SOU 1970:66

Högskolor för konstnärlig utbildning

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 1 september 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för ecklesiastikde- partementet att tillkalla högst åtta sakkun- niga för att utreda konstnärsutbildningen m.m. Med stöd av detta bemyndigande till- kallade departementschefen samma dag så- som sakkunniga direktören Paul Lindblom, professorn Hans Brunnberg, konstnären Olle Kåks, numera professorn Ulf Linde, nume- ra överintendenten Åke Meyerson, numera professorn Endre Nemes, ädelsmeden Sigurd Persson och professorn Philip von Schantz. Departementschefen utsåg Lindblom att va- ra ordförande.

De sakkunniga har antagit namnet konst— närsutbildningssakkunniga (KUS).

Den 3 maj 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för utbildningsda- partementet att utvidga uppdraget för konst- närsutbildningssakkunniga att även omfatta konstfackskolans framtida organisation m.m. samt att öka antalet sakkunniga till högst elva. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom ytterligare sakkunniga i utredningen professorn Carl-Axel Acking, studeranden Hans Bergman och arkitekten SAR Mårten Larsson.

Den 14 november 1968 erhöll konstnä- ren Olle Kåks begärt entledigande från sitt uppdrag.

Att såsom experter biträda de sakkun- niga har genom sedermera fattade beslut tillkallats numera fortbildningsledaren vid

lärarhögskolan i Stockholm Hans Wahrby, grafikern Jan Anders Bohman, filosofie li- centiaten Björn Henrik Hallström, fotograf fen Inge Pål-Nils Nilsson, förste intenden- ten Marita Lindgren-Fridell samt arkitek- terna SAR Bo Myrenberg och Lars Myren- berg.

Till sekreterare förordnades fr. o. m. den 1 oktober 1967 filosofie kandidaten Nils Johansson. Till biträdande sekreterare för- ordnades fr.o.m. den 1 november 1967 kanslisten i dåvarande ecklesiastikdeparte- mentet Birgitta Erikson samt fr.o.m. den 16 oktober 1968 filosofie kandidaten Björn Jansson.

Därtill anmodad har de sakkunniga till vederbörande statsråd avgivit följande re- missyttranden:

den 7 december 1967 över konstfacksko- lans styrelse i april 1967 framlagda förslag till konstfackskolans framtida organisation m.m., vilket förslag den 3 maj 1968 har överlämnats till de sakkunniga,

den 19 februari 1968 över skolöversty- relsens förslag om översyn av läroplan för grundskolan, .

den 20 augusti 1968 över framställning från styrelsen för konstfackskolan att få överskrida vissa anslagsposter budgetåret 1968/ 69

den 20 september 1968 över framställ- ning från Akademien för de fria konsterna att arkitekturskolan vid konsthögskolan inordnas i examenssystemet för universitet

den 30 november 1968 över ansökan från Överkalix kommun om utbildning av konst- hantverkare inom kommunen,

den 25 juni 1970 över skrivelse från stu- denter vid institutionen för konstvetenskap vid Stockholms universitet om institutionens lokalisering,

över Akademiens för de fria konsterna med konsthögskolan för budgetåren 1968/ 69—1970/ 71 och över konstfackskolans an- slagsframställningar för budgetåren 1969/ 70—1970/ 71 samt

över fyra olika framställningar från Aka— demien för de fria konsterna att tre profes— surer i målning vid konsthögskolan måtte tills vidare få uppehållas med vikarier och att professuren i teckning tills vidare måtte få vakantsättas.

De sakkunniga har vidare den 30 janua- ri 1968 avgivit yttrande över yrkesutbild- ningsberedningens tredje betänkande röran- de yrkesutbildningen (SOU 1967: 48).

Till de sakkunniga har från vederbörande departement överlämnats följande:

promemoria från maj 1961 från Svenska Slöjdföreningen om eventuell översyn av ut— bildningen till yrkesmässiga verksamheter inom ting- och miljögestaltningens område,

skrivelse den 4 december 1964 från konst- fackskolans styrelse om minskning av un- dervisningstimmarnas längd vid skolan,

skrivelse från februari 1965 från Sven Sahlberg m.fl. lärare vid konstfackskolan med synpunkter på inträdesfordringarna vid teckningslärarinstitutet,

en utredning från 10 maj 1966 utförd av Sveriges inredningsarkitekters riksför- bund (SIR) om utbildningen av inrednings— arkitekter,

skrivelse den 15 juli 1966 från statskon— toret om konstfackskolans administrativa och kamerala verksamhet,

skrivelse den 30 juni 1967 från konst- fackskolans styrelse om inrättande vid sko— lan av en ny tjänst som fototekniker,

skrivelse den 27 februari 1968 från Konst- närernas riksorganisation om kurs för vi- dareutbildning av konstnärer för behörighet som teckningslärare samt

skrivelse den 30 december 1968 från Gra- fiska institutet om höjning av statsbidraget m. m.

Härutöver har utredningen erhållit skri- velser och framställningar från myndigheter, organisationer och enskilda.

Kommittén får härmed överlämna sitt be— tänkande Högskolor för konstnärlig utbild— ning.

Särskilt yttrande har avgivits av ledamo- ten Hans Bergman.

Detta är utredningens huvudbetänkande. Utredningen kommer att fortsätta sitt arbete i vad avser arkitekturskolans och institutets för materialkunskap vid konsthögskolan i Stockholm framtida ställning samt utbild- ning av lärare till de av de sakkunniga före— slagna högskolorna.

Stockholm den 25 augusti 1970.

Paul Lindblom Carl-Axel Acking

Hans Brunnberg U lf Linde

Endre Nemes

Hans Bergman Mårten Larsson Åke Meyers-on Sigurd Persson Philip von Schantz

/N ils Johansson

1. Utredningsuppdraget m. m.

1.1 Direktiven

Utredningen har meddelats direktiv i an— förande till statsrådsprotokollet dels den 1 september 1967, dels den 3 maj 1968.

Den 1 september 1967 anförde dåvaran- de chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, bl. a. följande:

Omdaningen av vårt utbildningsväsen under 1960-talet har omfattat endast delar av den högre estetiska utbildningen. Utvecklingen har i hög grad följt de fortgående förändringarna inom olika konstnärliga verksamhetsområden.

På filmens och teaterns områden har reform- arbetet 1ett till nya utbildningsvägar för film- regissörer och filmfotografer vid Svenska film- institutet. Under 1963 inleddes en statlig för- söksverksamhet med utbildning av koreografer, som år 1964 utvidgades med en försöksvis or- ganiserad utbildning av danspedagoger. Utbild- ningen av skådespelare fick år 1964 en ny organisation med tre statliga scenskolor. På det sceniska området fortgår reformarbetet i fråga om utbildningen såväl av musikdrama- tiska artister som av olika yrkesgrupper på den konstnärliga dansens område. Ett principför— slag om den framtida utbildningen av regissö- rer och vissa andra konstnärliga yrkesutövare på filmens och teaterns områden godkändes vidare av 1966 års riksdag (prop. 95, SU 111, rskr 253). Den närmare utformningen av denna utbildning har utretts av en särskilt tillsatt or- ganisationskommitté. Kommitténs förslag re- missbehandlas f.n. På musikens område utreds utbildningsfrågorna av 1965 års musikutbild- ningskommitté.

Någon översyn av utbildningen på bildkons- tens och den konstnärliga formgivningens om- råde har ännu inte kommit till stånd. Flera ini- tiativ har dock tagits i denna fråga och vissa

förslag till delreformer föreligger beträffande såväl konsthögskolan som konstfackskolan.

Konstnärsutbildningen sker f.n. vid konst- högskolan och konstfackskolan, vid vissa pri- vata skolor, av vilka en del är statsunderstöd- da, såsom Valands konstskola, Konstindustri- skolan i Göteborg, Grafiska institutet, Stiftel- sen Stockholms fria konstskolor samt vid vissa speciella skolor såsom Nyckelviksskolan och olika reklamskolor. Dessa skolor utbildar konst- hantverkare av olika slag, formgivare samt »fria» konstnärer inom måleri, skulptur och grafik. Vid konsthögskolan kan vidare arkitek— ter få en konstnärlig efterutbildning.

Organisatoriskt omfattar konsthögskolan en målarskola, en skulpturskola, en skola för gra— fisk konst och en arkitekturskola. Till högsko— lan hör dessutom ett institut för materialkun- skap och en skola för monumentalmålning och dekorativ konst. Sedan läsåret 1965/66 har högskolan även konservatorsutbildning. Inom konsthögskolan prövas från och med höstter- minen 1963 en ändrad undervisningsform, som i huvudsak innebär att eleverna under de två första läsåren inte lika strängt som tidigare uppdelas på olika huvudämnen. Den grundläg- gande undervisningen, som är gemensam för flera av skolans utbildningslinjer, har en gemen— sam ledning.

Konstfackskolan består av en tvåårig konst- industriell dagskola, en treårig konstindustriell aftonskola, en tvåårig högre konstidustriell sko- la och ett treårigt teckningslärarinstitut. Vid den konstindustriella dagskolan finns en ettårig förberedande kurs för teckningslärarinstitutet och vid aftonskolan finns en tvåårig sådan kurs. Vid de tre konstindustriella skolorna med- delas undervisning i sju fackavdelningar, näm- ligen en för textilarbete, en för dekorativ mål- ning, en för skulptur, en för keramik, en för möbler och inredningar, en för metallarbete samt en för reklam och bokhantverk. Under—

visningens innehåll och organisation har utretts av konstfackskolans styrelse, som i juni 1967 överlämnat ett förslag om skolans framtida or- ganisation. Förslaget som f.n. remissbehandlas, är en principskiss, som bl. a. innebär en ge- nomgripande förändring av den nuvarande fackindelningen till en indelning med institu- tioner i avsikt att tillföra skolan nya möjlighe— ter till allsidig utbildning. Enligt styrelsen bör förslaget senare kompletteras genom en fort— satt utredning om ämnesinnehåll och studie- planer.

Bland de många krav som förts fram på reformer av konstnärsutbildningen och på en samlad utredning av denna utbildningssektor kan följande nämnas. Akademien för de fria konsterna samt konsthögskolans elevkår och dess lärarråd begärde år 1964 att utbildningen vid konsthögskolan borde utredas och att det inom skolan bedrivna utvecklingsarbetet borde samordnas med konstutbildningen i allmänhet inom landet. Konstnärernas riksorganisation (KRO) anförde samtidigt att en utredning be- hövdes. 1964 års riksdag (motioner I: 472 och II: 589, SU 55, rskr 158) har vidare uttalat, att det föreligger behov av en utredning om hur utbildningsorganisationen vid konsthögsko- lan kan förnyas och moderniseras, främst från pedagogisk synpunkt.

Föreningen Konsthantverkare och Industri— formgivare, Föreningen Svenska tecknare samt Svenska textilkonstnärers Riksförbund har i en gemensam skrivelse framhållit behovet av re— former på flera områden av konstutbildningen. Det av Akademien för de fria konsterna, konst- fackskolan, Svenska Arkitekters riksförbund, Konsthantverkarna och Svenska Slöjdförening— en bildade konstubildningsrådet har vidare hem- ställt om en utredning av konstundervisningen i dess helhet. Utbildningsrådet har förklarat sig villigt att biträda i ett sådant utredningsar- bete. KRO:s distrikt för Skåne och Blekinge har tillsammans med företrädare för skåneav- delningar av andra konstnärliga yrkesorganisa— tioner hemställt att Kungl. Maj:t undersöker behovet av en konstskola i södra Sverige. Lik- nande önskemål om lokala konstskolor före- ligger från andra håll i landet.

Statens konstråd har fäst uppmärksamheten på att det behövs utbildning för vissa yrkes- män som arbetar tillsammans med konstnärer på monumentalkonstens områden. KRO har i anslutning till akademiens begäran om anslag till konsthögskolan för budgetåret 1967/ 68 be- gärt att möjligheterna till vidareutbildning av konstnärer vid högskolan förbättras.

Principförslag om att förlägga konsthögsko- lan till Skeppsholmen har avgetts av Skepps- holmsutredningen (SOU 1966: 27). Förslaget har remissbehandlats. Den fortsatta bedömning- en av detta förslag kan väntas bli beroende av

att det samtidigt görs en ingående prövning av organisatoriska och pedagogiska förhållan- den för den framtida konstnärsutbildningen.

Mot bakgrund av de i det föregående redo- visade önskemålen om utredning anser jag att särskilda sakkunniga bör tillkallas med uppgift att utreda frågan om den högre konstnärsut- bildningens innehåll och organisation.

Av betydelse för all högre estetisk utbildning är frågan hur den skall anknytas till utbild- ningen inom grundskolans och de gymansiala skolornas ram. Vidare bör i den estetiska ut- bildningen hänsyn tas till att utvecklingen går mot en allt större integrering mellan olika konstområden. I fråga om bildkonstnärerna, dvs. de »fria» konstnärerna inom måleri, skulp- tur etc., och konsthantverkama eller de konst- närliga formgivarna, som hittills varit åtskilda i utbildningshänseende, är gränsdragningen i den faktiska yrkesutövningen otvivelaktigt myc- ket oklar. Särskilt på den »fria» konstens, konsthantverkets och formgivningens område föreligger en komplicerad utbildningssituation både i vad gäller allmänna principer, utbild- ningsmål och undervisningsmetodik. Dessa för- hållanden understryker enligt min mening yt- terligare behovet av en särskild utredning.

De sakkunniga bör granska det praktiskt- konstnärliga och konstteoretiska innehållet i de olika former av konstnärsutbildning som förekommer, främst vid konsthögskolan. De bör emellertid också undersöka sambandet mel- lan å ena sidan denna utbildning och å andra sidan utbildningen vid konstfackskolan med teckningslärarinstitutet, Grafiska institutet, Va- lands konstskola och Konstindustriskolan i Gö- teborg samt vid andra jämförliga utbildnings- anstalter. De sakkunniga bör vidare undersöka omfattningen av utbildningsbehovet och lägga fram förslag om en organisation, som tillgodo- ser dessa behov. Riktlinjen bör härvid vara, att det speciella statliga ansvaret inte utvidgas till att omfatta flera enheter än vad som är absolut nödvändigt för en rationell organisa- tion av utbildningen. Det bör observeras att uppdraget inte omfattar någon detaljerad över- syn av teckningslärarutbildningen. I fråga om utbildningstiden är det angeläget att de sak- kunniga prövar möjligheterna att förkorta den- na.

I de sakkunnigas uppgift bör även ingå en prövning av den utbildning av konservatorer som sker vid konsthögskolan, varvid samråd bör ske med 1965 års musei- och utställnings- sakkunniga.

De sakkunniga bör precisera personalbehovet samt föreslå den personalorganisation som be- hövs vid olika utbildningslinjer. Vidare bör de behandla lokal- och utrustningsfrågorna.

De sakkunniga bör beräkna kostnaderna för den föreslagna utbildningsorganisationen. De

bör vidare utarbeta förslag till de författning- ar och andra föreskrifter som aktualiseras ge- nom utredningens förslag.

Den 3 maj 1968 anförde dåvarande che- fen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, bl. a. följande:

Konstnärsutbildningssakkunniga har enligt si- na direktiv att utreda frågan om den högre konstnärsutbildningens innehåll och organisa- tion. Det har därvid uppdragits åt de sakkun- niga att bl.a. undersöka sambandet mellan å rna sidan utbildningen vid konsthögskolan och fi andra sidan utbildningen vid konstfackskolan och teckningslärarinstitutet. Uppdraget skulle dock inte omfatta någon detaljerad översyn av teckningslärarutbildningen.

I nämnda direktiv redogörs närmare för konstfackskolans nuvarande organisation. Det förslag till skolans framtida organisation m.m. som skolans styrelse på eget initiativ överläm- nat i juni 1967 och som nu remissbehandlats har, som redan nämnts i direktiven, av styrel- sen angetts som en principskiss, innebärande bl.a. den genomgripande förändringen att den nuvarande fackindelningen ersätts av en in- delning med institutioner. Enligt styrelsen bör förslaget senare kompletteras genom en fortsatt utredning om ämnesinnehåll och studieplaner. Det övervägande antalet remissinstanser anser att förslaget med hänsyn till dess principiella uppläggning inte kan läggas till grund för be- slut utan föreslår ytterligare utredning. Flertalet instanser har därvid förordat att förslaget över- lämnas till konstnärsutbildningssakkunniga. 'ikolöverstyrelsen m.fl. instanser föreslår dess- .itom att en allmän översyn av övningslärar- utbildningen kommer till stånd, i vilket sam- manhang teckningslärarutbildningen bör be- handlas. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att styrelsens förslag bör överlämnas till konstnärsutbildningssakkunniga för att läg- gas till grund för ytterligare utredning angå- ende konstfackskolans framtida organisation samt — med undantag för teckningslärarutbild- ningen — ämnesinnehåll och studieplaner för den utbildning som skall finnas vid skolan. De sakkunniga har att beakta de direktiv som framdeles eventuellt kan ges beträffande ut- bildningen av teckningslärare i samband med en samlad översyn av övningslärarutbildningen.

1.2. U tredningsuppdragets avgränsning

Det nu föreliggande betänkandet utgör de sakkunnigas huvudbetänkande. De sakkun— niga ämnar senare återkomma till frågan om den påbyggnadsutbildning av arkitekter som bedrivs vid konsthögskolans arkitektur-

skola och den konservatorsutbildning som bedrivs vid konsthögskolans institut för ma- terialkunskap. Vidare avser de sakkunniga i ett senare sammanhang behandla utbild— ningen av de lärare, som skall verka vid de föreslagna högskolorna.

1.3. U tredningsarbetets bedrivande

De sakkunniga har sammanträffat med re- presentanter för ett flertal av utrednings— arbetet berörda institutioner och organisa- tioner. Sålunda har de sakkunniga inhäm- tat synpunkter från bl. a. Akademien för de fria konsterna, Kollegiet för nutidskonst och Förbundet Sveriges konstskolor och vid studiebesök vid konsthögskolan, Valands konstskola, konstfackskolan och konstindust- riskolan m. fl. skolor diskuterat utbildnings- frågor med lärare och studerande.

De sakkunniga har även sammanträffat med företrädare för bl.a. Konstnärernas riksorganisation (KRO), Svenska Arkitek- ters riksförbund (SAR), Svenska Inrednings— arkitekters riksförbund (SIR), Föreningen Sveriges Industridesigner (SID), Svenska.- Affischtecknare/ Art Directors Club Sweden (SAFFT/ADS), Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF) samt Sveriges Tecknares och Formgivares riksförbund (STEFO).

De sakkunniga har också sammanträffat med företrädare för Sveriges industriförbund och besökt vissa industrier inom av utred— ningen berörda områden.

De sakkunniga har överlagt med lärarut- bildningskommittén i frågor rörande den framtida teckningslärarutbildningen.

2. Utbildningens mål och funktion

2.1. Utgångspunkter

De sakkunniga har ansett det viktigt att klargöra målen för den utbildning det här är frågan om. En sådan uppgift är givetvis utomordentligt komplicerad. Den kräver att hänsyn tas till en lång rad föreliggande be- hov, vilkas inbördes sammanhang ofta är svåra att överblicka. För att skaffa sig en någorlunda välgrundad uppfattning om des- sa behov har de sakkunniga vid upprepade tillfällen fört samtal med de berörda orga- nisationerna, i första hand med skolorna.

KUS har också tagit del av den debatt om målfrågor som pågår på andra områ- den inom utbildningsväsendet. De sakkun— niga kan här hänvisa bland annat till 1968 års utbildningsutrednings skrifter Mål för högre utbildning och Högre utbildning — Funktion och struktur, till 1965 års musik- utbildningskommittés betänkande Musikut- bildning i Sverige (SOU 1968: 15), kap. 2 oNågra kulturpolitiska aspekter på musik- utbildning») och andra utredningar inom utbildningssektorn som har berört målfrå- gorna samt till en rad debattinlägg i tidskrif- ter och tidningar.

De gemensamma målen för alla former av utbildning i vårt land har från statsmak- ternas sida angetts vara följande:

1. att bidraga till den ekonomiska, so- ciala och kulturella utvecklingen,

2. att utveckla den enskilde individen så att hans förutsättningar och möjligheter till- varatas, och att därigenom också stimulera till ett kritiskt tänkande, samt genom ökade kunskaper bidra till ett fördjupat folkstyre och större jämlikhet i samhället.

Dessa två punkter utgör förutsättningar för de följande resonemangen. De två målen är delvis beroende av varandra, men det kan också uppträda fall då de är svåra att förena. Före- kommer sådana svårigheter är det av vikt att de medel som väljs för att uppnå ett av målen inte innebär ett hinder att nå det andra.

Från en mer principiell synpunkt är det me- ningslöst att diskutera mål utan att samtidigt diskutera medel och samspelet mellan mål och medel. I varje mera sammansatt värdesystem förekommer mål och medel på flera nivåer, från en nivå med allmänna och relativt abstrak- ta målformuleringar till en med mycket konkre- ta beskrivningar av medel. Mellan dessa finns sådant som samtidigt är mål och medel. Exem- pel: jämlikhet är ett allmänt övergripande mål. Utbildning är ett medel för att förverkliga detta mål men utbildning är samtidigt ett eget mål, som kräver andra medel osv. Ofta rör sig mål/ medelanalysen på ett mellanstadium, där man inte hänvisar till de övergripande värderingarna och där man inte heller går in på de konkreta detaljåtgärderna. De här frågorna finns utför- ligt diskuterade bland annat i organisationsteori och nationalekonomi (se till exempel Bent Han- sen, Finanspolitikens ekonomiska teori (SOU 1955: 25, kap. 1), som ofta citeras i sådana här sammanhang eller March-Simon, Organiza- rions).

Av det sagda bör framgå att de ovan an- givna övergripande målen måste avspegla sig på olika sätt på de olika nivåerna i det för- slag som KUS härmed lägger fram.

2.2. Mål och funktion 2.2.1 Inledning

För att kunna ange målen för den utbild- ning det här gäller, måste man först ha en någorlunda klar uppfattning om bildkons— tens1 möjliga funktioner i samhället. Vi- dare måste man ta ställning till i vilken omfattning en sådan konstnärlig verksamhet rimligen bör bedrivas.

Det bör också framhållas, att diskussio- nen om konstens samhälleliga funktion inte får föras inom en så snäv ram, att konsten uppfattas som ett instrument som tjänar sta- tens syften. En sådan kulturpolitik skulle avgjort strida mot det andra av de två ovan anförda målen för utbildningen, och kan därför inte godtas.

Konstens historia visar att det kan uppstå starka spänningar mellan konstnärernas vär— deringar och de värderingar som är för- härskande inom andra områden i samhället, t.ex. inom staten. Men sådana konflikter kan i vissa fall också helt utebli. För kons- tens del tycks hela skalan från ett radikalt avvisande till en total konformism vara möjlig. Generellt kan dock sägas att varje konstverk är relaterat till en icke-estetisk verklighet, och att denna relation alltid kan ses som ett uttryck för en social värdering. Därigenom belyser konsten mänskliga reak- tioner inför de sociala sammanhangen, och detta kan sägas vara en av dessa funktioner. Att på förhand bestämma vilka samman- hang som skall belysas, och hur, kan en- dast ha till följd att den samlade beskriv- ningen av den sociala verkligheten utarmas. Av det skälet kan de sakkunniga inte godta, att begreppet social funktion i detta fall ges en för snäv innebörd.

KUS bör begränsa sin diskussion till att gälla bildkonst. Men det hindrar inte att en del synpunkter som rör bildkonsten också kan läggas på andra konstarter. KUS

kan inte finna det rimligt att debatten om konstens funktion avgränsas till att gälla en enskild konstart. Det finns betydelsefulla gemensamma problem för olika konstfor- mer och detta accentueras av de många nya försöken att överskrida de traditionella gränserna mellan konstarterna.

2.2.2. Konst

Erfarenheterna av vårt sekels motsägelse- fulla konst har lett till insikten om det me— ningslösa i varje försök att ge konstbegrep- pet en entydig innebörd. De kriterier som ställts upp har visat sig vara uttryck för skiftande viljor och inte för några objek- tiva nödvändigheter.

Av det skälet kan de olika ismerna ses som en serie övertalningsförsök. Gemen- samt för dem har varit, att de hävdat att världen bäst låter sig uppfattas från en viss synpunkt — skiftande från fall till fall. Dessa synpunkter har till en början ofta förefallit exklusiva och av föga intresse utanför en liten grupp som arbetat med dem. Men eftervärlden har ibland tvingats till en annan bedömning. Att kubismen huvudsakligen innebar lösningen av vissa formella problem inom måleriet hindrade inte att just den lösningen fick en utomor- dentlig betydelse för den funktionalistiska arkitekturens närmare utformning några de- cennier senare och därmed för miljoner människors urbana miljö.

Exemplet visar hur konsten kan förändra vår verklighetsuppfattning, och hur den för- ändringen kan få konkreta konsekvenser. Människan har inget omedelbart förhållan- de till sin värld. Hon är tvungen att tolka den; först därigenom kan hon infoga sina intryck i ett meningsfullt mönster utifrån vil— ket hon kan handla. De vetenskapliga disci-

1 Traditionellt räknas målarkonsten, den gra- fiska konsten, skulpturen och arkitekturen till de »bildande konsterna». Ibland räknas även konsthantverket hit. De sakkunniga avser med bildande konst de ovan nämnda konstarterna samt design. »Bildande konst» syftar givetvis inte på bildning i betydelse boklig bildning utan härrör från bilda, skapa. De sakkunniga använ- der begreppet bildkonst synonymt med bildande konst.

plinerna är sådana mönster, men trots den oerhörda betydelse de haft för vår tid har de inte förmått täcka allt i vår erfarenhet. And- ra mönster måste till, om inte verkligheten skall te sig alltför ofullständigt beskriven. Konstnärlig verksamhet ter sig i detta pers- pektiv som ett arbete att åstadkomma nya sådana mönster; att detta arbete i regel be- drivs på intuitiv väg och att resultaten oftast är ytterligt svåra att entydigt mäta är inte tillräcklig grund för att anta att konstens mönster skulle ha ett perifert värde. De strikt vetenskapliga mönstrens oförmåga att i viktiga avseenden göra människan förtro— gen med sin värld tyder snarast på motsat- sen.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att anknyta till ett resonemang som Noam Chomsky för i Language and Mind. (Sv. övers. Människan och språket, Stockholm 1969.)

Chomsky utgår från en iakttagelse av Wolf- gang Köhler, som hävdar att psykologin, till skillnad från naturvetenskaperna, uppehåller sig vid förhållanden som varje människa har en elementär kännedom om och kontakt med. Även de mest elementära upptäckterna inom den klassiska fysiken har ett visst överrasknings- värde -— människan hade ingen aning om ellip- tiska planetbanor eller gravitationskonstanten.

Men »mentala fakta» av till och med myc- ket djupare slag kan inte »upptäckas» av psy- kologen, därför att de är en fråga om intuitiv bekantskap och, när de väl en gång påvisats, är uppenbara.

På liknande sätt förhåller det sig när konst- nären i sina verk uttrycker sina erfarenheter. Dessa erfarenheter kan konstnären dela med många andra individer, men fenomenen är skenbart så välbekanta, och kanske så enkla, att de inte beaktas eller ens ses av andra än konstnären.

Dessa förhållanden har diskuterats mycket av litteraturteoretiker och filosofer. Viktor Sjklovskij, till exempel, utvecklade i början av 1920-talet teorin att det är poesins funktion att »göra främmande» det objekt den beskri- ver och därmed förnya vår förnimmelse av världen.

Liknande tankar har framförts exempelvis av Brecht.

Om man ser konsten som ett medel att berika verklighetsuppfattningen har detta också bestämda konsekvenser. Varje medel bär inom sig sitt eget funktionssätt, och den som använder medlet måste skaffa sig kun- skaper om detta funktionssätt — en våg

kan endast visa ett tings vikt för den som vet att använda vågen rätt. På så sätt upp- visar varje medel en egenart som är skild från resultatets. Det gäller även konsten: varje konstart rymmer en för den egen och unik problematik som inte låter sig studeras utifrån andra utgångspunkter än konstar- tens egna.

Det är därmed givet att en god konstnär— lig yrkeskunskap, dvs. en behärskning av den konstnärliga tekniken, är en av förut- sättningama för att en bestämd uppfattning av verkligheten skall kunna komma till ut- tryck. Det är inte skolornas sak att avgöra vad som skall uttryckas, men väl att till— handahålla kunskaper om hur det kan ut— tryckas.

I den aktuella debatten har kravet på yrkeskunskap i många fall ansetts mindre viktigt än kravet på socialt och politiskt engagemang. Det är naturligt att i dagens samhälle den konstnärliga medvetenheten ofta inriktas på frågor, som rör kompli- cerade och kontroversiella sociala och poli- tiska problem. Försöken att finna former för konstnärlig aktivitet som kan skildra och tolka dessa problem och som kan på- visa alternativa möjligheter bör också stöd- jas av skolorna. Men det är samtidigt väsent- ligt att konsten gestaltar hela skalan av mänskliga problem och att dessa angrips från många utgångspunkter. Om utveckling- en skulle komma att gå mot en enbart pro- pagandistisk konst, skulle detta, även utan statsstyrning, sannolikt leda till samma brist på förmåga att kontinuerligt berika verklig- hetsuppfattningen.

Det är kanske heller inte nödvändigt att konstnären uttryckligen tar ideologisk ställ— ning för att han skall få betydelse för den ideologiska utvecklingen. Så t. ex. värderade både Marx och Engels Balzac högre än samtidens socialt engagerade tendenslittera- tur; de ansåg att Balzac — från sina ut- gångspunkter, som långt ifrån var deras egna — på ett överlägset sätt blottat det borgerliga samhällets mekanismer.

Detta skall naturligtvis inte uppfattas som ett förespråkande av politiskt »omedveten» eller icke-ställningstagande konst som så-

dan, men visar att en inträngande konstnär- lig skildring, oavsett från vilka utgångs— punkter den gjorts, kan ge värdefulla till— skott till vår bild av verkligheten.

Tendenser att för skildringen av de stora samhällsproblemens skull överge skildringen av till synes personliga problem och av rela- tioner mellan individer eller mindre grupper innebär också risk för en stereotypiserad verklighetsskildring. Genom att till indivi- den förmedla en upplevelse av igenkännan- de av personliga problem klargörs också att dessa problem inte är unika.

Det är mot bakgrunden mot det ovan sagda också uppenbart, att till skolornas uppgifter hör att genom att ge möjligheter till omfattande diskussioner och kunskaps- fördjupning av dessa typer av problem med— verka till att de studerande får en vidgad och fördjupad verklighetsbild.

Konsten kan sägas svara mot en sektor av människans allmänna behov att produ- cera sig, att uttrycka sig. Denna sektors bredd varierar givetvis från individ till indi- vid, men det vore uppenbart orimligt att anta att den endast skulle återfinnas bland personer som valt att yrkesmässigt ägna sig åt konst. Sannolikare är, att dessa lyckas kvarhålla och utveckla ett behov som hos majoriteten av människorna undertrycks i större eller mindre grad genom samhällets kulturmönster, dess skolutbildning och ar— betsförhållanden. Också den konstnärliga amatörismen har därför en grund i ett reellt behov som en del i ett allmänt behov av skapande arbete, av att uttrycka sig i olika medel. Att tillfredsställa eller återuppväcka detta behov är nödvändigt som ett medel att återupprätta jämlikheten mellan männi— skorna. En uppgift för de högskoleutbilda- de konstnärerna bör därför vara att sprida förmågan till visuell gestaltning. Utbild- ningen bör därför också ta fasta på detta be- hov aV handledare och servicepersonal. En sådan service åt amatörism innebär inget för- fång för de professionella konstnärerna; tvärt om — en insiktsfullt bedriven amatör- ism bör av allt att döma dessutom kunna bredda och höja publiknivån, något som gi- vetvis också kommer de professionella konst-

Det har här tidigare hävdats att männi- skan inte upplever sin värld oberoende av de mönster, de språkliga strukturer, hon för- fogar över. Men begreppet språklig får här inte uppfattas för snävt — allt varigenom människan uttrycker sig ingår i hennes språk. Det är självfallet av vikt att en män- niska så långt det är möjligt får hela sin språkliga känslighet uppövad. Det är en av förutsättningama för att hon skall ha en rik upplevelse av sin verklighet. Konstnärs- utbildningen bör ses också i detta perspek- tiv. Den bör syfta till att hålla en viktig sektor av språket vid liv. — Där språk hålls vid liv kan också sociala isolationstillstånd brytas. Och detta kan sägas vara en av konstens viktigaste funktioner. En konstnär kommunicerar — dvs. gör andra delaktiga av — speciella upplevelser. Hans arbete går bland annat ut på att häva isoleringar från den sociala gemenskapen; och detta på ett mycket enkelt sätt: var och en som gripits av ett konstverk har säkert upplevt att han »känt igen sig» — en tidigare upp- levelse, som han kanske trott sig vara ensam om, har han plötsligt märkt att han delat med någon. Ett problem som upplevts som individuellt har framstått som ett mer eller mindre allmänt problem, en isolering har brutits och en möjlighet att relatera problemet till en större social struktur har skapats.

En av konstens uppgifter är således att tillhandahålla material till identifikation: att en människa kan komma att »känna igen sig» i konstverk. Därigenom blottas också för henne själv något som hon delar med andra, och i den meningen är förståelsen av ett konstverk en social akt.

Inom litteraturen är det särskilt lätt att påvisa sådana frigörelseprocesser; om en lä- sare, som plågas av vad han upplever som en individuell avvikelse hos sig själv, åter- finner samma avvikelse i en litterär gestalt förändras det individuella till något »mänsk— ligt». Han upplever med andra ord en ge- menskap där han tidigare upplevde en iso- lering. En liknande process kan givetvis äga rum även inför målningar, skulpturer,

olika medvetet formgivna nyttoproduk- ter etc.

Askådaren går alltså in i en i vid mening språklig situation. Först när han förstår det språk på vilket upplevelsen uttryckts kan han inse vilken upplevelse det rör sig om, och att den är allmän - dvs. att han inte är ensam om den, att han lever i en ge- menskap. Avläsningen av meddelandet är i sig själv en skapande akt. Konstnärsutbild- ningen bör som tidigare framhållits aldrig gå ut på att lära de studerande vad de skall skapa; däremot kan den bidra till en ökad behärskning av de språkliga medlen.

Det är en självklarhet att den allmänna skolan undervisar i det verbala modersmå- lets uppbyggnad. Kännedom om språkets elementära struktur är ju en förutsättning för att uttrycka värderingar, påståenden, frågor etc. Men sådana elementa finns även när det gäller bilden. Undervisningen i det allmänna skolväsendets teckningsämne har därför en mycket betydelsefull funktion. Bilden som språkform blir alltmer utbredd vid alla typer av kommunikation.

Det känns naturligt att anknyta detta resonemang till de strävanden till en för- djupad demokrati och större jämlikhet som nu kännetecknar den politiska debatten.

De jämlikhetssträvanden som utgör en av de mäktigaste krafterna i dagens svenska samhälle behöver knappast motiveras. Ändå borde begreppet »jämlikhet» kanske ges en vidare definition. Från en viss synpunkt framstår jämlikheten som en redan före- fintlig realitet som bör erkännas — näm- ligen från språkets, eftersom ingen kommu- nikation äger rum om inte båda parter in- lägger samma mening i symbolerna. Kom- munikation bygger på jämlikhet.

Den demokratiska ideologi som har ut- vecklats i vårt land ser inte politiken som ett mål i sig, överordnat andra mål, utan be— traktar den politiska verksamheten som ett medel för att nå vissa mål, som är betydel— sefulla både för samhället och för indivi- den. Konstnärens möjlighet att påverka samhällsutvecklingen består främst i att han med sina speciella medel kan skildra och tolka det som händer på ett sätt, som

bidrar till att forma människors uppfatt- ning om den värld de lever i. Detta arbete är av stor vikt i ett samhälle, som i andra avseenden utvecklas mot specialisering och som ger vissa grupper alltför begränsade möjligheter att delta i och påverka den all- männa samhällsdebatten.

Debatten om konstens demokratisering har ofta haft en tendens att för ensidigt ta fasta på begreppsparet konstnär—publik, då uppfattat som en variation av begrepps- paret producent—konsument. Men ett konst- verks tillgänglighet är inte i allt likt konsum- tionsvarans: ett konstverk kan »konsume- ras» av en betraktare trots att han inte äger det (på ett museum t. ex.) och även det omvända kan vara fallet: en människa kan vara ägare till ett konstverk men ändå inte kunna »konsumera» det — eftersom han inte kan uppfatta dess innehåll.

Den konstnärliga utbildningen måste gi- vetvis ta fasta på den speciella typ av »kon- sumtion» det här är fråga om. Det är av primär betydelse över hela detta fält att uppfattningsförmågan övas upp. Men den uppfattande akten är i sig en produktiv till- ägnelse av verket — ett upprättande av samband mellan verkets delar, mellan ver- ket och verkligheten etc. Det är givet att konstnären måste besitta en viss teknisk skicklighet som är obehövlig för betrakta— ren, men akten »att se» behöver inte vara olika i de båda fallen.

Att göra konsten materiellt tillgänglig i samhället är givetvis ett problem av myc- ket stor betydelse. Men även om detta pro- blem vore tillfredsställande löst skulle det inte innebära att konsten av sig själv blev intellektuellt, emotionellt etc. tillgänglig. För detta behövs en utveckling av indivi— dens möjligheter att avläsa bildmässiga ut- tryck — övning, helt enkelt. Och i väsent- liga stycken måste den bli densamma för både producenten och konsumenten. De sakkunnigas förslag till en konstnärlig grundutbildning grundar sig till stor del på denna uppfattning (se avsnitt 2.3 och kapitel 6).

De skolor, som ger den konstnärliga ut- bildningen, får inte isoleras från den om-

givande kulturmiljön. Det måste finnas många kontakter mellan skolan och konst- närer och andra kulturarbetare, och det är också angeläget att man tillgodogör sig er- farenheter från andra institutioner inom ut- bildningsområdet. Dessa kontakter bör inte begränsas till studiebesök och tillfälliga före- läsningar av utomstående, utan de bör på ett naturligt sätt integreras i hela utbild- ningen. Här finns utrymme för olika peda- gogiska initiativ och experiment, där varje skola har möjlighet att komma med egna bidrag.

Öppenheten fordrar också att utbildningen har nära kontakt med verksamheter inom andra områden, exempelvis inom arkitektur, konstvetenskap, vissa samhällsvetenskaper etc. Utbildningen måste planeras så, att man snabbt kan lägga in nya kursmoment och så att det finns utrymme för gästlärare för kortare eller längre perioder och att en viss tid av utbildningen kan ske vid andra läroanstalter.

Konstnärens medel är de verktyg, mate- rial och tekniker som han förfogar över. Här har utvecklingen gått mycket snabbt under de senaste decennierna och det är omöjligt att förutsäga vad som kommer att dominera i framtiden. Utbildningen måste vara öppen för nya tekniker och behovet att använda nya material.

KUS anser att det är viktigt att konsten får en större plats i samhällslivet än den har i dag och att konstnärliga synpunkter kommer att påverka utvecklingen på många områden i mycket större utsträckning än som nu sker. En sådan utveckling medför att efterfrågan på konstnärernas insatser ökas och över huvud konstnärernas arbets- villkor och livsvillkor väsentligt förbättras. Det är inte KUS uppgift att föreslå åtgärder som leder till detta resultat, utan denna uppgift åligger andra organ som sysslar med kulturpolitiska målfrågor. KUS vill emellertid betona att en utbildningsreform aldrig kan nå full effekt om inte också andra institutionella förhållanden av bety- delse för konstnärerna ändras.

De sakkunniga vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid den ogynnsam-

ma trend, som sätter de bildande konsterna på undantag i dags- och fackpress. Analys av fri konst, konsthantverk, design och ar- kitektur ges för närvarande mycket litet utrymme i massmedia. Man bör sträva ef- ter att finna former för att stimulera så— dan debatt.

Även andra institutionella förhållanden gör att konsten inte erhåller tillräckligt stöd och stimulans utan bidrar till den isolering som många konstnärer i dag upplever som besvärande. Exempelvis är de anslag na— tionalmuseet förfogar över för inköp av samtida svensk konst klart otillräckliga.

Inom en sektor anser dock KUS att en utbildningsreform i hög grad kan leda till" att intresset för och efterfrågan av konst kommer att ökas och att över huvud för— ståelsen för konstnärernas arbete vidgas. Det gäller det som KUS vill kalla för kons- tens serviceområden och utbildningen av de personer som arbetar inom dessa. Till konstens serviceområden räknar KUS yr- kesfunktioner inom konstlivet och näralig- gande områden, som utan att innefatta i egentlig mening självständigt konstnärligt gestaltande, ändå kräver djup förståelse för konstnärliga manifestationer av skilda slag.

För att undvika missförstånd vill de sak- kunniga i det här sammanhanget kraftigt understryka att de anser, att behovet av estetisk utbildning inom grundskolan och inom de gymnasiala utbildningsvägarna är stort och att det är angeläget med en vidgad ram för de estetiska ämnena i den allmänna skolan. Men på dessa stadier kan inte målet vara att ge en fackutbildning eller grund härför, utan orienteringssynpunkten bör stå i centrum. Denna distinktion har le- gat bakom de sakkunnigas syn på yrkesut- bildningsberedningens förslag om en estetisk linje i den kommande gymnasieskolan (se avsnitt 4.2.3).

2.2.3. Konsthantverk

Att konsthantverk av tradition urskiljs som en särskild form av konstnärlig verksamhet torde hänga samman med att konsthant- verket anses bundet till vissa material och/

eller tekniker och därmed till speciella förut- sättningar med grund i hantverket. Ut.- vecklingen har enligt de sakkunniga emel- lertid. gått därhän, att det inte längre är motiverat att göra en avgränsning mellan konsthantverk och andra former av bild- konst. Självständigt konsthantverkligt ska- pande . kan mycket väl ses som en av många former av fri bildkonst. De reso- nemang, som ovan förts om konstens funk- tion, och därmed utbildningens mål, äger därför enligt KUS sin tillämpning även på självständigt konsthantverkligt arbete.

Till konsthantverk brukar också föras verksamhet, som innebär praktiskt förverk- ligande av andra konstnärliga intentioner. Konsthantverkare i denna mening är att se som medhjälpare i en framställningsprocess. Även om denna typ av konsthantverkare inte självständigt ansvarar för den konst- närliga konceptionen fordras av honom hantverklig skicklighet och känsla för konst— närliga värden, vilket givetvis måste beak- tas i utbildningen av denna grupp konsthant- verkare.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på konsthantverket ytterligare i avsnitt 4.3.4.

2.2.4. Design

Som framgår ovan, räknar de sakkunniga design till de bildande konsterna. Det som anförts om konstens funktion äger också sin tillämpning på design. De sakkunniga anser sig emellertid något närmare böra definiera den innebörd, som de ger begreppet design.

Design omfattar en rad verksamhetsom— råden. Till dessa områden hör bl. a. ut- formning av industriprodukter och konsum- tionsvaror, grafisk framställning och visuell information, förpackning och miljögestalt- ning.

De sakkunniga hänför design till de bil- dande konsterna bl. a. av det skälet, att design som arbetsmetod uppvisar stora lik- heter med arkitektur. Det är dock att mär- ka, att designern liksom arkitekten i regel arbetar under andra förutsättningar än den fritt skapande konstnären.

Till skillnad från den fria konstnären måste designern fylla preciserade krav på produktens användning och verkningsgrad, tekniska och andra prestanda, ekonomi i framställningen m.m. Dessa krav uppställs inte av designern ensam, utan i ett mer eller mindre långt drivet samarbete mellan de- signern och andra medverkande i produk— tionsprocessen.

Designern måste också ta hänsyn till att hans produkter skall tillverkas i mer än ett exemplar. Design i ett industriellt samman- hang skiljer sig från många andra former av konstnärligt skapande också därigenom, att designers ursprungliga verk inte är slutmå- let i produktionsprocessen. Designern ut- arbetar en plan för framställningen av en produkt eller utformar en prototyp som för— verkligas genom industriella processer.

Vid allt arbete med att förbereda pro— duktion av mekaniskt framställda föremål tas hänsyn till en mängd faktorer. De funk- tioner, som föremålet avses fylla, de till- gängliga tekniska framställningsmetoderna och de övriga produktionsförhållandena samt de villkor under vilka det distribueras och används påverkar direkt eller indirekt den utformning, som produkten ges. Detta gäller såväl när föremålet är en fast an- läggning eller byggnad som när det är en mobil produkt (maskin, möbel, klädesplagg, tidskrift etc.). Beroende på utbildning och intresse hos dem som deltar i planeringsarbe- tet uppfattas föremålets funktion mer eller mindre snävt och därmed kommer också olika vikt att läggas vid detaljutformningen och det visuella uttrycket.

Allt detta arbete innefattas i det engelska uttrycket design, som kan översättas med planlägga, beräkna, skissera, konstruera, uppfinna, skapa och rita. Genom att även för svenskt vidkommande ge hela denna planläggningsprocess en gemensam beteck- ning innefattande även de subtilare aspek- terna av funktionen blir det lättare att se begreppet design så mångfacetterat som det är. För byggnader och liknande används begreppet arkitektur om hela denna verk- samhet; för mobila produkter däremot finns inte något annat begrepp än produktutveck-

lingsarbete. Design används i svenska nu om vissa delarbeten i det totala arbetet. Allt större delar räknas emellertid in un- der design och dess integrerade funktion betonas allt mer.

Då KUS inte kunnat finna ett ändamåls- enligt svenskt begrepp förordas att den eng- elska beteckningen design införlivas i svens- ka språket med den ovan angivna betydel- sen av hela produktutvecklingsarbetet. Den inskränkningen bör dock göras att vad som nu betecknas som arkitektur inte skall ingå i begreppet. Design blir därmed en parallell till arkitektur inom det mobila produktom- rådet.

Design blir med denna betydelse inte nå- got som kännetecknar vissa industrier och inte något som skall införas i industriernas produktutvecklingsarbete.

Föremålens funktion kan uppenbarligen uppdelas i flera delfunktioner. Förutom den tekniska eller mekaniska funktionen får fö- remålet automatiskt, beroende på den när- mare utformningen, också en viss social och en viss psykologisk funktion. Föremålet får ofta också en inverkan på människors fysiologiska situation. Specieut gäller detta maskiner, verktyg etc. Teknikerna är starkt specialiserade på de olika tekniska proble- men, ekonomerna på de ekonomiska och (formgivarna och) konsthantverkarna har en utbildning som hittills till största delen har inriktats på formala problem utifrån este- tiska synpunkter. Utbildningen på formgi- varskolorna har visserligen inom givna ra- mar sökt finna vägar, som tenderat mot en större allsidighet, men har inte haft till- räckligt stöd för att inom nuvarande orga— nisationsformer åstadkomma önskvärd breddning.

Det förefaller emellertid lämpligt att del- vis utifrån de konstindustriella skolornas grund skapa en utbildning för att täcka det behov av en yrkesgrupp med breda kun— skaper och samordnande förmåga som de- signarbetet fordrar, för att de ökande kra- ven på grundlig genomarbetning av pro- dukterna skall kunna uppfyllas. Liksom ar- kitekten är utbildad för att samordna pro- jekteringsarbetet inom byggande och pla-

nering, skall designern utbildas för att kun.- na samordna designarbetet. Principiellt bör sådant arbete samordnas av en yrkeskategori vars specialitet utgörs av kunskaper och upp— tränad förmåga i att sätta sig in i använd— ningssituationens olika krav.

Att se just konsumentkraven (använd- ningsfunktionerna) som de primärt styrande i utvecklingsarbetet är i och för sig inte ett nytt betraktelsesätt, men det är inte desto mindre mycket vanligt att det tekniska kun- nandet får en direkt styrande funktion i stål— let för en tjänande funktion. Graden av teknisk komplexitet varierar dock inom en mycket vid ram mellan olika produktom-' råden, och teknikens betydelse som sekun- därt styrande faktor varierar i motsvarande” grad. I många fall är också användnings- situationens tekniska del klart dominerande eller helt allenarådande och det samord- nande utvecklingsarbetet kommer då na= turligtvis att präglas av detta och utföras av tekniska specialister.

De sakkunniga menar alltså inte, att den samordnande uppgiften i designarbetet skall förbehållas en speciell yrkesgrupp. Däremot bör en utbildning tillskapas, som kan vara relevant för det stora antal fall då använd- ningssituationen ställer höga krav på ana-' tomiska—ergonomiska, psykologiska och so— ciala funktioner förutom på' de tekniska funktionerna. Inom många områden inom' industrin motsvarar redan i dag formgivarå nas utbildning de krav som samordningsa uppgiften ställer. Det är där också "vanligt att formgivaren fungerar som projektledare och samordnare av utvecklingsarbetet.

Utbildningen av designers bör anordnas med hänsyn till den karaktäristik av design- arbetet, som givits ovan. .

De kunskaper som inhämtats under ut- bildningen skall generellt'kunna vara an- vändbara vid alla typer av design, oavsett produkt- eller materialområde. De studeran- de bör därför inte tränas till specialister i en viss teknik eller ett 'visst material. De skall liksom en arkitekt studera olika tekniker och tränas i problemanalys och syntetiseran— de arbete samt uppöva sin- förmåga att sam— arbeta med specialister. Det är emellertid av

största vikt att den yrkesinriktade delen av designutbildningen tränar de studerande att självständigt och systematiskt analysera fö- relagda problem, och på grundval av denna analys välja och tillämpa en metod för lö- sandet av problemet. Man kan se hela till— vägagångssättet, dvs. även inbegripet analy— sen, som en systematisk arbetsmetod vilken förser designern med fakta och underlag för ett antal möjliga lösningar på den förelagda arbetsuppgiften. Utvärderingen av dessa lös- ningar mot varandra sker tillsammans med andra medverkande i produktionsprocessen, bl.a. genom jämförelser av delproblemens lösning i de olika helhetslösningarna.

— I detta sammanhang skall också fram- hållas, att utbildningen inte ensidigt skall inriktas på sådant som just nu faller inom designutbildningens område, utan att under- visningen till viss del skall gälla samhälls- kunskap och andra ämnen som saknar di- rekt tillämpbarhet inom design men som är ägnade att belysa produkternas funktion i en mer total, och därmed mer reell, si- tuation än den, som kan överblickas och förstås av en person med en smal, helt specialiserad utbildning.

Detta innebär att utbildningen också skall tillhandahålla de centrala delarna av övrig information, som kan anses nödvändig för ett allsidigt angreppssätt på de aktuella pro- blemen samt förmedla den ytterligare in- formation och träning som kan anses önsk- värd. Härvid förutsättes att en samordning med andra delar av utbildningsväsendet sker och att också personer med erfarenhet från andra samhällssektorer, t. ex. näringsliv och organisationer, utnyttjas som mer eller mindre tillfälliga lärarkrafter vid design- högskolorna.

Allsidigheten i utbildningen motiveras ock- så av den syn på designerns funktion i ar— betssituationen som redovisats ovan. Enligt denna ses designern som en person, som ger sitt bidrag till en samlad lösning av problem i en arbetssituation där också före— trädare för andra yrkesgrenar tillhandahål- ler sin sakkunskap. För att detta samarbete mellan företrädare för olika yrken skall fungera på ett tillfredsställande sätt bör de

ha elementära insikter i förutsättningarna för varandras arbete.

Det är emellertid inte till fyllest att for- mulera designutbildningens mål enbart med utgångspunkt i att den studerande så smi- digt som möjligt skall styras in i de pro— duktionsförhållanden som är förhärskande i dagens samhälle. I ett vidare perspektiv skall designutbildningen, liksom annan ut- bildning, också syfta till att utveckla indi- vidernas självständiga tänkande varvid ifrå— gasättandet av rådande förhållanden och värderingar är ett viktigt moment. Denna princip är accepterad för de flesta områ- den och nivåer i det svenska skolsystemet och bör gälla även den framtida utbild- ningen av designers. Härigenom skapas ock- så förutsättningar för nyskapande och ini- tiering av utvecklingsarbete för sådana sam- hällsnyttiga produkter som inte tillverkas i dag.

2.2.5. Generella mål för utbildningen

Som gemensamma mål för den utbildning som skall bedrivas vid de av KUS före- slagna skolorna skall också följande gälla.

Utbildningen skall träna de studerande att skaffa fram och inhämta det sekunder- lag som är relevant för arbetsuppgiftens lös- ning. Utbildningen måste också medverka till att utveckla individens förmåga att kri- tiskt pröva och självständigt ta ställning till denna information. Detta skall ske genom att den studerande tränas i att identifiera underliggande värderingar av bl. a. ekono- misk, social och kulturell karaktär, såväl i den presenterade informationen som i den verksamhet vartill han syftar eller ägnar sig åt. Den studerande skall vidare stimu- leras till att självständigt ta ställning till dessa värderingar i medvetande om de- ras konsekvenser för andra individer och samhället. Det innebär att undervisningen på alla stadier skall söka informera de stu- derande om samhället, gruppbildningar och individer och deras olika värderingar och reaktioner. Det kan inte vara till fyllest att säga att detta borde vara uteslutande en uppgift för den allmänna skolutbildning-

en. I specialutbildning måste nödvändigt- vis ingå specialprogram som måste värderas, och värderas explicit.

Utbildningen skall göra de studerande uppmärksamma på yrkets etiska problema- tik och yrkets ansvar, men det ankommer på den enskilde att själv avgöra vilka ar- betsuppgifter han vill ägna sig åt.

2.3. Plan för utbildningen 2.3.1 Inledning

De sakkunnigas förslag till utbildningsor- ganisation inom bildkonsternas område innebär, att utbildningen förläggs till två eftergymnasiala nivåer: en tvåårig allmän utbildning, i princip gemensam för alla grupper inom området, och en mer specia- liserad treårig fortsatt utbildning. Den ge- mensamma grundutbildningen förläggs till nyinrättade formhögskolor. Den fortsatta ut- bildningen sker vid konsthögskolor och de- signhögskolor, med en utbildning som när- mast motsvarar nuvarande utbildning vid konsthögskolan, resp. högre konstindustri- ella skolan vid konstfackskolan.

Den första nivån, formhögskola, skall fin- nas på minst =fem platser i landet och de skall i princip, oberoende av formell för- utbildning, vara öppna för alla, som har en tillräcklig kreativ förmåga (detta gäller också för den högre nivån). KUS räknar dock med, att de flesta som söker sig till dessa skolor kommer att ha genomgått gym- nasieskola.

De sakkunniga föreslår att två konsthög- skolor inrättas i landet utöver den, som re- dan finns i Stockholm. De sakkunniga föreslår vidare att tre designhögskolor in- rättas.

De sakkunniga föreslår, att utbildningen vid formhögskolorna skall vara tvåårig och vid konsthögskoloma och designhögskolor- na treårig. Enligt direktiven skall de sak- kunniga pröva möjligheten att förkorta ut- bildningstiden. Skenbart har KUS inte till- mötesgått detta mål genom sin skolkon- struktion. Reellt kommer dock det av KUS föreslagna systemet att medföra en förkort-

ning av studietiden. De statistiska samman— ställningar som redovisas i kapitel 3 visar att studietiden för många studerande är mer än fem år.

Den treåriga studietiden vid konst- och designhögskolorna är en normalstudietid som i verkligheten kommer att både över- skridas och underskridas. Man kan räkna med att några studerande anser sig kunna koncentrera sina studier till kortare tid och att ett antal studerande däremot önskar förlänga utbildningen utöver de tre åren i form av återkommande utbildning. Det måste vid en utbildning av den här typen anses vara både önskvärt och naturligt att det finns möjlighet till sådana variationer i fråga om studietiden.

Utbildningen skall bidra till att utveckla individen så att hans möjligheter och förut- sättningar tillvaratas. Flera av de problem som berörts i avsnitt 2.2 kan också belysas med utgångspunkt i individens behov. De sakkunniga vill i det följande dröja vid nivåfrågan och vid u-tbildningens allmän- na uppläggning — hur styrd utbildningen bör vara och därmed sammanhängande frå- gor.

2.3.2. Utbildningens nivå

Det har från många håll starkt betonats att den konstnärliga begåvningen ofta fram- träder sent. Det är fråga om en mognads- process som har mycket varierande förlopp hos olika personer. Om inte utbildningen skall bli orimligt lång, och om de studeran- de under utbildningstiden ska kunna ut- nyttja undervisningen i ungefär samma om— fattning som vid andra skolformer, måste den egentliga fackutbildningen börja rela- tivt sent. De argument som nedan anförs för att göra utbildningen eftergymnasial stöds därför också av individual-psykologis- ka erfarenheter.

Den näraliggande jämförelsen med mu— sik— och dansutbildningen är därför inte särskilt adekvat. Inom dessa områden mås- te den grundläggande tekniska träningen börja tidigt och disponera över ett myc- ket stort antal undervisningstimmar. Det

tekniska kunnandet är lika betydelsefullt hos bildkonstnärer och designers men det kan förvärvas i ett senare åldersstadium, när individens intressen och behov tydligt pekar på en konstnärlig verksamhet.

Som den grundläggande konstnärliga ut— bildningen vid formhögskolorna är plane— rad, kommer den dels att ge en avslutande yrkesutbildning för vissa grupper. och dels kommer den att få stor betydelse som yr- kesorientering för dem, som vill satsa på en högre konstnärlig utbildning (se avsnitt 6.2). En tidig styrning av potentiella konst- närer till en speciell utbildning leder ofta till att utbildningsresurserna utnyttjas oratio- nellt.

KUS vill här anknyta till det resone- mang som förs i 1968 års utbildningsutred- nings skrift Högre utbildning —— Funktion och struktur. Man konstaterar där att det är »rimligt att anta att sen specialisering, låg specialiseringsgrad, existens av över— gångsformer mellan specialiserade utbild- ningar samt effektiv information bidrar till att ge utbildningssystemet stabilitet» (s. 34). »Avvägningen mellan tidig och sen differentiering hänger nära samman med vilken mognad och självständighet som den studerande kan antas ha vid sitt ut- bildningsval samt med vilken information som kan läggas till grund för valet» (s. 37). »Möjligheterna att påverka utbildningsvalet inom ett system med sen differentiering lig- ger i den information som ges genom bl. a. utbildningen och den utveckling av anlag som utbildning i sig ger» (s. 37).

De här satserna karaktäriserar utomor- dentligt väl den allmänna syn, som ligger till grund för de sakkunnigas överväganden rörande nivågruppe—ringen inom den konst- närliga utbildningen och de sakkunnigas skäl för att utbildningen bör ligga på efter- gymnasial nivå.

Vid en diskussion om den lämpliga ni- vån för formhögskolorna bör det också be- tonas, att det är en föga tilltalande tanke att just konstnärer och designers och de som arbetar inom olika serviceyrken på det kulturella området skulle nöja sig med en enklare utbildning än andra grupper i

samhället. Den klyfta mellan konst och samhälle som nu ofta debatteras, kan inte överbryggas om det inte i princip är möjligt för blivande konstnärer och designers att er- hålla en lika grundlig allmänorienteraude ut- bildning, som exempelvis lärare, journalis- ter och administratörer.

KUS har dock utgått från att några krav på tidigare formell skolning inte skall ställas vid intagning till de föreslagna skolorna. Avgörande skall vara de sökandes allmänt kreativa förmåga, deras bildanalyserande och bildgestaltande förmåga samt de ut- vecklingsrnöjligheter de bedöms besitta här- vidlag. De sakkunniga anser att det är syn- nerligen viktigt, att man inte gör något som helst avsteg från denna princip. Det skulle innebära att hela synen på urvalet av stude- rande blev skev och oklar. De sakkunniga är medvetna om de svårigheter som är före- nade med att göra urval grundade på ovan angivna kriterier. Urvalsgrunderna behand- las utförligt i kapitel 10.

I enstaka fall kan det tänkas att den ovan angivna urvalsprincipen kan medföra vissa svårigheter vid studieplaneringen. Man kan få några studerande som varken har intres- se av, eller förutsättningar för att följa en relativt avancerad teoretisk utbildning utan hellre vill använda större delen av studie- tiden till praktiskt konstnärligt arbete. Des— sa svårigheter bör inte överdrivas. En viss individualisering får ske, och en sådan bör utgå från vad som från den studerandes synpunkt måste vara särskilt angeläget att ta del av för att få vidgade kunskaper och ett mångsidigare perspektiv på det egna ar— betet.

2.3.3. Utbildningens integrerande funktion

Som ovan angivits, skall formhögskolorna utgöra en utbildning i princip gemensam för alla som ämnar arbeta inom den bildan- de konstens områdcn och också erbjuda ett utbildningsaltemativ för personer som utan att själva vara utövande konstnärer arbetar inom denna sektor.

De sakkunniga anser att det skulle vara mycket gynnsamt om formhögskolorna gav

den grundläggande utbildningen både för blivande studerande vid konsthögskolor och designhögskolor och för de många grup- per som syftar till att arbeta inom konstens serviceområden. Av stor betydelse för hela utvecklingen mot en ökad förståelse för konstens betydelse i samhällslivet är också, att teckningslärama får en del av sin ut- bildning vid dessa skolor.

Utbildningen vid formhögskolorna ut- formas så, att den ger en allmän orientering och kunskaper av en viss bredd, som gör att den i kombination med annan utbildning, exempelvis 40 poäng vid universitet, ger en fullvärdig utbildning för konstens service- yrken. För teckningslärare föreslås, att stu- dierna vid formhögskola kompletteras med ytterligare ett års studier vid annan efter- gymnasial utbildningsinstitution, lämpligen designhögskola, samt ett års studier vid lä- rarhögskola.

Det finns flera motiveringar för denna konstruktion. KUS vill bl. a. betona, att formhögskolorna, som ger både teoretisk och praktisk utbildning, kommer att föra samman människor som sedan, efter mel- lanliggande specialistutbildning, åter kom- mer att samarbeta på olika sätt inom kul- turlivet. Detta kommer att öka förståel- sen för de problem som är speciella för konstnärerna och de medför att möjlig— heterna att sprida kunskap om hur konstnä- rer arbetar, och vart de syftar med sitt ar- bete, väsentligt ökas. En breddning av ut- bildningen kan därför bidra till att bryta den isolering, som ofta är karaktäristisk för konstnärer i dag.

Av särskild betydelse är det att de blivan- de tcckningslärarna får en utbildning som gör att de i sitt arbete kan bidra till att öka och stimulera barns intresse för olika former av konstnärliga verksamheter och för förståelse av den roll som konsten, bil- den som språk och den gestaltade miljön spelar i samhällslivet.

Men KUS anser att utbildningen också med andra medel måste bidra till att minska den här nämnda motsättningen. Redan un- der utbildningstiden bör de studerande kun- na få kontakt med olika kategorier av män-

niskor. Vid formhögskolorna bör det fin- nas viss tid avdelad för olika former av gruppaktiviteter, som även engagerar andra än skolans egna lärare och studerande, främst tillsammans med barn och ungdo- mar. Dessa verksamheter kan ge en viss pedagogisk träning för blivande lärare, cir- kelledare, personal vid museer och utställ— ningslokaler etc.

Ett annat väsentligt motiv för den här förordade konstruktionen är, att det måste anses vara samhällets skyldighet att ge de personer som satsar en rad år på att utbil— da sig till konstnärer möjligheter att finna ett meningsfullt arbete, även om de inte lyckas försörja sig genom sitt konstnärliga arbete. Nu visar det sig för många perso— ner att flera års konstnärlig skolning inte går att tillgodogöra sig försörjningsmässigt eller över huvud taget i yrkeslivet. De sak- kunniga är dock medvetna om att denna insats på utbildningsområdet inte ensam är tillräcklig för att väsentligt förbättra konst- närernas nuvarande villkor.

Det bör i detta sammanhang påpekas att kostnaderna för formhögskolorna måste vä- gas mot att dessa skolor i viss utsträckning avlastar de humanistiska och samhällsveten- skapliga fakulteterna vid universiteten.

Utbildningen vid konsthögskoloma och designhögskolorna skall utformas så, att kontakter med studerande inom näralig- gande områden ytterligare utvecklas. Konst- högskolorna och designhögskolorna skall ha ett relativt stort utbud av kurser, lämpade för studerande vid andra postgymnasiala ut- bildningar, men också vid dessa skolor kan det ifrågasättas, om inte vissa aktiviteter bör syfta till att bredda de studerandes och allmänhetens möjligheter att få en direkt kontakt med olika företeelser inom konst— livet.

Inom designerutbildningen vill KUS sär- skilt betona betydelsen av sådana kontak- ter. Designern kommer med stor sannolik— het att spela en viktigare roll än hittills inom arbetslivet; inom samhällsplanering, miljövård och andra områden måste tek- niska och ekonomiska synpunkter på pro— duktion och planering förenas med större

kunskaper om och förståelse för miljökrav av social och psykologisk art. Som ovan framhållits innebär designerns arbete bl. a. att han måste kunna samarbeta med före- trädare för andra yrkesgrupper.

2.3.4. Undervisningens uppläggning

Det har ovan sagts, att utbildningen skall bidra till att öka jämlikheten i samhället. Den av KUS planerade utbildningen med- verkar till detta på olika sätt. Utbildning- en är på alla nivåer öppen för alla som bedöms ha erforderlig kreativ och bildgestal- tande förmåga — inom formhögskolorna är ramen ännu vidare med hänsyn till des- sa skolors utbildningsmål. Undervisningen vid skolorna skall bygga på att de studeran- de -har medinHytande, som gör att deras engagemang i frågor som rör studieplane- ringen kan tillvaratas för skolorna.

De teoretiska momenten och det prak- tiska konstnärliga arbetet bör så långt det är möjligt integreras. Detta är angeläget bland annat för att ge den teoretiska un- dervisningen en tillräcklig grad av kon- kretion och att det ökar de studerandes mo- tivation för denna del av utbildningen. Om- vänt gäller att de teoretiska studierna vid- gar perspektivet på det praktiska arbetet så att detta under hela studietiden — också när det inte leder fram till några resultat i form av färdiga produkter — uppfattas som konstruktivt och meningsfullt.

De sakkunniga föreslår att undervisning- en under de första terminerna vid konstsko— lorna (formhögskolorna) blir tämligen fast organiserad. De studerande kan vara myc- ket olika lagda; några kan vara tämligen likgiltiga för teoretiska frågeställningar, and— ra kan vara mer intresserade. För dem, som känner ett behov av att inhämta kunskaper på detta område, måste undervisningen emellertid ha en relativt fast uppläggning — i annat fall är det knappast möjligt för den studerande att veta vad som här er- bjuds. Stoffet är i sig självt så beskaffat att vissa frågeställningar måste föregå andra, eller m.a.o. att vissa problem förutsätter kännedom om andra problem. En viss klar

disponering är därför nödvändig, och denna disponering måste också tillåtas »styra» kurserna. (Ingenting hindrar givetvis att lä— rare och studerande gemensamt resonerar sig fram till vilken disposition som skall gälla.)

Om de eftersträvade målen för utbild- ningen ska nås, måste de tre utbildnings- åren vid konsthögskolorna och designhög— skolorna ske i öppna former. Detta innebär att det ska finnas kortare och längre un- dervisningsperioder, under vilka de stude- rande kan välja ut de kurser som de önskar följa efter samråd med lärarna och de stu- derande, som arbetar som assistenter.

Kurssystemet medger en relativt stor rör- lighet i undervisningen. Innehållet kan för- nyas ofta när detta krävs och en inaktuell kurs kan ersättas med en mera aktuell. Vi- dare medför systemet, att de studerandes varierande krav på bredd och fördjupning i studiegången lättare kan tillmötesgås, lik- som deltagande av studerande från andra utbildningsanstalter underlättas. För de konstnärliga och de arbetstränande ämnena är kursen eller serier av kurser fördelade över hela studietiden.

2.3.5. Fort- och vidareutbildning

KUS vill slutligen i detta kapitel beröra de synpunkter på fortbildning och vidareut— bildning som utredningen i andra samman- hang utförligare utvecklar. KUS vill här an- sluta till den diskussion om återkommande utbildning som finns i 1968 års utbildnings- utrednings andra debattskrift (Högre utbild- ning — Funktion och struktur, s. 53 ff). På det konstnärliga området måste en sådan återkommande utbildning vara av mycket stor betydelse för samhället och i hög grad angelägen för den enskilde. Redan de snab- ba förändringar som sker i fråga om de ma— terial och tekniker som används, är en till- räcklig motivering för en satsning på fort— bildning och vidareutbildning.

Hänsyn bör vidare tas till de stora eko— nomiska åtaganden som det skulle medföra för den enskilde konstnären, om han skulle skaffa sig stora delar av den utrustning som

en skola kan disponera över för utbild— ningsändamål. Från jämlikhetssynpunkt är det också av betydelse att denna återkom- mande utbildning får en relativt stor om- fattning. 1968 års utbildningsutredning fram— håller i detta sammanhang följande: »En väsentlig jämlikhetsaspekt rör förhållandet mellan generationerna. Ett system med åter- kommande utbildning skulle kunna bidra till att öka kontakterna mellan äldre och yngre och utjämna skillnader i fråga om kunska- per, erfarenheter och värderingar» (s. 56).

De sakkunniga har i det här kapitlet sam- lat några allmänna synpunkter på målfrågor- na. Dessa berörs emellertid också i de av- snitt som redogör för utbildningens innehåll och organisation på skilda nivåer och i de avsnitt som diskuterar skolornas ledning och organisation. För att få en helhetsbild av de sakkunnigas synpunkter i fråga om må- len för utbildningen bör därför detta kapi- tel bedömmas i relation till de övriga här nämnda avsnitten i utredningen.

3. Konstnärs- och designerutbildningens nuvarande

organisation

3.1 Allmänt

Utbildningen av bildkonstnärer och desig- ners är starkt splittrad och fördelad på ett flertal huvudmän. Av de högre utbildnings- institutionerna är de i Stockholm belägna konsthögskolan och konstfackskolan statli- ga medan Valands konstskola och konstin- dustriskolan i Göteborg är kommunal resp. privat. Den senare erhåller dock statliga bidrag till sin verksamhet. Kommunala bi- drag erhåller förutom Valands konstskola även konstfackskolan och konstindustrisko— lan.

En stor andel av dem som studerar vid de ovan nämnda skolorna har dessförinnan genomgått förberedande konstnärlig utbild- ning vid privata skolor som i de flesta fall åtnjuter visst statligt stöd, folkhögskolor med estetisk utbildning eller liknande.

Inom det allmänna skolväsendet finns in- te någon utbildning direkt anpassad för kommande verksamhet som konstnär eller designer. Inom nuvarande yrkesskolan före— kommer dock linjer som ger hantverklig trä- ning som kan komma blivande konstnärer och designers tillgodo. På sina håll före— kommer speciell utbildning inriktad på branscher som ingår i avnämnarområdet för designers. Dessa kurser är i vissa fall organiserade av eller i samarbete med or- ganisationer inom näringslivet.

Nedan följer en redogörelse för den ut- bildning inom det allmänna skolväsendet som har beröring med de sakkunnigas upp—

drag samt en översiktlig beskrivning av de skolor som handhar utbildning av bildkonst- närer och designers och vissa näraliggande yrkesområden. Mer detaljerade beskrivning- ar ges av konsthögskolan och konstfacksko- lan då utredningsuppdraget främst omfattar dessa utbildningsinstitutioner.

Redogörelser för utbildningen av inred- ningsarkitekter, konservatorer, scenografer och fotografer har ansetts böra lämnas i direkt anslutning till de sakkunnigas för- slag. Dessa redogörelser återfinns därför i kapitel 4.

3 .2 Grundskolan

De ämnen i grundskolans läroplan, som mer omedelbart berör bildande konst och formgivning, är teckning och slöjd. Teck- ning är självständigt ämne fr.o.m. årskurs 4. På lågstadiet förekommer teckning inte som självständigt ämne utan undervisningen sker i samverkan med andra ämnen. I äm— net slöjd ingår två slöjdarter, nämligen dels textilslöjd, dels trä— och metallslöjd. I års— kurserna 3—6 erhåller alla elever samma un- dervisning i de bägge slöjdartema. I var och en av årskurserna på högstadiet väljer eleverna att delta i antingen textilslöjd eller trä— och metallslöjd.

Teckningsämnet skall enligt läroplanen bl. a. »tillvarata elevernas lust att uttrycka sig i bild och inriktas på att allsidigt ut— veckla deras skapande förmåga». Eleverna skall också ges möjlighet att »fritt gestalta

sina iakttagelser och erfarenheter och att utveckla en personlig känsla för form och färg». Vidare skall undervisningen i an- slutning till elevernas skapande verksamhet stimulera till vidgad och fördjupad bild- och miljöupplevelse samt förmedla insikt om estetiska värdens betydelse i individens och samhällets liv. Undervisningen skall utveck- la elevernas förmåga att iaktta och analy- sera, framställa och utnyttja ett brett regis- ter av bilder, inte enbart i traditionell me- ning konstnärliga. På högstadiet studeras också bl. a. arbetsplatsens, bostadens och närsamhällets miljö.

Slöjdämnets mål är enligt läroplanen bl. a. att »bidra till elevernas allsidiga ut— veckling genom att uppöva deras förmåga att självständigt planera och genomföra ett manuellt arbete och genom att i skapande verksamhet utveckla deras estetisk-praktiska anlag och uttrycksmöjligheter». Undervis- ningen bör också söka vidga elevernas käns- la för en personligt präglad hemkultur och för utvecklingen av våra stil- och formtra- ditioner i bruksting och konsthantverk.

Betydelsen av den undervisning som ges inom tecknings- och slöjdämnena har mar— kerats i den nya läroplan för grundskolan som gäller fr.o.m. den 1 juli 1970. Den- na innebär, att undervisning i estetisk-prak- tiska ämnen är obligatorisk för samtliga ele- ver på högstadiet och att dessa ämnen be- reds ökat utrymme på högstadiets timpla— ner. Vidare inrättas på högstadiet ett till- valsalternativ benämt »konst», som ger med övriga alternativ likvärdig behörighet vid ansökan om inträde till gymnasieskola.

Tillvalsämnet konst är tänkt att främst väljas av elever med kreativa anlag och in- tressen. Undervisningen skall bl. a. ha »till uppgift att utveckla elevernas förutsättning- ar att uppleva och förstå olika konstnärliga uttrycksformer» och »ge eleverna tillfälle att få utlopp för fantasi och skaparlust i för dem meningsfulla enskilda och gemen- samma aktiviteter för att efter hand tilläg- na sig ökad insikt om egna möjligheter att uttrycka sig på konstnärliga områden. Ar- betet skall vidare inriktas på att förmedla någon insikt i olika konstarters begreppsmäs-

siga grunder och tidigare utveckling samt ökad medvetenhet om de estetiska värde— nas betydelse . . .». I undervisningen skall ingå fri skapande verksamhet med olika uttrycksmedel som bild, ord, ton och rörel- se.

Någon undervisning som direkt syftar till att utbilda konstnärer eller designers kan uppenbarligen inte ges inom grundskolan, men den undervisning som ges inom den obligatoriska skolan är ändå av betydelse för konstlivet och även för formgivningens allmänna nivå. Grundskolan kan ge ele- verna bl.a. manuell träning som uppövar känslan för och färdigheten i att bearbeta olika material. Redan de erfarenheter ele- ven gör på grundskolan kan ha ett avgö— rande inflytande på hans intresse för och upplevelse av konst. Även om undervis— ningen bör vara av begåvningsorienterande karaktär, är redan den undervisning som ges inom grundskolan av betydelse för elever- nas förutsättningar att som vuxna ägna sig åt konstnärligt arbete och förmåga att till— godogöra sig värden av konstnärlig natur.

Då den egentliga konstnärs- och designer- utbildningen inte bör påbörjas förrän på ett senare stadium än den obligatoriska sko- lan, berörs de estetisk-praktiska ämnena på grundskolan inte närmare av de sakkunni-

ga.

3.3 Gymnasieskolan

3.3.1 Inledning

En allt större del av årskullarna beräknas genomgå utbildning utöver den obligatoris- ka skolan. Gymnasiet, fackskolan och yrkes— skolan kan idag ta emot ca 85 % av alla 18-åringar och i mitten av 70-talet torde motsvarande andel uppgå till ca 95 %. På sikt räknar man med att alla ungdomar kommer att genomgå utbildning utöver grundskola.

Nuvarande gymnasium, fackskola och yr— kesskola ersätts den 1 juli 1971 tillsammans med vissa andra skolformer av en ny skol- form, benämnd gymnasieskolan. I samband därmed kommer nuvarande yrkesskolans lä-

roplaner att bli föremål för genomgående förändringar i huvudsak anslutande till för- slag framförda av yrkesutbildningsbered- ningen.

Kungl. Maj:t har i beslut av den 14 maj 1970 fastställt delar av läroplanen för gym- nasieskolan.

KUS uppehåller sig i det följande något vid den utbildning inom gymnasieskolans ram, som närmast berör de sakkunnigas ar- bete och följer därvid den nuvarande upp- delningen i tre skolformer. De i redovisning- en upptagna linjerna inom resp. skolform kommer efter den 1 juli 1971 att motsvaras av linjer inom den sammanhållna gymna- sieskolan.

3.3.2 Gymnasiet

Nuvarande gymnasiet består av fem linjer, nämligen ekonomisk, humanistisk, natur- vetenskaplig, samhällsvetenskaplig (treåriga) och teknisk (fyraårig; slutbetyg kan dock erhållas efter tre år). Någon linje speciellt inriktad på framtida verksamhet inom fri konst eller design finns således inte. Nu berörda delar av den kommande gymnasie- skolan ger emellertid en möjlighet att till- godose studerande med intressespecialisering på dessa fält. Inom ramen för humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk (i års— kurs 3 dock endast på ekonomisk-språklig gren) linje kan sålunda ett modernt språk utbytas mot specialisering i musik, teck- ning eller dramatik. Utbytet avser tre vec- kotimmar i årskurserna 2 och 3. Under- visningen i teckning inom den estetiska specialiseringen syftar till att »ge fördju- pade kunskaper och färdigheter i ämnet med eller utan sikte på framtida yrkesval för specialintresserade elever samt att stimu- lera till komparativa studier som kan ge Vid- gade konst- och kulturhistoriska aspekter». De elever på övriga linjer som önskar mot- svarande intressespecialisering kan få den genom tillval.

I de ordinarie timplanerna finns två äm- nen med direkt anknytning till den este— tiska sektorn av de utbildningsområden KUS närmast har att beröra, nämligen

konst- och musikhistoria samt teckning. På de ekonomiska och tekniska linjerna är dock dessa ämnen inte representerade. På övriga linjer upptar konst- och musikhis- toria sammanlagt två veckotimmar under de tre årskurserna. Musik eller teckning upptar likaledes två veckotimmar på dessa linjer.

Enligt KUS mening kan undervisningen i teckning och konst- och musikhistoria in- om och utom den estetiska specialiseringen vara av betydelse för den enskilde studeran- des förståelse för konstnärliga manifesta- tioner. Den undervisning som ges i gymna- siet kan också vara befruktande för kom- mande yrkesverksamhet inom konstnärliga områden och ge vägledning vid yrkesval. De sakkunniga anser emellertid att gymna- siet varken ger, eller bör ge, grundläggan- de yrkesutbildning för konstnärlig och nä-l raliggande verksamhet. Gymnasiets kon- struktion är sådan, att det ger allmänna kun- skaper och färdigheter i regel föga inrik- tade på att, utan vidare utbildning inom det högre undervisningsväsendet eller i di— rekt anknytning till anställning i yrkesli— vet, leda fram till yrkesutövning. Den all- männa utbildning gymnasiet ger, är av värde för individen och samhället oavsett inom vilket yrkesområde individen ham— nar, och det finns ingen anledning att just konstnärer och designers skulle specialisera sin utbildning tidigare än andra yrkesgrup— per som rekryteras av personer som ge- nomgått gymnasium.

Trots att gymnasieutbildningen, i första hand inom den estetiska specialiseringen, i vissa fall direkt, kan komma yrkesutövare inom de konstnärliga områdena tillgodo i senare specialutbildning eller i yrkessitua- tioner, anser KUS att gymnasiets betydelse för konstlivet bör ligga på ett mer allmänt, men därför inte mindre betydelsefullt plan, än vad målinriktad yrkesutbildning ger. En sådan inriktning skulle för övrigt kräva täm- ligen genomgripande förändringar av gym- nasiets nuvarande organisation för att möj— liggöra anordnande av (förberedande) yr- kesutbildning av konstnärer och designers.

Då den konstnärliga utbildningen enligt

KUS — av skäl som närmare klargörs i avsnitten 2.3.2 och 4.2.3 — i princip bör vara eftergymnasial, anser sig de sakkun- niga inte ha anledning att närmare be- röra vilka organisatoriska och andra åt- gärder som en sådan omläggning av konst- närsutbildningen skulle medföra. KUS an- ser sig av samma skäl inte heller böra när— mare behandla de läroplaner som nu gäl- ler för konst- och musikhistoria och teck- ningsämnet på gymnasiet. Gymnasiets nuva- rande utformning och de estetisk-praktiska och — teoretiska ämnenas ställning och in- riktning synes inte vara hindrande för den omorganisation av konstnärs— och designer- utbildningen, som KUS föreslår.

I detta sammanhang kan det emellertid finnas anledning att påpeka, att inte en- bart de ämnen som angetts ovan är direkt tillämpbara inom verksamhetsområden, som berörs av den utbildning KUS har att be- handla. Det gäller främst vissa ekonomiska och tekniska ämnen, som designers bör ha grundläggande insikter i. I den tekniska lin- jen ingår t. ex. konstruktion och produktion som ämnen. Även andra ämnen som före- kommer på gymnasiets timplaner, t. ex. fö- retagsekonomi, psykologi och rättskunskap är av betydelse vid verksamhet som designer och arkitekt. Det finns dock ingen anledning att prioritera studerande vilkas gymnasie— utbildning innefattar sådana ämnen vid in- tagningen till högre utbildning med uttalat syfte att utgöra (för)utbildning till verk- samhet som designer och arkitekt.

3 3.3 Fackskolan

Fackskolan är tvåårig och uppdelad på tre linjer, nämligen social, ekonomisk och tek- nisk. Linjerna är i sin tur uppdelade på grenar. De estetiska inslagen i timplaner är musik, teckning, slöjd och dramatik. Det enda obligatoriska inslaget av dessa ämnen förekommer på den sociala linjens första årskurs, där eleven skall välja mellan två Veckotimmar musik och teckning. I övrigt förekommer samtliga eller vissa av dessa äm- nen som fria tillval på de sociala och eko- nomiska linjerna.

På den sociala linjens årskurs 2 kan ef- ter medgivande av skolöverstyrelsen estetisk variant med åtta veckotimmar estetiska äm- nen anordnas. Denna erhålles genom att äm- nen för fritt tillval ersätts av estetiska äm- nen och genom utbyte av vissa andra äm- nen mot estetiska ämnen. I praktiken är emellertid varianten ofta svår att genomfö- ra därför att den förutsätter ett visst antal studerande.

Dessutom kan frivillig undervisning utan- för ordinarie schematid erhållas i bl. a. teck- ning.

Som ett led i den fortlöpande läroplans- revisionen har skolöverstyrelsen 1969 fram- lagt förslag till ändrad läroplan för fack- skolan (Förslag till Reviderad Läroplan för fackskolan, skolöverstyrelsen 1969, stencil). Förslaget berör i huvudsak frågor av orga— nisatorisk natur men innehåller också för- slag om slopande av grenarna på de sociala och ekonomiska linjerna och slopande av tillvalssystemet på dessa.

Förslaget berör även de estetiska ämne- na. Bl. a. föreslås att ett av ämnena musik och teckning görs obligatoriskt även i den sociala linjens årskurs 2, medan bl. a. slöjd och dramatik helt skulle försvinna från lin— jen enligt förslaget. Skolöverstyrelsen fin- ner vidare att de estetiska ämnenas ställ- ning på den ekonomiska linjen bör stärkas och föreslår att ettdera av ämnena musik och teckning görs obligatoriskt i årskurs 2 och att därjämte ett av ämnena bör stude- ras även i årskurs 1 av dem som inte läser stenografi. I fråga om den tekniska linjen avser skolöverstyrelsen återkomma senare.

Som framgår ovan är fackskolan knap- past anpassad för framtida yrkesverksam- het inom de områden som innefattas i de sakkunnigas arbete. Inslaget av estetiska ämnen på fackskolan fyller ungefär samma funktion som motsvarande ämnen på gym- nasiet.

Vissa ämnen är emellertid av omedelbart värde för personer som ämnar ägna sig åt design. Det gäller ämnen på samtliga lin- jer, t.ex. samhällskunskap, företagsekono- mi, distribution, ergonomi, konstruktion och produktion. Också i fråga om dessa äm-

nen sammanfaller de sakkunnigas synpunk- ter med de som lagts på motsvarande äm- nen på gymnasiet. Även om den tekniska linjen synes vara den som är mest lämpad att utgöra grund för vidare designstudier, finns ingen anledning att ge elever från denna linje företräde framför elever från de övriga vid inträde till senare utbildnings- institutioner med inriktning på design.

3.3.4 Yrkesskolan

Allmänt

Yrkesskolan är av stor betydelse för konst- närs- och designerutbildningens framtida utformning och organisation. Nedan följer därför en relativt fyllig redogörelse för den utbildning inom den gymnasiala yrkessko- lan, som har nära anknytning till de ut— bildningsområden KUS har att behandla. Den reform av det gymnasiala skolvä- sendet som skall genomföras den 1 juli 1971 innebär mycket genomgripande för- ändringar för yrkesutbildningen. Dessa för- ändringar om vilka Kungl. Maj:t och riks- dagen fattat beslut bygger på de förslag yrkesutbildningsberedningen (Y B) framfört i sitt principbetänkande (Y rkesutbildningen, SOU 1966: 3). På en för den framtida konstnärs- och designerutbildningen väsent- lig punkt saknas emellertid ännu statsmak- ternas beslut. Det gäller yrkesutbildnings- beredningens förslag om inrättande av en estetisk linje inom den gymnasiala yrkesut- bildningen. Dåvarande chefen för utbild- ningsdepartementet framhöll i prop. 1968: 140 att han ännu inte var beredd att ta ställning till hur den estetiska utbildningen inom gymnasieskolan bör organiseras. KUS redogör för sina synpunkter på YB:s för- slagi denna fråga i avsnitt 4.2.3. Yrkesutbildningen omfattar idag ett myc- ket stort antal kurser, i regel starkt specia- liserade redan från början. I framtiden kommer utbildningen att få en bredare in- riktning med en kärna av allmänt bildande kunskaps- och färdighetsämnen och med en successivt genomförd differentiering. Ut-

bildningen inom varje linje inleds med ett basblock, bestående av moment som är ge- mensamma i utbildningen för de olika yr- ken eller yrkesområden linjen leder fram till. Differentieringen sker genom en grad- vis uppspaltning på allt mer avgränsade block med mindre av gemensamt innehåll.

Utbildningen blir även i fortsättningen i regel tvåårig, men med möjligheter till så— väl längre som kortare utbildningstider.

En huvudtanke bakom reformerna inom yrkesskolan är att utbildningen inte skall utgöra en återvändsgränd. De snabba för- ändringarna inom yrkeslivet och samhället över huvud taget synes fordra, att den gym- nasiala yrkesutbildningen anordnas så, att individernas rörlighet mellan olika yrken och yrkesområden underlättas. Även med tanke på att det kan vara svårt att redan i lö-årsåldern definitivt bestämma sig för ett yrke skall utbildningen göras relativt all- män. Yrkesskolan skall alltså ha en viss yrkesvägledande funktion.

Yrkesutbildningens primära uppgift skall emellertid också i framtiden vara att ge en grundläggande yrkesutbildning så långt möj- ligt anpassad till såväl individens behov som avnämarnas intressen. Trots alla komplika- tioner bör yrkesutbildningen — i varje fall under sitt slutskede — vara klart inriktad mot vissa bestämda yrken eller yrkesområ- den. Den grundläggande yrkesutbildningen måste dock av olika skäl förbereda för fortsatt utbildning och för eventuell om- skolning. Därför inryms i utbildningen mo- ment, som syftar till vidgad kringsyn och allmän intellektuell träning.

Kungl. Maj:t har i beslut av den 14 maj 1970 fastställt delar av läroplanen för gym— nasieskolan enligt vilken denna består av ett antal linjer uppdelade på grenar. Som tidigare nämnts har statsmakterna dock än- nu inte tagit ställning till yrkesutbildnings- beredningens förslag om inrättande av en estetisk linje. KUS anser sig något böra beröra beredningens förslag på denna punkt. Därefter återkommer KUS till övriga linjer som är av särskilt intresse i detta samman- hang.

=__=

Estetisk linie

YB framhåller i sitt första betänkande att »vissa av de ungdomar, som lämnar grund- skolan, har ett utpräglat intresse för yrkes- verksamhet, som förutsätter en estetisk skol- ning och utveckling av känslan för form och färg. En estetisk grundutbildning synes väl försvara sin plats i det gymnasiala skol- systemet. En sådan utbildning skulle kunna' utgöra första utbildningsetappen i en ut- bildningsgång för ett flertal yrken som i vidaste mening är inriktade på konstnärlig utövning såväl inom områdena för teck- ning, målning, skulptur etc., som inom ton- konstens och ordkonstens område. Dess- utom bör den estetiska linjen ge en grund- utbildning i formgivning för textila material, trä, metaller, keramik etc. Många tecken tyder på att behovet av en sådan utbild- ning successivt accentuerats under de se— naste åren. I en estetisk grundutbildning av antydd form skulle åtskilliga ungdomar få tillfälle att pröva och vidareutveckla sina anlag i berörda avseenden . . . Emellertid sy- nes det YB klart, att denna utbildning en- dast kan lokaliseras till ett fåtal gymnasie— orter.» (Yrkesutbildningen, SOU 1966: 3, s. 158 f.)

YB utvecklar i ett senare betänkande det- ta resonemang, och säger sig där i citatet ovan »givit uttryck för den uppfattningen att den estetiska linjen i högre grad än and- ra yrkesutbildande linjer i första hand skulle antas utgöra grundutbildning för fortsatt vi- dareutbildning samt sålunda i relativt lägre omfattning ge sådan utbildning att eleven efter genomgång därav kan få anställ- ning och utkomst». (Läroplaner för yrkes- utbildningen samt vissa pedagogiska och metodiska frågor, SOU 1967: 48, s. 104).

I detta senare sammanhang framhåller emellertid YB att man under arbetet med studieplanerna funnit förhållandevis goda möjligheter att inom den estetiska linjen an- ordna utbildning som syftar till omedel- bar anställning. YB:s läroplansförslag av- ser att ge exempel på sådan utbildning. YB finner det dock angeläget understryka »att den estetiska linjens roll som förutbildan—

de till vidareutbildning alltjämt är starkt markerad och i stort sett stämmer med den av YB ovan citerade framförda uppfattning- en.» (SOU 1967: 48, s. 104).

YB föreslår, att försöksverksamhet med estetisk linje görs på ett fåtal orter i lan— det innan en mer slutgiltig utformning av linjen sker. »Ett skäl för detta förslag an- ser YB vara att det förmodligen kommer att visa sig att åtskilliga yrkesutbildningar som nu bedrives utan något eller endast med ringa inslag av estetiskt lärostoff i en framtid bedömes med fördel kunna info- gas i den estetiska linjen. YB vill som ex- empel på sådana tänkbara yrkesutbildning- ar nämna utbildningen av fotografer för olika ändamål, mönstertecknare för olika branscher, personal för exempelvis möbel- och textilhandeln, illustratörer av olika slag, guld- och silversmeder, hemslöjdspersonal, viss personal inom glasbruksindustrin, foto— modeller och mannekänger. Vidare anser YB det vara sannolikt att den estetiska lin- jen kommer att betraktas som en väl avpas- sad förutbildning inte blott för blivande mu- siklärare, designers etc. utan också för ex- empelvis blivande konstpedagoger, regissö- rer, fritidskonsulenter, heminredningsarki— tekter, producenter inom radio och TV, produktionsledare inom film, slöjdkonsu- lenter, trädgårdsarkitekter osv.

För en försöksverksamhet innan den es— tetiska linjen mera slutgiltigt finner sin form talar också enligt YB svårigheten att kunna definiera yrkeskraven för de utbildningar inom linjen, som avses kunna föra fram till omedelbar anställning och utkomst» ( SOU 1967:48, s. 104 — 105 ).

Målet för undervisning inom den este— tiska linjen skulle vara

att ge grundläggande utbildning för så- dan yrkesutövning där gestaltande, kreati- va kunskaper och färdigheter är av ge- nomgripande betydelse,

att ge grundutbildning avpassad för efter- gymnasial vidareutbildning samt

att ge eleven en kulturestetisk syn på så- väl sin egen miljö som samhället.

YB:s förslag innebär att den estetiska linjen delas upp i tre grenar: scenisk, mu-

sikalisk och konstfacklig. Inom de olika gre- narna finns varianter. Utbildningen före- slås i princip bli tvåårig, men »en treårig grundläggande yrkesutbildning förutsättes bli normal för variant för scentekniker, fler- talet varianter inom musikgren samt för vissa varianter av konstfackliga grenen.» (Reformerad lärarutbildning, SOU 1970: 4, s. 78).

Yrkesutbildningsberedningen föreslår att den första terminen av den estetiska lin- jen skall vara gemensam för samtliga gre- nar. Timplanen för denna termin innehål— ler under rubriken yrkesteknik dramatisk gestaltning; bild och miljö; musik; estetisk orientering; gestaltlära; rytm; rörelse, tal, ton samt psykologi. Allmänna ämnen är svenska och gymnastik (obligatoriska) samt engelska (B-språk); samhällskunskap och re- ligionskunskap. Av de tre sistnämnda skall eleven välja ett. Utöver detta skulle en vec- kotimme stå till förfogande. I fråga om tim- plan och ämnenas närmare innehåll hän- visas till SOU 1967: 48.

Den gemensamma terminen har till upp- gift dels att ge eleven tillfälle att under de gemensamma studierna välja sin komman- de utbildningsgång (yrkesval), dels att ge alla elever i den estetiska linjen insikt om vad som är gemensamt för all estetisk ak- tivitet såväl hos den enskilda människan som i samhället.

Den sceniska grenen har en variant för skådespelare och en variant för scenteknisk personal. Som scentekniker räknas ljus-, bild-, ljudtekniker samt inspicienter. YB an- ser därjämte, att grenen skulle kunna ut- göra förutbildning för scendekoratörer och filmarkitekter samt (i kombination med äm- nen från yrkesskolans frisör- eller kosmeto- loglinje) även maskörer.

Musikgrenen anser sig KUS inte behöva beröra närmare.

I fråga om den konstfackliga grenen framhåller YB att den i många fall torde ge tillräcklig utbildning för anställning och färdigutbildning i företag som följande:

Från varianten Miljö: Mönstertecknare, heminredare, konstvävare, konstnärlig gra— fisk verksamhet, rådgivande säljassistenter

Från varianten Reklam: Reklamtecknare, illustratör, retuschör, modetecknare, lay-out- man.

Från varianten Industriell formgivning: Mönstertecknare för keramik, drejare, cise- lör, assistent till formgivare på olika områ- den.

Utöver ovan nämnda varianter föreslår YB en variant benämnd »Fri formgivning».

Även yrkesutbildning för kart-, byggnads- och inredningsritare förläggs till konstfack- liga grenen, dock efter vissa modifikationer av den för grenen normala utbildningsgång- en.

YB anser, att den konstfackliga grenen bör vara en god grundutbildning för vidare studier vid konstfackskolan, konstindustri- skolan m.fl. eftergymnasiala skolformer. Det bör vara möjligt att inom yrkesskolan färdigställa arbetsproven för inträde vid sådana utbildningsanstalter.

Yrkestekniken för den konstfackliga gre- nens andra till fjärde termin föreslås inne- hålla tvådimensionellt arbete; tredimensio- nellt arbete; specialiserad arbetsteknik; arbe- te kring gemensamt tema; estetisk nutids- orientering; gestaltlära; konst- och miljö- historia samt psykologi.

De allmänna ämnena är desamma som under första terminen (se ovan) plus ar— betslivsorientering.

Nedan anges mål och huvudmoment för de olika ämnena inom yrkestekniken enligt YB:s förslag. För en närmare redovisning av timplan och ämnenas innehåll hänvi- sas till SOU 1967: 48.

Tvådimensionellt arbete. Undervisningen i tvådimensionellt arbete har till uppgift

att ge eleverna kunskap och färdighet i olika former av tvådimensionell bildfram- ställning och bildavläsning,

att fungera som medövning till andra kreativa ämnen inom estetisk linje samt

att stimulera till miljögestaltning och medvetenhet inför miljöfrågor.

Huvudmomenten är teckning; målning; grafiskt arbete; collage, frottage etc. samt miljögestaltning.

Tredimensionellt arbete. Undervisningen

i tredimensionellt arbete har till uppgift

att ge eleverna kunskap och färdigheter i olika former av tredimensionell bildfram— ställning och bildavläsning,

att fungera som medövning till andra kreativa ämnen inom den estetiska linjen samt

att stimulera till miljögestaltning och med- vetenhet inför miljöfrågor.

Huvudmomenten är skulpturarbete; mil- jögestaltning samt formlaborationer.

Specialiserad arbetsteknik. Den speciali— serade arbetstekniken har till uppgift

att hos elever som valt varianten Fri formgivning stimulera och förbereda till konstnärliga uppgifter som har samband med arkitektur och samhällsmiljö och

att i övrigt under termin 3 fördjupa de tidigare inhämtade kunskaperna och fär- digheterna i kreativa moment samt i ökad utsträckning relatera dem till en kommande yrkesutövning eller vidareutbildning samt

att under termin 4 genom ytterligare spe- cialisering leda fram till en yrkesteknisk grundutbildning avpassad för såväl ome- delbar anställning som för vidareutbildning.

Den specialiserade arbetstekniken är i princip uppdelad på fyra huvudområden, nämligen miljö; reklam; industriell form- givning samt fri formgivning.

För varianten Fri formgivning anges föl- jande huvudmoment: tvådimensionellt arbe- te; tredimensionellt arbete; film och foto samt miljökonst.

Arbete kring gemensamt tema. Arbetet kring ett gemensamt tema har till uppgift

att ge eleverna i de olika grupperna inom estetisk linje tillfälle till specialarbete inom sina respektive yrkesområden,

att träna samverkan kring gemensamma arbetsuppgifter samt

att skapa underlag för konstruktiva dis- kussioner mellan såväl elever inom den egna grenen som med elever ur andra medverkan- de grenar av den estetiska linjen.

Estetisk nutidsorientering. Undervisning- en i estetisk nutidsorientering har till uppgift

att med utgångspunkt från aktuella hän— delser och aktuella debattämnen ge en fort- löpande kännedom om den estetiska utveck-

lingen samt

att stimulera till aktiv och konstruktiv debatt kring aktuella estetiska problem och utvecklingstendenser.

Huvudmomenten är aktuella estetiska pro- blem; elevaktivitet kring problembehand- lingen samt studiebesök.

Gestalllära. Undervisningen i gestaltlära har till uppgift att fördjupa de kunskaper som inhämtats under termin 1. Första ter- minens undervisning syftar till

att orientera om olika gestaltningsprin- ciper inom färgens och formens områden,

att orientera om den nutida färgforsk- ningen samt

att informera om olika material och ut- trycksmedel inom bild- och miljögestalt— ningen.

Huvudmomenten är materialkunskap och uttrycksmedel; form- och bildkunskap samt färgkunskap.

Konst- och miljöhistoria. Undervisningen i konst- och miljöhistoria har till uppgift

att informera eleverna om bildkonstens och miljögestaltningens utveckling genom tiderna,

att belysa bildens betydelse som kommu- nikationsmedel samt

att ställa bilden och miljön i relation till politisk, religiös, ekonomisk och social ut— veckling.

Huvudmomenten är från äldsta tid fram till 1870-talet samt från 1870-talet till nu- tiden.

Psykologi. Undervisningen i ämnet föl- jer helt läroplanen för psykologi i den so- ciala linjen av fackskolan. I de fall sam- läsning med elever från fackskolan av olika skäl inte är organisatoriskt möjlig bör un- dervisningen i psykologi med beaktande av fackskolans läroplan ges en mot den este- tiska linjens innehåll avpassad utformning.

Övriga linjer och varianter inom yrkessko- lan

Vissa linjer och grepar motsvarande nuva- rande yrkesskola i den av Kungl. Maj:t den 14 maj 1970 fastställda läroplanen för gym— nasieskolan innehåller kunskapsstoff och färdighetsträning som kan vara av stort

värde för blivande konstnärer och — kan- ske framför allt — designers och arkitekter. Exempel på sådana ämnen är produktions- teknik inom olika områden, bostads/miljö- kunskap, företagsekonomi, formgivning och textilkunskap.

De yrkesutbildande linjer och varianter som innehåller sådana ämnen är helt na- turligt utformade för att täcka helt andra mål än att ge utbildning för kommande verksamhet inom konst och design. KUS kan med sina utgångspunkter inte närmare gå in på utformningen av dessa linjer. De sakkunniga vill emellertid framhålla, att den högre konstnärs— och designerutbild— ningen inte bör vara stängd för personer som genomgått andra linjer än den este— tiska, om en sådan inrättas. Sådan utbild— ning kan nämligen — kombinerad med konst- närlig begåvning — vara av största Värde vid kommande konstnärlig verksamhet. Ne- dan anges några exempel på dylik utbild- ning.

Beklädnadsteknisk linje. Undervisningeni beklädnadsteknik i den tvååriga beklädnads- tekniska linjen skall enligt av Kungl. Maj:t fastställd läroplan (14 maj 1970) bibringa eleven kunskaper om både hantverksmässig och industriell tillverkning av kläder samt ge grundläggande färdighet i tillverkning av dam- och herrkläder. Vidare skall un- dervisningen utveckla elevens förmåga att utforma produkter inom området. Den be- klädnadstekniska linjen har grenar för dam- kläder och herrkläder.

Träteknisk linje. Undervisningen i trätek- nik inom den tvååriga trätekniska linjen skall enligt av Kungl. Maj:t fastställd läroplan (14 maj 1970) bl.a. bibringa eleven kun- skaper om maskiner, verktyg och material samt om lämpliga bearbetnings— och till- verkningsmetoder samt ge grundläggande färdigheter i maskinell och manuell bear— betning. Den trätekniska linjen har grenar för verkstadssnickare, modellsnickare och båtbyggare.

Utbildning inom grafiska yrken förekom— mer inom yrkesskolan. Bl. a. ges sådan ut- bildning vid grafiska yrkesskolorna i Stock— holm (sättning, tryckning och bokbinderi-

teknik).

Yrkesutbildningsberedningen har framlagt förslag till läroplan för en tvåårig linje för grafiska yrken. Den innebär att den första terminen skall ge en allsidig gemensam grund för en fortsatt utbildning mot bran— schens olika specialiteter. Under andra ter- minen sker en grenindelning mot verksam- heterna tryckmediaframställning, tryckning samt efterbearbetning, förpackning och bok— bindning. Terminerna tre och fyra har el- va varianter inriktade mot olika delar av den grafiska industrin.

YB framhåller att en blockutbildning för hela den grafiska industrin avviker radikalt från de riktlinjer för utbildningen inom branschen som hittilldags varit gällande.

Guldsmedsutbildning. Sveriges juvelera- re— och guldsmedsförbund driver med stat- ligt stöd som enskild yrkesskola Guldsmeds- skolan i Strålsnäs i Östergötlands län. Sko- lan är en fyraårig yrkesutbildning för bli- vande guldsmeder.

Yrkesutbildningsberedningen har föresla- git läroplan för en treårig guldsmedslinje. Under tredje årskursen skall undervisning— en i ämnet arbetsteknik omfatta följande: Tillverkning och lagning av olika verktyg. Smältning av guld och silver i deglar, kom- plicerade borr- och sågningsarbeten, utsåg- ning av smyckemönster, smyckemontering med genombrutna fattningar, övning i gjut- ning av enklare föremål, montering av arm— band med rörliga leder, gallerarbeten, col- lierlås, kantring, clips, enklare juvelarbe- ten samt antikarbeten.

Förekommande reparationer. Gravyr. Ge- sällprov.

Inom yrkestekniken finns, förutom ar— betsteknik, också nedanstående ämnen: ma- teriallära; yrkeskemi; yrkeshistoria med stil- lära; matematik samt yrkesritning och mo- dellering.

Inom det textila området ges vidareut- bildning vid textilinstitutet i Borås och Len- nings textiltekniska institut i Norrköping. Huvudman för institutet i Borås är lands- tinget medan primärkommunen är huvud-

man för institutet i Norrköping. Båda in— stituten får statsbidrag som centrala yrkes— skolor. Undervisning i tillskärning medde- las vid Stockholms tillskärar-akademis sko- la för tillskärning. Vävkurser anordnas med statligt stöd på många håll i landet, t. ex. av föreningen Handarbetets vänner i Stock- holm och av hemslöjdsföreningar i vissa län.

I detta sammanhang bör också nämnas att inom ramen för yrkesskolan pågår vis- sa försök speciellt anpassade för vissa konst- hantverkliga yrken. Vid Nybro yrkesskola ges i samarbete med glasindustrin en två- årig kurs speciellt anpassad för yrken inom glashanteringen, främst glasblåsare. Liknan- de verksamhet pågår vid yrkesskolan i Fin- spång i samarbete med Reymyre glasbruk. Inom yrkesskolan i Örebro pågår försök med en grundläggande kurs för konsthant- verkare innefattande bl. a. metallarbete och silversmide, träarbete och vävning.

Ovan har framgått att yrkesutbildning an- ordnas även utanför det allmänna yrkes- skolväsendet. Yrkesskolor drivs således ock- så av enskilda, i regel företag och organi- sationer, undantagsvis av privatpersoner och stiftelser. Flertalet av dessa skolor åtnjuter statsbidrag.

KUS vill i detta sammanhang nämna att kurser med yrkesutbildningskaraktär bedrivs inom konstindustriskolan och Nyckelviks- skolan (se avsnitt 3.7 resp. 3.8.2). Andra institutioner som bedriver utbildning med sådan inriktning är Malmstens verkstads- skola och statens institut för företagsutveck- ling.

Malmstens verkstadsskola i Stockholm driver med statligt stöd som enskild yrkes- skola utbildning syftande till att ge grund- läggande kunskaper och färdigheter i konst- närligt-hantverksmässiga arbetsmoment som fordras för fortsatt utbildning till möbelmo- dellsnickare, möbelreparatörer, specialmö- belsnickare eller för fortsatt utbildning till exempelvis slöjdlärare, konsthantverkare och formgivare. Till skolan är knuten stiftelsen Capellagården som på Öland anordnar kur- ser inom bl. a. möbler, keramik och textil.

Statens institut för företagsutveckling (ti-

digare statens institut för hantverk och in- dustri) ordnar årligen ett stort antal kurser för vidareutbildning av yrkesmän. Exempel på sådan verksamhet av intresse i detta sammanhang är bl. a. svetskurser för konst- hantverkare, formgivare och konstnärer samt vissa kurser inom guldsmide, tillskär- ning, träteknik och plastområdet. Även kur— ser i perspektivritning anordnas.

3.4 Konsthögskolan

3.4.1 Historik

Konsthögskolan i Stockholm har utvecklats parallellt med, och under överinseende av, Kungliga Akademien för de fria konsterna. Dessa bägge institutioner leder sitt ursprung till 1730-talet. Den franska konstnärskolo- ni som då kallades till Stockholm i sam- band med slottsbygget bildade då en rit- skola för sin egen och sina lärjungars öv— ning. År 1735 blev skolan officiell och fick namnet Kongl. Ritarakademien. På 1760- talet ombildades akademien till Kongl. må- lar- och bildhuggarakademien. Denna blev upphovet till konstakademien som fick si— na stadgar och privilegier 1773.

Skolan har handhaft utbildning inom den fria konsten inklusive arkitektur. Benäm- ningen fri konst gällde för dem som ut- bildades vid skolan därför att dessa konst- närer jämte arkitekterna var obundna av skråförordningar. Dessa utbildningsområ— den kvarstår vid skolan än idag även om grundutbildningen av arkitekter från slu- tet av 1800-talet överförts till tekniska hög- skolor. Påbyggnadsutbildning för arkitek- ter bedrivs emellertid fortfarande vid konst- högskolans arkitekturskola.

Vid skolan har också utbildning av hant- verkare bedrivits genom att man 1846 till Svenska Slöjdföreningen upplät lokaler till en söndagsritskola, vilken emellertid 1859 övertogs av staten. (Från denna skola har konstfackskolan utvecklats.)

Nedan följer en kortfattad redogörelse för de viktigaste förändringarna vid skolan under 1900-talet.

Konsthögskolan har under 1900-talet er-

hållit nya stadgar 1908 och 1938. Den om- organisation som fick sin fastställelse ge- nom 1908 års stadgar — och vari kungl. konsthögskolan fick sitt nuvarande namn — åsyftade i huvudsak följande. Man av— såg att öka arbetsintensiteten, särskilt genom inrättandet av en under hela läroåret ar- betande bildhuggarskola. Vidare ville man främja ett personligare förhållande mellan lärare och elever genom att borttaga den tidigare alternerande tjänstgöringen för pro- fessorerna i målare- och teckningsskolorna så att elev under en månad stod under en professors ledning och nästa månad un— der en annans. Vidare gavs möjligheter för eleven att söka sig till den professor, vars undervisning han trodde sig ha mest ut- byte av. (Denna valfrihet kunde emeller- tid endast förverkligas för eleverna i mål- ning, då detta var det enda ämne som för- fogade över tlera likställda professorer. Val- friheten begränsades också av fastställda maximiantal i resp. professors ateljé.)

1908 års omorganisation syftade också till en noggrannare gallring av eleverna ge- nom införandet av ett aspirantår, efter vars utgång den konstnärliga begåvningen ånyo prövades före den definitiva antagningen som elev. Det skulle emellertid visa sig att ytterligt få av dem som antogs som aspi— ranter nekades fortsatta studier efter aspi- rantårets utgång.

Genom 1908 års stadgar fick vidare ets- ningsskolan fast organisation, med en på ordinarie stat uppförd lärarebefattning, och undervisning i dekorativ konst infördes som ordinarie ämne. (1921 upprättades en deko- rativ skola, som dock fick karaktären av provisorium).

1908 års stadgar innebar även att un— dervisning i materiallära och dithörande ämnen, åtminstone tidvis, kunde ges. 1934 inrättades en extra lärartjänst i material- kunskap som året därpå omvandlades till en fast tjänst knuten till ett institut för material— kunskap förenat med konsthögskolan.

Före omorganisationen 1938 var konst- högskolan indelad i fyra avdelningar: en teckningsskola, en målarskola, en bildhug- garskola och en byggnadsskola. Var och en

av de tre förstnämnda skolorna var indelad i en högre och en lägre avdelning. Förutom de nämnda avdelningarna fanns en sär- skild etsningsskola och en skola för deko- rativ konst. Till detta kom det med hög— skolan förenade institutet för materialkun- skap.

Sedan en professur i teckning dragits in 1935 kvarstod en sådan professur. Vid sko- lan fanns vidare två professurer i figurmål— ning, en i landskapsmålning och en i mo- dellering. Vid byggnadsskolan fanns en pro- fessur i byggnadskonst och en i svensk ar- kitekturhistoria.

Som arvodestjänst fanns även en profes- sur i anatomi.

Utöver professurerna fanns arvoderade lärartjänster i perspektiv, konsthistoria, de— korativ konst samt vid skolan för dekora— tiv konst i målning och i arkitektur. Särskilt anslag fanns också för undervisning i bygg- nadsteknik m. fl. ämnen.

Den omorganisation av konsthögskolan som genomfördes 1938 innebar i stort sett att skolan moderniserades och att studierna blev friare. De studerande fick tillgång till enskilda ateljéer. Skolan fick vidare ett stör- re mått av självständighet gentemot aka- demien.

Professorernas mandattid förkortades och begränsades till tio år med undantag för professorn i arkitekturhistoria. (Tidigare in— nehade ordinarie professor sin befattning till 65 års ålder). Professuren i anatomi av- vecklades och ersattes med en lärartjänst i plastisk anatomi. Särskiljandet av högre och lägre kurser avskaffades liksom aspirant- året. Konsthögskolans indelning i skilda sko- lor inskränktes. Sålunda utplånades grän- serna mellan undervisningen i figur— och landskapsmålning och teckningsskolan, och den särskilda skolan för dekorativ konst av- vecklades och uppgick i målar- och skulp- turskolorna. På visst sätt kom emellertid även efter omorganisationen uppdelningen av olika områden av måleri att bestå, in- te formth men därigenom att lärarna per- sonligen genom sin konstnärliga inriktning i enlighet med stadgan kommit att repre- sentera olika grenar av målarkonsten och

olika konstnärskynnen.

Professuren i landskapsmålning liksom lärartjänsten i målning vid skolan för deko— rativ konst avskaffades och ersattes med professurer i målning. Därigenom kom an- talet professurer i målning att bli fyra. En av dessa professurer var förbunden med föreståndarskap för en särskild atelje för undervisning i dekorativ konst.

Bildhuggarskolan ändrades till en skulp- turskola med en professur. År 1961 inrätta- des ytterligare en professur i skulptur.

Professuren i teckning var gemensam för målar- och skulpturskolorna sedan teck- ningsskolan uppgått i dessa. Detsamma blev fallet med lärartjänsten i arkitektur för må- lare och skulptörer sedan denna inte längre var knuten till en särskild dekorativ skola.

Den tidigare etsningsskolan fick en själv— ständigare ställning under benämningen skolan för grafisk konst med läraren i gra- fisk konst som föreståndare. Denna befatt- ning omvandlades sedermera till en profes- sur.

Byggnadsskolans benämning ändrades till arkitekturskolan. Vid denna skola kvarstod två professurer, dock med ändrade beteck— ningar (professur i arkitektur resp. i svensk och jämförande arkitekturhistoria).

Institutet för materialkunskap kvarstod som förut med en föreståndare med skyl- dighet att meddela undervisning vid målar- och skulpturskolorna.

Förändringarna syftade till att göra det möjligt för skolan att mer smidigt anpassa sig till den snabba utvecklingen inom kons- terna och att bättre tillvarata tillgängliga lä- rarkrafter. Det är dock att märka att nivå- uppdelningen inte helt avskaffades efter- som utbildningen vid arkitekturskolan fort- farande var en påbyggnadsutbildning.

Inom akademien och skolan togs i mit- ten av 50-talet skolans arbetsförhållanden åter upp till granskning sedan det inom lä— rarrådet framställts önskemål beträffande ett flertal undervisningsgrenar vilka ansågs va- ra otillräckligt tillgodosedda. Denna gransk- ning resulterade i en stencilerad rapport 1957. (Konsthögskolan. Undersökning av skolans arbetsförhållanden och förslag till

I rapporten konstaterades att de förvänt- ningar som ställts vid omorganisationen 1938 i stort sett infriats. Emellertid ansågs konsthögskolan för trång och dess resurser för små för att kunna motsvara de krav som måste ställas på undervisningen.

På förslag av konsthögskolans lärarråd ändrades läsåret 1963/ 64 försöksvis upp- läggningen av undervisningen vid konst— högskolan. Ändringen innebar bl. a. att un- dervisningen indelades i ett grundstadium och ett högstadium. Grundstadiet inrymdes i huvudsak i det första läroåret och var gemensam för samtliga elever. Det under— visningsstoff som kan utläras mer syste— matiskt koncentrerades hit. Det var fråga om teoretiskt orienterad undervisning jäm- sides med praktisk handledning. Tonvikten lades vid teckning och analys. Mer än hälf- ten av tiden ägnades dock åt den konstnär- liga utbildningens praktiska elementa.

På högstadiet fortsatte på grundval av vad som inhämtats på grundstadiet den konstnärliga utbildningen i stort sett enligt tidigare praktiserade riktlinjer. Tonvikten lades vid den konstnärliga mognaden och konstnärlig syntes. Utbildningen bestod dock av ett mer differentierat program än tidigare med utökade instruktionskurser i hantverkliga metoder och med en fastare organiserad teoretisk undervisning.

De strävanden som låg bakom den änd— rade undervisningsorganisationen var att samordna den >praktiska» och »teoretiska» undervisningen, att möjliggöra en vidare kontakt mellan lärare och elever samt att samordna de teoretiska ämnena i en väl integrerad undervisningsplan. Vidare ville man genom en planlagd undervisning av olika gästande pedagoger inom ramen för grundskolan säkerställa det nödvändiga till- flödet av nya idéer och synpunkter samt att även få problem och fakta belysta av experter. I ett avseende, nämligen den ovan nämnda uppdelningen av undervisningen vid skolan i två stadier, visade sig nyord- ningen dock inte vara praktiskt möjlig att genomföra. Indelningen i ett grund- och ett högstadium avvecklades därför sedermera.

Den successiva nydaningen av verksam- heten vid konsthögskolan har fortsatt. Den- na nydaning har i stort inneburit en årlig omprövning av undervisningsprogram och undervisningsformer. Rörligheten inom konsthögskolan och mellan dess skolor har ökat. Den teoretiska undervisningen har förändrats, bl. a. genom undervisning i formlära, och byggts ut. I detta samman- hang är den 1968 inrättade professuren i den moderna konstens teori- och idéhistoria av största betydelse.

Verkstadsresurserna har ökats varigenom skolan bl. a. kunnat utveckla verksamheten med fortbildning av konstnärer.

Även utbildningen inom arkitekturskolan har utvecklats, främst genom att ökade re- surser i fråga om lärare ställts till förfo- gande för undervisning i speciella ämnen. Därigenom har bättre möjligheter för un- dervisning i bl. a. trädgårds- och inrednings- konst skapats.

Lärarrådet har genom en år 1965 fram- lagd utredning förutom skolans inre orga- nisation och förnyelse av utbildningspro- grammet berört konstutbildningen i stort. Man förde härvid fram tanken på en re— gional fördelning av utbildningsresurserna i form av en decentraliserad grundutbildning och en utökning av antalet konsthögskolor.

3.4.2 Utbildningens organisation Allmänt

Vid konsthögskolan utbildas fria konstnä- rer, arkitekter och konservatorer. Utbild- ningen av fria konstnärer sker inom må- larskolan, skulpturskolan och skolan förgru- fisk konst. Vidareutbildning av arkitekter sker vid arkitekturskolan och utbildning av konservatorer vid institutet för material- kunskap.

Tidigare har dessutom en ettårig utbild- ning i teckning funnits, för Vilken särskild antagning skett. Denna utbildning är av- vecklad fr. o. m. 1970.

Målar-, skulptur- och grafikskolorna

Utbildningen omfattar fem år för ordinarie elever vid målarskolan, skulpturskolan och

skolan för grafisk konst och är examens- fri. Utbildningens mål är enligt gällande stadga att »bibringa kunskaper och färdig- heter, som kunna anses erforderliga för ut- övande av bildande konst». Minimiåldern för inträde är 17 år. Några krav på for- mell förutbildning är inte uppställda. (Om elevernas ålder och förutbildning se avsnitt 3.4.6).

Vid målarskolan finns fyra professurer i målning. En av professorerna i målning är tillika föreståndare för den särskilda atel- jé för monumentalmålning och dekorativ konst (»monumentalskolan») som formellt är inordnad i målarskolan.

Vid skulpturskolan finns två professurer i skulptur.

Vid grafikskolan finns en professur igra- fisk konst.

Vid konsthögskolan finns också en pro- fessur i teckning och en år 1968 inrättad professur i den moderna konstens teori och idéhistoria.

De nyantagna eleverna väljer efter en tid vilken professors undervisning de närmast vill följa. De har senare möjlighet att byta lärare.

De senaste årens utveckling har inne- burit att gränserna mellan målarskolan, skulpturskolan och skolan för grafisk konst blivit allt mindre klara. De studerande har genom särskilda anordningar fått större möjligheter att studera också vid andra sko- lor än den till vilken de intagits. I denna allt mer integrerade verksamhet har den förstärkta teoretiska undervisningen natur- ligt inordnats. Det gäller också de speciella kurser som genom utomstående specialister givits vid skolan.

Enligt stadgarna skall följande läroäm- nen och övningar ingå i undervisningen vid målar- och skulpturskolorna: målning, skulptur, teckning, arkitektur, materialkun- skap, plastisk anatomi, perspektivlära och konsthistoria. Genom att undervisningen vid målar-, skulptur- och grafikskolorna efter hand alltmer integrerats är undervisningen numera öppen också för de studerande vid grafikskolan.

Övningarna i målning leds av professo-

Övningarna i skulptur leds av professo- rerna i skulptur. Övningarna avser dels mo- dellering efter levande modell, dels mate- rialbehandling, dels lösandet av monumen- tala och dekorativa uppgifter.

Undervisningen i teckning leds av pro- fessorn i detta ämne. På försök är dock denna professur sedan 1969 ersatt med två assistenttjänster och arvoden för gästlärare.

Undervisningen i arkitektur ges av arvo- desanställd lärare. Undervisningen består av föreläsningar och övningar i form av skiss- uppgifter o.d. Den har till syfte att med- dela allmänna insikter i arkitektonisk kon- struktion och formlära och behandlar ock- så måleriets och skulpturens problem i des- sas samband med arkitekturen. Undervis- ningen är avsedd för elever som följt under- visningen vid skolan under ett år.

Undervisningen i materialkunskap inne- fattar såväl teoretiska som praktiska mo- ment och lämnas av föreståndaren för in- stitutet för materialkunskap.

Undervisningen i plastisk anatomi, per- spektivlära och konsthistoria meddelas av därtill särskilt arvoderade lärare. Dessa äm- nen är numera inordnade i ämneskomplex- et formlära, i vilket den utpräglat teoretis- ka undervisningen är samlad under ledning av professorn i den moderna konstens teo- ri och idéhistoria.

Den teoretiska undervisningen, som syf- tar till att klargöra och analysera konstteo- retiska problem samt föra in dem i idé- och kulturhistoriska sammanhang, försig- går huvudsakligen inom ramen för ämnes- komplexet formlära och leds av professorn i den moderna konstens teori och idéhisto- ria. Denna undervisning är öppen för sko- lans samtliga elever, som kan följa den parallellt med arbetet inom de olika av- delningarna.

Utöver den stadgeenliga undervisningen bedrivs i form av kortare kurser och på an- nat sätt även annan undervisning med anli- tande av skolans egna eller av särskilt tillkal- lade lärare. Genom de skolan utomstående lärarna kan verksamheten berikas genom yt- terligare kontakter med strömningar och

idéer utanför skolan, särskilt inom ramen för den teoretiska undervisningen.

Utomstående specialister anlitas också in- om det praktiska arbetet. Till denna verk- samhet hör de försök som bedrivits ge- mensamt av skulpturskolan och ateljén för monumentalmålning och dekorativ konst med avsikt att utröna nya materials möjlig- heter för konstnärligt utnyttjande. Med till- fälligt anställda lärarekrafter har t. ex. ock- så försök med elektroteknik, huvudsakligen ljus- och rörelsefenomen, genomförts för att finna nya uttrycksmedel i offentlig mil- jö.

Denna försöksverksamhet med nya tek— niker, förfaringssätt och material har med tiden blivit allt mer omfattande. Därvid prö- vas såväl materialens behandling som deras möjligheter att vara bärare av konstnärliga uttryck. Studier sker också av nya gestalt- ningsformer och nya form- och bildattity- der. Särskilt kan här framhållas de försök som görs för att utröna plastmaterialens möjligheter för konstnärligt utnyttjande vil- ka ytterligare stimulerats genom att skolan sedan ett par år förfogar över en plastverk- stad.

Vid skolan för grafisk konst sker un- dervisning i de traditionella grafiska me- toderna. I likhet med målar- och skulptur- skolorna har verksamheten i hög grad in- riktats på de nya tekniker som efter hand tillkommer. Sålunda har stort intresse äg— nats silkscreentryck och möjligheterna att i den grafiska bilden använda sig av foto- grafiskt material.

Särskilda kurser anordnas för de ele- ver som huvudsakligen studerar målning och skulptur. Dessutom pågår kontinuerligt fortbildning i grafiska tekniker för konst- närer.

Fortbildning som ger redan utbildade konstnärer information om och träning i att använda nya tekniker, arbetssätt och material har bedrivits på konsthögskolan sedan 1966. Intresset för denna verksam- het har varit mycket stor men de begrän- sade resurserna, främst i fråga om lärare och lokaler, har gjort att endast en del av de konstnärer som anmält sitt intresse har

kunnat beredas plats. Hittills har något över 50 konstnärer per år deltagit i fortbildning- en. (Läsåret 1969/ 70 deltog 60 stycken.)

F.n. bedrivs fortbildning vid konsthög— skolans verkstäder för monumentalmålning och skulptur. Utbildningen avser olika mu- rala tekniker (al fresco, al secco, stucco lustro, sgraffito, mosaik av alla slag samt betong), olika glasmålningstekniker, plast— tekniker och metallbearbetning.

Varje kurs pågår två veckor och omfat- tar 50 undervisningstimmar.

I detta sammanhang bör nämnas att un- dervisning i teckning ges på kvällstid för konstnärer utanför skolan och att undervis- ningen vid grafikskolan i viss omfattning står öppen för sådana konstnärer. Dessutom är föreläsningarna offentliga.

A rkitekturskalan

Sedan den grundläggande arkitekturutbild- ningen efter tyskt mönster i slutet av förra århundradet överflyttades till kungl. tek- niska högskolan fick den dåvarande bygg- nadsskolan vid konstakademien i stället i uppgift att handha fortbildning för arki- tekter. Arkitekturskolans ordinarie elever rekryteras bland arkitekter som avlagt grundexamen vid teknisk högskola och som kompletterat denna med minst ett års prak- tisk verksamhet. Utbildningen är alltså på- byggnadsutbildning eller fortbildning. Utbildningen är i princip ettårig för dem som bedriver heltidsstudier. Den genom- snittliga studietiden är emellertid längre, vil- ket hänger samman med att studierna i de flesta fall bedrivs jämsides med förvärvs- arbete. Det föreligger också en önskan hos många studerande att följa flera års studie- uppgifter för att därigenom få en större överblick. Undervisningen har emellertid på senare år koncentrerats till intensivperio- der varför den effektiva studietiden är kor- tare än den tid de studerande är inskrivna. De, som genomgår arkitekturskolan, till— delas stadgeenligt ett diplom. Detta är en utmärkelse av tämligen obestämd innebörd, bl. a. därför att de bakomliggande prestatio- nerna skiljer sig mycket åt i omfång och kvalitet. En gradering görs emellertid ge-

nom att de studerandes prestationer i ämne- na arkitektur, stadsplanekonst och arkitek- turhistoria betygsätts.

Skolan omfattar f.n. ca 80 studerande, varav ca 70 ordinarie. Årligen antages och diplomeras omkring 20 studerande.

Vid arkitekturskolan finns en professur i arkitektur och en professur i svensk och jämförande arkitekturhistoria. Vidare finns, förutom assistenter, arvoderade lärare.

Skolans nuvarande lärartjänster ger möj- ligheter till en behandling av problemen ur delvis olika aspekter. Verksamheten omfat- tar såväl arkitekturhistoria, arkitektur, stads— byggnadskonst, trädgårdskonst som restau- reringsteknik. Studierna koncentreras kring ett för varje år valt objekt. Denna upplägg- ning ger automatiskt en integration mellan de olika ämnesområdena.

Studierna omfattar förutom en serie skissuppgifter och deltagande i föreläsning— ar, seminarier och exkursioner två större arbeten: det traditionella prisämnet, som har karaktären av ett större, självständigt genomfört projekt, och vidare en uppsats över ett arkitekturhistoriskt ämne. Utbild- ningen syftar dels till att urskilja problema- tiken i en viss situation, dels i skissform studera och forma alternativ till gängse praxis.

Sedan tillkomsten av Nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan) samarbe- tar arkitekturskolan med denna institution. Arkitekturskolans två professorer undervi- sar vid Nordplan och är också med i dess lärarråd. Denna samverkan har visat sig värdefull. Här rör det sig om två utbild- ningsinstitutioner, som befinner sig på sam- ma nivå och som rekryterar sina elever på likartat sätt.

Undervisningens inriktning vid arkitek- turskolan har länge stått under debatt in- ternt inom skolan. Under senare år har sko- lans studiemål förändrats i två viktiga av- seenden. Ambitionen var länge att behand- la såväl det enskilda husets detaljproblem som frågor i generalplaneskola, ibland t.o.m. på regionplanenivå. Skolans resur- ser har emellertid inte varit tillräckliga för en sådan verksamhet; framför allt har av—

saknaden av en stadsplaneprofessur varit kännbar. En sådan tjänst begärdes tidigare under en följd av år.

Med tillkomsten av Nordiska institutet för samhällsplanering år 1968 blev läget förändrat. Undervisningen vid Nordplan avser väsentligen frågor i region- och gene- ralplaneskala, som behandlas ur skilda, men huvudsakligen programmässiga, aspekter. Arkitekturskolan har därför inte längre nå- gon anledning att behandla problem av det- ta slag varför verksamheten begränsats och kommit att koncentreras på andra frågor, väsentligen inriktade på gestaltningen av den fysiska miljön.

Också på ett annat område har under se- nare år en successiv förändring av arkitek- turskolans undervisning skett. Det ofta häv- dade önskemålet att arkitekter och fria konstnärer bör samarbeta har i ringa grad kunnat tillmötesgås vid arkitekturskolan. Sålunda har t.ex. samarbetet med målar— och skulpturskolorna vid konsthögskolan under många år varit tämligen sporadiskt ooh föga utvecklat. Detta synes delvis ha sin grund i skillnader i arbetsformer och stu- dieförhållanden mellan arkitekturskolan och målar- och skulpturskolorna.

Stadgeenligt anordnas dock gemensam undervisning i arkitektur för elever i målar- och skulpturskolorna. För denna undervis- ning utgår särskilt anslag och den är for- mellt inte inordnad i arkitekturskolans verk- samhet.

Arkitekturskolans verksamhet har under senare år i stället kommit att i största ut- sträckning inriktas mot stadsfömyelsens problem, ett område som knappast behand- las på samma sätt vid någon annan ut- bildningsinstitution i landet. Därvid har t. ex. de omfattande rivnings- och nybygg- nadsaktionema i svenska stadskärnor stu- derats och ifrågasatts. Andra lokaliserings- alternativ har undersökts. Vidare har för- slumningsfrågorna analyserats, speciellt de- ras sammanhang med planering på lång sikt. I detta sammanhang har problem för- enade med upprustning eller ombyggnad av äldre hus studerats, liksom komplettering med nybyggen på rivningstomter. Erfaren-

heter från ombyggnadssituationer kan ock- så utnyttjas för att ge en fördjupad syn på nybebyggelsens framtida föränderlighet och de5s förvaltnings- och miljöproblem. Härvid berörs flera principiella frågor av central betydelse för arkitektens framtida verksam- het.

Det arbete, som hittills utförts, har rört sig över ett vidsträckt område. Det har in- nefattat inventeringar av historiskt, tek— niskt eller ekonomiskt slag, generalplane- mässiga överväganden och studier av en- skilda byggnader. Under läsåret 1969/ 70 har tyngpunkten t.ex. legat på nybyggan- de i anslutning till äldre bebyggelse. En speciell kurs har anordnats med syfte att ge fördjupade kunskaper i renodlat restau- reringstekniska spörsmål. Målet är att så småningom komma fram till en säker me- todik för förnyelse av äldre stadsbebyggel- se, i vilken olika slag av specialundersök— ningar kan inordnas.

I detta sammanhang bör betonas att av- sikten inte är att omforma arkitekturskolan till en restaureringsskola. Arkitekturskolans verksamhet är anlagd på att sätta in res- taureringsproblemen i ett större samman- hang; stadsfömyelse omfattar den befint- liga bebyggelsen som helhet, inte endast vissa solitärer.

Kungl. Akademien för de fria konsterna har i skrivelse till Konungen av den 9 maj 1968 hemställt om att arkitekturskolan in— ordnas i det examenssystem som gäller för universitets- och högskoleundervisningen.

Konstnärsutbildningssakkunniga har den 20 september 1968 i yttrande över fram- ställningen anfört, att studierna vid arki- tekturskolan bör anordnas så att de kan leda fram till licentiatexamen. Till denna fråga liksom till övriga frågor som berör arkitekturskolans framtida ställning avser de sakkunniga återkomma i ett komman- de betänkande.

Institutet för materialkunskap

Institutet för materialkunskap skall företa materialtekniska utredningar delvis med an- litande av utomstående expertis. Det ålig-

ger också institutet att fortlöpande registre- ra material för konstnärs- och konserve- ringsändamål och stå konstnärer till tjänst med råd och upplysningar. Institutets före— ståndare har också att meddela undervis- ning i materialkunskap för målar- och skulpturskolornas elever.

1965 startades konservatorsutbildning vid institutet för materialkunskap. Denna ut- bildning är beskriven i avsnitt 4.4.6. De sakkunniga har däri framhållit att de av- ser återkomma till frågan om konservators- utbildningens framtida organisation och in— nehåll i ett senare betänkande.

3.4.3 Intagningsförfarande

För intagning till målar-, skulptur- och gra- fikskolorna är inte några egentliga krav på formell förutbildning uppställda. Enligt stad- garna krävs emellertid »det mått av allmän- bildning som av lärarrådet anses nödvändigt för att kunna följa undervisningen». Avgö- rande är de sökandes konstnärliga begåv- ning. Denna bedöms med ledning av inläm- nade arbetsprover, i första hand bestående av teckningar, målningar och skulpturar- beten.

Samtliga högskolans elever — och i mån av utrymme även f. d. elever vid högskolan — har rätt att få undervisning i skolan för grafisk konst. Praxis har emellertid utveck- lats så att det är möjligt att också söka di- rekt till denna skola på samma sätt som till målar- och skulpturskolorna. De sökande anger vid vilken av skolorna de i första hand önskar studera.

Bedömningen av inlämnade arbetsprover skall göras av lärarrådet. Intagningen och fördelningen på de olika skolorna görs i samråd inorn nämnden, men det finns möj- lighet för en professor att delvis själv sva— ra för intagningen till sin undervisning. Där- igenom kan sökande komma att intagas till annan skola än den till vilken han i första hand sökt.

För intagning som ordinarie elev vid ar- kitekturskolan fordras avlagd grundexamen vid teknisk högskolas arkitektursektion samt minst ett års praktisk verksamhet. Urvalet

bland de sökande avgörs av konsthögsko- lans lärarråd, förstärt av två arkitekter, på grundval av inlämnade betyg, arbetsprov och rekommendationer.

För intagning som ordinarie konservators- elev vid institutet för materialkunskap förut— sättes minst två års välmeriterad praktik. Prövningen vid intagning av elever görs i nämnden för konservatorsutbildning, som är att betrakta som ett beredningsutskott under konsthögskolans lärarråd.

3.4.4 Personal

Nedan redovisas en förteckning över perso- nal. Av praktiska skäl redovisas målar-, skulptur- och grafikskolorna resp. arkitek- turskolan och institutet för materialkun- skap särskilt.

Kanslipersonalen redovisas gemensamt för samtliga avdelningar trots att viss per- sonal endast betjänar någon avdelning. Det är vidare att märka att konstakademien och konsthögskolan har gemensamt kansli.

Målar-, skulptur- och grafikskolorna

t 5 ä n s t e r 4 professurer i målning Up 27 2 » skulptur Up 27 1 professur i grafisk konst Up 27 l » teckning Up 27 1 » den moderna konstens

teori och idéhistoria Up 27 1 bitr. lärare" 1 grafisk konst Ue 17 11/2 assistent vid monumentalskolan Ue 10 1/2 » i den moderna konstens

teori och idéhistoria Uf 10/ Ue 14 arvoden lärare i arkitektur 13 000 undervisning i Specialämnen vid målar-

och skulpturskolorna 15 000 lärare i konsthistoria 5 000 gästföreläsare 15 000 tygmästare vid skulpturskolan

(motsv. A 11) 24132 gipsgjutare 5 000 koppartryckare (motsv. A 13) 26 448 instruktöreri grafikskolan (litografi m.m. ) 6 000 vidareutbildning av konstnärer 13 500 Arkitekturskolan t j ä n s t e r 1 professur i arkitektur Up 27 » svensk och järn- förande arkitekturhistoria. Uo 27 1 assistent i arkitektur Uf 10/ Ue 14 1/2 » arkitekturhistoria Uf 10/Ue 14 ] fotograf Ae 12 SOU 1970: 66

arvoden lärare i trädgårdskonst 8 000 Specialämnen 24 000 Institutet för materialkunskap t j ä n s t e r ] föreståndare Uo 20 1 assistent Ue 10 a r v 0 d e n undervisning i samband med konservatorsutbildning 35 000 Kanslipersonal 1 byrådirektör Ae 28 l kassör Ae 15 1 kontorsskrivare Ao 13 1 kansliskrivare Ae 11 11/2 kansliskrivare Ag 11 l kontorist A0 9 1 kontorsbiträde Ag 3/Ae 9 1 expeditionsförman Ae 11 2 vaktmästare Ao 9 2 vaktmästare högst Ae 9 1 maskinist Ao 11 l portvakt Ao 9 % förste biblioteksassistent Ae 20

Utöver ovan angivna arvoden tillkommer lönetillägg i särskild ordning. Bland dessa kan nämnas arvode till konsthögskolans di- rektör (ca 6 000 kronor), arvode åt akade- miens sekreterare (7 500 kronor) och arvode åt kurator (4 000 kronor).

Med undantag för professuren i arkitek- turhistoria tillsätts professurerna genom för— ordnande för tio år. Förordnandet kan icke förnyas. Till innehavare av de tidsbegrän- sade professurerna må ej förordnas person som fyllt 56 år.

Professorsbefattning vid högskolan till- sätts antingen genom kallelse eller efter an— sökan. Vid tillsättande av tjänst som pro- fessor i arkitektur, svensk och jämförande arkitekturhistoria eller den moderna kons- tens teori och idéhistoria tillämpas sakkun— nigförfarande. Tre sakkunniga utses. I frå- ga om tjänsten som professor i arkitektur utses en sakkunnig av vardera lärarrådet vid konsthögskolan, byggnadsstyrelsen och Svenska arkitekters riksförbund. I fråga om tjänsten som professor i arkitekturhistoria bör två sakkunniga vara vetenskapsmän in- om det arkitekturhistoriska området och minst en äga sakkunskap i fråga om vård och iståndsättande av historiska byggnader. Den sistnämnda tillsätts av riksantikvarie- ämbetet och byggnadsstyrelsen gemensamt,

de övriga av lärarrådet. Vid tillsättande av professuren i den moderna konstens teori och idéhistoria utses samtliga sakkunniga av lärarrådet.

Lärarrådet överlämnar inkomna ansök— ningar och däröver infordrade yttranden med eget yttrande till akademien.

Akademien uppför genom öppen omröst- ning tre sökande på förslag till Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. Har färre än tre kompetenta sökande anmält sig om- fattar förslaget en eller två personer.

Övriga professurer tillsätts vanligen med ett förenklat sakkunnigförfarande.

Vid tillsättande av övriga lärartjänster till- lämpas i vissa fall andra förordnandetider och annat tillsättningsförfarande.

Professorerna i målning och skulptur är enligt stadgan skyldiga att minst tre gånger i veckan, fördelade på tre dagar, »genomgå och rätta elevernas arbeten». Professorn i grafisk konst har en undervisningsskyldig- het omfattande nio timmar i veckan, för- delade på minst tre dagar. Professorn i teck- ning skall undervisa minst fyra gånger i veckan, fördelade på fyra dagar. Den biträ- dande läraren i grafisk konst har en un- dervisningsskyldighet omfattande i medeltal 24 timmar i veckan.

3.4.5 Administration

Konsthögskolan står under överinseende av Akademien för de fria konsterna och dess ekonomi handhas av akademiens förvalt- ningsnämnd.

Akademiens överinseende tar sig bl. a. uttryck i att den väljer direktör för konst- högskolan, till Kungl. Maj:t inger förslag till besättande av professors- och vissa andra tjänster vid skolan, utfärdar förordnande för vissa lärare vid skolan, utser tre delegerade (en målare, en skulptör och en arkitekt) att äga säte och stämma i högskolans lärarråd, avger till Kungl. Maj:t årligen förslag till stat för skolan och avger också till Kungl. Maj:t yttrande angående ändring av hög- skolans stadgar.

Akademien förfogar också över stipen- diemedel som i stor utsträckning används

för stipendier till studerande vid konsthög— skolan samt förvaltar de bok- och andra samlingar som används i undervisningen vid skolan.

De administrativa tjänsterna finns ovan upptagna i särskild förteckning. Det är att märka att akademiens och högskolans kans- li är gemensamt. För uppgifter förbundna speciellt med högskolan väljer emellertid akademien bland av lärarrådet föreslagna kandidater en direktör för högskolan. Den- nes åligganden är närmast att jämföra med en rektors. Direktören väljs emellertid en- dast för en tid av tre år, dock med möjlig- het att förnya mandatet. Direktören bör fö- reträdesvis väljas bland högskolans lärare. Direktören uppbär f. n. ett årligt arvode om ca 6 000 kronor.

Vid högskolan finns också ett lärar- råd, som utgörs av direktören (ordförande), tjänstgörande professorer och övriga lärare samt de tre av akademien utsedda särskilda delegerade.

Lärarrådet tar i stadgad ordning befatt- ning med tillsättande av professors- och andra lärartjänster vid högskolan samt även vissa andra tjänster. Lärarrådet beslutar ock- så över intagningarna vid högskolan. Till lärarrådets uppgifter hör bl. a. också att för- dela ateljéer bland de studerande Och fast- ställa högskolans undervisningsprogram.

Som försöksverksamhet finns tre utbild— ningsnämnder vid konsthögskolan. (En för målar-, skulptur- och grafikskolorna, en för arkitekturskolan och en för konservators- utbildningen). Dessa nämnder består av lika många lärare som studerande. Nämnderna beslutar i vissa frågor, delegerade av lärar- rådet, och förbereder vissa ärenden som be- handlas i lärarrådet.

3.4.6 De studerande

Allmänt

De studerande vid konsthögskolan åtnjuter samma rätt till statligt studiesocialt stöd som studerande vid universitet. Undervisningen, liksom det material som används i under- Visningen, är kostnadsfri för de studerande.

Elev är enligt stadgan skyldig att tillhöra akademiklubben, vilken motsvarar student- kår vid universitet.

Galleri Mejan

De studerande vid konsthögskolan driver sedan 1968 ett galleri, Galleri Mejan, i en lokal som akademien kostnadsfritt upplåter i sin fastighet Fredsgatan 12. Lokalen upp- låts utan kostnad åt utställarna, vilka dock skall godkännas av en av eleverna utsedd gallerinämnd, i vilken även ingår en repre- sentant för konsthögskolans utställnings- nämnd. Rätt att ställa ut har studerande vid konsthögskolan samt konstnärer som avslu- tat sina studier där högst tre år tidigare. I vissa fall kan även andra ges tillstånd att ställa ut. I princip skall endast platsbrist vara hinder för skolans elever att ställa ut. Hittills har vanligen ett stort antal elever samtidigt varit representerade i utställningen och verken tagits ned efter den tidsordning de satts upp allt eftersom nya verk skall placeras. För separatutställningar gäller dock en tidsgräns om 2 veckor.

De studerande handhar själva vakthåll- ningen i galleriet. Någon försäljning sker emellertid inte i galleriet som i stället för- medlar kontakter mellan utställare och even- tuella köpare.

Verksamheten vid Galleri Mejan innefat- tar inte enbart utställningar av bildkonst. Man arrangerar även olika slag av möten, debatter, filmvisningar m. m.

Statistiska uppgifter

Nedan redovisas statistiska sammanställning- ar rörande de sökandes och antagnas ålder och tidigare utbildning. Sammanställningar— na avser målar-, skulptur- och grafikskolor- na samt i vissa fall den nu avvecklade ett- åriga teckningsutbildningen. Det bör anmär- kas att dessa sammanställningar är behäftade med viss osäkerhet. Det gäller främst upp- gifterna om tidigare utbildning. Data är häm- tade från de förteckningar över de sökande som konsthögskolan upprättar med ledning av de sökandes uppgifter i ansökningshand- lingarna. Dessa uppgifter är inte alltid full- ständiga. I många fall anges inte om upp-

given utbildning har slutförts eller endast har påbörjats. Detta har t. ex. lett till att det angivna antalet personer med realexamen och normalskolekompetens är osäkert.

I fråga om uppgifterna om konstnärlig utbildning finns det skäl att antaga att vis- sa sökande endast uppgivit den utbildning de betraktar som mest avancerad, vilket leder till att den sammanlagda utbildnings- tiden underskattas. Å andra sidan kan i vis- sa fall studerande som angivit att de genom- gått konstnärlig förutbildning vid mer än en skola bevistat undervisning vid två skolor under ett och samma läsår vilket verkar i motsatt riktning. På grund av ofullstän- digheter i grundmaterialet har det heller inte i samtliga fall varit möjligt att med full säkerhet karaktärisera utbildningen. Hu- ruvida grundmaterialets ofullständighet lett till överskattning eller underskattning av den genomsnittliga längden av den konst- närliga förutbildningen är inte möjligt att uttala sig om.

Läsåret 1969/ 70 uppgick antalet ordina- rie elever vid skolan till 207, varav 136 i målar-, skulptur- och grafikskolorna och 71 vid arkitekturskolan. Därtill kom 10 elever i den ettåriga teckningsutbildningen. Anta- let hospitanter och specialelever uppgick till 30 varav 9 vid arkitekturskolan. Vid ma- terialinstitutet bedrevs vidareutbildning för konservatorer, museimän rn. fl. med ca 50 deltagare.

Av tabell 3.1 framgår att antalet antagna ordinarie studerande sedan länge hållit sig relativt konstant kring 25—30 per år. Där— emot har antalet sökande ökat kraftigt un- der 1960-talet. Därigenom har under senare år endast en liten andel av de sökande kun- nat antagas som elever. Av svenska sökande antogs som ordinarie studerande åren 1967, 1968 och 1969 10 %, 6 % resp. 8 %. Det är emellertid tämligen vanligt att sökande, som inte bereds plats på skolan, återkom— mer med ansökan följande år. Under åren 1967—1969 kom omkring 30 % av ansök- ningarna från personer som redan tidigare ansökt om inträde till skolan vid minst ett tillfälle.

En tämligen stor andel av de som anta- ges kommer från den grupp som sökt till skolan tidigare. År 1967 hade närmare hälf— ten och åren 1968 och 1969 ca två tredje- delar av de som antogs som ordinarie stu- derande redan tidigare sökt till skolan. Un- gefär hälften av dessa hade då emellertid beretts plats som specialstuderande vid sko- lan, företrädesvis i teckning, och hade så- ledes hunnit studera vid skolan innan de togs in som ordinarie elever. Det betyder att relativt många av teckningseleverna se- dermera antagits som ordinarie elever i må- lar-, skulptur- eller grafikskolorna.

Det bör anmärkas att även antalet ut— ländska sökande ökat kraftigt under senare år. Åren 1967, 1968 och 1969 var antalet

Tabell 3.1. Antal svenska sökande till och antagna vid konsthögskolans målar-, skulptur- och grafikskolor samt ettårig teckningsundervisning vissa år.

antagna som

antagna som ordinarie studerande vid målar-, skulptur-

specialelever, företrädesvis till ettårig

år sökande och grafikskolorna teckningsundervisning 1945 1661 l 91 1950 1831 281 ] 955 1 35 25 1960 125 24 1965 2372 24 10 1 966 25 12 29 l 7 1 967 28 S* 29 l 8 1968 394' 24 20 1969 41 3' 31 10

1 Avser endast målar- och skulpturskolorna. Direkt intagning till grafikskolan förekom inte. 2 Sökande till ettårig teckningsundervisning inräknade.

utländska sökande 25, 36 resp. 66. Av des- sa antogs dessa år två, tre resp. nio som hospitanter eller specialelever. Detta gäller de ordinarie ansökningstillfällena. Dessutom har hospitanter antagits under pågående läs- ar.

Åldersfördelningen bland de sökande och antagna framgår av tabellerna 3.2 resp. 3.3.

Av tabell 3.2 framgår att ca 10 % av de sökande var under 20 år, något över

Tabell 3.2. Åldersfördelning i procent för svenska sökande till konsthögskolan åren 1967, 1968 och 1969 (tabellen avser sökande till målar-, skulptur- och grafikskolorna samt till ettårig teckningsundervisning).

1967 1968 1969 ålder % % % 17—19 år 6 11 9 20—24 år 60 50 55 25—29 år 22 27 26 30— år 12 12 10

summa 100 100 100

Tabell 3.3. Åldersfördelning i procent för svenskar intagna som ordinarie studerande vid konsthögskolans målar-, skulptur- och grafikskolor åren 1967, 1968 och 1969.

1967 1968 1969 ålder % % % 17—19 år 7 4 6 20—24 år 51 58 52 25—29 år 28 38 39 30—— år 14 3

summa 100 100 100

50 % i åldern 20—24 år och ca 25 % i ål- dern 25—29 år. Åldersfördelningen bland de intagna uppvisar inga markanta skillnader från fördelningen bland de sökande. Emel- lertid intogs en större andel av åldersgrup- pen 25—29 år än vad som motsvaras av gruppens relativa storlek bland de sökande. Anmärkningsvärt är att ca 40 % av de in— tagna var 25 år eller mer.

Medelåldern (aritmetiskt medelvärde) bland de sökande var åren 1967—1969 24,0, 24,2 resp. 24,1. Motsvarande värden bland de intagna var 24,1, 23,8 resp. 24,2.

Medianåldern var under samma år för de sökande 23,1, 23,4 resp. 23,1 samt för de antagna 23,2, 23,8 resp. 24,0.

Medelåldern bland såväl de sökande som de antagna låg vid de redovisade intagnings- tillfällena omkring 24 år. Några mer på— fallande skillnader i åldersfördelningen mel- lan de sökande och antagna fanns inte; dock kan en svag tendens urskiljas i riktning mot att de antagna uppnått något högre ål- der än de sökande om jämförelsen grun- das på medianåldern.

Den i genomsnitt relativt höga åldern bland sökande och antagna hänger samman med att båda dessa grupper i stor utsträck- ning tidigare genomgått annan konstnärlig utbildning, ofta under många år. Detta för- hållande belyses av tabell 3.4.

Av tabell 3.4 framgår att såväl sökande som antagna till konsthögskolan under åren 1967—1969 i regel hade omfattande konst- närliga studier bakom sig. Endast ca 10 % av de sökande och 5 % av de antagna sak-

Tabell 3.4. Konstnärlig förutbildning i terminer för sökande till konsthögskolans målar-, skulptur- och grafikskolor och till ettårig teckningsundervisning samt antagna till målar-, skulptur- och grafikskolorna år 1967, 1968 och 1969. Procent.

1967 1968 1969

antal terminer med konstnärlig sökande antagna sökande antagna sökande antagna utbildning % % % % % % 0 10 7 1 1 4 1 l 3 1—2 20 10 22 0 25 10 3—4 27 31 23 8 26 23 5—6 20 21 19 21 1 6 1 6 7—8 14 24 16 42 10 29 9—— 9 7 9 25 12 19

summa 100 100 100 100 100 100 48 SOU 1970: 66

Tabell 3.5 . Konstnärlig förutbildning i terminer för sökande till konsthögskolans målar-, skulp- tur— och gratikskolor och till ettårig teckningsundervisning samt för antagna till målar-, skulp- tur- och grafikskolorna år 1969 för personer med olika allmän utbildning.

Antal terminer med konstnärlig utbildning (aritmetiskt medelvärde)

Allmän utbildning sökande antagna Akademisk examen, akademiska studier, studentexamen(motsv.) 3,2 5,0 Normalskolekompetens, ej avslutade gymnasiestudier, fackskola 4,5 6,4 Realexamen 5,9 —— Folkhögskola 4,0 _ Obl. skola (samt ej avslutade studier på realskola eller flickskola) 4,8 7,4 Övrig utbildning 4,7 6,0

nade helt sådan utbildning. Medeltalet (arit— metiskt medelvärde) genomgångna termi- ner med konstnärlig utbildning var bland de sökande 3,8, 4,5 och 4,2 år 1967, 1968 resp. 1969. Medianvärdet var 4,1, 4,1 resp. 3,9. De sökande hade således i genomsnitt ca två års konstnärliga studier bakom sig vid ansökningstillfället.

Det är att märka att den konstnärliga förutbildningen i genomsnitt var än längre bland de antagna än bland de sökande. Vid intagningarna de angivna åren hade de an- tagna i genomsnitt (aritmetiskt medelvärde) genomgått ca tre och ett halvt års konstnärli— ga studier (5,3, 7,3 och 7,1 terminer för resp. år). Medianvärdet låg kring tre år (5,0, 7,5 resp. 6,3 terminer).

För intagningen år 1969 har den konstnär- liga förutbildningens genomsnittliga längd för grupper med olika längd av sin allmän— na utbildning räknats fram. Se tabell 3.5.

Som väntat tenderade den konstnärliga utbildningen att vara kortare bland sökan- de och antagna ju högre deras allmänna ut— bildningsnivå var. Längden av den konst— närliga förutbildningen varierade emellertid påfallande litet med den allmänna skolni- vån, speciellt bland de antagna. De antagna med minst studentexamen hade i genom— snitt redan två och ett halvt års konstnärliga studier bakom sig, vilket endast var drygt ett är mindre än de som inte hade någon allmän utbildning utöver obligatorisk skola. Det är dock att märka att medeltalsberäk- ningarna för de antagna vilar på små bas- tal.

Av intresse i detta sammanhang är vid vilka skolor den konstnärliga förutbildning- en erhållits. I tabell 3.6 redovisas detta för ansökningstillfället 1969. En stor del av de sökande, ca 45 %, hade bedrivit konstnär— liga studier vid mer än en skola; motsva- rande andel bland de antagna var än hög- re: ca 70 %. (Sommarkurser är därvid inte inräknade).

I tabell 3.6 har upptagits samtliga skolor

Tabell 3.6. Konstnärlig förutbildning för- delad på skolor för sökande till konsthög- skolans målar-, skulptur- och grafikskolor och till ettårig teckningsundervisning samt för antagna till målar-, skulptur- och grafik- skolorna 1969. Procent.

Sökande Antagna

Skola (skolor) % % konstfackskolan (exkl. teckningslärarutbildning) 3 1 39 teckningslärarutbildning 2 3 konstindustriskolan 2 till Förbundet Sveriges konstskolor anslutna skolor (en eller flera) 58 74 Nyckelviksskolan 7 Anders Beckmans skola 2 3 folkhögskolor (estetisk utbildning) 5 konsthögskolan (special- elev) 7 39 Valands konstskola 1 utrikes utbildning 4 3 övrig konstnärlig utbildning 7 3 konstnärlig utbildning saknas 1 1 3

summa 137 167

Tabell 3.7. Svenska sökande till målar-, skulptur- och grafikskolorna och ettårig tecknings- undervisning samt intagna till målar-, skulptur- och grafikskolorna 1967, 1968 och 1969 för- delade på utbildningsnivå. Procent.

