SOU 1978:15

Praktikfrågor - åtgärder i ett kort perspektiv : delbetänkande från Utredningen om vissa vårdutbildningar inom högskolan

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 9 juni 1977 bemyndigade regeringen chefen för utbild- ningsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst elva ledamöter med uppdrag att utreda vissa frågor om vårdutbildningar inom högskolan.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag som ledamöter statssekreterare Bert Levin, docent Olle Hillerdal, ombudsman Leif Holgersson, riksdagsledamot Börje Hörnlund, leg sjukskö- terska Per Olof Jansson, ombudsman Bo Javette, landstingsledamot Rut Kärnek, sekreterare K G Larsson, undervisningsrådet Alice Lindström, överdirektör Lars Sköld och studierektor Marianne Svennilson samt uppdrog åt Levin att vara ordförande. Ledamoten Hörnlund har fro. m. den 20 december 1977 ersatts av landstingsrådet Åke Pettersson.

Som sakkunniga åt kommittén utsågs samtidigt departementssekreterare Birgitta Bratthall, kanslirådet Lars Ekholm och biträdande sjukvårdsdirektör Göran Rådö. Sedermera har som expert tillkallats departementssekreterare Johny Rangrost.

Utredningens sekreterare är biträdande avdelningschef Matts Nilsson. Som biträdande sekreterare tjänstgör byrådirektör Olof Eliason och studie- sekreterare Eva Hellung-Strohl.

Som experter åt utredningen vid utformandet av detta betänkande har medverkat sekreterare Ingrid Nyström och sjukvårdslärare Sonja Weitner.

För utskrift av det material som ligger till grund för betänkandet svarar kontoristerna Gunn Fernebrant och Frances Pearson.

Kommittén har antagit arbetsnamnet VÅRD 77. VÅRD 77 hartill sig knutit fyra arbetsgrupper och en beredningsgrupp. Det underlag som ligger till grund för kommitténs nu redovisade betänkande har utarbetats inom en av dessa grupper. I gruppen ingår arbetsterapeut Anita Helmbring, SACO/SR, 1:e studiesekreterare Rut Holmqvist-Svensson, TCO, skolkonsulent Helfrid Johansson, SÖ, sekreterare Berndt Nilsson, Kommunförbundet, rektor Britt Olausson, UHÄ, leg sjuksköterska Jakob Schulze, de studerande, undersköterska Maj Ståhlklo, LO, sekreterare Dick Sundelin, Landstingsförbundet, och som ordförande sekreteraren i kommit- tén, Matts Nilsson.

Kommittén skall enligt sina direktiv lägga upp arbetet med praktikfrågorna så att förslag skyndsamt kan läggas fram till sådana åtgärder, bl. a. ändrade krav på praktiktidens omfattning som kan underlätta praktiksituationen och som snabbt kan genomföras i den studieorganisation som nu existerar med bibehållet mål för utbildningen. Utredningen skall senare tillsammans med

sina långsiktiga studieorganisatoriska förslag redovisa principiösningar på praktikens utformning i ett längre perspektiv. Innehållet i det här redovisade betänkandet syftar således till att bidra med förslag till åtgärder för att underlätta praktiksituationen, vilka i flertalet fall bör kunna genomföras redan hösten 1978.

Utredningens direktiv redovisas i bilaga I. I och med överlämnandet av detta betänkande har kommittén fullgjort första delen av sitt uppdrag, såvitt gäller praktikfrågorna.

Kommittén hemställer att regeringen — mot bakgrund av nu redovisade förslag och överväganden — tar de initiativ som den kan finna påkallade.

Reservationer har lämnats av ledamöterna Jansson och Svennilson.

Stockholm den 21 december 1977

Bert Levin

Olle Hillerda/ Leif Holgersson Per Olo/"Jansson Bo Javette Rut Ka'rnek K G Larsson Alice Lindström Ä ke Pettersson Lars Sköld Marianne Svennilson Birgitta Bratt/tall Lars Ekholm Göran Rädö

/Matts Nilsson

Ingrid Nyström

Sonia Weitner

InnehåH

Sammanfattning

1 1.1 1.2

2 2.1 2.2 2.3 2.4 2.5

3 3.1 3.2

3.3

3.4 3.5

4.2

Uppdraget Inledning Praktikfrågor — åtgärder 1 ett kort perspektiv

Beskrivning av nuläget

Studieorganisation

Praktikplatstillgång . . Den praktiska utbildningens mål, innehåll och uppläggning Lärare och handledare l praktisk utbildning Utbildningsutbudet

Utgångspunkter/ör lokal utbildningsplanering

Förutsättningar . .

Det lokala bestämmandet

3.2.1 Utbildningsbevis .

3. 2. 2 Vidgade befogenheter för linjenämnd . Förändrade och nya möjligheter vid utbildningsplanering 3.3.1 Överföring av praktikbetyg mellan olika vårdutbild— ningar inom högskolan

3. 3 2 Förläggning av kurser m.m. .

3. 3. 3 Hänsynstagande till tidigare erfarenhet

3. 3. 4 Enstaka kurser

Arbetsformer . . . .

Planering utifrån tillgängliga resurser

Utbildningsplaner

Innehåll . . . . . . . . .

4.1.1 Praktik inom område som inte ger behörighet Genomgång av enskilda utbildningsplaner. Förslag till föränd- ringar 4.2.1 Utbildningsplan för sjuksköterskelinjen 4.2.2 Utbildningsplan för operationsassistentlinjen 4.2.3 Utbildningsplan för medicinska assistentlinjen 4.2.4 Utbildningsplan för laboratorieassistentlinjen 4.2.5 Utbildningsplan för sociala servicelinjen

13 13 15

17 17 18 20 22 24

27 27 28 29 30 31

31 31 32 33 34 37

39 39 41

42 42 52 54 55 56

5.1 5.2

5.3

5.4 5.5

6.1 6.2

6.3 6.4

4.2.6 Utbildningsplaner för vidareutbildning av sjuksköter- skor

Försöksverksamhet

Nya förutsättningar . . . . . .

Försöksverksamhet inom vissa påbyggnadslinjer . 5.2.1 Vidareutbildning av sjuksköterskor inom medicinsk och kirurgisk sjukvård samt inom psykiatrisk värd, 20 poäng . . . . . . Praktik ersatt med projektinriktade studier om 10 poäng . . . . . . . . . 5.2.2 Vidareutbildning av sjuksköterskor inom medicinsk och kirurgisk sjukvård samt inom psykiatrisk värd, 20 poäng . . . . Praktik ersatt med tjänstgöring

Försöksverksamhet inom andra områden . . . .

5.3.1 Avsnittet hälso- och sjukvård för barn och ungdom mom sjuksköterskeutbildningen Utbildning på nya orter Andra arbetsformer

Övriga faktorer som påverkar praktiksituationen Samlad överblick över praktikresurserna i riket

Samordning på lokal nivå . . . . . . .

6.2.1 Samordning av vårdutbildningarnas praktik | kommunal och statlig högskola, gymnasieskola och arbetsmark- nadsutbildningar m. m. . . 6.2.2 Långsiktig behovs- och praktikplatsplanering 6.2.3 Samplanering av vård- och praktikresurser

6. 2 4 Praktikplatsinventeringar Statlig reglering .

Behörighetskrav för tillträde till vissa vårdutbildningar

Reservationer av ledamöterna Per Olof Jansson och Marianne Sven- nilson.

Bilaga] Kommittédirektiven

Bilaga 2 Tablå över grundutbildning för sjuksköterskor/sjukskötare

Bilaga 3 Redovisning av försök som påverkar praktikplatsfrågan

61 62 63

63

63

64 64 64

64 65 66

67 67 68

68 69 70 70 71 71

75

81

93

95

Sammanfattning

1. Uppdraget

VÅRD 77 har i uppdrag att utarbeta förslag till principiell uppbyggnad av studieorganisationen för vissa vårdutbildningar inom högskolan. Praktikfrå- gorna har fått en särskild behandling i kommitténs arbete. Det hänger samman med att dessa frågor nu framstår som de som i första hand måste lösas för att utbildningen bättre skall kunna anpassas till efterfrågan. Efter de senare årens kraftiga utbyggnad av vårdutbildningarna är möjligheterna att öka kapaciteten ytterligare starkt begränsade. Det är också viktigt, att det nu sker en förändring i synen på den praktiska vårdutbildningen. Den bör breddas och täcka in stora och expanderande delar av hälso-, sjuk- och socialvården samt ta till vara de resurser som finns vid sidan av eller som komplement till den traditionella vården.

Regeringen framhåller i sina direktiv till kommittén att arbetet med praktikfrågorna skall redovisas i två etapper. Kommittén framlägger i detta delbetänkande synpunkter och förslag till åtgärder för att underlätta praktik- situationen. Uppdraget iden arbetsetapp, som redovisas nu, är enligt direktiven begränsat till att föresla” åtgärder som snabbt kan genomföras i nuvarande Studieorganisation och inom ramen för gällande utbildningsmdl. Förslag till mera långsiktiga lösningar kommer i huvudbetänkandet.

2. Beskrivning av nuläget

Kravet på hälso- och sjukvården samt socialvården att ställa praktikplatser till förfogande har successivt ökat. Antalet studerande på vissa specialavdel- ningar är så stort att det råder konkurrens om övningstillfällena. Det gör att värdet av den praktiska utbildningen inom dessa områden ibland måste ifrågasättas. Samtidigt finns det ett betydande outnyttjat praktikutrymme inom långtidssjukvården. Sjukhusanknutna mottagningar är också mindre använda i praktiksammanhang. Den öppna vården skall enligt princippla- nerna byggas ut och bör på sikt ge nya praktikmöjligheter.

I samtliga vårdutbildningar både i gymnasieskolan och i kommunala högskolan ingår praktik, fältstudier och studiebesök i varierande omfattning. Gymnasieskola och högskola utnyttjar delvis samma slags praktikplatser. Härigenom ställs stora krav på vården att upplåta tillräckligt antal lämpliga praktikutbildningsplatser. För läsåret 1977/78 skall cirka 27 400 studerande

enbart från gymnasieskolan och den kommunala högskolans vårdutbild— ningar ha praktik inom hälso- och sjukvårdsområdet.

3. Utgångspunkter för lokal utbildningsplanering

I högskolelagen och högskoleförordningen har den nya högskolans mål och organisation lagts fast. Styrelse för kommunal högskoleutbildning är kommunens skolstyrelse eller landstingets utbildningsnämnd. Linjenämn- der skall normalt inrättas för de kommunala högskoleutbildningarna enligt högskolelagen. Linjenämnderna får ett stort och direkt inflytande över hur utbildningen läggs upp och genomförs. Därför är det angeläget, att linje— nämnder ges nödvändiga resurser för sitt arbete. Ett av de mest känneteck- nande dragen i högskolereformen är det lokala bestämmandet. De detaljerade läroplanerna har exempelvis ersatts med utbildningsplaner. Lokala organ har fått ett större inflytande över hur de i utbildningsplanerna fastställda målen skall uppnås. Kommittén räknar med att många av de problem, som i dag skapar svårigheter i utbildningsplaneringen, skall kunna röjas ur vägen genom att viktiga beslut kan fattas lokalt.

Det kommer att krävas tid för en anpassning till de nya förutsättningar som högskolelag, högskoleförordning och utbildningsplaner innebär. Studerande, som påbörjat utbildning enligt tidigare bestämmelser, kan enligt övergångs- bestämmelserna följa studieorganisationen för den nya högskolan.

Bristen på praktikplatser medför, att det ibland kan vara svårt att nå målet för utbildningen. K ommitténföreslär att de lokala organen isädanajallfär rätt att göra de begränsade avsteg,/"rån utbildningsplanens praktikkrav, som krävs/ör att kunna genom/öra utbildningen och anpassa den till de sjukvårds- och socialvårdsresurser, som står till buds.

När det gäller att förlägga kurser i viss ordning är det lokala bestämmandet stort, såvida det inte i utbildningsplanen uttryckligen anges i vilken ordning de skall komma. Det ankommer på linjenämnden att fastställa den lokala planen, som omfattar kurser och andra utbildningsmoment. Med hänsyn till innehållet i olika kurser kan det vara fördelaktigt att ha möjlighet att förlägga utbildningsmoment flexibelt inom utbildningens ram. Om utbildningen planeras utifrån problemområden —dvs. man hämtar lärostofffrån flera olika ämnesgrupper för att belysa ett problem — bör planeringsramen vara så vid som möjligt. Kommittén anser, att ett sådant arbetssätt ökar förståelsen för sambanden mellan olika faktorer som sammantagna bildar problem. Utbild- ningsplanerna bör därför vara så flexibla, att planeringen kan ske utifrån dessa utgångspunkter, om det bedöms lämpligt. Kommittén/öreslår därför ett tillägg i utbildningsplanerna, som ger lokal myndighet möjlighet att,/förskjuta moment mellan kurser.

Individen bör mera än tidigare ställas i centrum för utbildningsplaneringen. Genom att ta till vara möjligheten att individualisera utbildningen kan de studerande få tillgodoräkna sig tidigare utbildning för att befrias ifrån ett visst utbildningsavsnitt, erhålla alternativ praktikplats, ta anställning i arbetslivet eller motsvarande.

För att möjliggöra ett tillgodoräknande av lämplig yrkeserfarenhet och därigenom erhålla viss avkortning inom utbildningen eller välja ett alterna-

tivt studieområde behövs en komplettering i högskoleförordningen. Kommittén föreslår därför. att de aktuella delarna i högskoleförordningen ändras så, att de värdyrkesstuderande ges möjlighet att i detta syfte tillgodoräkna sig också arbetslivser/arenhet. E tt sådant tillgodoräkna/ide bör kunna ske endast då särskilda skä/_)?J'religger och begränsas till att gälla erfarenhet,/rån arbetslivet, som är av betydelse./ör det aktuella utbildningsmomentet.

Kommittén anser vidare, att inrättandet av enstaka kurser med enbart teoretiskt innehåll eller med teori och kortare praktikavsnitt för studerande med lång praktisk erfarenhet kan underlätta praktikplatssituationen inom vissa områden.

För att ge de studerande möjlighet att överblicka den totala verksamheten på praktikstället och aktivt deltaga i arbetslaget bör praktiken vara samman- hållen under längre perioder än för närvarande. Den studerande kan också ha en basplacering inom ett vårdområde för att få kunskap om sådant som kräver en längre tids vistelse inom samma praktikställe, t. ex. i fråga om samarbete och omvårdnad om patienter. Kunskap inom andra områden, som anses lämpliga under den aktuella praktikperioden, kan inhämtas i form av övningsuppgifter från andra vårdområden i de fall sådana uppgifter inte förekommer inom det praktikställe, där den studerande har sin basplacering. Ett sådant system ger ökad flexibilitet vid val av praktikställe men medför troligen behov av extra insatser för planering, genomförande och uppföljning. Kommittén finner det viktigt, att de studerande under utbildningstiden skaffar sig en realistisk bild av personalens och vårdens villkor. Kvällspassen inom sjukvården liksom nätterna borde därför utnyttjas bättre för utbildning. Utläggning av praktik på obekväm arbetstid måste dock ske med viss återhållsamhet, men är samtidigt viktig för att ge en bild av kontinuiteten i vårdarbetet.

Utbildningarna och praktikkraven är i stort uppbyggda kring den slutna akuta kroppssjukvården. Det är nödvändigt att i högre grad inrikta grund- läggande utbildningar och deras praktikkrav mot de vanligaste specialiteterna och mot de expanderande vårdområdena. Praktik inom de trånga sektorerna bör i första hand reserveras för de utbildningar, där sådan praktik är oundgängligen nödvändig. Med hänsyn till dessa förhållanden kan man redan nu inom ramen för utbildningens mål vidga praktikfälten. Praktiken bör inte i första hand knytas till avdelningar av speciell typ. Kommittén anser, att man i stället bör utgå från önskade uppgifter för varje avsnitt, vilket skulle kunna innebära, att vissa avdelningar som i dag inte används i så stor utsträckning för utbildning, bättre skulle kunna tas i anspråk.

4. Utbildningsplaner

I utbildningsplanerna för vårdutbildningarna anges den praktiska utbild- ningens omfattning och inriktning mot olika specialiteter. Olika uttryckssätt används för att ange praktikens omfattning.

Beträffande utbildningsplanerna föreslår VÅRD 77 bl. a.

att praktikens omfattning anges med ett cirka-mått att praktikens inriktning anges på sådant sätt att det medger anpassning till

exempelvis öppna vårdformer att hårt utnyttjade praktikområden med låg kapacitet förbehålls utbildnings- vägar, där sådan praktik är oundgängligen nödvändig att den studerande kan t. ex. få en basplacering inom en vårdavdelning, som kompletteras med fältstudier inom andra områden, som är lämpliga under den aktuella praktikperioden. Kortare praktikavsnitt kan utgå. att praktik inom medicinsk respektive kirurgisk sjukvård kan förläggas till såväl allmänna som speciella avdelningar av medicinsk respektive kirurgisk karaktär att praktikresurserna inom långtidssjukvården bör utnyttjas bättre att praktik inom områdena öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk vård kan förläggas till varje typ av avdelning/enhet inom respektive område att praktik inom psykiatrisk vård kan förläggas till sjukhus, klinik och/eller öppen vård. Både avdelningar för akut psykiatrisk vård och långtidsvård kan utnyttjas. att praktik inom akutsjukvård alternativt kan förläggas till anestesiavdel- ning, operationsavdelning, intensivvårdsavdelning, uppvakningsavdel- ning, mottagningsavdelning, poliklinik av kirurgisk karaktär samt till speciella kirurgiska och medicinska avdelningar med stor andel akuta vårdfall.

5. Försöksverksamhet

[ högskolan skall förnyelse och utveckling vara ett naturligt inslag i det lokala planeringsarbetet och högskolereformen har medfört nya förutsättningar för försöksverksamhet.

Kommittén anser det viktigt att försök kommer till stånd inom alla linjer. Initiativen bör komma från lokala organ, dvs. skolor, linjenämnder, styrelser och regionstyrelser.

De förslag till försöksverksamheter, som VÅRD 77 lägger fram, innebär samtliga en minskad efterfrågan på praktikplatser inom framför allt de trånga sektorerna.

Vidareutbildning av sjuksköterskor inom medicinsk och kirurgisk sjuk- vård samt inom psykiatrisk vård bör t. ex. kunna läggas upp så, att teoretiska studier kombineras med projektarbete om förslagsvis tio poäng. Eftersom de studerande i så fall inte hela tiden är knutna till avdelning eller ingår i arbetslaget på vanligt sätt så minskar efterfrågan på praktikplatser.

En försöksverksamhet med klinisk praktik ersatt med yrkesarbete finns redan. Det bör finnas skäl att utvidga den till att förutom medicinsk och kirurgisk sjukvård också omfatta psykiatrisk vård.

Praktiksituationen inom barnsjukvården är speciell främst genom att den slutna barnsjukvården minskar i omfattning. De få praktikplatserna, som finns, skall delas mellan många studerandegrupper. För de som fortsätt— ningsvis skall arbeta bland sjuka barn är sådan praktik nödvändig, men av samtliga grundutbildade sjuksköterskor t. ex. är det bara ett fåtal, som kommer att ha sådant arbete.

Det är därför särskilt motiverat, att inom detta område få i gång

försöksverksamhet för att utveckla alternativa metoder att nå utbildnings- målet.

Högskoleutbildning på vårdområdet finns i dag på de flesta orter i landet, där det också finns mera betydande sjukvårdsresurser. Möjligheterna att starta utbildning på helt nya orter är därför begränsade. Kommittén lägger heller inte fram förslag om det i enskilda fall men förutsätter, att utbildnings- huvudmännen kommer att beakta de möjligheter, som genom VÅRD 775 arbete och på annat sätt kan skapas för att bättre utnyttja alla praktikplat- ser.

I högskoleförordningen föreslås, att grundläggande högskoleutbildning anordnas så, att studerande som så önskar kan bedriva studier på deltid. Kommittén vill framhålla att framför allt vissa påbyggnadslinjer för sjukskö- terskor kan anordnas som deltidsstudier. Vidare bör även någon form av distansundervisning prövas.

6. Övriga faktorer som påverkar praktiksituationen

För att utnyttja begränsade praktikresurser effektivt fordras det dels en klar bild över hur utbildningsplatserna är fördelade i riket, och dels fordras det instrument för att snabbt fördela om dem, beroende i första hand på, hur sökandeströmmarna rör sig. Kommittén anser det angeläget att ämbets- verken och huvudmännen gemensamt finner former för, hur de samlade resurserna kan utnyttjas. Antagningsnämnderna bör i den frågan kunna spela en central roll.

För att lärare, lokaler och praktikplatser skall användas på bästa sätt måste alla vårdutbildningar samplaneras på lokal nivå. Med hänsyn till detta är det viktigt, att också praktik inom vårdutbildningarna i gymnasieskolan får planeras på ett flexiblare sätt. I samband med den fortlöpande översyn, som SÖ gör av gymnasieskolans studievägar, betonas successivt behovet av vidgat lokalt bestämmande i fråga om den praktiska utbildningen. Kommittén anser, att det arbete, som pågår inom SÖ och som innebär att bl. a. praktiska delar i gymnasieskolans vårdutbildningar ses över, är angeläget och bör bedrivas med stor skyndsamhet.

För tillträde till vissa vårdutbildningar inom högskolan gäller särskilda behörighetskrav i fråga om förpraktik inom vården. Det gäller bl. a. för skötare före tillträde till avkortad utbildning till sjuksköterska, men också för en del av påbyggnadslinjerna för sjuksköterskor.

En inte oansenlig resurs för handledning och introduktion tas i anspråk för att hjälpa de studerande att uppfylla förkunskapskrav av denna typ. Självfallet begränsas samtidigt i motsvarande mån de resurser för handled- ning, som i stället borde kunna ha utnyttjats inom ramen för respektive utbildning. Med hänsyn till det anser kommittén, att SÖ och UHÄ snarast bör se över de särskilda förkunskapskrav, som kan vara aktuella i detta sammanhang.

1 Uppdraget

1.1. Inledning

Såväl hälso- och sjukvården som socialvården har byggts ut kraftigt under de senaste femton åren. Förbättrade ekonomiska villkor för den enskilde har hittills gjort det möjligt att söka vård i större utsträckning än tidigare. Nya levnadssätt och påverkan av miljöfaktorer i vid mening har förändrat vårdbehoven. Förändringar i befolkningens åldersammansättning samt krav på närhet till vård och service har påverkat utformningen av vårdens organisation. Arbetsformerna i vården håller på att förändras under påverkan av arbetsrättslagsstiftning och diskussionen om arbetslivets förnyelse. Den traditionella uppgifts- och ansvarsfördelningen har ställts under debatt.

Den snabba utvecklingen har inneburit att vårdens mål och medel har förändrats. Den Sjukhusanknutna akuta kroppssjukvården byggs inte längre ut. Resurserna satsas i stället på utveckling av öppna vårdformer samt på långtidssjukvården, som enligt planerna i början av åttiotalet omfattar mer än hälften av det totala antalet vårdplatser på våra sjukhus och sjukhem.

Samarbetet mellan hälso- och sjukvård samt socialvård har lyfts fram som en viktig förutsättning för ett effektivt utnyttjande av de samlade vårdresur- serna. Det gäller i särskilt hög grad omvårdnaden av de äldre. Hemsjukvård och hemtjänst utvecklas som viktiga alternativ till institutionsvården för dem, som inte är i behov av ständig tillsyn och vård. Detta sker även inom barnomsorgen, speciellt när det gäller barn med särskilda behov. Inom socialvården fortsätter utvecklingen mot öppna och frivilliga vårdformer.

Hälso- och sjukvården samt socialvården präglas av en strävan mot förebyggande insatser. Företagshälsovården 'är ett uttryck för det, liksom förekomsten av olika hälsoupplysningsverksamheter.

De grundläggande förutsättningarna för att utveckling och förändring skall kunna fortgå är, att de nödvändiga ekonomiska resurserna ställs till förfogande och att det finns personal med god utbildning. Även om takten i utvecklingen kommer att bli lugnare i framtiden än under sextiotalet och början av sjuttiotalet så kommer vården successivt att förnyas. Det finns en bred politisk enighet kring prioriteringen av vård och omsorg. I första hand gäller det för barn och gamla.

Frågan hur vården skall kunna få och behålla tillräckligt med utbildad personal är av strategisk betydelse för hälso-, sjuk- och socialvården i framtiden. Det är en rad faktorer, som gör att vården idag på många håll inte framgångsrikt kan konkurrera om arbetskraften. Bland annat har framhållits

att vårdarbetet är slitsamt och psykiskt påfrestande, arbetstiderna obekväma och lönerna relativt sett låga. Därtill kommer problem med barntillsyn och utbildning. Däremot kan vetskapen om ett fortlöpande behov av arbetskraft inom vården vara rekryteringsbefrämjande. Till vårdens pluskonto kan också räknas att få arbeta i mycket nära kontakt med andra människor.

För att komma till rätta med personalproblemen inom vården måste alla de faktorer påverkas, som idag utgör hinder. Utbildningen är för närvarande en sådan och samtidigt en grundläggande förutsättning för vårdens utveckling, utbyggnad och förnyelse. Till praktiskt taget alla vårdutbildningar finns det idag mångdubbelt flera sökande än det finns utbildningsplatser.

VÅRD 77 har i uppdrag att utarbeta förslag till principiell uppbyggnad av studieorganisationen för vissa vårdutbildningar inom högskolan. Det ingår bl. a. i uppdraget att se till sambanden mellan vårdutbildning i gymnasie- skolan 0ch högskolan samt mellan utbildning för olika vårdyrken inom högskolan.

Praktikfrågorna har till följd av direktiven fått en särskild behandling i kommitténs arbete. Det hänger samman med att dessa frågor nu framstår som de som i första hand måste lösas för att utbildningen bättre skall kunna anpassas till efterfrågan. Efter de senare årens kraftiga utbyggnad av vårdutbildningarna är möjligheterna att öka kapaciteten ytterligare starkt begränsade. Detta beror mest av allt på de praktikkrav som finns inskrivna i utbildningsplaner och läroplaner och som utgår från vårdens och utbild- ningens struktur och inriktning vid den tidpunkt då de utarbetades, men även på lärarbrist och brist på lokaler.

Praktiken inriktas för närvarande i allt väsentligt på övning inom den institutionsbundna akuta somatiska och psykiatriska vården, medan allt större del av de tillkommande resurserna satsas på öppna vårdformer och långtidssjukvård. Det medför trängsel kring patienterna och svårigheter att finna lämpliga övningstillfällen för de studerande. Inlärningssituationen försvåras och den praktiska utbildningen blir inte så meningsfull för alla.

Det är viktigt, att en förändring nu sker i synen på den praktiska vårdutbildningen. Den bör breddas och täcka in stora och expanderande delar av hälso- sjuk- och socialvården samt ta till vara de resurser, som finns vid sidan av eller som komplement till den traditionella vården.

Det innebär stora praktiska problem att göra t. ex. den öppna hälso- och sjukvården, hemsjukvården, hemtjänsten och företagshälsovården till prak- tikfält för stora grupper av studerande. Med hänsyn till den vårdpolitiska utvecklingen ter sig en sådan förändring trots allt nödvändig.

Inom långtidssjukvården finns goda möjligheter att praktiskt arbeta med omvårdnad, patientkontakt, arbetsledning och samarbete. Allt detta är faktorer, som bör väga tungt i en ny vårdutbildning. Omsorgen om de äldre kommer att ta en stor del av samhällets samlade resurser i anspråk i framtiden. Allt flera människor blir engagerade i arbete inom det området. Äldrevården bör därför både i utbildning och forskning få en framskjuten plats för att utveckla värdiga former för vård av gamla människor. Eftersom så stor del av våra vårdresurser nu och framförallt senare tas i anspråk för vården av de äldre, är det viktigt att alla, som utbildar sig inom ett vårdyrke, får möta de problem som är förknippade med vård av gamla och ofta sjuka människor. Det kan bl. a. ske genom att t. ex. långtidsvårdens olika former

utnyttjas för utbildning mycket mera än som nu sker. En utveckling i den riktningen pågår sedan några år tillbaka. Den bör påskyndas enligt kommitténs mening.

1.2. Praktikfrågor — åtgärder i ett kort perspektiv

Regeringen framhåller i sina direktiv till kommittén att arbetet med praktikfrågorna skall redovisas i två etapper. I den första skall kommittén skyndsamt lägga fram förslag, som kan underlätta praktiksituationen i den nuvarande studieorganisationen och inom ramen för gällande utbildnings- mål. 1 en andra etapp skall principerna för den praktiska utbildningen i en framtida organisation redovisas tillsammans med kommitténs övriga förslag.

