SOU 1973:15

Kommunal planering och detaljhandel

Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Kungl. Maj:t uppdrog genom beslut den 11 december 1953 åt länsstyrelserna att följa utvecklingen av butiksbeståndet på nybygg- nadsområden i tätorterna samt fördelningen av nytillkomna butiker inom sådana områ- den.

I samband med att uppdraget förlängdes den 18 december 1964 förordnade Kungl. Maj:t regeringsrådet Åke Martenius att så- som sakkunnig i handelsdepartementet granska erfarenheterna av länsstyrelsernas dittillsvarande verksamhet beträffande bu- tiksutvecklingen m. m.

Den 13 januari 1967 förordnade Kungl. Maj: t numera näringsfrihetsombudsmannens ställföreträdare, hovrättsrådet Olof Tranell och numera hovrättsassessorn Gunnar Her- manson att biträda den sakkunnige med de arbetsuppgifter som denne överlämnade till dem.

Genom beslut den 18 maj 1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt Martenius att fortsätta det honom genom beslutet den 18 december 1964 meddelade utredningsuppdraget och därvid närmare undersöka etableringsfrå-

gorna i samband med kommunernas be- byggelse- och butiksplanering samt lägga fram de förslag till vilka utredningen kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande förordnade departementschefen samma dag Tranell att tills vidare vara expert och Hermanson att tills vidare vara sekreterare åt Martenius.

Den 23 september 1969 förordnade de- partementschefen med stöd av samma be- myndigande t. f. professorn vid tekniska högskolan i Stockholm Erik Wirén att vara expert åt utredningen.

Utredningen har antagit namnet butiks- etableringsutredningen.

På utredningens uppdrag har avdelnings- direktören vid NO-ämbetet, Eric Sahlin ut- arbetat avsnitt 3.2 av utredningens betänkan- de samt biträtt vid behandlingen av vissa frå- gor.

Sedan arbetet nu slutförts får utredningen härmed överlämna sitt betänkande, Kommu- nal planering och detaljhandel.

Stockholm den 15 mars 1973

Å ke Martenius

Olo f Tranell

Erik Wirén

/Gunnar Hermanson

Sammanfattning

Kapitel 1 Motivhismrik ...... 1.1 Nyetableringssakkunniga 1.2 Länsstyrelserna såsom förhand— lingsforum ........... 1.3 Uppmärksammande av hithörande

problem iandra sammanhang Utredningens direktiv ...... Koncentrationsutredningen

1.4 1.5

Kapitel 2 Synpunkter på etablerings- frågorna 2.1 2.2 2.3

Intressenterna ......... Några konsumentsynpunkter

Informationsbehov och informa- tionskanaler .......... Planering och uppbyggande av af- färscentra Konkurrenspåverkande moment i planeringen .......... 2.5.1 Bostadsorienterad och cent-

rumorienterad handel

2.5.2 Trafikorienterad handel

2.6 Flexibilitet ........... 2.7 Fördelningsfrågan

2.4

2.5

Kapitel 3 Detaljhandeln 3.1 Utvecklingstendenser ...... 3.1.1 Omsättning och butiksantal 3.1.2 Utveckling av vissa butiks- former .......... 3.1.3 Företagen och blocken Kostnader och lönsamhet 3.2.1 Dagligvaruhandeln . 3.2.2 Handeln med Sällanköpsva- ror ........... 3.2.3 Stordriftsfördelar 3.2

13 13

19 22 22

24 24 26

27

29

33

34 37 38 39

43 43 43

44 45 49 49

52 54

3.2.4 Kalkylexempel avseende lön- samheter vid olika etable— ringsstorlekar ...... 3.2.5 Sammanfattande synpunkter på lönsamhetsfrågan 3.3 Finansiering av nyetableringar

Kapitel 4 Detaljhandeln i samhällspla- neringen .............. 4.1 Tätortsutveckling och detaljhandel 4.1.1 Tätortsutvecklingen 4.1.2 Detaljhandelns lokaliserings- mönster Detaljhandeln i nadsprocessen 4.1.3.l Nybyggnadsområden 4.1.3.2 Stadskärnor och centra Planering för detaljhandel och an- nan service 4.2.1 Fysisk, ekonomisk och so- 4.1.3 stadsbygg-

andra

4.2

cial planering .......

Informationsinnehåll i fysis- ka planer och informations- utbyte vid planeringen

4.2.3 Planering och sekretess 4.2.4 Styrmedel 4.2.4.1 Förutsättningsskapande åt- gärder 4.2.4.2 Reglerande åtgärder 4.2.2

Kapitel 5 Butiksetablering en an- passning till marknadsförändringar och kommunal planering 5.1 Kravet på lönsamhet 5.1.1 Butiksetablering 5.1.2 Butiksnedläggning 5.1.3 Rationalisering

55 58 58

62 62 62 70

72 72

73

74

74

77

79

81

81 83

85 .85 ”85

86

5.1.4 Butiksläget som konkurrens- förutsättning Strukturförändringar ett dyna- miskt förlopp 5.2.1 Förändring och balans 5.2.2 Offensiva utbud 5.2.3 ”Överetablering" Konkurrenstrycket 5.3.1 Verkningar på befintliga bu- tiker 5.3.2 Verkningar vid nyetablering av bostadsorienterad handel 5.3.3 Kompletteringsbutiker Konkurrensen om butikslägen 5.4.1 Sökandet efter butikslägen 5.4.2 Fördelning av butikslägen 5.4.3 Planering av efterfrågan 5.4.4 Förhandlingar mellan kom- mun och detaljhandelsföre- tag ........... Samförståndslösningar Villkor av etablerings- hindrande eller sortiments- begränsande karaktär Butikslägets värde

5.2

5.3

5.4

5.4.5 5.4.6

5.4.7

Kapitel 6 Beräkningar av kraften fördelar sig 6.1 Metoder 6.2 Det regionala konkurrenstrycket 6.2.1 Verkningar på dagligvaru-

hur köp-

handeln .........

6.2.2 Verkningar på Sällanköps- handeln .........

6.3 Konkurrensen mellan skilda regio- nala utbud ........... 6.4 Lokala konkurrensförhållanden

Kapitel 7 Några avvägningsproblem 7.l Konsumenternas olika intressen 7.2 Pris, närhet och andra utbudsegen- skaper Stadsförnyelse ......... Förtätning av bostadsområden

Flexibilitet ........... Blockbildningens betydelse

7.3 7.4 7.5 7.6

88

90 90 92 94 95

95

96 98 100 100 101 103

103 104

105 106

108 108 117

117

119

121 123

127 127

130 132 132 134

. 135

Kapitel 8 Överväganden och förslag 8.1 Bakgrunden 8.1.1 Butiksläget som konkurrens- förutsättning 8.1.2 Konkurrensen om butikslä- gen 8.1.3 Den kommunala planeringen och detaljhandelns struktur- förändring 8.1.4 Olägenheter vid rådande för- hållanden Samhällsinflytande och konkurrens 8.2.1 En ny planeringsteknik 8.2.2 Fördelning av butikslägen Administrzltiva frågor 8.2 8.3

8.3.1 Handläggningen i kommu- nen ........... 8.3.2 Utredning och offentlighet 8.3.3 Centrala samordnings- och expertfunktioner ..... 8.3.4 Detaljhandelsrådet 8.4 Försöksverksamhet 8.5 Kostnader

Bilaga A Produktiviteten inom varu— handeln. Kalkylexempel för olika etableringsstorlekar Bilaga B Grunddragen av byggnadslag- stiftningens planläggningsreg- ler Bilaga C Detaljhandelsomsättningens fördelning inom en tätort och konsumenternas val av in— köpsställe — en redovisning av mönstret i grova drag Bilaga D Direktiven

140

141

142

143 145 145 150 155

155 156

158

. 161

165 166

167

186

. 191

201

Sammanfattning

I samband med tillkomsten av lagstiftningen om konkurrensbegränsning uppmärksamma- des frågan om butikernas inordnande i be— byggelseplaneringen. I sitt betänkande Kon- kurrensbegränsning (SOU 1951: 27) ägnade nyetableringssakkunniga ett kapitel åt bu- tikshandeln på nybyggnadsområden i tätor- ter. Man påvisade planeringens konkurrens- begränsande verkningar men föreslog inga åtgärder för att lösa dessa problem inom konkurrensbegränsningslagens ram.

Denna lag är inriktad på att undanröja från allmän synpunkt skadlig verkan av kon- kurrensbegränsning. Enligt förarbetena till lagen kan en konkurrensbegränsning som är en direkt följd av en offentlig reglering, exempelvis byggnadslagstiftningen, inte an- ses skadlig från allmän synpunkt. Vidare är lagen inte tillämplig på köp och försäljning av fast egendom eller upplåtelse av nyttjan- derätt till sådan egendom. Frågor om etable- ring av butiker kom således att falla utanför konkurrensbegränsningslagen och därmed också utanför de konkurrensvårdande myn- digheternas uppgifter. I stället fick länssty- relserna i uppdrag att följa utvecklingen av butiksbeståndet på nybyggnadsområden i tätorterna och fördelningen av nytillkomna butiker samt att, när så bedömdes lämpligt, ta initiativ till förhandlingar mellan statliga och kommunala myndigheter samt företrä- dare för enskild och kooperativ handel även- som för konsumentintressena.

Länsstyrelsernas befattning med dessa frå- gor blev emellertid ringa och efter tio år ifrågasattes att länsstyrelsernas uppdrag skul- le upphöra. Då det i detta sammanhang framkom missnöje med rådande förhållan-

den på etableringsområdet förordnade Kungl. Maj:t regeringsrådet Åke Martenius att såsom sakkunnig granska erfarenheterna av länsstyrelsernas verksamhet. Genom be- slut den 18 maj 1967 utvidgade Kungl. Maj:t detta granskningsuppdrag till att avse utredning om etableringsfrågoma i samband med kommunernas bebyggelse- och butiks- planering. Utredningen antog namnet butiks- etableringsutredningen.

Nyetableringssakkunnigas bedömningar har utgjort en naturlig utgångspunkt för butiksetableringsutredningens arbete. Kapi- tel l, ”Motivhistorik”, ägnas huvudsakligen åt att redovisa nyetableringssakkunnigas ställningstaganden. Kapitlet innehåller dess- utom en genomgång i kronologisk ordning av andra sakfrågor i vilka statsmakterna tagit befattning med etableringsproblem.

Som en första uppgift fann sig butikseta- bleringsutredningen böra undersöka om de av nyetableringssakkunniga påvisade missför- hållandena fortfarande fanns kvar eller om förändringar i detta avseende inträffat. För detta ändamål gjorde butiksetableringsutred- ningen ett stort antal intervjuer med företrä- dare för kommunala myndigheter, detaljhan- delsföretag, organisationer inom handeln, byggherrar etc. Utredningen tog också kon- takt med olika företrädare för konsumenter. Intervjuerna genomfördes såsom informella samtal med de intervjuade. Dessa uppmana- des att för utredningen påvisa väsentliga frågor samt olägenheter som borde avhjälpas.

Det framkom snart att de av nyetablerings- sakkunniga uppmärksammade konkurrens— begränsande följderna av planeringen inga- lunda minskat i betydelse. De hade i stället

blivit alltmera framträdande. En företrädare för detaljhandeln uttryckte saken så att den moderna kommunala planeringen hade kon- kurrensbegränsade verkningar som inte stod efter dem som fanns på den privata nyetable- ringskontrollens tid.

Intervjuundersökningen redovisas i kapitel 2. Redovisningen innebär en stark koncen- tration av de minnesanteckningar genom vilka undersökningen dokumenterats. Mate- rialet har i viss mån strukturerats på olika huvudfrågor. En mera långtgående systema- tisering av materialet har ansetts olämplig främst med hänsyn till risken för att nyanser- na i det rikhaltiga synpunktsmaterialet i så fall skulle kunna gå förlorade.

Utgångspunkten vid intervjuundersök- ningen var såsom framhållits nyetablerings- sakkunnigas överväganden. Dessa grundadesi huvudsak på ett synsätt som utgick ifrån att planeringen av bebyggelsen borde påverka konkurrensförhållandena i så ringa mån som möjligt. De sakkunnigas principiella inställ- ning var att en i görligaste mån fri konkur- rens borde upprätthållas. Man rekommende- rade bl. a. att ramen för den framtida butiks— handeln blev så vid som möjligt, att plane- ringen av butiksnätet blev så elastisk som möjligt och att olika företagsformer bered- des möjlighet att bli företrädda inom varje område.

Från den angivna utgångspunkten tedde det sig naturligt för utredningen att till en början under intervjuundersökningen söka finna vägar att få till stånd friare konkurrens- förhållanden i samband med nyetablering av butiker. Under arbetets gång började emel- lertid denna målsättning att te sig ofullstän- dig och alltför enkel. Det framstod allt klarare att frågorna om konkurrens mellan skilda detaljhandelsutbud inte kunde lösas såsom separata delproblem vid sidan av bebyggelseplaneringen. I stället måste dessa frågor med hänsyn till sin stora betydelse för kommunens utveckling i skilda hänseenden ses såsom integrerade i planeringsproblemati- ken.

En följd av det ändrade synsättet är att utredningen tvingats gripa över ett avsevärt

större problemområde än som från början var avsett. Vid sidan av konkurrensaspekter- na på detaljhandelns förhållanden har utred- ningen nödgats komma in på frågor avseende bebyggelseplanering men även andra former av kommunal planering. Sedda som plane- ringsproblem framstår etableringsfrågorna i hög grad såsom frågor om service åt kommu- nens invånare. Detta har i sin tur aktualiserat andra aspekter på detaljhandelns förhållan- den. Strukturomvandlingshastighetens bety- delse för olika konsumentgrupper, den sakli- ga innebörden av rationalisering i detaljhan- deln och betydelsen av köpkraftens fördel- ning i tid och rum för konsumenternas köpbeteenden är exempel på frågor som utredningen funnit böra belysas.

I kapitel 3 lämnas först en kortfattad redogörelse för några utvecklingstendenser inom detaljhandeln. Särskild vikt har därvid lagts på butiksformerna. Detta avsnitt avslu- tas med en beskrivning av företagsstrukturen i huvuddrag. Härefter följer ett avsnitt som behandlar lönsamhetsfrågor i detaljhandeln. Denna del av framställningen har till syfte bl. a. att belysa lönsamheten vid olika bu- tiksstorlekar och betydelsen härav för valet av butiksstorlek i samband med nyetable- ring.

Sedd från samhällsplaneringssynpunkt är detaljhandeln inte bara en servicefunktion som kan tillföras en i övrigt färdig samhälls- bildning. I ett komplicerat växelspel med många andra faktorer deltar detaljhandeln i den process som utvecklar och förändrar tätorterna. Avsikten med framställningen i kapitel 4, ”Detaljhandeln i samhällsplane- ringen”, är att placera in detaljhandeln i detta större sammanhang. Den första delen av kapitlet innehåller en deskriptiv framställ- ning av tätortsutveckling och detaljhandel. I den andra delen behandlas samma frågor såsom planeringsproblem.

I kapitel 5, ”Butiksetablering en anpass- ning till marknadsförändringar och kommu- nal planering”, söker utredningen belysa de förutsättningar som företagen måste beakta i samband med butiksetablering. Uppmärk- samheten riktas huvudsakligen mot sådana

förutsättningar som beror av marknadseko- nomin och av den kommunala planeringen. I framställningen görs också vissa försök att påvisa sådana sammanhang som framstår som väsentliga när det gäller att förstå, vilken betydelse dessa förutsättningar har för det aljhandelns utveckling.

Liksom varje annan investering måste en butiksetablering föregås av en noggrann prövning av förutsättningarna för att investe- ringen skall bli lönsam. Till studiet av förut- sättningarna hör att bedöma vilka möjlig- heter butiken har att dra till sig kunder. I samband med etablering av nya butiker och även vid tillkomsten av nya centrumanlägg— ningar söker man därför med hjälp av vissa metoder förutsäga det nya utbudets möjlig- heter att få kunder. I kapitel 6 redovisas några av de viktigaste tankarna bakom dessa metoder. Där presenteras också ett annat synsätt som tar sikte på samhällets behov av att se etablering av butiker som delar i det större skeende, som består av förändringarna i regionens hela detaljhandel. Detta synsätt har konsumenterna och deras beteenden som utgångspunkt och syftet är i princip att visa var butikerna bör ligga med hänsyn till konsumenternas preferenser. I samma kapi- tel presenteras också några försök att tilläm- pa detta synsätt i praktiken.

Varje försök från samhällets sida att på- verka utvecklingen av detaljhandeln måste föregås inte bara av analyser av vad som är möjligt att genomföra. Det krävs också en genomtänkt målsättning. Bakom denna mål- sättning måste ligga ett flertal avvägningar mellan skilda intressen. Bland konsumen- terna kan urskiljas olika grupper med sins- emellan motstridiga intressen. Dessutom har kommunerna i egenskap av bärare av an- svaret för stadsbyggnadsprocessen ytterligare intressen att bevaka. Även dessa intressen kan vara svåra att förena med de övriga.

Den sammanvägning mellan skilda intres- sen som erfordras kan endast ske mot bakgrund av insikter om vilka kombinationer som är praktiskt möjliga att genomföra och över huvud taget vilka konsekvenser som i det konkreta fallet kan bli följden av en

åtgärd från samhällets sida. I kapitel 7 har utredningen försökt att belysa några av de nu antydda avvägningsproblemen.

Utredningens förslag framläggs i kapitel 8. Eftersom detaljhandeln är en viktig service- funktion, har samhället ett starkt intresse av att få den att fungera på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Möjlig- heterna för detaljhandeln att anpassa sig till samhällets önskemål är emellertid begränsa- de av marknadsekonorniska restriktioner. Endast butiker som är från företagsekono- misk synpunkt lönsamma kan på sikt ge den service som samhället behöver.

Från allmän synpunkt är det särskilt butikernas lägen som framstår som betydel- sefulla. Konsumenternas möjligheter att till- godogöra sig den service som butikerna ger år i hög grad beroende av hur dessa ligger i förhållande till bostäderna, de dagliga resvä- garna, arbetsplatserna etc. Samtidigt är också butiksläget en av de viktigaste förutsätt- ningarna när det gäller att uppnå lönsamhet för butiken.

Rent faktiskt bestämmer kommunerna numera genom en mångfald olika beslut, främst inom den fysiska planeringens ram, i väsentliga delar förutsättningarna för etable- ring av nya butiker och därmed också för den framtida strukturomvandlingen i detalj- handeln. Genom den kommunala plane- ringen och markpolitiken har kommunernai själva verket påtagit sig ansvaret för detalj- handelns utvecklingi kommunen.

Helt naturligt sker den kommunala plane- ring som rör detaljhandeln under ett fortlö- pande utbyte av informationer mellan före- trädare för kommunerna och för detaljhan— deln. Detaljhandelns representanter tar del av offentliggjorda kommunala planer och kompletterar denna information vid mer eller mindre informella personliga kontakter med kommunala befattningshavare. Kommu- nerna försöker i sin tur pröva realismen i sina utbyggnadsplaner genom att inhämta omdö- men från sådana detaljhandelsföreträdare som är villiga att avge sådana omdömen.

Kommunerna behöver information om detaljhandeln inte bara för att kunna tillgo-

dose konsumenternas behov av kommersiell service. I själva verket sträcker sig det kom- munala beroendet av detaljhandelsfunktio- nerna också in på andra betydelsefulla områ- den. Mellan kommersiell service och annan boendeservice finns ett betydande samband som gör att beroendet kommer att omfatta all boendeservice. I själva verket spelar de- taljhandeln en viktig roll för hela stadsbygg— nadsprocessen. Frågor om byggande av centra, dimensionering och utformning av nya bostadsområden och ombyggnad av Stadskärnor är alla mer eller mindre samman- kopplade med detaljhandelsfrågorna.

Kommunerna har i allmänhet endast be- gränsad tillgång till expertis i detaljhandels- frågor. Det kan därför lätt inträffa att den information som lämnas av företrädare för detaljhandeln får avgörande betydelse för kommunernas planering. Man kan emellertid inte förutsätta att den information som detaljhandelns olika företrädare lämnar är sådan att den ger kommunerna största möjli- ga valfrihet vid sammanvägningen av alla de intressen som de har att tillgodose vid planeringen. Varje företag har sin profil och vill därför av naturliga skäl verka för en planering som passar den egna profilen.

I själva verket är kommunerna i dag inte heller särskilt väl rustade när det gäller att göra de antydda awägningarna mellan skilda intressen. Detaljhandeln byggs ut etappvis och varje etapp planeras regelmässigt ganska fristående. Utbyggnaden påverkar emellertid också resten av regionens detaljhandelsstruk— tur i större eller mindre utsträckning. Den * översiktsplanering som överspänner hela tät- ortsregionen förnyas med endast ganska långa mellanrum, fem till tio år. Vidare arbetar den fysiska översiktsplaneringen med ett så långt tidsperspektiv som 15—30 år. För detaljhandeln är emellertid redan fem år ett långt tidsperspektiv. Eftersom den fysis- ka översiktsplaneringen för närvarande är i stort sett den enda form i vilken kommuner- na kan överblicka detaljhandelsstrukturens utveckling i hela kommunen, saknar kom- munerna därför i dag den överblick av detaljhandeln och dess betydelse för tätorts-

utvecklingen som man skulle behöva för att kunna länka in utvecklingen i sådana banor som man med utgångspunkt från kommu- nens egna värderingar finner önskvärda.

För att avhjälpa dessa olägenheter bör kommunerna ta ett bättre grepp om den planering som rör utvecklingen av detaljhan- deln. Detta innebär inte att kommunerna behöver få vidgade befogenheter jämfört med nuläget. Det är i stället fråga om att förvandla faktisk inverkan till målmedvetet inflytande. Detta inflytande bör användas bl. a. till att med bibehållande av effektiv konkurrens inom detaljhandeln åstadkomma en från konsumentsynpunkt lämplig avväg- ning mellan olika konkurrensmedel såsom pris, service, närhet etc. Vid avvägningen måste också beaktas detaljhandelns betydel- se för stadsbyggnadsprocessen och kommu- nens utveckling i övrigt.

Utredningens förslag innebär att de förhål- landen som rör detaljhandeln i kommunerna behandlas i en ”rullande” översiktsplanering, dvs. en planering som förnyas med täta mellanrum. Denna planeringsteknik skall göra det möjligt att inom från detaljhandels- synpunkt överskådlig tid överblicka förestå- ende förändringar i kommunens detaljhan- delsstruktur i dess helhet. Beslut i väsentliga frågor bör fattas av kommunfullmäktige. Planeringsarbetet ledes av kommunstyrelsen och förutsätts ske i nära anslutning till kommunens fysiska planering.

Förslaget syftar till att underlätta för kommunerna att ta initiativet i planeringen för att uppnå de mål man uppställer. Genom att använda den föreslagna tekniken och till denna kopplade expert- och servicefunktio- ner bör kommunerna kunna få förutsättning att göra egna av detaljhandelsintressena opå- verkade bedömningar. Självfallet innebär inte detta att möjligheterna till informations- utbyte mellan kommunerna och detaljhan— deln skall försämras. Tvärtom är det me- ningen att utbytet av informationer mellan alla berörda intressenter om möjligt skall öka. Utredningen har därför lagt särskild vikt vid att planeringsarbetet och med detta sammanhängande kommunala beslut fortlö-

pande och överskådligt dokumenteras och redovisas offentligt.

Som ett led i den föreslagna tekniken skall en kommun kunna lägga fram flera av kommunen från sina egna utgångspunkter rangordnade alternativa planförslag och se- dan låta företagen ange ivilken utsträckning de kan etablera butiker i de lägen som förslagen förutsätter. Syftet härmed är dub- belt. Dels är det ett sätt för kommunerna att i förväg på ett praktiskt åskådligt sätt utåt informera om på vilka sätt man anser kom- munens mål kunna bli uppfyllda. Dels blir de olika företagen i tillfälle att genom att anmäla intresse för olika butikslägen i plane- ringsalternativen visa i Vilken utsträckning de vart och ett efter sin förmåga (profil) kan medverka vid uppfyllandet av kommunens mål.

Det nu sagda innebär att planeringstekni- ken flätas samman med frågor om fördelning av butikslägen. Eftersom det inte utan vidare kan förutsättas att företagen alltid skall vara villiga att ta de lägen som innebär den bästa måluppfyllelsen från allmän synpunkt, förut- sätts kommunerna kunna premiera sådana företag som visar sig mera tillmötesgående än andra. Denna premiering kan bestå i att företaget antingen omedelbart eller vid en framtida fördelning av butikslägen erhåller en fördel framför konkurrenterna, exempel- vis ett särskilt eftertraktat butiksläge eller flera butikslägen än konkurrenterna.

Planeringstekniken kan dock inte väntas lösa alla fördelningsfrågor. Man måste räkna med att det alltid kan uppstå situationer där flera företag vill komma i fråga för ett och samma butiksläge. De grunder som då skall tillämpas vid avgörande av fördelningsfrågan bör vara i princip desamma som i det föregående föreslagits bli vägledande vid planeringen av kommunens detaljhandelsser- vice. Detta kan sägas i huvudsak innebära att kommunen skall fördela butikslägen i syftet att åstadkomma den bästa försörjning med detaljhandelsservice som är genomförbar. För den skull måste sådana fördelnings- grunder som marknadsandel och turordning mellan etablerande företag träda i bakgrun-

den, även om sådana grunder också kan beaktas. Enär det i princip skall vara kom- munen, som har att fatta beslut i fördel- ningsfrågoma, kommer enligt utredningens mening också den väsentliga fördelen att vinnas med denna ordning, att också på detta område intresset för offentligheten kommer att tillgodoses på ett tillfredsställan- de sätt.

Den pågående utvecklingen har en inne- boende tendens att förstärka företagskon— centrationen och blockbildningen inom han- deln. Det framstår därför såsom motiverat att i samband med fördelningen särskilt verka för att en effektiv konkurrens mellan flera företag bibehålls. Detta bör främst kunna ske genom att man strävar efter att fördela butikslägena så att flera företag konkurrerar med varandra på de lokala marknaderna. Detta är inte minst betydelse- fullt med hänsyn till vikten av att konsumen- terna får valfrihet mellan skilda företag med mer eller mindre olikartad företagsprofil.

För att kommunerna skall få hjälp med tekniska problem föreslår utredningen att Svenska kommunförbundet biträder kom- munerna med service när det gäller standar- disering av datainsamling och metoder för materialets utnyttjande i planeringstekniken. Vidare föreslås att ett existerande expertor- gan Näringslivets Planinstitut omorgani- seras och ges statligt stöd för att kunna bistå kommunförbundet i dess serviceuppgift samt kommunerna vid tolkningen av sådana grundfakta som belyser förutsättningarna med avseende på konsumtionsunderlaget att etablera butiker i skilda lägen. När så krävs avses dessa tolkningar kunna bli utformade som konsekvensbeskrivningar till skilda strukturaltemativ i kommunen. Meningen är också att detta organ skall ägna sig åt att utveckla vetenskapliga metoder på området.

När kommunerna utnyttjar sin genom planeringstekniken stärkta ställning kan de komma att ställas inför situationer där det blir svårt att bestämma den slutliga utform- ningen av det handlingsprogram som skall leda fram till de mål som kommunen ställt upp. Det kan också vara förenat med bety-

dande svårigheter att förutsäga de konse- kvenser som kan bli följden av ett visst handlingsprogram. Det förhållandet att såda- na butiksformer som exempelvis stormarkna- der har verkningar som ofta sträcker sig över kommungränsema motiverar också att de berörda kommunerna samrådet rörande såda- na etableringar.

Dessa omständigheter i förening med be- hovet av ett opartiskt organ hos vilket detaljhandelsföretagen kan söka stöd i tvistiga etableringsfrågor har utredningen an- sett motivera att ett särskilt centralt råd inrättas förslagsvis kallat detaljhandelsrå- det. Kommuner och företag får i detaljhan- delsrådet ett forum dit man kan vända sig för att få ett sakkunnigt och auktoritativt utlåtande. Härvid kommer rådet att bl.a. fungera som garant för att tvistiga fördel- ningsfrågor blir objektivt och offentligt be- lysta. Detaljhandelsrådet avses också fungera som ett forum för obligatoriskt samråd i etableringsfrågor som rör flera kommuner.

I rådet skall ingå personer med särskild sakkunskap i planerings- och distributions- frågor. Vidare skall konsumenter, handelsan- ställda, detaljhandel och kommunintressen vara företrädda.

För att hindra att obefogade klagomål från företag kommer till detaljhandelsrådet föreslår utredningen att näringsfrihetsom— budsmannen (NO) får befogenhet att föra klagomål till rådet. NO skall också ha till uppgift att vid förhandlingar inför detaljhan- delsrådet företräda konkurrensintressena.

Utredningen har stannat för att förslaget till en början tillämpas i en försöksverksam— het. Denna bör omfatta stockholmstraktens regionplaneområde, samt Västerås och Växjö kommuner. Försöksverksamheten föreslås le- das av kommunförbundet.

1. Motivhistorik

1.1. Nyetableringssakkunniga

Frågor angående butikshandel på nybygg- nadsområden har tidigare varit föremål för uppmärksamhet i olika utredningssamman- hang. I samband med tillkomsten av lagstift- ningen om konkurrensbegränsning uppmärk- sammades frågan om butikernas inordnande i bebyggelseplaneringen. I sitt betänkande Konkurrensbegränsning (SOU 1951 : 27) äg- nade nyetableringssakkunniga ett kapitel åt butikshandeln på nybyggnadsområden i tät— orter. Man påvisade planeringens konkur- rensbegränsande verkningar men föreslog inga åtgärder för att lösa dessa problem inom konkurrensbegränsningslagens ram.

Denna lag är inriktad på att undanröja från allmän synpunkt skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Enligt förarbetena till lagen kan en konkurrensbegränsning som är en direkt följd av en offentlig reglering, exempelvis byggnadslagstiftningen, inte an- ses skadlig från allmän synpunkt. Vidare är lagen inte tillämplig på köp och försäljning av fast egendom eller upplåtelse av nyttjan- derätt till sådan egendom.

Nyetableringssakkunniga konstaterade till en börgan att väsentliga förändringar inträf- fat nä: det gällde sättet att planera och utformi nybebyggelse. Den äldre bebyggelse- typen bestående av tunga, slutna kvarter hade efterträtts av bebyggelse i utspridd form av lamellhus eller punkthus. Marken

hade kommit att exploateras i lägre grad, vilket medfört sämre möjligheter att erhålla tillräckligt stort närbeläget kundunderlag till butikerna i bebyggelsen.

Man uppmärksammade också det alltmer framträdande momentet av planering av ny- bebyggelsen och konstaterade att plane- ringen hade kommit att omfatta även köpen- skapens lokalisering. Butikerna blev inte längre slumpvis utströdda på det sätt som var karaktäristiskt för äldre förortsbebyggelse, utan placerades in i bebyggelsen med hänsyn till bedömningar av vad som borde vara till gagn för såväl konsumenterna som handeln. Köpenskapen koncentrerades till vissa centra eller butiksstråk. Endast i den mån konsu- menterna skulle få alltför långa avstånd till en sådan butikskoncentration ansågs att fri- stående butiker med varor för den dagliga livsföringen, s. k. närhetsbutiker, borde kom- ma till stånd. Planeringsåtgärder av nu antytt slag ingick som ett led i den kommunala planering, som skedde inom byggnadslag- stiftningens ram.

Det element av centralplanering, som häri— genom uppkommit, hade enligt de sakkun- niga förstärkts av det förhållandet att bygg- nadsverksamheten framför allt i de större tätorterna under senare år i icke obetydlig utsträckning kommit att omhänderhas av allmännyttiga byggnadsföretag. Dessa före- tag drev sin verksamhet i stor skala och bebyggde ofta på en gång ett bostadsområde

i dess helhet eller åtminstone större delen av detta. I stället för att som tidigare kunna vända sig till ett flertal sinsemellan konkurre- rande byggmästare, blev nu den som ville hyra en butikslokal inom ett visst område hänvisad till endast en upplåtare.

Det ökade inslaget av planering medförde enligt de sakkunniga av naturliga skäl en viss restriktiv verkan när det gällde konkurrensen inom butikshandeln på nya bostadsområden. En konsekvens härav syntes vara att nya bostadsområden i tätorterna under senare år blivit alltför knappt försörjda med butiker, vilket sades ha vållat missnöje hos kunderna.

De sakkunniga påtalade också att be- byggelsens användning, när den kommit till stånd, i högre grad än tidigare blivit bunden av rent tekniska skäl. Man syftade här på stadsplanebestämmelser och av kommunala myndigheter givna föreskrifter i samband med tomträttsupplåtelser. Sådana bestäm- melser och föreskrifter hindrade inte sällan att lokaler kunde tas i anspråk för annat ändamål än det för vilket de ursprungligen avsetts. Sålunda ställde det sig ofta tekniskt svårt och dyrbart att inreda butikslokaler i fastigheter, som konstruerats för bostadsän- damål. Likaså kunde lokaler anordnade med hänsyn till de särskilda behoven inom en viss bransch inte alltid utan svårighet omändras för användning till butik i en annan bransch.

Särskilt allvarliga konsekvenser kunde en- ligt de sakkunniga uppkomma om bebyggel- sen fått en sådan stadsplanemässig utform- ning, som försvårade eller i huvudsak omöj- liggjorde konkurrens mellan olika butiker. Ett sådant fel kunde knappast avhjälpas sedan bebyggelsen kommit till stånd. Särskilt om bebyggelsen fått formen av små, från varandra avgränsade områden, som var för sig inte kunde bära upp mer än en livsme- delsaffär, kunde det bli svårt att åstadkom- ma en fullt effektiv konkurrens. Butikerna fick då var och en inom sitt område en i viss mån monopolartad ställning.

De sakkunniga framhöll sin även i åtskil- liga andra sammanhang intagna ståndpunkt att det var av vikt, att en i görligaste mån fri konkurrens upprätthölls, där detta var möj-

ligt. De erinrade om att, när det gällde livsmedelsbutiker, där varor måste inköpas i många fall dagligen, erfarenheten givit vid handen, att konsumenterna ofta fäste större avseende vid avståndet till butiken än någon annan faktor vid val av inköpsställe. Stora avstånd mellan befintliga affärer kunde där— för på livsmedelshandelns område lätt kom- ma att medföra en i viss mån monopoliserad marknad för de olika butikerna, envar inom sitt naturliga avsättningsområde.

Med hänsyn till sin principiella uppfatt— ning om värdet från allmän synpunkt av fria konkurrensförhållanden inom handel och andra näringar fann de sakkunniga, att det av många skäl torde kunna ifrågasättas om det i och för sig måste anses nödvändigt och lämpligt att stadsplaneorganen och andra kommunala myndigheter vid planläggningen av bebyggelsen på nya bostadsområden in- grep så långt i detalj när det gällde butiks— handelns omfattning, som skedde. Den kom- munala planeringen kunde, menade man, försvåra butikshandelns anpassning till nya, effektivare arbetsformer och till en ändrad butiksstruktur. Samtidigt syntes också viss risk uppkomma att de besparingar, som en väl genomförd planering kunde medföra, eliminerades genom att konsumenterna vid ett konstlat knapphetsläge på butikslokaler som vid en fri hyresprisbildning skulle komma att utöva inflytande på butikshyror- na * i stället belastades med viss monopol— ränta.

Den begränsning av antalet butikslokaler, som till följd av de angivna omständigheter- na kommit att äga rum på nya bostadsom- råden i tätorterna, fann de sakkunniga ha givit upphov till motsättningar mellan en- skild och kooperativ handel. Den hårda konkurrensen mellan dessa företagsformer hade inte sällan tagit sig uttryck i en konkurrens om tillgängliga butikslokaler. Från den enskilda handelns sida hade därvid gjorts gällande, att de stora kommunala eller kooperativt organiserade byggnadsföretagen, som kommit att överta en allt större del av den många håll i högre eller lägre grad gynnat

samlade byggnadsproduktionen, på

den konsumentkooperativa rörelsen, när det gällt att uthyra butikslokaler i nyuppförda fastigheter. Sålunda hade exempelvisi Stock- holm den regeln tillämpats, att tillgängliga butikslokaler fördelats lika mellan enskild och konsumentkooperativ handel, oaktat att den enskilda livsmedelshandeln omfattade 75—80 % av den samlade omsättningen inom livsmedelshandeln. Från den enskilda han- delns sida ansågs en sådan fördelning inne- bära att staden tagit ställning i konkurrensen mellan företagsformerna och lämnat sin medverkan till att den relation, som genom fri konkurrens skulle ha uppkommit mellan konsumentkooperativ och privat varuomsätt- ning, successivt förskjutits till den förras förmån. Motsättningar förekom inte bara i Stockholm utan också på andra håll. Från den enskilda handelns sida hävdades att den fria konkurrens om tillgängliga affärslokaler, som tidigare varit rådande mellan enskild och konsumentkooperativ företagsamhet in- om livsmedelshandeln, på många orter upp- hört.

Från konsumentkooperativt håll gjordes i stället gällande att enskilda byggnadsföre- tagare i många fall ensidigt gynnat enskild företagsamhet vid upplåtelse av affärslokaler. Konsumentkooperationen hade därför i stor utsträckning måst lita till egna butiksfastig- heter eller till att söka få lokaler i koopera- tiva byggnadsföretags fastigheter.

Från den enskilda handelns sida framhölls också att konsumenterna inte kunde vara tillfredsställda med att inom hela stadsdelar ha tillgång till ett enda slag av livsmedels- affärer. Tillerkändes en företagsform ensam- rätt till affärslokaler, undanröjdes möjlig- heterna att bedöma vilka företag eller former därav, som i längden bäst svarade mot den köpande allmänhetens behov och utgjorde den från allmänna synpunkter mest ändamåls- enliga formen för varudistribution.

Nyetableringssakkunniga ville inte för egen del ingå på ett bedömande av olika enskilda fall. Man avstod därför från att söka siffermässigt belysa i vad mån ett gynnande eller ett missgynnande av olika företagsfor- mer ägt rum. De sakkunniga fann emellertid

att missförhållanden otvivelaktigt förekom- mit i detta avseende. Man konstaterade också att förekomsten av sådana missför- hållanden varit ägnad att förorsaka irritation mellan de olika företagsformerna och miss- nöje med de rådande förhållandena.

Från vissa företrädare för enskild handel hade hävdats, att — för den händelse fri konkurrens inte kunde skapas en fördel— ning av de nytillkommande butikslokalerna på nya bostadsområden borde ske i för- hållande till de två företagsformernas andel av omsättningen på vederbörande ort. En sådan tanke kunde de sakkunniga emellertid för sin del inte ansluta sig till. Ett tillväga- gångssätt av detta slag skulle nämligen, menade man, i själva verket innebära, att offentliga organ tog ansvaret för att relatio- nen mellan olika företagsformer låstes fast i det läge, som förelåg vid det valda basåret. Metoden skulle härigenom få en konkurrens- håmmande effekt.

Enligt de, sakkunnigas uppfattning borde valet mellan kooperativ och enskild företag- samhet i stället i den mån så var möjligt överlämnas åt konsumenterna. Den allmänna principen borde därför vara, att såväl enskild handel som konsumentkooperativ handel (och eventuellt andra företagsformer) såvitt möjligt skulle bli representerade inom ett och samma område. Konsumenterna skulle då kunna välja mellan olika affärer.

Mot denna princip hade företrädare för enskild handel opponerat sig, och framhållit att principen i själva verket skulle leda till en kvotering, men efter en för enskild handel sämre fördelningsgrund än den, till vilken sådan handel i förhållande till sin andel av omsättningen borde vara berättigad. Detta sades bero på att många kommunala bostads- företag redan tillämpade den regeln, att butikslokalerna fördelades jämnt mellan en- skild och kooperativ handel samtidigt som bostadskooperativa byggnadsföretag i ökan- de utsträckning företrädesvis reserverade bu- tikslokaler för konsumentkooperationen. De sakkunniga ansåg emellertid, att det skulle innebära en större olägenhet om en viss kvarstående privat ”kvotering” skulle er-

sättas med en statlig eller kommunal fördel— ning av affärslokaler. En sådan ordning skulle nämligen i själva verket innebära att man införde en offentlig nyetableringskont- roll och föra med sig, att man samtidigt, även under normala tider, måste reglera pris- och marginalförhållanden. Olägenheterna härav syntes de sakkunniga också från den enskilda handelns egna synpunkter väga vida tyngre än de nackdelar, som denna handel ansåg förknippade med nuvarande förhållan- den.

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde den egentliga grunden till förekomsten av missförhållandena kunna i viss mån avlägsnas genom att friare konkurrensförhållanden åstadkoms på nya bostadsområden. Med hänsyn till att ett ställningstagande till ett förslag om undanröjande av alla stadsplane- mässiga regleringar av butiksnäten skulle fordra mera ingående överväganden rörande stadsplaneringens problem än som låg inom ramen för uppdraget, fann man sig dock inte kunna sträcka sig längre än till att förorda vissa åtgärder med karaktär av minimi- program. Man beaktade därvid inte bara de begränsningar på butiknätets omfattning, som var en följd av stadsplaneringen, utan också de som ofta kom till stånd vid själva projekteringen för bebyggelse av ett nytt bostadsområde.

Med utgångspunkt i den stadsplanering, som ägde rum, kunde man enligt de sak- kunnigas uppfattning eftersträva ett föl- jande principer i görligaste mån skulle kom- ma till tillämpning för nya bostadsområden: a. att ramen för den framtida butikshandeln

inom sådana områden blev så vid som

möjligt;

b. att planeringen av butiksnätet blev så elastisk som möjligt samt c. att olika företagsformer bereddes möjlig— het att bli företrädda inom varje område. Beträffande vad som anförts om att ramen för den framtida butikshandeln borde göras så vid som möjligt erinrade de sakkunniga om det vid planering eller projektering av bebyggelse vanliga förfarandet, när det gäller livsmedelshandel, att räkna med visst befolk-

ningstal per butiksenhet. De sakkunniga ville inte ange några fasta beräkningsnormer eller minimisiffror utan inskärpte endast vikten av att man inte räknade för snävt. Likaså fann man det angeläget att gångavstånden inte blev för stora och att möjligheterna till konkurrens mellan närbelägna affärer främja— des. Det framhölls såsom särskilt angeläget, att i fall där så var möjligt planerade bostads— områden gjordes så stora eller i varje fall förlades så nära varandra, att tillräckligt underlag skapades för åtminstone två eller helst flera livsmedelsbutiker på inte alltför långt avstånd från varandra. hindrades uppkomsten mindre utpräglad lokal monopolställning.

Härigenom av en mer eller

Att planeringen av butiksnätet gjordes så elastiskt som möjligt, fann de sakkunniga vara av vikt för att den framtida utveck- lingen på butikshandelns område inte skulle onödigtvis hämmas. Som exempel på nya behov som kunde uppkomma nämndes den på helt kort tid framväxta radiobranschen och självbetjäningsbutikernas uppkomst. Det ansågs därför vara av särskild betydelse för möjligheterna att möta kommande behov av ökat butiksutrymme och ytterligare affärs- lokaler att planerna upptog tillräckliga reser- ver.

De sakkunniga bedömde det såsom sär- skilt olämpligt att, såsom i vissa fall före- kommit, butiksnätet dimensionerades på. grundval av stela och schematiska normtal. Man framhöll att antalet erforderliga buti- ker, särskilt livsmedelsbutiker, inom ett visst område av naturliga skäl i viss utsträckning måtte växla med sammansättningen av be- folkningen. De sakkunniga pekade också på de negativa konsekvenser från elasticitetssyn- punkt som kunde uppkomma av stelt tilläm- pade stadsplanebestämmelser och bestäm— melser angående livsmedelshanteringen så- som krav på viss takhöjd.

I den mån de anförda synpunkterna vann tillbörligt beaktande och planeringen sålunda skulle bli tillräckligt vid och elastisk borde enligt de sakkunnigas uppfattning grunden till motsättningarna mellan enskild och kooperativ handel i viss mån avlägsnas. De

sakkunniga var visserligen medvetna om att olägenheter i detta avseende kunde komma att kvarstå, men förväntade att de skulle bli mera sällsynt förekommande än tidigare.

En mera framkomlig väg att nå positiva resultat när det gällde att överbrygga mot- sättningarna mellan enskild och kooperativ handel än att genomföra en tvingande lag- stiftning fann de sakkunniga den frivilliga förhandlingslinjen vara. Man ansåg att en öppen och offentlig debatt på ett så tidigt stadium som möjligt mellan alla intresserade parter inriktad på lösande av ett visst ak- tuellt problem borde kunna bli ett verksamt stöd för de krafter, som ville få till stånd fria konkurrensförhållanden. Särskilt borde detta vara fallet om förhandlingarna fördes inför ett forum med vana att behandla konkur- rensspörsmål och med en klar blick för värdet av fri konkurrens. De sakkunniga framhöll härvid särskilt värdet av att sådana förhandlingar i allmänhet kom till stånd på ett så tidigt stadium av planläggningen att några bindande beslut om bebyggelsens detaljutformning ännu inte fattats. Vid över- vägande av frågan om lämpligt förhandlings- organ beaktade de sakkunniga värdet av att förhandlingarna kunde föras lokalt inför ett organ med intim kännedom om lokala för- hållanden och möjligheter. Man stannade emellertid för att förlägga förhandlingarna till ett för hela riket centralt organ, där man tyckte sig finna att trycket av de synpunkter, som talade för en friare konkurrens, kunde komma att göra sig gällande med större styrka. Med hänsyn till de anförda synpunk- terna föreslog man att förhandlingsuppgifter- na anförtroddes åt näringsfrihetsnämnden (dvs. det av utredningen föreslagna organ, som sedermera kom att inrättas under nam- net näringsfrihetsrådet).

1.2 Länsstyrelserna forum

såsom förhandlings-

I samband med att departementschefen framlade förslaget till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (prop. 1953: 103) anslöt han sig i

stora drag till vad de sakkunniga anfört angående butikshandeln på nybyggnadsom- råden. Departementschefen kunde emellertid inte acceptera tanken att parterna skulle vända sig till näringsfrihetsnämnden med begäran om förhandlingar. Denna nämnd skulle i regel, menade departementschefen, sakna den lokala kännedom, som var nöd- vändig för ett riktigt bedömande av hit- hörande frågor. Dessutom skulle förhand- lingarna bli praktiskt besvärliga, dyrbara och tidsödande.

Departementschefen ansåg i stället läns- styrelserna vara bäst skickade för uppdraget. Bland deras arbetsuppgifter ingick redan då att i viss utsträckning handlägga stadsplane- ärenden. Ett annat skäl var att länsstyrelser- na också var väl insatta i näringslivets för- hållanden inom länen. De hade dessutom en god anknytning till de kommunala myndig- heterna.

På förslag av departementschefen upptogs inte några bestämmelser i den nya lagstift- ningen rörande dessa frägor. I stället upp— drogs genom en ämbetsskrivelse den 11 december 1953 åt samtliga länsstyrelser att tills vidare under åren 1954—1957 följa utvecklingen av butiksbeståndet på nybygg- nadsområden i tätorterna samt fördelningen av nytillkomna butiker inom sådana områ- den mellan olika handelsbranscher och före- tagsformer. 1 sistnämnda hänseende ålades länsstyrelserna att rikta sin uppmärksamhet särskilt på fördelningen av butikslokalerna mellan enskild, konsumentkooperativ och jordbrukskooperativ handel samt inom grup- pen enskild handel på fördelningen mellan självständiga butiker och filialbutiker. Läns- styrelserna borde också, enligt departements- chefen, i samband med den planering av bebyggelsen på nya bostadsområden, som utfördes av statliga och kommunala myndig- heter, när så bedömdes lämpligt, ta initiativ till förhandlingar mellan vederbörande stat— liga och kommunala myndigheter, företräda- re för enskild och kooperativ handel och för konsumentintressena i syfte att verka för att ramen för den framtida butikshandeln blev så vid och elastisk som möjligt samt att olika

företagsformer kunde bli företrädda inom varje särskilt område. Länsstyrelserna borde vidare, om så fanns påkallat, föranstalta om förhandlingar med berörda parter för att söka undanröja missförhållanden, som yppats vid uthyrning av nytillkommande butikslokaler på nybyggnadsområdena i tät- orterna, samt också eljest allmänt söka verka för att konkurrensen om tillgängligt butiks- utrymme på ifrågavarande områden blev så fri som möjligt.

Sedan länsstyrelsernas uppdrag förlängts vid några tillfällen, tog handelsdepartemen- tet i en PM den 23 januari 1964 upp frågan om inte länsstyrelsernas åligganden i detta avseende borde upphöra. I promemorian konstaterades att länsstyrelsernas befattning med frågor av hithörande slag varit relativt ringa. Vid två tillfällen (åren 1956 och 1958) förekom, att länsstyrelser tog initiativ till förhandlingar i samband med planering av bebyggelse på nya bostadsområden. I åtta fall (tre år 1954, två år 1955 och tre år 1956) föranstaltade länsstyrelser om för- handlingar rörande uthyrning av nytill— kommande butikslokaler på nybyggnadsom- råden i tätorterna.

Promemorian remitterades för yttrande till vissa länsstyrelser samt ombudsmannaäm- betet för näringsfrihetsfrågor (NO) ordföran- den i näringsfrihetsrådet, Kooperativa för- bundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmanna- förbund. Av remissinstansema gjorde endast Sveriges köpmannaförbund och näringsfri- hetsorganen invändningar mot att låta läns- styrelsernas befattning med butiksfrågoma upphöra.

Inför besvarandet av remissen samman- ställdes inom NO-ämbetet en särskild PM. Av denna framgick bl.a. att i princip samråd skedde mellan vederbörande myndigheter och skilda intressentorgan vid planering och dimensionering av butiksbeståndet samt för- delning av nya butikslokaler, medan den slutliga upplåtelsen av lokalerna till olika affärsföretag ombesörjdes av byggnadsentre- prenören/fastighetsägaren. Vidare anfördes att inom livsmedelshandeln kooperativa och

enskilda företag i regel erhöll hälften vardera av den planerade butiksytan och att från en del håll särskilt från större kedjeföretag och specialbranscher, vilka inte beretts till- fälle till nyetablering i önskad utsträckning missnöje uttalats med gällande etablerings- ordning, vilken ansågs innefatta en stark konkurrensbegränsning.

NO anförde såsom sin uppfattning, att de väsentliga argument som i sammanhanget anfördes vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst drygt tio år tidigare fortfarande ägde giltighet. Visserligen hade bilden i viss mån förändrats genom ökad tillgång på butikslokaler och måhända mindre fram- trädande fördelningsproblem mellan koope- rativ och traditionell enskild handel. Å andra sidan hade emellertid stora förändringar ägt rum genom tillväxten och utformningen av moderna affärscentra samt tillkomsten och utvecklingen av nya företagsformer och vidare syntes fördelningsproblem i viss ut- sträckning ha uppkommit mellan kedjeföre- tag och övrig handel.

Enligt NO hade vid ämbetets summariska undersökning och i andra sammanhang fram- kommit att missnöje på olika håll rådde med den nyetableringsordning som vanligen tillämpades. Stundom hade rentav påståtts, att den nyetableringskontroll, som utövades av planeringsorganen, var strängare och mera konkurrenshämmande än den privata ny- etableringskontroll som tidigare var vanlig men efter konkurrensbegränsningslagens ikraftträdande i huvudsak avvecklats.

Den omständigheten att ingripandena från länsstyrelsernas sida varit få och under de allra senaste åren inga alls borde enligt NO: 5 mening inte tas till intäkt för att förhållan- dena i alla avseenden var helt tillfredsställan- de och att behov av övervakning inte längre skulle föreligga. NO ställde dock frågan om det hittillsvarande övervakningssystemet var det mest ändamålsenliga eller om andra åtgärder kunde vara att föredraga, något som enligt hans mening syntes närmare böra undersökas och övervägas.

Sammanfattningsvis fann NO det vara angeläget att frågor rörande planering av

butiksbestånd och fördelning av butiksloka- ler på nya bostadsområden i tätorter ägnades skärpt uppmärksamhet från statsmakternas sida. [ avvaktan på resultatet av ytterligare undersökningar och överväganden borde länsstyrelsernas åligganden inte avvecklas.

Även näringsfrihetsrådets ordförande an- såg att frågor i samband med planering av butiksbeståndet på nya bostadsområden borde ägnas fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas sida samt att åtgärder somi detta sammanhang erfordrades borde när- mare övervägas. Han ifrågasatte därför om man borde avskaffa länsstyrelsernas nuvaran- de åligganden innan resultatet av sådana överväganden förelåg.

Sveriges köpmannaförbund framhöll att just förefintligheten av det åt länsstyrelserna givna uppdraget varit i hög grad ägnat att underlätta lösningen av de kontroversiella frågor, som hittills uppkommit och som gällt förhållandet mellan olika företagsformer och företagsgrupper. Samtliga parter var nämli- gen väl underkunniga om att tvistefrågor, som inte löstes, i sista hand kunde hän- skjutas till länsstyrelserna för handläggning av dessa. Köpmannaförbundet hemställde därför att någon ändring inte skulle ske i den ordning, som föranletts av uppdraget åt länsstyrelserna.

Departementschefen fann, att de syn- punkter, som framkommit vid remissbehand- lingen av departementspromemorian, borde föranleda en granskning av erfarenheterna under senare tid av butiksutvecklingen på nybyggnadsområden. Därvid borde betydel- sen av länsstyrelsernas allmänna övervak- ningsuppdrag närmare undersökas och be- hovet av fortsatt statlig övervakning be- dömas.

Genom beslut den 18 december 1964 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna att tills vidare enligt föreskrifterna i beslutet den 11 december 1953 fullgöra däri avsedda uppgifter. Samma dag förordnades regerings- rådet Martenius att såsom sakkunnig i han- delsdepartementet granska erfarenheterna av länsstyrelsernas dittillsvarande verksamhet beträffande butiksutvecklingen, m. m.

En genomgång av länsstyrelsernas redovis- ning av sina uppdrag visar att förhandlingar påkallats endast ett fåtal gånger under de senaste åren. Några initiativ i den mening som uppdraget förutsatt torde länsstyrel- serna knappast ha tagit. I vissa län har man registrerat nyetableringsverksamheten kom- munvis.

Genom en cirkulärskrivelse har utred- ningen berett länsstyrelserna tillfälle att sam- manfatta sina erfarenheter av verksamheten och ange synpunkter. Av svaren framgår att åtskilliga länsstyrelser inte på länge eller inte alls haft några ärenden av detta slag. I vissa fall redovisar man den uppfattningen att det inte finns några problem eller att eventuellt förekommande problem löses under hand av de berörda parterna utan länsstyrelsens med- verkan. En del länsstyrelser framhåller att utvecklingen på detaljhandelns område un- der senare år fört med sig betydande pro- blem bl.a. för den kommunala planeringen. Några av dessa länsstyrelser säger sig anse att det i första hand bör vara en kommunal angelägenhet att komma tillrätta med pro- blemen och att länsstyrelserna inte har till- räcklig insikt i detaljhandelsfrågor för att medverka aktivt. Det framhålls också i några fall att länsstyrelserna i samband med sin granskning av den översiktliga planeringen tar viss befattning med hithörande frågor.

1.3 Uppmärksammande av hithörande pro- blem i andra sammanhang

I betänkandet Prissamverkan och konkurrens (SOU 1966: 48) tog riktprisutredningen upp frågan om konkurrenspolitikens förhållande till den ekonomiska politiken och annan lagstiftning. Riktprisutredningen pekade på att hyresreglering och byggnadspolitik kan försvåra möjligheterna för företag att erhålla nya eller utvidgade lokaler och föranleda svåra fördelningsspörsmål, t. ex. vid etable— ringen av butiker i nya bostadsområden. Riktprisutredningen ifrågasatte huruvida det förhållandet, att fast egendom är undantagen från konkurrensbegränsningslagens tillämp- ningsområde, i dagens läge var motiverat. I

samband med en övergång till friare mark— nadsförhållanden inom specialreglerade om- råden, såsom uthyrning av fast egendom, borde konkurrenslagstiftningen enligt rikt-

prisutredningens mening göras tillämplig även på försäljning och upplåtelse av fast egendom.

Riktprisutredningen framhöll vidare, att det var av stor vikt för konkurrenspolitikens effektivitet att samhällets övriga åtgärderi näringspolitiskt syfte bedrevs i enlighet med konkurrenspolitikens målsättning. Därvid borde beaktas att effektiva distributions- former, t.ex. lågpriskanaler, inte missgyn- nades i fråga om bl. a. krediter, byggnadstill- stånd och etablering. Riktprisutredningen pekade på de vådor för en obunden tävlan mellan olika distributionsformer, som en alltför långtgående styrning av butiksstruktu- ren genom den kommunala bebyggelseplane- ringen kunde innebära.

Riktprisutredningen konstaterade vidare att av tillgängligt material syntes framgå, att utvecklingen inom den mest betydande de- taljhandelsbranschen, dagligvaruhandeln, ge— nom företagskoncentration och blockbild— ningar gick mot ett fåtal beslutsenheter för bl.a. prissättningen. Marknadsförhållandena i branschen kunde därigenom bli sådana att priset som konkurrensmedel fick en mycket begränsad betydelse. Frågan uppstod då hur konsumenternas intresse av att erhålla förnö- denheter till så låga priser som möjligt skulle kunna tillgodoses. Lågprisföretagens betydel— se och utvecklingsmöjligheter borde härvid- lag särskilt uppmärksammas.

I en den 31 januari 1967 till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse erinrade Stockholms handelskammare bl. a. om de motsättningar som i viss utsträckning förelåg mellan de pris- och konkurrensövervakande myndighe- ternas verksamhet och åtgärder som vidtas av de bebyggelseplanerande myndigheterna. En- ligt handelskammaren borde det vara angelä— get att klarlägga dessa problem och ange alternativa lösningar vid behandlingen av konkurrensförhållandena inom detaljhan- deln.

I en skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 mars

1967 fäste NO uppmärksamheten på de spörsmål, som sammanhänger med kommu— nernas ökade kommersiella aktivitet, framför allt beträffande mark- och andra fastighets- upplåtelser, samt även i övrigt med bygg- nadsplanering och fastighetsupplåtelse för näringslivets behov. NO framhöll att vad som för en kommun kan framstå såsom ett allmänt kommunalt intresse inte alltid syntes förenligt med det allmänna samhällsintresset, sett från frikonkurrenssynpunkt. Han påpe- kade samtidigt att samhällsplanering och bostadsförsörjning numera i betydande grad är en kommunal angelägenhet och att kom- munerna utrustats med vittgående befogen- heter, vilka dessutom kunde väntas komma att väsentligt ytterligare vidgas. Det var därför angeläget att skapa garantier för att det samhälleliga konkurrensintresset blev till- räckligt beaktat.

Etableringsproblemen hade enligt N0:s uppfattning på sistone närmast blivit större än tidigare och därjämte fått delvis andra aspekter genom att önskemål framkommit att få etablera stormarknader, livsmedelshal- lar o. d. utanför centrumbildningarna eller tätorterna. För detta slag av etableringar hade kommunerna enligt erfarenheter, som NO gjort i sin verksamhet, visat sig ovilliga att upplåta mark. Det hade förekommit sådana motiveringar som att man i första hand måste tänka på affärsidkarna i ortens centrala delar eller att det inte förelåg något behov av ifrågavarande butikstyper i tätor- ternas ytterområden. I ett fall hade en stadsarkitekt uttalat att en stormarknad in- till en större stad inte borde få etableras, enär det uppenbara syftet därmed ju vore att stjäla köpkraft från varuhusen i stadens centrum. Dessa borde i stället ges möjlighet att driva sin kommers utan konkurrens av detta slag. [ ett annat fall hade byggnadslov beviljats för en planerad stormarknad i ett mindre samhälle. Där bordlades ansökan om arbetstillstånd av länsarbetsnämnden under åberopande av bl. a., att länsstyrelsen ansett att anläggningen skulle komma att innefatta tätbebyggelse samt att det i samhället redan torde finnas tillfredsställande service med 13

De anförda synpunkterna på stormark- nadsetableringar fann NO inte rimma med kornkurrensbegränsningslagens syften och an- såg det ägnat att förvåna att statliga plane- ringsorgan i så ringa grad tycktes ta hänsyn till dessa.

NO påtalade också några fall, där svårighe- ter uppkommit att för butiksändamål ta i anspråk lokaler, som tidigare avsetts för annat ändamål. I ett fall hade ett lagerutrym— me tagits i anspråk såsom snabbköpsbutik. Någon ombyggnad, som krävde byggnadslov, hade inte erfordrats, och hälsovårdsnämnden hade godkänt lokalen för det nya ändamålet. Efter en tid ålade emellertid byggnadsnämn— den med stöd av 54 ä 1 mom. byggnadsstad- gan fastighetsägaren att före viss dag ha föranstaltat om att butiksrörelsen avlägsnats från lokalerna. Som skäl anfördes att beho- vet av butiker var väl tillgodosett genom närheten till ett fullt utbyggt butikscentrum. I ett annat fall förvärvade ett företag en fabriksbyggnad från ett nedlagt konfektions- företag i avsikt att idka detaljhandel i loka- len. Från byggnadsnämndens sida hävdades därvid att eftersom fastigheten i stadsplanen avsetts för småindustriändamål ändringen till handelsändamål krävde såväl byggnadslov som stadsplaneändring.

NO anförde i detta sammanhang att 54 5 1 mom. byggnadsstadgan torde ha tillämpats på ett annat sätt än som ursprungligen avsetts. Lagrummet kunde därvid motverka en önskvärd flexibilitet ibutikbeståndet och minska möjligheterna till en smidig anpass- ning efter ändrade förhålllanden.

NO berörde också det förhållandet att hinder för etablering kan uppkomma på grund av att fastighetsägare i hyreskontrakt rörande affärslokaler förbinder sig att inte i närheten upplåta lokaler åt företag inom samma bransch. Samma effekt kunde också uppstå genom den praxis, som på sina håll tillämpades, att fastighetsägare före uthyr- ning av affärslokal till ny hyresgäst rättade sig efter om företagareföreningen, vari ingick på platsen redan etablerade köpmän, till- styrkte eller avstyrkte uthyrningen. Han

framhöll också att det inte heller var ovanligt att i hyreskontrakt beträffande affärslokaler intogs förbehåll om att hyresgästen inte fick föra annat än visst angivet sortiment.

Avslutningsvis framhöll NO att han från frikonkurrenssynpunkt fann det angeläget att de av honom uppmärksammade frågorna beaktades i annan ordning, i första hand genom översyn av olika lagbestämmelser. För en närmare granskning av nyetablerings- problematiken föreslog han att en utvidgning av det åt regeringsrådet Martenius lämnade uppdraget borde övervägas. I samband där- med ansåg han den av riktprisutredningen berörda frågan om att göra konkurrensbe- gränsningslagen tillämplig på fast egendom kunna bli aktuell, åtminstone när det gällde näringslivets behov.

I proposition nr 75 till 1967 års riksdag anfördes, att den kommunala bebyggelse- och butiksplaneringen genom detaljhandelns snabba utveckling under senare år syntes ha fått allt större betydelse från konkurrenssyn- punkt och att dessa frågor borde studeras inom ramen för den sakkunniges uppdrag. Vidare framhölls att, när resultatet av dennes överväganden förelåg, fick avgöras vilka åt- gärder som skulle vidtagas.

I statsutskottets utlåtande nr 90 år 1967 hälsades med tillfredsställelse att den viktiga frågan om kommunernas bebyggelse- och butiksplanering tagits upp till prövning och att vissa synpunkter, som kommit fram i samband med riktprisutredningens förslag förutsatts skola ytterligare studeras. Det konstaterades vidare att i motionerna I: 786 och [11982 föreslagits att riksdagen måtte uttala vikten av att den kommunala bebyg- gelseplaneringen utformades så att den inte motverkade en effektiv konkurrens mellan olika företag och företagsformer. Då emeller— tid detta spörsmål, bland annat på grund av framställningen från NO, redan var under övervägande förutsatte utskottet, att frågan prövades ingående och ansåg inte påkallat, att riksdagen .orde något särskilt uttalande utöver vad utskottet i utlåtandet anfört. Riksdagen beslutade i enlighet med vad statsutskottet anfört.

Under år 1967 antog riksdagen riktlinjer för den framtida bostadspolitiken, m.m. I prop. 1967: 100 framhöll föredragande de- partementschefen, att enligt hans mening en god kommunal markberedskap var av stor betydelse i flera avseenden. Kommunerna borde förvärva mark i sådan omfattning att de fick dominerande inflytande över de marktillgångar som inom överskådlig tid kunde beräknas bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet. Sedan marken iordning- ställts för bebyggelse borde den företrädesvis upplåtas med tomträtt.

I samband med behandlingen av frågor om åtgärder för att främja rationellt byggande framhöll departementschefen att man borde undvika att utforma byggnadsbestämmelser så att byggnadsdelarnas tekniska egenskaper angavs i detalj och därigenom den tekniska utvecklingen bands eller styrdes. I stället borde eftersträvas att bestämmelserna så långt som möjligt utformades som funktions— krav.

l.4 Utredningens direktiv

Den 18 maj 1967 uppdrog Kungl. Maj :t åt regeringsrådet Martenius att såsom särskild sakkunnig fortsätta det honom genom be- slutet den 18 december 1964 meddelade utredningsuppdraget och därvid närmare un- dersöka etableringsfrågorna i samband med kommunernas bebyggelse- och butiksplane- ring samt lägga fram de förslag till vilka utredningen kunde föranleda.

1.5. Koncentrationsutredningen

I koncentrationsutredningens betänkande rö- rande handeln, ”Strukturutveckling och kon- kurrens inom handeln”, (SOU 1968: 6) be- rörs frågan om den kommunala bebyggelse- planeringens betydelse för varuhandeln. Koncentrationsutredningen konstaterar att butiksnätet i allt större utsträckning detalj- planeras såsom ett led i den kommunala bebyggelseplaneringen. Enligt koncentra- tionsutredningens uppfattning har vissa ef- fekter av denna planering redan gjort sig

gällande. Dessa effekter är av klart konkur- rensbegränsande natur och påverkar struktu- ren i viss bestämd riktning. Koncentrations- utredningen pekar på att i nya bostadsområ- den en detaljerad planering av butiksnätet sker vad gäller antal butiker, storlek och typ. Det konstateras vidare att denna planering inte sällan åtföljs av bestämmelser och kom- munala beslut som hindrar uppkomsten av konkurrerande företag vid sidan av de redan inplanerade. De centralt planerade enheterna är dimensionerade för stor efterfrågan och dessutom ofta skyddade från lokal konkur- rens, vilket gör butikslägena mycket efter- traktade. Det [ lir i realiteten därför fråga om en fördelning av dem och principerna för denna fördelning synes favorisera de redan mycket stora enheterna inom handeln. Till koncentrationsutredningen sägs ha framförts den uppfattningen att det sker en snedvrid- ning genom att vissa filialföretag får en proportionellt mindre andel nya lägen än deras storlek på marknaden skulle berättiga till. Koncentrationsutredningen finner på- ståendet med all sannolikhet äga sin riktighet och menar att utvecklingen får ses som ett resultat av blockbildning och inriktning på färre och större butiker. Koncentrationsut- redningen framhåller också det förhållandet att samordning saknas av fördelningen mel- lan olika områden. Varje område får ett begränsat antal butiker, vilka i första hand går till de största blocken. Eftersom fördel- ningsprinciperna torde vara liknande i alla områden uppstår den påtalade tendensen att de stora blocken favoriseras på de mindres bekostnad genom att de senare sällan kom- mer med på fördelningslistan. Koncentrationsutredningen uppmärksam- mar också ett annat etableringsproblem som uppstår när detaljistföretag söker etablera stormarknader, rabattvaruhus etc. utanför centrumbildningarna eller tätorterna. Enligt koncentrationsutredningens uppfattning motarbetar de kommunala myndigheterna ofta sådana projekt, bl.a. med motivering att det saknas behov av dessa butikstyper eller att man inte vill utsätta centrumbuti- kerna för konkurrens. Koncentrationsutred-

ningen framhåller att denna inställning up- penbart förhindrat och fördröjt dessa detalj- handelsformers utbredning, vilket i sin tur inneburit att utvecklingen mot ökad diffe- rentiering inom handeln som helhet för- dröjts.

Koncentrationsutredningen ställer också frågan huruvida förbättrad produktivitet i full utsträckning kommer konsumenterna till godo i form av lägre priser när den nu pågående strukturomvandlingsperioden kul- minerat och konkurrensen kommer att ut- spelas mellan ett fåtal block vilkas butiks- struktur är relativt homogen. Denna fråga får enligt koncentrationsutredningens uppfatt- ning ökad skärpa, när man beaktar de etableringshinder, som föreligger genom den kommunala planeringen, vilken tenderar att eliminera konkurrens utifrån.

2. Synpunkter på etableringsfrågorna

2. 1 I n tressenterna

Butiksetableringsutredningen inledde sitt ar- bete med att intervjua företrädare för olika intressegrupper: detaljhandel, kommunal- män, planerare, byggherrar, byggentreprenö- rer och konsumenter. För detaljhandelns del hördes inte bara detaljhandelsorganisationer och företag utan också representanter för de anställda i detaljhandeln. Då undersökning- ens syfte i första hand var att skaffa utred- ningen information om de olika problem- ställningarna och deras aktualitet samt en uppfattning om de skilda intressegruppernas inställning till frågorna, utfördes undersök- ningen ostrukturerad i form av hearings med små grupper.1

Den sålunda genomförda inventeringen av frågeställningarna gav vid handen, att åtskilli- ga av de problem, som enligt den föregående framställningen uppmärksammats i tidigare sammanhang, fortfarande hade aktualitet. I anslutning till de tidigare observerade fråge- ställningarna kunde nu konstateras ytterliga- re problem, som påkallade uppmärksamhet.

Samhällsmaskineriet blir alltmer invecklat och ställer allt större krav på planeringsverk- samheten. Skilda sektorer av samhällsverk- samheten planerar ofta sin utveckling var för sig. Som exempel på sådan s. k. sektorspla- nering kan nämnas den planering som sker av exempelvis bostadsbyggandet, skolbyggan- det, sjukhusbyggandet och vägnätets utbygg-

nad. Samordningen av skilda sektorsplane- rande verksamheter sker genom s.k. ”nivå- planering” på olika beslutsnivåer, lokala, regionala och nationella. Planering för detalj- handel samordnas med övriga sektorer av samhällsverksamheten genom den lokala be- 'byggelseplaneringen i översikts- och detalj-

planer.

! Vid intervjuundersökningen hördes företrädare för följande myndigheter, organisationer och före- tag: Planmyndigheter och fastighetsförvaltande myndigheter i Stockholm, Stockholms-trakten, Göteborg, Malmö, Västerås och Orebro, statens planverk, statens råd för byggnadsforskning, Kooperativa förbundet, Sveriges Köpmannaför- bund, Sveriges Livsmedelshandlareförbund, ICA Inköpscentralemas AB, A.S.K.—Bolagens Ekono- miska Förening u. p. a., Göteborgs Köpmannaför- bund, Stockholms Handelskammare, Svenska Press— byrån AB, NK/Turitz-koncemen, Åhlen & Holm AB, Wessels AB, Metro-Butikerna AB, Norrmalms Livsmedels AB, Endres Kommanditbolag, Georg Broddman AB, Konsumtionsföreningen Solidar i Malmö, Konsumtionsföreningen i Orebro, AB Svenska Bostäder, AB Hyreshus, Byggmästares i Stockholm Gemensamma Byggnads AB (BGB), MKB Malmö Kommunala Bostads AB, BGB Malmö Byggmästares Gemensamma Byggnads AB, Stiftel- sen Hyresbostäder i Orebro, AB Farsta Centrum, Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Stads- byggnadsbyrån, Näringslivets Planinstitut AB _ NPI, AB Butiksetablering, AB Facketablering, Bu- tiksutveckling AB, Handelsanställdas Förbund, Handelstjänstemannaförbundet, Landsorganisa- tionen i Sverige, Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund, Kooperativa Kvinnogillesförbundet, Moderata Samlingspartiets Kvinnoförbund, Folk- partiets Kvinnoförbund, Centerns Kvinnoförbund, Socialdemokratiska partiets Kvinnoförbund, De Handikappades Riksförbund, Pensionärernas Riks- organisation, varjämte såsom företrädare för konsu- mentintressen ytterligare hörts riksdagsledamoten Nancy Eriksson och fru Willy Maria Lundberg.

Liksom samhällsplaneringen i allmänhet har detaljhandelns egen planering blivit mer komplicerad och betydelsefull med åren. Kapitalintensiteten i detaljhandeln ökar och framtvingar en noggrannare och mer långsik- tig investeringsplanering. Varje etablering måste föregås av utredningar rörande lämpli- gaste läge, storlek och lokalutformning.

Utvecklingen har lett till att detaljhandeln blivit alltmer beroende av information om övriga sektorers utveckling och samordning med annan planering.

Nybyggnadsområden byggs numera ofta upp snabbt och i ett sammanhang. Kravet på samordning blir påträngande. Härtill kom— mer att de, som ansvarar för planeringen av sådana områden, ser det som en viktig uppgift att tillgodose invånarnas behov av tillfredsställande detaljhandelsservice. Det föreligger därför ett ömsesidigt beroende mellan detaljhandeln och övriga samhälls- 4funktioner, i första hand servicefunktioner- na. Detaljhandeln kan inte planera utan tillgång till information rörande de faktorer, som bebyggelseplaneringen arbetar med, och i bebyggelseplaneringen måste beaktas de villkor och restriktioner för planeringen, som detaljhandeln formulerar.

Bebyggelseplaneringen är i första hand en primärkommunal uppgift. Själva planerings- arbetet utförs av experter, som antingen är anställda hos kommunen eller tillfälligt anli- tade av denna. Det slutliga avgörandet ligger hos de politiska instanserna i kommunen. Avgörandet av vissa med bebyggelseplane- ringen sammanhängande frågor är delegerat till andra organ, främst byggnadsnämnden. Det s.k. planmonopolet ger kommunen makt att reglera markens användning oavsett om den befinner sig i kommunens egen hand eller hos privata ägare. Denna makt är emellertid begränsad och av i huvudsak passiv karaktär. Med hjälp av planmonopolet kan kommunen bestämma var tätbebyggelse skall få uppkomma, hur bebyggelsen skall se ut och hur den skall användas. Kommunens möjligheter att påverka t. ex. tidsschemat för beslutad markanvändning är emellertid i hög grad beroende av markägarförhållandena. Så-

som framgår av motivhistoriken har stats- makterna satt upp ökat kommunalt mark- ägande såsom en riktlinje för den framtida kommunalpolitiken. Av bostadsbyggandet beräknas för närvarande ungefär 70 procent ske på mark som ägs av kommuner eller som ägts av kommuner men sålts till annan byggherre.

Bebyggelsen sker i allmänhet i form av stora projekt omfattande hela bostadsområ- den eller delar därav. Uppförandet av lokaler för detaljhandeln kommer då normalt att ingå i projekten. Allmännyttiga och koopera- tiva byggherrar svarar tillsammans för när- mare 60 procent av lägenheterna och nästan 75 procent av flerfamiljshusen. Eftersom detaljhandeln främst lokaliseras i anslutning till flerfamiljshusbebyggelse, kan man anta att även en stor andel av lokalerna för detaljhandeln uppförs av sådana byggherrar.

När kommunen är markägare framstår det ofta såsom mindre intressant om kommunen utnyttjar sina befogenheter såsom innehava- re av planmonopolet eller på grund av dispositionsrätten till marken. Särskilt inom mindre kommuner synes förekomma ett ganska intimt samråd mellan företrädare för olika kommunala organ inbördes och även med kommunen närstående byggherrar. Ett handlande utifrån gemensamma målsätt- ningar blir därför naturligt. Finns inom kommunen en bestämd uppfattning exem- pelvis i en fråga rörande etablering av ett visst detaljhandelsföretag, kan åtgärderna för att uppnå det avsedda målet ta sin början redan på planeringsstadiet därigenom att ett visst läge skräddarsys för det tilltänkta före- taget.

Byggherrarna tar ofta mycket aktiv del i planeringsarbetet och lägger därvid vikt vid detaljhandelsförsörjningen i området. De be- traktar sig såsom företrädare för konsument- intressena och verkar för en planering, som de uppfattar såsom optimal från konsument- synpunkt. När det gäller planeringsarbetet synes byggherrarnas målsättning vara nära nog identisk med den man finner hos de planerande kommunala organen. Jämfört med kommunens planerade organ befinner

sig emellertid bostadsföretagen i en något annorlunda position i förhållande till detalj- handeln. Medan de kommunala organens kontakter med detaljhandeln i stor utsträck- ning sker genom organisationer och speciella för ändamålet inom detaljhandeln inrättade kontaktorgan, måste bostadsföretagen ta kontakt med de särskilda företag, som skall etablera sig på platsen.

Detaljhandeln verkar för sina intressen både genom direktkontakter och genom sina organisationer. De stora företagen och block- en har särskilda organ med speciell inriktning på etableringsfrågor. Även de större förbun- den håller Sig med enheter som har till uppgift att utreda och bevaka etableringsfrå- gor. Även för finansieringsfrågor i samband med etableringar finns särskilt tillskapade företag eller organ.

Resurserna är på sina håll avsevärda och innefattar expertis på bebyggelseplanering. Dessa resurser erbjuds åt kommunerna, som härigenom får hjälp bl. a. med att tillgodose de speciella detaljhandelsintressena i plane- ringen och bedöma utvecklingsmöjligheterna för detaljhandeln i kommunen.

En speciell kontaktform är de särskilda samarbetsorgan som finns ivissa större kom- muner. Dessa kontaktorgan innehåller före- trädare för flera intressenter och brukar fungera såsom remissinstanser i planfrågor m. m.

2.2. Några konsumentsynpunkter

Såsom tidigare anmärkts har strukturom- vandlingen inom detaljhandeln medfört att avstånden mellan butikerna, särskilt livs- medelsbutikerna, tenderar att bli allt längre i nybyggnadsområden. Denna utveckling har beklagats från konsumenthåll. Företrädare för konsumenter har framhållit för utred- ningen, att man tror att konsumenten skulle ha handlat annorlunda om hon vetat vilken risk närhetsbutiken löpte. Andra konsu- mentrepresentanter har emellertid sagt att de inte anser gårdagens närhetsbutik med sitt starkt begränsade sortiment anpassad till dagens krav. Dessa konsumentrepresentanter

har inte heller velat acceptera en utspridning av de butiker, som koncentrerats i centrala lägen, enär möjligheten att samordna flera ärenden då skulle gå förlorad. En allmän mening bland konsumentrepresentanterna synes emellertid vara att den genomsnittlige konsumenten aldrig blir kompetent att göra veckoinköp. Närhetsservice för komplette- ringsköp kommer därför, menar man, alltid att behövas. Den form av närhetsservice, som man sagt sig kunna hoppas på, är någon form av utvidgade kiosker.

Företrädare för handikapporganisationer och pensionärer har särskilt framhållit nack- delarna av att butiksnätet glesas ut. Sådana hjälpformer som transporthjälp och färd— tjänst kan inte på ett tillfredsställande sätt ersätta det egna besöket i butiken. Man har ett starkt behov av att kunna besöka butiken och se på varorna. Härutöver behövs manuell betjäning och hjälp med hemforsling av varorna. Vissa handikappade, astmatiker, har som regel lättare att klara miljön i en liten butik än i t.ex. ett varuhus. Även äldre personer torde många gånger ha avsevärt lättare att finna sig till rätta i små butiker än i stora. En viktig fråga för dessa grupper synes vara att få goda möjligheter att föra fram information om sina behov så att dessa kan bli beaktade i planeringen. Från både handikapporganisationernas och pensionä- rernas sida framhålls att man anser att de stora butikernas ägare skulle åläggas att också svara för viss närhetsservice.

Från konsumenthåll har påpekats att den gamla butiksstrukturen inte bara underlätta- de inköpen för personer som var hårt bund- na till sin bostad utan också fyllde-en social funktion. Isolerade hemmafruar och kanske framför allt pensionärer kunde i den lilla butiken åtminstone i viss utsträckning tillgo- dose sitt behov av kontakt med andra människor.

Det har också uttryckts oro för följderna av varuhusetableringar på mindre orter för fackhandelns del. Varuhusen på sådana orter konkurrerade ut fackhandeln med påföljd att konsumenterna fick ett betydligt sämre urval på orten. Varuhusen begränsade nämli-

gen sitt sortiment till de mest frekventa artiklarna.

23. Informationsbehov och informations- kanaler

lntervjuundersökningen ger vid handen, att det finns kommuner där kontakterna mellan planerande organ och detaljhandelns representanter är bristfälliga. Till åtminstone viss grad synes förklaringen till dessa kon- taktproblem vara att söka i farhågor från de planerande organens sida för risker för mark- spekulation vid en alltför öppen redovisning av planarbetet.

Detta motiv har vid intervjuundersök- ningen ifrågasatts av såväl företrädare för detaljhandel som byggherrar. Spekulations- risken, menar man, var ett problem på 1950-talet, men har nu tonat bort. Det hari detta sammanhang också påpekats att över 70 procent av bebyggelsen numera sker på kommunal mark, där spekulationsrisken helt saknas. På annan mark anses den kommunala förköpsrätten och rätten till expropriation utgöra effektivt hinder mot markspekula- tion. Bland de intervjuade har emellertid också funnits personer, som sagt sig betrakta spekulationsrisken som ett allvarligt pro- blem.

Representanter för detaljhandeln har dess— utcm gjort gällande att spekulationsrisken inte ensam varit orsak till kontaktsvårighe- tena. Dessa har ibland kunnat ses som uttryck för bristande intresse från de plane- rarde organens sida för samarbetet med handeln.

Behovet att överföra information kan sägas föreligga på flera beslutsnivåer. I samband med den översiktliga planeringen behöver de planerande samhällsorganen kunskap om vil- ka möjligheter detaljhandeln har att uppfylla sim sociala funktioner och på vilket prak- tiskt sätt detta kan förverkligas. Detaljhan- deh behöver i sin tur överföra information till de planerande samhällsorganen för att säl-erställa att man vid samhällets utbyggnad fårdrägliga betingelser.

Samhällsrepresentanterna söker att skaffa sig en överblick över samhällsutbyggnaden främst genom generalplaner och regionpla- ner. Dessa planer som förnyas med jämna mellanrum har långa tidsperspektiv, 20—35 år. Vissa förlopp i planerna är emellertid nedbrutna på kortare intervaller. Man försö- ker hålla planeringen "rullande” genom att förnya planerna med jämna mellanrum, exempelvis fem år. Denna översiktsplanering, som alltså är en samplanering av ett stort antal gemensamma angelägenheter, brukar innehålla en beskrivning av detaljhandelns roll i totalsammanhanget. Planerna blir där- för en inte oväsentlig källa till information såväl för detaljhandelns organisationer som för särskilda företag, främst storföretagen och blocken. Planerna ger inte bara upplys— ning om grunddragen för samhällsutbyggna- den rent geografiskt utan också om ett stort antal för detaljhandeln intressanta fakta rö— rande olika regionala förhållanden, demogra- fiska data, näringslivsdata och sociala data. De innehåller också någon gång målsättnings- diskussioner och riktlinjer för den framtida utbyggnaden av samhällsservice och detalj— handelsservice.

Storföretagen och blocken i detaljhandeln synes inte sällan hålla sig med riksomfattan- de sammanställningar ett slags generalin- venteringar rörande utbyggnadsplanerna till den del de är intressanta för detaljhan- deln.

I vissa större tätortsregioner har detalj- handelsorganisationer och stora företag eller två eller flera stora företag gått samman med företrädare för samhällsintressena och gjort ett slags stora detaljhandelsutredningar i syfte att kartlägga förutsättningarna för de- taljhandelns utbyggnad i regionen och skisse- ra tänkbara utbyggnadsalternativ för han- deln.

En väsentlig tanke bakom dessa utred- ningar synes vara att man vill tillföra plane- ringen ett moment av översiktlig balansering mellan utbud och efterfrågan på varor över regionen. Med utgångspunkt från en större centralort brukar man avgränsa ett detalj- handelsområde omkring denna centralort.

Kommunerna bidrar med material rörande befolkningsutveckling, utbyggnadstakt m. m. Med ledning av materialet uppställs sedan prognoser för den framtida efterfrågan på varor i regionen.

Detaljhandelsutredningarna fungerar ock- så såsom ett instrument med vilket detalj- handeln kan överföra information rörande vissa grundläggande förutsättningar för sin medverkan vid samhällsutbyggnaden. Utred- ningarna ger samtidigt detaljhandeln möjlig- het att för egen del bilda sig en uppfattning rörande takten och omfattningen av sam- hällsutbyggnaden och konsekvenserna härav för detaljhandelns egen utbyggnad.

