SOU 1985:48
Svenska kyrkans gudstjänst
"Genom bön och handpåläggning";
Vignings- jämte installationshand/ingar ffll'turg/lska utvecklings/lhjer
& Statens offentliga utredningar P%? E? 1985 :48 &? Civildepartementet
Svenska kyrkans
gudstj anst
Vignings- och mottagningshandlingar
Bilaga 6
”Genom bön och handpåläggning” Vignings- jämte installationshandlingar — liturgiska utvecklingslinjer
av Lars Eckerdal
1968 års kyrkohandbokskommitté Stockholm 1985
Omslag Lars Tempte ISBN 91-38-09040-6 ISSN O375-250X Liber Tryck AB Stockholm 1986 382937
Förord
Föreliggande undersökning har utarbetats på uppdrag av 1968 års kyrko- handbokskommitté. I preliminär form har den utgjort underlag för kom- mitténs arbete med att utforma liturgisk ordning för vignings- och mot- tagningshandlingar såsom del av Svenska kyrkans gudstjänstordning (SOU l985:45). Som alla böcker har också denna sitt öde. Något bör antydas.
Inom kommitten lämnades utredningsuppdraget ursprungligen till bis— kop Ragnar Askmark. Ingenting var mer naturligt. Efter sin doktorsav- handling Svensk prästutbildning fram till år 1700 (1943) hade han utarbe- tat den stora undersökningen Ämbetet i den svenska kyrkan i reforma- tionens, ortodoxiens och pietismens tänkande och praxis (1949). Sedan han ett decennium senare valts och vigts till biskop fick han under lång tid i både ”tänkande och praxis” arbeta vidare med ”ämbetet i den svens- ka kyrkan” och i andra kyrkor och samfund. Det var därför en självklar- het att han skulle utföra det nödvändiga utredningsarbetet för kom- mitténs räkning. Under flera år gjorde han det vid sidan om uppgifterna som biskop i Linköpings stift. När han gick i pension 1980 kunde han med liv och lust bedriva sin forskning ända tills han hastigt rycktes bort den 19 februari 1983. Vid sin död efterlämnade han ett fyrtiotal pärmar med utdrag ur olika slag av källor och litteratur — ur böcker, tidskriftsar- tiklar etc — jämte en del skisser till enskilda avsnitt för en planerad, mycket brett upplagd framställning. Ett första avsnitt med utarbetad text förelåg vid ett kommittésammanträde få veckor före hans oväntade bort- gång.
Biskop Askmarks död innebar för kommittén också detta, att den inte kunde tillgodogöra sig frukterna av hans forskarmöda. Kommittén tvangs att skaffa sig en ersättare för utredningsarbetet, varvid jag utsågs. Vid det laget återstod endast två år innan såväl utredarens som kom- mitténs arbete skulle vara avslutat. För en undersökning av detta slag har den arbetstiden varit mycket knapp, särskilt som jag inte haft möjlighet att ägna mig odelat åt forskningsuppgiften. En svårighet har varit att tidigare forskning varit så ojämnt fördelad: i vissa fall är forskningsbi- dragen oöverskådligt många, i andra få eller inga. En speciell komplika- tion är att jag främst vad gäller den liturgiska utvecklingen i Svenska kyrkan tvingats till specialundersökningar, därför att jag nått andra re- sultat än tidigare forskare, särskilt min egen ämneslärare professor Sven Kjöllerström. När undersökningen nu framläggs, har jag lust att citera
och göra till mina ärkebiskop Laurentius Petris ord i företalet till 1571 års kyrkoordning:
Liksom man plägar säga: ”Den som bygger vid allmänna vägen, han får många skådare”, så kan man ock inte därom tvivla, att när denna vår kyrkoordning för var mans ögon utkommer, skola ock väl ibland andra de skådare häröver komma, som sakta finna det de kunna lasta. Ty var finner man någon tid någon så säll, att han allom allt kan göra till nöjes?
Några ord skall tillfogas om undersökningen sådan den faktiskt förelig- ger. Syftet är att redovisa hur vignings- och introduktionshandlingar li- turgiskt gestaltas inom olika kyrkor i västerländsk kultursfär. I ovanligt hög grad är utformningen präglad av ett historiskt arv som bevarats in i nutiden, också om förskjutningar av olika slag ägt rum. Först under de allra senaste decennierna har skett förändringar med mer eller mindre radikala förtecken. Även dessa gudstjänstformer har kommit att dras ini kyrkornas intensiva liturgiska förnyelsesträvanden. Till sådant som medverkat till att dessa handlingars utformning långt om länge revideras hör exempelvis att tjänstekategorierna blivit fler än förr. Mer tvingande har varit att kyrkotjänarnas uppdrag och uppgifter fått redefinieras i samband med att synen på kyrkans väsen och uppgift kommit under omprövning. Teckningen av aktuella liturgiska utvecklingslinjer kräver därför både ett långt historiskt perspektiv och ett nutidsinriktat.
I centrum för undersökningen står de liturgiska frågorna. De är sam- manflätade med en rad andra frågor av historisk och principiell art. Vignings- och även introduktionshandlingars liturgi ger uttryck åt grundsynen på ”kyrkans ämbete”, hur detta kan eller skall gestaltas i olika uppdragstyper, vilka uppgifter som kan eller skall knytas till dem, etc. Liturgin ger samtidigt uttryck åt grundsynen på kyrkans struktur och vilken roll detta ”ämbete” kan eller skall ha i kyrkan. Dagens brottning med den typen av frågor sätter sin prägel också på kyrkornas liturgiska förnyelsearbete. Min strävan har varit att inte förbise dessa grundfrågor men att inte heller fångas av dem utan hålla fast vid huvuduppgiften för undersökningen.
Bokens uppläggning är betingad av att utredningen utförts för att ut- göra ett underlag för det liturgiska revisionsarbetet i Svenska kyrkan. I sex kapitel behandlas liturgiska utvecklingslinjer i lika många konfessio- nella grupperingar. Sist i den serien tas de lutherska kyrkorna upp, med viss tonvikt på de övriga nordiska systerkyrkorna. Utvecklingslinjerna i Svenska kyrkan behandlas i det sjunde kapitlet. Det har skrivits på så- dant sätt att det bör kunna läsas separat. Avslutningsvis görs en samman— fattande översikt över huvudtendenserna i kyrkornas vigningstraditio- ner. Partiet kan med fördel läsas även som en orientering före studiet av bokens enskilda kapitel.
Några terminologiska förklaringar är på sin plats. Termerna ”vigning” och ”ordination” används här som synonyma begrepp för den guds- tjänsthandling med olika beteckningar i kyrkorna varigenom personer slutgiltigt avskiljs för permanent särskilt uppdrag i kyrkan. Defmitions- mässigt är detta en engångshandling. Upprepbara är däremot de guds- tjänsthandlingar som praktiseras när vigda och andra personer tillträder
viss befattning för att utöva sin tjänst. De kallas här installations-, intro- duktions- eller mottagningshandlingar, tre termer som valts för att åter- spegla de olika karaktärer sådana handlingar fått. Gruppen av gudstjänst- former för såväl engångshandlingarna som de Upprepbara handlingarna kallas här vignings- eller ordinationsordning. Med rätta kan invändas att uttryckssättet är mindre lämpligt, eftersom också introduktionshand- lingar inkluderas. Terminologin är emellertid försvarbar så till vida som de två grundtyperna av handlingar i praktiken uppvisar stor släktskap i åtskilliga kyrkor.
1 den löpande texten har jag tillämpat principen att till svenska över- sätta citat ur källorna samtidigt somjag meddelar vissa nyckelbegrepp på originalspråket. Vad gäller svenska källor harjag praktiserat nutida orto- grafi och interpunktion. Förkortningar har jag varit sparsam med. Även om de förklaras när de första gången förekommer, har en särskild för— kortningslista placerats sist i volymen. I notapparaten betecknar cf(con- fer = jämför) likartad uppfattning till skillnad från jfr (jämför), som markerar avvikande uppfattning.
Lars Eckerdal
1. Den romersk-katolska kyrkan
1.1. Västlig vigningstradition från gamla kyrkans tid till medeltidens utgång
1.1.1. Den gammalromerska vigningsordningen
Den äldsta kända vigningsordningen ingåri Den apostoliska traditionen, en av Hippolytos (död 237) sammanställd skrift som anses återge ord- ningen i Rom på 200-talets början.' Urtexten på grekiska är bevarad enbart i översättningar av vilka den bästa är en latinsk version från 300- talet. Den latinska texten har delvis gått förlorad men just partiet med vigningsliturgin är så gott som intakt. I och för sig finns notiser om vig- ningar i skrifter redan från IOO-talet, men här anges ordningen som så- dan. I första hand behandlas sättet att utse och viga biskopen men i anslutning därtill anges också formen för präst- och diakonvigningar. Vigningsliturgin utgjordes av en söndagsmässa i vilken vigningshand- lingen fogats in mellan ord- och nattvardsavdelningarna. Under handpå- läggning2 hålls först gemensam tyst bön ”om Andens nedstigande”, där- på den av biskopen högt föredragna vigningsbönen: lovsägelsen3 över att Gud från begynnelsen sett till det ringa och alltid försett sin kyrka med tjänare, en epikles, dvs bönen att han måtte utgjuta sin Ande över de utvalda,4 slutligen bönen att han alltid måtte bevara dem som rätta tjäna-
' Den moderna textkritiska editionen är Botte 1963 (om dom B Botte nedan med n 45—46), som är den vetenskapligt väsentligt förändrade andra upplagan; första upplagan kom 1946. En alltjämt ofta citerad edition är Dix 1937. En för studiesyfte utgiven version med engelsk översättning ingår i Porter 1967 (nedan 86). 3 I handpåläggningen deltar vid biskopsinvigningen några biskopar — först vid kyrkomötet i Nicaea 325 fastställdes att de skulle vara minst tre; vid prästvigning biskopen och några präster, vid diakonvigning enbart biskopen. 3 Bönens lovsägelse representeras i präst- och i viss mån diakonvigningen enbart av invokationen. Det finns allt skäl att med Kleinheyer 1962 l9f anta, att de båda formulären skall uppfattas som modeller för just de avsnitt som är specifika för resp vigningsuppdrag, dvs inte fullständiga böner. 4 Epiklesavsnittet vid biskopsvigning: ”Utgjut nu den kraft som kommer från dig, ledningens Ande [principalis Spiritus = pneumati hägemonikå, Ps 51 114] som du gav åt din älskade Son Jesus Kristus, den Ande som han gav till de heliga apostlar- na, vilka på var ort upprättade kyrkan . . .”; vid prästvigning: ”Se till denne din tjänare och gör honom delaktig av nåds och råds Ande för präster ...””; vid diakonvigning: ”Giv nådens, omsorgens och ihårdighetens helige Ande åt denne din tjänare som du har utvalt till att tjäna din kyrka . . .”.
re. Omedelbart därefter hälsas de vigda genom fridskyssen, varpå den ev— karistiska liturgin fortsätter.
Den enkla vigningsordningen stammar från en period långt före de i böcker fixerade ritualens tid. Inte ens för biskopsvigning anges mer än huvuddragen, inte enskilda detaljer. Man skulle kunna tala om en vig- ningsliturgi med varianter för biskops- resp präst- och diakonvigningar. Det är tydlligt att vigningen av dem som utsetts uppfattas som en kyrkans bönehandling. Närmare bestämt gestaltas en epikles med handpålägg- ning och gemensam bön —— såväl tyst som högt föredragen. Premissen är att den som valts av kyrkan är ””din tjänare, som du har utvalt” (biskops- vigning). Det som krävs är kyrkans bön om Andens utgjutelse, och däref- ter kan kyrkan utan tvekan hälsa den som av Gud ”har blivit gjord (fac- tus) till biskop” resp präst eller diakon.
Romtraditionen förblev väsentligen bevarad ända fram mot 7—800- talen att döma av liturgiska källor som rör praxis på 6—700-talen.5 Jäm— fört med Hippolytos” form finns några drag att notera. Ett sådant är att vigningskandidater hade att avge ett slags negativ försäkran: att de inte var moraliskt belastade med sådant som hindrade vigning. Församling- ens delaktighet i valet av vigningskandidater omvandlades från 5—600- talen i liknande riktning. Den som kunde vittna om vigningshinder upp— manades direkt före vigningshandlingen att göra detta. Vad själva vig- ningshandlingen angår är det en öppen fråga, när och varför handlingen kom att bli infogad i anslutning till mässans gradualpsalm. Också i östlig liturgisk tradition kom omplaceringar att ske!) Allmänt antas att dessa förändringar dikterats av önskan att nyvigda direkt efter vigningen skul- le utföra de för tjänsten specifika liturgiska funktionerna. Till vignings- handlingens upptakt kom att höra kandidatpresentation. Anmäldes inga vigningshinder, uppmanade biskopen menigheten att delta i bön. Såsom inledning kom litanian att brukas, föredragen av kören och med försam- lingsacklamationer, avslutad med en av biskopen inledd slutkollekta. Så följde bönehandlingen enligt Hippolytos” beskrivning.
1.1.2 Utomromerska liturgiska traditioner När den nyss beskrivna gammalromerska traditionen praktiserades ännu under tidig medeltid, förefaller Rom med omnejd snarast ha varit ett reliktområde. På olika sätt hade vigningsordningen omformats på gallisk, keltisk och germansk mark. Den nyktra, koncisa romerska litur- giska texten motsvarades av böljande, bildrika perioder med en inbyggd tendens att växa till än större överflöd. Ett annat karakteristiskt drag är olika typer av symbolhandlingar, ackompanjerade av liturgiska formler.
5 De allmänna utvecklingslinjerna i västlig tradition finns behandlade i en rad framställningar. Goda översikter med litteraturhänvisningar i Hawkins 1978 313ff, Crehan 1978a 320ff. Se även nedan 26 med n 25. 6 Västlig tradition fick diakonvigning direkt efter episteln, präst- och biskopsvig- ning efter sångpartiet före evangeliet. I bysantinsk liturgi kom differentieringen att leda till omvänd ordning: biskopsvigning vid början av Ordets gudstjänst (””lilla intåget”), prästvigning vid offertoriet (””stora intåget”) och diakonvigning omedelbart före kommunionen. — I Rom växte fram särskilda vigningsterminer (kvatemberlördagar) som fick speciella bibliska läsningar, tex vid prästvigning Tit 1:1—9 och Matt 24:42—47 som epistel och evangelium. Kleinheyer 1962 56.
Generellt sett svarade dessa riter mot ett feodalismens formkrav: genom handling realiserades det som samtidigt deklarerades i ord. Den romers- ka traditionens enkla handpåläggning och bön kompletterades med nya riteri en svällande vigningsliturgi. Nytt och gammalt trängdes om vart- annat på grund av den oskrivna regeln att allt som kommit att höra till den liturgiska traditionen kommit för att stanna. Framför sovring före- drogs såväl dupletter som tripletter av olika slag.
1.1.3. Medeltidens sammanfogning av vigningstraditioner
De till sin karaktär skilda liturgiska traditionerna praktiserades sida vid sida. Omkring år 950 redigerades dets k romersk-germanska pontifikale som för Roms del fullbordade den där redan inledda sammanvävningen av de skilda traditionerna. Resultatet blev en mycket komplex vignings- ordning, som inbjöd till ytterligare inskott under de följande århundra- dena. Med sådana kompletteringar redigerades 1485 års första tryckta romerska pontifikale, i allt väsentligt omtryckt i det för hela kyrkan före- skrivna pontifikalet 1596. Denna den tridentinska uniformitetsordning- en för latinsk vigningsliturgi avlöstes förstår 1968 av en väsentligt omge- staltad ordning.
Om det tidigare funnits ett vigningsritual med tre varianter, ledde om- vandlingarna i den medeltida utvecklingsströmmen till tre vigningsritual i vilka man kan urskilja vissa gemensamma drag. Det är svårt att ens genom översiktliga strukturschemata beskriva de sammansatta mönst- ren. Traditionselement från skilda tider och regioner hålls samman ge- nom ett slags sinkningsteknik: på ett stundom konstfärdigt, stundom okänsligt sätt har element skjutits in i varandra till ett genom anvisningar sammanhållet, omfattande rituellt handlande. Det förefaller bättre att förmedla ett intryck av resultatet genom att stanna enbart vid prästvig- ningsordningen och ta upp några huvuddrag i enbart vigningsdelen i snäv mening.
Först kan noteras att elementen från den gamla romerska traditionen alla är kvar men uppsplittrade. I den mån man alls kan tala om en hela menighetens bön har den kommit att ingå i förberedelsedelen. Handpå- läggningen under tystnad har blivit en helt fristående rit. Först efter den finns en uppmaning till bön: en kollekta som ursprungligen var litanians slutbön. Nattvardsprefationens inledningsdialog (Sursum corda) utgör nu upptakten till den gamla romerska vigningsbönen, utsirad med fram- för allt gammaltestamentlig typologi. Bönen mynnar ut i investituren. Med tillhörande formler överlämnar biskopen stola (””Tag emot Herrens ok . . .”) och mässhake (”Tag emot den prästerliga klädnaden . . .””). Så följer en ursprungligen gallikansk vigningsbön — sakligt en duplett till den romerska — och som ett högmedeltida tillskott pingstsekvensen Veni creator Spiritus (Kom, Skaparande . . ., ungefär sv ps 133). Bön och sång får uppfattas som inledning till en vid präst- liksom biskopsvigning från 7 —800-talen infogad rit, smörjelse—handlingen. Vid prästvigning smordes kandidatens handflator i det att biskopen yttrade:
Herre, må dessa händer vara värdiga att inviga och helga (consecrare et sanctifica- re) genom denna smörjelse och vår välsignelse.
Formelns fortsättning deklarerar att händerna smorts för att kunna ef— fektivt välsigna, inviga och helga (benedicere, consecrare, sanctificare). Direkt härefter sker traditio instrumentorum, överlämnandet av de till vigningstjänsten knutna liturgiska redskapen. Vid prästvigning räcks kalk och paten med den formel, som för reformatorerna blev sinnebilden för papismens falska nattvards- och ämbetssyn: Tag emot förmågan (Accipe potestatem) att frambära offer inför Gud och fira mässan såväl för levande som för döda. I Jesu namn. Amen.
Med detta slutade vigningsavdelningen. Anhopningen av riter hade emellertid blivit så stor att det under högmedeltiden blev nödvändigt med ett nytt extra parti efter de nyvigdas kommunion, som kom att bli ett led i vigningsakten. På kommunionen följer: trosbekännelse — (den andra) handpåläggningen — löftesfrågor — fridskyssen. Till den gamla romerska traditionen hörde fridshälsningen, omplacerad till att utgöra avslutning på serien riter enligt främst germansk tradition. Credo och löftesfrågor utgjorde båda element i den feodala formvärld, som även avsatt spår i aktens inledningsparti. Vasallen/vigningskandidaten hade att knäböja och med sin hand i 1änsherrens/vigningsbiskopens händer avlägga trohetsed inför den som gav förläningen/ämbetet. Handpålägg- ningsriten slutligen är en av resterna av den gammalromerska handpå- läggningen under tystnadens bön. Inplacerad här kom den under högme- deltiden att beledsagas av en särskild formel. Dess inledning (Joh 20:22 b) hör samman med ritens ursprungliga funktion men tystnadens bön har omvandlats till ett imperativ. Dess senare del (Joh 20:23) kom först så småningom i bruk, kanske för att motivera ritens dubblering och tvivelsutan för att anknyta till samtida utvecklingsdrag i ämbetsuppfatt- ningen: Tag emot den helige Ande. Dem du förlåter synder är förlåtna, och dem du binder i dem är bundna.
Ett karakteristiskt drag i den medeltida utvecklingen är strävan att med element i vigningsliturgin fixera centrala funktioner för resp vignings- grad. För prästvigningens del gäller detta framför allt den genom vigning förlänade ”förmågan (potestas)”” att handha nattvardens och botens sak- rament (smörjelsen resp andra handpåläggningen). Den liturgiska ut- vecklingen erbjöd rikligt med definierande stoff, inte minst genom de olika symbolhandlingarnas formler. Det rör sig väsentligen om uppgifter inom den liturgiska sfären, med en vidare ram enbart ifråga om bisko- pen. Genom 1485 och framför allt 1596 års pontifikalen permanentades detta in i nutiden.
Parallellt med Vigningsordningens utveckling pågick en teologisk be- arbetning i den skolastiska tradition som formade sakramentsläran, inkl läran om vigningssakramentet. Det komplexa liturgiska stoffet erbjöd ett rikt material för att klarlägga vigningens innebörd och konsekvenser i form av förmåga, knuten till skalan av vigningsgrader. Två kommentarer kan vara på sin plats.
Det feodalinspirerade medeltida formschemats symbolhandlingar med deras formler erbjöd ett viktigt tolkningsmaterial som svarade myc- ket väl mot de kriterier som specificerades i skolastisk sakramentsteologi. Grundkomponenterna däri utgjorde sakramentets ”materia”” (det kon-
kreta elementet, t ex dopets vatten) och ”form” (sakramentsformeln) så- som tecken för den sakramentala realiteten (res sacramenti). Vigningsli- turgins komplexitet erbjöd ett rikt tolkningsmaterial. Det teologiska hu- vudproblemet blev närmast att avgöra vad som skulle anses vara det konstitutiva i vigningssakramentet. För prästvigningens vidkommande fanns olika möjligheter.7 Att handpåläggningsriten hade konstitutiv in- nebörd var en traditionell uppfattning som förlorade terräng och knappt hade anhängare vid högmedeltidens ingång. Huvudalternativen var smörjelseriten eller traditio instrumentorum; vid prästvigningen kalk och paten med tillhörande formel. Särskilt sedan Thomas av Aquino avgjort sig för traditio-alternativet blev detta länge majoritetsuppfatt— ningen. Avgjord blev saken dock först 1947, som framgår nedan.
Vigningsliturgins in i högmedeltiden fortgående omformning var nära sammanknuten med en teologisk bearbetning, som ledde till en redifmi- tion av ämbetshierarkin. Med rötter som sträcker sig ner i gamla kyrkan fanns uppfattningen om en från folket (populum) avskild grupp av kyr— kotjänare (clerus). Dit hörde biskopar, präster och diakoner men också andra kyrkotjänare i ett på olika håll växlande antal kategorier eller stånd (ordo, ordines). Inträdet i klereciet kom att bli rituellt, i Rom från 5—600-talen genom en förbön i samband med att den som upptogs anla- de tonsuren, det klerikala tecknet. Frampå högmedeltiden hade den upp- fattningen stabiliserats, att kyrkotjänarnas vigningsgrader var sju — full- komlighetens tal som för den högsta vigningsgraden kunde stå för fullhe- ten av Andens sjufaldiga gåvor. Om de fyra lägre vigningarna gällde att de utgjorde sakramentala benediktionshandlingar till skillnad från vig- ningssakramentets egentliga vigningshandlingar. Till de högre vigning- arna räknades i stegrad skala diakon—, präst- och biskopsvigningarna. Under högmedeltiden uppkom det problem som bl a ärvdes av reforma- torerna: hur skulle biskopsvigningen karakteriseras? Eftersom det i litur- gin utomordentligt klart angavs att prästvigningen skänkte förmågan att utföra den högheligaste av alla handlingar, att frambära mässoffret, mås- te prästvigningen utgöra den högsta vigningsgraden, föregången av sub- diakon- och diakonvigningarna. Biskoparna kunde då inte vigas till en högre grad än prästerna men de intog otvivelaktigt en högre ställning, eftersom de gavs förmågan att sörja för kyrkans ledning genom jurisdik- tions- och ordinationsrätt bl a. Såväl teologer som rättslärda arbetade medeltiden ut med olika lösningsförslag för att klarlägga, hur en hand- ling som från sakramentsteologisk synpunkt inte skänker en högre vig- ningsgrad likväl förlänar en högre värdighet (dignitas).8 Pragmatiskt lös- tes problemet så att prästvigning blev nödvändig förutsättning för bis- kopsvigning.
Sammangjutningen av vigningstraditionerna och den därmed nära förbundna utvecklingen av ämbetsteologin är olika sidor av en process, som i huvudsak fullbordades på 1200-talet. Om vigningsordningen erbju- dit huvudmaterialet för den teologiska bearbetningen i denna process, blev förhållandet fortsättningsvis närmast det omvända. Den framvuxna komplexa vigningsordningen blev permanentad av ämbets— och närmare
7 Ott 1969 53ff, 92ff. 8 Ibm 40ff, 80ff, l36ff.
bestämt vigningsteologin. Det blev ett sakramentsteologiskt krav att vig- ningshandlingen sådan denna kommit att bli utformad blev rätt utförd för att sakramentshandlingen skulle vara effektiv.”
Ännu på 1100-talet betraktades vigningshandlingen som ett av leden i en process varigenom personer togs i anspråk för tjänsten i kyrkan. Så- som processens slutsteg kunde vigningshandlingen kallas ”signaculum” eller ”character”. Men begreppet fick en från 1200-talet entydig annan innebörd. I stället för att beteckna handlingen kom termen att beteckna det bestående resultatet av vigningen hos den som vigts. På samma sätt som dophandlingen medförde en ny och bestående ställning för den döpte medförde ordinationshandlingen ett bestående resultat hos den vigde, vigningens ””character indelebilis (oförstörbara prägling)”. För prästvigningens del skänkte sålunda vigningen den bestående förmågan att förlåta synder och frambära mässoffret.
Från en synpunkt sett slår character indelebilis-tanken vakt om den gamla och fundamentala uppfattningen att liturgiska handlingar skän- ker de gåvor de betecknar alldeles oavsett utdelarnas och mottagarnas förtjänster. Det nya låg i tanken att det förhållandet måste garanteras och att garantierna vanns i de liturgiska uttrycksformerna och i ämbetsbärar- na. Enligt det synsättet blev det för kyrkans fortbestånd nödvändigt, att vi gningssakramentet förvaltades på rätt sätt av dem som förlänats förmå- gan att ordinera. Troheten mot kyrkans så småningom uniformerade vigningsordning blev ett kyrkans livsvillkor. Det centrala i vignings- handlingen blev sådant varigenom ordinator såsom sakramentsförvalta- re förlänade vigningsgraderna. Det finns en inre logik i den liturgiska utvecklingen. De gammalromerska uttrycken för en kyrkans böne- eller troshandling trängdes ut i periferin för att ge plats åt sådana riter varige- nom det stod tydligt att ordinator med sakramentsform och -materia skänkte kyrkan tjänare med oförstörbar förmåga att utföra de handling- ar kyrkan behövde för att existera.
1.2. Den nygestaltade ordningen för vigning genom bön och handpåläggning
1.2.1. Reformprogram för vigningsordningen
Andra vatikankonciliet (1962—65) inkallades av påven Johannes XXIII som ett reformkoncilium. Detta var något konciliet i hög grad blev under konciliearbetets gång.") Konturerna till ett omfattande liturgiskt förnyel- seprogram drogs upp i konciliets första huvuddokument, liturgikonstitu- tionen Sacrosanctum concilium, fullbordad den 4 dec 1963. Här skymtar ett perspektiv på kyrkan och hennes liturgi, som samtidigt var under utar- betande i de överläggningar, som ett år senare, den 21 nov 1964, resulte-
9 För detta och det följande ibm 48ff, 57ff, 96ff och t ex Martos 1981 485ff. '0 För detta och det följande angivna konciliedokument, vilka med utmärkta in- ledningar och kommentarer återfinns i LThK Vaticanum 11. Med korta inledning- ar är konciliedokument översatta till svenska i serien Katolsk dokumentation. Som regel följs dessa översättnigar vid citat. För konciliets kyrko- och sak— ramentsuppfattning och betydelsen för liturgireformen finns en översikt i Ecker- dal 1981 29ff.
rade i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium. Den grundsyn på kyrkan som möter i denna konstitution kom att prägla alla konciliedokument. Ägnade åt en rad olika ämnen varierar de på en mångfald sätt grundtemat, kyrkans roll för att fullfölja sin uppgift som kyrka.
Det grundläggande synsättet på kyrkan kom till uttryck redan i den dogmatiska konstitutionens inledningsrader. Såsom Kristus är ”folkens ljus (lumen gentium)” är kyrkan kallad att i honom vara detta. Syftet med dokumentet var att ””mera ingående förklara kyrkans väsen och univer- sella sändning”. Det var angeläget att reda ut vad det betydde att troget vara ”i Kristus ett slags sakrament, dvs tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet” (art 1). Ännu i det på förhand utarbetade förslaget eller ”schemat”” till konstitutionen behärskades framställningen av det nedärvda institu- tionella kyrkobegrepp, som utmejslats i den medeltida skolastiska teolo- gin, bekräftats på motreformationens Trientkoncilium (sessioner mellan 1545 och 1563) och som till värn mot andra tendenser konserverats på Första vatikankonciliet (1869—70). Enligt det synsättet var kyrkan en tidlös, fullkomlig, gudomlig ””frälsningsanstalt” i vilken sakramenten, varken fler eller färre än sju, var verkningsfulla instrument för Guds nåd lagda i ämbetsinnehavarens hand. I stället för denna statiska och i sig vilande storhet tecknar konstitutionen med hjälp av en rad plastiska bib- liska bilder konturerna av en kyrka såsom ”mysterium” eller ””sakramen- tet”, där sändning och rörelse utgör konstitutiva element. Den mest kän- da och särskilt framträdande bilden är kyrkan såsom det vandrande gudsfolket, kallat att i tro och lydnad vandra med Kristus genom världen för att bland folken vara ett hoppets och enhetens tecken.
Det är inte nödvändigt att gå närmare in på konciliets ecklesiologi (= läran om kyrkan), men sådant måste beröras som har direkt relevans för vigningsordningen. Den traditionella kyrkouppfattningen har karakteri- serats som en ””hierarkologi” (Yves Congar). Guds kyrka identifierades med en hierarkisk institution och så att säga synliggjordes vertikalt: mest förtätat framträdde kyrkan i påven, Kristi ställföreträdare på jorden. 1 konciliets dogmatiska konstitution om kyrkan behandlas förvisso den hierarkiska uppbyggnaden. Det sker emellertid inte såsom det första utan efter det att kyrkan behandlats såsom ett Guds folk i Kristus genom Anden. Därför att kyrkan är Guds folk (kap 2) behövs de av Kristus insatta tjänsterna ””med inriktning på hela kroppens väl”, ””ämbetsbärar- na” som rustas för att rusta Guds folk för sändningen (kap 3). Såväl disposition som textinnehåll understryker att kyrkans ämbete inte är kyr- kan men är till för att Guds folk skall växa samman i Kristus och vara till för världen. Även om det förvisso finns avvikande drag, vilka inte bara utgör gamla rester i en väsentligt omarbetad text, domineras framställ- ningen likväl av tanken på kyrkans ämbete till för tjänst inom det vand- rande pilgrimsfolket.'l
" Hur kyrkosyn- och ämbetsuppfattning utformats i den dogmatiska konstitutio- nen om kyrkan från deti förväg utarbetade förslaget till slutprodukten undersöks i Sigurbjörnsson 1974. Liknande frågeställningar behandlas i Schnell 1977 på grundvalen av en serie konciliedokument i slutversionen mot bakgrunden av ut- vecklingen från Trientkonciliet.
En viktig konsekvens av synsättet är att kyrkan inte restlöst identifieras med hierarkin och därför inte heller synliggörs i första hand i det grade- rade ämbetet. Mitt i framställningen om kyrkans hierarkiska struktur (kap 3) rycktes i förarbetets slutskede in ett parti som anger hur kyrkan konkret framträder eller manifesteras.” På samma sätt som i liturgikon- stitutionen understryks, att kyrkan synliggörs och ””är verkligt närvaran- de (vere adest)” i den gudstjänstfirande lokalförsamlingen, också den oansenligaste. Lokalförsamlingarna ”som i Nya testamentet kallas kyr- kor” utgör nämligen, heter det, ””var och en på sin ort det nya folk som Gud har kallat i den helige Ande och i rik fullhet” (art 26).
Det är i och för denna kyrka ämbetet finns. Från denna orienterings- punkt tar konciliet ställning i frågor om kyrkans ämbete på ett sätt som bryter med den skolastiska teologins framställningssätt och knyter an till både exegetisk och patristisk forskning. Framför allt är det biskopens ämbete som tas upp (art 20—27) och nästan i förbigående prästens resp diakonens (art 28—29). Närmast för att värna om påvens överhöghet hade Trientkonciliet till slut avstått från att även behandla den proble- matiska frågan om biskoparnas ställning.13 Första vatikankonciliet (1869—70) blev ägnat åt preciseringar om påvens primat (t ex ”ofelbar- hetsdogmen”)!4 I det perspektivet var tiden mogen för att på Andra vatikankonciliet äntligen behandla biskopsämbetet. Det klargörs att bis- kopsvigningen är den högsta vigningsgraden och att det är genom vig- ningssakramentet — inte utnämningsfullmakten — biskopar tas i an- språk för ett herdeuppdrag som rör kyrkans lära, liturgi och ledning.
Tre viktiga aspekter skall markeras. För det första framhävs att bis- kopsvigningen sker i och för gemenskap med biskopskollegiet — det är inte fråga om ett suveränt monarkiskt episkopat utan den enskilde bisko- pen tillhör ett kollegium i och för kyrkan. För det andra markeras några gånger att kyrkans ämbete inte är tredelat utan snarare treledat: ”bisko- parna har alltså tillsammans med sina medhjälpare, prästerna och diako- nerna, övertagit församlingstjänsten” (art 20, cf 28). Kollegialiteten är inte exklusivt biskoplig utan är förbunden med präst- och diakonkollegi- erna. Det tredje väsentliga draget är att kyrkans ämbete i dess triad utgör ”tjänst”, uttryckt genom den grekiska termen ””diakonia” (art 24) och framför allt dess latinska motsvarighet, ”ministerium”.
Den dogmatiska konstitutionens framställning har följts av en rad andra officiella dokument, i första hand om biskopens uppdrag men även prästens och diakonens. Konturskarpast är texterna om biskopar. Herdebilden är därvid dominant och den bilden inkluderar tanken på hjorden. I hög grad framträder orts- och stiftskyrkan som den storhet för vilken vigning sker; där skall biskops ””tjänst (ministerium)” utövas.
Frågan är vilka konsekvenser det principiella synsättet fått för vignings- ordningen. Liturgikonstitutionen blev klar redan ett år före den dogmatiska konstitutionen om kyrkan men den präglades likväl av sam-
” Partiet ingår i art 26 och tycktes in i samband med arbetet på schema 3. Rahner 1966 242ff. ” Ott 1969 ll9ff, Sigurbjörnsson 1974 21ff. 14Ibm 12ff, l7ff, även Schnell 1977 38ff.
ma grundsyn på kyrkan. Bärande är uppfattningen att Guds kyrkas ””mysterium” i sin fullhet finns och framträder lokalt i det gemensamma gudstjänstfirandet. Vad just pontifikalets vigningsordning angår hette det enbart, att den skulle revideras ”ifråga om såväl ceremonier som texter” (att 76). Det hette visserligen också att biskopens inledande tal kunde hållas på folkspråk, en formulering som dock närmast står kvar som en rest från förarbetet. Steg för steg hade röjts väg för en uppfattning som fick fullständigt genombrott dagen innan konstitutionen slutligt fastställdes: inte bara vissa avsnitt, inte ens allt övrigt utom sakraments- formler utan liturgin som helhet skulle kunna firas på folkspråk.IS Men hur pontifikalerevisionen skulle ske angavs inte., inte ens i vilken riktning den skulle gå.16 Likväl förelåg tre väsentliga premisser enligt följande.
Nyss berördes hur den dogmatiska konstitutionen om kyrkan utan att närmare gå in på saken förutsatte ämbetstriaden biskop, präst och dia- kon såsom de tre egentliga vigningsgraderna. Klart underströks att bis- kopsvigningen skänkte den högsta vigningsgraden samtidigt som det markerades att diakonen hade ” en lägre grad i hierarkin” än både biskop och präst, vigda som diakoner blev ”””icke till prästadöme utan till tjänar- gärning”” (art 29). Därmed är triaden angiven. Intet sägs om några andra vigningsgrader, dvs de traditionella fyra nedre vigningsgraderna samt subdiakonatet som ju tidigare ansetts vara den nedersta av de tre högre vigningsgraderna. Medeltidstriaden för de högre vigningarna har med andra ord stillatigande skjutits åt sidan och den gammalkyrkliga triaden biskop, präst och diakon har återkommit. För vigningsordningen med- förde detta konsekvenser som skall markeras.
För det första lades grunden till en radikal reform av kyrkans tjänster. Den kom att offentliggöras genom en serie beslut är 1972. Grundläggan- de är ett motuproprium varigenom de nyss nämnda sammanlagt fem nedersta vigningsgraderna avskaffades.” Det underströks att kyrkan nu som alltid hade behov av medhjälpare i liturgin och för kärlekstjänst. Efter behov kunde speciella typer skapas med påvestolens medgivande men för kyrkan som helhet behövdes två typer av medhjälpare: lektorer
'5 Om folkspråk i liturgin t ex Eckerdal 1981 41. Liturgikonstitutionens art 76 om vigningsliturgin betecknar egentligen ett äldre stadium innan folkspråkighetens grundläggande art 36 fått sin slutgiltiga formulering. Jungmann 1966 71. I den första instruktionen för liturgireformens genomförande 1964-09-26 gjordes i art 61b en första generell utvidgning, ytterligare ökad i ett tillägg 1965-07-17. Det var emellertid först genom den andra instruktionen 1967-05—04 art 28 som folksprå- kighet medgavs för vigningsordningen som helhet. De slutligt genombrutna latin- reservaten var mässans evkaristiska bön och huvuddelen av vigningsliturgin, var- för Iiturgirådets ordf kardinal J Lercaro i brev 1967-06-21 underströk att allt i liturgin föll under folkspråkighetsprincipen. De aktuella ställena i dokumenten avtryckta i Rennings I 1983 125, 437 och 510. ”) I art 76 angavs endast att inledande allokution skulle kunna vara folkspråkig och — inryckt under konciliesarbetet —- att alla närvarande biskopar skulle få delta i biskopsvigningens handpåläggning. Se nedan. '7 Ministeria quaedam 1972-08-15, med uppgifter om dokumentet och litteratur i Renningsl 1983 1 192f. En översikt över utvecklingslinjer historiskt och reformbe- hov i Kerkvoorde 1962 575ff, även Kerkvoorde 1966 214ff. Cf även Botte 1973 173ff.
och akoluter. Enligt sakens natur, hette det, skulle dessa dock inte vigas till utan installeras för sina främst liturgiska uppgifter. Den fastställda liturgiska ordningen för installation inom mässans ram har som centrum förbön för medhjälparna och traditio instrumentorum, överlämnande av bibel till lektor och nattvardskärl till akoluten. Samtidigt avskaffades tonsur som rit för upptagande i klereciet: fortsättningsvis inträdde man genom att ta emot diakonvigningen. Eftersom de reformerade medhjäl- paruppdragen inte längre var klerikala, kunde de anförtros åt lämpliga lekmän samtidigt som de normalt skulle utgöra steg på vägen till kyrkans ämbete. En bieffekt av den radikala reformen blev en samtidigt införd ny liturgisk ordning för antagning av vigningskandidater. Kärnan i den enkla ordningen är dels kandidaternas offentliga förklaring att de vill förbereda sig för vigningstjänst, dels förbönen för dem.
För det andra öppnade konciliet en möjlighet till en reform av diakona- tet. När den dogmatiska konstitutionen om kyrkan angav diakonatets karaktär, brukades det nyss återgivna gammalkyrkliga citat, vars dubbel- tydighet är än mer slående i originalversionen: diakonen vigs ””non ad sacerdotium sed ad ministerium”” — också biskop och präst vigs enligt konstitutionen till ”tjänst (ministerium, diakonia)” i och för kyrkan, gudsfolket. Direkt efter satsen följer en uppräkning av en rad liturgiska uppgifter inom ramen för diakonatets specifika ”ministerium”. Allra sist tillfogas emellertid ett uttalande om diakoner ””avdelade för kärleks- och förvaltningsuppdrag”'8, vartill knyts ytterligare ett gammalkyrkligt citat om Kristus som föredöme, ”han som blev allas tjänare (minister)”.
Intrycket att hela triadens karaktär av "ministerium” har en specifik innebörd för diakonatets vidkommande bekräftar konstitutionen i sena- re delen av framställningen om diakonatet (art 29). Under uttrycklig hån- visning till behov i Latinamerika anvisas möjligheten att med påvligt medgivande regionalt inrätta ett diakonat, restaurerat till ””en särskild och stadigvarande grad i hierarkin”, dvs inte enbart som ett steg på vägen till prästvigning. 1967 reglerades förhållandena för Latinamerika. De generella konsekvenserna drogs däremot i det år 1972 utfärdade motu- propriet Ad pascendum, som bl a behandlade den nyss berörda ordning- en för antagning till vigningstjänst.”) Anmärkningsvärt är att det redan i titeln talas om antagning av kandidater för diakonat och presbyterium. Motupropriet ger förklaringen. Här skiljs ut två grenar inom diakonatet: diakonatet som mellanstation för blivande präster och diakonatet som självständigt, livslångt uppdrag. Upplåggningen vetter mot de reformbe- hov och -förslag som konciliefäderna under arbetet med den dogmatiska
"5 '”Avdelade” skall återge latinets ”dedisti”. I den svenska översättningen av den dogmatiska konstitutionen omskrivs uttrycket (grundbetydelse: givna åt) med ””helt ägnande sig åt”. Den franska översättningen skriver på motsvarande sätt ”consacré (helgade åt)” under det att den tyska valt det mer neutrala ”hingegeben (givna åt)”. '9 Motuproprierna Sacrum diaconatus ordinem 1967—06-18 och Ad pascendum 1972-08-15 med hänvisningar (cfn l7)i Rennings I 1983 499ff resp |l99ff. Liturgi- erna för lektors- och akolutinstallation samt antagning av diakon- och prästkandi- dater jämte avläggande av celibatlöfte (cf n 32) offentliggjorda 1972-12-03. Ibm 1215.
konstitutionen så småningom hade accepterat såsom legitima.20 För ar- betet med vigningsordningen blev det nödvändigt att ta hänsyn också till detta.
Den tredje och för liturgireformen otvivelaktigt viktigaste premissen återstår att nämna. Saken gäller det gamla problemet om det konstitutiva för vigningshandlingen, eller med sakramentsteologisk terminologi: frå- gan om vigningens materia och form. Liturgikonstitutionen snuddar inte ens vid den frågan. Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan behand- lar den inte heller. Den har dock formuleringar som förutsätter, att det väsentliga i såväl östlig som västlig rit är andemeddelelsen ””genom hand- påläggningen och vigningsorden” (art 21). Den.formu1eringen och några liknande har såsom närmsta bakgrund en mycket högtidlig deklaration i ämnet av Pius XII år 1947, den apostoliska konstitutionen Sacramentum ordinis.” Mot bakgrunden av en snabbtecknad historik, som också här inkluderade hänvisning till östlig tradition, kungjordes ett från många håll begärt dogmatiskt avgörande. Mycket klart slås fast att handpålägg- ningen utgör vigningssakramentets materia, dess form de ord som när- mare bestämmer handpåläggningens syfte. Att smörjelseriten skulle vara konstitutiv var en traditionell uppfattning som inte ens förtjänade att nämnas. Annorlunda var det med traditio instrumentorum. Det förklara- des att Kristus inte sagt att överlämnande av föremål jämte tydningsord krävdes för vigning. Om kyrkan skulle ha givit en sådan föreskrift — den saken lämnades öppen —— var kyrkan fri att ändra den. Fortsättningsvis gällde att den typen av rit inte var nödvändig. Det för vigningen väsentli- ga var handpåläggning och vigningsord.
Det får tas för givet att Andra vatikankonciliets dogmatiska konstitu- tion byggde på denna deklaration och att det i första hand var denna som dikterade liturgikonstitutionens föreskrift om Vigningsordningens revi- sion. Påvens avgörande 1947 gav inte bara ett allmänt riktmärke för revi- sionen. För säkerhets skull preciserades där nämligen, vilken handpå- läggning som var konstitutiv och vilka ord som var väsentliga. Bestäm— ningen av vigningssakramentets form är speciellt intressant, eftersom den bryter med en mycket lång tradition. Såsom vigningsord angavs således icke den formel som knuten till handpåläggning inleddes på sam- ma sätt i de tre vigningsritualen: ”Tag emot den helige Ande (Accipe Spiritum sanctum)”. Uppseendeväckande nog angavs istället den gam- malromerska vigningsbön, som i de tre ritualen blivit mer eller mindre skild från handpåläggningen och som närmast blivit ett slags preludium. De föreskrifter ritkongregationen utfärdade 1950 för att liturgiskt tilläm-
30 På hösten 1963 utformades och först hösten 1964 konfirmerades formuleringar- na om ett permanent diakonat, förhållanden som faktiskt direkt påpekas i Ad pascendum (n 19). Under konciliearbetet utnyttjades den gigantiska uppsatssam- lingen i Rahner-Vorgrimler 1962 (Vorgrimler 1966 256 n 1) med titeln Diaconia in Christo. Uber die Erneuerung des Diakonates. Förutom en rad specialstudier av historiskt och principiellt slag innehöll verket ett tjugotal uppsatser om regionala behov av diakonatets förnyelse. 2' Denzinger 3857—61, cf Ott 1969 l80ff. Ibm 180 betecknas konstitutionen som ”die wichtigste lehramtliche Äusserung iiber das Weihesakrament seit dem Konzil von Trient”.
pa konstitutionen blev egendomliga.22 Genom dem demonstrerades be- hovet av en liturgirevision. Sådan vigningsordningen faktiskt förelåg till- lät denna inte att sådant framträdde klart som klart angetts såsom det väsentliga i handlingen.
1.2.2 1968 års pontifikale för den latinska riten
1.2.2.1 Gemensam liturgisk struktur för tre handlingar
Några månader efter det 'att liturgikonstitutionen fullbordats tillsattes ”Rådet (concilium) för genomförandet av konstitutionen om den heliga liturgin”.23 Själva ””rådet” eller liturgikommissionen hade ett fyrtiotal kar- dinaler och biskopar från hela världen som ledamöter, men det egentliga arbetet skulle utföras i ungefär lika många arbetsgrupper till vilka mång- dubbelt fler experter knutits. Vigningsordningens revision anförtroddes åt arbetsgrupp nr 20, sammansatt av mycket framstående liturgivetare. De var västeuropéer på ett karakteristiskt undantag när, en latinameri- kan. Det egentliga arbetslaget utgjordes av gruppens nestor, patristikern Bernhard Botte, OSB, från Mont César, Belgien (ordförande), och två tyska liturgihistoriker, professorerna Bruno Kleinheyer (sekreterare) och Emil Lengeling.24 Till förutsättningarna för gruppens arbete hörde t ex att Kleinheyer två år tidigare publicerat den liturgihistoriska undersök- ning av prästvigningsliturgin som blivit en klassiker liksom en kontur- teckning i uppsatsform av diakonvigningens liturgihistoria. Bland dem som lämnat viktiga bidrag till biskopsvigningens historia hörde Botte.25
Det fanns alltså goda förutsättningar för att arbetet inom gruppen skulle kunna gå undan. Lösningarna kunde också vinna gehör inom liturgirådet men förslaget manglades sedan inom kurian; rit-, sakra- ments- och troskongregationerna blev involverade och Paulus VI ingrep personligen i processen. Kurian hade kort sagt svårt att acceptera konci- liets reformprogram, åtminstone Iiturgirådets sätt att tillämpa det.26 Trots turerna kunde den nya vigningsordningen — med smärrejämkningar — snart nog vinna påvens stadfästelse. Bara drygt fyra år efter det att arbets— gruppen gripit sig verket an godkändes vigningsordningen genom en apostolisk konstitution den 18 juni 1968. Två månader senare offentlig- gjordes den latinska ordningen av ritkongregationen, som föreskrev att
" Nedan 41 n 64.
23 För detta och det följande Jungmann 1966 11, Askmark 1974 237f, Eckerdal 1981 42f. " En färgstark, personlig redogörelse för arbetet med vigningsordningen i Botte 1973 156ff, 165ff, cf Botte 1969 125f. En redovisning av vissa överväganden i anslutning till presentation av den nya vigningsordningen i Kleinheyer 1968 210ff, även Kleinheyer 1969a 120ff. 25 Kleinheyer 1962 resp Kleinheyer l962a. Konkreta förslag för en liturgireform i Kleinheyer 1964 201ff. För biskopsvigningens liturgi förelåg en rad delundersök- ningar, några viktiga av B Botte och profJ Lécuyer, som också var ledamot av arbetsgruppen. En samlad monografi förelåg först i Santantoni 1976.
26 Förvecklingarna — och bedömning av dem — i Botte 1973, fr a 161ffoch 171ff.
den nya vigningsordningen definitivt skulle ersätta 1596 års tridentinska fr o m påskdagen 1969.27 Därmed var sista steget taget i den första re- formetappen. Liturgikonstitutionens folkspråkighetsprincip hade till sist — våren 1967 — accepterats också för vigningsordningen.28 Den latinska modellordningen skulle därför regionalt översättas. Detta viktiga led i reformarbetet får dock förbigås i detta sammanhang.29
Liturgikonstitutionen 1963 hade såsom utgångspunkt för det liturgiska reformarbetet målat bilden av kyrkan som det gudstjänstfirande gudsfol- ket. Vid övergången från denna principiella inledning till riktlinjerna för reformarbetet formulerades följande grundprincip:
Vid denna förnyelse skall texter och riter ordnas på såsätt att de klart uttrycker det heliga som de betecknar, och att det kristna folket, i möjligaste mån, lätt kan förstå dem och följa med i dem genom fullt, aktivt och gemensamt deltagande (art 21).
Den generella regeln skulle kunna utnyttjas såsom en kort beskrivning av den nya vigningsordningen: så skulle och så har texter och riter ordnats. Den allmänna beskrivningen kan kvalificeras. Liturgikonstitutionens grundregel anspelar otvivelaktigt på ett klassiskt tema i sakramentsläran, uttryckt tex så att sakramenten ””verkar vad de betecknar och verkar detta genom att beteckna det (efficiunt quod significant, significando efficiunt)”. Det temat anslogs i den apostoliska konstitutionen 1947 an- gående vigningssakramentets materia och form, liturgins handpålägg- ning och vigningsbön. Den sakramentsteologiska satsen blev genom li- turgikonstitutionen revisionsprincip för vigningsordningen. Överlag- ringar av olika slag i det tridentinska pontifikalet måste årevördig ålder till trots ge vika. Vigningsliturgin måste klart uttrycka det heliga som handlingen ”betecknar” och ””verkar”, och handlingen måste kunna firas med ett ””fullt, aktivt och gemensamt deltagande”. De tre ritualen fick återigen en gemensam, klar struktur. I inlednings- och avslutningsparti- erna bevarades en del element med gallisk och germansk bakgrund sedan de bearbetats för att inte dölja utan framhäva handlingens innebörd. Den gammalromerska traditionen hade restaurerats: vigning genom handpå- läggning och bön.
Den nya vigningsordningen kan till skillnad från den gamla översiktligt presenteras genom strukturschemata. Vigningsliturgin utgörs av en mäs- sa ”med ett så stort antal av de troende som möjligt””, normalt på sön- eller helgdag. I Ordets gudstjänst utgörs de bibliska läsningarna av fir- ningsdagens eller, helt eller delvis, ur Vigningsordningens särskilda se-
” Pontificale Romanum 1968. I denna är den apostoliska konstitutionen avtryckt liksom ritkongregationens skrivelse. — Vid denna undersökning har vidjämförel— sen med äldre ordning brukats 1596 års pontifikale i editionen Pontificale Roma- num 1908.
2” Ovan n 15.
