften av dessa skrifter behandlar frågor sammanhängande med gym- nasieutredningens förslag beträffande ämnet religionskunskap m. m. Inom denna grupp märks främst Samkristna skolnämndens opinionsyttring angående kris­ tendomsämnet på gymnasiet. Denna opinionsyttring har enligt av notarius publieus utfärdat intyg samlat 2 134 513 namnunderskrifter. Vidare har denna fråga berörts i ett antal skrifter från enskilda personer, organisationer m. fl.

Andra spörsmål, som berörts i ett större antal skrifter, är dels den geoveten­ skapliga undervisningen, dels kemiämnets timtal och placering i de olika års­ kurserna. Sålunda har beträffande geovetenskapen en skrift ingivits av bl. a.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 196/f. 1 samt. Nr 171

10

123 universitetslärare m. fl. Kemiämnet har berörts i skrifter från bl. a. Svenska

kemistsamfundet och Svenska nationalkommittén för kemi samt Ingeniörs-

vetenskapsakademien.

Kemiutbildning inom det tekniska området har tagits upp i skrifter från stif­

telsen Svensk konserveringsforskning och Svenska livsmedelstekniska föreningen

( ang. livsmedelsteknisk utbildning) samt Svenska pappers- och cellulosaförening­

en (ang. pappers- och cellulosateknisk utbildning).

Frågor om teknisk utbildning på gymnasiet har vidare tagits upp i skrifter

från b.l a. Skånska ingenjörsföreningen (differentieringsfrågor m. m.) och VVS-

tekniska föreningen.

Bland mera speciella frågor som behandlas i inkomna skrifter kan nämnas

gymnasieundervisningens innehåll och utformning (stiftelsen Kristofferskolan),

utlandssvenska barns skolgång (Utlandssvenskarnas förening), Stockholms mu­

sikgymnasium (föräldraföreningarna vid Stockholms musikklasser m. fl.) och

skolan som rättssamhälle (SECO).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

1.1.2 Fackskoleutredningen

1957 års skolberedning föreslog i sitt huvudbetänkande Grundskolan (SOU

1961:30) införande av en ny typ av 2-åriga frivilliga kommunala examensfria

skolor — fackskolor — ovanpå grundskolan som komplettering till såväl yrkes­

skolor som gymnasier av olika slag. Dessa skolor skulle vara av fyra slag, näm­

ligen en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en socialekonomisk. Det fram­

lagda förslaget till läroplan var enligt beredningens uppfattning inte slutgiltigt

utformat utan borde överarbetas av särskilda sakkunniga.

Förslaget om fackskolor möttes vid remissbehandlingen i stort sett av ett

mycket positivt intresse och i propostionen 1962:54 om reformering av den

obligatoriska skolan m. m. biträdde departementschefen i huvudsak skolbered-

ningens förslag rörande fackskolan. Riksdagen anslöt sig härtill (SäU 1; Rskr

328). Särskilda utskottet framhöll att det med hänsyn till kommunernas och

de statliga skolmyndigheternas planeringsuppgifter var angeläget att riksdagen

snarast möjligt bereddes tillfälle att taga ställning till fackskolornas mer defini­

tiva utformning (FU s. 18—25) b

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1962 tillkallade

chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 april 1962 tio sakkunniga för att

verkställa av departementschefen i propositionen 1962: 54 förordad överarbet-

ning av föreliggande förslag till läroplaner för fackskolor och prövning av vissa

därmed sammanhängande spörsmål. Särskilda riktlinjer för de sakkunnigas ar­

bete meddelades i en den 11 maj 1962 dagtecknad departementspromemoria.

De sakkunniga, vilka antog benämningen fackskoleutredningen (i fortsätt- 1

1 FU följt av sidangivelse hänvisar till fackskoleutredningens betänkande Faekskolan (SOU

1963: 50).

11

ningen i regel förkortat FU), utgjordes av f. d. undervisningsrådet C. E. Sjö-

stedt, rektorerna Rangel Ekblom, Nils-Olof Elfman och Sven-Erik Eriksson,

juris kandidaten Birgitta Linnér, lektorn Sten-Erik Mörtstedt, rektorn Göte

Rudvall, numera avdelningsdirektören Emil Stetler, rektorn Yngve Thulin samt

numera undervisningsrådet Hans-Erik Östlundh. Det uppdrogs åt Sjöstedt att

vara utredningens ordförande samt åt Eriksson att vara de sakkunnigas sekre­

terare.

På egen begäran entledigades den 23 mars 1963 ledamöterna Sjöstedt, Ek­

blom, Elfman, Eriksson och Thulin från sakkunniguppdraget. Genom beslut

samma dag tillkallades numera överdirektören Jonas Orring, folkhögskolläraren

Harald Vallgårda och numera förste skolinspektören Henning Öberg såsom

ledamöter i utredningen samt uppdrogs åt Orring att vara utredningens ord­

förande och åt Öberg att vara dess sekreterare.

FU har därjämte biträtts av ytterligare sekreterarpersonal, experter och

andra medarbetare.

Med skrivelse den 19 september 1963 överlämnade FU sitt betänkande Fack­

skolan (SOU 1963:50).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden och yttranden avgivits av i

huvudsak samma statliga organ, organisationer, sammanslutningar m. fl., som

haft att avgiva utlåtande respektive beretts tillfälle att inkomma med yttrande

över GU:s betänkanden.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:

skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder

och lärarhögskolor, tio folkskoleseminarier, två seminarier för huslig utbildning,

slöjdlärarseminariet i Linköping, sju allmänna gymnasier, lärarutbildningsbloc-

ken i Jönköping-Huskvarna och i Västerås, två förskoleseminarier och skolsty­

relserna i nio kommuner;

överstyrelsen för yrkesutbildning, som överlämnat yttranden från konstfack­

skolan, bergsskolan i Filipstad, Lennings textiltekniska institut, textilinstitutet

i Borås, Göteborgs handelsinstitut ävensom kollegierna vid Göteborgs stads

handelsskolor, Stockholms stads handelsskolor, Norrbottens tekniska skola, Örn­

sköldsviks stads tekniska skola, Katrineholms stads praktiska skolor och Hässle­

holms stads tekniska skola;

överbefälhavaren (som hört försvarsgrenscheferna, militärpsykologiska insti­

tutet samt generaldirektören vid försvarets forskningsanstalt), socialstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (som hört samtliga länsar­

betsnämnder), medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägs­

styrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadssty­

relsen, statskontoret, riksrevisionsverket, generaltullstyrelsen, statistiska central­

byrån, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen

(med yttrande från styrelsen för statens skogsmästarskola) samt kommerskolle­

gium, som överlämnat yttranden från Östergötlands och Södermanlands han­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

12

delskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handels­

kammaren i Gefle och Västmanlands och Jämtlands läns handelskammare;

sjöfartsstyrelsen och veterinärstyrelsen;

överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samt­

liga länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från 206 kommuner, samt

tolv domkapitel;

kanslersämbetet för rikets universitet, som överlämnat yttranden från veder­

börande akademiska myndigheter vid ämbetet underställda läroanstalter;

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från

lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska hög­

skola;

samarbetsnämnden för socialinstituten, samarbetsnämnden för journalistinsti­

tuten, styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska cen­

tralinstitutet, styrelsen för musikaliska akademien (som hört lärarrådet vid

musikhögskolan), styrelsen för lantbrukshögskolan (med yttrande från lärar­

kollegiet vid skolan), styrelsen för veterinärhögskolan (som hört högskolans

lärarkollegium) samt styrelsen för skogshögskolan, som hört lärarkollegiet vid

skolan;

studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforsk­

ning, statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

1960 års lärarutbildningssakkunniga, skoladministrativa utredningen, skolarbets-

tidsutredningen, 1963 års forskarutredning, 1960 års värnpliktsutredning, bil-

förarutredningen, 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen, 1962

års polisutbildningskommitté, utredningen rörande mejeriundervisning m. m.

samt statens konsumentråd.

Yttranden har inkommit från följande organisationer m. fl.:

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsför­

bundet samt Stor-Stockholms planeringsnämnd;

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt ytt­

rande, till vilket även Svenska pappersbruksföreningen och Skogsindustriernas

samarbetsutskott ansluter sig), LO, SR samt SACO, som överlämnat yttranden

från Tekniska läroverkens lärarförbund, Sveriges skoldirektörsförening och

Läroverkslärarnas riksförbund, som i sin tur bifogat yttranden från Svenska

gymnastikläraresällskapet och Svenska teckningslärarsällskapet;

TCO, Biologilärarnas förening, Filosofi- och psykologilärarnas förening, För­

eningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas riksförening, Historielärar-

nas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas förening, Riks­

föreningen för lärarna i moderna språk, Svenska förbundet för specialundervis­

ning samt Svenska yrkesskolföreningen;

Sveriges radio aktiebolag, Svenska fackingenjörers förbund, Svenska teknolog-

föreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen (med vilken Svenska väg-

föreningen samrått), Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska samfun­

det för affärsutbildning, Melinska stenografförbundet, Svenska inköpsledarcs

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1961

13

förening, Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening, Tekniska läroverkens lärarförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa för­ bundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges gros­ sistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmanna­ förbund, Sveriges lantbruksförbund och Lantbruksförbundets tidskrifts aktie­ bolags korrespondensskola (gemensamt yttrande), Hermods korrespondensinsti- tut, NKI-skolan, Enskilda läroverkens förbund, Svenska skolläkarföreningen, Svenska slöjdföreningen, Samverkande bildningsförbunden, Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Målsmännens riksförbund, Sveriges handelsgymna- siers riksförbund, SECO, Tekniska läroverkens elevförbund, Teckningslärarnas

och Tl-elevernas förening, Svensk yrkesvägledarförening, Fredrika Bremer-

förbundet samt Svenska naturskyddsföreningen;

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinno­ förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Centerns studentförbund och Centerns ungdomsförbund (gemensamt yttrande), Sveriges socialdemokra­ tiska studentförbund, Högerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokra­ tiska ungdomsförbund.

Vidare har inkommit ett antal skrifter som speciellt berör fackskolan. Bl. a. tas undervisningen i religionskunskap i fackskolan upp i ett antal av dessa skrif­ ter, varjämte denna undervisning även behandlas i en del av de skrifter, som redovisats i det föregående (1.1.1).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

1.2 Utgångspunkter för utredningsarbetet

1.2.1 Gymnasieutredningen

GU har lämnat en översikt över gymnasiets utveckling och den pedagogiska försöksverksamheten av vilket något berörts i det föregående. Erfarenheterna av den efterhand mycket omfattande försöksverksamheten inom gymnasiet, som inleddes efter 1950 års riksdagsbeslut, har i hög grad utnyttjats i det utrednings­ arbete som ligger till grund för GU:s förslag (GU 1.4).

GU ger också en översikt över utvecklingstendenserna rörande de gymnasiala skolformernas målsättning, organisation, examenssystem, arbetssätt m. m. i utlandet (GU kap. 2). En generell tendens är bl. a. den kraftiga breddningen i fråga om rekryteringen. Problemet att på bästa sätt genom lämpliga utbild­ ningslinjer söka tillgodose de många ungdomar, som vill ha vidgad utbildning, har därmed trätt i förgrunden i stället för den tidigare dominerande frågan om att utvälja och gallra. Detta problem har i Sverige lösts genom grundskole- reformen vad det gäller åldersstadiet 7—16 år och är nu en av de viktigaste frågorna vid utformningen av skolsystemet ovanpå grundskolan.

Direktiven för gymnasieutredningen återfinnes i sin helhet i berättelsen till 1961 års riksdag (1961:1 E 44). De återges — i någon förkortning — av GU

14

och grupperas därvid — i syfte att underlätta en jämförelse med utredningens

arbetsresultat — i fyra avsnitt (GU 3.1). Dessa motsvarar de — enligt GU:s

mening — betydelsefullaste skälen för en utredning om gymnasiet i dagens läge

och sammanfattas av GU på följande sätt.

1. Införandet av 9-årig obligatorisk skola, grundskolan.

2. Gymnasiets starka och alltmer accelererade kvantitativa utveckling sedan

början av 1950-talet.

3. De kvalitativa problemen, dvs. nödvändigheten att överse utbildningens mål

och innehåll.

4. De yttre organisatoriska problemen, som givetvis nära sammanhänger med

bl. a. gymnasiets kvantitativa expansion.

I samband med redogörelsen för avgränsningen (GU 3.2) av sitt arbete kon­

staterar GU att de utbildningsvägar som GU enligt direktiven kan komma in

på omfattar vidsträckta fält. Under utredningsarbetets gång har emellertid

statsmakterna fattat beslut om inrättande av fackskolan. Med anledning härav

anser sig GU böra främst behandla de framtida motsvarigheterna till nuvarande

egentliga gymnasier, nämligen det allmänna gymnasiet, det 3-åriga handelsgym-

nasiet samt det 3-åriga tekniska gymnasiet.

GU behandlar ej frågan om glesbygdsgymnasier utan finner att det bör an­

komma på skolöverstyrelsen att vidta de åtgärder som kan föranledas av ett

genomförande av GU:s förslag. Ej heller tar GU upp frågan om Hvilans special­

gymnasium och försvarets läroverk. Enligt GU:s mening bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att efter förslag av skolöverstyrelsen besluta huruvida speciella

lärokurser bör finnas inrättade vid dessa skolor. Textil- och konfektionsutbild-

ning behandlas av GU endast i den mån den ligger på gvmnasieingenjörsnivå.

I ett kommande betänkande avser GU att behandla vissa vuxenutbildnings­

frågor och i samband därmed bl. a. de 1-åriga fackkurserna vid handelsgymna-

det samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt gymnasium. I

I samband med frågan om avgränsningen av sitt arbete diskuterar GU också

spörsmålet om användningen av orden gymnasium och gymnasial (GU 3.2.2.1).

GU använder ordet gymnasium som beteckning för de utbildningsvägar som

utgör en direkt fortsättning på grundskolan ochutan att alltid ha detta som

huvuduppgiftmeriterar för tillträde till universitet och andra därmed jäm­

förliga utbildningsanstalter. GU konstaterar att vissa sektorer av gymnasiet

har till huvuduppgift att förbereda för direkt yrkesverksamhet, exempelvis av

ekonomisk eller teknisk natur.

Ordet gymnasial använder GU däremot i vidare betydelse. Det avser såväl

gymnasiet som andra utbildning sformer för elever i samma ålder som gymnasie­

eleverna. GU konstaterar att frågan om avgränsningen mellan gymnasiet och

andra gymnasiala utbildningsvägar rymmer många problem och att detta aktu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

15

aliserar spörsmålet om det ändamålsenliga i att använda den speciella beteck­ ningen gymnasium (GU 3.2.2.2).

Det kan ifrågasättas om inte alla utbildningsvägar som bygger på grundsko­ lan borde ges en sammanfattande benämning som ej mer eller mindre klart mar­ kerar de olika vägarnas skiftande mål.

Häremot kan invändas att frågan knappast kan betraktas som aktuell i dagens läge. Statsmakterna har nyligen fattat beslut om införandet av en delvis ny skolform, fackskolan, på det gymnasiala åldersstadiet. Härtill kommer att en särskild utredning om yrkesskolan, en skolform som tillhör det gymnasiala åldersstadiet, inom kort torde genomföras. Dessa omständigheter talar för att den angivna namnfrågan ej bör nu aktualiseras — namnet gymnasium bör alltså t. v. behållas.

De delar av GU:s huvudbetänkande, som behandlar frågor av gemensamt in­ tresse för GU och FU, har utarbetats i samråd med sistnämnda utredning (GU 3.2.3.2). Detta gäller särskilt frågorna om gymnasiets struktur, bestäm­ melserna om intagning, flyttning och betyg (GU kap. 13), om skolans befatt­ ningshavare (GU kap. 15), om lokaler, utrustning och andra hjälpmedel (GU kap. 16) samt den yttre organisationen (GU kap. 12).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196å

1.2.2 Fackskoleutredningen

FU:s arbete grundas på dels skolberedningens förslag om fackskolor, däröver avgivna yttranden, departementschefens uttalande i propositionen 1962:54 samt särskilda utskottets utlåtande vid 1962 års riksdag och riksdagens beslut med anledning av den nyssnämnda propositionen, dels på departementsche­ fens direktiv (FU s. 18—27).

Enligt direktiven, vilka i sin helhet återfinnes i berättelsen till 1963 års riks­ dag (1963:1 E: 43), skulle FU i första hand göra en läroplansöversyn men därut­ över också överväga vissa allmänna organisatoriska frågor, framför allt frågan om ändring av gränsdragning mellan fackskolorna, men även sammanslagning av humanistisk och socialekonomisk fackskola eller liknande anordningar, upprät­ tande av en kemiteknisk linje inom teknisk fackskola och linjedelningen inom merkantil fackskola.

FU borde vidare överväga den närmare utformningen av intagningsbestäm- melserna, frågor angående kunskapskontroll, befattningshavare m. m.

FU skulle bedriva sitt arbete i kontakt med de centrala skolmyndigheterna liksom med GU »i de delar denna berörs av de sakkunnigas arbete».

1.3 Propositionens uppläggning

Av den i de föregående avsnitten lämnade redogörelsen framgår att de pro­ blemområden, som GU och FU haft att behandla, har många beröringspunkter, f remissinstansernas yttranden har det nära sambandet ytterligare understrukits.

16

Samma eller likartade synpunkter anlägges regelmässigt då det gäller frågor,

som berör både GU och FU, och inte sällan begränsar man sig i dylika fall till

att i yttrandena över den ena utredningen hänvisa till vad som anförts beträf­

fande den andra. Dessa omständigheter liksom det förhållandet att gymnasie-

reformen och genomförandet i mer definitiva former av fackskolan kommer att

i stor utsträckning tidsmässigt sammanfalla motiverar att de båda reformför­

slagen framlägges i en gemensam proposition. Frågor, som berör såväl facksko­

lan som gymnasiet och där problematiken är väsentligen densamma, behandlas

för båda skolformerna i samma huvudavsnitt. Främst gäller detta den

yttre organisationen, men även andra spörsmål såsom lärotider, delningsbestäm-

melser, intagning, betyg, flyttning och befattningshavare är det ändamålsenligt

att behandla samtidigt för gymnasiet och fackskolan. Däremot tas frågorna om

de bada skolformernas mal, innehall, differentiering och läroplaner upp i sepa­

rata huvudavsnitt.

I det följande kan endast lämnas en starkt förkortad redogörelse för GU:s

och FU:s betänkanden. I fråga om vissa till betänkandena fogade, reservations­

vis framförda yrkanden och särskilda yttranden torde få hänvisas till betän­

kandena.

Vidare redovisas i det följande de över betänkandena avgivna yttrandena. Även

i detta fall maste med hänsyn till materialets omfång redovisningen starkt

begränsas i första hand till huvudfrågor. Det inkomna materialet kommer

dock i många delar att bli av stort värde för det fortsatta arbetet på skol­

reformens genomförande.

I fråga om många av GU:s och FU:s förslag erfordras inte beslut av riksdagen.

För överblickens och sammanhangets skull lämnas emellertid även för vissa av

dessa förslag en kortfattad redovisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961

17

2. Det gymnasiala åldersstadiets skolor

2.1. Den kvantitativa utvecklingen

2.1.1. Gymnasieutredningen

2.1.1.1 Ejterfrågan på gymnasieutbildning (GU 4.2 och 4.3)

Tillströmningen till de egentliga gymnasierna, dvs. det allmänna gymnasiets 3- och 4-åriga linjer (Ag), handelsgymnasiets tidigare 2-åriga och numera 3-åriga normalkurser (Hg) samt det 3-åriga tekniska gymnasiet (Tg) har ökat kraftigt sedan början av 1920-talet och särskilt markant under de senaste 15 åren (GU 4.2.1.2). Sålunda var antalet elever 1921 i nybörjarklasserna ej fullt 3 000, vilket utgjorde ca 2,5 % av antalet 17-åringar samma år. 1946 var antalet elever ca 6 800 eller närmare 8 % av antalet 17-åringar. Därefter har en stark stegring ägt rum och elevantalet i nybörjarklasserna utgjorde 1950 ca 8 700, 1955 ca 12 900, 1960 ca 23 800. Jag hänvisar till följande diagram.

Antalet elever i nybörjarklasserna vid allmänt gymnasium, handels-

gymnasium och tekniskt gymnasium åren 1921—1962

Antal elever

34.000

32.000

30.000

28.000

26.000

24.000

22.000

20.000

18.000

16.000

14.000

12.000

10.000

1960 År

18

Hösten 1963 uppgick antalet gymnasieelever i nybörjarklasserna till ca 31 500,

vilket utgjorde något över 24 % av antalet 17-åringar samma år. Totala antalet

ungdomar i 17-årsåldern var omkring 1950 drygt 81 000 och har sedan dess

vuxit starkt. 1962 uppgick denna åldersgrupp till ca 131 000 personer (jfr föl­

jande diagram). Den kommer emellertid under 1960-talet att sjunka till omkring

110

000

.

Kuiigl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196U

Antalet 17-åringar 1920—1975

Antal i 1000-tal

1975 År

Gymnasiets snabba tillväxt under 1950-talet och under början av 1960-talet

beror emellertid endast till en mindre del på den samtidiga ökningen av de

aktuella årskullarna. Detta framgår av följande tabell i vilken även den absoluta

(abs.) och relativa (rel.) fördelningen av eleverna på olika gymnasieformer anges.

Fram till 1960-talets början intogs av gymnasiets nybörjare ca 10 % i han-

delsgymnasiet (Hg) och ca 10 % i tekniska gymnasiet (Tg). Under de senaste

åren har särskilda ansträngningar gjorts att öka fackgymnasiernas andel av

eleverna och denna uppgår hösten 1963 till nära 30 %.

Proportionerna i elevantalets fördelning mellan linjerna inom det allmänna

gymnasiet har inte i avsevärd grad förskjutits efter den provisoriska gymnasie-

reformen 1953, då allmänna linjen inrättades. Denna linjes andel (inräknat s. k.

A-kombinationer vid latin- och reallinjerna), uttryckt i antalet utexaminerade,

har under perioden 1957—1963 (jfr GU tabell 6 s. 107) utgjort omkring 30 %.

Reallinjens andel av de utexaminerade har under samma tid stigit med 7—8

procentenheter och uppgår nu till ca 45 % av det totala antalet. För latinlinjen

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

19

Elevantalet i gymnasiets nybörjarklasser åren 1950—1963

Ht

Ag

Hg

Tg

Totalt

I % av an­

talet 17-

åringar

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

1950 ...

6 760

78,1

859

10,0

1 034

11,9

8 653

100

10,7

1951 .. .

7 120

77,2

1 037

11,3

1 060

11,5

9 217

100

11,3

1952 ...

7 726

78,6

1 054

10,7

1 054

10,7

9 834

100

11,9

1953 ...

9 229

80,9

1 123

9,8

1 064

9,3

11416

100

13,3

1954 ...

9 914

81,5

1167

9,6

1076

8,9

12157

100

13,9

1955 ...

10 508

81,6

1 241

9,6

1 129

8,8

12 878

100

14,1

1956 ...

11 198

80,7

1 304

9,4

1 373

9,9

13 875

100

14,6

1957 ...

12 719

81,2

1 328

8,5

1 623

10,3

15 670

100

16,7

1958 ...

14 561

81,9

1 413

8,0

1797

10,1

17 771

100

18,2

1959 ...

17 467

82,3

1 575

7,6

2135

10,1

21 177

100

19,0

1960 ...

19 487

81,8

1 698

7,1

2 640

11,1

23 825

100

19,5

1901 ...

21 663

78,0

2 270

8,2

3 831

13,8

27 764

100

21,3

1962 ...

22 882

75,2

3 254

10,7

4 275

14,1

30 411

100

23,2

1963 ...

22 494

71,5

3 938

12,5

5 012

16,0

31 444

100

24,2

har en minskning skett från ca 33 % till ca 25 %. Reallinjens ökade andel faller

praktiskt taget helt på den matematiska grenen (GU tabell 7 s. 108).

Elevernas fördelning på kön (GU tabell 5 s. 106) har inte undergått några

större förändringar under den senaste femårsperioden utom vad beträffar han-

delsgymnasiet, där flickornas andel ökat från ca 40 till 60%. Inom det all­

männa gymnasiet är för närvarande antalet pojkar och flickor i stort sett lika,

medan andelen flickor inom det tekniska gymnasiet endast utgör knappt 5 %.

Inom det allmänna gymnasiet dominerar flickorna på allmänna linjens språk­

liga gren och latinlinjens halvklassiska gren, medan pojkarna utgör det över­

vägande antalet på reallinjens matematiska gren. På övriga väger antalet

pojkar och flickor relativt jämnt.

Efterfrågan på gymnasieutbildning har varit betydligt större än antalet till­

gängliga platser. GU har insamlat särskilda uppgifter om antalet sökande och

intagna i gymnasierna höstterminerna 1960 och 1961 (GU 4.3.1). De komplette­

ras här med nu tillgängliga uppgifter för höstterminerna 1962 och 1963. Andelen

i procent av samtliga sökande till de tre gymnasieformerna framgår av följande

tabell.

Procentuell fördelning av totalantalet inträdessökande i gymnasiet på

olika gymnasieformer

Gymnasieform

1900

1901

1962

1963

Ag ................................

77,9

76,0

75,8

73,6

Hg ................................

11.2

11,0

14,8

21,1

Tg ................................

13,9

18,7

20,1

22,6

Summa

103,0

106,3

110,7

117,3

20

Det är att märka att åtskilliga ungdomar sökt till mer än en gymnasieform.

I sammanställningen framgår detta av att summorna överstiger 100 %. Antalet

sådana ungdomar ökar starkt.

Av sammanställningen framgår även att en viss omstrukturering ägt rum mel­

lan gymnasieformerna. Det allmänna gymnasiets andel av de sökande har så­

lunda minskat något, medan andelen sökande till tekniskt gymnasium och han-

delsgymnasium ökat starkt.

Genom att det totala antalet sökande fortsatt att stiga måste — trots den

utbyggnad som skett av gymnasierna — fortfarande många avvisas. Vart och

ett av åren 1960 till 1963 uppgår andelen avvisade till omkring 25 %. Fördel­

ningen av andelen avvisade på de olika gymnasieformerna framgår av följande

sammanställning.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 171 år 196

4-

Procentuell andel ej intagna av de inträdessölcande vid olika gymnasiefonner

Gymnasieform

Ej intagna i vidstående

gymnasieform

Ej intagna i någon

gymnasieform

1960

1961

1962

1963

1960

1961

1962

1963

Ag ..............................

22

20

25

29

21

17

20

21

Hg ..............................

51

41

45

55

44

30

28

30

Tg ..............................

44

45

49

51

41

38

39

38

Sammanställningen visar bl. a. att intagningssituationen är betydligt ogynn­

sammare vid handelsgymnasierna och de tekniska gymnasierna än vid de all­

männa.

En rad faktorer som påverkar tillströmningen till gymnasiet har belysts ge­

nom GU:s undersökningar (GU 4.3.2 och 4.3.3).

De geografiska faktorernas inverkan på gymnasiefrekvensen (GU 4.3.3.1)

framgår av följande sammanställning.

Gymnasiefrekvensen vissa år vid olika re stidsavstånd i regioner dels med

enbart allmänt gymnasium, dels med samtliga gymnasiefonner

Region med

G-frekvens (%)

1946

1956

1960

1961

a9

G-ort .................................................

13

20,5

21

25

Reszon ...............................................

3,5

8,5

13

13,5

Inackorderingszon ............................

2,5

6

10

11,5

Hela regionen

6,5

11

14,5

16,5

Ag/Hg/Tg

G-ort .................................................

15

22

24

30,5

Reszon ...............................................

4,5

13

14,5

17,5

Inackorderingszon ............................

2,5

6,5

10,5

12

Hela regionen

12

17

19

22,5

21

Med gymnasiefrekvens avses antalet nybörjare i regionens gymnasium, ut­ tryckt i procent av totala antalet 17-åringar inom regionen.

Av den redovisade tabellen framgår bl. a. att gymnasiefrekvensen är genom­ gående högst på gymnasieorterna och lägst i inackorderingszonen. Vidare är frekvensen högre i regioner med samtliga tre gymnasieformer än i regioner med enbart allmänt gymnasium.

Även om andra faktorer — såsom gymnasieortens arbetsmarknadsstruktur — påverkar inställningen till olika gymnasieformer, tyder sammanställningen och andra resultat på att en gymnasieort med såväl allmänt gymnasium som fack­ gymnasier får dels en högre total gymnasiefrekvens, dels en jämnare fördelning mellan olika gymnasieformer. Sistnämnda förhållande framgår av följande sam­ manställning över den procentuella andelen elever i allmänt gymnasium dels i regioner med enbart sådant gymnasium, dels i regioner med samtliga tre gym­ nasieformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Procentuell andel elever i allmänt gymnasium inom vissa regiontyper i

relation till totala antalet gymnasieelever

Region med

Andel Ag-elever (%)

1946

1956

1960

1961

Ag .........................................................

81,5

83,3

84,5

80,7

Ag/Hg/Tg ........................................... 68,0

71,3

75,5

71,0

Differens 13,5

9

9

9,7

De studerandes sociala bakgrund spelar alltjämt en roll för intresset för gym­ nasiestudier (GU 4.3.3.2). GU och studiesociala utredningen har gemensamt utfört undersökningar om den sociala bakgrunden hos de ungdomar som 1959 och 1960 intogs i de tre gymnasieformema. Undersökningen 1960 avsåg även dem som ansökte om inträde i gymnasiet. (SOU 1963:44 Akademikernas skuld­ sättning, avdelning B.) För beskrivning av det sociala ursprunget har använts undervisningsstatistikens klassifikationssystem, vilket bygger på faderns yrkes- gruppstillhörighet.

I efterföljande sammanställning redovisas de år 1960 intagna eleverna med relativ fördelning efter faderns yrke.

Det framgår härav att skillnaderna i elevernas sociala bakgrund i olika gym­ nasieformer är betydande. Medan av det allmänna gymnasiets elever drygt 16 % kommer från akademikerhem, är motsvarande tal för fackgymnasierna omkring 4%. Å andra sidan är andelen elever från arbetarhem högre vid fackgymna­ sierna än vid de allmänna gymnasierna.

Tendenserna i undersökningsmaterialet från 1959 är desamma som nyss redo­ visats för år 1960.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-i

Nyintagna år 1960 i första årskursen av allmänt gymnasium, handels gymnasium

och tekniskt gymnasium med relativ fördelning efter målsmans yrke

Målsmans yrke

Ag

Hg

Tg

Samtliga

Jordbruk med binäringar (utom arbetare) ..............

7,2

9,0

11.7

7,9

Folkskollärare m. fl.........................................................

3,5

0,8

2,0

3,1

Akademiker (ej annorst. redov.) ................................

16,2

3,7

4,6

14,0

Officerare .......................................................................

1,7

0,8

0,6

1,5

Direktörer, disponenter, grosshandlare ....................

5,8

6,9

3.4

5,6

Handlande, handelsresande, hantverksmästare ....

9,9

18,8

14.5

11,0

Högre tjänstemän, utom akademiker, vissa fria yr­

ken ...............................................................................

19,8

7,3

13,7

18,2

Övriga tjänstemän .......................................................

10,0

14,3

10,8

10,4

Arbetare .........................................................................

21,5

29,1

31,3

23,2

Obestämt yrke...............................................................

3,8

7,3

4,8

4,2

Uppgift saknas .............................................................

0,6

2,0

2,6

0,9

Summa

100

100

100

100

En jämförelse med den sociala sammansättningen hos totalbefolkningen ger

vid handen att ungdomar, vilkas målsmän är arbetare eller verksamma inom

jordbruk med binäringar, är klart underrepresenterade i gymnasiet, mest dock i

vad avser det allmänna gymnasiet. För grupperna akademiker, officerare, tjäns­

temän och folkskollärare är förhållandet det motsatta.

Jämförelse mellan relativ fördelning på yrkesgrupp av nyintagna gymnasieelever

och manliga röstberättigade 1960 I

Yrkesgrupp

Nyintagna

1960

Manliga röst­

berättigade 1960

Jordbruk med binäringar ............................................

8,3

15,1

Folkskollärare ...................................................................

3,3

0,9

Akademiker och officerare .............................................

16,3

3,1

Direktörer, disponenter, grosshandlare ........................

5,9

1,4

Handlande, handelsresande, hantverksmästare ..........

11,6

7,4

Tjänstemän .....................................................................

30.2

19,1

Arbetare .............................................................

24,4

53,0

Samtliga

100

100

I GU:s första betänkande Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15; behandlas

bl. a. elevernas syn på övergången till gymnasium (GU 4.3.2). Därvid har be­

lysts den betydelse betygen i underliggande skolformer har och vilka skäl som

åberopas för valet av gymnasiestudier. I betänkandet redovisade undersökningar

ger även upplysning om hur säkerheten i avsikten att välja gymnasium upplevs

23

av realskoleelever vid en tidpunkt då de nyligen lämnat in sina ansökningar om inträde i gymnasium.

Andelen realskoleelever som avsåg att söka till gymnasium varierar, som fram­ går av följande sammanställning, starkt med betyg, föräldrars yrke och utbild­ ning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196

4

Procentuell andel realskoleelever med avsikt att gå över till gymnasiet

(år 1961) med fördelning efter betyg, kön och socialgrupp

Övergångsprocent bland elever

Föräldrars yrke och utbildning

Höga betyg Låga betyg

pojkar flickor pojkar flickor

Socialgrupp 1. Minst realskola ........

96

92

71

47

Socialgrupp 2—3. Ej realskola........

77

53

27

14

Den upplevda säkerheten i valet, uttryckt i procent av eleverna som ansett sitt val av gymnasium som »självklart» framgår av följande sammanställning.

Procentuell andel av reahkoleelevema som ansett valet av

gymnasiestudier »självklart»

Föräldrars yrke och utbildning

Höga betyg

Låga betyg

pojkar flickor

pojkar flickor

Socialgrupp 1. Minst realskola........ 82

72

55

50

Socialgrupp 2—3. Ej realskola ........ 45

36

28

22

Sammanställningarna visar att övergångsprocenten såväl som säkerheten i valet av gymnasium är högre för elever med höga betyg, för elever med högre social bakgrund och för pojkar. Vissa skillnader är betydande. Bland elever med höga betyg varierar sålunda övergångsprocenten från 96 % bland pojkar med högre social bakgrund till endast 53 % bland flickor med lägre social bakgrund.

De skillnader i fråga om attityden mot gymnasiet som återspeglas i över­ gångsfrekvenserna och den upplevda säkerheten i valet motsvaras även av dif­ ferenser beträffande skälen för och emot val av gymnasium. Härvidlag är det främst könsskillnader som framträder.

De motiveringar som i dessa undersökningar erhållit de högsta frekvenserna är samtliga ett utslag av ett yrkes- och utbildningsmedvetande. Speciellt gäller detta pojkarna, vilka ofta uppfattar låga betyg som ett hinder för gymnasie­ utbildning. Något tillspetsat kan man säga att pojkarna dras till högre utbild­ ning av sina yrkesambitioner men ibland hindras av dålig skolanpassning. Flic­ korna däremot lockas till högre utbildning av god skolanpassning men deras

yrkesambitioner är ofta sådana att de lika gärna stannar kvar på en lägre ut­

bildningsnivå.

GU betonar att grundskolans genomförande kommer att öka tillströmningen

till fortsatt utbildning på det gymnasiala åldersstadiet (GU 4.3.3.3).

GU har låtit genomföra en specialundersökning (Efterfrågan på gymnasie­

utbildning, SOU 1963: 41, s. 295 ffoch GU 4.3.3.4) för att belysa, hur de i det

föregående nämnda faktorerna påverkar gymnasiebenägenheten. I nämnda un­

dersökning har också gjorts ett försök att beräkna omfattningen av övergången

till gymnasial utbildning under de närmaste decennierna. Sistnämnda beräk­

ningar har genomförts enligt tre alternativa modeller, varvid räknats dels med

ett minimialternativ, vilket utgår från att avvisningen av sökande i framtiden

har samma relativa omfattning som 1961, dels ett maximialternativ, vid vilket

antas att avvisningen är helt avskaffad fr. o. m. 1970. Enligt dessa beräkningar

skulle det förväntade antalet intagna i gymnasium — uttryckt i procent av an­

talet 16-åringar — år 1970 ligga i intervallet 32—46 %, år 1975 i intervallet

40—62 % och år 1980 i intervallet 49—85 %. Här utgör intervallens undre gräns

minimialternativet i den försiktigaste prognosmodellen och den övre gränsen

maximialternativet i den djärvaste. GU framhåller i detta sammanhang bl. a.

följande.

Undersökningen begränsar sig till vad som kan kallas de yttre faktorer som

påverkar gymnasiebenägenheten. Frågan om samspelet mellan å ena sidan ele­

vernas intressen och förutsättningar och å andra sidan gymnasiets utformning

behandlas alltså inte. Man kan därför säga att prognosen förutsätter ett radikalt

nytt gymnasium som tillgodoser de alltmer skiftande önskemål och behov som

uppträder när den aktuella andelen av årskullen växer.

GU kommer härmed in på frågan om den s. k. begåvnings- eller utbildnings-

reserven (GU 4.3.3.5). Under den intensiva diskussion som under de senaste

decennierna ägnats denna fråga har betraktelsesättet — ej minst under intryck

av den fortgående snabba tillväxten av gymnasiestadiets skolformer — förskju­

tits från ett statiskt resonemang kring vilket procenttal av en åldersgrupp,

som kan nå en viss utbildningsnivå, till ett mera dynamiskt synsätt. Själva den

ekonomiska och sociala utvecklingen medverkar till att skapa förutsättningar

hos alltfler individer för mera kvalificerad utbildning. Dessa förutsättningar

liksom själva begåvningsbegreppet bör också ses på ett mera differentierat sätt.

GU uttalar bl. a. följande.

Så snart man skapar utbildningsvägar som tar sikte på nya sidor av individens

förutsättningar, frigöres också en ny grupp av individer, som ej tidigare kunnat

komma till sin rätt i kvalificerade utbildningssammanhang. Ett snävt begåv-

ningsbegrepp och en skola vars bildningsmål ensidigt tar sikte härpå avskär i

motsatt fall vissa grupper och gör reserven mindre. Detta kan också uttryckas

så att det inte finns en utan många reserver att tillgå, om utbildningsmålen

görs tillräckligt differentierade. Därmed blir också reservernas totala storlek

något som kan påverkas genom utbiklningsorganisatoriska och pedagogiska åt­

gärder.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

25

GU konstaterar i detta sammanhang att i de årskullar som i dag är ute i förvärvslivet finns ett mycket stort antal personer som har förutsättning för gymnasieutbildning men inte fått tillfälle att skaffa sig sådan då de var yngre, bl. a. på grund av de begränsade utbildningsresurserna.

GU uttalar att det är ytterst angeläget att tillgodose utbildningsbehovet för denna kategori genom en fortsatt stark utbyggnad av vuxenutbildningen.

I sammanfattningen av sina slutsatser beträffande efterfrågan på gymnasial utbildning (GU 4.3.4) konstaterar GU bl. a. att den hittillsvarande utomordent­ ligt starka expansionen av gymnasiet inte varit tillräcklig för att tillgodose ung­ domarnas önskemål. Åtskilligt fler har önskat sig gymnasieutbildning än som kunnat beredas tillträde till sådan. De senaste decenniernas prognoser har i all­ mänhet underskattat utbildningsintresset (GU 4.2.2).

GU anser att en rad faktorer talar för en fortsatt kraftig expansion. Genom­ förandet av grundskolan kommer att bredda rekryteringsunderlaget för fortsatt utbildning. Allteftersom olikheter i rekryteringen av elever från skilda geogra­ fiska regioner och från miljöer av varierande social, utbildningsmässig och eko­ nomisk karaktär utjämnas, kommer efterfrågan på utbildning ytterligare att starkt öka. Yrkesmotiven har hittills varit en stark drivkraft bakom gymnasiets expansion, men särskilt bland flickorna synes skolanpassningen, dvs. trivsel med skolarbetet och önskan att lära sig mer, vara motiv som kan konkurrera med yrkesmotiven. Under en fortsatt socialekonomisk utveckling kommer sannolikt konsumtionsaspekten att få ökad betydelse och bidra till att efterfrågan på gymnasial utbildning växer.

På grundval av dessa resonemang och med utgångspunkt i de nyss redovisade kvantitativa undersökningarna ger GU en beskrivning av tillströmningen till gymnasial utbildning under ett 20-tal år framåt i tiden. Denna återges i föl­ jande diagram tillsammans med den faktiska utvecklingen fr. o. m. 1950 av an­ talet elever — uttryckt i procent av årskullen 17-åringar — i de klasser i gym­ nasiet vilka motsvarar första årskursen i det 3-åriga allmänna gymnasiet.

GU anser det sannolikt att omkring hälften av årskullen 17-åringar vid 1970- talets början kommer att efter genomgången grundskola söka sig till en fortsatt utbildning av förhållandevis teoretisk och allmän karaktär.

Beträffande tiden efter 1970 avser undersökningen mindre en egentlig prognos än en principiell beskrivning av utvecklingsförloppet. Frågan gäller därvid när­ mast när den exponentiella karaktären i tillväxten skall brytas, dvs. få ett retarderat förlopp, och hur nära »taket», 100 %, tillströmningen skall komma.

GU betonar emellertid att tillströmningsbedömningen är gjord under anta­ gande av att den framtida gymnasiala utbildningen blir sådan, att den i rimlig grad tillgodoser individuella krav och förutsättningar.

Ett utbildningstryck av den omfattning som åskådliggöres i diagrammet kan enligt GU:s uppfattning inte ens på kort sikt tillgodoses enbart med ett gymna-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196£

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Andelen nybörjare i teoretisk gymnasial utbildning av motsvarande

årskull 17-åringar åren 1950—omkring 1985

•h

- —

mom

1950

1960

1970

1980 År

27

sium av nuvarande karaktär. Nya utbildningsalternativ måste skapas inom det gymnasiala skolsystemet.

Undersökningarna om ungdomens efterfrågan pa gymnasieutbildning ger en uppfattning om hur de gymnasiala utbildningsvägar, vilka skall ge en bred teoie- tisk fortsatt utbildning ovanpå grundskolan, kan komma att kvantitativt ut­ veckla sig i framtiden. En betydelsefull fråga är, hur ungdomarna kommer att fördela sig på gymnasiet och de övriga utbildningsvägama. En viss ledning vid bedömningen härav ger avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade.

2.1.1.2 Efterfrågan på gymnasieutbildad arbetskraft (GU 4.4)

GU diskuterar inledningsvis några metodiska frågor (GU 4.4.1) och framhåller de många och stora svårigheter som är förenade med utarbetandet och tolk­ ningen av arbetskraftsprognoser.

Sedan GU preciserat sin användning av begreppet avnämare, poängterat vik­ ten av att man uppmärksammar att många utbildningar är substituerbara, be­ rört problemet hur efterfrågan och tillgång på utbildade beror av varandra och påverkas av löneläge och utbildningskostnader samt konstaterat att man i dagens läge måste avstå från mera ingående yrkesanalysstudier och i stället grunda uppskattningarna av avnämarnas behov av personer med viss utbildning på allmänna erfarenheter och bedömningar, kommer GU in på ett annat pro­ blem som är förenat med konstruktionen av en efterfrågeprognos. Därvid tange­ ras frågan om prognosers natur och uppgift.

GU framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

GU antar att om avnämargruppernas sammansättning och storlek är känd så kan också utbildningsgruppernas anges. Nu är emellertid »avnämarstrukturen» i de flesta intressanta fall inte bekant. Det enda fall da detta villkor med god tillnärmelse i regel är uppfyllt är då man vill göra beräkningar endast för ett fåtal år framåt i tiden. Med rätta kan det emellertid hävdas att, när uppgiften är att konstruera ett nytt gymnasium, som kommer att avlämna sina adepter inte i år eller nästa år utan först om 6—7 ar, det inte är korttidskalkyler man behöver. Huvudintresset bör i stället knytas till samhällets och näringslivets struktur under 1970- och 1980-talen och ännu längre fram.

Hur förhållandena då kommer att gestalta sig, är inte möjligt att förutsäga. Men om man bortser från störningar t. ex. genom internationella händelser kan givetvis utvecklingen påverkas i riktning mot ett bestämt mål. En förutsättning härför är att en viss enighet råder om hur målet skall se ut, dvs. hur samhället bör vara beskaffat om 20—30 år. Med ett sådant synsätt blir kalkylernas upp­ gift att så långt möjligt visa, vilka ekonomiska och personella resurser som krävs och hur de bör disponeras för att en viss långtidsplan skall kunna förverkligas. Det kan ifrågasättas om dylika kalkyler bör betecknas som prognoser. Då de ingår som led i eller bygger på ett program användes ibland benämningen program­ matisk prognos, någon gång synonymt härmed målprognos.

Det förda resonemanget innebär att utbildningsväsendets inriktning och di­ mensionering måste ses som ett betydelsefullt led i den långsiktiga planeringen för samhället som helhet. Härav följer att man bör driva ett prognosarbete som omspänner hela arbetsmarknadsfältet. Prognoser bör sålunda i princip inte be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19(11).

28

handla smala isolerade sektorer. För närvarande synes emellertid de metodiska

problemen på prognosområdet vara så långt ifrån sin lösning att man tills vidare

får sätta ambitionerna lägre än vad som i och för sig vore önskvärt.

Även om GU sålunda menar att de kalkyler som krävs för att belysa det

framtida gymnasiets dimensionering bör ingå i ett långsiktigt program och kan

sägas ha karaktären av målprognoser är därmed inte sagt att beräkningar, som

mer tar sikte på det korta perspektivet, är betydelselösa. Tvärtom torde de allra

flesta bedömare vilja relatera den framtida utvecklingen till kända förhållanden

eller konkreta föreställningar om sådana. Det är därför ofta angeläget att först

skapa en sa langt möjligt tillförlitlig bild av nuläget och förhållandena under de

närmaste aren för att därefter mot denna bakgrund söka ange några riktlinjer

för utvecklingen på längre sikt.

GU behandlar bl. a. med hänsyn till nyssnämnda synpunkter efterfrågan på

gymnasieutbildade i två etapper. Den första avser förhållandena under 1960-

talet, och den ger dessutom en viss föreställning om efterfrågan omkring 1970.

Efterfrågan på gymnasieutbildad arbetskraft på arbetsmarknaden har under

de senare aren varit föremal för analyser i samband med att prognoser publice­

rats för olika delar av arbetsmarknaden. GU utgår i första hand från den av

prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastikdepartementet (P-gruppen) i

november 1962 framlagda statistiska undersökningen »Tendenserna på akademi­

kernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet» (SOU 1962: 55), till vilken

GU bidragit med material (bl. a. en av arbetsmarknadsstyrelsen och gymnasie-

utredningen gemensamt utförd ingenjörsprognos) (GU 4.4.2).

På grundval av synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av den

nämnda sammanställningen samt egna beräkningar och bedömningar har GU

gjort vissa uppskattningar av behovet av gymnasieutbildade omkring 1970 (GU

4.4.3). Resultatet framgår av följande tabell.

Beräknat behov av gymnasieutbildade (nettoantal nyinskrivna) på

utbildningslinjer och arbetsmarknad omkring 1970 I

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964-

Utbildningslinjer m. m.

Antal

Fria fakulteter ..........................

9 350

Fackbögskolor .................................................

4 700

Postgymnasial utbildning..........................

3 160

Gymnasieingenjörer för arbetsmarknaden ............

4 500

Gymnasieekonomer för arbetsmarknaden..............

5 000

Summa ca

26 700

I detta sammanhang anför GU också några synpunkter på yrken och utbild­

ningsområden, inom vilka i framtiden kommer att efterfrågas ungdomar med ut­

bildning ovanför grundskolan utan att denna utbildning behöver eller bör vara

av traditionell gymnasiekaraktär (GU 4.4.3.5).

GU konstaterar att ett stort behov föreligger av tekniker med institutsingen-

29

jörsutbildning eller liknande utbildning och framhåller, att årsbehovet omkring 1970 torde bli av minst samma storlek som behovet av gymnasieingenjörer.

GU konstaterar vidare att det finns anledning att räkna med ett liknande behov av en utbildning som är av relativt bred ekonomisk (merkantil) karaktär men mindre omfattande och mer praktiskt inriktad än gymnasieekonomutbild- ningen. En kvantitativ bedömning av detta utbildningsbehov bedömes innebära avsevärda svårigheter, då det inte föreligger möjligheter att göra en skarp upp­ delning av arbetsmarknadens behov av ekonomiskt (merkantilt) utbildade på en gymnasiekategori och på en kategori med något mindre omfattande utbildning.

GU diskuterar också i korthet några grupper av yrken, inriktade på service eller på pedagogisk, konstnärlig, social och vårdande verksamhet, vilka hittills endast i ringa utsträckning har rekryterat gymnasieutbildade personer, men vilka i framtiden kan beräknas kräva en kvalificerad, gymnasial grundutbild­ ning.

Sammanfattningsvis konstaterar GU bl. a. följande.

Omkring 1970 har man anledning att räkna med ett totalt behov av omkring 20 000 ungdomar per år med en bred, relativt teoretisk utbildning men mindre omfattande och med delvis annan riktpunkt än den traditionella gymnasieut­ bildningen. Det synes lämpligt att 5 000—6 000 av dessa har teknisk och lika många ekonomisk utbildning medan återstoden till stor del bör vara inriktade på sociala och vårdande yrken. Från behovssynpunkt torde för dessa många utbildningsvägar inte krävas fullständig gymnasieutbildning.

För att erhålla en uppfattning om behovet av olika slag av gymnasiestudier har GU företagit beräkningar (GU tabell 34, s. 161) med fördelning av gymna­ sieeleverna på följande olika studie-riktningar, nämligen

Humanistisk (Hum) Samhällsvetenskaplig (Sh) Naturvetenskaplig (Na) Teknisk (Te) Ekonomisk (Ek)

Resultatet redovisas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961i.

Behov av gymnasieutbildade omkring 1970 fördelat på studieriktningar

i gymnasiet I

Studieriktning

Hum Sh Na Te Ek Summa

Antal......................................... Procentuell fördelning ............

3 000

11

4 000

15

8 000

30

6 000

22

6 000

22

27 000

100

I följande tablå återges en jämförelse mellan de olika studieriktningarnas rela­ tiva andel av examinationen år 1962 och närmast motsvarande studieriktningars andel av elevantalet år 1970 (GU 4.4.3.7).

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

Gymnasieelevernas relativa fördelning på studieriktning 1962 och 1970

Studieriktning 1962

Studieriktning 1970

Latinlinje och allm. linjens språkl.

gren 30 %

Allmänna linjens sociala gren .............. 15 %

Reallinjen ................................................ 35 %

Tekniskt gymnasium .............................. 10 %

Handelsgymnasium ................................ 10 %

Summa 100 %

Humanistiska .......................................... 11%

Samhällsvetenskapliga ............................ 15%

Naturvetenskapliga ................................ 30 %

Teknisk .................................................... 22 %

Ekonomisk .............................................. 22 %

Summa 100 %

Enligt vad som framgår av tablån kommer år 1970 de utbildningsvägar som

nu närmast motsvaras av latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren relativt

sett att ha minskat starkt i jämförelse med dagens läge, medan fackgymnasierna

skulle öka sina andelar av elevantalet mycket kraftigt. Reallinjens omfattning

skulle relativt sett minska något.

GU framhåller emellertid att man måste observera att gymnasiet som helhet

växer kvantitativt under 1960-talet. Minskningen av latinlinjens och språkliga

grenens andel av gymnasiet betyder därför inte så stor förändring i absoluta tal

och reallinjens minskade andel motsvaras av samma skäl av en kraftig uppgång

i absoluta tal.

Förändringar av här antytt slag får även konsekvenser för den framtida köns­

fördelningen på de olika studievägarna, vilket illustreras av följande samman­

ställning (GU 4.4.3.7) över den kvinnliga andelen gymnasiestuderande.

Procentuell andel kvinnliga studerande i gymnasiet 1962 och 1970

År

Hum

Sh

Na

Te

Ek

Tot.

1962 ..............

73

50

30

4

55

45

1970 ..............

70

65

50

15

65

50

De för 1970 angivna procenttalen grundas bl. a. på antagandet att det totala

antalet flickor kommer att öka till 50 % av hela elevantalet och att även i fram­

tiden pojkar i en inte alltför ringa utsträckning kommer att söka sig till de

samhällsvetenskapliga och humanistiska studieriktningarna. Enligt räkne­

exemplet skulle andelen flickor med naturvetenskaplig och teknisk studierikt­

ning komma att relativt sett öka kraftigt.

GU konstaterar vid sin diskussion av långtidsperspektiven på arbetsmarknad

och utbildningsbehov (GU 4.4.4), att 1970-talets början torde vara den mest

avlägsna tidpunkt för vilken det är realistiskt att för samtliga berörda utbild­

ningsvägar och yrken söka mera i detalj bedöma omfattningen av utbildnings­

behovet.

31

GU framhåller vidare bl. a. följande.

Från många synpunkter är det emellertid önskvärt att man kvantitativt kan

belysa utvecklingen i varje fall även under det följande årtiondet. De som läm­

nar gymnasiet i början av 1970-talet kommer att i stor utsträckning genomgå en

flerårig universitets- eller högskoleutbildning och först därefter söka sig ut på

arbetsmarknaden.

GU erinrar i detta sammanhang vidare om sin tidigare framförda uppfattning

att långsiktiga bedömningar av behovet av exempelvis gymnasieutbildade i prin­

cip bör bygga på en plan för utvecklingen inom hela eller i varje fall en stor del

av arbetsmarknadsfältet. GU uttalar i fortsättningen bl. a. följande.

Det torde vara lämpligt att sammanföra närbesläktade avnämare till större

grupper och sålunda indela hela behovssidan i ett mindre antal sektorer som

inom sig ställer likartade krav på förutbildning. Utvecklingen av efterfrågan på

längre sikt kan sedan belysas genom att man söker bedöma dels proportionerna i

framtiden mellan dessa sektorer, dels den sammanlagda storleken.

Det är uppenbart att kalkyler av denna räckvidd ställer mycket stora krav

på primärmaterial från stora delar av samhälle och arbetsmarknad. Sådant ma­

terial saknas i dagens läge på väsentliga punkter. Även om material funnes är

emellertid svårigheterna av principiell natur så utomordentligt stora att man

tills vidare torde få lita till mera förenklade metoder. Det krävs vidare över­

väganden som inte kan föras isolerade utan måste ske samtidigt med en bedöm­

ning av andra stora frågor av bl. a. ekonomisk och social karaktär. En målprog­

nos över utbildningsområdet — även om denna begränsas till det gymnasiala —

måste sålunda sättas in i ett större sammanhang. Det ligger därför knappast

inom GU:s kompetensområde att genomföra en dylik. Utredningen har också

begränsat sig till att söka illustrera problemen med ett par räkneexempel som

alltså inte gör anspråk på att vara i egentlig mening prognoser.

Dessa räkneexempel (GU 4.4.4.3) grundas på vissa allmänna överväganden om

utvecklingen av arbetsmarknaden i första hand under 1970-talet. I båda dessa

exempel räknar GU med en fortsatt expansion framför allt inom de naturveten­

skapliga och tekniska områdena men antagandena om snabbheten i utbyggnaden

är olika. Vidare antar GU att knappt hälften av en årskull genomgår gymnasiet

och att ungefär 25 % av årskullen fortsätter med akademiska studier. Enligt det

första exempelet skulle omkring år 1990 av totalt ca 50 000 gymnasieutbildade

ca 14 000 per år gå till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och de tek­

niska högskolorna samt ungefär lika många per år behövas som gymnasieingenjö-

rer för arbetsmarknaden. I det andra exemplet, där expansionstakten för matema-

tisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning förutsättes vara något lägre, be­

räknas motsvarande tal till ca 9 000. GU sammanfattar sina synpunkter i frågan

på följande sätt.

De båda räkneexemplen är mycket schematiska men ger trots detta en bild

av utrymmet för expansion och fördelningen mellan olika utbildningsbehov. Hur

den framtida utvecklingen verkligen kommer att se ut beror i stor utsträckning

på vilken målsättning för samhällets utformning om 30 ä 40 år man bestämmer

sig för. Åtskilliga av de frågor som därvid uppkommer är av rent politisk natur.

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

32

För att ställning skall kunna tas till dem kräves emellertid väsentligt mer in­

gående utredningar och prognoser än vad GU kunnat presentera. GU är över­

tygad om att, därest välståndsutvecklingen skall kunna fortgå, en fortsatt ut­

byggnad av flertalet fackhögskolor och studieriktningar vid universiteten är

nödvändig även under perioden efter 1970. Samtidigt är en fortsatt kraftig ut­

byggnad av de gymnasiala skolformerna nödvändig även under 1970-talet, om

samhällets behov av kvalificerad arbetskraft skall kunna tillgodoses.

2.1.1.3 GU:s slutsatser och rekommendationer (GU 4.5)

GU konstaterar att utbildningsväsendet på det gymnasiala åldersstadiet måste

fortsätta att expandera och uttalar i fortsättningen bl. a. följande (GU 4.5.2).

Expansionen kommer att ställa stora krav på nya investeringar. Att dylika

investeringar har stor betydelse för produktionsökningen är en uppfattning som

delas av flertalet både inom och utom vårt land. Det är för vårt land ett livs­

villkor att satsa på alla former av utbildning. Det är något som inte bara drives

fram av utvecklingen utan även och framför allt ett av de betydelsefullaste

instrumenten för att åstadkomma fortsatt, ej blott materiell utan även kulturell

standardhöjning.

Det följer härav att GU ser ungdomens positiva inställning till utbildning

som en stor tillgång för samhället. Huvudproblemen blir dels hur tillgångarna

skall disponeras, dvs. hur de olika utbildningsvägarna skall utformas och av­

vägas mot varandra för att ge optimal utdelning, dels i vilken takt utbildningens

expansion bör och kan ske.

Beräkningarna rörande arbetsmarknadens efterfrågan på gymnasieutbildade

liksom uppskattningarna av ungdomens efterfrågan på gymnasial utbildning gör

det enligt GU:s uppfattning rimligt anta att omkring 1970 av en årskull 17-

åringar 30—35 % kommer att intagas i gymnasiet och ca 20 % på övriga gym­

nasiala utbildningsvägar av relativt teoretisk karaktär (GU 4.5.2).

Vidare anser GU det klarlagt att de ekonomiska och tekniska studievägarna

bör öka mycket starkt (GU 4.5.3). GU finner att de utförda beräkningarna tyder

på att antalet gymnasieutbildade med sådan inriktning omkring 1970 kommer

att utgöra mellan 40 och 50 % av det totala antalet årligen gymnasieutbildade,

fördelade med ungefär lika många med ekonomisk som teknisk utbildning. Såväl

absolut som relativt innebär detta en mycket kraftig ökning i jämförelse med

nuvarande förhållanden eftersom fackgymnasiernas motsvarande andel av ele­

verna under lång tid har varit i stort sett konstant 20 %. Under de allra senaste

åren har emellertid en ökning av andelen skett i nybörjarklasserna.

Enligt de riktlinjer statsmakterna uppdragit har hittills antagits att fack-

gymnasial utbildning bör beräknas för 40% av det totala antalet årligen gym­

nasieutbildade. GU som finner att denna andel inte kan anses för hög betonar

att, om en sådan omfördelning skall kunna komma till stånd, måste den fack­

gymnasiala utbildningen få ytterligare ökad attraktivitet, bl. a. genom att den

göres geografiskt mera lättillgänglig och genom att studieprogrammet ges en

mera lockande utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

33

GU understryker, att varken de tal som angivits för gymnasiets totala ex­

pansion eller de beräknade proportionerna mellan de olika utbildningsvägarna

skall uppfattas såsom exakta bestämningar utan endast som riktpunkter för

skolplaneringen på inte alltför lång sikt och att de kan behöva justeras alltefter­

som nya informationer successivt samlas. Det kan t. ex. visa sig att det totala

utbildningstrycket blir väsentligt större än som nu beräknats. Utredningen anser

det också möjligt att man med hänsyn till ungdomarnas önskemål eller av

arbetsmarknadsskäl bör eftersträva en annan fördelning mellan utbildnings­

vägarna.

GU finner det vidare angeläget framhålla att de tal som presenterats är

genomsnittstal för hela landet. Motsvarande tal för de enskilda kommunerna

kommer givetvis att liksom nu variera.

GU uttalar i detta, sammanhang bl. a. följande (GU 4.5.2.2).

Det är av vikt, att man inte genom en stel utformning av det gymnasiala

skolsystemet och den lokala skolplaneringen låser utvecklingen vid mindre väl­

grundade program. De gymnasiala utbildningsvägarnas totala omfattning liksom

relationerna dem emellan kan komma att avsevärt avvika från de gjorda upp­

skattningarna. Ett flexibelt utbildningsväsende som smidigt kan anpassas efter

nya situationer är en nödvändighet i framtiden.

Beträffande det gymnasiala skolväsendets utbyggnad under 1960-talet fram­

håller GU, att denna måste ske med hänsyn till de resurser som står till för­

fogande. Skolreformerna såväl på grundskolestadiet som på det gymnasiala ål­

dersstadiet kommer att ställa stora krav på lokaler, lärare och utrustning. GU

konstaterar att samhällets resurser inte torde komma att tillåta en helt fri ut­

veckling. En styrning från statsmakternas sida blir nödvändig och denna får

konsekvenser också för gymnasiets expansion (GU 4.5.2.3).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

2.1.2 Fackskoleutrcdningen

1957 års skolberedning framhöll att den procentuella rekryteringen till fack­

skolan är svår att beräkna, då det här rör sig om väsentligen helt nya utbild­

ningsalternativ och studievägar, vilka delvis saknar motsvarighet i det hittills­

varande skolsystemet. Ett försök att bedöma utvecklingstakten av fackskole-

organisationen måste därför grunda sig på ett flertal var för sig osäkra förut­

sättningar. Skolberedningcn förklarade vidare att den med hänsyn härtill inte

kunde ha någon mer bestämd uppfattning om i vilken takt fackskoleorgauisatio-

nen borde byggas ut under 1960-talet. För att likväl kunna ge en viss uppfatt­

ning om storleksordningen av behovet av lärare och lokaler beräknade skolbe-

redningen att i runt tal 20 % av varje födelseårgång kommer att gå i fackskola.

Skolberedningen räknade vidare med att uppbyggnaden av fackskoleorganisatio-

nen skulle ske så snabbt att den förutsattes vara fullbordad i början av 1970-

talet.

I fråga om den procentuella elevfördelningen på de olika fackskoloma antog

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,

skolberedningen, med utgångspunkt i en viss fördelning på linjerna i grund­

skolans årskurs 9, att 25% skulle välja den humanistiska, 30% den tekniska,

32,5% den merkantila och 12,5% den social-ekonomiska studievägen. Skolbe­

redningen betonade dock särskilt denna fördelnings hypotetiska karaktär.

I proposition 1962:5b anförde jag på denna punkt bl. a., att den av skolbered­

ningen angivna takten och omfattningen av den successiva utbyggnaden — till

en kapacitet i början av 1970-talet, motsvarande en rekrytering av i runt tal

20 % av ifrågakommande födelseårgångar — tills vidare borde vara vägledande

för utvecklingen av denna skolform, dock borde frågan om fackskoleorganisa-

tionens framtida omfattning ytterligare uppmärksammas och i mån av behov

omprövas, i första hand i anslutning till GU:s uppgift att överväga det »gym­

nasiala» utbildningsväsendets framtida totaldimensionering och avvägningen

mellan skilda utbildningsvägar inom denna sektor.

Då fackskolorna är en ny skolform som endast i vissa avseenden har någon

motsvarighet i nu förekommande skolformer, har FU inte på sätt som skett be­

träffande gymnasiet kunnat göra bedömningar på grundval av skolformens tidi­

gare utveckling.

Den på GU:s uppdrag utförda undersökningen Vägen genom gymnasiet (SOU

1963:15) ger vissa upplysningar om inställningen till faekskolor såsom alternativ

till gymnasiestudier hos realskoleelever och de elever som i allmänna gymnasiets

ring P och IP skall välja gren inom sin linje (grenväljare). FU anför härom bl. a.

följande (FU s. 36 f.).

Intresset för fackskolorna bland de tillfrågade eleverna visar sig i realskole-

materialet vara störst bland dem som ej avser att fortsätta i gymnasium. I dessa

grupper har ungefär två tredjedelar av eleverna visat ett positivt intresse för

studier i fackskolan, varvid pojkarnas val anhopar sig på teknisk linje och

flickornas på social-ekonomisk. Merkantil och humanistisk linje kommer därnäst

hos båda könen.

Fackskolorna uppfattas också relativt ofta som ett alternativ till gymnasium

bland dem som skall gå till fackgymnasium, och linjevalet överensstämmer med

det de gjort på gymnasienivå. Ungefär en tredjedel av dessa elever skulle kunna

överväga att följa en teoretiskt något mindre krävande utbildningsväg. I sam­

manhanget erinras om att fackgymnasieeleverna även i övrigt visat sig mindre

säkra på valet av gymnasium än det allmänna gymnasiets elever.

På det allmänna gymnasiet är det eleverna på den allmänna linjen som oftast

säger ja till fackskoloma, och även detta stämmer med vad man tidigare vet om

denna elevgrupps relativa osäkerhet i valet. Frekvenserna för enskilda linjer på

fackskoloma är ganska låga både bland eleverna på allmän linje, latin- och real-

linje (A, L, R). Endast flickor A och pojkar R har i över 10% angett en viss

facklinje, närmare bestämt den social-ekonomiska respektive den tekniska (SOU

1963:15 s. 69).

Bland grenväljarna har mellan 15—30 % sagt ja till någon av fackskolorna

och största frekvensen förekommer för social-ekonomiska fackskolan bland all­

männa linjens flickor. Denna fackskola har fått de flesta rösterna också i de

35

övriga flickgrupperna. Bland pojkarna har den tekniska fackskolan den starkaste

ställningen. Dessa resultat överensstämmer tämligen väl med resultaten i under­

sökningsrapporten för realskolematerialet. Den mest anmärkningsvärda skillna­

den mellan de båda materialen är den social-ekonomiska fackskolans högre frek­

venser bland de grenväljande än bland de linjeväljande flickorna (24, 11 respek­

tive 10% på A, L respektive R mot 11, 7 och 6% i realskolematerialet) (SOU

1963:15 s. 148).

Arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion har på uppdrag av FU gjort försök

till kvantitativ bedömning av behovet av fackskoleutbildade inom olika avnä-

marområden (FU s. 115 f.). För den sociala fackskolans del har en särskild

undersökning gjorts (FU, bilaga 2, s. 752 ff.). I denna framhålles beträffande den

sociala fackskolan att densamma visserligen innehåller vissa yrkesinriktade mo­

ment men samtidigt inslag som är att betrakta som vidgad allmän utbildning.

Skolan bör därför i stor utsträckning dimensioneras efter elevernas intresse för

skolformen. Härför talar ytterligare svårigheten att bedöma utbildningsbehovet

inom olika avnämarområden i början av 1970-talet med hänsyn till den snabba

utveckling som utbildningsväsendet och arbetsmarknaden för närvarande under­

går. På grundval av beräkningar om rekryteringsbehovet för vissa arbetsområ­

den (pedagogiska, sociala och vårdande, hushållstekniska, arbetsledande, service

samt konstnärliga), vilka kan tänkas bli den sociala fackskolans huvudsakliga

avnämare, bedömes i prognosen denna skolform omkring 1970 böra ta emot ca

10 000 elever årligen. Prognosgruppen reserverar sig dock för att stora delar av

det beräknade rekryteringsbehovet kan komma att tillgodoses genom gymnasie-

utbildade eller genom utbildade från annan fackskoleform.

Beträffande rekryteringsbehovet av utbildade från den ekonomiska facksko­

lan framhåller prognosgruppen att utbildningsväsendets utveckling inom det

merkantila (ekonomiska) området i stort sett framskridit på samma sätt som

inom det tekniska området. Handelsgymnasier och tekniska gymnasier förekom­

mer för närvarande till ungefär samma antal och de har även ungefär samma

antal elever. På närmast lägre nivå är det dock svårare att göra jämförelse med

hänsyn till att den ekonomiska fackskolan hittills saknat direkta motsvarigheter.

De senaste årens utbildningspolitik i fråga om handelshögskole- och handels-

gymnasieutbildning anses inte ha medfört några förändringar i balansen mellan

tillgång och efterfrågan på personal med sådan utbildning. Bristen är för när­

varande ungefär lika stor beträffande båda kategorierna. Prognosgruppen drar

därav den slutsatsen att det kan vara motiverat att tills vidare inrikta sig på

en rekrytering som omkring 1970 är ca 5 000 elever per år.

Beträffande rekryteringen till den tekniska fackskolan hänvisar prognosgrup­

pen till den av arbetsmarknadsstyrelsen och GU gemensamt utförda ingenjörs-

prognosen (redovisad i nr S 5/1962 av den av arbetsmarknadsstyrelsen utgivna

publikationen Arbetsmarknadsinformation). På grundval av denna prognos

och med hänsyn till att den tekniska fackskolan förutom ingenjörsutbildning

även torde komma att gc förutbildning för andra yrken med tekniskt-natur-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

36

vetenskapligt inslag bedömer prognosgruppen en årlig intagningskapaeitet av

mellan 5 000 och 6 000 som rimlig.

FU uttalar för egen del att beräkningen i propositionen 1962: 54, enligt vilken

ca 20 % av årskullen kommer att söka sig till fackskolan, med hänsyn till erfa­

renheterna av antalet sökande till dessa skolor läsåret 1963/64 icke kan anses

vara för höga. FU räknar vid sina överväganden rörande fackskoleplaneringen

med två alternativ på grundval av elevfrekvenserna 20 och 25 % (FU s. 234).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

/

2.1,3 Yttranden

2.1.3.1 Gymnasiet

Beträffande det framtida gymnasiets dimensionering understry-

kes i flertalet remissyttranden den av GU framförda uppfattningen att det gym­

nasiala skolsystemet måste präglas av flexibilitet och smidigt kunna anpassas

efter nya situationer. I några remissvar framhålles i anslutning härtill vikten av

en kontinuerlig prognosverksamhet. Svenska kommunförbundet och Svenska

stadsförbundet finner det angeläget att erforderligt prognosmaterial samman-

ställes och bearbetas av en central instans. I samma riktning uttalar sig Högerns

ungdomsförbund, som framhåller att ett centralt rådgivande organ bör inrättas

med uppgift att planera och göra prognoser rörande gymnasiets dimensionering.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Ingen torde tveka om att gymnasieutbildningens framtida omfattning är av

central betydelse för samhället. Samtidigt är det betydligt svårare att beräkna

storleken av det framtida behovet av utbildning, något som med all önskvärd

tydlighet framgår av de i utredningen refererade undersökningarna på detta

område. Dessa brister sammanhänger inte minst med de otillräckliga prognos-

resurserna. Det är därför nödvändigt, att dessa resurser betydligt upprustas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför:

Styrelsen vill understryka, att utbildningens inriktning och kvantitativa om­

fattning ingår som ett betydelsefullt led i hela samhällets planering. De under­

sökningar GU gjort vittnar om ett utbrett önskemål bland ungdomen om en

alltmer kvalificerad utbildning. Det finns alla skäl att tillgodose den enskildes

önskan om utbildning, då som GU framhåller utbildning är en produktiv faktor

i samhället. Samtidigt framstår det som ett oavvisligt krav att genom progno­

ser, planering, yrkesvägledning o. dyl. se till att utbytet av dessa mycket stora

investeringar blir det bästa från hela samhällets synpunkt. Den helhetstanke

GU presenterar, omfattande all utbildning efter den obligatoriska skoltidens

slut, finner styrelsen ytterst väsentlig och väl lämpad att verka i demokratise­

rande riktning.

För att nå det mål GU anvisar krävs dock en intensiv informationsverksam­

het inte bara inom skolan utan även inom övriga delar av samhället i syfte

att åstadkomma en förändring av attityderna gentemot olika skolformer; först

därefter kan tanken om det gymnasiala skolsystemets enhet förverkligas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196.i

37

Svenska byggnadsingenjörers riksförbund betonar, att behovet av bl. a. tekni­

ker inom näringslivet måste noggrant följas genom kontinuerliga prognoser och

utredningar så att inte överproduktion på vissa områden uppstår.

Enligt skolöverstyrelsens mening är GU:s utgångspunkter för bedömningen

av den framtida utvecklingen — ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning

och avnämarnas efterfrågan på personer med gymnasieutbildning — de väsent­

ligaste för uppskattningar av såväl gymnasiets totala expansion som olika ut­

bildningslinjers inbördes proportionering. Skolöverstyrelsen anför vidare bl. a

följande.

Beträffande ungdomens efterfrågan på utbildning på denna nivå har GU

utgått ifrån vissa data rörande det hittillsvarande antalet nybörjare vid och

examinerade från befintliga gymnasier. Väsentligt är emellertid, att detta

sätt att beräkna ett framtida behov inte kan vara tillfyllest. Eftersom skolornas

kapacitet på de allra flesta gymnasieorter hittills medgivit, att blott en del av

de för gymnasiestudier lämpliga och villiga ungdomarna kunnat beredas plats,

är det sannolikt att en annan bild framstått, om möjligheterna att ta emot dem

varit bättre. Denna anmärkning synes vara giltig beträffande såväl uppskatt­

ningen av den totala expansionen som fördelningen mellan olika linjer. Särskilt

efterfrågan på fackgymnasieutbildning kan beräknas komma att öka snabbare i

framtiden än hittills, vilket vissa data från åren 1960 och 1961 syns antyda. En

bredare rekrytering till gymnasierna kommer med all sannolikhet att ytterligare

påskynda denna förskjutning i efterfrågan. Vissa av de motiv för val av högre

studier som redovisats pekar i denna riktning. Fackgymnasierna med sin inrikt­

ning på ett mer näraliggande mål kan tänkas utöva en relativt sett större loc­

kelse än det allmänna gymnasiet på ungdomar, för vilka utbildning på denna

nivå hittills inte tett sig självklar.

Svenska telcnologföreningen anser att GU i relativt ringa utsträckning räknat

med underlag från redovisade avnämarönskemål eller arbetsmarknadsmässiga

prognoser utan i stället synes ha i första hand vägletts av den studerande ung­

domens eget intresse för utbildning. Tekniska läroverkens lärarförbund anser å

andra sidan att GU enbart tagit hänsyn till avnämarkrav.

TCO diskuterar i sitt remissvar frågan om vilken av de två faktorerna — ung­

domens efterfrågan eller avnämarnas efterfrågan — som skall tillmätas störst

betydelse vid bedömningen av det framtida gymnasiets kvantitativa omfattning

och framhåller i samband härmed bl. a. följande.