Informationsutbytet mellan samhällsor- ganen och detaljhandelns representanter sker också i betydande utsträckning i form av remissförfarande. Detta förfarande förefaller osystematiskt och svåröverblickbart. Som remissinstanser fungerar detaljhandelns riks- organisationer, lokala detaljhandelns organi- sationer, särskilt bildade samarbetsorgan, en- staka företag eller företagsblock m.m. Re- misserna kan avse dispositionsplaner, områ- desplaner, särskilda utredningar rörande exempelvis centrumläggningar etc.

Innehållet i den information, som utväxlas på de lokala planeringsnivåerna, skiljer sig givetvis från den information som lämnas på mera översiktliga nivåer. De principiella ut- gångspunkterna för informationsöverfö— ringen är emellertid likartade. Även på den lokala nivån vill detaljhandeln tillföra de planerande organen kunskaper och bedöm- ningsgrunder som ger underlag för en balan- sering av utbud och efterfrågan. Detaljhan- deln är särskilt angelägen om att lämna de planerande organen besked om vissa minimi- krav, som man från detaljhandelns sida mäste uppställa beträffande särskilda bran- scher och butiker. Dessa minimikrav kan i planeringssammanhanget omvandlas till upp- gifter om det minsta kundunderlag, som en viss butik behöver.

När det gäller etableringsunderlag och andra av de lokala förutsättningarna beroen- de omständigheter i samband med etable- ringen går informationen numera inte sällan i

betydande utsträckning från byggherre till detaljhandel. I synnerhet större byggherrar brukar ofta själva eller genom konsulter göra utredningar beträffande dessa omständighe- ter. På grundval av dessa utredningar gör sedan byggherren själv bedömningar av vad han anser vara servicebehovet på platsen. För en enstaka bostadsorienterad butik eller ett litet affärscentrum behöver dessa utred- ningar inte bli så stora och komplicerade. Betydande osäkerhetsfaktorer finns emeller- tid ändå. Särskilt bedömningar av hur stor andel av konsumtionsunderlaget som går bort till konkurrerande butiker och affärs- centra är svåra.

När bebyggelsens utformning närmar sig en viss detaljeringsgrad minskar detaljhan- delsorganisationernas förmåga att ge adekvat information. I stället ökar behovet av att ge de särskilda företagen möjlighet att påverka utformningen av den bebyggelse där de skall etablera sina butiker. Detta innebär att det uppkommer ett behov av att utse de företag som skall få etablera. Särskilt när det gäller uppförandet av större centrumanläggningar bör ett mycket stort antal speciella förutsätt- ningar hos de olika företagen beaktas. Upp- giften att utföra den ofta mycket komplice- rade samordningen av de olika företagens intressen i sammanhanget ankommer regel- mässigt på centrumanläggningens byggherre. Det är denne som får eller tar kontakt med de särskilda företagen och slutligt bestämmer vem som skall få etablera i de särskilda lägena.

Det har framhållits att just de företag som skall få etablera ofta kommer för sent in i sammanhanget för att på ett tillfredsställan- de sätt kunna göra sina specifika synpunkter gällande. Samtidigt synes man inte minst från detaljhandelns sida vara medveten om svårigheterna att få en tillräckligt objektiv information från de särskilda företagen. Det har pekats på risken för snäva företagssyn- punkter, som inte skulle lämpa sig särskilt väl såsom underlag för bedömningarna, efter— som de olika företagens ståndpunkter då blir mer eller mindre oförenliga. En betydande nackdel med att de särskilda företagen kom-

mer sent in i planeringen kan emellertid då vara, att tidsbristen är så stor att man inte hinner beakta sådana företags synpunkter, som även med objektiva utgångspunkter borde ha tillgodosetts.

Detaljhandelsföretagen har emellertid ett skäl att hålla sig informerade om nya lägen, som bör särskiljas från intresset av att få en från egen synpunkt god planering till stånd. Man vill vara ute igod tid för att bevaka sina intressen vid fördelningen av lägen. Konkur- rensen om de bästa lägena är ofta hård och företagen fäster stor vikt vid att känna till vilka nyetableringar, som kan bli aktuella, och härigenom bli i tillfälle att tidigt ställa sina tjänster till förfogande. Man menar sig därför inte kunna slå sig till ro och vänta på remissen. Det har sagts att endast om man visste att ingen byggherre var vidtalad innan remissen kom skulle man våga vänta.

Även från en annan synpunkt är det av vikt för detaljhandelsföretagen att i god tid få kännedom om nya etableringstillfällen. Ju tidigare man får kunskap om eventuella etableringsmöjligheter desto mer tid får man på sig för den interna planeringen. Får man senare besked i sådana frågor blir investe- ringsplaneringen i företaget ryckig.

De stora företagen och blocken håller sig med ett vitt förgrenat nät av kontakter för att samla in information rörande konkreta etableringsmöjligheter. Kontakterna avser tjänstemän i planeringsorganen, utredande organ i kommunen eller sådana organ gemen- samma för en eller flera kommuner. Även på teknikersidan har företagen kontakter. För- bindelser med byggherrar och byggnadsföre- tag är andra kanaler för information om lägen. Affärsinnehavare och butikschefer föl— jer utvecklingen på respektive orter och rapporterar om de får reda på någonting som är intressant från etableringssynpunkt. Samt- liga kontakter av detta slag har mer eller mindre löpande karaktär. Kontakterna sker ofta informellt. Dessa informationskanaler ger företagen möjlighet att fortlöpande be- vaka det arbete, som pågår i kommunerna och som är av betydelse från etableringssyn- punkt. Företagen kompenserar sig härige-

nom för den svaghet, som från deras syn- punkt ligger i att de officiella redovisningar- na av detta arbete sker med så långa tids- mellanrum.

Fackhandeln och mindre företag inom livsmedelsbranschen har på grund av sämre resurser mindre möjligheter skaffa sig infor- mation på detta sätt. Det kan ibland leda till att sådana företag får anpassa sig till de riktlinjer för butiksstorlekar etc. som dragits upp av andra. Särskilt fackhandeln torde många gånger få nöja sig med utrymmen, som blivit över sedan de inflytesrika företa- gen tagit för sig.

De stora företagens och blockens sökande efter lägen avser inte bara sådana butikslägen som uppkommer i nybebyggelsen utan också till väsentlig del lägen i stadskärnor och annan äldre bebyggelse. Över huvud taget fö- religger ganska stora skillnader mellan etable- ringsförutsättningarna i sådan bebyggelse och i nybebyggelsen. När det gäller etable- ring i äldre bebyggelse synes detaljhandeln ofta utan att visa något större missnöje finna sig i att etablera under de förutsättningar som det innebär att förlägga en butik i en redan befintlig äldre bebyggelse. Att detta innebär en hel del problem är uppenbart, men lösningen av dessa problem torde, om det inte är fråga om saneringsprojekt där samhället är engagerat, betraktas såsom en angelägenhet i huvudsak mellan detaljhan- delsföretagen och fastighetsägaren.

De utredningar rörande köpkraftunderlag m. m. som företagen behöver för att kunna etablera butiker i stadskärnor och annan äldre bebyggelse utför de på egen hand eller med hjälp av konsulter. Detta slag av etable— ringsutredningar hålls som regel hemliga av företagen.

2.4 Planering och uppbyggande av affärs- centra

Planeringen av ett affärscentrum kan inte särskiljas från planeringen av den omgivande bebyggelsen, kommunikationer etc. Formellt torde de planerande organen vara ansvariga för området i dess helhet, inklusive centrum-

anläggningen. I vissa fall innefattar också planerna en ganska vittgående planläggning av själva centrum. Flera byggherrar säger sig emellertid bruka ha svårt att acceptera den planering av affärscentra, som man får över- ta. Omständigheter som inte varit kända för de kommunala organen och som dessa inte heller haft möjlighet att skaffa sig kännedom om kommer fram under byggherrens fort- satta arbete och påkallar ändringar. Vissa av dessa omständigheter upptäcks inte förrän man kommit långt med detaljplaneringen och i vissa fall t. 0. m. ritat särskilda hus.

När byggherren upptäcker sådana omstän- digheter, som motiverar förändringar i pla- nerna, ställs han inte sällan inför stora problem. Vissa delar i planen är nämligen ofta mycket svåra att få ändrade. Allvarliga låsningar, exempelvis genom på förhand fixe- rade anslutningar till området, kan lägga absoluta hinder i vägen för förändringar, samtidigt som de framtvingar från funktionell synpunkt dyra och dåliga lösningar. För att undvika konsekvenser att detta slag menar sig byggherrarna behöva möjligheter att på ett tidigare stadium påverka planeringen och man vill under inga omständigheter, som nu ibland synes ske, få överlämnade till sig hårt bundna och detaljerade planer.

De remisser som går till samarbetsorgan m.m. kommer regelmässigt från de kom— munala organen. Vare sig dessa remisser innefattar närmare planläggning av själva centrumanläggningen eller inte menar man sig från detaljhandelns sida ha små möjlighe- ter att göra sitt inflytande gällande i detta sammanhang. Det har sagts att diskussioner—

na ibland men inte ofta berör anläggningens .

dimensionering, att diskussion rörande place- ring av lägen är mycket ovanlig och att remissen i många fall verkar att ha tillkom- mit mera för ordningens skull än för att hämta informationer från detaljhandeln. Fle- ra detaljhandelsrepresentanter har dock framhållit, att man tyckt sig under senare tid ha fått större medinflytande och bättre kontakt med de planerande organen. Från detaljhandelns sida framhåller man också att det föreligger stora skillnader mellan olika

kommuner och byggherrar när det gäller intresset av att samråda med detaljhandeln.

När planerna för en centrumanläggning överlämnas från de kommunala planerande organen till en byggherre kan finnas en utarbetad stadsplan och ibland ett embryo till program för själva anläggningen. Ett sådant embryo kan innehålla exempelvis ungdomsgård, post, kyrka, lokaler för barna- vård liksom också vissa detaljhandelslokaler.

De första aktiviteter, som byggherren kon- taktar, är de som kan finnas med i det preliminära branschprogram, vilket byggher- ren fått överta från de kommunala planeran- de organen. I samband härmed gör han kontroller av ytbehov m.m. Byggherren genomför sina egna utredningar beträffande köpkraftsunderlag etc. och bestämmer sig så småningom för ett visst branchprogram. De slutliga bedömningarna baseras i betydande utsträckning på erfarenhet och jämförelser med liknande situationer i färdig bebyggelse. Inplaceringen i servicehierarkin är ett viktigt moment i bedömningen. Mer eller mindre intuitiva bedömningar synes spela stor roll.

När branschprogrammet är klart tar bygg- herren kontakt med de företag, som han ämnar erbjuda att etablera sig. Byggherren har då som regel ett antal ansökningar liggande, bland vilka han kan välja. Dessa ansökningar har vid branschprogrammets upprättande gett honom en Viss ledning rörande möjligheterna att få till stånd etable- ringar inom olika branscher. Skulle byggher- ren få svårigheter att intressera företag inom en viss bransch att etablera butik, kan det inträffa att han ändrar på branschprogram- met och i stället vänder sig till en annan bransch och försöker få in denna i sin anläggning.

När det gäller vissa branscher kan byggher- ren utveckla en betydande aktivitet för att värva företag. Det förekommer att han an- nonserar eller själv tar kontakt med företag, som inte själva anmält intresse för att etable- ra. Samtidigt utför han en viss prövning när det gäller företagens möjligheter att fylla sin sociala uppgift i branschprogrammet. Detta kan ta sig sådana uttryck som att han väljer

företag med hänsyn till dettas sortimentspo- litik eller söker påverka ett företag att utforma sortimentspolitiken på ett sätt som passar byggherrens planeringsambitioner. Det kan också förekomma att han inte accepterar erbjudanden om etableringar, som i och för sig skulle fylla en med byggherrens målsättningar väl förenlig uppgift, men där byggherren bedömer det etableringsintresse- rade företagets möjligheter att klara sig såsom alltför ovissa. En sådan restriktivitet motiveras dels av hänsyn till byggherrarnas ansvar för konsumenterna i området och dels av hans intressen i egenskap av hyresvärd.

Ett definitivt lokalprogram med detalje- rade föreskrifter rörande butikernas lägen kan sällan göras förrän företagen i anlägg- ningen är utsedda. Detaljutformningen av en centrumanläggning är en komplicerad verk- samhet som kräver hänsynstagande till ett flertal tekniska och funktionella omständig- heter. Varje läge bör avpassas och utformas med hänsyn till behoven hos de företag som skall ha läget. Byggherrarna brukar dessutom sträva efter att söka göra alla lägen i en centrumanläggning lika attraktiva. Resultatet av planeringen bör bli att alla attraktiviteter får sina behov tillgodosedda med hänsyn till en sammanvägning av samtliga intressen. Butiker, som är beroende av stora och tunga transporter t. ex. livsmedelsbutiker, anses av naturliga skäl böra ligga nära transportvägar- na. Fackhandel med mindre krav på trans- portanordningar kan ligga längre in i anlägg- ningen. Butiker med krav på stora expone- ringsytor i form av skyltfönster förläggs gärna i hörn, medan exempelvis banker, som har motsatta intressen, i allmänhet önskar en liten fasad utåt och större utrymmen innan- för.

En speciell form av informationsöverfö- ring, som förekommer i dessa sammanhang, sker med hjälp av normsamlingar. Sådana samlingar kommer till stånd genom att någon tar kontakt med representanter för olika branscher och företag och samlar ihop upp- gifter beträffande butikers behov av köp- kraftunderlag m. m. Sedan sammanställs materialet på ett överskådligt sätt, så att den

som planerar exempelvis ett köpcentrum lätt kan finna uppgifter om sådana förhållanden som behöver beaktas vid planläggning och projektering av centrum. Sådana normsam— lingar begränsas inte till enbart butiker utan omfattar också andra servicefunktioner.

Vissa representanter för detaljhandeln har ställt sig negativa till användandet av på förhand fixerade normer rörande köpkraft— underlag m. m. såsom hjälpmedel vid plane- ring för detaljhandel. Man har framhållit att sådana normer inte kan ge den nyanserade bild, som i det enskilda fallet krävs för att handeln skall bli rationellt tillgodosedd. Det är omöjligt, säger man, att göra en normsam- ling så fullständig, att den täcker alla situa- tioner. Den mycket stora föränderligheten i detaljhandelsutvecklingen för dessutom med sig risker för att de normer, som tillämpas, snabbt blir föråldrade. Det har också sagts att tillgång till normer kan innebära en frestelse för planeraren att i alltför hög grad förlita sig på dessa utan att tillräckligt noga sätta sig in i problemen.

Från såväl byggherre- som detaljhandels- håll har emellertid också hävdats den åsik- ten, att normer kan vara goda hjälpmedel som förståndigt använda kan vara en god grund att utgå från vid planeringen.

Man synes bland byggherrarna vara med- veten om att den komplicerade sammanväg- ning som byggherren gör av skilda intressen ofta lämnar ganska litet utrymme åt de särskilda företagen, när det gäller möjligheter att påverka den slutliga utformningen av en centrumanläggning. Det förefaller emellertid som om man anser att sakens natur kräver att byggherrarna dominerar planeringen och menar att företagen ändå under de nuvaran- de formerna som "regel får sina intressen väl tillgodosedda inom de gränser som skälig hänsyn till andra intressen drar upp.

När det gäller den tekniska detaljutform— ningen av affärscentra synes man från detalj- handelns sida ofta visa en ganska stor förstå— else för byggherrarnas situation. Man säger sig vara medveten om att dessa för att över huvud taget kunna föra förhandlingari detaljfrågor med de skilda företagen måste

ha ett någorlunda fast underlag i form av ett ganska detaljerat program för anläggningen. Det har också anförts att man funnit det försvarligt att företagsinflytandet från detalj- handeln får stå tillbaka med hänsyn till att detta byggherrarnas sätt att arbeta är ägnat att hålla byggnadskostnaderna nere. Dess- utom synes man inom detaljhandeln ändå ha funnit att samarbetet i dessa frågor förbätt- rats märkbart under senare år. Kritiken synes i betydande utsträckning härröra från före- tag, som ansett sig missgynnade vid fördel- ningen av butikslägen. Denna kritik har ofta varit mer principiell än konkret och avsett bl. a. svårigheterna att i efterhand etablera en butik i en centrumanläggning. Synpunk— ter på denna fråga redovisas nedan i avsnittet om flexibilitet.

För att den tekniska utformningen av en centrumanläggning skall bli så tillfredsstäl- lande för alla parter som möjligt brukar byggherrarna av de etablerande företagen kräva att dessa håller sig med egen expertis. För de stora blocken och företagen är detta inte något problem, eftersom man har fast personal anställd för sådant ändamål. Små- företagen däremot kan bli tvungna att vända sig till konsulter. Dåligt samarbete mellan byggherren och företagen under planerings- och projekteringsarbetet kan leda till att lokalerna blir dåligt anpassade för sitt ända— mål.

Även transporterna ställer stora krav på god planering. Det har sagts att grovt räknat ett kilogram dagligvaror kostar ungefär tre kronor. Med utgångspunkt härifrån kan en dagligvarubutik med en omsättning på sex miljoner kronor om året beräknas få varu- transporter under året med en sammanlagd vikt av 2 000 ton. Avfallet väger inte lika mycket men är ofta skrymmande.

En stor andel av kostnaderna för varu- distributionen ligger på transportsidan. Va— riationerna mellan olika artiklar är betydan- de. När det gäller försäljningsarbetet i buti- ken har rationaliseringen redan drivits ganska långt. På transportsidan antas däremot åtskilligt återstå när det gäller möjligheter till rationaliseringar. Det anses också vara stora

rationaliseringsvinster att hämta på denna sida i framtiden. I fortsättningen antas man i hög grad komma att inrikta sig på att söka nedbringa just transportkostnaderna.

Kritik har från detaljhandelns sida riktats mot tendenser hos byggherrarna att, utan att detaljhandelsrepresentantema tillfrågats, för- se centrumanläggningama med miljömässigt tilltalande men dyrbara utformningar och utsmyckningar. Den tilltalande miljöutform- ningen har försvarats av byggherrar, som sagt sig mena att detaljhandeln har fördel av attraktiva lokaler och omgivningar när det gäller att dra till sig konsumenter. Även från detaljhandelns sida har förekommit uttalan- den av liknande innebörd men ofta har man på detta håll beklagat sig över att man genom höga hyror har fått bekosta onödiga fördyringar. Inom detaljhandeln synes man emellertid numera hysa den uppfattningen, att byggherrarna blivit betydligt mera kost— nadsmedvetna än tidigare och att detaljhan- delns önskemål i dessa avseenden beaktats i större utsträckning än förut. Förr var det inte ovanligt att detaljhandelsföretaget fick acceptera den hyra som byggherren satte. Numera synes frågan om hyrans storlek i väsentlig utsträckning vara en förhandlings— fråga mellan byggherren och detaljhandels- företaget.

Byggherren brukar börja med att på grundval av sina kunskaper rörande förut— sättningarna för livsmedelshandeln söka fast- ställa en hyra, som synes vara skälig främst med hänsyn till lönsamhetssynpunkter. Där- vid beaktas den tilltänkta butikens speciella lönsamhetsförutsättningar på platsen. Sedan byggherren därefter räknat ut vilken produk- tionskostnad denna hyra kan förränta, över- lämnar han åt byggnadsföretaget att räkna ut om projektet är genomförbart. Den slutliga hyressättningen blir beroende av vilka krav som företaget vill ställa när det gäller extra kostnadskrävande anordningar m. m. Det sy- nes inte förekomma att byggherrar redovisar sina hyreskalkyler för detaljhandelns repre- sentanter.

I affärscentra bestäms ofta hyran i första hand för de ”tunga” enheterna i anlägg-

ningen. Därefter fastställer man hyrorna även för företagen i andra branscher. Därvid synes ett vanligt tillvägagångssätt vara att kvadratmeterpriset för de tunga enheterna tillämpas även för de andra branscherna med avvikelser endast när sådana motiveras av speciella kostnadspåverkande anordningar t. ex. bankvalv i en banklokal.

För andra branscher än livsmedelsbransch- en kan detta tillvägagångssätt vid bestäm- mandet av hyran medföra att denna varierar högst avsevärt med hänsyn till företagets förmåga att bära hyreskostnaden. Hos bygg- herrarna har man emellertid sällan resurser för att för alla branscher göra sådana bärig- hetsbedömningar, som man gör inom livs- medelsbranschen. En konsekvens av en med hänsyn till branschen differentierad hyres- prissättning skulle dessutom kunna leda till krav på att hyran för en lokal skulle ändras om hyresrätten såldes till ett företag i en annan bransch än den hyran blivit fastställd för. En sådan konsekvens vill byggherrarna inte ta.

Enligt uppgift från byggherrehåll sker inte heller någon differentiering av hyrorna inom en centrumanläggning med hänsyn till lägets kvalitet. Som motiv härför har anförts, att man söker tillse att alla lägen är lika attrakti- va från företagens synpunkt. Representanter för detaljhandeln har emellertid hävdat, att en sådan differentiering förekommer i verk- ligheten. Särskilt skulle detta gälla företag, som av byggherren värvats till anläggningen och som med hänsyn till sina lönsamhetsför- utsättningar inte funnit sig kunna acceptera normalhyran. Företag, som det här synes vara fråga om, torde vara sådana som med hänsyn till branschhierarkin eller speciella lokala konkurrensfaktorer får svårigheter att klara sig i centrumanläggningen.

När det gäller lokalernas utformning har det under senare år skett vissa förändringari det avseendet att anordningar, som tidigare bekostades av byggherren och infogades i byggkropparna såsom del av den fasta egen- domen, numera betraktas såsom inredning, som får anskaffas av hyresgästen. Exempel på sådana anordningar är frysenheter och

kylrum. Även lösa väggar kan numera höra till inredningen i lokalen. För företagens del betyder detta, att kostnader för lokalen övergått till kostnader för inredning, vilket i sin tur påverkar behovet av kapitalinsats vid nyetablering.

Från byggherresynpunkt är det av väsent- ligt intresse att de företag, som får sina särskilda synpunkter beaktade i planeringen, betraktar detta såsom utfästelser, som man måste stå för. Man brukar i dessa samman- hang tala om etableringsansvar och menar därmed att ett företag, som har åtagit sig att etablera en butik på en plats under vissa förutsättningar, också i förhållande till bygg— herren ansvarar för att etableringen verkligen kommer till stånd, om de egna kraven uppfylls från byggherrens sida. Vissa bygg- herrar tecknar preliminära hyreskontrakt med de utsedda företagen redan innan husen är uppförda. Från de stora företagens och blockens sida synes man allmänt anse sig vara skyldiga att äta sig etableringsansvar för att säkerställa genomförandet av byggherrens planering. Enligt uppgift kan detta ibland innebära, att man ser sig tvungen att accepte- ra en etablering, som man vid närmare påseende funnit olyckligt utformad i flera avseenden. Annorlunda kan det förhålla sig inom exempelvis fackhandeln. Där kan det förekomma att en viss företagare anvisas genom en organisation och att byggherren planerar med hänsyn till den anvisades önskemål. Om denne sedan drar sig ur spelet måste en ny företagare spåras upp, som kan ha helt andra anspråk i väsentliga avseenden, exempelvis beträffande ytbehov och lokalut- formning.

2.5. Konkurrenspåverkande moment iplane- ringen

Under intervjuundersökningen har flera gånger framhållits för utredningen, att strä- vandena inom ramen för bebyggelseplane- ringen att skapa balans mellan utbud och efterfrågan av varor har konkurrensbegrän- sande verkan. Det har till och med hävdats att den butiksplanering, som för närvarande

sker i samråd mellan de planerande organen och detaljhandeln, har liknande verkningar som den enskilda nyetableringskontroll, som tillämpades före konkurrensbegränsningsla- gens tillkomst år 1953.

2.5.1. Bostadsorienterad och centrumorien— terad handel

Beträffande livsmedelsbutikerna på nybygg- nadsområden har under intervjuundersök— ningen flera gånger framhållits för utred- ningen, att den begränsning av butiksantalet som sker inte är en konsekvens av plane- ringen. Den sägs i stället bero på att de särskilda detaljhandelsföretagen inte vill etablera utan att vara förvissade om att de kan påräkna ett tillräckligt stort kundunder- lag.

För en nyetablerad butik innebär i allmän- het de första åren en ganska stor påfrestning. Lönsamheten i en bostadsorienterad daglig- varubutik är ofta negativ under två år och först det tredje eller fjärde året brukar butiken ge vinst. En nystartad butik är därför normalt ganska känslig särskilt för oväntad konkurrens. Varje nyetablering mås- te bygga på en kalkyl, som innefattar bl. a. en bedömning av vilken framtida konkur- rens, som kan påräknas. Eftersom detaljhan- delsförsörjningen på nybyggnadsområden kan sägas bli i huvudsak integrerad i bebyg- gelseplaneringen, kan den, som skall etablera en butik, med ledning av planerna sluta sig till vilken konkurrens den nya butiken kom- mer att utsättas för. Planerna kommer därför att för den etablerande framstå som ett slags garanti för etableringskalkylens hållbarhet när det gäller riskerna för oväntad konkur- rens. Att de etablerande företagarna har denna syn på planeringen är helt naturligt välkänt för dem, som förfogar över möjlig- heterna att tillse att planerna följs.

Utredningen har under intervjuundersök- ningen gjort den erfarenheten att kommu- nerna och deras organ samt bostadsföretagen i allmänhet uppfattar sig såsom ansvariga för den planering och projektering, som en gång lagts till grund för bebyggelsen. Härmed

åsyftas inte bara samordningsfrågor mellan detaljhandeln och övriga sektorer exempelvis trafikplaneringen utan också konkurrensmäs— siga aspekter inom detaljhandelssektorn. Ett typiskt uttryck för denna ansvarskänsla är när man med olika medel söker tillse att en centrumanläggning särskilt under sina första och känsliga år inte utsätts för oväntad konkurrens. Sålunda har det framhållits att en utpräglat trafikorienterad etablering vid tillfarten till en centrumanläggning inte kan tillåtas, om den drar bort så stor köpkraft från anläggningen att denna tar skada. Man brukar framhålla att centrumanläggningen planerats med tanke på att ge de omgivande bostäderna en god närhetsservice. Skulle den trafikorienterade etableringen konkurrera ut en eller flera butiker i centrumanläggningen, kunde resultatet bli en avsevärd försämring av detaljhandelsservicen för de icke bilburna kunderna.

Vid beräkningen av det erforderliga kund- underlaget för en modern dagligvarubutik sägs såväl kooperativ som enskild handel räkna efter likartade principer. Allmän enig— het synes därför ofta råda om hur många butiker ett visst område kan bära upp.

En planering, som inte ger underlag för mer än en butik, ogillas av både kooperativ och enskild handel om detta innebär att butiken på området kommer att sakna kon- kurrens. En butik som inte har konkurrens får ofta svårt att hålla uppe sin standard och kan bli svårskött. Även om man lyckas hålla uppe affärens standard händer det lätt att kunder kan bli mera missnöjda för småsaker än som eljest brukar vara fallet. Detta kan ha sin förklaring i att de har svårt att få avledning för sitt missnöje genom att gå till en konkurrent.1

Vid intervjuundersökningen har emellertid också framhållits, att varken företagare eller konsumenter dock har intresse av att det kommer till stånd två butiker på ett bostads- område, som endast har underlag för en

1Se dock Förslag till områdesplan för Kista, Akalla och Granby inom stadsdelen Järvafältet i Stockholm, Stockholms stads stadsbyggnadskontor 1969 (Stencil) 7.8, Bilaga 8, s. 3.

butik. Kommer båda till stånd, kan vanligen ingen av dem konkurrera ut den andre, utan bägge butikerna kommer att gå dåligt. Detta går isin tur ut över konsumenterna i form av sämre detaljhandelsservice.

Enigheten om den lokala anpassningen av utbudet till efterfrågan torde emellertid ha sina undantag. En förutsättning för enighe- ten förefaller vara att möjligheterna att välja lägen är begränsade. Representanter för ASK-gruppen har sålunda framhållit att man gärm skulle välja ett trafikorienterat läge i kanten av ett bostadsområde, som i och för sig redan var tillgodosett med ett normalt utbud av dagligvaror. Man hade emellertid funnit att kommunerna ställer sig negativa till sidana etableringar.

V;d intervjuer med företrädare för kom- muner och deras planerande organ har fram- hållits, att detta slag av etableringar inte kan tillåtas. Man anlägger härvid samma syn- punkter som enligt vad nyss sagts gäller för trafirorienterade butiker i närheten av cent- ruminläggningar. En sådan etablering menar man försämrar eller omintetgör möjlighe- terni att praktiskt förverkliga de sociala målsättningarna för planeringen.

Omsorgerna om de etablerade butikerna från planmyndigheternas sida förklaras så- som av det föregående framgått av en strävan att skydda konsumentintressena. Eftersom bebyggelseplaneringens ändamål är att regle- ra narkanvändningen, blir det för planeraren naturligt att i första hand se till den sida av konrumentintresset, som har med markan- väncningen att göra. Har viss mark från kon— sumentsynpunkt befunnits mest lämplig för detajhandelsändamål, framstår det för pla- nera'en såsomett åsidosättande av konsu- mertintressena om detaljhandelsutbudet upprör på denna plats och i stället uppstår på en plats som betraktad ur planerarens syniinkel är mindre lämplig. Huruvida konsu— merternas förlust från markanvändningssyn- pumt uppvägs av andra fördelar såsom lägre prisu till följd av ökad konkurrens undan— drar sig planerarens bedömande. För sådana avvägningar saknar han i allmänhet tillräcklig info-mation. När han anlägger konkurrens-

mässiga aspekter sker detta endast i den meningen att han söker påverka konkurrens- förhållandena så att dessa inte ändrar plane- ringens syften.

När det gäller livsmedelsförsörjningen på nybyggnadsområden föreligger i många fall motsättningar mellan planmyndigheterna och detaljhandelns företrädare om butiker- nas storlek.

De planerande organen och byggherrarna torde med stigande oro ha iakttagit utveck- lingen mot större butiksstorlekar. För plane- ringen har denna utveckling ofta inneburit, att man tvingats acceptera en allt sämre planstandard när det gäller gångavståndet mellan bostad och närmaste butik. Man synes på olika sätt ha försökt förmå detalj- handeln att bibehålla standarden i detta avseende. Exempel härpå utgör sådana fall, då ett livsmedelsföretag som motprestation för att tilldelas ett gott läge ien centruman- läggning fått förbinda sig att upprätta en satellitbutik iett bostadsorienterat läge. Des- sa och andra försök att motverka utveck- lingen mot längre gångavstånd torde dock ha haft ringa framgång. Inför hotet att helt bli utan detaljhandelsservice i bostadsområdena och i avsaknad av möjligheter att göra egna bedömningar av dessa frågor har planerarna i stort sett utformat planerna så, att de tillgodosett detaljhandelns krav. Man har hänvisats till att i stället genom andra åtgärder i planeringen såsom högre boende- täthet söka bibehålla acceptabla gångav- stånd. Kraven på minimistorlek på underla- get för dagligvarubutiker har också ställt planerarna i den situationen att de inte kan befolkningsmässigt dimensionera ett bostads- område under en viss nivå utan att riskera att området blir utan dagligvaruhandel.

Information till planerarna om detaljhan- delns ståndpunkter i hithörande frågor läm- nas av såväl detaljhandelns intresseorganisa- tioner som särskilda företag och blockbild- ningar. Några, främst storföretagen och vissa block, synes vilja sätta gränsen för en accep- tabel lönsamhetsnivå för dagligvarubutiker högre än andra intressenter. Det förefaller som om de som vill ha de större butiksstor-

lekarna på grund av bättre resurser i detta sammanhang haft större möjligheter att göra sin röst hörd.

Över huvud taget torde gälla, att en liten företagare på grund av sina begränsade resur- ser måste nöja sig med att söka få sina synpunkter beaktade med hjälp av organisa- tionerna. Även i dessa har emellertid stor- företagen ofta en stark ställning och små- företagarens synpunkter riskerar därför att inte bli framförda till de planerande myndig- heterna.

Frågan om dagligvarubutikernas storlek torde böra ses ur ytterligare en synvinkel. Om dagligvaruutbudet fördelas på många små spridda enheter försämras möjligheter- na att skapa koncentrerade och differentie- rade utbud av centrumtyp. Centrumanlägg- ningarna baserar nämligen en väsentlig del av sin attraktivitet på att det i dessa finns ett stort utbud av dagligvaror i kombination med annan service. Flyttas dagligvaruutbu— det bort från dessa anläggningar kan följden blir en utglesning av dessa. Man kan då såsom följd få en utglesning av utbudet i sådana branscher som endast kan existera på högre nivåer. Hit hör större delen av fack- handeln. Verkningarna stannar emellertid inte vid det kommersiella utbudet. Även det samhälleliga serviceutbudet i form av post, försäkringskassa etc. påverkas i samma rikt- ning.

När det gäller centrumanläggningar tar sig planerarnas och bostadsföretagens omsorger om konsumentintressena också uttryck i en strävan att åstadkomma en lämplig avvägning av branschsammansättningen i anläggningar- na och i utväljande av lämpliga företag. Åsikten att åtskillig omsorg bör ägnas åt frågor av detta slag torde man dela med flertalet detaljhandelsföretag. En lämplig sammansättning av branscher och sortiment betraktas allmänt såsom mycket betydelse- full för attraktiviteten hos en centrumanlägg- ning och attraktiviteten är både ett konsu- mentintresse och intresse för de i anlägg- ningen etablerade företagen.

Upprätthållande av en attraktiv bransch- fördelning i ett centrum innebär emellertid

också en ny konkurrensbegränsning. Relatio- nerna mellan utbudet av olika varugrupper i anläggningen bibehålls oförändrade. Företag, som i efterhand försöker etablera sig i anläggningen t. ex. genom att överta en lokal i en annan bransch än sin egen och konkurre- ra med de andra företagen i den egna branschen inom anläggningen, kan komma att hindras därifrån av den eller dem som äger eller förvaltar butikslokalerna eller av centrumanläggningens företagarförening.

Skärholmen. Svårigheterna att särskilt inom stora sammanhängande regioner avväga detaljhandelsut— budet med hänsyn till efterfrågan kan exemplifie- ras genom en beskrivning av tillkomsten av Skär- holmens centrumanläggning i Stockholm.

När Skärholmens centrum i början av 1960-talet började skisseras, tänkte man sig ett s. k. stadsdels- centrum av ungefär samma storlek som Vällingby och Farsta centrumanläggningar. Befolkningsunder— laget uppskattades till 50 000—70 000 invånare och i ett principförslag till generalplan beräknades behovet av butiksyta till omkring 25 000 m.”, År 1964 överlämnades den för exploatering avsedda marken till det kommunala bostadsföretaget Svenska Bostäder för projektering. För att belysa dimensioneringen lät såväl detta företag som Stock- holms handelskammare göra särskilda utredningar. Vid båda utredningarna tillämpade man Reilly”s lag om detaljhandelns dragningskraft som tar hän- syn till storleken på konkurrerande centra och avståndet till dessa. Handelskammaren kom fram till att Skärholmen kunde antas hämta sina kunder från ett område, som omfattade hela den sydvästra sektorn av Storstockholm. Med utgångspunkt från detta antagande bestämde man kundunderlaget till närmare 200 000 personer, och rekommenderade en butiksyta om 35 000 m”. Även den av Svenska Bostäder föranstaltade utredningen gav vid handen att en butiksyta av denna storlek var lämplig. Svenska Bostäder ansåg sig emellertid sedermera böra ta med i beräkningen att befolkningen inom denna sektor skulle komma att öka. Under hand hade man fått tillgång till planer på ytterligare utbyggnad i framför allt norra Botkyrka. Svenska Bostäder såg sig därför föranlåtet att utgå från att omlandet till Skärholmens centrum vid mitten av 1970-talet skulle ha omkring 300000 invånare. Under projekteringsarbetet pågick samråd mellan byggherren och representanter för detaljhandeln. I en första omgång skisserades ett centrum med ungefär 75 företagsenheter och med en samman- lagd butiksyta av 32 000 m2. När dessa lägen bjöds ut, visade sig etableringsintresset vara mycket stort, och man föranleddes att öka på ytan ytterligare till 37 000 m”. I detta läge varnade emellertid Stock- holms köpmannaförbund för överetablering, varför en nedskärning till 35 000 m2 gjordes. Sedan de utökade utbyggnadsplanerna blivit kända, räknade man emellertid upp butiksytan igen och den

uppgår numera till 42000 m”. Butiksytan, som definieras såsom försäljningsytan inklusive vissa mindre lager för egentlig detaljhandel och funktio- ner som bank, post, apotek etc., motsvarar i den färdiga anläggningen en totalyta för butiker på närmare 74 000 m2. Denna yta är fördelad på två varuhus, ett 75-tal specialbutiker och drygt 30 lokale r för banker, post, hantverk etc.

Mot Skärholmen har sedermera riktats åtskillig kritik. Av intresse i detta sammanhang är påståen- den att anläggningen blivit kraftigt överdimensione- rad. Man räknade med att den år 1975 skulle betjäna 300 000 personer. Såsom påpekats antogs denna kundkrets komma från ett mycket vidsträckt område. Anläggningen är därför för sin funktion beroende av att man också inom detta område verkligen reser till Skärholmen och handlar. Detta kan tänkas ske såsom en följd av anläggningens egen attraktivitet, vilket i så fall bör leda till att företagarna blir ovilliga att etablera butiker i de omgivande statsdelarna. Det kan också tänkas att Skärholmens attraktionskraft inte är större än att den skulle kunna övervinnas i de mera perifera bostadsområdena inom influensområdet av där etablerad detaljhandel.

Det senare fallet torde vara det mest sannolika. De planerande organen ställs då inför frågan om man genom en medveten styrning skall försöka hålla tillbaka nyetableringarna inom Skärholmens förutsatta influensområde. På den ena sidan har man då att beakta intresset av fri konkurrens och angelägenheten av att bereda varje bostadsområde möjlighet att få sin detaljhandelsförsörjning tillgo- dosedd lokalt. På den andra sidan har man de negativa konsekvenserna för Skärholmen om detta inte får det underlag, som man beräknat. Betydel- sefullt i detta sammanhang är att Skärholmen är en mycket påkostad anläggning, som representerar ett stort kapital och en mycket väsentlig ingrediens i planstandarden för stadsdelen.

Företagare i Skärholmen gav tidigare uttryck för om inför framtiden. Man klagade på att hyrorna var för höga. Omsättningen synes inte ha ökat på det sätt, som man föreställt sig att den skulle göra. Styrkta av sin kännedom om framgångarna med tidigare centrumanläggningar av stadsdelsgrupptyp hade många företagare på projekteringsstadiet ut- övat ett starkt tryck på de fördelande instanserna för att få komma med i Skärholmen. Man kan förmoda att den stora villigheten hos företagarna att etablera sig stärkte projektörema i deras upp- fattning att anläggningen borde vidgas. Att det samlade trycket från företagarna blev så stort berodde emellertid på att de särskilda företagarna var för sig föreställde sig att man skulle komma in i en till storleken väl avvägd anläggning.

2.5.2. Trafikorienterad handel

En företagsform som på senare år kommit att betraktas såsom betydelsefull när det gäller balansen mellan utbud och efterfrågan över stora områden är stormarknaden.

De stormarknader, som etablerats, har synbarligen varit mycket framgångsrika. Denna omständighet, i förening med denna butiksforms utpräglade inriktning på bil- kunder, har på sina håll väckt oro för att detaljhandeln står inför en strukturomvand— ling, där bilkundernas intressen kommer att fälla utslaget till nackdel för de konsumen- ter, som inte kan eller vill använda bil vid inköpen. Ett annat motiv som kunnat spåras under intervjuundersökningen är intresset av att skydda befintliga investeringar. Detta intresse delas av den etablerade detaljhan- deln och de planerande organen. Detaljhan- deln vill helt naturligt slå vakt om sina positioner. De planerande organen vill skydda det allmänna från de förluster som kan uppkomma om exempelvis de stora investeringar av allmänna medel som gjortsi centrumanläggningama blir onyttiga. Man brukar i detta sammanhang särskilt framhålla miljösynpunkter. En planlös och ohämmad expansion av externa anläggningar sägs kun- na spoliera de service- och miljövärden, som tidigare skapats i städernas centrala delar, och medföra risker för förslumning.

Under hösten 1969 offentliggjordes en sammanställning av vissa detaljhandelsföre- tags planer på att etablera stormarknader. Planerna omfattade tillsammans 40—50 ny- etableringar av detta slag under 1970-talet. Det uttalades farhågor för överetablering och påskyndad strukturomvandling med stora kapitalförluster som följd.

Att extern handel kommer att expandera snabbt under 70-talet är de flesta initierade bedömare numera överens om. Vid årsskiftet 1971—1972 fanns enligt tidningen Super- market, nr 5/1972, 22 stormarknader i Sverige med en sammanlagd omsättning på cirka 1,4 miljarder kronor om året. Livs- medelsomsättningen i dessa enheter uppgick till cirka 700 miljoner kronor om året. Enligt tidningen kommer det år 1975 att finnas 35—40 stormarknader med en beräknad an- del av detaljhandeln på 6-7 procent.

Farhågorna för effekterna av stormarkna- derna torde i första hand avse dagligvaru- sortimentet. Inom denna bransch gör även

de traditionella butiksformerna anspråk på en stigande volym. Vidare får man räkna med att stormarknadernas verkningar inte sprider sig proportionellt över landet utan koncentreras till vissa platser. Detta kan få lokala konsekvenser, som knappast belyses av genomsnittssiffran 6—7 procent.

Stormarknaderna har också bedömts kun- na skada bostadson'enterad dagligvaruhandel i första hand i sin närmaste omgivning. En extern stormarknad utsätter näraliggande dagligvarubutiker för hård konkurrens. Ett äldre, litet samhälle eller bostadsområde som är självförsörjande med dagligvaror kan där- för riskera att förlora sina lokala livsmedels- butiker om en stormarknad etableras i när- heten. Därigenom ökar det genomsnittliga gångavståndet mellan bostad och närmaste butik kraftigt. Det kan också visa sig svårt eller omöjligt att i närheten av en stormark- nad bygga upp ett med dagligvaror självför- sörjande bostadsområde.

2.6 Flexibilitet

Såsom tidigare framhållits är det karaktäris— tiskt för uppförandet av nya bostadsom- råden, att detta sker i ett sammanhang och under förhållandevis kort tidrymd. En nack- del härmed har framhållits vara att flexibili- teten blir mindre jämfört med den som kännetecknar äldre stadsbebyggelse. I den senare typen av bebyggelse uppstår med jämna mellanrum möjlighet till nyetable- ringar genom att fastigheter blir sanerings- mogna. I det moderna bostadsområdet är alla hus ungefär lika gamla och möjligheterna till förändringar mycket små under bebyggel- sens livstid. Eftersom denna, mot bakgrun- den av de snabba förändringar, som samhäl— let undergår, framstår såsom mycket lång, föreligger enligt mångas uppfattning en all- varlig risk för att detaljhandeln skall få svårigheter att i framtiden anpassa sig till utvecklingen. Det föreligger därför starka skäl att redan på planeringsstadiet söka åstadkomma största möjliga flexibilitet. Sär- skilt från representanter för detaljhandeln har kritik riktats mot det sätt på vilket

Omsättningen i nya butiker på nybygg— nadsområden stigeri allmänhet ganska starkt under de 2—4 första åren. Detta beaktas vid uppförandet av butikslokalerna på det sättet att dessa redan från början dimensioneras för den omsättning, som kommer att uppnås, när de första åren gått till ända. Att på längre sikt förutse utvecklingen är betydligt svårare. Från början oväntade starka omsätt- ningsökningar har de stora s.k. stadsdels- gruppcentra i stockholmsområdet visat. En motsatt utvecklingstendens finns hos de mindre stadsdelscentra. I dessa små centrum- anläggningar har omsättningen visat en lång- siktig tendens att sjunka och i vissa fall har butiksnedläggningar förekommit.

Representanter för planerande organ sy- nes ofta hysa den uppfattningen att man så långt det varit möjligt tillgodosett anspråken på flexibilitet även för långsiktiga behov. Man har i vissa fall skapat markreserver i anslutning till anläggningarna. En annan form av flexibilitet uppkommer om man i början utnyttjat marken ganska extensivt för att senare när anspråken stiger övergå till ett mera intensivt markutnyttjande. Exempel härpå är att man först lägger ut stora parkeringsutrymmen i markplanet och sena- re bygger parkeringshus på en del av det ursprungliga parkeringsutrymmet och ut- nyttjar resten för utvidgning av centruman- läggningens övriga aktiviteter. Denna metod har kommit till användning i Vällingby centrum i Stockholm. En väsentlig nackdel med den metoden har visat sig vara att de butiker, som utvidgat sina lokaler, tvingats till besvärliga omflyttningar inom anlägg- ningen. Ett annat sätt att öka markutnytt- jandet är att bygga en våning till på butiks- husen.

Företrädare för planerande organ har sär- skilt framhållit att kraven på tillgodoseende av miljösynpunkter ofta hindrar en flexibel utformning. Helst borde reservutrymmen re- serveras i anslutning till varje butik. Detta sägs emellertid med hänsyn till miljösyn- punkterna vara mycket svårgenomförbart.

När det gäller möjligheterna för en ny-

komlinig i en centrumanläggning att kon- kurrera med de redan befintliga butikerna där, har framhållits att nykomlingen knap- past har möjligheter att få ett läge, som är likvärdigt med de andra lägena. Den nye hamnar av naturliga skäl i utkanten av anläggningen, där läget i allmänhet är sämre än längre in mot anläggningens mitt. Då någon mot de olika lägenas godhetsgrad svarande hyresprissättning inte synes före- komma i nämnvärd utsträckning, får nykom- lingen räkna med att starta i ett ogynnsamt konkurrensläge.

Inte bara planeringen utan också bygg- nadssättet behöver vara flexibelt. En numera allmänt utbredd åsikt är att det är olämpligt att bygga samman butiker och bostadshus. Butikerna bör ligga i särskilda hus, avsedda endast för butiksändamål. Över huvud taget bör eftersträvas att omdispositioner och för- ändringar av lokalerna kan ske med minsta möjliga olägenhet. Väggarna i nybyggda affärslokaler byggs numera av lätt material och konstruktionerna står ofta på pelare, vilket gör att väggarna är lätta att bryta igenom om så skulle behövas. Till flyttbara väggar synes man dock åtminstone på bygg- herrehåll ställa sig skeptisk med hänsyn till att den på detta sätt ökade flexibiliteten drar med sig alltför höga kostnader.

Användningen av en lokal kan vara be- gränsad av andra anledningar än byggnadens utformning. Inte sällan anges i stadsplaner för vilket ändamål viss bebyggelse skall användas. I tomträttsupplåtelser eller hyres- avtal kan vara angivet att endast en viss handelsbransch får finnas på tomten eller i lokalen. Även föreskrifter angående vilket sortiment, som får säljas, kan förekomma.

Angående möjligheterna att i nya bostads- områden i efterhand placera någon form av kioskbutik har representanter för planerande organ uttalat sig positivt. Man har emellertid framhållit att iinnerstadsområden med mera sluten bebyggelse dessa möjligheter är betyd- ligt mera begränsade. Inom detaljhandeln pågår för närvarande flera experiment med detta slag av utvidgade kiosker, eller service- butiker, som de ofta kallas.

Såvitt utredningen kunnat finna har man inte någonstans några allmängiltiga fasta regler eller utbildade administrativa förfaran- den för hur fördelning av butikslägen och butikslokaler skall ske. Ibland är det kom- munala organ som avgör fördelningsfrågor. Vid andra tillfällen ligger ansvaret för fördel- ningen i händerna på kommunala bostads- företag. Mot bakgrund av att den ökade kommunala aktiviteten på det markpolitiska området lett till att kommunerna i allt högre grad fått bära ansvaret för hur fördelningen sker, synes många av dem som har beröring med fördelningsfrågoma betrakta avsakna- den av regler och administrativa förfaranden såsom en allvarlig brist. Särskilt betänkligt synes man finna det vara när man inte vet vilka kriterier som bör fälla utslaget i valet mellan de etableringsintresserade.

De fördelande har som regel såsom primär målsättning att söka tillvarata konsumenter- nas intressen. I de fall man kan lösa en tvistig fördelningsfråga med tillämpning av denna princip synes man som regel finna uppgiften att fördela meningsfull. När denna grund inte längre ger något utslag vill man emeller- tid helst slippa att ta befattning med fördel- ningsfrågorna.

De stora detaljhandelsföretagen och blocken har som i det föregående anförts ett vitt förgrenat nät av kontakter för att blii tillfälle att så tidigt som möjligt erbjuda sina tjänster vid konkreta etableringstillfällen. Så- som förklaring till denna verksamhet har angivits konkurrensskäl. Vari den konkurre- rande verksamheten består har inte klart bli- vit utsagt under intervjuerna. Som regel har man sagt att det är till fördel att vara tidigt ute. Det torde emellertid vara befogat att an- ta att konkurrensen till väsentlig del beståri att utforska vilka målsättningar som de för- delande har och därefter söka bli först med att erbjuda alternativ som är förenliga med dessa målsättningar.

Det torde således förhålla sig så att de informationskanaler till politiker och tjänste- män i kommunerna som de stora företagen

och blocken har, syftar vidare än att bara skaffa information om vilka lägen som kan bli aktuella i framtiden. Möjligheterna att på annat sätt än genom sådana kanaler skaffa sig kunskaper om de fördelandes målsätt- ningar torde som regel vara starkt begränsa- de. De officiella uttalandena i sådana frågor är knapphändiga eller obefintliga. I de fall där de förekommer, exempelvisi planförslag, blir de ofta tillgängliga för sent eller är så allmänt formulerade att de inte ger företagen någon ledning. Möjligheterna att dra slutsat- ser av tidigare avgjorda fördelningsfrågor är mycket små eftersom motiveringarna är spar- samma och dessutom inte alltid ger en rättvisande bild av motiven för besluten. Härtill kommer att förhållandena ändras så fort att tidigare avgöranden lätt blir in- aktuella såsom ledning för senare situationer.

Hur de sociala målsättningarna kan på- verka fördelning av lägen och lokaler belyses av några exempel. I ett fall sade sig en representant för ett fördelande organ inte kunna acceptera att på en plats, där endast en livsmedelsbutik kom ifråga, det enda läget överlämnades till ett företag, som man visste brukade föra en sortimentspolitik av mera exklusiv inriktning än andra företag. I en sådan situation ansåg man sig böra välja ett företag med ett mera standardbetonat sorti- ment. Det har också under intervjuundersök- ningen förekommit att man framhållit sin allmänna misstro mot ett visst företag och av det skälet inte ansett sig kunna acceptera detta företag i kommunen. Detta sätt att resonera är närbesläktat med de fall, där man sagt sig föredra vissa företag, på grund av att man har goda erfarenheter av tidigare sam— arbete med dessa. I kommunen nya och oprövade detaljhandelsföretag har tett sig vanskliga att satsa på, när man inte vetat om dessa företag hade en företagspolitik, som var förenligvmed kommunens målsättningar. Bedömningar av det nu exemplifierade slaget kommer helt naturligt inte till de företags kännedom, som bedöms mindre lämpliga att etablera i kommunen.

Såsom nämnts i det föregående år det inte ovanligt att de stora företagen och blocken

ställer egna betydande resurser till kommu- nernas förfogande, exempelvis i samband med de s.k. detaljhandelsutredningarna. Även om detaljhandelsrepresentanterna inte ställer några villkor för sin medverkan, torde deras insatser inte sakna betydelse vid fördel- ningen av lägen. Av värde är givetvis att kunna påverka den totala planeringen på sådant sätt, att de butikslägen som kommer fram passar företagets eller blockets speciella butiksprofil. Samtidigt kan man bli i tillfälle att motarbeta en planering som skulle kunna gynna företag med en annan profil.

Centrumanläggningar befinner sig såsom förut antytts i en speciell situation. Här uppfattar berörda parter det såsom ett gemensamt intresse att stärka anläggningens attraktivitet och konkurrenskraft. Bland de medel som används för att främja detta intresse ingår utväljandet av lämpliga företag. Prövningen är inte begränsad till att tillse att en önskvärd branschfördelning uppkommer utan går också ut på att välja välskötta och till anläggningens policy väl anpassade före- tag.

I vissa fall kan ett bestämt företag få förtur till ett visst läge, därför att företaget på grund av en saneringsätgärd e. d. förlorar en butik i kommunen. Det nya läget lämnas då som kompensation för förlusten av den gamla butiken.

De fördelande kan sålunda ibland i förväg lösa fördelningsfrågan med utgångspunkt i sina målsättningar. Det återstår likväl ett betydande antal fall där man inte har nå- gon sådan ledning vid valet mellan olika företag. På vissa platser har det förekommit att bostadsföretagen utnyttjat konkurrensen om lägena till att betinga sig vissa ekono- miska förmåner av det etablerande företaget. Dessa förmåner har bestått i att företaget har fått bidra med krediter till de byggnader,i vilka butikslokalerna inrymts. Dessa kredi- ter, ibland kallade hyresgästlån eller bygg— mästarlån, synes i vissa fall ha reducerat antalet spekulanter genom att en del av dem inte haft ekonomiska möjligheter att få fram lånen. Utslagsgivande har emellertid lånen enligt de sagesmän, som utredningen varit i

Någon entydig bild av hur fördelningen går till har intervjuundersökningen inte givit. Generellt kan sägas att olika normer tilläm- pas av skilda bostadsföretag. Den vanligast förekommande normen synes vara att man fördelar lägena mellan spekulanterna i för- hållande till deras marknadsandelar på orten. Har ett företag fått ett läge i ett visst bostadsområde, ges i nästa bostadsområde läget till ett annat företag. Vissa lägen kan bedömas såsom värdefullare än andra, varvid ett läge kan komma att anses motsvara två andra lägen. Man försöker vid fördelningen tillse att inte ett företag får flera butiker nära varandra utan att företagen ”varvas”. Fördelningen sker ibland, såsom exempelvis i Göteborg, i samråd med representanter för detaljhandeln på orten. När det gäller livs- medelsbutiker talas i Stockholm ibland om den s.k. ”ringen”, vilken sägs bestå av Konsum, ICA, ASK, AB Butiksetablering och Metro. Även andra detaljhandelsföretag är med, men dessa fem torde förekomma vid fördelningen hos flertalet bostadsföretag.

De företag som blir tillgodosedda vid fördelningen och i synnerhet de som blir det ofta visar helt naturligt inget större missnöje utan förklarar sig anse att den nuvarande ordningen fungerar tillfredsställande. Det har dock förekommit att man sagt sig önska veta principerna för fördelningen men inte ansett sig böra ställa frågor om dessa med hänsyn till risken att störa de goda relationerna med bostadsföretagen. Hos mindre kedjor och företag är attityden emellertid en annan och utredningen har kommit i kontakt med flera företag, som anser sig orättvist behandlade vid fördelningen av butikslägen.

Fördelningsfrågan kan ibland kompliceras av att skilda detaljhandelsföretag och även byggherrar kommer till olika uppfattning rörande beräkning av konsumtionsunderlag och köptrohet. I samband med några sådana fall har under de senaste åren länsstyrelser- nas förhandlingsverksamhet aktualiserats. (Fråga om fördelning av butikslägen i områ- det Navestad i Norrköping anhängiggjord inför länsstyrelsen i Östergötlands län och

inom området Norrlidens centrum i Kalmar inför länsstyrelsen i Kalmar län.)

I ASK-gruppens pressorgan ”Fri köpen- skap” har vid flera tillfällen givits uttryck för indignation rörande fall där man ansett sig orättvist behandlad. Frågan har ställts om det är godtycket som avgör etableringarna. Anklagelser för ”mygleri” har förekommit. En omständighet som i flera fall synes ha givit anledning till missnöje hos företag inom denna grupp är att man hindrats etablera i ett visst läge trots att man först av alla i en eller annan form aktualiserat detta läge. Särskilt anmärkningsvärt har man ansett det vara när läget senare tilldelats något annat företag.

Uppenbarligen synes man från ASK: 5 sida här ha den uppfattningen att det vore rättvist att tilldela ASK läget, eftersom man inom ASK utrett förutsättningarna för etab- lering och aktualiserat läget. De fördelande tycks emellertid ha fördelat efter någon annan grund. Att döma av ASK: s referat av fallen — utredningen har inte ansett sig böra närmare forska i hur fallen handlagts — har ASK emellertid inte fått kännedom om grunderna för besluten i fördelningsfrågoma.

Inom enskild handel har uttryckts miss- nöje med att, som man anser, kooperationen otillbörligt gynnas genom att kooperationen regelmässigt i enlighet med den av nyetable- ringssakkunniga rekommenderade principen skulle tilldelas det ena av två lägen. Denna princip synes fortfarande tillämpas i ganska stor utsträckning.

Att ASK-företagen ansett sig möta svårig— heter vid tilldelning av butikslägen synes dock också böra sammanställas med den tidigare påtalade tendensen hos de fördelan- de att hålla sig till sådana företag, som redan förut är etablerade i kommunen och med vilka man haft ett gott samarbete. Redan ASK-företagens betydligt mindre marknads— andel kan här vara en belastning jämfört med den betydligt större ICA-kedjan. När det gäller kooperationen har från den enskilda handeln framhållits en annan omständighet, som man ansett betydelsefull i samman- hanget. De personer, som intar ledande

positioner i ortens konsumtionsförening, in- nehar i viss utsträckning också förtroende- uppdrag inom kommunen. Dessa former av ”personalunion” mellan kooperationen och kommunen har helt naturligt, menar man inom den enskilda handeln, medverkat till uppkomsten av goda relationer mellan kooperationen och kommunen. Från före- trädare för enskild handel har under intervju- undersökningen till utredningen flera gånger framförts den uppfattningen att enskild han- del borde följa kooperationens exempel och genom personliga politiska engagemang av köpmän och andra funktionärer söka skaffa sig goda relationer till kommunen.

Beträffande Stockholmsförhållanden har under intervjuundersökningen sagts, att mot- sättningen där numera inte längre i första hand gäller kooperationen och enskild han- del utan storföretag och småföretag. Andra har framhållit att man beträffande fördel- ningen mellan kooperationen och enskild handel i Stockholmstrakten kommit fram till ett slags modus Vivendi bestående i att fördelningen i stort sett sker efter marknads- andelama. Dessa uttalanden synes i första hand böra hänföras till de traditionella före- tagstyperna, särskilt dagligvarubutikerna.

Den nu återgivna bilden av förfarandet vid och principerna för fördelning av butikslägen ger ett osystematiskt och ganska förvirrande intryck. De på orten redan etablerade före- tagens marknadsandelar torde vara en fördel— ningsgrund, som i betydande utsträckning fäller utslaget. Stora variationer förekommer dock och utrymmet för subjektiva värde- ringar hos de fördelande synes vara betydan- de. Sistnämnda omständighet i förening med en allmänt förekommande brist på allmän insyn synes ibland ha givit upphov till misstankar om bristande oväld hos de för- delande.

3. Detaljhandeln

3.1. Utvecklingstendenser 3.1.1 Omsättning och butiksantal

Emigt 1951 års företagsräkning omsatte 78 000 arbetsställen för "egentlig detaljhan- del” drygt 10 miljarder kronor per år.1 I 1963 års handelsräkning var antalet försälj- ningsställen för ”egentlig detaljhandel” fort- farande drygt 71 000. Dessa butiker omsatte tillsammans drygt 23 miljarder kronor om året. För år 1970 har Handelns Utrednings- inszitut beräknat antalet försäljningsställen för ”egentlig detaljhandel” till 47 000. Upp— gift beträffande omsättningen i den på detta sätt definierade detaljhandeln saknas. Emel- lertid beräknar man för samma år den totala omsättningen i detaljhandeln till 43 miljar- der kronor, vilket bör jämföras med ett uppskattat totalt antal försäljningsställen av 53 000.

Man brukar skilja mellan handeln med livsmedel ”dagligvaror” — och med andra varor ”specialvaror". Livsmedel säljs hu- vudsakligen genom ”egentliga livsmedelsbuti- ker" men också till viss del genom special- livsbutiker, kiosker, torghandel etc. Egentli- ga livsmedelsbutiker säljer som regel inte han livsmedel utan också mer eller mindre specialvaror av dagligvarukaraktär, särskilt inorn gruppen kemisk-tekniska varor. Dessa butiker kallas också ofta dagligvarubutiker.

Koncentrationsutredningen (SOU 1968: 6) beräknade antalet dagligvarubutiker

under 1950—talet till mellan 30000 och 33 000. Den ”egentliga dagligvaruhandelns” försäljning av livsmedel var enligt denna utredning ungefär 5 miljarder kronor vid samma tid. År 1964 kunde antalet daglig- varubutiker enligt utredningen beräknas upp- gå till något över 20000. För samma år uppskattade utredningen livsmedelsförsälj- ningen genom "egentlig dagligvaruhandel" till drygt 10 miljarder kronor. För närvaran- de uppgår antalet dagligvarubutiker eller som de numera ofta kallas allivsbutiker till ungefär 12 000. Dessa butikers omsättning uppskattas till något mindre än 20 miljarder kronor.2

Inom livsmedelshandeln har sedan 1960 enligt beräkningar av Handelns Utrednings- institut lagts ned närmare 13 000 butiker. Samtidigt har mer än 1 300 moderna själv- betjäningsenheter nyetablerats. Det största antalet nedläggningar förekom år 1963 1 200 livsmedelsbutiker upphörde. Under de närmast följande åren var nedläggningarna något mindre till antalet för att år 1970 åter uppgå till över 1 000.

Det minskade antalet butiker i förening

1 Begreppet egentlig detaljhandel innefattar inte apotekshandel, handel med vin och sprit samt handel med bilar och drivmedel. 2 Tidningen Supermarket nr 5/1972 anger livs- medelsförsäljningen genom ”egentliga livsmedels- butiker" till drygt 17 miljarder kronor. Enligt tidningen säljer egentliga livsmedelsbutiker dessut- om specialvaror för ca 3 miljarder kronor om året.

med ökningen av den totala omsättningen innebär självfallet att den genomsnittliga omsättningen per butik stigit. Medelomsätt- ningen per butik ger emellertid inte någon rättvisande bild. 10 procent av livsmedels- butikerna omsätter 50 procent av försälj- ningen.1 År 1971 omsatte 1 200 supermar- kets (självbetjäningsbutik med årsomsättning överstigande 4 miljoner kronor) nästan 10 miljarder kronor.

3.1.2 Utveckling av vissa butiksformer

Av särskilt intresse från utredningens syn- punkt är utvecklingen av butiksformerna. Vid tiden för andra världskrigets slut känne- tecknades livsmedelshandeln fortfarande av ett flertal olika branschaffärer. Det fanns speceributiker, charkuteributiker, mjölk- butiker, fiskaffärer, etc. Denna branschupp- delning har i stort sett helt försvunnit inom livsmedelshandeln. De många särskilda branschbutikema har ersatts av dagligvarubu- tiker allivsbutiker som inom en enda butiksform tillhandahåller hela det sorti- ment, vilket tidigare fanns i de särskilda branschbutikerna. Denna omvälvning kan sägas i stort sett ha skett samtidigt med genombrottet för självbetjäningsidén. Denna för detaljhandeln så betydelsefulla föränd- ring började i slutet av 1940-talet. År 1950 var antalet självbetjäningsbutiker ungefär 200. Antalet butiker av detta slag ökade därefter starkt fram till mitten av 1960-talet, då de kan beräknas ha uppgått till 8 OOO—9 000. Sedan dess har antalet själv— betjäningsbutiker varit ganska oförändrat. För närvarande beräknas de av Handelns Utredningsinstitut till ungefär 8 500. Butiks- nedläggningarna som tidigare gällde i stort sett enbart manuellt betjänade livsmedels- butiker omfattar numera också självbetjä- ningsbutiker. Handelns Utredningsinstitut beräknar dock att cirka 40 procent av alla livsmedelsbutiker fortfarande är manuellt betjänade.

Större egentliga livsmedelsbutiker -— dag— ligvarubutiker brukar kallas supermarkets. Tidigare ingick i definitionen på en super-

market att den skulle ha en årlig omsättning av minst 3 miljoner kronor.2 Fr.o. m. är 1971 skall omsättningen uppgå till minst 4 miljoner kronor om året. År 1961 omsatte 154 supermarkets 0,6 miljarder kronor. Sex år senare, år 1967, omsatte 914 supermar- kets 4,5 miljarder kronor. År 1971 omsatte 1 197 supermarkets 9,6 miljarder kronor.

De livsmedelsbutiker som etableras nu är i genomsnitt ungefär 10 gånger så stora som de som läggs ned. De nya stora butikerna kännetecknas också av att de har ett mycket stort sortiment jämfört med vad som tidigare var vanligt. En stor supermarket kan i dag ha över 6 000 artiklar i sortimentet. I allt högre grad tar stora supermarkets in specialvaror i sortimentet. Enligt en sortimentsräkning för 1971 hade 1 900 specialvaror 25 procent av säljytan i supermarkets.3

Utvecklingen av kedjevaruhusen kan också sägas utgöra en koncentration av flera bran- scher till en butiksform. Ett normalt kedje- varuhus täcker numera större delen av de traditionella branscherna i fackhandeln och har dessutom regelmässigt livsmedelsavdel- ning av supermarketstandard. Inom special- varusortimentet är kedjevaruhusen ofta inte lika djupt sorterade. Man har på detta område koncentrerat sig på de mera högfre- kventa artiklarna.

I mitten av 1950-talet hade varuhusen en marknadsandel på endast ett par procent. År 1971 hade de tre stora varuhuskedjoma (Domus, Epa, Tempo) i sina kedjevaruhus av vanlig typ en gemensam omsättning på över 7 miljarder kronor, varav drygt 3 miljarder avsåg livsmedel. År 1961 fanns 176 varuhus. [ början och mitten av 1960-talet etablerades årligen mellan 15 och 20 nya kedjevaruhus. Under senare år har etable- ringstakten gått ned avsevärt. Under 1970 minskade antalet ”traditionella” varuhus med tre. Samma år uppgick antalet till 343.

Den varuhusform, som numera allmänt kallas stormarknad, fick sin premiär för tio

1 Supermarket nr 5/1972. ;Supermarket nr 5/1972. Supermarket nr 12/1971.

år sedan när Wessels öppnade sin anläggning utanför Malmö. Vid årsskiftet 1971/72 fanns 22” ..tormarknader i landet. Stormarknader- nas totala omsättning uppgår numera till 1,4 miiljarder kronor, vilket motsvarar 344 pro- cent av den totala detaljhandelsmarknaden.- Hälften av stormarknadernas försäljning fal- ler på livsmedel. Enligt uppgift i tidningen Supermarket har en märkbar tendens under 1971 varit att stormarknaderna uppvisar kraftigare säljökningar för livsmedel än för det övriga sortimentet. Med hansyn till de kända planerna på nyetablering av stormark- nader beräknas dessa år 1975 uppgå till ett antal av mellan 35 och 40 med en beräknad andel av detaljhandeln på 6—7 procent.

Innan varuhusexpansionen började låg i stort sett hela specialvaruförsäljningen hos fackhandeln. Denna behöll ganska länge sin såsom namnet anger typiska uppdelning på skilda branscher. Så småningom började emellertid fackhandeln genomgå en liknande utveckling som livsmedelshandeln haft. Den 5. k. branschblandningen har lett fram till att varorna numera samlas i butikerna efter annat mönster än det tidigare typiska bransch- mönstret. Liksom när det gäller livsme— delshandeln har man sökt att finna så- dana sortimentssammansättningar, som gör det möjligt för kunden att i en och samma butik köpa allt som har ett naturligt sam- band och därför kan förväntas ske vid samma tillfälle. En motsvarighet till självbe- tjäningen i livsmedelshandeln har blivit själv- val, en betjäningsform som liknar självbetjä- ningen men som innebär en något högre grad av personlig betjäning.

Konkurrensen från bl.a. massdistribu- tionskanalerna har tvingat fackhandeln till anpassning. Man har ibland försökt besvara konkurrensen bl.a. på det sättet att flera fackhandlare från skilda branscher gått sam- man och bildat köpmannavaruhus. Dessa varuhus kan sägas utgöra flera fackhandels- butiker under samma tak och ibland utan väggar mellan butikerna. År 1971 fanns 19 köpmannavaruhus med en sammanlagd om- sättning på 680 miljoner kronor om året.

Andra fackhandlare har valt att specialise-

ra sig och fördjupa sortimentet. Syftet här- med har bl. a. varit att undvika alltför stark konkurrens med varuhusen inom dessas eget sortimentsområde. I stället har man sökt anlägga en profil med sikte på att bli komplement till varuhusen.

En utveckling mot större enheter karak- täriserar också kioskhandeln. Sedan affärs- tidslagen upphörde vid årsskiftet 1971/72 har kiosker börjat att få ett ökande inslag av livsmedel. Kioskerna säljer för närvarande för 2,4 miljarder kronor om året.

Avskaffandet av affärstidslagen torde ock- så kunna innebära att bensinstationerna i ökad utsträckning kommer att börja sälja livsmedel.

Gatuköken växer för närvarande hastigt i storlek och omsättning. Gatuköken beräknas (enligt tidningen Supermarket) år 1971 ha haft en omsättning på cirka 600 miljoner kronor fördelad på 2 500 enheter.

3.1.3. Företagen och blocken

Ett karaktäristiskt drag för utvecklingen av. detaljhandeln i Sverige är att en vid andra världskrigets slut påtaglig dominans av många små företag under de senare decen- nierna förbytts i en dominans av storföretag och block. Det något diffusa begreppet block används här för att beteckna sådana sammanslutningar mellan flera företag, där samarbete förekommer i fasta former oavsett om det finns ägarmässiga bindningar mellan företagen eller ej. Vill man ge en dagsaktuell bild av svensk detaljhandel är det därför naturligt att i första hand beskriva storföre- tagen och blocken.

Tabell 3.1, hämtad från tidningen Super- market nr 5/1972, är i första hand gjord för att visa livsmedelsmarknaden år 1971. Tabel- len ger emellertid också en god bild av marknadsandelarna totalt sett hos de största företagen och blocken. För att förtydliga bilden har också ur samma tidning hämtats tabell 3.2 rörande kedjeföretag i fackhan- deln. Härutöver kan nämnas att Svenska Pressbyrån AB samma år hade en omsättning på ungefär 1,4 miljarder kronor, varav om-

Tabell 3.1 Livsmedelsmarknaden 1971. Ne- danstående sammanställning visar den totala livsmedelsmarknaden i Sverige 1971. Samti- digt framgår även totalt antal försäljnings- ställen samt total omsättning för respektive grupp och kedja.

Grupp/kedja Antal T.otal Därav förs: oms. livsme- ställen (milj. delsom-

kr) sättn. (milj.kr)

Konsum 2 685 8 698 5 360 ICA 5 477 6 961 5 780 Vivo 772 1 324 1 170 Tempo/Wessels 86 2 078 1 010 NK/Turitz 116 2 400 950 Favör 280 640 565 Metro 64 366 325 Ovriga kedjor 1 17 726 640 Ovriga super-

markets 47 430 380

9 644 23 623 16180

Övriga livsme-

delsbutiker, ca 2 400” 1 500” 1 350” Summa livsmedels-

omsättning genom egentliga livs- medelsbutiker, ca 17 500 Övrig livsmedels-

omsättning genom

speciallivsbutiker m. rn. ca 3 000” Total livsmedels-

omsättning, ca 20 500

ISiffroma för Konsum, ICA,_.Vivo, NK/Turitz, Tempo, Favör, Metro samt "Ovriga kedjor” har lämnats av respektive företag. I I gruppen "Ovriga kedjor” ingår Ce-Jis, Kipplers, Gesters, Saga Hemköp, Ringköp, Hjelms '/Stjärn- butikerna, Martin Olsson, Hemköpscentralen, Bogö, Kärnbutikerna samt Sabis." I Uppgifterna avseende gruppen "Ovriga supermar- kets” består delvis av beräknade värden. I Siffrorna för gruppen "Övriga livsmedelsbutiker” utgör uppskattningar baserade på tidigare års uppgifter, vilka justerats med hänsyn till prisut- veckling och trenden i strukturomvandlingen. I Posten "Ovrig livsmedelsomsättning genom spe- ciallivsbutiker m.m." utgör en ungefärlig upp- skattning. Förutom speciallivsbutiker av typ fisk- affärer, brödbutiker inryms även livsmedelsför- säljning genom kiosker, konditorier, torghandel m.m.

” Beräknade värden. Källa: Tidningen Supermarket nr 5/197 2.

Antal sälj- ställen

Omsättning 1971 milj. kr

Möbel-Ikea, Älmhult

(möbler) 5 300 Hennes, Mauritz Ur och Pennspecialisten

(konfektion, ur, pennor) 83 227 Kapp-Ahl AB

(konfektion) 53 111 Almqvist & Wiksell

Bokhandel AB 13 77 AB Buketten

(blommor) 70 55

Källa: Tidningen Supermarket nr 5/1972

kring hälften på grossistsidan och resten på detaljistsidan.

Konsumentkooperationen såsom framgår av tabell 3.1 den största totala omsättningen. Egentligen består kooperatio- nens detaljhandel av många skilda konsum- föreningar, men de många centralt samord- nade funktionerna gör det motiverat att betrakta kooperationen som ett enda block. Kooperationen har 13 stormarknader, vilket är betydligt fler än vad något annat företag har. Den har vidare 170 kedjevaruhus, vilket också är mer än vad något av de andra två kedjevaruhusföretagen, NK-Turitz och Åhlen & Holm, har.

Förutom den kooperativa livsmedelsför- säljning som går genom stormarknader och kedjevaruhus har kooperationen ett stort antal moderna stora livsmedelsbutiker, s.k. hallbutiker av den sort som numera är vanliga i nya bostadsområden och brukar kallas bostadsområdesbutiker.

Kooperationen hade tidigare åtskilliga små livsmedelsbutiker, s.k. närhetsbutiker. I samband med en omfattande strukturratio- nalisering under senare år har dessa butikeri stor utsträckning lagts ned. När det gäller närhetsservice försöker kooperationen för

har

närvarande liksom flera andra företag att experimentera fram nya former av buti- ker för närservice med vissa dagligvaror. Även när det gäller specialvaror har ko- operationen butiksformer vid sidan av kedje— varuhusen och stormarknaderna. Som exem-

pel kan nämnas Domus Interiör som kan betecknas såsom varuhus för möbler och andra heminredningsdetaljer.

Kooperationen har en i flera avseenden särpräglad sortimentsprofil, som gör att man kan dra en skiljelinje mellan kooperativa butiker och privata butiker. Denna koopera- tiva särprägel kan åtminstone delvis förklaras av att kooperationen har egen producerande industri, vars produkter helt eller till större delen säljs genom kooperativa butiker.

Under senare år torde den kooperativa särprägeln ha blivit mindre markerad. De kooperativa butikerna för i allt större ut- sträckning vid sidan av de egna märkesvaror- na även det sortiment som finns i privata butiker. Vidare torde den starka sortiments- ökningen i de stora livsmedelsbutikerna un- der senare år ha bidragit till att minska intryc- ket av en speciellt konsumentkooperativ sortimentsprofil.

Såsom framgår av tabell 3.1 har ICA något större livsmedelsomsättning än kooperatio- nen. ICA är ett typiskt ”block”. Det består av många köpmän, som var och en äger sin eller sina butiker. Dessa köpmän binds sam- man till ett block av gemensamma funktio- ner på i huvudsak grossistnivå. Det är främst inköpsverksamheten som är samordnad, men gemensamma aktiviteter förekommer även på andra viktiga områden såsom marknads- föring och etableringsverksamhet.

Förutom ICA finns inom livsmedelshan- deln ytterligare ett block av betydande storlek. Detta block representeras i tabell 3.1 av Vivo- och Favörkedjoma, som tillsam- mans bildar ASK-blocket. I stort sett är detta block uppbyggt på samma sätt som ICA-blocket.

Den enskilde köpmannens ägarmässiga bindning till blocket går till huvudleverantö— ren, dvs. den grossist inom vars geografiska leveransområde butiken befinner sig. När det gäller nyetableringar går grossisten normalt in såsom delägare i butiken, ofta såsom hälftendelägare. Härigenom får grossisten vis— sa garantier för att köpmannen skall hålla sig till samma huvudleverantör även i fortsätt- ningen. Vanligt är dessutom att grossisten

står såsom hyresgäst för butikslokalen i förhållande till fastighetsägaren, vilket ytter- ligare stärker grossistens ställning.

Grossistens starka ställning i förhållande till köpmannen torde böra ses mot bakgrund av den roll som grossisten numera ofta spelar när butiken etableras. I många fall torde det vara befogat att säga att det är grossisten som etablerar butiken och "tillsätter" köp- mannen. Det är grossisten som sköter för- handlingar med kommun och byggherrar och så att säga tillvaratar etableringstillfällena. Vidare är det grossisten som anskaffar större delen av det kapital som fordras för etable- ringen.

Den till blocket anslutne köpmannen har dock en självständigare ställning i förhållan- de till grossisten än konsumföreståndaren har till sina huvudmän. Köpmannen har ganska fria händer att söka anpassa butikens sortimentsprofil till de lokala förhållandena och experimentera sig fram till en slagkraftig konkurrensprofil. I detta avseende torde konsumföreståndaren ha mindre frihet.

Samgående i block innebär fördelar för köpmännen främst därigenom att man kan uppnå Stordriftsfördelar inom de gemensam- ma funktionerna. I vissa fall är samgåendet en nödvändig förutsättning för att funktio- nen över huvud taget skall bli möjlig.

I föregående avsnitt har sagts att det inom detaljhandeln finns tre stora varuhuskedjor. En av dessa, Domus, tillhör såsom redan nämnts konsumentkooperationen och är den största. Om man ser till antalet kedjevaruhus kommer den av NK-Turitz ägda Epa-kedjan med sina 112 kedjevaruhus närmast i stor- leksordningen efter Domus-kedjan. Den till antalet varuhus minsta av de tre kedjorna är den av Åhlén & Holm ägda Tempo-kedjan, som innehåller 77 kedjevaruhus.

Både NK-Turitz och Åhlén & Holm är typiska varuhusföretag. På senare tid har dessa företag börjat intressera sig för stor- marknader. NK-Turitz har hittills etablerat fyra stormarknader. Åhlén & Holm har skaffat sig sina intressen inom denna butiks- form genom att köpa stormarknadsföretaget Wessels. För närvarande har Tempo/Wessels

Inom livsmedelshandeln finns vidare ett antal 5. k. mångfilialföretag med mera lokal anknytning. Med mångfilialföretag förstås i princip ett företag som äger många butiker. Ett av dessa mångfilialföretag stockholms- företaget Metro är särskilt redovisat i tabell 3.1

Även om livsmedelshandeln numera domi- neras starkt av storföretagen och blocken finns dock fortfarande ett avsevärt antal fristående butiker. Att dessa dock har en omsättningsmässigt begränsad betydelse framgår av tabell 3.1. Anmärkas bör dock att det inom blocken torde finnas åtskilliga köpmän som är tämligen självständiga gent- emot blocket genom att de själva äger sin butik och har eget hyreskontrakt på butiks- lokalen.

Sveriges köpmannaförbund verkar genom företaget Butiksetablering AB för etablering av fria gentemot blocken självständiga köp- män i livsmedelsbranschen. I samma syfte arbetar AB Handelskredit, som är ett av leverantörerna i livsmedelsbranschen ägt fi- nansieringsinstitut. När det gäller att skapa möjligheter för köpmän att bli självständiga i förhållande till blocken är finansieringsfrå- gan i samband med nyetablering mycket betydelsefull. Möjligheterna för en enskild köpman att på egen hand anskaffa det kapital som erfordras för att etablera en ny livsmedelsbutik är som regel mycket små. Kan han inte få hjälp till finansieringen på annat sätt, måste han vända sig till något av blocken. Genom ett sådant kan han få frågan ordnad men blir då också samtidigt bunden till blocket.

Den största delen av specialvaruförsälj- ningen går genom den mycket heterogena företagsgrupp som kallas fackhandeln. Den- na består av cirka 26 000 enheter som tillsammans säljer för omkring 13 miljarder kronor om året.1

Strukturrationaliseringen torde ha kom- mit igång senare och hittills gått långsamma- re i fackhandeln än i livsmedelshandeln. Förändringarna börjar dock bli betydande även i fackhandeln. Specialvaruförsäljningen

i massdistributionskanalerna tvingar fackhan- deln till anpassning. Kedjevaruhusen har länge konkurrerat med sådan försäljning. På senare år har stormarknaderna på vissa plat— ser gjort betydande inbrytningar på markna- den. Även den egentliga livsmedelshandeln börjar numera sälja specialvaror i inte obe- tydlig utsträckning. Särskilt de nya stora hallbutikerna för ett ganska stort sortiment med specialvaror.

En fackhandelsbransch som åtminstone på vissa platser genomgått en stark struktur- rationalisering är möbelbranschen. Nyetable- ringar av stora ofta externt (utanför egentlig tätbebyggelse) belägna möbelvaruhus har tvingat många äldre möbelaffärer av traditio- nell typ att lägga ned sin verksamhet. Huruvida man skall säga att denna utveckling innebär att nya butiksformer slår ut fackhan- del eller att strukturrationalisering äger rum inom fackhandeln blir beroende av hur man vill definiera begreppet fackhandel.

En klar tendens inom fackhandeln är att möta den hårdnande konkurrensen med oli- ka former av samverkan mellan flera butiker. Man kan säga att inom fackhandeln pågår en blockbildning liknande den som skett inom livsmedelshandeln. För närvarande omfattar ”Frivilliga Fackkedjor Ekonomisk Förening” tio medlemmar representerande 1 000 fack- handlare och 1 330 butiker. Dessa butiker svarar för en sammanlagd omsättning på 2,7 miljarder kronor eller cirka 20 procent av fackhandelns totala omsättning. Totalt finns i Sverige 25 frivilliga fackkedjor med sam- manlagt cirka 3 000 butiker.

Även när det gäller nyetablering av fack- handelsbutiker finns ett Sveriges köpmanna- förbund närstående serviceorgan, AB Fack- etablering.

Blockbildningens betydelse belyses närma- re i avsnitt 7.6.

1 Supermarket nr 5/1972.

3.2 Kostnader och lönsamhet 3.2..1 Dagligvaruhandeln

Det i det följande redovisade materialet bygger främst på dels koncentrationsutred- ningens delbetänkande ”Strukturutveckling och konkurrens inom handeln” (SOU 1968: 6), dels på en av Handelns Utrednings- institut (HUI) på utredningens uppdrag ut- förd utredning rörande lönsamheten inom dagligvaruhandeln vid olika etableringsstor- lekar, i sin helhet redovisad i bilaga A.

Beräkningar av bruttovinster, kostnader och lönsamhet och jämförelser av sådana mått mellan företag och mellan branscher möter ofta svårigheter. Nämnda mått kan dock ge en uppfattning om skillnader mellan olika branscher och mellan t. ex. företag av olika storlek.

Först skall redovisas några uppgifter om nedläggning och nyetablering av butiker in- om dagligvaruhandeln samt butiksstruktu- rens utveckling. Som framgår av nedanståen- de tabell minskade under 1960-talet antalet butiker kraftigt.

Tabell 3.3 Antal Procent Enskilda butiker Befintliga 1.1.1960 19 116 100 Nedlagda 1960—69 8 993 47,0 Nyetablerade 1960—69 1 113 5,8 Befintliga 31.12.1969 11 236 58,8 Nettominskning 7 880 41,2 Konsumentkooperativa butiker Befintliga 1.1.1960 5 922 100 Befintliga 31.12.1969 2 550 43,1 Nettominskning 3 372 56,9 Nedläggningarna drabbade i allmänhet mindre enheter med 100 000—300 000 kro- nor i årsomsättning. Nyetableringen av buti- ker framgår av följande sammanställning.

De nya butikerna hade som regel ett par miljoner kronor, ofta mer, i årsomsättning. Nyetableringarna var alltså mer än tio gånger så stora i genomsnitt som de nedlagda enhe- terna.

År Antal År Antal 1960 135 1966 110 1961 102 1967 140 1962 87 1968 109 1963 107 1969 125 1964 92 1970 111 1965 95

De nyetablerade butikernas genomsnittli- ga storlek har successivt ökat. Under perio- den 1968—1970 hade som framgår av nedan- stående tabell ungefär hälften av dessa buti- ker en årsomsättning överstigande 3 milj. kronor.

Tabell 3.4 Antal nyetablerade enskilda dag- ligvarubutiker med fördelning på omsätt- ningsklasser.