Kommittén lämnar i detta delbetänkande synpunkter och förslag till åtgärder för att underlätta praktiksituationen. Uppdraget i den arbetsetapp, som redovisas nu, är enligt direktiven begränsat till att föreslå åtgärder som snabbt kan genomföras i nuvarande studieorganisation och inom ramen för gällande utbildningsmäl. Det betyder att redovisningen av den mera genom- gripande prövning, som kommittén har i uppdrag att göra, får anstå tills de samlade förslagen föreligger. Kommittén har i sin diskussion om åtgärder i ett kort perspektiv utgått ifrån, att planeringen av den praktiska utbildningen helt och hållet är en angelägenhet för lokala organ inom ramen för de anvisningar som ges i utbildningsplanerna. Arbetet har därför inriktats på att förbättra förutsättningarna för detta lokala arbete. I den nuvarande organi— sationen kan det ske dels genom att förenkla utbildningsplanernas anvis- ningar inom ramen för gällande utbildningsmål, och dels genom att utvidga den lokala beslutanderätten.

Utbildningsplanerna för de linjer, som ligger inom VÅRD 775 uppdrag, fastställdes ijuni 1977. I avvaktan på kommitténs förslag till mera långsiktiga lösningar av de studieorganisatoriska frågorna, bör inte någon genomgri- pande förändring i utbildningsplanerna nu ske. Kommittén räknar med att man när styrelser och linjenämnder fått mera tid på sig med den kunskap som finns lokalt, kommer att inom ramen för de nuvarande utbildningsplanerna och de kompletterande förslag, som VÅRD 77 här redovisar avsevärt kunna förbättra sin praktiksituation. Det kan vara fråga om att mera effektivt tillgodoräkna tidigare erfarenheter, utnyttja andra vårdresurser för utbildning eller utveckla nya arbetsformer som komplement eller ersättning för praktik i traditionell mening.

Kommittén är också medveten om, att det på många håll i landet pågår ett intensivt arbete för att finna lösningar på praktikproblemen. VÅRD 77s nu föreliggande förslag får bl. a. ses som ett inlägg i denna diskussion och ett försök att sammanfatta en del av de tankar. som kommit fram under senare tid.

Kommittén har gjort en genomgång av praktiksituationen inom den kommunala högskolans vårdutbildningar. Det har då visat sig — vilket mani och för sig länge känt till — att praktiksituationen är mest ansträngd inom vissa vårdspecialiteter, eller där vården håller på att struktureras om. Det gäller i första hand operationssjukvården och vissa andra delar av akutsjukvården,

barnsjukvården och psykiatrin.

Sjuksköterskelinjen uppvisar de flesta praktikproblemen. Där är efter- frågan på utbildningsplatser stor och arbetsmarknadens behov betydande. Det har inneburit, att arbetet i stor utsträckning berört just denna linje, eftersom den dessutom resursmässigt är dominerande inom den kommunala högskolan.

Andra linjer har också problem med sina praktikplatser. Dit hör t. ex. arbetsterapeutlinjen där utbildningskapaciteten skurits ner under inneva- rande läsår bl. a. på grund av brist på praktikplatser samtidigt som efterfrågan på arbetsterapeuter är hög inom arbetslivet. Kommittén har emellertid bedömt, att arbetsterapeutlinjens problem i första hand hänger samman med utbildningens struktur och innehåll. Problemen kan därför inte kortsiktigt lösas inom ramen för det uppdrag, vars resultat redovisas här.

Den mest iögonenfallande skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på utbildningsplatser uppvisar dock sjukgymnastlinjen. Vid antagningen till läsåret 1977/78 fanns där sjutton sökande per utbildningsplats. Samtidigt är tio procent av den offentliga vårdens sjukgymnasttjänster vakanta.

Kommittén konstaterar emellertid, att det i huvudsak är andra frågor än praktikfrågor, som är avgörande för möjligheterna att utbilda flera arbetste- rapeuter och sjukgymnaster.

2 Beskrivning av nuläget

2.1. Studieorganisation

Den 1 juli 1977 omorganiserades och vidgades högskoleutbildningen. Den indelas i en statlig och en kommunal högskoleorganisation. Den kommunala högskoleutbildningen är uppdelad på två typer av huvudmän, landsting och primärkommuner. Den landstingskommunala högskoleutbildningen omfat- tar sjuksköterskeutbildningen och vissa vårdutbildningar som tidigare varit specialkurser i gymnasieskolan.

Utbildningarna organiseras på linjer huvudsakligen allmänna linjer och påbyggnadslinjer.

Utbildningslinjerna består av olika kurser. Omfattningen av en utbild- ningslinje anges i poäng, varvid 40 poäng motsvarar heltidsstudier under ett låsår.

Linjer Poäng

_________________—_—————

Allmänna linjer Arbetsterapeutlinjen 120 Hörselvårdsassistentlinjen 80 Laboratorieassistentlinjen 100 Medicinska assistentlinjen 100 Oftalmologassistentlinjen 80 Operationsassistentlinjen 100 Sjukgymnastlinjen 100 Sjuksköterskelinjen, högst 105 Sociala servicelinjen, högst 100 Tandhygienistlinjen 40 Påbyggnads/injer Utbildning i blodgruppsserologi och hemoterapi I—III 6 Utbildning i klinisk cytologi 24 Utbildning till ortoptist 40 Vidareutbildning av sjuksköterskor, högst 50

För ovanstående utbildningslinjer fastställer skolöverstyrelsen (SÖ) och universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) i samråd utbildningsplaner som anger linjens omfattning och inriktning. Linjenämnder vid de lokala högskoleenheterna fastställer sedan lokala planer med mer detaljerade uppgifter om innehållet, vilka kurser som ingår etc. Linjenämnderna fastställer också kursplaner.

2.2. Praktikplatstillgång

Kravet på hälso- och sjukvårds- samt socialvårdssektorerna att ställa praktikplatser till förfogande för studerande från olika utbildningsvägar har successivt ökat i takt med en stigande efterfrågan på utbildning. Av olika skäl har utbildningen inte kunnat anpassas till utvecklingen inom vårdområdet. Möjligheterna att tillgodose behovet av praktikplatser har därför kommit att bli den faktor som i första hand försvårar en bättre anpassning av utbildningens kapacitet till behovet. Konkurrensen om praktiktillfällen innebär att vissa specialiteter inom hälso- och sjukvården för närvarande har ett studerandeantal som vida överstiger vad som kan bedömas rimligt med hänsyn till patienter, personal och studerande. Under grundutbildningen av sjuksköterskor får de studerande praktik inom i stort sett samtliga av hälso- och sjukvårdens specialiteter. Anledningen till detta är att de studerande skall få en allsidig utbildning och att erfarenhet från olika områden skall underlätta

Tabell 2.1 Fördelning av befolkning. vårdplatser, sjuksköterskor och grundutbild- ningsplatser på huvudmannområden (procent)

Huvudmanna- Befolkning Vårdplatser Registrerade Grundutbild- område per 1974-12-31 1974 sjuksköterskor ningsplatser 74-12-31 (planerade

för läsåret 1976/ 77)

&_

AB 18,2 19,6 21,0 19,3 C 2,8 3,5 3,8 3,6 D 3,1 3,4 2,9 2,9 E 4,7 4,9 4,6 4,9 F 3,7 3,5 3,5 4,5 G 2,1 2,1 1,8 3,2 H 2,9 3,2 2,7 2,1 I kommun 0,7 0,7 0,6 — K 1,9 1,9 1,5 2,9 L 3,3 2,8 2,8 3,2 M 6,0 5,9 6,4 5,2 M kommun 3,0 3,1 2,6 3,0 N 2,6 2,0 2,5 — 0 3,3 3,2 3,5 11,1 0 kommun 5,5 5,7 5,6 P 5,1 4,8 4,4 4,3 R 3,2 2,7 2,8 3,0 S 3,5 3,6 3,0 2,3 T 3,3 3,6 3,3 3,9 U 3,2 2,3 2,7 3,6 W 3,4 4,0 2,9 2,4 X 3,6 3,1 3,2 3,7 Y 3,3 3,9 3,2 3,6 Z 1,6 1,8 1,8 1,8 AC 2,9 3,1 3,1 3,6 BD 3,2 3,3 3,3 3,3 & Källa: Landstingsförbundet. Sjuksköterskeutbildning. Utveckling och behov av åtgärder.

valet av påbyggnadslinje. Konsekvenserna har blivit att utbildningen inte kan bedrivas i den omfattning som är önskvärd, samtidigt som trängseln inom de överbelastade specialiteterna är så stor att värdet av den praktiska utbild- ningen inte sällan kan ifrågasättas.

Sjukvårds- och utbildningsresurser är inte jämnt fördelade över landet. Beträffande grundutbildning av sjuksköterskor synes dock andelen utbild- ningsplatser per sjukvårdsområde/huvudman i stort sett överensstämma med andelen vårdplatser.

Vid dessa kartläggningar har man endast räknat med sjuksköterskeutbild- ningen i relation till vårdplatsantalet. Samtidigt konkurrerar andra högsko- leutbildningar samt utbildningar på gymnasial nivå i viss utsträckning om samma praktikplatser. Det är inte heller enbart vårdplatsantalet som är avgörande för tillgången på praktikplatser utan en rad andra faktorer är av betydelse, t.ex. personalförhållanden, vårdtyngd/arbetsmängd och före- komsten av lämpliga övningsmoment för studerande.

Vissa vårdinstitutioner utnyttjas i mindre utsträckning eller inte alls, beroende på geografiska förhållanden, eller på att de av olika skäl bedömts mindre lämpliga att användas i utbildningen. Efterfrågan på praktik är speciellt svår att tillgodose inom vissa områden. En sådan sektor är t. ex. barnsjukvården, där praktiksituationen är speciell ur flera synpunkter. Den sjukvårdande verksamheten är i förhållande till praktikefterfrågan starkt begränsad, vilket betyder ett stort antal studerande vid varje arbetsställe. Den slutna barnsjukvården tenderar dessutom att minska i omfattning, samtidigt som möjligheterna ökar att vårda barn i hemmen. Vidare begränsas möjligheterna att ta emot studerande av andra faktorer som barns stora infektionskänslighet och behov av en lugn miljö.

Antalet praktikplatser inom gynekologiska avdelningar och förlossnings- avdelningar är också för närvarande mycket begränsat och kommer sannolikt att minska ytterligare genom sjunkande nativitet och pågående centralisering av förlossningsvården.

Hårt belastade är också avdelningar för anestesi. Situationen där påverkas av den stora andelen korta praktikavsnitt, vilket leder till hög omsättning av studerande och speciella behov av handledarinsatser. Praktiksituationen på intensivvårdsavdelningar och operationsavdelningar har stora likheter med den på anestesiavdelningar. Målsättningen för dessa praktikavsnitt i olika utbildningar sammanfaller ofta, vilket resulterar i konkurrens om övnings- tillfällen och handledarresurser.

Avdelningar av kirurgisk karaktär kan hänföras till bristområdena, även om praktikefterfrågan inom detta område minskat något genom vissa läroplansförändringar beträffande utbildningarna till undersköterska och till sjukvårdsbiträde.

Inom psykiatrin påverkas praktikfrågan av den väntade omstruktureringen av vården med dels en överföring av vårdplatser avsedda för patienter med psykogeriatriska sjukdomar till den somatiska långtidssjukvården, samt dels en utveckling mot öppnare vårdformer och en mer decentraliserad organisa- tion.

Ett betydande outnyttjat praktikutrymme finns inom långtidssjukvården. Sjukvårdshuvudmännen räknar också i sina planer med en fortsatt utbyggnad av långtidssjukvården. Enligt den landstingskommunala eko-

1 Skolöverstyrelsens upp- följning/utvärdering av vårdutbildningar: Grundutbildning av sjuksköterska/sjukskö— tare

Studiemål — utbildning — yrkesdebut Sjuksköterskeutbildning i anslutning till gymna- sieskolans vårdlinje.

nomiska långtidsplaneringen, LKELP-undersökningen, planeras en årlig ökning på ca 5 % ,vilket skulle ge totalt drygt 54 000 vårdplatser 1982. Genom att omvårdnadsarbetet har en relativt stor omfattning, kräver långtidssjuk- vården mycket personal och ger många inlärningstillfällen för studerande.

På vårdavdelningar av medicinsk karaktär har efterfrågan minskat något, sedan det skrevs in i utbildningsplanen för Sjuksköterskelinjen att medicinsk sjukvård kan bytas ut mot somatisk långtidssjukvård.

Sjukhusanslutna mottagningar är mindre utnyttjade i praktiksamman- hang.

Hemtjänst och andra former av social service används till viss del. Värdefulla praktiktillfällen där är ibland rent praktiskt svåra att utnyttja.

Primärvårdens (dvs. all hälsovård och sjukvård som lämpligen kan bedrivas utanför sjukhus och centrala sjukhem) förstahandsansvar för att människor får den medicinska hjälp de behöver leder till att verksamheten ger kontakt med vårdbehov av varierande svårighetsgrad. Hemsjukvården är ett av de områden inom primärvården, som snabbt kommer att byggas ut. Den typen av arbete erbjuder goda praktikmöjligheter, som samtidigt kan vara svåra att utnyttja.

Beträffande den öppna vården skall enligt principplanerna finnas minst en vårdcentral i varje kommun 1985. I dag görs 21 miljoner läkarbesök per år i landet. Enligt senaste LKELP-undersökningen beräknas antalet läkarbesök öka med 5,3 miljoner fram till 1982. Större delen av denna ökning faller på vårdcentraler och distriktsläkarmottagningar. Enligt LKELP 77 kommer också besök hos distriktssköterskor och inom mödra- och barnhälsovården att öka med drygt en miljon under perioden fram till 1982. Eftersom distriktssköterskan ofta arbetar ensam, ligger handledaransvaret på en enda person, vilket begränsar möjligheterna att placera studerande i öppen vård.

2.3. Den praktiska utbildningens mål, innehåll och uppläggning

Mål, innehåll och uppläggning för vårdutbildningarna anges i utbildnings- planerna. Det övergripande målet för varje utbildningslinje utgörs i huvudsak av en beskrivning av önskad funktion efter avslutad utbildning. Eftersom en integration av teoretiska och praktiska studier är en förutsättning för att uppnå utbildningsmålet finns inga separata mål för de praktiska avsnitten. För varje kurs anges praktikens inriktning och omfattning mer eller mindre detaljerat.

Praktikens roll för att uppnå utbildningsmålet har berörts i några enkäter om sjuksköterskeutbildningen, vilka genomförts av SÖ.1 Av enkäterna framgår att de tillfrågade anser sig sakna utbildning för vissa av de uppgifter, som sjuksköterskorna sysslar med i sitt arbete. Man önskar därför en mera sammanhållen praktisk utbildning med möjlighet att få en bättre överblick över den totala verksamheten på praktikplatserna och mer aktivt deltagande i arbetslagen. Man efterlyser mer undervisning och handledning på klinik främst av kliniklärare men också av avdelningsföreståndare och läkare.

Över 70 % betonar att studerandetätheten på avdelningarna utgjort ett

allvarligt hinder för deras kliniska utbildning. Övergången från att vara studerande till att vara sjuksköterska har av många upplevts som mycket påfrestande, eftersom man inte varit tillräckligt förberedd för det ansvar, som man får efter avslutad grundutbildning. Under studietiden har man tilldelats uppgifter och i mindre utsträckning fått tillfälle att se helheten i verksam- heten på arbetsplatserna. Man har också fått utföra för litet sjuksköterskear- bete och känner sig t. ex. otillräcklig i kontakten med patientens anhöriga.

Samstämmiga uppgifter finns även i andra enkäter, t. ex. i en studie över nyutbildade sjuksköterskor/sjukskötare beträffande anpassningen mellan femterminsutbildningen och arbetsuppgifter som nyutexaminerade, som under hösten 1972 gjorts på uppdrag av hälso- och sjukvånisnämnden vid Stockholms läns landsting. Den består av två led, dels en enkät rörande de nyutbildade sjuksköterskornas attityder till grundutbildningen och till nuva- rande arbetsuppgifter, dels intervjuer med klinikföreståndare och avdel- ningsföreståndare.

Så gott som samtliga av de nyutbildade sjuksköterskorna anser att studerandetätheten under den kliniska praktiken är av avgörande betydelse för hur praktiken utfaller och de flesta anser, att antalet studerande på varje avdelning är för stort. Detta medför brist på meningsfulla arbetsuppgifter och de studerande får ej tillräcklig övning i att utföra vissa moment. De flesta anser att de fått för litet handledning under den kliniska praktiken. Både avdelningsföreståndare och övrig avdelningspersonal anses alltför överbelas- tade för att kunna ta hand om och undervisa de studerande på avdelningen. Även här framkommer att den höga studerandetätheten är en av orsakerna till problemen.

Den kliniska praktiken anses vara otillfredsställande på ett flertal olika områden. Vad man saknar är främst övning i arbetsuppgifter av organisato- risk karaktär. De önskar t. ex. själva sköta kontakten med anhöriga och ansvara för arbetsledning och undervisning redan under utbildningstiden.

1 intervjuerna med klinikföreståndare och avdelningsföreståndare framgår t. ex. att de nyutbildade sjuksköterskorna har vissa problem med att omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken och för liten erfarenhet i att bedöma patientens tillstånd. De har också vissa svårigheter i kontakten med patienter och anhöriga. Tänkbara orsaker till bristerna i utbildningen är t.ex. att arbetsuppgifterna på grund av den höga studerandetätheten inte räcker till för alla, vilket i sin tur leder till otillräcklig övning i att utföra vissa arbetsmo- ment. Man anser också att den studerande bör ta eget ansvar för de praktikuppgifter, som hon/han utför. Klinikföreståndare och avdelningsfö- reståndare anser slutligen, att de nylegitimerade möter stora problem, när de skall tjänstgöra ensamma lördagar och söndagar och de bör därför ha större erfarenhet av hur en avdelning fungerar dessa dagar.

Det råder osäkerhet om vad som är att betrakta som rimlig färdighetsnivå efter avslutad grundutbildning. Möjligheterna till inskolning på arbetsplat- serna är varierande. För att den nyutbildade ändå skall känna sig någorlunda förberedd för sin yrkesroll, krävs att den tid som är anslagen för klinisk praktik tas till vara på rätt sätt. Med nuvarande utformning av praktiken får de studerande i stor utsträckning crientering om olika praktiska moment men för få övningstillfällen, vilket i sin tur kan bero på för hög studerandetät- het.

Kommittén återkommer i huvudbetänkandet med en utförligare diskus- sion om utbildningens mål och om sambandet mellan mål och måluppfyl- lelse.

2.4. Lärare och handledare i praktisk utbildning

Enligt bestämmelserna för Sjuksköterskeutbildning skall lärare finnas anställda vid skolan för såväl den teoretiska undervisningen som för handledningen av de studerande under den praktiska utbildningen.

För kommunal högskoleutbildning med statligt reglerade lärartjänster (samtliga linjer utom Sjuksköterskelinjen) skall om så anges i utbildnings- planen undervisningen förläggas till företag eller annan institution än högskolan och meddelas då av lärare som företaget eller institutionen tillhandahåller (inbyggd utbildning). På många håll tillämpas liksom före högskolereformen en annan modell för lärarfunktionen så tillvida att skolan och inte praktikinstitutionen har lärare anställda även för den praktiska undervisningen.

I utbildningsplanerna anges ofta att praktiken skall vara handledd. Däremot finns inte någon definition av vad handledning innebär. Med handledare avses av skolan anställda lärare men också arbetsledare och övrig personal inom praktikinstitutionen.

Undervisningen av studerande under praktikperioderna består av klinisk undervisning och handledning. Klinisk undervisning meddelas av lärare. I deras uppgifter ingår också att planera praktik, fältstudier m. m. Handledning inom ramen för löpande arbetsuppgifter meddelas huvudsakligen av prak— tikställets personal. För sjukgymnastutbildningen tillämpas delvis andra modeller för undervisning och handledning.

För den kliniska praktiken inom arbetsterapeututbildningen förekommer i någon utsträckning särskilda handledare, som har sin tjänst delad mellan arbete på vårdinstitution och handledande uppgifter.

Varje studerande undervisas på sitt praktikställe förutom av sin lärare av den anställda personalen, som t. ex. sjuksköterskor, undersköterskor och sjukvårdsbiträden. Avdelningsföreståndaren svarar i regel enligt sin befatt- ningsbeskrivning för handledning av studerande. För övrig personal gäller handledning enligt delegeringsprincipen. Varje studerande handleds således i allmänhet av olika befattningshavare, beroende bl. a. på övningsuppgiftens art och svårighetsgrad. Inom vissa verksamhetsområden, t. ex. inom distriktsvård, har den studerande en och samma handledare under hela praktikavsnittet.

Information till all vårdpersonal om vårdutbildningarnas mål och praktiska innehåll är i detta sammanhang viktig. Avdelningens personal behöver för att på rätt sätt kunna handleda de studerande information om målet för utbildningen, vilka arbetsuppgifter de skall få övning i, men också om 1 bedömningen av de studerande samt övrigt som kan vara av värde för den praktiska utbildningens genomförande. Denna information bör ges fortlö- pande och upprepas med tanke på personalomsättningen.

Den snabba utvecklingen inom vårdsektorn har inneburit förändringar för personalen i form av nya arbetsuppgifter och snabbare arbetstempo. Utmär-

kande för dagens sjukvård i synnerhet inom storstadsområdena, är den stora personalomsättningen. Detta medför att nyanställd och ibland outbildad personal ställs inför kravet att handleda studerande från ett ökande antal studievägar. Dessa förhållanden påverkar handledningssituationen inom ett praktikställe och har förmodligen också inverkan på såväl utbildningsresultat som patientvård.

I utbildningsplanerna finns angivet hur stor del av respektive kurs som skall bestå av klinisk praktik. Undervisningen under den praktiken kan ske enligt två modeller nämligen horisontell eller vertikal undervisning. Med horisontell undervisning menas att läraren undervisar en kategori t. ex. sjuksköterskeelever under ett visst avsnitt på respektive avdelning. Vid vertikal undervisning har läraren hand om samtliga studerandekategorier på en eller ett par avdelningar. Vissa av lärarna har enbart praktisk undervisning, medan andra har såväl praktisk som teoretisk undervisning. De lärare som har vertikal undervisning, har sin undervisning koncentrerad till ett fåtal

.. Inc.;,c ..avuu ». av,

avdelningar och respektive avdelning har kontakt med endast en lärare. Utöver direkt klinisk undervisning förekommer att lärare, som undervisar inom vissa utbildningslinjer, gör kontaktbesök på olika praktikställen. Som regel meddelas då ingen direkt undervisning. Kontaktbesök förekommer mest inom utbildningslinjer med studerande spridda på ett stort antal praktikställen.

De korta praktikavsnitten gör handledningssituationen svårbemästrad. Vissa avsnitt är så korta, att de närmast är att betrakta som förlängda studiebesök. Av denna orsak får de studerande svårigheter att lära känna personalen som skall fungera som deras handledare. De studerande får inte heller möjlighet att uppleva kontinuitet i vården eller inlemmas i vårdlaget på avdelningen.

Personalomsättningen på vissa avdelningar försvårar möjligheterna att meddela handledning. Behovet av pedagogiskt utbildade handledare och lärare förstärks bl. a. av det skälet. Tillgången på sådan personal är dessutom otillräcklig. De lärare, som undervisar i praktik, tas i samband med vakanser och sjukdom ibland i anspråk för teoriundervisning.

Det stora antalet studerande, som generellt förekommer på ett praktik- ställe, innebär också att det kan vara svårt att få övningsuppgifterna att räcka till. Det råder konkurrens mellan de studerande om tillgängliga övningsupp- gifter och skillnader mellan enskilda studerande vad gäller deras möjlighet att erhålla tillräcklig övning i att utföra olika uppgifter. Den aktuella arbetssi- tuationen kan också vara av den arten, att den praktiska utbildningen inte blir tillräckligt meningsfull för studerande på olika nivåer.

I september 1975 fanns det enligt en av skolöverstyrelsen gjord enkät 2 900 sjuksköterskor med pedagogisk utbildning till lärare inom vårdområdet. Av dem var 1866 verksamma som lärare eller handledare. Dessutom var 682 sjuksköterskor yrkesverksamma som lärare utan att ha lärarutbildning. Samtidigt var det totala antalet vårdlärartjänster 1 721, av vilka 1 341 var besatta med behöriga lärare. Den relativa bristen var 22 % med stora regionala skillnader. Alltfler lärare övergår till deltidstjänstgöring, vilket också påverkar lärarbehovet.

För full täckning av behovet anser SÖ att det behövs 12 lärare i hälso- och sjukvård per 100 studerande i sjuksköterskeskolan och för gymnasieskolans vårdutbildningar. (Specialinformation för SÖ "Sjuksköterskor som vårdlära- re”). Med det antagandet skulle den beräknade tillgången på vårdlärare täcka behovet för 35 600 studerande 1980. Enligt kända prognoser kan antalet studerande beräknas öka med 3,7 % per år, vilket gertotalt 37 000 studerande 1980. Med hänsyn till att ökningen före 1975 varit betydligt snabbare än beräknat, kan antalet studerande bli högre med större lärarbrist som följd.

2.5. Utbildningsutbudet ;

Vårdutbildningarna inom gymnasieskolan omfattar den tvååriga vårdlinjen med inriktning mot hälso-, sjuk- och åldringsvård och specialkurserna med i huvudsak motsvarande inriktning men med varierande kurslängd.

För läsåret 1977/78 har dessa utbildningar sammanlagt 18 875 antagnings- platser, av dessa har 17 596 praktik inom hälso-, sjuk- och åldringsvård och

Tabell 2:2 Antal utbildningsplatser för vårdyrkessektorn inom kommunal högsko- leutbildning 1977/78 samt socialstyrelsens behovssiffror för 1977/78

Utbildning Antal utbildnings- Socialstyrelsens platser 1977/78 enligt behovssiffror riksdagens beslut 1977/78

Sjuksköterskelinjen 3 855" 3 800—4 000 Vidareutbildning av

sjuksköterskor 3 365h 3 600 Arbetsterapeutlinjen 480 500 Hörselvårdsassistentlinjen 48 Laboratorieassistentlinjen 970 750 Medicinska assistentlinjen 296 220 Oftalmologassistentlinjen 48 Operationsassistentlinjen 96 Sjukgymnastlinjen 156!” 500 Sociala servicelinjen 352 Tandhygienistlinjen 160 Blodgruppsserologi och

hemoterapi H" 144 Klinisk cytologi 96 Ortoptistutbildning 16 Summa 10 082

” 3 693 platser har inrättats. " 3 271 platser har inrättats. f Härutöver finns inom den statliga högskolan 190 utbildningsplatser. Källor: Information från Antagningsnämnden för sjuksköterskeutbildning. Information från SÖ.

Socialstyrelsens vårdpersonalprogram.

Praktikplats

utnyttjar i stort sett samma slags praktikplatser som högskolan gör.

Antalet utbildningsplatser i vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan framgår av sammanställningen nedan.

Sjuksköterskeutbildningen upptar 7 220 platser av det totala antalet utbildningsplatser för läsåret 1977/78 eller 73 % av utbildningskapaciteten för samtliga vårdutbildningar i den kommunala högskolan. Av antalet utbildningsplatser för grundutbildning av sjuksköterskor har för läsåret 1977/ 78 inrättats 3 693 platser. Därutöver finns för denna utbildning anslag beviljat för ytterligare 162 platser som inte utnyttjats. (jfr tabell 2.2)

Det kan konstateras att under hela 1970-talet ett relativt stort antal utbildningsplatser ej utnyttjats bl. a. på grund av brist på praktikplatser och lärare eller beroende på brister i det antagningssystem som tillämpats. Mot bakgrund av tillgänglig statistik antas att 10 % av platserna ej utnyttjas. Bortfallet under studierna antas vara 7 %. (Se Socialstyrelsens vårdpersonal- program)

I samtliga vårdutbildningar både de som ingår i gymnasieskolan och i den kommunala högskolan ingår praktik och fältstudier i varierande omfattning. Gymnasieskola och högskola utnyttjar delvis samma slags praktikplatser. Härigenom ställs stora krav på hälso- och sjukvårdens resurser att upplåta tillräckligt antal lämpliga praktikutbildningsplatser. För läsåret 1977/ 78 skall cirka 27 400 studerande från gymnasieskolan och den kommunala högsko- lans vårdutbildningar ha praktik inom hälso- och sjukvårdsområdet. Det ställer stora krav också på planering och samordning av de båda skolfor- memas gemensamma praktikresurser. Därför är det väsentligt att försök med mera flexibel praktikplatsplanering i högskolan följs upp av motsvarande åtgärder inom gymnasieskolan för att effekterna skall kunna utnyttjas fullt ut.

3 Utgångspunkter för lokal utbildningsplanering

3.1. Förutsättningar

Högskolereformen innebar bl. a. att sjuksköterskeutbildningen och en del andra vårdutbildningar som tidigare var specialkurser i gymnasieskolan, t. ex. laboratorieassistent- och medicinsk assistentutbildning, överfördes till högskolan. Landsting och primärkommuner är huvudmän för den kommu- nala högskolan med SÖ som tillsynsmyndighet. På UHÄ har lagts ansvar för övergripande och samordnande planering för den grundläggande högskoleut- bildningen inklusive den kommunala. Utbildningsplaner för allmänna utbildningslinjer inom kommunal högskola fastställs av SÖ och UHÄ i samråd. Samverkan i planeringsarbetet sker främst i planeringsberedning- arna inom UHÄ, där bl. a. arbetsmarknadens parter är företrädda.