Enligt TCO:s mening torde utredningens bedömning av den fortsatta expan­

sionen i fråga om efterfrågan på gymnasial utbildning inte vara tilltagen i över­

kant. På vissa punkter kan man i stället anta, att även dessa prognoser kan visa

sig vara alltför försiktigt hållna. Det intrycket befästs av utredningens tydliga

tendens att vilja basera beräkningarna av behovet av gymnasieplatser i fram­

tiden främst med utgångspunkt från avnämarnas efterfrågan. Det måste visser­

ligen vara väsentligt att rätt avväga behovet av arbetskraft på viss utbildnings­

nivå å ena sidan och utbildningens kapacitet å andra sidan. Afen allt eftersom

vår standard stiger måste den relevanta utbildningsnivån för respektive yrkes­

grupper komma att förskjutas. Detta är en följd dels av att den kontinuerliga

omstruktureringen av närings- och samhällslivet medför ökade krav i fråga om

38

teoretisk utbildning på en växande mängd yrkesgrupper, dels av att man kan

vänta sig att människorna vill ta ut en ganska stor del av den höjda standarden

i form av förbättrad utbildning. För den senare bedömningen talar det faktum,

att vi i vårt land ännu har relativt små grupper med utbildningstraditioner. Allt­

eftersom vi förbättrar utbildningen för allt flera, kommer den positiva värde­

ringen av utbildningen — av sociala och andra skäl — att omfattas av allt flera.

Denna standardhöjningens och den bättre utbildningens egen dynamik har av

allt att döma ännu bara till en del börjat verka. Man torde kunna förutsätta, att

den under 1960- och 1970-talen sätter in med långt större kraft och med en efter

hand allt mer accelererande verkan. Vid de enskilda individernas bedömning av

utbildningsfrågorna och vid valet av alternativa studievägar blir då inte av­

nämarnas utan ungdomarnas efterfrågan avgörande. Givetvis ska samhället med

en utbyggd studie- och yrkesvägledning och häri ingående anlagsprövning och

rådgivning se till att var och en väljer den bästa möjliga studievägen. TCO fin­

ner det också angeläget understryka, att denna vägledning blir omfattande och

effektiv. Studie- och yrkesvägledningen kan emellertid inte få bli så starkt sty­

rande, att inte personliga önskemål och bedömningar får komma till uttryck i

valet av studieväg.

TCO ställer sig skeptisk till GU:s bedömning av såväl den gymnasiala ut­

bildningens omfattning som helhet som av uppdelningen på gymnasium respek­

tive annan teoretiskt inriktad utbildning.

I fråga om GU:s uppskattningar rörande avnämarnas efterfrågan

på olika slags gymnasieutbildad arbetskraft framhåller skolöverstyrelsen att

dessa ter sig rimliga. Enligt överstyrelsens mening sammanfaller ungdomarnas

efterfrågan och samhällets behov relativt väl, när det gäller den totala expan­

sionen av gymnasiet.

Länsskolnämnderna i Kalmar och Kristianstads län tar i detta sammanhang

upp yrkesutbildningens problem. Nämnden i Kalmar län framhåller därvid att

behovet av gymnasieutbildad arbetskraft bör vägas mot behovet av icke gym­

nasieutbildad. Först när yrkesutbildningsberedningen redovisar sina kalkyler

och beräkningar, anses en mera definitiv avvägning kunna göras. Nämnden i

Kristianstads län beklagar att inte undersökningarna rörande det gymnasiala

utbildningsstadiets kvantitativa förhållanden inletts med en genomgång av yr­

kesutbildningens problem och anser det icke osannolikt att fördelningen mellan

stadiets skilda utbildningsvägar hade rönt inverkan av en dylik uppläggning av

undersökningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har inga väsentligare invändningar mot GU:s efter-

frågeberäkningar. Styrelsen anför i detta sammanhang.

Även om den tendens, som utredningen skisserat för den långsiktiga utveck­

lingen, dvs. åren 1970—1990, i sig innehåller många osäkra punkter, torde den

ändå klart ge vid handen, att arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft mer

och mer inriktar sig på arbetskraft med teoretisk utbildning ovanför grund­

skolan. Styrelsen delar gymnasieutredningens uppfattning, att samhället bör

uppställa en mycket långsiktig plan för hela utbildningspolitiken och söka klar­

göra, vilka faktorer som bör tillmätas vikt i en sådan plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

39

En viktig faktor därvidlag torde vara den långsamma tillväxten av den

svenska arbetskraften under den återstående delen av 1900-talet. Totalt sett

torde man få räkna med ett avstannande i arbetskraftstillväxten räknat i indivi­

der och med lägre tal än för närvarande, då det gäller antalet arbetstimmar.

Beräkningar pågår inom styrelsens prognosinstitut över dessa förhållanden fram

till 1980. För en fortsatt ekonomisk tillväxt erfordras sålunda en snabbt ökande

produktivitet med stora kapitalinvesteringar och insatser av högt kvalificerad

arbetskraft.

Luleå domkapitel finner vad beträffar avnämarkravet den för teologer gjorda

prognosen vara alltför snäv och beräknar med hänsyn till avgången för aren

1965—-1969 ett behov av ca 575 präster i aktiv tjänst, medan utredningen anses

ha grundat sin beräkning på ett behov av 412 präster. Därtill kommer enligt

domkapitlets mening den rådande prästbristen, som skapar ett särskilt ersätt-

ningsbehov, vilket beräknas till ca 400, samt ett växande behov av lärare med

viss teologisk utbildning.

Även teologiska fakulteten i Lund anser att det av GU framräknade behovet

av teologiskt utbildade fram till 1975 är missvisande.

SACO framför kritiska synpunkter på GU:s bedömning av det framtida be­

hovet av gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer och anser att de redovisade

siffrorna är tilltagna i underkant, SACO kritiserar även utredningens synpunkter

i fråga om risken för ett humanistöverskott och anför därvid bl. a. följande.

GU synes avfärda hela frågan om en överproduktion av humanistiskt utbildad

arbetskraft genom att hänvisa till att andelen kvinnor bland humanisterna torde

komma att väsentligt öka och »måhända därmed också andelen icke yrkes­

verksamma». SACO vill i sammanhanget återigen framhålla önskvärdheten av

att undersökningar snarast utföres om akademikernas yrkesintensitet, och att

samhället genom olika åtgärder förbättrar kvinnornas möjligheter att ägna sig

åt förvärvsarbete. Det kan knappast vara ett rationellt tänkande, att samhället

skall utbilda en stor del kvinnor men samtidigt utgå ifrån att en icke obetydlig

del av dessa aldrig eller i ringa utsträckning kommer att inträda i någon yrkes­

verksamhet. SACO kan vidare icke ansluta sig till synpunkten, att de huma­

nistiska fakulteternas expansion till viss del är ett uttryck för konsumtions­

tänkande, dvs. att man väljer humanistiska studier utan att alltid förutsätta

att utbildningen skall komma till användning i framtida yrkesverksamhet.

SACO kan icke finna, att det av GU framlagda materialet på något sätt ger

organisationen anledning att ändra standpunkt i själva huvudfrågan, nämligen

att en överproduktion av humanister kan komma att inträffa om den hittills­

varande utvecklingen fortsätter.

Från historisk-filosofiska sektionen i Uppsala framföres också erinringar mot

GU:s beräkningar rörande det framtida behovet av humanister. Sektionen anser,

att GU beräknat nämnda behov alltför lågt, och anför därvid bl. a. följande.

När GU i ett av sina »räkneexempel» förutsätter att de språkliga och histo­

riska ämnena inom de humanistiska fakulteterna år 1970 endast skulle ha samma

behov — i absoluta tal — av gymnasial utbildning som 1960, förefaller detta

mot bakgrunden av nuvarande arbetsmarknadsläge vara ett så orealistiskt an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

40

tagande, att det inte borde få användas ens för ett »räkneexempel». I dylikt fall

skulle tillströmningen till dessa ämnen, som i allmänhet stigit under åren 1960—

1963, under de kommande åren rent av sjunka, samtidigt som lärarbehovet växer

mer än vad någon prognos tycks ha förutsett och humanisternas intresse för och

möjligheter till val av andra levnadsbanor än de traditionella synbarligen är i

starkt stigande.

Sektionen anser vidare, att det föreligger risk för att ett förverkligande av

den tänkta fördelningen på olika gymnasiala utbildningsvägar kommer att med­

föra en oproportionerligt stark ström av gymnasister med naturvetenskaplig,

teknisk eller ekonomisk studieinriktning till de humanistiska fakulteterna. En

dylik snedbelastning hotar att vålla dessa fakulteter svåra bekymmer, allra helst

som det i allmänhet inte blir de bättre utan tvärtom de svagaste eleverna från

nämnda gymnasielinjer, som kommer att dras till humaniora. Sektionen vill

därför bestämt varna för att planeringen av gymnasiet låses fast vid de av GU

angivna procenttalen.

TCO konstaterar att dagens avnämarefterfrågan endast avspeglar de utbild-

ningskrav vi för närvarande har för olika yrkesgrupper. Med ett bättre utbild­

ningssystem och med därav följande förändringar av såväl strukturen som be­

dömningarna inom närings- och samhällslivet kommer utbildningskraven att

efter hand ställas högre.

Sveriges mekanjörbund anser att GU:s prognoser om behovet av gymnasie-

ingenjörer är realistiska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

De problem som sammanhänger med proportioneringen av olika

utbildningslinjer i det gymnasiala skolsystemet behandlas bl. a. av

skolöverstyrelsen som därvid framhåller följande.

För att samhällets behov skall kunna tillgodoses, bör en avsevärd förskjut­

ning äga rum från framför allt humanistisk till teknisk och ekonomisk studie­

riktning. Det är därför sannolikt, att den önskade fördelningen på olika läro­

kurser inom den allmänna sektorn inte kan uppnås på annat sätt än genom

någon form av styrning. Huruvida en sannolikt erforderlig reglering av elevtill­

strömningen till dels olika skolformer inom det gymnasiala skolsystemet, dels

önskvärda studieriktningar inom skolformerna kan genomföras utan att det

medför avsevärda återverkningar på elevernas fria val i grundskolan och hur

den i så fall skall ske är enligt överstyrelsens mening ett problem som måste

särskilt noggrant och ingående uppmärksammas under perioden för genomföran­

det av den nya gymnasie- och fackskolorganisationen.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning tar upp proportioneringsfrågan och.

anför härom bl. a. följande.

Å ena sidan gäller det att tillse, att ungdomarnas val av gymnasieutbildning

är helt fri, å andra sidan gäller det att tillse, att de fackgymnasiala utbildnings-

vägarna får ökad omfattning. Dessa två målsättningar kan komma i konflikt

med varandra. Den förstnämnda är avvisande till all dirigering. Den senare kan

nödvändiggöra dirigering, om ej det åsyftade målet uppnås på annat sätt. Detta

mål bör emellertid framför allt uppnås genom att den fackgymnasiala utbild­

ningen far en sadan utformning att eleverna blir åtråvärda på arbetsmarknaden.

41

Detta kan blott ske om utbildningen är så utformad att yrkesutbildningsmo-

mentet tillgodoses i sådan utsträckning, att eleverna och deras föräldrar fritt

väljer dessa utbildningar därför att de vet att de ger en god utkomst för eleverna

i framtiden.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar GU:s uppfattning om behovet av en snabb ut­

byggnad av de tekniska och ekonomiska lärokurserna på gymnasienivå, främst

med hänsyn till arbetsmarknadens behov av tekniskt och merkantilt utbildad

arbetskraft, men finner det samtidigt vara av vikt, att motsvarande utbild­

ningar på högre (universitet och högskolor) och närmast lägre (fackskolor) nivå

utbygges, så att arbetsmarknaden kan räkna med rimliga proportioner mellan

dessa utbildningskategorier.

Läroverkslärarnas riksförbund anför bl. a.:

Det blir alltid en huvudfråga, mer framträdande ju mer skolan anpassas efter

elevernas individuella anlag och intressen, om skolan också kan lämna den ut­

bildning, som behövs på olika områden av arbetslivet. Här spelar den förutsatta

fördelningen av elevmaterialet på egentligt gymnasium och fackskolor liksom

fördelningen på de allmänna och de fackbetonade gymnasierna en roll, och fråga

är hur stor marginal som kan ges åt de individuella intressena, om de kommer

i konflikt med behovet av arbetskraft på olika områden. I viss mån torde man

här kunna hoppas på verkningarna av en sakkunnig och ingående yrkesvägled­

ning och på de ungas naturliga intresse för yrkesvägar, där efterfrågan på arbets­

kraft är stor och villkoren goda.

Förbundet betonar kraftigt att, om den uppgjorda grundritningen för elevför­

delningen på olika studievägar inte skulle följas vid elevernas fria val, så måste

detta val från början dock få bli avgörande.

Enligt Kooperativa förbundets mening har de undersökningar som GU verk­

ställt beträffande avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade varit av stor

betydelse för GU:s bedömning av dimensioneringen av de olika utbildnings-

vägarna inom gymnasiet. Förbundet framhåller bl. a. följande.

Styrelsen anser det i och för sig sannolikt att en bredare uppläggning av dessa

undersökningar, liksom också beträffande den s. k. elevundersökningen, skulle

ha givit säkrare hållpunkter för denna viktiga avvägningsfråga, men finner den

fördelning av studieinriktningen som skisserats av utredningen vara relativt väl

anpassad till de strukturförändringar som skett, och sannolikt kommer att ske,

inom vårt näringsliv och på vår arbetsmarknad. Att de relativa tal som angivits

för den önskvärda framtida studieinriktningen beträffande humanistiska, sam­

hällsvetenskapliga, naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska linjer, endast

är och endast kan vara riktpunkter, måste dock även här understrykas inte

minst med hänsyn till att avnämarnas besked om sina krav kan befaras vara

statiska medan studieplaneringen måste vara dynamisk.

GU:s konstaterande att cn förskjutning bör äga rum till teknisk och ekono­

misk studieriktning har understrukits i många remissvar men förslaget har också

mötts av erinringar. Bland myndigheter som ställer sig positiva ingår förutom

ett 10-tal remissinstanser, som avgivit yttrande till skolöverstyrelsen, överstyrel­

sen för yrkesutbildning, länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, TCO,

2* — Bihang till riksdagens protokoll 106b. 1 sand. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

42

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Sveriges för enade studentkårer, Skånes

handelskammare och Fredrika Bremerförbundet.

SACO uttalar i denna fråga bl. a. följande.

De beräkningar beträffande utvecklingstendenserna på olika postgymnasiala

områden, som utförts av GU, understryker med full klarhet nödvändigheten av

att en ännu starkare omfördelning av de studerande mot tekniska och ekono­

miska studieinriktningar snarast kommer till stånd.

Svenska yrkesskolföreningen finner den förordade omfördelningen tillfreds­

ställande, men framhåller att det är utomordentligt väsentligt att utbildningen

på de två fackutbildande sektorerna blir så »matnyttig» som möjligt. Begränsas

utbildningen till att behandla ekonomiska och tekniska problem av teoretisk

och alltför »vetenskaplig» art, befarar föreningen att ungdomens användbarhet

mänskas på arbetsmarknaden och därmed minskar även utbildningens förmåga

att bli universitetsavlänkande.

Sveriges liberala studentförbund framhåller bl. a. följande.

Något spärrsystem som gör det svårare eller lättare att komma in på vissa

studievägar kan inte accepteras. Den fulla valfriheten bör vara utbildnings­

politikens målsättning även för det gymnasiala skolstadiet.

Visserligen bör och skall en kraftig utbyggnad av fackstudiekurserna och den

naturvetenskapliga studiekursen ske men de humanistiska och samhällsveten­

skapliga studiekurserna bör å andra sidan inte dimensioneras så knappt att man

för dessa linjer tvingas tillämpa väsentligt hårdare intagningskrav än för övriga

studiekurser. Omfördelningen får ske med andra medel. Främst då en utökad

studie- och yrkesorientering i grundskolan.

Mera kritiska uttalanden om förslaget om en ökning i dimensioneringen av

de tekniska och ekonomiska lärokurserna har också inkommit. Språkvetenskap­

liga sektionen i Uppsala kan således inte godtaga de kvantitativa beräkningarna

för de olika utbildningsvägarna. I frågan framhålles bl. a. följande.

Linjeval är i viss utsträckning beroende av begåvningsfaktorer och intresse­

inriktning, och en aldrig så kraftig propaganda för merkantila och tekniska

ämnen kommer inte att kunna undanröja mångas starka intresse för humanistisk

utbildningsväg. Den av GU föreslagna fördelningen på utbildningsvägar kan lätt

leda till att den humanistiska fakulteten i framtiden kommer att få mottaga ett

betydande antal elever med inadekvat gymnasieutbildning.

Humanistiska fakulteten i Göteborg finner det inte sannolikt att drygt 50 %

av gymnasiets elever kommer att följa naturvetenskapliga och tekniska studie­

vägar.

Även Universitetslärarförbundet ifrågasätter om det är realistiskt att räkna

med en så långtgående omstrukturering som den GU förutsätter och befarar

att de humanistiska fakulteterna kommer att få mottaga ett stort antal elever

med inadekvat gymnasieutbildning om icke reglerande åtgärder för tillström­

ningen till dessa fakulteter vidtas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964

43

De problem som sammanhänger med ensidigheten i könsfördel­

ningen på gymnasiets olika linjer diskuteras i flera remissvar.

Skolöverstyrelsen framhåller i samband med denna fråga bl. a. följande.

Att man enbart genom de studie- och yrkesorienterande åtgärder, som i första

hand bör sättas in, skulle kunna vinna önskade resultat vare sig i fråga om total

elevfrekvens eller könsfördelning på respektive lärokurser ter sig inte särskilt

troligt. I den mån dessa farhågor besannas genom den kommande utvecklingen,

måste kompletterande åtgärder övervägas. För att höja elevfrekvensen i vissa

lärokurser kan exempelvis särskilda stödåtgärder tänkas komma i fråga för

elever, som under gymnasietiden önskar övergå till dessa. För att främja en ut­

veckling mot en jämnare könsfördelning på de olika lärokurserna är många

samhälleliga åtgärder erforderliga. Här är det nämligen frågan om företeelser

som i hög grad är påverkade av traditionella uppfattningar och attityder utanför

skolan såväl bland föräldrarna som i näringslivet. Vad skolan kan åstadkomma

är upplysningsverksamhet som i högre grad än studie- och yrkesorienteringen

normalt gör vänder sig till alla åldersgrupper i grundskolan och till olika med-

borgargrupper.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att problemet med en bättre rekrytering av

flickor till icke-humanistiska yrken inte har blivit tillfredsställande belyst och

föreslår att en särskild utredning göres i syfte att lägga fram förslag till åtgärder

för att få till stånd en sådan omfördelning.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund vänder sig bestämt mot uppfatt­

ningen att vissa yrken och utbildningsvägar endast lämpar sig för pojkar och

andra endast för flickor.

Folkpartiets ungdomsförbund uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Det finns i dag rader av hinder för en fri rekrytering av flickor till de tekniska

och naturvetenskapliga studieinriktningarna. De ansvariga myndigheterna måste

genom kontakter och förhandlingar med arbetsgivare och fackföreningar med­

verka till en vettigare yrkesvägledning och söka ge flickorna och föräldrar en

förändrad syn på utbildningsväg och yrkesinriktning. Endast samlade sam­

hälleliga åtgärder som syftar till att ge den kvinnliga välutbildade arbetskraften

bättre arbetschanser inom dessa sektorer och samtidigt också söker bryta ned

traditionella könsrollföreställningar kan här ge det önskade resultatet: möjlig­

heter att fritt välja studie- och yrkesinriktning efter sina egna förutsättningar.

Fredrika Bremerförbundet framhåller bl. a. följande.

Eftersom samhället i ökad utsträckning måste efterfråga arbetskraft med tek­

nisk och naturvetenskapligt inriktad utbildning, måste inslaget av flickor på

tekniskt och naturvetenskapligt inriktade gymnasievägar väsentligt öka, och

detta får i sin tur till följd att fler kvinnliga studerande på t. ex. teknisk hög­

skola och medicinsk fakultet och fler kvinnliga gymnasieingenjörer på arbets­

marknaden kan väntas. FBF har i och för sig intet att erinra mot den allmänna

tendensen i detta förslag. Förbundet finner vidare att den allmänna betydelsen

av att kvinnor i ökad utsträckning bringas att söka sig till tekniska och natur­

vetenskapliga utbildningsvägar och yrkesområden, nu aktualiserad genom gym-

nasieutredningens förslag, gör det ofrånkomligt att hela det frågekomplex det

här gäller tas upp till grundlig utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961f

44

GU:s slutsatser och redovisningar i siffror av den framtida totala gym-

nasieexpansionen samt fördelningen på gymnasier och övriga gymna­

siala utbildningsvägar har föranlett uttalanden från flertalet remissinstanser.

Skolöverstyrelsen avslutar sitt yttrande i vad det avser gymnasiets dimen­

sionering med att framhålla att utredningens bedömning av gymnasiets dimen­

sionering fram till 1970 kan anses realistisk både beträffande den totala expan­

sionen och beträffande fördelningen på olika utbildningslinjer. Därmed anser

överstyrelsen att man förfogar över tillräckligt riktgivande uppgifter för de när­

maste årens skolplanering. För den mer långsiktiga planeringen anser över­

styrelsen bedömningar på grundval av nu tillgängliga informationer eller prog­

noser vara omöjliga att göra med någon större grad av precision. Man bör därför

räkna med kontinuerligt återkommande omprövningar av dimensioneringsfrågan

i framtiden allt eftersom samhället förändras. Den nya gymnasieorganisationen

bör enligt överstyrelsens uppfattning ovillkorligen utformas så, att den smidigt

kan anpassas efter successivt ändrade förutsättningar främst i fråga om efter­

frågan på gymnasial utbildning. Dessa krav på organisationen bör emellertid

vidgas till att avse inte bara gymnasiet utan hela det gymnasiala skolsystemet

så som detta definieras av utredningen. Överstyrelsen betonar att utredningens

tankar om ett flexibelt utbildningsväsende är utomordentligt

väsentliga och de delas helt av överstyrelsen.

Nödvändigheten av en flexibel utbildningsorganisation understrykes av flera

remissmyndigheter, bl. a. av överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknads­

styrelsen, statens tekniska forskningsråd, Svenska kommunförbundet, Svenska

stadsförbundet samt flera kommuner.

Sex remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, ansluter sig till GU:s

uppfattning att omkring 1970 av en årskull 17-åringar 30—35 % kommer att gå

i gymnasierna och ca 20% på övriga gymnasiala utbildningsvägar av relativt

teoretisk karaktär.

Överstyrelsen för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, stadsfullmäktige

i Hälsingborg och Gävle, Sveriges handelsgymnasiers riksförbund samt Stor­

stockholms planeringsnämnd finner GU:s beräkningar realistiska. Även statens

tekniska forskningsråd finner GU:s prognoser bärkraftiga men vill understryka

GU:s uttalande, att väsentligt mera ingående utredningar och studier än vad

GU kunnat prestera erfordras för en bärkraftig bedömning av den mera lång­

siktiga framtida utvecklingen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anger följande skäl för sin bedömning av

denna fråga. 1 2 3

1. Genomförandet av grundskolan kommer att öka ungdomens möjlighet att

utnyttja gymnasial utbildning av olika slag.

2. Behovet av befattningshavare med bättre fackutbildning kommer att öka

allt efter som samhällets struktur blir mer och mer komplicerad.

3. Den ökade insikten att utbildning är en form av investering som är lika

väsentlig — i många fall mera väsentlig — än investering i utrustning av olika

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961/.

45

slag kommer att öka beredvilligheten att ställa resurser till förfogande för utbild­

ning både när det gäller att utbygga investeringsmöjligheterna för utrustning

och att använda en större del av inkomsten till utbildning.

I anslutning till den jämförelse mellan gymnasieexaminationen enligt SOU

1962: 55 (framlagd av ecklesiastikdepartementets prognosgrupp) och enligt av

GU under vissa antaganden gjort räkneexempel, som redovisas i tabell 27 (s. 150)

i betänkandet, har statistiska centralbyrån med utgångspunkt i uppgifterna om

antalet elever i gymnasiets årskurs I3 och II4 hösten 1963 gjort en beräkning av

examinationen 1966 vid samtliga tre gymnasieformer. Med tillämpning av sam­

ma metod som använts av ecklesiastikdepartementets prognos- och planerings­

grupp har centralbyrån erhållit följande beräknade examination 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

Ag

Tg

Hg

Summa

GU

19 300

3 600

2 900

25 800

Centralbyrån

19 354

3 759

2 954

26 267

+ 254

+ 159

+ 54

+ 467

Centralbyrån framhåller att beräkningen innebär att hela antalet examina

från de tre gymnasieformerna skulle ligga knappt 500 eller 1,8 % högre 1966 än

vad som gymnasieutredningen räknat med. Mot bakgrund av vad som här fram­

kommit är det enligt centralbyråns uppfattning rimligt att räkna med att utred­

ningens examinationsfrekvens är i stort sett realistisk.

Svenslca kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anknyter till GU:s

beräkningar rörande tillströmningen 1970 och uppskattar tillförseln av elever

till yrkesskolan till 20—25 % av en årskull. De gymnasiala utbildningsvägarna

skulle alltså få mottaga 70—85% av en årskull, vilket procenttal förbunden icke

finner orealistiskt.

Stadsfullmäktige i Gävle understryker, att det är angeläget att fackgymna­

siernas andel av 1970 års gymnasister verkligen kommer att uppgå till de pro­

centtal som GU nämnt. I remissutlåtandet betonas samtidigt vikten av att den

fackgymnasiala utbildningen ges ett sådant innehåll att dess karaktär av yrkes­

utbildning fortfarande står klar för eleverna och att dess värde för avnämarna

bibehålies. Om den större geografiska spridningen skulle vinnas på bekostnad

av kursernas innehåll befarar fullmäktige att den kan komma att motverka sitt

syfte.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning pekar många faktorer mot ett

högre tal för den totala tillströmningen 1970 än vad GU beräknat. Styrelsen

framhåller härom bl. a. följande.

Svårigheter föreligger för närvarande att närmare kvantitativt bedöma de

olika faktorernas styrka, när det gäller tillströmning till högre studier. I de län,

som nu har försöksvis inrättade fackskolor, anses de tillströmningstal som nämns

av fackskoleutredningen (20—25 % av årskullen) alltför låga. Samtidigt väntas

tillströmningen till gymnasium fortsätta att stiga, allteftersom grundskolan ge­

nomförs, nya gymnasier och/eller nya studiekurser på ytterligare orter tillkom-

46

mer, stipendieverksamheten byggs ut och omflyttningen från glesbygd till tät­

orter äger rum. De antaganden, som utredningen gör om att ca 30 % av en

årskull 17-åringar år 1970 skulle genomgå gymnasieutbildning, torde få betraktas

som minimital, samtidigt som man måste räkna med en fortsatt ökning av till­

strömningen under 1970-talet.

I vissa remissvar diskuteras de begåvningsmässiga förutsätt­

ningarna för den gymnasie- och fackskoleexpansion som GU räknat med.

Med hänsyn till sin bedömning i denna fråga ifrågasätter Högerns ungdomsför­

bund om GU:s antaganden rörande tillströmningen år 1970 är riktiga och rim­

liga. Förbundet uttalar bl. a. följande.

Gjorda undersökningar pekar på att en betydligt mindre del av befolkningen

är väl lämpad att tillgodogöra sig en undervisning motsvarande den som i dag

ges i våra gymnasier. Skall man bredda rekryteringen på gymnasierna genom att

sänka kunskaps- och färdighetskraven är man inne på en farlig linje. Det är

självfallet mycket glädjande om vi om ett antal år når upp till gymnasieutred-

ningens beräkningar av antalet gymnasister, förutsatt att inte kvalitetskravet

på undervisningen eftersatts. Högerns ungdomsförbund vill emellertid i dag

intaga en reserverad hållning mot de föreslagna dimensionerna av det framtida

gymnasiet.

Humanistiska fakulteten i Göteborg framhåller i anslutning till GU:s siffror

bl. a. följande.

Eftersom man alltid måste räkna med, att vissa för gymnasial utbildning

lämpade personer av mera tillfälliga eller speciella skäl avstår från dylik utbild­

ning efter grundskolan, kommer en icke oväsentlig del av de studerande inom

den gymnasiala utbildningsorganisationen att ligga under genomsnittet i fråga

om intellektuell studieförutsättning, dvs. ha en intelligenskvot under 100. Frågan

om hur stor del av varje årskull som skall erhålla teoretisk utbildning utöver

den obligatoriska skolan är i första hand en statsfinansiell fråga, i andra hand

en fråga om ett rationellt utnyttjande av de personella resurserna. Fakulteten

har på denna punkt icke anledning att uttala annat än att den berörda målsätt­

ningen måste få påtagliga konsekvenser för effektiviteten i gymnasieundervis-

ningen och följaktligen också för nivån vid avgången från gymnasiet.

Humanistiska fakulteten i Lund anser det önskvärt att så många som möjligt

får tillfälle till en lämplig utbildning efter grundskolan men framhåller samtidigt

att en mycket stor intagning till de olika gymnasiala utbildningsvägarna — spe­

ciellt för de icke spärrade fakulteterna — kan komma att medföra allvarliga

konsekvenser i form av sänkt begåvnings- och kunskapsstandard hos de växande

studentkontingenterna.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser att GU synes ha överskattat den

begåvningsreserv av gymnasiekompetenta elever som GU räknar med finns inom

vissa grupper av samhället och i geografiskt mindre gynnade trakter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar att ett förhållande som särskilt bör

uppmärksammas och som i hög grad påverkar dimensioneringen men också

differentieringen av gymnasieutbildningen är den pågående regionala omför­

delningen av vår befolkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

47

Flera remissmyndigheter drar slutsatser rörande det ökade tryck på

de akademiska utbildningsvägarna, som en ökning av gym­

nasieutbildningen för med sig. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om icke de

fria fakulteternas undervisningsformer och -resurser snarast behöver överses och

ges ökad effektivitet med hänsyn till den väntade starka ökningen av studerande.

Styrelsen framhåller samtidigt vikten av att den arbetsgrupp för postgymnasiala

utbildningsvägar, som enligt riksdagens beslut kommer att tillsättas, snarast

påbörjar sitt arbete och att alternativ till universitets- och högskoleutbildning

tillskapas för de gymnasieutbildade i större utsträckning än hittills.

Större konsistoriet i Uppsala anser det nödvändigt att utbygga även ut­

bildningsvägar vid sidan om universiteten, framför allt de s. k. postgymnasiala

utbildningsvägarna. En sådan utbyggnad anses dels svara mot samhällets behov,

dels förhindra att stora skaror ungdomar, i brist på mot deras intressen sva­

rande utbildningsalternativ, söker sig till universiteten och då framför allt till

de humanistiska fakulteterna.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala uttalar bl. a. följande.

En försiktig beräkning grundad på GU:s egna prognoser skulle sålunda ge till

resultat att 25—30 000 studerande eller fler om några år kan beräknas årligen

söka sig till universiteten. Det innebär en fördubbling eller tredubbling av nu­

varande tillströmning. Redan detta förhållande är givetvis av stor betydelse, när

statsmakterna går att fatta beslut om det nya gymnasiet. Man måste ha klart

för sig att konsekvensen måste bli en kraftig expansion av universitet och hög­

skolor och en därmed följande omprövning av dessas organisation och arbets­

former.

SACO finner det ytterst angeläget att kraftåtgärder vidtagas för att öka till­

gången på icke-akademisk postgymnasial utbildning. SACO anser att, med

hänsyn till det starkt ökande antalet studenter, studentexamen bör läggas till

grund för fler utbildningsvägar än de traditionella. Som exempel på utbildnings­

linjer vid vilka studentexamen borde utgöra grund för utbildningen nämner

organisationen småskoleseminarier, socialinstitut, sjuksköterskeskolor, sjukgym­

nastinstitut, tecknings- och musiklärarutbildning, sekreterarutbildning, labora-

tris-, preparatris-, kriminalpolis- och landskanslistutbildning.

2.1.3.2 Fackskolan

De av FU redovisade siffrorna angående fackskolans kvantita­

tiva utveckling har föranlett uttalanden endast från ett fåtal instanser.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser det mest realistiskt att räkna med att

20 % av en årskull kommer att gå till fackskola.

Länsskolnämnden i Västmanlands län bedömer för länets vidkommande fack-

skolefrekvensen till 35—40%.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att storleken av den andel av en årskull

17-åringar som skolformen kommer att omfatta bl. a. beror på arbetsmarkna­

dens efterfrågan på fackskolcutbildade. Det finns enligt styrelsens uppfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 106i

48

skäl att vid planeringen av fackskolornas utbyggnad taga hänsyn till att de kan

komma att omfatta en större del av årskullen än de 20—25 % utredningen räk­

nar med.

Enligt

SACO.s

mening är det väsentligt, att ett arbetsmarknadsmässigt under­

lag föreligger innan beslut fattas om inrättande av nya skolformer. SACO finner

det självklart att även utbildningsvägarna på mellannivå måste dimensioneras

på ett efter arbetsmarknadsförhållanden lämpligt sätt. SACO anser att sådana

beräkningar lättast kan göras för den tekniska och ekonomiska fackskolan och

anser det inte tillfredsställande, att fackskoleutredningens sakkunniggrupp i hit­

hörande frågor icke kunnat göra mer precisa beräkningar.

SACO framhåller också med skärpa att organisationen icke kan ansluta sig

till vad FU:s sakkunniggrupp anför i fråga om svårigheterna att beräkna av-

nämarbehovet för den sociala fackskolan. Tillförlitliga behovsberäkningar bör

göras. SACO framhåller avslutningsvis att det arbetsmarknadsmässiga under­

laget för fackskolornas dimensionering bör ytterligare utredas.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund

kritiserar FU:s antagande att ca 6%

av en årskull 18-åringar kommer att välja den tekniska fackskolan och fram­

håller att denna prognos inte kan anses vara grundad på något tillförlitligt un­

derlag. En förutsättning för att intagningen skall nå denna höga nivå anses

vara att fackskoleutbildningen leder till en i jämförelse med närliggande utbild­

ningar konkurrenskraftig kompetens.

Svenska arbetsgivareföreningen

och

Sveriges industriförbund

anser att med en

rekrytering av 35 % av en årskull till gymnasium och 20 % till fackskolor

har man kommit långt ner i teoretisk begåvningsnivå och fortsätter:

Om det gjorda antagandet om begåvningsnivån och därmed om studielämplig­

heten hos fackskolans elevunderlag är riktigt, kan den teoretiska kunskapen inte

Väntas bli särskilt högt driven under den korta studietid som står till förfogande

— 34 timmar sammanlagt för de tekniska ämnena. Detta i sin tur innebär att

elever från teknisk fackskola endast undantagsvis kan ersätta gymnasieingenjö-

rer och göra med dessa jämförbar karriär i den mån denna kräver teoretiska

kunskaper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

2.2

Det gymnasiala skolsystemets struktur

2.2.1 Gymnasieutredningen

2.2.1.1

Samordnat skolsystem på det gymnasiala åldersstadiet

Vid diskussionen av begåvnings- och utbildningsreservens storlek framhöll GU

(jfr 2.1.1.1) att denna inte är oföränderlig utan växer allt eftersom utbildnings­

målen göres mer differentierade. Vid utformningen av systemet för de gymnasiala

skolformerna i framtiden är detta förhållande av stor vikt. GU inleder sina

överväganden i dessa frågor med en diskussion av begreppet

studiemål

(GU 6.2).

GU konstaterar att studiemålets nivå måste bedömas efter de slutresultat som

skolformens elever uppnår. Inom varje studiegång i skolformen kommer slut­

49

resultatet att variera från individ till individ. Förhållandena kompliceras också

därav att de resultat en elev uppnår ofta blir beroende av vilken studieväg som

valts. Om skolan kan utformas så att varje elevs individuella förutsättningar

tillvaratas, blir utsikterna att eleven når ett gott resultat väsentligt bättre än

om eleven måste genomföra sina studier i en studiegång som inte passar honom.

Den enskilde elevens slutresultat kommer vidare att variera från ämne till ämne,

och den nivå eleven uppnår låter sig därför knappast entydigt fastställa (GU

6 . 2 . 1 . 1

).

Betydande svårigheter föreligger alltså att värdera den enskilde elevens resul­

tat. Härtill kommer att man, för att få ett mått på en skolas nivå, måste ta

hänsyn till resultaten hos samtliga de elever som går igenom skolan. Att därvid

som mått endast utnyttja en minimiprestation som uppställes för att en elev

skall bli godkänd är enligt GU en alltför enkel värderingsmetod (GU 6.2.1.2).

Man bör i stället mäta med de studieresultat som samtliga elever i skolan uppnår.

En breddning av intaget till en skolform, t. ex. gymnasiet, kommer då alltid —

under vissa av GU angivna förutsättningar — att medföra en höjning av utbild­

ningsnivån (GU 6.2.1.3). Förutsättningarna härför sammanhänger med hur stu­

dieprogrammet passar för de nya elevkadrar som kommer till skolan.

Som framgår av den förut under avsnittet 2.1.1 lämnade redogörelsen räknar

GU med en fortsatt snabb expansion inom de utbildningssektorer ovanför grund­

skolan som är av relativt teoretisk karaktär. Man torde kunna räkna med att

omkring 1970 mer än 50 % av en årskull söker sig till sådan utbildning. För att

möta denna tillströmning är enligt GU:s mening det nuvarande gymnasiet ej

tillräckligt varierat vare sig i fråga om mål, innehåll eller nivå. GU anför härom

bl. a. följande.

Att ett gymnasium med nuvarande utformning inte kan tillfredsställa de

många och starkt varierande intressen och anlag, som finns representerade i en

så stor andel av årskullen, är uppenbart. Men även om gymnasiet grundligt

reformeras kan det inte fylla nyssnämnda uppgifter, om målsättningen skall

vara att ge en i stora drag oförändrad kunskaps- och färdighetsstandard. Det

kommer att erfordras möjligheter att variera studiemålet i fråga både om inne­

håll och nivå (GU 6.2.1.3).

Redan i GU:s direktiv har liknande synpunkter utvecklats (GU 3.1.4.2).

GU konstaterar att det i framtiden måste finnas studievägar som i stora drag

fyller de uppgifter som åvilar nuvarande tre gymnasiefonner. För dessa studie­

vägar använder GU — som redan nämnts — beteckningen gymnasium. Ett gym­

nasium med 3-årig studiegång ovanpå grundskolan bör enligt GU:s uppfattning

vara den huvudform som i framtiden för fram till högre studier (GU 6.3).

Såsom närmare kommer att utvecklas i det följande (3.3.1) föreslår GU att

gymnasiet blir 3-årigt med undantag för den fullständiga tekniska gymnasie­

utbildningen, som föreslås bli 4-årig. Studievägar med gymnasiets karaktär är

emellertid inte tillräckliga för de framtida utbildningsbehoven. GU framhåller

att ytterligare differentiering på studievägar med studiemål, som ifråga om inne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4-

50

håll och nivå varierar mer än vad som är möjligt inom gymnasiet, blir nödvän­

dig (GU 6.4). Studievägar vilkas innehåll svarar mot det stora utbildningsbe­

hovet för vårdnadsområdet, vilket också synes motsvara ett elevintresse, blir

bl. a. aktuella. Vidare finner GU en bättre spridning och en innehållsmässig

modernisering och komplettering av de på teknisk och ekonomisk verksamhet

inriktade utbildningsvägarna erforderlig.

Nivåmässigt erfordras anpassning till ungdomarnas varierande studieförut­

sättningar. GU framhåller att dessa inte enbart eller ens huvudsakligen är be­

roende av den intellektuella prestationsförmågan utan av en rad andra faktorer,

såsom uthållighet, ambition och koncentrationsförmåga. Vidare önskar åtskilliga

ungdomar en utbildning där kraven inte motsvarar nuvarande gymnasieexamina.

De siktar närmast på en yrkesverksamhet på mellannivå eller på en mera speciell

yrkesutbildning som inte förutsätter utbildning från gymnasium. Jämsides med

gymnasiet bör därför finnas kortare utbildningsvägar som snabbare leder fram

till förvärvsverksamhet. GU finner det ändamålsenligt att den 1962 beslutade

fackskolan i första hand får fylla detta behov (GU 6.4.1.1). Ett av skälen för

tillskapandet av denna skola var att den skulle täcka en del av efterfrågan på

teoretisk utbildning ovanför grundskolan. Enligt GU:s mening är det inte heller

lämpligt att mellan det 3-åriga gymnasiet och den 2-åriga fackskolan införa

ytterligare en utbildningsform. Från såväl avnämarnas som elevernas synpunkt

skulle ett sådant utbildningssystem bli alltför komplicerat. Härtill kommer att

varken ekonomiska eller personella resurser bör splittras på att samtidigt ge­

nomföra fackskolan, bygga ut det egentliga gymnasiet och tillskapa en tredje

relativt teoretiskt inriktad gymnasial utbildningsväg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Den modell för det gymnasiala skolsystemet (GU 6.4) som GU utgår från

består sålunda av gymnasiet, vars huvuddel är 3-årig, den 2-åriga fackskolan

och yrkesskolan. GU betonar att det från många synpunkter är av vikt att dessa

skolor redan från början utformas så att de tillsammans bildar ett utvecklings­

bart skolsystem. De kvantitativa undersökningar GU genomfört visar att det

inte är möjligt att med högre grad av säkerhet uttala sig om vilka proportio­

nerna i framtiden bör vara mellan de olika utbildningsvägarna. GU finner det

inte heller möjligt att innehållsmässigt skarpt avgränsa utbildningsvägarna ifrån

varandra. Sin principiella syn på utvecklingen på längre sikt av det gymnasiala

åldersstadiets skolor redovisar GU på följande sätt.

För GU framstår det som sannolikt att när efterfrågan på utbildade och

intresset för utbildning om något eller några decennier ytterligare ökat det blir

nödvändigt att fastare än vad nu måhända kan ske sammanfoga de olika

skolformerna ovanpå grundskolan. Vad som då avtecknar sig är inte ett paral­

lellskolsystem på det gymnasiala åldersstadiet utan en ungdomsskola som

inom sig rymmer olika studievägar anpassade efter skilda elevtypers intressen

och fallenhet men inte skilda åt genom organisatoriska barriärer. Det måste vara

välbetänkt att redan i dag hålla denna framtidsbedömning i minnet vid utform­

ningen av det gymnasiala skolsystemet även om gymnasieutredningens uppgift

är att konstruera endast en del därav (GU 6.4.1.2).

51

GU framhåller i fortsättningen att utgångspunkten emellertid nu är att fack­

skolan är en särskild skolform liksom yrkesskolan. Samverkan mellan skolfor­

merna på det gymnasiala åldersstadiet och övergången dem emellan bör dock

så långt möjligt underlättas. Även om de formellt är tre skilda skolformer är

det angeläget att de reellt betraktas och fungerar som olika utbildningsvägar

inom en helhet. Om de från början så långt möjligt avväges lämpligt i förhål­

lande till varandra och om systemet i fortsättningen, allteftersom utvecklingen

kräver det, modifieras och kompletteras, anser GU utsikterna mycket goda att

det skall bli funktionsdugligt.

I detta sammanhang tar GU i korthet upp frågan om yrkesutbildningens ut­

veckling i framtiden (GU 6.4.1.3). GU finner det sannolikt att på längre sikt

intresset för mycket speciell yrkesutbildning byggd direkt på grundskolan och

inriktad på enstaka yrkesgrupper kommer att minska. GU betonar att detta

givetvis inte får tolkas såsom tecken på minskat intresse för yrkesutbildning.

Tvärtom — anser GU — har man att räkna med en fortsatt snabb utbyggnad

av yrkesskolväsendet. Dess uppgifter kan emellertid komma att delvis föränd­

ras. Enligt GU:s uppfattning är det sannolikt att specifik yrkesutbildning i

framtiden ofta kommer att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men

dock målinriktad grundutbildning, erhållen inte bara i grundskolan utan i stor

utsträckning inom gymnasiala skolformer.

GU diskuterar också avgränsningen mellan gymnasium, fackskola och yrkes­

skola från synpunkter som kan rubriceras såsom pedagogisk-psykologiska (GU

6.4.3). Därvid framhåller GU bl. a. följande.

De tre skolformerna får inte isoleras från varandra och i sin målsättning peka

åt helt skilda håll. Detta vore felaktigt redan av det skälet att samtliga ung­

domar i en årskull inte låter sig indela i tre från varandra skilda grupper, var

och en så karaktäriserad av sin speciella intresseinriktning, skolinställning, pres­

tationsförmåga etc. att den ena borde välja gymnasium, den andra fackskola

och den tredje yrkesskola. Tvärtom varierar alla sådana faktorer genom hela

årskullen och denna variation sker utan tvära språng. Därför måste också ut­

bildningsinnehåll och studiemål så långt detta är praktiskt möjligt varieras

genom hela det gymnasiala skolsystemet för att kunna tillfredsställa ungdomar­

nas många och skiftande behov.

Detta är viktigt också från andra synpunkter. Isoleras gymnasiet, fackskolan

och yrkesskolan från varandra och får fackskolan och yrkesskolan karaktären av

»återvändsgränder» är risken stor att gymnasiet kommer att bli väsentligt

mycket mera lockande, eftersom det håller vägarna öppna till högre studier

och därmed ofta antas ge större utsikter att nå socialt och ekonomiskt efter­

strävansvärda yrken. Effekten härav kommer att visa sig både i grundskolan

och på dess överstadium.

GU framhåller att en viktig motåtgärd bl. a. är att skapa goda möjligheter

för de ungdomar som väljer fackskola eller yrkesskola att i en senare etapp

uppnå gymnasiets slutkompetens. I varje fall för fackskolan anses detta redan

nu kunna åstadkommas genom att övergångsmöjligheter mellan gymnasium och

fackskola skapas. En annan minst lika betydelsefull åtgärd anser GU det vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

52

att skapa goda vuxenutbildningsmöjligheter. Av stor vikt är också en lämplig

utformning av intagningssystemet.

GU framhåller att det när det gäller intagningen och det organisatoriska

samspelet mellan gymnasium och fackskola kommer att ställas stora krav på

studie- och yrkesvägledningens kvalitet och utformning.

GU har funnit att en samverkan mellan de gymnasiala skolformerna medför

ökade möjligheter att geograjiskt sprida den gymnasiala utbildningen (GU 6.4.2).

På ytterligare 10 ä 15 orter torde gymnasium kunna upprättas om sådan sam­

verkan sker.

2.2.1.2 Horisontell klyvning av gymnasiet (GU 6.5)

Tanken på en horisontell klyvning av gymnasiet har framförts vid flera till­

fällen under 1900-talet. I första hand har diskussionen avsett det allmänna gym­

nasiet men även för handelsgymnasiets del har förslag härom framförts. Mest

uppmärksammat har ett förslag av 1946 års skolkommission blivit. Kommissio­

nen framlade ett förslag till 3-årigt allmänt gymnasium med avgångsetapp

efter tva år följt av ett tredje år, »college-året», med specialiserade och fria

studier.

Horisontell klyvning sådan den allmänt uppfattats innebär att man inom

skolan (eller eventuellt en del av densamma) anordnar en avgångsetapp för

vissa elever. Kursinnehållet och kunskapskraven skall därvid vara desamma

för alla elever inom den gemensamma delen, så att eleverna i och med avgångs-

etappen får en avrundad utbildning.

Frågan om horisontell klyvning av det nya gymnasiet diskuteras ingående av

GU, som finner att en organisation med goda övergångsmöjligheter mellan gym­

nasium, fackskola och yrkesskola — kompletterad med en effektiv vuxenutbild­

ning — bör fungera lika bra som och i vissa avseenden bättre än om gymnasiet

klyves horisontellt. GU framhåller därvid bl. a. att en avgångsetapp inom ett

horisontellt kluvet gymnasium knappast kan komma att bli någon mera efter­

frågad anordning i en framtid, då parallellt med gymnasiet kommer att finnas

fackskolor som avlämnar sina elever på samma tid och på likartad nivå (GU

6.5.3.4). En avgångsetapp kan vidare ej anordnas om ej utbildningen därvid

ges en viss avrundning. För den fullständiga gymnasieutbildningen skulle en

sådan avrundning innebära tidsförluster och läroplanssvårigheter.

I debatten har framförts att college-året skulle kunna centraliseras till vissa

gymnasier och eventuellt även förenas med en viss decentralisering av univer­

sitetsutbildningen. Häremot hävdar GU, som i och för sig ställer sig mycket

positiv till decentraliserad akademisk utbildning, att permanenta universitets­

filialer endast torde kunna inrättas på ett mindre antal orter i landet samt att

det redan med hänsyn till antalet gymnasiestuderande får anses vara uteslutet

att collegeutbildningen skulle kunna begränsas till dessa orter (GU 6.5.3.5).

Vidare skulle ett system med collegeutbildning tvinga till miljöbyte redan efter

ett år för dem som vill fortsätta med universitetsstudier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

53

2.2.1.3 En enhetlig gymnasieorganisation

GU föreslår en enhetlig gymnasieorganisation. Detta innebär dock ej enligt

GU:s åsikt att gymnasiet skall vara odifferentierat. Ett helt odifferentierat gym­

nasium skulle enligt GU:s mening inte motsvara elevernas intressen och inte

heller kunna tillfredsställa alla avnämares mycket varierande förutbildningskrav

(GU 7.2.1.1).

I fråga om differentieringen uttalar GU att det ej behövs någon djupgående

argumentering för att med hänsyn till utbildningsmålet motivera en vertikal,

grov uppdelning av gymnasiet i två delar, av vilka den ena har till uppgift att

i första hand förbereda för fortsatt utbildning och den andra för direkt yrkes­

verksamhet. Inom den senare delen kan man vidare naturligt särskilja i varje

fall två stora sektorer, nämligen en med ekonomisk och en med teknisk inrikt­

ning (GU 7.2.1.1).

GU framhåller vidare att ungdomarna vid gymnasiestudiernas början icke

bör tvingas till val mellan universitetsberättigande och icke-universitetsberätti-

gande gymnasiestudier. Det är enligt GU:s mening inte rimligt att begära att

ungdomar redan i 16-årsåldern skall kunna bestämma sig för respektive avstå

från universitetsexamen, som ofta ligger ett tiotal år fram i tiden. I konsekvens

härmed hävdar GU att de fackgymnasiala lärokurserna hör vara så utformade

att de generellt ger behörighet för högre studier (GU 7.2.1.2).

Enligt GU:s mening är en lika värdering av studiegångarna i gymnasiet med

avseende på möjligheterna att få tillträde till högre studier angelägen även med

hänsyn till önskemålet att ge den fackgymnasiala utbildningen ökad attraktivi­

tet. Skulle ett val av fackgymnasial utbildning innebära att möjligheten att gå

till högre studier härigenom försvåras, finns det risk för att man i stället går

till en allmän gymnasielinje för att på så sätt kunna uppskjuta avgörandet i

frågan om fortsatt utbildning.

GU anför vidare att en aldrig så stor likvärdighet mellan gymnasiets olika

studievägar blir av mindre värde om de geografiska avstånden utgör hinder för

att välja vissa av studievägarna. Då handelsgymnasier och tekniska gymnasier

i dagens läge endast finns på ett 30-tal orter, medan allmän gymnasieutbildning

kan erhållas på ca 125 orter, är det således nödvändigt att sprida ut fack­

gymnasieutbildningen. Ett sådant utspridande kan enligt GU:s uppfattning

endast ske genom en samordning i någon form av all gymnasieutbildning, och

den lösning som utredningen förordar innebär att gymnasieselctorerna lokalmäs­

sigt samordnas, så att inom en och samma skolenhet ges både fidlständig allmän

samt fidlständig eller i varje fall påbörjad fackgymnasieutbildning. Även prak­

tiska och ekonomiska skäl anser GU tala för en sådan samordning (GU 7.2.2.2).

2.2.1.4 Den regionala och lokala planeringen

Frågan om den regionala och lokala planeringen rymmer flera delproblem.

Bl. a. uppkommer frågan i vilken utsträckning gymnasium och fackskola skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

54

lokaliseras till samma orter. Därest så blir fallet uppkommer problemet hur den

lokalmässiga samordningen skall lösas, genom horisontell samordning mellan

gymnasiala skolor eller vertikal samordning med grundskolan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961±

GU har funnit att fackskola endast undantagsvis bör lokaliseras utanför gym-

nasieorterna (GU 12.4.1). Som skäl härför erinrar GU bl. a. om uttalandet i

proposition 1962: 54, i vilken jag anslöt mig till den uppfattningen att fack-

skoleorganisationen redan från början borde utbyggas enligt allmänna plane­

ring sprincip er. Dessa principer för utbyggnaden har GU beträffande gymnasiet

sammanfattat i följande fyra punkter (GU 12.2.2). Utbyggnaden skall

a. vara rationell, dvs. effektivt utnyttja ekonomiska och personella resurser,

b. så långt möjligt ge eleverna, oavsett bostadsort, samma tillgång till olika

utbildningslin j er,

c. i möjligaste mån ta hänsyn till efterfrågan på gymnasieutbildade dels kvanti­

tativt, dels vid lokaliseringen av enskild skola,

d. medge största möjliga flexibilitet så att organisationen med minsta möjliga

ytterligare investeringar kan anpassas till ändrade förhållanden.

I fråga om det praktiska genomförandet av planeringen framhåller GU bl. a.

följande (GU 12.2.3.2).

Vid bestämmandet av en skolort är den s. k. centralortsprincipen vanligast,

vilken även använts vid den omfattande utbyggnaden av gymnasieväsendet

sedan 1950-talets mitt. Centralortsprincipen innebär i huvudsak att skolregio-

nema överensstämmer med näringsgeografiska regioner, uppbyggda kring cen­

tralorter som kommersiellt, ekonomiskt och kommunikationsmässigt hör samman

med omlandet. Skolans roll som samhällelig serviceinstitution understrykes däri­

genom, den blir lokaliserad till den plats som utgör områdets befolkningstyngd-

punkt och medger sålunda för eleverna att så bekvämt som möjligt komma till

skolan. I

I enlighet med departementschefens uttalande och förenämnda planeringsprin-

ciper har GU genomfört en översiktlig, hela riket omfattande beräkning av fack­

skolans kvantitativa omfattning i början av 1970-talet (GU 12.4).

GU har diskuterat konsekvenserna av att inte förlägga fackskola till orter med

gymnasium utan till mindre och mera perifera orter i regioner som inte har

gymnasium men funnit sådan förläggning mindre lämplig. GU anför härom bl. a.

följande.

Resultatet skulle bli — förutom en mera lärar- och lokalkrävande organisa­

tion till följd av det större antalet enheter — att fackskolans uppgift som gym­

nasialt alternativ skulle bli geografiskt betingad. Ej heller blir underlaget på de

enskilda orterna tillräckligt för att samtliga fackskoletyper skall kunna upp­

rättas. Eftersom eleverna vid val bland utbildningsvägar på i stort sett samma

nivå i stor utsträckning väljer närmast tillgängliga skola, finner GU det mycket

sannolikt att ungdomar på fackskoleorter utan gymnasium väljer gymnasium i

mindre utsträckning än som vore önskvärt. På mindre orter kommer vidare

55

bristande elevunderlag att begränsa elevernas möjligheter till val av studieväg.

Dessa förhållanden leder till en »utbildningsgeografi» med övervikt av fackskole-

elever av skilda slag på vissa mindre orter och av gymnasieelever på de större

orterna. Större orter med ett större elevunderlag får sålunda avstå från fack-

skoleutbildning till förmån för mindre orter varigenom ett större antal små

enheter upprättas, vilka trots ett totalt större behov av lärare och lokaler ger

mindre effekt, räknat i antal fackskoleelever.

GU drar härav slutsatsen att på orter med gymnasium även fackskola bör

upprättas. Orter med gymnasium anses praktiskt taget undantagslöst ha elev­

underlag även för fackskola.

En annan fråga är om fackskola därutöver bör upprättas på andra orter

inom gymnasieregionen. GU uttalar härom följande.

Även vid en sådan planering skulle en från elevernas och samhällets synpunkt

oförmånlig »utbildningsgeografi» bli resultatet. Elever med intresse och förut­

sättningar för gymnasieutbildning skulle i större eller mindre omfattning välja

fackskolestudier på hemorten framför gymnasiestudier på annan ort. Från gym­

nasiets synpunkt torde detta inte medföra några nackdelar men väl för de en­

skilda eleverna. Dessa skulle därtill normalt erbjudas begränsade valmöjligheter,

eftersom den fackskola som upprättas vid sidan av gymnasieortens fackskola i

regel får ett litet elevunderlag. Om ifrågavarande orter likväl bedömes ha under­

lag för fackskola torde de i samma mån ha underlag även för viss del av den

gymnasiala utbildningen i övrigt.

Antalet gymnasieorter har fördubblats de senaste 15 åren och antalet gymna­

sier har ökat ännu starkare, vilket framgår av följande tablå (GU 6.4.2.2).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196i

Antal gymnasier och gymnasieorter

Läsår

Antal gymnasier

Ag

Hg

Tg

Summa

1946/47 ......................................

90

10

11

in

1956/57 ......................................

128

23

15

166

1962/63 ......................................

no1

32

293

231

Antal gymnasieorter

1946/47 ......................................

62

9

11

62

1956/57 .......................................

92

23

15

93

1962/63 ......................................

123

31

28

124

1 Vissa mera speciella privata skolor liksom internatskolor ingår inte häri.

2 Därav ett samorganiserat med Ag.

GU har undersökt möjligheterna att ytterligare sprida gymnasieutbildningen.

Utredningen har emellertid funnit att, om hänsyn endast tas till gymnasiet och

man räknar med en gymnasiefrekvens av 30 %, den geografiska spridningen

torde i det stora hela vara genomförd. GU:s undersökningar har emellertid visat

56

att man kan öka antalet gymnasieorter (g-orter) och sålunda även antalet fack-

skoleorter vid en lokalmässig samordning av gymnasium och fackskola. Med en

sådan samordning och en total elevfrekvens av ca 50 % anser GU det befogat

att upprätta gymnasium och fackskola på ytterligare ett tiotal orter utan att

den minskning av elevunderlaget för vissa nu förekommande gymnasier som

därvid uppstår innebär att dessa påverkas ogynnsamt i betydande grad (6.4.2.3).

För vissa utpräglade glesbygdsorter förutsätter GU att speciella anordningar

vidtages.

GU redovisar (GU 12.3.2.2) två räkneexempel beträffande gymnasiets kvan­

titativa omfattning läsåret 1970/71, av vilka det ena bygger på antagandet om

en 30-procentig gymnasiefrekvens inom landets samtliga regioner och det andra

på en inom de två skolämbetsverkens planeringsgrupp genomförd beräkning om

det framtida elevantalet inom de enskilda regionerna med hänsynstagande till

lokala variationer. De senare beräkningarna, vilka underställts vederbörande

kommuner, vilkas synpunkter därvid beaktas, redovisas i följande tabell.

Beräknad fördelning 1970 av gymnasieregionema på olika storleks grupp er

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Antal gymnasie­

klasser i årskurs 1

Antal g-orter

Därav för närvarande med

Tg

Hg

2 ............................

1

_

_

3 ............................

11

4 ............................

18

1

5 .....................

24

1

6 ............................

16

2

1

7 .....................

7

3

2

8 ............................

6

2

2

9

............................

9

5

5

10 ............................

4

2

12 ............................

2

2

2

13 ............................

6

3

3

14 ............................

4

4

4

15 ............................

4

2

2

16 ............................

1

1

1

17 ............................

2

2

2

18 ............................

1

1

1

20 ............................

1

1

1

43 ............................

1

1

1

60

............................

1

1

1

99

............................

1

1

1

1201

342

30

1 Inom Stor-Stockholm har i två fall g-orter parvis sammanförts till en region. Korrespondens­

gymnasier har ej inräknats i detta antal. Två nya g-regioner beräknas tillkomma före 1970.

2 Inklusive fyra 1963 beslutade samt ytterligare två som enligt skolöverstyrelsens och överstyrel­

sens för yrkesutbildning planeringsgrupp torde tillkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4.

57

Antalet nybörjaravdelningar enligt tabellen skulle uppgå till 1 049, vilket mot­

svarar en genomsnittlig gymnasiefrekvens av ca 29 %. Det tiotal gymnasieorter

som enligt vad förut nämnts eventuellt skulle kunna tillkomma har ej medräk­

nats här.

Gymnasiernas storlek kommer att variera kraftigt. Med hänsyn till lärartill-

gång och erforderliga investeringar kan det visa sig svårt att erbjuda eleverna

alla studiekurser på varje ort. Häremot ställer GU behovet av t. ex. teknisk ut­

bildning samt elevernas rätt att i möjligaste mån ha tillgång till samma utbild­

nings vägar oavsett bostadsort.

GU konstaterar att problemet om gymnasiets yttre organisation har olika

karaktär på orter med olika stort elevantal (GU 12.3.2.4). Vid de små gymna­

sierna anses endast ett begränsat antal lärokurser kunna upprättas, men med

hänsyn till att av nu existerande gymnasier endast ett beräknas ha två parallel­

ler år 1970 betraktar GU problemets kvantitativa sida som ringa.

På de större gymnasieorterna blir enligt GU:s uppfattning möjligheten att

erbjuda samtliga läro- och studiekurser goda. GU uttalar härom bl. a. följande.

Antalet regioner med så många gymnasieelever att antalet paralleller beräknas

uppgå till tio eller flera blir 28. Alla läro- och studiekurser kan här normalt till­

handahållas. På dessa större orter finns redan i dag ett eller flera Ag samt Hg

och Tg. Med ett undantag ingår de orter, som fortfarande har endast ett gym­

nasium, i storstadsregionerna och förutsättes få ett snabbt stigande elevunder­

lag.

Innan GU närmare går in på fi‘ågan om möjligheten att erbjuda största möj­

liga antal kurser på de omkring 90 medelstora gymnasieorterna (3—9 paralleller),

vilka beräknas svara för nära hälften av landets samtliga elever, berör GU i

korthet behovet av speciallokaler, av specialutrustning och av lärare med ekono­

misk eller teknisk utbildning inom de fackgymnasiala kurserna (GU 12.3.3). GU

konstaterar därvid att det egentligen är blott för den tekniska lärokursen som

speciallokaler och specialutrustning behövs. Kostnaderna härför är emellertid

betydande. Nybyggnadskostnaden för enbart institutionslokaler vid skolenhet

med fullständig teknisk utbildning uppskattas till två ä tre milj. kr., vartill

kommer utrustning för mellan en och två milj. kr. (jfr. 8.1 och 8.4 i det följande).

Detta innebär enligt GU:s beräkningar att för fullständig utspridning av teknisk

utbildning till de 80-tal orter, vilka nu inte har tekniskt gymnasium och 1970

beräknas få 3—9 paralleller, skulle krävas en investeringskostnad av totalt ca

250 milj. kr. Härtill skulle komma betydande årliga driftkostnader.

Motsvarande investeringskostnader för en skolenhet med de tre första årens

tekniska utbildning och samtliga differentieringar uppskattas till omkring en

halv milj. kr., respektive 300 000 kr.

GU drar av det nu anförda den slutsatsen, att det inte kan bli fråga om att

vid flertalet gymnasier inrätta teknisk utbildning omfattande samtliga årskur­

ser.

58

GU framhåller att det särskilt vid de mindre av nu angivna gymnasier kan

bli svårt att få fullt sysselsatta lärare i ekonomiska och tekniska ämnen. GU

finner det därför angeläget att dessa lärare kan beredas ytterligare tjänstgöring

vid annan skolform med i stort sett motsvarande undervisning.

På gymnasieorter med minst fyra paralleller anser GU det vara möjligt att

erbjuda minst två av den ekonomiska lärokursens alternativ. Vid lämplig elev-

fördelning bör två alternativ kunna förekomma även vid 3-parallelliga gymnasier.

GU framhåller vidare att en samordning av ekonomisk och annan gymnasieut­

bildning från såväl lokal-, utrustnings- som lärarsvnpunkt medför betydande

vinster. På de mindre orterna anser GU detta vara en förutsättning för att

ekonomisk utbildning skall komma till stånd (GU 12.3.4.1).

Under senare år har — förutom inrättande av nya tekniska gymnasier — spe­

ciellt två åtgärder tillgripits för att sprida den tekniska utbildningen, nämligen

dels förläggande av filialklasser av första årskursen till allmänt gymnasium på

annan ort, dels inrättande av teknisk gren inom allmänt gymnasium. Med den

konstruktion som GU föreslagit beträffande den tekniska lärokursen kan man

enligt GU:s mening överväga två möjligheter att sprida den tekniska utbild­

ningen till alla eller nästan alla gymnasieorter, nämligen genom att erbjuda

sådan utbildning antingen de två första (alternativ 2 + 2) eller de tre första åren

(alternativ 3 + 1). Den avslutade fullständiga tekniska utbildningen skulle där­

vid under två, respektive ett år centraliseras till ett visst antal skolenheter med

fullständig teknisk utbildning.

GU diskuterar ingående de tvä alternativen och kommer därvid (GU

12.3.4.2) till resultatet att man så långt möjligt bör organisera den tekniska

gymnasieutbildningen enligt alternativet 3 + 1. GU framhåller i övrigt i denna

fråga bl. a. följande.

En förutsättning för att den tekniska studiegången skall bli lika attraktiv som

övriga studievägar är att den är lika lättillgänglig som dessa. Detta gäller i första

hand det inte obetydliga antal elever som kanske inte är klart inställda på tek­

nisk utbildning eller av olika skäl inte anser sig beredda att öka sina studiekost­

nader genom bortovaro från hemorten där annan utbildning på samma nivå ges.

Elever som lämnar hemortsgymnasiet efter årskurs 2 får vidare ett brott i

undervisningen i vissa ämnen, därav i de för dem särskilt betydelsefulla ämnena

matematik och fysik, vilket självfallet medför nackdelar och sannolikt skulle

komma att minska intresset för den tekniska studiegången. Då det fjärde året

i den tekniska gymnasieutbildningen kan sägas ha en speciell karaktär kan skäl

anföras för att sätta gränsen mellan utbildning på hemorten och vid ett centralt,

fullständigt tekniskt gymnasium mellan tredje och fjärde årskurserna.

Visserligen torde i tredje årskursen endast två alternativ med säkerhet kunna

erbjudas vid fyra-parallelliga gymnasier, men om det ena alternativet normalt

är maskintekniskt och det andra byggtekniskt eller eltekniskt erbjuds eleverna

dock två alternativ som kan antas komma att svara för minst 60 % av den to­

tala tekniska gymnasieutbildningen.

GU framhåller i detta sammanhang att elev som i årskurs 3 väljer tekniskt

alternativ som inte finns vid hemortens gymnasium skall ha rätt att från årskurs

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

59

2 övergå till skola där den önskade utbildningen finns. Motsvarande bör f. ö.

gälla beträffande alla studievägar.

Sammanfattningsvis föreslås beträffande den tekniska utbildningen att denna

successivt utsprides i varje fall till alla gymnasieregioner som omkring 1970

beräknas få 90 eller fler elever i första årskursen och därvid samordnas med

övrig gymnasieutbildning på orten. Utbildningen bör regelmässigt omfatta de

tre första årskurserna. GU:s förslag innebär att det på de flesta gymnasieorter

i framtiden skulle finnas tillgång till i varje fall huvudlärokursema inom gymna­

siets tre första årskurser (GU 12.3.4.3).

Slutfasen i den tekniska gymnasieutbildningen skall enligt GU:s förslag centra­

liseras till ett begränsat antal orter, sannolikt 34 stycken (GU 12.6.3).

GU diskuterar ingående frågorna om vertikal och horisontell samordning av

gymnasiet med andra skolformer på samma ort (GU 12.5.2 och 12.5.3). Med

vertikal samordning avser utredningen en samordning med den underliggande

grundskolan och med horisontell samordning en samordning med främst fack­

skolan och/eller yrkesskolan.

GU framhåller att en förutsättning för att det gymnasiala skolsystemet skall

fungera väl är att de olika studievägarna inom yrkesskolan, fackskolan eller

gymnasiet kan väljas på »lika villkor». Utredningen anser inte detta krav bli

fullt tillgodosett i fråga om grundskoleelever i skolenheter, där högstadium är

samordnat med någon av de gymnasiala skolformerna. Endast på mycket små

orter anser GU det möjligt att till grundskola förlägga såväl gymnasium, fack­

skola som yrkesskola. På övriga orter leder en sådan anordning till för stora skol­

enheter. Eventuellt skulle då kunna övervägas att samordna olika högstadie­

enheter med respektive gymnasium, fackskola och yrkesskola. GU har för sin

del funnit att en sådan organisation kan medföra olägenheter och framhåller

härom bl. a. följande.

Utredningen tänker därvid inte främst på ekonomiska och liknande invänd­

ningar utan på den risk för snedvridning av studievalet i grundskolan och vid

övergången till fortsatt utbildning som kan uppstå därigenom att varje hög­

stadiums elever utan att tillräckligt ingående och allsidigt penetrera sin situa­

tion följer minsta motståndets lag och väljer fortsatt skolgång inom den egna

skolenheten.

GU har funnit att man — som en riktpunkt för planeringen — bör eftersträva

iokalmässig samordning över hela det gymnasiala området. De synpunkter av

mera allmän natur som kan anföras mot en sådan horisontell samordning anser

GU inte väsentliga, medan däremot ekonomiska och praktiska skäl starkt talar

för en dylik planering (GU 12.5.3).

GU har — under hänvisning till bl. a. att den gymnasiereform GU föreslår

kommer att ställa stora krav i fråga om investeringar i hjälpmedel och lokaler —-

konkret belyst vilka besparingar och andra vinster som kan göras genom en

sådan planering (GU 12.4.3 och 16.7.1—16.7.4).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

60

Sammanfattningsvis framhåller GU bl. a. följande. Utomordentligt stora be­

sparingar kan ernås genom en lämplig samordning av olika, skolor. Praktiskt

taget varje sådan samordning leder till minskade kostnader för lokaler och ut­

rustning. Avgjort fördelaktigast synes härvidlag en horisontell samordning vara.

Visserligen kommer det att i många fall ej bli möjligt att inom överblickbar tid

planera fritt på grund av att befintliga lokaler binder kommunerna. Men före­

ligger sådan frihet utgår GU från att planeringen sker så att de besparingar som

enligt vad GU påvisar blir en följd av samorganisation, i första hand mellan

gymnasium och fackskola, ernås (GU 16.7.5).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171

er

196^

GU har utai'betat ett antal organisationsexempel för orter med olika elev­

underlag, som belyser hur samordningen kan utformas i vissa typfall (GU 12.6).

Avslutningsvis uttalar GU om denna del av sina undersökningar följande.

De av gymnasieutredningen redovisade typexemplen visar, att någon allmän­

giltig lösning av organisationsfrågorna ej finns och att planeringen aldrig kan

ske efter schablon. Centralt utarbetade riktlinjer för planeringen har endast till

uppgift att ge vägledning för de lokala skolmyndigheterna. Större eller mindre

avvikelser från dessa riktlinjer är ofta ofrånkomliga (GU 12.6.4).

2.2.1.5 Huvudmannaskapet

Grundskolan, fackskolan och yrkesskolan är kommunala skolformer. I fråga

om gymnasier förekommer både stat och kommun som huvudman. Staten svarar

för samtliga tekniska gymnasier och för flertalet allmänna gymnasier och kom­

munerna för allmänna gymnasier under tid före förstatligandet och för handels-

gymnasiema. Ett av handelsgymnasiema har landsting som huvudman. Vidare

finns det statsunderstödda privata allmänna gymnasier och ett statsunderstött

enskilt handelsgymnasium (GU 17.2.1).

I anslutning till redogörelse för nuvarande bestämmelser om huvudmannaskap,

kommunernas skyldigheter in. m. konstaterar GU att den författningsmässiga

splittringen, som förelegat intill den 1 juli 1962, i det väsentligaste undanröjts

genom 1962 års skollag och skolstadga. Kommunernas allmänna skyldigheter är

nu lika för alla skolor under skolstyrelsen, statliga eller kommunala. Men i fråga

om kommunernas särskilda skyldigheter beträffande å ena sidan kommunala och

å andra sidan statliga skolor föreligger alltjämt väsentliga skillnader. Sålunda

har kommun att beträffande grundskola och övriga kommunala skolor bestrida

samtliga kostnader i den män de ej täckas av statsbidrag, bidrag från annan

kommun eller andra medel. En viktig bestämmelse i detta sammanhang är

vidare skyldighet att på ordinarie tjänst mottaga ordinarie befattningshavare,

som befinnes böra förflyttas från statlig eller statsunderstödd skola.

Kommunernas främsta skyldighet beträffande de statliga gymnasierna avser

skyldighet att hålla mark, lokaler, inventarier och svara för den yttre renhåll­

ningen. För allmänt gymnasium skall kommun därjämte bestrida kostnaderna

för belysning och uppvärmning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

61

GU konstaterar att vissa skillnader finns i fråga om inrättande av gymnasium.

Tekniskt gymnasium inrättas alltid som statligt medan ett nytt allmänt gym­

nasium som regel inrättas som kommunalt och i allmänhet successivt förstatligas

fem år efter upprättandet. Kommunalt allmänt gymnasium får vidare som regel

ej statsbidrag under de fyra första åren. Handelsgymnasium skall enligt praxis

ha varit i verksamhet under fem år, innan statsbidrag beviljas (GU 17.2.1).

I fråga om statsbidrag till driften av kommunala skolor under skolstyrelsens

förvaltning gäller inte enhetliga regler. Statsbidrag till anskaffning av skollokaler

utgår endast för grundskola, yrkesskola och fackskola (GU 17.2.2).

Beträffande statligt anställd lärares skyldighet att tjänstgöra vid kommunal

skolform erinrar GU om att sådan skyldighet numera är föreskriven i 8 kap. 3 §

och 15 kap. 1 § skolstadgan beträffande skolor inom samma skolenhet.

I fråga om behörighetsbestämmelserna för rektorstjänst föreligger skillnader

ej blott mellan grundskolan och gymnasiet utan även mellan olika gymnasie-

former. Ordinarie lärare vid gymnasium är innehavare av tjänst vid visst gym­

nasium medan ordinarie lärare i grundskolan innehar tjänst vid grundskolan i

kommunen med tjänstgöringen t. v. förlagd till viss skolenhet (GU 17.2.3).

GU diskuterar (GU 17.3) förutsättningarna för samordning och integration av

olika skolor samt konstaterar därvid att en väsentlig förutsättning måste vara

att skolorna i administrativt hänseende är underställda samma myndighet.

Denna förutsättning är i huvudsak redan uppfylld.

Betydande svårigheter uppkommer likväl vid samordning i en skolenhet av en

statlig och en kommunal skola på grund av kvarstående olikheter i de admi­

nistrativa, organisatoriska och ekonomiska bestämmelserna.

GU tar därefter (GU 17.4) upp samordningsfrågorna i det nya gymnasiet och

konstaterar därvid bl. a. att vid en skolenhet med enbart gymnasium måste

personalen, oavsett vilka lärokurser som finns, vara gemensam för skolenheten.

Det är vidare nödvändigt att gymnasiet även i ekonomiskt avseende är en enhet.