” Såsom direkt följd av språkprincipen följdes den latinska versionen av folksprå- kiga. Sedan pontifikaledelen kompletterats med nya ritual 1972 (ovan med n 19) kom dessa också att översättas. — Som underlag för denna undersökning har svenska, tyska, franska och engelska (amerikanska) folkspråkiga översättningar för samtliga ritual eller somliga av dem förelegat. Det hör till sakens natur att det finns en del tolkningsvarianter, som kunde vara värda analys. Fortsättningsvis används dock enbart den latinska modellordningen.
rie.30 Till skillnad från den under medeltiden uppkomna ordningen info- gas vigningsdelen nu på ett och samma sätt vid diakon-, präst- och bis- kopsvigning.” Strukturen är som sagt gemensam, varför översikten kan göras samtidigt:
Diakonvigning Prästvigning Biskopsvigning Efter evangeliet: Efter evangeliet: Efter evangeliet: Veni creator Spiritus Kandidatpresentation för Kandidatpresentation för Kandidatpresentation för ordinator ordinator ordinator Ordinators val av Ordinators val av Upplåsning av fullmakten kandidaterna kandidaterna för electus Församlingsacklamation Församlingsacklamation Församlingsacklamation Allokution om uppdraget, Allokution om uppdraget, Allokution om uppdraget, ””till folket och ””till folket och ””till prästerskapet, folket kandidaterna” kandidaterna” och den valde biskopen” [Celibatförpliktelsen] Förbindelser Förbindelser Förbindelser Lojalitetsförklaring Lojalitetsförklaring Lojalitetsförklaring Votum Votum Votum
3” Serien består av 4 GT—, 14 epistel- och 13 evangelielektioner. Inom resp grupp är texterna uppställda i bibelböckernas ordning. Somliga texter anvisas för viss typ av vigningshandling men majoriteten, däribland samtliga evangelielektioner, kan brukas vid de tre typerna av vigningshandling. — Det kan påpekas att Apg 6:1— 7a anmärkningsvärt nog införts som epistel vid diakonvigning, uppenbarligen såsom eftergift åt traditionell sammankoppling mellan kyrkans diakonat och va- let av de sju för ”diakonia”. Texten har samtidigt utnyttjats i ett tillskott till vig- ningsbönen för diakoner (nedan 31), också om man måste ”medge” att detta är exegetiskt tvivelaktigt; Lengeling 1969 l69f, även t ex Cnudde 1969 83. Som för- klaring anges att nytestamentlig ””diakonia” inte är exklusiv för diakonatet men likväl inkluderas i dess uppdrag. — Lektionsserien kompletteras med responsori- ala psaltarpsalmer, Hallelujaverser (Matt 28:19f, Luk 4:18f, Joh 10:14 och 15:15b) och acklamationer. ” Jfr ovan n 6. — Idet nya pontifikalet står ritualen i samma medeltida ordnings- följd som i det gamla pontifikalet, beklagat t ex i Lengeling 1969 156 som önskat den äldre ordningsföljden biskop-präst-diakon. I den apostoliska konstitution varigenom ritualen godkändes (ovan med n 27) brukades den sistnämnda, i Andra vatikankonciliets texter tillämpade ordningsföljden fram till den punkt, då sakra- mentsmateria och -form i resp ritual preciseras (nedan 40). Det sker i den ord- ningsföljd som också ritualen uppställts i. 33 1972 års reformer innefattade en form för avläggande av celibatlöfte att avläg- gas ””offentligt . . . inför Gud och kyrkan” (ovan n 18— 19) före diakonvigning av dem som offentligt antagits som kandidater. Detta gäller dock inte alla. Till Vati- kankonciliets mer dramatiska diskussioner hörde frågan, om diakoner i det per- manenta diakonatet måste leva i celibat. Slutresultatet efter speciell voteringsom— gång blev att celibatet blivit villkorligt: kandidater för det permanenta diakonatet som är gifta kan vigas och leva vidare i det äktenskapet. Övriga förbinder sig till celibatet. Om konciliediskussionerna Philips 1966 145f, Vorgrimler 1966 259. 1972 års ordning för celibatlöftet konfirmerar detta beslut. Saken kan uttryckas så, att celibat gäller med förbehåll för diakoner men detär ovillkorlig förutsättning för prästvigning. Man kan jämföra utvecklingen i östlig tradition, där celibat ovill- korligt krävs inte av präster men väl av biskopar, vilka därför ofta rekryteras inte bland ”sekulärpräster'” utan bland celibatära munkar.
SOU 1985:48 Den romersk-katolska kyrkan Diakon vigning Prästvigning Biskopsvigning Böneinbjudan Böneinbjudan Böneinbjudan Allhelgonalitanian Egen slutkollekta
Allhelgonalitanian Egen slutkollekta
Allhelgonalitanian Egen slutkollekta
Handpåläggningen Handpåläggningen Handpåläggningen Vigningsbönen Vigningsbönen Vigningsbönen Smörjelse Investitur Investitur Traditio stola, dalmatika stola, mässhake evangeliebok Smörjelse Traditio Traditio Investitur evangeliebok offertoriegåvorna ring, mitra, kräkla Intronisation Fridskyssen Fridskyssen Fridskyssen Evkaristin Evkaristin Evkaristin
Mässans avslutning Mässans avslutning
Te Deum; härunder går den
nyvigde välsignande genom kyrkan Mässans avslutning
Översikten illustrerar vigningshandlingarnas struktur. Utrymmet med- ger inte en närmare behandling av utformningen. Det är dock på sin plats att ge några exempel innan några mer övergripande frågor tas upp. Det är lämpligt att återigen rikta uppmärksamheten på ritualet för prästvig- ning. Tidigare citerades de formler som beledsagade de medeltida riter som spelat så stor roll för den teologiska tolkningen av vigningshandling- en. Den sista handpåläggningen med dess tydningsord (Joh: 20:22—23) för andegåva och nyckelmakt är strukna men bevarade är såväl smörjel- serit som traditio instrumentorum. Båda riterna får dock beteckna något annat än tidigare. Smörjelsens tydningsord talar inte längre om de präs- terliga händernas förmåga att välsigna och konsekrera. Avsevärt förkor- tade och förändrade lyder orden nu:
Herren Jesus Kristus, som Fadern har smort med helig Ande och kraft, bevare dig i uppdraget att helga det kristna folket och frambära offer inför Gud.
Smörjelsen har blivit tecknet för Kristus/den smorde, riten en symbol för Kristustillhörighet. Den tydningen understryker den nyinsatta psaltar- psalm, som kan tas upp direkt efteråt.33 Den fungerar också som offerto- riepsalm under vilken nattvardsgåvorna görs i ordning. I struktursche- mat har antytts att den gamla traditio instrumentorum-riten nu blivit ett led i offertoriet. När kalk och paten räcks till den nyvigde är det inte längre tal om hans förmåga att frambära mässoffer för levande och döda. Han tas i anspråk för den följande evkaristiska liturgin med orden:
Tag emot det heliga folkets offergåva för att frambära det inför Gud. Var väl
” Det gamla pontifikalets tydningsord citerade ovan l7f. — Efter smörjelsen kan sjungas Veni creator Spiritus (på Paul VIs ingripande, Botte 1973 171 ; en tradi- tionseftergift som bryter med den liturgiska strukturen, Kleinheyer 19693 1210 eller Ps 110, som har antifonen: ”Prästen (sacerdos) för evig tid efter Melkisedeks ordning, Kristus Herren, har framburit bröd och vin”.
medveten om vad det är du gör, efterbilda det du utför och låt ditt liv bli format efter hemligheten i Herrens kors.34
Till de båda omformade handlingarna kan knytas två reflektioner av mer generell räckvidd. För det första framträder nu uppdraget såsom tjänst i och för kyrkan, Guds heliga folk, där prästen inte ersätter utan tillhör Kristus och skall hålla sig till honom. Om huvudordet för det gamla, snävt kultiska perspektivet på prästens uppdrag var ””potes— tas(förmåga)”, måste man nu tillgripa två begrepp för att fånga in upp- dragets karaktär och sammanhang: ””ministerium” och ””mysterium”, el- ler ”ministerium ecclesiae (tjänsten i kyrkan)” som redskap för ”mysteri- um fidei(trons hemlighet)”. Ett vidare perspektiv på uppdragen och på deras vidare sammanhang framträder också i tydningsord som omfor- mats på motsvarande sätt i de båda andra ritualen.
Den andra reflektionen är att riter av detta slag inte längre utgör ett antal sammansinkade men oavhängiga handlingari ett komplicerat cere- moniel. De utgör nu organiskt infogade led i ett och samma händelseför- lopp, avsedda att tyda vigningens innebörd och konsekvenser. Med sina tydningsord framhäver riterna i koncentrat sådana aspekter på uppdra- get vilka kommer till uttryck under hela vigningshandlingens liturgi. De nyss citerade tydningsorden anger således i starkt sammandrag vad som dessförinnan formulerats i framför allt den inledande allokutionen, löf- tesfrågorna och Vigningsbönen.
1.2.2.2 De tre vigningshandlingarnas liturgi
Det är nödvändigt att nu göra åtminstone några markeringar i anslutning till vart och ett av de tre ritualen. Förnyelsearbetet har inneburit föränd- ringar som är specifika för resp ritual. Därefter är det dags att återigen anlägga synpunkter på den reviderade vigningsordningen som helhet.
Diakonvigning skall enligt konciliebeslut och anslutande dokument ske till två typer av diakonat: dels till den traditionella genomgångsformen på väg till prästvigning, dels till det restaurerade permanenta uppdraget. När det senare genomdrevs under konciliet, behandlades det närmast som en experimentell undantagsform under uttrycklig hänvisning till latinamerikanska behov. Halvtannat decennium senare hade experimen- tet lett till att omkring 7 000 vigts världen över för att som huvud- eller bisyssla fungera i det permanenta diakonatet. Åtminstone i Västeuropa tycks detta diakonat vara under utformning i spänningsfältet mellan två poler: behovet av prästerliga medhjälpare som i en bristsituation utför tjänst liknande prästens, och behovet av medhjälpare för att stärka för- samlingars förmåga att fungera karitativt. Det senare perspektivet anlade en del konciliefäder på sin tid såsom huvudskäl för att restaurera diako- natet. Ett nytt permanent och ett traditionellt genomgångsdiakonat hölls dock samman i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan (art 29) med
34 Orginallydelsen är: ”Accipe oblationem plebis sanctae Deo offerendam. Agnosce quod ages, imitare quod tractabis, et vitam tuam mysterio dominicae crucis con- f orma”.
den övergripande bestämningen: vigda för att stå gudsfolket till tjänst ””i liturgins, ordets och kärlekens diakoni”. Jämte diakonatets traditionella liturgiska tjänst angavs förkunnelseuppdrag och karitativa uppgifter. Li- turgireformen måste således syfta till en ordning för vigning till två slags diakonat med utgångspunkt från den medeltida riten för genomgångs- diakonatet.
Mot denna bakgrund är den första och viktigaste iakttagelsen att 1968 års pontifikale bara innehåller ett enda ritual för diakonvigning. I detta ritual finns inte ens avsnitt som avpassats för resp typ av diakonat.35 l snävt ritualperspektiv framstår de två diakonatlinjerna såsom skilda en- bart med hänsyn till uppdragstidens längd. Den andra och mer under- ordnade iakttagelsen är att det nya diakonritualet inte skiljer sig lika starkt från det gamla som de båda andra vigningsritualen. Förklaringen ärinte att redaktörerna avstått från att ta häsyn till konciliets experiment- modell. En del av förklaringen — inte hela — är att det gamla ritualet aldrig hann bli lika komplext som de övriga. Även diakonritualet hade varit indraget i smältdegeln men här krävdes inte lika radikala grepp för att vinna en klar struktur för vigning genom bön och handpåläggning.
Just Vigningsbönen är väsentligen densamma i det nya ritualet som i det gamla. Den gammalromerska Vigningsbönen hade under medeltiden splittrats i två böner36 som nu återförenats genom ett restaurerat epikles- parti. En del små jämkningar och ett tillägg har dock medfört en inte oväsentlig accentförskjutning. Tidigare fanns anspelningar på den levi— tiska tempeltjänsten såsom prototyp för det liturgiska diakonatet. Nu har också nytestamentligt material infogats så att förkunnelse och karitativa funktioner dras in i bilden och så att förebilden blivit Kristus, han som kom inte för att betjänas utan för att tjäna (Matt 10:45). Ett breddat perspektiv på uppdragets art för gudsfolket och i Kristi efterföljelse framträder än mer i den helt omarbetade allokutionen eller homilian — här som i övriga ritual närmast av modellkaraktär — och i de nyinförda löftesfrågorna. Konciliets tre grundbegrepp för diakonatet återspeglas i allokutionen.37 Men triaden kondenseras två gånger om till ett enda dia- konatets tema: ”ministerium caritatis (kärlekstjänsten)”. Såsom Kristi tjänare är diakonen allas tjänare eller rentav ””slav (servus)””.
En analys av diakonritualet ger resultat som gör det rimligt att hävda,
35 I den liturgiska ordningen för antagning av diakon- och prästkandidater (ovan n 19) finns två alternativ för handlingens avslutande kollekta. Den första kan anses avpassad för kandidater för genomgångsdiakonatet/blivande präster, den andra i så fall för kandidater till det permanenta diakonatet. De alternativa kol- lektorna erbjuds emellertid för fritt val. — En presentation av diakonvigningens ritual mot liturgihistorisk bakgrund finns i Cnudde 1969 73ff, en teologisk analys (jämte ritualen för präst- och biskopsvigning) i Lengeling 1969 l42ff, cf även Kleinheyer 1968 210ff passim och t ex Crichton 1973 158ff. 36 Den gamla bönens epiklesparti hade skurits ut och omformats till ett parti för en deklarativ formel under handpåläggning om andemeddelelse (Accipe Spiritus sanctum ad robur . . . ). Kleinheyer 19623 77f. 37 Ovan 24f. Det är inte oväsentligt att triaden anförts knuten till biskopens och prästerskapets uppdrag såsom gudsfolkets tjänare (servi) och därvid även till dia- koner såsom deras medhjälpare i det gemensamma uppdraget till tjänst (ministeri- um).
att den reformerade vigningsliturgin utformats för ett restaurerat diako- nat, där liturgiska uppgifter och uppdrag i ordets tjänst (förkunnelse, undervisning, själavård) hålls samman i ett uppdrag med karitativ hu- vudinriktning. Omformningen har kunnat ske utan alltför kraftiga in- grepp i ett vigningsritual, som varit konservativare än diakonatets faktis- ka utformning. Det traditionella kortfristiga diakonatet som led i prästut- bildningen har genom den förnyade vigningsliturgin också det blivit in- draget i ett experiment- eller restaureringsarbete. Tecken tyder på att en konsekvens dragits i praxis av att diakonatet — kortfristigt eller perma- nent — tillmäts ett egenvärde. Det är inte längre självklart att ens vigning till genomgångsdiakonatet skall ske i samband med prästvigning och såsom preludium till denna.38
Prästvignings/iturgin har också den stark släktskap med den gamla men på ett annat sätt. Av medeltida tillskott har fr a germanska element beva- rats i omböjd form, vilket redan exemplifierats, eller rent av byggts ut, vilket gäller löftesfrågorna. En direkt kontinuitet föreligger emellertid ifråga om det tridentinska ritualets äldsta skikt, representerande ord- ningen i Rom. Det viktigaste härvidlag är det som återkommit från peri- ferin till centrum, vigningshandlingens handpåläggning och vigningsbö- nen. Den senare har undergått anmärkningsvärt få jämkningar. Ny är däremot texten till de nyssnämnda löftesfrågorna, vilka fokuserar olika sidor av prästens uppdrag. Den inledande allokutionen är så starkt omar- betad att man också här får tala om ny text, som på sina ställen rentav kan läsas såsom en dold korrigering av den gamla liturgin.39
I det nyformade Vigningsritualet är perspektivet på prästens uppdrag vidgat genom att det blivit insatt i ett ecklesiologiskt sammanhang. I det avseendet är synvinkeln påfallande snäv i den bevarade vigningsbönen, som erbjuder ett gammaltestamentligt kultiskt prästadöme såsom proto-
” Liksom det gamla har det nya pontifikalet förutom de båda diakon- och präst- vigningsritualen även en ordning för vigning av diakoner och präster vid samma tillfälle. Efter en homilia, sammanflätad av diakon- och fr a prästvigningsritua- lens allokutioner, varvas partierna ur resp ritual under inlednings-, huvud- och avslutningsdelarna av handlingen. Att denna anordning inte framstår som natur- lig kan illustreras med det förhållandet att den inte berörs i framställningar om liturgireformens pontifikale eller tagits med eller ens omnämnts i t ex den officiel- la folkspråkiga editionen för USA, sanktionerad i Rom, The Roman Pontifical 1973. 39 Den reformerade liturgin behandlad i Kleinheyer 1969 95ff, även Kleinheyer 1968 210ff passim, teologiskt i Lengeling 1969 142ff passim samt i tex Crichton 1973 150ff. — Påståendet att allokutionen dolt korrigerar den gamla liturgin syftar på tex ett avsnitt (Munere item sanctificandi in celebratione mysteriorum offeretur) om prästens funktion ifråga om gudsfolkets helgelse och andliga offer samt det evkaristiska offret. Texten kan läsas som en korrigering av de gamla formlerna vid smörjelsen och traditio instrumentorum. Nyckelordet ärinte längre potestas utan ministerium i ett ecklesiologiskt sammanhang, där gudsfolkets and- liga offer inte avgränsas från utan förbinds med det evkaristiska offret. I förkonci- Iiär teologi gjordes en strikt åtskillnad mellan prästens sacerdotala mässoffer och lekfolkets andliga offer, väsensskilt från det reala. Schnell 1977 3f, 4lff. Det är först med framväxten av en ecklesiologi med gudsfolkstanken som nyckelbegrepp som den klyftan börjat överbryggas. Ibm 45ff passim.
typ. Detta blev tydligen priset för att i någon utsträckning bevara den nedärvda liturgiska texten.40 1 omarbetad och fr å nyskriven text finns en större bredd. Med varierande vändningar och uttryckssätt framställs uppdraget såsom ””tjänst (ministerium)” och t o m ””slavgöra (servitium)”” i och för Guds folk. Prototyp är inte enbart eller ens i första hand en gammaltestamentlig ””offerpräst (sacerdos)” utan Kristus framstår som den viktigaste förebilden för ”tjänarna/slavarna (ministri/servi)”, vilka vigs till ”präster (sacerdotes) i det nya förbundet”. I ett sådant perspektiv kan prästens uppdrag tecknas på detta sätt:
Hela Guds heliga folk är i Kristus format till ett konungsligt prästerskap (sacerdo- tium).4| Vår överstepräst (magnus sacerdos) utvalde likväl somliga lärjungar, vilka i hans namn skulle utföra prästerlig tjänst offentligt (sacerdotali officio publice) i kyrkan.
Allokutionsavsnittet är inte det enda exemplet på formuleringar i sam- klang med klassiska reformatoriska. Huvudanledningen får anses vara att det finns en gemensam källa: bibeltexter, fr a nytestamentliga texter. De utgör klangbottnen för framställningen av de väsentliga dragen i prästens uppdrag. Såsom Kristus är kyrkans ””lärare, präst och herde” skall präster tjäna honom genom att vara förkunnare och ledare (lärare/ herdar) likaväl som liturger (präster), särskilt såsom celebranter i guds- folkets evkaristiska liturgi. De tjänar Kristus genom att stå gudsfolket till tjänst, inte var och en på egen hand utan alla insatta i prästkollegiet såsom biskopens ””medarbetare (cooperatores)”. För att poängtera att uppdraget är vidare än det kultiska — prästen som sacerdos ””offentligt” — används sammanfattande en nytestamentlig benämning: presbyter. Termen får även stå för kollegialitetstanken: genom vigning tillhör de presbyteriet. Det nya förbundets präster är såsom presyterer vigda för att i Kristus ”viga era liv åt Gud för människors frälsnings skull” (ur fjärde löftesfrågan).
Prästvigningsritualets omformning medförde att prästerskapet berö- vades en av de sista nedärvda identitetsgarantierna. Grovt förenklat tecknade det gamla Vigningsritualet bilden av den monarkiske prästen, som ägde den oförstörbara förmågan atti Kristi ställe medla mellan Gud och människor. Andra vatikankonciliet drog upp perspektiv på kyrkan som innebar att prästens monopolställning upphörde. I arbetet på den dogmatiska konstitutionen om kyrkan fanns det bokstavligen talat ingen särskild plats för prästerskapet. Först efterhand rycktes in text för att
40 Emil Lengeling (ovan 26) anser att bönen kan ifrågasättas också från exegetiska utgångspunkter och att den inte helt svarar mot legitima krav på en idag god utformning. l förarbetet valde man att ur bönen enbart utmönstra det direkt ohåll- bara, ty mandatet var inte att göra allt nytt men att reformera liturgin. Lengeling 1969 165f. 4' Texten anspelar på 1 Petr 2, som teologihistoriskt varit viktigt för att definiera lekfolkets roll men under 1900-talet blivit ett ekumeniskt ecklesiologiskt kardinal- ställe. Om dess roll vid utformningen av den reformerade liturgin för dop-konfir— mation Eckerdal 1981 62 och passim. Det här citerade bygger närmast på dekretet om prästernas tjänst och liv art 2 (se n 42). I den franska pontifikaleöversättningen Pontifical Romain 1969 förtydligas avsnittet genom inskottet, att det konungsliga prästerskapet konstitueras ””genom dopet”.
klargöra prästers roll såsom biskoparnas ””medarbetare (cooperatores)” (art 28). Till de mer dramatiska inslagen under konciliet hörde förhand- lingar under flera etapper vilka mynnade ut i dekretet Presbyterorum ordinis, ””om prästernas tjänst och liv””, antaget på konciliets näst sista dag 1965. Kommentatorer har angett ett slags pastoral motivering för att dokumentet alls kom till: det blev nödvändigt att säga något om präster- na i ett koncilium som hade ägnat så mycken uppmärksamhet åt bisko- parnas och lekfolkets uppdrag i kyrkan.42 Det förefaller som om koncilie- dokumenten närmast utlöste en bred och intensiv debatt om prästers specifika roll. Både regionala biskopskonferenser men också den inter- nationella biskopssynoden i Rom 1971 tvangs att utfärda omfattande herdabrev till prästernas stöd i identitetskrisen.43
Efter dessa antydningar får konstateras att vigningsliturgin 1968 knap- past göt någon olja på vågorna. Det tycks tvärtom ha varit så att den skapade nya frågor.M Så mycket kan dock sägas att'den liturgiska texten innehåller en sådan bredd i synen på prästens uppdrag att debatt inte strypts och utvecklingsmöjligheter inte uteslutits. På denna punkt kan det vara värt att jämföra med diakonvigningens ritual. I det senare kunde konciliets tre grundläggande bestämningar av tjänsten också koncentre- ras till ett enda nyckelord, ”ministerium caritatis (kärlekstjänst)”'. I präst- vigningsritualet finns inte någon motsvarighet. Triaden lärare-liturg-her- de brukas utan att något för prästens uppdrag speciellt riktmärke anges.
Biskopsvigningens ritual har liksom de båda andra en kontinuitet bakåt. I detta fall är det dock mer en smakfråga om man vill karakterisera det såsom starkt bearbetat eller som ett nytt ritual i vilket gamla formelement ingjutits. Huvudskälet är att den nya liturgin skulle ge uttryck åt Vatikan- konciliets nytolkning av biskopens uppdrag, eller dess restaurering av den gammalkyrkliga biskopsbilden. Ett exempel på helt ny text som kon- sekvens av reformen är allokutionen om biskopens uppdrag, här som i de båda andra ritualen medvetet gjord såsom en sammanställning av citat ur konciliedokument jämte nytestamentliga allusioner.45 Det tydligaste ex- emplet på restaureringssträvan erbjuder Vigningsbönen enligt följande.
42 Om bakgrunden till dokumentet (cf n 41) Rahner-Vorgrimler 1966 553ff och Lécuyer 1968 128ff, cf även Schnell 1977 139ff. ” Ett viktigt regionalt herdabrev, gemensamt för de tyska, österrikiska och schweiziska biskopskonferenserna, var Schreiben der Bischöfe . . . tiber das prie- sterliche Amt 1969. Den internationell biskopssynodens herdabrev utgavs också regionalt i t ex La sacerdoqe ministérial 1971. Såsom exempel på litteratur kring problemet kan anföras den fem volymer omfattande serien Der priesterliche Dienst 1970—73. En kommentar till biskopssynodens dokument i t ex Vorgrimler 1973 278ff. ”4 Så t ex Lengeling 1969 164f. ”5 En synops på koncilieuttalanden utarbetades av Lengeling, varpå Botte gjorde en del stilistiska harmoniseringar. Botte 1973 168f. Samma teknik tillämpades för diakon- och pråstvigningsritualens allokutioner. Förteckning över koncilie- och bibelställen som använts, de senare inom eller utöver koncilieavsnitten, i Lenge- ling 1969 l61f med n 91—92. —Ibm behandlas teologin i de reviderade ritualen, teologin i biskopsvigningens konsekrationsbön särskilt i Rose 1969 127ff. Redo- görelse för det nya biskopsvigningsritualet ges i Kleinheyer 1968 210ff, Botte 1969 113ff och t ex Crichton 1973 139ff.
Iden liturgiska arbetsgruppen stod det snart klart att den i pontifikalet bevarade gammalromerska vigningsbönen var problematisk även sedan raden av gallikanska inskott utmönstrats. Med sin renodlade gammaltes- tamentliga typologi krävde den mer än jämkningar för att kunna brukas. I det läget väcktes ett förslag som i förstone ansågs drastiskt men efter- hand uppfattades som ett lyckokast och verkligen också blev genomfört. Som vigningsbön har införts den äldsta kända, den ovan berörda46 bönen i Hippolytos” Den apostoliska traditionen. Den interna argumenteringen för bönen har blivit officiell genom att den ryckts in i den apostoliska konstitution varigenom påven godkände pontifikaledelen. Även om kyr- kans syn på biskopens uppdrag fanns med i den gamla ordningen, hette det, borde denna ””komma till uttryck på ett bättre och mer noggrant sätt””. Av det skälet hade det ansetts lämpligt att bruka en bön som hade mycket hög ålder och som därtill ännu var i bruk i koptisk och västsyrisk rit. ””På så sätt blir själva ordinationshandlingen ett vittnesbörd om en- dräkten mellan östlig och västlig tradition ifråga om biskoparnas aposto- liska uppdrag”.47 Man kan tillägga att bönens ålder och ekumeniska ställ- ning kunde få legitimera den kraftiga förändringen av hela vigningsritu- alet. Bönen blev garantin för att traditionen alla utbyten och omarbet- ningar till trots inte hade brutits utan restaurerats.
Några revisionsdrag förtjänar att särskilt nämnas. Presentationen har fått en form som motiverats av att biskopsvalet blivit en exklusiv påvlig rättighet. Här är därför uppläsningen av utnämningsfullmakten beviset på att vigningen inte bara kan utan skall ske. Lo'ftesfrågorna är dubbelt fler, nio stycken, än i de båda andra reviderade ritualen. Biskopens vida- re uppdrag har krävt detta för att med koncentration bara på ””det väsent- liga i den biskopliga tjänsten . . . belysa biskopens herderoll”.48 Men hän- synen till traditionen bör inte underskattas. Det tridentinska pontifikalet bevarade i denna vigningshandling ett omfattande formulär för ed- gång,” därtill ett komplex av sammanlagt nitton frågor för löften, trosbe-
46 Ovan 15 med n 1. Att bönen återupptogs är ett av uttrycken för ett stegrat intresse för tjänster och vigning under de första århundradena (cfn 47). Att denna bön åter tagits i bruk förefaller i sin tur att ha stimulerat ytterligare arbete med de frågorna från liturgivetenskapliga utgångspunkter. Vid Societas Liturgica-konferensen 1979 med ordination som tema presenterades två forskningsöversikter som gäller vigningshandling och med utgångspunkt från denna bön vigningsböner, publice- rade såsom Kilmartin 1979 49ff resp Gy 1979 93ff. '” Angående överväganden i förarbetet Botte 1973 166ff, cf Botte 1969 119ff, Kleinheyer 1968 214ff, även Lengeling 1969 156, 164ff. De ansvariga uppger här att bönen erbjöd det viktigaste problemet bland dem man hade att lösa. Otvivelak- tigt har det berott på att den ifrågasatta bönen 1947 fastställts såsom konsekrato- risk med ett parti i den såsom sakramentsform nödvändigt för vignings giltighet. Cf ovan 25. Botte gav uppslaget att ta upp Hippolytos” bön, vilket han själv förknippar med sitt vetenskapliga arbete med den (n 1 och 46). Enligt honom blev det ekumeniska argumentet till sist avgörande för att liturgirådet m fl skulle anta förslaget. Lengeling betraktar beslutet som lyckligt efter omständigheterna, även om berättigade invändningar kan göras mot den (cf n 40). " Botte 1969 117. 49 Den ed som avslutade försäkran och som skulle sväras med hand på den upp- slagna evangelieboken löd: ”Sic me Deus adjuvet, et haec sancta Dei Evangelia (Så sant mig Gud hjälpe och dessa Guds heliga evangelier)”.
kännelse (Nicaenum) och avsvärjelse.50 Med rötter i 500-talets Gallien hade dessa typiska feodala inslag några hundra år senare fått allmän spridning och med högmedeltida tillskott permanentats i pontifikaletra- ditionen.SI Revisionen har medfört ungefär detsamma som ifråga om vigningsbönen: omfånget har skurits ner mycket kraftigt medan innehål- let avsevärt breddats och fördjupats. Den karakteristiken kan kanske få stå också för omformningen av smörjelsen. Medeltidens så småningom två smörjelser (huvud, händer) har reducerats till en (huvudet). Genom omplacering och helt andra beledsagande ord har riten blivit en bland andra med funktionen att tyda den vigning som har skett i och genom Anden.52
Två för biskopsvigning speciella riter har bevarats. I anslutning till vigningens handpåläggning skall två diakoner bära fram den uppslagna evangelieboken, som konsekrator utan tydningsord placerar på vignings- kandidatens huvud och håller så under hela Vigningsbönen. Riten är känd i mycket tidig syrisk och snart nog bl a bysantinsk tradition och via Gallien fördes den successivt in i västlig liturgi. Innebörden är liturgihis- toriskt dunkel, dunkel är den också i det reviderade ritualets samman- hang. Förmodligen är riten kvar på grund av den höga åldern och av ekumeniska hänsyn — samma argument som uttryckligen angetts för Vigningsbönen — och alls inte såsom tydlig och tydande symbol. Talan- de och klar utan ord är däremot en annan speciell rit av mycket hög ålder också i västlig tradition: den nyvigdes intronisation. När vigning har skett
5” En första serie på nio frågor avslutades med ett votum (””Detta allt och annat gott förläne dig Herren. Må han bevara dig och stärka dig till allt gott””). Det inskjutna Nicaenum delades upp på flera avsnitt i frågeform och utvidgades med några frågor för bekännelse till trinitetsläran och till Skriften som given av Gud såsom ””auctorem (författare)” samt för fördömande av alla kätterier, allt avslutat med nytt votum (”Må Gud till sann och evig salighet föröka denna tro hos dig, min mycket älskade broder i Kristus”). 5' Den äldsta kända versionen av löftesfrågor i Statuta ecclesia antiqua, en privat- skrift som möjligen tillkommit i Marseille omkring år 500. Härom och om den fortsatta utvecklingen Kleinheyer 1962 87ff, 93 med n 47 och passim, Santantoni 1976 73f, 126ff. ” Huvudsmörjelsen var tidigare inskjuten mitt i vigningsbönen, så småningom föregången av Veni creator Spiritus. Handlingen skedde med en till sin innebörd oklar formel: ””Med himmelsk välsignelse smörjs och helgas ditt huvud för (?) det översteprästerliga ståndet (Unatur . . . in ordine pontificali)”. I 1968 års liturgi sker smörjelsens tydningsrit med formeln: ”Må Gud själv, som gjort dig delaktig i Kristi ställning som överstepräst, övergjuta dig med mysteriets väldoftande smörjelse och med överflöd av andlig välsignelse få dig att bära rik frukt”. ” Om riten Santantoni 1976 138ff, om revisionen Botte 1969 113, 119. Ibm anförs utan kommentar den bysantinska liturgins oktydning. Crichton 1973 149 och Cre- han 1978 308 ser båda riten som symbolen för nedstigandet av den Ande som fyller Skriftens ord. 1 det liturgiska sammanhanget är båda tolkningarna — och andra — möjliga. Båda kan få stöd i tydningsorden vid överlämnandet av evangeliebok efter smörjelseriten, nämligen den gamla, lätt reviderade formeln om att ta emot evangeliet och predika Guds ord. Oktydningen har såtillvida försvårats som bo- ken inte längre placeras på electi nacke enligt även östliga riter utan på huvudet. Inga ok läggs på huvuden. Det nya utförandet medför dock knappast någon symbolik för andeutgjutelse heller.
ledsagas den nye biskopen till den plats varifrån liturgin leds.54 Vigd till tjänst tar biskopen omedelbart vid tjänsten som (med)celebrant i den evkaristiska liturgin.
Biskopens roll kommer till uttryck i hela den liturgiska texten men sammanfattas tydligast i allokutionen. Genom vigningen rustas bisko- pen för uppdraget att förkunna Guds ord, hålla samman hjorden, inspi- rera såväl präster och diakoner som de troende till tjänst, ge vägledning och öva tillsyn. Mönsterbilden är Kristus såsom den gode herden; bisko- pen skall göra sig känd såsom herde för sin hjord, själv känna den och inte tveka att ge sig ut för den. Det ecklesiologiska sammanhanget är alltså starkt framhävt. För att ge uttryck åt med vilken auktoritet bisko- pen skall tjäna gudsfolket brukas två tankemodeller. Inledningsvis heter det att Fadern i försoningens tjänst sände Kristus som i sin tur sände ut apostlarna, fyllda med Andens kraft. Eftersom deras funktion alltid be- hövs, utvalde de medhjälpare (adiutores).
Den helige Andes gåva som de fått av Kristus överförde de på dem genom den handpåläggning som överbringar vigningssakramentet i dess fullhet. På så sätt är den ursprungliga överföringen bevarad från generation till generation genom en obruten följd av biskopar (successionem episcoporum) och Frälsarens verk har gått oupphörligt vidare ända in i vår tid och vuxit.
Här formuleras den traditionella successionstanken: Kristus skapade den första länken i en kedja, som får nya länkar genom biskopar i vig- ningssuccessionen, närmare bestämt genom episkopal handpåläggning. Denna den manuella successionsidén har traditionellt utnyttjats för att avgöra vignings giltighet, och den har övat starkt inflytande på lärosam- tal mellan kyrkor. Det förefaller dock som om modellen i Andra vatikan- konciliet främst fyller funktionen att poängtera, att biskop genom vig- ningen och inte genom påvlig fullmakt blir helt och fullt delaktig av apostolisk auktoritet.” Det finns som sagt också ett annat perspektiv. Enligt detta är det Gud själv som utsett sin tjänare och som rustar honom för uppdraget som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Biskopen framstår då inte såsom den med alla befogenheter utrustade ersättaren för Kristus. I stället frammanas bilden av en levande Kristus
54 Egentlig intronisation brukas enbart då biskopen vigts i sin egen kyrka: han förs då till sin biskopsstol (””cathedra”), varifrån han undervisar och leder liturgin i sin kyrka (”katedral”). Om vigningen sker på annan plats, ledsagas den nyinvigde till en plats vid sidan om konsekrator, som fortsätter att leda liturgin. —Intronisa- tionsriten som del av vigningsliturgin ärinte belagd i äldsta tid i väst eller öst men från 200-talet finns uttryckssätt i olika skrifter som kan uppfattas som speglingar därav. I och med att biskopen kom att bli lokalkyrkans ledare med präster och diakoner som medhjälpare förelåg förutsättningen för en i det perspektivet natur- lig rit. Om riten i äldsta tid Crehan 1978 307, Kilmartin 1979 87ff. Under medelti- den drogs biskopsvigningar till ärkebiskops- och metropolitankyrkor, varvid den egentliga intronisationsakten i den medeltida Vigningsliturgins avslutningsparti kom att skjutas till den dag biskopen tog säte i sin egen katedral. Pocknee 1972 123. 55 Allokutionsavsnitten bygger på Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan art 20—21. En poäng i förarbetets allokutionsomvandling var att komma från medeltidsuppdelningen i potestas ordinis resp jurisdictionis genom att understryka att biskopen genom vigning blev helt och fullt delaktig av munus apostolorum. Sigurbjörnsson 1974 126ff.
som handlar genom sin tjänare. Den monarkiske biskopen får vika för en som genom gudomlig vigning till herdetjänst är förenad med biskopskol- legiet och omgiven av ”präster och diakoner, dina medbröder (consortes) i Kristi tjänst”. Successionen blir då fr a en kontinuitet i ”det apostoliska värvet” att rätt ta emot, leva i och föra vidare ””trons hemligheter”.56 Det vidare successionsperspektivet har en kvantitativ övervikt i vig- ningsliturgins allokution. Framför allt är det i enlighet med det synsättet som vigningsliturgin som helhet formats. Sådant har utmönstrats i riter och texter som förmedlat intrycket av vigningen som en ämbetsförläning i kraft av konsekrators ””förmåga (potestas)”. Så årt ex handpåläggning- en inte en isolerad rit, följd av ämbetsförlänande vigningsformel. Konse- krators fullmaktsformel har uteslutits. Handpåläggningen är samman- knuten med en vigningsbön, att Gud skall utgjuta sin Ande över den han valt för uppdraget som biskop i och för den kyrka Gud själv uppehåller.
1.2.2.3 Vigningsliturgins karaktär
Översikten över de enskilda ritualen i 1968 års reviderade pontifikale behöver kompletteras med mer övergripande kommentarer. Först skall uppmärksamheten inriktas på sådant som rör den grundläggande synen på vigningstjänsterna, därefter på Vigningsliturgins karaktär.
Vigningsordningen innehåller tre olika ritual för tre typer av uppdrag. Vid genomgången av ritualen har särdrag markerats. Det är på sin plats att erinra om att förnyelsen — eller restaureringen — medfört att de tre ritualtyperna numera utgör varianter med olika särdrag inom en i allt väsentligt gemensam ordning för vigningsliturgin. Det gemensamma sträcker sig längre än till den liturgiska strukturen. Texter och riter ut- trycker att de tre uppdragstyperna hör till en hierarki med klar rangord- ning från diakonens via prästens till biskopens plats i skalan. Men klart framhävs också att det inte är fråga om artskilda klasser. Den som vigs insätts för det första i ett kollegialt sammanhang — diakon-, präst- (pres- byter-) och biskopskollegierna — och insätts för det andra därmed i vigningsgemenskapen grupperna emellan. Såväl kollegie- som commu- nioaspekterna har poängterats. Samverkans karaktär grupperna emellan illustreras genom uttryck såsom ””medarbetare (cooperatores)” eller ””medbröder (consortes)”. Förstavelsen ”con-” i dessa uttryck liksom i ordet ”communio” är väsentlig som återspegling av en teologisk grund- tanke. Ödesgemenskapen mellan dem som vigts till ””tjänst (ministeri- um”) är av sakramental art och skall yttra sig i samverkan. Att vigningen är ett sakrament tolkas i vigningsliturgin så att vigningen till olika typer av uppdrag sammanlänkar de vigda inom en och samma tjänst i och för kyrkan, ””ministerium ecclesiae”.
Att det är fråga om tre uppdragstyper inom ett kyrkans ämbete anges
56 Succession såsom inte enbart och i första hand den taktila kommer till uttryck redan däri att handpåläggningsriten knyts samman med bönen. Olika uttryck för succession i den apostoliska tron finns i den dogmatiska konstitutionen om kyr- kan art 19—21, som rör biskopsämbetet i kap 3 om hierarkin efterkap 1 och 2 om ”kyrkans mysterium” och ”Guds folk”, vidare t ex i dekretet om biskopens her- deuppdrag, Christus Dominus, t ex art 15.
med varierande uttryckssätt i de tre ritualen. Enskilda uttryck får erinra om den sakramentala vigningsgemenskapen mellan diakoner, präster och biskopar. Sådana nämndes nyss. Det kan också anges att de är var- andras ””medtjänare (comministri)” därför att vigningen sammanlänkar eller -okar (coniugere) dem.57 Den grundläggande enheten i tjänsten i och för kyrkan kommer framför allt till uttryck i karakteristiken av vart upp- drag. Vid genomgången av resp ritual har inte särskilt markerats det som nu behöver understrykas. Uppdragens innehåll förs i de tre ritualen sam- man under tre huvudperspektiv: förkunnelse/undervisning — liturgisk tjänst — pastoral omsorg. Tyngdpunkter sätts olika men denna triad är kännetecknande för vigningstjänsten, ty Kristi tjänare (ministri) har atti Kristus tjäna såsom han som är det nya förbundets lärare, präst och herde (doctor, sacerdos, pastor).58 Saken framställs inte så att var och en genom vigning utrustats med en efter graden stegrad ”förmåga (potes- tas)” atti Kristi ställe utöva hans trefaldiga ämbete. Dominanten är att de som vigs rustas med Andens gåva för ””uppdrag (munus)”” i Kristi namn för gudsfolkets skull. Vigningsordningen lämnar inte något utrymme för s k absoluta vigningar utan framhäver att vigning av kandidater sker för andras skull. De vigdas tjänstgöring börjar redan i vigningsmässans ev- karistiska liturgi för att fortsätta i församlings- och stiftstjänst.59 Huvudperspektivet på vigningstjänsterna är således att de utgör minis-
57 Den sakramentala föreningen genom vigningssakramentet är klart uttryckt i prästvigningsritualets allokution och avser där uttryckligen biskopar-präster. I ritualet för gemensam diakon- och prästvigning (ovan n 38) brukas samma formu- lering, här med tillägg också av diakoner. Motsvarande formulering finns inte i biskopsvigningsritualet. Det är dock inom den ramen man måste se att präster och diakoner där kallas ””cooperatores”, ””consortes” och ”comministri”. Den sakra- mentala föreningen implicerar den hierarkiska rangordningen mellan de tre ordi- nes. Allokutionerna anger att präster och diakoner är biskops medhjälpare, diako- ner därtill prästers medhjälpare. 5” Kristi s k munus triplex (trefaldiga uppdrag) vidarefört i funktioner inom kyr- kans ämbete var en i protestantisk teologi utvecklad uppfattning som under 1800- talet övertogs i romersk-katolsk teologi. Persson 1961 247ff. Denna uppfattning har kombinerats med grundsynen att ämbetet i Kristi stad och ställe representerar Kristus. Ibm behandlas denna representationstanke. Hur munus triplex-tanken brukas i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan belyst i Sigurbjörnsson 1974 passim. Koncilieanvåndningen också i andra dokument redovisad i Schnell 1977 ll6ff, varvid den nämnda konstitutionen utgör jämförelsepunkten. Starkt sam- manfattat innebär koncilieteologin, att munus triplex-uppfattningen knyts sam- man inte med representationsidén utan med den sändning den levande Kristus nu gör. I apostolat- eller missiouppdraget är alla delaktiga genom dopet och adressa- ten år ”de andra” i världen. Sändningen genom vigning gäller uppdraget att rusta gudsfolket för det till alla givna uppdraget. De döptas tjänstgöringsplats är i värl- den "utanför”, vigningsuppdragets ort är primärt ””innanför”. 1 det ena som det andra fallet är det uppdrag ””för andra””, inte i Kristi ställe men på Kristi vägnar och i Andens kraft. 5” Eftersom biskop så betonat utgör stiftets herde med diakoner och präster som medhjälpare, och eftersom biskopen i stiftet symboliserar sammanhanget med och enheten med kyrkan som helhet, har det uppstått svårigheter att motivera vigbiskopar etc. Under konciliediskussioner hävdades att stora stift hellre bör delas och att präster hellre bör tas i anspråk som biskopens medhjälpare i stifts- angelägeheter av olika slag. Mörsdorf1967 l34ff, Rahner 1970 181ff, Greinacher 1972 95ff.
terium ecclesiae. I detta ger vigningsordningen uttryck åt Andra vatikan- konciliets framarbetade kyrkosyn. Tidigare60 underströks att det mitt i framställningen om vigningstjänsterna i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan tyckts in ett avsnitt om att mysteriet eller bassakramentet kyrkan manifesteras och ””är verkligt närvarande (vere adest)” i den gudstjänstfirande församlingen. Detta synsätt har haft hög relevans när vigningsliturgin utformats. Vigningsliturgins karaktär skall nu belysas.
Flera gånger har angetts att den reviderade vigningsliturgin såsom centrum har handpåläggning och bön. Vigningen (ordinatio)5l av dia- kon, präst och biskop gäller tre yttre kategorier (ordines) inom ministeri- um ecclesiae. För var och en av graderna utgör vigningen en sakramental handling varigenom det mysterium sker som riten betecknar. Beskriv- ningen anspelar på 1947 års apostoliska konstitution om vigningssakra- mentets materia och form, separata element i den då gällande pontifikala liturgin.62 När den nya liturgin två decennier senare stadfästes genom 1968 års apostoliska konstitution, aktualiserades 1947 års normer. Åter- igen preciserades sålunda vilka avsnitt i de tre nya ritualen som utgjorde vigningssakramentets grundkomponenter: som materia handpålägg- ningen och som form Vigningsbönen (””oratio consecrationis”), inom denna med tvingande nödvändighet epiklespartiet.63 Med citat fixerade konstitutionen juridiskt klart vilka element som erfordrades för vignings giltighet, validitet.
De nya pontifikaleritualen har inte formats efter sådant kanonistiskt regelsystem. Det som betecknas som sakramentsmateria och -form har
6" Ovan 22. 6' Vid övergången från grekiska till latin som kyrkospråk i Rom användes civilt romerskt språkbruk vid översättning av grekiska begrepp. ””Cheirotonein” och '”epitithenai tas cheiras” (att utse genom handuppräckning resp händers pålägg- ning) innebar i gamla kyrkan vigning. Som latinsk term brukades '”ordinåre”, som allmänt betydde att utse eller förordna en funktionär och gruppen av dem kallades ordo. När val- och vigningshandlingarna separerades i tid, förblev ”ordinatio” term för vigningen. Synonymer till ”ordinare” var ”consecrare (helga)” och ””be- nedlcere (välsigna)”. Benedictio fick en mer allmän betydelse, ordinatio kom att beteckna vigningshandlingen som sådan och consecratio Vigningsbönen. Ytterli- gare förskjutningar ledde på 11—1200-talen därhän att ordinatio betecknade den sakramentala vigningen, consecratio åter avsåg den handling som gällde bisko- par, vilka inte fick högre vigningsgrad men väl hade högre ””värdighet (dignitas)”. 1 den äldre terminologin är Gud den som viger (ordinare/consecrare/benedica- re), i medeltida språkbruk blir subjektet en biskop såsom ordinator resp censecra- tor, akten som sådan kallas ordinatio resp consecratio episopi. Denna terminologi är bevarad i Pontificale Romanum 1596. Härom Jounel 1965 49lff, Crehan 1978 309f, Gy 1979 108ff.l 1968 års pontifikale år det gamla språkbruket återinfört. För de tre uppdragstyperna heter handlingen som sådan ordinatio, Vigningsbönen oratio consecrationis. Den inledande litanian brukar återigen verben benedicere, ordinare och consecrare om handlingen och med Gud som subjekt (nedan n 69). Samtidigt kan dock biskopen i regianvisningar kallas consecrator, t o m consecra- tor principalis (nedan n 65). 62 Ovan 25f, cf nedan n 64—65. 63 I liturgin kallas Vigningsbönen oratio consecrationis (n 61). Konstitutionen om liturgin skriver precatio consecratoria, vid fixeringen av sakrametsformen ””orden i Vigningsbönen (verba precationis consecratiorae)”, varvid speciellt återges de ”verba” i resp rituals bön vilka ”har att göra med sakens natur och sålunda verkar att handlingen blir giltig (ut actus valeat exiguntur)”.
inte lyfts fram på något speciellt sätt i anvisningar, typografi e dyl. Inom Vigningsbönen har epiklesen inte heller avgränsats så att den inte får utgöra ett integrerat led i en sammanhängande bön.”)4 Det gäller åtmins- tone om diakon- och prästvigningarna, ty vid biskopsvigning fanns spe- ciella problem att bemästra.65 Spår av avgränsningar i liturgin måste be- tecknas som uttryck för en kompromiss mellan kanonisternas krav och de liturgiteologiska principer som dikterat utformningen av vigningsord- ningen som helhet.66 I enlighet med de grundsatserna utgör handpålägg-
64 Då ritkongregationen 1950 föreskrev tillämpningen av 1947 års apostoliska konstitution om de ord inom resp vigningsbön som var nödvändiga för sakramen- tets giltighet avgjordes att dessa fortsättningsvis skulle läsas och inte längre sjung- as såsom bönen i övrigt. Skarp teologiskt motiverad kritik levererades av dom Botte 1951 vilket nog bidrog till att 1968 års konstitution tydligare än 1947 års framhöll, att bönen som helhet ””bildar formen” för sakramentet, även om epiklesavsnittet såsom obetingat nödvändigt blir särskilt utmärkt (n 63). Cf Klein- heyer 1968 210 med n 7, 214, Fischer 1970 174. I 1968 års pontifikale reciteras hela bönen på prefationston. Denna har dock apterats så att en slutkadens lagts in på orden omedelbart före epiklesavsnittet, vilket i sin tur avslutas med en kadens, musikaliskt något pressad i diakonritualets korta epikles. Typografiskt antyds epiklesens särställning genom att den börjar på ny rad/nytt notsystem, och efter partiet inleds återigen ny rad/nytt notsystem. Direkt efter den förtonade vignings- bönen följer (för läsning) texten till hela bönen, varvid epiklesen bildar eget stycke. Det finns emellertid inga anvisningar e dyl som ger den en särställning. Vid det liturgiska utförandet framträder därför bönen som en enhet till skillnad från tidigare (1950—). Jfr dock n 65. 55 Biskopsvigningen utgör en särform, där epikles/egentlig sakramentsform hör- bart skiljs ut som ett separat avsnitt, eftersom detta parti skall reciteras ””av alla konsekrerande biskopar”. Ritkongregationens avgörande 1950 (n 64) drog även konsekvenser av en apostolisk konstitution 1944-11-30, Episcopalis consecratio- nis, som skulle avgöra debatten, huruvida assisterande biskopar agerade konse- krerande eller om de enbart var vittnen till konsekrators vigning. Konstitutionen fastställde att övriga biskopar var och skulle kallas ””conconsecratores” och med huvudkonsekrator därför delta i handpåläggning och i läsningen av dess formel (Accipe Spiritum Sanctum). Ott 1969 l78ff. Vid utformningen av liturgikonstitu- tionen under Andra vatikankonciliet rycktes i att 76 in som revisionsmål att inte bara tre utan alla närvarande biskopar skulle få delta i handpåläggningen (cf ovan 000 med n 16). Jungmann 1966 71. 1 den första instruktionen för liturgireformen gjordes en egendomlig tillämpning i art 69: alla närvarande biskopar fick delta i handpåläggningen, men bara två av dem skulle såsom ””conconsecratores” till- sammans med konsekrator uttala handpåläggningsformeln Accipe . . . Föreskrif- ten är märklig, eftersom denna formel enligt 1947 års avgörande icke hörde till sakramentsformen. Revisionsarbetet ledde till att de biskopar som deltar i hand- påläggningen också deltar i epiklesrecitationen. Vatikankonciliets konstitution om kyrkan art 21 talar om hela vigningsbönen: 1968 års apostoliska konstitution kom dock att utmärka epiklesen som avgörande för vigningen, varför den måste reciteras av alla conconsecratores. Lengeling 1969 150, Botte 1969 ll8f, 121f. Vig- ningsritualet talar genomgående om consecrator principalis (n 64) och episcopi consecrantes. För Vigningsbönen föreskrivs att denna reciteras av den förstnämn- de, epiklesen dock enligt klara instruktioner även av de senare. % Om kompromissarbetet n 65, Kleinheyer 1968 216, Botte 1969 122f, även 125f. —I detta perspektiv är det värt att observera, att 1968 års apostoliska konstitution i sitt giltighetsresonemang å ena sidan klart markerar att Vigningsbönen som helhet faktiskt tillhör sakramentsformen (n 64), å den andra sidan anger att handpålägg- ning vid biskopsvigning utförs av biskoparna "eller åtminstone av huvudkonse- krator”. (Tillägget knyter an till till 1947 års konstitution, som inte nämner några conconsecratores.) I båda fallen motverkas den skarpa gränsdragningen mellan dogmatiskt essentiellt och annat i det liturgiska handlandet.
ning och bön centrum i ett liturgiskt handlande vilket som helhet utgör ett sakramentalt skeende. I pontifikaleliturgin framträder vigningen som en kyrkans bönehandling, inledd med Ordets liturgi och fullföljd med natt- vardsfirandet.
Liturgiskt har reformen inneburit omvandling av en akt i vilken kandi— dater förlänats del i kyrkans ämbete i kraft av episkopal förmåga. Vig- ningen sker nu istället i en hela gudsfolkets liturgi i vilken alla är delta- gande enligt olika roller. ”Alla (omnes)”” innefattar samtliga som vid det konkreta firningstillfället utgör manifestationen av kyrkan såsom sakra- ment eller mysterium i Kristus.67 När gudsfolket firar liturgin och deltari bönehandlingen sker vigningen genom att Gud på kyrkans bön utgjuter sin Andes kraft över sina tjänare. I centrum står inte en konsekrators imperativiska vigningsformel utan epiklesen, bönen om Anden.