Omsättnings- klass

kronor/år 1968 1969 1970

Under

100 000 — 100—

250 000 1 250—

500 000 6 500 000—

1 milj. 7 1 milj.—

2 milj. 20 23 19

3 11111]. 23 27 20

5 milj. 32 35 28 Över 5

milj. 20 20 27 Okänd om-

sättning — 3

Totalt 109 125 111

(70wa Ur

Medianom- sättning kronor 2 870 000 2 700 000 3 050 000

Andel över

3milj. 48% 44% 51%

Utvecklingen mot allt större nyetablerade butiker har fortsatt även efter 1970. Ett uttryck för detta är att av de cirka 70 butiker som etablerades under första halv- året 1972 inte mindre än 55 hade en budgeterad årsomsättning för det första året om 4 milj. kronor eller mer. Av dessa 55 s. k.

supermarkets hade 42 en säljyta överstigande 400 m2 .1

Konsum Stockholm eftersträvar enligt en byggforskningsrapport2 vid nyetablering dels livsmedelshallar med minst 5 milj. kronors årsomsättning och ett befolkningsunderlag av minst 3 000 invånare (8 000 invånare vid samlokalisering av två butiker), dels hallbuti- ker med en årsomsättning av minst 10 milj. kronor och ett befolkningsunderlag av minst 10 000 invånare.

Sveriges köpmannaförbund anger enligt samma källa att en dagligvarubutik bör ha en årsomsättning av minst 3—4 milj. kronor. Om två sådana butiker samlokaliseras anges ett underlag av 3 500—4 700 invånare.

Som jämförelse kan nämnas en undersök- ning av det befintliga butiksbeståndet i Kalmar tätort, där endast en av de befintliga 75 butikerna hade en årsomsättning översti- gande 3 milj. kronor 1968.

Utvecklingen inom dagligvaruhandeln vi- sar på en begränsad bruttovinstökning under 10—årsperioden fram till 1965. Med brutto- vinst avses omsättning under året minus de sammanlagda inköpsprisema för under året sålda varor. För självbetjäningsbutiker med omsättning över 750 000 kronor per år ökade bruttovinsten från 15,1 procent av omsättningen till 16,2 procent. Samtidigt steg kostnaderna i ungefär samma takt. Den beräknade nettovinsten dvs. bruttovinst minus detaljhandelns kostnader inklusive skattemässiga avskrivningar visar därmed inga större förändringar under perioden. För nämnda typ av butik uppgick nettovinsten i förhållande till omsättningen till 1,4 procent sedan beräknad ersättning för ägarens arbets- insats upptagits som kostnad.

Den vanligaste etableringsstorleken för en dagligvarubutik 1965 var 1—2 milj. kronors årsomsättning. För en sådan butik låg brut- tovinsten på 16,1 procent och nettovinsten var 1 procent av omsättningen. För närvaran- de etableras dagligvarubutiker vanligen i om- sättningsgruppen 3—5 milj. kronor. Butikeri denna omsättningsgrupp hade under det räkenskapsår som avslutades under perioden hösten 1971 till våren 1972 en bruttovinst

om 17,4 procent. Butiker med den nu vanligaste etableringsstorleken har således en bruttovinst som är 1,3 procentenheter större än vad butiker med den i mitten av 1960— talet vanligaste etableringsstorleken hade.

Bruttovinster, kostnader och nettovinster för i huvudsak 1971 hämtade från bokslut avseende drygt 500 enskilda livsmedelsdetalj- handelsföretag framgår av tabell 3.5.

De redovisade uppgifterna avser enbart detaljhandelsledet. Statens pris- och kartell- nämnd genomför fortlöpande mätningar av pris- och marginalutvecklingen inom daglig- varuområdet. Dessa undersökningar avser marginalerna inom både grossist- och detalj- handelsledet och visar att dessa båda leds sammanlagda bruttovinst uttryckt i procent av konsumentpriset i mars 1972 var cirka 25 procent.

På grund av att ersättning till butiksägare och dennes familjemedlemmar inte tagits med bland kostnaderna visar tabell 3.5 en alltför låg kostnad för framför allt de mindre butikerna där ägarens lön svarar för en relativt stor del av totalkostnaderna. Av samma anledning framstår nettovinsten som högre än den skulle vara om ägarens lön belastat kostnadssidan. Intrycket att netto- vinsten räknad i procent av omsättningen skulle vara högre imindre butiker än i större måste i själva verket antas vara vilseledande. Effektivitetsmått som brukar användas i detaljhandeln, nettoomsättning per syssel— satt, nettoomsättning per m2 försäljningsyta och lageromsättningshastighet indikerar att större dagligvarubutiker har högre effektivi- tet än mindre. Enligt HUI:s undersökning hade de två största butiksgrupperna ungefär dubbelt så höga värden som den minsta butiksgruppen. Det bör påpekas att de un- dersökta butikerna utgör en relativt stor grupp där bland de mindre butikerna den traditionella butikstypen dominerar. Redo- visade uppgifter i fråga om effektivitet kan

1 Tidskriften Supermarket 8/1972 2 Gustavsson, J.R. — Gillwik, L.: Detaljhandelns del av serviceförsörjningen. Byggforskningen, rapport R 3: 1970.

Omsättningsklass, procent av omsättning Under 0,5—1 1—3 3—5 5—10 0,5 mkr mkr mkr mkr mkr Bruttovinst 14,6 15,3 16,1 17,4 17,1 Personalkostnader 3 ,6 5 ,6 7 ,4 7,9 8,1 Löner, ATP, arbetsgivaravgifter Lokalkostnader 1,6 1,8 2 ,2 3,2 3,5 Hyra, värme, lyse, renhållning, städning Försäljningskostnader 0,3 0,5 0,7 0,9 1 ,0 Emballage, kundförluster Administrationskostnader 0,9 0,6 0,5 0,3 0,3 Kontorskostnader, som porto och telefon Reklamkostnader 0,1 0,2 0,3 0,4 0 ,5 Annonser, skyltning, representa- tion Underhållskostnader 0,2 0,3 0,3 0,4 0,4 Reparationer, förbruknings- material Bil- och transportkostnader 0,6 0,4 0,3 0,3 0,2 Endast kostnad för ut ående transporter och för öretagets bilar Räntekostnader 0,3 0,4 0,6 0,7 0,7 Avskrivningar 1,3 1,2 1,1 1,1 0,9 Summa kostnader 8,9 11,0 13,4 15,2 15,6 Nettovinst 5,7 4,3 2,7 2,2 1,5

a Källa: Tidskriften Livs 10/1972.

därför inte utgöra någon grund för att hävda att små butiker väl anpassade efter sin speciella marknadssituation måste vara min- dre effektiva än större butiker. Tvärtom har nya s.k. närbutiker genom en lämplig an- passning av konkurrensmedel skapat en pro- fil som trots liten omsättning medgivit myc- ket god effektivitet.

De minsta butikerna har däremot mycket hög andel eget kapital av den totala finansie- ringen. I det egna kapitalet har därvid inkluderats halva varulagerreserven. Sålunda är självfinansieringsgraden över 50 procent för de minsta butikerna och i genomsnitt 6,3 procent för butiker med en omsättning på 5—10 milj. kronor.

Att investeringskostnaderna är påtagliga framgår av att man brukar räkna med att utrustning och inredning kostar 500—700 kronor per m2 totalyta. Eftersom de flesta nyetablerade butiker numera har en totalyta som överstiger 650 rn2 närmar sig ofta dessa kostnader 500 000 kronor.

De i tabell 3.5 redovisade uppgifterna gäller privata butiksföretag, i regel enbutz'ks- företag. Större mångfilialföretag visar enligt undersökningar gjorda av koncentrationsut— redningen en bruttovinst kring 21 procent under 1964 och 1965 medan kostnaderna låg vid cirka 19 procent. Nettovinsten upp- gick därmed till cirka 2 procent. Den inte oväsentligt högre bruttovinsten och kost-

nadsnivån för större mångfilialföretag jäm- fört med enbutiksföretagen torde delvis bero på att mångfilialföretagen har större sorti- ment och annan sortimentsammansättning än de mindre enbutiksföretagen.

En jämförelse med bruttovinster, kostna- der och lönsamhet inom varuhuskedjoma försvåras bl.a. av svårigheten att fördela kostnaderna i kedjorna på specialvaror och livsmedel. Av koncentrationsutredningens material framgår emellertid att de privata kedjorna EPA och Tempo 1965 hade en bruttovinst av totalt 26,2 procent mot Do- muskedjans 25,2 procent. Om Domusked- jans bruttovinst minskas med en viss återbä- ring framstår Domus bruttovinst som något lägre än de privata kedjornas. Den höga bruttovinsten påverkas av att bruttovinsten på specialvaror är väsentligt högre än på livsmedel.

Bruttovinstnivån synes successivt ha sjun— kit under åren närmast före 1965. Kostna- derna har legat relativt oförändrade på en nivå på cirka 21 procent för båda grupperna. Härigenom har den totala vinsten i relation till omsättningen sjunkit så att den 1965 uppgick till 4,4 procent för EPA- och Tem— po-kedjorna och 3,5 procent för Domus- kedjan.

För EPA- och Tempokedjorna har det varit möjligt att fördela bruttovinster och kostnader på specialvaror respektive på livs- medel. Fördelningen innehåller många osä- kerhetsfaktorer men visar att vinsten på specialvaror var cirka 6 procent och vinsten på livsmedel cirka 4 procent. Inom livs- medelshandeln får en vinst på 4 procent av omsättningen anses som ovanligt god jämfört med vad branschen i dess helhet uppvisar. Som tidigare framgått låg vinsten för privata dagligvarubutiker på 1—2 procent av omsätt- ningen. Även inom specialvarusektorn har varuhusen med en vinst på närmare 6 pro- cent av omsättningen en förhållandevis hög vinstnivå jämfört med övrig specialvaru- handel.

Om vinsten i stället för att sättas i relation till omsättningen relateras till det i företaget arbetande egna kapitalet erhålls ett mått på

lönsamheten. Resultatet av sådana beräk- ningar Vvisar att stora enskilda allivsbutiker kan ge en mycket hög avkastning på det i företaget arbetande kapitalet trots att vins- ten i absoluta tal är relativt begränsad. Enligt HUI:s lönsamhetsundersökning för 1965 uppgick vinsten för självbetjäningsbu- tiker med en omsättning mellan 750 000 och en miljon kronor till 11500 kronor. Om denna vinst sätts i relation till egna kapitalet uppkommer en så hög lönsamhet som 41 procent. För självbetjäningsbutiker med om- sättning över 2 milj. krOnor per år uppgick vinsten till 62 800 kronor i genomsnitt vilket innebar en lönsamhetsnivå på 70 procent. Den höga avkastningen på i företaget arbe- tande eget kapital beror på att handeln arbetar med relativt liten egen kapitalinsats. Finansieringen sker i stället i stor utsträck- ning med hjälp av leverantörskrediter. Stora självbetjäningsbutiker uppnår som regel hög omsättningshastighet på varulagret och kan därför utnyttja leverantörskrediter så att större delen av lagerhållningen finansieras av leverantörerna.

3.2.2. Handeln med Sällanköpsvaror

Handeln med Sällanköpsvaror arbetar under i väsentliga avseende andra villkor än daglig- varuhandeln. Skillnader finns i sådana avse- enden som varornas köpfrekvens och prisni- vå, behovet av vägledning vid urval och service efter köpet m. m. Även inom handeln med Sällanköpsvaror arbetar de olika del- branscherna med olika förutsättningar. I det följande skall därför bruttovinster, kostnader och lönsamhet inom några olika delbran- scher redovisas. Delbranscherna har valts så att de representerar sektorer med något olika förutsättningar. Handeln med färg-, parfyme- ri- och sjukvårdsartiklar omfattas sålunda av varor i låga prisklasser. Artikelantalet är mycket stort, och kontakterna med tillver— karna går i viss utsträckning över ett mellan- led. Textil och beklädnadshandeln omfattar dels stapelvarubetonade artiklar, dels varor där mode och urval spelar stor roll. Radio- och TV—handeln och möbelhandeln represen—

Tabell 3.6 Genomsnittliga bruttovinster, kostnader och vinster för butiker inom fyra olika delbransxcher inom fackhandeln.

Delbransc h År Antal Omsättning Brutto- Kostn. Vinst unders. företag vinst % % företag kr %

Färghandel 1963 93 285 400 28,7 24,5 4,2 Textil- och beklädnads-

handel 1963 303 318 694 28,0 23,1 4,9 Radio- och TV—handel 1965 43 499 800 27,5 23,6 3,9 Möbelhandel 1965 60 671 000 25,5 21,8 3 7

terar varuområden med produkter i höga prisklasser, där tekniskt kunnande respektive design och miljöaspekter är av stor betydel- se. Uppgifterna rörande de olika delbran- scherna har hämtats från koncentrationsut- redningen. De redovisade studiernas repre- sentativitet är emellertid osäker varför upp- gifterna endast kan ge en viss uppfattning om lönsamheten inom de olika delbranscherna. En sammanställning över de olika del- branschernas bruttovinster, kostnader och vinster redovisas i tabell 3.6.

Färghandeln är en ytterst heterogen bu- tikskategori, där bruttovinsten normalt varie- rar mellan 20 och 35 procent beroende på bl. a. sortimentsinriktning och partiförsälj- ningens omfattning. Kostnaderna visar mot- svarande variationer. Även mycket små före- tag med omsättning under 250000 kronor uppvisar en så hög vinst i relation till omsättningen som 5 procent, dvs. väsentligt större vinst än butiker i motsvarande stor- leksklasser inom dagligvaruhandeln. Materia— let tyder vidare på det något överraskande förhållandet att bruttovinsten är högre i de lägre omsättningsklasserna. Som framgår av tabell 3.6 var bruttovinsten så stor som 28,7 procent medan vinsten uppgick till 4,2 pro- cent.

Uppgifterna rörande textil- och bekläd- nadshandeln omfattar flera olika butikstyper som herrbeklädnad, dambeklädnad, barnbe- klädnad, modevaror, och tyger, garner och sybehör. Både bruttovinst och nettovinst i relation till omsättningen visar ett nära samband med butiksstorleken. De stora en- heter som ingår i materialet redovisar en hög procentuell vinst och god avkastning på eget

kapital. Som framgår av tabell 3.6 är den genomsnittliga bruttovinsten för samtliga bu- tikstyper något lägre än inom färghandeln, nämligen 28,0 procent. Nettovinsten är dock den högsta av de fyra undersökta delbran- schernas, 4,9 procent.

Även inom radio- och TV-handeln finns ett klart samband mellan butiksstorlek och den relativa vinstens storlek. Små butiker ger knappt kostnadstäckning medan de stora butikerna kan visa ett mycket gott resultat. De största butikerna i den aktuella studien, mer än 700000 i årsomsättning, hade en genomsnittlig nettovinst på 4,5 procent vil- ket gav en avkastning på eget kapital av 43 procent. Butikernas storlek har sålunda väsentlig inverkan på lönsamheten. Det är däremot svårare att fastställa företagsstorle- kens inverkan på lönsamheten. De båda största mångfilialföretagen i studien visade sålunda inte en högre vinst i relation till omsättningen än de stora enbutiksföretagen. Mångfilialföretagen har dock sannolikt an- vänt en del av den uppnådda vinsten till att finansiera de nyetableringar som företagen genomfört. Vinsterna har därmed till väsent— lig del kunna återinvesterats i företaget och alltså inte redovisats. Den genomsnittliga bruttovinsten för radio- och TV-handeln var, som framgår av tabell 3.6, 27,5 procent medan nettovinsten var 3,9 procent.

Studien över möbelhandeln visar inte på något samband mellan ökande butiksstorlek och ökande vinstnivå. Butiksgruppen med den största omsättningen i studien, 1,1 milj. kronor eller mer, uppvisar den lägsta vinstni- vån. En förklaring till detta kan vara olikhe- terna i konkurrenstrycket. Konkurrensen

från de nya stora möbelvaruhusen har nämli- gen främst drabbat den traditionella möbel- handeln inom de mycket stora tätorterna. Det är därför möjligt att de stora enheterna i den aktuella studien är storstadslokaliserade, och att den låga vinstnivån beror på konkur- renstrycket i dessa områden. Möbelhandeln som hade den högsta genomsnittliga omsätt- ningen per företag i studien hade den lägsta bruttovinsten av de fyra delbranscherna. Även nettovinsten låg lägre än de övriga delbranschernas.

3.2.3. Stordriftsfördelar

Som framgått av tidigare redovisade exempel finner man som regel ett positivt samband mellan ökande butiksstorlek och ökande vinstnivå. Den utveckling mot stordrift inom detaljhandeln som dessa förhållanden lett till har uppmärksammats mest inom dagligvaru- handeln. För att söka belysa stordriftsförde- larna har butiksetableringsutredningen låtit HUI sammanställa kalkylexempel avseende olika etableringsstorlekar. På grund av svårig- heterna att erhålla empiriskt underlag för beräkning av lönsamheten vid olika etable- ringsstorlekar har några kalkylexempel på schematiska grunder utarbetats. Syftet har" varit att visa vilken skillnad i lönsamhet, beräknad som överskott i förhållande till insatt kapital, som uppkommer vid olika etableringsstorlekar under i övrigt lika för- hållanden. De kan däremot inte ses som uttryck för dagligvaruhandelns aktuella lön- samhetsläge. Innan HUI: s kalkylexempel, som finns redovisade i bilaga A, närmare redovisas skall något beröras de stordriftsför- delar som är av betydelse för dagligvaruhan- del och i stora drag även för övrig detaljhan- del. Vid en bedömning av stordriftsfördelar- na är det viktigt att hålla i minnet att dessa varierar dels med butiksstorlek, t. ex. i form av förändringar i hanteringskostnaderna, dels i anslutning till storleksförändringar i före- tagen t.ex. såsom variationer i administra- tions- och marknadsföringskostnader. Stordriftsfördelarna kan systematiseras på flera sätt. Koncentrationsutredningen har

för sin del valt att gruppera fördelarna i inköpsfördelar, kostnadsfördelar, fördelar vad gäller informationstillgång och offensiv anpassning, och stordriftsfördelar vad gäller riskutjämning och finansiering.

Vad först gäller inköpsfördelar kan stora butiker uppnå fördelar i form av demonstra- tioner och tätare besöksfrekvens från fabri- kanternas representanter som prismärker och kontrollerar lagrets storlek.

Stora företag kan å sin sida uppnå extra prestationer från leverantörerna i form av t. ex. faktureringsrutiner anpassade för före- taget och priseftergifter i form av annonsbi- drag eller förl .andlingsrabatter. En av förde- larna med den numera vanliga samverkan i frivilliga kedjor torde just vara att uppnå ökad förhandlingsstyrka och därmed inköps- fördelar.

Kostnadsfördelarna torde främst kunna hänföras till butiksstorlek. Utnyttjandet av mekaniska hjälpmedel kräver ofta stora in- vesteringar som för att bli lönsamma förut- sätter en viss storlek på butiken för att kunna användas rationellt. Vissa uppgifter rörande stordriftsfördelar i form av rationali- sering av hanteringsarbetet i butik finns redovisade i den tidigare omnämnda bilagan A. Av denna framgår att arbetsförbruk- ningen för samma försäljning är cirka 20 procent lägre i butiker med över 3 milj. kronors omsättning än i butiker med 1 till 3 milj. kronors omsättning. Skillnaderna är emellertid olika för olika typer av arbete. De stora besparingarna ligger på arbetsgruppen kund- och kassaarbete som är den volymmäs- sigt största i livsmedelsbutiken. Här är diffe- rensen mellan butiken med 1—3 milj. kro- nors omsättning och butiken med mer än 3 milj. kronor hela 29 procent. Differensen sammanhänger med att det är lättare att i de större butikerna anpassa personalstyrkan i kassor och manuella avdelningar efter varia- tioner i kundtillströmningen. Vidare tyder materialet på att genomsnittsinköpet i större butiker är större än i mindre vilket torde sammanhänga med den större butikens mer omfattande sortiment. Det är vidare lättare att i stora butiker ordna hanteringen av

returförpackningar. Här ligger skillnaden mellan de två butikskategorierna på cirka 30 procent. Enligt av HUI redovisat material skulle arbetskraftsbehovet baserat på 1969 års omsättningsvolym under 1960-talet ha minskat från 46 200 personer 1959 till 33 700 år 1969. Denna minskning beror delvis på att mindre butiker nedlagts och större kommit i stället. Elimineras denna s. k. struktureffekt finner man att teknikfak- torn dvs. tillämpning av rationellare metoder vid befintliga företag medfört en arbets- kraftsbesparing av drygt 10 000 personer på tio år inom enskild livsmedelshandel.

Det redovisade materialet baseras på upp- gifter från privata företag. Att situationen är ungefär densamma inom de kooperativa bu- tikerna bekräftas av utredningar på detta område. Sålunda var enligt en undersökning sorr. avser 1965 de totala omkostnaderna i konsumentkooperativa butiker med omsätt- ning mindre än 500 000 cirka 30 procent högre än i butiker med omsättning översti- gande 3 milj. kronor. I denna studie hade lokalkostnader i egna fastigheter uppräknats till marknadspris och avskrivna inventarier åsazts ett nyttjandepris. Förutom nämnda väsentliga skillnader i omkostnader visar studien också ett negativt resultat för de mirsta butiksgrupperna.

Faktorer som lägesbevakning, nyetable- ring av butiker samt marknadsbearbetning inrymmer väsentliga stordriftsfördelar som en enskild butik inte kan uppnå men som kar. uppnås i stora mångfilialföretag och i frivilliga kedjor. Dessa frågor är av central betydelse för företagens fortbestånd och kräver spcialiserat kunnande som inte utan stora relativa kostnader kan uppnås av den enscilda butiken. Till gruppens informations- tillgång kan även räknas de stora företags- gruppemas bättre möjligheter att utnyttja avancerade rationaliseringsmetoder.

Även finansieringsfördelar kan uppnås fränst av stora företag medan däremot även relativt stora butiker inte kan nå sådan omsättning att de når önskvärda finansie- ringsfördelar. Mångfilialföretagen har dessut- om fördelen att kunna föra över eget kapital

från en butiksenhet till en annan. Härigenom kan intjänade vinster i äldre enheter direkt föras över till nyetableringar utan att vinst- medlen dessförinnan beskattats.

3.2.4. Kalkylexempel avseende lönsamheten vid olika etableringsstorlekar

I HUI: s studie har kalkyler redovisats för tre butiker med omsättningen 3, 6 respektive 12 milj. kronor per år. De tre typföretagen har studerats under en period av tio år. Det har förutsatts att omsättningen från starten ökar för att under det fjärde året uppgå till det belopp som butiken dimensionerats för. Där- efter ökar omsättningen med 3 procent per år. Beräkningarna har utförts i oförändrat penningvärde. Enligt basalternativet (alterna- tiv 0) förutsättes löne- och hyreskostnader vara oförändrade under hela perioden. Enligt alternativ 1 och 2 stiger personalkostnaden med 4 procent per år och lokalkostnaden med 3 procent per år. I alternativ 1 är bruttovinstprocenten oförändrad under pe- rioden. Alternativ 2 förutsätter en årlig ökning av bruttovinsten som är lika stor som den antagna höjningen av personal- och» lokalkostnaderna. Detta innebär att den un- der 1960-talet relativt oförändrade brutto- marginalen väsentligt skulle öka, vilket inte förefaller förenligt med samhällets pris- och konkurrenspolitik. Utvecklingen under de senaste 10 åren kan sägas ha legat någonstans mellan alternativ 1 och 2. Samma faktor- kostnader har använts för olika etableringsal- ternativ med undantag för de i tabell 3.7 an- givna fyra faktorerna.

De i tabellen angivna effektivitetstalen bygger på uppgifter från HUI: s intäkts/kost- nadsundersökningar kompletterade med in- terpolerade och extrapolerade värden (se nedan). De utgör därmed genomsnittsvärden och baseras på såväl nyetablerade som äldre enheter.

Mot bakgrund av personalkostnadernas stora relativa betydelse är det av intresse att omsättningen per sysselsatt i den största av de tre butikerna ligger cirka 15 procent högre än i den minsta butiken. Effektivitets-

Tabell 3.7 Effektivitetstal för de olika eta- bleringsalternativen (år 4).

Effektivitetstal Etableringsalternativ

A B C 3 milj. kr 6 milj. kr 12 milj. kr

Omsättning per sysselsatt, kronor Omsättning per rn2 golvyta, kronor Lagrets omsätt- ningshastighet, ggr/år 17,7 Kapitalets omsätt- ningshastighet, ggr/år 6,2 6,6 7,1

295 000 323 000 338 000

6 950 7 950 8 450

20,0 22,2

ökningen på denna punkt visar sig vara väsentligt större i början av det studerade omsättningsintervallet. En fördubbling av årsomsättningen från t.ex. ] till 2 milj. kronor innebär att omsättningen per syssel- satt ökar med cirka 35 procent. Fördubblas omsättningen från 5 till 10 milj. kronor blir produktivitetsökningen'endast cirka 5 pro- cent.

Den påtagliga skillnaden mellan mindre och större butiker i fråga om arbetskraftens produktivitet kan de närmaste åren beräknas få än större genomslag mot bakgrund av väntade personalkostnadsökningar.

Omsättningen per kvadratmeter golvyta är drygt 20 procent högre i tolvmiljonersbuti-

ken än i tremiljonersbutiken. Även här är effektivitetsökningen större vid en ökning från 3 till 6 miljoner än vid en ökning från 6 till 12 miljoner kronor.

Lageromsättningshastigheten uppvisar den största skillnaden mellan tre- respektive tolv- miljonersbutiken. Den senare har nämligen en lageromsättningshastighet som är cirka 25 procent högre. Med hänsyn till gällande leveransvillkor innebär detta att den större butikens lager huvudsakligen finansieras av leverantören.

Nära samband med lageromsättningshas- tigheten har kapitalets omsättningshastighet. Kapitalomsättningen är närmare 15 procent högre i den största butikenjämfört med den minsta butiken av de tre.

Vid tillämpning av nämnda effektivitetstal samt identiska faktorkostnader för inventa- rier och övriga kostnader erhålles kostnaderi procent av nettoomsättningen är fyra enligt tabell 3.8.

Det kan först konstateras att den totala kostnadsbesparingen med utgångspunkt från butiken med årsomsättningen 3 milj. kronor för sexmiljonersbutiken uppgår till 0,6 res- pektive 0,7 procentenheter och för tolvmil- jonersbutiken till 0,8 respektive 0,9 pro— centenheter. Kostnadsbesparingama kan fö- refalla obetydliga om inte hänsyn tas till den relativt låga bruttomarginalen som vid beräk- ning av avkastningen satts till 16 procent för

Tabell 3.8 Kostnaderi procent av nettoomsättningen år 4.

Kostnadsslag Kalkylalternativ

Alternativ 0 Alternativ 1 och 2

Etableringsalternativ (milj. kr)

3 6 12 3 6 12 Personal 7,3 6,7 6,4 8,2 7,5 7,2 Lokal 2 ,4 2,5 2,7 2,7 2,8 2,9 Inventarier 1,5 1,5 1,5 1,5 l ,5 1,5 Lagerränta 0,6 0,5 0,5 0,6 0,5 0,5 Ränta på rörelsekap. 0,2 0,1 0,1 0,2 0,1 0,1 Ovriga kostnader 2,0 2,0 2,0 2 ,0 2 ,0 2 ,0

Totalt” 13,9 13,3 13,1 15,1 14,4 14,2

” På grund av avrundningar i de enskilda procenttalen stämmer inte nedsummeringen i samtliga kolum-

ner .

samtliga tre butikskategorier. De av.ort betydelsefullaste kostnadsslagen är personal- och lokalkostnaderna. För de förstnämnda uppkommer en kostnadsbespan'ng om cirka en procentenhet i samtliga alternativ. Det är främst kostnadsskillnaderna på denna punkt som medverkar till de lägre kostnaderna för den största butiken. En fortgående framtida ökning av personalkostnadema kommer där- för att gynna de större butikerna på de mindre butikernas bekostnad. De möjlig- heter till rationaliseringar på denna punkt som funnits och utnyttjats under 1960-talet torde inte bli lika påtagliga under 1970-talet. Även detta tenderar att öka de små företa- gens kostnader mer än de storas. Lokalkostnaderna är till skillnad från per- sonalkostnadema högre för den stora buti- ken än för den lilla. En form för fördelning av butikslägen skulle kunna vara att butiks- företagen priskonkurrerade om butikslägen så att den som erbjöd sig att betala den högsta hyran fick etablera i ett omstritt läge. Om detta medförde t.ex. en 50-procentig höjning av lokalkostnaderna för nyetableran- de butiker skulle det för exempelvis är 4 i kalkylen under förutsättning att kostnads- höjningen inte kunde kompenseras genom höjda priser i alternativ 0 där kostnader och priser är oförändrade innebära att den största butiken fick sitt överskott halverat medan tremiljonersbutiken förlorade större delen av sitt överskott. I alternativ 1 där kostnaderna stiger men priserna är oföränd- rade skulle en av de tre butikerna helt förlora sin lönsamhet. En 25-procentig höj- ning av lokalkostnaderna skulle för alternativ 1 medföra att den minsta butiken förlorade så gott som hela sin lönsamhet medan ,knappt hälften respektive drygt en tredjedel av lönsamheten hos butiker med 6 respektive 12 milj. kronors årsomsättning gick förlorad.

Avkastningen

Skillnaden mellan bruttovinst och summa omkostnader benämnes avkastningen. Av- kastningens relation till det i butiken ar- betande kapitalet benämnes lönsamhet. 1

HUI: s studie har den genomsnittliga kapital- avkastningen beräknats. Resultatet redovisas i nedanstående tabell.

Tabell 3.9 Genomsnittlig förväntad kapital- avkastning, %.

Etablerings- Kalkylalternativ alternativ Alterna- Alterna- Alterna- tiv 0 tiv 1 tiv 2 3 miljoner kronor 7,9 1,9 8,1 6 miljoner kronor 11,1 5,2 11,3 12 miljoner kronor 12,7 6,6 12,6

Rörelseöverskottet vars andel av omsätt- ningen är förhållandevis blygsamt det varierar för de olika kalkylalternativen mel- lan 0,9 och 2,9 procent — framstår i relation till det i butikerna arbetande kapitalet som högt. Avkastningstalen i tabellen represente- rar nämligen det egentliga rörelseöverskottet eftersom i kalkylen inräknats en räntekost- nad med 10 procent på det i rörelsen investerade kapitalet. En anledning till den höga kapitalavkastningen är den omständig- heten att detaljhandeln arbetar med ett förhållandevis litet eget kapital. Som exem- pel på avkastningens absoluta storlek kan nämnas att i alternativ 0 avkastningen är fyra för de tre alternativen var 62 289, 162 215 respektive 350 726 kronor vilket medför en lönsamhet om 7,9 %, 11,1 % och 12,7 %. Kostnadskalkylen bygger på avskrivning av inventarier till anskaffningsvärde varför mo- dernisering av utrustningen samt prishöj- ningen på denna minskar överskottet.

Den redovisade kapitalavkastningen utgör som nämnts den genomsnittliga förväntade avkastningen. De tre olika kalkylalternativen visar till följd av skillnader i förutsättningar- na något olika avkastningsutveckling. I kal- kylalternativ 0 och 2 ökar avkastningen kontinuerligt så att den i alternativ 0 för t. ex. sexmiljonerkronorsbutiken ökar från 48 000 till 292 000 kronor och för samma butik i alternativ 2 från 48 000 till 307 000. I kalkylalternativ 1 är bilden emellertid en annan på grund av förutsättningen med stigande personal— och lokalkostnader men

oförändrad bruttovinstprocent. Till följd härav stiger avkastningen endast från 48 000 år ett till 64 000 år tio.

3.2.5. Sammanfattande synpunkter på lön- samhetsfrågan

Av vad som anförts om detaljhandelns lön- samhet framgår att vinsten i relation till i företagen arbetande kapital ligger på en hög nivå för större dagligvarubutiker och även för vissa fackhandelsföretag. Den höga lön- samheten beror dock till stor del på att detaljhandeln arbetar med förhållandevis li- tet eget kapital. Vinsten i relation till om- sättningen är relativt låg, särskilt inom dag- ligvaruhandeln, något som gör företagen känsliga för kostnadsökningar.

Såväl bruttovinsten som nettovinsten är som regel inte oväsentligt högre inom fack- handeln än inom dagligvaruhandeln.

Inom dagligvaruhandeln har skett en viss bruttovinstökning som ungefär motsvarats av kostnadsstegringar.

Vad gäller de refererade kalkylexemplen bör betonas att dessa har baserats på histo- riskt material avseende både nyetablerade och äldre butiker. Den fortgående utveck- lingen mot större butiksenheter kan därför ha medfört att omsättningskraven för närva- rande ligger något högre än vad exemplen indikerar.

Det är vidare vid nyetableringar väsentligt att söka bedöma hur nya rationaliseringsmöj- ligheter på handelns område kan komma att påverka omsättningskraven. Det finns redan nu avancerade rationaliseringsmetoder i dag- ligvaruhandeln som endast de allra största enheterna kan utnyttja. Sådana metoder kan medverka till att omsättningskraven i framti- den höjs. Å andra sidan kan pågående försök att genom sortimentsanpassning rn. m. söka skapa en ny typ av närhetsbutik möjliggöra att även förhållandevis små butiker kan uppnå lönsamhet.

Följande allmänna slutsatser kan dock dras av beräkningsresultaten.

Ju större butiken görs, desto högre blir

omsättningen per sysselsatt och per kvadrat- meter.

Effektivitetsvinsten minskar dock ju högre upp på storleksskalan man kommer.

Den högre produktiviteten i de större butikerna resulterar, under i övrigt likartade förhållanden, i en större procentuell netto- vinst än i mindre enheter.

Skillnaden i avkastning per omsättnings- krona mellan 3- och 12-miljonersalternativet är endast 0,9 procent och mellan 3- och 6-miljonerkronorsbutiken 0,6—0,7 procent. Teoretiskt motsvarar detta den lägre prisnivå som den större butiken skulle kunna hålla i förhållande till den mindre affären.

Ur konsumentens synpunkt måste möjlig- heten till något lägre priser genom koncen- tration till mycket stora enheter vägas mot nackdelarna längre gångavstånd, minskade valmöjligheter och försämrad konkurrens.

3.3 Finansiering av nyetableringar

Utvecklingen under de senaste decennierna har för detaljhandelns del inneburit starkt stigande investeringskostnader vid nyetable- ringar. Butikslokalerna blir större och inred- ningsdetaljema mera komplicerade och dy- rare.

Kostnaderna för inredning och utrustning av livsmedelsbutiker kan beräknas till unge- _ får 600 kronor per mz. I mindre butiker kan kostnaden angiven på detta vis vara något högre än i större butiker. Den genomsnittliga totalytan på en svensk s.k. supermarket är för närvarande ungefär 900 m2. Härav är 500—600 rn2 säljyta och resten lageryta. Investeringskostnaden för inredning och ut- rustning av en sådan butik kan således beräknas till 500 000—600 000 kronor.

I livsmedelsbranschen brukar man räkna med att som rörelsekapital krävs ett belopp svarande mot ungefär fem procent av årsom- sättningen. Den nyssnämnda genomsnitts- supermarketen har en omsättning på ungefär sju miljoner kronor om året. Den bör då ha ett rörelsekapital på omkring 350 000 kro- nor.

Varuhusen får ofta bygga sina egna hus.

Övrig detaljhandel bygger mera sällan sina egna lokaler. I nya affärscentra brukar bu- tiksföretagen hyra av byggherren. Med ett fåtal undantag har man inom detaljhandeln inte heller något intresse av att äga husen. Många torde betrakta det såsom en för detaljhandel främmande verksamhet att äga och förvalta hus.

Det förhållandet att man inom detaljhan- deln inte behöver bygga egna hus innebär emellertid inte alltid att man slipper att delta i finansieringen av dessa. Särskilt i tider av knapphet på kapital kan det förekomma att det etablerande företaget får bidra med s. k. ”hyresgästlån”. Dessa lån, som för den en- skilda livsmedelshandelns del för några år sedan uppgavs förekomma vid mer än 50 procent av alla nyetableringar, läggs såsom topplån i det hus där butikslokalen inryms. Inom fackhandeln anses ”hyresgästlånen” vara mindre allmänt förekommande.

Sedda ur det etablerande företagets syn- punkt kan kostnaderna för hyresgästlånen vara av stor betydelse. De kan inom livs— medelshandeln enligt uppgift bli dubbelt så stora som finansieringskostnaden för inred- ning och rörelsekapital. Kapitalbehovet kan således på grund av hyresgästlånen bli tre gånger så stort som eljest.

För utredningen har uppgivits att det förekommit att byggherren krävt att räntan på hyresgästlånet inte fick överstiga en viss räntesats. Därest det etablerande företaget inte kunnat anskaffa lån med tillräckligt låg ränta har det tvingats belasta rörelsen med den årliga utgiften för mellanskillnaden i ränta.

En nyetablerad butik går ofta med förlust i början. Inom dagligvaruhandeln räknar man med att det normalt inte blir vinst förrän andra eller tredje året. Dessa startsvårigheter innebär givetvis likviditetspåfrestningar un- der den första tiden.

Den kapitalinsats som erfordras för att starta en ny butik är så hög att etablering av nya butiker, särskilt inom livsmedelshandeln, under senare år i stort sett upphört att vara en angelägenhet för enskilda personer. I stället har nyetableringen normalt blivit ett

led i expansionen av den bestående detalj- handeln. Den pågående utvecklingen mot stora företag och blocksammanslutningar har utgjort ett verksamt medel att skapa förut- sättningar för finansiering av nyetableringar.

Enligt koncentrationsutredningen finan- sierar kooperationen sina nyetableringar främst med kvarhållna vinstmedel och ge- nom lån från medlemmarna. Mångfilialföre- tagen inklusive de privata varuhuskedjoma antas i ännu högre grad finansiera sin expan- sion med innehållna vinstmedel. Inom ICA- blocket sker finansieringen genom att den centrala organisationen lämnar borgen för nyetableringar. l koncentrationsutredningen framhålles också att de stora blocken och filialföretagen bättre än andra har möjlighe- ter att frigöra kapital och ställa erforderliga säkerheter vid upplåning. Det sägs vidare att lånemöjligheterna ökar mer än proportio- nellt med företagens storlek.

Möjligheterna för enskilda köpmän att själva ställa säkerheter, som accepteras på den allmänna kreditmarknaden, är i allmän- het mycket ringa. Företagsinteckningar och livförsäkringar duger sällan. Den viktigaste säkerheten som köpmannen kan ställa torde vara själva butiksläget. Emellertid kan kredit- givarna på den allmänna marknaden inte acceptera detta slag av säkerhet och dessut- om saknas möjligheter att i juridiskt bindan- de former ställa butiksläget såsom säkerhet. Köpman'nen får därför söka sig till finansiä- rer, som är beredda att ställa kapital till förfogande under andra former. Sådana fi- nansiärer är de grossistanknutna s. k. frivilli- ga kedjorna, ICA, Vivo, Favör etc. Dessa kedjor skaffar sig ofta säkerhet i butiksläget genom att kräva att själva få stå såsom innehavare av hyreskontraktet för butikslo- kalen.

Inom ICA-blocket förekommer en bolags- bildning mellan köpmannen och grossisten, där rättigheter och skyldigheter i princip delas lika mellan bolagsmännen. Här delar sålunda köpmannen hyreskontraktet med grossisten. Inom den s.k. ASK-gruppen förekommer det att grossistföretaget tar hela det s.k. etableringsansvaret, dvs. hyreskon-

traktet på butikslokalen, och därefter i sin tur hyr ut denna till köpmannen, som då betecknas såsom arrendator. Båda typerna av kontrakt innebär en ganska hård bindning av köpmannen till grossisten, och hans möjlighe- ter till ett självständigt uppträdande i strid med grossistföretagets intressen torde vara små. I vissa fall saknar köpmannen möjlighet att någonsin bli fri från bindningen till grossistföretaget, eftersom detta behåller sin rätt till hyreskontraktet på butikslokalen även efter det att köpmannen återbetalat investeringskapitalet.

Det finns emellertid några speciella finan- sieringsinstitut, som har till ändamål att skapa finansieringsmöjligheter för fristående och av blocken obundna företagare. Inom livsmedelshandeln verkar det förut i avsnitt 3.1.3 nämnda AB Handelskredit för detta ändamål. Detta företag baserar sin verksam- het i huvudsak på säkerheter ställda av den svenska livsmedels- och kemisk-tekniska in- dustrin. Med användande av dessa säkerheter kan Handelskredit anskaffa kapital på den allmänna kreditmarknaden och slussa detta vidare ut till de enskilda köpmännen.

Företaget säger sig satsa på progressiva enskilda köpmän, som önskar utveckla sin rörelse genom ett fristående uppträdande på marknaden. Även butiksenheter ingående i företagsgrupper kan erhålla finansiering ge- nom Handelskredit. För närvarande går ungefär 1 procent av Handelskredits finansie- ring över lCA- och ASK-grupperna.

Även Handelskredit tar i betydande ut- sträckning det s.k. etableringsansvaret ge- nom att stå som hyresgäst i förhållande till den som hyr ut butikslokalen. Handelskredit söker emellertid att återföra kontraktet till köpmannen och nöja sig med företagsin- teckning. Detta visar sig dock ibland vara ogenomförbart, emedan hyresvärden kräver att Handelskredit skall stå kvar som hyres- gäst.

År 1960 svarade kreditinstitut och leve- rantörer tillsammans för 73,7 procent av långivningen till livsmedelshandeln. Övriga, dvs. främst privatpersoner, stod alltså för 26,3 procent av lånen. Tio år senare hade

gruppen ”övriga” minskat till 6,3 procent. Även leverantörens medverkan vid finan- sieringen har utvidgats avsevärt. År 1960 medverkade denne vid 17,4 procent av lånen. Tio år senare gällde denna medverkan 50,2 procent av lånen. Under samma tid skedde dock en viss minskning av leverantö- rens direkta långivning från 14,0 till 11,6 procent. För det totala finansieringsengage- manget innebär det dock en förändring från 34,4 till 61,8 procent på tio år.

De lån som lämnas är olika stora beroende på vem som lämnar dem, vilket belyses av följande tabell 3.10.l

Tabell 3.10.

Långivare LånebelOpp genomsnitt per företag

Kreditinstitut: affärsbanker 48 700

sparbanker 33 000 Handelskredit 180 900 Leverantörer 84 000 Övriga 21 300

Anmärkningsvärt är hur små egna kapital- insatser som krävs av en köpman, som etablerar inom ramen för blocken. En normal insats för en nyetablerande köpman inom ICA-blocket har angivits vara 15 000 kronor. Aktiekapitalet kan visserligen vara det tiodubbla, men dels går leverantören in som hälftendelägare och dels synes det förekomma att köpmannen får låna av leverantören till att betala sin egen andel av aktiekapitalet. Från leverantörens sida synes i sådana fall fästas stor vikt vid köpmannens personliga egenskaper och förmåga att klara butiken.

Det förhållandet att en livsmedelsbutik kunnat finansiera sin etablering oberoende av de stora blocken betyder inte att butiken därefter ställer sig i en situation där den är helt fri från bindningar till något av blocken. Samarbete inom ett block innebär i allmän- het betydande fördelar även bortsett från finansieringsmöjligheterna. Nära samman-

1 Lars Nygren i tidningen ”Livs” nr 2 /1971.

hängande med finansieringsfrågorna är den verksamhet för bevakning av nya butikslägen som bedrivs inom blocken. De viktigaste fördelarna anses sammanhänga med inköps- samarbetet inom blocket, men också försälj- ningsåtgärder såsom gemensamma kampanjer i form av annonsering m. m. är fördelar som kan utvinnas av samarbete inom ett block. För den enskilde köpmannen synes det emellertid vara en fördel att inte från början ha blivit bunden till inköpssamarbete med ett visst block, utan ha möjlighet att uppträ- da med den självständighet mot blocket som möjligheten att övergå till någon annan samarbetsgrupp innebär.

Även för fackhandeln finns speciella fi- nansieringsinstitut. Dessa institut skiljer sigi allmänhet från AB Handelskredit på det sättet att de är mera dominerade av detaljis- terna Detaljhandeln äger aktierna medan leverantörerna ställer säkerheter som an- vänds för kapitalanskaffning. Bindning till grossister av det slag som finns inom livsmedelshandeln är inte lika vanlig inom fackhandeln.

I mindre utsträckning synes man ha försökt sig på att finansiera inredningskost- nadema vid nyetablering med leasing]. Den- na firansieringsform torde emellertid lämpa sig mndre väl för nyetableringar av butiker. Från leasingföretagets synpunkt finns risk för att inventarierna Övergår till att vara tillbehör till den fasta egendomen, i vilket fall säkerheten går förlorad. Inredningen i en butik består dessutom ofta av många små detaljer, som är besvärliga att hålla reda på för leasingföretaget. Från detaljhandelssyn- punkl kan denna finansieringsform vara olämrlig för att den är särskilt dyrbar och därför främst lämpad för expansiva och särskit högproduktiva företag.

1 Den form av leasing som här avses innebär att leasingöretaget efter anvisning av den etablerande inköpa de önskade inventarierna och därefter hyr ut (lealar) dessa till butiken vanligen på 5 år.

4. Detaljhandeln i samhällsplaneringen

4.1. Tätortsutveckling och detaljhandel 4.1.1 Tätortsutvecklingen

Utvecklingen i Sverige präglas, liksom i de flesta andra länder, av en fortsatt snabb befolkningskoncentration till redan förut tätbefolkade regioner.

Denna s. k. urbaniseringsprocess kan upp- fattas som en följd av genomgripande för- ändringar i landets näringslivsstruktur. Styr- kan i dessa förändringar framgår tydligt redan när man betraktar en så kort tidrymd som perioden 1960—1970.

Enligt 1970 års långtidsutredning syssel- satte näringsgrenarna jordbruk, skogsbruk och fiske år 1960 591 000 personer, 1970 endast 345 000. Även industri, kraftverk rn. m. och byggnadsverksamhet visar en ned- gångi sysselsättningen under samma period, 2 035 000 år 1960 mot 1 998 000 år 1970, en minskning med 37 000. Ökning visar däremot den s. k. tjänstesektorn, som år 1960 sysselsatte 1 538 000 och år 1970 1 941 000, en ökning med 403 000 perso- ner. Av denna ökning föll en stor del på den offentliga sektorn — 309 000. En näringsgren inom den privata sektorn som varuhandel Visar en relativt måttlig ökning under decen- niet, från 447 000 år 1960 till 497 000 år 1970 således endast 50 000 personer.

Just för sektorn varuhandel kan konstate- ras att denna ökning företrädesvis ägde rum under decenniets första hälft, då närings—

grenen ökade, i antal sysselsatta mätt, med ca 1,4 procent per år. Under perioden 1965—1970 sjönk denna årliga ökningspro- cent till 0,7 och långtidsutredningen räknar med en ytterligare årlig nedgång till 0,3 procent för den följande femårsperioden. Förskjutningarna i näringslivsstruktur och sysselsättning skiljer sig naturligen avsevärt i olika landsdelar. Följande tabell 4.1 kan tjäna som sammanfattning av förändrings- trenderna under perioden 1965—1975. Ta— bellen visar den förvärvsarbetande befolk- ningen procentuellt fördelad på näringsgre— nar och regiongrupper åren 1965 och 1975. (Källa: Regional utveckling och planering. Bilaga 7 till 1970 års långtidsutredning. SOU 1971: 16 5.35.) Den regionindelning, som ligger till grund för tabellen, visar områden med ungefär likartade utvecklingsbetingelser och närings— geografi. Sålunda omfattar Hl Stockholms A-region HZ Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs A-region H3 Kommunblock med mer än 90 000 in- vånare i en cirkel med 30 kmzs radie runt kommunblockscentrum

H4 Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 km: s radie runt kommunblockscentrum samt med mer än 300 000 invånare inom 100 kmzs radie med centrum i samma punkt

Tabell 4.1 Hl H2 H3 H4 HS H6 Riket Jordbruk, skogs- 1965 1,5 4,3 10,5 16,1 15,7 28,1 10,4 bruk m.m. 1975 0,8 2,6 6,4 9,7 11,8 23,1 6,5 Industri 1965 24,7 33,8 39,0 41,3 26,4 21,4 34,2 1975 18,5 28,1 32,0 32,6 25 ,2 22,2 28,0 Byggnads- och anlägg- 1965 9,4 10,1 9,4 8,8 11,2 13,3 9,7 ningsverksamhet 1975 7,5 8,9 9,7 10,2 1 1,0 11,5 9,4 Service 1965 64,4 51,8 41,1 33,8 46,7 37,2 45,7 1975 73,1 60,3 47,5 47,5 51,9 43,2 56,1 Samtliga närings- 1965 100 100 100 100 100 100 100 grenar 1975 100 100 100 100 100 100 100

HS Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kmzs radie runt kommunblockscentrum samt med mindre än 300000 invånare inom 100 kmzs radie från kommun- blockscentrum

H6 Kommunblock med mindre än 27 000 invånare inom 30 km: 3 radie runt kom- munblockscentrum.

En indelning av detta slag, som tar hänsyn till näringsgeografiska betingelser, koncentra- tionsgrad och ”isoleringsgrad” motsvaras av en tämligen splittrad kartbild, men förenklat kan sägas att Hl och H2 motsvarar de tre storstadsom-

rådena

H3 övriga större städer H4 de medelstora och mindre kommun- blocken i södra och mellersta Sverige HS de expansiva områdena i Norrlands kust- land och H6 i huvudsak Norrlands inland.

Den strukturella omvandling, som här exemplifieras, är numera praktiskt taget helt knuten till tätorterna. År 1965 uppgick befolkningen i tätorter enligt de statistiska definitionerna till ca 6 miljoner eller drygt 77 _.procent av landets befolkning. Också befolkningens fördelning mellan tätorter och glest befolkade områden varierar kraftigt mellan olika delar av landet. Starkt urbanise- rade är storstadslänen, medan exempelvis Gotlands och Jämtlands län ännu har mer än hälften av befolkningen bosatta utanför tät-

orter. Strukturförändringarna inom närings- livet och den relativt snabba befolkningskon- centrationen till tätorter och särskilt stora sådana har lett till hårda påfrestningar på den äldre tätortsmiljön, särskilt då de centrala delarna. Detta i samband med bilis- mens utveckling har tvingat fram långtgåen- de ombyggnader av stadskärnorna. Dessa har i stor utsträckning kommit att präglas av handelns strukturrationalisering. Fenomenet som sådant är inte någon ny företeelse, snarare är det ett ofta återkommande dragi tätorternas utveckling alltsedan industrialis- mens genombrott. _

Äldre tätorter uppkom inte sällan för att fylla en uppgift såsom centrum för handel och servicenäringar i sin omgivning. Dessa tätorter fick också tjäna såsom administra- tiva centra. Större tätorter blev ofta över- ordnade i administrativt hänseende i för- hållande till mindre tätorter.

Redan tidigt skedde en differentiering av markanvändningen. Sådana verksamheter, som krävde en hög grad av tillgänglighet, samlades i tätortens centrum. Till dessa verksamheter hörde administration, handel och vissa andra servicebetonade verksam- heter. Bostäderna bildade ofta en ring om— kring kärnan, men topografiska och andra naturförhållanden kunde också medföra att tätorten fick andra former än centriska. In— sprängda i bostadsbebyggelsen fanns lokaler för hantverk och för dagligvaruhandel. Dessa tätorter var i allmänhet lämpliga för fot-

gångare genom att avståndet mellan bostad och arbetsplats inte var längre än att man bekvämt kunde förflytta sig mellan dessa platser till fots. Genom de s.k. stads- näringarnas expansion uppstod ett tryck på stadskärnan, som måste bereda plats för allt flera verksamheter vilka för sin existens behövde stort befolkningsunderlag och hög tillgänglighet. Förutom administration och handel uppkom behov av plats för ett flertal specialiserade serviceverksamheter. Såsom exempel kan nämnas banker, konsultföretag och stora företags centraladministration. Också den specialiserade handeln hade krav på stor tillgänglighet. Fackhandeln behövde i allmänhet ligga centralt för att kunna få tillräckligt med kunder. Samma krav ställde också de nya massdistributionskanalerna, varuhusen, som för att kunna sälja till låga priser måste ha stor omsättning och därför få kontakt med många människor.

Dagligvaruhandeln i tätorternas bostadsbe- byggelse utgjordes tidigare av många små s.k. närhetsbutiker. Dessa var i allmänhet specialiserade och sålde var och en för sig specerivaror, mjölk, bröd m. m. Bostadsbe- byggelsen närmast tätortens kärna var ganska tät och de många småbutikema hade ett hyggligt befolkningsunderlag.

Den ökande efterfrågan på mark i stads- kärnan kunde till viss del mötas genom att denna exploaterades hårdare. I de expansiva städerna behövde emellertid cityfunk- tionema mera plats och började därför tränga in i de omgivande bostadsområdena. Ibland övertogs marken av cityfunktionema genom att bostäderna revs, men i större utsträckning genom att bostadsvåningar för- vandlades till kontor.

Som regel koncentrerade man bostads- byggandet för den ökande befolkningen i tätorten till vissa områden. Eftersom avstån- den i tätorten blev allt längre och möjlig- heterna att förflytta sig till fots mellan bostad och arbetsplats minskade, fick förut- sättningarna att anordna lämpliga transpor- ter mellan bostadsområdet och tätortskäman avgörande betydelse för förläggningen av bebyggelsen. Denna sträckte sigi regel såsom

fingrar ut i flera riktningar från tätorts- kärnan längs vägar och järnvägar. Mellan fingrarna fanns stora stycken av obebyggd mark, som kunde gå långt in mot stadens centrala delar.

Under 1930-talet dominerade fortfarande kollektiva transportmedel och enklare fort- skaffningsmedel såsom cyklar. Endast de större städerna hade då vuxit sig så stora att cykeln var otillräcklig som medel för person- transporter. Vid denna tid började emellertid bilbeståndet att växa starkt. Antalet person- bilar per 1 000 invånare var 8 år 1945, 159 år1960 och 283 år1970.l

Den tillbakagång för de areella näringarna, som inleddes under efterkrigstiden, kombi- nerades med en stark expansion av service- näringar i tätorterna. De växande skaroma av människor i tätorterna ställde krav på nya bostäder och bostadsbyggandet intensifiera— des därför. År 1945 uppgick antalet lägen- heter i samtliga tätorterz till 1 357000. Antalet lägenheter i glesbygd var vid samma tid 745 000. År 1965 hade lägenhetsantaleti tätorterna ökat till 2 271 000 medan antalet i glesbygden samtidigt minskat till 604 000. Lägenhetsbeståndet i tätorterna utgjorde så- lunda år 1965 närmare 80 % av det samman- lagda lägenhetsbeståndet.3

Den kraftiga expansion av tätortsbe- byggelsen, som de anförda siffrorna belyser, har mestadels skett i den formen att sär- skilda bostadsområden byggts utanför den äldre tätortsbebyggelsen. Dessa bostadsområ- den har ofta utformats såsom i viss mån självständiga och självförsörjande enheter. En av de grundläggande tankegångarna i planeringen har varit att försöka skapa en form för boendet som skilde sig från den äldre, kompakta stenstadsbebyggelsen ge- nom att bostadsområdet utformades såsom en boendeform, där invånarna kunde känna samhörighet med varandra och utveckla ge- mensamma gruppintressen.

; Statistisk årsbok för Sverige, 1971. Orter-_med mer än 200 invånare. Linnea Jonsson: Hushåll och utrymmes- standard år 1960, Lund 1968.

För invånarnas gemensamma behov i dessa bostadsområden har under efterkrigstiden regelmässigt tillskapats ett centrum för varje bostadsområde. Detta centrum har helt na- turligt kommit att innehålla för invånarna avsedda detaljhandelsfunktioner. Här passa- de inte de äldre bostadsområdenas kvarters- butiker, utan handeln fann nya försäljnings- former. I stället för de gamla närhets- butikerna eller kvartersbutikerna, som de ofta också kallas, fick de nya bostadsom- råden distributionen av dagligvaror samlade till ett slags butik, dagligvarubutiken, där man kunde köpa alla de varor som tidigare tillhandahållits särskilt i var och en av de små kvartersbutikerna,

De små bostadsområdena fick nöja sig med en eller två dagligvarubutikeri centrum. I de bostadsområden, där befolkningsunder- laget omkring centrum var tillräckligt stort, kunde även sällanköpshandeln i form av fackhandel m.m. finna underlag för sin verksamhet. I denna växande tätortsmiljö fick de motoriserade transportmedlen allt större betydelse. Den kollektiva trafiken i städerna byggdes ut i form av spårvägs- och busslinjer samt i Stockholms-området i form av tunnelbanor. Samtidigt ökade bilismen kraftigt. De motoriserade transportmedlen krävde ett ändamålsenligt nät av transport- vägar. I detta nät korn vissa centra att spela en större roll än andra såsom knutpunkter för trafiken. Härigenom blev de också till- gängliga för ett större antal människor än som fanns i det egna bostadsområdet. Det blev därför naturligt att i dessa centruman- läggningar samla den mera specialiserade sällanköpshandeln och de nya massdistribu- tionskanalerna, vars verksamhet förutsatte tillgänglighet för många människor.

Parallellt med den pågående expansionen i ytterområdena gjordes insatser i form av saneringsåtgärder och förbättrade kommu- nikationer för att låta stadskärnan bibehålla sin huvudroll såsom den för flertalet lättast tillgängliga platsen i tätorten. Till de välsane- rade stadskärnorna samlades då just de de- taljhandelsfunktioner som blivit möjliga på grund av att staden ökat sin sammanlagda

folkmängd. De stora varuhusen och de avan- cerade detaljhandelsspecialisterna började spela en alltmera framträdande roll i stads- kärnan.

Den växande tätorten förses ständigt med nya segment av bebyggelse utanför de gamla. De nytillkommande segmenten får sin karak- tär av den egna bebyggelseepokens uppfatt- ning om hur ett bostadsområde bör se ut. Den gamla stenstaden efterträddes under 1930- och 1940-talen av nya hustyper såsom smalhus, lamellhus, punkthus och stjärnhus. Gemensamt för de nya hustyperna kan sägas ha varit en strävan att skapa ljus och rymd omkring bostäderna. Byggenskapen påverka- des också av en rad lokala faktorer såsom markens beskaffenhet, tillgången på mark, bostadsbristens omfattning och resurserna för byggandet. På senare tid har tillkommit höghus och skivhus, vilka hustyper jämfört med de tidigare nämnda är större och rym- mer fler lägenheter.

Under åren 1945 till 1960 förelåg en tendens till ökat boende i flerfamiljshus. Andelen lägenheter i småhus för hela landet minskade från 54% till 47 %. Tendensen fortsatte under åren 1960 till 1965 med en nedgång till 45 %. Ställer man nedgångsten- densen i relation till ortens folkmängdsök- ning, finner man att de mest expansiva orterna under perioden fram till 1960 hade den största minskningen av småhusandelen. På orter med över 30 % folkmängdsökning minskade andelen från 41 till 29 %.1 Stor- Stockholms småhusandel var enligt 1965 års bostadsräkning inte större än drygt 18%. Stor-Göteborg och Malmö/Lund-regionen hade däremot en småhusandel på omkring 25 %. vilket motsvarade genomsnittet för tätorter med 2 000 invånare eller mera.2

Följande från 1965 års bostadsräkning hämtade tabeller ger en viss uppfattning om några faktorer som skiljer bostadsområden byggda vid olika tidpunkter.

1 Linnéa Jonsson: Hushåll och utrymmesstan— dard år 1960, Lund 1968. ? Folk- och Bostadsräkningen 1965, del VIII, Statistiska centralbyrån, Stockholm 1969.

Tabell 4.2 Lägenheter i flerfamiljshus bygg- da under olika perioder efter husstorlek i hela riket och i tätorter med 2000— inv., år 1965. Relativ fördelning. Byggnads- Flerfamiljshus med Summa period

3—4 5—9 10—19 20+ lä— lä- lä- lä- gen- gen- gen- gen- heter heter heter heter Hela riket Före 1901 25,8 28,6 28,0 17,5 100 1901—1920 24,0 23,3 26,7 26,0 100 1921—1930 17,1 14,1 21,9 46,8 100 1931—1940 10,2 13,2 25,4 51,2 100 1941—1945 6,7 13,9 32,6 46,8 100 1946—1950 7,0 15,4 32,0 45,5 100 1951—1955 2,4 9,6 23,1 64,9 100 1956—1960 1,1 6,5 18,9 73,6 100 1961—1965 0,8 5,4 18,9 74,8 100 Tätorter med 2000— inv. Före 1901 18,9 28,8 31,9 20,3 100 1901—1920 18,7 23,2 29,2 28,9 100 1921—1930 14,0 13,7 22,9 49,3 100 1931—1940 8,7 13,0 25,9 52,4 100 1941—1945 5,4 13,4 33,1 48,1 100 1946—1950 5,6 14,4 32,2 47,8 100 1951—1955 1,6 8,6 22,0 67,8 100 1956—1960 0,7 5,6 17,4 76,4 100 1961—1965 0,4 4,6 17,2 77,8 100

Av tabellerna framgår bl. a. att i de nyare bostadsområdena flerfamiljshusens lägen- heter i allt större utsträckning kommit att inrymmas i stora huskroppar. Särskilt marke- rad är denna tendens i storstäderna. Enligt bostadsbyggnadsutredningen (SOU 1967:30) ökade den procentuella andelen

lägenheter av detta slag som byggts i hus med minst 20 lägenheter från 69 % år 1949 till 98% år 1960. Den andra av de båda tabellerna visar dessutom hur en förskjutning under årens lopp successivt skett mot större lägenheter i nyproduktionen. Förskjutningen upphörde emellertid under år 1966 och efterträddes av en motsatt trend mot mindre lägenhetstyper.

I en av statens pris- och kartellnämnd under år 1965 genomförd köpvaneundersök- ning, omfattande mer än 2 000 hushåll fördelade på storstäder, medelstora städer och kommuner med mindre än 30000 in- vånare studerades bl. a. förvaringsresurserna för matvaror i bostäderna.l Ventilerat skaf- feri och kylskåp fanns i 88 % av hushållen. Frysenheter (inkl. sådana som hushållet hade tillgång till utanför bostaden) fanns i 43 % av hushållen. Undersökningen gav emellertid också vid handen att såväl kylskåpen som frysenheterna ofta var ganska små. När det gällde förekomsten av frysenhet kunde iakt- tagas en tydlig skillnad mellan de olika ortsgrupperingarna på det sättet att sådana enheter var betydligt vanligare i de mindre kommunerna. I dessa hade 54 % av hushållen frysenhet. För medelstora städer och storstä-

1 Hushållens roll i livsmedelsdistributionen, del 1, Statens pris- och kartellnämnd, juni 1967, stencil, jfr tidskriften Pris— och kartellfrågor nr 6/1967.

Tabell 4.3 Lägenheter efter storlek i hus byggda under olika perioder, i hela riket år 1965. Relativ fördelning.

Byggnads- Lägenhetsstorlek Sum- period ma 1+R,1 K, IRK 2 RK 3 RK 4 RK 5 RK 6+ RK Uppg. 1+RKV saknas Före 1901 5,4 18,3 29,8 23,0 12,0 5,7 5,3 0,5 100 1901—1920 5,7 21,1 29,1 21,0 11,8 6,0 5,0 0,5 100 1921—1930 8,3 18,0 27,5 21,2 13,9 6,4 4,4 0,4 100 1931—1940 11,4 19,4 27,8 20,8 12,3 5,0 3,0 0,3 100 1941—1945 12,3 15,7 33,5 22,8 9,8 3,7 1,9 0,3 100 1946—1950 9,6 9,1 32,6 28,1 12,7 5,1 2,5 0,3 100 1951—1955 12,4 8,0 34,8 25,1 12,0 5,5 2,0 0,3 100 1956—1960 10,1 7,5 24,7 29,6 18,1 7,4 2,3 0,3 100 1961—1965 8,5 7,1 21,4 30,6 21,1 8,1 2,9 0,2 100 Totalt 8,9 14,1 28,5 24,7 14,0 6,0 3,4 0,4 100 Källa: Feb 1965 del VIII. 66 SOU 1973: 15

der var motsvarande procentsiffror 30 resp. 15.

Bilden av hushållens förvaringsresurser förändras emellertid snabbt. För närvarande säljs årligen mer än 100000 enheter för hemfrys.l Under tvåårsperioden 1968 till 1970 beräknas antalet hushåll i landet som har tillgång. till hemfrys ha ökat från 48 % till 55 %. Enligt en undersökning av djup- frysningsbyrån var det år 1970 bara 7 % av hushållen som inte hade tillgång till frysmöj- ligheter i någon form. Den genomsnittliga storleken på hemfrysenheterna var då 200 liter. Kylskåp hade 73 % av hushållen. För— språnget för landsorten när det gäller frys— möjligheter är nu på väg att hämtas in av tätorterna. Särskilt i storstäderna sker en snabb ökning av lägenhetens standard i detta avseende. Ehuru det inte belagts genom någon undersökning anses det på goda grun- der kunna antagas att ökningen i storstäder- na huvudsakligen beror på att frysenheter har blivit standard i nya lägenheter. Kylskåp har visserligen också äldre lägenheter i be- tydande utsträckning. Kylskåpsstandarden och framför allt storleken på kylskåpen torde emellertid fortfarande vara betydligt bättre tillgodosedd i nyproducerade lägen- heter än i äldre bostadsbestånd.

En viktig skillnad mellan äldre och nyare bostadsområden är den tydligt uttalade ten- densen hos nybyggnationen att ta allt större markutrymme ianspråk per boende. I början av 1900-talet var exploateringstalet för sluten hyreshusbebyggelse i 3—5 våningar 2,25 i medelstora och större städer. Motsvarande exploateringstal är nu 0,5 vilket betyder en fyrdubbling av markutrymmet. Beträffande småhusbebyggelsen har utvecklingen gått i motsatt riktning, vilket påverkat genom- snittsberäkningarna. Enligt en undersökning från 19652 ökade stadsbygdsarealen per invånare i genomsnitt med 3,25 % per år under perioden 1950—1960. Ytan per invå- nare i tätortsområden väntas enligt undersök- ningen bli mer än fördubblad mellan åren 1960 och 1980. Under denna period beräk- nas en årlig ökning av tätortsfolkmängden i landet på i runt tal 1,25 % komma att svara

mot en yttillväxt hos tätorterna av mer än 5 %.

Denna ytmässiga spridning av befolknings- underlaget skapar problem i samband med servicefunktionerna. Dessa behöver för att bli lönsamma ha ett visst minsta underlag för sin verksamhet i form av personer som utnyttjar servicen. Spridningseffekterna har medfört att vissa servicefunktioner fått svårt att uppnå de tröskelvärden som erfordras för lönsamt underlag. De längst bort boende personerna har i vissa fall fått så stort avstånd till serviceutbudet att de dragit sig för att utnyttja detta. Till konsekvenserna av Spridningseffekterna hör också försämrad bekvämlighet för dem, som bor långt från serviceutbuden.

Med anledning av dessa konsekvenser har det rests krav på koncentration av bebyggel- sen för att bostadskomplement och service- anordningar skall komma att ligga tillräckligt nära bostäderna. Sådan koncentration synes emellertid kunna åstadkommas endast så länge man rör sig med bostadsområden av relativt begränsad storlek. Stockholmstrak- tens regionplanekontor presenterade i april 1968 en studie ”Exploatering i 100 bostads- områden”. Studien, som inte är begränsad till Stockholmstrakten utan omfattar bo- stadsområden över hela landet, visar bl. a. att exploateringstalen sjunker ju större bostads- områden man sysslar med. Förklaringen an- ges vara att ju större bostadsdel man tar, desto flera allmänna ytor (parkområden, strövområden, kommunikationsytor etc.) in- går i "funktionella" begränsningar. Rumstät- heten för de analyserade områdena mellan 1 och 10 ha ligger omkring 200 rumsenheter per ha, medan den för områdena mellan 1 OOO—2 000 ha inte är högre än omkring 50 rumsenheter per ha. Möjligheterna att genom byggande av högre hus kompensera dessa effekter synes av studien att döma ganska begränsade. Det konstateras att bebyggelsens höjd har allt mindre betydelse för rumstät-

1 Uppgifter från dj upfrysningsbyrån. 2 Godlund, F: Ökat ytbehov i stadsbygden Inter- national__Federation of Housing and Planing, kon- ferens i Orebro år 1965.

heten eller exploateringstalen vid ökande områdesstorlek. För riktigt stora områden, 500—1 000 ha, anser man sig ha anledning att förvänta sig praktiskt taget samma be- byggelsetäthet oavsett våningstal. För om- rådesstorlekar på 20—40 ha anges småhusbe- byggelse ligga strax under 100 rumsenheter per ha, 1—3 våningsbebyggelse på ca 150 rumsenheter per ha och ”höghusbebyggelse” på ca 230 rumsenheter per ha.

Den från studien hämtade figur 4.1 ger möjlighet att översätta antal rumsenheter per hektar (re/ha) till exploateringstal.

Samtidigt som rumstätheten sjunker stiger anspråken på utrymmesstandard när det gäller bostäderna. Antalet boende per 100 rumsenheter var vid 1960 års folk- och bostadsräkning 83 i genomsnitt för hela riket. Motsvarande siffra i 1965 års räkning var 76. De inflyttande människorna tillhör huvudsakligen yngre åldersklasser. Dessa människor liksom tätortens egna ungdomar och nyutbildade familjer får sin bostad i nyproducerade lägenheter i ytterområdena. Man räknar med att antalet barn under sju år i ett nybyggt bostadsområde tre år efter inflyttningen utgör 10 barn på 100 rumsen- heter. Antalet sjunker därefter hastigt och beräknas åtta år senare ha nedgått till hälf- ten. De äldre sitter kvar i sina lägenheter och befolkningens åldersfördelning i tätorten kommer att stå i viss relation till åldersför- delningen mellan bostäderna.

Denna utveckling innebär också föränd- ringar av hushållssammansättningen. Nedan- stående tabell 4.4 visar förändringarna av hushållens medelstorlek i Stockholm åren 1930—1960.

Det framgår av siffrorna att hushållens medelstorlek stadigt sjunker och att denna utveckling hunnit längst i de äldsta centrala- re delarna. Det minskande antalet boende per ytenhet har i förening med stigande krav på omsättningsstorlek inom dagligvaruhan- deln medfört att många människor i tät- orterna, främst de stora och expanderande, fått långa gångavstånd mellan bostaden och närmaste livsmedelsbutik. Enligt 1965 års köpvaneundersökning hade två tredjedelar av

Tabell 4. 4 Medelhushålls- År storlek i

1930 1945 1950 1955 1960 Stockholms innerstad — 2,58 2,38 2,19 2,06 Stockholms ytterstad — 3,11 3,13 3,00 2,95 Stockholms stad 3,28 2,73 2,65 2,54 2,50 Storstockholms förortsområden — — — — 3,01 Storstockholm — — — — 2,63

Källa: Skiss 1966 till regionplan för Stockholms- trakten.

hushållen i landet sin närmaste butik inom ett avstånd av 500 meter från bostaden och hälften av hushållen hade högst 300 meters gångväg till närmaste butik. Undersökningen redovisade också på visst sätt avstånden differentierade med hänsyn till bostadens belägenhet i storstäder, medelstora städer och övriga kommuner. Det procentuella an- talet hushåll med mindre än 500 meter till närmaste butik var i storstäder 89, i medel- stora städer 84 och i övriga kommuner 54.

Tabell 4.5 Avstånd mellan bostad och när- maste butik. Procentuell fördelning efter kommunstorlek.

Avstånd Stor- Medel- Mindre Hela städer stora kommu- riket (Stock- städer ner (med holm, (övriga mindre Göte- städer än borg med 30 000 och minst invånare) Malmö) 30 000 invånare) 1 2 3 4 5 —99 m 31 24 12 17 100— 299 m 46 44 27 32 300— 499 m 12 16 15 15 500— 699 m 6 8 11 10 700— 2 999 m 4 5 20 16 3 km eller mer 0 2 13 9 Ej svar 1 1 2 1 Summa 100 100 100 100 Bas för procent- talen 404 339 1 622 2 365

Tabellen avser samtliga hushåll. SOU 1973: 15

ru mstäthet re/ha

l

Sambandet mellan exploateringstal och rumstäthet

exploaterings- tal

l 1 I | | 1 I I | | | | | I I 0.1 0.2 0.3 0.4 0.5 0.6 0.7 0.8 0.9 1 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5-__ e

våningsyta

Källa: Exploatering i 100 bostadsområden, Stockholmstraktens regionplanekontor, meddelande 1968: 2. mafkafeal

De redovisade siffrorna gömmer giveth betydande variationer. Särskilt när det gäller storstadsområden torde stora skillnader före- ligga mellan innerstad och ytterområden.

Den förändring, som följer med utveck- lingen, kommer huvudsakligen till synes i nya bostadsområden. Stadsdelarna Välling- by, Råcksta, Grimsta och Blackeberg i Stockholm hade år 1967 ett genomsnittligt avstånd mellan bostad och närmaste livsme- delsbutik på 163 meter och endast i 6 % av fallen var avståndet över 300 meter.1 I förslag till områdesplan för Kista, Akalla och Granby inom stadsdelen Järvafältet i Stock- holm har diskuterats alternativa strukturer för dagligvaruhandel, där valet stått mellan lösningar som gett gångavstånd på 300—500 meter. I bostadsområden med betydande inslag av enfamiljshus blir gångavstånden inte sällan betydligt längre. Mediangångavståndet i stadsdelen Tensta i Stockholm är 400 meter. Det maximala gångavståndet ligger för flerfamiljshus på 700 meter.

I bostadsstyrelsens programförslag den 15 april 1970 ”God bostad” anges några alter- nativ till anordnande av servicefunktionen. I ett exempel tänker man sig ett närcentrum för 800—1000 lägenheter (2 OOO—3 000 inv.), där en dagligvarubutik skulle kunna anordnas inom ett gångavstånd på ca 300 meter. I ett annat alternativ skisseras ett större område med 400—500 lägenheter (7 500—12 000 inv.) och ett butikscentrum. Gångavståndet skulle här bli 500 meter. Detta alternativ anser man emellertid också böra innehålla s.k. kioskbutiker utanför centrum.

4.1.2. Detaljhandelns lokaliseringsmönster

Butikernas lägen inom en tätort kan beskri- vas på många olika sätt. Man kan tala om läge i relation till kundunderlagets bostäder, arbetsplatser eller färdvägar. Man kan relate- ra läget till konkurrerande eller komplette- rande utbud.

I teoretisk analys av sambanden mellan kundens inköpsbeteende och utbudets läge och andra egenskaper har man behov av att

på ett systematiskt sätt beskriva tätortens hela detaljhandelsutbud dess mönster eller struktur. Ett sätt att systematisera detta är att ta fasta på att detaljhandelsutbuden kommit att utvecklas i olika rumsliga for— mer, såsom koncentrerade centra, butiksga- tor eller stråk och som enstaka enheter i bostadsområden eller utanför tätbebyggel- sen. I de europeiska städerna har stadskärnan nästan utan undantag kommit att präglas av en stark detaljhandelskoncentration. I våra mindre städer är stadskärnan oftast den enda centrumbildningen. Men med ökande stads- storlek återfinner man alltfler lokala centra och i större nybyggnadsområden planeras lokaler för kommersiell och annan servicei form av koncentrerade centra.

Under inflytande av en teoretisk systema- tik, som ursprungligen avsåg de funktionella sambanden och rangordningen mellan städer (”centralortsteori”, ”rank-size”-teori), har man sökt beskriva de större städernas inre centrumstruktur som en hierarkisk ordning. Det innebär att man studerar var de s.k. centrala funktionerna lokaliseras i staden och att man rangordnar dessa funktioner efter bestämda kriterier. Med en orts centra- la funktioner menas alla utbud av såväl varor som tjänster. Vissa utbud, som exempelvis en pianoaffär, kräver ett mycket stort kund- underlag för att kunna drivas, medan en dagligvarubutik med framgång kan betjäna ett ganska litet område. Pianoaffären sägs då vara en funktion på en hög nivå, medan dagligvarubutiken representerar den lägsta nivån.

Funktioner på låg nivå kan således före- komma i ett mycket spritt lokaliserings- mönster samtidigt som de kan vara represen- terade i centra. Funktioner på en hög nivå förekommer i ett så begränsat antal att de vanligtvis återfinns enbart i centrumlägen eller stråk.

Även i praktisk planering återfinner man denna strävan efter systematisk ordning baserad på en hierarkisk gruppering av centra. Fysiska översiktsplaner rangordnar

1 Näringslivets Planinstitut AB, Orvar Westelius.

sålunda existerande och tillkommande cent- ra efter marknadsunderlag och storlek i t. ex. regioncentra, stadsdelsgruppcentra, stads- delscentra och närcentra.

Någon hållbar teoretisk grund för en sådan rangordning av centra med avgränsbara omland inom ett sammanhängande tätorts- område finns emellertid inte. I tätorter med ett rikt differentierat utbud av varor och tjänster och med ett väl utvecklat kommuni- kationssystem kommer de olika centras omland att överlappa varandra på ett så komplicerat sätt att den tidigare beskrivna systematiken inte längre går att utnyttja. Också branschblandningen, kvalitativa skill- nader och olikheter ifråga om service gör att äldre statiska beskrivningssystem inte längre går att tillämpa.

Även om den teoretiska grunden saknas för en hierarkisk systematisering av centra, så kan ändå beskrivningar av det slaget ofta vara praktiskt motiverade. Den fördelning av centrala funktioner, som återspeglas i uppgif- ter från Uppsala i tabell 4.6, är tämligen generell. Diagrammet visar den procentuella fördelningen av olika butikstyper mellan stadskärnan och övriga staden.

Tabell 4. 6

Grupp av butiks— Andel företag Andel företag i typer (se nedan) i stadskärnan % övriga staden %

1 26 74 2 36 64 3 48 52 4 83 17

Grupp av butikstyper: l Livsmedel 2 kat- och konfektyr, kiosker, tobak och tid- ningar, tvättinrättningar, cykel och sport, bil- och motorcvkelförsäljning. 3 Bageri, kafé, färg, hushållsartiklar, skönhetsvård, ?otek, blommor. läder, gardiner, skrädderi, päls, skor, hattar, läder, möbler, porslin och glas, järnvaror, radio TV, ur, juvelerare, foto, leksaker, bokhandel, varuhus.

(Källa: O. Westelius, The Individuals Pattern of Travel in an Urban Area)

Orsakerna till att mönster av detta slag uppkommer är flera. Praktiskt betydelsefull

är skillnaden i inköpsvanor i fråga om Sällanköpsvaror och dagligvaror. Företag som säljer Sällanköpsvaror behöver komma i kontakt med många personer för att antalet köp i butiken skall bli så stort att verksamheten kan drivas ekonomiskt. Har en butik ett från tillgänglighetssynpunkt cent- ralt läge i förhållande till hela tätorten är också möjligheterna goda att få kontakt med kunder från hela denna ort. På likartat sätt förhåller det sig med specialbutiker som vänder sig till endast en liten andel av befolkningen. Också för dem är bästa platsen för kontakt med kunderna ett centralt läge. När man vill markerl sambandet mellan sortiment och den h 'arkiska strukturen

brukar man använda ordet branschhierarki.

När det gäller dagligvaror är mönstret inte lika tydligt. Ofta men inte alltid är daglig- varubutikerna i centrala lägen större och försedda med flera varuvarianter än daglig- varubutiker i andra lägen. De centrala varu- husen säljer i stor utsträckning högfrekventa fackhandelsvaror. Dessa försäljningsställen har en annan egenskap som man brukar förknippa med högre nivåer, nämligen ett stort sortiment. Detta sortiment kan särskilt när det gäller mindre varuhus utmärka sig enbart genom sin bredd, men kännetecknas också ofta av stort sortiments- djup.

Koncentrationen av stora och varierande utbud på högre nivåer brukar förklaras med att sådana koncentrationer attraherar konsu- menterna genom att valmöjligheterna som regel är större i flera avseenden. Man kan välja mellan flera varuvarianter, flera kvali- teter och kombinationer av varianter, kvali- teter och service.

Stora utbud koncentrerade till en begrän- sad yta antas också leda till minskat trans- portarbete och mindre tidsåtgång för konsu- menten genom att flera ärenden kan uträttas på en gång. Detta förhållande brukar beaktas även när det gäller annan service än detalj- handel. Konsumenterna uträttar inte bara flera inköp samtidigt utan besöker också post, försäkringskassa m.m. i samband med inköpen. Bl. a. för att underlätta en sådan

samordning av olika ärenden för konsumen- terna söker man i större städer samla ett stort antal slag av service i planerade centrumanläggningar och göra dessa anlägg- ningar lättillgängliga från kommunikations- synpunkt.

Tillsammantaget är saledes utbudet på högre nivåer större och ger större variation av både varor och service än utbudet på lägre nivåer.

Såsom nu antytts är det hierarkiska mönstret delvis följden av att vissa orsaks- samband påverkar etableringsbeteendet hos företagen. Dessa samband har länge varit ganska fasta beroende på att förutsättningar- na bakom dem under lång tid varit relativt stabila. Det mönster som uppkommit är emellertid inte alltid särskilt tydligt. Efter- som detaljhandelsstrukturen utbildas succes- sivt genom en följd av nyetableringar och eftersläpningstendenser i äldre delar av bu- tiksbeståndet verkar konserverande, uppstår ständiga förskjutningar i mönstret. De gamla särdragen i mönstret suddas ut endast lång- samt medan nya tillkommer successivt.

Ett principith betydelsefullt avsteg från äldre detaljhandelsmönster representeras av de externa stormarknaderna. Dessa ligger ofta utanför bebyggelsen i trafikorienterade lägen. Förklaringen till detta avsteg från mönstret torde väsentligen vara att söka i det förhållandet att den rörlighet, som bilismen ger, tycks leda till minskad avstånds- känslighet inom vissa gränser, som snarare kan uttryckas i tidsåtgång än i fysiskt avstånd.

4.1.3. Detaljhandeln i cessen

stadsbyggnadspro—

4.1.3.1 Nybyggnadsområden

Eftersom detaljhandeln måste beredas plats bland och samordnas med andra samhälls- funktioner, får den betydelse i ett flertal olika sammanhang. Rent volymmässigt är detaljhandeln dock inte särskilt betydelse- full. Den kräver inte stora markreservationer. Dess betydelse sammanhänger främst med

verkningar på omgivningen. Detaljhandeln är t. ex. trafikalstrande vilket måste beaktas vid utformning av kommunikationer, parkerings- platser m.m. Dess servicefunktion fram- tvingar hänsynstaganden i samband med dimensionering och utformning av bostads- områden osv.

Såsom servicefunktion spelar detaljhan- deln ofta en dominerande roll på de skilda servicenivåerna. Detta förhållande i förening med den omständigheten att skilda service- former samlade till en plats stöder varandra gör den ickekommersiella servicen beroende av detaljhandelsservicen. Det är därför ange- läget att söka gemensamma lösningar för skilda slag av service. Anspråk från detaljhan- delns sida när det gäller utformning av centra m.m. berör följaktligen annan service och omvänt.

Ett nytt bostadsområde dimensioneras med hänsynstagande till en mängd skilda omständigheter såsom befolkningstillväxteni regionen, topografiska förhållanden m.m. Varje bostadsområde bör uppfylla vissa minimikrav när det gäller service åt invånar— na i området. Även icke kommersiell service, måste liksom detaljhandeln ha ett visst minsta underlag för sin verksamhet. Skolor bör ha minst ett visst antal elever osv. Skolan är därför betydelsefull när det gäller att bestämma den undre gränsen för ett bostads— områdes storlek och invånarantal. I prakti- ken har också låg- och mellanstadieskolan en ”dimensionerande" funktion. Under senare tid har emellertid dagligvarubutiken också kommit att få en sådan funktion. Så länge ett bostadsområde, som räckte för en låg- och mellanstadieskola, också utgjorde till- räckligt underlag för en dagligvarubutik rymdes butiken inom den ram som skolans företrädare drog upp. Detta är inte längre förhållandet.

Denna förändring kan få vidsträckt bety- delse. Såsom framgår av det föregående måste skilda servicefunktioner passas in på skilda servicenivåer. Detaljhandeln rubbar nu den lägsta nivån vilket leder till omprövning av inpassningen av flera servicefunklioner i servicehierarkin.

Eftersom detaljhandeln skjuter den lägsta servicenivån uppåt är det inte bara gångav- stånden mellan bostad och butiken som ökar, utan också avstånden mellan bostad och andra servicefunktioner på samma nivå.

Ibland söker man motverka nackdelarna av långa gångavstånd genom att förtäta bebyggelsen. Sådana lösningar skapar i sin tur nya problem i form av exempelvis begränsad valfrihet när det gäller hustyper. Över huvud taget påverkas boendemiljön då inte sällan på ett sätt som många betraktar som negativt.

4.1.3.2 Stadskärnor och andra centra

För utvecklingen av stadskärnor och andra centra är detaljhandeln av vital betydelse. Detaljhandeln skapar liv och rörelse i stads- bilden. Den inte bara lockar till sig männi- skor som skall köpa varor. Den skapar dessutom en miljö som många upplever som positiv och stimulerande.

Detaljhandelns miljöpåverkande funktion har givit dess företrädare en stark ställning i samband med utformningen av centrala stadsdelar. När man talar om förnyelse i äldre stadsdelar avser man ofta i första hand förnyelse av detaljhandeln.