I fråga om samordning mellan gymnasium och andra skolor erinrar GU om

att ett väsentligt motiv för sådan samordning är nödvändigheten att personal,

lokaler och utrustning utnyttjas rationellt. Detta fordrar att skillnaden i admi­

nistrativt, organisatoriskt och ekonomiskt hänseende inte är så stor att ett ratio­

nellt utnyttjande försvåras.

GU framhåller vidare att hur än huvudmannaskapet löses i varje fall lärarna

bör vara anställda vid viss skolform och ej vid skolenheten som sådan. Även

rektor bör vara förordnad vid viss skola med skyldighet att fullgöra rektorsgöro-

målen vid hela skolenheten.

GU uttalar slutligen att även om ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap

skulle föreligga måste, så länge statsbidragsbcstämmelsema är olika, en uppdel­

ning av lärarnas tjänstgöring på skolorna ske. Det är angeläget att klara och

62

Kung1. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964

enkla bestämmelser härom meddelas och GU skisserar två förslag till lösning

härav.

GU framhåller att tre olika huvudmän för gymnasiet är tänkbara, nämligen

staten, primärkommun och landsting. Vilket alternativ man än väljer blir för­

ändringar av nuvarande förhållanden nödvändiga (GU 18.1.1.1).

Både från principiell synpunkt och i förhållande till nuvarande läge skulle in­

förandet av landsting som huvudman innebära den radikalaste förändringen

(GU 18.1.1.2). De motiv som kan åberopas för landstingets huvudmannaskap

anser GU i huvudsak vara följande. Då upptagningsområdet för ett gymnasium

som regel omfattar mer än en kommun är det naturligt att gymnasiet frigörs

från primärkommunerna och landstinget i stället blir huvudman, Härigenom

skulle också det arbetskrävande systemet med interkommunalt samarbete till

stor del bli obehövligt. Om kommunerna avlastas utgifterna för gymnasierna

skulle vidare en viss skatteutjämning mellan kommunerna inom landstings­

området kunna uppnås.

Enligt GU:s uppfattning talar starka skäl mot ett landstingskommunalt hu­

vudmannaskap. En sådan lösning skulle bl. a. bevara svårigheterna att samordna

gymnasiet med de primärkommunala skolformerna, fackskola, yrkesskola och

grundskolans högstadium. Statsmakterna har nyligen tagit ställning till frågan

om huvudmannaskapet för grundskola och fackskola och ett överförande av

gymnasierna till landstingen skulle innebära att nämnda ställningstagande måste

omprövas. En avkoppling av kommunerna från vården av skolorna i sin helhet

skulle utgöra ett avsteg från de grundläggande principerna för vårt skolväsen,

nämligen dess förankring i det medborgerliga intresset, som i första hand kom­

mer till uttryck i kommunmedlemmarnas medverkan i den egna kommunens

angelägenheter.

GU framhåller vidare att landstingen visserligen redan nu i viss utsträckning

är engagerade på utbildningens område men att de främst är inriktade på ett

annat starkt expanderande område, sjuk- och hälsovården. En utvidgning av

landstingens verksamhet till att omfatta ytterligare delar av skolväsendet nöd­

vändiggör uppenbarligen väsentliga förändringar i landstingens organisation.

GU finner sig ej närmare böra gå in på skatteutjämningsfrågan men fram­

håller dock att det interkommunala samarbetet med ersättningar till värdkom­

munerna har en skatteutjämnande effekt.

Beträffande frågan om staten som huvudman anför GU i huvudsak följande.

Den traditionella uppdelningen mellan stat och kommun av ansvaret för under­

visning och utbildning har varit att kommunerna i huvudsak svarat för den

grundläggande utbildningen åt alla medborgare medan staten i huvudsak svarat

för utbildningen på universitets- och högskolenivå samt, med vissa undantag,

för den utbildning som förbereder för högre studier och ingenjörsutbildningen på

gymnasiestadiet.

Som skäl för att staten skulle vara huvudman för gymnasieutbildningen skulle

63

kunna göras gällande att gymnasieutbildningen är av sådan betydelse för sam­

hället, särskilt med hänsyn till dess uppgift att förbereda för universitets- och

högskolestudier, att staten inte borde överlåta densamma till kommunerna.

Staten skulle vara en garant för att en tillfredsställande och jämn standard

uppehölles i landets alla gymnasier.

Häremot framhåller GU att den omständigheten, att gymnasiet skall förbe­

reda för högre studier, vilket f. ö. är endast en av gymnasiets uppgifter, inte är

ett avgörande skäl för att det skall vara statligt. Att goda och lika betingelser

skall gälla alla gymnasier är givetvis viktigt, men GU kan inte finna att detta

skulle tillgodoses endast om staten vore huvudman. F. ö. skulle ett sådant syn­

sätt leda till att även den obligatoriska skolan borde vara statlig, då det även

beträffande denna är väsentligt att en jämn standard uppehälles.

Som ett ytterligare skäl för statligt huvudmannaskap har nämnts, säger GU,

att särskilda krav måste ställas på gymnasieutbildningens kvalitet och att upp­

rätthållandet av denna förutsätter bl. a. god tillgång på undervisningsmateriel

och hjälpmedel i undervisningen. Häremot invänder GU att gymnasiet i dessa

avseenden principiellt sett inte intar någon särställning i förhållande till andra

skolformer beträffande vilka kommunerna har det primära ansvaret för skolor­

nas utrustning med materiel. Vad särskilt gymnasierna beträffar anses erfaren­

heten visa att kommunerna med få undantag gjort insatser för anskaffning av

materiel m. m. som mycket väl tål jämförelser med och ofta överträffar mot­

svarande statliga insats.

En annan uppfattning som skulle tala för statligt huvudmannaskap är att

gymnasierna skulle vara riksskolor i den meningen, att gymnasieeleverna efter

avslutad utbildning spriddes över hela landet och i regel inte blir verksamma

i den kommun, där de fått sin gymnasieutbildning, detta i motsats till exempel­

vis eleverna vid yrkesskolor. Enligt GU kan detta — med hänsyn till att den

nuvarande rörligheten av arbetskraften i större eller mindre utsträckning gäller

alla skolformer — ej åberopas som skäl för att gymnasierna skall vara statliga.

Erfarenheterna visar att det ligger i varje kommuns intresse, bl. a. av närings-

och arbetsmarknadspolitiska skäl, att ha ett så differentierat skolväsen som

möjligt.

GU:s slutsats är att angivna principiella skäl för statligt huvudmannaskap

inte ger stöd för uppfattningen att gymnasiet under alla förhållanden bör vara

statligt.

GU tar därefter (GU 18.1.1.4) upp frågan vilka principiella skäl som kan

anföras för att kommunen skall vara huvudman för gymnasiet samt framhåller

därvid bl. a. att skolväsendet är uppbyggt med den kommunala grundskolan

som bas och på denna bygger skolformer för vidareutbildning av olika slag.

Skolväsendet upp till universitetsnivå är sålunda avsett att utgöra en organisa­

torisk enhet. Riksdagens beslut att fackskolan skall vara kommunal anser GU

vara av stor betydelse för bedömningen av huvudmannaskapet för gymnasiet.

Genom den kommunala skolstyrelsen kan man säga att i administrativt hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

seende ett enhetligt huvudmannaskap föreligger. Det framstår då som konse­

kvent och rationellt att även i ekonomiskt avseende ett enhetligt huvudmanna­

skap genomföres. Först därigenom kan även gymnasiet i full utsträckning fram-

sta som en integrerad del av skolväsendet i kommunen och av kommunen upp­

fattas som dess egen skola för vilken den har samma ansvar som för övriga sko­

lor. Denna psykologiska aspekt anser GU det viktigt att ej undervärdera.

GU:s slutsats är att de skäl av principiell art som talar för att kommunen bör

vara huvudman för gymnasiet måste tillmätas större vikt än de skäl som kan

anföras för att staten bör vara huvudman.

GU konstaterar i detta sammanhang beträffande proportionerna mellan gym­

nasiet och den del av skolväsendet som är kommunalt att gymnasiet omkring

1970 torde komma att omfatta mindre än 10% av det totala elevantalet i

grundskola, fackskola, yrkesskola och gymnasium, en omständighet som enligt

GU:s mening starkt talar för att även gymnasiet bör vara kommunalt.

GU sammanfattar (GU 18.1.2) sina synpunkter i huvudmannaskapsfrågan på

följande sätt. GU:s förslag till organisation förutsätter att gymnasiet skall ha

en huvudman. Bärande principiella skäl för att gymnasieutbildningen skall vara

en statens uppgift föreligger ej. Skolväsendet under universitetsnivå utgör en

enhetlig organisation. På det lokala planet står skolorna redan under enhetlig

administration. Den samordning av skolor som i stor utsträckning blir nödvän­

dig för ett rationellt utnyttjande av lärarkrafter, lokaler och utrustning blir

förenad med avsevärda svårigheter vid delat huvudmannaskap. Komplikationer

uppstår vidare vid tillämpningen av både statliga och kommunala bestämmel­

ser vid skolans förvaltning.

GU föreslår sålunda att gymnasiet skall vara en kommunal skola.

Beträffande tidpunkten och ordningen för kommunaliseringen föreslår GU att

kommunaliseringen av de statliga gymnasierna sker i anslutning till gymnasie-

reformens genomförande, dvs. fr. o. m. budgetåret 1965/66, samt att kommunali­

seringen sker av samtliga årskurser på en gång.

(i 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

2.2.2 Fackskoleutredningen

2.2.2.1 Fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan

I anslutning till 1962 års riksdagsbeslut angående grundskolan fastställdes

fackskolornas uppgifter och utformning i stora drag. Fackskolorna skall vara

2-åriga, frivilliga kommunala skolor med uppgift att ge dels allmän utbildning,

dels mera målinriktad yrkesutbildning. De bedömdes motsvara ett betydande

utbildningsintresse, som inte blir tillgodosett vare sig i gymnasiet eller yrkes­

skolan. Härigenom förutsågs fackskoloma också komma att avlasta en del av

det starkt växande trycket på gymnasierna, dvs. de skulle verka »gymnasie-

avlänkande».

65

En huvuduppgift för FU har varit att i detalj utforma fackskolans inre orga­

nisation och framlägga förslag rörande innehåll och utformning. Dessa frågor

behandlas i avsnitt 4 i det följande. Som framhålles i direktiven till FU inne­

fattar detta arbete vissa svåra avvägningsproblem, exempelvis avgränsningen

mot och samordningen med gymnasium, yrkesskola och folkhögskola, nödvändig­

heten av att undvika sådana negativa verkningar som kännetecknar parallell-

skolesystemet in. m. I direktiven framhålles i övrigt bl. a. följande.

Fackskolefrågan kan inte ses isolerad utan uppgiften måste i olika hänseenden

beröra relationerna mellan å ena sidan de nya fackskolorna och å andra sidan

vissa befintliga skolformer, nämligen gymnasier och yrkesskolor samt även folk­

högskolan.

Fackskolornas inverkan på vissa delar av yrkesutbildningsväsendet måste

likaså uppmärksamt beaktas. Vissa yrkesskolor torde, såsom skolberedningen

för sin del förutskickat beträffande en del tekniska skolor, med fördel kunna

avlösas av de kommande fackskolorna. Även andra typer av skolor och kurser

inom yrkesskolväsendet, som mer eller mindre motsvarar de nya fackskolorna,

kan i detta sammanhang behöva uppmärksammas; särskilt torde detta gälla

beträffande viss merkantil utbildning.

De sakkunniga bör även beakta vad som anföres i propositionen 1962: 54 (s.

348 ff.) om förhållandet mellan fackskolorganisationen och folkhögskolan samt

därvid uppmärksamma huruvida — utan eftersättande av något väsentligt i

syftet med fackskolorganisationen — särskilda åtgärder kan och bör företagas

för att åstadkomma en god balans mellan de två skolformerna.

FU har, som närmare kommer att framgå av det följande, genom en rad för­

slag — bl. a. utformningen av bestämmelser angående intagning i och övergång

mellan gymnasiala skolformer och framför allt genom sitt läroplansförslag —

sökt lösa dessa problem. I förevarande sammanhang skall företrädesvis de yttre

organisatoriska problemen uppmärksammas.

FU refererar inledningsvis GU:s överväganden angående det gymnasiala skol­

systemets struktur, kvantitativa förhållanden och planeringsproblemen (FU

s. 162 f.). Uttrycken gymnasial och gymnasium använder FU i den av GU an­

givna betydelsen.

FU ansluter sig till de av GU framförda synpunkterna angående gemensam

planering och i den mån så befinnes lämpligt samorganisation av olika skol­

former inom det gymnasiala skolsystemet. Avgörande för vilken utformning som

den lokala skolenheten får bör vara främst de av GU framförda synpunkterna

på rationell skolorganisation (jfr 2.2.1.4).

Fackskolan och gymnasiet (FU s. 163 ff.). FU erinrar om att i debatten om

fackskolan uttalats att fackskolan skulle kunna förlora sin karaktär eller sitt

egenvärde, om den komme att ingå i en relativt fast samorganisation med annan

skolform, främst gymnasiet. Man synes därvid i vissa fall ha föreställt sig att

gymnasiet och fackskolan borde organiseras som skolformer för helt skilda

clevkategorier. De som sökte sig till fackskola skulle eftersträva ett utbildnings-

3 — Bihan g till riksdagens protokoll 1967 1 sand. Nr 171

Kungl. Maj:ts jiroposition nr 171 år 1961+

66

mål och ett utbildningsinnehåll av helt annan karaktär än gymnasiets och skill­

naderna mellan skolformerna borde därför markeras starkt.

Häremot framhåller FU att den långsiktiga planeringen för utbildning av

relativt teoretisk karaktär ovanför grundskolan måste anpassas efter elevernas

intressen och samhällets och avnämarnas behov. De ungdomar som i framtiden

kommer att söka sig till sådan utbildning bildar inte heller någon enhetlig grupp.

Drivkrafterna till vidare utbildning varierar kontinuerligt inom hela gruppen.

FU anser det knappast möjligt att uppdela dessa ungdomar i två eller tre

markerade grupper med starkt avvikande intresseinriktningar, skolinställning

och utbildningsförutsättningar. I princip skulle ungdomarna bara kunna till­

godoses genom en totalt individualiserad skola. FU framhåller emellertid att i

praktiken får man nöja sig med approximationer genom att bl. a. skapa nya

gymnasiala skolformer, vilka inte endast bör utgöra ett alternativ till gymnasiet

utan även erbjuda ett studiemål, som till en del är att betrakta som en variation

av gymnasiets.

För att de två skolformerna ej skall komma att spelas ut mot varandra är det

enligt FU:s mening angeläget, att större möjligheter skapas för de ungdomar

som valt fackskola eller yrkesskola att bygga på denna utbildning bl. a. genom

en väl utbyggd vuxenutbildning. En betydelsefull faktor i detta sammanhang är

även utformningen av den egentliga gymnasieutbildningen. Genom GU:s förslag

till konstruktion av gymnasiet blir skillnaderna mellan de olika gymnasiala stu­

dievägarna betydligt mindre än hittills.

Den lokala organisationen av fackskolan ser FU främst som ett ekonomiskt

och praktiskt problem, som måste lösas på det för varje kommun mest ända­

målsenliga sättet. FU förutsätter att kommunerna kommer att få avsevärd frihet

att inom ramen för vissa för skolplaneringen betydelsefulla generella riktlinjer i

samråd med vederbörande regionala planeringsorgan själva utforma det gym­

nasiala skolsystemets organisation inom den egna kommunen.

FU uttalar slutligen att det väsentliga för att en skola skall få egen karaktär

är att målsättningen för skolan, skolans tim- och kursplaner samt det inre arbe­

tet i skolan utformas så, att skolan leder fram till reell kompetens, att skolan

på grund av den utbildning som där meddelas får ett egenvärde, som klart upp­

fattas av allmänheten, såväl av avnämare som av målsmän och elever.

Fackskolan och yrkesskolan (FU s. 166 ff.). Riksdagen har 1962 beslutat om

takten och formerna för hur de praktiska realskolorna — liksom de kommunala

flickskolorna — skall avlösas av fackskolan. Men även andra skolformer kom­

mer att beröras vid fackskolans genomförande. Detta gäller särskilt vissa av

yrkesskolorna bedrivna heltidskurser samt de tekniska skolorna.

Från 1950-talet har tillkommit ett för varje år ökande antal 1-åriga handels-

kurser för elever med realexamen eller därmed jämförlig utbildning. Läsåret

1962/63 fanns sådana kurser vid ca 130 yrkesskolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

67

FU framhåller att dessa kurser otvivelaktigt motsvarar ett behov hos av­

nämarna. Detta beror bl. a. därpå att man vid undervisningen lägger stor vikt

vid vissa kontorsrutiner. Men undervisningen ger även gedigna teoretiska kun­

skaper.

Under de senaste åren har vidare vid yrkesskolorna inrättats 2-åriga handels-

kurser, byggande på realexamen eller motsvarande utbildning. Antalet sådana

kurser läsåret 1962/63 var drygt tio.

FU framhåller att denna utbildning avviker väsentligt från den som den

ekonomiska fackskolan enligt FU:s förslag skall ge. Fackskolan skall ge ett

väsentligt större utrymme för allmänna ämnen, vilka samtidigt är av betydelse

för elevernas framtida verksamhet.

FU är av den meningen att den ekonomiska fackskolan bättre motsvarar

elevers, föräldrars och avnämares behov än de 2-åriga handelskurserna och att

eleverna därför i stor utsträckning kommer att söka sig till denna fackskola i

stället för till handelskurserna. Om de 2-åriga handelskurserna skulle finnas vid

sidan av den ekonomiska fackskolan, skulle det vidare föreligga risk för upp­

komsten av ett inte önskvärt parallellskolesystem.

FU föreslår dels att statsbidrag till nya 2-åriga handelskurser ej skall utgå

fr. o. m. läsåret 1965/66, dels att de redan inrättade 2-åriga kurserna avlöses av

ekonomiska fackskolor så snart förhållandena så möjliggör, under förutsättning

att de därigenom inrättade ekonomiska fackskolorna kan få en med hänsyn till

den allmänna skolplaneringen lämplig eller åtminstone godtagbar geografisk pla­

cering. Vidare anser FU att särskilda påbyggnadskurser ovanför 1-åriga handels­

kurser av den typ, som nu i vissa fall finns, ej heller bör komma till stånd.

I fråga om de 1-åriga kurserna byggande på realexamen är FU ej beredd att

framlägga något förslag om avlösning samt hänvisar till att det torde få ankom­

ma på yrkesutbildningsberedningen att uppta denna fråga. För den händelse en

avlösning blir aktuell av yrkesskolans handelsundervisning kan i vissa fall upp­

komma problem beträffande yrkesskolans utrustning för denna undervisning,

vilka enligt FU:s mening bör penetreras av yrkesutbildningsberedningen.

Frågan om avlösning av kommunala tekniska skolor genom den nya tekniska

fackskolan har tilldragit sig stort intresse konstaterar FU.

De kommunala tekniska skolorna har under senare år expanderat kraftigt.

För närvarande finns ett 40-tal skolor som meddelar undervisning på dagtid.

Ungefär hälften av dessa skolor meddelar även undervisning på kvällstid (del-

tidskurser). Därutöver finns det ett 40-tal tekniska skolor som enbart meddelar

undervisning på kvällstid.

Beträffande lokaliseringen av dessa skolor framhåller FU att denna delvis

blivit bestämd av varierande kommunala initiativ. Även orter med relativt litet

befolkningsunderlag har tagit initiativ till tekniska skolor samtidigt som större

städer avstått från sådana initiativ.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196

.i

68

FU framhåller vidare att tanken på att låta den tekniska fackskolan bli norm

för den tekniska utbildningen på viss nivå ej nödvändigtvis behöver innebära

att de tekniska skolorna över hela linjen blir avlösta av fackskolan. Det kan

nämligen under vissa betingelser befinnas ändamålsenligt att behålla en teknisk

skola om denna genom sin särart motiverar att den förekommer parallellt med

fackskolan. Detta kan t. ex vara fallet då antingen klara skillnader föreligger i

fråga om målet för undervisningen och läroplanens utformning eller den tek­

niska skolan särskilt lämpar sig för utbildningen av vuxna.

FU finner sammanfattningsvis att den tekniska fackskolan med avseende på

mål och innehåll är ägnad att avlösa 5-terminerskurserna (teknikerkurs och

högre fackkurs) vid kommunal teknisk skola. De kommunala tekniska dagsko­

lorna bör därför successivt avvecklas i och med tillkomsten av tekniska fack­

skolor, såvida inte en befintlig teknisk dagskolas särart med avseende på studie­

mål eller elevernas åldersfördelning i enstaka fall motiverar dess bibehållande

parallellt med fackskolan. De kommunala tekniska aftonskolorna med sin spe­

ciella karaktär av vuxenutbildningsanstalter bör bibehålla sin nuvarande orga­

nisatoriska utformning i avvaktan på kommande utredning rörande vuxenutbild­

ningen.

FU erinrar om att det i debatten om särskilt den tekniska fackskolan ut­

tryckts farhågor för att fackskoloma såsom varande mera teoretiskt betonade

än yrkesskolorna skulle komma att frånta de senare en betydelsefull del av

deras rekryteringsunderlag. Att en sådan avlänkningseffekt kan uppkomma i

fråga om vissa kurser med relativt starkt inslag av teoretisk utbildning är enligt

FU:s uppfattning något som man inte kan bortse från. Som exempel härpå

nämns yrkesskolornas utbildning av telemontörer samt laborantskolorna. FU är

medveten om existensen av dessa problem men anser att det bör överlåtas åt

yrkesutbildningsberedningen att närmare behandla dem.

FU framhåller i detta sammanhang att tillkomsten av fackskolor kan beräknas

få en positiv inverkan på rekryteringen till yrkesskolan, om den uppfattningen

blir allmänt spridd att praktisk utbildning är en god grund för teknisk utbildning

och för kommande ingenjörsverksamhet. FU påpekar vidare att det bl. a. är

med hänsyn härtill som FU föreslår kvotering av inträdesplatsema för att bereda

sökande med flerårig praktik möjlighet till inträde (jfr 6.1.2).

2.2.2.2 Upprättande av fackskola

Beträffande planeringen för utbyggnad av fackskolan erinras i direktiven för

FU om skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning gemensamma

planeringsgrupp. Det uttalas i direktiven att FU inte behöver beakta planerings­

frågor på annat sätt än genom kontakt i erforderlig omfattning med planerings­

gruppen.

FU uttalar (FU s. 234) med samma motivering som GU att man bör efter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

69

sträva att på de orter där fackskola upprättas kunna erbjuda eleverna så inånga

studievägar inom fackskolan som möjligt. Elevunderlaget bör därför vara så stort

att åtminstone tre parallellklasser kan upprätthållas, normalt representerande

alla tre utbildningsvägarna inom fackskolan. I de fall då elevantalet inte medger

upprättandet av mer än en linje av den tekniska fackskolan bör man välja den

maskintekniska linjen såvida ej särskilda omständigheter föranleder undantag.

Som tidigare nämnts har FU gjort alternativa beräkningar, baserade på en

fackskolefrekvens av 20 och 25 % av årskullen. FU framhåller att en organisa­

tion som bygger på många och små enheter kräver fler lärare och större investe­

ringar än en organisation med större enheter. Om möjligheter för eleverna att

dagligen uppnå skolorten finns eller kan anordnas anser FU det vara ändamåls­

enligast att ej splittra skolorganisationen på flera orter. Mindre enheter bör

dock kunna upprättas inom glesbygdsområden.

FU sammanfattar sina synpunkter på villkoren för upprättande av fackskolor

på följande sätt (FU s. 234).

1. Antalet fackskoleelever i en fackskolas upptagningsområde bör normalt ej

understiga SO—100.

2. Antalet 16-åringar inom upptagningsområdet bör sålunda uppgå till 400—

500 vid en frekvens av 20 % och till 325—400 vid en frekvens av 25 %.

3. Naturligt avgränsade upptagningsområden med 400—500 16-åringar kan

ej avgränsas vid sidan av nuvarande gymnasieregioner utom i storstadsregio­

nerna. Ej heller kan upptagningsområden med 325—400 16-åringar därutöver

avgränsas mer än till ett mindre antal.

4. Nuvarande gymnasieregioner kan sålunda utgöra områden för erforderliga

beräkningar.

2.2.2.3 Fackskolan och folkhögskolan

Enligt direktiven har FU haft att ta ställning till hur folkhögskolan påverkas av

den nya fackskolan samt att överväga därav eventuellt föranledda åtgärder.

FU redogör inledningsvis för 1957 års skolberednings synpunkter angående

folkhögskolan och för vad som framkommit vid remissbehandlingen av skol-

beredningens betänkande då ett stort antal remissinstanser berörde frågan om

folkhögskolans framtida ställning. Därvid framfördes bl. a. förslag om en särskild

utredning om folkhögskolan (FU s. 177—180). I proposition 1962: 54 avvisade

jag detta förslag. Särskilda utskottet anslöt sig till min uppfattning men förut­

satte dock att Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen skulle ha sin uppmärksamhet

riktad på folkhögskolans utveckling även i kvalitativt avseende (FU s. 180

—183).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

FU har för att få en bakgrund till sina överväganden gjort vissa undersök­

ningar, bl. a. i form av en enkät bland eleverna i folkhögskolornas andra årskurs

under vintern 1962/63 (FU s. 183—185).

70

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

FU konstaterar att införandet av den ekonomiska och tekniska fackskolan

sannolikt endast i mindre omfattning kommer att påverka folkhögskolans verk­

samhetsområde och rekrytering. Problemen rörande folkhögskolans framtida

ställning och uppgifter i den mån dessa beror av fackskoleorganisationens till­

komst anser FU därför i allt väsentligt kunna begränsas till den sociala fack­

skolan (FU s. 186).

Den sociala fackskolan avser bl. a. att tillgodose de växande behoven av förut­

bildning för yrken, där kraven på samarbete och kontakt med andra människor

är särskilt stora. Folkhögskolan kan — särskilt för vuxna — bli ett värdefullt

alternativ i detta avseende. Under en lång övergångstid kommer folkhögskolorna

vidare alltjämt att få motta elever med enbart en kortare obligatorisk skola som

förutbildning, samtidigt som andelen elever med åtminstone 9-årig grundutbild­

ning successivt kommer att växa. Detta ställer betydande krav på folkhögsko­

lans förmåga till kontinuerlig anpassning i undervisningssituationer. FU anser

att sådana förändringar bör ligga särskilt väl till för folkhögskolan med dess

speciella pedagogiska traditioner.

FU framhåller vidare att folkhögskolan, om den skall kunna fylla sin uppgift i

det framtida skolsystemet, utöver en genomgripande anpassning av de traditio­

nella längre kurserna, i avsevärd mån är hänvisad till att utvidga och utbygga

övrig verksamhet (FU s. 189). FU anger bl. a. med utgångspunkt i aktuella

tendenser inom folkhögskolan några av de vägar efter vilka utvecklingen kan

tänkas gå. Det kan därvid komma att gälla höjning av utbildningsnivån, för­

djupning av tidigare erhållen utbildning särskilt med inriktning mot humanis­

tiska och estetiska ämnen, kortare kurser inom aktuella områden och kurser på

akademisk nivå.

FU framhåller att lösningen på detta problem i hög grad är av pedagogisk

natur och att folkhögskolans egna företrädare därför bör ha bättre förutsätt­

ningar än andra att finna positiva och konstruktiva lösningar. Det anses dock

nödvändigt att tillsynsmyndigheten stöder och stimulerar skolorna i denna ny­

orientering, och skolöverstyrelsen föreslås erhålla resurser härför.

FU framhåller att förändringarna i folkhögskolans ställning och uppgifter

kommer att medföra ökade krav på skolans materiella och personella resurser.

En väsentlig förstärkning av driftbidrag och byggnadsbidrag och förbättrad till­

gång på pedagogiska hjälpmedel bör därför komma till stånd. FU föreslår att

folkhögskolorna skall få tillgång till den service som hjälpmedelscentraler kom­

mer att ge. Det växande behovet av fortbildning och vidareutbildning av folk­

högskolornas lärare bör vidare kunna tillgodoses genom att folkhögskolorna om­

fattas av den fortbildningsorganisation som nu håller på att byggas upp. FU

föreslår också att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att utreda

frågan om utbildning av lärare för folkhögskolan. I

I propositionen 1962: 54 uttalades att en folkhögskola bör, om huvudmannen

så önskar, kunna omändras till fackskola. Enligt FU:s mening bör emellertid

71

blandade skolor, dvs. folkhögskolor med fackskollin jer, undvikas. FU framhåller

vidare att omändringar av folkhögskola till fackskola som regel inte bör komma

i fråga i andra fall än då behovet av folkhögskolor inom regionen ändå kan bli

tillgodosett (FU s. 192).

Avslutningsvis konstaterar FU att man inte har anledning att räkna med att

folkhögskolan framledes på grund av införandet av fackskolan kommer att få

minskade arbetsuppgifter eller rent av bli överflödig. Tvärtom bedömer FU folk­

högskolans framtidsmöjligheter som goda. Försiktighet bör emellertid iakttas

beträffande startandet av nya folkhögskolor under den nu pågående utbyggna­

den av det allmänna skolväsendet. Nya folkhögskolor som redan startat och

planerade folkhögskolor, vilkas huvudmän efter samråd med skolöverstyrelsen

gjort omfattande förberedelser för verksamheten, innan skolberedningens för­

slag om fackskolor förelåg, bör emellertid enligt FU:s mening snarast möjligt

beviljas statsbidrag. För senare tillkommande folkhögskolor bör i nuvarande läge

återhållsamhet tillämpas och endast sådana folkhögskolor beviljas statsbidrag,

vilka kan anses fylla ett behov, som icke tillgodoses i tillräcklig omfattning

genom redan existerande skolor (FU s. 194 f.).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196

-4

2.2.3 Yrkesutbildningsberedningens direktiv

För att ytterligare belysa frågan om strukturen hos utbildningssystemet på

det gymnasiala åldersstadiet i framtiden lämnas i det följande en redogörelse

för några huvudlinjer i direktiven för den sommaren 1963 tillsatta yrkesutbild-

ningsberedningen, som skall utreda frågan om yrkesutbildningens uppgifter,

innehåll och organisation.

Samhällets insatser för yrkesskolväsendet grundar sig väsentligen på beslut

vid 1955 års riksdag. Det finns emellertid, såsom jag framhållit, två grundläg­

gande skäl att ompröva riktlinjerna för yrkesutbildningsväsendet, trots att

dessa riktlinjer utarbetats för så kort tid sedan som ca 10 år. Skälen är dels

att på utbildningsområdet vidtagits och inom kort kommer att vidtagas åtgär­

der som starkt påverkar yrkesskolväsendet, vilket nödvändiggör en anpassning,

dels att yrkesutbildningen måste anpassas efter de allt snabbare förändringarna

i produktionslivet. Med hänsyn härtill har jag funnit det angeläget att yrkes­

utbildningen, framför allt på det gymnasiala åldersstadiet, blir föremål för

en samlad översyn.

I direktiven konstateras att utvecklingen under senare år starkt understru­

kit behovet av en ändrad ram för det egentliga yrkesutbildningsområdet. Utred­

ningen bör därför söka komma fram till en definition av begreppet yrkesutbild­

ning som bättre än den nu vanligen tillämpade avspeglar utvecklingen inom

produktionen och är anpassad till samhällets struktur och behov. Genom defini­

tionen bör man bl. a. få en någorlunda lätthanterlig avgränsning av det utbild­

ningsområde, som cj täckes av fackskolan, gymnasiet eller universiteten.

72

I direktiven understrykes emellertid betydelsen av att yrkesutbildningsvä-

sendet betraktas i sitt utbildning spolitiska sammanhang och inte som en före­

teelse skild från annan utbildning. En anpassning till och samordning med andra

delar av utbildningsväsendet måste härvidlag komma till stånd.

Den omständighet som i detta sammanhang först påkallar uppmärksamhet

är genomförandet av grundskolan. Härigenom har, liksom för all annan vidare­

utbildning, förutsättningarna för yrkesskolans arbete ändrats. Jag erinrar i detta

sammanhang bl. a. om att yrkesskolan i framtiden kommer att i en del fall få

ta emot elever dels med vissa redan inhämtade praktiska kunskaper av bety­

delse för deras blivande yrkesutövning, dels med väsentligt mindre varierande

förutsättningar i fråga om föregående skolutbildning än för närvarande. Här­

igenom underlättas den dubbla anpassningen av yrkesskolans kursplaner, vilka

bör dels erbjuda goda och naturliga möjligheter till vidare utbildning för elever

från grundskolans samtliga linjer, dels, så långt detta är möjligt, säkerställa en

god förberedelse för det valda yrket.

I detta sammanhang bör, uttalar jag, utredningen uppmärksamma följande.

Tendensen till en allt längre, allmänt hållen och i huvudsak »teoretiskt» präg­

lad utbildningsgång gör sig allt klarare gällande. Det är därför viktigt att

egentliga yrkesutbildningsmöjligheter erbjuds ungdomen under hela den nor­

mala utbildning såldern med skilda etappanknytningar parallellt med det övriga

gymnasiala utbildningssystemet ovanför grundskolan. Det kommer att fordras

sådana möjligheter inte bara för dem, som genomgått grundskola, utan säker­

ligen också i växande utsträckning för bl. a. dem, som avslutat fackskola och

gymnasium. Det måste även finnas övergångsmöjligheter under de skilda stu­

diegångarnas lopp.

Vi kan alltså enligt min mening förvänta inte blott ett större behov av möj­

ligheter till grundläggande yrkesutbildning som direkt påbyggnad på grund­

skolan utan också en ökad efterfrågan på utbildningsmässig yrkestillpassning

efter en allmänt hållen, kanske visserligen yrkesinriktad men knappast just för

visst yrke eller viss yrkessektor specialiserad utbildning. I

I direktiven berörs även frågan om behovet av utbildningsplatser. Det fram-

hålles därvid bl. a. att gymnasiet och fackskolan omkring år 1970 beräknas

ta emot ca 30 procent respektive ca 20 procent av dem som lämnar grundskolan

men att det för yrkesskolans del — vare sig den bygger på grundskolan eller

på någon av dess påbyggnader — inte finns någon lika klar utbildningspolitisk

målsättning i kvantitativt hänseende. Då den långsiktiga planeringen på utbild-

ningsfältet också måste omfatta yrkesutbildningsområdet, har utredningen att

bedöma den totala utbildningskapaciteten inom yrkesutbildningen och dess

huvudsektorer för så lång tid framåt som möjligt.

Utredningen skall vidare ompröva hur huvudmannaskapet inom den kommu­

nala sektorn skall vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna

alternativt primärkommunerna skall vara huvudmän. Därvid framhåller jag

bl. a. att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån bl. a. planeringssvn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

73

punkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveckling

av alla skolformer, som följer ovanpå grundskolan.

I fråga om utbildningstidens längd framhåller jag bl. a. att det förefaller

som om tiden för den grundläggande utbildningen för åtskilliga yrkesområden

numera är för lång. Utredningen bör därför överväga i vad mån denna tid kan

nedbringas, i första hand då tiden som tillbringas i yrkesskola. Det bör under­

sökas om man inte rent principiellt bör eftersträva att i skolmässiga former ge

eleverna en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbild­

ning, som får följas av en inskolning i yrket inom de företag eller institutioner,

där eleven sedan anställes. Om ett sådant system visar sig möjligt att genom­

föra, är det en viktig uppgift för utredningen att pröva hur utbildningen inom

företagen eller institutionerna skall organiseras.

När det gäller yrkesutbildningens innehåll, sägs i direktiven bl. a. att grund­

problemet är att hålla denna utbildning aktuell, vilket i första hand kräver

tillräckligt utförliga normalplaner för varje yrke eller yrkessektor, som kon­

tinuerligt måste revideras, men även vissa resurser i fråga om materiel. En

annan fråga av stor vikt är avvägningen mellan teoretisk och praktisk utbild­

ning med hänsyn till de olika yrkeskraven. Frågan om de teoretiska studiernas

utrymme inom yrkesutbildningen bör därför prövas av utredningen och i an­

slutning härtill bör stor uppmärksamhet ägnas de utbildningsmetodiska och

pedagogiska spörsmålen.

I direktiven erinrar jag vidare om det intresse som på olika håll visats syste­

met med blockutbildning, dvs. ett sammanförande av besläktade utbildnings­

moment och specialiteter i större enheter i syfte att vinna en utbildningsorga­

nisation, som är mer anpassningsbar till snabba förändringar inom produktionen.

Enligt direktiven skall utredningen vidare klarlägga omfattningen och det

yrkesutbildningsmässiga värdet av deltidskur sverksamheten, varvid särskilt

skall beaktas gränsdragningen mellan å ena sidan kurser med klart yrkesutbil-

dande eller fortbildande syfte och å andra sidan dels hobbybetonade kurser,

dels kurser som rimligen bör hänföras till det fria eller frivilliga folkbildnings­

arbetet.

Slutligen tar jag i direktiven även upp frågan om vuxenutbildningen samt

framhåller därvid bl. a. att inom yrkesutbildningsväsendet några skarpa grän­

ser inte bör dras mellan primärutbildning för ungdom och omskolning eller

fortbildning för vuxna. Med hänsyn till den snabbt växande betydelsen av

vuxenutbildningen för allt fler grupper av yrkesutövare är det angeläget att

utredningen beaktar såväl behov som utformning och innehåll i fråga om vuxen­

utbildningen och därvid ser den som en del av en sammanhängande utbildnings­

organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

3H

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. AV 171

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\

2.2.4 Yttranden

2.2.4.1 Gymnasiet

Remissinstanserna delar genomgående GU:s uppfattning i fråga om ett

samordnat skolsystem på det gymnasiala ålderssta­

diet.

Sålunda anför skolöverstyrelsen följande.

GU har i själva verket genom en framsynt och okonventionell inställning till

det gymnasiala skolsystemet lagt grunden till en friare och mer ändamålsenlig

syn på hela utbildningsorganisationen som en enhet. Först när ett sådant be­

traktelsesätt generellt blir godtaget får individen fulla möjligheter att på denna

nivå finna sin egen utbildningsväg. Denna nya syn på skolsystemet ovanför

grundskolan kommer att i skilda avseenden få betydande, delvis genomgripande

konsekvenser, vilket i sin tur kommer att ställa stora anspråk på förmåga till

förutsättningslöst och fördomsfritt nytänkande hos alla dem som i sitt dagliga

arbete är sysselsatta med skola och utbildning.

De skäl som starkast talar för ett enhetligt gymnasialt skolsystem är följande.

1. Kravet pa flexibilitet i skolorganisationen tillgodoses därigenom med vä­

sentligt ökade möjligheter till snabba och även ganska omfattande omläggningar

i utbildningskapaciteten på olika studievägar. Kraven på samhällets beredskap

i detta avseende torde i framtiden bli mycket betydande.

2. En större geografisk spridning av institutioner för den gymnasiala utbild­

ningen blir möjlig. Om det nödvändiga rekryteringsunderlaget för gymnasium

respektive fackskola under vissa förutsättningar kan sammanräknas, betyder

det t. ex., att det skulle kunna bli möjligt att upprätta gymnasium på ytter­

ligare några orter, där gymnasium nu ej kan anordnas på grund av för litet

rekryteringsunderlag.

3. Betydande pedagogiskt-organisatoriska fördelar vinnes genom att lokaler,

institutioner och materiel blir gemensamma, vilket leder till effektivare utnytt­

jande och minskade anläggningskostnader. Skolledare och lärare sammanförs

och upplever pa ett naturligt sätt sambandet mellan de olika skolformerna och

får god kännedom om den pedagogiska situationen i enhetens olika delar.

4. Verkliga möjligheter att välja mellan det gymnasiala skolstadiets olika stu­

dievägar får eleverna först om en funktionell samordning mellan studievägarna

kommer till stånd, och först då får samhället garanti för att ungdomens kapa­

citet och intresse för studier tillvaratas på bästa sätt.

Vägarna mellan de olika skolformerna måste i överensstämmelse härmed hål­

las öppna liksom också vägarna till högre studier, även om man väljer att gå

över en annan skolform än gymnasiet.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att det gymnasiala skolsystemet

så långt möjligt inte endast uppfattas utan också fungerar som en helhet. I

anslutning härtill säger sig överstyrelsen ha diskuterat önskvärdheten av att

gå ett steg längre och för stadiet ovanför grundskolan redan nu förorda en helt

integrerad skola. Överstyrelsen har dock funnit, att en helt integrerad skola

på det gymnasiala stadiet tills vidare inte är praktiskt genomförbar med hän­

syn till att det nya gymnasiet och fackskolan ännu inte har prövats och yrkes­

utbildningen är föremål för utredning.

75

I detta sammanhang tar skolöverstyrelsen även upp frågan om en samman­

fattande benämning på det gymnasiala skolsystemet och uttalar — utan att

framlägga något definitivt förslag i frågan — att de termer, som bäst motsvarar

i sammanhanget angivna förutsättningar, synes vara »högskolan» och dess sam­

mansättningar t. ex. »högskolenivå», »högskolestadium» och »högskolesystemet».

Även överstyrelsen för yrkesutbildning berör namnfrågan och nämner »hög­

skolan» som ett alternativ men anser att tiden inte är mogen att nu ta ställning

härtill.

Länsskolnämnden i Uppsala län anser att ett helt integrerat gymnasialt skol­

system bör övervägas redan nu och folkskoleseminariet i Stockholm föreslår att

arbetet på att utforma ett dylikt system skall inledas så snart beslut om gym­

nasiet och fackskolan fattats.

TCO berör i sitt yttrande flertalet av de ledande principerna för ett enhetligt

gymnasialt skolsystem och ansluter sig till GU:s syn härpå samt anför bl. a.

följande.

Även om man godtar att de tre skolformerna för dagen får bedömas som var

för sig särskilda, är det viktigt att man redan nu skapar största möjliga samord­

ning och att man inrättar sig för att i framtiden helt kunna integrera dem till

en enda ungdomsskola för det gymnasiala åldersstadiet.

Organisationen föreslår vidare att benämningen gymnasium väljes för att

beteckna hela det gymnasiala skolsystemet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Det nya gymnasium GU avser att skapa synes vara väl lämpat att ge ung­

dom med håg och fallenhet för teoretiska studier en utbildning som i möjligaste

mån motsvarar de krav individen och samhället har rätt att ställa. Grundsko­

lans genomförande har nödvändiggjort en genomgripande översyn av de utbild-

ningsvägar som avser att bygga på denna grundskola. Det framlagda betänkan­

det är först och främst ett förslag till nytt gymnasium. GU har emellertid icke

exklusivt ägnat sig åt gymnasiets målsättning och allmänna uppbyggnad utan

gått ett steg längre i och med att den infogat gymnasiet i ett utbildningssystem

där varje del skall ha en egen profil och samtidigt utgöra en integrerad del

av samhällets utbildningsväsende.

LO beklagar att de delar av det gymnasiala utbildningsväsendet, som omfat­

tar yrkesutbildning, folkhögskola och vuxenundervisning, så mycket senare blir

moderniserade och anpassade till grundskolan samt till gymnasium och fack­

skola. Allvarliga anpassningsproblem kan enligt organisationen uppstå på grund

härav.

Några remissinstanser, bl. a. SECO och Sveriges liberala studentförbund, som

starkt understryker att de gymnasiala skolformerna måste betraktas som en

enhet, påyrkar tillsättandet av en särskild utredning med uppgift bl. a. att

utreda frågan om integrering av de gymnasiala skolformerna.

I detta sammanhang diskuteras i några yttranden frågan om övergång s-

möjligheterna mellan gymnasiala skolformer. Sålunda

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964.

76

finner länsskolnämnden i Kronobergs län att möjligheten att övergå från fack­

skola till gymnasium endast bör få förekomma i undantagsfall. Även NKI-sko-

lan är inne på denna linje medan arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten

av att möjligheter finns till övergång från en skolform till en annan och med

tillfredsställelse konstaterar att GU strävat efter att dessa övergångar för ele­

verna skall framstå som realistiska och möjliga att genomföra med rimlig arbets­

insats.

TCO anför:

De av GU förordade övergångsmöjligheterna mellan de olika gymnasiala

skolformerna är mycket värdefulla och ett av de väsentliga inslagen i den

företedda skissen av det gymnasiala skolsystemet. Arrangemanget kräver dock

goda praktiska anordningar för kompletteringsstudier. Det är nämligen ange­

läget att möjligheterna att nå fram till samtliga av gymnasieskolornas slut­

mål, alltså även behörighet för universitetsstudier, oavsett vilka gymnasiala

utbildningsvägar man påbörjar efter grundskolan, snabbt kommer att framstå

som påtagligt realistiska hos både föräldrar och elever. Genom nuvarande brist

på samordning mellan yrkesskola och övriga skolformer uppfattas yrkesskolan

av alltför många ambitiösa elever och föräldrar som ett sämre alternativ vid

fortsatt skolmässig utbildning efter den obligatoriska skolan.

Behovet av en vidgad och effektiviserad vuxenutbildning har under­

strukits från flera håll. Bland de remissinstanser som tagit upp denna fråga

märks länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län, SR, TCO, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund, Tekniska läroverkens elevförbund och

Samverkande bildningsförbunden.

TCO framhåller vikten av att den av GU aviserade utredningen om vuxen­

utbildningen snarast slutförs och finner det lämpligt att samråd härvid sker med

yrkesutbildningsberedningen.

Frågan om horisontell klyvning av gymnasiet har enligt skolöver­

styrelsens uppfattning genom tillkomsten av fackskolan kommit i ett helt nytt

läge och förlorat mycket av sitt intresse. Överstyrelsen delar GU:s mening att

någon anordning med horisontell klyvning av gymnasiet varken är erforderlig

eller lämplig.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ger i stort sett uttryck åt samma uppfatt­

ning som skolöverstyrelsen.

SACO erinrar om att organisationen tidigare framfört skäl, som talar för en

horisontell klyvning av gymnasiet. I det läge, vari frågan nu befinner sig, avstår

SACO emellertid från att aktualisera den horisontella klyvningen.

Ej heller i övrigt har i det fåtal remissvar, som berör frågan, framkommit

några erinringar mot GU:s ställningstagande.

Om GU:s förslag till en enhetlig gymnasieorganisation genom

integration av de allmänna och yrkesutbildande gymnasierna råder genomgå-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19677

ende samstämmiga meningar i de yttranden, som redovisar synpunkter på denna

fråga.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till GU:s synpunkter och ställningstaganden och

understryker särskilt vikten av att samtliga utbildningsvägar inom gymnasiet

utformas så, att de generellt ger behörighet för högre studier.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner den av GU valda vägen att ge både

allmänbildning och fackutbildning inom gymnasiets ram rent allmänt riktig.

Likaså tillstyrker överstyrelsen att samtliga lärokurser i gymnasiet skall ge

generell behörighet till högre studier.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att sammanförandet inom gymnasiet

av alla studievägar ur elevernas synpunkt torde medföra stora fördelar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm ansluter sig obetingat till

GU:s förslag i denna del.

Även SR och TCO är positiva till GU:s förslag. Sistnämnda organisation anför

härvid:

De skäl som GU anför för att sammanföra den allmänna sektorn med de

yrkesutbildande sektorerna till ett enda gymnasium finner TCO bärande. Det

är sålunda nödvändigt, att det ges möjligheter till ekonomisk och teknisk gym­

nasieutbildning på alla gymnasieorter — detta dels för att ungdomarna fritt

skall kunna välja mellan de olika alternativen, dels för att det skall bli möjligt

att få över det behövliga antalet ungdomar till den fackgymnasiala utbild­

ningen. Väsentligt är givetvis också, att det framtida gymnasiets samtliga studie­

vägar ger kompetens för inträde vid universitet och högskolor.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar följande.

Tanken på att sammanföra fackgymnasier med allmänna gymnasier till en

enhetlig gymnasieorganisation synes organisationerna riktig. Den nuvarande

ojämna fördelningen av tillgång till fackgymnasiestudier respektive allmänna

gymnasiestudier har sannolikt medfört att många elever under årens lopp. av

ekonomiska och psykologiska skäl föredragit att söka sig till allmänt gymnasium

på den egna hemorten framför att gå till fackgymnasium utanför denna. Detta

har totalt sett inneburit en mindre önskvärd inriktning av studierna och yrkes-

vägarna. Det är ytterst betydelsefullt att denna brist undanröjes.

GU :s förslag angående den regionala och lokala planeringen

accepteras i huvudsak av de flesta remissinstanserna.

I fråga om principerna för planeringen instämmer skolöver­

styrelsen i GU:s förslag men vill göra den erinran, att lokalisering av i synner­

het mera speciell utbildning inte kan bedömas enbart utifrån det lokala närings­

livets behov utan bör ske med hänsyn till dels ett mera allmänt behov, dels den

inverkan cn lokalisering till viss ort kan få på ungdomarnas möjligheter att fritt

välja utbildning och yrke.

I detta sammanhang framför överstyrelsen vidare bl. a. följande synpunkter,

nämligen

att skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupps

78

bedömning av den framtida gymnasiefrekvensens stegring synes ge stöd åt GU:s

antagande om en frekvens av 30—35 %,

att en säkrare bedömning av fackskolans attraktionsförmåga kan ske först

sedan försöksverksamheten pågått ytterligare något år,

att det finns skäl att anta, att den utspridning av ekonomisk och teknisk

gymnasieutbildning som kommer att ske, om GU:s förslag om ett integrerat

gymnasium genomföres, skall leda till önskat resultat,

att även rekryteringen till yrkesskolan, mer än man hittills varit böjd att tro,

synes vara regionalt betingad.

Överstyrelsen biträder även vad GU anfört om det praktiska genomförandet

av planeringen. Beträffande lokaliseringen av ny skola uppehåller sig översty­

relsen vid betydelsen av att centralortsprincipen används och anför:

Principen får allt starkare relevans genom den fortgående urbaniseringen, som

i allmänhet medför en minskning av befolkningsunderlaget i gymnasieregioner-

nas res- och inackorderingszoner och en ökning på själva gymnasieorten. Gym­

nasieorganisationens utbyggnad under 1950- och 1960-talen har medfört, att

andelen 16-åringar som är bosatta inom inackorderingszonerna starkt minskat.

Den beräknas — om GU:s förslag om kombinerade gymnasier och fackskolor

på vissa mindre orter genomförs — komma att uppgå till ca 15 % av landets

alla 16-åringar år 1975 mot för närvarande ca 25 %. Därmed torde emellertid i

stort sett gränsen vara nådd för spridning av gymnasier till mindre regioner.

Samhällets insatser för de avlägset boende torde därför mer än hittills böra

inriktas på ökad studiehjälp och på att genom förbättrade vägar och kommu­

nikationsmedel försöka vidga omlandet för dagliga resor. Detta kan ibland ske

genom en samordning av skolskjutsarna till olika slag av utbildningsanstalter

på samma ort.

Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till de av GU förordade principerna för

planeringen och framhåller därvid bl. a. att de av GU anförda principerna för

planeringen av gymnasieorganisationens utbyggnad och avgränsningen av gym-

nasieregionerna är riktiga samt att styrelsen förutsätter, att skolöverstyrelsens

planeringsarbete i detta avseende kommer att — liksom hittills — ske i nära

samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och andra organ med samhällsplane-

rande uppgifter. Styrelsen understryker angelägenheten av att gymnasieutbild­

ningen decentraliseras i möjligaste mån samt att teknisk och ekonomisk gym­

nasieutbildning så snabbt som möjligt erbjudes på praktiskt taget alla gymna-

sieorter.

Även övriga remissinstanser som uttalat sig ansluter sig i allt väsentligt till

GU:s principer för skolplaneringen. I några yttranden anföres detaljsynpunkter

berörande olika avsnitt av GU:s förslag.

Sveriges handelsgymnasiers riksförbund ansluter sig i princip till GU:s åsikt

att den fackgymnasiala utbildningen bör spridas ytterligare men gör vissa för­

behåll:

Det finns dock skäl till att vara något förbehållsam i fråga om hur snabbt

spridningen skall ske. Med rådande lärarbrist inte minst i de ekonomiska äm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

79

ncna torde åtskilliga av de mindre gymnasieorterna ha svårigheter att rekry­

tera kvalificerade lärare, ett förhållande som gjort sig gällande på vissa orter

där filialer till handelsgymnasier är inrättade. Förbundet är också mycket tvek­

sam när det gäller de "ekonomiska linjernas sammanförande med de allmänna

gvmnasiernas övriga linjer. Anledningarna härtill är i första hand följande.

1. Lärarnas specialinriktning kommer att uttunnas pa grund av att kollegiet

blir mera splittrat på de olika linjernas målsättning.

2. Elevernas inriktning mot direkt utträde i yrkeslivet blir svagare.

3. De hittillsvarande fackgymnasiernas skolledningar har varit nära anknutna

till näringslivet och koncentrerat sig på arbetet inom den ekonomiska utbild­

ningen. Detta torde icke vara möjligt i fortsättningen.

4. Vid små enheter kommer facklärarna att vara isolerade till nackdel för spe­

ciellt företagsekonomiska ämnen, som icke har samma tradition som övriga

ämnen på allmänt gymnasium. De lärare som undervisar vid mindre gym­

nasier kommer dessutom att fa undervisa i samtliga ekonomiska ämnen, v il-

ket kan väntas medföra sämre djup på kunskaperna hos läraren.

TCO finner GU:s bedömning av den fortsatta geografiska spridningen av

gymnasieutbildningen rimlig. Det är, uttalar organisationen, givetvis nödvän­

digt att anpassa skolorganisationen till de regionala och lokala förhållandena

men dessa åtgärder får inte ske på sådant sätt att helhetssynen och framtids-

aspekten, som är ett samordnat gymnasialt skolsystem, förs åt sidan. TCO be­

tonar vidare vikten av att glesbygdernas ungdom genom det allmännas försorg

bereds samma möjligheter till fortsatt utbildning efter grundskolan som ung­

domen i tättbebyggda områden, varför stödåtgärder i detta syfte, såsom studie­

sociala bidrag i olika former, upprättande av elevhem och förbättrat skolskjuts­

system, bör komma till stånd i behövlig utsträckning samtidigt med att det

gymnasiala utbildningsväsendet byggs ut.

Centerns ung domsförbund och Centerns student] örbund är inne på samma

problem och anför följande.

Enligt vår mening måste alla ungdomar få likvärda förutsättningar^ att få

den gymnasiala utbildning de önskar och har fallenhet för. Detta är en så viktig

princip att strikta ekonomiska beräkningar inte får utgöra hinder. Avståndet

till skolorten påverkar starkt valet av utbildning ovanpå den obligatoriska sko­

lan. Detta är otillfredsställande inte enbart sett ur den enskildes synpunkt.

Decentralisation av skolenheterna bör ske så långt möjligt och studiesociala

åtgärder sättas in.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att det för en bygd med ett

ofullständigt glesbygdsgymnasium måste vara bättre att få behålla gymnasiet

än att vara helt utan gymnasium även om de elever, som väljer vid skolan icke

representerad utbildningsväg eller studieriktning, nödgas bedriva sina studier

längre bort från hembygden. Vikten av att man vid gymnasiets utformning tar

särskild hänsyn till glesbygdsförhållandena understrykes starkt av länsstyrelsen.

Riksförbundet landsbygdens folk anför:

Samtidigt som en god geografisk spridning av gymnasiala utbildningsanstalter

framstår som önskvärd, måste man emellertid även söka na fram till ett sa fritt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196£

80

linjeval som möjligt. Inför detta avvägningsproblem har riksförbundet dock den

principiella inställningen, att det är bättre med ett mindre gymnasium på en

°ort än inget gymnasium alls. Önskemålet om rika differentieringsmöjligheter

får således inte resultera i en koncentration av gymnasierna till ett mindre

antal stora orter, varigenom ungdomen i vidsträckta områden kommer att sakna

möjligheter till gymnasial utbildning inom rimligt avstånd från hemorten.

Den geografiska spridningen av gymnasieutbildningen har varit en huvud­

fråga för Hermods korrespondensinstitut. Institutet har dels presenterat ett för-

slag till »Det koncentrationsläsande gymnasiet. Ett alternativ till gymnasie-

utrednmgens förslag.», dels i ett omfattande yttrande framlagt praktiska syn­

punkter och överväganden rörande möjligheterna att utnyttja korrespondens­

undervisning vid utbildning på det gymnasiala stadiet sådant det planerats

av GU.

Beträffande fack skolans lokalisering anför skolöverstyrelsen

följande.

En spridning av fackskolan på sådant sätt, att olika slag av fackskolor upp­

rättas på olika orter inom en region, kan inte komma i fråga. Den skulle näm­

ligen fa mycket ogynnsamma konsekvenser både i fråga om ungdomens utbild-

ningsval och med hänsyn till kostnader och behov av lärare.

Överstyrelsen framhåller vidare att gymnasie- och fackskoleregioner i stort

sett bör sammanfalla och att allt talar för att fackskola inte skall lokaliseras till

annan ort än gymnasieort annat än i rena undantagsfall.

Statskontoret anser att det dock bör beaktas att det på en ort som ej har

gymnasium kan finnas en praktisk realskola som nu avvecklas. Om detta sker

utan att den ersättes med t. ex. motsvarande fackskola, berövas ungdomarna en

paräknad utbildning. Likasa bör det enligt statskontoret i områden med alltför

lang resväg till gymnasieorten finnas möjligheter att på annan ort än gymnasie-

orten få inrätta fackskola i samverkan med grundskolans högstadium för att

stimulera övergången till högre studier.

Även häröverkslärarnas riksförbund menar att fackskola kan behöva inrättas

på ort som ej har gymnasium om en praktisk realskola på orten avvecklas. För­

bundet anför vidare:

„ Likaså bör det i områden med alltför lång resväg till gymnasieorten vara till-

låtet att på annan ort än gymnasieorten få inrätta fackskola i samverkan med

grundskolans högstadium. Det är mycket troligt, att man därigenom stimulerar

övergång till högre studier från ett högstadium, där denna övergångsfrekvens

skulle blivit mycket liten om enda alternativet varit att resa till den avlägsna

gymnasieorten. Det bör också vara tillätet att på annan ort än gymnasieorten

inrätta fackskola för att tillgodose ett på näringslivets inriktning grundat spe­

ciellt utbildningsbehov.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län och Svenska byggnads­

ingenjörers förbund uttalar sig för GU:s uppfattning att fackskola endast undan­

tagsvis skall inrättas utanför gymnasieort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

81

En betydelsefull fråga i planeringssammanhanget är hur den tekniska

utbildningen skall inlemmas i det framtida gymnasiet.

Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.

I sina remissyttranden till skolöverstyrelsen har de tekniska råden hos läns-

skolnämnderna i Västmanlands och Norrbottens län samt rektorn vid tekniska

gymnasiet i Luleå mera utförligt diskuterat frågan om den vid varje gymnasium

regelmässigt förekommande tekniska utbildningen skall omfatta de två eller de

tre första åren av lärokursen. Tekniska rådet vid länsskolnämnden i Västman­

lands län anser, att årskurs 3 bör finnas endast vid gymnasium med fullständig

teknisk lärokurs och lämnar i detta sammanhang följande från gymnasieutred-

ningens helt avvikande förslag beträffande den tekniska sektorn som den önskar

skall närmare utredas. Förslaget innebär, att hela den speciella tekniska under­

visningen förläggs till en separat 1-årig ingenjörsskola ovanpå tre årskurser i

gymnasiet. Rådet önskar att alternativet med de två sista gymnasieåren för­

lagda till de speciella tekniska gymnasierna samtidigt utreds. Tekniska rådet i

Norrbottens län framhåller emellertid under hänvisning till bristen på kvalifice­

rade lärare, att den regionala skolmyndigheten skall få avgöra i vilken takt

3-årig utbildning vid gymnasierna skall genomföras.

Rektor vid tekniska gymnasiet i Luleå anser att vid fullt utbyggt gymnasie-

och fackskolesystem det av GU föreslagna 3 + 1-alternativet är att föredraga

ur lärarrekryteringssynpunkt, ekonomi, och i viss mån fritt val för eleverna. Ur

pedagogisk synpunkt torde däremot 2 + 2-alternativet ha uppenbara fördelar.

Överstyrelsen finner för sin del de av GU anförda skälen för dess ställnings­

tagande övertygande. Överstyrelsen vill särskilt betona att utspridningen av

teknisk utbildning är en förutsättning för den önskade ökningen av fackgym-

nasiefrekvensen. Om årskurs 3 endast skall finnas vid gymnasier med fullständig

teknisk lärokurs, kommer detta — såsom även länsskolnämnden i Malmöhus

län framhåller — att få en starkt rekryteringshämmande verkan.

Överstyrelsen konstaterar vidare bl. a. att konstruktionen 2 + 2 lokalmässigt

inte skulle innebära någon besparing i jämförelse med alternativet 3 + 1 samt

att möjligheten att inrätta tjänster i de tekniska ämnena på gymnasiets tekniska

lärokurs och i fackskolan underlättas om 3-årig teknisk lärokurs är anordnad

vid ortens gymnasium.

GU:s förslag, att elev, som i årskurs 3 vill välja ett vid hemortsgymnasiet

inte representerat alternativ, bör ha rätt att efter årskurs 2 övergå till en skola

med önskad utbildning tillstyrkes av överstyrelsen.

Sammanfattningsvis anser överstyrelsen beträffande den tekniska utbildning­

en att sådan bör komma till stånd vid i varje fall alla gymnasieregioner, som

omkring 1970 beräknas ha 90 eller fler gymnasieelever i första årskursen. Utbild­

ningen bör därvid samordnas med övrig gymnasieutbildning på respektive gym-

nasieorter. Den tekniska utbildningen bör vid varje gymnasium omfatta minst

de tre första årskurserna och i varje fall på gymnasieorter med mer än 120 gym­

nasieelever bör inrättas minst två av alternativen i årskurs 3.

Överstyrelsen jör yrkesutbildning delar icke GU:s uppfattning om det lämp­

liga i systemet 3+1 och anför bl. a. följande.

Det går en klar och skarp gräns i utbildningen i tekniska ämnen mellan års­

kurs 2 och 3. Utbildningen i de tekniska ämnena under de två första åren är

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

82

sålunda utpräglat odifferentierad. Den begränsas till ämnet teknologi. I årskurs

3 sker däremot en uppdelning i fyra differentieringar och blir mer »ingenjörs-

betonad». Behovet av speciallärare för årskurserna 3 och 4 är ungefär det­

samma. Den utrustning, som erfordras i årskurs 4, är visserligen mer omfat­

tande än i årskurs 3, för årskurs 2 erfordras dock egentligen icke någon spe­

cialutrustning för undervisning i ämnet teknologi. Det av utredningen så starkt

understrukna behovet av att effektivt utnyttja ekonomiska och personella resur­

ser blir i långt högre grad förverkligat, om årskurserna 3 och 4 sammanföres till

en gemensam läroanstalt.

Överstyrelsen anser, att det är ogrundat att antaga att alternativet 2 + 2

skulle göra den tekniska lärokursen mindre attraktiv genom att eleverna får

flytta till en annan ort efter andra årskursen. Dessa ungdomar måste i alla

händelser träffa ett val ett år senare. Ett sammanhållet slutskede (2 -f- 2) kom­

mer att bevara kontinuiteten i undervisningen i tredje och fjärde årskursen.

Detta bidrar till att öka utexaminationen av ingenjörer.

På denna punkt är överstyrelsen för yrkesutbildning ej enig. Föredraganden

har med instämmande av två ledamöter i styrelsen anmält avvikande mening

och därvid bl. a. anfört:

Det finns alltså all anledning förmoda, att konstruktionen 2 + 2 kommer att

kraftigt minska intresset för teknisk utbildning. Konstruktionen 2 + 2 skulle

vidare innebära en avvikelse från en bärande princip i förslaget till gymnasie-

reform, nämligen att på praktiskt taget alla gymnasieorter bör erbjudas gym­

nasieutbildning inom samtliga huvudlärokurser fram till den tidpunkt, då över­

gång till postgymnasiala utbildningsvägar kan ske. För egen del kan jag icke

ansluta mig till en uppfattning, som synes innebära, att man genom centralt

utfärdade bestämmelser skulle lägga hinder i vägen för kommunerna att anordna

utbildning för vilken de inom andra utbildningsformer har såväl materiella som

personella resurser, när därtill detta ur den samlade samhällsaspektens synpunkt

inte medför några ogynnsamma verkningar.

Åtskilliga myndigheter och organisationer har enbart genom mera allmänna

uttalanden anslutit sig till GU:s förslag rörande lokaliseringen. Detta gäller bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen och i huvudsak alla regionala myndigheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser dock att det bör närmare undersökas

om inte de två sista åren av den tekniska lärokursen kan förläggas till central­

gymnasiet och länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län finner att en när­

mare utredning erfordras om möjligheterna att med gott resultat förlägga un­

dervisningen i årskurserna 3 och 4 till olika skolenheter.

Länsskolnämnderna i Kronobergs, Gotlands, Gävleborgs, Malmöhus och Hal­

lands län uttalar sig explicit för GU:s förslag om centralisering av den avslu­

tande fjärde årskursen av den tekniska lärokursen. Av de elva kommuner, som

direkt uttalat sig i frågan, har tre förordat systemet 2 + 2 och de övriga anslu­

tit sig till GU:s uppfattning.

För GU:s förslag har vidare lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,

LO, SR, TCO, Svenska fackingenjörers förbund och Tekniska läroverkens ingen-

jörsförbund uttalat sig.

TCO anför bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4-

83

Skäl kan också anföras för att centralisera även det tredje året inom den tek­

niska studiegången. Mot en sådan ordning kan dock sägas, att det skulle vara

olyckligt att enbart i fråga om den tekniska utbildningen bryta sönder enhet­

ligheten i systemet under den 3-åriga normalstudietid, som för samtliga studie­

vägar ger inträde till högskolor och universitet. Mot anordningen talar också

det faktum, att man troligen skulle ha mycket svårt att sprida den tekniska

fackskoleutbildningen på önskvärt sätt, om man inte på de olika gymnasie-

orterna kunde samordna den 2-åriga tekniska fackskolan med den tekniska ut­

bildningen under det tredje året i gymnasiet.

Vidare kan man befara, att en centralisering av två studieår inom den tekniska

gymnasieutbildningen skulle verka rekryteringshämmande. I valet mellan en

obruten naturvetenskaplig studieväg och en teknisk studieväg med endast två

år i hemortens gymnasium skulle säkerligen många elever och föräldrar stanna

för det förra alternativet, eftersom eleven då utan avbrott skulle kunna bedriva

sina studier i hemorten. En sådan rekryteringshämmande effekt måste man

undvika i ett läge, då det i stället synes angeläget att göra den tekniska utbild­

ningen attraktiv genom att erbjuda den på samma villkor och med samma

förutsättningar som de övriga studievägarna inom gymnasiet.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund vill med utomordentlig skärpa fram­

hålla att inom ramen för en 4-årig teknisk studiegång skall de tre första läsåren

ges största möjliga spridning och avvisar bestämt en årskursdelning enligt för­

slaget 2 + 2. Ingenjörsförbundet säger vidare att konstruktionen 2 + 2 är för­

svarbar endast under förutsättning av mer genomgripande förändringar av ut­

redningens förslag på så sätt att all eller så gott som all teknisk utbildning

slopades under de två första läsåren vilket skulle medföra en återgång till nuva­

rande system med ett tekniskt gymnasium på ett 30-tal orter och att den natur­

vetenskapliga grenens två första år kvalificerade till överflyttning till det tek­

niska gymnasiets tredje årskurs. Förbundet anser också att det kan ifrågasät­

tas, om icke 2 + 2 alternativet även ur strikt pedagogisk synpunkt är väsent­

ligt sämre än 3 + 1 på grund av att teknologiämnet måste bli ett mycket iso­

lerat ämne vars lärare mycket starkt kommer att känna bristen på kontakt med

tillämpningarna och studiemålet.

För alternativet 2 + 2 har uttalat sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sve­

riges hantverks- och industriorganisation, statens tekniska forskningsråd, Sven­

ska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, SACO, Tekniska lärover­

kens lärarförbund, Svenska teknologföreningen, Svenska byggnadsentreprenör­

föreningen, Svenska byggnadsingenjörers förbund, Högerns ungdomsförbund,

Tekniska läroverkens elevförbund, Kemikontoret och Sveriges mekanförbund.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med att

man genom att sammanhålla de två sista årskurserna vinner bl. a. att det inte

blir ett så allvarligt brott i de tekniska ämnena, vilket är betydligt viktigare

än brott i ämnena matematik och fysik, att icke det nuvarande tekniska gym­

nasiets värdefulla miljö och särart går förlorad och att inte den tekniska studie­

grenen främst blir ett alternativ till vägen mot teknisk högskoleutbildning.

Även om ett sammanhållet slutskede skulle medföra betydligt större kostnader

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

1

och sannolikt ställa större krav på studiesociala åtgärder anser styrelsen det

vara ur samhällssynpunkt, med hänsyn till möjligheterna att verkligen göra den

tekniska studiegången både attraktiv och effektiv, synnerligen välanvända

medel.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att, om

organisationsformen 2 + 2 genomföres, underlättas såväl undervisningens effek­

tivitet som elevernas valfrihet.

SACO anser i likhet med Tekniska läroverkens lärarförbund att det finns en

rad skäl, som talar för konstruktionen 2 + 2. Eftersom en uppdelning i maskin­

tekniskt, byggtekniskt, eltekniskt och kemitekniskt alternativ göres redan efter

andra årskursen är det enligt organisationernas mening nödvändigt, att hela den

fackinriktade yrkesutbildningen förläggs till gymnasium med fullständig tek­

nisk utbildning. Först härigenom kan garantier skapas för att de tekniska gym­

nasiernas yrkesutbildande karaktär och studiemål bibehålies. Vidare underlät­

tas lärarrekryteringen vid konstruktionen 2 + 2. Tekniska läroverkens lärarför­

bund anser sig också kunna konstatera att denna konstruktion medför bespa­

ringar.

Svenska byggnadsingenjörers förbund framför ett eget förslag och vill i mot­

sats till GU förorda att på de orter, som har tekniska gymnasier, en intim sam­

ordning sker av tekniska gymnasiets årskurs 3 och 4, fackskolan och yrkesskolan

och att dessa skils från den övriga gymnasiala undervisningen på orten.

Sveriges hantverks- och industriorganisation har tagit ställning för kombina­

tionen 2 + 2 men kan ansluta sig till 3+1 om det fjärde tekniska studieåret

får en klart ingenjörsutbildande inriktning.

Vad gäller den organisatoriska samordningen mellan olika

skolformer på samma ort går skolöverstyrelsen först in på frågeställningen

vertikal eller horisontell samordning och anför härom.

Av de remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen i frågan, uttalar sig

13 för horisontell samordning, fyra för vertikal, medan fem yttrar sig mera

obestämt men framhåller, att hänsyn måste tas till lokala förhållanden.

Som skäl för vertikal samordning framhålls önskemålet om pedagogisk sam­

verkan mellan gymnasiet och underliggande skolform, vikten av att lärarna i

en högre skolform väl känner till vad som uträttas i en underliggande och är

förtrogna med dess undervisningsmetodik och kursinnehåll. Vidare befaras en

horisontell samordning komma att skapa en klyfta mellan högstadie- och gym­

nasielärare.

Som skäl för horisontell samordning framhålls, att denna syns medge bästa

möjliga utnyttjande av de personella och materiella resurserna, att de av grund­

skolans högstadier, som är organisatoriskt förenade med ett gymnasium, torde

bli mer eftersökta än fristående sådana, vilket är mindre önskvärt, att ung­

domens val mellan gymnasium och fackskola (respektive yrkesskola) ej bör vara

geografiskt betingat, att båda skolformerna (gymnasium och fackskola) är fri­

villiga, att det är av vikt att förbereda den kommande, mera fullständiga inte­

grationen av skolformerna, att övergången mellan skolformerna underlättas och

att från elevsynpunkt samordningen markerar gemenskap och likställighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

85

Överstyrelsen finner övervägande skäl tala för horisontell anknytning. Denna

låter sig bäst förena med den uppfattning om det gymnasiala skolstadiet som

en helhet, som överstyrelsen anser väsentlig.

Överstyrelsen för yrkesutbildning säger sig dela GU:s uppfattning att, om det

gymnasiala skolsystemet skall fungera väl, dess olika studievägar bör väljas på

»lika villkor». Överstyrelsen framhåller härom bl. a. följande.

Det kan i många fall vara befogat att samordna fackskola och gymnasium

för att på så sätt få underlag för att rätt utnyttja lärare och utrustning. I vissa

fall kan det av samma skäl vara befogat att samordna undervisningen mellan

gymnasium och yrkesskola. I andra fall kan det vara lämpligt att samordna yr­

kesskola och fackskola. Samordningen mellan olika skolformer på det gymnasiala

stadiet kan, enligt överstyrelsens bestämda mening, icke lösas genom en entydig

modell ej heller genom att ett normalfall utformas, som riskerar att i realiteten

bli det enda alternativet. De lokala och regionala planeringsorganens uppfatt­

ning om hur resurserna skall fördelas bör få göra sig gällande.

Statskontoret anser att frågan om fackskolornas placering icke kan ses prin­

cipiellt utan bör lösas på det sätt, som kan anses lämpligast i det enskilda fal­

let med hänsyn till bl. a. utnyttjandet av de nuvarande skolornas lokaler.

Svenska yrkesskolföreningen anför följande.

Yrkesskolan kan redan nu i stor utsträckning erbjuda utrustning för teknisk

och ekonomisk utbildning, som är av den art att gymnasiet för sin undervisning

har direkt nytta av den. Yrkesskolan har vidare många lärare med akademisk

examen i språk, merkantila eller tekniska ämnen. Dessa kan givetvis användas

för undervisning på gymnasiet. Enligt föreningens mening har utredningen icke

i tillräcklig omfattning diskuterat möjligheten av att samordna gymnasiet och

yrkesskolan i stället för gymnasiet och fackskolan.

TCO ansluter sig helt till den horisontella samordningen samt anför:

Vid den lokala och den regionala planeringen bör således just de gymnasiala

skolformerna ses som en helhet, där den horisontella samordningen lokalmässigt

och organisatoriskt efter hand görs allt fastare. Däremot bör en vertikal samord­

ning i varje fall på längre sikt undvikas. Grundskolan bör betraktas som en

naturlig enhet, det gymnasiala stadiet med dess olika skolformer samordnade

som en annan naturlig enhet. Detta bör vara avgörande för planeringen.

Den horisontella samordningen föredrages av flertalet remissmyndigheter,

som yttrat sig i saken, men på flera håll har understrukits att den vertikala

tills vidare måste få förekomma. Dylika synpunkter har framförts från stads­

fullmäktige i Stockholm, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

SACO, Läroverkslärarnas riksförbund och Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Stadsfullmäktige i Stockholm påpekar att samordningen i Stockholm för när­

varande är nästan uteslutande vertikal och beräknar att det kommer att kosta

staden 50 ä 00 miljoner kr. att skapa nya lokaler för sådana högstadier, som

ej kan rymmas i skolanläggningar, som skall omfatta gymnasium/fackskola.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför följande.