Det har redan understrukits att 1947 och 1968 års apostoliska konstitu- tioners sakramentsform, epiklesen, inte står isolerad i liturgin utan utgör en del av Vigningsbönen. Denna står inte heller avskild utan utgör kul- men på den bön som nu inleds med litanian, fortsätter under tystnad i det att handpåläggning68 sker och fullföljs med Vigningsbönen. Detta böne- block utgör en strukturell enhet, bönehandlingen i inskränkt mening. ””Vänd mot folket”” inbjuder biskopen alla att delta med formuleringar som föregriper den ivrigt upprepade bönen att Gud skall ”välsigna, helga och viga (benedicere, sanctificare et consecrare)” de kandidater gudsfol- ket (””vi””) inför honom för fram (offerimus) för att vigas.69 Också vig- ningsbönen utgör ett led i hela denna kyrkans bönehandling, inte något avgränsat parti. Det medeltida solenna inledningspartiet (Sursum corda) har följaktligen försvunnit: bönen börjar inte utan fortsätter.70 Det är i
67 Ovan 22, 40, cf Eckerdal 1981 33ff. 6” Litanian beds knäfallande och denna böneställning fortsätter under det att kon- sekrator/assistenter reser sig och utför handpåläggningen ”utan att säga något (nihil dicentes)”, dvs en handling under tystnadens bön, varefter alla uppmanas resa sig för att stå under Vigningsbönen. Att blocket fr o m böneinbjudan to m Vigningsbönen utgör en sammanhängande bönehandling är även uttryckt i regi- anvisningar enligt vilka konsekrator vid böneinbjudan tar av mitran för att sätta på den först efter Vigningsbönen. Till skillnad från tidigare utgör därmed också handpåläggningen ett led i den av biskopen ledda böneliturgin. ” Litanian är utformad på samma sätt i de tre ritualen. Tre gånger stegras det bönerop som i slutversionen innehåller den citerade triaden (cf ovan n 61): ”Ut hos electos benedicere et sanctilicare et consecrare digneris/te rogamus, audi nos". Böneinbjudan och litanians slutkollekta föreliggeri tre versioner, vilka dock väsentligen utgör variationer på samma tema. ”Offerimus” står enbart i prästvig- ningsritualets slutkollekta, men offertorietanken är lika klart uttryckt i varje fall i diakonvigningsversionen. ”0 Under högmedeltiden inkluderades nattvardsliturgins inledningsdialog (Sur- sum eorda). I revisionsarbetet blev den problematisk, eftersom den inte tillhörde den återinförda bönen för biskopsvigning. Det blev fr a ”berättigat, ja nödvän- digt” att utesluta den av teologiska skäl. 1 nattvardsliturgin inleder dialogen ett nytt skede; i vigningsliturgin har detta inletts tidigare. Böneinbjudan utgör inled- ningen och "efter den förberedande bönen [dvs litanian] . . . har själva vignings- akten börjat med handpåläggningen”. Kleinheyer 1968 213f. Uttalandet förefaller överdrivet färgat av ett dogmatiskt avgörande av det för vigning nödvändiga; liturgiskt utgör litanian inte bara en förberedelse utan ett integrerat led i böne- handlingen. Cf härtill Fischer 1970 169 med n 11.
denna kyrkans vigningsbön också epiklesen ingår i övertygelsen att Gud hör vad kyrkan eller ””vi ber (quaesumus)”.7' Före det avslutande Amen har i konsekvens därmed skjutits in regianvisningen ””omnes (alla)”: hela den bedjande kyrkan. Därmed har vigningen skett. Olika tydande riter följer på vägen mot den evkaristiska liturgin, där de nyvigda börjar att fullgöra vigningsuppdraget.
Den reformerade liturgins karaktär av en kyrkans bönehandling förut- sätter på ett nytt -— eller restaurerat — sätt hela gudsfolkets eller de troendes deltagande.72 Det är då inte en lämplighetsfråga utan väsentligt enligt grundregeln för de tre ritualen att liturgin firas vid en tidpunkt när så många troende som möjligt kan delta. 73 Väsentligt blev inte bara av pedagogiska utan även av teologiska skäl, att språkreformen till sist kom att få omfatta hela vigningsliturgin.74 Därigenom och på andra sätt ska- pades förutsättningar för att ”omnes (alla)” skulle kunna delta i ett ”fullt, aktivt och gemensamt” gestaltande av ””trons mysterium”.75 Såsom vig- ningstjänsterna utgör ”ministerium ecclesiae” med uppdrag i och för Guds folk, utgör vigningsliturgin en sida av ””mysterium ecclesiae”, ma- nifesterat genom att celebreras av gudsfolket. Det är då inte bara histo- riskt utan frälsningshistoriskt motiverat, att vigningshandlingen ingår som led i en mässa och fullföljs med den evkaristiska liturgin.
7' Vid såväl diakon- som prästvigning finns ett inskjutet "quaesumus (ber vi)” i epiklesavsnittet. Detta ”vi”” måste uppfattas som hela den bedjande menigheten. Vid prästvigning följer direkt efter epiklesen en sats, som otvivelaktigt innehåller en pluralis majestatis syftande på enbart biskopen (cooperatores ordinis nostri), men denna pluraltyp utgör ett undantag. ”3 Detta är huvudsynpunkten i Fischer 1970 166ff, uttryckt genom rubriken: ””Das Gebet der Kirche als Wesenselement des Weihesakramentes”.
”3 Ovan 27. 74 Ovan 23 n 15.
75 Det längre citatet ur Vatikankonciliets grundartikel för liturgireformen, liturgi- konstitutionens art 14. Uttryckssättet därefter återger sakinnehållet i samma arti- kel. Cfovan 20ff, 27, Eckerdal 1981 36f.
2. Den anglikanska kyrkogemenskapen
För den internationella anglikanska kyrkogemenskapen utgörs den ge- mensamma läromässiga grundvalen inte'i första hand av ”bekännelse- skrifter”. Enhetsbandet utgörs av den gemensamma gudstjänstordning- en, The Book of Common Prayer (BCP).l Denna stammar från den eng- elska reformationstiden. Första upplagan utkom inte förrän 1549. En mer ingripande revision av medeltidsarvet genomfördes 1552 och efter vissa jämkningar erhöll liturgin hundra år senare sin som det verkar definitiva utformning. BCP 1662 är nämligen den i England alltjämt giltiga upplagan, och det är denna som utgör anglikanismens samman- hållande band. Inte ens i ”moderkyrkan” Church of England är den dock i bruk. Där åtnjuter den ett grundlagsliknande skydd såsom läromässig norm men för kyrkans gudstjänstliv finns en annan auktoriserad guds- tjänstordning. Inom anglikanismens övriga kyrkor är förhållandena lik- artade. Kyrkogemenskapens biskopsmöte, Lambethkonferensen, ut- tryckte år 1897 saken så, att kyrkornas gudstjänstliv måste formas enligt BCP-liturgins ””anda och grundton (spirit and tenor)”. Enligt konferen- serna 1958 och fra 1968 betydde detta konkret, att BCP 1662 såsom dogmatiskt normerande inte kunde vara den liturgiskt praktiserade ord- ningen. Liturgiskt reformarbete blev nödvändigt för att bevara troheten mot BCPs ”spirit and tenor”.
För anglikanismens vidkommande är det alltså nödvändigt att först undersöka den dogmatiskt-liturgiskt normerande vigningsordningen i BCP, dess ””Ordinal”. Därefter måste undersökas, hur denna ””Ordinal” tillämpas liturgiskt i nutida ordinationsordningar inom kyrkogemenska- pen.
2.1. Vigning ””genom offentlig bön, med handpåläggning”
2.1.1. Tillkomsten av ”The Anglican Ordinal”
Den första engelskspråkiga gudstjänstordningen påbjöds genom parla- ments- och kungabeslut 1549. Samtidigt som BCP påbjöds utfärdades förbud mot att längre bruka den gamla liturgin sådan denna var utfor- mad i de olika medeltida stiftstraditionerna. Hur intimt reformen var
' För det följande Eckerdal 1981 98f, 116f, 147ff.
förbunden med nationalstatens politiska agerande illustreras av beteck- ningen på den grundläggande lagstiftningen: uniformitetsakten.2 För att ingen skulle frestas att svika lojaliteten mot kungen och staten komplette- rades lagstiftningen några månader senare med föreskriften att alla gam- la liturgiska böcker skulle förstöras.3
När BCP 1549 påbjöds fanns ingen ””Ordinal” med motsvarigheten till pontifikaletraditionens vigningsritual.4 l parlamentet genomdrevs under motstånd från bl a hälften av biskoparna beslutet att en kommission skulle utforma ny vigningsordning, varför också gamla ””ordinals” inklu- derades i påbudet att förstöra förbjudna böcker. En reformerad vig- ningsordning blev snart nog också verklighet; inom en vecka efter det att parlamentskommissionen tillsatts var saken klar. Uppgiften inskränktes uppenbarligen till att enbart ta ställning till en färdig liturgi. Mer än något annat i BCP-traditionen är vigningsordningen ett verk av ärkebis- kopen Thomas Cranmer själv, som kanske också brukat den redan innan den var stadfäst.5 I mars 1550 blev volymen tryckt med titeln The form and manner of making and consecrating of Archbishops, Bishops, Priests and Deacons. Fr o m BCP 1552 kom boken att ingå såsom en del av BCP men alltjämt med separat titelblad och förord.6
En nyhet i den första ordinationsordningen anges indirekt genom den citerade titeln. Trots parlamentsbeslut därom upptar vigningsordningen ingenting om de medeltida lägre vigningarna. Dessa tycks ha haft en svag ställning i engelsk praxis, men den verkliga förklaringen till uteslutning- en är nog en annan. För den bibelhumanistiskt inriktade ärkebiskopen fanns ingen tillräcklig biblisk grundval för de lägre vigningstjänsterna.7 Annorlunda förhöll det sig med de högre. Enligt vigningsordningens för- ord framgår det helt tydligt (””evident”) för alla som studerar Skriften och kyrkofäderna, att Kristi kyrka ””från apostlarnas tid”” har tre klerikala stånd eller kategorier av tjänare (””orders of ministers”). De har alltid hållits i vördnad och ingen har kunnat utöva dem i egen kraft (”private authority”). Därtill måste man ha ””varit kallad, prövad, examinerad och blivit känd för att äga sådana kvalifikationer som erfordrades för desam- ma”. Men inte heller detta var tillräckligt. Man blev godkänd och vann tillträde (””approved and admitted”) till vigningstjänst ””genom offentlig bön, med händers påläggning (by public prayer, with imposition of hands)”. Eftersom de tre vigningsgraderna (orders) skulle hållas vid makt också fortsättningsvis ””i denna Englands kyrka (this Church of
2 Procter-Frere 1965 45ff. 3 Ibm 23. Tack vare obstruktioner ärinte alla medeltida liturgiska böcker férstör- da. Vigningsliturgier i Maskell 1882 163ff. " Konfirmationen, som enligt medeltidstraditionen var en episkopal handling och tillhörde pontifikaleritualen, fick ett reviderat ritual intaget i BCP1549. Handling- en förblev dock episkopal även i anglikansk tradition. Eckerdal 1981 102. 5 Procter-Frere 1965 62, Bradshaw 1971 18f. 6 På den första Vigningsordningens såväl titelblad som sista sida med dess bok- tryckaruppgift anges årtalet 1549. Allmänt anses årtalet vara relaterat till princip- beslutet om ordningen, inte det faktiska tryckåret. — Texten till 1550 års vignings- ordning samt upplagorna av denna i BCP 1552 och 1662 enklast tillgänglig i Brightman 1921 2 928ff. 7 Procter-Frere 1965 62, Bradshaw 1971 19.
England)”, måste den givna ordningen för tillträde alltjämt gälla. Vissa kvalifikationskrav angavs och fr a ritual för vigningshandlingar att firas ”på en sön- eller helgdag i kyrkans åsyn (in the face of the church)”.8
Detta förord tillhör alltså BCP-traditionen och dess ””spirit and tenor” är normerande för anglikansk syn på kyrkans vigningstjänster och vig- ningsordning.” Här har in nuce formulerats den grundsyn som spelat en väsentlig roll inom kyrkogemenskapen men också i anglikanismens eku- meniska förbindelser. Det som framställs som apostolisk ordning är dels vigning genom bön och handpåläggning, dels ett trefaldigt kyrkans äm- bete eller — för att bruka en senare term — ””threefold (treledat)”, dvs ett ämbete som kommer till uttryck i tre vigningsgrader eller ”stånd (or- ders)”. Denna ämbetsordning har hållits och skall hållas vid makt genom ett kyrkans kallelseförfarande, som mynnar ut i vigningshandlingen. En- ligt en vidareutveckling från 1600-talet garanterades apostolisk ordning genom episkopal vigningssuccession. ””Det historiska episkopatet” — den obrutna vigningsserien alltifrån urkyrkan — blev ett av de fyra krite- rierna för apostolisk tro enligt den s k ”Lambeth Quadrilateral” 1888, som angav förutsättningarna för gemenskap med andra kyrkor.”) Grund- formen är Vigningsordningens företa] om en kontinuitet genom att beva- ra det apostoliska treledade ämbetet och ordningen för personers insät- tande i detta.
Företalet angav utan något egentligt eftertryck att vigningshandlingens grundelement utgörs av bön och handpåläggning. Mot bakgrund av me- deltidstraditionen var det långtifrån givet.ll För bibelhumanisten Tho- mas Cranmer bör det emellertid ha varit självklart att i den nedärvda traditionen ta fasta på de element som framstod såsom urelementen. Det var två författare som framför andra blev vägledande för honom: Eras- mus av Rotterdam och Martin Bucer. Textkritiska utgåvor av Nya testa-
s Citatet hämtat från förordets slutrader, som formellt gäller diakonvigningen. Först i BCP 1662 användes samma uttryckssätt även för prästvigning, om vilken dock redan 1550 angetts att den skulle ske på sön- eller helgdag, dvs inte som tidigare på kvatemberlördagarna. Att biskopsvigning ”alltid skall utföras på nå- gon sön- eller helgdag" föreskrevs först 1662 men det svarade å andra sidan mot medeltida tradition. 9 Smärre justeringar skedde 1662. Den enda justeringen av betydelse är ett förtyd- ligande om att diakon-, präst- och biskopsuppdrag förutsätter ordination enligt vigningsordningen. Det tilläggs att kravet gäller alla som inte ”tidigare fått episko- pal vigning (consecration or ordination)”. Huvudordet 1662 är: episkopal. ”” Om episkopal vigning cf n 9, om framväxt under 1600-talet av föreställningen om den episkopala successionen som förutsättning för rätt vigning Bradshaw 1971 61ff, 76ff och passim. Om detta synsätt i nyare teologi mot historisk bakgrund Gassmann 1964. Om Lambeth-quadrilateral t ex ibm 39ff. " Uppfattningen att handpåläggningsriten var konstitutivt vigningselement före- träddes av en under hög- och senmedeltiden krympande minoritet. Cf ovan 5. Högmedeltidens huvudföreträdare för uppfattningen tycks vara Johannes Duns Scotus — ”skotten” — (1266—1308). Ott 1969 76ff, 81, 103. Engelsmannen John Wyclif förfäktade något senare samma uppfattning under hänvisning till Skriften och kyrkofäderna. Ibm 112f. Fler exempel kan anföras på att Cranmer kanske inte ansågs lansera något helt nytt. Det avgörande stödet levererade dock bibelhuma- nismen. Till de av Erasmus Rotterdamus präglade berömda engelska bibelhuma- nisterna hörde förutom Cranmer John Colet (—1519) och fra Thomas More ( — 1535).
mentet och av kyrkofäders skrifter, bl a Hieronymus”, hade gjort Eras- mus till lärofader för flera engelsmän. I—lans auktoritet illustreras av att en NT-kommentar eller -parafras av honom skulle anskaffas till alla kyrkor i England enligt ett beslut 1548. I denna framställs bön och handpålägg- ning som den apostoliska vigningsformen.12 Erasmus” lärjunge Martin Bucer hade försökt tillämpa detta i kyrkoordningar på kontinenten. När han tvangs lämna Strasbourg 1549 och på Cranmers inbjudan kom till London presenterade han också där ett konkret förslag för ”den rätta vigningens återställande (de ordinatione legitima revocanda)”. Det var ett med bibelbelägg späckat förslag till apostolisk ordning för kallelse och vigning av biskopar, präster och diakoner, som blev en viktig liturgisk förlaga för Cranmer.13
När Cranmer i företalet till 1550 års ””Ordinal” börjar med hänvisning— en till läsningen av ”den heliga Skrift och de gamla författarna” skulle man alltså kunna förtydliga: såsom skrifterna blivit tolkade av Erasmus och tillämpade av Bucer. Ärkebiskop Cranmer förefaller dock att ha läst sina auktorer med urskiljning. För Bucer var Vigningsbönen kärnan, med handpåläggningen som bönehandlingens efterföljande synliga tecken. För Erasmus tycks förhållandet ha varit omvänt: bönen utgjorde den nödvändiga förberedelsen, handpåläggningen vigningsriten.14 Cranmers lösning eller, rättare sagt, den konkreta utformningen i den stadfästa vigningsordningen svarar inte riktigt mot något av alternativen som framgår av det följande.
I 1550 års vigningsordning sker vigning genom den församlade menig- hetens bön och med biskopens handpåläggning. Till skillnad från Bucer och kanske även Erasmus anger Cranmer, eller åtminstone vigningsord- ningen, en handpåläggningsrit till vilken en biskopens vigningsformel är knuten. I detta som i annat är det tydligt att Cranmer såsom förlaga för liturgiarbetet också haft den engelska pontifikaletraditionen. Åt den sa- ken ger företalet besked, ty med eftertryck hävdas, att den apostoliska ordningen skulle bevaras såsom den dittills hade bevarats. Med utnytt- jande av olika källor utmejslades tre ritual för en vigningsliturgi mitt i kyrkans gudstjänstliv, där de bärande leden är dels bön, dels handpå- läggning med vigningsformel.IS Den ordningen återspeglas i företalets ord att vigningen sker ””genom offentlig bön, med händers påläggning
” Om NT-kommentaren, direkt utnyttjad i Vigningsordningens ritualtext, Brad- shaw 1971 27ff. ” Procter-Frere 1965 71, 662ff, Bradshaw 1971 20ff. Om Martin Bucer nedan 198ff. — Den Bucerska vigningsliturgi Cranmer hade tillgång till i skriften De ordinatione legitima ministrorum ecclesiae revocanda ..., i Bucer 1577 238ff. Ordinationsliturgin ibm 254ff, ordinationsbönen och den påföljande (”post hanc precem”) handpåläggningen med votum ibm 258f. — Ritualet gäller prästvigning men det förklaras ibm 259 att det också bör brukas för vigning av biskopar och diakoner. Det är fråga om tre typer av presbyteruppdrag. ”Sålunda bör det inte ske någon åtskillnad (discrimen) mellan vigningen av presbyterer enligt det andra och tredje ståndet” jämfört med det första, ”ordo episcoporum”. ” Bucers resp Erasmus” ståndpunkter diskuterade i Bradshaw 1971 21 ff. '5 Jfr ibm, särskilt 25. Enligt Bradshaw kan Cranmer inte ha ansett vigningsfor- meln konstitutiv, eftersom en formel inte kan betecknas som bön. Den konstituti- va bönen anses litanian utgöra. Se härtill nedan 59.
(by public prayer, with imposition ofhands)”. Det är dags att se närmare
på ritualutformningen.
2.1.2. De tre vigningshandlingarnas liturgier 1550—1662
Vid utformningen av de tre ritualen har Thomas Cranmer — så kan saken kanske sammanfattas — använt Martin Bucers konkreta ritual- förslag såsom slagruta vid arbetet att sovra, omforma och komplettera medeltidstraditionen.” Även om justeringar skett redan i BCP 1552 och sedan i BCP 1662 har ursprungsversionerna ändå i huvudsak bevarats. Mellan de tre ritualen fanns påtagliga skillnader i Vigningsordningens första edition. I BCP 1552 och än mer 1662 blev dei någon mån utjämna- de. Även om förändringar skett, är de inte större än att ritualutformning- en kan tecknas schematiskt för de tre upplagorna av vigningsordningen.
Efter denna översikt kan några huvuddrag lyftas fram.
Diakon vigning
Homilia Presentation Vigningsbeslut
Böneinbjudan Litanian
Mässans ordning t o m episteln
Edgån g
Frågorna
Sju frågor
Handpåläggning med vigningsformel —
Prästvigning (Homilia)
Mässans ordning
t o m evangeliet Veni creator Spiritus Presentation Vigningsbeslut
Böneinbjudan Litanian Edgång
Frågorna Inledningsord Åtta frågor Votum
Bön Böneinbjudan Tyst bön
Lovsägelse, petition Handpåläggning med
vigningsformel
Biskops vigning
Mässans ordning t o m Nicaenum
Presentation Fullmaktsläsning
Edgång Trohetslöfte till ärkebiskopen Böneinbjudan Litanian
Frågorna Inledningsord Sju frågor Votum
Bön Veni creator Spiritus
Lovsägelse, petition Handpåläggning med vigningsformel
”7 I det följande redovisas skäl för denna summering. Förhållandet mellan Bucers och Cranmers ritual är debatterat. En resumé av diskussionen i Bradshaw 1971 20f.
Diakonvigning Prästvigning Biskopsvigning NT överlämnat Bibel, kalk/paten Bibel med tydningsord med tydningsord med tydningsord
Mässans ordning
Kräklan lämnad med tydningsord Mässans ordning Mässans ordning
fr o m evangeliet fr o m Nicaenum fr o m nattvardsdelen
En hastig blick på schemat är tillräcklig för att se att diakonvigningens ordning är betydligt enklare och att de tre ritualen överhuvud har fått olika strukturer. Ett slags harmonisering infördes i BCP 1662. I prästvig- ningsritualet gjordes en omdisposition av det parti som här markerats med lodrät linje: Veni creator Spiritus fick samma placering som vid biskopsvigning under det att presentationsavsnittet och litanian förlades till inledningen såsom vid diakonvigning. Strukturskillnaderna mellan ritualen liksom de skilda sätten att foga in handlingarna i mässan får anses ha en gemensam förklaring. Ett reformerat gemensamt liturgiskt grundmönster för vigningar har tillämpats på tre olika sätt för att mönst- ret i görligaste mån skulle kunna förenas med medeltidstraditionens tre ritual med skilda strukturer. Därmed förklaras bara delvis den annorlun- da, enkla formen för diakonvigningen. Möjligen skulle lösningen under- lätta föreningen av diakon- och prästvigning. Redan 1550 räckte det med en enkel regianvisning för att förena vigningshandlingarna. Prästvig- ningsritualets förändring 1662 gick längre i rationaliseringen: presenta- tion och fr a litaniebön blev gemensamma led.17
Olikheterna i strukturerna får dock inte dölja att de tre ritualen förts förhållandevis nära varandra jämfört med medeltidstraditionen. Ett grundläggande gemensamt drag är att de tre vigningshandlingarna skulle ske i sön- eller helgdagsmässan — ””i kyrkans åsyn” enligt företalet. Vad där angavs om vigningstjänsterna skulle också lyftas fram ””för folket””, ty inledningsvis skulle undervisas om kyrkans tre ”stånd (orders)” såsom ””nödvändiga”, varför tjänarna i dem borde uppskattas. Att en sådan homilia fick inleda gudstjänsten anknöt förmodligen till medeltida pre- dikopraxis.18 I reformationens begynnelseskede utnyttjades den för för- kunnelse innan liturgin omformats och beredde plats för predikan efter mässans evangelium. Det förefaller som om det är detta övergångsfeno- men som blev konserverat in i nutiden i ordinationsordningen.
Vad gäller själva mässordningen förutsätts den reguljära, som 1549 skulle ersätta de olika stiftstraditionerna och påbjöds såsom ””offentlig eller allmän ordning (public or common order)” i Kristi kyrka för ””den
” 1550 fanns sist i prästvigningsritualet en anvisning om sätt att förena de båda vigningshandlingarna. De skulle följa på varandra med den förenklingen att lita- nian bara brukades en gång, dvs före mässans inledning. Den ordningen före- skrevs generellt 1662 samtidigt som också prästkandidaternas presentation place- rades före mässinledningen. '8 Homilia angiven enbart i dakonvigningsritualet, i prästvigningsritualet först 1662. Särskilt med förenad vigning (n 17) har det sannolikt inte funnits någon skillnad i praxis. Homilia är inte föreskriven för biskopsvigning ens 1662, varför den förmodligen inte förekommit i praxis.
allmänna gudstjänsten (common prayer)”. På typiskt reformatoriskt sätt framhölls att liturgin (””prayer”) kunde utformas på olika sätt men ””nu och hädanefter skall hela riket enbart ha en rit (use)”. Den måste alla enskilda (””private men”) underordna sig för att liturgin skulle bli firad ”på samma sätt och i tillbörlig ordning” enligt apostolisk föreskrift (1 Kor 14:40)” Det synsättet bidrog förmodligen till att vigningshand- lingarnas liturgiska struktur fick anpassas efter en väsentligen orörd mässordning.20 Det hindrade dock inte att mässans kyrkoårsprincip i någon mån modifierades genom att det på medeltida vis angavs särskilda perikoper för mässans bibliska läsningar2I och speciella kollektor före mässans slutvälsignelse.22
lnfogade i den intakta mässordningen och anknutna till medeltida ponti- fikaletradition har vigningshandlingarna som sagt fått olika utformning med utgångspunkt från ett gemensamt grundmönster. De liturgiska hu- vudkomponentemai detta mönster är presentationspartiet, eds- och löf- tesavsnittet, böneelementen, handpåläggningsriten och tydande symbol- handlingar. Det är lämpligt att ta upp dem i tur och ordning. Presentationsblocket har bevarad medeltidsutformning. Kandidater presenteras för biskopen och vid diakon- och prästvigning är menighe- tens roll inskränkt till att anmäla hinder mot det Vigningsbeslut biskopen fattar. Särskilt för biskopsvigningen har eds- och loftesblocket en medelti- da bakgrund men omformningen är stark. Den för de tre handlingarna likalydande eden innehåller en kraftig avsvärjelse av lojaliteten mot på- ven och hans anhang och en lika kraftig lydnadsförklaring gentemot kungen, ””det enda överhuvudet på jorden över Church of England””, allt
'” Citaten ur förordet till BCP 1549, avtryckt oförändrat i BCP 1552, samt ur det där tillagda extra förordet ””Om ceremonier. Varför somliga är uteslutna och and- ra bevarade" (cf nedan). Ang 1 Kor 14:40 som reformatoriskt kardinalställe se exemplifieringen förlutherskt vidkommande i Andrén 1971 278ff. — Att mångfal- den av liturgiska traditioner behövde ersättas av en enda i hela riket för ordning- ens skull poängterade 1549 års uniformitetsakt. Brightman 1921 1 LXXVIII. 3" Tolkningsförslaget är en hypotes. Samma resonemang skulle kunna förklara, varför Cranmers svenske kollega ärkebiskop Laurentius Petri inte bara som Cran- mer placerade en del utan hela vigningshandlingen omedelbart före den mässa, som skulle firas på vanligt sätt. Nedan 348. 1' 1550/1552 angavs för präst- och biskopsvigning särskilda introitusalternativ(Ps 40, 132 eller 135). Epistelkollekt var dagens, 1662 i stället litanians särskilda slut- kollekta (se nedan). Den enda gemensamma bland lösningarna är 1 Tim 3, som innehåller de tre vigningsgradernas uttryck ”bishop”-””minister/presbyter”-”dea- con”. 1662 skedde omredigeringar, främst för att profilera biskopen som bäraren av det fulla ämbetet. Urvalet var för vigning av diakon: 1 Tim 3:8— 16 (1662:-13), Apg 6:2—7, evangelium (först fr o rn 1662) Luk 12:35—38; präst: Apg 20:17—35 (ej 1662), 1 Tim 3:1 — 16 (ej 1662), Ef4:7-— 13 (från 1662), evangelium Matt 28:18— 20 (ej 1662), Matt 9:36—38 (från 1662), Joh 10:1—16, Joh 20:19—23 (ej 1662); biskop: 1 Tim 3:1—7, Apg 20:17—35 (1662, från prästvigning), evangelium Joh 21:15—17, samt Joh 20:19—23 eller Matt 28:18—20 (båda 1662, från prästvig- ningen). 22 I varje fall bygger två av kollektorna på medeltida material. De innehåller för- bön för de nyvigda med hänsyn till det som bör utmärka resp uppdrag. I BCP 1662 tillfogades ytterligare en kollekta, gemensam för de tre ritualen. Det är en av slutkollektorna för mässan (Prevent us, o Lord, in all our doings).
avslutat med själva eden.23 Diakoners och prästers löfte om lydnad mot biskopen representeras vid biskopsvigning av en särskild lydnadsförsäk- ran avgiven till provinsens ärkebiskop, dvs Canterbury resp York. Eder- na utgör den unga nationalkyrkans garantier. De i mycket Bucerin- spirerade tre serierna med frågor för deklarationer och löften24 speglar idealbilder för diakoner, präster och biskopar. Det som ansetts väsentligt för resp uppdrag framställs i en för prästernas del ganska utförlig alloku- tion, motsvarad av korta summeringar i de båda andra ritualen.25 Rikta- des homilian före mässan till ””folket”, var kandidaterna allokutionernas adressater för att de som vigdes skulle förbli uppmärksamma på uppdra- gens innebörd.
Av de tre uppdragen framstår prästens som huvudformen. Prästen knyts till församlingen, Kristi brud, för att föda och bära omsorg om hjorden genom predikan, undervisning, förmaning och sakramentsut— delning. Diakoner vigs för ett kortfristigt förberedande uppdrag” för att ””bistå (assist) prästen” i liturgi och undervisning. Till detta läggs emeller- tid såsom något nytt en karitativ funktion — i pastorat som lämnar utrymme för sådana uppgifter. I så fall skall diakonen sörja för ””sjuka, fattiga och orkeslösa människor” och inspirera församlingen att ta an- svar för dem — perspektiv som förblev dolda bortemot fyra sekler.27 Biskopens uppdrag slutligen kunde beskrivas som prästens men med
33 För själva eden fanns ingen föreskrift om att den skulle sväras med hand på evangelieboken e dyl. Formeln 1550 löd dock: "So help me God, all saints and the holy evangelist". Otvivelaktigt på grund av puritansk kritik blev den 1552z'”. .. God through Jesus Christ” men 1662 återigen . . God and the contents of this book”. Den första och fr a den sista formuleringen förutsätter en konkret bok, nämligen evangelieboken. Anvisningen som inleder edgången lyder ”And before the Gospel, the Bishop sitting in his chaire shall cause the Oath . . Det är inte orimligt att supplera: knäfallande inför biskopen svär kandidaterna eden med hand på evangelieboken. " En grupp frågor gäller närmast löften inför tjänsten, andra syftar mer till att utröna kandidaters trosståndpunkt, tex om de tror Skriften innehålla allt som behövs för frälsningen. Bucerritualet är källan till prästvigningsritualets åtta frå- gor. Samma källa har även inspirerat diakon- och biskopsvigningens frågor men i fr a det senare fallet har Cranmer även anknutit till medeltida tradition. Från Bucers ritual kommer den i de tre ritualen upptagna frågan, om kandidaterna anser att deras personliga kallelse är i enlighet med Kristi vilja. Vid den första vigningen, till diakonatet, tillfrågas vederbörande därtill, om de anser sig vara ”invärtes drivna av den helige Ande”. 25 Prästallokutionen är från Bucerritualet. Vid diakonvigning finns motsvarande beskrivning som inledning till den femte löftesfrågan. I texten, som anses vara Cranmers, finns intressanta nya aspekter på diakonatet (nedan). Biskopsvigning- ens allokution före frågorna anknyter till medeltidsmaterial. Frågorna motiveras med att man inte skall (] Tim 5:22+3:15) hasta med vigningen till uppdrag för ”ledningen av Kristi församling (l662:kyrka)”, eftersom Kristus vunnit den (Apg 20:28) ”med inget lägre pris än utgjutandet av sitt eget blod”. Det sistnämnda var motiv i Bucers allokution och var fr å typiskt för Martin Luthers vigningsalloku- tion (nedan 190). "* Uppdraget skulle enligt ritualets avslutande anvisning normalt vara ett år. I bönen före mässans slutvälsignelse framstod det mycket klart att denna lägre vigning skulle följas av högre, om diakonen inte misskötte sitt uppdrag. 37 Ovan n 25 samt nedan bl a 66, 83.
tyngdpunkten på uppdraget ”att leda Kristi församling”” och att därför ha den dyrköpta hjorden under uppsikt, vård och försvar.28
Den gemensamma bönen utgörs i de tre ritualen av litanian. Rester av allhelgonalitanian fanns i pontifikaletraditionen. Här rör det sig emeller- tid om en 1544 publicerad omformad version, i första hand avsedd för ons- och fredagars tidebön.29 Böneämnenas spännvidd är så stor att man kunde tala om en universell bön för allt och alla, med täta acklamationer som uttryck för hela menighetens deltagande. Inryckt i vigningsliturgin kompletterades litanian med en bönepunkt om vigningskandidaterna och en extra slutkollekta inför vigningshandlingen.30 Slutkollektan har varianter för resp vigningstjänst. Stommen är gemensam och petitionen densamma: att Gud skall ”rikligt fylla (replenish)”” kandidaterna med sina gåvor, så att de skall kunna ”betjäna (serve) dig i detta uppdrag (office) till ditt namns ära och din församlings gagn”.
Litanian är diakonvigningens enda bön, placerad redan före mässan. Den placeringen angavs 1662 definitivt även för prästvigning.” Vid prästers och biskopars vigning lämnades ytterligare utrymme för bön. När Cranmer för prästvigningen angav tyst bön följd av en särskild kol— lekta, följde han Bucers förslag. Det finns dock anledning att förutsätta, att ärkebiskopen gjorde detta som medel för att vidareföra element i pontifikaletraditionen. Den anknytningen är mer tydlig i biskopsvig- ningens ritual, som har en bönesång och särskild kollekta.32 Såsom redan berörts utjämnades skillnaden mellan de båda ritualen i BCP 1662, då
33 I BCP 1662 gjordes småjusteringar som framhävde biskopens uppdrag som det primära. Den saken kom bl a till uttryck i Vigningsordningens förord (ovan n 9— 10) och korrigerade perikopurval (ovan n 21) och t ex en ny, mot det korrigera- de förordet korresponderande löftesfråga: Will you be faithful in ordaining, send- ing or laying hands upon others? 29 Brightman 1921 1 LXfo. Huvudmodellen för omformningen har varit Luthers latinska version. Ibm samt ibm 174ff. 3" Den tillagda bönepunkren kan anses motsvara den gammalromerska litaniebö- nen att Gud skall ”välsigna, helga och viga (benedicere, sanctilicare et consecra- re)” kandidaterna (ovan 40 n 61, Brightman 1921 2 938, 1006). För diakon- och prästvigning hette det: ”That it may please thee to bless these men and send thy grace upon them, that they may duely execute the office now to be committed. . Biskopsvigningens version är snarlik. Det är missvisande att ””none of the prayers in the rites asks for the bestowal ofthe office, or ofits powers”. Bradshaw 1971 28. Detta är det bästa men inte enda exemplet på motsatsen. De tre slutkollektorna förefaller ha komponerats av Cranmer. För diakonatet anknyts till Apg 6:2ff (cf episteln, n 21 ovan). Alluderingen svarar mot Cranmers nya perspektiv på upp- draget (ovan n 25). Den för de tre ritualen gemensamma stommen alluderar på Ef 4:7ff (cf den 1662 insatta episteln, ovan n 21), Bucerritualets kardinalställe för ministerium ecclesiasticum. 3' Ovan med n 17. 33 Genom anvisning förutsätts en böneinbjudan hos Bucer (”iubetur ecclesia ea- dem orare ordinandis in silentio”), bevarad vid prästvigning hos Cranmer. För biskopsvigningen fanns inte motsvarande anvisning. Att Veni creator Spiritus skall uppfattas som bönesång är direkt angivet i BCP 1662: electus skulle iföras "resten av den biskopliga dräkten” och knäfalla, varpå sången ””skall bli sjungen eller läst över honom". Att sången har bönefunktion förbises i t ex Bradshaw 1971. — För hymnen angavs en engelsk version, Come, holy Ghost, eternal God, i BCP 1662 denna eller i första hand biskop John Cosins metriska tolkning Come, holy Ghost, our souls inspire.
prästvigningsritualets hymn fördes över hit från sin medeltida placering i inledningspartiet.
Enligt en anvisning skulle prästvigningens tysta bön ägnas åt de ting löftesblocket aktualiserat. Det kan man säga att också prästvigningens kollekta gör. Alluderande på främst Ef 4:8ff prisas Fadern som sänt sin Son som efter att ha fullgjort allt sände sina tjänare för de skilda uppdrag i kyrkan genom vilka hans hjord församlas. Tacksägelsen över att nya tjänare kallats förbinds med bönen att dessa samt alla troende i deras församlingar och över helajorden skall växa till i kunskap och tro genom Anden, allt för att Guds namn skall bli ärat och hans rike förökat.33 Bönen utnyttjades delvis även för biskopsvigning. Efter biskopsvigning- ens bönesång följde en koncentrerad version av lovsägelsepartiet. Peti- tionen är helt inriktad på electus: att Gud skall skänka honom den sär- skilda ”nåden (grace)” som behövs för att hans ”fullmakt (authority)" skall bli brukad rätt, till att ”ge din familj föda i rätt tid”.
Sin betydande längd till trots är prästvigningsbönen ett sammandrag av den utförliga förlagan i Bucers förslag. I både original- och BCP- versionen är det en kollekta av evangeliebönstyp, bibelrefererande och starkt bibelalluderande. Biskopsvigningens bön bygger som sagt på sam- ma förlaga i sin förra del. Det senare partiet har komponerats av Cran- mer och har även det klara bibelallusioner. Nya testamentet är dock bara indirekt källa. Partiet utgör en omformning av liturgisk text knuten till de medeltida smörjelseriterna.34 Inledningen till dem hade utgjorts av Veni creator Spiritus, av Cranmer konsekvent placerad före kollektan. Regi- anvisningar understryker dess karaktär av inledande bönesång.35 För- modligen har den funktionen ansetts så värdefull att BCP 1662 flyttade sången hit även vid prästvigning.
Litanian i tre ritual och det andra bönepartiet i två av ritualen har nu behandlats. Det vore på sin plats att precisera bönens funktion i en liturgi för vigning ”genom offentlig bön, med handpåläggning”. Det är dock lämpligt att uppskjuta den saken tills också de båda återstående liturgis- ka huvudelementen tagits upp, dvs handpåläggningen och tydningsriter- na.
Handpåläggningen som sådan behöver ingen särskild kommentar.36 Det kräver däremot de därtill knutna vigningsformlerna. Särskilt bis- kopsvigningens har hört till det mycket uppmärksammade i anglikansk och även interkonfessionell diskussion. Denna har gällt formuleringar- nas exakta innebörd, varför det är särskilt grannlaga att översätta form- lerna. Det problemet är dock överkomligt, eftersom tolkningsfrågorna måste beröras senare. En sida av debatten skymtar redan i följande upp- ställning, där kursiverad text utgör förtydligande tillägg i BCP 1662.
” Förlaga är Bucers vigningsbön, men anmärkningsvärt nog har dess epiklesparti helt strukits. Bradshaw 1971 26 med n 1. 34 Bönen överfördes till Sverige med HB 1868. Om dess uppbyggnad se nedan 408f med n 79. 35 Ovan n 32. 36 Handpåläggning vid diakonvigning av biskopen, vid prästvigning av ”biskopen med de närvarande prästerna", vid biskopsvigning av ”ärkebiskopen och närva- rande biskopar”.
Diakon
Tag emot din fullmakt att utöva en diakons uppdrag i Guds kyr- ka, anförtrott åt dig. [ Faderns . . . namn. Amen.
Präst
Tag emot den helige Andeför en prästs uppdrag och arbete i Guds kyrka, nu anförtrott åt dig ge- nom våra händers påläggning. De vilkas synder (Joh 20:[22], 23) är bundna. Och var du en trogen utdelare av Guds ord och av hans heliga sakra- ment. I Faderns namn. Amen.
Biskop
Tag emot den helige Andeför en biskops uppdrag och arbete i Guds kyrka, nu anförtrott åt dig genom våra händers påläggning. I Faderns . . . namn. Amen. Och kom ihåg att uppliva Guds nåd som är [i ;1662:] given åt dig ge- nom denna våra händers på- läggning. Ty Gud har ej givit oss rädslans ande . . . (2 Tim 1:6f).
Formlernas källa är tydlig. Ärkebiskop Cranmer har i detta stycke inte alls kunnat följa Bucers uppslag.37 Han har istället hållit fast vid medel- tidstraditionens imperativiska formler vid handpåläggningen. Prästvig- ningsformeln 1550 är en direktöversättning av orden vid den medeltida andra handpåläggningen,38 nu kompletterad med orden om förkunnelse- och sakramentsuppgifterna. Inledningsorden (Accipe Spiritum sanc- tum) utgjorde hela den medeltida formeln vid biskopsvigningens enda handpåläggning. Cranmer har enligt prästvigningens bibelcitatmodell kompletterat biskopsvigningens formel med de apostoliska ord som rik- tats till Timoteus, en tidigare ”biskop”.39 För diakonatets vidkommande tycks Cranmer ha kommit i beråd. I medeltidsliturgin åtföljdes handpå- läggningen också här av samma inledningsord i en formel som sedan talade om kraft att motstå sataniska anslag. När Cranmer avstod från att omböja den för att med bibelcitat precisera det givna uppdraget, berodde det kanske på att inget lämpligt bibelcitat erbjöd sig.40 För den införda formeln finns veterligen ingen egentlig förebild. Det förefaller som om ärkebiskopen i detta fall valt en neutral formulering som innehåller att diakonen skall utöva — ”en diakons uppdrag”.
När det gäller dessa tre formler har diskussionen kretsat kring två ting.41 Det ena som anförts bl a från romerskt-katolskt håll — eller med tanke på romerskt-katolskt synsätt — har varit att det är oklart till vad präst- och fr a biskopskandidater vigs. Visserligen framgår det av liturgi- erna som helhet, men det anges inte entydigt på den avgörande punkten, dvs i vigningsformeln, har det hetat. Det var mot den bakgrunden som formlerna i BCP 1662 försågs med tillägg, så att det analogt klargörs att vigningen gäller diakonens, prästens resp biskopens ”uppdrag (office)”. I de två senare fallen kompletterades dessutom med uttrycket ”och arbe-
37 Bucer: ”Manus Dei omnipotens, Patris, Filii et Spiritus sancti, sit super vos, protegat et gubernet vos. . . (”Gud allsmäktig, Fadern, Sonen och den helige Ande — hans hand vare över er, skydde och lede er . . .)”. Tillönskans finalsats innehöll att de skulle bära sådan frukt som består (Joh 15:16). 33 Se ovan 18. ” Enligt medeltida skriftutläggning syftade 2 Tim 1:6f på biskop Timoteus' vig- ning. Brightman 1921 ] CXLI. 4" Apg 6:2ff hade redan utnyttjats två gånger. Ovan n 21 och 30. 4' För det följande t ex Bradshaw 1971 kap 3—8 passim.
te (work)”. Det rör sig sannolikt inte om en parallellism. Troligen syftar ”work” på de till resp vigningsgrad knutna handlingar, vilkas ”effektivi- tet” är avhängig av rätt vigda tjänare. Det sistnämnda hör samman med följande debattämne.
De tre formlerna har i översättningen som inledningsuttryck verbet ”tag emot””, motsvarigheten till latinets ””accipe”. I den engelska texten 1550 brukades emellertid två verb. I prästvigningsformeln hette det ”re- ceive”, i de båda andra formlerna ”take”. Om ””receive” måste beteckna ett mottagande, har ”take” skapat problem. Med grundbetydelsen ”taga” kan verbet brukas med två innebörder: att ta emot något som räcks en, eller att ta fått i något man redan besitter. Den omdebatterade frågan har därför varit, om kandidater med handpåläggningen tar emot en särskild sakramental ”nåd (grace)” såsom grundförutsättningen för effekt av ut- övade ämbetsfunktioner (””work”) knutna till resp ”uppdrag (office)”. Den särskilt på puritanskt håll drivna uppfattningen innebar att personer på grund av givna gåvor avdelades offentligt genom vigning för uppdrag där de skulle bruka sina redan givna personliga gåvor.
Formlerna förändrades i BCP 1662 för att göra kyrkans position tydlig gentemot puritanska strömningar. Otvivelaktigt skedde det på ett sådant sätt att vigningsordningen skulle bli mer godtagbar på romerskt-katolskt håll. Debatten mellan romersk-katolska och anglikanska teologer om vigningarnas ”giltighet” eller ”validitet” upphörde inte utan sköt snarare fart från denna tid. Mycket berodde detta på att fransk forskning kring pontitikaletraditionen gett resultat, som innebar att vigningssakramen- tets materia inte kunde utgöras av de riter som visat sig vara medeltida tillägg utan måste bestå av en handpåläggningsrit, som ofrånkomligen också tillhörde anglikansk tradition. Drygt tvåhundra år senare träffades ett avgörande som var avsett att vara definitivt. Den 13 sept 1896 utfärda- des påvebrevet Apostolicae curae et caritatis, ”om de anglikanska vig- ningarna”. Efter en genomgång av ordinationsordningen i BCP sammanfattades resultatet av prövningen. Det var inte längre tal om oklarheter e dyl. Påven ”deklarerar att vigningar enligt anglikansk rit har varit och är helt och hållet ogiltiga och alldeles värdelösa handlingar”.42
Det i korthet berörda hari detta sammanhang betydelse så till vida som debatten speglar anglikansk tolkning av vigningsordningen. Även om det funnits en viss variationsbredd, som delvis berott på att debatten förts på två helt olika fronter, förefaller det ha funnits en stor gemensam näm- nare. Man har ansett att ordinationsordningen innehållit och senare fått klarare uttryck för det som erfordras för att den apostoliska ordningen för kyrkans ämbete skulle förbli vid makt. Tre iakttagelser skall särskilt lyftas fram. Anmärkningsvärt litet eller snarare: inget intresse har ägnats åt tanken på ””public prayer”” som konstitutivt vigningselement. Under den månghundraåriga debatten har vidare diakonatet varit så gott som helt borta ur synfältet. När vigningsordningen skulle förtydligas i BCP 1662 underströks i företal och ritual nödvändigheten av episkopal vig- ning och vigningsformler reviderades.43 Formelns famösa ”take” fick stå
”2 Ibm 139ff. Texten till Apostolicae curae i Denzinger 3315—19. ” Ang biskopens framhävda position i BCP 1662 ovan n 28.
kvar vid diakonvigningen samtidigt som verbet måste bli ”receive” vid biskopsvigning. Det är typiskt för hela debatten att påvebrevet 1896 inte ens nämnde diakonatet. Den tredje iakttagelsen är att det i debatten rått så gott som fullständig enighet om att vigning inte sker genom handpå- läggning utan genom den handlingen och den därtill knutna vigningsfor- meln. Den övertygelsen har burit sådana debattörer som tillämpat den skolastiska sakramentsteologins kriterier och här sett vigningens materia (handpåläggningen) och form (vigningsformeln). Men samma koncent- ration på vigningsformeln under handpåläggningen har visats även av dem som inte primärt inriktat sig på att demonstrera vigningshandling- ens sakramentala karaktär, likaså av dem som bestritt en sådan karaktär.
Det är knappast möjligt att sammanfatta huvudlinjen på annat sätt än att det feodala formschemat haft en fast och avgörande position. Under handpåläggning eller rättare sagt ”våra händers påläggning” (1662) för- länar biskopen kandidater del i kyrkans ämbete genom sina vigningsord. Det kan diskuteras om detta sätt att se på vigningshandlingarna svarar mot den ursprungliga grundsynen. Det är i och för sig möjligt att änd- ringarna i BCP 1662 inte skall karaktäriseras som förtydligande — utan som förändring — av liturgins vigningsteologi. Den saken behöver berö- ras. Först skall dock tydningsriterna behandlas något.
Tydningsriterna fick i vigningsordningen 1550 en utformning som väl illustrerar sättet att reformera liturgin. De utgörs alla av traditionella handlingar vilka med sina formler (accipe — tag emot) betraktats som så betydelsefulla att de även uppfattats som sakramentsmateria.44 Vid revi- sionen har också accipe-formlerna brukats men i omböjd form. Till dia- konen skulle räckas ett NT — inte evangelieboken — med uppmaningen att föreläsa evangeliet i Guds kyrka. I stället för frasen att så göra ”för både levande och döda” sattes in några ord om diakonens uppdrag att predika under förutsättning av biskopens venia. Biskopsvigningens evangelieboks- och kräklariter blev också bevarade men omgjutna på samma sätt. De gamla formlernas bibelalluderingar lyftes fram i ljuset. När en bibel — inte evangelieboken och inte bara NT — placerades på den nyvigdes huvud lästes ett längre bibelcitat om att föreläsa Skriften, förmana och undervisa (1 Tim 4:13,15f). ”Herdestavens” överlämnande ackompanjerades av en bibelparafras om att uppträda som en god och barmhärtig herde i överherdens tjänst (Hes 34:3,4,l6 spegelvänt, och ] Petr 5:4). Symbolhandlingarna blev till en slutförmaning att väl sköta givet uppdrag.
Det intressantaste uttrycket för omböjningstekniken erbjuder präst- vigningsritualet. Enligt huvudtraditionen under senmedeltiden utgjordes den egentliga vigningshandlingen av överlämnandet av kalk och paten med den formel som för de evangeliska var inbegreppet av papistiska förvrängningar.45 Trots detta angavs att kalk eller paten skulle lämnas men därtill också en bibel. Med bevarande av den gamla formelns upp- takt (Accipe potestatem — Take thou authority) blev uppmaningen nu att ”ta emot fullmakten och predika Guds ord och dela ut (minister)
" Ovan 18f, cf även 25. 45 Ovan 18, cf nedan 116, 186f.
sakramenten”. Anstötsuttrycket ”för både levande och döda” blev för- vandlat till ”i denna församling”, dvs Englands kyrka.
Man kan kanske säga att lojaliteten mot nedärvd ordning medförde att särskilt tydningsorden klargjorde på vilket sätt det blivit nödvändigt att bryta med traditionellt synsätt. Utformningen i vigningsordningen 1550 blev dock omgående utsatt för hård kritik från puritanskt håll. Att NT/ bibel lämnades var svårt att kritisera och tydningsorden gick fria. Men, hette det tex, om prästen skulle ta emot en kalk borde också dopfunt levereras, ty dopet var lika mycket sakrament som nattvarden etc.46 Kriti- ken omfattade också de få anvisningarna om liturgisk dräkt — investitur- ceremonier var inte föreskrivna. Ett slags kommentar till debatten kom i en ny efterskrift i BCP 1552 om ceremonifråganfl7 Både papistisk och puritansk ceremoniell lagiskhet avvisades. Eftersom somliga ceremonier var hårt belastade, var det omöjligt att bevara allt. Lika omöjligt var det att avlägsna allt. Utan ceremonier kunde man inte vara. Den kristna friheten innebar att sådant kunde och borde brukas som tjänade och gav stöd åt god och uppbygglig ordning.
För Vigningsordningens vidkommande innebar kritik och principre- sonemang direkta förändringari BCP 1552. Anvisningarna att kalk/pa- ten resp kräkla skulle lämnas ströks medan tydningsorden förblev oför— ändrade. De knöts samman med ord anspelande på den bibel som nu skulle överlämnas också till nyvigd biskop. Anvisningar om liturgisk klädsel utmönstrades. Därmed upphörde inte kritiken, ty praxis föränd— rades knappast. 1 BCP 1662 återkom en diplomatisk formulering om att diakon- och prästkandidater skulle vara ””tillbörligt klädda”. Antagligen kom satsen in för anständighetens skull, ty det man då önskade reglera var hur electus skulle vara klädd — ett av de många uttrycken för att intresset kommit att fokuseras på biskopen såsom innehavaren av det fulla apostoliska ämbetet.48 För första gången skymtar även en investitur- ceremoni. Det hette nämligen att electus från början skulle vara iförd alba. Omedelbart före Veni creator Spiritus-sången skulle han, hette det, iföras ””återstoden av den biskopliga dräkten”, också det en diplomatisk formulering.49
Det är dags att göra en sammanfattande karakteristik. Det är lämpligt att göra det under anknytning till de huvudpunkter i ordinationsordning— ens företal, vilka redovisades inledningsvis.
Med eftertryck framhåller förordet att Kristi kyrka alltid haft och skall bevara ett ämbete med tre ”stånd (orders)”, sak samma som skulle lyftas fram i homilian före mässan. För att hålla den apostoliska ordningen vid makt behövdes de tre vigningsritualen. Deras innebörd har emellertid tolkats på olika sätt. Redan har framhållits att de diskussionerna glider förbi diakonvigningen, som i praxis uppfattats enbart som ett steg på vägen till den egentliga vigningen, prästers ”ordination”. Liksom på me- deltiden har bestritts att biskopar kunde vigas. Man har då som förr
% Bradshaw 1971 37. 47 Ovan n 19. 4” Ovan n 28 och 43. ” Ovan n 32.
konstaterat att liturgin talar om deras ””consecration”, inte ””ordination”, och att det i själva ritualet inte talats om en episkopal ”order””. Intressant nog har det medeltidsteologiska resonemanget om att det är prästvig- ningen som ger det fulla ämbetet förts främst i puritanska kretsar. Det har även upprepats i nutida forskning, då det hävdats, att ett treledat ämbete med tre egentliga vigningsgrader kommer till uttryck först i BCP 1662.50 Det är uppenbart att liturgiredaktionen 1662 innebar, att biskopsämbetet kom att framstå som det egentliga, fulla ämbetet. Även med spetsfundig- heters hjälp har det dock visat sig svårt att komma ifrån, att vigningsord- ningen redan från början innehöll ritual för de tre egentliga ordinations- handlingar som enligt företalet krävdes för att apostolisk ordning skulle vidmakthållas i kyrkan.
Ifråga om vigningshandlingen framhöll förordet vad som var konstitu- tivt. Vigningen sker ””genom offentlig bön, med händers påläggning”. I äldre litteratur har såsom vigningsbön angetts den kollekta som stammar från Bucers förslag och ingår i präst- och biskopsvigningarnas ritual. Det är karakteristiskt att man först i nutiden gjort reflektionen, att diakonvig- ningen i så fall skulle sakna den bön som angetts såsom konstitutiv.5l Man har då i stället hänvisat till den litania som ingår i samtliga ritual, även om det ansetts besvärande att denna bön hållits före mässan vid diakon- och även prästvigning.SZ Resonemanget förefaller lika litet över- tygande som det äldre.