1967 1968 1959 Nivå Sökande Antagna Sökande Antagna Sökande Antagna

% % % % % % Akademisk examen 1 1 6 Akademiska studier 6 7 8 4 9 3 Studentexamen (motsv.) 18 31 17 21 17 13 Normalskolekompetens 5 4 8 6 6 Ej avslutade gymnasistudier 11 7 10 17 10 3 Fackskola 1 1 4 6 Realexamen 14 17 13 13 12 19 Folkhögskola 3 5 8 5 Obl. skola (samt ej avslutade studier på realskola eller flickskola) 31 28 30 25 24 26 Övrig utbildning (inkl. yrkesskola) 10 10 10 4 12 1 5 Uppgift saknas 1

Summa 100 100 99 100 100 98

med konstnärlig inriktning som angivits i ansökningshandlingarna varför procentsum- morna överstiger 100. Att observera är att procentsatserna för de antagna baserar sig på ett litet antal (31).

Av tabell 3.6 kan utläsas att vid intag- ningen 1969 ca 60 % av de sökande och ca 75 % av de antagna studerat vid minst en av de till Förbundet Sveriges konstskolor an— slutna skolorna. Mer än en tredjedel av så- väl de sökande som antagna hade varit ele- ver vid konstfackskolan under längre eller kortare tid. Anmärkningsvärt är vidare att närmare 40 % av de antagna var eller hade varit specialelever vid konsthögskolan.

Som framgått ovan hade många sökande och antagna studerat vid fler än en skola med konstnärlig utbildning. En vanlig kom- bination var någon/några av de till För- bundet Sveriges konstskolor anslutna skolor- na och konstfackskolan. Anmärkas bör att samtliga antagna som var eller hade varit specialelever vid konsthögskolan dessutom hade annan konstnärlig utbildning bakom sig.

Ovan (tabell 3.5) har den längden av den konstnärliga förutbildningen relaterats till allmän utbildningsnivå. I tabell 3.7 redovi- sas den allmänna utbildningsnivån särskilt. Av den senare tabellen framgår att några

mer dramatiska skillnader mellan de sökan— de och antagna åren 1967—1969 inte före- låg i fråga om allmän utbildning. (Det är dock att märka att procenttalen för de an- tagna grundas på små bastal).

I stort sett hade ca 25 % avlagt student- examen (motsvarande). Av dessa hade ca en tredjedel bedrivit akademiska studier. Ungefär en tredjedel hade normalskolekom- petens, inte avslutade gymnasiestudier, fack- skola eller realexamen. Mellan en fjärdedel och en tredjedel hade inte någon allmän utbildning utöver obligatorisk skola.

3.4.7 Lokaler

Konsthögskolans verksamhet bedrivs dels i akademiens fastighet vid Fredsgatan, dels i olika byggnader på Skeppsholmen. Vid Fredsgatan finns lokaler för del av målar- skolan, ateljéer för teckning och modelle— ring, den huvudsakliga delen av bibliote— ket, kansli, direktör samt akademiens sek- reterare. På Skeppsholmen finns del av må- larskolan (monumentalskolan), skulptursko— lan, grafikskolan, arkitekturskolan samt ma— terialinstitutet.

Under 1960-talet har utflyttning av konst- högskolans verksamhet till Skeppsholmen skett successivt sedan staten i avtal med

akademien 1961 förbundit sig att verka för att konsthögskolan framledes erhåller nya lokaler. I avtalet förutsattes att de nya 10- kalerna i första hand skulle anordnas inom statens byggnadsbestånd på Skeppsholmen. Staten förband sig tillika att, därest akade- mien det önskar, verka för att akademien framledes hyresfritt tillförsäkras lämpliga lokaler i anslutning till konsthögskolan.

Det ovan nämnda avtalet innebar vidare, att dispositionsrätten till akademiens fastig- het vid Fredsgatan fr.o.m. den 1 januari 1962 överläts till staten och därvid ställdes under byggnadsstyrelsens förvaltning. Aka— demien disponerar emellertid även efter av- talets ikraftträdande hyresfritt lokalerna vid Fredsgatan.

Kungl. Maj:t uppdrog senare åt den år 1959 tillsatta skeppsholmsutredningen att framlägga förslag om anordnande av erfor- derliga lokaler på Skeppsholmen åt akade- mien med konsthögskolan. Utredningen fö— reslog att akademien och konsthögskolans framtida lokaler koncentreras till Skepps- holmens nordöstra del, det s.k. varvsområ- det, genom uppförande av två byggnader och genom disposition av vissa förefintliga byggnader (Skeppsholmens framtida använd- ning, SOU 1966: 27). Sedermera har 1969 års skeppsholmsutredning erhållit uppdrag att upprätta utbyggnadsplan för Skepps— och Kastellholmarna.

3.5 Konstfackskolan

3.5.1 Historik

Den nuvarande konstfackskolan i Stock- holm har sitt ursprung i en »Söndagsritsko- la för hantverkare», som började sin verk- samhet den 20 oktober 1844 under led- ning av Nils Månsson Mandelgren i konst— akademiens dåvarande lokaler. Skolan över- togs emellertid redan 1846 av den huvud- sakligen för detta ändamål året förut in— stiftade Svenska slöjdföreningen. Förutom från föreningen erhöll skolan från och med år 1847 bidrag från Stockholms stad och påföljande år även statsbidrag. År 1860 överlämnades skolan med inventarier och

samlingar till staten, varvid den fick nam- net »Den av Svenska Slöjdföreningen in- rättade tekniska söndags- och aftonskolan i Stockholm». Namnet ändrades 1866 till »Slöjdskolan i Stockholm».

År 1879 blev skolan föremål för en ge- nomgripande omorganisation, varvid nam- net ändrades till »Tekniska skolan i Stock- holm». Skolan uppdelades då på fyra av- delningar: 1. Tekniska afton- och söndags- skolan, 2. Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar, 3. Högre konstindustriella skolan med teckningslärareseminarium samt 4. Byggnadsyrkesskolan. Elva år senare till- kom 5. Maskinyrkesskolan. De båda senare avdelningarna överfördes först år 1941 till det tre år tidigare grundade Tekniska läro— verket i Stockholm. I övrigt ägde 1879 års organisation bestånd i 66 år, dvs. till 1945, då skolan efter flera utredningar åter om— organiserades och erhöil sitt nuvarande namn, konstfackskolan.

3.5.2 Utbildningens organisation

Konstfackskolan har enligt 1945 års provi— soriska stadga (K. br. 29.6.1945 med vissa senare ändringar och tillägg) »till ändamål att meddela undervisning i de läroämnen, som äro nödvändiga för en på insikt grun- dad utövning av konstindustri och konst- hantverk (nyttokonst), samt att utbilda lä- rare i teckning och välskrivning».

Skolan omfattar fyra delar nämligen: konstindustriella dagskolan (KD), konstindustriella aftonskolan (KA), högre konstindustriella skolan (HKS) samt

teckningslärarinstitutet (TI). Enligt stadgan skall »inom konstindustri- ella dagskolan och konstindustriella aftOn- skolan —— — — åt ungdom, som ägnat sig eller vill ägna sig åt konstindustriella yrken, med- delas sådan utbildning, som kan göra den väl skickad att arbeta inom nämnda yr- ken. Inom dessa skolor skall ock medde- las förberedande undervisning för inträde i teckningslärarinstitutet. Inom högre konst- industriella skolan skall meddelas den ut- bildning, som erfordras för självständigt ut-

övande av konstindustri eller för i konstnär- ligt avseende ledande ställning inom kOnst- industriella företag.

Vid teckningslärarinstitutet skola utbil- das tecknings- och välskrivningslärare för rikets läroverk, folk- och småskolesemina— rier m.m. Därjämte må i frivilliga kurser utbildas lärare i manlig slöjd».

De konstindustriella skolorna är uppdela- de i sju fackavdelningar, nämligen:

I fackavdelningen för textilarbete, med linjer för inredningstextil och för mode,

II fackavdelningen för dekorativ mål- ning, med undervisning i scenografi (teater- dekor),

III fackavdelningen för skulptur, IV fackavdelningen för keramik och glas, med industriell formgivning,

V fackavdelningen för möbler och inred— ningar,

VI fackavdelningen för metallarbete med industriell formgivning samt

VII fackavdelningen för reklam och bok- hantverk med fotografisk linje i HKS.

Konstindustriella dagskolan och högre konstindustriella skolan omfattar vardera två år, medan konstindustriella aftonskolan är treårig. Utbildningen vid teckningslärar- institutet omfattar tre år. Utöver ovan nämnda fackavdelningar finns i konstin- dustriella dagskolan även en ettårig förbe- redande utbildning för teckningslärarinstitu— tet och i konstindustriella aftonskolan en tvåårig sådan utbildning (fack VIII). På se— nare år har elevunderlaget för denna två- åriga förberedande teckningslärarutbildning på kvällstid varit alltför litet, varför endast dagundervisning förekommit.

Undervisningsplaner för de konstindu- striella avdelningarna har senast fastställts den 1 september 1950 (med vissa senare tillägg) av dåvarande tillsynsmyndigheten för skolan, överstyrelsen för yrkesutbild- ning. Inom skolan tillämpas nu emellertid ett förslag till undervisningsplaner, som in- lämnats till skolöverstyrelsen för faststäl- lelse år 1966. Detta förslag har inte fast- ställts.

För den förberedande utbildningen till teckningslärarinstitutet (fack VIII) och för

teckningslärarinstitutet har en provisorisk kursplan för läsåret 1969/ 70 fastställts av skolöverstyrelsen den 25 juli 1969. Den till kursplanen hörande timplanen har dock tillämpats redan fr.o.m. läsåret 1968/ 69. Vissa ändringar och tillägg till kursplanen har beslutats av skolöverstyrelsen den 17 juni 1970.

Enligt ovan nämnda förslag till under- visningsplaner för de konstindustriella av— delningarna meddelas undervisning i fack- ämnen samt vissa gemensamma ämnen (i undervisningsplanen kallade övriga ämnen). Fackämnena för de olika fackavdelningarna framgår av nedanstående förteckning.

Fack I. T extilarbete

Fackteckning med textil komposition fria textila tekniker vävning med vävteori textilfärgning med allmän färglära (KD, KA) modekunskap (KD) modeteckning (HKS, linjen för mode) tillskärning (HKS) tygtryck (HKS) industritextil (HKS, linjen för inrednings— textil).

Fack II. Dekorativ målning

Muralmålning med teaterdekor dekorativt tryck (HKS) fri målning (inkl. figurmålnin g) arkitektur med seminarieövnin gar (HKS).

Fack III. Skulptur

Modellering gipsgjutning modellarbete (HKS).

Fack IV. Keramik

Fackteckning med komposition och kera- miskt verkstadsarbete verkstadsteknik (KD, KA) kemi (KD, KA) teknisk ritning (KD) materiallära (HKS) fackteckning med komposition för glas (HKS) modellarbete (HKS).

Fack V. Möbler och inredningar Möbelritning och inredningsövningar verkstadsarbete bostads- och materiallära (HKS).

Fack VI. Metallarbete

Fackteckning med komposition för metall verkstadsarbete teknisk ritning (KD) industriform (KD, KA) modellarbete (HKS)

produktgrafik (HKS).

Fack VII. Reklam och bokhantverk

Fackstudier skrift med tillämpningar bokbinderiarbete (KD, KA) svenska (KD, KA) typografi och layout (HKS) grafiskt arbete (HKS) filmkunskap (HKS).

Fack VII. Fotografiska linjen (HKS)

Fackstudier med a) fotografering i svart-vitt och färg b) belysningsteknik c) framkallning d) kopiering e) slutbehandling av fotografier f) ekonomi och redovisning g) bilddistribution h) bildrätt i) reproduktionsmetoder.

De övriga ämnena är till största delen gemensamma för de olika fackavdelningar- na. Fördelningen av timmar mellan ämnena inom fackavdelningarna och årskurserna va- rierar dock något. Ämnena är följande:

frihandsteckning (KD, KA) dräkt- och djurstudier (HKS) fri målning figurteckning modellering modellarbete färglära

allmän materiallära skrift med tillämpningar (bokstavsstudier) projektionsritnin g (KD, KA)

teknisk ritning (HKS) bostadskunskap (KD, KA) anatomi (KD, KA) konsthistoria nutidsorienterin g (HKS).

I samband med införande av periodun- dervisning fr.o.m. läsåret 1969/70 har de ämnesbeteckningar, som anges i ovanstå- ende förteckningar, till stor del slopats och närliggande ämnen sammanförts till stör- re block för erhållande av ramar för pe- riodundervisningen. Sålunda har de olika fackämnena på schemat erhållit den sam- manfattande benämningen fackstudier, me— dan bland de övriga ämnena frihandsteck— ning, dräkt— och djurstudier, fri målning och i viss mån modellering sammanförts un- der beteckningen färg/form. Syftet med denna förenkling av ämnesbeteckningarna har — förutom att möjliggöra periodunder- visning — varit att ge de olika fackav- delningarna större möjligheter att själva ut- forma schemat inom ramen för fackstudi- erna.

De ovan redovisade förteckningarna över de olika fackavdelningarnas fackämnen ger en något ofullständig bild av den utbild— ning, som de studerande vid konstfacksko— lan för närvarande genomgår. Skolans ut- bildning befinner sig sedan ett antal år i ett skede av stark utveckling. Från att ti— digare ha varit en rent hantverklig spe— cialyrkesutbildning har den kommit att bli en skola för utbildning av formgivare och designers för hantverk och industri.

Med tiden har emellertid den nuvarande organisatoriska ramen för skolans verksam— het — inte minst i form av dess starkt föråld- rade stadgar _ kommit att utgöra ett hin- der för en längre gående utveckling och helt nya verksamhetsformer, varom krav rests från flera håll, inte minst från stude- rande. Härvid har bl.a. diskuterats skolans allmänna målsättning, den organisatoriska uppbyggnaden, skolans status, utbildningsti- den m.m. Ett resultat av en av skolans sty- relse företagen översyn av utbildningen ut- göres av ett i april 1967 avgivet betänkande med förslag till konstfackskolans framtida

organisation m.m., vilket närmare refere— ras i avsnitt 35.10.

I avvaktan på tidigare och pågående ut- redningar har emellertid skolan inom ra— men för den nuvarande organisationen sökt vidareutveckla och modernisera sin utbild— ning i takt med ändrade krav. Ett uttryck för detta är den ovan nämnda fr. o. m. läs— året 1969/ 70 försöksvis införda periodun- dervisningen, som även fortsätter under läs- året 1970/71. Vidare bör nämnas för sko- lan nya aktiviteter. såsom seminarier — med särskilt tillkallade specialister på olika om- råden — vilka är gemensamma för samtliga fackavdelningar eller samtliga årskurser in— om en fackavdelning, arbetsuppgifter av vä— sentligt annorlunda karaktär jämfört med tidigare år, t. ex. temabundna uppgifter som är gemensamma för flera fackavdelning- ar. Dessutom har åtskilliga uppgifter lösts i samarbete med andra utbildningsanstal- ter, statliga och kommunala myndigheter, industrier och företag.

Fack VIII och teckningslärarinstitutet

Ur den ovan nämnda nyligen fastställda pro— visoriska kursplanen för den förberedande utbildningen till teckningslärarinstitutet (KD fack VIII) och för teckningslärarinstitutet återges timplanen med ämnesbeteckningar i sin helhet nedan (tabell 3.8).

De ovan nämnda av skolöverstyrelsen den 17 juni 1970 vidtagna ändringarna och till- läggen till kursplanen innebär bl.a. en viss omfördelning av timmarna för tvådimen— sionellt arbete, tredimensionell form, skrift med reklammässig komposition samt foto- och filmkunskap i TI 1 och TI 2, varigenom de båda sistnämnda ämnena erhållit utökat timtal.

Enligt den provisoriska kursplanen för teckningslärarutbildningen har utbildningen till syfte

»att ge sådana insikter i skolans allmän— na målsättning, undervisningsformer och ar- betssätt, som utgör nödvändiga förutsätt-

Tabell 3.8 Timplan för teckningslärarinstitutet och konstindustriella dagskolans fack VIII läsåret 1968/69 och 1969/70

Veckotimmar

Fack VIII TI 1 TI 2 TI 3 S:a

Ämnesutbildning

Färg- och formkunskap Tvådimensionellt arbete Tredimensionell form

Projektionsritning

Skrift med reklammässig komposition Foto— och filmkunskap Konsthistoria Estetisk nutidsorientering

Miljökunskap

Timmar till förfogande för information och tillval

Pedagogik Psykologi och pedagogik Konstpsykologi och konstpedagogik

Metodik Teckningens metodik

Praktik Auskultationer och undervisningsövningar

Provdrskurs

NuwNN-ÅOOSN

N UlNrJN-ÄNIN &NWNN NOON N .::-|qu AO

__

Summa vtr 38 36 36 32

" Provårskursen ca 100 timmar.

ningar för lärarens verksamhet,

att orientera om teckningsämnets ställ- ning och betydelse i dagens skola och i re- lation till andra skolämnen,

att ge sådana ämnesmässiga, pedagogiska och praktiska kunskaper som erfordras för att undervisa i teckning enligt läroplaner- na för grundskolan, fackskolan och gym- nasiet,

att ge sådana ämnesmässiga och metodis- ka kunskaper som fordras för att medverka vid undervisningen i konst— och musikhis- toria i gymnasiet,

att förmedla kunskaper om utvecklings- förlopp, psykiska reaktioner och inlärnings- mekanismer hos barn och ungdom som grund för förståelse av elevernas olikhe- ter i fråga om förutsättningar för skolarbe- te i allmänhet och för teckning i synner- het.»

3.5.3 Intagningsförfarande

För inträde i konstindustriella dag- och af- tonskolan (utom fack VIII) fordras enligt stadgan att ha fyllt 15 men ej 35 år samt ha >>konstnärliga anlag och förutsättningar i övrigt för det yrke, för vilket utbildning sökes». Skolans styrelse har rätt att med- ge undantag från åldersgränserna. Till an- sökan om inträde skall förutom betygsav- skrifter, intyg om eventuell praktik etc. även fogas arbetsprover, omfattande tio självständigt utförda teckningar (blyerts el- ler tusch) samt fem målningar (akvarell, akryl, olja eller gouache). Sökande till fack- avdelningarna för skulptur och keramik skall dessutom inlämna högst fem tredimen- sionella arbeten (format högst 50 cm i bredd eller höjd).

Ansökningarna med därtill hörande hand- lingar inlämnas numera under särskilda ansökningsperioder under vårterminen när- mast före det läsår, till vilket inträde öns- kas. Ansökningshandlingarna med tillhöran- de arbetsprover bedöms av särskilda in- tagningsnämnder, en för varje fackavdel- ning. Nämnderna, som är något olika till storlek och sammansättning för varje fack-

avdelning, består av en lärargrupp jämte någon eller några representanter för de stu— derande. Vid intagningsnämndernas arbete görs en preliminär uttagning av de sökande. De sålunda uttagna kan samtliga teoretiskt beredas plats vid skolan. Samtliga prelimi- närt uttagna kallas emellertid i slutet av vår- terminen sedan några år tillbaka till särskil- da kompletterande prov under en eller ett par dagar. Dessa prov bestod vid intagning— en våren 1969 av sex delar, nämligen upp— gifter i teckning, målning, tredimensionell form, mönsterutformning, rumsanalys och s. k. tabulering.

För teckningsuppgiften disponerades en tid om 2 X 20 minuter, varunder en teckning skulle utföras av dels naken dels klädd mo— dell. Målningsuppgiften innebar målning i akvarellfärg eller annan valfri färg av en given uppställning av kuber, cylindrar, klot rn. in. För denna, liksom följande uppgifter, disponerades vardera två timmar. Den tre- dimensionella uppgiften innebar att med balsaträ i stavar, klot och lera som givna material konstruera ett stativ för klotet, el- ler att modellera tre åtskilda former med inbördes kompositionellt relationsförhållan- de. Mönsteruppgiften innebar att av givna mönsterdetaljer, t. ex. serpentinremsor, kom- ponera ett mönsterförslag för t.ex. om- slagspapper, tapet, klänningstyg etc. Rums- analysuppgiften bestod i att i minst två teckningar samt en kortfattad skriftlig be- skrivning redogöra för upplevelsen av ett givet rum (våren 1969 historiska muséets entréhall). Den s.k. fabuleringsuppgiften slutligen innebar att bildmässigt illustrera ett händelseförlopp, en sinnesstämning, ett motsatsförhållande (t. ex. svart—vitt).

De inlämnade uppgifterna poängsätts av en för varje deluppgift ansvarig lärare, ofta i samråd med en medbedömare.

De sökande får slutligen genomgå en in- tervju, som vanligen utföres av huvudlära— ren för respektive fackavdelning.

Vid ett särskilt intagningssammanträde jämföres sedan resultatet av intagnings— nämndernas arbete — granskning av inläm- nade arbetsprover och övriga handlingar — med resultatet från intagningsproven och

intervjuerna. Därefter sker det slutliga ur- valet.

För att ytterligare öka säkerheten vid in- tagningarna har styrelsen för skolan under senare tid begärt särskilda medel för anli- tande av s.k. psykoteknisk expertis vid in- tagningsproven. Sådana medel har emeller- tid inte beviljats.

För inträde i högre konstindustriella sko- lan fordras att ha fyllt 17 men ej 37 år, att ha erhållit avgångsbetyg från den fackav- delning inom konstindustriella dag— eller af- tonskolan, inom vilken vidareutbildning sö- kes — eller ha motsvarande kunskaper — samt att kunna förete intyg om två månaders praktisk verksamhet inom yrkesgrenen, vi- sa sig ha goda konstnärliga anlag och i öv- rigt befinnas lämplig för högre utbildning inom fackavdelningen.

Under tidigare år av den nuvarande konstfackskolans existens betraktades konst- industriella dag- och aftonskolorna å ena sidan och högre konstindustriella skolan å den andra som helt skilda skolor. Under senare tid har emellertid detta synsätt för- ändrats. Samtliga studerande, som med god- kända betyg genomgått konstindustriella dag- eller aftonskolan och i övrigt ansetts lämpliga för högre studier, har erhållit in- träde i högre konstindustriella skolan. Plats- brist utgör alltså inte längre ett formellt hin- der för inträde i den högre skolan. Detta har medfört uppkomsten av en praxis av inne- börden, att det sammanlagda antalet intag- na till konstindustriella dag- och aftonsko- lorna inte skall överstiga antalet tillgängliga platser i högre konstindustriella skolan. En fullständig utbildning på konstfackskolan anses m. a. o. omfatta fyra respektive fem år (om förberedande kurser, se avsnitt 3.5.4).

För fotolinjen vid fack VII inom högre konstindustriella skolan gäller särskilda in- trädesfordringar. För denna utbildning sak- nas grundläggande utbildning inom konst- industriella dag— eller aftonskolan. Som in- trädeskrav gäller, att de sökande skall ha genomgått fotoskolan vid Stockholms stads yrkesskolor eller motsvarande utbildning samt genom arbetsprover (fotografier) styr-

För tillträde till konstindustriella dagsko- lans eller aftonskolans förberedande utbild- ning till teckningslärarinstitutet (fack VIII) fordras att ha fyllt 17 men ej 31 år, respek— tive 16 men ej 30 år. Dessutom fordras en- ligt skolans stadga »att ha avlagt godkänd realexamen med minst betyget godkänd i historia med samhällslära och i matematik eller erhållit avgångsbetyg medförande nor- malskolekompetens med minst betyget god- känd i historia med samhällslära och i ma- tematik, eller ock genom betyg över särskild prövning enligt fordringarna för realexamen eller genom intyg, som av styrelsen godkän- nes, styrkt sig äga motsvarande kunskaper. Inträdessökande skall dessutom genom skol- betyg, prov på utförda konstnärliga eller konstindustriella arbeten eller genom hand- lingar i övrigt, som han önskar åberopa, styrka sig ha konstnärliga anlag». Med in- förandet av grundskolan har intagnings- bestämmelserna numera anpassats med hänsyn härtill.

Ansökan inlämnas under särskild ansök- ningsperiod i april månad åtföljd av ar- betsprover av samma typ och till samma antal som för de konstindustriella avdel- ningarna. Ansökningshandlingama och ar- betsproverna granskas av särskilda gransk- ningsgrupper, bestående av lärare och stu- derande. Härvid uttages preliminärt ett hundratal sökande (av numera drygt 400) till särskilda intagningsprov vid tecknings- lärarinstitutet, varvid det slutliga urvalet av ca 70 nya studerande vid fack VIII görs.

Dessa intagningsprov bestod tidigare dels av utförande av uppgifter av väsentligen samma slag som för de konstindustriella avdelningarna, dels av en intervju.

Fr.o.m. intagningarna våren 1969 har intervjudelen utökats, medan övriga prov slopats, eftersom de >>konstnärliga anla- gen» ansetts bäst kunna bedömas vid granskningen av insända arbetsprover. In- tervjudelen har utökats för att kunna möj- liggöra en bättre bedömning av de sökan- des 1ärarlämplighet och inställning till pe- dagogisk verksamhet. Dessa intervjuer har berört skol- och utbildningsfrågor, kultur-

frågor samt 5. k. självbiografiska frågor och utförts av föreståndaren för teckningslärar- institutet, en lärare i psykologi samt en stu- derande.

Den slutliga uttagningen av nya stude- rande sker sedan vid ett sammanträde med teckningslärarinstitutets hela intagnings- nämnd, som består av de ovan nämnda grupperna för bedömning av arbetsprover (två personer), övriga handlingar (två per- soner) samt de tre intervjuarna. Nämnden består alltså av sju personer, nämligen före- ståndaren för teckningslärarinstitutet, tre lä- rare och tre studerande.

För inträde i teckningslärarinstitutet ford- ras att ha fyllt 18 men ej 32 år samt att ha erhållit avgångsbetyg från konstindustriella dag— eller aftonskolans förberedande utbild- ning till teckningslärarinstitutet.

Utöver de studerande, som antas som ordinarie elever enligt ovan redovisade an- tagningsförfarande, kan också s.k. special- elever antas vid skolan, dock ej vid teck- ningslärarinstitutet. Enligt stadgan må som specialelever >främst antagas personer, som redan inträtt i konstindustriellt yrke och som önska för deras yrkens rätta bedri- vande erforderliga kunskaper utan att kunna råda över så mycken tid, som fordras för genomgående av fullständig kurs». Vid konstindustriella aftonskolan antas s.k. extrastuderande, som följer undervisning- en antingen i fackstudier eller i t. ex. teck- ning och målning eller andra ämnen. Ef- ter avgång från högre konstindustriella sko- lan kan vissa studerande, som bedöms lämp- liga härför, få kvarstanna vid skolan under ett s.k. påbyggnadsår. Sådana påbyggnads- elever kan därvid erbjudas möjligheter att inom skolan genomföra större och mer tids- krävande projekt, än som eljest skulle varit möjligt.

3.5 .4 Förberedande kurser

Vid intagning av studerande till samtliga konstindustriella fackavdelningar gäller, att de nyantagna före påbörjandet av studier- na vid konstfackskolan skall genomgå för- beredande specialkurser i yrkesteknik. Kur-

serna är endast tillgängliga för personer, som antagits som studerande vid konstfack- skolan i Stockholm eller konstindustrisko- lan i Göteborg. För studerande, som an- tagits vid konstindustriella aftonskolan kan befrielse från deltagande i förberedande kurs före påbörjandet av studierna vid konstfackskolan medges under förutsätt- ning antingen att kursen genomgås samti- digt med aftonskoleutbildningen eller att motsvarande kunskaper inhämtas på annat sätt, t. ex. i förvärvslivet. Även för dagsko- lestuderande kan befrielse från deltagande i förberedande kurs medges, om motsvaran- de kunskaper redan inhämtats på annat sätt.

De förberedande kurserna har inrättats successivt, allt eftersom behovet av dem ökat. Den första kursen av detta slag, näm- ligen den i träindustriell tillverkning, bör- jade 1962. Kurserna anordnas — med ett undantag — vid olika yrkesskolor i landet och åtnjuter statsbidrag enligt bestämmel- serna om statsbidrag till yrkesskolor. Öv- riga kostnader för kurserna bestrids med kommunala medel. Kostnaderna för kur- serna belastar alltså inte konstfackskolans ekonomi. — De studerande åtnjuter studie- bidrag vid genomgång av kurserna. Kur- serna är — med ett undantag — avgiftsfria.

Kurserna för de olika fackavdelningarna är följande:

Fack I. Textilarbete

Förberedande kurs i textilindustriell tillverk- ning vid textilinstitutet i Borås. Läroplan har utfärdats av skolöverstyrelsen den 5.1. 1968. Som utbildningsmål anges: »Utbild- ningen har till uppgift att ge orienterande kunskaper om textilindustrins utrustning och dennas användningsmöjligheter».

Kursen, som är 20 veckor lång, omfat- tar textil materiallära med varukännedom (2 vtr), textilteknologi (23 vtr omfattande spinneriteknik, väveriteknik, trikåteknik, va- rukonstruktion), företagsekonomi (2 vtr) och industriell praktik (2 vtr).

Fack II. Dekorativ målning

De antagna vid fackavdelningen för deko- rativ målning skall genomgå två förbere-

dande kurser, nämligen i mureri och måle— ri. Båda kurserna är förlagda till Enskede yrkesskola i Stockholm. För båda kurser- na anges som mål »att ge information om byggnadsindustrins ytbehandlingsmetoder och deras användning inom färgsättning i samband med arkitektur, konstnärlig ut- smyckning i offentlig miljö samt dekor för teater, TV och film». Kurstiden omfattar för vardera kursen 19—23 veckor, beroende på om kursen ges under höst- eller vårter- min.

Vardera kursen omfattar enligt förslag till läroplaner 33 vtr (ca 665 timmar) yrkes— arbete och 7 vtr (ca 133 timmar) teori.

Fack III. Skulptur och fack VI. Metall- arbete

Förberedande kurs i metallindustriell till- verkning vid Västerås stads yrkesskola. Ut- bildningen syftar enligt ett förslag till läro- plan till »att ge eleverna information om den mekaniska metallindustrins utrustning och dennas användningsmöjligheter». Kurs- tiden omfattar en termin.

Undervisningen omfattar 27 vtr yrkes- arbete (bänkarbete, maskinarbete, smides- arbete, svetsningsarbete), 4 vtr träbearbet- ning samt 9 vtr yrkesteori (arbetsteknik, verktygs- och maskinlära, materiallära, svets- teori, enkla maskinelement och dess standar- disering, tillverkningsekonomi, ritteknik).

Fack IV. Keramik

De antagna vid fackavdelningen för kera— mik hänvisas till två förberedande kurser, nämligen dels i keramisk tillverkning vid Hälsingborgs stads yrkesskolor, dels i glas- tillverkning vid Nybro yrkesskola.

1. För den förberedande kursen i kera- misk tillverkning har skolöverstyrelsen ut— färdat läroplan den 29.8.1968. Enligt den- na har utbildningen »till uppgift att ge ori- enterande kunskaper om den keramiska ut- rustningen och dennas användningsmöjlig— heter». Kursen, som omfattar en termin, ger un- dervisning i yrkesarbete (29 vtr omfattande drejning, materialberedning, ugnsskötsel, modell- och formframställning, dekorering)

och yrkesteori (9 vtr omfattande keramisk nomenklatur, arbetsteknik, ugnskonstruk- tion, kemi och materiallära, tillverknings— ekonomi, ritteknik).

2. Den förberedande kursen i glastill— verkning startade på försök höstterminen 1968. Utbildningen har enligt förslag till läroplan till uppgift »att ge orienterande kunskaper om glastillverkning vid glasbruk med hantverksmässig produktion». Under- visningen i yrkesarbete bedrives i inbyggd form vid Orrefors glasbruk och teoriunder— visningen som deltidskurs baserad på de generella läroplanerna UY 1 67:61 och UY 1 67: 62. Kursen omfattar fem veckor och ger un- dervisning i yrkesarbete (totalt ca 170 tim— mar omfattande hyttarbete, glasslipning, glasgravering, glasbearbetning) och yrkes- teori (totalt 42 timmar omfattande glaslä- ra, tillverkningsteknik).

Fack V. Möbler och inredningar

Förberedande kurs i träindustriell tillverk- ning vid Enskede yrkesskola i Stockholm. Läroplanen, som fastställts av dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning den 9.11. 1962, anger som mål för utbildningen »att ge information om den mekaniska träin- dustrins utrustning och dennas användnings- möjligheter». Kurstidens längd är 20 vec- kor.

Kursen omfattar yrkesarbete (38 vtr om- fattande maskinarbete, bänkarbete, limning och fanering, ytbehandling, tillverkningspla- nering) och teori (7 vtr omfattande arbets- teknik, maskiner, maskinverktyg och band- verktyg, materiallära, virkestorkning, lim- ning, ytbehandling, tillverkningsekonomi, varudeklarationsnormer för möbler).

Fack VII. Reklam och bokhantverk

För de antagna vid fackavdelningen för reklam och bokhantverk anordnades våren 1969 på försök en kurs i tryckeriteknik vid Grafiska yrkesskolorna i Stockholm. Under läsåret 1969/ 70 var kursen förlagd dels till Grafiska yrkesskolorna, dels till konstfackskolan. Kurstidens längd var 11 veckor. För denna kurs erlade de stude-

rande en avgift om 300 kronor. Läro- plan har ej fastställts av skolöverstyrelsen. Under läsåret 1970/ 71 kommer denna kurs att integreras i det första årets utbildning vid konstfackskolan.

Kursen läsåret 1969/ 70 omfattade 376 timmar praktik (originalframställning, sätt- ning, tryckning i högtryck, reproduktionsfo- tografering, retuschering, montering och ko- piering, efterbearbetning) och 62 timmar teori (tryckmetoderna, manuskript, original, olika bokstavsformer, elementära estetiska regler inom typografin, ombrytning — om- fångsberäkning, materialbeskrivning, korrek- tur, ekonomi i trycksaksframställning, färg- lära).

3.5.5 Examination och praktik

För att erhålla avgångsbetyg från de konst- industriella skolorna fordras — förutom god- känt betyg i samtliga obligatoriska läroäm- nen — viss praktik inom den yrkesgren som utbildningen avser. Denna praktik omfat- tar för konstindustriella dagskolan minst två månader och för konstindustriella afton- skolan minst tolv månader. För högre konst- industriella skolan omfattar praktiken yt- terligare minst fyra månader efter erhål- lande av avgångsbetyg från konstindustriel- la dag- eller aftonskolan. För de våren 1969 avgående eleverna från högre konst- industriella skolan infördes för första gång- en ett s.k. intyg över genomgången utbild- ning, vilket kunde kompletteras med ett ut- drag ur betygskatalogen.

För de studerande vid teckningslärarin- stitutet anordnas praktiken för första och andra årskursen i form av undervisningsöv- ningar i en till institutet knuten s.k. öv- ningsskola, där elever från Stockholms sko- lor i åldern fem till fjorton år undervisas i frivillig teckning av teckningslärarkandida- terna. I teckningslärarinstitutets tredje års- kurs skall de studerande genomgå en sär- skild praktikkurs — det s.k. provåret — som anordnas vid olika grund- och gymna- sieskolor i Stockholm m. fl. kommuner. Ef- ter genomförda studier vid teckningslärar-

institutet erhåller de studerande avgångs- betyg.

Studerande, som redan erhållit avgångs— betyg från skolan, har efter medgivande av styrelsen rätt att undergå förnyad prövning i det eller de ämnen, som han önskar (s.k. efterprövning).

3.5.6 Personal

Vid konstfackskolan finns följande tjänster.

Lärare 1 rektor Up 26 1 biträdande rektor, tillika före- ståndare för teckningslärar- institutet Up 26 7 huvudlärare Up 20 1 lektor i konsthistoria Ue 20 13 facklärare Uo 17 17 facklärare Ue 17 2 lärare i teckningens metodik Ue 17 21 biträdande facklärare Ue 14

Övrig personal

1 bibliotekarie (befordringsgång) A 18/22 1 maskinchef Ao 17 1 bokhållare Ao 17 1 kontorsskrivare Ao 13 1 förste reparatör Ae 13 1 skolsköterska (3/4-tid) Ae 13 1 kansliskrivare Ao 11 1 kansliskrivare Ae 11 1 reparatör Ae 11 1 vaktmästare Ao 9 2 vaktmästare Ae 9 3 1/2 kontorsbiträden Ag 3/Ae 9

Utöver nämnda tjänster finns vid skolan även ca 90 timlärare och föreläsare med varierande antal undervisningstimmar samt viss övrig personal, anställd på arvodesba- sis. Här kan bl. a. nämnas skolläkare, kura- tor, maskinistbiträde, biblioteksbiträde m.fl.

I samband med tillkallandet av en bi- trädande sekreterare åt konstnärsutbildnings- sakkunniga i oktober 1968 har beslutet här- om formulerats så, att denne »i den om- fattning de sakkunniga finner lämpligt» även skall handlägga administrativa ärenden vid konstfackskolan.

Tjänsterna som rektor och föreståndare för teckningslärarinstitutet tillsätts enligt stadgan av Kungl. Maj:t genom förordnan- de på sex år efter förslag av skolöverstyrel- sen, sedan skolans styrelse yttrat sig över inkomna ansökningar.

Huvudlärartjänst tillsätts av Kungl. Maj:t

genom förordnande på tio år med möjlig- het till förlängning av förordnandet i högst fem år. För tillsättningsförfarandet finns särskilda bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t den 22 mars 1946. Enligt dessa be- stämmelser skall ledigkungörande av hu- vudlärartjänst ske av skolöverstyrelsen, var- efter tre särskilda sakkunniga - en utsedd av Akademien för de fria konsterna, en av styrelsen för konstfackskolan och en av sty- relsen för Svenska slöjdfören'mgen — var för sig skriftligen skall yttra sig över de sökande. Sedan även skolans styrelse ytt- rat sig över de sökande, avger skolöversty- relsen sitt förord till Kungl. Maj:t.

Tjänsten som lektor i konsthistoria har — i avsaknad av särskilda bestämmelser för dess tillsättande - av skolans styrelse an- setts böra tillsättas på samma sätt som rektorstjänsten, dvs. av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen sedan skolans styrelse yttrat sig över de sökande.

Tjänsterna som facklärare, extra ordina— rie facklärare, extra ordinarie lärare i teck- ningens metodik samt extra ordinarie biträ- dande facklärare tillsätts av skolöverstyrel- sen efter förslag av skolans styrelse.

Övriga tjänster tillsätts av skolans styrel- se. Styrelsen förordnar även timlärare, före- läsare och övrig arvodespersonal.

Undervisningsskyldigheten omfattar en- ligt stadgan för rektor minst åtta veckotim- mar och för teckningslärarinstitutets före- ståndare minst tolv, högst fjorton veckotim- mar. Under en följd av år har Kungl. Maj:t medgivit nedsättning av undervis— ningsskyldigheten för rektor till två vecko- timmar och för teckningslärarinstitutets fö- reståndare till fem veckotimmar. För läs- åren 1968/ 69 och 1969/70 medgavs emel- lertid sådan nedsättning av undervisnings- skyldigheten endast till fyra respektive sju veckotimmar med hänvisning till att viss administrativ förstärkning tillkommit vid skolan.

För huvudlärare omfattar undervisnings- skyldigheten enligt stadgan minst 9, högst 16 veckotimmar och för facklärare, extra ordinarie facklärare och extra ordinarie biträdande facklärare minst 9, högst 24

veckotimmar. Lektorn i konsthistoria är skyldig meddela undervisning 21 veckotim- mar och för lärama i teckningens metodik är föreskrivet en undervisningsskyldighet av 750 undervisningstimmar per läsår.

3 .5 .7 Administration

Konstfackskolans närmaste tillsynsmyndig- het är skolöverstyrelsen (tidigare överstyrel- sen för yrkesutbildning). Den direkta led- ningen av skolan utövas av en styrelse, ett lärarkollegium samt av rektor.

Styrelsen består av dels en ordförande, som förordnas av Kungl. Maj:t efter för- slag av skolöverstyrelsen, dels sex för tre år valda ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen, Sve- riges hantverks- och småindustriorganisa— tion, Sveriges industriförbund, landsorgani- sationen i Sverige, Akademien för de fria konsterna och Svenska slöjdföreningens sty- relse, dels tre för tre år valda ledamöter, ut- sedda av Stockholms stadsfullmäktige, dels ock skolans rektor. Den efter skolöversty- relsens förslag tillsatte ledamoten bör ha förutsättningar att bedöma frågor rörande teckningslärarutbildningen.

Sedan någon tid tillbaka adjungeras även föreståndaren för teckningslärarinstitutet till styrelsens sammanträden och är då före- dragande i ärenden som berör institutet.

Närvaron av ledamöter i styrelsen, som utsetts av Stockholms stad, hänger samman med, att staden finansiellt bidrar till drif- ten av skolan. Detta bidrag utgår dels för hyreskostnader, dels som ett särskilt bidrag i fråga om driftskostnaderna för de stu- derande vid konstindustriella aftonskolan i enlighet med ett särskilt upprättat avtal rö- rande stadens bidrag till konstfackskolan. För budgetåret 1970/ 71 beräknas stadens bidrag uppgå till ca 580 000 kronor.

Styrelsen har enligt stadgan »att öva all- män tillsyn över skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarata dess intressen». Till styrelsens uppgifter hör bl. a.

att ansvara för att skolans tillhörigheter vårdas och att dess inkomster användas till vederbörligt ändamål,

att i föreskriven ordning rekvirera skolan tillkommande anslag samt att uppbära med- len och för dem i föreskriven ordning av- lämna redovisning,

att underskriva skolans räkenskaper, att genom två av styrelsen utsedda in- venteringsmän dels vid varje ombyte av re- dogörare inventera skolans kassa och övri- ga tillhörigheter, dels i övrigt förrätta så- dan inventering, varom närmare föreskrifter meddelas i särskild kungörelse med bestäm- melser rörande sättet för uppgörande av de allmänna läroverkens räkenskaper, samt

att efter lärarkollegiets hörande till skol- överstyrelsen avgiva de framställningar och förslag angående skolan och dess verksam— het, vartill förhållandena kunna giva an- ledning.

En framträdande plats i skolans formel- la beslutsorganisation intas enligt stadgan av lärarkollegiet. Det består av rektor (ord- förande) och varje vid skolan tjänstgörande ordinarie och extra ordinarie lärare liksom vikarier för dessa. För övriga lärare gäller enligt stadgan vissa — i praktiken betydelse- lösa — inskränkningar i rätten att närvara vid kollegiets överläggningar och delta i dess beslut. Sedan någon tid har även företräda- re för de studerande rätt att närvara vid kollegiets överläggningar.

Rektor utövar den närmaste ledningen av skolan. Till rektors åligganden hör — utöver ovan nämnd undervisningsskyldighet — enligt stadgan bl. a. att »vaka däröver, att undervisningen ändamålsenligt fortgår efter allmänna stadganden och särskilda före- skrifter, ävensom att lärarna fullgöra sina skyldigheter», att »tid efter annan taga kän- nedom om elevernas utförda arbeten», att utfärda tjänstgöringsbetyg åt lärare, att till- se att ämneskonferenser hålles, att upprätta katalog och årsredogörelse samt att låta fö- ra förteckning över skolan tillhörig egen- dom. Rektor är vidare ansvarig för »fullgö- rande av till konstfackskolans expedition hö- rande göromål», varvid det åligger honom:

att ansvara för lärarkollegiets protokoll och för utgående expeditioner,

att mottaga inkommande handlingar samt ombesörja, att föreskrivna uppgifter och

andra utgående expeditioner varda behöri- gen avsända,

att efter av överstyrelsen för yrkesutbild- ning fastställt formulär föra matrikel över vid skolan intagna samt från skolan av— gångna elever,

att ordna och förvara protokoll, koncept- skrivelser, betygskataloger, inkomna hand- lingar m. m. samt enligt därom särskilt giv- na föreskrifter föra förteckning över sko- lans arkiv,

att, där ej annorlunda är stadgat, i före- skriven ordning upprätta rekvisition å sko- lans lärare tillkommande avlöningsmedel, samt ansvara för att redovisning för om- händerhavda medel i föreskriven ordning avlämnas, ävensom

att vara föredragande i styrelsen. Utöver ovan nämnda stadgefästa besluts- instanser har inom skolan med tiden även tillkommit vissa ytterligare organ, vars verk- samhet i en del fall småningom formalise- rats genom särskilda bestämmelser. Bland sådana organ kan nämnas följande.

En företagsnämnd finns inrättad i en- lighet med av Kungl. Maj:t utfärdade all- männa bestämmelser om företagsnämnder m.m. inom statsförvaltningen (SFS nr 104 år 1968) samt särskild överenskommelse om företagsnämndsverksamheten vid konstfack- skolan av den 19 november 1968. Nämnden består av fem representanter för arbetsgivar- sidan och fem för arbetstagarsidan. Företrä- dare för de studerande adjungeras.

Kungl. Maj:t har den 1 december 1967 utfärdat bestämmelser för utbildningsnämnd vid teckningslärarinstitutet. Denna nämnd består av sju ledamöter, nämligen förestån- daren för teckningslärarinstitutet (ordföran— de), två lärare, en handledare samt tre lä- rarkandidater (studerande).

Vid de sju konstindustriella fackavdel- ningarna finns på försök provisoriska utbild- ningsnämnder, s.k. facknämnder (fackmö- ten), vars sammansättning varierar från fackavdelning till fackavdelning. Genom till- komsten vårterminen 1969 av den proviso- riska s. k. centrala utbildningsnämnden har ett centralt organ tillkommit för samord- ning av facknämndernas verksamhet. Den-

na nämnd består av företrädare för lärare och studerande inom varje fackavdelning samt representanter för övrig personal.

Bland övriga informella organ för hand- läggning av speciella ärenden kan nämnas stipendienämnden samt fackavdelningarnas ovan nämnda intagningsnämnder.

Som ett centralt informellt organ för öm- sesidigt utbyte av information om gemen- samma angelägenheter (t. ex. föreläsningar, kurser, tävlingar, utställningar, tvärfackliga projekt och uppdrag) bör även nämnas det s.k. huvudlärarsammanträdet. Det består av rektor, de sju huvudlärarna samt före- ståndaren för teckningslärarinstitutet.

3.5.8 De studerande

Allmänt

De studerande vid konstindustriella dagsko- lan erhåller studiebidrag medan de vid konstindustriella aftonskolan endast kan er- hålla studielån. Vid högre konstindustriella skolan och teckningslärarinstitutet åtnjuter de studerande studiemedel.

Fri lunch — genom Stockholms skoldirek- tions försorg — åtnjuter de studerande vid konstindustriella dagskolan och högre konst- industriella skolan, medan de studerande vid teckningslärarinstitutet kan köpa mål- tidskuponger till samma pris som anställda.

Samtliga studerande erlägger en termins- avgift, som uppgår till 35 kronor per ter- min. Vid inskrivning erlägger varje stu- derande också en inskrivningsavgift om tio kronor.

Materialavgifter uttogs tidigare i form av förskott av varje studerande. Avgiftens stor- lek varierade från fackavdelning till fack- avdelning från 60 till 750 kronor (fotolin- jen inom fack VII) per termin. Fr. o. m. läs— året 1969/ 70 har dock på försök denna förskottsavgift slopats, och i stället har från fack till fack varierande system för debi- tering efter individuell förbrukning införts.

De studerande har möjlighet att vara medlemmar i konstfackskolans elevkår (EK), vars målsättning och verksamhetsformer un- der de senaste läsåren varit föremål för liv-

lig diskussion. Elevkåren har som en av sina viktigaste uppgifter att anskaffa och förmedla bostäder åt de studerande. Elev- kåren ger ut en tidskrift, Draken.

Elevkåren var tidigare ansluten till en numera upplöst sammanslutning av elevkå— rer vid de nordiska design- och konstin— dustriskolorna, kallad Skandinaviska De- signstuderandes Organisation (SDO). Orga- nisationen har utgivit ett antal nummer av en tidskrift, et (&).

Antal studerande

Antalet studerande vid konstfackskolan fr. o. rn. det första läsåret enligt nuvarande organisation (1945/46 t. o. m. läsåret 1969/ 70) framgår av tabell 3.9 a och b.

I fråga om de s.k. konstindustriella av- delningarna (fack I—VII) redovisas ett täm- ligen konstant studerandeantal totalt sett — omkring 500 under den senaste femtonårs- perioden — medan däremot vissa fluktuatio- ner förekommer vid de redovisade femårs- intervallen inom högre konstindustriella sko- lan (HKS) resp. konstindustriella dagskolan (KD) och konstindustriella aftonskolan (KA).

Antalet studerande vid teckningslärarin— stitutet uppvisar en helt annan utveckling. Till följd av successiva medgivanden om högre antal antagna per år har antalet stu- derande vid institutet (inkl. KD och KA fack VIII) fyrdubblats under skolans tjugo- femåriga tillvaro. Det senaste beslutet om antalet studerande som får antas till den förberedande teckningslärarutbildningen (fack VIII) innebär, att detta antal varje år skall omfatta tre klasser (72 studerande).

A vgångsbetyg

Det antal studerande, som erhållit avgångs- betyg vissa år under perioden 1946—1969, framgår av tabell 3.10. Det osedvanligt hö- ga antalet avgående studerande vid de konst- industriella avdelningarna år 1969 synes vä- sentligen höra samman med ovanligt stora avgångsklasser inom fackavdelningarna för textilarbete, dekorativ målning och metall- arbete. Antalet utexaminerade teckningslä-

Tabell 3.9 Antal studerande vid konstfackskolan vissa läsår under perioden 1945/46—1969/70 Uppgifterna avser förhållandena under höstterminen (31 oktober) med undantag av KA 1945/46—

1960/61 som avser vårterminen a. HKS, KD och KA, fack I—VII, samtliga årsklasser

Fackavdelning 1945/46 1950/51 1955/56 1960/61 1965/66 1969/70 I textilarbete HKS 16 29 28 26 26 28 KD 51 39 38 38 31 31 KA 14 81 13 81 14 80 17 81 19 76 10 69 11 dekorativ målning HKS 6 11 11 22 21 21 KD 13 15 28 31 23 30 KA 7 26 _ 26 16 55 16 69 15 59 17 68 111 skulptur HKS 5 7 12 15 19 9 KD 6 9 16 16 18 9 KA 7 18 — 16 9 37 6 37 5 42 12 30 IV keramik HKS 7 15 12 11 10 11 KD 11 19 22 13 13 15 KA 8 26 13 47 9 43 9 33 7 30 2 28 V möbler och HKS 13 26 26 28 28 44 inredningar KD 19 21 19 21 25 25 KA 50 82 24 71 37 82 34 83 26 79 18 87 VI metallarbete HKS 3 10 9 8 14 18 KD 6 16 15 18 15 20 KA 7 16 — 26 7 31 14 40 11 40 11 49 VII reklam och HKS 19 31 37 28 36 41 bokhantverk KD 48 45 49 47 41 27 KA 44 111 31 107 58 144 69 144 51 128 30 98 VII foto HKS — — —-— — 9 8 påbyggnadselever HKS — — __ _ 14 23 specialelever HKS — 20 16 31 33 20 KD — — 6 26 4 20 6 37 6 39 9 29 Summa HKS 69 149 151 169 210 228 KD 154 170 191 190 172 166 KA 137 81 150 165 134 100 Totalt 360 400 492 524 516 494 Anm. Extrastuderande vid KA ingår ej i tabellen b. KD och KA fack VIII samt teckningslärarinstitutet Årskurs 1945/46 1950/51 1955/56 1960/61 1965/66 1969/70 KD fack VIII 16 25 27 28 46 69 KA fack VIII årskurs 1 4 26 18 21 22 — KA fack VIII årskurs 2 5 4 18 17 19 — TI årskurs 1 14 22 32 41 47 77 TI årskurs 2 14 19 32 46 43 73 TI årskurs 3 20 19 24 38 43 74 Summa 73 115 151 191 220 293

rare är tämligen överensstämmande med an- talet antagna under olika är.

Antal sökande och antagna

I likhet med antalet studerande har även an- talet ansökningar under senare år till de

konstindustriella avdelningarna varit täm- ligen konstant. Antalet ansökningar under åren 1965—1969 redovisas i tabell 3.11. (Sta- tistik saknas i stor utsträckning för tidiga- re år.) Det vikande antalet ansökningar 1969 torde väsentligen hänga samman med

Tabell 3.10 Antal studerande som erhållit avgångsbetyg från konstfackskolan vissa år under perioden 1946—1969

a. HKS, fack I—-Vll Vt 1946 Vt 1951 Vt 1956 Vt 1961 Vt 1966 Vt 1969 I textilarbete 7 10 11 11 12 20 11 dekorativ målning 2 4 4 10 7 13 III skulptur 1 — 2 2 7 7 IV keramik 3 6 4 6 6 7 V möbler och inredningar 4 12 8 10 14 10 VI metallarbete 2 3 6 6 2 1 1 VII reklam och bokhantverk 7 11 17 12 16 13 VII foto — — — — 4 5 Summa 26 46 52 57 68 86 b. Teckningslärarinstitutet 18 18 23 37 38 51

de då ändrade ansökningstiderna för de oli- ka fackavdelningama, vilket anses ha med- fört, att antalet ansökningar minskade.

Andelen antagna av antalet ansökningar inom de olika fackavdelningarna under åren 1965—1969 framgår av tabell 3.12. Härav framgår, att denna andel vid konstindustriel- la dagskolan varit tämligen konstant — ca 16 procent — medan den fluktuerat mera vid konstindustriella aftonskolan. Generellt kan sägas, att ca 20 procent av de sökande an- tas vid skolan.

Antalet ansökningar och antagna under åren 1965—1969 till den förberedande teck- ningslärarutbildningen (fack VIII) redovi- sas i tabell 3.13. Av denna tabell framgår, att antalet ansökningar till denna utbildning ökat kraftigt under senare år. Andelen an- tagna av ansökningarna har samtidigt mins- kat från drygt 26 till drygt 18 procent.

Skolunderbyggnad

De sökandes allmänna skolunderbyggnad under åren 1965—1969 redovisas i tabell 3.14

Tabell 3.11 Antal ansökningar till konstfackskolan 1965—1969 KD och KA, fack I—VII

Fackavdelning 1965 1966 19671 1968 1969

I textilarbete KD 137 101 89 80 79 KA 31 168 8 109 16 105 21 101 15 94 11 dekorativ målning KD 102 119 148 161 111 KA 26 128 13 132 20 168 38 199 10 121 III skulptur KD 36 20 31 44 20 KA 9 45 , 8 28 8 39 9 53 4 24 IV keramik KD 48 3 6 38 39 29 KA 8 56 4 40 8 46 6 45 7 3 6 V möbler och KD 110 109 87 89 80 inredningar KA 47 157 26 135 37 124 39 128 35 115 VI metallarbete KD 39 35 62 47 35 KA 8 47 6 41 9 71 10 57 8 43 VII reklam och KD 119 108 119 107 1 16 bokhantverk KA 47 166 28 136 33 152 32 139 34 150

Summa KD 591 528 574 567 470

KA 176 93 131 155 113 Totalt 767 621 705 722 583

1 uppgifterna'osäkra _ Anm.: Statistik saknas över antalet sökande personer. I tabellen redovisas alltså samma person i vrssa fall flera gånger, dvs. då han sökt inträde i flera fackavdelningar och/eller både KD och KA

inom samma fackavdelning

Tabell 3.12 Antal antagna till konstfackskolan 1965—1969 jämte cent av antalet ansökningar KD och KA, fack I—VII

1965 1966 1967 1968 1969

Fackavdelning antal % antal % antal % antal % antal %

I textilarbete KD 17 14 6 13 16 KA 4 21 13 7 21 19 3 9 9 5 18 18 — 16 17 11 dekorativ målning KD 12 15 9 22 22 KA 8 20 16 8 23 17 12 21 13 9 31 16 7 29 24

111 skulptur KD 7 9 4 6 6 KA 2 9 20 7 16 57 5 9 23 3 9 17 7 13 54

IV keramik KD 6 7 8 13 9 KA — 6 11 —— 7 18 3 11 24 —— 13 29 1 10 28

V möbler och KD 13 14 14 8 12 inredningar KA 5 18 12 10 24 18 9 23 19 8 16 13 , 2 14 12 Vl metallarbete KD 10 7 5 7 10 KA 5 15 32 8 15 37 11 16 23 l 8 14 2 12 28

Vll reklam- och KD 19 19 17 23 14 bokhantverk KA 18 37 22 22 41 30 12 29 19 10 33 24 15 29 19 Summa KD 84 14 85 16 63 11 92 16 89 19 KA 42 24 62 67 55 42 36 23 34 30 Totalt 126 16 147 24 118 17 128 18 123 21

Anm.: Ovanstående procenttal utgör den totala andelen antagna (i KD och KA) av antalet an- sökningar, ej av antalet sökande. Jfr anmärkning till tabell 3.11

a och b. Av tabellerna framgår bl. a., att de sökandes allmänna skolunderbyggnad gene- rellt sett är högre för sökande till den för— beredande teckningslärarutbildningen än till de 5. k. konstindustriella avdelningarna. Un- der de senaste åren har emellertid denna skillnad tenderat att utjämnas. Ett tecken på detta är den ökade andelen sökande med studentexamen till de konstindustriella av- delningarna.

En brist i redovisningen är att i tabeller- na 3.14 och 3.15 en med åren stigande an— del sökande (intagna) hänförts till gruppen

med »övrig skolunderbyggnad». Enligt upp- gift från konstfackskolan ingår i denna grupp sökande med bl. a. gymnasiestudier, fackskolestudier (avslutade eller pågående), yrkesskolestudier (avslutade eller pågående) samt eventuella akademiska studier. Tendenserna i fråga om de intrådessö- kandes allmänna skolunderbyggnad är nå- got annorlunda för de antagna under olika år. Statistik rörande de antagna studerande- nas skolunderbyggnad under åren 1965— 1969 redovisas i tabell 3.15. Härav fram- går dels, att de antagna till den förberedan-

Tabell 3.13 Antal ansökningar och antagna till konstfackskolan 1965—1969 jämte andelen antagna i procent av antalet ansökningar Fack VIII, förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet

1965 1966 1967 1968 1969 Antal ansökningar 245 231 328 393 414 Antal antagna 661 60 70 75 76 Andel (%) 27 26 21 19 18 1 varav 22 i KA Anm.: Jfr anmärkning till tabell 3.11 SOU 1970: 66 65

Tabell 3.14 Skolunderbyggnad för inträdessökande till konstfackskolan 1965—1969

a. KD och KA, fack I—VII

1965 1966 19671 1968 1969

Skolunderbyggnad antal % antal % antal % antal % antal % Studentexamen 163 21 109 18 161 23 153 21 155 27 Normalskolekompetens 105 14 73 12 73 10 59 8 32 6 Realexamen 139 18 103 17 122 17 95 13 65 1 l Folkhögskola 19 3 31 5 24 3 12 2 12 2 Obligatorisk skola 226 30 170 27 197 28 237 33 193 33 Övrig skolunderbyggnad 115 15 135 22 128 18 166 23 1262 22

Summa 767 101 621 101 705 99 722 100 583 101

1 uppgifterna osäkra 2 varav 61 med gymnasiestudier (11 %) och 25 med fackskola (4 % b. KD och KA fack VIII, förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet 1965 1966 1967 1968 1969

Skolunderbyggnad antal % antal % antal % antal % antal % Studentexamen 76 31 95 41 107 33 131 33 112 27 Normalskolekompetens 34 14 28 12 36 11 36 9 36 9 Realexamen 72 29 46 20 71 22 71 18 58 14 Folkhögskola 2 1 13 6 10 3 15 4 25 6 Obligatorisk skola 49 20 30 13 76 23 83 21 82 20 Övrig skolunderbyggnad 12 5 19 8 28 9 57 15 1013 24

Summa 245 100 231 100 328 101 393 100 414 100

” varav 59 med gymnasiestudier (14 %) och 32 med fackskola (8 %) Anm.: Jfr anmärkning till tabell 3.11

de teckningslärarutbildningen generellt sett har högre teoretisk utbildning än de sökan— de dels, att andelen med hög skolunderbygg— nad totalt sett är större till denna utbildning än till konstfackskolans övriga avdelning- ar. Även till de senare torde dock under se- nare år ha antagits studerande med högre teoretisk utbildning än tidigare, varom ges

en antydan i form av den ökande andelen antagna med »övrig skolunderbyggnad». Även i fråga om den förberedande teck- ningslärarutbildningen har denna andel ökat.

Av visst intresse synes vara, att andelen antagna med enbart grundskola eller mot- svarande är tämligen konstant under den

Tabell 3.15 Skolunderbyggnad för antagna till konstfackskolan 1965—1969

a. KD och KA, fack I—VII

1965 1966 1967 1968 1969

Skolunderbyggnad antal % antal % antal % antal % antal % Studentexamen 31 25 41 28 35 30 30 23 28 23 Normalskolekompetens 14 1 1 18 12 10 9 8 6 9 7 Realexamen 22 18 31 21 17 14 15 12 8 7 Folkhögskola 2 2 1 1 2 2 3 2 Obligatorisk skola 43 34 47 32 37 31 46 36 37 30 Övrig skolunderbyggnad 14 11 9 6 19 16 27 21 381 31

Summa 126 101 147 100 118 100 128 100 123 100

1 varav 6 med gymnasiestudier (5 %) och 3 med fackskola (2 %)

b. KD och KA fack VIII, förberedande utbildning till teckningslärarinstitutet

1965 1966 1967 1968 1969

Skolunderbyggnad antal % antal % antal % antal % antal % Studentexamen 23 35 32 53 25 36 26 35 32 42 Normalskolekompetens 13 20 8 13 10 14 3 4 3 4 Realexamen 15 23 12 20 17 24 15 20 7 9 Folkhögskola 1 2 3 5 2 3 6 8 10 13 Obligatorisk skola 7 10 2 3 13 19 10 13 11 15 Övrig skolunderbyggnad 7 10 3 5 3 4 15 20 13 17

Summa 66 100 60 99 70 100 75 100 76 100

redovisade femårsperioden, särskilt i fråga om de konstindustriella avdelningarna. Den— na period kan dock vara alltför kort för att erbjuda ett säkert underlag för en be- dömning härvidlag. Statistik saknas över de studerandes allmänna skolunderbyggnad under tidigare år.

Statistik saknas också över de studeran- des konstnärliga förutbildning före antag- ning till konstfackskolan. Enligt uppgift har en stor andel av både sökande och antagna sådan förutbildning såväl vid ansökan/an— tagning till någon av de konstindustriella av- delningarna som den förberedande teck- ningslärarutbildningen.

Antal studerande från norrlandslänen

I de statistiska översiktema över de stude- rande redovisas slutligen en tabell över de studerande som har sina hemorter i norr- landslänen (Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) under åren 1965—1969 (tabell 3.16 a och b). Tabellen synes vara av visst intresse för de resonemang, som de sakkunniga i ka— pitel 4 för rörande lokaliseringen av de fö- reslagna skolenhetema.

Av tabellen framgår, att andelen stude— rande från norrlandslänen vid de konstin- dustriella avdelningarna är konstant — ca 40 studerande eller ca sju procent av

Tabell 3.16 Antal studerande vid konstfackskolan 1965—1969 med hemort i norrlandslänen (Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) a. HKS, KD och KA, samtliga fack och årskurser (inkl. KD och KA, fack VIII)

1965 1966 1967 1968 1969 Län antal % antal % antal % antal % antal % Norrlandslänen 41 6 42 7 39 7 41 7 40 7 Ovriga län1 603 94 589 93 562 93 537 93 564 93 Summa 644 100 631 100 601 100 578 100 604 100 b, Teckningslärarinstitutet, samtliga årskurser 1965 1966 1967 1968 1969 Län antal % antal % antal % antal % antal % Norrlandslänen 11 8 12 7 18 10 23 11 31 13 Ovriga län1 130 92 157 93 159 90 185 89 202 87 Summa 141 100 169 100 177 100 208 100 233 100

1 inkl. utländska studerande

Anm.: Tabellerna inkluderar även permitterade studerande, vilka år 1965 (höstterminen) upp- gick till sammanlagt 49 ,1966 55, 1967 37, 1968 43 och 1969 50 stycken

samtliga — medan denna andel vid teck- ningslärarinstitutet beskriver en svagt sti- gande kurva — år 1969 drygt 13 procent av samtliga studerande eller ca 30 personer.

3.5.9 Lokaler

Konstfackskolan är sedan 1959 inrymd i egen byggnad vid Valhallavägen på Gärdet i Stockholm. Skollokalerna omfattar totalt ca 20 000 ni2 av fastigheten, som dessutom inrymmer Grafiska institutet, statens insti- tut för byggnadsforskning, butiker m. m.

Skollokalerna omfattar s.k. facksalar — i olika antal för varje fackavdelning — samt verkstäder, föreläsningssalar, tecknings- och mälningsateljéer. Härtill kommer adminis- trations-, utställnings- och ekonomilokaler, bibliotek rn. m.

Teckningslärarinstitutet är till största de- len självförsörjande i fråga om lokaler. Un- dantag är föreläsningssalar och vissa teck- nings- och målningsateljéer m.m. Genom nytillskott av lokaler från ett f.d. tryckeri inom skolans byggnad har för teckningslä- rarinstitutets räkning under läsåret 1969/ 70 tillkommit bl. a. en foto- och filminstitution samt nya lokaler för den till institutet knut— na s. k. övningsskolan.

3.5.10 Utredning framlagd av konstfack— skolans styrelse

Allmänt

De önskemål som från olika håll framförts om en översyn av utbildningen vid konst- fackskolan ledde till att styrelsen för skolan verkställde en utredning. Styrelsen lade 1967 fram ett principförslag om skolans framtida verksamhet och organisation för chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet (Konst— fackskolans framtida organisation, stencil).

Konstfackskolans styrelse anför i utred- ningen, att den samlade erfarenheten inom konstfackskolan — och den genomgående åsikten vid de hearings med representanter för näringslivet som man haft — är, att det fordras grundutbildning utöver den, som

den obligatoriska skolan ger, om man skall lyckas inom det konstindustriella/ konstfack- liga området. rDet fordras en grundläggan— de och grundlig konstnärlig utbildning före inträdet i konstfackskolan» och en relativt mogen ålder om man på ett tillfredsställan- de sätt skall kunna tillgodogöra sig studier- na och utveckla sin konstnärliga individua- litet. Styrelsen framför som sin bestämda mening, att eleverna regelmässigt skall ha uppnått 19 års ålder när studierna vid sko- lan påbörjas.

Med de utgångspunkter som angivits ovan finner styrelsen, att det vore enklast att krä- va studentexamen (motsvarande) jämte nöd- vändig konstnärlig grundutbildning vid in- träde till konstfackskolan. Åtminstone i vis— sa av skolans fack »vore detta ej orimligt». Vidare framhålles, att det är mycket önsk- värt att ej alltför få av konstfackskolans ele— ver har fullständiga gymnasiestudier bakom sig med hänsyn bl.a. till den höga nivå inom näringslivet som många av skolans elever bör nå.

Styrelsen finner emellertid, att man svår- ligen kan hävda att fullständig gymnasie— utbildning är nödvändig för de flesta studie— inriktningarna inom konstfackskolan. Några krav på fullständiga gymnasiestudier bör därför inte uppställas. Styrelsen föreslår i stället, att den regelmässiga förutbildningen före påbörjandet av studier i konstfacksko- lan skall vara grundskola plus två år i este- tisk linje i gymnasial yrkesskola plus ett år i praktik eller specialstudier vid yrkesskola (om förslag till estetisk linje i gymnasial yr- kesskola, se avsnitt 3.3.4). Den som har annan grundutbildning — t.ex. studentex- amen — måste enligt styrelsens förslag ge- nomgå konstnärlig grundutbildning före in- trädet i konstfackskolan.

Styrelsen menar, att av de inträdeskrav som föreslås klart framgår — även formellt — att utbildningen vid konstfackskolan är eftergymnasial. Skolan är enligt styrelsen i detta hänseende direkt parallell med uni— versitet och högskolor: »ålders- och nivåmäs- sigt är konstfackskolan en högskola». Vida- re anförs, att skolan ger och bör ge den högsta utbildningen inom landet inom sitt

fält och att den leder till sådana resultat att den klart kan sägas vara akademisk.

Förslag till framtida organisation

Styrelsen menar, att skolan i framtiden skall ge mer än bara konstnärlig utbildning; den skall också meddela teoretiska kunskaper av skilda slag. Den bör organisatoriskt byggas upp så, att samarbete med annan högre es- tetisk utbildning kan emås. Huvudkvalifika— tion för inträde skall vara konstnärlig begåv- ning men en förberedande utbildning för inträde till konstfackskolan bör kunna ges vid specialskolor i därför särskilt lämpade städer. Dessa skolor bör ha till syfte att dels ge specialbegåvningar en allmän grund för högre konstnärlig utbildning, dels ge en avslutad yrkesutbildning för vissa konstyr- kesområden. Styrelsen konstaterar vidare, att det föreligger behov av aftonundervisning i olika konstnärliga ämnen såväl för yngre elever som för vuxenstuderande.

Det förslag till organisation för konstfack- skolan som styrelsen för fram, vilar på ovan redovisade synpunkter. Det förutsät- ter samarbete med konsthögskolan och den till de tekniska högskolorna förlagda ar— kitektutbildningen. Det innebär emellertid ett »avståndstagande från den inställning som i konstfackskolan vill se en strängt av- gränsad hantverks— och hantverkarutbild- ning» (s. 26). Däremot är det enligt styrel- sens mening angeläget att slå vakt om den rent konstnärliga träning, som utgör ett karaktäristiskt drag i konstfackskolans un- dervisning, liksom att bevara den roll av det experimenterande hantverkets högborg, som skolan traditionsenligt innehaft.

I förhållande till nuvarande fackindelning vid skolan utgör styrelsens förslag en radi- kal förändring, som avser att tillföra skolan helt nya möjligheter till en allsidig utbild- ning även i fråga om tekniskt kunnande och samhällelig och ekonomisk orientering.

Konstfackskolans nuvarande fackavdel- ning föreslås ersatt av fem huvudavdelning- ar: institutionen för fri formgivning och konsthantverkligt experimenterande, insti- tutionen för miljögestaltning (bl. a. möbler och inredningar samt textil), institutionen

för produktform och industriell formgivning (med en särskild del för utbildning av form- givare för konfektionsindustrin), institutio- nen för visuell kommunikation (med bl. a. utbildning av grafiska formgivare, art directors, utställningsplanerare, fotografer och scenografer) samt institutionen för konstpedagogik (med utbildning av teck- ningslärare som huvuduppgift men även med uppgift att ge viss utbildning av spe- cialister för upplysning och information i estetiska frågor och fonngivningsfrågor).

Styrelsens förslag åsyftar en naturlig form av kommunikation mellan institutionerna åstadkommen bl. a. genom gemensamma överläggningar kring arbetsprogram. Ett stort antal lärare förutsätts tjänstgöra inom flera avdelningar och verkstäder och labo— ratorier förutsätts bli gemensamma i stor utsträckning.

Aftonskola

Aftonundervisning bör enligt styrelsens för- slag bedrivas vid den framtida konstfack- skolan. Främst tre elevkategorier anses där- vid särskilt viktiga: för det första elever som önskar konstnärlig förutbildning för senare inträde i dagskolan, för det andra elever som önskar förkovra sig inom sitt yrke och för det tredje elever som önskar förena förvärvsarbete på dagarna med kvällsstudier utan avsikt att fullfölja studier- na i en dagundervisning. Styrelsen påpekar, att fasta kvällskurser med eget utbildnings- mål torde komma att få stor betydelse för vuxenutbildningen i framtiden.

Skolans ledning, lärare, utbildningstidens

längd m. m.

En styrelse med ledamöter representerande olika intressegrupper bör enligt förslaget an- svara för skolans verksamhet. En utbild- ningsnämnd med representanter för lärare, elever samt närings- och samhällslivet på de arbetsområden skolans utbildning berör, bör finnas vid skolan.

Varje institution liksom aftonskolan bör ha en föreståndare, förordnad på viss tid. För de i institutionen ingående specialav- delningarna bör finnas avdelningsledare li-

kadeles förordnade på viss tid. Utöver or- dinarie lärare och timlärare bör finnas spe- ciallärare för kortare tid samt assistentlära- re, i första hand valda bland nyligen ut- gångna elever. Vid skolans verkstäder och laboratorier bör finnas fast anställda insti- tutionstekniker.

Den av fackstudier obundna obligatoris— ka konstnärliga träningen föreslås föras samman under de gemensamma beteckning- arna teckning och målning samt tredimen- sionell form. För programmering och sam- ordning av dessa ämnen bör tillsättas huvud- lärare, gemensamma för några eller even- tuellt samtliga institutioner.

Läsåret föreslås av styrelsen omfatta tre terminer i stället för två, bl. a. för att un- derlätta praktikarbete.

Utbildningstiden beräknas normalt till fy- ra år, vartill kommer en period för färdig- ställande av examensuppgift, omfattande högst sex månader.

Studerandeantalet vid de tre föreslagna institutionerna för miljögestaltning. produkt- form och industriell formgivning samt vi- suell kommunikation bör enligt uppgifter som styrelsen inhämtat från näringslivet sammanlagt inte överstiga 80—100. Antalet studerande vid institutionen för konstpeda- gogik torde enligt styrelsen sammanfalla med det som planeras för teckningslärar- institutet eller ca 70—80 per årsgrupp. In- om institutionen för fri formgivning torde enligt styrelsen ett 30-tal elever kunna tas in per år. Detta gör en sammanlagd årska- pacitet vid en enligt styrelsens förslag revi- derad konstfackskola om högst 200 utexa- minerade.

Läroämnen

Den ledande principen för undervisningen bör enligt styrelsens utredning vara, att grundläggande kunskaper av mera allmän natur förmedlas under första året. Redan under detta är bör dock facklig undervis- ning påbörjas vilken under de följande åren fördjupas och differentieras. Med utgångs- punkt från en fastställd kärna av ämnen skall utbildningen kunna specialiseras med hänsyn till individuella förutsättningar, av

vilket följer att också en viss variation av studielängden blir nödvändig.

Utbildningen bör enligt styrelsen omfat- ta yrkesinriktade fackämnen till vilka ock- så räknas av skolan organiserat praktikar- bete och medverkan vid undersöknings-, ut- rednings- och forskningsarbete, fria ämnen som syftar till fri konstnärlig träning samt stödjande ämnen, som omfattar allmänna ämnen av betydelse för utbildningen (konst— historia, anatomi, psykologi, företagsekono- mi m. fl.). Till stödjande ämnen räknar sty- relsen också frivilliga ämnen som t. ex. språk, sammanträdesteknik och maskin- skrivning.

Forskning och undersökningsverksamhet

Styrelsen framför önskemål om att de stu- derande engageras i forsknings- och nu- dersökningsverksamhet för att utbildningen inte enbart skall avse aktuella förhållanden utan också skall kunna tillämpas i fram- tiden och vara ett led i planeringen inför denna.

Reservationer

Till utredningen har två av styrelsens le- damöter fogat var sin reservation.

Fru Ann-Marie Lamm anför bl. a., att konstfackskolan skall vila på en klart konst- närlig grund och att slopandet av måleri och skulptur som självständiga fack inne- bär en försvagning i detta hänseende. Un- dervisningens uppläggning och inriktning i dessa fackavdelningar utesluter enligt re- servanten att det är fråga om en dubblering av konsthögskolans utbildning. Beträffande aftonskolan anför reservanten att dess roll inte är helt klar i utredningen och finner det angeläget att framhålla, att fasta kurs- planer liksom nu bör finnas och att parallel- liteten med dagskolan bör behållas, bl. a. på grund av dess betydelse för vuxenutbild- ningen. I fråga om lämplig förutbildning anförs i reservationen bl.a., att »konven- tionellt tänkande om längre och högre ut- bildning skymt sikten mot typen lärlings- och yrkesskolor, fackskolor eller folkhög- skolor för att endast se gymnasieformen som lämplig». Vidare säges vad som åsyf-

tas i styrelsens förslag i form av förnyel- se, ökade kombinationsmöjligheter, högre studier på ett betydligt varligare sätt åstad- kommas genom samordning och fast orga- niserat samarbete och större öppenhet in- om skolan — genom tillägg, påbyggnad och även av ett formgivarinstitut. Detta säges kunna ske utan att offra befintliga kvalite- ter och verksamheter.

Den andra reservanten, herr Gustaf Nor- dahl, menar att ett genomförande av ut- redningens förslag vore en stor olycka. Sko- lan måste byggas upp efter »den klara lin- je, som går genom alla epokers Konst och Konsthantverk och bygger på hantverket». Det måste därför finnas en fri konstnärlig linje genom hela skolan. Det måste finnas en huvudlärare för de fria konstnärliga äm- nena teckning, målning och skulptur och en facklärare med medhjälpare för varde- ra facket, samtliga utövande konstnärer. Denna de fria konsternas linje skall enligt reservanten vara skolans »ryggrad, stammen från vilken de olika grenarna växa ut».

Remissbehandling

Vid remissbehandlingen av styrelsens för konstfackskolans utredning betonade många remissinstanser, att en översyn av konst- fackskolans verksamhet och organisation är nödvändig men att frågan bör penetreras ytterligare innan en reform genomförs. Vi- dare betonas behovet av att länka in ut- bildningen vid konstfackskolan i ett sam- manhängande system för den samlade ut- bildningen på det konstnärliga området. Då-. varande chefen för utbildningsdepartemen- tet överlämnade 1968 styrelsens förslag till konstnärsutbildningssakkunniga för att läg- gas till grund för ytterligare utredning.

3 .6 Valands konstskola

3.6.1 Inledning

Valands konstskola i Göteborg leder sitt ur- sprung till en ritskola som 1865 öppnades i Göteborgs museums lokaler. Det officiella namnet på skolan var Göteborgs Musei Rit- och Målarskola. Det allmänt brukade nam-

net på skolan blev efter 1886 Valand sedan skolan då inrymdes i ett nytt hus vid Kungs- portavenyn, uppfört av en samling privata mecenater vilka för detta ändamål bildat aktiebolaget Valand. År 1950 antogs offi- ciellt namnet Valands konstskola i samband med att Göteborgs stad påtagit sig ansva- ret för skolans ekonomi. Skolan är nu belä- gen vid Dr Saléns gata, men under hösten 1970 flyttas verksamheten till en förefintlig skolbyggnad på Hisingen, varigenom sko- lans lokalutrymmcn kommer att mer än fördubblas.

De ursprungliga donationsmedlen utgör numera endast en mindre del av det eko- nomiska underlaget för verksamheten. Som ovan sagts är skolan numera kommunal. Stadens museistyrelse är tillika styrelse för skolan. Dessutom finns ett Valands konst- skolas råd med representanter för musei- styrelsen, den allmännyttiga sektorn, nä- ringslivet och pressen. Budgetåret 1970 upp- gick stadens bidrag till ca 330 000 kronor. Skolan åtnjuter inte något direkt statligt stöd.

Något krav på förutbildning finns inte. Intagningen grundas på inlämnade arbets- prov. Studietiden vid skolan är i allmänhet fem år. Skolans arbetsformer är öppna och fria och någon uppdelning i årsklasser finns inte. Utbildningen syftar till god kännedom om bildkonstens förutsättningar och grun- der, både tekniskt och konstnärligt.

3.6.2 Utbildningens organisation

Valands konstskola består av en avdelning för vardera målning, skulptur och grafik. Inom avdelningarna sker undervisning i de tekniker som naturligt hör samman med resp. avdelning. I verksamheten ingår ock- så bl.a. konsthistorisk orientering, konst- teori, anatomi, materiallära, fotografi, yr- kesorientering, studiebesök och studieresor.

Tre lärare har f. n. anställning på tioårs- mandat vid skolan, nämligen vardera en i målning, skulptur och grafik. De förstnämn- da har en undervisningsskyldighet om 15 timmar per vecka, den sistnämnda 10 tim- mar per vecka. En av lärarna är tillika rek-

tor. Utöver ovan nämnda lärare anlitas till— fälliga lärarkrafter. Koppartryckare och lito- tryckare tjänstgör som arvoderad personal på deltid.

Av de studerande utses tre assistenter med ett arvode om 250 kronor per månad. Skolan har en vaktmästare och ett skriv- biträde. Skolan har ett utbildningsråd sam- mansatt av tre lärare och tre elevrepresen- tanter.

3.6.3 De studerande

De studerande vid Valands konstskola har samma möjligheter som universitetsstude- rande att få statliga studiemedel. Medlem- skap i elevkåren är obligatoriskt. Elevav- giften är 100 kronor per läsår. Material- kostnaderna bestrids i viss utsträckning av skolan, men i allmänhet uppgår elevernas utlägg för material till flera hundra kronor per år.

I allmänhet har de studerande redan vid inträdet någon form av konstnärlig utbild- ning bakom sig. Merparten av de studeran- de är vid inträdet i åldern 20—25 år. Skolan har ungefär 50 elever. Antalet sökande har under senare år varit ca 125, varav ca 10 % antagits. (Se tabell 3.17.)

Tabell 3.17 Antalet sökande och antagna till Valands konstskola 1965—1969

Antagna ordinarie År Sökande elever 1965 62 6 1966 80 12 1967 134 l6 1968 105 10 1969 125 5

Utöver de i tabell 3.17 angivna antalen antagna har ett fåtal hospitanter antagits vid skolan.

3.7 Konstindustriskolan

3.7.1 Inledning

Konstindustriskolan i Göteborg instiftades 1848 av Slöjdföreningen i Göteborg som

fortfarande är huvudman för skolan. Det ursprungliga namnet, Slöjdföreningens sko- la, ändrades 1964 till konstindustriskolan. Skolans nuvarande byggnad invigdes 1904. Efter tillbyggnad och modernisering 1963 är skolan lokalmässigt förenad med Röhs- ska konstslöjdsmuseet.

Konstindustriskolan åtnjuter statsbidrag som enskild yrkesskola. Budgetåret 1968/ 69 uppgick detta bidrag till ca 775 000 kro- nor. Dessutom utgår särskilt statligt bidrag till verksamheten om ca 750000 kronor årligen. Göteborgs stad bidrar årligen med ca 1 130000 kronor till skolans verksam- het.

Skolans styrelse består av nio ledamöter, varav sex utses av stadsfullmäktige i Göte- borg och två av Göteborgs slöjdförening. Skolans rektor är självskriven ledamot.

Reglemente och läroplaner fastställs av skolöverstyrelsen. Uppsikt över skolan ut- övas av särskild förordad inspektor utsedd av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen.

Rektorstjänsten och övriga tjänster till- sätts av skolans styrelse.

Under läsåret 1969/70 omfattade den pedagogiska organisationen rektor, 17 fack- lärare, 3 yrkeslärare, 1 bibliotekarie, 1 in- stitutionstekniker samt ett antal timlärare, speciallärare och föreläsare.

En av facklärarna förordnas som biträ- dande rektor och fem som huvudlärare vid konstindustriella dagskolan (se nedan). Vid sådana förordnanden reduceras undervis- ningsskyldigheten från 24 timmar per vecka till 14—18 timmar per vecka.

3.7.2 Utbildningens organisation

Allmänt

Konstindustriskolan bedriver utbildning med olika inriktning och längd och på olika ni- våer. Den utbildning som närmast berör de sakkunnigas uppdrag sker inom den fyra— åriga konstindustriella dagskolan, som kan sägas motsvara utbildningen vid konstfack- skolan. Utöver konstindustriella dagskolan finns ett antal skolor och kurser som när- mast är att jämställa med yrkesutbildning.

Utbildning bedrivs såväl på dag- som på kvällstid. Följande dagskolor finns: konst- industriella dagskolan, den högre grafiska kursen samt skolan för bokindustri. Afton- skolor är: aftonskolans konstyrkesavdelning- ar, byggnadsritarkursen, guldsmedskolan, in- redningsritarkursen samt kartritningskursen. Ovan nämnda skolor beskrivs kortfattat ne- dan.

Konstindustriella dagskolan Konstindustriella dagskolan är en fyraårig utbildning inom produktformgivning, visuell kommunikation och miljögestaltning omfat- tande fem fackavdelningar, nämligen möb- ler och inredning, keramik och glas, reklam och grafisk formgivning samt textil. Tidiga- re fanns en fackavdelning även för skulp— tur.

Inom varje fackavdelning är utbildningen indelad i en ettårig grundkurs (G) och en treårig högre konstindustriell skola (HKS). Det övervägande flertalet elever fortsätter efter genomgången grundkurs studierna vid högre konstindustriella skolan. Samtliga stu- derande med godkänd grundkurs beredes plats på HKS. Avgången brukar uppgå till ett par elever per år.

Fr.o.m. läsåret 1970/71 har indelning- en i fack försöksvis slopats på grundkursen. Undervisningen är gemensam för alla stude- rande som därigenom prövar på samtliga material och metoder. Denna tvärfackliga utbildning inom grundkursen avses seder- mera följas upp genom att den högre konst- industriella skolan koncentreras till i järn- förelse med nuvarande förhållanden färre och vidare fack.

Grundkursen avser att ge en mångsidig konstnärlig grundutbildning samt att genom orientering och övningar inom facket ge kunskaper och färdigheter som grund för den fortsatta utbildningen.

Undervisningen inom HKS avser att ut- bilda eleverna till självständigt skapande miljö- och produktformgivare. Undervis- ningen som bygger på genomgången grund- kurs skall vidga och fördjupa de grundläg- gande kunskaperna samt ge kvalificerad spe- cialutbildning inom facket.

I sin helhet avser undervisningen inom konstindustriella dagskolan att ge en allsi- dig grundläggande konstnärlig och teknisk skolning innefattande praktiska och teore— tiska studier av formgivningens problem in- om olika fackområden. Undervisningen är fördelad på tre ämnesområden: allmänna ämnen, orienterande ämnen och fackämnen.

Allmänna ämnen omfattar konstnärligt grundläggande ämnen: dekorativ komposi- tion, figurteckning, formlära, ornamentik, fotografi, linearritning, modellering, per- spektivlära, skrift, teckning och målning.

Orienterande ämnen omfattar orientering i konstnärliga, tekniska, sociala och eko- nomiska frågor, anatomi, bostadslära, färg- systematik, företagsekonomi, konsthisto- ria, konsumentsociologi, materialkännedom, marknadsföring, psykologi och yrkesprak- tik.

F ackämnen. Produktexperiment och fack- studier är den dominerande ämnesgruppen inom samtliga fackavdelningar. Där stude- ras de olika fackens material, bearbetnings- metoder och uttrycksmöjligheter. Undervis- ningen som är praktisk och teoretisk avser att uppöva förmågan till metodisk analys och bearbetning av formgivningsproblemen. Den schemabundna undervisningen kom- pletteras med föreläsningar i aktuella äm- nen och studiebesök på museer, utställning- ar och industrier.

Obligatoriskt är minst tre månaders yr- kespraktik under utbildningstiden. Prakti- ken organiseras och övervakas av skolan och fullföljs under sommarmånaderna.

Inträdesfordringarna är för sökande till konstindustriella dagskolans grundkurs ut- över fullgjord skolplikt, konstnärlig begåv- ning och fallenhet för konstindustriella yr- ken.

Sökanden skall ha fyllt 18 år under det kalenderår läsåret börjar.

Något krav på förpraktik förekommer inte på någon av fackavdelningarna.

Konstnärlig begåvning skall styrkas ge- nom arbetsprover, som bör bestå av ett tio- tal självständigt utförda arbeten i olika tek- niker, dels i svartvitt, dels i färg. Till detta

kan läggas arbetsprov inom det fackområde ansökan gäller.

De studerandes arbetsprover bedöms av ett antal lärare enligt en tregradig skala. De tilldelade poängen summeras varefter de sökande placeras i rangordning. De bäst placerade i rangordningen kallas till särskil- da antagningsprov vid skolan. Antalet kalla- de uppgår till ca tre gånger det antal som slutligen intages.

Bland dem som kallas till antagningspro- ver görs det slutliga urvalet. Varje kallad sökande genomgår prov under fyra dagar. Dessa prov skall styrka den sökandes konst- närliga fallenhet och förutsättningar för konstindustriella yrken. De skall också ge en bild av de sökandes iakttagelseförmåga, ska- pande fantasi och manuella färdighet. De skall också vara till ledning för en bedöm- ning av de sökandes studiebegåvning samt insikter i sociala, ekonomiska och kultu- rella frågor. I proven ingår också en in- tervju och en kort uppsats i vilken den sö- kande berättar om sig själv och sitt utbild- ningsmål.

Proven utföres i grupper om ca 25 sö- kande i varje. Intervjuerna utföres indivi- duellt, uppsatsskrivningen kan ske i större grupper.

Vid bedömningen av proven används en poängskala med tre skalvärden. Iakttagelse- förmåga, manuell färdighet och studielämp- lighet bedöms enligt denna skala av två lärare oberoende av varandra. Även inter- vjun poängsätts.

På grundval av sammanlagda antalet po- äng från prov och intervjuer placeras de sökande i rangordningar för resp. fackav- delning.

Högre grafisk kurs

Den högre grafiska kursen är en ettårig grundläggande kurs för utbildning av per- sonal för den grafiska industrin, dagstid- ningar, bok- och tidskriftsförlag samt re- klam- och annonsbyråer inom planering, produktionsledning, försäljning och produkt- utformning. Utbildningen utgör dessutom grund för fortsatta studier inom grafisk produktion, administration och kommuni—

Undervisningen är fördelad på ämnesom— råden enligt följande.

Produktexperiment i skolans verkstäder omfattande tryckmediaframställning, tryck- ning, förtillriktning etc.

Grafisk teknologi omfattande allmän tek- nik, produktplanering, tidningens organisa— tion, grafisk teknik, tryckningsteknik, sätt- ningsteknik, reproduktionsmetoder, pappers— kännedom, färglära, maskinell satsfram— ställning, bokbinderi och kartonnage.

Metodik och produktions—ekonomi omfat- tande arbetsledning och psykologi, indust— riell organisation, redovisning, samman— trädesteknik, lagar och förordningar, före— tagsekonomi och marknadsföring samt kal- kylering.

Historik omfattande konsthistoria och bokhistoria.

Formgivning omfattande grafisk form, fotografi och färgsystematik.

Den schemabundna undervisningen kom- pletteras med föreläsningar i aktuella äm- nen samt genom studier på museer, utställ- ningar och industrier och i skolans biblio- tek.

Inträdesfordringar för sökande till den högre grafiska kursen är utöver fullgjord skolplikt alternativt:

a. 4 års verksamhet inom grafiska yrken samt kunskaper i matematik och svenska språket motsvarande fordringarna i grund- skolans gymnasielinje.

b. studentexamen eller motsvarande samt minst 6 månaders praktik inom grafiska yrken och åttaveckorskurs vid typografisk yrkesskola.

Skolan för bokindustri

Vid skolan för bokindustri (SFB) ges en grundkurs för sättare och tryckare. Grund— kursen är ettårig och utgör grund för vidare utbildning inom industrin.

Undervisningen är fördelad på tre äm— nesområden, nämligen yrkesarbete i skolans verkstäder, yrkesteori och allmänna ämnen (bl. a. färglära, svenska och matematik).

Vid skolan för bokindustri anordnas två gånger per år en fortsättningskurs (lärlings-

kurs 2 för sättare och tryckare). Denna kurs pågår åtta veckor, bygger på den påbörjade lärlingsutbildningen och ger kunskaper och färdigheter som grund för färdigutbildning.

Inträdesjardringarna är genomgången grundläggande yrkesutbildning samt att dess- utom ha fullgjort minst ett års lärlingstid som sättare eller tryckare. Även studerande som genomgått gymnasium och som ämnar söka vidare till högre grafisk utbildning kan i mån av plats antagas till kursen.

Vidare anordnas lärlingskurser för ma- skinsättarc vid skolan för bokindustri. Dessa kurser omfattar åtta veckors utbildning i maskinell satsframställning. Varje läsår an- ordnas fem kurser inom vardera följande områden: linotypesättning, monotypeskriv- ning. monotype superagjutning samt mono- type sats- och displaygjutning.

Inträdesfordringama för dessa kurser är utöver fullgjord skolplikt minst tre års an- ställning som handsättare eller att efter minst ett års anställning inom typografyrket ha anlagt fastställt prov i handsättning.

A fronskolans konstyrkesavdelningar Aftonskolans konstyrkesavdelning utgör tre- årig utbildning, främst avsedd som fortbild- ning av yrkesanställda bildhuggare och mo- dellörer samt reklamtecknare och dekora- törer. Vidare ges en ettårig preparandkurs i teckning, målning och modellering, avsedd som förberedelse för inträde vid konst— och konstindustriskolor.

I mån av utrymme kan även specialele- ver antagas i enstaka ämnen som modeteck- ning och frihandsteckning.

Kursen för bildhuggare och modellörer omfattar modellering, gjutning, träskärning, figurmodellering, teckning och målning, fi- gurteckning samt konsthistoria.

Kursen för reklamtecknare och dekora- törer omfattar bokstavskonst, grafisk form— givning, stoffteckning, utställningsteknik, modeteckning, figurteckning, linearritning, teckning och målning, textning, konsthisto- ria, sättning och tryckning.

Preparandkursen omfattar figurteckning, teckning och målning, modellering. Kursen är avsedd för sökande som önskar förbe-

reda sig för inträde vid olika konst— och konstindustriskolor.

Kurserna är främst avsedda för yrkes- anställda men även icke yrkesanställda kan antagas. Utöver fullgjord skolplikt erford— ras begåvning och fallenhet för konstindu- striella yrken. För sökande till kursen för reklamtecknare och dekoratörer samt till preparandkursen anordnas dessutom inträ- desprov under två kvällar, varvid arbets- prover skall medtagas.

Byggnadsritarek ursen Byggnadsritarekursen är en tvåårig grund- läggande kurs i byggnadsritning och bygg— nadsteknik. Undervisningen avser att ge kompetens för anställning som ritare vid arkitekt- och konstruktionskontor.

Undervisningsämnen är matematik, geo— metrisk ritning, textning, frihandsteckning, byggnadsteknik, byggnadsritnin g, perspektiv- ritning, byggnadslära, konsthistoria. Härtill kommer orienterande föreläsningar i bygg- nadsekonomi, mätningsteknik, geoteknik, elektriska installationer, värme, vatten och sanitära installationer.

Inträdesfordringarna är fullgjord värn- plikt och kunskaper i matematik motsvaran- de fordringarna i 9 g. Inträdesprov anord- nas i matematik och ritning för samtliga sökande.

Inredningsritarekursen

Inredningsdtarekursen är en treårig grund— läggande kurs i inredningsritning, snickeri och möbelteknik. Undervisningen avser att ge kompetens för anställning som ritare vid arkitektkontor.

Undervisningsämnen är frihandsteckning, textning, modellering, linearritning, perspek- tivritning, färglära, konsthistoria, inrednings- ritning, snickeri- och möbelteknik. Härtill kommer orienterande föreläsningar i bygg- nadslära, materialkännedom, byggnadsrit- ning, värme-, vatten— och sanitära installa- tioner, belysningsteknik, anbudshandlingar, textilkännedom.

Inträdesfordringar är utöver fullgjord skolplikt konstnärlig begåvning och minst tre månaders praktik i snickeri eller på rit-

kontor. Inträdesprov i teckning anordnas för samtliga sökande, varvid arbetsprover medtages.

Kartritningskursen

Kartritningskursen är en ettårig kurs för utbildning av kartritare. Undervisning sker såväl på dag- som kvällstid, sammanlagt omfattande 14 lektionstimmar i veckan.

Inträdesfordringar är utöver fullgjord skol— plikt anlag för textning och ritning samt god syn. Inträdesprov anordnas för samt— liga sökande.

Guldsmedsskolan

Guldsmedsskolan är en fyraårig verkstads- skola främst avsedd för fortbildning av yr- kesanställda inom guldsmide, silversmide och gravering.

Undervisningsämnena indelas i fackäm- nen och allmänna ämnen. Fackämnena om- fattar verkstadsarbete, fackteckning, mate- riallära. De allmänna ämnena omfattar mo— dellering, teckning, linearritning, textning samt orienterande föreläsningar i konsthisto- ria.

Inträdesfordringar är utöver fullgjord skol- plikt yrkesanställning inom guldsmeds-, sil- versmeds- eller gravöryrket.

3.7.3 De studerande

Statlig studiehjälp utgår till elever inskrivna i konstindustriella dagskolans grundkurs, högre grafisk kurs och skolan för bokindu- stri. Statliga studiemedel utgår till elever in- skrivna i högre konstindustriella skolan.

Elevavgiften är 100 kronor per läsår i konstindustriella dagskolan. Avgiften för övriga kurser varierar mellan 50 och 200 kronor per läsår (kurs).

Medelåldern vid inträde till konstindu— striella dagskolan är ca 22 år.

Av tabell 3.18 framgår antalet sökande resp. antalet antagna för konstindustrisko- lan år 1969.

Antalet ansökningar till fackavdelningar- na i konstindustriella dagskolan uppgick åren 1967 och 1968 till 255 resp. 309, me- dan antalet antagna var 48 resp. 46. Me-

Tabell 3.I8 Antal till konstindustriskolan 1969

Skola/kurs Sökande Antagna Konstindustriella dag- skolan möbler och inredning 94 10 keramik och glas 30 8 metall och plast 32 8 reklam och grafisk formgivning 109 12 textil 87 352 11 49 Aftonskolans konstyrkes- avdelningar reklamtecknare och dekoratörer 44 25 bildhuggare och model- lörer 8 4 preparandkurs (teck- ning, målning och modellering) 125 48 specialstuderande i teckning och mode- teckning 29 206 28 105 Guldsmedsskolan 10 7 Byggnadsritarekursen 10 10 Inredningsritarekursen 21 15 Kartritningskursen 42 24 Högre grafisk kurs 22 16 Skolan för bokindustri 17 17

Summa 680 243

dan antalet sökande stigit under senare år har antalet antagna varit tämligen konstant.

Skillnaderna mellan de sökandes och an- tagnas utbildningsbakgrund var inte anmärk- ningsvärt stora (se tabell 3.19). Såväl bland sökande som antagna hade ca en tredjedel studentexamen. Något större andel hade inga allmänna utbildningsmeriter utöver obliga— torisk skola.

Tabe/13.19 Skolunderbyggnad för sökande och antagna till konstindustriskolans konst- industriella dagskola 1969. Procent

Skolunderbyggnad Sökande Antagna % %

Studentexamen 27 35 Normalskolekompetens 4 4 Flickskola 3 Fackskola 4 Realexamen 20 1 4 Folkhögskola ] 4 Obl. skola 34 39 Övrig utbildning 3 4 Uppgift saknas 5

Summa 101 100

3.8 Ytterligare skolor

3.8.1 Förbundet Sveriges konstskolor Förbundet Sveriges konstskolor har följande medlemmar: ABF:s konstskola, Fetcös sko- la för bildande konst, Gerlesborgsskolan, Grundskolan för konstnärlig utbildning, konstskolan Idun Lovén, Medborgarskolans konstskola, Pernbys målarskola och W. von Reybekiels konstskola, samtliga iStockholm. Till förbundet är också anslutna Domen (f.d. Tullan Finks målarskola) och Hoved- skous målarskola i Göteborg samt konst- skolan Forum och Skånska målarskolan i Malmö. Ovan nämnda s.k. fria konstskolor er- håller statsbidrag. Anslaget för budgetåret 1969/ 70 uppgick till 70000 kronor. (Ger- lesborgskolan erhåller därutöver ett särskilt statligt bidrag för sommarkurser i Bohus- län vilket budgetåret 1969/ 70 uppgick till 60000 kronor.) I det ovan angivna stats— understödet till skolorna ingår inte stödet till Grundskolan för konstnärlig utbildning som är underställd skolöverstyrelsen och er- håller statligt anslag som yrkesskola, bud— getåret 1968/ 69 uppgående till ca 50000 kronor. Skolorna åtnjuter dessutom visst kommu- nalt stöd. I Stockholm var det kommunala bidraget budgetåret 1969 60 000 kronor som fördelades bland samtliga i kommunen verk- samma till förbundet anslutna skolor utom Grundskolan för konstnärlig utbildning vil- ken som yrkesskola erhåller kommunalt bi- drag i annan ordning. Bidraget från Stock- holms stad till Grundskolan uppgår årligen till ca 20 000 kronor. Dessutom ger staden eleverna vid de till förbundet anslutna sko- lorna fria Skolmåltider. Domen och Hovedskous målarskola er- håller hyresbidrag av Göteborgs stad (bud- getåret 1970 tillsammans ca 20000 kro- nor). Malmö stad lämnar bidrag till elevstipen- dier till Forum och Skånska målarskolan (budgetåret 1970 tillsammans ca 15 000 kro— nor). Dessutom upplåter staden kostnads- fritt lokaler åt Forum. Undervisningens uppläggning och om-

fattning skiftar mellan de olika skolorna. Syftet med undervisningen har av förbun- det angivits vara

att ge elev, som inte vill fortsätta inom något konstnärligt yrke, känsla för konst och konstnärliga värden

att förbereda elev som vill söka inträde till statlig eller kommunal konstskola

att ge elev de kunskaper, som kan vara behövliga för elevens fortsatta utbildning på egen hand.

Skolorna utgör i många fall förberedande utbildning för konstfackskolan, konstindu- striskolan, konsthögskolan och Valands konstskola för konststuderande som inte vunnit inträde vid de senare eller som i framtiden ämnar söka sig till dessa.

Intagningsprinciperna varierar från sko- la till skola. Några skolor anordnar inträ- desprov, andra inte. Vid flertalet skolor är minimiåldern för inträde 17 år. Elevernas medelålder uppskattas av förbundet till ca 22 år och deras skolunderbyggnad är va- rierande. Något krav på formell utbildning utöver den obligatoriska skolan är inte upp- ställt vid någon skola.

Det är svårt att fixera en lämplig längd på studietiden. Den är beroende av elevens förkunskaper, konstnärliga begåvning och mottaglighet för undervisningen. Enligt för- bundet bör studietiden vara två är tre år för att resultatet skall kunna bli tillfreds- ställande.

Studieavgiften belöper sig per helår till ca 1300 kronor. Eleverna bekostar i regel också arbetsmateriel. Statligt studiebidrag utgår endast till de studerande vid Grund- skolan för konstnärlig utbildning.

Antalet studerande vid förbundets sko- lor är ca 530.

3.8.2 Nyckelviksskolan

Nyckelviksskolan i Lidingö har stiftelsen Nyckelvikens folkhögskola för handaslöj— der och folklig konst som huvudman. Sko- lan åtnjuter statsbidrag som enskild yrkes- skola, budgetåret 1968/ 69 uppgående till ca 550000 kronor. Skolan erhåller även stöd från primär- och sekundärkommun.

Läroplanerna fastställs av skolöverstyrelsen.

Utbildningen vid Nyckelviksskolan är ett- årig, med vissa möjligheter för eleverna att förlänga utbildningen med ett år. Fyra kur- ser ges vid skolan enligt nedan.

Grundläggande konstnärlig utbildning för formgivare, som förutom att ge orientering inför valet av fack för fortsatt konstnärlig utbildning också avser bibringa de grund- läggande kunskaper om konstnärliga ut— trycksmedel som befrämjar utbildning till lärare inom vissa områden såsom t. ex. slöjd, teckning och textil. Kursen är indelad i allmän linje, möbellinje och textillinje.

För inträde till kursen fordras fallenhet för konstnärligt arbete. Ett stort antal ele- ver har utbildning utöver obligatorisk sko— la, närmare hälften t. ex. studentexamen (motsvarande). Årligen intages ca 125 ele— ver till den grundläggande konstnärliga ut- bildningen för formgivare. Antalet sökande är ca 250.

Utöver ovan nämnda kurs finns vid sko- lan kurs för modellbyggare och rittekniker vid arkitektkontor, verkstadskurs i snickeri och verkstadskurs i metall. För inträde till modellbyggar— och ritteknikerkursen ford- ras att Nyckelviksskolans konstnärliga grundkurs genomgåtts eller att motsvarande kunskaper inhämtats på annat sätt. För in- träde till snickeri- och metallkurserna ford- ras minst tre års praktik.

3.8.3 Anders Beckmans skola

Anders Beckmans skola i Stockholm är pri- vatägd men erhåller statsbidrag som enskild yrkesskola (budgetåret 1968/ 69 ca 80000 kronor). Skolan står under överinseende av skolöverstyrelsen.

Utbildningen är treårig och uppdelad i två fack, reklam och modeteckning. Efter två terminer kan övergång till en faktalinie ske.

I regel skall sökande vara lägst 19 år och högst 28 år. För inträde fordras att skolplikten fullgjorts och att anlag för verk- samhet inom utbildningsområdet kan styrkas genom arbetsprover, bestående av fria stu- dier, teckningar etc. För modeteckningsfac—

ket erfordras sykunnighet. Praktik är meri— terande, liksom genomgångna kurser och skolor.

Utbildningen inom reklam omfattar bl. a. reklamteckning samt reklamens kommuni— kativa och organisatoriska förutsättningar. I undervisningen behandlas grafisk idé och formgivning inom skilda media såsom af- fischer, broschyrer, folders, förpackning— ar och varumärken m. m. samt hela kam- panjer. Dessutom innefattar undervisningen bl. a. typografi, lay-out samt olika teckni- ker och reproduktionsförfaranden.

Utbildningen inom modefacket omfattar bl.a. teckning och formgivning av model- ler för konfektions- och ateljésömnad samt komposition av original till mönster för tryckta textilier och teckning för modere- portage och annonser. Vidare ges informa- tion om olika material, ekonomi och pro- duktion.

På faktalinjen utbildas tecknare och formgivare för läromedel (pedagogisk il- lustration för litteratur och audiovisuella hjälpmedel), tecknare för information, re- portage, industri och forskning.

Elevavgiften är 1 900 kronor per läsår. De studerande har skiftande allmän skol- underbyggnad. Ett relativt stort antal av eleverna har studentexamen (motsvarande). Den konstnärliga förutbildningen har ofta inhämtats vid någon av de till Förbundet Sveriges konstskolor anslutna skolorna eller Nyckelviksskolan.

Antalet studerande vid skolan är ca 90. Årligen antages 25—35 studerande. Antalet sökande har under senare år hållit sig kring 150.

3.8.4 Folkhögskolor

Ett antal folkhögskolor bedriver konstnär- lig och/eller konsthantverklig utbildning med statligt stöd. I vissa fall tillkommer bidrag från primär- och/eller landstings- kommun. Målsättningen skiftar mellan de olika skolorna. Dessa vill ge en orientering i och praktisk tillämpning av estetiska äm- nen men några har utöver detta som mål— sättning att ge förutbildning till konst— och/

eller konsthantverkliga skolor och fungerar som sådan förutbildning för en del av ele- verna. Någon yrkesutbildning i egentlig me- ning förekommer inte.

I detta sammanhang är främst'de skolor av intresse, som har som mål att utgöra förutbildning till högre konstnärliga och/ eller konsthantverkliga studier. Till denna grupp av folkhögskolor kan följande räknas.

Gästriklands folkhögskola, Gävleborgs län, har ämneskurser med konstnärlig inrikt- ning, dels en nybörjarkurs, dels en fortsätt— ningskurs. Bland annat studeras teckning, målning, formlära och keramik.

Folkhögskolan :” Leksand, Kopparbergs län, har en estetisk-konsthantverldig linje i första och andra årskurserna. Undervis- ningen syftar bl. a. till att låta eleverna prö- va på färg— och formskapande samt uppöva känslan för estetiska och konstnärliga vär- den. Bl.a. studeras teckning, målning, mo- dellering, keramik, textil, mönsterkomposi- tion, metallsmide och fotografering.

Skinnskattebergs folkhögskola, Västman- lands län, har en ettårig estetisk linje med möjlighet att under ett andra år koncentre- ra sig på en speciell aktivitet. Bl.a. stude- ras form och färg, keramik och textilslöjd.

Sunderby folkhögskola, Norrbottens län, har en linje för konstnärlig grundutbildning. Kurstiden är ett till tre år beroende på elevens förutbildning. Bl. a. studeras teck— ning, målning, grafik samt textil- och trä- slöjd.

Östra Grevie folkhögskola, Malmöhus län, har estetisk linje i första och andra års- kurserna. Bl.a. studeras teckning, målning. keramik och vävning.

Antalet nybörjare vid de ovan nämnda folkhögskolornas konstnärligt inriktade kur- ser och linjer är ca 125 per år.

Även andra folkhögskolor bedriver utbild— ning med konstnärlig eller konsthantverklig inriktning, dock av mindre omfattning. Det är här fråga om vävkurser o. d.

3.8.5 Grafiska institutet

Huvudman för Grafiska institutet i Stock- holm är stiftelsen Grafiska institutet som

bildats av intressenter inom den grafiska industrin. Institutet åtnjuter statligt stöd som enskild yrkesskola, budgetåret 1968/ 69 med ca 200 000 kronor. Staten ersätter dessutom eleverna med 150 kronor per termin av er- lagda terminsavgifter. Läroplanerna fast- ställs av skolöverstyrelsen.

Den utbildning som ges vid Grafiska in- stitutet syftar till en bred orientering fram- för allt inom den grafiska formgivningens teknik, men även ekonomiska och andra aspekter av grafisk formgivning behandlas. Utbildningen kan knappast sägas lägga stor vikt vid konstnärliga aspekter på den grafis- ka formgivningen.

Institutet anordnar förutom kortare kur- ser även en dagkurs omfattande ett eller två år med en särskild ettårig akademikerkurs samt två kvällskurser omfattande vardera två år.

Den ettåriga dagkursen är avsedd som en lämplig underbyggnad för faktorer, försäl- jare m.fl. För inträde till kursen fordras genomgången obligatorisk skola, vissa spe— cificerade krav på kunskaper i svenska språ— ket samt antingen typografutbildning eller erfarenheter enligt vissa normer av typo— grafiskt arbete. Kursen omfattar undervis— ning i grafisk teknologi (sättning, tryckning, reproduktionsteknik, bokbinderi och karton- nage, papperskännedom, tidningens pro- blem, allmän teknik, produktplanering); me- todik, ekonomi (kalkylering, industriell or- ganisation, psykologi, arbetsledning, lagar och förordningar, sammanträdes- och för- handlingsteknik, marknadsföring och re- klam); formgivning, tillämpning (grafisk form, färg och form) samt historik (konst- historia med orientering i bokhistoria).

Den tvååriga dagkursen har ettårskursen som första del. Som inträdesfordringar gäl— ler genomgånget gymnasium eller gymnasie- kompetens i vissa ämnen och dessutom prak- tik. Det andra läsåret utgör i stort sett en fördjupning och breddning av de kunskaper som meddelas första året. Kursen syftar till att ge kunskaper av särskilt värde för blivan- de företags- och driftledare, ekonomi-, atel- jé- och annonsbyråchefer, beställningsfak- torer rn. fl.

Den ettåriga kursen för akademiker be- står av en obligatorisk och en valfri del. Praktik fordras för inträde också till den- na kurs. Den obligatoriska delen av kursen utgörs av undervisning i sättning, tryckning, reproduktionsmetoder, grafisk form, bok- binderi och kartonnage, tidningens problem, kalkylering, lagar och förordningar samt produktplanering. Den valfria delen av un- dervisningen kan väljas ur kursprogrammet för såväl ett— som tvåårskursen med hänsyn till intresseinriktning och tidigare studier.

Kvällskurserna är främst avsedda för re- dan yrkesverksamma som önskar genomgå vidareutbildning. Kurserna är uppdelade på två linjer, en för den grafiska produktionen (faktorer, typografer, kalkylatorer rn. fl.) och en för den grafiska branschens distri- butionsområde.

Elev med godkända betyg i de teoretiska ämnena och med uppfyllt närvarokrav i de praktiska erhåller diplom (tvåårskursen) el— ler intyg (övriga kurser).

Antalet studerande på dagtid uppgår till ca 70 (1970 inskrevs 13 studerande på den ettåriga dagkursen, 28 på den tvååriga dag- kursen och 2 på akademikerkursen). Vid kvällskurserna inskrevs 70 studerande.

Terminsavgifterna uppgår till 550 kronor per termin i dagkurserna och 350 kronor i kvällskurserna.

Ordföranden i styrelsen för Grafiska in— stitutet hemställde i en skrivelse till chefen för utbildningsdepartementet 1968 om en höjning av det statliga bidraget till insti- tutet och på längre sikt ett förstatligande av institutet.

£.».

De sakkunnigas förslag till framtida organisation

av den högre konstnärs- och designerutbildningen

4.1 Allmänna överväganden

KUS har närmast haft att beröra de områ- den inom vilka nu utbildning bedrivs vid konsthögskolan, Valands konstskola, konst- fackskolan, konstindustriskolan och de fria konstskolorna. De resp. skolornas utbild- ningar berör delvis samma områden och sammanfaller i viss utsträckning. I praktiken är dock konsthögskolan och Valands konst— skola landets högsta skolor för fritt konst- närligt skapande, medan konstfackskolan och konstindustriskolan är de utbildningsan- stalter som ger den högsta utbildningen inom design och konsthantverk.

De fria konstskolorna fungerar som för- utbildning till de högre skolorna, även om många av de studerande vid de fria skolorna inte vinner inträde, eller inte söker vinna inträde, vid de senare. Dessutom utgör konstfackskolan och konstindustriskolan, för många studerande i praktiken förutbildning till konsthögskolan och Valands konstskola. Många studerande vid konsthögskolan och Valand har genomgått hela eller delar av utbildningen vid konstfackskolan eller konst- industriskolan.

De sakkunnigas förslag innebär en långt- gående omdaning av utbildningen inom bildkonstens områden, till vilka design här räknas. Detta gäller såväl organisationen av utbildningen som den pedagogiska utform- ningen och delvis även utbildningens inrikt- ning.

Utbildningen förläggs till tre typer av skolor, nämligen de tvååriga formhögskolor- na (FH) och de treåriga konsthögskoloma (KH) och designhögskolorna (DH). Form- högskolorna svarar för allmän, grundläg- gande utbildning inom den bildande kons- tens hela område. Den högre, mer speciali- serade, utbildningen förläggs till konst— och designhögskolorna.

Samtliga nämnda högskolor skall vara statliga. De skall vara eftergymnasiala, men tillträde skall beredas utan att ett strikt krav på genomgången gymnasieskola uppehålles. De studerande skall ha samma rätt till stu- diemedel som vid övriga eftergymnasiala utbildningsinstitutioner.

4.2 Konstnärlig grundutbildning 4.2.1 Motiv för särskild grundutbildning

Som framgått ovan skall den högre konst- närliga utbildningen, till vilken designut- bildningen här räknas, delas upp på två ni- våer. Den första nivån (formhögskolorna) skall ge en allmän utbildning, den senare (konst- och designhögskolorna) en mer spe- cialiserad.

I kapitel 2 (Utbildningens mål och funk- tion) framhåller KUS att det är angeläget att inrätta en bred grundläggande utbildning på det konstnärliga området. Utbildningen skall vara gemensam för dem som ämnar ägna sig åt bildkonst, men inte läsa de stude-

randes framtida yrkesarbete till att enbart kunna omfatta verksamhet som utövande konstnär eller designer. Utbildningen skall tvärtom vara användbar inom hela den vida sektor av arbetsmarknaden där förståelse för konstnärliga värden är av betydelse och också kunna leda till fortsatta studier vid ett flertal högre utbildningsanstalter också utan- för det snävt konstnärliga området. Därige- nom kommer den grundläggande utbildning- en även att få en yrkesorienterande karak- tär och öppna många alternativ för fortsatt utbildning. Det minskar risken för den en- skilde att genomgå utbildning som är alltför ensidigt inriktad på vissa bestämda yrkes- områden.

Till målen för den grundläggande utbild- ningen hör också att den genom sin bredd, såväl till innehåll som rekrytering, skall bi- dra till att öka förståelsen mellan företrä- dare för olika yrken inom den konstnärliga sektorn och över huvud för konstnärliga ma- nifestationer i samhället. Den grundläggan- de utbildningen skall formas så att den bidrar till att häva den isolering som många konstnärer upplever.

Den ovan givna sammanfattningen av de kultur- och utbildningspolitiska målen för den grundläggande konstnärliga utbildning- en är samtidigt argument för att utbildning- en bör delas upp på två nivåer, eftersom det inom ramen för den högsta, mer speciali— serade, utbildningen på området knappast finns rum för att i högre grad tillmötesgå ovan formulerade kultur- och utbildnings- politiska mål. Liksom inom andra områden bör den högsta utbildningen vara speciali- serad och inriktad på bestämda yrkesområ- den.

Även pedagogiska skäl talar för en upp- delning på nivåer. Erfarenheter från högre konstnärlig utbildning visar att undervis- ningen försvåras om de studerande utgör en heterogen grupp i fråga om tidigare utbild- ning och förkunskaper. Genom inrättandet av en förberedande utbildning kan de stude- rande på de högsta utbildningsanstaltema antagas få mer likartade förutsättningar för studierna än vad som är fallet i dag. Utbild- ningen vid forrnhögskola skall bibringa vissa

konkreta kunskaper och färdigheter och relatera verksamheten till en allmän före- ställningsram inom av utbildningen berörda områden.

De kunskaper och färdigheter, den all- mänorientering och mognad som motsvarar avslutade studier vid formhögskola kan där- med utgöra en utgångspunkt för undervis- ningen vid konst- och designhögskolorna. som möjliggör att där börja på en hög nivå. varigenom utbildningstiden effektiviseras och förkortas.

Nivåuppdelningen möjliggör vidare en önskvärd differentiering av de pedagogiska verksamhetsformerna mellan det inledande och det avslutande stadiet i konstnärsutbild- ningen. Undervisningen vid formhögskolor- na skall anordnas på ett sätt som avviker från förhållandena vid de övriga högskolor— na, såväl till innehåll, inriktning och peda- gogisk utformning. På den grundläggande nivån kommer utbildningen att vara relativt fast organiserad, bl.a. med hänsyn till att den önskvärda gemensamma grunden för vidare högre studier skall kunna ges. På den högre nivån skall friare verksamhetsformer tillämpas. Några årskurser skall t.ex. inte gälla här.

I detta sammanhang kan det finnas anled- ning att peka på vad konstfackskolans sty- relse anfört i sin utredning angående skolans framtida organisation: ». . .den samlade er- farenheten inom konstfackskolan och den genomgående åsikten vid hearings med re- presentanter för näringslivet är, att det ford- ras mera grundutbildning än den obligato- riska skolan om man skall lyckas inom det konstindustriella/ konstfackliga området. Det fordras en grundläggande och grundlig konstnärlig utbildning före inträdet i konst- fackskolan och det fordras mognare ålder (allra minst 18—19 år vid inträdet i stu- dierna), om man skall på ett tillfredsställan- de sätt kunna tillgodogöra sig studierna och utveckla sin konstnärliga individualitet». (Konstfackskolans framtida organisation, stencil 1967, s. 20.)

De sakkunniga hänvisar till ovanstående synpunkter trots att konstfackskolans sty- relse delvis drar andra slutsatser av ställ-

ningstagandet än vad KUS gör. Den förut- bildning styrelsen finner lämplig före inträde till konstfackskolan är utöver grundskola »2 år i estetisk linje i gymnasial yrkesskola + 1 år i praktik eller specialstudier vid yr- kesskola. Den som har annan grundutbild- ning — t.ex. studentexamen — måste efter denna examen genomgå konstnärlig grund- utbildning före inträdet i konstfackskolan» (s. 22). De sakkunniga behandlar den even- tuella estetiska linjens förhållande till form- högskolorna i avsnitt 4.2.3.

I praktiken fungerar nu de fria konstsko— lorna som förberedande utbildning till högre utbildningsanstalter. Vid intagningen läsåret 1969/ 70 hade ca 90 % av de sökande och ca 95 % av de intagna till konsthögskolan (exklusive arkitekturskolan) minst ett års förberedande konstnärlig utbildning bakom sig. (Några motsvarande uppgifter för konst- fackskolan finns inte tillgängliga.)

Det är vidare att märka, att utbildningen vid konstfackskolan är indelad i två två- åriga nivåer och att konstindustriskolan har en ettårig grundutbildning och en treårig avslutande. Vid konsthögskolan har tecknar- skolan fungerat som ett provår för vissa studerande.

Genom inrättandet av formhögskolorna får den grundläggande utbildningen en fas- tare organisation, inordnas i det eftergym- nasiala utbildningssystemet, breddas och görs användbar inom en större sektor av arbetsmarknaden.

Det är dock angeläget att betona, att ut- bildning vid formhögskola inte skall vara en nödvändig förutsättning för att vinna in- träde vid konst- och designhögskolorna. Det skall vara möjligt att meritera sig även på andra sätt. Vid intagningen till högskolorna skall samtliga sökande behandlas och bedö- mas lika, oberoende av formell förutbild- ning. Det är Viktigt att personer med ut- präglad kreativ begåvning och/eller värde— fulla yrkes- eller andra erfarenheter kan vinna inträde vid konst- och designhögsko- lorna utan att dessförinnan nödvändigtvis ha genomgått formhögskola. Vissa personer som önskar studera vid konsthögskolan kan också ha en psykologisk spärr mot den typ

av relativt fast organiserad utbildning som skall ges vid formhögskolorna. Sådana om- ständigheter skall inte hindra en prövning av vederbörandes lämplighet för högre ut- bildning inom fri konst och design.

En klar skiljelinje mellan den allmänna och den specialiserade utbildningen framstår som nödvändig och önskvärd, såväl i fråga om verksamhetens utformning. som i fråga om den lokalmässiga förläggningen. Den grundläggande utbildningen skall därför för- läggas till självständiga utbildningsenheter. Skälen till detta framgår redan delvis av vad som anförts ovan.

Även andra skäl talar för att den grund- läggande utbildningen skiljs från de skolen- heter som svarar för den högsta utbildning- en. Formhögskolorna kommer att ha ett rela- tivt stort antal studerande. Vidare skall formhögskolorna ha ett brett rekryterings- underlag och kunna leda till en rad ganska skiftande arbetsuppgifter med anknytning till det estetiska området. Formhögskolorna skall vidare vara anlagsprövande och yrkes- vägledande.

Trots att formhögskolorna ger de stude- rande goda möjligheter att pröva sig fram till vilka yrkesområden de är mest lämpade, och därmed till vilken eventuell fortsatt ut- bildning som är mest adekvat för deras be- hov, är det från psykologisk synpunkt av vikt att grundutbildningen lokalmässigt är skild från den mer specialiserade utbildning- en på högre nivå. Erfarenheter från konst- fackskolan, där studerande i många fall tidigare inte kunnat beredas plats på högre konstindustriella skolan (HKS), trots att de med godkända betyg genomgått den förbe- redande konstindustriella dagskolan, visar, att en sådan spärr inom en och samma ut- bildningsenhet har olyckliga konsekvenser. Liknande erfarenheter har man vid konst- högskolan i fråga om de studerande som genomgått enbart ettårig utbildning. Utbild- ningen framstår inte som en avslutad helhet och blir därmed av begränsat värde såväl på arbetsmarknaden som vid ansökan till andra utbildningar. Visserligen kan man för- utsätta, att inte samtliga de studerande från formhögskolor, som söker till konst- eller

designhögskola kan beredas plats på dessa, men den utbildning de erhållit kommer att vara en god grund för vidare studier vid flera utbildningsanstalter och vara värdefull inom vida sektorer i samhället.

De sakkunniga föreslår med hänvisning till vad som anförts ovan, att formhögsko- lorna skall vara såväl organisatoriskt som lokalmässigt självständiga utbildningsinstitu- tioner.

4.2.2 Grundutbildningens längd

Den grundläggande utbildningen vid form- högskolorna skall i princip vara tvåårig. De sakkunniga har övervägt möjligheterna att göra utbildningen ettårig men funnit, att ut- bildningens målsättning och pedagogiska in- riktning inte låter sig förenas med en kor- tare utbildningstid än två år.

Formhögskolornas målsättning och inne- håll kan omöjligen inrymmas inom ramen för en ettårig utbildning. En ettårig utbild- ning skulle vara för kort för att i regel ge studerande från motsvarigheterna till nuva- rande fack— och yrkesskolor samt studerande som inte genomgått gymnasieskola tillräck- lig teoretisk skolning för fortsatta studier vid konst- och designhögskolor. Över hu- vud synes en förutsättning för att de stude- rande efter genomgången formhögskola skall kunna erbjudas ett differentierat utbud av alternativ för fortsatta studier vara, att formhögskoleutbildningen görs minst två— årig.

Man bör också beakta att konststudier i kanske högre grad än andra studier måste ge tid och utrymme för en mognadsprocess. Man bör också räkna med att många stude- rande inom de områden som representeras på formhögskolorna måste ges tid för att komma underfund med inom vilket fält av konst/ design deras intressen och förutsätt- ningar gör dem mest lämpade för. Härvid spelar den manuella träningen stor roll. Ut- bildningen måste ge utrymme för att ut- veckla manuella färdigheter; här kan man inte komma särskilt långt på ett år, specith som formhögskolorna skall innehålla bety- dande inslag av teoretisk undervisning.

De sakkunniga är medvetna om att förde- lar skulle vinnas om utbildningen, eller en variant av utbildningen, skulle kunna göras ettårig och har därför noga övervägt möjlig- heterna att i formhögskolorna anordna en särskild ettårig kurs. De sakkunniga har där- vid främst haft i åtanke att utforma denna så, att den skulle lämpa sig som (icke obli- gatorisk) förutbildning till fortsatta arkitek- turstudier vid teknisk högskola (motsvaran- de). KUS har emellertid inte funnit det möj- ligt att inrätta ett sådant alternativ. (Över- vägandena i denna fråga redovisas i avsnitt 622)

4.2.3 Grundutbildningens nivå

Som framgår av utbildningsanstalternas be- nämning, skall formhögskolorna ge en ut- bildning på eftergymnasial nivå. KUS har ingående diskuterat på vilken nivå i utbild- ningsväsendet formhögskolorna skall förläg- gas.

Eftersom formhögskolan ger grundutbild- ning, kan det synas naturligt att inordna denna utbildning i den gymnasiala skolan. Övervägande skäl talar dock för att utbild- ningen görs eftergymnasial. Skälen har redo- visats i kapitel 2 (Utbildningens mål och funktion).

Den nivå på vilken utbildningen skall pla- ceras är också avhängig av den estetiska utbildning som i övrigt ges i utbildningsvä- sendet. Som framgår av översikten i kapitel 3 är det framför allt den nuvarande yrkes- skolans utbildning som bör beaktas härvid- lag. Yrkesutbildningsberedningen (YB) har framlagt förslag om inrättande av en sär- skild estetisk linje inom yrkesskolan, till vil- ken statsmakterna ännu inte tagit slutgiltig ställning. YB:s förslag refereras i kapitel 3.

Då det slutliga ställningstagandet till den estetiska linjen, främst dess konstfackliga gren, är beroende av hur den högre konst- närs- och designerutbildningen utformas vill KUS något beröra YB:s förslag.

Som KUS framhållit i sitt yttrande över detta förslag, finner KUS i likhet med YB att en estetisk grundutbildning väl försvarar sin plats i det gymnasiala skolsystemet. De

sakkunniga vill i detta sammanhang betona att de också ansluter sig till principen att yrkesutbildningen skall innehålla allmänt bil— dande kunskaps- och färdighetsämnen och ha en viss yrkesvägledande funktion.

Frågan är dock vilken målsättning en ev. estetisk grundutbildning inom yrkesskolans ram skall ges. Som YB:s förslag är format, är den estetiska linjen den enda av utbild- ningsvägarna på yrkesskolan som i första hand skulle antagas utgöra grundutbildning för fortsatta studier. YB menar dock att möjligheterna är förhållandevis goda att inom yrkesskolans estetiska linje genomföra utbildning syftande till omedelbar anställ- ning efter genomgången gymnasieskola. I och för sig anser KUS att denna dubbla målsättning är värd stöd, men det förefal- ler vara förenat med avsevärda svårigheter och olägenheter att konstruera yrkesskolans estetiska utbildning så, att den dels är klart yrkesinriktad, dels är förberedande för högre utbildning inom det konstnärliga området. KUS anser, att YB:s förslag är alltför teo- retiskt orienterat för att passa i en yrkesin- riktad utbildning, och att de teoretiska mo- menten är alltför ensidigt inriktade på de estetiska områdena, för att utbildningen skall ligga som ensam grund till en senare högre utbildning inom de konstnärliga om- rådena.

Beträffande yrkesskolans rent yrkesförbe- redande uppgifter är läroplansarbetet inom det estetiska området svårbemästrat, efter- som klart angivna yrkeskrav/utbildningsmål saknas. Utbildningen skulle enligt YB emel- lertid kunna leda fram till anställning som t. ex. drejare, retuschör, mönstertecknare, byggnadsritare, inredningsritare, kartritare, viss hemslöjdspersonal, dekoratör, försäljare inom heminrednings-, textil-, foto-, musik- områdena m.fl. branscher m.m.

De föreslagna läroplanerna synes KUS vara alltför teoretiskt inriktade för att vara lämpliga för personer som tänker sig en framtid inom nämnda yrkesområden. Läro- stoffet är alltför ambitiöst och spänner över så vida områden, att de meddelade kunska— perna skulle bli alltför grunda för att vara av verkligt värde. Läroplanerna bör bättre

anpassas till de krav eleverna kommer att möta i sitt framtida yrkesarbete. Detta kan ske genom en begränsning av lärostoffet till snävare områden, inom vilka en fördjupning kan ske. Underlag för en revidering av de föreslagna läroplanerna kan, som YB fram- håller, erhållas genom ett genomförande av den av YB skisserade försöksverksarnheten med estetisk utbildning inom yrkesskolans ram, samt genom en klarare bestämning av de yrken utbildningen skulle leda fram till.

Ser man till det andra av de mål YB upp- ställer för yrkesskolans estetiska linje, näm- ligen att förbereda till högre konstnärlig ut- bildning, är härvidlag enligt KUS mening de föreslagna läroplanernas teoretiska moment för ensidigt inriktade på estetisk orientering. De studerande vid de högre anstalterna för konstnärlig utbildning bör — vilket f. ö. YB framhåller — utöver konstnärlig begåvning ha goda allmänna och teoretiska kunskaper även på andra områden än de rent estetiska. Dessa kunskaper bör ha det djup och den bredd som motsvarar det nuvarande gym- nasiet.

Dessa önskemål gäller inte minst högre utbildning inom konsthantverkliga verksam- hetsfält, för vilka YB:s konsthantverkliga gren huvudsakligen är tänkt. Inom modern produktformgivning, inredning och miljö- gestaltning etc. ingår de konstnärliga ele- menten som en integrerad del av helheten redan på planeringsstadiet, varför de konst- närligt orienterade medhjälparna måste kun- na samarbeta med företrädare för t. ex. de tekniska och ekonomiska områdena. Konst- närens och designerns kunskaper bör alltså inte vara ensidigt inriktade på estetiska fält. Det är av ovan angivna skäl enligt KUS mening tveksamt om den estetiska linjen på yrkesskolan utan komplettering i regel kan utgöra en tillräcklig bas för studier vid designhögskolor. Estetisk linje på yrkesskola kan i varje fall inte ges högre meritvärde än andra linjer och grenar på gymnasieskolan. Det finns ingen anledning att tillmäta olika gymnasiala utbildningar skilda meritvärden vid inträde till formhögskola.

Enligt de sakkunnigas mening bör en este- tisk linje med konstfacklig gren inrättas på

yrkesskolan, men den bör vara klart inriktad på kommande yrkesverksamhet direkt efter det att yrkesskolan genomgåtts. De yrken utbildningen skall leda fram till bör därför strikt definieras. Ett i förhållande till YB:s förslag ökat utrymme för manuell träning bör övervägas. De teoretiska momenten bör begränsas och bättre anpassas till yrkessko- lans nivå och syften. En del av de teoretiska momenten bör utgå, eftersom de är för vitt syftande och av den karaktären att de sna- rare bör behandlas i eftergymnasial utbild- ning. KUS finner det t.ex. orealistiskt att räkna med att inom det utmätta antalet vec- kotimmar för ämnet »estetisk orientering» ge en meningsfylld undervisning i alla de huvudmoment som enligt förslaget innefat- tas i ämnet. För en viss begränsning av det teoretiska stoffet talar också det förhållan- det, att många elever på yrkesskolan kan antagas ha valt utbildning inom denna skol- form just därför att de har föga intresse och fallenhet för teoretiska studier. En alltför teoretiskt anlagd utbildning inom yrkessko- lan verkar därmed hämmande på elevernas motivation.

Om YB:s förslag modifieras enligt ovan angivna riktlinjer skulle den konstfackliga grenen, trots det minskade utrymmet för teoretiska ämnen, kunna vara en god grund för vidare studier vid formhögskola, speci- ellt om en tids yrkesverksamhet ligger emel- lan yrkesskolan och FH. Bristerna i teore- tisk utbildning skulle då uppvägas av erfa- renheter av en fullföljd yrkesutbildning och praktiskt arbete inom konsthantverkliga ar- betsområden, och teoretiska moment ge- nomgångna på yrkesskolan skulle inte be- höva behandlas ytterligare en gång vid formhögskola. Vissa av formhögskolans ut- bildningsområden förutsätter vidare hant- verkligt kunnande.

De sakkunniga är medvetna om att en stor beskärning av de teoretiskt-estetiska momenten på yrkesskolans konstfackliga gren kan ha negativa konsekvenser för det övervägande antal elever på yrkesskolan, som sedermera inte genomgår FH. De bör uppenbarligen erhålla kunskaper i estetiska ämnesdelar och om de allmänna förutsätt-

ningarna för konstnärlig verksamhet. Som ovan framhållits anser de sakkunniga emel— lertid att dessa moment i YB:s förslag fått en för vid och ambitiös syftning. Ämnes— områdena bör begränsas och närmare rela— teras till vad som är praktiskt tillämpbart i elevernas kommande yrkesverksamhet.

En alltför tidig styrning av ungdomar med konstnärlig begåvning till speciella fackskolor på gymnasial nivå skulle vidare bidraga till att konstnärskåren får en ensidig rekrytering. En attraktiv konstnärlig utbild- ning på eftergymnasial nivå kan antagas komma att rekrytera studerande från vitt skiftande gymnasiala utbildningslinjer, vilket vore av stort värde för konstlivet.

Utbildningen bör heller inte förläggas till en nivå, som lockar blivande konstnärer att avstå från allmän utbildning. En tidig diffe- rentiering av utbildningen kan också förut- sättas öka riskerna för felval, dels genom att ett antal studerande, som senare visar sig sakna förutsättningar för konstnärlig verksamhet genomgår utbildningen, dels ge- nom att ett stort antal konstnärligt begåvade inte genomgår utbildningen.

Den grundläggande konstnärliga utbild- ningen vid formhögskolorna skall alltså vara en eftergymnasial utbildning som normalt föregås av fullföljda studier inom gymnasie- skolan. Genomgången FH skall kunna leda till vidare studier vid konsthögskola och designhögskola. Genomgången FH skall också motsvara 80 poäng vid filosofisk fa- kultet vid universitet enligt vissa regler och alltså kunna utgöra två tredjedelar av filo- sofie kandidatexamen. FH föreslås ingå i teckningslärarutbildningen. FH kommer att vara ett värdefullt komplement också vid andra eftergymnasiala utbildningsvägar. De utbildningsalternativ som möter de stude- rande efter genomgången FH beskrivs i av- snitt 6.2.2.

4.2.4 Utbildningsenheter Inledning

De sakkunniga föreslår att den konstnärliga grundutbildningen förläggs till särskilda ut-

Det är ett önskemål att de enskilda form— högskolorna ges så stor frihet som möjligt, men handlingsfriheten måste begränsas och hållas inom ramen för kravet att skolorna skall vara likvärdiga och likartade, samt an- passade till de mål som generellt gäller för utbildningen. Skolorna skall ge en gemen- sam utbildning, inriktad på att bibringa vis- sa konkreta färdigheter och kunskaper. AV dessa skäl framstår det inte som önskvärt, att de olika formhögskolorna ges inbördes väsentligt avvikande profiler. Den manuella träningen vid formhögskolorna är dessutom så elementär, att en profilering svårligen går att genomföra. Det innebär dock inte att de olika skolorna skall vara förhindrade att till- varata de speciella förutsättningar orten bjuder i form av t.ex. industrier. Det kan vara lämpligt att i förekommande fall upp- rätta samarbete med exempelvis textilin- dustri, metallindustri, glasindustri och ke- ramisk industri.

En viss självständighet kommer också sko- lorna tillgodo genom att anslagen inte skall bindas till snävt angivna ändamål, utan i stället inom givna ramar kunna disponeras med viss frihet till de ändamål skolan fin- ner mest angelägna. Det gäller t.ex. anslag för tillfälliga lärare och materialförbruk- ning. På längre sikt, sedan erfarenheter vun- nits. synes programbudgetering vara en lämplig metod för kostnadsredovisning och budgetarbete.

Anm! och förläggning

De sakkunniga föreslår att fem FH-enheter inrättas under perioden 1972—1976 (se av- snitt 12.2). På längre sikt kan behov av ytterligare enheter uppstå. Formhögskolor- na föreslås få en sammanlagd intagning av ca 1 000 studerande per år (se kapitel 9). Skolorna skall ges en bred geografisk spridning över landet. För att skolan skall kunna repliera på lärarkrafter vid andra eftergymnasiala utbildningsanstalter och över huvud taget kunna upprätta samarbete med sådana, bör formhögskolorna förläggas till orter med universitet eller universitets-

filial och/eller fullständig lärarhögskola. Även tillgång till konst- och andra museer bör beaktas. Viss hänsyn till vilka industri- grenar som är representerade på eller i när- heten av de orter, som kan komma i fråga, synes också böra tagas.

De sakkunniga anser att en formhögskola bör förläggas till vardera Stockholm och Göteborg. En skola bör förläggas till Lund/ Malmö och en till Umeå. De sakkunniga föreslår, att den femte formhögskolan för- läggs till Mellansverige.

De sakkunniga vill i detta sammanhang nämna att ett antal städer — officiellt eller på annat sätt — anmält intresse för form- högskola eller motsvarande utbildning. Des- sa städer är Gävle, Hälsingborg, Härnö- sand, Jönköping, Kalmar, Karlskoga, Karlstad, Kristianstad, Landskrona, Lin- köping, Luleå, Lund, Malmö, Sundsvall, Växjö och Östersund.

4.3 Den högre nivån 4.3.1 Allmänt

Konstnärsutbildningens högre, specialiserade nivå spaltas upp i två huvuddelar, förlagda till konsthögskolor resp. designhögskolor. Det är angeläget att framhålla, att dessa bägge högskoletyper inte skall ses som pa- rallella utbildningslinjer för två konstnärliga alternativ: utbildningen vid designhögsko— lorna skall i hög grad inriktas på även andra än i traditionell mening konstnärliga eller konsthantverkliga dimensioner av kreativi- tet. Utöver den utbildning som förläggs till och administreras av dessa institutioner kommer viss högre konstnärlig utbildning att ske vid andra högskolor. Ansvaret för grundutbildningen av arkitekter kommer att som nu vila på de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande). I fråga om utbildningen av inredningsarkitekter fö- reslår KUS, att den till konstindustriskolan i Göteborg förlagda utbildningen av inred- ningsarkitekter ersätts med en utbyggnad av möjligheterna att fördjupa studierna i när- miljöarkitektur vid Chalmers tekniska hög- skola och att sådan utbildning också för-

läggs till den tekniska fakulteten vid Lunds universitet.

Examen skall kunna avläggas vid design- högskola. Vid konsthögskola avläggs inte examen i de delar av utbildningen, varom förslag framläggs i detta betänkande.

Det är inte önskvärt eller möjligt att göra en strikt åtskillnad mellan den utbildning som syftar till att utbilda fria konstnärer och den utbildning som syftar till att utbilda designers. De båda verksamhetsområdena har mycket gemensamt. Det är ett av skälen till att den allmänna grundläggande utbild- ningen skall vara gemensam. Det är nöd- vändigt att ett samband och samarbete mel- lan utbildningen av fria konstnärer resp. designers uppehålles även på den högsta nivån. Även med andra högskolor och uni- versitet skall samverkan ske. Detta kommer i hög grad att underlättas av att utbildning- en vid konst- och designhögskolorna byggs upp kring ett kurssystem, som möjliggör att kurser vid olika utbildningsinstitutioner blir utbytbara.

De sakkunniga förutsätter vidare, att ett antal lärare kommer att vara verksamma vid mer än en högskola, och därmed fungera som bryggor mellan olika utbildningar, vil- ket verkar berikande på utbildningen på ömse håll.

Den högsta utbildningen av fria konstnä- rer resp. designers förläggs dock till skilda utbildningsenheter. Eftersom de enskilda enheterna är små, kan och bör dock peda- gogisk samverkan och samordning av per- sonella, tekniska, administrativa och ekono- miska resurser komma till stånd mellan konst- och designhögskolor förlagda till samma ort. I fråga om konst- och design- högskolorna i Lund/Malmö kan en mer långtgående organisatorisk integration över- vägas. Då det gäller att bestämma konsthögskolor- nas resp. designhögskolomas utbildningsom- råden måste man ta hänsyn till rådande för- hållanden, inte enbart vid förefintliga ut- bildningsinstitutioner som kan sägas mot- svara konst- och designhögskolorna, utan också till utbildningen inom näraliggande områden. Man bör sålunda beakta hela den

sektor av det eftergymnasiala utbildnings- väsendet som syftar till att förbereda sådan yrkesverksamhet, som innebär fysisk gestalt- ning av föremål och miljöer.

Det finns i dag ett flertal yrkesgrupper som ägnar sig åt att ge föremål och miljöer fysisk gestalt. Utbildningen av dessa är för- lagd till ett flertal institutioner.

För fri konst finns såväl en statlig konst— högskola som skolor drivna av kommuner, folkrörelser och privata intressenter. Grund— utbildningen av dem som skall gestalta bo— städer, studiemiljöer, fabriker, offentliga lo- kaler etc., drivs företrädesvis inom tekniska högskolor resp. teknisk fakultet. Påbygg- nadsutbildning ges förutom vid dessa även vid konsthögskolans arkitekturskola. Univer- siteten och journalisthögskolorna utbildar — utan speciell målinriktning — personer. som på ett teoretiskt plan skall ägna sig åt frågor som hör samman med tingens eller den yttre miljöns gestalter. Utbildningen i samhälls- planering är delad mellan de tekniska hög- skolorna, Nordiska institutet för samhälls- planering och universiteten. Vid lantbruks- högskolorna i Alnarp och Ultuna utbildas landskaps- och trädgårdsarkitekter. Konst- fackskolan, konstindustriskolan m. fl. ut- bildar personer som ämnar ägna sig åt gestaltning eller projektering av produkter av olika slag.

Målet för undervisningen vid konsthög- skola är primärt att utveckla de studerandes konstnärliga uttrycksmöjligheter, medan vid designhögskola detta endast skall vara en av flera riktpunkter. För de studerande vid konsthögskola utgör utomkonstnärliga kun- skaper och färdigheter underordnade red- skap i en skapelseprocess ledande fram till ett konstverk, under det att de studerande vid designhögskola skall medverka till fram- bringandet av objekt som i sig ger uttryck för en optimal syntes av skilda krav, till— godoseende estetiska, tekniska, ekonomiska, ergonomiska, sociala och en mängd andra aspekter. De studerande vid designhögsko- lorna måste våga dessa krav mot varandra och söka sig fram till en syntes som kommer till uttryck i gestaltningen av produkten. De studerande vid designhögskolorna kommer

som utövande yrkesmän att inta en annan position i den produktions- och reproduk- tionsprocess de är invecklade i, än vad den frie konstnären har i den kreativa process som han berörs av. Till skillnad från desig- nern utför den senare i regel själv manuellt det färdiga verket.

Utbildningen vid konsthögskoloma skall bli relativt obunden, inriktad på att utveckla och förverkliga den enskilde elevens konst- närliga egenart. Valet mellan ämnen i den organiserade teoretiska undervisningen skall göras fritt.

Verksamheten vid designhögskola måste delvis vara inriktad på att meddela kon- kreta, objektivt mätbara färdigheter och kunskaper, vilket torde innebära att utbild- ningen bör göras relativt bunden i förhål- lande till utbildningen vid konsthögskoloma. Erfarenheter från jämförlig akademisk un- dervisning ger vid handen att detta ofta ger bättre resultat än fria studier, och det är vidare av värde att utbildningen i design- högskola organiseras på ett sätt som anslu- ter till de nyligen genomförda undervis- ningsreformerna på universitetsområdet.

Högskolorna skall ges resurser som svarar mot de nya krav utvecklingen efter hand ställer och lärarpersonalen rekryteras bland landets och utlandets mest kvalificerade krafter. Det är viktigt för alla typer av hög- skolor att lärarna har direkt kontakt med yrkeslivet. Möjligheterna att engagera lärare med sådan kontakt underlättas av att en relativt stor andel av undervisningen skall handhas av tillfälligt anställda personer.

Utbildningen vid de olika utbildningsinsti- tutionerna berör delvis samma områden. Det är därför viktigt att en nära kontakt mellan utbildningsinstitutionerna etableras genom utbyte av lärare och studerande. KUS föreslår, att ett kurssystem upprättas vid konst- och designhögskolorna bl.a. för att underlätta kontakter mellan dessa sko- lor sinsemellan och med andra utbildnings- institutioner. Vissa av dessa kurser kan vara gemensamma för olika utbildningar. De sakkunniga finner det önskvärt att kurser som ges vid den skola där de huvudsakliga studierna bedrivs kan bytas ut mot kurser

som ges vid andra skolor, varvid de senare kurserna bör kunna tillgodoräknas i examen vid den högskola eller det universitet, där de huvudsakliga studierna är förlagda. För konsthögskoloma och designhögskolorna fö- reslår de sakkunniga att en sådan utbytbar— het skall finnas. Frågan om en generell ut- bytbarhet inom det eftergymnasiala systemet faller dock utanför de sakkunnigas uppdrag.

De sakkunniga har i avsnitt 4.3.3—4.3.5 gjort en uppdelning av berörda utbildnings- områden i tre huvuddelar, nämligen fri konst, konsthantverk och design. Dessutom behandlas i avsnitt 4.4.4—4.4.8 utbildning- en av teckningslärare, slöjdlärare, konser- vatorer, scenografer och fotografer särskilt. Först redovisas emellertid de sakkunnigas överväganden rörande utbildningens längd.

4.3.2 Utbildningens längd

Utbildningen vid konsthögskolan är nu fem- årig och vid konstfackskolan fyraårig. Det är dock att märka att utbildningen vid konstfackskolan regelmässigt föregås av för- beredande kurser av varierande längd. Det- ta medför i praktiken att tiden mellan in- tagning till och slutförda studier vid skolan är fem år (se avsnitt 3.5).

Vid inträde till konsthögskolan i dag har en stor del av de studerande flera års studier vid konstskolor bakom sig. Vid intagningen till konsthögskolan läsåret 1969/ 70 hade de sökande i medeltal 4,2 terminers konststu- dier bakom sig. Bland de antagna var mot- svarande tid 7,1 terminer.

De sakkunniga har funnit, att utbildning- en vid såväl konsthögskola som designhög- skola i regel bör omfatta tre år. Detta inne- bär i praktiken en förkortning av utbild- ningen, även om studier vid formhögskola medräknas.

Högre konststudier skall utveckla de stu— derande och är därmed förbunden med en mognadsprocess. Denna mognadsprocess kan inte i väsentlig mån påskyndas. En allt för drastisk beskärning av utbildningstiden innebär därför att studierna skulle avbrytas innan utbildningens fulla möjligheter att ut- veckla individen och hans konstnärskap till-

Hur lång utbildningstiden vid konsthög- skolorna skall vara måste visserligen med nödvändighet bli fråga om en skönsmässig bedömning, eftersom utbildningens betydel- se för den konstnärliga gestaltningsförmå- gan skiftar starkt mellan olika studeranden. Det finns skäl att hävda att utbildningen för många skulle kunna ge berikande impulser under en mycket lång följd av år. Å andra sidan kan också hävdas, att de första åren är mest betydelsefulla. En avvägning måste ske.

De sakkunniga anser att utbildningen vid konsthögskoloma skall vara treårig. De stu- derande bör därefter i regel vara mogna att klara sig längre perioder utan skolans direk- ta stöd. Av betydelse i sammanhanget är dock de vidgade möjligheter till fortbildning, som skall beredas yrkesverksamma konst- närer inom ramen för konsthögskolornas verksamhet.

I fråga om utbildningens längd vid design- högskola kan i huvudsak samma skäl anfö- ras som beträffande konsthögskola. Även här är det fråga om en mognadsprocess. Utbildningen vid designhögskola är visserli- gen i högre grad än vid konsthögskola in- riktad på att bibringa teoretiska kunskaper, och utbildningstidens längd kommer därför att bli avhängig av bedömningen av hur stor denna kunskapsmassa bör vara. Här synes det vara rimligt att göra en jämförelse med utbildningens längd vid de tekniska högsko- lorna. Utbildningen av bl.a. civilingenjörer och arkitekter är för närvarande fyraårig. Om man inräknar tiden för studierna vid formhögskola får designers således en ut- bildning som är ett år längre än t. ex. arki- tekternas grundutbildning. De sakkunniga vill emellertid framhålla att formhögskolor- na utgör en förutbildning som skall ge en startpunkt för studierna på designhögsko- lorna som motsvarar den nivå på vilken studierna på teknisk högskola börjar. De som intages på teknisk högskola har redan på gymnasiet fått den grundläggande ut- bildning som är en förutsättning för högre studier. Inom det konstnärliga fältet skall den grundläggande utbildningen ligga på

eftergymnasial nivå, vilket gör att den efter- gymnasiala delen av utbildningen med nöd- vändighet bli jämförelsevis lång.

Genom att utbildningen vid designhög- skolorna byggs upp av ett system av kurser kommer emellertid sådana studerande som redan tidigare har inhämtat motsvarande kunskaper, t. ex. på gymnasieskolan, att kunna avstå från vissa kurser och därmed förkorta studietiden. Över huvud innebär kurssystemet att en studerande kan avbryta studierna när han uppnått sin ambitions- nivå.

I jämförelse med nuvarande förhållanden vid konsthögskolan och konstfackskolan in- nebär de sakkunnigas förslag att läsåret för- längs med sex resp. fyra arbetsveckor. KUS menar dock, att detta inte bör påverka över- vägandena rörande utbildningstidens längd. Arbetsårets omfattning är av föga betydelse för den mognadsprocess som berörts ovan. Däremot är läsårets längd givetvis av bety- delse i fråga om den kunskapsmängd och den övning, som ryms i ett läsår och påver- kar därmed bedömningen av utbildningsti- dens längd vid designhögskolorna. Denna har emellertid bestämts bl.a. med hänsyn till förhållandena vid de tekniska högsko- lorna, som redan har ett läsår av den om- fattning KUS föreslår skall tillämpas vid designhögskolorna. Det utökade läsåret vid konst- och designhögskolorna i förhållande till vad som nu gäller vid jämförliga utbild- ningsanstalter, kan därför inte motivera en förkortning av utbildningstidens längd mätt i läsår.

4.3.3 Utbildning inom fri konst

Utbildningen inom den fria bildkonsten skall i huvudsak förläggas till konsthögsko- lorna. Vid dessa högskolor skall utbildning- en inriktas på fri konst och kommer till stora delar att sammanfalla med den utbildning som i dag ges vid konsthögskolan och Va- lands konstskola. De studerande skall ägna sig åt teckning, målning, skulptur, grafisk konst och övriga tekniker som traditionellt hör samman med fritt skapande verksamhet inom bildkonstens område.

Det är emellertid av största vikt att sko- lorna är öppna för de nya tekniker och ma- terial som efter hand tillkommer, och att försök och utveckling av prövade och oprö- vade metoder uppmuntras. Den monumen- tala konsten och konst i offentlig miljö skall ha plats på konsthögskoloma. Fria konst- närer som vill ägna sig åt miljögestaltning i mer specialiserade former än vad som in- begrips i begreppet »fri konst», skall få sina utbildningsintressen tillgodosedda genom samarbete mellan konst— och designhögsko- lorna. I detta samarbete bör även de tek- niska högskolorna (motsvarande) inlemmas. Det gäller speciellt utbildningen av inred- ningsarkitekter (närmiljögestaltning). KUS återkommer till denna utbildning senare i detta avsnitt.

Det framstår som synnerligen angeläget att ett närmande mellan den fria konstnären och övriga miljögestaltare kommer till stånd. Konstnären kommer nu ofta in i ett alltför sent skede av projekteringen, vilket i hög grad begränsar hans möjligheter att ge sitt bidrag till ett gott slutresultat. Arkitekterna saknar stundom insikter i förutsättningarna för den fria konstnärens arbete. Omvänt kan sägas att konstnärerna inte sällan har otillräckliga kunskaper i byggandets och samhällsbyggandets problem. En ökad kon- takt mellan dessa grupper framstår som an- gclägen.

Det är inte möjligt för KUS att lämna ett detaljerat förslag hur ett närmande i utbild- ningen mellan arkitekterna och de fria konstnärerna skulle komma till stånd. De sakkunniga vill emellertid peka på önsk- värdheten av att öka den del av undervis- ningen vid de tekniska högskolornas arki- tektursektioner som innehåller moment, som ger de arkitektstuderande insikter i den fria konstnärens arbete, samt att bereda fria konstnärer möjligheter att deltaga i denna undervisning inte bara genom lärare- och assistentverksamhet utan också som stude- rande.

Ett genomförande av de sakkunnigas för- slag skapar dock möjligheter till att i fram- tiden öka kontakten mellan arkitekter och fria konstnärer på utbildningsstadiet. Form-

högskola föreslås kunna föregå studier vid arkitektursektionerna, och intagningen av arkitekter bör enligt de sakkunnigas mening delvis grundas på konstnärliga kvalifikatio- ner. Genom att verksamheten vid konsthög- skolorna och designhögskolorna byggs upp kring ett kurssystem, skapas t. ex. goda för- utsättningar för utbyte av studerande med de tekniska högskolorna, liksom för att kombinera studier vid konst- och designhög- skolor.

Samarbetsformer synes i första hand kun- na skapas vid konsthögskolornas miljöav- delningar, som bl. a. skall vara inriktade på konstnärens medverkan i gestaltningen av den offentliga miljön. Där kan utan svårig- het samarbete med arkitekter upprättas, t. ex. inom ramen för projektarbeten. I dessa projekt skall undervisningen läggas upp så, att den fingerar arbetet inom ett arkitekt- kontor och att de arbetsmetoder, som an- vänds i praktiken, tillämpas. Syftet bör vara att utveckla arbetsformer i vilka arkitektens och den frie konstnärens speciella bidrag integreras.