86

De skäl, som GU anfört till stöd för en horisontell samordning av de gymna­

siala skolformerna finner förbunden övertygande. Förbunden kan därför rent

principiellt ansluta sig till den målsättning i planeringsarbetet, som GU angivit.

Men förbunden anser det samtidigt angeläget understryka att den yttre organi­

sationen inte får bli något självändamål, en organisation för principens skull.

Under en lång tid av år framåt måste det gymnasiala skolsystemet utformas med

tanke på ett effektivt utnyttjande av redan befintliga lokala resurser i form av

skolbyggnader, lärartillgång osv. På många håll har skolsystemet en vertikal

uppbyggnad, som det tar tid att förändra, och det finns också skolorter där

skolsystemet till viss del fått sin prägel av en redan inledd samverkan med t. ex.

yrkesutbildningen inom en lokal större industri. Det är därför viktigt att över­

gången till den organisation för de gymnasiala skolformerna, som GU tänkt sig,

sker smidigt och att de centralt utfärdade riktlinjerna för planeringsarbetet inte

ges formen av direktiv utan snarare som vägledande anvisningar för de lokala

skolmyndigheterna. Förbunden konstaterar med tillfredsställelse att även GU

ger uttryck för dylika synpunkter.

SACO

förklarar att organisationen delar GU:s uppfattning om de realekono-

miska och organisatoriska faktorernas stora betydelse vid planeringen av gym­

nasiets yttre organisation och att organisationen därför i huvudsak ansluter sig

till GU:s förslag om en horisontell samordning av de gymnasiala skolformerna.

SACO understryker emellertid samtidigt de pedagogiska skäl som talar för en

vertikal samordning och anser, att den vertikala samordningen måste få före­

komma i betydligt större utsträckning än GU tänkt sig.

Läroverkslärarnas riksförbund

anför följande.

Mot horisontell samordning talar det förhållandet att detta organisations-

alternativ mycket starkt försvårar det som synnerligen önskvärt bedömda sam­

arbetet mellan stadierna. GU anser visserligen att detta samarbete skall kunna

tillgodoses trots horisontell samordning bl. a. genom lämplig fördelning av lärar­

nas tjänstgöring, genom gemensamma studiedagar, studiekonferenser och ämnes­

konferenser m. m.

Detta sätt att tillgodose samarbetet över stadiegränserna är emellertid högst

otillfredsställande. Det förutsätter sålunda, att tjänstgöringsfördelningen görs

sådan, att lärarna inte blott tjänstgör vid olika (gymnasiala) skolformer inom

en och samma skolenhet utan därtill vid skolformer inom annan skolenhet.

Denna kraftiga utspridning av lärarnas tjänstgöring kommer för det första att

medföra betydande olägenheter för lärarna personligen och för det andra starkt

försvåra schemaläggningen vid de berörda skolenheterna. Införandet av gemen­

samma studie- och ämneskonferenser utöver skolenheternas egna innebär också

en utökning av lärarnas arbetsuppgifter, samtidigt som även sådana arrange­

mang kan kräva hänsynstagande i schemaläggningen och därmed försvåra detta

arbete för skolledningen.

Den av GU förordade samordningen har tillstyrkts av de sju länsstyrelser,

som yttrat sig härom.

Bland

kommunerna

syns med få undantag råda samstämmighet om att den

horisontella samordningen är att föredra framför den vertikala. Ej heller i övrigt

har GU:s samordningsförslag föranlett erinringar. Många kommuner har emel­

lertid beklagat att inte yrkeskolans ställning i det framtida gymnasiala skol­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961±

87

systemet kunnat belysas klarare och har dessutom understrukit att GU:s orga-

nisationsförslag endast får ses som riktlinjer och ej som bindande direktiv.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196^

Beträffande de av GU redovisade organisationsexemplen anför

skolöverstyrelsen följande.

I princip bör samtliga lärokurser finnas vid varje gvmnasieenhet. På det nya

gymnasiet behöver elevens val mellan naturvetenskaplig och teknisk lärokurs

eller mellan humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk inte ske slutgil­

tigt förrän efter årskurs 2. En ensidig fördelning av lärokurserna på olika skol­

anläggningar kan göra denna möjlighet tämligen illusorisk, bl. a. därför att ele­

ven drar sig för att utnyttja den, om den medför byte av skola.

Endast beträffande den tekniska undervisningen kan av ekonomiska skäl en

viss koncentration vara motiverad. Det gäller självfallet i första hand årskurs 4

men också den tekniska fackskolan med dess behov av kostnadskrävande spe­

ciallokaler. Risken för felval torde vara mindre beträffande dessa elever än fler­

talet andra. Ungdomar, som väljer teknisk utbildning, har ofta tidigt bestämt

sig för ett däremot svarande yrke. Det är emellertid önskvärt, att teknisk läro­

kurs för årskurserna 1—3 fördelas på olika skolenheter så långt det är möjligt.

I anslutning till sitt yttrande i denna del har överstyrelsen kompletterat GU:s

framställning med två organisationsexempel, belysande det ena en organisation

med ca 60 klasser fördelade på två skolenheter och det andra en organisation

med ca 80 klasser fördelade på tre skolenheter.

Läroverkslärarnas riksförbund anför.

Det är inte lämpligt att den kommunala skolplaneringen ges en så ensidig

inriktning på horisontell samordning som GU tycks eftersträva genom sina

rekommendationer rörande olika organisationsmodeller. Den kommunala fri­

heten att planera den egna skolorganisationen efter lokala förhållanden förvand­

las lätt till en i realiteten centraldirigerad planering, om dessa rekommendatio­

ner auktoriseras genom instämmande uttalanden av statsmakterna. Horisontell

samordning kan visserligen bli nödvändig i vissa kommuner, men den vertikala

samordningen måste få förekomma i betydligt större utsträckning än GU tänkt

sig. Om horisontell samordning rekommenderas av statsmakterna i av utred­

ningen föreslagen omfattning, förutsätter förbundet att personalen på lämpligt

sätt kompenseras för de olägenheter som då kan uppstå vid genomförandet av

det önskvärda pedagogiska samarbetet över stadiegränserna.

Frågan om huvudmannaskapet för gymnasiet behandlas av flertalet

remissinstanser.

Skolöverstyrelsen ansluter sig här helt till GU:s förslag men vill också under­

stryka det principiellt betydelsefulla i främst 1950 och 1962 års riksdagars beslut

om att grundskolan skall vara en kommunal angelägenhet. Först därigenom kan

enligt överstyrelsens mening skolan få den lokala förankring som erfordras för

att den skall bäras upp av medborgarnas och det egna samhällets intresse och

omvårdnad. Även vikten av administrativt enkla former för skolförvaltningen

talar starkt för denna lösning.

88

Av de remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, har samtliga

läns-

skolnämnder

utom en tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om kommu­

nen som huvudman.

Länsskolnämnden i Blekinge län

anser att frågan bör slut­

ligt prövas först sedan yrkesutbildningsberedningen avgivit sitt principbetän­

kande. Praktiskt taget alla hörda

lärarkollegier

uttalar sig för staten som huvud­

man.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

anser, att mycket talar för landstingen så­

som huvudmän för gymnasieutbildningen. Då denna fråga emellertid måste ses

i ett vidare sammanhang än vad som skett, anser sig överstyrelsen kunna till­

styrka förslaget om primärkommunal huvudman för gymnasiet.

Av övriga ca 50 remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, delar 36 instan­

ser, däribland

riksrevisionsverket,

19

länsstyrelser

samt

Svenska kommunför­

bundet

och

Svenska stadsförbundet

GU:s uppfattning.

SACO, Läroverkslärar-

nas riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund

samt

Universitetslärarför­

bundet

förordar däremot staten som huvudman.

Svenska yrkes skoiför eningen

och

Riksförbundet landsbygdens folk

finner landstingen vara bäst lämpade som

huvudmän.

Lantbruksstyrelsen

vill att avgörandet skall uppskjutas.

Riksrevisionsverket

anser skälen för en kommunalisering av gymnasierna

bärande och anför i anslutning härtill följande.

Den 1958 införda ordningen med de kommunala skolstyrelsernas ekonomiska

förvaltning av de statliga läroverken har i praktiken visat sig avsevärt mera

arbetskrävande för riksrevisionsverkets revision än man från början haft anled­

ning räkna med. Icke minst det förhållandet att staten och kommunen har olika

redovisningsår tycks ha vållat de redovisande kommunala organen svårigheter.

Härtill kommer att det i flera fall konstaterats att kommun åvilande utgifter

bestritts med statliga anslagsmedel, vilket enligt ämbetsverkets uppfattning

ytterligare styrker behovet av ett enhetligt huvudmannaskap.

Svenska kommunförbundet

och

Svenska stadsförbundet

anför:

Den nära förankring i det medborgerliga inflytandet som man vill ge åt skol­

väsendet torde i princip bäst uppnås om primärkommunernas skolstyrelser får

ansvaret för alla skolor inom kommunen.

Om gymnasierna således bör ligga under den kommunala skolstyrelsen, åter­

står att ta ställning till huru huvudmannaskapet skall ordnas. Detta kan anting­

en — såsom nu i regel är fallet — vara statligt, trots att gymnasierna skolorga-

nisatoriskt och administrativt lyder under skolstyrelsen, eller kommunalt, såsom

fallet är t. ex. beträffande grundskolan, yrkesskolan, de kommande fackskolorna

och de under avveckling varande högre kommunala skolorna. Förbunden delar

på denna punkt utredningens mening att det lämpligaste synes vara att primär­

kommunerna göres till huvudmän för hela det kommande gymnasiet med dess

olika studievägar. Därigenom försvinner bl. a. den sakliga egendomlighet som lig­

ger däri att för närvarande tekniska gymnasier alltid är statliga och handels-

gymnasicr är kommunala medan allmänna gymnasier normalt börjar som kom­

munala men sedan övergår till att bli statliga. Uppenbart är att en rationell sam­

ordning i en och samma skolenhet av skilda gymnasieformer eller av gymnasium

och t. ex. fackskola i hög grad underlättas om gymnasiet lyder under samma

kommunala huvudmannaskap som övriga skolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

89

TCO anser, att ett enhetligt huvudmannaskap bör genomföras i varje fall för

hela det gymnasiala skolsystemet varvid mycket talar för att dessa skol­

former får samma huvudman som grundskolan. Då beslut om primärkommu-

nalt huvudmannaskap för såväl grundskolan som fackskolan redan fattats kan

inte gärna annat än primärkommun komma i fråga som huvudman för gym­

nasiet. TCO motsätter sig under alla förhållanden, att någon av det gymnasiala

skolstadiets skolformer bryts ut ur ett i övrigt enhetligt huvudmannaskaps-

system. Organisationen bedömer det därför som mycket angeläget, att även

yrkesskolan, så långt den har att ge en elementär yrkesutbildning för det gym­

nasiala åldersstadiet, för framtiden förs in under ett primärkommunalt huvud­

mannaskap.

SACO, Tekniska läroverkens lärarförbund och Läroverkslärarnas riksförbund

anser att starka skäl talar för alternativet staten som huvudman. Sistnämnda

förbund anför i detta sammanhang följande.

GU bygger sitt ställningstagande helt på en förtröstan på att kommunerna

som huvudmän skall svara för gymnasiernas standard på ett tillfredsställande

sätt. Utredningen menar att kommunerna med få undantag gjort insatser på

detta område som mycket väl tål jämförelse med och överträffar motsvarande

statliga insatser.

Det är inte bekant vilket material GU avser genom sin hänvisning till »erfa­

renheten» av kommunernas välvilja. Det är möjligt att denna bedömning är

riktig, när det gäller materielanslag fram till dags dato. En undersökning som

inom förbundet gjorts av Rektorernas riksförening för några år sedan pekar i

denna riktning.

Däremot är de hittillsvarande erfarenheterna mycket blandade, när det gäller

behov av t. ex. kanslipersonal. Sålunda har den obligatoriska skolans skolledare

ofta beklagat sig över otillräckliga resurser i detta avseende. Även skolledare

vid statliga skolor, som fått hand om kommunala avdelningar har ofta gjort

samma erfarenheter. Detta är mycket betänkligt med hänsyn till att GU:s pro­

gram i mycket stor utsträckning förutsätter inrättandet från kommunernas

sida av en rad nya tjänster för »stabs-» eller »service-»personal i gymnasierna

dock utan att det föreslås för kommunerna bindande föreskrifter i detta av­

seende.

För ett statligt huvudmannaskap talar enligt riksförbundet vidare såväl

pedagogiska skäl som själva reformsituationen. Men förbundets ställningstagan­

de har också dikterats av andra motiv:

Därtill kommer att förslaget om kommunalisering av gymnasierna rymmer

många okända faktorer, när det gäller personalens ställning. Frågor rörande an­

ställningsform, tillsättningsförfarande och tillsättningsmyndighet kan visserligen

i och för sig lösas oberoende av huvudmannaskapet. Det är dock risk för att

sådana frågor genom utvecklingen under en viss tid påverkas av det förhållan­

det att t. ex. kommunen är huvudman för skolformen och rektorerna och lärarna

är kommunalt anställda. Även bortsett från dessa speciella frågor finns det dels

sådana där konsekvenserna av en kommunalisering är uppenbart oförmånliga

för berörd personal —- t. ex. handläggningen av disciplinärenden för rektorerna

— dels sådana där man riskerar en försämring — t. ex. frågan om ferielön —

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

90

dels slutligen sådana där konsekvenserna är oklara, t. ex. förhandlingsrättens

praktiska tillämpning.

För förbundet som personalorganisation är detta ytterligare ett skäl att av­

styrka den föreslagna kommunaliseringen av gymnasierna.

Bland kommunerna är uppfattningen att gymnasiet skall kommunaliseras helt

förhärskande. Av ca 115 kommuner, som behandlar frågan, företräder sålunda

nära 100 denna mening, några kommuner har inskränkt sig till att framhålla

att huvudmannaskapet skall vara enhetligt och ett tiotal har valt mellan staten

och landstingen såsom huvudmän. I den sistnämnda gruppen har landstingen

fyra förespråkare, vilka i sina uttalanden givit uttryck åt viss försiktighet och

ansett, att det definitiva ställningstagandet borde föregås av ytterligare övervä­

ganden. Ett par kommuner, som voterat för statligt huvudmannaskap, har

ansett att alla skolformer borde förstatligas.

2.2.4.2 Fackskolan

Vad angår frågan om fackskolans förhållande till gymna­

siet och yrkesskolan biträder skolöverstyrelsen vad FU anfört

rörande det gymnasiala skolsystemet som en helhet, vikten av gemensam plane­

ring för de gymnasiala skolformerna, den yttre samordningen mellan gymnasium

och fackskola samt kommunernas relativa frihet att lösa samordningsfrågor med

hänsyn till de lokala förhållandena. Vad FU anfört och föreslagit angående de

2-åriga handelskursernas framtid har också godtagits av skolöverstyrelsen som

vidare framhåller:

Överstyrelsen vill också i konsekvens härmed ytterligare understryka vad FU

i övrigt anför rörande inrättande av ekonomisk och teknisk fackskola samt om

den risk som föreligger, att ett icke önskvärt parallellskolesystem skulle uppstå,

om de 2-åriga handelskurserna skulle kvarstå vid sidan om fackskolan. Översty­

relsen är i likhet med FU helt medveten om att åtskilliga orter, som enligt

gjorda planeringsöverväganden icke kan erhålla fackskola, kan frestas att er­

bjuda sina ungdomar en utbildning motsvarande den som ges i de 2-åriga han­

delskurserna och på så sätt negativt påverka elevunderlaget vid den fackskola,

till vars elevområde vederbörande ort hör.

Inte heller FU:s förslag i fråga om de 1-åriga påbyggnadskurserna ovanför de

1-åriga handelskurserna eller dessa senare kursers framtid ger enligt skolöver­

styrelsens mening anledning till erinran. Överstyrelsen tillstyrker också förslaget

om successiv avveckling av de kommunala tekniska dagskolorna och bibehållan­

de tills vidare av de tekniska aftonskolorna.

Universitetskanslersämbetet finner att de föreslagna fackskolorna innebär en

välmotiverad komplettering av skolorganisationen. Större konsistoriet i Uppsala

uttalar sin fulla anslutning till strävan att skapa denna alternativa skolform till

gymnasiet. Likaså finner humanistiska och naturvetenskapliga fakulteterna i

Uppsala, att ett stort behov av denna skolform kommer att föreligga, icke minst

för att avlasta gymnasierna. Genom sin mera direkt praktiska inriktning bör de

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

91

olika fackskolorna bli goda komplement till gymnasiet.

Matematisk-naturveten­

skapliga fakulteten i Göteborg

anser det vara av vikt, att det finns ett gott urval

av alternativa studiemöjligheter efter genomgången grundskola. Det föreliggande

förslaget till utformning av fackskolan som ett alternativ till studier i yrkes­

skola eller gymnasium är enligt fakultetens mening i vissa väsentliga drag gott.

Lärarkollegierna vid karolinska

och

farmaceutiska instituten

anser att facksko­

lorna kommer att erbjuda ett gott studiealternativ, inte minst med hänsyn till

de goda möjligheter, som föreslås skola föreligga för övergång från fackskola till

gymnasium och tvärtom.

I FU:s syn på samordningen mellan fackskolan och andra skolformer instäm­

mer så gott som alla remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, även

om det hävdas att man måste gå fram med försiktighet vid den föreslagna av­

lösningen av yrkesskolkurser.

Länsskolnämnden i Värmlands län

finner det an­

geläget att åtminstone några av de tekniska skolorna av internattyp får bestå

vid sidan av de tekniska fackskolorna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

ansluter sig i princip till FU:s förslag att

2-åriga handelskurser och sådana 1-åriga påbyggnadskurser som i första hand

skall ge en allmän merkantil vidareutbildning avlöses. Härmed avser emellertid

överstyrelsen sådana kurser som väsentligen har ett utbildningsmål av samma

slag som den ekonomiska fackskolan. Det är dock enligt överstyrelsens mening

angeläget tillse, att avlösningen icke kommer till stånd, förrän eleverna kan

erbjudas likvärdig utbildning. Specialkurser av olika slag förutsätter överstyrel­

sen vidare skall bestå.

Även när det gäller heltidskurserna vid de kommunala tekniska skolorna bör

enligt överstyrelsens mening en avlösning komma till stånd.

TCO

finner det väsentligt att även FU bedömt fackskolan som en del inom

ett enhetligt gymnasialt skolsystem, där även gymnasiet och yrkesskolan måste

föras in i bedömningen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation

anser att den svårighet, som

redan tidigare förelegat att ta definitiv ställning till fackskolans utformning och

inplacering i det gymnasiala skolsystemet, ytterligare ökat genom att osäkerhet

råder om yrkesutbildningens organisatoriska utformning och anpassning till

övrig utbildning. Organisationen anser därför att beslut om fackskolorna endast

bör inriktas på en provisorisk lösning i avvaktan på att yrkesutbildningsbered-

ningens arbete har slutförts.

Svenska kommunförbundet

och

Svenska stadsförbundet

anför beträffande

fackskolans samordning med andra skolformer följande.

Visserligen hävdas från GU:s och FU:s sida att fackskolan skall beräknas få

ett sådant egenvärde att samordningen med ett gymnasium inte skulle utfalla

till fackskolans nackdel i fråga om attraktionskraften hos eleverna. Förbunden

är emellertid inte övertygade om att detta resonemang är helt realistiskt, och

anser att underlag knappast ännu finns för cn dylik slutsats. Det kan därför

redan med hänsyn till fackskolans egenvärde vara befogat att låta den få finnas

även på orter, där den inte behöver befaras att från början i någon mån stå i

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196A

92

skymundan för ett gymnasium. Det förefaller sannolikt att fackskolan, därest

den organiseras som fristående skolenhet, lättare skulle komma att få en själv­

ständig profil och därmed ett högre egenvärde än om den regelmässigt skall

samordnas med annan skola. Utrymmet för en kommunal bedömning av lokal-

och organisationsfrågorna från fall till fall måste här få bli relativt stort. Plane­

ring efter en generell schablon tar förbunden på denna punkt avstånd från.

Förbunden är vidare tveksamma inför förslaget om avlösning av de 2-åriga

handelskurserna.

Bland övriga remissinstanser som yttrat sig om fackskolans infogande i skol­

systemet och konsekvenserna därav för yrkesskolans del har flertalet i huvud­

sak anslutit sig till FU:s mening även om man beträffande avlösningen av yrkes-

skolkurserna manar till stor försiktighet. Dylika synpunkter har framförts av

bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads

län, SR, TCO och Svenska fackingenjörers förbund.

Sveriges lantbrulcsförbund vill ej tillstyrka en avveckling av yrkesskolor på

orter där fackskola ej upprättas utan finner en ombildning av dessa yrkesskolor

till fackskolor mera ändamålsenlig.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att tek­

niska institut och tekniska aftonskolor skall bibehållas och beredas möjlighet att

anpassa sig till de förändrade utbildningsförhållandena. Organisationerna anför

i anslutning härtill:

Bland annat måste understrykas, att de instituts- och fackskoleingenjörer

enligt nu gällande terminologi, som de föreslagna teknikerna avses ersätta, van­

ligen har lång praktisk erfarenhet före sin fackutbildning. Detta gör dem sär­

skilt värdefulla och väl lämpade för vissa befattningar. Vidare representerar de

i nuvarande situation en s. k. begåvningsreserv, som med den nya skolorgani­

sationen bereds tillfälle till lämplig utbildning redan i ungdomsåren. Det är just

denna kombination av praktisk erfarenhet och teoretisk fortbildning, som gjort,

institutsingenjörerna så väl lämpade för arbetsledande befattningar. De under­

ställda torde känna det som en betydande trygghet i arbetet att deras arbets­

ledning har just detta med viss teoretisk kunskap kompletterade praktiska kun­

nande.

Beträffande planeringen för och upprättande av fackskola

framhåller skolöverstyrelsen att man sedan länge funnit det ändamålsenligt att

bedriva gymnasieplaneringen regionsvis. Överstyrelsen konstaterar vidare att

gymnasieregionen är det naturliga underlaget för en planering även i fråga om

fackskolan. Då yrkesskolerekryteringen syns mer än vad man hittills antagit

vara regionalt betingad, kan också yrkesskolan tas med vid de regionala beräk­

ningarna, i varje fall i initialstadiet av planeringen, anser överstyrelsen. Skol­

överstyrelsen instämmer vidare i vad FU anfört angående villkoren för upprät­

tande av fackskola.

Länsstyrelsen i Jönköpings län delar FU:s uppfattning, att fackskolans elev­

område i normalfallet bör sammanfalla med gymnasiets elevområde och att fack­

skolan därvid samorganiseras med andra skolformer på samma nivå. Denna prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 ur 196

4

93

cip får dock enligt länsstyrelsens mening inte utesluta möjligheten att till annan

ort än gymnasieort förlägga fackskola och/eller yrkesskola, då särskilda skäl

föreligger härför,

Ett flertal

kommuner

understryker behovet av bärkraftiga upptagningsom­

råden för fackskolorna och ansluter sig till FU:s uppfattning att de nuvarande

gymnasieregionerna kan användas för erforderliga beräkningar.

FU:s överväganden och förslag rörande folkhögskolan har i huvudsak

rönt ett positivt mottagande i remissyttrandena. De relativt få invändningar som

framföres avser framförallt dels konkretionen i de olika uppslag och förslag om

åtgärder som FTJ framfört, dels frågan om folkhögskolans ställning och upp­

gifter i framtiden. Till dem som i allt väsentligt delar FU:s uppfattning i sist­

nämnda hänseende hör

skolöverstyrelsen,

som bl. a. anför följande.

Som en följd av samhällsutvecklingen har folkhögskolan anpassat kursernas

innehåll efter nya utbildningsbehov. Skolornas verksamhet omspänner därför

kurser av mycket varierande inriktning, från kurser med i traditionell mening

allmänbildande innehåll till kurser för i det närmaste ren yrkesutbildning.

Enligt överstyrelsens bedömning kommer folkhögskolan även i framtiden att

få uppgifter som gäller såväl vidareutbildning som bildning. Detta framgår också

av FU:s överväganden. Det är för övrigt inte möjligt att dra en skarp gräns

mellan bildning och utbildning och därför inte heller att dela upp folkhögskolans

kurser i från varandra skilda kategorier i detta hänseende.

Statsmakterna har tidigare understrukit, att folkhögskolans huvuduppgift bör

vara personlig och medborgerlig fostran. Liksom FU ansluter överstyrelsen sig

till denna ståndpunkt. Även om vissa uppgifter ifråga om vidareutbildning kan

väntas kvarstå och nya sådana tillkomma, bör huvudinriktningen alltid gälla

orientering i personliga och medborgerliga frågor. Denna uppgift kan folkhög­

skolan enligt överstyrelsens mening fullgöra endast om den får bibehålla sin fria

ställning.

Överstyrelsen framhåller vidare, att folkhögskolans insats i bildningsarbetet

varit av största betydelse liksom att under de senaste åren folkhögskolan blivit

en allt mer integrerad del av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

TCO

uttalar i ett längre yttrande inledningsvis bl. a. följande.

TCO kan med tillfredsställelse konstatera, att FU ganska ingående har disku­

terat frågan om folkhögskolans framtida ställning och uppgifter. FU:s över­

väganden och förslag till åtgärder innehåller många värdefulla synpunkter och

intressanta uppslag för den kommande utvecklingen inom svensk folkhögskola.

Om FU:s positiva och optimistiska inställning till folkhögskolan skall bli mer

än allmänna önskemål och rekommendationer, krävs emellertid att beslut om

vissa preciserade åtgärder snarast fattas. Folkhögskolan har, som FU framhåller,

sin självklara plats i det svenska skolväsendet.

Med anledning av FU:s uttalande att folkhögskolans uppgift att ge medbor­

gerlig och personlig bildning även i framtiden är ytterst betydelsefull redovisar

TCO mer ingående de för folkhögskolan utmärkande dragen, vilka organisatio­

nen anser ger förutsättningarna för en framtida verksamhet i linje med de hit­

tillsvarande uppgifterna.

Kungl. Maj:ts

;proposition nr 171 år 196

4

94

De kritiska synpunkter, som framförts beträffande frågan om folkhögskolans

ställning och uppgifter, hänför sig mindre till FU:s överväganden än till den

uppmärksamhet, som ägnats skolformen i samband med skolväsendets omdaning

i sin helhet. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Södermanlands lön bl. a.:

Folkhögskoleopinionen har illa berörts av de skolplaner, som fortsättningsvis

bibehåller folkhögskolan på undantag. Det är enligt länsstyrelsens mening föga

stimulerande för folkhögskolan att dess väsentliga insatser under ett århundrade

— avsedda som alternativ till en i begynnelsen dogmbunden föreställning om

bildningens innehåll — inte heller i det reformarbete, som nu pågår, rönt star­

kare uppmärksamhet än vad fallet är.

Fråga är om det inte skulle ha tett sig mera framsynt att redan från begyn­

nelsen ha analyserat folkhögskolans ställning jämsides med fackskolans, kanske

att rent av ha sökt någon form av samordning mellan skoltyperna. Det är

kanske inte ännu för sent. Även om länsstyrelsen liksom sannolikt många andra

remissorgan har anledning att räkna med att folkhögskolan — med erforderlig

anpassning — skall förmå hävda sig, kan länsstyrelsen inte frigöra sig från in­

trycket att en tilltalande planering missat ett mycket väsentligt sammanhang i

en i övrigt framsynt uppbyggnad av vårt bildnings- och utbildningssystem.

Riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar och Kronobergs lön

samt Centerns kvinnoförbund och Samverkande bildningsförbunden anser att

frågan om folkhögskolans ställning bör göras till föremål för särskild utredning.

I fråga om folkhögskolans relation till fackskolan anslu­

ter skolöverstyrelsen sig till de synpunkter och överväganden FU anfört och

begränsar sig till vissa kommentarer. Beträffande frågan om folkhögskolans

möjlighet att i merithänseende mäta sig med den 2-åriga sociala fackskolan be-

dömes utsikterna därtill såsom goda. Överstyrelsen utvecklar sin uppfattning

på följande sätt.

Även om kraven i många avseenden kommer att höjas, när grundskolan ge­

nomförts, har folkhögskolan under förutsättning av bibehållen lärarstandard och

ökade resurser för fortbildning av lärare alla möjligheter att anpassa sin under­

visning till de högre krav som den nya skolsituationen kommer att ställa. Över­

styrelsen har för avsikt att arbeta för att gällande intagningsbestämmelser och

intagningspraxis vid statliga verk och institutioner utformas i enlighet därmed.

Dessutom bör möjligheter skapas för att stärka folkhögskolans ställning i detta

hänseende också i den kommunala förvaltningen och i näringslivet.

Det bör vidare enligt överstyrelsens mening vara möjligt för folkhögskolelever

att på liknande sätt som från fackskolan övergå till gymnasium.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför bl. a. följande.

Folkhögskolorna bör ges så stor frihet att utforma sin verksamhet att det för

huvudmännen framstår som en stimulerande uppgift att på grundval av vunna

erfarenheter förnya skolformen samtidigt som dess särprägel bibehålies. Med

den målsättningen torde inte folkhögskolan behöva känna sig som alternativ

till en social fackskola. Tvärtom torde de planerade fackskolorna ge folkhög­

skolan större chanser att mer än hittills kunna förverkliga sin huvuduppgift att

ge medborgerlig och personlig bildning. Det synes därför värdefullt att den

ekonomiska bidragsgivningen från statsmakternas sida till folkhögskolorna inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

95

onödigtvis förenas med villkor, som kan verka hämmande på folkhögskolans fria

utveckling.

TCO anför beträffande förhållandet mellan folkhögskola och social fackskola

bl. a. följande.

Det är rimligt att anta, att efterfrågan på gymnasial utbildning kommer att

utgå från två helt skilda ungdomsgrupper: utom den större gruppen omfattande

sexton-sjuttonåringarna även en äldre grupp omkring och över tjugoårsåldern

med betydligt högre grad av social och personlig mognad. Redan nu är en ge­

nomsnittsålder på 22—24 år vid folkhögskolorna inte ovanlig. Elevernas för­

kunskaper uppgår ofta till real- eller flickskolenivå, men utfrågningar av ele­

verna beträffande deras tidigare skolerfarenheter visar, att dessa inte anser sig

ha fått tillräckligt utbyte av sin skolgång under brytningsåren, innan studie­

intresset och studieförmågan mognat.

För denna äldre grupp av ungdomar kommer folkhögskolan att utgöra ett

utbildningsalternativ vid sidan av fackskolan. Starka skäl talar också för att en

lämplig studieväg till yrken, som innebär kontakt och samarbete med andra

människor i arbetsledande och sociala uppgifter, omfattar en tids förvärvsarbete,

innan den yrkesförberedande utbildningen påbörjas. För en grupp ungdomar kan

folkhögskolan alltså komma att framstå inte bara som ett likvärdigt utan också

som ett bättre alternativ än motsvarande utbildning i fackskolan.

TCO efterlyser i anslutning till FU:s uttalanden om folkhögskolans kompe-

tensvärde klarare precisering av det meritvärde, som genomgång av 2-årig folk­

högskoleutbildning ger, samt bättre informationer härom. TCO finner det vidare

i hög grad sannolikt att folkhögskolans uppgifter inom vuxenutbildningen kom­

mer att växa kraftigt och ger några exempel på sådana uppgifter. Organisatio­

nen anser att folkhögskolan har goda förutsättningar att göra en värdefull insats

på detta område, genom sina speciella möjligheter att smidigt anpassa sig både

efter de studerandes och samhällets krav och efter det synnerligen heterogena

elevmaterialets förutsättningar.

Centerns kvinnoförbund anför följande.

Vad man saknar i utredningen är en klar ställning till den kompetens folkhög­

skolan i framtiden kommer att ge. Visserligen sägs att nivån allteftersom grund­

skolan genomföres kommer att ligga högre än nu, i vissa fall skulle den slutliga

kunskapsnivån ligga över faekskolans och gymnasiets. Det är gott och väl med

sådana uttalanden, men för de ungdomar som vill gå vidare är det oerhört vä­

sentligt att veta hur deras betyg från folkhögskolan står sig i konkurrensen med

betyg från andra skolformer.

Beträffande planeringsfrågorna ansluter sig skolöverstyrelsen till

FU:s uppfattning rörande omändring av folkhögskola till fackskola men förut­

sätter att inrättandet av fackskolan sker i vanlig ordning, dvs. efter medgivande

av Kungl. Maj:t samt yttrande av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen. Över­

styrelsen anser det önskvärt att i första hand andra utvägar sökes i den hän­

delse elevrekryteringen vid eu skola skulle bli otillfredsställande. I främsta rum­

met borde undersökas om inte skolan kunde omändras til! ungdomsfolkhögskola.

Denna skolform kommer att bli av stor betydelse anser överstyrelsen och före­

slår att möjligheter skapas att vid behov inrätta permanenta ungdomsfolkhög-

96

skolor. I första hand bör därvid undersökas om behovet kan täckas genom att

som nyss nämnts omändra en folkhögskola för vuxna. Överstyrelsen understry­

ker vidare att samtliga frågor av planeringskaraktär, när det gäller folkhögsko­

lor, måste handläggas i samråd mellan skolornas huvudmän, skolöverstyrelsen

och vederbörande länsskolnämnder.

Sveriges lantbruksförbund anser att folkhögskolor ombildade till internatfack-

skolor bör kunna bli ett värdefullt komplement till övriga fackskolor. Samma

uppfattning har länsstyrelsen i Västerbottens län och Riksförbundet landsbyg­

dens folk.

De riktlinjer FU angivit och de konkreta uppslag som förts fram beträffande

folkhögskolans utveckling har bedömts mycket positivt i remiss­

yttrandena. I några fall har kompletterande förslag framförts.

Skolöverstyrelsen finner uppslaget med kortare kurser väl värt att

pröva. Vidare framhåller överstyrelsen folkhögskolornas lämplighet för ung­

doms-, studie- och organisationsledarutbildning och

poängterar särskilt, att behovet av ungdomsledarutbildning är stort. Överstyrel­

sen påpekar, att expertmedverkan i vissa fall kan bli nödvändig, när folkhög­

skolorna skall meddela dylik utbildning. Kostnaderna härför uppskattar över­

styrelsen till ca 4 000 kr. per skola och föreslår att ett anslag på 80 000 kr. ställs

till överstyrelsens förfogande för 1965/66 för bestridande av kostnaderna vid

omkring 20 skolor.

Vad gäller folkhögskolans uppgifter på den postgymnasiala

undervisningsnivån finner överstyrelsen det vara en naturlig utveck­

ling att studier kan bedrivas i vissa ämnen ledande till kunskaper motsvarande

t. ex. vad som fordras för ett akademiskt betyg eller mer. Överstyrelsen anser

att försöksverksamhet bör anordnas enligt i huvudsak följande riktlinjer.

En undervisning vid folkhögskolorna på postgymnasial nivå torde för att ge

eleverna fullt utbyte av deras studier i hög grad befrämjas av nära samverkan

mellan lärare vid universitet och den berörda folkhögskolan. En universitetslä­

rare kan då leda planeringen av undervisningen och dessutom ha möjlighet att

följa utvecklingen i lämplig utsträckning samt hålla seminarieövningar och vissa

föreläsningar i vederbörande ämne. För seminarier och föreläsningar, planerings-

och uppföljningsarbete samt resekostnader bör utgå ersättning till folkhögskolan

och de medverkande.

Det förutsätts,

att undervisningen pågår i 30 veckor,

att universitetslärare medverkar som föreläsare och ledare av seminarieövningar,

att dubbelföreläsningar hålls en gång varannan vecka och seminarieövningar

varannan vecka,

att ersättning utgår till den anlitade läraren för planering samt

att rektor och den lärare vid skolan, som anlitas för kompletterande undervis­

ning och handledning, erhåller viss tillgodoräkning i tjänstgöringsskyldig­

heten.

Överstyrelsen beräknar, att här nämnd undervisning kan anordnas vid fem

skolor med två kurser vid vardera. Mot bakgrunden av erfarenheter från regional

akademisk undervisning uppskattar överstyrelsen kostnaden för sådan kurs i ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196.'/.

97

ämne till 15 000 kr. och föreslår därför att 150 000 kr. ställs till överstyrelsens

förfogande för ändamålet.

Eleverna bör från folkhögskolan få intyg, som utvisar kursens längd och det

avsnitt av ämnet som behandlats, ävensom omdöme om sin förmåga att tillgodo­

göra sig undervisningen enligt folkhögskolestadgan.

Universitetskanslers ämbetet

finner det påtagligt, att folkhögskolan har stora

möjligheter att tack vare skolväsendets utbyggnad successivt och avsevärt höja

sina bildningsmål.

Folkhögskolornas kursprogram berörs också av

arbetsmarknadsstyrelsen

och

Hermods korrespondensinstitut.

Arbetsmarknadsstyrelsen pekar på möjligheter

att anordna omskolningskurser vid folkhögskolorna och korrespondensinstitutet

betygar sitt intresse för tanken på akademisk undervisning per korrespondens

vid dessa skolor.

Skolstyrelsen i Västerås

avstyrker däremot akademisk under­

visning vid folkhögskolorna.

TCO

konstaterar i sitt yttrande den tendens till ökning av antalet kortare

kurser vid folkhögskolan, som under senare år kunnat iakttagas, och framhåller

att dessa kurser otvivelaktigt svarar mot ett växande behov. TCO förutsätter

emellertid att den fortsatta utbyggnaden av korta kurser betraktas som ett

komplement till huvudkurserna och anför vidare:

För att folkhögskolan på ett fullgott sätt skall kunna fylla denna delvis nya

uppgift, måste vissa garantier för verksamheten skapas. Det räcker inte med

att folkhögskolestadgan ger formella möjligheter att anordna korta kurser vid

sidan av de längre. Ändringar i bestämmelser, som reglerar rektorernas och lä­

rarnas arbets- och löneförhållanden, blir också nödvändiga. Likaså är det en

nödvändig förutsättning, att rätten till studiehjälp gäller även för deltagare i

kortkurser.

TCO ansluter sig till FU:s uppfattning att de förestående förändringarna inom

folkhögskolan kommer att medföra ökade krav på skolans materiella och per­

sonella resurser. I denna del yrkar TCO bland annat att högre lärartjänster,

jämställda med lektorstjänsterna vid gymnasierna, inrättas vid folkhögskolan.

FU:s förslag att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att jämväl

utreda frågan om lärarutbildning för folkhögskolan, biträdes av

skol­

överstyrelsen.

Vidare framhåller överstyrelsen behovet av fortbildning

för folkhögskolans lärare och ansluter sig därvid till FU:s förslag

men föreslår därtill att ytterligare en s. k. tiodagarskurs samt rektorskonferenser

och regionala pedagogdagar anordnas. Kostnaderna härför beräknas till sam­

manlagt 67 000 kr., vilket belopp föreslås ställas till överstyrelsens förfogande

för anordnandet av nämnda kurs, konferenser och pedagogdagar under 1965/66.

En tjänst som biträdande folkhögskolinspektör föreslås vidare skola inrättas vid

överstyrelsen.

Överstyrelsen understryker FU:s bedömning att en väsentlig förstärkning av

anslagen till folkhögskolan krävs för att skolan skall kunna full­

göra sina uppgifter och framlägger förslag till ökning av driftbidrag och bygg-

nadsbidrag.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt Nr 171

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

2.3 Departementschefen

2.3.1 Den kvantitativa utvecklingen

Under de senaste decennierna har utbildningssituationen i vårt land snabbt

förändrats. Samhällets sociala och ekonomiska omvandling och den stegrade

kulturella aktiviteten har drivit fram och gjort möjliga ständigt ökade kvalita­

tiva och kvantitativa förbättringar av utbildningsväsendet. I insikt om att den

obligatoriska skolan måste omdanas efter nya och växande krav från individer

och samhälle fattades år 1950 beslutet om enhetsskolans genomförande, vilket

efter omfattande utredningar och praktiska försök fullföljdes genom grundskole-

reformen 1962. Inom några få år är i stort sett alla ungdomar i åldern 7—16 år

under utbildning.

På grundval av främst 1955 års universitetsutrednings förslag har en rad åt­

gärder genomförts varigenom universitets- och högskoleväsendet erhållit kraf­

tiga förstärkningar av resurserna för utbildning och forskning. Vid 1960 års riks­

dag uppdrogs riktlinjer för detta utbildningsväsendes utbyggande under 1960-

talet och under 1963 års höstsession biträdde riksdagen de av mig förordade rikt­

linjerna för den erforderliga ytterligare utbyggnaden fram till 1970-talets början,

då det totala antalet studerande vid universitet och högskolor beräknas över­

stiga 80 000. Den mycket kraftiga expansionen av utbildningsväsendet på

universitets- och högskolenivå — från ca 15 000 studerande för 20 år sedan till

omkring 50 000 i dag — kommer alltså att fortsätta i snabb takt.

Det senaste decenniets reformarbete på utbildningsområdet har sålunda i vikti­

ga avseenden lett till beslut, när det gäller den obligatoriska skolans och universi­

tets/högskoleväsendets utformning och utveckling. I avvaktan främst på lös­

ningen av grundskolefrågan har reformerna av det gymnasiala åldersstadiets

skolor varit mer begränsade. En provisorisk reform av det allmänna gymnasiet

har dock skett liksom reformer inom fackgymnasierna, varjämte betydelsefulla

insatser gjorts framförallt för att kvantitativt utbygga de olika skolformerna.

Bl. a. har yrkesutbildningen kraftigt upprustats efter beslut av 1955 års riksdag.

Under de närmaste åren bör reformarbetet starkare inriktas på det gymnasiala

utbildningsområdet. I en första fas bör därvid på grundval av GU:s och FU:s

förslag genomföras en omfattande och genomgripande omgestaltning av den

betydelsefulla sektor, som bl. a. omfattar nuvarande gymnasieformer. I en senare

fas kommer förslag att framläggas om reformering av dels den gymnasiala

vuxenutbildningen, dels den sektor som omfattar yrkesskolväsendet. Förbere­

delserna härför pågår inom gymnasieutredningen respektive inom yrkesutbild-

ningsberedningen.

Bland de många förhållanden, som nödvändiggör en reform av skolsystemet

på det gymnasiala åldersstadiet, utgör den starkt ökade elevtillströmningen ett

av de betydelsefullaste. I det föregående har främst nuvarande tre gymnasiefor-

mers utomordentligt snabba expansion redovisats och belysts. Därav framgår

att antalet nybörjare i dessa tre skolformer tillsammans för närvarande uppgår

99

till ungefär en fjärdedel av motsvarande årskull. Antalet är mer än dubbelt så

stort som för 10 år sedan och mer än fyra gånger så stort som för 20 år sedan.

I fråga om gymnasiet har GU framhållit att praktiskt taget alla spörsmål, som

rör utformningen av denna skolas framtida motsvarighet, sammanhänger med

dess dimensionering och att det därför är ändamålsenligt att först analysera

de kvantitativa förhållandena. Det innebär från min sida ingen rangordning av

de faktorer, som är bestämmande för utbildningssystemets struktur och utbild-

ningsvägamas utformning, när jag med anslutning till GU:s principiella uppfatt­

ning konstaterar att varje övervägande i dessa frågor, som vill göra anspråk på

att vara realistiskt, bör ske mot bakgrund av en bedömning av den kvantitativa

utvecklingen. Innan jag i de följande avsnitten tar upp spörsmålen om den yttre

och inre organisationen av vissa av det gymnasiala åldersstadiets skolor, finner

jag det därför angeläget att något uppehålla mig vid frågan rörande dessa sko­

lors kvantitativa omfattning i framtiden.

GU sammanfattar de många faktorer som påverkar gymnasiets dimensione­

ring under de två huvudpunkterna:

ungdomens efterfrågan på gymnasieutbild­

ning

och

avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade

. Denna upplägning kan

givetvis tillämpas på alla utbildningar och synes mig också i de flesta fall

utgöra en ändamålsenlig utgångspunkt för utbildningsplaneringen. I själva ver­

ket har också GU:s undersökningar och överväganden lett till den viktiga slut­

satsen att gymnasieutbildningen inte kan behandlas isolerad från utbildnings­

systemet i övrigt — inte endast så att hänsyn givetvis måste tas både till

grundskolan och till de utbildningsvägar som bygger på gymnasiet, utan, och

det är det betydelsefulla, också så att gymnasieutbildningen måste utformas i

nära anknytning till övriga skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Mot

GU:s uppläggning av den kvantitativa analysen har inga principiella invänd­

ningar framförts i remissyttrandena. Däremot har givetvis GU:s bedömningar

och värderingar livligt diskuterats och i några fall ifrågasatts.

Frågan om vilken av de två faktorerna — ungdomens efterfrågan på utbild­

ning eller avnämarnas efterfrågan på utbildade — som skall tillmätas störst vikt

har tilldragit sig intresse och även blivit föremål för olika bedömningar. Å ena

sidan hävdas att GU alltför mycket vägletts av utbildningsintresset och å andra

sidan menar man att arbetsmarknadens önskemål tillmätts för stor vikt. Jag

vill här i korthet något beröra detta spörsmål.

Rätten att fritt välja studieväg är en av de grundläggande principerna för

grundskolan. Härigenom tillförsäkras ungdomarna inte endast rätt till utbildning

upp till 16-årsåldern, vilket följer redan av att grundskolan är obligatorisk, utan

också rätt att tillsammans med föräldrarna och inom de gränser, som läroplanen

medger, bestämma i fråga om utbildningens inriktning. I vilken utsträckning

motsvarande princip skall tillämpas inom vårt utbildningsväsende i övrigt, både i

fråga om rätt till utbildning och rätt att fritt välja utbildningsväg, är ett prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

100

cipiellt inte oviktigt spörsmål, som från olika synpunkter kommer att beröras

i det följande. I förevarande sammanhang är det emellertid tillräckligt att kon­

statera att oavsett vilken uppfattning man hyser i frågan torde det av resurs­

skäl under åtskillig tid framåt inte bli möjligt att i full utsträckning vidga

tillämpningsområdet för principen om det fria valet av studieväg. Även om

sålunda samhället f. n. inte kan garantera att alla utbildningssökande på det

gymnasiala åldersstadiet får sina önskemål uppfyllda vill jag understryka vik­

ten av att vi så långt möjligt söker tillgodose efterfrågan på utbildning lika

väl som efterfrågan på utbildade. Frågan om vilken av dessa efterfrågesidor som

skall bedömas som betydelsefullast kan enligt min mening inte entydigt besva­

ras. Här måste en avvägning ske från fall till fall med hänsyn till samhällets sam­

lade resurser och behov. Allmänt sett kan skäl andras för att vid utbyggnaden

av skolorna på det gymnasiala åldersstadiet låta i första hand utbildningsintres-

set öva inflytande på den totala dimensioneringen, medan efterfrågan på utbilda­

de får större betydelse då proportionerna mellan olika utbildningsvägar bestäm­

mes. Detta synes närmast vara den uppfattning GU och även FU företräder. Som

bl. a. GU framhållit är emellertid utbildningsintresse och avnämarbehov inga­

lunda oberoende av varandra. Man bör kunna räkna med att en effektiv studie-

och yrkesvägledning byggd på arbetsmarknadsprognoser skall medverka till att

ungdomarnas intresse för utbildnings- och yrkesvägar kommer att visa god över­

ensstämmelse med efterfrågan på arbetskraft.

GU:s bedömning av den

totala efterfrågan på gymnasial utbildning

innebär

bl. a. att vid 1970-talets början omkring hälften av årskullen efter genomgången

grundskola skulle söka sig till fortsatt utbildning av förhållandevis teoretisk och

allmän karaktär, vartill kommer de ungdomar som önskar sig annan fortsatt ut­

bildning, i det följande kallad yrkesskolutbildning, kanske en fjärdedel av årskul­

len. Denna bedömning har flertalet remissinstanser funnit realistisk. Inte så få

menar dock att GU underskattat utbildningstrycket, medan GU:s uppskatt­

ningar däremot endast i enstaka yttranden har ansetts för höga och då närmast

i den meningen att antalet ungdomar med för dessa studier begåvningsmässiga

förutsättningar inte skulle svara mot en så kraftig expansion av den mera teore­

tiska utbildningen. De sistnämnda synpunkterna är enligt min mening inte i

första hand av intresse vid bedömning av utbildningstryckets storlek utan blir av

betydelse främst för diskussioner om hur det gymnasiala skolsystemet bör utfor­

mas för att på ett ändamålsenligt sätt möta detta tryck. Denna för hela den nu

aktuella reformen avgörande fråga skall jag ta upp i följande avsnitt.

GU har genom en rad undersökningar penetrerat de faktorer, som är av be­

tydelse för tillströmningen till gymnasial utbildning, och även sökt kvantitativt

uppskatta dessa faktorers betydelse. Vissa av dessa undersökningar har pionjär­

karaktär och det ligger i sakens natur att precisionen i uppskattningarna —- bl. a.

på grund av primärdatas kvalitet — inte kan bli särskilt stor. Likväl har GU

på ett enligt min mening övertygande sätt visat att efterfrågan på utbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196!/.

101

på det gymnasiala åldersstadiet kommer att fortsätta att öka i snabb takt och

att därvid önskemålen om en relativt allmän och teoretisk utbildning kommer

att dominera. Till den bild som GU givit av faktorer, vilka särskilt främjar för­

äldrars och ungdomars utbildningsvänliga attityd, kan i dag fogas några nya

drag.

Den studiefinansieringsreform, som riksdagen under årets vårsession beslutat,

kommer att i väsentlig grad undanröja de ekonomiska hinder, som hittills med­

fört att ungdomar särskilt från hem utan utbildningstradition i mindre utsträck­

ning sökt sig till fortsatt utbildning. Samtidigt kan man förvänta sig att obenä­

genheten att välja en längre utbildningsväg kommer att minska, vilket i sin tur

torde medföra en förskjutning mot en mer allmän och teoretisk utbildning.

Sistnämnda tendens har de senaste åren varit utpräglad på grundskolans hög­

stadium. Exempelvis har ca 75 % av de ungdomar, som innevarande hösttermin

går i årskurs 9 och följer den nya läroplanen för grundskolan, valt någon av de

fem mer teoretiska linjerna. En förskjutning mot mer allmän utbildning i grund­

skolan kan förväntas ytterligare öka efterfrågan på utbildning ovanpå grund­

skolan.

Det finns sålunda förhållanden, som ger stöd åt de remissinstanser, vilka menar

att GU har underskattat utbildningstrycket. Å andra sidan är som jag redan

framhållit GU:s kalkyler så approximativa att effekten av nytillkommande fak­

torer knappast blir så stor att anledning finns justera GU:s uppskattningar för

tiden fram till 1970. Härtill kommer att andra förhållanden för den angivna

tidsperioden måste få ett avgörande inflytande på programmet för det gymna­

siala skolväsendets expansion, nämligen begränsningen i de materiella och per­

sonella resurser som samhället kan disponera för detta ändamål. Under samma

tid skall grundskolereformen i allt väsentligt genomföras. Denna ställer stora

krav på investeringar i skolbyggnader och utrustning och på flera lärare, krav

som måste ha prioritet och inte får eftersättas genom en alltför stark expansion

av andra delar av utbildningsväsendet. Även förverkligandet av de riktlinjer

för den erforderliga ytterligare utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet,

vilka riksdagen under föregående års höstsession biträtt, ställer fram till 1970-

talets början stora anspråk på samhällsresurserna. Redan för att realisera GU:s

och FU:s förslag erfordras, som jag kommer att redogöra för längre fram, bety­

dande investeringar och tillgång till ett stort antal nya lärare. Lärarbristen är

f. n. betydande. Även om situationen enligt nu tillgängliga prognoser, den se­

naste utförd på 1960 års lärarutbildningssakkunnigas uppdrag och nyligen

publicerad under titeln Skolans försörjning med lärare (SOU 1964: 44), skulle

komma att successivt förbättras under 1960-talet så att bristen i stort sett skulle

vara hävd vid decenniets slut, finns det all anledning att iaktta försiktighet och

inte räkna med en större expansion än att lärarfrågan kan på rimligt sätt lösas.

Jag förordar med hänsyn till angivna förhållanden eu utbyggnad av det gym­

nasiala skolväsendet i den omfattning GU räknat med. Därmed förverkligas en

utomordentligt snabb fortsatt expansion av den gymnasiala utbildningen. För

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196

4

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

närvarande går omkring en fjärdedel av årskullen till gymnasium och fackskola.

GU:s program syftar till en fördubbling av denna andel på något mer än ett

halvt decennium vartill kommer en fortsatt vidgning av yrkesskolutbildningen.

Detta innebär en betydande satsning från samhällets sida och ökar starkt utbild­

ningsmöjligheterna för ungdomen. Om utbyggnaden skulle bli väsentligt mindre

skulle detta med all sannolikhet leda till att ett betydande antal ungdomar inte

finge den utbildning, som de önskar sig och samhället har behov av, en utveck­

ling som inte kan accepteras. Jag vill därför förorda att som riktpunkt för den

kvantitativa omfattningen omkring 1970 anges att i gymnasium och fackskola

tillsammans skall intagas ca 50 % av årskullen. Ett realiserande av denna rikt­

punkt och en beräknad vidgning av yrkesskolutbildningen innebär att vid 1970-

talets början omkring tre fjärdedelar av årskullen kommer att genomgå gym­

nasial utbildning.

Jag övergår nu till frågan om

proportionerna mellan olika utbildningsvägar,

i första hand mellan gymnasium och fackskola och i andra hand mellan studie­

vägarna inom var och en av de båda skolformerna. Denna fråga har GU och FU

sökt belysa från såväl elev- som avnämarsynpunkt.

GU:s uppskattningar rörande

avnämarnas efterfrågan

på olika slag av gym-

nasiueutbildad arbetskraft har bedömts som rimliga eller lämnats utan erinran i

det övervägande antalet remissyttranden. De invändningar som gjorts går delvis

i motsatta riktningar — t. ex. beträffande det framtida behovet av humanister

— och utgör närmast en bekräftelse på riktigheten i GU.s uttalande om osäker­

heten i dylika efterfrågeprognoser. Med understrykande av detta uttalande kan

jag i huvudsak acceptera GU:s uppskattningar. På grundval av dessa uppskatt­

ningar samt bedömningar rörande

ungdomens efterfrågan

på olika slag av utbild­

ning har GU funnit det rimligt räkna med att omkring 1970 av årskullen 30—

35 % kommer att intagas i gymnasiet och ca 20 % i fackskolan. Därvid bör

enligt GU inom gymnasiet en ytterligare omfördelning i riktning mot fackgym­

nasieutbildning komma till stånd. Även dessa bedömningar har i det stora hela

accepterats av remissinstanserna. Den kritik och de invändningar som framföres

ger enligt min mening inte anledning till några väsentliga avvikelser från GU:s

rekommendationer.

Jag anser att som riktpunkt för gymnasiets kvantitativa omfattning omkring

1970 bör väljas ca 30 % av årskullen. Detta tal överensstämmer med riktlinjerna

för utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet. Om gymnasiefrekvensen

skulle växa väsentligt snabbare och vid 1970-talets början betydligt överstiga

30 % finns risk för att trycket på de akademiska utbildningsvägarna skulle öka i

sådan grad att allvarliga olägenheter kunde uppstå. En så stark ökning av gym­

nasiefrekvensen torde nämligen med all sannolikhet inte kunna kompenseras

av en förskjutning mot fackgymnasieutbildning och en utbyggnad av den icke­

akademiska postgymnasiala utbildningen, vilka eljest båda är av stor bety­

delse för en god balans i utbildningssystemet.

103

De fåtaliga yttrandena över FU:s beräkningar och synpunkter rörande fack­

skolans kvantitativa utveckling föranleder inte heller nagon avvikelse från de

i huvudsak överensstämmande uppfattningar som FU och GU redovisat. I sist­

nämnda fråga vill jag endast tillägga, att då numera försöksverksamheten med

fackskola är inne på sitt andra år intresset för denna utbildning bättre kan

bedömas. Av en av skolöverstyrelsen lämnad redogörelse framgår att till fack­

skolans första årskurs innevarande läsår sökt i genomsnitt ca 37 % av det totala

elevunderlaget i vederbörande upptagningsområden. Av dessa var ca 23 procent­

enheter förstahandssökande. Ca 19 procentenheter har intagits. Antalet sökande

inom den s. k. kvoten, avsedd för personer med längre praktisk erfarenhet o. dyl.,

utgjorde ca 15 %. Majoriteten, drygt två tredjedelar, av dessa sökte till teknisk

fackskola. Totala antalet sökande fördelade sig på merkantil fackskola med

drygt 20 %, på allmän med knappt 35 % och på teknisk med ca 45 %. Även

om dessa tal måste tolkas med försiktighet visar de likväl att intresset för fack-

skoleutbildning är stort och jag anser det rimligt att fackskolans omfattning i

varje fall fram till 1970 bestämmes till ca 20% av den del av årskullen, som

successivt berörs av skolformens utbyggnad.

Sammanfattningsvis förordar jag som riktpunkt för den kvantitativa omfatt­

ningen av gymnasium och fackskola omkring 1970 följande.

I gymnasiet intages ca 30 % av årskullen, varav närmare en fjärdedel på var­

dera teknisk och ekonomisk studieväg.

I fackskolan intages ca 20 % av årskullen, varav drygt en tredjedel på teknisk

studieväg.

I detta sammanhang vill jag beröra ytterligare några av GU:s synpunkter av

mera allmän natur.

Vad GU anfört rörande utvecklingen på längre sikt efter 1970 har inte i nämn­

värd grad uppmärksammats av remissinstanserna. Även om de alternativ som

skisseras i dagens läge inte ter sig orimliga är det, som också GU framhåller,

nödvändigt att grundligare undersökningar företas innan planer på så lång sikt

kan uppgöras. Jag vill därför understryka vikten av att prognos- och planerings­

arbetet bedrives effektivt och långsiktigt. Bl. a. genom de nyligen genomförda

reformerna av skolväsendets centrala ledning samt universitetens och högsko­

lornas organisation och förvaltning har goda förutsättningar skapats för att så

skall bli fallet. Det likaledes nyligen inrättade planeringsrådet för utbildnings­

frågor bör även kunna verksamt bidraga till att redan nu en konstruktiv diskus­

sion kommer i gång som underlag för planeringen av utbildningsväsendets fort­

satta utbyggnad och struktur efter 1970.

Vad GU anfört om nödvändigheten av en flexibel utformning av utbildnings­

organisationen, så att denna smidigt kan anpassas efter nya förhållanden, har

understrukits i ett flertal remissyttranden. För egen del ansluter jag mig ore­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

104

serverat till GU:s uppfattning. Att de riktpunkter som förut angivits för gym­

nasiets och fackskolans utbyggnad på längre sikt måste ändras är givet. Några

mera betydelsefulla justeringar av de genomsnittliga elevfrekvenserna för hela

landet synes emellertid inte kunna företas för perioden fram till 1970.

Frågan huruvida de av GU och FU antagna proportionerna mellan de olika

studievägarna, framför allt inom gymnasiet, verkligen kommer att uppnås

vid

1970-talets början har diskuterats i remissyttrandena. Föremål för uppmärk­

samhet har även varit vilka åtgärder, som eventuellt behövs för att i rimlig grad

realisera målsättningen. Härvid har bl. a. studie- och yrkesvägledningens bety­

delse påpekats. En effektiv sådan vägledning grundad på prognoser är av stor

betydelse. Huruvida problemen kan lösas enbart på denna väg är vanskligt

att i dag avgöra. Skolöverstyrelsen finner det för sin del inte särskilt troligt.

En betydelsefull fråga är otvivelaktigt den ensidighet i könsfördelningen på vissa

utbildningslinjer, som GU påtalat och även ett flertal remissinstanser ingående

uppehållit sig vid. Därvid har bl. a. föreslagits att denna fråga skulle utredas

särskilt. För närvarande är jag inte beredd att medverka härtill. Den av GU

rekommenderade omfördelningen pågår sedan några år och synes hittills utan

särskilda svårigheter ha genomförts enligt uppdragna riktlinjer. Enligt min me­

ning bör ytterligare några års erfarenhet avvaktas under vilken tid det bör an­

komma på skolöverstyrelsen att genom statistiska och andra undersökningar

noggrant följa utvecklingen och om så befinnes erforderligt föreslå åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

J

2.3.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur

De uppskattningar beträffande efterfrågan på utbildning och efterfrågan på

utbildade, som FU och GU gjort, har jag i det föregående i huvudsak anslutit

mig till varvid jag bl. a. understrukit dels angelägenheten av att skolsystemet

på det gymnasiala åldersstadiet får en elastisk utformning, så att det smidigt

kan anpassas till ändrade förhållanden, dels nödvändigheten av att skolsystemet

utvecklas med hänsyn till tillgängliga ekonomiska, personella och lokalmässiga

resurser.

Jag övergår nu till frågan hur det

gymnasiala skolsystemet i sina huvuddrag

bör vara uppbyggt

och efter vilka riktlinjer

den yttre organisationen

bör utfor­

mas, för att vi inom ramen för disponibla resurser bäst skall kunna tillgodose

ungdomarnas förutsättningar och intressen liksom samhällets behov av utbil­

dade.

Även om vi inte blickar längre fram i tiden än till början av nästa decennium

kommer med största sannolikhet de ungdomar, som anmäler sitt intresse för en

relativt allmän och teoretisk utbildning, att tillsammans årligen utgöra åt­

minstone hälften av ifrågavarande årskullar. Det innebär ingen underskattning

105

av »begåvningsreservens» omfattning när jag ansluter mig till GU:s uppfattning

att ett gymnasium, som vill i sina huvuddrag bibehålla det nuvarandes målsätt­

ning, inte skulle motsvara alla dessa ungdomars behov och önskemål.

Visserligen synes man numera allmänt vara ense om att den successiva höj­

ningen av den kulturella, sociala och ekonomiska nivån i samhället ökar den

andel som kan utnyttja ytterligare utbildning, men i denna dynamiska syn på

»begåvningsreserven» ingår som en lika betydelsefull komponent att själva be-

gåvningsbegreppet måste ses mer differentierat. Skall »reserverna» komma till

sin rätt måste alltså utbildningsmålen kunna tillåtas variera i fråga om både

innehåll och nivå i väsentligt högre grad än vad som lämpligen kan ske inom

gymnasiets ram.

Jag vill i detta sammanhang något beröra en annan och högst påtaglig tendens

— som skenbart kan synas strida mot nyssnämnda önskemål om mera differen­

tierade studiemål — nämligen den alltmer ökade vikt som under senare tid till­

mätts bredden i utbildningsinnehållet. Från de utbildningssökandes sida torde

denna tendens ofta vara ett uttryck för att man inte önskar en tidig specialise­

ring utan vill hålla vägarna till en rad yrken eller utbildningsvägar öppna så

länge som möjligt. Det starkt växande intresset hos ungdomarna för vad GU

kallar »relativt teoretisk utbildning» synes i hög grad vara just önskemål om

utbildningsvägar som leder till breda avnämarområden och som medger att ett

mer definitivt yrkesval kan uppskjutas.

Dessa önskemål är av allt att döma i de allra flesta fall förenade med önskan

om en klar målinriktning hos utbildningen, även om målet kan vara mer eller

mindre avlägset. Somliga ungdomar vill ha en utbildning som ger dem möjlighet

att relativt snabbt gå ut i förvärvslivet — exempelvis inom det merkantila fältet.

Andra förlägger målet väsentligt längre fram i tiden och tvekar måhända

ännu i valet mellan slutstationer, även om dessa ofta samlas inom ett intresse­

område, t. ex. det naturvetenskapligt-tekniska. Enligt min mening bör därför

varje utbildningsväg vara klart målinriktad. Graden och arten av målinriktning

kan och bör dock växla avsevärt mellan olika vägar.

En dylik målinriktning mot verksamheter på olika områden och på skilda

nivåer är också från samhälls- och arbetslivets synpunkt nödvändig. Vi måste i

framtiden alltjämt ha studievägar, som i stora drag motsvarar nuvarande gym-

nasieformer, dvs. har till huvuduppgift att förbereda för studier vid universitet

och högskolor eller för direkt yrkesverksamhet. Vi behöver också kortare studie­

vägar ovanpå grundskolan, vilka siktar på en yrkesverksamhet på mellannivå

eller på fortsatt utbildning oftast av mer speciell karaktär. Slutligen erfordras

yrkesutbildning, som bygger direkt på grundskolan och tar sikte på något eller

några ganska bestämda yrkesområden. Under lång tid kommer denna utbild­

ning att ha avsevärd omfattning.

Sedan lång tid tillbaka har vi i vårt land haft skolor som tillgodosett det första

och det sista av de här nämnda tre typerna av utbildningsbehov, nämligen

gymnasierna och yrkesskolorna. I någon mån finns också skolor för utbildning

l* — Bihang till riksdagens 'protokoll 1061- 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

J

106

på mellannivå. 1962 års riksdag fattade beslut om inrättande av fackskolorna

vilka avsågs få till uppgift att i väsentligt vidgad omfattning erbjuda en utbild­

ning av detta slag. GU framhåller att det knappast kan vara lämpligt att här­

utöver införa ytterligare skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Jag delar

helt denna uppfattning som inte heller mött några erinringar i remissyttrandena.

Det bör sålunda vara möjligt att tillgodose behovet av olika slag av utbildning

på detta stadium genom att utforma lämpliga studievägar inom de tre gymna­

siala skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola. Framgången härvidlag

blir i hög grad avhängig av hur väl man lyckas avstämma de olika vägarnas mål

i förhållande till varandra och sedan vid den konkreta konstruktionen — framför

allt av läroplanerna — förverkliga dessa mål.

Detta spörsmål sammanhänger i väsentliga hänseenden med frågan om de

gymnasiala utbildningarnas kompetensvärde,

vilken i remissvaren rönt stor

uppmärksamhet. Problemen gäller därvid inte främst gymnasiet, som bl. a. ge­

nom sin anknytning uppåt till de akademiska läroanstalterna får sitt kompetens-

värde relativt Väl fixerat, inte heller yrkesskolan, där den mer speciella inrikt­

ningen hos kurserna i flertalet fall konkretiserar kompetensen, utan framförallt

den nya fackskolans kompetensvärde. Jag skall inte här i detalj ta upp detta

spörsmål, som naturligen hör hemma i senare sammanhang (4.5.4). Ur en mer

allmän synvinkel, som har samband med frågan om hur det gymnasiala ålders­

stadiets skolor kan komma att utvecklas, vill jag dock här något beröra proble­

met.

I remissyttrandena har ibland framförts dels att inträdeskrav som nu mot­

svarar grundskoleutbildning eller lägre borde i åtskilliga fall höjas till fackskole-

kompetens, dels att fackskolekompetensen inte skulle komma att utgöra till­

räcklig grund för vissa yrken eller utbildningar, som FU angivit. Dessa yttran­

den kan ses som uttryck för tendenser till höjning av kraven på skolunder-

byggnad för många yrken och utbildningsvägar. FU har själv konstaterat dessa

tendenser och ansett sig i någon mån böra ta hänsyn härtill men understryker

samtidigt den ståndpunkt skolberedningen intog, nämligen att icke på något

område högre kompetenskrav borde få uppställas än som från saklig synpunkt

med hänsyn till den fortsatta verksamheten är berättigade.

Vid ställningstagandet till dessa spörsmål finner jag det synnerligen viktigt

att man inte låser sig vid ett statiskt betraktelsesätt. Vi befinner oss nu mitt

uppe i arbetet med att genomföra grundskolan. Redan denna reform, som över

hela landet är genomförd först i början av 1970-talet, innebär en kraftig höjning

av utbildningsnivån. En rad utbildningar och yrken har tidigare byggt och

måste ännu under åtskilliga år bygga på en lägre skolunderbyggnad än den

grundskolan ger. Anpassningen till de nya förhållandena pågår emellertid suc­

cessivt och skolöverstyrelsen utreder f. n. grundskollinjernas kompetensvärde.

För ett mycket stort antal yrken och utbildningsvägar innebär grundskolans

genomförande ett starkt förbättrat utgångsläge, som allteftersom det kan ut­

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961/.

107

nyttjas, bör medföra stora fördelar. Exempelvis måste yrkesskolutbildningen

kunna göra betydande rationaliseringsvinster. Under avsevärd tid framåt måste

sålunda intresset inriktas på anpassningen till och nyttiggörandet av denna stan­

dardhöjning. Jag vill därför understryka att det inte är förenligt med sund hus­

hållning med våra resurser att nu kräva en höjning av kompetensen för till­

träde till utbildningsvägar för vilka grundskolan ger tillräcklig förutbildning.

Allteftersom tiden går kan läget emellertid komma att ändras beträffande åt­

skilliga utbildningar. Den utvecklingsfas vi nu står inför kommer att medföra

en ytterligare höjning av utbildningsnivån. I början av 1970-talet har sannolikt

omkring hälften av ungdomarna i varje årskull fått tillfälle skaffa sig fackskole-

kompetens eller mer. Många av dessa kommer då att söka sig till sådan fortsatt

verksamhet som tidigare i huvudsak rekryterats av ungdomar med lägre förut­

bildning. Vi står då inför en ny anpassningsprocess, där det från alla synpunkter

— pedagogiska såväl som resursmässiga — ofta blir nödvändigt att genomgri­

pande revidera och rationalisera tidigare använda planer inom de verksamheter

som beröres.

Inte minst kan det nu sagda komma att gälla åtskilliga vägar inom vad vi i

dag brukar beteckna som det egentliga yrkesutbildningsområdet. Vidgas ramen

härför — i direktiven till yrkesutbildningsberedningen har jag framhållit bety­

delsen av att begreppet yrkesutbildning ges en vidare definition än nu — fram­

står ännu klarare att, allteftersom utvecklingen mot en allt längre och bredare

grundutbildning fortskrider, möjligheter att anknyta mer speciell yrkesutbild­

ning till skilda nivåer måste erbjudas ungdomarna.

Jag håller vidare liksom GU för sannolikt att vi så småningom — i vad som

kunde kallas den tredje etappen i utvecklingen — når ett stadium, då intres­

set för mycket speciell yrkesutbildning byggd direkt på grundskolan och in­

riktad på smala avnämarsektorer kommer att minska. I stället kommer sådan

utbildning ofta att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men dock

målinriktad grundutbildning erhållen inom gymnasiala skolformer. Möjlighe­

terna till en övergång till mer ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad

grundutbildning bör f. ö., såsom jag utvecklat i nyssnämnda direktiv för ut­

redningen om yrkesutbildningen, övervägas redan nu. På lång sikt kan den

emellertid bli en följd av den allmänna höjningen av grundutbildningsnivån.

Ett utbildningssystem av detta slag rymmer många fördelar. Den specialiserade

påbyggnadsutbildning som ofta kräves kan göras kortare och torde även i många

fall kunna försiggå inom arbetslivet. De omläggningar i fråga om både innehåll

och kvantitativ omfattning, som ofta behöver göras i en dylik specialiserad ut­

bildning med hänsyn till förändringarna på arbetsmarknaden, kan åstadkommas

mycket lättare och snabbare än i en lång, specialiserad utbildning byggd på

lägre grundutbildning. För planering och anpassning till förändrade förhållan­

den är detta av utomordentlig betydelse.

Jag har i det föregående skisserat ett framtidsperspektiv av en utveckling i

tre etapper; den första omfattande anpassningen till grundskolan, den andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

108

till förhållandena då fackskolan finns utbyggd över hela landet och tillsammans

med gymnasiet mottar omkring hälften av årskullen och den tredje ett stadium

då den dominerande delen av årskullen genomgår en bred, relativt teoretisk

utbildning ovanpå grundskolan. På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för

utbildningspolitiken en minst 2-årig ungdomsskola, som är organisatoriskt sam­

manhållen och inom sig rymmer olika studievägar avpassade efter elevernas

varierande intressen och behov. Gränserna mellan de olika etapperna i utveck­

lingen fram till detta mål kommer givetvis i verkligheten att flyta. Att utveck­

lingen får fortgå kontinuerligt betraktar jag som ett villkor för att det stora

reformarbetet på utbildningens område skall kunna genomföras med de real-

ekonomiska resurser vi kan disponera. Det betyder emellertid samtidigt att alla

de som är engagerade i utbildningsväsendet måste med uppmärksamhet följa

utvecklingen och successivt föranstalta om de förändringar som påkallas. Mot

denna bakgrund bör också tillkallandet av yrkesutbildningsberedningen ses.

Sedan man nu — på grundval av GU:s och FU:s överväganden — med större

säkerhet kan överblicka de närmaste stadierna i utvecklingen bör goda möjlig­

heter föreligga att ge yrkesutbildningsorganisationen sådan utformning att den

smidigt kan inpassas i det gymnasiala skolsystemet och där fylla sin synner­

ligen betydelsefulla uppgift.

Den helhetssyn på utbildningsvägama på det gymnasiala åldersstadiet, som

både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag och som i

mycket positiva uttalanden vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser,

ansluter jag mig till. Jag har f. ö. redan i direktiven till yrkesutbildningsbered­

ningen betonat att en mer homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och

en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt

för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studievägarna måste

bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ung­

domarnas anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser sam­

hällets behov av utbildade. Huruvida en studieväg hänföres till den ena eller

andra skolformen är som GU också påpekar en mindre väsentlig fråga. Över­

huvudtaget synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna

och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsendet bli allt svårare att upp­

rätthålla och av allt mindre praktiskt intresse. Jag har tidigare understrukit

vikten av att varje utbildning är i viss mening målinriktad. I själva verket be­

tyder ju detta att den är yrkesinriktad även om arten och graden härav kan

växla. I vissa fall kan möjligheten till inträde i yrkeslivet ligga nära, i andra

fall är detta avlägset och nås måhända först efter studier inom ytterligare en

utbildningsanstalt. I vissa fall åter medger en studieväg att valet mellan yrken

kan ske ganska fritt, i andra är valmöjligheterna begränsade. Det anförda be­

lyser vanskligheterna i hittills tillämpade gränsdragningar.

Att de olika studievägarna på det gymnasiala ålderstadiet måste samordnas i

fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart. De åsikter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

-4

109

framförts i några remissyttranden att dels yrkesskolan bort omfattas av det

avslutade utredningsarbetet, dels en ny utredning med uppgift att penetrera

hela det gymnasiala skolstadiet skyndsamt borde tillsättas, kan jag emellertid

inte dela. Som framgår av det föregående är dynamiken i utvecklingen så stark

att ett snabbt reformarbete inom en särskilt utsatt sektor i syfte att smidigt

anpassa denna till förändringarna inte får förhindras eller fördröjas av arbetet

på en annan sektor, där tendenserna är mindre klara och anpassningen delvis

kan bero på hur övriga sektorer utformas och utvecklas. Den plan som följts

och följes för det utredningsarbete, som har till uppgift att förbereda de olika

stegen i den successiva reformeringen av vårt utbildningsväsende, är enligt min

mening den mest ändamålsenliga. Den nödvändiga samordningen kan på ett

tillfredsställande sätt åstadkommas även i de fall då av arbetstekniska eller tids­

mässiga skäl flera utredningar arbetar med uppdrag, som nära berör varandra.