Gemensamt för båda resonemangsmodellerna är egentligen förutsätt- ningen att vigningsliturgin formats för att restaurera den gamla kyrkans vigningsordning enligt kunskaper därom som vunnits långt senare. I fö- retalet används emellertid uttrycket ”public prayer””. Det finns allt skäl att överväga, om detta inte är närbesläktat med ett annat uttryck i samma text: ”i kyrkans åsyn (in the face of the church)”. På det senare stället heter det, att det är biskopen som viger kandidaterna ””in the face of the church”. Uttrycket ””public prayer” skulle då inte beteckna en speciell, konstitutiv ””ordination prayer”” — uttrycket finns inte i vigningsordning- en. Uttrycket skulle här som på andra ställen ha innebörden ”den all- männa gudstjänsten”.53 Det utesluter självfallet inte hänsyftning också på gudstjänstens bön, inklusive litanian, men också andra kollektor. Det väsentliga är att formuleringen sannolikt inte har en exklusiv men en inklusiv innebörd: till det för vigningshandlingen centrala hör att den sker mitt i den bedjande, gudstjänstfirande menigheten. På motsvarande sätt bör uttrycket ””handpåläggning” inte ges en exklusiv betydelse — den manuella gesten — utan en inklusiv: biskopens vigningshandling med handpåläggning och vigningsformel.
Tolkningsförslaget rimmar väl med Vigningsordningens ursprungsver-
50 Så Bradshaw 1971, t ex 31 ff. — Ett av uttrycken för förtydliganden i BCP 1662 är att termen ””ordination” knyts även till biskopsvigning, dittills kallad ”conse- creation”. Så sker i ritualrubriken. I innehållsförteckningen till hela BCP används enbart ett uttryck: ”A Form and Manner of Ordaining Bishops, Priests and Dea- cons”. 5' Det karakteristiska ligger i att diakonvigningsritualet förbigåtts. Cf ovan 56f. 52 Så Bradshaw 1971 26ff.
” Om ”prayer”” liktydigt med liturgi ovan 50f, cf 48f.
sion, diskussionerna kring den och de ändringar som genomfördes så- som förtydliganden i BCP 1662. Det finns en del detaljer som kan ge ytterligare stöd för förslaget. Två sådana kan nämnas. I upplagorna 1550, 1552 och 1662 anges på likalydande sätt var nyvigda präster skall kom- municera. Det skall ske, heter det, på det ställe ””där händer lades på dem””, dvs där de vigdes genom biskopens handpåläggning och vignings- formel. 1 biskopsvigningsritualet heter det på motsvarande ställe ””den nyvigde (new consecrated) biskopen”. Tidigare i ritualet används uttryc- ket ””den valde biskopen”, ett uttryckssätt som sista gången används i en regianvisning efter både bönesången och kollektan, då det heter: ””Sedan skall ärkebiskopen och närvarande biskopar lägga sina händer på den valde biskopens huvud i det ärkebiskopen säger: Tag emot . .
Det anförda innebär att ordinationsordningen 1550—1662 till sin ka- raktär är mer medeltida än gammalkyrklig. Grundmönstret för den egentliga vigningshandlingen är feodalismens, enligt—vilket biskopen för— länar kandidater ämbetet genom sin vigningshandling. Det mönstret är uppenbart i redigeringen av BCP 1662 i präst— och än mer biskopsvig- ningsritualet. Men det finns inget som motsäger att 1662 års justeringar enbart förtydligade originaleditionens struktur. Bland de alternativa me- deltida uppfattningarna om det för vigningen konstitutiva har ärkebis- kop Cranmer såsom bibelhumanistisk teolog tvingats ansluta sig till en minoritetsuppfattning: handpåläggningsriten. Därefter har hela vig- ningsliturgin gestaltats. Cranmer har egentligen själv redovisat det bib- liska riktmärke han haft för att inte ny- eller återskapa en vigningsord- ning men omforma den nedärvda apostoliska som enligt företalet skulle bevaras. Böneinbjudan före biskopsvigningens litania har ärkebiskopen formulerat utan påvisade förlagor. Här anförs att Jesus bad hela natten innan han ””valde och sände ut sina tolv apostlar” och att apostlarna fastade och bad innan de ””lade händerna på eller sände ut Paulus och Barnabas”. Med sådana föredömen skulle man ””först ägna oss åt bön innan vi viger (admit and send forth) denna person . . Efter väl förrät- tad bön har den nödvändiga förberedelsen skett för biskopens vignings- handling ”i församlingens åsyn”, handpåläggningen med vigningsorden. Det är BCP-liturgin för vigning ””genom offentlig bön, med handpålägg- mng”.
2.2. Vigningsordningen som den internationella kyrkogemenskapens särskilda enhetsband
2.2.1. Vigningsordningen och liturgins regionala anpassningar under ] 900-talets förra hälft
När det brittiska imperiet byggdes, expanderade Church of England ut över flera världsdelar. Anglikanismen blev en internationell kyrkoge- menskap med många provinser och kyrkor, alla med Church of England som ”moderkyrka”. Först efter andra världskriget har förhållandena änd- rats därhän, att Church of England blivit en bland många regionala kyrkor inom kyrkogemenskapen. Ett viktigt uttryck för den internatio- nella karaktären och för behovet av samråd regionerna emellan blev det
internationella biskopsmötet, Lambethkonferensen, som alltsedan 1867 sammanträtt vanligtvis vart tionde år.
Såsom tidigare berörts har just Lambethkonferensen förklarat BCP 1662 vara kyrkogemenskapens sammanhållande band.54 Med jämna mel- lanrum har slagits fast att liturgin utgör enhetsfaktorn, BCP enhetsdoku- mentet. Det har inneburit problem för ett gudstjänstliv, som utspelats under vitt skilda förhållanden i olika regioner. Inom BCP-pärmarna återspeglades också samhällsförhållanden som inte rådde ens i England. Sådana fakta föranledde biskopskonferensen 1897 att knäsätta princi- pen om vissa jämkningar i form av ”additions and adaptions (tillägg och anpassningar)” med hänsyn till olika behov. 1908 uppdrogs rentav åt kyrkogemenskapens primas, ärkebiskopen av Canterbury, att låta utfor- ma ett BCP-tillägg ur vilket olika provinser skulle kunna välja ut och auktorisera det som behövdes.55
Lambethkonferensens modell för att göra BCP mer tjänlig för guds- tjänstlivet ledde i Church of England till ett liturgiskt översynsarbete under cirka två decennier. Via en serie förberedande förslag resulterade strävandena i ett slutligt förslag 1928.56 Liturgiarbetet i ”moderkyrkan” fungerade generellt sett som vägledande också för andra kyrkor.57 Indi- rekt blev det engelska förslaget svaret på biskopskonferensens hänvän- delse till Canterbury. Med viss överdrift skulle man kunna beteckna li- turgiförslaget i Church of England som en modellordning för den angli- kanska kyrkogemenskapen.
De motiv som hade drivit fram principen om ”additions and adap- tions” hade svag relevans för vigningsordningens vidkommande. I det fallet hade tvärtom huvudprincipen om BCP som enhetsband särskild tyngd. ””The Ordinal” innehöll formen för att bevara apostolisk ordning genom vigningar i episkopal succession. Enligt Lambethkonferensen fr o m 1888 utgjorde detta ett av den kristna kyrkans fyra huvudkriteri- er.58 Redan på den grunden fick vigningsordningen en viss särställning. Att trosenheten kommer till uttryck i liturgin och att BCP utgör enhetsga- rantin hade därtill deklarerats med avseendejust på ordinationsordning- en redan på reformationstiden. I anglikanismens enda s k bekännelse- skrift, ””de 39 artiklarna” av år 1562, ägnas art 36 åt ””the Ordinal”. Här slås fast att ordinationsordningen innehåller ””allt som är nödvändigt (all things necessary)” och ingenting överflödigt för vigning. Alla som hade blivit och fortsättningsvis skulle bli ordinerade ””enligt denna boks litur- gier” är följaktligen vigda ””rätt, i god ordning och lagligt (rightly, orderly and lawfully)”.
Det skulle bli sörjt för att denna del av bekännelsen inte skulle bli dött gods. Seklernas intensifierade debatter om ””the Ordinal” och de angli- kanska vigningarnas ””giltighet” höll det gamla synsättet levande. 1896 års påvebrev med konklusionen att de anglikanska vigningarna var totalt värdelösa gjorde en total anglikansk uppslutning kring vigningsordning-
54 Ovan 45. ” Cuming 1969 236ff, Eckerdal 1981 97f. 56 Ibm 100 57 Cuming 1969 213ff, även 236ff. För vigningsordningen nedan 64ff med n 71. 53 Ovan 47 med n 10.
en till en bekännelsehandling. Ännu när Lambethkonferensen 1958 gjor- de regionalt bedrivet liturgiskt förnyelsearbete till närmast ett generellt krav, måste ”the Ordinal” undantagas.” Här låg garantin för bevarad apostolisk ordning inom hela kyrkogemenskapen.
Mot denna bakgrund kan man inte förvänta att vigningsordningen skulle dras in i anpassnings- eller egentligt förnyelsearbete. Lambeth- principen om ””additions (tillägg)” i samklang med BCPs ”anda och grundton (spirit and tenor)” fick dock trots allt betydelse också för vig- ningsordningen. Samtidigt som Lambethkonferenen 1897 formulerade det programmet, behandlades för första gången frågan om former för kvinnors tjänst i kyrkan. Frågan skulle återkomma fiera gånger och gan- ska snart kom övervägandena också att gälla eventuella ”additions” till vigningsordningen.
En huvudfråga för konferensen 1897 blev, hur man skulle ställa sig till kvinnor i diakonatet. Mer konkret handlade det om ställningstagande till något som redan var ett faktum. När det karitativa diakonatet växte fram i Tyskland under 1830—40-ta1en kom förgreningar snart nog också inom anglikanismen. År 1862 skall biskopen av London ha vigt den första anglikanska diakonissan, och bara några år senare vigdes de första dia- konissorna i den amerikanska episkopalkyrkan!” Biskopskonferensen 1897 stannade vid att uttala glädjen över att det gammalkyrkliga kvinnli- ga diakonatet börjat restaureras!” Drygt två decennier senare tvangs man att gå längre enligt följande.
En av förberedelserapporterna för Lambethkonferensen 1920 ägnades åt kvinnors kyrkliga tjänst, konkret inom diakonatet!” Det underströks att utvecklingen under några år visat, att man inte längre kunde skjuta undan diakonissfrågan enbart därför att den var komplicerad. Ett kvinn— ligt diakonat var sedan sex decennier en realitet inom anglikanismen och institutionen var under tillväxt. Dittills hade denna form av diakonat inom anglikanismen existerat på enskilda biskopars eget ansvar så när som på ””ett hedersamt undantag”: episkopalkyrkan i USA hade år 1889 gjort ett tillägg i kyrkolagen varigenom institutionen inorganiseratsi kyr- kan!53 Övriga kyrkor rekommenderades att göra detsamma såsom god grund för att — detta poängterades — inte införa något nytt utan återin-
59 Lambeth Conference 1958 2 87ff. Det enda som rekommenderades var att vig- ningsuppdraget i resp ritual. skulle anges klart i bönen före handpåläggningen och efter den sistnämnda i en nyinförd deklaration om att vigning skett. Bådadera kan ses såsom svar på romersk-katolska invändningar mot BCP 1662, inkl det definiti- va — som det var tänkt — avfärdandet i Apostolicae curae (ovan n 42). 60 McCullum 1975 l36f. 61 I rapporten, som behandlar kommuniteter, avgränsas diakonissor som en sär- skild grupp; diakonissa är ”'duly set apart to her office by the bishop himself”, även om det finns problem att utreda beträffande ”the manner of setting apart”. Resolutionerna 11— 12 uttrycker glädje över framväxten och rekommenderar utredningsarbete. Lambethkonferensen 1897 216f resp 201. & Rapporten och resolutionerna 46—54 i Lambethkonferensen 1920 95ff resp 39ff. 63 Ibm 102, McCullum 1975 137.
föra gamla kyrkans ”diakonissämbete (order of deaconesses)” inom ”holy orders”.64
Under troget bevarande av undervisningen från det heliga förflutna blir det i- bland vår plikt att förlita oss på dess [Andens] inspiration i detta nu, vilket är vår tid av möjligheter . . . ty den helige Ande är inte mindre med oss och vår genera- tion än han var med våra äldre bröder i Kristus under evangeliets första dagar.
Till grund för det förväntade dristiga handlandet under konferensen drog rapporten också upp riktlinjer för utbildning till ett uppdrag med liturgiska, pedagogiska och karitativa uppgifter. Till riktlinjerna hörde också en grundskiss till ett vigningsritual.
Lambethkonferensen 1920 följde i långa stycken rapportens rekom- mendationer. Två principbeslut kan rentav skönjas, även om de var sam- manflätade.65 Den gamla kyrkans permanenta mer karitativt inriktade diakonat borde bli ”restaurerat” i gemenskapens kyrkor också ””formellt och kyrkorättsligt”. Med emfas underströks att ””diakonissornas stånd (order of deaconesses)", som självfallet gällde ett permanent uppdrag under celibat, ””är det för kvinnor enda (one and only) stånd inom ämbe- tet som bär apostolisk stadfästelses prägel”. 1930 års Lambethkonferens måste förklara att detta ””stånd (order)”” utgjorde ett artskilt komplement till, inte en del av kyrkans historiska trefaldiga ämbete. Först Lambeth- konferensen 1968 deklarerade — med knapp majoritet — i linje med 1920 års ståndpunkt, att diakonissas permanenta uppdrag hör till ””de heliga stånden (holy orders)”, den klassiska benämningen på det som först i nutiden kallats ””den treledade tjänsten (the threefold ministry)”.66
I konsekvens med principbeslutet antog biskopskonferensen 1920 också de riktlinjer för en vigningshandling som rapporten hade lagt fram.67 Enligt riktlinjerna skulle ett nytt vigningsritual utgöra ett tillägg till Vigningsordningens tre gamla ritual men vara uppgjort i enlighet med deras liturgiska grundstruktur. Riktlinjerna belyser väl vad som på den tiden ansågs vara vigningshandlingars bärande element. Om dessa an- gavs följande:
]. Biskopens bön och hans händers påläggning. 2. En formel som skänker befo- genhet att utöva en diakonissas uppdrag (office) i Guds kyrka. 3. Biskopens överlämnande av NT till varje kandidat.
64 Enligt rapporten blir'diakonissa vigd ””in the full sense—of the word ordained” och hon kan genom vigning ”receive a ”character” which is permanent”. Genom vigning tillhör diakonissa "holy orders” för att utföra ””a lifelong service””. Lam- bethkonferensen 1920 102. . 65 Redan 1878 ställdes konferensen inför frågan från asiatiskt håll om ett perma- nent (manligt) diakonat. Den sköts undan med den anmärkningsvärda motive- ringen att saken borde avgöras regionalt. Lambethkonferensen 1878 96. 1920 fanns en öppenhet (ovan n 62; resolution 49) för ett restaurerat gammalkyrkligt permanent diakonat ””för kroppsligt och andligt bistånd”. Det var då en infallsvin- kel för att klargöra diakonissas status. Först vid Lambethkonferensen 1968 åter- kom frågan om permanent (manligt och kvinnligt) diakonat (nedan). 66 Referat för 1930 efter utdraget i Lambeth Conference 1968, Preparatory infor- mation 1968 1131”. Beslutet 1968 hade närmast formen av en bekräftelse av 1920 års resolution att ””the ordination of a deaconess confers on her Holy Orders”. Cf McCullum 1975138, l4lff. "” Lambethkonferensen 1920 103 och 40 (resolution 50).
Att komplettera BCPs vigningsordningen med ritual enligt de riktlinjer- na hörde till de ””lämpliga steg” 1920 års Lambethkonferens rekommen— derade.
2.2.2. Medeltidsanpassad vigningsordning i 1928 års modelliturgi
Tidigare konstaterades att det under ungefär två decennier bedrivna eng- elska liturgiarbetet mynnade ut i ett slutligt förslag är 1928, vilket skulle kunna kallas modellordning för anglikanismen. Ironiskt nog vann för- slaget ingen stadfästelse för Church of England. Sedan det passerat olika kyrkliga instanser i Canterbury- och York-provinserna antogs det på kyrkligt håll men också parlamentets godkännande krävdes. Två gånger om vägrade underhuset att ge sitt bifall, mer av politiska än liturgiska skäl. Likafullt utgavs boken, försedd med ett extra förord som redogjor- de för vad som hänt. Det framhölls att förslaget vunnit starkt gehör inom Church of England men fällts av underhuset. Med halvfet stil angavs: ””Denna boks utgivning gör vare sig direkt eller indirekt gällande att den kan betraktas såsom auktoriserad för användning i kyrkorna”. Direkt därefter angavs emellertid med versaler den fullständiga titeln för en ny BCP-upplaga — om den blivit godkänd.68
Det dubbla budskapet uppfattades rätt av adressaterna. För säkerhets skull meddelade också biskoparna 1929, att det inte kunde anses vara ””oförenligt med lojaliteten mot Church of England”” att boken användes liturgiskt.69 Den blev under decennier riktmärket för sättet att bruka den åldriga BCP i gudstjänstlivet.70 Förmodligen har detta även gällt om vig- ningsordningen. En blick på vigningsordningen är därför motiverad, särskilt som den som sagt fick motsvarigheter i andra kyrkor där inga parlament hejdade auktoriseringen.”
De tre gamla vigningsritualen var såsom tidigare framhållits omgärda- de med särskilda skyddsnät. En genomgång av vigningsordningen i 1928 års version visar att skyddet varit effektivt, ty den är i mycket ett omtryck av 1662 års upplaga. Också språkligt bevarades dess ””Cranmerian Eng- lish” oförvanskat. Vid översynen har dock Vigningsordningens bönepar- tier undergått förändringar av betydelse.
Till litanian hörde en inbjudan, i biskopsvigningsritualet formulerad med hänvisning till Jesu och apostlarnas exempel. I diakon- och präst- vigningsritualen fixerades nu inbjudans lydelse, här såsom en kort anbe— fallning av kandidaterna åt meninghetens förbön. Revisionsarbetets ge- nerella förkortnings- och koncentrationsprincip72 har inte förhindrat att
” Proposed BCP 1928. I förordet för den planerade BCP-upplagan understryks de starka förändringar som genom samväldets och det moderna samhällets framväxt lett till att ””vi leveri en ny värld””. Allt motiverade en revision av BCP. ””Undret är att den kräver så liten förändring”. Cf ovan med n 55. &” Citerat efter ASB 1980 Commentary ll.
7” T ex Cuming 1969 245ff. 7' Om vigningsordningen alls reviderades (cf ovan med n 58— 59) har den engels- ka lösningen 1928 varit stilbildande. Bradshaw 1971 168. ” Eckerdal 1981 100, 105.
litanian tvärtom fått tillägg av ytterligare några bönepunkter. Samtidigt öppnades dock möjlighet att vid användningen utesluta vissa partier, vilket svarar mot den allmänna principen.73 Denna fick emellertid en än mer ingripande tillämpning just vid vigningshandlingarna, ty det heter nu att litanian ””kan (may)” brukas. Den lilla anvisningen och redigering- en i övrigt visar att den egentliga avsikten var, att hela detta böneblock i första hand borde uteslutas.74 Uteslutningsprincipen är direkt genom- förd på en annan punkt. De tre ritualens specialböner omedelbart före mässans slutvälsignelse fanns inte längre med.75
Mot dessa rekommenderade resp genomförda uteslutningar står ut- vidgningar av kollektan omedelbart före den egentliga vigningshand- lingen, handpåläggningsriten. 1 diakonvigningens ritual hade ingen så- dan bön funnits tidigare.76 En kollekta har nu införts, varvid byggnads- materialet mest hämtats från den nyssnämnda uteslutna slutbönen.77 Därmed var det inte längre litanian utan bönen före handpåläggningsri- ten som utgjorde vigningshandlingens särskilda bön,78 utformad på olika sätt i de tre ritualen. Den har också fått en mer framhävd position. Efter böneinbjudan,79 tyst bön och vid präst- och biskopsvigning bönesången Veni creator Spiritus följde nattvardsliturgins solenna inledningsdialog (Sursum corda) och prefationsupptakt (Vere dignum). Vad själva kollek- torna angår har diakon- och prästvigningarnas försetts med ett böneäm- ne av samma slag som tidigare fanns i biskopsvigningens bön. Det har uppenbarligen ansetts väsentligt med det på tre sätt varierade temat, att de som vigs skall undfå en efter resp vigningsuppdrag avpassad ””nåd (grace)”.30 Termen är den klassiska sakramentsteologins, formuleringar- na genljud av diskussionerna om de anglikanska vigningarnas innebörd och giltighet.
Lambethprincipen om ””adaption (anpassning)” har fått en speciell innebörd i vigningsordningen. I och för sig faller uteslutningar inom ramen för den allmänna strävan att förkorta. Tillämpningen fick emel- lertid här gå ut över avsnitt som innefattade menighetens deltagande i liturgin. I realiteten återstod av litanian enbart dess särskilda slutkollek- ta, eftersom den redan 1662 förvandlats till Vigningsliturgins epistelkol-
” Efter den egentliga litanian med det anslutande Kyrie kunde man i vissa fall utesluta Fader vår och serien med versiklar och kollektor för att sluta med en kort kollekta och välsignelse. " 1549 — 1662 ingick litanian i vigningsordningen, redigerad ungefär så som anges i n 73. 1928 avtrycktes litanian inte längre i vigningsordningen utan det hänvisas till den. På ett tredje ställe kunde kollekta för vigningstillfällena återfinnas. ”5 Cf ovan 51 med n 22. ”* Ovan 53, 59. ” Tillskjutits har en alludering på Matt 9:38 (cf ovan n 21, prästvigning) om skör- dearbetare och Jes 11:2 om Andens sjufaldiga gåva. "” Jfr 1549—1662 ovan 59ff. ”” Oförändrat fanns för biskopsvigning en allokution om Jesu och apostlarnas exempel, för prästvigning ingen formulerad inbjudan. För diakonvigning formu- lerades nu en inbjudan för bön att Gud skall ta emot diakonkandidaterna ””och på dem utgjuta sin himmelska välsignelses nåd (grace)”'. 3" Diakoner: ””Fill them . . with . . . the sevenfold gift of his grace” (cfn 77), präs- ter: "endue them with all grace needful for their calling". Cf ovan 56 och 62 n 59.
lekta.8' Revisionen upprepade det medeltida mönster i vilket det till slut enbart återstod ett litaniefragment i vigningsritens periferi. 1 den medelti- da utvecklingen hade även liturgiskt material samtidigt förts in från natt- vardsliturgin (Sursum corda — Vere dignum) för att signalera vigningsli- turgins ””praefatio (prefation)” — ett uttryck som i den gamla kyrkan hade avsett en högtidlig, högt utropad lovsägelse men kom att få betydel- sen ””företal””, ””inledning”, eftersom kyrkans nattvards- resp vigningsbön förvandlats till ett preludium inför liturgins sakramentala mittpunkt, konsekrationen genom konsekrator. I 1928 års vigningsordning utgjor- des den egentliga vigningshandlingen nu som tidigare av biskopens handpåläggningsrit. Genom medeltidsanknytningen blev dock det för— hållandet ytterligare understruket.
En punkt förtjänar särskild uppmärksamhet. Till Lambethkonferen- sens rekommendationer 1920 hörde också att kyrkorna skulle ge stöd åt ett återupplivat permanent diakonat.82 I diakonvigningsritualet fanns alltsedan 1550 anknytningspunkter för sådana strävanden.”B Samtidigt underströk emellertid samma liturgi att diakonatet var ett normalt ett— årigt genomgångsuppdrag. Bönen före mässans slutvälsignelse mynnade ut i önskan att de nyvigda skulle så kunna bete sig ””i detta lägre uppdrag (office) att de må befinnas värdiga att kallas till högre ämbeten (ministri- es) i din kyrka””. En avslutande anvisning underströk att de nyvigda skul— le noga instrueras om villkoren för att biskopen skulle kunna viga dem till präster. Lambethrekommendationen blev uppfylld vad slutbönen be- träffar. Det nyss refererade partiet ströks när kollektan förvandlades till kollekta före handpåläggningsriten. Det förefaller dock som om rekom- mendationen följdes i distraktion. Den avslutande anvisningen står helt oförändrad kvar. I den liturgiska texten har ännu mindre vidtagits några jämkningar för att ge stöd åt ett restaurerat permanent diakonat.
Det rekommenderade tillägget, ritual för diakonissvigning, skall till sist behandlas. Tidigare antyddes att Lambethkonferensens arbete 1920 för- beretts främst genom utredningsarbete inom Church of England.84 1919 hade där framlagts ett betänkande med titeln The Ministry of Women (tjänst för kvinnor). Här konstaterades bl a att det fanns inofficiella vig- ningsritual för inofficiell diakonissvigningspraxis. Sådana ritual hade ställts samman och bildade underlaget för ett i betänkandet framlagt för- slag till en officiell vigningsliturgi. Under några år bearbetades förslaget inom såväl Canterbury- som Yorkprovinsen och när BCP-översynen led mot sitt slut inlemmades det som ett appendix till ”the Ordinal”.
Ritualet som sådant s_varar helt mot 1920 års riktlinjer. Det behöver ingen särskild presentation: det utgör en enklare version av diakonvig- ningens reviderade upplaga. Ett slags sammanfattning av uppdragets art
”” Ovan 51n 21. ” Ovan 62ff. ” Ovan 52. *” Ovan 62ff. För det följande Bradshaw 1971 163 ff. 1919 års utredning redovisade bland vigningsritual också ett ritual för att återinföra gammalkyrklig ordning, utarbetat 1748 av en person som råkade heta Thomas Deacon. Om ritualet och programmet ibm 107ff. Deacons särskilda diakonissvigningsritual torde vara det äldsta evangeliska.
ger orden vid överlämnandet av NT till de nyvigda: . . du må föreläsa evangeliet om Guds nåd och vara föredöme i tro och heligt leverne”. Huvudskälet till att inte närmare uppmärksamma ritualet är emellertid ett annat. 1 allra sista stund lyftes det länge förberedda diakonissritualet ut ur BCP—förslaget. Det officiella skälet var ett formfel i beslutsproces- sen.” Det förefaller dock som om modet att göra en djärv handling — som Lambethrapporten 1920 ivrat för — svek till slut. I 1928 års version av vigningsordningen fanns sålunda inte något appendix. Det skulle drö- ja flera decennier innan man skulle ta upp saken igen — och på nytt fälla modet.
2.3. På väg mot regionala liturgiska ordningar för vigning genom bön och handpåläggning
2.3.1. Impulser för nygestaltning av vigningsordningen
2.3.1.l Nyorientering i kyrko- och ämbetssynen
Under senare decennier finns också på anglikansk mark sådana nyansat- ser i kyrko- och ämbetsuppfattning som satt sin prägel på den romersk- katolska kyrkan.86 Det är inte bara fråga om parallellföreteelser. Det teologiska grundarbetet för perspektivförändringarna är i långa stycken gemensamt, dvs exegetisk, patristisk och annan forskning och systema- tisk bearbetning av vunna resultat.
Inom anglikanismen signalerades en ny epok redan vid Lambethkon- ferensen 1948. Dittills hade kyrkans folk så gott som genomgående fram- ställts såsom liktydigt med ””the holy orders” med tanke på ””tjänst (minis- try)” i världen.87 När ””kyrkans tjänst” och hennes ””sändning (mission) till mänskligheten” behandlades vid biskopskonferensen 1948 bryts tra- ditionella och nya perspektiv.88 Under rubriken ”den stridande kyrkan” kan denna framställas såsom en ””societas perfecta”, den gudomliga insti- tution som är Kristi kropp och består av ””klereciet (clergy)”” och därtill ””lekfolket (laity)”. Men samtidigt kan kyrkan framställas som ”Guds familj”” eller ””ett kristet folk” med kallelsen att i ord och gärning förkun- na Kristus för världen. Det understryks att kyrkan i sin fullhet framträder lokalt, varvid gudstjänstfirandet bygger upp den gemenskap som är till för tjänst mot dem som är utanför. Också ”klereciet” behövs, när ”Guds
”5 Bradshaw 1971 166. 86 Ovan 20ff. 87 Undantaget utgörs av 1908 års rekommendation om evangelisatoriska insatser för vilka kommunitetsfolk men även andra var en resurs. Det gällde dock speciella insatser där kyrkans ämbetsbärare hade behov av biträde av lekfolk. Lambeth- konferensen 1908 298f. Textavsnittet är det enda material som påträffades, då alla tidigare konferenser inventerades som underlag för 1968 års konferens. Lambeth Conference 1968, Preparatory Information 106. ” För det följande Lambeth Conference 1948 1, särskilt 17f, 24 (encyklican), 34 ff (resolutionerna 36—49, främst 36—37), ibm 2 26 ff(rapporten avd 6, ””The Church Militant”).
familj”” skall byggas upp med ord och sakrament för att fullfölja den gemensamma kallelsen i världen. För att framställa saken har en ny ter— minologi behövts. Kyrkans ””vigningstjänst (ordained ministry)”, heter det sålunda, behövs för att gudsfolket skall bli rustat att utföra ””kyrkans tjänst”. Uppgiften att förkunna Kristus som korsfäst och uppstånden bär alla ansvar för, inte för att bistå klereciet utan för utföra den ””tjänst” till vilken vigning sker genom dopet.89
Ansatserna vid 1948 års Lambethkonferens skulle utvecklas mer och klarare, särskilt vid 1968 års biskopskonferens med kyrkans förnyelse som huvudtema. Ett deltema gällde gudstjänstlivet. Starkt underströks behovet av ett liturgiskt förnyelsearbete med radikala förtecken för att ge uttryck åt rätt trohet mot BCP-liturgins ””spirit and tenor”. Man poängte- rade vikten av en efter skilda regioners olika behov anpassad gudstjänst— ordning, framvuxen under liturgisk försöksverksamhet. Den teologiska grundmotiveringen för programmet är den som antyddes 1948. Även om saken inte behandlades lika ingående, är det fråga om samma grundsyn på kyrkan och hennes liturgi som präglade Andra vatikankonciliets re- formprogram för den romersk-katolska kyrkan.”)
Vad ordinationsordningen angår utgjorde den inte på samma sätt som tidigare ett för reformer skyddat reservat. När Lambethkonferensen samlades 1968 var så ännu fallet. En totalexposé över liturgiskt förnyelse- arbete inom kyrkogemenskapens olika kyrkor visar att vigningsordning- en låg utanför de vid denna tid ganska många och omfattande projekt- en.” De förhållandena skulle komma att ändras såsom framgår av det följande.
Tidigare antyddes att Church of England efter andra världskriget inte längre har den självklart ledande ställningen inom anglikanismen.92 En illustration till detta ger det liturgiska reformarbetet.” För att skildra nutida strävanden att reformera vigningsordningen är det inte tillräckligt att bara följa utvecklingen i Church of England. Utan anspråk på att leverera en heltäckande bild skall därför några olika kyrkors vignings- ordningar uppmärksammas. Allra först skall uppmärksamheten riktas mot den ordinationsordning som i denna nya era skulle kunna betecknas som anglikanismens nya modellordning. Den är i denna sin egenskap ett vittnesbörd så gott som något om att en ny era bryter in. För det första år modellordningen inte engelsk och inte ens en liturgi knuten till gamla kristna landamärer. För det andra är det en modellordning med mycket konkreta ekumeniska förtecken, skapad som den är såsom enhetsord- ning för en kyrka med fyra konfessionella traditioner som bakgrund. Det är vigningsordningen för den sydindiska unionskyrkan, Church of South India (CSI).
”9 Dopet som vigningen till ””det konungsliga prästerskapet (royal priesthood)” är inte explicit uttryckt i dessa texter (n 88) men synsättet finns där. I klartext angavs det i konferensmaterial om ”'den kristna initiationen”. Eckerdal 1981 108f. 90 Ovan 20ff, 27. Cuming 1969 255ff, för initiationsliturgi Eckerdal 1981 116f, 149. 9' Lambeth Conference 1968, Preparatory Information 35—70.
” Ovan 60f. ” Cuming 1969 257ff, Eckerdal 1981 149 med n 8.
2312. Ny enhetsliturgi som modellordning
CSI konstituerades år 1947 såsom en förening av kyrkor med anglikansk och metodistisk konfession samt South Indian Union Church, en presby- teriansk och kongregationalistisk union 1908.94 Ekumeniskt har CSI till- dragit sig stor uppmärksamhet. I Indien blev det möjligt att överskrida de konfessionsgränser som dragits upp såsom särskiljande under bestämda europeiska historiska betingelser, väsentligen på engelsk mark. Kyrkou- nionen har kommit att stå som modell för flera liknande enhetsprojekt, t o m i Europa.
Ämbetsfrågan hörde till de unionsproblem som krävde grannlaga be- arbetning och fick en i viss mån pragmatisk lösning. Till de unionsbil- dande kyrkornas konfessionella arv hörde dels ett treledat ämbete (dia- kon-präst-biskop), dels ett i princip odelat ämbete (presbyter/minister).95 Därtill kom den anglikanska grunduppfattningen, att ett giltigt kyrkans ämbete förutsatte den historiska episkopala vigningssuccessionen. Di- rekt sammankopplad var frågan, hur kyrkans vigningsordning skulle utformas. Den måste kunna accepteras utifrån skilda historiska förutsätt- ningar, och den måste kunna fungera såsom en viktig enhetsskapande faktor. Den unga kyrkans konkreta lösningar behöver tas in i blickfånget.
Två grunddrag i CSI-konstitutionen skall allra först noteras. Ett hu- vudperspektiv är att kyrkan såsom Guds kyrka konkret framträder i 10- kalförsamlingen. Med olika accenter hörde detta till den s k frikyrkotra- dition som representerades av tre involverade kyrkor. För den fjärde, den anglikanska, hade synsättet inte varit främmande men inte heller framträdande, även om det arbetade sig fram och t ex kom till uttryck på 1948 års Lambethkonferens. Det andra grunddraget av betydelse i sam— manhanget var att den nybildade kyrkans författning skulle vara episko- pal. På olika sätt framträdde dock att CSI därmed inte anslutit sig till anglikansk syn vad gäller vigningssuccessionen.
År 1947 konstituerades CSI och därvid antogs en ordinationsordning med ritual för vigning av diakon, präst och biskop?” Samtidigt som det skall understrykas att kyrkan inte övertog anglikansk ämbetsuppfatt— ning, kan konstateras att det inte fanns tillräckliga hinder mot att överta en anglikansk tjänstetriad och ordinationsordning. 1947 års vigningsli- turgi utgjordes av den anglikanska modellordningen, 1928 års BCP-ver- sion i Church of England. Uteslutits har det förord som blivit symbolen för anglikansk ämbetsteologi. Men de tre vigningsritualen har ansetts tjänliga. Några jämkningar har skett, två värda att uppmärksammas.97 I förarbetet hade funnits önskemål om att som förlaga hellre välja ortodox
”” Standardarbetet om CSI-unionens framväxt är Sundkler 1954. Även tex Muliyil 1973 219. 95 För metodistisk och reformert ämbetssyn nedan t ex 102, 110 resp 118.
”"> För det följande i ett liturgiskt perspektiv Garrett 1961, Cuming 1969 250 ff, Bradshaw 1971 175f. ”” Till jämkningarna hörde att lojalitetsförklaringen blev en till kyrkans lära och konstitution och att kräkla skulle överlämnas vid biskopsvigning i samband med de tydningsord, som i BCP 1552 hade knutits till bibelöverlämnandet (ovan 571). Till det mer uppmärksammade hörde att även präster kunde delta i biskopsvig- nings handpåläggning. Cf nedan 11 15.
rit.98 För en indisk kyrka fanns förvisso en gammal inhemsk kristen tradi— tion att anknyta till. Även om lösningen blev en annan tycks uppslaget inte ha varit helt utan betydelse. I CSI-liturgin bevarades nämligen litani- an som liturgiskt led men inte i anglikansk utan i ortodox version.99 Det är möjligt att sneglandet på ortodox liturgi bidragit till ännu en ändring, som dock snarare vetter mot metodistisk och presbyteriansk tradition. I CSI-liturgin beskars vigningsformlerna för präst— och biskopsvigning på det sättet att en del av texten fördes över till tydningsorden vid bibelöver- lämnandet.
1947 års vigningsordning var konventionell och blev kortfristig. Re- dan år 1958 ersattes den med en ny som med smärre justeringar intagits i den 1962 antagna och 1963 samlat utgivna gudstjänstordningen, 77ie Book of Common Worship.' Det är i denna nya upplaga som CSIs vig- ningsordning blivit stilbildande vid unionssträvanden men också såsom modellordning i anglikanismen.
Under de fyra år CSIs liturgikommission arbetade stod den i nära förbindelse med dem som utförde liturgiskt förarbete i unionsprojektet för Church of North India and Pakistan.2 Som liturgisk grundmodell hade där valts den presbyterianska Skotska kyrkans vigningsordning. I sina upplagor 1931 och 1954 representerade den en tradition som via John Knox och Jean Calvin hade samma Martin Bucer i bakgrunden som den anglikanska riten. Här motsvarades dock det anglikanska trele- dade ämbetet av presbyterns odelade. Också CSI—kommittén utnyttjade den skotska liturgin som källa för liturgisk text. Det principiella liturgis- ka problemet — förutom det nyssnämnda — var dock att de två liturgis- ka grundmodellerna — den engelska resp den skotska — representerade två synsätt på det centrala i vigningshandlingen.
Återigen kom ögonen att falla på ortodox rit med en grundsyn på vigningshandlingen som ansågs analog med den presbyterianska och inte den anglikanska. Liturgivetenskaplig forskning kring den västliga traditionens utveckling från gamla kyrkan in i medeltiden blev också av betydelse. I halvtid, april 1956, beslöt sig CSls teologiska och liturgiska kommissioner för ett historiskt uppbrott. Man gick in för att restaurera en vigningsordning efter gamla kyrkans mönster med bevarande av väst- liga medeltida symbolhandlingar enbart så långt att de framhävde och inte skymde det avgörande: vigningen som en kyrkans bönehandling.3 Liturgins bärande element kunde inte längre utgöras av biskopens hand- påläggning och hans vigningsformel. En liturgi måste formas för ”vig- ning genom handpåläggning med bön””.4 Via tre i nutid praktiserade vigningsordningar och med utnyttjande av
” Bradshaw 1971 175. ” Ibm. Det är den s k fredslitanian som utgör (bearbetning?) av okänd konkret förlaga. ]The Book of Common Worship 1963. Den första versionen 1958 utgavs lätt reviderad 1962 och ingår i den sistnämnda formen i 1963 års edition. Vid denna undersökning har enbart den sistnämnda varit tillgänglig. 3 För detta och det följande Garrett 1959 400ff, Garrett 1961 52ff, Ratcliff 1960 7ff, Cuming 1969 253, Bradshaw 1971 l80ff. 3 Garrett 1959 405f. Sedermera biskopen T S Garrett, som kallade sig ””exangli-
både liturgivetenskaplig forskning och korresponderande europeiska forskare drevs man till tiden före konfessionella särtraditioner och såg gammalkyrkliga mönster som modell för en enhetsordning.5 CSI-kom- mitterade kände sig oförhindrade att bruka liturgiskt material från sin egen f d engelska vigningsordning och än mer från den skotska men allt har gjutits om i en ny form.6 Resultatet har blivit en enda vigningsliturgi med tre varianter. De tre vigningshandlingarnas liturgiska struktur är gemensam och utformningen är i stora delar densamma, även om det finns speciella accenter med avseende på diakons, prästs resp biskops särskilda uppdrag. Ett strukturschema kan ge en översiktlig bild. Det kan vara lämpligt att som jämförelse ange den engelska modell CSI brukade under ett decennium. Där hade de tre ritualen olika strukturer.7 Vid jäm- förelsen väljs biskopsvigningens ritual, eftersom det strukturmässigt är mest jämförbart med den nya liturgin.
CSI 1958/1962 CSI 1947/ Church of England 1928 Mässans beredelse Mässan på vanligt sätt fram t o m: Presentationen8 Folkets acklamationsval9 Kollektbön Tre bibliska läsningar/sång Predikan Nicaenum Nicaenum Psalm Presentation Fullmaktsläsning9 Böneinbjudan Litanian
kan", var ledamot av CSI-kommittén, och betecknades som den huvudansvarige i ASB 1980 Commentary 140. I det för de nord- och sydindiska unionerna till dels gemensamma arbetet deltog också biskop Lesslie Newbegin, expresbyterian, som i aug 1955 pläderade för den skotska lösningen såsom ””primitive (ursprunglig)”. Bradshaw 1971 l80f. Hans idé växte fram vid studiet av en uppsats om vigningsli- turgins historia. Också Garrett argumenterade liturgihistoriskt. Att västlig och i någon mån östlig utveckling genom olika tillägg fördunklat Vigningsliturgins vä- sen är grundtemat i Garrett 1973 146ff. ”* Garrett 1959 405. Jfr häremot anglikanska riktlinjer för vigningsliturgi ovan 63.
5 Beskrivningen gäller mer CSI-liturgin. Den nordindiska kommittén stannade vid en bearbetning av den skotska modellordningen. Bradshaw 1971 182f. & Den liturgiska texten har släktskap med den skotska liturgin fr a i deklarationen om kyrkan (se nedan), löftesfrågorna (delvis), vigningsbönen, deklaration och handslag efter vigningen. 7 Strukturchemat för BCP ovan 49f. & Upplåsning av beslut om antagning av diakon- och prästkandidater resp utnäm- ning av biskop. ”” Det gammalkyrkliga axioi-ropet (””de är värdiga”) blev modell, Garrett 1959 407. Menigheten reser sig. Biskopen: ””I oss själva är vi intet, vad vi är, är vi av Gud. Tror ni att dessa genom Guds nåd är värdiga (worthy) för vigning?” Församling- en: ”Vi tror att de är värdiga. Äran tillhör Gud.”
Frågorna Frågorna
Deklarationen om kyrkanl0 Kort inledning
Frågorna Frågorna
Votum Votum Bön Bön
Böneinbjudan Böneinbjudan Tyst bön
Veni creator Spiritus (eng/ind) Veni creator Spiritus (eng)
Sursum corda
Vigningsbön, inkluderande Prefationsbön
epikles under handpålägg- ning,ll med folkets acklamation Handpåläggning” med biskopens vigningsformel Bibelöverlämnande Bibelöverlämnande med tydningsord med tydningsord Handslaget ordinator-ordinatus (Kräkla med tydningsord)” ([CSI:] Kräkla med tydningsord)” Deklaration att vigning skett, med folkets acklamation Sjungen doxologi Litanian Nattvardsliturgin Nattvardsliturgin
Den nya CSI-ordningen har fått en klar struktur för kyrkans evkaristiska vigningsliturgi. Hela Ordets liturgi präglas genom särskilda läsningar12 etc av grundtemat, Guds kyrka och dess tjänster. Radikalt omplacerad innehåller den ortodoxa litanian även en förbön för de nyvigda. Natt- vardsprefationen har försetts med alternativ relaterade till vart och ett av vigningsuppdragen.
Nyss framhölls att den gemensamma vigningsliturgin innehåller av- snitt som accentuerar det karakteristiska för resp vigningsuppdrag. Det sker framför allt genom skriftlektioner knutna till resp uppdrag och ge- nom särdrag inom den gemensamma uppsättningen löftesfrågor och även i bönerna. Det är förmodligen av främst principiella skäl som litur- gin inte längre är avsedd för någon förenad diakon- och prästvigning.”
'" Med alludering på Ef 4:8ff deklareras att vigning skall ske i Jesu, ”kyrkans konung och huvud”, namn, att kyrkan (sic) genom vigningen bekräftar sin tro på evangeliet om Faderns nåd och kärlek, hans som genom Kristus, '”inkarnerad, korsfäst, uppstånden”, erbjuder människor förlåtelse, Andens förnyelse och evigt liv samt "kallar dem till arbete i trons gemenskap för Guds rikes tillväxt ut över hela världen”. 1 Skotska kyrkan, ej CSI, anges därefter kyrkans bekännelsetradi- tion. " Ovan n 97. '3 Diakonvigning: Jes 42:1—9, 1 Tim 3:8—13, Luk 12:35—38; prästvigning: Hes 33:1—9, 1 Petr 5:1—11, Joh 10:1—16;biskopsvigning: Hes 34:11—16, Apg 20:28—35, Joh 20:19—23. Kursiveringar anger texter (med variation av antalet verser) gemensamma med BCP.CSI-1iturgin anger även gemensam epistelkollek- ta (ur BCP) och olika psaltarpsalmer. ”Ordinationsordningen finns i The Book of Common Worship 1963 159ff. I bokens inledande allmänna anvisningar anges ibm XXV att vigningshandlingar ””ordinarily” skall ske var för sig. Om det skulle vara ”necessary”, kan de förenas.
En konsekvens av att liturgin gav uttryck åt en diakonatets egenart låt för övrigt inte vänta på sig. Kritik växte fram mot ett kyrkans övertagna genomgångsdiakonat som ”trappsteg” för prästkandidater och krav res- tes på restaurering inte bara i liturgin utan också i praxis av ett permanent diakonat.M
Det ärinte främst på grund av den konkreta utformningen som CSIs vigningsordning blivit stilbildande. Modell har den snarast blivit genom den grundläggande teologiska motiveringen och revisionsmetoden. Den radikala förnyelsen —— eller restaureringen — är uttrycket för en ganska konsekvent genomförd grundsyn. I koncentrat har denna formulerats i ett helt nytt förord till vigningsordningen — en pendang till det 1947 uteslutna engelska förordet. Med anknytning till kyrkans konstitution heter det:
Kyrkan såsom helhet är en prästerlig storhet (priesterly body), emedan den är Kristi, den store översteprästens kropp (body). Alla dess medlemmar är efter måttet av den gåva Kristus ger delaktiga av hennes prästerliga (priestly) natur. Gud har likväl från begynnelsen anförtrott särskilda tjänster (ministries) åt sär— skilda personer inom henne, och dessa har, genom kyrkan, tagit emot Kristi upp- drag. .. Vigningstjänsten (ordained ministry) består i CSI av biskopar, präster (presbyters) och diakoner. Genom att erkänna denna tjänst önskar CSI upprätt- hålla ett obrutet samband med kyrkans historiska tjänst (historic ministry) såsom denna gått i arv till oss alltifrån äldsta tider via unionskyrkorna.
Språkbruket bör observeras. Prästerlig natur (priestly, ”sacerdotium”) tillskrivs Kristus och därmed alla kyrkans medlemmar, kallade till tjänst. I kyrkan finns gruppen av präster (presbyters, i ”presbyterium”) liksom biskopar och diakoner, alla inom en enda särskild ””vigningstjänst (ordai- ned ministry)”. I förord och liturgi förekommer inte längre uttrycket ”stånd (orders)” utan tre uppdragstyper anges, som är olika på grund av inriktning och inte rang. En konsekvens för diakonatets vidkommande har redan berörts. En annan konsekvens är att förordet inte talar om ”historic episcopacy” e dyl utan om ””historic ministry”, ett uttryck som avser vigningstjänsten (ordained ministry) som sådan, inte en viss ut- formning av den, tex biskopstypen. När den historiska kontinuiteten åberopas, framstår den inte som förutsättning för giltig vigningstjänst utan mer som ett värdefullt uttryck för kontinuiteten i Guds handlande med kyrkan. Det är nämligen på det sättet vigningshandlingen fram— ställs, delvis genom citat ur konstitutionen:
lalla vigningar (ordinations and consecrations) är Gud den verklige (true) ordina- torn och konsekratorn, vilken — såsom svar på sin kyrkas böner och genom hennes företrädare —— ger fullmakten och kraften för det uppdrag och arbete som de personer hon har utvalt är kallade till.
Det liturgiska grundmönstret för vigningen till tjänst (ministry — ”dia- konia”) anges ha sitt äldsta bibelstöd i Apg 6: l ff, som alltså inte uppfattas som modell exklusivt för diakonatet utan inklusivt för ””ordained minis- try”. Där ””framträder följande delar: folkets val, bön och apostoliska händers påläggning”. Det mönstret applicerades på vigningsordningen. De avslutande tydningsriterna är ”värdefulla”, heter det, men såsom
” Garrett 1959 412f.
tydande och inte som handlingens ”essentiella element”. Till dem räknas presentationsblocket, ””det sista steget i valproceduren”, och själva vig- ningshandlingen: Vigningsbönen med epiklesen, att de valda ”måtte få ta emot den helige Andes gåva för sin tjänst”, och den apostoliska handpå- läggningen.IS
Eftersom vigningen är en kyrkans troshandling]6 är det konsekvent att presentationen före och deklarationen efter vigningshandlingen kulmi- nerar i hela den gudstjänstfirande meninghetens acklamationer. På det sättet slutar också vigningsbönen, ty den är inte längre uppfattad såsom ””biskopens bön””17 utan såsom kyrkans vigningsbön. Kulmen utgörs inte av biskopens imperativiska vigningsformel utan av den under handpå- läggning individuellt upprepade vigningsepiklesen — i trycket rentav återgiven med versaler:
Sänd din helige Ande ner över din tjänare N, som vi i ditt namn och i lydnad mot din högt välsignade vilja nu vigerIs till diakon [resp präst, biskop] i din kyrka.”) Folket upprepar var gång: Amen.
Samma år som CSI antog den starkt förändrade vigningsordningen kon- staterade Lambethkonferensen att det nödvändiga liturgiska förnyelse- arbetet inte skulle omfatta BCPs vigningsordning.20 En inflytelserik eng- elsk teolog, prof E C Ratcliff, kom till en annan uppfattning i en artikel om CSI-ordningen. Under hänvisning till bl a dom B Bottes ordinations- forskning" summerade han, att det utarbetats en liturgi ””vars innebörd och innehåll är ett återljud av innebörd och innehåll i den gamla kyrkans riter”. Också i utformningen liknade liturgin de gamla på grund av ””mönstrets enkelhet, händelseförloppets logik och hushållandet med bö- ner och ceremonier”. Kyrkor inom den anglikanska kyrkogemenskapen borde här hämta ledning för revision av BCP-liturgin i enlighet med de principer om trohet mot Skriften och gamla kyrkan som var karakteris- tiska för BCP-programmet. ””Ingenstans har detta program hittills blivit bättre fullföljt än i den sydindiska vigningsordningen”.22 Det är dags att se på vilket sätt principerna omsattes i några av de anglikanska kyrkorna.
'5 Ovan n 97. Vigningsordningens förord anger att handpåläggningen skall utfö- ras vid diakonvigning av biskop, prästvigning: ””biskop och präster”, biskopsvig- ning: ””åtminstone tre biskopar”. I biskopsvigningsritualets anvisningar anges att konsekrator samt ””the bishops (and presbyters)” deltar (ovan n 97). ”* Cf deklarationen före löftesfrågorna, ovan n 10. '7 Ovan 63. '” För diakon- och prästvigning ”ordain”, för biskopsvigning ””ordain and con- secrate”, i samtliga fall förstärkt med ”do””. 19 Vid prästvigning — enbart denna — tilläggs: ””committing unto him authority to minister thy word and sacraments, to declare the forgiveness to penitent Sinners and to Shepherd thy flock”. Tillägget svarar mot den engelska och fr a den skotska liturgin för vigning av ”priest” resp ”minister”. Lösningen kan uppfattas som uttryck för en traditionell evangelisk uppfattning att presbyterns uppdrag är hu- vudformen till vilka de båda andra är relaterade på olika sätt. 30 Ovan 62.
" Ovan 26 med n 25. 32 Ratcliff 1960 13ff. Ibm 14f citeras 1549 års uniformitetsakts program för BCP. Prof Ratcliff, Cambridge, var en av de europeiska konsulterna i CSI-arbetet. Garrett 1959 406 (ang ”advisers in other parts ofthe world””), ASB 1980 Commen- tary 141 (om Ratcliffs roll). Om Ratcliff nedan 76.
2.3.2 Liturgireformen i Church of England
2.3.2.l Framväxten av 1980 års ”Ordinal”
I Church of England tillsattes år 1954 den liturgikommission som ansva- rade för det arbete i etapper med liturgisk försöksverksamhet som ligger till grund för kyrkans nya gudstjänstordning, The Alternative Service Book (ASB) 1980.23 Beteckningen ”alternativ” har en speciell innebörd. BCP har haft en grundlagsliknande ställning som i modern engelsk lag- stiftning återigen garanterats. På ungefär samma sätt som Lambethkon- ferensen gjort det har de engelska lagstiftarna 1975 förklarat, att statskyr- kans i Skriften grundade lära är uttryckt ”särskilt i de 39 religionsartik- larna, BCP och vigningsordningen”. Den sistnämnda, som här officiellt betecknas ”the Ordinal”, behåller därmed också sin särställning i litur- gin. Samtidigt har emellertid också kyrkans egen högsta representation, General Synod, medgivits rätt att själv auktorisera den för liturgiskt bruk avsedda gudstjänstordningen under förutsättning att den står i samklang med BCP. BCP är läronormen, ASB är den för gudstjänstlivet kyrkligt stadfästa liturgin.24
I ASB 1980 ingår en starkt reviderad vigningsordning, ”Ordinal” en— ligt den nya officiella benämningen. Liturgikommissionens förslag pub- licerades först i maj 1977 efter att enligt en accepterad procedurordning ha förhandsgranskats av biskopsmötet.25 Kyrkomötet godtog förslaget i dess huvuddrag. Ändringsförslag och önskemål om tillägg hänvisades för överväganden i en särskild synodkommitté. Denna levererade efter ett halvår en i ett och annat jämkad lösning. Det förslaget blev i allt väsentligt godkänt ijuli 1978 för liturgisk försöksverksamhet tills liturgi- arbetet som helhet fullföljts.26 Med redaktionella justeringar blev ord- ningen intagen såsom ”the Ordinal” i ASB 1980.