4.3.4 Utbildning inom konsthantverk

Den allmänna formkultur, som var utmär- kande för tiden före det industriella genom- brottet, hade sin grund i att en stor del av befolkningen fick en direkt personlig erfa- renhet av att hantverkligt framställa olika produkter. Förutsättningarna att föra den- na formkultur vidare är i dagens urbanise- rade kultur, inriktad på specialisering och massproduktion, i grunden förändrade. Det framstår ändå som angeläget att söka hålla det konsthantverkliga kunnandet levande. Det är här i princip fråga om två grupper av konsthantverkare, dels sådana som själv- ständigt arbetar med konsthantverk, dels så- dana som innehar medhjälparbefattningar. I fråga om den första gruppen vill de sak- kunniga anföra följande. Enligt de sakkun- nigas mening är självständigt konsthantverk- ligt arbete snarast att se som en form av fri konst. Utbildning inom detta område bör därför förläggas till konsthögskolor. Emel- lertid är betydelsefulla delar av konsthant-

verket sedan länge knutet till industriella tillverkningsmetoder, t. ex. genom att konst- hantverksprodukter tillverkas i långa serier sedan väl prototypen färdigställts. De stu- derande, som är intresserade av att tillämpa ett konsthantverkligt kunnande inom indu- striell produktion, bör få möjlighet att för- lägga sina studier vid designhögskola. an- tingen odelat eller i kombination med stu- dier vid konsthögskola.

Utbildningen av medhjälpare inom det konsthantverkliga området kan sägas ligga utanför de sakkunnigas egentliga uppdrag. De sakkunniga har emellertid vid konfron- tationer med utövare av olika konstnärliga yrken fått höra mer eller mindre klart utta- lade farhågor för att en uppläggning av konstnärlig grundutbildning enligt de sak- kunnigas förslag inte kan tillgodose den ma- nuella, hantverkliga träningen i tillräcklig utsträckning. KUS anser det därför vara lämpligt att framföra sin syn på ifrågava- rande utbildning.

Hantverklig teknik är fortfarande — och kommer också att vara — en förutsättning för viss konstnärlig aktivitet. De bild- och formkonstnärer som själva inte kan eller vill skaffa sig detta tekniska underlag måste ha möjlighet att få medverkan från kunniga tekniker och hantverkare. I dag är det svårt för konstnärerna att få sådan medverkan därför att det råder brist på sådana tekniker och hantverkare. Denna brist beror delvis på att mycket få hantverksutövare med egna verkstäder anser sig ha råd och förutsätt- ningar att ta emot och utbilda lärlingar. Mer och mer har stat och kommun över- tagit denna utbildning, men även yrkesför- bund och konstindustriföretag har insett vik- ten av att bygga upp yrkesskolor, ofta i samband med de kommunala yrkesskolorna.

Glasindustrin har på flera orter börjat arbeta med inbyggda lärlingsskolor i sam- arbete med yrkesskola. Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund har med sin yrkes- skola i Strålsnäs initierat en sådan verksam- het. Även den keramiska industrin har på den här punkten svårigheter som av allt att döma kommer att lösas på något liknande sätt. Textilhantverket har sedan länge, ge-

nom mer eller mindre privata skolor, hållit det hantverkliga kunnandet levande.

KUS ser här en möjlig väg för att till- godose de önskemål som framförts vid sam- tal med representanter för konstnärer och designers. KUS förutsätter, att den nya gymnasieskolan tar upp denna problematik, så att rekrytering av studerande till form- högskolorna kan ske från en fast organise- rad hantverklig utbildning inom denna skola (se även avsnitt 4.2.3).

Formhögskolorna kommer därigenom att bli en avslutande utbildning för personer som inom gymnasieskolans ram och/eller i yrkeslivet erhållit en grundläggande konst- hantverklig utbildning lämpad för medhjäl— parbefattningar inom detta område. (Se av- snitt 6.2.3.) De skall givetvis ha samma möjligheter som andra att fortsätta studierna vid konst- och/eller designhögskolor om de vill genomgå utbildning avsedd att leda till mer självständigt arbete. *

4.3.5 Utbildning inom design och näralig- gande områden

Inledning

De sakkunniga uppehåller sig i detta avsnitt vid hur den framtida designerutbildningen bör fördelas på olika utbildningsanstalter. KUS berör inte närmare utbildningen av ingenjörer, arkitekter och samhällsplanerare, eftersom detta inte ingår i utredningsupp- draget. KUS lämnar också åsido den ut— bildning för medhjälpare inom industri och hantverk, som bedrivs av t. ex. yrkesskolor- na och statens institut för företagsutvcck- ling och som inte syftar till att utbilda per- soner som ansvarar för produktens formgiv- ning.

En mer konkret bild av de utbildnings- sektorer som är aktuella ger kanske följan- de uppräkning av yrkesområden som direkt gäller den fysiska miljöns utformning.

1. Miljögestaltningens teoretiker som be- skriver och analyserar miljöns gestaltnings- problem.

2. Samhällsplanerare, arkitekter, ingenjö- rer m.fl., som analyserar behoven, arbetar

med programförutsättningarna och medver- kar vid programskrivningen för samhälls- byggandet, och som medverkar vid eller handlägger projekteringen av samhällen, byggnader eller andra anläggningar samt ar- betar inom landskapsplanering och närmil- jöprojektering.

3. De som gestaltar fasta och rörliga mil- jödelar: a. Produktdesigners, som medverkar vid programskrivningen i samarbete med ekono- mer, ingenjörer, produktions—, konstruk— tions- och distributionstekniker, och hand- lägger projekteringen av industriprodukters gestaltning. b. Utformare av verbal-visuell informa- tion, som analyserar och arbetar med verbal kommunikations visuella utformning. Till denna katalog av yrkesområden bör också fria konstnärer och konsthantverkare läggas, eftersom dessa direkt påverkar den fysiska miljöns utformning. Utbildningen av de sistnämnda grupperna har emellertid berörts i närmast föregående avsnitt. Inom ovan nämnda grupper medverkar, mer eller mindre direkt, en rad specialister: beteendeforskare, kulturgeografer, jurister, medicinsk expertis m.fl. samt allmänheten. Alla dessa grupper har, eller borde ha, in- flytande på miljöns utformning. Gränserna mellan de olika utbildningsom- rådena inom design är flytande och måste med nödvändighet också bli det i den me— ningen att man arbetar med delvis samma uppgifter vid olika skolor. Utbildningen av utformare av mobila föremål och fasta mil- jödetaljer måste beakta dessa elements funk- tion i ett större sammanhang. De som form- ger enskilda produkter, t.ex. inredningsde— taljer, måste därför få tillfälle att även ar- beta med inredning i en vidare mening. Det synes som om olika utbildningsinstitutioners utbildningsområden oundvikligen därför del- vis måste sammanfalla. Om en samordning i utnyttjandet av den mest kostnadskrävande utrustningen kan åstadkommas, är emeller- tid en sådan överlappning ur vissa synpunk- ter önskvärd. Den kan leda till en stimule- rande kontakt mellan yrkesutövare med skif- tande utbildningsbakgrund och med delvis

olika arbetsmetoder och syn på arbetsupp- gifternas problematik.

Mot bakgrunden av det stora behovet av integration mellan ovan uppräknade utbild- ningsområden synes det i förstone omotive- rat att spalta upp utbildningen på ett fler- tal utbildningsanstalter. Att samla utbild- ningen till en enda skola för miljögestaltning kan från många synpunkter te sig tilltalan- de. Att ge träning och utbildning i miljö- gestaltningens samordningsfrågor är redan nu en huvuduppgift för arkitektursektioner- na vid de tekniska högskolorna. Att vid dessa inrätta studielinjer även för närmiljö- design och för landskapsplanering kan synas vara en naturlig konsekvens. Att dessutom dit förlägga utbildningen av dem, som skall arbeta med den enskilda, industriellt fram- ställda produkten, som fast eller rörlig inpla- ceras i miljöhelheten och utgör en integre- rande del härav, kan vara frestande.

Det skäl, som för KUS framstår som det mest avgörande mot att hela miljöutbild- ningen på detta sätt samlas till en enda typ av högskolor är, att integrationsbehoven mellan och inom de ifrågavarande huvud- områdena och de anslutande områdena är så stora, och dessutom delvis olikartade, att utbildningsproblemen inte i någon högre grad skulle lösas enbart i och med en så- dan sammanslagning. Den totala integratio- nen inom utbildningsväsendet måste i stället vara det som eftersträvas.

Praktiska, delvis historiskt betingade, och pedagogiska skäl synes också tala för att utbildningen bör fördelas på olika institutio- ner för att utbildningsenheterna inte skall bli alltför stora. Även om starka berörings- punkter finns mellan ifrågavarande utbild- ningsområden och dubblering av utbildning- en som inte medför stora fördelar, i möjli- gaste mån bör undvikas, synes utbildningen av olika typer av designers böra fördelas mellan olika utbildningsinstitutioner, näm- ligen i första hand designhögskolor, teknis- ka högskolor och konsthögskolor. Den över- lappning i gränsområdena, som blir ound- viklig är sannolikt mera till fördel än nack- del genom att personer med olika utbild- ningsbakgrund sedermera i arbetslivet får

tillfälle att samverka och genom skilda syn- sätt på likartade problem kan berika fack- debatten. De sakkunniga vill i detta sam- manhang också betona, att olika åtgärder för en ökad samverkan mellan utbildnings- institutioner med delvis sammanfallande ut- bildningsområden enligt de sakkunnigas för— slag bör initieras.

M iljögestaltningens teori

Den utbildning som är inriktad på utfor- mandet av individens fysiska miljö är — så- väl vad gäller inomhus— som utomhusmiljöer - delad på ett flertal utbildningsinstitutio- ner. Detta förhållande kommer av allt att döma i stort sett att gälla även i framtiden. Vidare kommer varje utbildningsgång allt- jämt att vara koncentrerad på verksamhet inom ett begränsat delområde av miljö- gestaltningen. En viss utveckling mot ökad samverkan kan dock iakttas vid exempelvis vissa sektioner inom de tekniska högsko- lorna och mellan teknisk fakultet och andra fakulteter.

Det framstår som angeläget att de stude- rande lämnas en översiktlig orientering om miljögestaltningens olika aspekter och gene- rella problematik. Denna översikt kan kallas miljöteori. De sakkunniga är medvetna om att miljöteori inte är någon uttömmande el- ler helt adekvat benämning på det område som avses, eftersom begreppet miljö är en diffus term som svårligen låter sig avgrän- sas. Det synes därför inte särskilt fruktbart att söka finna ett självständigt utbildnings- och forskningsområde som skulle kallas miljöteori. Det är å andra sidan uppenbart att vissa randområden mellan region- och stadsplanering samt arkitektur, design och fri konst inte är tillräckligt penetrerade, t.ex. förhållandet mellan helhetsmiljön och de komponenter som ingår i denna. Till de centrala delarna av miljöteorin hör också vissa delar av perceptionspsykologin, män- niskans upplevelse av olika miljöförhållan- den och miljögestaltningens följdverkningar. Vissa huvudmoment som kan ingå i en miljöteoretisk utbildning kan därmed urskil- jas.

I miljöteori skulle ingå helhetsbilden av den problematik som hänger samman med miljögestaltning. Därför bör kunskaper om de sociologiska, tekniska, ekonomiska och merkantila förutsättningarna för industriell produktion på berörda områden och inom stads- och husbyggnad meddelas i ämnet. Vidare bör samhällsplanering och miljö- gestaltningens fysiska, sociala och psykolo- giska aspekter behandlas. Viss konstveten- skaplig skolning bör ingå och olika teorier inom gestaltningsområdet och även estetiska synpunkter och värderingar på miljöproble- matiken bör diskuteras. Bedömning av pro- duktionens följdverkningar för miljö— och naturvården bör också vara ett avsnitt av betydelse.

Behov av miljöteoretisk skolning finns inom alla de yrkesområden som svarar för gestaltningen av den yttre miljön. Arbets- uppgifterna har skilda inriktningar och är delvis av olika karaktär. Det synes därför inte lämpligt att låsa utbildningen till någon speciell studiegång eller vissa speciella äm- nen. Miljöteoretiska moment bör ingå som en del i samtliga de utbildningsgångar och ämnen som berör miljögestaltning. Det bör ankomma på varje utbildningsinstitution som handhar utbildning inom miljögestalt- ningen att svara för att detta kommer till stånd. Miljöteori bör alltså i någon bemär- kelse ingå i all utbildning som syftar till att förbereda yrkesverksamhet som miljöutfor- mare.

En permanent systematisk utbildning sak- nas f. n. för personer som ämnar ägna sig åt miljöteori utan att därför komma att vara verksamma i den direkta, praktiska utform- ningen av miljön. Enligt de sakkunnigas me- ning bör möjligheter till utbildning inom det- ta område skapas. Denna utbildning skall främst vara ägnad att tillgodose behovet av yrkesutövare, som på ett teoretiskt plan sys- selsätter sig med frågor som hör samman med ting- och miljögestaltning, t.ex. fors- kjare, kritiker, journalister, pedagoger, konsulter, produktutvecklare och samord- nande produktansvariga inom vissa industri- er. Också inom statlig och kommunal verk- samhet finns behov av befattningshavare

med utbildning inom det miljöteoretiska om- rådet. Som ovan framhållits, kan miljöteori knappast ses som ett helt självständigt om- råde. Den utbildning som ges inom områ- det bör därför regelmässigt vara ett komple- ment till annan högre utbildning, vilket f. ö. framgår av den uppräkning av yrkeskatego- rier, som ovan angivits kunna utnyttja ut- bildningen. Dessutom är området så omfat- tande att det inte är rimligt att anta att en utbildning som mer ingående skall behandla alla dess aspekter kan anordnas. Alla till ämnet hörande moment kan knappast be- härskas av en enda person. Detta markerar ytterligare behovet av samverkan.

Det miljöteoretiska verksamhetsområdet har i hög grad anknytning till arkitekt- och konstnärsutbildningen. Det förefaller emel- lertid mest lämpligt att förlägga undervis- ningen i de mest generella momenten till designhögskolorna, då undervisningen lätt låter sig inordnas i kurssystemet där. Det blir också möjligt för personer med olika studieinriktningar och från skilda högskolor och universitet att låta miljöteoretiska mo- ment ingå som en del av studierna.

De sakkunniga anser att studierna i miljö- teori vid designhögskolorna bör byggas upp efter hand. Utbildningen bör till en början ske i liten skala och sedan med ledning av vunna erfarenheter efter hand eventuellt ut- vecklas till en mer självständig disciplin. Det är av vikt att utbildningen redan från början hålls öppen för andra än dem, som har sina huvudsakliga studier förlagda till designhög- skola.

Trots att miljöteori inte kommer att vara ett självständigt ämne kommer vissa kurser att vara mer uttalat inriktade på miljöteore- tiska aspekter. Man kan inte räkna med att dessa kurser kommer att vara många eller omfattande. Det synes lämpligt, att de får formen av seminarier med företrädare för olika specialiteter.

S amhällsplanering, arkitektur m. m.

Utbildningen av samhällsplanerare och in- genjörer faller utanför de sakkunnigas ut- redningsuppdrag. KUS förutsätter att ut-

bildningen av dessa grupper även i frarnti- den kommer att i första hand bedrivas vid universiteten och de tekniska högskolorna och att vidareutbildning av praktiskt verk- samma stads- och regionplanerare även be- drivs vid Nordiska institutet för samhälls- planering (Nordplan).

De sakkunniga vill i detta sammanhang erinra om vad som tidigare anförts om den påbyggnadsutbildning av arkitekter som be- drivs inom arkitekturskolan vid konsthög- skolan. Denna utbildning skall inte närmare beröras här. I det följande förbigås också organisationen av landskaps- och trädgårds- arkitekternas utbildning.

De sakkunniga uppehåller sig nedan i hu- vudsak vid utbildningen av inredningsarki- tekter. Denna utbildning sker vid konsthant- verkliga skolor (konstfackskolan och konst- industriskolan). Som framgår av det föl- jande ser de sakkunniga inredningsarkitek- tens verksamhet som en integrerad del i arkitektur över huvud. De sakkunniga anser vidare att närmiljöarkitekter är en mer ade- kvat benämning på den yrkesgrupp som nu kallas inredningsarkitekter. På grund av det- ta nära samband som de facto råder mellan nänniljögestaltningens olika delar ser sig de sakkunniga nödsakade att i det följande något beröra vissa frågor som inte direkt ingår i utredningsuppdraget, men som nära hör samman med de sakkunnigas uppdrag att framlägga förslag om den framtida ut- bildningen av s.k. inredningsarkitekter.

Det förhållandet att utbildningen inom miljögestaltningens områden för närvarande inte är samordnad, utan sker vid olika ut- bildningsinstitutioner oftast utan närmare kontakt med varandra, och utan att en plan finns för hela områdets behandling utbild- ningsmässigt och forskningsmässigt. gör det också nödvändigt för de sakkunniga att på- visa behovet av en sådan utbildningsplan. Det är enligt de sakkunnigas mening uppen- bart att ett samlat grepp på utbildningsfrå- gan inom hela miljögestaltningens område bör tas. Härvid bör också beaktas de myc- ket viktiga bidrag vid närmiljögestaltningen, som den fria konstnären kan ge.

Utvecklingslinjer inom arkitekturen. Den

gestaltande och samordnande roll arkitekten under århundraden spelat inom byggnads-, inrednings- och stadsplanerandets områden har i vår tid undergått förändringar. Projek- tens storleksordning och komplexiteten i uppgifternas program, förändrad produk- tionsteknik och nya material har bl. a. gjort det nödvändigt för arkitekten att göra ett val beträffande sin verksamhet. Den i dag så viktiga överblickande och samordnande rollen, som blivit mer och mer krävande, har i någon mån fjärmat yrkesinriktningen från detaljen. Det har då också blivit natur- ligt att olika grupper kommit att handlägga specialområden, även om husbyggnadsarki- tektens arbete fortfarande normalt också omfattar rumsplanering.

Inredningen och dess detaljarbete har dock i allt större utsträckning kommit att bli en arbetsuppgift för arkitekter, speciellt ut- bildade inom detta område. Utbildningen av dessa har grundats på den tidigare konst- fackliga utbildningen av möbelarkitekter. Denna senare specialitet har kommit att av- lägsnas från den egentliga möbelgestaltning— ens problem och i stället mer och mer kom- mit att beröra rummets problem och frå- gan om rummets dimensionering och funk- tionsproblem samt dess komplettering med inredningselement.

Den för industriprodukternas gestaltning tränade designern förväntas idag kunna ar- beta med olika produkters formala problem, bland dessa möblernas. Den ur arkitektens krets utryckte specialisten, som tidigare kal- lats möbel- och inredningsarkitekt, har se- nare fått benämningen inredningsarkitekt. Den för inredningsuppgifter mest lämpade fackmannen har kommit att i nära samar- bete med den husprojekterande arkitekten svara för lösningen av de grundläggande planproblemen rörande det enskilda rum- met, dess måttstudium, utrustning, inredning och möblering. Dessa på utredningsstadiet bedrivna studier är normerande för byggna- dens totala planläggning. Det är därför nöd- vändigt att även övriga tekniska konsulters problemkomplex införes i bilden på detta tidiga skede av projekteringen. Sålunda be- höver arkitekten, inredningsarkitekten, den

statiska konsulten, VVS-konsulten och el- konsulten samarbeta redan då de första rumsstudierna göres. Dessutom behöver i vissa fall även akustisk expertis och andra tekniska specialister medverka i projekte- ringsteamets grundläggande utredningsar- bete.

Den här skildrade utvecklingen av arbets— förhållandena vid byggnadsprojektering har sin motsvarighet i fråga om den större ska- lans problem och utomhusmiljön i behovet av samverkan på ett tidigt stadium mellan arkitekten och den yrkesgrupp, som be- nämns trädgårdsarkitekter, men som mer och mer genom de ändrade samhälls- och produktionsförhållandena arbetar som land- skapsplanerare. Det kan vara nödvändigt att knyta trafiktekniker, akustisk expertis, VVS- ingenjörer och annan teknisk expertis till teamet på initialstadiet här, liksom också de ovan nämnda på närmiljögestaltningens om- råde speciellt tränade inredningsarkitekter- na. I sammanhang med den yttre närmiljön är lekplatser, torg- och gaturums markbe- handling och komplettering med »inred- nings» eller utrustningselement, gatumöbler som kiosker, bänkar, papperskorgar, belys- ningsanordningar, skyltar och automater lika viktiga att samordna och planlägga som planteringar.

Närmiljögestaltning som arbetsområde. Den ovan skildrade utvecklingen klargör bakgrunden till de överväganden KUS haft att göra i fråga om utbildningen av den yrkesgrupp som idag benämns inrednings- arkitekter. Nedan används begreppet när- miljöarkitekt synonymt med inredningsarki- tekt. Den yrkesbeteckning, som för närva- rande dominerar (inredningsarkitekt), är en- ligt de sakkunnigas mening inte längre ade- kvat varför beteckningen närmiljöarkitekt bör föredras.

Som framgår av ovanstående är inred- ningsarkitektens yrke som en särskild spe- cialitet tämligen nytt. På 20—talet utbildades möbelritare vid högre konstindustriella sko- lan inom tekniska skolan i Stockholm, som 1945 ombildades till konstfackskolan. Dessa fick anställning bl.a. vid varuhus för att rita hemmöbler och ge råd för heminred-

ning och började kallas möbelarkitekter. De blev också anlitade inom möbelindustrin. Även inom större arkitektkontor anställdes personer med sådan utbildning. Under 30- talet började möbelarkitekten också mera allmänt anlitas för inredningsuppdrag, till en början huvudsakligen inom den privata sek- torn, men även inom den offentliga sektorn, exempelvis vid sjukhusplanering och skolin- redning. Senare framstod behovet av utbil- dade inredningsarkitekter också inom den offentliga sektorn mer markerat. Då tek- niska skolan omorganiserades och fick be- nämningen konstfackskolan, gavs facket för möbler och inredningar vid högre konstin- dustriella skolan inom konstfackskolan öka- de resurser, verkstäder m. m. vilket gav större möjligheter för skolan att svara mot detta utbildningsbehov och de, som utbilda- des där, gavs titeln inredningsarkitekt. Sedan dess har såväl efterfrågan som kraven kon- tinuerligt ökat.

En utveckling liknande den här skisserade ägde även rum för de studerande som utbil- dats vid Slöjdföreningens skola i Göteborg, nuvarande konstindustriskolan.

Med de ökade kraven på miljön kommer i framtiden förmodligen närmiljöarkitekter mer verksamt än nu att ge bidrag även vid utformningen av verkstads-, fabriks- och andra arbetsmiljöer. En sådan utveckling är enligt de sakkunnigas mening önskvärd, och bör underlättas genom att de blivande när- miljöarkitektema redan under utbildningen kommer i kontakt med problem samman- hängande med sådana uppgifter.

Arbetsuppgifternas storleksordning och komplexitet fordrar bl. a. en delvis ny orga- nisation av närmiljöarkitektens arbete. Det blir vanligare att närmiljöarkitekten och hans medarbetare inordnats i ett större team i mera direkt kontakt med övriga i projek- teringen medverkande.

Det är inte bara uppdragens storleksord- ning som har ökat. Liksom inom många andra yrkesområden har kraven på tekniska kunskaper ökat i snabb takt. Det nödvän- diga samarbetet med tekniska konsulter (konstruktörer inom statik, VVS och elek- troteknik rn. fl.) fordrar insikt i dessas verk-

samhet för att uppdrag av den art och stor- leksordning som nämnts ovan skall kunna fullgöras. Inte minst fordrar det intima sam- arbetet med de byggnadsprojekterande arki- tekterna kunskaper om deras arbete. Nya byggnads- och inredningsmaterial kräver också mer av allmänt tekniskt kunnande än den traditionella trätekniken som hittills do- minerat utbildningen.

Utvecklingen har också lett till att när- miljöarkitekternas arbetsuppgifter har för- skjutits från att gälla utformningen av en- skilda miljöelement till att huvudsakligen vara samordnade. Närmiljöarkitektema kommer allt oftare in i projekteringsarbetet på ett mycket tidigt stadium. Detta är en tendens som kan antas bli allt mer marke- rad. Gestaltningen av varje enskilt rum bör övervägas innan utformningen låsts genom att andra led i projekteringsarbetet fastlagts tidigare.

Stomkompletterings- och inventariekost- naderna vid byggandet uppgår till betydan- de belopp och det är viktigt att kostnaden för framställning och underhåll av fast och lös inredning minskas. Det är dock inte vik- tigast att enbart nedbringa framställnings— kostnaderna i sig. Än större vikt bör fästas vid att finna lösningar för lokalplanering och inredning som genom flexibilitet och mång- sidig användning kan bidra till lokalreduce- ring och minskade driftskostnader. Samver- kan från början mellan totalplanerare och detaljplanerare kan i många fall leda till rationalisering och ekonomisering i såväl detalj- som helhetslösning. De som arbetar med miljögestaltning har också del i ansva- ret för den psykiska och fysiska situationen för de människor, som skall vistas i miljö- erna, bo eller arbeta där eller på annat sätt aktivt eller passivt ta dessa miljöer i besitt- ning. De rationaliserande och ekonomise- rande åtgärder som kan ske på planlösnings- och projekteringsstadiet måste hela tiden av- vägas mot dessa aspekter.

Av den givna beskrivningen torde framgå, att arkitekten och inredningsarkitekten ställs inför mycket likartade problem. Närmiljö- gestaltning är att se som en uppgift inom ar- kitekturen. Båda de nämnda yrkesgrupper—

na skall lösa vissa konkreta problem med hänsynstagande till tekniska, ekonomiska, sociala och psykologiska aspekter och sam- ordna dessa till en konstnärlig syntes. Detta fordrar arkitektonisk gestaltningsförmåga. Båda kategorierna måste kunna planera och samordna. De måste ha orientering i vissa samhälls- och beteendevetenskapliga ämnes- delar och ha kännedom om samhällets re— sursplanering i stort, för att kunna samar- beta med experter på dessa områden lik- som med många andra.

Likheterna i arbetsuppgifter och krav är så påfallande, att man med fog kan återföra arkitektur och inredningsarkitektur som be- teckningar på samma arbete angripet från samma utgångspunkter ehuru i olika skala. De bägge arbetsområdena är nära förknip- pade med varandra också i den meningen att de bägge yrkesgrupperna måste arbeta med hänsynstagande till varandra. I prakti- ken deltar de i samma arbetslag med en viss arbetsfördelning.

Närmiljöarkitekten har främst att befatta sig med den detaljerade rumsplaneringen och att gestalta helheten av samtliga fasta och lösa enheter, som ingår i denna. När- miljöarkitekten deltar redan i den utredande verksamhet som inleder rumsplaneringen, men hans huvudsakliga uppgift är att svara för samkomponeringen av de element som tillsammans utgör närmiljön. Begreppet rumsplanering kan ses som en sammanfat- tande term för de arbetsuppgifter, som be- står i att fastställa de funktioner som rum— met och närmiljöns komponenter skall fylla och i att utforma denna närmiljö.

Utbildningens nuvarande förläggning. För närvarande är utbildningen av inredningsar- kitekter förlagd till de konstfackliga skolor- na. Ca 15 studerande per år fullföljer stu- dierna vid konstfackskolans fack för möbler och inredningar. MotSvarande antal vid konstindustriskolan är ca 10. '

Enligt Svenska Inredningsarkitekters Riks- förbund (SIR) svarar inte utbildningsutbu- det i dagens läge mot det ökade behovet av inredningsarkitekter. Arbetskraft utan till- räcklig utbildning har därför anställts i stor utsträckning och lärs upp till enklare arbets-

uppgifter på inredningsarkitektkontoren. Ar- betskraft med helt annan men näraliggande utbildning (kartritare, byggnadsritare m.fl.) anställes också enligt SIR.

Vid Chalmers tekniska högskola (CTH) har fr.o.m. läsåret 1968/ 69 försöksvis till- lämpats en ny studieplan, som innebär att de studerande det fjärde och avslutande läs- året kan välja en studieinriktning benämnd arkitektur rumsplanering. Läsåret 68/69 val- de 13 av årskursens 60 studerande denna studieinriktning. Läsåret 69/ 70 var motsva- rande antal 12. Den ovan nämnda speciali- seringen på CTH kan knappast sägas ge en fullständig utbildning för närmiljöarkitek- ter, utan är snarast att se som en möjlighet för arkitekter att få fördjupade kunskaper i rumsgestaltningens problematik och tillämp- ning.

Utbildningens framtida förläggning. Ut- bildningen av närmiljöns gestaltare bör an- tingen förläggas till designhögskolorna eller de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande) men kan därvid också orga- niseras så. att olika delar av utbildningen förläggs till olika högskolor. Nedan redovi- sas de sakkunnigas överväganden i fråga om förläggningen av närmiljöarkitektemas ut- bildning.

En utgångspunkt för övervägandena har varit, att en samordning av utbildningen av arkitekter och närmiljöarkitekter bör kom- ma till stånd. Att en sådan samordning är önskvärd torde framgå av den beskrivning av miljöarkitektens arbete som givits ovan.

En annan utgångspunkt har varit att det är väsentligt att de studerande vid design- högskolorna beredes möjlighet att studera såväl de enskilda komponenterna som den totala miljön; detta oberoende av var ut- bildningen av närmiljöarkitekter förläggs. Det är inte möjligt att anordna en utbild- ning som rör detaljernas gestaltning utan att beröra deras plats och funktion i ett större sammanhang. En förläggning av när- miljöarkitekternas utbildning till de tekniska högskolorna innebär således inte, att hel- hetsproblematiken kan avföras från design- högskolornas utbildningsprogram. Det skulle ur flera synpunkter vara olyckligt och utar-

mande för designhögskolorna, om man inte där skulle behandla direkta miljöproblem. Detta talar för att utbildningen av närmiljö- arkitekter bör förläggas till designhögsko- lorna.

Även andra skäl talar för att utbildningen av närmiljöarkitekter förläggs till designhög- skolorna. Genom en sådan förläggning skul- le dessa högskolors allmänna body stärkas, bl. a. genom att lärarkåren får en mer facet- terad sammansättning, vilket skulle komma hela skolan till godo. Dessutom kan rekry- teringen av studerande antas kunna göras mer mångsidig vid designhögskolorna än vid de tekniska högskolorna. En sådan mång- sidighet har en positiv effekt på yrkeskårens sammansättning.

Det finns emellertid också skäl som talar för att utbildningen av närmiljöarkitekter i framtiden bör förläggas till tekniska hög- skolors resp. teknisk fakultets arkitektursek- tioner. Dessa skäl hänger främst samman med att närmiljöns utformning är att se som ett delområde inom arkitekturen. Som tidi- gare antytts, menar de sakkunniga att det knappast längre är adekvat att använda ter- men inredningsarkitektur. Det nära samban- det mellan inredningsarkitekternas och övri- ga arkitekters verksamhetsområden innebär, att det inte är relevant att tala om »inred- ningsarkitekter» som en särskild, avgränsad grupp. De, som nu betecknas som inred- ningsarkitekter, är snarare att se som arki- tekter i allmän mening, men som specith inriktat sig på närmiljögestaltningens pro- blematik, antingen det gäller utomhus- eller inomhusmiljö.

Om utbildning av närmiljöarkitekter för- läggs till institutioner som ansvarar för arki- tektutbildningen i övrigt kan de arbetsupp- gifter som avser närmiljön behandlas av arkitekter, som i sin utbildning valt en sär- skild linje eller studieinriktning, men tränas tillsammans med de övriga arkitekterna. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till ett mer befruktande samarbete mellan de olika yrkeskategorierna inom detta fält befrämjas.

För en förläggning av närmiljöutbildning- en till de tekniska högskolorna (motsvaran- de) talar också den ovan påvisade utveck-

lingen att närmiljöarkitekternas uppgifter förskjutits från att gälla utformning av en- skilda miljökomponenter till att huvudsak- ligen vara samordnande och att detta sam- arbete måste inlemmas i arbetsprocessen re- dan på ett tidigt skede. Vid de tekniska hög- skolorna finns redan resurser bl.a. för den nödvändiga undervisningen i byggnadens konstruktion och funktion. Över huvud sy- nes det önskvärt att närmiljöarkitekterna ges ökade insikter i ämnesområden som före- trädesvis behandlas vid de tekniska högsko- lorna (motsvarande).

För en placering av närmiljöarkitekternas utbildning vid arkitektursektionerna talar även att där redan existerar möjligheter till forskning inom såväl funktions-, miljöhy- gien-, perceptions- och konstruktionsavsnit- ten.

Ett annat skäl för inordnande av utbild- ningen av vad som nu kallas inredningsarki- tekter i de tekniska högskolorna är den ut- veckling som skett inom de mest näralig- gande områdena inom den konstfackliga ut- bildningen. Under lång tid har det visat sig att för arkitektyrket lämpade begåvnings- typer som inte uppfyllt nuvarande krav på höga betyg i matematisk-naturvetenskapliga ämnen sökt sig till konstfacklig utbildning. Här har då fackavdelningen för möbler och inredningar legat närmast. I många fall har på senare år uppgifterna inom denna avdel- ning tenderat att avlägsna sig från möbel- gestaltningens och inredningens traditionella problematik och att uppgifter av annan mil- jökaraktär valts, likartade med dem inom arkitektens utbildnings- och arbetsområden.

De sakkunniga anser alltså att det finns starka motiv både för att behålla utbildning- en av inredningsarkitekter inOm designerut- bildningen och för att överflytta denna del till de tekniska högskolorna. På grund här- av föreslår de sakkunniga, att denna utbild- ning anordnas enligt bägge alternativen. I Stockholm föreslås utbildningen ske vid den nya designhögskolan, varvid dock den mo- dell för förläggande av vissa kurser vid and— ra högskolor som KUS rekommenderat kom- mer att tillämpas. Detta innebär att blivan- de närmiljöarkitekter (inredningsarkitekter)

bör kunna beredas möjlighet att följa vissa kurser vid tekniska högskolan i Stockholm.

I Göteborg har både konstindustriella skolan och Chalmers tekniska högskola ut- bildning för den ifrågavarande gruppen (vid Chalmers arkitektur/rumsplanering, som dock inte ger någon fullständig utbildning för ändamålet). KUS vill här rekommendera att utbildningen av närmiljöarkitekter över— flyttas till Chalmers tekniska högskola.

Det synes vidare finnas skäl att i Skåne pröva ett direkt samarbete mellan utbild- ningen av närmiljöarkitekter och övrig arki- tektutbildning inom den tekniska fakulteten vid Lunds universitet så att i denna fakultet inordnas också närmiljöarkitektutbildning. Detta synes lämpligt också av det skälet att man även här redan tagit upp moment som är av betydelse för närmiljöarkitekterna.

I de städer där utbildning av närmiljöar- kitekter skall bedrivas vid teknisk högskola (motsvarande) skall avgränsningen mot de- signhögskolans utbildningsområde göras ut- ifrån den principiella utgångspunkten att arkitekturens objekt i regel är bundna till platsen, medan designobjekten i regel är flyttbara.

De sakkunniga förutsätter att utbildning- en av inredningsritare förläggs till yrkessko- lan. De studerande skall sedan ha möjlig- heter att fortsätta sin utbildning vid form- högskola och andra högskolor om de har fallenhet för mer kvalificerad verksamhet.

De sakkunniga är medvetna om att deras ställningstagande på den här punkten är relativt obestämt. De sakkunnigas kontakter med företrädare för Svenska inredningsarki- tekters riksförbund (SIR) och Svenska arki- tekters riksförbund (SAR) har inte givit någon entydig vägledning för beslutet. Svå- righeterna att mer bestämt ta ställning till denna fråga hänger samman med att utveck— lingen på detta område är svår att över- blicka och att utbildningssituationen inom några år kan vara ganska olika dagens. Det- ta kan motivera att man prövar olika alter- nativ. Detta kommer sannolikt att leda till att rekryteringen till närmiljöarkitektutbild- ningen inte blir helt likformig till de olika högskolorna. Detta ser KUS snarast som

De sakkunniga vill emellertid med efter- tryck hävda, att den nuvarande inrednings- arkitektutbildningen bör överflyttas till tek- niska högskolor (teknisk fakultet) endast under förutsättning att krav på konstnärlig fallenhet tages vid intagningen till utbild- ningen. En bedömning av de sökandes konstnärliga kvalifikationer görs vid intag- ningen till den nuvarande inredningsarki- tektutbildningen. Det är i högsta grad ange- läget, att så blir fallet även vid intagningen till motsvarande utbildning i framtiden.

Vid intagningarna till de tekniska högsko- lornas arkitektursektioner (motsvarande) görs för närvarande inte någon prövning av de sökandes konstnärliga kvalifikationer. Så- dana kvalifikationer bör således enligt de sakkunnigas mening beaktas vid intagningen till närmiljöarkitektutbildningen även i de fall denna är förlagd till teknisk högskola (motsvarande). Om detta inte anses kunna förenas med de principer som i framtiden skall gälla för meritvärderingen av de sö- kande till tekniska högskolor (motsvarande) bör enligt de sakkunnigas mening — oaktat vad som ovan anförts — motsvarigheten till den nuvarande inredningsarkitektutbildning- en i stället förläggas till designhögskolorna, varvid således sådan utbildning skulle bedri- vas vid samtliga designhögskolor. Detta för- utsätter dock att ett intimt samarbete upp- rättas mellan designhögskolor och tekniska högskolor, eventuellt genom att ifrågavaran- de utbildning fördelas på de bägge typerna av högskolor.

Till intagningsbestämmelserna återkom- mer de sakkunniga nedan i samband med frågan om hur utbildningen av närmiljö- arkitekter skall inordnas i övrig utbildning vid arkitektursektion.

Även om utbildning av närmiljöarkitekter förläggs till tekniska högskolor måste samt- liga designhögskolor ge orientering vad gäl- ler utformandet av den totala miljön. Som ovan framhållits kan ingen detalj utformas oberoende av den rumsliga miljö den skall vara en del av. Produktdesignern har att ar- beta utifrån vissa förutsättningar rörande den miljö/ miljöer i vilken hans produkt skall

ingå. Vid designhögskolorna skall därför in- te enbart komponenterna studeras, utan även ges orientering om miljöns helhetsge- staltning, såväl inomhus som utomhus. Där- för är det angeläget att berörda studerande får tillfälle till orienterande undervisning härom parallellt med sina fördjupade stu- dier rörande miljökomponenternas gestalt- ningsområden. Denna mer översiktliga un- dervisning bör ge inblick i såväl arkitektens olika arbetsområden som i väg- och vatten- byggarens och andra mera renodlade tek- nikers miljöproblem. Därför bör eftersträ- vas en koppling till olika sektioner vid de tekniska högskolorna. Förutom de nämnda bör kunna ifrågakomma maskinkonstruk- tion, elteknik, skeppsbyggnad m.fl.

Närmiljöns gestaltningsproblem har såle- des nära beröringspunkter med många av designhögskolornas utbildningsområden. Det samband med arkitektutbildningen, som bör eftersträvas, kan ernås genom att hänsyns- tagande till detta önskemål sker i kurspla- nerna. Vidare måste former för samarbete mellan de tekniska högskolorna och design- högskolorna skapas. Med det system av kur- ser, som kommer att finnas vid designhög- skolorna, torde det inte bereda några större svårigheter att ge studerande vid de tekniska högskolorna möjligheter att deltaga i vissa kurser och seminarier vid designhögskolor— na. Vid dessa kan vidare sådana projekt väljas, som vanligen inte förekommer vid teknisk högskola.

En del kurser skall kunna vara gemen- samma för tekniska högskolor och design- högskolor. Dessa kurser bör kunna ingå i examen vid bägge typerna av högskola och därvid värderas i poäng.

Det är också av vikt att de tekniska hög- skolorna ges resurser att anordna viss un- dervisning speciellt tillrättalagd för stude- rande från designhögskolorna.

Utbyte av lärare mellan de bägge hög- skoletyperna bör också förekomma. De sak- kunniga uppehåller sig närmare vid möjlig- heterna till samarbete mellan olika efter- gymnasiala utbildningsenheter i avsnitt 4.4.3.

Inordm'ng av närmiljöarkitektutbildning i tekniska högskolor (motsvarande). Ett över-

förande av utbildning av närmiljöarkitekter till tekniska högskolor (motsvarande) med- för vissa organisatoriska och andra problem. Den nya utbildningsgången måste integreras i den redan förefintliga utbildningsorganisa- tionen. Studieinriktningen eller specialise- ringen bör inte ske alltför tidigt i utbild- ningen.

Inordnandet av närmiljöutbildningen inom arkitektursektionerna underlättas å andra sidan av att närmiljögestaltning redan nu är integrerad i undervisningen på sektionerna, såväl i fråga om inomhus- som utomhusmil- jöer. På senare år har detta förhållande yt- terligare markerats genom att valmöjligheter i fråga om studieinriktning skapats i utbild- ningens senare del på vissa håll. Dessa alter- nativ har dock olika utformningar vid olika högskolor.

Inriktningen närmiljö är särskilt uttalad vid Chalmers tekniska högskola genom det alternativ »rumsplanering», som från hösten 1968 prövats där. Fr.o.m. 1970 kan de arki- tektstuderande i Stockholm välja mellan stu- dieinriktningarna husbyggnad och samhälls- planering. Vid tekniska fakulteten vid Lunds universitet har ännu inte fattats beslut om profileringen.

De närmiljöproblem som behandlas vid de tekniska högskolorna är emellertid när- mare förbundna med byggnads- och stads- gestaltning än med fri konst, konsthantverk och produktdesign. Dessa senare problem får idag i stort sett endast en behandling av orienterande art inom ämnet formlära, där i övrigt den allmänna grunden för arkitek- tens konstnärliga verksamhet läggs. Om ett särskilt närmiljöalternativ inrättas vid tek- niska högskolor (motsvarande) tillförs den blivande arkitekten en alternativ studiein- riktning, som ger honom möjligheter till för- djupning inom detta viktiga område. De sakkunniga föreslår att ett sådant alternativ, förslagsvis benämnt närmiljöplanering med detaljprojektering, inrättas parallellt med övriga alternativ i arkitektutbildningen vid Chalmers tekniska högskola och Lunds uni- versitet, som i huvudsak motsvarar den nu- varande utbildningen av inredningsarkitekter vid konstfackskolan och konstindustriskolan.

Det ligger inte inom de sakkunnigas upp- drag att beröra hur utbildningen vid arki- tektursektionerna skall organiseras i fram- tiden. En närmare bestämning av hur ut- bildningen av närmiljöarkitekter skulle in- ordnas i undervisningen vid arkitektursek- tionerna bör tas upp i ett större samman- hang.

De sakkunniga anser sig dock något böra uppehålla sig vid intagningsgrunderna till arkitektutbildningen vid de tekniska högsko- lorna (motsvarande).

Intagningsbestämmelserna till arkitektursek— tionerna har under senare år flera gånger upp- tagits till behandling. Bl. a. har det till univer- sitetskanslersämbetet knutna utbildningsrådet för arkitektur den 9 juni 1966 tillställt ämbetet en promemoria rörande intagningsbestämmel- serna för arkitektursektionerna.

I utbildningsrådets skrivelse framhålls att »det är önskvärt att rekryteringen till arkitekt- utbildningen sker från en så bred bas inom det differentierade gymnasiet som möjligt. Det är vidare önskvärt att annan rekrytering än via gymnasium skall kunna beredas sådana sökande, som dokumenterat sig äga framstående anlag för arkitektyrket».

Utbildningsrådet uppmärksammar frågan om de krav på förkunskaper och färdigheter som skall anses erforderliga i vissa ämnen som matematik och teckning. Rådet anser, att stude- rande utan tillräckliga förkunskaper i sådana ämnen skall beredas möjlighet att genomgå kompletterande kurser. (I matematik antingen genom högskolans försorg under förslagsvis första årskursens hösttermin eller förlagd till gymnasier och organiserad så, att den kan in- hämtas under sommaren före högskolestadier- nas början. I teckning föreslås kurser infogas i den verksamhet, som bedrivs av vid skolöver- styrelsen anordnade kurser vid kvällsgymna- siema på universitetsorter.)

Behörig att söka inträde till arkitektursektio- nerna bör enligt rådet de vara, som erhållit avgångsbetyg från årskurs 3 inom gymnasiet oberoende av gren och linjevariant och som därvid erhållit minst 3 i ämnena svenska, sam- hällskunskap, matematik och teckning. Också personer, som inte genomgått gymnasium, men som genom praktisk yrkesutövning, eller på annat sätt styrkt sig äga framstående anlag för arkitektyrket, bör enligt rådet vara behöriga under villkor att vissa krav på förkunskaper i matematik, svenska och främmande språk upp- fylls.

Urvalet av sökande bör enligt rådet ske utan att viktning av betygen tillgrips. Turordningen mellan de sökande fastställs på grundval av

medelvärdet av alla i avgångsbetyget förekom- mande ämnen med undantag för maskinskriv- ning, stenografi och gymnastik.

Från de utgångspunkter KUS ovan redo- visat som sina, år det naturligt att de sak— kunniga anser, att intagningsnorrnerna vid de tekniska högskolornas arkitektursektioner (motsvarande) omprövas i enlighet med de riktlinjer som skisserats av Utbildningsrådet för arkitektur. Emellertid synes än större vikt böra läggas vid de sökandes konstnär— liga begåvning. Som de sakkunniga fram- hållit ovan, är det angeläget att antagning till utbildning till närmiljöarkitekt bl.a. grundas på konstnärlig begåvning. Det sy- nes emellertid vara förenat med svårigheter att tillämpa olika intagningsnormer för olika grupper av studerande vid arkitektursektio- nerna. En sådan svårighet hör samman med att en specialisering till närmiljö inte bör ske förrän i utbildningens slutskede, och ett definitivt val av specialitet varken kan, eller bör, göras redan vid tidpunkten för ansökan om inträde till arkitektursektionerna.

Med intagningsfrågorna är förutbildning- en förbunden. Det är uppenbart, att en in- tegrering av arkitekternas och inredningsar- kitektemas utbildning möter svårigheter av pedagogisk art om de bägge utbildningsspe- cialiteterna rekryterar studerande med skilda förkunskaper. Det är knappast möjligt att följa vissa delar av utbildningen på arkitek- tursektionerna som den nu bedrivs utan goda insikter i t.ex. matematik. Det bör därför finnas möjlighet att genom särskilda kurser eller på annat sätt inhämta de kun— skaper i matematik och andra ämnen, som bedöms oundgängliga för studier vid arki- tektsektion med närmiljöarkitektutbildning.

Produktdesign och verbal-visuell informa- tion

Ovan har de yrkesgrupper som gestaltar fasta och rörliga miljödelar indelats i två huvudgrupper, produktdesigners och utfor- mare av verbal-visuell information. Produkt- design har berörts i föregående avsnitt i samband med avgränsningen mellan de tek- niska högskolornas och designhögskolornas utbildningsområden. Produktdesign har där-

vid sagts vara förbunden med utformandet av icke plats-bundna objekt. Utbildningen inom detta område skall förläggas till de- signhögskolorna med undantag av sådan ut- bildning, som är att se som ren ingenjörsut- bildning.

Den del av den verbal-visuella informa- tionen, som de sakkunniga har att beröra, är den som hänger samman med informa- tion med bildsymboler, visuell gestaltning av verbal information samt i någon mån ut- formande av verbal information. Ovan har anförts att produktdesignern måste kunna inordna sitt arbete i miljögestaltningens hel- hetsproblematik. Av samma skäl måste bild- informatören behärska även den verbala in- formationen för att kunna inordna sitt ar- bete i en väl sammanhållen helhet.

Utbildning inom detta område bedrivs nu vid konstfackskolan, konstindustriskolan och vissa andra utbildningsanstalter, främst in- riktade åt kommersiell reklam.

Även utbildning inom den verbal-visuella informationen skall bedrivas vid designhög- skolorna. Utbildningsområdet behandlas där- för närmare i kapitel 8, som redovisar de sakkunnigas förslag rörande utbildningen vid dessa högskolor.

Sammanställning av förläggningen av ut- bildningen inom design och näraliggande områden

Ovan har tre huvudgrupper av yrkesverk- samma inom miljöutformningens område ut- skilts. Utbildningen av dessa skall i enlighet

med vad som anförts fördelas enligt nedan- stående uppställning.

De fria konstnärerna utbildas vid konst- högskolor och andra konstskolor. Konst- hantverkare bereds möjlighet att alternativt studera vid konsthögskola och designhög- skola.

För flertalet av nämnda yrkeskategorier innebär de sakkunnigas förslag inte någon förändring i fråga om utbildningens förlägg- ning. Det är dock att märka, att de sakkun- niga föreslår att den inredningsarkitektut- bildning som bedrivs vid konstindustriella skolan i Göteborg överflyttas till Chalmers tekniska högskola och motsvarande utbild- ning förläggs till den tekniska fakulteten vid Lunds universitet. Däremot föreslår KUS inte att tekniska högskolan i Stockholm skall innefatta sådan utbildning. Inredningsarki— tektutbildningen i Stockholm skall bedrivas vid designhögskolan.

KUS föreslår vidare att en särskild utbild- ningsgång för miljögestaltningens teoretiker, som nu saknar en målinriktad utbildnings- väg, efter hand byggs upp vid designhögsko- lorna.

4.3.6 Utbildningsenheter Utgångspunkter

De sakkunniga föreslår, att vardera tre konsthögskolor och designhögskolor i fram- tiden skall finnas i landet. Avgränsningen mellan dessa har berörts ovan varvid har framgått, att följande utbildningsområden

1. Miljögestaltningens teoretiker

2. Samhällsplanerare, arkitekter, ingenjörer m.fl.

3. De som gestaltar fasta och rörliga miljö- delar a) produktdesigners

b) utformare av verbal—visuell information

designhögskolor tekniska högskolor universitet tekniska högskolor (motsvarande) universitet

arkitekturskolan vid konsthögskolan i Stock- holm1 Nordiska institutet för samhällsplanering

designhögskolor designhögskolor reklamskolor

1 Till denna utbildning återkommer KUS i ett senare betänkande.

Konsthögskolorna skall ge utbildning inom det område, som traditionellt benämns fri konst, till vilket de sakkunniga också räknar konsthantverk. Vidare skall de stu- derande kunna arbeta med gestaltningspro- blem, som anknyter till arkitektur. KUS återkommer till utbildningen vid arkitektur- skolan och materialinstitutet vid konsthög- skolan i Stockholm i ett senare betänkande.

Designhögskolorna skall ge utbildning inom den industriella produktionens olika områden och omfatta utbildning inom Visu- ell kommunikation, framför allt avsedd för kommande arbete inom olika områden av informations- och upplysningsverksamhet. Vid designhögskolan i Stockholm skall även utbildning av närmiljöarkitekter (inrednings- arkitekter) ske. Orientering om miljögestalt- ningens helhetsproblematik skall ingå i ut- bildningen vid samtliga designhögskolor. Designhögskolorna skall vidare ge kunska- per i miljöteori dels som integrerande mo- ment i de ordinarie studerandes undervis- ning, dels också i form av seminarier och liknande verksamhetsformer lämpade även för studerande med huvuddelen av sina stu- dier förlagda till annan eftergymnasial ut- bildningsanstalt och för yrkesverksamma.

Fort- och vidareutbildning skall inta en framträdande plats vid konst- och design- högskolorna.

Till skillnad mot formhögskolorna år en differentiering mellan de enskilda konst- och designhögskolorna önskvärd och bör under- lättas på olika sätt. En dylik differentering kommer naturligt att uppstå. Några ingåen- de, centralt bestämda, direktiv för utbild- ningens bedrivande kommer inte att ges, varför varje skola får tillfälle att utveckla sin speciella särart. Detta kan antagas ske genom att olika läraruppsättningar sätter sin prägel på undervisningen och genom att olika Studerandekategorier kan komma att söka sig till skilda skolor.

Även de speciella förhållandena på orten kan komma att verka i samma riktning. De specifika industriella förutsättningarna bör utnyttjas. Det kan t. ex. synas naturligt, att närhet till speciella industricentra som t. ex.

glasindustri, metallindustri, textilindustri och keramisk industri kan medverka till att ge den enskilda skolenheten en speciell pro— fil.

Inom flertalet av de utbildningsfält som de sakkunniga har att beröra, liksom på an- gränsande områden, förefinns en koncentra- tion av utbildningsanstalter och kulturinsti- tutioner till Stockholm. Detta kommer de konst- och designhögskolor som förläggs till Stockholm till godo, bl.a. i fråga om till- gång till fasta, och speciellt tillfälliga, lärar- krafter. Dessa förhållanden gynnar utbild- ningen i Stockholm och kan bidra till att locka ett större antal sökande till Stockholm än vad som svarar mot det geografiskt be- stämda upptagningsområdet. Arbetstillfälle- nas koncentration till Stockholm kan antas verka i samma riktning.

Det vore olyckligt, om konst- och design- högskolorna i Stockholm skulle ge, eller av många komma att upplevas ge, en mer vär— defull utbildning än övriga konst- och de- signhögskolor. En viss differentiering av utbildningen vid de olika högskolorna bidrar till att neutralisera de fördelar skolorna i Stockholm av institutionella skäl har i för- hållande till skolor i andra städer. En dylik profilering leder till att skolorna lockar lä- rare och studerande med delvis olika intres- seinriktning, varvid således den enskildes inriktning påverkar val av högskola. Det är givetvis av vikt, att profileringen inte resul- terar i att nivåskillnader mellan skolorna uppkommer.

Av ovanstående torde framgå, att utbild- ningsenheterna bör tilldelas likvärdiga resur- ser då det gäller att förverkliga sina resp. utbildningsprogram. Däremot skall varje en- skild utbildningsenhet självständigt inom fastställda ramar bestämma över sin verk- samhet. I likhet med förhållandena vid formhögskolorna skall tillgängliga medel kunna disponeras med viss frihet till de än- damål, skolan själv finner mest angelägna. Sedan erfarenheter vunnits synes program- budgetering vara en lämplig metod för kost- nadsredovisning och budgetarbete.

Som ett led i de strävanden, som berörts ovan, bör konst- och designhögskolorna i

förekommande fall tillvarata de traditioner, som formats vid nu förefintliga skolor. Så- väl konsthögskolan i Stockholm, Valands konstskola, konstfackskolan som konstin- dustriskolan har en lång tradition, som mot- svarande skolor i framtiden kan föra vidare och utveckla.

Genom en sådan profilering motverkas också tendenser till centralisering av värde- ringar på konstens område. Det måste finnas utrymme för konstnärer med skilda ideal att kunna göra sig förstådda. Detta gäller kanske speciellt under den känsliga och av- görande tid då den unge konstnären genom- går sin utbildning på konsthögskola. Det är därför ett oeftergivligt krav att varje hög- skola skall fungera som en självständig en- het och att inte någon framstår som filial till eller kopia av en annan.

Även de senast framförda synpunkterna pekar på att man bör vidtaga konkreta åt- gärder för att säkra en rik facettering av landets utbildning inom de berörda områ- dena. Man bör sträva efter att skapa alter- nativa utbildningar; formerna för och in- riktningen av undervisningen vid de olika högskolorna bör ges tillfälle att utvecklas åt olika håll. Förutom de åtgärder, som föreslagits ovan, kan t.ex. den professur med teoretisk inriktning, som föreslås finnas knuten till varje konsthögskola, ges skilda beteckningar.

De sakkunniga har övervägt lämpligheten av att föra samman utbildningen vid konst- högskoloma och designhögskolorna till ge- mensamma, organisatoriskt och lokalmässigt sammanhållna, enheter. En sådan organisa- tion medför vissa fördelar. Bl. a. underlättas i någon mån ett rationellt utnyttjande av personal, verkstäder och andra resurser. Ut- budet av kurser vid varje utbildningsenhet kan bli större. Administrativa rutiner som utanordnande av löner effektiviseras.

Utbildningen vid designhögskolorna måste innehålla formstudier och fritt skapande, vilket också synes tala för en organisatorisk integration mellan den högre designer- och konstnärsutbildningen. Vidare kan det synas rationellt att de studerande, som önskar ägna sig åt konsthantverk, får de för sin ut-

bildning adekvata utbildningsresurserna sam- lade till en utbildningsenhet.

Å andra sidan kommer de berörda utbild- ningarna enligt de sakkunnigas förslag att vara så organiserade, att nödvändig samord- ning och samverkan dem emellan lätt kan uppnås och så att ett gemensamt och ratio- nellt utnyttjande av förefintliga resurser kan komma till stånd. Med de öppna utbild- ningsformer de sakkunniga skisserat blir det möjligt för varje studerande att hämta de kunskaper som han finner vara viktiga för sin utbildning. Samarbete mellan studerande vid olika högskolor blir möjligt och att stu- derande kommer att finna sådant samarbete önskvärt är helt i linje med de sakkunnigas tankegångar. De värdefulla kontakterna mellan olika studerandegrupper kommer alltså att kunna komma till stånd utan en organisatorisk och lokalmässig sammanslag- ning av den högre konstnärs- och designer- utbildningen, och dessutom kommer flerta- let studerande att ha genomgått formhög- skola och där konfronterats med studerande med andra utbildningsmål.

I detta sammanhang bör vidare betonas att formerna för utbildningen vid konsthög- skolorna och designhögskolorna kommer att skilja sig åt i väsentliga avseenden. Vid de förra kommer studierna att ske i mycket fria former medan utbildningen vid de senare kommer att vara mer bunden då den kräver en mer samordnad undervisning, grupparbe- ten och anknytning till verksamhet i yrkes- livet. Detta kan skapa svårigheter om utbild- ningarna förs till samma enheter. Att de stu- derande vid konsthögskoloma skall ha till- gång till egna ateljéer till skillnad mot de som studerar design kan leda till liknande svårigheter.

De sakkunniga hyser också farhågor för att utbildningen inom den fria konsten skul- le få svårt att göra sina intressen och sin integritet gällande om utbildningen förs till samma enheter som designerutbildningen. Metodiken vid arbete inom fri konst skiljer sig i väsentliga avseenden från arbetsmeto- diken vid design, problemen angrips från skilda utgångspunkter. Som tidigare fram- hållits är målet för undervisningen vid

konsthögskoloma primärt att utveckla de studerandes konstnärliga uttrycksmedel, me- dan vid designhögskolorna detta endast är en av flera riktpunkter. För de studerande vid konsthögskola utgör utomkonstnärliga kunskaper och färdigheter underordnade redskap i en skapelseprocess ledande fram till ett konstverk. Designern måste däremot ständigt konfronteras med en mängd fakta som hämtats in från skilda områden och som direkt tillämpas i hans arbete. En sådan utåtriktad attityd kännetecknar inte alltid arbetet inom den fria konsten. Den frie konstnären har i allmänhet behov av viss avskildhet och tillfälle att utvecklas i lugn rytm under fria former.

De sakkunniga vill också anföra att den profilering mellan olika utbildningsenheter, som är särskilt angelägen i fråga om utbild- ningen inom den fria konsten, skulle försvå- ras om konst- och designhögskolor organi- satoriskt och lokalmässigt skulle föras sam- man.

De sakkunniga förordar att utbildningen vid konsthögskolor och utbildningen vid designhögskolor förläggs till i princip skilda enheter. Det är dock önskvärt att dessa för- läggs nära varandra.

Som tidigare framhållits bör dock peda- gogisk samverkan och samordning av per- sonella, tekniska, administrativa och ekono- miska resurser komma till stånd mellan konst- och designhögskolor förlagda till samma ort. Även för samarbetet med på orten eventuellt befintliga utbildningsanstal- ter (t.ex. universitet, tekniska högskolor, musikhögskola och scenskola) kan en långt gående samordning vara fruktbar. De sak- kunniga anser emellertid inte, att en sådan samordning bör kodifieras i stadgar utan att i stället samarbete på det lokala planet bör växa fram efter hand. Ett sådant informth samarbete kan bl. a. ernås genom att berör- da institutioner på eget initativ inrättar or- gan av typ rektorsmöten, lokala samarbets- nämnder osv.

De sakkunnigas förslag i fråga om för- läggningen av konsthögskolor och design- högskolor innebär att sådana i framtiden kommer att finnas i Stockholm, Göteborg

och Lund/Malmö (se nedan). I Lund/ Mahnö finns f.n. inte någon motsvarighet till dessa högskolor. Det är möjligt att frå- gan om konsthögskolornas och designhög- skolornas organisatoriska ställning därför lämpligen kan lösas på ett annat sätt i Skåne genom att man där prövar en organisations- form innebärande att de bägge berörda ut- bildningarna förs samman till en enhet.

De organisatoriska frågorna behandlas ut— förligt i avsnitt 4.5. Därav framgår, att be- rörda högskolors organisatoriska status och inbördes ställning föreslås anpassas efter lokala förhållanden, vilket gör att utbild- ningsinstitutionerna kan antas uppvisa bety- dande skillnader sinsemellan i dessa avse- enden.

Antal och förläggning

De sakkunniga föreslår att två nya konst- högskolor och tre designhögskolor inrättas under perioden 1974—1975 (se avsnitt 12.2.1). Det sammanlagda antalet konst- högskolor och designhögskolor skulle där- med bli tre vardera. Detta antal synes väl avvägt med hänsyn till det planerade totala antalet studerande inom resp. område. Yt- terligare skolor bör byggas upp om och när ett ökat utbildningsbehov ger underlag för detta.

Antalet Utbildningsenheter kan dock inte bestämmas enbart med utgångspunkt i det totala antalet studerande. Också andra för- hållanden måste beaktas. Det är bl.a. ange- läget att utbildningen inte koncentreras allt- för mycket till en viss del eller vissa delar av landet, eftersom detta skulle inverka menligt på den önskvärda facetteringen av det samlade utbildningsutbudet. Vidare kan lokaliseringen utnyttjas för att vitalisera kulturlivet i de orter till vilka utbildningen förläggs. Å andra sidan är ett redan före- fintligt vitalt konstliv en av förutsättningar- na för att en konsthögskola skall kunna in— rättas i en viss ort.

De sakkunniga utgår vidare från att konst- och designhögskolor bör förläggas till samma orter eftersom utbildningarna är näraliggande och skall stödja varandra.

Konst- och designhögskolor bör inrättas i Stockholm, Göteborg och Lund/Malmö. Med tanke på den utbildning inom ifråga- varande områden, som redan bedrivs i Stockholm och Göteborg, är det naturligt, att konst- och designhögskolor förläggs till dessa orter. Vidare finns där andra utbild- nings- och kulturinstitutioner, som kommer att kunna stödja och befrukta verksamhe- ten.

De återstående högskolorna bör förläggas till en ort i Skåne. Även inom detta område finns utbildningstraditioner inom den fria konstens område och ett vitalt konstliv. Vid den tekniska fakulteten vid Lunds universi- tet ges utbildning, som knyter an till design.

Förslaget innebär, att ingen konst- eller designhögskola i första omgången placeras norr om Stockholm. Det är ur många syn- punkter olyckligt med en sådan ojämn för- delning av högskolorna. De sakkunniga har emellertid funnit, att förutsättningarna i vis- sa avseenden är ogynnsamma för att inrätta en konsthögskola i Norrland. Som ovan framhållits, måste en sådan utbildningsinsti- tution kunna repliera på andra institutioner som t. ex. museer. Några konstsamlingar av betydelse finns inte i norrlandsregionen.

Det är emellertid möjligt att förläggning- en av en formhögskola till Norrland, vilket de sakkunniga föreslår, kan bidraga till att stimulera konstlivet i området så, att en förläggning av en konsthögskola till landets norra delar senare kan bli aktuell. Härvid spelar givetvis andra kulturpolitiska åtgär- der från samhällets sida in. Sålunda kan resultatet av arbetet inom 1965 års musei- och utställningssakkunniga komma att på- verka situationen i fråga om museiverksam- heten i Norrland och verksamt bidraga till att förutsättningarna för inrättande av en konsthögskola i Norrland förbättras. Det synes emellertid som betydande insatser där- vid skulle erfordras.

Förutsättningarna för att förlägga en designhögskola till Norrland är betydligt gynnsammare, specieut om föreliggande pla- ner på att påbörja högre teknisk utbildning där förverkligas. Avgörande för de sakkun- niga har emellertid varit, att verksamheten

vid designhögskolorna i så hög grad är be- roende av närheten till en konsthögskola, att de inte anser sig kunna föreslå att en design- högskola nu förläggs till Norrland.

Namnfrågan

Benämningen »konsthögskolor» för landets högsta utbildningsanstalter för fri konst fal- ler sig naturlig. Benämningen anknyter ock- så till gängse beteckningar inom det efter- gymnasiala utbildningsområdet i övrigt.

De sakkunniga har också övervägt be- nämningen konstakademier för att markera nivåskillnaden gentemot formhögskolorna och för att vinna anslutning till terminologin i vissa andra länder. KUS har dock funnit det mindre lämpligt att använda termen akademi i detta sammanhang eftersom aka- demi enligt svenskt språkbruk i första hand för tanken till en annan typ av institutioner än utbildningsanstalter.

Konsthögskolorna föreslås få följande namn: konsthögskolan iStockholm, Valands konsthögskola och konsthögskolan i Lund/ Malmö. De sakkunniga finner att konsthög- skolan i Göteborg bör ha en benämning som markerar kontinuiteten med den utbildning, som bedrivs vid Valands konstskola.

De sakkunniga har övervägt huruvida »design» är den lämpligaste beteckningen på den verksamhet som avses (en beskrivning av designerns verksamhet återfinns i avsnitt 8.1.2). Som alternativ beteckning framstår i första hand »formgivning», vilken beteck- ning föredras av språkvårdande expertis. På grunder som framgår av avsnitt 2.2.4 före- drar emellertid KUS benämningen design. I och med att KUS funnit denna benämning vara den lämpliga är det naturligt att också utbildningsinstitutionema föreslås kallas de- signhögskolor. Dessa föreslås således be- nämnas designhögskolan i Stockhohn, de- signhögskolan i Göteborg resp. designhög- skolan i Lund eller designhögskolan i Malmö beroende av var den tredje skolan förläggs.

4.4. Konstnärs— och designerutbildningens förhållande till utbildningsväsendet i övrigt

4.4.1. Det allmänna skolväsendet

Det övervägande flertalet studerande vid form-, konst- och designhögskolor kan antas komma att ha genomgått gymnasieskola. Något formellt och absolut krav på att de studerande skall ha genomgått gymnasie- skola uppställs dock inte.

Inte heller uppställes krav på att de stu- derande skall ha genomgått vissa linjer eller grenar inom gymnasieskolan. Vid inträde till de föreslagna högskolorna skall merit- värdet vara detsamma för samtliga linjer och grenar av den gymnasiala utbildningen. Gymnasieskolan kommer efter den planera- de reformen att innehålla utbildningslinjer som är yrkesinriktade och ger konkreta yr- keskunskaper. KUS har i sitt förslag till eftergymnasiala utbildningsvägar beaktat att den kommande gymnasieskolan innehåller yrkesinriktad utbildning, som väsentligt skil- jer sig från vad som traditionellt förknip- pats med gymnasiestudier. KUS har i sam- band med sina överväganden om formhög- skolans nivå berört anknytningen till gym- nasieskolan.

Ett samband mellan den yrkesinriktade utbildningen på gymnasial nivå och den eftergymnasiala utbildningen upprättas ock- så genom de betydande inslag av fortbild- ning, som skall finnas vid de föreslagna hög- skolorna. I detta sammanhang kommer när- mast formhögskolorna att bli aktuella. Sam- bandet mellan gymnasieskolan och form- högskolorna i detta avseende berörs när- mare i avsnitt 6.2.3.

KUS vill även peka på möjligheterna av att resurser som lärare och viss maskinell utrustning kan utnyttjas gemensamt av formhögskolor och gymnasieskolor.

4.4.2. Fria konstskolor m.m.

För närvarande bedrivs konstnärlig utbild- ning bl. a. vid de fria konstskolorna (avsnitt 3.8.1). De sakkunniga förutsätter att dessa utbildningsmöjligheter kommer att bestå även i framtiden liksom de övriga utbild—

ningar av näraliggande slag, som beskrivs i kapitel 3.

Genom inrättande av de av KUS före- slagna utbildningsinstitutionema kommer förutsättningarna för verksamheten vid fle- ra av de ovan berörda skolorna att föränd- ras i högre eller lägre grad. Det är emeller- tid inte de sakkunnigas uppgift att föreslå nyorientering eller andra modifikationer för samtliga dessa utbildningar. De kan i stället själva antas komma att åstadkomma den anpassning till de nya förhållanden, som kan tänkas föranledas av de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga vill dock något uppehålla sig vid de fria konstskolomas framtida ställ- ning.

Viktiga delar av de fria konstskolomas funktioner kommer i framtiden att övertas av formhögskolorna. Det torde vara realis- tiskt att räkna med att ett antal av de fria konstskolorna kommer att upphöra om formhögskolor inrättas.

Det framstår emellertid som önskvärt att undvika att ett monopol på grundutbild- ningen inom framför allt den fria konstens område uppstår. Formhögskolorna kommer att ge en relativt fast organiserad utbildning med viss betoning av teoretiska moment. De fria konstskolorna bedriver i dag en utbild- ning av delvis annan karaktär. Det vore från vissa synpunkter olyckligt om dessa ut- bildningsalternativ inte skulle stå de stude— rande till buds i framtiden. Det är av värde att skolor med en delvis annan profil än formhögskolorna finns vid sidan om de se- nare. De mest vitala av de fria konstskolor- na bör därför ges statligt stöd för fortsatt verksamhet.

De sakkunniga anser sig inte närmare böra beröra hur detta stöd skall utformas. En ingående prövning av de olika skolornas kvalitet synes dock böra göras och stödet utgå med hänsyn till resultatet av denna prövning. Ekonomiskt stöd synes böra ges antingen till skolenheterna direkt eller. som nu är fallet, via deras samarbetsorgan. Vi- dare bör övervägas möjligheterna att in- ordna vissa av de fria konstskolorna i det statliga studiemedelssystemet så att stude-

rande där jämställs med studerande vid andra utbildningsanstalter på motsvarande nivå. Även detta synes dock förutsätta att skolorna kvalitetsbedömes.

De fria konstskolorna står i dag med nå- got undantag utanför det statliga studiefi- nansieringssystemet vilket medför betydande svårigheter för många studerande. De sak- kunniga föreslår därför att dessa studerande interimistiskt, tills formhögskolor inrättas och ett slutligt ställningstagande till eventu- ella stödåtgärder för vissa av dessa skolor tas, ges rätt till statligt studiestöd enligt samma grunder som gäller studerande vid gymnasieskolorna.

Förutom av statliga insatser är de fria konstskolomas möjligheter att överleva på längre sikt naturligtvis beroende av kommu- nernas vilja att ge dem ekonomiskt och an- nat stöd. Det kommunala stödet är dock för närvarande av tämligen liten omfattning.

Om antalet platser vid de fria konstsko- lorna blir stort, rubbas i viss mån den plan för utbildningen inom konst och design som KUS lägger fram. Det finns exempelvis risk för att de, som utan framgång sökt vinna inträde till formhögskola, i avvaktan på kommande ansökningstillfällen förlägger studier till fria konstskolor. Därmed för- längs dessa studerandes utbildningstid i icke önskad utsträckning eftersom utbildningen vid formhögskolorna inte förutsätter tidi- gare konstnärlig utbildning.

Konstskolestuderande som senare inte vin- ner inträde vid formhögskola går miste om många av de fördelar i fråga om fortsatta utbildningsalternativ m.m. som formhög- skolestudierna ger. Förslaget om inrättande av formhögskolor är ju tillkommet bl.a. med tanke på de olägenheter som vidlåder nuvarande utbildningsalternativ.

Sannolikt kommer emellertid en stor del av de studerande vid de fria konstskolorna att söka sig direkt till konsthögskolor, och kanske i någon mån till designhögskolor, utan att dessförinnan genomgått formhög- skola. Blir denna grupp studerande stor för- loras en del av de fördelar för konst- och designhögskolorna, som inrättandet av formhögskolorna medför.

4.4.3. Annan eftergymnasial utbildning

Samtliga de utbildningsinstitutioner KUS föreslår inrättade skall ge eftergymnasial ut- bildning. KUS räknar med att forrnhögsko- lorna, åtminstone på sikt kommer att av- lasta annan eftergymnasial utbildning, fram- för allt vid de filosofiska fakulteterna efter- som formhögskolestudier skall kunna till- godoräknas vid avläggande av filosofie kan- didatexamen (se avsnitt 6.2). Även studier vid andra Utbildningsenheter än universitet kan med fördel kombineras med utbildning vid formhögskola.

De studerande vilka låter utbildning vid formhögskola ingå som en del i en filosofie kandidatexamen kommer förmodligen att i de flesta fall förlägga universitetsstudierna efter det att de genomgått formhögskola, men några kan komma att vilja genomgå den konstnärliga grundutbildningen först efter akademiska studier med eller utan exa- men. Även i de fall formhögskolan kombi- neras med studier vid fackhögskolor som t. ex. teknisk högskola, handelshögskola el- ler journalisthögskola kommer den konst- närligt orienterade utbildningen ibland att förläggas efter utbildningen vid annan hög- skola.

Det framstår ur många synpunkter som önskvärt att sådan tvärutbildning skall kun- na erhållas. Inom flera av näringslivets sek- torer skulle en utbildning som förenar t. ex. tekniska eller ekonomiska element med konstnärlig orientering vara av stort värde. En sådan utbildning skulle å andra sidan bli relativt lång om den inte samtidigt inne- bär en avkortning av någon eller bägge de ordinarie studievägar som ingår i kombina- tionen.

I fråga om formhögskolorna bör detta problem på lång sikt finna sin lösning i att denna utbildning skall kunna tillgodoräknas i examen inte enbart vid filosofisk fakultet vid universiteten utan även vid andra fakul- teter och vid formhögskolorna. De sakkun- niga vill därför föreslå att möjligheterna för ett sådant arrangemang utreds när erfaren- heter från formhögskolornas verksamhet vunnits.

Över huvud är de sakkunniga av den upp- fattningen, att en större rörlighet och där- med en starkare integration och ett vidgat samarbete är eftersträvansvärd inom det eftergymnasiala utbildningsväsendet så att t.ex. möjligheterna att kombinera studier vid olika utbildningsanstalter väsentligt ökas. Detta är en av de principer som ligger bakom de sakkunnigas förslag rörande konstnärs- och designerutbildningen.

Man kan emellertid ifrågasätta, huruvida en person med fullständig utbildning vid t.ex. handelshögskola och som vill kom- plettera sin utbildning med konstnärligt orienterade studier i första hand bör hän- visas till formhögskola eller designhögskola. Det mest logiska förefaller vara, att perso- ner som redan avlagt akademisk examen hänvisas till designhögskola eller konsthög- skola.

De studerande kan där välja att under längre eller kortare tid delta i de kurser som är mest attraktiva för dem, medan studierna vid formhögskola bildar en mer odelbar en— het vari delutbildning inte är av så stort värde. Trots att fonnhögskoleutbildningen i fråga om kunskaper och nivå är mer an- passad efter studerande utan någon tidigare konstnärlig utbildning än vad konst— och designhögskolorna är, föreslår KUS sålunda att personer med akademisk examen, som önskar komplettera denna med konstnärligt orienterad utbildning, i första hand hänvisas till design— eller konsthögskola som special- studerande och att vissa kurser vid dessa ut- bildningsanstalter läggs upp så att de kan passa sådana studerande. Studerande med examina från andra högskolor kommer att bidra med värdefulla kunskaper som kan göra t. ex. projektarbetena därstädes ytter— ligare givande.

De sakkunniga uppehåller sig fortsätt- ningsvis i detta avsnitt vid utbildningen vid konst- och designhögskoloma och dessas samordning med annan eftergymnasial ut- bildning. I detta sammanhang må erinras om vad KUS har framfört i samband med övervägandena om den framtida utbildning- en av den yrkesgrupp som i dag benämnes inredningsarkitekter (avsnitt 4.3.5).

KUS förutsätter att en nära kontakt upp- rättas mellan konsthögskolor och design- högskolor inbördes samt mellan dessa ut- bildningsinstitutioner och andra högskolor och universitet. De andra högskolor som därvid i första hand kommer i fråga är tek- niska högskolor, handelshögskolor och vissa delar av den utbildning som bedrivs vid karolinska institutet och motsvarande ut- bildningsanstalter utanför Stockholm. Vid universiteten är det främst delar av sam- hällsvetenskapliga, ekonomiska och rätts- vetenskapliga discipliner som kan vara av intresse för designstuderande. Designhög- skolan bör liksom konsthögskolan vidare kunna repliera på samarbete med institutio- ner för högre konstnärlig utbildning, som statens scenskolor och dramatiska institu- tet. Vidare bör samarbetsformer med folk— bildningsorganisationerna utvecklas.

Samarbete mellan olika utbildningsanstal- ter och ämnesområden framstår som önsk- värt ur många synpunkter. Det är emellertid svårt att avgöra i vilken grad detta samar- bete skall styras och institutionaliseras ge— nom åtgärder och föreskrifter från stats— makternas sida.

Det kan hävdas att det bör ankomma på skolorna själva att praktiskt organisera och utveckla de kontakter som är ägnade att berika utbildningen. Det är skolorna som har den mest ingående kännedomen om de behov som föreligger, och som kan ta de kontakter som för tillfället framstår som angelägna. Alltför detaljerade direktiv kan snabbt komma att binda samarbetskana- lerna och hindra utveckling i nya riktningar. Å andra sidan kan frånvaron av klart utta- lade direktiv leda till att något samarbete inte kommer till stånd i praktiken.

KUS har dock funnit, att samarbetet mel- lan olika utbildningsinstitutioner bör utveck- las naturligt utan detaljerade direktiv. Stats- makterna bör inskränka sig till att undan- röja hinder för, och genom positiva åtgärder underlätta, sådant samarbete. KUS har i sitt förslag på olika sätt sökt skapa förutsätt- ningar för kontakter mellan olika utbild- ningsanstalter.

Det är enligt KUS uppfattning mer ange-

läget att den huvudsakliga kontrollen och värderingen av verksamheten kommer från lärare och studerande, än att överordnade organ svarar för detta. KUS förutsätter att lärare och studerande, antingen enskilt eller genom sina organisationer, medelst skrivel- ser eller på annat sätt meddelar sina syn- punkter och förslag till de som närmast an- svarar för kontakterna med andra utbild- ningsanstalter.

Det direkta ansvaret för initiering och organisation av samarbete med andra ut- bildningsinstitutioner bör vid konst- och designhögskolorna åvila styrelsen i samråd med utbildningsnämnden.

De sakkunniga vill i detta sammanhang framhålla, att samarbete bör initieras inte enbart med utbildningsinstitutioner, utan även med institutioner som huvudsakligen ägnar sig åt forsknings- och utvecklingsarbe- te, t.ex. arbetsmedicinska institutet och Glasforskningsinstitutet.

Underlättande för samarbete med andra skolor är, att utbildningen vid konst- och designhögskolor byggs upp kring ett kurs- system, som gör det möjligt för studerande med annan huvudinriktning att delta i ett större eller mindre antal kurser vid dessa skolor. På motsvarande sätt skall konst- och designstuderande kunna delta i under- visningen vid andra högskolor och universi- tet.

För designhögskolornas del synes det lämpligt att samarbetet till stor del länkas till de specifika arbetsuppgifter som ges inom ramen för projekten. Ett liknande samarbete har redan inletts exempelvis mel- lan fackavdelningen för metall vid konst- fackskolan och tekniska högskolan i Stock- holm.

Ett ömsesidigt utbyte av studerande mel- lan olika skolor för med sig vissa problem. Ett sådant problem är att vissa utbildnings- linjer är spärrade. Sådana utbildningsvägar som av ekonomiska eller andra skäl av stats- makterna begränsats i fråga om tillgängliga studerandeplatser bör enbart i undantagsfall belastas med icke ordinarie studerande. I den mån icke ordinarie studerande skall be- redas plats, bör antalet extraplatser, och de

kurser som skall tillföras extraplatser, pre- ciseras och särskilda medel anslås. KUS fin- ner dock att även vissa kurser ingående i spärrad utbildning utan olägenheter kan ut- ökas i fråga om studerandeantal och att i en del fall ett tillskott av elever med annan hu- vudinriktning skulle tillföra undervisningen nya, berikande aspekter. Det torde bl. a. gälla vissa kurser vid de tekniska högskolor- nas arkitektursektioncr, där ett närmare samarbete med konsthögskoloma och de- signhögskolorna skulle utgöra ett värdefullt inslag i utbildningen.

Praktiska och andra svårigheter synes dock i regel omöjliggöra att spärrade studier öppnas för studerande från andra högsko- lor. I den utsträckning konst- och/eller designstuderande bedömes böra få tillfälle att genomgå delar av sådan spärrad utbild- ning bör denna i stället meddelas inom ra- men för den utbildning, som bedrivs av och inom konst- och/eller designhögskolor- na under ledning av tillfälligt engagerade lärare från de spärrade utbildningarna. Där- igenom går de studerande visserligen i regel miste om en värdefull direkt personlig kon- takt med studerande från spärrade utbild- ningslinjer. En sådan kontakt kan dock vin- nas genom att kurser vid konst- och design- högskolorna hålls öppna för studerande från andra skolor. Resurserna vid konst- och de- signhögskolorna dimensioneras så, att ett antal icke-ordinarie studerande kan beredas plats.

Till undervisningen inom icke spärrade eftergymnasiala utbildningsvägar bör enligt KUS intresserade konst- och designstuderan- de i största möjliga mån beredas tillträde. KUS föreslår därför att de studerande som vunnit inträde vid konst- eller designhög- skolor, ges behörighet att studera också vid ospärrade eftergymnasiala utbildningsanstal- ter, dvs. i första hand universiteten, oavsett de studerandes formella kompetens i övrigt.

Studier vid andra högskolor skall kunna tillgodoräknas konst- och designstuderande vid tilldelning av studiemedel och i examen vid designhögskola. På motsvarande sätt skall godkänd tentamen för kurs vid design- högskola kunna ingå i examen som avläggs

vid filosofisk fakultet. En bestämd kurs skall dock kunna tillgodoräknas samma stu— derande i högst en examen, och kurser från annan högskola än den vid vilken examen avläggs kunna uppgå till vad som motsvarar högst en tredjedel av normalstudietiden för examen eller det antal poäng som krävs för examen. Därigenom undvikes att stude- rande skriver in sig vid en utbildningsan- stalt. men förlägger huvudparten av studier- na till annan anstalt.

Enligt KUS mening bör också vissa kurser som anordnas av de frivilliga bildningsför- bunden i samarbete med konsthögskola eller designhögskola kunna tillgodoräknas i exa- men vid designhögskola.

Ett ytterligare problem som kan uppkom- ma vid en utvidgad samordning av utbild- ningen vid olika högskolor är att undervis- ningen är anpassad till endast den grupp stu- derande som är inskriven vid resp. utbild- ningsanstalt. Det torde vara rimligt att anta, att kurserna i många fall inte kan läggas om så att de är direkt tillämpliga för ut- bildning vid konst- och designhögskolor. Det torde då vara lämpligt att utbildnings- institutionema byter lärare sinsemellan i stället för elever.

De ämnesområden inom vilka utbildning huvudsakligen bedrivs utanför konst- och designhögskolor, men som ändå är av in- tresse för konst- och designstuderande sedan ämnesstoffet bearbetats för att fylla just de senares behov, bör därför förläggas till konst- och/eller designhögskola bl.a. med anlitande av lärare från andra skolor.

Vissa av dessa kurser kan mycket väl tänkas få en uppläggning som gör dem fullt likvärdiga med de kurser som ges vid den utbildningsinstitution där utbildning i ämnet huvudsakligen bedrivs, och därmed kunna utgöra alternativ till de kurser som gives där för studerande i ämnet som önskar få en specialinriktning i studierna. Kurserna skall då kunna ingå i examen vid exempelvis filo- sofisk fakultet. Därmed skulle således ut- nyttjande av lärarkrafter från andra hög- skolor kunna medföra en överföring också av studerande från dessa skolor.

I de fall förefintliga kurser inte kan an-

passas så att de tillfredsställer kraven från flera utbildningsanstalter finns också möj- ligheten att inrätta nya kurser, som läggs upp i samarbete mellan de olika skolorna. Dessa kurser kan förläggas till den skola som av lokalmässiga och andra skäl anses vara mest lämpad, och vara öppna för stu- derande från olika håll. Förmodligen kom- mer samarbete av denna art inte i första hand att gälla reguljära kurser, återkom- mande i princip oförändrade år från år och inordnade som fasta inslag i undervisnings- programmet på högskolorna. Samarbete av denna art kommer förmodligen i regel bäst att ske i form av seminarier, symposier o. d. kring ett visst tema.

Samarbetet mellan olika högskolor skall inte endast beröra undervisningen utan ock- så forskningen. Inom många av de områden som närmast berör KUS utredningsarbete är forskningen eftersatt och de uppgifter den har att gripa sig än är i många fall av grundforskningskaraktär. Detta oaktat synes ett stort antal angelägna forskningsuppgifter kräva tvärvetenskapliga insatser och alltså samarbete över traditionella ämnes- och institutionsgränser.

Nedan anges exempel på områden inom vilka forskning kan bedrivas vid designhög- skola i samarbete med andra institutioner (se vidare avsnitt 8.6).

Produktdesign och visuell information i samverkan med institution för maskintek- nik, elektroteknik, arkitektur rn. fl. vid teknisk högskola och med Grafiska institu- tet, Institutet för högre reklamutbildning, institution vid handelshögskola som behand- lar marknadsföring o. d., institution för psy- kologi vid universitet rn. fl.

Miljögestaltning i samverkan med institu- tion för arkitektur vid teknisk högskola, in- stitution för sociologi, psykologi m.fl. vid universitet, Nordiska institutet för samhälls- planering.

KUS förutsätter också, att den forskning som kan komma att bedrivas vid konsthög- skolorna sker i samarbete med andra insti- tutioner.

4.4.4. Teckningslärarutbildningen Utgångspunkter

Konstnärsutbildningssakkunnigas utred- ningsuppdrag innefattar inte någon detalje— rad översyn av teckningslärarutbildningen. Utredningen har alltså inte att framlägga förslag om ämnesinnehåll och studieplaner för denna utbildning. Däremot ingår i ut— redningsuppdraget att ta ställning till teck- ningslärarutbildningens organisation. Då ut— redningsarbete om teckningslärarnas fram- tida utbildning pågår i annat sammanhang är det förslag KUS framför i det följande dock närmast att betrakta som en skiss.

Teckningslärarna utbildas vid tecknings- lärarinstitutet inom konstfackskolan. En re- dogörelse för utbildningens nuvarande orga- nisation och innehåll återfinns i avsnitt 3.5.

Utbildningen ger behörighet att undervisa i teckning i samtliga skolformer samt i äm- nena konst— och musikhistoria på gymna- siet och bild- och formarbete vid lärar- högskola. I den läroplan för grundskolan som skall tillämpas fr.o.m. höstterminen 1970 ingår teckningsläraren i det lärarteam, som skall kunna undervisa i tillvalsämnet konst.

Klasslärarna på låg- och mellanstadiet erhåller vid lärarhögskola eller folkskolese- minarium en utbildning, som ger dem behö- righet att undervisa i ämnet teckning inom de stadier för vilka de utbildats. Klasslärare saknar möjligheter att i teckning vidareut- bilda sig för undervisning på högre stadium.

För närvarande arbetar en särskild utred- ning, lärarutbildningskommittén (LUK), med frågan om utbildning av lärare i s.k. övningsämnen, dit teckning räknas. LUK skall framlägga förslag om hur såväl ämnes studierna som den praktisk-pedagogiska ut- bildningen skall organiseras. LUK har där- jämte bl. a. att utreda frågan om utbildning av lärare i bild— och formarbete vid lärar- högskola.

I direktiven till LUK — vilka även KUS har att beakta —- anförs bl.a. följande:

»F.n. är övningslärartjänster regelmässigt konstruerade som ettämnestjänster. För ett

bibehållande av denna tjänstetyp talar vissa omständigheter, bl. a. de stora kraven på både bredd och djup i lärarnas kunskaper i ämnen där frivillig undervisning eller spe- ciellt krävande kurser förekommer. Vidare kan sägas att lärarutbildning för ettämnes- lärare medför vissa organisatoriska fördelar. Särskilt i grundskolan är det emellertid för- enat med olägenheter att en övningslärare har kompetens endast i ett ämne. Timunderla- get i ämnet räcker ofta inte till heltidstjänst- göring vid en och samma skolenhet. Vidare försvåras lärarens möjligheter att lära känna eleverna genom att läraren har dem i endast ett ämne. Lärare i ämnen som teckning och musik kan i många fall varje vecka arbeta med 500 elever eller mera. Det finns också med ettämnestjänster risk att övningsämne- na kommer att stå utanför den alltmer an- gelägna integreringen mellan skolans olika ämnen. De sakkunniga bör därför utgå från att lärartjänst i Vilken ingår övningsämne i regel skall omfatta minst två ämnen. De sakkunniga bör utan hinder av nuvarande gruppering av skolans ämnen i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen föreslå lämp- liga ämneskombinationer. En alhnän ut- gångspunkt bör vara att de i en kombina- tion ingående ämnena bör stödja varandra. dvs. närbesläktade ämnen bör i första hand kombineras. Det torde emellertid finnas per- soner, som skulle vara utmärkt lämpade som lärare i ett övningsämne men som tvekar inför utbildning i ytterligare ett ämne. Det bör därför inte uteslutas att det jämte två- ämneslärare skall kunna utbildas övnings- lärare i enbart ett ämne.» »Lärarutbildningens mål och innehåll mås- te givetvis fastställas med utgångspunkt i skolformernas målsättning och verksamhets- former, såsom dessa angivits i läroplanerna. Önskvärd samverkan mellan skolans olika ämnen måste också beaktas i lärarutbild- ningen. Vidare bör de blivande lärarna bl. a. få en sådan utbildning att hos dem grund- läggs intresse för att fortlöpande förnya, utveckla och förbättra undervisningen. Lik- som i fråga om annan lärarutbildning bör innehållet i den nu aktuella lärarutbildning- en grupperas i fyra huvuddelar, nämligen

ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik. En viktig fråga som de sakkunniga bör ta upp är i vad mån ämnesstudierna för lärare kan utan avsevärda olägenheter sam- ordnas med ämnesstudierna för andra yrkes- grupper, såsom f.n. sker vid t.ex. utbild- ningen inom ämnet musik. I den mån ifråga- varande studier inte blir identiska, bör över- vägas anordningar som möjliggör att perso- ner med annan typ av fackutbildning än den som ges åt blivande lärare kan komplettera sin utbildning, så att de blir behöriga till lärartjänst.»

I fråga om utbildningens längd framhålls i direktiven till LUK: »Den till lärarutbild- ningsanstalt knutna utbildningen för öv- ningslärare omfattar f.n. en tid som varie- rar mellan ett och fyra år. Till denna lärar- utbildning kommer i flertalet fall förbere- dande kurser och förpraktik. Den lärarut- bildning som beslöts av 1967 års riksdag omfattar för klasslärare två och ett halvt eller tre år samt för adjunkter normalt fyra år. Inom denna utbildningstid ryms även den praktisk-pedagogiska utbildningen. För ut- bildning av lärare i övningsämne i kombina— tion med annat ämne bör anpassning ske till vad som i fråga om sammanlagd studietid kommer att gälla för klasslärare eller för adjunkter. Ett annat förhållande som de sakkunniga måste beakta vid bedömningen av utbildningstiderna för olika utbildnings- vägar är den praktik som föregår viss ut- bildning.»

Förslag till teckningslärarutbildningens framtida organisation Utbildningstiden vid teckningslärarinstitutet är tre år. De studerande vid institutet har emellertid dessförinnan genomgått den för- beredande utbildning, som sker inom konst- fackskolans dagskola. Utöver detta har i dag praktiskt taget alla, som intas på in- stitutet, ytterligare minst ett års konstnär- liga studier bakom sig, exempelvis vid Grundskolan för konstnärlig utbildning i Stockholm. Den reella utbildningstiden är således för flertalet studerande fem år, var- av av något mer än tre fjärdedels läsår (1080 timmar) ägnas åt pedagogik, meto-

dik och undervisningsövningar. Drygt tre år ägnas alltså i regel åt ämnesstudier, den konstnärliga utbildning som genomgåtts utanför konstfackskolan oräknad. Utbild- ningen är alltså relativt lång i jämförelse med många andra lärarutbildningar.

Vid en bestämning av utbildningstidens längd måste uppenbarligen två grundläggan- de faktorer beaktas. Den första är förut- bildningens relevans för den aktuella utbild- ningen, dvs. på vilken nivå de studerande står i utbildningens olika delar vid studier- nas början. Av betydelse är härvid även i vilken mån grundutbildningen genom sin allmänna uppläggning indirekt givit en grund eller träning för de aktuella studier- na. Den andra faktorn är de mål, som ställs upp för utbildningen.

I fråga om förutbildningens betydelse vill KUS anföra följande.

Utbildningen inom motsvarigheten till den kommande gymnasieskolan ger idag. med undantag för yrkesskolan, en mycket bättre förberedelse för fortsatta teoretiska studier än för träning av manuella färdigheter. Det är därför möjligt att i teoretiska ämnen nå en relativt god fördjupning på ett till två års studier på eftergymnasial nivå. Däremot le- der i allmänhet motsvarande tids ytterligare träning av så komplext arbete som konst- närligt skapande till en relativt mycket lägre nivå eftersom den fortsatta utbildningen inte förberetts i motsvarande grad.

Då utbildning i yrken, som bl. a. fordrar god manuell förmåga inte bör kräva ett tidi- gare specialiseringsval än motsvarande för i huvudsak icke-manuella yrken, bör enligt de sakkunnigas mening inte heller blivande teckningslärare vid sina studier i den gym- nasiala skolan tvingas välja estetiska varian- ter, konstnärliga eller hantverkliga linjer.

Utbildningstiden för teckningslärare bör ges en sådan längd att de studerande har möjlighet att uppnå en fördjupningsgrad som motsvarar den lärare i läroämnen upp— når, inte en sådan längd att tiden överens- stämmer med de senares. Detta innebär för teckningsämnets del att ämnesutbildningen måste ges mer tid än motsvarande för ut- bildningen i s.k. läroämnen.

Den andra faktorn som påverkar bestäm- ningen av utbildningstidens längd, de mål som ställs upp för utbildningen, Visar emel- lertid att omfattande teoretiska studier måste ingå i teckningslärarnas ämnesutbild- ning. Ämnen som färg- och formkunskap, konsthistoria, estetisk nutidsorientering och miljökunskap har stor betydelse för genom- förandet av grundskolans och gymnasiesko- lans nya kursplaner.

Teckningsämnet har under senare år ut- vecklats till att, förutom viss träning i konst- närligt arbete och projektionsritning, även innefatta studier i alla typer av bilders sätt att förmedla information och utöva påver- kan, samt studier av bostadens, arbetsplat- sens och närsamhällets miljö och miljökom- ponenter. Utvecklingen har inneburit att en stor del av teckningslärarutbildningen fått överföras från praktiska till mer teoretiska studier. Att utbildningen under senare år förlängts till att i praktiken omfatta fem år, kan förklaras med att denna teoretisering eftersträvas som ett komplement till, inte en ersättning för, träning av den konstnärliga gestaltningsförmågan.

Ett slutgiltigt ställningstagande till teck- ningslärarutbildningens framtida organisa- tion kan inte tas förrän lärarutbildningskom- mitténs betänkande föreligger. KUS vill emellertid för sin del framföra följande.

Den kulturpolitiska målsättning (se kapi- tel 2 och avsnitt 6.2), som är grunden till de sakkunnigas förslag till en för ett flertal olika yrkeskategorier gemensam grundläg- gande utbildning vid formhögskolorna, gör det naturligt att teckningslärarutbildning förläggs dit. Teckningslärarnas centrala funktion som kontaktlänkar mellan det be- rörda kulturområdet och allmänheten gör de blivande teckningslärarna till en betydel- sefull grupp vid formhögskolorna. De sak- kunniga menar också att från teckningslä- rarutbildningens synpunkt är det förenat med avsevärda fördelar att denna utbildning för- läggs till formhögskola.

I direktiven till LUK framhålls, att det är önskvärt att lärarnas ämnesutbildning i möj- ligaste mån samordnas med ämnesstudierna för andra yrkesgrupper. Enligt KUS låter

sig detta väl förenas med en förläggning av teckningslärarutbildningen till formhögsko- lorna. Därigenom uppnås flera fördelar för- utom de ovan berörda. Utbildningen blir användbar för olika vidareutbildningar var- igenom de studerande ges successiva val- möjligheter. Därmed underlättas även om- skolning. Utbildningen kan också gas i olika delar av landet till rimliga kostnader och utan sänkning av standarden. Målsättningen för formhögskolorna gör det också natur- ligt att under alla. förhållanden utforma ut- bildningen så, att den mycket nära ansluter till väsentliga avsnitt i teckningslärares äm— nesutbildning.

De sakkunniga vill med hänsvisning till ovanstående starkt betona, att en tvåårig ämnesutbildning vid formhögskola är en oundgänglig del i teckningslärarutbildning- en. KUS anser vidare att det bör över- vägas om det inte är önskvärt att ett relativt stort antal teckningslärare också i fram- tiden har utbildning enbart i teckning. KUS vill i detta sammanhang peka på att chefen för utbildningsdepartementet i prop. 1970: 25 angående musik- och dansutbild- ning m. m. anför, att musiklärarutbild- ning bör omfatta både utbildning av lärare i musik i kombination med annat ämne och utbildning av lärare enbart i musik. Det synes som denna ståndpunkt här är något mera markerad än i direktiven för LUK.

Att några formella krav på förutbildning inte ställs vid inträde till formhögskola ut- gör enligt de sakkunnigas mening inte något hinder för att förlägga teckningslärarutbild- ning dit. Urvalet till formhögskolorna görs på sådana grunder (främst allmän kreativ samt bildgestaltande och -analyserande för- måga), att de, som antages till utbildning- en, mycket väl kan anses ha förutsättningar att bli goda teckningslärare.

Den blivande teckningsläraren skall under andra läsåret på formhögskola kunna ge- nomgå valfritt fördjupningsalternativ (se av- snitt 6.3.4). Enligt KUS skall utbildningen vid formhögskola i största möjliga mån va- ra gemensam för samtliga studerande. KUS anser alltså, att man bör undvika att in- rätta en särskild teckningslärarlinje till vil-

ken val skall ske redan vid formhögskole— studiernas början. Emellertid kan de stude- rande, som avser att bli teckningslärare i första hand antas välja den teoretiska för- djupningen. Inrättandet av en speciell teck- ningslärarlinje vid formhögskolorna, till vil— ken de blivande teckningslärarna skulle bin- da sig redan vid första terminens studier, skulle innebära, att de med övriga studeran- dekategorier gemensamma studierna och därmed förenade fördelar väsentligt skulle reduceras.

KUS vill i detta sammanhang framhålla, att bilden redan i dag spelar en så stor roll i den vardagliga informationen, att det är rimligt att bildkunskapen ges ett ökat utrym- me i skolundervisningen. Detsamma gäller miljökunskapen. Av allt att döma, kommer dessa förhållanden att ytterligare markeras i framtiden.

Med tanke på vad som ovan anförts är det ytterst betydelsefullt att eleverna i det allmänna skolväsendet får en kvalificerad undervisning och handledning om såväl bild- språket som miljöns utformning. Lärarut- bildningen inom teckningsämnet måste däri- genom få en bredd som motiverar en för- hållandevis lång studietid. Förutom en in- tellektuell och kunskapsmässig skolning av betydande bredd skall den visuella iaktta- gelsen tränas till att bli mycket god liksom förmågan till eget kvalificerat bildskapande. Detta skapande i många media är baserat på bl.a. en mycket komplex motorik och fordrar avsevärd träning. Bland de 5. k. läroämnena förekommer vissa motoriska in- slag och på motsvarande sätt har de s.k. övningsämnena vissa teoretiska beståndsde- lar. Den allmänna strävan är också att upp- lösa uppdelningen i teoretiska och praktiska ämnen. Men genom sin karaktär av språk utan standardiserade tecken och genom sin komplexitet både i produktion och uttolk- ning blir teckningsämnet ett ämne, som i avgjort högre grad än de övriga måste kom- binera teoretiskt-intellektuellt och praktiskt- motoriskt-konstnärligt arbete.

Följande alternativ för utbildningens or- ganisation kan urskiljas:

1. formhögskola två år plus ämneslärarut-

bildning i annat ämne ett år plus lärarhög- skola ett år,

2. formhögskola två år plus ytterligare äm- nesutbildning i teckning ett år plus lärar- högskola ett år,

3. formhögskola två år plus ytterligare äm- nesutbildning i teckning ett år plus ämnes- lärarutbildning i annat ämne ett år plus lä- rarhögskola ett år.

Det första alternativet förutsätter viss re- videring av gällande läroplaner eftersom en tvåårig ämnesutbildning i teckning knappast kan bli tillräckligt omfattande. Från de syn- punkter KUS företräder, är det andra al- ternativet (ettämnesutbildning) och det tred- je (tvåämnesutbildning) att föredra framför det första.

Utbildningen föreslås alltså bli fyraårig, vilket i praktiken innebär en förkortning i förhållande till den nuvarande utbildningen. Det förefaller lämpligt, att den komplette- rande ämnesutbildningen i teckning förläggs till designhögskola. För den, som väljer en tvåämnesutbildning tillkommer ytterligare ett år för ämnesutbildning i biämnet. De huvudsakliga studierna i pedagogik och me- todik samt den praktiska lärarutbildningen förläggs för samtliga till lärarhögskola.

Enligt de sakkunniga bör teckning inte förekomma som biämne i lärarkombinatio- ner. För de lärare, som önskar komplettera teckning med annat ämne som biämne, bör ämnesstudierna i biämnet tidsmässigt för- läggas före studier vid lärarhögskola, men dess förläggning i förhållande till ämnesstu- dierna i teckning skall inte bindas.

Som ovan angivits föreslås pedagogik- och metodikstudierna förläggas till lärarhög- skola. Den eventuella olägenhet, som kan uppkomma genom att denna utbildning är skild från ämnesstudierna, uppvägs av att ut- bildningen vid formhögskolorna utformas så, att samtliga studerande vid dessa skolor inhämtar pedagogiska insikter (se avsnitt 6.2.4). Dessutom kan de, som redan från början är inriktade på teckningsläraryrket, eller av andra orsaker är särskilt intresserade av pedagogiska frågor, antas komma att väl- ja fördjupningsalternativet »teori», vilket innefattar uttalat pedagogiska moment (se

avsnitt 6.3.4). Vidare ges tillfälle till prak- tisk konfrontation med pedagogiskt arbete vid den övningsskoleverksamhet, som före- slås knytas till formhögskolorna (se avsnitt 6.3.5). Det är också naturligt att det tred- je ämnesutbildningsåret, som förutsätts ut- formas direkt med tanke på teckningslärar- utbildningen, ges inslag av metodikmoment, samordnade med utbildningen på lärarhög- skola. I enlighet med nu allmänt rådande förhållanden bör emellertid pedagogik- och metodikstudiema i huvudsak förläggas efter det att ämnesstudierna genomgåtts.

Det ankommer på andra instanser än KUS att utforma de delar av teckningslärar- utbildningen, som inte förläggs till form- högskola. De sakkunniga vill emellertid an- föra, att den ämnesteoretiska utbildning som ges vid formhögskola, i första hand synes böra kompletteras med studier i moment, som genom den tidigare skisserade utveck- lingen av teckningsämnet givits ökat utrym- me. Det är sannolikt, att en del studerande, som genomgått konsthögskola eller design- högskola, i ett senare skede önskar övergå till verksamhet som teckningslärare. Det bör vara möjligt för dessa att i viss utsträck- ning kunna tillgodoräkna sig dessa studier för teckningslärarkompetens och därmed nå- got förkorta studietiden för den del av äm- nesutbildningen som ligger utanför formhög- skola.

De sakkunniga vill slutligen betona önsk- värdheten av att klasslärare, som genomgår två års utbildning vid formhögskola samt viss kompletterande utbildning därigenom ges teckningslärarkompetens inom grundsko- lan.

4.4.5. Slöjdlärarutbildningen

Slöjd- och teckningsämnena har en likartad ställning i skolväsendet och genom de på senare år företagna läroplansrevisionerna har ämnena förts allt närmare varandra. De sakkunniga vill därför i sammanhang med teckningslärarutbildningen kortfattat beröra utbildningen av slöjdlärare.

Den framtida utbildningen av slöjdlärare utreds f.n. av lärarutbildningskommittén

och faller utanför konstnärsutbildningssak- kunnigas uppdrag. Med den utformning formhögskolorna enligt föreliggande förslag kommer att få, vill emellertid de sakkunniga framhålla, att de finner skäl pröva möjlig- heten och lämpligheten av att låta formhög- skola alternativt eller obligatoriskt ingå som en del i Slöjdlärarutbildningen. Såväl möjlig- heten av att genomgången formhögskola generellt skulle kunna ingå som del i slöjd- lärarexamen som möjligheten av att någon formhögskola speciellt inriktas och profile- ras med tanke på detta, synes därvid böra övervägas. Lämpligheten av att förbinda Slöjdlärarutbildningen med formhögskolorna är givetvis beroende av de förslag om ut- bildning av lärare i de s.k. övningsämnena som LUK kommer att lägga fram, men KUS har ovan velat peka på en möjlighet som synes ha fördelar genom att det nära sambandet mellan tecknings- och slöjdäm- nena markeras och genom att utbildningen förs in i ett eftergymnasialt utbildningssy- stem.

4.4.6. Konservatorsutbildningen

Hösten 1965 inleddes viss konservatorsut- bildning vid konsthögskolan i Stockholm. Den var tänkt som en tvåårig, teoretisk vi- dareutbildning med schemalagd undervis- ning tre dagar i veckan under tiden oktober —december och februari—maj.

Konservatorsutbildningen är förlagd till institutet för materialkunskap (»materialin- stitutet»). Vid institutet finns två tjänster: en tjänst som föreståndare förenad med skyldighet att undervisa konsthögskolans elever i ämnet materialkunskap och ansvara för forskningen vid institutet samt en tjänst som utbildningsassistent, även den med upp- gifter i anslutning till undervisningen i ma- terialkunskap för de studerande vid konst- högskolan.

För intagning som ordinarie studerande vid konservatorsutbildningen har förutsatts minst två års välmeriterad praktisk förut- bildning som konservator, som skall beröra fyra olika arbetsfält. Exempel på sådana arbetsfält är målerikonservering, ram- och

förgyllningsarbeten, konservering av kalk- måleri, möbelkonservering, papperskonser- vering etc.; konstnärlig eller hantverklig ut- bildning inom yrkesmåleri, snickeri m.m. har också tillmätts meritvärde, liksom mu- seipraktik eller akademiska studier i musei- ämnen såsom konsthistoria, etnografi, ar- keologi m. m.

Intagningen av studerande kan ske vart tredje eller allra högst vartannat år. Hittills har intagning skett hösten 1965 och våren 1967. Normalt skall fem—sex studerande an- tagas till utbildningen. Antalet har dock för- utsatts vara större de första åren.

Antalet elever vid konservatorsutbildning- en var under höstterminen 1965 totalt 19 st. (sju ordinarie, elva specialelever samt en hospitant). Vid höstterminens början i okto- ber 1966 var antalet matrikelförda, ordinarie elever nio, varav dock fem hade permission eller fullföljde sin utbildning utom Stock- holm. Det faktiska antalet ordinarie elever som deltog i undervisningen denna termin kom därför att vara högst fyra. Under läro- året 1966/ 67 mottogs ett antal åhörare samt ytterligare specialelever, företrädesvis aka— demiker och museirnän.

Medelåldern läroåret 1966/ 67 låg över 40 år för de nio matrikelförda, ordinarie ele- verna.

Till den kurs som påbörjades hösten 1967 antogs 12 nya, ordinarie elever med en genomsnittlig ålder av 35 år. Under läroåret 1967/ 68 deltog dessutom ett tiotal special- elever och åhörare i undervisningen. Då en ordinarie elev från den tidigare kursen del- vis kvarstod, kom det totala antalet delta- gare tidvis att uppgå till mer än 20. Det höga deltagarantalet sammanhängde med en stigande efterfrågan på konservatorsutbild- ning.

Vid konservatorsutbildningen läroåret 1968/ 69 förekom inga specialelever. I sär- skild ordning fick fyra f.d. specialelever från föregående läroår sin elevstatus änd— rad, varför antalet ordinaire elever uppgick till 16.

Under läroåretl969/ 70 antogs inga kon- servatorselever. Utbildningen bedrevs i stål- let som en kursverksamhet för konservato—

rer, museimän och konsthistoriker med före— läsningar, seminarier och demonstrationer under kortare perioder, varvid bl.a. ut- ländska specialister medverkade. Ett tek- niskt utredningsarbete samt framställning av kompendier ägde också rum under detta lä— roår med utnyttjande av en del av de re- surser som ställts till konservatorsutbildning— ens förfogande. En annan del av anslaget utnyttjades för att täcka utgifterna i sam- band med en restaureringskurs i Rom för elever vid konsthögskolans arkitekturskola.

Konservatorsutbildningens framtida orga— nisation och innehåll sammanhänger med vissa överväganden inom MUS 65. KUS av— ser att återkomma till dessa frågor i ett senare betänkande, men vill redan nu be- tona att de finner studier vid formhögskola vara lämpade att kombinera med konserva- torsutbildning.

4.4.7. Scenografutbildningen

Undervisning i scenografi har sedan ett antal år bedrivits inom avdelningen för de- korativ målning vid konstfackskolan och en— staka uppgifter i teaterdekor har också ut- förts vid konsthögskolan inom skolan för monumental konst.

Fr. o. m. höstterminen 1970 finns vid Dramatiska institutet en linje för sceno- grafi inom teaterns, filmens och TV:s om- råden. Linjen är tvåårig och har ett årligt beräknat intag om fyra studerande.

Det synes inte finnas anledning att dubb- lera utbildningen vid Dramatiska institutet genom att jämsides med denna också utbilda scenografer vid formhögskola, konsthög- skola eller designhögskola. Detta utesluter givetvis inte att ett samarbete mellan exem— pelvis konsthögskolorna och Dramatiska in- stitutet kan upprättas. Det är, som interims— styrelsen för Dramatiska institutet framhål- ler i sina anslagsäskanden för budgetåret 1969/ 70, tvärtom »av vikt att Dramatiska institutet icke blir en isolerad enhet inom gruppen av högre utbildningsinstitutioner på det dramatisk—estetiska området». Utbild- ningen skall också hållas öppen för konst- närer som visar påtaglig begåvning utan att

ha genomgått formell förutbildning. Utredningen för utbildningen inom tea- terns, filmens, radions och televisionens områden m.m. föreslog i sitt betänkande att utbildningen för dekoratörer och film- arkitekter skulle delas upp på två nivåer. (Utbildning av regissörer m.fl., ecklesia- stikdepartementet 1965: 9). Grundutbild- ningen skulle enligt förslaget bli treårig och ske vid konstfackskolan med praktiktjänst- göring vid teater, medan den högre utbild- ningen skulle förläggas till vad som senare kommit att benämnas Dramatiska institutet. Den högre utbildningen skulle bli ettårig.

En följande utredning, organisationskom- mittén för utbildningen av vissa yrkesgrup- per inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden, framhöll, att det inte är möjligt att bedöma förslaget om två ut- bildningsvägar för scendekoratörer förrän resultatet av översynen av konstfackskolans organisation föreligger (Dramatiska institu- tet, ecklesiastikdepartementet 1967: 7). Or- ganisationskommittén föreslog vidare att ut- bildningen för scenografer vid Dramatiska institutet skall vara tvåårig, bl. a. med tan- ke på att frågan om förutbildning inte lösts.

Som redan tidigare antytts, anser KUS inte att någon förutbildning till Dramatiska institutets scenograflinje bör anordnas vid designhögskolorna eller formhögskolorna. Om en sådan linje förlades till designhög- skolorna skulle denna böra vara på samma nivå som Dramatiska institutets. Det skulle vara opraktiskt, orationellt och oekonomiskt att dela resurserna mellan flera utbildnings- institutioner, särskilt med tanke på att be- hovet av scenografer uppskattas endast upp- gå till fyra nyutbildade per år. Det är för övrigt orealistiskt att räkna med att en ut- bildning jämbördig med Dramatiska insti- tutets skulle kunna inrättas vid någon annan utbildningsanstalt, eftersom institutet erbju- der de studerande unika tillfällen till nöd- vändigt samarbete med studerande inom anslutande yrkesområden och över huvud till arbete under förhållanden, som nära an— sluter till den autentiska arbetsmiljöns.

De sakkunniga vill heller inte föreslå att en särskild utbildningsgång direkt syftande

till att vara förutbildning till Dramatiska institutets scenografilinje inrättas vid form— högskolorna. Underlaget för en sådan ut- bildningsgång är allt för litet. Däremot vill de sakkunniga starkt betona, att form- högskola utgör en utbildning som allmänt är väl lämpad för senare studier vid Drama- tiska institutet. En scenograf bör ha konst- närlig utbildning med skolning framför allt i dekorativ målning och måleri. En sådan skolning kan knappast förväntas ges vid Dramatiska institutet, men kommer att in- gå i verksamheten vid formhögskolorna.

Om formhögskolorna inte bedömes kunna ge tillräcklig förutbildning inom dekorativ målning och måleri synes kompletterande utbildning i första hand komma i fråga vid konsthögskolans miljöavdelning. I sitt ytt- rande över det ovan nämnda år 1965 avläm- nade betänkandet påpekade Akademien för de fria konsterna att undervisning i skulptur bör ingå i grundutbildningen för scenogra- fer. Också i skulptur skulle utbildningen kunna kompletteras med studier vid konst- högskola. Denna kompletterande utbildning kan ges före studierna vid Dramatiska insti- tutet.

Ett nära samarbete mellan Dramatiska institutet och konsthögskoloma är ur många synpunkter önskvärt. Av praktiska skäl torde konsthögskolan i Stockholm främst komma i fråga. Ett sådant samarbete skulle i högsta grad underlättas om undervisningen vid konsthögskoloma organiseras i enlighet med de sakkunnigas förslag. Viss del av ut- bildningen vid Dramatiska institutet skulle exempelvis kunna betraktas som ingående också i konsthögskolans kursprogram. Om- vänt skulle i mån av plats studerande vid Dramatiska institutet kunna deltaga i under- visning vid konsthögskolan. Även samarbete med designhögskola, t.ex. i form av pro— jekt, synes med fördel kunna initieras.

Från flera håll har påtalats att en organi- serad utbildning av medhjälpare till sceno- grafer (dekorationsmålare) saknas. Inte hel- ler i fråga om dekorationsmålare bör en spe- ciell utbildningsgång skapas vid formhög- skolorna, men studier där framstår som en god utbildning för dekorationsmålare. Om

en konstfacklig gren inrättas på yrkesskolan kan denna dock antagas i de flesta fall komma att bli tillräcklig för anställning som dekorationsmålare.

4.4.8. Fotografutbildningen

Tvåårig utbildning av fotografer bedrivs med statsunderstöd inom det kommunala yrkesskolväsendet. Sådan utbildning ges i Bergnäset (i närheten av Luleå), Göteborg, Malmö, Solna och Stockholm. Årligen anta— ges ca 60 studerande till sådan utbildning. (1 Bergnäset 8, i Göteborg 16, i Malmö 8, i Solna 8 och i Stockholm 16.)

Kursverksamheten vid Stockholms univer- sitet bedriver fotografutbildning vid Foto- skolan. Utbildningen är treårig, inklusive en ettårig grundutbildning. Antalet intagna per år är ca 100 studerande.

Utbildning inom fotografi sker även vid konstfackskolan och konstindustriskolan.

Utbildning av filmfotografer bedrivs vid Fotoskolan, där de studerande fr.o.m. det andra läsåret kan specialisera sig på do- kumentärfilm. Denna utbildning är dock un- der avveckling.

Dramatiska institutet har en bildteknisk linje med utbildning av fotografer inom film och television. Det årliga intaget beräknas till sex studerande. Linjen är tvåårig med möjlighet till en ettårig påbyggnadskurs.

Fotografi som konst skiljer sig i princip inte från annan konstnärlig verksamhet. Fotografen möter delvis samma formala problem som den frie konstnären. Viss ut- bildning i fotografi skall ges vid formhög- skolorna, bl.a. för att ge de studerande elementära kunskaper i fotografi med tanke på att fotografiet kan komma att utnyttjas av den frie konstnären i hans verksamhet och att fotografiet intar en central plats som hjälpmedel inom den verbal-visuella infor— mationen.

Med tanke på vad som ovan anförts kan det kanske tyckas naturligt att yrkesutbild- ning för fotografer förläggs till formhög- skolorna. Emellertid är den tekniska appa- ratur som yrkesfotografen idag måste be- härska så komplicerad, att det är omöjligt

att ge en tillräckligt grundlig yrkesutbildning för fotografer inom ramen för formhögsko- lorna. Fotografutbildningen synes därför böra vara förlagd till den framtida motsva- righeten till den nuvarande yrkesskolan. Denna utbildning bör också tillgodose beho— vet av fototekniker och således inriktas på att ge gedigna kunskaper om fotografins tekniska grunder.

Det är dessutom att märka, att den foto- grafiska bilden, som ett i första hand konst- närligt uttrycksmedel, kvantitativt intar en relativt liten plats. Merparten av de yrkes- verksamma fotograferna ägnar sig snarare åt olika former av »tillämpad» fotografi i samband med t.ex. reportage, illustration. dokumentation, information och reklam. I framtiden kan fotografin antas komma att få en ökad betydelse inom olika forsknings— områden.

Liksom för många andra yrken förefaller emellertid studier vid formhögskola kunna utgöra en givande kompletterande utbild- ning. Förutom de kontakter som på olika plan etableras med fotografin och andra konstarter kan den enskilde studeranden vidga sin allmänna kringsyn, få nya impul- ser vad gäller inställningen till bild som fenomen, skärpa sin bildsyn och öka sin tolkningskapacitet. Yrkesutbildade fotogra- fer som studerar vid formhögskola kan ut- nyttjas i undervisningen i fotografi och del- ge övriga studerande värdefulla erfarenheter och skall beredas tillfälle till vidare studier på egen nivå inom ramen för den fria verk- samheten vid skolan.

Ytterligare studier vid designhögskola sy- nes för vissa fotografer, specith de som arbetar inom reklam- och informationsom- rådena, kunna vara värdefulla även om någon egentlig fotografutbildning inte heller skall ske vid dessa högskolor.

Vissa resurser för arbete med film skall finnas vid formhögskolorna och framför allt vid designhögskolorna. Den utbildning inom den verbal-visuella informationens område, som skall ges vid designhögskolorna, måste med nödvändighet innehålla vissa moment som berör filmen som medium. Utbildning— en skall dock inte utformas som en yrkesut-

bildning för filmfotografer. Utbildningsbe- hovet kommer att vara tillgodosett genom andra utbildningsanstalter främst Drama- tiska institutet.

Formhögskoloma och designhögskolorna bör söka upprätta samarbete med de skolor som handhar fotografutbildningen på gym- nasial nivå. liksom med Dramatiska institu- tet i fråga om filmfotografi. Visst gemen- samt utnyttjande av lärare och utrustning kan sannolikt komma till stånd och samar- betet skulle även leda till befruktande kon- takter mellan studerande och lärare vid olika skolor.

4.5. Huvudmannaskap och central ledning 4.5.1 Inledning

Som närmare framgår av avsnitt 4.1 före- slår de sakkunniga ett väsentligt utökat stat- ligt engagemang i konstnärs- och designer- utbildningen. Detta sammanhänger dels med önskvärdheten att denna form av utbild- ning fördelas någorlunda jämnt över hela landet, dels att utbildningen skall vara lik- värdig vid de olika skolorna på respektive område och nivå, dels och framför allt att utbildningen på samtliga nivåer föreslås ligga på det eftergymnasiala stadiet, där kostna- derna för utbildningen av hävd bestrides av staten.

Utökningen av det statliga engagemanget i fråga om konstnärs- och designerutbild— ningen har betydelse för de skolenheter med utbildning inom dessa områden, som för närvarande har kommunal eller enskild hu- vudman. De sakkunniga föreslår härvidlag. att de i Göteborg belägna skolenheterna av detta slag, nämligen Valands konstskola och konstindustriskolan, förstatligas och ombil- das till högskolor. Av lokalmässiga och and— ra skäl synes det därvid lämpligast, att Va— lands konstskola vid förstatligandet övergår till konsthögskola, medan konstindustrisko- lan övergår till designhögskola.

Det ligger utanför de sakkunnigas upp- drag att avge förslag till riktlinjer för hur detta föreslagna överförande av huvudman- naskapet för skolor med kommunal eller en- skild huvudman till staten skall tillgå. De

sakkunniga förutsätter i stället, att de när— mare formerna för eventuella förändringar i huvudmannaskapet för sådana skolor blir föremål för särskilda överläggningar i varje enskilt fall. I samband med remissbehand- lingen av de sakkunnigas förslag torde vär- defulla synpunkter kunna inhämtas i detta avseende.

Med frågan om eventuellt ändrat huvud- mannaskap för vissa av dagens skolor inom det konstnärliga området sammanhänger också frågan om central ledning och even- tuell tillsynsmyndighet för de av KUS före- slagna skolorna. Den centrala ledningen för nu verksamma skolor inom de här aktuella områdena är i dag uppdelad på flera olika organ och myndigheter. Konsthögskolan står sålunda under överinseende av Akade- mien för de fria konsterna, medan konst- fackskolan i Stockholm har skolöverstyrel- sen som tillsynsmyndighet. Skolöverstyrelsen fastställer också denna skolas kursplaner. Konstindustriskolan i Göteborg är en en- skild skola med Göteborgs slöjdförening som huvudman. Skolöverstyrelsen utfärdar dock skolans läroplaner. Huvudmannaska- pet för Valands konstskola slutligen utövas av museistyrelsen i Göteborg.

Den centrala ledningen för utbildnings- institutionema inom konst- och designområ- dena måste också sättas i relation till led- ningen av skolorna inom angränsande om- råden, t.ex. musiken och scenkonsten. Frå- gan om den centrala ledningen för dessa skolor har också samband med det uppdrag, som utföres av 1968 års utbildningsutred- ning. Vidare skall det från den 1 januari 1969 inrättade kulturrådet enligt sina direk- tiv bl.a. xundersöka samspelet mellan stat- liga, kommunala och andra insatser på kul- turområdet samt behovet av samordning mellan dessa insatser och föreslå åtgärder som underlättar en sådan samordning». En- ligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, kommer kulturrådet med ledning av dessa direktiv att även något beröra samordningen av de olika utbildningsvägarna inom det estetiska området.

I propositionen den 20 februari 1970 an- gående musik- och dansutbildning m.m.

(prop. 1970: 25) föreslås i tillsynsfrågan en provisorisk lösning. Frågan om central led— ning för den högre musikutbildningen anses böra tas upp i ett större sammanhang. Tills vidare föreslås en särskild organisations- kommitté få fungera som tillsynsmyndighet för den högre musikutbildningen. Denna kommitté skall som särskild uppgift ha att detaljplanera den föreslagna reformen av den högre musikutbildningen. Uppgiften omfattar både utbildnings— och organisa- tionsfrågor.

Mot denna bakgrund finner de sakkun- niga för sin del ingen anledning att i detalj utforma ett förslag till organisation av den centrala ledningen för konstnärs- och desig- nerutbildningen. Utformningen av den cen- trala ledningen för de estetiska utbildnings- vägarna bör enligt de sakkunnigas mening lösas i ett sammanhang. KUS förutsätter därför, att en särskild utredning kommer till stånd med uppgift att framlägga förslag i dessa frågor.

I avvaktan på en sådan utredning föreslår de sakkunniga, att tills vidare inrättas en särskild samarbetsnämnd för de av KUS föreslagna skolorna, enligt mönster bl. a. från socialhögskolorna. Denna nämnd bör enligt de sakkunnigas mening tills vidare fungera som tillsynsmyndighet för den högre konstnärs— och designerutbildningen.

4.5.2. Samarbetsnämnd

Samarbetsnämnden bör enligt de sakkunni— gas uppfattning vara gemensam för de tre olika typer av högskolor, som KUS föreslår, dvs. formhögskolor, konsthögskolor och de— signhögskolor. Nämnden skall dock vid be- hov kunna uppdelas på delegationer (ut- skott) för behandling av ärenden, som berör endast den ena typen av högskolor.

Nämnden bör enligt de sakkunnigas me- ning utrustas med beslutande funktioner endast i begränsad omfattning. Den bör i stället till största delen fungera som ett serviceorgan åt skolorna med centrala kansli— och expertresurser för sådan verk- samhet, som är av gemensamt intresse för skolorna.

Till nämndens viktigaste uppgifter hör enligt de sakkunnigas uppfattning utarbetan- det av den för form-, konst- och designhög- skolorna gemensamma årliga framställning- en om anslag för utbildningskostnader och undervisningsmateriel. Från de olika sko- lorna inom nämndens kompetensområde in- sändes vid den tidpunkt, som nämnden bestämmer, underlag för den gemensamma anslagsframställningen. Samarbetsnämnden sammanväger och prioriterar sedan de olika önskemålen i framställning till Kungl. Maj:t.

En ytterligare viktig uppgift för nämnden bör vara att utse sakkunniga vid tillsättning av professur vid konsthögskola och design- högskola (se avsnitt 7.7.3 resp. 8.7.3).

Till övriga uppgifter för samarbetsnämn- den hör bl. a. service åt skolorna i form av t. ex. utredningar om läromedel, expertis för bearbetning av uppgifter från elevintag- ningar (se avsnitt 10.7.2), utredningar om lokal- och utrustningsbehov osv. En ytter- ligare uppgift, som avser intagningarna, in- nebär tillsättning av en central intagnings- nämnd, som skall handha clearing mellan skolorna av sökande som antagits vid annan skola än den de sökt till i första hand (se avsnitt 10.45).

För fullgörande av ovan antydda arbets- uppgifter måste samarbetsnämnden ha till- gång till ett kansli med erforderliga perso- nella och andra resurser. Denna personal föreslås omfatta en avdelningsdirektör (Bo 5), en kanslist (Ao 17) samt en kansliskri- vare (Ao 11).

Samarbetsnämnden bör enligt de sakkun- nigas mening bestå av en av Kungl. Maj:t särskilt utsedd ordförande, rektorerna för de olika skolorna inom nämndens kompetens- område samt ytterligare en av Kungl. Maj:t särskilt utsedd ledamot. Härutöver bör de studerande vara företrädda i nämnden med minst en representant för varje skola. Man— dattiden bör för studeranderepresentanterna vara ett år och för övriga icke självskrivna ledamöter tre år.

En nämnd med ovan föreslagna samman- sättning kan vid första anblicken synas bli alltför stor. De sakkunniga vill emellertid i sammanhanget erinra om följande. Dels

bör samarbetsnämnden betraktas som en provisorisk lösning i avvaktan på närmare riktlinjer för hur den centrala ledningen av utbildningsvägarna på det estetiska området skall organiseras i framtiden, varvid man kan anta, att problemen med representation för olika grupper kommer att bli belysta i ett större sammanhang. Dels kan särskilda organisatoriska modeller tänkas bli aktuella för vissa av skolorna inom konst- och de— signområdena. Slutligen bör också framhål- las, att uppbyggnaden av de olika skolorna föreslås komma att ske successivt enligt den tidsplan som redovisas i avsnitt 12.2.1, var- för man kan anta, att den centrala led- ningsfrågan fått en mera definitiv lösning när skolsystemet är fullt utbyggt.

Dessa omständigheter medför, att antalet ledamöter i samarbetsnämnden inte kan an- tas bli så stort, att smidiga arbetsformer äventyras. På grund härav synes i stället antalet ledamöter bli begränsat både i fråga om rektorer och studeranderepresentanter.

Nämnden bör sammanträda i sin helhet minst två gånger per termin och däremellan i utskott eller i sin helhet när behov förelig- ger. Nämnden bör förlägga sina samman— träden på olika platser, så att nämndledamö- terna lär känna de olika skolorna inom nämndens kompetensområde.

Ett förslag till stadgar för samarbets- nämnden återges i bilaga 2.

4.5.3. Akademien för de fria konsterna

Huvudman för konsthögskolan i Stockholm är för närvarande Akademien för de fria konsterna. Akademien har till uppgift att främja utvecklingen av målar-, bildhuggar— och byggnadskonst samt andra konstarter hörande till de bildande konsterna. Akade- mien avger utlåtande därest sådana inford- ras av Kungl. Maj:t eller begäres av offent- lig ämbetsmyndighet. Akademien utser vi- dare ledamöter i vissa nämnder och styrel- ser.

Akademien bedriver utställningsverksam- het, förvaltar donationsmedel och stipendie— fonder, utser innehavare av konstnärsstipen— dier samt föreslår innehavare av konstnärs-

Akademien har vidare omfattande sam- lingar av böcker, målningar, skulpturer, gra— vyrer och handteckningar.

Akademiens överinseende över konsthög- skolan innefattar bl. a. att välja direktör för högskolan, att till Kungl. Maj:t ingiva årlig anslagsframställning för konsthögskolans del och i övrigt genom akademiens förvaltnings- nämnd omhänderha högskolans ekonomiska angelägenheter, att till Kungl.Maj:t inge för— slag till besättande av professorsbefattning- arna vid högskolan och att förordna vissa av skolans lärare. Dessutom äger akademien befogenhet att, efter hörande av högskolans lärarråd, till vice professor nämna lärare, som under längre tid innehaft sin befattning vid högskolan. Akademien utser vidare tre delegerade (en målare, en skulptör och en arkitekt) vilka skall äga säte och stämma i högskolans lärarråd.

Akademiens för de fria konsterna ställning i förhållande till konsthögskolan har en parallell inom musikutbildningen. Musikhögskolan står under överinseende av Musikaliska akademien, som också i övrigt har uppgifter inom musik- livet som motsvarar de funktioner Akademien för de fria konsterna har inom sitt område.

Utbildningsfrågoma inom musikområdet har nyligen varit föremål för utredning av 1965 års musikutbildningskommitté. (Musikutbildning i Sverige. SOU 1968: 15.) Musikutbildningskom— mittén föreslår bl. a., att Musikaliska akademi- ens överinseende över musikhögskolan i Stock- holm avvecklas. I den ovan nämnda propositio- nen angående musik- och dansutbildning m.m. (prop. 1970: 25) biträder departementschefen kommitténs förslag i detta avseende och fram- håller i sammanhanget bl.a., att »det är av stort intresse att akademien fortsätter sin all- männa bevakning av utbildningsfrågoma och genom initiativ och förslag bidrar till utveck- lingen på musikutbildningsområdet».

Konstnärsutbildningssakkunniga föreslår bl.a., att på sikt fem formhögskolor, tre designhögskolor och två nya konsthögskolor inrättas. Dessa högskolor bör få tillfälle att fritt utvecklas efter sina lokala förutsätt— ningar, varför det synes mindre ändamålsen- ligt. att akademien blir huvudman för alla dessa nya högskolor.

Vidare kan betänkligheter hysas mot att statliga utbildningsanstalter underställes en

institution, som inväljer sina medlemmar utan inflytande från vare sig statsmakter, kommun eller andra utanförstående insti- tutioner. Dessa betänkligheter gäller även om institutionen är av den karaktären, att dess sammansättning och stadgar garanterar en allsidig och kompetent behandling av ifrågavarande utbildnings- och andra ären- den. Akademien har hittills haft en sådan karaktär, att de med huvudmannaskapet förbundna utbildningsfrågorna handhafts med den största sakkunskap.

Det är vidare svårt att se, hur de stude- rande smidigt skall kunna ges säte i konst- högskolornas styrelser, om akademien skall vara huvudman för utbildningen. Visserligen deltar på försök en representant för de stu- derande numera i förvaltningsnämndens ar- bete på lika villkor med övriga ledamöter, men i akademiens överläggningar och beslut kan studeranderepresentanter inte delta.

Av ovanstående torde framgå, att inte heller konsthögskolan i Stockholm bör stå under överinseende av akademien. Det skul- le bl.a. medföra, att en konsthögskola skulle få en administrativ särställning i förhållande till de övriga konsthögskoloma. Dessutom skulle akademiens ställning som opartisk central remissinstans äventyras. Det nuva- rande förhållandet att akademien är huvud- man för konsthögskolan i Stockholm bör alltså avvecklas.

Som närmare framgår i det följande före- slår de sakkunniga i stället, att akademiens delaktighet i den högre konstnärsutbildning- en garanteras genom representation i varje konsthögskolas styrelse. Då dessa akademi- ens styrelserepresentanter dessutom föreslås utses bland sådana konstnärer, som verkar inom respektive konsthögskolas närmaste region, torde man på bästa sätt uppnå det ovan antydda syftet att varje högskola måste få fritt utvecklas efter sina lokala förutsätt- ningar.

De sakkunnigas ställningstagande till aka— demiens framtida ställning i förhållande till konstnärsutbildningen grundas främst på vissa principiella och praktiska skäl. Som ovan framhållits har akademien övervägan- de behandlat de med utbildningen vid konst-

högskolan förbundna frågorna med största sakkunskap och har på olika sätt främjat utvecklingen på konstnärsutbildningens om- råde. Genom att akademien befrias från överinseendet över konsthögskolan fråntas akademien en viktig uppgift och bryts en lång, värdefull tradition. De sakkunniga är angelägna att framhålla att många betydel- sefulla uppgifter ändå kvarstår och de sak- kunniga är övertygade om att akademien finner nya.

4.6. De enskilda utbildningsenheternas led- ning

4.6.1. Inledning

Frågan om organisationen av de enskilda utbildningsenheternas ledning hänger intimt samman med de försök till en fördjupad de- mokrati i skolan, som nu börjat genomföras på alla nivåer och stadier inom utbildnings- väsendet. Sålunda har Kungl. Maj:t den 17 juli 1968 bemyndigat universitetskanslers- ämbetet att besluta om försöksverksamhet med olika former för samarbete mellan stu— derande, lärare och övrig personal vid uni- versitet och högskolor under budgetåren 1968/ 69 och 1969/ 70. Motsvarande bemyn- digande har den 19 december 1968 givits bl.a. Akademien för de fria konsterna respektive skolöverstyrelsen avseende konst- högskolan och konstfackskolan. Beträffande skolor för högre konstnärlig utbildning har nämnda bemyndigande den 28 november 1969 förlängts att gälla även under budget— året 1970/71.

I till nämnda bemyndiganden fogade pro- memoria respektive utdrag ur statsrådspro- tokollet förutsättes, att försöksverksamheten blir föremål för en fortlöpande uppföljning och utvärdering. Då konstnärsutbildnings- sakkunniga nu framlägger sina förslag avse- ende organisationen av konstnärs— och designerutbildningen i framtiden vid en tid- punkt då sådana utvärderingar ännu inte hunnit genomföras. måste de sakkunnigas förslag beträffande den enskilda skolans ledning, samarbetet mellan studerande, lå- rare och övrig personal osv. med nödvän-

De sakkunniga vill först som en självklar princip hävda, att alla som deltar i arbetet inom en skola, skall ha inflytande över sko- lans angelägenheter. Hur ett sådant infly- tande bäst skall åstadkommas inom den stadgefästa organisatoriska ramen är emel- lertid en komplicerad fråga. De sakkunniga har med intresse följt den intensiva debatt, som just nu pågår i dessa frågor. I avvaktan på ovan nämnda närmare utvärdering av den pågående försöksverksamheten anser sig de sakkunniga endast kunna framlägga för- slag i dessa frågor, som i institutionellt av- seende i huvudsak ansluter till de förhållan- den, som för närvarande råder. De sakkun- nigas förslag bygger sålunda på den hävd- vunna principen om demokrati genom repre- sentation. Huruvida helt andra former för demokratins funktion inom skolan kommer att gälla i framtiden, får bl. a. den pågående debatten och utvärderingen av försöksverk- samheten utvisa.

Mot denna bakgrund föreslår de sakkun- niga, att ledningen för de av KUS föreslag- na skolorna skall utövas av två intimt sam— verkande organ, styrelsen och utbildnings- nämnden.

4.6.2. Styrelsen Arbetsuppgifter

Det är de sakkunnigas bestämda uppfatt— ning, att de av KUS föreslagna skolorna måste ha stor självständighet och frihet att inom ramen för givna riktlinjer och så långt tillgängliga medel gör det möjligt själva bestämma verksamhetens uppläggning och innehåll. Detta är bakgrunden till, att den ovan föreslagna samarbetsnämnden för form-, konst- och designhögskolorna förut- sättes få så begränsade befogenheter och i princip endast bör fungera som ett samord- nande organ mellan skoloma. I stället bör således de enskilda utbildningsenheternas egna organ vara högsta beslutsinstanser för i princip alla frågor, som berör skolornas verksamhet.

Högsta beslutande organ för den enskilda

utbildningsenheten utgöres av styrelsen. Sty- relsen bör enligt de sakkunnigas uppfattning handha de uppgifter beträffande bl. a. sko— lans ekonomi, personaltillsättningar m.m., som i dag för konsthögskolan tillkommer Akademien för de fria konsterna och för konstfackskolan tillkommer skolöverstyrel- sen. Styrelsens främsta uppgifter bör vara:

att till samarbetsnämnden inge underlag för skolans anslagsframställning,

att ansvara för skolans ekonomiska för- valtning,

att jämsides med av samarbetsnämnden särskilt utsedda sakkunniga avge yttrande till Kungl. Maj:t över sökande till profes- surer,

att avge förord till Kungl. Maj:t vid till- sättning av lektorat,

att anställa (förordna) övriga lärare, att anställa (förordna) övrig personal, att utse skolans intagningsnämnd, att medge nedsättning av lärares under- visningsskyldighet,

att utfärda de föreskrifter och anvisning- ar som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit.

Sam mansättnin g

Styrelsen bör ha en sammansättning som så långt det är möjligt tillgodoser kraven på inflytande för sådana grupper, som är in- tressenter i utbildningen vid skolan, utan att styrelsen för den skull får göras alltför stor. Detta medför, att styrelserna för de olika typer av högskolor, som KUS föreslår, blir sammansatta på olika sätt. Varje styrelse bör dock ha representanter för respektive skolas lärare, studerande och övrig personal.

Varje skolas styrelse bör enligt de sak- kunnigas mening bestå av åtta ledamöter, varav sju utgöres av följande personer, näm- ligen

en ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t för tre år,

två ledamöter, utsedda av Kungl Maj:t för tre år på förslag av skolans lärare,

två ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av skolans studerande,

en ledamot, utsedd av Kungl. Maj:t för

tre år på förslag av skolans övriga personal, samt

rektor, självskriven. Den åttonde ledamoten bör enligt de sak- kunnigas förslag för fortnhögrkolans del ut- göras av en representant för den stad, i vilken skolan är belägen. De sakkunniga har funnit det angeläget att på detta sätt knyta ett direkt kommunalt intresse till ledningen för formhögskolorna. Därigenom bör enligt de sakkunnigas uppfattning många lokala problem, som kräver insatser av och sam- arbete med kommunala organ, snabbt kunna lösas. Den kommunale representanten bör utses av stadsfullmäktige för tre år.

I konsthögskolornas styrelser bör en leda— mot — enligt vad som framhållits ovan —- utses av Kungl. Maj:t på förslag av Akade- mien för de fria konsterna. Denne ledamot bör utses bland konstnärer som verkar inom den region i vilken konsthögskolan är belä— gen.

För designhögskolorna finns ingen mot- svarighet till Akademien för de fria konster- na, som skulle vara naturlig förslagsinstans för utseende av ledamöter i dessa skolors styrelser. Inga närmare bestämmelser om sådan förslagsinstans bör därför finnas, utan den åttonde ledamoten i designhögskolornas respektive styrelser bör endast förutsättas bli utsedd av Kungl. Maj:t bland yrkesverk- samma designers med anknytning till den region, i vilken designhögskolan är belägen.

4.6.3. Utbildningsnämnden

L'tbildningsnämnden utgör enligt de sakkun- nigas förslag skolans högsta beslutande or— gan i undervisningsfrågor. Nämnden har emellertid därutöver åtskilliga andra viktiga uppgifter. Nämndens främsta uppgifter är:

att upprätta och tillhandahålla studie- handbok med planer över studiegången (kursprogram, schema) samt anvisningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande,

att verka för samordning mellan skolans avdelningar (motsvarande),

att förbereda och överlämna förslag till styrelsen angående skolans underlag för den

att avge yttrande över sökande till rek- torstjänst, professurer och lektorat,

att avge förord till styrelsen vid anstäl- lande (förordnande) av övriga lärare,

att initiera och organisera samarbete med andra utbildningsinstitutioner och med insti- tut för forsknings- och utvecklingsarbete m.m.,

att avge förslag till ordningsföreskrifter, att avge yttrande i ärende, som för sådant ändamål överlämnats till utbildningsnämn- den.

Utbildningsnämnden bör bestå av rektor, ordförande, samt minst åtta ledamöter, var- av fyra utses av skolans studerande och fyra utses av och bland skolans lärare. De når- mare föreskrifterna rörande utbildnings- nämndens sammansättning, arbetsuppgifter och arbetsformer framgår av stadgeförslag i bilaga 2.

5. Pedagogiska frågor

5.1. Utgångspunkter

Formhögskolorna, konsthögskoloma och designhögskolorna är i pedagogiskt hänse- ende beroende av de mål som formuleras för verksamheten. Som framgår av kapitel 2 anser de sakkunniga att de berörda ut- bildningarna trots sina skilda uppgifter har mycket gemensamt i pedagogiskt avseende, varför den pedagogiska utformningen av skolorna här skall behandlas i ett samman- hang. I den mån undervisningens upplägg- ning vid skolorna uppvisar särdrag tas dessa emellertid upp i kapitlet för resp. utbild- ning.

För att de mål, som uppställts för sko- lornas verksamhet, skall kunna nås, är det av stor betydelse att åtgärder vidtas som underlättar de studerandes personliga an- passning till skolorna och skolornas anpass— ning till de studerande. Sådana åtgärder kan omfatta informationer om utbildning- ens utformning och studiernas uppläggning, om tillvalsämnen, fortbildning och vidare- utbildning; om de studerandes rättsliga ställ- ning och kravet på deras medansvar för studiernas utformning etc. För att de stu- derande skall kunna utnyttja utbildningen till fullo krävs att de är medvetna om sko- lans mål, vilka krav som kan ställas på dem efter genomgången utbildning och hur de själva ställer sig till dessa krav.

Om de teoretiska och praktiska studierna måste de studerande på ett tidigt stadium

få en grundlig information. Till de peda- gogiska informationema hör behandling av problem, specifika för vissa aktiviteter och övergripande frågeställningar, rörande t. ex. samordningen av undervisningen mellan oli- ka ämnen. Skolornas utbildningsklirnat skall vara sådant, att de studerande kan ha en kritisk och öppen inställning till de pro- blem, som de möter i olika undervisnings- situationer.

För en historisk översikt över de peda- gogiska metoderna inom nu berörda utbild- ningsområden hänvisas till bilaga 1 (Ma— rita Lindgren-Fridell: Pedagogiska principer i konstnärsutbildningen).

5.2. Speciella pedagogiska frågor

Det omfattande pedagogiska utvecklingsar- bete som för närvarande pågår berör många problem av generell karaktär inom den ef- tergymnasiala utbildningen. Det är självklart att de skolor som enligt KUS förslag kom- mer att få huvudansvaret för den konstnär- liga utbildningen noga måste följa detta ut- vecklingsarbete och införliva nya erfaren- heter med sitt arbete.

När detta sker måste hänsyn tas till de speciella förhållanden som karaktäriserar skolorna. Det finns därför skäl att något dröja vid detta.

Det är sannolikt, att planeringen av ut- bildningen ofta kommer att vara mera kom- plicerad än vid andra skolor. Det är bara

i mindre utsträckning möjligt att utgå från ett fast lärostoff och kravet på en långt gå- ende integrering mellan teori och tillämp- ning är svårt att tillfredsställa om inte plane- ringen sker inom mycket fria ramar. Sam— tidigt måste man vid planeringen hela tiden vara medveten om vilka mål som har upp- ställts för utbildningen.

Detta planeringsarbete bör ske i samar- bete mellan lärarna och de studerande. Det är angeläget att de senare stimuleras till att så aktivt som möjligt delta i planeringen och att man finner smidiga former för sam- arbetet. Det är i och för sig lätt att moti- vera att ett sådant samarbete sker, men det bör påpekas att det som en biprodukt ock- så bidrar till att utveckla de studerandes självständighet, deras förmåga att samarbeta och deras känsla för det gemensamma an— svaret.

Inom alla utbildningar sker vid olika till- fällen bedömningar och utvärderingar av de studerandes prestationer. Vid de av KUS föreslagna skolorna kommer betyg bara att ges i begränsad omfattning, i allmänhet kommer det endast att anges vilka kurser de studerande har genomgått. Däremot kommer bedömningar av andra slag att spe— la en mycket stor roll i handledningen. Dessa situationer kan många gånger vara mycket känsliga. Många studerande upple- ver sina arbetsresultat på ett mycket emo- tionellt sätt och de är därför mycket be— roende av en diskussion kring sina produk- ter som präglas av inlevelse och konstruk— tiv kritik. Lärarens roll är därför svår och det fordras också att han kan individuali- sera sin handledning; vissa studerande vill ha relativt täta kontakter och diskussioner, andra vill arbeta själva ganska långa perio- der, och den form av kritik, som för en framstår som stimulerande och utvecklande, kan för en annan vara alltför direkt och hårdhänt.

Gruppdiskussioner vid övningar och se- minarier kommer att få stort utrymme i ut- bildningen. Erfarenheter visar, att det kan vara relativt svårt att aktivera alla stude- rande vid denna form av undervisning, och det finns en viss risk för att enskilda eller

grupper kommer att inta en dominerande ställning i dessa diskussioner och att detta medför att de övriga blir ännu mer passiva. Några generella lösningar av detta problem finns inte, men det är viktigt att lärarna och de studerande är medvetna om proble- met och tillsammans försöker skapa en samarbetsatmosfär som bidrar till att akti- vera alla.

KUS kommer i ett annat sammanhang att ta upp frågan om lärarnas utbildning. Men det bör understrykas att fort- och vi- dareutbildning för lärarna måste bli ett vik- tigt medel för att utveckla de pedagogiska metoderna vid skolorna. Särskilt angeläget blir detta i högskolornas inledningsskede, eftersom den nuvarande utbildningen sak- nar flera väsentliga inslag, som kommer att prägla de nya skolorna.

5.3. Undervisningens omfattning

5 .3.1 Läsåret

Vid formhögskolorna, konsthögskoloma och designhögskolorna skall samma läsår tillämpas som vid huvudparten av landets övriga eftergymnasiala utbildningsanstalter. Läsåret skall bestå av 270 dagar, inräknat ferier kring jul- och påskhelgema. Läsåret påbörjas omkring den 1 september och av- slutas kring den 1 juni. Inom läsåret skall 36 arbetsveckor rymmas.

I fråga om läsårets utläggning i kalender— året är det angeläget att vårterminens av- slutning på formhögskolorna anpassas till tidpunkten för intagningen till konst- och designhögskolorna eftersom de studerande vid formhögskolorna bör beredas möjlighet att söka inträde till dessa högskolor samma år som de avslutar sin utbildning vid form- högskola. Intagningen till de högre skolor- na bör därför inte ske under pågående läs— år, eftersom den anspänning i olika avse- enden som sker i samband med ansökan skulle inverka störande på arbetsron vid formhögskolorna. Det är vidare rimligt att de studerande vid formhögskolorna skall ha så stor del av vårterminen som möjligt till förfogande för färdigställande av arbetspro- ver.

Det är a andra sidan önskvärt att resul- taten av intagningsproceduren kan medde- las de sökande så tidigt som möjligt. Detta synes också lämpligt med hänsyn till att intagningsnämnderna skall kunna besättas. Intagningsproceduren bör av dessa skäl va- ra avslutad före midsommar. De sakkunni- ga har funnit att läsåret också med hänsyn till dessa förhållanden bör avslutas omkring den 1 juni.

Läsåret delas in i en höst— och en vår- termin. Så länge denna terminsindelning med få undantag är rådande inom utbild- ningsväsendet i övrigt, finner de sakkunniga inte någon anledning att frångå. denna in- delning vid de av KUS föreslagna skolfor- merna. Tvåterminssystemet tillämpas nu t.ex. vid konsthögskolan, Valands konst— skola, konstfackskolan, konstindustriskolan och de fria konstskolorna.

Som ovan angivits skall läsåret inrymma 36 arbetsveckor. Vid formhögskolorna och vid designhögskolorna skall dessa veckor fördelas lika på de bägge terminerna då detta underlättar planeringen av verksam- heten. Höstterminen kommer därför vid dessa skolor att avslutas i januari. Konst— högskolorna skall själva avgöra hur läs— året fördelas på höst— och vårtermin.

Det läsår som föreslås ovan innebär att läsåret vid de framtida konsthögskoloma blir längre än det läsår som f.n. gäller vid konsthögskolan. Vid konsthögskolan påbör- jas nu läsåret i början av oktober och av- slutas omkring den 1 juni. (Arkitektursko- lans läsår påbörjas dock i mitten av sep- tember). Jul- och påskuppehåll frånräknade omfattar läsåret 30 arbetsveckor (arkitektur- skolan 33 veckor). De sakkunnigas förslag medför alltså i jämförelse med nuvarande förhållande att läsåret förlängs med sex vec- kor (arkitekturskolan tre veckor).

Här skall dock märkas, att sommarun- dervisning, alternerande mellan lärarna, stadgemässigt förekommer utöver det ovan angivna läsåret samt att fr.o.m. läsåret 1968/69 lärarna frivilligt åtagit sig ytter- ligare förlängd undervisningsskyldighet.

Läsåret vid konstfackskolan omfattar 252 dagar och påbörjas senast den 1 september

och avslutas under maj. Antalet lovdagar är minst fyra och högst sex. Antalet arbets- veckor uppgår till 32. Även i jämförelse med det läsår som tillämpas vid konstfack— skolan innebär således de sakkunnigas för- slag en förlängning, i detta fall med fyra ar- betsveckor, i huvudsak beroende på att vin- terlov, påsklov och andra längre samman- hängande uppehåll i undervisningen inte kommer att finnas vid de föreslagna skolor- na.

Det skall ankomma på varje utbildnings- enhet att undersöka och utnyttja möjlig- heterna att anordna utbildning i viss ut- sträckning även under sommartid.

5.3.2. Antal undervisningstimmar

Antalet undervisningstimmar per vecka för gemensamma studier med lärare tillgäng- liga föreslås bli 30 vid formhögskolorna. Dessa skolors pedagogiska målsättning för— utsätter att antalet undervisningstimmar blir relativt omfattande, och de sakkunniga har funnit att 30 timmar i veckan är en väl av- vägd undervisningsmängd på dessa skolor. Det är dock att märka att en stor del av undervisningen ägnas åt fria övningar. I vissa fall skall dessa fria övningar kunna utföras enskilt eller i grupp utanför skolan. De studerande kommer vidare att få ar— betsuppgifter att utföra på tid som inte in- räknas i de 30 veckotimmama.

Vid designhögskolorna har de sakkun— niga haft som riktpunkt att antalet vecko— timmar skall vara 25. Vid konstfackskolan är f.n. antalet veckotimmar på dagskolan i medeltal ca 40, inklusive tid för enskilt arbete. Designhögskolorna synes dock när- mast böra jämföras med de tekniska hög- skolornas arkitektursektioner. Enligt anvis— ningar utfärdade av universitetskanslersäm- betet (10.1.1968) bör antalet undervisnings- timmar per vecka i regel uppgå till högst 25 och endast i undantagsfall till 30. Anvis- ningama avser antalet obligatoriska föreläs- nings- och övningstimmar.

De sakkunniga anser att 25 veckotimmar är ett väl avvägt antal bl. a. med tanke på att tid för hemuppgifter skall finnas, och att

de studerande dessutom förutsättes studera på egen hand såväl inom som utom ramen för designhögskolornas egna utbildnings- program.

I jämförelse med nuvarande förhållan— den vid konstfackskolan innebär förslaget en avsevärd nedskärning av antalet schema— bundna undervisningstimmar. En sådan ned- skärning har såväl positiva som negativa följder. Den ger, som ovan framhållits, likformighet med annan jämförlig utbild- ning, men också ökat utrymme för de stu— derande till studier enligt individuella in- tressen.

Å andra sidan går de studerande miste om en del av det stöd undervisningen ger. Med den uppläggning undervisningen före- slås få, blir emellertid de studerande oför- hindrade att delta i undervisning mer än 25 timmar per vecka, t. ex. för att förkorta utbildningstiden.

Vid konsthögskoloma kommer antalet veckotimmar med schemalagd undervisning att vara relativt ringa. De sakkunniga anser inte att någon riktpunkt för antalet vecko- timmar för sådan undervisning bör fixeras. Timplan skall alltså ej finnas. De studeran- de skall i princip vara närvarande vid sko- lan under hela arbetsdagen under alla läs- årets arbetsdagar, men en avsevärd del av verksamheten består av fritt arbete i ateljé. Arbetsdagen vid konsthögskoloma kan be— räknas uppgå till mellan sex och åtta tim- mar.

Vad som ovan anförts om antalet under- visningstimmar vid de olika skolorna gäller såvitt inte överenskommelse mellan lärare och enskild studerande träffats om att stu- dierna delvis kan bedrivas i annan form.

5 .3.3 Undervisningstimmarnas längd

Till grund för beräkningar av lärarnas un- dervisningsskyldighet skall ligga att varje undervisningstimme har en längd av 45 minuter, dvs. samma lektionslängd som gäl- ler bl.a. vid universiteten och de tekniska högskolorna. Undervisningspassens längd och längden av pauserna däremellan an-

kommer det dock på de enskilda utbild- ningsenheterna att själva bestämma.

5 .4 Undervisningsformer 5.4.1 Inledning

För att nå de mål som undervisningen åsyf- tar måste inom de av KUS föreslagna hög- skolorna tillämpas ett arbetssätt, som tillå- ter att man under samma övning kan bryta sönder en större grupp till smågrupper som kan spridas i olika lokaler.

Undervisningsgrupperna skall i regel om- fatta 24 eller 12 studerande. Skolorna bör emellertid ha möjligheter att själva anpassa gruppernas storlek efter verksamhetens art och inriktning. Sålunda synes det lämpligt, att undervisning i relativt stor utsträckning bedrivs med fler än en lärare närvarande, varvid lärare med teoretisk och praktisk inriktning fungerar tillsammans. Det bör också förekomma undervisningssituationer med grupper utan att lärare kontinuerligt deltar. Lärartimmar kan också frigöras ge— nom att undervisningen ibland bedrivs i större grupper. Dessa timmar kan användas till att i andra fall låta undervisning ske i smågrupper om t. ex. sex studerande.

Utbildningsnämnden vid skolan (i första hand konsthögskoloma och designhögsko- lorna) avgör hur disponibla lärartimmar i stort skall fördelas och kan i vissa fall be- stämma hur stora undervisningsgrupperna skall vara inom olika ämnesområden.

Föreläsning, seminarieövning, gruppun- dervisning och individuellt arbete samt vid konst- och designhögskola projektarbete ut— gör de vanligaste undervisningsformerna vid de av KUS föreslagna högskolorna. Även studiebesök skall förekomma. Vid design- högskola tillkommer praktik och symposier (se avsnitt 8.3.9).

