SOU 1985:33

Några barn- och ungdomsfrågor 1982-1985 : en rapport från Regeringens Barn- och ungdomsdelegation

1. Barn och familj

En viktig utgångspunkt för arbetet i barn- och ungdomsdelegationen har varit det statliga utredningsmaterial på temat barn och familj som suc- cessivt överlämnats till regeringen under 1980—talets första hälft. l betän- kandet ”Barn kostar (SOU 1983:14) redovisar familjeekonomiska kommittén en grundlig genomgång av barnfamiljernas ekonomi. En- samförälderkommittén beskriver i betänkandet ”Ensamföräldrarna och deras barn” (SOU 1983:51) ingående de speciella villkor som ensamstå— ende föräldrar och barn lever under. Barnfamiljernas bostadsförhållan- den kartläggs av bostadsbidragskommittén i betänkandet ”Bostadsbi- dragen” (SOU 1982:58) samt i bostadskommitténs båda delbetänkanden ] och 2 (SOU 1984:35 och 36). Dessutom analyseras olika aspekter på barnfamiljernas situation i en rad departementspromemorior som t.ex. i ”Flerbarnfamiljernas ekonomi, kartläggning och analys” (Ds S 1981 :4), ”Fördelningseffekter av kommunal barnomsorg” (Ds Fi 198330) och i ”Enhetligt barnstöd" (Ds Fi 198316).

De åtgärder regeringen vidtagit under åren 1982—1985 för att på olika sätt förbättra barnfamiljernas förhållanden har bl.a. utgått från detta omfattande utredningsmaterial. I det följande redovisas vad regeringen gjort för att förbättra föräldraförsäkringen, barnfamiljernas ekonomi och barnomsorgenxl anslutning till detta refereras några av de diskus- sioner delegationen fört på detta övergripande tema.

Regeringens åtgärder

I kompletteringspropositionen 1984 (prop 1983/841150) lade regeringen fram en serie förslag om ökat stöd till barnfamiljerna. Reformerna, som trädde i kraft den 1 januari 1985, innebari korthet följande: [I En höjning av barnbidraget med 1 500 kr. till 4 800 kr. per år och barn inklusive höjning av flerbarntillägget och studiebidraget. B En höjning av den s.k. garantinivån inom föräldraförsäkringen från 37 kr. till 48 kr. per dag. [I Bidragsförskottet utbetalas till studerande ungdomar till dess de fyllt 20 år istället för som tidigare 18 år. Cl En höjning av den övre hyresgränsen och inkomstgränserna i bo- stadsbidragssystemet samt en höjning av åldersgränsen för statligt bostadsbidrag från 17 år till 20 år för studerande ungdomar.

El Ett stöd motsvarande bidragsförskott inrättas för ensamstående adoptivföräldrar.

I februari 1983 lade regeringen fram ett förslag till förbättrad studiehjälp (prop. 1983/84:127). Förslaget innebar att fr.o.m. den ljuli 1984 ersattes det tidigare s.k. behovsprövade tillägget med ett högre och mer schablo- niserat tillägg, s.k. extra tillägg.

I september 1982 lade regeringen fram förslag om att upphäva det beslut som den tidigare riksdagsmajoriteten fattat om ett nytt, minskat statsbidragssystem till barnomsorgen som skulle ha trätt i kraft fr.o.m. 1983.

I september 1983 presenterade regeringen (prop. 1983/84z9) förslag om ändrade regler för statens bidrag till den kommunala barnomsorgen. De nya reglerna, som började gälla fr.o.m. 1 januari 1984, innebar att statsbidraget utbetalas med fast belopp per inskrivet barn i daghem, fritidshem och familjedaghem. Därtill utbetalas ett belopp per årsarbe- tare i daghem och fritidshem. Öppna förskolor är fr.o.m. 1984 statsbi— dragsberättigade.

I oktober 1983 gav regeringen universitets- och högskoleämbetet i uppdrag att se över innehållet i barnomsorgsutbildningen vad gäller för- skollärar- och fritidspedagogutbildningarna. Skolöverstyrelsen hade re- dan tidigare fått i uppdrag att se över barnskötarutbildningen. Regering- en angav i uppdraget till universitets- och högskoleämbetet en rad önsk- värda förändringar av utbildningarnas innehåll och framhöll speciellt att personalen bör få fördjupade kunskaper i språkutveckling och be- greppsbildning, hur man arbetar med barn i grupp, kulturell verksam- het, invandrarbarns bakgrund och villkor, föräldramedverkan och hur barnen kan medverka i de vardagliga praktiska sysslorna.

] en kommentar till översynsarbetet förklarade utbildningsministern och socialministern att eftersom målen för förskolans verksamhet skall uppfyllas gemensamt av barnskötare och förskollärare måste på sikt en gemensam utbildning för förskolans personal komma tillstånd.

I början av 1984 tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom socialdepar- tementet med uppgift att analysera barnomsorgens utveckling såväl ur kvalitativ som kvantiativa synpunkt. I arbetsgruppen är barn- och ung- domsdelegationen representerad. Till grund för arbetet har arbetsgrup- pen bl.a. haft det förslag till pedagogiskt program som socialstyrelsen presenterade i slutet av 1983.

I mars 1984 lade regeringen förslag om statsbidrag till alternativa barnomsorgsformer (prop. 1983/84:177). De nya reglerna gäller fr.o.m. den 1 juli 1984. De innebär en precisering av i vilka fall statsbidrag skall kunna utgå till annan barnomsorg än till den kommunala. Enligt regler- na skall bidrag kunna ges till sammanslutning av föräldrar som gemen- samt tar ansvaret för omsorgen om sina egna barn eller till en samman- slutning som erbjuder en speciell form av pedagogik, har anknytning till en ideell organisation eller till någon annan organisation, som arbetar enligt liknande ideella grunder. Daghemmet skall därutöver vara uppta- get i kommunens barnomsorgsplan och uppfylla de krav som finns för motsvarande kommunal verksamhet.

I propositionen om nytt statsbidrag till den kommunala barnomsor- gen uppmärksammades också behovet av att stimulera lokalt utveck- lings- och förnyelsearbete inom barnomsorgen. 30 milj. kr. skall årligen avsättas för utveckling och förnyelse av barnomsorgen. En arbetsgrupp inom socialdepartementet, i vilken barn- och ungdomsdelegationen är representerad, har till uppgift att fördela medlen. Under budgetåret 1984/85 har runt 200 projekt fått pengar till utveckling och förnyelse. Projekten spänner över ett vitt fält. Många förskolor har satsat på att få in fler kulturaktiviteter i verksamheten. Ökat samarbete med föräldrarna prövas på flera håll. Inom vissa projekt försöker man utveckla samar- betet mellan familjedaghemmen och den öppna förskolan. Andra satsar på att få ett bättre resursutnyttjande främst för att fler skolbarn skall kunna få tillsyn efter skoldagens slut. Många arbetar även med utveck- ling av metoder för att stödja barn med behov av särskilt stöd, t.ex. handikappade barn. Under våren 1985 anordnades tre regionala konfe- renser kring det förnyelsearbete som är på gång inom barnomsorgen och som regeringen genom det redovisade bidraget på 30 miljoner kronor vill stödja.