I själva verket skulle man på många håll helst vilja bevara den gamla stadsmiljön om detta lät sig förena med att bibehålla liv och rörelse i miljön. En sådan konservering av äldre miljöer passar emellertid inte detaljhan- deln. Förnyar man inte så flyttas köpenska- pen till någon annan plats och den gamla miljön dör inte bara på det sättet att livet och rörelsen försvinner utan också genom att de ekonomiska förutsättningarna att hålla miljön i stånd blir allt sämre. Detaljhandeln blir mindre lönsam och får inte längre råd att underhålla sina hus och lokaler.

Förnyelsen innebär ofta radikala ingrepp i stadsmiljön. Detaljhandeln, särskilt de stora varuhusen, nöjer sig inte med att bygga om de gamla husen. I stället river man dessa och bygger upp nya stora hus som motsvarar de

funktionella krav som behovet av lönsamhet framtvingar.

Den nya detaljhandel som byggs upp skall betala höga hyror. Det höga kostnadsläget måste kompenseras. Eftersom läget i cent- rum har goda förutsättningar att ge volym- fördelar satsar man på sådana. Skall man få sådana fördelar måste det också finnas goda möjligheter för kunderna att ta sig till butikerna. Nästa steg blir därför att begära förbättrade kommunikationer till centrum. Gatorna skall breddas. De kollektiva trans- portmedlen skall anpassas så att kunderna kommer till butikerna. Bilkundema skall ha någonstans att ställa sina bilar och följaktli- gen krävs parkeringsplatser.

En del av dessa ”följdkrav” från detaljhan- delns sida ställs redan i samband med förnyelsen. Inte sällan underskattas emeller- tid behovet av trafik- och parkerings- kapacitet från början och insikten om t. ex. nödvändigheten att bygga parkeringshus kan komma i efterhand som en obehaglig över- raskning.

I denna fömyelseprocess representerar detaljhandeln en dominerande ekonomisk styrkefaktor. Redan förväntningar om sane- ring av bebyggelsen driver upp markpriserna, och detaljhandelns betalningsförmåga är av stor betydelse för på vilken nivå markpriset skall stanna. Uppkomsten av sådana ”för- väntningsvärden” bidrar till att påskynda saneringen. De gamla butikerna blir fortare olönsamma eftersom det lönar sig att riva husen och bygga för nya butiker.

Samma lönsamhetsmekanism verkar även efter det att detaljhandeln förnyats på central plats. På grund av att förnyelsen ”smittar” marken närmast omkring stiger markvärdena även där och alternativanvänd- ning av marken blir aktuell. Följden blir inte sällan att underhållet av omgivande bostads- bebyggelse eftersätts. Ibland rivs sådan be- byggelse och marken tjänar under en tid såsom parkeringsyta för den biltrafik som aktiviteterna i de förnyade kvarteren alstrar. En inte ovanlig syn omkring förnyade kommersiella centra är en krans av helt avrivna kvarter.

Så småningom fylls dessa kvarter med nya aktiviteter. Det kan då bli brist på parke- ringsplatser i markplanet och man måste bygga parkeringshus.

Förnyelseprocessen uppfattas av många såsom hänsynslös mot bestående vården. Hus representerande erkända miljövärden rivs. Bostäder som skulle kunnat hållas i skick ytterligare lång tid försvinner. Hela kvarter rivs. Ibland blir endast fragment kvar av det gamla, som i och för sig inte var utslitet.

Förklaringen till de motsättningar som träder fram i dessa situationer kan princi- piellt sägas vara att man måste anpassa olika förlopp till varandra trots att förloppen går med olika hastighet. Detaljhandelns struktur- omvandling och strukturomvandlingen hos andra centrumaktiviteter går med annan hastighet än åldrandet hos bebyggelsen.

Förnyelse i stadskärnan kan som regel bara tillgodose detaljhandelns anspråk intill en viss gräns. Naturliga gränser av skilda slag lägger ofta hinder i vägen för en expansion av stadskärnan i äldre bebyggelse i takt med regionens utveckling, särskilt om denna utveckling innebär snabb befolkningsökning.

Krav uppkommer då att på någon annan plats erhålla betingelser för försäljning av sådana varor som hör hemma på hög servicenivå. Såsom påvisats i det föregående kan många Sällanköpsvaror säljas endast under vissa betingelser.

Man brukar i sådana situationer tala om behov av att avlasta stadskärnan. Sådan avlastning kan ske på olika sätt. Man kan såsom exempelvis i Gävle och Örebro sanera och förnya en stadsdel ett stycke ifrån den gamla stadskärnan och härigenom skapa förutsättningar för ett ”stråk” mellan den gamla och nya kärnan. En sådan avlastning kan vara ett alternativ till en alltför hårdhänt förnyelse av den gamla kärnan.

En annan avlastningsform består i att låta en del av köpkraften sugas upp av stormark- nader eller externa centra. Så har skett exempelvis i Uppsala, där man efter flera år av intensivt motstånd mot sådana butiksfor- mer släppt fram flera stormarknader på en gång. Förklaringen till att man givit upp

motståndet mot stormarknaderna är väsentli- gen att söka i att stadskärnan hotades av överhettning på grund av för mycket biltra- fik och trängsel i allmänhet.

En extern stormarknad innebär en service- funktion placerad i en omgivning utan nämnvärd bostadsbebyggelse. Från planver- kets sida har framhållits att en sådan stormarknad kan initiera nybebyggelse av bostäder i dess närhet. Stormarknaden ger inte bara service. För dess skull dras också diverse ledningar för t.ex. vatten och av- lopp. Kanske även vägar byggs eller bättras på. Förekomsten av sådana anordningar kan innebära att bostadsbyggande i närheten av stormarknaden blir billigare än på andra platser vilket kan föranleda kommunen att planera för bostadsbebyggelse vid stormark- naden.

Planverket menar att frågan om var bostadsbebyggelse skall förläggas måste av- göras på andra grunder. Bostadsbebyggelse skall ske på de platser som bäst lämpar sig för sådan bebyggelse och inte intill stormark- naden vars läge valts med hänsyn till dess lämplighet för detaljhandel.

4.2 Planering för detaljhandel och annan service

4.2.1. Fysisk, ekonomisk och social plane- ring1

Den nu gällande byggnadslagstiftningen till- kom år 1947. I byggnadslagen och byggnads- stadgan har man så långt möjligt sammanfört föreskrifter om reglering av bebyggelsen. Lagstiftningen har lagt i händerna på det allmänna att bestämma var tätbebyggelse får uppkomma. Tekniskt sett har detta ordnats genom att tätbebyggelse i princip gjorts beroende av att detaljplan fastställts samti- digt som krav uppställts på att byggnadslov skall sökas innan nybyggnad uppförs. Frågan om var tätbebyggelse skall tillåtas uppkom-

1En summarisk redogörelse för den gällande byggnadslagstiftningen lämnas i bilaga B.

ma skall bedömas främst från plantekniska, ekonomiska, hygieniska och sociala syn- punkter.

Lagstiftningen anvisar två typer av plan- läggning, översiktlig planläggning och detalj- planläggning. För den översiktliga planlägg- ningen finns regionplan och generalplan. Detaljplanläggningen av mark för tätbebyg- gelse sker genom stadsplan eller byggnads- plan. Byggnadsverksamheten inom område, som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan regleras genom utomplanbestämmelser. De plantyper, som är avsedda för städer och stadsliknande samhällen, är regionplan, gene- ralplan och stadsplan. Regionplan skall an- vändas för sådan översiktlig planläggning, som bör vara gemensam för två eller flera kommuner. Enligt lagtexten avses här grund- dragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar för vattenför- sörjning och avlopp. Generalplanen är avsedd att fungera som ett kommunalt handlings- program på lång sikt och att innehålla ställningstaganden beträffande behovet av mark för olika ändamål och konkurrensen mellan skilda intressen. Den skall vara det instrument med vilket kommunen i ett sammanhang kan ta upp till bedömning de faktorer som har betydelse för den framtida utvecklingen och ordna grunddragen för kommunens bebyggande. Generalplanens syfte är också att tjäna till ledning för den efterföljande detaljplanläggningen. Eftersom generalplaner sällan eller aldrig fastställs, får de inte några direkta rättsverkningar.

Instrumentet för detaljplanläggning i stå- der är stadsplaneinstitutet. Till skillnad från generalplanerna skall stadsplanen reglera rättsförhållandet mellan de olika intressen- terna och måste därför vara förenad med rättsverkningar. Den blir efter fastställelse bindande för såväl samhällets organ som för de enskilda markägarna. I stadsplanen sam- manfattas de i särskild ordning antagna bestämmelserna angående ordnandet och bebjlggandet av de områden som omfattas av planen. Detta redovisas på en karta och i

särskilda till kartan hörande stadsplanebe- stämmelser.

I stadsplaneringen ingår också tomtin- delning. Lagen anger regler för hur tomtin- delningen skall genomföras och lämnar möj- ligheter för det allmänna och i viss mån även enskilda markägare att med tvång åstadkom- ma att planen fullföljes.

Det kommunala planmonopolet har ut- vecklats från ett regleringstekniskt regelsy- stem till att omfatta instrument för koordi— nation av program för olika samhällssekto- rer. I den kommunala översiktsplaneringen samordnas olika var för sig planerande sekto- rer av samhällsverksamheten såsom drätsel- planeringen, bostadsbyggnadsplaneringen, utbyggandet av skolväsendet, kommunika- tionsplaneringen etc. Syftet med översikten är att få en bild av hur anspråken på bl.a. markutrymme skall tillgodoses genom en funktionell lokalisering av de olika aktivite- terna och hur dessa anspråk fördelar sig över tiden. Planprocessen innehåller således en analys av när och i vilken omfattning an- språken uppstår, en bestämning av de funk- tionella lokaliseringskriterierna för olika verksamheter och förslag till markanvänd- ningsschema. Utöver behovsprognoserna och sammanvägningen av de olika sektorernas anspråk innehåller dagens översiktsplaner målsättningsdiskussioner, där samhällsut- vecklingen diskuteras mot bakgrund av fram- för allt sociala målsättningar.

De nu förefintliga formerna för översiktlig planering framstår redan såsom otillräckliga. Vid sidan av den översiktsplanering som bedrivs på general— och regionplanenivå be- hövs översiktsplanering med kortare perspek- tiv för att täcka upp det långa avståndet mellan nuvarande översiktsplanering och de- taljplanering. Vidare har behov av att sam- ordna planeringen på högre nivå uppkommit. För närvarande pågår utredningsarbete för att få fram lagstiftning som gör det möjligt att klara de nya behoven.

De i planeringsprocessen inkluderade sek- torerna anlägger skilda tidsperspektiv för sina handlingsprogram. Särskilt långa per- spektiv kräver kommunikationsleder, ham-

nar, flygfält etc. Utbyggnaden av sådana måste organiseras ekonomiskt och tekniskt. Besluten kan därför sällan med fördel delas upp, utan måste fattas i ett sammanhang. Sedan beslutet väl är fattat sträcker det sina verkningar långt fram i tiden. På liknande sätt får beslut rörande byggnader och andra anläggningar långsiktiga verkningar på grund av objektens livslängd.

Samtidigt tycks nya värderingar och strömningar få en allt snabbare omloppstid. Nya möjligheter och nya ambitioner kom- mer i stället för de gamla och får dessa att framstå såsom förlegade. Ju längre verk- ningar i tiden ett beslut har, desto större risk är det följaktligen för att det kommer att framstå såsom olämpligt eller direkt felak- tigt. Samtidigt är planeringsprocessen så komplicerad att praktiskt taget varje beslut har återverkningar på områden utanför det, som beslutet i första hand avser. Ett beslut, som så småningom visar sig vara olämpligt, får följdeffekter som får betydelse för det fortsatta beslutsfattandet i framtiden. Sär- skilt kommunikationssystemet men även åtskilligt annat har strukturerande verkan och därmed också betydelse för beslut som kommer att fattas senare.

Den kommunala bostadsplaneringen skeri form av femåriga bostadsbyggnadsprogram, som revideras varje år. Även om således bostadsbyggandet med hänsyn till ekonomis- ka och andra skäl i allmänhet inte kan programmeras för längre tidsperioder än fem—tio år måste "planläggningsberedska- pen” omfatta längre tidsperioder. Besluten måste fattas trots att man inte kan över— blicka annat än en förhållandevis liten del av den tid under vilken beslutet kommer att ha verkningar. Planeringsprocessen känneteck- nas därför av osäkerhet särskilt beträffande de långsiktiga konsekvenserna. Denna osä- kerhet skapar ett behov av att taktiskt kunna parera det som man inte kan förutse. Man måste därför söka att i största möjliga utsträckning undvika att på ett för framtiden bindande sätt ta ställning till sådant som inte kräver omedelbara beslut. Det krävs en "ramplanering" för markreserver och en

”strategi” för utnyttjandet över tiden. Den— na strategi tar sig uttryck i att man inte fattar andra beslut än de som man för tillfället måste fatta och inte heller låter besluten omfatta annat än det beslutsam- manhanget nödvändigt kräver. Man får i stället vara beredd att ständigt fatta nya beslut allt eftersom dessa behövs. Planering- en måste vara ”rullande”. Först genom ett sådant förfarande kan man se till att skaffa sig största möjliga valfrihet i framtiden. Planeringen av samhällsutvecklingen skeri stor utsträckning inom skilda sektorer. An- svaret för de olika sektorernas planering eller styrning är uppdelat på statliga och kommu- nala organ. Den statliga kompetensen finns Mellan de offentliga organen och inom sektorerna före- kommer en ständig interaktion. Sålunda innefattar t. ex. bostadsplaneringen hänsyns- tagande till fördelningspolitiska avvägningar på riksnivå samtidigt som kommunerna för in lokala bedömningar i bilden. Ehuru sek- torsplaneringen är vertikalt organiserad i ett hierarkiskt system med relativt klara gränser mellan sektorerna krävs således ett betydan- de mått av samordning. Denna sker hos kommunerna i form av s.k. nivåplanering. Härför finns flera samordningsinstrument, bland vilka kan nämnas långtidsbudgeten, de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen och generalplanen. De översiktliga plan- instrumenten tar hänsyn till dels önskad eller behövlig utbyggnad, dels möjlig utbyggnad och lämnar därefter ett program. Samtliga dessa program ger sedan fysiska konsekven- ser. Det råder ett komplicerat växelspel i denna planering mellan fysisk form, ekono- miska konsekvenser och socialt innehåll. Den planeringsform, som tillämpar det längre tidsperspektivet, kan lätt bli styrande för utvecklingen utan att beslutsfattaren får en tillfredsställande uppfattning om betydelse- fulla konsekvenser. Ju mer komplicerat växelspelet mellan de olika faktorerna blir och ju mer svåröverblickbar framtiden ver- kar, desto mer betydelsefullt blir det att söka undvika att i fysiska planer gestalta framtidens samhälle på grundval av otillräck- på riksnivå och på länsnivå.

liga informationer i nuet. I stället måste en dynamisk planeringsteknik utvecklas, där tonvikten läggs på ökad förmåga att kompo- nera olika medel för att nå i förväg uppställ- da mål av skilda slag.

De av byggnadslagstiftningen anvisade for— merna för planering har såsom påpekats redan visat sig vara otillräckliga. Uppbygg- naden av nya bostadsområden kräver ibland flera plansteg än de som byggnadslagstift— ningen för närvarande anvisar. Steget från de översiktliga plantyperna till stadsplanen är för långt och behov av mellanliggande plansteg har uppkommit.

Nybyggnadsområden i expanderande re- gioner byggs numera ofta ut snabbt och i ett sammanhang. Redan på ett tidigt stadium måste fattas för detaljprojekteringen bindan- de beslut. Samtidigt återstår då frågor som inte är tillräckligt studerade för att medge stadsplaneläggning. De frågor som kräver bindande beslut på detta stadium är ofta sådana som inte hör hemma i översiktsplaner utan närmast i detaljplaner. Eftersom emel- lertid avgörandet av dessa frågor inte kan anstå tills övriga frågor, som fordrar ställ- ningstagande vid stadsplaneläggning, är till- räckligt penetrerade, har man sökt finna en form för beslut i de frågor, som kräver avgörande i förväg. För detta ändamål har man på sina håll infört ett eller flera i lagen icke medtagna plansteg kallade dispositions- plan eller områdesplan. Man kan på grundval av en sådan plan begränsa det politiska beslutsfattandet till endast frågor, som krä- ver beslut på det steg i processen, som planen avser.

Sammanfattningsvis kan sägas att det accelererande förloppet i de olika samhälls- sektorernas utveckling och de snabba föränd- ringarna i de sociala strukturerna, produk- tionsteknik, distributionsteknik etc. kräver en ny planeringsteknik, där förändringar och snabba anpassningar blir väsentliga. Den rent ”fysiska” planeringen förlorar alltmer rollen av primärt styrningsinstrument i andra pro- cesser än verkställandet och blir där ett hjälpmedel bland många andra.

4.2.2. Informationsinnehåll i fysiska planer och informationsutbyte vid planeringen

Sektorer som behärskas av statliga och kommunala myndigheter kommunika- tioner, bostadsbyggandet, skolväsendet, vårdsektom etc. kan planeras inom offent- liga organ. Dessa binder sig själva genom principbeslut och handlingsprogram. Annor- lunda förhåller det sig med sektorer utanför det offentliga området, industri, detaljhandel etc. Dessa kan få sina sektoriella anspråk beaktade i planeringen endast efter förhand— lingar och informationsutbyte. Planinstitu- tens styrförmåga kommer då att bero på dels i vilken utsträckning planeringen inom of— fentliga sektorer i sig är styrande, dels på informationsutbytets karaktär och graden av relevant innehåll i detta. I avsaknad av tillräcklig information förlorar de planerande organen förmågan att styra. Försöker man sig ändå på att genomföra en styrning, misslyckas denna, den styrda sektorn häm- mas och effekten av styrningen blir en annan än den man tänkt sig.

Detaljhandeln har ett stort behov av information rörande planering inom offentli- ga sektorer. För att kunna planera för egen del måste man känna till planerna rörande kommunikationsnätets utbyggnad, bostads- byggandet, arbetsplatslokaliseringar, kom- munala åtaganden beträffande social och kulturell service, riktlinjer för dimensione- ring av parkeringsplatser etc. Den offentliga planeringen är i sin tur beroende av informa- tion i den omvända riktningen beträffande detaljhandelsföretagens egen planering. I det offentliga sammanhanget uppfattas detalj- handeln som en social funktion och inklude- ras därför i den offentliga planeringens mål- sättningar. För att kunna kollationera graden av realism i dessa målsättningar måste de planerande organen få kännedom om detalj- handelns möjligheter att anpassa sig till det eftersträvade sociala mönstret. Härför behö- ver de offentliga organen kunskap om struk- turomvandlingstrender och ekonomiska kri- terier för branschen över huvud taget. Denna kunskap får man genom informationsutbytet

med detaljhandeln och kommunen är således beroende av detaljhandelns bedömningar för sin egen sociala planering.

lnformationsinnehållet i fysiska planer är väsentligen olika beroende på planens karak- tär av översiktsplan eller detaljplan. Detalj- planen ger som namnet utsäger upplysning om detaljerade förhållanden. En stadsplan omfattar i regel ganska små delar av bebyg- gelsen, ofta ett eller flera kvarter. Den redovisas på en karta med tillhörande be- stämmelser och beskrivningar. Kartan lämnar upplysning om ägogränser, vägar, tillfarter, parkeringsplatser, byggnaders läge, högsta tillåtna höjd, volym samt deras innehåll. Det bör också finnas en utredning angående de ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande samt inom vilken tid genom- förandet kan ske.

Andra för detaljhandeln intressanta upp- lysningar i en stadsplan är ändamålsbe- stämmelser rörande vilken eller vilka slag av verksamheter, som får bedrivas i området eller i en viss byggnad. Sådana ändamålsbe- stämmelser kan ha en ovillkorlig karaktär. De kan också göras beroende av omständig- heter, som måste prövas i det särskilda fallet. För bedömning av flexibilitetsspörsmål kan det vara av intresse att veta i vilken utsträckning mark får bebyggas. Härom lämnar stadsplanen besked genom särskild markering på kartan.

Uppbyggnaden av generalplan kan sägas ske itre olika moment. Det första momentet består i inventeringar och karteringar av befintliga förhållanden, som har betydelse för planläggningsarbetet. Detta moment ger upplysning om naturgeografiska förutsätt- ningar samt av människan skapade förutsätt- ningar såsom befintlig bebyggelse och dess användning, kommunikationsnät och trafik- flöden, ledningsnät etc.

Det andra momentet i planen har en analytisk karaktär. Inom denna del intar de demografiska förhållandena en framträdande- plats. Här förekommer prognoser rörande befolkningsutveckling, yrkesstruktur, syssel- sättningsgrad etc. Denna del innehåller också bestämningar av regionala förhållanden så-

som detaljhandelsomland, pendlingsomland och flyttningsomland. Vidare redovisas strukturerna hos näringslivet och arbetsplats- lokaliseringar. Analysdelen innehåller också upplysningar om bostadsbeståndet och bo- stadsförhållandena för de boende. Analys— delen utmynnar i prognoser och program av olika slag avseende skolor, kommunika- tionsnätets standard, parkeringsbehov, bu- tiksyta etc.

Det sista och avslutande momentet i generalplanearbetet utgörs av syntesen, där trender, prognoser och sektorsprogram i planform sammanfattas till lokaliseringspro- gram för bostadsområden, Skolområden, ar- betsområden, servicelägen och trafiksystem m.m. I detta avsnitt brukar också ingå program för butiksytans fördelning över stadsområdet i stort.

Programmen för detaljhandelns utveckling brukar skisseras mot bakgrunden av målsätt- ningsdiskussioner där de sociala ambitioner- na formuleras. Med utgångspunkt i be- dömningar av hur man tror att invånarna önskar få sitt behov av detaljhandelsservice tillgodosett söker man klarlägga de restrik- tioner som är en följd av dels detaljhandelns egna sektoriella förutsättningar och dels de plantekniska samhällsekonomiska möjlighe- terna.

Eftersom detaljhandeln inte uppfattas som en självständig servicesektor, utan som en del av den sociala servicen, behandlas den i allmänhet i ett sammanhang tillsammans med annan service. Den passas in i det hierarkiska servicenivåsystemet med utgångs- punkt i den kännedom planförfattaren har om detaljhandelns egna sektoriella restriktio- ner. Den anvisas plats i stadsdelsgruppscen- tra, stadsdelscentra etc. Några detaljerade anvisningar år det emellertid inte fråga om. När det gäller ytor är detaljhandelns behov jämfört med behoven hos övrig service så pass litet att det inte anses kräva någon särskild redovisning i en översiktsplan.

Sammanfattningsvis kan således sägas att ur detaljplaner kan hämtas detaljerade anvis- ningar rörande ett flertal omständigheteri samband med byggandet. Samtidigt förelig-

ger en allmän strävan att lägga fastställandet av dessa planer så nära förverkligandet som möjligt. Ur översiktsplaner kan hämtas sam- lad allmän information om de faktorer som resulterar i markanspråk. Denna information är emellertid sällan nedbruten i tidsetapper. Styrkan i informationssammanställningen år att den ger samlad översikt över olika sektorers förväntade utveckling. Den har emellertid också naturliga svagheter genom att garantier saknas för att målformuleringar- na förblir stabila och sambandsförhållandena hållbara, vartill kommer dålig realism i tidsangivelserna.

Detaljplaner kan justeras i samband med verkställandet. I själva verket sker detta mycket ofta och ibland fortlöpande ända fram till dess byggnadslov meddelas. Såsom framgår av kapitel 3 sker ett fortlöpande samråd mellan planerande organ och repre- sentanter för detaljhandeln, iavancerade fall i s.k. detaljhandelsutredningar, men också mellan projektörer av nybebyggelse och de detaljhandelsföretag, som skall etablera sig i bebyggelsen. 1 kommuner, där samarbete av detta slag är väl utvecklat, kan planerna komma att göras om flera gånger, innan de slutligen fastställs. Den fysiska planen kan där ses som ett förhandlingsinstrument med uppgift att förse parterna med sakmaterial som underlag för förhandlingarna.

Översiktsplaner utarbetas till sammanfat- tande utredningspaket. Själva utred- ningsverksamheten består i en kontinuerlig process, vilket innebär att informationen samlas hos tjänstemän eller konsulter. För- handlingar mot bakgrund av det informa- tionsmaterial som hör hemma iöversiktspla- nerna kan alltså ske antingen över en i färdigt skick redovisad generalplan eller regionplan, som i ideala fall framläggs vart femte år, eller på grundval av ett informa- tionsmaterial, som förmedlas under hand, antingen offentligt eller internt. Mest bety- delsefull är sannolikt den interna informatio- nen, dvs. den information som i allmänhet är tillgänglig endast för parter som på grund av speciella kontaktmöjligheter kan få till- gång till den.

Omvänt får de planerande myndigheterna i dessa situationer sina informationer från de detaljhandelsrepresentanter som lyckats eta- blera sådana kontakter. Dessa detaljhandels- representanter är ofta desamma som levere- rar information till myndigheterna iform av partsutredningar, exempelvis detaljhandels- utredningar. Andra informationskällor för de planerande myndigheterna är de på vissa håll anordnade samarbetskommittéerna och ett mer eller mindre utvecklat remissförfarande. Mindre situationsbunden generell informa- tion får de planerande myndigheterna genom de utredningar och prognoser som levereras av till detaljhandeln knutna utredningsorgan, exempelvis Handelns Utredningsinstitut.

4.2.3. Planering och sekretess

Enligt 145 byggnadsstadgan skall den som upprättar förslag till plan därvid samråda med kommunens styrelse eller annat organ, som kommunens fullmäktige bestämt, läns- arkitekten samt övriga myndigheter, sam- manslutningar och enskilda personer, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan. Genom detta stadgande, den s.k. samråds- paragrafen, är det alltså författningsmässigt väl sörjt för att erforderligt samråd skall komma till stånd mellan planförfattaren och alla dem som har intressen att ta tillvara vid planens upprättande. I förarbetena till bygg- nadsstadgan underströks också att det för att få fram en god plan var nödvändigt att planförfattaren på ett så tidigt stadium som möjligt gjorde sig underrättad om de syn- punkter på frågan, som företräddes av intressenterna. Planerna vare sig fråga var om regionplaner, generalplaner, stadsplaner eller byggnadsplaner fick inte urarta till ritbordsprodukter, tillkomna utan kontakt med de praktiska problem, av vilka de skulle anvisa en lösning. I anslutning härtill under- strök departementschefen emellertid, att man dock icke fick bortse från den motsatta ståndpunkten, nämligen att det med hänsyn till allmänna intressen ibland var befogat att omgärda planläggningen med viss sekretess. Det var, ansåg departementschefen, inte

alltid nödvändigt och ibland direkt olämpligt att hålla sakägarna kontinuerligt underrät- tade om de lösningar, som planförfattaren kom fram till. I detta hänseende växlade förhållandena och det var knappast möjligt att utforma någon allmän regel.

I vårt land har som bekant sedan länge i motsats till vad som är vanligt i andra länder gällt den principen, att alla stats- och kommunalmyndighets handlingar är offent- liga och att de därför får hållas hemliga endast i den mån uttryckligt lagstadgande tillåter detta. Bestämmelser om hemlighål- lande finns i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma all- männa handlingar (sekretesslagen). 85 i denna lag innehåller bestämmelser om hand- lingar i stadsplaneärenden. Hos myndighet upprättade handlingar i ärende om uppgö- rande av ny eller ändrad stadsplan, general- plan samt utomplansbestämmelser för städer och stadsliknande samhällen får enligt detta stadgande ej utan tillstånd av myndighet som handlägger ärendet utlämnas förrän förslaget blivit tillgängligt för granskning enligt vad därom är särskilt stadgat. Såvitt angår hos myndighet i sådant ärende upprättad hand- ling med beräkning av fastighetsvärden får myndighet som handlägger ärendet, enligt samma lagrum besluta, att handlingen ej heller efter nämnda tidpunkt får utlämnas utan myndighetens tillstånd; dock att hand- ling ej får hemlighållas längre än till dess stadsplanen blivit genomförd eller tjugo år förflutit från handlingens datum.

Det är alltså enligt dessa bestämmelser helt och hållet lagt i händerna på den myndighet som handlägger stadsplaneären- det att efter eget bedömande bestämma om stadsplanehandlingarna skall utlämnas eller inte före det stadsplanen blivit tillgänglig för granskning. Bestämmelserna har motiverats med att ett för tidigt offentliggörande av stadsplanehandlingarna skulle kunna gynna spekulationer på kommunens bekostnad och försvåra eller fördyra stadsplanens genom- förande.

Såsom framgår av redogörelsen för utred- ningens intervjuundersökning har från skilda

håll gjorts gällande att det till stöd för sekretesstadgandet anförda motivet inte läng- re är giltigt eller i varje fall inte längre kan åberopas med samma styrka som tidigare. Stadgandets bibehållande har också varit föremål för offentlig diskussion.

I sitt betänkande ”Offentlighet och sekre- tess” (SOU 1966: 61) anförde offentlighets- kommittén sålunda att sekretesslagstift- ningen inte kunde anses vara ett tjänligt medel att förebygga jordvärdestegring på grund av förväntningar om tätbebyggelse. Enligt kommittén är det ofta tydligt att ett visst område ligger i tur att beläggas med stadsplan, och i många andra fall måste de kommunala organens planer för framtida bebyggelse röjas innan de har framskridit så långt som till uppgörande av planförslag. Kommittén pekar också på möjligheten av att vissa personer på grund av svårigheten att effektivt hemlighålla planer får större möjlig- heter att göra vinster på det allmännas bekostnad än om planerna är offentliga och allmänt kända. Även det argument mot sekretess som utredningen i intervjuunder- sökningen stött på, nämligen att i den mån man skulle lyckas behålla sekretessen i stället fara föreligger för irrationella värdestegringar av svårare art än de som skulle ha uppkorn- mit om berörda personer erhållit en realistisk uppfattning om bebyggelseplanerna, fram- förs av kommittén. Vidare framhåller kom- mittén vikten av offentlig debatt om stads- planeproblemen och att allmänheten får möjlighet att inverka på bebyggelseplanering- en i god tid.

Enligt offentlighetskommittén borde på grund av de anförda skälen sekretess inte medgivas kring planarbetet i annan mån än som i allmänhet är motiverat av att myndig- het 'för underhandlingar om köp etc. Ett sådant av kommittén föreslaget stadgande skulle enligt denna möjliggöra för myndighet att förhandla med markägare utan att för- handlingarna omedelbart kom till allmän kännedom.

Offentlighetskommitténs betänkande har emellertid inte lagts till grund för lagstift- ning. Sedan kritik riktats mot betänkandet

har enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 11 april 1969 sakkunniga tillkallats att göra en ny utredning om offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m. Frågan om offentlighet och sekretess i plansammanhang torde även vara föremål för bygglagutredningens överväganden.

I en skrivelse den 9.12.1969 från statens planverk till byggnadsnämnderna i riket framhålles att det förtjänar uppmärksammas att det i byggnadslagstiftningen över huvud taget inte finns några bestämmelser som hindrar kommunerna från att bereda all- mänheten öppen insyn i planeringsarbetet. Beträffande stadgandet i sekretesslagen påpe- kas att detta ingalunda tvingar kommunen att hemlighålla ifrågavarande handlingar, utan endast ger den möjlighet att göra det, om den finner skäl härför. Behov av att hemlig- hålla planavsikter, vilkas tillkännagivande skulle kunna vålla ovälkomna markprissteg- ringar och andra olägenheter, kan enligt planverket väl ha förekommit för ett par årtionden sedan. Dåtidens kommuner var förhållandevis små och hade otillräckliga ekonomiska resurser för att upprätthålla en tillfredsställande markberedskap. De nuva- rande kommunerna är åtskilligt bättre rusta- de härvidlag tack vare bl.a. kommunindel- ningsreformerna, ändringar i expropriations- lagstiftningen och förköpslagens tillkomst, och markberedskapen torde i allmänhet vara tillräcklig för att möjliggöra en öppen debatt i planfrågor. Behovet av allmän insyn i planarbetet gör sig enligt planverkets skrivel- se gällande med olika styrka beroende på planeringsuppgiftens art. Eftersom det främst är i de översiktliga planerna som miljöutformningens allmänna förutsättningar behandlas, blir besluten beträffande dessa planer grundläggande för den efterföljande detaljplaneringens miljöutformning. Helt all- mänt torde därför kunna sägas att det är i. fråga om den översiktliga planeringen (re-. gionplan, generalplan, dispositionsplan, områ- . intresset av insyn gör sig desplan) som starkast gällande. I den efterföljande, i nära anslutning till projekteringsarbetet direkt produktionsförberedande detaljplaneringen

(stadsplan) är utrymmet för alternativa överväganden i fråga om miljöutformningen i allmänhet mer begränsat. Kommunens åta- ganden beträffande plangenomförandet är i allmänhet mycket långtgående i detta plane- ringsskede, varför ändringar av redan fattade beslut kan medföra avsevärda kostnadsök— ningar och andra olägenheter. Enligt plan- verkets mening representerar de planer, som i fråga om detaljeringsgraden är närmast överordnade i förhållande till detaljplanerna, en planeringsnivå vid vilken behovet av allmän insyn och debatt gör sig särskilt starkt gällande. På denna nivå finns i allmänhet ännu tillräcklig tid till information och goda möjligheter att utforma alternativa förslag i fråga om miljögestaltningen.

4.2.4. Styrmedel 4.2.4.l Förutsättningsskapande åtgärder

Såsom i avsnitt 4.2.2 inledningsvis påvisats kan kommunerna inte på samma sätt som när det gäller den offentliga sektorn garante- ra förverkligandet av den planering som rör detaljhandeln. I den kommunala kompeten- sen ingår inte att driva eller subventionera detaljhandel.1 Kommunerna blir därför be- roende av medverkan från detaljhandelns sida.

Kommunerna är emellertid inte för den skull utan möjligheter att påverka förverkli- gandet. Genom att planera på ett sätt som gör den mark som man vill ha bebyggd med butiker attraktiv för detaljhandelsetablering kan ett förverkligande av planerna ofta säkerställas. Bostadsområdena dimensioneras för att ge underlag för den önskade butiken. Vägar, gator och allmänna platser ordnas så att de konsumenter som representerar detta underlag finner det bekvämt att handla på platsen osv. De åtgärder som det här blir fråga om gäller inte bara fysisk planering utan också trafikplanering, busslinjenät m. rn.

1 Se dock lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade (SFS 1970: 663; prop. 1970: 153).

Åtgärder av nu anfört slag skulle kunna sammanfattas under beteckningen förutsätt- ningsskapande åtgärder. Gemensamt för des- sa åtgärder är att de syftar till att skapa sådana förutsättningar för detaljhandeln att den finner det förenligt med de egna intressena att förverkliga planeringen på det avsedda sättet.

Såsom framhållits i avsnitt 4.2.2 är de för planeringen ansvariga helt naturligt i hög grad beroende av information från detaljhan- delns sida om vilka förutsättningsskapande åtgärder som erfordras och hur dessa bör utformas i detalj. Särskilt när det gäller anpassningen till de marknadsekonomiska restriktioner som i högre eller lägre grad bestämmer handlingsmöjligheterna för de- taljhandelsföretagen framstår detaljhandelns representanter som särskilt sakkunniga.

I själva verket är dock situationen ofta den att utrymmet för att särskilt beakta just de intressen som är förknippade med detalj- handel eller annan service är ganska begrän- sat. Eftersom den fysiska planeringen har till uppgift att samordna och prioritera mark— användningen för ett stort antal ofta sins- emellan konkurrerande anspråk, går det inte att alltid låta åtgärderna helt styras av kravet på ändamålsenlighet med hänsyn till detalj- handelns strukturutveckling.

Bland åtgärder som har stor betydelse för detaljhandelns förutsättningar, men som ofta företas av helt andra skäl, kan nämnas trafikregleringar. Stora trafikregleringar såsom dem avseende centrala Göteborg eller Östermalm i Stockholm leder till betydande förändringar av förutsättningarna för många butiker. För vissa butiker försämras läges- egenskaperna, för andra uppkommer förbätt- ringar.

Det moderna centrumbyggandet kan sy- nas som uttryck för en planering med särskild inriktning att tillgodose detaljhan- delns behov. Historiskt sett är detta dock knappast riktigt. Detta sätt att planera har sina rötter i den s.k. grannskapsplaneringen, som syftar till att skapa en mötesplats för de boende inom grannskapet.

Den för dagens nya bostadsområden så

karaktäristiska utformningen med centrum- anläggningar såsom medelpunkt i mer eller mindre avgränsade bostadsområden/stads- delar tillkom i första hand för att ut- veckla det faktiska närboendet till en ge- menskap mellan grannarna. Centruman- läggningarna har emellertid genom utveck- lingen kommit att i allt högre grad framstå såsom en form för servicelokalisering. Sam- tidigt med denna utveckling torde medveten- heten om deras förutsättningsskapande bety- delse för detaljhandel och service över huvud taget ha ökat.

Nödvändigheten av att vid planeringen genomföra prioriteringar, som innebär att detaljhandelns intressen inte alltid tillgodo-

ses i den utsträckning som dess företrädare önskar, leder ibland till motsättningar mellan dessa företrädare och de för planeringen ansvariga. Ett exempel på en sådan motsätt- ning är när detaljhandeln har anspråk på konsumtionsunderlag för dagligvarubutiker i nya bostadsområden, som leder till från kommunens synpunkt otillfredsställande långa gångavstånd mellan vissa bostäder och närmaste butik. Sådana motsättningar löses för närvarande som regel vid förhandlingar mellan de berörda parterna. Till denna problematik återkommer utredningen i av- snitt 5.4.

Som förutsättningsskapande åtgärder kan också betraktas sådana som kan företas med stöd av reglerna om den statliga långivningen till bostadsbyggandet. Vid beräkning enligt bostadslånekungörelsen (1967: 552) av det s.k. låneunderlaget får hänsyn tas till bl. a. sådana lokaler i ett bostadsområde, vilka är avsedda att tillhandahålla i huvudsak dem som bor i området varor och tjänster av sådan art att behovet därav bör tillgodoses inom området.1 Exempel på lokaler som bör hänföras till låneunderlag är närhetsbutik (t. ex. livsmedelsaffär, konditori, mindre ba- geri, kioskbutik, affär för tobak, sybehör, kläder, färger, järnvaror, papper, blommor,

l19% bostadslånekungörelsen, som i denna lydelse träder i kraft den 1 juli 1973 (SFS 1972z303).

elektrisk materiel, frisersalong, apotek)'. Enligt föredragande departementschefen kan större kommersiella anläggningar i fortsätt- ningen inte ingå i det 5. k. pantvärdet, vilket innebär att sådana anläggningar inte kan få del av vissa förmåner som sammanhänger med den statliga långivningen som de tidiga- re under vissa förutsättningar kunnat erhål- la.2

I vissa fall kan förutsättningsskapande åtgärder användas för att motverka mindre önskvärd etablering. Ett betydelsefullt exem— pel härpå är när en kommun, såsom beskri- vits i avsnitt 4.1.3.2, uppmuntrar extern etablering för att motverka att en stadskärna blir överlastad.

4.2.4.2 Reglerande åtgärder

Vill en kommun hindra etableringar som står i strid med kommunens planer eller önsk- ningar kan den i många fall begagna sig av byggnadslagstiftningen. Den typ av åtgärder som det här är fråga om kan kallas regleran- de, eftersom kommunen utnyttjar planmo- nopolets möjligheter att reglera markanvänd- ningen.

Är viss mark inte detaljplanlagd kan kommunen hindra butiksetablering genom att utverka nybyggnadsförbud eller om buti- ken blir att anse såsom tätbebyggelse (vilket som regel torde vara fallet) genom att vägra byggnadslov.

I samband med detaljplanläggning av viss mark kan kommunen genom ändamålsbe- stämmelser i planen fastställa huruvida viss mark får användas för handelsändamål eller inte. Bebyggelse i strid med sådana bestäm- melser hindras sedan genom att byggnadslov inte kan erhållas (om inte dispens lämnas).

Har en stadsplan väl blivit fastställd med en ändamålsbestämmelse som tillåter att marken används för handelsändamål kan kommunen emellertid inte, även om det sedermera med hänsyn till service- och konkurrenssynpunkter skulle framstå som olämpligt med en viss butik på denna mark, vägra byggnadslov för en byggnad eller lokal för ändamålet såvida butikslokalen i övrigt är

I allmänhet har en kommun därför inte någon annan möjlighet att hindra butikseta- blering på sådan mark, där den gällande stadsplanen medger användning för handels- ändamål, än att söka få till stånd en sådan ändring av planen att marken inte får användas för handelsändamål. Vid en sådan ändring skall såväl allmänna som enskilda intressen beaktas (4 & byggnadslagen och 9 & byggnadsstadgan). Markägare är emellertid av hänsyn till det allmänna skyldig att underkasta sig betydande inskränkningar i sin förfoganderätt över marken. För att bli gällande skall planändringen fastställas av länsstyrelsen. I vissa fall fordras Konungens prövning (26 & byggnadslagen).

Frågan om en butiksetablering skall tillå- tas aktualiseras när byggnadslov söks för butikslokalen. Byggnadslov fordras alltid om det är fråga om nybyggnad. Till nybyggnad hänförs enligt byggnadsstadgan bl. a. också inredande av byggnad helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut varit använd. I praxis har det sålunda ansetts fordra byggnadslov att ta i anspråk bostadslägenhet till affärslokal, modebutik till banklokal och garagebyggnad till affärslokal. Skyldighet att söka byggnads- lov föreligger emellertid också om en bygg— nad skall tas i anspråk för väsentligt annat ändamål än det vartill byggnaden förut varit använd. Detta torde innebära att t. ex. rätten att ta en fabrikslokal i anspråk såsom affärs- lokal skall underkastas byggnadsnämndens prövning. Denna prövning sker efter samma grunder som nyss anförtsi fråga om nybygg- nad.

Såsom en form av reglerande åtgärder kan också betraktas sådana villkor som en kom- mun i egenskap av ägare till mark eller lokal för butiksändamål kan foga till exploate- ringsavtal, tomträttsavtal eller hyresavtal. Ett exploateringsavtal reglerar i första hand sådana med planeringens förverkligande sam- manhängande frågor som rör vägar, vatten,

! Skrivelse 24/8 1972 från bostadsstyrelsen till länzsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen. Prop. 1972: 72.

avlopp och elektrisk kraft. Det föreligger emellertid inte några hinder mot att kommu- nen i ett upplåtelseavtal av någon av de nämnda typerna tar in bestämmelser som får direkt betydelse för möjligheterna att driva handel på platsen, t. ex. skyldighet för mot- parten att underlåta att föra visst sortiment.

Till frågan om etableringshindrande och sortimentsbegränsande villkor återkommer utredningen i avsnitt 5.4.6.

5. Butiksetablering —— en anpassning till marknads—

förändringar och kommunal planering

Detaljhandeln är i hög grad beroende av offentlig planering. De planeringsåtgärder, som berör detaljhandeln och ofta till väsent- liga delar bestämmer förutsättningarna för den, är mestadels inte alls eller endast i ringa mån grundade på ekonomiska överväganden beträffande distributionsekonomiska förhål- landen. Ganska ofta har dessa åtgärder ett syfte som inte rör detaljhandelsfunktionen över huvud taget. I de fall som åtgärderna har till ändamål att inverka på detaljhandeln förestavas de som regel huvudsakligen av ett intresse att tillgodose konsumentbehov eller en önskan att skydda handel i vissa lägen eller att över huvud taget underlätta detalj- handelns anpassning till de marknadsekono- miska krav som ställs på företagen.

Bristen på distributionsekonomisk förank- ring hos planeringsåtgärderna är ägnad att orsaka spänningar mellan dem som planerar och detaljhandelns företrädare. Ofullständig information hos dem som planerar medför risk för sådana planeringsåtgärder som för- sätter detaljhandelsföretagen i situationer där de kommer nära gränserna för vad som är ekonomiskt möjligt.

Det bör understrykas att det inte innebär någon värdering att framställningen i detta och nästa kapitel tar sin utgångspunkt i detaljhandelsföretagens intressen och att konsumenterna i princip framträder såsom köpkraft. Om de marknadsekonomiskt grun- dade restriktionerna skall belysas är det

nämligen naturligt att utnyttja gängse termi— nologi.

5.1 Kravet på lönsamhet 5.1.1 Butiksetablering

I en marknadsekonomiskt beroende butiks- struktur är frågan om butikernas lönsamhet av central betydelse. Lönsamheten spelar en avgörande roll för beslut om nyetableringar och nedläggningar.

Formellt är en butik lönsam om den ger någon avkastning på det investerade kapita— let. Är det fråga om en nyinvestering en nyetablering av en butik begränsar sig dock knappast något företag till att ställa endast det kravet att kapitalet bibehålls men inte ger någon avkastning. Som regel har man ett minimikrav på årlig lönsamhet som ligger långt högre. I själva verket är gränsen mellan positiv och negativ lönsamhet ganska ointressant. En formellt positiv men i absolu- ta tal räknat låg lönsamhet kan vara otill- fredsställande om annan kapitalplacering, t. ex. insättning i bank, ger större avkastning.

I lönsamhetskravet ligger också anspråk beträffande investeringens livslängd och det sätt på vilket avkastningen fördelar sig under denna tid. Vanligt är att en nyetablerad butik har en ganska låg avkastning i början. Den projekterade omsättningen brukar i många fall inte kunna uppnås förrän det

andra eller tredje året. Den relativt sett sämre lönsamheten i början måste därför kompenseras av en bättre lönsamhet senare. I princip söker företagen investera i det alternativ som ger den bästa lönsamheten. I praktiken tillämpar man därvid krav på en viss förräntningsnivå som man inte vill under- skrida. Vissa omständigheter kan föranleda avkall på detta krav, men variationerna torde vara ganska begränsade. Mera betydande underskridanden av det såsom normalt be- traktade förräntningskravet skulle medföra svårigheter för företaget såväl att inom företaget frambringa egna nya kapitalresur- ser som att dra till sig främmande kapital. Härigenom minskar företagets möjligheter inte bara att expandera utan också att behålla sin marknadsmässiga position.

5.1.2 Butiksnedläggning

Även när det gäller butiksnedläggelser till- mäts lönsamhetskravet ofta en avgörande betydelse. Från ekonomisk synpunkt bör en butik läggas ned när den inte längre ger så stor avkastning att denna täcker de med driften förenade kostnaderna och inte heller uppfyller förräntningskravet på den summa som kan erhållas vid en alternativ använd- ning av de värden som butiken representerar. Ofta kan en butik som går dåligt inte säljas. Kapital bundet i inventarier och varulager kan emellertid kanske nyttiggöras på annat håll där det erhåller den förräntning som företaget uppställer såsom minimikrav.

Även butiksnedläggningar påverkas av andra hänsyn än förräntningskravet. Särskilt sociala hänsyn kan ibland tillmätas betydan- de vikt. I de fall ett företag behåller butiker som inte uppfyller företagets förräntnings- krav av sociala skäl torde detta böra betrak- tas som en subvention till dessa butiker från de butiker inom företaget som uppfyller kraven.

För undvikande av missförstånd bör fram- hållas att förräntningskravet inte behöver fattas så att avkastningen måste användas till att ge ägaren ränta på sina pengar. Tvärtom blir företaget starkare och mera expansivt

om avkastningen används inom företaget. Ägaren tillgodoses i detta fall genom att hans tillgångar ökar i värde.

Det nu sagda gäller i princip även företag utan vinstsyfte. Om man bortser från återbä- ringen till medlemmarna, har kooperationen inte något vinstmotiv för sin verksamhet. Detta betyder dock inte att man kan göra avkall på avkastningskravet. Vill kooperatio- nen bibehålla eller öka sin marknadsandel måste den tillämpa i stort sett samma lönsamhetstänkande som andra detaljhan- delsföretag.

I detaljhandeln torde finnas ett avsevärt antal företag som inte tillämpar det nu berörda lönsamhetstänkandet. Den äldre delen av butiksbeståndet ägs till stor del av köpmän som har endast en enstaka butik. Dessa köpmän har som regel mycket begrän- sade möjligheter att nyetablera butiker och det är vanligt att de driver samma butik under hela sin aktiva tid såsom köpman. Dessa personer är för sin utkomst hänvisade till att klara sig på driften av butiken. De är ofta obenägna att byta yrke och vill ogärna övergå till att vara arbetstagare. Ibland kan alternativet till att fortsätta driften vara att bli arbetslös. Därför söker de ofta behålla sin butik så länge det är möjligt. Vanligt synes vara att en sådan köpman driver sin butik trots att den inte längre ger skälig lönsamhet. Genom att han tär på kapitalet och nöjer sig med låg ersättning för sitt arbete kan han hålla butiken igång ganska länge efter det att den blivit olönsam i både reell och formell mening. Det förtjänar dock anmärkas att många mindre butiker kan hålla verksamhe- ten igång genom att göra s.k. underhållsin- vesteringar, som förbättrar butikens möjlig- heter att hävda sig i konkurrensen.

5.1.3 Rationalisering

Kostnaderna i företagen ökar ständigt. För detaljhandeln som varit en låglönebransch har detta förhållande blivit särskilt framträ- dande. Samtidigt som kostnaderna ökar sätter konkurrensen broms på priserna. Det räcker därför inte att bibehålla en viss grad

av rationalitet utan företagen måste ständigt bedriva en fortsatt rationaliseringsverksam- het. Företagens strävanden att bibehålla lönsamheten skulle kunna liknas vid att gå uppför en rulltrappa, som rullar nedåt. Man måste gå uppför genom att rationalisera och konkurrera, annars får man följa med trap- pan nedåt. Företaget går under på grund av bristande lönsamhet.

En illustration av kostnadshöjningarnas betydelse kan hämtas från en undersökning av statens pris- och kartellnämnd rörande prisutvecklingen och de bakomliggande orsa- kerna till pris— och marginalförändringarna för livsmedelsprodukter åren 1963—1970.l

Av undersökningen framgår bl.a. att ett företag som inte kunnat öka sin effektivitet under denna tid, dvs. som inte förändrat vare sig sin produktivitet eller omsättning volym- mässigt, skulle ha tvingats höja sin marginal med drygt 2 procent per år för att klara de kostnadshöjningar som förekommit. Såsom påpekas i undersökningen torde en sådan höjning inte ha varit möjlig, varför resultatet för ett sådant företag torde ha blivit försäm- rad lönsamhet eller nedläggning.

När här talas om krav på rationalisering användes ordet rationalisering i en vid bemärkelse. Minskad manuell hantering kan innebära rationalisering om samma hantering övertas av maskiner som gör den billigare. Den kan också innebära att arbetet överläm- nas till något led utanför företaget. Sålunda har övergången från manuellt betjänade butiker till självbetjäningsbutiker inneburit att arbetet med att plocka ihop varorna överlämnats till kunderna. Det förra fallet kan kallas rationalisering i egentlig mening. I det andra fallet synes man kunna tala om rationalisering i oegentlig bemärkelse.

Företrädare för detaljhandeln använder ofta ordet rationalisering i den mening som här kallas vid. Man brukar säga att detaljhan- deln motverkar prishöjningar genom rationa- liseringar, oavsett om orsaken är förbilligad varuhantering i butiken eller det förhållandet att man lyckats förmå kunderna eller andra att överta vissa arbetsuppgifter. För den som får överta vissa arbetsuppgifter från detalj-

handeln kan emellertid ordet övervältring vara naturligare.

Det kan dock tänkas att den övertagande inte har något emot att äta sig visst arbete. Detta kan bero på att vederbörande faktiskt vill göra arbetet själv. Det hävdas ibland att övergången till självbetjäning uppfattats som en fördel av vissa konsumenter därför att de föredrar att själva gå och välja bland varorna framför att behöva bestämma sig inför en expedit. En viktigare förklaring torde emel- lertid vara att konsumenterna får — eller åtminstone tror sig få någonting i utbyte som de vill ha. I exemplet med övergången till självbetjäning kan konsumentens utbyte antas vara lägre pris (eller mindre prishöj- ning) och bättre sortiment.

Det är outrett i vad mån självbetjäningssystemet verkligen medfört lägre priser för konsumenterna. Sett från företagens synpunkt framstår införandet av självbetjäning som ett sätt att spara kostnader för arbetskraft. Eftersom emellertid självbetjänings- formen för med sig ökade investeringar, har företagen i sina kalkyler måst väga ökade kostnader för kapitalet mot de minskade kostnaderna för arbetskraften. Den eventuella totala kostnadsbespa- ring som blivit följden av denna sammanvägning har företagen kunnat använda till att öka sin vinst eller sänka priserna.

Att sätta ett värde på det arbete som konsumen- ten utför när hon på egen hand plockar ihop varorna i butiken är emellertid mycket vanskligt. För en handikappad kan arbetet framstå som mycket betungande. Andra konsumenter kan emel- lertid som nyss antytts se det som en fördel att få betjäna sig själva.

Det är sålunda knappast möjligt att generellt räkna ut vilken vinst självbetjäningssystemet med- fört för konsumenterna. Den konsument som sätter ett högt värde på sitt arbete finner sig kanske ha gjort en förlust, medan den konsument som upplever det som en fördel att betjäna sig själv har vunnit även om priset förblivit oförändrat. Frågan huruvida en rationalisering i egentlig bemärkelse föreligger eller inte torde därför inte heller gå att besvara generellt.

Resonemanget torde också vara principiellt tillämpligt på frågan om koncentrationen av butiks- strukturen med eventuella stordriftsfördelar m. rn. å ena sidan och nackdelar av längre gångavstånd mellan vissa bostäder och närmaste dagligvarubutik å andra sidan.

Detaljhandelsföretagens rationaliserings- strävanden har ibland resulterat i övervältring

1 Tidskriften 5—6/197 1.

Pris- och kartellfrågor nr

av distributionsarbete även på led som ligger före detaljhandeln i distributionskedjan. Ett exempel härpå är den centrala prismärkning- en. I synnerhet de stora detaljhandels- blocken har sökt förmå fabrikanterna att prismärka varorna före leveransen. Från fabrikanternas sida torde detta ses såsom en övervältring. Eftersom det kan vara billigare att göra prismärkningen centralt hos fabri- kanterna än i butikerna, kan emellertid åt- gärden leda till en rationalisering i egentlig mening. De centrala annonskampanjerna är ett annat exempel på att en funktion flyttats bakåt i distributionskedjan. I detta fall har grossistledet fått överta en marknadsförings- uppgift som traditionellt tillhört butikerna.

Stormarknader brukar ibland betecknas som en särskilt rationell butiksform, främst därför att de som regel kan hålla förhållande- vis låga priser. Emellertid hävdas också den åsikten att det inte är så billigt att handla i stormarknader som det förefaller, därför att konsumenterna underskattar kostnaderna för att besöka stormarknaden.

Det vill synas som om stormarknadskun- derna räknar med en låg bilkostnad, sanno- likt endast bensinkostnaden. Den andra åsiktsriktningen torde i allmänhet hävda att stormarknadsköpen bör bära sin andel även av de andra bilkostnadema (avskrivnings- kostnad, skatt, försäkring, underhåll m. m.).

Avgörande för på vilket sätt beräkningarna skall ske bör vara konsumentens ändamål med bilinnehavet. Den konsument som mås- te ha bilen för sitt arbete synes ha goda skäl att betrakta bilkostnadema för stormark- nadsinköpen som marginella och därför räkna med i stort sett endast bensinkostna- den. Den som fäster betydande avseende vid att ha bil för att kunna handla i stormarkna- der har anledning att lägga högre andel av bilkostnadema på stormarknadsinköpen.

En form av strukturrationalisering i företag där detalj- och partihandelsfunktionerna är integrerade består i en homogenisering av butiksstrukturen så att vissa partihandels- funktioner kan förbilligas. Det är billigare att ha lika stora lastfordon, lika stora distribu- tionsförpackningar etc. än att använda olika

storlekar. Det är naturligtvis också billigare med få och stora transporter och förpack- ningar än många och små. De nya stora butikernas distributionsförutsättningar blir därför lätt normgivande och distributions- tekniken anpassas efter dessa butiker. Här- igenom framstår de gamla små butikerna såsom mindre rationella.

Det nu sagda talar för att sådana företag som börjat etablera butiker av en viss typ, exempelvis stora supermarkets, blir benägna att ”rationalisera” företagets egen butiks- struktur, något som torde vara ägnat att leda till snabbare nedläggning av småbutikema.

5.1.4 Butiksläget som konkurrensförutsätt- ning

Från detljhandelns synpunkt är valet av butiksläge ett viktigt led i uppbyggnaden av ett företags konkurrensförmåga. Företagen har ett starkt intresse inte bara av att skaffa sig butikslägen, utan också av att de butikslä- gen som man får har egenskaper som från företagets synpunkt är goda.

En egenskap som regelmässigt krävs av ett butiksläge är att det skall underlätta kontak- ten med kunderna. Ett centralt läge vid en livligt trafikerad affärsgata eller ett läge vid en tunnelbanestation i en centrumanlägg- ning med näraliggande omgivande bostads- bebyggelse har sådana egenskaper. Ett trafik- orienterat läge underlättar kontakt främst med bilkunder.

En annan egenskap som generellt är till fördel är att butiksläget är förenat med låga kostnader.

Varje butiksläge representerar en kombina- tion av egenskaper som i förening med kombination av konkurrensmedel en kon- kurrensmix eller profil hos butiken ger butiken en viss konkurrenskraft. Eftersom stora variationer förekommer beträffande såväl lägesegenskaperna som konkurrensmed- len är kombinationsmöjligheterna många. Målet är självfallet att söka uppnå en så stark konkurrenskraft som butiksläget ger förut- sättningar för.

Ett bostadsorienterat butiksläge karaktäri- seras främst av den speciella egenskapen att butiken ligger i ett bostadsområde. De varor som konsumenterna behöver dagligen kan få hög omsättningshastighet på ett begränsat kundunderlag. Därför säljer en sådan butik dagligvaror. Med ett sortiment av dagligvaror kan butiken därför konkurrera med längre bort belägna butiker om det egna bostads- områdets kunder.

Finns det parkeringsplatser vid butiken är detta en egenskap hos läget som är av värde för butiken därför att en del av områdets bilburna kunder då föredrar denna butik framför andra längre bort belägna butiker.

Den bostadsorienterade butikens läge har som regel den svagheten att det inte under- lättar kontakten med särskilt många kunder. Personer som bor utanför det bostadsområde som butiken ligger i har i allmänhet lättare att nå andra utbud.

Centrumorienterade butikslägen däremot underlättar kontakten med många kunder i synnerhet om det är fråga om ett mycket centralt läge. I princip gäller att en vara inte kan säljas förrän den uppnått en viss omsättningshastighet därför att konsumen- terna inte vill betala det pris varan skulle betinga om omsättningshastigheten vore läg: re. Är omsättningshastigheten alltför låg blir nämligen butikens försäljningskostnader för varan oproportionerligt höga. Ju mindre frekvent en vara är, desto fler möjligheter till kundkontakter erfordras för att omsättnings- hastigheten skall kunna bli tillräckligt hög.

I ett läge där det går att få kontakt med många kunder finns möjligheter att uppnå tillräckligt hög omsättningshastighet på många varor. Ett sådant läge ger därför förutsättningar för att konkurrera med att erbjuda kunderna ett stort sortiment att välja bland. En satsning på ett sådant konkurrensmedel kräver dessutom att man har tillgång till en stor lokal.

Kontakt med många kunder ger också förutsättningar för förhållandevis hög om- sättningshastighet på mera frekventa varor. Detta leder till volymfördelar som ger förhållandevis låga kostnader. Härigenom

uppkommer möjligheter till priskonkurrens.

De centralt belägna kedjevaruhusen är exempel på en butiksform som utnyttjar centrumorienterade lägen på ungefär det nu beskrivna sättet. Priskonkurrensen torde dock under senare år ha blivit mindre framträdande jämfört med sortimentskon- kurrensen i denna butiksform.

Fackhandeln är inriktad på att sälja varor inom ett begränsat varuområde. Eftersom konsumenterna normalt inte köper varor så ofta från ett visst fackvaruområde och då det dessutom kan förhålla sig så att vissa varor inom ett sådant område köps av endast en begränsad andel av konsumenterna blir även fackhandeln beroende av att ha ett läge där butiken kommer i kontakt med många konsumenter. Den inköpssumma som dessa konsumenter tillsammans är beredda att använda till inköp av varor inom det sortiment som butiken håller blir då tillräck- ligt stor för att omsättningshastigheten skall möjliggöra konkurrenskraftiga priser på va- rorna. Normalt finner man fackhandeln i centrala innerstadslägen, men även förorts- centra och t.o.m. externa centrumanlägg- ningar såsom Valbo och Burlöv erbjuder de erforderliga kontaktmöjligheterna.

På liknande sätt förhåller det sig med butiker som vill konkurrera med särskilt kvalificerad service i form av t. ex. betjäning. Även sådana butiker behöver ha ett läge där de kan nås av många konsumenter. Här- igenom blir den andel av konsumenterna som efterfrågar butikens speciella service tillräckligt kvantiativt betydelsefull för att servicen skall kunna tillhandahållas till kon- kurrenskraftiga priser.

Stora utbud såsom varuhus och detaljhan- delskoncentrationer representerar så stor konkurrenskraft att de självständigt attrahe- rar kunder. För mindre butiker såsom fackhandelsbutiker, som inte själva har nå- gon betydande attraktionskraft, är det där- för värdefullt att få ett läge intill ett varuhus eller i en koncentration. På sådana platser finns det konsumenter som ”upptäcker” den lilla butiken och gör inköp i den. Varuhusen däremot har som regel så stor attraktions-

kraft att de kan välja läge utan att ta sådana hänsyn. Det läge som varuhuset väljer innei en stad blir ”centrumorienterat” om det inte varit det förut. Varuhusetableringen följs som regel av etableringar av mindre butiker i omgivningen.

Centrumorienterade lägen har den svaghe- ten från konkurrenssynpunkt att de ofta är förenade med inte obetydliga kostnader vilket hämmar konkurrensförmågan hos bu- tikerna. Stadsplanemässiga krav framtvingar dyrbara lokalkonstruktioner som ibland dess utom inte är särskilt funktionellt ändamåls- enliga. Vidare är dessa lägen ofta förknippa- de med kostnader för parkeringsplatser, som måste bäras antingen direkt av bilkunderna eller av varuhuset och därmed indirekt av dess kunder.

Externa butikslägen är i detta avseende ofta mycket fördelaktiga. Marken är billig. Krav på dyrbara, representativa butikshus saknas. Lokalerna kan därför byggas billigt och utformas så att en funktionellt effektiv drift främjas. I den mån etableringar i dessa butikslägen belastas med sådana kostnader som kan uppkomma för det allmänna, såsom investeringskostnader för vägar, vatten och avlopp, reduceras självfallet fördelarna med dessa butikslägen.

Ett externt butiksläge har som regel ett obetydligt lokalt befolkningsunderlag. Där- för måste butiker som väljer externa butiks- lägen ha betydande attraktionskraft. Det bör vara stora butiker, exempelvis stormarknader, som startar i sådana lägen. För ett sådant utbud kan det externa läget vara bättre ägnat att underlätta kontakten med just de kunder som utbudet vänder sig till, nämligen bilkun- derna, än vad ett centrumorienterat läge skulle ha varit. Framkomligheten för bilar är nämligen ofta bättre till externa lägen än till centrala lägen.

Sedan någon butik med tillräcklig egen konkurrenskraft etablerats externt uppkom- mer möjligheter för mindre butiker att följa efter. I och för sig bör inte heller hinder föreligga för ett flertal mindre butiker att gemensamt starta ett externt centrum, efter- som de tillsammans då kan representera den

erforderliga konkurrenskraften. En förutsätt- ning torde emellertid då vara att man, exempelvis genom samarbete, kan kopiera stormarknadernas konkurrensprofil.

Det torde främst vara den ökade rörlighe- ten under senare år som har gjort det möjligt att på vissa platser fånga upp så mycket köpkraft att butikens omsättningsvolym kunnat möjliggöra en starkare konkurrens med priser och sortiment.

Dagligvaruhandeln har samtidigt fått allt större svårigheter att basera sin konkurrens- kraft på närhet. Ett utpräglat bostadsoriente- rat läge kan visserligen ge mycket god närhet till ett fåtal konsumenter, men volymen har blivit förhållandevis liten. Verksamheten har inte kunnat göras lönsam om man håller samma priser som butiker i lägen där större omsättningsvolym uppnås. Härigenom har balansen mellan konkurrensmedlen pris och sortiment å ena sidan och konkurrensmedlet närhet mellan bostad och butik å andra sidan förskjutits till nackdel för det senare medlet.

Denna balansförskjutning har i sin tur påverkat företagens val av butikslägen på det sättet att de i allt högre grad börjat ställa det kravet på läget att det skall ge goda förutsättningar för de framgångsrika konkur- rensmedlen pris och sortiment.

5.2 Strukturförändringar — ett dynamiskt förlopp

5.2.1 Förändring och balans

Butiksstrukturen kan beskrivas med hjälp av ett antal skilda termer som var för sig anger någon egenskap hos strukturen eller hos de särskilda i denna ingående komponenterna.

En förutsättning för en meningsfull be- skrivning är att man på något sätt avgränsar den struktur som man skall beskriva. Sådana avgränsade områden brukar kallas handels- områden eller regioner. För regionen bestäm- mer man sedan den årliga omsättningen, antalet sysselsatta och den lokalyta som detaljhandeln disponerar. Denna yta kan uppdelas i flera komponenter såsom försälj- ningsyta, lageryta etc. Det förekommer

också att man räknar antalet butiker och bestämmer den genomsnittliga omsättningen per butik eller att man beräknar omsättning- en per sysselsatt. Uppgifter rörande den totala genomsnittliga omsättningen per butik och omsättningen per sysselsatt har emeller- tid blivit allt mindre intressanta som följd av de senare år alltmera framträdande skillna- derna mellan olika butiker. Däremot kan motsvarande uppgifter för branscher eller butiksformer vara av betydande intresse. En uppgift som tidigare tillmättes väsentlig betydelse var butiksfasadlängden. Denna uppgift har emellertid också blivit ganska ointressant sedan butikerna kommit att i betydande utsträckning förläggas i särskilda hus.

Av större intresse är yteffektiviteten som erhålls genom att dividera årsomsättningen med detaljhandelsytan. Även här föreligger dock stora individuella skillnader mellan butikerna.

I det föregående har talats om skilda typer av butikslägen och olika butiksformer. Även uppgifter i sådana avseenden är ägnade att beskriva butiksstrukturen.

Uppgifter av sådant slag som de nu nämnda beskriver strukturen såsom den ser ut vid ett visst tillfälle. De ger således en statisk bild.

En sådan bild är emellertid av begränsat intresse. Strukturen är nämligen inte statisk, utan förändras ständigt. Det vanliga sättet att beskriva förändringen är att lämna i tiden efter varandra följande statiska bilder och sedan göra jämförelser mellan dessa bilder.

Att göra sådana jämförelser mellan tid- punkter i förfluten tid är inte så svårt. För såväl detaljhandelsföretagen som den offent- liga planeringen är det emellertid synnerligen angeläget att kunna göra förutsägelser om framtiden. Härför krävs att man också kan förstå och beskriva själva förändringen.

Strukturförändringen är ett dynamiskt förlopp pådrivet av de marknadsekonomiska krafterna och styrt av ett flertal olika omständigheter. I stort sett föreligger balans mellan utbud och efterfrågan, men denna balans rubbas tillfälligt ideligen.

Nybebyggelse och andra marknadsföränd- ringar påverkar efterfrågan. Dessa ändringar i efterfrågan följs omedelbart av anpassning från utbudsidan. Butiker nyetableras. Andra butiker läggs ned. Olika konkurrensinsatser avlöser varandra.

Marknadsförändringarna spelar en viktig roll. Befolkningsomtlyttningen förskjuter jämvikten. Förändringar i konsumtionsin- riktning och ändrade köpvanor leder också till avsevärda jämviktsrubbningar. Av stor betydelse för Strukturförändringarna är ök- ningen av den privata konsumtionen. Denna bestämmer i hög grad hastigheteni struktur- omvandlingen. En minskning av den privata konsumtionen, orsakad av exempelvis för- sämrad produktionsutveckling i landets nä- ringsliv eller allmän skattehöjning, leder till försämrad lönsamhet i detaljhandeln och tidigare nedläggning av de svagaste företagen. Troligen bromsas också nyetableringstakten.

Storleken på efterfrågan ien region bildar ramen inte bara för utbudets storlek utan också för detaljhandelns differentiering i regionen. Ju större efterfrågan är, desto fler butiksformer finner man representerade. Starkt specialiserad fackhandel finns endast i de största regionerna.

När köpkraften ökar i en region medför detta därför att förutsättningarna för butiks— strukturen förändras. Denna förändring inne- bär inte bara att nya butiksformer kan finna fotfäste, utan också att existensbetingelserna för de bestående butikerna blir annorlunda än förut.

De mest betydelsefulla jämviktsrubbning- arna från utbudssidan orsakas av nyetable- ringar och nedläggningar. Konkurrensinsatser från befintliga butiker blir sällan av samma betydelse. Undantag förekommer dock.

Nedläggningar innebär att det frigörs köpkraft som kan sugas upp av andra butiker. Man kan naturligtvis tänka sig att den frigjorda köpkraften föranleder nyeta- bleringar som tillgodogör sig denna köpkraft. Ett så enkelt samband finner man emellertid inte ofta. Den frigjorda köpkraften fördelas som regel på flera butiker av vilka de flesta troligen fanns före nedläggningen. Nyetable-

ringarna tillkommer dock ofta för att i första hand suga upp nytillkommande köpkraft. Det är också i tillväxtregioner som de flesta nyetableringar sker. Avgörande för beslutet om nyetablering är emellertid om nyetable- ringen väntas bli lönsam.

Ofta är det omöjligt att avgöra i vilken grad en nyetablering suger upp nytillkom- men köpkraft eller tar kunder från andra butiker. Följande exempel visar att man kan ha delade meningar i en sådan fråga även om alla fakta är kända. En expanderande stad har vid ett visst tillfälle en uraffär, belägeni stadens centrum. När staden vuxit till sin dubbla storlek etableras en ny uraffär i staden. Om de båda affärerna därefter får lika många kunder kan man hävda att den nya affären endast tagit hand om de nya kunder som tillkommit i samband med att staden blivit dubbelt så stor. Man kan emellertid också med viss rätt göra gällande att den första affären betjänat alla kunder fram till det tillfälle då den nya affären etablerades och att denna affär således berövat den äldre affären hälften av kunder- na. Det enkla exemplet visar att detaljhan- delsförsörjningen i en tillväxtregion knappast kan ske utan vissa slitningar mellan nyetable- ringarna och äldre butiker.

I och för sig skulle man tänka sig att de befintliga butikerna skulle klara sig bättrei en starkt expanderande region än i en där köpkraften späds på långsamt. Är köpkraft- tillskottet stort borde detta ju räcka till såväl nyetableringar som en viss expansion för äldre butiker.

Troligen löper emellertid äldre butiker minst lika stora risker att slås ut om de ligger i en expansiv region som om de befinner sigi en region med mera dämpad köpkraftutveck- ling. En expansiv region drar till sig nyetable- ringar av skilda slag. Eftersom nyetableringar ofta brukar vara stora konkurrenskraftiga butiker, kan man räkna med att utbudssidan utvecklas språngvis. När en stor ny butik öppnas stiger utbudet hastigt. Efterfrågeut- vecklingen brukar däremot beskriva en jäm- nare kurva. Följden kan bli att utbudet under en tid efter den nya butikens öppnan-

de överstiger efterfrågan i ganska betydande grad. Kommer inte någOn ytterligare nyeta- blering på en tid, hinner visserligen efterfrå- gan kanske att stiga så mycket att de tidigare relationerna mellan utbud och efterfrågan återställs. Dessförinnan utsätts emellertid de bestående butikerna för betydande påfrest— ningar och en eller annan kanske läggs ned. I en region med mera dämpad köpkraftut- veckling torde de äldre butikerna inte i lika hög grad utsättas för påfrestningar av detta slag. Är emellertid köpkraftutvecklingen rent negativ såsom i glesbygder är självfallet detta allvarligt för de befintliga butikerna.l

5.2.2 Offensiva utbud

En del av butikerna i en struktur för en offensiv konkurrenspolitik. Andra är mindre offensiva eller rent defensiva. Flertalet ny- etableringar kan betraktas såsom offensiva i början. Bland övriga butiker kan också finnas sådana som är offensiva. De flesta äldre butiker torde få nöja sig med att föra en defensiv konkurrenspolitik och i huvud- sak inrikta sig på att försvara sin marknads— andel.

Graden av offensivt beteende bör ses mot bakgrund av butikens plats i servicehierar- kin.2 En butik på den högsta servicenivån i en region har vid etableringstillfället inte några från början reserverade kunder. Även om köpkraften ökar under en viss tid utan att några nyetableringar tillkommer, så uppkom- mer inte för den skull något etableringsut- rymme. Sådana butiker måste alltid börja med att genom ett offensivt beteende ta kunder från andra butiker.

Bostadsorienterade butiker på nybygg- nadsområden kan emellertid ha ett annat utgångsläge. Sådana butiker får ofta en relativt avgränsad grupp kunder som redan

! Hithörande frågor belyses av den undersökning av butiksstrukturens förändringar i fyra städer 1963—1969 som finns redovisade i appendix till 1970 års långtidsutredning, bilaga 3 (SOU l971:l4). Undersökningen är kommenterad i skrif— ten ”Butiken i boendemiljön" utgiven av Näringsli- vets Byggnadsdelegation (1971).

2 Ang. detta begrepp se avsnitt 4.1.2.

från början blir så att säga mer eller mindre reserverade för den eller de nya butikerna. Även om sådana nyetableringar kan vara ganska offensiva kommer deras offensiv att vara i huvudsak lokalt inriktad.

Under den ständigt pågående anpassning- en mellan utbud och efterfrågan inträffar det ibland språngvisa förändringar som skapar förutsättningar för utpräglat offensiva kon- kurrensinsatser. Såsom en sådan förändring torde böra betraktas införandet av självbe- tjäningssystemet. Detta system har lett till en radikal förändring av butiksstrukturen.

En annan språngvis förändring kan sägas ha varit tillkomsten av kedjevaruhusen. Vis- serligen är butiksformen varuhus en ganska gammal företeelse i detaljhandeln, men ked- jevaruhusen skilde sig särskilt i början i vissa väsentliga avseenden från den äldre varuhus- formen. Liksom de äldre varuhusen satsade kedjevaruhusen på ett brett sortiment, men till skillnad från de äldre varuhusen begränsa- de sig de nya till ett grundare sortiment och blev på det viset en mindre exklusiv butiks- form, som kunde användas på betydligt fler platser än de där de äldre varuhusen låg. Den moderna stadsplaneringens centrumbyggan- de skapade dessutom gynnsamma betingelser för de nya varuhustyperna i storstädernas nybyggda områden. Tilläggas bör emellertid då också att tillkomsten av denna butiks- form kan sägas ha utgjort en förutsättning för denna planering.

För närvarande pågår genombrottet för en annan innovation. År 1962 startades den första externa stormarknaden i Sverige Wessels utanför Malmö. Årsskiftet 1971—72 fanns 22 stormarknader, och planer torde finnas på nyetablering av ytterligare ett tjugotal. Stormarknaderna kan sägas ha fått sina betingelser huvudsakligen genom bilis- mens ökning. Såsom teknisk innovation torde i detta fall kunna betraktas den utveckling av distributions- och förpack- ningsteknik som utgjort förutsättning för tillkomsten av stormarknaderna. Framgång- arna för denna butiksform liksom också för kedjevaruhusen beror till väsentlig del på deras förmåga att skickligt anpassa sig till

marknadsförändringarna. Av betydelse torde också vara den speciella ”prisbildning” som funnits beträffande sådana butikslägen. Den- na fråga behandlas särskilt i avsnitt 5.4.7.

Frågan om vilken innovation som kommer härnäst kan givetvis besvaras endast med gissningar. Dessa gissningar kan bygga på antaganden om tänkbara tekniska lösningar. Det är vanligt att man tror på teletekniken såsom ett medel att revolutionera varudistri- butionen.

En framtidsdröm är att konsumenterna skall på en TV-skärm i bostaden kunna besiktiga varorna i butiken och därefter per telefon beställa varorna som sedan skickas till bostaden via något rationellt transport- system. En sådan lösning ligger säkerligen — om den någonsin kommer till — långt in i framtiden.

Man kan emellertid redan se början till en betydelsefull förändring, som kanske senare kommer att framstå som en innovation eller leda till sådana. Denna förändring gäller varuflödet till butikerna. Man har på detta område börjat ta datateknik i bruk och härigenom fått vissa möjligheter till nya lösningar. Även elektroniska hjälpmedel sy- nes i framtiden kunna få stor betydelse i förening med datatekniken.

Gissningar om förändringar kan också ta iakttagbara tendenser till marknadsföränd- ringar såsom utgångspunkt. Stormarknader- nas tillkomst kan sägas vara ett exempel på ett utnyttjande av en marknadsförändring, nämligen den ökade rörligheten hos konsu- menterna. Över huvud taget synes realistiska tankegångar om utvecklingsmöjligheter böra baseras på studier av efterfrågan. Frågan gäller då inte bara hur denna förändras utan kanske mera hur ett rationellt distributions- system i sin helhet — innefattande hela kedjan producent, lager, butik, konsument skall anordnas.

Även om man inte med någon nämnvärd säkerhet kan förutsäga hur nästa innovation skall se ut så kan man med säkerhet påstå att den kommer. Detta senare förhållande får inte förbises vid markanvändningsplanering— en, eftersom innovationstakten med all så-

kerhet är så hög att flera nya butiksformer hinner komma fram innan den bebyggelse som uppförs i dag skall rivas.

5.2.3 ”Överetablering”

Från detaljhandelsföretagens sida brukar of- ta varnas för ”överetablering”. Det synes här böra påpekas att överetablering är ett värde- laddat ord med i princip negativ klang. Troligen associerar de flesta, när de hör ordet, till en butiksstruktur där utbudet överstiger efterfrågan. I själva verket torde det förhålla sig så att utbudet alltid översti- ger efterfrågan i den meningen att praktiskt taget alla butiker strävar att öka sin omsätt- ning. Det som närmast torde åsyftas med överetablering är emellertid att den totala försäljningsytan är så stor i förhållande till efterfrågan att genomsnittsberäkningar av omsättningen per rn2 försäljningsyta (ytef- fektiviteten) visar resultat som med hänsyn till gängse bedömningar tyder på svag lön- samhet.

Överetablering är ett tillstånd som knap- past kan bestå under längre tid. Om inga ingrepp rubbar konkurrensförhållandena är det sannolikt att överetableringen blir tem- porär och får sitt huvudsakliga uttryck i en ökad strukturomvandlingshastighet. Genom- snittsberäkningar som, under förutsättning av att viss etablering kommer till stånd, visar låga yteffektivitetsvärden i en region får sålunda inte uppfattas så att alla butiker får dålig lönsamhet. De effektivaste butikerna kan som regel ändå uppnå god lönsamhet.

På grund härav kan man inte räkna med att företag som är inriktade på etablering av nya konkurrenskraftiga butiker avhåller sig från att etablera sig i en viss region därför att prognoser för den regionen pekar på övereta- blering. Tror sig företagen ha tillräcklig konkurrenskraft etablerar man ändå och räknar med att den tillfälliga obalansen mellan total försäljningsyta och total omsätt- ning kommer att reglera sig av sig själv genom att ett antal andra butiker faller bort.

När det gäller butiker med mindre stark konkurrenskraft får man emellertid räkna

med återhållsamhet. I en region där tempo- rär överetablering råder etableras inte buti- ker som saknar ”tillräckligt” stark konkur— renskraft.

Till det nyss gjorde påståendet att de konkurrenskraftiga butikerna kan etableras trots överetablering i regionen därför att de kan räkna med att följderna går ut över någon annan måste emellertid fogas en betydelsefull reservation. Det block eller storföretag som har betydande investeringar i det befintliga butiksbeståndet kan givetvis inte resonera på detta sätt. Beslut om att etablera t. ex. stormarknader måste i sådana block eller storföretag föregås av en avväg- ning mellan fördelarna av nyinvesteringen och nackdelarna för de äldre butikerna av att dessa utsätts för konkurrens från den nya butiken.

Sedan numera emellertid ett antal stor- marknader etablerats har situationen föränd- rats när det gäller denna utbudstyp. Kon- kurrensen från sådana butiker är på många håll redan ett faktum och möjligheterna att hindra utvecklingen ter sig allt mindre. I denna situation börjar de motståndare till stormarknader som i och för sig har etable- ringsresurser även för sådana butiker att tänka om och i stället göra det motdrag som består i att kopiera nykomlingarna. Kalkylen för dessa företags del blir då likartad den kalkyl som det företag gör vilket inte har några investeringar att värna om. De egna investeringarna kan ju i alla fall bli skadade av konkurrenterna.

Det nu sagda gäller naturligtvis inte bara stormarknader. Det kan också gälla t.ex. bostadsorienterade butiker. Numera finns ganska många relativt nya bostadsområden med en eller två ganska stora centralt i området belägna dagligvarubutiker. Dessa butiker är som regel från början anpassade till området på sådant sätt att de skall erhålla en acceptabel lönsamhet förutsatt att de inte utsätts för oberäknad konkurrens. Lönsam- heten i dessa butiker är således beroende av att de inte får någon oväntad konkurrens från fler butiker. Företag i livsmedelsbran- schen med en omsättning av över 3 miljoner

kronor om året har beräknats ha en genom- snittlig företagsvinst på en procent av om- sättningen.1 Att arbeta med en så smal nettomarginal har liknats vid att balansera på en knivsegg. (Företag med lägre omsättning visar ändå ogynnsammare resultat.) För ett sådant företag innebär ett omsättningsbort- fall på ungefär fem procent att hela företags- vinsten försvinner, under förutsättning att kostnaderna för driften förblir oförändrade.

5.3. Konkurrenstrycket 5.3.1 Verkningar på befintliga butiker

Merparten av det konsumtionsunderlag som den närmast omgivande bebyggelsen kring de bostadsorienterade dagligvarubutikerna re- presenterar brukar sugas upp av dessa. En betydande del ”läcker" emellertid ut från bostadsområdet. Av stor betydelse för storle- ken av ”läckaget" av köpkraft från ett bostadsområde är avståndet mellan bostad och närmaste butik. Den i bilaga C redovisa- de undersökningen utvisar att andelen besök i butiker nära egen bostad sjunker från 83 procent till 68 procent när avståndet till närmaste butik ökar från maximalt 100 meter till maximalt 300 meter. Givetvis blir ”läckaget” ändå större vid längre avstånd. Det brukar inom handeln anses att köptro- heten avtar starkt när avståndet mellan bostad och butik överstiger 500 meter.

De i undersökningen redovisade siffrorna får givetvis inte betraktas såsom uttryck för en generell regel. Betydande variationer kan förekomma. Köptroheten mot "den egna” butiken påverkas i negativ riktning t. ex. om butiken har konkurrens från ett inte alltför långt bort beläget centrum. I positiv riktning verkar en sådan omständighet som att ”den egna” butiken tillsammans med andra aktivi- teter bildar ett eget centrum.

Utvecklingen går mot att de bostadsorien- terade dagligvarubutikerna av äldre typ för- lorar en allt större andel av den köpkraft som representeras av hushållen i den omgi- vande bostadsbebyggelsen. Denna köpkraft fångas i stället upp av de regionala utbuden,

såsom stadskärnor och andra centra, stor- marknader etc.

Dessa regionala utbud utövar ett konkur- renstryck mot de bostadsorienterade daglig- varubutikerna genom att de håller uppe en viss nivå på konkurrensen i hela regionen. När nya offensiva utbud tillkommer trappas konkurrensnivån upp.

Som följd härav sjunker lönsamheten i många butiker och ägarna av dessa behöver finna motdrag för att behålla eller få tillbaka sina gamla kunder. Man har då som regel att välja mellan flera olika konkurrensåtgärder. Man kan sänka priset, förbättra servicen, försöka med intensifierade säljfrämjande åt- gärder såsom reklam etc. Givetvis försöker man samtidigt sänka sina kostnader genom rationaliseringsåtgärder. Många butiker hittar inte sällan ganska goda motdrag i form av konkurrensinsatser av annan art än den som nykomligen satsat på. Ibland är emellertid möjligheterna till goda sådana motdrag be- gränsade. Nykomlingarnas styrka består ju just i att de hittat ett starkt drag. Nära till hands ligger därför att söka kopiera detta goda drag.