Ovan uppgavs att CSI-liturgin 1958/1963 fungerade som modell inom anglikanismen för revision av ordinationsordningen. Den är dock inte ens nämnd i den engelska liturgikommissionens betänkande 1977, som anger några vigningsliturgier som haft särskild betydelse för arbetet.27 Det romersk-katolska pontifikalet 1968, ett förslag 1970 för episkopal-
” ASB 1980. 1975 års Worship and Doctrine Measure avtryckt såsom del av ASB- förordet. Redan 1965 genombröts officiellt den liturgiska uniformitetslagstift- ningen genom lag om försöksverksamhet. Eckerdal 1981 HS, 132 med n 32. För det följande ibm 112ff, 132f. Om Lambethkonferensernas program ovan 45, 61 , 68. 24 ASB är enligt titelbladet "authorized for use in the Church of England”. Enligt förordet är ASB till för att "supplement the BCP, not to supersede it”. Förordet hari viss mån kalkerats på det planerade förordet för BCP-alternativet 1928 (ovan 64 n 68). 1980 framhävs emellertid förnyelsebehoven mer och här avtrycks inte som 1928 de gamla BCP-förorden. 25 Om proceduren Eckerdal 1981 115 med n 59. Förslaget, ”Ordination Services”, i GS 327. 26 Sansom 1978 2. Mängden av önskemål rör allt från bagateller till principiellt viktiga ting och är förstås motstridiga. Dessajämte synodkommitténs ställningsta- ganden i GS 327 Y (stencil), kommitténs ritualförslag i GS 327 A (stencil). Efter synodbehandlingjan 1978 och påpekanden av biskopsmötet redigerades ritualen i GS 327 B (stencil) som låg till grund för synodens slutbeslut 1978-07-09. 37 För detta och det följande GS 327 5.
kyrkan i USA och den engelska metodismens ordinationsordning 1975 anges liksom några ekumeniska rapporter.28 Det meddelades emellertid att kommissionsförslagets ritual ”i första hand är byggda” enligt ”the Anglican-Methodist Ordinal”. En presentation krävs.
Såsom ett viktigt led i de sedermera strandade unionssamtalen mellan den engelska metodistkyrkan och Church of England hade en vigningsli- turgi projekterats. Efter remissomgång hade slutversionen utgetts 1968. Den hade sedan utnyttjats för den nyssnämnda metodistiska vignings- ordningen och således också lagts till grund för det anglikanska liturgiar- betet, uppenbarligen därför att projektliturgin ”rönte allmänt bifall”?9 Då den anglikanska liturgikommissionen skulle ange det liturgiteologis- ka grundmönstret för sitt förslag gjorde man detta i form av ett citat ur unionsdokumentets förordz” 'Vigningsritualens utformning följer i vart enskilt fall det bibliska mönstret med folkets antagande [av kandidater- na] och bön med händers påläggning” I själva verket följdes mo- dellordningen så nära, att liturgikommittén kunde inskränka sig till att enbart anmäla de sammanlagt sju jämkningar man gjort.30
Liturgikommissionens betänkande är i realiteten ett vittnesbörd om den starka genomslagskraft CSI-liturgin fick i England. Den indiska en- hetsliturgin hade nämligen lånats in för att med vissa jämkningar utgöra instrument för det engelska unionsarbetet. Överingenjören i den arbets- grupp som valde modellen var samme prof Ratcliff som några år tidigare med sådan emfas lyft fram CSI-ordningen som mönster.” Via det engels- ka unionsarbetet kom den alltså att bli mallen för ordinationsordningen i såväl metodistkyrkan som Church of England. Det kan tillläggas att vig- ningsordningen i sin anglikanska version utgjorde en hörnsten i det vid- gade engelska enhetsprojektet ”hån mot synlig enhet” i vilket fem kyrkor var direkt involverade och ytterligare några engagerade.33
Under liturgins antagningsprocess inom Church of England skedde en de] förändringar såsom redan berörts. De viktigaste avvikelserna från
28 Om liturgierna 26ff, 86ff resp lll. Bland de ekumeniska rapporterna var Minis- try and Ordination 1973 från den anglikanska —— romersk-katolska dialogen. Det bör tillfogas att liturgikommissionens ordf, canon R C D Jasper, som officiell observatör vid Andra vatikankonciliet deltog i arbetet på liturgikonstitutionen. ” Citatet från GS 327 5. För det följande ibm Sf. Canon Jasper (n 28) deltog i arbetet på den anglikansk-metodistiska vigningsordningen i Anglican-Methodist Unity I, Ordinal 1968. Den liturgiska arbetsgruppens kommentar ibm 4ff följs av ett av hela unionskommissionen antaget förord llff och ritual l4ff. Förordet har även återgetts på latin ibm 36ff. Motiveringen ibm 10 var att det vid konsultationer med andra kyrkor om ”this doctrinal statement” uppstått språkliga missförstånd. För klarhetens skull hade därför texten översatts också till latin. Den fullständiga titeln till vigningsordningen var The Form and manner of ordaining ministers in the Church of God, according to the Order of the Church of England and the Methodist Church in Great Britain. — Om ordningen Bradshaw 1971 l87ff. 3" You-reformen, GT-läsningar och psaltarsång var konsekvenser av övergripan- de reformbeslut. Fem egentliga förändringar: ny epistelkollekta, presentation även inför biskopen liksom för folket, reviderad litania införd enligt, hette det, ”obruten tradition och universellt bruk”, samt slutligen återinförande av kombi- nerad diakon- och prästvigning (jfr ovan 72 med n 13). 3' Ovan 74 med n 22. Om Ratcliff, död 1979, som huvudansvarig för det engelska liturgiska unionsförslaget Anglican-Methodist Unity I, Ordinal 1968 3.
modellordningen fanns med redan i liturgikommissionens förslag och ytterligare något kom till på vägen till ASB 1980. Den ekumeniskt för- medlade ordningen för att vinna enhet i vigningsliturgin blev dock på det hela taget antagen och auktoriserad som ”the Ordinal” i Church of Eng- land.
Av det anförda framgår att det är tillräckligt att hänvisa till CSI-sche- mat för att presentera den i tre varianter utförda ordningen för vignings- mässan. En del förändringar skedde på vägen från CSI-liturgin till ASB 1980. Somligt genomfördes redan på vägen till den engelska unionslitur- gin 1968. Det är t ex naturligt att den liturgiska texten bevarat mer av BCP-färgen. Såsom nyss berördes skedde också därefter en del föränd- ringar. I detta sammanhang finns det ingen anledning att redovisa de olika stadierna. Här är det viktigare att ringa in karakteristiska drag i ASB-ordningen sådan den faktiskt föreligger.
Beträffande mässans ordinarie avdelningar har den tematiska karaktä— ren snarast förstärkts.33 Framför allt har urvalet av skriftlektioner föränd- rats. Ännu CSI-ordningen hade urval som skulle legitimera vignings- tjänsterna genom att identifiera dem med nytestamentliga tjänster. Ock- så ASB-lektionerna är fixerade för resp uppdrag, låt vara att biskopen kan välja andra texter ”lämpliga för tillfället”.34 I stället för att utgöra bibelbevis för isolerade tjänster handlar perikoperna dock mer om olika sidor av uppdrag insatta i sammanhang med kyrkans sändning och tjänst. Den nyinsatta gemensamma epistelkollektan ger med sin dubbla petition anslaget:
Hör vår bön . . . att var och en i sin kallelse och tjänst (vocation and ministry) måtte bli ett redskap för din kärlek, och giv dina tjänare (servants) som nu skall vigas de nödvändiga nådegåvorna (gifts of grace).
Beträffande vigningsavdelningen kan först noteras att denna inleds efter Credo och börjar med presentationsavsnittet. i ASB överfört hit från mäs- sans inledningsparti. Gissningsvis har 1968 års pontifikale bidragit till att man i England gått längre än CSI-liturgin i omformning av BCP-struk- turen. Återupplivad är BCP-traditionen så till vida som kandidaterna
32 Rapporten Towards Visible Unity, Proposals för av Covenant 1980. ”The Com- mon Ordinal" ibm 53ff. Här ingår presbyter- och biskopsvigningsritual. Ritual för diakonvigning förberett men inte tryckt. Problemet var utformningen av texten om diakons uppdrag, eftersom detta varierade så starkt i de involverade kyrkorna samtidigt som förnyelsesträvanden pågick. Ibm 53. Direkt involverade kyrkor var Church of England, Churches of Christ, Methodist Church, Moravian Church och United Reformed Church (med bl a biskop Newbegin, ovan 71 n 3, som delegat). Observatörsroll intogs av bl a baptistiska, romersk-katolska och luthers- ka representanter. Ibm 72f. — Om ritualen nedan 81 n 49.
” ASB har förutom särskild prefation bibelspråk efter kommunionen (Mark 10:45), kollekta för resp uppdrag och särskild inledning till slutvälsignelsen. 1977 föreslogs även särskilt bibelord (Luk 10:2 parallell till Matt 9:35ff) som mässans inledning men det ströks. 34 Diakonvigning: Jes 6:1—8, Rom 12:1—12, Mark 10: 35— 45; prästvigning Jes 61: l—3 eller Mal 2: 57, 2 Kor 5: 14—19, Joh 20. 19— 23, och biskopsvignin-g4 Mos 27: 15— 20+22f, 2 Kor4:l—10, Joh 21: 15—17. Se och jfr ovan 72 n 12. Överens- stämmelse med BCP fanns enbart ifråga om biskopsvigningens evangelium.
först presenteras för ordinator, varefter de enligt CSI-lösningen presen- teras för menigheten, som med to in två acklamationer biträder att vig- ning sker. Man har velat återuppliva den gammalkyrkliga acklamatio- nen ”axioi (de är värdiga)”, vilket har vållat möda. Via olika formule- ringar har utformningen i ASB blivit sådan att den ger intrycket av en dubbel liturgisk fiktion: för biskopen är kandidaterna välkända enligt kyrkolagfäst ordning, och enligt denna har menigheten som firar vig- ningsmässan ingen valrätt.35
Blocket med frågorna inleds med en för resp uppdrag utformad allo- kution, som särskilt vad gäller prästvigningen har tydlig BCP-anknyt- ning. Den bakgrunden kan väl också anas vad gäller frågorna. Det gäller t ex Bucerfrågan, om kandidaterna tror sig vara kallade av Gud.36 For- muleringarna har dock bearbetats en hel del på vägen till ASB. Nu är de likalydande i de tre ritualen bortsett från den något modifierade sista frågan till electus. Sedan de tre vigningsuppdragens olika huvuddrag angetts i allokutionen får frågorna —— så är det nog tänkt — gälla kandi— daternas grundläggande inställning till sättet att utföra kallelsen.
Det tredje eller det centrala partiet utgör bönerna. Efter en nu fritt formulerad böneinbjudan följer tyst bön — Veni creator Spiritus — lita- nia — vigningsbön. Förmodligen har pontifikaleliturgin 1968 bidragit till tre avvikelser från modellordningen. Bönesången är utesluten ur diakon- vigningen37 och i de tre ritualen har en litania ”restaurerats”. Reellt bety- der det att den starkt bearbetade BCP-litanian tagits med i ett kort ut- drag38 med tillägg av en kort bönepunkt om vigningskandidaterna39 och
35 I ASB 1980, likalydande i de tre ritualen: ”Är det därför er vilja att de skall vigas? — Det är det. — Vill ni stödja dem i deras tjänst? — Det vill vi.” Den sistnämnda replikväxlingen får mer realism, om vigning sker i lokalförsamling, där tjänsten skall utövas. Enligt kyrkolagen (canon 3:2) kan undantag göras från huvudregeln om vigning i domkyrka. ” Om Bucers fråga ovan 52 n 24. Liturgikommissionens förslag kompletterades rent av med följande kursivt markerade: "Do you believe, asfar asyou knowyour own heart, that God has called you. . Inskottet är från CSI-liturgin, uppges deti GS 237 Y 40, för att något tillmötesgå önskemål att fråga om kandidaters motiv för att begära vigning. I CSI-liturgin och den anglikansk-metodistiska vignings— ordningen hette det emellertid ”Do you trust that you are truly called. . I ASB spelas vocatio interna ut mot vocatio externa, och ansvaret för att vigning sker vältras över på kandidaten. ” Uteslutning innebär anslutning till BCP- liksom pontifikaletradition. Eftersom förenad diakon- och prästvigning i praxis är vigningarnas ”vanligaste form” för- svinner olikheten i praxis. Citatet om praxis från GS 327 6. Motsvarande anges i Episcopal services 1980 21 (se nedan n 48). 33 I ASB 1980 99ff är litanian inte särskild gudstjänstform som i BCP utan en bland andra kyrkoböner. Även vid andra tillfällen än ordinationer kan urval ur den göras enligt anvisningar ibm. — Påståendet att litanian tillhörde obruten (angli- kansk) tradition — ovan n 30 och ASB 1980 Commentary 142 — var ett önsketän- kande. Om praxis i nutiden Samson 1978 20, om lösningen i BCP-alternativet 1928 ovan 64f. ” Böneämnet: ”Bless your servants now to be made. . . [deacons etc] that they may serve your Church and reveal your glory in the world”. "Bless” är litanietraditio- nens ”benedicere”, ovan 53 n 30, ”make” är BCP-traditionens term för ”facere”, tidigare reserverat för diakonvigning korresponderande mot ”ordain priests” resp ”consecrate bishops”. Den i de tre ritualen gemensamma termen i ASB 1980 är "ordain". Även Vigningsbönen kallas ”ordination [prayer]”. Cf ovan 16, 40 n 61.
en speciell slutkollekta”. Det är därmed en förbön av litanietyp ”för kandidaterna och för hela kyrkans tjänst”, som rubriken uttrycker det. Den tredje förändringen finns i Vigningsbönen. Lovsägelsen, epiklesen och den efter uppdragstyperna varierade förbönen för dem som vigs och doxologin följer i huvudsak modellordningen och därmed en bearbetad BCP—tradition.” Förändringen gällde epiklesen enligt följande.
CSI-versionen bearbetades i den engelska unionsformen. Sannolikt under inflytande från pontifikaleliturgin gick man längrei tillämpningen av grundsynen enligt CSI—förordet: vid vigningen ”är Gud den verklige ordinatorn”.42 Relativsatsen om att ”vi viger” ströks. Den återinfördes i liturgikommissionens förslag 1977, otvivelaktigt en eftergift åt BCP-tra- ditionen. Fortsättningsvis åstadkoms en kompromiss. Relativsatsen ströks ur epiklesen men rycktes istället in i tacksägelsedelen. Brytningen mellan två grundsyner — vigning genom biskops fullmaktsförläning resp genom kyrkans bönehandling — går här i dagen.”13 Det är värt att återge slutfallet på vigningsbönens första del och epiklesen i de versio- nerna efter den tidigare citerade CSI-utformningen:
Unions/iturgin 1968 Genom honom [Kristus] bön— faller vi därför nu ödmjukt dig, 0 Fader:
Sänd din helige Ande ner över din tjänare N
för en diakons [etc]44 uppdrag och arbete i din kyrka.
Lilurgiförslaget ] 9 77
Och nu tackar vi dig för att du har kallat dessa dina tjänare
att delta i denna tjänst som anför- trotts åt din kyrka. Sänd din helige Ande ner över din tjänare N som vi nu viger i ditt namn för en diakons [etc] uppdrag och ar- bete i kyrkan.
Fo'rsökslit 1978/A SB 1980
Och nu tackar vi dig för att du har kallat dessa dina tjänare som vi viger i ditt namn att delta i denna tjänst som anför- trotts åt din kyrka. Sänd din helige Ande ner över din tjänare N
för en diakons [etc] uppdrag och ar- bete i din kyrka.
40 Kollektan blev en egendomlig kombination av slutkollekta och ersättning för efterlyst skriftermål. GS 327 Y 45. I ASB 1980 Commentary förklaras kollektan to m utgöra ”an absolution pronounced by the bishop”; i så fall är det Gud som absolveras av biskopen! '" Tacksägelse- och förbönspartierna är BCP-versionen 1928 via CSI-liturgin och anglikansk-metodistiska unionsordningen. — I förbönsdelen hade prästvignings- ritualet en bibelalluderande (Rom 12: [) nyckelfras i liturgikommissionens förslag 1977: ”Set them among your people to offer spiritual sacrifices acceptable in your sight”. CSI—liturgin hade även ”to offer with all thy people . . vilket i ASB 1980 lett till ”offer with them . . .”. ” CSI-lydelsen ovan 74. Anglican-Metodist Unity l, Ordinal 1980 behandlar sa- ken i förordet 12f (punkt 6, 8) utan att dock bruka CSI-förordets uttryckssätt. 43 Att relativsatsen återinfördes 1977 och omplacerad bevarades motiverade litur- gikommissionen så, att ”the importance ofthe bishops participation in the rite is safeguarded by the words”. ASB 1980 Commentary 148. ”We” skulle alltså syfta inte på ordinatorskollegiet utan vara en pluralis majestatis, vilket svarar mot tra- ditionell uppfattning att biskopen förlänar vigningen. *" CSI-tillägget om prästens uppgifter (ovan n 19) ströks i den engelska unionsord- ningen 1968 och finns inte med i ASB 1980. Saken är förstås kvar men främst i beskrivning av uppdragsinnehåll före löftesfrågorna.
kyrkan i USA och den engelska metodismens ordinationsordning 1975 anges liksom några ekumeniska rapporter.28 Det meddelades emellertid att kommissionsförslagets ritual ”i första hand är byggda” enligt ”the Anglican-Methodist Ordinal”. En presentation krävs.
Såsom ett viktigt led i de sedermera strandade unionssamtalen mellan den engelska metodistkyrkan och Church of England hade en vigningsli- turgi projekterats. Efter remissomgång hade slutversionen utgetts 1968. Den hade sedan utnyttjats för den nyssnämnda metodistiska vignings- ordningen och således också lagts till grund för det anglikanska liturgiar- betet, uppenbarligen därför att projektliturgin ”rönte allmänt bifall”.29 Då den anglikanska liturgikommissionen skulle ange det liturgiteologis- ka grundmönstret för sitt förslag gjorde man detta i form av ett citat ur unionsdokumentets förordz” ”Vigningsritualens utformning följer i vart enskilt fall det bibliska mönstret med folkets antagande [av kandidater- na] och bön med händers påläggning” I själva verket följdes mo- dellordningen så nära, att liturgikommittén kunde inskränka sig till att enbart anmäla de sammanlagt sju jämkningar man gjort?”
Liturgikommissionens betänkande är i realiteten ett vittnesbörd om den starka genomslagskraft CSI-liturgin fick i England. Den indiska en- hetsliturgin hade nämligen lånats in för att med vissa jämkningar utgöra instrument för det engelska unionsarbetet. Överingenjören i den arbets- grupp som valde modellen var samme prof Ratcliffsom några år tidigare med sådan emfas lyft fram CSI-ordningen som mönster.” Via det engels- ka unionsarbetet kom den alltså att bli mallen för ordinationsordningen i såväl metodistkyrkan som Church of England. Det kan tillläggas att vig- ningsordningen i sin anglikanska version utgjorde en hörnsten i det vid- gade engelska enhetsprojektet ”hån mot synlig enhet” i vilket fem kyrkor var direkt involverade och ytterligare några engagerade.33
Under liturgins antagningsprocess inom Church of England skedde en del förändringar såsom redan berörts. De viktigaste avvikelserna från
” Om liturgierna 26ff, 86ff resp 111. Bland de ekumeniska rapporterna var Minis- try and Ordination 1973 från den anglikanska — romersk—katolska dialogen. Det bör tillfogas att liturgikommissionens ordf, canon R C D Jasper, som officiell observatör vid Andra vatikankonciliet deltog i arbetet på liturgikonstitutionen. ” Citatet från GS 327 5. För det följande ibm 5f. Canon Jasper (n 28) deltog i arbetet på den anglikansk-metodistiska vigningsordningen i Anglican-Methodist Unity l, Ordinal 1968. Den liturgiska arbetsgruppens kommentar ibm 4ff följs av ett av hela unionskommissionen antaget förord llff och ritual 14ff. Förordet har även återgetts på latin ibm 36ff. Motiveringen ibm 10 var att det vid konsultationer med andra kyrkor om "this doctrinal statement" uppstått språkliga missförstånd. För klarhetens skull hade därför texten översatts också till latin. Den fullständiga titeln till vigningsordningen var The Form and manner of ordaining ministers in the Church of God, according to the Order of the Church of England and the Methodist Church in Great Britain. — Om ordningen Bradshaw 1971 187ff. 3" You-reformen, GT-läsningar och psaltarsång var konsekvenser av övergripan— de reformbeslut. Fem egentliga förändringar: ny epistelkollekta, presentation även inför biskopen liksom för folket, reviderad litania införd enligt, hette det, ”obruten tradition och universellt bruk”, samt slutligen återinförande av kombi- nerad diakon- och prästvigning (jfr ovan 72 med n 13). 3' Ovan 74 med n 22. Om Ratcliff, död 1979, som huvudansvarig för det engelska liturgiska unionsförslaget Anglican-Methodist Unity ], Ordinal 1968 3.
2.3.2.2 Den engelska liturgins karaktär av bönehandling
Tidigare har framhållits att liturgirevisionen skett efter en modellordning som skapats och förmedlats på ekumeniska vägar. Under modellordning- ens bearbetning inom Church of England fram till slutversionen i ASB 1980 hölls också förbindelserna öppna med det pågående breda engelska projektet för försoning mellan kyrkorna.49 De kanalerna krävdes, efter- som modellordningens utformning undergick förändringar. I den före- gående redogörelsen har markerats att 1968 års romersk-katolska ponti- fikale måste anses ha varit den kritiska instansen. I efterhand har liturgi- kommissionen kommenterat saken. Under ordinationsordningens hela tillkomsttid, heter det med en drastisk formulering, ”vilade skuggan av Apostolicae curae över dem som utarbetade ordningen”, dvs 1896 års bokstavligen talat förintande romersk-katolska kritik av anglikansk vig- ningsordning och därmed vigningstjänsterna.50 Mer nyktert och av allt att döma mer rättvisande tillades att all strävan gick ut på att ”the Ordi- nal” efter revisionen ”inte skulle lägga något hinder i vägen för romerskt erkännande av anglikanska vigningstjänster (Anglican Orders)”.5'
Mycket konkret gällde det att inte störa utan främja den internationel- la romersk-katolska och anglikanska dialogen. I en pågående ekumenisk process hade arbetet år 1973 avkastat en enhällig delrapport ”om kyrkans och om vigningstjänstens väsen(nature)”. Det man där behandlade upp- gavs vara det grundläggande om vilket total samstämmighet måste råda, det mest centrala där ”enighet är ett oeftergivligt villkor för enhet”.52 I CSI-liturgin och den anglikansk-metodistiska ordningen hade gjorts ändringar vilka alla kan förklaras som korrigeringar för att vinna sam- klang med pontifikaleliturgin 1968 beträffande sådant som i dialogens delrapport, närmast artiklarna om ordinationen, lyfts fram som grund- läggande.53 Det var uppenbarligen med all rätt som de båda nyssnämnda dokumenten apostroferades i liturgikommissionens betänkande 1977. Som ett eko av 1968 års apostoliska konstitutions deklaration om det för vigningshandlingen konstitutiva förklarade den anglikanska liturgikom- missionen att
den essentiella formen och materian för vigning är bön med handpåläggning, föregångna av folkets bifall och bön. Överlämnandet av någon symbol för upp- draget (office) är en ceremoni av tilläggskaraktär och inte essentiell för att förläna stånden (confer orders). Den äldsta traditionen innefattar ingen imperativisk for- mel i vigningens form.54
Avsnittet med sitt nästan kanonistiska språkbruk tycks bekräfta utsagan, att Apostolicae curae kastade sin slagskugga över arbetet. Det intrycket kunde man också få av de tre ritualens allokutioner om resp uppdrags- typ. I dessa ingick den likalydande deklarationen, att vigningen sker
” Ovan n 32. Unionsliturgin 1980 är nära relaterad till den anglikanska försöks- ordningen 1978—ASB 1980. 50 Om Apostolicae curae ovan 56. Citatet från ASB 1980 Commentary 143.
5' Ibm.
52 Ministry and Ordination 1973, sammanfattningsartikeln 17 ibm 36f.
” Ibm art l4—l6. 54 GS 327 5, cf ovan 40.
”inom den historiska successionen för kyrkans tjänst såsom Church of England har mottagit den”. Så mycket intressantare är det i så fall att exemplen båda återfinns i liturgikommissionens förslag 1977 men inte senare. Vad allokutionsformuleringen angår är det värt att notera att det såsom en stark sammanfattning av det gamla förordet till ”the Ordinal” talas om kyrkans ”tjänst(ministry)” och inte ”tre stånd(orders)”. Det gamla förordet hade i allt väsentligt konserverats så sent som i 1969 års kyrkolag. I ASB 1980 finns däremot så gott som inget av det traditionella, kanonistiska språkbruket.55 Ett studium av förändringar som skett ger vid handen att den konkreta ekumeniska kontexten med parallella in- hemska och internationella lärosamtal över konfessionsgränserna ytter- ligare skärpt kravet på en omprövning av kyrkans egen traditionsgivna och -tyngda ordinationsordning.
Genom anknytningen till restaurerad romersk-katolsk vigningsord- ning tycks den engelska fått tre accenter av betydelse.56 Redan har fram- gått att förstärkning skett av bönekaraktären. När det gäller uppdragsty- perna i och för kyrkan finns det en strävan att i fr a allokutioner och vigningsbönens varianter dels ge uttryck åt kollegialitetstanken, dels ange resp uppdrags särskilda relation till Kristus. För att Kristus skall bli känd för alla människor skall diakonen vara ”tjänare(servant)” såsom Kristus; prästen skall lokalt vara ”tjänare och herde” såsom Kristi ”för- valtare (steward)” och ”i Kristi namn”; och biskopen slutligen skall vara ”tjänare”, ”styresman (ruler)”, ”överherde(chief pastor)” såsom ”sände- bud(ambassador=apostel) för Kristus”, allt ”efter apostlarnas exem- pel”. Om diakonen heter det inte mer än att han skall ”bistå prästen under vilken han tjänar”. Prästen däremot skall tjäna ”med (with) bisko- pen och med sina prästkollegor (fellow-priests) såsom tjänare och her- de”, som en bland ”medtjänare (fellow servants) i Kristus”. Biskopen slutligen har såsom ”Kristi sändebud” och ”chief pastor” det övergripan- de ansvaret att föröka, förena och förnya kyrkan i sändningen ”till alla folk”. Ansvaret skall han bära tillsammans ”med (with)” sina "biskops- kollegor (fellow bishops)” och utöva också genom ledning och uppmunt- ran åt ”dem som tjänar med (with) honom”. I vigningsordningen är det nu lika litet som tidigare tal om dividerat resp fullt ämbete. Samtidigt är det tydligt att biskopen har totalansvaret för tjänsten i kyrkan och kyrkans tjänst men inte såsom monark utan i kollegialitet. Denna kollegialitetsprincip räcker dock bara till för bisko- par och präster. Inom diakonvigningsritualet har det inte funnits utrym- me för några ”fellow-” och ”with—”—formuleringar. Kristusmönstret får
” Genomgående används ”ministry” där kyrkolagen med BCP talar om ”(holy)orders”. ”The order of priesthood” (canon 3:4) har bevarats i ärkediako- nens presentation av kandidater för biskopen, reviderat dock till ”office of priest- hood”. Eljest är ”priesthood” en term använd om hela gudsfolkets konungsliga prästerskap. Även ”priest” ifrågasattes till förmån för ”presbyter”, vilket ledde till ritualtiteln ”The Ordination of Priests (also called Presbyters)”. Distinktionen mellan make-ordain-consecrate (ovan n 39) är upplöst. Huvudordet för de tre handlingarna är ”ordain”, angett också med den nya termen för vigningsordning- en som sådan, ”the Ordinal” (ovan 75). Titeln för biskopsvigningsritualet har dock kvar en mellanform: ”The Ordination or Consecration of a Bishop”. 56 Cf ovan 75f med n 28.
betyda att diakonen är kallad att ”tjäna(serve)” — grundordet för de tre uppdragen — genom att ”hysa omsorg (care)” och ”undervisa (teach)”, men det enda relationsuttrycket som finns är att diakonen skall ”bistå (assist) prästen under vilken han tjänar”. Man får intrycket att diakonatet trots allt är ett preliminärt steg för prästkandidater, handledda ”under prästen”.
Det hör till saken att afroasiatiskt tryck stegrats så att Lambeth-konfe- rensen 1958 rekommenderade kyrkorna ta ställning till frågan om ett självständigt diakonalt uppdrag — den fråga som alltsedan 1878 skjutits undan.57 Inom Church of England hade ärendet vid tiden för vignings- ordningens utformning avkastat flera rapporter men inte något ställ- ningstagande, otvivelaktigt emedan principfrågan gällde kvinnans roll, närmast diakonissornas, i kyrkans tjänst.58 För liturgirevisionen innebar situationen två konsekvenser. Liturgikommissionen berörde inte ens det faktum att den inte framlade förslag för diakonissors vigning och ASB 1980 innehåller inte något ritual, trots att det redan 1937 principiellt förklarats att det av kyrkan antagna Vigningsritualet skulle inlemmas i vigningsordningen, då denna reviderades.” Däremot har det gamla dia- konvigningsritualet bearbetats. Efter CSI-modellen har den liturgiska texten närmast byggt vidare på nyansatserna för ett karitativt diakonat i 1550 års vigningsordning.60 Men 1980 likaväl som 1550—1662 är detta fält begränsat inom ramen för det preliminära steget till prästvigningen!>I Med avvikelser från modellen och även pontifikalelösningen kommer preliminärkaraktåren till uttryck i en enklare liturgi, där huvudformen för praxis återigen blivit diakonvigning som förspel till prästvigningen.” Kanske man dock kan säga att vigningsordningen i denna del är europe- iskt och närmast engelskt ekumeniskt färgad av den pågående ompröv- ningen av diakonatets karaktär!)3
57 Ovan 63 n 65, Lambeth Conference 1958 106f. Frågan kom via 1968 års biskops- konferens att behandlas av det nybildade Anglican Consultative Council vid dess första konferens 1971 och blev ett delproblem i komplexet "Women and Holy Orders”. 5” Samson 1978 4f räknar upp rapporterna. ” Bradshaw 1971 167 och ovan 66f. Om principbeslutet fullföljts, hade detta inte nödvändigtvis betytt ytterligare ett ritual (cf nedan 89), snarare revision av det införda. — Biskopen av Ely, som inte tvekade att dra konsekvenser av en teologisk grundhållning (Eckerdal 1981 119ff), drog av Lambethkonferensernas beslut 1920 och 1968 (ovan 63) den slutsatsen för praxis, att en kvinna vigdes för permanent diakonat tillsammans med män för genomgångsdiakonat enligt kyrkans ”Ordi- nal” med den ändringen, att kvinnan fick ta emot helbibel och därtill ett halskors. Samson 1978 21 med n 4, cf ibm 5 och 8. 6" Ovan 52. '>' Den ännu 1928 bevarade anvisningen om prästvigning normalt ett år senare (ovan 66) är dock struken. ” Om normalformen i Church of England ovan n 37. Jfr CSI-liturgin ovan 72. Anglican-Methodist Unity l, Ordinal 1968 har följt CSI-liturgin i att inte införa ritual för förenad vigningsliturgi. Ibm 13 ges emellertid anvisningar hur sådan skall utformas och restriktioner för praxis har inte getts. 63Av detta skäl ingick inte diakonvigningsritual i det engelska förslaget till unionsliturgi 1980 (ovan n 32). Det är knappast en tillfällighet att diakonatet inte ens nämns i den anglikanska/romersk-katolska rapporten Ministry and Ordina- tion 1973. Cf ovan 56f.
Med ASB 1980 fick Church of England en radikalt förnyad vignings- ordning. Förbindelsen med BCP-liturgin kan inte bestridas men om- formningen är stark. Då professor Ratcliff 1960 varmt anbefallde CSI- liturgin som modellordning för anglikanismen, ansåg han att det var motiverat såsom uttryck för en reell och rätt trohet mot BCP-liturgin!)4 Church of England har genom antagandet uppenbarligen agerat efter maximen, att trohet mot Vigningsordningens särskilda ”anda och grund- ton (spirit and tenor)” krävt ett uppbrott från den liturgiska ordningen för att restaurera ett gammalkyrkligt mönster. Motsvarigheten till det mångomtalade förordet 1550 i ASB 1980 kan få sammanfatta. I stället för att tala om tre ”stånd (orders)” — ett uttryck som inte längre finns i liturgin — såsom apostolisk ordning för kyrkans apostolicitet, garante- rad genom episkopal vigning, anges följande:
Den treledade tjänsten (threefold ministry). — Church of England vidmakthåller den historiska treledade tjänsten med biskopar, präster och diakoner. Dess tjänare (ministers) vigs av biskopar i enlighet med fastställda gudstjänstformer med bön och handpåläggning.
2.3.3 Liturgireformen i Episkopalkyrkan i USA
2.3.3.1 Revolutionsliturgi med konserverad ordinationsordning 1789— 1957
Den revolutionära process 1783—89 i vilken USA konstituerades med egen författning innefattade också anglikanernas frigörelse från Church of England. År 1789 slutfördes arbetet genom att egen författning och egen liturgi, BCP/US, antogs för episkopalkyrkan i USA.65 I förordet framhölls att ”den gudomliga försynens skickelse” medfört en regimför- ändring som enbart den föranledde ändringar i liturgin. General Con- vention, det efter demokratiska principer sammansatta högsta lednings- organet, hade önskat göra en total översyn av den engelska liturgin utan att därför vilja bryta med kyrkans lärotradition. Man hade inte kunnat annat än att ”under tacksamhet mot Gud gripa det lyckliga tillfälle som erbjöds”.66
BCP/US med dess i alla upplagor omtryckta förord är veterligen den enda anglikanska liturgi som bejakar den liturgiska traditionen och sam- tidigt gör upp med Englands kyrka. Under bortemot tvåhundra år hade de amerikanska episkopalerna tvingats leva icke-episkopalt, ty Canter- bury betraktade den nordamerikanska kontinenten som utmark till Lon- dons stift. Den förste amerikanske biskopen, Samuel Seabury, blev vigd först 1784 men detta av oberoende skotska biskopar, då de engelska vägrat. Canterburypolitiken ändrades visserligen senare men fög sent.67
*” Ovan 74. 65 Hardon 1969 104f, Ahlstroem 1975 I 446ff, Martling 1982 67f. 65 Regimförändringen krävde ändringar i förböner för civila makthavare, hette det. Förordet liksom 1789 års antagningsbeslut ingår i alla senare upplagor. 67 För detta n 65. Tre amerikanska anglikaner vigdes i England 1787—90.
Då BCP/US antogs av General Convention 1789 fanns ingen vig- ningsordning med. År 1792 var det dags också för en sådan, vilken ome- delbart togs i bruk för den första anglikanska biskopsvigningen i USA.68 De reviderade upplagorna av BCP/US år 1892 och 1928 innefattade också vigningsordningen, i USA som i England såsom en självständig del av gudstjänstordningen.69
De två första upplagorna är så gott som identiska. Trots den revolutio- nära tillkomstprocessen utgjorde även den amerikanska vigningsord- ningen så gott som omtryck av BCP 1662 vad gäller både förord och de tre ritualen. Trohetseder till kung och för biskopars del också ärkebiskop ersattes med förklaring om trohet mot episkopalkyrkans lära och författ— ning. Litanians förböner för det engelska samhällets civila myndigheter fick amerikansk anpassning. Den enda egentliga förändringen i den li- turgiska texten gällde vigningsformeln vid ordination av präster. Vad puritaner inte hade lyckats med vid tillkomsten av BCP1662 blev genom- fört i USA 1792: istället för ”Tag emot den helige Ande för en prästs uppdrag. . hette det: ”Tag emot fullmakten. . .”.7" Men segern var bara halv, ty formeln sattes in som alternativ till den bevarade gamla. Vittnes- börd om förhållandena i den unga episkopalkyrkan ger vigningsord- ningen genom att för första gången innehålla regianvisningar angående deltagande ”av folket”. Här angavs redan 1792 när menigheten skulle stå, knäfalla etc. Här fanns rent av acklamationer, inklusive menighetens ”Amen” till bönen omedelbart före handpåläggningsriten.
Vigningsordningen 1928 innehåller ytterligt få jämkningar. Det enda originella är att episkopalkyrkan i stället för att som i England utesluta litanian utformade en kortform med förbön för kyrkan, hennes enhet — det är i den ekumeniska rörelsens framväxttid bönen redigeras —, för ”alla biskopar, präster och diakoner” samt för vigningskandidaterna. Det intressantaste är dock att vigningsordningen inte innehåller ritual eller anvisningar för vigning av diakonissor, trots att episkopalkyrkan i decennier kyrkorättsligt reglerat saken och trots att Lambethkonferensen 1920 givit rekommendationer i den riktningen.”
Det är uppenbart att ordinationsordningen sådan denna blivit given i BCP 1550—1662 också av episkopalkyrkan i USA betraktades som ett område skyddat för de förnyelsesträvanden som 1892 och fr a 1928 präg— lat liturgin i övrigt.72 Förhållandet var detsamma när kyrkans liturgikom- mission på 1950-talet producerade en rad delbetänkanden, baserade på liturgihistoriska studier. 1957 års förslag till vigningsordningen är kort
6” Mitchell 1971 529, Martling 1982 68, cf nedan 11 69. 69I McGarvey 1895 420ff avtrycks vigningsordningarna 1792 och 1892; därtill BCP/US 1928 . 70 Formeln i BCP 1662 ovan 55. Fortsättningen om nyckelmakten (Joh 20:23) ersatt med ”And be thou a faithful dispenser of the Word of God and of his holy Sacraments. In the name of the Father . .. ”, vilket är helt enligt John Wesleys amerikanska liturgi 1784 (nedan 100 n 7). " Ovan 62f. 73 Cuming 1969 239f, Eckerdal 1981 148 med n 4.
sagt bekräftelsen på att liturgin sådan den traderats representerade apos- tolisk ordning.73
2.3.3.2 Den amerikanska gestaltningen av vigningen som bönehandling 1970—1979
1957 års betänkande ledde till ingenting. Tio år senare tillsattes en sär- skild arbetsgrupp för ordinationsordningen inom ramen för ett brett upplagt reformprogram, innefattande etapper med liturgisk försöks- verksamhet etc.74 Det har sitt intresse att gruppens ordförande, professor H B Porter, just 1967 utgett ett arbete med vigningsböner i den gamla kyrkan.75 Det har också sitt intresse att arbetsgruppen informellt inhäm- tade synpunkter på utkast från en rad specialister i den egna och i andra kyrkor, också på andra kontinenter.76 Direkta kanaler fanns mellan ar- betsgruppen och det arbete på en ordinationsordning som inletts såsom led i ett brett upplagt projekt (COCU) för union mellan en rad evangelis— ka kyrkori USA.77 Gruppen hade också förstahandsinformation om den romersk-katolska kyrkans liturgiska förnyelseprogram.” När gruppens förslag till ordinationsordning publicerades år 1970 berördes dessa för- hållanden i allmänna ordalag. I en ovanligt väldokumenterad studie så- som introduktion till liturgiförslaget refererades dock mer till teologisk och framför allt liturgivetenskaplig forskning. Det sammanfattande om- dömet blev, att man internationellt kunde iaktta ”konvergens i synsätten
73 Alltifrån 1928 fanns som permanent liturgiskt organ The Standing Liturgical Commission. Price 1976 9f. Om 1950-talsförslagen från denna ibm 10ff, Eckerdal 1981 150ff. Förslaget till vigningsordning (”The Ordinal”) i PBS 8 1957, en version motsvarande den engelska 1928 med två viktiga avvikelser: litanian inlemmades i böneblocket omedelbart före vigningshandlingen och traditio instrumentorum, som praktiserades erkändes (för präst kalk och paten, för biskop kräkla enligt Cranmers ordning 1550). 1792 års alternativa vigningsformel för präster (n 70) uteslöts. Det är betecknande för förslagets konservativa karaktär att det inte åbe- ropas ens av liturgikommissionen i senare betänkanden. 74 Eckerdal 1981 150ff. ” Porter 1967 var ingen vetenskaplig textedition utan en studieutgåva med origi- naltext och engelsk översättning jämte korta introduktioner och löpande kom- mentarer. Först i samlingen stod vigningsordningen i Hippolytos” Den apostolis- ka traditionen (ovan 15 n 1) med utgångspunkt från den latinska versionen. Ibm 6ff.
76 PBS 20 1970 5. ” COCU (Consultation on Church Union) inleddes 1962 med representanter för en lång rad evangeliska kyrkor av anglikansk, metodistisk, reformert (presbyteri- ansk och kongregationalistisk) och baptistisk konfession och med romersk-katols- ka och lutherska observatörer. Eckerdal 1981 l82f, 239. Principprogram utgavs i Principles of Church Union 1966. Ibm 45— 54 ingår kapitlet ”The Ministry of the Church". Betänkandet A plan of Union 1970 90ff innehåller som appendix 2 en form för vigning av — i följande ordning —— presbyterer, biskopar, diakoner. Ett första COCU-förslag uppgjordes utan medverkan av liturgisk expertis och blev på grund av den kraftiga kritiken omarbetat. White 1976 123. Den bearbetade formen publicerades 1970. Episkopalkyrkan deltog i projektliturgins utformning, Gene- ral Convention beslöt 1970 delta i studiearbete kring den. Mitchell 1971 529. "* Liturgihistorikern Massey Shepherd, som var involverad i COCU-projektets och episkopalkyrkans liturgikommissions arbete varjämte canon Jasper (ovan 76 n 28) anglikansk observatör i Andra vatikankonciliets arbete med liturgikonstitu- tionen. Eckerdal 1981 152 n 19.
utifrån skilda kyrkliga perspektiv om vad ordination borde vara”.79 Det var i enlighet därmed man velat utforma Vigningsordningens tre ritual:
Rotade i BCP är dessa anglikanska liturgier. Samtidigt är det förhoppningen att de skall erkännas i första hand som kristna liturgier, avsedda för att förläna bisko- pars, prästers och diakoners uppdrag i Kristi ena, heliga, allmänneliga och apos— toliska kyrka.80
Den ekumeniska intentionen för ett arbete i det antydda konkreta eku- meniska sammanhanget har i hög grad präglat liturgiförslaget. Det visar sig att förlagorna närmast varit CSI-liturgin 1958, dels i original, dels i den engelska anglikansk-metodistiska versionen 1968, vidare det restau- rerade romersk-katolska pontifikalet 1968. Men förslaget till ”the Ordi- nal” utgör inte en kompilation av dessa källor utan är en relativt utförligt motiverad ny, välgjuten enhet. Arbetsgrupp och liturgikommission för- ordade med andra ord att episkopalkyrkans konservativt bevarade BCP- tradition skulle förnyas tämligen radikalt.” Uppenbarligen ansågs lös— ningen övertygande. General Convention godkände 1970 att vignings- ordningen brukades i liturgisk försöksverksamhet. Med endast marginel- la justeringar under den stegvisa antagningsprocessen har vigningsord- ningen införlivats med den också i övrigt genomgripande förnyade BCP/US 1979.82
Det har redan framgått att episkopalkyrkans vigningsliturgi till struk- tur och utformning hör till samma liturgiska familj som de redan behand- lade liturgierna. En allmän presentation är därför överflödig. Det kan däremot vara värt att jämföra hur två anglikanska kyrkor genomfört reformen, särskilt som arbetet i episkopalkyrkan och Church of England skedde under likartade förutsättningar.”
Strukturmässigt har episkopalkyrkan med CSI bevarat ett karakteris- tiskt BCP—drag. Redan i mässans inledning sker sålunda presentationen. Den innefattar en både muntlig och skriftlig lojalitetsförklaring mot kyr- kans lära och författning. Presentationsavsnittet som helhet har också i USA restaurerats för att ge utrymme åt meninghetens bifall till vigning-
” PBS 20 1970 34.1bm 7ffintroduceras förslaget, ibm 19ffanges sådant man dragit särskild nytta av, ibm 40ff redovisas källor och litteratur. Introduktionen är skri- ven av H B Porter enligt liturgikommissionens "coordinator”, Malania 1975 158 n 4. Liturgins teologiska grunddrag behandlade i Porter 1972 69ff. 3” PBS 20 1970 33. Det nästan kanonistiska språkbruket i slutfallet bör återges: liturgierna är ”intended to confer the episcopate, priesthood and diaconate of Christ's . . . Church”. *” Ibm 17f och t ex 28f anläggs mycket kritiska synpunkter på BCP-traditionen. I Porter 1972 74f, 77 heter det att förslaget fört fram i ljuset sådant som var fragmen- tariskt eller inte alls uttryckt i BCP, vilken teologiskt sett rent av ”skiljer sig från normal anglikansk lära”. ”2 Godkänd 1970 för treårig försöksverkamhet utan några inskränkningar (jfr Eckerdal 1981 153 med n 51 om initiationsordningen) omtryckt i Services for Trial Use 1971. Godkänd för försöksverksamhet även 1973—76 blev den sedan införd i det samlade BCP-förslaget i PBS 29 1976 för att via Proposed BCP 1977 slutligen intasi BCP/US 1979. Om antagningsproceduren Eckerdal 1981 156 med n 35, 37, 38. 33 Den engelska liturgikommissionen angav den amerikanska systerkyrkans för- slag till ”Ordinal" bland särskilt anlitade förlagor. Ovan 75f.
en.84 Den anslutande litanian är en bearbetning av 1928 års version. Slut- kollektan fungerar samtidigt som epistelkollekta. Allt som allt har man restaurerat en kyrkans allmänna förbön inför Ordets gudstjänst85 med dess tre läsningar och predikan.86 Nicaenum utgör övergången till vig- ningsavdelningen.87 Den har samma struktur i BCP/US och ASB med 'det undantaget att deti USA inte är litanian utan i alla tre ritualen Veni creator eller Veni sancte Spiritus som utgör inledningen till tyst bön och Vigningsbönen. Till skillnad från européerna har amerikanerna angett en investitur efter vigningshandlingen och överlämnande av helbibel men även andra symboler jämte korta tydningsord för resp uppdrag.88
Till episkopalkyrkans särtradition hörde en angelägenhet om hela me- nighetens deltagande i vigningsliturgin?9 Den saken är nu gemensam för hela den ekumeniska familjen av vigningsliturgier. Fortfarande finns dock några särdrag i episkopalkyrkans liturgi. Ett sådant är föreskriften att vigningskandidater skall presenteras var och en av ”en präst och en lekman och ytterligare personer om så önskas” för att markera en hela kyrkans vigningsbegäran.” En pendang utgör mottagandet efter vig- ningshandlingen. I anslutning till Pax utväxlas fridshälsningen mellan de nyvigda och så många som låter sig göras. Förmodligen praktiseras flera olika sätt för den hälsningen. Veterligen är det dock första gången
84 Varje kandidat presenteras (se nedan n 90) för biskopen, som i sin tur vänder sig till menigheten. Bevarat är att vigningshinder kan anmälas. Därpå ställs två frågor för vigningsbifall genom acklamationer. 1970 bevarades dock direktöversättning- en av axioi: ”They are worthy", upprepat ”with a loud voice several times”. Motivering PBS 20 1970 23f. Försöksverksamhetens erfarenheter ledde till om- formning. Price 1976 102. I den senare versionen, anknuten till CSI-liturgins form (ovan 71 n 9) övertogs och bearbetades lösningen i England (ovan 78 n 35). Också USA-formen illustrerar problemet att i egentlig mening översätta liturgiska ele- ment knutna till helt andra yttre förhållanden. *” Kollektan, sammanfattande bönen för världen och kyrkan, ”that wonderful and sacred mystery”, kan följas av eller ersättas med de temporebönen. Normalt hålls allmän förbön också sist i Ordets gudstjänst. 86 Som i CSI- och ASB—liturgierna anges läsningar för resp ritual enligt CSI-meto- den för urval. Särskilt epistlarna skall således ge ”bibliska prototyper” för resp vigningsuppdrag. PBS 20 1970 25, cf Porter 1972 72f. I prästvigningsritualet påpe- kas särskilt, att ”elder” i bibelöversättningar skall bytas mot ”presbyter", ritualets term för präst. Ett eller två alternativ anges till resp läsning, som även kan utgöras av dagens texter. 37 Vid biskopsvigning följer Credo först efter blocket med frågor på uppmaningen till electus, ”chosen to be a guardian ofthe Church”s faith, to lead us in confessing that faith”. ”3 I episkopalkyrkans praxis ingick investitur och traditio instrumentorum (ovan n 73). Nu har de föreskrivits resp medgivits. I allmänna anvisningar ges regler om liturgisk dräkt och om överlämnande till biskop av ”ring, kräkla och mitra eller andra för uppdraget passande insignier”, till präst av "redskap eller symboler”. Diakon berörs inte. Enkel ordning anges för att i förväg välsigna ”kläder och andra symboler för uppdraget". ”9 Ovan 85. 9” Lösningen fanns redan i PBS 201970. Mitchell 1971 533, 535 ansåg den vara ”en verklig vinst” för att uttrycka att vigningstjänsten finns ”inom snarare än över gudsfolket”. När COCU-liturgin 1970 (n 77) av samma skäl angav att lekmän kunde delta i handpåläggningen måste det räknas till ett av den liturgins uppslag som ”förvisso är excentriska”.
som det blivit direkt föreskrivet att menigheten också gemensamt skall hälsa en nyvigd biskop genom att applådera. Tidigare exempel finns det däremot för att också låta kyrkklockorna ringa. Mycket gammal tradi- tion finns för anvisningen, att den nyvigde biskopen efter att ha tagits emot ”nu kan bli eskorterad till biskopsstolen”, dvs intronisationen, lika- så för att avsluta hela mässan med Te Deum.”
Mellan BCP/US och ASB finns en likhet som beror på olikhet. Båda vigningsordningarna har enbart de tre klassiska vigningshandlingarna och inget ritual för diakonissvigning. Förklaringen är emellertid att epis- kopalkyrkan i USA är 1970 och 1976 resolverat att uppdrag såsom dia- kon resp präst och biskop kan ges åt såväl kvinnor som män. I konse- kvens därmed har kyrkan upphävt 1889 års kyrkorättsliga särreglering om kvinnor som diakonissor. Kyrkorättsligt stadgas numera enbart om de inte könsbundna uppdragen som diakoner, präster och biskopar.92 Kyrkans vigningsordning är följaktligen till för vigning av såväl manliga som kvinnliga kandidater.93 Särskilt ritual för diakonissvigning har det med andra ord inte funnits utrymme för.94 Däremot har det funnits behov av sådana accenter i ritualet för diakonvigning att uppdraget framstår som ett med egen karaktär. Liturgin har formats så att den åtminstone vetter även mot ett permanent diakonat. Det är i varje fall inte uteslutet såsom det var ännu i BCP/US 1928.
Iakttagelserna för över till innehållsaspekter. I direkt anslutning till det nyss anförda kan konstateras att kollegialitetstanken uttrycks unge- fär som i ASB vad gäller präster och biskopar. Diakonatets ”tjänst inom tjänarskapet” lämnas emellertid inte helt åt sidan utan behandlas på ungefär det romersk-katolska pontifikalets sätt. Karitativa och undervi- sande funktioner i uppdraget skall diakonen utöva ”direkt under din biskop”. I praktiken innebär det något helt annat än att enbart biträda prästen under vilken diakonen tjänar (ASB). Om biträdesuppgifter talas det också här: i liturgi och förkunnelse skall diakonen ”biträda biskopen och prästerna”. Likaså heter det att biskopen som herde, liturg och för- kunnare på olika sätt skall bära ett särskilt ansvar inte bara för prästerna utan också för ”diakonerna och alla andra som tjänar i kyrkan”. De tre vigningsuppdragen är sammanlänkade, närmare bestämt på det sättet att präster resp diakoner är relaterade till varandra och fr a på olika sätt knutna till biskopen, som i sin tur står i gemenskap med biskopskollegiet.
'” Motivering i PBS 20 1970 23, 29f. Förslaget om klockringning ibm 60 har inte redigerats in i de slutliga anvisningarna i BCP/US 1979. Där har Te Deum-anvis- ningen vidgats till "a hymn of praise”. Om tradition för klockringning och Te Deum t ex nedan 196. ” Hamilton-Montgomery 1975 innehåller vissa data, kommentarer och en del aktstycken om anglikanismens och särskilt episkopalkyrkans behandling av frå- gan om kvinnors behörighet till vigningstjänst. ” Vigningsordningen, som enligt gammal amerikansk praxis i första hand räknar med vigning i lokalförsamling av endast en kandidat, markerar i liturgisk text att pronomen för kandidaten skall skifta beroende på om kvinna eller man vigs till biskop etc. ” Utrymme är en sak, behov en annan. Kyrkan har inte förbjudit en diakonissvig- ning som inre skall anses ge del i kyrkans vigningstjänst. Biskopar kan därför bruka ritual enligt den hundraåriga särskilda diakonissvigningstraditionen.
Vigningsuppdragens innehåll beskrivs på liknande sätt i den ekume- niska liturgiska familjens ritual. Kanske man kan säga att mönstret i den amerikanska liturgin närmar sig pontifikalets treledade schema med her- de-, liturg- och förkunnelseaspekterna korresponderande mot Kristi tre- faldiga sändningsuppdrag.95 Mer än i ASB-liturgin blir det tydligt att triaden fulltonigt innefattas i biskopens uppdrag. ”Dessa anordningar för ordination är anordningar för en episkopal kyrka”.”) I det perspek- tivet var det naturligt att också placera ritualet för biskopsvigning först i vigningsordningen. Den omplaceringen motiverades emellertid lika mycket av önskan att bryta med föreställningen om tre vigningsgraderi en hierarkisk trappa.97 .