Valet av undervisningsform måste ske med hänsyn till det aktuella utbildningsmo— mentet och till att utbildningen gäller vuxna studerande. Det är angeläget att den stu- derande får arbeta självständigt. Den stu— derande skall även ges tillfälle att träna studietekniska färdigheter, öva sin förmåga

att diskutera och att sammanhängande redo— visa ett arbetsresultat.

Nedan anges de gruppstorlekar, som fö— reslås för resp. undervisningsform. Dessa ligger tillsammans med föreslagna timplaner till grund för beräkningen av antalet lärar- timmar vid form- och designhögskolorna.

5 .4.2 Föreläsning

Föreläsningsformen skall i första hand an- vändas då huvudsyftet med undervisningen är att ge de studerande en introduktion i el- ler allmän översikt över ämnesområde. Detta kan i princip ske i grupper av obe— gränsad storlek och kan i vissa fall använ- das vid gemensam undervisning av samtliga studerande inom en skola. Vid föreläsning handhas undervisningen av en eller flera lä- rare.

Till den undervisningsform som här kal- las föreläsning räknas informationsgivning och demonstration med hjälp av film, TV och andra AV-hjälpmedel, med såväl utom som inom skolan producerat material. Det är emellertid Viktigt, att även i anslutning till föreläsningsverksamhet utrymme ges för diskussion eller andra former av samverkan mellan åhörare och föreläsare och för— och efterarbetning av det behandlade ämnes— stoffet.

Beräkningen av erforderligt antal lärar- timmar har baserats på att föreläsningar sker inför grupper om i genomsnitt 48 stu- derande vid formhögskola, vid designhög- skola hel årskurs.

5 .4.3 Seminarieövning

Seminarieövningen är en undervisningsform som syftar till att aktivera den studerande genom gruppdiskussioner, t.ex. i anslut- ning till förelagd litteratur, varvid indivi— duella studieresultat kan redovisas och vår- deras. Redovisningen kan bl. a. avse hemar- bete och ske i form av muntlig föredrag- ning, korta promemorior, modellarbe- ten o. d.

Seminarierna kan också omfatta diskus- sioner angående undervisningsmål, arbets-

material, i den allmänna debatten aktuella frågor etc.

Beräkningen av erforderligt antal lärar- timmar har baserats på en genomsnittstill- delning om en lärare per 24 studerande.

Ämnesövcrgripande seminarium med ett större antal deltagare kan användas som ett komplement till föreläsningen. Gemen- samma problem från skilda ämnesområden kan tas upp vid sådana seminarier. Härvid bör möjligheter till samarbete med andra utbildningsinstitutioner tillvaratagas och stu— derande från dessa institutioner beredas till- fälle att deltaga. Vid de ämnesövergripande seminarierna synes det ofta vara lämpligt att fler än en lärare deltar.

5.4.4. Gruppundervisning

Gruppundervisning är en undervisningsform där lärare och studerande gemensamt pla- nerar och utför arbetsuppgifter av praktisk och/eller teoretisk natur. Det är av största vikt att undervisningen sker i intim samver— kan mellan lärare och studerande bl.a. för att skapa en atmosfär som bidrar till att höja studiemotivationen.

Diskussion av utförda arbeten och stu- dieresultat kan även förekomma inom ra- men för denna undervisningsform.

Gruppundervisningen skall bl. a. träna till förmåga att aktivt delta i grupparbete utan auktoritära styrningar utifrån eller inom gruppen.

Undervisningsgruppens storlek anpassas efter arbetsuppgiften. Då konkreta uppgifter skall lösas synes en lämplig gruppstorlek vara tre eller sex, medan redovisning och diskussion av dessa lösningar synes kunna ske i större grupper. Beräkningen av er- forderligt antal lärartimmar har baserats på en genomsnittstilldelning om en lärare per 12 studerande.

5.4.5. Individuellt arbete

Individuellt arbete äger rum i ateljéer och verkstäder eller utanför skolan, t. ex. i form av hemuppgifter. Det individuella arbetet är främst av tillämpad (praktisk) natur,

men bedrivs i så nära anslutning som möj- ligt till undervisningen i teoretiska ämnen. De studerande måste därför i samband med det tillämpade, individuella arbetet enskilt kunna vidga sina kunskaper med hjälp av lätt tillgängliga litteratur— och bildsamlingar.

Den enskilde studerande arbetar med stöd av lärare och annan personal som samtidigt handhar undervisning av ett flertal stude- randegrupper. Den studerande skall inte be- höva vara hänvisad till en lärare utan skall kunna få stöd och vägledning av flera.

Beräkningen av erforderligt antal lärar- timmar har baserats på en tilldelning om i vissa fall en lärare per 36 studerande, i andra fall en lärare per 24 studerande.

5.4.6. Studiebesök

Det är nödvändigt att studiebesök och stu- dieresor ingår som en naturlig del i under- visningen och skall kunna företagas utan att detta nödvändigtvis behöver vara mar- kerat i timplanen.

De sakkunniga återkommer till frågan om studiebesök och studieresor i kapitlen om resp. skola.

5.4.7. Projektarbete

Projektarbete är en undervisningsform som främst skall tillämpas vid konst- och de- signhögskolorna (se avsnitt 7.3.6 och 8.3.9).

Beräkningen av erforderligt antal lärar- timmar har baserats på en genomsnittstill— delning om en lärare per 12 studerande.

5.5. Läromedel

Läromedel och verksamhetsformer kan sä- gas ingå på ett organiskt sätt i undervis- ningen och aktualiseras samtidigt vid un— dervisningens planering och vid försöken att nå de mål som uppställts för undervis— ningen. Som aktuella läromedel kan räknas böcker, tidskrifter, bildserier, utställningar, diabilder, filmer, ljudbandsupptagningar, TV— och radioprogram etc.

Skolornas boksamlingar ingår i läromed-

len. De av KUS föreslagna skolorna måste förses med fackbibliotek, som även omfat— tar tidskrifter och bildsamlingar.

Urvalet av litteratur måste göras så, att boksamlingama verkligen skall kunna fun- gera som pedagogiska medel och i första hand innehålla sådan litteratur som direkt anknyter till skolornas speciella inriktning. AV—apparatur och AV-material måste ingå i läromedelsutrustningen. Hit hör filmpro- jektorer för olika bredder, småbildsprojek- tor, arbetsprojektor, episkop etc., bandspe- lare och videobandspelare, radio, grammo- fon och TV, kameror och övrig utrustning för film- och stillbildsfotografering. F'cr vuxenutbildningen finns en mängd olika ty- per av självinstruerande läromedel där AV- apparatur kommer till användning exem- pelvis inlärningsstudio för språk.

De speciella material, som erfordras för undervisningen inom olika ämnesområden kan i regel föras till någon av följande mz- terialrubriker:

förbrukningsmaterial

laborationsmaterial

inredningsartiklar

kompendier, studiehandledningar och in- struktionslitteratur maskiner, redskap, verktyg o. d.

För studier med pedagogisk inriktning tillkommer läromedel för eleviakttagelser, olika typer av inlärningsmaterial, studiepla- ner etc. Inom varje skola måste finnas en smidig samt överskådlig registrering av li- romedel så att den som undervisar och den som studerar har möjlighet till en be— kväm överblick över den service skolorna i detta avseende erbjuder.

I skolorna bör även finnas förteckningar över vad den studerande kan få låna från andra offentliga institutioner såsom biblio- tek, museer, länscentraler för pedagogiska hjälpmedel, forskningsinstitutioner etc. Den som utnyttjar läromedel bör kontinuerligt ha tillgång till information om vilka unde:- visningsmaterial som anskaffats och om hur de skall utnyttjas metodiskt, pedagogiskt och tekniskt. _

Det räcker inte med att nya läromedel finns tillgängliga. Den studerande måste få

utbildning i att använda dem.

Till vuxenutbildningen hör att den stude- rande i regel själv får ta ställning till det läromedel som han önskar använda. Läro- medelsutbildningen måste därför vara så allsidig och uttömmande som möjligt. Till- räcklig utbildningstid måste anslås till detta.

En stor del av läromedelsutbildningen sker i samband med genomförandet av ar- betsuppgifter. I den studerandes olika upp— gifter att demonstrera, argumentera, in- struera och sammanställa ställs krav på en rik tillgång på mångsidiga läromedel.

Service på AV-apparatur, maskiner och verktyg bör vara tillfredsställande ordnad.

5.6. Utvärdering

För att verksamheten i skolan skall bli me- ningsfylld och givande måste undervisning- en planeras och systematiseras.

Den enskilde studerandes förmåga att själv bedöma egna och andras resultat skall tränas upp. Enskilt och gemensamt lösta uppgifter bör därför efterarbetas och ge— nomgås gemensamt. De observationer som därvid görs av lärare och studerande bör bli föremål för diskussioner och utvärdering. Vid bedömningen av undervisningsresultat skall skolans och den enskildes mål tas till utgångspunkt.

När studiemålen i ett visst ämne eller kursavsnitt klargjorts kan man välja be— dömningsmetod.

De bedömningsmetoder som kan komma i fråga är bl. a. iakttagelser av de studerande i arbete bedömning av utförda arbeten enkäter och diskussioner muntliga eller skriftliga redogörelser och ten- tamina.

Bedömningen av den studerandes arbets- resultat och prestationer har flera syften: den underlättar utvärderingen av utbild- ningen i stort, den kan nämligen ge läraren en uppfattning om huruvida hans egen pla- nering är riktig och om hans metodik är effektiv, den kan vidare underlätta lärarens åtgärder att stödja den enskilda studeran- den i dennes arbete.

Ett annat syfte med bedömningen är att den studerande skall erhålla information om sin situation, men det är angeläget att sådan information meddelas så att den stöder och stimulerar den studerande och inte kom- mer att äventyra hans självförtroende och arbetsro.

Bedömningen av de studerande och de- ras arbete bör vara allsidig och fortlöpande.

Då tentamen förekommer skall den en- dast bedömas som godkänd eller icke god— känd. Formaliserade tentamina skall endast användas då sådana är meningsfulla och kan bedömas med en tillfredsställande grad av objektivitet. Skriftliga redogörelser utan ten- tamenskaraktär kan dock vara ett ofta an- vändbart medel att för den studerande själv påvisa eventuella kunskapsbrister och ut- veckla hans förmåga att uttrycka sina åsik- ter. De sakkunniga behandlar denna fråga ytterligare i kapitlen för resp. skola.

Ovan har utvärderingen av de studeran- des arbetsresultat behandlats. Det är också av Vikt att en fortlöpande diskussion och prövning av undervisningsuppläggning i stort och skolans ledning kommer till stånd. De former, i vilket detta kan antas komma att ske, behandlas i de särskilda avsnitt som berör resp. högskoleforms inre organisation.

5.7 Fortbildning m. m.

Vuxenutbildningsfrågorna spelar stor roll i den allmänna utbildningsdebatten. En väl fungerande vuxenutbildning framstår som viktig bl. a. av följande skäl:

—- utbildningen är en dynamisk faktor i samhällets och näringslivets utvecklings- processer

— nya kunskaper, ny teknik och nya ar- beten kräver förnyelse av arbetskraftens ut- bildning

— vuxenutbildningen är nödvändig för den behövliga höjningen av utbildningsstan- darden

— vuxenutbildning och ungdomsutbild— ning förutsätter i framtiden varandra och måste bli likvärdiga.

Inom de utbildningsområden KUS haft i uppgift att beröra bör i framtiden möj-

ligheterna till fort- och vidareutbildning breddas för personer som redan är verk- samma i yrkeslivet (se avsnitt 2.3.5). Vid de av de sakkunniga föreslagna utbildnings- institutionema kommer regelmässigt grund- utbildning, fortbildning och vidareutbildning att bedrivas. Formhögskolorna kan ses som såväl grundutbildning som vidareutbildning beroende på den enskilde studerandes bak- grund och utbildningsmål. Vid konsthög- skolorna och designhögskolorna kommer särskilda fort- och vidareutbildningskurser att anordnas. Övriga ovan nämnda typer av utbildning kan bli aktuella i speciella fall, varvid särskilda åtgärder synes bli nöd- vändiga vid varje enskilt tillfälle.

Att bereda plats för fort— och vidareut- bildning inom de av KUS föreslagna ut- bildningsinstitutionema innebär ur pedago— gisk synpunkt inga större komplikationer eftersom utbildningarna a priori är avsedda för vuxna studerande. Samma verksamhets- former skall i princip tillämpas för alla studerande oberoende av tidigare yrkeser- farenhet, och vidare- och fortbildningen skall i de fall så bedömes lämpligt, in— tegreras i den ordinarie verksamheten, även om hänsyn till de studerandes eventuella tidigare yrkeserfarenheter skall tagas. Dessa erfarenheter skall också på olika sätt tagas till vara så att de kommer undervisningen i stort till godo.

Att göra anordningar som främjar möj- ligheter till fort- och vidareutbildning är därför främst en praktisk fråga. De sak- kunniga har genom utformningen av ut- bildningssystemet i stort och genom för- slag till olika konkreta åtgärder på de olika utbildningsanstalterna tagit hänsyn till att stort utrymme för fort- och vidareutbild— ning skall lämnas. Kvällsundervisning, sär— skilda kurser för yrkesverksamma och kurs- systemet på konst- och designhögskolorna är kanske de anordningar som kommer att få störst betydelse härvidlag. De sakkunniga återkommer till den närmare utformningen av fort- och vidareutbildningen vid konst- och designhögskolorna i kapitlen för respek- tive skola.

6. Formhögskolor

6.1. Utgångspunkter

De förutsättningar som ligger till grund för de sakkunnigas förslag om inrättande av formhögskolor (FH) har närmare berörts i kapitel 2 och 4. Här lämnas därför endast en kort rekapitulation av vad som tidigare anförts.

Den högre konstnärs— och designerutbild- ningen spaltas upp i två eftergymnasiala ni- våer, en tvåårig allmän utbildning och en treårig specialiserad nivå. Grundutbildningen förläggs till formhögskolor, vilka till en bör- jan inrättas i fem orter i landet med en sam- manlagd intagningskapacitet om cirka 1 000 studerande per år. Utbildningen på den högre nivån förläggs till konsthögskolor och designhögskolor.

Formhögskolorna skall emellertid inte en- bart utgöra en allmän utbildning för, eller inriktas på, i traditionell och snäv mening konstnärlig verksamhet. De skall också ut- göra ett utbildningsalternativ inom konst- närliga randområden för vilka utbildning i dag bedrives vid utbildningsinstitutioner med i huvudsak annan inriktning eller för vilka en adekvat utbildning helt saknas. På sikt kan formhögskolorna antagas bidra till en breddning av den estetiska medveten— heten i alla befolkningsskikt. De sakkunni- ga anser det därför av stor betydelse, att teckningslärarutbildningen knyts till form- högskolorna.

Studier vid formhögskolor skall kunna

kombineras med utbildning inom ett fler- tal delar av det eftergymnasiala utbild- ningssystemet och således inte enbart leda till vidare utbildning inom konst eller de- sign.

Då ett av syftena med formhögskolorna emellertid är att de skall utgöra grundut- bildning för vidare studier vid konst— och designhögskolor, måste dock utbildningen med nödvändighet vara av allmän och grundläggande karaktär. Detta minskar ut- rymmet för att samtidigt utforma utbild- ningen så, att den, utan någon form av yt- terligare påbyggnad, direkt kan leda till anställning inom yrkeslivet för de stude- rande som saknar tidigare yrkesutbildning. Däremot synes formhögskolorna vara väl lämpade för personer, som önskar komplet- tera tidigare genomgången yrkesutbildning inom de områden, som utbildningen berör. Formhögskolornas roll inom den egentliga yrkesutbildningen berörs närmare i avsnitt 6.2.3.

Med utgångspunkt i de destinationer inom utbildningsväsende och arbetsmarknad de studerande vid formhögskolorna i för- sta hand tänkes få, kan följande huvudfunk- tioner hos utbildningen urskiljas:

1. Del av konstnärs- och designerutbild- ning

2. Del av teckningslärarutbildning

3. Del av filosofie kandidatexamen

4. Del i kombination med eftergymnasial utbildning i övrigt

5 . Kompletterande yrkesutbildning. Punkterna 1—4 ovan behandlas närmare i avsnitt 6.2.2, punkt 5 i avsnitt 6.2.3.

Utbildningen vid formhögskolorna utfor- mas så, att den är användbar för samtliga nämnda kategorier, och i princip även är gemensam för dessa. Under andra läsåret väljer emellertid de studerande mellan alter- nativa studiefördjupningar med olika in- riktning. Dessa fördjupningar motsvarar dock endast en fjärdedel av andra läsårets studietid, och valet av fördjupning låser in- te den studerandes senare val av högre ut- bildning eller yrkesbana. Genom denna upp— läggning får utbildningen dessutom en yr- kesvägledande funktion, dvs. ger de stude- rande större möjligheter att bedöma för vil- ken framtida verksamhet hans begåvning och intressen bäst lämpar sig.

Idag bedrivs en omfattande konstnärlig utbildning inom fria konstskolor, delvis med statligt och kommunalt stöd. Denna verk— samhet berörs i hög grad av inrättande av formhögskolor. De fria konstskolomas framtida ställning behandlas i ett särskilt avsnitt av betänkandet (4.4.2). De sakkun- niga vill emellertid åter betona, att fria konstskolor även i fortsättningen kommer att ha viktiga uppgifter att fylla, och att de under goda betingelser bör beredas möj- ligheter att verka vid sidan av formhögsko- lorna.

6.2. Mål

6.2.1. Inledning

Formhögskolornas mål kan anges med hän- syn till de skilda funktioner den skall fylla. Verksamheten måste utformas med tanke på definitionen av åtminstone tre sådana funktioner, nämligen den roll utbildningen skall spela i ett större allmänt kulturpoli- tiskt perspektiv, de yrkespositioner och hög- re utbildningsanstalter formhögskolorna i första hand kan leda till och de färdighe- ter undervisningen främst skall utveckla. Det första av dessa mål har KUS utförligt behandlat i kapitel 2. Övriga målinriktning— ar behandlas närmare nedan.

6.2.2. Mål för fortsatta studier inom annan eftergymnasial utbildning

Del av konstnärs— och designerutbildning

Formhögskolorna är avsedda att utgöra en lämplig (icke obligatorisk) allmän grundut- bildning för fortsatta studier vid konsthög- skolor och designhögskolor. De kan där- med anses ersätta den inledande utbild- ningen vid konsthögskolan och konstfack- skolan. Motsvarande framtida utbildning- ar kan därmed förkortas. De sakkunniga vill emellertid särskilt framhålla, att utbild— ningen vid formhögskolorna skall anordnas på ett sätt, som relativt mycket avviker från den undervisning, som för närvarande be- drivs på konsthögskolans och konstfacksko- lans lägre nivåer. Formhögskolorna kom- mer enligt de sakkunnigas mening att ut— göra en utbildning som är mer ändamålsen- lig än den, som nu ges under de två för— sta åren på konsthögskolan och konstfack- skolan.

Formhögskolorna kommer i många fall att ersätta den för den enskilde studeranden icke studiemedelsberättigande utbildning, som ges vid de fria konstskolorna. Denna utbildning är för ett stort antal av dem, som inte senare intages på högre skolor en vär— defull personlig erfarenhet, men är inte di- rekt meriterande för inträde till andra sko- lor.

KUS vill i detta sammanhang erinra om vad som tidigare anförts om utbildningen av scenografer (4.4.7). Formhögskolorna synes ge en lämplig förutbildning till Dramatiska institutets scenografilinje.

Del av teckningslärarutbildning Som de sakkunniga utvecklat i avsnitt 4.4.4 föreslås formhögskolorna ingå som del i teckningslärarutbildningen. Denna ämnesutbildning kompletteras med ytterli- gare ett års ämnesstudier, lämpligen vid de— signhögskola. Härtill kommer ett års studier vid lärarhögskola.

Del av filosofie kandidatexamen Formhögskolorna är tänkta att i någon mån avlasta universiteten genom att genomgång-

en FH enligt vissa förutsättningar skall till- godoräknas som 80 poäng vid avläggande av akademisk grundexamen vid universi- tet. Genom en sådan ordning vinns bl. a., att vissa yrkesområden som traditionellt re— kryteras genom akademiskt utbildade per- soner tillförs yrkesutövare med en mer in— gående kännedom om det konstnärliga ska- pandets problematik. Detta är önskvärt framför allt inom de yrkesgrupper, som har kulturförmedlande funktioner, t. ex. viss museipersonal, kulturjoumalister och andra skribenter inom kulturområdet. Dessa verk- samhetsområden har ovan kallats konstens serviceyrken. Nedan följer några exempel på olika verksamhetsgrenar inom vilka ett ökande antal akademiskt utbildade perso- ner med viss konstnärlig skolning kan anta- gas kunna beredas plats.

Press och förlagsverksamhet Radio/TV Reklam, informationsverksamhet Museer Teatrar Utbildning Handel (viss inköps— och försäljningsper- sonal).

Redan nu finns tendenser att närma un- dervisningen i konstvetenskap vid universi- teten till de praktiska problem majoriteten av de studerande senare kommer att möta inom arbetslivet. Fr.o.m. läsåret 1969/70 har en alternativ studiekurs tillkommit som bl.a. annat ägnas åt konstpsykologi, miljö- och föremålsestetik, konstsociologi och konstpsykologi.

Formhögskolorna inpassas i det system av utbildningslinjer, som tillämpas vid de filosofiska fakulteterna. Enligt detta system ersätts betygsenhetema av poäng för ge- nomgångna och tenterade kurser, varvid 20 poäng motsvarar ett betyg enligt den ti- digare ordningen. För avläggande av filo- sofie kandidatexamen erfordras således 120 poäng, dvs. normalt sex terminers studier.

Enligt det nya systemet bestämmer sig de studerande vid studiernas början för huvud- inriktningen av sin utbildning (utbildningslin- je). Efter normalt ett års studier bör ett nytt val göras, nu mellan ett antal alternativa stu-

diekurser som bygger på samma inledande stu- diekurs. Under det tredje året väljer den stu- derande i regel fritt studiekurs(er).

Utbildningslinjerna år tills vidare 17. De be- står av tre avdelningar, var och en motsvaran- de 40 poäng, dvs. ett års helhetsstudier i nor- mal takt. Efter tre års studier skall normalt filosofie kandidatexamen avläggas.

Studerande, som har klart utformade studie- mål, medges under vissa förutsättningar att fritt kombinera studiekurser till en egen studie- gång, 5. k. särskild utbildningsgång.

Det värde, genomgången formhögskola skall tillmätas vid avläggande av akademisk grundexamen, är svårt att fastställa efter- som utbildningen vid FH — om än likvär- dig med universitetsutbildningen —- delvis har en annan karaktär än vid universiteten. Denna skillnad i utbildningens inriktning talar dock enligt de sakkunnigas mening inte mot att formhögskolorna skall kunna tillgodoräknas vid avläggande av filosofie kandidatexamen. Snarare är denna skillnad värdefull eftersom berörda yrkesområden berikas med personer med delvis andra stu- dieerfarenheter. KUS föreslår därför, att FH tillmäts ett poängvärde beräknat efter studietid. Formhögskolorna är tvååriga, och vid universitetsstudier är normalstudietiden för 80 poäng två år. Det synes därför lämp- ligt att FH motsvarar 80 poäng, varför ut- bildning vid FH kompletterad med 40 poäng vid humanistisk eller samhällsvetenskaplig fakultet skall berättiga till avläggande av filosofie kandidatexamen. (Därvid kan de teoretiska studierna och praktiska övningar- na sägas motsvara vardera 40 poäng.)

Detta innebär, att genomgången form- högskola skall ge formell behörighet till stu- dier på universitet motsvarande 40 poäng och avläggande av examen, om den stude- rande fyller de särskilda fordringarna på förkunskaper i resp. studiekurs vid univer- sitet.

För studerande, som genomgår FH före studier vid universitet, kan FH betraktas som avdelningarna ett och två i en utbild- ningslinje varefter valfrihet råder mellan ett antal studiekurser tredje studieåret. Den- na valfrihet skall dock begränsas till ett an- tal specificerade studiekurser vid humanis— tisk eller samhällsvetenskaplig fakultet. Dis-

pens skall dock kunna ges för tillgodoräk— nande av andra ämnen.

Det synes emellertid lämpligt, att genom- gången formhögskola skall kunna komplet— teras med ett stort antal studiekurser vid universiteten. Även studier som i förstone kan synas ha ringa beröring med FH-ut- bildningen skall kunna väljas utan att sär- skild dispens behöver meddelas. Personer, som är verksamma som kulturförmedlare, kan dra praktisk nytta inte enbart av kun- skaper i estetiskt orienterade ämnen och s.k. museiämnen utan också av insikter i t. ex. sociologi och företagsekonomi. Att va- let av ämnen det tredje läsåret blir relativt fritt innebär också en anpassning till studie- ordningen vid de filosofiska fakulteterna.

Genomgången FH föreslås utan särskild dispens kunna kombineras med studiekur- ser vid universitet och universitetsfilialer för avläggande av filosofie kandidatexamen en- ligt nedanstående uppställning, om de krav på förkunskaper, som i vissa fall är upp- ställda, uppfylls.

Estetik

Filmvetenskap

Filosofi

Folklivsforskning Företagsekonomi

Idé— och lärdomshistoria Konstvetenskap Kulturgeografi (ekonomisk geografi) Litteraturvetenskap Musikvetenskap Nationalekonomi Nordisk och jämförande fornkunskap Pedagogik Praktisk filosofi

Psykologi Samhällskunskap Socialantropologi/ etnografi Sociologi Statskunskap

Svenska

Teatervetenskap

Teoretisk filosofi

Som ovan framhållits, bör efter särskild dispens även andra kurser kunna tillgodo-

räknas i filosofie kandidatexamen i kom- bination med FH. Det kan t. ex. vara vär- defullt för blivande konservatorer, som ge- nomgått FH, att fördjupa sina kunskaper ikemi.

Studier vid FH skall kunna kombineras med universitetsstudier i valfri tidsföljd. Det innebär, att första avdelningen i följande utbildningslinjer (40 poäng) föreslås kunna föregå studier vid formhögskola och till- godoräknas i en filosofie kandidatexamen i kombination med genomgången formhög- skola. Utbildningslinje 4 (psykologi), 5 (pe— dagogik), 8 (sociologi), 9 (samhällskunskap), 14 (filosofi), 16 (nordisk och jämförande fornkunskap) och 17 (konstvetenskap).

KUS förutsätter, att huvuddelen av de fortsatta studierna på universitet skall bör- ja på grundkursnivå. Visserligen motsvaras vissa av ovan nämnda studiekurser delvis av undervisning, som förekommer på form- högskolornas studieprogram (t.ex. i bild- historia och i filosofi) men den har där en annan inriktning än vid universiteten. Denna fråga bör dock, när erfarenheter vunnits, ytterligare övervägas i samråd mel- lan universitetsmyndigheter och andra be— rörda instanser. Härvid bör bl. a. övervägas om avlagda tentamina i bildhistoria vid formhögskola skall kunna tillgodoräknas vid studier i konstvetenskap vid universitet.

Chefen för utbildningsdepartementet har i proposition till riksdagen (1969: 4) anfört att studiekurserna fortlöpande bör komplet- teras med hänsyn till utvecklingens krav. Som exempel på utbildningsbehov som bör beaktas vid kommande översyn av systemet nämner departementschefen utbildning för verksamhet inom miljövård, internationell tjänst och massmedia. De sakkunniga fin- ner, att såväl miljövårds- som massmedia- kurser i vissa fall skulle kunna kombineras med utbildning vid formhögskola.

Det synes också angeläget att genom- gången formhögskola skall berättiga till del- tagande i vissa av de yrkesinriktade studie- kurser som tillkommit efter förslag av Dele- gationen för viss yrkesutbildning vid univer- siteten m.m. (DYRK), t.ex. museiteknik och informationsteknik.

Del av kombination med eftergymnasial nt- bildning i övrig!

Som tidigare framhållits, framstår en större öppenhet mellan olika eftergymnasiala ut- bildningsvägar som eftersträvansvärd. För- slaget om att formhögskolestudier skall kun- na ingå i filosofie kandidatexamen skall bl.a. ses mot den bakgrunden. Det fram- står emellertid som lämpligt att studier vid formhögskola också skall kunna kombine- ras med studier vid andra eftergymnasiala utbildningsinstitutioner än universiteten. Det gäller t.ex. journalisthögskolorna, vilka i kombination med FH enligt de sakkunnigas mening är ett gott utbildningsalternativ för journalister och andra skribenter inom de konstnärliga och estetiska områdena. Tek- nisk och merkantil utbildning kan i vissa fall med fördel kombineras med studier vid formhögskolorna.

De sakkunniga vill särskilt framhålla att genomgången formhögskola skulle vara av synnerligt värde för blivande arkitekter. Ut— bildningen vid formhögskolorna främjar den konstnärliga gestaltningsförmågan och bi- drar till mognad i detta avseende och fram- står därmed som en mycket lämplig förut- bildning till studier vid de tekniska hög- skolornas arkitektursektioner (motsvaran- de). Detta markeras ytterligare av att de blivande arkitekterna skulle ha stort utbyte av att komma i kontakt inte bara med de problem och kunskaper som berörs och in- hämtas vid formhögskolorna, utan också med de andra grupper av studerande som vid formhögskolorna utbildar sig för verk— samhet inom bildkonstens områden.

Med tanke på att utbildningstiden där- med avsevärt skulle förlängas kan man emel- lertid inte räkna med att formhögskolestu- dier i någon större utsträckning kommer att föregå utbildning vid arkitektursektio- nerna. De sakkunniga har, för att i någon mån bemöta detta hinder, övervägt att före- slå inrättandet av en särskild ettårig utbild- ningsgång vid formhögskolorna, speciellt av- passad för fortsatt arkitektutbildning. Då emellertid formhögskoleutbildningen är pla- nerad som en sammanhållen enhet, som

svårligen låter sig delas utan att väsentliga mål för utbildningen måste uppges, synes emellertid ett sådant arrangemang inte böra göras.

Enligt de sakkunnigas mening bör man emellertid överväga frågan om genomgång- en formhögskola kan tillmätas visst merit- värde vid ansökan till de tekniska högskolor- nas arkitektursektioner (motsvarande) 1 trots av strävandena att begränsa möjligheterna att vid ansökan om inträde till eftergymna- siala utbildningsvägar åberopa annan efter- gymnasial utbildning. Formhögskolorna er- bjuder en så speciell utbildning av ett så stort värde för blivande arkitekter att ett undantag här skulle kunna anses vara be- rättigat. Detta skulle ansluta till de önske- mål som från annat håll tidigare framförts om en revidering av intagningsbestämmel- serna vid arkitektursektionerna så att den konstnärliga uttrycksförmågan tillmäts bety- delse (se avsnitt 4.3.5). Frågan om form- högskolans eventuella meriteringsvärde vid ansökan till arkitektutbildning vid de tek- niska högskolorna (motsvarande) bör enligt de sakkunnigas mening tas upp till pröv— ning i annat sammanhang.

6.2.3. Mål som kompletterande yrkesutbildning

Det är ett önskemål, att verksamheten vid formhögskolorna utformas så, att utbild- ningen blir direkt användbar inom yrkesli- vet. Som tidigare framhållits möter det emellertid svårigheter att förena detta öns- kemål med att utbildningen av andra skäl skall ha en allmän karaktär. Formhögskolor- na kan därför inte erbjuda en klart inriktad, sammanhållen och avslutad yrkesutbildning.

Formhögskolorna kan emellertid antas komma att bli lockande och värdefulla för personer som redan erhållit en grundläg- gande yrkesutbildning och eventuellt en tid varit verksamma inom yrken för vilka för- ståelse för konstnärliga krav är betydelse- full. Formhögskolornas roll i den egentliga yrkesutbildningen kommer därmed att vara, att ge utbildning för yrkesmän inom en rad praktiskt orienterade yrkesområden där

behov av konstnärligt skolad arbetskraft finns. FH ger därvid en djupare och friare konstnärlig skolning, större utblickar och teoretisk grund i förening med de praktis— ka färdigheterna än vad den rena yrkes— utbildningen kunnat, eller lämpligen bör, ge. Yrkesutbildningsberedningen (YB) har framlagt förslag om inrättande av en konst- facklig gren på yrkesskolan. Formhögsko- lornas värde på arbetsmarknaden måste be- dömas med hänsynstagande till yrkessko- lans utbildning på områden, som ligger nära formhögskolans. Vissa yrkeskategorier, för vilka FH inte ger en tillräckligt yrkesspe- cialiserad utbildning, kommer enligt KUS mening att ha stort utbyte av att komplet- tera yrkesskolans utbildning med FH, vilken då blir en avslutande utbildning. FH kan förutsättas ge en vidgad syn på yrkesutöv— ningen i enlighet med de riktlinjer som an- ges i utbildningens målsättning. Det skulle vara av stort värde för såväl den enskilde studeranden som för utbildningen vid FH och för samhället i stort om konstfackligt yrkesutbildade genomgår FH, antingen di- rekt efter yrkesskolan (motsvarande) eller efter att ha varit yrkesverksamma ett antal år. Det gäller färdiggörare av olika slag och andra yrkeskategorier inom t. ex. glas— och textilindustrin, den grafiska industrin, liksom tecknare, illustratörer, lay-outperso- nal, fotografer, guld- och silversmeder, dre- jare, gravörer, assistenter till scenografer (dekorationsmålare), viss försäljningsperso- nal, inredningsritare och hemkonsulenter.

Den yrkesutbildning inorn gymnasiesko- lan, eller på motsvarande nivå, som i första hand är lämplig att komplettera med FH synes vara konstfacklig gren (under förut- sättning att en sådan inrättas), beklädnads- teknisk linje, utbildning inom det grafiska området samt guldsmeds- och fotografut— bildning. (En närmare redogörelse för yr- kesutbildningen och beredningens förslag lämnas i avsnitt 3.3.4).

I vissa fall kan FH också föregå den praktiska yrkesutbildningen, t. ex. för stu- derande med teoretiska studier på gymna— sieskola. Sålunda förefaller formhögskolorna i vissa fall erbjuda en god komplettering

av handelsstudier på gymnasieskolan. Den specialiserade yrkesutbildningen förutsätts då ges i samband med anställningen eller så, att yrkesverksamheten som sådan efter hand ger erforderliga yrkeskunskaper. Det är svårt att närmare ange sådana yrkesom— råden innan utbildningen prövats i prakti— ken och olika parter på arbetsmarknaden kunnat bedöma dess värde. Det synes emel- lertid som näringslivet och andra mottagan- de parter på arbetsmarknaden i ökad ut- sträckning ställer sig beredda att själva sva— ra för de sista momenten i yrkesutbildning- en, den s. k. inskolningen.

6.2.4. Pedagogiska mål

Utbildningens utformning är direkt avhängig av de insikter och färdigheter utbildningen omedelbart avser att främja. Ett syfte är, att formhögskolorna skall ge de studerande en teoretiskt orienterad kunskap inom vikti- ga områden för deras framtida verksamhet. Utbildningen skall dels syfta till att vidga erfarenheten av historiskt material, dels in- nebära en inövning i gradvis mer komplice- rade sätt att avläsa visuella uttryck. Detta innebär att den teoretiska undervisningen kommer att förlöpa i två skikt — bildhistoria och formlära. Den övriga undervisningen bör presenteras i intimt samband med dessa bägge primära skikt; om t.ex. ett bestämt problem skall belysas i formläran, och detta problem visar sig ha en parallell i en klas- sisk filosofisk tankegång, bör filosofiunder- visningen i detta fall läggas upp som ett di- rekt stöd till behandlingen av detta problem.

Den teoretiska undervisningen skall vara nära länkad till den praktiska. Avsikten med de studierna är bl. a. att uppöva de stude- randes perceptuella känslighet, deras för- måga att se och känna. Undervisningen syf- tar till att de studerande skall behärska ett generellt bildspråk. Detta förutsätter att stor vikt läggs vid analys av perception och upplevelse. Studierna skall öka den stude- randes medvetenhet genom att uppöva hans vakenhet, iakttagelseförmåga, sensibilitet och snabbhet att registrera. De studerande tränas i att visuellt uttrycka idéer, att tek-

niskt omfatta ett visuellt stoff. Detta kan ske genom uppgifter att på olika sätt be- skriva enkla föremål, något som skulle kun- na ses som ett slags inlevelseövningar. Detta är något som är vitt skilt från i konventio- nell mening estetiserande undervisning. Över huvud taget är formhögskolornas målsätt- ning inte utpräglat estetisk. Tvärtom vill KUS betona, att det inte är ett primärt mål att de studerande skall läras framställa konstverk. Undervisningen skall snarare be- lysa den skapande processen och förutsätt- ningarna för denna.

Formhögskolorna skall bibringa de stu- derande konkreta kunskaper och färdighe- ter applicerbara vid olika former av skapan- de arbete inom bild och form. Härvid skall den enskilde studerandes särskilda förut- sättningar och intressen beaktas, och sam- spelet mellan personligheten och det ska- pande arbetet belysas. Inhämtandet av kon- kreta kunskaper skall inte ske mekaniskt. Den teoretiska undervisningen skall i stäl— let anordnas så att den bidrar till att frigöra den studerandes kreativa förutsättningar och träna kreativt tänkande och skapande för— måga.

Utbildningen skall även bidra till att göra de studerande medvetna om sina avsikter. De sakkunniga vill också betona vikten av att den studerandes förmåga att verbalisera sina intryck och avsikter utvecklas. Detta bör dock inte uppfattas som om de sak- kunniga vore av uppfattningen, att de irra- tionella intuitiva momenten i skapandet skulle vara av underordnad betydelse. Men på detta plan kan ingen undervisning ske; all utbildning måste ha det talade eller skriv- na ordet som primärt instrument. Det är då av största vikt att förtrogenheten med dessa instrument blir den bästa möjliga. De in- tuitiva momenten i den studerandes konst- närliga mognadsprocess bör självfallet u_t- vecklas, men det bör ske på ett obundet vis. Det fria skapandet skall därför ha relativt stort utrymme. I annat fall uppstår risken, att formhögskolorna inte framstår som att- raktiva för de från kreativ synpunkt mest begåvade och försigkomna.

De pedagogiska målen för utbildningen

vid formhögskolorna är i första hand att öva kreativiteten allmänt, men främst inom det konstnärliga området, att utveckla för- mågan att använda och förstå formen—bil- den som språk, att ge en god grund för en personlig uppfattning av vad detta språk bör användas till samt att ge praktisk erfaren- het av olika material, framställningsmetoder och arbetsområden.

Formhögskolorna skall, som tidigare an- förts, öka förståelse och kommunikation mellan olika grupper i samhället genom att bibringa en i vissa delar gemensam refe- rensram. Kommunikationen har även ett pedagogiskt inslag. All kulturverksamhet har delvis en pedagogisk inriktning, och form— högskolorna skall bidra till att ge de stude- rande en allmänt pedagogisk förmåga.

Kommunikationen har också beröring med samarbetets funktioner. Ett syfte med formhögskolorna är därför att lära de stu- derande att samarbeta med andra, och det- ta bör återspeglas i skolornas verksamhets- former. Grupparbete av olika slag ges en framträdande plats.

6.3. Utbildningens uppläggning

6.3.1. Inledning

Formhögskolorna är en tvåårig utbildning uppdelad på två läsår med vardera två ter- miner. Undervisningen är schemalagd och i princip obligatorisk. Samtliga studerande skall i stort meddelas samma undervisning, men det andra läsåret sker en differentie- ring omfattande en fjärdedel av den sche- mabundna tiden. Undervisningen differen- tieras dessutom genom tillvalsämnen.

Utbildningen leder inte till någon exa- men, men ett intyg utfärdas efter avslutad utbildning.

Utbildningen skall integrera teoretiska och praktiska (tillämpade) moment och låg- gas upp så, att dessa ömsesidigt stöder var- andra. Formläran kommer att ha en avgö- rande och förmedlande roll i denna integra- tionssträvan och över huvud inta en central ställning vid skolan.

De studerande indelas i två huvudkatego— rier, nämligen heltidsstuderande och del- tidsstuderande.

Heltidsstuderande följer i princip under- visningen på heltid under två år. Deltids- studerande är de, som enbart deltar i de delar av utbildningen som är förlagd till kvällstid och anordnas med tanke främst på studerande, som samtidigt förvärvsarbe- tar. Som framgår av avsnitt 6.3.6 förutsätts att sådan undervisning anordnas åtminstone vid formhögskolan i Stockholm.

6.33. Ämnesuppsättning

Förutsättningar

Vid fastställandet av de ämnen i vilka undervisning skall ske, har de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att man bör undvika att splittra utbildningen på ett så stort antal ämnen, att de på grund av tidsbrist endast kan behandlas relativt yt- ligt. Det förhållandet, att formhögskolan är en eftergymnasial utbildning, talar också för att undervisningen anordnas på ett sätt, som leder till djupa insikter i de ämnes- områden som ingår i studierna.

För studerande, som rekryteras från sko- lor som inte givit tillräcklig teoretisk skol- ning, skall finnas möjlighet till tillval av så— dana ämnen med särskild relevans för fort- satta studier och yrkesverksamhet inom de områden formhögskolorna berör.

De sakkunniga har under utredningen övervägt ett antal ämnen som dock slut- ligen ställts utanför förslaget. Bland dessa ämnen är fysik, kemi samt musikkunskap och orientering i andra konstformer. Kun- skaper i dessa ämnen skulle i och för sig vara av värde för de studerande, men för att studierna skall kunna ges önskvärt djup måste ett så stort antal veckotimmar tas i anspråk, att de allvarligt inkräktar på ut- rymmet för studier som bedömts vara mer centrala. Vidare är ett av skälen till att formhögskolorna föreslås ges en eftergym- nasial ställning just att de studerande i all-

mänhet skall kunna förutsättas ha en sådan allmänbildningsnivå, att mera elementära orienteringskurser därmed ter sig överflö- diga. De kunskaper som erfordras i fysik, kemi osv. kan bibringas de studerande i samband med den undervisning som berör sådana kunskaper, t. ex. i materiallära.

Det är av stor vikt att man i undervis- ningen i möjligaste mån undviker att strikt hålla de olika ämnena isär. Tvärtom är det angeläget att ämnesbarriärerna sprängs och att undervisningen av studerande och lärare upplevs som ett sammanhållet utbud av kunskaper och färdigheter. Kunskaper in— hämtade i ett ämne skall kunna utvecklas i ett annat och belysas från många utgångs- punkter. Detta underlättar för den studeran- de att senare kunna handskas med stora ar- betsuppgifter i vilka inhämtande, samman— ställning, bearbetning och integration av in— formation från en mängd kunskapsområ- den måste göras. Önskvärdheten i att äm— nena skall stöda varandra gäller även lägre skolformer, men framstår särskilt markerad i en eftergymnasial skolform, som i än hög— re grad syftar till en allsidig belysning av ett i förhållande till t.ex. nuvarande gymna- siet mer specialiserat arbetsfält.

Ett annat led i strävandena att integrera hela undervisningsutbudet till en samman- hållen helhet är att samarbetet mellan lärar- na och kontakten mellan ämnena institu— tionaliseras. Vidare skall de teoretiska och tillämpade delar, som föreslås ingå i ämnet formlära, samordnas så, att lärarna på re— spektive del samtidigt ger synpunkter på hur de studerande löst sina uppgifter. Över hu- vud är det av stort värde — för såväl lärare som studerande — att flera lärare samtidigt är närvarande vid introduktion och redo- visning i större ämnen. Vissa av de sche- mabundna studierna vid skolan kan å andra sidan läggas upp så, att lärare inte konti- nuerligt är närvarande.

Utbildningen vid formhögskolorna skall ha ett relativt stort inslag av teoretisk un- dervisning. Ett av huvudmotiven för detta är att denna undervisning kontinuerligt skall tillföra de studerande nya kunskaper och synpunkter som kan tillämpas i och berika

Trots att teoretiska inslag intar en stor plats i studierna har de sakkunniga bedömt det vara önskvärt, att de teoretiska studier- na skall omfatta ett relativt begränsat stoff. De studerande skall inte mekaniskt inhämta en mängd kunskaper, men däremot ges till— fälle att med eftertanke göra en personlig syntes av insikter, som bedöms vara särskilt värdefulla. Det teoretiska ämnesstoff som behandlas skall alltså ges mer djup än bredd.

Undervisningen i de teoretiska ämnena skall syfta till att fördjupa de kunskaper de studerande före inträdet vid formhög— skola kan ha inhämtat vid gymnasiala skol- former eller på annat sätt. Den teoretiska undervisningen skall alltså klart stå på ef- tergymnasial nivå.

De teoretiska studierna skall koncentre— ras till ämnesstoff som är av speciellt in- tresse för studerande med den inriktning studier vid FH förutsätter, och som är äg- nade att belysa och stödja den praktiska undervisningen. Den teoretiska undervis- ningen syftar bl. a. till att beskriva och ana- lysera de problem, som är förenade med konstnärligt och annat skapande. Vidare kan formaliserade teoretiska studier förutsättas påskynda den personliga mognadsproces- sen. KUS har därför bedömt det nödvän- digt, att låta de teoretiska momenten redan från början inta stor plats i undervisningen trots att studiemotivationen för dessa kur- ser hos vissa studerande i utbildningens in- ledningsskede kan antas vara mindre än för de praktiska övningarna. Efterhand som man i den tillämpade undervisningen möter problem, som låter sig belysas med kunska- per inhämtade i teoretisk undervisning, kan emellertid den teoretiska undervisningen an- tas komma att framstå som alltmer värde- full för samtliga studerande.

I fråga om den tillämpade, praktiskt krea- tiva undervisningen vill de sakkunniga an- föra, att det knappast är möjligt att ge den- na samma planering och i varje enskilt mo- ment samma djup som den teoretiska un- dervisningen. Detta motiveras av att fler- talet av de studerande vid påbörjandet av studierna vid formhögskola måste antas ha

mycket begränsade erfarenheter av prak— tiskt arbete med de material som används vid skolan. (Något krav på praktik före in- trädet uppställs inte). Man kan dock räkna med, att många studerande genom yrkes- utbildning och/eller yrkesverksamhet före inträdet på formhögskola inhämtat kunska- per och praktik på något eller några om— råden, som ingår i de tillämpade övningar- na på formhögskolorna.

Ett annat skäl till att det synes oundvik- ligt att de studerandes praktiska konfron- tation med de material och tekniker som är representerade i formhögskolornas ut- bildning i många fall inte kan bli mer än orienterade är, att det är väsentligt att de studerande erhåller kännedom om samtliga dessa material och tekniker. Därmed kan tämligen ringa tid ägnas åt varje sådant område. En möjlighet till mer inträngande studier inom ett område erhålls visserligen genom fördjupningsstudiema under andra läsåret, men med den begränsade tid som står till buds kan inte heller denna speciali- sering inom ett område sägas bli fullstän- dig eller tillräcklig för en säker behärsk- ning av resp. områdes material och arbets- metoder. Undervisningen i de praktiska äm- nena kommer främst att vara av värde ge— nom att den studerande rent allmänt tränas i att uttrycka sig med hjälp av de tillhanda- hållna materialen och att han ges möjlig- het att avgöra vilken uttrycksform som pas- sar hans begåvning bäst.

Vad som ovan anförts bör emellertid ses i belysning av att de studerande på egen hand kan antas ägna sig åt praktiska övning— ar inom de områden som intresserar dern mest. Därvid skall de i viss utsträckning kunna utnyttja skolans lokaler. (Se avsnitt 6.3.6.)

För att ge undervisningsprogrammet önsk- värd rörlighet skall timmar till disposition, inte bundna till något visst ämne, finnas till— gängliga. Dessa timmar skall användas till att täcka oförutsägbara behov och för att tillvarata möjligheter som tillfälligtvis er- bjuds, t. ex. anlitande av gästföreläsare eller för ett ingående, mer sammanhållet stu- dium av pågående utställningar. Timmarna

till disposition kan också användas till verk- samhet av symposiekaraktär. Omfattningen av dessa timmar framgår av timplanen (av- snitt 6.3.12).

Dessa timmars närmare innehåll kan av naturliga skäl inte anges. Ett antal av tim- marna till disposition synes dock lämpligen kunna användas för yrkes- och utbildnings- orientering i samband med val av fördjup- ningsalternativ.

Gemensamma ämnen

Följande ämnen föreslås vara gemensamma för samtliga studerande: formlära, bildhisto- ria, kulturpolitisk orientering, språklig fram- ställning och gestaltningsövningar.

Innehållet i de resp. ämnena beskrivs i avsnitt 6.3.13.

Samtliga ämnen kan sägas innehålla såväl teoretiska som praktiska, bildskapande, in- slag i olika proportioner.

Formläran är det ämne där den efter- strävade integrationen mellan teori och praktik får sitt starkaste uttryck. Bildhisto- ria, kulturpolitisk orientering och språklig framställning kan betecknas som teoretiskt orienterade ämnen.

Gestaltningsövningarna är i första hand att se som ett ämne för praktiska, tillämpade studier.

Utöver de tillämpade studier som är ge- mensamma för samtliga studerande kom— mer sådan undervisning också att bedrivas inom ramen för det andra läsårets fördjup— ningsalternativ.

T ill valsämnen

Utbildningen inom den framtida gymnasie— skolan kommer att vara ojämn i fråga om teoretiska studiers utrymme på timplaner- na. En relativt stor del av de antagna vid formhögskolorna kommer att ha genomgått vad som nu motsvaras av fack- och yrkes- skolor. Det kommer därför att finnas be- hov för vissa studerande att komplettera sina kunskaper i teoretiska ämnen. Engels- ka, tyska och tillämpad matematik skall

därför finnas tillgängliga som tillvalsämnen på formhögskolorna.

Vidare skall handskrift finnas som till— valsämne. Detta ämne kan i första hand förmodas vara av intresse för de studerande som ämnar bli teckningslärare och för dem, som väljer grafisk design som fördjupnings- alternativ.

I de fall lärartillgång och andra resurser är tillräckliga och intresse finns skall un- dervisning i ytterligare tillvalsämnen kunna anordnas. Härvid erbjuder sig en möjlighet att tillvarata den enskilda formhögskolans särskilda förutsättningar.

De studerande skall fritt kunna välja ett av tillvalsämnena. Som tillvalsämne kan i de flesta fall ett främmande språk antas väl— jas. Alternativet tillämpad matematik synes främst kunna vara av intresse för stude- rande som avser fortsätta sin utbildning vid designhögskola.

Undervisningen skall vara så beskaffad, att studerande med skilda kunskapsnivåer i ämnet skall ha utbyte av den. Detta kan åstadkommas genom att ämnesinnehållet be- stäms med hänsyn till de områden där de studerandes yrkesverksamhet i allmänhet kommer att ligga. I språkundervisningen bör t. ex. facklitteratur behandlas. (Ämnesbe- skrivningar redovisas i avsnitt 6.3.13.) Genom att de studerande vid intagningen befinner sig på olika utbildningsnivåer kan det bli nödvändigt att göra en långt gående individualisering av undervisningen i tillvals— ämnena, eventuellt med parallellt löpande undervisningsgrupper på olika nivåer (var— vid förstaårs- och andraårselever kan blan- das).

Ämnen inom fördjupningarna

Som tidigare nämnts skall andra läsåret del— vis ägnas åt studier inom alternativa för— djupningsområden. De ämnen som skall stu— deras där anpassas efter fördjupningarnas inriktning. De kan vara såväl teoretiska som tillämpade.

Vilka ämnen som skall studeras inom resp. fördjupning framgår av timplanerna (avsnitt 6.3.12).

6.3.4. Fördjupningsstudier F örd ju pningsalternativ

Vid utformningen av förslaget om formhög- skolor har de sakkunniga utgått från önsk- värdheten av att en bred grundutbildning inrättas på det konstnärliga och näraliggan- de området. Formhögskolorna skall därför ge en enhetlig utbildning där undervisningen i princip är gemensam för samtliga stude- rande.

Under det andra läsåret sker dock en differentiering av utbildningen i fyra för— djupningsaltemativ, bland vilka den stude- rande väljer ett. Alternativen benämns fri konst, produkt- och miljödesign, grafisk de- sign samt teori. Fördjupningsstudierna om- fattar en fjärdedel av de studerandes sche- mabundna undervisning under det andra läs- året, dvs. sammanlagt 270 undervisnings- timmar. Före valet av fördjupningsalterna- tiv skall de studerande ges yrkes- och ut- bildningsorientering.

Förekomsten av fördjupningsalternativ fyl- ler flera syften. De skall ge en praktisk kon- frontation med elementära arbetsuppgifter inom ett område. Därmed blir fördjup- ningarna ett instrument för yrkesorientering. Varje alternativ skall bidra till att ge den studerande en realistisk uppfattning om de av fördjupningen berörda yrkesområdena och om den fortsatta utbildning inom dessa områden, som kan erhållas vid andra ut- bildningsanstalter.

Fördjupningsvalets yrkesvägledande funk- tion kan vara såväl positiv som negativ. Den studerande kan antingen få sina yrkespla- ner styrkta eller finna, att den valda för- djupningen inte passar honom.

KUS vill betona, att fördjupningsvalet in- te skall påverka de studerandes formella be- hörighet att antagas vid andra eftergymna— siala utbildningsanstalter. Vid ansökan till andra eftergymnasiala utbildningsanstalter skall alltså inte någon hänsyn tagas till vil- ken fördjupning den sökande med genom- gången formhögskola valt.

Det är inte givet, att samtliga studerande väljer den fördjupning som närmast hänger samman med de aktuella yrkesplanerna. Det

kan vara lämpligt att välja ett annat alter— nativ om man t. ex. vill ha en djupare in- blick i arbetet för yrkeskategorier, som man i framtiden räknar att samarbeta med, eller i arbetsområden som i någon omfattning in- går i den framtida yrkesutövningen utan att inta en central plats i denna.

Förekomsten av fördjupningsalternativen kan vidare förväntas verka studiemotiveran- de genom att de erbjuder möjligheter att re— latera inhämtade teoretiska kunskaper till reella arbetsuppgifter inom områden, som under det tidigare utbildningsskedet väckt speciellt intresse i en omfattning som knap- past kan rymmas inom ramen för den ge- mensamma undervisningen.

Respektive fördjupning omfattar ett ar- betsområde sammanhållet av likhet i arbets- problem och produkttyper snarare än av likhet i material. Det erbjuder därför vissa svårigheter att avgränsa fördjupningarna från varandra. Detta innebär också att de- lar av fördjupningsstudiema kan vara de samma för de olika alternativen.

Då gränserna mellan fördjupningarna är flytande är benämningarna inte helt klargö- rande. Över huvud är det svårt att i allmän- na termer kortfattat beskriva resp. fördjup- nings innehåll. Nedan följer dock en redo- görelse för de olika fördjupningarnas all- männa inriktning.

F ri konst

Begreppet »fri konst» är så förankrat i det allmänna språkbruket, att KUS anser, att det bör stå som beteckning för en av för- djupningarna trots att den språkliga inne- börden av uttrycket är oklar. Med »fri konst» avses här sådan konstnärlig verk- samhet där konstnären står fri i den begrän- sade meningen att han inte är bunden till att hans verk skall fylla några klart uttalade konkreta krav med avseende på användning. »Fri konst» torde idag svara mot sådan verksamhet för vilken utbildning bedrivs vid t. ex. konsthögskolan och Valands konstsko- la, och de studerande, som väljer denna lin- je, kan antagas i första hand vara inriktade på sådan verksamhet.

Undervisningen ägnas huvudsakligen åt teckning, målning, modellering och grafik.

Produkt- och miljödesign

Fördjupningen produkt- och miljödesign torde i första hand komma att väljas av dem, som avser att studera produktdesign eller närmiljödesign vid designhögskola. Denna fördjupning synes också lämplig för dem, som tidigare genomgått yrkesutbildning för verksamhet inom produktdesignens område.

Fördjupningen skall belysa de olika fakto- rer som påverkar produkten och miljön och de samarbetsformer de växer fram inom och därigenom medverka till att de studerandes utbildningsmål konkretiseras.

Grafisk design

Denna fördjupning skall ge kunskaper om vilka uppgifter som möter yrkesverksamma inom den grafiska industrins konstnärligt kreativa sektorer. Den torde i första hand väljas av dem som avser fortsätta sin utbild- ning inom detta område eller komplettera en förut genomgången utbildning inom om— rådet.

Teori

Denna fördjupning äger de minsta inslagen av vad man traditionellt kallar konstnärlig utbildning, men har i gengäld ett relativt stort teoretiskt inslag. Målet är att åstad- komma vidgade och fördjupade kunskaper om bildmässiga uttryckssätt med tanke på bild- och miljöskapande verksamhet och estetisk personlighetsutveckling. Fördjup- ningen är utformad för att passa studerande som inte ämnar fortsätta med konstnärlig verksamhet, men som på grund av intresse och förståelse för konstyttringar tänker sig att i annan form arbeta med konst och där- för vill fördjupa sina teoretiska studier inom detta område. Fördjupningen synes alltså kunna tillmötesgå utbildningskrav från fram- för allt dem, som ämnar bli teckningslärare eller annars fortsätta sin utbildning med teo_- retiska studier vid universitet, journalisthög-

Fördjupningen innehåller pedagogiska mo- ment. Detta av två skäl. För det första inne— fattar många av serviceyrkena kring konst och annan kreativ verksamhet pedagogiska uppgifter: att sprida inform-ation och kun- skaper, stimulera till självständigt tänkande etc. Konsten kan själv ses som en slags pedagogik.

Det andra skälet är att fördjupningen är tänkt att passa blivande teckningslärare. Vis- serligen föreslår de sakkunniga i avvaktan på resultatet av pågående utredning inom lärarutbildningskommittén, att teckningslä— rarnas pedagogiska utbildning i huvudsak förläggs till lärarhögskola, men de studeran- de som avser bli teckningslärare bör redan på ett tidigt stadium komma i någon be— röring med problematik av pedagogisk na- tur.

Den av KUS i avsnitt 6.3.5 föreslagna övningsskolan skall vara knuten till den teo- retiska fördjupningen.

Konsthantverkliga studier

De studerande som ämnar ägna sig åt konst- hantverkligt arbete synes väl kunna tillgodo- ses inom den föreslagna uppsättningen för- djupningar, främst inom alternativen fri konst och produkt- och miljödesign. Stude- rande med särskilt intresse för konsthant- verk har möjligheter att inom ramen för dessa alternativ realisera sina intentioner. KUS föreslår därför inte, att någon särskild fördjupning för konsthantverk inrättas.

Som framgår av kapitel 2 föreligger det enligt de sakkunnigas mening inte någon principiell skillnad mellan konsthantverk och fri bildkonst, även om konsthantverk i gängse terminologi kommit att avse vissa material och metoder. Konsthantverk kan snarast ses som en specialitet inom den fria konsten.

För konsthantverkligt intresserade med in— riktning åt mer industriella arbets- och pro- duktionsmetoder är produkt- och miljöde— sign en lämplig fördjupning eftersom stort utrymme även här skall ägnas åt manuell träning i verkstäderna.

Studerande med intresse för konsthant- verk skall också kunna dela upp sina för- djupningsstudier på fri konst och produkt- och miljödesign.

6.3.5. Övningsskola

Till varje formhögskola knyts en övnings- skola av samma typ som de vid konstfack- skolans teckningslärarinstitut och vid slöjd- lärarseminariet i Linköping.

Övningskolan skall närmast vara förbun- den med den teoretiska fördjupningen.

De studerande skall här få tillfälle till vissa observationer på det praktiskt—pedago— giska området.

Vid teckningslärarinstitutet omfattar öv- ningsskolan barn och ungdom i åldern 5— 14 år. Vid formhögskolorna skall övnings- skolorna i princip kunna ta emot alla åldrar.

Eftersom undervisningen i övningsskolan är beroende av antalet intresserade delta- gare såväl bland eleverna som observatörer- na måste övningsskolornas organisation gö- ras elastisk och byggas upp med hänsyn till varje skolas behov. Övningsskolan bör pågå efter ordinarie skoltid företrädesvis på eftermiddagstid och omfatta ett par under— visningstimmar 2—4 dagar i veckan med oli- ka deltagare olika dagar beroende på anslut- ning. Studerande vid formhögskolorna med intresse för pedagogiska frågor med eller utan inriktning mot en framtida lärarutbild- ning skall inom övningsskolan ha möjlig- het till elev- och metodobservationer samt att under erfaren pedagogs ledning pröva egna metoder och idéer som rör bildskapan- det och miljögestaltandet på olika ålders- stadier. Övningsskolan innebär en möjlig- het för den studerande att bedöma sina för- utsättningar för pedagogisk verksamhet.

Tillfälle till egentlig självständig lärar- praktik skall inte ges inom ramen för denna övningsskola. Under fjärde utbildningster- minen kan de studerande komplettera sina erfarenheter från övningsskolan genom stu- diebesök vid grundskola eller gymnasieskola.

En av respektive formhögskolas lärare skall vara huvudansvarig för verksamheten, men den pedagogiska verksamheten i öv-

ningsskolan skall planeras i samråd med öv- riga lärare och studerande vid formhögsko- lan.

6.3.6. Kvällsverksamhet

Vid konstfackskolan finns en särskild tre- årig aftonskola som motsvarar den tvååriga konstindustriella dagskolan. Viss kvällsun- dervisning ges också vid konstindustriskolan, några av de fria konstskolorna och andra skolor inom dessa och näraliggande områ- den.

I vissa avseenden synes kvällsundervis- ning vara otidsenlig. De ökade möjlighe— terna att erhålla statliga studiebidrag och studielån torde generellt ha inneburit att hel- tidsstudier underlättats. Det är å andra si- dan uppenbart, att vissa studerandegrupper är beroende av att undervisning ges även på kvällstid. Deltidsstudier för förvärvsarbe— tande underlättas. Förhållandena vid konst- fackskolans aftonskola tyder på att den ut— bildning det här är fråga om är attraktiv för verksamma inom utbildningen näraliggande yrkesområden, varigenom dessutom ett vär- defullt samspel yrkesarbete/ utbildning vin- nes. För andra yrkesarbetande kan utbild- ningen i stället förutsättas vara yrkesoriente- rande. Denna kategori kan antagas vara obenägen att lämna sin anställning innan de förvissat sig om att de passar för verksam- het inom de yrkesområden skolan utbildar till. Även personer, som har förvärvsarbete inom de områden utbildningen direkt berör, kan i många fall tveka att lämna sin anställ- ning med tanke på det osäkra arbetsmark- nadsläge som råder inom en del av dessa områden.

Den enskildes försörjningsbörda och gjorda ekonomiska åtaganden kan också rent allmänt vara så stora, att han inte kan lämna sitt yrkesarbete för heltidsstudier. För sammanboende personer med barn kan det vidare ofta vara ett praktiskt sätt att ordna barntillsynen att den ena parten studerar på kvällstid.

De sakkunniga är emellertid av den upp- fattningen att någon särskild aftonskola inte bör inrättas vid formhögskolorna. Konst-

fackskolans aftonskola harutan tvivel fyllt en stor uppgift, men det är inte helt ade- kvat att jämföra förhållandena vid dagens konstfackskola med dem, som kommer att vara för handen vid formhögskolorna. En avgörande skillnad är, att konstfackskolans aftonskola ger en utbildning, som i princip är obligatorisk för inträde till högre konst- industriella skolan och lämnar möjligheter för dem, som av olika anledningar inte kan eller önskar genomgå denna förutbildning på dagtid. Genomgången formhögskola kommer däremot inte att vara ett obliga- torium för inträde till konsthögskola eller designhögskola. Det är därför inte nödvän- digt att anordna en fullständig utbildning på kvällstid vid formhögskolorna. En sådan skulle dessutom behöva vara minst fyra— årig.

Däremot bör respektive formhögskola be- räkna underlaget för att anordna viss i det ordinarie programmet ingående undervis- ning även på kvällstid. Denna undervisning bör väljas ut och läggas upp särskilt med tanke på deltidsstuderande med förvärvsar- bete och denna grupps behov av komplet- terande utbildning. De sakkunniga förutsät- ter att sådan kvällsundervisning anordnas åtminstone vid formhögskolan i Stockholm. Denna undervisning förutsätts ske i samma lokaler som den till dagtid förlagda under- visningen.

Utöver den ovan berörda kvällsverksam- heten vid formhögskolorna skall ateljéema och verkstäderna stå öppna för heltidsstu- derande även på kvällstid. De studerande skall ha möjlighet att även utanför ordina- rie schematid kunna arbeta vid skolan. Er- farenheterna f_rån liknande utbildningar vi- sar, att många studerande är angelägna att på egen hand kunna arbeta i ateljé med upp- gifter utan direkt samband med undervis- ningen. Dessutom kan man förutsätta att i undervisningen givna arbetsuppgifter i vissa fall måste lösas utanför ordinarie schema— tid.

6.3.7. Undervisningsformer

Undervisningen sker i form av föreläsningar, seminarier, gruppundervisning, individuellt

arbete och studiebesök. Dessa verksamhets- former beskrivs i kapitel 5. Nedan berörs studiebesök något ytterligare.

Studiebesök och studieresor är oundgäng- liga inslag i undervisningen, speciellt vad be- träffar ämnena gestaltningsövningar, form- lära och bildhistoria samt dessutom för det andra läsårets fördjupningar. Studiebe- sök vid muséer, industrier och verkstäder utom skolan måste integreras i undervis- ningen och naturligt ingå i skolans arbets- rutin. På formhögskolenivå torde dock stu- diebesök och studieresor kunna begränsas till orter inom landet.

För några skolors del synes det möjligt att inskränka studieresorna till att omfatta resor till industrier i skolans närhet vilka kan företas på en dag. För andra skolor kan det vara motiverat med flerdagsbesök i andra orter med institutioner, företag etc. vilka besök verkar berikande på undervis- ningen.

6.3.8. Kunskapsprov och betyg

Enligt de sakkunnigas uppfattning var- ken kan eller bör konstnärlighet eller krea- tivitet betygssättas i konventionell mening. På konsthögskolan skall därför inte någon betygsättning ske (se avsnitt 7.3.7). Det föreligger dock en väsentlig skillnad mellan utbildningsmålen vid konsthögskoloma och formhögskolorna så till vida, att FH inte i första rummet syftar till att de studerande skall förfärdiga konstverk. Den konstnärliga träning som skall bibringas i formhögsko- lornas praktiska ämnen ligger på ett grund- läggande plan, varför de studerandes presta- tioner lättare skulle kunna bedömas av lä- rarna i form av betyg.

KUS har emellertid funnit, att övervä- gande skäl talar för att någon betygssätt- ning i de praktiska ämnena på FH inte skall göras. Det främsta skälet härtill är, att äm- nenas inslag av självständigt skapande, trots att det ligger på en elementär nivå, är så stort och av den art, att betygssättning skulle lämna otillfredsställande stort utrymme åt subjektivitet och godtycke från bedömarnas sida. Ett annat skäl är, att en av avsikterna

med de tillämpade ämnena är, att de stu- derande skall pröva på ett stort antal ma- terial och tekniker. Undervisningen i varje moment kommer inte att kunna bli så grundlig, att det framstår som meningsfullt att betygssätta prestationerna, eller ens bli möjligt att med någon säkerhet bedöma dessa. Vidare gör själva mångfalden och mångsidigheten i ämnena att ett samman- lagt betyg avseende den studerandes för- måga eller begåvning för hela ämnet blir missvisande eller ofullständigt eftersom den studerandes prestationer kan vara vitt skif- tande i ämnets olika delar. Slutligen bör den studerande får möjlighet att pröva sig fram utan pressen av att prestationerna skall be- tygssättas. Detta skulle lätt kunna leda till att han helst uppehåller sig vid de övningar han bäst behärskar och behöver minst ytter- ligare träning i. Inte heller i de teoretiska ämnena eller i tillvalsämnena skall prov eller betygssättning förekomma, trots att kunskaperna i och för sig skulle kunna låta sig mätas i några av ämnena. Undervis- ningen i de teoretiska ämnena är emellertid nära länkad till verksamheten inom de prak- tiska och i första hand anlagd på att stödja denna. Prov och betyg enbart i de teoretiska delarna är därför inte heller meningsfulla.

Ett ytterligare skäl att avstå från prov och betygssättning är att dessa på ett olyck- ligt sätt lätt kan komma att prägla undervis- ningen genom att många studerande främst inriktar sina ansträngningar på att erhålla goda betyg. Det är mer i linje med formhög- skolornas pedagogiska mål att de teoretiska kunskaperna omsätts i praktiskt skapande än manifesteras i kunskapsprov.

Frivilliga prov skall dock förekomma i bildhistoria. I den mån dessa prov nära an- sluter till någon delstudiekurs i konstveten- skap vid universiteten bör övervägas om godkänt prov på FH skall kunna tillgodo— räknas vid studier vid universitet.

6.3 .9 Närvarokrav

Eftergymnasial utbildning kännetecknas i allmänhet av att studierna i stor utsträck— ning består av självständigt inhämtande av

litteratur. De studerandes möjligheter att in- hämta det förelagda lärostoffet på valfri tid, plats och sätt bör i minsta möjliga mån inskränkas. De fall, då deltagande i under- visningen är obligatoriskt, karaktäriseras med vissa undantag av att de kunskaper och färdigheter som förmedlas, inte kan in- hämtas på annat sätt än genom deltagande i undervisningen. Vad som ovan anförts in- nebär inte, att utvidgade möjligheter till pe— dagogiskt och kurativt studiestöd inte är angelägna.

De sakkunniga har funnit, att närvaro vid undervisningen vid formhögskolorna i princip skall vara obligatorisk. Ett omfattan- de närvarokrav för undervisningen vid form- högskolorna motiveras redan med det syn- sätt, som anlagts ovan. Utbildningen är i relativt ringa grad inriktad på inhämtande av litteratur, och i den mån utbildningen bygger på litteraturstudier skall dessa i stor utsträckning vara ett medel att fördjupa den tillämpade undervisningen. Eftersom utbild- ningen förutsätter ett nära samband mellan samtliga ämnen är det av stor vikt att när- varokrav uppställs. Undervisningen i de till- lämpade ämnena förutsätter också, att de studerande har tillgång till den utrustning, som skolan tillhandahåller.

Ett annat skäl för närvarokravet är, att närvaro vid undervisningen kan sägas i viss mån ersätta prov och betyg. Vidare är un- dervisningen upplagd så, att gemensamt dcl— tagande är en förutsättning för att de upp— ställda målen skall uppnås. Närvarokravet skall emellertid inte vara absolut, även om samtliga dagtidsstuderande förutsättes be- driva aktiva studier på heltid.

Dispens från närvarokravet kan lämnas på olika sätt. Enskild lärare och studerande skall kunna komma överens om att den stu- derande inte behöver deltaga i viss under- visning. I särskilda fall skall rektor i sam- råd med den studerande kunna uppställa ett individuellt studieschema. Härvid bör beaktas den studerandes tidigare utbildning och erfarenheter samt den studerandes in- tresseinriktning. I en utbildning av denna art kan också antas finnas studerande, som inte utan svårighet anpassar sig till alltför

schemabundna studier. Vid befrielse från närvarokravet bör emellertid den studerande tilldelas specifika arbetsuppgifter och resul- tatet av de enskilda studierna redovisas på skolan.

Det är vidare av vikt, att skolans rektor kan bevilja rätt att delta i hela eller delar av undervisningen ytterligare ett läsår om en studerande på grund av sjukdom, värnplikts- tjänstgöring eller annat giltigt skäl inte kun- nat delta i undervisningen i önskvärd ut- sträckning.

6.3.lO Intyg om genomgången utbildning

Av delvis samma skäl som anförts i före- gående avsnitt anser de sakkunniga att nå- gon examination inte skall ske vid form- högskolorna. Utbildningens allmänna mål- sättning låter sig inte gärna förenas med att studierna leder fram till en formell examen.

Vidare kan anföras, att formhögskolan kan ses som en ny typ av högskola, som ger utbildning gemensam för ett större utbild- ningsområde. Studier vid en sådan högskola får inte ett helt självbärande värde i exa- menshänseende utan fordrar i regel någon form av ytterligare studier.

Avslutade studier vid formhögskola skall endast dokumenteras med ett intyg. Inty- get anger vid vilken formhögskola och un- der vilka är den studerande genomgått ut- bildningen. Intyget innehåller också uppgif- ter om vilka ämnen som studerats. Har kurs i bildhistoria tenterats, anges detta, om tentamen godkänts.

6.3.11. Undervisningens schemaläggning Läsår

Läsåret består av 270 dagar och indelas i två terminer. De sakkunnigas överväganden i fråga om läsårets längd, indelning och tids— mässiga förläggning redovisas i kapitel 5 .

Antal undervisningstimmar

Undervisningen skall bestå av 30 veckotim— mar under samtliga fyra terminer. Utanför

detta timantal ligger dock undervisningen i tillvalsämnena. De sakkunnigas övervä— ganden i fråga om antalet veckotimmar re- dovisas i kapitel 5.

Motiv för schemaläggning

Syftena med undervisningen vid formhög- skolorna har formulerats i kapitel 2 och i avsnitt 6.2. Därvid har bl.a. framhållits, att utbildningen skall ge de studerande vissa bestämda, konkreta kunskaper och färdighe- ter samt stimulera kommunikation och sam- arbete. Vid utformningen av verksamheten måste dessa syften beaktas. Vidare skall en långt gående integration mellan olika ämnen ske. Detta medför, att ett medvetet styrt samband mellan de olika ämnena skall åstadkommas och att berörda ämnesmo- ment måste behandlas i en bestämd tidsmäs- sig följd.

Forrnhögskolorna är bl. a. avsedda att kunna kombineras med studier vid andra eftergymnasiala utbildningsanstalter. Anord- ningar att befrämja sådana kombinationer underlättas om FH-utbildningen är enhetlig och relativt noga definierad och om de olika formhögskolorna görs likvärdiga. Det- ta talar för att undervisningen bör schema- läggas.

En annan fördel med schemaläggning av utbildningen är, att en konkret plan över studiearbetet erhålles.

Med hänvisning till ovanstående föreslår KUS, att undervisningen schemaläggs.

Principer för schemaläggningen

Det är av vikt att varje enskild skola ut— formar sitt schema med hänsyn till sina speciella förutsättningar i fråga om tillgång till lokaler, lärare etc. Det är varken möj— ligt eller önskvärt att centralt bestämma en detaljerad arbetsordning som de enskilda skolorna strikt skall hålla sig till. Det skall också vara möjligt för en skola att efter sär- skild dispens göra vissa omfördelningar i antalet timmar som faller på varje ämne, och i undervisningen lägga särskild tonvikt vid sådana moment som av olika anled-

ningar, t. ex. lärartillgång eller andra lokala förhållanden, är speciellt lämpade att driva vid skolan. Vissa allmänna principer för schemaläggningen kan dock fastslås. Bl.a. bör följande beaktas:

1. De olika ämnena skall ha ett inbördes sammanhang och stödja varandra.

2. Undervisningen i resp. ämne skall fö- ras samman till arbetspass av relativt om- fattande längd.

3. Studierna bör ges en omväxlande ka- raktär genom att schemat läggs upp i pe- rioder omfattande mer än en vecka, exem- pelvis två till fyra veckor, och genom att kortare perioder av speciell karaktär pla- ceras in mellan de schemalagda perioderna.

4. Ett antal timmar skall inte bindas till speciella ämnen. Dessa timmar till disposi- tion kan t. ex. användas till direkt yrkes- och utbildningsorientering inför valet av fördjupningsalternativ, eller för att utnyttja tillfälligt tillgängliga gästföreläsare o. (1. Att undervisningen schemaläggs får inte leda till att den bortser från de studerandes individuella behov. Hänsyn till den enskildes önskemål om viss personlig rörelsefrihet måste tagas. Önskvärdheten i detta bör bl. a. komma till uttryck genom att undervis- ningen i de enskilda ämnena — främst de praktiska —- tar hänsyn till de individuella förutsättningarna hos varje studerande. De ämnen som ingår i formhögskoleutbildning- en är i många fall av den karaktären att detta utan större svårigheter låter sig göra. Modern pedagogik har utvecklat metoder, som gör det möjligt att uppnå en långt gång- en individualisering av undervisningen. Det underlättas ytterligare av att skolorna inte blir större än att lärarna kan etablera en personlig relation med de studerande. En individualisering kan också ske ge- nom stoffurvalet inom de olika ämnena. Den enskilde studeranden skall ha utrymme för självständigt arbete och specialuppgif- ter inom de särskilda avsnitt, som främst intresserar honom, förutsatt att han därige- nom inte går miste om det väsentliga inom ämnets övriga avsnitt. Det slag av indivi- dualisering, varom talas ovan, underlättas av att undervisningen skall ha karaktär av

en dialog mellan lärare och studerande där korta redogörelser i form av anföranden, diskussioner etc. spelar stor roll. Det andra läsårets fördjupningsval innebär vidare att individuella önskemål kan göra sig gällande.

Dessutom tillför det föreslagna systemet med tillvalsämnen utbildningen ett ytterli- gare mått av individualisering. Tillvalsäm- nena skall bl. a. fylla uppgiften att komplet- tera utbildningen för sådana studerande som saknar tillräckliga kunskaper i t. ex. mate— matik för att senare kunna ägna sig åt de- sign.

Individualisering innebär inte enbart att undervisningen skall anpassas efter den en- skilde studeranden. Den enskilde lärarens speciella intressen och förutsättningar skall också kunna prägla undervisningen. Ingen- ting hindrar att de olika ämnenas undervis- ningsprofil delvis bestäms av tillgängliga lärarkrafter.

De sakkunniga vill också hänvisa till vad som i avsnitt 6.3.6 anförts om det önsk- värda i att undervisning i vissa fall förläggs till kvällstid för att tillgodose deltidsstude- rande med förvärvsarbete.

6.3.12. Timplan

Nedan redovisas de sakkunnigas förslag till timplan för formhögskola, uttryckt i vecko- timmar.

År 1 År 2

Formlära 8,5 vtr 7 vtr Bildhistoria 4 » 2 Kulturpolitisk orientering 2,5 » 2,5 » Språklig framställning 1 » 1 » Gestaltningsövningar 12 » 9 » Fördjupning — 7,5 » Till disposition 2 » 1 »

Summa vtr 30 vtr 30 vtr

Vidare redovisas ett mera detaljerat för- slag till timplan — uttryckt i det totala an- talet undervisningstimmar — dels för den gemensamma undervisningen, dels för för- djupningarna. Timplanen innehåller också förslag till uppdelning på undervisnings— former för de olika ämnena.

Timplan med undervisningsformer för formhögskola

Summa Andel av

__ totala Amnen Undervis- Antal antalet

ningsform Termin 1 Termin 2 Termin 3 Termin 4 timmar timmar % Formlära föreläsning 18 18 18 18 72

individuellt arbete 45 45 36 36 162

seminarium 45 45 36 36 162

gruppunder-

visning 45 153 45 153 36 126 36 126 162 558 25,9 Bildhistoria föreläsning 18 18 9 9 54

seminarium 36 36 18 18 108

gruppunder- visning 18 72 18 72 9 36 9 36 54 216 10,0 Kulturpolitisk orientering föreläsning 9 9 9 9 36

seminarium 18 18 18 18 72

gruppunder- visning 18 45 18 45 18 45 18 45 72 180 8,3 Språklig framställning seminarium 18 18 18 18 72 3,3 Gestaltnings- individuellt övningar arbete 216 216 162 162 756 35,0 Fördjupning (se resp.

fördjupning) — — 135 135 270 12,5 Till disposition 36 36 18 18 108 5,0

Summa 540 540 540 540 2 160 100,0

6.3.13. Ämnesinnehåll

Förutsättningar

I detta avsnitt följer en beskrivning av de för samtliga studerande gemensamma äm- nena, tillvalsämnena och de till fördjup- ningsalternativet teori hörande ämnena.

Dessa beskrivningar är snarast att se som rekommendationer i fråga om vad som skall ingå som huvudmoment i ämnena, vilka inte förutsätts komma att slaviskt följas på sko- lorna. Varje skola bör inom ramen för ut— bildningens allmänna mål kunna företa mo- difikationer med hänsyn till sina speciella förutsättningar och önskemål och själva svara för den närmare uppläggningen av un- dervisningen. En sådan detaljplanering synes för övrigt knappast kunna göras förrän i samband med arbetet med att framställa läromedel.

De ämnen som hör till fördjupningarna fri konst, produkt- och miljödesign samt grafisk design har som framgått ovan inte beskrivits närmare. En stor del av studierna inom dessa fördjupningar består av prak-

tiska övningar inom resp. område. Fördjup- ningsalternativet fri konst består uteslutande av sådana övningar inom ramen för ett enda ämne, fria övningar. Detta ämne torde i mycket komma att likna det för samtliga studerande gemensamma ämnet gestaltnings- övningar, dock med en friare undervisning och med inriktning främst på teckning, mål- ning, modellering och grafik.

Studierna inom den teoretiska fördjup— ningen är som framgår av benämningen mer teoretiskt orienterade och har ansetts böra beskrivas utförligare. I likhet med vad som är fallet med övriga ämnen bör emellertid varje skola själv kunna anpassa ämnesinne- hållet efter sina speciella förutsättningar.

F armlära

Som tidigare framhållits skall formhögsko- lan ge de studerande en relativt fast teore- tisk grund. Det är emellertid viktigt att de teoretiska inslagen inte blir isolerade efter— som de studerande måste kunna uppleva att det presenterade ämnesstoffet angår dem. Därför skall hela kunskapsstoffet — såväl

Timplan för fördjupningar

Fördjupning Block/ämnen Undervisningsform Antal timmar FRI KONST Fria övningar Individuellt arbete 270 PRODUKT- OCH Tillämpningsövningar MILJÖDESIGN Designmetodik gruppundervisning 24 Datateknik föreläsning 3 Övningar och exkursioner individuellt arbete 150 studiebesök 24 201 Produktfunktionslära gruppundervisning 12 med ergonomi Industriell teknik Industriella tillverknings- metoder föreläsning 6 Konstruktionsmetoder och -ritning gruppundervisning 30 Elementär typografi gruppundervisning 9 45 Industriell ekonomi föreläsning 12 Summa produkt- och miljödesign 270 GRAFISK DESIGN Tillämpningsövningar individuellt arbete 129 studiebesök 9 138 Teori föreläsning 30 gruppundervisning 30 60 Industriell ekonomi Företagsekonomi och organisation föreläsning 6 Produktkalkyl föreläsning 6 Upphovsrätt föreläsning 6 18 Industriell teknik föreläsning 54 Summa grafisk design 270 TEORI Pedagogik och föreläsning 15 utbildningsteknologi seminarium 30 gruppundervisning 15 individuellt arbete 10 70 Estetik föreläsning 10 seminarium 30 gruppundervisning 20 60 Bildkommunikation föreläsning 15 seminarium 15 gruppundervisning 25 individuellt arbete 15 70 Miljökunskap föreläsning 15 seminarium 15 gruppundervisning 30 individuellt arbete 10 70 Summa teori 270

det teoretiska som det praktiska — integre- ras, så att utbildningen bildar en samman- hängande helhet. Formläran skall utgöra knutpunkten för denna integration. Form- lärans integrerande roll skall bl. a. ta sig ut— tryck i att ämnet innehåller moment som bidrar till att ge den studerande en samlad uppfattning om bildens och formens olika verkningar och hur dessa verkningar upp- nås. De studerande skall stimuleras att for-

mulera de problem som uppkommit vid det egna arbetet. Därmed lägges också grund för utveckling av en egen bildsyn.

Riktmärket skall därvid vara att skapa en situation, där den studerande möter kon- kreta föremål som ställer honom inför ett »varför» och ett »hur» — där »varför» leder honom in på teoretiska frågeställningar, och »hur» in på praktiska, tekniska.

Det är därför nödvändigt att inom form—

läran behandla problem som vetter mot filo- sofi, geometri etc. Men undervisningen i formlära måste också samordnas med un— dervisningen i andra ämnen vid formhög- skolan.

För att formläran skall fungera på önsk- värt sätt bör de teoretiska kunskaper som förmedlas i sådana ämnen, exempelvis i bildhistoria, i möjligaste mån behandlas först sedan anslutande problem berörts inom formläran.

På motsvarande sätt skall formläran också integrera teoretiska och tillämpade inslag i undervisningen. Formläran innehåller ut- över teoretiskt ämnesstoff också praktiska övningar under vilka innehållet i de teore- tiska momenten tillämpas och prövas. Detta skall delvis ske genom att övningsuppgifter ges i anslutning till de teoretiska momenten vilka löses under de timmar som anslagits åt tillämpade övningar inom formläran. (Det är givet att de kunskaper som förmedlas i formläran också kommer de studerande till godo och praktiseras i den mer obundna verksamhet som inrymmes i gestaltningsöv- ningarna).

På detta sätt kommer formläran att ut- göra stommen i formhögskolornas undervis- ning. Det säger sig självt att de problem, som väcks av de studerande själva, bör ana- lyseras av läraren i formlära intill den gräns, där han råder de studerande att söka vidare hos en teoretisk eller praktisk spe- cialist på skolan — en lärare i bildhistoria el- ler en lärare som handhar undervisning i materialkunskap, t. ex.

Av ovanstående torde ha framgått att formläran inte skall uppfattas som ett speci— fikt estetiskt ämne; stor vikt bör t. ex. läg- gas vid att de studerande lär känna de pro— cesser som seendet bygger på. Bildanalys kan med fördel uppfattas som en redogörelse för de perceptiva, intellektuellt och emo- tionellt återskapande akter som en männi- ska kan tänkas utföra inför en viss bild. Vid denna analys är det väsentligt att söka be- skriva den samverkan som finns mellan mottagarens bildupplevelse och den refe- rensram som bibringats honom i det sociala sammanhang han varit och är förankrad i,

eftersom denna delvis styr hans intellek- tuella och emotionella upplevelse av bil- den. Analysen bör också på motsvarande sätt anknyta till de sociala situationer bil- den (föremålet) beskriver eller är uttryck för.

Formläran skall ge en möjlighet att trän ga ned i och förstå de elementära komponen— ter som är verksamma i bilden oavsett un- der vilka förhållanden bilden skapats. Där- för ingår färglära av naturliga skäl i formlä— ran eftersom färgens inverkan på upplevel— sen och tolkningen av bilden är av stor bety- delse. Det är nödvändigt att analysera myc- ket enkla och grundläggande uttryck, att ifrågasätta element som vanligen tas för givna. Utan denna grundläggande analys av bilden som sådan kan en mer vittgående analys lätt bli ofruktbar och ytlig. För en sådan analys varom ovan talats är det vik- tigt att konkreta, plastiska föremål tas som utgångspunkt.

För en målare och skulptör är det helt själv- klart att ett begrepp som likhet är av mycket stor vikt. Men också för en designer är det viktigt att ett föremåls form väcker de av- sedda associationerna om föremålet skall bli funktionellt — och associationer bygger också på iakttagelser av likhet. Om man på skolan diskuterar likhet bör det helst ske på ett så allmängiltigt sätt som möjligt. Det viktiga är inte att skulpturen liknar modellen utan inne- börden av att de över huvud taget är lika. Vil- ka avvikelser hotar i grunden likheten och vilka gör det inte?

Utifrån sådana frågeställningar kan den stu- derande lockas in på praktiska övningar (hur enkelt kan jag teckna av ett föremål så att det ändå tydligt syns vad det är?), men också på teoretiska (vilken klassificerande akt gör det möjligt att säga att både en pekingeser och en schäfer är hundar — men inte en varg, som ändå liknar schäfern mer än schäfern liknar pekingeser-ni?). —— På så sätt kan, kanske, be- greppet likhet — när det uppfattas som pra- blemaliskt — leda till ett flertal olika aktivi- teter.

Formhögskolorna bör i görligaste mån bi- bringa en sådan kunskap: en som visar att nå- got mer än det rent visuella finns i ens vi- suella uppfattning.

Ovan har framhållits att det är önskvärt att formläran innehåller inslag av filosofi. Formhögskolorna skall emellertid inte ge en

fullständig kronologisk eller på annat sätt systematisk genomgång av filosofins histo- ria. De filosofiska momenten skall tas upp när undervisningen i övrigt ger anledning till detta. Planen för formläran ger upphov till frågeställningar som ständigt kan ges fördjupade filosofiska formuleringar, och ämnet bör bidra till att ge en uppfattning om sådana möjligheter — till exempel: på- ståendet att en bild överensstämmer bättre med modellen än en annan kan kanske for— muleras som om den ena bilden vore san— nare än den andra. Klassiska tankar om kri- terierna för sanning kan i detta samman— hang presenteras; att försöka applicera dessa kriterier på kända konstverk bör sedan ges som uppgift — den studerande får härigenom träning i att uttrycka sig verbalt. I arbetet med en sådan verbalisering kommer med sä- kerhet den studerande att hamna i en situa- tion där han finner en elementär kännedom om semantiska frågeställningar motiverad.

Exempel på filosofiska grundtexter med direkt anknytning till elementära formpro- blem: Platons grottmyt (projektionens pro- blematik), Lockes resonemang om primära och sekundära kvaliteter (för kubismen, t.ex.), Marx' teser mot Feuerbach (mate- riens egenskaper oupplösligt beroende av mänsklig verksamhet), Wittgensteins resone- mang om aspektseende etc.

Förutom filosofi i snävare bemärkelse bör också en del elementär psykologi be- handlas -— särskilt perceptionspsykologin har ett självklart samband med formläran. Vid studierna av begreppet uttryck kommer det att ligga nära till hands att något fördjupa de semantiska frågeställningarna som den studerande redan mött. Övningar i argumen- tationsanalys skall förekomma, särskilt i samband med formlärans slutfas (se nedan).

Formläran skall även innehålla beskrivan- de geometri. Geometrin på formhögskolan skall ge de studerande elementär färdighet i att utföra arbetsritningar och perspektiv- bilder.

I formläran ingår vidare en elementär kurs i anatomi, delvis uppbyggd kring en analys av människors och djurs rörelser och de krafter som medverkar vid rörel—

ser. Som undervisningsunderlag för denna del kan, utöver ett kortfattat kompendium, filmer som instruktivt illustrerar rörelse an- vändas.

För att undervisningen skall kunna ges den uppläggning som ovan angivits krävs att kurslitteratur finns tillgänglig. Till vis— sa undervisningstillfällen skall de studeran- de ha läst ett avsnitt som tas upp till ge- mensam diskussion. Därigenom får de stu- derande bl. a. klart för sig att en text kan rymma mer än de först trodde. Varje stu- derande bör tränas att föredra och själv- ständigt kommentera partier av kurslitte- raturen.

Till de studier som berörts ovan bör an- slutas undervisning som har direkt anknyt- ning till vad som diskuterats. Om man t.ex. diskuterat en färgverkan baserad på simultankontrast bör den diskussionen ha som komplement studier i ljusets fysikalis- ka natur, i ögats fysiologiska uppbyggnad, etc. På så sätt skall formläran ständigt gri- pa tillbaka på mer »exakta» discipliner.

De studerande skall inte bara redovisa och tillämpa sina kunskaper genom referat och diskussioner. Som ovan nämnts, skall de också ges uppgifter, som skall lösas praktiskt. Särskilda timmar inom formläran anslås till dessa övningar, som äger rum i ateljé och/eller verkstad i form av indi- viduellt arbete. Uppgifterna utdelas, redo- visas och diskuteras under gruppundervis- ning eller seminarier i formlära. Uppgif- terna kan lösas på olika sätt, med tecknade eller målade enkla bilder, plastiska model- lcr, diagram etc. I vissa fall kan de lösas verbalt.

Vid undervisningen krävs att lärare bi- står de studerande med det tekniska hand- havandet av apparatur m. m.

Det är inte lämpligt att i detalj utforma en kursplan för hela den verksamhet som formläran innefattar. Det bör i stället an- komma på varje skola att svara för den närmare utformningen i nära anslutning till de läromedel som kommer att användas. Er- farenheten visar också, att hänsyn måste tas till de problem, som för tillfället är ak— tuella för de studerande. I stort syner dock

nedan angivna riktlinjer för studierna i formlära kunna följas. Lärostoffet har här fördelats på fyra faser vars respektive längd bestämmes av skolorna själva. Det synes dock lämpligt att de tre första faserna för- läggs till det första läsåret och den fjärde fasen till det andra läsåret.

Första fasen. Denna inledande fas ägnas avbildandets problem. I undervisningen in— går beskrivande geometri. Man kan t. ex. börja med det enklaste: skuggan. Man stu— derar då hur den skuggbild som uppstår på ett plan beror av: 1) föremålets form och läge 2) ljuskällans läge 3) avståndet mel- lan föremålet och planet 4) planets form och läge. Det viktigaste är vilka slutsatser som kan dras ur dessa enkla förhållanden: fak- torerna 2, 3 och 4 kan aldrig tänkas bort om man vill tala om en korrekt bild av ett föremål — tillsammans utgör de den konventionella förutsättningen för varje av- bild (projektion) i detta ords mest strikta bemärkelse.

Denna grundläggande undervisning kan kompletteras med studier t. ex. i enkel op- tik, lagarna för ljusets spridning och kame- rans verkningssätt.

Vidare behandlas projektionens »filoso— fiska» sida. Om man känner ett tredimen— sionellt föremåls form kan man på grund— val av den konventionella förutsättningen alltid »räkna ut» projektionens form. Det omvända är inte möjligt: av skuggan kan man inte sluta sig till föremålets form. Det— ta beror av en egenskap hos det tredimen- sionella rummet, som kan illustreras genom några strikta lektioner i geometri.

Ur de enkla erfarenheterna av skuggspel kan man härleda begreppet perspektiv. Någ- ra allmänt använda perspektivmetoder kan här genomgås.

Det viktiga med hela denna första un- dervisning i projektion är, att de stude- rande får klart för sig vad som menas med en avbild; eftersom en avbild — som de senare kommer att inse —- inte är detsamma som en bild.

Slutet av perioden bör ägnas en kurs i färglära. Teoretiskt — vad färg är. Praktiskt — att handha färg.

Andra fasen. Om första fasen ägnats den bildade formens förhållande till det avbilda— de föremålet, kan den andra ägnas den bil- dade formens förhållande till den seendes öga. Grundstommen i denna senare un- dervisning kan vara de gestaltpsykologiska teorierna. Undervisningen kan under denna fas till stor del ägnas åt redogörelser för dessa teorier - bland annat skall de stu- derande därvid göras uppmärksamma på att gestaltpsykologin ger en helt annan för- klaring av rummets natur än den, de är för- trogna med från den första fasen; här finns en mycket fin möjlighet att lära dem att det geometriska rummet och ögats rum är två helt olika saker — något som kan bidra till att göra filosofiundervisningen både spän- nande och nödvändig.

Vidare kan under andra fasen tid äg- nas åt bildanalyser; många kända verk från olika tider bör gås igenom — t. ex. tidiga medeltida miniatyrer, Poussin och Matisse. I dessa bilder finns otaliga möjligheter att se »gestalter», mönster av helheter.

Den andra fasen bör göra de stude- rande förtrogna med att en bild finns till i sig, som ett föremål i egen rätt, som av- slöjar en ordning eller oordning relativ till det öga som ser: att det finns andra ord- ningar än avbildningens — andra fel och riktigheter.

Tredje fasen. Nyckelordet under den tred- je fasen är »likhet»: detta att en människa genom att se en given form minns en annan form. Studierna kan till en början gälla just minnets psykologi. Likheten mellan en solros och solen kan uppfattas utan att det rör sig om någon avbildning; detta att se något som något förutsätter en helt annan mental akt än avläsningen av en form som en avbildning av en annan. En ingående diskussion av detta »aspektseende» (Witt— gensteins ord) är av vikt.

Undervisningen kan med fördel beröra biologemas klassifikationsproblematik, ex— empelvis Linnés sexualsystem. Det är ock- så viktigt att få de studerande att förstå, att en precisering av en form ur den här synpunkten innebär att formen räknas till

successivt allt flera klasser: varje adjektiv är ett klassificerande ord — och att preci- sera en form kan liknas vid att anföra allt fler adjektiv.

En konstnär som Klee borde kunna stu- deras med särskilt utbyte. Klees titlar — utomordentligt viktiga - är just uppma- ningar att klassificera en sedd form på ett visst sätt, en klassifikationsakt som tycks förändra själva det sedda.

Formläran samordnas här särskilt med ämnet språklig framställning. Undervisning— en i det senare ämnet bör under motsva- rande fas ägnas metaforen; de studerande bör läsa poesi — eftersom metaforens ver- kan bygger just på att två begrepp som van- ligen inte uppfattas som besläktade plötsligt faller inom samma klass: en anad likhet uppenbaras.

Fjärde fasen. De mänskliga avsikterna vid tillverkningen av ett föremål har knappast undersökts under de tre första faserna. Det är nu av vikt att de studerande tränas i de frågeställningar som har att göra med skillnaden mellan konst och natur: att män— niskor använder former i ett visst syfte, att de uttrycker sig.

»Uttryck» är nyckelbegreppet för formlä- ran under den fjärde fasen. Undervisningen kommer därför i hög grad att röra seman- tiska teorier, med avseende på visuella be- teckningsprocesser. Alla de föregående nyc- kelbegreppen — avbildande, gestalt, likhet — kommer att dras in i detta nya problem- komplex, och på så sätt framstå med en ny precision. Undervisningen kan nu bli allt friare och med fördel byggas upp kring oli- ka uppsatser av de studerande själva.

Som underlag för en analys av begreppet uttryck kan föremål hämtade från bildhis- torien användas. Analysen bör också gälla den fotografiska reportagebilden varvid dis— kussion av bakomliggande värderingar tas upp. Man bör också behandla eventuellt tillfogad text och i vilket sammanhang bilden förekommer. Även andra massme- diabilder i olika tekniker som exempelvis informations-, reklam- och propagandabil— der samt seriebilder bör behandlas. De prak—

tiska övningarna kan här ske genom egen produktion eller genom rollförtydliganden, inklippningar etc. i befintligt bildmaterial samt genom collagearbete. Genom dessa öv- ningar kan insikterna i möjligheterna att uppnå en avsedd bildverkan ökas.

En begränsad orientering bör också ägnas den rörliga bilden. Film- och TV-bilden be- rörs, varvid uttryckets beroende av tid, tempo, system, ljussättning, ljud och mon- tage behandlas.

Undervisningen i formlära sker i form av föreläsningar, seminarier, gruppundervis- ning och individuellt arbete.

Bildhistoria

KUS har funnit det vara betydelsefullt, att undervisning ges om den historiska ut- vecklingen av människans användande av bilden, och hennes gestaltning av föremål och miljöer i olika kulturer och epoker. Detta sker inom ämnet bildhistoria.

Målet är förutom att ge historisk orien- tering att öka såväl de studerandes egen bildgestaltande förmåga som deras förmåga att medvetet och självständigt ta ställning till i vilka syften de själva önskar använda sina kunskaper. Detta senare är även en av de viktigaste formerna för yrkesvägled- ning.

Bildhistorien skall inriktas på en beskriv- ning av den historiska utvecklingen i rela- tion till de speciella förutsättningar som va- rit rådande under olika utvecklingsskeden. Det är av vikt att belysa hur ekonomiska förhållanden, samhällsstruktur, produktion, distribution, tekniska resurser och innova— tioner påverkat bildens och bildskaparnas ställning. Bildens funktion i samhället och olika samhällsgrupper behandlas. Härvid skall också gångna tiders bruksvaror och uppfinningar belysas, varvid särskild vikt skall läggas vid de funktioner, såväl andliga som materiella, de olika tingen avsett att fylla. Ämnet skall också innefatta arkitek- turhistoria.

En viss del av undervisningen, särskilt under det första året, bör vara kronologiskt upplagd (historiens huvuddrag summariskt beskrivna från början till i dag). Men ingen-

ting hindrar, att andra delar av undervis- ningen ges en annan uppläggning — att, t. ex., impressionismens metodiska grepp kan presenteras före den medeltida illumina— tionstekniken —- detta för att också bildhis- torieundervisningen skall kunna få ett mera levande sammanhang med formläran. Det förefaller naturligt att framväxten av den centralperspektiviska renässansbilden bäst belyses om de studerande samtidigt inom formläran behandlar projektionens problem och — helst — platonismen inom formlärans filosofimoment.

Med den ovan antydda kronologiska ge- nomgången av historien under det första året som grund, kan sedan det andra året ägnas åt mer fördjupade studier i ett mind- re antal särskilt belysande utsnitt ur, och jämförelser mellan, olika kulturer och epo- ker. Undervisningen under det andra året skall arbeta med mycket intensiv diskus- sionsmetodik. De studerande skall i stor utsträckning själva ta fram diskussionsun- derlaget genom grupparbete, allmänna his— toriska litteraturstudier, eget bildskapande med det behandlade problemets förutsätt— ningar som utgångspunkt etc.

Förutom problem av typen den reprodu- cerade bildens uppkomst och betydelse, jäm- förelser mellan olika metodiska grepp, män- niskokroppens skildring i olika kultursitua- tioner, skall behandlas huruvida den politis- ka avsikten med bilden är uttalad eller dold, dokumentation i bild och miljö av olika samhällsklassers livsvillkor, bildens använd— ning inom vetenskaperna, orsaker till och konsekvenser av konstens avskiljning.

Undervisningen sker i form av föreläs- ningar, seminarier och gruppundervisning.

Kulturpolitisk orientering

Ämnet behandlar utbildning och yrkessi- tuation inom bild- och miljöområdet med historiska tillbakablickar, kulturproduktion, -distribution och -konsumtion samt aktuella kulturpolitiska frågor. Olika kulturpolitiska mål och medel diskuteras liksom massme- diernas funktion.

Vidare skall ämnet bidra till att utveck-

la de studerandes förmåga att föra en all— sidig debatt och därigenom främja medvet- na och självständiga värderingar. Övningar i kulturkritik genom egna uppsatser om ut— ställningar, företeelser, miljösituationer etc. genomförs. Även redovisning av material och åsikter i bildform — film, foto, teck— ningar, collage, bildserier, utställningar etc. — bör eftersträvas för att upplösa gränserna mellan verbalt språk och bildspråk.

Stor vikt skall läggas vid uppövandet av den verbala framställningsförmågan genom referat och diskussion av artiklar i fack- pressen. Under den senare delen av studier- na skrivs kritik av givna objekt, utställning— ar etc.

Undervisningen sker i form av föreläs— ningar, seminarier och gruppundervisning.

Språklig framställning

Det är enligt de sakkunnigas mening av största betydelse, att de studerande erhåller en god förmåga att uttrycka sig i tal och skrift. Som framgår av beskrivningarna av övriga ämnen som studeras vid skolan, är uppövandet av den verbala förmågan en viktig integrerad del av dessa ämnesstudier. Detta understrykes också av den omstän- digheten, att en stor del av undervisningen i dessa ämnen skall ske i form av semina- rier och gruppundervisning. Härigenom kan de studerande träna sin verbala förmåga vid diskussioner i små grupper.

För att ge den språkliga träningen inom de olika ämnena en fast grund, är det emel- lertid också nödvändigt, att undervisning i mer systematisk form ges i språklig fram- ställning.

Ämnet språklig framställning upptages i undervisningen bl. a. därför att förmågan att uttrycka sig i tal och skrift är av ome— delbart värde inom många av de yrkes- områden utbildningen är tänkt att leda, t. ex. inom de verksamheter de sakkunniga kallat konstens serviceområden. Särskilt in— om pedagogisk verksamhet är den verbala uttrycksförmågan av största betydelse.

Men den verbala förmågan är av bety- delse även för bildkonstnärerna. Designern

(och arkitekten) är redan i dag inlemmad i en yrkessituation som kännetecknas av samarbete med företrädare för andra yrkes- grupper med vilka de måste kunna kommu— nicera verbalt. För övriga bildkonstnärer kan utvecklingen tänkas bli sådan, att be- tydelsen av att kunna uttrycka sig verbalt ökar. Konstnärer kan över huvud i fram- tiden komma att mer aktivt än nu deltaga i olika samhällsfunktioner där de måste kunna uttrycka sig i tal och skrift. Under- visningen i det verbala språkets struktur och funktioner ger dessutom möjligheter till givande jämförelser med bildspråket och kan därmed verka berikande på undervis- ningen i formlära, t. ex. genom studier av poesi och metaforens natur, samtidigt som språkundervisningen i sig är av värde för personlighetsutvecklingen.

Förutom träning i den verbala framställ- ningsförmågan i tal och skrift behandlas även argumentationsanalys och debattek- nik.

Undervisningen sker i form av semina- rier.

Gestaltningsö vningar

Detta ämne är det som mest uttalat kom- mer att motsvara den förberedande konst— närsutbildning som nu bedrivs i fria må- larskolor, men kommer också att förbereda t.ex. blivande designers för sitt yrkesom- råde. Under utbildningens gång skall de stu— derande successivt komma i kontakt med ett stort antal material och tekniker. De skall därför inom ramen för detta ämne be- redas tillfälle att arbeta inom samtliga atel— jéer och verkstäder som finns vid skolan och alltså tidigt tränas i arbetsteknik inom områdena för samtliga de fördjupningsal- ternativ som företräds vid skolan. Genom denna ordning kommer de första terminer— nas utbildning att ligga till grund för valet av fördjupning då träningen i arbetsteknik blir mer specialiserad. Gestaltningsövningarna skall omfatta i Vidstående sammanställning angivna kurser. Teckningen bör ges en central plats. Ge- nom att teckna lär sig de studerande att ut-

År 1 % År 2 % Teckning 90 t 20,9 90 t 27,8 Målning och skulptur 144 ( 33,4 144 t 44,4 Grafik 36 t 8,3 36 t 11,1 Keramik 36 t 8,3 _— — Textil 36 t 8,3 —- _— Foto-film 54 t 12,5 54 t 16,7 Materiallära 36 t 8,3 -—— — 432 t 100,0 324 t 100,0

trycka sina idéer naket och koncist vilket bl. a. innebär en pedagogisk fördel eftersom kritiken då kan bli konkret.

För att de studerande skall få kännedom om samtliga de material och tekniker som nämnts ovan måste undervisningen i viss mån styras. Emellertid skall undervisningen inom gestaltningsövningarna lämna utrym- me för den enskilde studeranden att ägna tid åt det som intresserar honom mest. Man kan t.ex. räkna med att de studerande, som redan på detta stadium är inriktade på fri konst, önskar fritt kunna teckna och måla utan att några klart definierade mål uppställts för deras arbete i ateljén. Andra studerande kan ha andra önskemål. Det bör därför finnas möjligheter att byta ut delar av ämnet mot andra delar. Särskilt under det andra läsåret skall därför sådana utby- ten kunna göras relativt fritt. Grafik och foto—film kan då utgå och i stället ägnas åt övriga delar eller åt praktiska övningar som har samband med valet av fördjup- ningsalternativ, exempelvis produkt- och miljödesign. Ytterligare möjligheter till fritt arbete i ateljéer och verkstäder ges genom att dessa skall stå till förfogande även utan— för ordinarie schematid. De studerande som inte deltar i undervisningen i tillvalsämnena kan vidare i första hand tänkas ägna sig åt fria övningar i ateljéer och verkstäder under motsvarande tid.

Övningar i grafisk design och produkt- design skall kunna ingå i grafik resp. skulp— tur. De studerande skall ges möjlighet att formge en enkel trycksak.

Inom gestaltningsövningarna ges de stude- rande tillfälle att arbeta med metall i sam- band med skulptur. Merparten av metallar-

betet förutsätts dock ske inom ramen för fördjupningen produkt— och miljödesign.

Lärarens (lärarnas) kritik och genomgång av de studerandes alster kan med fördel ske i närvaro av ett flertal studerande, om inte särskilda skäl gör det lämpligare att lära- rens genomgång sker individuellt.

Foto- och filmundervisningen skall ge ele— mentär förtrogenhet med stillbilds- och film- kamerans funktion, bildframkallning och -förstoring. Vikt skall läggas vid framställ- ning av fotografiskt demonstrationsmaterial att användas på skolan och t. ex. för bild- arkiv av egna arbeten.

I gestaltningsövningarna skall de stude- rande göras förtrogna med olika material och verktyg (papper, färg, tyg, metall, plast, lösningsmedel, trä, lera, foto etc.). Materia— lens karakteristiska egenskaper skall berö- ras.

Materialläran är i ovanstående kursför— teckning upptagen som särskild kurs endast första läsåret, men i fortsättningen ingår motsvarande undervisning i gestaltningsöv- ningarna. Under det första läsåret ges alltså endast en elementär introduktion i äm— net. Sedan sker undervisningen efter hand som de studerande kommer i praktisk kon— takt med materialproblemen.

Studierna bedrivs i form av individuellt arbete.

Främmande språk

Undervisningen skall ges i engelska och tys- ka som tillvalsämnen.

Undervisningen skall helt lämna åsido språkhistoriska och perifera grammatikalis- ka synpunkter och i stället helt inriktas på att bibringa kunskaper som är direkt prak- tiskt användbara inom berörda yrkesområ- den. De studerandes förmåga att läsa och tala det främmande språket skall alltså trä- nas, och det estetiska fackspråket läras in t. ex. genom studium av facklitteratur och tidskrifter. Därigenom kan undervisningen dessutom komma också andra ämnen till- godo.

Undervisningen bedrivs i form av semi- narier.

Det kunskapsstoff som skall göras tillgäng- ligt inom tillvalsämnet tillämpad matematik bör ha relevans för bildskapande; redan av det skälet är det befogat att huvudvikten läggs vid geometrin. Vidare bör matematik— studiet i görligaste mån samordnas med un- dervisningen i ämnesmoment där matemati- ken, mer eller mindre direkt, ingår som en förutsättning — t. ex. perspektivlära, studiet av proportioner etc.

Övningarna kan med fördel ta fasta på erfarenheter som den studerande redan gjort i sitt praktiska arbete. Man kan t. ex. utgå från de vanliga standardformaten på dukar, pannåer och skissblock. Eftersom dessa for— mat bygger på gyllene snittets proportioner, förutsätter en noggrann analys av deras mått kunskap om hur man löser en enkel andra- gradsekvation, om hur man tillämpar Py- tagoras sats etc. Studiet av detta matema- tiska stoff gör det med andra ord möjligt för den studerande att själv konstruera ett standardformat; därigenom får den matema- tiska teorin också en direkt relevans för det fortsatta praktiska arbetet. De kunskaper som inhämtats på detta sätt kan vidare till- lämpas på konsthistoriskt material. Äldre tiders konstnärer (Rafael, Poussin, Dela- croix m.fl.) utnyttjade nämligen de hjälp- linjer som måste dras vid konstruktionen som stöd för sina kompositioner. En kän— nedom om dessa linjer är därför en förut- sättning för varje grundlig analys av för- hållandet mellan formatet och delarnas lä- gen i en lång rad klassiska verk.

På motsvarande sätt bör även andra geo- metriska kunskaper inhämtas — konstruk— tionen av kägelsnitten, av polygoner, av de fem platonska kropparna etc. Algebran bör endast studeras i den mån den utgör en direkt förutsättning för geometrisk konstruk- tion av sådana grundformer. (I regel kom- mer det här endast att röra sig om att ak- tualisera och konkretisera kunskaper, som den studerande redan besitter).

Det är också av vikt att de studerande får en elementär inblick i de kulturhistoriska förutsättningarna för konstnärers geomet-

riska intresse under skilda epoker. Men denna undervisning behöver inte nödvändigt- vis meddelas på den tid som reserverats för matematiken — den kan ske inom ra- men för bildhistorien eller formläran.

Undervisningen sker i form av semina- ner.

Handskrift

Undervisningen i tillvalsämnet handskrift skall ge praktiska färdigheter och teoretiska kunskaper i ämnet. Ämnet omfattar skrift- formernas utseende och orientering om oli- ka textnings- och handskrivningsalfabet.

Textning: Bokstävernas grundformer och proportioner. Fördelningen av deras yttre och inre ljusrumsvärden. Övningar med oli- ka textningsmaterial. Lämpliga textningsal— fabet för olika skolstadier. Något om text- ning som grund för läsning och skrivning och om de pedagogiska fördelarna av stör- sta möjliga överensstämmelse mellan de tryckta och textade bokstavsformerna.

Skrivning: Orientering om handskriftslit- teratur. Individuella variationer i formgiv— ning och bindning. Individuella skrivövning— ar. Bedömning av läsbarhet och grafisk tydlighet. Om vänsterhänthet.

Undervisningen sker i form av föreläs- ningar och individuellt arbete.

Pedagogik och utbildningsteknologi

Ämnet hör till den teoretiska fördjupning- en.

Skolorientering och orientering i pedago— gikens historia. Metodik vid målanalys, prin— ciper för målformulering, undervisningstek- nologi och konstruktioner av systemmodel- ler. Undervisningsmetoder och material. Värdering av undervisningsresultat. Princi- per för utvärdering. Utvärderingsmetoder.

De allmänna undervisningsprincipernas tillämpning i tecknings- och konstundervis— ning. Orientering om olika pedagogiska rikt- ningar inom bild- och miljöundervisningen. Bildundervisningens utformning i skolämne- na teckning, slöjd och svenska samt i mass- media och i exempelvis museernas, biblio-

tekens och andra utställande institutioners verksamhet. Orientering om teckningspeda- gogisk litteratur.

Undervisningen sker i form av föreläs- ningar, seminarier, gruppundervisning och individuellt arbete.

Estetik

Ämnet hör till den teoretiska fördjupningen.

Bildens estetiska funktioner. Analys av konstnärlig produktion och av olika konst- närliga aktivitetsformer, främst nutida. Es- tetisk analys av den kollektiva och privata miljöns bilder.

Undervisningen sker i form av föreläs- ningar, seminarier och gruppundervisning.

Bildkommunikation

Ämnet hör till den teoretiska fördjupningen.

Bildtolkningsmetodik. Analys av bildens innehåll, form och funktioner.

— Vad bilden föreställer och vilka käns- lor och stämningar den kan förmedla.

— Elementära formbegrepp. Rytm, rörel- se. Förhållandet yta—rum.

— Bildens uttrycks- och meddelelsefunk- tioner. Samspelet mellan bild och ord. Ori- entering om hur bilder av olika slag kan ges varierande uppgifter, om bildpåverkan och om bilden som attitydskapare.

Bilden som kontakt- och kommunika- tionsmedel i undervisningen.

— Skillnader i pedagogisk klarhet mellan olika typer av bilder. Målet för undervis- ningen om två— och tredimensionell bild in- om olika skolformer och stadier i anslut- ning till undervisningen i teckning, slöjd och svenska.

— Orientering och övning i att hantera olika AV-hjälpmedel som kan användas vid pedagogisk verksamhet. Förvaring och un- derhåll av AV-utrustning.

Barns och ungdomars inlevelse i bilder och film.

Teckning som anteckningsform. Undervisningen sker i form av föreläs- ningar, seminarier, gruppundervisning och individuellt arbete.

Ämnet hör till den teoretiska fördjupning- en. »

Undervisningen har till uppgift att ge kunskaper om utformningen av enskild och samhällelig miljö med huvudinriktning på visuella och kommunikativa aspekter, att ge ökade möjligheter till inlevelse i och för- ståelse för sättet att bygga upp miljön i olika kulturmönster och tidsepoker, att skapa medvetande om hur den enskilde kan med- verka till förbättringar av miljöns gestalt- ning.

Undervisningen sker i form av föreläs- ningar, seminarier, gruppundervisning och individuellt arbete.

6.4. Studierådgivning

Eftersom formhögskolorna delvis skall vara yrkesorienterande skall de studerande erhål- la studierådgivning i form av orientering om yrkes- och utbildningsval.

Undervisningen utgör i sig studierådgiv- ning då de studerande själva kan bilda sig en uppfattning om sina anlag och intressen genom sitt deltagande i denna. Inom ämnet kulturpolitisk orientering kommer detta att bli speciellt uttalat. Vidare kan en infor- mell studierådgivning förutsättas ske i sam- varon lärare-studerande. Ett antal timmar skall dock avsättas speciellt till utbildnings- och yrkesinformation. Dessa tas bland tim- mar till disposition och förläggs till andra terminens sista del. Därigenom kan de läg- gas till grund för val av fördjupning det andra läsåret.

Varje formhögskola skall också ha till- gång till kurator.

6.5. Inre organisation 6.5.1 Inledning

Formhögskolornas organisatoriska uppbygg— nad skall möjliggöra en kontinuerlig för- nyelse av utbildningens innehåll. De olika organen inom skolorna skall därför själva ha möjlighet att inom vida ramar besluta om förändringar. Även den organisatoriska strukturen måste fortgående prövas och an—

passas i takt med nya erfarenheter och be- hov. Ett primärt mål för skolomas inre or- ganisation måste vara, att den skall möjlig— göra ett smidigt samarbete med andra ut- bildningsinstitutioner såsom universitet, lä- rarhögskolor, gymnasieskolor osv.

Formhögskolorna skall enligt de sakkun- nigas uppfattning inte vara uppdelade på särskilda institutioner eller avdelningar. De olika ämnena (enligt ämnesuppsättningen i avsnitt 6.3.3) eller de olika fördjupnings- alternativen under det andra läsåret (avsnitt 6.3.4) utgör visserligen tänkbara grunder för en institutionsindelning, men eftersom de förra är sinsemellan mycket olika till om- fattningen och de senare endast berör de studerande under ett läsår, skulle en så- dan institutionsindelning på flera sätt vara olämplig. I stället bör utbildningen plane- ras och läggas upp av de centrala organen (särskilt utbildningsnämnden) i samråd med de studerande och lärarna i de olika äm- nena.

KUS förutsätter härvidlag, att sådana samråd sker informth eller i särskilt till- satta organ inom respektive ämne, fördjup- ningsalternativ eller liknande. Sådana sam- rådsorgan bör växa fram under hand i takt med växlande behov och förutsättningar, varför KUS här avstår från att framlägga egna förslag i detta avseende. KUS förut- sätter i stället, att skolorna med tiden själva beslutar om eventuellt inrättande av såda- na organ, deras sammansättning, arbetsupp- gifter osv.

För ledningen av formhögskolan ansva- rar — som anförts i avsnitt 4.6 -— styrelsen och utbildningsnämnden. Under dessa or- gan handhar rektor och studierektor den omedelbara ledningen.

För intagningen till formhögskolan an- svarar en av styrelsen tillsatt särskild in- tagningsnämnd (avsnitt 10.4).

För hela skolan gemensamma organ av ty- pen lärarkollegium, företagsnämnd osv. skall dessutom kunna inrättas, om man så öns- kar. Sådana organ bör emellertid inte in- stitutionaliseras, utan det skall ankomma på varje skola att avgöra sådana organs be- nämning, sammansättning och uppgifter.

Antal tjänster vid formhögskolan i

Stock- Lundl Mellan- Befattning Lön holm Göteborg Malmö Umeå sverige Lårarpersanal Rektor Up 27 1 l 1 1 1 Studierektor Up 22 1 1 1 1 ] Lektorer Up 20 16 13 13 11 11 Facklärare Up 17 17 10 10 6 6 Teknikerpersonal Tekniker Ap 13—15 6 5 5 4 4 Bibliotekspersonal Biblioteksassistent Ao 13 1 1 1 1 1 Kanslipersonal Kamrer Ao 23 1 l l 1 ] Kanslist Ao 17 l 1 l 1 l Kansliskrivare Ao 11 4 4 4 4 4 Telefonist Ae 9 l l 1 l ] Vaktmästarpersanal Expeditionsförman Ao 11 l l 1 1 1 Vaktmästare Ao 9 3 3 3 3 3

6.5.2. Personal

KUS föreslår, att formhögskolornas perso— nal får den omfattning, som framgår av ovanstående förteckning.

Vid samtliga formhögskolor tillkommer utöver den personal, som föreslås i ovan- stående förteckning, även tillfällig lärarper- sonal och deltidsanställd teknikerpersonal enligt vad som närmare redovisas i de föl- jande avsnitten.

6.5.3. Lärarpersonalens uppgifter _

Som tidigare framhållits syftar utbildningen vid formhögskolorna bl. a. till att ge en bred konstnärlig grundutbildning för vidare stu- dier inte bara vid konst- eller designhögsko- la, utan också vid t. ex. universitet och hög- skolor. Detta medför, att lärarna i de tids- mässigt mest omfattande ämnena inte skall vara hårt specialiserade utan ha förmåga att arbeta inom ett brett fält. De skall kun- na medverka i undervisning, genomgångar av utförda arbetsuppgifter, seminarier osv. även inom andra ämnen än det egna. Här- igenom minskas avstånden mellan olika äm- nen och den önskvärda integreringen av ämnena uppnås.

Även mera specialiserade lärare skall dock finnas vid formhögskolan. Sådana är dels lärare i vissa ämnen av typen bildhisto- ria, kulturpolitisk orientering och språklig framställning, dels gästföreläsare, ledare av specialkurser i skilda material och tekni- ker osv.

Lärarna knytes dels till ämnesområden (se avsnitt 6.3.3), dels till det andra läsårets fördjupningsalternativ (se avsnitt 6.3.4). Hu- vudansvarig för att undervisningen genom- föres enligt givna riktlinjer är rektor. För den omedelbara ledningen av undervis- ningen i de olika ämnena svarar ett antal lektorer. Vid lektoremas sida finns också facklärare, Övrig undervisning föreslås ges av tillfälliga lärarkrafter (timlärare, förelä- sare osv.).

Rektor

Rektor förordnas av Kungl. Maj:t efter för- ord av formhögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång.

Rektor svarar för den konstnärliga, pe- dagogiska och administrativa ledningen. Rektor verkställer av överordnade myndig- heter och organ samt av skolans styrelse

och utbildningsnämnd beslutade åtgärder. Till övriga uppgifter bör organisatoriska, representativa och i viss utsträckning perso- naladministrativa.

Rektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta 100 timmar per år.

Rektors arbetsuppgifter regleras närmare av formhögskolans stadga (se stadgeförslag i bilaga 2).

Studierektor

KUS föreslår, att vid varje formhögskola inrättas en särskild tjänst som studierektor. Studierektor förordnas av Kungl. Maj:t ef— ter förord av formhögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan för- nyas högst en gång.

Studierektor biträder rektor i alla ovan för rektor föreslagna uppgifter samt vika- rierar för rektor under dennes tjänstledig- het. Studierektor svarar vidare för form- högskolans schemaläggning efter direktiv av utbildningsnämnden samt: handhar ledning- en av formhögskolans centrala kansli.

Studierektors undervisningsskyldighet fö- reslås omfatta 200 timmar per år.

Studierektors arbetsuppgifter regleras när- mare av stadgan (bilaga 2).

Lektorer

Det omedelbara ansvaret för undervisning— en inom ramen för ämnesområdena och för- djupningsalternativen åvilar ett antal lekto- rer. ; KUS-föreslår, att vid varje formhögskola inrättas minst en lektorstjänst (Up 20) inom vart och ett av följande ämnen och för- djupningar, nämligen

formlära bildhistoria

kulturpolitisk orientering gestaltningsövningar (teckning, målning, skulptur) - fri konst ' .produkt- och miljödesign

grafisk design

teori. . Med hänsyn till varierande studerandean- tal blir antalet lektorer olika vid de olika formhögskolorna enligt vad som närmare

framgår av uppställningen över föreslagna tjänster i avsnitt 6.5.2.

Undervisningsskyldigheten (se nedan) för lektorerna i fördjupningsalternativen pro- dukt- och miljödesign samt grafisk design utfylls inte helt vid skolor med 400 och 300 studerande (med utgångspunkt från de antaganden rörande de studerandes fördel- ning på fördjupningsalternativ, som redovi- sas i avsnitt 11.2.2). De sakkunniga anser likväl, att tjänsterna bör inrättas med hän— syn framför allt till, att även de mindre formhögskolorna bör erhålla lärarresurser, som är likvärdiga den största skolans. Ifrå- gavarande tjänster bör kunna erhålla erfor- derligt timunderlag dels från andra ämnen, dels från de konsthantverkliga studier, som förutsätts ske vid formhögskolan.

Lektor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år efter förord av skolans sty- relse, sedan även Utbildningsnämnden yttrat sig över de sökande. Förordnandet kan för- längas med högst tre år.

Lektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta 450 timmar per läsår.

F acklärare

För den kvalificerade undervisningen när- mast under lektorerna inom de olika äm- nesområdena svarar ett antal facklärare.

KUS föreslår, att facklärartjänster (Up 17) inrättas inom följande ämnesområden, näm- ligen

formlära bildhistoria

kulturpolitisk orientering gestaltningsövningar (teckning, målning, skulptur, grafik, textil, foto-film).

Facklärare skall dessutom kunna före- komma inom fördjupningsalternativen.

Antalet facklärartjänster vid de olika formhögskolorna varierar med studerande- antalet p. g. a. olika lärartimunderlag.

Undervisningsskyldigheten (se nedan) för de föreslagna facklärartjänsterna i textil vid formhögskolorna med 600 och 400 stude- rande utfylls inte helt. I enlighet med vad som ovan anförts rörande vissa föreslagna lektorat, bör även dessa tjänster kunna er— hålla erforderligt timunderlag från de konst-

Facklärare förordnas av skolans styrelse för en tid av fem år efter förord av ut- bildningsnämnden. Förordnandet kan för— längas med högst tre år.

Facklärares undervisningsskyldighet före- slås omfatta 750 undervisningstimmar per läsår.

I jämförelse med nuvarande förhållanden vid konstfackskolan, där facklärartjänsterna inte är tidsbegränsade, innebär de sakkun- nigas förslag om femårsmandat för lekto- rer och facklärare en väsentlig förändring. De sakkunniga förutsätter, att de härmed sammanhängande problemen av social natur — t.ex. pcnsionsfrågan — blir föremål för förhandlingar med berörda personalorgani- s'auoner före inrättande av de föreslagna tjänsterna.

Övriga lärare Formhögskolans övriga lärare utgöres av mer eller mindre tillfälligt anlitad lärarper- sonal, företrädesvis timlärare och föreläsa- re. Sådan lärarpersonal förutsättes kom- ma att anlitas inom samtliga ämnesområ- den vid formhögskolan. Inom ämnen som inte föreslås få egna tjänster enligt vad som ovan anförts, kommer all undervisning att ombesörjas av sådan tillfällig personal.

6.5.4. Teknikerpersonal

Formhögskolorna skall förfoga över verk— städer och ateljéer och därtill hörande ut- rustning som svarar'mot utbildningens be- hov. Verkstäderna och ateljéerna kommer främst att utnyttjas inom undervisningen i formlära, gestaltningsövningar och delar av fördjupningsstudierna under det andra läs- året.

Ett förslag till verkstäder och ateljéer för en formhögskola med 400 studerande åter- ges i ett förslag till lokalprogram i bilaga 33 Förslaget upptar också en kortare beskriv— ning av varje lokal samt uppgift om yta.

För den omedelbara ledningen av verk- städerna ansvarar tekniker, i princip en för varje verkstad. Teknikerna i de mest an- vända verkstäderna bör vara heltidsanställda.

[ åtskilliga fall är det lämpligt, att tekniker- na dessutom ansvarar för speciella kurser i yrkesteknik, materialkännedom osv.

Det av KUS föreslagna antalet verkstäder (enligt bilaga 3) är relativt stort. Heltids— tjänster för tekniker kan därför inte inrättas för samtliga dessa verkstäder. I stället före- slår KUS här andra utvägar.

På sådana orter, där förutom formhög- skola även designhögskola och/eller konst- högskola finns, kan vissa teknikertjänster delas mellan dessa högskolor. En utväg är här också, att visa teknikertjänster even? tuellt kan delas även med skolor på andra stadier, t. ex. yrkesskolor. En ytterligare uts väg slutligen är att i formhögskolans stat avsätts vissa fixerade belopp för arvodering av deltidsanställda tekniker.

Då det ibland kan vara svårt att dra en bestämd gräns mellan den verksamhet, som handhas av tekniker och den lärarledda una dervisningen, bör dessutom ansvaret för vis- sa verksamheter och kurser i en del verk-_ städer kunna ombesörjas av lärare. Här kommer i första hand timlärare i fråga, vilka torde böra tillkallas som specialister för speciella kursavsnitt, men även lektorer och facklärare kan i vissa fall ifrågakom— ma. '

Teknikertjänsterna bör - i överensstämå. melse med vad som närmare anföres i mot-"- svarande avsnitt för designhögskolorna (aVa' snitt 8.7.4) — inrättas som förordnandetjäns-A ter på tre år med möjlighet till förlängning i ett i princip obegränsat antal treårspe; rioder. Tekniker förordnas av formhögsko- lans styrelse. I de fall, då teknikertjänsterna' kan delas mellan flera skolor, bör de inräté tas vid den skola, där största delen av tjänst-" göringen avses bli förlagd. Vid förordnané de av sådan tekniker bör samråd ske mel-' lan de skolor, som delar tjänsten i fråga.

KUS föreslår, att vid varje formhögskola inrättas dels vissa heltidstjänster, dels vissa deltidstjänster för tekniker. Antalet före— slagna heltidstjänster vid de olika formhögi skolorna framgår av personalförteckningenx i avsnitt 6.5.2. Heltidstjänsterna bör placeras i Ap 13—15. Följande teknikerbefattningar' bör finnas vid varje formhögskola:

förrådsförvaltare förste fotograf metallhantverkare snickare koppartryckare lito- och screentryckare plasttekniker textiltryckare vävare modellbyggare gipsgjutare keramiker.

,..t—lu—n—t—nr—Hv—nn—u-Ai—t—

6.5.5. Bibliotek

Med den av KUS föreslagna uppläggningen av utbildningen på formhögskolorna är det aV'största betydelse, att lärarna och de stu- derande har tillgång till ett bibliotek. Detta sammanhänger med att studierna kommer att innehålla relativt omfattande teoretiska moment. Tillgång till referensmaterial i form av t. ex. bildsamlingar måste emellertid finnas också i de praktiskt orienterade äm- nena.

Biblioteket skall därför innehålla dels den kurslitteratur och de kompendier, som in— går i undervisningen — såväl i referens— som i-utlåningsexemplar — dels ett tämligen om- fattande referensmaterial, vilket är av stor betydelse framför allt för undervisningen i formlära, bildhistoria och kulturpolitisk ori- entering samt inom teorifördjupningen un- der det andra läsåret. Även tidskrifter bör finnas tillgängliga i både referens- och utlå- ningsexemplar.

Biblioteket skall också handha bildsam- lingar, diapositivbilder osv. för användning i undervisningen. Om möjligt bör bibliote- kets personal även vara lärare och stude— rande behjälpliga med framtagande och framställning av pedagogiskt material ur böcker och tidskrifter. Detta kan lämpli- gen ske i samarbete med skolans fotolabo- ratorium.

. Ansvaret för den rutinmässiga skötseln av biblioteket åvilar en heltidsanställd biblio- teksassistent (Ao 13), som antages av form- högskolans styrelse. En av skolans lärare bör ha överinseende över biblioteksassistentens arbete.

Centralt kansli

Vid varje formhögskola skall till rektors och studierektors förfogande finnas ett cen- tralt kansli, vars omedelbara ledning hand- has av studierektor, som assisteras av en kamrer (Ao 23).

Till kansliets arbetsuppgifter hör bl. a. inskrivning av de studerande, matrikelfö- ring av studerande och anställda, registre- ring av de studerandes studieresultat, diarie— föring av inkommande och utgående hand- lingar, kamerala funktioner såsom löneut- räkning, bokföring, kalkylering, anslagsbe- räkningar osv.

Kansliets personal omfattar förutom stu- dierektorn och kamrem även

1 kanslist Ao 17 4 kansliskrivare Ao 11 1 telefonist Ae 9

Kamrems arbetsuppgifter innebär bl.a. att leda arbetet på kansliet och vaktmästar- expeditionen, tolka och tillämpa avtal, för- fattningar o.d. beträffande avlönings- och personalfrågor, utarbeta underlag för sko- lans årliga anslagsframställning.

Kanslisten svarar bl.a. för diarieföring, det löpande bokförings- och lönearbetet, in- och utbetalningar, viss anslagsbevakning m. m.

Av kansliskrivarna bör en huvudsakligen tjänstgöra som sekreterare åt rektor och studierektor, en utföra rutingöromålen på kansliets expedition, en i huvudsak assiste- ra kamrern och kanslisten med vissa kame- rala och andra uppgifter och en slutligen bistå främst lärare och studerande med ut- skrift av protokoll, skrivelser, redogörel- ser osv.

Vaktmästarexpedition

Skolans vaktmästarexpedition svarar för sed- vanliga vaktmästargöromål såsom fotostat- kopiering, stencilering osv.

Antalet tjänster för vaktmästare hänger samman bl. a. med omfattningen av skolans undervisning på kvällstid och i vilken ut- sträckning som skolans lokaler skall vara öppna under kvällstid, lördagar, helger osv.

Personalen vid vaktmästarexpeditionen föreslås omfatta följande:

Ao 11 Ao 9

1 expeditionsförman 3 vaktmästare

De sakkunniga avstår från att föreslå tjänster för fastighetspersonal med hänvis- ning till, att den framtida organisationen av fastighetstjänsten vid av staten ägda fas- tigheter enligt uppgift från byggnadsstyrel- sen för närvarande är föremål för utred— ning. Medel för avlöningar åt sådan per- sonal ingår inte heller i de i kapitel 11 redo- visade kostnadsberäkningarna.

S kolsocial personal Vid skolor med utbildning på det efter- gymnasiala stadiet brukar studentkårerna ansvara för skolsociala åtgärder såsom till- gång till läkare, sköterska, psykolog, kura- tor m. fl. Studentkårernas framtida ställning är emellertid för närvarande föremål för en livlig debatt. Härvid har det bl. a. hävdats, att den skolsociala personalen inte borde vara anställd av kårerna utan av staten.

De sakkunniga anser, att det är av störs- ta vikt att skolsocial personal finns tillgäng— lig för de studerande vid formhögskolorna. Tjänster för läkare, sköterska, kurator m. fl. kan lämpligen delas med konsthögskola och/eller designhögskola på sådana orter, där dessa högskolor finns.

I de av KUS i kapitel 11 redovisade kostnadsberäkningarna ingår emellertid inte medel för arvodering av skolsocial perso- nal, men för det fall sådan personal inte skall vara anställd av studentkår, måste sär- skilda medel beräknas för detta ändamål.

6.5.7. Lokaler

I bilaga 3 redovisar de sakkunniga ett för- slag till lokalprogram för en formhögskola

ed en årlig intagning av 200 studerande. Programmet är således att uppfatta som ett principprogram för en medelstor form- högskola. För formhögskolor med andra studerandeantal måste givetvis vissa i lokal- programmet angivna lokalytor anpassas med hänsyn härtill.

Lokalprogrammet redovisar två altema- tiv. Det första upptar en sammanlagd pro- gramyta om 6 870 rn2 vid ett system med s.k. gruppateljéer, varvid varje studerande under hela studietiden disponerar en egen arbetsplats. Det andra upptar en yta om 6660 mg. Det är att märka att vinsten i lokalyta i alternativet utan de s.k. grupp- ateljéerna blir obetydlig, eftersom andra ytor då måste ökas i motsvarande grad.

Av ytan upptas ungefär en tredjedel av verkstäder och därmed jämförbara lokaler. Dessutom ingår i ytan en monteringshall, som skall vara centralt belägen bland verk- städerna och dessutom kunna kombineras med en särskild utställningsyta för att möj— liggöra för skolan att i utställningar konti— nuerligt redovisa arbeten och problem.

Lokalprogrammet är, som ovan nämnts, utformat med hänsyn till en formhögskola med en årlig intagning av 200 studerande. För Stockholms del föreslås — enligt vad som närmare framgår av avsnitt 9.2.7 — intagningen vid formhögskolan där på sikt uppgå till 300 studerande per år. KUS för- utsätter, att denna formhögskola inrymmes i konstfackskolans nuvarande byggnad.

Vid uppbyggnaden av övriga av KUS föreslagna formhögskolor torde lokalbeho- vet i vissa fall kunna tillgodoses genom om- byggnad av befintliga byggnader. I andra fall erfordras nybyggnad. Vid beslut om in- rättande av formhögskola måste beträffan- de lokalfrågorna samråd ske med berörda kommunala organ.

7. Konsthögskolor

7.1. Utgångspunkter

De organisatoriska förändringar av konst- närsutbildningen, som föreslås av de sak- kunniga, är redovisade i kapitel 4. Denna organisatoriska struktur måste vara en av utgångspunkterna för utformningen av ut- bildningen vid konsthögskoloma. Till dessa utgångspunkter hör också de utbildningsom- råden högskoloma skall täcka. Också dessa är redovisade i kapitel 4. En tredje utgångs— punkt är de mål, som formulerats i kapitel 2. De mål, som skall gälla speciellt för verksamheten vid konsthögskoloma, berö- res ytterligare i avsnitt 7.2.

Inrättande av formhögskolor enligt de sakkunnigas förslag innebär bl. a., att fler- talet av dem, som intages till utbildningen vid konsthögskola, kan antagas ha en gemen- sam grundläggande, allmän konstnärlig ut- bildning bakom sig. Som KUS tidigare beto- nat, skall dock inte något krav på att de studerande genomgått formhögskola upp- ställas. Vid uppläggningen av utbildningen kan man emellertid utgå från att de stude- rande i framtiden kommer att utgöra en mer homogen grupp än nu i fråga om kun- skaper och mogenhetsgrad. Därmed skapas bl. a. förutsättningar för att ge en fördjupad teoretisk undervisning och för de studerande att etablera ett givande intellektuellt förhål— lande till sitt konstnärliga arbete.

Verksamheten skall riktas till tre huvud- grupper. För det första skall konsthögsko-

lorna ge utbildning åt konstnärer som står i början av sin bana och som antages vid hög- skolorna som ordinarie studerande eller spe- cialstuderande. För det andra skall högsko- lorna stå öppna för fort— och vidareutbild- ning av redan verksamma konstnärer. För det tredje skall skolorna också vända sig till studerande med huvudinriktning inom andra områden och till en bredare allmänhet.

Som framgått tidigare ämnar de sakkun— niga återkomma till den utbildning som be- drivs vid arkitekturskolan vid konsthögsko- lan i ett kommande betänkande. KUS förut- sätter, att verksamheten vid arkitektursko- lan tills vidare kommer att bedrivas med i stort sett samma inriktning och i samma former som nu. Vad de sakkunniga nedan anför om utbildning vid konsthögskola gäl— ler emellertid i första hand andra delar av verksamheten.

Skälen till att KUS inte tar upp utbild- ningen vid konsthögskolans arkitekturskola i det nu framlagda betänkandet samman— hänger med att det synes lämpligt att delvis grunda ställningstaganden i dessa frågor på erfarenheter om hur samarbetet mellan ar- kitekturskolan och Nordplan visar sig ut- vecklas. Vidare synes det lämpligt att av- vakta resultaten av pågående omdaningar av den högre tekniska utbildningen. Dess— utom bör frågan om arkitekternas fortbild— ning ses i ett större sammanhang. De sak- kunniga anser att hela arkitektutbildningen bör bli föremål för överväganden i ett så-

Då utbildningen vid arkitekturskolan ock- så delvis har anknytning till restaurering kan det vara lämpligt att vänta på resultatet av arbetet inom 1965 års museisakkunniga.

De sakkunniga har slutligen velat avvakta ett principiellt ställningstagande till sitt för— slag rörande konstnärs- och designerutbild- ningen i stort.

7.2 .Mål

Ett av målen för verksamheten vid konst— högskoloma bör vara att bibringa kunskaper och färdigheter erforderliga för arbete inom bildkonsten. Studierna skall verka stimule- rande på den konstnärliga mognadsproces- sen och ge fördjupade insikter i det konst- närliga arbetets natur. Det är av största vikt att verksamheten organiseras så, att god och personlig kontakt etableras mellan de vid skolan verksamma.

Studier vid konsthögskola är i hög grad inriktade på att utgöra en mognadsprocess och målet för verksamheten låter sig inte så naturligt formuleras med hjälp av angivande av de kunskaper, som förutsätts inhämtas under utbildningens gång. Om man så vill, kan man därför se intagningen vid konst- högskola som ett slags stipendium som ger ekonomiska och praktiska möjligheter att förverkliga egna konstnärliga intentioner. Detta betraktelsesätt markerar också en av- görande skillnad mellan studier på konsthög- skola och studier vid formhögskolorna där undervisningen inriktas på att behandla tek- niska och andra problem, som allmänt är förknippade med konstnärlig verksamhet.

Man bör emellertid också eftersträva, att studiemiljön i sig skall ge incitament för ut— veckling av de studerandes konstutövande. Detta kräver, utöver att de studerande till- handahålles goda resurser i form av tillgång till material, verkstäder, aktuell konstlitte- ratur etc., att till skolorna knytes aktiviteter som på ett mer indirekt sätt bidrar till denna utveckling. Det kan här gälla föreläsnings- och utställningsverksamhet som inte har omedelbar anknytning till pågående kurser samt att skolans ledning, lärare och stude—

rande över huvud garanteras möjligheter att improvisera för att snabbt kunna möta stun- dens krav. Som en faktor bidragande till den stimulerande miljön, och befruktande för hela konstlivet, skall också räknas den fort- bildning av konstnärer som skall bedrivas vid konsthögskoloma.

Uppgiften att berika konstlivet i dess hel- het skall vid skolorna ges ett uttalat värde. Särskilda åtgärder skall vidtagas för att främja en utveckling i en sådan riktning, vil- ka utformas så, att tendenserna att göra den högre utbildningen mindre sluten samtidigt följs upp också på konstens område. Därför skall skolorna hållas öppna för personer utan några professionella ambitioner inom just konstlivet. Vissa kurser och seminarier skall göras tillgängliga för forskare och studeran- de inom discipliner som konst- och littera- turvetenskap, beteendevetenskaper och arki- tektur. Det skall alltså finnas utrymmen för studerande och lärare från exempelvis de- signhögskolor, tekniska högskolor, samhälls- planerarinstitut, universitet, handelshögsko- lor, studieförbund och konstföreningar och även allmänheten att åhöra föreläsningar och delta i annan verksamhet.

Genom att på detta sätt rikta verksamhe— ten till en vidgad krets skall också skolorna själva få livgivande impulser och lättare kunna definiera sin plats i samhället. I detta sammanhang spelar den verksamma konst- närskåren givetvis en avgörande roll. Också för de etablerade konstnärerna skall skolan utgöra en replipunkt för stimulans och nya kontakter. Fortbildning av konstnärer bör därför ingå som en regelmässig och konti— nuerlig del av skolornas verksamhet. Stadge- enlig verksamhet och försöksverksamhet vid konsthögskolan i Stockholm samt kontakter med Konstnärernas riksorganisation (KRO) har visat, att det föreligger ett stort intresse bland verksamma konstnärer att delta i så- dan fortbildning, varigenom orientering kan meddelas i de nya tekniker och material, som ständigt tillförs konstskapandet och som ofta är utrymmeskrävande och kost— samma.

Medlen att förverkliga de mål, som nämnts ovan, behöver inte nödvändigtvis

vara desamma vid de olika konsthögskolor— na; det kan tvärtom vara en vinst om skolor— na profileras i detta avseende. Denna profi- lering behöver och bör emellertid inte styras centralt. Den kan förutsättas komma till stånd genom de personer som verkar vid de respektive skolorna. Varje skola bör kunna utveckla sin speciella särart inom de givna ramarna för verksamheten. En sådan profi— lering verkar berikande för hela landets konstliv. En skola synes främst kunna bilda sig en egen karaktär genom pedagogiskt ut- vecklingsarbete och genom att anslagen till verksamheten inom bestämda ramar får disponeras efter resp. skolas eget gottfinnan- de. Även i lärarvalen kan skolorna mani- festera sin egenart.

7.3. Utbildningens uppläggning 7.3.1 Inledning

Riktpunkterna för verksamheten kan kanske sammanfattas under mottot »rörlighet, öp— penhet, tolerans». Differentierade kurser. ateljéer, verkstäder etc. skall ställas till de studerandes förfogande och bland dessa skall de i princip få välja fritt. Varje studerandes studietid och studieplan anpassas inom rim— liga gränser efter hans speciella behov och intressen. Att en studerande avbryter sina studier före det tredje läsårets slut behöver inte ses som ett misslyckande utan utgör ett tecken på att han anser sig kunna fortsätta utan skolans stöd. Även möjligheter att för- länga studierna utöver den ordinarie tiden om sex terminer skall i särskilda fall kunna erbjudas inom ramen för fortbildningsverk- samheten.

Utbudet av kurser skall vidare vara brett. Detta bidrar till att göra konsthögskoloma till stimulerande miljöer. Väsentligt är, att etablera en situation för de. studerande där de upplever sig göra framsteg, lär känna sig själva, skaffar sig en identitet. De skall kun- na bli på det klara med vad de gör, avsikten med vad de gör och kunna artikulera dessa sina avsikter.

I motsats till vad som skall gälla på form- högskolorna och designhögskoloma kommer

någon ämnesindelning inte att ske vid konst- högskolorna. Undervisningen grupperas i stället till kursprogram inom ramen för de avdelningar, som är organiserade vid sko- lorna. Den pedagogiska verksamheten vid konsthögskoloma kanaliseras således via dessa avdelningar, som kan sägas ersätta så- väl ämnesindelning som årsklasser. Ett in- timt samarbete skall finnas mellan avdel- ningarna men en viss grad av teknisk specia- lisering skall ske dem emellan. främst av praktiska skäl eftersom någon egentlig grund för åtskillnad mellan konstnärliga uttrycks- former inom den bildande konsten knappast finns.

Huvudparten av kurserna vid skolan skall ha en praktisk, konstnärligt kreativ inrikt- ning och utgöra stommen i de studerandes verksamhet. Den praktiskt kreativa verksam- heten kan för varje studerande väntas cent- rera kring en särskild avdelning, men kurs- systemet underlättar för de studerande att förkovra sig i andra uttrycksformer än de, som ingår i hans huvudsakliga utbildning. Det är önskvärt att de studerande under sin tid vid konsthögskola bevistar undervisning vid ett flertal avdelningar.

För att undervisningen skall bli effektiv och de studerande få arbetsro skall flertalet studerande ha tillgång till ateljéer. Det första året kan dock ateljéema delas mellan flera studerande.

7.3.2. Studerandekategorier

De studerande vid konsthögskoloma skall indelas i två huvudkategorier nämligen ordi- narie studerande och specialstuderande.

Ordinarie studerande följer i princip fullt kursprogram under tre år.

Kategorin specialstuderande kan i sin tur indelas i tre undergrupper. Den första grup- pen motsvarar i huvudsak den, som f. n. be— nämns hospitanter. Det är här fråga om per- soner, som genomgår eller just avslutat lik— värdig utbildning vid in- eller utländska sko— lor och som följer fullt kursprogram vid konsthögskola under kortare tid, högst ett läsår. I den mån dessa studerande efter ett års studier önskar bli ordinarie studerande

har de att ansöka om detta på samma sätt och bedömas enligt samma grunder som öv- riga, vilka önskar inskrivas som ordinarie studerande. Om sådan specialstuderande an- tages som ordinarie studerande skall den or— dinarie utbildningstiden om tre år förkortas med den tid som ifrågavarande studerande redan tillbringat vid skolan som specialstu- derande.

Till gruppen specialstuderande skall även räknas dem, som utan att vara konstnärligt verksamma, önskar följa viss kurs eller vissa kurser under kortare tid. Det kan här vara fråga om personer, som bedriver sina hu- vudsakliga studier vid annan utbildnings- institution, exempelvis universitet eller de- signhögskola, och som önskar komplettera sin utbildning med kurs vid konsthögskola. Denna kategori av specialstuderande skall fortfarande tillhöra den utbildningsinstitu— tion vid vilken huvudparten av studierna be- drivs och alltså inte formellt vara inskrivna vid konsthögskolan. De bör dock i möj- ligaste mån registreras och matrikelföras vid konsthögskolan. I de fall sådan specialstu- derande inte är inskriven vid annan utbild- ningsinstitution skall han dock skrivas in vid konsthögskolan.

Till specialstuderande räknas slutligen de konstnärer, som genomgår fortbildning vid skolan under längre eller kortare tid. Inte heller dessa skall formellt skrivas in som studerande vid konsthögskolan.

Intagningsgrunderna och intagningsförfa- randet för de olika kategorierna behandlas i kapitel 10.

7.3.3. Kurssystem

Som ovan framhållits skall undervisningen ges i form av kurser vid skolans avdelningar. Varje avdelning erbjuder dels en allmän kurs, dels specialkurser. Samtliga inskrivna vid en avdelning följer avdelningens allmänna kurs, medan specialkurser väljs oberoende av avdelningstillhörighet. Kursprogram ut- arbetas av utbildningsnämnden i samråd med avdelningens lärare och studerande.

Av avsnitt 7.3.5 framgår att detaljerade kursprogram skall föreligga före varje ter-

min så att de studerande kan anmäla sig till kurser i så god tid att skolan kan vidtala eventuella gästlärare och i övrigt planera verksamheten. Ett visst mått av improvisa- tion under pågående termin kan dock inte undvikas och är för övrigt önskvärt. Detta kan medföra vissa administrativa svårighe- ter, men de pedagogiska vinsterna är till- räckligt stora för att mer än väl uppväga dessa. Den administrativa belastningen skall heller inte överdrivas. Antalet studerande vid konsthögskoloma kommer att bli täm- ligen litet och utbudet av kurser kommer inte heller vid varje särskild tidpunkt att bli så omfattande att administrativ överbelast- ning behöver inträda. Antalet specialkurser för ordinarie studerande per termin kan uppskattas till ca två. Antalet avdelningar föreslås bli tre—fyra (se avsnitt 7.7). Vissa av dessa kurser kan antas återkomma rela- tivt. oförändrade termin för termin eller år från år. Den del av verksamheten som blir mest improviserad är förmodligen gästföre— läsningar o.d. Dessa låter sig utan större svårigheter ordnas med kort varsel. Beträf— fande de praktiska, administrativa detaljerna anser sig KUS inte behöva uppehålla sig vidare, utan varje skola skall på egen hand utarbeta en lämplig praxis.

Beroende på karaktären hos resp. kurs står den öppen för samtliga studerande eller endast för en viss eller vissa studerandekate- gorier. Någon årskursindelning skall emel- lertid inte göras, varför kurserna i princip är öppna för de studerande oberoende av inskrivningsår. De allmänna kurserna är så- ledes inte uppdelade i olika nivåer. Varje studerande skall arbeta under lärares led- ning med de problem som för tillfället är mest aktuella för den studerande.

Någon årskursindelning skall inte heller gälla specialkurserna, även om man i vissa fall måste förutsätta särskilda förkunskaper eller att deltagarna tidigare genomgått nå- gon annan specialkurs. Specialkurs kan vara del av allmän kurs, komplement till sådan eller helt fristående. Det senare gäller mer- parten av de kurser, som ingår i fortbild- ningsprogrammet. Specialkurs kan vara av olika längd, dock högst två månader. Som

exempel på möjliga specialkurser kan näm- nas grupper av föreläsningar, olika grafiska tekniker, glas, emaljmålning, osv. Även tids— begränsat arbete med modellteckning, mål- ning eller modellering kan räknas som kurs. Till detta kommer att också specificerade arbetsuppgifter i form av projekt liksom studieresor kan räknas som kurser.

I utbudet av undervisning skall också teoretiska kurser, föreläsningar och semina- rier ingå, eventuellt organiserade av en teo- retisk avdelning. Några av dessa kurser skall planeras så, att en tidsmässig samverkan mellan den studerandes praktiska och teore- tiska arbete etableras, exempelvis i formlära. Detta behöver dock inte gälla all teoretisk undervisning. Några kurser skall snarare komplettera den studerandes konstnärliga eller personliga utrustning.

Det skall vara möjligt för studerande att förlägga huvudparten av sina studier till teo- retisk avdelning. Exempel på möjliga kurser organiserade av den teoretiska avdelningen är »formlära», »konstens utveckling under 1900-talet» och »ideologierna i vår tid».

Utbildningen bör göras rörlig, med hän- synstagande till de studerandes önskemål och behov under utbildningens olika skeden. Ordinarie studerande föreslås dock under minst en termin deltaga i specialkurs vid teoretisk avdelning, såvida han inte någon termin under utbildningen följer den all— männa kursen där.

Detta rörliga system torde bl. a. komma att innebära, att kurserna i relativt stor ut- sträckning kommer att handhas av arvodes- anställda lärare utan fast tjänst vid skolan. Detta medför bl. a. följande fördelar: man kan snabbt ta upp, lägga ned, återuppta och modifiera kurser, gästföreläsare kan place- ras in med kort varsel efter de krav och möjligheter som efter hand uppstår.

En väsentlig fördel med kurssystemet är att det kan komma att underlätta utbyte av studerande mellan konsthögskola och annan eftergymnasial utbildning. Frågan om att kurserna vid konsthögskoloma skall poäng- sättas kan bli aktuell i detta sammanhang. Genom en poängsättning skulle studerande vid t. ex. universitet och designhögskolor

som specialstuderande vid konsthögskola kunna låta delar av kursprogrammet vid konsthögskola ingå i examen vid den insti- tution vid vilken huvudparten av studierna bedrivs. De sakkunniga återkommer till den- na fråga i avsnitt 7.3.11.

En annan fördel med kurssystemet är, att studietiden inte psykologiskt fixeras till den ordinarie tiden om tre år.

De sakkunniga finner det inte vara lämpligt att anordna utbildningen på grundval av prin- cipen om fasta studiegångar vilken tillämpas vid universiteten eller den snarlika organisation som enligt förslag i proposition till riksdagen kommer att tillämpas vid de framtida musik- högskolorna (prop. 1970: 25). Detta hänger sam- man med att det inom konsthögskoloma inte är möjligt att ställa upp några för många stu- derande gemensamma och preciserade mål för utbildningen. Tvärtom bör man eftersträva att varje studerandes undervisning nära följer de individuella kraven under varje fas av utbild- ningen. Dessa krav är omöjliga att förutse och är under alla förhållanden på denna utbild- ningsnivå i ringa omfattning desamma för olika individer. Ett system med fasta studie- gångar skulle på ett olyckligt sätt låsa utbild- ningen och hämma de studerandes konstnärliga utveckling.

7.3.4. Kvällsverksamhet

Någon särskild aftonskola skall inte organi- seras vid konsthögskoloma. De till den ordi- narie undervisningen hörande kurserna bör i huvudsak förläggas till dagtid.

De sakkunniga vill emellertid understryka vikten av att ateljéer och verkstäder är till— gängliga på kvällstid. Erfarenheterna visar att många studerande gärna arbetar på kväl- len, och det är uppenbart orimligt att avbry- ta verksamhet av den art det här är fråga om på ett bestämt klockslag under eftermid- dagen. Vaktmästare bör således finnas till— gänglig på kvällen så att de studerande, som så önskar, kan arbeta enskilt i sina respek— tive ateljéer under denna tid.

De sakkunniga vill i detta sammanhang också hänvisa till sina överväganden rörande fortbildningens förläggning på dygnet (av- snitt 7.5).

För att nödvändig stadga i undervisningen vid skolan skall erhållas, skall varje stude- rande vara inskriven vid den avdelning vid skolan där hans huvudsakliga studier är för— lagda, dvs. den avdelning, vars allmänna kurs den studerande följer.