1 november 1984 presenterade regeringen (prop. 1984/85:78) förslag om förbättringar inom föräldraförsäkringen. Fr.o.m. den 1 januari 1986 kommer föräldrapenningen i samband med barns födelse och den sär- skilda föräldrapenningen att slås samman till en förmån, kallad föräldra- penning. Den nuvarande föräldrapenningen för tillfällig vård av barn finns kvar och kallas tillfällig föräldrapenning. På så sätt renodlas för- säkringen till att omfatta två delar, en del som avser täcka föräldrarnas behov av ledighet och ersättning för att vårda barnet när detta är litet och en del som ger föräldrarna motsvarande rätt under barnets förskole- och grundskoleår.

Förslaget innebär i korthet: El Föräldrapenningen utges under 360 dagar och får tas ut under en fyraårsperiod efter barnets födelse. Dessa dagar fördelas så att varje förälder får rätt till minst 90 dagars ersättning. Övriga dagar fördelas fritt mellan föräldrarna. 3 För barn mellan 4— 12 år införs två särskilda kontaktdagar per år för inskolning och besök i barnomsorg och skola. 21 Adoptivföräldrar får hel föräldrapenning vid adoption om barnet är under 10 år. El En förälder som arbetar kan gå över till deltid och få halv eller fjärdedels föräldrapenning. Föräldern kan också arbeta 6-timmars- dag och få hel föräldrapenning enligt garantinivån. El Den tillfälliga föräldrapenningen för vård av sjukt barn under 12 år utges som f.n. under 60 dagar per barn och år, men dessutom vidgas rätten fr.o.m. 1 juli 1985 till att omfatta barn upp till 16 år om barnet har ett särskilt behov av vård eller tillsyn vid sjukdom. [] Samboende kan få tillfällig föräldrapenning vid vård av andra par- tens barn. El Reglerna vad gäller tillfällig föräldrapenning blir generösare vid läkarbesök m.m.

El Vid flerbarnsfödslar får pappan tio ersättningsdagar per barn. Även adoptivfäder får de särskilda tio ersättningsdagarna. El Gravida kvinnor i riskabla arbetsmiljöer får fr.o.m. 1 juli 1985 rätt till omplacering eller om sådan inte kan ordnas havandeskapspen- ning. El Hemmamakar och andra med låg eller ingen inkomst kan inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen få ett bättre försäkringsskydd.

I april 1985 lade regeringen i propositionen Förskola för alla barn (1985/85:209) fast att alla barn skall ha rätt att delta i kommunal barn- omsorgsverksamhet från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan. Det angivna målet skall främjas genom en planmässig utbygg- nad, som innebär att barnomsorgen för alla barn är fullt utbyggd 1991.

Alla barn till studerande eller yrkesarbetande föräldrar får fr.o.m. ett och ett halvt års ålder rätt till plats i daghem, familjedaghem eller föräldrakoooperativ. Barn i familjedaghem eller med hemarbetande förälder får rätt att delta i verksamheten i öppen förskola eller deltids- förskola.

Statsbidragen till barnomsorgen förbättras. Ett nytt statsbidrag införs till personalen inom deltidsförskolan. Föräldrakooperativen får samma rätt till statsbidrag som andra daghem. Bidraget per enhet i öppna förskolan förs om till årsarbetarbidrag. I propositionen föreslås också vissa grundläggande principer för verksamheten i förskolor och familje- daghem. En gemensam ram för hela landet i form av ett pedagogiskt program kommer att utarbetas av socialstyrelsen. Kommunerna bör besluta om riktlinjer för barnomsorgens förskoleverksamhet som är anpassade till lokala förhållanden.

I propositionen sägs vidare:

Barnomsorgen skall tillsammans med hemmet skapa goda förutsättningar för varje barns utveckling i fysiskt, socialt, emotionellt och intellektuellt avseende genom en allsidig personlighetsutveckling. Verksamheten skall också ge kunska- per, erfarenheter och upplevelser i omvärlden, som är anpassade till barnens ålder och utvecklingsnivå. Detta innebär att förskoleverksamheten bedriver en i vid mening pedagogiskt inriktad verksamhet, där barn i grupp får del av omsorg, fostran och kunskaper.

Till barnomsorgen kommer barn från olika uppväxtmiljöer med skiftande familjeförhållanden och livsvillkor. Barnomsorgen är till för alla barn. Därför måste den utveckla en socialt medveten pedagogisk verksamhet. Detta innebär först och främst att ha en helhetssyn på barnet. Personalen i barnomsorgen måste ha kunskaper om barns utveckling och behov. De måste också ha kunskaper om det samhälle som barnen växer upp i. Verksamheten behöver planeras och ge- nomföras utifrån barnens egen livssituation, uppväxtmiljö och erfarenheter. Det bör således finnas en klar förankring i närmiljön socialt och kulturellt. — —

Ett aktivt föräldrasamarbete är en hörnsten i en socialt medveten pedagogisk verksamhet. Föräldramedverkan är länken mellan hem och barnomsorg. I dag deltar många föräldrar i barnomsorgen, men detta är fortfarande ett viktigt

utvecklingsområde. Barns trygghet och självkänsla är beroende av samarbete mellan föräldrar och personal.

Hela förskoleåldern är en intensiv period av utveckling. Barns behov av vux- enkontakter, omsorg och pedagogisk handledning ändrar dock karaktär vartefter barnet blir äldre och självständigare. Därför är det väsentligt att barnen får möta nya utmaningar och vidgade perspektiv och att de successivt får utveckla själv- ständighet, iniatitiv och eget ansvar.

Förskolan kan genom en mer strukturerad verksamhet för de äldre barnen lägga en god grund för arbetet i skolan. Sett från barnens utgångspunkter måste förskolan och skolan utgöra delar i en helhet, där hänsyn bör tas till barnens utveckling och till det förhållandet att barnen utvecklas i olika takt. En gemensam syn på barns utveckling och inlärning behöver arbetas fram i förskolan och skolan.

I maj 1985 överlämnade fritidshemskommittén sitt slutbetänkande (SOU 1985:12) Skolbarnsomsorgen. Där föreslogs bl.a. för att tillgodose olika barns och familjers behov att det bör finnas heldagsöppna fritidshem, utvidgade syskongrupper, eftermiddagsöppna fritidshem och familjefri- tidshem.

Slutligen skall nämnas att förskola-skola-kommittén ijuni 1985 slut- redovisat sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1985:22) Förskola — skola. Där understryks bl.a. att samverkan mellan förskola och skola i framti- den måste breddas och fördjupas. Med utgångspunkt i ett pedagogiskt program från förskola till skola beskriver kommittén tre alternativa utvecklingslinjer med oförändrad skolpliktsålder, förändrad skolplikts- ålder eller en successiv skolstart.