Jag räknar med att framtida diskussioner inom planeringsrådet för utbildnings­

frågor skall bli av särskild betydelse i detta hänseende.

I detta sammanhang vill jag framhålla att enligt min mening den i några

remissyttranden aktualiserade frågan om en

sammanfattande benämning på det

gymnasiala åldersstadiets skolor

bör anstå till dess yrkesutbildningsberedningens

förslag framlagts och penetrerats. Med anslutning till GU:s förslag förordar jag

sålunda att benämningen

gymnasium

t. v. bibehålies huvudsakligen i sin hittills­

varande betydelse, medan

gymnasial

användes i en vidare betydelse såsom redan

skett i det föregående. Till beteckningen för olika studievägar inom gymnasiet

och fackskolan skall jag senare återkomma (3.5.2).

Frågan om samverkan och

avgränsning mellan gymnasium och fackskola

och

i viss mån yrkesskola inom det gymnasiala skolsystemet har både FU och GU

ingående diskuterat med utgångspunkt från såväl allmänna och pedagogisk-psy-

kologiska som praktisk-ekonomiska synpunkter. De båda utredningarna är eniga

om att de tre skolformerna inte får organiseras för helt skilda elevkategorier.

Fn skarp avgränsning i fråga om mål och innehåll skulle ställa stora elevgrupper

inför val mellan alternativ, där ingetdera tillfredsställer deras intressen eller

utbildningsbehov. Irrationella skäl kan i en sådan situation komma att avgöra

valet. Som närmare kommer att framgå i det följande är meningarna bland

remissinstanserna delade i fråga om det sätt på vilket den angivna principen bör

realiseras vid den konkreta utformningen av mål och innehåll. Jag finner för min

del att övertygande skäl talar för att de båda utredningarna har rätt i sin princi­

piella analys av dessa problem. Det är därför angeläget att man söker undvika

de antydda konsekvenserna genom en lämplig utformning av skolformernas mål,

innehåll och organisation under beaktande av vars och ens speciella uppgifter.

I det följande skall dessa frågor särskilt uppmärksammas.

Vad FU och GU föreslagit beträffande övergångsmöjligheter i olika riktningar

mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium har i allmänhet tillstyrkts av de

remissinstanser som yttrat sig härom. Även jag ansluter mig till utredning­

Kurt tji. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

no

arnas förslag. Jag anser det sålunda angeläget att en elev som finner att han

valt fel studieväg får möjlighet övergå till annan väg. Såsom FU och GU fram­

håller måste emellertid försiktighet iakttas vid tillämpningen. Risk kan eljest

föreligga att omotiverade och mindre angelägna övergångar får sådan frekvens

att anordningen blir mer till olägenhet än till nytta.

Möjligheterna att i en senare etapp genom

vuxenutbildning

bygga på den

gymnasiala utbildning man valt måste också främjas, vilket understrukits i ett

flertal remissyttranden. Jag vill i detta sammanhang erinra om de beslut riks­

dagen fattade 1962 och 1963 varigenom ökade resurser givits gymnasieutbild­

ningen för vuxna. Vidare avser som nämnts GU att i ett kommande betänkande

framlägga ytterligare förslag beträffande vuxenutbildning med sikte främst på

gymnasie- och fackskolekompetens. Motsvarande fråga inom övriga sektorer av

den gymnasiala utbildningen kommer att behandlas av vrkesutbildningsbered-

n in gen.

Den under flera decennier aktuella frågan om

horisontell klyvning

av gymna­

siet har i remissyttrandena ägnats ringa uppmärksamhet. Uppslutningen är så

gott som enhällig kring GU:s uppfattning att ett gymnasialt skolsystem be­

stående av gymnasium, fackskola och yrkesskola, vilka från början så långt

möjligt avvägs lämpligt i förhållande till varandra och successivt modifieras och

kompletteras allteftersom utvecklingen kräver det, tillsammans med en effektiv

vuxenutbildning kommer att fungera lika bra och i vissa avseenden bättre än

en konstruktion med ett horisontellt kluvet gymnasium. För egen del hyser jag

samma uppfattning och förordar sålunda att någon avgångsetapp inte anordnas

under den 3-åriga studiegången inom gymnasiet.

GU:s förslag att en

enhetlig gymnasieorganisation

skapas genom att de tre nu­

varande gymnasieformerna ersättes av en enda skolform med olika studievägar,

allmänna och direkt yrkesutbildande, vilka alla i stort sett skall erbjudas på

varje gymnasieort, har mottagits mycket positivt vid remissbehandlingen. Vad

jag i det föregående uttalat om vikten av ett samordnat gymnasialt skolsystem

utgör enligt min mening en stark principiell motivering för GU:s förslag. Härtill

kommer att man av praktiska och ekonomiska skäl endast på denna väg synes

på ett tillfredsställande sätt kunna uppnå den nödvändiga geografiska sprid­

ningen av fackgymnasieutbildning. Jag förordar således den föreslagna integra­

tionen av nuvarande tre gymnasieformer till en enda skolform, gymnasiet.

Samtliga studievägar inom denna skolform bör generellt kunna ge behörighet

för högre studier.

De två huvudfrågorna beträffande den

regionala och lokala planeringen

är

dels i vilken omfattning och hur de olika gymnasiala utbildningarna skall geo­

grafiskt spridas, dels hur den yttre organisationen av skolformerna på samma

ort skall anordnas.

Vad gäller den förstnämnda frågan har de allmänna

principerna för planering­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064

in

en liksom vad GU anfört om det praktiska genomförandet tillstyrkts eller utan

allvarligare invändningar accepterats i remissyttrandena. GU:s framställning

utgör främst en precisering och konkretisering av principer och metoder för pla­

nering, till vilka jag tidigare i skilda sammanhang mer allmänt givit min anslut­

ning. Sålunda förordade jag i propositionen 1962: 54 angående reformering av den

obligatoriska skolan m. m. en översiktlig samordnad planering, varvid jag beträf­

fande det gymnasiala åldersstadiets skolformer anförde att utbyggnaden av

yrkesskolor, fackskolor och gymnasier bl. a. på grund av gränsdragningsproble-

men syntes böra baseras på kvantitativa beräkningar av det för dem alla gemen­

samma rekryteringsunderlaget inom varje upptagningsområde. Viss tvekan har

hittills rått huruvida de metoder och principer, som tillämpas vid planeringen

för övriga skolformer, i tillräcklig grad är giltiga också för yrkesskolan. I sina

utlåtanden över GU:s och FU:s betänkanden har skolöverstyrelsen bl. a. anfört

att yrkesskolerekryteringen syns mer än man hittills antagit vara regionalt be­

tingad och att yrkesskolan därför i varje fall i initialstadiet av planeringen bör

kunna tas med vid de regionala beräkningarna. Nyligen har skolöverstyrelsens

och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupp redovisat ett omfattande

utredningsmaterial Yrkesskolans kvantitativa omfattning (Stockholm 1964), där

i första hand yrkesskolans rekryteringsstruktur kartlagts. Därav framgår bl. a.

att genomsnittligt inte mindre än 80 % av yrkesskoleleverna går till yrkesskolor

belägna inom den egna gymnasieregionen. Planeringsgruppen konstaterar sam­

manfattningsvis att i stort sett samma faktorer synes påverka rekryteringen till

yrkesskolan som till gymnasiet och att det finns skäl att förvänta sig likartade

förhållanden beträffande fackskolan. Även om såsom planeringsgruppen fram­

håller flera rekryteringsproblem rörande yrkesskolan — liksom för övrigt rörande

alla utbildningsformer — fortsättningsvis bör uppmärksammas, ger de olika

undersökningar, som gjorts av planeringsgruppen och GU, anledning att ytter­

ligare understryka vikten av en samordnad planering. Jag förutsätter sålunda

att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen

för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkes­

skolan, fackskolan och gymnasiet.

Jag övergår nu till vissa speciella planerings- och lokaliseringsproblem, som

blivit föremål för särskild uppmärksamhet i remissbehandlingen. I fråga om

jackskolans lokalisering råder ingen tvekan om att ort med gymnasium också

bör ha fackskola. Praktiskt taget alltid är gymnasieorten den dominerande cen­

tralorten i regionen. Några remissinstanser, bl. a. statskontoret, anser att det

kan finnas skäl inrätta fackskola även på andra orter i regionen, nämligen då en

äldre utbildningsform kommer att avvecklas eller då avståndet till gymnasie­

orten är stort. Jag kan förstå dessa synpunkter men finner samtidigt att GU på

ett övertygande sätt, vilket också understrykes i bl. a. skolöverstyrelsens remiss­

utlåtande, påvisat de mycket ogynnsamma konsekvenser, som även ett mera be­

gränsat tillämpande härav skulle få för ungdomens utbildningsval och i form av

ökade anspråk på personella och materiella resurser. Att ungdomarna i mycket

Kungl. Maj-.ts proposition nr 171 år 196

112

stor utsträckning söker sig till den skolform, som finnes närmast hemorten, även

då denna ej erbjuder den studieväg, som man i första hand önskar, belyses också

av den tidigare nämnda undersökningen om yrkesskolans kvantitativa omfatt­

ning. Vill vi förverkliga målsättningen att var och en så långt våra resurser till­

låter det skall få den utbildning, som svarar mot hans eller hennes önskemål och

förutsättningar, bör vi därför sträva efter att samtliga eller flertalet studievägar

inom det gymnasiala skolsystemet erbjudes överallt där gymnasial utbildning

anordnas. Elevunderlaget sätter givetvis i praktiken gränser för hur långt vi

härvidlag kan nå. Jag skall senare återkomma härtill i samband med de s. k. del-

ningsbestämmelserna (5.-1.3).

Också andra anledningar till avvikelser från det generella mönstret har åbero­

pats. En mindre orts speciella struktur kan undantagsvis medföra att en viss

utbildning efterfrågas i så hög grad, inte bara från avnämarnas utan också från

ungdomarnas sida, att skäl möjligen kan finnas att erbjuda sådan utbildning på

orten trots att elevunderlag inte finns för gymnasial utbildning i övrigt. De

utbildningar det här gäller tillhör i dagens läge det i vissa delar starkt specialise­

rade yrkesskolväsendet. Att liknande förhållanden skulle komma att uppträda i

fråga om fackskoleutbildning med bredare och allmännare inriktning finner jag

föga sannolikt. Även om, som GU framhållit och åtskilliga remissinstanser un­

derstrukit, lokala variationer alltid kommer att finnas i t. ex. fackskole- och

gymnasiefrekvenserna, betraktar jag det sålunda inte som troligt att på en ort

den spontana efterfrågan på exempelvis fackskoleutbildning skulle bli så avsevärt

mycket större än på gymnasieutbildning att fackskola men inte gymnasium kan

upprättas. Erbjudes emellertid endast en av dessa utbildningsvägar, kommer

dennas frekvens med största sannolikhet att väsentligt överstiga vad jag nyss

kallat den spontana frekvensen, eftersom närheten till en skolform har ett så

stort inflytande på valet av denna. Det följer av vad jag förut anfört att jag

inte anser att man på en dylik väg på ett tillfredsställande sätt löser en orts eller

regions utbildningsproblem. Inte ens i områden med stort resavstånd till gym-

nasieorten kan jag som generell åtgärd förorda att enbart fackskola upprättas.

Även i dessa fall bör en mer representativ organisation eftersträvas. De villkor

FU sammanfattningsvis uppställt för upprättande av fackskolor kan jag sålunda

acceptera såsom riktpunktsgivande för fackskoleplaneringen.

Beträffande avvecklingen av vissa handelskurser inom yrkesskolan samt kom­

munala tekniska dagskolor i samband med upprättande av fackskolor biträder

jag de riktlinjer FU förordat. För att inte planeringen för det gymnasiala skol­

systemets mer definitiva utformning skall onödigtvis kompliceras bör nya sådana

utbildningar inom yrkesskolans ram på orter, där den nya gymnasie- och fack-

skoleorganisationen ännu ej genomförts, endast i undantagsfall inrättas. Då ett

klart dokumenterat utbildningsbehov föreligger bör i första hand prövas om det

inte kan tillgodoses genom att fackskola upprättas. Jag är likväl inte beredd att

nu obetingat ansluta mig till FU:s förslag att statsbidrag till nya 2-åriga han­

delskurser ej skall få utgå fr. o. m. läsåret 1965/66. Vissa spörsmål, som uppkom­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196

/

113

mer i samband med att nu befintliga skolformer avlöses av fackskola, i första

hand rörande personalen, skall jag senare ta upp (7.5).

Här vill jag beröra ett par frågor, som uppmärksammats i remissbehandlingen

och delvis sammanhänger med den nyss behandlade lokaliseringsproblematiken.

När fackskolor upprättas i en region har jag förordat att dessa förlägges till

gymnasieorterna. Det förhållandet att avvecklingsskolor i vissa fall kan finnas

även på andra orter inom regionen utgör enligt min mening inte tillräckligt skäl

för att där anordna fackskoleutbildning. Huruvida så — undantagsvis — kan

och bör ske, får avgöras efter rationella och allsidiga planeringsöverväganden

varvid det gymnasiala skolsystemet i dess helhet måste beaktas. Om därvid slut­

satsen blir att en ort, som har en viss utbildning, vilken enligt de generella rikt­

linjerna skulle avvecklas, t. v. inte kan erhålla fackskola, behöver detta enligt

min mening inte ovillkorligen leda till att den befintliga utbildningen utan till­

räcklig övergångstid försvinner. Om huvudmannen så önskar bör den kunna tills

vidare bibehållas, såvida härigenom inte uppkommer avsevärda olägenheter.

Det sagda gäller givetvis inte praktisk kommunal realskola eller kommunal flick­

skola, vilka under alla omständigheter skall avvecklas såsom en följd av grund-

skolereformen. Generellt vill jag understryka vikten av att riktlinjerna för plane­

ringen tillämpas med smidighet och i medvetande om den snabba utveckling

i vilken utbildningsväsendet befinner sig. Innan en skolform avvecklas på en

ort utan att omedelbart ersättas med en annan likvärdig, torde det sålunda ofta

finnas anledning att avvakta och följa utvecklingen för att få säkrare grund för

ett ställningstagande.

Vad EU anfört beträffande ett bibehållande tills vidare av aftonundervisning­

en vid de kommunala tekniska skolorna har jag inget att erinra mot. Spörsmålet

om den framtida uppbyggnaden av motsvarande utbildning torde få lösas i

samband med mer generella överväganden som kan komma att aktualiseras

av i första hand GU:s kommande förslag rörande vuxenutbildning. Jag kan

också ansluta mig till FU:s uppfattning att en befintlig teknisk dagskolas

särart i enstaka fall kan motivera dess bibehållande tills vidare parallellt med

fackskolan.

En annan lokaliseringsfråga, som blivit föremål för åtskillig uppmärksamhet

i remissyttrandena, är placeringen av den tredje årskursen i den tekniska gym­

nasieutbildningen. GU:s förslag har vunnit stöd hos ett stort antal myndigheter

och organisationer men också rönt motstånd framförallt från ett antal organisa­

tioner och sammanslutningar, som närmast kan anses företräda avnämare och

utbildare av ingenjörer. För egen del hyser jag i denna fråga ingen tvekan.

Skulle GU:s förslag i frågan inte genomföras innebure detta att en huvudtanke i

GU:s betänkande — det integrerade gymnasiet — till vilken tanke jag tidigare

givit min fulla anslutning, inte skulle realiseras. Enligt min mening kunde det

gymnasiala skolsystemets funktionsduglighet därigenom allvarligt äventyras.

De pedagogiska skäl, som anförts för och emot de båda diskuterade alternativen,

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961/.

114

väger tämligen jämnt. Det synes mig vidare som om motståndarna till GU:s

förslag alltför litet beaktat att den tekniska fackskolan, som för den tekniska

undervisningen förutsätter tillgång på personal, utrustning och lokaler i en ut­

sträckning som i allt väsentligt täcker också den 3-åriga tekniska gymnasieut­

bildningens behov, kommer att finnas på praktiskt taget samtliga gymnasie-

orter. Då sålunda inte heller resursskäl i högre grad kan åberopas mot GU:s för­

slag, förordar jag att teknisk gymnasieutbildning omfattande i varje fall års­

kurserna 1—3 liksom övriga studievägar inom gymnasium och fackskola anord­

nas på alla gymnasieorter så långt detta är möjligt med hänsyn till elevunderlag

och delningsbestämmelser. I samband med behandlingen av sistnämnda bestäm­

melser blir det anledning att diskutera några begränsningar, som måste genom­

föras beträffande inrättande av vissa utbildningsvägar på mindre orter.

Den

fjärde årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen

bör i enlighet med

GU:s förslag centraliseras till de orter som i dag har tekniskt gymnasium jämte

eventuellt ytterligare ett fåtal orter.

I den andra huvudfrågan beträffande planeringen, nämligen

den yttre organi­

sationen av de olika skolformerna på samma ort,

har principen om horisontell

samordning vunnit gillande i det helt övervägande antalet remissyttranden.

Gradskillnader i fråga om uppfattningen om principens tillämpning finns emeller­

tid. Å ena sidan anses att vertikal samordning måste undvikas, å andra sidan an-

föres att en dylik organisation måste få förekomma i betydligt större utsträck­

ning än GU tänkt sig. Enligt min mening är de skäl, som GU redovisat för att

man bör eftersträva lokalmässig samordning över hela det gymnasiala skolsyste­

met och till vilka EU liksom remissinstanserna i huvudsak anslutit sig, från

både principiella och praktiska synpunkter övertygande. Någon tvekan om att

horisontell samordning skall vara riktpunkten för den lokala planeringen kan

sålunda inte råda. De av GU redovisade organisationsexemplen belyser hur en

ändamålsenlig organisation i några typiska situationer kan utformas. Jag vill

emellertid understryka vad GU och FU framhållit om att den lokala planeringen

måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt i fråga om

befintliga skolbyggnader. Möjligheter måste följaktligen finnas till avvikelser

med hänsyn till lokala förhållanden. Särskilt under en övergångstid är detta av

vikt. Kommunerna måste därför ha möjlighet att inom ramen för de generella

riktlinjerna för planeringen i samråd med regionala och centrala myndigheter

utforma det gymnasiala skolsystemets organisation.

Ett av huvudmotiven för den lokalmässiga samordningen mellan gymnasiala

skolformer är att ekonomiska och personella resurser på detta sätt kan utnyttjas

väsentligt rationellare. Såsom GU påvisat är det fråga om mycket betydande

besparingar. För möjligheterna att

geografiskt sprida den gymnasiala utbild­

ningen

är detta förhållande avgörande. Angelägenheten av en dylik decentralise­

ring har betonats i flera remissyttranden. För egen del har jag självfallet inga prin­

cipiella invändningar mot en ytterligare spridning. En sådan ligger tvärtom helt

Kungl. May.ts 'proposition nr 171 år 196b

115

i linje med målsättningen att hjälpa var och en till den utbildning som svarar

mot hans eller hennes önskemål och förutsättningar. Å andra sidan måste vi,

som jag redan framhållit, hushålla med våra resurser och inte splittra dem på

sådant sätt att vi riskerar att vissa punktvisa förbättringar uppnås på bekost­

nad av en för skolväsendet i dess helhet försämrad situation. Det förtjänar

också att erinras om den långtgående decentralisering av utbildning, som

redan genomförts både på det tidigare realskolestadiet genom grundskolans

införande och på det gymnasiala stadiet genom de senaste 15 årens kraftiga

utbyggnad av gymnasieväsendet. Den av mig redan förordade utspridning­

en av fackskoleutbildning och fackgymnasieutbildning innebär ytterligare ett

stort steg mot förverkligandet av lika utbildningsmöjligheter för hela landets

ungdom. Att ett rikt differentierat gymnasialt skolsystem, som med hänsyn till

elev- och avnämarönskemål måste innehålla många personal- och utrustnings-

krävande studievägar, skulle kunna få en i jämförelse med nuvarande förhållan­

den väsentligt vidgad geografisk spridning är enligt min mening även på lång

sikt föga sannolikt. Den utbyggnad till ytterligare ett tiotal orter, som GU med

utgångspunkt i nu kalkylerade elevfrekvenser finner befogad och möjlig under

förutsättning av att en horisontell samordning etableras, anser jag vara en rea­

listisk bedömning av vad vi under de närmaste åren kan genomföra. Härtill kom­

mer att speciella anordningar såsom GU förutsatt bör vidtagas inom utpräglade

glesbygdsområden.

Vad GU uttalat ifråga om kriterier för utväljandet av nya gymnasieorter kan

jag också i huvudsak ansluta mig till. Arbetet med planeringen för den här be­

rörda utbyggnaden av det gymnasiala skolsystemet liksom för skolväsendet i

dess helhet ankommer givetvis på skolmyndigheterna. Ett väsentligt ansvar

åvilar skolöverstyrelsen, som också har att undersöka vilka förändringar och

kompletteringar i nuvarande anordningar som aktualiseras för glesbygdernas

del. Beslut om medgivande att inrätta nya utbildningsvägar på redan existe­

rande gymnasieorter liksom om att upprätta gymnasiala skolor på nya orter

torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Till vissa frågor

rörande tidpunkt och utbyggnadstakt återkommer jag senare (8.5.2).

GU:s förslag om kommunen som

huvudman för gymnasiet

har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet myndigheter och organi­

sationer, som yttrat sig över GU:s betänkande.

För egen del vill jag framhålla att frågan om att det integrerade gymnasiet

måste ha

en

huvudman är ställd utom all diskussion. En ändring i nu gällande

ordning beträffande huvudmannaskapet, som i fråga om de offentliga gymnasi­

erna är splittrat på stat, primärkommun och landsting, är nödvändig och beslut

i huvudmannaskapsfrågan kan inte — som några remissinstanser tänker sig —

uppskjutas. De skäl GU anfört för att gymnasiet skall vara en primärkommu­

nal skola finner jag övertygande. Som cn konsekvens av redan fattade beslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

116

Kungl.

Maj:ts

proposition nr 171 år 19Git

kommer den helt dominerande delen av vårt skolväsende att vara primärkom-

munalt. I andra viktiga avseenden går utvecklingen, såsom jag tidigare fram­

hållit, mot ett förenhetligande av skolorganisationen. Att under sådana förhål­

landen bryta ut en skolform, som kvantitativt sett utgör en relativt liten del

av hela organisationen, vore från principiella synpunkter otillfredsställande.

Betydelsefullare är likväl de praktiska skäl, som GU anfört bl. a. i anslutning

till frågor rörande samordning mellan olika skolformer. Den i mycket stor ut­

sträckning nödvändiga samorganisationen mellan gymnasium och andra skolfor­

mer till en skolenhet skulle allvarligt försvåras både administrativt och ekono­

miskt vid delat huvudmannaskap. De farhågor, som från några håll antydes

beträffande kommunernas vilja och förmåga att tillfredsställande tillgodose gym­

nasiernas materiella och personella behov, kan jag inte dela. Jag hyser i detta

hänseende samma uppfattning som GU att kommunerna har ett mycket posi­

tivt och aktivt intresse för sina skolor. De kommunala myndigheterna har ock­

så de bästa möjligheterna att med hänsyn till lokala förhållanden bedöma och

genomföra de insatser i fråga om byggnader, utrustning och personal som skol­

väsendets förkovran kräver. Jag förordar således att gymnasiet i dess helhet

kommunaliseras. Till frågan om tidpunkten och ordningen härför liksom be­

träffande kommunernas åtaganden och statens ekonomiska bidrag återkommer

jag i samband med spörsmålen om den nya organisationens genomförande (8.5).

Gymnasiereformen aktualiserar vidare vissa frågor angående personalens an­

ställningsförhållanden m. m., vilka delvis sammanhänger med kommunalise-

ringen. Dessa och övriga frågor rörande befattningshavare behandlar jag se­

nare i ett sammanhang (7.5).

Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet be­

röra yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna

skolform i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de

principiella och praktiska motiven för gymnasiets kommunalisering med samma

styrka kan åberopas för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga de­

lar av yrkesskolan synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin bety­

delsefulla uppgift i det gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samla­

de resurser kunna utnyttjas rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående un­

derstrukit, en samordnad planering och normalt också en lokalmässig samordning

av yrkesskola och andra skolformer. I direktiven för yrkesutbildningsberedning-

en har jag också framhållit att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån

sådana synpunkter. Vikten av att så sker framstår i dag ännu klarare än då

beredningen tillsattes. Vilka konkreta slutsatser som bör dras härav beträffande

huvudmannaskapet för de olika utbildningarna inom yrkesskolan är emellertid

inte möjligt att bedöma förrän denna skolas uppgifter, innehåll och organisation

närmare klarlagts. Även om sålunda mycket talar för att yrkesskolan i varje fall

till stor del skall vara primärkommunal, måste enligt min mening med avgöran­

det anstå tills yrkesutbildningsberedningens förslag i nyss nämnda huvudfrågor

föreligger.

117

Kommunaliseringen av gymnasiet i dess helhet fordrar att vissa ändringar vid­

tages i skollagen. Inom ecklesiastikdepartementet har därför, på grundval av ett

av GU avgivet förslag, utarbetats ett förslag till lag om ändring i skollagen

den 6 juni 1962 (nr 319). I förslaget har uppräkningen i 2 § b) av de skolor,

som bygger på grundskolan och som för närvarande upptar även statligt gym­

nasium ändrats till att avse endast kommunala skolor, nämligen yrkesskola,

fackskola och gymnasium. Bestämmelsen i 50 §, som har avseende på endast

statligt gymnasium, föreslås upphävd. Ändringarna föreslås träda i kraft vid

den tidpunkt gymnasiet kommunaliseras, dvs. den 1 juli 1966, om mitt förslag

i det följande (8.5.2) genomföres. Vid skollagens tillkomst inhämtades yttrande

från lagrådet. De nu föreslagna lagändringarna synes vara av sådan beskaffen­

het att lagrådet icke behöver höras över dem.

Den snabba utvecklingen och genomgripande omdaningen av vårt skolväsen

under de senaste decennierna har självfallet även kommit att påverka folkhög­

skolan. Dennas uppgifter och ställning i den framtida skolorganisationen har ock­

så ägnats betydande uppmärksamhet i den aktuella debatten, i offentliga utred­

ningar, i propositioner och vid riksdagens behandling av utbildningsfrågor. Även

i detta sammanhang finns anledning att relativt utförligt diskutera folkhögskole-

problematiken. FU:s ingående överväganden och förslag tillsammans med vad

som anförts vid remissbehandlingen — främst av skolöverstyrelsen — utgör en­

ligt min mening ett på synpunkter och uppslag rikt material, som i det stora

hela bör bli av betydande värde vid utformningen av folkhögskolans fortsatta

verksamhet.

I det följande skall jag ta upp några konkreta frågor som aktualiserats av FU

och i remissbehandlingen men vill dessförinnan bl. a. mot bakgrunden av vad

jag i det föregående anfört om det gymnasiala skolsystemets framtida utveck­

ling beröra folkhögskolans målsättning och uppgifter. I propositionen 1957:146

angående folkhögskolans ställning och uppgifter framhöll dåvarande departe­

mentschefen att det centrala i folkhögskolans målsättning alltifrån början varit

och fortfarande är att ge medborgerlig bildning men att folkhögskolorna i regel

utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning samtidigt har kunnat ge

viss yrkesorientering och god grund för fortsatt yrkesutbildning. Folkhögskolans

betydelse i sistnämnda avseende kunde enligt departementschefen beräknas till

en del komma att upphöra allteftersom den nioåriga obligatoriska skolan ge­

nomföres. Å andra sidan fann departementschefen det sannolikt att ökade krav

på utbildning utöver den obligatoriska skulle leda till nya betydelsefulla uppgif­

ter för folkhögskolorna under förutsättning att dessa anpassade sin undervis­

ning och sina kurstyper efter det nya läget.

I propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan

m. m. konstaterade jag att den grundsyn på folkhögskolan, som statsmakterna

gav uttryck för år 1957 och vilken bl. a. präglades av den förändrade situation

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196 It

118

som grundskolans genomförande skulle medföra, fortfarande i hög grad ägde

giltighet. Bedömningen av folkhögskolans ställning och uppgifter — nu också

under hänsynstagande till förslaget om införande av fackskolor — borde så­

lunda göras från bl. a. dessa utgångspunkter. Jag underströk vidare liksom skol-

beredningen att folkhögskolans huvuduppgift borde vara att ge allmän medbor­

gerlig bildning, vilket inte uteslöt väsentliga inslag även av målinriktad utbild­

ning, samt att skolformen genom sin frihet i fråga om kursplaner, sin erfarenhet

av vuxenundervisning och sin internatform kunde göra en ytterligt betydelse­

full insats. Särskilda utskottet delade denna uppfattning, som inte heller föran­

ledde någon riksdagens erinran.

FU har från sina utgångspunkter inte funnit anledning avvika från denna

principiella ståndpunkt till vilken också remissinstanserna synes ansluta sig.

Enligt min mening har inget inträffat, som föranleder en omprövning av folk­

högskolans principiella målsättning och uppgifter. Problematiken gäller i stäl­

let hur verksamheten bör konkret utformas allteftersom skolväsendet utbygges,

eller m. a. o. folkhögskolans successiva anpassning till såväl grundskolans ge­

nomförande som det gymnasiala skolväsendets utveckling. Några omständig­

heter synes mig i detta sammanhang vara av sådan betydelse att de bör särskilt

framhållas.

Jag vill sålunda erinra om att först vid 1970-talets slut huvuddelen av de

åldersklasser, som hittills främst rekryterat folkhögskolan, torde ha genomgått

nioårig grundskola eller motsvarande. Under de närmaste 15 åren kommer det

således att finnas ett betydande antal människor, som efterfrågar folkhögskole­

utbildning och vilkas tidigare utbildning inte når upp till grundskolekompe-

tens. Folkhögskolorna måste under denna tid successivt erbjuda kursprogram,

som anknyter till framtidens generellt högre grundutbildningsnivå men samti­

digt tillhandahålla program, som svarar mot deras behov, vilka startar från en

lägre nivå.

Kraven på och möjligheterna till spännvidd i folkhögskolornas kursuppsätt­

ning kommer emellertid att ytterligare öka i takt med den fortsatta höjningen

av den allmänna utbildningsnivån. Härtill kommer att vi i dag inte kan med

några större anspråk på säkerhet förutse hur det gymnasiala skolsystemets ut­

byggnad, och främst fackskolans genomförande, kan komma att påverka rekry­

teringen till folkhögskolan. Åtskilliga kan komma att välja denna skolform fram­

för yrkesskola, fackskola och gymnasium. Blir detta fallet kommer folkhögskolan

att till en del fungera som en utbildningsväg i det gymnasiala skolsystemet. En

säkrare bedömning kan göras först längre fram när tillräckliga erfarenheten finns.

Tills vidare får vi nöja oss med sannolikhetsbedömningar.

FU anser att inom fackskoleorganisationen väsentligen endast den sociala

fackskolan kommer att påverka folkhögskolan. I propositionen 1962: 54 har jag

givit uttryck för motsvarande uppfattning, som inte heller ifrågasatts i remiss­

yttrandena över FU:s betänkande. FU:s uttalande att folkhögskolan kan bli ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

J

119

värdefullt alternativ till den sociala fackskolan vill jag liksom bl. a. skolöversty­

relsen och TCO understryka. De synpunkter beträffande information om folk­

högskolan och folkhögskoleutbildningens meritvärde, som FU anfört, ansluter

jag mig också till. Arbetet med utformningen av de konkreta åtgärder, som i

dessa hänseenden krävs, har redan påbörjats av skolöverstyrelsen. Vid det fort­

satta arbetet, som förutsättes ske i samråd med och under medverkan av andra

berörda myndigheter m. fl., bör uppslag som framkommit i remissyttrandena,

bl. a. från TCO, beaktas.

Även om folkhögskolan torde ha utsikt att hävda sig som alternativ till den

sociala fackskolan förefaller det troligt att på längre sikt vissa av dess nuvarande

yrkesförberedande uppgifter kommer att få minskad betydelse. Å andra sidan

talar allt för att utbildningsintressets starka tillväxt kommer att fortsätta. Vil­

ken inriktning efterfrågan på utbildning kommer att få är emellertid inte möj­

ligt förutsäga. I den mån önskemålen om mindre målinriktad och mer »kon-

sumtionsbetonad» bildning och utbildning — t. ex. som en följd av den ökade fri­

tiden — får ökad omfattning har folkhögskolan med sin allmänna målsättning,

sin frihet i fråga om kursinnehåll och studieformer och sin internatmiljö särskil­

da förutsättningar att göra en insats.

Den problematik jag härmed kommit in på äger ett mycket nära samband med

frågan om vuxenutbildningens innehåll och omfattning i framtiden. Att pro­

blemet om folkhögskolans ställning ingår i detta större sammanhang framhålles

av FU och understrykes också i några remissyttranden. Vuxenutbildning är så­

som jag tidigare erinrat om föremål för utredning och övervägande inom GU

och yrkesutbildningsberedningen. Jag räknar med att därvid de synpunkter och

uppslag som framkommit vid remissbehandlingen av FU:s betänkande särskilt

uppmärksammas.

Liksom fallet var då skolberedningens förslag behandlades har FU:s betänkan­

de föranlett uttalanden från några håll om att folkhögskolans framtida ställning

och uppgifter borde bli föremål för en särskild utredning. När jag i propositio­

nen 1962:54 (s. 350) avvisade motsvarande propåer anförde jag bl. a. följande.

Folkhögskolans fria ställning kräver tvärtom, att den nödvändiga omställ­

ningen och anpassningen till fortskridande förändringar i ett dynamiskt utbild­

ningsväsende och till nya strömningar i människornas bildningssträvanden nu

kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck för de reform-

strävanden som bör hållas levande vid varje skola. Jag är förvissad om att folk­

högskolan därigenom skall kunna på det mest övertygande sättet visa sin livs­

kraft.

Detta uttalande har enligt min mening samma giltighet i dag. Vad som nu

framförallt krävs är att utvecklingen följes med uppmärksamhet och att initiativ

tas till ett kontinuerligt reformarbete med tonvikt på den inre förnyelsen. Folk­

högskolan kommer då att bestå som en betydelsefull bildningsinstitution med i

vissa hänseenden unika möjligheter även om den successivt kommer att full­

göra sin uppgift på delvis nya områden.

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

120

Det ligger således vikt uppå att folkhögskolan utvecklas i kvalitativt avseende.

I dagens läge aktualiserar detta vissa åtgärder, som jag strax skall återkomma

till. Dessförinnan vill jag emellertid något beröra den kvantitativa sidan och

några därmed sammanhängande planeringsfrågor. Den snabba utbyggnaden av

det allmänna skolväsendet och osäkerheten om vilken inriktning efterfrågan på

utbildning kommer att ha i framtiden manar såsom FU framhållit till försiktig­

het vid utbyggnaden av folkhögskolan. Jag räknar sålunda inte med någon vä­

sentlig expansion under i varje fall de närmaste åren. Vad FU anfört om återhåll­

samhet beträffande statligt stöd till ytterligare folkhögskolor ansluter jag mig

därför i princip till. Jag vill upprepa mitt uttalande i årets statsverksproposition

(proposition 1964:1 Bil. 10 s. 327) att när ett statsbidragsärende skall avgöras är

det den då föreliggande situationen som är av betydelse. Det måste stå klart

att det allmänna inte automatiskt kan påta sig det ekonomiska ansvaret för alla

folkhögskolor. En huvudman som planerar att starta en folkhögskola bör där­

för inte räkna med såsom givet att statsbidrag kommer att utgå.

Med hänsyn till det senast anförda och till att folkhögskolan för många ut-

bildningssökande kan bli ett alternativ till framför allt den sociala fackskolan

är det angeläget att folkhögskolorna i full utsträckning uppmärksammas i skol-

planeringen såsom skolöverstyrelsen uttalat i sitt utlåtande. Detta är av bety­

delse också vid bedömningen av frågan om en folkhögskola bör omändras till

fackskola. Vad FU anfört i anslutning till sistnämnda spörsmål föranleder ingen

erinran från min sida. Inrättandet av sådan fackskola bör som skolöverstyrelsen

framhåller ske i vanlig ordning. Vad överstyrelsen anfört om inrättandet av ung-

domsfolkhögskolor ansluter jag mig även till, dock anser jag att detta bör ske

genom omändring av befintlig folkhögskola och således inte genom inrättande

av en ny skola.

Folkhögskolans utveckling och anpassning till nya förhållanden måste som jag

framhållit ske genom en successiv förnyelse av dess inre arbete. FU har angivit

några av de vägar, som därvid bör prövas, och även framfört åtskilliga mera de­

taljerade förslag. Vad FU anfört har i det stora hela vunnit anslutning i remiss­

yttrandena och även i några fall kompletterats med nya uppslag och förslag till

åtgärder. Mycket av det som sålunda framkommit kan och bör otvivelaktigt

förverkligas av de enskilda folkhögskolorna utan att speciella åtgärder utifrån

vidtages. I viss utsträckning krävs emellertid dylika åtgärder i form av ekono­

miska insatser och eventuellt ändringar i gällande författningsbestämmelser. Be­

träffande dessa anslagsfrågor har jag för avsikt att återkomma vid min anmälan

av åttonde huvudtiteln i 1965 års statsverksproposition. Jag finner det emeller­

tid angeläget att i förevarande sammanhang till belysning av de principiella

spörsmålen ta upp även några av dessa frågor.

FU:s förslag om kortare kurser finner jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen väl

värt att pröva och räknar med att försök kommer att anställas fr. o. m. läsåret

1965/66 vid till en början högst ett tiotal skolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Tf

121

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande vidareutvecklat vad FU anfört om ut­

bildning av ungdoms-, studie- och organisationsledare vid folkhögskolorna. Vad

överstyrelsen därvid anfört kan jag i det stora hela biträda. Jag räknar med att

försök med sådan utbildning kommer att anordnas vid omkring 20 skolor

fr. o. m. läsåret 1965/66.

Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att leda och besluta om en dylik för­

söksverksamhet. Överstyrelsen bör därvid sträva efter att de olika slagen av

folkhögskolor — rörelseskolor, landstingsskolor etc. — blir på ett ändamålsenligt

sätt representerade. Vid försöksverksamheten bör man ej vara bunden av de

bestämmelser som annars gäller för skolformen.

Det förslag skolöverstyrelsen framlagt om postgymnasial utbildning i sam­

verkan mellan folkhögskola och universitetslärare är jag inte beredd tillstyrka.

Utbildningens målsättning och därmed dess relation såväl till egentlig akade­

misk utbildning som till folkhögskolans allmänna målsättning synes mig oklar.

I den mån förslaget närmast syftar till att till vissa folkhögskolor förlägga s. k.

decentraliserad akademisk utbildning bör det prövas i annat sammanhang.

Vad FU anfört om utbildning och fortbildning av folkhögskolans lärare har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. För egen del delar jag

FU:s uppfattning och finner det lika angeläget med pedagogisk utbildning och

fortbildning för folkhögskolans lärare som för skolväsendets övriga lärare. 1960

års lärarutbildningssakkunniga bör sålunda med biträde av erforderlig expertis

överväga frågan. Vidare förordar jag att folkhögskolans lärare får möjlighet att

delta i kurser, som anordnas inom fortbildningsorganisationen. Jag utgår ifrån

att lärarna kommer att i stor utsträckning utnyttja denna möjlighet. För lärarna

vid de folkhögskolor, som i betydande omfattning tar upp nya idéer enligt de

utvecklingslinjer jag förordat, anser jag det särskilt angeläget att de deltar i

fortbildning. Jag ifrågasätter om inte sådant deltagande bör uppställas som vill­

kor för att förut nämnd försöksverksamhet skall förläggas till en folkhögskola

och förordar att skolöverstyrelsen får i uppdrag att närmare överväga frågan

samt bemyndigas att — om överstyrelsen så finner ändamålsenligt och lämp­

ligt — tillämpa en dylik anordning.

De av skolöverstyrelsen framlagda förslagen om ytterligare en s. k. tiodagars

kurs samt anordnandet av rektorskonferenser och pedagogdagar under läsåret

1965/66 synes mig angelägna. Likaså är det av vikt att, såsom FU föreslår,

folkhögskolorna på samma villkor som övriga skolor får tillgång till hjälpmedel­

centralernas service och hjälp i övrigt.

Frågan om folkhögskolornas statsbidrag har under senare år vid flera till­

fällen livligt uppmärksammats och yrkanden framförts om förbättringar. Senast

i samband med riksdagsbehandlingen av årets statsverksproposition framhöll

jag att med förändringar i bidragsreglerna borde anstå till dess folkhögskolans

framtid och därmed sammanhängande problem närmare penetrerats. Jag redo­

visade samtidigt i korthet att pågående arbete med statsbidragsfrågan beträf­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964

122

fande de gymnasiala skolorna syftade till att ersätta de många olika nu gällande

systemen med ett så långt möjligt enhetligt system, vilket också borde utgöra

basen för en ny bidragsberäkning för folkhögskolan. Resultatet av detta arbete

föreligger nu i form av ett förslag, som jag senare skall återkomma till (8.5.3),

och därmed föreligger förutsättningar för en omprövning av bidragsreglerna

för folkhögskolans del. Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma

till denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\

123

3. Gymnasiets innehåll och utformning

3.1

Mål och innehåll

3.1.1 Gymnasieutredningen

3.1.1.1 Allmänna synpunkter

GU understryker inledningsvis att gymnasiet liksom varje annan skolform har

en betydelsefull personlighetsutvecklande uppgift som bl. a. inkluderar både

individuell och social fostran. Denna del av skolans uppgift accentueras numera

mer än tidigare. GU ansluter sig till den precisering härav, som ges i läroplanen

för grundskolan, och anser att denna i sina huvuddrag är giltig också för de

gymnasiala skolformerna även om tyngdpunktsförskjutningar med hänsyn till

åldersstadiet är motiverade.

GU konstaterar vidare att gymnasieutbildningens mål och innehåll hittills i

huvudsak grundats på allmänna överväganden. GU anser att man, för att få ett

fastare grepp om hur gymnasiet bör utformas, bör mera konkret söka ange de

krav, som ställes på denna skola. Dessa krav är många och kommer från flera

skilda håll. GU finner det lämpligt att — utan inbördes rangordning — skilja på

följande krav (GU 5.1.2).

1. Avnämarkrav, dvs. sådana specificerade förutbildningskrav, som ställes av

olika avnämare, till vilka räknas såväl arbetsgivarna som vidareutbildnings-

anstal terna.

2. Samhällslivets krav, dvs. sådana allmänna krav som samhället — både i

trängre och vidare bemärkelse — måste ställa på att gymnasiet hjälper sina

elever att inte bara utveckla sin egen personlighet utan även inpassa sig i sam­

levnaden med andra människor.

3. Individens egna krav att i skolan få utveckla sina anlag och intressen.

GU framhåller att frågan om gymnasiet kan uppfylla alla dessa krav givetvis

måste bedömas med hänsyn till vad som är praktiskt uppnåeligt samt erfaren­

hetsmässigt rimligt och önskvärt med hänsyn till ungdomarnas ålder och förut­

sättningar. GU har genomfört omfattande undersökningar för att få en så god

bild som möjligt av de olika kraven på gymnasiet. Utredningen framhåller dock

att man på detta sätt kan täcka endast vissa aspekter.

3.1.1.2 Krav från mottagare av gymnasieuthildade

De krav som ställs på gymnasiet av olika avnämare har blivit föremål för

systematiska undersökningar vid universitet och högskolor samt i förvaltning

och näringsliv. Dessa har redovisats i GU:s andra betänkande Kraven på gym-

124

nasict (SOU 1963:22) (GU 5.2.1.1). Avnämarsynpunkter har dock även erhållits

på annat sätt (GU 5.2.1.2).

Förutom avnämarkrav avseende studie- och yrkeskrav omfattar dessa under­

sökningar en analys av standarden på färdigheter och kunskaper hos elever som

kommer från nuvarande gymnasier. Härigenom har man erhållit en bild av de

nuvarande gymnasiernas funktion från avnämarsynpunkt. Vid undersökningarna

har vidare ställts några generella attitydfrågor angående önskvärda förändringar

i framtiden. Slutligen ger undersökningarna ett bidrag till frågan om »allmän-

bildningsaspekten», dvs. vilka kursmoment som bedöms som angelägna från

mera allmänna synpunkter oberoende av studie- och yrkeskraven.

GU framhåller att frågan i vilken utsträckning avnämarsynpunkter skall få

normera gymnasiets utformning är en avvägningsfråga, som är beroende av dels

enhetligheten i kraven, dels kravens förenlighet med de hänsyn man måste ta

till andra viktiga faktorer, såsom elevernas mognad och intressen samt deras

yrkesvalsituation. Speglar kraven en enhetlig tendens, som är gemensam för

exempelvis stora delar av universitets- och högskoleväsendet, kan kraven till­

låtas spela en större roll.

GU konstaterar vidare att det vid de undersökningar som redovisats i betän­

kandet Kraven på gymnasiet inte fanns möjlighet att utföra någon detaljerad

analys av de ekonomiska och tekniska specialämnena. För fackgymnasierna ger

undersökningen dock utslag såtillvida som svaren på såväl standardfrågorna som

på de allmänna attitydfrågorna tyder på att de ämnen som i första hand be­

höver förstärkas ligger inom den mera allmänna ämnesgruppen.

Som en allmän slutsats av undersökningarna kan enligt GU sägas att de sidor

av den nuvarande gymnasieorganisationen som fungerar minst tillfredsställande

i förhållande till kraven från avnämarsidan är dels gymnasiets arbetsformer, dels

den för flertalet avnämare gemensamma kunskapsgrunden.

Rörande undersökningarna uttalar GU bl. a. följande.

Omedelbara slutsatser för gymnasiets konstruktion kan inte dras direkt av

expertundersökningarna. Dessa fyller snarast uppgiften att på områden, där mer

systematiska undersökningar är möjliga, lägga en så tillförlitlig grund för kon­

struktionsarbetet som möjligt. I detta fall gäller undersökningarna huvudsak­

ligen ett nuläge i fråga om gymnasiets kursinnehåll och dess funktion med

hänsyn till avnämarsidan. Vissa frågor om framtiden ingår. Dessa ger givetvis

endast en beskrivning av hur man på olika håll vid universitet och högskolor, i

förvaltning och näringsliv för närvarande bedömer behovet för framtiden. Nya

omständigheter tillstöter dagligen som relativt snabbt förändrar bilden. GU har

självfallet också att göra sin egen bedömning utifrån sin samlade syn på hela

gymnasiefrågan. Detta gäller inte bara framtidsfrågan, som den behandlas i

avnämarundersökningarna. Även en aldrig så enhetlig resultatbild från avnämar­

synpunkt måste i slutskedet vägas mot andra faktorer av betydelse för gymnasie-

frågans lösning.

Ytterligare avnämarsynpunkter har framkommit vid kontakter med och i

skrivelser från framför allt fackgymnasiernas avnämare. Härvid har bl. a. ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

125

talats, att det vore önskvärt att samtliga gymnasister — oavsett vid vilken

gymnasieform de utbildas — bibringas en gemensam allmän grundutbildning i så

stor utsträckning som möjligt (GU 5.2.1.2).

GU diskuterar inte i detta sammanhang avnämarsynpunkterna mera i detalj

men konstaterar (GU 5.2.2) att de rent nyttobetonade kraven från nästan alla

avnämare innebär att gymnasiet bör ge

I. specialförberedelser med sikte på verksamheter inom vederbörande avnä-

marområde,

II. kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska, ett,

två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter

företrädesvis av statistisk art,

III. allmänna, icke ämnesbundna färdigheter, som har med studie- och arbets-

teknik att göra.

GU anför vissa synpunkter på avvägningen mellan de tre kravgrupperna I—

III och konstaterar att det här i själva verket gäller frågan om gymnasiets diffe­

rentiering, vilken inte kan lösas utan en analys också av andra krav på gym­

nasiet. GU finner dock att motstridiga avnämarkrav knappast bör leda till en

alltför stark uppsplittring av gymnasiet på skilda specialinriktningar. De redo­

visade undersökningarna beträffande dessa krav anser utredningen i stället leda

fram till att målsättningen för hela det framtida gymnasiet från dessa synpunk­

ter kan göras rätt enhetlig.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964

3.1.1.3 Samhällslivets krav

GU framhåller att samhällslivets krav (GU 5.3) knappast kan utrönas genom

enkäter. Det är sålunda i huvudsak på egna bedömningar GU grundar sina

överväganden om samhällslivets krav. Detta begrepp tas därvid i mycket vid

mening och innefattar sålunda också kraven på att skolan medverkar i person­

lighetsjostran för att »utveckla de unga till större vidsyn och till ökad förmåga

att förstå sig själva och andra».

GU framhåller bl. a. följande (GU 5.3.2.5).

Gymnasiets personlighetsfostran måste bestämmas av att gymnasisterna från

studierna mer eller mindre direkt förs ut som medborgare med självständigt

socialt och politiskt ansvar. Gymnasiets arbetssätt måste därför vara sådant att

det kan bidra till personlighetsutvecklingen och förbereda eleven för den vuxnes

ansvar.

Till samhällslivets krav hänför GU också de krav på större uppmärksamhet

som den ökande internationaliseringen (GU 5.3.2.1) ställer och anför härom

bl. a. följande.

Det är inte bara de moderna transportmedlen, radio och TV, som knyter män­

niskor samman. Det mellanfolkliga samarbetet, ekonomiska förbindelser, gemen­

samma forskningsuppgifter m. m. verkar i samma riktning. Alla dessa faktorer

126

framhäver nödvändigheten av att kunskapen vidgas till att omfatta jämte det

egna landet, Norden och Europa också utomeuropeiska folk och världsdelar i

högre grad än hittills. Då ett av de främsta målen för ungdomens fostran i fler­

talet kulturländer just nu är att hos den enskilde skapa respekt för människo­

värdet och sinne för folkens rätt att ställa krav på ett liv i fred och frihet under

socialt, kulturellt och ekonomiskt framåtskridande, måste studierna vad beträf­

far både kursinnehåll och arbetsmetoder i flera avseenden läggas till rätta för ett

sådant syfte. Därigenom kan åtskilligt vinnas även med tanke på fostran till god

medborgaranda och individuell anpassning i tillvaron.

Ett mål av angivet slag kräver enligt GU:s uppfattning att gymnasiet ger

ökade kunskaper om beteendemönster i olika kulturer och om det mänskliga

samhällets konstruktion och funktioner. Detta bör tillgodoses genom att den

samhällsorienterande undervisningen stärks. Den ökade internationaliseringen

bör emellertid prägla alla ämnen.

Behovet av naturvetenskaplig och teknisk orientering (GU 5.3.2.2) diskuteras

av GU bl. a. mot bakgrunden av de senaste årens debatt kring C. P. Snows

teser om de två kulturerna, den humanistiska och den naturvetenskapliga. GU

konstaterar bl. a. att i denna debatt framhållits skolans centrala betydelse för

att motverka en icke önskvärd tidig specialisering. Även de elever som inte är

specialinriktade på naturvetenskap och teknik bör enligt GU:s uppfattning få

en vidgad orientering härom utöver vad som getts i grundskolan. Orienteringen

bör innebära någon inblick i naturvetenskapligt betraktelsesätt och de problem

man brottas med samt förmedla någon bekantskap med de hjälpmedel och

metoder varmed vetenskapen arbetar.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964-

GU framhåller vidare vikten av att det historislca perspektivet (GU 5.3.2.3)

beaktas när det gäller att öka elevernas förmåga att förstå människor och män­

niskans situation och anför bl. a. följande.

Gymnasiet får inte inskränka sig till att ge utblick enbart över den egna sam­

tiden och mot den närmaste framtiden. Studiet av historiska skeenden, av

sociala och ekonomiska förhållanden i gången tid, av förändringar och samhällets

föränderlighet är av betydelse för bättre förståelse av det moderna samhällets

problem. I gymnasieundervisningen kan uppgiften då icke bli att ånyo och blott

mera detaljerat genomgå grundskolans kurs utan i stället att söka följa idéernas

uppkomst och utveckling, att teckna de stora dragen i den politiska, ekonomiska,

kulturella och vetenskapliga utvecklingens historia och att söka — i samverkan

ämnena emellan — så långt det är möjligt ge sammanfattning och överblick.

GU konstaterar att de angivna kraven så långt möjligt tillgodosetts redan i

grundskolan och anför i detta sammanhang bl. a. följande (GU 5.3.2.4).

Eleverna har i grundskolan fått grundläggande faktakunskaper och getts till­

fälle att tillämpa dessa kunskaper. Det kan därför inte vara meningsfullt att

gymnasiet dubblerar den kunskapen eller enbart ökar den kvantitativt.

Att de nämnda kraven ej bör eller kan tillmötesgås enbart genom omfattande

faktainlärning är självklart. De fakta som inläres bör väljas så att de ses i ett

127

funktionellt sammanhang. Undervisningen bör också utformas så att falctainhäm-

tandet delvis blir ett resultat av elevens självständiga studier. På detta sätt får

eleverna lättare överblick över och sammanhang i sitt vetande. Detta måste

vara väsentligt med tanke på de former i vilka eleverna efter studiernas slut

kommer att inhämta kunskaper. Genom diskussioner av problem och idéer, dvs.

genom att undervisningen får präglas av en kritiskt prövande inställning, skapas

bättre beredskap för förståelse av social, politisk, ekonomisk, naturvetenskaplig,

teknisk, kulturell, religiös och mänsklig problematik vare sig det gäller det egna

samhället och dess medborgare eller andra människor och samhällen.

3.1.1.4 Individernas krav

GU framhåller att gymnasiet inom rimliga gränser måste kunna ge utrymme

för eleverna att fritt utveckla sina intressen (GU 5.4.1). Liksom exempelvis 1946

års skolkommission anser GU att individernas gruppering efter intressen måste

utgöra en viktig grund vid gymnasiets konstruktion. Redan vid inträdet i gym­

nasiet är dessa intresseinriktningar delvis utdifferentierade men det konstateras

samtidigt att gymnasisterna långt ifrån alltid tillhör någon utpräglad intresse-

grupp.

Bl. a. dessa frågor belyses av undersökningen Vägen genom gymnasiet (SOU

1963:15).

Vissa resultat av denna undersökning har refererats i det föregående (2.1.1.1)

i samband med redovisningen av faktorer som påverkar valet av och övergången

till gymnasium. I undersökningen erhålles också en bild av dels elevernas fort­

satta väg till högre studier eller yrkesverksamhet i relation till deras val av linje

eller gren på gymnasiet, dels faktorer som från elevernas egen synpunkt varit

avgörande för deras val av studieväg i gymnasiet. Därutöver ger undersökning­

en material för bedömningen av ungdomarnas inställning till ämnesinnehållet

och arbetsformerna i gymnasiet (GU 5.4.2).

De elever som vid övergång till gymnasiet väljer olika linjer skiljer sig i ge­

nomsnitt markant i fråga om inställningen till vissa större intresseområden, men

inom varje undergrupp finns en mycket betydande spridning. Särskilt är det de

tekniskt-naturvetenskapliga intressena som verkar differentierande mellan olika

elever inom det allmänna gymnasiet. Fackgymnasiegrupperna har mer utpräg­

lade intresseprofiler och är med hänsyn till yrkesplaner m. in. mera homogent

sammansatta än eleverna på det allmänna gymnasiets linjer.

I fråga om de allmänna motiven för linjevalet kommer ämnesintresset och

yrkesintresset främst. Vidare kan konstateras att på det hela taget de ämnen

som eleverna säger sig vilja läsa — särskilt i större omfattning — visar en bety­

dande överensstämmelse med de ämnen som studeras på de olika linjerna. Ett

undantag utgör latin för latinarnas del.

I betänkandet Vägen genom gymnasiet har också inställningen till olika ut­

bildningsmoment undersökts. Högst på listan över önskemål och före alla ämnes-

moment i egentlig bemärkelse sätter därvid abiturienterna önskemål om större

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196

128

övning i självständigt arbete. Bland övriga önskemål skiljer sig två tämligen

klart från övriga, nämligen ökad orientering i det moderna samhällslivet och

bättre färdigheter i moderna språk. Ännu mera påtagligt skiljer sig i slutet på

listan åsikterna om kunskaper i klassiska spx-åk från övriga ämnesönskemål.

Detta är det enda moment vilket en större del av eleverna vill tillmäta mindre

vikt än det nu kan anses ha.

Den bild som erhållits av elevernas värdering av olika utbildningsmoments

betydelse bekräftas av jämförelsen mellan inställningen till de enskilda ämnena.

De ämnen som den undersökta abiturientgruppen i sin helhet önskar en förstärk­

ning av är främst engelska, matematik, franska och spanska. Latin och grekiska

samt kristendom och historia tillmätes den minsta betydelsen.

Slutligen kan nämnas att elevundersökningen ger stöd för uppfattningen att

det på det allmänna gymnasiet finns betydande intresse för fackbetonade, när­

mast tekniska och ekonomiska (merkantila) ämnen. Särskilt bland flickorna

sammanfaller därvid ofta intresse för merkantila ämnen med intresse för mo­

derna språk. Bland pojkarna föreligger främst likformighet mellan intresse för

tekniska ämnen och för matematik, fysik och kemi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4-

3.1.1.5 Sammanfattning av kraven på gymnasiet

GU sammanfattar kraven på följande sätt (GU 5.5.1).

Gymnasiet skall — utöver grundskolan — ge:

I. Specialförberedelser som varierar med hänsyn till den yrkes- eller studie­

inriktning som eleven har och de övriga intressen eleven har möjlighet att ut­

veckla i skolan.

II. Kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och

ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdig­

heter, framför allt av statistisk art.

III. Allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter.

IV. 1. Samhällsorientering, både svensk och internationell.

2. Teknisk och naturvetenskaplig orientering.

3. Övrig kulturell orientering, dvs. om litterära, estetiska, religiösa, filo­

sofiska och psykologiska frågor.

4. Ett historiskt och i vissa fall framåtblickande perspektiv på de under

1—3 nämnda frågorna.

GU konstaterar att de olika grupperna av krav ofta sammanhänger med

varandra (GU 5.5.2.1). Om en grupp av krav tillgodoses kommer i åtskilliga

fall krav i en annan grupp att automatiskt bli tillgodosedda. I den mån så inte

sker måste en avvägning göras vid konstruktionen av utbildningen. Vid utform­

ningen av skilda studievägar blir det därvid en huvuduppgift att på lämpligt

sätt avväga de olika kravgruppema mot varandra alltefter varje särskild studie­

vägs mer eller mindre markerade särart och behov.

129

GU framhåller att de ständiga kraven på bredare ämnesregister och vidgat

kursinnehåll inte får tillåtas spränga tidsramen (GU 5.5.2.2). Det är tvärtom

angeläget, framhåller GU, att nuvarande höga veckotimtal sänkes. Därvid måste

observeras att moderna tekniska hjälpmedel lika väl som den ökade förekomsten

av olika bildningsmedel utanför skolan bör kunna spara tid i undervisningen.

Den slutliga avvägningen mellan de olika kraven på gymnasiet kan inte göras

förrän klarhet nåtts bl. a. om gymnasiets differentiering (GU 5.5.2.4). GU fram­

håller dock att under senare tid de mera allmänna kraven svarande mot grup­

perna II—IV tillmätts ökad vikt i förhållande till förutbildningskravet I men

betydande hänsyn måste dock tas till sistnämnda krav dels för att olika utbild-

ningsvägars syfte skall uppnås, dels för att eleverna skall få tillfälle pröva sina

anlag och utveckla sina intressen.

GU framhåller att mycket olika uppfattningar råder om innebörden i begrep­

pet

allmänbildning

(GU 5.6) och att uppfattningarna inte blott skiftat från tid

till tid utan att även samtida bedömare inte sällan varit oeniga.

GU har funnit det lämpligast att undvika att använda begreppet allmän­

bildning eftersom detta begrepp hos olika individer ofta väcker så olika associa­

tioner. Enligt GU:s mening är det mera praktiskt att, såsom i det föregående

skett, söka precisera gymnasiets uppgift mot bakgrunden av de krav som från

olika håll ställes på gymnasiet. Även om dessa — liksom allmänbildningsbegrep-

pet — värderas olika av olika bedömare blir det ändå i regel lättare att beträf­

fande varje särskild deluppgift föra en konkret diskussion utifrån en gemensam

grund.

GU begagnar dock i vissa sammanhang attributet

allmän,

för att framhålla

att vissa angivna attityder, vanor, färdigheter eller kunskaper ingår i den utbild­

ning gymnasiet bör ge alla sina elever, även om det därvid för vissa gymnasister

kan vara fråga om moment av rent förutbildande betydelse för vederbörandes

yrkes- eller studieverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U

3.1.1.6

Gymnasiets mål

Mot bakgrunden av de krav som enligt GU ställs på gymnasiet ger GU en

översikt av de olika uppgifter som svarar mot kraven (GU 5.7). Denna översikt

bör enligt GU:s mening utgöra det avsnitt som under rubriken Gymnasiets mål

bör inleda läroplanen för gymnasiet.

3.1.2

Yttranden

GU:s överväganden och förslag rörande gymnasiets mål och innehåll har på

det hela taget bedömts positivt i de inkomna remissyttrandena. De anmärkningar

som framföres gäller ofta detaljfrågor.

5 — Ihhang till riksdagens protokoll 19Si. 1 sand. Nr 171

130

Beträffande gymnasiets personlighetsutvecklande upp­

gift ansluter sig

skolöverstyrelsen

till och understryker starkt GU:s uppfatt­

ning, att grundskolans målsättning har generell giltighet även för skolformerna

på det gymnasiala stadiet. Skolöverstyrelsen anför härvid:

I sina huvuddrag kan de mål och riktlinjer som fastställts för grundskolans

arbete bestämma inriktningen av verksamheten även inom gymnasium, fack­

skola och yrkesskola. Det måste emellertid beaktas, att dessa skolformer om­

fattar högre åldersstadier och har i skilda avseenden specifika uppgifter. Skol­

arbetets syfte att ge eleverna tillfälle att skaffa sig ökad självkännedom, att

överta ansvar för individuella och gemensamma uppgifter bör betydligt starkare

understrykas på detta åldersstadium.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

konstaterar med tillfredsställelse att per-

sonlighetsfostran enligt GU:s mening är en väsentlig uppgift för gymnasiet. Lik­

artade synpunkter anföres bl. a. av

länsskolnämnderna i Malmöhus

och

Norr­

bottens län

samt

länsstyrelserna i Uppsala

och

Hallands län.

Frågan om i vilken utsträckning önskemål från mottagare av

gymnasieutbildade bör få öva inflytande på gymnasiets utformning

har berörts av flera remissinstanser.

Skolöverstyrelsen

anför härom bl. a.:

Såsom GU själv framhållit är avnämarsynpunkten blott en av de faktorer

av betydelse för gymnasiefrågans lösning, vilka måste beaktas. Självfallet har

den emellertid stor vikt, och enligt överstyrelsens uppfattning har den också

fått utöva ett väsentligt inflytande på förslaget till utformning av gymnasiet.

Samtidigt som

LO

förklarar att organisationen är starkt medveten om att

investering i utbildning är en betydelsefull faktor för att nå ökad och bättre

produktion, framhålles följande.

Även om utbildningen i stor utsträckning är till för att göra eleven så duglig

som möjligt i sina kommande insatser på skilda poster i samhället, så får detta

givetvis inte dominera så starkt att man bortser från att skolans uppgift också

— eller främst, är att vägleda och vidareutveckla eleverna till harmoniska

människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Större konsistoriet i Göteborg

anser att GU anlagt ett väl kortsiktigt och

snävt betraktelsesätt och anför bl. a.:

Det moderna samhällets snabba utveckling, kännetecknad av fortgående

och genomgripande strukturella förändringar av näringsliv och förvaltning, upp­

ställer ständigt nya och förändrade krav på dem som skall medverka i arbets­

livet. Med hänsyn härtill synes det vara av vikt att den utbildning som erbjudes

ungdomen under gymnasieskedet mer tar sikte på den intellektuella skolningen

och träningen än på de för dagen nyttiga specialkunskaperna. På så sätt skulle

anpassningen till de förändringar på efterfrågesidan, som med säkerhet är att

emotse, kunna underlättas.

I några yttranden framföres uppfattningen att GU överbetonat avnämare­

kravet på bekostnad av andra önskemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

131

De på GU:s uppdrag utförda avnämarundersökningarna lik­

som de slutsatser, som kan dras av dem, har blivit föremål för många uttalanden.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.

Det bör hållas i minnet, att bedömningen av innebörden i de olika enkätsvaren

liksom av de därpå grundade undersökningsresultaten är svår och icke sällan

erbjuder olika möjligheter, varför i sådana fall stor försiktighet är av nöden.

Universitetskursernas uppläggning och professorernas intresseinriktning inom

ämnet växlar och därmed även den omfattning, i vilken de studerandes förkun­

skaper tas i anspråk. Det kan ha förflutit längre eller kortare tid efter gymnasie­

studiernas avslutande, varför t. ex. andra studieresultat än de gymnasiala (t. ex.

fyllnadsprövning efter studentexamen och andra kompletterande studier av

olika slag) kan ha kommit under bedömning som förkunskaper osv. Viss be­

gränsning i fråga om resultatens tillförlitlighet i detaljerna och deras tidsmässiga

giltighet måste man under sådana omständigheter räkna med.

Överstyrelsen framhåller att GU nyanserat och med full insikt om undersök­

ningarnas begränsning likaväl som deras värde tillgodogjort sig dessa för sina

värderingar, överväganden och ställningstaganden.

Skolöverstyrelsen liksom åtskilliga andra remissinstanser ansluter sig till GU:s

uppfattning att information av den karaktär som redovisas i avnämarunder-

sökningen kontinuerligt bör inhämtas.

I ett antal yttranden framhålles att vissa avnämargrupper saknas i under­

sökningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

anser sålunda, att det skulle ha varit värde­

fullt om även andra utbildningsvägar inom studentkarriären hade blivit före­

trädda i undersökningen, och anför vidare:

De enkäter som gjorts till näringsliv och förvaltning har riktat sig till företag

med över 100 tjänstemän och till städer med över 30 000 invånare. I båda fallen

har det alltså varit fråga om stora 'anställningsenheter’.

Många ungdomar anställes emellertid i mindre enheter än sådana som har

blivit föremål för intervjuer. Bilden hade förmodligen blivit en annan, om för­

frågningar gjorts till mindre företag, där de gymnasieutbildade svarar för flera

funktioner än i stora företag, där deras uppgifter är mera specialiserade. På ett

mindre kontor har exempelvis gymnasieekonomen ofta att handlägga uppgifter

inom flera olika områden. Dessa uppgifter är dessutom mindre specialiserade än

vad en befattningshavare på motsvarande nivå inom ett stort företag hand­

lägger. Stora företag har vidare större ekonomiska möjligheter att vidareutbilda

sina ingenjörer på olika områden än små företag har. Detta kan påverka olika

företags intresse för specialkurser för ingenjörer anordnade i samhällets regi.

Bl. a.

kollegierna vid lärarhögskolan i Göteborg

samt vid

folkskoleseminarierna

i Linköping

och

Växjö

finner det anmärkningsvärt, att lärarutbildningsanstal-

ternas krav saknas.

Överbefälhavaren

påpekar, att det hade varit värdefullt om även krigsmak­

tens speciella synpunkter och önskemål beträffande den militära personalen

hade kunnat beaktas i avnämarundersökningen. I sitt yttrande redovisar över­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964

132

befälhavaren en undersökning av i vad mån det föreslagna nya gymnasiet utgör

ett godtagbart underlag för rekrytering av officerare.

I vissa yttranden uttalas betänkligheter mot uppläggningen av avnämarunder-

sökningen. Lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Malmö anser sålunda att den

metod med vilken man sökt få fram avnämarnas krav på innehållet i gymnasie­

utbildningen icke kan ge annat än en av förutfattade meningar och av truismer

färgad bild och anför vidare:

Det är självklart att för en biologisk medicinsk utbildning av den typ som

tandläkaryrket kräver, vissa grundläggande gymnasiekunskaper i matematik,

fysik, kemi och biologi är nödvändiga, då existerande studieplaner vid odonto­

logiska läroanstalter förutsätter detta. Man vet emellertid genom ett ganska

stort och väldokumenterat material, att för det studentklientel, ur vilket tand­

läkarutbildningen rekryteras, någon skillnad i slutligt studieresultat ej kan på­

visas mellan studenter från gymnasiets olika linjer. De initialsvårigheter som

latinstudenter med s. k. ämneskomplettering i naturvetenskapliga ämnen möj­

ligen möter, övervinnes tydligen mycket snart. Med detta påpekande vill

kollegiet ingalunda förringa det stora värdet av grundliga gymnasiekunskaper

av matematik, fysik och kemi för tandläkarstuderande, de är tvärtom nöd­

vändiga, men vill framhålla att i den medicinskt orienterade utbildningen även

andra kvaliteter än ingenjörsbegåvning kan såväl för studieframgång som för den

slutliga avnämaren, allmänheten, vara av lika stor betydelse.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm värdesätter GU:s an­

strängningar att fixera och analysera de olika kraven på gymnasiet men bekla­

gar att avnämarundersökningen för stora ämnesområden kommit att stanna

vid en mycket litet differentierad uppläggning av frågeformulären. Likartad

kritik framföres av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala.

Den uppdelning i tre grupper som GU gör av de rent nyttobetonade avnä­

marekraven kommenteras sålunda av skolöverstyrelsen:

Strävan att göra det framtida gymnasiet relativt enhetligt med för alla elever

oavsett lärokurs ganska stora, gemensamma inslag av allmän utbildning och

med inriktning mot så breda avnämarsektorer som möjligt syns väl motiverad.

Denna strävan får dock inte drivas så långt, att elever med tidigt framträdande

speciella intressen och stor fallenhet för studier motsvarande dessa inte får

möjlighet att utan dröjsmål efter grundskolans slut beträda utbildningsvägen till

ett sådant specialområde. Men även möjlighet för elev att bedriva sådana stu­

dier, som svarar mot hans personliga studie- och bildningsintresse, bör finnas.

Beträffande kommunikationsfärdigheterna påpekar skolöverstyrelsen att de

visuella och auditiva kommunikationsmedlen ej nämnts samt anser vidare, att

behandling av de statistiska metoderna inom ramen för gymnasiets matematik­

kurs kommit till alltför starkt uttryck på några ställen, en överbetoning av

statistikmomenten på övriga matematikmoments bekostnad.

Länsskolnämnden i Kristianstads län finner det synnerligen angeläget att

bland de framtida kommunikationsbehoven ta med »förmåga till kvantitativ

bedömning».

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

133

GU:s förslag att alla elever i gymnasiet skall få viss undervisning i matematik

och orientering om statistiska metoder tillstyrkes av i stort sett alla som yttrat

sig därom, bl. a. av överstyrelsen jör yrkesutbildning, som anför:

Överstyrelsen är medveten om det stora behovet bl. a. av att kunna analy­

sera statistiskt material av olika slag och — inte minst — ta ställning till de

slutsater som dras av sådana analyser. Härför kräves ökade kunskaper inom

vissa avsnitt av matematiken.

Ekonomiska fakulteten i Lund understryker betydelsen av att de studerande

oavsett lärokurs får en god principiell grund i matematik och statistik, främst

i matematik.

GU:s uppfattning angående samhällslivets krav vinner i huvudsak

anslutning i de yttranden som berör ämnet, t. ex. i skolöverstyrelsens utlåtande,

där bl. a. följande anföres.

Att ge såväl humanistisk som naturvetenskaplig-teknisk orientering i lämplig

avvägning på olika lärokurser är en väsentlig uppgift. Likaså är fostran till god

medborgaranda, till beredvillighet att ta ansvar samt till blick och intresse för

de internationella sammanhangen och förbindelserna naturliga krav som kan

ställas av samhället i våra dagar. Studium av historiska skeenden, vilket ger

perspektiv både bakåt och framåt i tiden, är jämte skolning till kritisk pröv­

ning och självständig bedömning viktiga inslag i gymnasiets arbetsprogram.

För en demokrati, som bygger på alla medborgares gemensamma insatser och

ansvar, är kringsynthet, kritisk skärpa, personlig självständighet samt vilja och

förmåga att engagera sig i samhällets skötsel och problem grundförutsättningar.

Medan åtskilligt av det som framkommit genom avnämarundersökningen kan

anses vara uttryck för vad samhället kräver av skolan, om vår kulturella och

materiella standard skall kunna hållas, är det här fråga också om sådana krav,

som skolan av omtanke om samhället måste kunna ställa på de elever, vilka så­

som vuxna i stor utsträckning skall bära ansvaret för att det förändras och

utvecklas, för att människornas levnadsvillkor i inre och yttre mening skall bli

bättre.

SACO, som allmänt konstaterar att GU:s synpunkter i fråga om gymnasiets

mål och innehåll i flera avseenden överensstämmer med dem SACO tidigare

framfört, anser det vara av särskilt värde att GU genomgående sökt ta hänsyn

till de internationella aspekterna för att därigenom vidga elevernas referensram.

Även humanistiska fakulteten i Lund understryker kravet på att internationella

liksom historiska aspekter skall få komma till sin rätt i undervisningen.

Länsskolnämnden i Värmlands län hälsar med tillfredsställelse GU:s beaktande

av de internationella sammanhangen liksom samhällets krav på naturvetenskap­

lig, teknisk och humanistisk orientering, vilket enligt nämndens åsikt innebär

viktiga kompletteringar av det undervisningsstoff, som får alltför snäv behand­

ling i det nuvarande gymnasiet.

GU:s förslag att den naturvetenskapliga orienteringen i gymnasiet skall för­

stärkas och komma alla elever till godo har i det stora hela vunnit allmän anslut­

ning liksom förslaget om ökad humanistisk orientering inom de fackgymnasiala

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

134

studievägarna. Avvägningen diskuteras någon gång, t. ex. av länsskolnämnden

i Kopparbergs län, som delar GU:s uppfattning om naturvetenskaplig oriente­

ring men vill starkare än GU betona vikten av humanistisk orientering på de

ekonomiska och tekniska sektorerna.

Läroverkslärarnas riksförbund framhåller, att de hänsyn som GU tagit till

de internationella aspekterna och behovet av naturvetenskaplig-teknisk respek­

tive humanistisk orientering överensstämmer med de av förbundet konstaterade

bristerna i det nuvarande gymnasiet.

Mer kritiskt är större konsistoriet i Göteborg som anser att det nya gymna­

siet blir »i hög grad avhumaniserat». Enligt konsistoriets mening innebär för­

slaget i själva verket ett stort steg bakåt i fråga om allmänbildning och histo­

risk överblick inom de flesta humanistiska disciplinerna.

Domkapitlet i Linköping bedömer det som en brist att GU vid diskussionen

av samhällets krav icke berör den roll, som den religiösa livsåskådningen

spelar i människornas liv, och anför vidare följande.