I högskolelagen och högskoleförordningen har den nya högskolans mål och organisation lagts fast. För varje högskoleenhet skall finnas en styrelse, som har det övergripande ansvaret för all verksamhet vid enheten och svarar för att dess uppgifter fullgörs. Styrelse för kommunal högskoleutbildning är landstingets utbildningsnämnd eller kommunens skolstyrelse.

Varje högskoleregion leds av en regionstyrelse, som har planerande och samordnande uppgifter för all grundläggande högskoleutbildning i regio- nen.

Linjenämnder skall normalt inrättas för de kommunala högskoleutbild- ningarna enligt högskolelagen é 21. Ansvarsområdet förlinjenämnd omfattar en eller flera allmänna eller lokala utbildningslinjer eller påbyggnadslinjer. Linjenämnd inrättas av styrelsen för utbildningen. Beträffande sammansätt- ningen anges i högskolelagen 22 &:

"I linjenämnd skall ingå företrädare för verksamheten inom nämndens verksamhets- område. I linjenämnd skall också ingå företrädare för yrkeslivet, om ej särskilda skäl föranleder annat. Företrädare för de anställda och de studerande inom nämndens verksamhetsområde har rätt att ingå i nämnden.

Avser linjenämnds verksamhetsområde grundläggande högskoleutbildning som anordnas av kommun eller landstingskommun, får styrelsen för denna utbildning utse en ledamot i linjenämnden utöver de ledamöter som avses i första stycket."

Linjenämnd skall inom sitt verksamhetsområde planera utbildning och -handlägga övriga frågor om vad utbildningen skall innehålla och om hur utbildningen skall organiseras.

Enligt högskoleförordningen 22 kap. 9—105å åligger det linjenämnd att:

9å

1. främja utvecklingen av utbildningen med beaktande av samhällets och yrkeslivets krav, enskilda individers önskemål och forskningens utveckling,

2. besluta om utbildningens innehåll och organisation inom ramen för de riktlinjer, som kan ha meddelats av central förvaltningsmyndighet, regionstyrelsen eller styrelsen för utbildningen,

3. verka för att de kurser och andra utbildningsmoment som ingår i en utbildnings- linje samordnas pedagogiskt och studieorganisatoriskt med hänsyn till syftet med utbildningen,

4. biträda styrelsen för utbildningen med att utarbeta planer för hur högskoleutbild-

ningen bör organiseras samt planer för vilket antal studerande som bör kunna antagas, ägna uppmärksamhet åt utbildningens förutsättningar och följa dess resultat. samverka med studiemedelsnämnd och vuxenutbildningsnämnd. ägna uppmärksamhet åt frågor om information om utbildningen, hos styrelsen för utbildningen föreslå de åtgärder i fråga om utbildningen som nämnden finner påkallade eller i övrigt lämpliga.

PCH?”?

10é

Linjenämnd skall vid fullgörandet av sina uppgifter samarbeta med organ som har motsvarande uppgifter för kommunens eller landstingskommunens gymnasieskola.

Linjenämnderna får alltså ett stort och direkt inflytande över hur utbild- ningen läggs upp och genomförs. Därför är det angeläget att linjenämnder inrättas och ges nödvändiga resurser för sitt arbete.

3.2. Det lokala bestämmandet

Ett av de mest kännetecknande dragen i högskolereformen är det decentra- liserade beslutsfattandet. De detaljerade läroplanerna har exempelvis ersatts med utbildningsplaner och lokala organ har fått ett större inflytande över hur de i utbildningsplanerna fastställda målen skall uppnås.

Det tar tid innan en befintlig organisation kan ställas om till nya och förändrade förutsättningar och krav. Viktiga beslut i den nya högskolan skall fattas av dem som är närmast berörda och som därför har de bästa förutsättningarna att se konsekvenserna. För alla parter kan den situationen kännas ovan. Det i slutstadiet pressade tidsschemat för reformen har också bidragit till att man inte redan omedelbart efter dess ikraftträdande på alla håll kunnat ta till vara samtliga möjligheter som den nya situationen ger.

Kommittén räknar med att många av de problem som i dag skapar svårigheter i utbildningsplaneringen skall kunna röjas ur vägen genom att viktiga beslut kan fattas lokalt. Det gäller i första hand frågor som rör ojämnt utnyttjande av t. ex. skollokaler, resurser för praktisk utbildning samt utbildningsinnehåll. Genom att vårdutbildningens utbildningsplaner succes- sivt kommer att anpassas till vad som är praxis inom övrig högskoleutbild- ning kommer vårdorganisationen att kunna utnyttjas jämnare, till fördel för både utbildning och arbetsliv.

En av de viktigaste förutsättningarna för att linjenämnder och styrelser

skall kunna fullfölja uppgiften att planera och genomföra utbildningen för den expanderande vårdsektorn är att de kan utnyttja de redskap som satts i deras händer. De lokala organen måste tilltros kompetens och ansvar att planera, genomföra och utvärdera sin verksamhet utifrån de riktlinjer som regering, riksdag och centrala myndigheter fastställer. Kommitténs diskus- sion om praktikfrågorna och de förslag som läggs fram bygger på en stark tilltro till kompetensen hos de lokala planeringsorganen i dessa avseen- den.

3.2.1. U tbildningsbevis

Att utfärda utbildningsbevis är en lokal angelägenhet. I högskoleförord- ningen 7 kap. 11 & står:

"I utbildningsbevis skall de kurser och andra utbildningsmoment anges, i vilka den studerande har fått lägst betyget godkänd. Poängtal samt betyg som har givits skall anges. I fråga om kurser och andra utbildningsmoment, där betyg ej skall ges, skall i beviset anges vilka kurser och andra utbildningsmoment som den studerande har fullgjort."

Av 14 & framgår att utbildningsbevis utfärdas vid grundläggande kommunal högskoleutbildning av den arbetstagare som styrelsen för utbildningen utser.

Kommittén anser att det även i det här avseendet är viktigt att understryka den lokala organisationens kompetens. Det är styrelsen (eller den styrelsen har utsett) som svarar för och bedömer på vilket sätt man når det utbildningsmål som anges i utbildningsplanen. I praktiken innebär det att det ankommer på varje skola och dess skolledning att utfärda utbildningsbevis. Därigenom bedömer man också, att utbildningsmålet har uppnåtts.

I och med att utbildningsbeviset inregistreras i socialstyrelsen, utfärdar styrelsen legitimation för de yrkesgrupper där det är aktuellt. Socialstyrelsens roll har diskuterats i samband med utbildningsbevisen och legitimationen. Ansvarsfördelningen mellan å ena sidan socialstyrelsen och å andra sidan UHÄ, SÖ och den lokala utbildningsmyndigheten har ibland uppfattats som oklar.

De nämnda ämbetsverken har ett nära samarbete i fråga om den kvantitativa planeringen och utvärderingen. Det ingår emellertid inte i socialstyrelsens uppgifter att kontrollera genomförandet av utbildningen. Genomförandet är helt och hållet ett ansvar för lokala utbildningsorgan i den nya högskoleorganisationen. Utvärdering och tillsyn svarar SÖ för i den kommunala högskolan.

I socialstyrelsens ansvar som tillsynsmyndighet för vården ligger en skyldighet att påtala brister i utbildningen av vårdpersonal. Styrelsen medverkar därför i utformningen av utbildningens mål och gör sin utvärde- ring utifrån en bedömning av hur dessa mål uppfylls. Mera generella tendenser till avvikelser påtalas hos utbildningens ämbetsverk. Socialsty- relsen utgår därvid bl. a. från en samlad bedömning över en längre tid av de utbildningsbevis som kommer in för registrering som underlag för legitima- tion.

Bedömning av på vilket sätt enskilda individer uppnår utbildningsmålet är

ett ansvar som helt och hållet vilar på de lokala utbildningsmyndigheterna enligt högskoleförordningen och är inte i något avseende en fråga för socialstyrelsen.

3.2.2. Vidgade befogenheter för linjenämnd

Högskoleförordningen föreskriver principerna för studieorganisationen — systemet av utbildningslinjer och kurser — och för sättet att värdera utbildningen, kvantitativt och kvalitativt.

I princip ges utöver högskoleförordningen centrala föreskrifter i form av utbildningsplaner endast för de allmänna utbildningslinjerna och påbygg- nadslinjerna. Dessa planer ger i flertalet fall stor frihet för de lokala myndigheterna att fastställa respektive linjes närmare innehåll och att organisera utbildningen. Vad beträffar lokala utbildningslinjer samt enstaka kurser är beslutanderätten helt och hållet lokal.

Det lokala bestämmandet i de utbildningar som ingår i VÅRD 77s uppdrag är begränsat med den utformning som utbildningsplanerna har i dag och i jämförelse med övriga utbildningsplaner inom högskolan. Den centrala styrningen av det praktiska utbildningsinnehållet är stor och anses garantera viss enhetlighet och kvalitet oavsett utbildningsort. Kommittén avser i ett senare skede av utredningsarbetet att närmare belysa frågan om en utform- ning av utbildningsplanerna, som bättre överensstämmer med förhållandena vid högskolan i övrigt.

För att i någon mån kunna underlätta praktiksituationen i nuvarande Studieorganisation krävs åtgärder på flera plan, både lokalt och centralt, både i fråga om regler och utbildningsplaner. Kommittén diskuterar i det följande förändringar som kan göras centralt i bl.a. utbildningsplanerna. Centrala föreskrifter kan emellertid aldrig vara så flexibla, att de utan vidare kan tillämpas i varje situation. De utbildningsplaner, som kommittén arbetar med kommer fortfarande att vara förhållandevis detaljerade, trots de förslag till ändringar som tas upp i det här betänkandet.

Bristen på praktikplatser medför att det ibland kan vara svårt att nå målet för utbildningen. Kommittén föreslår att de lokala organen i sådana fall får rätt att göra de begränsade avsteg från utbildningsplanens praktikkrav, som krävs för att kunna genomföra utbildningen och anpassa den till de sjukvårds- och socialvårdsresurser som står till buds. En förutsättning härför är emellertid att utbildningens mål hela tiden nås.

I de fall sådana avsteg berör områden där den grundläggande utbildningen ger behörighet och om den studerande inte kan beredas praktikplats inom någon del av det område, som anges i utbildningsplanen, bör det åligga utbildningshuvudmannen att ställa särskilda resurser till förfogande för intensifierad teoretisk-praktisk utbildning. Det kan gälla extra handledarre- surser för barnobservationer, fältstudier, seminarieövningar eller andra kliniska studieuppgifter eller särskilda läromedel, som kan behövas för att uppnå utbildningsmålet. Om studierna läggs upp på det sättet krävs särskilda mera individuellt betonade insatser för planering.

Utbildningsplanerna bör kompletteras med anvisningar att man lokalt kan besluta om här berörda åtgärder då praktikresurserna inom en vårdgren avsevärt försvårar genomförandet av utbildningen. Det kan vara rimligt att

sådana frågor avgörs lokalt i nära kontakt mellan utbildning och arbetsliv.

Att skapa denna möjlighet ligger i linje med direktivens tankar om en miniminivå för den praktiska utbildningen samt eventuella förändrade praktikkrav. Det stämmer också väl överens med ett av högskolereformens syften, nämligen att lägga planerings- och genomförandeansvar i händerna på lokala beslutsfattare.

3.3. Förändrade och nya möjligheter vid utbildnings- planering

Det kommer att krävas tid för en anpassning till de nya förutsättningar som högskolelag, högskoleförordning och utbildningsplaner innebär. Ett exempel på problem i övergången är att man lokalt nu arbetar med två studieorgani- sationer, dels en enligt gamla läroplaner, dels en enligt de nya utbildnings- planerna. Studerande som påbörjat utbildning enligt tidigare bestämmelser kan dock enligt SFS 1977:459 åå 16 och 20 (övergångsbestämmelserna) följa studieorganisationen för den nya högskolan, vilket innebär fördelar av praktisk och administrativ karaktär. Ur praktikplatssynpunkt har detta även en positiv inverkan, då de nya utbildningsplanerna medger större flexibilitet i fråga om praktikens förläggning.

3.3.1. Överföring av praktikbetyg mellan olika vårdutbildningar inom högskolan

I samband med övergången till kommunal högskola har även andra frågor uppkommit, som kan hänföras till hur man uppfattar bestämmelserna i högskolelag, högskoleförordning och utbildningsplaner. En fråga som uppfattas som oklar är t.ex. överförandet av praktikbetyg mellan olika vårdutbildningar inom högskolan. Enligt högskoleförordningen 7 kap. 7—9 åå (tillgodoräknande av prov) är dock detta möjligt. Det betyder att den som i en viss studiegång haft praktikutbildning inte behöver upprepa samma slags praktik med samma inriktning i en annan utbildning eller om utbildnings- målen bedöms likvärdiga. Kommittén anser att bestämmelsen bör tillämpas generöst av linjenämnden.

3.3.2 Förläggning av kurser m. m.

Ur pedagogisk såväl som ur resursplaneringssynpunkt kan det vara en fördel att det finns möjlighet att lägga kurser i annan ordning än som framgår av utbildningsplanen. Eftersom linjenämnden skall fastställa den lokala planen (högskoleförordningen 3 kap. 21, 22 åå), som omfattar kurser och andra utbildningsmoment, är det lokala bestämmandet stort i det här fallet. I vissa utbildningsplaner står det angivet i vilken ordning kurserna skall komma. Någon sådan bestämmelse finns inte för t. ex. Sjuksköterskelinjen. Det är därför möjligt att i den utbildningen förlägga kurser i den ordning, som bedöms ge det bästa resultatet.

Vidare kan det med hänsyn till innehållet i olika kurser vara fördelaktigt att ha möjlighet att förlägga utbildningsmoment flexibelt inom utbildningens

ramar. Om utbildningen planeras utifrån problemområden — dvs. man hämtar lärostofffrån flera olika ämnesgrupper för att belysa ett problem — bör planeringsramen vara så vid som möjligt. Kommittén anser att ett sådant arbetssätt ökar förståelsen för sambanden mellan olika faktorer som sammantagna bildar problem. Utbildningsplanerna bör därför vara så flexibla att planeringen kan ske utifrån dessa utgångspunkter om det bedöms lämpligt. Kommittén föreslår därför ett tillägg i utbildningsplanerna, som ger lokal myndighet bemyndigande att förskjuta moment mellan kurser.

3.3.3. Hänsynstagande till tidigare erfarenhet

Individen bör mera än tidigare ställas i centrum för utbildningsplaneringen. Det är nödvändigt med hänsyn till att begränsade praktikresurser bör utnyttjas på effektivaste sätt och av dem som bäst behöver dem. Det är också väsentligt med hänsyn till den studerandes motivation och ansvar för sin utbildning.

På samma sätt som det bör vara möjligt att tillgodoräkna en passande yrkeserfarenhet, är det viktigt att kunna ta hänsyn till den studerandes erfarenhet vid planering av utbildning. För sjuksköterskestuderande, som har arbetat en längre tid inom barnsjukvården, kan det ifrågasättas, om en kort period under utbildningen inom samma område kan tillföra vederbö- rande så mycket nytt. En alternativ praktikplacering inom t. ex. infektions- avdelning eller öronavdelning bör i så fall kanske vara mer lämplig och ge en ny erfarenhet. Även studerandes erfarenheter av födsel och/eller vård av egna barn bör delvis kunna ersätta praktik inom obstetrisk vård och inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom. Sådan individualisering har begränsade effekter när det gäller att minska praktikefterfrågan inom de 5. k. trånga sektorerna, men varje rimlig åtgärd som kan underlätta praktiksitua- tionen bör tillvaratas.

Genom att ta till vara möjligheten att individualisera utbildningen (jmfr högskoleförordningen 7 kap. 9 å) kan de studerande få tillgodoräkna sig tidigare utbildning för att befrias ifrån ett visst utbildningsavsnitt, erhålla alternativ praktikplats, ta anställning i arbetslivet eller motsvarande. En sådan individbalisering får dock inte innebära att den studerande mister kontakten med utbildningen.

Alla moment i en utbildningslinje kan dock inte utan vidare sägas vara % uppfyllda i och med en tidigare yrkeserfarenhet. Principen vid tillgodoräk- l nande av en tidigare längre erfarenhet från arbetslivet 'är, att den har givit * kunskaper som inte direkt kan översättas i utbildningstermer men som har ett likartat värde. Enjämförelse mellan enskilda moment ien utbildningslinje och enskilda delar av en yrkeserfarenhet är därför inte möjlig. Genom en individualisering av utbildningen är det dock möjligt att avhjälpa de direkta skillnader, som kan finnas mellan erfarenhet och utbildningsmål.

För att möjliggöra ett tillgodoräknande av lämplig yrkeserfarenhet och därigenom erhålla viss avkortning inom utbildningen eller välja ett alterna- tivt studieområde behövs en komplettering i högskoleförordningen. Kommittén föreslår därför, att de aktuella delarna i högskoleförordningen ändras så, att de vårdyrkesstuderande ges möjlighet att i detta syfte tillgodoräkna sig också arbetslivserfarenhet. Ett sådant tillgodoräknande bör

kunna ske endast då särskilda skäl föreligger och begränsas till att gälla erfarenhet från arbetslivet som är av betydelse för det aktuella utbildnings- momentet.

Kommittén går inte närmare in på frågan om arten eller omfattningen av sådan yrkeserfarenhet, som skall kunna ersätta praktik inom utbildningens ram. Frågan bör bedömas lokalt bl. a. utifrån vilka möjligheter, som finns att få en meningsfull praktik, som ger en djupare erfarenhet än vad en tids yrkesarbete har gett.

Erfarenhet av födsel och/eller vård av egna barn bör bedömas på samma grunder. Kommittén anser att sådana frågor bör avgöras av linjenämnd efter samråd med den studerande i varje enskilt fall.

3.3.4. Enstaka kurser

Enligt högskoleförordningen 4 kap. 1—2 åå får enstaka kurs inom grundläg- gande högskoleutbildning inrättas för att tillgodose sådana behov av

fortbildning eller vidareutbildning och sådana andra behov av eller önskemål om utbildning, som ej motsvaras av linjer. Även kurs som ingår i linje får utnyttjas som enstaka kurs. Kommittén anser att inrättandet av enstaka kurser med enbart teoretiskt innehåll eller med teori och kortare praktikav- snitt för studerande med lång praktisk erfarenhet kan underlätta praktik- platssituationen inom vissa områden.

3.4. Arbetsformer

Den kliniska praktiken inom vårdyrkessektorn syftar i huvudsak till att ge de studerande miljökännedom och möjlighet att utveckla kunskaper, som leder till god omvårdnad samt övning i att kunna tillämpa metoder och principer inom vården. Praktiken föregås i allmänhet av teoriundervisning och viss övning av praktiska moment inom skolans lokaler. Dessutom förekommer studieuppgifter med varierande inslag av teoretiskt och praktiskt innehåll som t. ex. fältstudier.

Med fältstudier avses en undervisningsform för systematiska studier av olika samhällsmiljöer, arbetsplatser, vårdinstitutioner och vårdsituationer m.m. som komplement till olika arbetssätt i klassrummet. Formerna för fältstudierna kan variera och ske genom studiebesök, intervjuer, observa- tioner eller deltagande i verksamheten etc. Fältstudier förutsätter ett urval av väl definierade uppgifter och konkretiserar därigenom undervisningen i klassrummet.

Fältstudierna kan bedrivas i grupper eller som enskilt arbete beroende på verksamhetens art. Genom strukturerade och systematiska problemställ- ningar eller frågor skaffar sig den studerande på ett målinriktat sätt information och erfarenheter. Uppföljningen av fältstudierna är lika viktig som planeringen. Genom diskussioner i helklass eller grupper bidrar varje studerande till att inhämtat stoff blir gemensam egendom.

Undervisningen kallas teori eller praktik, beroende på om den försiggår i skola eller i arbetslivet. Exempelvis kallas praktiska övningar i att mäta blodtryck eller ge injektioner för teori om de genomförs i skolans Lokaler, medan samma övningar kallas för klinisk praktik, om de genomförs på en avdelning.

Under de praktiska avsnitten måste de studerande få goda möjligheter att förbereda sin kommande yrkesroll. För varje praktikperiod bör därför utbildningsinnehållet preciseras. De studerande måste dessutom vara väl förberedda genom att i skolan på ett effektivare sätt öva olika priktiska moment. Laborativa övningar är ett nödvändigt komplement men de gör aldrig konkreta erfarenheter i direkt kontakt med patienter överflödiga. För att ge de studerande möjlighet att överblicka den totala verksamheten på praktikstället och aktivt deltaga i arbetslaget bör praktiken vara samman- hållen under en längre period.

Undervisningen bör därför organiseras i teori- och praktikblock, där varje avsnitt av klinisk praktik skall föregås av aktuell teori. Möjligheter till kontinuerlig uppföljning måste dock finnas under praktikperioden.

Genom en sådan organisation av utbildningen utnyttjas praktikplatserna effektivare. För patienter och personal på praktikstället är det dessutom en

fördel om den studerande mera varaktigt befinner sig tillsammans med dem.

Den studerande kan också ha en basplacering inom ett vårdområde för att få kunskap om sådant som kräver en längre tids vistelse inom samma praktikställe, t. ex. i fråga om samarbete och omvårdnad av patienter. Den studerande skall beredas tillfälle att få kontakt med enskilda patienter för att i studierna öva sin inlevelseförmåga och skaffa sig helhetssyn såväl när det gäller medicinsk bedömning och behandling som psykologiska och sociala aspekter i omvårdnadsarbetet. Kunskap inom andra områden, som anses lämpliga under den aktuella praktikperioden, kan inhämtas i form av övningsuppgifter från andra vårdområden i de fall sådana uppgifter inte förekommer inom det praktikställe, där den studerande har sin basplacering. Vid en sådan uppläggning av utbildning skall utbildningstillfällena noggrant utväljas. Ett sådant system ger ökad flexibilitet vid val av praktikställe men medför troligen behov av extra insatser för planering, genomförande och uppföljning.

En viss del av den praktiska utbildningen kan ske utanför praktikstället. Det gäller t. ex. övning av vissa moment och uppföljningssamtal. Studeran- degrupper har ofta sammanfallande praktiktid mitt på dagen. Även om vissa ur utbildningssynpunkt värdefulla aktiviteter är förlagda till denna tid, kan ändå viss undervisning genomföras i annan lokal.

Ökad samordning mellan olika utbildningslinjer/studievägar skulle kunna medföra en jämnare fördelning av antalet studerande inom ett praktikställe. Samordning bör även ske beträffande praktiktidens förläggning under hela dagen, genom konstruktion av studerandeschema för varje avdelning.

Den praktiska utbildningen skall göra de studerande förtrogna med arbetstidens förläggning, arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Enbart tjänstgöring på dagtid har medfört att de studerande förlorar viktiga utbildningsmo- ment.

Kommittén finner det viktigt att de studerande under utbildningstiden skaffar sig en realistisk bild av personalens och vårdens villkor. En tvingande omständighet för vårdpersonalen är dygnet-runt-arbetet, som innebär kännbara konsekvenser för fritid och familjeliv. Utbildningen bör därför med samma intresse spegla de olika skiftningarna i arbetet under dygnet.

Bristen på praktikplatser har gjort att man på vissa hårt belastade institutioner redan nu utnyttjar både dag-, kvälls- och nattskift för praktik. Kommittén anser för sin del att kvällspassen inom sjukvården borde utnyttjas bättre för utbildning. Detsamma gäller nätterna. Nattetid kan man emellertid inte räkna med att lärare finns tillgängliga för undervisning. Personalsituationen nattetid — särskilt på sjukhusen — är sådan, att handled- ning i egentlig mening inte alltid kan ske på samma sätt som på dagtid. Utläggning av praktik på obekväm arbetstid måste ske med viss återhåll- samhet och i huvudsak endast om andra möjligheter är uttömda. Viss praktik nattetid är dock av värde för att ge en bild av kontinuiteten i vårdarbetet. Planering av praktik på kvällar och nätter bör naturligtvis ske i samråd med den studerande och de anställda. Kommittén räknar med att i huvudbetän- kandet utförligare återkomma i denna fråga.

Även sättet att arbeta på en avdelning ger de studerande olika förutsätt- ningar att tillägna sig klinisk praktik. Gruppvård befrämjar helhetssynen i

| IS

4 ,/,.,/ , "'"" i” _ Åf/Ä/Ör // diff/”%

Hellre nägra/ä välkända .....

omvårdnadsarbete. De studerande lär känna patienter och personal och får ansvar för sina praktikuppgifter. Vidare inlemmas de i arbetslaget och har andra och bättre förutsättningar att se patienternas totala vårdbehov.

Den praktiska utbildningen planeras och följs upp av lärarna. Den tidsmässigt största handlednings- och arbetsledningsinsatsen görs av den anställda personalen inom ett praktikställe i anslutning till de situationer, som uppkommer i arbetet. Vårdpersonalens handledarroll bör understödjas. Den yrkesmässiga kompetensen bör förstärkas med någon form av handle- darutbildning.

Det finns inte någon enhetlig utformning av handledarfunktionen

....... än en anonym massa.

eftersom behovet av handledning varierar mellan olika utbildningslinjer/ studievägar. Vissa generella riktlinjer i framtiden bör dock eftersträvas. I avvaktan på att handledarutbildningen har byggts ut bör varje yrkesutbildad befattningshavare, som tjänstgjort en viss tid inom sitt område, kunna arbetsleda och handleda studerande inom sitt kompetensområde. Ansvaret för den praktiska utbildningen bör dock åvila läraren, vars undervisning utgör ett komplement till den handledning, som ges av vårdpersonalen.

3.5. Planering utifrån tillgängliga resurser

De samlade praktikkrav, som finns i olika utbildningar, kan ofta motiveras utifrån krav på allsidighet och breda kompetensområden. I botten på detta ligger behovet av flexibilitet hos vårdpersonalen. Den grundutbildade sjuksköterskan förutsätts t. ex. kunna tjänstgöra inom hela det område, som omfattar medicinsk, kirurgisk samt psykiatrisk vård.

Utbildningarna och praktikkraven inom sjukvården är i stort uppbyggda kring den slutna akuta kroppssjukvården, medan de sjukvårdspolitiska intentionerna pekar på bl. a. en kraftig expansion av den öppna vården och långtidssjukvården. Inom flera av de trånga praktiksektorerna och även inom andra grenar av akutsjukvården minskar eller stagnerar verksamheten. Den nuvarande tämligen ensidiga inriktningen på den slutna akutvården blir ohållbar ur praktikplatssynpunkt.

Det är nödvändigt att i högre grad inrikta grundläggande utbildningar och deras praktikkrav mot de vanligaste specialiteterna och mot de expanderande vårdområdena. Praktik inom de trånga sektorerna bör i första hand reserveras för de utbildningar, där sådan praktik är oundgängligen nödvändig. Med hänsyn till dessa förhållanden kan man redan nu inom ramen för utbild- ningens mål vidga praktikfälten. Större förändringar av utbildningarna får ske på längre sikt, eftersom det kräver ingående överväganden om kompeten- skrav, arbetsfördelning m. m.

Praktiken bör i första hand inte knytas till avdelningar av speciell typ. Kommittén anser att man i stället bör utgå från önskade uppgifter för varje avsnitt, vilket skulle kunna innebära, att vissa avdelningar, som i dag inte används i så stor utsträckning för utbildning, bättre skulle kunna tas i anspråk.

Valet av vårdavdelning/enhet för praktik bör ske efter en lokal inventering av de resurser som står till buds.

4 Utbildningsplaner

4.1. Innehåll

De nya utbildningsplanerna ersätter tidigare läroplaner. Styrningen från centralt håll är mindre än tidigare. Användning av betydligt vidare praktik- områden medges i en del kurser, medan praktiken fått en snävare inriktning i andra. Förändringen i utbildningsplanerna med större möjligheter att utnyttja praktikresurser inom långtidssjukvård och öppen vård bör underlätta praktiksituationen, så att studerandeantalet på övriga avdelningar minskar. Vid mindre antal studerande ökar övningstillfällena och inlärningssitua- tionen blir bättre. Genom att antalet praktikplatser totalt sett ökar, möjliggörs också en bättre anpassning av utbildningskapaciteten till efterfrågan. Eftersom utbildningsplanerna ger fler och andra möjligheter vad beträffar praktikens förläggning än de tidigare läroplanerna, bör man på lokal nivå ta till vara detta genom att låta studerande enligt äldre studiegång övergå till den nya studieorganisationen.

I utbildningsplanerna för vårdutbildningarna anges den praktiska utbild- ningens omfattning och inriktning mot olika specialiteter.

1 utbildningsplanerna används olika uttryckssätt, då det gäller praktikens omfattning,t. ex. minst,cirka,en smärre del,viss del. Dessutom förekommer begrepp som tre fjärdedelar, en sjundedel och en femtedel. Dessa olika uttryck är svåra att tolka och skapar osäkerhet för dem som planerar utbildningen.