Barn- och ungdomsdelegationen

Familjen som institution ärinte någon stabil och oföränderlig företeelse. Den genomgår ständigt förändringar, som i ett kort tidsperspektiv kan förefalla nya och unika. I ett längre tidsperspektiv ser man att många av dagens företeelser förekommit också tidigare. Det finns en mängd före- ställningar om dagens svenska familj. Många av dem saknar underlag i fakta. Skall man bedriva en familjepolitik är det dock viktigt att den grundar sig på de faktiska förhållandena och inte på myter och felaktiga föreställningar. Därför tecknas inledningsvis som ett underlag till den fortsatta diskussionen en bild av dagens barnfamilj.

Man hör i dag ofta att familjen skulle befinna sig i en kris och stå inför sin upplösning. Vad man då förmodligen har i tankarna är ökningen av antalet skilsmässor som leder till en splittring av familjen. Man tänker kanske också på de nya samlevnadsformer som utvecklats, t.ex. att unga människor flyttar samman utan att gifta sig, s.k. sambofamiljer, eller på det kollektiva familjeboende som utvecklats på sina håll. Slutligen kan- ske man också syftar på att födelsetalen är så låga att antalet födda barn inte räcker till för att behålla befolkningens storlek. Är det på det här viset? Vilka är de familjetyper som är de vanligaste i dag?

Det finns cirka 1,1 milj. familjer med barn under 18 år. Av dessa utgör

' FAST-projektetet är ett forskningsprojekt om småbarnsfamiljens och förskolebarnens situa- tion i dagens samhälle. Det bedrivs i samarbete mellan den pedagogiska institutionen vid hög- skolan för lärarutbild- ning i Stockholm och Göteborgs universitet.

7] procent s.k. kärnfamiljer (mamma, pappa och barn). Ytterligare 11 procent är s.k. blandfamiljer, dvs ena föräldern är Styvförälder till åt- minstone ett av familjens barn. En fjärdedel av alla barn i blandfamiljer kan räkna båda föräldrarna som sina biologiska föräldrar. Cirka 82 procent av alla barnfamiljer består alltså av två vuxna föräldrar, även om man inte är biologisk förälder till alla familjens barn. Resterande 18 procent består av en ensamboende förälder (i de allra flesta fall en mamma) med barn. Den ensamma mamman med barn är i hög grad en storstadsföreteelse. 42 procent av alla sådana familjer bor i storstadsom- råden och utgör där ungefär 25 procent av barnfamiljerna.

De redovisade siffrorna säger dock ingenting om sambofamiljen. Ett problem i sammanhanget är att samboförhållanden inte betraktas som ett speciellt civilstånd, varför det är svårt att få aktuell statistik på denna familjeform. Enligt folk- och bostadsräkningen 1980 uppgick dock an- delen ogifta samboende till 15 procent av samtliga samboende.

Vid mitten av 1960-talet låg giftermålsfrekvensen i landet mycket högt. Under en period på sju å åtta år inträffade emellertid drastiska föränd- ringar. Giftermålsfrekvenscn sjönk med ungefär 40 procent. Samtidigt ökade samboendet utan äktenskap men under "äktenskapsliknande för- hållanden” och verkar nu vara en dominerande familjeform i åldrarna under 25 år. Familjeformen är emellertid inte ny utan förekom under de tidigare decennierna av vårt sekel liksom under förra seklet under nam- net ”Stockholmsäktenskap”. Den förefaller dock ha ändrat karaktär och verkar nu i varje fall för en del att vara en samlevnadsform man väljer innan man skaffar sig barn. Statistiska centralbyrån har t.ex. visat att endast en tredjedel av samboende kvinnor i åldrarna 20—24 år har fått barn mot två tredjedelar i gruppen gifta kvinnor.

Samtidigt som antalet ingångna äktenskap började sjunka ökade skils- mässorna. Under de första fem åren av 1970-talet ökade antalet skils- mässor från cirka 13 000 till drygt 25 000, för att därefter sjunka till cirka 20 000 1980, en nivå på vilken de tycks ha stabiliserats. Under samma period avtog antalet ingångna äktenskap från drygt 42 000 till 37 500. Dessa siffror har förlett en del till slutsatsen att hälften av alla äktenskap går till skilsmässor, ett påstående som dock inte kan baseras på siffror av detta slag. De äktenskap som ett år går till skilsmässa ingicks ju flera år tidigare då äktenskapsfrekvensen var högre. De har dessutom ingåtts under flera år och representerar alltså inte ett enda är.

När det gäller samboförhållanden finns det ingen officiell statistik tillgänglig som visar hur dessa parförhållanden fungerar. Det s.k. FAST-projektetl har dock i sitt material kunnat visa att sambofamiljen är betydligt mindre stabil än den gifta familjen.

Siffrorna kan ge ett intryck av att familjen i dag är mycket mera instabil än tidigare. Som tidigare påpekats beror det på vilket tidspers- pektiv som anlägges. Om man jämför med situationen under exempelvis 30-ta1et kan det vara riktigt. Under denna period var antalet skilsmässor lågt samtidigt som de medicinska framstegen ledde till en förhållandevis hög medellivslängd. Det innebär naturligtvis inte att allt var gott och väl i alla familjer. Många barn tvingades säkert uppleva svåra familjekon- flikter utan att dessa ledde till skilsmässa. Går man ytterligare ett femtio-

tal är tillbaka och kommer in på förra seklet så förekom det visst skilsmässor — om än inte i vår utsträckning. Den stora familjeupplösa- ren var emellertid döden. Frekvensen ensamstående och ensamboende föräldrar med barn torde därför ha varit hög.

Hur vanligt är det då för ett barn i dag att bo med en eller två föräldrar? Statistiska centralbyrån som gjortjämförelser mellan år 1960, 1970 och 1980 visade att 1980 bodde 80 procent av alla 7-åringar tillsam- mans med sina båda biologiska föräldrar. Denna siffra är en minskning sedan 1960 med 9 procentenheter. Nära 90 procent av 7-åringarna bodde då med två vuxna. För l7-åringarna låg siffrorna genomgående 10 procentenheter lägre.

I statistiska centralbyråns studie 1980 hade hela 86 procent av 7-åring- arna minst ett syskon. Andelen ensambarn har inte genomgått några nämnvärda förändringar de senaste 20 åren, medan däremot andelen barn med många syskon fyra eller fler minskat från 11 procent till 2 procent. Också andelen barn med tre syskon hade minskat från 14 procent till 6 procent och andelen med endast ett syskon hade ökat kraftigt från 37 procent till 53 procent. Barn är alltså sällan helt ensamma men de har få syskon. I sammanhanget skall dock erinras om att ensam- boende mödrar arbetar längre tid per dag, tillbringar längre tid per vecka på resor till och från arbetet och dessutom har sämre betalda arbeten.

En föreställning som inte är ovanlig är att småbarnsfamiljen skulle vara isolerad och ha liten kontakt med den egna släkten. Emellertid visar tillgängliga studier av småbarnsfamiljer tvärtemot att de inte är särskilt isolerade och att släkten -— inte minst föråldragenerationen spelar en utomordentlig stor roll som stöd och hjälp i föräldrarollen.