Kursprogrammen inför kommande termin bör föreligga färdiga och tillgängliga redan föregående termin. Dessa program bör in- gående beskriva kursernas mål och verksam- het. Därigenom kan de studerande redan ti- digt anmäla sig till de kurser, som de önskar följa. Ett sådant system möter vissa prak- tiska problem eftersom det samtidigt är önskvärt att utrymme för viss improvisation ges allteftersom nya behov och intressen vi- sar sig uppkomma. Skolorna måste här ges frihet att på egen hand avgöra vilka kurser som skall anordnas under ett läsår och för denna verksamhet fritt förfoga över ett re- servationsanslag som gör det möjligt att föra över medel från ett budgetår till näst- följande. Utbildningsnämnden fördelar an- slaget för undervisningsmateriel mellan av- delningarna, som i sin tur bestämmer över hur de skall användas.

Den studerande skall således i god tid före varje termins början anmäla, vid vilken av- delning han har för avsikt att huvudsakligen arbeta samt vilka specialkurser han ämnar följa vid konsthögskolan eller annan utbild- ningsanstalt. Denna studieplan för terminen bör den studerande fastställa i samråd med avdelningsföreståndare. De studerande skall uppmuntras att byta avdelning när de följt undervisningen under ett läsår eller några terminer vid viss avdelning.

Den ovan nämnda förhandsanmälan skall vara obligatorisk för att skolan skall kunna beräkna antalet studerande vid respektive kurser och kunna säkerställa lärarkrafter, lokaler etc. till dessa.

7.3.6. Undervisningsformer

Inledning

Undervisningen skall kunna bedrivas i samt- liga de former, som anges i kapitel 5 (före-

läsning, seminarieövning, gruppundervisning, individuellt arbete, projekt och studiebesök). Vid konsthögskoloma skall emellertid stu- dierna i stor utsträckning bedrivas fritt; stu- dierna kommer i första hand att ske i form av individuellt arbete under handledning i ateljéer och verkstäder.

Nedan återkommer de sakkunniga till de undervisningsformer, som inte utförligt be- handlas i kapitel 5, nämligen projekt och studiebesök.

Projekt

Arbetet inom ett projekt karaktäriseras av att ett lag lärare och studerande gemensamt arbetar med en avgränsad, konkret arbets- uppgift. Denna undervisningsform kommer i stor utsträckning att användas vid design— högskolorna, varför den beskrivs utförligt i kapitlet om designhögskolorna (avsnitt 8.3.9).

Projektarbete skall emellertid förekomma även vid konsthögskoloma, främst vid av- delning som är inriktad på konst i offent- lig miljö (miljöavdelning). Det är av vikt att arkitekter och andra, som medverkar i gestaltningen av den fysiska miljön, inlem- mas i verksamheten där. För detta synes projekt vara en utmärkt form. Projekt kan avse reella eller simulerade arbetsuppgifter, som löses på sätt som motsvarar och/eller utvecklar arbetsproceduren och arbetsmeto- diken vid arkitektkontor. Här gives en möj- lighet att ge fria konstnärer och arkitekter kännedom om förutsättningarna för var- andras arbete och belysa värdet av att de fria konstnärerna redan från början är in- lemmade i arbetsuppgifter i vilka deras med- verkan är önskvärd.

Studiebesök och studieresor

Till konsthögskolornas uppgifter hör bl. a. att orientera de studerande i nutidens och tidigare epokers konstliv. Detta kan i viss mån ske med hjälp av bildvisningar och ge- nom massmedia, möjligheter som är ytterst värdefulla och som bör utnyttjas. Studiebesök på institutioner o. d. i skolans

omedelbara närhet låter sig ordnas utan stör- re kostnadcr och kan berika utbytet av snart sagt all undervisning vid skolan och ger överhuvud taget ökad kringsyn. Det kan här t. ex. gälla besök på museer, konstnärs- verkstäder eller industrier, som kan erbjuda konstnärer tillfälle att arbeta i intressanta material och/eller tekniker. Sådana besök kan utgöra ett led i ett samarbete med indu- strier som är önskvärt och bör uppmuntras av skolan.

Även resor inom landet bör företagas. Det kan här gälla exempelvis stenhuggerier, emaljverkstäder, glasbruk, keramiska verk- städer etc. eller museer och industrier som inte ligger i skolans närhet.

Enbart studiebesök och studieresor inom landet är emellertid inte tillfyllest för att ge ett tillfredsställande pedagogiskt utfall. Liksom för utbildningen på andra konstnär- liga verksamhetsområden är det oundgäng- ligen nödvändigt, att en levande kontakt upprättas med konst och värderingar utan- för den egna, nationella miljön. Denna kon- takt kan inte förutsättas komma till stånd i tillräcklig utsträckning och med tillräcklig fördjupning enbart via utställningar och massmedia. Att på platsen kunna ta del av samlingar på museer och bese monumental- verk i original är en nödvändig del av en konstnärs utbildning, varför studiebesök och studieresor rutinmässigt bör ingå i undervis- ningen och bygga på fasta ekonomiska för- utsättningar.

Vunna erfarenheter visar klart, att studie— resor till utrikes konstcentra med systema- tiska förberedelser effektivt kan utnyttjas i form av intensiv undervisning, rika konst- upplevelser och befruktande kontakter och att dessa resor därför i viss mån kan sägas utgöra en rationalisering av undervisningen. Resorna framstår som ett nödvändigt mo— ment i utbildningen och skall inte ses som en belöning eller trivsam slutpunkt på ett läsårs studier.

Trots att obligatoriska resor och studier på annan ort redan nu ingår i utbildningen vid konsthögskolan måste deltagandet i re- sorna delvis bekostas av de studerande själva och genom hopsamlade medel. KUS före-

I detta sammanhang bör nämnas, att vid statens scenskolor utrikes studieresor (ut— bildning vid teaterinstitutioner m.m. utan- för scenskoloma) intar en framträdande och integrerad plats i utbildningen, delvis av samma skäl som anförts ovan. Budgetåret 1969/70 beviljades för skolan i Stockholm 90 000 kronor och för skolorna i Göteborg och Malmö vardera 93 000 kronor för ut- bildning vid teaterinstitutioner m. m. utanför resp. skola. (Statens musikdramatiska skola i Stockholm beviljades 12000 kronor för ändamålet.) Det årliga intaget är högst 15 per scenskola och år och utbildningen tre— årig, varför kostnaderna synes vara beräk— nade till ca 2000 kronor per studerande årligen.

Studiebesök och studieresor skall kunna organiseras av varje avdelning vid konsthög- skola, i de fall så är lämpligt dock i sam- verkan mellan två eller flera avdelningar. I princip skall samtliga ordinarie studerande vid avdelnings allmänna kurs deltaga i re— sorna, dock med den inskränkningen att stu- derande i regel endast deltar i två utländska studieresor under sin tid vid skolan. Kost- naderna för utrikes resor kan beräknas upp- gå till ca 1 000 kronor per ordinarie stude- rande och år, medan kostnaderna för studie— resor inom landet kan beräknas uppgå till ca 400 kronor per ordinarie studerande och år. Studieresorna skall upptagas som kurser i undervisningsprogrammet.

7.3.7. Intyg om genomgången utbildning och betygsfrågan

Med det föreslagna kurssystemet kan det i viss mån synas naturligt att de studerande efter att ha genomgått ett visst antal kurser skall vara berättigade till någon form av examen. Det synes dock vara olämpligt att utforma utbildningen så, att den leder fram till en konstnärsexamen. Examination skulle inte låta sig förenas med de allmänna mål som är uppsatta för utbildningen vid konst- högskoloma och med de därav betingade verksamhetsformerna. Vidare synes en till examen ledande utbildning förutsätta kun-

skapsprov. Som framgår nedan skall sådana prov endast undantagsvis anordnas vid konsthögskoloma. En med examen förbun- den utbildning skulle knappast heller för— bättra konstnärens utkomstmöjlighet efter avslutade studier.

De sakkunniga föreslår emellertid att de studerande efter genomgången utbildning vid konsthögskola skall kunna erhålla ett intyg. Intyget skall ange vid vilken konst- högskola och under vilka år den studerande genomgått utbildningen. Intyget skall också innehålla uppgift om vilka kurser som ingått i studierna och — i förekommande fall — om kurs eller kurser tenterats med godkänt resultat (se nedan).

I fråga om kunskapsprov och betyg vid konsthögskoloma vill de sakkunniga anföra följande. Konstnärliga manifestationer bör och kan inte mätas och betygsättas i kon- ventionell mening. Dessutom är avsikten med de ämnen och kurser som bibringar mätbara kunskaper och färdigheter inte att i och för sig meddela dessa kunskaper och färdigheter, utan snarare ge de studerande stimulans för deras konstnärliga utveckling. Denna utveckling kan inte betygsättas. Skul— le man i stället betygsätta kunskaperna/fär- digheterna som sådana, får verksamheten lätt en olycklig inriktning och kan komma att leda till ett inhämtande av kunskapsstoff utan den önskvärda relationen till konstnär- ligt skapande. Någon betygsättning bör allt- så i princip inte ske heller i den teoretiska orienterade undervisningen även om i denna anordnande av frivilliga tentamina med ut- färdande av intyg om godkänt prov synes kunna ske i särskilda fall. Detta kan bli nöd- vändigt om kurs vid konsthögskola skall kunna bytas ut mot kurs ingående i konst— vetenskapliga studier vid universitet.

7.3.8. Närvarokrav

Viss kontroll av närvaron vid undervisning- en måste företagas, bl. a. därför att utbetal- ning av statliga studiemedel skall grundas på aktiva studier vid skolan. Närvaro vid un- dervisnin gen lägges således till grund för ut- färdandet av studieintyg för erhållande av

statliga studiemedel. Dessa intyg utfärdas av lärare som undervisar den studerande; lämp- ligen föreståndaren för den avdelning vid vilken den studerande är inskriven.

Permission från undervisningen skall kun- na lämnas för viss tid. Beviljad permission bör dock registreras centralt vid skolan. I vissa fall bör permitterad studerande kunna uppbära studiemedel för kortare tid, t.ex. om studierna kan antagas fortgå utan att den studerande är närvarande vid undervis- ningen vid skolan. Nära kontakt mellan den permitterade och skolan måste då förutsät- tas. I normalfallen kan dock inte studieme- del utbetalas till permittent.

Det skall också vara möjligt att vara in- skriven vid skolan utan att mer regelbundet deltaga i undervisningen, vilket innebär att man delvis utnyttjar förmånerna med att vara inskriven, men att man frånsäger sig förmånen att erhålla statliga studiemedel. Frånvaro från undervisningen skall endast i undantagsfall leda till avstängning men sko- lan vara underrättad om orsakerna till från- varon.

Man kan emellertid förutsätta att den stu- derande genom sin inskrivning markerar sin beredvillighet att bevista undervisningen. Det torde speciellt gälla den praktiska undervis- ningen, eftersom det praktiska konstutövan— det är grunden för studierna vid konsthög- skola och kan antas bli det väsentliga för de studerande. Motivationen att deltaga i un- dervisning i de praktiska ämnena kan antas komma att bli så stark, att något obligato- rium att närvara vid undervisningen inte be— höver uppställas. Aktiva studier i en eller an- nan form skall dock förutsättas vid utfär- dande av studieintyg. Efter samråd med av— delningsföreståndaren skall studerande kun- na förlägga delar av sitt arbete utanför sko- lan utan att detta inskränker möjligheterna att erhålla statliga studiemedel. Detta arbete skall då vara av den arten att det kan be- traktas ingå i utbildningen.

Det betraktelsesätt som anlagts ovan är i linje med den tidigare anförda principen att se intagning vid konsthögskola som ett slags stipendium som ger praktiska och ekono- miska möjligheter att förverkliga konstnär-

liga intentioner. De praktiska möjligheterna realiseras i den praktiska undervisningen. Det ekonomiska stödet består dels i att ma— terial, ateljé, modeller etc. tillhandahålles, dels i att inskrivning vid skolan berättigar till statligt studiestöd i olika former. Den först— nämnda delen av det ekonomiska stödet är knuten till den praktiska undervisningen, medan den sistnämnda delen i och för sig inte behöver vara knuten till deltagande i denna eller någon annan undervisning. Det är i och för sig angeläget att unga konstnä- rer ges ekonomiskt stöd från staten, men det förefaller inte ändamålsenligt att utdela det- ta i form av studiestöd och länka detta stöd till inskrivning vid konsthögskola om konst- nären inte faktiskt deltar i verksamheten där. Konsthögskolorna bör således ikläda sig ansvar för studiemedlens utdelande, vilket kan organiseras så att det direkt formella ansvaret bärs av den avdelning vid vilken den studerande är inskriven.

7.3.9. Läsår

Läsåret skall bestå av 270 dagar och indelas i två terminer. De sakkunnigas övervägan- den i fråga om läsårets längd, indelning och tidsmässiga förläggning redovisas i kapitel 5.

Om så bedöms lämpligt, bör konsthög- skoloma hållas öppna även under ferietid såväl för ordinarie undervisning som för fortbildning. Dessutom bör sommarverk- samhet utanför de ordinarie lokaliteterna i viss utsträckning komma till stånd.

7.3.10. Antal undervisningstimmar

I motsats till vad som är fallet med form- högskolorna och designhögskoloma är det inte lämpligt att i timplan fastställa hur mycket undervisning som skall ges vid sko- lan under ett läsår. Undervisningen bör ske i fria former, där de studerande under ar— bete i ateljéer och verkstäder har lärare till hands.

För den enskilde studerande gäller inte några normer för hur många timmars un- dervisning han skall följa i olika kurser med undantag för att varje ordinarie studerande

under sin utbildning föreslås genomgå minst en specialkurs vid teoretisk avdelning. Varje ordinarie studerande förutsätts dock bedriva sina studier på heltid, men det ankommer på honom själv (i samråd med avdelningsföre- ståndare) att avgöra om han skall ägna hela denna tid åt allmän kurs eller om han dess- utom skall genomgå specialkurs(er). (Se vi- dare avsnitt 7.3.3.)

7.3.11. Samarbete med andra utbildnings- institutioner

I kapitel 4 har framhållits att konsthögsko- lor bör inlemmas i ett samarbete med andra högre utbildningsanstalter.

Samarbetet kan gälla gemensamt utnytt- jande av verkstäder och liknande resurser som av ekonomiska skäl bör delas mellan olika skolor men som också medför andra än ekonomiska vinster genom ökad kontakt mellan olika kategorier av studerande. ] första hand motiveras dock utbytet olika skolor emellan av att de studerande erbjuds ett rikare utbud av kurser. Studerande vid konsthögskola skall kunna deltaga i kurser vid andra skolor, t. ex. designhögskola, tek- nisk högskola, Dramatiska institutet eller universitet och därvid kunna tillgodoräkna sig detta som ordinarie del av sin utbildning vid konsthögskola.

Det är givetvis lämpligt att utbytet av stu- derande också sker i motsatt riktning, dvs. att studerande med sina huvudsakliga studier vid annan utbildningsinstitution beredes möjligheter att följa vissa kurser vid konst- högskola. Det gäller t. ex. arkitektstuderan- de, som med fördel kan inlemmas i projekt- studier rörande utformning av offentlig mil- jö. Det gäller också studerande från design- högskola. I detta sammanhang vill de sak- kunniga erinra om vad som anförts tidigare i fråga om den konsthantverkliga utbildning- en, nämligen att studerande inom detta om- råde regelmässigt skall kunna fördela sina studier på konst- och designhögskolor om de så önskar. Studerande från universitet, Dramatiska institutets scenografilinje m.fl. kan tänkas vara intresserade av att som spe— cialstuderande följa viss undervisning vid

konsthögskola.

Vissa kurser kan också anordnas av konst- högskola i samarbete med bildningsförbund. [ den mån så bedömes lämpligt kan dessa kurser ingå i det ordinarie utbudet av spe- cialkurser, i andra fall kan dessa kurser vara mer löst knutna till den ordinarie un- dervisningen vid konsthögskola.

Konsthögskola skall också upprätta kon- takter med industrier som är intresserade att ställa verkstäder, material, tekniker eller ar- betslokaler till förfogande för de studerande.

KUS anser sig inte i detalj böra beröra hur samarbetet skall utformas eller organi- seras, eftersom det bör ankomma på resp. konsthögskola att själv finna former för samarbetet efter de lokala förutsättningarna och intresseinriktningarna samt med hän- synstagande till utvecklingen inom hela det- ta område, vilken inte är möjlig att närmare förutsäga.

Samarbetet synes dock kunna ta sig ut- tryck i lärarbyte, studerandebyte, gemen- samt utnyttjande av vissa faciliteter etc. Även gemensamma seminarieserier kan in- rättas vilka då i viss mån anknyter till de forskningsfunktioner som finns vid andra högskolor men som inte har någon direkt motsvarighet inom konsthögskoloma. Forsk- ning i vedertagen mening skall dock bedrivas inom vissa av konsthögskolans ämnesområ- den, t. ex. inom dem som inordnas under ar- kitekturskolan vid konsthögskolan i Stock- holm, och denna bör ske i nära kontakt med t. ex. teknisk, ekonomisk och social forsk- ning. (Se avsnitt 7.6.)

De sakkunniga har ovan understrukit vik— ten av att studier vid konsthögskola skall kunna kombineras med annan eftergymna- sial utbildning och att examenskombinatio- ner över de traditionella utbildningsgränser- na kommer till stånd. För att underlätta så— dana kombinationer bör övervägas huruvida vissa av konsthögskolornas kurser lämpligen kan poängsättas i enlighet med det system som finns vid universiteten och som de sak- kunniga föreslår gälla vid designhögskolor- na. Det bör ankomma på berörda utbild— ningsinstitutioner och tillsynsmyndigheter i samråd med konsthögskoloma att närmare

pröva förutsättningarna för sådana examens- kombinationer, vilka kurser som skall kom- ma i fråga och i vilka examina kurserna skall kunna tillgodoräknas. Det förefaller de sakkunniga som om i första hand teore- tiska kurser skulle bli aktuella för poäng- sättning och att kurserna lämpligen bör kunna ingå i examen vid universitet, design- högskolor och tekniska högskolor.

Också frågan om huruvida de poängbe- rättigande kurserna skall förenas med kun- skapsprov för de studerande som önskar låta kursen ingå i examen vid annan utbild- ningsinstitution bör prövas av berörda myn- digheter i samråd med konsthögskoloma.

7.4. Studierådgivning

Studierådgivningen vid konsthögskoloma kan i princip delas in i två huvudtyper. För det första kan med studierådgivning förstås den fortlöpande handledning lärarna ger de studerande och den diskussion som förs dem emellan. På avdelningsföreståndare ankom- mer att stödja elevens studier och tillsam- mans med övriga lärare fungera som studie— rådgivare åt eleven i fråga om val av kurser och göra sig underrättad om orsakerna till eventuella avvikelser från uppgjord studie- plan. Denna typ av handledning gäller samt- liga studerande och ingår som ett viktigt led i undervisningen.

Den andra typen av studierådgivning som skall förekomma vid skolorna har en mer kurativ karaktär innefattande bl.a. studie- sociala åtgärder. Även denna rådgivning bör i möjligaste mån handhas av lärarna vid skolan varigenom dessas värdefulla person- liga kännedom om de studerandes person och situation kan tillvaratas. I de fall, då en studerande under längre tid varit frånva— rande från undervisningen, ankommer det på den studerandes avdelningsföreståndare att genom personlig kontakt förhöra sig om skälen till frånvaron. Denna lärare kan an- tas ha sådan ingående kännedom om den studerande att effektiv hjälp kan ges, t. ex. för att komma över tillfälliga studiesvårig— heter. Dessa bör ses med förståelse och åt- gärder vidtages utifrån en positiv grundsyn.

Skolans studiesociala insats skall emellertid kompletteras med att kurativ expertis sätts in då svårare sociala eller andra problem uppstår för någon studerande.

Varje konsthögskola skall därför ha till- gång till kurator.

7.5. Fortbildning

En viktig del av verksamheten vid konsthög- skoloma är fortbildning av redan etablera- de konstnärer, vilka skall erbjudas att för längre eller kortare tid arbeta i skolans verk- städer etc. Sådan verksamhet bedrives sedan 1966 vid konsthögskolan sedan Konstnärer- nas riksorganisation (KRO) framfört önske— mål om att redan utbildade konstnärer skall beredas tillfälle att fortbilda sig vid konst- högskolan. I' detta sammanhang bör vidare nämnas, att undervisningen i teckning och vid grafikskolan av ålder står öppen för konstnärer och att föreläsningarna är of- fentliga. Vid grafikskolan är denna utåtrik- tade verksamhet under utbyggnad och om- fattar allt fler reproduktionstekniker. Dess- utom svarar materialinstitutet för kostnads- fri konsultverksamhet för konstnärer och allmänhet.

Fortbildning bör bedrivas vid samtliga konsthögskolor. Avsikten med denna är att ge konstnären information om och möjlig- heter att pröva nya tekniker, arbetssätt och material samt att ge orientering i idédebat- ten. Fortbildningen skall också innehålla teoretisk och praktisk handledning, dvs. möjligheter till ett fördjupat studium, t. ex. genom deltagande i seminarier. En värdefull del i verksamheten är också de stimulerande kollegiala kontakter som utvecklas i sam- band med denna utbildning, något som är av speciellt intresse i tider då delar av konst- närskåren gärna engagerar sig i team-work. Skolan bör bli en levande träffpunkt för konstnärer i alla generationer. Detta förut— sätter en systematisk kursverksamhet.

Det är av vikt att här framhålla att fort- bildningen inte bara är något som de äldre konstnärerna drar fördel av. I själva verket kommer hela skolan att genom deras när— varo få ett värdefullt tillskott i miljön ge-

nom de kontakter mellan olika generationer som kommer till stånd och genom att de etablerade konstnärerna kan dela med sig av sina erfarenheter.

KUS har övervägt två organisationsfor- mer för fortbildningen. Ett möjligt alter- nativ är att hålla fortbildningen isär från den ordinarie utbildningen. Detta skulle kunna ske genom att anvisa särskilda loka- ler för de redan utbildade konstnärerna eller genom att förlägga fortbildningen främst till kvälls- och/eller ferietid. KUS har emellertid funnit att fortbildningen bör anordnas i nära anslutning till de ordinarie studerandes verk- samhet. Huvudskälet för detta finns redan angivet bland argumenten för att fortbild- ning över huvud taget skall anordnas, näm— ligen att kontakter mellan konstnärer och konstnärsgenerationer skall utvecklas på skolan. Det synes dessutom kostnadsbespa- rande att förlägga fortbildningen till samma lokaler som den ordinarie undervisningen. Om en åtskillnad skulle ske torde den sna- rare böra anordnas genom att skilja de bäg- ge undervisningstyperna åt tidsmässigt än lokalmässigt. Emellertid skulle inte mycket vinnas genom att förlägga fortbildningen till kvällstid, eftersom det stöter på stora prak— tiska hinder att varje morgon och kväll städa undan inför nästa arbetslag. Det skul- le dessutom ställa sig dyrare genom att lä- rarnas tjänstgöringstid måste utsträckas och genom att tjänstgöringstiden inte skulle ut— nyttjas lika rationellt som vid samundervis- ning.

Också alternativet att i huvudsak förlägga fortbildningskurserna till ferietid synes orationellt. KUS föreslår dock att skolan i viss utsträckning skall hållas öppen under sommaren för såväl ordinarie studerande som för fortbildning, om så bedöms lämp— ligt.

Vid kostnadsberäkningar för fortbildning- en beaktas att de konstnärer som genomgår denna genom sin rutin och relativa målmed- vetenhet i genomsnitt förbrukar mer mate- rial än de ordinarie studerande.

Fortbildningen skall inte inkräkta på, utan snarare stödja, undervisningen av de ordinarie studerande. KUS förordar därför

att den ordinarie undervisningen i fråga om material budgetmässigt skiljes från fortbild- ningen, varigenom bättre kontroll över me- delsförbrukningens fördelning erhålles och garantier för att den avsedda fördelningen uppnås.

Önskemål om deltagande i fortbildningen framförs genom anmälan till de kurser sko- lan annonserar ut som öppna för yrkesverk- samma konstnärer. Om antalet anmälning- ar överskrider antalet tillgängliga platser av- görs intagningen av resp. avdelningsföre- ståndare i samråd med utbildningsnämnden.

Urvalet av konstnärer som skall komma i åtnjutande av utbildningen kan ske på samma sätt som nu sker vid konsthögsko- lan, dvs. att de utan särskild prövning av kompetens placeras in på skolan med största möjliga hänsynstagande till konstnärernas önskemål om tidpunkt för utbildningen etc.

Erfarenheterna visar, att intresset för fort- bildning naturligt nog främst gäller nya och komplicerade tekniker. Detta innebär bl. a. att behovet av instruktion är stort och att en instruktör ständigt måste finnas närva- rande i varje verkstad. Som ovan framhållits bör fortbildningen integreras med den ordi- narie undervisningen, varför samma instruk- törer (lärare och tekniker) kan utnyttjas i bägge typerna av utbildning. Detta innebär inte någon förändring från nuvarande för- hållanden vid konsthögskolan där de lärare som är direkt engagerade i fortbildningen samtidigt handhar annan undervisning. Utöver de ordinarie lärarna erfordras spe- cialister av olika slag, dels för materialin- struktion (exempelvis i kalkmåleri, stuckar— bete och mosaik), dels i gjutning, trä-, sten- och metallbearbetning, dels i plast ensamt eller i kombination med andra material och dels i bränning, huggning, etsning och lim- ning av glas, glasmosaik och olika typer av spröjsarbete. Även ytterligare kurser kan tänkas böra inrättas.

KUS förslag innebär således att äldre konstnärer skall kunna delta i samma kurser som de ordinarie studerande. På grund av den stora efterfrågan på fortbildning torde det dock bli nödvändigt att dessutom i stor utsträckning anordna kurser, särskilt avsed-

da för fortbildning. Dessa kursers längd kan—. variera avsevärt, från informativa kurser om några dagar till produktivt arbete un- det ett par månader. I många fall synes det dock inte nödvändigt att ge formella kurser för konstnärerna, man kan inskränka sig till att låta dessa för en tidsbestämd pe-, riod, längre eller kortare, deltaga i verksam- heten vid en viss avdelning och därvid er—. hålla den handledning av de ordinarie lärar-_ na som visar sig behövlig.

De ordinarie studerandes utbildning än normalt treårig. Vissa möjligheter att för-':. länga studierna inom ramen för fortbild- ningsverksamheten skall dock finnas. Där-_ igenom kan de studerande som äri behov därav tillförsäkras en mjukare övergång tilll förvärvslivet. Sådan förlängd utbildning. är; också en tillgång för skolan. Trots att restrik- tivitet måste visas p. g. a. knapphet på atel- jéutrymmen synes sådan förlängning tämli- gen regelmässigt böra beviljas en 'viss andel- av de studerande. Beviljandet av påbygg- nadsstudier skall dock vara förenad med en konkret uppgift. På den teoretiska avdel-: ningen kan påbyggnadstiden ägnas åt forska ning. Statliga studiemedel bör utgå även un- der påbyggnadsstudier. -

7.6. Forskning

Forskning tillhör traditionellt inte konstsko—; lornas verksamhetsområde. Det är naturligte att forskning inte bedrivs vid konsthögskolor- eftersom utbildningen är avsedd för- konst-, närligt arbete ,och detta är av sådan natur, att det är svårgripbart för forskning i agent-! lig mening. De ansatser till att mer systemet—c tiskt studera den konstnärligt kreativa pro-* cessen har hittills inte avsatt några mer på-. tagliga resultat och sådana kan knappast. förväntas inom överskådlig tid.- -,

På vissa områden kan dock sådan forsk-v. ning bedrivas, som med fördel kan _utnytt--, jas i konstnärsutbildningen. På vissa av des- sa områden finns redan forskning sedan. länge etablerad, om än inte vid konstsko- lor. Detta gäller t. ex. konsthistoria. På andra områden har forskning på allvar kom- mit i gång först på senare är, exempelvis

inom sociologin, som bl. a. angripit frågan om vilka grupper i samhället som i första hand nås av konstnärliga manifestationer. Forskning av ovan nämnt slag kan vara av stort intresse även för konststuderande, och utbildningen bör beröra denna. Det är helt uppenbart att t. ex. konsthistoria bör bere- das stor plats inom konsthögskoloma. Det finns dock ingen anledning att dubblera den forskning som pågår på ovan angivna områden genom att förlägga sådan även till konsthögskoloma. De studerande som vill fördjupa sig mer i dessa ämnen än vad konst- skolorna kan bereda möjlighet till skall kun- na göra det vid universiteten."

KUS förslag innebär bl. a., att de teore- tiska momenten i den konstnärliga utbild- ningen får en starkare ställning än som i re- gel varit' fallet tidigare. På varje skola skall en professur i ett teoretiskt ämne inrättas. Detta synes nödvändigt, och vid konsthög- skolan i Stockholm har önskemål om en så— dan utveckling redan markerats genom in- rättandet av en professur i den moderna konstens teori och idéhistoria fr.o.m. bud— getåret 1968/69.- ' Dessa professurers ämnesområden bör inte sammanfalla med ämnesområdena för liknande tjänster vid t. ex. universiteten. Konsthögskolorna tillförs därmed sakkun- skap på områden som delvis inte tidigare är representerade med fasta tjänster inom ut- bildningsväsendet och på vilka forskning i någon större utsträckning hittills inte bedri— Vits. Enligt KUS mening bör dessa professu- r'er vara förenade med skyldighet att forska. Denna forskning bör företrädesvis belysa konstteoretiska problem och behandla den konsthistoriska utvecklingen från nya ut— gångspunkter. Den kan t. ex. genom analy— ser berika kunskaperna om varseblivning, formgestaltning o.d. Härvid kan givetvis samarbete med forskare knutna till andra institutioner upprättas.

Forskningen bör bedrivas inom ramen för teoretisk avdelning och ledas av en profes- sor. Vid arkitekturskolan vid konsthögsko- lan i Stockholm skall forskning bedrivas.

Utöver denna teoretiska forskning skall den mer målinriktade forskning om färgers

hållbarhet, restaurering etc. som bedrivs inom materialinstitutet i Stockholm fortsätta som hittills. Motsvarande forskning skall kunna bedrivas vid konsthögskoloma utan— för Stockholm.

7.7. Inre organisation 7.7.1 Avdelningar

Konsthögskolornas inre organisation är av- hängig av antalet lärare och studerande vid respektive skola samt lokalmässiga och and- ra speciella förhållanden. Varje skola skall därför själv kunna anpassa verksamhetens organisation efter sina egna förutsättningar. De sakkunniga vill likväl redovisa en mo- dell enligt vilken verksamheten kan organi- seras. Modellen är avsedd att i första hand gälla vid konsthögskolan i Stockholm, men den kan i tillämpliga delar också användas vid övriga konsthögskolor.

Verksamheten vid konsthögskolan i Stock— holm skall fördelas på olika avdelningar, som var och en förestås av en professor. Antalet avdelningar och avgränsningar dem emellan är i viss mån godtycklig, eftersom någon egentlig grund för åtskillnad mellan olika uttrycksformer inom bildkonsten knap- past längre finns. Många konstnärer är i dag verksamma över ett brett fält av uttrycks- möjligheter, och denna utveckling återspeg- las redan nu i läraruppsättningen vid konst- högskolan där professorerna i sin verksam- het i allt mindre grad är begränsade till ex- empelvis enbart stafflimålning eller skulp- tur.

De sakkunniga har därför velat frångå den traditionella uppdelningen i särskilda tecknings-, målar- och skulpturskolor och i stället strävat efter att organisationen skall svara mot den integrering över hela skalan av uttrycksmedel och uttrycksformer som utvecklingen inom bildkonstens område in- neburit.

Det synes dock önskvärt att verksamhe- ten fördelas mellan mindre enheter för att underlätta den önskvärda personliga kon- takten mellan lärare och studerande. Denna fördelning synes lämpligen kunna göras med utgångspunkt från inriktningen och graden

av teknisk specialisering som olika delområ- den av bildkonsten representerar. Det är emellertid av största vikt att ett nära samar— bete mellan dessa enheter upprättas.

KUS föreslår, att konsthögskolan i Stock- holm indelas i följande avdelningar, nämli- gen en allmän avdelning, en miljöavdel- ning, en grafikavdelning och en teoretisk avdelning. Härtill kommer arkitekturskolan och institutet för materialkunskap. Som ti— digare anförts avser de sakkunniga att se— nare i ett särskilt betänkande återkomma med förslag i fråga om arkitekturskolan och materialinstitutet. KUS förutsätter därför, att verksamheten här fortsätter enligt hit- tillsvarande uppläggning. På grund härav föreslår KUS i detta sammanhang inte hel- ler några personalförändringar vid arkitek- turskolan eller materialinstitutet med undan- tag av att ett arvode för lärare i arkitektur vid de nuvarande målar- och skulpturskolor— na föreslås bli överflyttat till arkitektursko— lan. '

Vad däremot gäller de ovan föreslagna fyra nya avdelningarna vid konsthögskolan i Stockholm får de sakkunniga anföra'föl- jande. .

Allmän avdelning

Den allmänna avdelningen omfattar teck— ning, målning och skulptur samt sådant konsthantverk, som inte förekommer på miljöavdelningen. Den allmänna avdelning- en kan antas attrahera det största antalet studerande, åtminstone av förstaårsstude- rande.

Avdelningens lärarpersonal bör omfatta två professorer (en i målning och en i skulptur), en lektor (konstnär) samt en as- sistent. En av professorerna bör vara avdel— ningsföreståndare.

Miliöavdelning

Miljöavdelningen är inriktad på att ge så- dan utbildning som är tillämplig vid bild- konstnärens medverkan i gestaltningen av olika miljöer. Det är av vikt att de stude- rande beredes möjligheter att samarbeta med yrkeskategorier som designers, arkitekter

och scenografer. Viss del av undervisningen skall därför läggas upp i form av projekt som simulerar reella samarbetssituationer vid exempelvis design- och arkitektkontor och teatrar, och avdelningen bör här upp- rätta kontakt med tekniska högskolor, de.- signhögskolor och andra utbildningsanstal— ter. Avdelningen bör också initiera och för- medla tävlingsuppgifter av olika slag.

Att undervisningen i miljökonst förs till en egen enhet motiveras främst av att av'- delningen kräver stora utrymmen. Med den- na avdelnings inriktning på ett stort antal skilda material och tekniker är det också naturligt, att huvuddelen av verkstäderna förs till denna avdelning.

Avdelningen skall ge utbildning i de tra- ditionella teknikerna, t. ex. muralmålning, men stor vikt skall också läggas vid under? visning i nya industriella material och teki- niker. ' '

Vidare börden utbildning i fria textila tekniker, som föreslås bli överflyttad från nuvarande konstfackskolan till konsthögsko- lan, huvudsakligen aga rum inom miljöav- delningen. Ansvaret för denna utbildning föreslås åvila en lektor (textilkonstnär), vars tjänstgöring lämpligen torde kunna delas mellan konsthögskolan och designhögskolan;

Verksamheten. vid miljöavdelningen för-t utsätter ett intimt samarbete med arkitek: turskolan. De sakkunniga vill emellertid inte i detta sammanhang föreslå en i-och för sig tänkbar sammanslagning av miljöavdelning- en och arkitekturskolan, eftersom — som ovan framhållits — .de sakkunniga avser-att senare i särskild ordning återkomma till uta. bildningen vid arkitekturskolan.

Iärarpersonalen vid avdelningen föreslås omfatta en professor (konstnar), två lektoer rer (konstnärer), varav den ena på en halv; tidstjänst (textilkonstnär) och en assistent. Viss undervisning förutsättes också ombe- sörjas av verkstadstekniker. .

För att befrämja samarbetet mellan mil- jöavdelningen och arkitekturskolan föreslås undervisningen i arkitektur vid miljöavdeli ningen ombesörjas av en lärare från arki- tekturskolan. För denna undervisning bör därför ett särskilt arvode finnas, enligt vad

»Vid Valands konsthögskola och vid konst- högskolan i Lund/Malmö föreslås under- visningen i arkitektur ombesörjas av lärare från Chalmers tekniska högskola resp. den tekniska fakulteten vid Lunds universitet.

Grafikavdelning

.lGrafikavdelningen skall meddela utbildning i flertalet förekommande grafiska tekniker, viss reproduktionsteknik och foto.

; Undervisningen i grafiska tekniker orga- niseras kring en särskild enhet främst med tanke på att den kräver speciell utrustning och att undervisningen till stor del avser att bibringa de studerande speciella tekniska kunskaper. Vidare kan antalet studerande antas bli relativt stort vid denna avdelning vid konsthögskolan 1 Stockholm, såväl 1 frå— gå om ordinarie studerande som konstnärer, som önskar fortbildning.

.A'v'delningens lärarpersonal föreslås om- fatta en professor (konstnär), en lektor (konstnär) och en assistent. Viss undervis- ning förutsättes också ombesörjas av tekni- ker.

Teoretisk avdelning

Undervisningen vid den teoretiska avd-el- ningen omfattar föreläsningar, seminarier, debatter, studieresor och studiebesök på ut- ställningar och museer. En relativt stor del av undervisningen kan lämpligen ske ge— nom anlitande av gästföreläsare. ' .Den teoretiska avdelningen skall fungera som. ett sammanhållande pedagogiskt och administrativt centrum för den omfattande teoretiska verksamhet, som enligt de sak— kunnigas förslag skall bedrivas vid konst— högskolorna.

Föreståndare för avdelningen är en pro- fessor i ett teoretiskt ämne. I Stockholm faller det sig naturligt, att den professur i den moderna konstens teori och idéhisto- ria, som inrättats år 1968, förenas med tjänst som föreståndare för avdelningen.

Vid övriga konsthögskolor föreslås mot- svarande professurer inrättas. För att bidra 'till en profilering mellan skolorna kan dessa

professurer eventuellt erhålla en något an- norlunda beteckning, exempelvis estetik. Över huvud taget kan beteckningen på pro- fessurerna vara rörlig och anpassas efter kompetenta sökandes ämnesinriktning.

Någon professur i konsthistoria föreslås inte, eftersom konsthögskoloma kan replie- ra på sakkunskap vid universitetens konst- vetenskapliga institutioner på respektive ort. De studerande, som önskar erhålla bredda- de konsthistoriska kunskaper, hänvisas till undervisningen vid universiteten. Det är dock angeläget att undervisningen i konst- historia v-id den teoretiska avdelningen hålls på en avancerad nivå, eftersom den skall bygga vidare på de kurser de studerande in— hämtat vid formhögskolan. KUS föreslår därför, att en lektorstjänst i konsthistoria inrättas.

Den teoretiska avdelningen skiljer sig från övriga i det att forskning skall kunna bedrivas inom vissa av de ämnesområden, vari undervisning ges vid avdelningen. Bland sådana ämnesområden kan nämnas den mo- derna konstens teori och idéhistoria, konst- historia och formlära.

Lärarpersonalen vid avdelningen föreslås omfatta en professor (konstteoretiker), en lektor (konsthistoriker) och en assistent.

Organisationsmodellen vilar, som ovan framhållits, på utgångspunkten att verksam- heten vid konsthögskolan skall föras till väl samm-anhållna avdelningar mellan vilka en intim samverkan skall råda. Avdelningar- nas beteckningar är valda så att de inte skall låsa verksam-heten vid speciella områ- den utan ge utrymme för flexibilitet och arbete inom vitt skilda tekniker och ut- trycksformer.

I förhållande till nuvarande organisation vid konsthögskolan i Stockholm motsvarar den allmänna avdelningen teckningsunderx visningen, målarskolan och vissa delar av skulpturskolan. Miljöavdelningens uppgifter handhas f.n. av monumentalskolan och de- lar av skulpturskolan. Denna avdelnings uppgifter motsvaras också till stor del av fackavdelningen för dekorativ målning och fackavdelningen för skulptur vid konstfack-

Befattning Lön Stockholm Göteborg Lund/Malmö

Lärarpersonal

Rektor Up 27 1 1 ] + avl.först. Professorer Up 27 5 3 3 Gästlärare Up 27 1/2 % % Lektorer Up 22 41/2 35%; 35/2 Assistenter U 10—14 4 3 3

Teknikerpersonal

Verkmästare Ao 17 1 l l Tekniker Ap 13—15 5 5 5

Eibliotekspersanal Bibliotekarie Ao 24 %; 1/2 1/2

Biblioteksbiträde Ae 9 1 1 1

Karis/[personal

Byrådirektör Ao 28 1 1 1 Kanslist Ao 17 l l ] Kansliskrivare Ao 11 4 4 4 Telefonist Ae 9 l 1 1

Vaktmästarpersonal

Expeditionsförman Ao 11 1 1 1 Vaktmästare Ao 9 3 3 3

skolan. Vidare är den grafiska avdelningen en utbyggnad av grafikskolan och den teo— retiska avdelningen slutligen är en institu- tionalisering av den föreläsningsverksamhet i teoretiska ämnen som sedan några år be- drivs vid skolan.

Konsthögskolorna i Göteborg och Skåne föreslås — enligt vad som närmare framgår av kapitel 9 — få lägre studerandeantal än konsthögskolan i Stockholm. Med hänsyn härtill föreslår de sakkunniga, att vid des- sa skolor vardera endast tre professurer, tre lektorat och tre assistenttjänster inrät— tas. De sakkunniga avstår från att föreslå särskilda beteckningar för dessa tjänster. Då det tidigare i detta avsnitt redovisade för- slaget till indelning av konsthögskolan i av- delningar — som inledningsvis anförts -— främst avser konsthögskolan i Stockholm, förutsätter de sakkunniga, att eventuell så- dan indelning och härav följande beteck- ningar av tjänsterna vid övriga konsthögsko- lor i stället avgöres av respektive skola.

7.7.2. Personal

KUS föreslår, att konsthögskolornas perso- nal får den omfattning, som anges i ovan-

stående förteckning.

För konsthögskolan i Stockholm tillkom- mer — i enlighet med vad som ovan fram- hållits — personalen vid arkitekturskolan och materialinstitutet, bl. a. en professur i arki- tektur (Up 27), en professur i svensk och jämförande arkitekturhistoria (Uo 27) samt en föreståndare för materialinstitutet (Uo 20).

Vid samtliga konsthögskolor tillkommer utöver den personal, som föreslås i ovan- stående förteckning, även tillfällig lärarper- sonal och deltidsanställd teknikerpersonal enligt vad som närmare redovisas i de föl— jande avsnitten.

7.7.3. Lärarpersonalens uppgifter

Som de sakkunniga tidigare framhållit, är det primära målet för undervisningen vid konsthögskola att utveckla de studeran- des konstnärliga uttrycksmöjligheter (av- snitt 4.3.1). Utbildningen skall därför vara relativt obunden.

På grund härav är det också väsentligt, att lärarna i allmänhet inte skall vara hårt specialiserade utan ha förmåga att arbeta

inom ett brett fält. De skall kunna medver- ka i undervisning, genomgångar iav utför- da arbetsuppgifter, seminarier osv. även in— om andra avdelningar än den till vilken de själva hör. Härigenom uppnås den önsk- värda integreringen av avdelningarna.

Även mera specialiserade lärare skall dock finnas vid konsthögskolan. Sådana lä- rare svarar företrädesvis för specialkurser i skilda material och tekniker, men hit bör också räknas lärare i konsthistoria.

Rektor

Rektor förordnas av Kungl. Maj:t efter för- ord av konsthögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång.

Rektor svarar för den konstnärliga, pe- dagogiska och administrativa ledningen. Rektor verkställer av överordnade myndig- heter och organ samt av skolans styrelse och utbildningsnämnd beslutade åtgärder. Till övriga uppgifter hör organisatoriska, skolsociala, representa-tiva och i viss ut- sträckning personaladministrativa.

Rektorstjänsten är en heltidsbefattning med viss tjänstgöringstid ägnad åt under- visning. Omfattningen av rektors undervis— ningsskyldighet bör beslutas av konsthögsko- lans styrelse i samråd med utbildningsnämn- den.

Rektors arbetsuppgifter regleras närmare av konsthögskolans stadga (se stadgeförslag i bilaga 2).

Professorer

Varje avdelning vid konsthögskola skall fö- restås av en professor. Avdelningsförestån— darna leder i samarbete med utbildnings— nämnden den konstnärliga verksamheten och ansvarar för den pedagogiska och or- ganisatoriska planeringen och samordningen av arbetet inom resp. avdelning. Till uppgif— terna hör att tillsammans med utbildnings- nämnden utarbeta kursprogram. Avdelningsföreståndarna skall utöver sin undervisning, som till största delen förläggs till den egna avdelningen, också söka sti- mulera övriga lärare till modernisering och effektivisering av undervisningen, inkalla

gästföreläsare och -lärare, samt stå till de studerandes förfogande för studierådgivning viss bestämd tid varje vecka.

Ovan har framhållits att gränserna mel- lan de olika avdelningarnas verksamhetsom- råden är diffusa och att ett intimt samar- bete skall finnas mellan avdelningarna. In— om varje enhet skall arbete inom skilda tek- niker kunna äga rum. Som en följd av det- ta skall rubriceringen av professurerna inte låsa rekryteringen till ett visst slag av konst- närer. En konstnär som haft sitt huvudsak- liga arbete förlagt inom skulpturen skulle alltså lika väl som en målare kunna utnäm— nas till professor och föreståndare för såväl den allmänna avdelningen som för miljö— avdelningen.

Professurerna i målning och skulptur kan besättas med personer som i sin konstnärliga gärning till stor del befattat sig med ut— trycksformer som ligger utanför professu- rernas beteckningar. Det ankom-mer på de beslutande organen att vid tillsättning av gästlärare beakta, att den samlade uppsätt— ningen av professorer och gästlärare täcker hela det traditionella spektrat av uttrycks- former.

Professor tillsättes genom ansökan eller efter kallelse. Professor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Förord-nandet kan därefter förlängas med högst tre år. Vid tillsättning av professur avges förord dels av tre av samarbetsnämnden för form-, konst- och designhögskolorna särskilt utsed'» da sakkunniga, dels av konsthögskolans sty— relse, sedan utbildningsnämnden yttrat sig över de sökande.

I jämförelse med nuvarande förhållanden vid konsthögskolan innebär de sakkunnigas förslag en avsevärd förkortning av mandat- tiden för professorerna. Även övriga lärares förordnanden föreslås bli tidsbegränsade (se nedan). De sakkunniga förutsätter, att de med dessa jämförelsevis korta mandattider sammanhängande problemen av social natur — t. ex. pensionsfrågan — löses genom för- handlingar med berörda personalorganisa- tioner före inrättande av tjänsterna.

Meritering för förordnande som profes— sor skal-l ske genom konstnärligt arbete, med

undantag för professuren vid den teoretiska institutionen. Även vid tillsättning av den- na professur kan dock konstnärliga meriter som utövande konstnär beaktas.

Förutom att vara avdelningsföreståndare åligger det professor att ombesörja under- visning samt att handleda de studerande. Professor bör vara ålvagd att vara tillgänglig på skolan minst 15 timmar per vecka (tjänst— göringsskyldighet), vilken tid inbegriper un- dervisning och handledning men ej institu- tionsarbete.

Professors liksom lektors och övriga lä- rares uppgifter framgår närmare av stadgan (bilaga 2).

Gästlärare

De sakkunniga anser det vara av mycket stort värde, om konsthögskoloma tillfälligt kan knyta till sig goda lärarkrafter — t. ex. utländska konstnärer — som med kort varsel blir tillgängliga. Skolorna bör därvidlag ha möjlighet att dels snabbt kunna anställa så- dana lärare, dels kunna avlöna dessa lärare på ett konkurrenskraftigt sätt.

KUS föreslår därför, att varje konsthög- skola tilldelas en särskild tjänst som gäst- lärare. Dessa gästlärartjänster bör betraktas som halva professorstjänster och vid jämfö— relse med dessa vara förenade med halv tjänstgöringsskyldighet i fråga om under- visning (i form av-föreläsningar och semi- narieövningar) och handledning. Gästlärare bör inte belastas med administrativt arbete.

Förordnande som gästlärare föreslås om- fatta högst två år och bör i vanliga fall inte omedelbart förnyas. KUS föreslår, att för— ordnande på tjänst som gästlärare meddelas av konsthögskolans styrelse på förslag av utbildningsnämnden. Tjänstens inriktning bestäms från fall till fall allt efter de aktuel- la behoven och tillgången på kompetenta krafter.

Lektorer

Till avdelningarna är också knutna lektorer, som biträder professorerna i deras arbete. Det synes lämpligt att lektor handhar fort- bildningsverksamheten vid de avdelningar där sådan finns.

Lektorstjänsterna är heltidsbefattningar. De tillsätts med hänsynstagande till såväl konstnärliga som pedagogiska meriter. Ock- så de sökandes kännedom om de material och tekniker, som kommer att bli aktuella i undervisningen, skall beaktas vid tjänstetill- sättningen. För lektor i konsthistoria skall dock samma behörighetsvillkor gälla som för motsvarande befattning vid universitet (universitetslektorat). Lektor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år efter för- ord av skolans styrelse. Utbildningsnämn- den skall yttra sig över de sökande. Förord— nande-t kan förlängas med högst tre år.

För lektor (utom i konsthistoria) bör gäl- la, att han skall biträda professor med led- ning av avdelning, svara för undervisning samt handleda de studerande. I fråga om undervisning och handledning bör lektor åläggas att vara tillgänglig på skolan minst 15 timmar per vecka (tjänstgöringsskyldig- het). Härtill kommer institutionsarbete.

För lektor i konsthistoria föreslås en un- dervisningsskyldighet om 396 undervisnings- timmar per är (motsvarande universitets- lektor).

Ett lektorat i textil vid miljöavdelningen skall -— som anförts i avsnitt 7.7.1 — betraktas som en halvtidstjänst vid konsthögskola och återstoden av tjänstgöringstiden fullgöras vid designhögskola.

A ssistenter

KUS föreslår, att till varje professur knyts en assistenttjänst. Assistent bör åläggas en tjänstgöringsskyldighet omfattande 1 000 timmar per läsår, fördelad på undervisning, handledning och administrativt arbete.

Assistenter rekryteras i första hand bland de studerande och yngre konstnärer. De har som huvudsaklig uppgift att leda genomfö— randet av övningsuppgifter som ingår i un- dervisningen. De skall parallellt med sin tjänstgöring arbeta med sin egen konstnär- liga förkovran.

Assistent förordnas av konsthögskolans styrelse för ett år 1 sänder på förslag av utbildningsnämnd och/eller avdelningsföre- ståndare.

Varje konsthögskola skall ha särskilda an- slag för arvodering av tillfällig lärarperso— nal. Sådan lärarpersonal kan t. ex. utgöras av specialister för genomförande av sär- skilda kurser, gästföreläsare eller tillfälligt anlitade konstnärer. Utbildningsnämnden bestämmer över fördelningen av dessa me- del på förslag av rektor och avdelningsföre- ståndare.

Till nämnda anslag för tillfällig lärarper- sonal bör också i kostnadsavseende fogas särskilda anslag vid varje konsthögskola för fortbildning, som enligt de sakkunnigas för- slag kommer att utgöra en väsentlig del av verksamheten (avsnitt 7.5).

7.7.4. Teknikerpersonal

Konsthögskolorna skall ha tillgång till verk— städer och undervisningsateljéer med därtill hörande utrustning som svarar mot verk- samhetens behov. Mot bakgrund av vad som anförts i tidigare avsnitt om upplägg- ningen av utbildningen vid konsthögskolor— na framstår det som ytterst väsentligt, att verkstäderna får en tillfredsställande stan- dard och utrustning.

KUS anser, att det bör ankomma på de olika skolorna att själva besluta om organi- sationen av verkstäderna. Lämpligt synes dock vara, att den avdelning (motsvarande), som till största delen utnyttjar en viss verk— stad, också ansvarar för verksamheten där. Av största betydelse är emellertid, att samt- liga lärare och studerande kan utnyttja verk— städerna.

Det bör ankomma på utbildningsnämn— den att dra upp de generella riktlinjerna för verksamheten i verkstäderna. Material- anskaffning för verkstädernas olika aktivi- teter bör åvila avdelningsföreståndare och lektor inom av utbildningsnämnden fastställ- da ramar.

För den omedelbara tillsynen av samtliga verkstäder svarar en verkmästare (Ao 17), medan de enskilda verkstäderna förestås av tekniker (Ap 13—15), i princip en för varje verkstad. Till verkstäderna hör ett centralt verktygsförråd, för vilket verkmästaren har

ansvaret. Denne verkmästare förutsättes ha en allmän teknisk kunnighet.

Ett förslag till verkstäder och undervis- ningsateljéer för konsthögskolan återges i lokalprogrammet i bilaga 3. Förslaget upp- tar också en kortare beskrivning av varje lokal samt uppgift om yta.

Det av KUS i bilaga 3 föreslagna antalet verkstäder är relativt stort. Hcltidstjänster för tekniker kan därför inte inrättas för samtliga dessa verkstäder. I stället föreslår KUS här andra utvägar.

Vissa teknikertjänster kan delas mellan flera skolor på sådana orter, där förutom konsthögskola även formhögskola Och/ eller designhögskola finns. Vidare kan det för vissa mycket specialiserade teknikerbefatt- ningar inte anses erforderligt med heltids- tjänst—er utan endast vissa bestämda arvodes— belopp för deltidsanställda tekniker. Slutli- gen bör vissa verkstäder kun-na ledas av lära— re som delar sin tjänstgöring mellan verk- städer och undervisning.

Heltidstjänsterna för tekniker bör — i en- lighet med vad som anföres i motsvarande avsnitt (8.7.4) för designhögskolorna —— in— rättas som förordnandetjänster på tre år med möjlighet till förlängning i ett i prin— cip obegränsat antal treårsperioder. Tekni- ker förordnas av konsthögskolans styrelse. I de fall, då teknikertjänster kan delas mel— lan flera skolor, bör de inrättas vid den sko- la, där största delen av tjänstgöringen avses bli förlagd. Vid förordnande av sådan tek- niker förutsättes samråd ske mellan de sko- lor, som delar tjänsten i fråga.

KUS föreslår, att vid varje konsthögskola inrättas följande heltidstjänster för tekniker. Tjänsterna bör placeras i lönegrad Ap 13— 15.

1 m-uraltekniker 1 plasttekniker ] koppartryckare 1 lito- och screentryckare 1 fotograf.

Vid konsthögskola skall härutöver fin— nas följande teknikertjänster, vilka — enligt vad som ovan anförts — antingen kan delas med andra skolor eller vara varvodestjänster

på deltid enligt utbildn-ingsnämndens när— mare bestämmande eller slutligen vara kom- binerade tekniker- och lärartjänster.

1 keramiker 1 vävare 1 snickare.

7.7.5. Bibliotek

Det är av stor betydelse, att lärarna och de studerande vid konsthögskoloma har till— gång till bibliotek. Biblioteket intar och kan väntas komma att inta en alltmer betydelse- full plats ui verksamheten vid konsthögsko- lan. Visserligen torde omfattningen av kurs— litteratur, kompendier osv. inte komma att bli lika stor som vid t.ex. designhögsko- lans bibliotek, men viss sådan litteratur, särskilt i t. ex. materiallära, verkstadsteknik osv. är oundgängligen nödvändig i under- visningen.

Den ojämförligt största delen av boksam- lingen vid konsthögskolas bibliotek kom— mer i stället att utgöras av referensmate- rialet. Detta är av största betydelse särskilt i undervisningen i konsthistoria, men även i formläran och i ateljé- och verkstadsar- betet är det av stor vikt, att de studerande omedelbart har tillgång till bl. a. konsthisto— riska uppslagsverk och konstnärsmonogra- fier.

Biblioteket skall vidare tillhandahålla ett stort urval av konsttidskrifter, som bör fin- nas tillgängliga i såväl referens- som (flera) utlåningsexemplar. En ytterligare väsentlig uppgift för biblioteket är att handha de bildsamlingar, diapositivbilder osv., som främst skall finnas för undervisningen i konsthistoria och formlära.

Ansvaret för biblioteket åvilar en biblio- tekarie (Ao 24), som delar sin tjänst mel- lan konsthögskolas och designhögskolas bib- liotek. Bibliotekarie antages gemensamt av skolornas styrelser.

För de löpande rutingöromålen på biblio- teket finns dessutom ett heltidsanställt bib- lioteksbiträde (Ao 9), som antages av sko— lans styrelse.

Centralt kansli

Till rektors förfogande skall vid varje konst— högskola finnas ett centralt kansli, vars ome- delbara ledning utövas av en byrådirektör (Ao 28).

Till kansliets arbetsuppgifter hör bl. a. inskrivning av de studerande, matrikelföring av studerande och anställda, registrering av de studerandes studieresultat (i förekom- mande fall), diarieföring av inkommande och utgående handlingar, kamerala funk— tioner såsom löneuträkning, bokföring, kal- kylering, anslagsberäkningar osv.

Kansliets personal omfattar förutom by- rådirektören även

1 kanslist Ao 17 4 kansliskrivare Ao 11 1 telefonist Ae 9

Byrådirektörens arbetsuppgifter innebär bl. a. att leda arbetet på kansliet och vakt- mästarexpeditionen, tolka och tillämpa av: tal, författningar o. d. beträffande avlönings- och personalfrågor, utarbeta underlag för skolans årliga anslagsframställning samt va- ra sekreterare i skolans styrelse och utbild- ningsnämnd.

Kanslisten svarar bl. a. för diarieföring, det löpande bokförings- och lönearbetet, in- och utbetalningar, viss anslagsbevakning m.m.

Av kansliskrivama bör en huvudsakligen tjänstgöra som sekreterare åt rektor och byrådirektör, en utföra rutingöromålen på kansliets expedition, en i huvudsak assistera byrådirektören och kanslisten med vissa ka- merala och andra uppgifter och en slutligen bistå främst lärare och studerande med ut- skrift av protokoll, skrivelser, redogörelser osv.

Vaktmästarexpedition

Skolans vaktmästarexpedition svarar för sedvanliga vaktmästargöromål såsom foto- statkopiering, stencilering osv.

Antalet tjänster för vaktmästare hänger samman bl. a. med omfattningen av skolans undervisning på kvällstid och i vilken ut-

sträckning som skolans lokaler skall vara öppna under kvällstid, lördagar, helger osv. Personalen vid vaktmästarexpeditionen föreslås omfatta följande: 1 expeditionsförman Ao 11 3 vaktmästare Ao 9 I enlighet med vad de sakkunniga anfört i motsvarande avsnitt i fråga om formhög- skolorna avstår de från att föreslå tjänster för fastighetspersonal. Medel för avlöningar åt sådan personal har inte heller beräknats i kostnadsberäkningarna i kapitel ll.

Skolsacial personal

Vid skolor med utbildning på det efter— gymnasiala stadiet brukar studentkårerna ansvara för skolsociala åtgärder såsom till— gång till läkare, sköterska, psykolog, kura- tor m.fl. Studentkårernas framtida ställ- ning är emellertid för närvarande föremål för en livlig debatt. Härvid har det bl. a. hävdats, att den skolsociala personalen inte borde vara anställd av kårerna utan av sta- ten.

De sakkunniga anser, att det är av största vikt 'att skolsocial personal finns tillgänglig för de studerande vid konsthögskoloma. Tjänster för läkare, sköterska, kurator rn. fl. kan lämpligen delas med formhögskola och/ eller designhögskola, där sådan personal också bör finnas.

I de av KUS i kapitel 11 redovisade kostnadsberäkningama ingår emellertid "inte medel för arvodering av skolsocial perso- nal, men för det fall sådan personal inte skall vara anställd av studentkår, måste sär- skilda medel beräknas för detta ändamål.

7.7.7. Lokaler

I bilaga 3 redovisas ett förslag till lokal— program för konsthögskolan i Stockholm. Förslaget omfattar också preliminära lokal- program för arkitekturskolan och institutet för materialkunskap. De sakkunniga har — som tidigare nämnts — för avsikt att åter- komma med förslag till den framtida verk- samheten vid dessa institutioner i ett senare betänkande. Den preliminära karaktären av i bilaga 3 redovisade förslag till lokalpro—

gram för arkitekturskolan och materialin- stitutet bör därför kraftigt understrykas.

Med hänsyn till att det nu framlagda för— slaget till lokalprogram avser den största skolenheten (ca 170 studerande), måste pro- grammet anpassas med hänsyn härtill vid lokalprogramarbetet för övriga konsthögsko— lor.

Lokalprogrammet upptar en sammanlagd programyta om 5 500 m2. Härav ianspråk- tages i det närmaste en tredjedel av verk— städer och därmed jämförbara utrymmen. I övrigt har ytor beräknats för ateljéer av skil— da slag (t. ex. undervisningsateljéer och indi- viduella ateljéer), utställningsyta m.fl. ut- rymmen.

Lokalprogrammet är — som ovan nämnts — utformat med tanke på konsthögskolan i Stockholm. Härvid har också förutsatts, att skolan får sina lokaler samlade till Skepps— holmen.

8. Designhögskolor

8.1. Utgångspunkter 8.1.1 Allmänt

De sakkunniga föreslår, att tre designhög- skolor inrättas i landet med en i princip tre- årig utbildning (se kapitel 4).

Liksom för konsthögskoloma innebär in- rättandet av formhögskolor att de studeran- de, som intas till studier vid designhögsko- lorna kan antas ha en i allt väsentligt lik- värdig grundutbildning bakom sig. Detta medför, att studierna vid designhögskolor- na, i förhållande till motsvarande utbild- ning i dag, kan bibringa fördjupade till- lämpade och teoretiska kunskaper. Det är dock att märka, att något absolut krav på formell förutbildning inte skall gälla för in- träde vid designhögskolorna.

Genom inrättandet av formhögskolorna kan flertalet av de studerande vid design- högskolorna dessutom antas komma att ha en i stort sett likvärdig grund i fråga om konstnärlig träning. I fråga om andra kun- skaper kommer däremot grunden att bli mer differentierad än vad som är fallet vid t. ex. konstfackskolan. Denna differen- tiering i förkunskapema kan antagas leda till att de studerande har skiftande målsätt- ning och inriktning i fråga om sina studier på designhögskola. Detta förhållande kom- mer sannolikt att ytterligare markeras av att designerutbildningen såväl formellt som re- ellt får högskolestatus. Detta leder förmod— ligen till att många studerande med helt

eller delvis genomförda akademiska studier inom andra områden bakom sig söker kom- plettera sin utbildning genom studier vid designhögskola. Motsvarande komplettering är relativt vanlig redan i dag.

De sakkunniga har i kapitel 2 angivit vissa grundläggande förutsättningar under vilka en designer arbetar. I kapitel 4 har de sakkunniga redovisat utbildningsområden inom design och angränsande sektorer och angivit hur utbildningen inom dessa områ— den enligt de sakkunnigas mening i framti— den bör fördelas på olika utbildningsinstitu— tioner. Härav framgår att designhögskolor- na i första hand skall inriktas på att ge ut— bildning i produktdesign, verbal-visuell in- formation och vid designhögskolan i Stock— holm närmiljöarkitektur. För utbildning in- om dessa områden inrättas s.k. normal— studievägar, vilka benämnes produktdesign, informationsdesign och närmiliädesign.

8.1.2. Designerns verksamhet

Designern verkar i ett lag där de övriga medlemmarna i allmänhet är specialiserade tekniker och ekonomer. Skall en designer kunna deltaga i lagarbetet måste han ha god kännedom om de övriga medlemmarnas yrkesspecialiteter. Detta är nödvändigt för att han verksamt skall kunna medverka vid avvägningen mellan motstridiga önskemål. En av designerns specialiteter bör enligt de sakkunnigas mening vara bevakning av er-

gonomiska, estetiska och andra psykologis- ka krav på en produkt samt gestalta alla de i arbetet ingående faktorerna till en tillfredsställande syntes.

Begreppet design har tidigare i stor ut- sträckning använts på ett sätt som föranlett många att främst förknippa begreppet med varor av utpräglat merkantil och modeinrik- tad prägel. Det finns enligt de sakkunniga anledning att vara kritisk mot tendenser att ge varor en säljande yttre form utan täckning i varans funktion eller att låta utformningen ingå som ett led i ett snabbt föråldrande av varan.

Denna utredning kan inte i någon större utsträckning påverka situationen i närings- livet. Utvecklingen kan dock i någon mån påverkas av designerutbildningens inrikt- ning samt av statliga och kommunala in- satser inom designområdet. Det senare kan bl. a. ske genom statligt stöd för forskning vid designhögskolorna. Härigenom kan in- tresset för produktutveckling ledas in på banor som för dagen inte är kommersiellt attraktiva eller uppmärksammade, men som är av betydelse för individ och samhälle. Även statliga och kommunala produktions- insatser kan inom vissa områden visa sig nödvändiga.

En enskild yrkesgrupp kan inte i någon större utsträckning påverka utvecklingen. Men genom att deltaga i utformningen av miljöer, så att de från den enskilda männi- skans synpunkt blir mindre fysiskt och psy- kiskt påfrestande, kan designern medverka till att tid och krafter kan frigöras för så- dana aktiviteter som kan åstadkomma en förbättrad jämlikhet. En mot dessa mål sik- tande designerutbildning kan därför bli ett verksamt medel i samhällsutvecklingen.

De designers och formgivare som är yr— kesverksamma i dag har i allmänhet en konstindustriell utbildning men även in— genjörs- eller arkitektutbildning förekom- mer. Spridningen på olika verksamhetsom- råden är i stor utsträckning avhängig den tekniska förmågan. Denna förmåga har för de konstindustriellt utbildade i stor utsträck— ning uppnåtts genom informella studier och yrkeserfarenheter. Det blir mer och mer

vanligt att designern eller formgivaren, när väl den allmänna översikten av projektets olika aspekter finns tillgänglig placeras i den samordnande funktionen vilket gör den mål- sättning som presenterats i kapitel 2 möjlig att genomföra.

Som tidigare framhållits är det önskvärt, att designern i allmänhet har ett stort re— gister och inte enbart är specialist på ett visst slag av produkter eller material. Dels är det till godo för utvecklingen inom var- je produktområde om problemen angrips från olika utgångspunkter, dels är det, i den snabba och svårförutsägbara utveck- lingen ur varje enskild designers synpunkt av stort värde att inte vara bunden till ett eller ett fåtal avgränsade produkt— eller ma- terialområden.

Ett väsentligt inslag i utbildningen skall därför vara träning i att behärska och vi- dareutveckla generella metoder för den typ av problemlösning, som inbegrips i design— arbete. Stor vikt skall läggas vid utveck- ling av förmågan till bred och djupgående funktionsanalys, där strävan skall vara att även förutse de olika bieffekterna av pro- dukten. Olika material och tekniker skall studeras, och samarbete med specialister skall tränas liksom självständigt samord- ningsarbete. Designern skall även tränas i att ifrågasätta »självklarheter» och mot- verka vanetänkande.

Designers och formgivare arbetar nu in- om ganska många områden. Glas-, porslins-, möbel- och textilindustrierna har inte längre samma dominerande ställning som huvud— sakliga arbetsgivare som tidigare var fallet. Konfektions-, husgeråds-, kontorsutrust- nings-, köksutrustnings-, leksaks- och bilin- dustrin använder sig nu i allmänhet av de- signers. Över huvud har allt större delar av verkstadsindustrin, även den tunga ma— skinindustrin, funnit denna yrkesgrupp bety- delsefull i sin verksamhet.

Det blir också alltmer vanligt att även andra än producenter uppträder som upp- dragsgivare. Inom distributionsledet anlitas i ökad utsträckning designers för sortiments- planering. Kommunala och statliga myndig— heter utnyttjar designers för exempelvis sjuk—

husutrustning, trafikapparatur, krigsmateriel och skyddsutrustning. Också ideella organi- sationer hör till uppdragsgivarna.

Arbetsuppgifterna gäller vanligen punkt— design, dvs. medverkan i arbetslag för fram- tagande av enstaka produkter. Tendensen går emellertid också mot ett ökande antal uppgifter av typ samordning av hela pro- duktprogram och/eller utformningen av fö- retagets hela fysiska profil.

Bland de kunskaper som det finns anled- ning att söka bibringa de designstuderan- de bör en del bl. a. vara av stort värde för arbetarskyddsverksamheten och förbättring- ar av arbetsplatserna med hänsyn till ergo- nomiska faktorer. En önskvärd utveckling vore därför, att det blir ett naturligt led i designers verksamhet att arbeta även med dessa problem.

Bland de problemområden som idag får alltför liten uppmärksamhet är också många relaterade till olika arbetssituationer. Många maskiner är bl. a. ergonomiskt olämpligt utformade. Detsamma gäller åtskilliga ar— betsredskap. Skyddsredskap, skyddskläder och kompensationsredskap för olika handi- kapp är också otillräckligt bearbetade. I ar- betet på att nedbringa antalet olycksfall och yrkesskador och öka kompensationsmöjlig- heterna vid kvarstående handikapp spelar bl. a. produktutveckling en stor roll. Inom den offentliga miljön fordras t.ex. bättre produkter för belysning av gator och vägar, klarare och tydligare symboler och hänvis— ningar och ändamålsenligare lösningar av förflyttning inom stadcentra.

Avslutningsvis redovisas här ett försök att särskilja de olika huvudmomenten i design- arbetet.

1. Behovsanalys

Att söka upp och analysera behov av pro- dukter eller produktförbättringar.

2. F unktionsanalys

Att närmare undersöka hur en viss pro- dukt skall brukas, och vilka krav man skall ställa på dess funktion, praktiskt, ekono- miskt, socialt och emotionellt.

a. Materialval och tillverkningsanalys Att fastställa vilka material och tillverk- ningsmetoder som är lämpliga. b. Konstruktionsanalys Att välja lämpligaste konstruktion med hän- syn till de uppställda kraven och tillgång till maskiner, redskap etc.

4. Distributionsanalys

Att fastställa lämplig distributionsmetod och utforma produkten med hänsyn till detta.

5. Syntes

Att på grundval av alla dessa faktorer upp- nå en optimal lösning enligt grundvärdering- ama för arbetet.

Nedan görs ett försök att åskådliggöra de olika momenten i arbetsprocessen. De olika momenten är emellertid integrerade varför schemat med nödvändighet är myc- ket förenklat. I regel måste man flera gång— er under arbetets gång återvända till mo- ment, som enligt schemat redan är passe— rade.

8.2 Mål

Målen för utbildningen har formulerats i kapitel 2. De sakkunniga vill i detta sam— manhang endast åter betona, att utbildning- en bör vara allsidig och bidra till att den studerande i sin kommande yrkesutövning skall kunna fungera i den samarbetssitua- tion, som är förenad med arbetet. Att detta är önskvärt torde framgå av den beskriv- ning av designerns verksamhet, som givits ovan.

8.3. Utbildningens uppläggning 8.3.1 Inledning

Utbildningen vid de konstindustriella sko- lorna har tidigare i relativt stor utsträck- ning varit inriktad på att ge de studerande kunskaper för att skapa produkter av hög

Schema över arbetsgången vid designarbete

1. Behovsana- lys

2. Funktions- analys

3— Produk- tionsanalys

4. Distribu- tionsanalys

5. Syntes

Problem

Produktens, miljöns och användarens ömsesidiga anpass-

Funktionsbe- skrivning

ning

Formulering och visualisering av pro- grammet

Alternativa förslag

Val av alter-

, nativ

&

Konstruktionsanalys Materialanalys Produktionsanalys Distributionsanalys inklusive teknisk och ekonomisk ana- lys i samverkan med olika experter

J

Prototyp

Konsument- test

Slutdiskus- sion

Eventuell bearbetning

l

Produktion

Utvärdering och uppfölj— ning

Återföring av vunna erfar- enheter för framtida an- vändning

konstnärlig dignitet, men med material och tekniker som i många fall inneburit att pro- dukterna blivit så dyra att de blivit till- gängliga endast för mindre grupper i sam- hället. Denna konsthantverkliga tradition lever än, och har ett berättigande även i framtiden. Möjligheter att helt eller delvis ägna sig åt konsthantverk skall också fin— nas vid såväl konsthögskola som design- högskola.

Såväl konstfackskolan som konstindustri- skolan har emellertid under senare tid till stora delar genomgått en utveckling som in— neburit att utbildningen inriktats mot in- dustriellt framställda produkter och mot problem av mer genomgripande art för en- skilda och samhället. Inom ramen för nuva— rande organisation har det dock inte varit möjligt att ge en tillfredsställande utbildning för denna nya situation. En radikal orga- nisatorisk och pedagogisk omdaning är där— för nödvändig samtidigt med en större sprid- ning över landet av utbildningsmöjligheter— na.

Ett led i denna omdaning är inrättande av den gemensamma grundutbildningen vid formhögskolorna. Detta innebär bl. a. en koncentration till de två första studieåren av gestaltningsövningar både i form av fritt skapande och i form av övningar inom de olika specialiseringsområdena. Genom möj- ligheterna till olika fördjupningar och ge- nom det debattklimat som skall skapas kan de studerande, som börjar vid designhög- skolorna, förväntas vara väl medvetna om sina intresseinriktningar och studiemotiv.

Det finns möjligheter att anordna utbild- ningen vid designhögskolorna efter olika alternativa huvudlinjer. Som förebilder skul- le utbildningsorganisationen vid exempelvis universiteten, de tekniska högskolorna eller utländska designskolor kunna användas. Eventuellt skulle också nuvarande huvud- drag i utbildningen vid de konstindustriella skolorna med vissa modifikationer och till- skott vara tänkbara.

Mot bakgrunden av de olika mål, som explicit uppställts i tidigare avsnittl, och de delmål, som kan utläsas därav, anser dock de sakkunniga, att utbildningen bör or-

I det följande skall de föreslagna orga- nisatoriska och pedagogiska riktlinjerna an- ges och ytterligare motiveras.

Utbildningen vid designhögskoloma skall ge både teoretiska kunskaper och träning i att applicera generella problemlösningsme- toder inom flera olika designområden.

De teoretiska kunskaperna och förmågan att ta fram och tillgodogöra sig komplette— rande kunskaper är nödvändiga vid det spe- cifika problemlösandet. Som framgått tidi- gare är de teoretiska områden, som desig- nern behöver studera, många och ganska vida. Det är inte heller tillräckligt att läsa in stoffet varför enkla, principiella övning- ar kontinuerligt måste ingå i de »teoretiska» studierna för att teorin verkligen skall kun- na överföras i konkret handlande.

Generella metoder för problemlösning bör i stor utsträckning dessutom tränas på pro- blem av mer omfattande karaktär. För att inte redan befintliga goda lösningar skall fungera som facit, bör övningarna ofta tas ur mångfalden av olösta, reella problem. En omfattande del av utbildningen skall äg- nas åt sådana övningar i form av projekt.

Dessa två huvuddelar av utbildningen be- nämnes i det följande »stödjande informa- tion och träning» respektive »tillämpnings- arbete».

En vanlig pedagogisk metod är att låta teoretiska studier och projektering av detal- jer föregå större tillämpningsövningar i en del fall dessutom i så uttalad grad, att de studerande inte kommer att arbeta med hel- hetssammanställningen förrän efter ett eller två års studier.

Metoden har sannolikt en innovations- hämmande effekt genom att sammanställ— ningen, helheten, blir uppbunden av mer el- ler mindre färdigtänkta detaljprinciper. Me- toden innebär också att många studerande, och kanske framför allt de mest kreativa, hämmas genom låg studiemotivation under de inledande studiefaserna; de studerande

1 Framför allt i kapitel 2 (Utbildningens mål och funktion), kapitel 5 (Pedagogiska frågor) och avsnitt 8.1.2 (Designerns verksamhet).

får inte en direkt upplevelse av behovet av stödjande ämnen.

Den ovan nämnda metoden leder också till att insikten om nödvändigheten av och erfarenheterna av att belysa ett problem ur en mångfald aspekter blir begränsade och att dessa kommer in på ett så sent sta- dium i studierna att de uppkomna önskemå- len om fördjupning i olika delaspekter inte kan förverkligas.

Utbildningen vid designhögskolorna skall därför från början omväxlande bestå av stödjande information och träning och till- lämpningsarbete. Det senare kommer där- med att kontinuerligt påvisa behoven av de formella studierna och klargöra för den stu- derande vilka teoretiska områden som har störst intresse för honom. Denna princip är också ett försök att överföra ett av de positiva elementen i undervisningen vid konstindustriskolorna till den framtida ut- bildningen.

De studerande skall tränas till självstän- dighet och medvetenhet. Detta kan bara gö- ras genom att självständighet tillåtes och förväntas och genom att medvetenhet om bl. a. de personliga utbildningsmålen fordras av själva studiesystemet. Positivt stöd för att utveckla dessa egenskaper skall dessutom ges både genom studiestoff och pedagogiska metoder.

En följd av denna målsättning är att den studerande själv skall tränas att ta ansva- ret för sin utbildning. Detta innebär i sin tur bl. a. att den studerande skall fritt kun- na komponera sin utbildning med ledning av sina kunskaper och sina mål. Både studie- bakgrund och mål kommer sannolikt att variera än mer i framtiden beroende bl.a. på den större spridning i tidigare utbild- ningsbakgrund som kan väntas som en följd av att utbildningen höjs till högskolenivå.

En sådan frihet motiveras också av att en designers arbetsuppgifter är av så svår- förutsägbar och differentierad karaktär att det torde vara felaktigt att i någon större ut- sträckning specificera ett obligatoriskt in- nehåll i utbildningen. De centrala delarna kan de studerande förutsättas välja utan tvång. Samhällets utveckling kan också vara

bättre betjänt av en relativt heterogent ut— bildad kår av designers, eftersom udda ut— bildningskombinationer kan komma att öka innovationsförmågan inom designerkåren som grupp.

För att göra det möjligt att kombinera utbildningar med varierande innehåll skall utbildningen förmedlas genom ett system av kurser med definierade studiemål. Kurs får här inte uppfattas som en studieform. I stäl- let skall en kurs ses som ett tidsavsnitt (kon— centrerat eller fördelat över en längre peri- od), då ett ämne eller en ämnesdel studeras. Studieformerna och de pedagogiska meto- derna avgörs av kursens målsättning. Bl. a. för ämnen som de konstnärligt inriktade och de arbetstränande tillämpningsarbetena fördelas kursen, eller kursserien, lämpligen över hela studietiden.

De studerande skall ha god tillgång till enskild studierådgivning. Som en generell rådgivning skall dessutom utarbetas normal- studievägar med angivande bl. a. av vilka målsättningar de grundas på. Dessa normal— studievägar skall kontinuerligt värderas och aktualiseras med hänsyn till utvecklingens krav. Graden och frekvensen av avsteg från dem skall därvid ses som en form av ut- värdering.

En annan form av studierådgivning är den, som har en kurativ karaktär och bl. a. omfattar studiesocialt stöd. För denna form av rådgivning bör en kurator finnas. Skolornas lärare bör dock bära en väsentlig del också av denna form av rådgivning då dessa i många fall kan antas ha bättre möj- ligheter än en kurator att kontinuerligt följa de studerandes arbete och eventuella per— sonliga problemsituationer. Det är emeller- tid viktigt att denna uppgift fullgörs på ett sätt, som inte övergår i en övervakarsi- tuation.

Utbildningen skall i stor utsträckning va— ra generell och gemensam för de olika normalstudievägama. En inriktning på olika områden är dock lämplig. Dessa områden föreslås vara produktdesign, informations- design och närmiljödesign.

Det är väsentligt att de olika informa- tionsområdena kommer att relateras till va—

randra. Detta kan lösas dels genom samord- ning av kurserna, dels genom att lärare i de olika teoretiska avsnitten även deltar i till- lämpningsarbetena, både under arbetets gång och vid genomgångar av arbetsresul- taten.

Undervisningen skall också integreras med utbildning som bedrivs vid andra insti— tutioner för högre utbildning. Denna integra- tion fyller flera syften. Den ökar kontakt och förståelse mellan företrädare för olika yrkesområden, vilket är av värde bl. a. i den kommande yrkesverksamheten. Integratio- nen rationaliserar och förbilligar utbildning- en och den innebär en reell förbättring av undervisningen.

Dels kan utbudet av kurser bli större, dels kan goda lärarkrafter utnyttjas vid mer än en skola. Som tidigare framhållits, skall också kurser, seminarier och föreläs- ningar som ges vid andra högre utbildnings- anstalter kunna tillgodoräknas i studierna vid designhögskolan. Därigenom kan man erbjuda möjligheter till ytterligare fördjup- ning inom flera av designhögskolornas äm- nesområden.

Designhögskolorna skall således i stor ut- sträckning vara öppna för studerande från andra utbildningar. Även för yrkesverksam- ma, som önskar komplettera sin utbildning, skall skolorna erbjuda goda möjligheter till fort- och vidareutbildning.

8.3.2. Studerandekategorier

Liksom vid konsthögskoloma baseras intag- ningen på en indelning av de studerande i två huvudkategorier, nämligen ordinarie studerande och specialstuderande.

Ordinarie studerande följer i princip fullt kursprogram under tre år. Kategorin special— studerande kan i sin tur indelas i tre un- dergrupper. Den första gruppen består av personer, som genomgår eller nyligen av- slutat likvärdig utbildning vid in— eller ut- ländska skolor och som följer fullt kurs— program vid designhögskola under kortare tid, dock högst ett läsår. I den mån dessa studerande efter ett års studier önskar bli ordinarie studerande har de att ansöka om

detta på samma sätt och bedömes enligt samma grunder som övriga, vilka önskar inskrivas som ordinarie studerande. Om så- dan specialstuderande antages som ordinarie studerande skall den ordinarie utbildnings- tiden om tre år avkortas med den tid, som ifrågavarande studerande redan tillbringat vid skolan som specialstuderande.

Till gruppen specialstuderande skall även räknas de, som utan att vilja bli designers, önskar följa viss kurs eller vissa kurser un- der kortare tid. Det kan här vara fråga om personer, som bedriver sina huvudsakliga studier vid annan utbildningsinstitution, exempelvis universitet, teknisk högskola. handelshögskola eller konsthögskola och som önskar komplettera sin utbildning med kurs- (er) vid designhögskola. Som KUS tidigare anfört är det önskvärt att kurser på design- högskola kan tillgodoräknas i examen vid andra eftergymnasiala utbildningsinstitutio- ner.

Till specialstuderande räknas slutligen de designers eller andra, som genomgår fortbildning vid skolan under längre eller kortare tid.

Det synes rimligt att antaga att specialstu- derande vid designhögskola ofta önskar föl— ja viss undervisning under längre tid, exem- pelvis en hel termin. Det gäller såväl de som studerar parallellt vid annan högskola som de som genomgår fortbildning. De sena- re kan i många fall antas önska deltaga i ett lika omfattande kursprogram, som de ordinarie studerande under utbildningstiden.

Intagningsgrunderna och intagningsförfa— randet för de olika kategorierna behandlas i kapitel 10.

8.3.3 Ämnesområden för stödjande under- visning Liksom för ämnesuppsättningen vid form- högskolorna har en allmän princip varit, att begränsa antalet ämnen. På designhög- skolorna förs ämnena dessutom samman till block.

Under senare år har utan tvekan ett ökande intresse för samhällsfrågor utveck- lats bl.a. hos studerande vid konst- och

konsthantverkliga skolor. Krav på under- visning i sociologi, u—landsproblematik och liknande ämnesområden har framförts. Det- ta intresse innefattar också den framtida yrkesverksamhetens roll i, och konsekvenser för, samhället i vid bemärkelse. Över huvud synes bland de studerande allmänt föreligga önskemål om utökade teoretiska inslag i studierna som inte nödvändigtvis är direkt länkade till vad som traditionellt faller in under begreppen konst, konsthantverk eller design.

KUS ser positivt på dessa tendenser och kraven på att utbildningen skall ge ökad samhällsorientering skall så långt som möj- ligt tillmötesgås. Man kan emellertid utgå från, att de krav på ökad samhällsoriente— ring som ställs från den generation som nu är under utbildning vid eftergymnasiala skolor till viss del har sin grund i att de obligatoriska och gymnasiala skolorna tills nyligen lagt alltför liten vikt vid samhälls- kunskap och liknande ämnen. I framtiden kan de studerande vid konst- och design- högskolorna, liksom vid övriga eftergymna- siala utbildningsvägar, antas ha betydligt större insikter i samhällets uppbyggnad och funktioner.

Det är emellertid uppenbart att samhälls— vetenskapliga ämnen måste ingå i design- högskolornas utbildningsprogram. Det är viktigt att dessa inslag i undervisningen sätts i relation till de yrkesområden som studier- na i första hand är tänkta att leda. Under- visningen skall läggas upp på ett sätt som gör kunskaperna i sociologi och liknande ämnen fruktbara i designerns arbetssitua- tion. Fördjupade studier i samhällsveten— skapliga ämnen synes i första hand böra ske vid universiteten och socialhögskolorna.

Ifrågavarande områden kan inte ges en ens tillnärmelsevis fullständig täckning vid designhögskola, men vissa moment av spe— ciellt intresse för designstuderande tas upp till behandling. Exempelvis ämnet sociolo- gi innefattar moment som täcker mycket stora studieområden. Genom att den tid som kan anslås till studier i sociologi vid designhögskolorna med nödvändighet måste bli mycket begränsad, föreligger risk

för att undervisningen blir ytlig och flack eller förfaller till ett ofruktbart inlärande av definitioner. De moment, som hämtas från olika ämnen, måste sammansmältas till en meningsfull helhet och relateras till stu- diernas huvudinriktning. Ett stort antal re- lativt disparata moment har därför samman- förts under samma ämnesrubrik. Det störs- ta utbytet torde erhållas om konkreta frå— geställningar eller arbetsuppgifter tas upp, varvid visas vilka ekonomiska, socialpsyko- logiska och andra synpunkter, som kan an- läggas. Dessa aspekter måste också beaktas vid genomförandet av tillämpningsprojek— ten.

Vad ovan anförts om samhällsvetenskap- liga ämnen gäller även vissa tekniska och ekonomiska. Ett nära samarbete också med tekniska högskolor och handelshögskolor bör alltså upprättas, bl. a. i fråga om lärar- utnyttjande.

Undervisningen i nu berörda ämnesde- lar ställer mycket stora krav på lärarna eftersom de kursböcker som finns tillgäng- liga, och som används t.ex. vid universi- teten, i regel inte är lämpliga för design- högskolornas undervisning. Designhögsko- lorna får — åtminstone till en början in- nan speciell litteratur hunnit färdigställas - lita till kompendier som sammanställs speciellt för detta ändamål.

Den stödjande informationen och trä- ningen har förts samman till sex stora äm- nesblock, nämligen designteori, funktions-, form-, informations-, konstruktions- och produktionsstudier.

Ämnesblocken består av ett antal ämnen enligt nedan. Dessa ämnen skall kontinu- erligt värderas och ändringar, tillskott och uteslutningar övervägas. Ämnesuppsättning- en föreslås alltså inte vara definitiv.

För samtliga ämnen gäller, att undervis- ningen skall läggas upp så, att de studerande genom enklare, principiella övningsexempel skall tränas i att levandegöra det teoretiska lärostoffet. Lärarna i dessa ämnen skall också delta vid de mer komplexa övningar som sker inom ramen för tillämpningspro- jekten.

Kurser skall ges på tre olika fördjup-

ningsnivåer: nivå 1, 2 och 3. De mest in- gående studierna bedrivs på nivå 3 medan nivå 1 avser mer Översiktliga studier. Vissa studier på fördjupningsnivå 3 synes lämp- ligen kunna förläggas till annan utbildnings— institution än designhögskola.

Designteori

Ämnesblocket designteori består av följande ämnen: miljögestaltningens teori och histo- ria, aktuell debatt, problemlokalisering samt designmetodik.

Miljögestaltningens teori och historia: Stu- dier och diskussioner av bildkonstens, hant— verkets, arkitekturens, uppfinningarnas och designens historia, nutid och framtid. Ge- staltningens utveckling på dessa områden ställs i relation till rådande produktions— förhållanden, ideologier etc. Olika målsätt- ningar och deras sociala effekter. Statens, kommunernas och näringslivets handlings- program avseende design.

Undervisningen skall inte i någon större utsträckning behandla utvecklingen i strikt kronologisk ordning utan struktureras med utgångspunkt i speciella problem och hur de lösts under olika förutsättningar.

Aktuell debatt: Den aktuella debatten in— om av utbildningen berörda områden be- handlas.

Problemlokalisering: Inventeringar och översiktliga bearbetningar av olika tänkba- ra områden för insats av bl. a. designresur- ser.

Ämnet blir på så sätt ett betydelsefullt styrmedel för studiernas och produktutveck- lingsarbetets inriktning. Frågeställningarna kan lämpligen behandlas i bl.a. seminarie- och symposieform.

Designmetodik: Allmänna systematise— ringsmetoder och tolkning av statistiska och och andra data. Problemanalys. Projekte- ring. Administration.

F unktionsstudier

Inom ämnesblocket funktionsstudier stude- ras användningssituationer. Funktionsstudi— erna beskriver sambandet mellan människan

och hennes användning av produkt och mil— jö. Studierna skall ge träning i att analyse- ra förutsättningama för produktens och mil- jöns användning och funktion. Härvid skall olika kulturmiljöer beaktas.

Till blocket hör ämnena ergonomi, socio— logi, konsumtionsekonomi och produktfunk— tionslära.

Ergonomi: Ergonomiska aspekter på mil— jöer och miljökomponenter av skilda slag, bl. a. inom arbetslivet.

Sociologi: Delar av områden inom socio- login som berör design (konsumtionssocio— logi, arbetssociologi, socialpsykologi, kom- munikationssociologi och socialantropologi).

Konsumtionsekonomi: Delar av national- ekonomi med tonvikt på konsumtionsekono— mi. Ekonomisk geografi.

Produktfunktionslära: Produktens och miljöns funktion i omedelbar mening, men även insatta i ett större socialt sammanhang.

F ormstud ier

Formstudierna bedrivs som temabundna öv- ningar och fria övningar.

I n formatiansstud ier

Ämnesblocket informationsstudier innehål- ler ämnena kommunikation, presentations- teknik, ritteknik och typografi.

Kommunikation: Studier av informations- överföring. Verbal information och kommu- nikation med teoretiska aspekter. Ämnet innefattar även pedagogiska och semantiska moment.

Presentationsteknik: Övningar i olika tek— niker för presentation av produkter för uppdragsgivare och andra i form av teck- ning, ritning, modell, foto och film. Inom ämnet behandlas även sammanträdesteknik.

Rittcknik: Svenska och utländska ritregler. Projektions- och perspektivritning. Datorer som hjälpmedel i ritarbetet. Nomenklatur (tekniska uttryck för tillverknings— och kon- struktionsmetoder, maskinell utrustning m. m., både på svenska och andra språk). Orientering om tekniska lexikon på främ- mande språk. AV-hjälpmedel och litteratur

iordningställs. Typografi: Skrift med typografi.

Konstruktionsstudier

Ämnesblocket konstruktionsstudier innehål— ler ämnena materiallära, mekanik och håll- fasthetslära samt konstruktionsteknik. In- nehållet kommer att till stora delar bli helt olika för resp. normalstudieväg.

Materiallära: Studier av olika materials fysikalisk—kemiska egenskaper. Material- provning.

Mekanik och hållfasthetslära: Studier av mekanikens lagar, statik, dynamik och håll- fasthet med tillämpning på design.

Konstruktionsteknik: Genomgång av oli- ka konstruktionssätt, både för ett och sam- ma material och för olika (metall, plast, trä, textil, läder, betong, keramik, glas, papp och papper). Fast, fjädrande och rörlig kon- struktion. Automatik: tryckluft och elkraft.

Metoder för utformning av press- och klippverktyg, plastverktyg m. m.

Ytbehandlingsmetoder. Databehandling i konstruktionsprocessen (simulering av ett problemkomplex och in— formationslagring via databank).

Värdeanalys (systematisering av konstruk— tionsarbetet på grundval av kostnaderna för produktens funktioner).

Normer, standard och säkerhetsföreskrif— ter i första hand sådana som direkt berör designfrågor.

Produktionsstudier

Ämnesblocket produktionsstudier innehåller ämnena produktionsorganisation, produk- tionsekonomi och produktionsteknik.

Produktionsorganisation: Orientering om olika produktionsfaser. Organisation av en tillverkningslinje. Orientering om samord— ningen mellan konstruktions- och produk- tionsarbetet.

Produktionsekonomi: Näringslivets orga- nisation. Företagsorganisation. (Grundläg— gande begrepp, uppgifter och funktioner. Modeller för företags organisatoriska upp- byggnad. Linje- och stabsfunktioner m.m. Information och interna kommunikationer).

Produktionsekonomi med budgetering (Analys av olika tillverkningsformer. Till- verkningskostnadernas sammanfattning. Ra— tionaliseringars inverkan på tillverknings- kostnaderna. Kalkylering och efterkalkyl. Budgetering och budgetkontroll).

Distribution (Marknadsföring. Distribu- tionsmetoder. Kostnads- och intäktsanalys i distributionen. Reklamens organisation och metoder. Marknadsanalys och marknads- kontroll. Distributionens driftsorganisation. Samhällelig reglering och distribution).

Rättskunskap (Upphovsrätt. Bolagsrätt. Avtalsfrågor. Arbetarskyddsfrågor).

Produktionsteknik: Industriella tillverk- ningsmetoder, bearbetning och hopfogning av olika material.

8.3.4. Tillämpningsarbete

Ovan har framhållits, att teoretiska och tillämpade studier bör samordnas, och att bägge typerna av studier bör ingå i utbild— ningen redan i dess första skede.

I tillämpningsarbetet skall de studerande ställas inför komplexa projekteringsuppgif— ter med varierande mål. Dessa uppgifter skall inte begränsas till att gälla detaljer, utan också kunna rymma helhetslösningar. Därigenom kommer de studerande att un- der hela sin studietid vid designhögskola att omväxlande arbeta med helhets- och de- taljstudier. Det är önskvärt bl.a. därför att studiemotivationen därmed kan antas öka. Vidare kan den studerande mer själv- ständigt bedöma riktlinjerna för studierna eftersom perspektivet vidgas. Om studierna starkt bindes till detaljstudier medför det dessutom, att utbildningen snabbare föråld— ras eftersom inlärda principer för detalj- lösningar snabbt passeras av utvecklingen.

Genom att tillämpningsstudierna läggs upp på angivet sätt uppammas också på ett tidigt stadium diskussioner om yrkes— verksamhetens mål och om målen för lös— ningen av det specifika problem uppgiften omfattar. Detta medför bl.a. en starkare motivation att studera också detaljaspek- ter, men samtidigt också större överblick över befintliga alternativ samt en betydligt

större vana att överblicka en bred proble- matik.

Tillämpningsarbetet sker i första hand i form av projekt men kan också ske i form av praktik. Projekt och praktik behandlas i avsnitt 8.3.9.

8.3.5. Stödundervisning

Särskild stödundervisning skall ges de stu- derande som har svårigheter att uppfylla de uppställda studiemålen. Stödundervis- ningen skall främst bestå av repetitions- kurser för flera deltagare, men skall också kunna ges enskilt.

Vid beräkning av erforderligt antal lä— rartimmar måste hänsyn tas till förekomsten av stödundervisning. Det är emellertid inte möjligt att i detalj prognostisera hur mycket stödundervisning som krävs. I vissa ämnen torde något behov av stödundervisning inte komma att föreligga. Mellan övriga ämnen torde behovet variera inom ganska vida gränser. De sakkunniga har emellertid räk- nat med att i utgångsskedet ungefär 10 % av det totala antalet lärartimmar skall gälla stödundervisning fördelade på olika kurser.

8.3.6. Kurssystem

Som tidigare anförts bör utbildningen ut- formas så, att en ständig förnyelse kommer till stånd. Genom att uppdela studiestoffet i kurser skapas flera fördelar i detta av- seende. Dels kan man i ett system av kur- ser lätt förändra innehållet i en kurs och lätt ersätta inaktuella kurser med mer ak- tuella. Dels kan i ett sådant system de stu- derandes skilda intresseinriktningar och va- rierande krav på fördjupning i olika delar av utbildningen lättare tillmötesgås. Utbildningen skall därför ges i form av en serie kurser av olika längd, med olika fördjupningsgrad och med varierande stu- dieformer. Även inom en kurs kan studie- formerna och de pedagogiska metoderna variera. Kurser får alltså inte här förväxlas med studieformer. I stället bör kursen ses som ett tidsavsnitt, koncentrerat eller för- delat över en längre period, då ett ämne

eller en ämnesdel studeras. Det innebär möj— ligheter till variation mellan längre arbets- perioder (koncentrationsstudier) och korta- re arbetsperioder. Normalstudievägarna bör innehålla kurser eller kursserier inom vilka den konstnärliga träningen är spridd över hela studietiden.

Kurserna poängsätts i stort sett i enlighet med det system som gäller vid universite— ten. Studier i normal takt under ett läsår ger alltså 40 poäng. 120 poäng berättigar till examen (se avsnitt 8.3.14).

Som tidigare nämnts skall kurser finnas på tre olika fördjupningsnivåer, nivå 1, 2 och 3. Nivå 1 avser en översiktlig behand- ling av ett ämnesområde medan nivå 3 ger den mest ingående behandlingen.

En närmare definition av fördjupnings- graderna görs inte här utan verkställs lämp- ligen av de kursplanerande organen vid de olika skolorna, vilka även bör bestämma vilken fördjupningsnivå de olika kurserna skall ha. Genom att olika nivåer finns i vissa ämnen kan en enskild studerande för sin del också höja eller sänka nivån i dessa äm- nen i förhållande till den rekommenderade för viss normalstudieväg.

I många fall kan det vara svårt att genom- föra önskvärda kurser på designhögskolor- na p. g. a. litet studerandeunderlag och brist på behövlig utrustning. Det kan därför ofta vara lämpligt att, genom samarbete och ut- byte av kurser med andra utbildningsanstal— ter (på både gymnasial och eftergymnasial nivå), med industrier, organisationer etc., förlägga kurser utanför designhögskolorna. I många fall kan samarbete med yrkes- och branschorganisationer, folkhögskolor och bildningsorganisationer tänkas vara gi- vande.

8.3.7. Kvällsundervisning

När så är lämpligt bör undervisning förläg— gas till kvällstid. Vissa svårigheter att an- ordna kvällsundervisning uppkommer emel— lertid av att studerandeunderlaget i regel synes vara alltför litet för att en dubblering av kurserna, varav en undervisningsgrupp

förläggs till kvällstid, skall kunna komma till stånd.

Skolorna bör emellertid noga överväga alla möjligheter att ge kvällsundervisning. Det gäller framför allt de kurser som kan väntas vara attraktiva för fort- och vidare— utbildning. Åtminstonc inom den närmaste framtiden kan fortbildning väntas vara åt- komlig för det stora flertalet designers en- dast om den till största delen förläggs till kvällstid. Motsvarande kan antas komma att gälla den form av vidareutbildning, som i huvudsak innebär breddning av kompeten- sen.

En väl fungerande utbildning på kvälls— tid innebär också mer generellt stora för- delar för vuxenstuderande. Genom inrättan- de av kvällskurser erbjuds en möjlighet att tillmötesgå dessas behov utan att en spe— ciell aftonskola organiseras. Det är uppen- bart att ovilja att ådraga sig studieskulder, tveksamhet inför eller avsaknad av ekono- miska möjligheter att lämna den pågående yrkesverksamheten samt ofta även osäker— het om studieförmåga m.m. resulterar i att ett stort antal potentiella studerande tvingas avstå från utbildningen om inte undervis- ning också ges på kvällstid.

Kvällsundervisning har också fördelar för dem, som önskar förlägga studierna i hu- vudsak till dagtid. Sjukdom, misslyckande i studierna i någon kurs m.m. kan kompen- seras genom deltagande i kurser vid senare tid under året på kvällstid. De som så vill har också möjlighet att genomgå det önska- de studiestoffet på kortare tid, och de som önskar deltidsarbete eller parallellstudera vid annan skola får bättre möjligheter till detta.

Skolorna skall därför göras principiellt öppna för kvällsstudier och detta skall un- derstrykas vid all information. Detta är myc- ket väsentligt därför att de kategorier som önskar, eller endast kan, studera på kvälls— tid annars inte har stora möjligheter att på- verka studieförhållandena av sådana uppen- bara skäl som att de avstår från att söka inträde.

8.3.8. Studieplanering och kursvärdering

Planeringen av läsåret bör ske under när- mast föregående vårtermin genom att varje kurs värderas vid dess avslutande med hjälp av kursvärderingsformulär. I slutet av vår— terminen bör resultatet av denna värdering ligga till grund för principbeslut om kurs- utbudet för det kommande läsåret etc.

Till grund för detta principbeslut om kursplanerin gen bör också önskemål om nya kurser ligga. Dessa önskemål kanaliseras genom utbildningnämnden. De studerande bör också under vårterminen avge en pre- liminär anmälan till den normalstudieväg eller annan kombination av kurser han öns- kar följa kommande läsår. Även de som söker till skolan skall ange vilka kurser de avser följa.

Sedan principbeslut om kursutbudet för läsåret gjorts skall närmare planering och förberedelse av utbildningen ske. Senast två veckor före höstterminens start skall stu- diehandbok tillställas de studerande. Med hjälp av denna skall de kunna planera huvuddragen av sina studier. Studiehandbo- ken skall innehålla en mål- och innehålls- beskrivning av varje kurs, vilka förkunska- per som erfordras, vad som skall behärskas efter kursen, i vilken form det skall behärs— kas och hur studieresultaten skall mätas. Den enskilda studierådgivningen bör också finnas tillgänglig veckan före skolans start. Av särskild vikt är detta för de nybörjande.

Strävan bör vara att ingen tid skall be- höva avsättas vid höstterminens början för ytterligare allmän planering. Närmare pla- nering av de enskilda kurserna sker vid deras början eller, då detta är möjligt, vid särskilda möten före kursens början och utanför schemat. För den värdering och planering som skall ske under vårterminens senare del skall dock speciell schematid av- sättas. Detta kan lämpligen göras i samband med ett symposium.

Formerna för kursvärdering och studie- planering skall närmare beslutas av utbild- ningsnämnden.

8.3.9. Undervisningsformer Inledning

Undervisningsformerna har beskrivits i av- snitt 5.4, av vilket framgår att undervis- ning skall bedrivas i form av föreläsningar, seminarieövningar, gruppundervisning och individuellt arbete. Dessa typer av under— visning skall tillämpas vid samtliga de ut— bildningsinstitutioner, som de sakkunniga föreslår inrättas. Också andra typer av un- dervisning skall förekomma vid utbildnings- institutionerna, men dessa ytterligare under- visningsformer kommer speciellt att utnytt- jas vid designhögskolorna varför de beskrivs i detta sammanhang. Det är fråga om pro- jekt, praktik och symposier. Vidare behand- las studiebesök och studieresor.

Projekt

Projekten innebär, att de studerande med en professors eller annan lärares stöd, en- skilt eller i grupp, tar sig an arbetsuppgif- ter som kan vara mer eller mindre omfat- tande. Uppgifterna kan i stor utsträckning med fördel väljas bland reella problem for- mulerade i samarbete med företrädare för olika samhällssektorer. I dag läggs från skolornas och de studerandes sida ett myc- ket stort arbete ned på att studera problem som redan är tillfredsställande lösta. Det väsentliga målet för studier vid designhög— skolorna är utvecklandet av metodiska ar- betssätt, inte inlärandet av lösningar. Det bör vara lättare att nå detta mål med ett problemval där lösningen inte är känd. Att användbara lösningar inte alltid kommer att framkomma på detta sätt har föga betydelse ur rent utbildningsmässig synvinkel. Proble- mens realitet kommer att vara mycket starkt motivationsskapande för studiearbetet. De studerande får dessutom en direkt erfaren— het av reella problem i deras samhälleliga sammanhang.

Målsättningen för hur långt arbetet skall drivas kan variera från en närmare beskriv— ning av målen (över programskrivning, skis- serande av alternativa totallösningar med in- satta dellösningar) till mer fullständiga lös-

ningar. Arbetet kan innefatta allt från pro- blemdefiniering och grundlig informations- inhämtning till utförliga presentationssam- manträden. En stor del av den information som meddelas kommer att ges i samband med tillämpningsarbetena. Vid arbetet och genomgångarna bör eftersträvas ett aktivt deltagande av lärare i aktuella stödämnen samt av berörda parter och designers utan- för skolan. Arbetsformerna bör vara rikt varierade och omväxlande vara enskilt ar- bete, grupparbete, grupparbete med defini- erade roller (case-studies), grupparbete med studerande från andra skolor, externt ar— bete exempelvis i samarbete med industrier. (Om praktik, se nedan). Vid de olika for- merna av grupparbete skall stor uppmärk- samhet riktas på samarbetsformerna. Det kan vara lämpligt att på ett tidigt stadium av utbildningen speciellt lägga an på detta problem genom t. ex. övningar i gruppdyna- mik och diskussioner.

Projekten ingår i kurssystemet och skall behandlas som övriga kurser i fråga om poäng- och betygssättning etc. Studerande från andra högskolor och universitet skall beredas tillfälle att delta i projektarbete. Åtgärder att få till stånd sådan samverkan- de träning bör vidtagas.

Projekten skall genomföras inom en på förhand given ekonomisk ram. Det bestäm- da beloppet skall användas på sätt som de i projektet deltagande själva finner lämpligt. De medel som ställs till förfogande kan exempelvis användas för tillkallande av ex- perter eller lärare i stödämnen på timarvo- de, demonstrationer, studiebesök etc. Över huvud taget skall projektdeltagarna ges stor frihet att själva välja lämpligt sätt att lösa den förelagda uppgiften.

Praktik

Praktik före utbildningen är i allmänhet av tämligen begränsat värde för den spe- cifika yrkesutbildningen. Praktikanten får ofta arbetsuppgifter av sådant slag, att prak— tiken upplevs som meningslös i förhållande till yrkesmålet. Något krav på praktik skall inte ställas för inträde på designhögskola,

men praktik skall ha visst meritvärde vid ansökan. Därvid skall inte enbart praktik inom yrkesområden, som har direkt anknyt- ning till utbildningen värderas positivt. Yr- kesarbete av vilket slag som helst skall ha meritvärde. Praktik utanför designers egent— liga yrkesområden kallar de sakkunniga i det följande »social praktik».

Som ovan framhållits skall studierna ha ett starkt inslag av praktiskt eller tillämpat arbete. Inom ramen för tillämpningsprojek— ten skall den studerande få erfarenheter av att arbeta med komplexa problem. Detta ar- bete kan i relativt stor utsträckning förvän— tas ske i grupper sammansatta av olika stu- derandekategorier eller i samarbete med or— ganisationer etc. Detta utesluter inte att praktik i vedertagen mening skall kunna in- gå i utbildningen i de fall förhållandena är sådana att praktiken är värdefull ur peda- gogisk och/eller ekonomisk synpunkt. Med praktik förstås nedan tillämpad utbildning förlagd utanför skolan. Praktiken kan ses som studiebesök av fördjupad karaktär.

Praktik skall kunna förläggas till före- tag och institutioner av skiftande karak— tär. Man kan förutsätta att den vanligen sker vid företag eller branschorgan inom vilka utvecklings- eller forskningsarbete be- drivs. Ingenting hindrar dock att praktiken sker vid statliga och kommunala organ el- ler olika organisationer, om lämpliga ar- betsuppgifter finns där.

Praktiken bör ge kunskaper om produk- tion, distribution och/eller brukningsfunk- tion. Det sistnämnda slaget av praktik kan tillhandahållas vid provningsanstalter, kon— sumentinstitutet, provkök och liknande.

Det synes lämpligt att i detta samman- hang skilja mellan tre typer av praktik, näm— ligen verkstadspraktik, deltagande i produkt- utvecklingsarbete och social praktik.

Verkstadspraktik är den form av praktik, som nu vanligen förekommer. Den är av— sedd att ge manuell träning och förtrogenhet med verkstadsutrustning, men som ovan an- tytts får praktikanten ofta uppgifter som är av begränsat värde för utbildningen. Som framgår av avsnitt 3.5.4 har de studerande vid konstfackskolan nu undervisning under

ett helt eller delar av ett läsår förlagd till yrkesskolor. Nödvändiga materialbearbet- ningskurser bör i framtiden ingå i det kurs— utbud, som ges inom designhögskolorna, till en del ingående i projekten under första läsåret.

Då så bedöms fördelaktigt skall emeller- tid sådana kurser kunna förläggas till exem— pelvis yrkesskolor, eller verkstäder utanför utbildningsväsendets omedelbara tillsyn, och då i form av praktik. Detta kan vara nöd- vändigt t.ex. om designhögskolorna inte förfogar över verkstadsutrustning för en viss verksamhet, som en studerande är sär— skilt intresserad av. Det förutsätter dock, att skolan utövar kontroll över praktiken och att ett av skolan bestämt utbildningsprogram följes. Därigenom kan praktiken värderas i poäng och tillgodoräknas i examen.

I fråga om deltagande i produktutveck- lingsarbete, dvs. praktik, som motsvarar de arbetsuppgifter en designer möter i förvärvs- livet, skall den också kunna förläggas utan— för skolan, även om denna del av utbild— ningen främst skall ske inom ramen för till- lämpningsprojekten. Liksom vad gäller verk— stadspraktiken, skall skolan i dessa fall öva tillsyn över praktik och åsätta den ett poängvärde.

Också social praktik kan vara av värde och skall därför kunna ingå i utbildningen. Med social praktik avses här erfarenheter från områden som inte har direkt samband med designerns egen arbetssituation. Vid allt designarbete är det värdefullt att ha direkta erfarenheter av bruksituationen för det objekt eller system arbetsuppgiften gäl- ler. Även allmänna erfarenheter från lik- nande situationer är av stort värde. Sådan praktik skall därför vara meriterande vid intagningen till designhögskola. Men social praktik skall också kunna ingå i utbild— ningen som del av projektstudiema. Sålun— da kan det vara lämpligt att man vid arbetet med en uppgift som gäller utformningen av en sjukhusmiljö under en tid arbetar i sådan miljö.

Praktikstudier skall vara poängberättigan— de och skall tillgodoräknas i examen i den omfattning som i varje enskilt fall och för

varje enskilt praktiktillfälle bestämmes av professor. Praktiken bör i regel vara av den arten, att den kan anses motsvara det poängtal som undervisningen vid skolan un- der motsvarande tidslängd normalt berätti— gar till. Exempelvis deltagande i ett pro- duktutvecklingsarbete inom en industri kan mycket väl kunna tillgodoräknas den stude- rande med ett antal poäng, som motsvarar formella studier vid skolan under samma tid.

Att praktik görs poängberättigande för- utsätter att den studerande fått en noga de- finierad uppgift att lösa under praktiktiden, att praktiken leds och kontrolleras av skolan och att den studerande i någon form redo- visar sina erfarenheter från praktiken för lärare och medstuderandc.

Förekommande praktik förläggs till ter- minstid, men även praktik fullgjord under ferietid skall kunna tillgodoräknas den stu- derande i form av poäng. Permission skall kunna ges om en studerande önskar bryta de formella studierna vid skolan genom att praktisera en tid.

Praktik i den form som skisserats ovan förutsätter ett väl utvecklat samarbete med näringslivet och samhälleliga institutioner såväl för uppläggningen av verksamheten i stort, som för utformningen av de enskilda projekten och praktikarbetena. Genom ett sådant samarbete utvecklas naturligt ett väx— elspel mellan å ena sidan skolan och å andra sidan samhälle och näringsliv. Däri- genom erhåller parterna ömsesidig känne- dom om de ständigt ändrade förutsättning- arna för verksamheten inom och utanför skolan. Av vikt är att samarbetet inte ut- formas så att näringslivets dagsbehov blir normgivande.

Symposier

Med symposier avser KUS koncentrerade perioder av föreläsningar och annan in- formationsgivning, studiebesök, diskussioner och grupparbeten etc. kring ett gemensamt tema. Studieformen kan vara mycket givande bl. a. därför att den underlättar samman- dragandet av personer med intressanta kun-

skaper och synpunkter och därigenom ver- kar starkt aktiverande.

Symposier bör anordnas vid designhög— skolorna som del av den ordinarie schema- lagda studietiden, varvid symposier kan er- sätta annan schemalagd undervisning. Det är att märka, att symposierna är av sär- skilt värde för de studerande som deltar i planläggning och arrangemang. De som aktivt deltar i arbetsgrupperna skall därför kunna få tillgodoräkna sig sådant arbete som poängberättigande studietid.

Studiebesök och studieresor

De sakkunniga har i avsnitt 7.3.6 föresla— git att studiebesök och studieresor skall in- gå som ett integrerat led i undervisningen vid konsthögskoloma. Detta bör gälla även vid designhögskolorna. Skälen härför är i huvudsak desamma som åberopats i ovan nämnda avsnitt.

Utbildningen bör vara i takt med utveck- lingen utanför skolan och bidraga till att ge de studerande vidgad kringsyn. De stu- derande skall därför beredas tillfälle att studera tekniska och andra nyvinningar samt att komma i personlig kontakt med ny- danare på av utbildningen berörda områden. Detta kan till stor del ske genom demon- strationer och liknande arrangemang på sko— lorna och genom att gästföreläsare inbjuds. Aktiviteterna på skolan måste emellertid av naturliga skäl kompletteras med besök på industrier och andra institutioner för att de studerande skall få närmare kännedom om hur tekniska och andra landvinningar tillämpas i praktiken. Ett annat skäl för besök på institutioner och andra miljöer är, att de studerande skall få tillfälle att närmare studera den omgivning produkterna är tänkta att användas i och vilka funktio- ner de skall fylla. Dessa besök kan till stor del antas komma att ske inom ramen för tillämpningsarbeten.

Värdet av utrikes studieresor för design- studerande motsvarar det behov som före- ligger vid konsthögskolor. Många av de om- råden som är intressanta och givande kan bäst studeras utanför Sverige. Antalet studie-

resor för de studerande vid designhögskolor— na bör alltså beräknas enligt samma grun- der som föreslagits för konsthögskoloma.

De sakkunniga förordar med hänvisning till vad som ovan anförts att designhögsko- lorna i likhet med konsthögskoloma till- delas ett särskilt anslag för studiebesök och studieresor att disponera på så sätt som an— ses lämpligt. Detta anslag bör baseras på att kostnaden per ordinarie studerande och läsår uppgår till 1 400 kronor, varav 1 000 kronor beräknats täcka kostnaderna för stu- dieresor till utlandet.

8.3.10. Normalstudievägar Inledning

De studerande skall kunna välja bestånds- delarna i utbildningen ur designhögskolornas utbud av kurser och från andra utbildnings- institutioner. Som generell studierådgivning och som underlag för bl. a. schemaläggning skall ett antal normalstudievägar konstrue— ras.

Det följande skall utgöra ledning vid ut— formningen av normalstudievägarna.

1. Studierna skall utveckla förmågan att identifiera underliggande värderingar i yr— kesverksamheten och i tillgänglig informa- tion m.m., samt förmågan att överblicka värderingarnas samhälleliga konsekvenser (se även avsnitt 2.2.5,Generella mål för utbildningen).

2. Studierna skall ge kunskaper och får— digheter som kan tillämpas med en hög grad av allmängiltighet. De studerande skall få erfarenhet av användning av generella metoder för problemlösning på olika områ- den. Stor vikt skall därvid också läggas vid utveckling av förmågan till bred och djup— gående analys av funktioner, liksom av för- mågan att självständigt värdera eget ar— betsresultat.

3. De generella kunskaperna skall kom— pletteras med de kunskaper som är nödvän- diga för att väl kunna behärska något av huvudområdena inom design.

4. Normalstudievägarna skall ge möjlig- het att välja grad av specialisering genom

att återkommande presentera alternativa kurser. Detta sker lättast i projektkurserna där skolorna samtidigt kan genomföra fle- ra olika projekt inom varje huvudområde. Dessa projektkurser kommer, som tidigare framgått, att även förmedla en stor del av informationen. Genom strängt enhetliga val inom ett mindre område kan därigenom en förhållandevis snäv specialisering göras. En stor spridning ger på motsvarande sätt läg— re specialiseringsgrad.

Önskvärdheten av att normalstudievägar— nas utbildningar görs allmängiltiga har be— tonats av KUS. Det innebär inte att de- signhögskolorna skall utbilda designers som förhoppningsvis skall behärska alla designområden lika bra. Men generell ar- betsmetodik och till stora delar gemensam- ma studier för alla normalstudievägarna skall skapa en utbildning som inte blir helt branschbunden. Utbildningen skall därför i stora delar vara gemensam för de olika nor- malstudievägarna. Samtliga normalstudievä- gar bör innehålla tillämpningsövningar som rör produktproblem, informationsproblem samt miljö- och systemproblem. Utöver de tillämpade studierna byggs normalstudievä- garna upp av delar som hämtas från den stödjande undervisningens ämnesbloek. Ock— så här kommer de studerande inom olika normalstudievägar att få en delvis gemen- sam undervisning.

Differentieringen mellan de olika normal- studievägarna skall ske genom att projekt- arbeten väljs med tyngdpunkt på olika om- råden och genom att vägarna innehåller oli— ka mycket av olika ämnen från den stöd- jande undervisningen. Alla ämnen ingår hel- ler inte i samtliga normalstudievägar. Vidare kommer en del av ämnesrubrikerna att stå för olika innehåll för skilda normalstudie- vägar. Detta gäller t. ex. konstruktions— och produktionsstudierna, som till stora delar skiljer sig åt beroende på om de är inriktade på textila produkter, mekaniska produkter eller informationsdesign.

_ De sakkunniga föreslår att tre normalstu- dievägar inrättas vid designhögskolan i Stockholm och två vid övriga designhögsko— lor. Dessa normalstudievägar är produktde-

sign, informationsdesign och närmiljödesign. De två förstnämnda skall utöver en allmänt orienterad studiegång inom området också innehålla en mer specialiserad.

Den normalstudieväg som inte skall in— rättas vid designhögskolorna utanför Stock- holm är närmiljödesign. Det sammanhäng- er med att de sakkunniga föreslår att utbild— ningen av närmiljöarkitekter (inredningsar- kitekter) förläggs till Chalmers tekniska hög- skola i Göteborg och den tekniska fakul— teten vid Lunds universitet (se avsnitt 4.3.5).

De sakkunniga vill i detta sammanhang åter betona att utbildningen vid samtliga designhögskolor måste innehålla möjligheter till studium av de miljöer i vilka de stu- derade produkterna avses ingå. Utan ett sådant studium av produkter insatta i ett större sammanhang kan inte några tillfreds— ställande resultat uppnås. Det är nödvändigt att lärar- och andra resurser finns för att möjliggöra miljö- och systemstudier även vid de designhögskolor där en särskild nor- malstudieväg för närmiljödesign inte inrät- tas. Detta krav kan tillmötesgås inom ramen för den organisation av verksamheten som KUS föreslår. Vidare förutsätts samarbete med tekniska högskolor.

Samtliga de normalstudievägar som ovan föreslagits skall ha en omfattning motsva- rande 120 poäng och med normal studie— takt klaras på tre år (se avsnitt 8.3.11). Ing- enting hindrar dock att, om en relevant mål- beskrivning gör detta naturligt, andra nor- malstudievägar konstrueras med lägre poängsumma. Detta kan bli tänkbart om de- signhögskolorna visar sig attrahera stora grupper av studerande med annan högskole- utbildning.

Även fortbildningen vid designhögskolor- na kan delvis tänkas böra utformas som normalstudievägar. Dessa bör givetvis bli kortare än de normalstudievägar som i första hand är tänkta för ordinarie stude- rande. Två sådana kortare normalstudievä- gar speciellt avsedda för fortbildning kan redan nu förutses bli aktuella i framtiden.

Den första av dessa bägge vägar avser studier i designadministration avsedd dels för exempelvis ingenjörer och ekonomer,

dels för färdigutbildade designers. Utbild- ningen skall bestå av tillämpade övningar, individuellt kompletterade med de kunska- per och erfarenheter som saknas. Designers kan kombinera med studier i t. ex. ekono- mi och administration på universitet. Öv- riga deltagare i fortbildning kan komplette- ra bl.a. design genom deltagande även i andra av designhögskolans kurser.

Den andra av normalstudievägarna på fortbildningsnivå skulle gälla design inrik— tad på behov i tekniskt och ekonomiskt underutvecklade länder. De teoretiska stu- dierna kan bestå av socialantropologi, eko- nomisk geografi, tekniska och ekonomiska produktionsförhållanden etc. Utbildningen kan förslagsvis utformas i samarbete med styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och andra organ med verksamhet inom denna sektor och kan inriktas i första hand på pedagogisk verksamhet i dessa län- der, och i andra hand på produkter och sys- temutveckling.

Dessa normalstudievägar kan lämpligen utformas närmare efter skolornas start. Det kan dock vara lämpligt att redan från bör- jan knyta sådana lärare till skolorna, som kan förbereda denna utveckling.

Nedan behandlas normalstudievägarna produktdesign, informationsdesign och när- miljödesign. Vilka ämnen som skall ingå i resp. normalstudieväg framgår av försla— get till timplan i avsnitt 8.3.16.

Produktdesign

Begreppet produkt skall här fattas i snä- vare mening än i de allmänna avsnitten om design. Med produkt avses här objekt av i princip mobil karaktär som t. ex. bruksfö- remål, kläder, redskap, maskiner och for— don, men även föremål etc., som i ett mera komplett program skall fungera tillsammans, t. ex. trafik, gatubelysning, skyltar, text m. m., innefattas i begreppet.

Inom denna normalstudieväg skall två huvudvarianter ingå. Produktområdet är som framgått mycket omfattande och det torde inte vara möjligt att uppnå en tillräck- ligt inträngande kännedom om hela detta

fält. Gränsdragningen blir inte skarp utan tar sig uttryck i olika tidsomfång och in- riktningar i vissa ämnen samt olika tyngd- punkter vid val av problemställningar i pro- jektstudiema. De bägge varianterna benäm— nes produktdesign 1 med en allmän inrikt— ning, samt produktdesign 2 med inrikt- ning på kläddesign och motsvarande uten- silier samt bruksföremål. En ytterligare spe— cialisering kan uppnås bl. a. genom val av tillämpningsarbeten.

I n formationsd esign

För detta område har olika benämningar diskuterats. En vanlig benämning är visuell kommunikation. Från många håll framhålls emellertid att denna benämning är för snäv och lätt kan missförstås, varför man hellre talar om verbal-visuell kommunikation el- ler audiovisuell kommunikation. Dessa be- nämningar synes dock mycket omständliga. En ytterligare benämning är grafisk design, som KUS föreslagit som ett fördjupnings- område vid formhögskolorna. Denna be— teckning är dock ganska begränsad till gra- fisk framställning, vilket är relevant för den utbildning, som ges vid formhögskolor- na. Inom designhögskolorna omfattar emel— lertid detta område även utställningar, film och liknande verksamhet. En annan altema- tiv benämning är kommunikationsdesign.

KUS har funnit informationsdesign vara en lämplig benämning, som också ansluter väl till benämningen produktdesign. Visser- ligen kan hävdas att vid all design skall utformningen ha som syfte att informera om funktion, konstruktion, manövrering etc. Men denna information är dock i allmän- het inte huvudändamålet. I de under denna rubrik infattade verksamheterna är själva informationen huvudändamålet.

Även denna normalstudieväg skall inne- hålla två varianter. Den första (informations— design 1) skall vara inriktad på visuella as- pekter på allmän informations— och utställ- ningsverksamhet medan den andra (infor— mationsdesign 2) skall vara specialiserad på grafisk design.

Normalstudievägen för närmiljödesign skall ges en inriktning som svarar mot närmiljö- gestaltningens arbetsområde, som det är be- skrivet i avsnitt 4.3.5. Det innebär bl.a., att denna normalstudieväg skall innehålla omfattande delar av produktdesign, funk— tionsstudier och studier av den fysiska pla— neringens förutsättningar.

Det kan ifrågasättas om benämningen närmiljödesign är den lämpligaste, men den- na beteckning ansluter till övriga normalstu- dievägars benämningar, vilket är en fördel.

Beteckningen miljödesign synes ha den nackdelen att ordet miljö fattas i för vid mening. Att kalla ifrågavarande studieinrikt- ning för normalstudieväg för möbel— och inredningsarkitekter — vilken mera ansluter till benämningen för motsvarande utbild- ning idag — synes alltför omständligt och ger dessutom inte en helt täckande föreställ— ning om utbildningsområdet ifråga.

De sakkunniga har därför valt benäm— ningen närmiljödesign för den tredje nor- malstudievägen. Närmiljö är ett begrepp som redan används inom vissa av arki— tektutbildningens områden då det gäller forskning. De sakkunniga vill i detta sam- manhang också hänvisa till vad de anfört om benämningen närmiljöarkitekt i kapitel 4.

Inom norrnalstudievägen närmiljödesign inrättas inga varianter.

8.3.11 Poängsystem

Designhögskolornas kurser värderas i poäng enligt samma grunder som gäller vid uni- versiteten. Kurserna poängsätts således på grundval av normalstudietiden för respekti- ve kurs, varvid ett läsårs studier motsvarar 40 poäng. Den studerande tillgodoräknas motsvarande poäng efter fullgjord kurs. Fullgjorda kurser registreras efter hand i studiebok, på samma sätt som i tentamens- bok vid universiteten.

Också kurser som ges vid andra utbild- ningsinstitutioner, t.ex. universitet, konst- högskolor, tekniska högskolor och folkbild- ningsorganisationer, skall poängsättas i den

mån de skall kunna tillgodoräknas i exa- men vid designhögskola.

Fullgjorda studier motsvarande 120 poäng inklusive godkänt examensarbete berättigar till examen (se avsnitt 8.3. 14).

8.3.12 Tentamina och betyg

Tentamina i muntlig eller skriftlig form skall ske i de ämnen där kunskapskontroll är meningsfull och kan göras med tillfreds- ställande grad av objektivitet. Det innebär att tentamina skall ske ivissa av de ämnen som ingår i den stödjande undervisningen. Däremot skall några tentamina inte ske i fråga om de studier som bedriVS inom ra- men för tillämpningsprojekten. Det är här inte möjligt att genom tentamina eller på annat sätt finna en tillfredsställande form att betygsätta de studerandes prestationer. Betygssättning skulle möta samma svårig-

eter, som tidigare anförts i fråga om stu- dierna inom konsthögskoloma. Dessutom är projekten upplagda så, att lagarbete före- kommer i stor utsträckning, vilket ytterli- gare försvårar värdering av individuella prestationer. Bedömning skall därför inte göras i form av betyg utan i en fri diskus- sion mellan lärarna och de studerande. Ett undantag skall dock göras för examensar- betena, som i de flesta fall kan antagas full- göras som projekt. Dessa skall bedömas som godkända resp. inte godkända.

I de fall tentamina förekommer skall ten- tamensprestationen bedömas som godkänd eller inte godkänd. Någon ytterligare kvali— tetsgradering skall inte göras. Den stödjan- de undervisningen bör vara underordnad det centrala i utbildningen, arbetet med konkre- ta uppgifter inom tillämpningsprojekten. Ef- tersom de senare inte lämpligen låter sig betygsättas, skulle en fingraderad betygska- la avseende stödjande ämnen lätt kunna få en övervärderad betydelse och skulle heller inte bidraga till att ge en mer belysande bild av den studerandes kapacitet som de- Signer.

Då tentamen godkänts skall kurs förenad med tentamen anses vara fullgjord och po- äng för kursen tillgodoräknas den stude-

Examensarbeten skall bedömas enligt samma grunder som för kurser med formell kunskapskontroll i form av tentamen. Även för examensarbeten skall således endast an- vändas omdömena godkänd resp. inte god- känd. I samband med att examensarbeten diskuteras av lärare och studerande synes det lämpligt att opponenter utses bland de studerande och att de, som färdigställt ar— betet »försvarar» detta på ungefär samma sätt som tillämpas vid behandlingen av se- minarieuppsatser vid universiteten.

Genom att viss kunskapskontroll göres kan lärare och den studerande bättre be- döma om den studerande är i behov av stödundervisning. KUS vill emellertid i det- ta sammanhang betona, att utbildningen även i övrigt är så upplagd, att de stude- rande själva kommer att ha goda möjlig— heter att bedöma sin framgång i studierna. Genom till kurserna knutna skriftliga och/ eller muntliga redogörelser och uppgifter, diskussioner, tillämpningsövningar, tentami- na m.m. kan den studerande själv göra klart för sig om han uppnått de uppsatta målen. Den målbeskrivning, som görs för varje kurs, skall vara så formulerad, att den i så stor utsträckning som möjligt ger ett stöd vid studiernas genomförande och un- derlättar en bedömning av uppnådda studie— resultat.

8.3.13 Närvarokrav

I princip skall ordinarie studerande fullgöra undervisning motsvarande 40 poäng per läs- år. Som fullgjord räknas kurs då i förekom- mande fall godkänd tentamen genomgåtts. Kurser, i vilka tentamen inte förekommer, anses fullgjorda om den studerande varit närvarande i en utsträckning som bedöms tillräcklig eller på annat sätt manifesterat motsvarande studieinsats.

Närvaro vid undervisningen läggs till grund för utfärdande av studieintyg för er- hållande av studiemedel.

Som framhållits ovan kommer deltagan— de i undervisningen att underlätta för den studerande att bedöma sin framgång i stu-

dierna. Den motivation att delta i den stöd- jande undervisningen som projektarbetena kontinuerligt kommer att ge och möjlighe- ten att byta ut kurser som av någon anled- ning upplevs som omotiverade, kommer med all sannolikhet att leda till, att de stu- derande allvarligt strävar efter att nå de uppsatta målen genom deltagande i under- visningen. I den mån de har svårigheter att göra detta skall stödundervisning kunna sät— tas in (se avsnitt 8.3.5).

Om en studerande genomgående enligt lärarens bedömning brister i uppfyllelse av målsättningen bör skolan vidta de stödjande åtgärder, som är lämpligast i det enskilda fallet. Vid framkommen studieolämplighet inom designhögskolans utbildningsområden bör yrkesvägledande åtgärder sättas in för att ge annat utbildningsalternativ.

Avsteg från närvarokravet skall kunna gö- ras efter individuella avtal mellan lärare och studerande för delar som i huvudsak inne- bär informationsförmedling, dvs. föreläs- ningar o. d. eller enskilt arbete eller praktik. Under projekten är det också naturligt att närvarokravet begränsas i huvudsak till ge- mensamma diskussioner, genomgångar etc.

8.3.14 Examination

De sakkunniga har övervägt att göra utbild- ningen vid designhögskolorna examenslös. Vissa fördelar skulle vara förenade här- med. Många studerande kan, redan långt in- nan de har formella meriter att avlägga exa- men, mycket väl reellt ha uppnått motsva- rande kvalifikationer genom tidigare yrkes— erfarenheter eller studier vid annan utbild- ningsinstitution. En examensfri utbildning kan alltså antagas bli mer öppen än en som leder till examen såtillvida, att den förra lämnar mer utrymme för variationer i ut- bildningstiden vid skolan.

De sakkunniga har emellertid stannat för att förorda att examen skall kunna av- läggas vid designhögskola. Det kan vara av visst intresse för de mottagande parter- na på arbetsmarknaden att examen avläggs även om anställning också i detta fall kan grundas på avlämnade arbetsprov, exempel-

vis färdigställda inom ramen för projektar- betena. Genom att studierna kan leda till examen ges utbildningen också en viss stad- ga.

För att vara berättigad till examen erford- ras att kurser motsvarande 120 poäng full- följts. Dessutom skall ett godkänt examens— arbete ha färdigställts. Detta arbete skall emellertid göras inom ramen för de 120 poängen, företrädesvis inom projekten.

De sakkunniga föreslår, att studerande, som avlagt examen vid designhögskola, be- nämnes designer DH.

Examenshandlingarna skall innehålla en specifikation av de poängberättigande kurser etc. som ingåri examen.

Som ovan framhållits skall kurser som ges utom designhögskola kunna inräknas i examen. Dock skall högst 40 poäng från annan utbildningsinstitution kunna ingå i examen vid designhögskola.

Genom att de studerande äger stor fri- het att själva kombinera sin examen med olika kurser vid eller utanför designhögsko- la kan examen vid designhögskola ges olika inriktning. Detta är enligt de sakkunnigas mening ingen nackdel utan kan närmast jämföras med filosofie kandidatexamen som också kan grundas på studier inom vitt skil- da områden.

Frågan om examen utöver grundexamen skall kunna avläggas vid designhögskola bör avgöras i samband med de forsknings— resurser som skall tilldelas designhögsko- lorna (se avsnitt 8.6).

8.3.15 Schemaläggningsprinciper Läsår

Läsåret skall bestå av 270 dagar och irde- las i två terminer. De sakkunnigas övervä- ganden om läsårets längd, indelning och tidsmässiga förläggning redovisas i kapitel 5.

Antal undervisningstimmar

Enligt timplanen (avsnitt 8.3.16) omfattar varje normalstudieväg 2700 timmar. Detta utgör i genomsnitt 25 timmar per vecka.

De sakkunnigas överväganden rörande anta— let veckotimmar redovisas i kapitel 5.

De studerandes arbete kan emellertid för- utsättas bli betydligt mer omfattande än vad antalet veckotimmar anger. Lösningar av till undervisningen hörande arbetsupp— gifter och inläsning av lärostoff äger rum också utanför den egentliga undervisning- en. Vidare kan arbete inom projektgrupper- na i relativt stor utsträckning ske utanför den för detta ändamål som undervisnings- timmar avsatta tiden. Verkstäder och atel— jéer skall vara tillgängliga för de studeran- de också utanför den schemabundna arbets— tiden vid skolan.

Periodindelning

De studerande skall under hela studietiden få träning i att arbeta med omfattande till- lämpningsuppgifter (projekt) av varierande slag. Det är av vikt att möjligheter beredes att arbeta med dessa utan att tiden samti- digt upptas av annan schemabunden verk- samhet. Den tillämpade undervisningen skall därför bedrivas i perioder fria från andra schemabundna studier.

Detta innebär, att även de stödjande äm- nena skall studeras i perioder, lämpligen av en enhetlig längd för att underlätta schema- läggning av de enskilda kurserna. Vissa pe- rioder skall ägnas åt större symposier el- ler koncentrerade seminarieserier. De sche— mabundna studierna skall alltså byggas upp i perioder, som omväxlande omfattar stöd- jande undervisning och tillämpningsarbete.

8.3.16 Timplan

I avsnitt 8.3.3 redovisas de sakkunnigas förslag till ämnen och ämnesblock vid de- signhögskolorna. Ett förslag till timplan för de olika normalstudievägarna redovisas i tabell på s. 210.

8.4. Studierådgivning

Tidigare har framhållits att de studerande skall ha ett stort mått av frihet i valet av kurser. De studerandes eget ansvar för pla— neringen och genomförandet av studierna

leder också till en generell träning i analys av studiemål och i beslutsfattande. Genom att fleratalet av de studerande vid design— högskolorna kan antagas ha genomgått formhögskola och därvid hunnit utveck— la en tämligen realistisk uppfattning om sin begåvningsinriktning och utbildat rela— tivt fast etablerade intressen kan förutsätt- ningarna för ett system med fritt val av kur— ser bedömas vara mycket goda. Valfriheten ställer dock stora krav på generell och in- dividuell studierådgivning vid skolan.

Den generella form av studierådgivning som designhögskolan skall bjuda är normal- studievägarna. Till varje normalstudieväg fogas en beskrivning av de mål studievägen avses leda till, till exempel i fråga om yr- kesområden och kompetensnivåer samt en bedömning av utkomstmöjligheterna. Som rådgivare i de valsituationer som kontinu— erligt uppkommer skall de aktuella lärar- na fungera.

De studerande, som på grund av exem- pelvis särartad förutbildning, särartad stu- diesituation eller särartade utbildningsplaner inte önskar följa någon normalstudieväg skall av skolan tilldelas särskild, individu- ell, rådgivning. Därefter fastställer den stu- derande själv huvuddragen i sin totala stu— diegång samt den specifierade kurssamman- sättningen för ett läsår i taget. Ändring av studiegångens huvuddrag kan bli aktuell allteftersom studierna fortskrider och vidare erfarenheter vinns. Sådan ändring skall till- låtas. För denna form av studierådgiv- ning svarar rektor tillsammans med den eller de lärare på skolan, som har de er- farenheter, som bäst svarar mot de aktuella behoven.

För dem, som väljer egna utbildningsvä— gar kommer studiesituationen att bli mer komplicerad än för de övriga. De kommer att få större svårigheter att planera in kur— serna eftersom schemaläggningen måste ske efter normalstudievägarnas krav, och kom- mer sannolikt ofta också att bli mindre fast förankrade i en grupp av studerande.

De rent studiekurativa åtgärderna har be— rörts i avsnitt 8.3.1. Vid varje designhög— skola skall kurator finnas tillgänglig.

Timplan för designhögskola

Åmnesblock/ämne

Designteari

Miljögestalningens teori och historia Aktuell debatt

Problemlokalisering

Designmetodik

Funktionsstudier Ergonomi

Sociologi Konsumtionsekonomi Produktfunktionslära

Formstudier Temabundna övningar Fria övningar

Informationsstudier Kommunikation Presentationsteknik Ritteknik

Typografi Kanstruktiansstudier

M ateriallära

Mekanik och hållfasthetslära Konstruktionsteknik

Produktionssfudier Produktionsorganisation Produktionsekonomi Produktionsteknik Tillämpningsarbete

Summa

Normalstudievåg

Produktdesign 1

År

350 100 50 55 145

350 100 100

50 100

300 200 100

300 35 I 40 80 45

300 75 75 150

1 00 25 50 25

1000 2700

1

25 15 20 100 40 20 50 70 35 50 15 25 25 50

5

2

60 40 20 35 70 35 15 50 50 15 25 25 50 25

3

50 25 40 30 15 60 30 20 40 30 15 25 25 50 20 50

350 300 350 895 915 890

Produktdesign 2 1 2

År

305 100 50 55 100

350 25 100 50 175

350 250 100

245 15 105 80 45

350 125 5 220

100 25 50 25

1 000 2 700

25 15 20 100 20 50 80 35 35 15 50 5 100

5

25 20 10 25 40 20 75 90 35 15 35 50 15 50 75 25 50 15 25 40 30 50 80 30 35 30 15 25 45 20 50

350 300 350 905 905 890

Informationsdesign l Informationsdesign 2

År 1

305 100 25 50 15 55 20 100 100

175 25 —— 100 20 50 —

500 400 140 100 35

570 75 5 205 70 80 — 210 65

50 5 5 45 45

100 25 50 25

'"II

2

25 20 10 25 40 20

130 35

70 65 50 85

25

1000 350 300 2 700 900 900 900 2 700

3

50 15 25

130 30

70 30 60

20 50

350

År

305 100 50 55 100

175 25 100 50

550 450 100

470 75 105 80 210

100 25 50 25

1 000

1

25 15

100

20

165 35

5

2

25 10 25 40 20

145 35

70 35 50 85 25

25

3

140 30

35 60 20 20 50

350 300 350 895 910 895 2700

Närmiljödesign

År

350 100 50 55 145

360 60 100 50 150

300 200 100

290 15 150 80 45

300 75 75 150

1 00 25 50 25

1 000

I

25 l 5 20 100 40 20 50 70 35 50 15 25 25 50

5

2

15 50 50 15 25 25 50 25

50 25 40 30 40 60 30 50 30 15 25 25 50 20 50

350 300 350 895 900 905

8.5. Fortbildning

Den tekniska utvecklingen ställer ständigt nya krav på yrkesutövarna även inom de- signområdet. Det tillhör designhögskolans uppgifter att noga följa denna utveckling och att samla och sprida information om nya tekniker och möjligheter genom skrifter, seminarier och annan undervisning. Design— högskolan skall fungera som ett centrum från vilket nya impulser skall strömma ut till dem som är verksamma inom designens område. I denna verksamhet kommer fort- bildning och vidareutbildning av redan yr- kesverksamma designers in som ett naturligt led, och liksom vid konsthögskoloma skall sådan undervisning inta en framträdande plats.

Avsikten med fortbildningen vid design— högskolorna ansluter nära till motiven för motsvarande verksamhet vid konsthögsko— loma. Den skall ge designern information om och möjlighet att pröva nya tekniker, arbetsmetoder och material samt att ge ori- entering i idédebatten. Den skall också inne- hålla möjligheter till ett fördjupat studium, t.ex. genom deltagande i seminarier. Till en del kan fortbildningen ses som omskol- ning. En värdefull del i verksamheten är också de stimulerande kollegiala kontakter och utbyte av erfarenheter som utvecklas i samband med denna utbildning. Skolan bör vara en levande träffpunkt för designers av olika generationer.

Det är av vikt att här framhålla, att fortbildningen inte endast är något, som äldre designers drar fördel av. I själva verket kommer hela skolan att genom de- ras närvaro få ett värdefullt tillskott i mil- jön genom de kontakter mellan olika gene- rationer som kommer till stånd, och genom att etablerade designers kan dela med sig av sina erfarenheter.

Fortbildningen skall vara av såväl teore- tisk som praktisk art. Man kan räkna med att teoriundervisningen kommer att bli av speciellt intresse för personer, som redan är verksamma inom yrkeslivet. Behovet av så— dan kompletterande teoretisk utbildning kommer sannolikt att vara speciellt accen-

tuerat under de första åren efter design- högskolornas inrättande, eftersom de per- soner som erhållit sin yrkesutbildning inom designområdet under nuvarande förhållan- den i stor utsträckning saknar tillräckliga teoretiska kunskaper. De som avslutat sin utbildning enligt nuvarande förhållanden skall alltså ges möjlighet att komplettera utbildningen enligt det nya systemet.

Självfallet kan också praktiskt orienterad fortbildning komma att bli eftersökt, men om skolan tillhandahåller relevant teoretisk information kan man antaga att yrkesverk- samma designers som ett led i sitt ordinarie arbete bereds tillfälle att överföra nya rön i praktiska tillämpningar. I vissa fall kan dock en designer vilja pröva på material och produktionsmetoder som han inte har tillgång till i sitt arbete.

Som framgår av avsnitt 8.3.2 skall man vid antagningen skilja mellan ordinarie stu- derande och specialstuderande, till vilka senare fortbildningsgruppen räknas. De, som genomgår fortbildning skall emellertid välja mellan samma kurser som de ordinarie stu- derande och delta i dessa gemensamt med de ordinarie studerande. I viss utsträckning torde det emellertid vara lämpligt att anord- na kurser, speciellt avsedda för fortbildning. Två sådana kurser har berörts i avsnitt 8.3.10.

Vissa av dem, som genomgår fortbildh ning, kan antas fortsätta sitt yrkesarbete pa— rallellt med studierna. Detta underlättas av att undervisning i möjligaste utsträckning förläggs till kvällstid.

8.6. Forskning

Designområdet är till stora områden för- summat ur forskningssynpunkt. Den forsk- ning som bedrivs är i regel tekniskt orien- terad och är i första hand knuten till de tek- niska högskolorna och industrin. Forsk- ningen om bruksvaror i trängre mening är inte utvecklad och bedrivs inte systematiskt vid de institutioner, som handhar utbild- ning av designers.

Det är angeläget att forskning inom vi- dare fält inom designområdet initieras i

framtiden och att sådan forskning bedrivs vid designhögskolorna. Dessa kan förväntas komma att förfoga över utrustning lämpad härför och få tillgång till lärare med forsk- ningsinriktning eller för högre undervisning och forskning.

Tre huvudområden för designforskning kan urskiljas: produktdesignområdet, den visuella informationens område och när- miljögestaltningens område. Dessa områden överensstämmer i huvudsak med de normal- studievägar som tidigare behandlats.

De inom design aktuella forskningsområ- dena torde i första hand vara av sådan art, att de naturligen leder till samverkan över olika fackgränser, vilket är önskvärt även ur utbildningssynpunkt. Designerns roll som samordnare av olika specialistinsatser kräver att han även tränas i samarbete då det gäller forskning. -

- Det viktigaste forskningsfältet inom de— sign synes sammanhänga med bruksvaror- nas funktioner. Inom detta fält har man anledning studera dels rent praktisk funk- tion relaterad till människans anatomi, dels också psykologisk forskning med tonvikt på perception och därav betingade reaktioner och beteenden. I samband med detta kom- mer även den visuella kommunikationens hela problematik att bli föremål för ve- tenskaplig analys. Forskningen inom dessa områden bör lämpligen sammanknytas med pågående forskning inom den grafiska in- dustrin och färgforskningen.

_Perceptionsforskningen berör alla våra sinnesområden och de stimuli, som ger upp- hov till våra perceptioner. Ett område som synes mer angeläget än någonsin att stude- ra är bullerskydd. Till den auditiva percep- tionens problem hör inte bara att åstad- komma ljudisolering av bullrande och på annat sätt akustiskt störande maskiner, red- skap och kommunikationsmedel utan även att söka medverka till konstruktiva lösning- ar som i sig är så beskaffade, att störningar elimineras.

'De taktila problemen och dess samord- nande med det visuella området är ett forskningsområde som torde bli mer och mer angeläget allt efter som människan för-

sätts i nya situationer med allt större krav på reaktionssnabbhet och samordning av samtidiga rörelser och perceptioner. Att i miljöer och under omständigheter, som vi i dag inte är bekanta med, kunna utföra arbeten bestående i handhavande av manö- verorgan och avläsning och kontroll av in- strument, kan kräva träning av reaktions— förmågan men också ställa krav på utform- ning av de detaljer m.m., som denna spe- ciella miljö utrustas med och där visuella och taktila samordningsfrågor är av stor be— tydelse. Det proprioseptiva området, som har att göra med våra musklers, senors och leders samverkan och de perceptioner vi därigenom får av karaktären hårt, mjukt, av markens beskaffenhet och snöns konsi- stens under skidorna, fåtöljens bekvämlighet m. m. är också ett viktigt fält för forskning. Tillsammans ger oss alla dessa olika sin- nesområden, de visuella, de auditiva, de tak— tila och proprioseptiva den totala kineste— tiska sinnesförnimmelse, som ger besked om vår kropps spatiala beteende och omgivning- ens beskaffenhet. Alla dessa områden, re- laterade till de olika situationer i vilka vi har behov av att begagna föremål som ingår i vår totalmiljö, måste studeras, ana- lyseras och kritiskt granskas för att ge pro— gramunderlag för designerns arbete.

' Fundamentalt för designarbete är forsk- ning av ovan nämnt slag. Sådan forskning bör beredas plats vid designhögskolorna och utföras i samarbete med psykologisk och annan beteendevetenskaplig expertis.

I ett andra skikt ligger den tekniska forsk- ningen som både rör material och konstruk- tion. Här är det naturligt, att designern ar- betar tillsammans med tekniker och kon— struktörer och framlägger programkrav, som kan ställas utifrån de praktiska och psy- kologiska funktionsstudiernas resultat.

Ett tredje område vari designerns med- verkan kan tänkas få betydelse är distri- butionen. De krav på varan som uppställes ur funktionell och teknisk synpunkt kan stundom ur ren distributions—, transport- och lagringssynpunkt vara motstridande. Det gäller att även här studera, analysera och kritiskt värdera de faktorer, som måste få

Av vad som sagts framgår, att redan inom produktdesignområdet och inom det visuella kommunikationsornrådet finns ett stort fält för forskning som har att göra med miljöns olika delar.

Ser man på det totala miljögestaltandet som närmast berör arkitektens, stads- och landskapsplanerarens hittillsvarande områ- de och som innebär planering, samman— ställning och samkomponering av miljökom— ponenter till helheter, öppnar sig ett stort forskningsområde. Även här kan designern ingå i ett team av gestaltare, planerare, tekniker och specialister av olika slag inom beteende- och andra vetenskaper.

Inom alla de nämnda tre områdena kan det vara aktuellt att knyta kontakter med kreativitetsforskningens företrädare, peda- goger, sociologer, psykologer etc.

Nedan berörs de tre huvudområdena för designforskning något ytterligare.

8.6.1. Produktdesign

Produktdesignområdet bör kunna tolkas så- som omfattande hela det fält av föremål, som inte är fast knutet till en bestämd miljö. Området bör sålunda täcka även produkter inom såväl transport- som klädesvarugrup- per och berör härigenom såväl lättare som tyngre industri, både mjuka och hårda ma- terial. De i husbyggandet ingående indu- striellt tillverkade byggdelarna, enheterna el- ler komponenterna, med vilkas hjälp större helheter samkomponeras i totalmiljöns stör- re skala, måste också anses höra till området för forskning i produktdesign och härige- nom skapas naturligen ett samspel mellan den forskning inom den industriella produk- tionen, som rör statens råd för byggnads- forskning och det nedan föreslagna statens råd för designforskning (se avsnitt 8.6.4). Gränsområdena som härigenom kan lokali- seras och bedömas från dessa båda sidor riskerar då inte att bli bortglömda.

8.6.2. Visuell information

Inom området visuell information bör forsk- ning etableras i samarbete med den gra-

fiska industrin och dess befintliga utbild- nings- och forskningsorgan samt med färg- forskningens representanter. Härmed menas inte i första hand industri som tillverkar färg, utan de organ, som arbetar med färg— standardisering, säkerhetsfrågor och liknan- de. Försvarets forskningsanstalt (FOA), Svenskt Färgcentrum och inte minst univer— sitetens psykologiska institutioner, de tek- niska högskolorna, trafiksäkerhetsverket och motororganisationerna är exempel på lämp- liga samarbetsorgan men även handikapp- organisationer och pedagogiska institutioner bör ha intresse av samverkan med specialis- ter inom det visuella informationsområdet. Ljusforskning kan förläggas inom detta om— råde men även inom de båda andra.

8.6.3. Miljögestaltning

I samarbete med de forskningsorgan som redan är etablerade vid exempelvis arki- tektursektionerna vid de tekniska högsko- lorna bör en hel del forskningsproblem kunna angripas, särskilt de områden mellan stadsplaneramas och de byggnadsprojekte— rande arkitekternas fält som rör den yttre miljöns element i samband med gator, torg och trafikleder som har med säkerhet och trivsel att göra. Gränsområdena häremellan kan också komma att kräva samarbete med de båda andra här ovan angivna forsk- ningsområdenas företrädare.

8.6.4. Forskningsråd

Även om det inte direkt kan anses ingå i de sakkunnigas uppdrag att föreslå åtgär- der för medelsanskaffning till forskning och samordning härav har ändå denna fråga ansetts så viktig att den kortfattat berörs nedan.

Med tanke på att byggnadsforskningen så- väl som den samhällsvetenskapliga och be- teendevetenskapliga forskningen och den humanistiska forskningen m.fl. redan har särskilda organ för förvaltning, fördelning och samordning av forskningsanslag, kan det vara skäl att skapa medelsförvaltande fonder och överbryggande organ eller råd

för den forskning inom designområdet, som kommer att initieras och ske i sam- band med designerutbildningen. Detta råd, förslagsvis benämnt statens råd för design- forskning (SRD), borde ha en samlande överblick inom de för samhället mest bety- delsefulla avsnitten. Inrättandet av detta sta- tens råd för designforskning skulle innebära att många av de randproblem som natur- vårdsverket och närproblem som Kon- sumentrådet, Svenska Slöjdföreningen, Sve- riges Industriförbund, Kooperativa förbun- det, Landsorganisationen, Svenska arbetsgi- vareföreningen m.fl. har anledning ägna uppmärksamhet, skulle få en samordnande planering och beredning i fråga om forsk- ningsärenden och härtill hörande fonder. Verksamheten vid statens råd för design— forskning borde också ses som en motsvarig- het till vad Akademien för de fria konsterna av hävd har till uppgift inom sitt område. Vid inrättandet av designhögskolor i lan- det kommer det sannolikt att visa sig att ett samordnande organ för forskning kan bidra till en bättre och snabbare start härav och en önskvärd arbetsfördelning mellan de olika skolorna. Att planera och arbeta med stipendiefrågor och liknande inom design— området borde också kunna hänföras till rådets uppgifter.

8.7 Inre organisation

8.7.1. Inledning

Verksamheten vid designhögskolorna inne- bär undervisning och forskning. Arbetet bör organiseras så, att förnyelse av utbildning— ens innehåll och uppläggning kan komma till stånd i takt med ändrade behov och pedagogiska nyvinningar. Organisationsfor— men bör därför medge frihet för olika or- gan inom skolan att inom vida ramar be- sluta om förändringar. Det är dock väsent— ligt, att erfarenheter samlas under några år efter skolans inrättande innan mer av- sevärda ändringar genomföres i dess orga- nisation. I annat fall går man miste om värdet av arbetsro i ett känsligt uppbygg- nadsskede.

Även skolornas yttre organisatoriska form bör göras till föremål för en kontinuerlig utvärdering och förbättring.

Designhögskolorna bör ges en sådan or- ganisation, att den nödvändiga samordning- en mellan skolans olika utbildningsområden och mellan stödjande undervisning och till- lämpningsstudier kommer till stånd. Vidare skall den underlätta samordning med andra utbildningsinstitutioner med näraliggande ut- bildningsområden.

De beslutande organen på olika nivåer inom skolan bör vara präglade av en för- delning av ansvaret på alla kategorier inom skolan.

Slutligen bör organisationen möjliggöra en öppenhet såväl i fråga om att för kor- tare tid knyta lärare till skolan, t. ex. för medverkan i kurs eller symposium, som i fråga om att ge studerande från andra sko- lor, yrkesverksamma och i mån av utrymme ”även allmänhet, möjlighet att ta del i kur- serna.

De sakkunniga anser, att några särskilda avdelningar eller institutioner inte med nöd— vändighet skall inrättas vid designhögsko- lorna. Visserligen kommer de olika normal- studievägarna att automatiskt få en viss prä- gel av institutioner, eftersom dessa hålles samman av kombinationer av kurser, och av att till dessa knytes relativt sammanhållna grupper av studerande och lärare. Därige- nom uppkommer också naturliga beslutsen- heter som diskuterar och medverkar i pla- neringen av arbetet inom respektive normal- studieväg och ger förslag till nya åtgärder. Varje normalstudieväg är dock beroende av de andra genom att ett stort antal kurser är gemensamma och genom att varje nor- malstudieväg innehåller projektstudier över hela designfältet. Det är därför föga moti- verat att arbeta med beteckningar som »av- delning», »institution», »fack» eller dylikt. Normalstudievägarna såväl på grundutbild- ningsnivån som på fortbildningsnivån bör ses som administrativa enheter och därför förses med egna beslutsorgan. De sakkun- niga avstår emellertid från att här framläg- ga egna förslag i detta avseende. KUS för- utsätter i stället, att sådana beslutsorgan

med tiden naturligt växer fram inom varje skola.

I detta sammanhang är givetvis verkstä- dernas ställning av betydelse. De bör ses som en samlad enhet och inte fördelas på olika normalstudievägar under vilka de di— rekt hör. De studerande bör i stället — obe- roende av vald normalstudieväg — ha sam- ma tillgång till och hemortsrätt på samtliga verkstäder. Men det är viktigt, att normal- studievägarnas beslutsorgan har inflytande över verkstäderna. Detta bör lämpligen ske över de centrala beslutsorganen. Eventuellt kan det vara en fördel att verkstäderna samordnas även på en lägre besluts- och planläggningsnivå, t. ex. ett verkstadsråd, som arbetar enligt de riktlinjer utbildnings- nämnden beslutat.