Kommitténs uppdrag i det första skedet av utredningsarbetet, som redovisas i detta betänkande, är begränsat till åtgärder inom nuvarande Studieorganisation och med gällande utbildningsmål. Med hänsyn till utformningen av dessa mål blir det nödvändigt att tills vidare ange praktikens omfattning och huvudsakliga inriktning ungefär på det sätt som sker nu. De nuvarande utbildningsplanerna fastställdes så sent som i juni 1977 efter beredning i Vård 76. VÅRD 77s fortsatta arbete beräknas bli avslutat i mitten av 1978. Med hänsyn till direktiven kan det komma att innebära relativt omfattande förändringar i Studieorganisation och innehåll. Kommittén är därför nu inte beredd att förorda mera genomgripande förändringar i den praktiska utbildningen, som åter igen skulle skapa en ny situation kort tid efter införandet av de nya utbildningsplanerna.

Kommittén räknar med att de åtgärder som nu diskuteras, övergångsvis skall underlätta praktiksituationen i avvaktan på resultatet av det mera långsiktiga arbetet. (1978)

En sådan åtgärd är att förenkla anvisningarna i utbildningsplanerna och göra dem språkligt enhetliga. Så bör t. ex. praktikens omfattning i samtliga linjer anges med ett cirka-mått, dvs. cirka så och så stor del av kursen är praktik. Det finns inget skäl att med hänsyn till utbildningsmålet eftersträva exakta sådana mått. Vidare bör ordet ”lika” utgå ur de utbildningsplaner, där praktiken anges vara fördelad mellan två eller flera områden.

Vad beträffar praktikens inriktning är det väsentligt att i detta samman- hang påpeka den utveckling, som fortlöpande sker mot förändrade och öppnare vårdformer. Det är därför viktigt att praktiken styrs så, att den underlättar en anpassning till de förändringar, som sker inom vården.

Praktikens inriktning i utbildningsplanerna bör anges på sådant sätt. att den medger anpassning till t. ex. öppna vårdformer. Begreppet klinisk praktik uppfattas t.ex. ibland som praktik på klinik/sjukhus, alltså institutions- bunden praktik, och bör därför enbart användas i de fall då praktiken med hänsyn till yrkesrollen nödvändigtvis kräver institutionserfarenhet.

SÖ och UHÄ bör därför se över utbildningsplanerna och utfärda nödvän- diga kompletteringar, så att ett enhetligt uttryckssätt används i fråga om praktikens omfattning och att praktikens inriktning uttrycks så, att en anpassning till nya förhållanden möjliggörs.

Bristen på praktikplatser skapar anhopning av studerande inom vissa områden. Detta medför för de anställda en sämre arbetsmiljö och för de studerande en dålig inlärningssituation. Praktiksituationen omöjliggör ibland igångsättandet av planerade och av statsmakterna beviljade kurser, men också en önskvärd utökning av utbildningarnas kapacitet.

De vårdområden, som kännetecknas av en stor tillströmning av stude- rande är operation, anestesi och intensivvård, obstetrisk och gynekologisk vård samt psykiatrisk vård, särskilt öppen psykiatrisk vård och framförallt den smala sektor, som barnpsykiatrin utgör. Barnsjukvården är ytterligare en trång sektor med många studerande.

Ett sätt att minska antalet studerande inom varje avdelning är att prioritera dem, som ovillkorligen behöver sådan praktik för att utbildningsmålen skall uppnås. För att kunna göra sådana prioriteringar och åstadkomma föränd- ringar av praktiksituationen till det bättre måste praktiken för övriga studerande kunna förläggas till alternativa områden. (Se kommitténs förslag under 3.2.2 och 4.2.) Detta skulle ge större möjligheter att välja praktikom- råde efter olika förhållanden. Kommittén räknar med att en sådan åtgärd kan innebära att utbildningar kan starta på orter, där man saknar praktikplatser inom någon i utbildningsplanen bestämd sektor. Vidare bör dimensionering- arna av vissa utbildningar kunna öka genom att det skapas alternativa möjligheter att välja praktikområde. En förändrad pedagogisk uppläggning av utbildningarnas praktiska innehåll bör kunna ersätta korta praktikavsnitt inom ett område (t. ex. operationsavdelning). De studerande kan t. ex. få en basplacering inom en kirurgisk vårdavdelning och deltar tillsammans med lärarna i planeringen för praktik inom den kirurgiska avdelningen men också för fältstudier inom andra områden som operation, intensivvårdsavdelning, poliklinik och mottagning. En sådan uppläggning av de praktiska studierna ger den studerande en helhetsbild av patientens totala omvårdnad och av det kirurgiska vårdområdet. Den motverkar också splittringen av praktikpe- rioden samtidigt som lokala praktikresurser kan utnyttjas bättre.

Kommittén anser att linjenämnden, eller styrelsen i de fall de trånga sektorerna tas i anspråk av flera linjer, bör besluta om vilka grupper studerande som i första hand skall ha praktik inom en sådan sektor. I utbildningsplanerna bör ges fler alternativa valmöjligheter vad gäller prakti- kens förläggning. De kortare praktikavsnitten bör utgå.

Vissa av kommitténs förslag grundar sig på sådana överväganden. Resultatet bör bli färre studerande på varje enhet, bättre inlärningssituation, mindre splittring av praktikperioderna och ett utnyttjande av alla tillgängliga praktikresurser. Utbildningsmålen för reSpektive utbildning kan uppnås på olika vägar samtidigt som utbildningskvalitén blir oförändrad genom de föreslagna åtgärderna.

Vissa av de praktikfält, som diskuteras, kan kanske inte utan vidare utnyttjas, beroende på andra skäl än deras lämplighet. Rent allmänt kan handledar- och ersättningsfrågor vara besvärliga att lösa och därmed blockera användningen av ett lämpligt praktikställe. Inom skolhälsovården har sådana frågor länge varit aktuella. Hemsjukvården är ofta uppbyggd kring indivi- duella insatser av distriktssköterskor och andra. Problemet är detsamma i stora delar av den öppna hälso-, sjuk- och socialvården. Där finns också problemet att komma åt praktiktillfällen,som ofta är spridda geografiskt. Vad slutligen gäller omsorgsvården utnyttjas praktikplatser av specialutbildningar inom det området och är således inget tidigare helt outnyttjat praktikfält.

På sina håll använder man redan nu utbildningsplanen i den lokala planeringen på det sätt som diskuteras i det följande. Kommittén är medveten om det och effekten av de föreslagna åtgärderna kommer därför att variera, beroende av vilket utgångsläget är. Man kan därför heller inte generellt säga, vad som är helt nya praktikfält.

4.1.1. Praktik inom områden som inte ger behörighet

Av intresse för grundutbildning av sjuksköterskor är de av socialstyrelsen utfärdade behörighetsbestämmelserna. Dessa innebär med vissa undantag, att sjukskötersketjänst skall tillsättas med legitimerad sjuksköterska som genomgått påbyggnadslinje. Undantag görs för bl. a. avdelningar av medi- cinsk och kirurgisk karaktär, barnavdelningar och psykiatriska avdelningar, där föreskrifterna om genomgången vidareutbildning endast gäller sjukskö- terska i ledande ställning eller med ständig nattjänstgöring. Dessa bestäm- melser bör ge speciella utgångspunkter för planeringen av de korta och handledningskrävande avsnitten i grundutbildningen inom anestesi-inten- sivvårds-operations- och förlossningsavdelningar. Dessa hårdutnyttjade specialiteter bör följaktligen utnyttjas restriktivt av utbildningar på grundut- bildningsnivå. Utbildningsmålen kan uppnås genom annorlunda upplägg- ning av undervisningen med längre sammanhållen placering i form av basplacering och möjlighet till fältstudier och problemorienterad undervis- mng.

4.2. Genomgång av enskilda utbildningsplaner Förslag till förändringar

4.2.1. Utbildningsplan för Sjuksköterskelinjen

Grundutbildning av sjuksköterskor/sjukskötare 105 poäng

Utbildningens mål

”Utbildningen avser att ge kunskap och färdighet för verksamhet som legitimerad sjuksköterska med följande huvudfunktioner:

att genom egna insatser tillsammans med patienten och i samverkan med övrig personal ansvara för patientens personliga omvårdnad att under läkares ledning medverka i patientens medicinska vård, innefat- tande bl.a. att observera och lämna rapporter beträffande patientens tillstånd och reaktioner samt att ombesörja läkarens ordinationer att inför patienter, anhöriga och allmänhet medverka i hälsoupplysning och hälsovårdsarbete att fungera i arbetsledande och undervisande uppgifter.

Genom utbildningen skall den studerande inhämta kunskaper om männi- skan och hennes beteenden i friskt och sjukt tillstånd, principerna för hälso- och sjukvård samt färdighet i olika vård- och behandlingsmoment. Utbild- ningen avser även att framhålla integrationen mellan socialvårdsinsatser och insatser inom hälso- och sjukvården. Utbildningen syftar dessutom till att ge insikter rörande den fysiska, psykiska och sociala miljön i samhället och dess inverkan på individens levnadsvillkor och hälsotillstånd. Den studerande skall ges möjlighet till personlig utveckling samt övning i problemlösning, ansvarstagande, inlevelse- och kontaktförmåga."

Utbildningens innehåll och uppläggning Utbildningen omfattar fem kurser, A—E, om vardera 21 poäng.

KursA Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs A avser att ge en introduktion till verksamheten inom hälso- och sjukvården samt grundläggande kunskap och färdighet i omvårdnadsarbete. I kursen ingår studier av människan i friskt och sjukt tillstånd i hennes totala miljö, orsaker till sjukdom och ohälsa samt förebyggande åtgärder. Cirka en femtedel av kursen består av handledd praktik inom allmän hälso- och sjukvård."

Kommittén

Praktiken kan förläggas antingen i öppen eller sluten hälso- och sjukvård men med tyngdpunkt i omvårdnadsarbete. Detta ger bättre möjligheter att tillvarata tillgängliga praktikresurser.

Kurs B Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs B avser att ge grundläggande kunskap om medicinsk och kirurgisk sjukvård samt att ge den studerande färdighet att i den praktiska tillämpningen av dessa kunskaper, anpassa vården till patientens speciella situation.

Minst en tredjedel av kursen består av handledd klinisk praktik inom kirurgisk sjukvård och en tredjedel inom medicinsk sjukvård. Medicinsk sjukvård kan bytas ut mot somatisk långtidssjukvård. Somatisk långtidssjukvård bör för alla studerande ingå endera i kurs B eller E."

Kommittén

I denna kurs ingår praktik inom kirurgisk och medicinsk sjukvård alternativt somatisk långtidssjukvård. Det innebär, att praktik kan förläggas till vårdavdelningar av allmän karaktär men också till avdelningar, som betecknas som specialavdelningar, som t. ex. ortopedkirurgiska avdelningar, öronavdelningar och avdelningar inom infektionssjukhus/klinik. Sådana specialavdelningar utnyttjas i dag sannolikt inte optimalt. Långtidssjuk- vården har stor reservkapacitet i fråga om praktikplatser. Kurserna B och E bör samplaneras för att undvika för snäv specialisering i båda kurserna.

Kurs C Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs C avser att ge grundläggande kunskap och färdighet inom öppen hälso- och sjukvård samt insikt i socialmedicinska frågor.

Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom området hälso- och sjukvård för barn och ungdom.

Vidare avser kursen att ge viss insikt inom området obstetrisk och gynekologisk vård.

Minst tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik fördelade lika mellan områdena öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk vård."

Kommittén

SÖ har rekommenderat annorlunda uppläggning av praktiken inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom. Den kan liksom tidigare förläggas till barnavdelningar på sjukhus/barnklinik och till avdelningar för vuxna med ett antal barnplatser men också till öppen vård bland handikappade eller sjuka barn tillsammans med barnvårdare eller förälder i hemmet. Vidare kan praktik förläggas till öppen vård på sjukhus, till polikliniker av olika slag samt till mottagningar för barn och ungdom, t. ex. i skolhälsovård m. m. Barn— praktik kan också erhållas i antingen öppen eller sluten vård bland psykiskt utvecklingsstörda barn och/eller ungdomar.

Den kommunala barnomsorgen (barnvårdare), skolhälsovården och särskilt omsorgsvården utnyttjas i dagi mindre omfattning i sjuksköterskeut- bildningen. Detsamma gäller vissa medicinska och kirurgiska vårdavdel- ningar med barnplatser. Vidgningen av praktikfältet till att omfatta hela hälso- och sjukvårdsområdet för barn och ungdom bör underlätta praktik- platssituationen. De nya utbildningsplanerna medger en individualisering av

utbildningsinnehållet genom att olika alternativa praktikområden inom bl.a. barnområdet får utnyttjas. Praktiken får härigenom olika inriktning och innehåll.

Praktiksituationen på barnområdet år kanske den svåraste att komma till rätta med. Särskilt gäller detta i ett kort perspektiv och med utbildningsmål som föreskriver grundläggande kunskap och färdighet inom området. Vårdutbildningens behov av praktiktillfällen sammanfaller med lika viktiga och expanderande behov inom barnomsorgens utbildningar. Sammantaget gör det hela barnavårdsområdet till ett överbelastat praktikfält. Kommittén anser det utomordentligt viktigt att man lokalt söker lösningar, gärna okonventionella, som utgår ifrån att vårdresurserna på det här området inte överensstämmer med utbildningens nuvarande behov av praktikplatser.

En stor del av de sökande till högskoleutbildning på vårdområdet har någon erfarenhet av arbete med barn och ungdom. Möjligheter till individua- lisering bör tas till vara, där man tar hänsyn till de studerandes tidigare erfarenheter och till deras önskemål vad gäller barnpraktikens förläggning och inriktning.

I kursen ingår också praktik inom öppen hälso- och sjukvård. Praktiken skall ha socialmedicinsk inriktning. Den kan förläggas till bl. a. företagshäl- sovård, vårdcentraler och till mottagningar/polikliniker av olika slag. Praktik kan också förläggas hos distriktssköterskor och i social serviceverksamhet. Inom hemsjukvård finns det värdefulla övningstillfällen, som ibland är svåra att komma åt. De praktiska svårigheterna bör kunna lösas så att detta arbetsfält kan utnyttjas bättre. Praktikplatser inom hemsjukvård och före- tagshälsovård används i mindre omfattning.

I kurs C har praktikfältet breddats i de nya utbildningsplanerna, framförallt inom barnpraktiken. Breddningen skapar, som här framhållits, fler utbild- ningsplatser. Den samlade effekten på genomströmningen uteblir emellertid, då praktiken i en annan del av kursen inriktas mot ett annat område, som utgör en trång sektor, nämligen den obstetriska vården, som är ett område

Snälla fru Hansson, släpp lakanet, ungen kommer!

med begränsade praktikresurser. Av den anledningen är det väsentligt att utbildningsplatser inom sjukhusens förlossningsavdelningar reserveras för i första hand de studerande, som absolut måste få denna praktik för sin utbildning, sjuksköterskor i vidareutbildning inom obestetrisk och gyneko- logisk vård. Endast i den mån deras anspråk är tillgodosedda bör dessa platser disponeras av andra utbildningar.

Praktik i obstetrisk vård kan förläggas till förlossningsavdelning eller till sådana avdelningar, där mor och barn vårdas efter förlossningen. Vidare kan gynekologiska avdelningar användas, där förlossningspatienter vårdas före förlossningen. Den öppna mödravårdsverksamheten är också lämplig för denna vårdpraktik.

På samma sätt som i den gamla läroplanen kan man använda det gynekologiska vårdområdet som praktikfält, även om detta direkt inte sägs i utbildningsplanen.

Utbildningsplanen bör kompletteras så att praktiken också omfattar gynekologisk vård samt att ordet ”lika” utgår ur texten. Även om individua- lisering av utbildningen har begränsade effekter när det gäller efterfrågan på praktikplatser så bör studerandes erfarenheter i form av födsel och/eller vård av egna barn delvis kunna ersätta praktik inom obstetrisk vård och inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom.

Förslag till förändring

"Cirka tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk och/eller gynekologisk vår

Kurs D Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs D avser att ge grundläggande kunskap om de vanligaste förekommande psykiska Störningarna insatta i sitt sociala och socialpolitiska sammanhang samt färdighet i att anpassa den psykiatriska vården till patientens speciella situation.

Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom operations- och akutsjukvård.

Minst två tredjedelar av kursen består av handledd klinisk praktik fördelade lika mellan båda områdena psykiatrisk vård samt operations- och akutsjukvård."

Kommittén

Praktiken i psykiatrisk vård kan förläggas till sjukhus, klinik eller i öppen psykiatrisk vård. Det innebär att både akut psykiatrisk vård och långtidsvård kan utnyttjas. En placering kan t. ex. delas mellan de båda områdena. Detta skulle underlätta praktikplatssituationen, eftersom avdelningar för psykiskt långtidssjuka utnyttjas i mindre utsträckning.

Praktik skall också förläggas till operationsavdelning och i akutsjukvård. För praktik i operationssjukvård används i regel operationsavdelningar och/ eller anestesiavdelningar. Med bibehållet utbildningsmål kan praktik förläggas till operationsenhet inom akutmottagningar eller inom kirurgisk poliklinik. Begreppet akutsjukvård bör ges en sådan innebörd, att praktiken

kan förläggas till speciella kirurgiska eller medicinska vårdavdelningar med stor andel akuta vårdfall, intensivvårdsavdelningar, uppvakningsavdel- ningar, mottagningsavdelningar eller polikliniker av kirurgisk karaktär eller akutmottagningsavdelningar (akuta, kirurgiska och medicinska vårdfall). Därigenom blir vissa medicinska och kirurgiska vårdavdelningar ett nytt praktikfält inom detta kursavsnitt.

Uppläggningen av praktiken i kurs D är jämfört med äldre läroplan ur praktiksynpunkt klan förbättrad. Samtliga studerande skall dock fortfarande enligt utbildningsplanen ha praktik på operationsavdelning eller motsva- rande. Praktiken i akutsjukvård kan däremot variera och förläggas till sådana enheter, som har exemplifierats tidigare.

Operations- och akutsjukvården är trånga sektorer. För att komma till rätta med praktiksvårigheterna bör också här göras prioriteringar av vilka stude- rande som skall ha praktik på operationsavdelning. Dessa praktikplatser bör självfallet i första hand förbehållas de sjuksköterskor som genomgår vidareutbildning inom operations- och anestesisjukvård samt intensivvård och studerande från operationsassistentlinjen.

Praktiken i kurs D bör förläggas till två block, psykiatrisk vård och akutsjukvård, mot tre tidigare. Alternativet att förlägga praktiken till endast två block förutsätter dock en förändrad pedagogisk uppläggning av det praktiska utbildningsinnehållet, så att de studerande får basplacering i den psykiatriska vården och i akutsjukvården. Utifrån denna bas planerar de studerande och läraren för fältstudier på andra områden inom båda blocken. Ett annat alternativ är, att man förlägger praktiken till två eller flera enheter inom dessa block allt efter den lokala kursplanen och tillgången på praktikplatser.

Förslag till förändring

Cirka två tredjedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom psykiatrisk vård och akutsjukvård.

KursE Mål och innehåll Utbildningsplanen:

”Kurs E avser att ge ökad kunskap och mer omfattande erfarenhet av kirurgisk sjukvård och medicinsk sjukvård inklusive somatisk långtidssjukvård med särskilt beaktande av vårdens anpassning till den enskilda patientens situation.

Kursen avser även att ge kunskap om arbetsledning och administration samt att ge erfarenhet av att fungera som lagledare i vårdarbetet.

Minst en tredjedel av kursen består av handledd klinisk praktik inom kirurgisk sjukvård och en tredjedel inom medicinsk sjukvård. Medicinsk sjukvård kan bytas ut mot somatisk långtidssjukvård. Somatisk långtidssjukvård bör för alla studerande ingå endera i Kurs B eller E.”

Kommittén

Den kliniska praktiken förläggs i kurs E till medicinsk och kirurgisk vård. Det medicinska vårdavsnittet kan utbytas mot praktik inom långtidssjukvården. Samtliga studerande bör enligt utbildningsplanen ha sådan praktik i sin utbildning antingen i denna kurs eller i kurs B. Denna förändring med praktik

förlagd till långtidssjukvård bör underlätta praktiksituationen genom att utnyttja praktikresurser inom ett område där utbildningsplatser finns att tillgå.

Avkortad utbildning för undersköterskor, 65 poäng

Utbildningens mål Se mål för grundutbildning av sjuksköterska/sjukskötare, 105 poäng

Utbildningens innehåll och uppläggning Utbildningen omfattar tre kurser, A—C. Kurs A omfattar 23 poäng och de övriga kurserna 21 poäng vardera.

KursA Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kursen avser att ge kunskap om medicinsk och kirurgisk sjukvård samt att ge den studerande färdighet att i den praktiska tillämpningen av dessa kunskaper, anpassa vården till patientens speciella situation. I kursen ingår studier av människan i friskt och sjukt tillstånd i hennes totala miljö, orsaker till sjukdom och ohälsa samt förebyggande åtgärder.

Kursen avser även att ge grundläggande kunskap om de vanligast förekommande psykiska Störningarna insatta i sitt sociala och socialpolitiska sammanhang samt färdighet i att anpassa den psykiatriska vården till patientens situation.

Minst en femtedel av kursen utgörs av handledd klinisk praktik inom psykiatrisk vård. Kursen omfattar även kliniska studier inom allmän sjukvård."

Kurs B Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs B avser att ge grundläggande kunskap och färdighet inom öppen hälso- och sjukvård samt insikt i socialmedicinska frågor.

Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom området hälso- och sjukvård för barn och ungdom.

Vidare avser kursen att ge viss insikt inom området obstetrisk och gynekologisk vård.

Minst tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik fördelade lika mellan områdena öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk vård."

Kommittén

Kurs B motsvarar Kurs C i Sjuksköterskelinjen, 105 poäng, och förslaget blir, att det praktiska utbildningsinnehållet i denna kurs förändras i enlighet med förslaget i Sjuksköterskelinjen, 105 poäng.

Förslag till förändring

Cirka tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk och/eller gynekologisk vård.

Kurs C Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs C avser att ge ökad kunskap och mer omfattande erfarenhet av kirurgisk sjukvård och medicinsk sjukvård inklusive somatisk långtidssjukvård med särskilt beaktande av vårdens anpassning till den enskilde patientens situation. Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom operations— och akutsjukvård. Dessutom avser kursen att ge kunskap om arbetsledning och administration samt att ge erfarenhet av att fungera som lagledare i vårdarbetet.

Kursen består till cirka två tredjedelar av handledd klinisk praktik inom området medicinsk och kirurgisk sjukvård samt inom operations- och akutsjukvård. Den praktiska utbildningen inom operations- och akutsjukvård utgör därvid cirka en fjärdedel av hela kurs C."

Kommittén

Kursen är fördelad på fyra praktikområden, nämligen medicinsk och kirurgisk sjukvård samt operation och akutsjukvård. Denna kurs bör delas upp på två praktikperioder omfattande medicinsk och kirurgisk sjukvård. Denna utbildning riktar sig till äldre studerande. Splittringen i utbildningen på många och korta praktikplaceringar upplevs negativt, vilket framgår av Skolöverstyrelsens utvärderingar. Förslaget om att praktiken endast bör omfatta två placeringar förutsätter dock en förändrad pedagogisk upplägg- ning. De studerande får basplaceringar. Utifrån deras tidigare erfarenheter planerar läraren i samråd med de studerande fältstudier inom andra områden, förslagsvis inom operationsavdelning, poliklinik m.fl. enheter, så att de studerande får en helhetsbild av patientens totala omvårdnad inom den medicinska och kirurgiska sjukvården.

Praktik inom medicinsk sjukvård kan bytas ut mot långtidssjukvård. När praktiken planeras bör detta ske i samråd med de studerande och med hänsyn till deras tidigare erfarenheter inom vårdområdet.

Förslag till förändring

Kurs C består till cirka två tredjedelar av handledd klinisk praktik inom medicinsk sjukvård alternativt långtidssjukvård och kirurgisk sjukvård.

Avkortad utbildning för skötare i psykiatrisk vård, 65 poäng

Utbildningens mål Se mål för grundutbildning av sjuksköterska/sjukskötare, 105 poäng

Utbildningens innehåll och uppläggning Utbildningen omfattar tre kurser, A—C. Kurs A omfattar 23 poäng och de övriga kurserna 21 poäng vardera.

KursA Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs A avser att ge kunskap om medicinsk och kirurgisk sjukvård samt att ge den studerande färdighet att i den praktiska tillämpningen av dessa kunskaper anpassa vården till patientens speciella situation. I kursen ingår studier av människan i friskt

och sjukt tillstånd i hennes totala miljö, orsaker till sjukdom och ohälsa samt

förebyggande åtgärder. Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom operations- och akutsjukvård. Minst en femtedel av kursen utgörs av handledd klinisk praktik inom operations- och akutsjukvård. Kursen omfattar även kliniska studier inom allmän sjukvård."

Kommittén

Praktiken bör omfatta en basplacering inom akutsjukvården.

Förslag till förändring

Cirka en femtedel av kursen består av handledd klinisk praktik inom akutsjukvård. Kursen omfattar även kliniska studier inom allmän sjuk- vård.

KursB Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs B avser att ge grundläggande kunskap och färdighet inom öppen hälso- och sjukvård samt insikt i socialmedicinska frågor.

Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom.

Vidare avser kursen att ge viss insikt inom området obstetrisk och gynekologisk vård.

Minst tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik och fördelas lika mellan områdena öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk vård."

Kommittén

Kurs B motsvarar kurs C i Sjuksköterskelinjen, 105 poäng, och förslaget blir, att det praktiska utbildningsinnehållet i denna kurs förändras i enlighet med förslaget i Sjuksköterskelinjen, 105 poäng.

Förslag till förändring

Cirka tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk och/eller gynekologisk vård.

Kurs C Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs C avser att ge ökad kunskap och mer omfattande erfarenhet av kirurgisk sjukvård och medicinsk sjukvård inklusive somatisk långtidssjukvård med särskilt beaktande av vårdens anpassning till den enskilde patientens situation. I kursen ingår även akutsjukvård.

Dessutom avser kursen att ge kunskap om arbetsledning och administration samt att ge erfarenhet av att fungera som lagledare i vårdarbetet.

Kursen består till cirka två tredjedelar av handledd klinisk praktik inom medicinsk

och kirurgisk sjukvård samt inom intensivvård. Den praktiska utbildningen inom intensivvård utgör därvid cirka en femtedel av hela kurs C."

Kommittén

Praktiken i kurs C bör förläggas till praktik inom kirurgisk och medicinsk sjukvård alternativt långtidssjukvård. Praktiken delas alltså i två praktik- block. När praktiken planeras bör detta ske i samråd med de studerande och med hänsyn till deras tidigare erfarenheter inom vårdområdet. Förändringen av kurs C innebär att praktiken i intensivvård utgår och ersätts med fältstudier.

Förslag till förändring

Kursen består till cirka två tredjedelar av handledd klinisk praktik inom medicinsk sjukvård alternativt långtidssjukvård och kirurgisk sjukvård.

Avkortad utbildning i anslutning till gymnasieskolans vårdlinje, 63 poäng

Utbildningens mål

Se mål för grundutbildning av sjuksköterska/sjukskötare, 105 poäng

Utbildningens innehåll och uppläggning

Utbildningen omfattar tre kurser, A—C, om vardera 21 poäng.

KursA Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs A avser att ge grundläggande kunskap och färdighet inom öppen hälso- och sjukvård samt insikt i socialmedicinska frågor.

Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom området hälso- och sjukvård för barn och ungdom. ' Vidare avser kursen att ge viss insikt inom området obstetrisk och gynekologisk vård.

Minst tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik fördelade lika mellan områdena öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk vård."

Kommittén

Kurs A i denna utbildning motsvarar kurs C i Sjuksköterskelinjen, 105 poäng, och de i den utbildningen föreslagna förändringarna skall gälla också i denna kurs.

Förslag till förändring

Cirka tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk och/eller gynekologisk vård.

Kurs B Mål och innehåll Utbildningsplanen:

”Kurs B avser att ge grundläggande kunskap om de vanligaste förekommande psykiska Störningarna insatta i sitt sociala och socialpolitiska sammanhang samt färdighet i att anpassa den psykiatriska vården till patientens speciella situation.

Kursen avser även att ge grundläggande kunskap och färdighet inom operations- och akutsjukvård.

Minst två tredjedelar av kursen består av handledd klinisk praktik fördelade mellan de båda områdena psykiatrisk vård samt operations- och akutsjukvård.”

Kommittén

Kurs B omfattar praktik inom psykiatrisk vård samt operations- och akutsjukvård och motsvarar kurs D i Sjuksköterskelinjen, 105 poäng. De förslag till åtgärder som framfördes där, är tillämpbara också i denna kurs. De studerande från vårdlinjen hari sin tidigare utbildning i gymnasieskolan 7—14 veckors praktik inom det psykiatriska vårdområdet. Praktiken i den här kursen bör av den anledningen anpassas till dessa studerandes tidigare erfarenheter av psykiatrisk vård.

Förslag till förändring

Cirka två tredjedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom psykiatrisk vård och akutsjukvård eller enbart inom akutsjukvård med hänsyn till den studerandes tidigare erfarenheter från den psykiatriska vården.

Kurs C Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs C avser att ge ökad kunskap och mer omfattande erfarenhet av kirurgisk sjukvård och medicinsk sjukvård inklusive somatisk långtidssjukvård, med särskilt beaktande av vårdens anpassning till den enskilde patientens situation.