Att genomföra en sådan kopiering stöter emellertid ofta på ett avgörande hinder när det gäller äldre butiker. Den äldre butikens läge brukar nämligen inte utgöra en tillräck- ligt god konkurrensförutsättning för den nya typen av konkurrens. Nykomlingarna har fördel av att från början ha valt ett läge som gör det möjligt att finansiera konkurrensen med det konkurrensmedel som de satsat på. De förmår därför att med god lönsamhet ta marknadsandel från de äldre butikerna som i sin tur får finna sig i att deras lönsamhet försämras.

Det torde emellertid vara förhastat att dra den slutsatsen att utvecklingen inneburit en utarmning av den kommersiella servicen i äldre områden. I en nyligen genomförd analys av bostads- och miljöstandard samt de ' boendes ekonomiska och sociala förhållan-

1 Folke Larsson: Lönsamhetsproblem i detalj- handeln. Ek. Revy nr 7/1971.

den i de äldsta bostäderna (byggda före 1921) sägs sammanfattningsvis att tillgången på kommersiell service är synnerligen god för de boende i det äldre bostadsområdet, beroende främst på det rikhaltiga utbudet av varor och tjänster redan på grannskapsni- vån.l

Oavsett i vilket konkurrensmedel nykom- lingarnas styrka ligger pressar de lönsamhe- ten för äldre butiker som inte finner tillräckligt goda motdrag. Det behöver såle- des inte vara en skärpning av priskonkurren- sen som nykomlingarna kommer med för att lönsamheten skall pressas i äldre butiker. Även t. ex. en vidgad sortimentskonkurrens får samma effekt förutsatt att den rådande priskonkurrensen förblir oförändrad och för- hindrar att de äldre butikerna kompenserar sig med prishöjningar.

Det kan här vara på sin plats att erinra om att en upptrappning av konkurrensen också kan pågå utan några tydliga utåt synliga tecken. Om kostnadsstegringar pågår inom företagen vilket vanligtvis är förhållandet kan en upptrappning av konkurrensen ha den dolda men ändå betydelsefulla kon- sekvensen att prisstegringar uteblir eller blir mindre än de skulle varit om upptrapp- ningen inte förekommit. I själva verket torde den vanligaste formen av priskonkurrens vara den som innebär att företagen underlåter att höja priserna eller höjer dessa mindre än kostnadsstegringen i och för sig skulle motivera.

5.3.2. Verkningar vid nyetablering av bo- stadsorienterad handel

Upptrappningen av konkurrensnivån påver- kar naturligtvis också förutsättningarna för nyetableringar. Det företag som står i be- grepp att etablera en ny butik har vid etableringen fördelen av att kunna anpassa sig till konkurrenssituationen i regionen utan att i likhet med befintliga butiker vara bunden av vissa mer eller mindre fixerade förhållanden såsom butikens läge, lokalens storlek och utformning etc. Särskilt inom dagligvaruhandeln har vid nyetableringar an-

passningen till den rådande konkurrensnivån i betydande utsträckning skett genom att man valt läge och utformat butikerna med sikte på att kunna uppnå volymfördelar. Dessa fördelar har man sedan satsat i konkurrensen och härigenom hävdat sig gentemot konkurrenterna.

Såsom framhållits i det föregående har de typiskt bostadsorienterade butikslägena un- der senare år inte givit goda förutsättningar för de framgångsrika konkurrensmedlen, främst pris och sortiment. Dessa lägen har inte gjort det möjligt för butikerna att uppnå den omsättningsvolym som krävs för att möjliggöra en effektiv konkurrens med dessa medel. Den regionala konkurrensen från dagligvaruhandeln på högre servicenivåer i centrum- eller trafikorienterade lägen har därför tvingat den bostadsorienterade daglig- varuhandeln att söka sig nya former för lönsam konkurrens.

I denna situation har den bostadsoriente- rade dagligvaruhandeln tvingats att i sam- band med nyetablering mer eller mindre gå samma vägar som den regionala handeln. Resultatet kan sägas ha blivit något slags mellanting mellan bostadsorienterad och centrumorienterad handel. Man har etablerat allt större butiker med allt större omsätt- ning. Härigenom har man uppnått den eftersträvade volym som möjliggjort konkur- rens med de starka konkurrensmedlen pris och sortiment.

Detta har man inte kunnat genomföra på egen hand. Man har samarbetat med de planerande myndigheterna. Dessa har medver- kat till att ”reservera” köpkraft för de bostadsorienterade butikerna. Detta har skett på olika sätt. Butikerna har givits goda lägen i förhållande till omgivande bostäder. Bebyggelsen har ofta förtätats nära butiken. Bostadsområdena har planerats så att varje butik eller grupp butiker fått vidsträckta ”revir” reserverade omkring sig.

Uppenbarligen har denna planeringspolitik syftat till att stärka den bostadsorienterade

1 Linnéa Gillwik, ”Att bo i gamla bostäder" Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm 1971, stencil.

handel som nyetableras. Det kan emellettid ifrågasättas om det på sikt innebär en förstärkning av den bostadsorienterade han- deln såsom sådan. Politiken leder till att butiksnätet i bostadsområdena glesas ut. Följden härav blir att allt fler konsumenter söker sig till butiker utanför det egna bostadsområdet. Till den del de gör detta kommer deras inköp att till större delen skei butiker på högre nivåeri servicehierarkin. De senare butikerna får då successivt en allt större andel av köpkraften i regionen.

Nyetableringspolitiken när det gäller bo- stadsorienterad dagligvaruhandel kan därför sägas spela de regionala utbuden ihänderna. Dessa får en förhållandevis gynnsam utveck- ling av köpkrafttillskottet, vilket på sikt stärker deras konkurrenskraft. Den bostads- orienterade handeln utsätts som följd härav för ett ytterligare växande konkurrenstryck som bidrar till att skynda på förändringen inom denna del av strukturen. Av de planerande organens försök att kortsiktigt stärka nyetablerade bostadsorienterade buti- ker i förhållande till den regionalt inriktade handeln följer alltså den paradoxala effekten att den senare handeln stärks långsiktigt i förhållande till hela den bostadsorienterade handeln.

Det nu sagda ger anledning att ställa frågan om utvecklingen påverkas av progno- ser som uppfyller sig själva på ett sätt som för den bostadsorienterade handeln framstår som en ”ond spiral”. Ett fingerat exempel kan tjäna som en illustration. I en medelstor region, där strukturförändringarna varit för- hållandevis långsamma, ställer detaljhandeln vid ett visst tillfälle det kravet att en bostadsorienterad dagligvarubutik i ett ny- byggt bostadsområde vid etableringen bör ha ett visst konsumtionsunderlag som leder till en omsättning på exempelvis fyra miljoner kronor om året i butiken. Härefter etableras en stormarknad som trappar upp främst priskonkurrensen i regionen. Nästa gång ett bostadsområde skall förses med en bostads- orienterad dagligvarubutik kommer omsätt- ningskravet då såsom följd av stormarkna- dens tillkomst att ställas högre, exempelvis

fem miljoner kronor om året. Medverkar samhället till att även denna gång ”reserve- ra” köpkraft i enlighet med det nya kravet kan detta leda till att stormarknaden får en ändå större andel av köpkraften från det sist byggda bostadsområdet, eftersom det ge- nomsnittliga gångavståndet till den bostads- orienterade butiken ökar och köptroheten därmed minskar. De regionala utbudens konkurrenskraft stärks då av omsättningsök- ningen, och konkurrenstrycket trappas troli- gen upp ytterligare till nackdel för den bostadsorienterade handeln och omsättnings- behovet trissas upp ändå mera till nästa gång en bostadsorienterad butik skall etableras.

Man kan givetvis inte tillskriva denna ”onda spiral” hela skulden till den utveck- ling som lett till allt större bostadsoriente- rade dagligvarubutiker och allt längre gångav- stånd i nya bostadsområden. Särskilt bör framhållas betydelsen av de kostnadshöjande faktorerna såsom ökande löner och stigande hyror. Det är konkurrenstrycket från de regionala utbuden som hindrar de bostads- orienterade butikerna att ta ut de högre kostnaderna i form av högre priser och tvingar butikerna att i stället gå fram på andra vägar. Spiralen är därför ”ond” endast i den meningen att den successivt minskar möjligheterna att driva närhetshandel av traditionell typ, men den har också det goda med sig att den begränsade ”närhetshandel” som blir kvar får ett tryck på sig att hålla förhållandevis låga priser.

Förändringen av dagligvaruhandelns struk- tur framträder sålunda inte bara såsom ett antal nyetableringar och nedläggningar, utan också på det Sättet att den traditionella bostadsorienterade handeln ”vandrar” mot centrala lägen. Samtidigt vidgar den sitt dagligvarusortirnent på både bredden och djupet. Härtill kommer att de stora daglig- varubutikerna i allt större utsträckning bör- jar sälja specialvaror. Enligt en nyligen företagen undersökning1 upptar specialva- roma i många storbutiker 25 procent av ytan och erbjuder ett urval av omkring 2 000

1 Tidskriften Supermarket nr 12/1971.

artiklar. (Såsom specialvaror hade iunder- sökningen klassats samtliga icke ätbara pro- dukter med undantag av kemisk-tekniskt och papper.) I undersökningen sägs att livsmedelsbutikens höga kundfrekvens gör det möjligt att på ett effektivare sätt än i fackbutiken marknadsföra varor med lägre inköpsfrekvens.

Delvis bör väl denna utveckling ses som uttryck för ändrade inköpsvanor hos konsu- menterna. Standardutvecklingen har gjort det möjligt för dem att inte i samma utsträckning som förr hålla sig till nödvän- dighetsvaror. De har nu också råd att allt oftare köpa sådana varor som förr ansetts ha sällanköpskaraktär. Begreppet dagligvaror håller med andra ord på att utvidgas.

Stor betydelse synes emellertid också böra tillmätas det förhållandet att dagligvarubuti- kerna numera etablerar sig i lägen som har egenskaper som lämpar sig för försäljning av relativt sett högfrekventa Sällanköpsvaror. När dagligvarubutikerna utnyttjar dessa lä- gesegenskaper på det sätt som nu synes ske håller de uppenbarligen på att genomgå en så väsentlig omvandling att beteckningen livs- medelsbutiker inte längre är fullt adekvat. Man synes snarare ha anledning att betrakta dem såsom början till en ny varuhusform.

5.3.3. Kompletteringsbutiker

Dagligvarubutikernas ”vandring” mot allt centralare lägen och deras fortlöpande för- lust av typisk dagligvarukaraktär bör rimligt- vis innebära att ett tomrum håller på att uppstå ”bakom” dem. Det är detta tomrum som de nya ”närbutikema” kan sikta in sig på att fylla upp. Dessa nya butiker kan emellertid inte få det utseende som de gamla närhetsbutikerna har och hade. I dag har begreppet dagligvaror i inskränkt mening ett helt annat innehåll än det hade för trettio år sedan. Vissa dagligvaror kommer fortfarande att efterfrågas nära bostaden. Andra kommer de flesta konsumenter att köpa i de stora butikerna. Sådana dagligvaror kan de nya närbutikema sälja endast i mycket begränsad utsträckning. De gamla reglerna för vad som

kan säljas i en närhetsbutik gäller därför inte längre. Kanske kommer den verksamhet som fyller tomrummet inte ens att domineras av varuförsäljning utan av olika former av tjäns- ter.

Under senare år har flera företag sökt sig fram på nya vägar. I stället för att söka kopiera de stora butikerna har man valt konkurrensmedel som borde vara bättre an- passade till det bostadsorienterade lägets förutsättningar. Ett viktigt led i denna poli- tik har varit att finna den rätta sortiments- sammansättningen. I stället för att satsa på att ge en fullständig dagligvaruförsörjning åt områdets konsumenter har man inriktat sig på att sälja sådana varor som konsumenterna kan behöva komplettera med mellan större inköp i längre bort belägna stora dagligvaru- butiker. Samtidigt ålägger man sig stor rest- riktivitet när det gäller antalet artiklar i butiken som regel strax under 1 000 stycken. Härigenom vill man uppnå en acceptabel omsättningshastighet på varorna i butiken, vilket är av stor betydelse för möjligheterna att hålla kostnaderna nere. Vidare försöker man hålla sig till sådana artiklar som även i stora butiker ger för- hållandevis god förtjänst för varje försåld enhet s. k. högmarginalvaror.

Härutöver använder man sig av diverse andra konkurrensmedel såsom förlängt öp- pethållande, tjänster av olika slag såsom nyckelinlämning, budtjänst, förmedling av reparationer etc. Ofta torde dessa ”närbuti- ker”, ”servicebutiker” eller vad de brukar kallas hålla ett något högre pris än de stora dagligvarubutikerna.

Svenska Pressbyrån har till utredningens förfogande ställt följande redogörelse för erfarenheter av en under namnet Pia Närköp ijuni 1968 startad servicebutik i Salemsta- den mellan Stockholm och Södertälje.

Vid starten utgjorde Pia Närköp enda försälj- ningsstället för dagligvaror i området, som då hade ca 3 OOO—4 000 invånare. I november månad 1968 öppnades en Konsum- och en ICA-hall samt bank, post och några urvalsbutiker i ett butikscentrum beläget ca 800 meter från Pia Närköp.

Salemstaden har idag ca 10 000 invånare, varav ca 2/3 bor i rad- eller kedjehus och ca 1/3 i

flerfamiljshus belägna kring centrum. Servicebuti- kens omedelbara kundunderlag utgöres av ca 1 500 personer i enfamiljshus.

Butiken är belägen vid genomfartsleden Tumba— Rönninge och är lätt tillgänglig för bilande kunder. Antal parkeringsplatser är 20 stycken. Totala ytan är 240 ml, varav ca 140 rn2 försäljningsyta och 100 in2 lager- och personalutrymmen.

Sortimentet i Pia Närköp består av 700 utvalda dagligvaror, främst livsmedel samt det gängse kiosksortirnentet med pressalster, tobak och kon- fektyrer. Bland livsmedlen ingår mejerivaror, char- kuterivaror, djupfryst, färska grönsaker, färsk frukt och bröd. Bland övriga dagligvaror märks ett begränsat sybehörssortirnent, leksaker och kemisk- tekniska artiklar. Sortimentet har noga valts med hänsyn till kundernas önskemål.

Från början har ett flertal servicefunktioner erbjudits. Utöver inlösen av barnbidrag, barnvakts- förmedling, filminlämning, hantverksförrnedling, nyckelservice, kundannonser, paketinlämning, pen- ninglotter, postblanketter, skoservice, tipsinläm- ning och vägvisning—upplysning har apoteksförrned- ling förekommit innan apotek etablerades i cent- rum. Servicefunktionerna har utvecklats efter sam- råd med kunder och kommunala myndigheter.

Prissättningen i Pia Närköp motsvarar livsmedels- handelns på mjölk, ost, charkuterivaror, grönsaker, frukt och pressalster under det att på andra varugrupper något högre priser tillämpas. Härige- nom uppnås en något högre bruttovinstprocent än vad som är gängse inom livsmedelshandeln men som erfordras för att täcka kostnader för obekväm- hghetstillägg på kvällar och söndagar.

Försäljningsutvecklingen framgår av följande in- dexserie:

Index

7968 3e kv 100 (bas) 4e kv 86 1969

la kv 69 23 kv 100 Se kv 98 4e kv 92 1970 la kv 95 2a kv 109 3e kv 105 4e kv 94 1971 la kv 98 2a kv 115 Se kv 102 4e kv 109

Som synes gick försäljningen tillbaka när livsme- delsbutikerna i centrum startade, men en återhämt- ning har därefter skett. Försäljningsvolymen har uppnått en sådan nivå att Pia Närköp kan drivas med lönsamhet."

För att söka finna "formerna för morgon- dagens kvartersbutik” etablerades under medverkan av Sveriges Livsmedelshandlare- förbund (SSLF) en experimentbutik i Nacka i slutet av år 1971.1 Butiken, som kallades ”Närköpet", förlades till ett villaområde med två kilometer till närmaste konkurrent. Kundunderlaget beräknades till 1 100 perso- ner. Man kalkylerade med att butiken skulle få en årlig omsättning på ungefär en miljon, vilket förutsatte att de i kundunderlaget ingående personerna skulle köpa i butiken för i genomsnitt 1 000 kronor om året.

Resultatet från de första fyra verksam- hetsmånaderna pekade på att årsomsättning- en skall komma att uppgå till 900 000 kronor. Den som drev butiken beräknade att ungefär hälften av de 400 hushåll som utgjorde Närköpets närmaste underlag hand- lade ”någorlunda rejält” i detta och att ett femtiotal hushåll köpte ”allting” i detta. Närköpets svåraste konkurrens ansågs kom- ma från olika former av kringföringshandel såsom fiskbil, glassbil och bryggeribil.

Utgångspunkten vid etableringen var att Närköpet skulle ha ett mycket begränsat sortiment utvalt efter den lista på mest högfrekventa varor som vederbörande gros- sist med datateknik kunde erbjuda. Att strikt hålla sig till denna lista visade sig vara svårt, och sortimentet uppgick efter fyra månader till omkring 900 artiklar.

Vid jämförelse med mera traditionella livsmedelsbutiker i omsättningsklassen 700000—1000000 kr om året framkom bl. a. att Närköpet hade hög andel mejeriva- ror, djupfryst och drycker, normal andel frukt och grönt, kolonialvaror, tobak och tidningar samt låg andel kött- och charkute- rivaror, bröd och ”non food”.

Startkostnaderna för butiken var 250 000 kr. Aktiekapitalet uppgick till 5 000 kronor. Vid starten kalkylerades med en bruttovinst på 22 procent. Efter de gångna fyra måna- derna framstod denna bruttovinstprocent

1 Utförliga redovisningar beträffande butiken lämnas i SSLFzs tidning "Livs” nr 12/1971 samt 1, 6—7 och 8/1972,

som orealistisk. Man hade då uppnått siffran 20,4, vilket ansågs vara bra.

Butikerna i Salem och Nacka skall givetvis ses endast som exempel på försök att finna butiksprofiler som passar för de nya situatio- nerna. Man bör räkna med att det kan finnas lösningar som i hög grad avviker från de nu presenterade. Det bör också framhållas att även flera andra företag söker få fram lös- ningar.

I USA har under butiksform, s. k. Convenience stores, haft betydande framgångar åtminstone iabsoluta tal räknat. På 10 år har dessa butiker ökat i antal från 2 500 till nästan 14 000 och deras andel av livsmedelsomsättningen från 0,7 till 3 procent.

Convenience stores utpekas inte sällan som en ny närköpsform, och röster har höjts för att man i Sverige skulle söka efterlikna denna butiksform i syfte att förbättra närhetsservicen. Sedda mot bakgrund av svenska värderingar är emellertid Conven- ience stores knappast några närköpsbutiker.

Convenience stores är som regel utpräglat trafikorienterade. De har ofta ganska stor yta, 300 m2—700 mz, vilket är fullt jämför- bart med en normal svensk supermarket. Anmärkningsvärt är också den korta tid som kunderna uppehåller sig i en Convenience store. Enligt uppgift är denna tid genom- snittligt så kort som en minut.

En genomsnittlig Convenience stora: har drygt 3 000 artiklar mot ungefär 900 för närköpet. Den budgeterade omsättningen är dock densamma i båda butikstyperna. Denna skillnad förklaras i en tidskriftsartikel i tidningen ”Livs” 1/1972 med att marginaler- na i Sverige oftast är lägre än de man kalkylerar med i USA. Varje vara i närköpet måste alltid omsättas snabbare för att man på samma omsättning skall få ihop en tillräcklig total bruttovinst. Bruttomargina- len för hela sortimentet i det amerikanska inköpet anges till igenomsnitt 25,6 procent.

senare år en ny

5.4 Konkurrensen om butikslägen 5.4.1 Sökandet efter butikslägen

Inom vissa kommuner sker en relativt öppen bebyggelseplanering kombinerad med aktiv information till allmänheten. I sådana kom- muner kan de företag som vill etablera butiker i samband med nybebyggelse i allmänhet i god tid skaffa sig en uppfattning om när och var butikslägen kommer att erbjudas. I andra kommuner kan emellertid förhandsupplysningar om dessa förhållanden vara svåråtkomliga och i praktiken förbehåll- na ett fåtal företag med sedan gammalt väletablerade kontakter med kommunen. Andra företag står därför ständigt inför risken att komma för sent och få beskedet att det inte är någon idé att anmäla sitt int-resse, eftersom butiksläget redan tilldelats ett annat företag.

Beträffande butikslägen som är särskilt efterfrågade betyder detta att värdet av kontaktvägar som ger tidig information knappast kan överskattas. I själva verket söker vissa företag se till att man med hjälp av goda kommunala kontakter överblickar den lokala situationen så väl att man känner till butiksläget redan innan det är ordentligt fixerat. Man står då beredd att anmäla sig såsom spekulant redan vid den tidpunkt då marken överlämnas till byggherren.

Såsom ett led i sökandet efter lägen kan företagens egna marknadsundersökningar be- traktas. Dessa undersökningar ger tillfälle till kontakter mellan företagens representanter och dem som tillhandahåller lägen. Kontak- terna tjänar sedan det dubbla syftet att tillföra företagen information om nya bu- tikslägen och skapa förtroende för företaget, så att detta kommer med på en eventuell fördelningslista.

Politiskt arbete från de i företaget anställ- das sida rekommenderas numera på vissa håll inom detaljhandeln öppet såsom ett sätt att skapa de för företaget behövliga kontakter- na. Överhuvudtaget har informella personliga kontakter med det kommunala planerings- arbetet eller med de tjänstemän som är sysselsatta med detta arbete kommit att

framstå såsom betydelsefulla i sökandet efter butikslägen.

Företagen söker också visa sitt intresse genom att sända skriftliga anmälningar till olika byggherrar i hopp om att någon av dessa skall få hand om det projekt som man är intresserad av. Även när det gäller bygg- herrarna spelar emellertid väletablerade kon- takter mellan företaget och byggherren san- nolikt den viktigaste rollen.

Byggherren har av flera anledningar skäl att noga granska ett företag som vill etablera i ett visst butiksläge. Detta skall ofta bli byggherrens hyresgäst och bör därför med hänsyn till hyresbetalningar och andra fram- tida ekonomiska relationer mellan parterna ha byggherrens förtroende. De konsumenter som skall handla i butiken kommer i många fall också att vara byggherrens hyresgäster. Av detta skäl och med hänsyn till det ansvar för områdets servicestandard som flertalet byggherrar torde känna vill dessa dessutom förvissa sig om att spekulanten på ett visst butiksläge förmår att på bästa sätt tillgodose omgivningens servicebehov.

När det gäller butikslägen där efterfråge- trycket från lägessökande företag är mera

begränsat blir bilden något annorlunda. Det ' är i sådana fall inte lika viktigt att ha en framskjuten plats på fördelningslistan, och behovet av goda relationer till den fördelan- de blir därför mindre. Om efterfrågan är liten tvingas exploatören att själv söka efter företag, varvid samtidigt behovet av aktivt sökande från företagens sida minskas.

När det gäller sådana butikslägen, huvud- sakligen i områdena med redan uppförd bebyggelse, där initiativet till butiken kom- mer från det företag som vill ha den, krävs ofta — åtminstone när det gäller större projekt ett omfattande förhandlingsarbete för företaget. Åtskilliga planerade organ måste kontaktas. Inte bara företrädare för bebyggelseplaneringen utan också exempel- vis vägmyndighetema måste vara med på projektet. Inom kommunen behövs också medverkan från fastighetsförvaltande organ och organ som har med den kommunala servicen att skaffa, såsom vatten och avlopp.

I en stadskärna kan äganderättsförhållandena vålla betydande problem. Förutom att stads- plan och tomtindelning kan behöva ändras förekommer också ofta att mark måste lösas in från flera olika ägare innan en ny för butiken lämplig fastighetsbildning kan ge- nomföras.

5.4.2. Fördelning av butikslägen

Av utredningens intervjuundersökning fram- går ganska tydligt att fördelningen av butiks- lägen i betydande grad bör kunna betraktas såsom resultatet av en konkurrens mellan företagen om de attraktiva lägena. Konkur- rensmedlen i denna konkurrens är ganska olika de medel som kommer till användning i konkurrensen om kunderna. Visserligen kan ett visst inslag av priskonkurrens sägas förekomma när det gäller butikslägena genom att byggherrarna i tider av knapphet på kapital kräver detaljhandelsföretagen på bidrag till lånefinansieringen av lokalerna (s. k. hyresgästlån eller byggmästarlån). Även om vissa företag blir utslagna redan genom kravet på bidrag blir detta dock i allmänhet inte slutligt utslagsgivande.

Eftersom etablering av detaljhandel kräver samordning med andra intressen i planering- en, har kommunerna behov av att inom planeringens ram finna lösningar på dessa samordningsproblem. För detaljhandelsföre- tagen öppnar sig här en möjlighet att visa hjälpsamhet mot kommunerna. Företags- representanterna sätter sig noga in i de lokala problemen, gör sig väl förtrogna med kom- munens eller bostadsföretagets allmänna po- licy i detaljhandelsfrågor och presenterar därefter väl genomtänkta lösningar.

Det gäller att vara tidigt ute och komma först med en god lösning. För att kunna presentera goda lösningar måste man ha tillgång även till sådan information som finns hos kommunen. Man kan inte vänta på att denna information dokumenteras och offentliggörs i officiella sammanhang. Detta betyder att företaget behöver hålla sig med informella kontakter hos utredande organ,

_ politiker m. fl.

Även om fördelningen av lägen sålunda i inte obetydlig utsträckning sker under kon- kurrens av det nu beskrivna slaget, kan det inte generellt påstås att denna fäller utslaget. Det blir ofta till sist en fördelningsfråga.

Såsom framgår av intervjuundersökningen är det svårt att få en entydig bild av hur fördelningen av butikslägen går till. Olika normer tillämpas av skilda byggherrar. Ofta torde man fördela butikslägena efter detalj- handelsföretagens marknadsandelar på orten. Inte sällan har byggherren en lista som upptar de företag som brukar etablera på orten eller anmält sig för att få ett butikslä- ge. Med beaktande av de skilda företagens marknadsandelar tilldelas företagen butikslä- gen i huvudsak efter listans turordning.

Vid fördelningen söker byggherrarna tillse att inte samma företag får flera butikslägen nära varandra och att över huvud taget en tillfredsställande spridning uppkommer. För- delningen sker regelmässigt i samråd med företrädare för detaljhandeln. Det vill synas som om företagen på vissa håll mer eller mindre på egen hand sinsemellan gör upp en fördelning av de butikslägen som det blir fråga om.

Den form för förhandlingar om fördelning av butikslägen som det ankommer på läns- styrelserna att handha har utnyttjats endast i undantagsfall.

Det nu i korthet beskrivna ”fördelnings- systemet” torde leda till att de stora företagen och blocken får en förhållandevis gynnsam tilldelning av lägen. Härigenom ökar deras marknadsandelar och utveckling- en mot ett fåtal stora block i detaljhandeln påskyndas.

I och för sig kan det synas vara i sin ordning att välskötta företag kan öka sina marknadsandelar. I det marknadsekonomis- ka systemet är förutsatt att företag som konkurrerar effektivt skall kunna expandera på bekostnad av andra företag. En förutsätt- ning är emellertid då också att expansionen är en följd av att konsumenterna genom valhandlingar visar sig föredra vissa företag framför andra. Några möjligheter att påverka fördelningen av butikslägen har emellertid

konsumenterna knappast. När det gäller den expansion som sker med hjälp av tilldelning av lägen skulle i själva verket en smula tillspetsat kunna sägas att orsak och verkan är omkastade jämfört med vad som är normalt för marknadsekonomin. Det är inte genom att framgångsrikt konkurrera om kunderna som företagen skaffar sig nya butikslägen, utan det är genom att skaffa sig nya butikslägen som man erhåller möjlighe- ter att konkurrera framgångsrikt och öka sin marknadsandel.

Det här beskrivna sättet att konkurrera om lägena kan inte sägas fylla någon önsk- värd funktion i marknadsekonomin. Man bör emellertid också ställa frågan vilken betydel- se denna konkurrens har för utvecklingen av kommunens detaljhandel och den bebyggel- seplanering som sammanhänger därmed.

Konkurrensen om lägen mellan företagen leder till att kommuner och byggherrar får hjälp i olika avseenden när det gäller detaljhandelsutbyggnaden. Givetvis kan den- na hjälp sägas innebära fördelar för kom- munerna och byggherrarna genom att de får information om detaljhandelns förhållanden och hjälp med planering o.dyl. Det är emellertid också nackdelar förknippade med hjälpen. Risk finns att man i alltför hög grad litar till hjälpen. Denna risk framstår såsom särskilt allvarlig mot den bakgrunden att detaljhandeln som regel saknar både anled- ning och möjligheter att sätta in etablerings- frågorna i det totala struktursammanhanget i kommunen. I själva verket har man anled- ning att ställa frågan om inte kommunerna avhänder sig en del av inflytandet över den egna utvecklingen genom att ta emot service från detaljhandeln på det sätt som nu ofta sker. Ehuru de i lägeskonkurrensen av företagen presenterade lösningarna för att kunna bli accepterade av kommunen givetvis bör vara ganska väl förenliga med kommu- nens anspråk, förefaller det ofrånkomligt att de också blir påverkade av företagets egen profil. Denna profil omfattar flera olika förhållanden såsom prisprofil, sortimentspro- fil, anpassning till servicenivåer, butiksprofil etc.

I en marknadsekonomi arbetar varje företag under viss osäkerhet. Efterfrågan kan vika. Konkurrenter kan ta marknadsandel från företaget.

När det gäller frågor om etablering av nya butiker är marknadens utseende och framti- da utveckling en betydelsefull osäkerhets- faktor. Det företag som skall etablera en butik måste göra klart för sig dels om det finns en marknad för butiken, dels hur länge denna marknad kan behållas. Först därefter kan man göra en investeringskalkyl.

Det investerade kapitalet måste skrivas av under den tid som butiken förblir lönsam. Man bör därför redan på förhand söka bedöma hur avskrivningarna skall fördelas under denna tid. En kort avskrivningstid ger högre årligt avskrivningsbehov än en lång avskrivningstid. Har man anledning att anta att marknaden viker efter endast ett fåtal år eller att butiken av annan anledning blir olönsam snabbt, måste man därför ställa höga lönsamhetskrav vid etableringen.

De stora företagen och blocken studerar marknaden på egen hand. Härvid använder man sig av kända metoder, men man söker dessutom utveckla metoderna och finna på nya.

Företagens marknadsstudier leder till kun- skaper om följderna av skilda utvecklingsal- ternativ. Dessa kunskaper används givetvis till att öka säkerheten i de egna bedöm- ningarna.

Kunskaperna om marknadsförhållandena ger också inflytande åt företagen vid den kommunala planeringen. Helt naturligt söker företagen och organisationerna använda detta inflytande till att stabilisera marknads- förhållandena för den särskilda butiken. Man skulle kunna säga att företagen griper tillfäl- let att söka planera efterfrågan. Särskilt tydligt har detta kommit till synes på ny- byggnadsområden, där inslaget av planering är stort. Företagen söker där verka för att viss marknad genom planeringen skall reser- veras för den eller de butiker som etableras först. Man försöker skaffa sig garantier för

att etableringskalkylerna inte förrycks av nytillkommande konkurrenter på nära håll.

Ehuru syftet inte alltid framträder lika tydligt, söker företagen också få till stånd viss regional stabilisering. Man gör såsom konsulter 6. d. detaljhandelsutredningar för de stora kommunerna. Dessa utredningar resulterar i praktiken i programliknande för- slag till den fortsatta detaljhandelsutbygg- naden.

Accepterar kommunerna dessa utredning- ar innebär detta också att de antar ”pro- grammet”. Härigenom ökar företagens möj- ligheter att göra säkra förutsägelser. Självfal- let baseras "programmet" på förutsättningar som ger tillfredsställande och säker lönsam- het åt butikerna. ”Programmet” får därför också en stabiliserande verkan.

5.4.4. Förhandlingar mellan kommun och detaljhandelsföretag

Den dominerande delen av den bostadsorien- terade dagligvaruhandeln har såsom framgår av det föregående valt att söka öka sin konkurrenskraft huvudsakligen med hjälp av konkurrensmedlen pris och sortiment. I anslutning härtill har kraven på årlig omsätt- ningsvolym stigit starkt under senare år. Som exempel kan nämnas att för bara ett tiotal år sedan ansågs det fortfarande försvarbart att etablera butiker med en projekterad årlig omsättning av en miljon kronor. I dag ställs krav på omsättningssiffror för nyetableringar som i extrema fall uppgår till det tiodubbla. Det föreligger därför stor osäkerhet rörande vilka butiksstorlekar som i framtiden kom- mer att behövas för att upprätthålla skälig lönsamhet. Eftersom företagen eftersträvar en skälig avskrivningstid på det kapital man lägger ned i en ny butik, söker man helt naturligt att få till stånd lägen för butiker med stor omsättning.

Samhällets företrädare kommer inte sällan i en besvärlig situation när dessa krav ställs. Å ena sidan skall den tilltänkta dagligvarubu- tiken ingå såsom ett element iplanstandar- den. Som sådant framstår det inte sällan som omistligt. Å andra sidan blir det såsom sådant

allt mindre värdefullt ju större efterfrågan som reserveras för dess räkning. Desto glesare blir det nämligen mellan butikerna. Eftersom utebliven etablering eller efter en tid bortfall av butiken framstår såsom en allvarlig brist blir samhällets företrädare i betydande grad mottagliga för en argumente- ring som förespeglar sådana risker. Samtidigt vill man förhindra ytterligare utglesning av butikerna. En sådan försämring framstår emellertid såsom en betydligt mindre nack- del än att inte få någon butik alls. Faran för att man skall successivt flytta sina positioner bakåt i utglesningsfrågan är därför uppenbar. Denna fara är desto större som företrädarna för samhällsintresset befinner sig i ett klart underläge i förhållande till detaljhandelsre- presentanterna när det gäller att bedöma etableringsmöjlighetema.

De företagsmässiga kalkyler som erfordras för att bedöma vilka etableringar som är praktiskt genomförbara kan samhällets före- trädare i dag sällan göra. Sådana kalkyler kan endast företagen själva utföra. Varje sådan kalkyl måste nämligen bli beroende av före- tagets egna förutsättningar. Varje företag har sin egen företagsprofil som binder det till vissa kombinationer.

5.4.5. Samförståndslösningar

Det i föregående avsnitt beskrivna problemet kan tjäna som en illustration till en långsiktig förändring av förhållandet mellan samhället och detaljhandeln. Förr stod dessa båda parter som regel i ett ganska oberoende förhållande till varandra. Samhället drog i den fysiska planeringen upp vissa riktlinjer för detaljhandelns utbyggnad. Till de restrik- tioner som härigenom uppkom anpassade sig detaljhandelsföretagen så gott de kunde. En successivt ökande ambition från samhällets sida att ta på sig ansvaret för medborgarnas välfärd i olika avseenden har emellertid under senare år tagit sig uttryck i bl. a. att samhällets företrädare mera aktivt sökt verka för att detaljhandeln skall uppfylla konsu- menternas behov.

Denna aktivitet från samhällets sida har

skapat situationer där man skulle kunna tala om utbyte av prestationer mellan samhällets företrädare å ena sidan och detaljhandels- företagen å andra sidan.

En typ av sådana situationer är de i det föregående påvisade fallen när bostadsorien- terade dagligvarubutiker erhåller ”revir” om- kring sig. Dessa ”revir” kan i praktiken sägas innebära vissa garantier mot konkur- rens i den närmaste omgivningen. Utredning- ens intervjuundersökning ger klart belägg för att skilda företrädare för samhällets intres- sen, planerare, representanter för bostadsbo- lag etc., känner ”ett ansvar för planeringen” som tar sig uttryck i att man anser sig förpliktad att åtminstone under ett be- gränsat antal år vidmakthålla den lokala konkurrenssituationen relativt oförändrad.

Det ”skyddade” detaljhandelsföretagets ”motprestation” består i att det accepterar det erbjudna läget. Häremot skulle kunna anföras att det knappast borde betecknas såsom en prestation att ta emot något som det i själva verket ofta är hård konkurrens om. Emellertid är det inte egentligen butiks- läget företagen konkurrerar om, utan om en för företaget förmånlig samförståndslösning. I de fall som här avses är nämligen lägets värde beroende av just garantierna mot lokal konkurrens utöver en viss — ehuru ganska obestämd — gräns. Om samhället inte gav några garantier, skulle läget ha ett lägre värde på grund av den större risken för nytillkom- mande lokal konkurrens.

På vilket sätt samhället tillgodogör sig företagets prestation i samband med en sådan samförståndslösning kan vara svårt att precisera. Ofta ställs kommunen inför den i föregående avsnitt beskrivna situationen, där företaget förklarar sig behöva ett visst minsta konsumtionsunderlag för sin verksamhet. Ju högre köptrohet butiken har inom bostads- området, desto lägre blir anspråken omräk- nade till antal invånare i området. Eftersom köptroheten mot butiken normalt blir högre ju mindre lokal konkurrens den har, bör således garantier mot sådan konkurrens vara- ägnade att förmå det etablerande företaget att acceptera ett mindre konsumentunderlag

i området. Samhället bör därför erhålla den ,motprestationen att det får dagligvaruservice i området trots att detta är för litet för en dagligvarubutik som löper risk att få lokal konkurrens.

Samhället vinner också inflytande på frågan var och ibland också när butiken skall etableras. Ofta vill samhället tillgodose intresset hos vissa svaga konsumentgrupper som kanJli eftersatta om andra köpstarka konsumentgrupper får styra utvecklingen. Även andra samhälleliga anspråk beträffande miljön m.m. kan bli tillfredsställda genom samförståndslösningen.

En samförståndslösning av här angivet slag dokumenteras inte skriftligen, och några i juridisk mening förpliktande villkor är det inte fråga om. Inte desto mindre hålls de, huvudsakligen på grund av att båda parter anser sig ha mer att vinna på att hålla samförståndslösningen än att bryta den, men säkerligen ibland också av ”moraliska skäl”.

När det varit fråga om särskilt eftertrakta- de butikslägen har ett företag ibland såsom motprestation mot att det tilldelats ett visst butiksläge avkrävts skyldighet att hålla en satellitbutik inte så långt från huvudbutiken på någon plats där behovet av en bostads- orienterad liten butik bedömts vara särskilt stort. En vanlig uppfattning synes dock vara att försöken med satellitbutiker inte slagit särskilt väl ut.

Den nu beskrivna utvecklingen innefattar tydliga drag av konkurrensbegränsning som inte utan vidare är förenliga med samhällets målsättning när det gäller motverkande av konkurrensbegränsningar. Mot konkurrens- garantierna kan också anföras att samhället knappast kan säkert veta om det verkligen får någon motprestation. Kanske skulle man få samma service även utan garantierna.

Å andra sidan går det inte heller att med säkerhet hävda motsatsen, nämligen att samhället inte får något i utbyte för sina konkurrensgarantier och i vart fall torde garantierna i vissa situationer vara ägnade att verka på det avsedda sättet.

5.4.6. Villkor av etableringshindrande eller sortimentsbegränsande karaktär

Det förekommer inte sällan att kommuner i exploateringsavtal eller vid försäljning av mark för detaljhandelsändamål åtager sig att inte inom ett visst område försälja eller upplåta mark för viss detaljhandel. Till fullföljande av sådana åtaganden måste kom- munerna sedan i samband med andra upplå- telser ställa villkor om förbud mot vissa etableringar eller mot vissa sortiment.

Det torde vidare inte vara ovanligt att fastighetsägare ihyresavtal åtager sig att inte i närheten upplåta lokaler åt någon som kommer att föra samma eller liknande sortiment. Skälet härtill kan vara att fastig- hetsägaren eljest inte skulle fått den aktuella lokalen uthyrd överhuvudtaget eller att han vill försäkra sig om ett visst detaljhandels- utbud i en centrumanläggning eller liknande. I centrumanläggningar bildas för övrigt ofta företagarföreningar som oavsett villkor i köpe- eller hyresavtal får ett avgörande inflytande över etableringen i ledigblivna eller nytillkomna lokaler inom centrum- anläggningen. Företagarföreningarna torde ofta anlägga rent konkurrensbegränsande synpunkter på etableringsfrågorna. Å andra sidan kan dessa synpunkter sammanfalla med samhälleliga aspekter. Vidare kan kon- kurrensintresset vara tillräckligt tillgodosett genom konkurrens från andra centra eller externa butiker.

1 utredningsdirektiven har framhållits att det i sådana sammahang kan bli aktuellt att ta upp frågan om att göra konkurrensbe- gränsningslagen tillämplig på fast egendom för näringslivets behov.

Konkurrensbegränsningslagens definition av begreppet företagare (26 &) innefattar inte den som köper eller säljer fast egendom eller upplåter nyttjanderätt till sådan egen- dom. Enligt den ursprungliga lydelsen av 5 5 fick förhandling äga rum endast i de fall då konkurrensbegränsning bestod i att företaga- re vidtagit viss åtgärd (kartellfallet) eller att företagare eller grupp av företagare innehade viss ställning (monopolistfallet). Även om

efter 1956 års lagändring Så numera saknar anknytning till företagarbegreppet, anses den likväl alltjämt vara tillämplig endast i fråga om sådan företagare som anges i 26 5. Detta framgår av ett prejudice- rande beslut i näringsfrihetsrådet angående tomtförsäljning i Härnösand.] I detta beslut fastslogs att konkurrensbegränsningslagen alltjämt skall tolkas så, att köp och försälj- ning av fast egendom samt upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom är undan- tagna från lagens tillämpningsområde.

Till grund för ståndpunkten att försälj- ning av fast egendom icke borde omfattas av konkurrensbegränsningslagen anfördes i för- arbetena följande synpunkter. Åtminstone i städer och andra tätorter torde visserligen såväl i fråga om tomtmark som beträffande bebyggda fastigheter element av monopolis- tisk prisbildning förekomma. I varje fall gällde detta såtillvida, att icke blott enskilda personer utan även vissa statliga, kyrkliga och kommunala organ vid försäljning av fastigheter icke sällan torde uttaga priser, som kunde ha varit avsevärt lägre, därest vederbörande icke valt att till förfång för mera allmänna samhälleliga intressen syste- matiskt utnyttja ett knapphetsläge. Emeller- tid ingick de härmed sammanhängande spörsmålen i den allmänna bostadspolitiska samt stadsplane- och regionstekniska plane- ringen. I viss mån hade de samband med den allmänna jordbrukspolitiken. Övervakning av de monopolistiska tendenserna på detta område borde därför lämpligen åstadkom- mas i annan ordning än den ikonkurrensbe- gränsningslagen avsedda. Viss kontroll över dessa tendenser förekom redan beträffande nybyggnader. Beträffande hyresmarknaden ansågs den gällande hyresregleringen skapa tillräckliga garantier mot monopolistiska ten- denser, Någon anlending att göra denna marknad till föremål för särskild monopol- övervakning ansågs därför ej föreligga.2

I huvudsak torde alltjämt samma skäl föreligga till att fastighets- och hyresmarkna- den skall vara undantagen från konkurrens- begränsningslagens tillämpningsområde. Be- byggelseplaneringen har blivit än mer omfat-

tande. Hyresregleringen har visserligen i stor utsträckning avskaffats, men alltjämt sker från det allmännas sida en särskild övervak- ning av hyressättningen. Att konkurrensbe- gränsningslagen inte omfattar fastighets- eller hyresmarknaden torde dock inte innebära att lagen är utesluten från tillämpning på alla villkor som är intagna iköpe- och hyresavtal beträffande fast egendom. Avgörande därvid- lag bör vara om villkoret har ett naturligt samband med själva överlåtelsen eller upplå- telsen av fastigheten.

Från NO-ämbetet har upplysts att förfråg- ningar ofta förekommer beträffande här antydda villkor i samband med överlåtelse av fast egendom eller uthyrning av sådan egendom. ] allmänhet torde dylika villkor utgöra en så väsentlig del i överlåtelsen eller uthyrningen av den fasta egendomen att saken inte kan upptagas till prövning enligt konkurrensbegränsningslagen.

5.4.7. Butikslägets värde

Vid företagens värdering av ett butiksläge spelar kostnaderna för detta en viktig roll. Ju högre dessa kostnader är, desto mer begrän- sas möjligheterna att uppnå en viss lönsam- het för butiken. Kostnaderna för butiksläget kan från företagets synpunkt framträda på olika sätt. För det företag som hyr butiks- lokalen är det i huvudsak hyran som repre- senterar kostnaden för läget. Sådana företag som vill äga sina butikslokaler får denna kostnad i form av markkostnad och produk- tionskostnad för lokalerna m. m.

Nackdelen av ett dyrt butiksläge kan uppvägas av andra fördelar hos läget. Om- vänt kan det förhållandet att ett butiksläge är billigt göra att anspråken på andra egen- skaper hos läget kan sättas lägre. En naturlig strävan hos varje företag bör vara att söka uppnå den bästa möjliga kombinationen av kostnad för ett butiksläge och övriga egen- skaper hos detta.

I en situation där företagen kan konkur- rera fritt om butikslägena söker givetvis alla

1 Pris- och Kartellfrågor 1959 sid. 566. 2 Prop. 1946:264, 5. 37 och 1953:103, 5. 285.

företag att få de lägen som ger de bästa kombinationerna av egenskaper. Eftersom i regel endast en ”egenskap”, nämligen kostna- den för läget, är variabel, kommer denna att fälla utslaget mellan företagen. Det företag som erbjuder t. ex. den högsta hyran får det butiksläge som uppvisar de i övrigt bästa egenskaperna. På samma sätt kommer nästa läge att fördelas osv.

På en marknad med fri prisbildning på butikslägen kommer fördelarna hos butiks- lägen med särskilt goda egenskaper att i viss mån kompenseras av att kostnaderna för butiksläget drivs upp av den fria prisbild- ningen. Detta bör vara ägnat att jämna ut konkurrensmöjligheterna i olika butikslägen så att butiker i lägen med mindre goda egenskaper kan hävda sig bättre mot butiker i lägen med goda egenskaper.

I verkligheten föreligger inte en sådan situation som den nu beskrivna. Med hänsyn till sättet för prisbildningen skulle markna- den för butikslägen kunna delas i två delar. En del den på privatägd mark eller i privatägda hus — karaktäriseras med vissa reservationer av fri prisbildning. På den andra delen av marknaden den som domineras av kommuner och kommunala företag bestäms kostnaderna för butikslä- gen enligt självkostnadsprincipen.

Om hyran för en butikslokal fastställts med hjälp av självkostnadsprincipen och kostnaden för butiksläget på detta sätt blivit lägre än det skulle blivit vid fri prisbildning på läget, får det företag som tilldelas butiks- läget en favör i förhållande till andra företag. Denna favör motsvaras i princip av skillna- den mellan den hyra som skulle blivit följden av fri prisbildning och den verkliga hyran.

Såsom en egenskap vilken medverkar till att konstituera värdet hos ett butiksläge bör räknas det förhållandet att butiksläget ger mer_eller mindre förtur till marknaden eller del av denna. En ensam dagligvarubutik i ett bostadsområde har en förtur till ungefär 50 procent av köpkraften i området. Sköts butiken dåligt blir andelen något mindre, medan å andra sidan en välskött butik kan ta en större andel av köpkraften i området.

Denna egenskap grundar sig på det förhål- landet att möjligheterna att etablera konkur- rerande butiker är begränsade. Såsom ser- vicefunktion behöver detaljhandeln viss geo- grafisk kontakt med marknaden. Är sådan kontakt redan etablerad har butiken åtmins— tone i vissa situationer en så god relation till marknaden att det är mycket svårt att konkurrera ut butiken. I ett nytt bostadsom- råde där den köpkraft som kan fångas-upp med i området etablerad dagligvaruhandel bedöms uppgå till exempelvis 5 miljoner kronor per år etableras i dag normalt endast en butik. Denna butik får då i stort sett en omsättning på 5 miljoner kronor per år. Skulle ett annat företag få tillfälle att etablera en ordinär dagligvarubutik till i området, kan detta företag inte räkna med att ta mycket mer än hälften av den köpkraft som finns att dela på. [ någon mån kan den senare butikens tillkomst leda till att den gemensamma köpkraftsandelen ökar, men troligt är att båda butikerna får dålig ekonomi, eftersom en omsättning på 2—3 miljoner kronor per år är i underkant för ordinära dagligvarubutiker.

Ett butiksläge kan också ha en viss förtur till marknaden på grund av att det är ont om lokaler och mark som lämpar sig för butiker. Detta förhållande är vanligt när det gäller nya bostadsområden.

I sådana fall då ett butiksläge får förtur till marknaden eller viss del av denna på grund av en offentlig reglering, blir det i princip tidpunkten för regleringen som avgör när läget får sin speciella förtursegenskap. Viss betydelse bör dock också förväntningar om regleringen kunna ha.

Detta förhållande synes ha haft en viss betydelse för stormarknadsetableringarna. Mot sådana etableringar har vissa kommuner hittills varit restriktiva. Detta torde ha gjort att de få lägen som tagits i anspråk fått betydande värde, eftersom lägena givit en värdefuu förtur till den del av marknaden som skulle kunna kallas stormarknadskun- der. Det nu anförda fallet visar att den offentliga regleringen av etableringsmöjlighe- terna för butiker sålunda kan påverka pris- bildningen på lägen.

6. Beräkningar av hur köpkraften fördelar sig

6.1 Metoder

Företagen i detaljhandeln får lägen för nyetablering av butiker såväl genom att själva spåra upp lämpliga platser som genom att ta emot sådana erbjudanden om etable- ringstillfällen som lämnas i samband med planering och projektering av nybyggnads- områden. I båda fallen har företagen behov av att kunna förutsäga vilken årlig omsätt- ning som företaget kan uppnå med en butiki det aktuella läget.

De bedömningar som ligger till grund för överväganden av detta slag skulle schema- tiskt kunna uppdelas i två huvudmoment. Det första är insamlande av erfarenhetsmate- rial. Det andra momentet består i att i det särskilda fallet tillämpa erfarenheterna.

De stora företagen och blocken samlar erfarenhetsmaterial fortgående. Den uppfölj- ning av de egna butikerna som behövs för butikens egen skull är redan den ett värde- fullt erfarenhetsmaterial. Härutöver insamlar man emellertid dessutom uppgifter om de egna butikernas verksamhet, som har till direkt syfte att bilda grund för etableringsbe- dömningar. När det gäller detta moment är de stora detaljhandelsföretagen och blocken av naturliga skäl överlägsna de mindre före- tagen.

För att få erfarenhetsmatelialet använd- bart för sitt ändamål att bedöma förutsätt- ningar för nya utbud måste man systema-

tisera detta. Härvid kommer vissa begrepp till användning.

Konsumtionsunderlaget inom ett område är den summa pengar köpkraft som hushållen i området använder för detaljhan- delsinköp. Konsumtionsunderlag kan teore- tiskt beräknas för särskilda sortiment. Nor- malt nöjer man sig med att ta reda på konsumtionsunderlaget för dels livsmedel (det s.k. SB-sortimentet), dels specialvaror (återstoden). På platser där man överväger nyetablering är det givetvis väsentligt inte bara att bestämma konsumtionsunderlaget i nuläget utan också att kunna göra goda prognoser rörande konsumtionsunderlaget i framtiden.

Vid dessa beräkningar bestämmer man sig först för hur det område man vill undersöka bör avgränsas. Man söker därvid finna en avgränsning som både tjänar undersökning- ens syfte och ger ett från näringsgeografisk synpunkt sammanhängande område.

Härefter skaffar man sig upplysningar om befolkningen inom området. Från befintlig statistik kan man som regel få fram den aktuella folkmängden. Med hjälp av bostads- byggnadsprogram, fysiska planer m. m. skaf- far man sig en uppfattning om vilken befolkningsutveckling som är att vänta.

För att sedan komma fram till konsum- tionsunderlaget måste man multiplicera de erhållna siffrorna rörande befolkningen med andra siffror som uttrycker konsumtionen

hos denna. Här brukar man iprognoserna använda sig av i andra sammahang gjorda konsumtionsprognoser.l Från dessa hämtar man upplysning om konsumtionen per capita i framtiden. Hänsyn tas till inkomst- olikheter som leder till skillnader i konsum- tion mellan olika regioner i landet.

Täckningsgraden i ett område är den faktiska försäljningen i området uttryckt i procent av konsumtionsunderlaget i samma område (% = täckningsgraden )_ Begreppet täckningsgrad innefattar således inte bara den köpkraft som finns hos hushållen i området, utan också sådan köp- kraft som kommer till området från hushåll utanför detta. Om den utifrån kommande köpkraften är stor får området en täcknings- grad som överstiger 100. Man talar då om ”överförsäljning”. Är däremot täcknings- graden lägre än 100 använder man uttrycket ”underförsäljning”. Stadskärnor i större stä— der ”exporterar” som regel betydande mäng- der specialvaror till omgivande områden, vilket innebär att de uppvisar hög täcknings- grad. Man brukar säga att täckningsgraden är ett uttryck för hur attraktiv handeln är i området.

Att få reda på den faktiska försäljningeni ett område kan vara besvärligt. Butikernas omsättningssiffra är företagshemligheter som man inte gärna lämnar ut. Tidigare fanns möjlighet att med hjälp av varuskattelängder- na skaffa sig upplysning om dessa förhållan- den. Övergången till mervärdeskatt torde emellertid ha medfört att företagen inte längre har tillgång till denna upplysningskäl- la. De stora blocken torde dock med hänsyn till att de själva har så många butiker och kontakter av olika slag ändå ha möjligheter att skaffa sig en god uppfattning om situationen på de flesta platser.

Begreppet täckningsgrad är särskilt lämpat för jämförelser mellan skilda jämförelseob- jekt. Man har emellertid också behov av att kunna göra jämförelser över tiden mellan olika situationer beträffande samma objekt.

En vanlig förändring i en region är att

centralorten iregionen ökar i befolkning och köpkraft samtidigt som utglesning pågår i omlandet kring centralorten med åtföljande minskat köpkraftunderlag i omlandet.2

Begreppet täckningsgrad är inte särskilt lämpat att beskriva en sådan volymföränd- ring över tiden. Denna förändring leder nämligen till att täckningsgraden icentralor- ten sjunker, om konsumtionsunderlaget sti- ger under i övrigt oförändrade betingelser. Hos KF använder man ett annat sätt att beskriva en sådan utveckling. Man begagnar sig därvid av begreppet ”dapaner”.3 En dapan är vad en ”fullköpande konsument” årligen köper för, dvs. genomsnittskonsu- mentens inköpssumma.

Genom att beräkna antalet dapaner i centralorten vid ett visst tillfälle

den faktiska omsättningen i området genomsnittskonsumtionen för en konsument

och jämföra detta antal med antalet dapa- ner vid ett senare tillfälle kan man beskrivai vilken utsträckning centralorten förändrat sin centralitet.

1 Sådana utförs av bl. a. KF och Handelns Utredningsinstitut. Beräkningarna grundas på bl. a. den redovisning av den privata konsumtionen som årligen sker inom ramen för nationalräkenskaperna vid statistiska centralbyrån och uppgifter ur de regelbundet återkommande hushållsbudgetunder- sökningarna. Begreppen centralort och omland är hämtade från den s.k. centralortsteorin. Omlandet för en verksamhet är det område inom vilket verksamhe- ten dominerar över samma verksamhet i varje annan ort. Detta begrepp är alltså något annat än verksamhetens influensområde, som omfattar hela det område inom vilket verksamheten har något som helst inflytande. Verksamhetens omland är således normalt endast en del av dess influensom- råde. Begreppet omland är i princip knutet till någon viss verksamhet på en ort, inte till orten såsom sådan. Sålunda kan på en ort t. ex. möbelhandeln ha ett betydligt större omland än livsmedelshandeln. Begre pet centralort avser en ort som har kommit att ungera som serviceort för sin egen och den omgivande traktens befolkning. Centralitet är ett mått på styrkan hos de centrala funktionerna hos en ort, dvs. hur attraktiva dessa funktioner är. Jfr. A i, Wiren, "Region och Mark- nad”, Stockholm 196 .

Begreppet ”dapan” introducerades av Åke Micklander, Handelsorternas hierarki, Geografiska institutionen, Uppsala 1964. (Ordet dapan av grekiskans dapane = kostnad, konsumtion, kon- sumtionsbehov.)

Detta sätt att beskriva förändringen är inte likvärdigt med att helt enkelt jämföra omsättningen i centralorten vid de olika tidpunkterna, eftersom den senare jämförel- sen men inte den förra måste korrigeras för penningvärdets förändringar. Den bild av förändringen som beskrivningen ger synes lämpligen böra kompletteras med uppgifter om hur över- respektive underförsäljningen utvecklats, vilket i och för sig kan ske med hjälp av dapanmetoden.

Köptrohet är ett begrepp som utsäger hur stor andel av köpkraften i ett visst område som går till ett visst detaljhandelsutbud, t. ex. en butik, ett centrum eller en stor- marknad. Delar man upp omgivningen kring ett utbud i olika områden kan man för vart och ett av områdena bestämma köptroheten mot utbudet. Bestämning av köptrohet inne- bär sålunda att man geografiskt lokaliserar den köpkraft som går till utbudet.

Köptroheten i ett område uttrycks i procent av områdets köpkraftsunderlag. Ef- tersom köptroheten avser en andel av kon- sumtionsunderlaget i ett begränsat område kan den inte i något fall överstiga 100 procent.

Att bestämma köptrohet torde ofta vara svårare än att fastställa täckningsgrad. Nor- malt använder man sig i första hand av intervjuundersökningar för att få reda på köptroheten.

Kunskaper om köptrohet är ett erfaren- hetsmaterial som spelar stor roll vid bedöm- ningar av förutsättningarna för nyetablering. Det är vanligt att företagen i sina etablerings- undersökningar söker finna existerande kon- kurrenssituationer som liknar dem som ny- etableringen gäller. För att underlätta järn- förelser söker man spåra karaktäristiska drag såsom rörlighet hos konsumenterna, in- komstförhållanden, hushållsstorlek, ålders- fördelning m. m.

Som regel går det emellertid inte att finna förebilder som helt liknar nyetableringssitua- tionen. Man kan emellertid då underlätta jämförelsen genom att dela upp nyetable- ringens omgivning i olika områden med för varje område typiska drag och jämföra

område för område. Sålunda skiljer man t.ex. ofta på områden med flerfamiljshus och områden med enfamiljshus.

Denna jämförelsemetod brukar fungera ganska bra när det är fråga om enstaka dagligvarubutiker eller smärre centra på nybyggnadsområden. Självfallet får man dock räkna med avsevärd osäkerhet. Vissa omständigheter är mycket svårbedömda. Som exempel kan nämnas att man inom privat handel funnit att olika köpmän kan nå mycket olikartade resultat under i övrigt lika förutsättningar.

När det gäller större utbud och när specialvarorna kommer in i bilden uppkom- mer som regel behov av mera kvalificerade metoder.

Erfarenhetsmässigt vet man att storleken och arten av ett detaljhandelsutbud är av betydelse för hur många kunder eller hur stor köpkraft som utbudet tar hand om. Med utbud förstås då såväl en enda butik som en koncentration av flera butiker. Denna iaktta- gelse har gett upphov till ett antagande av att varje detaljhandelsutbud har en attraktions- kraft som står i något förhållande till ut- budets storlek.

Ett välkänt faktum är också att personer som bor nära ett utbud handlar mer och oftare i detta än personer som bor långt från utbudet.

Dessa båda omständigheter har i flera fall bildat utgångspunkt för försök att finna allmängiltiga samband som skulle kunna läggas till grund för sådana teorier som kan tillämpas vid planering av nya utbud. Dessa teorier brukar ibland kallas gravitationsmo- deller därför att de har vissa likheter med gravitationslagen dragningskraften står i direkt proportion till massan och i omvänd proportion till avståndet upphöjt till en viss exponent. Den mest kända av dessa modeller torde vara ”Reillys lag,”. Enligt denna teori bör inköpen tänkas bli fördelade på skilda centra i proportion till deras storlek och i omvänd proportion till kvadraten på avstån-

1 Reilly, W. J. Methods for the study of retail relationships, Austin 1929.

den till olika centra. En version för svenska förhållanden av Reillys lag har testats på frågan hur konsumenterna fördelar sina inköp mellan olika butiksdistrikt inom ett storstadsområde och i testområdet (Välling- byområdet) visat relativt god överensstäm- melse mellan teoretiskt beräknade och obser- verade köpvanor.I

I samband med etableringsundersökningar förekommer att man använder sig av meto- der som bygger på gravitationsmodeller. Man använder emellertid knappast någon enhetlig formel. Modellens princip om attraktions- kraften som reduceras med avståndet till konsumentens bostad utgör dock ofta bas för beräkningarna.

Inom Kooperativa förbundet tillämpas för närvarande ett slags modifierad gravitations- modell när det gäller att rangordna alterna- tiva lägen för en stormarknad. Stormarkna- den placeras irl i alternativa lägen bland de befintliga regionala utbuden och avvägs mot dessa.

Man skulle kunna säga att ”gravitations- modellen” här anpassas till de lokala förhål- landena. Avståndsfaktorn framträder genom bestämning av exponenten, som ger uttryck för avståndskänsligheten hos konsumenter- na. Den svåraste bedömningen sägs vara att bestämma ”vikter” på de olika utbuden. Här tar man inte bara hänsyn till detaljhandels- ytan, uppgifter om försäljning etc., utan också till förekomsten av annan service såsom post, bank, försäkringskassa etc. En systembutik är exempel på en betydelsefull faktor vid bedömningen av ”vikten" hos ett utbud.

De slutliga beräkningarna kan bli mycket omfattande i vissa fall. Hos Kooperativa förbundet förekommer att man använder sig av dator för uträkningarna.

Såsom ovan framhållits i samband med beskrivningen av köptrohetsbegreppet söker de stora blocken i samband med uppföljning- en av sina etableringar skaffa sig empiriskt material genom kundundersökningar m.m. Inom Kooperativa förbundet har man tagit fram vissa köptrohetsuppgifter beträffande regionala utbud. En intressant iakttagelse i

samband härmed är att köptroheten i den närmaste omgivningen av en stormarknad inte i något fall visat sig uppgå till 20 procent. Denna köptrohet gällde personer boende praktiskt taget inom 500 meters avstånd från stormarknaden. Detta kan jäm- föras med SO-procentig köptrohet som är vanlig för bostadsorienterade dagligvarubuti- ker. På ett bilavstånd på 30 minuter från stormarknaden är köptroheten så låg som någon procent.

De nu beskrivna metoderna är ett sätt att utröna de marknadsekonomiska restriktio- nerna för detaljhandelsutbyggnaden. De får också betydelse för den fysiska planeringen genom att omsättningssiffrorna via yteffekti- vitetstal kan omräknas till detaljhandelsytor. Från samhällsplaneringssynpunkt finns emel- lertid härutöver ett behov av underlag för en planering som primärt syftar till att tillfreds- ställa konsumenternas behov. För detta ändamål behöver man dels känna till vilka dessa behov är, dels ha sådan kunskap om mekanismerna i sambandet mellan konsu- menter och detaljhandel att man kan planera för en detaljhandelsstruktur i vilken behoven kan tillfredsställas.

Här skall redovisas två försök som syftar till att skapa sådana modeller som ger möjlighet att studera vad som sker med detaljhandelsstrukturen om det ena eller andra konsumentintresset tillgodoses.

Den första modellen är resultatet av en studie av handel och övrig service i bostads- områden som skett i samarbete mellan KF, HSB och Riksbyggen. Den tar fasta på dels servicestandarden i bostadsområden av olika storlek, dels hur långa gångavstånd det blir från bostäderna till denna service.2

I studien påpekas att efterkrigstidens med- vetna förortsbildning mer eller mindre kon- sekvent inneburit en gruppering av bostads- områdena i avgränsade stadsdelar med egen serviceförsörjning. Ehuru underlagskravet för serviceinstitutionerna är oberoende av ortens

1 Persson, L. Kunderna iVällingby, Stadskolle- giets utlåtande och memorial nr 86, Stockholm 1960. 2 ”Service i bostadsområden”, Kooperatören nr 10/1970.

storlek har storleken på dessa stadsdelar i viss mån varit proportionell mot stadens storlek till följd av bl. a. olika utbyggnads- takt i stora och små städer.

Det framhålls vidare att stadsdelarnas ser- viceförsörjning planerats att samlas i centra, avsedda att utgöra såväl kommersiella som sociala och kulturella brännpunkter. I de största städerna har förortsbanornas håll- platslägen haft stor betydelse för stadsstruk- turen. Särskilt har i Stockholm lokala centra byggts upp kring tunnelbanans stationer. En hierarki av centra för service på olika nivåer har utbildats. I mindre städer har centrum- typerna kanske inskränkt sig till stadsdels- centrum och stadscentrum, medan i storstä- derna ett flertal led har utbildats.

Strukturförändringar inom olika delar av samhället har lett till förändrade förutsätt- ningar för etablering av service. I regel har utvecklingen gått mot en förstoring av de enskilda enheterna, varav följt krav på ökat underlag. Detta har medfört en upplösning av de minsta enheterna i grupperingshierar- kin, ”grannskapsenheten”, och en koncen- tration till större centra.

Studien avser fyra teoretiska stadsdelar och har byggts upp under vissa förenklande antaganden.

Stadsdelen skall byggas ut under 1970- talet för att vara färdigbyggd år 1980.

Stadsdelen är belägen utanför gångavstånd från överordnade centra eller andra platser med överordnat serviceutbud samt från an- gränsande bostadsområden. Förbindelse med sådana områden upprätthålls med buss.

Bebyggelsen utgöres huvudsakligen av fler- familjshus.

Boendetätheten beräknas år 1980 vara 0,65—0,70 inv/re. Rumsenheter (re) är 25 kvm.

Av serviceproducenter, kommunala hu- vudmän, myndigheter osv. tillämpade plane- ringsnormer vad gäller dimensionering och gångavstånd skall användas.

Det, understryks i studien att de angivna siffrorna inte kan användas i praktiken, utan måste anpassas till de lokala förutsättningar- na. Resultaten bygger på allmänna bedöm- ningar av ytbehov och möjlighet för olika branscher att etablera ide olika stadsdelarna som gjorts av KF:s etableringsavdelning. Synpunkter har dessutom inhämtats från ett flertal serviceproducenter såsom Köpmanna- förbundet (Fackhandelsutveckling), Press- byrån, banker, posten, Apotekarsocieteten, oljebolag m. rn.

Studien omfattar fyra olika stadsdelar:

1) 15 000 re (10 000 inv 1980) ni ett centrum 2) 15 000 re (10 000 inv 1980) in två centra 3) 7500 re (5 000 inv 1980) ni ett centrum 4) 5000 re (3300 inv 1980) ni ett centrum

Studien innehåller följande kommentarer och slutsatser.

"Servl'cenivånl

Serviceutbudet blir vid konstant kostnads- nivå givetvis störst i ett centrum med stort underlag. Observeras bör emellertid att en splittring av den kommersiella serv1cen på flera centra även medför totalt lägre utbud i stadsdelen. I t.ex. en stadsdel med 10 000 invånare minskar totala våningsytan för kommersiell service med ca 20 % (från 4 700 kvm till 3 800 kvm) om ytorna fördelas på två centra i stället för att koncentreras till ett. Detta beror dels på att ett mindre centrum har mindre attraktionskraft, varav följer att täckningsgraden blir lägre, dels på att antalet boende inom influensområdet från det större centret minskar.

Vid beräkningar av mängden kommersiell service i de olika centra har vi enligt våra förutsättningar räknat med ett gångavstånd på högst 500 meter. I vår studie över en stadsdel med 10 000 invånare i trevåningshus får vi betydligt längre gångavstånd, upp till 1000 meter. Täckningsgraden i en sådan stadsdel och därmed även utbudet av kom- mersiell service minskar med upp till 15 %.

För stadsdelarna med två centra kan en koncentration av befolkningen till det större centret vara önskvärd. De ytor som angivits för centra måste då omfördelas i proportion till befolkningens fördelning och till det större centrets fördel.

Det kan också noteras hur begränsat ett centrum för en ensamt liggande stadsdel med 5 000 invånare blir ijämförelse med om två stadsdelar av denna storlek är belägna så nära varandra att de tillsammans kan ge underlag för ett större utbud av service. I det förra fallet är det inte bara ytorna som minskar, utan innehållet i centrum är också betydligt torftigare ingen fackhandel, post, bank eller högstadieskola.

1 Begreppet ”servicenivå” används här i en annan betydelse än den av butiksetableringsutred- ningen använda. I utredningen har begreppet givits den betydelse som framgår av avsnitt 4.1.2.

_s__ 21.1

J 000 — 6 000 20.1 1000

'- 15 L IS: L 15,5 _. S .: ___, S . ,— S 2000 — > 4000 )—— IÅJ _ 11.4 _— |..l iso " . m.: L. & 60/. S 9_, .] lloo 507- 7—I 507. 1000 __:ooo , no _uoo 4.3 » nuo

0

10000 lnv ." tomrum

10000 lnv

A-con'rum I-con'rum,

3 300 lnv ." tonirum

5000 luv ." conorum

DIMENSIONERING AV DETALJHANDELN

Slap/armar längd anger konrllrllrlonslmderlagel i miljoner kr, L avser livsmedel och S specialvaror. Den skraj/erade ytan anger normal/ärsäljm'ng i respektive .rtadsdelsccnlrurn och procenllah'n läck- ningsgrad. På ”skalan" till vänster visar ylbehoven [ kvm lvy lör livsmedel respektive specialvaror. För stadsdelen med två centra visar även det llllrkoll l försäljningen i A-ccnlrlun som kommer från den rekmuliimmrårlr'. dur från dem som har B-cenlrlun som närmar-n' Cl'lllrllln.

Bekvämlighet

Det kan omedelbart konstateras att någon bekväm åtkomlighet av centrum för gående inom bostadsområdet ej kan uppnås med ordinär trevåningsbebyggelse i en stadsdel med 10 000 invånare och ett centrum. Även om gränsen för bekvämlighet sätts så pass högt som 500 meter kan bostadsbebyggelsen knappast samlas inom detta avstånd ens om bebyggelsen görs i genomsnitt tio våningar hög, vilket torde vara helt orealistiskt i flertalet samhällen. Betydligt fördelaktigare ter sig då den stora stadsdelen med två centra, där åtminstone dagligvaruförsörj- ningen även i ett trevåningshusområde kan

ordnas inom ca 500 m avstånd från bostäder- na. Man får dock inte glömma att för all kommersiell service utom livsmedel är av- stånden i en sådan stadsdel stora för halva invånarantalet.

Serviceutbudets läge Servicemönster är i praktiken mycket kom- plexa eftersom olika servicefunktioners in- fluensområden överlappar varandra och flä- tar sig in i varandra. I vår studie har vi för att underlätta jämförelsen mellan olika stads- delars serviceutbud förutsatt att stadsdelen är avgränsad både till ytan och vad gäller serviceutbudet, dvs. att enbart stadsdelarnas

eget invånarantal påverkat mängden service. Vår förenklade studie bör dock kunna ge en uppfattning om servicenivån även för stads- strukturer med mer sammansatt service- mönster. En annan invändning är att det inte enbart och kanske inte ens huvudsakligen är servicens närhet i förhållande till bostaden som har betydelse för den som skall konsu- mera service. Genom olika undersökningar är det känt att flera ärenden gärna uträttas samtidigt eller på väg till eller från någon annan målpunkt, arbetsplats t. ex. Serviceut- budets läge i förhållande till frekventa för- flyttningsvägar har således stor betydelse. Detta understryker vikten av att ett utbygg- nadsområdes speciella förutsättningar måste analyseras från fall till fall och att dessa förutsättningar också kan te sig olika för olika människor.

Den stadsdelsstruktur vi hittills studerat är, kan man säga, av konventionell typ vad gäller t. ex. detaljhandelsförsörjning och kommunikationssystem. Vi har med avsikt begränsat studien och ej närmare gått in på hur t. ex. nya former av kollektivtransporter, minibusslinjer eller ”rullande trottoarer” kan förändra bilden av serviceförsörjningen i bostadsområden.

Avvägning servicenivå — bekvämlighet

En avvägning mellan önskemålen om en hög servicenivå och en ”nära” service måste alltid ske. I denna avvägning bör utnyttjandefrek- vensen av olika serviceanläggningar tas med.”

Den nu i sina huvuddrag beskrivna studien har utsatts för viss kritik. Av kritiken att döma synes man ha den uppfattningen att studien, om den används såsom modell för stadsbyggnadsprojekt, är ägnad att främja sådana intressen som sammanfaller med kooperationens egna.

Bl. a. har sagts att den lokala köptroheten för livsmedel underskattats. För de båda minsta centrumtyperna har i studien angivits en täckningsgrad av 50 procent. Från ICA- organisationens sida göres gällande att täck- ningsgraden kan vara väsentligt högre.

Från Svenska Pressbyråns sida har påpe- kats att kommunerna i många fall inte på egen hand kan ställa upp intressanta plane- ringsalternativ och därför blir hänvisade till den information om detaljhandelns förhål- landen som kan hämtas i studier av detta

slag. Planeringen leder då fram till den storlek av rörelser och det etableringsmöns- ter i övrigt som handelns ledande organisa- tioner bedömer vara mest lönsamt.

I studien kommer detta enligt Pressbyråns mening till uttryck i bl. a. följande citat.

”Kompletterings- eller servicebutiker krä- ver ett underlag på 2 500—2 700 invånare inom 500 meter. Samtidigt skall kunderna ha närmare till den lilla butiken och mer än 500 meter till stadsdelscentrum. Då vi ivårt arbete räknar med gångavstånd till centrum på just 500 meter har vi ej mer ingående diskuterat närhetsservice ute i bostadsområ- dena.”

Pressbyrån har den uppfattningen att man många gånger misslyckas med att få sina etableringar av kiosker och servicebutiker inordnade i planeringen bl.a. därför att dagligvaruhandelns representanter inte vill acceptera ens det begränsade köpkraftsbort- fall som en sådan etablering kan innebära. I en del fall har dessa representanter sökt påverka antingen byggherren/hyresvärden att inte hyra ut lokal till Pressbyrån eller också till de kommunala myndigheterna att avstå från att ställa mark för fristående byggnad till förfogande. Härigenom gynnas enligt Pressbyråns uppfattning konkurrensmedlen pris och sortirnentsstorlek framför sådana konkurrensmedel som karaktäriserar Press- byråns servicebutiker och kiosker, såsom 'långt öppethållande, närservice, snabb och personlig betjäning och olika servicefunk- tioner.

Företrädare för Sveriges köpmannaför; bund har i anslutning till studien anfört att man finner denna alltför generaliserad. De förutsättningar som studien bygger på kan variera i mycket hög grad. Detta gäller exempelvis konkurrensen från andra utbud än sådana som redovisas i studien, kommu- nikationsförhållanden, avstånd etc. Vidare kan förändringar i boendestrukturen på kort sikt påverka och ändra de förutsättningar som studien bygger på. En attitydföränd- ring hos boendekonsumenterna i riktning mot ökat intresse för markkontakt och närservice kan nämnas såsom exempel på

sådant som kan tänkas leda till radikalt ändrade förutsättningar. Studien är därför enligt förbundet olämplig såsom förebild vid praktiskt bruk.

En omständighet som inte tillräckligt tydligt framgår av studien är enligt Köpman- naförbundet att förhållandena hastigt för- ändras. Ett exempel på en betydelsefull förändring är att dagligvarubutikerna succes- sivt utvidgar sitt sortiment till att omfatta allt fler specialvaror (non food). Härigenom reduceras möjligheterna att etablera fackhan- del. Detta innebär att också förutsätt- ningarna för att tillhandahålla allsidig fack- handelsservice reduceras, eftersom daglig- varubutikerna begränsar sig till de mera frekventa artiklarna men härigenom ändå förhindrar etablering av fackhandelsbutiker med ett bredare och djupare sortiment.

Till vad Köpmannaförbundet anfört synes böra anmärkas att i studien särskilt framhål- lits att siffrorna inte kan användas i prakti- ken utan att anpassas till lokala förutsätt- ningar.

Den andra modellen som tillkommit i syfte att ge möjlighet att studera vad det betyder för detaljhandelsstrukturen att för— utsättningarna ändras presenteras översiktligt i bilaga C. Vid Näringslivets planinstitut har arkitekten Orvar Westelius med utgångs- punkt i studier av individernas res- mönster försökt kartlägga de grundläggande förutsättningarna för detaljhandelsomsätt- ningens fördelning inom en tätort och konsumenternas val av inköpsställe. Studien innehåller ansatser till bestämningar av kon-

sumenternas behov i det avseendet att den söker klarlägga vissa motiv för konsumentbe- teendet.

Westelius accepterar i och för sig tanken att ett utbud har viss dragningskraft men avviker från gravitationsteorierna genom att han bygger modellen på kunskaper om individernas resmönster. Undersökningen har givit upphov till en modell som gör det möjligt att på grundval av ett antal bak- grundsfaktorer förutsäga hur konsumenterna kommer att fördela sina inköp mellan olika utbud.

En huvudgrupp bland bakgrundsfaktorer- na är hushållsvariablerna. Bland dessa ingår hushållssammansättningen, åldersfördelning- en och förvärvsintensiteten bland hushålls- medlemmarna m.m. En betydelsefull hus- hållsvariabel är bilinnehavet. Man vet genom modellen ganska väl hur bilhushåll fördelar sina inköp mellan näraliggande butiker och de regionala utbuden liksom också hur icke bilhushåll gör motsvarande fördelning. Ut- vecklingen av bilinnehavet är i sin tur beroende av vissa faktorer. De dominerande bestämningsfaktorema för bilinnehavet an- ger Westelius vara hushållsinkomsten och antalet medlemmar i hushållet. Bilägandet ökar med hushållsinkomsten, och inom varje inkomstklass är bilägandet högre för de större hushållen än för de mindre. Bilägandet är också högre för yngre hushåll än för äldre i samma inkomstklass.

Hur inköpsbeteendet enligt Westelius mo- del] beror av bilinnehavet i stockholmsför- hållanden belyses i tabell 6.1. I tabellen har för att renodla bilinnehavets inverkan gjorts

Tabell 6.1 Besök i livsmedelsbutiker fördelade efter lägen. Hushåll boende på större avstånd än 9 km från city och mer än 1 500 meter från större centrum.

Andel besök i butiker belägna:

I innerstaden l servicecentra I bostadens närhet

av typen Vällingbycentrum inom 1 km bortom 1 km Hushåll med bil 7 % 18 % 68 % 7 % Hushåll utan bil 12 % 11% 75 % 2 %

Källa: Hur kommer stockholmsregionens invånare att använda regionen 1985? NPI september 1971.

Tabell 6.2 Besök i varuhus och övriga icke-livsmedelsbutiker. Boende i norra regionen 1968.

Hushålls- Andel besök i Andel besök på kategori lördag (samtliga) Innerstadens Varuhus, samt- Stormarknad detaljhandel liga lägen Bilhushåll med inkomst: 20—34 tkr 29 % 53 % 3 % 30 % 35—59 tkr 38 % över60tkr 44% 140127 11% l24% Hushåll utan bil med inkomst: 20—34 tkr 48 % 49 % 27 % 35—59 tkr 55 % _ .,över 60 tkr 63 % ]47 % i” %

Källa: Hur kommer stockholmsregionens invånare att använda regionen 1985, NPI september 1971.

jämförelse mellan hushåll med samma in- komster och med samma avstånd från bo- staden till innerstaden respektive större ser- vicecentra.

Westelius undersökningar visar att hushåll utan bil hårdare utnyttjar de tillfällen till butiksbesök som resandet i övrigt, t. ex. till arbetsplatsen, ger än vad som är fallet med bilägande hushåll. De billösa hushållen söker sig till innerstaden därför att det med kollektiva färdmedel är lättare att nå denna än andra större servicecentra. Bilhushållen kopplar inte i lika hög grad ihop livsmedels- inköpen med andra ärenden, utan reser med bil från bostaden till något större butik, ofta belägen i närmaste större centrum. Något tillspetsat kan man enligt Westelius säga att bilhushållen ofta använder de större centra som sin närhetsbutik.

Han drar mot denna bakgrund den slutsat- sen att ökande andel bilhushåll för stock- holmsregionens del kommer att innebära en förskjutning av livsmedelsinköpen mot de större centra och de stora livsmedelsenheter- na i bostadsområdena på bekostnad av innerstadens butiker och de mindre och medelstora butikerna i bostädernas närhet. Han framhåller (beträffande stockholmsför- hållanden) att denna förändring av inköps- mönstret för närvarande har större betydelse än inverkan av stormarknader.

Varierar man bilhushåll och hushåll utan

bil med avseende på inkomsten så får man skillnader som betingas särskilt av inkomst- olikheter. Tabell 6.2 gäller specialvaruhandel i Stockholm. Av tabellen framgår att hushål- len i den lägsta inkomstgruppen i undersök- ningen köper mindre i innerstaden, meri va- ruhusen och oftare på lördagar än hushåll med högre inkomster. Dessa skillnader beror på olika resmönster, olikheterna i arbetsplat— sernas läge eller olika sysselsättningsgrund. Den sannolikaste förklaringen är enligt Weste- lius att dessa hushålls konsumtion i högre grad än vad gäller hushåll med större inkoms- ter inriktas på det sortiment som erbjuds i varuhusen och stormarknaderna. Speciellt utpräglat är detta mönster för de yngre hushållen i denna hushållsgrupp.

Westelius påpekar i anslutning till detta resonemang att det kan ligga nära till hands att anta att ökade hushållsinkomster i framtiden medför att allt fler hushåll förändrar sitt inköpsmönster i riktning mot dagens mönster för hushåll med höga inkomster. Många skäl talar dock enligt Westelius för att detta inte kommer att hända, När ett hushåll får ökade inkomster är det troligt att nya varuslag efterfrågas, inte högre kvalitet på de varor som redan ingår ikonsumtionen. Det är sannolikt, menar Westelius, att massdistri- butionskanalerna följer denna breddning av efterfrågan och utökar sina sortiment inte på djupet utan på bredden. En framtida in-

komstutjämning bör även enligt Westelius leda till att en ökande andel av konsumtio- nen går att fånga upp genom massdistribu- tion av varor av stormarknadskaraktär.

En annan betydelsefull grupp bakgrunds- faktorer i Westelius modell är de s.k. omgivningsvariablerna. Hit hör avståndet till olika utbud. Liksom igravitationsmodellerna är det avgörande inte det geografiska avstån- det utan tidsavståndet. Detta innebär att sådana omständigheter som kommunika— tionsmöjligheter och framkomlighet kom- mer med i bedömningen. Enkelriktningen av en gata kan innebära en betydelsefull ändring av avståndsvariabeln.

De största osäkerheterna i Westelius mo- dell består enligt denne i svårigheten att rätt bedöma bakgundsvariablerna. Osäkerheten blir givetvis större ju längre tidrymd en förutsägelse omfattar.

Det bör understrykas att de försök att beskriva Westelius modell som här gjorts inte gör anspråk på fullständighet. Avsikten med beskrivningen har endast varit att söka illustrera hur modellen kan användas för bedömningar från samhällsplaneringssyn— punkt.

Självfallet får inte modellens förutsägelser om t. ex. de eventuella konsekvenserna av ett ökat bilinnehav ses såsom något uttryck för värderingar i fråga om huruvida man bör planera för en sådan ökning eller inte. Modellens förtjänster ligger framför allt i att den ger ett underlag för konsekvensbeskriv- ningar för framtiden av olika utvecklingsal- ternativ och därmed också en förbättrad handlingsberedskap i samhällsplaneringen.

6.2. Det regionala konkurrenstrycket 6.2.1 Verkningar på dagligvaruhandeln

På uppdrag av stadsbyggnadskontoret i Väs- terås har Näringslivets Planinstitut - NPI gjort en utredning för stadens generalplan. Denna utredning kan användas som en illustration till vilka verkningar en upptrapp- ning av det regionala konkurrenstrycket kan

få. Vid bearbetningen av materialet har Westelius modell kommit till användning.

Utredningen innehåller bl. a. en beskriv- ning av utvecklingen 1963f1967 med ton- vikt på hur omsättningen fördelat sig mellan ”varuhus och stormarknadsandel å ena och övrig handel å andra sidan”.

Med hänsyn till befolkningsökningen och den ökade köpkraften per capita beräknades konsumtionsökningen av livsmedel under perioden till drygt 20 procent. Fördelningen av livsmedelsomsättningen på centrum re- spektive ”övriga staden” var ungefär densam- ma år 1963 som år 1967. Under perioden (i november 1964) etablerades emellertid en stormarknad i ”övriga staden” Domus Stormarknad. På denna föll en stor del av omsättningsökningen under perioden. Om man räknar bort stormarknaden ökade där- för livsmedelshandeln i ”övriga staden” sin omsättning med endast 2,4 procent om året, vilket kan jämföras med en genomsnittlig årlig ökning under perioden för hela staden på cirka 5,1 procent.