Från de här utgångspunkterna har delegationen fört en övergripande diskusson om barn och familj, diskuterat vilka betoningar det kan finnas skäl att göra inför framtiden och vilka satsningar som bör gå före andra.

Bam behöver sinaföräldrar! Det är den första betoningen. Detta gäller i synnerhet små barn. Omvärlden med andra vuxna och kamrater får först efter hand en betydelse för barnen. De samhällsreformer som genomförs för barnfamiljerna måste präglas av och utgå från dessa hänsyn.

I dag har de fiesta barn föräldrar som yrkesarbetar. 83 procent av kvinnorna med barn i förskoleåldern och 89 procent av kvinnorna med barn i skolåldern förvärvsarbetar. 45 procent av samtliga kvinnor arbe- tar deltid. Småbarnsfäder förvärvsarbetar i högre utsträckning än andra män. Endast 7 procent av männen arbetar deltid. Mot den här bakgrun- den anser delegationen att den viktigaste familjepolitiska uppgiften just nu är att på olika sätt göra det lättare för föräldrar som förvärvsarbetar att ägna sig åt sina barn.

Föräldraförsäkringen ger i dag föräldrar möjlighet att göra ett uppe- håll i förvärvsarbetet när barnen föds, utan att de för den skull riskerar jobbet. Det är en reform som, trots att den är förhållandevis ny och dessutom helt unik i ett internationellt perspektiv, blivit självklar. För- äldraförsäkringen ger män samma formella möjligheter som kvinnor att vara hemma hos sina barn. Men i praktiken är det kvinnorna, som tar ut föräldraledighet under barnets första sex månader. Detta är förståeligt.

Det finns flera skäl till att mamman är den, som är hemma de här första månaderna. Barn behöver sina mödrar under den första tiden och det är viktigt med en kontinuitet för barnet. Det är emellertid också viktigt att männen ger kvinnorna ett starkt stöd under den här första tiden.

Statistiken över de ytterligare sex månaderna, som ersätts av försäk- ringskassan visar att männen nu successivt börjat utnyttja föräldraledig- heten. Under denna tid är en tredjedel av dem hemma med barnet under kortare eller längre perioder.

Att män, genom föräldraförsäkringen, har fått en reell möjlighet att tidigt vara tillsammans med sina barn kan få en mycket stor betydelse för den fortsatta kontakten. Föräldraledigheten ger tillfälle till en nära kon- takt som sedan kan bli bestående. Det är delegationens uppfattning att män i högre utsträckning skulle utnyttja de möjligheter föräldraledighe- ten ger om den byggdes ut, så att det blev fler dagar att dela på.

Barn behöver sina föräldrar även i fortsättningen, dvs. sedan föräld- raledigheten tagit slut. Då gäller det emellertid också att tillmötesgå barnens behov av att möta andra vuxna, utvidga sin värld, få kamrater och känna trygghet i den närmaste omgivningen. I blickpunkten kom- mer då mycket snart hur arbetslivet organiseras och vilka möjligheter föräldrar erbjuds till stöd och hjälp utanför hemmen.

När det gäller föräldrars möjligheter att ägna sig åt sina barn är således arbetstidens längd en nyckelfråga. Ofta möter man uppfattningen att arbetstiden fortlöpande har minskat under efterkrigstiden. Så är det om man ser till det lönearbete som enskilda individer utför. Men ur barnets synvinkel blir bilden en annan: I och med att kvinnorna gick ut i förvärvslivet, ökade familjens totala arbetstid drastiskt. I en familj där, för en 40-50 år sedan, enbart mannen arbetade har således arbetstiden istället för minskat, ökat från 48 timmar i veckan till 80 timmar, om båda nu arbetar heltid.

Hemarbetet, som kvinnorna fortfarande har huvudansvaret för, tar också mycket tid i anspråk. För några decennier sedan trodde många att hushållsarbetet nästan helt skulle gå att rationalisera bort. Men så har det inte blivit. En tvåbarnfamilj lägger i genomsnitt ned ca 60 timmars arbete .i veckan i det egna hemmet.

Delegationen anser att det inte går att diskutera vare sig arbetstidsfrå- gorna eller jämställdhetsfrågor på ett meningsfullt sätt utan att ta med i bilden att barn behöver sina föräldrar. De behöver sina föräldrars fysis- ka och psykiska närvaro och tillgänglighet, de behöver föräldrar som bryr sig om, orkar engagera sig och visa ett positivt intresse. Barnen behöver sina föräldrar från födelsen till pubertetens slut. Små barns kontaktbehov är särskilt viktiga och grundläggande för utvecklingen. Om de försummas kan konsekvenserna bli förödande. De kan ta sig uttryck i bristande tillit till vuxenvärlden, i känslor av övergivenhet eller i olika kroppsliga symtom.

Därför bör samhällets strävanden ifråga om arbetstider i första hand gå ut på att skapa goda betingelser för föräldraskap. Detta är barnets rätt, och den måste tas till vara av den vuxna generationen på ett solidariskt sätt.

Mot den bakgrunden är det oerhört viktigt att stå fast vid kravet på

sextimmars arbetsdag. I ett första steg bär småbarnföräldrama få denna möjlighet. I ett längre tidsperspektiv är det nödvändigt att göra arbetsti- den mer flexibel. En arbetstid som anpassas efter familjens behov kan bidra till att göra vardagslivet enklare under den period i livet man har små barn. Familjen får ett handlingsutrymme som gör det möjligt, att med så få stressmoment som möjligt, pussla ihop tid för arbete, barn och ett liv tillsammans. En mer varierad arbetstid kan också ge utrymme för olika former av samlevnadsmönster. Den kan göra det möjligt att ändra tyngdpunkten i vårt sätt att disponera vår tid under olika perioder i livet. Det måste emellertid bli fråga om en anpassning som verkligen har sin grund i ett ökat ansvar för barn och familj inte en flexibilitet som styrs av arbetsgivarnas krav på konjunkturanpassad arbetstid. En bit på väg skulle man komma om papporna i högre utsträckning utnyttjade de möjligheter som redan finns att förkorta arbetstiden. I dag är det prak- tiskt taget bara kvinnorna som anpassar sin arbetstid efter barnens behov.

Om en utbyggd föräldraförsäkring och kortare, mer flexibel arbetstid är två viktiga pusselbitar för att öka möjligheterna att både arbeta och ha barn så är barnomsorgen den tredje biten som måste passas in för att bilden av ett barnvänligare samhälle skall framträda.

I och med att riksdagen nu förelagts förslag om en planmässig utbygg- nad av förskolan, kommer denna att bli en del av en god uppväxt för alla barn. Den brist på barnomsorg som hittills funnits och finns, har tvingat många föräldrar in i otillfredställande situationer, som ibland gått ut över barnens trygghet. Det finns också fortfarande kvinnor, som på grund av brist på barnomsorg, inte över huvud taget kan återgå till yrkesarbete efter barnledigheten. De barn som har förvärvsarbetande eller studerande föräldrar får nu rätt till plats i daghem eller i familje- daghem från ett och ett halvt års ålder. Barn, som har hemarbetande förälder eller barn som vistas i familjedaghem, får möjlighet till peda- gogisk stimulans i öppen förskola eller deltidsförskola.