Kursen avser även att ge kunskap om arbetsledning och administration samt att ge erfarenhet att fungera som lagledare i vårdarbetet.

Minst en tredjedel av kursen består av handledd klinisk praktik inom kirurgisk sjukvård och en tredjedel inom medicinsk sjukvård."

Kommittén

Kurs C har praktik förlagd till medicinsk och kirurgisk sjukvård. Målet för kurs C är bl.a. att ge ökad kunskap och mer omfattande erfarenhet av kirurgisk och medicinsk sjukvård samt somatisk långtidssjukvård. Med hänvisning till det sistnämnda praktikfältet anser vi att innehållet i denna kurs i stället kan uttryckas så här:

Förslag till förändring

Cirka en tredjedel av kursen består av handledd klinisk praktik inom kirurgisk sjukvård samt en tredjedel inom medicinsk sjukvård alternativt

långtidssjukvård, beroende på den studerandes tidigare vårderfarenhet samt intresseinriktning.

Sammanfattning

Förändringar av praktiken har föreslagits i Sjuksköterskelinjen, 105, 65 och 63 poäng nämligen i

Kurs C i 105-poängsutbildningen, Kurs B i 65-poängsutbildningarna för skötare och undersköterskor samt

Kurs A i 63-poängsutbildningen för studerande från vårdlinjen:

Cirka tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom öppen hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt obstetrisk och/eller gynekologisk vård.

Kurs D i 105-poängsutbildningen: Cirka tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom psykiatrisk vård och akutsjukvård

Kurs B i 63-poängsutbildningen:

Cirka tre fjärdedelar av kursen består av handledd klinisk praktik inom psykiatrisk vård och akutsjukvård eller enbart inom akutsjukvård med hänsyn till den studerandes tidigare erfarenhet från den psykiatriska vården.

Kurs A i 65-poängsutbildningen för skötare:

Cirka en femtedel av kursen består av handledd klinisk praktik inom akutsjukvård. Kursen omfattar även kliniska studier inom allmän sjuk- vård.

Kurs C i 65-poängsutbildningarna för skötare och undersköterskor: Kursen består till cirka två tredjedelar av handledd klinisk praktik inom medicinsk sjukvård alternativt långtidssjukvård och kirurgisk sjukvård.

Kurs C i 63-poängsutbildningen:

Cirka en tredjedel av kursen består av handledd klinisk praktik inom kirurgisk sjukvård samt en tredjedel inom medicinsk sjukvård alternativt långtidssjukvård beroende på de studerandes tidigare vårderfarenhet samt intresseinriktning.

4.2.2 Utbildningsplan för operationsassistentlinjen Utbildningens mål

"Utbildningen avser att ge sådana kunskaper och färdigheter som motsvarar de arbetsuppgifter, vilka åligger medicinsk assistent vid allmän eller specialiserad operationsavdelning samt som gör det möjligt att fungera i arbetsledande ställ— ning."

Utbildningens innehåll

Operationsassistentlinjen omfattar fem kurser, A—E, om vardera 20 poäng. Utbildningsplanen:

"Kurs A avser att ge grundläggande kunskap och färdighet i hälso- och sjukvård med tillämpning inom medicinsk och kirurgisk sjukvård. Hälften av kursen utgörs av klinisk praktik.

Kurs B avser att ge fördjupad kunskap och färdighet inom hälso- och sjukvård för att under ledning kunna medverka till att den enskilde individen får den vård och behandling dennes sjukdomstillstånd kräver samt under ledning utföra givna medi- cinska ordinationer.

Minst hälften av kursen skall utgöras av klinisk praktik inom medicinsk och/eller kirurgisk sjukvård, varav en smärre del förläggs till mottagningsenhet.

Kurs C avser att ge den studerande sådana kunskaper 'nom naturvetenskapliga avsnitt, vilka möjliggör fortsatta studier på linjen". Vidare innehåller kursen kliniska ämnen med inriktning på barnsjukvård, akutsjukvård och intensivvård samt obstetrisk vård och gynekologisk sjukvård, vilka avser att ge kunskap och färdighet framför allt inom akutsjukvård och intensivvård för att i yrkesfunktionen känna igen symtom och reaktioner hos patienter, vars tillstånd kräver omedelbar medicinsk åtgärd.

Den studerande skall här förberedas för den arbetsledande funktionen. Cirka en tredjedel av kursen utgörs av klinisk praktik inom akutsjukvård och/eller intensivvård, en del av praktiken bör om möjligt förläggas till gynekologisk sjukvård."

Kommittén

Denna nya utbildningsplan ärjämfört med tidigare läroplan utökad med 20 poäng.

Vårdpraktiken i operationsassistentlinjen skall enligt utbildningsplanen bl.a. förläggas till medicinsk och kirurgisk sjukvård och till akutsjukvård och/eller intensivvård. Det ger samma valmöjligheter vad gäller praktikens förläggning som tidigare beskrivits beträffande sjuksköterskeutbildningen.

Den ändring som skett i denna utbildning i samband med Vård 77s arbete innebär en ökning av vårdpraktiken med ett praktikavsnitt inom akutsjuk- vård. Denna utvidgning belastar de områden som redan är hårt ansträngda, och där vi tidigare framhållit att prioriteringar måste göras.

Förslag till förändring

Kurs A Cirka hälften av kursen utgörs av klinisk praktik inom medicinsk sjukvård alternativt långtidssjukvård.

KursB Cirka hälften av kursen skall utgöras av klinisk praktik inom kirurgisk sjukvård.

Kurs C Cirka en tredjedel av kursen utgörs av klinisk praktik inom akutsjuk värd, en del av praktiken bör om möjligt förläggas till gynekologisk sjukvård.

4.2.3 Utbildningsplan för medicinska assistentlinjen Utbildningens mål

"Utbildningen avser att ge sådana kunskaper och färdigheter, som motsvarar de arbetsuppgifter, vilka åligger medicinsk assistent inom respektive specialområde och som erfordras för arbetsledande uppgifter."

Utbildningens innehåll

Medicinska assistentlinjen omfattar fem kurser, A—E, om vardera 20 poäng.

Kurserna A—C är i huvudsak gemensamma för de båda utbildningsgre- narna under det att kurserna D och E har en för utbildningsgrenen speciell inriktning.

Utbildningsplanen:

”Kurs A avser att ge grundläggande kunskaper och färdigheter i hälso- och sjukvård, med orientering och tillämpning inom medicinsk och kirurgisk vård. Cirka hälften av kursen ägnas åt grundläggande vårdarbete inom dessa vårdområden.

Kurs Bavser att ge fördjupade kunskaper och färdigheter inom hälso— och sjukvård så att givna medicinska ordinationer skall kunna utföras under ledning och den enskilde individen får den vård och behandling. som hans sjukdomstillstånd kräver.

Kurs C avser att ge kunskaper inom naturvetenskapliga ämnesområden som grund för de fortsatta studierna på linjen samt att ge den studerande erfarenhet av att anpassa vård och omvårdnad till den enskilde individens behov och situation. I kursen ingår även förberedelse för den arbetsledande funktionen.

Visst innehåll i kurserna B och C kan om så befinns önskvärt placeras om inom denna tidsram.

I kurserna ingår praktikavsnitt då den studerande placeras inom olika verksamhets- områden. En femtedel av den sammanlagda tiden i kurserna A och B består av klinisk tillämpning inom operations- och akutsjukvård samt cirka en sjundedel av tiden i intensivvård och allmän hälso— och sjukvård för barn.

KursD avser att ge sådana kunskaper och färdigheter inom röntgen respektive radioterapi, att den studerande under ledning skall kunna medverka vid utförandet av givna ordinationer. Cirka tre fjärdedelar av kursen består av klinisk praktik inom röntgendiagnostik respektive radioterapi,

KursE avser att ge fördjupade kunskaper och färdigheter för uppgifter inom respektive specialområde samt inom arbetsledning. Den studerande förbereds för ansvarstagande i samband med utförandet av givna ordinationer, med beaktande av strålningsfysikaliska lagar, kliniska data och frågeställningar samt patientens sjuk- domstillstånd. Kursen består till minst tre femtedelar av klinisk praktik inom röntgendiagnostik respektive radioterapi."

Kommittén

I kurserna B och C ingår korta avsnitt inom operations- och akutsjukvård samt inom intensivvård och allmän hälso- och sjukvård för barn och ungdom.

De studerande bör få större behållning av praktiken, om den förläggs till endast en, eventuellt ett par typer av avdelningar inom akutsjukvården och kombineras med fältstudier. Praktik på barnavdelning kan utgå eller om studerande inte har någon erfarenhet av barn ersättas av praktik bland friska eller handikappade barn.

Förslag till förändringar beträffande viss praktik i kurserna B och C

Cirka tre tiondelar av den sammanlagda tiden i kurserna B och C består av klinisk tillämpning inom akutsjukvård och eventuellt av praktik bland barn.

4.2.4 Utbildningsplan/ör labaratorieassistentlinjen

Gren för kliniskt fysiologiskt laboratorium Utbildningens mål

”Utbildningen syftar till att ge de teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter, som fordras av laboratorieassistenten för verksamhet vid kliniskt fysiologiskt laboratorium. Utbildningen avser dessutom att utgöra en grund för fortsatt utbildning för verksamhet vid kliniskt neurologiskt laboratorium."

Utbildningens innehåll

Utbildningen omfattar fem terminer, A—E, om vardera 20 poäng. Kurserna A och B utgör en grundkurs som i huvudsak är gemensam för hela laborato- rieassistentlinjen. Kurserna C, D och E har en för utbildningsgrenen speciell inriktning.

Gren för kliniskt kemiskt laboratorium Utbildningens mål

"Utbildningen syftar till att ge de teoretiska kunskaper och den praktiska färdighet, som fordras av laboratorieassistent för verksamhet vid kliniskt kemiskt och blod- gruppsserologiskt laboratorium."

Utbildningens innehåll

Utbildningen omfattar fem kurser, A—E, om vardera 20 poäng. Kurserna A och B utgör en grundkurs, som i huvudsak är gemensam för hela laboratorieassistentlinjen. Kurserna C, D och E har en för utbildningsgrenen speciell inriktning.

Klinisk praktik inom vårdavdelning ingår i kurs C, som är identisk i ovanstående grenar av laboratorieassistentutbildning.

Kurs C Mål och innehåll Utbildningsplanen:

"Kurs C avser att ge kunskaper i biokemi, sjukdomslära, farmakologi och laboratorieteknik. Kursen avser även att ge förståelse för individers och gruppers varierande behov av service och omvårdnad samt grunderna i vårdkunskap, arbets- ledning och samarbete.

Hälften av kursen består av praktik. Cirka en femtedel av praktiktiden avser laboratoriepraktik, under det att fyra femtedelar av tiden ägnas åt klinisk praktik från vårdavdelning av medicinsk och kirurgisk karaktär.”

Kommittén

Planering efter utbildningsplanen medför korta praktikavsnitt. Vid de utvärderingar, som gjorts av SÖ, har kritik uttalats mot praktiken. De studerande påtalar framför allt, att en sammanhängande praktikperiod vore att föredra. Förslaget blir därför att praktiken förläggs till en vårdavdelning och till laboratorium.

Förslag till förändringar (beträffande kurs C)

Gren för kliniskt fysiologiskt laboratorium och gren för kliniskt kemiskt laboratorium.

Cirka en femtedel av praktiken avser laboratoriepraktik och cirka fyra femtedelar utgör klinisk praktik från vårdavdelning av medicinsk alternativt kirurgisk karaktär.

4.2.5 Utbildningsplan/ör sociala servicelinjen

Utbildningens mål

"Utbildningen avser att ge kunskap och färdighet för tjänster på ledande nivå inom primärkommunal social service."

Utbildningens innehåll

Sociala servicelinjen, utbildning om 100 poäng, omfattar fem kurser, A—E, om vardera 20 poäng.

Aternativ studiegång om 60 poäng omfattar tre kurser, C—E, om vardera 20 poäng.

Kurserna A—E respektive C—E bör följas 1 nämnd ordning. Med hänsyn till samplaneringen med hälso- och sjukvården är bara kurs C inom denna utbildningslinje intressant ur praktikplatssynpunkt.

Kurs C Mål och innehåll Utbildningsplan:

"Kurs C avser att ge kunskaper om lagar inom socialvård, socialförsäkring och sjukvård, kunskaper i psykiatrisk vård, sjukgymnastik, arbetsterapi och långtidssju— kvård utifrån ett diagnostiskt och terapeutiskt synsätt samt samspelet mellan social-, sjuk- och arbetsvårdande insatser.

Något mer än hälften av kursen består av hälso- och sjukvårdspraktik inom psykiatrisk klinik och inom långtidssjukvård. I denna praktik integreras sjukgymnastik och arbetsterapi.

Studerande med ingång i kurs C som äger kunskaper i psykiatrisk vård deltar i ett utbildningsmoment om barnomsorg i stället för psykiatrisk vård."

Kommittén

Antalet praktikplatser inom psykiatrisk klinik är få jämfört med det totala antalet inom hela den psykiatriska vården. Vad gäller integrationen av sjukgymnastik och arbetsterapi bör praktiken förläggas till långtidssjukvård i form av basplacering, som då skall kombineras med fältstudier inom olika enheter för att ge de studerande en helhetsbild av patienternas totala omvårdnad. Likadan uppläggning av praktiken kan tillämpas inom den psykiatriska vården.

Förslag till förändring (beträffande kurs C)

Cirka hälften av kursen består av klinisk praktik/omvårdnadspraktik inom psykiatrisk vård och långtidssjukvård.

4.2.6 Utbildningsplaner/ör vidareutbildning av sjuksköterskor

Målsättningen med vidareutbildningarna för sjuksköterskor är att förbereda den legitimerade sjuksköterskan för arbetsledande funktioner och ge specia- listkompetens inom respektive område. Behörig att söka vidareutbildning är sjuksköterska med svensk legitimation och som efter legitimationen har tjänstgjort som sjuksköterska under sammanlagt sex månader. För en del vidareutbildningar fordras längre tjänstgöringstid. Förslag till förändringar av praktiken lämnas beträffande följande påbygg-

nadslinjer:

öppen hälso- och sjukvård hälso- och sjukvård för barn och ungdom

Vidareutbildning av sjuksköterska/sjukskötare inom öppen hälso- och sjukvård, 40 poäng

Utbildningens mål

"Utbildningen avser att ge den legitimerade sjuksköterskan kunskaper och färdigheter för verksamhet som distriktssköterska, skolsköterska eller sjuksköterska vid barna- vårdscentral."

Utbildningens innehåll Utbildningen omfattar två kurser, A och B, om vardera 20 poäng.

"KursA avser dels en bred orientering om det socialmedicinska verksamhetsom- rådet och om sjuksköterskans uppgifter inom olika grenar av öppen hälso- och sjukvård, dels fördjupade kunskaper och färdigheter inom barnavård och barnsjukvård med inriktning på den kommande yrkesverksamheten inom öppen hälso- och

sjukvård. Kursen omfattar klinisk praktik under handledning motsvarande tre femtedelar av

kursen.

Två tredjedelar av den kliniska utbildningen avser praktik inom barnsjukvård såväl på vårdavdelning som på mottagningsavdelning, medan en tredjedel avser praktik inom barn- och/eller ungdomspsykiatrisk vård.

Kurs B avser fördjupade kunskaper och färdigheter inom olika områden av socialmedicin. De socialmedicinska studierna innefattar epidemiologi med statistik, sjuksköterskans arbetsuppgifter inom öppen hälso- och sjukvård samt de författningar och anvisningar, som reglerar verksamheten.

Kursen omfattar socialmedicinsk praktik under handledning motsvarande två tredjedelar av kursen och avser distriktsvård, barnhälsovård, skolhälsovård samt öppen psykiatrisk vård. Minst en tredjedel av den socialmedicinska praktiken skall utgöra praktik inom distriktsvård."

Kommittén

Enligt utbildningsplanen skall en del av praktiken i kurs A avse barn och/eller ungdomspsykiatrisk vård. Denna verksamhet blir alltmer svårtillgänglig för kortare praktikplaceringar på grund av nuvarande utformning och reducering av den slutna vården. Därför bör praktik alternativt förläggas till vård av psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar. Utbildningsmålet kan uppnås genom komplettering i form av temadagar, där t. ex. personal från PBU medverkar i grupparbeten, rollspel och dylikt.

I kurs B ingår praktik inom öppen psykiatrisk vård. Det kan vara svårt att erhålla praktik inom denna vårdform. Det är värdefullt om sådan praktik kan erhållas, men det bör i utbildningsplanen stå "om så är möjligt".

Förslag till förändringar Kurs A

Cirka två tredjedelar av den kliniska utbildningen avser praktik inom barnsjukvård såväl på vårdavdelning som på mottagningsavdelning, medan cirka en tredjedel avser praktik inom barn och/eller ungdomspsykiatrisk vård eller praktik bland psykiskt utvecklingsstörda barn och/eller ungdomar.

Kurs B

Kursen omfattar socialmedicinsk praktik under handledning motsvarande cirka två tredjedelar av kursen och avser distriktsvård, barnhälsovård, skolhälsovård samt öppen psykiatrisk vård om så är möjligt. Cirka en tredjedel av praktiken skall förläggas till distriktsvård.

Vidareutbildning av sjuksköterskor inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom, 40 poäng

Utbildningens mål

"Utbildningen avser att ge kunskap och färdighet för verksamhet som legitimerad sjuksköterska inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt att ge kunskap och färdighet för arbetsledande funktioner.

Utbildningens innehåll

Påbyggnadslinjen för hälso- och sjukvård för barn och ungdom omfattar två kurser, A och B, om 20 poäng vardera. Kurserna skall ses som en sammanhängande utbildning.

Kurserna A och B avser att ge fördjupad kunskap om och färdighet i hälso- och sjukvård för barn och ungdom omfattande vård av Späda och prematura barn. äldre barn med medicinska och kirurgiska sjukdomar, psykiskt sjuka barn och ungdomar, barnhälsovård samt skolhälsovård.

Kurserna A och B består sammanlagt till cirka två tredjedelar av handledd klinisk och socialmedicinsk praktik.

Cirka hälften av praktiktiden förläggs till medicinsk och kirurgisk barn— sjukvård samt spädbarnsvård och återstående till barnhälsovård, skolhälso- vård samt öppen och/eller sluten barnpsykiatrisk vård."

Kommittén

Med hänvisning till vad som ovan sagts om barnpsykiatrisk vård som en smal sektor, blir förslaget att vård av utvecklingsstörda barn får utgöra ett alternativ till praktik inom öppen- och/eller sluten barnpsykiatrisk vård.

Förslag till förändring

Cirka hälften av praktiktiden förläggs till medicinsk och kirurgisk barnsjuk- vård samt spädbarnsvård och återstående till barnhälsovård, skolhälsovård samt öppen och/eller sluten barnpsykiatrisk vård alternativt vård av utvecklingsstörda barn.

5 Försöksverksamhet

1 vårdutbildningarna och framförallt inom Sjuksköterskelinjen har olika försöksverksamheter bedn'vits sedan lång tid tillbaka dels i form av avvikelse från gällande läroplan, dels genom omdisponeringar inom läroplanens ram. Initiativ till försöken har tagits av såväl SÖ som av olika huvudmän. Verksamheten har omfattat försök med förändrad pedagogisk uppläggning och förändrat utbildningsinnehåll men med bibehållna utbildningsmål. Samtliga försök utvärderas. Under läsåret 1977/78 pågår följande försök i grundutbildning för sjuksköterskor/sjukskötare och i en påbyggnadslinje:

a) Avkortad grundutbildning i anslutning till gymnasieskolans vårdlinje Försöksverksamhetens syfte: att minska praktiktiden inom akutsjukvård, barnsjukvård och psykiatrisk vård samt

att öka praktiktiden inom somatisk långtidssjukvård att öka antalet studerandeplatser Försöksverksamheten förlagd till Grantorpsskolan, Huddinge, med början vårterminen 1977, en kurs är 15 elever, och fortsatt försöksverksamhet läsåret 1977/78 med fyra studerandegrupper a 15 studerande.

b) Avkortad grundutbildning för undersköterskor och för skötare i psykiatrisk vård

Försöksverksamhetens syfte: att genom omdisponering av praktiken kunna utnyttja praktikplatserna effektivt och därigenom öka antalet studerandeplatser samt

att minska praktiktiden inom akutsjukvård, barnsjukvård samt att öka praktiktiden inom somatisk långtidssjukvård att öka antalet studerandeplatser Försöksverksamheten förlagd till Alnängsskolan i Örebro med början höstterminen 1976, fyra klasser a 15 elever, och höstterminen 1977.

c) Vidareutbildning av sjuksköterskor inom medicinsk och kirurgisk sjukvård (påbyggnadslinje)

Försöksverksamhetens syfte: att klinisk praktik får ersättas med yrkespraktik som sjuksköterska på en vårdavdelning inom långtidssjukvård

att öka intresset för långtidssjukvård Försöksverksamheten förlagd till Stadshagsskolan i Stockholm med början vårterminen 1974. Fortsatt försöksverksamhet beslutad med fyra studeran- degrupper a 15 studerande läsåret 1977/78. (Försöken redovisas närmare i bilaga 3)

5.1. Nya förutsättningar

I högskolan skall fömyelse- och utvecklingsverksamheten vara ett naturligt inslag i det lokala planeringsarbetet. Enligt regleringsbrev för högskolan för budgetåret 1977/78 (11 Vissa bestämmelser för grundläggande högskoleut- bildning p 2) får beslut avseende försöksverksamhet inom ramen för anvisade resurser fattas av central myndighet eller styrelse för utbildning. Anslagssys- temet är dock en viktig del av styrningen och fördelningen av resurser inom högskolan såväl på central nivå som i den lokala organisationen. Högskole- reformen har medfört nya förutsättningar för försöksverksamhet. Många av de åtgärder, som före ljuli 1977 hade karaktär av försök, ryms idag inom den nya utbildningsplanens och högskoleförordningens ramar. Dit hör möjlighe- terna att förlägga kurser i annan ordning än vad som framgår av utbildnings- planen om inte ordningsföljden finns angiven. Likaså kan studerande inom ramen för givna praktikområden få alternativ placering om det därigenom bedöms vara möjligt att uppnå utbildningsmålet. Mera genomgripande förändringar måste beslutas av central myndighet eller styrelsen för utbild- ningen.

Kommittén anser det viktigt att försök kommer till stånd inom alla linjer. I den nya högskolan är det naturligt, att initiativen till förnyelse och försök kommer från lokala organ, dvs. skolor, linjenämnder styrelser och region- styrelser. UHÄ har i petitaanvisningarna för budgetåret 1979/ 80 understru- kit, att det är angeläget att få försöksverksamhet till stånd inom vårdutbild- ningens område och att förslag bör redovisas i anslagsframställningarna.

VÅRD 77 delar detta intresse för lokala initiativ till förnyelse av utbildningar. Kommittén räknar med att underlaget på det sättet kan bli ännu bredare för den vidare bearbetningen av VÅRD 775 förslag som efter remissbehandlingen kommer att ske i departement och ämbetsverk. Arbetet i VÅRD 77 bör således inte vara något hinder för att lokalt utveckla försöksmodeller inom ramen för den organisation och de utbildningsmål, som gäller tillsvidare.

Det är framförallt i fråga om utbildningens arbetsformer och praktiken som nya arbetssätt bör prövas. På grundval av de erfarenheter, som finns för närvarande, kan det bli aktuellt med relativt omfattande förändringar på dessa punkter i en ny Studieorganisation. Kommittén anser, att det därför är bra om utvecklingsarbetet startar så tidigt som möjligt. VÅRD 77s direktiv anger i vilken riktning denna utveckling bör gå.

Om man i en försöksverksamhet vill pröva nya utbildningsmål är proceduren mera invecklad. I sådana fall måste också SÖ, UHÄ och socialstyrelsen ge sitt medgivande. VÅRD 77 anser för sin del, att försök med nya utbildningsmål bör anstå tills kommittén redovisat sina förslag.

För all försöksverksamhet gäller som förutsättning, att den skall bedrivas så att utbildningsmålet uppnås, så att den utvärderas och så att resultaten av utvärderingen vidarebefordras till berörda myndigheter. I samband med planering av all försöksverksamhet är det viktigt att beakta, vilka resurser och metoder, som krävs vid en utvärdering av försöket.

Enligt vad kommittén erfarit är utbildningsmyndigheterna beredda att ytterligare informera om möjligheterna att bedriva försök samt till att stödja olika initiativ.

5.2. Försöksverksamhet inom vissa påbyggnadslinjer

Målet med vidareutbildningarna för sjuksköterskor är att förbereda sjukskö- terskan för arbetsledande funktioner och ge specialistkompetens inom respektive område. Behörig att söka vidareutbildning är sjuksköterska med svensk legitimation och som efter legitimationen har tjänstgjort som sjuksköterska under sammanlagt sex månader. För vidareutbildning inom öppen hälso- och sjukvård fordras två års tjänstgöringstid.

I samtliga försök som redovisades i avsnitt 5 intar praktikfrågorna en central roll. Kommittén anser det värdefullt att försöksverksamheter utvecklas inom det området.

I kommitténs direktiv tas frågan upp om praktik kan bytas ut mot tjänstgöring och om praktikkraven kan tillgodoses på andra vägar än som sker nu. Tanken på att praktik i utbildningen skall kunna bytas ut mot tjänstgöring eller en tidigare yrkeserfarenhet har slagits fast i samband med högskolere- formen och utvecklingen av den återkommande utbildningen som plane- ringsprincip.

Bl.a. av skäl som angivits här och med hänsyn till den kritiska inställning till vidareutbildningen, som redovisats från studerande med lång tidigare yrkeserfarenhet är kommittén positiv till försök med annan uppläggning av studierna i ett par påbyggnadslinjer, nämligen i vidareutbildning inom medicinsk och kirurgisk sjukvård samt inom psykiatrisk vård.

I avsnitt 5.2.1—5.3.1 framläggs förslag till nya försöksverksamheter i Sjuksköterskelinjen och i ovan nämnda påbyggnadslinjer. Det är de lokala organen, som med utgångspunkt från de förutsättningar som finns på respektive utbildningsort, tar initiativ till försök och närmare utvecklar de olika förslagen.

De förslag till åtgärder, som redovisas här, innebär samtliga en minskad efterfrågan på praktikplatser inom framförallt de trånga sektorerna.

Utbildningsmål kan uppnås på olika sätt. I de här skisserade förslagen med ett förändrat praktiskt utbildningsinnehåll bedöms målen kunna uppfyllas. Detta innebär, att de föreslagna alternativa kurserna i vissa påbyggnadslinjer för sjuksköterskor bör, såvitt kommittén kan bedöma, ge samma behörighet dvs. specialistkompetens som de reguljära utbildningsgångarna.

5 .2.1 Vidareutbildning av sjuksköterskor inom medicinsk och kirurgisk sjukvård samt inom psykiatrisk värd 20 poäng

Praktik ersatt med projektinriktade studier om 10 poäng

Dessa påbyggnadslinjer kan läggas upp så, att teoretiska studier kombineras med projektarbete om förslagsvis 10 poäng. Eftersom de studerande i så fall inte hela tiden är knutna till avdelning eller ingår i arbetslaget på vanligt sätt medför en sådan uppläggning av undervisningen en minskad efterfrågan på praktikplatser. De studerande kan få möjlighet att enskilt eller i grupp delta i olika typer av utvecklingsarbete. Handledaransvaret kommer i huvudsak att åvila lärarna.

5.2.2. Vidareutbildning av sjuksköterskor inom medicinsk och kirurgisk sjukvård samt inom psykiatrisk vård 20 poäng

Praktik ersatt med tjänstgöring

En sådan försöksverksamhet bedrivs inom medicinsk och kirurgisk sjukvård variant långtidssjukvård vid Stadshagsskolan i Stockholm. Enligt en under- sökning har de studerande i denna försöksverksamhet en mer positiv inställning till sin utbildning än de studerande i den reguljära Studiegången för vidareutbildning inom medicinsk och kirurgisk sjukvård. Därför finns det skäl att utvidga försöksverksamheten till att förutom medicinsk och kirurgisk sjukvård också omfatta psykiatrisk vård.

Utbildningen bör bygga på att de studerande före vidareutbildningen har tjänstgjort minst 6 månader inom medicinsk eller kirurgisk vårdavdelning alternativt inom psykiatrisk vård. Bland de sökande till vidareutbildning inom psykiatrisk vård finns t. ex. en grupp sjuksköterskor/sjukskötare, som har skötareutbildning och lång erfarenhet inom det psykiatriska vårdområ- det.

Under utbildningen skulle de studerande, liksom vid Stadshagsskolans försöksverksamhet, få tjänstgöra som sjuksköterskor 12 veckor inom en avdelning av medicinsk eller kirurgisk karaktär respektive inom psykiatrisk vård. Det är dock väsentligt att möjligheter till handledning och uppfölj- ningssamtal ges jämsides med tjänstgöringen. Beträffande vidareutbild- ningen inom psykiatrisk vård är det nödvändigt med kontinuerlig handled- ning minst en gång/vecka under tjänstgöringstiden.