Utvecklingen för den egentliga livsmedels- handeln i tätorten utanför centrum, dvs. den del som i dagligt tal kallas ”närhetsbutiker- na", karaktäriserades av tillbakagång, ned- läggningar och igenomsnitt minskad omsätt- ning för de företag som existerat hela perioden. Livsmedelsomsättningen visade to- talt en sänkning med 1,8 procent under perioden. Antalet företag minskade från 89 till 74. 23 företag lades ned och 8 nyetable- rades.

Detta förhållande bör ses inte bara mot bakgrund av tillkomsten av Domus Stor- marknad utan också mot det säkert minst lika betydelsefulla förhållandet att Väster- ås centrum under perioden genomgick en omfattande sanering innebärande till- komsten av flera stora nya utbud av livsme- del i centrum. Varuhusens marknadsandeli centrum ökade från 41 procent till 59 procent av centrums försäljning. Övrig livs- medelshandel i centrum förlorade 13 pro- cent under perioden.

Den beskrivna tendensen överensstämmer med vad som iakttagits i samband med

etableringen av Wessels stormarknad utanför Örebro. Undersökningar av Örebros livsme- delshandel 1967 och 1968 talar för att expansionen av livsmedelsomsättningen i stormarknaden nästan uteslutande skedde på bekostnad av livsmedelsomsättningen utan- för centrum av staden. Centrum tappade obetydligt i marknadsandel.1 Anmärkas bör dock att förlusterna utanför centrum knap- past torde ha varit av den storleksordningen att de orsakat strukturförändringar.

NPI redovisar i västeråsundersökningen också att man gjort vissa bearbetningar av örebroundersökningen och funnit att inom tätorten Örebro inte kunnat påvisas något klart samband mellan bostadens avstånd till stormarknaden och den andel av köpen som skedde i denna. Endast en svag tendens till högre livsmedelsinköp i stormarknad för boende inom gångavstånd sägs kunna skön- jas. Enligt NPI förefaller det snarare förhål- la sig så att ett områdes ålder (och därmed hushållsstruktur, bilinnehav etc.) är avgöran- de för andelen köp i stormarknad. Detta resultat som dock förefaller att iviss mån strida mot de iakttagelser om köptrohet mot stormarknader som man gjort hos KF talar för att stormarknader haft en vidsträckt men i periferin liten verkan på omgivningen.

De starka regionala utbuden verkar inte bara på den ort eller stad där de befinner sig. Ofta sträcker sig verkningarna långt bort från orten.

De av NPI gjorda bearbetningarna av örebromaterialet belyser bl.a. i vilken ut- sträckning Örebro city och de vid tillfället etablerade stormarknaderna, Domus stor- marknad söder om Örebro city och Wessels

stormarknad i Lillån norr om örebro, drog till sig köpkraft från omlandet.

Med hjälp av en s.k. isokromkarta som beskriver områden med 30, 45 och 60 minuters restid med bil till Örebro stad samt en befolkningskarta över länet har vid bearbetningar av materialet ringats in de glesbygdsområden och de tätorter som till- hörde respektive restidszon. Definitionen på tätort bestämdes vid bearbetningen till att omfatta orter med mer än 4 000 invånare.

Inköpen fördelades efter boende i Örebro, glesbygd och övriga tätorter i omlandet. Vidare uppdelades de på tre utbudstyper, stormarknad, c.ty och övriga butiker i sta- den.

Helt väntat dominerade örebroarnas inköp i alla tre utbudstyperna. Anmärkningsvärt var emellertid att glesbygdsbefolkningens andelar låg klart över motsvarande andelar för omlandets tätorter (ca 4 gånger högre) trots att glesbygdsbefolkningen utgjorde en- dast en tredjedel av tätorternas befolkning.

Den fortsatta bearbetningen visade att glesbygdsbefolkningen inom 30 minuters avstånd från Örebro förlade nästan 15 procent av sina livsmedelsinköp till Örebro. Motsvarande siffra för den glesbygdsbefolk- ning som bodde i avståndszonen 30—60 minuter från Örebro var endast 4 procent.

Att man med ledning av örebroundersök- ningen kan säga att stormarknaderna säljer förhållandevis stor andel av livsmedelskon- sumtionen i omgivande glesbygd får inte uppfattas som ett uttryck för en begynnande

_ 1 Landstingsnytt nr 5 1969, Meddelanden från Orebro läns landsting.

Tabell 6.3 Fördelning av livsmedelsköp för hushåll boende i omlandets glesbygd på olika tidsavstånd från Örebro stad, andelar i procent av hushållens samtliga köp (i kronor).

Tidsavstånd Stormarknad City Övriga butiker Summa i staden

€30 min. 14,9% 10,7% 5,5% 31,1% > 30 min. och €60min. 1,5% 1,1% 1,5% 4,1 % >60 min. 0,7 % 0,1 % 0,5 % 1,3 %

Källa: Jan Olof Sund, Redogörelse för gjorda beräkningar på köpvanematerial från Örebro 1968, NPI

1971 , stencil.

trend som slutar med att stormarknaderna slår ut annan handel i och omkring större städer med stormarknader. För en sådan slutsats finns inte stöd i materialet.

Tvärtom ger bearbetningar av detta på grundval av Westelius modell goda skäl till antagande att det finns en gräns för stor- marknadernas möjligheter att dra till sig köpkraft. I prognoser för västeråsregionen omfattande både livsmedelshandel och han- del med specialvaror har Westelius prövat en hypotes om ”maximal” tillväxt i stormark- nadshandeln under åren 1968—1980 genom att förutsätta att samtliga hushåll i regionen skulle bete sig som bilhushåll med hushålls- föreståndare mellan 20 och 35 år.1 Inom denna grupp befinner sig det typiska ”stor- marknadshandlande” hushållet bestående av unga barnfamiljer med bil och hushållsin- komst omkring eller strax under genomsnit- tet. Hypotesen leder till en SO-procentig ökning av stormarknadsomsättningen 1980 jämfört med huvudprognosen. För övrig handel i Västerås skulle ”maximialtemati— vet" dock inte betyda mer än 5 procent lägre omsättning än enligt huvudprognosen, som innebär en total ökning på 70 procent ifast penningvärde.

Ser man till omgivande tätorter och glesbygd får man inte heller intryck av att det skulle kunna bli fråga om någon ”utarm- ning”.

Inom en halvtimmes restidsavstånd från Västerås ligger de tre orterna Hallstahammar, Köping och Surahammar. Dessa orters om- land beräknat efter en halvtimmes restidsav- stånd från respektive ort ligger också till större delen inom samma tidsavstånd från Västerås.

För att söka ge en bild av konkurrenssi- tuationen mellan Västerås detaljhandel å ena sidan och detaljhandeln i dessa orter å andra sidan har Westelius gjort motsvarande pro- gnoser för de mindre orterna. Huvudprogno- sen visar under åren 1968—1980 en årlig procentuell tillväxt för detaljhandeln i tät- orterna med 4,7 procent och för glesbygden inom en halvtimmes restidsavstånd från någon av orterna med 3,8 procent. Mot-

svarande procentsiffror enligt "maximal- alternativet” blir 4,5 respektive 3,6 procent.

I sammanfattningen till prognosredovis- ningen anför Westelius att prognoserna stäm- mer väl överens med den faktiska omsätt- ningsutveckling för Västerås detaljhandel som redovisats i den i det föregående omnämnda utredningen för Västerås region- plan. Prognosen pekar på att invånare i Västerås omland kommer att öka sina köp i Västerås såväl i stormarknader som i annan handel, företrädesvis cityhandel. Trots detta kommer detaljhandeln i omlandets tätorter och glesbygd att expandera. Denna expan- sion bör dock bli svagare, framförallt i glesbygden, än vad som i andra sammanhang redovisats mot bakgrund av den pågående strukturomvandlingen inom handeln. Stor— marknadernas utveckling förefaller att ha endast en marginell inverkan på detta skeen- de.

6.2.2. Verkningar på sällanköpshandeln

Liksom dagligvaruhandeln undergår sällan- köpshandeln en strukturomvandling som innebär att många särskilt mindre butiker läggs ned. Även sällanköpshandeln domine— ras regelmässigt av offensiva stora utbud såsom varuhus. Fackhandeln utsätts dess- utom av ett tryck från de stora dagligvarubu- tikerna som till följd av att man ständigt breddar sortimentet kommer in på det traditionella fackhandelsområdet. Särskilt s. k. kemisk-tekniska artiklar har tagits upp i SB-sortimentet, vilket drabbat färghandeln.

Flera utvecklingslinjer kan iakttagas. Kon- kurrenstrycket från varuhus och andra starka utbud är särskilt starkt när det gäller de mera högfrekventa artiklarna. På sådana artiklar pressar dessa utbud priset i så hög grad att de äldre butikerna har svårt att få tillfreds- ställande kostnadstäckning. Åtskilliga fack- handelsbutiker har lagts ned de senaste åren

1 Beräkningar av omsättningsutvecklingen i stor- marknader och övrig handel i Västerås 1968—1980 med utgångspunkt från köpvaneundersökning 1968 i Örebro län, NPI 197 2, stencil.

och man har anledning att räkna med ytterligare nedläggningar i betydande skala.

Även i detta fall kan NPI:s undersökning för Västerås generalplan tjäna som en il- lustration av de strukturella konsekvenserna.

Centrum dominerade enligt undersök- ningen handeln med icke livsmedel såväl 1963 som 1967. Centrums andel sjönk dock något, från 82 procent 1963 till 78 procent 1967. Centrumvaruhusen ökade emellertid starkare än övrig handel i centrum 9,4 procent årligen för varuhusen mot 4,5 procent för övrig handel. Varuhusens mark- nadsandel i centrum för icke livsmedel ökade därför från 35 procent år 1963 till 39 procent år 1967. De företag (icke varuhus) inom gruppen ”icke livsmedel” som fanns både 1963 och 1967 hade en relativt svag omsättningstillväxt, cirka 3,8 procent årli- gen.

I en särskild grupp sammanfattades i undersökningen de stora ”varuhusen” Do- mus, Epa, Tempo, Sigma, Metro, möbelvaru- huset Interiör samt Domus stormarknad. Denna ”grupp” fördubblade sin omsättning under perioden och tog cirka två tredjedelar av den totala omsättningstillväxten i staden.

Centrumhandelns utveckling bör såsom tidigare framhållits ses mot bakgrund av att under perioden skett en genomgripande sanering av Västerås centrum. Av den totala nettoökningen av detaljhandelsytor alltså även ytor för livsmedel — icentrum, 17 500 m2, svarade varuhusen för 11 000 m2 eller 63 procent.

Den i det föregående nämnda bearbetning— en av örebroundersökningen 1967—1968 be- lyser också hur de stora regionala utbuden

Örebro city och stormarknaderna drar till sig inköp av Sällanköpsvaror från konsumenteri omlandet.

Liksom fallet var med livsmedelsinköpen dominerades omsättningen av urvalsvaror av örebroarnas inköp, dock med undantag för stormarknaderna där örebroarna och gles- bygdsbefolkningen svarade för lika stora andelar. Örebroarnas andel av stadens om- sättning i urvalsvaror var 65 procent (mot- svarande siffra för livsmedel var 87 procent). För glesbygdsbefolkningens del gällde även här att dess andel låg klart över den andel som kom från tätortsbefolkningen i övriga delar av länet.

Omlandet för urvalsvaror är betydligt större än för livsmedel. Jämför man konsum- tionsandelar av urvalsvaror för hushåll på olika tidsavstånd framträder detta. Dessutom kan man vid en sådan jämförelse iaktta att city när det gäller denna varugrupp domine- rar kraftigt över stormarknaderna. (När det gällde livsmedel var det stormarknaderna som dominerade ehuru inte lika starkt.)

I de största tätregionerna har under senare år etablerats ganska mycket fackhandel utanför stadskärnor och äldre centra, som tidigare var den enda naturliga platsen för denna handel. Särskilt i de stora centruman- läggningarna i Stockholmsområdet finns nu- mera betydande koncentrationer av sådan handel. Även när det gäller denna ”vand- ring” ut från äldre centra till de nya centrumanläggningarna har åtgärder i sam— hällsplaneringen medverkat till resultatet. Uppbyggnaden av dessa anläggningar har skapat plattformar ute i nybebyggelsen där fackhandeln kunnat finna fotfäste.

Tabell 6.4 Fördelning av urvalsvaruköp för hushåll boende i omlandets glesbygd på olika tidsavstånd från Örebro stad, andelar i procent av hushållens samtliga köp (i kronor).

Tidsavstånd Stormarknad City Övriga butiker Summa i staden

QSO min 10,0% 52,2% 10,9% 73,1 % > 30 min och QÖO min 4,5 % 17,3% 5,6% 27,9% >60 min 1,9% 4,4% 2,0% 8,3 %

Källa: J an Olof Sund, ”Redogörelse från gjorda beräkningar på köpvanematerial från Örebro 1968”, NPI 1971, stencil.

Beroende på hur vidsträckt influensen från dessa anläggningar är, ger de etablerings- möjligheter åt olika typer av fackhandel. Man brukar använda ordet ”branschhierarki” för att markera att skilda former av handel har olika krav när det gäller placering i centra med större eller mindre vidsträckt influens eller som man brukar säga av högre eller lägre dignitet.

I Stockholmsregionen har skett en med— veten uppbyggnad av centra med varierande dignitet. Syftet härmed har varit att söka ge konsumenterna en lämplig avvägning mellan bekvämt lokaliserade enheter och stort sorti- ment av slag av varor och tjänster' .

6.3 Konkurrensen mellan skilda regionala utbud

I det föregående har diskuterats konkurrens- förhållandet mellan å ena sidan de regionala utbuden och å andra sidan de lokalt inrikta— de butikerna. Av diskussionen framgår att de lokalt inriktade butikerna i betydande ut— sträckning måste arbeta på de regionala utbudens villkor. De senare utbuden fram- står vid denna jämförelse såsom starka.

Var för sig och i konkurrens med varandra kan de regionala utbuden emellertid vara sårbara. Dessa utbud är liksom alla andra beroende av att kunna behålla den omsätt- ningsvolym för vilken de dimensionerats. Sjunker volymen går också styrkan förlorad. Detta gäller såväl särskilda stora butiksen- heter som koncentrationer bestående av flera enheter.

Konkurrenskraftiga nyetableringar av sto- ra utbud t. ex. i form av stormarknader eller externa centra kan påverka andra stora utbud i samma region. Ett externt centrum kan dra bort köpkraft från exempelvis stadskärnan. Stora utbud balanserar varandra och köpkraft från hela regionen delas upp mellan dem. Detta balansförhållande omfat- tar inte bara dagligvaror utan också sällan- köpsvaror.

Ett ibland förbisett faktum är att sanering av stadskärnor och andra centra har ungefär samma effekt på andra regionala utbud som

exempelvis tillkomsten av ett nytt externt centrum. Saneras stadskärnan i den ena av två näraliggande städer, kan följderna för stads- kärnan i den andra staden bli ungefär desamma som skulle ha inträffat om en stormarknad etablerats i trakten.

I det föregående har beskrivits vissa dragi utvecklingen i västeråsregionen under en period då man både sanerade stadskärnan och släppte fram en stormarknad. Av de redan lämnade siffrorna kan dras den intres- santa slutsatsen att både centrum och stor- marknaden expanderade med avseende på omsättningsvolym. Detaljhandeln i andra delar av regionen hade en klart lägre expan- sionstakt, men det bör framhållas att med några få undantag erhöll även denna del av detaljhandeln omsättningsökningar räknat i löpande priser. Att expansionen av stormark- naden och centrum inte medförde omsätt- ningsminskningar i fler fall beror såsom tidigare framgått till växentlig del på att denna expansion sammanföll med en bety- dande ökning av efterfrågan i regionen.

Stadskärnorna i våra större städer är som regel betydande centra för detaljhandel. Stockholms city lever nästan uteslutande på kunder ”utifrån”.

I centrum av Örebro omsattes 1965 cirka 64 miljoner kronor inom livsmedelshandeln, vilket motsvarade cirka 35, procent av sta— dens totala livsmedelsförsäljning. Cityområ- dets befolkning kan antas ha gjort i stort sett alla sina livsmedelsinköp i citybutikerna, vilket skulle innebära cirka 17 miljoner kronor. Återstoden dvs. cirka 47 miljoner kronor kan alltså beräknas ha kommit från andra delar av Örebro eller från stadens omland. Endast drygt en fjärdedel av stads- centrums livsmedelsförsäljning avsåg således kunder boende i city.

Specialvaruförsäljningen i Örebro domine- rades år 1965 helt av cityområdets butiker. Omsättningen uppgick till ' 198 miljoner kronor, vilket motsvarade 83 procent av

1Jämför skiss 1966 till regionplan för Stock- holmstrakten.

Den bild som dessa siffror ger har sina ungefärliga motsvarigheter på många håll i landet.

Under sin intervjuundersökning kom ut- redningen flera gånger i kontakt med per- soner som hyste oro för de verkningar på existerande stadskärnor som särskilt nytill- kommande stormarknader kunde få. Denna oro gällde inte bara den detaljhandel som fanns i stadskämorna utan också och i vissa fall huvudsakligen —— den kulturmiljö som dessa stadskärnor representerar. Man menade att om detaljhandeln i stadskärnan konkurrerades ut så skulle centra förlora både det inslag av liv och rörelse som handeln ger upphov till och den ekonomiska grund för bebyggelsens bevarande som en lönsam detaljhandel representerar.

Den andra sidan av problemet med balan- sen mellan skilda regionala utbud är faran för överhettning. Särskilt äldre stadskärnor har inte sällan begränsade möjligheter att expandera ytmässigt. Dessutom är det regel- mässigt dyrt att bygga ut detaljhandeln i en stadskärna.

Eftersom regionala centra ”exporterar” varor till hela regionen ger befolkningstill- växt och konsumtionsökning per capita stora utslag just i centrum. Prognoserna iexpansi- va regioner pekar därför ofta mot att city kommer att bli överbelastat inom nära framtid om det inte avlastas på något sätt. Detta gäller bl. a. Stockholms city.2 Överbe- lastningen innebär inte nödvändigt att det alltid är fullt med folk i butikerna. Det är som regel i vissa ”flaskhalsar” som överbe- lastningen blir särskilt framträdande. Många hushåll gör sina inköp mot slutet av veckan och inköpen i city förläggs gärna till lörda- gar, en tendens som förefaller att bli förstärkt itakt med det ökande bilinnehavet. Detta leder till belastningstoppar som frestar hårt på kommunikationssystemet.

När tecken på överbelastning börjar upp- träda långa bilköer in mot centrum och allmän trängsel — reglerar sig kundtillström- ningen i betydande grad av sig själv. Irrita- tion över väntetider och besvärande miljöför-

hållanden förmår en del av regionens invåna- re att avstå från centrumbesöken. De måste emellertid tillfredsställa sina inköpsbehov någon annanstans. Som regel söker de sig då till något annat stort utbud av regional typ om ett sådant finns att tillgå.

Problemet med överhettning och avlast- ning av stadskärnor är för närvarande ak- tuellt i många kommuner. Särskilt det ökande bilinnehavet accentuerar problemet genom att avgaser och buller gör trängseln särskilt besvärande.

Det är inte bara stadskämorna som har dessa problem. I stora centra i storstadsregio- nen upplever man liknande situationer. Sär- skilt på lördagar under vinterhalvåret är centra såsom Vällingby och Farsta i Stock- holm klart överbelastade.

Under efterkrigstiden har på nybyggnads- områdena successivt byggts ut en centrum- struktur bestående av omväxlande små och stora centra. Dessa balanserar varandra i ett komplicerat samspel. När ett nytt centrum skall byggas måste storleken av detta bedö- mas mot bakgrund av bl. a. den lokala konkurrensen från befintliga centra. Av stor betydelse är också hur stort närhetsunderlag i form av omgivande bostadsområde som den nya anläggningen får. Hänsyn måste vidare tas till att flera nya centra i framtiden kanske skall byggas i närheten. Man brukar säga att varje centrum har viss dignitet, varmed menas att det befinner sig på en viss nivå i den hierarki av större och mindre centra som regionen har. Digniteten bestäms i huvudsak av centrets närhetsunderlag och dess kommunikationsmässiga position i stadsbilden.

Vid planeringen av nya centra är det vanligt att man i kommunerna eller hos de kommunala bostadsbolagen använder sig av

1 "Detaljhandeln i Örebro". Kooperativa För- bundet och Sveriges Köpmannaförbund, Stock- holm 1968. (I denna utredning uppdelas varorna i två grupper,livsmedel m. m. och specialvaror. Livs- medel m. m. betecknar sortimentet i en fullsorte- rad livsmedelsbutik och omfattar alltså även hög- frekventa varor utanfor matvarorna. Specialvaror står för övriga varor i den ordinära detaljhandeln.)

2 NPI-meddelande, september 1971.

förebilder, ungefär på samma sätt som när företagen söker fastställa köptroheten mot enstaka butiker. Denna metod torde vara relativt tillförlitlig i de fall då man har någorlunda likartade järnförelseobjekt. Ris- kerna för felbedömningar är emellertid avse- ,värda när sådan objekt saknas.

Stockholmsregionen uppvisar exempel på att mindre centra kommit i obalans med efterkommande näraliggande stora centra. Tillkomsten av Farsta centrum ledde till flera butiksnedläggningar i omgivande mind- re centrumanläggningar. Man skulle kunna säga att digniteten på de små centrum- anläggningarna sjönk när den stora anlägg- ningen tillkom.

Större städer drar till sig betydande andelar av konsumtionsunderlaget i omgivan- de mindre städer och tätorter. Detta förhål- lande har redan erhållit viss belysning i samband med de tidigare redovisade under- sökningarna från Örebro och Västerås.

Från örebroundersökningen har hämtats följande figur 6.1 som visar tätorternas själv- försörjningsgrad beträffande specialvaror.

NPI: s bearbetningar av örebromaterialet omfattade också en särskild studie av Norai konkurrens med Örebro. Genom att man studerade hushållen i Nora med ett omland inom 30 minuters restid kom Lindesberg att ingå i omlandet.

Noraborna handlar såsom framgår av tabell 6.5 ganska troget i Nora. Självförsörj-

ningsgraden för livsmedel uppgick till 92,6 procent och till 63,7 procent för urvalsvaror. Däremot synes Nora i praktiken ha ett mycket litet omland. Hushållen i Lindesberg gör få köp i Nora.

Noraborna endast kompletterar med in- köp i örebro främst beträffande urvalsvaror. Glesbygdsbefolkningen däremot gör en bety- dande del av sina inköp i Örebro särskilt av urvalsvaror.

6.4. Lokala konkurrensförhållanden

I äldre bebyggelse är det inte ovanligt att nya butiker etableras och andra läggs ned. För- ändringen är som regel endast uttryck för en normal och ofrånkomlig strukturomvandling och kan betraktas som tecken på att det finns en viss önskvärd flexibilitet. Från planeringssynpunkt är sådana konkurrens- frågor i de flesta fall inte särskilt betydelse- fulla.

Det kan emellertid inträffa att i äldre bebyggelse etableras stora regionala utbud. Sålunda har förekommit att stormarknader etablerats i fabrikslokaler eller i lokaler som förut använts för handel av helt annan karaktär, exempelvis bilförsäljning. Än så länge är kännedomen om verkningarna av sådana ”interna” stormarknader relativt be- gränsad. Det är därför svårt att göra några generella uttalanden om deras inverkan på omgivande handel. Sannolikt blir verkningar-

Tabell 6.5 Konsumtionen fördelad på Nora och utbud i Örebro. Hushåll boende i Nora och dess omland inom 30 minuters restid.

Hushåll boende i Nora Örebro Totalt i

' rebro Stormarknad City Öv butiker

Livsmedel

Nora stad 92,6 % 3,0 % 1,0 % 0,4 % 4,4 % Glesbygd 8,0 % 10,7 % 5,1 % 4,5 % 20,3 % Tätort (Lindesberg) 0,0 % 1,8 % 0,2 % 0,5 % 2,5 %

Urvalsvaror

Nora stad 63,7 % 4,7 % 17,0 % 3,0 % 24.7 % Glesbygd 16,6 % 8,7 % 36,3 % 8,7 % 53,7 % Tätort (Lindesberg) 0,5 % 4,1 % 10,6 % 2,4 % 17,1 (;

Källa: ”Redogörelse från gjorda beräkningar på köpvanematerial från Örebro 1968”, NPI 1971, stencil.

SPECIALVAROR Tätorternas själv/örsörjningsgrad.

Med självförsörjningsgrad avses den andel av ortens to- tala konsumtion som inköps på orten.

M) .

Källa: Örebro läns landsting, Landstingsnytt nr 5/1969.

na likartade dem som följer av de externa stormarknaderna. Detta behöver dock inte nödvändigtvis innebära att butikerna i den allra närmaste omgivningen slås ut.

Erfarenheter från externa stormarknader häri innefattas även stormarknader beläg- na inom förortsregioner men utanför den egentliga bostadsbebyggelsen — visar att de negativa effekterna på de närmast omgivande butikerna är ganska måttliga, och i vissa fall har man kunnat iaktta hur mindre konkur- renter till stormarknaden klarat sig bra intill denna. De negativa följderna synes uppkom- ma ett stycke ifrån stormarknaden.

Detta förhållande kan illustreras med NPlzs undersökning för Västerås generalplan. Denna undersökning innehåller ett studium av livsmedelshandelns utveckling i områden inom två kilometer från Domus Stormark- nad. De kooperativa butikernas årliga totala omsättning minskade kontinuerligt efter stormarknadsetableringen 1964, likaså an- talet butiker. Kraftigast var minskningen 1965 med 3,2 miljoner och 1966 med 2,2 miljoner.

Den totala omsättningen i butikerna inom en kilometer från stormarknaden var emel- lertid stabil och visade 1968 t. o. m. tendens att öka. Ökningen låg nästan uteslutande på den privata handeln.

De största förändringarna inträffade i området 1—2 km från stormarknaden. Där minskade den årliga totalomsättningen av livsmedel efter stormarknadsetableringen år 1964 med nästan 6 miljoner från 39,4 miljoner år 1964 till 33,6 miljoner år 1968. I detta område lades åtta butiker ned.

Den bild som här framträder är egentligen inte särskilt överraskande. Stora detaljhan- delsutbud har en attraktionskraft som drar kunder. Det är därför ganska naturligt att det går att driva butiker i omedelbar närhet av en stormarknad. Dessa butiker bör då emellertid ha en kompletterande och även i viss mån konkurrerande uppgift bredvid stormarknaden. Typiskt är att de privata butikerna klarar sig intill Domus Stormark- nad medan de kooperativa butikerna får det svårare.

Det är ett stycke ifrån stormarknaden 1—2 kilometer från denna som det stora utbudets influens åstadkommer allvarligt försämrade möjligheter att driva livsmedels- handel. När avståndet blir så stort att ögonsamband saknas mellan butikema och parkeringsmöjlighetema inte kan utnyttjas oberoende av vilken butik som besöks har den mindre butiken inte någon fördel av närheten till stormarknaden utan bara nack- delar.

Konkurrensen inom en centrumanläggning är som regel ganska begränsad. Planeringen av anläggningen innebär —— om den lyckas att detaljhandelsytan i anläggningen stäms av mot digniteten på ett sådant sätt att detalj- handeln bör uppnå en acceptabel lönsamhet. Man räknar för närvarande i översiktsplaner som regel med en yteffektivitet av för livsmedel 9 000 kronor och för specialvaror 4 500 kronor per m2 detaljhandelsyta och år. Ganska ofta är centrumanläggningarna planerade så att det saknas möjligheter för andra företag än de som är med från början att etablera sig i anläggningen och bjuda de befintliga företagen konkurrens. Härtill kom- mer att centrumanläggningarnas hyresvärdar (byggherrarna) som regel har ett gott sam- arbete med anläggningens företagarförening och troligen ofta tar råd av denna i frågor av detta slag.

En viss inomkonkurrens förekommer dock. Särskilt i större anläggningar kan det finnas tIera butiker i samma bransch och dessutom medför den s.k. branschbland- ningen att sortirnenten i skilda branscher ofta delvis lappar över varandra.

Den eventuella konkurrenspress som man kan utsätta sig för genom att etablera i en centrumanläggning uppvägs emellertid i nor- malfallet troligen mer än väl av den fördel från attraktionssynpunkt som uppnås genom det samlade utbudet. Tillsammans drar buti- kerna så många kunder att de var för sig får större omsättning än de skulle haft om de varit ensamma. Särskilt gäller detta butiker från skilda branscher som kompletterar varandra.

Även här finns emellertid en balanspunkt.

Etableras det så mycket detaljhandel iett centrum att detaljhandelsytan blir större än som svarar mot centrets dignitet, tar nackde— larna av inomkonkurrensen över. Blir över- skridandet av denna balanspunkt alltför stort, uppkommer en situation där någon konkur- reras ut så att balansen återställs.

Det sagda får inte uppfattas som om centrets dignitet skulle innebära en absolut gräns där möjligheterna att uppnå en högre omsättning i centret tar slut. I själva verket påverkar detaljhandeln själv digniteten dels genom utbudets storlek och dels genom att butikerna i centret kan vara mer eller mindre välskötta. Man kan säga att det finns en gräns, men denna gräns är rörlig.

När centrumanläggningarna stärks innebär detta dels att deras omland ökar, dvs. att de drar till sig köpkraft från vidsträcktare områden, dels att köptroheten i omlandet ökar. Såsom följd härav blir det svårare att driva handel i områden omkring centrum- anläggningarna. Detta torde särskilt gälla om utbudet i centrumanläggningen närmar sig den storlek som maximalt är möjlig.

Byggherrarna för centrumanläggningarna som regel kommunala bostadsföretag torde som regel ha ambitioner att försöka ge de i bostadsområdet boende konsumenterna så god och variationsrik service som möjligt i sitt centrum. Härigenom uppnår byggherrar- na också att centret blir konkurrenskraftigt gentemot andra centrumanläggningar.

Frågan om möjligheterna att bedriva bo- stadsorienterad dagligvaruhandel utanför centra blir inte sällan föremål för tvister, där såväl skilda företag som företrädare för samhället är inblandade. Samhällets repre- sentanter pressar ofta företagen att acceptera så låg omsättning som möjligt för att därigenom uppnå att gångavstånden inte blir alltför stora. Företagen strävar i sin tur ofta att få till stånd en planering som gör det möjligt att arbeta med stora butiksenheter. Denna strävan är uttryck för att man vill säkerställa en så stor avkastning på det investerade kapitalet att detta kan avskrivas och förräntas.

Såsom framgår av bilaga A är stora

dagligvarubutiker bättre ägnade att arbeta rationellt än små butiker. Utvecklingen har också visat att butiker med liten omsättning haft svårare att klara sig än stora butiker. Det är mot denna bakgrund naturligt att företagen söker gardera sig mot osäkerheten i framtiden genom att begära butiker med stor omsättning. Samtidigt är det inte heller överraskande att man beträffande en så svårbedömd fråga kommer till olika resultat i skilda företag.

Skillnaderna när det gäller avkastningskra- vet kan också hänföra sig till andra omstän- digheter. Företagets profil kan vara betydel- sefull. Det företag som satsar på låga priser och stort sortiment har behov av förhållan- devis stor omsättning. Detsamma gäller före- tag som lägger an på färskvaror och hög kvalitet eller har specialiteter såsom delika- tess- och/eller fiskavdelning.

Härutöver finns andra faktorer, vilka för den oinvigde kan framstå såsom ovidkom- mande, men som i praktiken spelar mycket stor roll. Sålunda har företrädare för privat handel för utredningen uppgivit att vilken köpman som får ett visst läge och vilken profil denne vill anlägga måste tillmätas avsevärd betydelse. När det gäller att förut- säga vilken omsättning butiken bör dimen- sioneras för kan valet av köpman motivera variationer med så mycket som 25 procent uppåt eller nedåt räknat med utgångspunkt i normalfallet.

7.1 Konsumenternas olika intressen1

När en konsument handlar i en viss butik utnyttjar hon det som tidigare kallats buti- kens konkurrensmix och som består av ett antal konkurrensmedel såsom pris, sorti- ment, personlig betjäning m.m. Eftersom avsikten i detta avsnitt är att anlägga konsu- mentsynpunkter på detaljhandeln, kommer emellertid här i stället för konkurrensmedel och konkurrensmix att användas uttrycken utbudsegenskaper och sammansättning av utbudsegenskaper. Begreppet sammansätt- ning av utbudsegenskaper kan också gälla sådana utbudsegenskaper som finns hos ett samlat utbud av flera butiker.

Ett från konsumentsynpunkt väsentligt anspråk på detaljhandeln är att det är bekvämt att handla. I detta sammanhang spelar butikernas lägen i förhållande till bostäder, arbetsplatser etc. en viktig roll. man säga att det är vissa utbudsegen— skaper som tillsammans gör det bekvämt för konsumenten. Från distributionsekonomisk synpunkt kan sådana utbudsegenskaper ofta framstå mera som konkurrensförutsättningar än som konkurrensmedel.

Bekvämlighet är ojämnt fördelad mellan skilda konsumenter eller grupper av konsu- menter. Den som inte kan nå ett utbud någorlunda bekvämt kan inte heller tillgodo- göra sig andra egenskaper hos utbudet. Den

Några avvägningsproblem

som inte har bil kan i regel inte köpa billigt i stormarknader. Centrumanläggningar är be- kväma för dem som bor nära, men för dem som bor långt ifrån kan det vara så obekvämt att ta sig till anläggningen att man väljer att handla i en närmare belägen, mindre välsorterad och kanske dyrare butik.

Brist på bekvämlighet föreligger också för sådana konsumenter som bor perifert i ett modernt bostadsområde eller i glesbygd och som saknar bil och inte gör arbetsresor som går förbi lämpliga butiker. Kort sagt konsu- menter som måste offra mycket tid och arbete för att göra sina dagligvaruinköp.

En diskussion om detaljhandeln såsom servicefunktion kan alltså, för att vara meningsfull, inte föras enbart mot bakgrund av konsumenternas gemensamma intressen. Skillnaderna mellan olika konsumenters och konsumentgruppers intressen nödvändiggör en mera differentierad syn.

Ett naturligt mål att sträva efter bör vara att bereda alla konsumenter bästa möjliga sammansättning av utbudsegenskaper. Efter-

1 Att göra mera inträngande behovsanalyser på detta område har utredningen ansett ligga utanför sitt uppdrag. En typ av sådana analyser kan köpvaneundersökningarna sägas vara (se t. ex. "Hushållens roll i livsmedelsdistributionen”, Pris- och Kartellfrågor nr 6/1967 och ”Allivshandeln i Kristianstad-Hässleholm", Pris- och Kartellfrågor nr 10/1969). Inom distributionsutredningen arbetas för närvarande med hithörande problem.

som skilda konsumenter har olika förutsätt- ningar och anspråk kräver en sådan målsätt- ning ett väl differentierat detaljhandelsutbud som i görlig män kan tillfredsställa alla anspråk.

En sådan differentiering möter emellertid hinder av skilda slag. I stort sett kan sägas att samtliga hinder till sist kan föras tillbaka på kravet att företagen/butikerna skall vara lönsamma. Lönsamhetskravet verkar till för- män för sådana konsumenter som i tillräck- ligt stor mängd och representerande tillräck- ligt stor köpkraft kan enas om gemensam användning av vissa utbud. Samtidigt försvå- rar detta krav sådan differentiering som gynnar minoriteter.

Vissa konsumenters intressen står sålunda i strid med andra konsumenters intressen. En viktig fråga för samhället när det gäller detaljhandelns servicefunktion blir därför att i skilda sammanhang göra avvägningar mellan olika konsumentgruppers behov och att därvid söka stärka svaga grupper. Det mark- nadsekonomiska systemet har en inneboende tendens att verka till förmån för majoriteten i "masskonsumtionssamhället”.

Avvägningar mellan olika konsumentgrup- pers behov måste ske mot bakgrund av kunskaper om dels dessa behov dels vad som med hänsyn till lönsamhetskravet är möjligt.

En naturlig utgångspunkt för avvägningen av konsumenternas behov bör vara att kra- ven på bekvämlighet ställs högre när det gäller dagligvaror, t. ex. livsmedel, tvätt- medel m. m. än Sällanköpsvaror, t. ex. kläder och hushållskapitalvaror. En sådan behovsav- vägning är också principiellt förenlig med de lönsamhetsmässiga förutsättningarna för för- säljning av de båda varutyperna. Sällanköps- varor säljs av lönsamhetsskäl som regel på platser där det finns goda kontaktmöjlighe- ter med många kunder, dvs. i praktiken i stora enheter eller detaljhandelskoncentra— tioner. När det gäller dagligvaror medger lönsamhetskravet på grund av den högre köpfrekvensen per kund mera bostadsorien- terad lokalisering av butikerna.

För de konsumenter som bor nära stora detaljhandelskoncentrationer är bostads-

orienterade dagligvarubutiker vid sidan av koncentrationerna av ringa värde. De har i stället intresse av att den detaljhandelskon- centration som de har nära till är så rik på utbudsegenskaper som möjligt. Härigenom lökar nämligen inte bara tillgången på be-

kvämt åtkomliga sådana egenskaper utan också möjligheterna för dessa konsumenter att samordna olika ärenden, vilket ytterligare förbättrar bekvämligheten för dem.

För de konsumenter som bor långt från detaljhandelskoncentrationer och har trans- portproblem när de skall nå sådana koncen- trationer ställer sig situationen annorlunda. Acceptabel bekvämlighet "vid inköp av daglig- varor kan dessa konsumenter få genom näraliggande dagligvarubutiker. Vid inköp av Sällanköpsvaror är det naturligt att de bör kunna godta en längre färdväg.

Denna uppsplittring på inköpsplatser för dagligvaror och Sällanköpsvaror försämrar givetvis dessa konsumenters möjligheter att samordna ärenden. Dagligvaruinköpen får göras för sig, medan inköp av Sällanköpsva- ror, besök på posten, försäkringskassan, banken etc. får ske vid andra tillfällen.

Redan dagligvarubutiken som sådan är emellertid en butik som är särskilt konstrue- rad för kombinationsköp. Ser man särskilt till möjligheterna att samordna ärenden innebär den ett betydande framsteg i förhål- lande till den gamla närhetsbutiksstrukturen, som var splittrad i flera branschbutiker såsom speceributiker, mjölkbutiker, charku- teributiker, fiskaffärer och grönsaksbutiker.

Begreppet dagligvaror undergår en fortlö- pande förändring. De moderna dagligvaru- butikerna har ett betydligt större sortiment än de av äldre typ. Vid etablering av nya stora dagligvarubutiker ställs emellertid ock— så krav på att butiksläget skall vara mera ”centralt" än vad som tidigare krävdes för en dagligvarubutik i bostadsorienterat läge.

Detta innebär att sådana dagligvarubutiker i allt större utsträckning börjat sälja även Sällanköpsvaror eller, om man så vill, att dagligvarubegreppet vidgats. Denna utveck- ling illustrerar på ett tydligt sätt målkonflik- ten från konsumentsynpunkt mellan möjlig-

heter till samordning och närhet mellan bostad och butik. Ju mera utpräglat bostads- orienterad en dagligvarubutik blir, desto mer måste sortimentet krympas. Denna krymp- ning tvingar konsumenten att antingen sänka sina anspråk och nöja sig med vad som erbjuds i den bostadsorienterade butiken eller minska sin bekvämlighet och oftare besöka ett centrum.

I en modern dagligvarubutik spelar färsk- varudelen av sortimentet en betydelsefull roll. Normalt består 60—65 procent av butikens omsättning av färskvaror (inkl. djupfryst och drycker).1 Varje bantning av sortimentet måste redan på grund härav gå ut över färskvaroma. Härtill kommer en annan betydelsefull omständighet. Färskva- ror är i högre grad än andra varor utsatta för snabb försämring vid lagring. Låg omsätt- ningshastighet betyder därför stort svinn i form av skämda varor som måste kastas bort. Ömtåligheten måste kompenseras med högre omsättningshastighet vilket i sin tur är ägnat att pressa varan uppåt i servicehierarkin.

Den konsument som bor långt från ett centrum och som vill ha en bostadsorien- terad dagligvarubutik i närheten av sin bostad har ett intresse som kan komma i konflikt inte bara med intresset hos de konsumenter som bor nära en detaljhandels- koncentration, utan också med sådana kon- sumenter som med användande av olika transportmedel gör sina inköp av dagligvaror utan att besöka bostadsorienterade butiker.

Konkurrenstrycket från starka offensiva dagligvaruutbud såsom stormarknader och varuhus leder som anförtsi det föregående till sådana förändringar i konkurrensmiljön att möjligheterna att etablera och driva bostads- orienterade dagligvarubutiker minskar. De konsumenter som använder sig av dessa starka utbud och får del av deras i vissa avseenden goda utbudsegenskaper bidrar så— ledes till att försvåra möjligheterna att åstadkomma bostadsorienterad dagligvaru- handel för de konsumenter som vill ha sådan.

Det förhåller sig emellertid också så, att konkurrenstrycket från stormarknader, varu-

hus och andra starka utbud fyller en viktig uppgift när det gäller den bostadsorienterade handeln genom att hålla priserna nere och verka för att sortimentet är varierat och av god kvalitet. Här finns alltså en intressege- menskap som måste beaktas samtidigt med den nyssnämnda intressemotsättningen.

I sammanhanget måste dessutom tas hän- syn till ytterligare en intressegemenskap. De konsumenter som normalt inte begagnar sig av en nära bostaden belägen närhetsbutik utan föredrar att handla i ett längre bort beläget centrum eller i en extern stormark- nad behöver då och då göra kompletterande inköp. I sådana situationer har de nytta av närhetsbutiken. För sådana konsumenter är det därför av värde att andra konsumenter håller bostadsorienterade dagligvarubutiker vid liv genom att göra sina dagligvaruinköp där.

De nu beskrivna intressekonflikterna och intressegemenskaperna gäller inte bara skilda konsumenter utan också skilda intres- sen hos samma konsument, nämligen för det fall att en konsument vill fördela sina inköp mellan exempelvis en stormarknad och en bostadsorienterad dagligvarubutik nära bo- staden.

I det föregående har sagts att konsumen- ter, som bor långt från detaljhandelskoncen- trationer och vill kunna handla i en daglig- varubutik nära bostaden, bör kunna accepte- ra att handla Sällanköpsvaror längre bort. Det är inte uteslutet att om man uppfyller deras önskemål beträffande dagligvarubuti- ker detta får återverkningar på möjligheterna till inköp av Sällanköpsvaror. Om man nämligen för att tillgodose dessa konsumen- ters önskemål decentraliserar dagligvaru- handeln från de centrala lägen dit den under senare tid vandrat, så sjunker digniteten på dessa centra. Detta skulle kunna innebära att möjligheterna minskade att sälja sällanköps- varor i dessa lägen. Man skulle med andra ord få räkna med att varuhus och fackhandel började ”vandra” tillbaka mot mer centrala lägen.

1 Tidskriften Supermarket nr 9/1971.

En sådan utveckling skulle ge upphov till nya intressekonflikter. De konsumenter som bor nära dessa centra skulle komma att få sin service försämrad och tvingas att i högre grad använda sig av längre bort belägna centra av högre dignitet. Även de konsumenter som skulle få fördel av decentraliseringen av dagligvaruhandeln skulle få en försämring. Dessa konsumenter skulle emellertid sanno- likt inte uppleva försämringen lika negativt som de konsumenter, som bor nära de centra som splittras. Dels har de fördel av splittring- en genom att de får en bekvämare dagligva- ruservice, dels betyder det inte så mycket om avståndet till ett centrum är något kortare eller längre om besöket i detta ändå kräver att man använder sig av något fortskaffningsmedel.

Den förda diskussionen har i första hand avsett tätorter av större storlek. I huvudsak är dock resonemangen tillämpliga även på grupperingar på landsbygden av små och medelstora tätorter. Vad som i det föregåen- de sagts om bostadsområden och centra gäller i väsentliga avseenden även mindre orter.

En intressekonflikt som kan sägas framstå såsom typisk för befolkningsmässigt mindre regioner är följande. Tillkomsten av ett kedjevaruhus i en sådan region innebär som regel en betydande prispress på övrig detalj- handel. När det gäller Sällanköpsvaror kon- centrerar sig ett sådant varuhus till de mera högfrekventa artiklarna samtidigt som man begränsar den personliga betjäningen. Det förhållandevis låga priset på de högfrekventa artiklarna tvingar fackhandeln att sänka pri- set på dessa om de skall bli sålda. Följden blir en lönsamhetsminskning som behöver kompenseras.

En naturligt kostnadsanpassad lösning på problemet är att ta ut högre priser på de mindre frekventa artiklarna. Detta är emel- lertid inte alltid en framkomlig väg på mindre orter. Inte heller har fackhandeln på mindre orter kunnat såsom på orter med stort befolkningsunderlag specialisera sig och för- djupa sortimentet för att härigenom fungera som komplement till varuhuset. Ibland har

man kunnat möta konkurrens från varuhuset genom att vidga sortimentet på bredden och ta varor från närliggande branscher. Inte sällan har emellertid fackhandeln på mindre orter dukat under i konkurrensen med varuhusen.

Bortfallet av fackhandelsbutiker har inte bara medfört att den djupa delen av sorti- mentet som finns i fackhandeln men intei varuhusen försvunnit från orten. Fackhan- deln har dessutom på sådana orter ofta varit beredd att på särskild begäran ta hem udda artiklar och utföra eller förmedla repara- tionsarbeten. Tjänster av sådant slag lämnar emellertid den ringa graden av personlig betjäning i varuhusen sällan utrymme för.

Konflikten mellan intresset av låga priser och bekvämlighet i den meningen att många varor är samlade till en butik (ett varuhus) samt intresset av djupare sortiment och bättre personlig betjäning upplevs troligeni högre eller mindre grad av varje konsument för sig. Alla har intresse av både låga priser och ett djupt sortiment. Emellertid bör man även här räkna med att stora skillnader föreligger mellan olika konsumentgrupper och att skillnaderna sammanhänger med möjligheterna att handla bekvämt. Sådana konsumenter som ofta på grund av t. ex. pendling befinner sig på någon ort med ett rikare utbud har naturligtvis lättare än kon— sumenter som är hårt bundna till sin bostad att dra fördel av den nya situation som tillkomsten av ett varuhus innebär.

7.2 Pris, närhet och andra utbudsegenskaper

Såsom framgår av det föregående har daglig- varubutiker i samband med etablering i bostadsområden i allt högre grad lagt tonvikt på stort sortiment och låga priser. Detta bör ses som ett uttryck för att de nyetablerande butikerna successivt anpassar sig till en allmänt stigande konkurrensnivå som domi- neras av just dessa båda konkurrensmedel. I anslutning härtill har dagligvarubutiker på nya bostadsområden som regel blivit allt större med påföljd att gångavstånden till

närmaste butik för de längst bort boende blivit allt längre.

Under de senaste åren har det emellertid såsom i det föregående anförts gjorts försök till anpassning till konkurrenssituationen på ett annat sätt. Konsum Stockholm, Svenska Pressbyrån AB, Sveriges Livsmedelshandlare- förbund m.fl. har börjat med en typ av närbutiker som i huvudsak siktar till att fungera såsom ett slags kompletteringsbuti- ker. Dessa butiker är avsedda att fylla sådana behov som kan sägas vara en följd av de ordinära dagligvarubutikernas utveckling.

Det sistnämnda talar för att det knappast finns fog för att t.ex. generellt påstå att konsumenterna till följd av ett ökat konkur— renstryck måste få ett allmänt sett längre avstånd mellan bostad och närmaste livsme- delsbutik. Däremot bör man kunna anta att förändringar av konkurrenstrycket leder till förändringar av serviceinnehållet i bostads- områdena och för övrigt också på andra platser. Med ”serviceinnehåll” avses då hela det komplex av komponenter som struktu- ren innehåller såsom pris, sortiment, varu- kvalitet, betjäning, bekvämlighet m. m.

Såsom påvisats i kapitel 5 spelar vissa offensiva utbud en dominerande roll i samband med förändringarna av konkurrens- trycket i en region.

Till de mest offensiva utbuden hör för närvarande stormarknaderna. Sådana finns inte i alla regioner, men där de finns spelar de uppenbarligen en inte obetydlig roll när det gäller att pressa priserna i regionen. Sannolikt trappar de också upp sortiments- konkurrensen.

Undersökningar utförda av statens pris— och kartellnämnd visar att de båda OBS- varuhusen i Stockholm 1970 hade en pris- nivå som var 5—6 procent lägre än genom- snittet i stadenl. Någon undersökning som visar i vilken utsträckning tillkomsten av en eller flera stormarknader pressar priserna hos övriga butiker i regionen torde inte ha gjorts.

Till de offensiva utbuden med sannolikt betydande regionala verkningar hör också kedjevaruhusen. Dessa spelar sannolikt en viktig roll särskilt när det gäller att hålla

priser nere på högfrekventa artiklari special- varusortimentet.

Man bör dock undvika att tillskriva en- staka utbud en alltför stor betydelse. Kon- kurrenstrycket är en följd av ett dynamiskt samspel mellan i stort sett alla butiker i regionen. Stora detaljhandelskoncentrationer i t. ex. stadskärnor och andra centra utgör i många fall offensiva utbud med stor kraft. En sanering av en stadskärna torde kunna öka konkurrenstrycket avsevärt mera än en etablering av en stormarknad i regionen.

Såsom framgår av avsnitt 4.2.4 har kom- munerna tillgång till vissa styrmedel. Vill samhället söka påverka konkurrenstrycket i en region bör det därför ha vissa möjligheter att göra detta genom att vidta åtgärder som inverkar på de stora offensiva utbudens möjligheter att fritt utveckla sin konkurrens- kraft. Såsom framgår av utredningens inter- vjuundersökning har företrädare för kommu- nala intressen —— uppenbarligen i avsikt att skydda befintlig handel i kommunen ibland försökt hindra stormarknadsetable- ringar.

Frågan om åtgärder av sådant slag kan vara motiverade synes böra avgöras mot bakgrund av bedömningar av vilket service- innehåll kommunen vill prioritera. Önskar man hålla prisnivån nere, måste man accepte— ra det serviceinnehåll i övrigt som blir en följd av ett högt konkurrenstryck. Vill man däremot prioritera någon eller några andra komponenter i serviceinnehållet kan man tvingas att motverka starka konkurrenstill- skott av exempelvis prispressande karaktär.

Sambandet mellan de skillda komponen- terna i serviceinnehållet är mycket komplice- rat och svårt att närmare bestämma. Man kan inte utgå från något konstant samband som utsäger vilken effekt en viss förändring av en komponent får på andra komponenter i serviceinnehållet. I en region med ett begränsat, vikande befolkningsunderlag kan redan ganska små konkurrensinsatser leda till betydande strukturella effekter. Likaså mås- te man räkna med att butikerna i en

1 Tidskriften Pris- och kartellfrågor nr 4/1971.

utbudsstruktur av äldre typ som regel är mera sårbara än butiker i en struktur av modernare snitt]. En stor expanderande tätortsregion bör däremot tåla betydande konkurrensinsatser utan att strukturen änd- ras nämnvärt till följd av dessa.

7.3. Stadsförnyelse

Den successiva förändringen av detaljhandeln behöver ofta kombineras med saneringsåtgär- der. Får utvecklingen fortsätta utan att en sanering sker, läggs butiker ned utan att ersättas av nya och tecken på förslitning av bebyggelsen kan börja framträda. Stadskär- nans eller den centrala platsens roll såsom centrum för detaljhandeln övertas av något annat utbud i regionen.

Genom saneringsåtgärder öppnar kommu— nen möjligheter för detaljhandeln att på samma plats som förut anpassa sig till det ökade konkurrenstrycket. Härigenom får stadskärnan eller den centrala platsen förut- sättningar att behålla sin roll i stadens liv.

Stadsbyggnadsprojekt av nu antytt slag kan spela en betydelsefull roll vid utveckling- en av konkurrenssituationen i regionen. De leder ofta till ett förhållandevis stort tillskott av relativt offensiva utbud.

Genomförandet av sådana projekt är som regel för sin programenliga utveckling bero- ende av att det inte på andra håll iregionen sker alltför stora förändringar i konkurrens- situationen. En oberäknat stark ökning av konkurrenstrycket på de i projektet ingåen- de detaljhandelsaktiviteterna kan medföra att utvecklingen inte blir sådan som man föreställt sig när projektet beslutades.

Frågan gäller här inte bara miljön och serviceinnehållet. Kommunen bär också an- svaret för kommunala investeringar i projekt i form av gator, parkeringshus rn. in.

En sanering av en stadskärna genomförs då behovet av åtgärden bedöms såsom trängande. När detta kommer att inträffa beror bl. a. av utvecklingen beträffande kon- kurrenssituationen i regionen. I den mån kommunen kan påverka denna utveckling, t.ex. genom att avlasta stadskärnan med

externa etableringar, kan kommunen JCkSå förskjuta tidpunkten för saneringens genom- förande.

Kommunen måste vid sin planering av projektet göra vissa antaganden rörande utvecklingen av konkurrenssituationen i re- gionen och fatta investeringsbesluten under dessa antaganden. Skulle det sedermera visa sig att utvecklingen om kommunen under- låtar att påverka den kommer att leda till en för projektet ogynnsammare konkurrens- situation än planeringsantagandena förut- satte, kommer kommunen i en situation där kommunalekonomiska skäl talar för att den bör försöka hindra en sådan utveckling. Det har t. ex. förekommit att en kommun åbero- pat att ett i anslutning till en sanering av stadskärnan uppfört parkeringshus riskerade att bli oräntabelt om en extern etablering kom till stånd.

7.4 Förtätning av bostadsområden

Behov av att förtäta bostadsområden för att minska gångavstånd och skapa ett koncentre- rat underlag för boendeservice har uppkom- mit under senare år. I äldre sluten stadsbe- byggelse var detta inte något problem. Problemet uppkom först i samband med utvecklingen mot stigande anspråk på under- lag för butiker (och annan boendeservice) och minskande boendetäthet i ny tätbe- byggelse.

Intill en viss gräns torde förtätningen ge tydliga fördelar på det sättet att bostadsom- rådet får boendeservice på en nivå som fyller vissa minimikrav. När det gäller att hålla gångavstånden nere för dem som bor sämst till synes emellertid fördelarna avta med stigande grad av förtätning. Vissa omständig- heter talar också för att vid en viss grad av förtätning inte mera står att vinna och att en förtätning härutöver leder till längre gångav- stånd.

1 Detta illustreras ganska väl av den studie av butiksstrukturens förändring i fyra städer 1963—1969 som ingår såsom appendix till bilaga 3 till 1970 års långtidsutredning ”Varuhandeln fram till 1975”, SOU l971:l4.

I början av förtätningsprocessen innebär denna att markutnyttjandet rationaliseras. Man disponerar serviceytor på ett sådant sätt att service som inte nödvändigtvis behöver ligga i centrum flyttas mot utkanten av bebyggelsen. I centrum sparar man yta ge- nom ett intensivare markutnyttjande be- stående i bl. a. att man bygger på höjden och snålar på serviceytor.

Med det större befolkningsunderlag som man härigenom får i bostadsområdet följer emellertid behov av mera service. Detta leder till att också behovet av serviceytor ökar. Även om en betydande del av behovet tillgodoses med ytor som ligger i utkanten, går det inte att undvika verkningarna även inne i förtätningen. Serviceaktiviteterna i centrum behöver vara flera och i vissa fall större.

Det intensivare markutnyttjandet i cent- rum når så småningom en punkt där en ökning av intensiteten drar med sig betydan- de kostnader. Butikerna byggs i flera plan, vilket ökar investeringskostnaderna och för- dyrar verksamheten. ökande biltrafik till och från centrum i förening med krav på begränsning av ytorna för uppställning av bilar framtvingar dyrbara lösningar i form av parkeringsdäck eller parkeringshus. Ök- ningen i biltrafiken föder också krav på separata anslutningar till centrum för bil- trafik och gående.

De ökade kostnaderna måste åtminstone delvis bäras av serviceaktiviteterna. Följden blir att dessa behöver kompensera sig på något sätt och detta kan ta sig uttryck i att aktiviteterna räknar upp sina anspråk på befolkningsunderlag, vilket direkt motverkar syftet med förtätningen.

Den nu diskuterade problematiken belyses i viss mån av den av Stockholmstraktens regionplanekontor utförda undersökningen ”Exploateringi 100 bostadsområden” för vil- ken redogjorts i avsnitt 4.1.1.l Vid exploate- ringsundersökningar av 100 bostadsområden på skilda platser kunde såsom det anförts konstateras att rumstätheten sjönk ju större bostadsområden man sysslade med. Ju större bostadsdel man hade, desto flera allmänna

ytor (parkområden, strövområden, kommu- nikationsytor etc.) ingick i ”funktionella” begränsningar. Sålunda låg rumstätheten för de analyserade områdena mellan 1 och 10 hektar vid omkring 200 rumsenheter/hektar medan motsvarande tal för områden mellan 1000 och 2000 hektar hade sjunkit till omkring 50 rumsenheter/hektar. Av under- sökningen framgår också att bebyggelsens höjd har allt mindre betydelse för rumstäthe- ten eller exploateringstalen vid ökande områ- desstorlek. Vid riktigt stora områden, 500—1 000 hektar, har man enligt undersök— ningen anledning att förvänta sig praktiskt taget samma bebyggelsetäthet oavsett vå- ningstal.

De stigande kostnaderna för personal, hyra m.m. innebär således att behovet av befolkningsunderlag för serviceverksamheter av skilda slag ökar stadigt. Fortsätter man att vid planeringen söka avhjälpa nackdelarna härav med hjälp av förtätning av bebyggelsen riskerar man att allt oftare komma i situatio- ner där fördelarna av förtätningen inte längre uppväger nackdelarna. Till de senare måste räknas en allmän försämring av boendemil- jön. De första som förlorar ”serviceytor” brukar bli barnen. Deras lekplatser har inte något ”ekonomiskt” värde, vilket gör att deras intressen är svåra att hävda. Omstän- digheter av detta slag för med sig en kate- gorisering bland invånarna. Barnfamiljer flyt- tar till mindre hårdexploaterade områden. Resultatet av förtätningen kan då bli att en av de grupper, vars servicebehov man särskilt haft för ögonen när man planerat förtät- ningen, inte får någon fördel av den.

Det föreligger alltså ett behov av att för framtiden analysera och pröva nya varianter när det gäller att differentiera service mellan koncentrationer på skilda nivåer. I stället för att söka samla så mycket service som möjligt på så låg (bostadsnära) nivå som möjligt, synes man böra skilja ut sådan service som verkligen behövs nära bostaden och försöka fördela denna på ett sådant sätt att alla får

' Stockholmstraktens regionplanekontors med- delande 1968: 2, stencil.

den inom rimligt avstånd från bostaden. Annan service torde sedan få samlas till mera regionala utbudspunkter i goda kommunika- tionslägen.

7.5 Flexibilitet

Tekniken i det moderna bostadsbyggandet har lett till att bostadsområden numera som regel byggs upp i ett enda sammanhang. Detta innebär brist på flexibilitet jämfört med äldre bebyggelse, där gamla och nya hus ofta är blandade med varandra och det normala åldrandet hos bebyggelsen leder till att nya etableringsmöjlighete successivt kommer till. '

Den bristande flexibiliteten fungerar som en konkurrensbegränsning och skyddar där- för de först etablerade butikerna mot kon- kurrens från nytillkommande näraliggande butiker. Konkurrensbegränsningen blir här- igenom en strukturbevarande faktor. Den hindrar emellertid inte verkningar av den regionala konkurrensen. Man kan räkna med att detaljhandeln under ett bostadsområdes normala livstid förnyas två tre gånger. Under trycket från den tilltagande konkurrensen kan butiken föra en tynande tillvaro medan en allt större andel av områdets invånare böljar tillfredsställa sina inköpsbehov utan— för området. Den bristande flexibiliteten kan då föra med sig att området under en lång följd av år får en sämre service än det skulle kunnat få om en förnyelse av detaljhandeln kunnat ske inom bostadsområdets ram.

Det sagda bör också ses som en fråga om att säkra utvecklingsmöjligheter för detalj- handeln. Saknas sådana möjligheter inom färdigbyggda bostadsområden, blir det natur- ligt för detaljhandeln att inrikta sig på att etablera butiker på andra platser. Följden härav kan bli att de krafter inom detaljhan- deln som driver fram effektivisering och förnyelse koncentreras till exempelvis exter- na etableringar eller till etableringar inom sådana bebyggda områden som erbjuder större flexibilitet, t. ex. stadskärnor. En passiv planering som enbart syftar till att i nuläget samordna detaljhandelns markan-

språk med andra markanspråk kan därför leda till att detaljhandeln söker sig bort från redan bebyggda bostadsområden.

Skall en sådan utveckling kunna förebyg- gas måste planeringen ske på sådant sätt att det finns markreserver för framtiden. Detalj- handeln kan inte reservera mark i nya bostadsområden. Detta måste ombesörjas av samhället genom en framsynt planering. I annat fall förbrukar detaljhandeln markre- surserna genast.

Det bör alltså ankomma på samhället att svara för den framförhållning som detaljhan- delsföretagen inte själva klarar inom ramen för de marlnadsekonomiska restriktio- nerna. Samhället måste ta på sig sådana kostnader i form av markreservationer m. m. vilka krävs för att vidmakthålla en tillfreds- ställande flexibilitet. Dessutom får samhället räkna med att tillsammans med företag som vill pröva nya idéer bära riskerna för misslyckanden som kan bli följden av chans- taganden med nya lösningar.

Det förhållandet att det på nya bostadsom- råden blir allt vanligare att all mark och alla butikslokalerna ägs av ett enda företag ger sådana företag ett alldeles särskilt ansvari detta sammanhang. Detaljhandelsföretag, som söker mark eller lokaler för nyetable- ringar, kommer allt oftare att befinna sig i den situationen att man måste vända sig till en markägare eller hyresvärd som också är hyresvärd för den butik som nyetableringen skall konkurrera med och som kanske riske- rar att slås ut av nyetableringarna. Det ligger då nära till hands att mark- eller lokalägaren vid sin ekonomiska bedömning tar hänsyn till risken att förlora hyresintäkter från den butik som hotas av den nytillkommande konkurrensen. Ett sådant hänsynstagande ligger också nära till hands när det är fråga om flera ägare, exempelvis allmännyttiga och bostadskooperativa företag, med likartad målsättning.

I och för sig kan det vara till fördel att de ekonomiska vinsterna av nyinvesteringen vägs mot förlusterna på avvecklingssidan i samma kalkyl, eftersom detta bör vara ägnat att motverka ett samhällsekonomiskt slöseri.

Det ligger emellertid också en fara i att man i kalkylen underskattar värdet av den dyna- miska förändring som är en förutsättning för att detaljhandeln på lång sikt skall kunna anpassa sig till konsumenternas behov. Detta värde kan till skillnad från hyresintäkterna — inte kvantifieras.

Om förutsättningar för en flexibel plane- ring skall uppkomma i framtiden, så måste samhällets företrädare till vilka i detta sammanhang bör räknas såväl kommunala bostadsföretag som bostadskooperativa före- tag räkna med en realistisk avskrivning av butikslokaler och inte i kraft av sin ställning såsom mark- eller husägare kräva skydd genom planeringen för butikerna (sina hyres- gäster) i sådan utsträckning att en önskvärd förnyelse hindras.

7.6. Blockbildningens betydelse

Det har ofta framhållits att särskilt inom dagligvaruhandeln pågår en utveckling som leder till en stark dominans för de stora blocken. Det har hävdats att, om utveck- lingen får fortgå som hittills, kooperationen och ICA-blocket i mitten av 1970-talet kommer att behärska 70—80 procent av livsmedelshandeln.

En sådan utveckling innebär dels att antalet säljare till konsumenterna minskar, dels också att antalet köpare från fabrikan- terna minskar. En marknadssituation med få säljare brukar kallas en oligopolistisk mark- nadssituation.1

Såsom framgår av figur 5.1 kan man redan nu inom dagligvaruhandeln spåra en tendens mot uppkomsten av en oligopolsituation. Prognosen för 1975 i figuren bör ses såsom en ren trendframskrivning.

Ser man till utvecklingen av sortimentet får man ett intryck av pågående stark produktdifferentiering. En undersökning av antalet artiklar i ett s. k. snabbköp i Uppsala år 1951 visade att man då hade 1200 artiklar i butiken.2 I dag har en genom- snittlig supermarket 5 200 artiklar.3 En så- dan supermarket beräknas ha en säljyta på ungefär 800 m2. Fortfarande finns dock

många butiker med ett avsevärt mindre sortiment. Ett genomsnitt för ”den lilla butiken” med säljyta på ungefär 150 rn2 ligger vid omkring 2400 artiklar. Utveck- lingen går emellertid mot ökande dominans av stora supermarkets. Om antalet artiklar fortsätter att expandera som hittills kommer sådana butiker att år 1975 ha ytterligare 2 000 artiklar.

Ett intressant inslag i bilden är att artiklarna ofta har kort livslängd. En under- sökning inom Hakonbolaget år 1969 visade att av 3 385 artiklar var 553 nya för året.4 Samtidigt utgick emellertid 516 artiklar ur sortimentet. Nettotillskottet blev därför en- dast 37 artiklar. I undersökningen beräkna- des att artiklarnas genomsnittliga ”livslängd” var mindre än sex år.

Av undersökningen framgår också att bolaget genomförde en avsevärd sovring bland erbjudanden om nya artiklar. Utöver de artiklar, som upptogs i sortimentet, hade bolaget erbjudanden från olika fabrikanter om 257 nyheter, som inte togs in i sortimen- tet.

Det stora och svåröverskådliga sortiments- utbudet innebär givetvis svårigheter för kon- sumenterna. Det är besvärligt och ibland omöjligt att göra prisjämförelser. Risk finns att konsumenterna köper en onödigt ”pro- duktutvecklad vara” för ett högre pris än vad en mindre ”utvecklad" men lika användbar vara skulle ha kostat. Det kan inte uteslutas att överdriven produktdifferentiering domi- nerar såsom konkurrensmedel framför priset och att konsumenten därför får betala kostnaderna för en konkurrens som inte ligger i hennes intresse. Häremot bör emeller-

1 Med "homogent" oligopol avses att de varor som säljs u pfattas helt lika av köparna. 1 ett ”heterogent' oligopol strävar säljarna att skilja sig från konkurrenterna genom differentiering i olika former, t.ex. genom varuvarianter, förpackning eller service. I ekonomisk teori brukar antas att oligopolisten undviker att konkurrera med priset och i stället söker bedriva konkurrensen på andra områden med hjälp av produktdifferentiering och andra konkurrensmedel. 2 Något till Livs, ICA-förlaget, 1968. Tidskriften ”Supermarket” nr 9/1971. 4 Pressmeddelande från Hakonbolaget 19/1 70.

Figur 5 :] Preliminär prognos för dagligvarukedjorna omsättning och marknadsandelar.

Omsättning miljarder kr (1970 års priser)

1

204 4,1 % |Övriga — 11,394, lVIVO Favör _ 14,6% Övriga 12.596 lNlångfilial- 15 foretag 9 9% VIVO 24,6% Övriga ' Favör ' 11 096 Mångfilial- ' företag .4 8 496 VIVO _ ' Favör 38,4% 1 ICA __ Mångfilial- 10 95% företag " 34,1% ICA 30,0% ICA 5 .— 33,7% Konsum 30.496 Konsum _ 27,5% Konsum 1965 1970 1975

Källa Dagligvaruleverantörernas förbund

tid ställas att ett rikt utbud är väsentligt om det skall bli goda möjligheter för bra nyheter att slå sig fram. Den snabba sortirnentsut- vecklingen och den korta livslängden hos artiklarna kan därför säga tyda på en innovationsvänlig miljö.

Det är vidare inte säkert att sortiments- differentieringen bör ses såsom enbart en följd av att de stora blocken börjar uppträda på det sätt som oligopolister förväntas göra enligt teorin. I själva verket tar ju, såsom framgår av den nyss redovisade undersök- ningen, dagligvaruhandeln inte emot åtskilliga av de artiklar, som de erbjuds av fabrikanter- na. Utvecklingen mot ett alltmera differen- tierat sortiment drivs tydligen på av ett tryck från fabrikanternas sida som söker få ut nya produkter på marknaden. Vid sidan av den skillnad beträffande sortimentet som utmär- ker kooperationens butiker i förhållande till den enskilda handeln är tendenserna hos skilda detaljhandelsföretag att markera en egen sortimentsprofil inte särskilt starka.

Mot den försvagning av konkurrensen mellan olika säljare som uppkomsten av ett oligopol kan leda till brukar ställas effektivi- tetsvinster som kan komma konsumenterna till godo såsom följd av stordriften hos oligopolisten. Det torde finnas ett flertal funktionellt betingade stordriftsfördelar på olika områden i varudistributionen. De tek- niska stordriftsfördelarna blir alltmer bety- dande i och med att handeln blir mera kapitalintensiv. Dessutom bör man inom en väl samordnad grupp av butiker lättare kunna bedöma om och när vissa rationalise- ringsåtgärder är lönsamma att vidtaga ivarje särskild butik. Vidare förekommer stordrifts- fördelar inom administrationen, t. ex. i den centrala metodutvecklingen, informations- och datasystem etc. Även finansiella stor- driftsfördelar förekommer. Bättre finansiella resurser möjliggör i sin tur bättre bevakning av framtida butikslägen.l

Det förhållandet att effektivitetsvinster uppnås för närvarande ger emellertid ingen säkerhet för att sådana också uppkommer i framtiden. Än så länge är konkurrensen hård även på prisområdet. Skulle koncentrationen

fortsätta ytterligare kan det inte uteslutas att konkurrensen, åtminstone när det gäller priset, börjar försvagas. I en sådan situation rymmer stordriften inte bara möjligheter till effektivitetsvinser utan också risker för mins- kad effektivitet genom byråkratisering och allmän stelhet. I avsaknad av en pådrivande priskonkurrens kan de negativa följderna av stordriften komma att dominera. Dessutom kan det om konkurrensen är svag bli svårt för konsumenterna att få del av effektivitets- vinster som uppkommer.

Såsom redan påpekats har koncentra- tionen i detaljhandeln också till följd att fabrikanterna får ett färre antal köpare att sälja till. Blockens och storföretagens centra- liserade inköpsverksamhet ger dessa möjlig- het att samla inköpen och ge stora order till fabrikanterna. Härigenom kan man uppnå inköpsfördelar i form av exempelvis mängd- rabatter. Eftersom det för en säljare som regel är förbilligande att få leveranserna sam- lade till ett fåtal stora order i stället för män- ga små kan dessa inköpsfördelar motiveras med att inköparen får del av de besparingar per försåld enhet som han medverkar till genom att lämna stora order.

Det anses emellertid att inköpsfördelarna inte brukar stanna vid sådana av kostnads- skäl hos fabrikanten motiverade rabatter. I egenskap av stora köpare erhåller blocken och storföretagen en maktposition i förhål- lande till fabrikanterna som ger köparna möjlighet att försäkra sig om ytterligare fördelar. De fördelar som här avses kallas oligopsonistiska vinster eller 5. k. maktrabat- ter. Det har sagts att när ett block uppnår lägre priser på sådant sätt inträffar i verklig- heten endast att en del av de kostnader som på lång sikt orsakas leverantören "exporte- ras” till de konkurrenter som köper mindre kvantiteter.2 En av orsakerna till att en stor köpare kan få maktrabatter har ansetts vara att om en sådan köpare skulle falla bort detta för säljaren medför en större ekono-

1Jämför Sven Sannesson, Konsumentvaru- distribution, Stockholm 1970.

ZP. W. S. Andrews, On competition in eco- nomic theory.

misk försämring än om en liten kund skulle falla bort. Från leverantörens synpunkt utför således under i övrigt lika omständigheter den större kunden en större prestation än den mindre kunden.l

Vilket värde de oligopsonistiska vinsterna har för de stora detaljhandelsblocken är svårt att fastställa. Det bör emellertid kunna antas att blocken söker pressa fabrikanterna till att producera goda varor billigt. Så länge kon- kurrensen i detaljhandelsledet är stark torde konsumenterna få nytta av pressen på fabrikanterna, eftersom de fördelar som blocken tillskansar sig från fabrikanterna förs vidare till konsumenterna till följd av konkurrensen.

På kort sikt synes således distributions- blockens styrka såsom köpare vara ägnad att stärka konsumenternas ställning. Verkning- arna på lång sikt av en fortgående koncentra- tion på distributörssidan är emellertid svåra att överblicka. Det förefaller troligt att fabrikanternas beroendeställning kommer att accentueras. Härigenom torde möjligheterna för fabrikanterna att bedriva konkurrens sinsemellan komma att beskäras. I stället kan antas att blocken såsom ett led i den egna inbördes konkurrensen söker sätta sin prägel på produkterna för att härigenom markera den egna profilen.

I dagens situation har fabrikanterna fort- farande vissa möjligheter att driva konkur- rensen sinsemellan genom säljfrämjande åt- gärder som distributörsblocken inte kan förhindra, exempelvis genom annonsering, rabattkuponger m.m. som vänder sig direkt till konsumenterna. Konsumenterna läser då om produkten och frågar sedan efter deni butikerna. Sådan reklam kan vara ett medel för fabrikanterna att pressa ut nya produkter i marknaden trots motstånd från distributö- rernas sida. För distributören innebär det en risk att vägra att sälja en produkt som konsumenterna frågar efter. Finns nämligen produkten i andra butiker, kan det tänkas att konsumenten inte bara köper den nya produkten i en annan butik utan också flyttar över resten av sina inköp till denna butik.

Det nu sagda kan ses såsom ett uttryck för att förhållandet mellan fabrikanter och distributörer inte bara kännetecknas av att distributörerna är starka köpare utan också av att bland fabrikanterna finns starka säljare. Det kan vara anledning att framhålla att så starka säljfrämjande insatser som det här är fråga om kräver avsevärda resurser hos fabrikanten. Fortsätter koncentrationen på distributörssidan kommer emellertid också maktbalansen att alltmera förskjutas från fabrikanterna till distributörerna. Förutsätt- ning för att säljfrämjande åtgärder från fabrikantens sida av den art som nu diskute- rats skall få verkan är att de verkligen tvingar distributören att föra fabrikantens produkt. Att konsumenterna kommer till butiken och frågar efter artikeln är endast det ena ledet i fabrikantens aktion. Det andra ledet iaktio- nen består i faran för att om distributören underlåter att sälja artikeln så flyttar konsu- menten över sina inköp till en annan butik som säljer artikeln. Distributören frågar sig naturligtvis huruvida det finns någon risk härför. Finns det t. ex. bara två block i detaljhandelsledet kan det tänkas att in- köparna för båda blocken med stor säkerhet kan förutsäga att det andra blocket inte kommer att föra artikeln, exempelvis därför att den inte passar det andra blockets sorti- mentsprofil. Trycket på inköparen att ta in artikeln reduceras då avsevärt och marknads- föringsåtgärderna riskerar att bli verknings- lösa.

Det har påpekats att ansvaret hos inköpar- na i dagligvaruhandeln är mycket stort. Ett fåtal personer bestämmer i dag vilka varor som skall tas in i sortimentet respektive avvisas. Kraven på gott omdöme och omut- lighet måste vara höga. Ju längre koncentra- tionen går desto större blir kraven. Skulle byråkratisering och allmän stelhet i bedöm- ningarna vinna insteg blir faran överhängan- de att produkturvalet inte kommer att svara mot konsumenternas behov.

Mot varumärkeskonkurrensen mellan fa- brikanterna kan riktas den anmärkningen att

1 Ulf afTrolle, ”Det danske marked”.

den ibland tenderar att skjuta priskonkurren- sen i bakgrunden. Konsumenten tänkes välja det välkända märket framför det prisbilliga okända märket av samma vara. Fabrikanter- nas säljfrämjande åtgärder i förhållande till konsumenterna kan emellertid ha inslag av priskonkurrens. Vanligt är att konsumenter- na får rabattkuponger som innebär tillfällig prisnedsättning på fabrikantens vara.

Dessa rabattkuponger ses ofta med ogil- lande inom distributörsledet. Vad man ogil- lar är att fabrikanten utlovar rabatten mot att kupongen avlämnas i samband med köp av varan. Visserligen får distributören från fabrikanten tillbaka den rabatt som denne lämnar konsumenten, men hanteringen av kupongerna innebär regelmässigt ett bety- dande arbete i butiken. Särskilt kännbar blir kuponghanteringen i sådana distributionsfor- mer som lagt an på en serviceprofil med starkt begränsad personal. Denna form av priskonkurrens mellan fabrikanter kan där- för bli kostnadskrävande för distributörerna och man skulle här kunna tala om att det förekommer en övervältring av kostnader på distributörerna.

Fabrikanternas ökade beroende av de stora blocken kan också ses från andra synpunkter än den konsumentpolitiska. Det finns t. ex. anledning att fråga sig vilka arbetsmarknadspolitiska följder som uppstår om ett företag under en lång följd av år i praktiken varit underleverantör till ett block och detta block bestämmer sig för att säga upp avtalet och vända sig till exempelvis en utländsk producent.

Att dra slutsatser beträffande konsekven— serna av en fortsatt koncentration i detalj- handeln är såsom redan nämnts mycket vanskligt. I koncentrationsutredningens be- tänkande, Strukturutveckling och konkur- rens inom handeln1 sägs att priset såsom konkurrensmedel vid olika amerikanska stu- dier förefaller att ha spelat större roll än vad de mer renodlade modellerna av oligopol- teorin förutsätter. På dessa marknader har man sällan funnit prisledarskap eller pris- överenskommelser, vilket förklaras med sor- timentets mångfald, varigenom utrymme ges

för konkurrens med priser i olika former. Möjligheterna för företagen på en sådan marknad att hålla högre priser bedömer man med utgångspunkt från de genomförda stu- dierna som små med hänsyn till den rörlighet dessa marknader visar bl. a. ietableringshän- seende. I betänkandet understryks dock vanskligheten av att dra paralleller med svenska förhållanden med hänsyn till skillna- derna i etableringsförhållandena mellan Sverige och USA.

Avslutningsvis kan framhållas att även den uppfattningen förts fram att det är möjligt att konsumenten i ett högstandardsamhälle inte främst är angelägen att konkurrensen framtvingar lägre priser, utan lika gärna ser att den t. ex. främjar högre kvalitet, bättre sortiment och service.2

lSOUl968:6. Jämför bl.a. Sannesson, Konsumentvaru- distribution. 139

8. Överväganden och förslag

8.1 Bakgrunden

8.1.1 Butiksläget som konkurrensförutsätt- ning I det föregående har utredningen sökt belysa några av de mekanismer, som verkar i detalj- handelns strukturomvandling. En fullständig genomgång av alla sådana faktorer är knap- past möjlig. Utredningen har koncentrerat sig på de marknadsekonomiska faktorerna och den fysiska planeringen. Lönsamhetskravet tvingar butikerna att inrätta sig efter förändringar på den marknad som de vänder sig till. Dessa förändringar kan vara av många slag. Bosättnings- och transportmönster, konsumtionsvanor och köpvanor ändras ständigt. Endast de butiker som kan dra till sig tillräckligt många kunder har förutsättning att uppnå tillfredsställande lönsamhet. För detta fordras att butiken har en attraktiv kombination av konkurrensme- del. Några av de viktigaste konkurrensmed- len är varornas pris, sortimentets storlek och kvalitet, betjäning och sakkunnig rådgivning till kunderna. Butikernas lönsamhet pressas från två håll. Å ena sidan måste man hålla nere priset på varorna. Håller en butik för höga priser handlar kunderna på annat håll. Å andra sidan måste butikerna också konkurrera med andra medel än priset. Sådana konkurrens- medel drar som regel med sig kostnader. När det gäller att uppnå lönsamhet söker sig

företagen fram efter en mångfald olika vägar. Man rationaliserar och kombinerar konkur- rensmedel på olika sätt.

Inte sällan innebär en och samma åtgärd både en rationalisering och en förändring av konkurrensmedlen. Införandet av självbetjä- ning kan sägas vara ett betydelsefullt exem— pel på detta. Framgångarna för denna butiks- form innebar en omvälvning i dagligvaruhan- deln under några få decennier.

Självbetjäningssystemet gav de butiker, där systemet genomfördes, en kostnadsför- del gentemot s.k. manuella butiker. I sam— band med att konkurrensen idetaljhandeln så småningom skärptes blev de manuella butikernas kostnadsmässiga handikapp allt allvarligare, vilket i sin tur föranledde allt fler butiker att övergå till självbetjäning.

Självbetjäningsidén var en mycket bety- delsefull nyhet. De flesta nyheter som buti- kerna prövar är inte lika betydelsefulla. Man får nöja sig med att kombinera olika konven— tionella konkurrensmedel och att pröva skil— da former av rationalisering. Ofta är det svårt att skilja det ena från det andra. Det gäller att finna attraktiva kombinationer — kon- kurrensmixer till låga kostnader.

Ett konkurrensmedel som visat sig vara framgångsrikt är stort sortiment. Varuhusen och dagligvaruhandelns stora hallbutiker är exempel på detta. Det stora sortimentet ger konsumenterna möjlighet att välja mellan många artiklar och fabrikat. Dessutom kan

konsumenterna i en och samma butik till- godose flera inköpsbehov samtidigt. Butiken blir därför attraktiv.

För att en butik skall kunna hålla ett stort sortiment behöver den kunna omsätta även de minst frekventa artiklarna med någorlun- da hastighet. Kostnaderna blir annars för höga. Stort sortiment och hög omsättnings- hastighet innebär också stor omsättning, vilket ger butiken s. k. volymfördelar.

Vad som nu anförts ger en antydan om hur butiksstrukturen förändras genom mark- nadsekonomins mekanismer. Något eller någ- ra företag prövar något nytt. Om det nya leder till förbättrad lönsamhet för företaget innebär detta _ om konkurrens finns ; att nyheten har attraherat vissa konsumenter. Andra företag följer efter i hopp om att få del av den förbättrade lönsamheten och förloppet fortsätter så länge nyheten attrahe— rar tillräckligt många konsumenter. Är det fråga om en betydelsefull nyhet som attrahe- rar många konsumenter, uppkommer helt naturligt negativa konsekvenser för de buti- ker som av en eller annan anledning inte utnyttjar nyheten och till följd därav får svårt att hävda sig i konkurrensen.

Alla butiker kan inte dra fördel av nyheter som kommer fram. När det gäller möjlighe- terna att utnyttja olika konkurrensmedel måste man ta hänsyn till vilka förutsätt- ningar, som butiken har att använda sig av konkurrensmedlet. En i många sammanhang betydelsefull s.k. konkurrensförutsättning är butikens läge.

Ofta uppfattar man den för en viss butiks- form typiska konkurrensmixen såsom nöd- vändigt förbunden med en viss typ av läge. Varuhusen med sin speciella konkurrensmix ligger regelmässigt i stadskärnor eller andra utpräglat centrala lägen. Moderna s.k. hall— butiker (stora livsmedelsbutiker) ligger också i ”centrumorienterade” lägen, men ansprå- ken på centralitet är här mindre. Stormark- nader av typen Obs, Wessels, Ikea etc. ligger utanför bebyggelsen i goda kommunikations- lägen, ”trafikorienterade lägen”. I det för närhetsbutiker karaktäristiska konkurrens- medlet, närhet till kundkretsen, ligger att

sådana butiker har ett renodlat ”bostads- orienterat" läge.

Nyss framhölls att ”stort sortiment" visat sig vara ett konkurrensmedel, som under senare tid haft stor betydelse för detaljhan- delns strukturförändring. Detta konkurrens- medel är som regel i hög grad beroende av läget såsom konkurrensförutsättning. Det behöver inte vara samma egenskaper, som i varje särskilt fall ger de önskvärda förutsätt- ningarna. För en hallbutik är lägets egenskap att vara centralt av stor betydelse för att den skall uppnå tillfredsställande omsättnings— volym. En stormarknad utnyttjar andra egenskaper hos läget, t. ex. goda parkerings- möjligheter.

8.1.2 Konkurrensen om butikslägen

De bästa butikslägena är helt naturligt efter-. frågade av många företag, medan det kan vara svårt att få företag att etablera butiker i sämre lägen. Den konkurrens som uppkom- mer om de bättre butikslägena tar sig olika uttryck. En tydlig skillnad finns därvidlag mellan å ena sidan butikslägen på privat mark — eller i privatägda hus — och butiks- lägen på mark eller i lokaler som ägs av kommuner eller kommunala bolag.

I centrala stadsdelar och äldre tätbe- byggelse är marken och byggnaderna i be- tydande utsträckning i enskild ägo. Företa- gen söker där själva spåra upp lämpliga butikslägen. Man förvärvar mark eller köper eller hyr lokaler efter ingående övervägan- den. När det gäller etablering av stora objekt såsom varuhus är sådan etableringsverksam- het ganska resurskrävande. Fastighetsför- hållanden och äg'oförhållanden måste redas ut. Omfattande förhandlingar med mark- ägare och myndigheter kan behövas innan en etablering kommer till stånd.