Det hör till saken att episkopalkyrkan har ett starkt anglokatolskt arv med en kyrko- och ämbetssyn som också den skulle kunna karakteriseras som en ”hierarkologi”.98 Det finns olika tecken på att en gudsfolkstan- kens ecklesiologi bröt genom just under de år liturgiarbetet pågick.99 Ett intressant uttryck för omorienteringen finns i det omarbetade förordet till vigningsordningen. Ur den gamla upptakten om det trefaldiga ämbe- tet har följande inledningsfras bildats: ”De heliga skrifterna och de gam- la kristna författarna gör det klart, att det från apostlarnas tid har funnits skilda tjänster i kyrkan”. Först därefter talas om de tre för kyrkan karak- teristiska vigningstjänsterna, ”en gåva från Gud som är till för att nära hans folk och förkunna hans evangelium överallt”. Vigning av dem som Gud kallat sker, heter det nu, ”genom högtidlig (solemn) bön och episko- pal handpåläggning”. Eftersom vigningstjänsterna inte är konfessionell egendom utan hör till Guds kyrka måste vigningssättet också i episkopal— kyrkan vara ett ”sådant som av det kristna folket har varit och är mest allmänt erkänt som det lämpliga”.
Efter den grundsynen har vigningsliturgin som helhet präglats. Det är tydligt att ”episkopal handpåläggning” inte längre är en isolerad rit vari- genom biskopen med sin vigningsformel förlänar vigning. Handlingen är ett led i kyrkans vigningsbön. Vid utformningen av vigningshandling- en i snäv mening (”consecration”) är det lätt att se att episkopalkyrkans liturgi också i detta är närmast jämförbar med pontifikalets utformning.
” Ovan 39. % Price 1976 101. 97 Mitchell 1971 532f. ” Ovan 21. ” PBS 20 1970 har en kommentar, som i vissa resonemang och uttryckssätt klingar på klassiskt anglokatolskt sätt. De troendes konungsliga prästadöme berörs en- bart i inledningsfrasen, ett graderat ämbete utgjorde gudomlig ordning som ”ka- naler” för Guds nåd etc. Kommentarteologin sammanföll inte med liturgiförsla- gets, där vigningstjänsterna hörde hemma ”inom snarare än över gudsfolket”. Mitchell 1971 533. Liturgikommissionens presentation av det slutliga förslaget genom Price 1976 99ff inleddes med en exposé över de många olika tjänsterna i ”hela gudsfolket”, där envar är kallad ”att representera Kristus och hans kyrka”. Kristusrepresentationstanken i den anglokatolska ämbetsteologin har knutits till ”hela gudsfolket”. Det har skett helt enligt den 1976 reviderade katekesen, intagen i BCP/US 1979. Liturgikommissionens ”coordinator” polemiserade mot vad han ansåg vara rigid anglokatolsk syn på apostolicitet enligt vilken denna skulle vara garanterad genom det historiska episkopatets länksystem. Malania 1975 153ff.
Också episkopalkyrkan har för biskopsvigning använt Hippolytoslitur- gin som källa för Vigningsbönen. Motiveringen var att denna är ”den äldsta kända” Vigningsbönen och att det därtill är ”överensstämmande med anglikansk lära, att vigning sker genom händers påläggning och bön”.' De båda argumenten har tydligen haft tyngd nog för att också i denna kyrka vinna förtroende för en radikalt förändrad uppfattning om det för vigningen konstitutiva.2
På samma sätt som vid biskopsvigning fick de på BCP-traditionen omformade bönerna för präst- och diakonvigning ett längre epiklesparti att be under ”episkopal handpåläggning”.3 Till skillnad från CSI— och i viss mån även ASB-liturgin framhäver denna att Gud är ”den verklige ordinatorn och konsekratorn” (CSI-förordet). En i de tre epiklesavsnit- ten gemensam nyckelformulering är att Gud skall sända sin Ande och ”make (göra)” kandidaten till biskop etc. ”Make” är en klassisk synonym till ”ordain”. På en central punkt framhävs därmed att trefalden av vig- ningstjänster alltid är ”en gåva från Gud”. De har inte bara i begynnelsen blivit deponerade för att sedan förmedlas genom det historiska episkopa- tet. Vigningen är en Guds handling som svar på kyrkans troshandling, ”genom högtidlig bön och episkopal handpåläggning”.
2.3.4 Anglikansk väg från förläningsakt till kyrkans bönehandling
Det är hög tid att sammanfatta utvecklingslinjerna inom den anglikanska kyrkogemenskapen. Med skäl kan invändas att de här redovisade kon- kreta uttrycken för den traditionsgivna Vigningsordningens förnyelse en— bart utgörs av en indisk, en europeisk och en nordamerikansk vigningsli- turgi. Den invändningen avvisas inte genom att tillägga ytterligare en- skilda exempel. Likafullt skall två sådana lämnas med påståendet att den ena vigningsordningen får uppfattas som typisk, den andra otypisk för nutida anglikanska kyrkor.
Den anglikanska kyrkan i Canada (Anglican Church of Canada) hade redan 1918 antagit en egen BCP, som i enskildheter hade påtagliga för- ändringar. Vigningsordningen blev dock här som eljest i huvudsak in-
' Price 1976 102f. Det nämndes att bönen ”nu också är i bruk i den romersk- katolska kyrkan”. Om bönen och H B Porter ovan 86 n 75. ? Price 1976 102: eftersom bön utgör bärande element i den gamla kyrkans vig- ningsliturgi och därtill i nattvardsliturgin ”finns det inget skäl förmoda, att denna form är på något sätt bristfällig (defective)”. 3 Påfallande är anpassningen snarare till den apostoliska konstitutionen om 1968 års pontifikaleliturgi än själva liturgin vad gäller den för vigningen avgörande sakramentsformen (ovan 400. I BCP/US 1979 anger allmänna anvisningar texten till ritualens epiklesparti, vilket alltså skall uppfattas som sakramentsform. l ritua- len utmärker regianvisningar resp parti. Det kan tillfogas att BCP/US till skillnad från ASB 1980 ger föreskrifter om conconsecratorer, deltagande i epiklesrecitatio- nen — en lösning som mot liturgikernas önskan genomdrevs i 1968 års pontifikale (ovan 41 med 11 65—66).
takt.4 1982 åter antog General Synod An Alternative Ordinal som utgör ytterligare en medlem i den ekumeniska liturgiska familjen. Det är natur- ligt att den i långa stycken är identisk med liturgin för episkopalkyrkan i USA, ty det fanns en samverkan mellan systerkyrkornas liturgikommis- sioner. En del avvikelser fmns dock. På sådana punkter har canadensar— na i huvudsak stannat för den engelska liturgikommissionens lösningar.5 På en del av punkterna kan man misstänka att den mer låg- än högkyrkligt präglade kyrkan norr om sjöarna av sådana skäl föredragit den engelska versionen. Ordningen som helhet ger sammanfattningsvis också den ut- tryck åt den grundsynen att vigningen är en kyrkans troshandling genom bön och handpåläggningÄven om liturgierna inte är uniforma, repre- senterar de en enhet i grunduppfattningen om vigningen och om nödvän- diga konsekvenser för liturgiutformningen.
Den helt avvikande liturgin är 1978 antagen såsom alternativ till BCP 1662 för den australiensiska anglikanska kyrkan. Reorganiserad antogs 1962 en ny konstitution och ännu i denna bär kyrkan det officiella nam- net Tlle Church of England in Australia. När det liturgiska reformarbetet efter halvtannat decennium avkastade An Australian Prayer Book var denna genomgående mycket nära ansluten till BCP 1662, även om det finns avsnitt där man funnit skäl att närma sig engelska lösningar på vägen till ASB 1980!> För ordinationsordningens vidkommande in- skränktes revisionen emellertid till en försiktig språklig översyn, tillägg av några bibliska läsningar och medgivandet att utelämna litanian.7 Bun- denheten vid den traditionsgivna BCP1662 är remarkabel. Det finns inte något som tyder på annat än att denna liturgirevision utgör ett angli- kanskt undantag.
På några få decennier har den dittills orubbade anglikanska vignings- ordningen blivit indragen i ett radikalt förnyelse- eller restaureringsarbe— te. Så som saken återspeglats i kyrkogemenskapens biskopskonferens utgjorde vigningsordningen ännu är 1958 ett reservat i det eljest anbefall- da liturgiska förnyelsearbetet. Sedan dess har de börjat omdanas som en konsekvens av omorienteringen i synen på kyrkan och därmed på vig-
** Cuming 1969 241, Eckerdal 1981 148. ] BCP/Canada 1918 övertogs från det pågående engelska revisionsarbetet särskild bön före biskopens ämbetsförläning även vid diakonvigning (ovan 65). Veterligen för första gången i anglikanska kyrkor infördes särskild prefation för vigningsmässans nattvardsliturgi. En nyhet var ett installationsritual (cf nedan 93). 5 An Alternative Ordinal 1982. Till egenproduktionen hörde ett litaniealternativ (Form A ibm 3711). Man förtecknade även (ibm 420 olika engelskspråkiga versio- ner av Veni creator resp Veni sancte Spiritus. Såväl investitur som traditio instru- mentorum (kalk och paten för präst, kräkla för biskop) med tydningsord är före- skrivna. Som appendix meddelas perikoplista, som utgör en sammanställning av de engelska och amerikanska serierna. Från England har de tre vigningsbönerna övertagits inkl epiklesformuleringen enligt 1977 års förslag ("whom we . . . or- dain", ovan 79).
6 Eckerdal 1981 147, 149 n 8. An Australian Prayer Book 1978 innehåller även en redogörelse för reformarbetet och bokens auktorisering. 7 Språkreformen är en mycket försiktig ”you-reform”. De gamla bibliska läsning— arna har kompletterats med GT-texter men även några alternativ för epistel- och evangelieläsningarna. De nytillkomna texterna tycks valda för att bibliskt legiti- mera resp uppdragstyp.
ningstjänsterna. Just troheten mot ”andan och grundtonen (spirit and tenor)” i BCP har tvingat fram förändringarna. Mer eller mindre uttalat har förnyelsemönstren hämtats från gamla kyrkan, före de konfessionel- la uppspaltningarna. Karakteristisk är den ekumeniska prägeln på för- nyelsearbetet. Det är ett symboliskt historiskt faktum att modellordning- en utgjorts av CSI-liturgin som formats för att uttrycka och främja kyrko- enhet. Vigningstjänsternas liturgier till tjänst för kyrkans enhet har alla det gemensamt att vigningen uppfattas som en Guds kyrkas troshand- ling, där centrum utgörs av bön och handpåläggning.
2.4 Anglikanska installationshandlingar
Till skillnad från andra evangeliska kyrkors gudstjänstordningar inne- höll BCP 1549—1662 inga ritual för installationshandlingar. I England är förhållandet alltjämt detsamma. Inga sådana ritual finns i ASB 1980. Annorlunda är det i andra anglikanska kyrkor. l BCP/US 1797 fanns ingen men redan 1804 fastställde General Convention en liturgisk ord- ning för installation av församlingspräst, i Canadas BCP 1918 tillkom en sådan osv.x Saken förtjänar någon uppmärksamhet.
] Englandfmns alltså ingen fastställd liturgisk ordning för installation. Fastställd är däremot en rättslig ordning, som in i nutiden bevarat sin medeltida feodala karaktär. När en kommission år 1947 framlade ett förslag för att för första gången inom två pärmar samla och justera gäl- lande kyrkolagstiftning för Church of England vidarefördes i detta avse- ende den ordning som dittills gällt enligt ”inhemsk kanonisk rätt”.9 Till- sättningsproceduren för en församlingstjänst kulminerar enligt denna ordning i två helt olika led enligt följande.
Enligt rättsordningen kallar patronus präst men det tillkommer bisko- pen — som även kan vara patronus — att såsom stiftschef legitimera kallelsen. Prästen fick uppsöka biskopen i stiftsstaden för att efter tro- hetsförpliktelser ta emot fullmakten på tjänsten (”institution”). Ärkedia- konen — närmast motsvarande stiftssekreterare — skulle därefter med prästen bege sig till församlingen för att övervaka att sådant som hörde till tjänsten (kyrka, prästgård etc) var i gott skick och överläts till prästens lagliga dispositionsrätt (”induction”). I 1947 års lagförslag anges den symboliska formen för överlåtelsehandlingen på följande sätt:
När ärkediakonen utför introduktionen ("makes the induction”) skall han fatta introducendus vid handen och lägga den på kyrkdörrens nyckel eller ringvred, eller, om det inte finns någon nyckel och det inte hör någon ring till dörren eller om kyrkan ligger i ruiner, på något ställe på kyrkmuren eller kyrkogården och samtidigt säga introduktionsorden. Därefter skall prästen som har blivit introdu-
8 Ritualen i McGarvey 1895 resp BCP/Canada 1918. 9 The Canon Law of the Church of England . . . Report . . . 1947, citatet ibm 48, återgivet efter Edmund Gibson, som 1713 utgav ett standardverk såsom samling av gällande rätt, ibm 55f. — För det följande ibm 150ff, förslagen enligt gällande rätt till canons 51—52, ”Of Admission and Institution” resp ”Of lnduction”.
cerad ringa i kyrkklockan för att göra sin introduktion offentlig och känd för folket'"
Det har förmodligen funnits flera motiv till att den rättsliga akten i lokal- församlingen i Church of England har utvecklats till en särskild guds- tjänstform. Under 1800-talet började också den rättsliga förläningsakten i stiftsstaden att flytta ut till församlingen. I planerna på BCP-tillägg vid sekelskiftet 18— 1900 ingick också tanken på en gemensam liturgisk ord- ning för installationshandlingen. Något sådant tillägg kom aldrig till stånd men en i huvdsak gemensam liturgi har dock praktiserats i de cirka fyrtio engelska stiften." Otvivelaktigt har det mycket berott på att det funnits vitt spridda handledningar med liturgiska ordningar för olika handlingar av stiftskaraktär, installation, diakonissvigning, kyrkoinvig- ning etc.lZ Den ordning som utvecklats har följande huvuddrag.|3
Färläningsakten, utflyttad från stiftsstaden, sker inför menigheten i det att prästen efter avlagda löften knäfaller inför biskopen och fattar om fullmaktshandlingens sigill, varvid biskopen uttalar utnämningsorden: ”Tag emot vården av de själar som är både dina och mina. I Faderns
. .”.” Introduktionshandlingen fortsätter under ärkediakonens ledning15 och slutar med prästens klockringning — klocksträngen finns som regel i kyrkorummet. Det tredje ledet är besittningstagandet, då biskop, ärkediakon, prost, kyrkorådsrepresentanter och den nye prästen går i procession till olika stationeri kyrkan — dopfunten, ambon, altare etc — där bibelord läses och löften avges anknytande till resp föremåls funk- tion.16 Aktens avslutning utgörs av biskopens installationstal, förbön för prästen, välsignelsen av honom och sedan av hela menigheten.
Den nu beskrivna ordningen, som med vissa jämkningar är rekom- menderad för introduktion även av andra präster än kyrkoherdar, är en högtidligt utformad rättsakt enligt det feodala mönstret. De olika leden har blivit interfolierade med bön och psalmsång. Huvudkällan är präst- vigningsritualet. Så t ex inleds förläningsriten med Veni creator Spiritus och biskopens tal slutar med prästvigningens kollekta efter nattvardsli- randet. Församlingens roll inskränks till att delta i sång och böneackla-
10 Ibm 153. Ärkediakonen kan uppdra åt en präst att fungera såsom ersättare. " Lloyd 1973 4f. Ang BCP-tillägg ovan 61. '2 En sådan är Hunter 1965 med den betecknande titeln ”A Diocesan Service Book”. Lesslie S Hunter var biskop i Sheffield 1939—62. Han betecknar sig själv enbart som utgivare och hänvisar direkt till traditionen från The Oxford Diocesan Service Book 1921 och en motsvarande för Southwarkstiftet (London) 1932. ” Framställningen bygger på Lloyd 1973 4f, Hunter 1965 l9ff samt Diocese of London, Form of Service . . . at the Institution and Induction . . . Den sistnämnda saknar tryckår men kunde inhandlas i Church House Book Shop, London, år 1983, dvs var då en aktuell försäljningsartikel. '4 Citerat från Londonordningen. Motsvarande har fått följande stenstil i Hunter 1965 23: ”Receive your cure my care. In the name of the Father . . '5 Formeln ibm 24 ”By virtue ofthis mandate [= biskopens introduktionsuppdrag] Ido induct you into the real, actual, and corporeal possession ofthe Church of. . . with all the rights, profits, and appurtenances thereof”. '6 T ex ibm 24f vid dopfunten: ärkediakonen läser Matt 28:18 —20; biskopen upp- manar prästen att svara för dop, dopundervisning och förberedelsen för den epis- kopala konfirmationen; och prästen lovar att så göra.
mationer samt att genom kyrkvärdarna lämna prästen kyrknyckel och inventarieförteckningar.
Även om den beskrivna ordningen praktiserats in i nutiden finns nu- mera strävanden att bryta med det nedärvda mönstret. De strävandena tycks gå ut på att låta de legala leden i tillsättningsproceduren föregå en liturgiskt firad församlingshögtid, där prästen blir introducerad i menig- heten och mottagen av denna, varpå de gemensamt firar mässan. Även om ett visst motstånd tydligen funnits främst hos biskoparna,” är det en kvalificerad gissning att den typen av omvandling har framtiden för sig. Otvivelaktigt är strävandena ett av flera uttryck för en omorientering i kyrko- och församlingssynen, där vigningstjänster relateras till de många tjänsterna i gudsfolket för att tjäna Herren i hans kyrka och värld.
I USA intogs installationsordning som sagt redan 1804 i episkopalkyr- kans BCP. Ritualet ingick i både 1892 och 1928 års upplagor i oförändrat skick på ett signifikant undantag när.” Ursprungligen knöts akten till söndagens ottesång (Morning Prayer) varefter den mässa följde, där den nyinstallerade ”utdelar nattvarden till sin församling”. Sedan 1928 kun- de emellertid handlingen alternativt knytas direkt till mässan. Det är historiskt berättigat att jämföra med den engelska ordningen. I det per- spektivet kan man säga att de rättsliga leden föregår inställelsehandling- en redan 1804. Sedan fullmakten upplästs tas prästen emot av försam- lingen genom en kyrkvärld. ”Till tecken därpå” lämnar kyrkvärden kyr- kans nyckel till prästen som tar emot ”panten” och ”lovar att vara en trogen herde över er, i Faderns . . . namn”. Efter bön tar installator emot prästen ”innanför altarringen” och lämnar honom bibeln, BCP och kyr- kolagen med uppmaningen att låta dessa forma pastoralvården. Efter böner om Guds nåd och bistånd åt präst och församlingsbor19 och välsig- nelse av prästen skall denne ”bära fram böner för sig själv” —- om man så vill är det prästlöftena i böneform —— och leda en förbön om fred och endräkt varpå inträdespredikan hålls.
Tidigare har noterats att det redan i episkopalkyrkans äldsta vignings- ordning fanns en strävan att ge liturgiskt uttryck åt hela menighetens deltagande, en tradition som förstärkts i BC P/US 1979.20 Motsvarande gäller om installationshandlingen. Från början var den en introduktions- och mottagningshandling i lokalförsamlingen. Det draget har bevarats men i två avseenden har ordningen förändrats i BCP/ US. Förändringar- na gäller den liturgiska utformningen och användningsområdet. Båda- dera skall beröras i tur och ordning.
Eftersom installationen är en handling som angår hela gudsfolket i
'7 Lloyd 1973 3, 8ff. — Ett uttryck för att mönstret för närvarande är under föränd- ring är att ceremonialet för biskopar (ovan 80 n 48) inte lämnar några anvisningar ”på grund av mångfalden av stiftsformer”. Episcopal Services 1980 26. ”3 Om dessa ovan 84f. '9 Den första utgör det enda inlånet från prästvigningsritualet: slutkollektan efter nattvardsfirandet, riktad till Fadern. Den andra kollektan är riktad till Sonen, åberopande hans löfte (Matt 28:20) att alltid ”vara med dina tjänare i den aposto- liska successionen”(sic!). Den tredje bönen riktas till Anden med petitionen: ”be- sök, ber vi, din församling med din kärlek och nåd”. 20 Ovan 85, 88f.
lokalförsamlingen motiverar detta att handlingen sker i mässan; det var huvudsaken i liturgikommissionens revisionsförslag 1959?] Det var en självklarhet som inte ens motiverades i liturgikommissionens huvudför- slag 1976, som numera ingår i BCP/US 1979.22 Här inleds mässan med introduktionen. Kyrkoherden presenteras av kyrkvärdarna och efter att ha läst eller återgett fullmakten riktar biskopen (eller ställföreträdare) frågor till såväl präst som församling om villigheten att gå in i uppgiften resp ta emot och stödja prästen. På förbön i litanieform för kyrka, tjänst och uppgifter följer Ordets gudstjänst med inträdespredikan. Efter den- na följer mottagandet genom en serie symbolhandlingar. Församlingsre- presentanter turas om att lämna kyrknyckel, bibel, liturgi, olivolja, bröd, vin etc —— fler eller färre ting — med anknytande tydningsord, tex till bibeln: ”Var bland oss som förkunnare”. Till serien hör intressant nog att en representant för stiftets präster genom symbolhandling välkomnar prästen som en i stiftsprästerskapet. Sviten slutar med att biskopen skall lämna en kanna vatten med ord som anger såväl prästens som biskopens roll i församlingen och samtidigt är uttryck för kontinuitet med den me- deltida förläningsriten: ”Tag detta vatten och hjälp mig att döpa i Kristi namn”.23 Allt detta sker på platsen för mässans offertorium och är ett uttryck för självframbärandets offer samtidigt som t ex bröd och vin för nattvardsfirandet bärs fram. Med ”applåder” och fridshälsning i ord och handling fortsätter mässfirandet. Liturgiskt har introduktions- och mot- tagningshandlingen integrerats med mässordningen.
Den andra och minst lika intressanta förändringen är att handlingens användningsområde vidgats avsevärt. Enligt ritualets inledande allmän- na anvisningar är handlingen avsedd att brukas när församlingen får ny kyrkoherde eller annan präst, diakon eller ”lekman” på särskild befatt- ning. Vederbörande introduceras och tas emot enligt en ordning som anpassas allt efter uppdragstyp. Såväl denna vidgning som handlingens karaktär har liturgikommissionen sökt fånga in i den nya benämningen ”Celebration ofa new ministry”. Den ersätter den gamla rubriken ”Insti- tution of Ministers”. Rubrikförändringen demonstrerar den förskjutning i grundsynen på kyrka och tjänst som skett och kommit till uttryck under 1970-talets revisionsarbete ifråga om vigningshandlingarna.24 Kyrkans vigningstjänst och de vigda tjänarna utesluter inte andra tjänster och tjänare men syftar till att gudsfolket som helhet skall rustas för att såsom "ministers” utöva den ”ministry” som kyrkan är till för. Det perspektivet lyftes också fram som liturgikommissionens motivering för nyordning- en.25
3' Återgett efter Lloyd 1973 4. Förslaget har liturgikommissionen på 1970-talet förbigått med tystnad. " Ritualet infört i Draft Proposed BCP 1976. ” Cf ovan med n 14. Denna återklang av den gamla förläningsformeln fanns inte med i denna eller liknande form i ritualen 1804—1928 utan har införts först i förslaget 1976 (n 22). Det är ett uttryck för den starka tonvikten på biskopen som stiftets ”chief pastor” (ovan 90). Enligt liturgikommissionens kommentar blir uppgifter i lokalförsamlingen delegerade av biskopen till medhjälpare. Detta är ”lämpligt och nödvändigt” men det är fråga om delegation. Price 1976 101.
2” Ovan 90 med n 99. 25 Price 1976 107 med 99ff, cf även 44f.
När det gäller den liturgiska utformningen kan kommentaren inskrän- kas till en huvudsynpunkt. Det är uppenbart att 1979 års liturgi bygger på och utvecklar drag som funnits i ordningen alltsedan 1804. Det är tydligt att (präst-)vigningsritualet inte varit den liturgiska förlagan och källan. lntroduktions- och mottagningshandlingen har som sådan haft en egen profil efter vilken liturgin formats. I stället för att peka på en förlaga skulle man kunna tala om en intressant parallell utveckling. Kyrkoinvig- ningstraditionen från 1799 har via liturgikommissionens förslag 1976 fått en utformning i BCP/US 1979 som innebär att kyrkans hus tas i bruk som rum för kyrkans folk. Parallellen är påfallande tydlig. Såväl kyrkotjänare som kyrkorum kommer till sin rätt och tas i anspråk i det att kyrkan manifesteras som Guds folk genom att gemensamt fira gudstjänst.
"' Frågor om kyrkoinvigning behandlas i Andrén 1985.
3. Metodismen
Wesleys liturgi 1784 med dess ordinationsordning var avsedd ”för Nord- amerika”.M Men även om de engelska metodisterna hade rik tillgång till den anglikanska kyrkans gudstjänstliv utvecklade de ett eget. Wesley försökte bemästra uttalade separationstendenser, vilka efter hans död
" Kommittén har i sin rapport (n 38) själv anmält att ändringarna är ”huvudsakli— gen språkliga”. Det poängteras att den gamla översättningen av ”ministry” med "ämbete” (ovan n 24) ”konsekvent bytts ut mot ordet tjänst” och att ”särskild uppmärksamhet” ägnats åt ”utformningen av ordinationslöftena”. —Ti11 detaljer som inte kommenterats hör den nya regianvisningen att biskopen vid äldsteordi- nation efter handpåläggningen skall lämna bibel till den alltjämt knäböjande "och varje ordinand [sic] lägger sin hand på bibeln medan biskopen säger: Ta emot fullmakten att som äldste i kyrkan predika Guds ord och förvalta de heliga sakramenten”. Jämte handpåläggningsriten står detta parti under den gemensam- ma rubriken ”ordinationen”. Traditio symbolorum-elementet har alltså omböjts till ordinationsrit enligt det feodala formschema, som tidigare mött vid ”diakonissinvigning" (ovan 105) och som här blivit tydligare genom att en ”ordi- nand”, ej ordinatus, intar vasallens knäböjande ställning. *” Proposed Ordinal for Alternative Use 1979, White 1980 253. 44 För detta och det följande ovan 99f och George 1972 89, George 1972a 269f, George l972b 294, Bishop 1975 76ff, Eckerdal 1981 161. ”Ministers” översätts här med ”pastor (egentligen=herde)” som blivit den svenska frikyrklighetens term (tidigare: predikant). I både England och Sverige är begreppen försök att återge ”presbyteros” med ett annat uttryck än ”priest”/”präst” i Church of England resp Svenska kyrkan.
1791 tog överhanden. 1795 fattades beslut om eget sakramentsfirande och Wesleys liturgi befanns användbar också i England; det räckte med att vid omtryck utesluta titelns ”för Nordamerika”. Liksom den ameri- kanska utmärks också den engelska metodismens historia under 1800- talet av de många fraktionerna och klyvningarna. Ett tidigt engelskt sär- drag var att den episkopala tillsynsfunktionen helt övertogs av årskonfe- rensen. Men det var inte bara superintentordinationen som upphörde utan också de båda andra typerna av ordination. År 1836 beslöt emeller- tid den Wesleyanska årskonferensen, en av de olika metodistiska grup- peringarna, att återuppta ordinationspraxis. I ordinationsordningens omtryck ett tiotal år senare framgår den egentliga innebörden. Av tre ordinationstyper återstår en: ordningen för vigning av ”pastorer (minis- ters)” som de äldste kom att kallas enligt engelsk frikyrkotradition. Till skillnad från den amerikanska metodismen blev den engelska sålunda inte ”episkopal” men den kände inte heller något ”diakonat”. Pastorn blev den enda utövaren av kyrkans ämbete.
När stora delar av den engelska metodismen återförenades år 1932 tillsattes en arbetsgrupp för att utforma en enhetsskapande gemensam gudstjänstordning. Arbetet fullbordades med utgivningen av The Book of Offices 1936.45 I förordet framhölls strävan att ta till vara ”arvet från den universella kyrkan”, vilket i realiteten mest betydde försök att restaurera arvet från metodismens grundläggningstid. För Vigningsordningens del var det emellertid mindre 1784 års och mer 1848 års liturgi för pastorsor- dination som blev riktningsgivande. Så till vida röjdes kontakt med grundläggningstiden och andra kyrkor att den enda ordinationshand- lingens kollekta före handpåläggningen formats efter nattvardsprefatio- nens mall och att vigningshandlingen skulle följas av nattvardsfirande.46 Det enda ritualet var emellertid kompletterat med ännu en form för ”or- dination”. Det var en ordning för vigning av diakonissor, vilka i enlighet med praxis från lSOO-talet hade en i huvudsak karitativ funktion men också kunde leda nattvardsgudstjänst.47
När unionsförhandlingarna mellan anglikaner och metodister i Eng- land kom igång under 1950-talet blev det en metod att arbeta liturgiskt samtidigt som det blev en metod att i liturgiskt förnyelsearbete arbeta ekumeniskt.48 Som led i det bilaterala unionsprojektet med anglikanerna utarbetades, som tidigare berörts, 1968 års vigningsordningför unionen. Här ingick ett ganska omfattande förord om ”tjänsterna i kyrkan” och om ”vigning (ordination) och vigningsordning (ordinal)” samt ritual för vigning av ”presbyters”, — anglikanernas ”priests” och metodisternas
45 För detta och det följande The Book of Offices 1936 samt George 1972 89, George l972b 294, Eckerdal 1981 163. 46 Sannolikt användes som förlaga 1928 års tilltänkta BCP-alternativ (ovan 64ff). Så även Bradshaw 1971 170f. Presbyteriansk liturgi tycks ha bidragit till utform- ning av löftesfrågorna och deklarationen efter vigningsformeln. Bevarad från 1848 var lösningen att till bibelöverlämnandet knyta 1784 års tydningsord vid superintendentvigning, ett ritual som blivit överflödigt. Det rör sig om BCP-orden om förkunnelse- och herdeuppdrag vid bibelns (och kräklans) överlämnande. " Hinchcliff 1972 162. I engelsk metodism kallas alltså handlingen ”ordination", ej ”consecration” som i amerikansk episkopal metodism. " Eckerdal 1981 121f, 168f, 193, 232
”ministers” — men därtill också av både biskopar och diakoner.49 Unionsplanen föll. Metodistkyrkans årskonferens hade dock efter re- missomgångar år 1970 gett sitt bifall till unionen. Ställningstagandet in- nefattade ett ja också till vigningsordningen för tre uppdragstyper inom en och samma kyrkas ”vigningstjänst (ordained ministry)”.
Metodistkyrkan drog även konsekvenser inom ramen för det liturgis- ka förnyelsearbete i etapper, som hade pågått sedan 1963.50 En relativ avslutning innebar The Methodist Service Book 1975, en sammanbind- ning av separatpaginerade häften med gudstjänstformer som efter viss försöksverksamhet blivit godkända. I förordet markerades provisorieka- raktären. Liksom fyra decennier tidigare hänvisades till förbindelsen med kyrkornas gemensamma liturgiska arv. Referensens innebörd var nu en helt annan. Skälet till att metodismens gudstjänstformer förändrats så starkt i volymens ritual var, hette det, att man i samarbete med andra kyrkor tillämpat forskningsresultat om liturgisk tradition och liturgiska grundstrukturer. Effekten hade blivit ”en påtaglig konvergens ifråga om gudstjänstformerna som brukas i olika kyrkor”.5'
Det generella uttalandet har hög relevans ifråga om ordinationsord- ningen. Det framhålls uttryckligen att den inte är fullständig.52 Volymen innehåller faktiskt bara ett ritual, försett med en ekumeniskt betingad dubbelbenämning: ”Vigning av pastorer (ministers), även kallade pres- byterer”.53 Det ligger helt i linje med den engelska metodismens särtradi- tion attjust den vigningshandlingen hade prioriterats. Med detta upphör emellertid traditionalismen. I ett och annat finns förvisso överensstäm- melser med 1936 års liturgi. Mer påtaglig är överensstämmelsen med kyrkans deklaration 1960 om vigningstjänsten i och för den tjänande kyrkan, ”beskriven både såsom Guds folk och såsom Kristi kropp”, ge- nom vilken Kristus ”fortsätter sin tjänst i världen”.54 Framför allt är det tydligt, att vigningsordningen liturgiskt är en nära släkting till prästvig- ningsformen i ASB 1980 för Church of England. De båda liturgierna är inte identiska, ty både Metodistkyrkan och senare Church of England har gjort jämkningar i 1968 års unionsförslag.55 1 stor utsträckning är likväl strukturen för vigningsmässan densamma, i långa stycken är ut- formningen likadan eller snarlik. Man kan inte karakterisera de två eng- elska liturgierna som enäggstvillingar men väl som syskon i den ekume- niska familjen av liturgier för vigning genom kyrkans bön och handpå- läggning.
49 Om termerna ovan 11 44, 1968 års ”Ordinal” ovan 76. Huvudansvarig på meto- distiskt håll för unionsliturgins utformning var pastor Raymond George. ASB 1980 Commentary 142. Alltsedan starten 1963 deltog han i den ekumeniska liturgiska arbetsgruppen Joint Liturgical Group. Eckerdal 1981 169.
50 Ibm. —
5' The Methodist Service Book 1975, citat från förordet ibm VIIff. ” Ibm VIII anges att ordning för diakonissvigning saknas, vilket exemplifierar uttalandet att gudstjänstordningen inte är fullständig. ” Cf dubbelbenämningen i ASB 1980 ovan 82 n 55. 54 Citerat efter utdragen i Stacey 1977 344ff. Ibm 345f deklarerar författaren att ställningstaganden om kyrkans vigningstjänst bör ta sin utgångspunkt i att kyrkan är tillför tjänst, inte i att den från apostolisk tid har vigningstjänst. 55 Liturgikommissionen i Church of England hänvisade även till metodistkyrkans liturgi som en av förlagorna. Ovan 76.
3.1. John Wesleys ordinationer och ordinationsliturgi
För John Wesley (1703—1791) var metodismen en fromhetsinriktning inom anglikanska kyrkan med sikte på personlig helgelse och socialt engagemang . Metodister skulle lojalt och intensivt delta i församlingens gudstjänstliv, ty Church of England var ”den mest skriftenliga national- kyrkan i världen” och förmodligen fanns ”ingen liturgi i världen, vare sig på klassiskt eller modernt språk, som andas mer helgjuten, skrifttrogen och sund fromhet än BCP”.' Den inställningen till trots bidrog prästen i Oxford själv väsentligt till att metodismen blev ett nytt samfund med en egen liturgi. Konkret kan man peka på två åtgärder 1784 i syfte att bistå metodister i Amerika, som var utan tillgång till anglikanskt gudstjänstliv.
Den närmsta bakgrunden är densamma som för episkopalkyrkan i USA. Kyrkoledningen och närmast den för ”kolonierna” ansvarige bis- kopen i Londons stift vägrade villfara önskemål om präster och biskopar i den upproriska kolonin. 1784, samma år som episkopalkyrkans förste biskop fick sin vigning inte i England utan i Skottland,2 ansåg Wesley att nödläget krävde handling. Med två präster som assistenter vigde han själv två amerikanska lekmannapredikanter till ”äldste för Amerika”. Påföljande dag ”avskilde (set apart)” han den amerikanske anglikanske prästen Thomas Coke till ”superintendent” och denne fick vid vigningen lova att svara för ordinationer i Amerika. Hemkommen vigde Coke gans- ka omgående en superintendentkollega, den i nordamerikansk meto- dism nästan legendariske Francis Asbury.3
Wesley och för delen också Asbury har deklarerat att talet om aposto- lisk succession genom ett episkopat i obruten vigningsföljd är en ”fa- bel”.4 Den bedömningen var allmängods i lågkyrkliga anglikanska kret- sar. Den anglikanske prästen John Wesley, som enligt instruktionen för sin tjänst hade ”rätt att predika överallt (ius praedicandi ubique)”, ansåg sig handla irreguljärt men likväl som en god kyrkans son när han ordine- rade. ”Må alla människor veta att jag, John Wesley, anser mig vara kal- lad genom Guds försyn att, i denna tid, avskilja (set part) några personer
' Citat ur förordet till 1784 års liturgi (nedan n 6), of Eckerdal 1981 161. 3 Ovan 84. 3 Hardon 1969 273f, Outler 1970 lllff, Ahlstroem 1975 ] 450f. 4 Outler 1970 110, 112.
för ämbetets uppgifter i Amerika”. Såsom präst hade han enligt Skriftens vittnesbörd och enligt gammalkyrklig praxis i Alexandria rätten att viga.5 När kyrkoledningen svek krävdes den irreguljära nödlösningen för att under de irreguljära nordamerikanska förhållandena skapa god kyrklig ordning.
För den goda ordningen behövdes vigda tjänare men också en liturgi. När de nyvigda seglade åter till Amerika hade de med sig en av Wesley ombesörjd nytryckt liturgi: ”Söndagsgudstjänsten för metodisterna i Nordamerika/jämte gudstjänster för särskilda tillfällen”? 1784 års litur- gi är helt enkelt ett utdrag ur BCP 1662, den bästa av alla liturgier. Upp- skattningen gällde uppenbarligen tämligen oreserverat också vignings- ordningen som övertagits nästan ograverad. Här som i övrigt har dock en del uteslutningar skett. Somliga har dikterats av de annorlunda samhälls- förhållandena, t ex strykningen av trohetsed till kung och ärkebiskop. De flesta alternativa bibelläsningarna har fått falla, förmodligen såsom överflödiga. Några ändringar har en puritansk teologisk tendens. ”Dia- kon” var ett användbart uttryck men ”präst (priest/priesthood)” och ”biskop” var belastade termer som bytts ut mot ”äldste (elder)” resp ”superintendent”. Att superintendent-/biskopsämbetet inte är artskilt från äldste-/ prästämbetet enligt puritansk tradition och Wesleys upp- fattning har nyss framgått. I liturgin tycks den inställningen vara marke- rad i anvisningen att äldste deltar som assistenter också vid en superin- tendents vigning. Denna handling har enligt samma tradition blivit kal- lad ”ordination”, inte ”consecration” såsom i den BCP som rymde den episkopala vigningssuccessionens ”fabel”. Såsom ett uttryck för puri- tansk bibelsyn kan man uppfatta uteslutningen av trohetslöften mot kyr- kans ordning och fr a Credo, likaså Strykningen av bibelstället (Joh 20:19 ff) om andemeddelelsen och nyckelmakten både som skriftläsning och som del av vigningsformeln vid äldstevigning.7
En dogmatisk tendens kan alltså skönjas i redaktionen. Likafullt var det i allt väsentligt den anglikanska vigningsordningen Wesley testamen- terade till den nordamerikanska metodismen. Den togs med all sannolik- het i bruk första gången vid Wesleys äldste- och superintendentvigning- ar, andra gången när Coke vigde Asbury.8 Av särskilt intresse är superin- tendentfrågan. Superintendenten är föreskriven som ordinator för de tre vigningstyperna. Enligt ritualet är den metodistiske superintendentens
5 Ibm 108f, Hardon 1969 273f. 6 Citatet är titeln på Sunday Service 1784. I denna undersökning har brukats om- trycket London 1825. I detta har titelns ”in Northamerica” strukits (se nedan).
7 I äldstevigningsformeln ströks nyckelmaktsordet (Joh 20:23) till förmån för ”And be thou a faithful dispenser of the Word of God and of his holy sacraments; in the name of the Father . . Högst anmärkningsvärt är att förra delen (Joh 20:22b) eller den starkt omstridda Accipe Spiritum sanctum-formeln (ovan 550 bevarades intakt; kritiken därav var fast puritansk tradition. I liturgin 1784 ingick även Wesleys bearbetning av de 39 artiklarna (ovan 61). I dessa är bl a art 8 om de tre gammalkyrkliga symbola struken. 8 Liturgins förord är daterat Bristol 9 sept. Den 1 sept beslöt sig Wesley för ordina- tionshandlingarna, som skedde några dagar senare enligt Ahlstroem 1975 1 450 — olika uppgifter om vigningsdagarna förekommer. Det är ett rimligt antagande att Wesley vid vigningarna brukade den ordning han samtidigt lät trycka.
uppdrag detsamma som den anglikanske biskopens. Benämningen är ny, uteslutna är lojalitetsförklaringarna, regeln om minst två biskopar såsom assistenter har ändrats till ett obestämt antal äldsteassistenter. ”Sättet för vigning av superintendent”, som ritualtiteln lyder, är eljest i enlighet med BCP. Trots traditionell puritansk kritik av vigningsformeln (”Tag emot den helige Ande . . .”) är denna oförändrad, med bevarad hänvisning till nådegåvan ”genom våra händers påläggning”. Wesleys liturgi och hans handlande ger otvetydigt uttryck åt uppfattningen att superintendent liksom äldste skall vigas till sitt uppdrag? Det finns heller ingenting som tyder på att han själv skulle ha uppfattat sitt agerande såsom kyrkosplitt- rande. De utförda vigningarna och vigningsordningen som sådan kan tvärtom anses vittna om vilja att bevara bästa (stats)kyrkliga ordning och den bästa bland liturgier.
3.2. Från vigningshandling till kyrklig auktorisation av redan kallade
3.2.1. Ordinationsordning i amerikansk episkopal metodism ] 784 — 1964
Wesley ville förbli andlig ledare även för USA-filialen med de av honom utsedda superintendenterna som mellanhänder, Coke som han vigde och Asbury som han utpekade. Den sistnämnde var emellertid främmande för band med England och anglikanska kyrkan. Wesley såg han som lärofader men inte som generalsuperintendent för en självständig ameri- kansk metodism. ”Julkonferensen” 1784 antog konstitutionen för The Methodist Episcopal Church. Samtidigt vigdes Asbury till superinten- dent efter val, inte Wesleys utan konferensens eget. Detta skedde faktiskt genom att han av Coke med prästerliga assistenter i tur och ordning vigdes till diakon, äldste och slutligen superintendent.IO I nära anslutning till Wesleys riktlinjer fullbordades året därpå kyrkoordningen (Discipli- ne) i vilken ordinationsordningen ingick såsom ett av kyrkans grunddo- kument."
I likhet med den anglikanska episkopalkyrkan i USA har metodistkyr- kan in i nutiden räknat ordinationsordningen till grunddokumenten. Men vigningsordningen har successivt förändrats av generalkonferen- sen, särskilt åren 1792, 1864 och 1916.I2 Redan 1792 — året efter Wesleys död — återinfördes begreppet ”biskop”, 1864 ”konsekration” istället för
9 I Wesleys redaktion av de 39 artiklarna (n 7) ströks art 23 (= CA 14) om ”laglig kallelse” för offentlig förkunnelse och sakramentsutdelning, art 26 (ung = CA 8) om nådemedlens kraft även om tjänarna är ovärdiga — både strykningarna i linje med puritansk tradition. Även art 36 om vigningsordningen (ovan 61) ströks, vilket inte innebar att Wesley tog avstånd från saken. Hans agerande vittnar om motsatsen. '” Hardon 1969 274, Outler 1970 lllf, Ahlstroem 1975 ] 450f. De etappvisa vig- ningarna är anmärkningsvärda. De kan ha berott på övertygelsen att den ordning- en krävdes. De kan också ha praktiserats för att förebygga påståenden om att Asbury inte skulle vara ”rätt” vigd. " Hardon 1969 274. '3 För detta och det följande Outler 1970 113ff.
biskops ”ordination”. Återigen syftade det sistnämnda terminologiskiftet till att göra front mot den anglikanska synen på biskopsämbetet, nu såsom den utvecklades i den anglokatolska rörelsen inom episkopalkyr- kan.'3 1884 rycktes för säkerhets skull in en deklaration, att biskopskon- sekrationen ”inte skall förstås som en vigning (ordination) till ett högre stånd (order) inom det kristna ämbetet. . ., över de äldstes”. Biskopen skulle uppfattas, tydligen, som en äldste med speciellt uppdrag för vilket han fick kyrklig auktorisation genom ”en högtidlig och passande konsek- ration”. Andra ändringar, särskilt 1864 och 1916, gick ut på att eliminera skillnader mellan diakon och äldste. Diakonen hade ingen lägre vig- ningsgrad och inte var det enbart på äldstedelegation som han kunde döpa etc.
Vid de olika ändringarna bevisades lärofadern den troheten att de i stor utsträckning skedde enligt hans reduktionsmetod.13 Steg för steg ut- mönstrades särskiljande uttryckssätt, varför diakon, äldste och biskop tenderade att bli blott tre olika benämningar för samma uppdrag. Enligt reduktionsmetoden uteslöts litanian 1792. 1864 bekräftades att hela mäs- san blivit utesluten. Kvar fanns en separat vigningsakt, praktiserad un- der konferenserna.” Tyngdpunkten kom alltmer att falla på löften och vigningsformel.15 Vigningsformelns imperativ (”Tag emot helig Ande . . .”) förvandlades redan 1792 till en tillönskan. Ytterligare föränd- ringar 1864 betydde att handlingen skulle uppfattas som en kyrklig auk- torisation av dem som redan i förväg ägde gudomlig kallelse.")
Vigningsordningen blev otvivelaktigt väsentligt förändrad i ett ameri- kanskt 1800-tal med en kraftig, tidvis våldsam expansion för metodis- men. Från att 1784 ha varit en obetydlig minoritet växte den så starkt att den ett sekel senare var den utan all jämförelse största konfessionen i USA. Till utvecklingen hörde en ovanligt diger serie kyrkosplittringar från första början. Det mest karakteristiska är likväl att mycket av meto- distisk profil och av kyrkokaraktär upplöstes i en strategi med inriktning på väckelsekampanjer (”camp meetings”). Ryggraden blev en resande predikantkår och de av princip icke ortsbundna ordinerade pastorerna i ”det ambulerande ämbetet (the intinerant minestry)”. I denna ameri- kanska kristendomstyp reducerades gudstjänstlivet till möten kring pre- dikanter.'7
'3 Ovan 100 samt 90. '4 De skriftlektioner och kollektor som angetts för att brukas på resp plats i mäs— sans ordning blev således en serie direkt på varandra följande led i ”the Ritual” 1864. '5 Då litanian ströks 1792, fick dess slutkollekta stå kvar. Vid diakonvigning ut- gjorde detta den enda bönen; löftesfrågor följdes av handpåläggning med formel. I de båda andra ritualen bevarades kollektorna före handpåläggningsriten. Ge- nom strykningar blev särskilt äldsteritualets bön allmänt hållen, utan direkt an- knytning till vigningshandlingen. '6 Om formeln ovan n 7. Uppdraget kom nu att ges i kraft av ”kyrkans auktoritet genom våra händers påläggning". Talet om nådegåvor givna genom handpålägg- ning (2 Tim 1:6) blev omformat till nådegåvor ”som är i dig". En rågång drogs främst 1864 och 1916 här och i övrigt upp mellan Guds handlande och kyrkans agerande, mest i löftesfrågor, äldsteordinationens homilia samt biskopskonsekra- tionens bön före handpåläggningsriten. '7 Hardin m fl 1964 56ff, Hardon 1969 274ff, White 1976 78ff.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att så mycket av ordina- tionsordningen ändå bevarades. I praxis blev det svårt att se någon reell skillnad i behörighet mellan ordinerade och legitimerade lekmannapre- dikanter, som tex i samma utsträckning som ordinerade ägde att leda nattvardsgudstjänster, om sådana alls firades. Likafullt praktiserades or— dinationer enligt ordinationsordningen. En förklaring är gissningsvis ve- nerationen för en tradition och en vigningsordning räknad till kyrkans grunddokument. De successiva förändringarna av den är vittnesbörd nog om att den ansågs finnas till för att användas.
Under 1900-talet har den episkopala metodismen i USA i flera olika hänseenden reorganiserats såsom kyrka. Organisatoriskt återförenades två stora fraktioner 1939, och ytterligare några var involverade då The United Methodist Church konstituerades 1968. Såsom led i enhetsarbetet och för gudstjänstlivets vitalisering tillkom den gemensamma gudstjänst- ordningen The Book of Worship. Den första upplagan utgavs 1944 och en reviderad version 1964.'8
I båda upplagorna har ordinationsordningen en särställning i det att den inte enbart är rekommenderad utan såsom en kyrkans grundordning fastställd för att ”användas oförändrad”? Den ordning som på detta sätt fixerats är i båda fallen den från 1800-talsutveck1ingen förmedlade for- men för kyrklig auktorisation. Till de tre ursprungliga ritualen har fogats ännu några för olika uppdrag. 1944 togs ritual för sex andra akter med, 1964 ytterligare två. Därmed fanns t ex en angiven form för ”diakonissas konsekration”.20
Även ifråga om dessa andra ritual tycks det mest vara fråga om regist- reringen av handlingar med tradition. I några fall används uttrycket ”consecration” (diakonissa, kyrkans lärare och musiker), som av ritual- uppsättningen som helhet att döma betyder (permanent) avskiljning för annan särskild tjänst i kyrkan än Ordets. Om vigningsordningen som helhet kan sammanfattande konstateras att 1964 års upplaga helt bygger på 1944 års. Det liturgiska förnyelsearbete med ekumeniska förtecken som avsatt en del spår i 1964 års upplaga2| har lämnat vigningsordningen helt orörd.
3 .2.2 Ordinationsordningens anpassning får Metodistkyrkan i Sverige 18 72 — 1968
Generalkonferensens nyssnämnda beslut om gudstjänstordning har inte enbart gällt den episkopala metodismen i USA. Generalkonferensen är det högsta ledningsorganet för en kyrkogemenskap som under 1800-ta1et
'3 Ibm, Ahlstroem 1975 2 4llf och passim, Mead 1975 l88ff, Martling 1982 84ff samt Hardin m fl 1964 58ff och Dunkle — Quilligan 1970, Eckerdal 1981 177ff. '9 The Book of Worship 1944 (citatet ibm VII) resp 1964. 1" I The Book of Worship 1964 är endast de tre klassiska ritualen obligatoriska, övriga är placerade i avdelningen med rekommenderade former för olika hand- lingar. De gäller korist-, söndagsskollärar- och andra uppdrag i lokalförsamling- en, vidare missionärs- och diakonissändningar, ”diakonisskonsekration” samt ordningen för upptagande i fullt medlemskap i konferensens predikantkår.
3' Eckerdal 1981 l78ff.
expanderade också ut över USAs gränser och även nådde Norden. Här blev metodismen nästan från början församlingsgrundande. 1 Sverige bildades de första församlingarna 1868 och åtta år senare blev Metodist- kyrkan i Sverige samhälleligt erkänd storhet. Organisatoriskt utgör den— na numera en del (årskonferensen) inom en nordisk enhet (centralkonfe- rensen) med gemensam biskop, stationerad i Stockholm.