5.3. Försöksverksamhet inom andra områden

5.3.1. Avsnittet hälso- och sjukvård för barn och ungdom inom sjukskö- terskeutbildningen

Praktiksituationen inom barnsjukvården är speciell främst genom att den slutna barnsjukvården minskar i omfattning. De få praktikplatserna som finns skall delas mellan sjuksköterskor i vidareutbildning inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom, inom öppen hälso- och sjukvård samt inom obstetrisk och gynekologisk sjukvård. Vidare ingår barnpraktik t. ex. för studerande i anstaltspedagogiska yrkeskurser för vård av psykiskt utveck- lingsstörda, vårdlinjens gren för barnavård och barnsjukvård samt sjukskö- terskestuderande i grundutbildning. För de grupper, som fortsättningsvis skall arbeta bland sjuka barn, är sådan praktik nödvändig. Behörighetsbe- stämmelserna är utformade så, att grundutbildade sköterskor kan tjänstgöra på barnavdelningar. I viss utsträckning förekommer dessutom barnsalar inom avdelningar för vuxna. Trots detta kommer bara ett fåtal av samtliga grundutbildade sjuksköterskor att arbeta bland sjuka barn inom den slutna vården. Det förefaller alltså inte att i längden vara möjligt att den hårt ansträngda praktikplatsresursen inom barnavårdsområdet i så stor utsträck- ning som nu får tas i anspråk för elever under grundutbildning till sjuksköterska.

Det är därför särskilt motiverat. att inom området hälso— och sjukvård för barn och ungdom få igång försöksverksamhet för att utveckla alternativa

metoder att nå utbildningsmålet, som är grundläggande kunskap och färdighet inom området.

Ett förslag till försöksverksamhet som skulle kunna leda till förbättringar av praktiksituationen kan göras genom att utbildningen i kurs C i sjukskö— terskelinjen, 105 poäng, och motsvarande kurseri de avkortade sjuksköter- skeutbildningarna helt organiseras som fältstudier inom områdena hälso- och sjukvård för barn och ungdom, obstetrisk och gynekologisk vård samt öppen hälso- och sjukvård.

Det teoretiska utbildningsinnehållet förutsättes med en sådan uppläggning integreras så, att de socialmedicinska aspekterna på havandeskap, förlossning och föräldraskap belyses samt också på barns utveckling och på barnupp- fostran och på behovet av förebyggande hälso- och sjukvård för barn, ungdomar och vuxna. En sådan försöksverksamhet förutsätter i uppbygg- nadsskedet en noggrann utbildningsplanering av de lärare/studieledare, som kommer att genomföra undervisningen.

5.4. Utbildning på nya orter

På grund av geografiska förhållanden, personalfrågor, ensidig vårdorganisa- tion och av andra orsaker finns det orter där de befintliga praktikresurserna inte tas i anspråk. Bland de många åtgärder, som behöver vidtas för att underlätta praktiksituationen finns också problemet med att kunna utnyttja dessa oanvända resurser. Kommittén är medveten om, att praktiska skäl och kostnadsskäl försvårar administrationen av en utbildning utanför den ort där huvuddelen av utbildningsresurserna finns. Samtidigt finns det exempel på, att delar av en utbildning med framgång har kunnat bedrivas på en mindre ort med begränsade utbildningsmöjligheter.

Koncentrationen av vårdutbildningarna till vissa orter har bl. a. skett i syfte att tillvarata de experter av olika slag, som finns på bl. a. regions- och universitetssjukhus. Det har inneburit att på vissa centralorter finns många utbildningar, medan utbildningsutbudet på övriga orter är mer begränsat.

Det koncentrerade utbildningsutbudet innebär konkurrens om praktik- platser och en anhopning av studerande på vissa vårdenheter. För att ta tillvara de sammantagna resurserna som finns över hela landet borde vissa vårdutbildningar, både grund— och vidareutbildningar kunna spridas till orter, där utbildningsresurser i dag inte tas i anspråk. Ett exempel på detta är Gotlands kommun där såväl befolkningsunderlag som sjukvårdsresurser gör det motiverat att ha vårdutbildning även på högskolenivå.

Man kan tillvarata samtliga resurser, lärare, lokaler och praktikplatser inom samma landsting genom att lokalt samordna den teoretiska utbildningen och förlägga den till den ort, där man har tillgång på utbildade lärare och lokaler. Den praktiska utbildningen förläggs till den eller de orter, där det ur utbildningssynpunkt finns tillgång till lämpliga praktikplatser. Möjligheter för flera huvudmän att samplanera och samutnyttja utbildningsresurserna bör beaktas. Det är t. ex. tänkbart, att en huvudman ”köper in sig” i den praktiska utbildningen, dvs. utnyttjar en annan huvudmans tillgång på utbildade lärare eller praktikplatser.

Högskoleutbildning på vårdområdet finns i dag på de flesta orter i landet,

där det också finns mera betydande sjukvårdsresurser. Möjligheterna att starta utbildning på helt nya orter är därför begränsade. Kommittén understryker samtidigt att med de nya utbildningsplanerna och de förslag som läggs fram i detta betänkande ökar möjligheterna att genomföra utbildning på nya orter. Kommittén lägger inte fram förslag i enskilda fall men förutsätter att utbildningshuvudmännen kommer att beakta de möjlig- heter, som genom VÅRD 77s arbete och på annat sätt kan skapas för att bättre utnyttja alla praktikplatser.

5.5. Andra arbetsformer

Genom att bereda de studerande möjlighet till andra arbetsformer skulle personer, som av olika skäl inte kan studera på heltid, kunna utbilda sig.

I högskoleförordningen sägs att grundläggande högskoleutbildning bör anordnas så, att de studerande som så önskar kan bedriva studier på deltid. Kommittén vill därför framhålla vikten av att framförallt vissa påbyggnads— linjer för sjuksköterskor anordnas som deltidsstudier. Härigenom skulle många som i dag utestängs från vidareutbildning på grund av familjeskäl kunna studera. Exempelvis skulle kanske en annan uppläggning av studierna motivera några av de cirka 7 000 icke yrkesverksamma sjuksköterskor, som finns, att via vidareutbildning återvända till arbete inom vården.

Kommittén anser vidare, att det vore värdefullt att frågan om distansun- dervisning belystes för utbildningar av det slag, som diskuteras här ur såväl pedagogisk synpunkt som resurssynpunkt. Olika varianter av sådan under- visning bör diskuteras såväl renodlade som i mera modifierade former. Kommittén förutsätter att sådana frågor tas upp i den regionala och lokala utbildningsplaneringen.

Koncentrationen av framförallt en del av påbyggnadslinjerna för sjukskö- terskor till ett fåtal utbildningsorter utestänger många från utbildningen av familjeskäl och ekonomiska skäl. Någon form av distansundervisning bör därför enligt kommitténs mening kunna prövas i vissa påbyggnadslinjer bl. a. i vidareutbildning för sjuksköterskor inom hälso- och sjukvård för barn och ungdom. Undervisningen i denna utbildning bygger till stor del på arbete i grupp och det är därför inte lämpligt med enbart individuella studier. De teoretiska studierna bör kunna förläggas till utbildningsorten. De studerande tillhör sedan studiegrupper i eller i närheten av hemorten. Sådana grupper på några personer kan bildas på flera mindre orter, där det finns vårdresurser och personer, som är intresserade av utbildning. Samtliga kan ha några veckors inledande teoretiska studier och återvänder sedan till hemorten. De stude- rande har uppgifter, som skall lösas i grupp eller enskilt genom litteraturstu- dier eller på annat sätt. Lämpliga handledare bör finnas att tillgå på hemorten. I stället för föreläsningar skall gruppen t. ex. kunna intervjua lämpliga personer såsom läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster m. fl. Arvode för detta arbete bör vara inplanerat. Ett par gånger under kurstiden bör samtliga studerande samlas för tentamina och genomgång av det som man studerat på hemorten.

En liknande arbetsform bör också kunna prövas i utbildningen inom öppen hälso- och sjukvård.

6 Övriga faktorer som påverkar praktiksituationen

I det här kapitlet redovisar kommittén kortfattat vissa övriga faktorer, som påverkar praktikplatsfrågorna. Det ligger inte inom kommitténs uppdrag att föreslå åtgärder i frågor, som kan sägas ligga inom enskilda huvudmäns ansvarsområden, t. ex. i fråga om genomförande av utbildning och planering av vård. Utöver vad som tidigare har sagts om utbildningsplan, författning och andra frågor, som direkt berör utbildningsplaneringen, anser kommittén att bilden blir komplett först då de utbildningar, som ingår i VÅRD 77s uppdrag, betraktas som del i ett större sammanhang där bl. a. praktikresur- serna skall delas med andra. Där finns också andra starka intressen som dikterar villkor, 1. ex. sjukvårdens bestämda regler i olika avseenden. Det kan gälla hygien, etik eller patienters behov av lugn och ro. Avtalsfrågor, ersättningsregler och över huvud taget lagar och ekonomiska resursfrågor sätter på många sätt bestämda gränser för vad utbildning kan innehålla och omfatta.

6.1. Samlad överblick över praktikresurserna i riket

Under en följd av år har de av statsmakterna anslagna medlen för t. ex. påbyggnadslinjer för sjuksköterskor inte fullt ut kommit till användning. Det finns flera skäl till det. För få sökande har nämnts som ett skäl bland flera.

Otillräckligt många sökande till en utbildningslinje på en ort medför ofta att kursen ställs in. Om det sker på flera orter blir det samlade bortfallet stort och utbildningsresurserna blir outnyttjade. Genom den centrala intagningen som genomförts 1977 har överblicken blivit bättre. För att utnyttja begränsade praktikresurser effektivt fordras dels en klar bild över hur utbildningsplat- serna är fördelade i riket, dels ett instrument för att snabbt fördela om dem, beroende i första hand på hur sökandeströmmarna rör sig. Kommittén anser det angeläget att ämbetsverken och huvudmännen gemensamt finner former för hur de samlade resurserna kan utnyttjas. Antagningsnämnderna bör i den frågan kunna spela en central roll.

Vårdens resurser utnyttjas inte lika intensivt i alla delar av landet. Den generella bilden i de praktikplatsutredningar, som gjorts i många landsting, är att det teoretiskt sett borde finnas tillräckligt många praktikplatser för att täcka utbildningsbehovet. Av olika skäl kan dock inte alla utnyttjas. Vissa huvudmän utnyttjar sina praktikresurser intensivare än andra och utbild-

ningsplaneringen bygger oftast på behovet inom den egna regionen. Sanno- likt skulle utbildningskapaciteten i landet totalt kunna höjas om de samlade resurserna utnyttjadesjämnare och om utbildningen mera planerades utifrån det samlade behovet.

Det finns vidare tendenser till anhopning av utbildning på vissa orter. Det hänger oftast samman med att vårdens struktur är mera allsidig på sådana ställen. Men det är sannolikt inte det enda skälet. Mycket kvalificerade praktikplatser i vissa delar av landet utnyttjas inte helt medan trängseln är stor på motsvarande institutioner, t. ex. i Stockholm och Göteborg.

6.2. Samordning på lokal nivå

För att effektivt kunna utnyttja samtliga resurser såsom lärare, lokaler och praktikplatser måste alla vårdutbildningar samplaneras på lokal nivå.

6.2.1. Samordning av vårdutbildningarnas praktik i kommunal och stat/ig högskola, gymnasieskola och arbetsmarknadsutbildningar m. m.

Utbildningar till olika vårdande yrkesfunktioner ges i dag i gymnasieskolan, t. ex. i den 2-åriga vårdlinjen och i olika specialkurser, i den kommunala högskolan, t. ex. på de linjer som innefattas i VÅRD 77s uppdrag, samt i den statliga högskolan i läkarlinjen.

De flesta vårdutbildningar kännetecknas av att det i dem ingår praktiska utbildningsmoment. Dessutom skall de studerande bedriva fältstudier inom olika vårdformer, för att därigenom få en allsidig uppfattning om olika verksamhetsformer inom hälso-sjukvård- och socialvård.

Förutom vårdutbildningar inom hälso- och sjukvården förekommer en rad utbildningar med yrkesfunktioner inom t. ex. social- och barnomsorgsområ- dena, där praktisk erfarenhet från sjukvården anses värdefull för deras kommande yrke. Det omvända förhållandet råder vad det gäller utbildningar inom hälso- och sjukvården där praktik från social- och barnomsorgen är betydelsefull.

Grundskolans pryoverksamhet (praktisk yrkesorientering) ställer stora krav på dels praktikplatser dels möjlighet till studiebesök inom sjukvården för elever på högstadiet.

Gymnasieskolans SYO-verksamhet (studie- och yrkesorientering) har ett ökande behov av praktik inom bl. a. sjukvården liksom möjligheter till studiebesök för studerande i de teoretiska linjerna på gymnasiet.

Arbetsmarknadsutbildningarna inom olika vårdyrken är en annan verk- samhet med krav på praktik inom olika delar av vården. Bristen på utbildad vårdpersonal gör att allt fler vårdutbildningar genomförs som bristyrkesut- bildningar. Utbildningsplanerna är desamma som gäller för övriga vårdut- bildningar inom gymnasieskolan.

Framför allt inom vissa specialavdelningar konkurrerar läkarlinjen om samma praktikplatser som linjer inom VÅRD 77s uppdrag.

Förutom vårdutbildningarna i gymnasieskola och kommunal och statlig högskola bedrivs militära sjukvårdsutbildningar med ett praktiskt utbild- ningsinnehåll med akutvårdsinriktning. Denna praktik förläggs till civila

"Sjutton elever, med den som vi,/ick från flottans dykarsko/a"

sjukvårdsinrättningar och ställer stora krav på praktik inom hårt belastade enheter.

Det är således en rad olika grupper, som skall ha vårdpraktik i sin utbildning enligt de läro- och utbildningsplaner som tillämpas nu. Det ställs stora krav på samordning för att utnyttja utbildningsresurserna effektivt.

Kommittén räknar med att praktiksituationen kommer att förbättras något genom den diskussion och de förslag, som framförs i detta betänkande. Med hänsyn till den samplanering med bl. a. gymnasieskolan, som är nödvändig lokalt, är det viktigt att också praktik inom dessa utbildningar, bl. a. vårdlinjen, får planeras på ett flexiblare sätt. I samband med den fortlöpande översyn, som SÖ gör av gymnasieskolans studievägar, betonas också successivt behovet av vidgat lokalt bestämmande i fråga om den praktiska utbildningen. Kommittén anser, att det arbete som pågår inom SÖ och som innebär att bl. a. praktiska delar i gymnasieskolans vårdutbildningar ses över, är angeläget och bör bedrivas med stor skyndsamhet.

6.2.2. Långsiktig behovs- och praktikplatsplanering

Utöver läsårsplaneringen är det också viktigt att skolorganisationen planeras mera långsiktigt. En sådan planering måste grundas bl. a. på de personal- behov som framläggs och relateras till vårdhuvudmännens personalbehovs- prognoser samt individernas efterfrågan på utbildning. Det är viktigt att den kvantitativa utbildningsplaneringen ligger i takt med personalplaneringen inom olika vårdområden. Härigenom kan behovet av plötsliga och stora utbildningsinsatser undvikas.

Det är för utbildningsplanerarna viktigt att utbildningsbehovet är kartlagt på längre sikt. Därigenom kan behovet av lärare, praktikplatser, undervis- ningslokaler och material beräknas bättre.

Av vikt är dessutom att ha en långsiktig praktikplatsplanering, som grundar sig på en bild av den framtida verksamhetens utformning. Vårdom- rådet befinner sig i förändring genom utbyggnadsplaner, förändrad vårdin- riktning och vårdformer och genom den fortlöpande demokratiseringspro- cessen i arbetslivet. Härigenom förändras också tillgången på praktikplatser. Organisationens yttre men också inre förändring innebär, att praktikplatssi- tuationen inte är statisk. Det är viktigt att denna förändring registreras och

bearbetas genom en fortlöpande praktikplatsinventering för att undvika ryckigheten i utbildningsplaneringen. Sådana fortlöpande reviderade uppgifter om praktikplatser inom varje landsting bör ligga till grund för beslut om förläggning av olika utbildningslinjer.

6.2.3. Samplanering av vård- och praktikresurser

Många utbildningar är för närvarande i praktiken dimensionerade efter tillgången på praktikplatser och inte efter individernas eller arbetslivets efterfrågan. Praktikplatserna är i sin tur i huvudsak relaterade till vårdplats- antalet på olika vårdinrättningar. Det blir därför nödvändigt att utbildnings- planeringen sker i nära samarbete med vårdplaneringen.

Planerad utbyggnad av någon vårdform innebär i allmänhet på viss sikt tillgång på fler praktikplatser. De förändringar vad gäller vårdens inriktning och arbetsformerna som kan förutses får liksom stängningar av avdelningar motsatt effekt, dvs. en reducering av tillgången. Eftersom platserna är fullt utnyttjade medför en neddragning i vården svårigheter att genomföra den planerade utbildningen och ger en anhopning av studerande på andra vårdenheter.

De flesta sjukhus skär under sommarhalvåret ned vårdplatsantalet för att kunna ge personalen semester. En sommarstängning under tiden maj—au- gusti innebär för utbildningsplanerarna att praktikplatsantalet reduceras under pågående läsår. Eftersom förändringar inom vården får en direkt och snabb återverkan på vårdutbildningarna bör utbildningsplaneringen ske i nära samarbete med vårdplaneringen såväl i det kortsiktiga som det långsiktiga perspektivet.

6.2.4. Praktikplatsinventeringar

Många landsting har gjort praktikplatsinventeringar eller planerar att se över tillgängliga praktikplatsresurser inom både primärkommunal och landstings- kommunal verksamhet.

VÅRD 77 har från samtliga huvudmän begärt in de inventeringar som har gjorts.

Av dessa framgår att praktikplatsfrågan organisatoriskt ofta handläggs centralt av en befattningshavare, som ansvarar för den övergripande planeringen och samordningen av det totala praktikplatsbehovet. 1 Gävle- borgs län ansvarar t. ex. denna befattningshavare även för detaljplanering och praktikschema för samtliga studerande inom vårdutbildningarna.

Det konstateras vidare att praktikplatsfrågorna är så omfattande och komplicerade att det i vissa fall varit motiverat med personalförstärkning. I Västernorrlands län kommer två befattningshavare att i huvudsak arbeta med praktikplatsplaceringar inom vården, kontakter med förvaltningar etc. Dessutom kommer en befattningshavare att knytas till utbildningsförvalt- ningen för att svara för övergripande planering och samordning i länet.

Inventering av praktikplatser sker ibland i samarbete med andra landsting i fråga om t. ex. påbyggnadslinjernas behov av praktikplatser.

För praktikplatsplaneringen är det viktigt att detaljerade inventeringar görs i nära samarbete med personal på olika avdelningar/enheter. Mellan skola,

förvaltningar och vårdorganisationer måste det finnas upparbetade samar- betskanaler för att samordna tillgång respektive efterfrågan på praktikplatser, vilket kan medföra bättre utnyttjande av tillgängliga platser.

För att lösa en del av de problem, som är förknippade med praktikplats- hanteringen, har en försöksverksamhet initierats i Stockholms läns landsting. En samordningsorganisation har byggts upp mellan skola och sjukvårdsför- valtning med särskilda befattningshavare, som organisatoriskt är placerade inom sjukvårdsförvaltningen. Dessa praktikplatssamordnare har bl. a. att hålla uppgifter om tillgängliga och efterfrågade praktikplatser inom förvalt- ningsområdet aktuella och att samordna tillgång och efterfrågan på praktik- platser.

1 kommentarer till inventeringarna redovisas problem beträffande de trånga sektorerna. I vissa fall har man genom omorganisation av terminer eller omfördelning av praktikperioders längd lyckats lösa vissa sådana problem.

6.3. Statlig reglering

Få samhällssektorer styrs trots viktiga decentraliseringsbeslut på senare tid såsom högskolereformen, SIA-beslutet och folkhögskolereformen lika långt- gående och detaljerat av statliga bestämmelser som utbildningssektorn. Det gäller framförallt i de delar av utbildningsväsendet där stat och kommun delar på kostnaderna. Mest iögonenfallande är den förhållandevis detaljerade beskrivningen av olika moment i utbildningsplanerna. Kommittén har i detta betänkande tagit vissa steg för att sänka detaljeringsgraden. Lokala organ har dock fortfarande mera begränsade möjligheter till flexibel planering inom den kommunala högskolan än inom den statliga.

Endast i fråga om Sjuksköterskelinjen är statsbidragen utformade som schablonbidrag, vilket medger att medlen utnyttjas på det sätt som styrelsen och linjenämnden beslutar. Inom övriga delar av den kommunala högskolan tillämpas fortfarande gymnasieskolans mera detaljerade bidragsregler fast i något modifierad form. För att ge ett verkligt innehåll i det lokala bestämmandet, däri inbegrips frågan om hur de begränsade praktikresurserna skall disponeras, bör, när frågan om ändring av bidragsbestämmelserna blir aktuell, bidragsgivningen förenklas och utformas i enlighet med de regler, som gäller för Sjuksköterskelinjen.

6.4. Behöringhetskrav för tillträde till vissa vårdutbildningar

För tillträde till vissa vårdutbildningar inom högskolan gäller särskilda behörighetskrav avseende förpraktik inom vården. Det gäller bl. a. för skötare före tillträde till avkortad utbildning till sjuksköterska, men också för en del av påbyggnadslinjerna för sjuksköterskor. Med behörighetskrav avses här endast krav på praktik förlagd till bestämda vårdområden och av bestämd omfattning och inte krav på mer allmän arbetslivserfarenhet. I och med högskolereformen slopades krav på förpraktik för sökande till arbetsterapeut- och Sjukgymnastlinjen liksom till hörselvårdsassistentlinjen.

1 den avkortade utbildningen för skötare finns förutom kravet på sex månaders tjänst som skötare också särskilda förpraktikskrav. som måste vara uppfyllda före tillträde till utbildningen.

Följande förpraktikskrav gäller:

— efter genomgången skötarutbildning, före inträdet vid den avkortade Studiegången tjänstgjort på avdelning av kirurgisk karaktär minst åtta veckor, varav viss tid på kirurgisk mottagningsavdelning, dock att beträffande sådan sökande, som genomgått kurs för utbildning av skötare med praktisk erfarenhet i psykiatrisk vård (2 terminer) denna tjänstgöring skall ha omfattat minst tio veckor

— samt att sökande, som genomgått kurs för utbildning av skötare med praktisk erfarenhet i psykiatrisk vård (2 terminer) och inte dessförinnan haft minst sex månaders yrkesarbete på psykiatrisk klinik/sjukhus, efter genomgången skötarutbildning, före inträdet vid den avkortade studie- gången, fullgjort minst åtta veckors yrkesverksamhet vid psykiatrisk klinik/sjukhus.

Dessa sökande måste samtliga skaffa sig praktisk erfarenhet från sådana enheter, som ur praktikplatssynpunkt redan är hårt belastade.

Förpraktikskraven utgör ett hinder för många intresserade att söka till utbildningen. Dessa skötare är som regel äldre och med ett stort intresse för arbete inom sjukvården. De har för avsikt att stanna kvar inom vårdyrket, men önskar vidareutbilda sig och kunna avancera. Samtliga sökande måste skaffa sig den avsedda förpraktiken utan att garanteras en utbildnings- plats.

De här relaterade förpraktikskraven har självfallet inte en direkt återverkan på praktiksituationen men indirekt får krav på särskild praktik sådan effekt genom den handledning, som måste ges till varje nyanställd i samband med introduktion till det nya arbetet.

I påbyggnadslinjen för sjuksköterskor inom öppen hälso- och sjukvård (påbyggnadslinje med alternativ studiegång — begränsad giltighet 26 poäng) finns också förpraktikskrav, som är av sådan omfattning och förlagda till sådana enheter att de för presumtiva sökande kan vara svåra att uppnå som t. ex. praktik på infektionssjukhus och barnsjukhus.

Följande förpraktikskrav gäller

— sjuksköterska med svensk legitimation och utbildning enligt äldre studiegång före 1966 — fullgjort praktisk utbildning eller tjänstgjort som sjuksköterska inom följande områden med angivna minimitider: kirurgisk vårdavdelning, tre månader medicinsk vårdavdelning, tre månader operationsavdelning eller kirurgisk poliklinik, två månader barnbördsavdelning inklusive orientering i förebyggande mödravård, två månader psykiatrisk sjukhus, två månader infektionssjukhus, en månad barnavårdsinrättning, sex månader, varav på barnsjukhus minst fyra månader

Till denna påbyggnadslinje kan de omfattande och detaljerade förpraktiks- kraven vara svåra att uppnå. Dessa sjuksköterskor har som regel en lång praktisk yrkeserfarenhet. Detta yrkeskunnande bör kunna uppväga många av de särskilda förpraktikskraven. Då bristen på sjuksköterskor inom distriktssjukvården är stor och behovet av sjuksköterskor till denna funktion tenderar att öka, är förpraktikskrav som är svåra att uppnå ett hinder som försvårar utbildningssituationen.

De ovan relaterade problemen gäller för fler utbildningar än som framgår av här valda exempel. Således tas stora resurser för handledning och introduktion i anspråk för att hjälpa de studerande att uppfylla förkunskaps- krav av denna typ. Självfallet begränsas samtidigt i motsvarande mån de resurser som i stället borde kunna ha utnyttjats för handledning inom ramen för respektive utbildning. Kommittén anser att SÖ och UHÄ skyndsamt bör se över de särskilda förkunskapskraven för bl. a. de utbildningar, som här har aktualiserats.

Reservationer

]. Av ledamoten Per Olof Jansson

I direktiven till utredningen sägs att praktikfrågorna skall utredas i två etapper, dels med nuvarande utbildningsplaner som utgångspunkt och dels i ett längre perspektiv. Detta är enligt min mening anmärkningsvärt, det skulle varit bättre om utredningen kunnat behandla praktikfrågorna på ett samlat sätt i ett sammanhang.

Utgångspunkten för betänkandet har varit att man skall underlätta en ökad intagning till de utbildningar som utreds och då främst till sjuksköterskeut- bildningen. Detta är inte något självklart. Det är knappast möjligt att utöka utbildningarna om man skall behålla nuvarande kvalitet. Enligt min mening kan man inte utbilda bort bristen på adekvat utbildad personal inom sjukvården. Istället måste man vidta åtgärder för att höja lönerna, förbättra barnomsorgen etc. En försämrad utbildning skapar otrygghet och sämre motivation hos den anställde. Resultatet kan då bli det motsatta mot vad man tänkt sig: en ännu större personalomsättning och avgång från yrket.

De utbildningar kommittén i detta betänkande behandlar bör inte utökas ytterligare. Istället bör de åtgärder som kan vidtas för att underlätta praktiksituationen användas för att minska antalet studerande på praktik- ställena.

Den nya högskolan har för de utbildningar som kommittén behandlar medfört ett ökat lokalt inflytande. Det är bra och riktigt att det finns stort inflytande på lokal nivå. Samtidigt får inte detta leda till att utbildningarna tillåts variera för mycket för landet. Det är nödvändigt att de som genomgått utbildning kan söka arbete över hela landet, inte bara på det sjukhus praktiken varit förlagd, och att kunskaperna i stort är desamma. Utbildnings- planerna bör utifrån detta resonemang vara tämligen detaljerade och inte ge utrymme för alltför vidlyftiga tolkningar när det gäller praktikens förläggning och omfattning. Enligt min mening har kommittén i detta avseende gått för långt, både vad avser förslag till ändringar i utbildningsplanerna och i de "tolkningar" som gjorts av dem.

Om kommitténs förslag genomförs finns det inte tillräckliga garantier för att utbildningarna blir likvärdiga över hela landet och att de blir av tillräckligt hög kvalitet.

214

Kommittén har inte tillräckligt betonat vikten av lärarledd klinisk undervis- ning. På många ställen är den kliniska undervisningen idag tillfredställande, den stora bristen på utbildade vårdlärare är den viktigaste orsaken. Redan idag, med nuvarande dimensionering av utbildningarna, är det nödvändigt att utöka den kliniska undervisningen. Skall fler tas in på utbildningarna blir kraven ännu större — så stora att de knappast går att tillgodose.

312

Kommittén säger sig ha stor tilltro till de lokala planeringsorganens kompetens när det gäller att planera, genomföra och utvärdera utbildningen. Detta instämmer jag naturligtvis i. Men samtidigt finns det anledning att påpeka att de enskilda landstingen genom högskolereformen fått ett större inflytande över de landstingskommunala högskoleutbildningarna än tidi- gare. De studerandes erfarenheter av landstingen är knappast sådana att vi hyser något större förtroende för dem när det gäller att värna om utbildning- arnas kvalitet.

3:2z2

Kommittén konstaterar att bristen på praktikplatser medför att det ibland kan vara svårt att uppnå målet för utbildningen. Kommittén föreslår att de lokala organen i sådana fall får göra de begränsade avsteg från utbildningsplanen som krävs för att kunna genomföra utbildningen. Kommittén säger också att när det gäller områden där grundutbildning ger behörighet och den stude- rande inte kan beredas praktik inom det området så skall utbildningshuvud- mannen ställa särskilda resurser till förfogande för "intensifierad teoretisk — praktisk utbildning”.