Våra blivande lärare, läkare, jurister, ämbetsmän, tekniker och arbetsledare

finner GU icke, vad gäller deras insatser i samhällslivet, ha behov av en för­

djupad insikt genom skolans försorg i den religiösa livssyn, som i så hög grad

bildar livsmönstret för den stora mängd av medborgare, som de skall bestämma

över och ofta ha avgörande inflytande över. Det är ett fundamentalt krav, att

dessa betydelsefulla yrkesgrupper just ur samhällslivets synpunkt måste ha en

grundlig och saklig kunskap om vad den kristna tron i sina skilda nyanser be­

tyder för stora medborgarskikt. Detta gäller också i det internationella um­

gänget. Det är av största betydelse, att vårt folk inte står främmande för de

faktorer i folkens liv, som oftast djupast bestämmer deras allmänna livshållning,

nämligen religionen, den må vara kristen eller inte.

GU:s behandling av individernas krav har föranlett både positiva

och negativa uttalanden.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar sin tillfredsställelse med att GU

har sökt bilda sig en uppfattning om ungdomens önskemål, ett uttryck för GU:s

»elevvänliga» inställning.

De invändningar som framförts synes i åtskilliga fall sammanhänga med den

avgränsning GU gjort vid sina överväganden rörande individernas krav. Man

anser sålunda att även studentens, den färdigutbildade akademikerns, föräldrar­

nas och lärarnas krav borde tagits upp till behandling i detta sammanhang.

Sålunda efterlyser skolöverstyrelsen »vuxen-kravet»:

Vilka korrigeringar av sina tidigare krav som eleverna själva skulle vilja göra,

när de senare i livet som vuxna medborgare och arbetstagare bedömer den

gymnasiala utbildningen mot bakgrunden av sina individuella erfarenheter, har

icke utrönts. Bl. a. kunde man genom en sådan undersökning ha fått belyst

huruvida ämnen av orienteringskaraktär och utan mera direkt anknytning till

yrkesutbildning eller yrkesutövning haft förespråkare i samma utsträckning som

andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

135

Även

länsskolnämnden i Kalmar län

anser att elevundersökningarna borde ha

kompletterats med vuxenundersökningar.

Elevundersökningarnas uppläggning och innehåll kritiseras bl. a. av

domka­

pitlen i Karlstad

och

Härnösand,

som framhåller att frågeställningen rörande

religionsämnet ej var differentierad på olika komponenter, vilket var fallet

beträffande andra ämnen.

Kristendomslärarnas förening

ställer sig tveksam till värdet av en abiturient­

undersökning, som endast utförts på en enda årgång abiturienter, och fram­

håller följande.

Abiturienterna kan knappast ha tillräckligt perspektiv på värdet av sina nyss

genomgångna gymnasiala studier på längre sikt. Det hade varit önskvärt att

kunna jämföra det aktuella elevintresset med bedömningen hos någon äldre år­

gång studenter eller färdigutbildade akademiker.

Mot den sammanfattning av kraven på gymnasiet som GU

gjort, liksom mot den översiktliga framställningen av gymnasiets mål, har

flertalet remissinstanser inga allvarligare erinringar. I vissa yttranden går kriti­

ken tillbaka på anmärkningar mot tim- och kursplanernas utformning. Dylika

yttranden tas upp i annat sammanhang (företrädesvis i avsnittet 3.4.2). Här

redovisas därför endast uttalanden av mer principiell natur, vilka kompletterar

den översikt som redan givits i det föregående.

Sveriges förenade studentkårer

anser att GU väl täckt alla de disparata krav,

som kan ställas på gymnasieundervisningen, men hävdar att det stoff som bör

vara gemensamt för alla är så omfattande att endast en måttlig specialisering

är möjlig.

Skolöverstyrelsen

betonar värdet av att till alla elever lämnas en bred och

i vidaste mening allmän kulturell orientering, i vilken såväl det historiska per­

spektivet som framtidsperspektivet hålls öppet, och framhåller vidare följande.

Endast på det sättet kan den överblick vinnas, som — vare sig individen har

en mera humanistiskt eller mera naturvetenskapligt färgad grundsyn — bidrar

till att förhindra ett ensidigt betraktelsesätt. En vid social och kulturell oriente­

ring är också av utomordentlig betydelse för ökad internationell förståelse och

tolerans och därmed i arbetet på det internationella planet.

De synpunkter GU anlagt på innebörden av begreppet allmänbildning

har föranlett uttalanden i några yttranden. Sålunda framhåller

skolöverstyrel­

sen

bl. a. följande.

Att invändningsfritt definiera begreppet bildning eller någorlunda uttömman­

de och precist beskriva dess innehåll torde vara en mycket svårlöst uppgift.

Men detta hindrar inte, att begreppet bildning alltjämt har en för skolans verk­

samhet reell innebörd och ett sakligt innehåll av betydelse bl. a. för avväg­

ningen mellan olika områden av läroplanen.

Sålunda måste det enligt överstyrelsens mening vara cn för gymnasiet i dess

helhet viktig uppgift att för alla elever, oavsett studieriktning och utbildnings­

mål, öka deras förtrogenhet med och överblick över väsentliga fakta och sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

136

manhang inom ämnesområden, vilka man har framtida behov och glädje av

som medborgare inom vårt demokratiska samhälle, som yrkesutövare och som

familjemedlem och individ. Det är vidare viktigt, att skolan hos samtliga elever

utvecklar förmågan att anlägga olika aspekter på en fråga, förmågan att tänka,

analysera, resonera, med lugn och besinning ge och ta skäl och därmed i sam­

verkan med andra nå fram till sakens kärna. Ytterligare ett inslag i den för

alla elever gemensamma delen av skolans mål, ett inslag som har starkare an­

knytning till det klassiska bildningsbegreppet men har samma aktualitet i dag,

är att främja elevernas vilja och förmåga till självkännedom.

Länsskolnämnden i Jönköpings län anser att de subjektiva värderingar, som

ligger i begreppet allmänbildning, ersätts med andra subjektiva värderingar,

nämligen de krav som just nu samhällslivet ställer på individen.

Kooperativa förbundet finner GU:s terminologiska behandling av allmänbild-

ningsbegreppet vara betydelsefull inte minst med tanke på de erfarenheter som

i detta hänseende gjorts inom handelsundervisningen, där föreställningarna om

särskilda allmänbildande ämnen kontra yrkesutbildande ämnen sedan länge

reviderats.

I samband med frågan om gymnasiets mål framhåller skolöverstyrelsen

att den formulering av gymnasiets uppgift i skolsystemet, som GU ger i skol-

stadgeförslaget, är för snäv. Överstyrelsen anser att gymnasiet självfallet icke

blott skall ge utbildning såsom grund för fortsatt utbildning och för omedelbar

yrkesutövning utan också vidga och fördjupa den grundläggande bildning,

som förmedlas av grundskolan. Det är därför angeläget, framhåller överstyrelsen,

att målsättningsavsnittet i gymnasiets läroplan får sådan utformning, att an­

knytningen till grundskolan och gymnasieundervisningens syfte att bygga

vidare på denna kommer till klart uttryck.

En huvudlinje i gymnasiets undervisning skall enligt GU:s förslag vara att

förmedla kritisk skolning. Denna uppfattning biträdes av flera remissinstanser,

av vilka dock några påpekar, att GU:s förslag i detta avseende ställer stora

krav på elevernas mognad och omdöme.

Beträffande förberedelser för kommande verksamhet betonar överstyrelsen

för yrkesutbildning allmänt vikten av att de yrkesförberedande ämnena ger ele­

verna inte blott sådana kunskaper, som ligger på det kvalificerat teoretiska

planet, utan även och inte minst att eleverna får viss inte oväsentlig säkerhet

att arbeta med uppgifter av i arbetslivet återkommande karaktär även av mer

rutinbetonad art.

Enligt GU:s mening är en av gymnasiets betydelsefullaste uppgifter att för­

medla en studieteknik och arbetsträning till sina elever, som fullföljer den

studieträning, som i grundskolan ingår i varje ämne. Denna uppfattning delas

av ett stort antal remissinstanser.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ansluter sig till GU:s förslag att studietek­

niken erhåller ett väsentligt utrymme i undervisningen samt att individuellt ar­

bete och grupparbete får ökat utrymme. Överstyrelsen framhåller särskilt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

137

varken studietekniken eller de självständiga arbetsuppgifterna skall vara fri­

stående utbildningsmoment utan integreras i de enskilda ämnena.

Länstskolnämnderna i Kristianstads, Malmöhus och Örebro län finner det vara

väsentligt, att gymnasisterna ges tillfälle till och handledning i självständigt ar­

bete. Samma uppfattning har lärarutbildningsanstaltema.

Även arbetarskyddsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse beträffande förslaget

om träning av själv verksamheten.

Läroverkslärarnas riksförbund understryker angelägenheten av att morgon­

dagens studenter tränas i kritisk skolning samt att de erhåller träning i kon­

struktivt tänkande och bibringas förmåga att redovisa ett arbete i skriftlig

eller muntlig form. Studieteknik och bibliotekskunskap måste enligt förbundets

mening beredas en framträdande plats i undervisningen.

TCO anför:

Att frågan om studie- och arbetsvanorna ingående behandlas i betänkandet

noteras som tillfredsställande. Målet att fostra eleverna till större självständig­

het med förmåga att på egen hand planera och genomföra studieuppgifter till­

hör de väsentligaste inslagen i riktlinjerna för det nya gymnasiet. Angeläget är

också att man liksom för grundskolan i uppläggningen av studierna ger stort

utrymme även för de sociala funktionerna, så att eleverna får träna in studie-

vanor, där samarbete och samverkan av olika slag erfordras. Detta är viktigt

för en inriktning både mot forskning och arbetsliv, där ju lagarbetet blir alltmer

dominerande och nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

3.2 Differentiering

3.2.1 Gymnasieutredningen

3.2.1.1 Differentieringens utformning i fråga om tidpunkt,

fasthet och styrkegrad

Såsom framgår av det föregående har GU funnit att gymnasiet bör ha åt­

minstone tre sektorer, nämligen den allmänna, den ekonomiska och den tekniska.

Dessa sektorer svarar i grova drag mot tre områden inom arbetsmarknaden och

fångar in huvudparten av gymnasiesinnad ungdom inom tre breda intresseom­

råden. Emellertid visar erfarenheten, stödd av GU:s särskilda undersökningar,

att varken ungdomarna själva eller arbetsmarknaden kan nöja sig med en så

svag differentiering.

De principiella frågeställningar som måste prövas när det gäller arten och

graden av ytterligare differentiering är enligt GU:s mening följande (GU 7.3.1).

1. Skall differentieringen komma tidigt eller sent?

2. Skall differentieringen vara lös eller fast, dvs. skall eleverna mycket fritt

kunna välja den uppsättning av ämnen de önskar studera eller skall ämnes­

kombinationerna vara fast organiserade?

3. Skall differentieringen vara stark eller svag?

5* — Jlihang till riksdagens protokoll 196h. 1 samt. Nr 171

138

För en stark differentiering (GU 7.3.2) kan enligt GU:s uppfattning åberopas

att många ungdomar har speciella intressen och att de endast med stor ansträng­

ning och kanske med motvilja tar uti med sådant som de är mindre intresserade

av. För en stark specialisering talar vidare att vissa avnämare högt skattar den

drivkraft som starka specialintressen utgör och den koncentration på starkt mål­

inriktade studier de kan medföra.

För en

svag

differentiering anser GU bl. a. följande skäl tala. Förhållandena

på arbetsmarknaden ändras snabbt. Omflyttning av arbetskraft, byte av yrke

eller av arbetsuppgift blir en vanlig företeelse. Anpassningen till dessa föränd­

ringar underlättas om utbildningen icke är alltför specialiserad. Även för den

som först efter ytterligare studier ämnar söka sig ut på arbetsmarknaden innebär

en stark specialisering ofta olägenheter genom att det kan bli nödvändigt med

kompletteringar, innan de fortsatta studierna får påbörjas. Mot en stark specia-

lisex-ing kan även anföras vådan av att ungdomarna under gymnasieåren alltför

starkt fixeras vid föreställningar om vad de kan och vad de passar för.

GU har funnit att differentieringen bör vara relativt svag med ganska få och

breda lärokurser.

Skälen för tidig differentiering (GU 7.3.3) liknar enligt GU:s uppfattning dem

som kan anföras för stark differentiering. GU konstaterar att det redan nu finns

och att det i framtiden, när grundskolan genomförts, kommer att finnas ännu

fler ungdomar i gymnasieåldern, som har så tidigt och så starkt utvecklade

intressen att ett gymnasium med i varje fall i början mycket svag differentiering

för dem ter sig mindre lockande. Någon entydig uppdelning av ungdomarna i

två grupper varav den ena önskar en tidig och den andra en sen differentiering

anses emellertid inte möjlig. Inställningen sammanhänger med en rad andra

faktorer, t. ex. önskan att ganska tidigt komma ut i förvärvslivet. I det framtida

gymnasiala skolsystemet kommer det att finnas ett flertal alternativa studie­

vägar som kan tillfredsställa ungdomar med denna önskan.

GU uttalar att man bör i stort sett kräva samma grundläggande samhälls- och

kulturorientering av alla elever. Vidare är många ungdomar inte särskilt special-

inriktade och vill känna sig för ännu en tid. En tidig differentiering skulle för

dem framtvinga ett val av framtida inriktning som de inte är mogna för. Den

specialisering som ändå måste finnas bör därför lämpligen ske gradvis.

GU:s slutsats är att differentieringen bör inträda så sent som möjligt och ske

gradvis.

Frågan om lös eller jast differentiering (GU 7.3.4) gäller om gymnasiets elever

skall erbjudas förhållandevis stora valmöjligheter mellan olika ämnen eller om

valet bör gälla vissa fast organiserade ämnesgrupper. Denna fråga har sedan

länge varit aktuell i den svenska gymnasiedebatten. I utlandet varierar för­

hållandena. Som ett exempel på ett land med mycket stor frihet att kombinera

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 19GJt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

139

olika ämnen kan nämnas USA. Även i England är valmöjligheterna i de högre

årskurserna (the sixth form) av grammar school många. För Västeuropa i övrigt

gäller som regel att ämneskombinationerna är fasta.

Av GU:s första betänkande Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15) framgår

att våra nuvarande elever på allmänt gymnasium i betydande omfattning skulle

uppskatta fler möjligheter att kombinera ämnen än de nu har.

GU framhåller att en mycket lös differentiering med stor sannolikhet skulle

leda till att många elever valde att specialisera sig såsom nu blivit fallet i Eng­

land. En sådan specialisering skulle begränsa valmöjligheterna efter gymnasie­

studierna. GU anser att gymnasiets uppgift främst bör vara att ge frihet vid

valet av fortsatt utbildning och av yrkesverksamhet efter gymnasiet. Valmöjlig­

heterna inom gymnasiet bör därför begränsas.

För en fast organisation talar enligt GU:s uppfattning även följande omstän­

digheter. En ökad fasthet gör det lättare att planera och organisera skolans

schema och att på bästa sätt utnyttja lärarkrafterna. Avnämarna får vidare

lättare att överblicka vad de tar emot samtidigt som det för eleverna innebär

en större garanti för att de ämnen som avnämarna kräver ingår i deras studie­

program.

Frågan om valmöjligheter sammanhänger enligt GU :s mening även med frågan

hur rikhaltigt sortiment av studievägar som kan erbjudas. GU:s förslag om

integrerat gymnasium innebär att det på flertalet orter blir möjligt att i fram­

tiden erbjuda ej blott vissa allmänna lärokurser utan också fackbetonade sådana

liksom nya intressebetonade varianter, exempelvis av estetisk karaktär.

GU:s slutsatser är att det bör föreligga en relativt stor fasthet i differentie-

ringssystemet.

Sammanfattningsvis innebär GU:s bedömning att gymnasiets differentiering

bör komma sent och ske gradvis, vara relativt fast och leda fram till fortsatt

verksamhet inom breda sektorer av samhället.

Enligt GU:s åsikt kan väsentligen två typer av differentieringsmodeller (GU

7.4) tänkas. Enligt den ena modellen är gymnasiet i regel redan från botten

uppdelat i ett antal »linjer», som var och en leder fram till ett bestämt slutmål.

En modifierad form (i analogi med förhållandena i t. ex. det nuvarande allmänna

gymnasiet) uppkommer om linjerna längre fram i studiegången delas på två

eller flera grenar. En annan modifikation innebär att linjedelningen införes först

efter exempelvis ett läsår (såsom i det nuvarande tekniska gymnasiet). I ett

linjedelat gymnasium är linjerna vanligen redan från början så olika att linje-

byte ej kan ske utan avsevärd tidsförlust.

Enligt den andra modellen sker differentieringen på så sätt att varje studie­

program omfattar dels vissa för alla program gemensamma ämnen (kärnämnen),

dels vissa tillvalsämnen, som är karaktiiristiska för programmet i fråga. Ett

140

gymnasium med denna konstruktion kan kallas tillvalsgymnasium. Det nuva­

rande provisoriska 3-åriga handelsgymnasiet är uppbyggt på detta sätt.

GU diskuterar ingående skälen för och emot de angivna differentieringsmo-

dellerna och anför därvid bl. a. följande. De elever som är starkt yrkesinriktade

vid gymnasiestudiernas början bör troligen redan i första årskursen kunna på­

börja yrkesutbildningen och i viss utsträckning odla sina särskilda intressen.

Detta innebär att i varje fall de studievägar, som leder till direkt yrkesverk­

samhet, bör ha vissa yrkesutbildande inslag redan från början. Detta behöver

dock ej betyda att alla eller ens flertalet ämnen bör vara skilda inom de olika

studievägarna. Huvudparten av tiden bör ägnas de gemensamma ämnena, vilket

talar för att gymnasiet konstrueras enligt tillvalsprincipen. I de högre årskur­

serna bör den för alla studievägar gemensamma kärnan successivt minska och

tillvalsämnena öka. Ett på sådant sätt konstruerat tillvalsgymnasium anser GU

ha sitt största värde däri att övergången mellan olika studieprogram i hög grad

underlättas. Eleverna kan successivt välja sin väg genom gymnasiet (GU 7.4.2).

En annan betydande fördel med tillvalsgymnasium framför ett linjedelat gym­

nasium är enligt GU:s uppfattning att det blir lättare att tillmötesgå de enskilda

individernas önskemål beträffande studieprogram. Behovet att införa nya äm­

nen eller kurser kan vidare lättare tillgodoses inom ett tillvalsgymnasium än

inom ett traditionellt linjedelat.

GU framhåller dock att nackdelarna med ett tillvalsgymnasium inte är obe­

tydliga. Det anses sålunda vara lättare för schemaläggare att arbeta med ett

linjedelat gymnasium, lättare att beräkna lärartjänstgöring, disponera lokaler

etc.

Sammanfattningsvis uttalar emellertid GU att bl. a. hänsynen till det stora

värdet av ett differentieringssvstem som inte låser en elev vid en redan vid

inträdet i gymnasiet vald linje medför att övervägande skäl talar för ett till­

valsgymnasium.

3.2.1.2 Studievägar, studiekurser och lärokurser

Frågan om vilka studievägar som skall finnas i gymnasiet anser GU bör av­

göras bl. a. med utgångspunkt i elevernas speciella intressen och avnämarnas

krav på specialförberedelser. Eu elevs studieväg beror av vilka studiekurser

(GU 8.1:1) han väljer under de olika årskurserna. GU använder termen studie­

kurs för att beteckna den undervisning och verksamhet i övrigt, som en elev

deltagit i under en årskurs. Sammanfattningen av de studiekurser han deltagit i

vid genomgång av gymnasiet benämnes lärokurs. Av GU:s ställningstagande att

en elev skall kunna successivt och relativt fritt välja sin studieväg följer att man

bör kunna komma fram till en viss studiekurs på olika vägar. Varje studiekurs

utgör dock fortsättning på en viss studiekurs i föregående årskurs. I följande

avsnitt behandlas endast dessa »naturligt» sammansatta lärokurser eller studie­

vägar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

3.2.1.3 Differentieringen inom gymnasiets allmänna sektor (GU 8.2)

Med stöd av huvudresultatet av avnämarundersökningarna vid universitet

och högskolor (SOU 1963:22, kap. 5) finner GU det motiverat att samman­

föra avnämarna till ett relativt begränsat antal grupper (GU 8.2.2). Antalet

grupper blir bl. a. beroende på hur långt man vill gå i hänsynstagande till av­

nämarnas speciella krav. GU har funnit att de allmänna principerna för differen­

tieringen (jfr 3.2.1.1) talar för att en stark restriktivitet bör iakttagas. I följande

sammanställning ges en första indelning i sex grupper. GU betonar emellertid

att denna indelning ej får betraktas som det slutliga förslaget. I sammanställ-

Avnämama vid universitet och högskolor grupperade efter likartade ämneskrav

1

2

3

4

tillström-

omkring

0 (starkt

<1000

ca 3 000

ca 4 000

ca 1 000

dade tal)

vnämar-

Teologi

Moderna språk Juridik

Beteende­

per

Klassiska

Historiska (del­ Samhällsveten­

veten­

språk o. d.

vis), filosofiska

skapliga och

skaperna

och estetiska

historiska (del­

tf

ämnen

vis) ämnen

Handelshög­

skola

t kurs- Moderna språk Moderna

Moderna språk

ehåll utöver

språk*

t gemensam-

Latin*

Litteratur

Grekiska

Latin

Religions­

Religions­

kunskap

kunskap

Historia

Historia

Historia

»Samhälls-

orien tering»

Psykologi

Matematik (ej

Matematik

för juridik)

Biologi

6

ca 2 000

ca 6 000

Medicin

Teknik

Biologisk-na- Matematisk-

turvetenskap- naturveten-

liga ämnen och skapliga

motsvarande ämnen

högskolor

Matematik Matematik*

Fysik

Fysik*

Kemi

Kemi

Biologi

Anm.

* markerar att kravet mycket väsentligt överstiger vad som motsvaras av gemensamt kurs­

innehåll.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

ningen har också angivits den beräknade, ungefärliga tillströmningen till de

olika grupperna av mottagare av gymnasieutbildade.

Frågan om de sex kravgrupperna i sammanställningen skall tillgodoses genom

lika många lärokurser eller om dessa bör bli färre diskuteras bl. a. med utgångs­

punkt i undersökningarna i betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15)

samt i för GU:s räkning utförda undersökningar om förekomsten av komplet­

teringar efter studentexamen (se SOU 1963:41 s. 159 ff. och GU 8.2.3.1).

GU behandlar först frågan, hur gymnasiets innehåll skall läggas till rätta för

dem som siktar mot fortsatta studier i naturvetenskapliga ämnen eller inom an­

gränsande utbildningsvägar (avnämargrupperna 5 och 6 samt i någon mån 4 i

den redovisade sammanställningen) (GU 8.2.3.2). Efter att ha erinrat om den

tidigare diskussionen om reallinjens utformning anför GU bl. a. följande. Från

flera håll har framhållits värdet av att rekryteringsbasen för avnämargrupperna

5 och 6 blir enhetlig. Tekniker får i allt större utsträckning nära kontakt med

biologiska problem. Detsamma gäller blivande fysiker och kemister. Man bör

därför enligt GU:s mening eftersträva att ge blivande studerande vid teknisk

högskola och naturvetenskaplig fakultet en grundläggande utbildning i biologi,

även om vissa andra i och för sig värdefulla förutbildningskrav därvid kommer

att få stå tillbaka. Sett enbart från förutbildningssynpunkt anser GU starka skäl

tala för att en enhetlig lärokurs konstrueras i syfte att svara mot huvuddelen av

rekryteringen till de naturvetenskaplig-medicinsk-tekniska avnämargrupperna

(grupperna 5 och 6).

Å andra sidan framhåller GU att de medicinsk-biologiska och teknisk-natur­

vetenskapliga avnämargrupperna är så stora (beräknad inskrivning 1970 ca

2 000 respektive ca 6 000 studerande) att en differentiering med hänsyn härtill i

och för sig vore försvarlig. Problemen härvidlag är väsentligen av två slag, näm­

ligen dels svårigheten för eleverna att välja vid differentiering på två studierikt­

ningar, dels svårigheten att utforma en enda lärokurs på sådant sätt att alla

berörda elevers intressen och anlag blir tillgodosedda.

Enligt GU:s mening tyder såväl undersökningarna i betänkandet Vägen genom

gymnasiet (SOU 1963:15, kap. 11) som de utförda kompletteringsundersök-

ningarna på att eleverna har inte obetydliga svårigheter att välja gren på real-

linjen.

Även för frågan om en enda naturvetenskaplig slutkompetens kan utformas så

att alla berörda elevers intressen och anlag blir tillräckligt tillgodosedda kan

material erhållas ur betänkandet Vägen genom gymnasiet. Sambandet mellan

gren val och yrkesintresse är som visats i dessa undersökningar mycket starkt.

Detta skäl för elevernas val blir emellertid tillgodosett om man konstruerar en

enda naturvetenskaplig slutkompetens. Inte heller ämnesintresset behöver

nämnvärt påverkas i annan utsträckning än att matematikerna får läsa en

större biologikurs och biologerna måhända en något mer omfattande matematik­

143

kurs. Undersökningar tyder inte på att en sådan förändring skulle avsevärt av­

vika från elevernas intressen.

Med utgångspunkt i sina betygsundersökningar (SOU 1963: 4*1 s. 7 ff.) fram­

håller GU att betygsdifferenserna, om man ser dem som ett uttryck för elevernas

anlag och intressen, pekar på att en eventuell differentiering av den naturveten­

skapliga lärokursen borde ske med hänsyn till fysikämnet. GU avvisar emellertid

en sådan differentiering med hänsyn bl. a. till risken att i så fall flickor i stor

utsträckning kommer att välja den mindre fysikkursen, vilket inte anses lämp­

ligt med hänsyn till önskvärdheten av ökad rekrytering av kvinnor till teknisk

utbildning.

GU sammanfattar sina synpunkter på frågan om den huvudsakligen för av-

nämargrupperna 5 och 6 ändamålsenligaste förutbildningen på följande sätt.

Undersökningarna leder fram till slutsatsen att det från avnämarsynpunkt

vore ändamålsenligt med en enhetlig naturvetenskaplig lärokurs, avsedd i första

hand för både den teknisk-naturvetenskapliga och medicinsk-biologiska avnä-

margruppen. Enligt utredningens mening är en sådan anordning även för ele­

verna fördelaktig, i varje fall från valsynpunkt, och torde inte heller stå i strid

med någon stor elevgrupps intressen eller speciella anlag. Givetvis förutsättes

att konstruktionen kan genomföras på ett organisatoriskt och pedagogiskt till­

fredsställande sätt.

GU anser vidare den naturvetenskapliga lärokursen vara en lämplig förutbild­

ning även för vissa beteendevetenskaper och samhällsvetenskaper. Dessutom

tillgodoses utbildningsbehoven för åtskilliga avnämare utanför universitet och

högskolor.

Avnämargruppen 3 i den föregående sammanställningen, dvs. de utbildnings-

vägar ovanför gymnasiet som svarar för juridisk, samhällsvetenskaplig, historisk

och ekonomisk utbildning (GU 8.2.S.3), kan omkring 1970 beräknas ha ett rekry­

teringsbehov som uppgår till ca 4 000 studerande. Från rent kvantitativ syn­

punkt anser GU det därför motiverat att ordna en särskild lärokurs inom gym­

nasiet för dessa avnämare.

Enligt GU:s uppfattning är emellertid konstruktionen av en enhetlig läro­

kurs förenad med vissa svårigheter, beroende dels på att avnämargruppen är

mindre enhetlig än exempelvis avnämargrupperna 5 och 6, dels på att avgräns-

ningen till övriga grupper är svårare. Detta gäller såväl gränsen mellan de sam­

hällsvetenskapliga och de beteendevetenskapliga ämnena som gränsen mellan

dessa och vissa ämnen inom den humanistiska fakulteten i övrigt.

GU understryker att, även om man konstruerar en lärokurs, avsedd för de

här diskuterade avnämarna, det finns anledning att — liksom nu är fallet —

räkna med att till vissa utbildningsvägar inom gruppen kommer att söka sig

även sådana som genomgått andra lärokurser. Likaså kommer åtskilliga med

samhällsvetenskaplig förutbildning att vilja idka fortsatta studier inom huma­

nistisk fakultets språkliga eller mera allmänt historiska del men framför allt

inom bctccndcvetenskaperna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961}

144

Det nu anförda innebär enligt GU:s åsikt, att en samhällsvetenskaplig läro­

kurs bör — förutom det för alla lärokurser gemensamma innehållet — också

inrymma en större samhällsorienterande kurs. Undervisningen i moderna språk,

historia och om möjligt i religionskunskap och litteratur bör vara mer omfat­

tande än i den naturvetenskapliga lärokursen. Vidare bör ingå matematik, psy­

kologi och biologi, de två sistnämnda ämnena med hänsyn till bl. a. beteende­

vetenskapernas krav. En sådan lärokurs skulle vidare vara lämplig rekryterings-

väg för en rad utbildningsvägar och yrken utanför de akademiska (GU 8.2..S.3).

Tillströmningen till avnämargrupp 1, dvs. teologislw, fakulteten, de klassiska

språken och några närliggande ämnen, uppskattas till några hundratal studerande

medan för avnämargruppen 2, moderna språk, historiska, filosofiska och estetiska

ämnen, tillströmningen omkring 1970 kan uppskattas till i runt tal 3 000 stude­

rande per år. En speciell lärokurs för sistnämnda avnämargrupp anser GU vara

motiverad (GU 8.2.3.4).

Frågan om man kan skapa en gemensam lärokurs för grupperna 1 och 2 är

enligt GU:s uppfattning i hög grad beroende på frågan om latinets och i viss

man även grekiskans ställning. Beträffande behovet av latinkunskaper hänvi­

sar GU till de i betänkandet Kraven på gymnasiet redovisade intensivundersök­

ningarna i latin (SOU 1963:22, kap. 20). Bland resultaten redovisar GU att

avnämarna — bortsett från behoven för de teologiska och klassiska ämnena —

bedömer behovet av kunskaper i latin som relativt begränsat. Begränsningen i

kraven sammanhänger bl. a. med att alternativa kurser (bl. a. i moderna språk)

utan latinkrav införts under senare år. I många fall är dessutom latinkravet

begränsat till trebetygsstadiet eller licentiatnivån. GU understryker i detta sam­

manhang att endast »elementarnivån» kan betraktas som relevant vid utform­

ningen av gymnasiet.

GU anför vidare bl. a. följande.

Den livliga offentliga diskussion, som under den tid GU arbetat ägt rum

om latinets ställning i gymnasiet, bestyrker enligt utredningens mening resul­

taten av de gjorda undersökningarna. De berättigade krav på förutbildning,

som kan ställas framför allt från språkvetenskapliga ämnen vid universiteten,

är till sitt omfång väsentligt mindre än vad som ges i nuvarande latinunder­

visning. Även till arten avviker de betydligt. GU finner sålunda att vad de

blivande studerandena i moderna språk behöver är språklig orientering i annan

form med sikte på ordbildningslära, elementär formlära m. m.

GU berör vissa speciella argument som anförts för latinstudier på gymnasiet.

Sålunda har gjorts gällande att studiet av främmande språk i gymnasiet avse­

värt stödjes, om latin läses samtidigt. Enligt GU:s uppfattning kan detta inte

vara något skäl för bibehållande av latinet på gymnasiet, eftersom resultatet i

de moderna språken bör bli bättre om den tid, som skulle ägnas latin, i stället

tillföres dessa språk.

GU konstaterar vidare att intresset bland eleverna för en omfattande latin-

Kungl. Majrts proposition nr 171 år 196

4.

145

kurs är förhållandevis litet. De motiv av mer alimänkulturell natur som i den

offentliga debatten anförts för studium av latin — och grekiska — finner GU

för gymnasiets del sakna relevans.

GU anför sammanfattningsvis följande.

De argument som anförts mot att man inom gymnasiet erbjuder en latinkurs

är i och för sig tungt vägande. Man kan dock inte bortse från att i dag liksom

tidigare ett stort antal ungdomar väljer att studera latin. Till en betydande del

sammanhänger detta säkerligen med förutbildningskraven för vissa slag av

universitetsstudier. Tillgodoses större delen av dessa avnämare såsom GU före­

slår genom den språkliga orienteringskursen kan man räkna med en betydande

krympning av elevunderlaget för latinstudier. Härnqvists och Grahms intresse­

undersökning tyder dock på att åtskilliga även i fortsättningen kommer att

önska sådan undervisning. Hit synes höra större delen av den grupp, som i dag

väljer helklassisk gren. De utgör för närvarande 500—600 årligen. Med hänsyn

till det icke obetydliga elevintresse, som således torde kunna påräknas, har GU

kommit till den uppfattningen att gymnasiet även i framtiden bör erbjuda en

relativt omfattande latinkurs även om utrymmet härför måste minskas och

innehållet ändras i jämförelse med nuvarande förhållanden. I gengäld kan man

räkna med att de elever, som väljer denna kurs, har större intresse och må­

hända också större fallenhet för ämnet än dagens elever i genomsnitt har.

Förkunskaper i

grekiska

efterfrågas endast i mycket ringa utsträckning av

universitet och högskolor. I huvudsak är det samma avnämargrupper som efter­

frågar grekiska och en större latinkurs.

GU diskuterar frågan om inte grekiska och latin, om de skulle finnas på

gymnasiets läroplan, borde kopplas ihop inom samma lärokurs samt anför därvid

bl. a. följande. Både avnämarnas krav och differentieringssynpunkter talar för

en sådan sammankoppling. Mot talar emellertid vad vid elevundersökningarna

framkommit om elevernas intressen. Visserligen vill praktiskt taget alla helklas­

siker läsa latin men endast en liten del av halvklassikerna skulle vilja läsa gre­

kiska. Även om en betydande del av nuvarande halvklassiker önskar sig en

mindre latinkurs är det sannolikt en del som vill läsa en större latinkurs utan att

samtidigt läsa grekiska. Anledningen härtill anses vara att ett studium av två

klassiska språk starkt inkräktar på möjligheten att läsa moderna språk. Man

måste räkna med att så även blir fallet i det nya gymnasiet. Med hänsyn härtill

anser GU det inte lämpligt att latinkursen skall vara obligatoriskt förenad med

grekiska.

Detta senare konstaterande aktualiserar enligt GU:s uppfattning frågan om

gymnasiet över huvud skall erbjuda undervisning i grekiska. GU anför härom

bl. a. följande. Antalet avnämare är så litet att det ej kan anses motivera sådan

undervisning. Inte heller kan allmänkulturella skäl åberopas härför. Det skäl

som återstår för ett bevarat grekstudium är elevernas intresse. Härvid kan

konstateras att under senare år mellan 500 och 600 elever i vardera högsta och

näst högsta årskursen läst detta ämne. Till en del kan det stora antalet förklaras

med att enligt gällande bestämmelser det ej fordras mer än tre elever för att

Kanyl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

sådan undervisning skall få anordnas. GU konstaterar emellertid att vid åt­

skilliga gymnasier antalet grekstuderande överstiger tre per årskurs samtidigt

som det finns gymnasier utan grekstuderande. En annan faktor av betydelse i

detta sammanhang är att eleverna på den helklassiska grenen genomsnittligt har

de högsta betygen av samtliga elever i gymnasiet.

Med hänsyn till de grekstuderandes goda studieresultat, klart dokumenterade

intresse och inte obetydliga antal finner GU att man även i det framtida gym­

nasiet bör erbjuda viss undervisning i grekiska så långt detta är möjligt med

hänsyn till bl. a. organisatoriska och ekonomiska förhållanden.

GU:s ställningstagande i fråga om undervisningen i latin och grekiska innebär

ej att GU anser att för de små avnämargrupper det här är fråga om bör till­

skapas en särskild med övriga lärokurser likställd lärokurs. Enligt GU:s mening

bör de nämnda ämnena kunna tillgodoses såsom varianter inom den tidigare

omnämnda lärokursen för avnämargruppen 2, av GU kallad humanistisk läro­

kurs, genom att de får ersätta andra ämnen.

Det specifika innehållet i den humanistiska lärokursen bör enligt GU:s åsikt

utgöras av moderna språk utöver vad den samhällsvetenskapliga kursen inne­

håller. Undervisningen i historia, religionskunskap och samhällsorientering bör

om möjligt vara densamma. Ett betydelsefullt, för lärokursen specifikt inslag

blir den språkliga orienteringskursen, benämnd jämförande språkkunskap,

(ordbildningslära m. m.). De som önskar läsa den större kursen i latin får göra

detta på bekostnad av ett modernt språk och den större kursen i samhälls­

orientering. Grekstuderande får avstå ytterligare ett modernt språk.

GU föreslår sålunda (GU 8.2.3.5) att gymnasiets allmänna sektor med hänsyn

till ungdomarnas intressen och de högre utbildningsanstalternas krav differentie­

ras i tre lärokurser, nämligen

humanistisk (Hum),

samhällsvetenskaplig (Sh) samt

naturvetenskaplig (Na).

Vidare må inom den humanistiska lärokursen anordnas två varianter, eu

halvklassisk (Ha) med större latinkurs och en lielklassisk (He) med större latin­

kurs och grekiska.

Frågan om ytterligare varianter inom den allmänna sektorn behandlas i det

följande (3.2.1.6).

3.2.1.4 Differentieringen inom gymnasiets ekonomiska sektor (GU 8.3)

GU påpekar att de tidigare åberopade avnämarundersökningarna för den eko­

nomiska sektorns del ger föga material till ledning för kravet på specialför­

beredelser. Vad avnämarna känt till har varit det 2-åriga handelsgymnasiet,

vars målsättning var en annan än det 3-åriga handelsgymnasiets. GU har dock

på annat sätt inhämtat uppgifter om avnämarnas önskemål. Detta har skett i

samband med att GU i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning utarbetade

147

tim- och kursplaner för det 3-åriga handelsgymnasium, som började läsåret

1961/62. Förslaget till dessa planer utarbetades inom GU av en särskild dele­

gation, i vilken bl. a. ingick företrädare för näringslivet och handelsgymnasierna.

Över detta förslag bereddes ett stort antal remissinstanser tillfälle att yttra sig,

innan förslaget slutligt överlämnades till Kungl. Maj:t. Under sitt arbete tog

den särskilda delegationen vidare upprepade kontakter med företrädare för

handelsgymnasiemas rektorer och lärare samt vissa fackliga organisationer och

näringslivsorganisationer (GU 8.3.1).

Såsom förut nämnts är det nuvarande handels gymnasiet (GU 8.3.2—8.3.3)

fr. o. m. läsåret 1961/62 3-årigt. Det tidigare 2-åriga handelsgymnasiet har av­

vecklats och examen från detta gymnasium avlades sista gången 1962, bortsett

från elever i tre kvarsittningsklasser, som examinerades följande år. Examen

från det 3-åriga handelsgymnasiet avlades första gången vårterminen 1964.

Det 3-åriga handelsgymnasiet är differentierat på fyra grenar, nämligen språk­

lig, redovisningsteknisk, distributionsteknisk och förvaltningsteknisk. Den språk­

liga grenen börjar fr. o. m. årskurs 2 och övriga grenar fr. o. m. sista årskursen.

Differentieringen är tämligen svag och avser i arskurs 2 tre och i arskus 3 nio

veckotimmar.

I yttrandena över GU:s förslag till 3-årigt handelsgymnasium (GU 8.3.4) an­

såg samtliga remissinstanser att handelsgymnasiet borde vara differentierat,

men samtidigt framhölls från flera håll att det gemensamma innehållet inte

borde bli för litet.

Två remissinstanser ställde sig tveksamma till den språkliga grenen, vars ut­

bildning närmast ansågs böra ankomma på fackskolan. Övriga remissinstanser

tillstyrkte eller ifrågasatte inte denna differentiering. I vissa fall framfördes där­

vid krav på starkare differentiering. Mot de redovisningstekniska och distribu-

tionstekniska grenarna restes inga invändningar. I några uttalanden framhölls

dock att kursinnehållet i sistnämnda gren var för teoretiskt.

Mot den förvaltningstekniska grenen, som är en nyhet inom ekonomisk (mer­

kantil) gymnasieutbildning, uttrycktes på några håll tvekan men å andra sidan

förekom många mycket positiva uttalanden.

En del invändningar framfördes även beträffande de enskilda ämnena. Främst

gällde dessa matematiken, som ansågs väl krävande, och förslaget att ämnet

handelslära skulle integreras i andra ämnen.

GU framhåller att några förslag till ytterligare differentieringar inte framförts

samt att GU inte kan dela de framförda invändningarna mot den språkliga

grenen. I anslutning härtill anför GU följande.

Om språklig gren icke skulle finnas, skulle elever, intresserade av sådan ut­

bildning, ha att välja mellan övriga grenar inom den ekonomiska sektorn eller

språklig utbildning inom den allmänna sektorn. Det är i så fall knappast sanno­

likt att majoriteten skulle välja förstnämnda alternativ. Enligt GU:s uppfattning

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196k.

148

finns det skäl att tro att flertalet skulle komma att välja det andra alternativet,

vilket icke fyller den väsentliga uppgiften att ge yrkesutbildning och samtidigt

tillgodose elevernas språkliga intresse, vilket enligt GU kunde få icke önskvärda

konsekvenser i fråga om tillströmningen till akademiska studier.

GU:s slutsats är sålunda att ekonomisk utbildning med speciell inriktning på

korrespondens fortfarande bör förekomma på gymnasiestadiet.

Efter vissa justeringar av de nuvarande grenarnas benämning föreslås (GU

8.3.5) att i den reguljära utbildningen inom gymnasiets ekonomiska sektor (Ek)

skall finnas följande fyra differentieringar, nämligen

ekonomisk-språklig (Esp),

kameral (Ka),

distributiv (Di) samt

administrativ (Ad).

Den ekonomisk-språkliga differentieringen skall börja i andra årskursen och

övriga differentieringar i sista årskursen.

Som redovisas i det följande (3.2.1.6) föreslår GU också att möjlighet skall

finnas att inom den ekonomisk-språkliga differentieringen tillvälja en social va­

riant.

GU förklarar vidare att, innan närmare erfarenheter vunnits av den nuva­

rande differentieringen, finns ej skäl framlägga något förslag om frivilliga på-

byggnadskurser på ekonomisk lärokurs (GU 8.3.7).

3.2.1.5 Differentieringen inom gymnasiets tekniska sektor (GU 8.4)

Liksom beträffande den ekonomiska lärokursen har de av GU utförda avnä-

marundersökningarna beträffande teknisk utbildning inte kunnat läggas upp så

att man av dem kan erhålla i detalj specificerade upplysningar om kraven på

innehållet i specialförberedelsema. Av undersökningarna framgår dock att av­

nämarna på det hela taget bedömt gymnasieingenjörernas kunskaper i tekniska

ämnen mycket positivt.

GU konstaterar att inte heller andra tillgängliga undersökningar är helt till­

räckliga som underlag, då det gäller att ta ställning till differentieringen av

gymnasiets tekniska sektor.

GU avvisar tanken på en helt odifferentierad teknisk lärokurs. En sådan

enhetlig utbildning skulle varken tillfredsställa avnämarnas önskemål eller

motsvara elevernas intresse (GU 8.4.1).

GU diskuterar tre olilm differentieringsprinciper (GU 8.4.2), nämligen differen­

tiering efter bransch, fack (ämnesområde) och funktion. Dessa differentierings­

principer är dock inte helt entydiga. I detta sammhang redovisas även vissa av

GU utförda undersökningar bland tre årgångar gymnasieingenjörer. Undersök­

ningarna finns publicerade i SOU 1963: 41 under rubriken Gymnasieingenjörer­

nas arbetsuppgifter och syn på sin utbildning.

GU finner att gymnasiets tekniska sektor bör differentieras efter fack, men

möjligheten till en svagare funktionsdifferentiering bör dock inte helt uteslutas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196b

149

I det nuvarande tekniska gymnasiet (GU 8.4.3.1) är årskurs 1 odifferentierad.

Fr. o. m. årskurs 2 sker en uppdelning i linjer, för närvarande 19 olika (GU tabell

15, s. 290).

Utöver linjerna förekommer ett tiotal specialiseringar, som regel i sista års­

kursen. Specialiseringarna är i allmänhet begränsade så att huvuddelen av linjens

fackutbildning kunnat förbli gemensam.

Fem linjer dominerar kraftigt, nämligen de maskin-, bygg-, tele-, elkraft- och

kemitekniska linjerna. Något mer än 90 % av totala antalet elever går på dessa

linjer.

GU anser (GU 8.4.3.2) att de allmänna principerna för gymnasiets differentie­

ring gäller även för de tekniska lärokursernas del. Differentieringen bör således

ske förhållandevis sent samt inte vara alltför stark men likväl ha en fast

konstruktion. Dessa principer och ytterligare specifika skäl talar, anser GU, emot

nuvarande stora antal linjer och specialiseringar inom teknisk gymnasieutbild­

ning. Teknisk utbildning inom område, som beräknas få ringa efterfrågan eller

ge ingenjören små valmöjligheter, bör enligt GU:s mening som regel ges genom

frivilliga påbvggnadskurser efter den reguljära ingenjörsutbildningens avslutande.

GU diskuterar från dessa utgångspunkter utbildningen på nu förekommande

linjer samt lämnar därvid en redogörelse för de synpunkter som framkommit

vid de kontakter i dessa frågor, som GU haft med olika organisationer. GU

föreslår att den reguljära utbildningen inom det nya gymnasiets tekniska läro­

kurs (GU 8.4.3.3—8.4.3.7) koncentreras till följande fyra huvudfackområden,

nämligen

maskinteknik (M),

byggteknik (B),

elteknik (El) samt

kemiteknik (K).

Differentieringen på dessa huvudområden bör börja först i näst sista årskursen.

Två av områdena, nämligen bygg- och elteknik, föreslås i sista årskursen bli

ytterligare differentierade i följande alternativ, nämligen

anlägg ning stekniskt (Ba) och

husby g gnads tekniskt (Bh), respektive

elkrafttekniskt (Elk) och

teletekniskt (EU). I

I alternativet maskinteknik föreslås i sista årskursen på timplanen bli upp­

förd särskild tid för ett större obligatoriskt specialarbete (5 veckotimmar). En

viss differentiering kommer här att ske genom att, efter elevernas val, special­

arbetet skall inriktas på antingen konstruktion eller produktion. Detta kan

enligt GU:s mening närmast betraktas som en differentiering efter funktion

(GU 8.4.3.3).

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 196It

150

På läroplanen uppförd tid för ett större obligatoriskt specialarbete i sista års­

kursen föreslås av GU även för alternativet kemiteknik (4 veckotimmar). I mot­

sats till alternativet maskinteknik är avsikten här att specialarbetet skall kunna

väljas inom vilket kemitekniskt ämnesområde som helst (GU 8.4.3.6).

GU framhåller att utbildningen inom de föreslagna fyra alternativen i näst

sista och de sex alternativen i sista årskursen närmast motsvarar den utbildning

som i nuvarande tekniska gymnasium erhålles inom de maskin-, byggnads-, el­

kraft-, tele- och kemitekniska linjerna jämte vissa inom dessa linjer förekom­

mande specialiseringar, exempelvis den väg- och vattenbyggnadstekniska specia­

liseringen inom byggnadsteknisk linje. Genom den förändring av kursernas inne­

håll som GU föreslår kommer vidare vissa andra specialiseringar att i viss ut­

sträckning tillgodoses.

Bestämmelserna för det större obligatoriska specialarbetet i sista årskursen

inom de maskin- och kemitekniska alternativen medger möjligheter till indivi­

duell inriktning även mot områden, som för närvarande inom den tekniska

gymnasieutbildningen är företrädda av linje eller specialisering men som enligt

GU:s förslag inte längre skall ingå i den reguljära tekniska gymnasieutbildningen.

Likväl kommer den föreslagna begränsningen av antalet studiekurser i sista års­

kursen att innebära att vissa näringsgrenar och branscher inte längre kan få

nyexaminerade gymnasieingenjörer, som i samma utsträckning som nu är fallet

är speciellt utbildade för dessa avnämare.

GU har funnit att det i viss utsträckning bör vara möjligt att medge vissa

mindre omfattande variationer inom den reguljära utbildningen (GU 8.4.4), som

antingen helt eller delvis kan tillfredsställa sådana avnämare, som önskar mer

specialiserad utbildning. Variationen får dock enligt GU:s mening inte bli så

omfattande att den lärokurs, inom vilken variationen kan medges, mister sin

ursprungliga karaktär.

GU föreslår att de timmar inom de maskin- och kemitekniska alternativen,

som är anslagna för det större obligatoriska specialarbetet (5 respektive 4 vecko­

timmar), må tas i anspråk för dessa variationer. Genom att utbildningen inom de

bygg- och eltekniska alternativen föreslås bli uppdelad på vardera två alternativ

i sista årskursen anser GU inte behov föreligga av ytterligare variationer.

Enligt GU:s åsikt bör det ankomma på Kungl. Maj:t att medge nämnda

variationer. Utbildningen bör avse hela landet och anordnas endast vid ett

begränsat antal skolor. Elevantalet bör som regel ej understiga halv klass, och

behovet av specialutbildning bör vara klart dokumenterat. Vidare förutsätter

GU att industrin kommer att medverka genom att ställa vissa resurser till för­

fogande. GU räknar med att samarbetet med industrin leder till att nyanskaff­

ning av lokaler och undervisningsmateriel inte kommer att erfordras. Däremot

bör det allmänna svara för övriga kostnader, främst lärarkostnader.

Frågan om försöksverksamhet med nya differentieringar inom den tekniska

lärokursen behandlas i det följande (8.2.1.4).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196j

151

GU finner starka skäl tala för att även i fortsättningen bidrag bör utgå från

det allmänna för anordnande av frivilliga kurser som påbyggnad (GU 8.4.7) på

de olika tekniska lärokurserna. Målet för utbildningen bör vara att antingen

fördjupa kunskaperna inom en viss reguljär lärokurs eller att meddela kunska­

per inom områden, som inte är representerade i den reguljära utbildningen.

Vidare bör påbyggnadskurserna kunna användas för att fylla ett tillfälligt behov

av ingenjörer med viss utbildning.

I förhållande till vad nu gäller för de särskilda påbyggnadskurserna föreslås

vissa mindre ändringar, bl. a. bör beträffande kurslängden inte föreskrivas någon

minimi- eller maximitid och vidare bör för inträde särskilda krav på praktik inte

uppställas.

GU räknar med att en del av påbyggnadskurserna kommer att omfatta om­

råden som nu är företrädda av speciella differentieringar inom det tekniska

gymnasiet. Den som så önskar bör ha tillträde till sådan påbyggnadskurs ome­

delbart efter avslutad gymnasieutbildning.

GU föreslår att medel för kursverksamheten anvisas under ett särskilt anslag

samt att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att inom ramen för anvisade

medel bestämma antalet kurser som må igångsättas varje år. I kostnadsberäk­

ningarna har GU utgått från att till en början tio sådana kurser skall anordnas.

GU ger exempel på påbyggnadskurser som synes önskvärda (GU 9.14).

3.2.1.6 Behov av ytterligare differentieringar

GU har uppskattat behovet av gymnasieutbildade år 1970 vid postgymna­

siala fackutbildningslinjer till drygt 3 000. De dominerande avnämarna är

socialinstituten samt skolorna för utbildning av klasslärare, sjukgymnaster, sjuk­

sköterskor och laboratoriepersonal.

Med utgångspunkt i nuvarande bestämmelser om intagning till dessa utbild­

ningar konstaterar GU att de lärokurser och alternativ som GU föreslagit

(3.2.1.3—3.2.1.5) väl kan anses fylla behovet av förutbildning. GU föreslår dess­

utom inom de tidigare angivna lärokurserna vissa varianter, som ytterligare är

ägnade att vidga möjligheterna att utnyttja gymnasiestudierna som förutbild­

ning. GU har därutöver inte funnit det motiverat att inrätta speciella lärokurser

för den postgymnasiala fackutbildningens behov (GU 8.5.1).

Av betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) framgår att det hos

eleverna finns ett tydligt avgränsat estetiskt intresseområde, främst hos de

kvinnliga eleverna. Att ett sådant intresseområde finns stödes även av andra

undersökningar och iakttagelser, bl. a. inom studie- och yrkesvägledningen.

Av nämnda betänkande framgår vidare att endast en minoritet av eleverna

— som absolut sett. dock inte är alltför obetydlig — önskar i musik och teckning

»många timmar i veckan». Man torde enligt GU:s mening kunna dra den slut­

satsen av undersökningsresultaten att det finns ett inte obetydligt antal ung-

152

Kungl. Maj ris proposition nr 171 år 196U

domar — med flickor i majoritet — med så starkt estetiskt intresse att de

skulle vilja avsätta tid härför utöver vad gymnasiet normalt bjuder.

Enligt GU:s bedömning kan man tänka sig två alternativ för att tillmötesgå

detta intresse. Det ena alternativet innefattar en genomgripande, på estetiska

ämnen inriktad differentiering, som är av sådan omfattning att den inskränker

gymnasieutbildningens användbarhet bl. a. som grund för universitets- och hög­

skolestudier. Det andra alternativet innebär en måttligare specialisering, som

kan passa ett stort antal elever och som ej minskar utbildningens universitets-

och högskoleförberedande karaktär.

GU framhåller att vid valet mellan dessa alternativ måste det yrkesbetonade

behovet av gymnasieutbildade med estetisk specialisering spela en avgörande roll.

Även om vissa avnämare ställer höga krav på teckning med konsthistoria eller

musik med musikhistoria anser GU inte att avnämarundersökningarna ger un­

derlag för en specialisering enligt det första alternativet. Enligt GU:s uppfattning

torde av gymnasiets avnämare endast några få (musikhögskola, konsthögskola,

teckningslärarinstitut, dramatisk elevskola) tänkas vara intresserade av ungdo­

mar med utbildning enligt det första alternativet.

GU finner för sin del att skäl talar för det andra alternativet, vilket även

synes väl överensstämma med elevernas egna önskemål. GU föreslår därför att

de gymnasister som så önskar i andra och tredje årskurserna skall kunna få i

begränsad omfattning (tre veckotimmar per årskurs) utbyta vissa ämnen mot

estetiska specialämnen. GU uppfattar inte detta som en ny lärokurs utan som en

variant av redan föreslagna kurser (GU 8.5.2.2). Den estetiska varianten kom­

mer enligt GU:s mening också att tillgodose det behov som musikgymnasiet i

Stockholm fyller (GU 19.1.1.1).

GU framhåller att enligt undersökningarna i betänkandet Vägen genom gym­

nasiet (SOU 1963:15) skulle särskilt flickorna vara intresserade av det socialt-

humanitära området. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar om yrkesvals­

tendenserna tyder även på att så är fallet liksom på att intresse finns för vad

som brukar kallas det husliga området.

Efter att ha redogjort för nuvarande utbildningsmöjligheter inom hushåll­

nings- och textila sektorn inom det husliga utbildningsfältet finner GU, att det

inte föreligger skäl för en specialisering inom hushållnings sektorn. GU påpekar

emellertid att vissa möjligheter torde komma att finnas att inom ramen för det

föreslagna obligatoriska specialarbete i årskurs 3 tillgodose ett eventuellt elev­

intresse inom detta område. Beträffande den textila sektorn kan enligt GU:s

mening elevernas intresse bl. a. tillgodoses genom redan existerande utbildnings­

möjligheter på olika nivåer samt genom tidigare föreslagen estetisk variant. GU

kan därför ej tillstyrka någon speciell lärokurs eller variant av lärokurs, inriktad

på det husliga utbildningsfältet.

Vad det sociala området beträffar framhåller GU att stort behov av personal

föreligger inom vårdnadsområdet samt att samhällets behov av social och psyko-

153

logisk service är i växande. Bedömt från intressesynpunkt kan man säga att

dessa arbetsuppgifter lockar människor med socialt intresse och med intresse

för kontakt- och servicefunktioner.

GU anser det önskvärt att de socialt-humanitära verksamhetsområdena även i

framtiden rekryterar ungdom med olika skolunderbyggnad och att man ej gene­

rellt bör ställa högre krav än den fortsatta utbildningen förutsätter.

GU har funnit att skäl talar för en specialisering med inriktning på sociala

intressen. Denna specialisering bör konstrueras på samma sätt som den tidigare

omnämnda estetiska varianten, dvs. eleverna skall i årskurserna 2 och 3 kunna

få undervisning i ett socialt inriktat ämne genom att avstå vissa andra ämnen

(GU 8.5.2.3).

Enligt sina direktiv har GU även haft att beakta de förslag som framlagts i

betänkandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44) (GU 8.5.3).

GU anser att det finns ungdomar med den anlagsutrustning som behandlats i

detta betänkande men betonar samtidigt att det kanske snarare är fråga om en

läggning än om särskilda intressen. Att intressen för att organisera och leda

arbete föreligger som påtagliga kvaliteter just i tonåren och i den kombination

av intressen, som delvis antas i betänkandet, finner GU inte fullt klarlagt.

Sannolikt kommer enligt GU:s uppfattning fackskolorna att attrahera många

av de ungdomar som önskar en kortare utbildning av mer målinriktad karaktär

än gymnasiets. De ungdomar som har det psykologiintresse, som utredningen

om praktiska gymnasier talar om, torde i viss mån kunna få utlopp för detta

intresse inom specialiseringen för sociala intressen. Många av de moment, som

skulle ingå i det praktiska gymnasiets kärnämne, organisations- och arbets-

kunskap, kommer att återfinnas i det gymnasium GU föreslår. De ungdomar

som är inriktade på praktiskt förvaltningsarbete och organisationsuppgifter torde

vidare kunna attraheras av ämnet förvaltning i gymnasiets ekonomiska lärokurs.

Den stora vikt som i betänkandet om praktiska gymnasier fästes vid samhälls­

kunskap anser GU bli väl tillgodosett genom detta ämnes uppbyggnad i det

nya gymnasiet.

GU:s slutsats blir att skäl inte finns för att inom det nya gymnasiet anordna

utbildning med det innehåll som avsetts i förslaget om praktiska gymnasier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

3.2.1.7 Sammanfattning av GU:s förslag beträffande differentiering

av gymnasiet

Enligt GU:s förslag skall inom det nya gymnasiet finnas följande lärokurser,

alternativ och varianter (GU 8.6.1).

1. Humanistisk (Hum) lärokurs med två varianter, den halvklassiska (Ha) och

den helklassiska (He). Den humanistiska lärokursen är lämplig för ungdom som

önskar förutbildning i första hand för studier vid språkvetenskaplig sektion,

historisk-filosofisk sektion och teologisk fakultet.

154

2. Samhällsvetenskaplig (Sh) lärokurs, som ger lämplig förutbildning för stu­

dier av samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen, för studier vid

historisk-filosofisk sektion, juridisk fakultet, ekonomisk fakultet, handelshögskola

och socialinstitut.

3. Naturvetenskaplig (Na) lärokurs med i första hand lämplig förutbildning

för studier vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet, medicinsk fakultet och

högskola, teknisk högskola, farmaceutiska institutet, gymnastiska centralinsti­

tutet, lantbrukshögskolan, skogshögskolan, veterinärhögskolan samt för studier

av samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen.

4. Ekonomisk (Ek) lärokurs med fyra alternativ, ekonomisk-språkligt (Esp),

kameralt (Ka), distributivt (Di) och administrativt (Ad). Dessa alternativ för­

bereder i första hand för verksamhet inom förvaltning och näringsliv.

5. Teknisk (Te) lärokurs, som i näst sista årskursen har fyra alternativ,

maskintekniskt (M), byggtekniskt (B), eltekniskt (El) och kemitekniskt (K).

Därutöver uppdelas i sista årskursen alternativen B och El i anläggningstek-

niskt (Ba) och liusbyggnadstekniskt (Bh), respektive elkrafttekniskt (Elk) och

teletekniskt (Elt) alternativ. De tekniska kurserna förbereder i första hand för

verksamhet inom näringsliv och förvaltning.

6. Därutöver kan ytterligare varianter erbjudas. Estetisk (Es) variant skall

kunna erhållas inom Hum och Sh samt social (So) variant inom Hum, Sh och

Esp. Inom M och K kan vidare under vissa omständigheter förekomma speci­

ella tekniska varianter.

GU understryker att en mottagare av gymnasieutbildade ofta med fördel kan

rekrytera från många av gymnasiets lärokurser. Detta antyder, anser GU, att

de olika lärokurserna, alternativen och varianterna sammanhänger på ett mer

komplicerat sätt än vad grupperingen efter avnämare ger sken av. En gruppering

efter innehållet i de olika lärokurserna bekräftar detta. Man finner då relationer

mellan studievägarna som bryter de traditionella föreställningarna om gymna­

siets uppdelning på en allmän, en merkantil (ekonomisk) och en teknisk sektor

samt att i stället en ny gruppering framträder, nämligen en humanistisk-språklig

grupp (Hum och Esp), en ekonomisk-samhällsvetenskaplig grupp (Ka, Di, Ad

och Sh) och en naturvetenskaplig-teknisk grupp (Na och Te). Den traditionella

uppdelningen kan sägas ha varit en klassificering efter renodlade avnämarsyn­

punkter, medan den nya grupperingen erfarenhetsmässigt väl överensstämmer

med elevernas intresseområden (GU 8.6.2.2).

GU framhåller att en av fördelarna med det nya gymnasiets konstruktion är

att valet av en viss studiekurs i en årskurs inte definitivt binder valet av studie­

kurs i den följande årskursen. Visserligen har varje studiekurs en eller flera

fortsättningar i följande årskurs som kan betecknas som den eller de naturli­

gaste, men möjligheterna att välja annan studiekurs, i synnerhet när det gäller

övergång från första till andra årskursen blir mycket goda (GU 9.12). Valmöj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U

155

lighetema efter årskurs 1 illustreras av följande figur. De grova pilarna anger i

denna de naturligaste fortsättningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Artkurs 2

Hum

Årskurs t

Hum-Sh

GU framhåller vidare att när det blir fråga om

kompletteringar för att kunna

växla studieinriktning

måste man skilja mellan

nödvändiga

sådana och sådana

som elev

borde göra

om eleven efter avslutade gymnasiestudier skulle ha genom­

gått exakt samma lärokurs som de kamrater som följt den naturligaste studie­

vägen. Enligt GU:s mening bör endast det förra slaget av kompletteringar krä­

vas av eleverna.

GU framhåller vidare att behovet av kompletteringar kan bortfalla för elever

som medgetts att läsa frivilliga ämnen, övergångsmöjlighetema kan vidare

komma att ökas genom det förslag, som GU framlägger (3.3.1.3) om rätt att

i högre årskurs välja mindre studiekurs.

3.2.2 Yttranden

De allmänna principerna för differentieringens utform­

ning har överlag tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen

ansluter sig sålunda till GU:s uppfattning, att differentie­

ringen i gymnasiet bör inträda så sent som möjligt och ske gradvis, vara relativt

svag med få breda lärokurser samt vara förhållandevis fast. Man utgår därvid

från en vid gemensam krets av allmänna ämnen och från möjlighet till viss suc­

cessiv specialisering efter elevernas intressen, överstyrelsen framhåller, att gym­

nasiets första årskurs måste innehålla en mycket stor kärna av för samtliga

lärokurser gemensamma ämnen och att stoffet inom alla lärokurser bör få

väsentligen samma utformning i de ämnen, som svarar mot de allmänna krav

som ställs på gymnasiet. Den sålunda föreslagna utformningen av differentie­

ringen tillstyrkes i flertalet remissuttalanden till överstyrelsen. Även

överstyrel­

sen för yrkesutbildning

ansluter sig till motiveringen och utformningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen

anför följande.

156

GU:s motiveringar och förslag om gymnasiets principiella differentiering

synes väl motsvara de intentioner och den målsättning utredningen gjort sig till

tolk för. Differentieringens successiva skärpning, vilken bl. a. motiveras av att

avnämarna skall ha lättare att överblicka vad de tar emot, finner styrelsen från

arbetsmarknadssynpunkt nödvändig. Det undandrar sig emellertid styrelsens

bedömande, huruvida det nya gymnasiets differentieringssystem erbjuder ele­

verna bredare yrkesvalsmöjligheter efter fullbordade gymnasiestudier än det nu­

varande. Klarhet på denna punkt kan endast vinnas efter det att de olika av-

nämargrupperna beretts tillfälle att i praktiken ta ställning till vilka allmänna

färdigheter och specialkunskaper de anser sig böra kräva av det nya gymnasiets

elever. Styrelsen vill även understryka vikten av att gymnasiet utformas så, att

definitiva val av utbildningsvägar kan ske vid en så sen tidpunkt som möjligt.

GU:s förslag innebär en kompromiss mellan starkt divergerande åsikter, och sty­

relsen har i princip intet att erinra mot det föreslagna differentieringssystemet.

Under framhållande av att de individuella anlagen bör successivt få utveckla

sig och att en alltför tidig specialisering ofta leder till felval och misslyckanden

tillstyrker LO att den gemensamma kärnan av ämnen blir så bred som möjligt

och att den föreslagna utvecklingen mot specialisering vid gymnasiets slutår ge­

nomföres.

Läroverlcslärarnas riksförbund anför:

Förbundet delar vidare GU:s synpunkt, att gymnasiets studieprogram bör

utformas så, att det lämpar sig för en så bred sektor som möjligt. Härför talar

t. ex. en successiv differentiering som möjliggör en mer allmän kärna av ämnen

som bör läsas av samtliga elever. De akademiska studierna skulle vara betjänta

av ett sådant arrangemang. Som exempel härpå kan nämnas, att för vissa språk­

studier elementära kunskaper i statistik, fysik och biologi numera får en allt

mer ökande betydelse.

Emellertid finns det nyanser i uppfattningen om hur GU realiserat differen-

tieringsprinciperna. TCO framhåller, att det måste vara en bärande linje att så

länge som möjligt uppskjuta en stark differentiering till de högre årskurserna

men ifrågasätter om GU i tillräcklig utsträckning tillämpat de deklarerade prin­

ciperna härvidlag vid den konkreta utformningen. Differentieringen under första

året inom den allmänna sektorn förefaller ha blivit lika långt driven som i det

nuvarande allmänna gymnasiet. GU, menar TCO, har här tydligen med anslut­

ning till avnämarkraven drivits av en önskan att bjuda studievägar som unge­

färligen motsvarar det nuvarande utbudet. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser

likaledes, att avnämarsynpunkten tillmätts ett för stort utrymme vid systemets

utformning. Folkpartiets ungdomsförbund menar, att differentieringen av den

allmänna sektorn måste göras än mindre markerad än vad utredningen före­

slagit; studier för erhållande av kommunikations- och allmänorienterande kun­

skaper måste beredas större utrymme. En minskning av antalet studiealternativ

synes enligt Stor-Stockholms planeringsnämnd kunna ske utan olägenheter.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län ifrågasätter om inte differentieringen i

första årskursen kunde ha varit ännu mindre och hänvisar bl. a. till att många

elever vid denna tidpunkt är tveksamma inför valet av studieväg och yrke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

)

157

Mot GU:s slutsats att ett t i 11 v a 1 s g y m n a s i u m, där varje studiepro­

gram omfattar dels vissa för alla program gemensamma ämnen, dels tillvalsäm­

nen, är att föredraga framför linjedelat gymnasium, anföres inga allvarligare

invändningar.

Skolöverstyrelsen

konstaterar med tillfredsställelse, att de bärande

grundtankarna om skolans uppgift är desamma för gymnasiet som för grund­

skolan samt att gymnasiet på detta sätt kommer att bli en naturlig del av ett

modernt, väl genomtänkt och genomfört skolsystem för barn och ungdom från

de första skolåren upp till 19—20-års åldern.

TCO

ansluter sig också obetingat

till förslaget om en sådan differentieringsmodell.

Länsskolnämnden i Uppsala

län

anser, att tillvalsgymnasiet har två fördelar. Det ger eleverna möjligheter att

välja den för var och en lämpliga gymnasiegången och den uppskjuter det slut­

liga yrkesvalet till en tidpunkt, då eleverna äger större självkännedom och

mognad.

Ett tillvalsgymnasium eliminerar enligt många remissuttalanden riskerna för

felval.

Skolöverstyrelsen

betonar, liksom

överstyrelsen för yrkesutbildning,

att

tillvalsgymnasiet är den organisationsform, som bäst tillgodoser önskemålet om

flexibilitet i organisationen och bäst kan tillmötesgå individernas önskemål om

studieväg på ett rätt sätt, som bl. a. gör följderna av ett felval lättast att rätta

till. Denna fördel understrykes av ett antal remissinstanser såsom

SR, SECO,

Sveriges handels gymnasiers riksförbund

samt lärarkollegierna vid

medicinska

högskolan i Umeå

och

tekniska högskolan i Stockholm.

Några länsskolnämnder uttalar vissa farhågor av schemateknisk och organisa­

torisk art. Bl. a. erinrar

länsskolnämnden i Gotlands län

om glesbygdens pro­

blem, där valfriheten kan te sig oviss.

Länsskolnämnden i Malmöhus län

anser det troligt att såväl de lokalmässiga som de personella resurserna har

överskattats. För att organisationen skall kunna fungera fordras, att den skall

kunna vara tillämplig i den ute på fältet rådande situationen och kunna bemäst­

ras av skolledare av genomsnittsformat. Nämnden föreslår därför, att tillvals­

systemet icke slutgiltigt fastställes förrän erfarenheterna på en bredare basis

visat, vad som är praktiskt genomförbart.

GU:s förslag att det integrerade gymnasiet skall differentieras på fem läro­

kurser — humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig

och teknisk — vinner i allt väsentligt allmän anslutning.

Emellertid har man från några håll ifrågasatt, om ej GU lagt för stor vikt

vid avnämarnas intressen vid utformningen av lärokurserna. Sålunda finner

TCO,

att utredningen alltför mycket hållit fast vid den traditionella uppdel­

ningen av gymnasiet i en allmän, en ekonomisk och en teknisk sektor, trots

att man poängterat, att en annan indelning varit naturligare, nämligen efter ele­

vernas intressen. En sådan gruppering skulle resultera i en humanistisk-språk-

lig, en ekonomisk-samhällsvetenskaplig och en naturvetenskaplig-teknisk sektor.

Enligt TCO kommer dock de praktiska konsekvenserna av utredningens förslag

att nära anknyta till den senare grupperingen.

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 196i

158

Skolöverstyrelsen finner också, att GU visat benägenhet att ibland skjuta

avnämarnas krav i förgrunden. Överstyrelsen finner sig dock böra accep­

tera den föreslagna organisationen av gymnasiets lärokurser med erkännande

av att den utgör ett klart framsteg i förhållande till den nuvarande. Uppfatt­

ningen att skolan måste anpassas till förändringarna i samhället får emellertid

ej undanskymma, att gymnasiet framför allt måste bygga på, tjäna och vidare­

utveckla de individer, som där tillbringar några betydelsefulla år. Överstyrelsen

finner vidare, att GU ej helt lyckats med att bryta ner gränsen mellan den all­

männa och den yrkesutbildande sektorn men kan förstå de skäl, som därvid

varit bestämmande.

Även statens tekniska forskningsråd tillstyrker helt differentieringen men be­

tonar att nya utbildningsvägar kan komma att erfordras och en smidig anpass­

ning efter behovens utveckling måste kunna göras.

Över GU:s förslag till indelning av den allmänna sektorn i en huma­

nistisk, en samhällsvetenskaplig och en naturvetenskaplig lärokurs har mycket

få remissinstanser uttalat sig och då genomgående i allmänna tillstyrkande orda­

lag.

Den humanistiska lärokursen skall täcka hela det humanistiska

och teologiska fältet. Därvid framstår frågan om de latinska och även grekiska

språkens ställning som ett särskilt problem. Sveriges förenade studentkårer

framhåller, att ämnet jämförande språkkunskap, som införts som ett nytt ämne

i den humanistiska lärokursen, måste anses vara tillräckligt för att täcka för­

kunskapskraven för studier vid universiteten. Med hänsyn till att de undersök­

ningar som GU gjort visar att intresset för klassiska språk är ringa hos avnämar­

na och i avtagande hos eleverna, finner man det oförsvarligt att GU ändock bibe­

hållit möjligheten att läsa både latin och grekiska genom inrättande av helklas­

sisk och halvklassisk variant. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser,

att det intresse, som kan finnas från elevers sida för helklassiska studier i dagens

läge, ej utgör något argument för att ett nytt och bättre gymnasium skall bibe­

hålla de klassiska språken. Den som läser klassiska språk får också en sämre

utbildning i såväl samhällskunskap som moderna språk. SECO finner visser­

ligen, att det inte finns något motiv för att latinet bör kvarstå som obligatoriskt

ämne på det nya gymnasiet men anser det dock värdefullt att den minoritet,

som önskar klassiska språk, beredes möjlighet till detta. Också skolöverstyrelsen

biträder förslaget om att gymnasiet bör erbjuda en relativt omfattande latin­

kurs, även om tiden härför måste tagas från moderna språk och samhällsoriente-

ring. Vidare betonar överstyrelsen värdet av grundläggande kunskaper i grekiska

bl. a. vid universitetsstudier i moderna språk. Grekiskan har betydelse även

för förbindelserna på det humanistiska ämnesområdet mellan vårt land och

andra västerländska kulturländer, där grekiskans ställning i skolan liksom det

antika kulturarvets inflytande överhuvudtaget är starkare än i Sverige. Över­

styrelsen anser sålunda att grekiska bör få studeras på gymnasiet. Latinkursen

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 171 år 1964-

159

bör därvid enligt överstyrelsens mening ej obligatoriskt förenas med studium av

grekiska. Sistnämnda uppfattning delas av

Läroverkslärarnas riksjörbund

och

Svenska klassikerförbundet.

Mot den allmänna uppbyggnaden av den samhällsvetenskapliga

lärokursen synes icke från något håll ha riktats allvarligare invändningar.

En odelad naturvetenskaplig lärokurs tillstyrkes av det över­

vägande antalet remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga. Några remissin­

stanser talar för en differentiering, motsvarande nuvarande uppdelning i mate­

matisk och biologisk gren. Detta gäller bl. a. matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Göteborg, lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola och Sveriges

konservativa studentförbund. Under hänvisning till bl. a. GU :s undersökningar

om flickornas betyg i fysik föreslår föreningen för matematisk-naturvetenskap-

lig undervisning alternativkurser i matematik och fysik.

Den föreslagna differentieringen av den ekonomiska lärokursen

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla de som uttalar sig

härom.

Skolöverstyrelsen

framhåller att en av den ekonomiska sektorns uppgifter är

att ge specialförberedelser för elevernas kommande verksamhet. Överstyrelsen

konstaterar att GU inte funnit skäl framlägga förslag om vidareförande kurser,

som bygger på den ekonomiska sektorn. En samtidig utformning av dylika på-

byggnadskurser kunde emellertid, anser skolöverstyrelsen, ha påverkat differen­

tieringen. Med den utformning den ekonomiska lärokursen fått biträder över­

styrelsen den föreslagna fördelningen mellan allmänna ämnen och fackämnen med

ett undantag, som skall behandlas senare i samband med läroplanen.