Den äldsta svenska gudstjänstordningen är tryckt redan 1872, typiskt nog gemensamt för svenskspråkiga immigranter i USA och metodistkyr- kan i Sverige. Alla följande upplagor (1889, 1917, 1941 och 1968) är till- komna i och för den svenska Metodistkyrkan. Vad generalkonferensen rekommenderat har med stor lojalitet använts i de svenska upplagorna av kyrkohandboken (HB) i den utsträckning ritualen ansetts fylla behov i Sverige.22
Ordinationsordningen har ingått i samtliga svenska upplagor. 1872 års redaktion är anmärkningsvärt nog gjord utan hänsyn till generalkonfe- rensens serie av ändringar 1864. Den skadan reparerades i andra uppla- gan 1889, som också fått med 1884 års ändringar. I de följande upplagor- na är de tre klassiska ritualen redigerade helt enligt gällande beslut.23 Ett problem har varit att transponera engelsk terminologi till svensk. Först 1917 har begreppsapparaten stabiliserats, otvivelaktigt med hjälp av svensk bibelöversättning och svensk frikyrklig tradition.24
Av ordinationsordningens övriga ritual har enbart ett ansetts angelä- get i Sverige: ”Diakonissors invigning”. Föranlåten av missförhållanden hade generalkonferensen 1880 klargjort att kvinnor inte kunde ordineras till kyrkans ämbete (”ministry”).25 En sida av problemet var förmodligen att diakonissrörelsen var under stark framväxt även inom metodismen,
” Ahrén 1974 77f, Andrén 1981 267f, Eckerdal 1981 360ff. 33 En del smärrre differenser finns i den svenska HB-traditionen, t ex annorlunda inbördes ordning mellan ritualen i HB 1872, 1889 och 1917 samt Sursum corda- dialogen inledande bön vid biskopsvigning i de upplagorna, även vid prästvig- ning i HB 1941. En knagglig svensk översättning av biskop TJ Cosins version av Veni creator Spiritus (ovan 53 n 32) har fr o m HB 1941 varit utbytt mot sv ps 134, ”Kom helge Ande”, J O Wallins omarbetning av Martin Luthers tolkning av Veni sancte Spiritus, vilken dock fr o m HB 1968 uppges vara Veni creator Spiritus. 34 Vid översättning har ”ministry” blivit ”tjänst” och ”ämbete”, ”office" har blivit ”kall” och ”verk". I HB 1917 hade en terminologi någorlunda stadgats: ”ämbete- kall” knöts till diakon- och fr a äldstevigning, ”tjänst—verk” till biskopsvigning. Full konsekvens har inte uppnåtts. Ännu i HB 1968 talas i biskopsvigningsformeln om "ämbete och verk såsom biskop i Kristi kyrka”. "Ordination" översattes till ”vigning”, ”consecration” blev ”avskiljning” i HB 1889. I HB 1917 bevarades oöversatt ”ordination”, ”'consecration” blev ”invigning”. Då kyrkobibeln 1917 i ritualens bibliska läsningar översatte episkopos och diakonos med ”församlings- föreståndare” resp ”-tjänare” brukades de termerna i HB 1917, i HB 1941 infördes ”biskop” resp ”diakon”, HB 1968 brukade kyrkobibelns uttryck med de grekiska inom parentes. —Äldsteritualet har inte bibeltexter i vilka ”presbyter”/”äldste” ingår. 35 Engelskans ”ministry" (cf n 24) har översatts med ”predikoämbetet" när såväl äldstes som diakoners ”stånd (orders)” avses i Kyrkoordningen 1904 385f, en sammanställning av generalkonferensbeslut. I Kyrkoordningen 1964 127 (5303) görs motsvarande vid översättningen av beslutet 1956, att ”kvinnor innefattas i kyrkoordningens alla bestämmelser om predikoämbetet”. Om bakgrunden till det beslutet Smylie 1975 86f.
fr å i Tyskland. Lösningen blev att istället för att ”ordinera” kvinnor ”konsekrera” dem till diakonissor. Från Tyskland inspirerades svenska metodistiska strävanden, som 1896 föranledde årskonferensen att låta utreda ”bildandet av en diakonissförening”. Några år senare var Betania- stiftelsen i Stockholm verklighet och därmed en ”diakonissförening”. Även om utbildningen skedde i Tyskland fram till 1920, hade Metodist- kyrkan i Sverige fått ett permanent kvinnligt diakonat enligt den då själv— klara moderhusprincipen.26
Det var i detta läge som det fanns behov av en ordning för diakonissors ”invigning”, svenskarnas översättning av ”consecration”. I 1904 års upp- laga av kyrkoordningen togs en sådan form med, i bearbetad version intagen i HB 1917. Med ytterligare justeringar ingick ritualet även i 1941 års upplaga men inte i HB 1968. Då hade behovet upphört. Betaniastiftel- sen fanns visserligen kvar, och kvar fanns en systerkår. Men ”fram på 1940-talet upphörde invigningen till diakonissor”.27
Tre karakteristiska drag i ordningen bör nämnas. Skriftlektioner har här ersatts med växelläsning av korta bibelord, på ett undantag när från Gamla testamentet. Från Gamla testamentets värld nämns fyra kvinnor vilkajämte Jesu mor Maria utgör prototyper i ritualets huvudbön. Denna och för den delen även växelläsningen utgör en av de få beröringspunk- terna mellan Metodistkyrkans och Svenska kyrkans gudstjänstformer.28 Det tredje särdraget är formen för ”invigning”, inte heller den utan berö- ringspunkter med tradition vad gäller diakonatet i Svenska kyrkan.” Sedan löftena avlagts, knäböjer kandidaterna och tyst bön hålls. ”Invig- ningsförrättarens” tillönskan om helig Ande och om välsignelse över kandidaterna uttalas i denna akt utan någon handpåläggning.
Därefter uppstå kandidaterna, varpå invigningsförrättaren fattar den invigdas högra hand och säger: Jag upptager dig till diakonisstjänsten i Guds församling i Faderns namn. Amen. Sedan sjunges en för tillfället lämplig sång.
Med stöd av det feodala formschemat uttalas formeln i det att kandida— ten lägger sin hand i konsekrators. Även i den svenska översättningen står det klart att innebörden av ”invigning (consecration)” i detta fall är upptagandet i en ”diakonissförening” eller ordensgemenskap.30 På sam-
” Metodistkyrkan 100 år 1968 96. 37 Ibm 56. Ritualet i Kyrkoordning 1904 426ff. 3” I en snarlik version tillhörde bönen i Svenska kyrkan Ersta- och Samariterhems- tradition, känd från 1901. Nedan 000. l Metodistkyrkans HB 1917 infördes istället för serien bibelord den från USA övertagna perikopen Matt 25:31 —40. Principen med växelläsning bevarades. PåSamariterhemmet infördes en sådan ordning på 1930-talet men där läsning av 1 Kor 13. Nedan 000.
39 Vid diakonissvigningar i Svenska kyrkan infördes handpåläggningen först så småningom. Riten hörde inte till äldre tradition. Till denna hörde däremot psalm direkt efter vigningshandlingen. Nedan 000. 30 Den engelska formeln löd: ”I admit thee to the office of a deaconess”, varvid ”office” står för ”order” här som vid diakonvigning (”office ofa deacon”). Paral- lellen är dock mindre diakonvigningsritualet, mer upptagandet i klerikalt stånd, ”Admission of candidates to full membership in an annual conference”. I den
ma sätt som i de tre traditionella ritualen i ordinationsordningen var det fråga om en kyrklig auktorisationsakt. I detta fall förlänades dock ingen befogenhet (”fullmakt”, authority) att utöva ett kyrkans ämbete, vilket identifierades med pastorns uppdrag. Förberedande del därav fick dia- konen och till speciell utformning av det ”konsekrerades” biskopen.
3.3. På väg mot omdefinierade vigningstjänster och reviderad ordinationsordning i Sverige och USA
1964, samma år som generalkonferensen godkände andra upplagan av The Book of Worship, utgavs det troligen första större metodistiska litur- giteologiska arbetet, ”Att fira evangeliet” (The Celebration of the Gos- pel). Vid behandlingen av sakramenten dop och nattvard framhölls att det till gudstjänstlivet faktiskt också hörde andra handlingar som är ”sa- kramentala till sin karaktär och verkan”, däribland ordinationen.” Vad det innebar uttvecklades inte. Något mer skymtar i den först 1970 utgivna officiösa amerikanska kommentaren till 1964 års gudstjänstordning. Här konstaterades frankt att vigningsordningen inte undergått någon förny- else. Samtida förnyelsesträvanden i kyrkorna hade inte fått ge impulser och man hade inte ens försökt att restaurera arvet från John Wesley. På den restaureringsvägen hade det varit naturligt att ordination förbundits med nattvardsfirande såsom uttryck för ”det grundläggande sambandet mellan ämbetet och sakramenten”.32
Det anförda är exempel på olika signaler för en kursomläggning i den unierade metodistkyrkan. Under 1960-talet drogs den in i ett ekumeniskt anlagt, teologiskt nyorienterat arbete för gudstjänstlivets förnyelse.33 Un- der denna tid var kyrkan också involverad i de tidigare berörda förbere- delserna för en bred evangelisk kyrkounion (COCU-projektet). Därmed blev kyrkan också engagerad i det arbete som avkastade förslaget till en
senare formen finns dock ingen admissionsformel utan ”prayer of consecration". l HB 1941 byttes ”upptager” mot ”inviger". Ännu i The Book ofWorship 1964 sker diakonisskonsekration med samma formel men nu under handpåläggning och utan en föregående tillönskan. Enligt Agende 1973 för Evangelisch-Methodisti- sche Kirche (Tyskland) sker ”Die Einsegnung der Diakonissen” genom handpå- läggning under välsignelse (den aronitiska eller två andra), först därefter sker ”Aufnahme”, en form som tydligt bevarar äldre drag: ”Wir nehmen euch hiermit als Diakonissen in die Gemeinschaft unseres Mutterhauses auf”, varpå bibel och bibliskt ”Denkspruch” överlämnas till var och en.
3' Hardin m fl 1964, citatet ibm 110, Eckerdal 1981 180f. 33 Outler 1970, citaten ibm 118, 133 (”quintessentiel connection of ministry and sacraments”). Tuell 1976 76ff betonar detsamma och anger det vara typiskt meto- distiskt att betrakta sakramentshandlingarna ”as priestly” och knutna till "the ministry of Sacrament", kyrkans vigningstjänst. — Ibm görs ett utdrag ur en opub— licerad studie av Albert C Outler enligt vilken John Wesley "understood ordina- tion as directly and uniquelly correlated with the administration ofthe sacramenrs rather than with preaching and nurture”. Wesleys sålunda återgivna uppfattning har inte varit metodistkyrkans men har kommit att få konsekvenser för den. ” Ovan med n 21.
gemensam vigningsordning för tre typer av vigningstjänster. Förslaget var av samma typ och hade i långa stycken samma utformning som det ungefär samtidigt publicerade liturgiförslaget för episkopalkyrkan i USA.34
Unionsprojektet ledde inte till någon kyrkounion. Projekteringsarbe- tet tycks likväl ha satt viss prägel på de involverade kyrkorna, däribland metodistkyrkan. Det finns redan av den anledningen skäl att förutsätta att den ekumeniska ordinationsordningen får ge impulser för en metodistisk inom ramen för det pågående, långsiktiga arbetet på en grundlig förnyel- se av The Book of Worship.35 Det finns en del tecken på att så redan blivit fallet enligt följande.
Den episkopala metodismens generalkonferens har på sätt och vis re- dan börjat förbereda en Vigningsordningens förnyelse. I serien av succes- siva förändringar av kyrkoordningen betecknar 1976 års upplaga något nytt i sättet att behandla kyrkans ”tjänst (ministry)”.36 Kyrkans ”tjänst” och ”tjänare” har tidigare självklart identifierats med av kyrkan auktori- serade personer. Utgångspunkten är nu istället kyrkans uppdrag och hela gudsfolkets genom dopet givna kallelse till tjänst i den kristna gemenska- pen och i världen. I det perspektivet behandlas också kyrkans särskilda ”vigningstjänst (ordained ministry)” och det särskilda uppdraget guds- folket till tjänst med förkunnelse, sakramentsutdelning och ledning. Kyr- koordningens framställning kan karakteriseras som ett försök att förena den traditionsgivna uppfattningen med den syn på kyrkan och hennes vigningstjänster och vigningsordning som låg till grund för det ameri- kanska unionsprojektets arbetsdokument och det 1970 publicerade litur- giförslaget.
Spänningen mellan gammalt och nytt i 1976 års kyrkoordningsuppla- ga är påtaglig. ”Vigningstjänsten (ordained ministry)” definieras på tra- ditionellt sätt som diakonens preliminära och äldstens fulla vigningsgra- der förlänade genom "ordination". Biskops uppdrag är en specialfunk- tion för en äldste, och i det fallet är det fråga om ”consecration” och följaktligen inte ett uppdrag att behandla som del av ”ordained minis- try”. Ett stort avsnitt ägnas åt ”the diaconal ministry” och ett permanent diakonalt uppdrag för ”kärlek, rättfärdighet och tjänande”. Då är det emellertid fråga om något helt annat än diakonens uppdrag inom ”the ordained ministry”. För det permanenta uppdraget blir personer nämli- gen "avskilda (set apart)” inte genom ”ordination” utan ”consecration”.
De berörda frågorna aktualiserades på generalkonferensen 1984 med anledning av förslag att restaurera ”ett permanent diakonat”. Under— förstått: inom kyrkans ”vigningstjänst (ordained ministry)”. Det var knappast enbart en restaureringsfråga som drogs upp, snarare en redefi— nition av ”vigningstjänsten” och av de sedan länge genom ”consecra- tion” givna permanenta uppdragen. Konkret gällde saken förhållandet
” Ovan 86. ” Eckerdal 1981 183ff. I White 1980 249fffinns en framställning med inriktning på radikal förnyelse av vigningsordningen. Som modeller nämns Hippolytosliturgin
(ovan 15f), 1968 års romersk-katolska pontifikale (ovan 26ff) och 1968 års engels- ka anglikansk-metodistiska unionsliturgi 1968 (ovan 76). ”* För detta och det följande The Book of Discipline 1976.
mellan permanent diakonat genom ”consecration” och det kortfristiga diakonatet genom ”ordination”. Istället för ”det tvååriga övergångsdia- konatet som ett steg på vägen till ordinationeri som äldste” förordades ett diakonat, som ”skulle ha sitt centrum i gudstjänsten och i övrigt ta sikte på social tjänst med arbete på rättvisefrågor”. Formellt och förmodligen också reellt gick konferensen längre genom beslutet om ”övergripande utredning om ämbetet i hela dess vidd”.37 Delfrågan transformerades till en fråga om ”vigningstjänsten”. Därmed aktualiseras rimligen inte bara diakonens utan också äldstens uppdrag, varför det även blir nödvändigt att ta ställning också till biskopens uppdrag.
Det finns också exempel på regionala strävanden inom den episkopala metodismen att dra konsekvenser för vigningsordningen. Ett svenskt och ett amerikanskt exempel skall anföras, eftersom de representerar två helt olika sätt att tillämpa synen på vigningstjänsten i och för ett tjänande gudsfolk.
Metodistkyrkan iSverigebeslöt vid årskonferensen 1981 att med anled— ning av bibelöversättningsarbetet låta en kommitté ”språkligt bearbeta kyrkohandboken i den nya bibelöversättningens anda”. Den skulle ock— så tillfoga nya gudstjänstformer med hänsyn till ”modern metodistisk liturgi .. . i våra metodistiska systerkyrkor”.38 Kommittén begärde och fick senare ett vidgat mandat. Den behövde inte orientera sig så snävt konfessionellt och ”hänsyn till den internationella utvecklingen” fick föranleda mer än språklig översyn av befintliga gudstjänstformer. Redan på våren 1985 förelåg ett så gott som fullständigt förslag.39 Till nyheter av olika slag hör en disposition där sakligt sammanhängande gudstjänstfor- mer förts samman avdelningsvis och blivit introducerade med förord till resp avdelning. Introduktionerna utgörs av utdrag ur kyrkoordningen med motiveringen att avsnitten skall bidra till att ”knyta samman kyr- kans liturgi med dess lära och kyrkoordning”.40
Vigningsordningens avdelning, här rubricerad ”Herrens tjänare”,4l
” Citerat efter den svenske delegatens, prof Thorvald Källstad, redogörelse till den svenska årskonferensen i Årsboken 1984 106. ” Sammanställning i handbokskommitténs rapport till årskonferensen i Årsbok 1985 108ff. Kommittéledamöter har varit Thorvald Källstad, Tord Ireblad och Per Olof Sandberg. ” Kyrkohandboksförslag för Metodistkyrkan i Sverige (stencil) [1985]. Godkänt av Centralkonferensen antogs förslaget för ett års försöksverksamhet. Årskonfe- rens 1985 22 (& 26:6) med 111. ” Citerat ur rapporten i Årsboken 1985 109. Uppslaget har förmodligen hämtats närmast från Svenska Missionsförbundets HB-tradition fr o m 1963 (nedan 1600. I Metodistkyrkans HB 1968 fanns embryon i korta ingresser till ritual för förnyel- se- och nattvardsgudstjänst, alltsedan HB 1889 i ritualet för biskopskonsekration anvisningen att den inte får uppfattas som ordination (ovan 102), fr o m HB 1941 dock starkt förkortad. I 1985 års förslag är denna not inte inarbetad i introduktio— nen utan kvar som separat not till ritualet. 4' Förslaget (n 39) avd lX innehåller förutom de tidigare klassiska ritualen former för invigning (”consecration”) av lokalpredikant och missionär, upptagning i pas- torskåren (ovan n 30, i den svenska metodismens HB fr o m 1968), alla i anslut- ning till The Book of Worship 1964 och såsom svensk särform ”när en ny pastor tillträder sin tjänst i församlingen".
har såsom introduktion en sammanställning ur kyrkoordningen 1976 om "en gudsfolkets tjänst” och ” en särskild tjänst” eller ”den apostoliska tjänsten” i och för kyrkan, vilken förs vidare genom vigningen, ”en helig handling i kyrkan” som utgör ”en Guds gåva till kyrkan”. Här finns inte längre den gamla rågången mellan en kyrkans auktorisation och ett Guds handlande. Vigningen sker, heter det nämligen ”genom bön och handpå- läggning” och därmed innebär den ”bemyndigande av den helige Ande att utöva denna tjänst”. Med detta företal introduceras emellertid guds- tjänstformer, där de tre klassiska ritualen enbart underkastats en försik- tig språklig översyn men i övrigt bevarats intakta.42 Det är tydligt att lojaliteten mot det som fastställts för kyrkogemenskapen som helhet varit så stark, att liturgin fått förbli den gamla men introduktionen enligt kyr- koordningen 1976.
The United Methodist Church i USA har haft en annan inställning. År 1970 inleddes ett arbete på att etappvis utarbeta delarna i en projekterad alternativ gudstjänstordning. I serien av delförslag inom den ramen in- går också 1979 års vigningsordning att brukas i försöksverksamhet tills vidare.43 Beskrivningen av den är lätt gjord. Den utgör en översedd vari- ant av unionsprojektets liturgi 1970. Därmed är sagt att det är fråga om ytterligare en liturgi inom den ekumeniska gruppen med vigningsmässa inom vilken vigning sker genom kyrkans bön under handpåläggning.
4. Reformerta kyrkor
4.1. Det reformatoriska arvet
4.1.1. Reformert grundsyn på kyrka och kyrkans tjänster
1 ett brett stråk från Sydtyskland och Schweiz nordväst ut mot Nederlän- derna och England fanns bibelhumanistiskt präglade reformrörelser i vilka en reformert tradition formades. På kontinenten expanderade den- na reformationstyp bl a till Frankrike, på de brittiska öarna upp till Skottland och med emigranter också tidigt till Nordamerika. Ett grund- läggande och genomgående drag vara att kyrko- och församlingsliv mås- te reformeras i enlighet med den evigt giltiga ordning för tro, gudstjänst och kyrkoförfattning som Guds ord föreskriver. Den heliga Skrift, som i Gamla och Nya testamentets skrifter inte bara innehåller utan är Guds ord, skulle kunna betecknas som reformerta kyrkors gemensamma be— kännelse- och författningsskrift. Däremot finns inget gemensamt, sam- manhållande band för gruppen av självständiga reformerta kyrkor av samma slag som BCP för den anglikanska kyrkogemenskapen eller Con- fessio Augustana för lutherska kyrkor utan en mycket lång rad bekännel- seskrifter för olika kyrkor. Heidelbergkatekesen 1563 har dock en sär- ställning ungefär som Luthers Stora katekes i lutherska kyrkor. Kyrkolä- raren framför andra är Jean Calvin (1509—64) i Geneve, särskilt genom det stora arbetet Institutio christianae religionis (Undervisning om den kristna tron) som från 1536 utkom i flera bearbetade upplagor fram till dess sista version 1559. Karakteristiskt för båda skrifterna är att under- visningen sker genom täta referenser till och citat ur Skriften. I Guds kyrka skall enbart Guds ord råda.
På reformationstiden talade motståndarna om ”calvinisterna” eller ”calvinismen”. Självbeteckningen var dock t ex ”ecclesia reformata (den reformerade kyrkan)”.l Det blev dock främst på den europeiska konti- nenten som kyrkor kallade sig "reformerta ", en beteckning som med emi- granter därifrån förts över till USA. I den anglosachsiska världen blev huvudbeteckningen "presbyterianism", ett uttryck som syftar på författ- ningsformen. Valda och avskilda tjänare för olika funktioner bär gemen- samt ansvar för att förbundsfolket lever och verkar i enlighet med Guds
' Citatet ur den skotska bekännelsen 1560 (nedan 127 med n 51). För detta och det följande Goodall 1973 passim, Grant l973a 156ff, Halaski 1977 passim.
förordningar. Med olika benämningar utgjorde korporationerna av tjä- nare ledningsorgan i lokalförsamlingen men också på olika nivåer upp- åt, motsvarande kontrakt, stift etc. En särskild författningstyp represen- terar kongregationalismen (av engelskans congregation, församling), som växte fram under speciella historiska betingelser i England under 15—1600-talen. Den presbyterianska författningsformen rådde inom 10- kalförsamlingen även inom kongregationalismen, men här betraktades lokalförsamlingen som en autonom storhet, underställd ingen annan auktoritet än Guds ord. Olika särdrag utvecklades under konfessionalis- mens epok. Såsom led i strävanden för internationell konfessionell sam- verkan bildades såväl ett reformert-presbyterianskt (1875) som ett kon- gregationalistiskt (1891) samarbetsorgan. Under intryck av regionala unionssträvanden inleddes efter andra världskriget internationella sam- tal vilka på grundval av långtgående samstämmighet ledde till en fusion 1970, World Alliance of Reformed Churches (Presbyterian and Congre- gational).2
Till reformert tradition hör en organisationsstruktur som ibland be- skrivs som demokratisk med tanke på alla församlingsmedlemmars rätt att genom omröstning delta i beslut, t ex menighetsval av dem som av- skiljs för olika funktioneri lokalförsamlingen och — numera även inom kongregationalismen — representativa organ för större enheter. Otvivel- aktigt har också både kongregationalistisk och presbyteriansk författ- ningstyp utvecklats i riktning mot representativ demokrati, med tidsbe- stämda mandatperioder etc. Men till sin grundtyp är författningsprinci- pen inte demokratisk utan snarare skulle den kunna betecknas kristokra- tisk.3 När Heidelbergkatekesen skall klargöra vad som menas med ”en, helig, allmännelig kyrka” tenderar svaret att sammanfalla med utlägg- ningen av frälsarbenämningen Kristus, den smorde.4 Kyrkan är den ge- menskap ”f rån världens begynnelse till dess slut” som Herren bygger upp genom sin Ande och sitt ord, och Kristus kallas Herren
emedan han är ordineradS av Gud Fadern och smord med helig Ande till att vara vår överste profet och lärare som helt uppenbarar för oss Guds fördolda mål och vilja ifråga om vår försoning; till att vara vår enda överstepräst som förlossat oss genom att en gång offra sin kropp och alltid vara vår förebedjare hos Fadern; till att vara vår evige konung som leder oss med sitt Ord och sin Ande och försvarar och uppehåller oss genom försoningen han har vunnit för oss.
Såsom profet, präst och kung är Kristus huvudet för den kyrka, där lemmarna med olika funktioner hålls samman som Kristi kropp. För att kroppen skall växa till och lemmarna hållas samman i tro och tjänst —
? Goodall 1973a 188ff, Pradervand 1977 25ff. 3 Jacobs 1959 123f (”nicht politisch-demokratisch sondern christlich-geistlich”). Jacobs brukar inte det här använda uttrycket ”kristokratisk”, som är ganska van- ligt i speciallitteratur, t ex om Calvins teologi. Handböcker brukar ofta begreppet ”teokratisk”, ibland helt enkel som synonym till ”diktatorisk”. Den teologiska kärnan demonstreras bäst med uttrycket ”kristokratisk”. 4 Heidelbergkatekesen nr 31 och 54. Här har begagnats editionen i Miller m fl 1962. 5 Fråga 31. Den tyska texten har ”verordnet”, den amerikanska texten i Miller m fl 1962 ”ordinated”, dvs ”vigd”.
för att anspela på Ef4 — skänkte den uppståndne sin kyrka differentiera- de tjänster för olika uppdrag i kyrkan/församlingen. Med en bibeltolk- ning byggd på kanske främst Ef 4:11ff och även Rom 12:7f urskiljdes vissa unika nytestamentliga tjänster och några permanenta. Med Martin Bucer angav Calvin tidigare fyra uppdragstyper: pastor, lärare, äldste, diakon. I Institutio räknas emellertid till de permanenta tjänstetyperna följande tre: pastorerna eller ”Ordets tjänare”, vilka alla är varandra likställda enligt Skriften; de äldste, som bär lednings- och tillsynsansvar vad gäller församlingsordningen; och diakonerna, som har att utföra karitativa funktioner!) Förmodligen är det framväxten av tanken på Kristi tre ämbeten som har lett fram till att också tre tjänstetyper i kyrkan utkristalliserats.7 Det är olika tjänstetyper varigenom Kristus handlar med sin kyrka. Författningsmässigt är det också främst som korporatio- ner tjänarna gemensamt manifesterar det kyrkliga ämbetet både lokalt (court, consistoire etc) och i presbyterianska överordnade organ (presby- tery, synod etc).S
4.1.2. Ordinationen som församlingshandling efter val med bön
] Institutio framhöll Calvin att grundsatsen om att allt i församlingen måste ske med ordning (1 Kor 14:40) i synnerhet gällde vid ”bildandet av kyrkoledningen (in constituenda gubernatione)”, dvs kyrkotjänarnas kollektiv.9 Envar måste vara ”rite vocatus (lagligen kallad)” för att såsom ”Kristi tjänare (Christi minister)” och ”med Herrens befallning (Domini mandato)” kunna utföra ”offentligt uppdrag i församlingen (publicum in ecclesia munus)”. Förutsättningen var Guds fördolda eller ”inre kallelse (vocatio arcana)” som måste prövas ”inför Gud (coram Deo)” och ”den yttre och högtidliga kallelsen” som sker ”inför församlingen (coram ecc- lesia)”, varigenom Guds kallelse blir både erkänd och realiserad av för- samlingen.”) Även om Skriftens regler inte var omedelbart upplysande kom Calvin till slutsatsen att den enligt Guds ord rättmätiga gången var att tjänare utsågs genom hela församlingens val eller med ”folkets sam- tycke och godkännande (ex populi consensu et approbatione)”. För ord- ningens skull måste ”andra pastorer” leda valet, ty endast den kunde
& Institutio 1559 IV:3,1ff, särskilt 6—9. —I kyrkoordningen för Geneve, bevarad i projekt 1541 fram till slutversion 1561, angavs emellertid att det fanns ”quatre ordres d”offices, que notre Seigneur a instituté pour la gouvernement de son égli- se”. COS 2 328. 7 Om munus triplex-lärans framväxt i kristologin Persson 1961 252f, om samban- det mellan Kristi och kyrkans tre ämbeten Jacobs 1959 122. ** Ibm ll9ff. 9 För det följande Institutio IV:3,10—15. Motsvarande var mer kortfattat i kyr- koordningsprojektet 1541—61, COS 2 329f. För det följande Ganoczy 1968 251ff, Gassman 1968 144ff, Milner 1970 134ff. '” Om kyrkan genom sin kallelse erkänner den kallelse Gud gjort eller är Guds instrument för att nå fram med sin kallelse har debatterats. Ganoczy 1968 254f. Den här använda formuleringen vill göra rättvisa åt båda aspekterna, som nog inte kan uppställas som uteslutande alternativ utan just olika aspekter: vocatio interna et externa.
utses som uppfyllde Skriftens fordringar på kyrkotjänare, något pastors- kollegiet skulle garantera. Men folkförsamlingens val var avgörande, inte av demokratiska skäl utan därför att bibelutsagorna om ”cheiroton- ein (grekiska, eg handuppsträckning)” måste respekteras. I praktiken led- de detta efter vånda för Calvin närmast till en ordning enligt vilken församlingsledningen förstärkt med andra pastorer skulle pröva kandi- dater som menigheten fick ge sitt samtycke till.''
Hela resonemanget bygger på förutsättningen att Kristi kyrka (”eccle- sia universalis”) i sin fullhet möter i partikularkyrkan eller lokalförsam- lingen (”ecclesia particularis”). Ur denna gemenskap utväljs kyrkans tjä- nare för atti denna kyrka fullgöra uppdrag såsom rätta Kristi tjänare på Guds och kyrkans kallelse. Kallelseproceduren är knuten till lokalför- samlingen, och som konsekvens blev också ordinationshandlingen knu- ten dit. Det var inte uteslutet, markerade Calvin, att pastorer kunde tjäna också på annat håll. Men för ordningens skull var tjänarna hänvisade till den ort där de var utsedda, vilket inte var en mänsklig regel utan en ”av Gud själv fastställd”.12 Slutsatsen kunde då dras, att ordination gällde enbart lokalt och så länge tjänsten utövades där.
1 de olika upplagorna av Institutio liksom i versionerna av kyrkoord- ningen för Geneve behandlades ordinationsakteni en text som undergick bearbetningar. Dessa gav uttryck åt en ambivalens hos Calvin som erin- rar om hans tvekan att dra konklusioner om valproceduren. Sedan Cal- vin i sista upplagan av Institutio behandlat kallelseprocessens första tre led, fortsätter han på följande sätt:13 Återstår ordinationshandlingen (ritus ordinandi) åt vilken vi har gett sista platsen i kallelsen. Det står klart att apostlarna inte brukade någon annan ceremoni än handpåläggningen (manuum impositio) då de införde (admovebant) någon i tjänsten . . .[bibelbelägg och exegetiska överväganden] . . .Så vigde (consecrabant) de pastorer och lärare, så också diakoner. Det finns visserligen ingen klar före- skrift (certum praeceptum) om handpåläggningen. Emedan vi likväl ser att den vari kontinuerligt bruk hos apostlarna, bör detta deras sorgfälliga iakttagande av bruket (accurata observantia) gälla såsom (vice) föreskrift för oss. Förvisso är det nyttigt med en sådan symbol både för att tjänsten skall omfattas med aktning av folket och för att den som ordineras skall påminnas om att han inte är sin egen herre utan försvuren till tjänst åt Gud och kyrkan. För övrigt blir handlingen inget innehållslöst tecken (inane signum) om den blir återställd till sin ursprungliga äkthet. Eftersom Guds Ande ju inte har inrättat något meningslöst i kyrkan, anser vi att denna ceremoni, som är utgången från honom, inte är onyttig under förut- sättning att den inte förvrängs till vidskepligt missbruk. Till sist är att märka att det inte var hela menigheten som lade händerna på sina tjänare utan pastorerna en- samma . . [bibelbelägg och överväganden] . .
Handpåläggningens rit måste alltså anses tillhöra kyrkans apostoliska ordning, utgången från den helige Ande. I andra avsnitti Institutio påvi- sade Calvin att riten också brukades i den efterapostoliska tiden.” Vid
” För valfrågan och cheirotonein Ganozcy 1968 255ff. Den antydda praktiska lösningen av dilemmat avtecknar sig i kyrkoordningen för Geneve (n 9). '? Institutio 1559 IV 3,7. '3 Ibm 3,16. För det följande Ganoczy 1968 266ff, Milner 1970 l42ff. ” Institutio 1559 IV 4,14— 15.
sin mycket kritiska uppgörelse med papisternas vigningsordning måste han sedan allt annat avvisats till sist konstatera att det som återstod var handpåläggningen. Den brukades förvrängt, men det måste medges att handlingen ”vid sanna och rättmätiga ordinationer är sakrament (sacra- mentum esse concedo)”.Den kunde inte räknas som sakrament vid sidan om dop och nattvard, eftersom alla kristna inte ordinerades. Handlingen var emellertid hämtad från Skriften och långtifrån att vara "meningslös och alldeles överflödig (inanis, supervaccuus)” utgjorde riten ”en pålitlig (fidele) symbol för andlig nåd, betygar Paulus, 1 Tim 4:14”.'5 Detta till trots fanns risken att handlingen skulle missbrukas också fortsättnings- vis. I kyrkoordningen för Geneve hette det i.versionen 1541 att riten kunde leda till både vidskepelse och anstöt, varför man ”i denna oroliga tid” fick avhålla sig från riten. I versionen 1561 föreskrevs att ordinator istället skulle göra ”en deklaration med kungörelse om det uppdrag för vilket någon ordineras för att sedan be uthålligt, så att Herren ger denne nåd som upfyller honom”.”)
I Institutio behandlade Calvin handpåläggningen i Skriften samt i gamla kyrkan, medeltidskyrkan och i samtiden enbart som en manuell rit. Uttryckt med den skolastiska sakramentsterminologi Calvin inte bru- kade var det enbart sakramentets materia som stod under diskussion. Det är möjligt att Calvin inkluderade en formel knuten till den på samma sätt som hans liturgiske lärofader Bucer gjorde det.17 Förvisso hörde också bönen till kallelseprocessen. Men den bön som uttryckligen blev nämnd i Institutio var församlingens bön om ”råds och urskiljnings Anda” för valhandlingen.'8 Luthers förening av bön och handpåläggning till en bönehandling kan inte spåras i Calvins framställning.") Även om det inte uttryckligen anges måste likväl både kandidatens och kyrkans bön anses
'5 Ibm IV 19, 22ff, särskilt 28 och 31. '5 COS 2 330 rad 35ff med not a. Ganoczy 1968 266ff redovisar en hos Calvin mot riten med åren tilltagande tveksamhet som skulle ha varit föranledd av inflytande från Bucer med anledning av den nära kontakten med honom i Strasbourg 1538— 41. Belägg har inte lämnats och uppgiften förefaller orimlig, eftersom Bucer måste betecknas som en av ritens stora tillskyndare. "Ovan 48ff, nedan l98ff. Snarare rör det sig om erfarenheter från det stormiga reformationsverket i Geneve. Ambiva- lensen i Institutioupplagorna tycks dock fr a bero på en spänning mellan Calvin som praktiserande teolog och reformator å ena sidan, som skriftutläggare å den andra. Belägg för en sådan tes ur resp materialgrupper lämnar egentligen Ganoc- zy ibm. '7 Cf n 16 med hänvisningar ibm samt Gassmann 1968 76, 99 etc. '” Institutio 1559 IV 3,12, i tidigare upplagor med hänvisning till Apg 14:23 m fl. Vid diskussion av konfirmationen talas om bön och handpåläggning med citat från påven Leo 1. Under hänvisning till främst Apg 8:14ff gör Calvin en distink- tion mellan en föregående bön ("oratione facta”) och en påföljande handpålägg- ning, ”och genom denna påläggning (per quam impositionem) mottog samarita- nerna den helige Ande”. I det sammanhanget blev slutsatsen, att riten som ande- meddelande var unik för apostlarna. Ibm IV 19,4 resp 6. '” Om Luthers lösning nedan l91ff. —Bland de många bibelhänvisningarna ang kyrkans tjänster, valproceduren och ordinationshandlingen finns i Institutio ing- en hänvisning till Mat 9:35ff (370 eller parallellstället Luk 10:2, centraltexten för Luthers ordinationsritual. Calvins huvudtext är snarast Matt 28:18ff.
vara det väsentliga i ordinationsgudstjänsten?o Problemet var hur insät- tandet i tjänst skulle bekräftas: med skriftenlig handpåläggning eller på annat sätt. 1561 års reglering för Geneve innebar att den manuella riten blev ersatt av en muntlig deklaration.
4.2. Utvecklingslinjer i reformerta ordinationstraditioner fram mot nutiden
På sikt visade sig pastors- och äldsteuppdragen vara de livskraftiga. Det förefaller dock som om äldsteinstitutionen utvecklades till ett försam- lingsråd i vilket de äldste snarast blev pastors bisittare. Redan tidigt före- kom att de valdes med tidsbegränsade mandat. Detta tycks fr a ha blivit praktiserat för diakoner, vars karitativa funktioner snart nog kom att överföras på församlingskassor under det att diakoner blev hjälpredor vid församlingsgudstjänsten, främst tydligen betjänande vid nattvardsfi- rande. På samma sätt som i romersk-katolsk, anglikansk och senare me— todistisk tradition blev alltså diakonatet även i reformerta kyrkor ett kortfristigt liturgiskt diakonat. Livskraftig förblev tanken på försam- lingsval av tjänarna, även om formerna kom att växla. Calvins ambiva- lens blev reformert tradition. En hela menighetens medverkan i valpro- ceduren kunde redan tidigt inskränkas till rätt att föreslå kandidater eller att inlägga veto mot presenterade. Genomgående tycks valprocedurens slutskede ha förlagts till ordinationsgudstjänsten med församlingens på det ena eller andra sättet uttryckta samtycke till utsedd tjänare. En konse- kvens av tanken på församlingens kallelse blev att församlingens sam- tycke, ordination och installation skedde vid ett och samma gudstjänst- tillfällei lokalförsamlingen. Det förefaller vara först i nutiden som ordi- nation kommit att ske centraliserat, även i samfund av kongregationalis- tisk typ.
Två huvudproblem aktualiseras vid en undersökning av reformerta kyrkors ordinationsliturgi. För det första har gudstjänstordningarna ka- raktären av modeller, som kan vara mer eller mindre starkt rekommen- derade — i nutiden stundom anbefallda med starkt eftertryck. Men också i presbyterianska kyrkor finns den för kongregationalistisk tradition ka- rakteristiska grundinställningen, att frihet principiellt måste råda och ingen annan bundenhet än till Skriften. Det andra och större problemet är att ordinationsordning hört till sådant som inte ansetts nödvändigt att föra in i liturgiska böcker till ledning för församlingens reguljära guds- tjänstliv. Såsom belysande exempel kan nämnas att det inte fanns någon ordinationsavdelning i Calvins gudstjänstordning för Geneve 1542, ett slags modellordning för reformerta kyrkor. I England satte puritansk kritik in mot den anglikanska ordinationsordningen så snart den utkom 1550. Fram till det definitiva nederlaget genom fastställandet av BCP
3" Institutio behandlar ingen annan bön än valhandlingens (n 18). I bibelutlägg— ningar understryks dock att kandidatens och hela kyrkans (församlingens) bön om Guds nådegåvor är nödvändig. Ganoczy 1968 273f.
1662 utformades alternativ till en vigningsordning som skulle vara mer i överensstämmelse med Guds ord. Bland de*”rena” alternativen till BCP innehöll dock enbart en upplaga fullständig ordinationsordning.” Det som därför huvudsakligen står till buds är principiella uttalanden i olika bekännelseskrifter22 och riktlinjer i kyrkoordningar.
4.2.1. Vigning som tjänsteförläning på den europeiska kontinenten
På den europeiska kontinenten tycks den i reformert tradition viktiga s k andra schweiziska bekännelsen (Confessio Helvetica posterior) 1566 vara typisk. Det förklaras att ordinationen, ”inte den papistiska utan den apostoliska”, är en bland nyttiga gudomliga inrättningar, om än inte sakrament. Tjänare som valts skall ordineras ”med (cum) offentliga bö- ner och händers påläggning”.23 Vad detta konkret kunde innebära kan exemplifieras med 1566 års ordning för Hessen, som representerar tradi- tionen från Martin Bucer och i viss mån fungerat som tysk modellord- ning. Ett annat tyskt exempel kan utgöras av den liturgi som 1554 färdig- ställdes för Frankfurts flyktingförsamling — en asyl med reformert profil för fr a fransmän och en tid även engelsmän.
I Hessen 1566 fanns val- och ordinationsordning för pastorer, äldste och diakoner, därtill även för superintendent, närmast beskriven som en Ordets tjänare med en äldstes tillsynsuppgift över en region.24 1 försam- lingsgudstjänst med särskilda läsningar (främst Matt 28:18ff) och predi- kan följde utförlig beskrivning av resp uppdragstyp, därefter en avslu- tande kandidatprövning genom en lång serie frågor om bl a uppdragets uppgifter. Den valde förklarade sig villig att äta sig uppdraget under hänvisning till den lagliga kallelsen och ”hela kyrkans bön och den gode Gudens nådiga bistånd”. Ordinator inbjöd så menigheten till gemensam bön. För denna angavs Bucers ordinationsbön, byggd på Ef 4:8ff och inrymmande en epikles. Ordinatorskollegiets handpåläggning följde un- der bönen att Gud, ”du som ensam kan göra25 och sända dugliga tjäna- re”, med sin Ande skall upplysa den knäböjande tjänaren, leda och föra
2' Davies 1948 126, Bradshaw 1971 51 ang Middleburg-Ordinal 1602. Beteckning- en ”puritans” uppkom omkring 1580 såsom en motståndarnas anklagelse att strömningen skulle stå i släktskap med de medeltida heretiker som kallades "kata- rer” — en engelsk resp grekisk glosa för renhetsivrare. Puritanernas enda åbero- pade norm var Skriftens klara bud. Davies 1948 lff, 49ff. 32 Bortemot femtio dokument av detta slag finns från äldre tid, men antalet är under ständig tillväxt. Det är en konsekvens av grundsynen, att de inte utgör mer än ad hoc—bestämningar av Skriftens regler. ” Citerat efter utgåvan i Niesel 1938 255, 259. Om ordinationeri är satserna likaly- dande i den franska och den belgiska bekännelsen ibm 76 resp 280. Båda tillägger dock med Calvin, att riten måste brukas utan vidskepelse. Verbet för vigning är franskans confirmer resp latinets confirmare. l bekännelsen för Jillich-Berg 1671 används ibm 305f såsom synonymer ”ordinieren” och ”admittieren” resp "die Ordination, Handauflegung oder Praesentation”. ” Texten i Sehling 8 1965 199ff. 35 Det tyska verbet "machen” är liksom engelskans "make” ekvivalenter till lati- nets ”facere” = ”ordinare”. Cf ovan 46 med n 6, 78 n 39.
honom ”med din mäktiga hand”.” Efter denna handpåläggning med bön följde den imperativiska ordinations-installationsformeln med avslutan- de förmaningsord till tjänarna och menighet.27
En helt annan karaktär fick Frankfurtordningen 1554, utformad av fransmannen Vallerand Pullain.28 I kapitlet ”Om ordningen med tjänare och om deras inställelse” angavs kortfattat att församlingen behövde tjänare. Så kom tre avsnitt ”Om valet (De electione)”, som rymde regler
—— för både val och inställelsen av pastorer, äldste och ”med inte mindre högtidlighet” diakoner. Valproceduren avslutas i en församlingsguds- tjänst, varefter den nominerade ”inför hela församlingen . . inställes och stadfästes (instituitur et confirmatur) . . . genom handpåläggning”. Till akten hör också bönen att Gud måtte föröka andegåvorna för att tjänsten skall kunna utföras väl. De kortfattade reglerna ger intrycket att valhand- lingen fullföljs med installationen.” Upplysande är den kommentar som fogas till handpåläggningsriten när äldste blir inställda. Genom kollegi- ets handpåläggning på de utvalda ”inlemmar de dem i de äldstes stånd (ordo)”. Riten hade blivit ett kollegialitetstecken.
Generaliserande uttryckt blev det Frankfurttypen som tog hem spelet också i kyrkor influerade av Hessenordningen. I Schweiz och Sydtysk- land och ett stråk upp till Nederländerna och Ostfriesland tycks tre hu- vudkomponenter ha hört till inställelsen i lokalförsamlingen: utförliga allokutioner om tjänsterna, löftesfrågor med åtföljande inställelsefor- mel, församlingens förbön. I Hessen ersattes bönen under handpålägg- ning redan 1574 med ordinators ämbetsöverlåtelse under handpålägg- ning.30 I nordväst gick flera kyrkor ungefär samtidigt in för att göra handpåläggningen fakultativ. I stället anges i linje med Frankfurtord- ningens markering att löftesfrågorna skall beseglas genom handslag, även utväxlat mellan introducendus och det kollegium som får karakteri- seras som ett installatorskollegium.”
Den skisserade utvecklingslinjeri löper in i nutiden. Efter en lång agen- dalös period redigerades en gudstjänstordning 1941 för reformerta tyska församlingar. I en uttalad strävan efter liturgisk förnyelse utkom en omarbetad upplaga i Kirchenbuch 1956 med en svit ritual för installation
3” Ang Bucers ordinationsbön och hans omformulering av Accipe Spiritum sanc- tum-formeln med tydningen av handpåläggningen som tecken för Guds hand ovan 55 n 37. 27 Till Hessenordningens ”förkonfessionella” karaktär hör att pastorer vigs i dom— kyrkan, varför den avslutande formeln (”Nun befehle ich euch ..”.) inte har installationskaraktär. För diakoners vidkommande avbryts framställningen i och med att diakonerna besvarat frågan, om de åtar sig uppdraget.
” ”Liturgia sacra . . . in ecclesia peregrinorum Francofordiae . . i Richter 1846 2 159.
” Cf till de citerade verben instituere och confirmare ovan n 23. ” Sehling 8 1965 454f. I detta fall får formeln betecknas som en engångsordinatio- nens, inte installationens formel i en ordning, som 1574 givits luthersk profil. Här förbigås hela den komplicerade process i vilken tysk konfessionalism utvecklas. Viktig är framväxten av valda eller påtvingade unioner, unierade landskyrkor, cf nedan 146 11 17. 3' För utvecklingslinjerna fr a Graff 1937 385 n 3, 395, även 397, 399, Rietschel— Graff 1952 855f, 866ff, Barkley 1972 297, även Gassmann 1968 passim.
(Einfiihrung) av pastorer, äldste, diakoner och även predikobiträden. Här finns emellertid också några ritual för ”Ordination” av pastorer och av äldste med predikouppdrag. Gemensamt för alla ritual är att försam- lingens roll blivit att lyssna, fr a till utomordentligt utförliga allokutioner och serier av löftesfrågor. Det framhålls för övrigt att löftena utgör det kyrkorättsligt avgörande i akterna. För gemensam bön finns det utrym- me i de flesta av ritualen, men det rör sig om mycket korta kollektor. Efter löftena följer ordinations-/installationsformeln under superintenden- tens handpåläggning, följd enligt tysk evangelisk tradition av att assi- stenter under handpåläggning läser var sitt bibelord. Den kollegiala handpå- läggningens funktion förefaller att ha blivit att signalera, att den på vilken händer läggs är en Ordets tjänare, eftersom riten reserverats för akter som gäller pastorer och predikande äldste. Något liknande gäller om begreppet ”Ordination”, som nämligen blivit reserverat för akter som gäller dessa kategorier och deras installation. Agendan har inom avdel- ningen ”Die Einfiihrungshandlungen” samlat ritual som med olika be- teckningar rör installation av församlingstjänare.”
Till samma traditionskrets hör de två reformerta kyrkorna i Holland. För den större Hervormde kerk utgavs 1955 Dienstboek, som i 1969 års upplaga innehåller inte mindre än tre ritual vardera för pastors-, äldste- och diakoninställelse.33 I den genom utbrytning bildade mindre Gerefor- meerde kerk innehåller Kerkboek 1968 ett lika generöst antal för pastor- ers inställelse men enbart ett för äldstes resp diakoners.34 I båda agendor- na är allokutionsglädjen stor men inte så stark att församlingsbönen här trängts undan. På löftesfrågorna följer ”stadfästelsen (bevestiging)”. De båda agendorna innehåller samma lösning med samma ord. Med en enklare utformning för diakoner och äldste och mer solenn för pastorer tillönskar installator dem Guds nåd och kraft för tjänsten. Till skillnad från Kirchenbuch har agendorna emellertid särskild ordning, då Ordets tjänare första gången insätts i församling. I de tre pastorsritualen för resp kyrka skall handpåläggning ske vid förstagångsinstallationen. För detta
” Kirchenbuch 1956 l8lff. Den kyrkorättsliga anmärkningen ibm 236, uppgifter- na om förnyelseambitionen ibm Vorwort, cf ibm 236 med källhänvisningar till reformert tradition i Tyskland samt Genévekantonens och Skotska kyrkans litur— gier. — För pastorsordination anges två alternativa ritual med gemensam liturgisk struktur och samma sakinnehåll. I det andra alternativet finns även möjlighet till ordination som inte samtidigt utgör installation. Då ersätts ordinationsformeln ("So ordiniere ich dich zum Prediger. . . in der Gemeinde Gottes”) med bibelord (Rom 10:13 — 15a + 1 Tim 4: 16) utan tillämpning; det är av slutkollektan slutsatsen kan dras att ordination skett (”den Du zu Deinem Dienst hast verordnen lassen”). Ritualet ”Einweisung ins Pfarramt” (motsv kyrkoherdeinstallation) är det enda av ordinations- och installationsritualen för Ordets tjänare som inte brukar termen ”Ordination”. Redan i ingressen till ritualet framgår emellertid att en Pfarrer ”unter Handauflegung und Gebet" skall bli "bestätigt” — samma form och ut- tryckssätt som vid ordination. ” Dienstboek 1969 har tre särskilda pastorsritual, därtill tre pastorsritual som även rymmer alternativ för äldste- och diakoner. Utöver dessa ritual finns ett sjunde för insättande i annan typ av församlingstjänst. ” Kerkboek 1968 har tre särskilda pastorsritual, ett fjärde som även rymmer alter- nativ som rör äldste resp diakoner.
tillfälle har bevarats en förkortad version av den gamla Hessenbönen om Andens upplysning och Guds hands ledning av denne ”Ordets tjänare i Kristi kyrka”.35 Efter denna ordinationshandling, alternativt enbart in- stallation, 36 följer (normalt) en förmanande allokution och — allra sist — församlingsbön med Fader vår.
4.2.2. Vägen till vigning som bönehandling på de brittiska öarna
Riktas uppmärksamheten mot de brittiska öarna är det nödvändigt att erinra sig några religionspolitiska grunddata. I Englandutgjorde purita- nismen en bred strömning och först vid sekelskiftet 1600 började den episkopalism utkristalliseras som kom att prägla BCP 1662. Under Cromwells epok (1642 — 58) var det emellertid puritanismen som behärs- kade fältet. Parlamentskommissioner i Westminster utformade Directo- ry 1544 med liturgiska riktlinjer som skulle ersätta BCP, en presbyteri- ansk författning 1547 med reformert i stället för anglikansk treledad tjänstestruktur samt Westminster Confession 1546, en av de mer bety- dande bekännelserna i reformert tradition. Under denna tid såg också parlamentet med blida ögon på kongregationalismen. I de kretsarna tvingades man modifiera läroförklaringen från Westminster och ta av- stånd från författningsmodellen genom sin Savoydeklaration 1658, grunddokumentet in i nutiden för anglosachsisk kongregationalism. Men puritanismens högkonjunktur slog hastigt om. Genom uniformi- tetsakten 1662 påbjöds BCPi sitt reviderade skick såsom orubblig norm för gudstjänstlivet. Avvikelse stämplades nu som landsförräderi tills en uppmjukning skedde genom toleransediktet 1689. Även om puritanis- men inte helt utmönstrades ur Church of England, löpte dock huvudfå- rorna in i presbyteriansk, kongregationalistisk, även baptistisk och sena- re metodistisk tradition.
I Skottland, en autonom monarki, slog reformationsvågorna in senare än i England. Officiellt infördes presbyterianismen 1560, då ”ecclesia reformata” antog sin ”confessio fidei et doctrinae (tros- och lärobekän- nelse)”. På införandet följde genomförandet — under ett sekel. Enligt sin episkopala grundinställning tvang kung James (i Skottland 1567— 1625, från 1603 även Englands monark) successivt fram en omorientering mot anglikanismen. Skotska kyrkan fick 1610 biskopsämbete och fördes litur- giskt nära BCP-traditionen. Också här kom reaktionen. Westminsterbe- kännelsen och -directory blev 1647 antagna under det att biskopsämbetet avskaffades definitivt 1689. Vid samma tid blev England en anglikansk, Skottland en presbyteriansk konfessionsstat.
Det anförda är inte enbart en bakgrundsteckning. De kyrkopolitiska konjunktursvängningarna fick direkta konsekvenser för synen på kyr-
35 Här som i Hessen (ovan n 26) sker handpåläggningen under bön. Bucer och Hessenordningen hade en optativ formulering, den historiska utgångspunkten var det medeltida imperativet. _De båda holländska agendorna (n 33—34) har samma bön om än med smärre formuleringsdifferenser. 36 Vid installation av pastor, äldste resp diakon anges inte knäfall, inte heller handslag e dyl, enbart ett votum. Noga räknat förekommer inte heller votum vid pastorsinstallation enligt Kerkboek (Gereformeerde kerk).
kans tjänster och därmed ordinationsordningen. Vilka var kyrkans tjäns- ter enligt apostolisk ordning och var de som faktiskt gjorde tjänst rätta tjänare? I England utvecklades episkopalismen därhän att BCP 1662 i Vigningsordningens förord kunde klargöra att rätt vigning kunde medde- las enbart av biskopar.37 Det var inte så få presbyterialt vigda vilkas ordination därmed underkändes, därtill all reformert syn på kyrkans tjänster. Den rakt motsatta uppfattningen uttrycktes i kongregationalis- mens Savoydeklaration 1658: aldrig så mycket episkopal var den vigning ogiltig som inte skedde efter lokalförsamlingens val med ”högtidlig av- skiljning genom fasta och bön, genom handpåläggning av församlingens äldsteråd”.38 I det ena fallet var det biskopen, _i det andra lokalförsam- lingen som utgjorde validitetsgarantin. På presbyterianskt håll utgjorde församlingsvalet något väsentligt, likaså den treledade presbyterianska tjänstestruktur som ansågs som nytestamentlig. Episkopat kunde accep- teras likaväl som superintendentur på kontinenten, likaså episkopal or- dinationsrätt som lösningen av en ordningsfråga. När det gjordes gällan- de och i England 1662 fastställdes att kyrkans apostolicitet krävde epis- kopal ordination, blev biskopsämbetet avskaffat i Skottland 1689.
I presbyterianska och kongregationalistiska kretsar fanns tre liturgiska huvudkällor. Ännu långt in på 1600-talet utgjorde BCP 1552 en ofrån- komlig realitet i England och såsom antytts i viss mån även i Skottland. På 1550-talet tillkom också de båda andra källorna, i båda fallen liturgier som formats för flyktingkolonier. Det tyska interim 1548 drev grupper av dissenters till London, dit också kosmopoliten Johannes a Lasko kom närmast från Ostfriesland. Han blev genom ärkebiskop Cranmers för- medling superintendent i flyktingkolonin. I den egenskapen utarbetade han kyrkoordningen Forma ac ratio, tryckt först 1555 i Frankfurt.39 The Form of Prayers hade tidigare samma år under ledning av John Knox utarbetats för den engelska flyktingkolonin i Frankfurt, men den kom till bruk först 1556 i den engelska asylen i Geneve, där Knox blivit pastor.