Genom reformen läggs också ramarna för förskolans mål och innehåll fast. Dess uppgift är att i samarbete med hemmet bidra till en trygg och stimulerande uppväxtmiljö, att ge barnen omvårdnad och stöd i sin utveckling och att ge dem gemenskap med andra barn och vuxna utanför den egna familjen. Förskolan skall successivt ge barnen kunskaper och erfarenheter av omvärlden, förmedla ett kulturarv och lägga grunden till att barnen kan finna sig väl tillrätta i samhället. Därför är det angeläget att som nu skett innehållet i verksamheten preciseras.

När det gäller barnfamiljernas ekonomi vill delegationen först fastslå att ekonomisk trygghet är en grundläggande förutsättning för att barn skall få en bra uppväxt. Grunden för ekonomin i en familj måste alltid vara föräldrarnas arbete. Den allmänna välfärdsprincipen att alla som vill skall kunna få ett arbete är därmed också grundläggande inom familjepolitiken. Därutöver behövs olika former av stöd och insatser som mildrar skillnaderna mellan de perioder i livet då man har hemma- varande barn och de då man inte har detta större försörjningsansvar. De bidrag och de förmåner, som samhället därvid erbjuder barnfamiljerna bör, så långt det är möjligt, göras generella, dvs mer utformas med tanke

på barnen än på föräldrarnas ekonomiska situation. Barnbidraget, som utgår till alla, är ett exempel på ett sådant bidrag. Barnavårdscentraler- nas kunnande som erbjuds alla barn — är ett annat exempel (se även avsnitt 2). Inom studiehjälpen finns inackorderingstillägg för alla barn som har långt till skolan, studiebidraget utgår till alla, skolundervisning- en är gratis etc. Enligt delegationens mening är det viktigt att slå vakt kring denna generella välfärdspolitik, dvs. kring barnens grundläggande ekonomiska trygghet.

Lika viktigt är emellertid att välfärdssamhället förfogar över många olika former av stöd och bidrag som enbart sätts in för barn och ungdo- mar som i något hänseende är mer utsatta än andra. Det kan t.ex. vara fråga om en dålig familjeekonomi som återspeglar sig i en för liten bostad eller i en tveksamhet inför längre kostsamma studier. Det kan vara fråga om barn med handikapp som fordrar speciella insatser i förskolan och i skolan eller om ett barn som av någon annan anledning behöver ett specialstöd. Det är dock viktigt att begränsa de samlade marginaleffekter av skatter, bidrag och inkomstbaserade avgifter som här kan uppstå.

Sammantaget anser delegationen:

att ekonomisk grundtrygghet är en förutsättning för att barn skall få en bra uppväxt,

att grunden för ekonomin i en familj måste vara föräldrarnas arbete,

att ett familjestöd behövs som utjämnar skillnaderna mellan de perioder i livet, när man har hemmavarande barn och de perioder när man inte har detta större försörjningsansvar,

att stödet till barnfamiljerna så långt möjligt bör vara generellt,

att föräldraförsäkringen bör byggas ut så snart samhällsekonomin tillå- ter det,

att kravet på sextimmars arbetsdag måste ha hög prioritet och att små- barnsföräldrarna har störst behov av en sådan reform,

att opinionsbildningen bör intensifieras för att småbarnfäder i ökad utsträckning skall utnyttja de möjligheter som redan finns att förkorta arbetstiden och för att öka förståelsen för att yrkesarbetande föräldrar kan ha behov av att anpassa sin arbetstid efter barnens behov, samt

att en förskola med höga kvalitetsambitioner och i olika former bör erbjudas alla barn.

2. Barns utveckling och hälsa

En debatt som pågått under den tid delegationen arbetat har handlat om barns hälsa -— i synnerhet om barns psykiska hälsa. Flera undersöknin- gar har lagts fram där det hävdats att barn mår allt sämre i vår tid, dvs att den psykiska hälsan skulle ha försämrats. En annan debatt som pågått har handlat om hur den nuvarande barnhälsovårdens kunnande skall bevaras och utvecklas när primärvården, med sitt samlade hälso- ansvar för befolkningen i ett visst geografiskt område och därigenom med sin mer allmänna inriktning av hälsovården, helt övertar de specia- listfunktioner som tidigare upprätthållits av barnavårdscentralerna. De- legationens ledamöter har tagit de här debatterna som utgångspunkt för en allmän diskussion om barns utveckling och hälsa: vilka betoningar finns det skäl att göra inför framtiden, vilka svårigheter och problem finns det anledning att uppmärksamma? Inledningsvis refereras ett frå- gesvari riksdagen som statsrådet Gertrud Sigurdsen avgav i dessa frågor under våren 1984 samt regeringens proposition i mars 1985 om den framtida hälso- och sjukvården.

Regeringens åtgärder

1 maj 1984 redovisade Gertrud Sigurdsen i ett interpellationssvar (1983/ 841514) de åtgärder regeringen ämnade vidta för att tillförsäkra primär- vården erforderlig specialistkompetens inom områdena pediatrik och gynekologi vad avsåg den öppna mödra- och barnhälsovården. Inled— ningsvis deklarerade hon att den pågående utbyggnaden av primärvår- den kunde få konsekvenser för hälsovården för mödrar och barn såväl inom länssjukvården som inom primärvården. Den del av hälsovården för mödrar och barn som inte kräver länssjukvårdens resurser och som f.n. bedrivs vid sjukhusanknutna centraler avses nämligen att successivt inordnas i primärvårdsorganisationen. Däremot skall som hittills häl- soövervakningen av vissa riskgraviditeter och barn med vissa särskilda hälsorisker förläggas till länssjukvården.

Regeringen anser det angeläget, deklarerade Gertrud S_igurdsen, att den resurs och den kompetens som mödra- och barnhälsovården repre- senterar tillvaratas på bästa sätt. Det krävs bl.a., en nära samverkan mellan primärvården och länssjukvården. Väl fungerande barnavårds- centraler kan inte bara få rationaliseras bort.

När det gäller erforderlig specialistkompetens hos primärvårdens per- sonal bör den distriktsläkare som skall ha ansvaret för hälso- och sjuk— vården för barn respektive för kvinnor antingen ha fullgjort vidareut- bildning inom pediatrik resp. gynekologi/obstetrik (förlossningslära) eller vidareutbildning inom allmänmedicin, med vidgad erfarenhet inom respektive verksamhetsområde. Tillgången på läkare med fullgjord vidareutbildning inom barnmedicin resp. gynekologi/obstetrik gör det möjligt för ett betydande antal av dem att arbeta inom primärvården som distriksläkare. Sjuksköterskor med viss vidareutbildning t.ex. distriks- sköterskor och sjuksköterskor med vidareutbildning inom t.ex. gyneko- logi/obstetrik (barnmorskor) och barnsjukvård kommer att vara verk— samma inom hälsovården för mödrar och barn.