Även

överstyrelsen för yrkesutbildning

tillstyrker den ekonomiska lärokur­

sens differentiering men anmäler tveksamhet inför termen »administrativt»

alternativ och förordar i stället »förvaltningstekniskt». Målsättningen möter ej

heller någon väsentlig erinran från bl. a.

generalpoststyrelsen

och

Sveriges gros­

sistförbund.

De mera kritiska synpunkter, som framförts i några yttranden, gäller inte

den ekonomiska lärokursens uppdelning på alternativ utan berör spörsmål, som

sammanhänger med målinriktningen, framförallt avvägningar inom läroplanen

och frågan om studietidens längd. Dessa båda problemområden behandlas

huvudsakligen i senare avsnitt. Länsskolnämnden i Blekinge län finner, att dif­

ferentieringen blivit alltför stark och därigenom kan komma att motverka rekry­

teringen till ekonomisk gymnasieutbildning. Enligt länsskolnämnden i Värm­

lands län har den ekonomiska lärokursen förlorat alltför mycket av sin yrkes-

utbildande karaktär. Sveriges handels gymnasiers riksförbund förordar också en

mer yrkesinriktad målsättning och anser inte att avnämarnas krav givit utslag

för en så teoretisk utbildning som GU föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser visserligen,

att den föreslagna samordningen mellan handelsgymnasierna och övriga gymna-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196\

160

sieformer innebär en fördel, men är tveksamma beträffande utformningen av

den ekonomiska lärokursen. Lärokursen måste, till skillnad från fackskolans

ekonomiska sektor, få en starkare inriktning på det teoretiska stoffet, varvid en

avvägning i förhållande till motsvarande kategorier på faekskolesidan torde

vara nödvändig. Det är vidare enligt organisationerna påfallande, att de ekono­

miska ämnena erhållit ett relativt begränsat utrymme och att erforderlig målin­

riktning anses kunna ske på detta område samtidigt som allmän gymnasiekom­

petens uppnås utan någon förlängning av studietiden, något som av organisatio­

nerna anses alltför optimistiskt. Den typ av yrkesinriktning, som GU gett läro­

kursen, synes alltför färdighetsbetonad och organisationerna framhåller att det

inte förefaller som om behovet av kontorister i första hand kommer att fyllas av

gymnasieekonomer utan snarare av elever i fackskola eller yrkesutbildningskur-

ser av olika slag.

SACO hävdar att fackgymnasieutbildningen skall vara klart yrkesinriktad och

ge en avslutad utbildning, efter vilken eleverna skall kunna gå direkt ut på ar­

betsmarknaden. Lärokursen anses innebära en klar uttunning av yrkesutbild­

ningen jämfört med det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet, vilket enligt SACO

i sin tur innebar en försämring jämfört med det 2-åriga handelsgymnasiet.

SACO kan inte acceptera en ytterligare uttunning av denna yrkesutbildning.

Om man till en klar yrkesutbildning vill lägga ett visst inslag av allmän utbild­

ning måste lärokursen göras 4-årig anser organisationen.

Läroverksläramas riksförbund

anser, att samtliga elever bör få den merkan­

tila allroundutbildning, som utgjorde det tidigare 2-åriga handelsgymnasiets

målsättning. Förbundet finner att detta är en i väsentlig grad annan målsättning

än den GU företräder och anför härvid bl. a. följande.

GU:s avnämarundersökningar ger vid handen att i huvudsak endast de större

företagen och organisationerna kommit till tals med önskemål och värderingar

beträffande det merkantila gymnasiet. De mindre och medelstora företagen, vilka

hittills utgjort den viktigaste avnämargruppen, har ej i tillräcklig grad fått

göra sin röst hörd. Det torde vara så att arbetsuppgifterna principiellt skiljer sig

rätt avsevärt i de mycket stora företagen från dem i de små. Det stora företaget

kräver allmänbildning som huvudgrund plus en sådan utbildning, som ger ut­

vecklingsmöjligheter inom en trång, ofta mycket specialiserad sektion varför

dessa företag föredrar ett vaket och gott råmaterial, som man själv kan

specialutbilda efter företagets egna normer. Huvudparten av övriga företag

behöver däremot någon som han ta hand om korrespondensen, bokföringen,

deklarationen m. m. och som kan omsätta moderna metoder i praktiskt arbete,

både när det gäller små men viktiga detaljer och mer kvalificerade uppgifter.

Ett sådant företag har icke råd att betala för alltför många misstag av den

anställde gymnasieekonomen, som ofta är den ende i företaget eller på avdel­

ningen med längre ekonomisk utbildning.

Slutsatsen måste sålunda bli att om inte ett fåtal specialiserade storföretag

är villiga att överta den årliga utexaminationen av gymnasieekonomer, så torde

det bli svårt att få de företagare, som i dag tar emot huvudparten av dessa ung­

domar, att utnyttja en arbetskraft som erhållit en bred men föga djup eller

»matnyttig» utbildning, på väsentliga punkter långt sämre än det tidigare 2-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

161

åriga handelsgymnasiets. Det synes således i hög grad påkallat att en ny och

mer realistisk avnämarundersökning göres för det merkantila gymnasiets del.

Förbundet anser att den målsättning som GU uppställer för den ekonomiska

lärokursen och avnämarnas krav måste leda till en 4-årig studietid.

Inte någon remissinstans uttalar sig för en helt odifferentierad teknisk

lärokurs. Beträffande innehållet i lärokursen har GU betonat vikten av ett

ökat utrymme för allmänna ämnen.

Svenska arbetsgivareföreningen

och

Sveriges

industriförbund

finner detta vara till fördel, eftersom samma krav i detta avse­

ende måste ställas på gymnasieingenjörer som på andra medborgare med likvär­

dig utbildning och eftersom tekniken i ökad utsträckning får anknytning till

vidare områden. I och för sig anser organisationerna att det varit önskvärt med

en ännu starkare betoning av dessa synpunkter. Men även en utökning av ut­

rymmet för de tekniska ämnena är erforderlig. Därvid följer som ofrånkomlig

konsekvens en förlängning av gymnasieingenjörernas studietid med ett år. Orga­

nisationerna anser att GU:s förslag härvidlag är välbetänkt.

Såväl Tekniska läroverkens elevförbund, Svenska fackingenjörers förbund

som statens tekniska forskningsråd understryker starkt den dubbla målsätt­

ningens berättigande. Även kommer skollegium, lantmäteristyr elsen och stats­

kontoret anser uppläggningen av utbildningen välmotiverad.

En differentiering av den tekniska sektorn efter fack tillstyrkes bl. a. av skol­

överstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lärarkollegiet vid tekniska hög­

skolan i Stockholm, Tekniska läroverkens lärarförbund, Jernkontoret och TCO.

Om GU:s förslag att begränsa antalet reguljära alternativ

inom den tekniska lärokursen till fyra i årskurs 3 och sex i årskurs 4 framhåller

skolöverstyrelsen

att starka skäl talar mot nuvarande antal linjer och speciali­

seringar vid de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen godtar den av GU före­

slagna differentieringen men föreslår samtidigt — under hänvisning till att en

allmän teknisk studieväg med grundläggande ingenjörsutbildning och i förhål­

lande till övriga alternativ förstärkt merkantil utbildning bör kunna vara av

värde vid sidan av de mera fackbetonade alternativen — att en sådan utbild­

ning försöksvis prövas också i det nya gymnasiet.

Den av GU föreslagna differentieringen anser

lärarkollegiet vid tekniska hög­

skolan i Stockholm

bör godtas och

telestyrelsen

hälsar den minskade differentie­

ringen med tillfredsställelse.

Kommerskollegium

biträder GU:s uppfattning, att

differentieringen bör vara så ringa som möjligt. Även

Svenska fackingenjörers

förbund

anser, att den nuvarande differentieringen bör minskas. Den mycket

stora flora specialiseringar, som uppstått vid de tekniska gymnasierna, kan enligt

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund

icke anses rationellt motiverad. Kraven

på specialiseringar torde oftare ha bottnat i en viss branschs önskemål om en

för denna reserverad rekryteringslinje än i ett faktiskt behov av i skolan med­

delad för branschen avpassad specialutbildning.

SR

tillstyrker GU:s förslag och

framhåller bl. a. att en långt gående specialisering medför höga kostnader för

6 — liihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år

1964

specialutrustning samt olägenheter för den enskilde individen. Även TCO hälsar

med tillfredsställelse strävan att samla den tekniska utbildningen inom ett

mindre antal studiealtemativ. De alternativ, som utvalts, torde enligt organi­

sationen också bäst motsvara arbetsmarknadens krav samtidigt som de bör ge

goda valmöjligheter för eleverna att söka fortsatt specialisering inom icke alltför

avgränsade yrkesområden.

Arbetsmarknadsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse GU:s förslag att inte

definitivt låsa den tekniska lärokursens differentiering. Härigenom blir det möj­

ligt för vissa för landets ekonomi väsentliga industrier att trygga rekryteringen

av tekniker genom ett intimt samarbete med de lokala skolmyndigheterna.

Viss kritik av GU:s förslag förekommer emellertid. Sålunda finner överstyrel­

sen för de tekniska högskolorna, att många av de nu förefintliga linjerna, som

föreslås bli slopade, likväl visat sig vara till stor gagn, eftersom de försett vissa

industrigrenar, som ofta varit lokaliserade i eller invid gymnasieorterna, med

lämpligt utbildad ingenjörspersonal. Det kan därför ifrågasättas, om ej ambitio­

nen att uppnå likformighet i alla delar av landet drivits för långt och om ej

vissa möjligheter till lokala avvikelser bör hållas öppna.

Liknande synpunkter har överstyrelsen för yrkesutbildning, som anser, att

GU gått längre än som är nödvändigt och lämpligt, när det gäller att inskränka

differentieringen. Mot de fyra föreslagna huvudalternativen finns i huvudsak

intet att erinra. Överstyrelsen anser emellertid att behovet av differentiering

med hänsyn till vissa industriers behov inte kan tillgodoses enbart genom en

viss variation inom dessa huvudalternativ. Således har sådana utbildningsalter­

nativ, som representeras av den flygtekniska linjen i Norrköping, den textiltek-

niska i Borås och den gjuteritekniska och trätekniska i Jönköping ett klart

existensberättigande. Behovet av dylika specialiseringar bör enligt överstyrelsen

ej tillgodoses genom påbyggnadskurser utan genom utbildning under gymnasie­

åren.

Bibehållandet av vissa nu förekommande speciella utbildningsalternativ har

också vunnit stöd i några yttranden från myndigheter och organisationer med

lokal anknytning.

Förslag har även framlagts om ytterligare differentieringar inom de av GU

föreslagna alternativen i årskurs 4. Sålunda föreslår Tekniska läroverkens lärar­

förbund och Tekniska läroverkens elevförbund att den byggtekniska utbildning­

en i arskurs 4 differentieras — förutom i de av GU föreslagna anläggnings- och

husbyggnadstekniska alternativen — även i ett planeringstekniskt alternativ.

Svenska fackingenjörers förbund och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund

hävdar å andra sidan att den byggtekniska utbildningen bör vara odifferentierad

även i årskurs 4.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner, att GU

har vissa skäl för sitt förslag med fyra huvudalternativ, av vilka två under

fjärde året ytterligare uppdelas. Dessa alternativ representerar flertalet ingen­

jörer nu och sannolikt även under överskådlig framtid. Emellertid kommer ett

163

flertal viktiga branschområden att sakna anknytning för vissa särskilda behov

bland de tekniska specialämnena. Ingenjörerna i dessa branscher uppgår till ett

inte obetydligt antal och de spelar en viktig roll för landets försörjning. Det

vore beklagligt framhåller organisationerna om dessa branscher för många skulle

förlora i attraktion genom att den faktiska utbildningstiden måste förlängas med

en branschanpassning efter de fyra gymnasieåren.

Några remissinstanser har närmare diskuterat, huruvida GU:s förslag att i

sista årskursen öppna möjligheter för ett antal speciella varianter är tillfyllest

för att tillfredsställa avnämarbehoven.

Kemikontoret anser i likhet med GU att den kemitekniska utbildningen inte

skall differentieras efter funktion utan förordar en odelad studiegång efter fack.

Begränsningen av antalet alternativ inom den tekniska sektorn har dock enligt

kontorets uppfattning blivit alltför drastisk. Den kan likväl accepteras, om också

med viss tvekan, därest de speciella linjer av kemiteknisk utbildning, som nu fö­

rekommer vid vissa gymnasier, i framtiden ordnas inom ramen för det kemitek­

niska alternativet. Sveriges melcanförbund, som tillstyrkt nedskärningen av anta­

let linjer, förutsätter att kraven på en viss specialisering tillgodoses på annat sätt

inom gymnasiets ram. Tekniska läroverkens lärarförbund anser, att den önsk­

värda specialiseringen ej kan vinnas inom ramen för de av GU angivna varia­

tionerna, utan föreslår inrättandet av olika grenar i fjärde årskursen inom de

enskilda facken. Därvid hänvisar förbundet till nu existerande speciallinjer vid

flera tekniska gymnasier. Lantmäteristyrelsen finner, att fast organiserad utbild­

ning inom ett specialfack har en positiv funktion. Utan en förankring i den nu­

varande gymnasieutbildningen kan mindre företagare, som ej har egna resurser

för vidareutbildning, lätt bli efter i utvecklingen. Länsskolnämnden i Kristian­

stads län framhåller, att specialiseringar bör anordnas i gymnasiets regi och kon­

centreras till gymnasieorter med särpräglad industri. Skolöverstyrelsen framhål­

ler att återhållsamhet bör iakttas i fråga om medgivande till specialiseringar och

att sådana bör ifrågakomma endast vid gymnasier, som vid sidan av specialise­

ring kan erbjuda eleverna samtliga reguljära fackalternativ. Vidare bör speciali­

seringen vara avsedd för riksbehov och inte vara en följd av enbart lokala önske­

mål.

Beträffande GU:s förslag om påbyggnadsk urser framhåller Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund att sådana kurser kan vara

synnerligen värdefulla men att de icke utgör någon ersättning för en bransch-

anknuten gymnasieutbildning. Deras värde ligger däremot i den möjlighet till

fortbildning de erbjuder, sedan ingenjörerna varit någon tid i förvärvsverksam­

het. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att påbyggnadskurser av nuva­

rande slag även i fortsättningen bör anordnas, då erfarenheterna av dessa kurser

enbart är goda. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser att nackdelarna

med de begränsningar i differentieringen som föreslås i viss mån kan elimine­

ras, därest ett system med dylika kurser utbygges. Sveriges melcanförbund

finner det dock föga troligt, att de elever som genomgått 4-årig gymnasieutbild­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

164

ning är villiga att genomgå en påbyggnadskurs. Svenska teknologföreningen

anser det angeläget att ett fortbildningssysteni kommer till stånd. Även Tekniska

läroverkens elevförbund och Svenska fackingenjörers förbund ansluter sig till

förslaget om påbyggnadskurser liksom länsskolnämnden i Värmlands län. Be­

hovet av sådana kurser understrykes också av tekniska rådet vid länsskolnämn­

den i Västmanlands län, som dock ifrågasätter, om inte stora fördelar skulle

uppnås genom inrättandet av fristående ingenjörsskolor för en sådan utbildning.

Bland de postgymnasiala utbildningslinjer, vilka kunde tänkas motivera

ytterligare differentieringar, har GU bl. a. berört utbildningen av

klasslärare. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnden i Malmöhus län delar

GU:s uppfattning, att den samhällsvetenskapliga, den humanistiska men också

den ekonomiska lärokursen är väl lämpade för rekrytering. 1960 års lärarutbild-

ningssakkunniga anser, att även den naturvetenskapliga studievägen ger lämplig

förutbildning. Allt är dock beroende av hur man tänker sig den efterföljande

klasslärarutbildningen. De sakkunniga finner det önskvärt, att det nya gym­

nasiet leder till en sådan jämnhet, att kompletteringsbehovet uteblir. TCO kon­

staterar, att betydande olikheter föreligger mellan lärokurserna och anser att

vissa ämnesmoment av väsentlig betydelse är mycket svagt företrädda i den

ekonomiska och den tekniska lärokursen, varför kompletteringar för elever från

dessa studievägar torde bli erforderliga. TCO finner det dock angeläget, att bli­

vande lärare skall kunna rekryteras från samtliga lärokurser.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm anser, att GU tagit alltför lätt pa

frågan om förutbildning för klasslärare. Då dessa skall tjänstgöra som lärare i

alla ämnen på grundskolans låg- och mellanstadium, måste de ha en rent kun-

skapsmässigt gedigen grund.

Bland övriga postgymnasiala utbildningsvägar berörs socialinstituten

av samarbetsnämnden för socialinstituten. Nämnden framhåller, att hela gym-

nasiesystemet får en viss fasthet genom att vissa viktiga ämnen som svenska,

matematik, samhällskunskap och engelska fått ett betydande utrymme på alla

sektorer. Detta medför att socialinstituten med fördel kan ta emot sökande från

samtliga föreslagna lärokurser. TCO instämmer i GU:s bedömning att för ut­

bildningen av socionomer är samhällsvetenskaplig liksom ekonomisk lärokurs

lämplig grund och finner det troligt att den framtida socionomutbildningen

kommer att grundas på gymnasieutbildning eller motsvarande.

Även behovet av differentieringar för att tillgodose speciella elev­

intressen har från enstaka håll upptagits till diskussion. Beträffande det

intresse som rör socialt-humanitär och huslig verksamhet förklarar

skolöverstyrelsen att det förra intresset kan tillvaratas och utvecklas genom att

eleverna erbjuds specialisering inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga och

ekonomiska lärokurserna. Vad angår hushållsteknisk specialisering menar över­

styrelsen, att intressen på detta område torde tillgodoses inom specialarbetets

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

165

ram inom årskurs 3. Argumentet att det i gymnasiet behövs lärokurser direkt

inriktade på s. k. kvinnliga intressen anser överstyrelsen ohållbart.

Arbetsmarknadsstyrelsen är tveksam huruvida införandet av social variant är

tillräckligt underbyggt men vill inte motsätta sig att denna variant på försök

erbjuds med hänsyn till att det speciella elevintresse som motiverat denna va­

riant svårligen kan tillgodoses inom andra gymnasieämnen.

SECO och Sveriges förenade studentkårer liksom SR anser att sådana in­

tressen bör tillgodoses inom den ordinarie utbildningens ram utan att särskilda

varianter inrättas.

Medicinalstyrelsen anknyter till GU:s uttalanden att någon speciell lärokurs

inom gymnasiet ej planerats för de s. k. vårdyrkena. Styrelsen säger sig vara

medveten om att den s. k. vårdnadssektorn är utomordentligt personalkrävande

men att den i förhållande till sin storlek och betydelse ej påverkat det allmänna

skolväsendets innehåll och uppbyggnad. Härefter anför styrelsen bl. a. följande.

Såsom styrelsen i olika sammanhang tidigare anfört är det för blivande sjuk­

sköterskor, på vilka yrkesmässigt ställes allt högre krav, nödvändigt att yrkes­

utbildningen kan stödja sig på en gedigen skolunderbyggnad. Social fackskola

eller motsvarande bör snarast uppställas som inträdeskrav. Ehuru styrelsen så­

lunda ej anser att man generellt kan uppställa genomgånget gymnasium som

inträdeskrav, menar styrelsen dock, att ett visst antal studenter bör inriktas på

sjuksköterskebanan med tanke på det stigande behovet av främst välutbildade

lärare och administratörer inom sjukvården men även med tanke på sjukvårds-

specialister bl. a. för forskningsuppgifter.

Medicinalstyrelsens synpunkter delas i allt väsentligt av 1962 års utredning

angående sjuksköterskeutbildningen.

Skolöverstyrelsen accepterar förslaget om möjlighet till begränsad estetisk

specialisering. Musikaliska akademiens styrelse finner förslaget om en

måttlig specialisering vara ett lyckligt initiativ, motsvarande nubehovet. Stor­

stockholms planeringsnämnd och stadsfullmäktige i Stockholm anser, att

musikgymnasiet i Stockholm bör bibehållas med lämplig anpassning till gym­

nasiet i övrigt. Musiklärarnas riksförbund framhåller att en estetisk variant

på intet sätt kan ersätta musikgymnasiet och att det vore olyckligt att spoliera

den enda tillflyktsorten för de ständigt ökande skarorna av musiktörstande ung­

domar. Även musikhögskolans lärarråd anser, att den estetiska varianten inte

kan ersätta musikgymnasiet. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Stockholm

önskar att musikgymnasiet bibehålies och att nya sådana gymnasier bör inrät­

tas. Utbildningen vid ett sådant gymnasium anses överlägsen den som kan ges

enligt GU:s modell för estetisk specialisering. Konstnärernas riksförbund, SR

och SECO tillstyrker GU:s förslag om den estetiska specialiseringen.

I likhet med GU finner skolöverstyrelsen, att frågan om inrättande av s. k.

praktiska gymnasier ej längre kan sägas vara aktuell, då de behov,

intressen och verksamhetsformer, som skulle motivera tillkomsten av ett sådant

gymnasium, kan tillgodoses inom det av GU föreslagna gymnasiets ram.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1961/.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196tf.

Den fördelning av gymnasiets undervisningsämnen på olika årskurser som

föreslagits av GU och som är av betydelse för möjligheterna till övergång

från en lärokurs till en annan har i huvudsak tillstyrkts av så gott

som samtliga remissinstanser, som yttrat sig däröver, bl. a. skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, LO, TCO, SECO och Sveriges liberala student­

förbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför:

Det bör betraktas som väsentligt, att ungdomarna kan inleda sina gymna­

siestudier med den förvissningen att de efter första årskursen har möjlighet att

byta studieriktning, en möjlighet som inte får framstå som formell utan som

ett realistiskt alternativ. Styrelsen finner det angeläget att understryka vikten

av att åtgärder inom skolan vidtagas för att göra det möjligt för eleverna att

förverkliga GU:s intentioner på denna punkt utan kostnads- och tidskrävande

undervisning av enskild karaktär. I ett gymnasium med den typ av differen­

tiering GU föreslår elimineras inte riskerna för felval med kompletteringar och

i en del fall studieavbrott som följd. Den föreslagna konstruktionen förutsätter i

sig att eleverna får kontinuerlig vägledning och aktuella, vederhäftiga infor­

mationer.

Humanistiska fakulteten i Stockholm ansluter sig till principen så till vida

att man förordar att första årskursen differentieras så litet som möjligt men

anser att beträffande andra och tredje årskursen måste övergångsmöjlighetema

tillmätas mindre vikt.

3.3

Studietidens längd

3.3.1 Gymnasieutredningen

3.3.1.1 Normalstudietiden fram till tillträde till universitet och

högskolor (GU 6.3)

GU erinrar inledningsvis (GU 6.3.1) om tidigare överväganden, om direktiven

till GU och om vad departementschefen i propositionen 1962: 54 angående re­

formering av den obligatoriska skolan m. m. uttalat om studietidens längd i

gymnasiet.

GU konstaterar att frågan om att studiegången normalt skall vara 3-årig

härmed kan sägas vara i huvudsak avgjord för gymnasiets del »såvida inte tungt

vägande skäl kan anföras däremot».

Enligt GU:s uppfattning är argumenten för en längre studietid än tre år (GU

6.3.2) — förutom att man anser att grundskolan skulle ge en svagare grund för

gymnasiestudier än de skolformer, främst realskolan, på vilka nuvarande gym­

nasium bygger — i huvudsak att alla gymnasister borde få mer omfattande ut­

bildning framför allt i moderna språk, svenska och matematik. Om inte studie­

tiden ökas, kunde tillgodoseendet av dessa krav medföra att kunskaperna mins­

kar i andra ämnen, vilket från förutbildningssynpunkt inte kan accepteras.

167

De framkomna förslagen om förlängning av studietiden är av olika karaktär.

Sålunda har föreslagits att gymnasiet skulle bli 4-årigt, varvid man främst tänkt

sig en viss breddning och fördjupning av kurserna i allmänna ämnen. Enligt ett

annat förslag skulle i stället den ökade studietiden utnyttjas för grundläggande

akademisk undervisning, stundom kallad propedeutisk undervisning.

GU konstaterar i samband med sina överväganden av denna fråga (GU 6.3.3)

att studentexamensåldem i Sverige — för närvarande i genomsnitt omkring

20,3 år — är hög i förhållande till motsvarande ålder i andra länder.

En av GU genomförd undersökning angående studieresultat i det allmänna

gymnasiet (SOU 1963: 41 s. 7 ff.) visar att för närvarande närmare två tredje­

delar av eleverna avlägger studentexamen utan försening, drygt en sjättedel

avlägger studentexamen med försening och ca en sjättedel avgår från gymnasiet

utan examen. Undersökningarna visar att några nämnvärda skillnader ej före­

ligger mellan 3-årigt och 4-årigt gymnasium.

GU erinrar vidare om den relativt höga åldern för avläggande av akademisk

examen samt framhåller det angelägna i att denna ålder med hänsyn till arbets­

marknadens behov sänkes. Det anses därför betydelsefullt att högskolestudierna

kan påbörjas tidigare än nu. Även andra skäl närmast av utvecklingspsykologisk

natur anses tala härför.

En förlängning av gymnasiets studietid medför också ökade studiekostnader

för eleverna och större ekonomiska insatser från samhällets sida. Härtill kom­

mer kostnaderna för det omedelbara produktionsbortfallet. GU uppskattar kost­

naderna för produktionsbortfallet vid en förlängning av studierna med ett år till

150 ä 200 milj. kr. årligen.

Starka skäl talar sålunda enligt GU:s uppfattning mot en förlängning av stu­

dietiden för att möjliggöra enbart en breddning och fördjupning av den all­

männa utbildningens innehåll. I

I fråga om förslaget att införa en propedeutisk fjärde årskurs framhåller GU

att en sådan konstruktion rimligtvis förutsätter en avgångsetapp efter tre år för

dem som inte vill fortsätta vid universitet. En dylik anordning skulle bl. a. inne­

bära att man tillskapar en ny kompetens som skulle ligga under studentexamens-

kompetensen men över den kompetens som fackskolan avses skola ge. Enligt

GU:s mening kan allvarliga betänkligheter anföras häremot.

GU finner att det skulle bli utomordentligt kostsamt att anordna en fjärde

årskurs på alla eller flertalet gymnasieorter. Detta bedömes inte heller genom­

förbart med hänsyn till lärartillgången. Mot att å andra sidan anordna den

fjärde årskursen endast vid ett mindre antal gymnasier anser GU två tungt

vägande invändningar kunna göras. Den ena är att ett stort antal gymnasister

skulle behöva tillbringa ett »mellanår på mellanort» mellan de tre åren i gym­

nasiet och de akademiska studierna. Vidare skulle gymnasier utan 4-årig studie-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

168

gång få en sämre ställning i bl. a. lärarrekryteringsavseende. Värderingen av

gymnasierna skulle bli olika.

GU anser sig vidare inte övertygad om att ett fjärde år verkligen skulle

minska studietiden för ett stort antal av dem som fortsätter med högre studier.

Detta gäller sannolikt flertalet av dem som kommer att studera vid fackhög­

skolor och medicinsk fakultet liksom t. ex. blivande jurister.

GU anser att utbildningen i grundskolan kommer att ge ett med de nuva­

rande skolformerna likvärdigt underlag för gymnasiestudier. Inte heller har GU

funnit de argument som i övrigt anförts för en längre studiegång tillräckligt

tungt vägande. Då majoriteten av gymnasisterna för närvarande genomför gym­

nasiestudierna på normal tid, blir sålunda GU:s slutsats den, att det 3-åriga gym­

nasiet bör bibehållas som huvudform även i framtiden, dvs. normalstudietiden

fram till högre studier bör vara tre år.

3.3.1.2 Studietidens längd vid gymnasiets yrkesutbildande sektorer

GU:s förslag att normalstudietiden i gymnasiet fram till tillträde till univer­

sitet och högskolor skall vara tre år gäller även de yrkesutbildande studievägarna

i gymnasiet.

En annan fråga är om de fullständiga fackgymnasiala lärokurserna bör ha

annan längd, dvs. om det för gymnasieekonom- och gymnasieingenjörskompetens

erfordras längre studietid än tre år.

Det totala timantalet vid nuvarande tekniskt gymnasium (GU 9.5.1) är myc­

ket högt, 115,5 veckotimmar, med för de olika årskurserna respektive 39, 39 och

37,5 veckotimmar. Detta timtal bör jämföras med timtalen vid de 3-åriga all­

männa försöksgymnasiema (100,5—105 veckotimmar) och 3-åriga handelsgym-

nasiet (96 veckotimmar). Detta innebär att arbetsbelastningen för eleverna i

tekniskt gymnasium är utomordentligt stor.

På GU:s uppdrag företagna undersökningar (SOU 1963: 41, s. 83 ff.) bekräftar

också att det tekniska gymnasiet är en mycket krävande skolform. Underbetygs-

frekvensen särskilt i första årskursen är mycket hög. Huvuddelen av under­

betygen förekommer i matematik och fysik. På allmänt gymnasium är under-

betygsfrekvensen betydligt lägre i dessa ämnen.

I undersökningarna har vidare avbrotts- och underbetygsfrekvensen ställts mot

elevernas prestationsförmåga mätt med betygen vid inträdet och med ett all­

mänt intellektuellt prov. Härav framgår bl. a. att några större skillnader i be-

tygsstatus för elever vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsitt-

ningsfi-ekvens inte föreligger. Elevernas allmän-intellektuella status företer ännu

mindre skillnader vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsittnings-

frekvens. Kvarsittning respektive uppflyttning sammanhänger uppenbarligen

med åtskilliga andra faktorer än de betyg eleverna har vid inträdet och den

potentiella förmåga, som ett allmänt-intellektuellt prov kan ge besked om.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

169

Enligt GU:s åsikt synes ett avgörande hinder för bättre studieresultat för

stora grupper av elever ligga i den starka koncentrationen av de inledande kur­

serna i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Av totala timtalet för mate­

matik, fysik och kemi ligger sålunda för närvarande två tredjedelar i årskurs 1

och återstoden i årskurs 2. I sista årskursen förekommer inte dessa ämnen.

Nu påtalade förhållanden nödvändiggör enligt GU:s mening att förläggningen

av dessa ämnen omdisponeras, bl. a. på så sätt att ett inte obetydligt utrymme

beredes för dem även i årskurs 3. Eu sådan omdisposition får konsekvenser för

studietidens längd, eftersom de tekniska ämnena i stor utsträckning bygger på

fullständiga kurser i matematik, fysik och kemi.

Den tekniska utbildningen förutsätter en grund av allmänt naturvetenskap­

liga ämnen och matematik samt vissa bredare tekniska ämnen. Tidsmässigt bör

denna undervisning placeras i början av utbildningstiden. GU har vidare med

stöd av avnämarundersökningarna funnit att gymnasieingenjörerna bör få en

väsentligt breddad undervisning i humanistiska, samhällsvetenskapliga och

språkliga ämnen. Om de förslag som GU i det följande under avsnittet 3.4.1

framlägger om timtal för olika ämnen genomföres, skulle för de tekniska fack-

ämnena endast återstå ca 25 veckotimmar i en 3-årig teknisk lärokurs. I nuva­

rande gymnasium omfattar dessa ämnen ca 56 veckotimmar. GU anser det

uppenbart att en så stor minskning i timtalet för fackämnena inte kan göras om

man önskar uppnå ett studiemål av ungefärligen samma nivå som det nuvarande.

Någon radikal förändring av studiemålet kan enligt GU med hänsyn till gym-

nasieingenjörernas uppgift inte ifrågakomma.

Aled hänsyn härtill har GU funnit att studiegången för den fullständiga tek­

niska lärokursen bör bli 4-årig med en måttlig differentiering först i årskurs 3

och en starkare differentiering i sista årskursen. GU framhåller att en sådan

konstruktion medger att eleverna i den tekniska lärokursen kan gå till univer­

sitet och högskolor efter tre år.

När det gäller den ekonomiska lärokursens längd (GU 9.6.1) konstaterar GU

först att handelsgymnasiet tidigare varit blott 2-årigt. Fr. o. m. läsåret 1961/62

blev det 3-årigt. Timtalet i det 3-åriga handelsgymnasiet är sammanlagt 96

veckotimmar.

GU framhåller att utrymmet på timplanen för ämnen med direkt betydelse

för ekonomisk-merkantil verksamhet är stort, varvid till dessa ämnen ej blott

bör räknas de rent företagsekonomiska ämnena samt färdighetsämnena maskin­

skrivning och stenograf i utan även geografi och delar av samhällskunskapen.

Härtill kommer att språkundervisningen i viss utsträckning har inslag av kom­

mersiellt språk.

GU diskuterar närmare frågan om inte den ekonomiska lärokursen liksom den

tekniska borde vara längre än tre år och anför härom bl. a. följande.

Förhållandena för de ekonomiska och tekniska sektorerna är ej helt analoga.

De krav som ställs från avnämarna på utbildning i specifika ämnen är i varje

* — Bihang till riksdagens -protokoll 10GI. 1 samt Nr 171

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196.tf

(i

170

fall i dagens läge väsentligt mindre när det gäller den ekonomiska sektorn. Detta

sammanhänger bl. a. med att de mera allmänna ämnena har en direkt och stor

betydelse för yrkesverksamheten. Det gäller i första hand krav på kunskaper i

samhällskunskap — inklusive samhällsekonomi — samt moderna språk. Detta

innebär att kommunikationsfärdigheter respektive orientering i svenskt och

internationellt samhällsliv i gymnasiets ekonomiska lärokurs är att hänföra till

specialförberedelserna. På den ekonomiska sektorn har det sålunda befunnits

möjligt att inom ett lägre totalt timantal än på den tekniska inrymma de nöd­

vändiga specialförberedelserna. Kraven på allmän orientering påverkas ej av

detta, eftersom ju åtskilliga ämnen fyller en dubbel funktion.

GU har sålunda inte funnit det motiverat att föreslå att den normala studie­

tiden för ekonomisk lärokurs skall vara längre än tre år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

3.3.1.3 Studieprogrammets individuella variation

GU framhåller i flera sammanhang att det gymnasiala skolsystemet i fram­

tiden måste utformas så att alla elever kan finna studievägar som så långt möj­

ligt motsvarar vars och ens önskemål och förutsättningar. Denna synpunkt har

varit vägledande såväl för GU:s ställningstagande till utformningen av det gym­

nasiala skolsystemet i dess helhet som för konstruktionen av det egentliga gym­

nasiet. Som särskilt viktig härvidlag betraktar GU möjligheten för eleverna att

vid flyttning till högre årskurs välja mellan flera studiekurser, vilket bl. a. kan

innebära ändring av studieinriktning. Vidare medger det arbetssätt som GU före­

slår (jfr 3.4.1) en individuell anpassning till elevernas intressen och förmåga.

Enligt GU:s mening bör dock den individuella anpassningen kunna drivas ännu

längre.

GU framhåller att det kommer att finnas åtskilliga elever, vilkas kapacitet

inte tas helt i anspråk av det normala studieprogrammet. GU föreslår att elever

som är så framgångsrika i sina studier att de orkar med ytterligare arbetsbelast­

ning får möjlighet till utölcad studiekurs genom att i årskurserna 2 och 3 fri­

villigt studera ytterligare ämnen (GU 9.13.1). Det totala timtalet i dessa års­

kurser har beräknats så att den frivilliga undervisningen borde kunna omfatta i

varje fall tre ä fyra veckotimmar. Något principiellt hinder för enstaka elever

att få ta ytterligare en eller annan veckotimme bör ej uppställas. GU uttalar

särskilt att skolan bör vara relativt obunden av formella betraktelsesätt, då det

gäller att. tillåta en framgångsrik elev att frivilligt studera ett eller flera ämnen.

De ämnen som skall kunna väljas till bör enligt GU:s mening vara sådana som

förekommer på annan studiekurs än den eleven tillhör. Härigenom kan eleven

dels bredda sin kompetens, dels öka möjligheterna att i högre årskurs välja

annan studiekurs.

Om den som läser frivilligt ämne ej kan placeras i grupp, som läser detta

ämne, bör, om elevantalet överskrider det allmänna delningstalet för klass, en

särskild grupp få bildas i ämnet.

171

GU anser att eleverna i princip fritt bör få välja vilka ämnen de vill studera

frivilligt men av praktiska skäl anses det som regel ej möjligt att tillgodose alla

önskemål. Vid avgörandet av frågan vilken frivillig undervisning som skall före­

komma anser GU att elevmajoritetens önskningar så långt möjligt bör vara

utslagsgivande. Vissa ämnen, varierande efter vilken lärokurs eleven följer, bör

dock ges prioritet. Detta gäller exempelvis moderna språk för elever på teknisk

och naturvetenskaplig studieväg.

En variant av utökad studiekurs kan möjligheten till frivillig undervisning

utanför schemat sägas vara (GU 9.13.2). GU föreslår att instrumentalmusik,

körsång, teckning, dramatik och gymnastik skall få finnas utanför schemat i

hela gymnasiet. Visst timtal, i huvudsak beroende av antalet deltagare, skall till­

delas dessa ämnen.

Enligt GU:s mening bör det ankomma på rektor att efter klasskonferensens

hörande bestämma om elev kan anses rå med utökad studiekurs och, om så anses

vara fallet, vilket eller vilka ämnen eleven skall få välja (GU 9.13.3).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4-

Liksom det kommer att finnas elever som orkar med ett större studieprogram

än det normala framhåller GU att det otvivelaktigt kommer att finnas elever

som trots stora ansträngningar inte kan uppnå tillfredsställande studieresultat.

För dessa föreslås särskilda studiestödjande åtgärder (GU kap. 11).

GU betonar att omfattningen av sistnämnda grupp elever bl. a. är beroende

av hur snäv intagningen till gymnasiet kommer att göras. Intagningen kan en­

ligt GU:s åsikt inte göras för snäv, enär det inte finns några intagningsinstru-

ment, med vilkas hjälp man med större säkerhet kan förutse vilka som med

framgång kan genomföra gymnasiestudier.

GU diskuterar närmare (GU 11.1.2) för vilka elevgrupper studiestödjande åt­

gärder kan aktualiseras och anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Elevernas studieprestationer i en viss årskurs är givetvis beroende av deras

studieförmåga. Redan före inträdet i den aktuella årskursen kan studieförmågan

mätas på olika sätt, t. ex. med betygen i föregående årskurs eller med anlags-

prov av olika slag. Alla dylika mått är mer eller mindre bristfälliga.

Orsakerna till att elever med samma mått på studieförmågan når olika studie­

resultat kan vara flera. Studieprestationen beror av många faktorer av vilka

åtskilliga endast i mindre grad eller inte alls kan komma till uttryck i de gängse

måtten på studieförmågan vid studiernas början. Under läsårets gång inträffade

ändringar i intressen och i förhållanden i hem- och skolmiljö finns exempelvis

inte med i studieförmågan, om denna mätes med betygen i föregående årskurs.

Vidare är som nämnts de instrument med vilka studieförmågan och studie­

resultaten mätes behäftade med mer eller mindre stora fel. Även om det råder

ett förhållandevis starkt samband mellan de båda storheterna följer av det

senast sagda att smärre avvikelser i studieresultat i förevarande sammanhang

saknar intresse. Först när avvikelserna blir betydande finns anledning att här

uppmärksamma dem.

Elever som åstadkommer studieresultat avsevärt över förväntan i förhållande

till det använda måttet på studieförmågan kallas ibland överpresterande. Elever

172

som presterar avsevärt under förväntan med hänsyn till betygen i föregående

årskurs eller hans resultat på olika anlagsprov kallas underpr ester ande. De där­

emellan liggande eleverna kan kallas normalpresterande.

GU framhåller, att vissa elever totalt sett kan uppnå studieresultat i överens­

stämmelse med vad man väntar sig med hänsyn till intagningsbetyg eller mot­

svarande men lyckas mindre bra i ett enstaka ämne, där de har ett mycket lågt

betyg i förhållande till genomsnittsbetyget, dvs. ett hack i betygsprofilen.

Denna grupp betecknar GU som »elever med profilhack». En tredje grupp för

vilka stödåtgärder kan övervägas är de, som är svaga i några eller flertalet äm­

nen och i övrigt uppnår en medelmåttig kunskapsnivå och vilkas prestationer

därför totalt sett kommer att bedömas som ej acceptabla. De kallas av GU

»lågpresterande ».

Efter att ha ytterligare uppehållit sig vid spörsmålet om vilka förhållanden

som kan förklara varför en elevs studieresultat avviker från vad man förväntar

av honom kommer GU in på frågan om förlängning av studietiden såsom studie-

stödjande åtgärd.

Härvid diskuteras i första hand endast längre studietid erbjuden i en fast

organiserad, 4-årig studiegång, parallell med de tre första årskurserna i normal­

studiegången (GU 11.2). GU understryker att en sådan organisation inte skulle

vara jämförbar med nuvarande förhållanden inom det allmänna gymnasiet, där

de 3- och 4-åriga linjerna bygger på olika årskurser i den gymnasieförberedande

skolan.

Vid sina överväganden beträffande användbarheten av en med normalstudie­

gången parallell 4-årig studiegång såsom studiestödjande åtgärd kan GU bl. a.

utgå från egna omfattande undersökningar. I det följande återges huvuddragen i

GU:s resonemang och slutsatser.

Ett fritt val mellan 3- och 4-årig studiegång är det första alternativ som GU

diskuterar. Tillströmningen till de båda studievägarna kommer i detta fall att

vara mycket nära förknippad med utsikterna att få högre betyg för att lättare

vinna inträde vid spärrade fortsatta utbildningsvägar. Under den självklara

förutsättningen att det samlade kursinnehållet skulle vara detsamma på båda

studievägarna kommer längre tid för samma kurs i regel att ge bättre resultat.

Konsekvensen härav blir med all sannolikhet, att ett mycket stort antal elever

enbart av dylika konkurrensskäl skulle söka sig till den 4-åriga studiegången.

Denna skulle därigenom lätt kunna bli den dominerande, vilket efter någon tid

skulle medföra, att än fler elever skulle söka sig dit, eftersom allt färre sannolikt

vågar satsa på den 3-åriga. Ett fritt val mellan 3- och 4-årig studiegång avvisas

därför av GU, eftersom ett sådant system skulle leda till en generell höjning av

genomsnittsåldern på de studerande vid gymnasiestudiernas slut.

Ett annat alternativ är, att man söker reglera tillströmningen genom att göra

■ett poängmässigt avdrag på betygen för dem som gått den 4-åriga studievägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

173

eller genom ett poängtillägg premiera dem som utan försening genomgått gym­

nasiet på tre år. Man skulle med andra ord införa en korrektion av betygen.

GU:s undersökningar visar då, att intresset för den 4-åriga utbildningen sjunker

starkt. Den betygskorrektion som här förutsättes måste för att bli rättvis ut­

formas med ledning av det genomsnittliga sambandet mellan studietidens längd

och — vid samma prestation — betygshöjningens storlek. Därjämte borde man

ta hänsyn till sambandet mellan gymnasiebetyg och senare studieframgång, vilket

för övrigt kan förväntas variera mellan olika utbildningsvägar. En korrektion

som gör anspråk på att vara rättvisande blir därför ytterligt vansklig att kon­

struera inte minst med hänsyn till ett flertal statistiska felkällor. För den en­

skildes beslut tillkommer den omständigheten, att endast den som bedömer sig

ha chanser till betvgshöjningar som är större än genomsnittligt skulle vinna

något på den längre studietiden. Dylika överväganden leder till en för gymna­

siets arbete mycket ogynnsam betygsspekulation. Inte heller detta alternativ

kan därför GU rekommendera.

Man kan då enligt GU:s mening överväga att förbehålla den 4-åriga studie­

gången för vissa kategorier elever med låga betyg redan vid intagningen (eller

eventuellt efter ett år i gymnasiet) eller med svårigheter i speciella ämnen eller

med sådana personliga egenskaper som kräver ett lugnare studietempo.

GU har ingående övervägt denna lösning, som då skulle förutsätta en relativt

begränsad intagning i den 4-åriga studiegången. Den variant av detta förslag

som innebär, att dessa klasser skulle sammansättas av sökande med de lägsta

intagningsbetygen, avvisar GU omedelbart. Inget av de förslag som hittills

framförts har avsett, att den 4-åriga studiegången skulle konstrueras för elever

med så svaga förutsättningar, att de inte eller endast med tvekan skulle anses

gymnasiekapabla vid 3-årig utbildning.

Återstår så elever med godtagbara intellektuella studieförutsättningar och

förkunskaper men med personlighetsegenskaper som kräver en lugnare studie­

takt. För att belysa situationen för elever som kan anses tillhöra denna kategori

har gymnasieutredningen låtit genomföra en särskild undersökning (GU 11.2.1.3

och SOU 1963:41 s. 121 ff.).

Resultaten av dessa undersökningar och gymnasieutredningens överväganden

i anslutning till dem bekräftar, att det finns ett antal elever som — i jämförelse

med kamrater med samma antagningspoäng — presterar avsevärt under för­

väntan. Som grupp betraktad karaktäriseras dessa elever av en något högre

frekvens av vissa typer av anpassningsproblem och andra svårigheter som ofta

är av akut karaktär. De kan inträffa när som helst under studietiden och är för

övrigt så gott som omöjliga att förutsäga. Detsamma gäller den sannolikt myc­

ket begränsade kategorin elever med fördröjd intellektuell mognadsutveckling.

Man vet inte vilka de är förrän efter det att en förändring inträtt. Möjlighe­

terna att förutsäga en sådan förändring är mycket små.

För elever med svårigheter i studiearbetet kan den lättnad i arbetsbördan

som en längre studiegång otvivelaktigt medför vara en god hjälp. Fn fast orga­

Kungl. Maj-As -proposition nr 171 år 1964

174

niserad sådan studiegång har emellertid — antingen den startar i årskurs 1 eller,

som även diskuterats, i årskurs 2 — också uppenbara nackdelar. Den förutsätter

att man redan vid dess början kan tillföra den flertalet av dess elever. Dessa

måste sedan följa studiegångens uppläggning som i stort sett måste bli gemen­

sam för alla elever på samma studiekurs oavsett i vilka ämnen eller andra av­

seenden deras svårigheter ligger. Ett sådant system kan med andra ord inte i

tillräcklig grad ta hänsyn till svårigheternas individuella karaktär och än mindre

till de elever som under pågående studieår möter särskilda problem och svårig­

heter som inverkar menligt på deras prestationer.

Beträffande frågan om möjligheten att praktiskt genomföra en organisation

med två parallella fast organiserade studiegångar framhåller GU att lokal- och

lärarbehovet härigenom skulle öka mycket kraftigt (GU 11.2.2.4). Kostnads­

ökningen för enbart lärarlöner uppskattar GU till inte oväsentligt mer än 30

milj. kr. per år. Även om timtalet på den 4-åriga studiegången skulle sättas så

lågt att det totalt sett bleve detsamma som på den 3-åriga, skulle kostnadsök­

ningen bli omkring 20 milj. kr. Härtill kommer att en splittring på olika långa

studiegångar på flera orter skulle försvåra och på sina håll även omöjliggöra

inrättande av en del studiekurser.

GU har sålunda funnit att betydande svårigheter av pedagogisk, psykologisk

och social natur är förenade med inrättandet av parallella studiegångar av olika

längd. Vidare blir en sådan konstruktion kostsam, varvid GU särskilt under­

stryker att det ökade behovet av lärare är minst lika allvarligt som de rent

ekonomiska konsekvenserna (GU 11.2.3).

Enligt GU:s mening får det nya gymnasiet en sådan utformning att behovet

av en med årskurserna 1—3 parallell 4-årig studiegång blir väsentligt mindre

än i ett gymnasium av det nuvarandes konstruktion (GU 11.2.3.2—11.2.3.4).

Härtill kommer att det enligt GU:s mening finns andra metoder som är väsent­

ligt bättre för de elever som behöver hjälp, då de möjliggör ett individuellt hän­

synstagande till behov som uppkommer vid olika tidpunkter under studiegången.

GU föreslår bl. a. inrättande av mindre studiekurs (GU 11.3), en stödåtgärd

som till sin innebörd intar en mellanställning i förhållande till kvarsättning och

stödundervisning. Om relationerna mellan dessa tre åtgärder framhåller GU bl. a.

följande (GU 11.3.1.1).

En elev som i alla eller flertalet av de ämnen han i en årskurs studerar upp­

når mycket svaga resultat är i de allra flesta fall inte betjänt av att flyttas till

högre årskurs, hur omfattande stödåtgärderna där än blir. För en sådan elev-

kommer — om han vill stanna kvar i skolan — knappast annat i fråga än kvar­

sättning.

Den andra ytterligheten bland de elever, vilkas prestationer inte helt igenom

är tillfredsställande, representeras av elever som i ett eller möjligen två ämnen

gör svaga prestationer, dvs. väsentligen »elev-er med profilhack». I stort sett kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

175

sådana elever (GU 11.2.3.2) utan vidare flyttas och bör på egen hand eller med

hjälp av stödundervisning kunna klara upp svagheterna.

Mellan nu nämnda ytterligheter befinner sig den grupp av de lågpresterande

eleverna, vilken bör särskilt uppmärksammas. Dessa ungdomar har svagheter i

några ämnen och är i flertalet övriga ämnen jämnstrukna. Detta kan bero på att

deras allmänna begåvning är relativt begränsad, det kan också sammanhänga

med att prestationsförmågan är reducerad genom fysiska, psykiska eller sociala

handikapp. Såsom GU i det föregående uppvisat saknar man ofta möjlighet att

med större säkerhet klarlägga vilka olika faktorer som inverkar. I varje fall är

det uteslutet att diagnostisera framtida svårigheter av denna art. Skolan måste

emellertid på allt sätt söka hjälpa dem som genom yttre omständigheter, t. ex.

sjukdom eller problem i hemmet, får svårigheter i skolarbetet — inte bara genom

pedagogiska stödåtgärder utan också genom allmänna elevvårdande åtgärder.

I förevarande sammanhang diskuterar GU inte de elevvårdande åtgärderna

av skolsocial karaktär utan begränsar sig till åtgärder av pedagogisk natur och

anför härom bl. a. följande.

Om elever med svagheter i några ämnen beredes tillfälle minska sitt studie­

program genom att avstå från undervisning i ett eller ett par ämnen, kan de

använda den friställda tiden för övriga ämnen och dessutom mer koncentrerat

gå in för studierna i dessa. Detta bör verka allmänt sporrande och i många fall

kunna leda till att eleverna i dessa ämnen uppnår relativt goda resultat. Mot­

gångar i något eller några ämnen påverkar — såsom bl. a. framgår av Norinders

undersökningar — ofta ogynnsamt hela studiesituationen så att elevens presta­

tioner i andra ämnen blir lidande. En minskning av studieprogrammet medger

ett individuellt hänsynstagande genom att de vidtagna åtgärderna kan riktas

just mot de ämnen där de behövs och sättas in vid olika tidpunkter. Som stöd­

åtgärd för elever i första hand i den lågpresterande gruppen är därför denna

anordning, som GU i fortsättningen kallar mindre studiekurs, överlägsen den

fast organiserade längre studiegången.

GU:s förslag till utformning av den mindre studiekursen (GU 11.3.2) innebär i

huvudsak följande. Bortval bör kunna ske i årskurserna 2, 3 och 4 och i regel

avse sådana ämnen i vilka eleverna har påtagliga svårigheter. I den mån svårig­

heterna gäller ämne eller ämnen, som behöver läsas även för att man skall

kunna följa undervisningen i andra ämnen — t. ex. matematik på naturveten­

skaplig lärokurs, som har stor betydelse även för fysik — kan bortvalet dock

komma att gälla ämne som inte berett särskilda svårigheter.

GU framhåller att det för eleverna bör göras klart att bortval av ämnen inte

endast erbjuder fördelar utan även innebär vissa risker. Att utnyttja den fri­

ställda tiden på rätt sätt ställer krav på elevernas egna insatser. Vid komplet­

tering av bortvalda ämnen vilar ansvaret för en självständig studieinsats ännu

mer än i den reguljära undervisningen på eleven själv.

T fråga om omfattningen av bortvalet anför GU bl. a. följande (GU 11.3.2.2).

Antalet ämnen, som en elev får avstå ifrån, bör vara relativt begränsat. Här­

för talar också följande skäl. Om gymnasieeleverna skulle få möjlighet till myc­

ket omfattande bortval kunde detta leda till att i gymnasiet lockas in ungdomar

för vilka redan från början med stor sannolikhet kan förutses att de knappast

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

176

har möjlighet att i normal ordning genomföra studierna. En dylik effekt skulle

vara ofördelaktig inte bara för gymnasiet utan för det gymnasiala skolsystemet

som helhet. Risk finns bl. a. att balansen mellan gymnasium och fackskola skulle

rubbas. Ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt måste det obetingat

vara att föredra att här berörda elever i första hand skaffar sig den målinriktade

utbildning som fackskolan erbjuder. Med denna utbildning som grund står för

dem sedan möjligheten öppen att t. ex. via vuxenutbildningen fortsätta med

gymnasiestudier. Det sagda innebär att enligt GU:s mening restriktivitet bör

iakttagas i fråga om omfattningen av bortval.

GU förordar att det inte i detalj regleras vilka ämnen — liksom deras om­

fattning eller antal — som får utelämnas, i varje fall inte förrän praktiska erfa­

renheter föreligger. Man synes i initialskedet — för att ange en maximigräns —

böra räkna med att en elev i årskurs 2 får avstå från högst två ämnen, undan­

tagsvis tre med mindre timtal, samt i årskurs 3 och 4 möjligen tre ämnen. I års­

kurs 2 bör sammanlagda timtalet för de utelämnade ämnena allra högst kunna

få uppgå till ca 7 vtr samt i årskurs 3 och 4 till ca 10 vtr. Det bör ankomma på

skolöverstyrelsen att utfärda erforderliga anvisningar.

Slutligen framhåller GU att för elever med mindre studiekurs bör skolan ge

särskilt stöd med råd och hjälpmedel så att den friställda tiden effektivt ut­

nyttjas. Då så erfordras bör sådan elev få stödundervisning (GU 11.3.2.3).

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196Jf

Elev som följt mindre studiekurs kommer sålunda att efter nonnalstudietidens

slut helt eller delvis sakna vissa ämnen. GU föreslår att sådan elev bör genom

det allmännas försorg beredas möjlighet att genom avgiftsfri förlängd undervis­

ning under ytterligare högst ett läsår inhämta de utelämnade ämnena eller äm-

nesdelarna (GU 11.3.1.2).

GU framhåller emellertid att många elever som följt mindre studiekurs torde

komma att vara nöjda med den partiella kompetens de uppnått, därför att de

bedömer den tillräcklig för sina syften. Partiell kompetens förekommer redan nu.

Ett stort antal ungdomar och även vuxna studerar exempelvis vid kvällsgym-

nasierna för att skaffa sig begränsad gymnasiekompetens (GU 11.3.1.3).

Den förlängda undervisningen bör, anser GU, kunna utformas på olika sätt.

I vissa fall kan det bli fråga om att efter årskurs 3 (eller 4) följa den ordinarie

undervisningen. Elev bör enligt GU få på detta sätt erhålla undervisning under

högst ett läsår. Å andra sidan bör det vara tillåtet att uppskjuta komplette­

ringarna, som dock bör vara fullgjorda inom fyra år efter den nämnda studie­

tidens slut. I de flesta fall anses eleven kunna beredas plats i den ordinarie

undervisningen, men om elevantalet blir för högt bör eleven hänvisas till andra

kompletteringsvägar (GU 11.3.3.2).

GU finner det sannolikt att flertalet elever, som följt mindre studiekurs, kom­

mer att föredra att koncentrationsläsa de utelämnade ämnena under t. ex. en

termin. Till stor del torde dessa studier kunna ske på egen hand men under

lärares handledning och med hjälp av studiematerial bl. a. av brevskolekaraktär.

Studier av detta slag anses inte behöva anordnas vid alla gymnasier utan en

viss samordning mellan gymnasierna förutsättes kunna ske. När vuxenutbild­

177

ningsinstitutionen ytterligare utbyggts bör den kunna ombesörja huvuddelen av

den förlängda undervisningen (GU 11.3.3.3 och 11.3.3.4).

Beträffande omfattningen av förlängd undervisning framhåller GU att det

givetvis är vanskligt att med utgångspunkt från nuvarande förhållanden be­

döma behovet och frekvensen härav. I ett räkneexempel antar GU att 15 % av

antalet nybörjare kommer att få partiell kompetens samt beräknar att ca två

tredjedelar av dessa, dvs. 10%, är intresserade av förlängd undervisning. Dessa

antaganden innebär att gymnasieutbildningen avsevärt effektiviseras jämfört

med nuvarande förhållanden (GU 11.3.3.1).

Kostnaderna för förlängd undervisning beräknas vid fullt utbyggd gymnasie­

organisation till tre ä fyra milj. kr., beroende på hur stort elevantalet i genom­

snitt kommer att vara i varje undervisningsgrupp. GU föreslår att ett särskilt

anslag ställes till skolöverstyrelsens förfogande för ändamålet. Den närmare

planeringen och utformningen av den förlängda undervisningen föreslås an­

komma på skolöverstyrelsen samt regionala och lokala skolmyndigheter (GU

11.3.3.5).

Som förut nämnts anser GU att elever, vilkas prestationer i ett eller två

ämnen inte är helt tillfredsställande, dock utan att eleverna därför kan betraktas

som lågpresterande, bör kunna få hjälp genom stödundervisning inom gymna­

siets ram (GU 11.4). Stödundervisning bör dessutom kunna ifrågakomma bl. a.

för att fylla igen luckor som uppkommit i samband med sjukdom och vid smärre

kompletteringar vid byte av studieinriktning.

GU framhåller att för närvarande stödundervisning i form av privatundervis­

ning förekommer i tämligen stor utsträckning samt anför i anslutning härtill

bl. a. följande (GU 11.4.2.1).

Den nuvarande privatundervisningen är som regel externt organiserad utan

samordning med skolundervisningen. Från flera synpunkter är en sådan anord­

ning mindre tillfredsställande. Denna undervisning kommer inte sällan för sent

för att göra verklig nytta och en lärare utanför skolan får i allmänhet inte lika

lätt som skolans lärare — eventuellt elevens egen lärare i ämnet — inblick i

elevens specifika svårigheter. Dessutom tröttar den eleven och splittrar hans

intressen, vilket ofta visar sig oförmånligt för det dagliga arbetet i skolan. En

motsvarande stödundervisning inom skolan skulle i många fall lättare kunna

anpassas till och synkroniseras med den ordinarie undervisningen. Det kan

vidare nämnas att vissa elever av ekonomiska skäl eller på grund av föräldrar­

nas principiella inställning helt saknar möjligheter att få privatundervisning.

GU anser att stödundervisning av såväl pedagogiska som sociala skäl bör

uppföras på gymnasiets program. I avvaktan på närmare erfarenheter av be­

hovet av sådan undervisning föreslår GU att bidrag skall kunna utgå till kom­

munerna för stödundervisning efter särskild framställning till skolöverstyrelsen,

som för första läsåret till sitt förfogande bör få ett anslag för ändamålet av

500 000 kr. (GU 11.4.2.3).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

3.3.2 Yttranden

Diskussionen i yttrandena om norm alstudietiden fram till till­

träde till universitet och högskolor berör i stor utsträckning

frågan om en treårig studiegång med grundskolan som bas skall kunna anses

utgöra tillräcklig grund för fortsatta akademiska studier. Den helt övervägande

delen av remissinstanserna ansluter sig i denna fråga till GU:s bedömning.

Åtskilliga kritiska synpunkter anföres emellertid, särskilt från universitetshåll.

GU:s förslag tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som finner GTJ:s redovisning

för sin ståndpunkt övertygande. Med anledning av att det i några till över­

styrelsen ingivna yttranden ifrågasatts, om grundskolan är tillfyllest som un­

derlag för ett 3-årigt gymnasium, uttalar skolöverstyrelsen för egen del sin anslut­

ning till GU: s uppfattning. Samtidigt framhålles emellertid att en förutsättning

för att gymnasieeleverna skall uppleva, att deras utbildning i grundskolan gett

dem ett gott utgångsläge är, att det nya gymnasiets läroplan i olika avseenden,

beträffande ämnenas mål och kursinnehåll, verkligen ansluter till grundskolans

och i enskildheter utgår från dem. Överstyrelsen understryker vidare, att det nya

gymnasiets anknytning till grundskolan snart nog måste motsvaras av en an­

knytning från universitetens och högskolornas sida till gymnasiets studiemål

och arbetsformer.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker förslaget rörande studie­

tidens längd. Överstyrelsen framhåller att det nya gymnasiet bör värderas helt

oberoende av nu befintliga utbildningar. Någon säker grund för en jämförelse

mellan det nu existerande gymnasiet och det föreslagna finns enligt överstyrel­

sens mening icke förrän praktisk erfarenhet vunnits om den föreslagna gymnasie­

utbildningen.

Överstyrelsen understryker också svårigheterna att jämföra grundskolans

förutbildningsvärde med den gamla realskolans. Det gäller här enligt översty­

relsens mening en diskussion och en analys av i viss mån inkommensurabla

storheter.

Bland övriga remissinstanser, som yttrat sig över studietidens längd, har bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Upp­

sala, Jönköpings och Västmanlands län, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i

Stockholm, styrelsen jör lantbruksliö g skolan, statens tekniska forskningsråd, LO,

TCO, SR, Handelns arbetsgivareorganisation samt flera elevförbund, student­

förbund och ungdomsförbund ansett tre års gymnasiestudier normalt vara till­

räckliga.

TCO instämmer i GU:s bedömning av grundskolan som en god grund för

gymnasiestudier och framhåller som särskilt betydelsefullt att grundskolan ger

en bättre utgångspunkt än realskolan i bl. a. studieteknik.

Läroverkslärarnas riksförbund uttalar i föreliggande fråga bl. a. följande.

Utan att kunna dela GU: s optimism i fråga om det framtida gymnasiets ut­

gångsläge vill förbundet icke bestrida, att detta kan bli tillfredsställande i fråga

179

om förutbildningen, när grundskolans lärarbrist övervunnits och skolan hunnit

vinna metodisk stadga och praktisk erfarenhet. Förbundet vill emellertid betona,

att möjligheten för gymnasiet att nå ett mål i enlighet med GU: s intentioner

starkt beror av att utgångsläget verkligen blir det av GU förutsatta.

Det finns anledning att räkna med en betydande övergångstid — både med

hänsyn till lärarbristen och övriga faktorer — innan detta utgångsläge är för

handen. Under denna övergångstid får gymnasiet och dess lärarkår en besvärlig

arbetssituation, om man skall realisera utredningens intentioner och svara för en

tillfredsställande undervisning åt eleverna. Denna extra belastning får lärarna ta

utöver den utökning av deras arbetsuppgifter, som det nya gymnasiets organi­

sation och arbetsformer i och för sig medför, oavsett utgångsläget för gymnasie­

studierna. Det är därför nödvändigt att genom betydligt längre gående åtgärder

än GU föreslagit bereda lärarna lättnad i deras arbete.

8.1 CO intar en kritisk ståndpunkt beträffande det nya gymnasiets möjligheter

att uppnå den nuvarande resultatsnivån och anför härom bl. a. följande.

Den grund för vidare studier, som den obligatoriska skolan ger, koncentreras

framför allt till de grundläggande färdighetsämnena svenska och matematik,

vilka även fått en stark ställning i timplanen. Utmönstringen av ett tredje språk

och reduktionen av veckotimmar i vissa ämnen måste emellertid försvaga grun­

den för gymnasiestudier. Att GU i stället drar den konklusionen, att i väsentliga

avseenden grundskolan innebär fördelar framför den femåriga realskolan före­

faller förvånande, inte minst eftersom detta konstaterande icke bygger på empi­

riskt underlag.

SACO har i flera tidigare sammanhang betonat betydelsen av att standarden

bibehålies på den akademiska utbildningen och att genomsnittsåldern för av­

läggande av akademisk grundexamen sänkes. En förutsättning härför är att

standarden är god på de studenter, som avlämnas till universitet och högsko­

lor. Organisationen kan inte undgå poängtera, att en sänkning av gymnasiets

studiemål i realiteten kan inträffa med hänsyn till den bredare intagning till

gymnasierna som utredningen föreslår. De av utredningen föreslagna studie-

metoderna ställer även stora krav på mognad hos eleverna. Även om den obli­

gatoriska skolan torde förbättra elevernas förmåga i studiemetodologiskt av­

seende kan SACO icke dela uppfattningen, att de framtida gymnasisterna av det

skälet kan beräknas komma upp till samma kunskapsstandard som f. n.

Modersmålslurarnas förening konstaterar att utgångsläget för gymnasiets del

beträffande elevernas kunskaps- och färdighetsstandard i svenska måste be­

faras bli avsevärt försvagat även med den långt gående individualisering av

undervisningen, som förutsättes i grundskolan.

Musikaliska akademien framhåller att utgångsläget blir ojämförligt mycket

sämre för grundskoleelevens estetiska fostran på gymnasiet, t. ex. i musik, därest

elevens val på gymnasiet inte står i samklang med det på grundskolan träffade

valet.

Från akademiskt håll berörs i flera yttranden såväl de faktorer som påverkar

studiemålets nivå som normalstudietidens längd.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala kan ej dela GU:s optimism i fråga

om förkunskaperna hos de elever, som kommer att intas på gymnasiet. I varje

fall -ä länge nuvarande organisation av grundskolan med i det längsta samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år

1964

180

Kung1. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hållna klasser äger bestånd anses grundskolan vara mindre effektiv än tidigare

gymnasieförberedande undervisning. Sektionen framhåller vidare, efter gransk­

ning av intagningsbestämmelser och kursinnehåll i språk m.m. för det nya

gymnasiet, att det är svårt att inse, hur kunskapsnivån hos dem, som i fram­

tiden kommer att söka sig till universiteten, skall kunna bibehållas oförändrad.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala ställer sig också kritisk till GU: s slut­

satser beträffande grundskolans möjligheter att utgöra lika gott underlag för

gymnasiestudier som de skolformer som tidigare varit gymnasieförberedande.

Från större konsistoriet, humanistiska fakulteten och juridiska fakulteten i

Lund anföres kritiska synpunkter på såväl förutbildningens kvalitet som det

3-åriga gymnasiets förmåga att förbereda för högre studier. Såväl konsistoriet

som juridiska fakulteten diskuterar en alternativ 4-årig studiegång. Därest en

sådan icke låter sig införas är det enligt konsistoriets och fakultetens åsikt nöd­

vändigt att skärpa inträdesfordringama eller anordna propedeutisk akademisk

undervisning under ett fjärde år.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm säger sig dela GU:s

synpunkter om att det 3-åriga gymnasiet bör bli huvudformen, men anser sig

likväl vara tvungen konstatera att de högt uppsatta målen för gymnasieutbild­

ningen icke torde kunna uppnås inom denna tidsrymd. GU:s optimism be­

träffande förutbildningen är enligt fakultetens mening svagt grundad. Lärar-

bristen på högstadiet och den relativt ringa differentieringen av eleverna på

samma stadium får enligt fakultetens åsikt en negativ verkan när det gäller

grundskolans studieresultat.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg beklagar att det 4-åriga

alternativet ej närmare undersökts och anser vidare att GU väl lättvindigt av­

visar tanken på ett »collegeår». Även humanistiska fakulteten i Göteborg ut­

talar sig för »collegeutbildningen». En sådan organisation av de gymnasiala stu­

dierna skulle enligt fakultetens mening ej blott ha varit av omedelbart värde för

fortsatta akademiska studier utan den anses även öppna vägen för en mera mål­

inriktad utformning av den omedelbart yrkesförberedande utbildningen.

Högerns ungdomsförbund förordar ett 4-årigt gymnasium. Länsstyrelsen i

Jönköpings län anser att frågan bör omprövas om man kommer fram till en all­

män sänkning av skolåldern. Sveriges konservativa studentförbund vill ha ett

»collegeår» i form av frivilligt påbyggnadsår. Fredrika-Bremerförbundet, Hö­

gerns ungdomsförbund och Sveriges förenade studentkårer önskar utredning om

sänkning av inskolningsåldem.

GU: s förslag beträffande den tekniska lärokursens längd stödes

allmänt av remissinstanserna. Sålunda anser skolöverstyrelsen att undervis­

ningen i sådana ämnen som matematik, fysik och kemi måste dels spridas över

flera årskurser, dels erhålla en relativ timtalsförstärkning, så att initialsvårig­

heterna minskas. En av orsakerna till den höga underbetygsfrekvensen vid tek­

Kungl. Maj:t$ proposition nr 171 år 116 U

181

niskt gymnasium har, framhåller skolöverstyrelsen, varit den starka koncentra­

tionen av naturvetenskapliga ämnen till de första årskurserna.

Vattenfallsstyrelsen framhåller att den nuvarande studiegången har varit allt­

för pressande och kuggningsprocenten för hög. Förslaget bör innebära, att fler

elever kan genomgå den tekniska sektorn med godtagbara resultat, vilket kom­

mer avnämarna till godo.

Byggnadsstyrelsen, som delar GU: s uppfattning, befarar emellertid att det

fjärde året kan komma att ha en viss hämmande effekt på rekryteringen till

sektorn.

Länsskolnämnden i Södermanlands län uppfattar fjärde årskursen som en på­

byggnad och föreslår, att den får en benämning, som svarar mot dess målsätt­

ning och innehåll, t. ex. teknisk påbyggnadskurs.

När det gäller den ekonomiska lärokursens längd går åsikterna

mer i sär. Majoriteten av remissinstanserna ansluter sig dock till GU:s förslag.

TCO som tillstyrker utredningens förslag antar att behovet av specialisering

genom påbyggnadskurser blir stort. En förlängning med ytterligare ett studieår

med specialisering på visst yrkesavsnitt kan enligt organisationens uppfattning

komma att bli aktuell även för den ekonomiska lärokursen.

De remissinstanser, som intagit en mot GU: s förslag kritisk hållning, yrkar

genomgående att den ekonomiska lärokursen i likhet med den tekniska blir

4-årig. Sålunda anser lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola att GU:s

konstruktion innebär att elever inom den ekonomiska sektorn av gymnasiet får

mindre utbildning i de allmänna ämnena. Enligt kollegiets mening kan man be­

fara att den ekonomiska lärokursen kommer att betraktas som en säker och lätt

studieväg, som både ger fackutbildning och berättigar till fortsatta studier.

SACO understryker, att en klar yrkesutbildning i första hand skall känne­

teckna den ekonomiska gymnasieutbildningen. Vill man till denna lägga även

ett visst inslag av allmän bildning får detta inte ske på yrkesutbildningens be­

kostnad. Konsekvenserna av en sådan dubbel målsättning måste bli, att även

den ekonomiska lärokursen göres 4-årig. SACO finner det högst förvånande, att

utredningen inte ens diskuterar ett sådant alternativ, inte minst med tanke på

att de argument, som utredningen anför för en 4-årig teknisk studiegång, helt

skulle kunna appliceras även på den ekonomiska. Först genom en 4-årig utbild­

ning kan man enligt organisationens mening åstadkomma en kvalificerad yrkes­

utbildning, som även skulle markera en klar skillnad från den ekonomiska fack-

skolekompetensen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det allt­

för optimistiskt, när GU räknar med att man inom den ekonomiska lärokursen

skall kunna nå erforderlig målinriktning och samtidigt allmän gymnasiekompe­

tens utan någon förlängning av studietiden. Organisationerna föreslår i första

hand cn uppläggning motsvarande den för teknisk sektor föreslagna, vilket

innebär en studietid om fyra år.

182

Denna hållning intar även Sveriges allmänna exportförening, Handelns ar­

betsgivareorganisation och Sveriges förenade studentkårer.

GU:s krav på studieprogrammets individuella anpass­

ning och utredningens uppfattning att det gymnasiala skolsystemet måste ut­

formas så att alla elever kan finna studievägar som så långt möjligt motsvarar

vars och ens förutsättningar och önskemål vinner stor anslutning. Sålunda an­

sluter sig skolöverstyrelsen till GU: s principiella uppfattning, att en elev inom

relativt vida gränser bör ha rätt beskära eller vidga sitt studieprogram alltefter

sin egen kapacitet.

I fråga om utökad studiekurs anför skolöverstyrelsen:

Enligt GU bör en elev ha möjlighet att delta i ett ämne, även om han av

schema tekniska skäl inte kan följa alla lektioner. Detta torde i många fall gå bra

men i andra medföra svårigheter och komplikationer. Ifråga om de ämnen, som

eleverna i första hand bör ha tillfälle att välja som frivilliga, finner överstyrelsen

det framlagda förslaget i stort sett väl motiverat. Dock bör på teknisk lärokurs

nämnas även psykologi, då många av de däri ingående för alla väsentliga mo­

menten inte täcks av kursen i ergonomi. Vidare är det, som redan framhållits,

önskvärt, att intresserade elever i största möjliga utsträckning kan följa under­

visningen i de s. k. estetiska ämnena, särskilt på ekonomiska och tekniska läro­

kurser, där dessa eljest inte kunnat beredas plats, bortsett från utanför schemat

placerade frivilliga timmar. Överhuvud är det angeläget, att elevernas valfrihet,

när det gäller att individuellt vidga studiekursen, blir så stor som deras person­

liga förutsättningar och de schematekniska möjligheterna medger.

Överstyrelsen biträder förslagen till frivillig undervisning utanför schemat

men föreslår en tilldelning av 2 veckotimmar per skolenhet i ämnet gymnastik,

dvs. 1 veckotimme för manliga och 1 veckotimme för kvinnliga elever.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm, finner möjligheten för en

elev, som är framgångsrik i sina studier, att frivilligt välja till ytterligare ämnen

innebära stora fördelar. På så sätt möjliggöres exempelvis att studerande på

naturvetenskaplig lärokurs tillväljer ett modernt språk i årskurserna 2 och 3.

På teknisk lärokurs bör också ett modernt språk kunna tillväljas liksom biologi i

årskurs 3, vilket ämne är av särskilt värde för dem som ämnar gå vidare till

teknisk högskolas kemilinje, framhåller lärarkollegiet. På den samhällsveten­

skapliga. lärokursen kan i årskurserna 2 och 3 möjlighet yppas att tillvälja mate­

matik enligt fordringarna för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. En sådan

tillvalsmöjlighet torde böra särskilt beaktas av dem som överväger att senare

söka sig till teknisk högskolas arkitekturavdelning.

TCO tillstyrker riktlinjerna för den frivilliga undervisningen och fortsätter:

Däremot synes det, med nu allmänt godtagen valfrihet för elever och föräld­

rar, inkonsekvent att helt koppla bort samrådet med dessa. Innan det fastställs

om elev skall ges rätt att utöka sitt studieprogram, bör kontakt tas med elevens

målsman, särskilt i tveksamma fall. Sedan elev medgetts rätt att läsa frivilliga

ämnen, bör valet överlåtas åt denne och föräldrarna inom ramen för allmänna

bestämmelser och de praktiska möjligheterna vid skolan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

183

Organisationen föreslår vidare att hemkunskap, textilkunskap, slöjd samt mo­

torkunskap och körteknik skall få förekomma som frivilligt ämne utanför sche­

mat.