Den högsta ledningen för designhögsko— lan utövas — som anförts i avsnitt 4.6 — av styrelsen och utbildningsnämnden. Den ome- delbara ledningen för skolan under dessa organ handhaves av rektor, som assisteras av en studierektor (en av professorerna el- ler lektorerna). För varje normalstudieväg har en professor det omedelbara ansvaret.

Ansvaret för intagningen till designhög- skolan åvilar en särskild intagningsnämnd,

vars sammansättning och närmare uppgif- ter beskrives i avsnitt 10.6.

Inom varje skola kan dessutom inrättas andra organ av typ lärarkollegium, lärarråd osv. Sådana organ skall emellertid enligt de sakkunnigas mening inte institutionaliseras, utan varje skola skall själv avgöra om man vill inrätta ytterligare organ samt dessas benämning, befogenheter, uppgifter och sammansättning. En särställning i detta av- seende intas av företagsnämnden, som skall finnas om skolan beslutar det eller de vid skolan representerade personalorganisatio- nerna begär det. (Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 mars 1968 om företagsnämnder m.m. inom statsförvaltningen. SFS nr 104 år 1968.)

8.7.2. Personal

KUS föreslår, att designhögskolornas per- sonal får nedan angivna omfattning.

Vid samtliga designhögskolor tillkommer utöver den personal, som föreslås i nedan stående förteckning, även tillfällig lärarper- sonal och deltidsanställd teknikerpersonal enligt vad som närmare redovisas i de föl- jande avsnitten.

Antal tjänster vid designhögskolan i

Befattning Lön Stockholm Göteborg Lund/Malmö

Lärarpersonal

Rektor Up 27 1 l 1 + avl.först. Professorer Up 27 5 4 4

Lektorer Up 22 81/2 51/2 51/2

Amanuenser U 10—14 20 13 13

Teknikerpersonal Tekniker Ap 13—15 8 8 8

Bibliotekspersonal Bibliotekarie Ao 24 1/2 % %

Biblioteksbiträde Ae 9 1 1 1

Kams/[personal Byrådirektör Ao 28 l l 1

Kanslist Ao 17 1 1 ] Kansliskrivare Ao 11 5 4 4 Kontorsbiträde Ae 9 2 2 2 Telefonist Ae 9 1 1 1

Vaktmästarpersonal

Expeditionsförman Ao 11 1 1 1 Vaktmästare Ao 9 3 3 3

Utbildningens inriktning på generella me— toder torde medföra, att lärarna inte skall vara hårt specialiserade utan kapabla att arbeta inom ett brett fält av material och produktionsprocesser. Detta utesluter inte att specialister av olika slag skall knytas som lärare till skolan, men dessa skall i första hand utnyttjas som gästföreläsare, ledare för specialkurser och deltagare i pro- jekt, medan de fast anställda lärarna skall ha mångsidig erfarenhet. Professurema bör därför benämnas professurer i design och inte i någon specialitet inom design.

Av ovanstående följer också att lärarna i allmänhet inte skall knytas till någon viss normalstudieväg. De flesta lärarna skall i stället — med undantag av professorerna — verka inom samtliga normalstudievägar vid skolan. Som ovan framhållits, skall lärarna delta både i undervisningens teoretiska och tillämpade delar, men ansvaret för respekti- ve normalstudieväg fördelas på de olika professorerna.

Genom att professurerna inte knytes till någon specialitet inom design kan lärar— rekryteringen ske relativt fritt. Det förvän— tas dock att professorerna skall initiera och bedriva forskning inom design. Kompetens- kraven bör garantera hög kompetens an- tingen i vetenskapligt eller konstnärligt av- seende. De skall möjliggöra, att praktiskt utvecklingsarbete räknas som merit lika väl som akademisk grad.

Det förutsättes, att skolan finner former för arbetsfördelningen i utbildningen. Man bör kunna anta, att en sådan arbetsfördel- ning mellan förefintliga lärarkrafter växer fram naturligt. Ytterst ansvarig för skolans pedagogiska verksamhet och för att utbild- ning ges enligt fastställda riktlinjer är rektor.

Rektor

Rektor förordnas av Kungl. Maj:t efter för- ord av designhögskolans styrelse för en tid av fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång.

Rektor svarar för den konstnärliga, ve- tenskapliga, pedagogiska och administra—

tiva ledningen. Rektor verkställer av över- ordnade myndigheter och organ samt av skolans styrelse och utbildningsnämnd be- slutade åtgärder. Till övriga uppgifter hör organisatoriska, representativa och i viss ut- sträckning personaladministrativa.

Rektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta ca 100 timmar per år i form av föreläsningar eller seminarieövningar, mot— svarande hälften av den för professor ne- dan föreslagna undervisningsskyldigheten.

Rektors arbetsuppgifter regleras närmare av den för designhögskolorna gällande stad- gan (se stadgeförslag i bilaga 2).

Studierektor

Till studierektor förordnar designhögskolans styrelse på förslag av utbildningsnämnden en av skolans professorer eller lektorer. Förordnande som studierektor meddelas för ett år i sänder.

Studierektor biträder rektor i alla ovan för rektor föreslagna uppgifter samt vika- rierar för rektor under dennes tjänstledig— het. Studierektor svarar vidare för detalj- planläggningen av designhögskolans kurs- program (schemaläggningen) efter direktiv av utbildningsnämnden.

Professor eller lektor, som innehar för- ordnande som studierektor, föreslås få en med hälften nedsatt undervisningsskyldig— het. Avlöningsförmånerna för sådan profes— sor eller lektor torde även böra förstärkas.

Studierektors arbetsuppgifter regleras nä r- mare av stadgan (bilaga 2).

Professorer

Den omedelbara ledningen av forskningen och normalstudieväg inom ramen för den ordinarie utbildningen utövas av professor. För normalstudievägarna på fortbildnings- nivå (avsnitt 8.3.10) föreslås inga särskilda professurer.

KUS föreslår, att fem professurer i de— sign inrättas vid designhögskolan i Stock- holm. Vid designhögskolorna i Göteborg resp. Lund/Malmö föreslås fyra professurer vardera. Innehavarna av dessa tjänster skall som särskild uppgift ha att ansvara för ar— betet inom följande normalstudievägar,

produktdesign 1 (allmän variant), produktdesign 2 (icke-mekaniska produk- ter),

informationsdesign 1 (allmän variant), informationsdesign 2 (grafisk design), närmiljödesign (endast vid designhögsko- lan i Stockholm).

Dessa normalstudievägars närmare ut- formning framgår av avsnitt 8.3.10.

Professor tillsättes genom ansökan eller efter kallelse. Professor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Förord— nandet kan därefter förlängas med högst tre år. Vid tillsättning av professur avges förord dels av tre av samarbetsnämnden för form-, konst- och designhögskolorna särskilt utsedda sakkunniga, dels av de— signhögskolans styrelse, sedan utbildnings— nämnden yttrat sig över de sökande.

Professors undervisningsskyldighet före- slås omfatta ca 200 timmar per år i form av föreläsningar eller seminarieövningar. Vi— dare åligger det professor att bedriva forsk— ning inom det område av design, som tjäns- ten omfattar, handleda de studerande inom ramen för tillämpningsarbetet (projekten) samt utarbeta eller medverka i utarbetande av läroböcker och kompendier, om lämpliga sådana saknas inom hans område av design.

Som ovan framhållits föreslås vidare en av professorerna (eller lektorerna) förordnas som studierektor.

Professors liksom lektors och övriga lä- rares uppgifter framgår närmare av stadgan (bilaga 2).

Jämfört med förhållandena vid konst— fackskolan, där huvudlärare förordnas för tio år, innebär de sakkunnigas förslag om avsevärt kortare förordnandeperioder för professorerna vid designhögskolorna en vä- sentlig förändring. De sakkunniga förut— sätter, att härmed sammanhängande pro— blem av social natur — t. ex. pensionsfrå— gan — löses genom förhandlingar med be— rörda personalorganisationer före inrättan- de av de föreslagna tjänsterna.

Lektorer

För den kvalificerade undervisningen i de

olika ämnesblocken (se avsnitt 8.3.3) an- svarar närmast ett antal lektorer. Lektors- tjänsternas antal blir olika beroende på sko- lornas studerandeantal p.g.a. olika tim- underlag. Varje designhögskola föreslås få minst en lektorstjänst för vart och ett av följande ämnesblock, nämligen

designteori, funktionsstudier, formstudier, informationsstudier, konstruktionsstudier.

Härtill kommer ett särskilt lektorat i tex- til, som föreslås delas mellan konsthög— skola och designhögskola på samma ort (se även avsnitt 7.7.1). Detta lektorat skall alltså vid designhögskolan betraktas som en halvtidstjänst.

Lektor förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år efter förord av skolans sty— relse. Utbildningsnämnden skall yttra sig över de sökande. Förordnandet kan förläng- as med högst tre år.

Lektors undervisningsskyldighet föreslås omfatta 396 timmar per läsår (motsvarande universitetslektor).

En av lektorerna föreslås som särskild uppgift ha att vara ordförande i ett utbild- ningsnämnden underställt särskilt organ för ledning av skolans verkstäder, verkstadsrå- det (se avsnitt 8.7.4). Denne lektor bör där- vid erhålla nedsatt undervisningsskyldighet.

Som ovan framhållits föreslås vidare en av lektorerna (eller professorerna) förord- nas som studierektor.

Övriga lärare

Designhögskolans övriga lärare utgöres av assistenter/amanuenser samt tillfällig lärar- personal (företrädesvis specialister av olika slag för längre eller kortare kurser).

Under perioderna för tillämpningsarbete skall de studerande ha tillgång till handle- dare. Förutom av professorer, lektorer och övriga lärare bör sådan handledning ges också av särskilda handledare på assistent/ amanuensnivå. Dessa assistenter/amanuen- ser bör finnas tillgängliga hela tiden under de perioder som avsatts för tillämpningsar— bete. En sådan tjänst bör beräknas för var-

Assistenter/amanuenser torde kunna re- kryteras dels bland sådana studerande, som just avslutat eller i det närmaste avslutat sin utbildning vid designhögskola, dels bland yrkeserfarna designers.

De sakkunniga förutsätter, att flertalet tjänster av ifrågavarande slag inrättas som amanuenstjänster (motsvarande förste ama- nuens vid universitet). Sådana befattningar är förenade med halv lön jämfört med as- sistenttjänster samt en tjänstgöringsskyldig- het om 600 timmar per år, varav hälften utgör undervisning och hälften forskning och administrativt arbete. För assistent upp- går tjänstgöringsskyldigheten till 1 000 tim- mar per år.

Assistenterna/amanuenserna knyts — i motsats till övriga lärare — mera direkt till normalstudievägarna och fullgör där vissa administrativa uppgifter inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet. De tjänstgör då vid normalstudievägamas särskilda kansli (se avsnitt 8.7.6). Där så synes lämpligt, kan en av assistenterna/amanuenserna åläggas större administrativa arbetsuppgifter i fråga om normalstudievägens kursuppläggning, an— skaffning av lärare osv. Assistent/ amanuens förordnas av designhögskolans styrelse för ett år i sänder.

Med ledning av timplanen (avsnitt 8.3.16) samt de olika ämnenas fördelning på olika undervisningsformer framräknas det totala lärartimtalet för designhögskolan. Sedan det- ta tal uppdelats på ovan angivna professu- rer, lektorat och assistent/amanuenstjäns— ter, återstår en pott av »lösa» timmar. Des— sa timmar fördelas enligt skolans eget be- dömande allt efter Växlande behov på sär- skilt anlitade tillfälliga lärarkrafter för spe- ciella kurser, orienterande föreläsningar osv.

Till denna pott av timmar (med utgångs- punkt från timplanen) kommer också sär- skilda potter dels för stödundervisning (av— snitt 8.3.5), dels för fortbildning (avsnitt 8.5). Stora delar av särskilt den senare ty— pen av undervisning torde visserligen kun- na rymmas inom ramen för den ordinarie timplanen. Dock synes det lämpligt att som särskilt fortbildningsanslag dessutom avsätta

en bestämd summa, beräknad på ett fixerat timtal för fortbildning. Vid en sådan be- räkning bör detta timtal i kostnadsavseende jämställas med de 3. k. »lösa» timmarna.

8.7.4. Teknikerpersonal

Designhögskolorna skall för undervisning och forskning förfoga över en verkstads— utrustning som motsvarar de aktuella tek- niska resurser och arbetsmiljöer, som före- kommer i yrkeslivet. På grund av den snab— ba tekniska utvecklingen synes det lämpligt att i viss utsträckning upprätta ett samar- bete med industrier för att få tillgång till deras verkstäder. I vissa fall synes också samarbete med andra skolor, t.ex. yrkes- skola och konsthögskola, kunna upprättas för gemensamt utnyttjande av verkstäder och verkstadspersonal. Dessutom bör förhyr- ningar i stället för inköp av maskiner kun- na göras för att man därigenom lättare skall kunna förnya maskinparken.

Även om det är av största vikt att sko- lans verkstadsresurser anpassas till förhål- landena på de studerandes framtida arbets- platser är det nödvändigt, att utbildningen också bereder möjligheter att föra den hant- verkliga traditionen vidare. Enligt de sak- kunnigas förslag skall den högre utbildning- en inom det konsthantverkliga området till sin huvudsakliga del förläggas till konst- högskoloma, men det är nödvändigt att dy- lik utbildning också bedrivs vid designhög- skolorna. Härvidlag erbjuder verkstäderna en möjlighet att ge utrymme för hantverk- liga aktiviteter.

De av KUS föreslagna verkstäder och la- boratorier, som skall finnas vid varje de- signhögskola, återges i bilaga 3. Där finns också en kortare beskrivning av varje verk- stad samt uppgift om yta.

Samordningen och ledningen av verkstä- derna torde enligt de sakkunnigas mening böra åvila ett särskilt organ, verkstadsrå- det. Verkstadsrådet bör vara direkt under- ställt utbildningsnämnden. Det är väsentligt, att teknikerna ges en sådan ställning i det- ta verkstadsråd, att deras initiativförmåga utnyttjas. Samtidigt skall professorers och

övriga lärares sakkunskap tillvaratas. En särskild ställning får härvidlag lärare i kon— struktions- och produktionsstudier.

De sakkunniga avstår emellertid från att här närmare gå in på sammansättningen av och arbetsuppgifterna för ett sådant verk- stadsråd. Som ovan anförts (avsnitt 8.7.3) bör dock en av lektorerna som särskild uppgift ha att vara ordförande i detta verk— stadsråd och därvidlag hålla kontakt med forskningen och med utvecklingen på det mekaniska området, med forskningsinstitut, med experter på olika områden där en stark utveckling sker — t.ex. på verktygs- och maskinsidan — samt på plast- och yt- behandlingsområdet. Han bör därvid erhålla nedsatt undervisningsskyldighet.

För den omedelbara ledningen av verk— städerna ansvarar tekniker (Ap 13—15), i princip en för varje verkstad. Teknikerna i de mest använda verkstäderna bör vara heltidsanställda, medan deltidsanställd tek- nikerpersonal eller lärare svarar för ledning- en av andra verkstäder. I åtskilliga fall är det lämpligt, att teknikerna dessutom leder speciella kurser i yrkesteknik, materialkän- nedom osv.

Då antalet verkstäder och laboratorier, som KUS föreslår (bilaga 3) är relativt stort, kan inte heltidstjänster för tekniker inrättas för samtliga dessa verkstäder. And- ra möjligheter står emellertid till buds.

Dels kan vissa teknikertjänster på orter, där förutom designhögskola även formhög- skola och/eller konsthögskola finns, delas mellan de olika högskolorna. Dels kan det för vissa mycket specialiserade teknikerbe- fattningar inte anses erforderligt med hel- tidstjänster, utan endast vissa bestämda ar- vodesbelopp för deltidsanställda tekniker. Slutligen bör vissa mycket specialiserade verkstäder kunna ledas av lärare, som de- lar sin tjänstgöring mellan verkstäder och undervisning. Här kommer i första hand tillfällig lärarpersonal i fråga (t.ex. timlä- rare på s. k. »lösa» timmar), men i undan- tagsfall kan även lärare med tjänst dessutom vara tekniker.

Vad så beträffar de allmänna anställ- ningsvillkoren i övrigt för teknikerpersona-

De sakkunnigas allmänna utgångspunkt vid utformningen av anställningsvillkoren för den personal, som direkt handhar ut- bildningen, har varit en önskan att tidsbe- gränsa tjänsterna. För den heltidsanställda teknikerpersonalen är detta av arbetsmark- nadstekniska skäl mindre tillfredsställande.

Det är dock tydligt, att nuvarande anställ- ningsformer för tekniker ofta är otillfreds- ställande och försvårar deras personliga ut- vecklingsmöjligheter inom respektive yrkes- område. Flera av de sakkunnigas förslag kommer emellertid att medföra förbättring- ar i detta avseende. Sålunda kan t. ex. ma- skinparken genom förhyrningar i stället för inköp alltid hållas aktuell, vilket bör bidra till att underlätta, utveckla och inspirera teknikernas arbete. Genom att teknikerna vidare får ett stort personligt ansvar för verkstädernas utveckling och genom att de erhåller läraruppgifter uppnås en god kon— takt med skolans övriga verksamhet. Kon- tinuerlig utbildning av teknikerna är vidare av stor betydelse.

Mot bakgrund av vad ovan anförts fram- står det klart, att de sakkunniga tillmäter teknikernas verksamhet vid designhögsko— lan mycket stor betydelse. På grund härav anser de sakkunniga, att tekniker — i likhet med professorer och övriga lärare -— bör förordnas för begränsad tid. KUS föreslår, att tekniker förordnas för tre år med möj- lighet till förlängning av förordnandet i ett i princip obegränsat antal treårsperioder. Tekniker förordnas av designhögskolans sty- relse.

KUS föreslår, att vid designhögskola in- rättas följande heltidstjänster för tekniker. Tjänsterna bör placeras i lönegrad Ap 13— 15.

l förrådsförvaltare (ansvarar för samtliga förråd, materialutlämning, handredskap m.m.) förste fotograf faktor textiltryckare vävare metallhantverkare snickare

v—lb—lt—ll—lt—lb—A

Vid designhögskola skall härutöver fin— nas följande teknikertjänster, som antingen kan delas med formhögskola och/eller konsthögskola på orten eller vara arvodes— tjänster på deltid efter utbildningsnämndens närmare bedömande, eller slutligen vara kombinerade tekniker- och lärartjänster. Då tjänsterna delas mellan flera skolor synes det lämpligt, att de knyts till den skola, dit största delen av tjänstgöringen är för- lagd. Följande deltidstiänrter för tekniker skall finnas:

1 filmtekniker plasttekniker färgtekniker gipsgjutare keramiker textilingenjör tillskärare sömmerska verkstadsingenjör.

t—AV—lb—l—AD—ll—lb—lv—A

Härutöver skall skolan dessutom ha eko- nomis-ka möjligheter att upphandla medver- kan av tekniker för särskilda ändamål hos företag, industrier, speciallaboratorier osv. Härigenom kan de mest kvalificerade kraf— terna på olika specialområden utnyttjas i utbildningen vid designhögskolan. För till- fällig medverkan av specialister i den di- rekta undervisningen finns dessutom särskil— da medel avsatta inom ramen för de 5. k. slösa» timmarna.

8.7.5. Bibliotek

För designhögskolorna är det av största be- tydelse, att lärarna och de studerande har tillgång till ett relativt omfattande biblio- tek, eftersom detta kommer att inta en central plats i undervisningen. Biblioteket skall innehålla ett stort urval av de olika designområdenas facklitteratur såväl i refe- rens- som i utlåningsexemplar. Flera upp— sättningar av de olika kursernas särskilda kompendier och kurslitteratur skall finnas. Även tidskrifterna bör finnas tillgängliga i både referens- och utlåningsexemplar.

Biblioteket skall även fungera som sko- lans allmänna dokumentationscentral och handha bildsamlingar, diapositivbilder osv. som skall användas i undervisningen. Biblio- tekets personal bör även vara lärare och stu- derande behjälpliga med framtagande och framställning av pedagogiskt material ur böcker och tidskrifter. Härvid kan samarbe- te lämpligen ske med skolans fotolaborato- rium.

Ansvaret för biblioteket åvilar en biblio- tekarie (Ao 24), som delar sin tjänst mellan designhögskolas och konsthögskolas biblio- tek. Bibliotekarie antages gemensamt av skolornas styrelser.

För de löpande göromålen på biblioteket finns dessutom ett heltidsanställt biblioteks- biträde (Ae 9), som antages av skolans sty- relse.

8.7.6 Kansli m. m.

Centralt kansli

Till rektors och studierektors förfogande skall vid varje designhögskola finnas ett centralt kansli, vars omedelbara ledning ut— övas av en byrådirektör (Ao 28).

Till kansliets arbetsuppgifter hör bl.a. inskrivning av de studerande, matrikelföring av studerande och anställda, registrering av de studerandes studieresultat, diarieföring av inkommande och utgående handlingar, kamerala funktioner såsom löneuträkning, bokföring, kalkylering, anslagsberäkningar osv.

Förutom av byrådirektören består det centrala kansliets personal av

1 kanslist Ao 17 3 kansliskrivare Ao 11 1 telefonist Ae 9 Byrådirektörens uppgifter omfattar bl. a. att leda arbetet på det centrala kansliet och vaktmästarexpeditionen, ha visst över- inseende över normalstudievägarnas kansli, tolka och tillämpa avtal, författningar o.d. beträffande avlönings- och personalfrågor, utarbeta underlag för skolans årliga anslags- framställning samt vara sekreterare i sko— lans styrelse och utbildningsnämnd.

Kanslisten svarar bl. a. för diarieföring,

det löpande bokförings- och lönearbetet, in- och utbetalningar, viss anslagsbevakning m. rn.

Av kansliskrivarna bör en huvudsakligen tjänstgöra som sekreterare åt rektor, studie- rektor och byrådirektör, en utföra rutin- göromålen på kansliets expedition och en i huvudsak assistera kanslisten med vissa kamerala och andra uppgifter.

Vaktmästarexpeditian

Skolans vaktmästarexpedition svarar för sedvanliga vaktmästargöromål såsom foto— statkopiering, duplicering osv. Här sker ock— så ljuskopiering av ritningar.

Antalet vaktmästare hänger samman bl. a. med omfattningen av skolans kvällsverksam- het och i vilken omfattning som skolans verkstäder och andra lokaler skall vara öpp- na under kvällstid, lördagar, helger osv.

Personalen vid vaktmästarexpeditionen föreslås omfatta följande:

1 expeditionsförman Ao ll 3 vaktmästare Ao 9 Som anförts i motsvarande avsnitt för formhögskolorna och konsthögskoloma av- står de sakkunniga från att föreslå tjänster för fastighetspersonal med hänvisning till, att fastighetstjänsten vid statliga fastighe- ter f.n. är föremål för utredning. Medel för avlöningar åt fastighetspersonal har därför inte beräknats i de i kapitel 11 redo- visade kostnadsberäkningarna.

Normalstudievägarnas kansli

Lärarna och 'de studerande bör avlastas skrivgöromål och enklare expeditionella gö- romål. Sådana uppgifter kommer att öka kraftigt dels genom spridning av bestäm- manderätten, dels genom decentraliserad planering och dels genom en uppläggning av studierna som i stor utsträckning med- för, att de studerande i skriftlig form sam— man-ställer uppgifter och utarbetar samman- fattningar av t. ex. genomförda projekt och andra redogörelser. Sådana rutingöromäl bör i stället läggas på särskilt anställd per— sonal, så att studierna kan bedrivas effek- tivt.

På grund härav föreslår KUS, att ett sär-

skilt kansli inrättas med uppgift att i första hand stå till direkt förfogande för lärarna och de studerande inom normalstudievä— garna.

Normalstudievägarnas kansli föreslås vid designhögskolan i Stockholm omfatta fyra tjänster, nämligen två kansliskrivare (Ao 11) och två kontorsbiträden (Ae 9). Vid design— högskolan i Göteborg resp. Lund/Malmö torde denna personal kunna bli av något mindre omfattning. Frågan om en mera strikt uppdelning av dessa tjänster på nor- malstudievägarna torde lämpligen höra av- göras först efter det att praktiska erfarenhe— ter erhållits.

Till personalen vid normalstudievägarnas kansli kan i viss utsträckning också räknas de assistenter/amanuenser, som avses ha hälften av sin tjänstgöring förlagd här (se avsnitt 8.7.2).

Skolsacial personal

Studentkårerna brukar ansvara för skolso— ciala åtgärder såsom tillgång till läkare, skö- terska, psykolog, kurator m.fl. på det ef— tergymnasiala utbildningsområdet. Student— kårernas framtida ställning är emellertid satt under debatt och det har härvidlag bl. a. hävdats, att den skolsociala persona— len inte borde vara anställd av kårerna utan av staten.

KUS vill för sin del starkt understryka vikten av att sådan personal finns tillgäng— lig för de studerande vid designhögskolorna. Tjänster för läkare, sköterska och kurator torde härvidlag lämpligen kunna delas med konsthögskola och/eller formhögskola, där sådan personal också bör finnas.

I de sakkunnigas kostnadsberäkningar in- går inte medel för skolsocial personal, men för det fall denna personal inte skall vara anställd av studentkår, måste särskilda me- del anslås för detta ändamål.

8.7.7. Lokaler

KUS redovisar i annat sammanhang (bila— ga 3) ett förslag till lokalprogram för de— signhögskola. Programmet omfattar en sam- manlagd programyta av 6500 m2. Härav

upptas inemot hälften (43 %) av verkstä- der och laboratorier. Andra stora ytor upp- tas av s.k. gruppateljéer, som är avsedda dels för undervisning, dels såsom utrymme för egna arbetsplatser enligt principen ett ritbord för varje studerande. Vidare finns bl.a. inlagd en stor monteringshall i princip av industrityp i centrum av verkstäderna som kan kombineras med en utställnings- hall för att kontinuerligt möjliggöra för sko- lan att i utställningar redovisa utförda ar- beten och projekt.

Programmet är utformat med hänsyn till en designhögskola i Stockholm med en är- lig intagning om 75 studerande. För övriga av KUS föreslagna designhögskolor torde lokalprogrammen kunna minskas något med hänsyn till där förutsatta mindre antal år- ligen intagna nya studerande.

För Stockholms del är det nödvändigt med nybyggnad för designhögskolan. För uppnående av ett önska-t samarbete med konsthögskolan i fråga om utbyte av kur- ser, effe'ktivt utnyttjande av gemensam per— sonal, vissa lokalresurser osv. torde det vara lämpligt att förlägga en sådan nybyggnad till Skeppsholmen, där konsthögskolan för— utsättes få sina lokaler koncentrerade (av- snitt 7.7.7). Såvida inte en nybyggnad för designhögskolan i Stockholm hinner uppfö- ras före skolans start, torde det under ett övergångsskede omfattande ett par år — dvs. innan skolan helt utbyggts — vara möj— ligt att inrymma den i nuvarande konst- fackskolans byggnad. Denna byggnad före- slås dock komma att disponeras av form- högskolan i Stockholm (se avsnitt 6.5.7). De sakkunniga har i annat sammanhang (se avsnitt 4.2.1) såsom en principiell stånd— punkt anfört, att formhögskola och design- eller konsthögskola inte bör förläggas till samma byggnad på grund av dels storle- ken, dels studiepsykologiska skäl. Ett be- slut om nybyggnad för designhögskolan i Stockholm måste därför ske i ett mycket tidigt skede.

9. Dimensionering

9.1. Dimensioneringsfaktorer 9.1.1 Allmänt

Dimensioneringen av de föreslagna skolor- na synes böra bestämmas av åtminstone tre faktorer: kulturpolitiska, arbetsmarknads- mässiga samt de enskilda individernas be- hov av och önskemål om utbildning. De sakkunniga berör dessa faktorer i följande avsnitt.

Det framstår dock som vanskligt att göra en mer preciserad bestämning av en lämp- lig dimensionering av skolorna enbart med utgångspunkt från ovan nämnda faktorer. De sakkunniga anser att vägledning måste hämtas av den nuvarande dimensioneringen av motsvarande utbildningsvägar. Princi- piellt bör den nuvarande dimensioneringen inte i sig inverka på den framtida — annat än möjligen marginellt i vissa speciella fall då t.ex. nuvarande lokaler e. d. skall ut- nyttjas för framtida utbildning — men den ger relief och jämförelsepunkter som bi- drar till att dimensioneringsproblemet blir mer överskådligt och hanterligt.

De sakkunniga vill inledningsvis också betona, att övervägandena rörande dimen- sioneringen inte bör utgå från ett statiskt betraktelsesätt. Man bör i möjligaste mån antecipera de förändringar, som kan kom- ma att leda till att andra förutsättningar än dagens uppkommer. Önskemålet att tillämp— liga förändringar skall beaktas synes dock inte kunna bli mycket mer än en förhopp-

ning eftersom utvecklingen går snabbt och är omöjlig att förutse med någon större sä- kerhet.

Det synes av olika skäl — ekonomiska och andra — nödvändigt att de föreslagna ut- bildningsvägarna spärras. En spärr finns implicit redan i kravet på att de intagna skall besitta kreativ förmåga. Men inte hel— ler alla som har ett visst mått av kreativi- tet — hur ett sådant mått nu skulle precise- ras och mätas — kan ges tillgång till utbild- ningen. Detta är olyckligt med hänsyn såväl till kulturpolitiska målsättningar som önske- målet om att den enskilde individen skall kunna erhålla en utbildning som svarar mot hans önskemål och behov. En närmare kon- frontation med problematiken kring spärrar och urvalsmetoder uppenbarar vidare att dessa företeelser i allmänhet är baserade på ganska lösa och godtyckliga grunder.

Spärrar kan vara kvantitativa och/eller kvalitativa. De senare kan vara motiverade om de strikt begränsas till att innebära krav på förkunskaper som klart erfordras för till- godogörande av den aktuella utbildningen. (Vad gäller mindre omfattande sådana för- kunskaper bör det dock vara möjligt och lämpligt att bereda möjlighet för de stude- rande att inhämta dessa efter intagningen vid speciella kurser i anslutning till studier- nas början.)

De kvantitativa spärrarna är mer svår- motiverade. Ett skäl är anpassning av ut- budet efter arbetsmarknadens behov. Pro-

gnoser över detta behov är dock mycket osäkra. Avsevärda felbedömningar är van- liga även för yrken där stat och kommu- ner varit ensamma avnämare och det fram- tida arbetskraftsbehovet genom sin avgräns- ning borde vara relativt lätt att överblicka. I allmänhet har utbildningarna underdimen- sionerats vilket ofta har lett till särställning- ar i anställningsvillkoren för dessa yrkes— kategorier. I andra fall har överdimensio- neringar lett till svårigheter för de utbilda— de att få anställning, trots att just spärr- ningen kan uppfattas som en garanti för att arbetstillfällen skall finnas efter avslutad utbildning.

Resultatet av att ett stort antal utbildning— ar är spärrade blir också att eventuella över- skott ensidigt dirigeras till vissa yrkesområ- den, som därmed också kommer att belas- tas med särskilt stora arbetsmarknadssvå- righeter.

Ett annat skäl för kvantitativa spärrar är bristande resurser. Inte heller dessa är emellertid absoluta, utan grundade på vär- deringar av olika utbildningars och utbild- ningsområdens betydelse för samhällsutveck- lingen. Resursskäl torde därför vara vanli- gast där värderingen av behovet är kontro- versiellt, dvs. i dagens situation sådana om- råden där resultat inte direkt kan mätas i ekonomiska termer, exempelvis kulturom- rådena.

Mot bakgrund av de tvivel som kan upp- ställas gentemot användande av kvantitati- va spärrar bör de med dessa sammanhöran- de problemen bli föremål för en generell prövning. Detta framstår med särskild skär- pa efter en konfrontation med de svårighe- ter som sammanhänger med fastställandet av lämpliga urvalskriterier. KUS har emel- lertid funnit att de utbildningar som före- slås inte kan vara ospärrade om inte också andra eftergymnasiala utbildningsvägar öpp— nas.

De sakkunniga har funnit det lämpligt att betrakta utbildningsbehov var för sig för de föreslagna högskoletyperna. Formhög— skole-, konsthögskole- resp. designhögskole- utbildningen behandlas därför var för sig i avsnitten 9.2—9.4.

Den enskilde konstnärens ställning är givet- vis beroende av det stöd som samhället ger konstnärskåren i form av inköp, stipendier etc. De kulturpolitiska övervägandena i samband med frågan om konstnärsutbild- ningens framtida dimensionering bör som tidigare framhållits emellertid inte ses i ett kortsiktigt perspektiv enbart med hänsyns- tagande till konstnärernas ställning i sam- hället i dag. På längre sikt är det ett pri- märt kulturpolitiskt mål att genom systema- tiska samhälleliga insatser öka förståelsen för konstnärliga manifestationer i samhället, och därmed också åstadkomma en ökad ef- terfrågan av konstnärernas produkter.

I vilken utsträckning och hur snabbt det- ta mål kommer att kunna förverkligas är det inte möjligt att ha någon grundad uppfatt- ning om. Under alla omständigheter kan de kulturpolitiska aspekterna på dimensione— ringen av utbildningen inte ligga till grund för annat än mycket allmänna ställningsi taganden. Det ligger i sakens natur att des- sa allmänna överväganden och önskemål leder till att utbildningskapaciteten vid de föreslagna skolorna skall vara relativt stor.

Vad som ovan anförts gäller såväl fria konstnärer som designers. KUS finner det emellertid angeläget att påpeka att — spe- ciellt när det gäller designers _ åtgärder som inte i första hand kan betecknas som kulturpolitiska påverkar dimensioneringen. Det gäller statliga och kommunala åtgärder för att t.ex. avhjälpa brister i miljön för handikappade och andra, information till medborgarna i samhälleliga frågor etc. Det synes finnas skäl att vänta ökade insatser här, vilket kräver medverkan av yrkesgrup- per som enligt de sakkunnigas förslag kom- mer att utbildas vid designhögskolorna.

I detta sammanhang bör erinras om att de sakkunnigas förslag också innebär att också personer som inte själva är konstnär- ligt verksamma skall kunna erhålla delar av sin utbildning vid de föreslagna skolor- na. Detta kan ses som ett uttryck för den kulturpolitiska ambitionen att öka förståel— sen för konstnärliga manifestationer i sam-

hållet i stort och bör påverka dimensione- ringen, men effekten på utbildningsbehovet av denna närmare kontakt på utbildnings- skedet mellan konstnärerna och företrädar- na för konstens serviceområden synes inte möjlig att precisera.

De sakkunniga vill i detta sammanhang också ifrågasätta den vanliga uppfattningen att de som ägnar sig åt »kulturproduktion» med nödvändighet skall göra detta som ett heltidsarbete. Avgörande för ett vidgat och fördjupat kulturliv som kan integreras i människornas dagliga liv kan just vara, att kopplingen mellan konstnärlig utbildning och konstnärlig heltidsverksamhet upphör. I realiteten fungerar visserligen inte alltid denna koppling nu på den enskilde indi- videns nivå. Bildkonstnärer är exempelvis i stor utsträckning beroende av inkomster från annan verksamhet. Men kopplingen fungerar dock så att detta upplevs inte som något normalt utan som en nödlösning. Om denna situation förändras behöver inte följ- den bli ett konstnärsproletariat utan en spridning av kulturella aktivitetsskapare till en mängd olika yrkesområden. Utifrån den- na utgångspunkt är det önskvärt att ett stör- re antal personer än i dag framledes får tillfälle att genomgå konstnärlig utbildning. Detta önskemål kommer givetvis i konflikt med att de som inte yrkesmässigt ägnar sig åt konstnärlig verksamhet på heltid även be- höver annan yrkesutbildning. Bl. a. av detta skäl synes det inte realistiskt att i dag se annat än den grundläggande konstnärsutbild- ningen (formhögskolorna) i det vida kultur- politiska perspektiv som anlagts ovan. En motsvarande syn på konsthögskolornas upp- gift synes förutsätta en allmän förändring av uppfattningen om den högre konstnärliga ut- bildningens mål.

9.1.3. Arbetsmarknadsmässiga överväganden

Det är önskvärt att de studerande efter full— gjorda studier har goda möjligheter att vin— na sin utkomst med den verksamhet för vilken de blivit utbildade. Detta innebär inte att utbildningsväsendet mekaniskt skall an— passa utbildningen till arbetsmarknadens

struktur och behov. Statsmakterna kan på olika sätt påverka arbetsmarknadssituatio— nen och genom lämpliga åtgärder främja sådan verksamhet som bedöms vara särskilt värdefull. En sådan inverkan på arbetsmark- nadssituationen inom ett yrkesområde ut- övar den därför avsedda utbildningen i sig, eftersom dess innehåll, inriktning och upp- läggning i hög grad bestämmer vilken typ av yrkesutövare som finns tillgänglig på arbetsmarknaden och vilka kvalifikationer de har. Utbildningens innehåll etc. är också av betydelse för hur attraktiv den är för studerande och avnämare, och påverkar ock- så därigenom tillgången och behovet av yr- kesutövare inom området.

De sakkunniga är således medvetna om att utbildningen i sig påverkar arbetsmark— nadssituationen för dem som genomgår ut— bildningen. I sina förslag till utformning av den kommande utbildningen har KUS för- sökt att ge denna utbildning en prägel som är värdefull för såväl den enskilde, avnä- marna som samhället. Utbildningens dimen- sionering synes dock bl. a. böra ske med ut- gångspunkt i det antal som kan vinna ut- komst i de yrkesområden till vilka resp. utbildning leder, även om det långt ifrån är möjligt att garantera den enskilde adekvat sysselsättning sedan utbildningen slutförts.

Samhället påverkar utbildnings- och ar- betsmarknadssituationen också genom åtgär- der som primärt avses främja helt andra syften än vad som ryms inom utbildnings- eller arbetsmarknadspolitiken. Det är dock inte de sakkunnigas uppgift att beröra på vilka sätt och i vilken utsträckning samhäl- let bör ingripa styrande på dessa områden.

Att fastställa en med hänsyn till det fram- tida arbetsmarknadsbehovet lämplig dimen- sionering av utbildningen är också vansk- ligt av andra skäl. Ett yrkesområde kan inte ses isolerat från andra, eftersom en viss ut- bytbarhet mellan olika utbildningar finns. Om ett överskott av utbildade finns i en viss utbildningssektor kan detta komma att utjämnas genom att detta överskott sprids över på näraliggande sektorer av arbets— marknaden och därmed påverka sysselsätt- ningssituationen där. En bedömning av det

framtida arbetsmarknadsläget bör därför inte göras för enskilda yrkesgrupper utan sna- rare avse större sektorer av arbetsmarkna- den.

Andra svårutsägbara faktorer som påver- kar utbildningsbehovet är bortfallet av stu- derande under utbildningstiden och inter- nationaliseringen av arbetsmarknaden. Det är svårt att förutsäga strömmen av yrkes- utövare såväl till som från landet. Vidare inverkar den allmänt höjda utbildningsnivån på arbetsmarknadssituationen för många yr- kesgrupper. För den enskilde spelar inte bara hans utbildning, utan även hans prak- tiska erfarenheter in på möjligheterna att få anställning. Även tillgången till lärare är av betydelse för utbildningens kvantifiering.

Man kan inte i detta sammanhang tala om behov i någon absolut mening. Behovet är en funktion av många objektivt obestäm- bara faktorer, som t. ex. anspråksnivå, prio- riteringar osv. Detta förhållande är speciellt markerat för de fria konstnärerna. Det går inte att fastställa något visst »behov» i sam- hället av fri konst. Det är inte meningsfullt att söka prognostisera ett framtida arbets- marknadsmässigt behov av utövare av fri konst. Utbildningens dimensionering är sna- rare en kulturpolitisk fråga. Statsmakterna kan besluta om ett visst antal som kan be- redas plats på de statliga utbildningsanstal- terna med hänsyn till bl. a. statsfinansiella överväganden, och genom olika åtgärder förbättra de fria konstnärernas utkomstmöj- ligheter. Det ligger inte inom de sakkunni- gas uppdrag att beröra dessa åtgärder.

Det är med tanke på den mängd av sam- verkande faktorer som påverkar utbildnings— behovet inte ägnat att förvåna att gjorda prognoser på utbildningens område ofta vi- sat sig komma att bli helt missvisande, även då prognosen avsett en relativt nära fram— tid. De sakkunniga har därför avstått från att försöka göra en prognos av det komman- de behovet av de yrkesgrupper som skall repliera på de av KUS föreslagna utbild- ningarna. Rent allmänt menar dock de sak— kunniga att utbildningarna kommer att täc- ka ett stort och växande, delvis latent, be- hov. KUS har i stället för att söka förut—

säga det lämpliga antalet studerande vid de olika utbildningsanstalterna sökt organi- sera utbildningen på ett sådant sätt att ut— bildningen snabbt kan anpassas till de änd- rade krav utvecklingen fortlöpande ställer. Dessutom föreslås uppbyggnaden av de oli- ka utbildningarna ske successivt, så att er- farenheter om de utbildades möjligheter att vinna sin utkomst kan läggas till grund för den fortsatta planeringen. Detta gäller främst formhögskoleutbildningen, som före- slås få ett studerandeantal som väsentligt överstiger antalet vid motsvarande utbild- ning i dag.

Av största vikt är att hänsyn till fort- bildningsbehoven tas vid den successiva uppbyggnaden av utbildningsorganisationen.

De sakkunniga vill i detta sammanhang hänvisa till vad 1968 års utbildningsutred- ning anfört om utbildningsväsendets dimen- sionering. Utredningen betonar att samhäl- lets behov av utbildad arbetskraft »är utom- ordentligt SVål't att beskriva. Starka skäl talar för att det som vid ett visst tillfälle uppfat- tas som behovet av arbetskraft inom en sek- tor... snarast är ett uttryck för dels ut- budet av utbildad arbetskraft inom sektorn under en följd av år, dels en för tillfället rådande tendens till ökad eller minskad ef- terfrågan inom sektorn. Endast i de fall då entydiga kompetenskrav finns för befatt- ningar inom en sektor, synes denna beskriv- ning på ett rimligt sätt kunna definiera ett arbetsmarknadsbehov.» (Mål för högre ut- bildning, s. 43 f.)

Utbildningsutredningens resonemang styr— ker svårigheterna att göra prognoser. Även sammanträffanden KUS haft med olika in- tressenter i de av de sakkunniga berörda utbildningsområdena har bekräftat dessa svårigheter.

Vissa undersökningar visar att arbets— marknadssituationen för fria konstnärer och personer med viss konstfacklig utbildning i dag inte är gynnsam. KUS vill emellertid betona, att det finns starka skäl att anta att en minskning av antalet platser vid de statliga skolorna för konstnärlig utbildning inte i någon avgörande grad skulle påverka antalet verksamma konstnärer. De som öns-

kar ägna sig åt konstnärlig verksamhet kan i stor utsträckning förutsättas skaffa sig ut- bildning vid privata skolor eller helt avstå från formell konstnärlig utbildning men trots detta komma att ägna sig åt konstnär- lig yrkesverksamhet.

Den slutsats som närmast kan dras av vad som anförts ovan är, att det i första hand är angeläget att försöka förbättra ut- bildningen för nu berörda grupper snarare än att — åtminstone inom den närmaste framtiden — förändra utbildningskapacite- ten.

9.1.4. Den enskildes behov av och önskemål om utbildning

Det är synnerligen angeläget att den enskil- de individen får ett arbete som svarar mot hans behov, önskemål och förutsättningar. Det är samhällets skyldighet att så långt möjligt tillmötesgå detta önskemål. Det sy- nes emellertid inte möjligt att ta någon stör- re hänsyn till detta vid överväganden rö- rande dimensioneringen av enskilda skolor, främst därför att underlag för en bedöm- ning saknas.

Visserligen kan antalet sökande till mot- svarande skolor i dag ge vägledning för en uppskattning av antalet personer som kan tänkas genomgå den framtida utbildningen. Antalet sökande är emellertid inte något helt giltigt mått eftersom många sökande till en viss utbildning hellre ville studera vid någon annan skola, till vilken han inte anser sig ha möjlighet vinna inträde och därför inte anmält sig som sökande. Vidare är givet- vis många förhindrade att vinna inträde till en önskad utbildning på grund av bristande förutbildning, långt avstånd mellan hemort och utbildningsinstitution eller andra skäl, vilket gör att de inte söker dit. Därtill kom- mer att många söker till samma skola flera år i rad, söker till flera skolor och/eller flera avdelningar inom samma skola samti- digt, vilket ytterligare bidrar till att antalet sökande ett visst är är ett föga tillförlitligt mått på hur många som önskar genomgå utbildning inom de områden det gäller.

Vissa av ovan berörda förhållanden resul-

terar i att antalet sökande som mått på önskemål om utbildning tenderar att över- skatta dessa önskemål; andra berörda för- hållanden att de underskattas. Det synes inte möjligt att anta att dessa bägge ten- denser helt väger upp varandra eller göra några antaganden om den slutliga effekten i fråga om önskemål om utbildning idag; än mindre kan antalet sökande idag ligga till grund för några mer precisa beräkning— ar om ett framtida utbildningsbehov. De sakkunniga vill dock konstatera, att det sto- ra antalet sökande till konsthögskolan, Va— lands konstskola, konstfackskolan och konst- industriskolan (se kapitel 3) ger vid handen att många kommer att vilja genomgå ut— bildning inom de av KUS berörda områdena även i framtiden.

Det bör också påpekas att enbart en ökad intagningskapacitet för de utbildningar för vilka efterfrågan är större än tillgången inte förmår lösa problemet med att ge indivi- den en sysselsättning som svarar mot hans behov, intressen och förutsättningar. Det måste givetvis också finnas utrymme på ar- betsmarknaden om detta önskemål skall kunna tillmötesgås. Över huvud synes ifrå- gavarande problemkomplex böra angripas på ett annat sätt, främst genom yrkesväg- ledande och andra åtgärder på det indivi- duella planet. Som tidigare framhållits kom- mer formhögskolorna i viss mån vara yrkes— vägledande, men i övrigt har KUS inte kunnat beakta ovan berörda frågor i sitt förslag till dimensionering.

9.2. F ormhögskolor 9.2.1 Inledning

Efterfrågan på en reformerad grundutbild- ning inom de bildande konsternas områ— den kan allmänt antagas bli stort i fram— tiden. Det är dock inte möjligt att med nå- gon högre grad av säkerhet prognostisera behovets storlek. Det underlag som finns tillgängligt för dimensioneringen av form- högskolorna är bristfälligt, något som är naturligt med tanke på att dessa skall er- bjuda en i vissa stycken helt ny utbildning.

En möjlig utgångspunkt för dimensione- ringen av formhögskolorna är det nuvaran- de antalet studerande vid skolor på mot- svarande nivå och som fungerar som för- utbildning till de högsta utbildningsinstitu- tionema på detta område.

De sakkunniga har räknat med, att form- högskolornas funktion som grundutbildning inom fri konst och design i nuvarande läge motsvaras av de två första årens studier vid konsthögskolan, (målar-, skulptur- och grafikskolorna), Valands konstskola, konst- fackskolan och konstindustriskolan samt av utbildningen vid vissa andra skolor inrikta- de mot verksamhet inom konst, konsthant— verk och design.

Inom konstfackskolan synes konstindu- striella dagskolan och konstindustriella af- tonskolan motsvara formhögskoleutbildning i nu berört avseende.

Av de kurser som ges inom konstindustri- skolan synes följande böra betraktas som motsvarigheter till den grundutbildning in- om konstens och designens områden som föreslås ges vid formhögskolorna: den ett- åriga grundkursen inom konstindustriella dagskolan, den ettåriga högre grafiska kur- sen och aftonskolans treåriga konstyrkesav- delningar. Däremot är aftonskolans ettåriga preparandkurs för studerande, som önskar förbereda sig för inträde vid olika konst- och konstindustriskolor inte medräknad eftersom dessa i stor utsträckning senare vinner inträ- de vid dagskolan eller den högre utbildning- en vid aftonskolan och därmed skulle bli dubbelräknade.

Också antalet studerande vid andra sko- lor synes böra beaktas vid fastställandet av utbildningsdimensioneringen vid formhög- skolorna. De sakkunniga har funnit att föl- jande skolor bör ingå i dessa överväganden:

Till förbundet Sveriges konstskolor an- slutna skolor (ABF:s konstskola, Fetcös sko- la för bildande konst, Gerlesborgsskolan, Grundskolan för konstnärlig utbildning, Konstskolan Idun Lovén, Medborgarskolans konstskola, Pernbys målarskola och W. von Reybekiels konstskola, samtliga i Stock- holm, Domen och Hovedskous målarskola i Göteborg samt konstskolan Forum och

Skånska målarskolan i Malmö), Nyckelviks- skolan i Lidingö, Anders Beckmans skola i Stockholm samt vissa folkhögskolor med kurser inriktade på konstnärlig och konst— hantverklig utbildning (Gästriklands folk- högskola i Gävle, FolkhögskolaniLeksand, Skinnskattebergs folkhögskola, Sunderby folkhögskola och Östra Grevie folkhög- skola).

Antalet årligen nyinskrivna studerande vid ovannämnda utbildningar framgår av tabell 9.1.

Tabell 9.1. Sammanställning av ungefärliga antalet årligen nyinskrivna vid nuvarande utbildning motsvarande formhögskola.

Konsthögskolan (målar-, skulptur- och b- grafikskolorna) 30 Valands konstskola 15 Konstfackskolan

Konstindustr. dagskolan: fack I—VII 90 Konstindustr. dagskolan: fack VIII (för- beredande teckningslärarutbildning) 75 Konstindustr. aftonskolan 35 Konstindustriskolan

Konstindustr. dagskolan 50 Aftonskolans konstyrkesavdelningar: Reklamtecknare och dekoratörer 25 Bildhuggare och modellörer 5 Högre grafisk kurs 15 Förbundet Sveriges konstskolor 200 Nyckelviksskolan 125 Anders Beckmans skola 30 Vissa folkhögskolor 125 820

De sakkunniga har i annat sammanhang betonat, att formhögskolorna inte kommer att ersätta samtliga i tabell 9.1 angivna ut- bildningar. De i tabellen upptagna utbild- ningarna är också av olika kvalitet och ka- raktär. De är emellertid avsedda att ge grundutbildning för områden som också formhögskolorna skall ge grundutbildning för. KUS vill därför betona, att formhög- skolorna kommer att utgöra alternativ till de i tabellen upptagna utbildningarna och att formhögskoleutbildning kan antas kom- ma att bli attraktiv för de kategorier av studerande som nu genomgår dessa.

Av tabell 9.1 framgår att ca 800 nybör— jarplatser per år nu står till förfogande på utbildningsinstitutioner som i sin helhet el- ler vars inledande årskurser kan sägas mot-

svara formhögskola. I praktiken har dock ett antal nyintagna vid de i tabellen angivna skolorna redan tidigare inlett sina konst- närliga studier. Under förutsättning att den genomsnittliga utbildningstiden per stude- rande i framtiden blir kortare än nu kom- mer — med bibehållet antal verkliga nybör- jare per år — behovet av antalet tillgängliga nybörjarplatser på formhögskolorna för de här berörda studerandekategorierna att un- derstiga de ca 800 platser som är tillgäng— liga i dag.

Säkert underlag för en bedömning av hur många studerande som i dag genomgår fler än en av de i tabell 9.1 angivna sko- lorna saknas. En uppskattning ger emeller- tid vid handen att samtliga nyintagna stu- derande vid konsthögskolan, Valands konst- skola och den förberedande teckningslärar- utbildningen vid konstfackskolan redan ti- digare inlett sina konstnärliga studier. Där- med skulle de ca 800 årligen nyinskrivna som upptagits i tabell 9.1 böra reduceras med ungefär 120 platser. Dessutom kan ca hälften av övriga nybörjare vid konst- fackskolan och vid konstindustriskolan samt Anders Beckmans skola också antas ha in- ledande konstnärliga studier bakom sig. Där- med skulle de ca 800 nybörjarplatserna i tabell 9.1 böra reduceras med ytterligare ca 125 platser. Därmed återstår ca 550 ny- börjare per år.

Ovan har påpekats att antalet årligen in- tagna vid de i tabell 9.1 upptagna skolorna ger en överskattning av behovet av antalet nybörjarplatser vid framtida formhögskolor med bibehållet antal verkliga nybörjarstu- derande per år. Denna överskattning kan emellertid antas delvis uppvägas av att ut- bildningsresursernas koncentration till Stock- holm och Göteborg enligt de sakkunnigas förslag minskas. Genom att utbildningen sprids över landet kan utbildningen antagas bli reellt tillgänglig för ett större antal stu- derande än vad som är fallet i dag. Det sy- nes därför finnas anledning att vid en be- dömning av det framtida behovet av ny- börjarplatser per år vid formhögskolorna inte göra en så stark reduktion som tidiga- re sagts böra föranledas av den förkortning

av den genomsnittliga utbildningstiden som inrättandet av formhögskolor kan väntas medföra. De sakkunniga har därför antagit att det framtida behovet av nybörjarplatser vid formhögskolorna motsvarar ca 75 % av antalet årligen nyinskrivna vid de i tabell 9.1 angivna skolorna. Det innebär att ungefär 600 nybörjarplatser per år vid formhögsko- lorna skulle motsvara behovet för de stu- derandekategorier som ingår i tabell 9.1.

I det följande skall dimensioneringspro- blematiken belysas från en annan utgångs— punkt, nämligen utifrån de olika mål inom utbildningsväsendet i övrigt och inom ar- betsmarknaden som studier vid formhög- skola avses leda. I kapitel 6 har utbildning vid formhögskola antagits kunna utgöra del av konstnärs- och designerutbildning, teck- ningslärarutbildning, filosofie kandidatexa- men vid universitet, i kombination med ut- bildning vid andra eftergymnasiala utbild- ningsinstitutioner samt kunna utgöra komp- lement till tidigare yrkesutbildning.

9.2.2. Del av konstnärs- och designerutbild- ning

Formhögskolorna avses bl.a. att utgöra grundutbildning för fria konstnärer och de- signers. Dimensioneringen av antalet stu- derande vid formhögskolorna måste därför bl. a. göras med hänsyn till det antal stu- derande, som varje år kan beredas plats på konst- och designhögskolor. Som fram- går av det följande föreslår de sakkunniga att sammanlagt ca 250 ordinarie studerande i framtiden årligen skall antagas vid konst- och designhögskolorna (100 vid konsthög- skoloma och 155 vid designhögskolorna). Vissa skäl talar för att antalet studerande vid formhögskolorna bestäms så, att det övervägande flertalet av dem, som genom- går formhögskola med sikte på kommande utbildning vid konst- eller designhögskola, kan beredas plats på de senare högskolor- na. Detta skulle å andra sidan betyda att urvalet av dem, som skall beredas tillfälle till högre konst- och designstudier i prakti- ken skulle ske på ett stadium då möjlighe- terna att bedöma de sökandes förutsätt- ningar för sådan verksamhet är små.

9.2.3. Del av teckningslärarutbildningen

Om studier vid formhögskola skall ingå som obligatorisk del i teckningslärarutbildningen enligt den utbildningsgång som skisserats av KUS i avsnitt 4.4.4 kommer denna kate- gori att bidraga med ca 75 nybörjarplatser per år. Detta antal svarar mot den nuvaran- de intagningen vid teckningslärarinstitutet. Antalet blir dock avhängigt av de förändring- ar av teckningslärarutbildningen som kan bli följden av pågående utredningsarbete inom lärarutbildningskommittén. Om t.ex. teck— ning regelmässigt skulle bli del av tvåäm- neskombination synes utbildningsbehovet på denna punkt fördubblas. Behovet är också beroende av i vilken utsträckning tecknings- lärare kommer att utnyttjas för undervis- ning i konst på grundskolans högstadium.

Om utbildningen av lärare i trä- och me- tallslöjd skulle komma att förläggas till formhögskola, antingen genom att nuvaran- de utbildning inlemmas i formhögskolesy- stemet eller genom att formhögskoleutbild- ning kan vara alternativ till Slöjdlärarut- bildning vid annan utbildningsanstalt, skulle också detta påverka behovet av utbildnings- platser vid formhögskolorna. (Vid slöjdlä- rarseminariet i Linköping examineras f. n. ca 120 elever per år.) Vid sina övervägan- den om formhögskolornas dimensionering har KUS dock inte tagit hänsyn till dessa möjligheter.

9.2.4. Del av filosofie kandidatexamen

Något underlag för att beräkna det antal studerande, som efter avslutade studier vid formhögskola önskar fortsätta sina studier vid universitet för att tillgodoräkna sig sina formhögskolestudier vid avläggande av fi- losofie kandidatexamen finns av naturliga skäl inte. Det synes dock rimligt att antaga att en relativt stor andel av dem, som på- börjar studier vid formhögskola i avsikt att i framtiden ägna sig åt yrkesverksamhet som fri konstnär eller designer under utbildning- ens gång erfar att deras intressen utvecklas åt annat håll eller att deras begåvning bätt- re lämpar sig för annan verksamhet. Det

är för övrigt i linje med formhögskolornas yrkesvägledande karaktär, och kombination av utbildning vid formhögskola och universi- tet bör stimuleras.

Det är sannolikt att en övervägande del av dem, som åren närmast efter formhög- skolornas inrättande kompletterar formhög- skoleutbildningen till en filosofie kandidat- examen, vid studiernas början haft en an- nan målsättning. Det är emellertid angelä- get att påpeka, att det finns anledning att i ett längre perspektiv räkna med ett växan- de antal studerande som påbörjar formhög- skolestudier med det uttalade målet att se- nare komplettera denna utbildning vid uni- versitet. Det gäller främst den grupp som siktar på verksamhet inom konstens ser- viceområden och som nu har hela sin efter- gymnasiala utbildning förlagd till universi- tet. Ett av de sakkunnigas mål och en för— utsättning för genomförandet av förslaget om formhögskolornas dimensionering är att en relativt stor del av denna grupp skall se utbildning vid formhögskola som ett full- gott alternativ till den traditionella utbild- ningsgången. De sakkunniga har — medvet- na om osäkerheten i detta antagande —- räk- nat med att ca 300 studerande per år skall efter slutförda formhögskolestudier fortsät- ta till universitet när formhögskolsystemet är fullt utbyggt.

9.2.5. Kombination med studier vid övriga eftergymnasiala utbildningsinstitutioner

Utbildning vid formhögskola föreslås också kunna kombineras med studier vid andra icke huvudsaldigen konstnärligt inriktade eftergymnasiala utbildningsanstalter än uni- versitet. Något säkert underlag för en skatt- ning av antalet studerande som kommer att utnyttja en sådan möjlighet står inte till buds. Ungefär 100 studerande per år har antagits komma att kombinera formhög- skoleutbildning med studier vid journalist- högskola etc. när formhögskolsystemet är fullt utbyggt.

9.2.6. Komplement till tidigare yrkesutbild- ning

Även i fråga om antalet studerande som önskar och kan beredas tillfälle att genomgå formhögskola som kompletterande yrkesut- bildning är det svårt att göra några säkra antaganden. Det förefaller emellertid som ett antal om ca 100 per år är en rimlig ut- gångspunkt för dimensioneringen.

9.2.7. Förslag till dimensionering av form- högskolorna

KUS föreslår att formhögskolorna dimen- sioneras efter ett årligt intag om totalt 1 000 studerande, fördelade på de olika skolorna på följande sätt:

Stockholm 300 Göteborg 200 Lund/Malmö 200 Umeå 150 Mellansverige 150

Ett årligt intag om 1 000 studerande över- stiger det antal som ovan framräknats. Med utgångspunkt från formhögskoleutbildning- ens mål för fortsatt utbildning och destina- tioner på arbetsmarknaden som uppställts har utbildningsbehovet beräknats till ca 825 nybörjarplatser per år. (250 som går vida- re till konst— och designhögskolor, 75 bli- vande teckningslärare, 300 med formhög- skolestudier ingående i filosofie kandidat— examen, 100 som kombinerar formhögsko- leutbildning med studier vid andra efter- gymnasiala utbildningsinstitutioner än uni- versitet och 100 för vilka formhögskola ut- gör komplement till tidigare yrkesutbild- ning.)

Sett mot bakgrunden av att antalet nybör- jare per år vid nuvarande motsvarigheter till formhögskoleutbildningen kan antagas va- ra ca 550 (avsnitt 9.2.1) torde 1 000 nybör- jarplatser per år inte vara en överdimensio- nering. Genom formhögskolans konstruk- tion kommer situationen för dem som inte bereds möjlighet till fortsatt utbildning in- om konst och design att i jämförelse med nuvarande förhållanden vara avsevärt för-

bättrad. Uppbyggnaden av formhögskolorna bör emellertid ske relativt långsamt och mot- svara det intresse för utbildningen som ef- ter hand kan förväntas växa fram bland ka- tegorier som inte syftar till verksamhet som utövande konstnärer eller designers. För- läggningen av en formhögskola till en re- gion torde också aktivera ett latent intres— se för sådan utbildning inom regionen.

Slutligen bör anmärkas att förslaget inne- bär att utbildningsmöjligheterna i Stock- holmsområdet i jämförelse med nuvarande förhållanden minskas, detta dock under an- tagande av att samtliga nu verksamma sko- lor jämförliga med formhögskolor upphör. Man har emellertid att räkna med att en stor del av dem som studerar i Stockholm kommer från andra delar av landet och att en decentralisering av utbildningen leder till att studerande med hemort utanför Stockholm i framtiden söker sig till en mer närbelägen skola.

9.3. Konsthögskolor 9.3.1 Inledning

Som framgår av kapitel 7 skall två katego- rier av studerande intagas vid konsthögsko- lorna, nämligen ordinarie studerande och specialstuderande.

Antalet ordinarie studerande bör enligt de sakkunnigas mening delvis fastställas med hänsynstagande till nuvarande studerande- antal vid motsvarande skolor. De sakkun- niga har därvid utgått från att utbildningen vid konsthögskolan (målar-, skulptur- och grafikskolorna), Valands konstskola samt facken för dekorativ målning och skulptur vid högre konstindustriella skolan vid konst- fackskolan nu kan sägas motsvara den fram- tida utbildningen vid konsthögskolorna. Den framtida intagningens storlek vid konsthög- skolorna bör således delvis bestämmas med ledning av nuvarande intagningar vid de nämnda utbildningarna.

Under senare år har ca 30 studerande intagits till konsthögskolans skolor för fri konst. Utöver dessa har ett antal intagits till speciell ettårig utbildning i teckning.

Denna särskilda undervisning har numera avvecklats och är inte medtagen i under- laget för bedömning av den lämpliga fram- tida dimensioneringen.

Åren 1967, 1968 och 1969 antogs 16, 10 resp. 5 studerande vid Valands konstskola. Minskningen av antalet sökande har enligt uppgift från skolan samband med lokalsitua- tionen och beror inte på att antalet kvalifi- cerade sökande minskat. Det ringa antalet intagna under åren 1968 och 1969 kan allt- så inte tas till intäkt för att behovet av en konsthögskola i Göteborg är i avtagande. På att så inte är fallet tyder också att anta- let sökande i motsats till antalet intagna har varit tämligen konstant de ovan angiv- na åren.

Till konsthögskolan har under senare år också ett relativt stort antal utländska med- borgare sökt. Åren 1967, 1968 och 1969 uppgick antalet till 25, 36 resp. 66. Som hospitant eller specialelever antogs av des- sa två, tre resp. nio utländska medborgare.

Antalet antagna per år vid facken för dekorativ målning och skulptur vid högre konstindustriella skolan vid konstfackskolan har under senare år sammanlagt uppgått till ca 20.

9.3.2. Förslag till dimensionering av konst- högskolorna

Ordinarie studerande

Som framgår av ovanstående uppgår den årliga intagningen vid konsthögskolan till ca 30 och vid konstfackskolan till ca 20, dvs. sammanlagt ca 50 i fråga om de delar av utbildning som motsvarar utbildning in- om fri konst vid framtida konsthögskolor. De sakkunniga anser att ett årligt intag av 50 studerande bör vara en riktpunkt för den årliga intagningen av ordinarie stude- rande vid konsthögskolan i Stockholm. Valands konsthögskola föreslås dimensio- neras med en årlig intagning om 25 ordi— narie studerande som riktmärke. I jämfö- relse med intagningen vid nuvarande Va- lands konstskola innebär detta en ökning med ca 10 studerande per år, om man bort-

ser från att intagningen under 1968 och 1969 av särskilda skäl varit exceptionellt låg.

Även konsthögskolan i Lund/Malmö fö- reslås få en intagning om ca 25 studeran- de årligen. Underlaget för en konsthögsko- la i Lund/Malmö-området synes ungefär motsvara underlaget i Göteborg. I detta sammanhang vill de sakkunniga anföra att den undervisning som bedrivs vid den till konstskolan Forum i Malmö knutna grafik- skolan enligt de sakkunnigas bedömning står på en hög nivå och med skäl kan sägas mot- svara högskoleutbildning.

Av ovanstående framgår att den sam- lade intagningskapaciteten av ordinarie stu— derande vid konsthögskoloma i framtiden föreslås uppgå till ca 100. Det innebär en ökning i förhållande till nuläget (ca 65), vilken kan härledas till förslaget om en ut- ökning av antalet studerande i Göteborg och om inrättandet av en konsthögskola i Lund/Malmö.

S pecialstuderand e

Specialstuderande bevistar undervisningen under kortare tid, högst ett läsår. Vissa spe— cialstuderande följer fullt undervisningspro- gram. Det är här främst fråga om ut- ländska studerande, dvs. den grupp som f.n. intages som s.k. hospitanter. Andra specialstuderande deltar endast i vissa kur- ser i eller utanför det ordinarie undervis- ningsprogrammet. Till denna senare grupp hänförs främst konstnärer som genomgår fortbildning och studerande som önskar komplettera eller kombinera andra studier, t.ex. vid konstvetenskaplig institution vid universitet, genom att bevista viss undervis- ning vid konsthögskola.

Hänsyn till att utländska studerande bör beredas tillfälle att studera vid konsthögsko- lorna måste tas vid dimensioneringen av skolorna. De antas ingå i den grupp special- studerande, som deltar i fullt kursprogram under ett läsår och som just avslutat sin utbildning vid likvärdiga in- eller utländska skolor eller tillfälligt avbryter pågående stu— dier vid sådana skolor. Denna grupp kan i första hand förutsättas komma att bestå av

utländska studerande även om visst utbyte av svenska studerande mellan de olika konsthögskoloma i Sverige kan tänkas kom- ma att ske. De sakkunniga föreslår att ca åtta specialstuderande av denna kategori år- ligen intages vid konsthögskolan i Stock- holm och ca fem vid övriga konsthögskolor. Detta kan jämföras med att under åren 1967, 1968 och 1969 intogs vid konsthög- skolan två, tre resp. nio utländska studeran- de som hospitanter vid ordinarie ansök- ningstillfälle. Vid Valands konstskola har hospitanter antagits endast i undantagsfall.

I detta sammanhang vill de sakkunniga hänvisa till att svenska konststuderande för- utsätts kunna studera vid utländska konst- högskolor och att visst organiserat utbyte av studerande mellan svenska och utländska konsthögskolor bör eftersträvas.

Som de sakkunniga tidigare kraftigt beto- nat bör fortbildning av yrkesverksamma konstnärer utgöra en av de centrala delar- na av verksamheten vid konsthögskoloma. Erfarenheterna från konsthögskolan visar, att intresset att deltaga i kurser vid skolan är mycket stort bland redan yrkesverksam- ma konstnärer. Som framgår av avsnitt 3.4.2 genomgår för närvarande ca 60 konstnärer fortbildning vid konsthögskolan per år.

KUS föreslår att konsthögskolan i Stock- holm dimensioneras så att tolv konstnärer kan genomgå utbildning vid varje särskild tidpunkt på läsåret. Motsvarande antal vid de båda övriga konsthögskoloma föreslås bli åtta.

Enligt de sakkunnigas förslag om fort- bildningens organisation (se avsnitt 7.5) kommer tiden för fortbildningen att kunna variera avsevärt. Under antagande av att den genomsnittliga tiden för fortbildningen blir fem veckor och det effektiva läsåret är 36 veckor kommer ca 80 konstnärer år- ligen att kunna genomgå fortbildning vid konsthögskolan i Stockholm och ca 55 konstnärer vid var och en av de övriga konsthögskoloma. Antalen blir dock beroen- de av hur resp. högskola organiserar denna utbildning.

De specialstuderande, slutligen, som kom— binerar deltagande i undervisning vid konst-

högskola med utbildning exempelvis vid uni- versitet kan förutsättas i första hand deltaga i teoretiskt orienterade kurser. De inlemmas i den undervisning som ges de ordinarie studerande och någon särskild hänsyn till dessa synes inte nödvändigtvis behöva tas vid lokalplaneringen. Om några önskar del- ta i konstnärligt utövande verksamhet, ex- empelvis kurser i olika grafiska tekniker, för att få en praktisk konfrontation med den utövande konstnärens arbete, synes de kunna beredas plats inom kvoten för fort- bildningen.

Inom ramen för ovan angivna antal plat- ser vid konsthögskolan synes det vara möj- ligt att också inrymma andra kategorier av studerande, t. ex. sådana som önskar förbe- reda eller komplettera scenografutbildning.

I fråga om verksamheten vid arkitektur- skolan och materialinstitutet vid konsthög- skolan i Stockholm förutsätts dessa tills vidare fortgå under de former och med de studerandeantal som nu gäller.

Sammanställning

Enligt de förslag som framförts ovan skulle antalet studerandeplatser i framtiden upp- gå till 170 vid konsthögskolan i Stockholm och till 88 vardera vid Valands konsthög— skola i Göteborg och konsthögskolan i Lund/Malmö. Se tabell 9.2.

Det är att observera att tabell 9.2 av- ser antalet platser. Som ovan anförts kan antalet personer som genomgår fortbildning antas uppgå till ca 80 vid konsthögskolan i Stockholm och till ca 55 vardera vid de öv- riga högskolorna.

Som tidigare framhållits förutsätts hög- skolorna också inrymma den grupp av spe- cialstuderande som deltar i företrädesvis teoretiska kurser under kortare tid. Då des- sa inte synes böra påverka dimensionering- en av skolorna är de inte medtagna i tabell 9.2.

Det bör erinras om att utbildningen vid konsthögskolans i Stockholm arkitekturskola och materialinstitut tills vidare förutsätts fortgå med samma studerandeantal som f. n. Arkitekturskolan har ett studerandeantal om ca 80. Konservatorsutbildningen vid mate-

Tabell 9.2. Sammanställning över det framtida antalet studerandeplatser vid konsthögskoloma.

Konsthögskolan Valands Konsthögskolan Summa

Studerandekategori i Stockholm konsthögskola i Lund/Malmö Ordinarie studerande 150 75 75 300 Specialstuderande:

Heltidsstuderande under

ett läsår 8 5 5 18 Fortbildning 12 8 8 28 Totalt 170 88 88 346

rialinstitutet hade ca 20 elever vid den se- nast anordnade kursen av mer reguljär na- tur.

En jämförelse mellan antalet studerande per skolenhet i den nuvarande och den fö- reslagna utbildningsorganisationen är av in- tresse.

Antalet inskrivna vid målar-, skulptur— och grafikskolorna vid konsthögskolan i Stockholm uppgick läsåret 1969/ 70 till 136. (Därtill kom 10 elever i den ettåriga teck- ningsutbildningen.) De sakkunnigas förslag i fråga om ordinarie studerande (150) över- ensstämmer således mycket nära med mot- svarande förhållanden vid konsthögskolan. Det är dock att märka att den nuvarande utbildningen är femårig medan den i fram- tiden föreslås bli treårig.

Bortsett från arkitekturskolan och mate- rialinstitutet uppgick det totala antalet stu- derande vid konsthögskolan (exklusive fort- bildning) läsåret 1969/ 70 till 167. Motsva- rande antal vid skolan skulle enligt de sak— kunnigas förslag i framtiden bli 158. Även antalet konstnärer som i framtiden beräk- nas genomgå fortbildning överensstämmer tämligen nära med nuvarande förhållanden vid konsthögskolan även om det här kan bli fråga om en viss ökning beroende på hur fortbildningen organiseras.

Den nära överensstämmelse med nuva- rande förhållanden i fråga om utbildnings- kapacitet som de sakkunnigas förslag har visavi konsthögskolan gäller inte i en järn- förelse med Valands konstskola. Antalet stu- derande vid Valands konstskola är ca 50. Förslaget innebär att Valands konsthögsko- la skulle inrymma 88 studerandeplatser dvs.

nära nog en fördubbling jämfört med nuva- rande förhållanden.

De sakkunnigas förslag avser riktvärden för intagningen. Det finns ingen anledning att fixera en årlig intagning från vilka inga avvikelser kan göras. Tvärtom är det av vär- de att vissa variationer kan göras från år till år med hänsyn till kvalifikationerna hos de sökande och andra omständigheter. Då särskilda skäl föreligger skall således ex- empelvis någon del av kvoten för ordinarie studerande kunna användas för ökad in— tagning av någon kategori av specialstude— rande och vice versa.

9.4. Designhögskolor 9.4.1 Inledning

Som framgår av kapitel 8 skall två katego- rier av studerande intagas vid designhög- skolorna, nämligen ordinarie studerande och specialstuderande.

Antalet ordinarie studerande bör enligt de sakkunnigas mening delvis fastställas med hänsynstagande till nuvarande studerande- antal vid motsvarande skolor. De sakkun- niga har därvid utgått från att konstfack— skolans och konstindustriskolans högre konstindustriella skolor kan tas som ut- gångspunkt för en jämförelse. Därvid är det dock inte relevant att medräkna samtliga fack vid dessa skolor.

I fråga om konstfackskolan synes facken för textilarbete, keramik, möbler och inred- ningar, metallarbete, reklam och bokhant- verk samt fotografi inom högre konstin- dustriella skolan böra ingå i jämförelsen. In—

Tabell 9.3. Antalet intagna till vissa fack vid högre konstindustriella skolan vid konstfack- skolan 1967, 1968 och 1969.

Fack 1967 1968 1969 Medeltal Textil 22 16 14 17 Keramik 7 8 5 7 Möbler och inredningar 13 24 21 19 Metall 13 11 9 11 Reklam och bokhantverk 20 25 23 23 Fotografi 5 5 3 4 Summa 80 89 75 81

tagningen till dessa fack under senare år framgår av tabell 9.3.

Till de i tabellen angivna antalen kommer påbyggnads- och specialelever. Under sena- re år har antalet påbyggnads- och special- elever uppgått till ca 35.

Den fyraåriga utbildningen vid konstin- dustriella dagskolan vid konstindustriskolan i Göteborg är uppdelad på en ettårig grund- kurs och en treårig högre konstindustriell skola. Då så gott som samtliga som genom- går grundkursen fortsätter på den högre konstindustriella skolan synes det tillräck- ligt att i detta sammanhang redovisa anta- let som antages till grundkursen (se tabell 9.4). Då de sakkunnigas förslag rörande den framtida utbildningen av s.k. inrednings-' arkitekter innebär, att av designhögskolor- na endast den i Stockholm skall bedriva så- dan utbildning torde inte konstindustrisko- lans fackavdelning för möbler och inredning böra ingå i jämförelsematerialet. Denna av- delning är således inte upptagen i tabell 9.4. (Antalet nyintagna till denna avdelning uppgick vartdera året 1967, 1968 och 1969 till tio.)

Som framgår av tabellerna 9.3 och 9.4 uppgår antalet studerande som varje år

påbörjar studier i design, motsvarande den utbildning som skall ges vid designhögsko- lorna till ca 80 i Stockholm (exklusive spe- cialstuderande) och ca 40 i Göteborg.

9.4.2. Förslag till dimensionering av design- högskolorna

Ordinarie studerande

Som framgått ovan är antalet årligen ny- inskrivna i de delar av utbildningen vid konstfackskolan och konstindustriskolan som ansetts jämförliga med kommande ut- bildning vid designhögskolor ca 80 resp. ca 40, dvs. totalt ca 120.

De sakkunniga föreslår, att ca 75 ordina— rie studerande intages varje år till design- högskolan i Stockholm och att motsvaran- de antal vid designhögskolorna i Göteborg och Lund/Malmö blir ca 40 vardera. Anta- let intagna bör kunna variera något från år till är beroende på de sökandes kvalifi- kationer och övriga omständigheter.

Specialstuderande

Det synes lämpligt att i detta sammanhang dela upp de specialstuderande vid design-

Tabell 9.4. Antalet intagna vid konstindustriella dagskolan (grundkursen vid konstindustri- skolan år 1967, 1968 och 1969).

Fackavdelning 1967 1968 1969 Medeltal Keramik och glas 6 7 8 7 Metall och plast 6 7 8 7 Reklam och grafisk formgivning 14 11 12 12 Textil 12 11 11 11 Summa 38 36 39 38

Tabell 9.5. Sammanställning över det framtida antalet studerandeplatser vid designhögsko- lorna. Designhögskolan Designhögskolan Designhögskolan Summa Studentkategori i Stockholm i Göteborg i Lund/Malmö Ordinarie studerande 225 120 120 465 Specialstuderande:

Heltidsstuderande

under ett läsår 5 3 3 11 Fortbildning 40 20 20 80 Övriga 25 17 1 7 59 Totalt 295 160 160 615

högskolorna på samma sätt som gjorts vid övervägandena om antalet specialstuderande vid konsthögskoloma (se avsnitt 9.3.2).

Antalet utländska studerande vid konst- fackskolan är relativt få (under läsåret 1969/ 70 sju ordinarie studerande och sex specialstuderande vid högre konstindustriel- la skolan). Vid konstindustriskolan i Göte— borg har antalet utländska studerande un- der senare år uppgått till två är tre.

På grund av att studier vid designhög- skolan förutsätter goda kunskaper i svenska kan antalet utländska studerande förut- sättas komma att bli färre än vid konsthög- skoloma. De sakkunniga föreslår att en år— lig intagning av fem specialstuderande av. den grupp de utländska studerande främst kan antas ingå i,beräknas för designhögsko— lan i Stockholm och tre vid var och en av övriga designhögskolor. Det är här alltså fråga om specialstuderande som följer or- dinarie kursprogram under ett läsår.

Liksom vid konsthögskoloma skall fort- bildningen vid designhögskolorna ges stort utrymme. Det synes lämpligt att dimensio- nera designhögskolorna med utgångspunkt i att antalet yrkesverksamma designers, som skall beredas tillfälle att delta i sådan fort- bildning bör vara omkring 50 i Stockholm och 25 i Göteborg resp. Lund/Malmö per år. De yrkesverksamma designers, som ge- nomgår fortbildning vid designhögskola, kan antas vilja genomgå ett mer omfattande kursprogram än de konstnärer, som vill ge- nomgå motsvarande utbildning vid konst- högskola. Ett stort antal av de förra kan antas vilja studera under ett helt läsår. De- signhögskolorna synes därför böra dimen-

sioneras med utgångspunkt i att ca 40 per- soner är under fortbildning vid varje en— skild tidpunkt under läsåret vid designhög- skolan i Stockholm och ca 20 vid övriga designhögskolor.

I fråga om studerande, som i framtiden kombinerar studier vid designhögskola med utbildning vid andra högre utbildningsin— stitutioner vill de sakkunniga anföra följan- de.

Kurser vid designhögskola synes med för- del kunna kombineras med utbildning vid ett flertal andra utbildningsinstitutioner, t.ex. teknisk högskola, handelshögskola och uni- versitet. Antalet studerande, som kommer att göra sådana studiekombinationer är bl. a. avhängigt av om kurser vid designhögskola kan tillgodoräknas vid avläggande av exa- men vid andra utbildningsinstitutioner. De sakkunniga anser att detta, åtminstone på sikt, bör bli fallet. Under alla omständighe- ter kan antalet studerande, som önskar gö- ra sådana kombinationer, antas komma att öka efter hand. Det framstår som angeläget att designhögskolorna redan från början dimensioneras med hänsyn till detta.

Det är inte möjligt att med någon sä— kerhet ange ett antal, som önskar genom- föra nu berörda utbildningskombinationer. De sakkunniga har emellertid uppskattat an- talet till ca 50 per läsår vid designhögskolan i Stockholm och ca 35 vid vardera av de öv- riga designhögskoloma. Vidare har de sak- kunniga antagit, att dessa i genomsnitt öns- kar deltaga i kurser vid designhögskola un- der en termin. Sålunda kan man vid di- mensioneringen utgå från, att ca 25 special- studerande av denna typ vid varje enskild

tidpunkt på läsåret studerar vid designhög- skolan i Stockholm och att motsvarande an- tal vid de övriga designhögskolorna uppgår till ca 17.

Sammanställning

Enligt de förslag som framförts ovan skulle antalet studerandeplatser i framtiden uppgå till 295 vid designhögskolan i Stockholm och till vardera 160 vid designhögskolorna i Göteborg och Lund/Malmö. Se tabell 9.5.

Tabell 9.5 avser antalet platser. Som ovan anförts har antalet deltagare som ge- nomgår fortbildning antagits bli ca 50 per- soner per läsår vid designhögskolan i Stock- holm och ca 25 vid övriga designhögskolor. Antalet specialstuderande som kompletterar eller kombinerar annan utbildning med stu- dier vid designhögskola har antagits bli ca 50 vid designhögskolan i Stockholm och ca 35 vid de bägge övriga.

De sakkunnigas förslag innebär att an- talet nyinskrivna ordinarie studerande vid designhögskolorna i landet i framtiden skul- le bli ca 155 per år. Motsvarande antal vid jämförliga delar av utbildningen vid konst- fackskolan och konstindustriella skolan har ovan angivits till ca 120.

Designhögskolan i Stockholm föreslås di- mensioneras efter ett antal av 295 stude- randeplatser, varav 225 för ordinarie stude- rande. Detta kan jämföras med det nuvaran- de antalet studerande vid högre konstindust- riella skolan (HKS) vid konstfackskolan. An- talet närvarande ordinarie studerande vid denna — frånräknat facken för dekorativ målning och skulptur — har under senare år uppgått till ca 150. (1967/68 till 134, 1968/ 69 till 149 och 1969/70 till 150). Därtill kommer ca 35 påbyggnads- och specialele- ver per år. (Det är att observera, att utbild- ningen vid HKS är tvåårig, medan design- högskolorna föreslås bli treåriga.)

Antalet studerande vid den treåriga hög- re konstindustriella skolan vid konstindus- triskolan har under senare år uppgått till ca 120, facket för möbler och inredning frånräknat. Detta antal kan jämföras med den föreslagna dimensioneringen av design-

högskolan i Göteborg (168 studerandeplat- ser, varav 120 för ordinarie studerande).

Liksom i fråga om konsthögskoloma sy- nes designhögskolorna i Göteborg och Lund/Malmö böra göras lika stora.

De sakkunnigas förslag avser riktvärden för intagningar. Lika litet som vid konst- högskoloma finns det anledning att fixera intagningskvoterna för resp. studerandekate- gori så hårt att inga avvikelser kan göras.

Slutligen bör påpekas att en framtida för- läggning av del av teckningslärarutbildning- en till designhögskola skulle påverka dimen- sioneringen. Någon hänsyn härtill har inte tagits i övervägandena ovan.

10. Intagningsgrunder och intagningsförfarande

10.1. Utgångspunkter

Då man söker finna lämpliga urvalsmeka- nismer för intagning till konstskolor och därmed jämförliga utbildningar har man att följa samma principer som vid andra typer av utbildning. Urvalskriteriet eller urvalskri- teriema måste bestämmas med utgångspunkt från de mål, som uppställts för ifrågava- rande utbildning, vilket bl. a. innebär, att in- tagningsförfarandet skall syfta till att välja ut de sökande som har de största förutsätt— ningarna att tillgodogöra sig utbildningen i fråga. Urvalskriterierna skall också ange den nivå och referensram inom de av den kom— mande utbildningen närmast berörda äm- nena, som de studerande anses böra ha ge- mensam för att utbildningen skall kunna be- drivas framgångsrikt. Detta innebär inte, att någon viss allmän nivå av det allmänna skolväsendet skall ha genomgåtts före in- träde i konst- och designskolor. Om de specifika intagningskraven uppfylls, bör in— träde beredas oavsett tidigare utbildning. Den reella, inte den formella, kompetensen bör vara utslagsgivande.

Frågan om tillträdesbestämmelser till högre utbildning utreds f. 11. av kompetensutredningen (KU). I direktiven till KU framhåller Chefen för utbildningsdepartementet, att behörighets- reglema inte får präglas av ett snävt betrak- telsesätt. Det måste finnas flera vägar att me- ritera sig för viss utbildning. Departementsche- fen framhåller vidare, att det är angeläget »att tillskapa ett urvalssystem som också tar hän- syn till sådana egenskaper hos de sökande,

vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o.d.». KU bör för detta ändamål pröva frågan om användningen av kompletterande intagningsinstrument. Behörigheten till högre studier bör i första hand dokumenteras genom slutbetyg från skolan. Någon övergång till inträdesprov som ersättning för skolbetyg skall inte förekomma.

I direktiven framhålls vidare att fullstän- dig gymnasieutbildning, och såvitt nu kan bedömas också fullständig fackskoleutbildning, bör uppställas som allmänna villkor för till- träde till akademiska studier. Det skall emel- lertid vara möjligt att uppfylla det allmänna behörighetsvillkoret på annat sätt än genom formell, skolmässig förutbildning.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t har försöks- verksamhet med vidgat tillträde till högre stu- dier inletts (SFS 1969: 68). Försöksverksamhe- ten gäller grundläggande utbildning inom vis- sa ämnesområden vid de humanistiska, mate- matisk-naturvetenskapliga och samhällsveten- skapliga fakulteterna.

Behörighet att bedriva universitetsstudier en- ligt ovan är personer som fyller 25 år senast under det kalenderår då han inskrives och varit yrkesverksam under minst fem år eller på an- nat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet. För att vara behörig skall man vidare uppfylla de krav på förkunskaper i ämne och andra vill- kor som gäller för tillträde till grundkursen en- ligt normalstudieplanen, samt ha de övriga för- kunskaper som bedöms oundgängliga för att kunna tillgodogöra sig utbildning i fråga.

Det kan vara motiverat att lämna en kort- fattad redogörelse för den rådande termi- nologin på området. Av intresse är för det första bestämningen av begreppet behörig- het (formell kompetens), med vilket avses uppfyllande av fastställda villkor för rätt att

antas till viss utbildning i den mån inte kon- kurrensen om platser i spärrad utbildning lägger hinder i vägen. På grund av den här- da konkurrensen till vissa utbildningsvägar kan inte alla behöriga sökande i realiteten antagas till utbildningen. Bland de kompe— tenta sökande måste alltså ett urval ske, vil— ket görs genom en meritvärdering då kom- petensens relativa värde i förhållande till andra sökandes meritvärden ( konkurrensvär- den) bedöms.

Man bör också skilja mellan allmänna behörighetskrav (behörighetsvillkor) och spe- ciella (särskilda) behörighetskrav. Med den första termen avses den allmänna utbild- ningsnivå som krävs för inträde till viss utbildning. Med den senare termen avses de särskilda förkunskaper som i vissa fall krävs på grund av utbildningens specifi- ka inriktning, t.ex. kunskaper motsvaran- de de fordringar som ställs i ett visst äm- ne på en viss gren av gymnasiet.

10.2. Begreppet kreativitet

Som framgår av kommande avsnitt bör intagningen vid de av KUS föreslagna hög- skolorna enligt de sakkunnigas mening främst grundas på de sökandes kreativa förmåga och den utvecklingspotential de sö- kande bedöms ha härvidlag. Det synes lämp- ligt att innan intagningsförfarandet närmare berörs ge en kortfattad redogörelse för de sakkunnigas syn på begreppet kreativitet.1

KUS har vid utformningen av intagnings— normerna till de av kommittén föreslagna utbildningsinstitutionerna utgått från den in- om modern psykologisk teori dominerande föreställningen, att begåvning är en flerdi— mensionell förmåga, bestående av ett rela— tivt stort antal relativt oberoende kompo- nenter. En av dessa komponenter är krea- tivitet, vilken enligt de sakkunnigas mening bör vara den faktor som i första hand be- aktas vid intagning till ovan nämnda ut- bildningar.

Kreativitetsforskningen har emellertid än- nu inte givit några entydiga mer definitiva eller sammanhängande resultat och det före- ligger inte någon allmänt accepterad defini-

tion av begreppet kreativitet. De flesta fors- kare tycks dock vara ense om, att det finns en i princip mätbar begåvningsfaktor som kan betecknas som kreativitet och som är analytiskt separerbar från andra begåvnings- dimensioner som t. ex. intelligens.

Även om någon allmänt vedertagen strin- gent definition av kreativitetsbegreppet inte föreligger, synes forskningen på området i regel utgå från att kreativitet bl. a. innebär förmåga att ställa samman tillgänglig infor- mation på nytt sätt. Att göra förut okända kombinationer är i sig ny information, som — om kombinationen visar sig menings- full — sedan kommer att ingå i den i princip för alla tillgängliga informations— massan. I princip är det samma kreativa komponent som opererar vid allt nyskapan- de, oavsett inom vilket område och med vilka medel skapandet tar sig uttryck. Huru- vida en kreativt begåvad person kommer att ägna sig åt att måla, komponera musik, uppfinna, forska eller annan skapande verk- samhet är avhängigt av individens övriga begåvnings- och personlighetskomponenter samt de värderingar, som omfattas och de möjligheter som bjuds, i de sociala sam- manhang individen är förankrad under sin utveckling. Enligt denna hypotes kan ska— pande förmåga betecknas som en »kombina- tion av den generella, specifika kreativa faktorn, intelligensstrukturen samt tempera- mentsfaktorerna» (citerat från Bronner och Höijer, s. 8).

Då forskningen på området ännu är rela- tivt outvecklad är det svårt att bestämma vilka forskningsresultat, som är värda att ta fasta på och vilka slutsatser som kan dras med någorlunda säkerhet. De sakkunniga önskar dock kortfattat referera ovan nämn- da licentiatavhandling av Leif Larsson och Björn Sandgren, som berör frågor av rele- vans i detta sammanhang.

Larsson och Sandgren presenterar i sitt

1 Den följande framställningen bygger främst på Kurt Bronner och Björn Höijer: Urval av konstruktörer, PA-rådet 1967 samt Leif Larsson och Björn Sandgren: Kreativitet, abilitet och attityd, Pedagogiska institutionen vid Göte- borgs universitet, 1968.

arbete ett antal kreativitetstest. Dessa har konstruerats med utgångspunkt från en från Guilford1 hämtad distinktion mellan kon- vergent och divergent tänkande. Det konver- genta tänkandet är relevant vid lösning av problem där svaret är givet i informationen, dvs. då förutsättningarna presenteras i pro- blemet och svaret är en funktion av dessa. Vid lösning av dessa problem, som givetvis kan vara av mer eller mindre komplicerad natur, har man att organisera den givna informationen så att en problemlösningsmo- dell kan appliceras.

De gängse intelligenstesten är uppbyggda av problem av denna art. Larsson och Sandgren framhåller att undervisningen i skolorna är inriktade på lösning av denna typ av problem, varför de finner det föga anmärkningsvärt att IQ-resultatet är den säkraste grunden att förutsäga skolfram- gång.

Kreativitet kan ses som en typ av diver- gent tänkande. Divergent tänkande är appli- cerbart på en annan typ av problem än den ovan behandlade. »Till denna typ av fråga finns det inte ett svar, som är det rät- ta. Man bjuds information om ett beteende. I denna information ligger ej lösningen förankrad, utan man måste gå »utanför» informationen för att finna ett svar. För- mågan att besvara frågan är i första hand beroende av om individen förmår identifiera det som ett problem» (5. 6). Det är vid lös- ning av denna typ av problem i hög grad fråga om att se problemet i olika menings- fulla sammanhang, att producera alterna— tiva hypoteser.

Det föreligger såväl likheter som skill- nader mellan de bägge problemtypema. »I båda fallen har vi en given information, på vilken man applicerar problemlösnings- modellen, dvs. man tillämpar vissa inlärda operationer. Skillnaden ligger i den bakom- liggande målsättning, som givit upphov till frågan. I ena fallet syftar vi till att individen skall ge ett förutbestämt korrekt svar, i andra fallet att han skall ge alternativa, men alltfort, korrekta svar» (3. 8 f).

Som framgått ovan föreligger i princip ingen skillnad i de typer av operationer

som måste användas vid lösandet av de bägge problemtyperna. Således borde en individ som är högt begåvad när det gäl- ler att lösa problem av typ 1 också ha förutsättningar att ge lösningar på problem av den andra typen. Larsson och Sandgren använder i sin studie intelligensbegreppet synonymt med förmågan att lösa problem av typ 1 och kreativitet som förmågan att lösa problem av typ 2. Om man i en indi- vidpopulation finner att dessa förmågor är relativt sett oberoende av varandra, anser Larsson och Sandgren att detta återspeglar den i samhället förhärskande värderingen av vad som är väsentligt att kunna prestera, och som därför belönas i samhället med ekonomisk och annan framgång, hög sta- tus etc. Detta skulle således innebära att korrelationen mellan de bägge abiliteterna tenderar att minska om samhället ensidigt gynnar en av dem. Ett beteende som syste- matiskt belönas skapar också hos den en- skilde individen attityder och vanor som yt- terligare förstärker den förhärskande inrikt- ningen mot att i första hand utveckla den förmåga som ger mest belöning. Denna tankegång ansluter väl till Larsson och Sandgrens syn på kreativiteten som en responsstrategi, »som alltid i något avseen- de står i motsats till en bestående ord— ning» (s. 21).

I vårt samhälle är det övervägande an- talet av de problem medborgarna ställs in- för, »av sådan art att de med fördel kan lösas med ett konvergent tänkande, varför vi i första hand kommit att förlita oss på denna form av tänkande. Det är också det konvergenta tänkandet som övas och for- mas genom uppfostran och undervisning och med en något tillspetsad formulering skulle man kunna säga att en av undervisningens väsentligaste funktioner är att transponera väsentliga stimulussituationer från problem av typ 2 till problem av typ 1 och sedan inom denna ram öva vedertagna och rele- vanta operationer» (s. 11).

De sakkunniga finner vidare — i likhet med Larsson och Sandgren — det fruktbart

1 Guilford, J. P.: Personality. New York 1959.

att betrakta »kreativitet mer som en in- ställning eller attityd till problem och sätt att lösa dem än som en speciell förmåga (abilitet) som t. ex. intelligens» (s. 24). Den- na syn på kreativiteten betonar att den inte är något statiskt eller något en gång för alla givet. Miljön i form av uppfostran och undervisning får en central och avgö- rande roll för skapande eller hindrande av ett kreativt syndrom hos individen och därmed är — som Larsson och Sandgren framhåller — kreativitetsproblematiken i första hand ett pedagogiskt problem. I och med detta kommer också utvecklingspoten- tialen i blickpunkten och nödvändigheten av att de av KUS föreslagna skolorna tar till vara de möjligheter som erbjuds att stimu- lera utvecklingen av de studerandes krea- tivitet.

Larssons och Sandgrens resonemang kring de bägge problemtyperna har refererats täm- ligen utförligt därför att distinktionen mel- lan konvergent och divergent tänkande osökt synes låta sig appliceras på den situa— tion som uppstår vid bestämmandet av de principer som skall gälla vid inträde främst till formhögskolorna men även till konst- och designhögskolorna.

10.3 Mätning av kreativitet

Antagningen till de av KUS föreslagna sko- lorna skall, som ovan framhållits, grundas på en bedömning av de sökandes kreativa förmåga och deras möjligheter att utveck— la denna. Det är givet att formerna för denna bedömning noga måste övervägas. Som framgår av det följande skall särskilda intagningsprov anordnas för vissa sökande. Det faller sig naturligt att i detta samman- hang pröva möjligheterna att använda krea— tivitetstester som ledning vid intagningspro- ven. I det följande ges därför en kortfattad redogörelse för några av förutsättningarna för att sådana test skall kunna tillämpas. Med test avses här instrument som på nå- got sätt blivit utprövade, standardiserade och normaliserade.

Den första förutsättningen för att ett till- förlitligt test skall kunna konstrueras är,

att man noga preciserar vad testet skall avses mäta. Som framgått av föregående avsnitt är kreativitetsbegreppet fortfarande vagt och opreciserat varför man inte gärna kan utgå enbart från en teoretisk bestäm- ning av begreppet kreativitet. Man kan i stället söka precisera hur kreativitet tar sig uttryck och konstruera test med utgångs— punkt från detta. Emellertid medför också ett sådant förfaringssätt stora svårigheter, eftersom den skapande förmågan kan ta sig uttryck på ett nära nog oändligt antal sätt. (Detta senare förfaringssätt skulle när— mast motsvara första momentet vid kon- struerande av test, som ligger till grund för bedömning av lämplighet för visst yrke. Man har då att utföra en noggrann ana— lys av ifrågavarande arbete för att sedan välja bedömningskriterier utifrån denna analys). De sakkunniga har emellertid fun- nit, att några test som med tillräcklig pre- cision mäter allmän kreativitet och som skulle kunna användas för intagning till de av KUS föreslagna skolorna för närvarande inte står till buds.

Inte heller för kreativitet i den trängre bemärkelsen »konstnärlig begåvning» har tillförlitliga tester utarbetats. Cronbachl, ci- terad från LeijonhielmZ, framhåller: »Re- search on artistic abilities is still in a most primitive stage. No systematic research has been done using modern tests and adequate criteria. Most of the tests have been left as they were when first designed as much as thirty years ago without follow-up re- search or revision. The nature of artistic aptitude remains an unsolved — and neg- lected — problem».

Att försöken att testa individers konstnär- liga begåvning slagit slint är inte ägnat att förvåna, det synes ju bl.a. förutsätta en allmän enighet om vad »konstnärlighet» är. Att inbördes gradera konstnärer med ledning av test förefaller groteskt, hur ut- vecklad testmetodiken än kommer att bli. Däremot kan det komma att visa sig att test kan bli till viss ledning vid t. ex. in-

1 Cronbach, L.: Essentials of psychological testing. New York 1960. ” Leijonhielm, D.: Colours, forms and att. Stockholm 1967.

tagningar till konstskolor där det gäller att fastställa huruvida de sökande besitter möj- ligheter att utvecklas på detta område, dvs. där man avser mäta konstnärlighet på en relativt låg nivå. Det kan därför finnas an- ledning att följa utvecklingen på området.

Leif Larsson och Björn Sandgren redovisar i sitt tidigare nämnda arbete1 ett batteri om sex kreativitetstest. Testen är utformade så att de kan användas i en grupptestsituation, dvs. ett testförfarande där en försöksledare samti- digt prövar ett relativt stort antal individer. Testen har utarbetats från den teoretiska ut- gångspunkten att man kan skilja mellan två typer av problem vilka kräver applicerande av en divergent resp. konvergent problemlösnings- modell (se avsnitt 10.2).

Testen har prövats på ett material omfat- tande ungefär 1200 elever i årskurserna 4—9 i grundskolan i Göteborg.

Dessutom hämtades data bl.a. från intel- ligenstest, vissa sociometriska mätningar, be- tyg, standardprovsresultat, lärarskattningar av elevernas kreativitet samt uppgifter om social- gruppstillhörighet.

Det skulle föra för långt att närmare redovisa resultaten av Larsson och Sandgrens under- sökning. Författarna tolkar utprövningen av de sex kreativitetstesten så, att de rent mättekniskt är acceptabla i grupptestsammanhang, samt att de visat sig vara lämpliga för de ålders- spann inom vilka de utprövats.

Kreativitetsmätningarna har sammanställts med intelligensmätningar. Resultatet av detta visar en måttlig samvariation mellan intelligens och kreativitet. »Detta innebär, att det i vårt samhälle, som det nu är, råder ett påtagligt oberoende förhållande i populationen av indi- vider, mellan intelligens- och kreativitetspresta— tioner» (s. 183).

Detta kan jämföras med andra forsknings- resultat som visar, att många potentiellt krea- tiva personer har en med sedvanliga metoder uppmätt IQ som inte är påfallande hög. Guil— ford2 sammanfattar gjorda undersökningar ge- nom att uppställa hypotesen att samvariationen mellan verbal intelligens och poäng på krea- tivitetstest är icke-linjärt: för IQ-värden under 120 är korrelationen högre än för IQ-värden över 120. Guilford refererar en undersökning där korrelationen mellan olika test varierade mellan —20 och +0,52 med ett medelvärde av +0,18.

I Larsson och Sandgrens material finns en trend att hög intelligens parad med kreativ begåvning resulterar »i ett tillskott av betyg och ett förbättrat lärar—elevförhållande och en motsatt trend finns när låg intelligens är knu- ten till kreativ begåvning» (s. 183).

Larsson och Sandgren har också ställt re- sultaten av intelligens- och kreativitetstesten mot elevernas socialgruppstillhörighet. Som många tidigare undersökningar visat, erhåller barn från socialgrupp 1 och 2 i medeltal högre poäng på intelligenstest än bara från social- grupp 3. Denna differens mellan socialgrup- perna är i Larsson och Sandgrens material på- tagligt mindre när de jämför prestationerna från kreativitetstesten. Om denna iakttagelse kommer att visa sig vara uttryck för en reell och generell skillnad i begåvningstypemas för- delning är detta synnerligen intressant och har många utbildningspolitiska implikationer.

Larsson och Sandgrens undersökning är av förberedande karaktär och omfattar ett mycket begränsat material, t. ex. genom att enbart innehålla skolelever i årsklasserna 4—9, och kan inte utan vidare prövning tas som utgångspunkt för utformningen av inträdesproceduren vid formhögskolorna. Det synes dock som om författarna funnit ett fruktbart sätt att angripa kreativitets- problemet, och det är möjligt att man i en framtid kommer att kunna fästa avseende vid de sökandes resultat från kreativitets- mätningar vid intagningen till skolor vid vilka kreativitet anses vara en förutsättning för inträde.

I ett samarbete mellan PA-rådet och socio- logiska institutionen vid Lunds universitet har en forskningsgrupp upprättats som arbetar med att konstruera instrument för urval av forskare. Gruppen har utarbetat test för kreativ begåv- ning, som nu är föremål för definitiv utpröv- ning. Gruppen har även i avsikt att göra un- dersökningar rörande utbildning inom det krea— tiva området och rörande till kreativitet stimu- lerande miljö.

Det är i detta sammanhang även av intresse att notera att man vid konstfackskolan och vid konstindustriskolan anordnar särskilda in- tagningsprov. Dessa beskrivs i avsnitt 3.5.3 resp. avsnitt 3.7.2.

10.4. Intagning till formhögskolor 10.4.1 Inledning

Utbildningen vid formhögskola, konsthög- skola och designhögskola kommer att ha 1 op. cit. ? Guilford, I.P.: Potentiality for Creativity. Ingår i Gowan, I.C., Demos, G.D. och Torrance,

E.P. (red): Creativity: Its Educational Impli- cations. New York 1967.

delvis olika mål. Därmed synes delvis skilda intagningsgrunder böra tillämpas vid nämn— da skolor. Intagningsbestämmelscrna till de tre ifrågavarande utbildningarna kommer därför att behandlas var för sig. Proble- matiken kring urvalet är dock till stora de- lar gemensam för dessa utbildningar, var— för det resonemang som nedan förs gällande intagningen till formhögskola i mycket är tillämpligt också för konst- och designhög- skolorna.

Intagningen till flertalet formellt eller reellt spärrade utbildningsanstalter för teo- retiska studier är nästan uteslutande grun- dade på betyg från tidigare genomgångna skolor. Utan att närmare beröra frågan om det berättigade i detta är det uppenbart, att intagningen till formhögskolorna bör grundas på andra kriterier än dem, som tillämpas vid de flesta andra eftergymna- siala utbildningsvägar. Detta beror givetvis i första hand på karaktären av den ut- bildning som skall ges vid formhögskolorna, men kan även motiveras med att också de, vars begåvning domineras av förmåga till kreativt nyskapande som inte återspeglas i betygen, bör tillförsäkras utökade möjlig- heter till eftergymnasial utbildning.

Av största vikt är att inträdesbestäm- melserna till form—, konst- och designhög- skolorna utformas så, att de reella meriter— na fäller avgörandet vid inträdet. Formella skolmeriter skall alltså inte vara avgörande för inträde. Undervisningen skall utformas så, att hänsyn tages till att de studerande står på olika nivåer av formell skolutbild— ning. Det finns dock anledning anta, att andelen studerande vid formhögskolorna som inte genomgått gymnasieskola kommer att bli relativt liten. Enligt gjorda bedöm- ningar kommer redan inom en nära fram- tid ca 95 % av aktuella årskullar att ge- nomgå gymnasieskola.

Vid urvalet till formhögskolorna måste bl. a. följande faktorer beaktas:

1. De meritvariabler som synes böra till- mätas den största vikten är svåra att mäta och är i många fall inte dokumenterade tidigare i studierna eller annorledes.

2. De sökande kan antagas utgöra en

heterogen grupp vad avser skolbakgrund och begåvningstyp.

3. Utbildningen skall leda till yrkesom— råden som ställer tämligen olikartade krav. De två först nämnda svårigheterna synes bäst kunna bemästras genom att en rela- tivt fri prövning görs av de sökandes me- riter, där man fäster större avseende vid inlämnade arbetsprov än vid betyg från ti- digare skolor. I intagningsförfarandet skall också särskilda intagningsprov och intag- ningsintervjuer ingå, för att ge ett bättre underlag för bedömningen. Ett sätt att möta den tredje svårigheten skulle kunna vara att differentiera de sö- kande i olika intagningsgrupper, t. ex. med avseende på uppgivet huvudintresse eller yrkesmål. Ett sådant förfarande skulle emel- lertid kunna leda till att sökande uppger sig ha sitt huvudintresse inom det område, som erfarenhetsmässigt visat sig ha de lägsta intagningsfordringarna. Formhögskolornas delvis yrkesorienterande och anlagsprövan- de karaktär innebär att den enskilde stu- derande inte i allmänhet förutsätts vara på det klara med vilken yrkesinriktning han har eller vilken begåvningstyp han repre— senterar. Även detta talar för att en dylik differentiering vid intagningen bör undvi- kas.

Nackdelen med att intagningen inte alls styrs av de sökandes fördelning på huvud- intressen är, att fördelningen kan komma att bli mycket ojämn och inte svara mot arbetsmarknadssituationen eller antalet plat- ser på de skolor, som formhögskolorna kan utgöra förutbildning till. För att underlätta planeringen av undervisningen skall emel- lertid de intagna ge icke bindande besked om vilken fördjupning de närmast är in- tresserade av.

Som en allmän princip skall också gälla, att tillträde till formhögskolornas olika för- djupningsalternativ skall vara helt fritt. De som väl intagits på formhögskola skall allt- så inte möta några spärrar vid val av alternativ den tredje terminen.

De sakkunniga anser inte att några speci- fika åldersgränser skall uppställas för in- träde till formhögskola. Som framgått tidiga—

re förutsätter KUS dock, att flertalet stu- derande vid inträdet till formhögskola ge- nomgått gymnasieskola och således fyllt 18 år. Merparten av de studerande kan antagas komma att befinna sig i åldersintervallet 19—22 år, dvs. i ungefär samma ålders- kategorier som vid annan eftergymnasial utbildning.

Vad som anförts ovan skall emellertid inte hindra att äldre, kvalificerade stude- rande beredes tillfälle att studera vid form- högskolorna. De studerande som exempelvis önskar komplettera en tidigare yrkesutbild- ning kommer naturligt nog att ha en högre medelålder än övriga kategorier.

Dessutom kan anföras, att erfarenheter av olika slag kommer den sökande till godo vid prövningen av hans kvalifikationer vil- ket gynnar äldre sökande.

Något krav på praktik uppställes heller inte.

Som framgår av det följande har de sak- kunniga uppsatt genomgången gymnasiesko- la som allmänt, och kreativ begåvning som speciellt behörighetskrav för inträde till formhögskola.

10.4.2. Allmänt behörighetskrav

Som ovan sagts, avses med allmänt behö- righetskrav den allmänna utbildningsnivå som fordras för inträde till viss utbildning. Det allmänna utbildningsväsendet tillhanda- håller inte någon systematisk och succes- siv fördjupning och breddning av de ämnes- områden formhögskoloma skall ge ytterli- gare utbildning i. Studerande som genom- gått gymnasieskola kan t.ex. ha mycket skiftande antal undervisningstimmar i teck- ning bakom sig. Det kan därför synas föga meningsfullt att uppställa något allmänt be- hörighetskrav i termer av att någon viss ni- vå i det allmänna skolväsendet skall ha uppnåtts före inträde i formhögskola.

KUS har trots detta valt att beteckna ge- nomgången gymnasieskola som ett allmänt behörighetskrav för inträde i formhögsko- lorna då dessa ger en eftergymnasial ut- bildning, som i princip förutsätter en kapa- citet och mognad som motsvarar studier vid

andra eftergymnasiala utbildningsanstalter. Med gymnasieskola jämställes två- och tre- årig folkhögskola.

Att genomgången gymnasieskola uppställs som ett allmänt behörighetskrav är dock snarare att se som en antydan om på Vi]- ken nivå utbildningen kommer att bedrivas, än som ett i egentlig mening uppställt vill- kor för att tillträde till formhögskola skall kunna beredas. Det allmänna behörighets- villkoret är alltså uppsatt för att markera den allmänna förmåga att tillgodogöra sig lärostoffet som erfordras för att undervis- ningen skall bli meningsfull för den en- skilde studeranden. Sålunda är villkoret inte uppställt för att de studerande skall kunna förutsättas inneha vissa faktiska, bestämda förkunskaper vid inträdet, nödvändiga för att de studerande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. Det är av värde för verk- samheten vid skolan att de studerande har skilda inriktningar i sin tidigare skolgång, och utbildningen är utformad med hänsyn till detta. Utbildningen vid formhögskolor- na är grundläggande i den meningen att den inte direkt bygger på kunskaper inhäm- tade på tidigare skolnivåer, utan ger helt nya kunskaper eller angriper tidigare be- handlade ämnesområden från nya utgångs- punkter.

Det finns anledning erinra om att ut- präglat konstnärligt begåvade och långt ut- vecklade personer skall kunna tas in vid konst- och designhögskolorna utan att dess- förinnan ha genomgått formhögskola. Sö- kande till formhögskola skall kunna föreslås att i stället söka direkt till konsthögskola el- ler designhögskola.

Av det ovan anförda följer att studerande med genomgången gymnasieskola bör vara allmänt behörig till studier vid formhögsko- la oavsett från vilka linjer eller grenar de sökande kommer. Någon kvotering av de sökande med avseende på vilken typ av ut- bildning de tidigare genomgått skall inte förekomma.

KUS vill i detta sammanhang åter betona, att det är av största vikt, att studerande utan formell utbildning utöver den obliga- toriska skolan skall kunna antagas vid form-

högskolorna. Detta kan motiveras med att utbildningen inom det allmänna skolväsen- det är upplagd på ett sådant sätt, att vissa begåvningstyper som inte bör utestängas från konstnärlig utbildning, av olika anled- ningar kan ha svårt att göra sig gällande i de ämnen som dominerar det allmänna skol- väsendet och de undervisningsformer som tillämpas där. Bl. a. på samma grunder för- ordar KUS, att sökande från gymnasieskola skall anses uppfylla det allmänna behörig- hetskravet oavsett vilken medelpoäng de har i sitt slutbetyg. Däremot kan betygen vara till viss ledning vid värderingen av de sökandes meriter.

Bedömningen av de sökandes allmänna behörighet och jämförelser mellan deras formella skolmeriter skall grundas på be- tyg. Någon formell beräkning av betygspo- äng bör emellertid inte företas då de sökan- de jämförs med varandra. I stället görs en fri bedömning av betygsmeriterna. Härvid tas hänsyn till betyg i samtliga ämnen. Det kan kanske tyckas naturligt att endast beak- ta betyg i sådana ämnen, som kan anses ha särskild betydelse för den kommande utbildningen, eller att ge större vikt åt så- dana betyg. Bägge dessa förfaranden avvi- sas av KUS därför att de färdigheter som på detta sätt skulle gynnas vid meriteringen ingår i bedömningen av den sökandes krea- tiva begåvning och därmed ändå kommer att bli föremål för särskilt hänsynstagande. Det är dessutom svårt att slå fast vilka ämnen som skulle få särskild vikt och hur stora dessa vikter skulle vara. Det är också olämpligt att ge vissa betyg större vikt än andra därför att det kan leda till att de studerande ägnar mer tid åt tungt vägande ämnen på bekostnad av andra ämnen, vilket inte står i överensstämmelse med skolans pedagogiska målsättning.

En annan fråga är, huruvida betygskom- plettering skall tillåtas eller inte. Komplet- teringar av originalbetygen kan vara av två slag: behörighetskompletteringar(komplette- ring eller höjning av betyg för att uppnå behörighet) och konkurrenskompletteringar (komplettering av redan behöriga för att höja meritvärdet). Inte någon av dessa ty-

per av kompletteringar skall ge företräde vid inträde till formhögskola.

Konkurrenskomplettering för inträde till eftergymnasial utbildning kan nu i vissa fall också ske genom att man genomgår aka- demisk utbildning vid annan utbildningsan- stalt än den, till vilken man i första hand önskar inträde. Kompetensutredningen1 fin- ner att så långt möjligt bör undvikas »att högre studier av visst slag bedrivs med hu- vudsyfte att öka meriterna för antagning till annan högre utbildning».

I fråga om formhögskola faller betyg och examina avlagda vid universitet och högskolor ur meriteringssynpunkt in under de allmänna behörighetsmeritema. KUS uppfattning ansluter sig till den ovan redo- visade principen och innebär att hänsyn till akademiska meriter inte skall tagas annat än i en allmän bedömning. De sakkunniga vill emellertid anföra, att eventuell akade- misk utbildning som föregått ansökan till formhögskola i ganska få fall antas ha ge- nomgåtts i första hand för att öka merite- ringen till formhögskola. Sökande med aka- demiska meriter kan först efter det att de påbörjat andra studier ha funnit, att de vill ägna sig åt konstnärlig eller liknande verk- samhet.

Ovanstående resonemang gäller det all- männa behörighetskravet för inträde till formhögskola och är därför av sekundärt intresse eftersom inträdet i första hand skall grundas på olika former av kreativ förmå- ga. Detta skall gälla oavsett om de sökan- de har akademiska meriter eller inte.

10.4.3. Speciellt behörighetskrav

Med speciellt behörighetskrav avses vanligen de förkunskaper, som i vissa fall krävs för studier för viss examen eller i visst ämne. KUS inrymmer dock i det följande också andra förutsättningar än tidigare ut- bildning i begreppet speciellt behörighets- krav.

Så gott som all verksamhet är i någon

1 (Kompetensutredningen II: Urval till högre utbildning: Förslag till provisoriska bestäm- melser, Ecklesiastikdepartementet 1967:8, sten- cil).

mening skapande, och all utbildning bör därför stimulera individens allmänt kreativa förmåga. Kreativ begåvning har ställts upp som speciellt behörighetskrav för inträde i formhögskola. Beteckningen är avsiktligt vagt formulerad. Kreativitet skall här fattas i vid bemärkelse och bl.a. innefatta vad som traditionellt inryms i begreppet konst- närlig begåvning (om kreativitetsbegreppets närmare bestämning se avsnitt 10.2). Be- dömningen av den kreativa begåvningen grundas på inlämnade ansökningshandling- ar, innefattande bl.a. arbetsprov och sär- skilda antagningsprov med intervjuer.

Den grad av kreativ begåvning, som skall anses vara tillräcklig för att en sökande skall vinna inträde, är inte möjlig att ange i förväg eftersom den kommer att vara be- roende av övriga sökandes kompetens.

10.4.4. Avvägning mellan allmänna och speciella behörighetsmeriter

I fråga om relationen mellan det allmänna och det speciella behörighetskravet skall i princip gälla, att den kreativa begåvningen prioriteras vid intagningen, men att viss hänsyn tas till uppnådd skolnivå och dokumenterade skolprestationer vid val mel- lan två sökande som anses besitta likvärdig kreativ begåvning. Det speciella behörighets- kravet är svårt att kvantifiera, och det är också svårt att jämföra de sökandes skol- meriter därför att de sökande kan antas ha vitt skiftande bakgrund i fråga om utbild- ning.

För att få en strukturering av intag- ningsförfarandet till stånd kan det kanske vara fruktbart att anlägga följande betrak- telsesätt.

Inträde till formhögskola skall kunna vin- nas på följande grunder. För det första kreativ begåvning i vid bemärkelse. För det andra allmän begåvning, dvs. kunskaper och färdigheter manifesterade genom betyg från tidigare skolor. Som utvecklats ovan kan allmän begåvning (»intelligens») och krea— tivitet ses som två relativt oberoende be- gåvningskomponenter. Om dessa bägge va— riabler tudelas, kan man enligt en enkel

modell principiellt särskilja fyra grupper av sökande, nämligen

1. högt allmänbegåvade och högt kreativt begåvade

2. högt allmänbegåvade och lågt kreativt begåvade

3. lågt allmänbegåvade och högt kreativt begåvade

4. lågt allmänbegåvade och lågt kreativt begåvade.

Den ovan gjorda indelningen av de sö- kande i fyra grupper grundad på en tudel- ning av de bägge begåvningsvariablerna kan dock endast tas som utgångspunkt för ett principiellt resonemang. I praktiken mås- te en finare gradering företagas. Detta mö- ter inte några hinder i de förutsättningar som uppställts, eftersom bägge begåvnings- typerna har antagits vara kontinuerliga va- riabler. De sökandes utrustning i fråga om allmän och kreativ begåvning bör bedömas var för sig och sedan vägas ihop till en sammanfattande bedömning av kvalifikatio- nerna. Då det inte föreligger någon entydig eller generellt vedertagen bedömningsgrund för de bägge intagningskriteriernas betydelse eller förmåga att prognostisera framgång i den typ av studier som skall bedrivas vid formhögskola (och denna utbildning f.ö. endast kan beskrivas i allmänna termer) måste avvägningen mellan de vikter som skall tillmätas respektive kriterium med nödvändighet grundas på allmänna övervä- ganden. KUS har funnit att kreativ begåv- ning bör prioriteras, men att den allmänna begåvningen skall tillmätas betydelse om den kreativa begåvningen och livserfarenhe— terna kan anses vara likvärdiga för två olika sökanden.

Under ideala omständigheter innebär den- na princip teoretiskt att den allmänna be— gåvningen inte skall ha någon som helst betydelse vid intagningen, eftersom kreativ begåvning är en kontinuerlig variabel, som i princip kan anta ett oändligt antal vär- den. Med ett fulländat mätinstrument skulle man alltså kunna göra en rangordning av de sökande med avseende på kreativ be- gåvning, där inga sökande hamnar på sam- ma rangplats. Detta är nu i praktiken långt

ifrån möjligt eftersom någon preciserad, all- mänt vedertagen värdeskala inte finns. Oli— ka bedömare fäster sig vid olika särdrag och bedömer särdragen olika.

Det är alltså uppenbart att endast en grov indelning av de sökande kan göras. Intagningsförfarandet måste anpassas efter dessa förhållanden och även utformas så, att inte vissa speciella uttryck för kreativ begåvning gynnas eller missgynnas. Svårig- heterna vid intagningen kommer emellertid att minskas genom att ett relativt stort antal platser kommer att vara tillgängliga. KUS återkommer i senare avsnitt till urvals- förfarandets närmare utformning.

Av ovanstående torde framgå, att i fråga om inträdet till formhögskola det allmänna behörighetskravet kan sägas avse huvurida förmågan till konvergent tänkande manifes— terats (i första hand genom betyg från tidi- gare genomgångna skolor), medan det spe- ciella behörighetskravet kan sägas gälla den sökandes förmåga till divergent tänkande. Med det allmänna behörighetskravet skall man försäkra sig om att de studerande har studiebegåvning och tillräckliga grundkun- skaper för att kunna tillgodogöra sig utbild— ningens teoretiska moment. Med det speciel- la behörighetskravet skall man försäkra sig om att de studerande äger tillräcklig krea- tiv begåvning.

10.4.5. Intagningsorgan A llmänt

För intagningen vid formhögskolorna inrät- tas två typer av intagningsorgan, dels lokala intagningsnämnder vid varje utbildningsen- het, dels ett centralt intagningsorgan som handhar clearingen av sökanden mellan de olika skolorna. Detta organ skall även ha motsvarande uppgift för intagningen vid konsthögskoloma och designhögskolorna. Dessutom föreslås att en särskild expert- grupp tillsätts som, utan att delta i urvals— proceduren, skall följa utvecklingen på om- rådet. Denna expertgrupp föreslås vara ge- mensam för samtliga av KUS föreslagna skolor (se avsnitt 10.7.2).

Inträdeskraven till formhögskolorna skall i princip vara de samma vid samtliga sko- lor. Då vissa skolor, på grund av geogra- fiskt läge och andra skäl, kan antas få ett större antal sökande än andra, och det inte är möjligt att genom differentiering i sko- lornas intagningskapacitet helt väga upp så— dana skillnader, kommer det ändå i prakti— ken att finnas olikheter i intagningskraven. För att motverka denna tendens bör intag- ningen anordnas så, att sökande som inte kan beredas plats vid en viss skola, skall kunna placeras vid en annan skola till vilken hans kvalifikationer eventuellt är tillräckliga för inträde. Förutom att tillgodose rättvise- kravet vid intagningen bidrar detta till en önskvärd, större likvärdighet mellan skolor- na. I den mån intagningskraven till de olika formhögskolorna reellt kommer att skifta, skall detta alltså inte bero på några syste- matiska, medvetet styrda skillnader i intag- ningsbestämmelserna.

Den ovan anförda principen för intag- ningen innebär, att en viss administrativ centralisering i intagningsproceduren måste ske. Denna centralisering kan uppnås på flera sätt. En helt centraliserad intagning synes av många skäl dock utesluten. Det lämpligaste förfaringssättet torde vara, att varje sökande lämnar in sina arbetsprov till den skola till vilken han i första hand söker inträde. Hela det bedömningsförfarande av den sökandes kvalifikationer som skall genomföras, förläggs till denna skola. Den behandling av ansökningarna som sker cen- tralt avser alltså endast clearing mellan sko- lorna av sådana sökande som antagits till utbildningen, men som inte kunnat beredas plats på den skola till vilken de i första hand sökt.

Genom detta ansökningsförfarande, där den tidsödande bedömningen av de sökande fördelas på ett antal intagningsnämnder, undvikes en alltför utdragen procedur. En intagning i etapper spridda över året synes inte nödvändig. Det är vidare en fördel att de sökande inte behöver sända sina prov till flera skolor i landet, eller tvingas resa runt för att genomgå inträdesprov på flera orter.

Lokala intagningsnämnder

I största möjliga utsträckning skall det an- komma på varje skola att själv bestämma över intagningen till skolan. Det omedelba— ra ansvaret för intagningen har en intag- ningsnämnd som tillsätts av styrelsen vid resp. skola. Nämnden skall bestå av sju av skolans lärare (inklusive rektor) samt yt- terligare tre ledamöter. Styrelsen skall tillse, att nämnden blir så allsidigt sammansatt, att den representerar skolans olika utbild- ningsmål och verksamhetsgrenar.

De tre ledamöter som inte är knutna till skolan behöver inte nödvändigtvis vara hemmahörande i den region skolan är loka- liserad.

De studerande vid skolan skall ha rätt att tillsätta två representanter som är närva— rande vid nämndens arbete som observatö- rer.

I övrigt äger skolans styrelse att själv bestämma över nämndens sammansättning.

Vid varje ansökningstillfälle skall intag- ningsnämndens sammansättning tillkänna— ges.

Intagningsnämndens ledamöter skall upp- bära särskilt arvode för sitt arbete i den mån detta inte ingår i'tjänstgöringsskyldig- heten vid skolan.

Varje intagningsnämnd tillämpar de ar- betsformer den själv finner lämpligt. Hur de olika intagningsnämndema fastställer vilka sökande som skall avvisas och antagas skall alltså inte regleras centralt. Det synes dock lämpligt att varje ledamot förfogar över en relativt stor kvot av antalet tillgängliga plat- ser som han kan besätta utan att överens— stämmelse med övriga ledamöters bedöm- ningar nödvändigtvis behöver vara för han- den. Därigenom minskas risken för att ur- valet av sökande kommer att ske genom kompromisser mellan intagningsnämndens ledamöter.

Central intagningsnämnd

En central intagningsnämnd tillsätts för att handha clearing mellan skolorna av sökan- de som antagits vid annan skola än den

till vilken de i första hand sökt. Det är att märka att den centrala nämnden enbart är ett administrativt organ utan något inflytan- de på bedömningarna av de enskilda sö- kandena.

Med tanke på nämndens begränsade upp— gifter torde dess storlek kunna begränsas till tre ledamöter, som tillsätts av samar- betsnämnden för de av KUS föreslagna skolorna. De enskilda formhögskolorna — liksom konsthögskoloma och designhög- skolorna —— skall dock kunna sända observa- törer som är närvarande vid nämndens sam- manträden. Utöver det sammanträde som äger rum i omedelbar anslutning till att de lokala nämnderna avslutat sina bedömning- ar, skall den centrala nämnden sammanträ— da före höstterminens början för att fylla de luckor som eventuellt kan ha uppkom- mit under sommaren.

10.4.6. Intagningsförfarande Etappvis intagning

Intagningen skall grundas bl.a. på inläm- nade arbetsprov och ansökningshandlingar. Det är emellertid inte möjligt att erhålla en uttömmande uppfattning av de sökandes kreativa förmåga och utvecklingsmöjlighe- ter enbart med hjälp av arbetsproven och ansökningshandlingarna. Dessa bör därför kompletteras med antagningsprov och inter- vjuer. Antalet sökande kommer dock sanno- likt att bli så stort, att inte samtliga kan be- redas tillfälle att deltaga i antagningsprov och -intervjuer. Enligt de sakkunnigas me— ning är det inte heller nödvändigt. De kom- pletterande urvalsförfarandena kan förbe- hållas de sökande om vilkas kvalifikationer man är tveksam.

I en första etapp antages med ledning av insända arbetsprov och ansökningshandling- ar de sökande, som alldeles uppenbart be- sitter tillräcklig kreativ förmåga och andra förutsättningar att tillgodogöra sig utbild- ningen. De sökande som uppenbarligen sak- nar förutsättningar för utbildningen blir inte föremål för ytterligare bedömning. De med— delas att de inte kan beredas plats på

Etapp ] Bedömning av inlämnade ansökningshandlingar och arbetsprov

Antages vid skolan —>

(— Antages inte

Kallas till särskilda antagningsprov och —intervjuer

l

Etapp 2 Bedömning av inlämnade handlingar och arbetsprov samt antagningsprov och —intervjuer

Antages vid skolan —>

(— Antages inte

Antages till formhögskoleutbildning, men hänvisas till central clearing

l

Etapp 3 Central clearing mellan formhögskolorna

Antages vid annan formhögskola än den man i första 9 band sökt inträde till

skolan. Övriga sökande kallas till de sär- skilda antagningsprov, vilka är desamma vid landets samtliga formhögskolor och ut- formas i samarbete mellan skolorna.

Hur stor andel av de sökande som skall kallas till denna andra etapp kan inte be- stämmas generellt utan bestämmes från fall till fall med ledning av vunna erfarenheter och övriga omständigheter. Det synes dock lämpligt att en relativt stor andel av de sökande kallas till proven. Vissa allmänna riktlinjer för hur stora dessa andelar kan ges av centrala intagningsnämnden.

Den tredje etappen består av en clea- ring mellan de olika skolorna av sådana sökande, som inte kunnat antas vid den skola till vilken de i första hand sökt in- träde.

Intagningen vid de enskilda skolorna skall äga rum vid samma tidpunkt, och den centrala intagningen ske snarast möjligt därefter. Den lämpliga tiden för intagningen till formhögskolorna synes vara första hälf- ten av juni. De särskilda antagningsproven skall vara avslutade före midsommar.

Ansökningshandlingar och arbetsprov

Vid intagningen skall hänsyn tagas till ett brett register av kreativitet och ett vitt spekt- rum av egenskaper hos den sökande och in- te enbart till konstnärlig begåvning i tradi- tionell bemärkelse, som den manifesteras genom teckningar, målningar och andra formstudier. De sökande skall kunna merite- ra sig också med inlämnade uppsatser, foto— grafier, tekniska konstruktioner etc. Därige- nom kan den sökande själv välja i vilken form han vill dokumentera sin skapande förmåga. Dessa, i jämförelse med de intag- ningsprinciper som nu vanligen tillämpas vidgade, meriteringsmöjligheter motiveras dels av att formhögskolorna skall utgöra förutbildning till ett flertal olika verksam- hetsområden, dels av att de sökandes in- tressen kan antas i många fall vara täm- ligen odifferentierade och därmed i allmän- het ännu inte hunnit inriktas på något spe- ciellt område eller någon speciell verksam- het. Detta hänger samman med de sökan- des relativt låga ålder, och att rekrytering-

en i stor utsträckning sker från det allmän- na skolväsendet.

Maximala antalet arbetsprov varje sökan- de får inlämna avgörs av respektive skolas intagningsnämnd liksom andra föreskrifter av sådan art.

Praktik har inte uppställts som krav för inträde till formhögskola. Ett sådant villkor är inte förenligt med det mål som uppställs för utbildningen. Praktik skall dock kunna vara en merit för inträde, men då det inte synes möjligt att formalisera bedömningen av praktikens värde genom att uppställa en skala enligt vilken detta skall bedömas, kom- mer hänsyn till eventuell praktik att tas vid helhetsbedömningen av de sökande. Här- vid skall praktik ses i vid bemärkelse och inrymma yrkeserfarenheter över huvud och alltså inte begränsas till verksamhet inom de arbetsmarknadsområden formhögskolor— na är tänkta att i första hand leda. Tidiga- re yrkesverksamhet inom konstnärliga och likartade områden kommer, i den mån den varit värdefull, dessutom de sökande tillgo- do vid bedömningen av inlämnade arbets— prov och vid antagningsproven. (Sökande som genomgått och tillgodogjort sig prak— tik kan antagas manifestera detta genom de arbetsprov som uppvisas). Vidare skall självständigt färdigställda arbeten inom yr— kesliv eller yrkesutbildning kunna lämnas som arbetsprov.

De ansökningshandlingar, som inlämnas samtidigt med arbetsproven, skall bidraga till att ge intagningsnämnden en god bild av den sökande. Utöver vanliga personalia skall handlingarna innehålla uppgifter om skolgång, praktik och yrkeskarriär, betygs- avskrifter etc. Dessa uppgifter skall ligga till grund för bedömningen av den sökan— des allmänna behörighet. Handlingarna skall också innehålla uppgift om vilken fördjup- ning den sökande tror sig komma att välja.

Då studiemotivation och gestaltningsvilja kan antas vara av betydelse för studierna skall de sökande också motivera varför de söker inträde vid formhögskola.

För att underlätta clearingen av de an- tagna mellan de olika formhögskolorna skall de sökande också ge en preferensordning

mellan de övriga formhögskolor de önskar studera vid om de inte kan beredas plats vid den, till vilken de i första hand söker.

Med ledning av inlämnade ansöknings- handlingar och arbetsprov indelas de sökan- de av intagningsnämnden i tre grupper:

Grupp 1: antages direkt. Grupp 2: kallas till särskilda antagnings- prov.

Grupp 3: antages inte. Gruppindelningen görs på grundval av en helhetsbedömning av de sökande i vilken hänsyn tages till såväl arbetsprover som an— sökningshandlingar. Som tidigare framhål- lits bestäms gruppernas respektive storlek efter omständigheterna, eventuellt efter sam- råd med det organ som handhar den centra- la intagningen.

Den sökande som inte kan antagas vid utbildningen skall meddelas detta skriftligt till bostadsadressen.

Antagningsprov och antagningsintervjuer

De sökande, som i första urvalssteget var— ken antagits till utbildningen eller avskiljts från vidare bedömning, kallas till särskilda antagningsprov på resp. skola. Som ovan an— förts är det inte möjligt att generellt be- stämma hur stor andel av de sökande som skall kallas till dessa prov. Det får i stället fastställas från tillfälle till tillfälle med ledning av vunna erfarenheter, antalet sö- kande och antalet tillgängliga platser.

Det är önskvärt att antagningsproven för den enskilde sökanden begränsas till en el- ler två dagar. Man måste dock räkna med att prov och intervjuer omfattar flera da- gar för varje kallad sökande.

Antagningsproven skall komplettera ar- betsproven vid bedömningen av de sökan- des kreativa begåvning i vid bemärkelse och bland annat ta hänsyn till den sökandes för— måga att

1. uppmärksamma, beskriva och analyse- ra problemställningar

2. kombinera/ komponera givna element. Avsikten är att dessa prov främst skall ge en mer tillförlitlig uppfattning om de sökandes uttrycksförrnåga än vad enbart in—

lämnade arbetsprov kan ge. Antagningspro- ven skall bestå av uppgifter som att teckna ett visst objekt, beskriva objekt verbalt, göra en levnadsbeskrivning på valfritt sätt m.m.

Med den vaga bestämning av begrep- pet kreativitet, som man med nödvändighet tills vidare måste arbeta med, följer att ock- så provens värde måste bli begränsat. De skall därför kompletteras med personliga samtal eller intervjuer med en eller flera ledamöter i den intagningsnämnd som av- gör intagningarna. Intervjuerna skall bidra- ga till att ge en totalbild av den sökande, dvs. såväl arbetsprov, antagningsprov, skol-, yrkes- och praktikmeriter beaktas. Vid in- tervjun kan också mer ingående upplysning- ar om den sökandes bevekelsegrunder in— hämtas, än vad ansökningshandlingarna en- samma kan ge. Också för den sökande kan intervjun vara värdefull eftersom den kan ge ytterligare information om utbildningen.

Sökanden som intages redan i etapp 1 och de först intagna i etapp 2 kan antas vara klart kreativt begåvade. När de sista platserna i etapp 2 skall fyllas kan man dock förutsätta, att man nått ett stadium i intagningsförfarandet, då det börjar bli mer komplicerat att jämföra de sökande med avseende på kreativ begåvning. Man kan därför vid detta stadium ta viss hän- syn till de intresseinriktningar de studeran— de uppgivit sig ha. Man kan därigenom förebygga en allt för stor snedbelastning på det andra läsårets fördjupningsalternativ.

Vid intagningsproceduren skall man strä- va efter att bortse från åldersbundna drag hos de sökande och ytliga tekniska färdig- heter, eftersom dessa har föga prognosvär- de för individens framtida utveckling. Även i ett mer kortsiktigt perspektiv tillfälliga fak- torer skall i möjligaste mån elimineras. Det är här i första hand fråga om den inverkan på prestationen som nervositet och annan stress har vid provsituationer. Även om an— tagningsprovet utformas så, att situationen blir så avspänd och gynnsam som möjligt, kan ett antal sökande antas bli missgynnade i förhållande till andra. Detta är ytterligare ett skäl till att inte låta antagningsproven

Det är också att märka, att antagnings— proven skall utformas så, att de inte utgör en dubblering av den värdering av kunska- per och färdigheter som redan gjorts i er- hållna skolbetyg, utan skall avse att ge en säkrare grundval för värdering av de sö- kandes kreativa utvecklingsmöjligheter. En sådan bedömning ingår i de normer för betygssättningen som tillämpats i den sö— kandes tidigare skolor. Den allmänna be- hörigheten prövas endast genom inlämnade skolbetyg och de föreslagna antagningspro- ven innebär inte någon övergång till in- trädesprov som ersättning för skolbetyg. Det är just avsaknaden av relevanta skol- betyg som motiverar förekomsten av intag- ningsprov av den art som nämns ovan.

KUS har inte ansett sig kunna framlägga förslag eller exempel på provens utformning i detalj. De bör i stället konstrueras av be- rörda skolor i samarbete med särskild ex— pertis. För detta ändamål inrättas en sär- skild expertgrupp (se avsnitt 10.7.2). Led— ning kan därvid efter hand hämtas från forskningen på området och de urvalsförfa- randen som tillämpas vid olika skolor.

Central clearing

Som ovan framhållits, skall den clearing som företas av den centrala intagningsnämn— den enbart vara en teknisk procedur genom vilken de sökande fördelas på olika skolor. När ansökningstiden utgått sänder de lokala intagningsnämnderna uppgifter om antalet sökande till den centrala intagningsnämnden vilken sedan på grundval av dessa antal anger hur många sökande som skall antas av resp. intagningsnämnd. Dessa antal be- stäms i relation till antalet sökande vid de resp. skolorna. En del skolor kommer där- vid att antaga flera sökande än som svarar mot antalet tillgängliga platser vid skolan. Andra lokala intagningsnämnder kommer inte själva att utse samtliga sökande som skall placeras vid skolan. Den centrala intag- ningsnämnden fyller de tomma platserna vid de senare skolorna med sökande som blivit

antagna av andra nämnder. Därvid har den centrala intagningsnämnden att beakta vilka skolor de sökande alternativt önskar stude- ra vid. Förfarandet åskådliggörs i nedan- stående hypotetiska exempel.

Specialstuderande bevistar undervisningen under kortare tid, högst ett läsår. I denna grupp finns dels sådana som följer fullt un- dervisningsprogram, dels sådana som endast deltar i vissa kurser i eller utanför det or-

Skola

A B C D E Summa Antal platser 300 200 200 150 150 1 000 Antal sökande 720 600 400 400 280 2 400 Andel sökande av totala antalet 30% 25% 16,5% 16,5% 12% 100% Antal som antas av lokala nämnden 300 250 165 165 120 I 000 Antal antagna som hänvisas till andra skolor via clearing 0 50 0 15 0 65 Antal som hänvisas skolan via clearing 0 0 35 0 30 65

Clearingsförfarandet innebär alltså, att skolor som har ett stort antal sökande i förhållande till antalet tillgängliga platser fyller samtliga platser vid den egna skolan. Därutöver tillsätter de via clearing platser vid skolor där antalet sökande är litet i förhållande till intagningskapaciteten. I exemplet ovan antar intagningsnämnden vid skola B 250 av dem som sökt till skolan. Vid skola B kan dock endast 200 sökande tas emot, varför 50 av de antagna hänvisas till den centrala clearingen. Skolan bestäm— mer själv, vilka av de antagna som skall hänvisas till sådan clearing.

Överskotten från skolorna B och D ut— gör tillsammans 65 personer. Dessa för- delas av centrala intagningsnämnden på sko— lorna C och E med ledning av de önskemål de sökande uppgett. Överskottet blir givet- vis alltid lika stort som underskottet.

10.5. Intagning till konsthögskolor 10.5.1 Inledning

Varje konsthögskola svarar själv för intag— ningen till skolan. Två kategorier av stu- derande antages, nämligen ordinarie stude- rande och specialstuderande.

De ordinarie studerande följer i princip. fullt kursprogram under tre år. De tas inte in till någon speciell avdelning vid skolan.

dinarie undervisningsprogrammet. Den förs— ta gruppen motsvarar närmast de hospitan- ter som nu intages vid konsthögskolan. Den andra gruppen innefattar dels konstnärer som genomgår fortbildning, dels studerande och andra som önskar komplettera sin ut— bildning genom att delta i viss undervis— ning vid konsthögskola.

Det synes lämpligt att specialstuderande som ämnar följa fullt undervisningsprogram skrivs in vid skolan som sådan på samma sätt som ordinarie studerande, medan de specialstuderande som endast skall deltaga i viss(a) kurs(er) skrivs in vid den avdel- ning som närmast handhar dessa kurser.

10.5.2. Intagningsgrunder

Några formella inträdeskrav skall inte stå!- las upp vid intagningarna. Samtliga som söker som ordinarie studerande skall bedö- mas enligt samma grunder, oberoerde av formell utbildning. KUS förutsätter att många av de sökande i en framtid genom- gått formhögskola, men detta är inte nå— got krav. KUS har diskuterat införandet av ett kvotförfarande, så att t.ex. ett visst antal sökande per år skall tas från en grupp som saknar skolutbildning utöver obliga— torisk skola. De sakkunniga har emellertid funnit, att antagningen bör anordnas så att alla sökande behandlas formellt och reellt

| t i

lika oavsett utbildning. Några åldersgränser skall heller inte uppställas.

Erfarenheterna tyder på, att ett relativt stort antal icke svenska medborgare kom— mer att söka till konsthögskola. I första hand kan de antas vilja följa undervis- ningen under helt läsår som specialstuderan- de. De bör beredas möjlighet att studera vid konsthögskola och uppbära studiemedel i enlighet med de bestämmelser som gäller för utländska medborgare vid universiteten (se vidare avsnitt 10.7.1).

Intagningen av ordinarie studerande och specialstuderande som ämnar följa fullt un— dervisningsprogram grundas i första hand på en bedömning av de sökandes förutsätt- ningar för att ägna sig åt skapande verk- samhet inom de bildande konsternas områ— de, samtidigt som hänsyn tas till förmåga att tillgodogöra sig den utbildning som ges vid skolorna. Det är i och för sig möjligt att konstnärligt begåvade personer inte har särskilt stort utbyte av någon viss del av utbildningen inom det konstnärliga området. En av de sakkunnigas viktigaste riktlinjer vid utformandet av förslaget till högre konst- närlig utbildning har dock varit att skapa skolor som genom flexibilitet och goda re- surser skall kunna vara till gagn för den konstnärliga utvecklingen för personer med vitt skiftande intressen vad gäller uttrycks— former, inriktning och begåvningstyp.

I fråga om specialstuderande som endast följer vissa kurser måste särskilda övervä— ganden göras, eftersom dessa till stor del kommer att utgöras av personer som redan är yrkesverksamma som konstnärer. Urvalet av de konstnärer, som ges tillfälle att ar- beta vid konsthögskola som specialstuderan— de skall ske utan prövning av formell kom- petens. I princip antas kvalificerade sökan- de i den ordning de anmäler sitt intresse att deltaga. Erfarenheterna från konsthög- skolan visar dock att denna ordning av prak- tiska skäl inte kan hållas strikt. Berörda sökande bör underrättas om sin placering i turordningen.

Om man så vill kan man se genomgången formhögskola eller motsvarande kunskaper och färdigheter som det allmänna behörig-

hetskravet för inträde som ordinarie stude- rande vid konsthögskola. Det speciella be- hörighetskravet skulle då vara läggning och utvecklingsmöjligheter för verksamhet inom bildkonsten. Då det senare villkoret skall vara utslagsgivande och några absoluta vill- kor i fråga om formell förutbildning inte uppställs synes det emellertid meningslöst att betrakta intagningsfordringarna på detta sätt.

10.5.3. Intagningsorgan

Som tidigare framhållits, skall varje konst- högskola själv svara för intagningen till skolan. Intagning av ordinarie studerande samt specialstuderande, som ämnar följa fullt undervisningsprogram, sker genom en intagningsnämnd, medan intagningen av öv- riga specialstuderande i samråd med utbild- ningsnämnden handhas av avdelning som närmast svarar för den kurs ansökan gäller.

Intagningsnämnden skall bestå av rektor (ordförande) och professorerna inklusive gästlärare. Vid behov skall nämnden adjun- gera ytterligare sakkunniga utan rösträtt. (Detta kan bli aktuellt t.ex. när textila als- ter inlämnas som arbetsprov). Dessutom skall skolans elevkår kunna utse tre observa- törer med rätt att övervara nämndens sam- manträden.

Varje ledamot i nämnden skall ha ett visst antal platser som han kan besätta utan att överensstämmelse med övriga leda- möters bedömningar nödvändigtvis behöver finnas. I övrigt tillämpar resp. intagnings- nämnd de arbetsformer den själv finner lämpliga.

I fråga om specialstuderande, som endast önskar delta i vissa kurser, ansvarar före- ståndaren för varje avdelning tillsammans med utbildningsnämnden för intagningen till de kurser som sorterar under avdelningen. Det skall vara möjligt för utbildningsnämn- den att delegera ansvaret till avdelningsföre- ståndaren.

10.5.4. Intagningsförfarande Etappvis intagning

Intagningen av ordinarie studerande vid konsthögskola skall ske i tre etapper. Den första etappen avser bedömning av in— lämnade arbetsprov och ansökningshand- lingar. I en andra etapp görs intagnings— intervjuer med vissa sökande. Den tredje etappen gäller fördelning av sökande som antagits vid mer än en konsthögskola. Intagningen bör emellertid ordnas så, att tyngdpunkten ligger vid den första etappen. Endast ett fåtal studerande synes böra kal- las till särskilda intagningsintervjuer. Den tredje etappen inskränker sig till en admi— nistrativ samordning för clearing av sökan- de som antagits till mer än en skola. Den- na samordning sker genom att uppgifter om vilka som antagits vid resp. högskola tillställs den centrala intagningsnämnden (se avsnitt 10.4.5), som underrättar övriga sko- lor om eventuell dubbelintagning. Om inte de som tagits in vid mer än en skola, själva meddelar vilken skola han önskar studera vid, ankommer det på den centrala intag— ningsnämnden att höra efter hos vederbö- rande vilken han väljer. Därefter komplette— ras intagningen av nämnden vid den skola vid vilken en ytterligare plats blir tillgänglig. Intagningen av specialstuderande, som endast önskar delta i vissa kurser, görs i en enda etapp och görs med ledning av insända arbetsprov eller andra handlingar och upp- gifter som den sökande önskar åberopa. Intagningen skall ske i början av juni, för att anpassas till avslutningen på läsåret vid formhögskola. Det skall vara möjligt att söka till samtliga konsthögskolor sam- tidigt. Av praktiska skäl synes dock tidpunk- ten för intagningen böra vara densamma för samtliga skolor. Om skolorna har olika tid— punkter för intagningen leder detta dessutom lätt till att den skola, vars intagning sker först, erhåller det bästa urvalet. Den centra- la clearingen bör vara klar före midsommar. Specialstuderande, som inte avser att föl- ja fullt undervisningsprogram, skall kunna antagas även utanför den ansökningstid som gäller övriga sökande.

Bedömningen av de sökandes kvalifikationer grundas främst på inlämnade arbetsprov. Dessa kan omfatta konstnärliga manifesta- tioner i vid mening och förutom teckningar, målningar, skulpturer och annat, som är att hänföra till bildkonst i traditionell mening, skall även t.ex. filmer och dikter kunna åberopas. Om en sökande huvudsakligen vill studera inom den teoretiska avdelningen skall dessutom exempelvis uppsatser behand- lande problem som tas upp i undervisning- en inom denna avdelning kunna vara meri- terande.

Samtidigt med arbetsproven insändes öv- riga handlingar som de sökande vill åbe- ropa samt sedvanliga personuppgifter etc.

De sakkunniga är medvetna om de stora svårigheterna att göra en rättvis och riktig bedömning av konstnärliga utvecklingsmöj- ligheter på grundval av arbetsprov. Värde- ringen måste med nödvändighet bli subjek- tiv eftersom några säkra yttre kriterier inte föreligger. Erfarenheterna visar dock att en relativt stor samstämmighet mellan bedöm- ningar gjorda av olika personer oftast före- ligger. Det tycks finnas en sorts informell gemensam praxis som intuitivt tillämpas av personer som själva är konstnärligt verk- samma. Man kan naturligtvis säga, att den- na praxis är ett uttryck för att bedömning- arna i allmänhet görs av personer som har en gemensam kulturell bakgrund och refe- rensram och därför tillägnat sig värderingar vilka inte nödvändigtvis omfattas av perso— ner, som inte tillhör denna krets. Enligt KUS talar övervägande skäl dock för att intagningen bör göras av personer som är aktivt engagerade inom konstlivet. En allsi- dig representation inom denna grupp skall ingå i de organ som avgör intagningen så att olika värderingar kan göra sig gällande.

Lärarkåren skall vara allsidigt samman- satt, vilket är ett villkor för att skolan skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Detta önskemål återspeglas i de korta mandattider— na för tjänsterna och genom att skolan själv vid tillsättningen av lärarbefattningarna kan verka i denna riktning. Därigenom kan man

förutsätta, att också skilda generationer och synsätt blir representerade i intagningsnämn- den.

Antagningsimervjuer

För att få ett komplement till arbetsproven skall också viss vikt fästas vid personliga samtal med vissa sökande. Dessa samtal skall syfta till att ge en ytterligare belysning av de sökandes förutsättningar och motiva- tion för konstnärligt arbete och kan i första hand antas komma att gälla personer, som inte genomgått formhögskola. Ett mindre antal sökande, uppskattningsvis cirka 20 vid resp. konsthögskola, måste alltså årligen kallas till intervjuer med intagningsnämn— den.

Enligt vad som sagts ovan skall intag— ningen grundas på arbetsprov, personliga samtal och i förefintliga fall erfarenheter från den sökandes utbildning vid formhög- skola. Något krav på praktik skall inte fin- nas. Det synes inte heller motiverat att an— ordna särskilda intagningsprov, psykoteknis— ka eller kreativa test. På denna nivå skulle sådana test inte bidra till att öka säkerhe- en i bedömningarna.

Ovan har framhållits att det inte är möj- ligt att konstruera intagningsförfarandet på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. KUS förslag innebär dock att intagningen kan göras säkrare än nu. De som studerat vid formhögskola kommer att ha fått en viss vägledning i att själva bedöma sina förutsättningar. Vidare kommer en viss ök— ning av antalet intagna på den högsta ut- bildningsnivån för konstnärer att ske, vil- ket minskar riskerna för att konstnärligt be— gåvade utestängs från utbildningen.

10.6. Intagning till designhögskolor 10.6.1 Inledning

Varje designhögskola svarar själv för in- tagningen till skolan. Två kategorier av sö- kande skall antagas: ordinarie studerande och specialstuderande. De ordinarie stude- rande följer i princip fullt kursprogram un—

der tre år. Specialstuderande är dels stude— rande som följer fullt kursprogram under ett år, dels studerande inskrivna vid andra ef- tergymnasiala utbildningsinstitutioner, och som önskar komplettera eller kombinera den utbildning de erhåller där med viss eller vis- sa kurser vid designhögskola, dels yrkesverk- samma personer som önskar genomgå fort- bildning.

Eftersom inrättandet av normalstudievä- gar endast är att betrakta som generell stu— dierådgivning skall någon uppdelning av de sökande på normalstudievägar inte göras. Intagning skall ske till skola, inte till nor- malstudieväg. De sökande skall dock uppge vilken normalstudieväg de har för avsikt att följa. Därmed underlättas planeringen inför påföljande läsår.

Antalet antagna ordinarie studerande kan antas bli ungefär detsamma år från år. Det gäller även specialstuderande med fullt un— dervisningsprogram. Däremot kommer för- modligen antalet antagna specialstuderande, som enbart deltar i viss undervisning, att skifta mellan olika är beroende på antalet ansökningar och på vilka och hur många kurser ansökningarna gäller. Det går därför inte att fastställa ett visst antal härvidlag eftersom ifrågavarande sökande kan förmo- das vilja delta i ett mycket skiftande antal kurser. Det kan finnas personer, som önskar delta i ett stort antal kurser och personer som endast önskar deltaga i en enstaka kurs.

10.6.2. Intagningsgrunder

I likhet med vad som föreslås bli gällande vid konsthögskoloma bör några krav på for- mell förutbildning inte ställas upp. De stu- derande förutsätts dock i regel ha genomgått formhögskola eller ha motsvarande kunska- per. Inte heller skall några åldersgränser finnas.

Idealt synes intagningen till designhögsko— lorna böra baseras på fyra huvudkriterier. Dessa är allmänt kreativ förmåga, gestalt- ningsförmåga, förutsättningar att använda dessa kreativa förmågor i den arbetssitua- tion en designer inlemmas i samt förmåga att inhämta de kunskaper, som meddelas

vid skolan. Samtliga dessa kriterier bör här fattas i vid mening.

De sakkunniga har tidigare beskrivit den arbetssituation en designer vanligen är in- lemmad i. Den förutsätter bl. a. förmåga till analys, planläggning och samarbete. Det står å andra sidan klart, att en beskrivning av arbetssituationen inte kan bli fullt täckande och att förutsättningarna för designarbete skiftar från fall till fall.

Beträffande förmågan att tillgodogöra sig de kunskaper som meddelas vid skolan måste man ha klart för sig, att det här både är fråga om att inhämta teoretiska kunskaper och att använda dessa kunskaper i den tillämpade undervisningen.

I och med att de fyra ovannämnda ur- valsgrunderna bör fattas i en vid bemärkelse och genom att de är oprecisa, är det svårt att erhålla säkra mått på dem. Som tidigare framhållits finns det inte några test till- gängliga, som med tillfredsställande säker— het mäter kreativitet. Några test i egentlig mening skall därför inte användas vid urva- let. De sakkunniga finner att några säkrare mått på de sökandes gestaltningsförmåga än arbetsprover av det slag, som f.n. an— vändes, inte står till buds.

Några användbara mått på de sökandes förmåga att behärska sin kommande ar- betssituation finns inte heller tillgängliga, även om test avseende vissa här relevanta komponenter av personlighetsstrukturen, som t. ex. samarbetsförmåga, har konstrue— rats.

I fråga om teoretiska kunskaper är situa- tionen något annorlunda vid designhögsko- lorna än vid formhögskolorna och konsthög- skolorna. Utbildningen vid designhögskolor- na bör härvidlag snarast liknas vid förhål- landena vid de tekniska högskolorna. Rela- tivt stora mängder teoretiskt stoff och olika teoribildningar ingår som väsentliga inslag i designerutbildningen. I den mån erfarenhe- terna kommer att visa, att vissa krav på förkunskaper i speciella ämnen måste stäl- las upp bör utbildningen ordnas så, att en komplettering av sådana kunskaper kan gö— ras vid designhögskolorna.

Något krav på praktik ställs inte upp för

inträde till designhögskolorna, men praktik skall tillmätas meritvärde vid ansökan. Prak- tik skall ha meritvärde oberoende av inom vilket område praktiken förlagts. Detta in- nebär att yrkeserfarenheter utanför desig— ners egentliga arbetsområde (social prak- tik) skall tillmätas lika stort meritvärde som praktik inom de områden utbildningen di- rekt berör.

I realiteten kommer ändå yrkespraktik att väga tyngre, eftersom den kan antas ge utslag i de inlämnade arbetsproven.

Ett skäl till att social praktik skall till- mätas i princip samma meritvärde som an- nan praktik är, att det är svårt att avgöra om praktik skall tillgodoräknas eller inte, om endast en viss form av praktik skall vara meriterande. Erfarenheterna visar, att praktikanter ofta tilldelas uppgifter av föga direkt värde för utbildningen, även om de tjänstgör på företags designavdelningar.

Det avgörande skälet är dock, att de sakkunniga anser att social praktik reellt är värdefull för den blivande designern. Social praktik är i många fall personlighets- utvecklande och erfarenhetsberikande och kan komma att visa sig vara av direkt nytta för den blivande designern i hans stu- dier och yrkesverksamhet. Vid utformande av en butiksmiljö är det värdefullt att själv ha arbetat som expedit; vid utformandet av verktyg är det värdefullt att själv ha varit verksam inom det berörda området etc. Över huvud är det vid allt designarbe- te värdefullt att ha direkta erfarenheter av brukssituationen för den produkt arbetsupp— giften gäller. Även allmänna erfarenheter från liknande situationer är av stort värde. Inte minst gäller detta olika yrkessituatio- ners alla aspekter, arbetsförhållanden, an- ställningsvillkor etc.