Den kommunala markpolitiken under se- nare tid har lett till att nybebyggelse av bostäder och den därmed sammanhängande serviceutbyggnaden i allt större utsträckning kommit att ske på mark som ägs av kom- munerna eller dessa närstående byggherrar. Genom den planering som föregått utbygg-

naden har butikslägena preciserats, och före— tagens möjligheter att vart för sig, på det sätt som nu beskrivits, söka efter butikslägen har krympt. Konkurrensen om de bästa butiks— lägena har här inte heller i någon större utsträckning kunnat ta sig sådana former att företagen sökt överbjuda varandra med eko- nomiska prestationer, t. ex. i fråga om hyran för butikslokalerna.

Det förhållandet att ekonomiska presta- tioner inte i någon större utsträckning fått fälla utslaget har i stället medfört att företa- gen använt andra medel. Betydelsefullt har härvid kommit att bli ett slags konkurrens mellan företagen därigenom, att de på olika sätt hjälper till med utredningsarbete m. m. för kommunernas planering och tillhandahål- ler kommunerna sådana särskilda kunskaper som kan erfordras om detaljhandelns möjlig- heter och förutsättningar. Ibland tar hjälpen form av genomarbetade lösningar på sådana planeringsproblem som uppkommer i sam- band med detaljhandelsutbyggnaden. Dessa utredningar och lösningar presenterar man för kommunen. Den som kommer först med en bra lösning har helt naturligt goda chanser i etableringskonkurrensen.

I denna konkurrens spelar personliga kon- takter med välinformerade och inflytelserika personer i kommunen en betydande roll. Dels ger sådana kontakter möjligheter att få information om planeringsfrågor i kommu- nen. Sådan information behöver den som vill utarbeta lösningar av det slag som här avses. Dels är dessa kontakter värdefulla kanaler för den som vill föra fram sådan information som talar för den egna lösningen.

De intressenter som ställt sina resurser till förfogande för att ge hjälp av det nu beskrivna slaget har i allmänhet inte haft några nämnvärda invändningar mot det nuva- rande sättet att fördela lägen. Mindre resurs- starka intressenter har emellertid uttryckt missnöje. I åtskilliga fall har man i sådana kretsar ansett fördelningen av butikslägen vara orättvis och på ett otillbörligt sätt gynna vissa företag.

Från byggherrarnas sida torde man som regel sträva efter att fördela de attraktiva

butikslägena så rättvist som möjligt. Vanligt är att man har en turlista för etableringssö- kande företag och fördelar butikslägen efter denna. I undantagsfall synes man ta viss hänsyn till företagens butiksprofil på det sättet, att man väljer det företag som med hänsyn till konsumentbehovet i det aktuella butiksläget framstår såsom mest lämpat.

8.1.3 Den kommunala planeringen och de- taljhandelns strukturförändringar

Detaljhandeln har stor betydelse för kommu- nens utveckling. I stadskärnor och andra centra fyller detaljhandeln en viktig funk- tion. Vid de stora ombyggnaderna av stads- kärnorna i många svenska städer under sena— re år har hänsynen till detaljhandelns behov som regel spelat en framträdande roll. Detalj- handelns anspråk när det gäller dimensione- ring och utformning av nya bostadsområden tillmäts betydande vikt i planeringen. Daglig— varuhandelns behov när det gäller butikslä- gen får numera ofta styrande inverkan på dimensioneringen av bostadsområden. Indi- rekt påverkar detaljhandeln härigenom förut- sättningarna för annan service.

Genom en mångfald olika beslut, främst inom den fysiska planeringens ram, bestäm- mer kommunerna i väsentliga drag förutsätt- ningarna för den framtida strukturomvand- lingen av detaljhandeln i kommunen. Det allmänna bär huvudansvaret för utform- ningen av den omgivningsstruktur, i vilken butikerna skall fungera. Det är det allmänna som bestämmer var vägar och gator skall dras och var torg och allmänna platser skall ligga. Det allmänna avgör hur den kollektiva trafi- ken skall gå och har också ett avgörande inflytande över hur, trafiken i övrigt skall regleras, exempelvis genom förordnanden om enkelriktning av trafik och om gågator.

Mellan företrädare för den kommunala planeringen och för detaljhandeln förekom— mer som regel ett ganska långtgående samar- bete. På bägge sidor har man behov av att få och ge information. Skall kommunerna kun- na planera för detaljhandeln, måste de kom- munala myndigheterna få information om de

förutsättningar detaljhandeln behöver för att kunna fylla sin uppgift. För detaljhandeln är det viktigt att få informera, så att man kan påverka planeringen i eget intresse. Å andra sidan behöver detaljhandeln fortlöpande få information om den kommunala plane- ringen. Det underlättar investeringsplane- ringen i företagen och ökar deras möjligheter att påverka planeringen. Likaså vill kommu- nen föra ut information om sitt eget pro- gram för att detaljhandeln skall stimuleras att förverkliga detta.

Åtskilligt av det utbyte av information som förekommer i detta sammanhang sker såsom förut påpekats informellt mellan tjänstemän i kommunerna och företrädare för detaljhandelns organisationer och vissa företag. Det förekommer emellertid också att information dokumenteras och offentlig- görs. I den fysiska översiktsplaneringen ägnas detaljhandeln åtskillig uppmärksamhet. Pla- ner av detta slag innehåller numera ofta såväl diskussioner rörande de allmänna målen för detaljhandelns utveckling i kommunen som konkreta planer för utbyggnaden. I anslut- ning till den fysiska planeringen görs också ibland separata utredningar i syfte att under- söka förutsättningarna för utvecklingen av detaljhandeln i hela kommunen eller delar av den.

I utredningar av detta slag spelar detalj- handelns företrädare, såsom framhållitsidet föregående, ofta en dominerande roll som experter på detaljhandel. Endast i undantags- fall har kommunerna och, kanske något oftare, byggherrarna tillgång till en sakkun- skap, som är jämbördig med den som detalj- handelns företrädare regelmässigt kan ställa till förfogande.

Realismen i olika utbyggnadsplaner för detaljhandeln måste alltid prövas mot bak- grund av bedömningar om hur konsumenter- na fördelar sina inköp i regionen. När det gäller bedömningar av detta slag arbetar man för närvarande under stor osäkerhet. Såsom i kapitelö påvisats finns ännu inga allmänt erkända och tillförlitliga metoder att tillgå. På flera hålls bedrivs utvecklingsarbete i syfte att förbättra metoderna.

Inom de största företagen utvecklar man på egen hand metoder för studiet av hur konsumenterna fördelar sina inköp. Dessa metoder bygger i väsentlig utsträckning på s. k. gravitationsmodeller, avsedda att läggas till grund för beräkningar av hur stor köp- kraft olika detaljhandelsutbud attraherar. Modellerna kan sägas vara företagsanpassade i den meningen, att de är särskilt lämpliga såsom underlag för lönsamhetsbedömningar.

Mellan skilda företrädare för olika organisa- tioner och företag i detaljhandeln framträder ibland betydande meningsmotsättningar rö- rande från allmän synpunkt väsentliga plane- ringsfrågor. Meningsmotsättningarna kan då ha sin grund i att parterna valt olika företags- och butiksprofil i sina försök att anpassa sig till utvecklingen. I sådana fall kan olika ståndpunkter innefatta fullt realistiska lös- ningar, ehuru vart och ett företag kan genomföra endast sin lösning. De i motsätt- ningen inbegripna detaljhandelsrepresentan- terna har egna intressen att bevaka och håller därför var och en på sin linje samtidigt som de ofta söker påvisa att motpartens linje är felaktig eller olämplig.

8.1.4 Olägenheter vid rådande förhållanden

Mot vissa tendenser i detaljhandelns utveck- ling har riktats kritik. Från konsumenthåll har sagts att minskningen av antalet närhets- butiker innebär en allvarlig olägenhet. Det ökade avståndet mellan bostad och närmaste butik har försvårat hemtransporten av varor för många konsumenter. Särskilt bekymmer- samt har det blivit för handikappade, men över huvud taget har de som saknar tillgång till bil vid inköpen missgynnats av utveck- lingen.

Särskilt servicen med dagligvaror på nya bostadsområden har kritiserats. En successiv försämring har där fortgått länge på det sättet, att gångavståndet till närmaste butik för de längst bort i bostadsområdet boende som regel blivit allt längre för varje nytt bostadsområde som byggts.

Inte sällan har kritikerna velat lägga skul- den till utvecklingen på detaljhandeln. Den-

na sägs ha övervältrat transportarbetet på konsumenterna. Särskilt stark kritik har rik- tats mot stormarknaderna. De sägs utarma annan handel; detta kan indirekt leda till förslumning av stadskärnorna.

Andra kritiker har lagt skulden till de negativa dragen i utvecklingen på konsumen- terna själva. Man har sagt att de inte förstår sitt eget bästa. Många har förlagt sina inköp till stormarknaderna därför att de tror att stormarknadsinköpen är billiga. Konsumen- terna glömmer då, menar man, transport- kostnaderna.

Röster har emellertid också höjts till försvar för utvecklingen. Detaljhandeln sägs ha anpassat sig till konsumenternas önskemål och behov. Följden har enligt denna uppfatt- ning blivit en differentiering av butiksstruk- turen, som motsvarar vad dagens konsumen- ter vill ha. Flertalet moderna livsmedelsbuti- ker ersätter egentligen flera butiker av äldre typ såsom speceri-, mjölk- och charkuteribu- tiker. Det har också anförts att ett tätare butiksnät skulle fordra högre varupriser och att stormarknaderna är en effektiv och pris- billig distributionsform.

De nu antydda problemen hänger intimt samman med den kommunala planeringen till den del den har betydelse för detaljhan- deln. Långsiktiga planeringsfrågor som rör detaljhandeln behandlas huvudsakligen iden fysiska översiktsplaneringen eller därmed fö- religgande specialutredningar för detaljhan- deln. De mer kortsiktiga frågorna tas upp i anslutning till detaljplanläggningen eller till dispositionsplaner och områdesplaner, dvs. de icke reglerade planer som kommit att användas som steg mellan byggnadslagens översikts- och detaljplaneinstitut.

De översiktsplaner som omspänner hela regioner förnyas med ganska långa mellan- rum, fem till tio år. Vidare arbetar den fysiska översiktsplaneringen med ett så långt tidsperspektiv som 15—30 år. För detaljhan- deln är emellertid redan fem år ett långt tidsperspektiv. Möjligheterna för de särskilda detaljhandelsföretagen att överblicka så lång tid är små. Strukturomvandlingshastigheteni detaljhandeln är numera så snabb, att det.

längsta perspektiv, som med någorlunda till- förlitlighet kan överblickas, knappast är lång- re än tre till fyra år.

Den nu påvisade bristande tidsöverens- stämmelsen mellan den fysiska planeringen och detaljhandeln innebär att denna under vissa perioder byggs ut utan att aktuellt material för ställningstagandena finns till hands i kommunen. De beslut som krävs för detaljplanering och projektering måste fattas på ett underlag som inte ger en tillfreds- ställande bild av vilka verkningar besluten kan få. Eftersom det som regel rör sig om planering för endast en del av kommunen blir det svårt att se konsekvenserna för andra delar av kommunen. Särskilt gäller detta om man såsom för närvarande ofta sker använder sig av gravitationsmodeller för be- räkning av köpkraftens fördelning. Dessa modeller är ju, som påpekats i föregående avsnitt, konstruerade för att belysa det aktuella projektets situation men däremot inte i någon högre utsträckning verkningarna på omgivningen.

Bristerna hos den kommunala planerings- tekniken ger, som antytts i det föregående, utrymme åt resursstarka företrädare för detaljhandeln att själva ta initiativ i detalj- handelsfrågor, exempelvis genom att göra detaljhandelsutredningar åt kommunen. I sådana utredningar är det praktiskt taget omöjligt att undvika ställningstaganden i programfrågor. Dessa utredningar brukar inte heller kännetecknas av någon återhåll- samhet i sådant avseende. Tvärtom vill det synas som om de skilda detaljhandelsföre- trädare som på detta sätt kommer till tals begagnar sig av tillfället att anlägga syn- punkter på programfrågor. Häri ligger från kommunernas synpunkt en fara därigenom att det kan vara svårt, och för den icke sakkunnige ibland rent av omöjligt, att vid läsningen av utredningarna skilja mellan slut- satser grundade på fakta och värderingar i programfrågor.

Från samhällsplaneringssynpunkt är det inte heller särskilt tillfredsställande att ut- vecklingsarbetet beträffande metoder att stu- dera köpkraftens fördelning i en region i så

stor utsträckning som för närvarande grun- das på problemuppfattningen hos företagen, som ser det enskilda företagets omgivnings- struktur såsom det centrala. Undersökningar av konsumentbeteenden sker med utgångs- punkt från den aktuella butiken och omgiv- ningen, dvs. kundunderlaget relateras till företagets läge.

Detta förhållande skulle kanske inte behö- va tillmätas någon väsentlig betydelse, om man kunde förutsätta att de programsyn- punkter och utredningsresultat, som kom- mer fram i dessa sammanhang, alltid stod i god överensstämmelse med vad som från allmän synpunkt kan anses önskvärt. Det finns emellertid anledning att tro, att bety- dande skillnader i värderingar förekommer.

Detaljhandeln fungerar i en marknadseko- nomi och måste eftersträva lönsamhet. De olika företrädarna för detaljhandeln har där— för anledning att söka påverka planeringen i lönsamhetsfrämjande riktning. Det detalj- handelsföretag, som kan påräkna att få ett visst butiksläge, har därför intresse av att få till stånd en planering som begränsar konkur- rensen. I den mån företaget söker få till stånd t. ex. en planering med långt avstånd till närmaste konkurrerande butik är detta inte förenligt med önskemål från konsu- mentsynpunkt att hålla nere gångavstånden. Såsom har påvisats i föregående avsnitt kommer härtill, att betydande skillnader kan finnas mellan olika företrädare för detaljhan- deln beroende på att företagen valt olika sätt att anpassa sig till utvecklingen och härige- nom kommit att skilja sig åt beträffande företags- och butiksprofil. Om planeringen bör utformas med sikte på den ena eller andra butiksprofilen torde knappast böra avgöras på grundval av utredningsmaterial, som både presenteras och utvärderas av de berörda företagen eller kanske endast ett av dem.

Även om i ett detaljhandelsföretags mål- sättning ingår att främja allmänna intressen något som troligen alla detaljhandelsföre- tag vill ge intryck av och som säkerligen också i de allra flesta fall överensstämmer med det verkliga förhållandet behöver

detta inte innebära, att målsättningen alltid står i överensstämmelse med den som kom- munen kan tänkas vilja tillämpa. Såsom framgår av de i kapitel 7 förda diskussioner- na blir avgörandena i frågor av detta slag regelmässigt kompromisser, där hänsyn mås- te tas till många vitt skilda intressen och där de lokala förhållandena måste tillmätas av- sevärd betydelse i varje särskilt fall.

Vad här anförts visar att det bör vara kommunen, som gör de erforderliga awäg- ningarna mellan skilda intressen och som anger riktlinjerna för hur detaljhandeln skall utvecklas, och att sedan företagen får för- söka anpassa sig därefter. Frågan är om inte de nuvarande förhållandena ger företagen en så stark'ställning att det ibland blir tvärtom. Åtminstone synes detta ibland gälla frågor om butiksprofil och planering för bostads- områdesbutiker.

Såsom en brist vid de nuvarande förhållan- dena kan också ses den omständigheten att den information om hur planeringen fort- skrider, vilken företagen behöver, som regel inte blir redovisad offentligt förrän det är för sent att utnyttja den. Såsom förut påvisats söker företrädare för detaljhandelns organi- sationer och särskilda företag därför etablera personliga kontakter med sådana personer som är i stånd att ge tillförlitlig aktuell information. Det kan emellertid knappast anses tillfredsställande att information av detta slag måste inhämtas genom informella kontakter.

8.2 Samhällsinflytande och konkurrens 8.2.1 En ny planeringsteknik

Framställningen i föregående avsnitt visar att kommunerna i dagens läge knappast har möjlighet att vid planeringen för detaljhan- del på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift som företrädare för skilda intressen. Det blir i stället vissa detaljhandelsintressen som dominerar planeringen av kommersiell service. Den planering som kommer till stånd måste emellertid ske på de i kommunen förtroendevaldas politiska ansvar. Det fram-

står därför som riktigt, att kommunerna tar ett bättre grepp om den planering, som rör utvecklingen av detaljhandeln inom den egna kommunen.

Detta innebär inte att kommunen behöver utökade befogenheter jämfört med nuläget. Redan nu är detaljhandelns faktiska beroen- de av den kommunala planeringen mycket stort, särskilt i samband med etablering av butiker. Vad som behövs är att förvandla faktisk inverkan till målmedvetet inflytande. Detta inflytande bör användas bl. a. till att med bibehållande av effektiv konkurrens inom detaljhandeln åstadkomma en från konsumentsynpunkt lämplig avvägning mel- lan olika konkurrensmedel såsom pris, ser- vice, närhet etc. Vid avvägningen måste också beaktas detaljhandelns betydelse för stadsbyggnadsprocessen och kommunens ut- veckling i övrigt.

För att den angivna målsättningen skall kunna förverkligas måste kommunerna få tillgång till ett så kvalificerat beslutsunder- lag, att man kan fatta självständiga och av de särskilda detaljhandelsintressena opåverkade beslut. Därmed avses självfallet inte att detaljhandeln skall stängas ute från plane- ringsarbetet. De beslutsfattande instanserna bör emellertid ha resurser för kritisk gransk- ning av detaljhandelns förslag.

I föregående avsnitt har framhållits att en svaghet i den nuvarande planeringen för detaljhandel är att de instrument som an- vänds inte passar för den hastiga strukturför- ändring som karaktäriserar detaljhandeln. Detaljhandelns förhållanden behöver fortlö- pande belysas såväl kortsiktigt som långsik- tigt. Tillkomsten av nya butiker, bortfallet av äldre butiker, oförutsedda händelser m. m. bör kontinuerligt beaktas i det långsik- tiga perspektivet. Härigenom blir det möjligt att bedöma inte bara enstaka projekt för sig utan också strukturen som helhet och vad det enstaka projektet betyder för den övriga detaljhandeln.

Vad som här behövs är en ”rullande” planeringsteknik. För de kommunala bo- stadsbyggnadsprogrammen används en plane- ringsteknik, som gör det möjligt att fortlö-

pande överblicka det långa perspektivet. Denna planering är rullande i den meningen att den förnyas varje år och således behåller sin normala framförhållning på ungefär fem år. Tekniken innebär bl. a. att informationer om planeringens förverkligande och effekter fortlöpande går tillbaka in i planeringen.

För detaljhandelns del bör en teknik av detta slag kunna användas för att förbättra överblicken med avseende på såväl tid som rum. Tekniken torde ge ett förbättrat be- slutsunderlag för kommunala ställningstagan- den i detaljhandelsfrågor och vara ägnad att öka kommunernas möjligheter att självstän- digt leda utvecklingen av detaljhandeln i kommunen.

Tekniken innebär att såväl långsiktiga som kortsiktiga frågor behandlas samtidigt och i samklang med varandra. Framförhållningen bibehålls hela tiden. Tidsförloppet kommer till uttryck genom att projekten passerar genom planeringsprocessen i riktning mot färdigställandet.

Rätt använd bör denna teknik leda till att kommunen alltid kommer att ha en aktuell uppfattning om kommunens detaljhandels- struktur och de förändringar i denna som förutses inom överskådlig tid. Ändamålet med tekniken kan också beskrivas på det sättet, att den ger kommunen ett flertal olika bilder av strukturen i dess helhet. För varje stadium av den förestående överblick- bara tidrymden skall det finnas en bild, som visar hur strukturen väntas komma att se ut då. Betraktade i tidsföljd efter varandra ger bilderna tillsammans en uppfattning om den väntade förändringen. De bilder som beskri- ver nuläget och den situation som väntas inom nära förestående tid bör kunna vara ganska tydliga. Ju längre man söker blicka in i framtiden, desto mindre skarp blir bilden, eftersom osäkerheten ökar med tidsavstån- det mellan planen och förverkligandet. Allt eftersom tiden går kommer bilderna närma— re. De blir då skarpare. Samtidigt kommer nya oskarpa bilder in i blickfånget längst bort i tidsperspektivet.

Av varje bild bör man kunna få en uppfattning inte bara om hur de särskilda

planerade projekten utvecklas, utan också om hur strukturen i sin helhet väntas bli påver- kad av dessa projekt och av andra förutseba- ra omständigheter, Om t. ex. ett nytt cent- rum skall komma till om tre är bör det kunna utläsas på vilket sätt tillkomsten av detta nya utbud väntas verka i andra delar av kommunen om konkurrerande centra kommer att kräva ombyggnad eller annan förnyelse för att kunna klara den ökade konkurrensen, om det totala regionala kon- kurrenstrycket kan antas öka och i så fall om detta kan väntas leda till ändrade anspråk från detaljhandelns sida, när det gäller den kommunala planeringen av nya bostadsområ- den etc.

När ännu lång tid återstår till förverkligan- det är osäkerheten så stor, att knappast annat än diskussionsliknande överväganden kan komma i fråga. Man vet då som regel mycket litet om de särskilda projekten. Exempel på frågor som kan behandlas då är detaljhandelns roll i stadskärnan, önskvärd takt i strukturomvandlingen och balansen mellan regionala utbud och bostadsoriente- rad dagligvaruhandel.

Dessa diskussioner måste självfallet kopp- las ihop med den planering som sker i andra sammanhang. Man bör inte begränsa plane- ringsdiskussionerna till frågan om på vilket sätt detaljhandeln och annan service skall fylla sin uppgift i det större planeringssam— manhanget. Bebyggelseplaneringen bygger i hög grad på bestämda föreställningar om möjligheterna att förse nybebyggelsen med detaljhandel och service över huvud taget. Dessa föreställningar påverkar bebyggelsepla- neringen och leder in den i vissa bestämda banor. En viktig fråga på detta stadium av serviceplaneringen blir därför att söka pröva hållbarheten i dessa föreställningar och ställa frågan om det finns alternativ, som innebär en bättre sammanvägning av skilda intressen. Inom bebyggelseplaneringen fixeras redan vid denna tid åtskilligt som begränsar hand- lingsalternativen för serviceutbyggnaden. Det är därför angeläget att detaljhandelns fram- tida förhållanden blir klarlagda så långt som det är möjligt redan här.

Efter hand måste konkreta handlingsalter- nativ utformas. Detta skede är mera arbets- krävande och innebär att de vagt antydda utvecklingslinjerna nu preciseras till mer eller mindre tydligt utformade handlingsprogram. Mycket av detta arbete kommer att gälla delar av kommunen, såsom planering för nya bostadsområden, sanering av äldre områden och andra stadsbyggnadsprojekt. Viktigt är då att helhetsbilden inte förbises.

Under detta skede preciserar kommunen sina anspråk samtidigt som detaljhandelns företrädare anger, vilka möjligheter de har att tillgodose dessa anspråk. Under ett fort- löpande samråd sker härefter en successiv begränsning av antalet handlingsalternativ. Man får räkna med att detaljhandeln i början av detta skede inte kan bli företrädd annat än genom organisationer, kedjor och stor- företag. De kommunala myndigheterna bör emellertid så tidigt som möjligt söka komma i kontakt med företag, som representerar skilda företagsprofiler. Härigenom uppnår man att antalet handlingsalternativ blir så stort som möjligt vid varje beslutstillfälle.

Detta arbete går hand i hand med annan planering, främst bebyggelseplaneringen. Det kommer under detta skede ofta att vara händelseförloppet inom ramen för bebyggel- seplaneringen som*tvingar fram precisering.

Planerings- och programarbetet bör med fördel kunna vidgas till att omfatta även dimensioneringen och lokaliseringen av loka- ler för exempelvis allmän service som post, tele, sjukkassa etc., men även apotek, ban- ker, hantverksservice, barndaghem etc.

Under den successiva precisering som kännetecknar detta skede bör kommunen offentligt redovisa sin målsättning inte bara översiktligt utan också beträffande detaljer. Preciseringen bör i de fall där det är möjligt tillgå på det sättet, att kommunen beskriver sin målsättning i form av alternativa lösning- ar och anger i vilken ordning man prioriterar dem.

Det sagda kan illustreras med ett exempel. Vid planeringen av ett nytt bostadsområde lägger kommunen fram olika förslag som rangordnas. Ett innebär att tre dagligvarubu-

tiker placeras ut i området på sådant sätt att gångavstånden minimeras. Enligt ett annat förslag får området två butiker placerade efter samma grunder. Ett tredje förslag leder till att området får två centralt placerade butiker. Ett fjärde förslag innebär att områ- det får en centralt placerad butik och ett mera perifert butiksläge. Naturligtvis kan variationerna också avse vägar och kollektiva kommunikationer, områdets utbyggnadstakt (och därigenom tillväxten av köpkraftunder- laget) m.m. Andra betydelsefulla variatio- ner är belägenheten av och tidpunkten för tillkomsten av planerade nya centrumanlägg- ningar utanför området.

Planeringsalternativen behöver inte nöd- vändigtvis inskränka sig till sådant som rör butikslägenas egenskaper. Såsom påvisats i avsnitt 5.4.5 förekommer för närvarande ett slags samförståndslösningar, där kommunens ”prestationer” genom planeringen står mot detaljhandelsföretagets ”prestationer”. I pla- neringstekniken ligger också att ett alternativ kan innebära t. ex. att ett företag åtar sig ökat öppethållande eller förmedlingstjänster av skilda slag. Tekniskt sett bör inte något hinder heller föreligga mot att konstruera alternativ som innebär att ett företag, som tilldelas ett visst butiksläge, åtar sig att hålla satellitbutik eller att till ett lågt pris erbjuda hemsändning av varor till vissa konsument- grupper.

Självfallet kan endast en sådan planering komma i fråga som är så utformad, att det finns företag som är beredda att etablera butiker i de butikslägen som ingår i plane- ringen. Kommunen ställs emellertid inför svårigheten att klarlägga vad de skilda företa- gen med hänsyn till sina speciella företags- profiler kan acceptera. Företagen har nämli- gen såsom antytts i det föregående ett naturligt intresse av att planeringen blir sådan, att man i en planerad butik uppnår så god lönsamhet som omständigheterna med— ger, vilket i praktiken kan betyda att man vill ha förutsättningar för en större omsätt- ning än som i och för sig skulle vara nödvändig. Företagens intresse kommer då lätt i konflikt med kommunens intresse av

att t. ex. planera korta gångavstånd. Kom- munen har därför behov av att förmå företa- gen att ge en realistisk information om vilken förmåga företaget har att uppfylla kommunens målsättning.

I dagens läge kan det vara en nackdel för ett företag att acceptera ett butiksläge, som ger mindre omsättning än vad konkurrenter- na kan eller säger sig kunna godtaga. Detta beror på att den i allmänhet tillämpade turordningen mellan företag som vill etablera butiker medför, att företaget då tillgodogör sig sin plats i turordningen med risk för att konkurrenterna, när deras tur kommer, får bättre butikslägen.

Det sätt på vilket kommunen bör kunna få företagen intresserade av att lämna den önskade informationen bör vara, att kommu- nen söker verka för att företagens tilldelning av butikslägen bestäms med hänsyn till i vilken mån de anpassar sig till kommunens målsättningar. Sådana företag som i hög grad tillmötesgår kommunen bör på grund härav kunna premieras av kommunen. Denna pre- miering kan bestå i att företaget antingen omedelbart eller vid en framtida fördelning av butikslägen erhåller en fördel framför konkurrenterna, exempelvis ett särskilt efter- traktat butiksläge eller flera butikslägen än konkurrenterna.

Den föreslagna planeringstekniken och den därmed sammanhängande förstärkning- en av kommunens möjligheter att göra sak- kunniga bedömningar bör ge kommunerna en stärkt ställning i förhållande till detaljhan- delsintressena. Det är emellertid då också av vikt, att kommunen beaktar de för detalj- handeln gällande marknadsekonomiska re- striktionerna. Vill kommunen, t. ex. för att begränsa gångavstånden, verka för ett alterna- tiv i planeringen, som innebär att ett företag gör avkall på sitt krav på viss minsta omsätt- ning, föreligger risk för att den tilltänkta butikens livslängd kan bli alltför kortvarig för att planstandarden på sikt skall upprätt- hållas.

Kommunen bör således iaktta viss försik- tighet när den planerar på ett sätt som många företag betraktar såsom otillfreds-

ställande med hänsyn till möjligheterna att driva en lönsam butik i ett butiksläge vilket beror av planeringen. Det förhållandet att det finns ett visst företag som förklarat sig villigt att etablera en butik på platsen kan knappast utan vidare anses utgöra en garanti för att det kommer att finnas en butik däri framtiden. Företaget kan ha missbedömt möjligheterna eller helt enkelt varit villigt att göra en alltför djärv satsning. Ett i och för sig lovande initiativ som misslyckas kan leda till allvarliga brister i planstandarden som kan vara svåra att reparera. Som exempel kan nämnas det fallet, att en kommun i förlitan på att ett företag förklarat sig berett att acceptera ett visst läge bygger ett bostadsom- råde, som enligt bedömningarna hos flertalet företag är för litet att bära en dagligvarubu- tik. Misslyckas därefter företaget eller drar det sig ur det s.k. etableringsansvaret, dvs. åtagandet att under vissa förutsättningar etablera en butik på platsen, kan detta leda till betydligt svårare brister i planstandarden än som skulle ha blivit fallet om bostadsom- rådet från början givits större köpkraftsun- derlag.

Det bör således finnas vissa garantier för att ett företag, som tilldelas ett visst butiks- läge, verkligen fullföljer de åtaganden, som etableringen enligt planeringsalternativet innebär för företagets del. När det gäller sådana prestationer av företaget som t. ex. att sända hem varor eller hålla satellitbutik torde den bästa garantin ligga i att kommu- nen kontrollerar fördelningen av butikslägen. Fullföljer ett företag inte sina åtaganden riskerar det då att bli åsidosatt vid komman- de fördelning av butikslägen.

Eftersom kostnaden för butiksläget är en viktzg faktor vid företagets bedömning av möjligheterna att etablera en butik i ett visst läge kan denna faktor inte lämnas utanför bilden. Det är emellertid både dyrt och opraktiskt att för varje läge iförväg beräkna hur stor hyra byggherren kommer att behöva för att täcka självkostnaden för butiksloka- len. Den naturliga lösningen på detta pro- blem är att detaljhandelsföretagen får ange den högsta hyra de är beredda att betala. När

man fått en uppfattning om vilka butiker, som kan väntas komma att bli förverkligade, får byggherrarna stämma av hyreserbjudan- dena mot kostnadskalkyler för lokalerna. I samband härmed bör spekulanterna på bu- tikslägen beredas tillfälle att ange sina an- språk när det gäller lokalernas utformning, inredning m.m. Det torde då kunna inträffa att jämkningar blir aktuella med avseende på såväl hyrans storlek som byggnadskonstruk- tionen m. rn.

Såsom i nästa avsnitt kommer att närmare utvecklas kan en kommun inte alltid utöva bestämmanderätten över vem som skall få ett visst butiksläge. Huruvida detta behöver försämra kommunens möjligheter att planera enligt sina intentioner är svårt att bedöma. Önskvärt är att den skisserade alternativpla- neringstekniken utnyttjas oavsett om det är kommunen eller annan som har bestämman- derätten i fördelningsfrågan.

Med den föreslagna planeringstekniken får kommunerna ett instrument med vilket de bör kunna verka för en fördelning av service- resurser mellan skilda grupper av konsumen- ter och en utveckling i övrigt som kommu- nen finner önskvärd. Att utredningen ansett ett sådant instrument behövligt beror på att den funnit att marknadsmekanismerna inte automatiskt leder till det från kommunens synpunkt bästa resultatet. Detta förhållande får emellertid inte undanskymma det faktum att detaljhandeln fungerar i en marknadseko- nomi.

Det måste därför framhållas, att såsom ett moment vid värderingen av skilda alternativ också bör ingå, att den butiksstruktur som uppkommer är ägnad att främja en effektiv konkurrens mellan skilda företag. Det bör sålunda t. ex. undvikas att bostadsområden intill varandra med endast en butik var får samma ägare till butikerna. I sådana fall då ett planeringsalternativ förutsätter etable- ring av flera butiker och det vid fördelning av butikslägena visar sig att förutsättningar för verksam konkurrens inte föreligger bör planeringsalternativet slopas. Att ett helt samhälle domineras av ett enda företag är självfallet förkastligt.

Vad som i det föregående anförtsinnebär att den nya planeringstekniken flätas sam- man med frågorna om fördelning av butikslä— gen mellan olika företag. När det är fråga om sådana butikslägen som kommunen dispone- rar över skall kommunen kunna använda sin dispositionsrätt så att de företag premieras som bäst uppfyller den målsättning som kommunen ger till känna genom planering- en. På detta sätt kan konkurrensen om butikslägen få en från. konsumentsynpunkt meningsfull inriktning. Samtidigt byggs i planeringstekniken in en primär grund för fördelning av lägen mellan de skilda företa- gen. Vad detta innebär från fördelningssyn- punkt kommer närmare att utvecklas i nästa avsnitt.

Främst i storstadsregionerna, men ibland även på vissa andra håll, kan ett näringsgeo— grafiskt sammanhängande område vara upp- delat på flera kommuner. Det kan då vara motiverat att planera gemensamt för flera kommuner. I sådana fall synes de berörda kommunerna böra träffa avtal om samarbete i den utsträckning och i de former som är lämpliga. Det torde få ankomma på länssty- relserna att föreslå kommunerna sådant sam- arbete, när det behövs.

Butiksetableringsutredningen har i princip inriktat sig på tätregionernas problem. Detta är en naturlig följd av att uppdraget i första hand avsett frågor om etablering av butiker. I glesbygderna är det i stället nedläggning av butiker som skapar problem. Vidare har frågor om kommersiell service i glesbygder behandlats av en annan utredning, nämligen glesbygdsutredningen (Kommersiell service i glesbygder, SOU 197213).

Det övergripande synsätt som butiksetab- le'ringsutredningen funnit sig böra anlägga innefattar emellertid både nyetablerings- och nedläggningsfrågor. I själva verket torde det förhålla sig så att det inte går någon klar gräns mellan de täta och de glesa regionernas problem. Såsom framgår av några av de i kapitel 6 redovisade undersökningarna slutar det inbördes beroendeförhållande, som bin- der samman de skilda utbuden i en detalj- handelsstruktur, inte vid tätortens gräns.

Detaljhandelsutbud långt utanför tätorten måste delta i det komplicerade dynamiska samspelet.

Butiksetableringsutredningen bygger sitt förslag på den förutsättningen, att endast en överblick över de betydelsefulla övergripan- de sammanhangen kan skapa grunden för en planering som på sikt leder till önskvärda resultat. Den av utredningen föreslagna pla- neringstekniken för detaljhandeln möjliggör en sådan överblick.

Såsom även glesbygdsutredningen funnit kan inte heller glesbygdens försörjnings- problem när det gäller varudistribution lösas utan sådan övr rblick. Butiksetableringsutred- ningen vill därför erinra om att den i remissyttrande över glesbygdsutredningens betänkande framhållit, att planeringstekni- ken i stort sett bör vara användbar även för de ändamål som glesbygdsutredningen vill tillgodose.

8.2.2 Fördelning av butikslägen

Såsom redovisats i kapitel ] analyserade re- dan nyetableringssakkunniga fördelnings- problemet på nybyggnadsområden i tätorter. De sakkunniga hade som målsättning att upprätthålla en i görligaste mån fri konkur- rens. Denna målsättning menade man borde förverkligas i planeringen bl. a. genom att ramen för den framtida butikshandeln inom nya bostadsområden blev så vid som möjligt och genom att planeringen av butiksnätet gjordes så elastisk som möjligt samt att olika företagsformer bereddes möjlighet att bli företrädda inom varje område. Att företräda- re för det allmänna skulle ta något ansvar för fördelningen av butikslägen ansåg de sakkun- niga inte kunna komma ifråga.

Mot bakgrund av den roll som kommuner- na i dag spelar i samband med samhällets utbyggnad är nyetableringssakunnigas stånd- punkt inte längre hållbar. Genom markpoliti- ken och den fysiska planeringen har kommu- nerna i allt väsentligt redan tagit på sig det ansvar som nyetableringssakkunniga menade att det allmänna inte borde ha. Frågan gäller därför inte längre om det allmänna skall ta

ansvaret för fördelningen av butikslägen, utan hur detta faktiska ansvar bör förvaltas.

Den ordning för fördelning av butikslägen mellan skilda företag som efter hand utbil- dats har i åtskilliga fall föranlett missnöje. Ordningen innebär i stort sett att vederbö- rande markägare eller byggherre oavsett om denne är kommunen själv, ett kommu- nalt bostadsföretag eller annat rättssubjekt — ombesörjer fördelningen var och en för sig. Fördelningen, som ibland äger rum i mer eller mindre god anslutning till viss turord- ning mellan de etableringssökande företagen, sker vidare ofta utan nämnvärd insyn. Klar- görande offentliggjorda motiveringar till för- delningsbesluten lämnas sällan. Utredningen har inte funnit anledning att söka utreda fall, där det gjorts gällande att vissa företag blivit otillbörligt gynnade eller missgynnade. En- ligt utredningens mening är det emellertid allvarligt nog att fördelningsbeslut ibland från vissa företags sida kunnat uppfattas som orättvisa och att sådana företag samtidigt svävat i ovisshet om motiven för beslutet utan att företaget kunnat få denna ovisshet undanröjd.

För att den av utredningen i föregående avsnitt föreslagna planeringstekniken på de- taljhandelsservicens område skall komma att fungera tillfredsställande är det också, såsom antytts, av vikt att kommunen själv tar på sig uppgiften att bestämma, vilket detaljhandels- företag som skall ges tillfälle att etablera i ett visst i planeringen avsett butiksläge.

Eftersom problemet med fördelning av butikslägen i princip får anses begränsat till att omfatta butiker som etableras i nybyggda lokaler, bör kommunen kunna nöja sig med att ta befattning med fördelning av sådana butikslägen som uppkommer i samband med nybyggnad. Någon anledning för kommunen att med hänsyn till fördelningens betydelse för planeringstekniken gå längre och ta befattning med butiker som etableras i bu- tikslägen där detaljhandel bedrivits redan förut torde som regel inte finnas. Anledning saknas att uppställa bestämda regler för i vilka fall kommunerna bör ta befattning med fördelningen av butikslägen. Avgörande tor-

de böra vara om det framstår såsom värde— fullt från planeringssynpunkt, att kommu- nen utövar inflytande på vem som skall etablera i butiksläget eller om flera företag konkurrerar om detta.

Kommunerna förvärvar numera iallt stör— re omfattning den mark som skall användas vid utbyggnaden av kommunen. Det är emellertid vanligt att kommunerna säljer den mark som skall exploateras. I viss utsträck- ning, främst i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö, förekommer det också att kommunerna upplåter marken med tomt- rätt.

När kommunen uppträder i egenskap av markägare och byggherre möter det inte några hinder för kommunen att bestäm- ma vem som skall tilldelas ett butiksläge som * upptagits i planeringen för utbyggnaden av

detaljhandelsservice inom området.

I de fall då marken överlåtes eller upplåtes med tomträtt torde väl stadgandena i jorda- balken 4 kap. 45 respektive 13 kap. 65 i viss utsträckning kunna försvåra en avtals- mässig bindning av köparens respektive tomträttshavarens handlingsfrihet i fråga om rätten att utse innehavare av blivande butiks- lokaler. Det bör emellertid som regel inte möta några svårigheter för kommunerna att genom ett gott samarbete med de exploate- rande företagen lösa dessa problem. I själva verket framstår det som ganska verklighets- främmande att kommunen utövar tvång mot en exploatör i dessa sammanhang. Den före- slagna planeringstekniken förutsätter att byggherren deltar i planeringsarbetet redan på ett tidigt stadium och tillför arbetet synpunkter i frågor som angår byggherren. Härvid är det naturligt att byggherrens berät- tigade anspråk på den kommande hyresgäs- ten beträffande ekonomisk tillförlitlighet m. m. blir vederbörligen beaktade.

När det är fråga om mark som redan förut ägs av annan än kommunen kan det dock ibland tänkas att möjligheterna att få ett gott samarbete till stånd är sämre. Markäga- ren kan då ha förvärvat marken under sådana förutsättningar att han anser sig göra en förlust genom att rätta sig efter kommunens

anvisningar. Butikslägena kan då komma att tillfalla det detaljhandelsföretag, som bjuder det högsta priset eller den högsta hyran eller som bedöms såsom den på sikt bäste hyres- gästen från ekonomisk synpunkt. Det kan vidare tänkas, att ägaren står i sådant förhål— lande till ett visst detaljhandelsföretag, att det framstår såsom naturligt, att detta före- tag skall komma i åtnjutande av butiksläget. Ett detaljhandelsföretag kan också på ett tidigt stadium ha förvärvat marken eller fastigheten för att när tiden är mogen etablera en butik där.

En kommun har alltså inte formellt möj- lighet att under alla förhållanden bestämma, vilket eller vilka företag som skall tilldelas ett visst i kommunens detaljhandelsplanering förutsatt butiksläge. Det är emellertid uppenbart, att en kommun i dagens läge i det stora flertalet fall har goda möjligheter att faktiskt göra detta.

I den mån kommunen inte själv äger den mark eller den byggnad, där etableringen skall ske, kan beslutet i denna fråga inte få karaktär av annat än en rekommendation. Eftersom beslutet tänkes ingå såsom ett led i det fortlöpande planeringsarbetet och alltså bör komma att föregås av öppna och för- troendefulla överläggningar mellan alla be— rörda parter, torde man emellertid ha all anledning att förutsätta att en sålunda av den ansvariga kommunala instansen beslutad rekommendation på det hela taget kommer att följas.

Bakgrunden till att det finns ett fördel- ningsproblem är, såsom beskrivits i det före- gående, att det i allmänhet råder konkurrens om "goda butikslägen. Den av utredningen föreslagna planeringstekniken innebär, att kommunen skall söka utnyttja denna kon- kurrens för att främja allmänna intressen. Till den del planeringstekniken kan på detta sätt nyttiggöra konkurrensen om butikslä- gen, bör detta leda till att fördelningsproble- men minskar i omfattning.

Av väsentlig betydelse för att den här föreslagna ordningen på ett fruktbärande sätt skall kunna bidra till att lösa de ofta besvärliga frågorna om fördelning av efter-

traktade butikslägen mellan dem som vill etablera är att dessa frågor aktualisera: på ett tillräckligt tidigt stadium. I den mån så är möjligt bör detta ske redan i anslutning till att butiksstrukturen utformas för ett 'isst område.

I vilket skede av planeringsarbetet, :om kommunen bör fatta beslut i fördelningsfrå— gorna, måste bli beroende på omständighe- terna i varje särskilt fall. Väsentligt är att avgörandet träffas på ett så tidigt stadum som möjligt. För planeringens slutförande är det nämligen betydelsefullt, att informaion om de speciella intressen som det utsezlda detaljhandelsföretaget kan ha beträffaide planeringens slutliga utformning blir bearta- de. Självfallet bör beslutet 'dock inte fatas förrän det blivit klart vem som skall bebygga området. Inte heller bör avgörandet ske så tidigt att handlingsfriheten i planeringsarbe- tet begränsas i onödan.

Såsom framgår av föregående avsnitt för- utsättes att kommunen under planeringen av serviceutbudet på ett visst område s_(all kunna göra upp alternativa, rangordnade förslag. I sådana fall kan det tänkas, att tara ett företag anmält sitt intresse för att etablera i ett visst av kommunen prioriterat butiksläge. Kan företaget godtagas för etab- leringen — därvid naturligtvis bl. a. byggner- rens bedömning av företagets ekonomiska vederhäftighet måste tillmätas avgörande be- tydelse är det naturligt att kommunens beslut kommer att innebära en rekommenda- tion att företaget ifråga tilldelas butiksläget. Planeringsarbetet har då gett en mer eller mindre automatiskt verkande fördelnings- norm.

Planeringstekniken bör också kunna bidra till lösningen av fördelningsproblemet på ett annat sätt. Tekniken förutsätter offentlighet omkring den planering som rör detaljhan- deln. Planeringens rullande karaktär innebär dessutom att offentligheten blir kontinuerlig och inte endast tillfällig med långa mellan- rum. Vidare bör kravet på framförhållning i planeringen ge möjligheter att överblicka tillgången på butikslägen på förhållandevis lång sikt. Dessa omständigheter är ehuru

de inte i och för sig löser några fördelnings— problem _ ägnade att främja en sund och av saklighet präglad förhandlingsatmosfär. Mot bakgrund av de missförhållanden i dessa avseenden som redovisats i kapitel 2 är enligt utredningens mening åtskilligt vunnet även härmed.

Den föreslagna planeringstekniken kom- mer dock inte att så att säga automatiskt lösa alla fördelningsfrågor. Man måste räkna med att det uppstår situationer, där flera företag vill komma i fråga för ett och samma butiksläge. Det måste då fattas beslut i frågan om vilket företag, som skall tilldelas läget.

De grunder som då skall tillämpas vid avgörande av fördelningsfrågan bör vara i princip desamma, som i det föregående föreslagits bli vägledande vid planeringen av kommunens detaljhandelsservice. Detta kan sägas i huvudsak innebära, att kommunen skall fördela butikslägen i syfte att åstad- komma den bästa försörjning med detaljhan- delsservice som är genomförbar. För den skull måste sådana hittills ofta åberopade fördelningsgrunder som marknadsandel och turordning mellan etablerade företag träda i bakgrunden, även om sådana grunder såsom i det följande kommer att framgå också kan beaktas.

Av den i avsnitt 3.1 lämnade beskriv— ningen av företagsstrukturen i Sverige fram- går att detaljhandeln karaktäriseras av en pågående företagskoncentration. Särskilt tydlig är denna koncentration inom dagligva- ruhandeln.

Denna utveckling mot stordrift innebär risker för att konkurrensen skall försvagas, eftersom de företag som konkurrerar blir färre. Samtidigt är utvecklingen också ett uttryck för att de kvarvarande företagen blir effektivare och starkare. För att effektivite— ten skall vidmakthållas och konsumenterna få skälig del av effektivitetsvinsterna bör man dock så långt som detta med hänsyn till andra intressen är möjligt sträva efter att upprätthålla en effektiv konkurrens inom detaljhandeln.

Visserligen består detaljhandeln fortfaran-

de av många konkurrerande företag. Inom dagligvaruhandeln är det dock i stort sett endast det lilla fåtalet storföretag och block som nyetablerar butiker. Småföretagen in- lemmas i blocken eller försvinner på struk- turomvandlingens avvecklingssida.

Det hittillsvarande sättet att fördela lägen torde närmast ha förstärkt denna tendens. De stora företagen och blocken har genom att använda sina i förhållande till småföreta- gen överlägsna resurser kunnat tillgodose sina intressen. Inom dagligvaruhandeln har det knappast blivit några butikslägen över till småföretagen.

Mot den skisserade bakgrunden framstår det inte som tillfredsställande, att den för- delning av lägen för vilken det allmänna bär ansvaret leder till att koncentrationstenden- serna förstärks. Dessa tendenser är redan i sig själva så starka, att väsentliga stordriftsförde- lar uppkommer. I dagens situation förefaller det därför vara från allmän synpunkt mera motiverat att i samband med fördelningen av butikslägen verka för att effektiv konkurrens mellan flera företag bibehålls. Detta bör främst kunna ske genom att man strävar efter att fördela butikslägena så att flera företag konkurrerar med varandra på de lokala marknaderna. Detta är inte minst betydelsefullt med hänsyn till vikten av att konsumenterna får valfrihet mellan skilda företag med mer eller mindre olikartad företagsprofil.

Självfallet bör ett sådant fördelningssätt inte leda till att förhållandena mellan företa- gens marknadsandelar rubbas i mera bety— dande omfattning, åtminstone när det gäller landet i dess helhet. Risken härför är inte heller stor. De stora företagen och blocken kommer ändå att ha en stark ställning på grund av sina i jämförelse med de mindre företagen överlägsna etableringsresurser.

Det bör erinras om att det kan vara svårt för ett företag att etablera på en marknad, där företaget inte förut har några butiker. För att kunna konkurrera effektivt med de på den lokala marknaden redan väl etablera- de företagen bör nämligen det nyetableran- de företaget helst ha tillgång till en från

konkurrenterna fristående partihandelsdistri- bution på platsen. Vill företaget på egen hand bygga upp en sådan distribution, behö- ver det troligen etablera flera butiker på en gång eller i tät följd för att komma i åtnjutande av de stordriftsfördelar i parti— handelsledet, som i dagens konkurrenssitua- tion behövs för en framgångsrik konkurrens.

Enligt de anvisade riktlinjerna bör kom- munerna emellertid kunna verka för att konkurrenskraftiga företag skall komma in på marknader, som domineras starkt av andra företag. En lokal dominans i ett samhälle för ett företag eller ett block bör vara ett starkt skäl för att ge även andra företag tillfälle att etablera i samhället eller området.

Med den nu intagna ståndpunkten torde man behöva beakta förhållandet mellan olika företags marknadsandel. En sådan kan ibland vara stor i en viss region, men liten om man ser till hela riket. Det kan också förhålla sig tvärtom. I första hand bör man såsom redan antytts vid fördelningen utgå från den lokala situationen.

Marknadsandelen för ett visst företag eller block brukar ofta räknas på vissa varugrup- per, såsom livsmedel, möbler, skor etc. Det är också vanligt att man sammanför icke livsmedel till en grupp, nämligen specialva- ror. Vidare kan företagens marknadsandelar beräknas särskilt för olika butiksformer, exempelvis stormarknader, varuhus, super- markets, servicebutiker etc.

Som regel synes det vid sådana bedöm- ningar som det här gäller vara bäst förenligt med intresset att främja en verksam konkur- rens mellan skilda företag att vid fördelning av butikslägen utgå från företagets mark- nadsandel för den butiksform som det är fråga om. Det måste nämligen principiellt anses vara till fördel, att företaget bereds tillfälle att konkurrera även inom andra butiksformer än de som företaget normalt arbetar med. Detta har särskild betydelse i fråga om sådana butiksformer, där endast ett fåtal butiker förekommer, såsom stormark- nader. Beträffande en sådan butiksform mås- te det anses mycket angeläget att bereda

olika företag tillfälle att etablera, så att det blir konkurrens inom butiksformen.

Beträffande stormarknader bör vidare be- aktas att de har stora influensområden. Konkurrens mellan två stormarknader kan förekomma även om de ligger flera mil från varandra. Det är därför viktigt att en kom- mun inte avgränsar sina bedömningar till kommunens eget område. Hänsyn måste tas även till stormarknader i kringliggande kom- muner. En kommun som inte förut har någon stormarknad och som skall välja ut ett företag till ett enda stormarknadsläge i kom- munen bör, om det finns stormarknader i närliggande kommuner, om så är möjligt och även ur andra synpunkter lämpligt, ge det nya läget till ett företag som inte är represen- terat i regionen.

En omständighet som kan rubba resultatet av en viss fördelning är att ett fristående företag, sedan det tilldelats ett butiksläge, kan komma att anslutas till ett block eller ett annat företag. Denna svårighet torde inte kunna undanröjas genom några regler. Vik— ten av att man vid fördelningen skaffar sig goda informationer om de etablerande före- tagen och försöker tillse att syftet med fördelningen inte förfelas måste därför in- skärpas.

Inte sällan torde ett planeringsalternativ komma att innehålla flera butikslägen. I sådana fall är det vanligen med hänsyn till intresset av konkurrens mellan butikerna och valfrihet för konsumenterna olämpligt att tilldela samma företag alla butikslägen i ”paketet”. Förutsättning för att alternativet skall kunna förverkligas blir då, att flera företag anmäler intresse för de olika butiks- lägena på ett sådant sätt att intresset av konkurrens och valfrihet blir uppfyllt. I planeringsalternativet kan det finnas lägen, som skiljer sig från varandra på det sättet, att de är mer eller mindre eftertraktade av företagen. Den premiering vid tilldelning av butikslägen, som kommunen i föregående avsnitt förutsatts kunna göra av företag, som visar särskild vilja att förvekliga kommunens mål i planeringen, bör i de nu diskuterade fallen i första hand gälla ett sådant företag,

som ensamt anmält intresse för ett visst i ”paketet” ingående butiksläge.

Fördelar av det nu beskrivna slaget för ett visst företag motiveras av att företaget bättre än andra företag tillgodoser konsument- intressena. Från rättvisesynpunkt kan därför sådana fördelar anses berättigade. Att där- emot ge ett eller flera företag fördelar framför konkurrenterna vid fördelning av butikslägen, utan att företaget på något särskilt sätt tillgodosett konsumentintressen, bör givetvis inte förekomma. Konkurrensen kan nämligen därigenom på sikt snedvridas till nackdel för konsumenterna. Detta har väsentlig betydelse när det gäller att över ti- den fördela butikslägen av olika kvalitet.

Det förhållandet att ett företag är det för- sta som anmält sitt intresse för ett visst butiksläge i ett av kommunen prioriterat planeringsalternativ bör i och för sig inte vara en omständighet, som motiverar att företaget ges företräde till läget framför andra företag som anmält sig senare. En sådan ordning skulle kunna leda till en meningslös tävlan mellan företagen att kom- ma först med en anmälning som man ändå tänkt göra. Däremot bör man i vissa fall kunna ge företräde åt det företag, som först accepterat ett av kommunen prioriterat butiksläge, om det av omständigheterna framgår, att företag som senare anmäler intresse dröjt därmed i förhoppning om att över huvud taget inget företag skulle anmäla intresse.

8.3. Administrativa frågor 8.3.1 Handläggningen i kommunen

En allmän strävan i hela den kommunala planeringsverksamheten i dag går ut på att effektivisera planeringen genom att integrera fysisk, ekonomisk och social planering. I praktiken tar denna strävan i huvudsak den formen att ansvaret för de olika planerings- formerna koncentreras till det organ, som i kommunen har den bästa överblicken över de skilda sektorerna och störst förmåga att göra de sammanjämkningar och avvägningar

mellan skilda anspråk som behövs, nämligen kommunstyrelsen. Denna framstår alltmer som det kommunala organ, som har den reella möjligheten att driva en vidsynt och integrerad planeringsverksamhet och som därigenom kan ge kommunfullmäktige ett beslutsunderlag, där de relevanta aspekterna förs samman för ett slutligt politiskt avgö- rande.

Det av utredningen framförda förslaget till planering för servicesektorn ligger helt i linje med dessa strävanden. Förslaget syftar till att få till stånd en samordning av all plane- ring, som berör denna sektor, och härigenom inte bara förbättra överblicken över service- sektorn utan också öka möjligheterna att integrera denna del i den totala planeringen.

Det är därför naturligt att ansvaret för den föreslagna rullande planeringen läggs hos kommunstyrelsen. På denna bör ankomma att leda arbetet och tillse att det alltid skall finnas ett aktuellt planeringsprogram på bå- de kort och lång sikt och att detta program med jämna mellanrum, förslagsvis en gång om året eller oftare, behandlas och antas i kommunstyrelsen.

Beslutanderätten i de frågor som aktuali- seras på detta sätt bör emellertid ligga hos kommunfullmäktige. De genom kommunsty- relsens försorg upprättade och av styrelsen antagna förslagen till planeringsprogram bör därför — oavsett att fullmäktige vid andra tillfällen kan få anledning att fatta beslut i hithörande frågor regelbundet av styrelsen föreläggas kommunfullmäktige för godkän— nande. Kommunfullmäktige bör ianslutning därtill inte bara ta ställning till sådana programfrågor, som med hänsyn till sakens beskaffenhet kräver omedelbart beslut, utan också anta det preliminära programmet för den mera långsiktiga serviceutbyggnaden. Självfallet avses härmed inte att kommunen i onödan skall binda sig för en viss utbyggnad. Den preliminära karaktären hos programmet måste alltid markeras tydligt. Programmet torde gärna kunna uttryckas iflera tänkbara utvecklingsalternativ.

Medan det sålunda bör ankomma på kommunfullmäktige att behandla och god-

känna av kommunstyrelsen antagna och fö— reslagna planeringsprogram torde av praktis— ka skäl alla återstående hithörande frågor med undantag av de planfrågor för vilka finnes föreskriven särskild ordning böra handhas av kommunstyrelsen eller, om detta med hänsyn till kommunens särskilda förhål- landen befinnes lämpligare, helt eller delvis av annan kommunal nämnd. Beroende på de olika frågornas vikt bör naturligen delegation kunna ske. Angelägenheten av att garantera offentlighet åt såväl planeringen som fördel- ningen av butikslägen på olika detaljhandels- företag utgör ett viktigt skäl till att vissa frågor dock inte bör delegeras annat än till kommunstyrelsen eller kommunal nämnd. Det får enligt utredningens uppfattning t. ex. inte förekomma, att frågor om fördelning av butikslägen avgörs på tjänstemannaplanet eller av kommunala bolag, stiftelser eller liknande.

I flertalet kommuner torde arbetet med den föreslagna planeringen och den därtill anknutna uppgiften att fördela nya butikslä- gen knappast bli av den omfattningen att det kräver en särskild organisation. Dessa frågor är så nära sammanbundna med markanvänd- ningsfrågor i allmänhet att administrationen oftast torde bli helt beroende av hur man över huvud taget vill lösa kommunernas planeringsväsen.

Endast i de allra största kommunerna torde det behövas en särskild tjänsteman anställd för dessa speciella uppgifter. Det synes kunna vara till fördel om den eller de som arbetar med hithörande uppgifter har nära kontakt med annat planeringsarbete i kommunen, främst det som gäller den fysis— ka planeringen. Uppgiften att vara föredra- gande torde säkerligen ofta med fördel kun- na skötas av kanslichefen eller kommunal- kamrem.

De frågor som behandlas i den föreslagna planeringstekniken kommer som regel att förverkligas inom ramen för bebyggelseplane- ringen. Ehuru byggnadslagstiftningen ger kommunerna ett dominerande inflytande över bebyggelseplaneringen, är det dock läns- styrelserna och i vissa fall Kungl. Maj:t som i

sista hand har att fastställa de detaljplaner som reglerar förverkligandet. Frågor av bety- delse för utformningen av detaljhandels— strukturen, t.ex. huruvida en stormarknad skall få förläggas till en viss plats, kan därför slutligen komma att avgöras av länsstyrelse eller i sista hand Kungl. Maj:t. Detta torde dock sakna praktisk betydelse för den före- slagna planeringsteknikens funktion.

8.3.2. Utredning och offentlighet

Ett väsentligt syfte bör såsom framgått av det föregående vara, att den föreslagna pla- neringstekniken gör det möjligt att samla all information rörande detaljhandelsfrågor och göra den lättillgänglig. Planeringen bör där- för dokumenteras fortlöpande och offent- ligt. Dokumentationen bör avse inte bara från detaljhandelssynpunkt relevanta grund- fakta och bearbetningar av dessa utan också en redovisning av de för detaljhandeln bety- delsefulla kommunala ställningstagandena, oavsett i vilket sammanhang dessa skett. Härigenom erhålls en naturlig och nära an- knytning till annan kommunal planering, främst den fysiska men också den ekonomis- ka och sociala planeringen.

En stor del av planeringsunderlaget måste liksom hittills hämtas från utomstående intressenter. Särskilt viktigt är det självfallet, att detaljhandelns företrädare blir i tillfälle att framföra sina synpunkter. En av fördelar- na med planeringstekniken är att den kan göras så informativ, att även sådana detalj- handelsintressenter, som på grund av brist på egna utredningsresurser tidigare saknade möjligheter att föra fram sina synpunkter, kan göra detta på ett meningsfullt sätt.

Självfallet skall konsumenterna beredas tillfälle att tillföra planeringen sina synpunk- ter. Även de för förverkligandet ansvariga byggherrarna är intressenter, som måste be- redas tillfälle att delta i informationsutbytet. Hos byggherrarna finns såsom framgår av utredningens intervjuundersökning åtskillig sakkunskap även beträffande frågor, som bör beaktas långt tidigare i planeringen än som nu vanligen sker.

En annan grupp intressenter som måste komma med i planeringen är producenter av icke kommersiell service.

Att lösa problemet med insamling av infor- mation från så många håll är helt naturligt förenat med svårigheter. Problemet är dock inte nytt. Vanligt är att man i kommunerna använder remissförfarande för att samla in in- formation av detta slag. Sådant förfarande aktualiseras när planförslag läggs fram elleri samband med specialutredningar. 1 övrigt sy- nes information i detaljhandelsfrågor för när- varande insamlas på ganska informella vägar, ofta genom separata kontakter med skilda intressenter.

Utredningens uppfattning är att redan den dokumentation som avses ingå i planerings- tekniken skall underlätta informationsutby- tet. Det skrivna materialet kan då vid varje tillfälle tjäna som underlag för synpunkter. Lämpligt synes vara, att kommunen med jämna mellanrum remitterar planeringsmate- rialet eller sammanfattningar av detta till olika intressenter och bereder dem tillfälle att inkomma med synpunkter. På samma sätt torde böra förfaras, när kommunen skall ta ställning i andra för detaljhandeln viktiga frågor.

Remissförfarandet torde dock inte vara till fyllest i alla fall. Förfarandet torde därför böra kompletteras med möjligheter att muntligen ange synpunkter. I största möjliga utsträckning torde detta böra ske vid sammanträden, till vilka kallas alla berörda parter. Erfarenheterna torde så småningom leda fram till lämpliga former. Det är angelä— get att insamlade synpunkter redovisas öppet och att enstaka detaljhandelsintressenter inte får möjlighet att under hand påverka plane- ringen.

Genom att planeringsarbetet skall omhän- derhas av kommunfullmäktige som högsta beslutsmyndighet efter beredning av kom- munstyrelsen torde det bli sörjt för att intresset av full offentlighet tillgodoses.

Mot den rådande ordningen för fördelning av butikslägen mellan intresserade detaljhan— delsföretag har bland annat anmärkts, att den sker utan nämnvärd insyn och i allmän-

het utan att klargörande motiveringar läm- nas. När enligt utredningens förslag det i princip skall vara kommunen, som har att fatta beslut i fördelningsfrågorna, kommer enligt utredningens mening också den väsent- liga fördelen att vinnas med denna ordning, att också på detta område intresset av offentlighet kommer att tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Det är därför av sär- skild vikt, såsom i föregående avsnitt anförts, att besluten i dessa frågor både formellt och reellt förläggs till en kommunal myndighet och ej överlåtes t.ex. till ett kommunalt bostadsbolag eller liknande. Utredningen ser det också såsom en fördel att besluten om fördelning av nya butikslokaler på detta sätt kommer att samlas till en beslutande instans med överblick över hela detaljhandeln i kommunen.

Om fördelarna av en planeringsteknik av det nu beskrivna slaget skall kunna utnyttjas till fullo krävs tillgång till kvalificerad sak- kunskap rörande detaljhandelslokalisering ut- över den som kan erhållas direkt från de berörda detaljhandelsintressenterna. Det till- gängliga materialet bör bearbetas fortlöpan- de enligt någon modell som så långt som möjligt belyser konsekvenserna av olika handlingsalternativ.

Såsom påpekats i avsnitt 8.1.3 har de inom handelns egna led utvecklade s.k. gravitationsmodellerna ofta kommit till an- vändning vid sådana beräkningar som lagts till grund för den kommunala planeringen rörande detaljhandelns lokalisering. Dessa modeller har från företagssynpunkt den för- tjänsten att de är lämpliga såsom underlag för lönsamhetsbedömningar. Från plane- ringssynpunkt är det emellertid också angelä- get att kunna anlägga ett mer konsumentan— passat synsätt, där syftet är att bestämma hur den enskilda konsumenten kan väntas fördela sina inköp under olika förutsätt- ningar. En modell, där detta synsätt kommer till uttryck, finns i korthet redovisad i bilaga C. Hur denna modell kan användas har belysts i kapitel 6.

Oavsett vilken modell som kommer till användning bör datainsamlingen ske på ett

standardiserat sätt. Dels bör materialet kun- na användas i den tilltänkta modellen, dels ger standardiseringen möjlighet till jämförel- ser. När förändringar över tiden skall beskri- vas och analyseras måste dataunderlaget vara jämförbart från tid till annan. Vidare är det till fördel om olika kommuner tar fram sinsemellan jämförbart material eftersom detta ökar möjligheterna att vidareutveckla modellerna i forskningen.

Härav följer att kommunerna behöver hjälp med anvisningar för hur arbetet skall bedrivas. Anvisningarna bör utarbetas i nära kontakt med forskning och utvecklingsarbe- te på området.

Kommunerna bör vidare ha tillgång till ett sakkunnigt och oberoende organ, som för deras räkning i den mån en kommun inte själv har härför erforderliga resurser — kan utarbeta förslag till olika lösningar av proble— men på detaljhandelsservicens område. Ett sådant organ bör efter bearbetning av i kommunen insamlat utredningsmaterial kun- na ge underlag för överväganden i struktur- frågor. Organet bör därvid emellertid inte sträcka sig längre än till att söka klarlägga och belysa det beslutsunderlag, på vilket kommunen skall grunda sina bedömningar. Vad organet skall biträda med är alltså i första hand, förutom att'utarbeta förslag till olika lösningar, att framlägga konsekvensbe- skrivningar till skilda alternativ. Värderingar av alternativen med hänsyn till den kommu— nala målsättningen bör emellertid organet så långt det är möjligt avhålla sig från, eftersom sådana värderingar måste ske på politiska grunder och organet med hänsyn till sina speciella uppgifter inte gärna kan få en sammansättning som gör det lämpat härför.

8.3.3. Centrala funktioner

samordnings- och expert-

Planeringsrutinen bör vara enhetlig för hela landet. Insamling av grunddata och utform- ning av programarbete bör anpassas till gemensamma metoder. Härav följer att kom- munerna behöver tillgång till en gemensam servicecentral, som behärskar de aktuella

metoderna och som kan ge råd till komnu- nerna om hur de skall förfara för att på bästa sätt kunna utnyttja metoderna i planerings— tekniken. Denna servicecentral bör ocrså kunna underlätta arbetet för kommunerna genom att ge riktlinjer för själva planerirgs- rutinen.

Den tilltänkta servicecentralen bör vara väl förtrogen med inte bara frågor, som rör den nuvarande bebyggelseplaneringen, utan också kommunal planering i allmäntet. Inom den statliga sektorn finns två organ som uppfyller dessa förutsättningar, nämli- gen statens planverk och bostadsstyrelsen. Mot att anförtro planverket denna uppgift talar emellertid, att detta verk har till huvrd- uppgift att granska planer och inte att planera. Bostadsstyrelsen är helt inriktad på nyproduktion av bostäder. Den planering som utredningen syftar till skall emellertid omfatta detaljhandelsutvecklingen idess hel- het och inte gälla bara nya bostadsområden. Dessutom skall detaljhandelsplaneringen be- akta avvecklingssidan av strukturutveck- lingen, något som knappast ligger i linje med bostadsstyrelsens inriktning på nyproduk- tion.

Utredningen har stannat för att föreslå att Svenska kommunförbundet anförtros upp- giften att vara servicecentral. Kommunför- bundet motsvarar bra de nyss nämnda kra- ven på förtrogenhet med kommunal plane- ring i allmänhet. Förbundet har ägnat sär- skild uppmärksamhet åt den kommunala planeringen och skilda former för samord- ning av denna. För att välja kommunförbun— det i stället för ett statligt organ talar också den omständigheten, att den föreslagna pla- neringsverksamheten inte förutsätts bli för- enad med något statligt finansieringsansvar. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att förbundet har en sådan förtroendeställningi förhållande till kommunerna, som bör borga för ett gott samarbete, framstår förbundet såsom särskilt lämpat att föra ut information om planeringsrutinen och stimulera intresset i kommunerna för att börja tillämpa denna rutin.

Kommunförbundets uppgift blir närmast

att lämna konkreta anvisningar till kommu- nerna om hur man lämpligen gör invente- ringar, områdesindelningar och datasamman— ställningar. Eftersom det åligger statens plan- verk att utfärda anvisningar för kommuner- nas fysiska planering i vissa avseenden, bör förbundet i erforderlig utsträckning samråda med verket. Förbundets anvisningsverksam- het bör inkludera beräknings- och prognos- metodik, redovisningsteknik och annat, som antytts i det föregående.

På kommunförbundet bör vidare ankom- ma att knyta sådana kontakter med aktuella forsknings- och utredningsorgan inom och utanför företagsvärlden att aktuell informa- tion om strukturförändringstrender, forsk- ningsresultat och erfarenheter från experi- mentverksamhet kan spridas till kommuner- na på ett effektivt sätt. Det föreligger enligt utredningens mening ett starkt behov av att utveckla och för svenska förhållanden anpas- sa metoder för studiet av köpkraftens fördel- ning i en region. Dessa metoder måste vidare samordnas med behovsanalyser av det slag, som distributionsutredningen för närvarande arbetar med.

Självklart kommer en mer allmän tillämp- ning av datakrävande metoder och en data- behandlingsbunden metodik att kräva lång tid innan tillämpningen förvandlas till rutin i den kommunala planeringsverksamheten. Så- dana metoder har dock prövats praktiskt vid planeringen av Järvafältet i Stockholm och på några andra håll.

Man har därför anledning att hysa för- hoppning om att ifrågavarande utvecklingsar- bete kommer att resultera i praktiskt an- vändbara metoder för de syften som här angetts.

För närvarande är det ibland svårt att få tillgång till för planeringsarbetet erforderligt faktamaterial, främst uppgifter om butiker- nas omsättning.

Genom lag (l972z826) om uppgiftsskyl— dighet i vissa planeringsfrågor är näringsidka- re efter anmodan av myndighet skyldig att till länsstyrelsen översiktligt redovisa hur den ekonomiska utvecklingen av verksamheten väntas bli och vilka förändringar av bl. a.

sysselsättningen, som planeras eller väntas. Länsstyrelse och kommunstyrelse skall kun- na kalla näringsidkare till överläggningar i frågor angående företaget, vilka är av väsent- lig betydelse för länet eller kommunnen. Länsstyrelse och kommun har vidare viss skyldighet att informera näringsidkare om statlig och kommunal planering. Lagen gäller till en början endast under tre år och är inte avsedd att tillämpas på detaljhandeln.

Det är också för detaljhandelsplaneringen av stor vikt, att erforderligt faktamaterial finns tillgängligt. Butiksetableringsutred- ningen har dock för sin del inte funnit skäl att föreslå en motsvarande lagstiftning om informationsutbyte på handelns område. Skälet härtill är främst, att utredningen i detta liksom i andra sammanhang vill ge företräde åt frivilliglinjen. Skulle det visa sig att man inom den kommunala planeringen inte får tillgång till de data om företagen, som krävs för planeringen, får frågan tas upp till förnyad bedömning.

Beträffande forsknings- och utrednings- verksamheten synes AB Näringslivets Plan- institut NPI vara ett lämpligt organ. Institutet är organiserat i form av ett aktie- bolag som ägs av Kooperativa förbundet och Handelskamramas nämnd. I styrelsen finns för närvarande representerade ägarna samt de stora varuhuskedjeföretagen, Sveriges köpmannaförbund och ICA. Institutet förut- sätts arbeta på ett objektivt sätt, så att ingen enskild företagspart gynnas.

För närvarande sysslar institutet med både forskningsprojekt och praktiskt inriktade uppdrag. Forskningsprojekten finansieras av samhällsinstitutioner, företrädesvis riksban- kens jubileumsfond och statens råd för byggnadsforskning. Uppdragen kommer från kommuner, som önskar få egna utvecklings- problem belysta. Dessa uppdrag finansieras på konsultbasis.

Inkomsterna från forskningsprojekten och uppdragen uppgår för närvarande till ungefär 350 000 kronor årligen. Därutöver behöver institutet medel för att täcka kostnaderna för basorganisationen. Dessa kostnader upp- går för närvarande till ungefär 200 000

kronor om året. I den nuvarande organisa- tionen betalas dessa kostnader av flertalet av de företag och organisationer, som är före- trädda i styrelsen. För närvarande övervägs inom institutets styrelse vissa förändringar i detta avseende innebärande att såsom finan- siärer skulle inträda vissa kreditinstitutioner.

Om institutet skall ges en sådan roll som utredningen förutsatt i det föregående, mås- te detta komma att innebära en betydande utvidgning av främst uppdragsverksamheten. Utredningens uppfattning är att denna verk- samhet liksom för närvarande bör finansieras av uppdragsgivarna/kommunerna. En utvid- gad verksamhet måste emellertid också föra med sig krav på en ökad basorganisation. Skall institutet kunna drivas i avsedd omfatt- ning, måste vissa garantier finnas för att basorganisationen kan hållas tillräckligt stor.

Frågan om institutets framtida organisa- tion och finansiering bör ses mot bakgrund av i första hand verksamhetens syfte och den nytta skilda intressenter har av verksamheten och i andra hand institutets behov av kon- takter utåt.

Enligt utredningens förslag skall institu- tets verksamhet syfta till att utveckla meto- der och medverka till utredningar som skall användas i kommunernas planeringsarbete. Även om det primära syftet sålunda är att tjäna samhällets och konsumenternas intres- sen, skall institutet dock också tillgodose de- taljhandelsföretagens intressen i den me- ningen, att det tillför planeringen objektiv information om detaljhandelns förhållanden. Det bör därför vara av intresse för detaljhan- delns organisationer att få tillfälle att bidra med information om egna förhållanden lik- som även att följa institutets arbete och ge impulser åt detta.

Kommunerna måste dock antas få den största nyttan av institutets arbete, eftersom detta skall komma till direkt användning i planeringen. Även om de resultat som arbe- tet avsätter i planeringen kommer att kunna underlätta bl. a. företagens investeringsplane- ring, torde företagen inte kunna undgå att även i fortsättningen göra egna företagsan- passade etableringsundersökningar.

Det förhållandet att institutet bör a'beta med metoder som primärt syftar til att belysa frågorna ur konsumenternas och samhällsbyggandets synvinklar innebär inte, att institutet kan frigöra sig från beroendet av information från detaljhandelns orgznisa— tioner och företag. Både dessa ocl de mera företagsanpassade metoderna näste grundas på sådan information. Härtill corn- mer att det är i hög grad önskvärt att den metodutveckling och forskning, som sker inom detaljhandelns egna led, fortlöpande jämförs och konfronteras med institrtets arbetsresultat.

Det är därför med hänsyn till arbetets kvalitet ett oavvisligt krav, att institutet även i fortsättningen får ett nära samarbete med detaljhandelns företrädare. Utredningen ser det såsom en önskvärd utveckling on. det skulle uppkomma ett sådant förhållande, att institutet och detaljhandeln får ett visst utbyte av tjänstemän.

Kostnaderna för en basorganisation av den volym, som utredningens förslag förutsitter, torde grovt räknat kunna uppskatta; till 500 000 kronor årligen. Med hänsyn till den nytta som samhället/konsumenterna å ena sidan och detaljhandeln å andra sidar. kan väntas få av institutet torde det kunna anses rimligt att merparten av dessa kostrader, förslagsvis 300 000 kronor, garanteras av staten. Återstoden torde böra bäras av terör- da företag och organisationer inom närings- livet. Av detta ställningstagande följer, att institutet bör bibehållas såsom en fristående organisation men med statligt stöd.

Det förhållandet att staten lämnar det största bidraget till institutets finansiering bör inte hindra, att näringslivet ges en bred representation i institutets styrelse. Lämpligt synes vara att kommunförbundet tillsätter styrelsens ordförande och Kungl. Maji två eller tre ledamöter av styrelsen samt att övriga ledamöter av styrelsen utses från näringslivets sida på liknande sätt som nu. Till den del staten vill säkra de statliga intressena bör detta kunna ske genom att villkor knyts—till de statliga anslag som institutet får.

Det finns enligt utredningens mening inte anledning att begränsa möjligheterna att ta del i institutets verksamhet och bidra till finansieringen av detta till enbart företrädare för detaljhandeln. Såsom utredningen påvisat i kapital 3 är gränserna mellan olika led i varudistributionen numera flytande. Detta gör att även partihandeln bör ha intressen att bevaka. Härtill kommer att producenterna säkerligen också många gånger har intressen i saken. Vidare synes det lämpligt att bereda banker och andra finansieringsinstitut tillfäl- le att följa arbetet.

I enlighet med vad som sålunda anförts finns det alltså åtskilliga ytterligare intressen- ter, som kan antagas vara villiga att bidra till finansieringen och som därför lämpligen bör beredas plats i styrelsen. Den slutliga lös- ningen av dessa frågor synes därför böra komma till stånd först efter samråd med företrädare för kommunförbundet och nä- ringslivet å ena samt staten å andra sidan.

Den omständigheten att NPI i förslaget får en halvofficiell ställning bör givetvis inte betyda, att kommunerna måste vända sig till detta institut. Hinder bör naturligen inte möta mot att en kommun anlitar konsulter eller andra utredningsföretag för att göra utredningar på området.

8.3.4. Detaljhandelsrådet

I det föregående har framhållits att det centrala utredningsorganet bör söka avhålla sig från sådana värderingar, som bör ankom- ma på de politiska instanserna i kommunen, såsom när en kommun måste göra intresseav- vägningar mellan olika grupper av konsumen- ter. Sådana avvägningar kan emellertid såsom påvisats i kapitel 7 vara mycket vanskliga att göra bl. a. med hänsyn till svårigheterna att överblicka konsekvenserna. Den ledande roll, som den föreslagna planeringstekniken ger åt kommunen, ställer stora krav på förutseen- de. Försöker en kommun gå fram på opröva- de vägar, kan detta innebära betydande risker. Misstag kan föra med sig allvarliga konsekvenser inte bara för serviceförsörj- ningen utan också för viktiga delar av stads-

byggnadsprocessen. Med hänsyn härtill torde det föreligga ett behov för kommunerna av att få sina tilltänkta lösningar genomdiskute— rade och allsidigt belysta under medverkan av företrädare för de olika berörda intresse— grupperna.

De stora och övergripande frågorna berör ofta inte bara en utan flera kommuner. Sålunda finns i utredningens intervjuunder- sökning exempel på att etablering av stor- marknad blivit en tvistefråga mellan skilda kommuner — något som inte alltid gagnat frågans sakliga behandling. Stormarknadsfrå— gor har i sådana sammanhang inte sällan rönt stort intresse från allmänhetens sida. Likarta— de problem kan också uppkomma utan att väcka intresse på samma sätt. En stormark- nadsetablering innebär, att ett nytt offensivt regionalt utbud tillkommer. Detta får som regel strukturella verkningar på omgivningen. Sådana verkningar orsakas emellertid också när ett nytt kommersiellt centrum tillkom- mer, oavsett om det är beläget i ett nytt bostadsområde eller externt, dvs. utanför tätbebyggt område. Även om- och tillbygg- nad av befintliga centra kan få liknande verkningar. När en kommun låter sanera en stadskärna inom kommunen och därigenom bereder plats åt nya offensiva detaljhandels- utbud, kan detta få återverkningar i en näraliggande kommun, exempelvis för en i denna kommun belägen stadskärna. Någon form för ett organiserat samråd mellan kom- muner för att lösa intressemotsättningar av detta slag finns för närvarande inte.

Den ordning för lösande av tvister i fördelningsfrågor som för närvarande gäller, nämligen förhandlingar inför länsstyrelsen, > har inte kommit till användning annat äni begränsad omfattning. Endast iundantagsfall har företagen eller organisationerna vänt sig till länsstyrelsen, som därför har fått mycket liten kontakt med dessa frågor. I vissa län har man sökt följa utvecklingen genom att registrera nytillkommande butiker på ny- byggnadsområden. Någon grund för me- ningsfulla insatser synes denna registrerings- verksamhet dock knappast ha givit. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 28 december

1972 har länsstyrelsernas befattning med hithörande frågor från och med den 1 januari 1973 begränsats till att avse endast uppdrag att medverka vid förhandlingar i frågor rörande planering och fördelning av butikslägen som påkallas av företag.

Ehuru det sålunda måste konstateras att ordningen med länsstyrelserna såsom för- handlingsforum i stort sett inte kommit att fungera särskilt bra måste det ändå anses vara en riktig tanke, att det eller de företag som finner sig missgynnade bör ha tillgång till ett opartiskt forum, där de under för- handlingsliknande former offentligt kan föra fram sina argument och söka stöd för sina ståndpunkter.

Eftersom det enligt utredningens uppfatt- ning alltså föreligger behov av ett opartiskt förhandlingsforum, finns det motiv att över- väga om detta behov kan tillgodoses på annat sätt än nu är fallet. Det kan då vara skäl att erinra om att nyetableringssakkunni- ga föreslog, att denna uppgift skulle handhas av ett centralt organ, nämligen näringsfri- hetsnämnden, vars motsvarighet i dag är marknadsdomstolen.

Att förlägga förhandlingar i fördelnings- frågor till ett för hela riket gemensamt organ framstår i dagens läge såsom mera angeläget än det gjorde då den nuvarande ordningen genomfördes. Flera drag i detaljhandelns utveckling under senare år motiverar nämli- gen, att sådana frågor behandlas i former som möjliggör en vidsträckt överblick. Ett av dessa drag är blockbildningen, som numera är riksomfattande i flera branscher. Ett annat drag är utvecklingen mot stora butiks- former. Av t.ex. stormarknader kan vissa kommuner inte ha någon, andra knappast mer än ett fåtal. Det kan ibland framstå såsom otillfredsställande att avgöra vilket företag som skall få ett visst stormarknadslä— ge utan att ta hänsyn också till grannkom- muner på andra sidan en länsgräns. Det kan vidare tilläggas att tillgången på personer med den särskilda sakkunskap som erfordras för uppgiften är begränsad. Endast ett cen- tralt organ kan få sådan erfarenhet att en enhetlig praxis kan skapas.

Såsom av det föregående framgått finns det alltså behov av ett forum, där inon en kommun föreslagna lösningar kan bli gerom- diskuterade och allsidigt belysta under ned- verkan av företrädare för de olika berörda intressegrupperna. Vidare föreligger beho: av en form för ett organiserat samråd rörznde etableringsfrågor som rör flera kommmer. För förhandlingar i fördelningsfrågor förelig- ger slutligen behov av ett för hela rket gemensamt organ. Samtliga dessa tre anSjråk kan tillgodoses genom att ett centralt organ med företrädare för alla de intressen somhär är ifråga anförtros uppgiften att utgöra ett sådant forum.

I första hand har utredningen övervägt att föreslå marknadsdomstolen för uppgiften. I sin sammansättning för konkurrensfrågo: in— nehåller denna åtskilligt av just den expertis som behövs. En nackdel är emellertid att i marknadsdomstolen inte finns någon expert på fysisk planering. Vidare har markmds- domstolen inte den inriktning på just dirtri- butionsfrågor, som skulle behövas i detta sammanhang. Dessa olägenheter kan givetvis avhjälpas genom att sammansättningen 'end- ras, men då går också en del av värdet av att välja ett redan befintligt organ förlorat. Vidare är marknadsdomstolens karaktär av domstol inte helt förenlig med det här tänkta organets ställning.

Eftersom något annat organ som kan tänkas lämpa sig för uppgiften inte finns, har utredningen stannat för att föreslå att ett särskilt organ tillskapas, förslagsvis benämnt detaljhandelsrådet. Detta kan sammansättas helt med hänsyn till de behov som skall tillgodoses.

Efter modell av marknadsdomstolen bör detaljhandelsrådet tillsättas av Kungl. Maj:t och bestå av tre grupper ledamöter med tre i varje grupp. I en grupp bör ingå ordföranden jämt två opartiska experter. Ordföranden synes liksom marknadsdomstolens ordföran- de böra vara lagkunnig. De båda experterna bör representera, den ene sakkunskap i planeringsfrågor och den andre i distribu- tionsekonomi. Lämpligast synes vara att dessa experter utses bland personer med

Den andra ledamotsgruppen bör företräda konsumentintressen. En av dessa ledamöter bör vara en särskilt i konsumentfrågor erfa- ren person. De två andra ledamöterna i gruppen bör företräda, den ene kommun- intressen och den andre de i detaljhandeln anställda.

Den tredje gruppen bör företräda närings- livsintressen. Två av ledamöterna i denna grupp bör hämtas från den enskilda detalj- och partihandeln samt en från konsument- kooperationen. Att konsumentskoopera- tionen blir företrädd på näringslivssidan och inte såsom i marknadsdomstolen på konsu- mentsidan bör ses som ett uttryck för den betydelsefulla roll, som kooperationen spelar i egenskap av distributör av varor.

Såsom suppleanter torde böra förordnas, förutom personer från de angivna verksam- hetsområdena, även fackmän med intressen inom de allmännyttiga bostadsföretagen, den privata byggsektorn, varuhuskedjor och fack- handel m. fl. områden. Skulle det av någon anledning befinnas angeläget att den särskil- da sakkunskap på ett område, som besittes av någon av suppleanterna, kommer rådet till godo, synes det på samma sätt som förut- sätts i fråga om marknadsdomstolen'inte möta betänkligheter, om någon av de ordina- rie ledamöterna vill avstå från att deltaga och den ifrågavarande suppleanten i stället träder in.