Sammanfattningsvis hade regeringen således gjort den bedömningen att erforderlig specialistkompetens kommer att finnas inom primärvår- den för mödrar och barn även framgent.

I mars 1985 lade regeringen fram en proposition där riktlinjer angavs för den framtida hälso- och sjukvården (prop. 1984/85: 181). I propositio- nen konstaterades bl.a. att de grupper i samhället som är utsatta för de största hälsoriskerna finns bland arbetare och lägre tjänstemän, invand— rare, långvarigt arbetslösa, ensamboende frånskilda män och barn i familjer med låg inkomst samt sociala och psykiska problem. De stora folksjukdomarna är också betydligt vanligare bland dem med lägre välfärd än bland dem med bättre livsvillkor. Hälsoriskerna finns i t.ex. arbets-, boende- och trafikmiljön. De ökar i samband med hot om ar- betslöshet och missbruk av alkohol och narkotika, tobaksrökning samt ur hälsosynpunkt olämpliga kostvanor. I propositionen redovisades olika strategier för att minska hjärt- och kärlsjukdomar, skador och hälsorisker inom olika samhällssektorer.

En intensifierad hälsoupplysning betonades bl.a. liksom en bättre Skadestatistik som kunde öka möjligheterna att tidigt upptäcka och förebygga — olycksfall. Hälso- och sjukvårdslagen föreslog regeringen ändrad så att kravet på att arbeta förebyggande kunde läggas fast. Likaså att kraven på en god hälso- och sjukvård skulle gälla all vård och inte endast den som bedrivs av landstingen.

Slutligen skall nämnas att barn- och ungdomspsykiatrins framtid nyli- gen blivit föremål för ett statligt utredningsarbete (Barn- och ungdoms— psykiatri samt familjerådgivningsutredningen BFU—8l). I kommitténs slutbetänkande (SOU 1985:14) Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten, betonades att barn och ungdomar som på grund av psy- kiska störningar behöver hjälp i första hand bör få den på — vad man kallar — basnivån, dvs på barnavårdscentraler och distriktläkarmottag- ningar och i förskola och skola. Kommittén understryker vikten av att förstärkningar här sätts in.

Barn och ungdomsdelegationen

De som hävdat att det skulle vara värdefullt om vårdcentralerna succes- sivt tog över mödra- och barnavårdscentralernas uppgifter har ofta gjort

det med hänvisning till att en helhetssyn på människan måste eftersträvas. Det är nödvändigt att försöka styra bort från specialistens infallsvinkel eller i vart fall komplettera den med en bredare och mer allmän. Foten, halsen, ryggen etc. lever inte något slags eget liv utan är alltid en del av kroppen, av hela människan.

Ingen människa vill, att den som närmar sig henne i en allvarlig fråga har ett begränsat perspektiv. Alla är påverkade av de upplevelser de gjort tidigare i sina liv, av de människor de har runt omkring sig, av sin sociala situation, av tillståndet i världen etc. För att människor skall förstå —— och därigenom kunna hjälpa och stödja varandra måste perspektivet vara brett och lyhördheten stor.

Det vore dock ett allvarligt misstag att utifrån dessa tankar börja underskatta det kunnande och den erfarenhet som vissa yrkesgrupper representerar t.ex. barnmedicinare, barnpsykologer, barnsjuksköterskor och barnmorskor. Primärvården behöver denna kompetens som inte är organinriktad utan som gäller hela kvinnan och hela barnet för att utvecklas vidare. Allmänorientering får inte ställas i något slags motsats- ställning till ett yrkeskunnande eller till en yrkesskicklighet inom ett visst bestämt område. Det ena förutsätter i stället det andra; yrkesskicklighe- ten behöver också ett brett perspektiv och i det bredare perspektivet behövs stöd och hjälp från den som har specialkunskaper.

Det unika med just våra mödra- och barnavårdscentraler är att de lyckats förena dessa båda sidor. Föräldrar har kunnat komma dit och där tala om allt som bekymrar dem. Samtidigt har de vetat att personalen på centralen är högt kvalificerade inom sina yrkesområden. De har därför inte behövt känna att de kanske måste ”gå vidare” med sin oro över något hos barnet. Praktiskt taget 100 procent av barnfamiljerna utnyttjar också mödra- och barnhälsovårdens service.

Man måste handskas ytterligt varligt med det förtroende som föräld- _ rar i dag har för våra mödra- och barnavårdscentraler. Det innebär en stor omställning att bli förälder. Många har ett behov av att kunna få tala med någon om de tankar och känslor som uppfyller dem. Den förebyg- gande vården för mödrar och barn erbjuder både medmänsklighet och professionalitet. Det är viktigt att värna om detta liksom om att de sjuk- och hälsovårdsresurser som i dag finns för barn med allvarliga sjukdomar, skador efter t.ex. trafikolyckor eller för barn med funktions- hinder på motsvarande sätt präglas av bredd, känsla och professionali- tet.

Men det är likaså viktigt att den medmänsklighet, den lyhördhet och kanske framför allt det kunnande om barns behov som på detta sätt finns inom primärvården återfinns även hos andra samhällsorgan, t.ex. hos sociala service-centraler, i förskolor, skolor, fritidshem etc. De förslag BFU-81 nyligen lagt fram är, enligt delegationens uppfattning, steg i rätt riktning. De kunskaper om barns hälsa och utveckling som finns inom den allmänna hälsoövervakningen av alla barn bör i större utsträckning än i dag tas till vara i samhällsplaneringen. Diskussionerna i det följande handlar mest om vad dessa betoningar innebär, varför de är så viktiga att göra och på vilka olika sätt vi kan skapa en beredskap inför framtiden.

Det första som behöver markeras är att det är nödvändigt att ha ett

brett tidsperspektiv när vi diskuterar barns utveckling och hälsa. Dagens problem, men också dess möjligheter, går lättare att se om de sätts i relation till den utveckling som skett. Det som därvid blir uppenbart är att barns kroppsliga hälsa dramatiskt förbättrats. För en 70-80 år sedan var spädbarnsdödligheten omkring 10 procent — mot dagens 0,5 pro- cent och många barn dog senare till följd av vanliga infektionssjuk- domar. I dag är de allvarliga epidemiska sjukdomarna inte längre något större hot mot barns hälsa. De medicinska landvinningarna, den allt mer utvecklade hälso- och sjukvården, den höjda kunskapsnivån hos folk- flertalet och den ökade välfärden har bidragit till denna utveckling.

När det gäller den psykiska hälsan hos barn och ungdomar förr vet vi mycket lite. Det barnpsykologiska kunnandet och intresset är av ganska sent datum. Föreställningarna är emellertid många om att barn var harmoniska och trygga förr. Enligt delegationens uppfattning torde det dock knappast finnas någon anledning att idyllisera det förflutna i de här hänseendena. Tveklöst skapade fattigdom, förtryck, utbildnings- brist, barnarbete liksom de skarpa klassgränserna också psykiska pro- blem hos stora barngrupper. I t.ex. skolan kan den psykiska ohälsan ha varit osynlig helt enkelt på grund av de auktoritära förhållanden som där rådde. Det fanns inte utrymme för barn att visa hur de kände sig.