Jag kan inte acceptera detta synsätt. Det är för mig självklart att målen för utbildningen måste uppfyllas. Istället föratt laborera med konstlade lösningar så måste dimensioneringen av utbildningarna anpassas så att samtliga studerande bereds praktik inom de områden som anges i utbildningspla- nen!

3:3:3

Jag ansluter mig till att passande yrkeserfarenhet kan tillgodoräknas. Jag vill dock betona att den skall vara omfattande och av samma art som den praktik den skall ersätta. Tillgodoräknandet av yrkeserfarenhet bör inte leda till att den studerande kan få ledigt från undervisningen för att, som kommittén säger, ta anställning i arbetslivet. Istället bör den studerande erbjudas annan praktikplacering. Om den studerande tillåts att ta anställning under kursen blir det mycket svårt att genomföra en bra integration mellan teori och praktik.

Kommittén föreslår att "studerandes erfarenheter av födsel och/eller vård av egna barn bör delvis kunna ersätta praktik inom obstetrisk vård och inom hälso— och sjukvård för barn och ungdom". Detta förslag är så absurt att det

knappast behöver kommenteras. Det förvånar mig, mot bakgrund av detta förslag, att kommittén inte föreslagit att om man varit sövd under operation så skall detta delvis kunna ersätta anestesipraktik. Har man varit sövd under ett kejsarsnitt så kan man kanske ”slippa” både förlossnings och anestesi- praktik! Faran med att ta med exempel av denna art är att det kan ge upphov till alltför långtgående "individualiseringar" där man mer ser till vad den studerande varit med om än till målen för utbildningen.

Kommittén menar att frågan om födsel och/eller vård av egna barn skall avgöras av linjenämnden efter samråd med den studerande. Enligt min mening bör frågan, om den överhuvudtaget blir aktuell, avgöras av linjenämnden efter ansökan av den studerande i varje enskiltfa/l. Detta skall gälla så fort ett avsteg från utbildningsplanen är aktuellt!

3:4

Kommittén säger att praktiken bör vara sammanhållen och att undervis- ningen bör organiseras i separata praktik- och teoriblock där klinisk praktik skall föregås av aktuell teori.

Detta är enligt min mening en fråga som avgörs på lokal nivå och det finns ingen anledning för kommittén att föreslå någon speciell modell. Det bör vara pedagogiska skäl som avgör om man vill skilja teori- och praktikperioderna eller om man vill integrera dem.

Kommittén föreslår att andelen natt- och kvällspraktik utökas. Detta är helt oacceptabelt! Det är få områden inom hälso— och sjukvården som har samma arbetsintensitet över hela dygnet. En utökad natt- och kvällspraktik leder till sämre utbildning då det finns färre inlärningstillfällen på nätterna och kvällarna än under dagtid på de flesta ställen. Dessutom finns det inga möjligheter att få lärarledd klinisk undervisning på nätter och kvällar.

I sjuksköterskeutbildningen har man idag nattpraktik i sista terminen, omfattningen varierar mellan 2—5 nätter. Detta är fullt tillräckligt för att man, som kommittén betonar, skall se kontinuiteten i vården. Arbetstagare som tjänstgör natt- och kvällstid har extra ersättning för detta. Studerande får ingen som helst kompensation för obekväm praktiktid. Det framhålls ofta att en aktivare pedagogik är nödvändig i vårdutbildningarna med mer gruppar- beten och seminarieuppgifter. Om en större del av praktiken än nu förläggs till obekväm arbetstid blir det svårt att genomföra detta under praktiktiden. Allt fler studerande har familj, redan idag är det svårt att kombinera familjeliv med studier. En ökad andel natt- och kvällspraktik kommer ytterligare att försvåra detta.

Idag tvingas ibland studerande att gå nattpraktik för att de överhuvudtaget skall få den praktik de har rätt till, inom t. ex. intensivvård. Är det detta som döljer sig bakom att planeringen "skall ske i samråd med den studerande"? Istället för sådana här allvarliga försämringar av utbildningen och de studerandes sociala situation bör utbildningen dimensioneras så att utökad natt- och kvällspraktik undviks.

315

Genomgående i kommitténs resonemang är att först så bestämmer man sig för hur många man vill utbilda, sedan tittar man efter om det finns resurser för detta. Finns då inte resurserna så ändrar man på utbildningen så att den passar efter de resurser man har. Ett rimligare resonemang bör vara att utgå från de resurser man har, t. ex. i form av praktikplatser, och dimensionera utbildningarna efter dem med bibehållande av utbildningarnas kvalitet!

421

Kommittén föreslår att praktikens omfattning i utbildningsplanerna skall anges med ett cirka-mått. Idag sägs på många ställen i utbildningsplanerna att praktiken skall omfatta minstså och så många poäng. Kommittén eftersträvar en enhetlig beskrivning av praktiktidernas längd. Enligt min mening bör dessa då beskrivas med ett minst-mått då det på ett bättre sätt garanterar den studerande att få tillräcklig praktik.

Kommittén säger att begreppet ”klinisk praktik” endast bör användas där man kräver institutionspraktik. Som jag ser det så bör begreppet ”klinisk praktik" användas där man inte menar att öppna vårdformer skall/kan användas.

Det föreslås i betänkandet att det bör vara möjligt att starta utbildning på orter där man saknar praktikställen inom någon i utbildningsplanen bestämd sektor. Detta är oacceptabelt om de studerande inte tillförsäkras denna praktik på annan ort än utbildningsorten. Självfallet skall alla studerande, oavsett vilken ort de studerar i, ha samma möjligheter till att få den praktik som anges i utbildningsplanen.

Kommittén föreslår också att praktik inom operationssjukvård, intensiv- vård, anestesisjukvård, poliklinik och mottagning kan ersättas med en basplacering på kirurgavdelning och studiebesök inom de övriga områdena. Detta är oacceptabelt. Det är viktigt för sjuksköterskan, för att ta ett exempel, att ha deltagit vid t. ex. operationer för att kunna ha den helhetssyn på vården som är nödvändig för att bl. a. kunna informera patienterna. Det är också viktigt att sjuksköterskan kan arbeta under aseptiska förhållanden, även om hon tjänstgör på vårdavdelning. Detta lär man sig främst genom praktik på operationsavdelning, egen erfarenhet i verklig arbetsmiljö kan aldrig ersättas av pedagogiska hjälpmedel och metodövningar!

I kommitténs förslag sägs att ”linjenämnden, eller styrelsen" skall avgöra vilka grupper av studerande som i första hand skall ha praktik inom en "trång” sektor. I första hand skall naturligtvis alla studerande ha denna praktik om det anges i utbildningsplanen. Om det ändå måste göras sådana avgöranden så bör de ligga på linjenämnden eller, om det är flera utbild- ningslinjer som berörs, på linjenämnderna i samverkan. Styrelserna för de landstingskommunala högskoleutbildningarna består, som bekant, endast av politiskt tillsatta ledamöter. Studerande, lärare och arbetslivsrepresentanter finn inte. Därför bör sådana beslut, som så klart påverkar den studerande, fattas av organ där det finns studerande med.

4:121

Det är en illusion att tro att annorlunda uppläggning, fältstudier eller problemorienterad undervisning kan ersätta klinisk praktik. Istället bör det användas som komplement till praktiken.

4:221

Om inte annat anges så avser mina kommentarer till 105-poängsutbildningen till sjuksköterska även de övriga linjerna till sjuksköterska i tillämplig kurs.

Grundutbildning av sjuksköterska — 105 poäng

I kurs A bör praktiken förläggas till sluten vård. Avsikten med praktiken är att den studerande skall lära sig primärt omvårdnadsarbete och det görs lämpligast i sluten vård. Långvården kan vara ett lämpligt område.

I kurs B sägs att det kan vara lämpligt att använda sig av specialavdelningar. Enligt min mening bör man i största möjliga utsträckning använda sig av allmänna avdelningar på detta stadium av utbildningen. Risken är annars stor att det blir svårt att få ett samband mellan teori- och praktikundervisningen. Det är svårt att lära sig något om t. ex. hjärtsjukdomar om man inte fårtillfälle att konfronteras med dem under praktiken. Jag anser också att den nuvarande skrivningen i utbildningsplanen att långvård kan användas istället för medicin bör utgå.

När det gäller kurs C föreslår kommittén att ännu fler praktikområden än idag kan ersätta praktik på barnklinik. Man nämner den kommunala barnomsorgen, skolhälsovården och särskilt omsorgsvården. Då utbildnings- planen föreskriver grundläggande kunskaper och färdighet inom området är det nödvändigt att samtliga studerande får praktik inom barnsjukvård.

Kommittén säger att många studerande har ”någon erfarenhet av arbete med barn och ungdom" (min kursiv, POJ) och att utbildningen för dessa kan individualiseras. Skall detta vara möjligt, krävs enligt min uppfattning, att den studerande har omfattande, inte någon, erfarenhet av arbete inom barnsjukvård, inte av arbete med barn i allmänhet.

När det gäller förlossningsvården kan det vara riktigt med en basplacering på avdelning där mor och barn vårdas efter förlossningen eller på gynekolo- gisk vårdavdelning. Samtliga studerande måste dock ges tillfälle att under denna placering deltaga vid förlossning. Denna uppläggning kräver också större handledningsinsatser för att resultatet skall bli likvärdigt.

I kurs D föreslår kommittén att begreppet akutsjukvård bör ges en sådan innebörd att praktiken kan förläggas till ”speciella kirurgiska eller medicinska vårdavdelningar med stor andel akuta vårdfall. . . .”. Vad detta är för sorts avdelningar nämner dock kommittén inget om. Kommittén föreslår också att operationssjukvården skall utgå ur utbildningsplanen. Med de motiveringar jag lämnat tidigare kan jag inte dela denna åsikt.

Avsnittet operations- och akutsjukvård skall omfatta avdelningar som har att göra med det akuta omhändertagandet av akut sjuk patient. Dit hör bl. a. operation, anestesi, intensivvård, akutmottagning och uppvakningsavdel-

ning. Inom dessa avdelningar kan den studerande ges en basplacering som kombineras med att hon följer patienten till de övriga avdelningarna och där deltar i dessa avdelningars arbete.

När det gäller den psykiatriska vården vill jag påpeka att det är mindre lämpligt att använda den psykogeriatriska vården som praktikplatser för sjuksköterskeutbildningen.

Kommittén föreslår ingen förändring av texten i utbildningsplanen i kurs E. Jag vill dock föreslå att stycket: ”Somatisk långtidssjukvård bör för alla studerande ingå endera i kurs B eller E” utgår. Likaså föreslårjag att långvård inte kan ersätta medicinpraktik i kurs E. Jag anser att långvård är bra som praktik, men den kan inte ersätta medicinpraktik. Skall långvård ingå i sjuksköterskeutbildningen så måste den också förlängas med en termin för att bl. a. få plats med det.

De 3. k. anpassade utbildningarna till sjuksköterska

I 65-poängsutbildningen till sjuksköterska för undersköterskor föreslår kommittén att kurs C ändras så att operations- och akutsjukvården helt tas bort ur utbildningsplanen. Kommittén föreslår också att långvård skall kunna ersätta medicinpraktik. Jag kan inte acceptera dessa förslag. De kan innebära att en studerande går ut sjuksköterskeutbildningen utan att ha praktik inom operations- och akutsjukvård samt inom medicinsk sjukvård.

Samma sak gäller förslagen till förändringar av kurs C i 65-poängsutbild- ningen för skötare till sjuksköterska.

163-poängsutbildningen föreslås att medicin kan bytas mot långvård i kurs C. Med samma motiv som tidigare tar jag avstånd från det.

5:23

1 påbyggnadsutbildningen i psykiatri för sjuksköterskor föreslår kommittén att den kan anordnas med praktiken ersatt med tjänstgöring. Då den psykiatriska vården förändras är det nödvändigt att den studerande som avser att bli yrkesverksam inom psykiatrin får stifta bekantskap med olika vårdformer, både inom sluten och öppen vård. Om praktiken ersätts med tjänstgöring blir detta knappast möjligt. Istället får den studerande då tjänstgöra inom sådana områden där det fattas adekvat utbildad personal. Av denna anledning kan jag inte ställa mig bakom förslaget.

Med detta reserverar jag mig mot de av kommitténs förslag som jag nämnt ovan.

2. Av ledamoten Marianne Svennilson

Jag reserverar mig mot vad kommittén anfört under avsnitt 6.3 "Statlig reglering”, sid. 92—93. Enligt min uppfattning ligger det utanför VÅRD 77s uppdrag att behandla denna fråga generellt. Jag anser därför att detta avsnitt helt borde utgå.

Bilagal Kommittédirektiven

1.1 Inledning

Vid min anmälan av propositionen 1976/77z59 om utbildning och forskning inom högskolan m. m. framhöll jag att det var angeläget att göra en samlad översyn av studieorganisationen för vissa vårdutbildningar. Jag meddelade vidare min avsikt att föreslå regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift att göra denna översyn. Jag återkommer nu i denna fråga.

1. l .2 V årdorganisatoriska utgångspunkter

Under efterkrigstiden har hälso- och sjukvården genomgått en betydande utveckling och förändring. En av orsakerna till detta är införandet av sjukförsäkringen och den stegvisa förbättringen av dess förmåner. Därigenom skapades möjligheter för många människor, som tidigare inte ansett sig ha råd att söka vård, att efterfråga sådan. Genom en bred satsning från vårdhuvudmännens sida har de institutionella resurserna samtidigt byggts ut.

Forsknings- och utvecklingsarbetet har gjort snabba framsteg. Det har gett förutsättningar för att såväl förebygga som bota en rad sjukdomar som hittills har varit svårbemästrade samt för att vidga möjligheterna att rehabilitera människor. Också denna utveckling har lett till en ökad efterfrågan på vård. Samtidigt har den skapat behov av vård av nytt slag bl. a. genom att människor med svåra sjukdomar numera uppnår högre levnadsålder. Åldersfördelningen i samhället pekar på stora vårdbehov inom äldrevården. Inom psykiatrin pågår en intensiv diskussion som gäller utvecklingen av vårdens former och innehåll. Den snabba medicinsk-tekniska utvecklingen och den ständigt ökande efterfrågan på vård har kommit att ställa stora krav på tillgång på personal med speciell utbildning.

Parallellt med detta har en intensiv debatt pågått om socialvårdens mål och metoder. I debatten har förts fram krav på nya behandlingsmodeller och som en följd härav önskemål om nytt innehåll i utbildningen av socialarbetare och av annan vårdpersonal.

Mot bakgrund av de förhållanden som här har skisserats har många nya personalkategorier med specialiserade vårduppgifter vuxit fram. Det har gjort det svårt att utveckla en helhetssyn på vårdarbetet. Man har pekat på att människorna har kommit att uppleva vården som opersonlig och har svårt att uppfatta var det samlade ansvaret ligger för den enskildes vård. Också hos

82

vårdpersonalen uppfattas förhållandet som otillfredsställande och kan vara en av orsakerna till att arbetsförhållandena inom vården anses vara slitsamma.

Takten i utbyggnaden av den institutionsbundna värden, som under 1960- talet nådde en höjdpunkt, har nu dämpats. Samtidigt har under senare år ett allt större intresse knutits till utveckling av olika former av öppen vård. Den institutionsbundna vården skulle därigenom kunna i större utsträckning än tidigare förbehållas det slag av vård som kräver förhållandevis omfattande vårdinsats.

Den utveckling inom vårdområdet som här har angetts i korthet har lett till att vårdens mål, innehåll och struktur stegvis har förändrats på väsentliga punkter.

1 . l .3 U tbildningsmässiga utgångspunkter

Utbildningsväsendet har under samma tid förändrats kraftigt. Som en följd av förbättrade studiesociala villkor och ett rikhaltigare utbildningsutbud har allt fler människor i olika åldrar fått möjlighet att bredda och fördjupa sina kunskaper. Både gymnasieskolan och högskolan har öppnats för nya studerandegrupper.

De genomgripande förändringarna inom utbildningsväsendet skapar i olika avseenden nya förutsättningar för utbildningen inom vårdområdet, vilket kan bidra till att ändra vårdens inre organisation.

Ett exempel är gymnasieskolans vårdlinje som har tillfört vårdområdet ett stort antal väl meriterade ungdomar. Deras kompetens har ännu inte effektivt kunnat tas tillvara i arbetslivet. Vårdlinjen kompletterad med en tids yrkeserfarenhet täcker kraven både för vårdbiträdes- och undersköterskeut- bildning och kan därigenom på sikt medverka till en förenklad personal- struktur och omfördelning av arbetsuppgifter.

Genom riksdagsbesluten (prop. 1975z9, UbU 1975:17, rskr 1975:179 och prop. l976/77:59, UbU 1976/77120, rskr 1976/77:246) om högskolan har skapats möjligheter till bättre samklang mellan arbetsfält och utbildning. Lokala organ som har god kontakt med arbetsliv och praktisk utbildnings- verksamhet får härigenom större befogenheter att själva besluta om utbild- ningens planering och genomförande. Regering och riksdag har tagit ställning för att utbildningsväsendet skall planeras så att återkommande utbildning främjas. Det utbildningsmönster som sedan lång tid redan tillämpas inom vissa vårdutbildningar i form av växling mellan perioder av utbildning och yrkesverksamhet, bör sålunda ytterligare kunna utvecklas och sträckas ut till att omfatta flera utbildningslinjer.

1.1.4 Avgränsning av kommitténs uppdrag

Det är mot bakgrunden av den utveckling som skett på vårdområdet och de nya förutsättningar som gäller på utbildningens område som frågorna om vårdpersonalens utbildning nu bör tas upp. En kommitté bör tillkallas för detta arbete. 1 det följande kommer jag att ange huvuduppgifterna för en sådan kommitté och tar då först upp vissa frågor som rör avgränsningen av kommitténs uppdrag.

En ny inriktning av samhällets vårdpolitik för med sig krav på ändringar både av utbildningens innehåll och differentiering. Trots att en fortlöpande översyn av utbildningen har pågått har det ännu inte varit möjligt att ta alla de steg som krävs för en anpassning till nya förhållanden. Vårdplanering och utbildningsplanering kan därför sägas ha kommit i otakt med varandra. Men utbildningen bör ändras också därför att den i sig bidrar till förnyelsen av den verksamhet den avser att förbereda för. Det är från båda dessa synpunkter angeläget att utbildningsfrågorna för hälso-, sjuk- och socialvårdsområdet kan behandlas parallellt och i nära kontakt med arbetet att lägga fast nya mål för vårdverksamheten och att se över dess inre organisation.

[riksdagen har under senare år— och framför allt vid 1975/76 års riksmöte — väckts ett stort antal motioner i vårdutbildningsfrågor. Där har bl. a. påtalats att utbildningarna innehållsmässigt tydligare än nu bör spegla samhällets hälso-, sjuk- och socialvårdspolitiska mål. Jag vill särskilt erinra om vad riksdagen har uttalat i anslutning därtill (UbU 1975/76:27, rskr 1975/ 76331).

Som jag har anfört i det föregående ställs nya krav på utbildningen främst av utvecklingen inom hälso- och sjukvårdsområdet, utvecklingen inom socialvårdsområdet samt försöken till samverkan mellan dess vårdområden. Kommitténs arbete bör i huvudsak omfatta utbildningar som leder till yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården och i gränsområdet mellan hälso- och sjukvård och socialvård. Kommittén skall därvid särskilt beakta samordningen mellan olika vårdformer och mellan olika huvudmän exem- pelvis i fråga om äldrevården. Utbildningsfrågor inom områden som ligger utanför de här angivna men med vilka det finns ett naturligt samband bör kunna belysas i kommitténs arbete.

Huvuduppgiften för kommittén är att utifrån en vårdpolitisk grundsyn lägga fram förslag om principerna för studieorganisationen för i första hand sjuksköterskeutbildningen och de specialkurser inom vårdområdet som nu finns i gymnasieskolan och som den 1 juli 1977 kommer att föras till högskolan. Syftet är att lämna underlag för de utbildningsplaner för allmänna utbildningslinjer inom sektorn för utbildning för vårdyrken som det ankommer på universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och skolöversty- relsen (SÖ) att fastställa i samråd. Kommittén bör i sina förslag beakta sambanden med annan vårdutbildning som inte innefattas i denna del av uppdraget samt utvecklingstendenser inom andra delar av vårdområdet.

Vid utformandet av sina förslag skall kommittén samråda med hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) och kommittén för översyn av sjukvårdens inre organisation (dir 1977132) samt, i vissa frågor somjag berör i det följande, med gymnasieutredningen (U 1976210). Samråd bör också ske med utred- ningen om vissa tjänsteorganisatoriska frågor i högskolan (dir 1977z49).

Jag vill slutligen i detta sammanhang betona vikten av att, utifrån de krav på samarbete och integration som växer sig allt starkare inom vårdområdet, identifiera de naturliga samband som kan finnas mellan olika studievägar. En sådan strävan bör prägla det fortlöpande reformarbetet inom vårdutbild- ningens område. Jag återkommer därför i det följande till kopplingen mellan olika studiealternativ inom vårdsektorn dels inom högskoleutbildningen, dels mellan gymnasieskolan och högskolan.

2.1 Arbetsfältsbeskrivning

En viktig utgångspunkt för övervägandena om utbildningens uppläggning och huvudsakliga innehåll bör vara en bedömning av utvecklingen inom den del av vårdsektorn som berörs av kommitténs uppdrag.

Både landstingskommuner och kommuner bedriver i samråd med social- styrelsen och sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliserings- institut (Spri), ett intensivt arbete i syfte att finna nya vägar för att tillgodose skilda slag av vårdbehov. Det sker bl. a. för att tillmötesgå de vårdsökandes önskemål om att så långt möjligt kunna få vårdbehoven tillgodosedda på nära håll. Det sker också för att söka begränsa de snabba utgiftsökningarna för den institutionsbundna vården. Det var bl.a. mot denna bakgrund som rege- ringen år 1975 tillkallade den tidigare nämnda hälso- och sjukvårdsutred- ningen som har till uppgift att analysera och diskutera målen för hälso- och sjukvården och på grundval därav lägga fram förslag om en ny hälso- och sjukvårdslagstiftning. Frågor rörande sjukvårdens inre organisation belyses av den kommitté som regeringen nyligen tillsatt för översyn av dessa frågor.

Med tanke på den tid det tar innan en utbildningsreform slår igenom bör bedömningen gälla utvecklingen under minst en tioårsperiod. Den beskriv- ning av utvecklingstendenser inom vårdområdet som redovisades av U 68 i betänkandet (SOU 1973:58) Högskoleutbildning — hälso- och sjukvårdslinje m. m. bör därvid bilda en av utgångspunkterna. Bedömningen av utveck- lingen bör i övrigt utgå från de principiella riktlinjerna i de vårdpolitiska program som har lagts fram av vårdhuvudmännen och socialstyrelsen. Bedömningen bör också utgå från de principer för den framtida utformningen av socialvården som kan bli ett resultat av socialutredningens arbete.

Kommittén bör belysa utvecklingen inom skilda sektorer av det angivna arbetsfältet och därvid särskilt beakta de försök till samordning som görs mellan olika verksamhetsgrenar. Av speciellt intresse är utvecklingen mot en vidgad samverkan mellan öppen social-, hälso- och sjukvård. Vårdperso- nalen och vårdens huvudmän har här ett gemensamt intresse och behov av att personalen kan röra sig över större arbetsområden och inom vissa gränser kunna utföra skiftande arbetsuppgifter. Vid genomgången bör kommittén söka översiktligt beskriva olika yrkeskategoriers nuvarande arbetsuppgifter och ansvarsområden samt bedöma i vilken utsträckning dessa motsvaras av nuvarande utbildningar. Kommittén bör i sina överväganden ta hänsyn till den kompetenshöjande effekt som utbildningsreformerna på längre sikt kommer att innebära. Den bör också beakta på vilket sätt den faktiska kompetensen hos dem som utbildats i gymnasieskolan tas till vara inom vården.

Beskrivningen av arbetsfältet bör också innefatta en belysning av de försök med nya arbetsformer som pågår inom vårdområdet, särskilt olika slag av lagarbete t. ex. gruppvård och andra former av integrerat arbete. Kommittén får därigenom ett underlag för att bedöma om och i vilken mån detta bör slå igenom i utbildningen bl. a. genom ett större inslag av gemensamt kursin- nehåll för olika utbildningslinjer.

De senaste årens diskussioner om demokratisering i arbetslivet har lett till att man inom vården allt mera ifrågasätter den nuvarande personalstruktu-

ren. Om utvecklingen går mot mer självstyrande grupper innebär detta förändrade arbetsförhållanden, vilket i sin tur ställer nya krav på utbild- ningen. Kommittén bör översiktligt söka belysa dessa frågor och deras betydelse för utbildningens innehåll, bredd och differentiering. Denna belysning bör göras också från personalpolitiska utgångspunkter.

Inom vissa delar av vårdområdet i vid mening råder betydande osäkerhet om den framtida utvecklingen. Inom andra, främst inom hälso- och sjukvården har både huvudmännen och de fackliga organisationerna utrett frågor om bl. a. personalstrukturen, den yttre och den inre organisationen samt utbildningen. Kommittén bör i sin arbetsfältsbeskrivning utnyttja bl. a. vad som har redovisats från dessa arbeten. ] fråga om sjuksköterskeutbild- ningen t. ex. synes det finnas en rad gemensamma utgångspunkter att prövas i kommitténs arbete. Jag bedömer således att kommittén, utifrån i huvudsak nu kända förhållanden och redan redovisat utredningsarbete samt med den ytterligare komplettering som en analys av socialstyrelsens och vårdhuvud- männens planeringsunderlag kan ge, kommer att ha ett omfattande underlag för sitt arbete med de studeorganisatoriska frågorna.

Jag räknar också med att det planeringsarbete som utförs inom hälso- och sjukvårdsutredningen och utredningen om sjukvårdens inre organisation samt inom SÖ och UHÄ:s planeringsberedning för sektorn för utbildning för vårdyrken samt de medicinska, odontologiska och farmaceutiska fakulte- terna och UHÄzs planeringsberedning för sektorn för undervisningsyrken skall kunna ställas till kommitténs förfogande. Kommittén bör därför själv inte ta initiativ till mer omfattande undersökningar.

3.1 Utbildningens mål

Sedan utbyggnaden av akutsjukvården har börjat gå i långsammare takt har andra vårdproblem lyfts fram och belysts. Många menar att de medmänskliga kontakterna och det personliga omhändertagandet i vården har satts på undantag. En orsak till detta kan vara att den medicinska tekniken nu ger upplysningar som tidigare inhämtades genom direktkontakt mellan patient och vårdpersonal.

I framtidens vård måste patientens situation ses i ett vidare sammanhang, där man mer än hittills tar hänsyn också till andra faktorer än de strikt medicinska — faktorer som t.ex. kan vara orsak till eller följd av ett sjukdomstillstånd. Om detta skall kunna förverkligas måste också utbild- ningens naturvetenskapliga förankring kompletteras med ett mera beteen- deinriktat och socialt sätt att se på människan. Därigenom skulle också anknytningen mellan sjukvårdens och socialvårdens utbildningar underlät- tas.

Vid sidan av denna allmänna utgångspunkt skall utbildningens mål ifråga om innehåll och organisation relateras till målen för hälso-, sjuk- och socialvårdspolitiken. Hälso- och sjukvårdens yttre organisation inför 1980- talet är klarlagd i sina huvuddrag. Tyngdpunkten i utbyggnaden kommer att ligga inom den öppna vården, långtidssjukvården och psykiatrin.

Framför allt inom öppenvården och i fråga om omsorgen om de äldre kommer samverkan mellan olika vårdformer och huvudmän att intensifie-

ras. Kommittén bör beakta de särskilda behov som finns inom dessa områden.

Riksdagen har uttalat sin oro över den rådande situationen med en inom vissa områden svår brist på vårdpersonal. Kommittén bör uppmärksamma vad som har anförts i utbildningsutskottets betänkande 1975/76:27, 5. 8—9 rskr 1975/76:33].

Också den framtida socialvårdens mål och organisation börjar klarläggas genom i första hand socialutredningens arbete. Även här kommer tyngd- punkten att ligga på den öppna vården. Redan i dag prövas på åtskilliga håll olika former av samverkan mellan öppen sjukvård och kommunal socialvård. Detta gäller inte minst i fråga om försöksverksamhet inom den öppna psykiatriska vården.

Kommittén bör från de utgångspunkter som jag här har redovisat och med beaktande av de kompletteringar som arbetsfältsbeskrivningen ger föreslå utbildningsmål som underlag för arbetet med utbildningsplanerna.

4.1 Studieorganisation

4.1.1 S tudieorganisatorisk modell

Med hänsyn till bl. a. planerad utbyggnad och utveckling inom vårdområdet samt förbättrad vårdkvalitet kommer det att behövas flera människor i vårdarbetet. Det är då viktigt att komma ihåg att rekryteringsproblemen kan lösas endast genom en serie samverkande åtgärder som berör utbildningen men också personalstruktur, personalpolitik, arbetsmiljö m. m.