Intagningen synes böra grundas på en hel- hetsbedömning av den sökande, i vilken hänsyn till samtliga ovan nämnda intag— ningsgrunder bör tagas. Det synes emeller— tid inte möjligt att tillämpa en vägnings— procedur, som resulterar i att varje sökande tilldelas ett totalt meritvärde, uttryckt i po— äng. Det synes vidare oundvikligt att intag- ningen grundas på subjektiva värderingar

av de sökande. Emellertid skall detta i möj- ligaste mån uppvägas genom att intagnings- proceduren formaliseras. De sakkunniga återkommer härtill i följande avsnitt.

I fråga om specialstuderande måste sär- skilda överväganden göras. Specialstuderan- de, som är huvudsakligen inriktade på de utbildningsområden designhögskolorna täc- ker, bör dock bedömas enligt samma grun- der som de ordinarie studerande. De studez rande, som är inskrivna vid andra typer av högskolor, exempelvis teknisk högskola el- ler handelshögskola, bör bedömas enligt andra grunder. Dessa studerande kan an— tagas vilja få kännedom om förutsättning- arna för designers arbete utan att själva av- se att bli designers. Sålunda kan en stude- rande exempelvis vid handelshögskola med tanke på sitt framtida verksamhetsfält vilja få en närmare inblick i förutsättningarna för en designers arbete. Uppenbarligen kan något större avseende i sådana fall inte knytas till förmågan att arbeta som desig- ner. Här bör i stället hänsyn tagas till den sökandes motivation och skäl för att delta i designhögskolans undervisning. Några fas- ta regler för hur sådana sökandes kvalifi- kationer skall vägas mot varandra kan inte uppställas. Det ankommer på de för intag- ningen ansvariga att göra en så rimlig be— dömning som möjligt. Det synes dock lämp- ligt att prioritera sådana studerande som står i slutfasen av sin utbildning.

Vad slutligen beträffar urvalet av yrkes- verksamma designers, som önskar genomgå fortbildning, skall detta ske enligt samma principer som föreslås tillämpade för urva- let till fortbildningen vid konsthögskoloma. I princip skall de tilldelas platser i den ord- ning de anmäler sitt intresse att deltaga.

I analogi med vad som anförts om intag- ningen till konsthögskola kan man, om man så vill, se genomgången formhögskola el- ler motsvarande kunskaper och färdigheter som det allmänna behörighetskravet för in- träde som ordinarie studerande vid design— högskola. Det speciella behörighetskravet skulle då vara läggning och utvecklingsmöj— ligheter för verksamhet som designer. Då det senare villkoret skall vara utslagsgivan-

de och några absoluta villkor i fråga om formell förutbildning inte uppställs synes det emellertid meningslöst att betrakta in— tagningsfordringarna på detta sätt.

10.6.3. Intagningsorgan

Som tidigare framhållits skall varje design- högskola själv svara för intagningen till skolan. Intagningen sker genom en intag- ningsnämnd.

Intagningsnämnden skall bestå av rektor (ordförande) och professorerna. Vid behov skall nämnden adjungera ytterligare sakkun- niga utan rösträtt. Dessutom skall skolans elevkår kunna utse tre observatörer med rätt att övervara nämndens sammanträ- den.

Varje ledamot i nämnden skall ha ett visst antal platser, som han kan besätta utan att överensstämmelse med övriga ledamöters be— dömningar nödvändigtvis behöver finnas. I övrigt tillämpar resp. intagningsnämnd de arbetsformer den själv finner lämpliga.

10.6.4. Intagningsförfarande Etappvis intagning

Intagningen av ordinarie studerande grundas på inlämnade arbetsprov och ansöknings- handlingar. Vissa sökande kallas till sär- skilda antagningsprov med intervjuer. Intag- ningen skall ske etappvis i huvudsak enligt samma förfarande, som föreslås tillämpas vid formhögskolorna. Den centrala clearing- en skall inskränka sig till att fördela sökan- de, som intagits vid mer än en designhög— skola.

I första etappen antages med ledning av insända arbetsprov och ansökningshandling- ar de sökande, som uppenbart kan anses be- sitta de i föregående avsnitt angivna ford- ringarna. De sökande, som klart inte upp— fyller dessa fordringar blir inte föremål för ytterligare bedömning. De meddelas att de inte kan beredas plats på skolan. Övriga sökande kallas till särskilda antagningsprov. Dessa behöver inte nödvändigtvis utformas på samma sätt vid de olika designhögsko—

Hur stor andel av de sökande, som skall kallas till denna andra etapp bestämmes från fall till fall med ledning av vunna er- farenheter och andra omständigheter.

Slutligen företas en central samordning för att fördela sökande, som antagits till mer än en designhögskola. Denna sker ge- nom att uppgifter om vilka som antagits vid respektive högskola tillställs den centrala intagningsnämnden (se avsnitt 10.4.5), som underrättar berörda skolor om eventuella dubbelintagningar. Om inte de, som anta- gits vid fler än en skola, själva meddelar vil- ken skola som föredras, ankommer det på den centrala intagningsnämnden att höra ef- ter hos vederbörande vilken skola han väl- jer. Därefter kompletteras intagningen av nämnden vid den skola, vid vilken ytterliga— re plats blir tillgänglig.

Det som ovan anförts om antagning av ordinarie studerande bör även gälla antag- ning av specialstuderande, som ämnar följa fullt undervisningsprogram.

Intagningen av övriga studerande sker i en enda etapp och görs med ledning av insända arbetsprov och/eller andra hand- lingar, som de sökande åberopar.

Intagningen skall ske i början av juni för att anpassas till avslutningen på läs- året vid formhögskoloma. Den andra etap- pen i intagningen skall vara avslutad före midsommar.

Som framgått ovan skall det vara möj- ligt att söka till mer än en designhögskola samtidigt. Av praktiska skäl synes dock tid- punkten för intagningen böra vara densam- ma för samtliga designhögskolor. Om sko- lorna har olika tidpunkter för intagningen leder detta dessutom lätt till, att den skola, vars intagning sker först, erhåller det bästa urvalet.

Specialstuderande, som inte avser att föl- ja fullt undervisningsprogram, skall kunna antagas även utanför den ansökningstid som gäller övriga sökande.

Ansökningshandlingar och arbetsprov

Som framgått ovan, skall intagningen base-

ras på en helhetsbedömning av de sökan- des kvalifikationer. Denna bedömning skall i första intagningsetappen grundas på in- lämnade ansökningshandlingar och arbets- prov.

Vid bedömningen skall arbetsproven till- mätas den största vikten. Den sökande skall själv avgöra vilken typ eller vilka typer av arbetsprov han inlämnar. Man har att räkna med att en övervägande del av arbetspro- vema kommer att vara av samma typ som dem, som inlämnas till konsthögskoloma, dvs. teckningar, målningar, skulpturer o.d. Självfallet kan en del sökande emellertid antagas inlämna ritningar, skisser, model-' ler, tekniska konstruktioner, layouter, upp— satser etc.

Maximala antalet arbetsprov varje sökan- de får inlämna avgörs av respektive skolas intagningsnämnd liksom andra föreskrifter av sådan art. Samråd mellan skolorna för- utsätts dock.

De ansökningshandlingar, som inlämnas samtidigt med arbetsproven skall bidra till att ge intagningsnämnden en god bild av de sökande. Utöver vanliga personalia skall handlingarna innehålla uppgifter om skol- gång, praktik och yrkeserfarenheter, betygs- avskrifter etc. De sökande skall också kort- fattat motivera varför de önskar studera vid designhögskola.

Intagningsnämnden bedömer arbetspro- ven och skall vid sina överväganden också ta hänsyn till vad som framkommit av an- sökningshandlingama i övrigt. Därvid skall, som ovan nämnts, bl.a. praktik beaktas. Det synes emellertid inte lämpligt att till- lämpa en alltigenom formaliserad procedur ledande fram till att varje studerande till- delas en totalpoäng, som läggs till grund för intagningen. Varje ledamot av intag- ningsnämnden gör i stället en egen hel- hetsbedömning av respektive sökande, och nämnden fördelar vid sina överläggningar de sökande på de tre grupper, som nämnts ovan. Varje ledamot av nämnden skall där- vid kunna intaga ett visst antal sökande till utbildningen oberoende av om hans be- dömning stöds av andra ledamöter eller in- te.

Antagningsprov och antagningsintervjuer

En del av de sökande kallas till särskilda antagningsprov och intervjuer. Det är önsk- värt att dessa prov för den enskilde sökan- den begränsas till en eller två dagar. Avsikten med proven och intervjuerna är, att de skall ge en mer tillförlitlig grund för bedömningen av de sökande än vad en- bart inlämnade arbetsprov och ansöknings- handlingar kan ge. Intagningsnämnden vid varje skola ansvarar själv i samråd med sty- relse och utbildningsnämnd för den närmare utformningen av proven och intervjuerna och organisationen av dessa. De sakkunni- ga vill emellertid ge exempel på prov som kan komma till användning: teckning, målning, modellering skiss avseende designuppgifter kritik av designprodukt analys av förutsättningarna för viss design- uppgift. Genom intervjuer kan bilden av den sö- kande ytterligare kompletteras.

lO.7 Vissa gemensamma frågor 10.7.1 Intagning av utländska studerande

Utländska studerande bör i princip beredas tillträde till de av KUS föreslagna skolor- na och därvid uppbära studiesociala för- måner enligt de regler, som gäller vid öv- rig eftergymnasial utbildning. Nuvarande bestämmelser rörande studiesocialt stöd in- nebär, att studiestöd utgår till utländska stu- derande bosatta i riket enligt samma grun- der som till svenska studerande. En begräns- ning har dock gjorts såtillvida som studie- stöd inte kan ges utlänning som bosatt sig i riket huvudsakligen för att här få ut- bildning.

De grundläggande bestämmelserna röran- de utländska studerandes behörighet att bedriva studier vid högre utbildningsinstitu- tioner ingår i den s.k. behörighetskungö— relsen (SFS 1967:450). Denna kungörelse innehåller bestämmelser bl. a. för universi- tetens olika fakulteter.

Studentexamen avlagd i Danmark, Fin-

land, Island eller Norge gäller enligt behö- righetskungörelsen som svensk studentexa— men eller gymnasiekompetens. För övriga ut— ländska studerande gäller att konsistoriet får medge att som studerande vid fakultet in- skriva den som

a) avlagt utländsk examen som medför behörighet att vinna tillträde till universi- tet eller motsvarande i det främmande lan- det, eller

b) på annan grund kan antas äga förut— sättningar att tillgodogöra sig undervisning vid fakulteten.

Vid antagning av sökande till spärrad utbildning inom exempelvis universiteten till- lämpas en s.k. fri kvot för vissa behöriga sökande som av särskilda skäl faller utan- för övriga intagningsgrupper. I den fria kvo- ten ingår bl.a. utländska studerande. Som villkor för inträde uppställs kunskaper i svenska. Dessutom krävs enligt praxis att sökande till spärrad utbildning skall ha sitt »egentliga bo och hemvist» i Sverige.

Enligt behörighetskungörelsen föreligger inte någon ovillkorlig rätt för sökande med utländsk utbildning (utom nordisk student- examen) att antas till högre utbildning. Han får antas efter prövning av konsistoriet el— ler central utbildningsmyndighet och är i detta hänseende i princip i samma beläg— enhet som en svensk dispenssökande.

Kompetensutredningen har i sitt nyligen framlagda betänkande bl.a. behandlat frå— gan om utländska studerandes behörighet att bedriva högre studier i Sverige (Vägar till högre utbildning, SOU 1970: 21). Det studiesociala stödet till utländska studerande har utretts av kommittén för utländska stu— derande (Studiesocialt stöd för utländska stu— derande, stencil utbildningsdepartementet 1969: 9).

De båda ovan nämnda kommittéerna skil- jer mellan två grupper av utländska stude- rande, nämligen gäststuderande och invand— rare. Den förra gruppen består av personer som kommit till Sverige huvudsakligen för utbildningens skull, medan den senare om- fattar utländska studerande som befinner sig i Sverige huvudsakligen av annan orsak.

Kompetensutredningen framhåller, att nå-

gon saklig åtskillnad mellan i Sverige bosatt utlänning och landets egna medborgare inte kan göras i fråga om kompetensregler. Detta är i enlighet med svenska traditiOner och internationella konventioner. I fråga om gäststuderande är det svenska samhället inte bundet av ingångna avtal, men även sådana studerande bör enligt kompetensutredningen i rimlig omfattning beredas tillfälle till stu- dier i Sverige.

I fråga om i Sverige bosatta personer, oavsett medborgarskap, bör enligt kompe- tensutredningen i princip gälla samma vill- kor för tillgodoräknandet av utländsk utbild- ning som för svensk utbildning. Vad gäller gäststuderande menar kompetensutredning- en, att vederbörande studerande skall ha utbildning som ger behörighet till högre ut- bildning i hans eget land. Hemlandets be- hörighetsvillkor skall således vara avgörande för behörigheten i Sverige.

Kompetensutredningen anser, att utländ— ska studerande skall ha kunskaper i svenska språket och att sådana kunskaper motsva- rande kurserna Svenska 1—3 (se nedan) bör vara ett rimligt mått på erforderliga för- kunskaper. Kravet på kunskaper i svenska bör enligt kompetensutredningen dock inte gälla medborgare i nordiskt land.

Enligt kompetensutredningens förslag skall utländska studerande tas in via den s.k. fria kvoten vid urval till spärrad ut— bildning. Invandrarna kan inte särbehand- las i fråga om antalet platser varför något tak för denna kategori inte skall uppställas. För gäststuderande bör däremot antalet platser maximeras. Kompetensutredningen menar också att avtal bör slutas mellan de nordiska länderna om ömsesidigt upplåtan- de av spärrade utbildningsplatser.

Kommittén för utländska studerande1 finner att det inte bör komma i fråga att låta det svenska studiesociala stödet utgå till gäststuderande. Kommittén framhåller att alla internationella strävanden på området regelmässigt går ut på att hemlandet skall svara för gäststuderandes studiefinansicring. Kommittén pekar emellertid på att det från speciella synpunkter kan befinnas önskvärt och angeläget att genom särskild stipendie-

ring eller liknande från svensk sida öka till- strömningen av utländska gäststuderande vid svenska läroanstalter.

Kommittén för utländska studerande fin- ner således att som utgångspunkt för en om- prövning av det nuvarande regelsystemet för studiesocialt stöd till icke svenska stu- derande bör gälla, att även i fortsättningen skillnad görs mellan invandrare och gäst— studerande. Kommittén påpekar dock att denna distinktion ofta är svår att göra i det enskilda fallet.

Enligt de ändringar i reglerna om studie- socialt stöd, som kommittén för utländska studerande föreslår, skall sådant stöd kun- na utgå till studerande som inte är svensk medborgare, om han a) kan anses inlem- mad i det svenska samhället eller b) motta- gits i Sverige under sådana förhållanden att det klart framgår att han förutsätts sko— la inlemmas i det svenska samhället eller c) Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämt, förordnat att han skall vara berättigad till studiesocialt stöd lika med svensk medborgare. För att en ut- länning skall kunna invandra som studeran- de kommer i regel att fordras förordnande enligt 0). I och med att utlänningen blir be- rättigad till svenskt studiesocialt stöd, kom- mer han enligt gällande utlänningslagstift- ning också regelmässigt att kunna få uppe- hållstillstånd här.

Enligt centrala studienämndens anvisning- ar skall kravet på bosättning anses uppfyllt, när den studerande är kyrkobokförd i riket. Denna regel bör enligt kommittén tillämpas även i fortsättningen i avvaktan på de nya bosättningsregler som kan bli resultatet av ett kommande utredningsarbete.

I fråga om kunskaper i svenska för till- träde till högre studier anför kommittén för utländska studerande att krav uppställs, att endast den som visar sig besitta tillräck- liga kunskaper i svenska skall få tillträde till högre svenska läroanstalter. Kommittén anför att detta krav redan tillämpas vid antagning till spärrad utbildning. Regeln

1 Till betänkandet år en reservation fogad. I det följande refereras kommittémajoritetens förslag.

bör vara att utlänningar skall bedriva de inledande svenskstudiema på heltid under en koncentrerad period. Kommittén anser att det är ändamålsenligt att den till uni- versitet knutna utbildningen i svenska språ- ket i enlighet med vad som redan nu är fallet är studiemedelsberättigande på samma sätt som annan utbildning vid universitet. Kommittén har emellertid i avvaktan på ställningstagande från universitetskanslers- ämbetet inte närmare velat gå in på frågan om svenskundervisningens omfattning.

Som ovan framhållits anser KUS att ut- ländska studerande bör beredas tillfälle att studera vid de av KUS föreslagna skolorna och åtnjuta studiesociala förmåner enligt samma regler som gäller vid annan efter- gymnasial utbildning. Bestämmelserna rö- rande utländska studerandes rätt att stu- dera vid form-, konst- och designhögskolor- na och därvid uppbära statligt studiestöd bör därför utformas i enlighet med de be- slut som kan komma att föranledas av kommitténs för utländska studerande arbete.

KUS vill emellertid starkt betona att ett inslag av utländska studerande vid de ut- bildningar om vilka det här är fråga berikar undervisningen och tillför skolorna värdeful- la erfarenheter av främmande kulturmiljöer. Värdet av detta är kanske särskilt stort vid konsthögskoloma. Genom information och på annat sätt bör man därför söka under- lätta för utländska studerande att finna sig väl till rätta vid skolorna. De enskilda konst- högskoloma — eventuellt även designhögsko- lorna — bör vidare genom kontakter med likvärdiga utländska skolor söka institutio- nalisera utbyte av studerande, så att vissa svenska elever inskrivna vid skola i Sverige studerar t. ex. ett läsår vid likvärdig utländsk skola medan elev från denna skola studerar i Sverige.

Erfarenheterna från konsthögskolan tyder på att ett relativt stort antal icke svenska medborgare kommer att söka till konsthög- skoloma. Gäststuderande kan i första hand antas vilja följa undervisningen under ett helt läsår som specialstuderande. Invandrare kommer förmodligen att söka som ordinarie

Utländska studerande bör vid ansökan om tillträde till de av KUS föreslagna skolorna i princip bedömas på samma sätt som svens- ka sökande. Detta gäller såväl ansökning- ar om status som ordinarie studerande som status som specialstuderande. Tills vidare skall inte någon bestämd kvot uppställas enligt vilken ett visst antal utländska stude- rande varje år skall antas på resp. skola. Ett visst antal platser har beräknats för special- studerande med fullt undervisningsprogram under ett läsår vid konsthögskola resp. de- signhögskola. Genom att utländska stude— rande av kategorin gäststuderande i flertalet fall kan antas falla inom den ovan nämnda ramen vid intagningarna kommer ändå an- talet gäststuderande i praktiken att begrän- sas.

I fråga om kunskaper i svenska språket synes det dock nödvändigt att uppställa vis- sa fordringar för inträde till form- och de- signhögskolorna. För studier vid konsthög- skola synes kraven på kunskaper i svenska kunna ställas lägre.

Vid universiteten anordnas fr.o.m. läs- året 1968/ 69 kurser i svenska för icke svensktalande studerande. Denna undervis- ning omfattar fyra kurser med stigande svå- righetsgrad, benämnda Svenska 1, 2, 3 och 4. Varje kurs beräknas pågå cirka två och en halv månad. Hela utbildningstiden om- fattar sålunda ungefär ett studieår. Kurser— na berättigar till studiemedel enligt samma grunder som övrig utbildning vid universi- tet.

Behörig att antagas som elev vid ifråga- varande kurser är icke svensktalande stude- rande vid högre utbildningsanstalter, bl.a. konsthögskolan. Behörig är också bl. a. icke svensktalande person som avser söka inträ- de vid ifrågavarande utbildningsinstitutioner och som, med undantag för kunskaper i svenska, uppfyller behörighetsvillkoren för inträde vid utbildningsinstitutionen.

Enligt de sakkunnigas mening bör icke svensktalande studerande vid formhögsko- lor, konsthögskolor och designhögskolor va- ra behöriga att antagas som elev vid ovan nämnda kurser. Däremot synes det inte möj—

ligt att antaga personer enbart på grund av att de senare avser söka till dessa sko- lor, eftersom det är svårt att fastställa nå- got användbart kriterium på behörighet. Denna fråga synes emellertid böra prövas i annat sammanhang.

Kommittén för utländska studerande an- för att erfarenheterna från den nuvarande svenskundervisningen synes ge vid handen att de kunskaper, som kurserna Svenska 1 och 2 ger, i regel inte är tillräckliga. KUS anser sig inte böra ta ställning i frågan om vilken kunskapsnivå som skall erfordras i svenska vid de av KUS föreslagna sko- lorna. Som ovan framhållits är kunskaperna i svenska av relativt ringa betydelse vid konsthögskoloma.

10.7.2. Expertgrupp för intagningsfrågor

Det är angeläget att intagningsförfarandet inte fastlåses utan blir föremål för en fort- löpande omprövning. Det tillvägagångssätt, som KUS föreslår, bör betraktas som en försöksverksamhet. Testmetodologisk exper- tis bör knytas till intagningarna till form-, konst- och designhögskolorna för att bidra till en systematisk utvärdering av olika ur— valskriterier och intagningsförfaranden. KUS föreslår därför att en särskild expert- grupp tillsätts för dessa frågor. Gruppen skall följa forskningen på området, bearbeta data från intagningarna statistiskt etc. Den skall också kunna vara behjälplig vid ut- formandet av intagningsproven.

Expertgruppen skall tillsättas av samar- betsnämnden för de av KUS föreslagna skolorna.

10.7.3. Vissa ersättningsfrågor

Som framgått ovan skall ett antal sökande till formhögskola, konsthögskola och design- högskola kallas till särskilda intagningsprov och/eller intervjuer vid skolorna. De sak- kunniga vill framhålla att de finner det önskvärt att de sökande skall erhålla trakta- mente och resekostnadsersättning i samband med deltagande i sådana prov och inter- vjuer. KUS berör dock inte närmare denna

fråga då den synes böra behandlas i annat sammanhang.

Ledamöter i intagningsnämnden bör gi- vetvis uppbära särskilt arvode för detta i de fall deltagande i nämndens överläggning- ar inte ingår i ordinarie tjänstgöringsskyl- dighet.

1 l Kostnadsberäkningar

11.1. Utgångspunkter

I de sakkunnigas uppdrag ingår att beräkna kostnaderna för den föreslagna utbildnings- organisationen. I det följande redovisas över- siktliga beräkningar rörande dels de årliga kostnaderna (driftskostnaderna) för de av KUS föreslagna skolenheterna, dels de er- forderliga investeringarna i fråga om bygg- nader samt inredning och utrustning.

Till grund för kostnadsberäkningarna lig- ger i fråga om driftskostnaderna dels tidi- gare redovisade timplaner för form- och de— signhögskolorna, dels de förteckningar över personal vid de olika skolorna, som redo- visats i respektive kapitel. För vissa anslag kommer härtill också vissa antaganden som gjorts dels med ledning av de sakkunnigas förslag, dels med utgångspunkt från nuva- rande anslag till konsthögskolan och konst— fackskolan. Kostnadsberäkningarna för er— forderliga investeringar i fråga om byggna- der, inredning och utrustning bygger dels på de i bilaga 3 redovisade lokalprogram- men för de föreslagna skolorna, dels på vis- sa kostnadsjämförelser med andra nybyggda skolor.

Lönekostnaderna är beräknade efter 1970 års löneläge och genomgående med till— lämpande av de belopp, som gäller för orts- grupp 5. Hänsyn har alltså ej tagits till, att vissa skolor föreslås bli förlagda till orter med annan ortsgruppsbeteckning.

11.2. Driftskostnader 1 1 .2.1 Samarbetsnämnden

KUS har beräknat vissa kostnader för den föreslagna provisoriska tillsynsmyndigheten för form-, konst- och designhögskolorna. Personalens omfattning framgår av avsnitt 4.5.2. Nämnden skall därutöver ha resurser att anlita experter för olika uppdrag, såsom utarbetande av läromedel, bearbetning av uppgifter från elevintagningar osv. Kostna- derna beräknas uppgå till följande belopp.

1. Avlöningar 123 000 2. Arvodering av experter, utred- ningskostnader m. m. 100 000 3. Sjukvård rn. m. 1 000 4. Reseersättningar (åt personal, ledamöter och experter) 10 000 5. Expenser 10 000 6. Lönekostnadspålägg 28 000 Summa kronor 272 000

1 1.2.2 Formhögskolor A vlöningar

Utgångspunkt för beräkningen av drifts- kostnader för formhögskolorna är det i av- snitt 6.3.12 redovisade förslaget till timplan för formhögskolan. Denna timplan anger också förslag till uppdelning av ämnena på olika undervisningsformer med skilda del- ningstal, enligt vad som närmare redovisas i avsnitt 5.4.

Den schemabundna undervisningen ger

därvid ett behov av lärartimmar, som för en formhögskola med 300 studerande upp- går till drygt 14100 timmar, för en skola med 400 studerande till i det närmaste 18 000 timmar och för en skola med 600 studerande till drygt 27 300 timmar. I des— sa lärartimberäkningar ingår också det and— ra årets studier inom fördjupningsalternati- ven fri konst, produkt- och miljödesign, gra- fisk design och teori. Vid en formhögskola med 400 studerande har det andra läsårets 200 studerande antagits fördela sig på för- djupningsalternativen med 50 på fri konst, 25 på produkt— och miljödesign, 25 på gra- fisk design och 100 på teori. Vid övriga formhögskolor har de studerande antagits fördela sig på fördjupningsalternativen en- ligt samma proportion.

De ovan redovisade lärartimtalen för formhögskolor med olika studerandeantal fördelas på lärartjänster enligt uppställning- en över personal vid de olika formhögsko- lorna i avsnitt 6.5.2. Sedan lärartimtalen fördelats på de olika lärartjänsterna med hänsyn till dessas föreslagna eller förutsat- ta undervisningsskyldighet (avsnitt 6.5.3), återstår »lösa timmar», dvs. undervisnings- timmar som fylles av mer eller mindre till- fälligt anlitade timlärare, gästföreläsare m. fl. Vid beräkningen av kostnaderna för dessa timmar har KUS antagit ett genomsnittligt timarvode av 80 kronor. Detta belopp har därvid antagits inkludera även tillägg för den kvällsundervisning, som enligt de sak- kunnigas förslag skall kunna ske vid form- högskolorna.

Ovannämnda lärartimberäkningar omfat- tar inte de tillvalsämnen, i vilka undervis- ning skall bedrivas (se avsnitt 6.3.3). Vid beräkning av lärartimbehovet för undervis- ningen i tillvalsämnen har antagits, att hälf- ten av en skolas totala studerandeantal valt engelska och en fjärdedel vardera tyska och tillämpad matematik. Dessa ämnen har an- tagits omfatta vardera två veckotimmar. Härtill kommer den särskilda kursen i hand- skrift om 36 timmar, som en fjärdedel av de studerande antagits deltaga i. Tillvals- ämnena ger då ett lärartimbehov vid en skola med 300 studerande om 1800 tim-

mar, vid en skola med 400 studerande ett behov av drygt 2400 timmar och vid en skola om 600 studerande knappt 3 600 tim- mar. I kostnadsavseende har för tillvals- ämnena inga lärartjänster beräknats, utan de har behandlats som ovan nämnda »lösa timmar».

I lärartimberäkningarna med utgångs- punkt från timplanen ingår inte heller något särskilt timbehov för verksamheten vid den övningsskola, som föreslås för varje form- högskola (se avsnitt 6.3.5). I kostnadsberäk- ningarna för varje formhögskola har där- för inkluderats ett särskilt belopp, motsva- rande 216 lärartimmar, för övningsskolan (80 kronor per timme). Verksamheten har därvid antagits omfatta två timmar tre da- gar per vecka, dvs. sex veckotimmar, oavsett formhögskolans storlek.

Den föreslagna omfattningen av övnings— skolans verksamhet är mycket begränsad med hänsyn framför allt till oklarheten i den framtida förläggningen av tecknings- lärarutbildningen.

I kostnadsberäkningen ingår också me- del för de tjänster för övrig personal, som föreslås i förteckningen i avsnitt 6.5.2, dvs. teknikerpersonal, biblioteksassistent, kansli- och vaktmästarpersonal. I fråga om den deltidsanställda teknikerpersonalen har där— vid beräknats ett arvode om 14000 kro- nor, motsvarande halvtidstjänstgöring för tekniker i lönegrad A 14.

I medelsberäkningen för övrig personal ingår inte den s.k. skolsociala personalen enligt vad som närmare anförts i avsnitt 6.5.6. Av detta avsnitt framgår också, att medel heller inte upptagits för fastighets— personal.

Avlöningsposten i formhögskolans före- slagna utbildningsanslag upptar också me- del för arvodering av levande modell. Så— dana medel har i konsthögskolans och konst- fackskolans respektive budget hittills upp- tagits på anslaget för undervisningsmate- riel. Dessa medel bör emellertid ingå i ut— bildningsanslaget dels därför att lönekost- nadspålägg bör beräknas för dem, dels där- för att omständigheter utanför skolans kon- troll, såsom avtalsmässiga löneförhöjningar

för modellerna, inte bör inverka på utrym- met för anskaffning av sådan materiel och utrustning, som reservationsanslaget för un- dervisningsmateriel i första hand är avsett för.

I de sakkunnigas beräkningar av kostna- der för avlöningar ingår därför medel för arvodering av levande modell. Därvid har antagits, att de studerande skall ha till- gång till modell under hälften av tiden för teckning, målning och skulptur inom äm— net gestaltningsövningar samt — för vissa studerande — inom hälften av tiden för för- djupningsalternativet fri konst. Med anta— gande av att arbetet bedrivs i grupper om 24 studerande erhålles ett behov av modell- timmar för en formhögskola med 300 stu- derande om drygt 3000 timmar, för en skola med 400 studerande något mer än 4 200 timmar och för en skola med 600 stu— derande drygt 6200 timmar. Timarvodet har antagits utgöra i genomsnitt 15 kro- nor.

Sjukvård m. m.

I fråga om de i utbildningskostnadema in- gående anslagsposterna för sjukvård, rese- ersättningar, lokalkostnader och expenser saknar de sakkunniga möjligheter att be- räkna medel för dessa anslagsposter annat än på ett mycket överslagsmässigt sätt. Som underlag har därvid i första hand använts i regleringsbrev för budgetåret 1970/ 71 redo- visade anslagsposter för konsthögskolan re- spektive konstfackskolan enligt vad som närmare framgår i det följande.

De sakkunniga har genomgående valt att uttrycka de kostnader, som bildar utgångs- punkt för i det följande sammanfattade för- slag och de anslagsposter för konsthögsko- lan och konstfackskolan, vilka i vissa fall utgör underlag för dessa förslag, i kronor per studerande.

För anslagsposten sjukvård m.m. beräk— nar KUS sålunda 10 kronor per studeran- de, vilket i runt tal motsvarar konstfack- skolans nuvarande anslagspost för detta än- damål.

Reseersättningar

Anslagsposten reseersättningar bör enligt de sakkunnigas mening uppdelas på delposter för å ena sidan lärare och övriga anställda och å den andra studerande. För reseersätt— ningar åt lärare och övriga anställda beräk— nar KUS 50 kronor per studerande, medan reseersättningarna åt de studerande föreslås uppgå till 100 kronor per studerande och år (se även avsnitt 6.3.7).

Lokalkostnader

Anslagsposten lokalkostnader inkluderar lo— kalhyror, löner till städpersonal, övriga ut- gifter för städning, bevakning samt bränsle och lokalhållning i övrigt. Då lokalkostna- derna är beroende av en mängd faktorer, vilka de sakkunniga saknar möjlighet att bedöma, utgår de i sina beräkningar av dessa från motsvarande kostnader för konst- fackskolan, som för närvarande uppgår till ca 2 100 kronor per studerande.

Expenser

I fråga om anslagsposten expenser, dvs. in- ventarier, publikationstryck, telefon m.m., räknar KUS med 250 kronor per studeran- de. I detta belopp ingår ersättning för så- dant deltagande i arbetet inom formhög- skolans intagningsnämnd, som inte ingår i ordinarie tjänstgöringsskyldighet (se avsnitt 10.7.3). Anslagsposten för expenser vid konstfackskolan uppgår för närvarande till ca 165 kronor per studerande.

Lönekostnadspålägg

För lönekostnadspålägg, dvs. skolans utgif- ter för de anställdas sjukförsäkring, tilläggs- pension m.m., räknar KUS med 23 pro- cent på den lönesumma, som de ovan under anslagsposten avlöningar angivna delposter- na representerar.

Tabell 11.1. Kostnad per studerande vid formhögskola.

FH 600 stud. FH 400 stud. FH 300 stud.

A. Utbildningskostnader ]. Avlöningar 5 525 6 267 7 011 2. Sjukvård rn. m. 10 10 10 3. Reseersättningar

a) tjänstemän 50 50 50

b) studerande 100 100 100 4. Lokalkostnader 2 100 2 100 2 100 5. Expenser 250 250 250 6. Lönekostnadspålågg ] 270 1 440 1 610 Summa kronor 9 305 10 217 11 131 B. Undervisningsmatert'el 1 000 1 000 1 000 Summa kronor (A+B) 10 305 11 217 12131 Undervisningsmateriel Sammanfattning

Anslaget för undervisningsmateriel uppgår vid konstfackskolan för närvarande till en- dast ca 560 kronor per studerande, medan motsvarande siffra för konsthögskolans stu- derande är ca 1840. Denna skillnad sam- manhänger väsentligen med, att material— avgifter alltjämt uttages av de studerande vid konstfackskolan.

KUS vill som sin principiella inställning hävda, att kostnader för sådant förbruk- ningsmaterial, som används i undervisning- en, skall bekostas av skolan och inte av de studerande. KUS finner det därför moti- verat att för anslaget för undervisningsma- teriel vid formhögskolorna beräkna 1000 kronor per studerande.

Kostnaden per studerande vid formhögsko- lorna med ledning av i det föregående för- da resonemang rörande beräkningen av de olika anslagsposterna kan sammanfattas på följande sätt (tabell 11.1).

Uttryckt i totalsiffror för de olika anslags— posterna erhålles följande sammanställning av de fem formhögskolornas stater (tabell 11.2).

De totala kostnaderna för den av KUS föreslagna organisationen om fem formhög- skolor med sammanlagt 2000 studerande uppgår till

22 437 000 kronor.

Detta ger en genomsnittlig kostnad per studerande om 11 218 kronor, vilket mot-

Tabell 11.2. Totala kostnader för formhögskola.

Formhögskolan i

Lund/ Mellan-

Anslag Stockholm Göteborg Malmö Umeå sverige A. Utbildningskostnader l. Avlöningar 3 315 000 2 507 000 2 507 000 2 104 000 2 104 000 2. Sjukvård m. m. 6 000 4 000 4 000 3 000 3 000 3. Reseersättningar

a) tjänstemän 30 000 20 000 20 000 15 000 15 000

b) studerande 60 000 40 000 40 000 30 000 30 000 4. Lokalkostnader 1 260 000 840 000 840 000 630 000 630 000 5. Expenser 150 000 100 000 100 000 75 000 75 000 6. Lönekostnadspålägg 762 000 576 000 576 000 483 000 483 000 Summa kronor 5 583 000 4 087 000 4 087 000 3 340 000 3 340 000 B. Undervisningsmateriel 600 000 400 000 400 000 300 000 300 000 Summa kronor (A+B) 6 183 000 4 487 000 4 487 000 3 640 000 3 640 000 266 SOU 1970: 66

svarar kostnaden per studerande vid en formhögskola med 400 studerande.

Den totala utbildnings- och materialkost— naden per studerande vid konstfackskolan (KD, KA, HKS och TI) uppgår budgetåret 1970/ 71 till 9 525 kronor efter avdrag för vissa uppbördsmedel, bl.a. bidrag från Stockholms stad samt elevavgifter. I jämfö- relse härmed innebär således KUS förslag en ökning med 1 693 kronor per studeran- de och år.

1 1.2.3 Konsthögskolor

Inledning

Vid kostnadsberäkningarna för konsthög- skoloma har de sakkunniga haft att ta ställ- ning dels till den befintliga konsthögskolan i Stockholm och dess nuvarande anslags- tilldelning, dels till de båda föreslagna nya konsthögskoloma i Göteborg respektive Lund/Malmö. I fråga om konsthögskolan i Stockholm vill KUS här erinra om, att föreliggande betänkande inte omfattar för- slag rörande den framtida verksamheten vid arkitekturskolan och institutet för material- kunskap. KUS avser — som tidigare fram- hållits — att återkomma till dessa i ett se- nare betänkande. Tills vidare föreslår KUS därför inte några personalförändringar vid dessa institutioner med ett undantag, varom närmare anföres i det följande.

A vlöni ngar

I enlighet med de sakkunnigas i kapitel 7 redovisade förslag rörande den framtida uppläggningen av utbildningen vid konst- högskoloma skall inga särskilda timplaner och kursplaner fastställas för denna utbild- ning. Arbetet skall i stället bedrivas i atel- jéer och verkstäder under fria former. Det vid beräkningar av lärartimbehov och där- med sammanhängande medelsanspråk vid andra skolor befintliga underlaget i form av en av Kungl. Maj:t fastställd timplan föreligger alltså inte för konsthögskoloma. Vid beräkningen av lärarkostnaderna för konsthögskoloma har de sakkunniga i stäl-

let utgått från den sammanställning av lä- rartjänster, som redovisas i avsnitt 7.7.2.

Utöver medel för lärartjänster skall sär- skilda medel också finnas vid konsthögsko- loma för anlitande av mer eller mindre till- fällig lärarpersonal för kortare eller längre kurser, gästföreläsningar osv. Vilka dessa kurser är och vilka arvoden som skall finnas för olika typer av specialistbefattningar (t. ex. vissa tekniker) osv. för den nuvaran- de konsthögskolan framgår av dess stadgar. Dessa kurser och arvoden för andra speciel- la ändamål vid de av KUS föreslagna konst- högskoloma skall emellertid enligt de sak- kunnigas mening bestämmas av skolorna själva. KUS föreslår därför, att varje konst- högskola tilldelas ett visst belopp för arvode- ring av tillfällig lärarpersonal att efter sko- lornas eget bedömande fördelas på kurser, föreläsningar, specialistarvoden osv. I sina beräkningar har KUS utgått från ett årligt belopp för detta ändamål om 50000 kro- nor för varje konsthögskola.

I fråga om konsthögskolan i Stockholm innebär detta belopp en viss uppräkning av den sammanlagda summan för sådana arvo- den för budgetåret 1970/71 (se avsnitt 3.4.4), sedan avdrag gjorts för ett belopp om 13 000 kronor för arvodering av en lä- rare i arkitektur vid de nuvarande målar- och skulpturskolorna. Detta belopp bör i stället överföras till arkitekturskolan — och denne befattningshavare alltså formellt höra till denna avdelning — men undervisningen bör till största delen förläggas vid den av KUS föreslagna miljöavdelningen.

I avlöningsposten ingår också särskilda medel för fortbildning. Som framgår av av- snitt 7.5 lägger de sakkunniga stor vikt vid, att konsthögskoloma förses med erforderli- ga resurser för fortbildning av redan verk- samma konstnärer. Denna verksamhet för- utsättes ske dels så, att de i fortbildningen deltagande konstnärerna deltar i samma un- dervisning som de ordinarie studerande, dels i form av särskilda kurser.

För fortbildning av den senare typen har de sakkunniga räknat med en lärarkost- nad av drygt 4 000 kronor per studerande- plats.

I den i avsnitt 7.7.2 redovisade samman- ställningen över föreslagen personal vid konsthögskoloma finns förutom lärartjänster också tjänster för övrig personal, dvs. tek- niker-, biblioteks-, kansli- och vaktmästar- personal. Liksom i kostnadsberäkningen för formhögskolorna har KUS även i fråga om konsthögskoloma för den deltidsanställda teknikerpersonalen räknat med ett genom- snittligt arvode om 14000 kronor (motsva- rande halvtidstjänst i lönegrad A 14).

I beräkningen ingår inte medel för skol- social personal och fastighetspersonal enligt vad som anförts i avsnitt 7.7.6.

Avlöningsposten i konsthögskolornas fö- reslagna utbildningsanslag inkluderar ock- så medel för arvodering av levande mo- dell. I likhet med vad som i detta avseen- de anförts beträffande formhögskolorna, föreslås dessa medel ingå i konsthögskolor- nas utbildningsanslag och inte i materiel- anslagen. För konsthögskolan i Stockholm har antagits, att behovet av modelltimmar uppgår till ca 15 timmar per dag, vilket motsvarar 2 700 timmar per år. För övriga konsthögskolor har antagits ett motsvaran- de modelltimbehov av 10 timmar per dag, vilket ger 1800 timmar per år. Timarvo- det har antagits utgöra i genomsnitt 15 kro- nor.

Sjukvård m. m.

Liksom för formhögskolorna har de sak- kunniga även i fråga om konsthögskoloma valt att uttrycka de beräknade kostnaderna för sjukvård, reseersättningar, lokalkostna- der, expenser och undervisningsmateriel som en genomsnittlig kostnad per studerande (or- dinarie och specialstuderande). Utgångs- punkten har därvid i många fall varit nu- varande motsvarande kostnader vid befint- liga skolor, eftersom de sakkunniga i stor utsträckning saknar möjligheter att närmare bedöma dessa kostnader.

I fråga om sjukvård m.m. för konsthög- skolorna beräknar KUS således 10 kronor per studerande.

Reseersättningar

Anslagsposten reseersättningar bör fördelas på delposter för dels lärare och andra tjäns- temän, dels studerande. För den förra del- posten beräknar KUS 100 kronor per stu- derande, för den senare 1400 kronor per studerande enligt vad som närmare anförts i avsnitt 7.3.6. Det senare beloppet beräk- nas emellertid endast för ordinarie stude- rande.

Lokalkostnader

Lokalkostnaderna för den nuvarande konst- högskolan uppgår budgetåret 1970/ 71 till drygt 2 100 kronor per studerande. KUS antar samma belopp för de föreslagna konst- högskolorna.

Expenser

Anslagsposten för expenser uppgår vid konsthögskolan nu till drygt 500 kronor per studerande. KUS räknar med 550 kronor per studerande. I detta belopp ingår också ersättning för sådant deltagande i konst- högskolans intagningsnämnd, som inte in- går i ordinarie tjänstgöringsskyldighet.

Lönekostnadspålägg

För skolans utgifter för sociala kostnader för de anställda, s.k. lönekostnadspålägg, beräknar KUS 23 procent på den löne- summa, som de ovan under punkten »Av- löningar» upptagna delposterna represen- terar.

U ndervisningsmateri el

Materielanslaget vid konsthögskolan uppgår för närvarande till drygt 1 800 kronor per studerande. Med hänsyn till de allt mer öka- de materialkostnaderna och till nödvändig- heten av att de studerande får möjligheter att arbeta i nya material och tekniker fin- ner de sakkunniga det fullt motiverat, att anslaget uppräknas till 3 000 kronor per ordinarie studerande. För deltagarna i fort-

konsthögskola. KH KH 150+20 75 +13 stud. stud. A. Utbildningskosmader 1. Avlöningar 9 440 15 105 2. Sjukvård m.m. 10 10 3. Reseersättningar a) tjänstemän 100 100 b) studerande* 1 235 1 193 4. Lokalkostnader 2 100 2 100

5. Expenser 550 550

6. Lönekostnadspålägg 2 171 3 474 Summa kronor 15 606 22 532 B. Undervisningsmateriel" 3 118 3 148 Summa kronor (A+B) 18 724 25 680

* I medeltal för samtliga studerande.

bildning kan — som anförts i avsnitt 7.5 — materialåtgången antas vara större, var- för materielanslaget för denna kategori av studerande bör beräknas till 4000 kronor per studerande och år.

Sammanfattning

Kostnaden per studerande vid konsthögsko- lorna med i det föregående gjorda antagan- den uppgår till följande (tabell 11.3).

Uttryckt i totalsiffror för de olika anslags- posterna erhålles följande sammanställning av de tre föreslagna konsthögskolornas sta- ter (tabell 11.4).

De sammanlagda kostnaderna för de av KUS föreslagna tre konsthögskoloma med totalt 346 studerande uppgår till

7 708 000 kronor.

Detta ger en genomsnittlig kostnad per studerande om 22278 kronor. I jämförel— se med den nuvarande konsthögskolan, vars genomsnittliga kostnad per studerande bud- getåret 1970/ 71 uppgår till sammanlagt 13 956 kronor per studerande, innebär de sakkunnigas förslag en ökning med 8 322 kronor per studerande och år.

1 1.2.4 Designhögskolor

A vlöni ngar

I likhet med förhållandet vid formhögsko- lorna skall utbildningen vid designhögsko- lorna bedrivas i enlighet med en av Kungl. Maj:t fastställd timplan och därutöver enligt särskilda planer över studiegången, vilka fastställs av respektive skolas utbildnings- nämnd. De sakkunnigas förslag till timplan för designhögskolorna — i form av en sam— manställning av det totala antalet föreslag-

Tabell 11.4. Totala kostnader för konsthögskola.

Konsthögskolan i

Anslag Stockholm* Göteborg Lund/Malmö A. Utbildningskostnader ]. Avlöningar 1 605 000 1 330 000 1 330 000 2. Sjukvård m. m. 2 000 1 000 1 000 3. Reseersättningar a) tjänstemän 17 000 9 000 9 000 b) studerande (ordinarie) 210 000 105 000 105 000 4. Lokalkostnader 357 000 185 000 185 000 5. Expenser 94 000 49 000 49 000 6. Lönekostnadspålägg 369 000 306 000 306 000 Summa kronor 2 654 000 1 985 000 1 985 000 B. Undervisningsmateriel a) ordinarie studerande 450 000 225 000 225 000 b) deltagare i fortbildning 80 000 52 000 52 000 Summa kronor 530 000 277 000 277 000 Summa kronor (A+B) 3 184 000 2 262 000 2 262 000

* Exkl. arkitekturskolan och materialinstitutet.

Dessa kurser utgör hela eller delar av ämnen, som ingår i s.k. ämnesblock. Un- dervisningen i de i ämnesblocken ingående ämnena sker under olika former — t.ex. föreläsning, seminarium, individuellt arbete eller gruppundervisning — enligt vad som närmare redovisas i beskrivningen av de olika ämnesblockens innehåll i avsnitt 8.3.3. Vid beräkningen av antalet lärartimmar har de olika kursernas totala timtal fördelats på olika undervisningsformer allt efter kur- sens karaktär och speciella krav. Vissa kur- ser har därvid betraktats som övergripande och väsentliga för designhögskolans samtliga studerande, medan andra endast förekom- mer för vissa normalstudievägar och åter- igen andra ansetts böra ha väsentligen olika innehåll för olika normalstudievägar.

Med ledning av timplanen och ovan an- givna antaganden har de olika designhög- skolornas respektive behov av lärartimmar framräknats. För en skola med 225 ordi- narie studerande utgör detta sålunda i det närmaste 12 500, medan en skola med 120 ordinarie studerande har behov av drygt 8 500 lärartimmar.

De lägre timtalen vid de föreslagna de- signhögskolorna i Göteborg och Lund/ Malmö hänger samman dels med dessa sko- lors lägre studerandeantal — jämfört med designhögskolan i Stockholm -— dels med den omständigheten, att ingen utbildning av s.k. närmiljöarkitekter föreslås ske där en— ligt vad som närmare anföres i avsnitt 8.3.10. För dessa skolor har alltså inget lärartimbehov för normalstudievägen när- miljödesign beräknats.

Utbildningen av närmiljöarkitekter i Gö- teborg och Lund/Malmö föreslås i stället ske vid Chalmers tekniska högskola respek- tive den tekniska fakulteten vid Lunds uni- versitet. För att kunna genomföra detta måste dessa skolors resurser förstärkas. KUS har emellertid inte nu möjlighet att med nå- gon större precision beräkna kostnaderna för sådan förstärkning av lärar- och andra resurser vid dessa skolor. Detta samman- hänger framför allt med oklarheten i hur ett sådant inlemmande av närmiljöarkitekt-

utbildningen i den traditionella arkitektut- bildningen organisatoriskt skulle tillgå. Här- till kommer problem av typen studietid, dimensionering, gemensamma och differen- tierade kurser m. m. De sakkunniga för- utsätter, att de närmare formerna för ett eventuellt organisatoriskt samgående blir fö- remål för särskild utredning (avsnitt 4.3.5). Först därefter kan de med närmiljöarkitekt- utbildningen sammanhängande kostnaderna vid dessa skolor beräknas med någon större exakthet.

Överslagsvis tar de sakkunniga i sina kost- nadsberäkningar emellertid upp ett belopp om 12 000 kronor per studerande, vilket något överstiger kostnaden per studerande vid teknisk fakultet under budgetåret 1968/ 69. Härvid gör de sakkunniga också det antagandet, att utbildningen blir treårig och att den årliga intagningen av studerande vid varje skola uppgår till tio. Den årliga in- tagningen till fackavdelningen för möbler och inredning vid konstindustriskolan i Gö- teborg uppgår för närvarande till ca tio per år.

De ovan angivna lärartimtalen för de- signhögskolor med olika studerandeantal fördelas på lärartjänster enligt sammanställ— ningen över föreslagna sådana tjänster i av- snitt 8.7.2. Efter fördelning av lärartimtalen på lärartjänster med hänsyn till dessas. föreslagna undervisningsskyldighet (avsnitt 8.7.3) återstår »lösa timmar», dvs. under- visningstimmar för mer eller mindre tillfäl- ligt anlitade timlärare, gästföreläsare osv. För designhögskolornas del har de sakkun- niga vid beräkningen av kostnaderna för dessa timmar antagit ett timarvode av i ge- nomsnitt 100 kronor.

Enligt vad de sakkunniga närmare redo- visat i avsnitt 8.3.5 skall vid designhögsko- lorna i mån av behov också kunna förekom- ma s. k. stödundervisning för sådana stude- rande, som har svårigheter att uppfylla upp- ställda studiemål. KUS föreslår, att tio pro- cent av antalet lärartimmar beräknas för så- dan undervisning, dvs. 1 200 respektive 800 lärartimmar. I kostnadsavseende har dessa timmar jämställts med de s.k. »lösa tim- marna».

I likhet med konsthögskoloma skall även för designhögskolorna särskilda medel be- räknas för fortbildning (avsnitt 8.5). Vid beräkningarna av dessa kostnader har an- tagits, att deltagare i fortbildning ägnar en tredjedel av tiden åt kurser tillsammans med ordinarie studerande, en tredjedel åt till- lämpningsarbete (projekt) och en tredjedel åt särskilt för dessa deltagare avsedda kur- ser. Detta ger ett timtal för de studerande om 300 per läsår. Med antagande av att deltagarna i fortbildning vid designhögsko- lan i Stockholm fördelas på tre grupper och vid övriga skolor på två grupper erhålles lä- rartimbehov om 900 respektive 600 timmar. Även för dessa timmar beräknas ett genom- snittligt timarvode om 100 kronor.

Sammanställningen över föreslagna tjäns- ter i avsnitt 8.7.2 upptar också tjänster för övrig personal, dvs. tekniker-, biblioteks-, kansli- och vaktmästarpersonal. För den del- tidsanställda teknikerpersonalen har även här beräknats ett genomsnittligt arvode om 14 000 kronor, motsvarande halvtidstjänst i lönegrad A 14. Beräkningen upptar inte medel för skolsocial personal och fastighets- personal enligt vad som anförts i avsnitt 8.7.6.

Avlöningsposten inkluderar också vissa medel för arvodering av levande modell. Härvid har antagits, att de studerande inom ramen för ämnesblocket formstudier skall ha tillgång till levande modell under hälf- ten av tiden. Med antagande av att arbetet bedrivs i grupper om högst 24 studerande erhålles ett behov av modelltimmar för en designhögskola med 225 studerande om ca 600 timmar och för en skola med 120 stu- derande om ca 450 timmar. Det genom- snittliga timarvodet antages utgöra 15 kro- nor.

Sjukvård m. m.

I likhet med förhållandet för formhögsko- lorna och konsthögskoloma saknar de sak- kunniga även för designhögskolorna möj— lighet att beräkna exakta kostnader för sjukvård, reseersättningar, lokalkostnader och expenser.

De antaganden som ligger till grund för kostnadsberäkningarna och som redovisas i det följande bygger därför dels på nuva- rande kostnader vid konstfackskolan, dels på förutsättningar som tidigare redovisats i samband med antagandena rörande kost- nadsberäkningarna för formhögskolorna och konsthögskoloma. För anslagsposten sjuk— vård m. m. beräknar KUS sålunda 10 kro- nor per studerande (ordinarie och special— studerande).

Reseersättningar

För reseersättningar beräknar de sakkunni- ga samma belopp som för konsthögskolor- na, dvs. 100 kronor per studerande för re- seersättningar åt tjänsteman och 1 400 kro- nor per studerande för reseersättningar vid studiebesök och studieresor åt studerande. Det senare beloppet skall dock endast be- räknas för ordinarie studerande enligt de sakkunnigas närmare motivering i avsnitt 8.3.9.

Lokalkostnader

För anslagsposten lokalkostnader beräknar KUS 2100 kronor per studerande, vilket motsvarar beloppet för konstfackskolan och konsthögskolan.

Expenser

KUS beräknar för expenser 550 kronor per studerande. I beloppet ingår också ersätt- ning för sådant deltagande i designhögsko- lans intagningsnämnd, som inte ingår i or- dinarie tjänstgöringsskyldighet.

Lönekostnadspålägg

För lönekostnadspålägg beräknar KUS 23 procent på den lönesumma, som delposter— na under punkten »Avlöningar» represen- terar.

U ndervisningsmateriel

Tidigare har nämnts, att anslaget för under- visningsmateriel vid konstfackskolan uppgår

Tabell 11.5. Kostnad per studerande vid de- signhögskola.

DH DH 225 + 70 120 +40 stud. stud. A. Utbildningskastnader 1. Avlöningar 8 628 12 651 2. Sjukvård m. m. 10 10 3. Reseersättningar a) tjänstemän 100 100 b) studerande* 1 068 1 050 4. Lokalkostnader 2 100 2 100

5. Expenser 550 550

6. Lönekostnadspålägg 1 984 2 910 Summa kronor 14 440 19 371 B. Undervisningsmateriel 3 000 3 000 Summa kronor (A+B) 17 440 22 371

* I medeltal för samtliga studerande.

till endast ca 560 kronor per studerande. Härtill kommer, att vid denna skola ma- terialavgifter uttages av de studerande. De sakkunniga anser emellertid, att kostnader för i undervisningen använt förbruknings- material skall bekostas av skolan och inte av de studerande. Då det dessutom är an- geläget, att de studerande vid designhög- skolorna får möjligheter att arbeta i nya material och tekniker, finner KUS det mo- tiverat att för dessa skolor i likhet med konsthögskoloma beräkna materielanslaget till 3 000 kronor per studerande (ordinarie och specialstuderande).

Kostnaden per studerande vid designhög- skolorna kan sammanfattas på följande sätt (tabell 11.5).

Uttryckt i totalsiffror för de olika an- slagsposterna erhålles följande sammanställ- ning av de tre föreslagna designhögskolor- nas stater (tabell 11.6).

De sammanlagda kostnaderna för de fö- reslagna tre designhögskolorna med totalt 615 studerande uppgår till

12 304 000 kronor.

Detta ger en genomsnittlig kostnad om 20 007 kronor per studerande, vilket över- stiger den nuvarande kostnaden per stude- rande vid konstfackskolan med 10 482 kro- nor.

De sakkunnigas ovan redovisade över— slagsmässiga antaganden rörande tillkom- mande kostnader för närmiljöarkitektutbild- ning vid Chalmers tekniska högskola och den tekniska fakulteten vid Lunds univer- sitet medför en kostnad om 360 000 kro- nor för vardera skolan.

11.2.5 Sammanfattning av driftskostnader

Med utgångspunkt från ovan redovisade an- taganden rörande beräkningen av kostna- derna för de av KUS föreslagna form-, konst- och designhögskolorna, kan de årliga

Tabell 11.6. Totala kostnader för designhögskola.

Designhögskolan i

Anslag Stockholm Göteborg Lund/Malmö A. Utbildningskostnader 1. Avlöningar 2 545 000 2 024 000 2 024 000 2. Sjukvård m. m. 3 000 2 000 2 000 3. Reseersättningar

a) tjänstemän 30 000 16 000 16 000

b) studerande (ordinarie) 315 000 168 000 168 000 4. Lokalkostnader 620 000 336 000 336 000 5. Expenser 163 000 88 000 88 000 6. Lönekostnadspålägg 585 000 465 000 465 000 Summa kronor 4 261 000 3 099 000 3 099 000 B. Undervisningsmateriel 885 000 480 000 480 000 Summa kronor (A+B) 5 146 000 3 579 000 3 579 000 272 SOU 1970: 66

kostnaderna för hela det föreslagna utbild- ningssystemet sammanfattas på följande sätt.

5 formhögskolor 22 437 000 3 konsthögskolor 7 708 000 3 designhögskolor 12 304 000 Närmiljöarkitektutbildning vid

Chalmers tekniska högskola 360 000 Närmiljöarkitektutbildning vid

Lunds universitets tekniska fakultet 360 000 Samarbetsnämnden 272 000 Summa kronor 43 441 000

Den årliga kostnaden per studerande vid en organisation omfattande totalt 2 981 stu- derande uppgår till sammanlagt 14 573 kro- nor. Detta belopp överstiger motsvarande siffra vid konstfackskolan med 5 048 kro- nor och vid konsthögskolan med 617 kro- nor.

Statens totalutgifter för utbildningskost- nader och undervisningsmateriel blir emel- lertid avsevärt ökade enligt de sakkunnigas förslag. De nuvarande statliga utgifterna för konstnärs- och designerutbildningen uppgår till följande belopp. (Det statliga stödet till de fria konstskolorna, Nyckelviksskolan m. fl. är inte inräknat.)

Konsthögskolan 3 433 000 Konstfackskolan (nettoutgift)1 7 496 000 Konstindustriskolan (statsbidrag) ca 1 525 000 Summa kronor * ” 12 443 000

1 Inkl. KD fack VIII och teckningslärarinsti- tutet. = Härtill kommer statsbidrag för lärarlöner vid de förberedande kurser till konstfackskolan, som är förlagda till vissa yrkesskolor (se avsnitt 3.5.4).

I jämförelse med de nuvarande utgifter- na för denna utbildning innebär de sak- kunnigas förslag alltså en ökning av drifts- kostnaderna med ca 31 milj. kronor.

1 1.3 I nvesteringskostnader

I föregående avsnitt har de sakkunniga re- dovisat sina beräkningar av de årliga kost- naderna för de föreslagna skolorna. De sak- kunnigas förslag förutsätter emellertid ock- så vissa investeringar i form av byggnader för skolorna samt inredning och utrustning av dessa lokaler.

Som tidigare framhållits torde vissa av de föreslagna skolorna kunna inrymmas i be- fintliga skolor efter genomförande av mer eller mindre omfattande ombyggnadsåtgär- der. Sålunda förutsättes formhögskolan i Stockholm kunna inrymmas i konstfacksko- lans byggnad. Lösningen av lokalfrågan för konsthögskolan i Stockholm hänger samman med det arbete, som bedrives av 1969 års Skeppsholmsutredning.

Lokaler för designhögskolan i Göteborg och Valands konsthögskola förutsättes kun- na iordningställas inom konstindustriskolans och Valands konstskolas nuvarande bygg- nader. I fråga om övriga föreslagna skolor torde det även för dessa vara möjligt att i en del fall inrymma dem i byggnader, som kan anpassas för detta ändamål, men de sakkunniga har vid beräkningen av kostna- derna för erforderliga investeringar likväl valt att i dessa fall genomgående förutsätta nybyggnader.

Till grund för beräkningen av kostnader- na för dessa nya skolbyggnader ligger de i bilaga 3 redovisade lokalprogrammen för form-, konst- och designhögskolorna. Des- sa lokalprogram är emellertid endast att be- trakta som principprogram såsom underlag för en preliminär bedömning av erforder- liga lokalytors storlek. De är därför endast beräknade för vissa typskolor, nämligen en formhögskola med ca 400 studerande, en konsthögskola med ca 170 studerande och .en designhögskola med ca 300 studerande. Formhögskolans lokalprogram avser således en medelstor skola, medan motsvarande program för konsthögskolan och designhög- skolan avser de största föreslagna enheter- na. Vid beräkningen av ytbehov för övriga föreslagna skolor av annan storlek måste lokalprogrammen anpassas med hänsyn här- till. Detsamma gäller på föreliggande lokal— program beräknade investeringskostnader.

Vid beräkningen av lokalbehov och kost- nader för de föreslagna skolorna har de sakkunniga ansett det vara motiverat att jämföra såväl programytor som kostnader för de nu föreslagna skolorna med några utbildningsinstitutioner med tämligen järn- förbara förhållanden i fråga om utbildning-

Tabell 11.7. Jämförelse mellan lokalbehov och kostnader för olika skolor samt KUS upp- skattningar av investeringskostnader för form-, konst— och designhögskolor.

Kostnader i 1 000 kr.

Antal Program- Yta/stud. Skola studerande yta rn” m= Byggnad Inredning Utrustning Arkitektursektionen, Lunds universitet 250 7_050 28,2 12 950 1 200 1 350 Arkitektursektionen, tekniska högskolan i Stockholm 375 7 430 19,8 14 500 1 300 1 850 Svenska filminstitutet (totalt) 900 15 800 17,6 43 500 2 350 11 500 Dramatiska institutet (del av Svenska filminstitutet) 140 5 500 39,0 1 500 10 800 Formhögskola 400 6 900 17,3 11 000 1 400 1 300 Konsthögskola 170 5 500 32,4 9 000 1 100 1 100 Designhögskola 300 6 500 21,6 10 000 1 300 1 300 Anm. Uppgifter om programytor och kostnader i tabellen har inhämtats från byggnadsstyrelsen, utrustningsnämnden för universitet och högskolor, lokal- och utrustningsprogramnämnden (LUP-

nämnden),

tekniska högskolans i Stockholm byggnadskommitté samt i projekten engagerade kon-

sulter. Bedömningen av kostnaderna för de av KUS föreslagna skolorna har gjorts i samråd med byggnadsstyrelsen och utrustningsnämnden.

ens karaktär och antalet studerande.

Närmast till hands har därvid legat ny- byggnaderna för arkitektursektionerna vid Lunds universitets tekniska fakultet och tek- niska högskolan i Stockholm samt Svenska filminstitutet i Stockholm, särskilt den del som omfattar dramatiska institutet. Denna jämförelse sammanfattas i tabell 11.7.

I fråga om vissa av de i tabellen redo- visade kostnadsuppgiftema får de sakkun- niga anföra följande.

Vad först gäller byggnadskostnaderna bör nämnas, att totalkostnaden 12950 000 kro- nor för nybyggnaden för arkitektursektionen vid Lunds universitets tekniska fakultet även inkluderar försörjningsanordningar och ytt- re arbeten. Dessa kostnader är emellertid inte inräknade i byggnadskostnadema för tekniska högskolans i Stockholm arkitektur- sektion. Kostnaden för den senare skolan in- kluderar dock en omfattande parkeringsan- läggning under mark. Svenska filminstitu- tets byggnad inrymmer förutom undervis- ningslokaler för dramatiska institutet, sta- tens dansskola och teater- och filmveten- skapliga institutionen vid Stockholms uni- versitet även omfattande lokaler som inte är av undervisningskaraktär. Siffrorna är således inte helt jämförbara.

Vid uppskattning av byggnadskostnader- na för form-, konst- och designhögskolorna har byggnadsstyrelsen ansett en multipel av 1 600 kronor per rn2 programyta ge ett rimligt värde för totalkostnaden.

I fråga om inredningskostnaderna bör uppmärksammas, att kostnadsuppgiften för arkitektursektionen vid Lunds universitet är baserad på 1966 års prisläge och bör höjas med åtta procent för att motsvara 1970 års prisläge. För arkitektursektionen vid teknis- ka högskolan i Stockholm anger siffran en- dast nyanskaffning, då ungefär en fjärdedel av inredningen överföres från tidigare loka- ler. Enligt byggnadsstyrelsen kan en kostnad av 200—250 kronor per m2 programyta an- ses vara tillämplig för de föreslagna hög- skolorna.

Uppgifterna om utrustningskostnader för arkitektursektionen vid tekniska högskolan i Stockholm avser begärda medel. Siffran kan följaktligen komma att ändras.

Utrustningskostnaderna är i detta skede svårare att bedöma än övriga kostnader. KUS väcker tanken att genom förhyrningar bättre kunna anpassa viss del av utrustning- en till skiftande behov. Detta skulle med- föra en viss förskjutning från investerings- kostnad till driftskostnad. Frågan kräver ett

Kostnader i 1 000 kr.

Antal Program- Yta/stud. Skola stud. yta rn2 m2 Byggnad Inredning Utrustning Summa Formhögskola i Stockholm 600 (10 400) (17,3) 1 000 500 500 2 000 Göteborg 400 6 900 17,3 11 000 1 400 1 300 13 700 Lund/Malmö 400 6 900 17,3 11 000 1 400 1 300 13 700 Umeå 300 5 200 17,3 8 500 1 000 1 000 10 500 Mellansverige 300 5 200 17,3 8 500 1 000 1 000 10 500 Konsthögskola i Stockholm 170 5 500 32,4 9 000 1 100 I 100 11 200 Göteborg 88 (3 000) (32,4) 1 000 500 500 2 000 Lund/Malmö 88 3 000 32,4 5 000 600 600 6 200 Designhögskola i Stockholm 300 6 500 21,6 10 000 1 300 1 300 12 600 Göteborg 160 (3 500) (21,6) 1 000 500 500 2 000 Lund/Malmö 160 3 500 21,6 6 000 700 700 7 400 Summa kronor 72 000 10 000 9 800 91 800

mera ingående studium inför realiserandet av byggnadsobjekten. Tills vidare torde ut— rustningskostnaden för arkitektursektionen vid universitetet i Lund vara den lämpligas- te utgångspunkten för bedömningen. De— signhögskolans utrustning kan väntas med- föra något högre kostnader än formhög- skolans.

Vid beräkning av de totala investerings- kostnaderna för samtliga de skolenheter, som de sakkunniga föreslår, måste — som ovan nämnts — de i bilaga 3 redovisade lokalprogrammen för vissa typskolor anpas- sas även till de andra enheter med varie— rande studerandeantal, som KUS föreslår. Vidare måste hänsyn tagas till att vissa be- fintliga skolbyggnader kan användas för de föreslagna skolorna.

Sålunda har KUS valt att i fråga om an- passning av föreliggande lokalprogram till skolor av annan storlek än lokalprogram- mens typskolor utgå från den i tabell 11.7 angivna lokalytan per studerande. Med den- na siffra som utgångspunkt har programytor för dessa andra skolor erhållits, vilka däref- ter i sin tur utgjort grundvalar för beräk- ning av investeringskostnadema i enlighet

rymmas i konstfackskolans byggnad. Vissa ombyggnadsarbeten torde dock bli ofrån— komliga, liksom viss ny inredning och ut- rustning. För ombyggnadsarbetena har an- tagits ett belopp om 1 milj. kronor och för inredning och utrustning vardera 500000 kronor. Samma antaganden har också gjorts för Valands konsthögskola och designhög- skolan i Göteborg, vilka antagits kunna in— rymmas i de nuvarande lokalerna för Va- lands konstskola respektive konstindustri- skolan. Kostnader för fastighetsförvärv är dock inte inräknade för dessa skolor.

Med dessa antaganden som grund upp- går investeringskostnaderna för de olika ut- bildningsenheterna till de belopp, som re- dovisas i sammanställningen i tabell 11.8.

Av tabellen framgår, att de totala in- vesteringskostnadema vid full utbyggnad av de föreslagna skolorna uppgår till i runt tal 92 milj. kronor.

Med utgångspunkt från det i avsnitt 12.2.1 redovisade förslaget till tidsplan för inrättande av de olika skolenheterna skulle kostnaderna i fråga om investeringar under de olika åren av uppbyggnadsskedet uppgå till följande belopp (kronor).

med ovan gjorda antaganden. 1972 15 700 000

Med undantag för tre fall har genom— 1973 24 900 000 gående antagits, att nybyggnation blir nöd- 1974 36 700 000 vändig. Formhögskolan i Stockholm har — 1975 4000 000 som tidigare nämnts — antagits kunna in- 1976 10 500 000.

12. Övergång till nytt utbildningssystem

12.1. Utgångspunkter

Som tidigare anförts föreslår de sakkunniga, att till en början fem formhögskolor, två nya konsthögskolor och tre designhögsko- lor inrättas. Såvida ekonomiska och andra förutsättningar föreligger, bör därefter yt- terligare skolor tillkomma. Härvidlag avser de sakkunniga i första hand ytterligare form- högskolor, men i ett senare skede bör in- rättande av en fjärde konsthögskola och en fjärde designhögskola övervägas, vilka i så fall lämpligen bör lokaliseras till Norrland. De sakkunnigas överväganden rörande dimensioneringen av utbildningskapaciteten vid de föreslagna skolorna redovisas i ka- pitel 9. Härav framgår bl.a., att formhög- skolorna vid en organisation om fem enhe- ter föreslås få en sammanlagd årlig intag- ning om 1000 studerande, de tre konst— högskoloma sammanlagt ca 100 nya ordina- rie studerande per år och designhögskolorna sammanlagt ca 155 nya ordinarie studeran- de per år. Den av KUS föreslagna utbild- ningsorganisationen är således tämligen stor. Mot denna bakgrund är det ofrånkomligt, att även den i det första skedet föreslagna organisationen byggs upp successivt. Här- vidlag vill de sakkunniga anföra följande. De sakkunniga har funnit det från flera utgångspunkter vara angeläget, att formhög- skolorna byggs upp relativt snabbt. Dels är behovet av omorganisation 'av de skolor,

som de sakkunnigas uppdrag avser stort: särskilt konstfackskolan har under en lång följd av år tvingats bedriva sin verksamhet i ett tillstånd av ovisshet om den framtida utvecklingen till följd av tidigare och på- gående utredningsarbete. Dels är det av ut- bildningsmässiga skäl önskvärt, att sökande till designhögskolor och konsthögskolor i framtiden har den referensram i form av en gemensam konstnärlig grundutbildning, som formhögskolorna är avsedda att ge (se bl. a. avsnitt 4.2.1). Dels är det nödvändigt, att den högre konstnärs- och designerut- bildningen byggs upp relativt snabbt och att de första skolenheterna av denna art står färdiga att ta emot en del av de formhögsko- leutbildade, så snart dessa genomgått den grundläggande tvååriga utbildningen. Slutli- gen talar också de kulturpolitiska mål, som formhögskolorna är avsedda att fylla, för att dessa skolor snabbt inleder sin verksam- het.

12.2. Uppbyggnadsskedet

12.2.1. Förslag till tidsplan

KUS föreslår, att formhögskolorna (FH), konsthögskoloma (KH) och designhögsko- lorna (DH) inrättas enligt nedanstående tidsplan. Förslaget bygger på förutsättning- en, att riksdagen fattar principbeslut om skolornas inrättande under år 1971.

1 juli år 1972 FH i Stockholm

FH i Lund/Malmö

FH i Göteborg KH i Stockholm (om- organisation)

FH i Umeå KH i Lund/Malmö DH i Stockholm DH i Lund/Malmö

KH i Göteborg DH i Göteborg

FH i Mellansverige

1973

1974

1975

1976

Stockholm synes böra komma i första hand både i fråga om formhögskola och konst- och designhögskola av skäl, som be- rörts i det föregående. Redan under det första året efter ett principbeslut om skolor- nas inrättande bör också, enligt de sak- kunnigas mening, formhögskolan i Lund/ Malmö inrättas. Därefter bör, under det andra respektive tredje året, formhögsko- lorna i Göteborg respektive Umeå tillkom- ma.

Sedan formhögskolorna i Stockholm, Lund/Malmö och Göteborg inrättats, bör två år efter respektive skolas inrättande konsthögskoloma och designhögskolorna på dessa orter inrättas, så att de kan ta emot de första studerandena med genomgången formhögskoleutbildning.

I fråga om lokaliseringen av formhögsko- lor utan närmare angiven ort bör här er- inras om, att ett stort antal städer anmält intresse för lokalisering av sådana skolor. De sakkunniga avstår emellertid från att här närmare ta ställning i lokaliseringsfrå- gan — utöver vad som i fråga om formhög- skolorna anförts i avsnitt 4.2.4 och i fråga om konst- och designhögskolorna i avsnitt 4.3.6 — utan förutsätter i stället, att denna fråga löses senare i annat sammanhang. Vissa erfarenheter härvidlag torde kunna inhämtas i samband med remissbehandling- en av de sakkunnigas förslag.

12.2.2. Successiv ökning av intagnings- kapaciteten

Som framgått av tidigare avsnitt är intag- ningskapaciteten enligt de sakkunnigas för- slag för formhögskolorna relativt stor — 1 000 nya studerande per år — medan den för konst- och designhögskolorna tillsam- mantagna är jämförelsevis liten — endast ca 255 nya studerande per år. Under förut— sättning att den avslutande ämnesutbildning- en för teckningslärare förläggs till design- högskola (se avsnitt 4.4.4), ökar denna siffra till ca 330 (med antagande av samma intag- ningskapacitet som f.n. vid konstfacksko- lans förberedande teckningslärarutbildning). Vid ett fullt utbyggt utbildningssystem en- ligt de sakkunnigas förslag skulle alltså en- dast en tredjedel av dem, som tas in ett år vid formhögskolorna, kunna beredas plats vid skolorna på den högre nivån, konst— och designhögskolorna. Två tredjedelar skulle hänvisas till andra utbildningsvägar eller di- rekt till arbetsmarknaden. (De sakkunnigas närmare överväganden rörande dimensione- ringen av de föreslagna utbildningsvägarna redovisas i kapitel 9.)

Genomgången formhögskola skall enligt de sakkunnigas förslag kunna tillgodoräk- nas med 80 poäng — två tredjedelar —- av filosofie kandidatexamen. KUS räknar med, att en stor del av de vid formhögskolorna utbildade i framtiden kommer att begagna sig av denna möjlighet till kombination av utbildning vid olika skolor. Det är dock rimligt att anta, att det kommer att dröja en viss tid, innan denna form av kombine- rad utbildning slagit igenom. Vidare är det sannolikt, att en under en följd av år acku- mulerad efterfrågan av utbildning och fort- bildning av den typ, som konst- och de- signhögskolorna erbjuder, kommer att leda till ett mycket stort tryck på dessa skolor så snart de inrättats, åtminstone i ett över- gångsskede.

Det är därför nödvändigt, att formhög- skolorna till en början får begränsad intag- ningskapacitet. Denna begränsning får dock inte vara av den arten, att uppbyggnaden av enheterna som sådana fördröjs. Den geo-

Tabell 12.1. Förslag till uppbyggnad av form-, konst- och designhögskolorna.

Antal antagna läsåret

Skola 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1. FH Stockholm 200 200 200 300 300 300 Lund/Malmö l50 150 150 200 200 200 Göteborg 150 150 150 200 200 Umeå 100 100 100 150 Mellansverige 100 150 Summa 350 500 600 750 900 1 000 I 000 1 000 2. KH Stockholm 50 50 Lund/Malmö 25 75 25 Göteborg 25 100 3. DH Stockholm 75 75 Lund/Malmö 40 115 40 Göteborg 40 155 Summa 190 255 osv. 4. Avslutande ämnesutbildning för teck- ningslärare 75 osv. Summa antagna vid KH, Dl-I och av- slutande åmnesutbildning för tecknings- lärare (summa 2—4) 265 330 330 330 330 330 Utbud av FH-utbildade inför läsåret 350 500 600 750 900 1 000 Hänvisade till nya utbildningsvägar eller arbetsmarknaden (minimiantal) 170 270 420 570 670

Anm. Kursiverade siffror anger fullt utbyggd intagningskapacitet.

grafiska spridningen av skolorna är en grundprincip för det föreslagna utbildnings- systemet. I stället föreslår KUS, att de olika formhögskolornas intagningskapacitet under de första åren endast uppgår till ca två tredjedelar av den avsedda. Härigenom tor— de flera fördelar kunna vinnas. Dels upp- nås det under de första åren av formhög- skolornas existens önskade lägre utbudet av formhögskoleutbildade, vilka kan avslu- ta sin utbildning vid universitet eller gå di- rekt ut i förvärvslivet. Dels erhålles en järn- nare belastning på de olika formhögskolor- nas ekonomiska och andra resurser, om de- ras kapacitet inte byggs ut till fullo från början.

I fråga om intagningskapaciteten vid konst- och designhögskolorna föreslår de sakkunniga däremot, att denna från början blir fullt utbyggd. Detta sammanhänger framför allt med den redan vid full utbygg- nad begränsade intagningskapacitet, som

dessa skolor föreslås få.

De sakkunnigas förslag till uppbyggnad av formhögskolornas intagningskapacitet med utgångspunkt från det i föregående av- snitt redovisade förslaget till tidsplan för skolornas inrättande samt effekterna på ut- budssidan av denna successiva uppbyggnad framgår av tabell 12.1. Denna anger också det totala utbudet av konstnärer och desig- ners under uppbyggnads- och övergångsske- det.

12.3. Övergångsskedet

12.3.1. Organisationskommitté och lokala styrelser

Uppbyggnaden av de av KUS föreslagna skolorna efter det att statsmakterna fatfat beslut om deras inrättande kommer att ta en viss tid och medföra en del organisa- toriska och andra problem. För konsthög-

skolans del blir dessa problem inte av alltför stor omfattning. För konstfackskolans vid- kommande däremot kan vissa svårigheter uppkomma av främst organisatorisk art men också med avseende på bl. a. personal— och lokalfrågor. '

Sålunda skall enligt de sakkunnigas för- slag den nuvarande utbildningen vid konst- fackskolan i huvudsak delas i två skilda skoltyper: formhögskola och designhögsko- la. Vidare skall tills vidare inga organisa- toriska ändringar ske i fråga om tecknings- lärarutbildningen vid konstfackskolans teck- ningslärarinstitut i avvaktan på lärarutbild- ningskommitténs förslag. Eventuellt upp- kommande lokalproblem sammanhänger bl. a. med följande omständigheter. Som de sakkunniga framhållit i annat sammanhang (avsnitt 6.5.7) förutsättes formhögskolan i Stockholm komma att inrymmas i konst- fackskolans nuvarande byggnad. I ett över- gångsskede kan det dessutom bli nödvän- digt, att även andra skolor disponerar ut- rymmen här.

Mot denna bakgrund föreslår de sakkun- niga, att en särskild organisationskommitté ansvarar för detaljarbetet med organisato- riska, ekonomiska, personella, lokalmässiga och andra problem under övergångsskedet mellan nuvarande konsthögskola/konstfack- skola och form-, konst- och designhögskola. En ytterligare viktig uppgift för kommittén bör vara att utarbeta detaljerade kurspla- ner för form- och designhögskolorna.

Denna kommitté bör tillsättas så snart som möjligt efter ett principbeslut om sko- lornas inrättande. Kommittén kan eventuellt redan en kort tid efter dess inrättande över- ta funktionen som tillsynsmyndighet även för de skolor, som formellt avvecklas, dvs. för konsthögskolans del från Akademien för de fria konsterna och för konstfack- skolans del från skolöverstyrelsen. Efter hand som först de nya skolorna i Stockholm och därefter övriga skolor byggs upp, änd- rar organisationskommittén successivt ka- raktär och övergår till en samarbetsnämnd av den typ, som närmare beskrivits i avsnitt 4.5.2.

I samband med att organisationskommit—

tén inrättas, bör den nya styrelsen för konst- högskolan tillträda. Sambandet med Akade- mien för de fria konsterna upphör alltså re- dan vid denna tidpunkt. Den nya styrelsen bör — förutom att handha den direkta led- ningen av skolan — även ha till uppgift att samarbeta med organisationskommittén i fråga om detaljarbetet med omorganisatio- nen.

I fråga om konstfackskolan föreslås den nuvarande styrelsen fungera till dess att formhögskolan formellt påbörjat sin verk- samhet. Därefter bör formhögskolans styrel- se — med sammansättning och uppgifter som redovisats i avsnitt 4.6.2 — överta de ledande uppgifterna för såväl konstfackskolan i dess avvecklingsskede som formhögskolan i dess uppbyggnadsskede. Under en övergångspe- riod kan det härvidlag bli nödvändigt, att denna styrelse utökas med representanter för den tidigare styrelsen, så att konstfack- skolans intressen kan bevakas under de läs- år, då de sista årskullarna av studerande en- ligt den äldre organisationen ännu går kvar på skolan.

I fråga om ledningen av teckningslärar- institutet och den förberedande tecknings- lärarutbildningen vid konstindustriella dag- skolan (KD fack VIII) vid konstfackskolan torde ett särskilt arrangemang bli nödvän- digt i ett övergångsskede mellan avveck- lingen av konstfackskolan och framläggan- det av lärarutbildningskommitténs förslag rörande den framtida teckningslärarutbild- ningen. Teckningslärarinstitutet och KD fack VIII torde sålunda alltjämt böra stå under överinseende av skolöverstyrelsen, lämpligen via en egen tillfällig styrelse som lokalt ledningsorgan. Denna interimsstyrel- se bör inrättas samtidigt med att formhög- skolans styrelse enligt ovan redovisade för- slag övertar ledningen av konstfackskolan i avvecklingsskedet.

12.3.2. Konsthögskolan

Vid omorganisationen av konsthögskolan i Stockholm torde — som ovan nämnts — inga större komplikationer uppstå. Organisations— kommittén förutsättes i de fall där så er-

fordras utreda och framlägga förslag beträf- fande vissa organisatoriska, personella, lo- kalmässiga och andra frågor.

I fråga om arkitekturskolan och institu- tet för materialkunskap föreslås — som tidi- gare nämnts — inga förändringar nu, utan de sakkunniga avser att senare återkomma till dessa institutioner i ett särskilt betänkan- de.

I samband med organisationskommitténs arbete med förberedelserna för den första intagningen av studerande till den nya tre- åriga konsthögskolan torde det bli nödvän- digt att göra uppehåll ett år med intagning- arna till den nuvarande femåriga utbild- ningen. Under året dessförinnan bör vis- serligen en viss reducerad intagning till den femåriga konsthögskolan ske, men huvud- parten av de sökande detta är bör hänvi- sas till formhögskolan, som då skall påbörja sin verksamhet.

Uppehållet i intagningarna sammanhäng- er också med praktiska skäl: vissa ombygg- nadsarbeten, omflyttningar inom lokalerna samt förberedelser för den nya avdelnings- indelningen skulle avsevärt underlättas, om ingen intagning av nya studerande sker. Därmed skulle visserligen tre år efter den nya konsthögskolans start ett något större antal studerande än normalt avsluta sina studier vid skolan, nämligen dels den sista årskullen från den gamla femåriga skolan, dels den första från den nya treåriga, men redan det därnäst följande året skulle detta antal vara normalt igen. Vid intagning av nya studerande även sista året före en om- organisation skulle däremot ett dubbelt an- tal studerande avsluta sina studier vid konst- högskolan under två år i följd, vilket från flera synpunkter inte torde vara önskvärt.

12.3.3. Konstfackskolan

För konstfackskolans vidkommande blir — som ovan nämnts — organisationskommitténs uppgifter tämligen omfattande. Delningen av konstfackskolan — samtidigt som teck- ningslärarinstitutets ställning tills vidare inte ändras — medför för kommitténs del stora utredningsuppgifter såväl beträffande orga-

nisatoriska och personella som lokalmässiga och andra frågor. Förhandlingar torde kom- ma att krävas med ett stort antal myndig- heter och andra organ, t.ex. skolöverstyrel- sen, byggnadsstyrelsen, statens avtalsverk, Stockholms stad, personalorganisationer m. fl.

Studierna vid den nuvarande konstfack- skolan inleds — som närmare redovisats i av- snitt 3.5.4 — för flertalet fackavdelningar med förberedande kurser av olika längd vid skilda yrkesskolor i landet. De stude- rande kommer följaktligen till själva konst- fackskolan först ett år efter det att de an- tagits där. För att uppnå en smidig anpass- ning mellan å ena sidan ett utbildnings- system som omfattar ett års förberedande kurs(er) vid yrkesskola plus två års konst— industriell dagskola plus två års högre konst- industriell skola vid konstfackskolan och å den andra två års formhögskola plus (för vissa studerande) tre års designhögskola tor— de det bli ofrånkomligt, att intagningarna till konstfackskolans konstindustriella avdel- ningar upphör ett år i övergångsskedet. Det- ta bör då också gälla för den treåriga konst- industriella aftonskolan, som motsvarar den tvååriga konstindustriella dagskolan i fråga om kvalificering för tillträde till den högre konstindustriella skolan.

Detta föreslagna uppehåll i intagningarna hänger också samman med praktiska skäl, såsom erforderliga ombyggnadsarbeten, om- flyttningar inom befintliga lokaler och and- ra omfattande förberedelseåtgärder för att erbjuda plats åt den nya formhögskolan och i övergångsskedet eventuellt även åt andra skolor. I samtliga uppgifter torde en intim samverkan bli nödvändig mellan or- ganisationskommittén och skolans styrelse och andra organ.

12.3.4. Övriga skolor

Organisationskommitténs ovan nämnda upp- gifter överflyttas under uppbyggnaden av de olika skolorna enligt tidsplanen succes- sivt från skolorna i Stockholm till övriga föreslagna skolor. Som framgår av avsnitt 4.5.1 föreslår de sakkunniga, att staten blir

huvudman för Valands konstskola och konstindustriskolan i Göteborg. För konst- industriskolans del aktualiseras därvid en uppdelning på formhögskola och designhög- skola av i princip samma slag som för konst- fackskolan. Då skolan emellertid — enligt vad som framgår av avsnitt 3.7.2 — även har andra utbildningsvägar, blir ett närmare utredningsarbete om dessa utbildningsvä- gar nödvändigt. Detta arbete bör åvila or- ganisationskommittén i samarbete med nu- varande huvudman.

Även Valands konstskola föreslås av KUS bli förstatligad och därvid erhålla namnet Valands konsthögskola. Organisationskom- mittén bör även i detta fall utreda och framlägga förslag om hur förstatligandet skall tillgå. Som särskild uppgift tillkommer här att i samråd med den nuvarande skolan och dess huvudman framlägga förslag om konsthögskolans inre organisation.

En betydelsefull men komplicerad upp- gift för organisationskommittén blir att ut- reda och framlägga förslag till lösning av lokalfrågorna för både den nuvarande konst- industriskolan och Valands konstskola. Sam— råd förutsättes härvidlag ske med såväl sko- lornas nuvarande huvudmän som med be- rörda kommunala organ.

Även för de av KUS föreslagna form-, konst- och designhögskolorna på övriga or- ter i landet torde de i det tidigare angivna uppgifterna för organisationskommittén få motsvarande tillämpning. Även här blir för- handlingar nödvändiga, särskilt med de kommunala organen.

12.4 F örfattningsändringar

I de sakkunnigas uppdrag ingår att utarbe- ta förslag till författningar och andra före- skrifter, som aktualiseras genom utredning— ens förslag. Förslag till stadgor för de av KUS föreslagna formhögskolorna, konst- högskoloma och designhögskolorna redovi- sas — som tidigare nämnts - i bilaga 2. Här återges också ett förslag till stadga för den av KUS föreslagna provisoriska samord- nings- och tillsynsmyndigheten för dessa skolor, samarbetsnämnden.

Det i nämnda bilaga redovisade förslaget till stadga för konsthögskoloma föreslås er- sätta de nu gällande stadgarna (1938: 485) för konsthögskolan (ändrade senast 1968: 190). Härigenom aktualiseras också ändring- ar i stadgarna (1938: 484) för Akademien för de fria konsterna (ändrade senast 1968: 191). Då det emellertid inte är de sakkun- nigas sak att framlägga förslag om akade- miens uppgifter och verksamhet i framti— den, förutsätter de, att denna uppgift löses av akademien själv.

De i nämnda bilaga redovisade förslagen till stadgor för formhögskolorna och de- signhögskolorna föreslås ersätta den nu gäl- lande provisoriska stadgan för konstfack- skolan (intagen som bilaga A till brev den 29 juni 1945 till statskontoret angående om- organisation av tekniska skolan i Stock- holm, ändrad senast den 5 mars 1965).

13. Sammanfattning av utredningens förslag

1.2.1. Inledning

Vid en översikt av en kronologiskt upp- ställd serie av undervisningstyper kan ma— terialet sammanföras i tre grupper:

A. Utbildning i verkstad: »göra som mäs- taren». Från äldsta tider till renässansen.

B. Utbildning i akademier: lärarens (tid- stilens) regler binder undervisningen. Re- nässansen fram till omkring 1900.

C. Utbildning i akademi/konstskola: me- ra självständig lärogång, läraren handleder med respekt för elevens egenart.

Denna gruppering kan synas väl katego- risk, men den anger en huvudkontur för materialet. Det är givit att klara eller ac- centuerade gränser inte existerar mellan grupperna, de överlappar varandra: en mera traditionell ateljé- och verkstadsut— bildning går jämsides med en mer fri ut- bildning ända fram i våra dagar.

1.2.2 »Göra som mästaren»

I äldre tider, så långt tillbaka man kan tala

inriktad utbildning av konstnärer, var verkstadstraditionen det kraftigaste elementet i utbildningen. En mästare sökte kvalificerade medarbetare; hans enda medel att rekrytera dessa var att själv utbilda dem, att enkelt uttryckt få dem att ta efter, och stegvis vinna allt större skicklighet i att imitera läraren.

Denna primära typ av utbildning var förhärskande under antiken, (i Egypten, Eufrat-Tigrisländerna, Grekland, Rom).

Begreppet konstnär är föga konturerat. I det gamla Egypten är termen för sådan yrkesutövare närmast »livgivare». Skillna- den mellan hantverkare — konstnär är obe- fintlig. Verkstadsbilder från Egypten (grav- målningar) och Grekland (vasmålningar) ger endast upplysning om att medhjälpare vid byggena och i verkstäder var speciali- serade på olika moment i den gemensamma verksamheten. Någon individualisering i frå- ga om arbetsprestationer kan inte spåras, inte heller olika moment i inlärande, teore- tisk eller praktisk.

Insikter i matematiska konstruktioner kan förutsättas för byggnadssidan. Handledning i dessa bör således ha getts. Vissa typer av förlagor kan ha existerat. En från Deir-el- Bahri, Thebe, bevarad skiss till ett lotus— kapitäl visar ett rutnät som hjälpmedel. Den handledning, som verkstadsmästaren eller hans äldre medarbetare gav unga lärlingar, bör ha omfattat tillverkande av liknande hjälpkonstruktioner vid byggenskap,skulp- tur och måleri. Handledningen var till sin huvudsakliga del inställd på tekniker av olika typ och svårighetsgrad (i grekiska verkstäder t. ex. bronsgjutning/ytbehandling osv. av metaller). Praxiteles omtalas ha fö- redragit den skulptur som hans elev Ni- kitas färglagt. I det grekiska måleriet, där en förbluffande illusionism eftersträvades (i Plinius” berättelser om målare som Zeu- xis och andra vilka målade druvor så för- villande lika verklighetens att duvor kom och pickade på dem), torde den pedago- giska principen gått ut på att lära sig imi- tera mästarens förlaga eller naturföremålet för att stegvis nå en så stor likhet som möj-

ligt.

I skulptöremas verkstad fick eleverna en mycket gedigen handledning i olika tekni- ker och verktygens användning. Förekoms- ten av en proportionslära, en »kanon», (Polykleitos) visar att teoretisk undervis- ning ägt rum. Till dessa måttregler anknöt ju senare renässanskonstnärerna.

Under medeltiden är också all utbild- ning knuten till en mästares verkstad. Mäs— tare och äldre konstnärer-hantverkare påvi- sar, korrigerar och formar efter verkstadens stil och specifika målsättning. Kunskaper- na förmedlas efter en stark muntlig tradi- tion. Emellertid finns ett litet antal skrivna dokument, skissböcker och receptböcker (t. ex. Villard de Honnecourts skissbok samt en rad »byggmästarböcker» från gotiken) som förmedlar kännedomen om ornament- detaljer, arkitekturplaner m.m. Under se- nare delen av medeltiden var utbildningen även en angelägenhet för de hantverkssam- manslutningar, främst S:t Lukasgillena, som konstnären-hantverkaren var ansluten till. I skråreglerna upptogs bestämmelser att mäs- taren var skyldig att ge lärlingen undervis- ning i alla i verkstaden förekommande syss- lor (förutom att sörja för hans sociala be- hov). Undervisningen gäller inte endast tek- nisk-manuella färdigheter utan också meto— der att göra upp arbetsritningar och plastiska modeller. Lärlingen antogs efter några vec- kors provtid och fick sedan arbeta i verk- staden två till sex år, innan han blev gesäll. Han fick slita hårt i alla förekommande sysslor; han utnyttjades av mästaren och hans familj. Den hårda disciplinen i t. ex. senmedeltidens stora altarskåpsverkstäder, som var starkt kommersialiserade, omvitt- nas t.ex. av Diirer, som med blandade känslor såg tillbaka på läroåren i Wohlge- muths verkstad. Lärotiden kompletterades för den utbildade med en minst ettårig ge- sällvandring och arbete i andra mästares verkstäder.

Lärogången för lärlingen var enkel: man började med okomplicerade sysslor som att riva och blanda färger, att utföra enkelt snickeri, osv. och fortsatte med mera komplicerade arbeten under mästarens el- ler en äldre gesälls korrigerande ledning.

Metoderna för grundering, förgyllning etc. åvilade gesällema att lära ut. Många av de recept, som användes, utgjorde väl bevara- de verkstadshemligheter, som endast mäs— taren och de mer betrodda gesällema på verkstaden hade tillgång till. I de flesta fall meddelades de muntligt under arbetets gång; på så sätt hölls verkstadstraditionema levande från generation till generation.

Utbildningen var mycket mångsidig. Konstnären-hantverkaren skulle kunna ut- föra många olikartade uppdrag, inte minst som festarrangör och dekoratör. Viss spe- cialisering blir dock vanlig inom några konstarter, främst för arkitektema/bygg- mästarna.

Speciella regler rådde för den som ut- bildades inom en byggnadshytta. Inom des- sa verkstäder, som omfattade många typer av hantverkare, rådde sträng utbildnings— disciplin, både för praktiskt utövande och teoretiska studier. På ett mera avancerat stadium gav arbetsledaren undervisning i konstruktion och matematiska beräkningar. Den pedagogiska gången var att efter stu- dier av förlagan avsätta »ledpunkter» och därefter dra upp ritningens linjer. De »fial- böcker», som bevarats i manuskript visar detta. Vidare lärde man sig att dels bygga de modeller, efter vilka byggnaderna upp- fördes, dels också konstruera de maskiner, som utgjorde hjälpmedel vid byggandet. Dessa ofta kvalificerade geometriska kon- struktioner förutsatte matematiska kunska- per, som också bör ha meddelats gesäller- na. Hur omfattande den undervisningen var och hur den skedde känner man föga till. De geometriska kunskaperna kom också till användning, när man både i skulptur och måleri skulle konstruera en naken män- niskokropp. Naken modell skall, enligt tra- ditionen, inte använts vid studierna.

1.2.3. Mästarens regler binder undervisning- en: Verkstadstradition i förening med teo- retisk undervisning/ akademi

Medeltidskonstnären var en hantverkare som endast i undantagsfall var känd som individ och signerade sitt arbete. Hans in-

satser skiljde sig inte i fråga om social vär- dering från skräddarens eller guldsmedens. Det nya i och med renässansen var att konstnärens individuella egenart nu starka- re betonas. Enligt de konstnärer, som i be- varade traktater och skrifter (Lionardo da Vinci, Alberti, Ghiberti, Diirer m.fl.) for- mulerat undervisningsprinciper, är konstnä— rens ingivelse, idéer och färdighet att ge— stalta inte endast grundat på inhämtade verkstadslärdomar utan en gudomlig gåva, »una cosa mentale» (Lionardo). Alberti hävdar på ett ställe i sina skrifter, att konst- nären som geni knappast ens bör ta betalt för sitt arbete. Man är emellertid ense om att omfattande humanistiska och naturve— tenskapliga/matematiska studier måste legat till grund för utövandet. Detta krävde nu alltså av verkstadsledaren en större intel- lektuell vakenhet och medvetenhet, nära nog en vetenskaplig anknytning. Studier i matematik, optik, geometri blir nödvändiga. De meddelas dock fortfarande inom verk- stadens väggar.

Den förändrade inställningen till konst- närens verksamhet visade sig i intresset för att grunda akademier med teoretisk inrikt- ning. Den traditionella utbildningen i en mästares verkstad fortsätter dock jämsides. Så har också skett under hela tiden fram till vårt århundrade. Sambandet mellan teoriun— dervisningen i konstskola/ akademi och in- hämtandet av praktisk-teknisk färdighet i verkstad och ateljé i en patriarkalisk läro- gång är förutsättningen för konstnärsut- bildningen. Den bindes nu alltmer av regler och formler.

Med den första akademien, grundad i Florens av Lorenzo de Medici under 1400— talets senare de], börjar studiet av förebil- der. Detta utmärker sedan utbildningen ända fram till l900—talet. Under skulptören Bertholdos ledning studerades i mediceernas trädgårdar antika skulpturer (detta var bl. a. Michelangelos första skola). Studiet av den nakna människokroppen togs upp med stor iver, och med nära nog vetenskaplig in- riktning. Man tillskriver t. ex. Pollajuolo dokumenteringen av de tidigaste anatomis- ka dissektionema, varvid ett inträngande

studium av kroppsdelar och inälvor kon- kretiserades i bild. Tack vare sin precision och korrekthet kunde sådana teckningar även användas som undervisningsmaterial för medicinska studier. Skissböcker kom alltmer i svang. I verkstäderna samlades med tiden ett stort förråd av ritningar och förlagor, som användes av generation efter generation. Man tillverkade också tredimen- sionella modeller av mänskliga kroppar och föremål, som användes flitigt vid undervis- ningen. De var ofta »orealistiskt» målade (i rött eller grönt — »Bossen» är den tyska termen). Vid studiet av olika kompositions— sätt (t.ex. uppbyggandet av en krigsbild) hopställdes dessa plastiska modeller till in- vecklade figurkompositioner. Ävenså med- delade läraren »format»-kunskaper genom de plastiska modellerna (konstruktionen av jättefigurer osv.). Ansatser till en »regle- rad» studiegång kan spåras i vissa av re- nässanstraktaterna. Ghiberti anger de vik- tiga moment, som etappvis bygger upp ele- vens kunskaper i yrket:

] . att med praktiska övningar lära känna materialet (sten, metall, ädla stenar, färg- pigment etc.).

2. lära sig iaktta och jämföra format och vikt och inse dessas olika betydelse.

3. själva utförandet av uppgiften, som kräver teoretiska insikter. Dessa gäller först måttsättningen. grundad på ett instuderat proportionssystem.

I det sista fallet anknöt man till antikens teorier (Vitruvius m.fl.). Man inpräntade i eleverna att dessa proportioner i »misure» måttsättandet, skulle studeras i naturen och sedan återklinga i varje gott konstverk. »Gyllene snittet» var här en av de viktigas- te reglerna. Därefter kom studiet av kontu- (»lineamenti») och kompositionen (»composimenti»), som följer i nästa etapp.

Kompositionslära som utbildningsdisci- plin är en nyhet. Eleven får arbeta med olika alternativ. Det nyvaknade lidelsefulla intresset för perspektivet, främst centralper- spektivet, står i centrum. Målet att uppnå största mått av illusion i måleriet byggde li- ka mycket på studiet av verklighetens objekt som förmågan att konstruera sinnrika per-

rerna

spektiviska finesser i bilden. Vid undervis- ningen använde man sig därför ofta av oli— ka påhittigt framställda hjälpmedel, allt från att med snören och spikar ange rikt- ningar etc., som att arbeta med rutade pap- per och nät, eller att bygga olika typer av tittskåp. Diirer ger i sina skrifter anvis- ningar i ord och bild av sådana underlät- tande arbetsmetoder, många har använts ända fram i våra dagar.

En annan nyhet i konstnärens utbildning är övningar i »konsten att se». Lionardo da Vinci torde vara den förste att uppmana sina elever till detta. Att studera sprickbild- ningen i gamla stenmurar eller klippartier ger enligt honom uppslag till figurationer liksom att observera molnens olika former och formväxlingar. Att öva den kreativa fantasin var det yttersta syftet. »Innan du somnar in på kvällen» säger Lionardo »gå som en minnesövning i tankarna igenom alla de former, du arbetat med under da- gen».

Under 1500-, 1600- och 1700-talen grunda- des ett stort antal akademier, i vilka utbild- ningen av konstnärer för olika specifika uppdrag skedde. Allmänt sett kan man konstatera att den grund och den inriktning utbildningen fått under renässansen fortsat— tes. Utbildningen och de pedagogiska prin- ciperna institutionaliserades. Den känne- tecknades av en obruten tradition, som se- dan mer och mer urartar till slentrian och förstelning. En starkt bidragande orsak var valet av lärare och handledare. Äldre konst— närer med sin egen akademiutbildning i friskt minne och med egna etablerade atel- jéer kom att verka som lärare. De sociala konventionerna var starka. Man tillät inga typer av formexperiment eller utbrytningar i stil och uttryckssätt. De pedagogiska prin— ciperna var rigida. De erbjöd föga sväng- rum för kreativ fantasi. I de fall denna upp— muntrades, tolererades dess utslag endast inom av stilkonventioner och beställar— önskemål givna formramar. Handledningen skedde i form av korrigerande av de arbe- ten, som eleven utförde. Läraren följde där- vid slaviskt de normer, som vägledde ho-

Eleven skulle följa läraren, tillägna sig lärarens konstnärliga idéer. Avvikelser be- traktades som fel, inte som intressanta för- sök att nyskapa. Eleven formades, gjordes konform. Ju trognare lärarens ideal, desto bättre, dvs. större utsikter att gå vidare på »skolstegen», få belöningar, bli etablerad och få beställningar.

Korrigerandet av elevens arbeten sker ef- ter principen: största möjliga likhet med fö- rebilden. Vid samtliga akademier är ett av undervisningens huvudmoment att teckna av förlagor. Dessa graderades efter svårig— hetsgrad. Nybörjaren ritar av ornamentblad och gravyrer samt andra konstnärers skis- ser. Läraren jämför förlaga och avritning, rättar avvikelser tills fullständig likhet an- ses föreligga. Man går sedan vidare att teck- na av plastiska objekt, främst avgjutningar av antik skulptur. Samtal om olika iaktta- gelser i samband med ljusföring, skuggbild— ning etc. torde sällan förekommit. Att sla- viskt kopiera var målet.

I konstakademiemas statuter (exempelvis den av Le Brun ledda franska konstakade- mien från år 1648) fanns tämligen utförliga undervisningsplaner med bestämd målsätt— ning. Professorer och assistenter (vilkas tjänstgöring under året noggrant bestämdes) skall »låta eleverna teckna efter modell (även levande modell), hålla föreläsningar (i vilka bl.a. konstanalyser av måleri ingår) och korrigera teckningarna». Andra pro- fessorer undervisar i anatomi, geometri, perspektiv och arkitektur.

De pedagogiska metoderna är en direkt fortsättning av tidigare praxis. Elevens åter- givande av gravyrförlaga, antik skulptur el- ler levande modell, korrigeras stegvis efter »riktighet». Teckningen är det primära, konturernas stringens och uttrycksfullhet (förebildens!) anges som mål. Detta under- strykes också starkt i de gängse »konst- lärorna» i skrift, som kodifierar den mål- inriktade undervisningen. Som exempel kan nämnas Joachim von Sandrarts »Teutsche Academie...» 1679, i Sverige dels Joh. Schefferus: »Graphice id est de Arte pin- gendi», 1669 (Schefferus var både konst-

filosof och utövande konstnär) och den ti- digast till Ehrenstrahl, sedan till Samuel Bottschild tillskrivna konsttraktaten »Kurze Unterricht . . .» 1686 — många andra hand- böcker och »manualen» att förtiga. I de flesta fall (så är fallet med Schefferus' ar- bete) anknyter man i fråga om yrkespraxis till medeltids- och renässansreceptböcker. Geometristudierna anges vara viktiga; lä- raren bör inte försumma att. hålla sina ele- ver till flitiga studier inom denna disciplin. I de franska konstteoretiska verk som ut- kom i samband med akademiundervisning- en, t.ex. Henri Testelins arbeten (»Senti- ments des plus habiles peintres», 1680) el- ler Freard de Chambrays (»Idée de la Per- fection de la Peinture», 1662) anges geome- tristudier och därur utvecklad teckning som »vägledare för alla konster». Freard de Chambray anknyter direkt till Lionardos målartraktat. Eleven infördes i sina yrkes- studier på följande sätt:

1. formulera inventionen, idéen studera och ange proportioner studera färgen studera rörelse och uttryck

5. ange figurernas uppställning, kompositionsövningar.

.es—itu

dvs.

Under 1600-talet kommer i undervisning- en också mera klart formulerade färgsta- dier och rörelsestudier in. Även här åter- klingar synpunkter från bl.a. Lionardo. Medan Le Brun starkt hävdade att teck- ning och plastik var det primära också i måleriet uppstod under tvister och strider en annan riktning (med Roger de Piles som mest framträdande, stridbare teoretiker) vilken å sin sida framhöll färgens och ljus— föringens betydelse. De strider som försig- gick inom de två olika »konstläger» (»ru- benister» och »poussinister») av färg- resp. formförsvarare, oroade sannolikt också un- dervisningen på akademier och i konstnärs— ateljéer.

En viss differentiering mellan företräda- re/elever till olika konstarter uppstår. Ut- bildningen av »fria» konstnärer och konst- hantverkare/hantverkare specialiseras allt- mer. Större mått av teckningsundervisning

på geometrigrund och med omamentförla— gor som främsta studiematerial, gavs åt ar- kitekter och konsthantverkare (i fråga om de senare för gobelängtecknare, guldsmeder m.fl.). Förlagor (gravyrverk rörande t.ex. allegorier och emblem) utgavs till ledning både för utbildningen och för den i yrkes- livet verksamme konstnären (t.ex. arbeten av Otto Vaenius m. fl.).

Under 1700-talet fortsatte liknande dok- triner i akademiundervisningen som knä- satts under 1600-talet. Tonvikten på teck- ning och form (framför färg) blev tydligare genom nyklassicismen. Antiken prisas nu återigen som den verkliga källan för alla stu- dier i konst. Reynolds pläderade i den eng- elska konstakademien för rena formstudier och underlät inte att i sina föreläsningar kalla måleriet med tonvikt på färgen för »a mechanical trade». Konstnärer som t. ex. William Gilpin i England, drev privat lä- rarverksamhet. I stor utsträckning medde— lades tekniska färdigheter.

Antalet akademier blev under 1700-talet ansenligt. Detta sammanhängde med att man nu även undervisade »dessinatörer»; akademierna gick på detta sätt ekonomiska och kommersiella intressen tillhanda. Des- sinatörerna vid t. ex. Lyons sidenväverier nådde berömmelse genom sina florala möns- ter; akademistudierna satte för deras del tydliga spår i det ekonomiska livet.

Under 1800-talet formuleras mera tydligt principerna för konstnärspedagogiken så att det är lättare att bilda sig en uppfatt- ning om metoderna.

Ett viktigt material föreligger här från målaren Davids undervisning, (som beskri- vits av en av hans elever, Delecluze). I Da- vids ateljé vid rue S:t Jaques i Paris rådde fullständig tystnad när mästaren korrigera- de elevemas arbeten. Då och då hördes Da- vid ge råd, korta och lakoniska! »Var först och främst sann, bedöm sedan det sköna». Modellerna (endast manliga) behövde inte vara vackra, det gällde endast att återge dem med »sanning». Naturstudiet och an- tiken var lika viktiga grunder för utbild- ningen som konsthistoria. Man skulle lära

sig inse sin begränsning, kopiera natur och antik, »gå naivt rakt på; utan idéer, utan vetenskap och du kommer att bli förvånad över att se att det hela blir rätt bra». Den tyske målaren Philipp Otto Runge, som i Köpenhamn åtnjöt undervisning på Det Kgl. Akademien for de skjönne Kunster 1799 av Abildgaard, berättar i brev till vän- nen Herterich i Hamburg om lärarens un— dervisning. Han förvånade sig att all teck- ning skedde efter gipsmodeller och att ing- et uttryck i miner eller rörelser åsyftades. Fina konturlinjer uppritades först, sedan »tillades skuggorna» uppifrån och nedåt. Han anför en av Abildgaards pedagogiska metoder i fråga om ljus och skuggverkan: »Sätt alltid det skarpaste ljuset på den del i kompositionen, som är mest iögonfallan- de, liksom den starkaste skuggan. Nedåt må ljuset dämpas. Allt som ligger i bakgrun- den bör ha både ljus och skugga som är mjukare och mera »disigt». Svartkritsför- lagor i glas och ram hängde runt om i lä- rosalen. Runge finner det helt felaktigt att teckna »ideala» (antika) ansikten i stället för individuella drag. Det tilltalar ungdomarna; tids nog kommer man till antiken. Undervisningen vid akademierna i Euro- pa under 1800—talet fortgick slentrianmäs- sigt. Matisse berättar från Bouguereaus ateljé (denne undervisade också i en av de »fria» konstskolorna bl.a. Académie Ju- lian i Paris) hur stereotypt undervisningen försiggick. Där gavs 20 lektioner i att teckna efter gipsavgjutningar. Teckningarna, snyggt utförda med kol, utan kladd, skulle visas för de äldre eleverna, som kunde ge råd. Perspektivet var viktigt. När Matisse vid ett tillfälle tecknat en hand före modellens huvud, utbröt en av lärarna: »Teckna han- den före huvudet — det är förfärligt!» Den skandinaviske målare som person- ligast förvaltade sin lärares, Davids princi- per, var dansken Eckersberg; till sina ele— vers hjälp skrev han bl. a. en liten handbok i perspektiv. Formstudiet gick hos honom före färgstudierna; i de senare undervisades efter en »bestämd palett». Eleven tränades (och fick för läraren redovisa) i att iakttaga »första ljus» och »andra ljus» i komposi-

tionen och att lägga casselbrunt i alla skug- gor. Någon träning i att studera ljusföring i samband med färg, något som i samband med målning efter levande modell kunde bli aktuellt, förekom inte. Betecknande är i detta sammanhang den av bl.a. Carl Larsson berättade »akademianekdoten» om professor Fredrik Westins »människofärg», som, lagrad på tunnor i Konstakademins källare, användes för karnation!

Vid den svenska konstakademien åter- finnes samma pedagogiska principer som i kontinentens akademier. Handledningen i verkstadsarbetet förhärskade. Konstakade- mien växte fram ur slottsbyggets bygg— och inredningsverkstäder, där konstnärerna gav gesäller och lärlingar instruktioner. Man ri- tade förmodligen av de planscher och orna- mentsförlagor som Hårleman medfört från Paris (Taravals ritskola). Levande modell användes av de franska konstnärerna, san- nolikt också för utbildningen. Men redan i det beställningsbrev som Erik XIV ut- färdade för sin hovmålare Dominicus ver Wilt bestämdes att undervisning av konst- närer skulle ske. I den år 1622 utfärda- de stadgan för »konterfejare- och målare- skrået» nämndes dock ingen undervisning; i praktiken torde den skett på vanligt verk- stadsmaner. Så skedde i Ehrenstrahls ateljé. Däremot anges i en stadga för hantverks- skråna 1720 att mästarna förpliktades un- dervisa »i deras Konster».

I Konstakademien i Stockholm undervi- sades i principskolan, den förberedande klassen, i kopiering av Juliens o. a. plan- scher, och gavs några första rön rörande perspektiv och skugglära. I lägre antiksko- Ian var uppgifterna att teckna efter avgjut- ningar (i regel mycket smutsiga) och efter lik för anatomistudiema. Konstakademiens byggnad som uppfördes 1905 innehöll bl. a. likkällare och dissektionssal. I högre antik- skolan fick man övergå till teckning efter levande modell. Dessa intog ofta ställningar efter antikens kända skulpturer. Studier på nationalmuseet ägde rum; det blev all— mänt under 1870—1880-talen. Sist kom man upp i målarskolan.

Metoderna för tecknande var noga reg-

lerade och blev snart rutin. Med en gips— figur eller en écorché framför sig slog man upp en kontur, därefter anlades med spetsig blyerts skuggningar och sist ar- betades den plastiska rundningen ut. Många av lärarna (så berättas bl. a. om Per Krafft) jämförde inte elevteckningen med före- bilden—modellen utan tecknade själva upp några kroppskonturer med klassisk rund- ning. Krafft sägs belåtet ha kommenterat: »så ska det vara, det är kraft i det!» Olika handböcker i perspektivlära o.d. skulle in— studeras och tillämpas (t.ex. Preislers ar— bete som direkt bygger på Diirers »mått- lära»; den översattes av Carl Wahlbom 1827).

Föreläsningar, bl. a. i kostymhistoria, fö- rekommer under 1700-talet — det är främst gravören Pehr Floding som ombesörjer dem. De torde dock, enligt Looström, legat högt över åhörarnas nivå. De av Tessin in— köpta antika kopiorna utgjorde undervis- ningsmaterial.

Om målarprofessorernas pedagogiska principer finns också en del uppgifter be- varade bl. a. i konstnärsmemoarer. J. C. Boklund anges under sin tid som akademi— professor ha varit en utmärkt pedagog. Han brukade själv lägga upp ett par färgtoner på elevens duk som jämförelse och resone— rade sedan om resultatet. August Malm— ström brukade råda sin elev att med pen- sel »ta en körare över duken» och att i stor utsträckning arbeta med schumrings- effekter (att över undermålningen i engelskt rött göra en övermålning, och här och där låta små punkter av undermålningen skim- ra igenom). Mera brysk i sina korrigeringar var Georg von Rosen. Med en grov pensel och i svart färg drog han på elevens mål- ning upp de linjer som enligt hans åsikt var de »rätta». Det var en hårdhänt metod, som sällan gav gott resultat.

1.2.4. Utbildning med respekt för individuell egenart

Tillbakablick

Samtidigt som man i den allmänna pedago- giken skönjer ansatser till nyorientering vi-

sar den sig också i konstnärspedagogiken. Romantikens genombrott är utgångspunk- ten. Redan under 1700-talets slut och 1800- talets första årtionden började en ny värde- ring av konstnärens egenart att tränga ge— nom. Genikaraktären betonas mer; konsten som funktionsindifferent verksamhet byggd på subjektiva värderingar tar form. Detta kan dock inte avläsas omedelbart inom konstnärernas utbildning, som under hela 1800—talet i de officiella skolorna förblir traditionell och föga nyskapande. Det har under 1900-talet emellertid stor betydelse för konstskolomas innehåll och pedago- giska ledning (här även förstärkt av expres— sionismens uttrycksiver). I enlighet med ro— mantikernas åsikter att konsten är det högs- ta människan kan uppnå, jämställs konst- närerna med »härskarna» (Schiller). Konst- nären bör arbeta fri och obunden (enligt teoretiker som Sulzer, Heinrich Meyer m.fl.). Den opersonliga drillen bör i konst- närspedagogiken mer och mer ersättas av personliga initiativ. Ruskin pläderar (i sina försvarstal för målaren Turner) för att hos den blivande konstnären övas »ögats oskuld». En nyvaknad, barnslig upptäckar- iver skall ge förutsättningen för den peda- gogiska utbildningsgången. Konstnärsgrup- pen nasarenema verkade för att samarbetet mellan lärare och elev skulle bli mindre of- ficiellt. En större tolerans för de icke-klas— siska idealen borde enligt dem få genom- syra hela undervisningen.

Från Gustave Moreaus undervisning hade t. ex. Matisse goda erfarenheter av en friare metod, där hänsyn togs till elevernas indivi- duella begåvning och intresset för färgstu- dier uppmuntrades. Maurice Denis berät- tar i sina dagboksanteckningar om de pe- dagogiska principer som hans lärare Balla i Paris tillämpade. Uppgifterna, t.ex. att teckna Spartacus” profil efter gipsavgjut- ning var tämligen stereotypa; man rekom- menderades att söka den »rena linjen», och att gå mycket »mjukt» fram. Man skall in— te heller arbeta, så man tröttar ut sig _ det ger inget gott resultat i konststudierna, me- nade Balla. Gå då ut och promenera!

Den nya syn, som under 1800-talets sista

årtionden så sakta växte fram på utbild- ningen av konstnärer, har många ingredien- ser. Man kan t.ex. iaktta hur museerna som läro- och inspirationsställen kommer i förgrunden. Många av de svenskar som stod i opposition mot konstakademiens för- stelnade och formalistiska undervisning på 1880-talet undvek också konstskolorna i Paris. De kunde visserligen på kvällarna besöka de fria konstskolorna som Academie Colarossi och andra, men på dagarna strö- vade de i Louvre och på konstutställningar.

Omkring sekelskiftet 1900 börjar också autodidakterna, de självlärda, komma fram och vinna erkännande, som följd av intres- set för naivismen. Uppfattningen att konst- undervisningcn skadar den spontana ska— partakten formuleras mer eller mindre tyd— ligt.

»Fri konst» kontra »tillämpad konst»

Karakteristiskt för 1800-talets konstnärsut- bildning är nu att »fri konst» alltmer sär— skiljes från »tillämpad konst», »konsthant- verk». Den efter världsutställningen 1851 i London grundade konsthantverksskolan i South Kensington tog som sin primärupp- gift att sörja för utbildningen av designer för industrien. Äldre stilar och bruksföre- mål uppställdes nu som viktigaste förlagor och inspirationsobjekt. Här var pedagogi- ken dock helt i linje med de äldre akade- miernas: att vinna färdighet i avbildning, i ornamentkomposition på gammal grund osv.

De pedagogiska nyheterna kom till en början mest tydligt till synes i en ny upp- fattning om konstnärens — designerns plats i samhället. Nu uppstod skolbildningar som hävdade att alla som sysslade med någon form av konstnärlig formgivning skulle ges en grundutbildning, som gagnade alla, från bildkonstnärer till arkitekter, från konst- hantverkare till industridesigners. En bas- utbildning, en »formens harmonilära» är det väsentliga och grundläggande; yrkes— specialisering kommer senare.

Dessa synpunkter hade redan starkt före- språkats av William Morris, framför allt

med en social inriktning. De togs vid sekel- skiftet 1900 upp av Henry van der Velde och fördes sedan vidare av Bauhausskolan.

Henry van der Velde kallades till Wei- mar som ledare för konsthantverksskolan. Han grundade 1902 ett forskningsinstitut, ett »konstpedagogiskt seminarium», som han själv kallade det, med uppgift att sam- manföra konsthantverkare, hantverkare och fabrikanter kring gemensamma arbetsupp- gifter. För första gången genomförde här van der Velde den pedagogiska metoden att primärt studera uppgiften och funktionen och inte utgå från något färdigt recept. Man arbetade med modeller, som prövades och diskuterades. van der Velde byggde på vad kolleger som August Endell i Berlin, W. von Dobschiitz och H. Obrist i Miin- chen börjat genomföra: att utgå från natur- former och sedan på olika sätt i dem »in- läsa» element: tyngd och lätthet, vertikalt mot horisontalt etc. Men van der Velde ha— de mera sin utgångspunkt i ornamentala föreställningar. Han utgick helst från den enkla linjen, som övades i fria »skalor». Sedan sattes linjer in för konturgivna upp- gifter (t. ex. att fylla en cirkel, kvadrat eller fortlöpande band eller utföra mönster för ett ytkontinuum). Sådana mönster kunde se- dan överföras till konsthantverksarbeten. Då måste de ytor som står till buds, dvs. mönstrets inre rytmik och rörelse anpassas efter ytan. I vissa fall gavs figuruppgifter (för bokillustrering).

Först i utbildningens senare skede kom färgstudiema till. Man gjorde textilmönster etc. I formläran arbetades intuitivt—expres- sivt, i färgläran gick man den omvända vä— gen: den receptiv-impressiva vägen. De många nyanserna i naturförebilden sam- manfattades i ackord, förklarades och steg- rades. Allt efter elevens förutsättningar ut— arbetades studierna till t. ex. ett glasfönster eller en icke—föreställande färgkomposition. Här förde van der Velde in färgteorier från Chevreul, Maxwell och Rood.

Stor vikt lade van der Velde på det plas— tiska modellerandet. Funktionen var det primära att studera. Genom att direkt gå in på konstnärliga medel'och formlagar gör

man eleverna medvetna och skapande och inte endast efterbildande.

Akademiernas förändrade roll diskutera- des vid många tillfällen. Det är av intresse att ta del av vad den tyska skulptören Adolf von Hildebrand, (som i början av 1900- talet ledde en skulpturklass vid Miinchens Kunstakademie) år 1905 skrev om studier- na vid akademier: »En akademi skall inte göra anspråk på att utbilda konstnärer, utan endast förbereda till egen utveckling, alltså bara vara en konstskola. Det positiva man kan utvinna ur en akademiutbildning är: 1) alla slag av hantverksfärdigheter 2) allmän konstruktion och formal arkitektur (arkitektur skall inte sammankopplas med ingenjörskonst utan med konst) och under- visningen ges bl. a. av konsthistoriker 3) naturstudier av enkla föremål och levande modell».- Liknande synpunkter framföres av Karl Hofer. Han anför i sina Erinne- rungen (Basel 1953) det felaktiga i att an- vända gipsavritning som naturalistisk av- bildning i stället för konstruktionsstudier.

Bauhausskolan

Det program som van der Velde genom- förde i konsthantverksskolan i Weimar fort- sattes av Walter Gropius. Han kallades till Weimar 1918 för att förena konsthantverk- skolan med konstakademien till en enda skola, en sammanslagning som genomför- des med mycket stora svårigheter. Under åren 1919—1925 verkade Bauhausskolan i Weimar, flyttade sedan till Dessau 1925— 1928 och till sist till Berlin 1928—1933. Det sistnämnda året stängdes den av nazisterna och de flesta lärarna flyttade över till USA. Gropius ledde skolan till 1925, efterträddes då av Hannes Meyer och år 1928 blev Mies van der Rohe dess ledare.

Skolan avsåg att ge en grund- och yrkes- utbildning i konst i nära samband med hant- verk och industri. I ett av de manifest för skolans verksamhet som Gropius författade (1924, »Breviarium fiir Bauhaus») angavs ' målet »Konst och teknik en ny enhet».

Man inrättade en rad verkstäder. Det manuella arbetet i dessa skulle inte för ele—

verna vara något mål i och för sig utan ge en allsidig träning för hand och öga och skapa den första kontakten med de indu- striella/hantverkliga processerna.

Det nya var, enligt Gropius, att under-- visningen inte skulle bygga på några förut- fattade eller nedärvda uppfattningar om form utan sökte »den vitala livsgnistan bakom livets ständigt växlande former». »Vår ledande tanke är att den skapande driften varken är en intellektuell eller ma- teriell angelägenhet utan helt enkelt en in— tegrerad del av livssubstansen i ett modernt samhälle». Gropius ansåg att det var aka- demiernas huvudfel att de negligerade »människofostran» och endast bekymrade sig om »konstnärsfostran» (Schlemmer).

I verkstäderna skulle två lärare arbeta jämsides: en teoretiker och en praktiker — hantverkare. Under de första åren ville man arbeta efter en nära nog medeltida modell med läraren som »mästare» och ele- verna som »lärlingar». Man syftade under de första åren också mera till intematsko- lans idé: att leva och lära tillsammans; un- dervisning och fritid interfolierade med me— ditationsövnin gar och samvaro.

Till Bauhaus kallade Gropius nu progres- siva lärare. Johannes Itten kallades av Gro- pius till Bauhausskolan 1919 och byggde där under åren 1919—1923 upp skolans pedagogiska grundutbildning, den »för- kurs», som alla elever genomgick.

Johannes Itten hade bakom sig en hård traditionell utbildning av, som han själv sä— ger, »medeltida» art. I denna hade läraren arbetat med sina egna saker, eleverna imi- terade och sökte likna läraren så mycket som möjligt. Trött på denna själlösa disci- plin hade Itten sökt sig till Adolf Hölzel i Stuttgart (1913—1916). Vid akademien där genomförde Hölzel vid denna tid en mo- dern undervisning med starkt intresse för kompositionsmetoder och färgproblem. Hölzel var öppen för alla nya idéer och samlade kring sig en krets unga experiment- ivriga elever, bl. a. Oskar Schlemmer, Wil- ly Baumeister och Ida Kerkowius.

Itten grundade 1916 i Wien en egen sko- la för att föra vidare sina egna metoder,

med stark betoning på studiet av strukturer och subjektiva former och med inriktning mot automatism och andra intuitiva ut- trycksformer. Studiet av polära kontraster i färg och form var väsentligt.

När Itten flyttade över till Weimar följ— de fjorton av hans elever från Wien med till den nya skolan. Från början fick Itten hand om den förberedande kursen (Vor- kurs). Itten vägledde de inträdessökande från olika konstskolor. Som en följd av den stereotypa undervisning dessa elever följt visade de nya elevernas inträdesprov oftast föga individuella drag. Det kunde vara svårt att i detta inlämnade material se var de skapande begåvningarna fanns.

Itten formulerade för denna »anlagsprö- vande» förkurs tre uppgifter: att konstate- ra skapande begåvning hos deltagarna, att vara rådgivande för yrkesvalet inom den konstnärliga sektorn, samt att ge deltagarna en grundläggande kreativ attityd till konst- närsyrket. Efter förkursen valde eleverna en konsthantverksgren i Bauhaus” verkstä- der och fick här en grundträning bl. a. för kommande samarbete med industrin. Itten, som av Bauhauseleverna uppfattades som den ledande i skolan, även om »fader Gro- pius» åtnjöt stor respekt, genomförde helt nya okonventionella principer för sin un- dervisning. Denna gällde lika mycket män- niskofostran och personlighetsdaning som ren yrkesutbildning.

De pedagogiska teser som läraren främst hade att följa var dessa:

1) att göra eleven medveten om sina sin— nen

2) att begreppsmässigt fatta olika sam- manhang, såväl formala som innehållsliga

3) att utvidga sitt emotionella register. Gropius kallade till Bauhausskolan även målarna Paul Klee och Wassily Kandinsky, vilka tillsammans med Johannes Itten, Os- kar Schlemmer och andra sörjde för en helt ny »basutbildning» för konstnärer och formgivare.

Klee, som arbetade i Bauhaus 1921— 1929 lade liksom Kandinsky mycken vikt på att anpassa undervisningen till elevernas mogenhet. Över huvud spelade mognads-

frågan stor roll i konstnärsutbildningen in- om Bauhaus. De blivande konstnärerna, vilken specialgren de än senare valde, skulle själva komma underfund med sina förut- sättningar och möjligheter, liksom med sin begränsning. I kontakten med sitt material var det väsentligt att själv upptäcka, bli medveten om »den naturliga ordningen».

Klee koncentrerade sig främst på for- mens grammatik. Han utgick från de enkla geometriska grundformema, bland vilka linjen, enligt hans pedagogiska syn, är vik- tigast. I den »pedagogiska skissboken» sti— mulerar han eleverna att själva experimen- tera med linjer och dessas möjligheter. Förs- ta avsnittet i boken behandlar »proportio— nell linje och struktur», med enkla exempel från vardagsmiljön (muskler och benstom- me, vattenhjul och hammare, vattenkvarn osv.). I det andra avsnittet övergår lektio— nerna i studier av »dimensioner och balans». Avsnitt tre tar upp »tyngdlag och kurvor» och sista, fjärde avsnittet »kinetisk och kromatisk energi».

Kandinsky arbetade vid Bauhaus 1922 —l933. Han hade då redan i många år prövat en aktiv lärargärning, både i Miin- chen (ledare av Phalanx-skolan) och i Moskva (ledare av den statliga konstsko- lan). Redan under Miinchenåren hade Kan- dinskys undervisning varit mycket progres— siv (vilket bl.a. en av hans svenska elever Carl Palme omvittnat) med stark betoning av allmänbildning och kulturell och social orientering. I måleriet hävdade Kandinsky under denna tid en med nära nog veten- skaplig noggrannhet uppbyggd färglära, en »divisionism» på Seurats och Signacs grund.

Under Bauhaustiden framhöll Kandinsky vid alla tillfällen bildkonstnäremas plats i samhället. Tidvis satt dessa i kläm mellan utbildningen av Bauhausskolans arkitekter och designer. Också i dessa sammanhang pläderade Kandinsky för att utbildningen inte endast skulle vara en fackutbildning utan i lika stor utsträckning en allmän kul- turell och personlighetsdanande utbildning.

För undervisningen formulerade Kan- dinsky tre huvudpunkter:

I. alla elever skall ha en gemensam

grundutbildning

2. undervisningen i bildkonst skall inte isoleras från den övriga undervisningen

3. det betyder inte så mycket vad man undervisar i utan hur det sker.

Primärt bör undervisningen inrikta sig på att lära eleverna och i allt underlätta för dem att tänka, iaktta och handla analytiskt- syntetiskt och att först i andra hand tilläg- na sig de systematiska fackkunskaperna. Liksom Klee underströk Kandinsky ivrigt att uppövande av intuitionen var oundgäng- ligen nödvändigt för allt kreativt arbete.

Den grundkurs, som med vissa varianter, genomfördes av Kandinsky under bauhaus- åren (och som samarbetades med och till stor del metodiskt liknande Klees, Schlem- mers, Albers och Moholy-Nagys undervis- ningsuppläggning) omfattade två huvudmo- ment: »abstrakta formelement» och »analy- tisk teckning». Den första gruppen omfat- tade: översikt av olika typer av analyser och synteser, färglära, formlära och färg- formlära samt grundyta-spänningar. Den andra gruppen omfattade a) påbörjandet: exakt tecknande efter ett av eleven själv uppställt stilleben, med begränsad yta, hel— hetsform och enkla sammanhang, b) upp- byggande av ett konstruktionsnät: exakta relationer hos enskilda formkomplex till helhetsformen, c) översättning i föremålet av konstruktiva spänningar, betonandet av huvudbärare, dynamik och brännpunkt, d) användning: färgen som systematisk för- stärkare av c. Det framhölls starkt i samt- liga lärares undervisning, att rekommenda- tionen till »exakt tecknande» främst inne- bar en träning i observerande, till att lära se väsentliga detaljer, inte yttre utseende utan de konstruktiva elementen och spänning- arna.

Två av Bauhausskolans lärare kom att verka också i andra utbildningsanstalter, som senare mer eller mindre fick sin ut- formning genom dem. Det gäller Josef Albers och Läszlö Maholy—Nagy.

Josef Albers tillhörde den första elevkul- len vid Bauhausskolan. Han fortsatte sedan som lärare vid skolan några år. Efter Bau- hausskolans upphörande (genom nazisternas

beslut 1933) flyttade Albers till USA. (Black Mountain College, North" Carolina, från 1933—1949," 1950—1960 professor vid konstskolan vid Yale University).

I Albers, metodik ingick som första för- beredande steg, en grundlig materialkänne- 'dom. Billiga vardagliga material, till stor utsträckning papper, användes till material- övningarna. Dessa företogs först utan verk- tyg-. Så uppstod »försök». Syftet var att ge erfarenheter. Intressant i detta samman- hang är Albers” synpunkter på konstnärlig ekonomi: att utnyttja 'varje material efter dess grundegenskaper, med den teknik och verktyg som bäst lämpar sig. Överdrifter i material, i form, i verktygsanvändning bör undvikas. Som en följd av att beakta denna »arbetsekonomi» _ kommer betonandet av "lätthet, ringa tyngd i den färdiga produk- ten. »

De idéer om färgen, som Albers lanse— rade under bauhaustiden, har han under senare år laborativt, tillsammans med sina elever, utarbetat till ett färgsystem av stor räckvidd och betydelse. Det publicerades 1963 under titeln »The Interaction of Co— lor», ett stort och dyrbart arbete, som hittills är föga känt (men torde genom Karl—Gustaf Nilsons propagerande här i Sverige för teo— rierna bli det). Det är en experimentell me- tod, där man arbetar med färgade papper. Grundtanken är att färgerna hela tiden ger upphov till oändligt antal »läsningar». Fär- gernas relationer är ständigt växlande. Ge- nom en trial—errormetod kan ögat för färg mer och mer uppövas. » En av de mera fantasirika lärarna i Bau- haus var ungraren Läszlö Mohon-Nagy. Hans pedagogiska metod byggde likaså på att grundligt sätta in eleverna i »allmän ele- ment-lära». Här studerades i synnerhet oli- ka relationsförhållanden till

1. redan befintliga former, matematiskt- geometriska former, "»biotekniska» former

2. nya '»uppfunna» former och form- komplex. Att uppfinna nya fria former sti- muleras man till genom '

a) måttförhillanden (gyllene snittet och andra proportioner)

b) läge (mätbart i vinklar)

c) rörelse, fart, riktning, förskjutning etc.

3. ljus (färg och optisk illusion). Relationerna mellan former blir enligt Moholy-Nagy verksamma genom

1. kontraster

2. avvikningar

3. variationer

4. förskjutningar, vändning, spegling.

Med intresse för elevens individuella egenskaper söker man först ta bort häm— ningar och—blyghet. De spontana uttrycks- övningama som stod i början av utbild- ningsgången öppnade alla sinnen för in- tryck; kamraters uppmuntran hjälpte till att finna de egna uttrycken och välja i mate- rialrikedomen att .bli både mera expressiv och tekniskt kunnig. -

Efter Bauhausskolans upphörande 1933 flyttade Moholy-Nagy till USA. I den av honom grundade »The New Bauhaus», se- nare »Institute of Design» fortsatte och vi- dareutbildade han sina pedagogiska idéer. De livsdugliga i bauhauspedagogiken förfi- nades och utvecklades. Tyngdpunkten la- des alltmer på den grundkurs i »visuella fundament», som ger den bas på vilken den efter olika fack specialiserade undervisning- en vilar. Praktiska experiment i skilda ma- terial sprängdes in i den teoretiska under- visningen; mycken tid användes till gemen- samma diskussioner om arbetsresultaten. Man syftade ytterst mot en experimentell forskning, som skall omsättas i samhällets tjänst. Eftersom Moholy-Nagy var en fram- stående fotograf, kom fotografiet nu att spela en stor roll som pedagogiskt instru- ment. Man experimenterade (som delvis ock— så skett i Bauhaus i Weimar—Dessau—Ber- lin) med ljud och rörelse (dramatik) och ord.

Bauhausmetodiken har fått många efter- följare, mer eller mindre följsamma. Kri- tiska invändningar har gjorts, men den har, i modifierad form återklingat i de flesta av de fria konstskolornasprogram liksom i det estetiska folkbildningsarbetet under de sista årtiondena. Genomgående är den anspråks- löshet, med vilken lärarna uppträder och som står i kontrast mot inställningen på etab- lerade akademiker. Enligt Klee bör läraren själv vara en» »skapande kraft». Matisse lär

ha sagt att vara lärare är »att lära ut något som man inte vet».

Parisskolor

De konstskolor som under 1900-talets förs- ta decennier grundades i Paris av främst Henri Matisse, Fernand Léger m.fl. har bildat en fruktbar motvikt mot förstelnad akademislentrian. Den frihet, som unga konstnärer drömde om att få förverkliga i sina studier, var emellertid inte heller i dessa »fria skolor» obegränsad; den var snarare en »frihet under ansvar». Också i de »fria» konstskolorna stod hantverks- kunnandet högt; att lära sig se och teckna och att göra grundliga museistudier rekom- menderades ivrigt.

Dessa grundsatser omhuldades i den må- larskola, som Henri Matisse drev i Paris åren 1908—1911. Hans elever, inte minst de svenska med Isaac Griinewald i spetsen, har omvittnat hans pedagogiska talang, hans förmåga att formulera sina egna konstnärliga erfarenheter i ord. Matisse ville inte genomföra någon akademisk disci- plin och tolererade ingen form av efter- härmning av hans egna saker. Han ansågs sträng; man lärde sig mycket av hans kri- tik och lakoniska formuleringar i ord. Ma— tisse upprepade för sina elever (så berättas t.ex. Edv. Hald): »Il faut se distinguer» (man måste urskilja, välja).

Man målade och tecknade både efter le— vande modell och avgjutningar. Teckning- ens betydelse underströk Matisse i alla sam— manhang. Studier på Louvre var obligato- riska för analys av äldre och nyare konst. Avtecknandet av klädda figurer uppmuntra- de han inte, först skall figurerna tecknas nakna. (Matisse överraskades vid ett till— fälle då han tecknade av Fra Angelicos »Marias kröning» på Louvre med att återge nakna gestalter. Allt eftersom teckningen fortskred, kläddes figurerna i kläder.)

Naturstudierna framhöll Matisse som de viktigaste: »gå på fasta marken». Matisses pedagogiska principer visade sig tydligast när han stegvis uppmuntrade elevernas ar- bete: först inträngande studier av natur och

modell, så varianter av tecknandet som gav alternativ; man kunde också gå direkt på färgskissandet. Lämpligt var att först pröva lokalfärgerna, sedan i etapper fördjupa sig i komplementfärgema. Stram, lugn kom- position var målet. Läraren ritade ibland med kol en fyrkant på elevernas studier för att ange begränsningen. »En målning skall vara som en väl berättad historia, ha lugn början, livlig poäng och ett gott slut.» Det hände att Matisses svenska elever, (som de flesta gått endera i Konstnärsförbundets skola eller hos Carl Wilhelmson), kunde säga att undervisningen var ungefär den- samma här: allvarligt studium av naturen, en nästan vetenskaplig inställning till de ko- loristiska problemen, ett känslouttryck, som tyglacles av formdisciplin.

Matisses elever har på olika sätt fört ut hans pedagogiska idéer, såsom de manifes- terades i konstskolan, till sina elever. Detta gäller inte minst i Norden. Av de andra konstskolor i Paris som fått liknande, enligt mångas åsikt även större, betydelse för svenska konstnärer av olika generationer, är den som Fernand Léger startade 1924, under namnet »Académie moderne», hu- vudsakligen med Ozenfant som medlärare. Skolan fortsatte till omkring 1930; 1932 un- dervisade Léger i Académie de la Grande Chaumoniöre. Efter 1945 öppnade Léger på nytt sin målarskola.

Légers olika pedagogiska principer ut— kristalliserade sig i en regel eller lag, hur man vill, lagen om värdet av »l'objet dans l'espace», det estetiska värdet av det fri— stående föremålet. För Léger är varje enkel form, en del eller detalj skön i sig själv. Den är inte underkastad den omgivande miljön eller sambandet med något större komplex. Man kan rycka ut vilket föremål som helst ur dess omgivning: ta en blom- ma, ett passarben eller dylikt. Det kan då framställas ensamt, i ett abstrakt rum. Oli- ka delar och detaljer får lika värde, det må sedan vara människans kropp eller en ma- skin. »För mig är det mänskliga ansiktet och människokroppen inte intressantare än nycklar eller cyklar. Det är sant. Alla dessa ting är för mig föremål med plastiska vär-

den att använda som jag vill.»

Till denna pedagogiska princip (så tydligt skönjbar i Légers egen konst) refererar bl. a. Erik Olson som en av de viktigaste i Légers undervisning. (Erik Olson tillhörde den förs- ta svenska elevkullen 1924 hos Léger.) Han påpekar att de pedagogiska principerna hos Léger inte var teorier utan praktisk verklighet. Légers »kasta ut föremålet i rym— den, låt det sväva fritt i rummet» utgjorde en synnerligen aktiviserande, stimulerande uppmaning. Likaså hans syn på lika-värdet mellan olika föremål i kompositionen. Ett hus, en spik, en ask — lika värdefulla i det konstnärliga arbetet som människokroppen och naturens föremål. Man tar vad man be- höver, en människokropp eller en maskin- del. Genom detta blir det konstnärliga arbe- tet fast förankrat i verkligheten. har kon- takt med traditionen.

Léger uppmanade sina elever att inte för- akta traditionen, utan att gå bakåt i tiden, anknyta till äldre konst, ta fasta på sådant som kändes och upplevdes som aktuellt och nära. Själv värderade han de gamla mäs- tarna och förde in grundliga museistudier i undervisningen. Han varnade vid uppre- pade undervisningstillfällen för det impro- viserade, det flyktiga, för olika former av impressionism. Detta uteslöt emellertid inte spontanitet hos Léger, något som han ock- så hela tiden uppmuntrade till.

Principerna för komposition genomgicks grundligt. Man arbetade mest med upp- ställningar av föremål. Ibland ställdes des- sa av Léger eller hans »massier» (Bauquier) eller av eleverna själva. Härvid skulle den pedagogiska princip, som Léger ansåg som den väsentligaste, tillgodoses: kontrastprin- cipen. Kontraster skulle skapas både i form och färg och material och i innehåll (det senare fick inte försummas). Kontrasten kunde »uttryckas» ungefär som i Légers egen målning »Mona Lisa med ansjovis- burk»: kontrast på både form och innehålls- planet. Man lärde sig nu att arbeta rytmiskt med olika kontrastpar, både i ytplanet och i rummet.

I Légers skola förekom i stor utsträck- ning kollektiva arbeten. Eleverna var lära-

ren behjälplig vid stora monumentalarbe- ten. I vissa av dessa arbetade man under lärarens ledning på ett medeltida vis, som i en gammal byggnadshytta. Vid andra upp- drag gavs stor personlig frihet åt eleverna att utarbeta detaljer och pröva teknik och material. Materialeffekter sökte Legér aldrig. Målade ytor på vägg, glasmålning eller tex- til skulle visa något av maskinens perfek- tion. Det individuella handlaget spelade där ringa roll. Mästaren och medhjälparen de- lade lika på det konstnärliga ansvaret.

Detta skapade också en viss distans mel— lan lärare och elev, ett värdefullt förhål- lande som framhållits av Carl Fredrik Reu- terswärd. Också Légers sätt att korrigera elevarbeten gjordes indirekt. En politisk, so— cial eller kulturell händelse kunde stå som ett »filter» för kommentarerna. Därigenom bröts det slaviska förhållandet verk—lärare— elev.

Det har sina svårigheter, att översikts- mässigt ge de huvudsakliga pedagogiska principerna för de olika konstskolorna i Pa- ris. I vissa skolor, t. ex. där Othon Friesz undervisade (han ledde en skola 1912— 1914) låg huvudvikten mera på det spon— tana penseldraget, den individuella fakturen och starkt personliga anslaget. Men söker man sammanfatta pedagogiken under 1910 —1920-talen kan man generellt säga, att det hos Matisse och Léger så markant formule- rade intresset för teckning och fast bild- byggnad, naturstudier och miljö återklingar också hos andra. Så fortsätter André Lhote från 1910-talet i sin skola vid Rue d'Odessa en undervisning (med många skandinaviska elever) utifrån sitt eget konstnärliga program som kubist, med starkt intresse för konst- teori (dokumenterat även i hans skriftstäl- leri, där de konstpedagogiska principerna klargörs och exemplifieras).

Ett särskilt intresse tilldrar sig undervis- ningen vid »Académie Scandinave», en konstskola grundad av Lena Börjesson och en grupp konstnärer kring henne med stöd- punkt i »Maison Watteau», en samlings- plats med utställningsmöjligheter i Paris (sko- lan var verksam till 1935). Till konstskolan fick man som lärare under olika perioder

bl. a. skulptörerna Charles Despiau och Paul Cornet och målarna Charles Dufresne och Othon Friesz.

Från Despiaus undervisning, sträng och saklig (»han slog genast ned på felet») har Lena Börjesson (i sina memoarer: »Mitt livs lapptäcke», Stockholm 1959) gett en fin skildring. Despiau lade mycket stor vikt vid »les aplombs», tyngdpunkterna. Figuren skulle stå rätt på benen, eller sitta rätt. Ett bra hjälpmedel att komma fram till detta var att använda ljus och skuggverkan för att finna de olika planen i kroppen. Stort beröm var det när läraren om en figur sade att »den tog ljuset vackert». När det gäll- de modelleringen av huvudet betydde örats placering mycket. »Ta örat som fast punkt, loda från det.» I återgivandet av ett huvud ska man kunna se och kunna förstå hela kroppen. »Kom ihåg att ni inte är här för att göra konst, utan för att öva skalor» (samma uppmaning tillskrives Matisse). »Varje gång du går till en uppgift, står in- för en modell, så stå där som ”une vierge”, som en jungfru. Glöm allt ni har gjort och allt ni har sett, se just på denna modell. Gå runt om den, lär känna den, ha aldrig bråttom! Försök närma er naturen så myc- ket som möjligt. Först när man vet hur en människa ser ut, är man fri och kan göra vad man har lust till.» (Despiau)

Målaren Charles Du fresne hade också råd att ge. »Ett konstverk får aldrig verka av- slutat, färdigt. Man ska alltid ha känslan att det kan gå vidare.» Han rekommendera- de att arbeta med kompositionsskisser med färgat papper, med figurer i lera eller plas- telina. Färgutgångspunkten borde vara fyra av palettens färger.

Amedée Ozenfant, tidvis medlärare hos Léger, arbetade med undervisning efter sin överflyttning till London 1935. Här grunda- de han och drev en konstskola till 1939, men flyttade 1938 vidare till New York, där hans skola (»Ozenfant School of Fine Art») spelat stor roll för det moderna amerikans- ka måleriet. Som lärare och teoretiker har Ozenfant under sin senare tid särskilt syss- lat med »pré-formes», former i det under- medvetna som genom konstnärerna drages

upp i dagen och ges gestalt. Här möter tan- kegångar som hos Itten och Klee hänfördes till automatism.

Svenska skolor

Att undervisningsmetodiken vid Konstaka- demien i Stockholm inte visade några friska eller, för att låna ett dagsaktuellt ord, elev- centrerade drag under 1800-talet och in på 1900-talet är alltför välkänt för att behöva ytterligare kommenteras. En »Lektions-Ka- talog» från 1844—1845 räknar upp aktivite- terna: Modell-skolan och Antik-skolorna, har undervisning av Prof. Krafft, Limnell, Wes- tin och Sandberg, i den Högre Byggnads- skolan undervisar Prof. Nyström, i Målare- Anatomien föreläser hr Retzius, i Oma- mentskolan undervisar hr Fahlcrantz, i Sko- lan för Praktisk Byggnadskonst hålles före— läsningar av hr Chiewitz, i Förberedande Byggnadsskolan undervisar hr Hawerman, i Geometri och Aritmetik föreläser hr Bill- berg, i Perspektiv föreläser hr Mandelgren, i de Elementära Teckningsskolorna medde- lar hr von Heideken, Wallgren och Ring— dahl undervisning, i Konsthistorien föreläser Prof. Way.

Elevoppositionen på 1880-talet medförde inte endast reformer utan bidrog till grun— dandet av fria skolor under 1900-talets förs— ta årtionden. Det var främst Konstnärsför- bundets skola (1905—våren 1908; längsta tiden i ateljé vid David Bagares gata, där »Frihet» bokstavligen stod att läsa på väg- gar och tak). Mottot var: »Bered konst— närsungdomen möjlighet att arbeta i fri- het.» Man arbetade flitigt med modell och med stilleben. Richard Bergh och Karl Nordström inpräntade i sina elever, att fri- heten inte innebar att man slapp teckna. Tvärtom, tecknandet var & och o i all konst- närsmetodik (Bergh, som själv ansågs ha svårt att teckna, visste vad han talade om). Inför stillebenuppgifterna hette det: »Konst är kunnande. Det är seendets skola, ju mera man ser, ju mera ser man.» Richard Bergh torde varit den första av svenska konstpe— dagoger, som använde tid att verkligen stu- dera sina elever, komma underfund med

dem innan den aktiva undervisningen satte in.

Man kom överens om att »någon under- visning i vedertagen mening knappast före- kom» (Griinewald). Inga recept och före- skrifter sattes upp — det hade man fått nog av vid akademien.

Men målningar korrigerades. Griinewald berättar själv hur Karl Nordström tog bort den klick elfenbenssvart, som han så gärna klämde in på friluftsstudierna från Hagapar- ken. Fritz Kärfve har gett glimtar av tiden på Konstnärsförbundets skola. Särskilt minns han hur Richard Bergh sökte inprän- ta färglärans elementa i eleverna. Det gjor- des praktiskt och påtagligt: ett rött frimär- ke på ett grått papper gav »efterfärgen» grönt. Metodiken bestod i att få eleverna att själva pröva på och inse sammanhang och konsekvenser av sitt »färghandlande».

I Martin Kochs roman »Mauritz» (med självbiografiska element, 1904) ges glimtar av arbetet på Caleb Althins målarskola. Så särskilt avancerad var väl inte undervis— ningen där. Tecknandet var det viktigaste; gipsavgjutningar och lärarens studieteck- ningar på väggarna kunde erinra om akade- mimiljön. Vid tecknandet efter den kvinn- liga modellen kunde läraren ibland beröm- ma. Men: »Felen, dem får du lista ut själv! Gör en ny teckning från ett annat håll!»

I viss mån som en fortsättning på Konst- närsförbundets skola öppnade Carl Wil- helmsson sin målarskola 1911. Wilhelms- son gick varsamt tillrätta med sina elever: tyst och fåmäld gjorde han korrigeringar, gärna under hänvisningar till äldre mästare. Det hände att han för att belysa sin peda- gogik berättade några anekdoter som allu- derade på de fel eller vagheter som fanns i elevernas skisser och studier.

I många fall är det svårt att få de peda- gogiska principerna belagda mer än mycket allmänt. Det är t. ex. fallet med Carl Wil— heh'nsson och Otto Sköld. Den senare, som verkat som lärare vid Maison Watteau i Paris 1926, öppnade 1928 en målarskola i Stockholm (han ledde den till 1950, med senare fortsättning). Likt konstnärsförbun-

darna ansåg han att det viktigaste var för eleverna att finna sig själva och sina ut- trycksmedel. Man kan inte utbilda någon att bli konstnär. Det man kan vara är en- dast en handledare, som söker studera varje elevs särsart för att låta denna komma till sin rätt.

Bland de svenska konstlärarna hade Isaac Grunewald i ovanligt hög grad förmågan att formulera sin pedagogiska metodik. Till stor utsträckning fortsatte han Matisses »lä— rogång» med tillskott av personligt tempera- ment och praktisk handledning. För honom framstod också teckningen som grunden för allt konstnärligt utövande. »Om jag skulle låta sätta en skylt ovanför min dörr, skulle jag texta på den: ”Teckningsskola*».

Det mesta i Griinewalds undervisning handlar om att lära eleverna se och uppleva det dynamiska hos en modell, i en situa— tion. Känslan för det levande samman— hanget mellan delarna i en bildvärld måste väckas och uppövas, kultiveras, menade han. »Bland de svåraste uppgifterna inom färg-gebitet finner jag klargörandet av be- greppen kallt och varmt vara... för att kunna med utsikt till någon konstnärlig be— hållning, tillgodogöra sig bruket av de kalla och varma färgvärdena måste eleverna först tränas och övas i logiskt tänkande, ja, i tän- kande över huvud taget.» Också hos Grii— newald överväger tanken att läraren är en slags barnmorska, »som hjälper till vid be- gåvningarnas födslovåndor».

En modern och ur pedagogiska aspekter intressant och stimulerande undervisning be- drevs av Endre Nemes under hans tid vid Valands målarskola i Göteborg (1947— 1955). Med hans lärartid bröts traditionen från den provinsbetonade västkustkonst som haft sin stödjepunkt i målarskolan. En ny öppenhet för kontinentala strömningar och idéer visade sig. Man byggde visserligen vi- dare på den grund av modellteckning/mo- dellmålning som tidigare lagts. Man arbeta- de ofta omväxlande med två modeller. Ne- mes underströk det väsentliga i att hela ti- den »se modellen i rummet», att arbeta ige- nom hela bilden. Nemes betonade vikten av att läraren verkligen studerar elevernas sätt

att angripa de konstnärliga problemen och att låta dem själva utveckla och argumente- ra för sina lösningar. Han undvek att alltför tydligt eller uppenbart korrigera, utan tog i stället i diskussioner och samtal upp de olika gestaltningsproblem som uppstått.

En ny ordning, som också den hade pe- dagogiskt syfte, var att en allmän samman- fattning av olika elevprestationer gavs vid terminssluten (under hösten arbetade man med måleri och grafik och under våren samlade man sig till elevutställningen). Vid bedömningarna lade Nemes vikt vid att göra dessa så objektiva som möjligt, att se varje måleri efter dess art. Alternativa lösningar togs upp och kunde disparata element till- föra kompositionen nya dimensioner, upp- muntrades detta kraftigt av läraren. Det framgår vidare av elevuttalanden att Ne- mes, egna arbeten diskuterades och aktuali- serade många konstnärliga ställningstagan- den.

Undervisningsmetodiken vid konsthögsko- lan blev under olika perioder livligt omde- batterad och ifrågasatt. En av de lärare som under sin 40-åriga lärartid visade stor öppenhet för nya idéer och i sig själv var föga doktrinär i sin undervisning var Olle Hjortzberg. Han bidrog effektivt till omor- ganisationen av konsthögskolan 1937—1938. Han var en ivrig tillskyndare till att protes» surerna skulle ha en mandattid på tio år och menade att man genom denna »rotation» av lärare kunde sörja för en förnyelse i peda- gogiken. Inrättandet av institutet för mate— rialkunskap hade även sin pedagogiska be— tydelse.

Under 1960-talet framfördes ofta i pole- misk form krav på förnyelse av undervis— ningen, bl. a. på att man mera markant skul- le skilja på studier och skapande (förslag framförda bl. a. av Torsten Andersson, Arne Jones och Erland Melanton). Från 1964 började man försöksvis genomföra en del av dessa förslag, vilka samtliga hade sin betydelse för undervisningsprinciperna (bl. a. professur 1968 i »den moderna konstens teori och idéhistoria», öppnare seminarie- former med tvärfacklig anknytning, flera gästföreläsare, vidareutbildning av konstnä—

Vissa likheter i fråga om pedagogiska principer kan påvisas under de sista decen- nierna, dels allmänt aktgivandet på elever- nas egen personlighet och kreativa förmåga, dels behovet av en »basutbildning» i bild- skapandets elementa. I alltför ringa grad dokumenteras detta. Ett arbete som i detta sammanhang bör framhållas är den doku- mentation som Gustav Hassenpflug lät göra från den undervisning som nio målare led- de i Hamburger Kunsthochschule 1953— 1956. Inbjudandet av konstnärer utanför ut- bildningsanstalten får ses som en önskan att öppna akademierna mot samhället och få in nya idéer och undervisningsmetoder. De flesta konstnärerna konstaterar att »det inte finns någon metodik hur man ska göra konst. Det är konstens storhet och profes- sorns dilemma». I regel synes undervis- ningen följa Kandinsky—Klees metodik (t. ex. linjeövningar—ytövningar, linjegrupper med rörelsebestämningar, spänningsnät etc.).