När således undersökningar i dag läggs fram om barns hälsa och man diskuterar vilka förändringar som kan ha skett över tiden så saknas det istort sett uppgifter från förr när det gäller den psykiska hälsan. Man vet mycket lite om vad t.ex. barn i olika samhällsklasser och i olika livssitua- tioner hade för upplevelser, relationer och känslor.

Våra kunskaper är däremot goda om barns fysiska hälsa. Det finns också mångajämförelser när det gäller t.ex. barnolycksfall och barn med funktionshinder, uppgifter som omedelbart kunnat läggas till grund för skilda offensiva satsningar.

Den i vår tid successivt ökade kunskapen om barns psykiska behov har snabbt fått en stor betydelse och en bred genomslagskraft. Insikten om och förståelsen för att barns uppväxtmiljöer utgörs av ett intensivt relationsspelmellan olika människor och att i synnerhet små barn behöver djupa och varaktiga relationer till sina närmaste har på en rad områden helt förändrat gamla rutiner, vanor och traditioner. Numera inser alla hur viktigt det t.ex. är att föräldrar får vara hos sin små barn när de blir sjuka och måste läggas in på sjukhus. För inte så länge sedan var besökstiderna bara en timme på söndagarna, och det var inte ovanligt att föräldrarna uppmanades att helt avstå från besök eftersom barnen före- föll bli så upprörda när de gick. Det som av personalen uppfattades som att barnen lugnat sig eller blivit lättskötta var ofta ingenting annan än regelrätta depressioner.

Ett annat exempel är fosterhemsplaceringar. Tidigare när kunskaper- na var mindre om hur barn kunde uppleva att skiljas från sina föräldrar, torde man ofta ha underskattat den djupt omvälvande händelse som en sådan placering kunde utgöra. Den konfliktladdade relationen till för- äldrarna upphörde visserligen i yttre mening i och med fosterhemspla- ceringen, men relationen till dem fanns ändå kvar. Den fortsatte sin dialog i barnets inre och den dialogen kunde finnas kvar upp i vuxen

ålder. Numera vet man att en fosterhemsplacering för att bli ett bra alternativ -— måste utgå ifrån att barn är bundna till sina föräldrar med mycket starka band, även alltså till föräldrar som varit otillräckliga och på många sätt ”dåliga”.

En annan insikt som kommit med den ökade kunskapen om barns utveckling och om barns behov är att många föräldrar som kommer med sina barn till de barnmedicinska klinikerna eller ungdomar som själva vänder sig till skolhälsovården i själva verket inte alls har behov av någon renodlad medicinsk hjälp. De har i stället ett outtalat eller diffust behov av ett psykologiskt eller av ett kurativt stöd. Den somatiska, dvs. den kroppsliga, sjukvården har en förmåga att fånga upp även andra problem än rent medicinska, t.ex. relationsproblem eller ekonomiska problem. Av bl.a. de här anledningarna har barnklinikerna och den öppna hälso- och sjukvården för barn börjat knyta till sig även annan personal än den somatiskt utbildade, t.ex. psykologer och kuratorer. Helhetssynen på barnet och på barnets familj har med andra ord lång- samt börjat slå igenom liksom insikten att kroppsliga sjukdomar ibland kan behandlas framgångsrikt även från andra utgångspunkter än rent medicinska.

Även andra samhällsorgan, t.ex. de som möter barn och ungdomari olika akuta krissituationer, borde, enligt delegationens uppfattning, kny- ta till sig personal med en bred och djup kunskap om barns behov. De domstolar som t.ex. i dag avgör barnavårdsmål, dvs. mål enligt social- tjänstlagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga eller föräldrabalken har ingen sådan särskild expertis knuten till sig.

Det viktigaste för barn måste emellertid ändå alltid vara det stöd och den hjälp de egna föräldrarna kan ge och erbjuda oberoende om de bor tillsammans eller på var sitt håll. Samhället måste underlätta för föräldrar att vara bra föräldrar. Detta kan samhället främst göra vilket utvecklats närmare i det föregående avsnittet -— genom att ge barnfa- miljerna goda ekonomiska och sociala villkor. Samhället har emellertid också en utomordentligt viktig uppgift att erbjuda föräldrar kunskap om barns utveckling och behov, råd och stöd i praktiska vardagsfrågor, möjligheter att prata om det som upptar dem etc. Den av 1979 års riksdag beslutade s.k. föräldrautbildningen har ett sådant syfte. Den riktar sig till blivande och nyblivna föräldrar. Det övergripande målet är just att stärka föräldrarna i deras föräldraskap och att betona deras egen kom- petens och förmåga. Delmålen för föräldrautbildning är bl.a. att ge ökade kunskaper om barns utveckling och behov och att skapa möjlig- heter till kontakt och gemenskap med andra föräldrar. På delegationens uppdrag genomför sjukvårdshuvudmännen f.n. en kartläggning av de hittillsvarande erfarenheterna av denna utbildning.

Slutligen vill delegationen ta upp en delvis annan fråga: Den medi- cinska utvecklingen har i modern tid medfört att effektiv hjälp kunnat ges till ständigt nya grupper av barn, t.ex. barn med tumörsjukdomar, hjärtmissbildningar och starkt underviktiga nyfödda. Vården av dessa barn kräver kvalitativt mycket högt utvecklade resurser. Vårdbehov av denna art får, enligt delegationens mening, av grundläggande etiska skäl, inte sättas i motsatsförhållande till önskvärdheten av ökade preven-

tiva satsningar. Snarare måste man i ett trängt ekonomiskt läge kräva en ökad solidaritet av de friska med de sjuka.

Sammanfattat anser delegationen:

att det är viktigt att värna om den sjuk- och hälsovårdsorganisation som föräldrar fått ett förtroende för, t.ex. barnavårdscentralerna,

att det förebyggande sjuk- och hälsovårdsarbetet måste ha siktet inställt på hela människan, dvs. även utgå från kunskaperna om barns psykiska utveckling och behov och från kunskaperna om sambanden mellan hälsa och social/yttre situation,

att samhället har en viktig uppgift att stödja föräldrar i deras föräldra- skap, dels genom att ge dem en ekonomisk och social grundtrygghet, dels genom att erbjuda dem stöd, hjälp, utbildning och rika möjligheter att tala om sina problem,

att kunskaper om barns behov och utveckling måtte bli utgångspunkt för samhällsplanering, lagstiftning och utformning av samhällsinstitutioner som har ansvar för barn, samt

att de svårt sjuka barnens behov beaktas i sjukvårdsplaneringen.

3. Barns och ungdomars delaktighet

Barn och ungdomar kan vara delaktiga på väldigt många olika sätt. De kan vara delaktiga i sin egen familjs liv, i kamratkretsen, på dagis, i skolan, i närsamhället, i en idrottsförening, i en politisk organisation etc. Det gemensamma för dessa barn och ungdomar är emellertid alltid om det nu är fråga om en delaktighet värd namnet att de känner sig ansvariga och att de kan påverka det som händer.