När en kommun vänder sig till detaljhan- delsrådet bör den dessförinnan ha sökt få fram all utredning, som kan anses erforderlig för en allsidig bedömning av ärendet. Rådet bör nämligen inte ha någon utredande funk- tion. Skulle rådet finna utredningen ofull- ständig bör rådet ge detta till känna för kommunen, som då får tillfälle att fullstän— diga utredningen.

I sådana fall då en kommun står i begrepp att ta ställning i en fråga och en annan kommun anser sig ha ett väsentligt intressei saken, bör den senare kommunen ha rätt att få frågan upptagen i rådet. På detta sätt kan skapas en form för obligatoriskt samråd mellan kommuner, som kan ha intressen i

samma sak. Det blir rådets uppgift att avgöra om den ansökande kommunen verkligen kan anses ha ett väsentligt intresse i saken. Rådet bör ges befogenhet att infordra erforderligt material från den utpekade kommunen. Den- na synes också böra bli skyldig att ingå i förhandlingar inför rådet med den kommun som gjort framställningen till rådet. _

Med det nu beskrivna sättet att inleda samrådsförfaranden föreligger inte behov av att avgränsa förfarandet till någon viss typ av frågor. En sådan avgränsning framstår också som klart olämplig med hänsyn till att samrådet bör vara till för även oförutsedda situationer. För närvarande kan man räkna med att t. ex. nyetablering av stormarknader kan bli en fråga, som aktualiserar samråd. Det kan också tänkas vara motiverat att samrådet omfattar anläggning eller ombygg- nad av nya centra eller sanering av äldre stadskärnor.

Det föreslagna samrådsförfarandet torde kräva lagstiftning. Med hänsyn till att en sådan bör utformas i anslutning till bygg— nadslagstiftningen, torde frågan böra beaktas av bygglagutredningen.

Det synes inte heller vara obefogat att ålägga kommunerna att inhämta utlåtande från rådet för den händelse det föreligger avsevärda meningsskiljaktigheter inom den beslutande församlingen ikommunen. Efter- som emellertid rådets verksamhet avses bli i princip baserad på frivillighet, har utred- ningen inte ansett sig böra föra fram ett förslag av sådan innebörd. Frågan synes emellertid böra följas med uppmärksamhet och det torde böra vara en öppen fråga för framtiden att föreskriva utvidgad skyldighet för kommun att inhämta utlåtande från rådet.

Den funktion detaljhandelsrådet avses få när det gäller fördelningsfrågorna förutsätter att kommunen vid sin planering offentliggör preliminära beslut eller förhandsbesked be- träffande vilket eller vilka företag, som skall rekommenderas bli tilldelade viss eller vissa planerade butikslokaler. Ett sådant fördel- ningsbeslut bör vara utförligt motiverat och fattat i så god' tid att detaljhandelsrådet kan

hinna behandla eventuella klagomål innan kommunen fattar sitt slutliga beslut och planerna förverkligas. Är fördelningsbesluten sammankopplade med planfrågor, bör even- tuella planalternativ också redovisas och rangordnas.

I konkurrensbegränsningsärenden företrä- der näringsfrihetsombudsmannen (NO) det allmänna konkurrensintresset inför mark- nadsrådet. Frågor om undanröjande av skad- lig verkan av konkurrensbegränsning kan i första hand inte anhängiggöras av annan än NO. Denna ordning har fördelar särskilt från utredningssynpunkt och är också ägnad att förhindra okynnesklagomål.

När det gäller fördelningsfrågor synes go- da skäl tala för att införa en liknande ordning. NO representerar avsevärd sakkun- skap beträffande sådana frågeställningar som fördelningsfrågorna kan väntas aktualiseras. Han bör därför på ett värdefullt sätt kunna bidra till utredningen. Det synes vidare lämpligt att på detta sätt uppställa en viss spärr mot obefogade klagomål.

Om NO för visst fall beslutar att inte föra upp frågan till detaljhandelsrådet, utan av- skrivet ärendet, bör liksom när det gäller konkurrensbegränsningsärenden vederböran- de företagare emellertid själv få föra upp frågan till detaljhandelsrådet. NO synes där- emot inte böra tilläggas rätt att på eget initiativ ta upp fördelningsfrågor i detaljhan- delsrådet.

Som klagande hos NO bör kunna uppträ- da sådana företag som tilldelats eller som gör anspråk på ett visst planerat butiksläge. Det bör inte heller föreligga något hinder mot att ett företag, som anser sig vara på ett tidigt stadium missgynnat i planeringen, för talan om att planeringen borde utformas så, att företaget kan tilldelas ett butiksläge, som inte blivit upptaget i kommunens planering. Över huvud taget synes varje företag, som har seriösa planer på en viss etablering, böra ha principiell rätt att få föra talan.

Det torde böra ankomma på NO att ge akt särskilt på sådana etableringssträvanden, som kan anses utgöra innovationer eller början till sådana, och aktivt verka för att sådana

försök inte stoppas annat än efter allsidig prövning i rådet. Självfallet skall NO samti- digt verka för att rådet inte besväras med helt orealistiska etableringsanspråk.

Det är angeläget att handläggningen av klagomål beträffande den preliminära fördel- ningen kan ske med erforderlig snabbhet hos både NO och rådet, om systemet skall kunna fungera.

I avsnitt 5.4.6 har framhållits att konkur- rensbegränsningslagen i allmänhet inte kan tillämpas på villkor av etableringshindrande eller sortimentsbegränsande karaktär, vilka intagits i köp- eller hyresavtal beträffande fast egendom. Tillämpningen av sådana vill- kor är emellertid otvivelaktigt av betydelse för detaljhandelns struktur och ingår som en icke oväsentlig del i hela den problematik som utredningen behandlat. Med hänsyn härtill bör NO ges möjlighet att föra upp sådana frågor till prövning av detaljhandels- rådet, som får förutsättas ha de bästa möjlig- heterna att göra lämpliga avvägningar mellan konkurrensintresset och de övriga samhälls- intressen som gör sig gällande i dylika sammanhang. I dessa fall bör detaljhandelsrå- det kunna förhandla inte bara med kommu- ner och kommunalägda bolag utan även med enskilda fastighetsägare.

Med den lösning utredningen sålunda för- ordar finns inte anledning att göra konkur— rensbegränsningslagen tillämplig på överlå- telse av fast egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom.

Såsom framgått av det föregående är avsikten inte att detaljhandelsrådet skall fatta några för kommunerna eller företagen bindande beslut. Kommunen bör inte heller uppträda såsom part vid förhandlingarna inför rådet. Att kommunen skulle inta en sådan ställning inför rådet torde nämligen inte vara förenligt med att den slutliga bestämmanderätten tillkommer kommunen. Det bör dock inte möta hinder mot att företrädare för kommunen yttrar sig skrift- ligen till rådet eller muntligen genom ombud framför sina synpunkter. Undantag från re- geln att kommunerna inte bör uppträda så- som part inför rådet måste dock självfallet

gälla när fråga är om samråd mellan flera kommuner inför rådet,

Erforderliga föreskrifter för rådet och dess verksamhet torde kunna meddelas i form av instruktion för rådet och NO.

8.4 Försöksverksamhet

] många länder har man från näringslivets och branschorganens sida insett behovet av utvecklingsarbete vad det gäller detaljhan- delsfrågornas samband med bebyggelseplane- ringen. Internationella organisationer har bil- dats för att öka kännedomen om de pro- blem, som är förknippade härmed. Genom konferenser och skrifter söker man sprida information och samla erfarenhet.

I Sverige har Kooperativa förbundet, Sve- riges köpmannaförbund och andra upprättat stadsplaneavdelningar med uppgift att biträ- da kommunerna och att väcka intresse och sprida information. Näringslivets Planinstitut har i likhet med motsvarande organ utom- lands tillkomm't mot bakgrund av detaljhan- delsintressenternas insikt om frågornas väx- ande betydelse.

Den teknik som här föreslås, nämligen att utveckla kommunernas egen planeringsverk- samhet till att omfatta detaljhandelns struk- turutvecklingsfrågor på ett mera medvetet sätt, saknar såvitt utredningen har sig bekant internationell motsvarighet. Även om så inte vore fallet är problematiken ändå så bunden till de speciella förhållanden, som råder i vårt land på grund av lagstiftning och planerings- praxis, att man knappast utan vidare skulle kunna hit överföra utländsk planeringstek- nik.

Eftersom det är frågan om att utveckla en ny planeringsteknik och att inlemma denna i annan planeringsaktivitet till en rutin inom den kommunala förvaltningen, är det myc- ket som talar för att en försöksverksamhet genomförs, samtidigt som man börjar utarbe- ta de generella anvisningar, som rör sätten att beskriva nuläget och att insamla data i samband därmed.

Försöksverksamheten synes lämpligen bö- ra genomföras i några kommuner, där plane-

ringsproblemen ter sig på en gång olikartade och allmängiltiga. I det föregående har nämnts att problemen ställer sig olika i kommuner med olika befolkningstal och med olika regionala förhållanden. Sålunda skulle försöksverksamhet inom ett storstads- område som omfattar flera kommunala en- heter, en medelstor stad och en mindre stad med centralortsuppgifter för vidsträckta om— land kunna illustrera de flesta av de problem, som förekommer i samband med detaljhan- delsförsörjning och planering. Ett väsentligt kriterium för val av försökskommuner bör också vara att det redan finns en väl utveck- lad planeringsorganisation och ett sådant intresse för hithörande frågor att en försöks- verksamhet verkligen genomförs och blir dokumenterad på ett för övriga kommuner användbart sätt.

Utredningen har stannat för att föreslå att försöksverksamhet kommer till stånd inom Storstockholms regionplaneområde samt i Västerås och Växjö kommuner.

Försöksverksamheten förutsätter ett ak- tivt deltagande av de centrala organ, som tidigare föreslagits komma att svara för betydelsefulla uppgifter. Dit hör då i första hand Svenska kommunförbundet, som enligt förslaget skall förmedla sådana anvisningar till de enskilda kommunerna och i övrigt lämna den service i utredningstekniska och handläggningsfrågor, som kommunerna kan tänkas behöva. Samråd bör som förut an- förts ske med statens planverk. För de utredningstekniska frågorna bör kommun- förbundet redan från början kunna utnyttja det expertorgan, som i det föregående före- slagits, Näringslivets Planinstitut NPI. Ock- så näringsfrihetsombudsmannen bör från början engageras i försöksverksamheten för att därigenom på ett lämpligt sätt förbereda en utvidgning av nuvarande arbetsuppgifter. Det synes också lämpligt att det föreslagna detaljhandelsrådet tillskapas redan i samband med försöksverksamheten, även om arbets- uppgifterna i detta skede knappast motiverar att särskilda kansliresurser ställs till rådets förfogande.

Lämpligen bör det få ankomma på kom-

munförbundet att leda och närmare utforma den föreslagna försöksverksamheten.

Detaljhandelsrådet torde böra åläggas att till Kungl. Maj:t anmäla när länsstyrelsernas befattning med hithörande frågor bör upp- höra.

8.5 Kostnader

Ett genomförande av utredningens förslag kommer otvivelaktigt att medföra vissa öka- de direkta kostnader för kommunerna för arbetet med planeringen rörande detaljhan- deln. På kommunerna kommer vidare att falla den gemensamma kostnaden för den servicecentral, som förutsätts finnas hos kommunförbundet. Det blir också kommu- nerna som själva genom konsultarvoden får bekosta de utredningar, vilka skall göras av det organ som kommunförbundet knyter kontakt med. En någorlunda tillförlitlig upp- skattning av kommunernas samlade kostna- der torde kunna göras först sedan den föreslagna försöksverksamheten pågått en tid.

Mot dessa ökade kostnader bör emellertid ställas värdet av de fördelar, som vinnes i form av bättre möjligheter för kommunerna att ordna detaljhandeln och också annan service inom kommunen samt stadsbyggna- den i dess helhet på ett för kommunens invånare lämpligt sätt. Vid bedömningen bör också beaktas, att det inte är någon ny planering söm föreslås, utan endast en annor- lunda teknik att göra en planering, som man i stort sett ändå inte undgår att ombesörja i någon form. Möjligen kan om den nya tekniken sägas, att den är något mer arbets- krävande än den hittills använda, men samti- digt bör då också beaktas, att den nya tekniken genom att den förutsätts bli enhet- lig för hela landet öppnar möjligheter _till arbetsbesparande rationaliseringar. Standar- diserad faktainsamling och gemensam ser- vicecentral (kommunförbundet) bör sålunda göra det lättare än tidigare för kommunerna att utbyta erfarenheter. Enhetliga metoder bör också kunna göra vissa delar av arbetet mer rutinbetonade och därmed enklare.

Det kan inte heller uteslutas att det kan finnas ekonomiskt betydelsefulla fördelzr att hämta genom att den nya planeringstekriken ger möjligheter till en effektivare resurtallo- kering i kommunerna. Sålunda bör tekriken kunna ge information, som kan bli till rytta vid investeringsbeslut i samband med s*ads- byggnadsprocessen. Det kan också tänkas att värdefulla bieffekter av planeringen kan komma trafikplaneringen till godo.

I avsnitt 8.3.3 har gjorts den beröm- ningen, att statsverket bör medverka til att det expertorgan — NPI som kommurför— bundet avses skola samarbeta med får lost- naderna för si.i basorganisation täckta. Ut- redningen har förslagsvis angivit en kosnad härför av 300 000 kronor om året för statsverkets del. Vidare förutsätts att institu- tet liksom tidigare får statliga bidrag i (lika former till den av institutet bedrivna frrsk- ningsverksamheten.

Kostnaderna för detaljhandelsrådet torde av naturliga skäl helt böra falla på statzver- ket. Under försöksverksamheten torde _cke någon av rådets ledamöter behöva vara hel- tidsanställd. Med hänsyn till att antalet ärenden under denna tid måste bli ganska begränsat torde kostnaderna för kansliptrso- nal till en början också kunna beräkna; bli förhållandevis små. Sammanlagda kostnader- na för rådets verksamhet under försökspe- rioden torde kunna uppskattas till högst 200 000 kronor om året och för tden därefter till omkring 400000 kronor om året räknat i 1973 års penningvärde.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att det är av synnerlig vikt att detaljhandelsrådet fungerar snabbt. Man måste nämligen räkna med att tidsförlusceri hithörande sammanhang som regel kan med- föra stora ekonomiska förluster för berörda parter. Det är därför av vikt att rådets resurser inte underdimensioneras.

För NO: 3 del torde ett genomförande av utredningens förslag på sikt kunna förutses nödvändiggöra en viss utbyggnad av organisa- tionen. Merkostnaden härför bör när försla- get helt genomförts kunna uppskattas till ungefär 150 000 kronor årligen.

Bilaga A Produktiviteten inom varuhandeln. Kalkylexempel

för olika etableringsstorlekar.

Inledning ..........................

A.l Några uppgifter om etableringsutvecklingen inom daglig- varuhandeln ...................... A.l.l Nedlagda och nyetablerade butiker under 1960-talet

A. 1 .2 Nyetableringarnas storlek ............... A. 1 .3 Empiriska uppgifter om nyetableringamas ekonomi

A.2 Kalkylexempel avseende lönsamheten vid olika etablerings—

storlekar ....................... A.2.l Allmän metodik .................... A.2.2 Faktorer som påverkas av etableringsstorleken ...... A.2.3 Effektivitetsskillnader ................. A.2.4 Effektivitetsförändringarna under perioden ....... A.2.5 Bruttovinsten ..................... A.2.6 Kostnaderna ..................... A.2.7 Avkastningen ..................... A.2.8 Slutsatser .......................

A.3 Några exempel på stordriftsfördelar ...........

Bihang Beräkningsanvisningar samt utdrag ur kalkyltabeller

168

168 168 168 169

169 169 171 171 172 174 175 175 176

176

178

De nyetablerade butikerna erhåller ofta betydligt större dimensioner än vad som gäller för det äldre butiksbeståndet. Orsaker- na härtill är flera. Sortimentets ökade storlek och kravet på bättre varuexponering fram- förs ofta som skäl. Men också rena stordrifts- fördelar, dvs. möjligheter till en rationellare varuhantering, spelar en viktig roll i samman— hanget.

I denna av Handelns Utredningsinstitut utarbetade rapport lämnas några uppgifter om nyetableringen inom dagligvarusektom där tendenserna mot stordrift mest upp- märksammats. Därefter visas utfallet av olika etableringskalkyler baserade på skilda pro- duktivitetsförutsättningar. Slutligen lämnas några konkreta exempel på stordriftsfördelar inom dagligvaruhandeln.

A.l Några uppgifter om etableringsutveck- lingen inom dagligvaruhandeln

A.].l Nedlagda och nyetablerade butiker under 1960-talet'

Följande tabell visar butiksbeståndets föränd- ringar inom enskild och konsumentkoopera- tiv dagligvaruhandel (inkl. varuhusens livsme- delsavdelningar).

Tabell 1

Antal Procent Enskilda butiker Befintliga 1.1 1960 19116 100 Nedlagda 1960—69 8 993 47,0 Nyetablerade 1960—69 1 113 5,8 Befintliga 31.121969 11 236 58,8 Nettominskning 7 880 41,2 Konsumen tkooperativa butiker Befintliga 1.1 1960 5 922 100 Befintliga 31.121969 2 550 43,1 Nettominskning 3 372 56,9

bleringar och nedläggningar inom den kon- sumentkooperativa sektorn inte göras. Inom övrig dagligvaruhandel har cirka hälften av butiksbeståndet 1960 lagts ned under de följande tio åren. Samtidigt har tillkommit drygt 1 000 nya butiker. Nedan anges antalet nyetableringar inom enskild handel under vart och ett av åren 1960—1970.

Tabell 2

År Antal År Antal 1960 135 1966 110 1961 102 1967 140 1962 87 1968 109 1963 107 1969 125 1964 92 1970 111 1965 95

Antalet nyetableringar har pendlat kring 100 om året och vissa år närmat sig 150.

A. 1 .2 Nyetableringarnas storlek

För år 1968 har beräknats medianomsätt- ningen för nedlagda respektive nyetablerade butiker.

Nedlagda 239 000 kronor Nyetablerade 2 870 000 kronor. Nyetableringarna var alltså mer än tio gånger så stora i genomsnitt som de nedlagda enheterna.

Tabell 3 innehåller uppgifter om nyetable- ringamas fördelning på omsättningsklasser de senaste tre åren.

Tabell 3 Antal nyetablerade enskilda daglig- varubutiker med fördelning på omsättnings- klasser.

På grund av KF:s redovisningssätt under tidigare år kan någon uppdelning på nyeta-

1 Uppgifter om butiksantalets förändringar i det— ta och följande avsnitt har hämtats från Butiksre- gister AB samt från KF.

Omsättningsklass 1968 1969 1970 kronor/år Under 100 000 2 100—250 000 1 3 _ 250—500 000 6 6 5 500 OOO—l milj. 7 9 9 1 milj. —2 milj. 20 23 19 2 milj. —3 milj. 23 27 20 3 milj. —5 milj. 32 35 28 Över 5 milj. 20 20 27 Okänd omsättning — — 3 Totalt 109 125 111

Medianomsättning 1

milj. kronor 2,87 2,70 3,05 Andel över 3 milj. 48 % 44 % 51 %

Det framgår av tabellen att nyetableringar- nas storlek i genomsnitt ökat 1968—1970 men att ökningen trots allt varit tämligen blygsam. Fortfarande etableras ungefär hälf- ten av butikerna under ”supermarket”- gränsen (3 milj. kronor/år).

A.l .3 Empiriska uppgifter om nyetablering- arnas ekonomi

På uppdrag av den statliga butiksetablerings- utredningen har HUI sammanställt vissa ekonomiska uppgifter rörande detaljhandels- företag som etablerats under senare år. Avsikten var att söka följa ett antal nyetable- ringars ekonomiska utveckling för att där- igenom få underlag förjämförelse av lönsam- heten vid olika etableringsstorlekar. För detta ändamål inhämtade köpmannaförbun- dens bokföringsbyråer i Stockholm och Uppsala bokslutsutdrag för ett antal under 1950- och 1960-talen etablerade butiker. Det visade sig dock inte möjligt att erhålla ett tillräckligt omfattande material för den tillämnade analysen.

Meningen var att för ett inte alltför ringa antal företag sammanställa fortlöpande serier av intäkts- och kostnadsdata under en period av minst 8 21 10 år. Det visade sig dock svårt att finna företag med en oavbruten redovisning av denna längd, där inte förändringar genom utbyggnad, omläggning av bokslutsperiod m. m. omöjliggjort jämförbarhet. Det bearbetade materialet omfattar 20 företag, varav 9 etablerade fram till 1957 och 4 år 1962 och senare. Uppenbarligen är det vanskligt att dra slutsatser för 1970—talets etableringar på basis av data som delvis hänför sig till 1950-talet.

De bearbetade företagsekonomiska upp- gifterna ger dock vissa indikationer som stöd för de syntetiska kalkylexempel som redovi- sas i nästa avdelning.

Oavsett etableringsår har bokslutsuppgif— terna bearbetats med hänsyn till durationen efter etableringstidpunkten. I diagram A har angetts utvecklingen av bruttovinst, omkost- nader och nettovinst igenomsnitt för samtli- ga företag.

Bruttovinsten var högst de två första åren efter etableringen men sjönk sedan cirka en procentenhet och har därefter varit praktiskt taget oförändrad. En förklaring till den högre bruttovinsten i början kan vara att

konkurrensen efter hand innebär en anpass— ning av marginalerna. En annan orsak är möjligen att många livsmedelshandlare i början av 1960-talet slopade återbäringen och i samband därmed sänkte priserna.

Personalkostnadsprocenten har ökat mycket obetydligt under de åtta år under- sökningen gäller trots den kraftiga lönesteg- n'ngen. Till stor del har man kunnat rationa— lisera bort avtalshöjningarna. En viss kom- pensation har företagen erhållit genom höjda öresmarginaler.

De nyetablerade företagen har också kun- nat hålla lokalkostnaderna nere. Trots vissa hyreshöjningar har lokalkostnadsprocenten inte ökat, beroende på bättre utnyttjande- grad av lokaliteterna.

Studerar man utvecklingen beträffande de totala omkostnaderna iakttar man en påtag- lig nedgång under första hälften av perioden och därefter en stabilisering. Eftersom perso- nal- och lokalkostnaderna förändras tämligen obetydligt är nedgången hänförlig till övriga kostnadsslag, bl. a. administration, transpor- ter, underhåll, räntor och avskrivningar. Orsaken torde åtminstone delvis vara att en del av ifrågavarande kostnadselement är fast, vilket får till följd att kostnadsprocenten sjunker när omsättningen stiger kraftigt de första åren efter etableringen.

Det är givetvis inte möjligt att dra några mera långtgående slutsatser av ett så begrän- sat material som detta. Vissa av de framkom- na tendenserna har dock utnyttjats vid uppställandet av kalkylexemplen i nästa avdelning.

A.2 Kalkylexempel avseende lönsamheten vid olika etableringsstorlekar

A.2.1 Allmän metodik

På grund av svårigheterna att erhålla empi- riskt underlag för beräkning av lönsamheten vid olika etableringsstorlekar har några kal- kylexempel på schematiska grunder utarbe- tats. Syftet har varit att visa vilken skillnadi lönsamhet, beräknad som överskott i förhål- lande till insatt kapital, som uppkommer vid

Diagram A Bruttovinst, kostnader och nettovinst i procent av omsättningen per duration efter etableringsåret. Genomsnitt för 10 stockholmsbutiker

% av omsättningen 20 —- x Brunovmst 15— Totala omkostnader 10— , _ Personalkostnader ___—_____——_-_————_———__ 5,_ Nettovinst *— ——_-_-__ ___-_______———— Lokalkostnader | l I | | | | | | | År efter ny- etablering SOU 1973: 15

olika etableringsstorlekar under i övrigt lika förhållanden.

Utgångspunkten för beräkningarna är tre etableringsstorlekar (typföretag) med hänsyn till den dimensionerade omsättningen.

A: 3 miljoner kronor/år B: 6 miljoner kronor/år C: 12 miljoner kronor/år

De tre typföretagen studeras under en period av tio år. Det förutsättes att omsätt- ningen från starten ökar för att under det fjärde året uppgå till det belopp som butiken dimensionerats för enligt etableringsalterna- tiven ovan. Därefter ökar omsättningen långsammare (jfr beräkningsanvisningarna nedan).

Ur HUI: s intäkts- och kostnadsundersök— ning 1969/70 (inko)1 har erhållits genom- snittsvärden för större livsmedelsbutiker av- seende bruttovinst och olika kostnadsslag uttryckta i procent av omsättningen. Dessa värden har tillämpats på omsättningsbelop- pen respektive år. Vidare har från olika etableringsorgan inhämtats uppgifter om ka- pitalbehovet för inventarieanskaffning, lager- finansiering och rörelsekapital. Räntekostna- der och avskrivningar på inventarier har beräknats liksom övriga kostnader. Genom att subtrahera summa kostnader från brutto- vinsten har erhållits ett mått på avkastningen respektive år. För varje beräkningsalternativ har årsavkastningarna diskonterats till start- året. Det sålunda erhållna nuvärdet av förväntade avkastningar har satts i relation till det totala i rörelsen arbetande kapitalet.

Beräkningarna förutsättes ske i oförändrat penningvärde. Enligt basalternativet (alt. 0) förutsättes löne- och hyreskostnader vara oförändrade under hela perioden. I två ytterligare kalkylalternativ har införts följan- de antaganden.

Enligt alternativ 1 och 2 stiger personal- kostnaden med 4 procent per år och lokalkostnaden med 3 procent per år. Enligt alternativ 1 är bruttovinstprocenten oföränd— rad (liksom i alternativ 0) under perioden. Alternativ 2 förutsätter en årlig ökning av bruttovinsten som är lika stor som den

antagna höjningen av personal- och lokal— kostnaderna.

A.2.2 Faktorer som påverkas av etablerings- storleken

I avsikt att så långt som möjligt renodla jämförelserna har samma procenttal, faktor- kostnader m.m. använts för olika etable- ringsstorlekar, såvida inte reella skäl talat för att skillnader föreligger. På följande punkter har olika konstanter tillämpats för skilda etableringsalternativ.

1. Omsättning per sysselsatt

2. Omsättning per m2 golvyta

3. Lageromsättningshastighet

4. Kapitalomsättningshastighet. En närmare redogörelse för förutsätt- ningarna lämnas i beräkningsanvisningarna i bihanget. Till följd av skillnaderna med avseende på ovanstående faktorer framkommer olika re- lativa avkastningsvärden. Det föreligger tre etableringsalternativ A, B och C och för vart och ett av dessa tre kalkylalternativ 0, 1 och 2. För samtliga nio delalternativ har avkastningsberäkningar fö- retagits. Av utrymmesskäl redovisasi bihanget endast tre exempel på de fullständiga beräk- ningarna (alt. 0). Vidare anges värdena för år 1 (startår), år 4 (då den dimensionerade omsättningen uppnåtts) samt är 10 (slutår). De viktigaste resultaten kommenteras i det följande.

A.2.3 Effektivitetsskillnader

I tabell 4 anges de viktigare effektivitetstalen för de tre etableringsalternativen när den dimensionerade omsättningen uppnåtts.

De i tabellen angivna effektivitetstalen bygger på uppgifter från HUI:s intäkts- /kostnadsundersökningar kompletterade med interpolerade och extrapolerade värden (se nedan).

! Livsmedelshandelns lönsamhet 1969/70 (HUI, P 1410, 1970).

Tabell 4 Effektivitetstal för de olika etable- ringsalternativen (år 4).

Effektivitetstal Etableringsalternativ A B C 3 milj. 6 milj. 12 milj. kr kr kr Omsättning per sysselsatt, kronor 295 000 323 000 338 000 Omsättning per m2 golvyta, kronor 6 950 7 950 8 450 Lagrets omsätt- nin shastighet, ggr år 17,7 20,0 22,2 Kapitalets omsätt- nin shastighet, ggr år 6,2 6,6 7,1

Enligt intäkts/kostnadsundersökningen 1969/70 redovisas nedanstående medelvär- den för omsättning per sysselsatt i olika storleksklasser.

Årsomsättning kronor per år

Omsättning per sysselsatt, kronor

Under 500 000 138 210 500 OOO—1 milj. 186 493 1 milj. —3 milj. 231465 Över 3 milj. 258 913

Det framgår tydligt att produktiviteten ökar med stigande företagsstorlek. I diagram B, övre delen, har arbetsproduktiviteten enligt ovannämnda material angetts utefter y-axeln och omsättningen (mittvärdena i respektive omsättningsklasser) utmed x- axeln. Till diagrammets värden har anpassats en kurva med vars hjälp omsättningen per sysselsatt vid 3, 6 och 12 miljoner kronors årsomsättning beräknats (jfr tabell 4).

I 12-mi1jonersbutiken ligger produktivi- tetsvärdet knappt 15 procent högre än i 3- miljonersbutiken. Produktivitetstillväxten blir dock som framgår av diagrammet lång- sammare ju större omsättningen är. De effektivitetsvinster som kan göras är framför- allt en följd av bättre arbetsorganisation i de större enheterna. I allmänhet är det lättare

att anpassa personalinsatsen efter variato— nerna i kundbelastning ju större butiken är.

Beträffande omsättningen per m2 är skll- naderna mellan olika etableringsstorlelar större. Alternativ C ligger drygt 20 proctnt högre än alternativ A. Det bör observeras itt i golvytan inräknats såväl försäljningsytan som övriga utrymmen. Normalt ökar sälj- ytans andel av totalytan med stigarde butiksstorlek. Det innebär bl.a. att ytpro- duktiviteten stiger tämligen snabbt med växande omsättning.

För detaljhandelsföretaget är det betydel- sefullt att lagrets omsättningshastighet är hög. Därigenom minskas behovet av kapital för lagerfinansiering och lagerräntan blir lig. Dessutom sparar man dyrbart lagerutrymne. Enligt InKo-undersökningarna stiger lager- omsättningshastigheten med omsättningen. För 3-miljonersbutiken uppgår omsättnings- hastigheten till knappt 18 gånger per år medan den i lZ—miljonersbutiken har berik- nats till över 22 gånger per år.

Det fjärde effektivitetsmåttet är kapitalets omsättningshastighet som definieras som kvoten mellan försäljningen och det totila kapitalet i rörelsen. Ju högre kapitaloms'ett- ningshastigheten är, desto bättre utnyttjan- degrad har kapitalet. Eftersom en del av kapitalet användes för lagerfinansiering kan kapitalomsättningshastigheten anses inbegri- pa det speciella effektivitetsmättet lagerom- sättningshastighet. Också ifråga om kapitalet visar det högre etableringsalternativet bättre effektivitet.

A.2.4 Effektivitetsförändringarna under pe- rioden

De i tabell 4 angivna effektivitetstalen hänför sig till år 4, då den dimensionerade omsättningen beräknas ha uppnåtts. För bestämning av effektivitetstalen övriga är har olika förfaranden använts.

Beträffande förändringarna i omsättning per sysselsatt har antalet sysselsatta ut- tryckts som en funktion av omsättningen varvid följande ekvation kommit till använd— ning

Omsättning per sysselsatt 1 000 kronor

300 —

200

100—

11111 10

0,5 3 4 5 Företagets omsätt- ning, mili kr/år Omsättning per m2 totalyta kronor 8 000— ___—___— 6 000-— 5 000— 4 000— 3 000— | | | 1 # | | 1 0,5 3 4 5 10 Företagets omsätt- ning, milj kr/år SOU 1973215 173

x = a ' yb där x = antalet sysselsatta y = omsättningen a = konstant b = konstant

Värdena på koefficienterna a och b har bestämts genom en särskild undersökning redovisad i del 3 av produktivitetss'tudiernal . Detta underlag utgöres av ett enkätmaterial och har därför inte samma grad av exakthet som ett bokföringsmaterial. Det har därför inte använts för bestämning av nivån utan endast för beräkning av utvecklingen. Å andra sidan baseras funktionsbestämningen på ett väsentligt mycket större butiksantal än InKo-undersökningarna. Beräknings- gången har således varit följande. Ur InKo- materialet har först hämtats uppgifter om omsättningen per sysselsatt år 4 för de tre olika etableringsstorlekarna (se ovan). Med ledning härav har antalet sysselsatta år 4 uträknats. Detta antal har sedan skrivits framåt (och även bakåt) i tiden med använd- ning av ovannämnda funktionssamband. Ge- nom division har slutligen omsättningen per sysselsatt respektive år erhållits.

Vad gäller omsättningen per m2 har gjorts förutsättningen att det totala golvutrymmet är oförändrat under perioden. De flesta butikerna torde sakna möjligheter att utöka butiksytan i takt med omsättningen. Det får därför anses normalt att butiken dimensione- ras så vid etableringen att den möjliggör en viss omsättningsökning ett antal år framåt. Förutsättningen om konstant butiksyta baserad på den genomsnittliga ytproduktivi— teten enligt InKo — implicerar en ökning under perioden av omsättningen per m2 .

Lageromsättningshastigheten antages vara oförändrad för respektive etableringsalterna- tiv till periodens slut. Det har dock förutsatts att man redan från starten anskaffat ett lager som svarar mot den dimensionerade omsätt- ningen.

Beträffande kapitalkostnaderna har räk- nats med en kapitalinsats för inventariean- skaffning vid starten motsvarande 9 procent av den dimensionerade omsättningen. Kost-

naden per år är konstant, lika med anmite- ten räknad efter 10 procent. Rörelsekatita- let och därmed också räntan på detsanma har antagits stå i direkt proportion till omsättningen.

Förändringarna under perioden av te i detta avsnitt studerade variablerna frangår närmare av tabellerna i bihanget.

A.2.5 Bruttovinsten

Som nämnts har bruttovinsten enligt santli- ga etableringsalternativ satts lika med 16,0 procent. Visserligen har man kunnat nO'era skillnader mellan större och mindre företag såtillvida att de större enheterna bättre ran utnyttja förekommande leverantörrabatter än småbutikema. Det har dock inte fumits underlag som visar att sådana skillnader skulle föreligga även när manjämför omsätt- ningar av storleken 3, 6 och 12 miljcner kronor.

För avkastningskalkylen är det också viktigt att ta ställning till om bruttovinstpro- centen kommer att öka eller ej. Urder 1960-talet har den legat praktiskt taget stlla, vilket sammanhänger med att man kunnat rationalisera bort en stor del av kostnadssteg- ringarna. Som bl. a. visats i del 4 av produktivitetsstudierna2 synes möjligheterna till fortsatt kostnadsbesparing på detta sätt vara begränsade. Med antagandena i kalkyl— alternativen 1 och 2 om en viss årlig ökning av realpriserna på arbetskraft och lokale: är det realistiskt att tänka sig att en viss uppjustering av marginalerna blir nödväniig. Att erhålla matematisk kostnadstäckning enligt alternativ 2, vilket skulle innebära en bruttovinst av 19 år 20 procent år 10, .(an dock bli svårt med hänsyn till konkurrensens tryck och eventuella ingripanden från pris- myndigheternas sida. Utvecklingen kommer därför sannolikt att ligga någonstans mellan de förlopp som representeras av alternativen 1 och 2.

* Produktivitetsstudier: Del 3 Skalekonomi— studier inom dagligvaruhandeln, HUI.

2 Produktivitetsstudier: Del 4 Beräkningar av ra- tionaliseringseffekten i detaljhandeln 1959—1969, HUI.

I det föregående har beskrivits hur de olika effektivitetsantagandena påverkar skilda kostnadsposter. I tabell 5 visas procenttalen för olika kostnadsslag år 4, dvs. när den dimensionerade omsättningen uppnåtts.

Tabell 5 Kostnader i procent av nettoom- sättningen år 4.

Kostnads- Kalkylalternativ slag

Alternativ 0 Alternativ 1 och 2

Etableringsaltemativ (milj. kr)

3 6 12 3 6 12

Personal 7,3 6,7 6,4 8,2 7,5 7,2 Lokal 2,4 2,5 2,7 2,7 2,8 2,9 Inventa- rier 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 Lager- ränta 0,6 0,5 0,5 0,6 0,5 0,5 Ränta på rörelse- ”kapital 0,2 0,1 0,1 0,2 0,1 0,1 Ovriga kostna- der 2,0 2,0 2,0 2,0 2,0 2,0

Totalta 13,9 13,3 13,1 15,1 14,4 14,2

aPä grund av avrundningar i de enskilda procenttalen stämmer inte nedsummeringen i samt- liga kolumner.

I fråga om kostnaderna är kalkylalternati- ven 1 och 2 identiska. Jämför man etable- ringsalternativen 3 och 12 miljoner kronor framgår det att den beräknade högre effek- tiviteten enligt det senare alternativet inne- bär:

' att personalkostnadsprocenten minskar med 1,0 procentenheter ' att lokalkostnadsprocenten ökar med 0,2 procentenheter

' att kapitalkostnadsprocenten (inventarier, lager och rörelsekapital) minskar med sammanlagt 0,2 procentenheter ' att övriga kostnader (enligt förutsättning- arna) är oförändrade.

Med utgångspunkt i etableringsalterna- tivet 3 miljoner kronor uppgår den totala kostnadsbesparingen (med hänsyn till av-

rundningseffekten) till följande antal pro- centenheter.

Jämförelse med: Alternativ 0 Alternativ 1 och 2 6 miljoner 0,6 0,7 12 miljoner 0,8 0,9

En rationaliseringseffekt uppgående till någon enstaka procentenhet kan synas obe- tydlig. Men eftersom företagen inom daglig- varusektom arbetar med en relativt låg nettomarginal kan effekten på avkastningen trots detta bli väsentlig. Detta behandlas i följande avsnitt. Med hjälp av bihangetabel- lerna kan motsvarande procenttal för start- året och slutåret uträknas.

A.2.7 Avkastningen

Skillnaden mellan bruttovinst och summa omkostnader benämnes avkastningen. Denna uttrycks i två former, nämligen

a) i relation till nettoomsättningen b)i relation till det i rörelsen arbetande kapitalet.

Avkastningen per omsättningskrona år 4 anges i ta bell 6.

Tabell 6 Avkastningen i procent av netto— omsättningen år 4.

Etablerings- Kalkylalternativ alternativ Alter- Alter- Alter- nativ 0 nativ l nativ 2 3 miljoner kronor 2,0 0,9 2,0 6 miljoner kronor 2,7 1,6 2,7 12 miljoner kronor 2,9 1,9 2,9

Man observerar att avkastningsprocenten enligt alternativ 0 och 2 blir lika vilket är en konsekvens av kompensationsantagandet enligt alternativ 2.

Vad förräntningen på kapitalet beträffar har ett försök .orts att erhålla ett för hela

perioden aggregerat mått. Varje års avkast- ning har nämligen diskonterats till startåret och summerats. Summan har dividerats med antalet är, dvs. 10, och resultatet satt i relation till det i rörelsen insatta kapitalet. Härigenom har erhållits den genomsnittliga, förväntade kapitalavkastningen som i förelig- gande kalkylexempel använts som mått på de olika etableringsalternativens lönsamhet. Resultaten redovisas i tabell 7.

Tabell 7 Genomsnittlig förväntad kapitalav- kastning, %.

Etablerings— Kalkylalternativ alternativ Alter- Alter- Alter- nativ 0 nativ ] nativ 2 3 miljoner kronor 7,9 1,9 8,1 6 miljoner kronor 11,1 5,2 11,3 12 miljoner kronor 12,7 6,6 12,6

Vid studiet av dessa siffror bör erinras om att man i kostnadskalkylen inräknat en räntekostnad med 10 procent på det i rörelsen investerade kapitalet. Avkastningsta- len i tabell 4 representerar alltså det egentli- ga rörelseöverskottet. Vidare inbegriper kost- nadskalkylen avskrivning av inventariekapita- let till anskaffningsvärde, däremot inte av- sättning för förbättring och modernisering av utrustningen som, i den mån kreditmöjlighe- tema är begränsade, måste tas från överskot- tet. Avkastningen skall också täcka ersätt- ningen för företagsledning.

A.2.8 Slutsatser

Företagna undersökningar visar att effektivi- teten inom detaljhandeln i allmänhet stiger med butiksomsättningen. På basis av inhäm- tade räkenskapsuppgifter har olika produkti- vitetstal framräknats för etableringsstorlekar- na 3, 6 och 12 miljoner kronor. Det empiriska underlaget är dock begränsat, särskilt i de högre omsättningslägena. De angivna effektivitetstalen (tabell 4) bör där- för betraktas som normvärden som mer eller mindre kan avvika från de faktiska genom- snittstalen. Avsikten har varit att visa vilken

effekt produktivitetsskillnader av denna :tor- lek har på lönsamheten.

Av kalkylerna framgår att olika antagan- den rörande omsättnings- och kostnatsut- vecklingen spelar en betydande roll för lönsamhetsresultatet. Vid kalkylexempd av denna typ är det dock praktiskt möjlig att förutsätta endast lineära förlopp. I verklghe- ten förekommer oregelbundna, årsvisa för- ändringar i försäljning, priser och kostnader.

Den generella slutsats man kan dra av räntabilitetsberäkningen är att den högre effektiviteten vid större etableringar ge: ett påtagligt utslag i kapitalavkastningen. Lön- samhetsförbättringen mellan 6 och 12 mil- joner är dock proportionsvis lägre än mellan 3 och 6 miljoner.

Det bör slutligen observeras att kalkyhrna bygger på förutsättningen om samma perso- nalkostnad per anställd vid samtliga etable- ringsalternativ. Beträffande lokalkostnaden per ni2 har dock i enlighet med InKo—nate- rialet räknats med stigande värden med ökande etableringsstorlek. Utgår man från samma hyreskostnad blir skillnaderna irän- tabilitet följaktligen något större.

A.3 Några exempel på stordriftsfördelar

Användningen av olika mekaniska hjälpme- del, t. ex. transportvagnar eller tomglasauto- mater, förutsätter en viss storlek på butiken för att kunna användas rationellt ocl'. bli lönsamma. Det rör sig här oftast om tety— dande investeringar, vilka kostnader rråste slås ut på en stor omsättningsvolym fö: att vara motiverade.

Det finns exempel på avancerade rationalisezings- metoder i dagligvaruhandeln som medför stora besparingar i fråga om varuhanteringen. Ett sådant är det så kallade SLIM-systemet (”Store Labo—: and Iventory Method”) som innebär att butikshgret praktiskt taget elimineras och varorna transporteras direkt från bilen till hyllorna. Varje butik kunde spara upp till 150 arbetstimmar per vecka på personalsidan och lagret kunde minskas med mellan 70 och 90 procent. Men systemet förutsät— ter att varje artikel exponeras på hyllor eller gondoler i så stor mängd som minst svarar mot innehållet i en grossistförpackning. Endast de allra största enheterna har sådana dimensioner.

Teknisk rationalisering förutsätter alltså stora, i vissa fall mycket stora, butiksutrym- men. Betydande effektiviseringsvinster kan därigenom uppnås. Samtidigt kan emellertid storleksrationaliseringen medföra vissa pro- blem. De stora lokalerna kan ge ett otrivsamt intryck och kunderna får ofta svårt att finna de varor de söker. Följden kan således bli att butiken ifråga får svårigheter att hålla den dimensionerade omsättningen. För att mot- verka detta tvingas många storbutiker att satsa på specialinredningar, manuella delika— tessdiskar o.d. med kostnader som förtär hela eller en stor del av rationaliserings- vinsten.

Värdena i tabell 8 bygger på uppgifter från den så kallade Örebroundersökningen1 där varuhanteringsarbetet i några livsmedels- butiker studerats i detalj.

Tabell 8 Beräknat antal arbetstimmar per 1 miljon kronors försäljning.

Arbetsgrupp Butiker Butiker Diffe- med 1—3 med mer rens milj. än 3 milj. % kr/år kr/år

Beställningsarbete 218 200 8,3 Varumottagning och

transporter 466 417 10,5 Påfyllningsarbete 781 726 7,0 Omdisponering 150 127 15,4 Kund— och kassa-

arbete 2 328 1651 29,1 Hantering av retur-

förpackningar och avfall 263 182 30,8 Allmänna arbeten 1 757 1 531 12,9 Övriga arbeten 1 547 1 216 21,4 Summa 7 510 6 050 19,4

Summauppgifterna längst ned har hämtats från HUI: s intäkts- och kostnadsundersök- ning 1970/71, medan fördelningen på arbets- grupper har gjorts enligt den nyssnämnda IVA-undersökningen. Det är möjligt att jäm- föra endast två omsättningsklasser.

Totalt sett är arbetsförbrukningen räknat på samma försäljning cirka 20 procent lägre i butiker över 3 miljoner kronors omsättning än iklassen 1—3 miljoner kronor. Skillnader- na är emellertid olika beroende på vilken typ av arbete man jämför.

När det gäller arbetsmoment som sam- manhänger med varornas beställning, mot- tagning, transport och påfyllning är stor- driftsfördelarna mindre påtagliga. Ju större butiken är, desto mer tid relativt sett måste ägnas arbetsmoment som passning, kontroll och transport av inkommande varor. De stora lokalerna gör speciellt transportarbetet betydande. De större butikerna har också ofta ett rikhaltigare sortiment (flera artik- lar), vilket försvårar varuhanteringen.

De stora besparingarna ligger på arbets- gruppen kund— och kassaarbete som är den volymmässigt största i livsmedelsbutiken. I de större butikerna är det lättare att anpassa personalstyrkan i kassor och manuella avdel- ningar efter variationer i kundtillström- ningen vilket betyder mindre spilltid. I den mindre butiken med endast en kassa måste denna alltid vara bemannad. Har man som i större butiker flera kassor kan man under låg belastning stänga vissa och låta kassörskorna syssla med andra uppgifter, t. ex. varupåfyll- ning. Örebroundersökningen visar också att genomsnittsinköpet i butiker över 3 miljoner kronor ligger på 16: 05 kronor mot 13: 19 kronor i klassen 1—3 miljoner kronor. En ökning av orderstorleken medför att tiden för kassaarbetet i förhållande till försälj- ningen minskar.

Det visade sig också enligt undersökningen lättare att ordna hanteringen av returför- packningar m. m. i de större butikerna.

Till gruppen allmänna arbeten har bl.a. hänförts paketering, styckning och skylt- ning. Det mest arbetskrävande delmomentet är prismärkningen. Här redovisar de större butikerna förhållandevis mer arbetstid än genomsnittet, vilket bl. a. sammanhänger med det större artikelantalet idessa butiker.

Vad slutligen gruppen övriga arbeten beträffar så ingår bl. a. ”samtal i tjänsten” och ”nödvändig fördelningstid”. Delmoment av denna typ belastar inte den större butiken i lika hög grad som den mindre. Däremot är ”kontorsarbetet” förhållandevis mera krä-

1IVA-TFK ”Studier av konsumentvaruhante- ring" (Stockholm 1971).

vande i de större enheterna, kanske beroende på att rationaliseringen av de administrativa rutinerna hittills inte ägnats samma upp- märksamhet som effektiviseringsåtgärder be- träffande varuhantering o. d.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det med ökad butiksstorlek är möjligt att nedbringa tiden för Hertalet arbetsuppgifter, men att stordriften på vissa punkter får motsatt effekt. En begränsning i undersök- ningen är emellertid att man inte på detta sätt kan jämföra butiker med t. ex. 6 och 12 miljoner kronors omsättning.

Beräkningsanvisningar samt utdrag ur kalkyl- tabeller

Numreringen hänvisar till motsvarande rad i kalkyltabellerna.

1 Nettoomsättningen år 4: Alternativ A 3 milj. kr Alternativ B 6 milj. kr Alternativ C 12 milj. kr Omsättningsökning enligt samtliga al- ternativ År 1—4 5 % per år År4—10 3%perår Ur intäkts- och kostnadsundersök- ningar (InKo) 1969/70 har erhållits värden på omsättning per sysselsatt motsvarande de tre etableringsalterna- tiven. Genom division av nettoomsätt- ning år 4 med omsättning per syssel- satt (enligt ovan) har erhållits beräknat antal sysselsatta år 4.

Antalet sysselsatta övriga är har framskrivits med ledning av ett funnet funktionssamband mellan omsättning och antal sysselsatta.

Rad 1 : rad 2.

Enligt an0 1969/70. Totalt inventarievärde utgör 9 procent av nettoomsättning år 4. Lageromsättningshastigheten har be- räknats ur InKo 1969/70 och antages vara lika samtliga år. Lagervärdet har framkommit ur relationen mellan om- sättning, bruttovinst och lageromsätt- ningshastighet. Åren 1—3 antages dock lagervärdet vara detsamma som år 4. Rörelsekapitalets storlek har beräknats med ledning av uppgifter i InKo 1969/ 70 om relationen mellan likvida medel och nettoomsättning. Personalkostnaden per helårssysselsatt har beräknats enligt InKo 1969/70 (1 880 timmar x 11:50 kr/tim.).

I kalkylalternativ 0 är personal- kostnaden oförändrad under hela pe- rioden. Alternativ 1 och 2 förutsätter en årlig ökning av personalkostnaden per sysselsatt med 4 procent.

10

11 12 13

14 15 16

17 18

Lokalkostnaden per ni2 har beräknats analogt med rad 8. Den årliga ökning— en enligt alternativ 1 och 2 har dock satts till 3 procent. Bruttovinstprocenten år 4, 16 procent, har erhållits ur an0 1969/70 och tillämpas för samtliga etableringsalter— nativ. Enligt kalkylalternativ 0 och 1 är bruttovinstprocenten oförändrad under perioden. Enligt alternativ 2 stiger procenttalet så mycket som behövs för att täcka ökningarna av personal— och lokalkostnaderna. Rad 2 x rad 8.

Rad 4 x rad 9. Kostnaden för räntor och avskrivning- ar beräknas som en fast annuitet (enligt 10 procent) på inventarievär- det. Multiplikator = 16,275 %.

10 procent på rad 6. 10 procent på rad 7. Enligt InKo 1969/70 2 procent på nettoomsättningen. Summa rad 11, 12, 13,14,15 och 16. Rad 10 rad 17.

Etableringsalternativ A (3 milj kr/år) Kalkylalternativ 0

Årl År2 Är3 År4 År5 År6 År7 År8 Är9

År 10

v—leQ' WOW cc 05

Nettoomsättning kr Antal sysselsatta Oms per syssels kr Totalyta m:

Inventarievärde kr Lagervärde kr Rörelsekapital kr

Personalko stnad per sy sselsatt kr Lokalkostn per mzkr

Bru ttovinst Personalkostnader kr Lokalkostnader kr Inventariekostn kr Ränta på lagervärde kr Ränta på rörelsekap kr Ovriga omkostnader kr Summa omkostnader kr.

Avkastning kr

2591512

270000 169492 41464

21620 167

414 641 219 875 72 144 43 943 16 949 4146 51 830 408 887

5 754

2 721088

270 000 169 492 43 537

21620 167

435 374 219 875 72144 43 943 16 949 4 354 54 422 411687

23 687

2 857 143

270 000 169 492 45 714

21620 167

457143 219875 72144 43 943 16 949 4571 57143 414625

42518

3 000 000 10,17

295 000 432 270 000 169 492 48 000

21620 167

480 000 219 875 72 144 43 943 16 949 4 800 60 000 417 711

62 289

3 090 000

270 000 174576 49440

21620 167

494 400 222 037 72 144 43 943 17 458 4 944 61 800 422 326

72 074

3 182700

270 000 179 814 50 923

21620 167

509 232 224 416 72 144 43 943 17 981 5 092 63 654 427 230

82 002

3 278181 10,48 312 804 432

270 000 185 208 52 450

21620 167

524 509 226 578 72144 43 943 18521

5 245 65 514 431995

92514

3 376 525 10,69 315 858 432

270 000 190 764 54 024

21620 167

540 244 231 118 72144 43 943 19 076

5 402 67 531 439 214

101030

3 477 821 10,70

325 030 432 270 000 196 487 55 645

21620 167

556 451 231 334 72 144 43 943 19 649 5 565 69 556 442 191 114 260

3 582156

270 000 202 382 57 314

21620 167

573 145 233 712 72 144 43 943 20 238 5 731 71643 447 411 125 734

Etableringsalternativ A (3 milj kr/år) Kalkylalternativ 1

År 1 År 4 År 10

1 Nettoomsättning kr 2 591 512 3 000 000 3 582 156 2 Antal sysselsatta 10,17 10,17 10,81 3 Omsättning per sysselsatt kr 254 819 295 000 331 374 4 Totalyta rn2 432 432 432 5 Inventarievärde kr 270 000 270 000 270 000 6 Lagervärde kr 169 492 169 492 202382 7 Rörelsekapital kr 41 464 48 000 57 314

8 Personalkostnad per sysselsatt kr 21 620 24 320 30 772 9 Lokalkostnad per m2 kr 167 185 221 10 Bruttovinst 414641 480 000 573 145 11 Personalkostnader kr 219 875 247 334 332 645 12 Lokalkostnader kr 72 144 79 920 95 472 13 Inventariekostnader kr 43 943 43 943 43 943 14 Ränta på lagervärde kr 16 949 16 949 20 238 15 Ränta på rörelsekapital kr 4 146 4 800 5 731 16 Ovriga omkostnader kr 51 830 60 000 71 643 17 Summa omkostnader kr 408 887 452 946 569 672 18 Avkastning kr 5 754 27 054 3 473 Etableringsalternativ A (3 milj kr/år) Kalkylalternativ 2

År 1 År 4 År 10

1 Nettoomsättning kr 2 591 512 3 000 000 3 582 156 2 Antal sysselsatta 10,17 10,17 10,81 3 Omsättning per sysselsatt kr 254 819 295 000 331 374 4 Totalyta m2 432 432 432

5 Inventarievärde kr 270 000 270 000 270 000 6 Lagervärde kr 169 492 169 492 202 382 7 Rörelsekapital kr 41 464 48 000 57 314

8 Personalkostnad per sysselsatt kr 21620 24 320 30 772 9 Lokalkostnad per m'kr 167 185 221 10 Bruttovinst 414641 513 741 702528 11 Personalkostnader kr 219 875 247 334 332 645 12 Lokalkostnader kr 72 144 79 920 95 472 13 Inventariekostnader kr 43 943 43 943 43 943 14 Ränta på lagervärde kr 16 949 16 949 20 238 15 Ränta på rörelsekapital kr 4 146 4 800 5 731 16 Ovriga omkostnader kr 51 830 60 000 71 643 17 Summa omkostnader kr 408 887 452 946 569 672 18 Avkastning kr 5 754 60 795 132 856 SOU 1973:15 181

Etableringsalternativ B (6 milj kr/år) Kalkylalternativ 0

Årl År2 År3 År4 Års År6 År7 År8 År9

ÅrlO

_.va |!)th G) Oi

Nettoomsättning kr Antal sysselsatta Oms per syssels kr Totalyta ml

Inventarievärde kr Lagervärde kr Rörelsekapital kr

Personalko stnad per sysselsatt kr Lokalkostn per mzkr

Bruttovinst Personalkostn kr Lokalkostnader kr Inventarieko stn kr Ränta på lagervärde kr Ränta på rörelsekap kr Övriga omkostnader kr Summa omkastnader kr

Avkastning kr

5 183 025

540 000 300 000 62 196

21 620 200

829 284 401 700 151 000 87 885 30 000 6 220 103 661 780 466

48 818

5 442 177 18,58

292 905 755 540 000 300 000 65 306

21620 200

870 748 401 700 151 000 87 885 30 000 6 531 108 884 785 960

84 788

5 714 286 18,58 307 550 755

540 000 300 000 68 571

21 620 200

914 285 401700 151000 87 885 30 000 6 857 114 286 791728 122 557

6 000 000 18,58

323 000 755 540 000 300 000 72 000

21 620 200

960 000 401 700 151 000 87 885 30 000 7 200 120 000 797 785 162 215

6 180 000 18,76

329 424 755 540 000 309 000 74 160

21620 200

988 800 405 591 151000 87 885 30 900 7 416 123 600 806 392 182 408

6 365 400 18,96

335 723 755 540 000 318 270 76 385

21 620 200 1 018 464 409 915 151000 87 885 31 827 7 639 127 308 815 574

202 890

6 556 362 19,15

342 369 755 540 000 327 818 78 676

21 620 200

1 049 018 414 023 151000 87 885 32 782 7 868 131 127 824 685

224 333

6 753 053 19,35

348 995 755 540 000 337 653 81037

21620 200

1 080 489 418 347 151000 87 885 33 765 8 104 135 061 834 162

246 327

6 955 644 19,54

355 969 755 540 000 347 782 83 468

21 620 200

1 112 903 422 455 151 000 87 885 34 778 8 347 139 113 843 578

269 325

7164 314

540 000 358 216 85 972

21620 200

1 146 290 426 779 151000

87 885 35 822 8 597 143 286 853 369

292 921

Etableringsalternativ B (6 milj kr/år) Kalkylalternativ 1

År 1 År 4 År 10

1 Nettoomsättning kr 5 183 025 6 000 000 7 164 314 2 Antal sysselsatta 18,58 18,58 19,74 3 Omsättning per sysselsatt kr 278 957 323 000 362 934 4 Totalyta m2 755 755 755

5 Inventarievärde kr 540 000 540 000 540 000 6 Lagervärde kr 300 000 300 000 358 216 7 Rörelsekapital kr 62 196 72 000 85 972

8 Personalkostnad per sysselsatt kr 21 620 24 320 30 772 9 Lokalkostnad per m'kr 200 220 263 10 Bruttovinst 829 284 960 000 1 146 290 11 Personalkostnader kr 101 700 451 866 607 439 12 Lokalkostnader kr 151 000 166 100 198 565 13 Inventariekostnader kr 87 885 87 885 87 885 14 Ränta på lagervärde kr 30 000 30 000 35 822 15 Ränta på rörelsekapital kr , 6 220 7 200 8 597 16 Ovriga omkostnader kr 103 661 120 000 143 286 17 Summa omkostnader kr 780 466 863 051 1 081 594 18 Avkastning kr 48 818 96 949 64 969 Etableringsalternativ B (6 milj kr/år) Kalkylalternativ 2

År 1 År 4 År 10

l Nettoomsättning kr 5 183 025 6 000 000 7 164 314 2 Antal sysselsatta 18,58 18,58 19,74 3 Omsättning per sysselsatt kr 278 957 323 000 362 934 4 Totalyta rn2 755 755 755

5 Inventarievärde kr 540 000 540 000 540 000 6 Lagervärde kr 300 000 300 000 358 216 7 Rörelsekapital kr 62 196 72 000 85 972

8 Personalkostnad per sysselsatt kr 21 620 24 320 30 772 9 Lokalkostnad per mnkr 200 220 263 10 , Bruttovinst 829 284 1 022 477 1 389 361 11 Personalkostnader kr 401 700 451 866 607 439 12 Lokalkostnader kr 151 000 166 100 198 565 13 . Inventariekostnader kr 87 885 87 885 87 885 14 Ränta på lagervärde kr 30 000 30 000 35 822 15 Ränta på rörelsekapital kr 6 220 7 200 , 8 597 16 Övriga omkostnader kr 103 661 120 000 143 286 17 Summa omkostnader kr 780 466 863 051 1 081 594 18 Avkastning kr 48 818 159 426 307 767 SOU 1973: 15 183

Etableringsalternativ C (12 milj kr/år) Kalkylalternativ 0

Årl År2 År3 År4 Års År6 År7 År8 År9

ÄrlO

v—NMQ |!)le 00 O!

Nettoomsättning kr 10 366 051 Antal sysselsatta 35,50 Oms per syssels kr 292 001 Totalyta m2 1 420

Inventarievärde kr 1 080 000 Lagervärde kr 540 541 Rörelsekapital kr 82 928

Personalkostn per sysselsatt kr 21 6 20 Lokalkostnad per mnkr 227

Bruttovikt 1 658 568 Personalkostn kr 767 510 Lokalkostn kr 322 340 lnventariekostn kr 175 770 Ränta på lagervärde kr 54 054 Ränta på rörelsekap kr 8 293 Övriga omkostnader kr 207 321 Summa omkostnader kr 1 535 288

Avkastning kr 123 280

10 884 354 35,50

306 602 1420

1 080 000 540 541 87 075

21 620 227

1 741 497 767 510 322 340 175 770

54 054

8 708 217 687 1 546 069

195 428

11428 571

1 080 000 540 541 91 429

21620 227

1 828 571 767 510 322 340 175 770

54 054

9 143 228 571

1 557 388

271183

12 000 000

1 080 000 540 541 96 000

21 620 227 1 920 000 767 510 322 340 175 770 54 054

9 600 240 000 1 569 274

350 726

12 360 000

1 080 000 556 757 98 880

21620 227

1 977 600 775 293 322 340 175 770

55 676

9 888 247 200 1 586 167

391433

12 730 800

1 080 000 573 459 101 846

21620 227

2 036 928 783 293 322 340 175 770 57 346 10185 254 616

1603 550

433 378

13112 724

1 080 000 590 663 104 902

21620 227

2 098 036 791508 322 340 175 770 59 066 10 490 262 254

1621428

476 608

13 506 106 36,98

365 227

1 420

1 080 000 608 383 108 049

21620 227

2 160 977 799 508 322 340 175 770 60 838 10 805 270 122

1639 383

521594

13 911290

1 080 000 626 635 111 290

21620 227

2 225 806 807 507 322 340 175 770

64 664 11 129 278 226

1 657 636

568 170

14 328628

1 080 000 645 434 114 629

21620 227

2 292 580 815 939 322 340 175 770 64 543 11463 286 573

1676 628

615 952

Etableringsalternativ C (12 milj kr/år) Kalkylalternativ 1

År 1 År 4 År 10

] Nettoomsättning kr 10 366 051 12 000 000 14 328 628 2 Antal sysselsatta 35,50 35,50 37,74 3 Omsättning per sysselsatt kr 292 001 338 000 379 667 4 Totalyta m2 1 420 1 420 1 420

5 Inventarievärde kr 1 080 000 1 080 000 1 080 000 6 Lagervärde kr 540 541 540 541 645 434 7 Rörelsekapital kr 82 928 96 000 114 629

8 Personalkostnad per sysselsatt kr 21 620 24 320 30 772 9 Lokalkostnad per mnkr 227 250 299 10 Bruttovinst 1658 568 1 920 000 2 292 580 11 Personalkostnader kr 767 510 863 360 1 161 335 12 Lokalkostnader kr 322 340 355 000 424 580 13 Inventariekostnader kr 175 770 175 770 175 770 14 Ränta på lagervärde kr 54 054 54 054 64 543 15 Ränta på rörelsekapital kr 8 293 9 600 11 463 16 Övriga omkostnader kr 207 321 240 000 286 573 17 Summa omkostnader kr 1 535 288 1 697 784 2 124 264 18 Avkastning kr 123 280 222 216 168 316 Etableringsalternativ C (12 milj kr/år) Kalkylalternativ 2

År 1 År 4 År 10

1 Nettoomsättning kr 10 366 051 12 000 000 14 328 628 2 Antal sysselsatta 35,50 35,50 37,74 3 Omsättning per sysselsatt kr 292 001 338 000 379 667 4 Totalyta rn2 1 420 1 420 1 420

5 Inventarievärde kr 1 080 000 1 080 000 1 080 000 6 Lagervärde kr 540 541 540 541 645 434 7 Rörelsekapital kr 82 928 96 000 114 629

8 Personalkostnad per sysselsatt kr 21 620 24 320 30 772 9 Lokalkostnad per mikr 227 250 299 10 Bruttovinst kr 1658 568 2 035 774 2 742 949 11 Personalkostnader kr 767 510 863 360 1 161 335 12 Lokalkostnader kr 322 340 355 000 424 580 13 Inventariekostnader kr 175 770 175 770 175 770 14 Ränta på lagervärde kr 54 054 54 054 64 543 15 Ränta på rörelsekapital kr 8 293 9 600 11 463 16 Övriga omkostnader kr 207 321 240 000 286 573 17 Summa omkostnader kr 1 535 288 1 697 784 2 124 264 18 Avkastning kr 123 280 337 990 618 685

Bilaga B planläggningsregler

Bl De olika planläggningsinstrumenten

Innan mark tas i anspråk för byggnadsånda- mål förutsättes den i erforderlig utsträckning undergå planläggning i enlighet med regel- systemet i byggnadslagen (BL) och bygg- nadsstadgan (BS). Överinseendet av bygg- nadsverksamheten åligger i första hand den byggnadsnämnd, som skall finnas i varje kommun (7 & BL). Till sitt förfogande har byggnadsnämnden teknisk expertis. lnom länet har länsstyrelsen att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet. Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket tillkommer statens planverk.

För att mark skall få användas till bebyggelse förutsättes att den prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Sådan prövning sker vid planläggning enligt byggnadslagen. I fråga om annan bebyggelse än tätbebyggelse får prövningen också ske i samband med prövning av ansökan om byggnadslov (5 & andra stycket BL).

Såsom medel att genomföra planläggning- en anvisar byggnadslagstiftningen olika plan- typer. För den översiktliga planläggningen finns regionplan och generalplan. Detaljplan- läggningen av mark för tätbebyggelse sker genom stadsplan eller byggnadsplan. Bygg— nadsverksamheten inom område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan regleras genom utomplansbestämmelser.

Grunddragen av byggnadslagstiftningens

Regionplan, generalplan och stadsplan skall i erforderlig mån redovisas på karta. Dessutom skall särskilda till planen hörande bestämmelser avfattas i särskild handling (10, 11 och 12 55 BS).

Bl.] Regionplan och generalplan

Regionplan skall enligt 126 & BL upprättas om för två eller flera kommuner gemensam planläggning i ett eller flera hänseenden finnes böra äga rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Regionplanens syfte är att tjäna till ledning vid framtida detaljplanläggning och samordna planläggningen inom olika kom- muner. Planen kan innehålla anvisningar om för vilka ändamål olika områden får bebyg- gas, såsom bostäder eller industribyggnader. Anvisningarna i regionplanen skall endast vara principiella och ungefärliga. Ehuru den har till ändamål att ange grunddragen för markens framtida användning är det inte uteslutet att detaljfrågor upptas till behand- ling om det finnes lämpligt. Regionplanen är i princip endast vägledande och har mycket begränsade rättsverkningar. Den skall inne- hålla utredning, som översiktligt belyser de med planläggningen sammanhängande frågor som är gemensamma för regionen eller större

del av denna, och som underlättar det framtida avgörandet av sådana frågor.

Generalplan skall enligt 95 BL ange grunddragen för markens användning till olika ändamål såsom tätbebyggelse, frilufts- liv, viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Inte bara nybyggnadsområdenas ut— bredning på marken och deras användning, utan också i vilken omfattning marken får utnyttjas, t. ex. genom angivande av exploa- teringstal, kan upptas till bedömning i generalplanen. Generalplanens syfte är att tjäna till ledning för den efterföljande detalj— planläggningen. Den bör emellertid dessutom fungera som ett kommunalt handlingspro— gram på lång sikt och innehålla ställningsta- ganden beträffande behovet av mark för olika ändamål och konkurrensen mellan skil— da intressen, Generalplanen blir sålunda det instrument med vilket kommunen i ett sammanhang kan ta upp till bedömning de faktorer, som har betydelse för den framtida utvecklingen och ordna grunddragen för kommunens bebyggande. Svårigheter att för— utse vad som kommer att inträffa i framti- den gör emellertid att den, liksom regionpla— nen, snabbt kan bli inaktuell och behöva förnyas. Generalplaneringen behöver därför vara flexibel. Eftersom denna egenskap i väsentlig utsträckning skulle gå förlorad om planen fastställdes, har fastställelsemöjlighe- ten i praktiken blivit i stort sett outnyttjad. Under förarbetena till lagstiftningen om ge- neralplan antogs också att denna inte behöv- de vara förenad med rättsverkningar.

Ett väsentligt skäl till att det framstått såsom opraktiskt att fastställa generalplaner är att dessa medfört vissa rättsverkningar. Sedan numera genom ändringar i byggnads—- lagstiftningen som trätt i kraft den 1 januari 1973 (SFS 1972: 775) dessa rättsverkningar starkt begränsats torde ett väsentligt hinder mot att fastställa generalplaner ha undan- röjts.

Regionplaneinstitutet skiljer sig sålunda från generalplaneinstitutet främst genom att det är avsett att användas vid gemensam planläggning för två eller flera kommuner. Generalplanen är iprincip ett instrument för

inomkommunal planläggning. Under förut- sättning att angränsande kommuner kan uppnå enighet möter dock inte hinder att utsträcka en generalplan till att omfatta flera kommuner.

Regionplanen behöver endast behandla frågor av sådan beskaffenhet att de bör lösas gemensamt för de berörda kommunerna. Generalplanen skall i princip behandla alla med översiktsplaneringen sammanhängande frågor. Denna skillnad behöver emellertid inte vara så framträdande. Om en regionplan utläggs över ett område, torde det vara lämpligt att planläggningen omfattar hela området och inte bara något enda avsnitt. En generalplan behöver å andra sidan inte be- handla fler frågor än som bedömts såsom erforderligt. Den behöver inte heller omfatta hela kommunen, utan kan begränsas till viss del av denna eller upprättas i etapper alltef- tersom utvecklingen påkallar översiktlig planläggning.

Ehuru regionplan och generalplan sålunda behandlar i stort sett samma frågor, är regionplanen att anse såsom den överordna- de av de två. 1 1345 BL stadgas att regionplan skall tjäna till ledning vid upprät- tande av generalplan, stadsplan och bygg- nadsplan.

En plan som är på detta sätt överordnad en annan plan är i allmänhet översiktligare än den andra planen inte bara i den bemärkelsen att den omfattar ett större område på marken, utan också genom att den överblickar en längre tidsperiod. Stållnings- tagandena i den överordnade planen får därför antagas ske under hänsynstagande till omständigheter i tid och rum utanför den underordnade planens kompetensområde. Vid utformningen av den underordnade planen måste därför beaktas de förutsätt- ningar som uppställts på den högre planens nivå. Det nu sagda gäller givetvis även förhållandet mellan översiktsplanering över huvud taget och detaljplanering.

Stadsplan skall enligt 25 & BL utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna platser samt specialområden. Planen skall vidare innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyg- gande eller användning i övrigt, som finns erforderliga.

Enligt 28% BL skall byggnadskvarter indelas i tomter så att det kan bebyggas ändamålsenligt i överensstämmelse med stadsplanen. Innan tomtindelning skett får kvarteret inte bebyggas (37 5 första stycket BL). Det finns inget hinder mot att låta ett kvarter utgöra en enda tomt.

Enligt 12å BS skall vid uppgörande av stadsplan de anspråk tillgodoses, som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad bebyggelse. Lagrummet framhål- ler vissa särskilt betydelsefulla intressen, som kräver beaktande, och exemplifierar dess- utom ett flertal ämnen, som kan regleras genom särskilda stadsplanebestämmelser om så erfordras. Genom stadsplanen kan en noggrann detaljreglering av bebyggelsen ske. I särskilda stadsplanebestämmelser kan bygg- nads läge, våningsantal, höjd och byggnads- sätt i övrigt regleras. Även byggnadernas användningssätt kan specialregleras. Sålunda kan för viss byggnad anges, att den får användas uteslutande för handelsändamål. Genom att i stället ange ett annat använd- ningssätt för byggnaden kan förhindras att exempelvis butiker etableras i denna.

Exemplifieringen i 125 BS av ämnen, som kan detaljregleras, är utförlig. Detta förhållande får dock inte uppfattas på det sättet att en stadsplan bör förses med ett stort antal detaljbestämmelser. Som en all- män regel för all planläggning enligt bygg- nadslagstiftningen gäller nämligen enligt 9 & BS att plan inte får göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det med planen avsedda syftet. Onödiga detaljregleringar minskar flexibiliteten och kan medföra att förändringar, som planen inte bort för-

hindra, inte kan genomföras utan stadsplane- ändring.

Stadsplan skall upprättas i den mån det genom kommunens utveckling påkallas för den närmare regleringen av bebyggelsen (24 & BL). Stadsplanen har i fastställt skick betydande rättsverkningar och binder såväl samhällets organ som de enskilda markägar- na. Dessa rättsverkningar bör självfallet inte inträda förrän de behövs för att reglera bebyggelsen allteftersom den fortskrider. Med hänsyn härtill har i 12 & BS föreskrivits att stadsplan inte får ges större omfattning än att den kan förväntas bli genomförd inom nära förestående tid.

Stadsplanen har sålunda ett ganska kort tidsperspektiv och förutsätts i princip bli genomförd omgående. Stadsplanens rätts— verkningar däremot är mycket långvariga. Den bebyggelse som nu uppförs förväntas stå under lång tid, kanske 30—50 år. Under så lång tid bestämmer sålunda stadsplanen bebyggelsens utformning.

B2 Det kommunala planmonopolet

Generalplan och stadsplan skall upprättas genom kommunens försorg (9 och 24% BL) och kan sägas vara byggnadslagstiftning- ens egentliga instrument för det som man brukar kalla det kommunala planmonopolet. Planerna kan antas av kommunfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. I vissa fall kan eller skall en plan underställas Kungl. Maj:ts prövning (10 och 26 åå BL).

Initiativ till upprättande av generalplaner och stadsplaner förutsätts komma från kom- munen. När så påkallas till främjande av en från rikssynpunkt angelägen utveckling får dock Kungl. Maja”. besluta att för visst område skall finnas generalplan, som tillgo- doser i beslutet angivet intresse (10a & BL). Om det är oundgängligen nödvändigt för att det angivna intresset skall bli tillgodosett kan Kungl. Maj:t föreskriva att planen skall vara helt eller delvis fastställd. Om en kommun underlåter att vidta erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan där sådan enligt

av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift skall finnas eller eljest erfordras, får Kungl. Maj:t förelägga kommunfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara antagen. Ställer sig kommunfullmäktige inte föreläggandet till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t efter hörande av kommunfullmäktige låta på kommunens bekostnad upprätta generalplan.

Även när det gäller stadsplan har Kungl. Maj:t möjligheter att ta initiativ. Finnes för kommuns ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt att stadsplan upprättas för visst område men underlåter kommunen att vidta- ga härför erforderliga åtgärder, får Kungl. Maj:t förelägga kommunfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara underställd Kungl. Maj:ts prövning. Ställer kommunfull- mäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t på kommunens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av kommun- fullmäktige och dem frågan eljest rör, fast- ställa stadsplan för området (27 å BL).

En skillnad mellan reglerna beträffande generalplan och stadsplan är att Kungl. Maj :t på eget initiativ kan fastställa stadsplan men inte generalplan. Det bör emellertid fram- hållas att en kommun som underlåter att ta initiativ till fastställelse av en generalplan riskerar att inte få de stadsplaner som utgår från denna generalplan fastställda.

Mot kommunens beslut i planeringsfrågor råder i princip fullföljdsförbud (1495 BL). Bakgrunden till detta förbud är att invänd- ningar, som framställes i ett ärende under dettas behandling hos ortsmyndigheterna, anses kunna beaktas vid fastställelsepröv- ningen hos Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen. Såsom påpekats fyller emellertid general- planerna sitt ändamål utan fastställelse. Fullföljdsförbudet stärker därför ytterligare kommunens dominerande ställning i plan- läggningsfrågor.

Åtskilliga intressen berörs vid planlägg- ning. Det har därför föreskrivits att den som upprättar förslag till plan skall samråda med bl. a. länsarkitekten och övriga myndigheter, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan (145 BS). Genom kontakter med sådana

myndigheter tillförs planläggningsarbetet i allmänhet åtskilligt värdefullt utrednings- material.

Även beträffande regionplanerna är det de i regionen ingående kommunerna som har det närmaste ansvaret för planläggningsarbe- tet. Här är emellertid det statliga inflytandet starkare än när det gäller general- och stadsplanerna. När fråga väckts om upprät- tande av regionplan skall länsstyrelsen efter erforderlig utredning överlämna ärendet till Kungl. Maj:t, som därefter beslutar i frågan (127 & BL). Regionplan kan sålunda komma till stånd mot kommunens vilja. Handlägg- ningen av frågor rörande regionplanen an- kommer på ett för de berörda kommunerna gemensamt regionplaneförbund, som skall bildas särskilt för detta ändamål (128 & BL). Ordföranden i förbundsfullmäktige och er- sättare för honom förordnas av Kungl. Maj:t. Övriga ledamöter utses av förbundets med- lemmar (129 & BL). Sedan förslag till region- plan upprättats och antagits av förbundsfull- mäktige kan planen fastställas av Kungl. Maj:t (131 & BL).

B3 Planformer som inte är författningsreg- [erade

_De plantyper som byggnadslagstiftningen anvisar såsom medel för planläggningen av städer och stadsliknande samhällen region- plan, generalplan och stadsplan har särskilt i expanderande storstadsregioner visat sig vara otillräckliga i vissa avseenden. Steget från de översiktliga plantyperna till stads- planen är ibland för långt och behov av ett eller flera mellanliggande plansteg har fram- kommit.

Vid utbyggnaden av den norra delen av det norr om Stockholm belägna Järvafältet har stadsplaneringen föregåtts av två plan- steg, som inte är inskrivna i byggnadslagstift- ningen. Eftersom denna del av Järvafältet är gemensam för flera kommuner borde över- siktsplanering enligt byggnadslagstiftningen i princip ha skett genom regionplan. När förutsättningar för planering av Järvafältsbe- byggelsens norra del uppkom, fanns emeller-

tid ingen aktuell och fastställd regionplan för marken. I detta läge valde de berörda kom- munerna att tillsätta en plankommitté med uppgift att utforma en "dispositionsplan” över hela området. Denna plan gjordes be- tydligt mera detaljerad än en regionplan skulle ha blivit. Dispositionsplanen erhöll dessutom ett klarare tidsschema och ett kortare tidsperspektiv än en regionplan en- ligt gängse modell skulle ha haft. Disposi- tionsplanens detaljeringsgrad var emellertid inte tillräcklig för att läggas till grund för stadsplaneläggning, utan ytterligare ett plan- steg erfordrades. Genom uppdelning av mar- ken i områden erhölls en indelning för ”områdesplaner”. På grund av dispositions- planens förhållandevis höga detaljeringsgrad kunde områdesplanerna i sin tur göras mer detaljerade än en traditionellt utformad ge- neralplan skulle ha blivit. Närmast till grund för stadsplaneläggningen ligger sålunda områ- desplanema.

Planläggningsfrågorna i samband med ut- byggnaden av Järvafältet är belysande för problematiken vid planläggningen av nya bostadsområden i storstadsregioner. Karak- täristiskt för nybyggnadsområden i sådana regioner är att stora områden byggs ut snabbt och i ett sammanhang. Det blir då nödvändigt att redan på ett tidigt stadium fatta för detaljprojekteringen bindande be- slut, ehuru det återstår frågor som ännu inte är tillräckligt studerade för att medge stads- planeläggning. Såsom anföres i förslag till områdesplan för ett av områdena (Kista, Akalla och Granby) måste alla i en viss plan redovisade funktioner ha i princip samma noggrannhet. De verkligt styrande faktorerna i en plan är nämligen de som har största redovisningsnoggrannhet. Får inte alla vikti- ga faktorer i stort sett samma precision, riskerar man att överbetona vissa i förhållan- de till den betydelse de har i det totala sammanhanget.

De här använda nya planformerna kan sägas vara ett slags översiktsplaner, ehuru något annorlunda utformade än gängse ge- neralplaner. På andra håll i landet har gjorts liknande försök att komma tillrätta med

bristen på plansteg mellan generalplanen och stadsplanen.

Det förekommer även andra former av översiktsplanering på regional nivå utan stöd av lagstiftning. Bl.a. från landstingskommu- nalt håll har försök gjorts att förbättra överblicken över markresurserna. Även sådan planering omfattande delar av flera län har förekommit. Det synes som om regionplane- institutet inte uppfyller dagens krav på en administrativt smidig form för översikts— planering omfattande större regioner. Sedan våren 1968 pågår en översyn av byggnadslag- stiftningen där de nämnda frågorna skall beaktas (Bygglagutredningen, se riksdagsbe- rättelsen 1973, C:5).

Bilaga C

Detaljhandelsomsättningens fördelning inom en

tätort och konsumenternas val av inköpsställe —

en redovisning av mönstret i grova drag1

C.l. Detaljhandelsbesökens andel i det tota- la resandet

I de vuxna individernas vardagliga resmöns- ter inom en tätort spelar besök i detaljhan- delslokaler en framträdande roll. I runt tal en tredjedel av alla besök i lokaler utanför den egna bostaden görs i olika typer av detaljhandel. Som besökspunkt är detaljhan- del därmed ungefär lika vanlig som egen arbetsplats. Ser vi däremot till den tid som detaljhandelsbesöken tar i anspråk är förhål- landet till andra besökstyper annorlunda, i genomsnitt endast l—2 % av dygnet (15—30 min.) tillbringas i detaljhandelslokaler. De- taljhandelsbesöken utföres till ca 2/3 av kvinnor, speciellt hög i andelen för livsme- delsbutiker där drygt 80 % av besöken utförs av kvinnor.

Figur 1 redovisar hur uppehållstiden i detaljhandelslokaler fördelas över dagen. (Materialet är hämtat ur en undersökning av Vällingbybornas resvanor 1967.) Det fram- går av denna figur att besöken i detaljhandel är koncentrerade till lunchtid (huvudsakligen icke förvärvsarbetande personer) samt till kl. l7.00—l8.00 då framför allt de förvärvsarbe- tande utför besök efter arbetets slut ofta i kombination med hemresan till bostaden.

Den genomsnittliga inköpssumman varie- rar kraftigt mellan branscher och distribu- tionsformer. I detaljhandeln utgör antalet personer som besöker men ej gör inköp (s. k.

nollköpare) ofta 50 % av totala antalet besökare. Andelen nollköpare är en faktor som bidrar till den starkt varierande genom- snittliga inköpssumman i olika branscher. Livsmedelsbutiker har låg andel nollköpare och den genomsnittliga inköpssumman bru- kar ligga omkring 25 kr per besökare.

Mycket mer skulle kunna skrivas om de ovan berörda frågorna, hur ofta individen besöker detaljhandel, hur länge besöken varar, vem som gör besöken, när de utförs och hur mycket som inköpts. Den framställ- ning som följer skall emellertid koncentrera sig på frågorna i vilka lägen som individen besöker detaljhandel och varför individen väljer dessa lägen. På så sätt skall vi klargöra hur lokaliseringen fungerar som konkurrens- medel inom detaljhandeln.

C.2. Detaljhandelsbesök i olika lägen inom tätorten

Vi skall först visa hur besök i livsmedelsbuti- ker kan fördela sig på olika lägen inom tätort. Vi hämtar data från en resvaneunder- sökningi Uppsala 1965.2 Livsmedelsbesöken

1 Bilagan har utarbetats av teknologie doktorn gaar Westelius, AB Näringslivets Planinstitut 2 Resvaneundersökningar i Uppsala 1965 och Vällingby 1967. Båda dessa resvaneundersökningar baserar sig på icke stratifierade hushållsurval i Uppsala stad resp. stadsdelar inom ca 3 km avstånd från Vällingby centrum. Forts. på not nästa sida

Andel

3—1

! | l I | | 08.00 10.00 12.00 14.00 16.00 18.00

_

Klockslag

Figur ]. Andel av befolkningen som befinner sig på besök i detaljhandelslokal.

redovisas för personer boende inom ett avstånd av mellan 1,5 och 4 km från Uppsala centrum och som har mindre än 300 meter från bostaden till närmaste livsmedelsbutik. De livsmedelsbutiker dessa personer besöker indelar vi efter avstånd från bostaden, inom 1 000 meter eller på större avstånd än 1 000 meter från bostaden. Som en särskild grupp betecknar vi de besök i livsmedelsbutiker, som görs i stadskärnan (i dess livsmedelsbuti- ker eller i varuhusens livsmedelsavdelningar).

Som framgår av tabellen är besöken koncentrerade till lägen nära bostaden och till stadscentrums butiker. I Uppsala 1965

hade en mycket ringa andel av invånarna mer än 300 meter från bostaden till närmas- te livsmedelsbutik (genomsnittligt avstånd var ca 150 meter). Då genomsnittsköpen i livsmedelsbutiker i olika lägen inte varierar

Forts. på not

För samtliga hushållsmedlemmar över 16 år insamlades data om resor under ett visst dygn. Resmålens läge och lokaltyp liksom färdsätt samt start- och ankomsttider för varje enskild förflytt- ning insamlades.

Genom undersökningarnas uppläggning kan man bilda kedjor av förflyttningar mellan skilda resmål och på så sätt få möjlighet att beskriva hur besöken i olika lokaltyper samspelar i tid och rum.

Tabell ] Besök i livsmedelsbutiker fördelade på lägen, Uppsala 1965 (personer med livsmedelsbutik inom 300 meter från bostaden).

Besökta butikers läge

inom 500 m 500—1 000 m mer än 1 000 m i stads- från bostaden från bostaden från bostaden centrum men ej i stads- centrum Procentuell fördelning av besöken 62 % 10 % 4 % 24 %

nämnvärt speglar besöksfördelningen itabel- len ovan livs