Utbudet av utbildning inom vårdsektorn, främst inom hälso- och sjukvår- den, har kommit att kännetecknas av en mångfald utbildningslinjer och kurser. Endast undantagsvis förekommer en samordning mellan dem, trots att många utbildningar visar upp stora likheter såväl i de teoretiska som i de praktiska delarna.

Med utgångspunkt i beskrivningen av arbetsfältet bör kommittén pröva den principmodell för studieorganisationen inom vårdsektorn som lagts fram av U 68 i betänkandet (SOU 1973:58) Högskoleutbildning, hälso- och sjukvårdslinje m. m. Modellen innebär en Studieorganisation med en för alla eller för ett antal av de nämnda utbildningarna gemensam grundkurs och en stegvis differentiering utifrån denna.

U 68:s studieorganisatoriska utgångspunkter vann i stort sett gehör hos remissinstanserna. Kritik riktades däremot mot att de förordade generella principerna för utbildningens uppläggning inte i tillräcklig utsträckning tillämpats i utredningens förslag. Kommittén bör utifrån de förutsättningar som nu gäller på nytt ta upp t. ex. frågan om hur de befintliga vårdinriktade utbildningarna inom högskolan skall organiseras i utbildningslinjer. Kommittén bör i den frågan i huvudsak begränsa sig till sjuksköterskeut- bildningen och de specialkurser i gymnasieskolan som den 1 juli 1977 förs till högskolan.

En av förutsättningarna för kommitténs arbete bör vara att nuvarande studietider i huvudsak skall gälla. En annan utgångspunkt är att de allmänna behörighetsvillkoren för högskoleutbildning i princip skall tillämpas för

tillträde till linjerna.

Kunskap om grundläggande vårdfunktioner är ett gemensamt behov för skilda personalgrupper. Arbetets karaktär av lagarbete och önskemålet att motverka en alltför långtgående specialisering bör komma till uttryck i studiernas uppläggning. Studierna bör ge möjligheter till den samverkan mellan skilda utbildningar som behövs för att ge de studerande en gemensam fond av kunskaper och erfarenheter att utgå ifrån. Dessa kan sedan utvecklas i arbetslag inom vårdarbetet bl. a. ifråga om det grundläggande omvårdnads- arbetet.

De två- till treåriga högskoleutbildningar som innefattades i U 68:s principiella översyn har en klar yrkesprofilering. De är så utformade att en innehållsmässig och organisatorisk samordning dem emellan kräver relativt genomgripande förändringar. Arbetet i kommittén bör inriktas på att för dessa utbildningar pröva om det kan skapas gemensamma kurser, om möjligt för samtliga studerande. Kommittén bör därvid också kunna pröva andra studieorganisatoriska modeller, t. ex. att förlägga gemensamma kurser senare i utbildningsgången.

Det är enligt min uppfattning önskvärt att även innesluta de långa vårdutbildningarna, bl. a. läkar- och tandläkarutbildningarna, i en sådan prövning. Kommittén bör därför bl. a. utifrån arbetsfältsbeskriveningen, överväga om, och i vilka delar, det är möjligt och lämpligt att samordna studierna mellan korta och långa vårdutbildningar. Samordningen bör bl. a. kunna syfta till att underlätta för elever från de kortare vårdutbildningarna att fortsätta i de längre.—Dessa överväganden bör göras i nära samarbete med gymnasieutredningen för att få en helhetssyn på utbildningsorganisationen inom vårdområdet.

I syfte att nå en bredare referensram bör möjligheten också prövas att ge dem som utbildas för hälso- och sjukvård tillgång till kurser med samhälls- vetenskapligt-beteendevetenskapligt ämnesinnehåll. På samma sätt bör de som huvudsakligen kommer att syssla med socialvård i vid mening ha tillgång till kurser från hälso- och sjukvårdssidan. Kommittén bör pröva om sådana kurser kan utformas så att en och samma kurs kan utnyttjas inom flera utbildningslinjer. Redan yrkesverksamma personer bör också kunna utnyttja kurser inom en utbildningslinje i vidareutbildningssyfte.

Kommittén bör också beakta vad riksdagens utbildningsutskott uttalat (UbU 1976/ 77:20, s. 107) angående behovet av fördjupningskurser för vårdlärare.

I syfte att främja ett system med återkommande utbildning bör kommittén också pröva möjligheterna att organisera utbildningslinjerna i etapper. Varje etapp bör utformas så att den förbereder för yrkesverksamhet. Härvid måste beaktas den personalstruktur som kan förväntas och de krav som kan komma att ställas på vårdpersonal av skilda slag. Frågan om påbyggnadslinjer på en allmän utbildningslinje kan bli aktuell i detta sammanhang. Med de förutsättningar beträffande utbildningstidens längd som jag har angett i det föregående bör kommittén kunna överväga behovet av sådana linjer och lägga fram därav föranledda förslag.

Enligt gjorda prognoser kommer efterfrågan på personal inom vårdom- rådet att öka. Kommittén bör därför också överväga åtgärder för att förbättra möjligheterna att få grundläggande vårdutbildning för personer som är eller

har varit yrkesverksamma inom vården men som saknar eller har bristfällig utbildning. Viktiga frågor är därvid såväl utbildningens organisation som tillträdesvillkoren till utbildningen.

Jag vill här också något beröra frågan om yrkesteknisk högskoleutbildning inom vårdområdet. Försöksverksamhet med sådan utbildning pågår inom sektorn för utbildning för tekniska yrken och påbörjas höstterminen 1977 även inom sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken. Det bör vara kommittén obetaget att undersöka förutsättningarna för yrkesteknisk högskoleutbildning även inom sektorn för utbildning för vårdyrken.

Som ett led i utredningsarbetet bör kommittén vid behov belysa effekterna av sina förslag för de anställda inom berörda utbildningar.

4.1.2 Anknytningen mellan gymnasieskola och högskola

I framtiden kommer huvuddelen av de sökande till vårdutbildning i högskolan att ha gått igenom gymnasieskolan eller ha motsvarande förut- bildning. En betydande del av dessa har på vårdlinjen skaffat sig gedigen grundläggande vårdutbildning som omfattar såväl fackteori som arbetstek- nik. Anknytningen mellan vårdlinjen och vårdinriktad högskoleutbildning bör därför vara sådan att de kunskaper och erfarenheter som vårdlinjen har gett tas tillvara i högskoleutbildningen.

Med den utformning som vårdlinjen nu har ger den en god grund för fortsatt utbildning med inriktning på allmän hälso- och sjukvård och social service. Dess värde är inte lika entydigt i förhållande till vårdutbildningar med andra inriktningar där andra krav på förkunskaper kan behöva ställas. Genomgången gymnasial vårdutbildning kan dock betraktas som en god förberedelse för all vårdinriktad högskoleutbildning.

Riksdagen har ställt sig bakom tanken på att fullständig behörighet för viss utbildning i högskolan normalt skall kunna uppnås på en och samma Studieväg i gymnasieskolan (prop. 1975z9, UbU 1975:17, rskr 1975:179). Jag vill vidare peka på vad utbildningsutskottet (UbU 1975/76:27 s. 8) uttalat i frågan om behovet av en helhetssyn på vårdutbildning från gymnasieskole- nivå och uppåt. Mot den bakgrunden bör kommittén pröva möjligheterna att skapa ett naturligt samband mellan gymnasieskolans vårdlinje och högsko— leutbildningen inom vårdområdet. Jag vill här peka på de möjligheter som vårdlinjens elever har i dag att gå igenom en särskild studiegång i sjuksköterskeutbildningen. Kommittén bör pröva om motsvarande studie- organisation kan tillämpas även inom andra vårdutbildningar i högskolan.

Jag har i det föregående angett att de allmänna behörighetsvillkoren till högskoleutbildning i framtiden även skall gälla för de här aktuella vårdut- bildningarna. Kommittén bör i sitt arbete med studieorganisationen beakta vad riksdagen uttalat i samband med sitt ställningstagande till gymnasiesko- lans kompetensvärde, nämligen att det är angeläget att vidmakthålla en reell valfrihet för elever från gymnasieskolan vid övergången till högskola. Studieorganisationen bör inte utformas så att det är omöjligt för sökande från skilda linjer i gymnasieskolan att vinna inträde utan omfattande komplette- ring.

Sökande med yrkeserfarenhet inom vårdområdet bör vid tillträde till

högskoleutbildning med vårdinriktning bedömas likvärdigt med dem som gått igenom gymnasieskolan. Lämpliga kombinationer av grundläggande vårdutbildning och yrkeserfarenhet bör kunna ge tillträde till fortsatt vårdutbildning i samma mån som för elever från vårdlinjen.

4.1.3 Praktikfrågor

Praktiken har sedan lång tid varit en flaskhals i utbildningsplaneringen. I flera fall har en beslutad utökning av en utbildningslinje inte kunnat komma till stånd på grund av brist på praktikplatser.

Riksdagen har(UbU 1975/76:27 sid. 7, rskr 1975/76:331) uttalat att det är betydelsefullt att desa frågor blir belysta och övervägda.

Kommittén bör kartlägga behovet av praktikplatser för olika utbildnings- linjer samt söka analysera i vad mån de praktikkrav som nu ställs upp är relevanta och om de kan tillgodoses på andra vägar. Några av utbildnings- linjerna har inte på lång tid setts över. Det kan därför inte uteslutas att de praktikkrav som finns inte är helt nödvändiga för att tillgodose dagens behov. Kommittén bör mot bakgrund av kännedomen om de studerandes tidigare erfarenhet och de förändringar som skett i vård- och arbetsorganisation bedöma om praktikkraven kan förändras till omfattning och innehåll.

Olika utbildningslinjer konkurrerar idag om samma typ av praktikplatser. Denna konkurrens förstärks av sjukvårdsorganisationens varierande kapacitet regionalt och lokalt. Kommittén bör överväga om detta kan lösas genom att praktikkraven utformas så att de i viss omfattning tillåts variera. Där lokala svårigheter finns att organisera ett större antal praktikplatser bör praktikens omfattning kunna minskas ner mot en bestämd miniminivå. Hårt utnyttjande praktikområden med låg kapacitet bör förbehållas utbildnings- vägar där sådan praktik är oundgängligen nödvändig.

I övrigt bör kommittén noga överväga möjligheterna att skapa praktik- platser inom områden som nu utnyttjas i mindre utsträckning, t. ex. långtidssjukvård och öppen vård. En sådan utbildningsmässig förskjutning av tyngdpunkten från institutionsvård (t. ex. sjukhusvård) till öppna vård- former står i överensstämmelse med de förändringar i inriktningen av motsvarande vårdverksamheter som pågår. Möjligheter att byta ut praktik mot aktiv tjänstgöring bör även utredas.

Kommittén bör lägga upp sitt arbete rörande praktiken så att förslag skyndsamt kan läggas fram till sådana åtgärder, bl.a. ändrade krav på praktiktidens omfattning, som kan underlätta praktiksituationen och som snabbt kan genomföras i den studieorganisation som nu existerar med bibehållet mål för utbildningen. Den bör senare tillsammans med sina långsiktiga studieorganisatoriska förslag redovisa principlösningar på prakti- kens utformning i ett längre perspektiv.

Rörande dessa principlösningar bör kommittén samråda med sysselsätt- ningsutredningen (A l974:02). Inom denna utredning arbetar en särskild arbetsgrupp för praktikfrågor. Gruppen, i vilken ingår företrädare för arbetsmarknadens parter, skall bl. a. klarare avgränsa vad som menas med praktik samt utforma underlag för reglering av villkoren när det gäller ersättning och anställningsförmåner under praktiktiden, handledning m. m.

5.1 Övriga frågor

5.1.1 Studieformer

I de senaste årens debatt liksom i det arbete som har utförts av en särskild beredning inom utbildningsdepartementet (Vård -76) har en rad frågor väckts om undervisningens utformning. Med tanke på uppdragets karaktär och behovet att snabbt ta fram ett planeringsunderlag bör kommittén inte i annan form behandla dessa frågor än att förteckna dem som ett underlag för de myndigheter som är ansvariga för arbetet med utbildningsplanerna. Jag vill emellertid påpeka det angelägna i att nya högskoleutbildningar både i sin innehållsmässiga och i sin studieorganisatoriska uppläggning påverkas av de Studieformer som tillämpas inom den mer traditionella högskoleutbild- ningen.

5.1.2 Jämn könsmässig rekrytering

Det är från bl.a. rekryteringssynpunkt nödvändigt att hela vårdområdet kommer att betraktas som ett naturligt arbetsfält för både kvinnor och män. I dag dominerar männen endast i de längre utbildningarna, framför allt läkarutbildningen, medan övriga vårdutbildningar har övervägande kvinnlig rekrytering. Kommittén bör därför överväga åtgärder som främjar en jämnare könsmässig rekrytering.

En lång rad faktorer spelar emellertid roll, när det gäller att nå en jämnare könsmässig rekrytering. Viktigt i detta avseende är de värderingar och attityder som grundläggs tidigt och som utvecklas och befästs under barna- och ungdomsåren i grundskola och gymnasieskola. Gymnasieutredningen har här enligt sina direktiv angelägna uppgifter som rör gymnasieskolan. Kommittén bör i dessa frågor samarbeta med nämnda utredning.

5.1.3 Forskningsanknytning m. m.

Högskolereformen innebär bl. a. att det inom all grundläggande högskoleut- bildning skall finnas möjligheter till forskningsanknytning. I fråga om de utbildningar som saknar sådan anknytning har jag i propositionen (1976/ 77:59) om utbildning och forskning inom högskolan m.m. anfört att ett förverkligande av principen om ett samband mellan forskning och grundläg- gande, såväl statlig som kommunal, högskoleutbildning utgör en central del i det fortsatta reform- och utvecklingsarbetet. Jag har också uttalat att målet sannolikt, med tanke på uppgiftens svårighetsgrad, kommer att nås först på sikt.

Forskarutbildningsutredningen (U l974:06) hari uppdrag att bl. a. föreslå åtgärder som rör frågan om forskningsanknytning. Utredningen förväntas lägga fram ett betänkande innevarande år. De regionala organisationskom- mittérna för högskolereformen har presenterat förslag till olika slags åtgärder för att främja det åsyftade samspelet mellan grundläggande högskoleutbild- ning och forskning. Jag hari nämnda proposition angett, att det ankommer på de blivande regionstyrelserna att i sitt planeringsarbete bygga vidare på den grund regionkommittérna har lagt i dessa avseenden.

Utvecklingsarbetet inom detta område bör således ske på initiativ bl. a. av regionstyrelserna. Det är samtidigt angeläget att kommittén i sina förslag till studieorganisation för vårdutbildningarna också beaktar kravet på anknyt- ning av dem till forskningen. Jag har för egen del i nämnda proposition som exempel på tänkbara åtgärder inom detta fält nämnt behovet av att initiera omvårdnadsforskning. Även vårdlärarutbildningens forskningsanknytning bör övervägas.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att kommittén i sitt arbete har nära kontakt med pågående utvecklingsarbete i fråga om forskningsanknytning. De förslag kommittén lägger fram bör även belysa möjligheterna till ett samspel mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning.

5.1.4 Huvudmannaskap

Jag har i högskolepropositionen (1976/77259) framhållit att det finns skäl för ett enhetligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen Och att denna fråga måste ses i ett vidare perspektiv än enbart högskolans. Den berör avgräns- ningen av det kommunala och landstingskommunala kompetensområdet samt fördelningen mellan stat och kommun av det ekonomiska ansvaret för skilda slag av offentlig verksamhet. Utbildningsutskottet har framhållit (UbU l976/77:20, sid. 33—34, rskr 1976/77z246) att regeringen bör följa utvecklingen inom den kommunala högskolan vad gäller verksamhet, resurssamband, m. m. och därvid parallellt ta del av pågående utredningsarbeten med anknytning till huvudmannaskapsfrågor. I anslutning härtill bör, enligt utskottets mening, initiativ tas till en förutsättningslös utredning av frågan om ett enhetligt huvudmannaskap för högskolan.

Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen i den större frågan om huvudmannaskapet. Däremot bör det redan nu, som jag också har anmält i nämnda proposition, vara möjligt att pröva frågan om ett enhetligt huvudmannaskap för utbildningslinjer som har både statlig och kommunal eller landstingskommunal huvudman. Kommittén bör därför pröva frågan om huvudmannaskapet för sjukgymnastlinjen. I denna prövning bör kommittén beakta möjligheterna till forskningsanknytning.

6.1 Tidplan

Jag har tidigare framhållit att kommittén i en första etapp bör lämna förslag som kan underlätta den nuvarande praktiksituationen. Förslag i den delen bör avges i sådan tid att de kan börja tillämpas med början läsåret 1978/79. Jag räknar dessutom med att de försök som påbörjats inom vissa vårdutbild- ningar skall kunna fortsätta eller utökas parallellt med att nya utbildnings- planer tas i bruk den 1 juli 1977 för att därigenom ytterligare bredda erfarenhetsunderlaget.

Kommitténs förslag i övrigt bör syfta till genomförande omkring år 1980 och bör läggas fram under första halvåret 1978.

Tablå över grundutbildning för sjuksköterskor/sjukskötare

Grundut- bildnlng 105 poäng

Avkort. utbildn. för under- sköt.

65 poäng

Avkort. utbrldn. för skötare i psyk. värd

65 poäng

Avkort. utbildn. ivanslutn. (||| gymn-

euoianc vård linje 63 poäng

A

,—1/5——,

Allm. hälso- och sjukv.

B

,—1/3—t-—l/3—, C

Med.

Sjukv.

alt.

som. lång- tids-

sjukv.

Kit. Sjukv.

l

,_l/4_—,-_'l/4—,,——l/IX—1 D _rHälso-

ÖPpe" OCh Obste- Psyk- Op. och halso- Sjukv. tnsk vård amp

OCh fö' värd Sjukv. Sjukv. barn och ungdom

_1/3__1/3 E

F1/3_,_1/3

t—1/5—,

Psyk vård

,—1/5—_

& _1/4_,_1/4__1/4_,

f—2/3—. B r—lr'4—, Fund,—im—

Med. Kir.

sjukv. Sjukv.

A _1/4—f1/4—v—1/4—t B

Hälso—

Öppen OCh Obste- hälso - SMO/' trisk OC" for värd

s,ukv. barn och

ungdom

.—1/3—.,_1/3_,

Med Kur. Sjukv. Sjukv.

,_1/3_,_1/3_, c

Bilaga 3 Redovisning av försök som påverkar praktikplatsfrågan

a) Avkortad utbildning till sjuksöterska/ sjukskötare i anslutning till gymnasieskolans vårdlinje (63 poäng) vid Grantorpsskolan i Huddinge

Försöksverksamheten vid Grantorpsskolan startade vårterminen 1977. Syftet är dels att ge utbilningen en bättre överensstämmelse med hälso- och sjukvårdens förändrade krav och dels att öka utbildningsvolymen. Genom att ge den lokala skolenheten ökade möjligheter att utveckla läroplanen inom ramen för givna mål erhålls en större flexibilitet i resursanvändning. Underlag för försöket har utvecklats inom landstingets utbildningsnämnd.

Förslaget till utbildningsplan skiljer sig från gällande utbildningsplan i uppläggningen av ämnesområden. Vissa ämnen omfördelas för att bättre passa i ett blocktänkande. Utbildningen i psykiatri har t. ex. förts samman med de socialmedicinska utbildningsavsnittet.

När det gäller praktiken utgår man ifrån att gränserna mellan olika typer av praktik samt olika teoriavsnitt är flexibla.

Beträffande barnavård — barnsjukvård praktiserar de studerande bland friska barn i förebyggande hälsovård eller annan öppen vård (integrerad med annan socialmedicinsk praktik).

Förlängd praktik på BB-avdelning kan också betraktas som barnpraktik. Obligatoriskt är två veckor i obstetrisk vård samt åtta veckor i bamavård/ barnsjukvård och socialmedicinsk verksamhet. För att utnyttja ansträngda resurser kan praktiktiden och rubriceringen av viss praktik vara mer flexibel. Praktik vid t. ex. bamavårdscentral kan ge tid till såväl praktik i barnavård som i socialmedicin. Eftersom de studerande i denna sjuksköterskeutbild- ning har praktik på psykiatrisk klinik i gymnasieskolan utgår den traditionella praktiken i psykiatrisk vård. Eftersom de studerandes möjligheter att tillgodogöra sig sådan praktik i gymnasieskolan kan ha varit mindre goda pga. ålder och mognadsgrad är det viktigt att fördjupa deras kunskaper inom området genom ett teoriavsnitt i kurs A. Därvid använder man sig av fältstudier och seminarieverksamhet.

Praktiken i akutsjukvård förläggs till ett av alternativen operationssjuk- vård, anestesisjukvård, intensivvård eller akutmottagning. Övriga akutav- delningars arbete studeras vid besök på platsen. Genom att koppla akutsjuk- vårdsavsnittet till utökad teori och till praktik på vårdavdelningar av medicinsk och kirurgisk karaktär får den studerande större förståelse för det totala omhändertagandet av akut sjuka människor.

96

Praktik i långtidssjukvård läggs in i kurs C och studietiden utnyttjas till omvårdnadsarbete och till tillämpning av kunskaper i administration och arbetsledning.

För att integrera olika delämnen till gemensamma studieområden fordras det att lärare arbetar i lag. Möjligheterna till en mer individuaiserad praktikutbildning och flexibilitet i valet av praktikplatser ställer större krav på administrativa åtgärder.

Då praktik till viss del ersatts av övningar i skolan används lokaler och undervisningsmateriel i större utsträckning.

De ökade kostnaderna i samband med försöket bestrids av utbildningshu- vudmannen.

Eftersom försöksverksamheten startade vårterminen 1977 har ännu ingen utvärdering gjorts.

Följande synpunkter på försöket har dock inhämtats från Grantorpssko- lan.

I kurs A ingår praktik inom områdena barnavård/ barnsjukvård, obstetrisk vård och socialmedicin. För att utnyttja ansträngda resurser är praktiktid eller rubricering av viss praktik flexibel. Det står dock iden ursprungliga planen att två veckor inom obstetrisk vård är obligatorisk praktik. Eftersom intaget till kurs A ökat från 15 till 30 studerande denna termin har praktikplatserna inom obstetrisk vård inte räckt till utan en del har bara fått göra studiebesök på förlossningsavdelning, vilket i viss mån upplevts som otillfredsställande. Genom att fånga upp och bearbeta aktuella problem skall vidare psykiatrisk vård integreras med övriga ämnen i kurs A. Lärarna har ännu inte funnit någon bra modell för sådan integration.

Kurs B innehåller den akutsjukvårdsinriktade delen av utbildningen. Den kliniska praktiken består av akutsjukvård (5 poäng) och vård av medicinsk eller kirurgisk karaktär(10 poäng). Praktiktiden inom akutsjukvård har denna termin fördelats mellan två av alternativen operationssjukvård, anestesisjuk- vård, intensivvård och akutmottagning. De studerande anser att praktiktiden inom detta område har varit för kort. Man har bl. a. därför planerat att förlänga akutsjukvårdsavsnittet och minska vård av medicinsk eller kirurgisk karaktär.

b) Avkortad utbildning till sjuksköterska/ sjukskötare för underskö- terskor och för skötare i psykiatrisk vård vid Alnängsskolan i Orebro (65 poäng)

Inom Örebro läns landsting tillsattes hösten 1975 en arbetsgrupp med uppgifter att föreslå åtgärder för att bättre täcka landstingets framtida behov av sjuksköterskor. På ett tidigt stadium stod det klart, att man måste arbeta med såväl kort- som långsiktiga åtgärder samt att svaret på kort sikt var en utökning av grundutbildning av sjuksköterskor/sjukskötare.

Inom Alnängsskolan diskuterades detta önskemål. Man fann att en utökning inte var möjlig att genomföra i den reguljära utbildningsgången. då studerandeantalet per vårdavdelning var högt. Studierektor för grundutbild- ning av sjuksköterskor och studierektor som handhar praktikplatsplane- ringen började då undersöka om man kunde lägga upp en utbildningsgång. som byggde på att man tillvaratog de "luckor” som fanns beträffande

praktikplatser så att antalet elever, som var samtidigt närvarande på respektive praktikplats inte ökades, och att man i större utsträckning än tidigare utnyttjade praktikplatser vid lasarettet i Karlskoga.

Teoriavsnitten har med ledning av tillgängliga praktikplatser omfördelats så att studerandegruppen fått relevant teoriundervisning före eller i omedelbar anslutning till resp. praktikavsnitt (jämsidesundervisning).

Våren 1977 började man undersöka möjligheterna att starta ytterligare en klass avkortad utbildning, som bygger på undersköterske- resp. skötarutbild- ning. 1 förutsättningarna låg då dels en start ht -77, dels att ovannämnda försök med intagning av 50 nya studerande ej var avslutat.

Detta gjorde, att huvuddelen av utbildningen förlades till Lindesberg, där praktikplatserna tidigare utnyttjats av studerande i 5-termineutbildning till föreståndare inom äldreomsorgen. Praktikplatssituationen i Lindesberg är annorlunda än i Karlskoga och Örebro, varför detta försök har fått en annan uppläggning, som innebär att den studerande i kurs A och B förvärvar erfarenhet från medicinsk och kirurgisk sjukvård, obstetrisk vård, barnsjuk- vård och långtidssjukvård, kurs C från psykiatrisk vård, operations- och akutsjukvård, långtidssjukvård alternativt subspecialitet inom medicinsk eller kirurgisk sjukvård samt från socialmedicinsk praktik. Dessa försöks- verksamheter har ännu inte utvärderats.

c) Vidareutbildning av sjuksköterskor/sjukskötare inom medicinsk och kirurgisk sjukvård variant långtidssjukvård vid Stadshagsskolan i Stockhohn

Förslaget till försöksverksamheten har utvecklats inom utbildningsnämnden i Stockholms läns landsting och startade i oktober 1974.

Utbildningen bygger på att de studerande före vidareutbildningen har tjänstgjort 6 månader vid medicinsk eller kirurgisk vårdavdelning. Under den praktiska utbildningen tjänstgör de som sjuksköterskor under 12 veckor inom långtidssjukvård.

Skolöverstyrelsen har inhämtat synpunkter på utbildningen dels genom en egen enkät, som riktats till deltagare i denna utbildning, dels genom undersökning utförd av utbildningsnämnden i Stockholms läns landsting, dels genom deltagande i konferens för studerande, lärare, skolledare och sjukhusledning samt kontakter med skolan. Skolöverstyrelsens enkät genomfördes hösten 1975 och riktades till 15 deltagare i den andra kursen.

Av undersökningen framgår bland annat att deltagarna har relativt lång yrkesverksamhet före vidareutbildningen och att måluppfyllelsen avseende funktion som arbetsledare varit bättre än måluppfyllelsen beträffande specialisering inom vårdområdet medicinsk och kirurgisk sjukvård. Den säkerhet de upplever som arbetsledare kan bero på såväl deras långa yrkeserfarenhet före vidareutbildningen, som att de under yrkespraktiken i utbildningen ingick som medlemmar i arbetsgruppen med arbetsledaran- svan

Eftersom undersökningsgruppen varit mycket begränsad kan de uppgifter som framkommit inte göras till generella uttalanden. Vidjämförelse med de resultat som framkommit i en större undersökning omfattande studerande i

den reguljära Studiegången för vidareutbildning inom medicinsk och kirur- gisk sjukvård syns Stadshagsskolans kursdeltagare ha en mer positiv inställning till sin utbildning. De flesta anser dock att den kliniska utbild- ningen varit mindre tillfredsställande, vilket kan bero på att den förlagts till sommarhalvåret.

KUNGL. BIBL. 2 i FEB 1978

Kronologisk förteckning

Stat—kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyr— kan. Kn. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. Kn. Stat—kyrka. Bilaga 2—12. Utredningari delfrågor. Kn. Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och bedöm— ningsunderlag. U. Skolplanering och skolstorlek. Sammanfattning och slutsatser. U. Ny skogspolitik. Jo. Skog för framtid. Jo. Hyresrätt 2. Lokalhyra. Ju. Ny konkurrensbegränsningslag. H. . Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. Ju. . Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. E. . Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 1. E.

Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 2—4. €. Arbete åt handikappade. A. Praktikfrågor—åtgärder i ett kort perspektiv. U.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Hyresrätt 2. Lokalhyra. [8] Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. [ 10]

Ekonomidepartementet

Kapitalmarknadsutredningen. 1. Kapitalmarknaden i svensk eko- nomi. [ 1 1] 2. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 1.[12] 3. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 2—4. [13].

Utbildningsdepartementet

Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och bedömnings- underlag. [4] Skolplanering och skolstorlek. Sammanfattning och slutsatser. [5] Praktikfrågor—åtgärder i ett kort perspektiv. [15]

Jordbruksdepartementet

1973 års skogsutredning. 1. Ny skogspolitik. [6] 2. Skog för fram- tid. [7]

Handelsdepartementet Ny konkurrensbegränsningslag. [9]

Arbetsmarknadsdepartementet Arbete åt handikappade. [ 14]

Kommundepartementet

Kyrkoministerns stat—kyrka grupp. 1. Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. [1] 2. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. [2] 3. Stat-kyrka. Bilaga 2-12. Utredningar i delfrågor. [3]

___—___”— Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

LiberFörlag ISBN 91-38-03929-X Allmänna Förlaget

ISSN 0375—25OX