Läroverkslärarnas riksförbund, Folkpartiets ungdomsförbund

och

Högerns

ungdomsförbund

föreslår att det frivilliga ämnet skall få utgöras även av ämne

inom den egna lärokursen och

Melinska stenografförbundet

att stenografi skall

få vara frivilligt ämne på samtliga lärokurser.

När det gäller frågan om en fast organiserad 4-årig parallell studie­

gång som studiestödjande åtgärd biträder flertalet remissinstanser GU:s slut­

sats, att nackdelarna med 4-årig studiegång är avsevärda, utan att motsvarande

pedagogiska fördelar erhålles.

Skolöverstyrelsen

ansluter sig till GU:s uppfattning, med särskilt understry­

kande av de organisatoriska svårigheter, som GU påvisat, och vill därtill som

ett tungt vägande skäl även lägga den rådande lärarbristen. Denna tillåter knap­

past genomförandet av en gymnasieorganisation, som skulle kräva en ökning av

lärarbehovet med mellan 15 och 30 % och om vars nytta man dessutom måste

hysa starka tvivel, framhåller överstyrelsen.

Svenska skoUäkarföreningen, Högerns kvinnoförbund

och

Fredrika Bremer-

förbundet

finner GU:s argumentation mot 4-årig parallellkurs inte helt över­

tygande. Man befarar att det nya gymnasiet blir en för hård skolform för

många ungdomar, som behöver en långsammare arbetstakt.

GU:s förslag om mindre studiekurs i förening med möjlighet till

förlängd undervisning liksom förslaget om stödundervis­

ning får stöd i ett stort antal yttranden även om kritik — oftast i detaljer —

också förekommer.

Enligt

skolöverstyrelsens

uppfattning bör elever med svaga prestationer i två

ämnen, som ej kan uppvisa goda resultat i övriga ämnen, hänföras till gruppen

lågpresterande, till vilken i övrigt bör föras elever, som har svagheter i några

ämnen och i flertalet övriga gör jämnstrukna prestationer. Överstyrelsen delar

GU:s uppfattning att mindre studiekurs bör förekomma för lågpresterande

elever men föreslår, att högst två ämnen skall få saknas i slutbetyget. Översty­

relsen har intet att erinra mot GU:s rekommendationer angående anordnandet

av den mindre studiekursen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

finner det vara en brist, att GU icke klart

tagit ställning till den principiellt viktiga frågan om vilka ämnen, som skall få

väljas bort. Ett särskilt problem är här, om eleverna på de fackgymnasiala ut-

bildningsvägarna bör få välja bort ämnen, som är karaktäristiska för dessa ut­

bildningar. Överstyrelsen som i princip ansluter sig till förslaget om mindre läro­

kurs föreslår, att i första hand sådana ämnen får bortväljas, som ej kan anses

vara karaktäristiska för lärokurserna men som kan bidra till att större tid kan

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 1964

184

ägnas åt karaktärsämnen. Liknande synpunkter framföres av bl. a. Skånes han­

delskammare och Svenska yrkesskolföreningen.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala betecknar GU:s lösning av frågan om

3-årig eller 4-årig studiegång som sinnrik. Sektionen befarar emellertid att den

undantagsregel GU skapat för svagare elever skall komma att utnyttjas i allt

för hög grad. Härom framhåller sektionen:

Sannolikt kommer det bland eleverna att utformas en strategi för skolgången,

så att vissa ämnen avsiktligt försummas för att man skall få ett extra år på sig

för gymnasiestudierna, alldeles som det sker vid s. k. frivillig kvarsittning. Där­

med skulle de mindre studiebegåvade eleverna uppnå en solidare kompetens än

enligt det 3-åriga programmet, och åtskilliga av de invändningar, som kan riktas

mot det senare, skulle kunna tillmätas mindre vikt. Men eleverna skulle ju för­

lora det år som man velat rädda åt dem.

Enligt lärarkollegiet vid farmaceutiska institutet föreligger en uppenbar risk

för att sådana elever, som har för avsikt att söka in vid spärrade utbildnings­

linjer, men vars betyg kan beräknas vara otillräckliga, före inträde i tredje års­

kursen väljer bort vissa ämnen för att på så sätt kunna koncentrera sig på och

därmed höja betygen i de kvarvarande ämnena. Under det fjärde året kan de

sedan helt ägna sig åt de tidigare bortvalda ämnena. Från att ha varit tänkt som

en undantagsvis förekommande studieform kan detta komma att innebära att

förlängd studiegång i realiteten blir en 4-årig linje.

Vattenfallsstyrelsen noterar att de föreslagna studiekursvariationerna till­

sammans med stödkurserna medför, att elever med tillfällig studieleda likväl

blir i stånd att följa undervisningen i stället för att förlora ett år genom kvar­

sittning. Risken är att, som en följd av variationsmöjligheterna, elever med

mindre goda studieförutsättningar väljer en knapphändig teoretisk utbildning i

stället för en något kortare och mer praktiskt lagd utbildning, t. ex. den som

erbjuds i fackskolan.

Statskontoret anser, att genom GU: s förslag skolgången kan anpassas till den

förefintliga variabiliteten i fråga om elevernas mognad, arbetsförmåga och in­

tressefördelning utan att stora elevgrupper förledes till en för såväl individen

som samhället dyrare längre studiegång.

TCO uttalar följande.

Vad GU anför som skäl mot en fast inrättad parallell 4-årig studiegång för

de studiesvaga eleverna finner TCO helt övertygande. Betydligt smidigare

måste det vara att införa systemet med mindre studiekurser och möjligheter till

förlängd undervisning. TCO vill dock understryka, att de elever, som efter den

ordinarie studietiden önskar avsluta vissa kurser, måste få göra detta i av skolan

ledda former och då på ett sådant sätt att de ges behövlig stimulans och hand­

ledning för att kunna fullfölja sina studier.

Efter att ha berört vissa punkter i GU: s överväganden beträffande alter­

nativet 3- och 4-årig studiegång anför Läroverkslärarnas riksförbund bl. a. föl­

jande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

185

Ur elevernas synpunkt hade det enligt förbundets förmenande säkerligen varit

bäst, att förefintlig variabilitet i fråga om mognad, arbetsförmåga och intresse­

fördelning också fått utrymme genom möjlighet till fritt val mellan en längre

och en kortare studiegång. Emellertid vill förbundet ingalunda förringa de svå­

righeter, som knyts till ett system med olika långa studiegångar. Förbundet vill

också med erkänsla notera att vissa åtgärder föreslås för att tillgodose de här

berörda elevernas intressen inom ett i princip treårigt gymnasium, nämligen den

mindre studiekursen och kompletteringsinstitutet. Därtill har genom övergång

till gymnasiets andra årskurs från avslutad fackskolekurs en viss möjlighet öpp­

nats till en i det hela fyraårig väg till gymnasiets slutmål. Då förbundet likväl

befarar, att de elevgrupper, som önskar och behöver begagna möjligheterna till

mindre studiekurs och komplettering, i det egentliga gymnasiet blir större än

GU förutsätter och att de icke alltid kommer att ingå i den överhuvud låg-

presterande gruppen, vill förbundet dock bestämt hävda, att studiegången med

mindre studiekurs bör tillerkännas elever med profilhack även i fall, där en

allmän slätstrukenhet hos skolprestationen icke föreligger, och att den karaktär

av mindervärdighet den erhållit i det hela bör mildras.

Förbundet uttalar vidare att denna modifikation inte torde förändra huvud­

linjerna i GU:s gymnasieförslag, vilka huvudlinjer förbundet förklarar sig be­

rett att godtaga.

Läroverksläramas riksförbund har även tagit upp GU: s resonemang, att bort-

valet i regel bör avse ämnen, där eleven har påtagliga svårigheter, samt mo­

tiverar detta ytterligare med att en elev, som visar svaghet i ett ämne, kom­

mer att sitta i en eftertrupp, som bromsar upp studietakten för kamraterna,

i den mån läraren måste ägna honom särskild tid och uppmärksamhet. Det kan

därvid enligt förbundets mening kännas som en lättnad för alla parter, om han

kan föras bort ur sammanhanget. Förbundet hävdar vidare att den mindre stu­

diekursen bör begränsas till de ämnen, som uppenbart förutsätter vissa begåv-

ningsfaktorer såsom språk, matematik och vissa tekniska ämnen.

Universitetslärarförbundet anser att möjligheten till mindre studiekurs bör

erbjudas liberalare än vad GU föreslagit, medan Folkpartiets ungdomsförbund

finner det otillfredsställande att möjlighet ges att välja bort så många ämnen

som GU föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

Beträffande den förlängda undervisningens organisation

ansluter sig skolöverstyrelsen till GU:s tankegång angående koncentration av

denna liksom till sammankopplingen med vuxenutbildningsorganisationen. Det

finns enligt överstyrelsens mening ingen anledning att längre än nödvändigt

upprätthålla en organisation vid ett stort antal skolenheter, eftersom detta

skulle bli en både betungande, opraktisk, kostsam och lärarkrävande anordning.

Överstyrelsen föreslår sålunda att förlängd undervisning endast övergångsvis

anordnas vid vissa gymnasier samt att vuxenundervisningsorganisationen över­

tar denna uppgift successivt i takt med utbyggnaden av denna undervisnings­

form. Sistnämnda åsikt framföres i flera andra yttranden.

Statskontoret finner det lämpligt att komplettering av den mindre studiekur­

186

sen kan ske vid hemortens gymnasium och den förlängda undervisningen likaså

ordnas på varje gymnasieort. Därvid bör vid behov även delning av undervis­

ningsgrupper kunna medges av länsskolnämnd, så att eleverna i samtliga fall

kan följa den reguljära undervisningen vid kompletteringsstuaierna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att den förlängda undervisningen bör ges

en fast organisation. För att undvika tidsspillan och för att skapa en stu-

dievänligare miljö förordar styrelsen att kompletterande elever sammanföres

i fast organiserade grupper av studiecirkelkaraktär, där individuell under­

visning i viss utsträckning kan ske. Samhället måste emellertid härvid

träda in och i största möjliga utsträckning undanröja hinder av ekonomisk och

annan natur, vilka kan tänkas påverka elevens vilja att komplettera sitt slut­

betyg.

Läroverkslärarnas riksförbund finner det vara rimligt och naturligt att elever

så långt möjligt hänvisas till hemortens skola för komplettering och förordar,

att de därvid får deltaga i den reguljära undervisningen i den årskurs det gäller,

även om detta i några fall skulle innebära, att undervisningsgrupper måste delas.

Folkpartiets ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns

studentförbund framhåller, att skolan bör mer aktivt engagera sig i den för­

längda undervisningen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196£

3.4 Läroplanen

Under denna rubrik behandlas kurs- och timplaner, undervisningens utform­

ning samt skolsocial verksamhet.

3.4.1 Gymnasieutredningen

3.4.1.1 Principiella utgångspunkter vid konstruktion av tim- och

kursplaner

GU framhåller (GU 9.1.1) att bedömningen av ämnen, ämnesinnehåll och den

tid som ställs till förfogande för varje ämne måste ske mot bakgrunden av i

första hand gymnasiets mål och innehåll, den differentieringsmodell som valts

för gymnasiet samt undervisningstidens omfattning.

GU:s syn på gymnasiets mål och innehåll har behandlats under avsnittet 3.1.1.

Enligt GU:s mening skall gymnasiet utöver grundskolan ge alla elever kommu-

nikationsfärdigheter, allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter samt orien­

tering inom skilda områden av samhälls- och kulturlivet ävensom specialför­

beredelser med hänsyn till elevernas yrkes-, studie- och intresseinriktning. Gym­

nasiet bidrar därigenom liksom grundskolan till elevernas sociala mognande och

personlighetsutveckling.

187

Gymnasiets differentiering motiveras enligt GU:s uppfattning (3.2.1) av

avnämarkraven och elevintressena och sammanhänger därför bl. a. med den vikt

man tillägger de specialförberedelser som gymnasiet skall ge. De övriga kom­

ponenterna i gymnasiets mål är mer generella och sammanhänger inte nödvän­

digtvis med en speciell yrkes-, studie- eller intresseriktning. I vilken utsträckning

kravet på specialförberedelser skall tillgodoses i förhållande till övriga krav är

en avvägningsfråga, men GU hävdar att den för alla elever gemensamma ut­

bildningen bör vara relativt omfattande. Bl. a. med hänsyn härtill anser GU att

gymnasiet bör organiseras så att till en grupp kärnämnen läggs tillvalsgrupper

av ämnen, varvid förutsättes att tillvalsgruppernas andel av timtalet skall vara

relativt liten i första årskursen för att därefter öka.

GU kommer fram till fem huvudstudievägar, som inom sig rymmer mer eller

mindre avvikande alternativ och varianter. GU understryker att olika vägar kan

leda fram till samma avnämare. Särskilt framhålles samhörigheten mellan de

vägar som konstituerar naturvetenskaplig och teknisk lärokurs och dem som

konstituerar samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs.

På konstruktionen av tim- och kursplaner inverkar också undervisningstidens

omfattning. Det nya gymnasiet skall enligt GU:s uppfattning (3.3.1) normalt

på tre år leda fram till ett studiemål, lämpat för fortsatta högre studier.

I fråga om antalet schemabundna veckotimmar föreslår GU en minskning i

jämförelse med nuvarande förhållanden (GU 9.1.2). Detta är bl. a. ett uttryck

för GU:s strävan att ge större utrymme åt självständigt arbete, individuellt

eller i grupp. GU understryker att den totala arbetsbördan emellertid inte får

öka. En lättnad av gymnasisternas arbetsbörda är motiverad inte minst mot

bakgrund av de allmänna tendenserna på arbetsmarknaden. GU framhåller att

skolan måste beakta berättigade krav på fritid. När hela samhället anpassas till

en ny avvägning mellan arbetstid och fritid, bör detta återverka på skolan även

av hänsyn till familjemedlemmarnas önskan att gemensamt utnyttja fritiden.

Men även andra omständigheter talar enligt GU:s uppfattning för en sänkning

av veckotimtalet. Kunskaper och information når numera eleverna på många

andra vägar utöver skolans direkta undervisning, bl. a. genom massmedia. Där­

till anser GU det angeläget för gymnasisternas personliga utveckling, att skolan

inte lägger beslag på alltför stor del av deras tid, då tillfällen till kontakter med

världen utanför skolan är en väsentlig tillgång för ungdomarna.

En sänkning av antalet schemabundna timmar i skolan innebär emellertid

inte, framhåller GU, en försämring av undervisningens resultat. Reformen med­

för sålunda fördelar i form av ökat inslag av aktivt, självständigt arbete. Därtill

kommer att utbytet av studiearbetet per ny timme minskar betydligt på grund

av trötthetseffekter, när totala timtalet växer över en viss gräns.

Skolans allmänna effektivitet kan enligt GU:s mening även förutsättas öka

genom en starkare målinriktning av lärarutbildningen och en adekvat hjälp­

medelsförsörjning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961/.

188

Vid fixeringen av det normala antalet veckotimmar behöver hänsyn också tas

till att omfattningen av den enskilde elevens studieprogram skall kunna variera.

GU har sålunda föreslagit (3.3.1.3) att elever som orkar med ett större pro­

gram i årskurserna 2 och 3 skall kunna göra ett tillval av ytterligare ämnen, i

allmänhet omfattande tre ä fyra veckotimmar. Det totala veckotimtalet skall

även för dessa elever kunna rymmas inom ramen för femdagars skolvecka.

Med beaktande av dessa olika faktorer föreslår GU att antalet veckotimmar i

årskurserna 1—4 normalt skall vara 34, 32, 30 respektive 34. Förslaget innebär

att det totala timtalet i årskurserna 1—3 blir 96 veckotimmar inom samtliga

lärokurser. Detta timantal är detsamma som nu gäller för handelsgymnasiet.

Inom det allmänna gymnasiet har det totala antalet veckotimmar hittills varie­

rat mellan 100,5 på latinlinjens halvklassiska gren och 105 på allmänna linjens

språkliga gren. Inom de tekniska gymnasierna har motsvarande timantal utgjort

115,5.

Av de 96 veckotimmarna föreslås 3,5—4 veckotimmar ställas till förfogande

för speciella uppgifter såsom föredrag, studierådgivning och yrkesvägledning,

studiebesök och individuell handledning. Den totala minskningen av antalet

schemabundna ämnestimmar uppgår därigenom till ca 10 % i förhållande till

timantalet i det nuvarande allmänna gymnasiet. De ifrågavarande »timmarna

till förfogande^ (GU 9.9) är avsedda att garantera utrymme åt sådana för sko­

lans allmänna arbete viktiga inslag som inte är direkt anknutna till särskilda

ämnen och som nu antingen inte kan tillgodoses eller lägges in i undervisningen

på schematimmar, varigenom de olika ämnena i delvis oförutsedd utsträckning

får släppa till tid, vilket kan vålla svårigheter för lärarnas planering. Även i

andra avseenden innebär GU:s förslag ett mer effektivt utnyttjande av de

schemabundna ämnestimmama för undervisningsändamål. Sålunda kommer

den sammanlagda tiden för kunskapskontroll i samband med läxförhör att

minska och de längre skrivningarna att försvinna. Även de fasta skrivningarnas

antal minskar. Genom avskaffandet av studentexamen kommer vidare tredje

årskursen att kunna pågå under läsårets hela längd.

I jämförelse med de tekniska gymnasierna, som nu har 115,5 veckotimmars

sammanlagd undervisning under tre år, innebär GU:s förslag om en 4-årig stu­

diegång fram till ingenjörskompetensen en höjning av timantalet till (96 -)- 34 =)

130 veckotimmar. Genom den ökade utspridningen blir höjningen av effektivi­

teten väsentligt större. I

I fråga om ämnesstoffets organisation (GU 9.1.4) framhåller GU att det är

av särskild vikt att undvika att undervisningen splittras på alltför många äm­

nen liksom att undvika dubbelläsning, dvs. att undvika att samma kursmoment

förekommer i mer än ett ämne, om inte stoffet därvid bearbetas från nya ut­

gångspunkter. I betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) har visats

att eleverna vill minska ämnessplittringen. Denna önskan blir starkare ju högre

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

189

UPP i gymnasiet de kommer. Särskilt abiturienterna på allmän linje och real-

linje är angelägna om att färre ämnen läses under ett och samma år.

GU har på flera sätt sökt motverka ämnessplittring, bl. a. genom att i varje

årskurs placera ett så litet antal ämnen som möjligt. Särskilt gäller detta tredje

och fjärde årskurserna. I de fall denna målsättning inte kunnat förverkligas för­

ordar GU koncentration inom årskurserna bl. a. på så sätt att ämnen med mind­

re timtal än tre veckotimmar i regel koncentreras till ena halvan av läsåret

(GU 9.11.7).

Bland de övriga åtgärder i detta hänseende som GU föreslagit märks följande.

Genom kursrevision har nära sammanhängande stoff från olika ämnen sam­

manförts till ett och samma ämne. Detta är förhållandet främst beträffande

historia, samhällskunskap, företagsekonomi och teknologi.

Ämnena har inordnats i årskurserna på sådant sätt att ett senare studerat

ämne bygger på kurser i ett tidigare läst ämne. Det gäller t. ex. kemi-biologi,

teknologi-övriga tekniska ämnen, företagsekonomi-övriga ekonomiska ämnen.

Kursmoment i olika ämnen i samma årskurs har inplacerats så att studiet av

nya moment i det ena ämnet bygger på tidigare genomgång av vissa moment i

det andra ämnet.

Vidare understryker GU vikten av att lärarna planerar sin undervisning så att

samverkan kommer till stånd mellan olika ämnen. Denna fråga behandlar GU

ingående såväl i kapitlet om undervisningens utformning (GU 10.3) som i läro-

plansförslaget.

GU framlägger i betänkandet Läroplan för gymnasiet (SOU 1963: 43) förslag

till anvisningar för undervisningen, timplaner och mer detaljerade kursplaner för

varje ämne. GU bedömer det som nödvändigt att utarbeta relativt omfattande

förslag i dessa hänseenden dels för att konkretisera det innehåll och de verk­

samhetsformer som utredningen föreslår, dels för att remissbehandlingen av ut­

redningens förslag även i dessa frågor skall leda till synpunkter som underlättar

arbetet med läroplanens slutliga färdigställande (GU 9.1.6).

GU framhåller att det inte varit avsikten att framlägga en läroplan i slut­

giltigt skick. Graden av utförlighet varierar ämnena emellan. Läroplanen präglas

säger GU av en viss oenhetlighet och utredningen förutsätter att läroplanen

överarbetas genom skolöverstyrelsens försorg.

I det följande ges en kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i GU:s läro-

plansförslag. För en utförligare redogörelse torde få hänvisas till huvudbetänkan­

det (kapitel 9 och 10) och det nyssnämnda särskilda betänkandet om läroplanen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196U

3.4.1.2 Kurs- och timplaner i olilea ämnen

Svenska (GU 9.2.1) bör enligt GU:s förslag väsentligen utformas som gemen­

sam kurs för alla elever oavsett studieinriktning. Kursinnehållet har, framhåller

GU, valts utifrån den synpunkten, att den språkliga delen är av övergripande art

190

och stöder övriga ämnen genom att vara samlingspunkten för skolans språk­

vårdande verksamhet och för övningar i vissa studietekniska moment och in-

formationsläsning i vidare bemärkelse. De praktiska synpunkterna dominerar.

Övningar i språkets bruk i tal och skrift knyts väsentligen till naturliga tal-

och skrivsituationer. En sådan uppläggning kan enligt GU:s mening ersätta

en del av den traditionella uppsatsskrivningen och innebär en avsevärd för­

stärkning av gymnasiets undervisning i skriftlig framställning. Semantiska frågor

skall tas upp i samband med argumentationsanalys — ett nytt moment i ämnet

svenska — och andra studier av språket i funktion.

I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär GU:s förslag ett starkare

betonande av det språkliga momentet med accent på den muntliga framställ­

ningen som förberedelse för den skriftliga. Vidare har danska och norska före­

slagits få en förstärkt ställning. Den andra huvuddelen av ämnet svenska, litte­

raturstudiet, vetter mot historieämnet samt estetisk och övrig kulturell orien­

tering. Studiet bör avse litteratur i vidsträckt bemärkelse, även essäistisk och

fackbetonad litteratur, nordisk litteratur och verk ur världslitteraturen, valda

på sådant sätt att de belyser viktiga epoker i litteraturens historia. Lästeknik

och textstudium skall stå i centrum, men läsning av skönlitteratur avses också

föra in eleverna i kulturdebatten. Den kursplan som GU föreslår för historia

innebär en breddning därigenom att ämnet för äldre tider får ett starkare kul­

turhistoriskt inslag. Det är enligt GU:s uppfattning lämpligt att liksom för

närvarande låta viss orientering om äldre litteratur ingå i ämnet historia.

GU föreslår att svenska läses i årskurserna 1—3. Timtalet (GU 9.2.4.3) bör

vara sammanlagt 10 veckotimmar inom de humanistiska och samhällsvetenskap­

liga lärokurserna, 9 inom de ekonomiska och naturvetenskapliga samt 8 inom

den tekniska. Motsvarande timtal är i nuvarande gymnasier: latinlinjen och all­

männa linjen 12 veckotimmar, handelsgymnasiet 8, reallinjen 10 och tekniska

gymnasiet 7 (merkantil-teknisk linje dock 8). GU framhåller att förslaget för

fackgymnasiesektorerna innebär en ökning av timantalet. Med hänsyn till minsk­

ningen av det totala timtalet blir förstärkningen relativt sett ännu större för

den tekniska studiegången.

Undervisning i modema språk är, framhåller GU, ett gemensamt behov för

alla elever (GU 9.2.2). Utredningen har ägnat ett flertal undersökningar åt be­

hovet av utbildning i moderna språk. Även om enligt GU:s mening fortfarande

engelska, tyska och franska kommer först i angelägenhetsgrad, har det visat sig

att det finns ett behov av utbildning även i åtskilliga andra språk. Främst gäller

detta ryska och spanska, det förra företrädesvis med tanke på forskning och ut­

vecklingsarbete vid universitet och högskolor, det senare främst inom närings­

livet. Även italienska och portugisiska efterfrågas i viss utsträckning. För spe­

ciella ändamål inom forskningen och näringslivet har önskemål uttalats om vissa

andra språk, t. ex. japanska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

191

GU föreslår att undervisningen i sådana språk, t. ex. ryska, i vilka tillgången

på utbildade nu är ringa i förhållande till efterfrågan, bör stärkas. Gymnasiet bör

därför erbjuda möjligheter till studier inom ett relativt brett register av språk.

Detta avses emellertid inte medföra, att de enskilda eleverna skall läsa ett större

antal språk än tidigare. Förslagets innebörd är att valet av i första hand det

tredje språket skall kunna göras friare än för närvarande. Härigenom bör man

kunna uppnå att det i framtiden kommer att finnas ett inte alltför litet antal

personer med kunskaper i de nu mindre vanliga språken.

I grundskolan är valet fritt mellan tyska och franska som andra språk. GU

räknar med att flertalet av eleverna i gymnasiet önskar fortsätta studiet av det

andra språk de valt i grundskolan. Detta kallar GU för elevernas B-språk. Ge­

nom ett sådant val får eleverna undervisning under så lång sammanhängande

tid i detta språk att undervisningen kan ge förhållandevis goda språkfärdigheter.

För franskans del innebär detta en avsevärd kvalitativ förstärkning i jämförelse

med vad nuvarande skolorganisation erbjuder.

I det tredje språket, C-språket, skall gymnasiet erbjuda nybörjarundervisning.

GU föreslår, att C-språket skall kunna väljas fritt mellan franska, tyska, ryska,

spanska, italienska och portugisiska. Även finska skall kunna ifrågakomma.

GU anser att franska och tyska blir de vanligaste, men även ryska och spanska

förväntas samla ett relativt stort antal studerande. För vissa elever kan förslaget

sålunda innebära, att de över huvud inte erhåller någon utbildning i ettdera av

språken tyska eller franska.

GU föreslår emellertid också, att man skall kunna avstå från B-språket i gym­

nasiet och i stället välja två nybörjarspråk. Med hänsyn till behovet av att

bereda möjlighet till en inte alltför kort studiegång i nybörjarspråken på gym­

nasiet påbörjas alla C-språk i första årskursen. Detta förslag innebär, att elever

som i grundskolan läst engelska och tyska, i gymnasiet kan studera t. ex.

engelska, franska och spanska eller engelska, franska och ryska. Elever som

läst franska i grundskolan kan på motsvarande sätt göra tillval av både tyska

och spanska eller tyska och ryska. GU föreslår att möjlighet att bedriva gym­

nasiestudier även ges dem som i grundskolan i det andra språket läst mindre

kurs eller överhuvud inte läst annat språk än engelska (6.1.1.1).

Studiet av ett tredje främmande språk är enligt GU:s förslag obligatoriskt i

alla lärokurser utom i den tekniska, där valet är fritt mellan B- och C-språk.

Begränsningen för den tekniska lärokursens del i språkstudierna sammanhänger

med behovet av utrymme på timplanen för de tekniska ämnena. Härtill kom­

mer att denna lärokurs liksom det nuvarande tekniska gymnasiet till stor del

torde komma att rekryteras med elever med utpräglad specialinriktning. I det

tekniska gymnasiet läses nu inte mer än två moderna språk och GU finner det

inte lämpligt att föreslå någon utökning. Möjligheter att välja ytterligare språk­

undervisning som frivilligt ämne skall dock finnas.

Omfattningen av de obligatoriska språkstudierna varierar mellan lärokur­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196

4

192

serna. På den humanistiska lärokursen läses tre språk i samtliga tre årskurser.

På den ekonomiska lärokursen läses tre språk i årskurserna 1 och 2. I den tredje

årskursen läses på ekonomisk-språkligt alternativ fortfarande tre språk, på öv­

riga alternativ ett språk. På samhällsvetenskaplig lärokurs läses tre språk i års­

kurserna 1 och 2 samt två språk i årskurs 3. På naturvetenskaplig lärokurs är

tre, två och ett språk obligatoriska i årskurserna 1, 2 respektive 3. På teknisk

lärokurs slutligen läses obligatoriskt två språk i årskurs 1 och 2 och inget i års­

kurs 3.

GU föreslår att eleverna får välja vilket eller vilka språk de önskar avsluta

före sista årskursen.

Med hänsyn till den föregående långa studietiden kan man enligt GU räkna

med att elever med goda resultat i engelska avstår från detta språk för att

skaffa sig goda färdigheter även i de andra. Eleven bör själv få avgöra vad som

är lämpligast för honom eller henne i detta hänseende.

Läroplansförslaget innebär också att viss kurslitteratur t. ex. i orienterings­

ämnen skall kunna läsas på främmande språk, i första hand engelska.

GU föreslår vidare att möjlighet öppnas även för studier av vissa utomeuro­

peiska språk, vilka för närvarande ej kan upptagas på gymnasiets reguljära

program (GU 8.2.3.4<), samt anför i anslutning härtill bl. a. följande.

Karaktäristiskt för de språk, som här närmast avses, är att de torde kräva ett

relativt högt timtal, ungefärligen motsvarande latinämnets. Tillgången på lärare

i dylika språk är för närvarande mycket knapp — även vid universiteten. Då

det emellertid kan tänkas att de klassiska språken på längre sikt förlorar i

attraktivitet och det dessutom synes sannolikt att efterfrågan på utomeuropeiska

språk såsom japanska och arabiska kan komma att öka, vill GU föreslå att en

viss möjlighet redan från början ges till studier av dylika språk inom ramen för

det utrymme som GU föreslår för latin/grekiska. Denna möjlighet bör förbe­

hållas elever med speciella förutsättningar och förekomma endast i kommuner

med tillgång till erforderliga lärarkrafter, i första hand sådana med flera gym­

nasier. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att i varje särskilt fall efter

prövning av behovet fatta beslut om dylik undervisning och att fastställa kurs­

plan.

Förslaget till kursplaner för moderna språk innebär att texten ställs i centrum.

Extensiv läsning avses öka och textbehandlingen bli mer innehållsinriktad. Tex­

terna bör enligt GU:s förslag väljas så, att en lämplig avvägning sker mellan

skönlitterära texter och sakprosa, som bl. a. belyser samhällsförhållanden och

tänkesätt inom respektive länder. Träningen i muntlig och skriftlig framställ­

ning bör vidare inriktas på redogörelser för sakförhållanden. GU:s förslag inne­

bär även att skrivningarnas omfattning minskas, att deras inriktning anpassas

efter det nya målet samt att specialiserad undervisning i affärskorrespondens

införs på det ekonomisk-språkliga alternativet i årskurs 3.

Av de undersökningar som GU låtit utföra framgår, såsom framhållits i 3.2.1.3,

att fortsatta studier för grundexamen vid universitet och högskolor endast i

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

193

fråga om ett begränsat antal ämnen förutsätter de omfattande förkunskaper i

latin som ges i det nuvarande gymnasiet. Även för studier i moderna språk är

fordringarna avgränsade till vissa moment av den nuvarande latinkursen. Kra­

ven bör enligt GU:s mening kunna tillfredsställas genom en mindre kurs i vad

GU kallar jämförande språkkunskap. Den humanistiska lärokursen bör därför

uppbyggas kring de moderna språken, kompletterade med denna kurs, vilken

skall ta sikte på ordbildningslära och elementär formlära.

Undervisningen i jämförande språkkunskap skall enligt GU:s förslag bedrivas

enligt följande riktlinjer.

Avsikten med kursen är i första hand att på grundval av någon insikt i latin,

främst dess ordförråd, ordbildning och böjningssystem, ge eleverna en vidgad

språklig orientering, som även kan komma studiet av de moderna språken till­

godo.

Kursen i jämförande språkkunskap syftar till att göra de språkliga struktu­

rerna medvetna. Av detta skäl är textläsning inte någon huvudsak inom kursen.

Texternas uppgift är framför allt att ge illustrationer till orden och deras bety­

delser. Undervisningen har nämligen till uppgift i första hand att bibringa

eleverna förmåga att förstå och effektivt utnyttja de i de västerländska språken

inklusive svenskan ingående latinska orden och ordelementen.

Huvuddelen av ordförrådet i kursen måste vara modem-språkliga latinord,

främst engelska och svenska. Dessa kan presenteras systematiskt, t. ex. i grupper

sammanhållna av något gemensamt element såsom en rot eller ett prefix. Både

modern-språkliga och latinska texter kan användas för att introducera ordför­

rådet. Särskilt lämpliga är facktexter av olika slag, varvid även inslag av gre­

kiska ordelement förtjänar beaktande.

Även i latin och grekiska på de klassiska varianterna föreslår GU en tyngd-

punktsförskjutning i riktning mot större vikt för ordkunskap och ordbildnings­

lära. Kvar står dock den primära uppgiften att lära eleverna att översätta och

tolka texter samt att ge kännedom om realia utöver vad som meddelas i ämnet

historia.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

4

GU föreslår följande totala timtal för moderna språk (GU 9.2.4.3) inom de

olika lärokurserna: inom humanistisk lärokurs 30 veckotimmar, inom samhälls­

vetenskaplig 25, inom ekonomisk-språkligt alternativ 30, inom övriga ekono­

miska alternativ 21, inom naturvetenskaplig lärokurs 17 samt inom teknisk 11

veckotimmar.

GU framhåller att beträffande den allmänna sektorn av det nya gymnasiet

jämförelser med nuvarande förhållanden är svåra att göra eftersom lärokurserna

inte direkt svarar mot nuvarande linjer och grenar i det allmänna gymnasiet.

Den humanistiska lärokursen kan dock i någon mån jämföras med den allmänna

linjens språkliga gren som har 36 veckotimmar. Utredningen föreslår 30 vecko­

timmar vartill emellertid kommer jämförande språkkunskap om 3 veckotimmar.

GU anser att om hänsyn tas till den generella timtalsminskningen språkunder-

7 — Bihang till riksdagens protokoll 196h. 1 saml. Nr 171

194

visningen inom den humanistiska lärokursen relativt sett något förstärkts jäm­

fört med den språkliga grenen.

GU:s förslag beträffande den samhällsvetenskapliga lärokursen, 25 veckotim­

mar, innebär, jämfört med allmänna linjens sociala grens 20 veckotimmar, även

absolut sett en kraftig förstärkning.

I förhållande till nuvarande handelsgymnasium föreslår GU viss ökning av

timtalet för moderna språk inom det ekonomisk-språkliga alternativet, medan

någon minskning sker inom övriga alternativ.

Den naturvetenskapliga lärokursen kan jämföras med reallinjen, som för när­

varande har 20 veckotimmar. Med beaktande av den generella timtalsreduktio-

nen anser GU att utredningens förslag innebär i det närmaste oförändrad ställ­

ning för de moderna språken. Härtill kommer att elev kan få välja moderna

språk som frivilligt ämne.

De tekniska gymnasierna — utom merkantil-teknisk linje — har för närva­

rande 11 veckotimmar moderna språk, dvs. lika många som GU föreslår för

teknisk lärokurs, vilket relativt sett innebär en viss förstärkning med hänsyn

till reduktionen i det totala timantalet. Härtill kommer att möjlighet öppnas

att välja språk som frivilligt ämne.

Latin och grekiska har på gymnasiet för närvarande 22 respektive 12 vecko­

timmar. GU framhåller att även de klassiska varianterna måste ges en tillräck­

ligt bred ämnesuppsättning för att elevernas valfrihet efter avslutade gymnasie­

studier inte skall bli för begränsad. För att möjliggöra detta måste timtalen i

klassiska språk väsentligt reduceras. GU föreslår 14 veckotimmar för latin och

8 för grekiska.

Enligt GU:s uppfattning (3.1.1.5) skall elevernas kunskaper från grund­

skolan om samhälleliga och kulturella frågor vidgas och fördjupas i gymnasiet.

Detta sker i någon mån i alla ämnen — inte minst i svenska och språk — men

ankommer i första hand på övriga humanistiska och på samhällsvetenskapliga

ämnen (GU 9.3), vilka sålunda enligt GU:s mening bör läsas i alla lärokurser.

I de humanistiska och samhällsvetenskapliga lärokurserna utgör de därtill ka­

raktärsämnen.

Till den samhällsorientering som alla elever enligt GU:s mening bör stifta

bekantskap med hör inslag av kulturgeografi, ekonomisk geografi, statskunskap,

nationalekonomi och sociologi. Sambandet mellan dessa moment är mycket

starkt och gränserna mellan dem i flera fall svåra eller omöjliga att dra framhåller

GU. För att uppnå en god samverkan mellan de olika momenten och undvika

splittring av läroplanen har GU funnit det angeläget att samla dem i ett ämne,

kallat samhällskunskap (GU 9.3.2.2). Detta ämne avses ersätta såväl det nuva­

rande ämnet samhällskunskap (samhällslära) som de kultur- och ekonomisk­

geografiska delarna av det nuvarande geografiämnet. De naturgeografiska de­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

larna sammanhänger nära med naturvetenskapliga ämnen och bör därför be­

handlas i anslutning till dessa, anser GU.

Beträffande innehållet i ämnet samhällskunskap framhåller GU bl. a. följande

(GU 9.3.3.5).

Den föreslagna kursen i samhällskunskap förenar samhällsorienterande mo­

ment ur olika ämnen till ett gemensamt ämne. De olika ämnenas traditionella

uppläggning av stoffet har därvid fått träda tillbaka för en helhetssyn på sam­

hället utifrån geografiska, politiska, sociala och ekonomiska synpunkter.

Vid uppläggningen av kursen har hänsyn tagits till att genom grundskolans

genomförande alla elever kommer att ha fått undervisning i samhällskunskap

och att därför gymnasiets undervisning kan släppa det utpräglat deskriptiva

grepp som karaktäriserar nuvarande kursplaner. En viss beskärning har kunnat

företas av kursstoff som rör organisationsväsendet och samhällslivets yttre form

i övrigt.

Ett väsentligt drag i kursuppläggningen är en teckning av den ekonomiska,

sociala och politiska miljön. Den ges vid gymnasiets början i form av översikter

av befolkning, bebyggelse, näringsliv, ekonomisk och social struktur samt väsent­

liga strukturproblem dels för större områden, dels speciellt för det svenska sam­

hället. Allmänt kan sägas att redan från gymnasiets början de svenska och

nordiska perspektiven fått vika för ett internationellt.

Studier av det svenska samhällets sociala och ekonomiska struktur liksom

skildringen av Sveriges näringsliv har en yrkesorienterande effekt och avses ge

en teoretisk bakgrund till annan yrkesorientering. Denna mer deskriptiva del

fullständigas med en mer probleminriktad och analyserande behandling av dels

ekonomiska, dels politiska funktioner och problemställningar i det moderna

samhället. Genomgången av näringslivet bildar bakgrunden till den samhälls­

ekonomiska teorin. Ett urval ekonomiska och politiska problem förmedlar kon­

takten med skildringen av det svenska samhällets politiska struktur, som av­

slutar den för alla gemensamma kursen i samhällskunskap.

För samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs liksom för den ekonomiska

har studiet fördjupats inom några avsnitt i syfte att ge en djupare, mer fack-

betonad insikt i några viktiga ekonomiska och sociala problem. En relativt långt

driven kurs i ekonomisk teori är därvid möjlig. Elever som läser matematik

bör kunna anknyta till statistikmomentet och funktionsläran i denna kurs.

GU framhåller att det nya i kursen i första hand är stofforganisationen. De

samhällsekonomiska avsnitten och momentet samhällsplanering har vidare fått

ökat utrymme. Eu nyhet är vidare att de geografiska momenten i fortsättningen

kommer alla elever till godo.

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

195

Ämnet historia skall enligt GU:s förslag förekomma i alla läx-okurser. Förutom

den politiska, ekonomiska och sociala historien avses ämnet ge en något bredare

kulturhistorisk orientering än för närvarande. Detta motiveras bl. a. av att ut­

rymmet för kulturorienterande inslag i den ekonomiska och tekniska lärokursen

i öviägt blir mycket begränsat. Om kursinnehåll och organisation av stoffet anför

GU bl. a. följande (GU 9.3.3.1).

En stark koncentration för vissa peiåoder har genomföids. Det historiska

stoffet kan schematiskt uppdelas i tre avsnitt med skilda grepp på ämnet. För

196

perioden fram till 1800-talets början koncentreras studiet till några få men all­

sidigt belysta kultur- och samhällshistoriska tvärsnitt. Tiden från 1800-talets

början till nuvarande tid studeras företrädesvis från politisk, social och ekono­

misk synpunkt men med ett urval av historiska huvudlinjer som studeras inten­

sivt och mynnar ut i globala perspektiv. Gymnasiekursen avslutas därefter med

tematiska återblickar, varvid möjlighet finns att särskilt studera utomeuropeisk

historia. Allmänt sett har kursen getts större internationell räckvidd och centre-

ring av stoffet kring svenska förhållanden har undvikits.

I den offentliga diskussionen har ofta framförts förslag om ökat utrymme för

idéhistoria (GU 9.3.2.5) och GU finner för sin del att idéhistoriska moment bör

ägnas större uppmärksamhet än hittills. För belysning av frågan hur detta skall

ske redovisar GU att de idéhistoriska momenten i det danska gymnasiet till-

godosetts på det sättet, att eleverna får tillgång till en lärobok, som innehåller

en sammanfattande översikt över den idéhistoriska utvecklingen. Läroboken

avses emellertid inte komma att användas som kursbok i vanlig mening, utan

den skall utnyttjas som uppslagsbok, vilken eleverna på egen hand får studera

och till vilken läraren kan göra hänvisningar.

GU anser det lämpligast att det idéhistoriska stoffet meddelas i de ämnen där

det närmast hör hemma (svenska, historia, fysik, biologi, kemi, konst- och

musikhistoria, religionskunskap och filosofi). GU utgår därvid delvis från det

danska förslaget men vill åstadkomma en fastare förankring genom att låta det

idéhistoriska stoffet ingå som moment i vissa ämnens kurser. Efter danskt möns­

ter bör en särskild lärobok i idéhistoria utarbetas för användning vid historie-

undervisningen och i de övriga ämnen där idéhistoriska moment tas upp till be­

handling. De elever, som läser filosofi, vilket ingår i årskurs 3, erhåller i detta

ämne en sammanfattning av det idéhistoriska stoffet.

GU konstaterar att intresset för psykologiska frågor blir allt större (9.3.2.7).

En vetenskapligt grundad orientering i psykologi är enligt GU:s mening ange­

lägen. Ämnet föreslås få en empirisk och biologisk förankring men med hänsyn

till bl. a. de mycket viktiga socialpsykologiska delarna anser GU att ämnet bör

ges en självständig ställning. På teknisk lärokurs har GU dock inte kunnat

bereda utrymme för ett särskilt psykologiämne utan i stället infört vissa psyko­

logimoment i ämnet ergonomi. I naturvetenskaplig lärokurs samt de klassiska

varianterna föreslås endast en mindre kurs, vilken bör koncentreras till huvud­

momenten varseblivning och subjektiv bedömning, människors olikheter, behov,

motiv och inlärning samt individ och grupp. I

I det nuvarande allmänna gymnasiet är psykologi och filosofi sammanförda

till ett ämne. Med den inriktning psykologin i det nya gymnasiet bör ha är det

enligt GU:s uppfattning inte befogat sammanföra den med ämnet filosofi. Detta

ämne bör i första hand ge en viss kännedom om de metoder som inom veten-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 19 6.i

197

skapen används för att vinna kunskap samt för att pröva satsers sanningshalt

och slutledningars giltighet. Vidare bör de olika försöken att åstadkomma en

vetenskaplig världsförklaring och att lösa de etiska problemen behandlas. De

senare frågorna har samband med orienteringen i vissa religiösa frågor, t. ex.

kristen etik (GU 9.3.2.6).

I den av GU föreslagna kursen har det filosofihistoriska stoffet minskats

väsentligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. Det principiellt nya är dels

argumentationsanalysen, dels stofforganisationen. GU:s majoritet har inte funnit

det möjligt att införa filosofi som obligatoriskt ämne i de fackgymnasiala läro­

kurserna.

GU diskuterar ingående (GU 9.3.2.8) omfattningen av och innehållet i den

undervisning om religionsfrågor som bör ges i gymnasiet. Efter att ha angivit

några olika alternativ, vilka representerar såväl strikt objektiv undervisning som

konfessionellt präglad sådan, konstaterar GU att frågan om den religionsoriente-

rande undervisningen bör avgöras med hjälp av samma kriterier som tillämpas

för alla övriga ämnen.

GU anser att undervisning i religionskunskap från förutbildningssynpunkt är

motiverad endast för en del av gymnasiet, nämligen de humanistiska och sam­

hällsvetenskapliga lärokurserna samt i någon mån den naturvetenskapliga läro­

kursen.

De krav som samhällslivet ställer på gymnasiets utbildning motiverar emeller­

tid enligt GU:s uppfattning att gymnasiet oavsett förutbildningsuppgiften ger

eleverna viss religionsorientering. GU föreslår att detta realiseras på två vägar.

Som förut berörts föreslås ämnet historia ges en bredare kulturorientering,

vilken bör innefatta religionsorientering och undervisning om viktigare kyrko-

historiska fakta. Inom gymnasiets allmänna sektor bör därtill orientering om

religiösa frågor ges i högsta årskursen inom ett särskilt ämne, som GU föreslår

skall benämnas religionskunskap. När det gäller gymnasiets ekonomiska och

tekniska sektorer framhåller GU att samhällslivets krav på religionsorientering

måste vägas mot yrkesutbildningskravet. På dessa sektorer kan enligt GU:s

uppfattning ett separat religionskunskapsämne inte införas utan att det direkt

yrkesutbildande stoffet minskas. GU föreslår att en mindre omfattande oriente­

ring ges i samband med det historiska studiet.

GU framhåller i detta sammanhang att GU:s undersökningar visat att kristen­

domsämnet är intressemässigt lågt graderat av eleverna. De elever som vill

studera religionskunskap blir emellertid tillgodosedda, antingen genom att de

— inom vissa lärokurser — obligatoriskt deltar i sådan undervisning eller genom

att de ges möjlighet att frivilligt tillvälja ämnet religionskunskap. För elever in­

om teknisk och ekonomisk sektor innebär detta tillskapande av en möjlighet som

inte finns i nuvarande fackgymnasicr, vartill kommer att dessa elever får viss

religionsorientering inom ämnet historia, vilket inte heller för närvarande före­

kommer inom dessa gymnasieformer.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196b

198

I fråga om innehållet i gymnasiets religionsorientering föreslår GU att det

omfattande kyrkohistoriska stoffet i nuvarande kursplaner starkt beskäres (GU

9.3.3.2). Till ämnet historia bör föras sådana moment som huvudsakligen rör

kyrkopolitik och yttre förhållanden. I övrigt anför GU bl. a. följande.

Religionskunskapen som självständigt ämne skall ge insikt om religionens

funktion i individens och samhällets liv i skilda kulturmiljöer. Den far en starkt

nutidsorienterad karaktär och koncentreras till en framställning av de viktigaste

icke-kristna religionerna samt behandling av de väsentliga dragen i kristen tro

och etik i anslutning till bibeltexter och diskussion av aktuella livsåskådnings-

problem. Historiska återblickar ges i den mån de erfordras för att klargöra vik­

tiga sidor av det religiösa livet inom skilda kyrkor och religioner eller belysa

religiösa problem som möter nutidsmänniskan inom eller utom vår kulturmiljö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf.

Den sociala varianten, som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma inom

humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk-språklig studieväg, karaktäri­

seras av ämnet socialkunskap. GU framhåller (GU 9.3.2.3) att ämnet kan ges

flera alternativa utformningar beroende på vilka uppgifter för den sociala varian­

ten man betonar.

GU:s förslag till timtal

för

humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen

(GU 9.3.4) innebär i jämförelse med nuvarande timtal bl. a. följande.

Ämnet historia har nu på allmänna linjen 9 veckotimmar, vilket GU efter

beaktande av den generella timtalsreduktionen anser motsvara dess förslag om

8 veckotimmar för samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs. De klassiska

varianterna kan närmast jämföras med latinlinjen på försöksgymnasiet, där

historia har 7 veckotimmar, vilket innebär att GU föreslagit en betydande för­

stärkning. Försöksgymnasiets reallinje har 6 veckotimmar. GU föreslår 6 vecko­

timmar inom naturvetenskaplig lärokurs, dvs. relativt sett även där en för­

stärkning. Timtalen i historia för den ekonomiska sektorn är oförändrade, medan

historia och samhällskunskap inom gymnasiets tekniska sektor fått en kraftig

förstärkning från sammanlagt 4 till sammanlagt 9 veckotimmar. GU framhåller

att skälen till dessa ökningar är att historiskt stoff från andra ämnen i utred­

ningens kursplaneförslag förts över till det nya historieämnet.

Jämförelser mellan samhällskunskapens timtal enligt GU:s förslag och tim­

talen enligt nu gällande timplaner försvåras av att ämnet i nuvarande gymna-

sieformer motsvaras av samhällskunskap och geografi (allmänt gymnasium),

samhällskunskap, geografi och samhällsekonomi (handelsgymnasium) samt nu-

tidshistoria och samhällslära (tekniskt gymnasium). På allmän linje har sam­

hällskunskap och geografi nu 4 -j- 7,5 = 11,5 veckotimmar. Av det angivna tim­

talet 7,5 avgår en del för de naturgeografiska partierna och dessutom måste den

allmänna timtalsreduktionen beaktas. GU föreslår 10,5 veckotimmar för sam­

hällsvetenskaplig och humanistisk (ej klassiska varianter) lärokurs, vilket inne­

bär att ämnet har fått ett större utrymme än förut. På latin- och reallinjerna

199

har samhällskunskapen nu 3 och geografin 1,5, tillsammans 4,5 veckotimmar.

GU föreslår 5,5 veckotimmar för de klassiska varianterna av humanistisk och

för naturvetenskaplig lärokurs. GU framhåller att detta innebär en avsevärd

förstärkning. På handelsgymnasiet har samhällskunskap, geografi och samhälls­

ekonomi 2 -f- 4 -f- 3 — 9 veckotimmar. GU föreslår 9,5 veckotimmar. De tek­

niska gymnasierna har 4 veckotimmar nutidshistoria och samhällslära och före­

slås nu få 4 veckotimmar historia och 5 veckotimmar samhällskunskap. GU

motiverar denna ökning med att även dessa gymnasister bör få en grundlig

orientering om bl. a. samhällslivet.

För ämnet psykologi föreslår GU 2 veckotimmar inom humanistisk (på klas­

siska varianterna dock 1 veckotimme), samhällsvetenskaplig och ekonomisk

lärokurs samt 1 veckotimme inom naturvetenskaplig lärokurs. Inom teknisk

lärokurs ingår som nämnts vissa psykologimoment i ämnet ergonomi. Filosofi,

som föreslås få 2 veckotimmar inom den allmänna sektorn, utgör ej obligatoriskt

ämne inom de fackgymnasiala lärokurserna.

GU konstaterar att psykologins ställning är oförändrad inom gymnasiets

ekonomiska sektor medan psykologi och filosofi tillsammans fått en stärkt ställ­

ning inom den allmänna sektorn.

För ämnet religionskunskap föreslår GU:s majoritet 2,5 veckotimmar inom

humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs och 1,5 veckotimmar inom natur­

vetenskaplig lärokurs. Som redan nämnts är ämnet ej obligatoriskt inom de eko­

nomiska och tekniska lärokurserna. I fråga om dessa studievägar har dock situa­

tionen förändrats såtillvida att eleverna där enligt GU:s förslag får viss religions-

orientering inom historieämnet och vidare kan välja religionskunskap som fri­

villigt ämne, medan för närvarande något studium av religionskunskap över

huvud taget inte förekommer. Kristendomskunskap har nu på allmänt gymna­

sium 5 veckotimmar. GU framhåller att det kyrkohistoriska stoffet upptar 1

veckotimme i första och ca 1 veckotimme i andra årskursen. GU föreslår som

nämnts att kyrkohistorien starkt reduceras och att det kvarstående stoffet till

största delen förs till ämnet historia. Med hänsyn härtill och till den generella

timtalsreduktionen anser GU att timtalet bör minskas till 2,5 veckotimmar för

humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs. Med hänsyn till att naturveten­

skapligt inriktade elever ibland går över till humanistiskt inriktade studier anser

GU att religionskunskapsundervisningen inom naturvetenskaplig lärokurs skall

ha en starkare ställning än inom de fackgymnasiala lärokurserna. GU föreslår

1,5 veckotimmar i naturvetenskaplig lärokurs, vartill kommer tillvalsmöjlighet så

att timtalet kan uppgå till 2,5 veckotimmar. Samma tillvalsmöjlighet skall fin­

nas även inom ekonomisk och teknisk lärokurs. I detta sammanhang framhåller

GU att religionskunskapen i vissa länder helt saknas på timplanen (religions-

orienterande stoff ingår i de flesta fall i historiska och samhällsorienterande äm­

nen) och att religionskunskapen i Danmark och Norge har 3 veckotimmar av ett

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 171 år 196b

200

sammanlagt timtal om 108 veckotimmar, en relation som är jämförbar med den

GU föreslår för gymnasiets allmänna sektor.

GU:s förslag beträffande religionskunskapen är ej enhälligt. Ledamöterna

Torsten Andersson, Folke Haldén och Håkan Berg har reservationsvis framfört

särskilda yrkanden, varvid den sistnämnde även berör ämnet filosofi. Ledamö­

terna Andersson och Haldén framhåller bl. a. (GU s. 923 ff.) att ämnet religions­

kunskap bör ges 3 veckotimmar i de humanistiska och samhällsvetenskapliga

lärokurserna samt 2 veckotimmar i övriga tre lärokurser. Ökningen med en halv

veckotimme inom den allmänna sektorn bör uppnås genom att det totala vecko-

timtalet i tredje årskursen höjes från 30 till 30,5. För ekonomisk lärokurs föreslår

dessa reservanter en höjning från 30 till 31 veckotimmar varjämte veckotim-

talet för samhällskunskap föreslås bli minskat med en timme. I den tekniska läro­

kursen föreslås likaledes ökning till 31 veckotimmar. Dessutom skulle i tredje

årskursen 1 veckotimme tas från tekniska specialämnen mot kompensation i

fjärde årskursen genom en ökning med 1 veckotimme. Ledamoten Berg är ense

med de två övriga reservanterna i fråga om det utrymme som bör beredas ämnet

religionskunskap inom den allmänna sektorn, men vill ej höja det totala tim­

talet (GU s. 926 ff.). Den erforderliga tiden av en halv veckotimme föreslås i

stället tas från timmar till förfogande. Beträffande den fackgymnasiala sektorn

vill denne reservant bereda utrymme åt såväl religionskunskap som filosofi, vilka

ämnen föreslås bli organisatoriskt samordnade och erhålla 1,5 veckotimmar. Den

erforderliga tiden bör tas från gymnastik, 1 veckotimme i årskurs 2, maskin­

skrivning, en halv veckotimme i årskurs 2 av ekonomisk lärokurs, samt tekniska

specialämnen, en halv veckotimme i årskurs 3 inom teknisk lärokurs.

Vid utformningen av ämnet matematik utgår GU ifrån att ämnet skall ge

kommunikationsfärdigheter, som utnyttjas inom de flesta yrken och ämnen

(GU 9.4.1). Därför bör också alla gymnasister i någon utsträckning läsa mate­

matik. Under senare år har en mycket livlig internationell verksamhet pågått

kring reformeringen av matematikkurserna. GU har utnyttjat erfarenheterna

härav och därvid särskilt beaktat vad som framkommit vid det skandinaviska

samarbetet inom den Nordiska kommittén för modernisering av matematik­

undervisningen. I kursplanerna föreslås en väsentlig reduktion av geometriskt

stoff och en betydande förstärkning av statistikmomenten samt i någon mån

funktionslära och algebra.

Den mest omfattande av kurserna har vidare utformats så att den är gemen­

sam för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Till stöd härför åberopar GU

bl. a. en specialundersökning (SOU 1963:41 s. 225 ff.). Undersökningen visar

— förutom att betydande variationer i fråga om matematikundervisningen före­

ligger mellan de tekniska gymnasierna inbördes — att goda förutsättningar för

en gemensam kurs föreligger redan i nuläget. Den allmänna översynen av kurs­

innehållet ger enligt GU:s mening ytterligare stöd härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

201

I gymnasiet bör enligt GU:s uppfattning alla elever erhålla en fördjupad

naturvetensJcaplig orientering. Denna ingår inom naturvetenskaplig och teknisk

lärokurs i de för dessa lärokurser karaktäristiska tillvalsämnena. På vissa grenar

i det nuvarande gymnasiet finns orienteringskurser i olika naturvetenskapliga

ämnen. Dessa har emellertid haft låga timtal (0,5—1 veckotimme) och icke varit

förbundna med hemarbete, direkt kunskapsredovisning eller betygsättning. GU

anser att man får en bättre lösning genom att inom de humanistiska, samhälls­

vetenskapliga och ekonomiska lärokurserna ge denna orientering inom ett inte-

grationsämne, som GU benämner naturvetenskap (GU 9.4.2). Ämnet kan här­

igenom få ett betydligt högre timtal än hittillsvarande orienteringskurser och

föreslås i fråga om kunskapsredovisning och betygsättning bli jämställt med

övriga läroämnen.

I ämnet föreslås ingå stoff från ämnena kemi, fysik, biologi och naturgeografi.

Ett viktigt inslag utgör aktuella problem inom geovetenskaperna, t. ex. natur­

vård, markexploatering, grundvattensförhållanden, luftföroreningar, krafter som

verkar i lufthavet och på jordytan, jordförstöring.

Inom den humanistiskt-samhällsvetenskapliga studiekursen i årskurs 1 före­

slås ämnets tyngdpunkt (med stor valfrihet när det gäller urvalet av stoff) ligga

på fysik varjämte kemiska och naturgeografiska avsnitt skall ingå. Inom sam­

hällsvetenskaplig studiekurs i årskurs 2, som utarbetats bl. a. med hänsyn till

behovet av förkunskaper för studium av beteendevetenskapliga ämnen vid

universiteten, föreslås ämnet naturvetenskap komma att innefatta företrädesvis

biologi och organisk kemi. Samma kurs föreslås vidare innehålla en diskussion av

problem kring omsättningen och jämvikten i naturen med särskild hänsyn till

människans försörjning samt i anknytning härtill geovetenskapliga synpunkter.

Den humanistiska, mindre kursen i årskurs 2 har också en biologisk inriktning.

Inom ekonomisk lärokurs föreslås två alternativ, det ena med inriktning mot

fysik-kemi, det andra med kemisk-biologisk tyngdpunkt. I

I fysik förordar GU en kurs som är gemensam för naturvetenskaplig och

teknisk lärokurs (GU 9.4.3). Undervisningen skall bygga på en atomistisk grund­

syn. GU understryker att de fysikaliska principerna och inte de tekniska till-

lämpningarna är väsentligast. Det anses vidare vara av stor vikt — inte minst

med hänsyn till rekryteringen av kvinnliga elever — att kursen är attraktiv och

intressant för stora elevgrupper. I kursen förskjuts tonvikten från statik mot

dynamik, från likströmslära mot växelströmslära, från geometrisk optik mot

vågrörelselära samt från beskrivning av tekniska tillämpningar mot en oriente­

ring om den moderna vetenskapliga uppfattningen av mikro- och makrokosmos.

För att tillgodose kraven på naturvetenskaplig orientering ingår kosmisk fysik

och geofysik.

7* — Bihang till riksdagens protokoll l96-rt. 1 saml. Nr 171

Kungl. Maj:t$ proposition nr 171 är 1964

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

Genom uppläggningen av kursen i kemi (GU 9.4.4) vill GU uppnå att eleverna

får sammanhang i sina kunskaper, förstår kemins lagar och kan matematiskt

behandla kemiska problem. GU föreslår en kursplan i kemi, som starkare än den

nuvarande betonar den allmänna kemin och som inriktas på att skapa samman­

hang med stöd av atomkemin och den fysikaliska kemin. Kännedomen om en

mängd enskilda föreningar kan enligt GU:s mening ej få den centrala plats den

har för närvarande. GU finner att ämnet med en sådan uppläggning kan bli

gemensamt för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Med hänsyn till att det

speciella kemitekniska alternativet börjar i den tredje årskursen bör det all­

männa kemiämnet avslutas i årskurs 2. En sådan placering av ämnet bidrar

också till koncentrationen av läroplanen.

För den naturvetenskapliga lärokursen föreslår GU ett till tredje årskursen

förlagt självständigt biologiämne med en starkt biokemisk inriktning (GU

9.4.5). Ämnet skall bygga på de två första årskursernas undervisning i kemi.

Härigenom kan, framhåller GU, studiet av livsprocesserna få den plats i under­

visningen i biologi, som motsvarar deras betydelse från medicinsk, hygienisk,

agrikulturell och industriell synpunkt. I kursplaneförslaget läggs stor vikt vid

att belysa omsättningen och jämvikten i naturen. Den för närvarande tillämpade

principen att biologistudiet skall omfatta en systematisk genomgång av växt-

och djurrikets olika grupper har därvid övergivits.

Såsom nämnts föreslås biologiska moment komma att utgöra ett viktigt led i

ämnet naturvetenskap inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga och eko­

nomiska lärokurserna. I fråga om teknisk lärokurs skall visst biologiskt lärostoff

ingå i ämnet ergonomi. Dessutom föreslås eleverna i denna lärokurs få möjlighet

att välja naturvetenskap eller i vissa fall den naturvetenskapliga lärokursens

biologikurs som frivilligt ämne. I

I fråga om timtalen för matematik och naturvetenskapliga ämnen (GU 9.4.6)

anför GU i huvudsak följande.

I jämförelse med nuvarande 3-åriga gymnasieformer innebär GU:s förslag en

väsentlig nyhet beträffande matematik, eftersom samtliga elever nu skall studera

ämnet. Timantalet föreslås omfatta i humanistisk lärokurs 5 och i ekonomisk

minst 3 veckotimmar. För närvarande förekommer ej ämnet på 3-årig latinlinje.

I förhållande till reallinjens matematiska gren har timtalet för matematik i na­

turvetenskaplig lärokurs utöver den generella timtalsreduktionen väsentligt ned-

skurits, nämligen från 20 till 16 veckotimmar. Jämfört med den biologiska grenen

höjs timtalet från 14 till 16 veckotimmar. Timtalet för gymnasiets tekniska

sektor förstärkes med 2 veckotimmar. Den sociala grenens matematikkurs har

nu 14 veckotimmar jämfört med 11 inom samhällsvetenskaplig lärokurs. GU

framhåller dock att jämförelsen är inadekvat eftersom de båda kurserna är

mycket olika.

203

I ett särskilt yttrande har ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och

Olof Palme föreslagit att timtalet för matematik inom ekonomisk lärokurs i års­

kurs 1 höjes från tre till fem veckotimmar, dvs. till samma timtal som inom

övriga lärokurser. Förslaget motiveras med att elever som väljer ekonomisk-

språklig studieväg inte bör få mindre undervisning i matematik än elever med

humanistisk lärokurs och vidare har det ansetts önskvärt att underlätta för

eleverna inom ekonomisk lärokurs att efter årskurs 1 välja ny studieinriktning.

Tiden för ökad matematikundervisning skulle tas från maskinskrivning.

De naturvetenskapliga ämnena har för närvarande på latinlinjen 3 och på

allmänna linjens språkliga gren 6,5 veckotimmar. GU föreslår i humanistisk läro­

kurs 7 veckotimmar i det sammanhållna ämnet naturvetenskap. Häri ingår också

naturgeografiska partier ur geografiämnet. För samhällsvetenskaplig lärokurs

föreslås 9 veckotimmar, vilket motsvaras av 11 veckotimmar på nuvarande

social gren. I den ekonomiska lärokursen föreslås 3 veckotimmar mot 2 i nuva­

rande handelsgymnasium.

Fysiken föreslås få 10,5 veckotimmar inom naturvetenskaplig och teknisk

lärokurs. På reallinjen är timtalet nu 11,5, som efter hänsynstagande till den

generella timtalsreduktionen motsvarar drygt 10 veckotimmar. På tekniskt gym­

nasium har fysiken nu 12 av 115,5 veckotimmar. GU föreslår 10,5 av 92 vecko­

timmar i årskurserna 1—3 och anser att detta innebär en viss förstärkning.

Den allmänna /cemikursen inom den naturvetenskapliga och tekniska lärokur­

sen föreslås omfatta 6,5 veckotimmar. Timtalet på tekniskt gymnasium är nu 6

av 115,5 veckotimmar, vilket skall jämföras med föreslagna 6,5 av 92 veckotim­

mar i årskurserna 1—3. En förstärkning av ämnet har sålunda skett. På real­

linjen omfattar kemikursen nu 8,5 veckotimmar, medan GU:s förslag upptar 6,5

veckotimmar i den naturvetenskapliga lärokursen, dvs. en minskning även om

den allmänna timtalsreduktionen beaktas. GU understryker emellertid sam­

bandet med biologin i årskurs 3, som fått en helt ny uppläggning med biokemisk

inriktning och blir obligatorisk för alla elever.

GU framhåller vidare att de gjorda timplanejämförelserna blir grovt schema­

tiska, eftersom de kurser, som jämförs, är väsentligt olika. På grund av en star­

kare målinriktning av kursinnehållet och en bättre samverkan mellan ämnena

kommer enligt GU:s uppfattning totalt sett matematik och naturvetenskapliga

ämnen i det nya gymnasiet att ge cn väl så god grund som hittills såväl för

fortsatta studier som för studiet av andra ämnen inom gymnasiet. Särskilt för

humanistiskt inriktade elever blir den matematisk-naturvetenskapliga utbild­

ningen väsentligt vidgad.

Den tekniska lärokursen är i GU:s förslag odifferentierad i årskurserna 1 och 2.

GU anser det vara av stor vikt, att den blivande ingenjören redan på detta

stadium tränas att ingenjörsmässigt behandla olika uppgifter. För att på bästa

sätt möjliggöra detta föreslår GU att i ett integrationsämne (blockämne), be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

204

nämnt teknologi, skall sammanföras ett antal kursmoment, som nu tillhör olika

ämnen (GU 9.5.2.1). Eleverna skall på detta sätt få en allmän introduktion till

ingenjörsarbetet. Kursen skall enligt förslaget grupperas kring syntesexempel,

som väljes ur elevernas egen erfarenhetsvärld. Ämnet teknologi föreslås få 6

veckotimmar i årskurs 1 och 5 i årskurs 2. I årskurs 3 uppdelas den tekniska

lärokursen på fyra alternativ, vart och ett med sina speciella tekniska ämnen,

som i vissa fall får karaktär av omfattande blockämnen. GU framhåller att för

alla alternativ gäller att inaktuellt stoff utrensats och nytt tillförts samtidigt

som lärostoffet ofta omdisponerats och placerats under nya ämnesrubriker.

Centrala ämnen inom det maskintekniska alternativet (GU 9.5.3) är enligt

GU:s förslag konstruktion, produktion och energi. Detta alternativ är odifferen­

tierat i årskurs 4. Genom att ett obligatoriskt större tekniskt specialarbete före­

slås i denna årskurs (5 veckotimmar) skall eleverna kunna fördjupa sina kunska­

per i vissa avsnitt, antingen konstruktion eller produktion.

Det byggtekniska alternativet (GU 9.5.4) uppdelas i årskurs 4 i ett hus­

byggnads- och ett anläggningstekniskt alternativ, i vilka tonvikten lägges på

ämnena konstruktion och planering respektive anläggning.

Enligt GU:s förslag differentieras det eltekniska alternativet (GU 9.5.5) i års­

kurs 4 på elkrafttekniskt och teletekniskt alternativ. Karaktärsämnena är el­

maskiner och elanläggning respektive elektronik, telekommunikation och system­

teknik.

Den kemitekniska lärokursen (GU 9.5.6) bör enligt GU:s förslag ge en mer

allsidig utbildning än den nuvarande kemitekniska linjen, som är inriktad mot

laboratoriearbete. Läroplanen har lagts om i väsentliga avseenden, bl. a. har

biokemi, som nu endast studeras på den livsmedelstekniska linjen, införts som

särskilt ämne. I fjärde årskursen föreslår GU ett obligatoriskt större special­

arbete (4 veckotimmar) för fördjupning av studierna inom något ämne eller

specialisering på någon teknisk tillämpning, t. ex. livsmedels-, cellulosa- eller

petrokemi.

Gemensamma för samtliga tekniska alternativ är ämnena j öretags ekonomi (GU

9.5.2.2) och ergonomi (GU 9.5.2.3). Gemensam är också en kurs i arbetsstudier

(GU 9.S.2.4), som omfattar 10 timmar utanför timplanen. Undervisningen i före­

tagsekonomi föreslås omfatta 3 veckotimmar i årskurs 4 mot nu 4 veckotimmar.

Den skall behandla det moderna företagets mål, dess yttre och inre organisation,

redovisning, kostnads- och intäktsanalys samt försäljningsfrågor. I ergonomi ges

enligt GU:s förslag orientering om de medicinska, hygieniska, psykologiska och

sociala faktorer som påverkar effektivitet, hälsotillstånd och trivsel på arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

205

platsen och som har betydelse för samarbetet. Härtill kommer betoningen a\

arbetsledning och därmed sammanhängande problem. Ämnet täcker för tekni­

kernas del väsentliga delar av den allmänna sektorns biologi-psykologikurs. GU

föreslår att ergonomi placeras i årskurs 4 och erhåller 2 veckotimmar.

Den för teknisk lärokurs obligatoriska praktiken behandlas i det följande

(6.1.1.3).

Enligt GU:s förslag skall den ekonomiska lärokursen innefatta de speciella

ekonomiska ämnena företagsekonomi, redovisning, distribution, förvaltning,

rättskunskap, praktiskt sekreterararbete, maskinskrivning och stenografi. Härtill

kommer en kurs i kontorsteknik.

I det nuvarande handelsgymnasiet finns de företagsekonomiska ämnena redo­

visning, distribution samt administration och företagsorganisation. Dessa ämnen

behandlar olika aspekter av företaget i dess vidaste bemärkelse. GU föreslår att

delar av dessa ämnen sammanföres till ett blockämne, benämnt företagsekonomi

(GU 9.6.2.2). Utredningen framhåller att det är angeläget att redan från början

av studierna ge eleverna kunskaper om företaget sett ur olika aspekter. I årskur­

serna 1 och 2 bör därför företagsekonomi vara obligatoriskt ämne för samtliga

elever. Timtalet föreslås bli 10 veckotimmar, vilket överensstämmer med timtalet

för motsvarande ämnen i nuvarande handelsgymnasium. Ämnet är i årskurs 3,

där det bör få 3 veckotimmar, avsett för samtliga studiealternativ utom det eko­

nomisk-språkliga. Avsikten med den föreslagna integrationen är att eleverna här­

igenom lättare skall kunna se sambandet mellan de olika företagsekonomiska

specialämnena.

Ett praktiskt komplement till företagsekonomin är den kurs i kontorsteknik

(20 undervisningstimmar) som GU föreslår placerad utanför timplanen (GU

9.6.4).

I årskurserna 1 och 2 bör enligt GU:s mening alla elever inom den ekonomiska

lärokursen erhålla undervisning i maskinskrivning (GU 9.6.2.8) med sammanlagt

5 veckotimmar, dvs. samma som i nuvarande handelsgymnasium.

För årskurs 2 föreslås en viss differentiering på sådant sätt att eleverna inom

det ekonomisk-språkliga alternativet får undervisning i stenografi (GU 9.G.2.9),

medan övriga elever läser matematik. Ämnet stenografi föreslås få sammanlagt

7 veckotimmar i årskurserna 2 och 3, vilket i jämförelse med nuvarande handels­

gymnasium innebär cn förstärkning med 1 veckotimme.

Den definitiva uppdelningen av den ekonomiska lärokursen på fyra alternativ

skall enligt GU:s förslag genomföras i årskurs 3. Karaktärsämnen inom det

ekonomisk-språkliga alternativet är stenografi och moderna språk, varvid sär­

skild tid ägnas åt affärskorrespondens.

Redovisning (GU 9.6.2.3) är en fördjupning av vissa moment i kursen i före­

tagsekonomi. Ämnet är karaktärsämne inom det kamerala alternativet. GU

framhåller att ändamålet med undervisningen är att fördjupa, ej bredda, de i

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961f.

206

företagsekonomi förvärvade kunskaperna. Timtalet föreslås bli detsamma som i

nuvarande handelsgymnasium, dvs. 7 veckotimmar.

Ämnet distribution (GU 9.6.2.4) är en påbyggnad av företagsekonomins distri­

bution moment och ingår endast i distributivt alternativ. Momentet marknads­

analys utbyggs inom ämnet distribution till ett relativt omfattande studium av

ekonomisk-geografiska faktorer som inverkar på marknaderna både inom och

utom landet. GU föreslår att ämnet distribution skall få samma timtal som äm­

net distribution och den speciella geografikursen nu har i handelsgymnasiet,

dvs. 7 veckotimmar.

Inom administrativt alternativ är förvaltning enligt GU:s förslag karaktärs­

ämne. Avsikten är att fördjupa elevernas kunskaper om statlig och kommunal

förvaltningsorganisation och om förvaltningens verksamhetsformer. GU föreslår

att förvaltning får 7 veckotimmar vilket är samma timtal som i nuvarande han­

delsgymnasium.

Undervisningen i rättskunskap (GU 9.6.2.0) skall enligt GU:s förslag ge ele­

verna en översiktlig kunskap om de delar av juridiken som har direkt betydelse

för deras framtida verksamhet. Ämnet föreslås få behålla nuvarande 2 vecko­

timmar.

Som alternativ till rättskunskap föreslås att det ekonomisk-språkliga alterna­

tivets elever skall få välja praktiskt sekreterararbete (GU 9.0.2.7). De kunskaper

eleverna förvärvat inom stenografi och maskinskrivning samt kursen i kontors-

teknik behöver enligt GU:s mening kompletteras för mer kvalificerade sekrete-

raruppgifter. Undervisningen i ämnet har särskild tonvikt lagd på praktiska

övningar.

GU anser att den särskilda estetiska undervisningen (GU 9.7) schematiskt kan

uppdelas på dels orienterande moment, dels olika former av aktivt utövande.

Det orienterande momentet bör enligt förslaget avse alla elever. I fråga om

aktivt utövande på det estetiska området bör däremot valfrihet föreligga. GU

föreslår därför dels ett allmänt orienterande ämne kallat konst- och musik­

historia, dels valfrihet mellan musik och teckning.

Det nya ämnet konst- och musikhistoria (GU 9.7.3.1) anses böra samverka

med andra ämnen, främst historia och svenska. Allmän orientering skall ges om

stilarter, konstnärer och uttrycksmedel. Det konst- och musikhistoriska stoffet

skall enligt GU:s förslag integreras bl. a. genom att musik- och teckningslärarna

samtidigt medverkar i undervisning med sammanslagna klasser.

För att individuella intressen skall kunna tillgodoses framlägger GU en kurs­

plan i musik och teckning (GU 9.7.3.2 och 9.7.3.3), som ger stor frihet a