En viktig utgångspunkt för barn- och ungdomsdelegationen har varit att inte värdera de olika uttryck barns och ungdomars delaktighet kan ta sig. De många exempel, som ges i det följande, har alltså inte valts därför att de på något sätt skulle vara bättre än andra utan mer för att illustrera den kraft och den entusiasm barn och ungdomar kan ha och det ansvar de är beredda att ta. Enligt delegationens uppfattning är det t.ex. ingen principiell skillnad mellan att ta ansvar för en yngre kamrat eller att i skolan vara aktiv i elevrådet.

Regeringens åtgärder

1 maj 1983 tillsatte regeringen den s.k. demokratiberedningen. Dess över- gripande uppgift var att studera hur ett ökat medborgarinflytande kunde bli möjligt, framför allt i den kommunala verksamheten. Bland bered- ningens uppgifter ingick således att studera s.k.brukarmedverkan och brukarinflytande, t.ex. elever som brukare i skolan, föräldrar i barnom- sorgen eller barn och ungdomar i kommunala fritidsaktiviteter.

Ijuni 1984 fick demokratiberedningen genom tilläggsdirektiv uppdra- get att mer samlat ta upp frågan om elevers och föräldrars medverkan, delaktighet och ansvar i skolan. En särskild arbetsgrupp den s.k. skolgruppen tillsattes. I den ingick bl.a. representanter för barn- och ungdomsdelegationen.

Skolgruppen har i sin slutrapport, ”Skola för delaktighet”, lämnat förslag till hur elever skall få större inflytande i skolans beslutsprocesser. Enligt gruppens förslag skall elevernas rätt till inflytande regleras genom centrala bestämmelser. Elevinflytandet skall stärkas genom att eleverna får rätt till samråd i alla frågor, som har stor betydelse för dem. Tillfälle till samråd skall alltid ges i: frågor om planering och uppföljning av skolverksamheten, pedagogiska frågor av allmän karaktär och frågor om skolmiljön. Formerna för inflytande skall bestämmas lokalt. Varje

skolenhet skall en gång om året lämna en plan till skolstyrelsen över hur samrådet har gått till och hur elevinflytandet har utvecklats.

Skolgruppen ger i slutrapporten också sin syn på hur eleverna kan medverka i skolans skötsel. Erfarenheter från självförvaltande skolor, skolkooperativ, skolcafeterior etc. redovisas. Därtill redogör gruppen för sin syn på hur ett demokratiskt arbetssätt kan ta sig uttryck i den dagliga verksamheten i skolan, i planeringen och i genomförandet av undervisningen. I det sammanhanget framhålls också fritids- och kultur- aktiviteternas samt föreningslivets möjligheter att verka som demokra- tiserande krafter i skolan. I rapporten finns också en diskussion om hur demokratifrågorna behandlas i läromedel och undervisning. Slutligen redovisas vissa riktlinjer för ett fortsatt utvecklingsarbete.

Inom ramen för det utvecklings- och förnyelsearbete, som startade 1984/85 inom den kommunala barnomsorgen med stöd av ett årligt stats- bidrag om 30 milj. kr. finns en rad projekt där man söker ta till vara och stärka barnens egna initiativ och förmåga, ge dem kunskaper om det egna bostadsområdet, den egna orten och dess historia och utveckla barnens förmåga att uttrycka sig på olika sätt.

I den proposition (1983/841116) som regeringen lade fram i februari 1984 om en gymnasieskola i utveckling föreslås en femårig period av försöksverksamhet och utvecklingsarbete för att ge underlag för en steg- vis reformering av gymnasieskolan. I propositionen anges ett ökat ele- vinflytande på skolarbetet som ett viktigt led i reformeringen. Inom ramen för det försöks- och utvecklingsprogram, som skolöverstyrelsen på rege- ringens uppdrag arbetar med, pågår också ett utvecklingsarbete som syftar till att ge eleverna ett större inflytande över sina egna studier och skolans verksamhet i övrigt. Här kan nämnas försök med studiekontrakt, med ett aktivare klassföreståndarskap, med gemensamma aktiviteter i pedagogiska, ekonomiska och administrativa funktioner samt med bas— gruppsverksamhet, där elever i olika grupperingar får uppgifter från klassföreståndarnas ansvarsområden.

År 1985 har av FN proklamerats som internationellt ungdomsår. Ungdomsärets tema är delaktighet, utveckling och fred. Regeringen tillsatte i november 1983 en beredningsgrupp för detta världsungdomsår. Gruppens uppgift är att ansvara för planering och genomförande av olika insatser med anledning av världsungdomsåret och att också seder- mera följa upp resultaten av verksamheten. Utbildningsminister Lena Hjelm-Wallén är ordförande i gruppen.

För insatser under världsungdomsåret har regeringen anslagit 30 milj. kr. ur allmänna arvsfonden. 10 milj. kr. avser försöks- och utvecklingsar- bete i barn- och ungdomsorganisationerna, 10 milj. kr. försöksverksam- het i lokala miljöer och 10 milj. kr. projekt inom bildningsförbund, handikapporganisationer och andra organisationer som arbetar med barn och ungdom eller i kommuner och landsting.

När det gäller försöks- och utvecklingsarbete i barn- och ungdomsor- ganisationerna har beredningsgruppen angett vissa områden, som man tycker är speciellt viktiga inför världsungdomsåret. Gruppen har spe- ciellt velat stimulera projekt som syftar till att stärka samarbetet mellan generationerna, att utveckla föreningarnas inre demokrati, att försöka

nå ungdomar som inte är föreningsaktiva, att skapa ett större socialt engagemang, att utveckla nya verksamhetsformer i lokala miljöer samt att pröva nya sätt att skapa arbete åt ungdomar.

De 10 milj. kr. som är avsedda för försök inom ”övriga föreningar" (som studieförbund, handikapporganisationer, invandrarorganisatio- ner, freds- och miljörörelser, lokala områdesföreningar) kommer främst att gå till projekt som ökar medvetenheten bland vuxna om barns och ungdomars uppväxtvillkor, som utmanar barns och ungdomars fantasi och skaparglädje, som ger demokratisk träning och som har anknytning till freds-, miljö- och u-landsarbete.

De 10 milj. kr. som avsatts till försöksverksamhet i lokala miljöer går främst till projekt som genomförs i samverkan mellan kommunala för- valtningar och föreningar. Tretton orter har utsetts till ”världsungdoms- årskommuner”. Det är Jönköping, Eskilstuna, Landskrona, Avesta, Em- maboda, Stockholm, Storuman, Malmö, Skellefteå, Göteborg, Nybro, Varberg och Övertorneå.

I t.ex. Jönköping finns det s.k. Råslättsprojektet. Där vill man ge de boende större ansvar för sitt område. Bl.a. skall man utveckla ett aktivitetshus och starta ett bokcafe. Eskilstuna tänker genomföra ett nytt barn- och ungdomspolitiskt pro- gram. Detta vill m