Till stor del är målsättningen densamma över hela fältet. Man kan här citera några uttalanden av Lennart Rodhe: »Om konsten att lära ut konst» (Medd. från Kgl Akade— mien för de fria konsterna 1967). »Konst- undervisning är som att så frön i jorden, vattna efter behov och sedan avvakta vad som sker. Man har till sist inte mycket mer att göra än att rensa ogräs och hålla efter vildskott. Under årens lopp har min upp- fattning väsentligt förändrats om hur långt man kan gå i konstundervisning. Jag anser att vid sidan om den tekniska utbildningen och formläran återstår endast den grund- läggande utbildningen, undervisningen i kansten att se.»

Utvidgandet av de innehållsliga under- visningsramarna, vilket har följder för un— dervisningsmetodiken, rekommenderas allt livligare. I ett manifest om utbildningen vid en konstfakultet vid Sorbonne i Paris, vilket formulerades efter studentoroligheterna i maj 1968, framkommer dessa vidgade krav. Man önskar att konstnärlig utbildning skall ges följande vidgade omfattning:

1. förmedla kunskaper om alla slags tek— niker med alla sorters material till förfogan—

2. forskning inom kreativitet och konst- närliga uttryckssätt

3. konsthistoria och arkeologi

4. konstkritik. Jan Manker har i ett enkätsvar (Paletten 1/1969) gett en framåtblickande formule- ring: »Utbildningen skall inte servera konst- nären ett mål, utan ge honom möjligheter att förverkliga sina egna mål.»

Konstindustriskolor

I den äldsta konsten utbildades konstnären —formgivaren allsidigt. Han skolades i ar— betsgruppgifter som hade spridning från byggande och monumentalutsmyckning till väggdekor, bruksting och kläder. Någon so- cial värdering av de olika aktiviteterna ut- övades inte. Först med renässansen uppstod en »konstarternas tävlan». Med 1800-talet uppkom alltmer differentierade värderingar. »Fri konst» blev »skön konst» dvs. »fin konst»; »tillämpad konst med bruksfunktion och nyttosyfte blev »konsthantverk», »nyt- tokonst». Olika typer av utbildningsanstal- ter speglar klyftan och medverkar också starkt till den. Konsthantverksskolor (slöjd- skolor) grundades under 1800-talets förra del och mitt, främst med ett ekonomiskt syfte: att ge hantverks- och maskinproduk- ter en tilltalande form, som även var säl- jande.

I den svenska konstakademin, som växt fram ur slottsbyggets i Stockholm ateljéer, fick »Skolan för ornamentsteckning» en särskild teckningsundervisning 1773 för att verka »til alla Fabriquer och Handwärke- rier». Jean Eric Rehn spelade här stor roll som lärare (bl.a. åt Per Floding och Jacob Gillberg) och senare som preses i akademien. Under 1800-talet sökte sig ornamentbildhug— gare och andra hantverkare först till det 1827 grundade Teknologiska Institutet, nu- mera tekniska högskolan i Stockholm samt till Chalmerska Slöjdskolan i Göteborg. Här specialiserades dock snart utbildningen åt det hantverkligt-tekniska hållet. Konsthant— verkare fick nu i stället möjligheter att ut-

bilda och vidareförkovra sig i den sön- dagsritskola för hantverkare som N. M. Mandelgren igångsatte i en av Konstaka- demien upplåten lokal år 1844—1846. Man- delgren ivrade nu främst för geometrisk rit- ning och använde som hjälpmedel dels en lärobok, dels »i trä skurne figurer», som han införskaffat. Redan under 1700-talet hade Olof Årre upprättat en skola för lär- lingar och hantverksgesäller (ritning, mo- dellering, poussering) men den hade tydligen mycket begränsad omfattning. Mandelgrens pedagogik synes helt vara en fortsättning på de tidigare försöken: geometrisk ritning, li- nearritning, frihandsteckning och »plastik». Fackteckning t. ex. av miljöföremål gjordes efter planscher och andra förlagor. Oma- menttecknarna hade sina egna förlagor (danska och tyska).

Sedan Svenska Slöjdföreningen grundats 1845 blev intresset för en slöjdskola starka- re. Mandelgrens söndagsritskola upphörde 1846 och Slöjdföreningens skola Slöjdsko- lan senare Tekniska skolan, grundades och övertog den förras funktioner. I de pedago- giska metoderna betonades det exakta teck- nandet med framhävandet av konturens be- tydelse. »Ögat smekande, skuggade teck- ningar» borde undvikas, de förde aldrig till något gott resultat. Slöjdskolans förste rek— tor, Baltzar Cronstrand, ersatte de danska lä- roböckerna med »Ritbok i progressivt sy— stem», 1847, av arkitekten L. A. Winstrup.

De olika undervisningsämnenas antal och omfång skiftade från årtionde till årtionde. Det är inte heller lätt att bilda sig en upp- fattning om de pedagogiska principerna va— rierade eller om noggrann avbildning och korrekt återgivande var den allt domineran- de normen. År 1869 inlämnades till Kgl Maj:t korta arbetsprogram, som är av peda- gogiskt intresse. När det gällde teckning skulle man utföra 1) linearfrihandsteckning efter plansch eller väggtavlor, 2) klotsrit- ning med skuggning av enkla och mera sammansatta kroppar, 3) teckning av orna- ment och växter, djur och figurer samt land- skapsteckning åtföljd av minnesteckning osv.

Redan under 1850-talet begärde Cron- strand medel till konsthistoriska föreläsning-

ar; år 1868 hölls de första föreläsningarna av arkitekten ]. V. Gerss, senare av måla- ren Johan Way. Eleverna borde få lära kän- na konststilarna i deras historiska utveck- ling. En av skolans huvuduppgifter var, en- ligt en av skolans lärare, ornamentbildhug- garen Ahlborn, »söka förädla industrins alster medelst den formskönhet, som en- dast den bildande konsten kan åt henne för— läna. År 1868 började Lorentz Dietrichson, som också föreläste på Konstakademien, sina föreläsningar i Slöjdskolan kring ämnet »Konstens tillämpning på industrien». I brist på lämpligt studiematerial borde skolans ele- ver själva tillverka >>sti1historiska planscher».

Slöjdskolan i Stockholm omorganiserades 1879 till Tekniska skolan, som förutom av— delningar för konstindustriell utbildning, in- nehöll byggnadsyrkes- och maskinyrkessko- lor. Till skolan knöts också ett teckningslä— rarseminarium. Den viktigaste disciplinen blev nu konstindustriell frihandsteckning och konstindustriell fackteckning med tonvikt på olika fack: lergods, glas, sten, trä och metall. Sist kom mönster för textiltyg, tyg- och tapettryck. Figurteckning byggdes tills vidare på studier av planscher och ecorchéer; le— vande modell användes ännu inte.

Det som vi i dag kallar »konstnärlig fri— het» existerade ju inte. I föreskrifterna, som beträffande innehåll och utförande är utför- liga återkommer oftast: »efter uppgiven stil». Genom att ställa krav på att en viss historisk stil konsekvent genomfördes trod- de man sig återvinna den goda smak och formens elegans, som gått förlorad efter hantverkstraditionernas och skråordningar- nas försvinnande. Vid sidan av gravering och ciselering står »skärning i trä». Möbel- och inredning nämnes inte, även om man på elevutställningarna under 1880-talet kun- de finna en del möbelritningar utställda. Under 1890-talet vann den textila mönster— ritningen stora framsteg. Naturalistiska mo- tiv studerades och stiliserades, »tuktades» till olika dekorativa ändamål. Den tekniska färdigheten premierades, mera sällan stu- derades sammanhanget mellan föremål och dekor. Funktionstudier rörande konsthant- verkliga föremåls användning var ännu

Den år 1945 genomförda omorganisa— tionen av Högre Konstindustriella skolan till nuvarande konstfackskolan medförde ock- så pedagogiska nyheter, framför allt genom kontakter bl. a. med bauhausmetodiken. Un- der nuvarande experimentskede har alltmer genomförts arbete över fackgränserna kring gemensamma arbetsuppgifter, liksom lagar- bete inom de olika facken.

Konsthantverkarutbildningen har efter hand anpassats till den förändrade yrkessi- tuation utvecklingen fört med sig: konst- hantverkaren är i dag oftast sin egen mäs- tare, monumentalkonstnäremas och arkitek- ternas behov av konsthantverkligt skolade medhjälpare har under en period varit' mindre framträdande.

Den för svenska konsthantverkarutbild- ningen här i korthet skisserade pedagogiska metodiken är till huvuddragen en återspeg- ling av de kontinentala konsthantverks- och slöjdskolorna. Grundandet av Bauhaus 1919 var ju ett första, av socialt patos buret, för— sök att sammanföra »tillämpad— konst och »fri» konst, konsthantverk och brukskonst med arkitektur och industridesign. Huvud- idéerna hade Gropius redan något år tidi- gare formulerat i grundandet av »Arbeitsrat fiir Kunst» (tillsammans med arkitekten Bruno Taut m.fl.). Samtidigt igångsattes en rysk designskola, Vchutemas, som helt bröt med äldre konsthantverkartraditioner. Konsten var en borgerlig och därför för— aktlig verksamhet (»död åt konsten!»). Konstnärer och formgivare ansåg sig i förs- ta hand som konstruktörer. Man karakteri- serade arbetsresultaten som »produktions- konst» och »industrikonst». Man arbetade utifrån ett värderings- och livshållningssy— stem mera än med vissa stilprinciper. De pedagogiska metoderna i Vchutemas' un— dervisnin g är svåra att exakt klarlägga. Men här spelar, liksom i Bauhaus' undervisning, klargörandet och undersökandet av bruks- föremålens och den hela miljöns olika funk- tioner stor roll och styr undervisningen. I det fattiga Ryssland på 1920-talet kunde skolans och formgivarnas idéer och projekt emellertid inte genomföras. På 1930-talet

ebbade den progressiva utvecklingen inom skolutbildningen på detta område ut mer och mer.

Designskolor

Efter Bauhausskolans stängning 1933 för- des dess pedagogiska idéer vidare av två skolor, som redan från början gavs domi— nerande inriktning mot formgivning och industridesign. Det var dels den skola i Chicago, »The New Bauhaus», senare »The Institute of Design» som L. Moholy-Nagy grundade 1937 samt »Hochschule fiir Ge- staltung» i Ulm grundat 1950 med Max Bill som förste ledare (och som andra leda- re Tomäs Maldonado). Skolan har upphört med sin verksamhet i dess ursprungliga form, men skall sannolikt åter fungera.

Moholy-Nagy vidareförde den pedago— giska metodiken från Bauhaustiden och ut- bildade nya lärare. Man arbetade mot en alltmer vidgad visuell kommunikation och mot miljöplanering. Skolan integrerades un- der Mies van der Rohes tid med »Illinois Institute of Technology» under 1950-talet.

Utbildningen av industridesigner har un- der sista decenniet blivit livligt omdebatte- rad, liksom i samband härmed formgivar- nas plats i ansvar och ansvar för miljöut— formningen på de kongresser och semina- rier som hållits av ICSID (International Council of Societies of Industrial Design). Den pedagogiska utbildningsgången rekom- menderas här ha tre huvudmoment:

1. information (här ingår t. ex. konst- och kulturhistoria)

2. formation (designteori, färglära, per- ceptionspsykologi m. m.)

3. kommunikation (skiss, foto, film, mo— delltillverkning, databehandling, även »pri— vat och publik estetik»).

13.1. Inledning

Direktiven för utredningen meddelades den 1 september 1967 av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Eden- man. Tilläggsdirektiv som rörde utbildning- en inom det konstfackliga området utfärda- des den 3 maj 1968 av dåvarande chefen för utbildningsdepartementet statsrådet Pal- me.

Detta är kommitténs huvudbetänkande. Vissa frågor som rör konservatorutbildning— en, arkitekturskolan vid konsthögskolan i Stockholm och utbildning av lärare vid sko- lorna för högre konstnärlig utbildning kom- mer att behandlas i ett särskilt betänkande.

13.2. Utbildningens mål och funktion

De sakkunniga har utgått från de gemen- samma mål som statsmakterna har angett för alla former av utbildning. Med denna ut— gångspunkt analyseras den funktion som konsten har i dagens samhälle. En viktig sådan funktion är att utveckla och berika vår verklighetsuppfattning. Detta kräver en god konstnärlig yrkeskunskap, dvs. en be- härskning av den konstnärliga tekniken. Det är inte skolornas sak att avgöra vad som skall uttryckas men väl att tillhandahålla kunskaper om hur det kan uttryckas.

De sakkunniga anser att de jämlikhets- strävanden som finns i dagens samhälle ford- rar att möjligheterna till kommunikation

mellan människor stimuleras och utvecklas på olika sätt. Därvid har »språket» en myc- ket betydelsefull funktion och bilden som språkform tenderar att bli alltmera utbredd vid skilda slag av kommunikation. Konst- närens möjlighet att påverka samhällsutveck- lingen består främst i att han med sina spe- ciella medel kan skildra och tolka det som händer på ett sätt som bidrar till att forma människors uppfattning om den värld de lever i. Detta är viktigt i ett samhälle som i andra avseenden utvecklas mot speciali- sering och som ger vissa grupper alltför be- gränsade möjligheter att delta i och påverka den allmänna samhällsdebatten.

KUS föreslår att de skolor som skall ge högre konstnärlig utbildning läggs på efter- gymnasial nivå. Begåvningen för bildkonst framträder i allmänhet relativt sent och det finns inom detta område starka skäl som talar för att man under de första åren av den högre utbildningen har en låg speciali- seringsgrad och många möjligheter att kom- binera utbildningen inom denna sektor med andra former av utbildning.

KUS föreslår därför en nivåuppdelning med tvååriga formhögskolor med relativt många elever och på den högre nivån tre- åriga konsthögskolor och treåriga designhög- skolor. Formhögskolorna skall dels ge ut- bildning till dem som ämnar fortsätta vid konsthögskolor och designhögskolor, dels erbjuda utbildningsalternativ för dem som avser att arbeta som kulturförmedlare. Ut—

bildningen vid formhögskolorna kan kom- bineras med annan utbildning, exempelvis vid universitet, lärarhögskolor etc. De sak- kunniga tror att det från olika synpunkter är gynnsamt om man vid formhögskolorna kan ge en gemensam utbildning för personer som blir fria konstnärer, designers eller kom- mer att arbeta inom konstens serviceom- råden. Det är också angeläget att blivande teckningslärare får en del av sin utbildning vid dessa skolor.

Också på andra sätt kan man medverka till att skolor för högre konstnärlig utbild- ning inte isoleras från den omgivande kul- turmiljön. Utbildningen skall i olika avse- enden var öppen. Den bör ha nära kon- takt med utbildningar inom andra områ- den, exempelvis inom arkitektur, konstve- tenskap och vissa samhällsvetenskaper. Den bör planeras så att nya kursmoment snabbt kan läggas in och det ska finnas utrymme för gästlärare vid skolorna under längre och kortare perioder. En viss tid av utbildningen skall kunna ske vid andra läroanstalter. Det "är också viktigt att utbildningen är öppen för nya tekniker och för användningen av nya material.

Till bildkonst räknar KUS målarkonst, grafisk konst, skulptur, arkitektur, konst- hantverk och design. De frågor som rör utbildningen av arkitekter ligger i huvud- sak utanför utredningens ram med ett par undantag, inredningsarkitektemas utbildning och utbildningen vid den arkitekturskola, som är knuten till konsthögskolan i Stock- holm. De sakkunniga betonar i det här sam- manhanget betydelsen av att de allmänna överväganden som gäller konstens funktion i samhället också tillämpas på design, även om det finns vissa skillnader mellan fria konstnärers och designers arbetsförhållan- den.

En grundtanke i förslagen är att teoretis- ka och praktiska moment i utbildningen så långt som möjligt integreras. På så sätt får den teoretiska undervisningen tillräcklig kon- kretion och perspektivet på det praktiska arbetet blir vidare.

Undervisningen vid formhögskolorna bör vara relativt fast organiserad, särskilt under

första året. Vid konst- och designhögskolor- na kan utbildningen organiseras i friare for- mer. Detta uppnås genom att de studerande får välja mellan olika kurser — praktiska och teoretiska — av varierande längd och med möjlighet till fördjupning inom vissa delar.

Det bör finnas stort utrymme för åter- kommande utbildning. Detta motiveras bå- de med jämlikhetsargument och med hän- syn till de snabba förändringar som sker ifråga om tekniker och material.

13.3. Konstnärs- och designerutbildningen nuvarande organisation

Inom grundskolan, gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan förekommer inte någon sammanhållen utbildning direkt anpassad för kommande verksamhet som bildkonst- när eller designer även om vissa ämnen ger kunskaper och träning, som är av stort vär- de för blivande bildkonstnärer och designers. Det är t. ex. givet, att teckningsundervis- ningen kan ge stimulerande impulser och att den hantverkliga träning som ges inom yr— kesskolans ram är mycket värdefull för dem, som senare fortsätter vid konst- och design- skolor. Även ämnen som företagsekonomi, distribution, ergonomi, konstruktion och produktion har direkt tillämpning vid de- signarbete.

Yrkesutbildningsberedningen har framlagt ett förslag om inrättande av en estetisk lin- je inom yrkesskolan, till vilket statsmakter— na ännu inte tagit slutgiltig ställning. En- ligt förslaget skulle den estetiska linjen in- nehålla bl. a. en konstfacklig gren. Den konstfackliga grenen skulle utgöra grund för fortsatt utbildning bl. a. för designers och även utgöra fullföljd utbildning för vissa konsthantverkliga yrken.

Landets högsta utbildning inom den s.k. fria konsten bedrivs vid konsthögskolan i Stockholm och Valands konstskola i Göte- borg. Konsthögskolan är statlig och står un- der överinseende av Akademien för de fria konsterna medan Valands konstskola drivs med medel från Göteborgs stad. Utbildning- en är femårig vid bägge skolorna. Den om- fattar teckning, målning, skulptur, grafiska

tekniker och andra traditionella uttrycks- medel men även nya tekniker som efter hand växer fram. Vid såväl konsthögsko- lan som Valands konstskola är de olika verksamhetsgrenarna starkt integrerade; nå- gon strikt indelning i målare, skulptörer, grafiker etc. förekommer inte. Vid konst- högskolan bedrivs dessutom en tämligen om- fattande vidareutbildning av konstnärer.

Vid konsthögskolan finns också en ar- kitekturskola, som bedriver påbyggnadsut- bildning för arkitekter, samt ett institut för materialkunskap, som handhar utbildning av konservatorer.

Vid konstfackskolan i Stockhohn och konstindustriskolan i Göteborg bedrivs un- dervisning inom konsthantverk och design. Båda skolorna står under överinseende av skolöverstyrelsen. Konstfackskolan är stat- lig men har även bidrag från Stockholms stad. Konstindustriskolan är enskild — med Slöjdföreningen i Göteborg som huvudman — men får statligt och kommunalt stöd.

Konstfackskolan omfattar fyra delar, nämligen den tvååriga konstindustriella dag- skolan, den treåriga konstindustriella afton— skolan, den tvååriga högre konstindustriella skolan samt det treåriga teckningslärarinsti- tutet, vid vilket landets teckningslärare ut- bildas.

De konstindustriella skolorna är uppde- lade i sju fackavdelningar. Fem av dessa av- delningar ger utbildning inom olika konst- industriella områden: textil, keramik och glas med industriell formgivning, möbler och inredningar, metallarbete med industri- ell formgivning, samt reklam och bokhant- verk. Vidare finns ett fack för dekorativ målning och ett för skulptur. Inom konst- industriella dagskolan ges dessutom en ett- årig förberedande utbildning för tecknings- lärarinstitutet.

Konstindustriella dagskolan och konst- industriella aftonskolan ligger till grund för inträde i högre konstindustriella skolan; den förberedande kursen inom konstindustriella dagskolan till grund för inträde i tecknings— lärarinstitutet. Härtill kommer, innan stu- dierna vid konstfackskolan påbörjas, förbe- redande kurser i yrkesteknik förlagda till

yrkesskolor. Dessa kurser är av varieran— de längd, men förlänger i praktiken studier- na med ett år. (Studerande vid aftonskolan har dock i många fall yrkeskunskaper som motsvarar kurserna i yrkesteknik varför stu- derande, som antas vid aftonskolan, ofta inte behöver genomgå sådana kurser.) Ut- bildningen vid konstfackskolan, yrkeskur- serna medräknade, kan således sägas vara femårig.

Antagning till konstfackskolan grundas huvudsakligen på arbetsprov, som skall styr- ka konstnärliga anlag.

Konstindustriskolan har en fyraårig konst- industriell dagskola med i huvudsak samma fackindelning som finns vid konstfacksko- lan, med undantag för att fack för dekorativ målning och skulptur saknas. Någon teck- ningslärarutbildning finns heller inte vid konstindustriskolan.

Utöver den fyraåriga konstindustriella dagskolan finns vid konstindustriskolan ett antal ytterligare skolor och kurser, som ger utbilldning närmast att jämföra med yrkes— utbildning. Denna utbildning är till stor del förlagd till kvällstid och omfattar en högre grafisk kurs, en skola för bokindustri, en guldsmedsskola och kurser för byggnadsri- tare, inredningsritare och kartritare. Dess- utom ges fortbildning av yrkesanställda bildhuggare och modellörer samt reklam- tecknare och dekoratörer.

På kvällstid ges också en ettårig prepa- randkurs, avsedd som förberedelse för in- träde vid konst- och konstindustriskolor.

Inträdesfordringarna skiftar mellan de oli- ka skolorna och kurserna. För inträde vid konstindustriella dagskolan erfordras konst- närlig begåvning. Bedömningen av de sö— kande sker med ledning av inlämnade ar— betsprov och särskilda inträdesprov.

De, som intages till konsthögskolan, Va- lands konstskola, konstfackskolan och konst- industriella dagskolan vid konstindustrisko- lan, har i regel förberedande konstnärlig utbildning bakom sig. Sådan förberedande utbildning ges vid de s.k. fria konstskolor- na. Tolv sådana skolor är anslutna till För- bundet Sveriges konstskolor. Dessa skolor åtnjuter visst statsbidrag, i ett fall som en-

Som förberedande konstnärlig utbildning fungerar också studier bl. a. vid Nyckel- viksskolan och vid konstnärligt inriktade kurser vid vissa folkhögskolor.

Även andra skolor bedriver utbildning med anknytning till fri konst och/eller de- sign. Dessa har huvudsakligen hantverksmäs— sig eller annan yrkesutbildande inriktning och är i vissa fall anknutna till branschor- ganisationer.

13.4 Förslag till framtida organisation av den högre konstnärs— och designerutbild- ningen

De sakkunnigas förslag innebär en långtgå- ende förändring av utbildningen inom bild- konstens område både ifråga om utbildning- ens inriktning, pedagogiska utformning och organisation.

De tre formerna av skolor — formhögsko- lor, konsthögskolor och designhögskolor — föreslås samtliga bli statliga. De skall vara eftergymnasiala. Något formellt krav på ge- nomgången gymnasieskola skall inte finnas vid intagningen till skolorna.

De sakkunniga ger en utförlig motivering för den föreslagna stadieuppdelningen (se även kapitlet om utbildningens mål och funktion). Studierna vid formhögskolorna får delvis karaktären av yrkesorientering. Vissa studerande kommer att söka till fort- satt konstnärlig utbildning, andra inriktar sig på att bli teckningslärare eller på att arbeta inom något serviceyrke på det konst— närliga området. KUS har utgått från att behovet av arbetskraft inom detta område snabbt kommer att öka.

Utbildning vid formhögskola är inte en nödvändig förutsättning för att komma in vid konsthögskola eller designhögskola. Sö- kande till dessa senare skolor som har en utpräglad kreativ begåvning och/ eller värde- fulla yrkeserfarenheter av betydelse för den kommande utbildningen skall kunna antas utan föregående studier vid formhögskola.

Utbildningen kommer att ha väsentligt olika karaktär vid formhögskolorna och vid de högre skolorna. Det är därför lämpligt

att formhögskolorna både organisatoriskt och lokalmässigt blir självständiga utbild- ningsinstitutioner.

De sakkunniga föreslår att fem formhög- skolor inrättas under perioden 1972—1976. På längre sikt kan behov av ytterligare sko— lor uppstå. Fyra av skolorna placeras i Stockholm, Göteborg, Lund eller Malmö och Umeå. Den femte skolan föreslås för- läggas till Mellansverige. En rad städer har anmält sitt intresse för att få en formhög- skola. Konsthögskolor och designhögskolor föreslås i Stockholm, Göteborg och Lund eller Malmö. På något längre sikt bör möj- ligheterna för sådana skolor i Norrland undersökas.

Tre olika utbildningsområden kan urskil— jas: fri konst, konsthantverk och design. Dessutom berörs utbildningen av tecknings- lärare, slöjdlärare, scenografer och fotogra- fer.

Självständigt konsthantverkligt arbete är idag antingen fri konst (med tänkbar utbild- ning vid konsthögskola) eller tillverkning av produkter i långa serier inom industri (med tänkbar utbildning vid designhögskola). För studerande med en föregående hantverklig utbildning på det gymnasiala stadiet kan formhögskolan erbjuda en avslutande utbild- ning.

Inom design och närliggande områden ur- skiljer KUS fyra utbildningsgrupper: l. Mil- jögestaltningens teoretiker. 2. Samhällsplane- rare, arkitekter, ingenjörer m. fl. 3. Produkt- designers samt 4. Utformare av verbal-vi- suell information.

Det är inte möjligt att förlägga utbild— ningen av alla dessa grupper till en enda utbildningsinstitution. Däremot är det vik- tigt att olika utbildningsinstitutioner inom detta område nära samarbetar och att de stu- derande inte är bundna att följa alla kurser vid en institution.

Miljöteori är ett nytt ämne som bör byg— gas upp efter hand vid designhögskolorna.

De sakkunniga har ingående behandlat närmiljöarkitekternas (inredningsarkitekter- nas) framtida utbildning. Det är idag svårt att alltför hårt binda sig vid en bestämd form av utbildning för denna grupp. KUS

tror i stället att det finns starka skäl för att organisera denna utbildning på olika sätt. I Stockholm föreslås närmiljöarkitektutbild- ningen ske vid designhögskolan. I Göte- borg föreslår KUS att man prövar en för- läggning till Chalmers tekniska högskola och i Skåne skulle närmiljöarkitekterna knytas till den tekniska fakulteten vid Lunds uni- versitet. En väsentlig förutsättning om man väljer att utbilda närmiljöarkitekter vid tek- niska högskolor, är att kravet på konst— närlig begåvning beaktas vid intagningen.

Utbildningen av teckningslärare utreds för närvarande av lärarutbildningskommit- tén (LUK). Enligt sina direktiv har emel- lertid KUS möjlighet att principiellt ta ställ- ning till tecknin gslärarutbildnin gen. KUS an- ser att teckningslärarna från flera synpunk- ter — kulturpolitiska och pedagogiska - har en nyckelställning. Det är därför angeläget att deras utbildning till en del förläggs till formhögskola. Utöver studier vid formhög- skola föreslås ytterligare två års studier ini gå i teckningslärarutbildningen med en kompletterande ämnesutbildning, lämpligen förlagd till designhögskola, och studier i pe- dagogik och metodik vid lärarhögskola. För teckningslärare med tvåämnesutbildning fö- reslås ett femte år tillkomma.

De så kallade fria konstskolomas ställ- ning kommer radikalt att förändras om kom- mitténs förslag ifråga om formhögskolor ge- nomföres. Det är dock inte önskvärt att all utbildning på denna nivå förbehålles form- högskolorna. Ett visst ekonomiskt stöd bör också i fortsättningen utgå till de fria konst— skolor, som från kvalitetssynpunkt fungerar tillfredsställande.

Slutligen tar de sakkunniga i detta av— snitt upp frågan om huvudmannaskap och central ledning. Varje skola bör ha en sty- relse och en utbildningsnämnd. I avvaktan på en mera slutgiltig lösning av den cen- trala organisationen inom den konstnärliga utbildningen, bör en samarbetsnämnd för skolorna inrättas. Förslaget medför vidare att Akademiens för de fria konsterna hu- vudmannaskap för konsthögskolan i Stock— holm upphör.

13.5. Pedagogiska frågor

I detta avsnitt behandlas pedagogiska frågor som är gemensamma för skolorna.

Allmänt betonar KUS betydelsen av en fortlöpande och utförlig information om må- len för utbildningen, om olika moment i ut- bildningen och om samordningen mellan de olika ämnena etc. Skolornas utbildningskli- mat bör vara sådant att de studerande kan ha en kritisk och öppen inställning till de- problem som de möter i olika undervisnings- situationer.

Planeringsarbetet vid skolor av den här typen kan förutsättas vara relativt kompli— cerat. Det är angeläget att de studerande stimuleras till att så aktivt som möjligt delta. i planeringen. Gruppdiskussioner vid öv- ningar och seminarier bör få stort utrymme i utbildningen. KUS kommer i ett följande betänkande att ta upp frågan om lärarnas utbildning. Fort- och vidareutbildning för lärarna måste vara ett viktigt medel för att utveckla de pedagogiska metoderna vid sko— lorna.

Läsåret skall bestå av 270 dagar. Inom läsåret skall inrymmas 36 arbetsveckor. An- talet undervisningstimmar vid formhögsko- lorna föreslås bli 30 — varvid en stor del ägnas åt fria övningar. Vissa arbetsuppgif- ter måste utföras på tid som inte ingår i dessa 30 timmar. Vid designhögskolorna är riktpunkten 25 timmar per vecka, vilket innebär en avsevärd nedskärning om man jämför med förhållandena vid konstfack- skolan. Vissa arbetsuppgifter förutsättes ock- så här att utföras på icke schemalagd tid. Vid konsthögskoloma slutligen kommer an- talet timmar med schemalagd undervisning att vara relativt få — en stor del av verksam- heten kommer att bestå av fritt arbete i ateljé.

Föreläsning, seminarieövning, gruppun- dervisning och individuellt arbete kommer att vara de vanligaste undervisningsforrner- na. Vid konsthögskoloma och i ännu högre grad vid designhögskolan kommer också projektarbete att vara en vanlig form. Vid planeringen av undervisningen är det ange- läget att utvecklingen ifråga om läromedel

noga följs.

Frågor som gäller utvärdering av utbild- ningen bör ägnas stor uppmärksamhet.

Fort- och vidareutbildning bör få stort utrymme inom de olika skolorna.

13 .6 F ormhögskolor

Följande huvudfunktioner hos utbildningen vid de tvååriga formhögskolorna kan ur- skiljas: 1. del av konstnärs— och designut- bildning, 2. del av teckningslärarutbildning, 3. del av filosofie kandidatexamen, 4. del i kombination med eftergymnasial utbildning i övrigt, 5. kompletterande yrkesutbildning.

Utbildningen vid formhögskolorna är i princip användbar för samtliga dessa kate- gorier. En mindre differentiering sker dock under det andra läsåret genom att de stu- derande kan välja mellan olika fördjup- ningsalternativ. Dessa fördjupningar mot- svarar dock bara en fjärdedel av studietiden under det andra läsåret och valet av för- djupning låser inte den studerandes senare val av fortsatt utbildning eller yrkesverk- samhet. Fördjupningen har däremot värde som yrkesorientering.

Utbildningen vid formhögskolorna kom— mer att ersätta de två första åren inom konsthögskolan och konstfackskolan. Mot— svarande framtida utbildningar kan därför förkortas. Det bör dock framhållas att ut- bildningen vid formhögskolorna på flera vä- sentliga punkter avviker från den undervis- ning som för närvarande bedrivs vid mot- svarande skolor.

De som avser att kombinera utbildningen vid formhögskolorna med studier vid uni- versitet skall få tillgodoräkna sig 80 poäng i filosofie kandidatexamen. Bland annat in- om följande verksamhetsområden kan en sådan kombinerad examen visa sig vara an- vändbar: press- och förlagsverksamhet, ra- dio/TV, reklam, informationsverksamhet, museer, teatrar, utbildning samt handel (viss inköps- och försäljningspersonal).

Som komplettering till annan yrkesutbild- ning kan formhögskolorna få en viktig upp- gift. Efter yrkesutbildning på det gymnasiala stadiet och inom arbetslivet kan formhög-

skolorna erbjuda en fortsatt utbildning, som kan bidra till att vidga perspektivet på yr- kesutövningen. Det kan gälla färdiggörare av olika slag och andra yrkeskategorier in- om t. ex. glasindustrin, textilindustrin, den grafiska industrin, liksom tecknare, illustra- törer, lay-outpersonal, fotografer, guld- och silversmeder, drejare, gravörer, assistenter till scenografer m. fl.

I vissa fall kan också utbildningen vid formhögskolorna föregå den praktiska yr- kesutbildningen, t.ex. för studerande med teoretiskt inriktade gymnasiestudier. Den specialiserade yrkesutbildningen förutsätts då ges i samband med anställningen.

Vid fastställandet av de ämnen i vilka undervisning skall ske, har KUS utgått från att man bör undvika att splittra utbildning- en på ett så stort antal ämnen att de på grund av tidsbrist bara kan behandlas rela- tivt ytligt. För studerande från skolor som inte har gett tillräcklig teoretisk skolning, skall det finnas möjlighet att välja till så- dana ämnen som är av särskild betydelse för de fortsatta studierna och för yrkesverk- samheten inom de områden som formhög- skolorna berör.

Teoretiska moment har relativt stor plats i kursplanerna. Trots detta anser de sak- kunniga att det är önskvärt att stoffet skall vara ganska begränsat. De studerande skall inte mekaniskt inhämta kunskaper utan få möjlighet att göra en personlig syntes av insikter, som är särskilt värdefulla med hän— syn till utbildningens allmänna inriktning. Det är också viktigt att den teoretiska un- dervisningen på ett relativt tidigt stadium kommer att belysa problem som de stude- rande möter i de praktiska övningarna.

Vid planeringen av den praktiska utbild- ningen måste hänsyn tas till att förutsätt- ningarna hos de studerande är mycket va- rierande — en fördjupning kan därför i all- mänhet inte ske redan från början. Också kravet på en bred orientering om olika ma- terial och tekniker lägger hinder i vägen för en längre driven specialisering.

Följande ämnen föreslås vara gemensam- ma för samtliga studerande: formlära, bild- historia, kulturpolitisk orientering, språklig

Samtliga ämnen kan sägas innehålla såväl teoretiska som praktiska, bildskapande, in- slag i olika proportioner.

Formläran är det ämne där den efter- strävade integrationen mellan teori och praktik får sitt starkaste uttryck. Bildhisto- ria, kulturpolitisk orientering och språklig framställning kan betecknas som teoretiskt orienterade ämnen. Gestaltningsövningarna är i första hand att se som ett ämne för praktiska, tillämpade studier.

Gestaltningsövningarna skall omfatta föl- jande moment: teckning, målning och skulp- tur, grafik, keramik, textil, foto—film och materiallära. Planeringen av deltagandet i gestaltningsövningarna skall inte styras allt- för hårt utan hänsyn tas till de studerandes intressen. Verkstäder och ateljéer bör också stå till förfogande utanför den ordinarie schemalagda tiden.

T illvalsämnen är följande: engelska, tys- ka, tillämpad matematik och handskrift.

Fördjupningsalternativ: fri konst, produkt- och miljödesign, grafisk design samt teori.

Fördjupningsalternativet teori är i första hand avpassat för blivande teckningslärare och för dem som ämnar fortsätta sin ut- bildning vid universitet, journalisthögskolor etc. Inom den teoretiska fördjupningen finns följande ämnen: pedagogik och utbildnings- teknologi, estetik, bildkommunikation samt miljökunskap.

Till fördjupningsalternativet teori bör vara knutet en övningsskola.

13 .7 Konsthögskolor

Genom inrättandet av formhögskolor kan man anta att flertalet av dem som intages till utbildningen vid konsthögskola kommer att ha en gemensam grundläggande konst- närlig utbildning bakom sig, även om inte något krav på att de studerande skall ha ge- nomgått formhögskola uppställs. De stude- rande kommer därför i framtiden att utgöra en mera homogen grupp än i dag ifråga om kunskaper och mogenhetsgrad. Verksamheten vid konsthögskoloma kom- mer att beröra tre grupper: I. ordinarie stu—

derande som vill ha en konstnärlig utbild- ning på denna nivå. 2. Redan verksamma konstnärer som önskar fort- och vidareut- bildning. 3. Studerande inom andra utbild- ningsområden och andra personer, som öns- kar följa vissa kurser och/eller seminarie- serier (forskare, lärare vid andra skolor och inom vuxenutbildningen etc.).

Riktpunkterna för utbildningen kan sam- manfattas under mottot »rörlighet, öppen- het, tolerans». Differentierade kurser, atel- jéer, verkstäder etc. skall ställas till de stu- derandes förfogande och bland dessa skall de i princip få välja fritt. Varje studeran- des studietid och studieplan anpassas inom rimliga gränser efter hans speciella behov och intressen. Utbudet av kurser skall vara så brett att de studerande kan rekryteras från en rad kategorier med olika målinrikt- ning av studierna.

Någon ämnesindelning skall inte före- komma vid konsthögskolorna. Undervisning- en grupperas i stället kring kursprogram och projekt inom ramen för de avdelningar, som är organiserade vid skolorna. Huvud- parten av kurserna skall ha en praktiskt, konstnärligt kreativ inriktning och utgöra stommen i de studerandes verksamhet. Det är önskvärt att de studerande under sin tid vid konsthögskola följer undervisning vid flera avdelningar. För att undervisningen skall bli effektiv bör samtliga studerande ha tillgång till egna ateljéer. Under det förs- ta året kan dock ateljéema delas mellan He- ra studerande.

Kursprogram bör vara upplagda så att varje avdelning erbjuder dels en allmän kurs, dels vissa specialkurser. Kurserna bör vara planerade vid slutet av terminen före den, när de skall ges. Kurssystemet måste dock ha en betydande rörlighet för att kun- na möta nya behov och för att möjliggöra att gästlärare med kort varsel kan engage- ras vid högskolan.

Samarbete i olika former med andra ut- bildningsinstitutioner bör spela en stor roll i högskolornas arbete.

Forskning bör bedrivas inom ramen för den teoretiska avdelningen (se nedan) och den bör företrädesvis belysa konstteoretiska

problem och behandla den konsthistoriska utvecklingen från nya utgångspunkter.

Varje konsthögskola skall själv kunna an- passa verksamhetens organisation efter sina egna förutsättningar. De sakkunniga redo- visar dock en modell enligt vilken verksam- heten kan organiseras. Denna modell är främst avsedd att gälla vid konsthögskolan i Stockholm, men kan i tillämpliga delar också användas vid övriga konsthögskolor.

Enligt ovan nämnda modell organiseras verksamheten kring fyra avdelningar: en allmän avdelning, en miljöavdelning, en gra- fikavdelning och en teoretisk avdelning. Den allmänna avdelningen omfattar teck- ning, målning och skulptur, som inte ford- rar större tekniska resurser. Miljöavdelning- en är inriktad på att ge utbildning i de tek- niker som är av betydelse vid bildkonstnä- rers medverkan vid gestaltning av den of- fentliga miljön. Avdelningen för grafik skall omfatta flertalet förekommande gra- fiska tekniker, viss reproduktionsteknik och foto. Den teoretiska avdelningen skall funge- ra som ett sammanhållande pedagogiskt och administrativt centrum för den teoretiska utbildning som skall bedrivas vid konsthög- skolorna.

Verksamheten vid arkitekturskolan och institutet för materialkunskap vid konsthög- skolan i Stockholm föreslås tills vidare fort- gå i samma former som för närvarande. Ar- kitekturskolan och materialinstitutet tillkom- mer därför till organisationsmodellen för konsthögskolan i Stockholm.

Konsthögskolas rektor svarar för skolans konstnärliga, pedagogiska och administrati- va ledning. Varje avdelning skall förestås av en professor. Till avdelningarna skall vi- dare vara knutna lektorer och assistenter. Gästlärare skall kunna anställas under läng- re eller kortare perioder. KUS föreslår bland annat att konstnärer skall kunna anställas som gästlärare. Till verkstäderna knyts sär- skild personal. Vidare skall skolorna ha möj- lighet att arvodesanställa lärare.

Professorer och lektorer tillsätts för en tid av fem år med möjlighet till förläng- ning med ytterligare tre år.

Förslaget innebär vidare att det vid kans-

liet finns en byrådirektör och viss övrig kanslipersonal samt en bibliotekarie på halv- tid.

13.8. Designhögskolor

Liksom i fråga om konsthögskoloma kan man räkna med att ett stort antal av de studerande vid designhögskolorna tidigare har gått igenom formhögskola. Genom att utbildningen av designers läggs på högskole— nivå kan man vänta, att många studerande med helt eller delvis genomförda studier inom andra områden bakom sig, önskar komplettera denna utbildning vid design- högskola.

Utbildningen vid de konstindustriella sko- lorna har tidigare i relativt stor utsträck- ning varit inriktad på att ge kunskaper för att skapa produkter av hög konstnärlig dig- nitet. Denna tradition lever fortfarande och har berättigande också i framtiden. Men samtidigt har konstfackskolan och konstin— dustriskolan genomgått en utveckling som innebär att utbildningen inriktats mot in- dustriellt framställda produkter och mot problem av mera genomgripande art för enskilda och samhälle. Inom ramen för nu- varande utbildning har det inte varit möjligt att ge en tillfredsställande utbildning i den- na nya situation.

Utbildningen vid designhögskolorna mås- te därför ges en delvis ny form. Den skall bygga på formhögskolorna och skall ge både teoretiska kunskaper och träning i att an- vända generella problemlösningsmetoder in- om flera olika områden av design. Kraven på teoretisk orientering är omfattande och de teoretiska studierna måste därför vara upplagda så att det är lätt för de studerande att se sambandet mellan de kunskaper som dessa studier ger och de problem som de skall lösa i det praktiska arbetet. Generel- la metoder för problemlösning bör tränas på problem av mera omfattande karaktär. En stor del av utbildningen skall därför ägnas åt övningar i form av projekt. För att markera den syn som ligger bakom pla- neringen har KUS kallat utbildningens två huvuddelar för »stödjande information och

träning» och »tillämpningsarbete».

För att göra det möjligt att kombinera delar inom utbildningen med varierande in- nehåll skall det finnas ett system av kur- ser med definierade studiemål. Kurs får här inte uppfattas som en studieform utan som ett tidsavsnitt (antingen koncentrerat till kort tid eller fördelat över en längre period), när ett ämne eller en ämnesdel stu- deras. Studieformerna och de pedagogiska metoderna bestäms av kursens mål. Bl. a. för ämnen som de konstnärligt inriktade och tillämpningsarbetena fördelas kursen el- ler kursserien lämpligen över hela studie- tiden.

Designhögskolorna skall i första hand in- riktas på att ge utbildning i produktdesign, informationsdesign och närmiljödesign. De- signern kommer ofta att arbeta i ett lag till- sammans med specialiserade tekniker och ekonomer. Han behöver därför ha god kän- nedom om dessa yrkesspecialiteter. Hans egen uppgift är att tillse att ergonomiska, estetiska och andra psykologiska krav på produkten blir beaktade och att alla de in- gående faktorerna vid tillverkningen förenas i en tillfredsställande syntes. Designern har här en uppgift av stor betydelse för samhälls- utvecklingen genom att bidra till att män- niskors miljö blir mindre fysiskt och psykiskt påfrestande.

Följande studerandekategorier skall fin- nas vid skolorna: 1. Ordinarie studerande som i princip följer ett fullt kursprogram under tre år. 2. Specialstuderande som ge- nomgår eller avslutat likvärdig utbildning vid svenska eller utländska skolor och som följer ett kursprogram vid designhögskola högst ett läsår. 3. Specialstuderande, som inte avser att bli designers men vill följa en viss kurs eller vissa kurser som komplet- tering till annan utbildning (exempelvis stu- derande vid konsthögskola, teknisk hög- skola, handelshögskola). 4. Specialstuderan- de som genomgår fort- och/eller vidareut- bildning.

KUS anser det vara lämpligt att föra ihop ämnena på designhögskolan till större äm- nesblock — kurser som ansluter till delar av dessa block kan sedan ges på tre olika

Utbildningen kan indelas i två huvud- delar, nämligen stödjande information och träning samt tillämpningsarbete.

Inom stödjande information och träning urskiljer de sakkunniga sex ämnesblock: 1. Designteori :miljögestaltningens teori och historia, aktuell debatt, problemlokalisering och designmetodik). 2. Funktionsstudier (er- gonomi, sociologi, konsumtionsekonomi och produktfunktionslära). 3. Formstudier (te- mabundna och fria övningar). 4. Informa- tionsstudier (kommunikation, presentations— teknik, ritteknik och typografi). 5. Kon- struktionsstudier (materiallära, mekanik och hållfasthetslära och konstruktionsteknik). 6. Produktionsstudier (produktionsorganisa— tion, produktionsekonomi och produktions- teknik).

I den andra huvuddelen av utbildningen, tillämpningsarbete, ställs de studerande in- för komplexa projekteringsuppgifter med varierande mål. Uppgifterna skall inte be- gränsas till att gälla detaljer utan skall också kunna rymma helhetslösningar. En bland- ning mellan detalj- och helhetsstudier kom- mer att öka motivationen. Tillämpningsar- betet sker i första hand i form av projekt men också i form av praktik.

Ett projekt innebär att de studerande med stöd av lärare, enskilt eller i grupp, tar sig an en uppgift, som med fördel väljs bland reella problem formulerade i samarbete med företrädare för olika sektorer i samhället. Det väsentliga är att utveckla metodiska arbetssätt, inte att lära in lösningar och det- ta mål nås lättare med ett problemval, där lösningen inte är känd. Projekten ingår i kurssystemet och behandlas som övriga kur- ser i fråga om poängsättning och betyg etc. Studerande från andra högskolor och uni- versitet skall beredas tillfälle att delta i pro- jektarbeten.

Praktik kan förekomma av tre skilda slag: verkstadspraktik, deltagande i produktut- vecklingsarbete och social praktik. Det är skolans sak att bedöma om praktiken skall vara poängberättigande och kunna tillgodo- räknas i examen. De former av praktik som förordas förutsätter ett väl utvecklat samar—

bete mellan designhögskolorna å ena sidan och näringslivet och vissa samhälleliga in- stitutioner å andra sidan.

Som generell studierådgivning och un- derlag bl. a. för schemaläggning skall ett antal normalstudievägar konstrueras. Vid ut- formningen av dessa skall följande punkter vara vägledande: 1. Studierna skall utveck- la förmågan att identifiera underliggande värderingar i yrkesverksamheten och i till- gänglig information samt förmågan att över- blicka informationens samhälleliga konse- kvenser. 2. Studierna skall ge kunskaper som kan tillämpas med en hög grad av allmän- giltighet. 3. De generella kunskaperna skall kompletteras med de kunskaper som är nöd- vändiga för att man väl skall behärska nå- got av huvudområdena inom design. 4. Nor- malstudievägarna skall ge möjlighet att väl- ja grad av specialisering genom att åter- kommande presentera alternativa kurser. Detta sker enklast i projektkurserna, där fle- ra olika projekt kan samtidigt genomföras inom varje huvudområde. Dessa projekt- kurser kommer också att förmedla en stor del av informationen. Genom strängt en- hetliga val inom ett mindre område kan därigenom en förhållandevis snäv specia- lisering nås. En stor spridning ger på mot- svarande sätt lägre specialiseringsgrad.

Utbildningen skall i stora delar vara ge- mensam för de olika normalstudievägarna. Samtliga bör exempelvis innehålla tillämp- ningsövningar, som rör produktproblem, in- formationsproblem och miljö- och system- problem. Differentieringen sker genom att projektarbeten väljs med hänsyn till studie- inriktning och genom att det ingår olika mycket av ämnen och ämnesblock från den stödjande undervisningen. Alla ämnen ingår inte heller i samtliga normalstudievägar. Vi- dare kommer en del av ämnesmbrikerna att stå för olika innehåll för skilda studie- vägar.

De sakkunniga föreslår tre normalstu— dievägar vid designhögskolan i Stockholm, nämligen produktdesign, informationsdesign och närmiljödesign. Vid de två övriga sko- lorna skall finnas produktdesign och infor- mationsdesign, under det att närmiljöarki-

tekter förutsätts utbildas vid Chalmers tek- niska högskola och vid den tekniska fakul— teten vid Lunds universitet.

Möjligheter att studera miljö- och system- problem måste dock finnas vid samtliga designhögskolor.

Designhögskolornas kurser värderas i po- äng på samma grunder som gäller vid uni- versiteten. Ett läsårs studier motsvarar 40 poäng. Fullföljda studier motsvarande 120 poäng inklusive godkänt examensarbete be- rättigar till examen. De som har avlagt så- dan examen benämnes designer DH.

Forskning bör spela en viktig roll vid designhögskolorna, eftersom forskning på flera av de områden som designutbildning- en för närvarande berör, är klart underdi— mensionerad. Tre huvudområden för de- signforskning kan urskiljas: produktdesign- området, den visuella informationens områ- de och närmiljögestaltningens område. Des- sa områden överensstämmer i huvudsak med ovannämnda normalstudievägar. Det är här naturligt med samverkan över fackgrän- ser. Designerns roll som samordnare av oli- ka specialinsatser kräver att han tränas i samarbete också på forskningssidan.

De sakkunniga anser att starka skäl talar för att ett särskilt forskningsråd inrättas för designforskning, dels med tanke på områ- dets storlek, dels med hänsyn till att det behövs ett samordnande, planerande och initierande organ för designforskning för att de många marginella problemen skall bli tillräckligt beaktade. '.

För designhögskolas ledning svarar en rektor. Vidare föreslås att en studierektor förordnas vid varje skola. Fem professurer i design föreslås inrättas vid designhögsko- lan i Stockholm, fyra vid övriga design- högskolor. (Det större antalet professurer vid designhögskolan i Sto:kholm motiveras med att utbildning av inredningsarkitekter föreslås ske här.) Professorerna skall ha hu- vudansvaret för arbetet inom de olika nor- malstudievägarna. De bör också initiera och bedriva forskning.

Vid designhögskolorna skall också fin- nas lektorer, assistenter, amanuenser samt tillfällig lärarpersonal (specialister av olika

slag för längre eller kortare kurser).

En av lektorerna skall ha som särskild uppgift att svara för skolans verkstäder. För den omedelbara ledningen skall ett antal tekniker svara. Verkstadsutrustningen skall motsvara de aktuella tekniska resurser osh arbetsmiljöer, som förekommer i yrkeslivet.

Vid varje skola skall finnas en byrådirek- tör och övrig kanslipersonal. Härtill kom- mer en bibliotekarie på halvtid.

13.9. Dimensionering

Av olika skäl synes det nödvändigt att ut- bildningen vid de föreslagna högskolorna spärras. Bestämmandet av en lämplig storlek på det årliga antalet antagna till utbildning— arna bör göras med hänsyn till kulturpoli- tiska och arbetsmarknadsmässiga faktorer och med hänsyn till de enskilda individer- nas behov och önskemål om utbildning. Det är emellertid svårt att omsätta övervägan- den av ovan nämnt slag i konkreta siffror. Såväl de kulturpolitiska som arbetsmark- nadsmässiga aspekterna utgör i sig stora komplex, som i sin tur är förbundna med många andra institutionellt sammanhållna förhållanden i samhället. Sålunda påverkas givetvis individernas utbildningsmål av kul- turpolitiska och arbetsmarknadsmässiga fak- torer.

Det är tvivelaktigt om det är möjligt att ur dessa stora komplex peka på, och isolera, vissa delfaktorer såsom varande avgörande för en lämplig dimensionering av skolorna; detta inte minst därför att studerandeanta- len bör bestämmas med tanke på framtida behov, inte dagens.

Medvetna om svårigheterna har de sak— kunniga sökt bedöma ett lämpligt studeran- deantal med hänsyn till faktorer av ovan nämnda slag, varvid också ledning hämtats från antalet studerande vid motsvarande ut- bildningar i dag.

Det årligen antagna antalet studerande vid formhögskolorna föreslås bli samman- lagt 1000. Formhögskolan i Sockholm fö- reslås ta in 300 av dessa, skolorna i Göte- borg och Lund/Malmö vardera 200 och skolorna i Umeå och Mellansverige varde—

Antalet årligen inskrivna vid motsvaran— de utbildningar i dag beräknas uppgå till ca 550. Genom de möjligheter att kombine- ra formhögskolestudier med annan efter- gymnasial utbildning och genom decentrali- seringen av utbildning synes emellertid un- derlag finnas för det föreslagna årliga in- taget om 1 000 studerande per år.

Det årliga antalet antagna ordinarie stu- derande vid konsthögskoloma föreslås sam- manlagt bli 100, varav 50 i Stockholm och 25 i vardera Göteborg och Lund/Malmö. Ovannämnda siffror är rikttal, från vilka smärre avvikelser skall kunna göras.

Det årliga antalet antagna ordinarie stu- derande vid designhögskolorna föreslås sammanlagt bli 155, varav 75 i Stockholm och 40 vardera i Göteborg och Lund/ Malmö. Ovannämnda siffror är rikttal, från vilka smärre avvikelser skall kunna göras.

Såväl vid konsthögskoloma som vid de- signhögskolorna skall dessutom särskilda kvoter för specialstuderande finnas, utöver de platser som är tillgängliga för ordinarie studerande.

13.10. Intagningsgrunder och intagnings- förfarande

Utgångspunkten för KUS är att intagningen till högre skolor för konstnärlig utbildning främst skall grundas på de sökandes krea— tiva förmåga och de utvecklingsmöjligheter ifråga om denna, som de bedöms ha. För att kunna se vilka praktiska konsekvenser detta leder till, har KUS försökt bilda sig en uppfattning om vilka erfarenheter som forskningen för närvarande har att erbjuda på detta område. Kreativitetsbegreppet är relativt vagt och svårt att precisera och det är mycket svårt att konstruera test som kan anses mäta kreativitet. Svårigheten blir ännu mer markerad genom att skapande förmåga kan ta sig uttryck på mycket olika sätt. De sakkunniga har kommit till den slutsatsen att några test som med tillräcklig precision mäter allmän kreativitet och som skulle kunna användas för intagning till skolor för högre konstnärlig utbildning inte finns. Inte

heller för kreativitet i den snävare mening— en »konstnärlig begåvning» har tillförlitliga tester utarbetats. Men KUS anser att det är viktigt att man följer utvecklingen på det- ta forskningsområde.

Utbildningen vid formhögskolor, konst- högskolor och designhögskolor har delvis olika mål. Därför kan inte heller samma intagningsgrunder användas. Mycket i ur- valsproblematiken är dock gemensamt.

Intagning till formhögskolor. Vid urvalet till formhögskolorna måste bl. a. följande förhållanden beaktas: 1. De meritvariabler som bör tillmätas den största vikten är svå- ra att mäta och är i många fall inte doku— menterade tidigare — i samband med stu- dier eller annorledes. 2. De sökande kan an- tas utgöra en heterogen grupp ifråga om skolbakgrund och begåvningstyp. 3. Utbild- ningen skall leda till yrkesområden som stäl— ler ganska olikartade krav.

De två första svårigheterna kan bemäst- ras genom att man gör en relativt fri pröv- ning av de sökandes meriter och att man därvid fäster större avseende vid inlämnade arbetsprov än vid betyg från tidigare sko- lor. Några speciella åldersgränser bör inte uppställas men man kan anta att flertalet sökande och antagna kommer att vara mel- lan 19 och 22 år, dvs. i ungefär samma ål— derskategorier som vid annan eftergymna- sial utbildning.

De sakkunniga föreslår att genomgången gymnasieskola skall vara allmänt behörig- hetskrav och kreativ begåvning speciellt be- hörighetskrav. Kreativ begåvning skall prio- riteras vid antagningen; kravet på genom- gången gymnasieskola vill närmast ange den nivå på vilken utbildningen kommer att ske. Studerande utan formell utbildning över grundskolan skall kunna antas som studerande vid formhögskolorna och för vissa utpräglat konstnärligt begåvade bör man överväga intagning direkt till konst- högskola eller designhögskola utan tidigare formhögskoleutbildning.

Vid varje formhögskola skall finnas en lokal intagningsnämnd. Det skall vidare fin- nas ett centralt intagningsorgan, som för- delar vissa av de antagna mellan de olika

skolorna och dessutom en expertgrupp, som utan att delta i urvalsprocessen följer ut- vecklingen på området och eventuellt gör rekommendationer om ändrade urvalsför- faranden.

Med ledning av inlämnade ansöknings- handlingar och arbetsprov indelas de sö- kande i tre grupper: 1. De som intages utan vidare prövning. 2. De som kallas till sär- skilda antagningsprov vid skolorna. 3. De som inte intages.

Ett ytterligare urval göres bland de som kallas till antagningsprov. Antagningsproven kompletteras med personliga samtal eller intervjuer.

Intagning vid konsthögskolor. Två kate— gorier av sökande skall antas, ordinarie stu- derande och specialstuderande.

Några formella inträdeskrav skall inte finnas. Några åldersgränser skall därför inte uppställas.

Varje konsthögskola skall själv svara för intagningen av studerande. Etappvis intag— ning enligt samma modell som vid form— högskolorna bör tillämpas men tyngdpunk- ten bör ligga vid den första etappen, dvs. vid bedömning av inlämnade arbetsprov.

Intagning vid designhögskolor. Två kate— gorier av sökande skall intas, ordinarie stu- derande och specialstuderande.

Några formella inträdeskrav skall inte finnas. Några åldersgränser skall därför inte uppställas.

Idealt synes intagningen vid designhög- skolor böra baseras på fyra huvudkriterier. Dessa är allmänt kreativ förmåga, gestalt- ningsförmåga, förutsättningar att använda dessa förmågor i designerns arbetssituation samt förmåga att inhämta de kunskaper som skolan ger. Samtliga dessa kriterier bör fattas i vid mening.

Arbetsproven är också för intagning vid dessa skolor av central betydelse. Förmågan att tillgodogöra sig teoretiska kunskaper har större betydelse än vid formhögskolorna och konsthögskoloma med hänsyn till de relativt stora mängder teoretiskt stoff som ingår i designerns utbildning. I den mån er- farenheten visar att krav på förkunskaper i speciella ämnen måste ställas, bör utbild—

ningen ordnas så att en sådan komplettering kan göras vid skolorna.

Något praktikkrav finns inte men prak- tik skall tillmätas meritvärde vid ansökan — detta gäller också praktik utanför de- signerns yrkesområde.

Intagningen sker vid varje skola och hand- has av en särskild intagningsnämnd. Intag- ningen sker i tre etapper enligt samma möns- ter som vid konsthögskoloma.

13.1 1 Kostnadsberäkningar

De årliga driftskostnaderna för de fem form- högskolorna har beräknats uppgå till sam- manlagt ca 22 400000 kronor, vilket ger en genomsnittlig kostnad om ca 11 200 kro- nor per elev och år.

De årliga driftskostnaderna för de tre konsthögskoloma har beräknats uppgå till sammanlagt ca 7 700 000 kronor, vilket ger en genomsnittlig driftskostnad om ca 22 300 kronor per elev och år. I beräkningarna för konsthögskoloma är inte kostnaderna för arkitekturskolan och institutet för material- kunskap vid konsthögskolan i Stockholm medräknade.

De årliga driftskostnaderna för de tre designhögskolorna har beräknats uppgå till sammanlagt ca 12 300000 kronor, vilket ger en genomsnittlig driftskostnad om ca 20 000 kronor per elev och år.

De nuvarande statliga utgifterna för ut- bildningen vid konsthögskolan, konstfack- skolan och konstindustriskolan uppgår till ca 12 400 000 kronor per år. De totala år- liga driftskostnaderna för den nu föreslagna utbildningsorganisationen beräknas uppgå till ca 43 400 000 kronor, vilket inkluderar kostnaderna för den föreslagna samarbets- nämnden och för utbildning av inrednings- arkitekter vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och vid den tekniska fakulte- ten vid Lunds universitet.

De sakkunnigas förslag förutsätter vissa investeringar för byggnader för skolorna samt för inredning och utrustning av des- sa lokaler. Vissa av de föreslagna skolorna torde kunna inrymmas i befintliga skollo- kaler efter mer eller mindre omfattande om—

byggnadsåtgärder. Sålunda förutsätts form- högskolan i Stockholm kunna inrymmas i konstfackskolans byggnad och lokaler för designhögskolan i Göteborg och Valands konsthögskola kunna iordningställas inom konstindustriskolans och Valands konstsko- las nuvarande byggnader. Även i fråga om övriga skolor torde det vara möjligt att i en del fall inrymma dessa i förefintliga byggnader som kan anpassas för detta än— damål, men de sakkunniga har likväl vid beräkningen av kostnaderna valt att i des- sa fall genomgående förutsätta nybyggna— der. Beräkningarna av investeringskostna- derna är således grundade på att nybyggnad skall ske för samtliga skolor utom för form- högskolan i Stozkholm och för konsthögsko- lan och designhögskolan i Göteborg. I be- räkningarna ingår emellertid uppskattade kostnader för ombyggnad samt ny inredning och utrustning för dessa senare skolor. Där- emot ingår inte kostnaderna för förvärv av de av konstindustriskolan och Valands konstskola disponerade fastigheterna. Inve— steringskostnaderna har beräknats uppgå till 91800000 kronor under femårsperioden 1972—1976.

13.12. Övergång till nytt utbildningssystem

Uppbyggnaden av det föreslagna utbild- ningssystemet föreslås ske successivt under perioden 1972—1976 enligt nedan under för- utsättning av att riksdagen 1971 fattar prin- cipbeslut om skolornas inrättande.

1 juli 1972 formhögskola i Stockholm formhögskola i Lund/ Malmö 1973 formhögskola i Göteborg konsthögskola i Stockholm

(omorganisation)

1974 formhögskola i Umeå konsthögskola i Lund/ Malmö designhögskola i Stockholm designhögskola i Lund/Malmö 1975 konsthögskola i Göteborg designhögskola i Göteborg 1976 formhögskola i Mellansverige

Intagningen vid de olika formhögskolor-

na föreslås till en början vara mindre än vad som planeras för det skede, då deras ka- pacitet utnyttjas till fullo. Däremot föreslås intagningen vid konsthögskoloma och de- signhögskolorna redan från början uppgå till full kapacitet.

En särskild organisationskommitté före- slås ansvara för detaljarbetet med organi- satoriska, ekonomiska, personella, lokalmäs- siga och andra problem under det skede de nuvarande skolorna ersätts med nya. Kommittén bör också utarbeta detaljerade kursplaner för form- och designhögskolorna.

Särskilt yttrande av ledamoten Hans Bergman

Jag har baserat mitt arbete inom KUS bl. a. på de relativt omfattande utbildningsdiskus- sioner som fördes på konstfackskolan och inom Skandinaviska Designstuderandes Or- ganisation i huvudsak sommaren 1967 t.o.m. höstterminen 1968. Den allmänna diskussionen bland de studerande på konst- fackskolan (teckningslärarinstitutet undanta- get) har sedan dess varit ganska obetydlig. Jag vill understryka att jag, vare sig offi— ciellt eller reellt, fungerat som representant för de studerande inom de aktuella utbild- ningsområdena utan som ledamot ur grup- pen de studerande vid konstfackskolan. En uppbindning av övriga studerande med hän- visning till representation i utredningen sak— nar därför underlag.

Bilaga ]

Av Marita Lindgren-Fridell

1.1 Allmänt

De metoder efter vilka konstnärerna utbil- dats under äldre tid fram till nu, har i ringa utsträckning varit föremål för kartläggning och forskning.

Svårigheterna att för äldre tider belägga och dokumentera efter vilka pedagogiska principer konstnärsutbildningen genomförts är mycket stora. Man kan till viss del skapa sig en bild av undervisningens omfattning (olika fack etc.) och av dess innehåll, alltså i vad en konstnär utbildades, men inte hur detta skedde. De i ord formulerade, i do- kument bevarade, pedagogiska principerna är påfallande få.

För att med någon säkerhet komma åt undervisningsmetodiken får man så att säga »dra slutsatser bakåt» av utbildningsinne- hållet och dess frekvens, av arbetsplaner och tidsfördelning. Man får jämföra lärares målsättning för egna arbeten med deras ele- vers resultat. Härvidlag är konstnärers egna arbetsskisser och anteckningsböcker till hjälp (t. ex. Poussins) som ett indirekt »me- tod-material». Konstnärsbiografier med konstnärers utvecklings- och utbildnings- gång kan ge notiser av betydelse för peda- gogiskt studium. Likaså är äldre tiders re- cept- och skissböcker av typen »manuels» av vikt för att belysa allmänt omfattade, pedagogiska ideal. Det är att beklaga att så få konstnärer, verksamma som lärare, i ord och skisser formulerat riktlinjer för

Pedagogiska principer i konstnärsutbildningen

sin undervisning. Samtida teckningar och målningar av interiörer från konstakade— miers lärosalar ger föga besked annat än att undervisningen försiggick i illa belysta trånga rum med levande modell eller gips- avgjutningar som centrum.

1 Förslag till stadga för samarbetsnämnden för form-, konst- och designhögskolorna

1 5

För form-, konst- och designhögskolorna finns ett gemensamt organ, samarbetsnämn- den.

2 &

Samarbetsnämnden skall i egenskap av tillsynsmyndighet för form-, konst- och de- signhögskolorna främja samordning av sko- lornas verksamhet.

Det åligger nämnden särskilt att verka för att planerna över Studiegången vid formhögskolorna ges en likvärdig ut- formning,

bereda frågor om utbildningskapaciteten vid form-, konst- och designhögskolorna,

bereda frågor om fortbildning av konst- närer och designers,

samordna och till Kungl. Maj:t varje år före den 1 september avge det för form-, konst- och designhögskolorna gemensamma förslaget till anslagsframställning hos nästa års riksdag,

i samband med intagningarna av nya stu— derande till form-, konst- och designhög— skolorna utse en central intagningsnämnd, bestående av tre personer, för central för- delning mellan skolorna av sådana sökande, som antagits vid annan skola än den de sökt till i första hand,

vid tillsättning av professur vid konst- el-

ler designhögskola utse tre sakkunniga för bedömning av de sökandes meriter,

initiera pedagogiskt utvecklingsarbete, handlägga frågor om samverkan mellan de nordiska utbildningsanstalterna inom konst— och designområdena,

vara form-, konst— och designhögskolor- na behjälpliga i fråga om utredningar, till- handahållande av experter m. m.,

besluta i frågor om disciplinstraff, åtals- anmälan, flyttniugsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman hos nämnden.

3 &

Samarbetsnämnden består av ordförande, rektorerna för form-, konst- och designhög- skolorna, en studeranderepresentant för var- je form-, konst- och designhögskola samt ytterligare en ledamot. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Ordföranden och den icke självskrivna ledamoten utses av Kungl. Maj:t för högst tre år.

Studeranderepresentanterna utses av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av de studerande vid respektive skola.

45

Samarbetsnämnden sammanträder på kal- lelse av ordföranden.

Nämnden är beslutför, när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga ledamöterna är närvarande. Som

nämndens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Om omröstning i fråga som avser disci- plinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldig- het, avstängning från tjänsten eller läkar- undersökning gäller särskilda bestämmelser.

Vid nämndens sammanträden föres pro- tokoll.

55

Nämnden har rätt att delegera ärende för avgörande inom utskott av nämnden.

65

Hos samarbetsnämnden är anställda tjäns- temän enligt personalförteckning samt an- nan personal i mån av behov och tillgång på medel.

75

Tjänster hos samarbetsnämnden tillsättes och annan personal hos nämnden antages av denna.

85

Förläggningen av semester för personal hos samarbetsnämnden bestämmes av den- na.

Annan ledighet än ferier eller semester för personal hos samarbetsnämnden beviljas av denna.

95

Fråga om partiell tjänstebefrielse för tjänsteman vid samarbetsnämnden avgöras av denna.

105

Talan mot beslut av samarbetsnämnden föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, om annat ej är föreskrivet.

I fråga om sådant beslut om eller för- slag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages ge- nom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos samarbetsnämn- den, sedan den meddelat beslutet eller av- givit förslaget. Detsamma gäller beslut om

långtidsvikariat som tillsättes i samma ord- ning som tjänsten.

Talan må ej föras mot beslut om antag- ning av studerande.

Denna stadga träder i kraft den

2 Förslag till stadga för formhögskolorna

Allmänna bestämmelser

1 5

Formhögskolorna har till uppgift att ge konstnärlig träning och grundutbildning. Formhögskolorna har vidare till uppgift att utbilda de studerande för kulturförmedlan- de uppgifter.

25

För formhögskolorna finns ett med konst- högskoloma och designhögskolorna gemen- samt organ, samarbetsnämnden. För denna nämnd finns en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad stadga.

35

Ledningen av formhögskola utövas av en styrelse och en utbildningsnämnd samt av rektor.

4å

Vid formhögskola är anställda rektor, stu- dierektor, lektorer och andra lärare och tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och till- gång på medel.

Styrelsen 5 5

Styrelsen har inseende över formhögsko- lans alla angelägenheter.

Det åligger styrelsen särskilt att verka för goda utbildningsförhållanden vid skolan,

taga initiativ till åtgärder som kan främja en fortlöpande förnyelse, utveckling och förbättring av utbildningen,

befordra samarbete med övriga formhög- skolor, med konsthögskolor, designhögsko- lor och andra skolor samt med museer och

organisationer inom konst- och designom- rådena,

utfärda de föreskrifter och anvisningar för formhögskolan som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit,

tillse att gällande föreskrifter iakttages, svara för formhögskolans ekonomiska för- valtning,

varje år före tidpunkt, som av samarbets- nämnden bestämmes, lämna nämnden erfor- derliga uppgifter och underlag för nämn- dens förslag till anslagsframställningar och andra framställningar hos nästa års riks- dag,

varje år enligt särskilda föreskrifter läm- na räkenskaps- och redovisningshandlingar till riksrevisionsverket,

besluta i frågor om disciplinstraff, åtals- anmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman vid formhögskolan.

6 5

Styrelsen består av ordförande, rektor och sex andra ledamöter.

Ordföranden utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Av övriga icke självskrivna ledamöter utses två av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av formhögskolans lärare, två av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av formhögskolans studerande, en av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av formhögskolans övriga personal och en för högst tre år av kommunfullmäktige i den kommun där formhögskolan är belägen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

7 .3.

Styrelsen är beslutför när minst fem leda- möter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden bi- träder. Om omröstning i fråga som avser disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyl- dighet, avstängning från tjänsten eller läkar- undersökning gäller särskilda bestämmelser.

Vid styrelsens sammanträden föres proto- koll.

Styrelsen får överlämna åt utbildnings- nämnden eller åt rektor att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av så- dan beskaffenhet att prövningen bör an- komma på styrelsen. Överlämnande får ej avse besvärsärende eller fråga om disciplin-

straff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarunder- sökning.

I beslut om överlämnande åt rektor får denne medges rätt att i den omfattning styrelsen bestämmer överlämna åt annan tjänsteman att avgöra visst ärende eller grupp av ärenden.

95

Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på rektor eller på särskilt för- ordnad föredragande.

Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredra- ganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

U tbildningsnämnden 10 5

Utbildningsnämnden har inseende över undervisningen vid formhögskolan.

Särskilt åligger det utbildningsnämnden att

upprätta och tillhandahålla studiehand- bok med planer över studiegången samt an- visningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande,

förbereda och till styrelsen överlämna för- slag angående skolans underlag för den år- liga anslagsframställningen,

avgiva förslag till ordningsföreskrifter, avgiva yttrande i ärende som för sådant ändamål överlämnats till utbildningsnämn- den.

115

Utbildningsnämnden består av rektor, som är nämndens ordförande, och åtta andra ledamöter av vilka fyra utses av lärarna och fyra av de studerande. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

För var och en av de ledamöter som utses särskilt skall finnas en personlig supp- leant.

Utbildningsnämnden får kalla ytterligare företrädare för lärarna och de studerande att deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten.

Ledamöter och suppleanter i utbildnings- nämnd utses för ett år i sänder.

12 &

Skall i utbildningsnämnden handläggas ärende som omedelbart berör viss lärare eller visst ämne, skall läraren eller någon som undervisar i ämnet kallas att deltaga i nämndens överläggningar.

135

Utbildningsnämnden sammanträder minst en gång under förra och en gång under se- nare deleu av varje termin samt i övrigt, när ordföranden finner det erforderligt el- ler om minst fyra av ledamöterna begär det.

Kallelse till sammanträde utfärdas om möjligt senast sju dagar före sammanträdet.

Vid utbildningsnämndens sammanträden föres protokoll.

Bestämmelserna i 9 & äger motsvarande tillämpning på utbildningsnämnden.

Rektor 14 &

Rektor har fortlöpande det närmaste in- seendet över allt som rör formhögskolan.

Det åligger rektor sä"skilt att verka för goda studiebetingelser, vaka över undervisningen, ombesörja den ekonomiska förvaltningen vid formhögskolan,

ha tillsyn över formhögskolans egendom, vara chef för formhögskolans personal och tillse att denna fullgör sina åligganden,

förestå rektorsexpeditionen och ha be- stämda mottagningstider. '

Rektor är skyldig att meddela undervis- ning 100 timmar om året. Bestämmelserna om lärares skyldighet äger motsvarande tillämpning på rektor, i den mån han full- gör undervisningsskyldighet.

Rektor får efter beslut av styrelsen i fråga om ärende som avses i 8 & och i övrigt i den omfattning som är lämplig överlämna åt tjänsteman vid formhögskolan att avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Studierektor

155

Studierektor biträder rektor i uppgifter, som anges i 14 5.

Det åligger studierektor särskilt att vikariera för rektor under dennes tjänst- ledighet,

svara för formhögskolans schemalägg- ning,

leda arbetet vid formhögskolans kansli. Studierektor är skyldig att meddela under- visning 200 timmar om året.

alla de

Personalens åligganden

165

Lärare åligger att ombesörja undervis- ning och eventuell examination i det eller de ämnen, för vilka han har att svara. Han skall därvid med iakttagande av vad i denna stadga, planerna över studiegången eller el- jest finnes föreskrivet så anordna sin un- dervisning som är mest ändamålsenligt.

Lärare bör utarbeta eller medverka vid utarbetandet av läroböcker eller kompendier i hans ämne, om lämpliga sådana saknas.

175

Är undervisningen för lärare förenad med tyngande examination eller föreligger an- nat särskilt skäl, får styrelsen nedsätta un- dervisningsskyldigheten enligt bestämmelser som samarbetsnämnden meddelar.

Avser lärare att utarbeta lärobok eller kompendium av väsentlig betydelse för un- dervisningen vid formhögskola och kan ar- betet ej medhinnas vid sidan av övriga tjänstegöromål, kan han för viss tid helt eller delvis befrias från undervisningsskyl- dighet. Beslut om befrielse meddelas av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden.

185

Lektor är huvudlärare i sådana ämnen och fördjupningsalternativ, varom talas i 26 5. Skulle vid någon formhögskola finnas mer än en lektor i något av dessa ämnen eller fördjupningsalternativ, skall en av lek- torerna av styrelsen utses att vara huvud- lärare. Om fördelningen av lektors tjänst- göring på undervisning och övriga åliggan- den bestämmer styrelsen.

195

Förläggningen av lärares tjänstgöring bel stämmes av styrelsen.

I fråga om arbetstidens förläggning och mottagningstid för andra tjänstemän än rek- tor och lärare äger 14 och 15 55 allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) motsvarande tillämpning.

De studerande 20 %

Behörig att antagas som studerande vid formhögskola är den som har kunskaper motsvarande gymnasieskola (gymnasium, fackskola, yrkesskola) samt har kreativ be- gåvning.

Om särskilda skäl föreligger, får intag- ningsnämnden medge undantag från ovan angivna behörighetsvillkor.

215

Antalet studerande som får antagas till utbildning vid formhögskola bestämmes av Kungl. Maj:t.

225

Antagning av studerande sker av en av styrelsen för varje formhögskola särskilt utsedd intagningsnämnd.

Intagningsnämnden skall bestå av rektor och sex av formhögskolans lärare samt yt- terligare tre ledamöter. De studerande har rätt att utse två representanter att närvara vid nämndens sammanträden.

23 5 Vid varje ansökningstillfälle skall intag-

ningsnämndens sammansättning tillkänna— ges.

245

Intagningsnämndens ledamöter skall upp- bära arvode för sitt arbete, såvida detta inte ingår i tjänstgöringsskyldigheten vid sko- lan.

255

Studerande skall ställa sig ordningsföre- skrifter vid formhögskolan till noggrann ef- terrättelse.

Undervisningen 26 &

Utbildningen vid formhögskola omfattar två läsår. Under det andra läsåret har de studerande möjlighet att välja ett av föl- jande fördjupningsalternativ, nämligen fri konst, produkt- och miljödesign, grafisk de- sign och teori.

I övrigt sker undervisning under båda läs- åren i särskilda ämnen, vilkas benämning och innehåll varje skola själv äger besluta om efter samråd med samarbetsnämnden.

275

Undervisningen bedrives enligt särskilda planer Över studiegången, vilka innefattar timplaner och kursplaner samt föreskrifter om närvaro vid undervisningen.

Plan över studiegången upprättas av ut— bildningsnämnden.

Timplaner fastställes av Kungl. Maj:t.

285

Läsåret omfattar 270 dagar. Del av kalenderåret som ej ingår i läs- året utgör ferier.

Läsåret fördelas på två terminer. Om ter- minemas förläggning beslutar styrelsen.

29 &

Prövning i sådant ämne, som enligt gäl- lande plan över studiegången kan tenteras, bedömes med något av betygen godkänd el- ler icke godkänd.

Betyg bestämmes av läraren.

Intyg om genomgången utbildning vid formhögskola utfärdas av rektor enligt for- mulär som samarbetsnämnden fastställer.

I intyget anges de ämnen den studerande deltagit i och de betyg som avses i 29 5.

31 &

Genomgången utbildning vid formhögsko— la skall tillgodoräknas den studerande med 80 poäng för grundläggande utbildning vid filosofisk fakultet. '

Studier vid filosofisk fakultet, omfattande studiekurs(er) om minst 40 poäng, kan även föregå utbildning vid formhögskola.

Utbildning enligt första och andra stycke- na, omfattande minst 120 poäng, leder till filosofie kandidatexamen.

Närmare bestämmelser beträffande kom- bination av utbildning vid formhögskola och filosofisk fakultet samt fordringarna för så- dan examen, som avses i tredje stycket, meddelas av Kungl. Maj:t. '

325

Lärare och annan vid formhögskolan an- ställd, som där meddelar undervisning, är skyldiga att avge redogörelse angående meddelad undervisning enligt bestämmelser, som utfärdas av samarbetsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av styrelsen.

Tjänstetillsättning m. m.

335

Tjänst som rektor eller studierektor till- sättes av Kungl. Maj:t efter förslag av sty- relsen för en tid av högst fem år. Förord- nandet kan förnyas högst en gång.

Tjänst som lektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan för- längas med högst tre år.

Övriga tjänster tillsättes och annan perso- nal antages av styrelsen.

I fråga om tillsättning av samtliga tjäns- ter som lärare eller förnyelse eller förläng- ning av förordnande på sådana tjänster skall utbildningsnämnden beredas tillfälle att avge yttrande.

Föreslås förnyelse av förordnande som rektor eller studierektor, skall tjänsten icke kungöras ledig till ansökan.

35 &

Behörig till tjänst som rektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det om- råde, som formhögskolans utbildning av- ser, och som styrkt sig äga pedagogisk och administrativ skicklighet.

Behörig till tjänst som lektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det ämne, som tjänsten avser, och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

36 & Tjänst som lärare får ej ledigkungöras un- der ferietid.

Ledighet och vikariat

375

Ordinarie, extra ordinarie och extra lä- rare åtnjuter ferier under den tid av kalen- deråret som ej utgör läsår, om annat ej följer av denna stadga eller särskilda bestäm- melser.

385

Förläggningen av personalens semester bestämmes av rektor.

Annan ledighet än ferier eller semester beviljas av styrelsen. Behöver rektor eller lektor längre ledighet än sex månader för år, skall dock frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

395

Fråga om partiell tjänstebefrielse avgöres av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden.

I fråga om partiell tjänstebefrielse för lä- rare gäller bestämmelsernai 17 &.

Åtal

405

Bestämmelserna i 18 5 första stycket stats- tjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 24)

gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som rektor.

Besvär

415

Talan mot beslut av formhögskola föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, om annat ej är föreskrivet.

I fråga om sådant beslut om eller förslag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages genom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos formhögskolan, se- dan den meddelat beslutet eller avgivit förslaget. Detsamma gäller beslut om lång- tidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten.

Talan får ej föras mot beslut om antag- ning av studerande.

Denna stadga träder i kraft den

3 Förslag till stadga för konsthögskolornal ?

Allmänna bestämmelser

lå

Konsthögskolorna har till uppgift att bi- bringa kunskaper och färdigheter erforder- liga för arbete inom bildkonsten. Konsthög- skolorna har vidare till uppgift att erbjuda fortbildning åt redan verksamma konstnärer.

25

För konsthögskoloma finns ett med form- högskolorna och designhögskoloma gemen- samt organ, samarbetsnämnden. För denna nämnd finns en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad stadga.

3 &

Konsthögskolan i Stockholm är indelad i avdelningar, nämligen

en allmän avdelning en miljöavdelning en grafikavdelning en teoretisk avdelning

en arkitekturskola samt

ett institut för materialkunskap.

Ledningen av konsthögskola utövas av en styrelse och en utbildningsnämnd samt av rektor.

5 &

Vid konsthögskola är anställda rektor, professorer, gästlärare, lektorer och andra lärare och tjänstemän enligt personalför- teckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

Styrelsen 6 5

Styrelsen har inseende över konsthögsko- lans alla angelägenheter.

Det åligger styrelsen särskilt att verka för goda utbildningsförhållanden vid skolan,

taga initiativ till åtgärder som kan främ- ja en fortlöpande förnyelse, utveckling och förbättring av utbildningen,

befordra samarbete med övriga konst— högskolor, med designhögskolor, formhög- skolor och andra skolor samt med museer och organisationer inom konstlivet,

utfärda de föreskrifter och anvisningar för konsthögskolan som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit,

tillse att gällande föreskrifter iakttages,

1 Stadgeförslaget föreslås tills vidare gälla en- dast för konsthögskolan i Stockholm. Som när- mare framgår av avsnitt 7.7.1 förutsätter de sakkunniga i fråga om övriga konsthögskolor, att eventuell indelning i avdelningar vid dessa skolor avgöres av resp. skola. Först när så skett, torde föreliggande stadgeförslag kunna anpassas med hänsyn härtill. 2 Stadgeförslaget bör betraktas som prelimi- närt i awaktan på de sakkunnigas förslag i fråga om arkitekturskolan och institutet för materialkunskap vid konsthögskolan i Stock- holm. KUS avser att återkomma till dessa in- stitutioner i ett särskilt betänkande (se bl.a. avsnitt 7.7.1). De särskilda — från nuvarande konsthögskolas övriga avdelningar avvikande — bestämmelser bl. a. beträffande antagning aV' studerande, tillkallande av sakkunniga, konser- vatomämnden m. in., som nu gäller för arkitek- turskolan resp. materialinstitutet, synes tills vi- dare böra gälla vid sidan av här föreslagen stadga till dess annat beslutats.-

svara för konsthögskolans ekonomiska förvaltning,

varje år före tidpunkt, som av samar- betsnämnden bestämmes, lämna nämnden erforderliga uppgifter och underlag för nämndens förslag till anslagsframställningar och andra framställningar hos nästa års riksdag,

varje år enligt särskilda föreskrifter läm- na räkenskaps- och redovisningshandlingar till riksrevisionsverket,

besluta i frågor om disciplinstraff, åtals- anmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman vid konsthögskolan.

7 5

Styrelsen består av ordförande, rektor och sex andra ledamöter.

Ordföranden utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Av övriga icke självskrivna le— damöter utses två av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av konsthögskolans lärare, två av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av konsthögskolans studerande, en av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av konst- högskolans övriga personal och en av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av Akade- mien för de fria konsterna bland konstnärer som verkar inom den region, i vilken konst- högskolan är belägen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

8 5

Styrelsen är beslutför när minst fem le- damöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden bi- träder. Om omröstning i fråga som avser disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyl- dighet, avstängning från tjänsten eller läkar- undersökning gäller särskilda bestämmelser.

Vid styrelsens sammanträden föres proto- koll.

95

Styrelsen får överlämna åt utbildnings- nämnden eller åt rektor att avgöra ärende

eller grupp av ärenden söm icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på styrelsen. Överlämnande får ej avse be- svärsärende eller fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstäng- ning från tjänsten eller läkarundersökning.

I beslut om överlämnande åt rektor får denne medges rätt att i den omfattning styrelsen bestämmer överlämna åt annan tjänsteman att avgöra visst ärende eller grupp av ärenden.

105

Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på rektor eller på särskilt för- ordnad föredragande.

Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan- den har skiljaktig mening, skall denna an- tecknas.

Utbildningsnämnden 11 å

Utbildningsnämnden har inseende över undervisningen vid konsthögskolan.

Särskilt åligger det utbildningsnämnden att

upprätta och tillhandahålla kursprogram samt anvisningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande,

förbereda och till styrelsen överlämna förslag angående skolans underlag för den årliga anslagsframställningen,

avgiva förslag till ordningsföreskrifter,

avgiva yttrande i ärende som för sådant ändamål överlämnats till utbildnings—nämn- den.

125

Utbildningsnämnden består av rektor, som är nämndens ordförande, och åtta andra ledamöter av vilka fyra utses av lärarna och fyra av de studerande. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

För var och en av de ledamöter som ut- ses särskilt skall finnas en personlig supp- leant.

Utbildningsnämnden får kalla ytterligare företrädare för lärarna och de studerande

att deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten.

Ledamöter och suppleanter i utbildnings- nämnd utses för ett år i sänder.

135

Skall i utbildningsnämnden handläggas ärende som omedelbart berör viss lärare eller visst ämne, skall läraren eller någon som undervisar i ämnet kallas att deltaga i nämndens överläggningar.

145

Utbildningsnämnden sammanträder minst en gång under förra och en gång under se- nare delen av varje termin samt i övrigt, när ordföranden finner det erforderligt eller om minst fyra av ledamöterna begär det.

Kallelse till sammanträde utfärdas om möjligt senast sju dagar före sammanträdet.

Vid utbildningsnämndens sammanträden föres protokoll.

Bestämmelserna i 10 & äger motsvarande tillämpning på utbildningsnämnden.

Rektor

155

Rektor har fortlöpande det närmaste in- seendet över allt som rör konsthögskolan.

Det åligger rektor särskilt att verka för goda studiebetingelser, vaka över undervisningen,

ombesörja den ekonomiska förvaltningen vid konsthögskolan,

ha tillsyn över konsthögskolans egendom, vara chef för konsthögskolans personal och tillse att denna fullgör sina åligganden,

förestå rektorsexpeditionen och ha be- stämda mottagningstider.

Rektor är skyldig att meddela undervis— ning i den omfattning som beslutats av sty- relsen i samråd med utbildningsnämnden. Bestämmelserna om lärares skyldighet äger motsvarande tillämpning på rektor, i den mån han fullgör undervisningsskyldighet.

Rektor får efter beslut av styrelsen i frå— ga om ärende som avses i 9 & och i övrigt i den omfattning som är lämplig överlämna åt tjänsteman vid konsthögskolan att avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Personalens åligganden

165

Lärare åligger att ombesörja undervis- ning och eventuell examination i det eller de ämnen, för vilka han har att svara. Han skall därvid med iakttagande av vad i den- na stadga, planerna Över studiegången eller eljest finnes föreskrivet så anordna sin un— dervisning som är mest ändamålsenligt.

175

Är undervisningen för lärare särskilt tyng- ande eller föreligger annat särskilt skäl, får styrelsen nedsätta tjänstgöringsskyldigheten (undervisningsskyldigheten) enligt bestäm- melser som samarbetsnämnden meddelar.

18.3.

Professor åligger att vara föreståndare för avdelning (i före- kommande fall),

ombesörja undervisning och förrätta even- tuell examination i det ämne eller del av ämne, för vilket han tilldelats ansvar,

handleda de studerande inom hans av- delning.

Professors tjänstgöringsskyldighet omfat- tar 15 timmar per vecka vilken tid inklude- rar undervisning och handledning men ej administrativt arbete.

195

Lektor biträder professor med ledning av avdelning samt svarar för viss undervisning och handledning. Förutom vid teoretisk av- delning åligger det lektor särskilt att svara för fortbildning av konstnärer. Om fördel- ningen av lektors tjänstgöring på undervis- ning och övriga åligganden bestämmer sty- relsen.

20 €

Förläggningen av lärares tjänstgöring be- stämmes av styrelsen.

I fråga om arbetstidens förläggning och mottagningstid för andra tjänstemän än rek- tor och lärare äger 14 och 15 5'9' allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) motsvarande tillämpning.

De studerande

215

Behörig att antagas som studerande vid konsthögskola är den som har begåvning för sådan verksamhet, för vilken utbildning ges vid konsthögskola.

225

Antalet studerande som får antagas till ut- bildning vid konsthögskola bestämmes av Kungl. Maj:t.

235

Antagning av studerande sker av en av styrelsen för varje konsthögskola särskilt ut- sedd intagningsnämnd.

Intagningsnämnden skall bestå av rektor (ordförande) samt konsthögskolans profes- sorer och gästlärare. Vid behov kan sär- skilda sakkunniga utan rösträtt adjungeras. De studerande har rätt att utse tre repre- sentanter att närvara vid nämndens sam- manträden.

24 5

Vid varje ansökningstillfälle skall intag- ningsnämndens sammansättning tillkänna— ges.

25 5 Intagningsnämndens ledamöter skall upp- bära arvode för sitt arbete, såvida detta inte ingår i tjänstgöringsskyldigheten vid skolan.

26 &? Studerande skall ställa sig ordningsföre- skrifter vid konsthögskolan till noggrann ef- terrättelse.

Undervisningen

275

Utbildningen vid konsthögskola omfattar tre läsår.

Utbildningen sker i form av kurser samt ateljé- och verkstadsarbete. Om utbildning- ens uppläggning och innehåll äger varje konsthögskola själv besluta.

285

Läsåret omfattar 270 dagar. Del av kalenderåret som ej ingår i läs- året utgör ferier.

Läsåret fördelas på två terminer. Om ter- minernas förläggning beslutar styrelsen.

295

Intyg om genomgången utbildning vid konsthögskola utfärdas av rektor enligt for— mulär som samarbetsnämnden bestämmer.

I intyget anges de kurser den studerande deltagit i samt betyg, om kurs tenterats.

305

Lärare och annan vid konsthögskolan an- ställd, som där meddelar undervisning, är skyldiga att avge redogörelse angående med- delad undervisning enligt bestämmelser, som utfärdats av samarbetsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av styrelsen.

T jänstetillsättning m. m. 31 &

Tjänst som rektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång.

Föreslås förnyelse av förordnande som rektor, skall tjänsten icke kungöras ledig till ansökan.

32%

Behörig till tjänst som rektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det om— råde, som konsthögskolans utbildning avser, och som styrkt sig äga pedagogisk och ad- ministrativ skicklighet.

33å

Professorstjänst tillsättes antingen efter ansökan eller efter kallelse.

Professorstjänst tillsättes av Kungl. Maj:t för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år.

34 5 Vid tillsättning av tjänst som professor

skall yttrande avges dels av tre av samarbets- nämnden särskilt utsedda sakkunniga, dels av konsthögskolans styrelse.

355

Inom två veckor efter utgången av tiden för ansökan till tjänst som professor äger varje ledamot av styrelsen väcka förslag om kallelse av viss person till tjänsten. Sådant förslag kan även avse person som inte sökt tjänsten.

365

Sedan de i 34 & omförmälda sakkunniga var för sig till styrelsen avgivit förord eller annat yttrande över sökande till professors- tjänst och i förekommande fall utlåtande över kallelseförslag, skall styrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Närmare bestämmelser för tillsättning av tjänst som professor meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyn- digande, av samarbetsnämnden.

375

Behörig till tjänst som professor är den som väl meriterat sig inom det område som tjänsten avser och som styrkt sig äga peda- gogisk skicklighet.

385

Tjänst som lektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år.

395

Behörig till tjänst som lektor utom vid teoretisk avdelning är den som väl merite-j rat sig genom sitt konstnärliga arbete och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

405

Behörig till tjänst som lektor i konsthis- toria, vid teoretisk avdelning är den som av- lagt godkänt disputationsprov och styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

415

Övriga tjänster tillsättes och annan perso- nal antages av styrelsen.

I fråga om tillsättning av samtliga tjänster som lärare eller förnyelse eller förlängning av förordnande på sådana tjänster skall ut- bildningsnämnden beredas tillfälle att avge yttrande.

425

Tjänst som lärare får ej ledigkungöras un- der ferietid.

Ledighet och vikariat 43 &

Ordinarie, extra ordinarie och extra lärare åtnjuter ferier under den tid av kalender- året som ej utgör läsår, om annat ej följer av denna stadga eller särskilda bestämmel- ser.

445

Förläggningen av personalens semester bestämmes av rektor.

Annan ledighet än ferier eller semester be- viljas av styrelsen. Behöver rektor, profes- sor eller lektor längre ledighet än sex må- nader för år, skall dock frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

455

Fråga om partiell tjänstebefrielse avgöres av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden.

Å tal 46 5

Bestämmelsemai 18 5 första stycket stats- tjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som rektor. "

Besvär

475

Talan mot beslut av konsthögskola föres hos Kungl. Maj:t genöm besvär, om annat ej är föreskrivet.

I fråga om sådant beslut om eller för- slag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages ge- nom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos konsthögskolan, sedan den meddelat beslutet eller avgivit förslaget. Detsamma gäller beslut om lång- tidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten.

Talan får ej föras mot beslut om antag- ning av studerande.

Denna stadga träder i kraft den

4 Förslag till stadga för designhögskolorna Allmänna bestämmelser

1 5

Designhögskolorna har till uppgift att ut- bilda designers och att i övrigt främja ut- vecklingen på designens område. Design- högskolorna har vidare till uppgift att er— bjuda fortbildning åt yrkesverksamma de- signers.

25

För designhögskolorna finns ett med formhögskolorna och konsthögskoloma ge- mensamt organ, samarbetsnämnden. För denna nämnd finns en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad stadga.

3 5 Ledningen av designhögskola utövas av en styrelse och en utbildningsnämnd samt av rektor.

45

Vid designhögskola är anställda rektor, professorer, lektorer och andra lärare och tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och till- gång på medel.

Styrelsen 5 5

Styrelsen har inseende över designhög- skolans alla angelägenheter. Det åligger styrelsen särskilt att

verka för goda utbildningsförhållanden vid skolan,

taga initiativ till åtgärder som kan främja en fortlöpande förnyelse, utveckling och för- bättring av utbildningen, befordra samarbete med övriga designhögskolor, med konsthög- skolor, formhögskolor och andra skolor samt med museer och organisationer inom design- området,

utfärda de föreskrifter och anvisningar för designhögskolan som fordras utöver vad Kungl. Maj:t föreskrivit,

tillse att gällande föreskrifter iakttages, svara för designhögskolans ekonomiska förvaltning,

varje år före tidpunkt, som av samar- betsnämnden bestämmes, lämna nämnden erforderliga uppgifter och underlag för nämndens förslag till anslagsframställningar och andra framställningar hos nästa års riksdag,

varje år enligt särskilda föreskrifter lämna räkenskaps- och redovisningshandlingar till riksrevisionsverket,

besluta i frågor om disciplinstraff, åtals- anmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning vad angår tjänsteman vid designhögskolan.

6 5

Styrelsen består av ordförande, rektor och sex andra ledamöter.

Ordföranden utses av Kungl. Maj:t för högst tre år. Av övriga icke självskrivna ledamöter utses två av Kungl. Maj:t för högst tre år på förslag av designhögskolans lärare, två av Kungl. Maj:t för ett år på förslag av designhögskolans studerande, en av Kungl. Maj:t för högst tre år på för— slag av designhögskolans övriga personal och en av Kungl. Maj:t för högst tre år bland yrkesverksamma designers med an- knytning till den region, i vilken design- högskolan är belägen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

75

Styrelsen är beslutför när minst fem leda- möter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden bi- träder. Om omröstning i fråga som avser disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyl- dighet, avstängning från tjänsten eller lä- karundersökning gäller särskilda bestämmel- ser.

Vid styrelsens sammanträden föres pro- tokoll.

85

Styrelsen får överlämna åt utbildnings- nämnden eller åt rektor att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av så- dan beskaffenhet att prövningen bör an- komma på styrelsen. Överlämnande får ej avse besvärsärende eller fråga om disciplin-

straff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarunder- sökning.

I beslut om överlämnande åt rektor får denne medges rätt att i den omfattning sty- relsen bestämmer överlämna åt annan tjäns- teman att avgöra visst ärende eller grupp av ärenden.

95

Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på rektor eller på särskilt för- ordnad föredragande.

Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan— den har skiljaktig mening, skall denna an- tecknas.

U tbildningsnämnden 10 5

Utbildningsnämnden har inseende över undervisningen vid designhögskolan.

Särskilt åligger det utbildningsnämnden att

upprätta och tillhandahålla studiehand- bok med planer över studiegången samt an- visningar och andra uppgifter av vikt för studerande och inträdessökande,

förbereda och till styrelsen överlämna för- slag angående skolans underlag för den år- liga anslagsframställningen,

avgiva förslag till ordningsföreskrifter,

avgiva yttrande i ärende som för sådant ändamål överlämnats till utbildningsnämn- den.

llä

Utbildningsnämnden består av rektor, som är nämndens ordförande, och åtta and- ra ledamöter av vilka fyra utses av lärarna och fyra av de studerande. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

För var och en av de ledamöter som utses särskilt skall finnas en personlig suppleant.

Utbildningsnämnden får kalla ytterligare företrädare för lärarna och de studerande att deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten.

Ledamöter och suppleanter i utbildnings- nämnd utses för ett år i sänder.

125

Skall i utbildningsnämnden handläggas ärende som omedelbart berör viss lärare el- ler visst ämne, skall läraren eller någon som undervisar i ämnet kallas att deltaga i nämn- dens överläggningar.

135

Utbildningsnämnden sammanträder minst en gång under förra och en gång under se- nare delen av varje termin samt i övrigt, när ordföranden finner det erforderligt eller om minst fyra av ledamöterna begär det.

Kallelse till sammanträde utfärdas om möjligt senast sju dagar före sammanträdet.

Vid utbildningsnämndens sammanträden föres protokoll.

Bestämmelserna i 9 & äger motsvarande tillämpning på utbildningsnämnden.

Rektor 14 & Rektor har fortlöpande det närmaste in- seendet över allt som rör designhögskolan. Det åligger rektor särskilt att verka för goda studiebetingelser, vaka över undervisningen, ombesörja den ekonomiska förvaltningen vid designhögskolan,

na tillsyn över designhögskolans egendom, vara chef för designhögskolans personal och tillse att denna fullgör sina åligganden,

förestå rektorsexpeditionen och ha be- stämda mottagningstider.

Rektor är skyldig att meddela undervis- ning 100 timmar om året. Bestämmelserna om lärares skyldighet äger motsvarande till- lämpning på rektor, i den mån han fullgör undervisningsskyldighet.

Rektor får efter beslut av styrelsen i fråga om ärende som avses i 8 5 och i övrigt i den omfattning som är lämplig överlämna åt tjänsteman vid designhögskolan att avgö- ra visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Studierektor 15 &

Till studierektor förordnar styrelsen på förslag av utbildningsnämnden för ett år i sänder en av skolans professorer eller lek- torer.

16å

Studierektor biträder rektor i alla de upp- gifter, som anges i 14 &. Härutöver åligger det studierektor att vikariera för rektor un— der dennes tjänstledighet samt att svara för designhögskolans schemaläggning.

Professor eller lektor, som innehar för— ordnande som studierektor, åtnjuter en med hälften nedsatt undervisningsskyldighet.

Personalens åligganden 17 5

Lärare åligger att ombesörja undervisning och eventuell examination i det eller de äm- nen, för vilka han har att svara. Han skall därvid med iakttagande av vad i denna stadga, planerna över studiegången eller el- jest finnes föreskrivet så anordna sin under- visning som är mest ändamålsenligt.

Lärare bör utarbeta eller medverka vid utarbetandet av läroböcker eller kompendier i hans ämne, om lämpliga sådana saknas.

18 5 Är undervisningen för lärare förenad med

tyngande examination eller föreligger annat särskilt skäl, får styrelsen nedsätta under- visningsskyldigheten enligt bestämmelser som samarbetsnämnden meddelar.

Avser lärare att utarbeta lärobok eller kompendium av väsentlig betydelse för un- dervisningen vid designhögskola och kan ar- betet ej medhinnas vid sidan av övriga tjäns- tegöromål, kan han för viss tid helt eller delvis befrias från undervisningsskyldighet. Beslut om befrielse meddelas av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbets- nämnden.

195

Professor utövar den omedelbara ledning- en av sådan normalstudieväg eller variant av normalstudieväg, varom talas i 29 &.

Professor åligger vidare att ombesörja undervisning och förrätta even- tuell examination i det ämne eller del av ämne, för vilket han tilldelats ansvar,

handleda de studerande, som är syssel- satta med tillämpningsarbete (projekt) och andra särskilda arbetsuppgifter inom hans område av design,

bedriva forskning eller annat produktut- vecklingsarbete inom hans område av de- sign.

utarbeta eller medverka i utarbetande av läroböcker eller kompendier, om lämpliga sådana saknas inom hans område av design.

Professors undervisning skall omfatta 200 timmar för läsår i form av föreläsningar el- ler seminarieövningar, om styrelsen ej be- stämmer annat för visst fall.

205

Lektor är huvudlärare för sådana ämnes- block, varom talas i 28 5. Skulle vid någon designhögskola finnas mer än en lektor i nå- got av dessa ämnesblock, skall en av lekto- rerna av styrelsen utses att vara huvudlära- re. Om fördelningen av lektors tjänstgöring på undervisning och övriga åligganden be- stämmer styrelsen.

21 5 Förläggningen av lärares tjänstgöring be- stämmes av styrelsen.

I fråga om arbetstidens förläggning och mottagningstid för andra tjänstemän än rek- tor och lärare äger 14 och 15 55 allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) motsvarande tillämpning.

De studerande

225

Behörig att antagas som studerande vid designhögskola är den som har

genomgått formhögskola eller kunskaper motsvarande gymnasieskola (gymnasium, fackskola, yrkesskola) och yr- kesarferanhet motsvarande formhögskola

samt har kreativ begåvning. Om särskilda skäl föreligger får intag- ningsnämnden medge undantag från ovan angivna behörighetsvillkor.

235

Antalet studerande som får antagas till ut- bildning vid designhögskola bestämmes av Kungl. Maj:t.

24%

Antagning av studerande sker av en av styrelsen för varje designhögskola särskilt utsedd intagningsnämnd.

Intagningsnämnden skall bestå av rektor (ordförande) samt designhögskolans profes- sorer. Vid behov kan särskilda sakkunniga utan rösträtt adjungeras. De studerande har rätt att utse tre representanter att närvara vid nämndens sammanträden.

255

Vid varje ansökningstillfälle skall intag- ningsnämndens sammansättning tillkänna- ges.

265

Intagningsnämndens ledamöter skall upp- bära arvode för sitt arbete, såvida detta inte ingår i tjänstgöringsskyldigheten vid skolan.

275

Studerande skall ställa sig ordningsföre— skrifter vid designhögskolan till noggrann efterrättelse.

Undervisningen och examinationen

285

Utbildningen vid designhögskola omfattar tre läsår.

Utbildningen sker i form av teoretisk och praktisk undervisning samt tillämpningsar- bete (projekt). Den teoretiska och praktiska undervisningen ges i form av kurser inom särskilda ämnesblock, om vilkas benämning och innehåll utbildningsnämnden beslutar.

295

Kombination av kurser inom olika ämnes-— block för utbildning inom visst område av design benämnes normalstudieväg. Sådana normalstudievägar är produktdesign, infor— mationsdesign och närmiljödesign (endast vid designhögskolan i Stockholm). Speciali- sering eller underavdelning inom normalstu- dieväg benämnes variant av normalstudie- vag.

305

Omfattningen av sådana kurser och så- dant tillämpningsarbete (projekt), varom ta— las i 28 å, anges enligt ett poängsystem, där 40 poäng motsvarar den utbildning jämte prov som heltidsstuderande normalt skall hinna med under ett läsår. Därvid förutsät- tes att de studerande har de förkunskaper som krävs.

Även sådan kurs, som ges vid annan ut- bildningsinstitution än designhögskola, skall kunna tillgodoräknas studerande vid design- högskola under förutsättning, att kursen är av värde för studierna vid designhögskolan. Poängberäkning för sådan kurs bestämmes gemensamt av utbildningsnämnd och pro- fessor.

Även för sådan praktik, som är av värde för den studerandes utbildning och som ge- nomföres under studierna vid skolan, skall poäng enligt utbildningsnämndens och pro— fessors närmare bedöma-nde tillgodoräknas den studerande.

315

Undervisningen vid designhögskola skall utformas med hänsyn till de studerandes

förutsättningar. Därvid skall särskilt beaktas behovet av åtgärder för studerande som kan ha svårigheter att tillgodogöra sig utbild- ningen i normal takt.

325

Undervisningen bedrives enligt särskilda planer över studiegången, vilka innefattar timplaner och kursplaner samt föreskrifter om närvaro vid undervisningen.

Plan över studiegången upprättas av ut- bildningsnämnden. Utbildningsnämnden be- stämmer också omfattningen — uttryckt i poäng — av de olika kurser, som ingår i så- dana ämnesblock, varom talas i 28 &.

Timplaner fastställes av Kungl. Maj:t.

335

Läsåret omfattar 270 dagar. Del av kalenderåret som ej ingår i läsåret utgör ferier.

Läsåret fördelas på två terminer. Om ter- minernas förläggning beslutar styrelsen.

345

Prövning i sådant ämne, som enligt gäl- lande plan över studiegången kan tenteras, bedömes med något av betygen godkänd el- ler icke godkänd.

Betyg bestämmes av läraren.

355

Studerande som vid en designhögskola godkänts vid prov har rätt att tillgodoräkna sig detta även vid annan designhögskola.

365

För examen vid designhögskola fordras att den studerande deltagit (i förekommande fall fått godkänt betyg) i kurser och even- tuell praktik som omfattar minst 120 poäng. I denna poängsumma skall också inräknas fullgörande av ett särskilt examensarbete.

I poängsumman får ingå högst 40 poäng för sådana kurser som genomförts vid an- nan utbildningsinstitution än designhögsko- la, varom talas i 30 å andra stycket.

375

Studerande som uppfyllt fordringarna för examen får på begäran examensbevis.

385

Studerande som utan att uppfylla ford- ringarna för examen deltagit (i förekom- mande fall fått godkänt betyg) i kurser om sammanlagt minst 20 poäng får på begäran bevis över denna utbildning.

395

Bevis enligt 37 och 38 55 utfärdas av rek- tor enligt formulär som samarbetsnämnden fastställer.

405

Lärare och annan vid designhögskolan an- ställd, som där meddelar undervisning, är skyldig att avge redogörelse angående med- delad undervisning enligt bestämmelser, som utfärdas av samarbetsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av styrelsen.

T iänstetillsättning m. m. 41 &

Tjänst som rektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förnyas högst en gång.

Föreslås förnyelse av förordnande som rektor, skall tjänsten icke kungöras ledig till ansökan.

425

Behörig till tjänst som rektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det om- råde, som designhögskolans utbildning av- ser, och som styrkt sig äga pedagogisk och administrativ skicklighet.

435

Professorstjänst tillsättes antingen efter ansökan eller efter kallelse.

Professorstjänst tillsättes av Kungl. Maj:t för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år.

445

Vid tillsättning av tjänst som professor skall yttrande avges dels av tre av samarbets- nämnden särskilt utsedda sakkunniga, dels av designhögskolans styrelse.

Inom två veckor efter utgången av tiden för ansökan till tjänst som professor äger varje ledamot av styrelsen väcka förslag om kallelse av viss person till tjänsten. Sådant förslag kan även avse person som inte sökt tjänsten.

465

Sedan de i 44 & omförmälda sakkunniga var för sig till styrelsen avgivit förord eller annat yttrande över sökande till professors- tjänst och i förekommande fall utlåtande över kallelseförslag, skall styrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Närmare bestämmelser för tillsättning av tjänst som professor meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndi- gande, av samarbetsnämnden.

475

Behörig till tjänst som professor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det område av design, som tjänsten avser, och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

485

Tjänst som lektor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en tid av högst fem år. Förordnandet kan förlängas med högst tre år.

495

Behörig till tjänst som lektor är den som har väl vitsordad erfarenhet inom det ämne, som tjänsten avser, och som styrkt sig äga pedagogisk skicklighet.

505

Övriga tjänster tillsättes och annan per- sonal antages av styrelsen.

I fråga om tillsättning av samtliga tjäns- ter som lärare eller förnyelse eller förläng- ning av förordnande på sådana tjänster skall utbildningsnämnden beredas tillfälle att av- ge yttrande.

515

Tjänst som lärare får ej ledigkungöras un- der ferietid.

525

Ordinarie, extra ordinarie och extra lärare åtnjuter ferier under den tid av kalender- året som ej utgör läsår, om annat ej följer av denna stadga eller särskilda bestämmel- ser.

535

Förläggningen av personalens semester bestämmes av rektor.

Annan ledighet än ferier eller semester beviljas av styrelsen. Behöver rektor, pro- fessor eller lektor längre ledighet än sex månader för år, skall dock frågan hänskju- tas till Kungl. Maj:ts avgörande.

545

Fråga om partiell tjänstebefrielse avgöres av styrelsen, sedan yttrande inhämtats från samarbetsnämnden.

I fråga om partiell tjänstebefrielse för lä- rare gäller bestämmelserna i 18 5.

Åtal 55 5

Bestämmelserna i 18 5 första stycket stats- tjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som rektor.

Besvär 56 5

Talan mot beslut av designhögskola föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, om annat ej är föreskrivet.

I fråga om sådant beslut om eller förslag till tjänstetillsättning eller sådant beslut att icke tillsätta tjänst som tillkännages genom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos designhögskolan, sedan den meddelat beslutet eller avgivit förslaget. Detsamma gäller beslut om långtidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten.

Talan får ej föras mot beslut om antag- ning av studerande.

Denna stadga träder i kraft den

1 Inledning

Utformningen av de olika föreslagna sko- lornas organisation och arbetssätt kan kom- ma att genomgripande förändras tid efter annan. Ett lokalprogram i traditionell be- märkelse har således ett kortvarigt och be— gränsat värde.

Målsättningen bör vara ett program som kan resultera i en byggnad, uppfyllande alla ställda funktionskrav och med en generali- tet som tillåter synnerligen stora variations— möjligheter.

Nedan redovisade lokalprogram är upp- rättade på basis av i utredningen föreslag- na organisationsformer och läroplaner och anpassade för högskolor av genomsnittlig storlek och med en såvitt möjligt jämn för- delning av olika funktioner. Den i utred- ningen antydda variation i skolornas idé- innehåll och dimension, som kan motiveras av olika lokala betingelser, får komma till uttryck i de mera genomarbetade lokalpro- gram som framgent skall ligga till grund för projektering och byggande.

För att få grepp om funktions-, yt- och volymskraven har tänkbara verksamheter förtecknats med de olika kraven systema- tiskt ordnade. Yt- och volymsbehovet totalt har sedan framräknats med hänsyn till an- talet lärare och studerande och den unge- färligen bedömda fördelningen av olika verksamheter.

De angivna lokalytoma förutsätter en ny-

byggnadssituation med möjlighet till anpass- ning av byggnad till program. Vid ombygg- nad av en befintlig byggnad för ändamålet får man räkna med en viss anpassningssvå- righet till programmets detaljytor vilket re- sulterar i en ökad totalyta.

Av de tre högskolorna är formhögskolan och designhögskolan helt nya skoltyper. Vid beräkningen av lokalbehovet har möjligheten av en direkt jämförelse med redan existe- rande skolor ej förelegat. För vissa delfunk- tioner, såsom specifika ytbehov för praktiskt arbete, har analyser av förhållandena vid nuvarande konstfackskolan i Stockholm bil- dat utgångspunkt för beräkningarna. För verkstädernas behov har företrädare för konstfackskolan och universitetskanslersäm- betets verkstadsgrupp konsulterats. Tillämp- liga delar av byggnadsstyrelsens och utbild- ningsdepartementets normer gäller för be- läggning och dimensionering av olika loka- ler.

Utrymmen för vissa sociala funktioner såsom matsalar, läkarmottagning och övri- ga studentkårsfunktioner har ej medtagits. Skulle möjligheter saknas att tillgodose des- sa behov i redan befintliga kårlokaler eller på annat sätt måste hänsyn tagas till det- ta.

Alla nedan förtecknade ytor är program- ytor. Med programyta avses i ett bygg- nadsprogram angivna ytor för arbete, per- sonal och förvaring. Kommunikationsyta i rummet såsom gångar mellan ritbord och

Lokalprogrammen har i fråga om form- högskolan och designhögskolan upprättats av arkitekterna SAR Lars och Bo Myren- berg och i fråga om konsthögskolan av pro- fessor Hans Brunnberg.

2 Lokalprogram för formhögskola

Programalternativ

Ytstudierna har förts efter två huvudlinjer som skiljer sig beträffande organisationen av elevernas arbetsplats: ämnesrumssystemet och gruppateljésystemet.

Ämnesrumssystemet

Systemet liknar nuvarande konstfackskolan där alla utrymmen för skissning, diskussio- ner och kritik förlägges till fackavdelning- en.

Utbildningens uppläggning innebär ett of- ta förekommande ombyte av arbetsplatser. Integreringen av ämnena och den i utred- ningen påpekade friheten till improvisatio- ner hindras i någon mån av en starkt sche- mabunden cirkulation av studerande mellan de olika kurserna.

Gruppatelje'systemet

Detta system bygger på att varje studeran- de under hela studietiden disponerar en egen arbetsplats. Angelägenheten av detta betonas på olika sätt vid analysen av konst- fackskolans lokaler. En egen arbetsplats ger möjlighet till kontinuerlig verksamhet som annars kan bli lidande av pendlingen mel- lan teorilokaler och verkstäder. Vid så fre- kventa byten av perioder och cykler som utbildningen vid formhögskolan ger synes det än angelägnare med en replipunkt för skissning och utvecklande av eget skapan- de arbete.

För att denna organisationsform inte skall bli alltför utrymmeskrävande har man i pro- gramarbetet förutsatt att de individuella ar- betsplatserna sammanföres i »gruppateljéer» om förslagsvis 24 platser. Flera schemalag- da gruppaktiviteter kan härigenom ske i

För att belysa de ytmässiga konsekvenser- na har i den följande ytredovisningen de bå- da alternativen presenterats parallellt.

3 Lokalprogram för konsthögskola

3.1 Allmän avdelning, miljöavdelning, gra- fikavdelning, teoretisk avdelning

De i jämförelse med form- och designhög- skolorna annorlunda arbetsformer, som för- utsättes vid konsthögskoloma, kunde i och för sig ge anledning att också ställa upp det tänkta lokalbehovet på ett annorlunda sätt, nämligen så att den organisationsmäs- siga institutionsuppdelningen mindre under- strykes än den långt gående integration mel- lan avdelningarna som i verkligheten efter- strävas. Det bör också framhållas att de rör- liga arbetsformer, som bör prägla den pe- dagogiska situationen vid konsthögskoloma kan göra det vanskligt att med någorlunda säkerhet fastställa ett för en längre tid gil- tigt lokalbehov.

Nedanstående sammanställning är ändock — för att göra en jämförelse mellan organi- sationsplan och lokalbehov lättare _ upp- ställt enligt samma mönster, som använts för övriga här redovisade lokalprogram. Som exempel har tagits den tänkta konst- högskolan i Stockholm för vars förutsatta förläggning till Skeppsholmen visst förarbe- te gjorts, vilket dock justerats jämsides med att de sakkunnigas utredningsarbete fram- skridit.

Vid lokalprogrammets praktiska realise- rande bör givetvis de ovan nämnda integra- tionssträvandena liksom även förutsättning- arna för rörliga och förändrade arbets- och organisationsformer ges starkast möjliga ut- tryck. Föreslagen fortbildning förutsättes komma att förläggas till skolans ordinarie lokaler.

I konsthögskolan i Stockholm ingående arkitekturskola och materialinstitut med därtill knutna konservatorsutbildning kom- mer — som tidigare framhållits — att behand- las i ett andra betänkande. Det har än- dock ansetts motiverat att här under sär-

skilda rubriker medtaga det utrymmesbehov, som med utgångspunkt från nuvarande verksamhetsformer tidigare framräknats för dessa avdelningar inom skolan.

Ovan anförda principer liksom även vis- sa frågor om framdeles tänkbara alternativ till olika former av samgående inom konst- högskolan och med institutioner utom sko- lan, ger anledning att i högre grad än för de övriga skolorna betrakta lokalprogram- met för konsthögskolan som preliminärt.

För den successiva utflyttningen till Skeppsholmen, som redan av andra skäl, än vad KUS anfört, är planerad att snarast möjligt påbörjas, torde de ovan anförda re- servationema dock sakna betydelse. Som utgångspunkt för en analogivis gjord pro- portionering för en ungefärlig uppskattning av lokalkostnaderna för övriga föreslagna konsthögskolor torde programmet likaledes vara av tillräcklig noggrannhet.

3 .2 Arkitekturskolan

Undervisningen bedrives i form av s.k. in- tensivkurser och skolans lokaler utnyttjas i sambruk med nordiska institutet för sam- hällsplanering, som tillämpar samma un- dervisningsform. Vid eventuell framtida lo- kalmässig sammanläggning med konsthög- skolan kan sambruk av vissa lokaler med andra avdelningar inom denna övervägas.

Antalet inskrivna studerande är 70. Un- dervisningsformen utgår emellertid från att endast första årskursen, ca 20 studerande, samtidigt utnyttjar undervisningslokalerna. De övriga bedriver studier huvudsakligen som hemarbete.

Dessa förhållanden har utgjort förutsätt- ningar för lokalprogrammet.

3.3 Institutet för materialkunskap med kon- servatorsutbildning

Det beräknade antalet studerande kan ännu ej bedömas och antalet befattningshavare föreligger endast i form av ett preliminärt förslag från nuvarande föreståndaren.

Förslaget till lokalprogram för designhög- skola är utformat med tanke på den största enheten av detta slag, dvs. designhögskolan i Stockholm. Till skillnad mot formhög- skolorna anges här endast ett alternativ i fråga om organisationen av arbetsplatser- na för de studerande, nämligen gruppatel- jésystemet. De sakkunniga anser det vara väsentligt, att de studerande under hela stu- dietiden har tillgång till egen arbetsplats.

Lokalprogram får formhögskola

Förutsättningar: 200 studerande/år — Z-årig kurs = 400 Beteckning: Yta/elev = mit/E

Programyta m* Gruppateljé Åmnmm

Film- och samlingssal 200 studerande och ett 10-tal lärare samtidigt närvarande. 1 ma/E. Salen utformas så att den normalt rymmer en årskurs. Vid särskilda tillfällen bör angränsande utrymme kunna adderas så att skolans samtliga studerande kan samlas. 200 200

Seminarierum, grupprum Utredningen räknar med att de studerande under 50% av studietiden ges teoretisk undervisning i föreläsnings-, seminarie- eller gruppform. Dimensionerande studerandeantal 200/8 i grupper om 24 studerande, varav 2 grupper beräknas utnyttja hörsalen. Teoretisk beläggning 9 timmar/dag. Praktisk beläggning p. g. a. flexibilitetskrav 6 timmar/dag. Normalt utrymmesbehov 2 m2/E. För att möta utredningens krav på spontan ändring av lektionsform bör ett system utarbetas där rum enkelt kan uppdelas eller kombineras. Utrymmeskravet kan då öka till 2,5 m2/E. 400 Gruppateljén kan utnyttjas för viss gruppundervisning, vilket minskar ytbehovet i grupprum, uppskattningsvis med 50%. 200

Bibliotek Enligt utredningen erfordras ett jämförelsevis litet bibliotek. 200 hyllmeter böcker 20 » tidskrifter lO » bildarkiv 20 » objektarkiv 24 läsplatser kan inrymmas på en yta av 120 mh För biblioteksperso- nal, katalogisering etc. 30 m”. 250 Om gruppateljé saknas måste biblioteket uppta en del av fritidsvis- telsen varvid ytan ökar. 300

Språklaboratorium

Aven om språkundervisningen företrädesvis skall ske i seminarieform torde ett språklaboratorium vara av värde för komplettering av enskilda brister i språkfärdighet. 20 20

Gruppateljéer

Gruppateljén kan vara mer eller mindre fast organiserad men måste ge varje studerande arbetsyta, upplagsyta, förvaringsvolym, uppfäst- ningsyta och sittplats. 4 mz/E. 1600

Ritsalar Om gruppateljé saknas erfordras ritsalar för övningar i perspektivlära, projektionsritning och textning. 2 salar för vardera 24 studerande, 4 in”/E. 200

Övningsskola

Ateljéer och verkstäder kan brukas av övningsskolans elever. Församlad pedagogisk verksamhet, pågående och färdiga arbeten krävs ett arbetsrum. Detta kan också disponeras för studiecirklar och annan utåtriktad verksamhet. 100 100 Teckning 3 grupper=72 studerande sysslar samtidigt med teckning. Om 1/3 tecknar croquis kråves en specialsal för detta. 2,5 mzlE 60 60 För övrig teckningsundervisning nyttjas två teckningsalar för 24 stu- derande med 3 mzlE för arbetsplats och 1 ma/E för förvaring. Grupp- ateljésystemet torde göra teckningssalarna överflödiga. 200

Programyta in2 Gruppateljé

äl

Åmnesrum

Målning

De studerande pendlar mellan teori och praktik. För att effektivt ut- nyttja lokalytan bör ateljéema utrustas med lättmanövrerade om- ställningsanordningar. Utrymme bör beräknas för 2,5 mz/E om tre grupper på detta sätt kan utnyttja samma lokal. 33 studerande iförsta årskursen och 24 studerande i andra årskursen fordrar då en yta av 150 m*. Om gruppateljé ej finnes dubbleras ytan.

Skulptur

33 studerande i första årskursen och 24 studerande i andra årskursen sysslar samtidigt med skulptur. Om man antar att 30 st modellerar, 20 st arbetar med fri skulptur och 10 st är sysselsatta med gipsgjutning åtgår följande ytor. 2 modelleringsrum för 15 studerande. 4 m2/E Kavalettförvaring 60 studerande. 0,5 m2/E 1 gipsgjutningsrum med råvarulager. 1 skulpturateljé för 20 studerande. 5 mzlE Pågående arbeten 60 studerande. 1 malE

Grafik

24 studerande i första årskursen och 17 studerande i andra årskursen ägnar sig åt grafiskt arbete samtidigt.

Litografi, kopparstick, etsning, serigrafi, offset utföres i ateljéer. 5 mz/E Ytterligare ytor kråves för skissarbete m. m., varvid gruppateljén kan utnyttjas. 2,5 in”/E.

Keramik 24 studerande i första årskursen arbetar samtidigt. 8 mzlE. Ugnsrum 60 rnz Laboratorium 20 » Beredningsrum 20 » Drej— och modelleringsrum 100 » Glasyrrum 30 » Materialrum 20 » Förråd 50 » Skissarbete kan bedrivas i gruppateljé eller facksal. 3 mz/E

Textil

24 studerande ur första årskursen arbetar samtidigt med vävning, sömnad, färgning och textiltryck. Vävsal 8 ni?/vävstol 24 vävstolar 200 m” Tillskärning, sömnad, garnförråd 50 » Ljussättning, proijcering, fotostat 40 » Textiltryck och färgning 250 » För skissarbete krävs en sal om gruppateljé ej finnes.

Foto 24 studerande samtidigt ur första årskursen och 11 ur andra. Fotoatelje'er 80 m2 Mörkrum 100 » Montering m. m. 50 »

Verkstäder, allmänt En koncentrerad uppställning av maskiner föreslås generellt för att ernå ett effektivt utnyttjande. Sammansättning av modeller och lik- nande avses ske i en särskild monteringshall, som bör stå i direkt kontakt med verkstäderna. Redovisade ytor inkluderar kontorsytor för tekniker.

Metallverkstad Allmän verkstad för metallarbete som ingår i formlära, gestaltnings-

150

350

200

300

540

230

150 150

350

200 1 00

300 70

540 100

230

Programyta m2 Gruppateljé Ämnesrum

övningar, produkt- och miljödesign m. m. kräves. En handverkstad typ silversmedja och en maskinellt välutrustad metallverkstad inrättas.

Silversmedja Emaljrum 60 m2 Ässja

Metallverkstad 200 » 260 260 Träverkstad Formlära, gestaltningsövningar, produkt- och miljödesign m. m. kräver en träverkstad för individuellt arbete. 200 200 Plastverkstad Formlära, gestaltningsövningar, produkt- och miljödesign m. m. krä- ver en plastverkstad för individuellt arbete. Verksamheten begränsas till arbeten med halvfabrikat, lukt- och giftfria plaster. 80 80

Film- och Ijudateljé Utredningen betonar vikten av AV-hjälpmedlens utnyttjande i under- visningen. De studerande skall undervisas i handhavandet samt deltaga i produk- tionen. Studio (högre takhöjd)

Ljudkontroll

Bildkontroll Klippning Redigering Servisverkstad 300 300

Monteringshall Verkstäder av skilda slag, såsom för plast, metall, trä, keramik och foto samt ateljéer för målning, skulptur och textil har behov av monterings- utrymme som inte är direkt avhängigt av maskiner och slutna rum. Utanför dessa verkstäder och ateljéer kan en gemensam yta för mon- tering ge stora möjligheter till integrering och ytekonomisering. Denna yta tjänar även som kommunikationsyta (då kommunikationsytan pålägges senare räknas här endast effektiv yta). 400 400 Utställning Till annat publikt utrymme adderas en utställningsyta. 0,4 malE. 200 200 Lärarrum

Lektorer 13 st 200 m” Allmänt lärarrum 100 » Lektorer bör ha eget rum. I övrigt kan lårarrummen utformas fritt för att befordra ett okonventionellt förhållande mellan lärare och studerande. Ett antal smårum bör anordnas för enskilt samtal och arbete. 300 300 Administration Rektor 33 m2 Studierektor 22 » Kamrer 22 » Kansli 75 » Sammanträdesrum 50 » Arkiv 28 » Vaktmästeri 30 » Elevexpedition 40 » 300 300 Lunchrum För anställda anordnas ett lunchrum beräknat för 1/3 av totala an- talet samtidigt ätande. 50 50

Programyta rn_2 Gruppateljé Amnesrum

Kafé

Lunchrum anses tillhöra kårfunktionen varför yta för sådant inte upptages i detta sammanhang. Kafé för studerande och lärare med köksutrymme kan uppskattas till 100 m”. 100 100

Uppehållsytar Den schemalagda tiden utgör endast 30 timmar i veckan. Övrig tid, håltimmar och pauser kan nyttiggöras om varje studerande har sin personliga arbetsplats i en gruppateljé. Om gruppateljéer inte inrättas måste ytor reserveras för aktiviteter

utom schemat. Ytan behöver inte samlas till speciella rum utan kan lösas med en ökning av övriga rumsytor. Uppehållsytor 0,8 mt/E. 320

Toaletter, omklädnadsrum etc. Studerande, lärare och övrig personal ca 460 personer. Omklädnads- rum med två rader skåp. 0,7 mz/person 320 rn2 Toaletter 0,22 mil/person 100 » Städrum 0,5 m2/100 m2 rumsyta 35 » Vilrum 25 » 480 480 Sammanfattning Programyta m” Utrymme Med gruppateljé Utan gruppateljé Film- och samlingssal ' 200 200 Seminarierum, grupprum 200 400 Bibliotek 250 300 Språklaboratorium 20 20 Gruppateljéer " ' * 1600 — Ritsalar -— 200 Övningsskola 100 100 Teckning 60 260 Målning 150 300 Skulptur - 350 350 Grafik 200 300 Keramik 300 370 Textil 540 640 Foto 230 230 Metallverkstad 260 260 Träverkstad 200 200 Plastverkstad 80 80 Film- och ljudateljé 300 300 Monteringshall 400 400 Utställningshall 200 200 Lärarrum 300 300 Administration 300 300 Lunchrum 50 50 ' Kafé 100 100 Uppehållsytor — 320 Toaletter, omklädnadsrum ' 480 480

Summa 6 870 m' 6 660 m'

Lokalprogram för konsthögskola: allmän avdelning, miljöavdelning, grafikavdelning, teoretisk avdelning.

Förutsättningar: 50 ordinarie studerande/år _— 3-årig kurs = 150

20 specialstuderande/år —- l-årig kurs =E Summa 170 Beteckning: Yta/elev = m2/E

Program- yta m'

Film- och samlingssal Normalt utrymmesbehov: l m'lE. Ett visst tillskott av studerande utanför högskolan förutsättes i den teoretiska undervisningen. En sal rymmande 150 personer torde motsvara behovet. 150 Seminarierum Normalt utrymmesbehov: 2 mtlE. Med ritbord 3 mz/E. Den teoretiska avdelningen beräknas fulltidsbelägga ett seminarierum med 30 platser. För övriga avdelningar antas behov föreligga i mera begränsad omfattning. Ett seminarierum med 20 platser utrustade med ritbord torde täcka detta behov. Seminarier med anknytning till på- gående praktiskt arbete kan lämpligen försiggå i de större arbetslokalerna. 120 Bibliotek Det nuvarande biblioteket i konstakademiens byggnad vid Fredsgatan upptar en yta av ca 200 m”. För den del av biblioteket, som är att hänföra till konsthögskolan ' jämte utrymme för accession och ca 10 läsplatser torde samma yta vara tillräcklig. 200 A V-central Förråd för tekniska hjälpmedel, såsom projektorer, kameror, bandspelare etc. ' 20 Kopieringscentral För all verksamhet gemensam kopiering med utrustning för stencilering, kopierings- apparatur etc. Bör förläggas i anslutning till vaktmästeri. ' 30' Ateljéer, allmänt Som tidigare framhållits är den traditionella kategoriouppdelningen i skulptur, måleri, teckning etc. ej motiverad. Den föreslagna indelningen i fyra olika avdelningar leder till en gruppering av ateljébeståndet i följande kategorier: Gruppateljéer Individuella ateljéer Verkstadsanknutna ateljéer De två första kategorierna är ateljéer utan någon omfattande teknisk utrustning.f Gruppateljéerna är avsedda att fungera som elevateljéer för första årskursen, croquis och modellmålningsateljéer etc. De bör vara av varierande storlek. Verkstadsanknutna ateljéer är närmast att jämföra med det för form- och design- högskolorna angivna utrymmet för monteringshall. Önskemålföreligger om teknisk '. utrustning, stor takhöjd, markkontakt och möjlighet till tung golvbelastning. * , Gruppateljéer Undervisningsateljéer Första årskursen omfattar 50 studerande. Genomsnittligt beräknas varje studerande behöva 8—9 m” vilket inkluderar arbetsyta och förvaring av eget material. Ateljéerna kan utformas med varierande storlek från 2 till 8 platser. 400 Ateljé för »monumentalmålning» . Ett utrymme om ca 80 m” för kartongarbeten, scenografi etc. Plats för 4—6 stude- ' rande. 80 ' Model/ateljéer För teckning, målning och skulptur efter modell beräknas totalt 4 ateljéer om vardera 100 m”. Till detta lägges rum för modeller, förråd för staftiier, kavalletter, pågående ' arbeten och material, totalt ca 100 mg. 500 Individuella ateljéer Tredje och fjärde årskursen omfattar 100 studerande. Av dessa tånkes ca 90 tilldelas egen ateljé, varav 2/3 i storleksordningen 10 m2 och resten 18 m2. Ytorna inkluderar - utrymme för arbete och förvaring. . 1140

Program- yta m”l

Verkstadsanknutna ateljéer Ateljéer för experimentell verksamhet Utrymmena är avsedda att möjliggöra fria experiment med blandtekniker, elektro- niska hjälpmedel och liknande samt projektarbete. Den samlade ytan, ca 200 m”, bör i viss utsträckning kunna skärmas av till flera rum. 200 Verkstäder, allmänt De studerandes självständiga koncipierande verksamhet förväntas huvudsakligen ske i de enskilda ateljéema. Verkstäderna bör för detta ändamål utnyttjas endast då verksamhetens art tvingar därtill. Detta gäller plastverkstaden, den muraltekniska verkstaden och i viss utsträckning gips- och keramikverkstaden. I alla övriga fall är verkstäderna hjälputrymmen, där den erforderliga utrustningen är koncentrerat upp- ställd. Centralt verktygsförråd Förvaring och utlämning av handverktyg samt rum för verkmästaren. 30 Verkstad för murala tekniker Inom verkstaden bör även inrymmas plats för glasbearbetning. Arbetsyta för murala tekniker ca 100 mg

» » glasbearbetning ca 50 » Gemensamt materialförråd ca 40 » Korttidsförvaring av färdiga arb. ca 20 » Rum för tekniker ca 10 » 220 Plastverkstad Arbetsyta för gjutning ca 60 m2

» » målning » 30 » » » bearb. av halvfabrikat » 50 » Modellverkstad » 30 » Sliprum med sprutbox » 30 » Materialförråd och verktyg » 40 » Korttidsförvaring av färdiga arbeten » 50 » Rum för tekniker » 10 » 300 Gips- och keramikverkstad Möjlighet till gipsavgjutningar i stort format och handbearbetning. Keramikverk- staden utrustas med drejskivor och arbetsbord. Lerknådningsrum, ugnsrum samt förråd för material och modeller. Totala ytbehovet beräknas till ca 120 m”. 120 Metallverkstad Möjlighet bör finnas för gängse bearbetning av stänger och plåt; särskilda utrymmen för grovsmide, bronsgjutning och ädelsmide, materialförråd samt rum för tekniker. Svetsmöjligheter bör finnas på flera olika ställen i lokalen. Totalt ca 200 m”. 200 Elverkstad I anslutning till ateljéer för experimentell verksamhet placeras en mindre elverkstad på ca 30 m”. 30 Träverkstad Hjälpverkstad till bl. a. plastverkstadens modellavdelning. För maskinuppsättning, visst utrymme för grövre träskulptur och virkesförråd beräknas ca 70 ni2 vara erforderligt. 70 Färgverkstad Utrymme för materialförråd, materialpreparering, sprutmålning etc. ca 50 m”. 50 Fatolaboratorium Elementär undervisning i fototeknik beräknas förekomma. Laboratoriet är avsett för framställning av undervisningsmaterial och såsom hjälpverkstad för olika slag av elevarbeten. Det bör uppdelas i två utrymmen, varav det större för de studerandes egen verksamhet. 70

Program-

yta m'

Grafiska verkstäder Verkstäderna utrustas för flertalet förekommande konstgrahska tekniker, dock ej för avancerad reproduktionsteknik med krav på mera special] utrustning. Verkstäder för koppartryck etc. ca 200 in2

» » litografi och silkscreen » 200 » Etsning och tvättrum » 40 » Materialförråd totalt » 30 » Rum för tryckare » 10 » Pappersförråd » 20 »

Ca 500 m'

Textilverkstad Den textila verksamheten inriktas främst på konsthantverkliga tekniker och experi- ment med textil som konstnärligt uttrycksmedel. Den tekniska basutrustningen förutsättes bli ganska begränsad och vid behov kompletterad genom förhyrning. Då mera avancerad utrustning fordras bör samarbete sökas med designhögskola eller textilinstitut. Totala utrymmesbehovet för verkstad, förråd och rum för vävare kan beräknas till ca 150 m". 150 Utställningshall För tävlingsverksamheten fordras en utställningsyta beräknad till ca 100 m”. Ut- rymmet bör även kunna användas för utställningar av annat slag och genom förlägg- ning i anslutning till entréhall eller liknande kunna utvidgas till dubbla ytan. 100 Förråd för färdiga arbeten En samling av representativa elevarbeten från olika tidsperioder. Utrymmet bör kunna anordnas som ett magasin i kompaktuppställning och placeras i anslutning till utställningshallen. 50 Lärarrum Professorer och lektorer bör ha egna rum. I övrigt kan lärarrummet utformas fritt för att befordra ett okonventionellt förhållande mellan lärare och studerande. Ett antal smårum anordnas för enskilt samtal och arbete. Professorer 110 m2 Lektorer 60 m2 Övriga lärare 80 m2 250 Administration Rektor 33 rnz Byrådirektör 22 » Sammanträdesrum 44 » Kansli 33 » Eiptdition 32 » Kurativ verksamhet1 22 » Arkiv 22 » Vaktmästeri 33 » Telefonväxel 9 » 250 Lunchrum För anställda anordnas ett lunchrum beräknat för 1/3 av totala antalet. 20 Kafé Lunchrum för studerande anses tillhöra kårfunktionen. Ett mindre samlingsrum med kaffeapparat, gemensamt för studerande och lärare bör dock finnas och upp- skattas till ca 60 m”. 60 Toaletter, omklädnadsrum Studerande, lärare och övrig personal ca 200 personer. Omklädnadsrum, tvättrum med bastu etc. 100 m” Toaletter 0,22 mtlperson 44 » Städrum 0,5 mil/100 m2 rumsyta 26 » Vilrum 20 » 190

1 Utrymmet fungerar även som samtalsmm för lärare utan eget arbetsrum.

Utrymme Programyta rn2

Film- och samlingssal Seminarierum Bibliotek AV-central Kopieringscentral

Undervisningsateljéer

Ateljé för monumental målning Modellateljéer Individuella ateljéer Ateljéer för experimentell verksamhet

Centralt verktygsförråd Verkstad för murala tekniker Plastverkstad Gips- och keramikverkstad Metallverkstad Elverkstad Träverkstad Färgverkstad Fotolaboratorium Grafiska verkstäder Textilverkstad

Utställningshall Förråd för färdiga arbeten

Lärarrum Administration Lunchrum Kafé Toaletter, omklädnadsrum

150 120 200 20 30

400 80 500 1140

200

250 250 20 60 190

Summa 5 500 m'

Förutsättningar: 20 ordinarie studerande/år — l-årig kurs=20 10 specialstuderande/år — l-årig kurs =10

Summa 30 Beteckning: Yta/elev = m*/E

Programyta m'

Seminarierum, grupprum Normalt utrymmesbehov: 2 m2/E. Ett seminarierum för ca 30 deltagare torde täcka behovet. Salen användes även som föreläsningssal och rymmer då ca 50 studerande. 60 Bibliotek Skolans nuvarande bibliotek upptar ca 100 m”. Ytbehovet för böcker, ca 5 läs- platser och rum för bibliotekarie bedöms till ca 120 m*. 120 Bildarkiv Skolan har en omfattande bildsamling och en kontinuerlig utökning beräknas ske. Ytbehovet inklusive uppläggningsytor för arkivarbete bedöms till ca 50 m”. 50 Fotocentral Behovet av fotografisk dokumentering och bildframstållning är relativt omfattande. Fotoateljé med mörkrum och torkrum beräknas uppta en yta av ca 50 m". 50 Stencilrum Ett mindre stencilrum placeras intill vaktmästeriet. 10 Ritsalar Normalt utrymmesbehov 6 m”/E. Samtliga studerande måste beredas plats vid ritbord. Ytbehov 180 m”. 180 Stipendiatrum 3 studierum för enskilt arbete åt 11 m”. 33 Utställningssal För skisskritik m. m. fordras ett utrymme av ca 100 m'. 100 Modellverkstad En mindre modellverkstad utrustad med enbart handverktyg placeras i anslutning till ritsalen. 20 Förråd För färdiga arbeten och material fordras två förråd med sammanlagt 50 m”. 50 Lärarrum och administration Professorer 44 rns Bitr. lärare 33 » Assistenter 33 » Sekreterare 16 » Sammanträde 22 » Vaktmästeri 22 » 170 Kaferum Kafferum med pentry för ca 10 personer. 15 Toa/etter, kapprum Toaletter 10 m2 Kapprum, städ 22 » Vilrum 10 » 42 SOU 1970: 66 345

Utrymme Programyta mz

Seminarierum, grupprum Bibliotek Bildarkiv Fotocentral Stencilrum Ritsalar Stipendiatrum

Utställningshall Modellverkstad Förråd

Lårarrum och administration Kafferum Toaletter, kapprum

Lokalprogram får konsthögskola:

Summa

60 120 50 50 10 180 33

100 20 50

170 15 42

900 m”

institutet för materialkunskap med konservatorsutbildning

Utrymme Programyta ma Övningssal 100 Demonstrationssal 100 Laboratorium, UV-undersökningar 100 Administration, lärare 150

Förråd m. m. 50

Summa 500 m" 346 SOU 1970: 66

Lokalprogram för designhögskola Förutsättningar: 75 ordinarie studerande /år — 3-årig kurs = 225

70 specialstuderande/år —- l-årig kurs = 70

Summa 295 Beteckning: Yta/elev = mil/E

Program- yta m”

Film- och samlingssal Normalt utrymmesbehov: 1 mzlE. Salen utformas så att den normalt rymmer en årskurs jämte ett antal specialstude- rande. Med tanke på symposier och debatter bör ett angränsande utrymme kunna adderas så att hela skolans elevkår samtidigt kan samlas. 150 Semiarierum, grupprum Normalt utrymmesbehov: 2 mz/E. Uppläggningen av undervisningen ger vid handen att en betydande koncentration av den teoretiska undervisningen kan förväntas vid vissa tidsperioder. Det synes motiverat att dimensionera efter 1/3 av studerande antalet dvs. 100 st. En ytterligare marginal utgör gruppateljéerna. 200 Bibliotek För Stockholm synes det lämpligt att det nuvarande biblioteket vid konstfackskolan överföres till designhögskolan. Biblioteket upptar för närvarande en yta av 280 m”. En viss utökning för accession och tidskrifter motiverar ca 350 m”. För Göteborg och Lund/Malmö beräknas en yta av ca 200 må vara tillfyllest. 200 A V-central Förråd för tekniska hjälpmedel såsom projektorer, kameror, bandspelare etc. 30 Kopieringscentral För all verksamhet gemensam kopiering med utrustning för ozalid-, stencil-, fotostat- kopiering etc. Bör förläggas i anslutning till vaktmästeri. 50 Gruppateljéer Normalt utrymmesbehov: 4 mi/E. Den närmare utformningen av gruppateljéerna bör studeras vid upprättandet av de detaljerade lokalprogram, som ligger till grund för projektering. Syftet bör vara att bereda möjlighet till arbetsplatser med ritbord sammanförda i grupper av olika storlek eller i individuell formering. Antalet platser föreslås omfatta 3 årskurser dvs. 225 st. Till detta bör läggas en yta för förvaring i ritskåp och dylikt på ca 100 mg. 1000 Studierum För att möjliggöra ostört individuellt arbete för längre eller kortare tid bör som komplement till gruppateljéerna inrättas ett antal små studierum, förslagsvis 15 st. ä 6 m2 90 Filmlaboratorium Dokumentation av pågående projekt, presentationsarbete etc. fordrar ett filmlabo- ratorium som möjliggör arbete med 8 mm och 16 mm ljudfilm. Avdelningen bör innehålla ett rum för undervisning och allmän aktivitet, ett ljudmixlaboratorium och ett klipprum med ca 5 st. klippbord. 100 Fotolaboratorium Behovet av fotolaboratorium för det löpande dokumentations- och presentations- arbetet förutsättes bli ganska omfattande. Sedvanlig utrustning i positiv-, negativ- och efterbehandlingsrum torde vara tillfyllest. 150 Ljuslaboratorium Möjlighet till belysningsexperiment och ljusmätningar av olika slag erfordras för såväl produktdesign som närmiljödesign. 50 Färglobaratarium För produktdesign och närmiljödesign bör finnas utrymme för färgexperiment avseende såväl färgsättning som färgmaterial. En allmän arbetssal, ett sprutrum och ett materialförråd bör finnas. Verksamheten har

Program-

yta m* direkt anknytning till ljuslaboratoriet och färgverkstaden och bör ligga i anslutning till detta. 100 Grafisk avdelning Utrustning för mera avancerad grafisk teknik förutsättes ej förekomma. Samarbete bör här etableras med grafiska yrkesskolor eller liknande. Enklare utrustning för tryckning, sättning och bindning och utrymme för experimentverksamhet bör finnas. Tryckeriavdelning med boktryckpress, offset och reproteknik ca 100 m”. Handsätteri och fotosätteri ca 80 m". Bindningsavdelning med fals-, häft- och Skärmaskiner samt limnings- och pressut- rustning ca 100 rn". Materialrum ca 50 m2. 330 Textil— och beklädnadsavdelning Samarbete förutsättes med textilinstitut då verksamheten kräver tillgång till mera avancerad teknisk utrustning. Arbete i vävstol är fortfarande betydelsefullt som experimentell metod. Avdelningen kan indelas i fyra underavdelningar: Vävning, klädformgivning, färgning och textiltryck, samt fria textila tekniker. Vävsal (ca 15 vävstolar, spännbord etc.) 120 rn2 Spolning och varpor 30 » Handmaskinsal (stickningsmaskiner etc.) 50 » Tillskärningssal SO » Symaskinssal (ca 15 maskiner) 40 » Pressningsrum 20 » Färglaboratorium 35 » Trycksal 200 » Projektionsrum 30 » Beredning 70 » Spolrum 5 » Färgeri 100 » Materialförråd 50 » Ateljéer för fria textila tekniker 100 » 900 Material- och verktygscentral Det ganska omfattande verkstadsbehovet motiverar en fastare samordning rörande inköp av material och förvaring av handverktyg etc. För detta föreslås en material- och verktygscentral innehållande råmaterialförråd för metall-, trä-, plast-, papp- och elverkstäderna, ett mindre förråd för handmaskiner och verktyg, ett mindre för— råd för reservdelar och smärre råmaterialartiklar samt en kontorsavbalkning för materielförvaltaren. 200 Verkstäder, allmänt En koncentrerad uppställning av maskiner föreslås generellt för att ernå ett effektivt utnyttjande. Sammansättning av modeller och liknande avses skeien särskild mon- teringshall, som bör stå i direkt kontakt med verkstäderna. Redovisade ytor inklu- derar kontorsytor för tekniker. Adera/[verkstad För att möjliggöra modell- och prototyptillverkning med hög precision fordras en ganska avancerad maskinpark med olika slag av borr-, fräs-, svarv-, såg- och slip- maskiner för bearbetning av stänger och plåt. 180 m2 Smidesavdelning 20 » S_vetsavdelning 10 » Adelsmide 40 » 250 Elverkstad I samband med designuppgifter av belysningsarmatur och liknande fordras en el- verkstad för experiment-, bygg- och mätingsverksamhet. I framtiden kan behov av lokal och utrustning för datorstudier uppkomma. Utrymmesbehov för detta kan emellertid inte nu bedömas. 50

Program- yta m” Träverkstad Ungefär samma förutsättningar gäller som för metallverkstaden. Till utrymmet för maskinuppställningar, som bedöms till 200 m2, bör läggas plats för limbord och ett mindre antal hyvelbänkar. 250 Plastverkstod Verkstaden inrättas för bearbetning av termo- och hårdplaster samt för mera avan- cerad verksamhet med framställning av prototyper o. dyl. 100 Pappverksrad Utrymme för modelltillverkning, arbete med montrar och liknande samt förvaring. 100 Färgverkslad Utrymme för hand- och sprutmålning samt torkning. 70 Gipsverksrad Möjligheter skall finnas för gjutningar i stort format och handbearbetning. På grund av verksamhetens smutsande karaktär bör förråd för material och modeller förvaras i direkt anslutning till verkstaden. 100 Lerverkstad Modelleringsrum med plats för drejskiva och arbetsbord. Litet ugnsrum och förråd för material och bearbetning. 50 Monteringshall I direkt anslutning till verkstäderna förlägges en monteringshall utformad och fungerande som en industrihall med stor takhöjd, tung belastning samt utrustad med lyftverktyg. 500 Utställningshall Avdelningen för informationsdesign behöver i anslutning till verkstäderna en arbets- hall med utformning och utrustning liknande monteringshallen. Utrymmet beräknas till ca 200 m”. För den utåtriktade verksamheten bör tilläggas ett utställningsutrymme om ca 100 m". 300 Lärarrum Professorer och lektorer bör ha eget rum. I övrigt kan lärrarummet utformas fritt för att befordra ett okonventionellt förhållande mellan lärare och studerande. Ett antal smårum bör anordnas för enskilt samtal och arbete. Professorer 110 m' Lektorer 130 » Övriga lärare 110 » 350 Administration Rektor 33 m' Studierektor 22 » Byrådirektör 22 » Sammanträdesrum 50 » Kansli (allmänt) 40 » Kurativ verksamhet 22 » Undervisningskansli (för normalstudievägarna) 30 » Elevexpedition 30 » Vaktmästeri 30 » Arkiv 20 » 300 Lunchrum För anställda anordnas ett lunchrum beräknat för 1/3 av totala antalet samtidigt ätande. 50 Kafé Lunchrum anses tillhöra kårfunktionen varför yta för sådant inte upptages i detta sammahang. Kafé för studerande och lärare med köksutrymme uppskattas till 100 m:. 100

Toaletter, omklädnadsrum Studerande, lärare och övrig personal ca 350 personer. Omklädnadsrum med två rader skåp 0,7 mzlperson 250 in2 Toaletter 0,22 malperson 80 »

Städrum 0,5 m'-'/100 m2 rumsyta 30 » Vilrum 20 »

Sammanfattning

Utrymme Programyta m2 Film- och samlingssal 150 Seminarie- och grupprum 200 Bibliotek 200 AV-central 30 Kopieringscentral 50 Gruppateljéer 1 000 Studierum 90 Filmlaboratorium 100 F otolaboratorium 150 Ljuslaboratorium 50 Färglaboratorium 100 Grafisk avdelning 330 Textil- och beklädnadsavdelning 900 Material- och verktygscentral 200 Metallverkstad 250 Elverkstad 50 Träverkstad 250 Plastverkstad 100 Pappverkstad 100 Färgverkstad 70 Gipsverkstad 100 Lerverkstad 50 Monteringshall 500 Utställningshall 300 Lärare 350 Administration 300 Lunchrum 50 Kafé 100 Toaletter, omklädnadsrum 380

Summa 6 500 m2

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

_-

o to munnar hmm..

. Samordnad utbyg nadsplanering Inom Nordal. . Uddannelses- og orskningsaporgsmm.

. Frevelosladelse.

. La coopération internordique en matiéres éeono- miques et culturelles. . .Nordisk gränsregion miljövård och urbanisering. . Konsumentundervisning i skolan. . Marking av brann- og helsefarllge stoffer. . Nordisk traflksåkerhetskonierens i Stockholm 20—21 april 1970. . Innstilling om harmonisering av skoleordningene Ide nordiske land. . Vägtraflkregler.

Statens offentliga utredningar [11970

' Systematisk förteckning

Justitiedepertementet

Grundlagberedningen. 1. . Riksdagagrupperne - _Begaringe- bildningen. [16] 2. Ersättare för rlksdageledemoterne. [17] 3. Allmänna val. våren? [27]

Svensk FN-Ieg. 19 _ _

Militära straff och disciplinmedel. [31]

Polisen isa'mhållet. [32]

Hemförsiljning, [35 . Revision av vattenlagen. [40]

Gruvrättdig apeeiellagstiftning. [45] Skydd mot avlysning. [47] Svensk författningaaamlmg. [48] Trefiknykterhetsbrott. [61]

Förevaredepartementet

Värnpliktnjänstgöringens civila meritvärde. [12] Forskning för försvarssektorn. [54 Utbildning m.m. av vernptiktjga i specialtjänst. [65]

Socialdepertementet

Livemaddeetadgekommittén. 1. Ny livemedeleetadga m.m. Del I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny llvsmadalestadga m.m. Del. II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och_reglerin . [11] Yrkeskadeföraäkringena flnaneierrng. 49 _ , Ersättning vid vissa sjukvårdande åtga er och sjukresor. [56] Narkotikemlasbruk hos lnakrivningsekyldlga 1968/1969.

[57] Bättre socialtjänst för handikappade. [64]

Kommun!kationsdepartementet

Snäckor—'n — fordonet och föraren. [9] Körkort och körkorteregistrering. [26

Fi nanedepartementet

Upphandin av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Underetödef reningar. [23] Aepirationer, möjligheter och skattemoral. [25] Tjänstgöringebetyg. [28] Decentralisering av statlig verksamhet. [29] Stordriftetördalar inom industriproduktionen. [30] Kilometerbeskattning. [36] Översyn av vissa punktskatter. [37] Förtro ig företegeinformation och börshandel. [38] Utbetalning av kommunalskatt. [62]

Utblldningsdepartementet

Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbildningsberedningen. 1. Reformerad lärarutbild- nlreiå. [4] 2. Yrkeeteknlsk högskoleutbildning. B] 3. Vm m minst och farmaceutisk yrkesutbildning. [60 .4.Yrkee- utbildning och arbetsliv. [58] Fria läromedel. [10]

.Sverige. Bilagedal ltill Balanserad '

Kompetensutredningen V. Behörighet - Meritvärdering - Stu- diepr noe. Soecialunderaokninger av .kompetensfragor. [20] ::1 Våg: till högre utbildning. Behörighet och urval-. 21] Vi :2 Våg-r till högre udaildning. Organisation och, in- ormation. [55]

Pedagogisk utbildning och forskning. [22] Sexualkunskapen på grundskolans låg- stadier. [39]

Språku'nderaökning bland finländska barn och ungdomari Sverige. [44]

och mellan-

Jordbrukedepartementet Statligt stöd till fiskehamnen liir] Distriktsveterlrirernae tjinng ngeförhållanden, mm. [53]

Handeladepertementet

Rationell bensinhendel. [24] Om lotterier. [52] Svensk krigsmaterielexport. [QS]

'I nrikeedepartementet

Expertgruppen för regional utred'ni sverkeemhet (EH'U) 1". Balanserad regional utveckling. [3 2. Urbanileringeni

i'onel utvecklin .[14] 3. Regionalekonomiek utveckling. ilegedel II till 0Bli en_- seradregionul utveckling. [15] , , " Medel för styr f 9 av bvggnadaverkeamheten. [33] Svenska folkets inkom-ter. [34] Ungdom - Bostad. [43 _ Den äldre arbetskraften inom byggnadsmduqtrln. [46]

Civildepartementet Barne uternlliö. [1]

lndustrldepertementet Sånga energiföraörlning. Energipolltik och organisation.

Samarbeteutredningen. 1. Företag och Samhälle. Del 1. Förslag med motiv lamt bilagor. [41] 2. Företag och _Samhelle. Del 2. Hearinge med företrädare för eamhelleqrgan. företag, löntagerorgeniaetioner. poli- tiska partier m.fl. [42] Mellansvensk wuvlnduatrl. 51 TEKO-utredningen. 1. TE O-mdustrierne inför 70-telet. De! i. Analys, slutsatser, försla . 59] 2. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del II. Bilagor. 60

.:.C 'r'i

Wiwh Hit h...-TLW'q—d 21:17 "? ???-'att

__»

* iitthifå'miirj—ZW