The Form ofPrayers 1556 har på olika sätt präglats av BCP 1552.40 Just ordinationsavsnittet saknar varje BCP-spår. Här har den viktigaste förla-
37 Ovan 47 med n 9—10, 52f med n 28, 45. 3” Savoydeklarationens författningsdel med de här intressanta art VI, Xl och XV tryckt i Goodall 1973 204ff. —Det kan tillfogas att det i den nordamerikanska Cambridge Platform 1648 angavs i sak detsamma i kap 611 —2, 10:3—5 (i Leith 1973 3921) med ett sakramentsteologiskt språk enligt vilket lokalförsamlingens förbundsfolk uppfyller form- och materiakraven på en verklig kyrka och såsom Kristi kropp utövar den suveräna rätt att utse tjänare som tillkommer dess huvud, Kristus. 3” Forma ac ratio tota ecclesiastici Ministerii . . ., i Johannis a Lasco opera 1866 2 lff. Ordinationsordningen ingår i kap De ministris ecclesiae peregrinorum Lon- doni ibm Slff. —Kyrkoordningen trycktes i Frankfurt 1555 sedan Johannes a Lasko kommit dit som flykting. I litteratur förekommer uppgiften att den egent- ligen kom till 1550. Det är möjligt, även om det är troligare att den vuxit fram successivt. Titelbladen anger visserligen ”instituta Londoni . . . 1550" men verbet syftar otvetydigt på "ecclesia Germanorum". 40 The Form of Prayers 1556 och dess latinska översättning Ratio et forma publice orandi . .. 1556 i Maxwell 1931 85ff, ordinationsavdelningen ibm 165ff. Rubriken för det aktuella avsnittet är "The manner of electing the pastors or ministers" resp ”De conscribendis pastoribus formula”.
gan varit den franska flyktingkolonins Frankfurtordning 1554, som tidi- gare har berörts!” Några förändringar hade vidtagits. I den engelska versionen skulle valproceduren avslutas vid söndagens förmiddagsguds- tjänst och avskiljningen ske på eftermiddagen. Efter en predikan skulle ordinator uppmana menigheten till bön för den nominerades ”utkorelse (election)”, därefter leda bön ”såsom Gud rör hans hjärta”. Sedan kunde man hålla tacksägelse och därtill be Gud om ”sådana ting som han behö- ver för sitt uppdrag”. Den engelska versionen känner inte något ordina- torskollegium som genom handpåläggning bekräftar att den utsedde upptas i deras krets, inte ens någon konfirmerande formel utan ”efter detta är han utsedd (appointed) till tjänare”. Utkorelsen sker under för- samlingens bön. Enligt den engelska textens typiskt puritanska vändning var det Gud och inte ett liturgins böneformulär som skulle anvisa de rätta orden. Den latinska editionen markerade enbart att bönen i fråga skulle vara avpassad för ”ändamålet”, vilket där än klarare anges vara vigning- en eller rättare sagt ”utkorelsen”.
När de engelska kolonisterna efter ”blodiga Marias” regeringstid (1553—58) kunde återvända hem till England, förde de med sig sin litur- gi. Den fick uppleva åtskilliga upplagor under nästan en hundraårspe- riod.42 I engelsk presbyteriansk och kongregationalistisk tradition för— blev liturgins anvisningar för ordination stommen i de med liturgisk text försedda bearbetningarna. Under Westminsterkommissionens arbete på 1640-talet önskade presbyterianerna att denna så framvuxna vigningsli- turgi skulle ersätta BCPs. Kongregationalistiskt sinnade lanserade tydli- gen i stället ursprungsversionens enkla riktlinjer såsom BCP ersättning. Slutresultatet blev ett slags kompromiss.43 Westminsterregleringen 1647 innehåller inga ordinationsritual men tämligen utförliga anvisningar om innehållet i de olika leden i ordinationsliturgin. Som kompromiss var det inte tillräckligt. Savoydeklarationen 1658 blev betydligt mer återhåll— sam.44 Med presbyterianismens större utförlighet resp kongregationalis- mens knappa anvisningar återgavs emellertid samma skeende i de båda för framtiden riktningsgivande dokumenten. Huvudpunkterna i West- minsteranvisningarna skall därför redovisas.45
Efter valproceduren under Guds ord, fasta och bön skulle avskiljning- en äga rum i en särskild församlingsgudstjänst. Dess predikan skulle klargöra meningen med kyrkans tjänster och påvisa tjänarens och folkets
" Ovan 120. 42 För detta och det följande Maxwell 1931 72f, 75, Davies 1948 2281”, Bradshaw 1971 4lff, 50f. —Tre upplagor av The Form of Prayers trycktes i Geneve. Så sent som på 1640-talet trycktes tre upplagor i London, förmodligen med särskild adress till Westminsterkommissionen (nedan). Från 1584—85 till 1602 trycktes minst fyra engelska bearbetningar, av vilka 1602 års upplaga innehöll fullständig ordinationsordning för vigning av pastorer, äldste och diakoner (ovan n 21). Den upplagan omtrycktes 1641 och 1643 med klart angiven adress till parlamentet och därmed Westminsterkommissionen. ”” Se n 42, cf Davies 1948 229f. " Ovan med n 38. 45 Form of Presbyterial Church Government främst kap XVlIl och The Directory for the Ordination of Ministers, i Westminster Assembly 1647, liturgin ibm 24ff. Sammandragi Barkley 1972 297f.
ömsesidiga plikter. På predikan skulle en serie löftesfrågor riktas till predikanten. Också menigheten hade förpliktelser och fick lova att ta emot sin pastor såsom ”Kristi tjänare . . . som har ledningen över dem i Herren”. Ett antal tillresta pastorer skulle utgöra ordinatorskollegium — det understryks i Westminsterdirectory under det att Savoydeklaratio- nen markerar att församlingens eget äldsteråd utgör kollegiet. Efter de ömsesidiga löftena skulle ordinatorerna ”högtidligt avskilja (set apart) honom för tjänarens uppdrag och arbete genom handpåläggning på ho- nom”. En förmaning skulle riktas till tjänare och menighet och i bön skulle de gemensamt anbefallas åt Guds nåd, varpå akten slutade med psalm och välsignelse.
På engelsk mark hade handpåläggningsriten tidigare haft en vacklande ställning men den förefaller att ha fått en självklar position som ordina- tionsrit. Westminsterdokumentet — men ingalunda Savoydeklarationen — underströk detta genom påpekandet att riten inte skulle brukas, om pastorn tidigare var ordinerad. I sådant fall skulle man utväxla det kolle- giala handslaget (”the right hand of fellowship”).46 Den viktigaste förkla— ringen till en tidigare tveksamhet till handpåläggningen tycks ha varit det gamla motståndet mot det som man menade papistiska bruket i BCP att till riten knyta orden ”Tag emot den helige Ande . . Avståndstagandet från BCP förklarar att den första kända bearbetningen (1584—85) av The Form of Prayers knöt handpåläggningen inte till bönen utan till en efter- följande formel, i vilken det emellertid hette att ”den helige Ande har vigt dig . . .”.I en senare bearbetning (1602) lyftes perfektformen fram än tyd- ligare.47 Ännu i Directory 1647 skymtar BCP-bundenheten. Den nyss citerade formuleringen om handpåläggningen vid avskiljning ”för tjäna- rens uppdrag och arbete (office and work)” utgör BCP-formelns fortsätt- ning efter de bekämpade orden om andemeddelelsen. Liksom ursprungs- versionen av The Form of Prayers demonstrerade Directory att ordina- torskollegiet inte disponerar över Anden. Handpåläggningen blev knu- ten till Vigningsbönen för vilken följande riktlinjer gavs. Man skall:
Med tacksamhet lovprisa den stora nåd Gud visat genom att sända Jesus Kristus till sitt folks förlossning och för att denne uppstigit till Faderns högra hand och sedan utgjutit sin Ande och givit gåvor till människor, apostlar, evangelister, profeter, pastorer och lärare, för att han församlar och bygger upp sin kyrka och för att han gör denne man duglig och villig för detta stora verk; enträget be att han uppfyller honom med sin Ande och förlänar honom (som vi i hans namn sålunda avskiljer för denna heliga tjänst) att i allt kunna fullfölja arbetet som hör till tjänsten, så att han måtte rädda både sig själv och det folk som har anförtrotts åt hans vård. '
Den gamla ”Accipe Spiritum sanctum”—formeln till handpåläggningen har inte blivit enbart återgiven på engelska som i BCP, inte heller blivit
46 Redan i 1602 års liturgi (n 42) underströks detta. Där talades det om ”confirma- tion” av redan ordinerade. Bradshaw 1971 51. I Directory 1647 angavs uttryckli- gen, att man talade om dem som hade anglikansk vigning. 47 Formeln 1584—85 avtryckt i Bradshaw 1971 50. Verbet ”hath made” har över- satts med ”har vigt" på allmänna grunder (ovan n 25) och emedan texten fortsätter med citat ur Apg 20:28, ett av de centrala ordinationsställena i reformatorisk, inkl reformert tradition.
omvandlad till ett votum som hos t ex Bucer. Bucers votum under hand- påläggning följde på den kollekta, som Cranmer satte in i BCP."18 Den kollektan har utnyttjats i Directory, men såväl denna bön som handpå- läggningsformeln i BCP har omvandlats. Såsom i BCP får Ef4z8ffutgöra bibelfundamentet på vilket bönen bygger men stället utnyttjas på olika sätt. I BCP sände Kristus apostlarna när han avslutade sitt jordiska upp- drag. I Directory sände och sänder Kristus sin Ande, han gav och ger sina tjänare gåvor. I konsekvens därmed har ordinators imperativformel ”Tag emot helig Ande . . ” omvandlats till hela menighetens epiklesbön. Handpåläggningen har därvid blivit knuten till epiklesbönen, vilket i texten närmast kommer till uttryck genom den inskjutna parentesen.
I Directory finns konturerna till en vigningsform som är närmastjäm- förbar med den gammalkyrkliga sådan den framträdert ex i Hippolytos' vigningsliturgi. Det är uppenbart att likheten inte framträdde på grund av att den eftersträvades. Det finns inte heller något som tyder på att likheten uppträdde emedan Directory formats för att tillämpa Skriftens ordinationsföreskrifter. Enligt reformert skrifttolkning och liturgisk till— lämpning följde handpåläggningen efter väl förrättad bön. Allt tyder på att man tvingats till en kompromiss i tillämpningen för att komma ifrån BCP-mönstret. Handpåläggningens imperativiska förläningsformel böj- des om till epikles med bönen att Gud skulle förläna förmågan för tjäns- ten.
Till det här framlagda resultatet bör ännu en anmärkning göras. Direc- tory lämnar inga tydliga regiföreskrifter ifråga om handpåläggningsri- ten. Det är svårt att uppfatta det förhållandet som något annat än utslag av traditionell reformert ambivalens inför ceremonin som sådan. Grund- problemet var, hur man skulle hantera en ceremoni som inte var önsk— värd men likväl måste uppfattas som skriftenlig. Från den synpunkten sett var det förmodligen mindre anstötligt att riten utfördes under för- samlingens bön än att den blev ett separat led — som i BCP.
I Skottland löpte utvecklingen i andra banor, i mycket utstakade av John Knox (1514—72). Själv skotte hade han varit verksam i England och spelat en viktig roll för de radikala krav på kyrkoreform, som endast delvis blev tillgodosedda i förarbetet till BCP 1552.49 Som så många and- ra tvangs han till exil under Maria Tudor-regimen och kom via Frankfurt till Geneve såsom redan berörts.50 När engelsmännen kunde återvända hem reste Knox emellertid till Skottland 1559. Här blev reformationen påbjuden genom parlamentsbeslut 1560 och i samband därmed antogs
4” Formeln 1602 avtryckt ibm 51. Den är en till ett votum omarbetad version av handpåläggningsbönen hos Johannes a Lasko (nedan). 49 Under kampåren 1549—52 om ceremonier sökte biskop John Hooper, ansedd som puritanismens första ledargestalt, och ärkebiskop Cranmer båda stöd hos Martin Bucer och Johannes a Lasko. När BCP 1552 egentligen slutbehandlats höll John Knox en predikan, som övertygade Edward IV om att BCP borde rensas från föreskrifter om knäfall under den ekvaristiska liturgin. Cranmer vägrade men sträckte sig så långt som till en förklaring, den berömda s k ”black rubric” (tryckt i svart och ej i rött som alla andra anvisningar) om vad knäfallet innebar och inte betydde — en förklaring som under århundraden varit symbolen för stridiga meningar om anglikansk nattvardsuppfattning. Cft ex Cuming 1969 96ff, 114. 5” Ovan 123.
grunddokument för vilkas utformning främst Knox svarat. Det var 1560 års skotska bekännelse, ”Confessio fidei et doctrinae”. Det var även en kyrkoordning (”Discipline”) till grund för ”en fullständig reformation av fromhetslivet (religion) i hela riket”, en bearbetning av Calvins kyr- koordning för Geneve.SI För liturgin fanns redan The Form of Prayers från Knox* Genevetid, och kompletterad (Knox?) blev den tryckti Edin- burgh första gången 1562. Ytterligare utvidgad med bl a ”psaltarpsalmer på engelsk meter” i en ny upplaga två år senare angav också titeln, att detta var Skotska kyrkans gudstjänstordning. The Book ofCommon Or- der (BCO)upplevde ett sjuttiotal upplagor fram till 1647.52 Om man utgår från dåtidens normalstorlek på upplagor (2-300 ex) har tydligen 15— 20000 exemplar blivit spridda, vilket måste betecknas som ett starkt genomslag för liturgin.
Skotska kyrkan hade med BCO fått en antagen ordinationsordning. åtminstone riktlinjer för pastorers, äldstes och diakoners ”utkorelse (election)”. I 1560 års kyrkoordning fanns emellertid ytterligare två upp- dragstyper angivna, båda med anledning av akuta samtida behov. Pas- torsbristen medförde behov av ”readers (läsare, lektorer)” med förmåga att läsa liturgin och Skriften i församlingsgudstjånsten, personer som efter studier skulle kunna avancera och bli pastorer. Det behövdes vidare superintendenter ”som reser från plats till plats . . för organiseringen av församlingen (the establishing ofthe kirk)”. I de till sist tio stiften (”pro- vinces”) behövdes inte den gamla sortens residerande biskopar men re- sande visitatorer, predikanter och ordinatorer för församlingarnas upp- sikt och vård.53 Redan 1560 avskildes den förste superintendenten enligt en liturgi som Knox hade utformat. Den blev 1569 antagen av General Assembly såsom tillägg till vigningsordningen i BCO.54 Därmed blev de allmänna reglerna för de tre gamla tjänsterna kompletterade med ett utfört ritual för superintendent- och — som titeln angav —- även pastors- avskiljning.
Strukturen i 1560 års ritual svarar mot konturerna i 1556 års ordning. Allmänt sett bör ritualet 1560 kunna ge en bild av den utformning som 1556 års riktlinjer siktat till. Som gammal BCP-kritiker var Knox förtro- gen med den engelska liturgins för- och nackdelar. En alternativlösning från kontroversåren i London erbjöd sig: den vigningsordning som med- kombattanten Johannes a Lasko utformat för den tyska flyktingförsam- lingen och senare låtit trycka i Frankfurt.55 I Edinburgh kunde Knox i
5' Confessio fidei et doctrinae per ecclesiam reformatam regni Scotiae receptae, enligt titeln på översättningen till latin 1577. Engelsk orginaltext och latinsk över- sättning i Niesel 1938 (79ft), 82ff. Om bekännelsen Jacobs 1959 42ff. Texten till den s k First Book of Discipline i Croft Dickenson 1953, om kyrkans tjänster och tjänarnas ”election" ibm 162ff. 53 Maxwell 1931 74f, Lamb 1972 93f. 53 Ovan n 51. 54 Bradshaw 1971 55, Barkley 1972 297. 55 Ovan 123 med n 39. Den engelska flyktingliturgin utformades och förkastades på våren 1555 i Frankfurt, varefter Knox begav sig till Geneve. Först senare sam- ma år anlände Johannes a Lasko till Frankfurt. Den senare kan kanske ha tagit del av Knox-ordningen. Knox har sannolikt känt till den ordning Johannes a Lasko brukat i London ty den tyska asylförsamlingen var välkänd som ett slags reforma- toriskt experimentalfält.
mångt och mycket överta den utformning som historiskt hade förbindel- ser med Ostfriesland och Hessen och därmed med den Martin Bucer, som i sin tur också verksamt bidragit till BC P—liturgin. Det är högst troligt att Knox—versionen såsom det enda utformade ritualet fick tjäna till led- ning också för tillämpningen av BCOs magra anvisningar för övriga vigningshandlingar, även om det inte var avsett.56
På en punkt fastställde General Assembly en ändring i både ur- sprungs- och tilläggsdelen. I kyrkoordningen 1560 hette det på calvinskt sätt att handpåläggning inte skulle brukas: apostlarnas bruk var ”inte nödvändigt” och riten ”kan vi inte gilla”.57 Tjugo år senare — Knox var då död och Charles IV regent — hette det i den reviderade kyrkoordning— en att pastorer, äldste och lärare — diakoner nämndes inte — skulle utkoras under fasta och bön men också handpåläggning. Under direkt tryck från kungen fastställdes senare ”att det skall råda uniformitet vid vigning av pastorer [— inga andra tjänster nämndes nu —] över hela landet: handpåläggning”. Sedan biskopsämbetet införts 1610 och histo- risk succession värnats genom att tre electi fått resa till London för vig- ning, beordrade kungen en revision av hela ordinationsordningen. Det krävdes ”en enhetlig ordning” efter riktiga principer för pastorers vig- ning. Därtill krävdes ett anglikanskt och inte ett presbyterianskt sätt att se på gudstjänstordningen: reviderad skulle den bli ”tryckt och följd exakt av varje biskop”.58
Det tog sin tid men befallningen blev åtlydd. I BCO 1620 ingick en ordinationsordning som utgör en anmärkningsvärd kompromiss mellan anglikansk och presbyteriansk grundsyn, mellan BCP och den gamla BCO. Det finns inga ritual för ordination av äldste, okända i anglikansk tradition, eller diakoner, kända i båda traditionerna men i helt olika mening. Det som fanns var ritual för biskopsvigning, i huvudsak enligt BCP och såsom där firad inom mässans ram, och för vigning av pastorer, i huvudsak enligt ECO-tillägget för superintendent-/pastorsordination vid särskild predikogudstjänst i lokalförsamlingen.”
Formen för biskops ”consecration ”är intressantast som uttryck för den starka BCP-ställningen också i Skottland. Eftersom ritualet snart nog
56 General Assembly förklarade 1570 att superintendentritualet inte skulle brukas för pastorers vigning. Bradshaw 1971 55. Enligt ritualets titel gick det dock för sig, och enligt teologiskt allmängods var superintendentsysslan enbart en form av pastorstjänst. Kyrkomötesbeslutet kan vara uttryck för en annan syn (se nedan). ” Discipline 1560 (n 51) 162. Att detta återspeglar Knox” uppfattning är givet, ty därefter var även 1556 års ordning formad. Det har gjorts gällande att handpå- läggning praktiserats på andra än på dem som redan hade anglikansk vigning, men det tycks vara efterrationaliseringar. Bradshaw 1971 55. 1 1560 års ritual anges att handpåläggning inte skall ske, däremot handslag, vilket skulle bero på att den förste superintendenten var anglikansk präst. Barkley 1972 297. Det avgörande borde dock vara att exanglikansk präst eller presbyteriansk pastor såsom superin- tendent inte inträdde i nytt stånd och inte heller skulle bibringas den uppfattning- en genom någon handpåläggning. Det var fråga om ett förtroendeuppdrag bland kolleger, som med handslaget uttryckte kollegialitet med den utkorade. 55 Citerat efter Bradshaw 1971 56. 59 För detta och det följande ibm 57ff (med utdrag ur liturgin), även Barkley 1972 297.
försvann med biskopsämbetet kan den lätta bearbetningen i BCO förbi- gås utom i fråga om den i decennier debatterade frågan om handpålägg- ningens vigningsformel. Det anstötliga imperativet (”Tag emot den helig Ande. . .”) hade förvandlats till ett votum, inlett med en deklaration om förlänad ”makt (power) att viga genom handpåläggning och att hålla seder och bruk (manners) i tukt”.'*" Ur presbyteriansk synvinkel innebar det att en ny anglikansk anstötlighet — exklusiv episkopal ordinations- rätt — kombinerats med ett gott presbyterianskt disciplinärt tillägg. Kombinationstekniken tillämpades också i ritualet för pastorers ”ordi- nation”, ej ”election”. Det votum till vilket handpåläggningsriten hade kommit att knytas även i ECO-traditionen kompletterades med element ur BC P-traditionen. Resultatet blev en deklaration jämte ett votum under handpåläggning. Därmed uppnåddes inte bara symmetri med biskops- vigningens handpåläggningsformel. Anglikanska formkrav för prästvig- ning blev någorlunda tillgodosedda. Deklarationen innehöll nämligen att ordinator med assistenter (”we”)
åt dig ger makten och myndigheten (power and authority) att predika Guds ord, utdela hans heliga sakrament och utöva kyrkotukt (discpline) efter det mått som är anförtrott åt pastorer enligt vår kyrkas ordning. Gud, vår Herres Jesu Kristi Fa- der. . . föröke sina nådegåvor i dig, upplyse dig med sin helige Ande, tröste och stårke dig i all dygd, styre och lede ditt tjänande. . . Ännu en BCP- och BCD-kombination gjordes. Presbyteriansk ceremoni- restriktivitet till trots infogades överlämnandet av bibeln. Tydningsor— den i BCP (”Tag emot fullmakten att predika. . .”) hade fogats in i den citerade handpåläggningsformeln, varför man införde den oantastliga uppmaningen att låta Skriften bli ”grund och rättesnöre för lära och liv”. Därpå skulle den nyinvigde, biskop och assistenter efter ECO-tradition ge uttryck åt kollegialitet genom handslag!)| Sedan dessa kombinationer genomförts kunde den gamla ordningen i stort sett bevaras.
BCD-versionen 1620 innebar att BCP-mönstret varit bestämmande, men på anglikanskt håll ansågs eftergifterna inte tillräckliga. År 1636 beordrade Charles I en omarbetning enligt direktiv som innebar att BCP- formeln för prästvigning skulle införas ”utan förändring”. Befallningen skulle också bli åtlydd under starka protester. Återigen tog det sin tid och när arbetet var klart var episkopalismens tid ute. På begäran från West- minsterkommissionen hade sex officiella delegater för Skotska kyrkan deltagit i utformningen av Westminsterdokumenten, vilka 1647 blev an- tagna för Skotska kyrkans del. För Vigningsordningens vidkommande innebar detta att vigningsordningen i BCO ersattes med Westminsterord- ningen 1647. I stället för ritual för präst- och biskopsvigning gällde där- med de tidigare berörda riktlinjerna för pastors-, äldste- och diakonav- skiljning.
60 BCP-formlerna för biskops- resp prästvigning ovan 55. 6' ”Right hand of fellowship” utgjorde i Knoxritualet 1560 kollegialitetstecknet, sannolikt såsom ersättning för handpåläggningen (ovan n 57). Johannes a Lasko angav handpåläggningen under en epiklesbön, varefter ordinator deklarerade att vigning skett (nedan). Knox uteslöt deklarationen och angav handslaget före den till ett votum omgjorda epiklesen. Knoxlösningen i Bradshaw 1971 53, 58.
När Westminsterdirektiven antagits upphörde utgivningen av ECO.” I sak innebar emellertid nyordningen ett återställande av den syn på utkorelsen och dess liturgi som präglat den tidigare ECO-traditionen. Riktlinjerna var visserligen utformade närmast i anslutning till engelsk presbyteriansk omarbetning av BCP-traditionen.63 Det förefaller dock som om engelsmännen i sitt arbete under slutet av 1500-talet haft ledning av skottarnas utformning eller kanske direkt från samma källa John Knox brukat, dvs vigningsordningen hos Johannes a Lasko. Långt sena- re skulle den äldre ECO-traditionen aktualiseras och därmed indirekt a Lasko-vigningsliturgin, en av de mest omsorgsfullt genomarbetade re- formationstida ordinationsordningarna. Det är lämpligt att översiktligt ange pastorsavskiljningens liturgi enligt a Lasko-ritualet 1555 och Knox” utformning sådan den blivit reviderad i BCO 1620. Här förbigås de sär— skilt hos Johannes a Lasko utförliga anvisningarna för valproceduren under Guds ord, fasta och bön för att enbart uppmärksamma den avslu- tande särskilda församlingsgudstjånsten.
Forma ac ratio 1555 (Johannes a BCO 1620
Lasko) Predikan om kyrkan och ämbetet Predikan om kyrkan och ämbetet Psalm Presentation av nominerade Presentation av nominerade Redogörelse för valproceduren Frågor om valproceduren som grund för ”vigning (inau- guratio)” Försäkran om kungens stadfäs- Tre gånger upprepad fråga om telse av valet ev vigningshinder Fråga om församlingens samtycke Fyra löftesfrågor Löftesfrågor, utökade från BCP Vigningsbön med epikles och Vigningsbön med epikles och Fader vår Fader vår Votum för vigda Vigningsformel (se ovan) under handpåläggning under handpåläggning
Bibelöverlämnande med tydnigsord (se ovan) Handslag utväxlat med kollegiet Deklaration med förmaning till menigheten om fortsatt förbön för de vigda Förmaning till de vigda Förmaning till de vigda Lovpsalm (”psalmus gratulato- Psaltaren 23 rius”)
Slutkollekta (BCP, omarb) Välsignelsen Välsignelsen
Uppmärksamheten får inskränkas till det som enligt både Johannes a Lasko och John Knox var det väsentligaste, församlingens bön. Vig- ningsbönen övertog Knox så gott som oförändrad från Forma ac ratio. Den latinska bönen har en språklig rytm och klang som Knox inte för-
62 Lamb 1972 94. ” Ovan 123ff.
mått eller önskat återge i sin engelska version. Däremot har han bevarat den teologiska grundtanken att vigningen är Kristi suveräna handlande för att genom det verk hans tjänare utför bygga kyrkan och fördriva Satan och alla tyranner. Det är ett kampmotiv som har direkt motsvarig- het egentligen bara i Luthers vigningsbön, som vid denna tid börjat att vinna spridning i det Tyskland Johannes a Lasko fått lämna.64 Det är en händelse som ser ut som ett samband att Wittenbergs och Ostfrieslands reformatorer båda refererar till perikopen (Matt 9:37f) om att be Gud själv sända arbetare i sin skörd — en perikop som två gånger om spelar en viktig roll som tydning av vigningsliturgin i Forma ac ratio.65 Det är motiverat att åtminstone återge inledning och epiklesavsnitt i bönen,66 som liturgihistoriskt originellt är riktad till gudomens andra person:
Herre Gud, du den levande Gudens son, Jesus Kristus, du som har lovat din församling (ecclesia) att du själv alltid skall vara närvarande ända till tidsålderns slut för att regera och leda henne med din helige Ande, och som så älskar henne att du inte blott en gång helt oskyldigt utgjutit ditt blod för henne utan även stadgat att vittnen och lärare om denna din stora välgärning skall träda fram till de heligas förnyelse och till den slutliga fulländningen av din hemlighetsfulla kropp som vi tillhör. Dig ber vi ödmjukt, Herre — konung, lärare och vår överstepräst för evigt — att du värdes med din helige Ande uppfylla dessa våra bröder, som i ditt namn är utkorade genom oss till Ordets tjänst, så att ditt gudomliga ords tjänst och det frälsande, verkningsfulla vittnesbördet (salutare atque efficax testimonium) be— hålles och bevaras bland oss. . .
Det är i denna bön såsom i Westminsterriktlinjerna nästan ett sekel sena- rem tydligt att vigning kan ske och sker inte på grund av historisk vig- ningskontinuitet utan på grund av Kristi löfte att själv vara närvarande — en återklang av Matt 28:18ff.68 Det votum som knöts till handpålägg-
64 Om Luthers liturgi nedan l9lff. (”5 Valproceduren inleds med faste- och bönegudstjänst med predikan. I den skall bönen motiveras för menigheten. Den krävs för att Gud skall få styra och leda valet genom sin Ande. ”Sålunda vill Herren Kristus, att vi ber skördens Herre, att han själv driver (extrudere) goda och trogna arbetare ut i sin skörd”, belagt med Matt 9[:37f] och Luk 10[:2]. Forma ac ratio (ovan n 39) 52f. I själva vigningsliturgin ("Forma inaugurandi") skall ordinator efter vigningshandlingen hålla förmaning. Anvisningar hänvisar till det nyss refererade och tillägger att bön krävs, att ”Her- ren Gud inte blott driver trogna och skickliga arbetare ut i sin skörd utan även härefter alltid stärker och leder de utsända (extrusos)”. På båda ställena finns tjänarnas arbete insatt i ett kampperspektiv; tjänsten var redskap för Guds kamp mot fördärvsmakterna och för kyrkans uppbyggande. Idetta och i annat finns överensstämmelser med Luthers vigningsliturgi, inkl lösningen att förbinda vig- ningsbönen med Fader vår, som dock är handpåläggningsbön hos Luther. —Det kan erinras om att Calvin överhuvud taget inte anspelade på ”skördeperikopen" (ovan 117 n 19). % Vigningsbönen i Forma ac ratio (n 39) 72f. Den (i varje fall i editionen) med spärrad stil satta rubriken till bönen lyder: ”Precatio super electos verbi ministris circa ipsorum inaugurationem”. 67 Citerad ovan 125. 68 I anvisningarna för valprocedurens inledningspredikan (n 65) skall med bibel- bevis framhållas att ”Ordets tjänst är en gudomlig inrättning i hans församling. . . såsom uttryckligt betygas här och var i hela Skriften”. På motsvarande sätt skall förfaras med superintendenturen ”som grekerna kallar episkopä". Till bibelbeläg- gen hör i båda fallen Matt 28:18ff, som jämte Ef 4:7ff, llf får betraktas som reformert kardinalställe för vigningstjänsten. För superintendent anges aposteln Petrus som mönsterbild.
ningen i Forma ac ratio och som i huvudsak övertogs av Knox är en tillönskan om Guds ledning ”även härefter”) åt dem som blivit avskilda efter fasta och bön. Avsnittet har inte den ämbetsöverlåtande funktion som det fick i BCO 1620:
Gud, vår käre himmelske Fader, som har kallat er till sitt ords tjänst i denna församling, upplyse er med sin helige Ande, stärke er med sin mäktiga hand samt regere och styre så er tjänst. . .
Tillönskan inför arbetet i det redan givna uppdraget slår rentav över i bön, ty avslutningsfrasen blev: ”För samme din enfödde Sons skull, Jesus Kristus, vår Herre och frälsare. Amen.” Om tendensen på konti- nenten blev att låta ordinationsformel bli aktens centrum, kan man kan- ske säga att BCP-trycket på de brittiska öarna var så starkt att en sådan utveckling måste bekämpas. Även ett avslutande votum tenderade att förenas med den församlingens bön som utgjorde det bärande. Bärande var däremot inte handpåläggningsriten. Den var närmast ett besvärande apostoliskt bruk. Det är därför anmärkningsvärt att Westminsterord- ningen 1647 men också Savoydeklarationen 1658 såsom avskiljningens tre huvudelement anger fasta, bön och handpåläggning, otvivelaktigt emedan detta uppfattades som Skriftens bud. Vid tillämpningen kom tydligen riten att förbindas med bönen, även om detta inte uttryckligen angavs. Mycket tydligt förvandlades det latinska/engelska imperativet ”Tag emot den helige Ande. . till epiklesen, bönen om Andens utgjutel- se över tjänarna.
4.3. Ordinationsordningen i reformerta liturgiska förnyelsesträvanden
4.3.1. Fram växten av mönster för vigning genom bön och handpåläggning
Den reformerta förbundsteologin undergick under 1700-talet en om- vandling till individualistisk väckelseteologi, som mer präglades av rest— tanken. I Europa och än mer USA tenderade kyrkor att betraktas som organisationer för väckelserörelser eller som den lilla restens samman- slutning, allt med oöverskådligt många samfundssplittringar och -bild- ningar som resultat..l samma utveckling tenderade gudstjänstliv att för- ändras till predikostunder eller väckelsemöten, som utvecklades till sam- ling kring det egentliga hådemedlet, predikan, eller rent av predikanter som ansågs benådade. Vad Westminster- och Savoydokumenten hade att säga om kyrka/ församling och om vederbörligen kallade tjänare vägde då lätt. Det fanns inte heller utrymme för antagna gudstjänstordningar utan i så fall mer för privata prediko- och bönesamlingar som förberedel- sematerial för predikanter.
Det förefaller som om reaktionen inleddes i USA och detta ungefär samtidigt som camp meeting—strategin utvecklades till system. Ett säll-
69 Ovan n 65.
samt fenomen var den liturgiska restaureringsrörelse som från 1840-talet utgick från Mercersburgseminariet i en liten reformert kyrka med syd- tysk-holländsk bakgrund, German Reformed Church.70 Seminarieteolo- gin kan inte annat än betecknas som en god exponent för den angloka- tolska oxfordrörelsen i England-USA. De liturgiska restaureringsidealen präglades av ambivalens. Den alltjämt föraktade BCP framstod här tvärtom som lödig. Konfessionella krav förde dock tillbaka till kyrkans egna källor, den liturgi som 1563 fastställts för Pfalz i Sydvästtyskland, vilket råkade vara en bearbetad tysk översättning av Johannes a Lasko- liturgin. Det förefaller ha varit den konfessionella kniptången som drev Mercersburgfolket till vad man uppfattade som förkonfessionella käl- lor.7l Det var ett för sin tid märkligt fenomen, märkligare att kyrkan tillsatte en liturgikommission och att den fick domineras av teologerna från Mercersburg. Arbetet ledde till en gudstjänstordning för liturgisk försöksverksamhet, Provisional Liturgy 1857. Efter en viss översyn utgavs Order of Worship 1866, en gudstjänstordning som utgjorde en förargel- seklippa men likafullt kommit att spela en viktig roll för såväl presbyteri- ansk som kongregationalistisk liturgisk förnyelse i USA in i nutiden.72
Internationellt var det Provisional Liturgy som skulle få en viktig roll. År 1865 grundades iSkottland sällskapet Christian Service Society för studium av ”den kristna kyrkans liturgier, gamla och samtida”, outsagt utan konfessionella bindningar, allt med sikte på att utge en gudstjänst- ordning. En sådan utgavs 1869, i bearbetad version 1905, med en för hela företaget betecknande titel, Euchologion — en ortodox beteckning (gre- kiska, ungefär: fast ordning för liturgi) för en ekumeniskt anlagd guds— tjänstordning med principiella och praktiska anvisningar. Till skillnad från kollegorna i USA hade den skotska gruppen som ett i förordet utta- lat syfte att utforma en liturgi i enlighet med ”den skotska kyrkans ur- sprungliga och äkta lära”, varför BCO haft särställning som förlaga. Det hindrade inte att Provisional Liturgy varit en huvudkälla. Via USA åter- kom därmed BCP, via USA återkom samtidigt den Johannes a Lasko- liturgi som också hörde till ECO-traditionens källor. Genom Eucholo- gion kom dessa att assimileras i reformert liturgiskt förn yelsearbetei den anglosachsiska världen men även i reformert tradition på andra håll. Direkt eller indirekt genom Skotska kyrkans officiella liturgi har Eucho- logion spelat en roll för reformert liturgiskt restaureringsarbete som knappast kan överskattas.”
I såväl Provisional Liturgy som Euchologion ingick också en ordina— tionsordning. I Provisional Liturgy fanns karakteristiskt nog enbart två
7" För detta och det följande Taylor 1963 l2lff, fr a Maxwell 1976, som ägnats åt "the liturgical lessons of Mercersburg". 7' Karakteristisk är den instruktion kommissionsledamöterna fick av sin ordf Phi- lip Scharff, Mercersburg, att skaffa gammalkyrkliga liturgisamlingar, helst den flerbandiga ”Hippolytos and his age”. Sådana källor skulle rådfrågas "together with the works of the sixteenth century". Citerat efter Maxwell 1976 160f. 73 Ibm 249ff, 323ff, Taylor 1963 123ff med 95ff. Om German Reformed Church se nedan 143. ” Euchologion i Sprott 1905; vidare Maxwell 1976 353ff, Taylor 1963 8f, Lamb 1972 94, Eckerdal 1981 216.
ritual: pastorsvigning (”ordination”) och -installation. För några andra kyrkans tjänster fanns inte utrymme. Vigningsritualet var på klassiskt reformert sett anpassat för en särskild predikogudstjänst, här dock med predikan intagen som agendariskt bunden homilia.74 Denna och liturgin som helhet ger klart uttryck för anglokatolskt synsätt med den skillnaden att pastorn övertagit biskopens roll för kyrkans apostoliska succession enligt den fullmakt Kristus ursprungligen gav apostlarna. I konsekvens därmed var vigningshandlingen avgörande väsentlig såsom den hand- ling ”genom vilken denna förmedling flyter såsom genom en kanal”, varför den medför ämbetsinnehavarnas ”iklädande (investiture) med ämbetets egen verkliga kraft (power)”. Menighetens roll i den liturgin är att inledningsvis anmäla vigningshinder och avslutningsvis delta i för— bön. På homilian kommer löftesfrågor och direkt därefter vigningshand- lingen genom ämbetsinnehavararnas handpåläggning och ordinators formel:
I Herrens Jesu Kristi namn, hans som är kyrkans överherde och biskop, och i förtröstan på hans nåds makt, viger, helgar och utser (ordain, consecrate och appoint) vi dig till försoningens ämbete, till att förkunna . . . [uppgifter] och må därför välsignelse från Gud allsmäktig, Fadern, Sonen och den helige Ande, vila över dig och förbli hos dig alltid. Amen.
Vi räcker dig handen till tecken på kollegialitet för att du skall delta med oss i ämbetet.75
Det förefaller som om denna lösning bidrog till att Euchologion-grup- pens blick skärptes för det karakteristiska i reformert tradition. Den av- slutande förbönen gjordes om till en vigningsbön med ett epiklesparti till vilket handpåläggningen knöts. Därmed blev Bucers bön i sin BCP—ver- sion införlivad med reformert tradition, om än bearbetad i USA och sedan Skottland. I Euchologion finns ingen ordinators vigningsformel, däremot det kollegiala handslag för vilket det också fanns en BCO-tradi- tion. Som hos Johannes a Lasko och John Knox utgör bönen det bäran- de, omgiven av adresser till såväl menighet som valda tjänare. I grundsyn och struktur fanns stor överensstämmelse med BCD-traditionen, även om USA-ritualet använts som förlaga vid utformningen av den liturgiska texten.
Veterligen har Euchologions ordinationsordning inte övertagits oför— ändrad av någon kyrka men väl med smärre varianter av några. Såsom två tidiga exempel kan nämnas den presbyterianska kyrkan i Canada 1922 och den skotska statskyrkan 1929 — samma år som denna och den s k fria presbyterianska kyrkan återförenades till Skotska kyrkan. Här lämnas en översikt över pastorsordinationens liturgiska struktur enligt den canadensiska BCO 1922 och i Prayers for Divine Service för den skotska statskyrkan.76
” ”Ordination of Ministers” avtryckt i Maxwell 1976 458ff med analys ibm 237ff. — I homilian citeras Matt 28:18ff, Ef 4:8— 16 samt bl a Joh 20:21 och 23. 75 Handslagets fras parafraserad vid översättningen. Lydelsen är: ”We give you the right hand of fellowship, to take part with us in this Ministry". ”* BCO/Canada 1922 resp Prayers for Divine Service 1929.
Canada 1922 Skottland 1929 Vid predikogudstjänst: Vid predikogudstjänst: Predikan Predikan Psalm och kollekta Redogörelse för valproceduren Redogörelse för valproceduren Löftesfrågor, avslutande votum Löftesfrågor, undertecknande av försäkran
Löftesfråga till församlingen Veni creator Spiritus Veni creator Spiritus Böneinbjudan Vigningsbön med epikles under Vigningsbön med epikles under
handpåläggning handpåläggning Fader vår Doxologi Deklaration om vigningen Deklaration om vigningen Handslag med tydningsord (se Handslag och
ovan), apostolisk välsignelse apostolisk välsignelse Psalm
Löftesfråga till församlingen Förmaningar genom allokutioner Förmaningar, fritt formulerade
till pastorn och till pastorn och till församlingen till församlingen Installationsbön Psalm Psalm Sändningsord Sändningsord
Kanske man kunde säga att Canadas ritual var trognare mot förlagan än det skotska. Den saken reparerades. Kyrkounionen 1929 föranledde ett liturgiarbete som medförde att ordinationsordning och ritual för invig- ningshandlingar utgavs separat under titeln Ordinal and Service Book år 1931, i omarbetade upplagor 1954 och 1962.77 Ritualet för pastorsvigning har fått en struktur som i den senaste upplagan närmast liknar den cana- densiska. Tre partier förtjänar att särskilt nämnas: utformningen av in- ledningen till löftesfrågorna av Vigningsbönen och den efterföljande deklarationen.
Inför löftesfrågorna hade Canadas BCO en till kandidaten riktad hög- tidlig inledning. I de skotska agendorna mynnar redogörelsen för valpro- cessen istället ut i förklaringen att vigning skall ske ”genom bön och handpåläggning”. Den solenna ordalydelsen upprepas i den avslutande deklarationen med ändringen, att pastorn nu ”har blivit vigd till uppdra- get i det heliga ämbetet”, en deklaration som även Canadas BCO har. Med lån från vigningsformeln i Provisional Liturgy anges att vigningen sker ”i vår Herres Jesu Kristi namn, han som är kyrkans konung och huvud”. 1 den skotska inledningsversionen anspelas också på Ef 4, som
” Ordinationsordningen utges fr o m 1931 i separat volym. Här har brukats Ordi- nal and Service Book 1931, 1954 och 1964. I BCO ingår dock akter, knutna enbart till lokalförsamlingen, fr a ”ordination” av äldste och diakoner. Här har brukats BCO 1940 och 1979.
dock här inte inskränks till att gälla ämbetssuccession. Vigningshand- lingen sätts in i ett vidare sammanhang:
I denna vigningshandling bekräftas ånyo av Skotska kyrkan — såsom del av den heliga katolska eller allmänneliga kyrka som dyrkar Gud, Fader, Son och helig Ande — tron på den Guds suveräna nåd och kärlek i vilken han genom Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, människobliven, korsfäst och uppstånden, fritt erbjuder alla människor, på ånger och tro, syndernas förlåtelse, förnyelse genom den helige Ande och evigt liv, och han kallar dem att i trons gemenskap arbeta för Guds rikes utbredande över hela världen.
Det vid tillkomsttiden sällsynta universella perspektivet på vignings- handlingen i en lokalförsamling rullas upp i en deklaration med hymnisk karaktär. Den för tankarna till Apostolicum, som i senare agendor också ingåri en inledande Ordets liturgi.78 Bekännelsen i vigningsavdelningen övergår till en redogörelse för Skotska kyrkans bekännelseprofil och mot den bakgrunden ställs sedan löftesfrågorna.
Vigningsbönen är så gott som identisk i Canadas och Skottlands litur- gier. Det är Bucers bön som passerat flera stationer: BCP, Provisional Liturgy och Euchologion. Också i denna finns ett väldigt frälsningshis— toriskt perspektiv i bönens förra del, i den senare en förbön för pastorn som vigs. Första delens lovsägelse — som i senare skotsk tradition föran- lett ytterligare ett BCP-inlån, nattvardsprefationens inledning — löper via anspelning på Ef 4:11 över i epiklesen. I såväl den canadensiska som den skotska agendan ingår en utförlig regianvisning om handpålägg- ningsriten och i senare skotska upplagor har för säkerhets skull hela epiklesen satts med versaler. Här återges den dock med gemen stil:
Vi ber dig ödmjukt: Sänd din helige Ande ner över denne din tjänare som vi i ditt namn och i lydnad för din högt välsignade vilja genom påläggning av våra händer Här skall moderatorn lägga sin hand på ordinandens huvud; också de andra pastorerna lägger på sin högerhand. viger och utser till det heliga ämbetets uppdrag i din heliga katolska kyrka, anför- troende åt honom befogenheten att utdela ditt ord och sakramenten och att ha ledningen i din hjord.
Den som tycker sig känna igen epiklespartiet har förmodligen rätt. Med uteslutning av slutpartiet övertogs bönen i den tidigare behandlade CSI- liturgin 1958/1962. 1 den formen har bönen från ECO-tradition börjat prägla BCP-tradition.79 Motiveringen var att reformert tradition bevara- de gammalkyrklig ordning med vigning genom handpåläggning under bön och inte med ordinators vigningsformel. Här måste då tillfogas, att denna reformerta tradition är klart belagd först i vigningsordningar ba-
78 I CSI—liturgin (ovan 69ff) övertogs deklarationen och det citerade bekännelse— partiet, som förenklades genom hänvisningen till "the words which we have now with united voice declared in the words of the Creed”. Där följer sedan löftesfrå- gorna omedelbart. 79 Ovan 74. Den inledande lovsägelsen — i huvudsak gemensam med BCP — har övertagits så gott som oförändrad från förlagan. Den avslutande förbönen har förkortats utan innehållslig beskärning. Med utgångspunkt från en tidigare for- mulering har i CSI-liturgin gjorts ett tillägg, som tillmätts stor vikt särskilt på anglikansk mark: ”Give them grace, we beseach thee, o Lord, to offer with all thy people spiritual sacrificies acceptable to thee”. Cf ovan 79 n 41.
serade på Euchologion. Riktlinjerna i Westminster Directory 1647 pekar otvivelaktigt i samma riktning, sannolikt för att ta avstånd från BCP- lösningen och inte för att bevara gammalkyrklig ordning. Det som klart kan beläggas är också att Euchologionmodellen blivit flitigt nyttjad även i olika typer av reformert tradition såsom lösning av det klassiska dilem- mat: att kunna bruka den i Skriften påbjudna riten — såsom Calvin uttryckte det — på rätt sätt, utan vidskepelse och utan att väcka anstöt.80 Bön och handpåläggning förenas till handpåläggning under epiklesbön.
En liten detalj i den citerade bönen bör noteras. I epiklesen används dubbeluttrycket ”viger och utser (ordain and appoint)”. Det är en reduk— tion av tripletten ”viger, helgar och utser (ordain, consecrate and ap- point)” i ordinators vigningsformel enligt Provisional Liturgy. I CSI- versionen blev serien inskränkt till ”ordain”. 1 ett historiskt perspektiv är det något nytt att ”ordain”/”ordination” blivit den liturgiska textens normaluttryck under det att de klassiska begreppen (”election”/”admis- sion” etc) så gott som försvunnit. Det beror knappast enbart på att verbal BCP-allergi upphört. De nu behandlade liturgierna gör på helt annat sätt än tidigare åtskillnad mellan ordination som engångshandling och en med ordinationen normalt — inte alltid — förenad installation (”instal- lation”, ”induction”) och för den principiellt upprepbara installations- handlingen lämnas nu också särskilda ritual.Bl
Den terminologiska iakttagelsen för vidare till ytterligare ett konstate- rande. Nutida reformerta ordinationsordningar innehåller också andra ritual, flest den skotska agendan 1962. Formerna gäller uppdrag i cen- trala kyrkliga funktioner, inkl kyrkliga lärartjänster, liksom kyrkans missionärer. Ritual finns även för veniater — ett slags efterföljare till reformationstidens ”readers” — och den klassiska äldstefunktionen, slutligen såsom konsekvens av l800-talets diakonissrörelse ett ritual som gäller dessa. De flesta av ritualen kan karakteriseras som introduktions- eller installationshandlingar, efter Euchologions modell också äldste- och diakoninsättande. Veniat-, missionärs— och diakonisshandlingarna har en annan karaktär. Veniaten vinner ”auktorisering (licensening)”, lekmannamissionär och diakonissa ”bemyndigande (commissioning)” och samlingsbeteckningen skulle kunna vara den som användes i diako- nissritualet 1929: ”avskiljande (setting apart)”. Efter löften och bön av- skiljs dessa tjänare genom en av ordinator uttalad formel under det att menigheten står upp. Därpå överlämnas bibel med tydningsord,82 välsig- nelse lyses över den som avskilts, som sedan möts med kollegialitetens handslag.
Avskiljning genom bön under handpåläggning har således blivit en form som reserverats för pastorerna och den avskiljningsakten kallas ordination. För andra avskiljningsakter för permanenta uppdrag, till
3" Ovan ll6ff. *” CSI-liturgin har enligt BCP-traditionen inga installationsritual (ovan 93) men inte heller installationselement i ordinationsritualen enligt reformert tradition. I de här aktuella presbyterianska ritualen finns sådana element med markeringen att de utelämnas, om ordinationen inte är förbunden med installation. "3 Alltid för veniater, vid diakonissvigning endast när uppdraget uttryckligen även innefattar förkunnelse, aldrig vid missionärsakten.
dels inom ”Ordets tjänst (ministry of the Word)”, används annan termi- nologi och den typ av avskiljningshandling som tidigare återfunnits i nutida kontinental reformert tradition: ordinators fullmaktsformel.
4.3.2. Förnyelsemönstrets tillämpning i presbyterianska kyrkor
När förnyelsesträvanden längs Euchologions linjer följdes in i nutiden i fr a Skotska kyrkan mötte ett sammansatt mönster, delvis på grund av att nya uppdragstyper vuxit fram. Det är då nödvändigt att se hur utveck- lingen gått i några andra reformerta kyrkor av presbyteriansk typ.
I USA utgör The Worshipbook 1970 en gudstjänstordning gemensam för de tre kyrkor som tillsammans representerar mer än 90 % av presbyte- rianerna. Problemet med vignings- resp installationshandling för olika typer av tjänster i kyrkan har där lösts på ett enkelt sätt: här finns ett ritual som fungerar som ordinations- eller installationshandlingar för de tre klassiska uppdragstyperna, pastor, äldste och diakon.83 Ritualet fun- gerar som installationsakt för tidigare ordinerade genom att ett avsnitt i Vigningsbönen utelämnas. Löftesfrågorna är gemensamma för de tre uppdragstyperna men den sista av frågorna är inriktad på resp uppdrags— typ. Ordinations- och installationsbönen har en ovanlig utformning ef- tersom den komponerats i tre separata avsnitt. Ordinator ber ordinatio- nens korta tacksägelse— och epikleskollekta, de som vigs och/eller instal- leras ber den än kortare bönen om ”styrka, visdom och kärlek”, varpå hela menigheten gemensamt ber om hjälp att i ”den gemensamma tjäns- ten som Kristi sändebud” kunna gå tillsammans med de särskilda tjänar— na. På bönen följer den korta deklarationen ”N N, du är nu Ordets tjäna- re . . .” resp äldste eller diakon.
Det för ordination specifika är bönepartiets första avsnitt till vilket också handpåläggning ”kan (may)” knytas. Den för de tre uppdragsty— perna gemensamma bönen kan gott återges in extenso:
Allsmäktige Gud, du har i alla tider utvalt tjänare för att tala ditt ord och leda ditt trogna (loyal) folk. Vi tackar dig för dessa personer som du har kallat till att göra tjänst (serve) åt dig. Ge dem särskilda gåvor för att göra särskilt arbete, och fyll dem med helig Ande så att de må ha samma sinne som vari Kristus Jesus och bli trogna lärjungar så länge de lever.
Det ärinte svårt att i detta avsnitt som i ritualet i övrigt se influenser från det stora evangeliska unionsprojektet (COCU). De tre kyrkorna var re- presenterade i detta och i det liturgiarbete som ledde till unionsliturgin 1970, nära ansluten till CSI-liturgin.84 Men mer än influenseri form av nya accenter är det inte fråga om. Den kortfattade liturgiska texten ger knappast någon bild av det karakteristiska för tre uppdragstyper. Den lilla ordinationskollektan, med eller utan handpåläggning, kan knappast ge engångshandlingarna någon speciell profil. Förklaringen till lösning- en är förmodligen att den ansetts bäst fylla uppgiften att kunna fungera i
83 The Worshipbook 1970. Om denna Eckerdal 1981 238f. I agendan ryms även enkla ordningar för mottagande av ekonomiförvaltare och lärare vid kyrkliga institutioner. *" Om COCU-projektet och -liturgin ovan 86 med n 77.
tre kyrkor inom vilka olika traditioner praktiserats. Möjligen skall vig- ningsböner utan att det sägs i högre grad än eljest uppfattas som struktur- modell, åtminstone sådana böneavsnitt som inte är avsedda att läsas gemensamt.
I Frankrikeinleddes ett liturgiskt restaureringsarbete som ett privatfö- retag på 1870-talet (E Bersier) vid en tid när strävan till samorganisation ledde till uppspaltning i två kyrkor vid den tilltänkta unionssynoden.85 Inom den ena kyrkogrenen tillsattes 1884 en liturgikommission, som i mycket byggde på Bersiers arbeten för sina delrapporter tills generalsy- noden slutligen kunde anta Liturgie 1897 — drygt tvåhundra år efter den senaste, sedan länge förgätna agendan.86 Den ett decennium tidigare pre- liminärt antagna ordinationsordningen innehöll precis som Eucholo- gion 1867 ritual för pastors ”vigning (consécration)” och för pastors, äldstes och diakons ”installation”.
Särställningen intog ritualet för pastorsvigning också däri att ordning angavs för fullständig vigningsgudstjänst med särskilda bibliska läsning- ar och böner för Ordets gudstjänst, avslutad med ”vigningspredikan”. Vigningsavdelningen inleddes med deklaration om kyrkan och en serie löftesfrågor enbart till kandidaten, inte menigheten. Under hänvisning till löftena och till sitt uppdrag uttalade ordinator under sin och ”alla pastorers” handpåläggning:
l Faderns och Sonens och den helige Andes namn [versaler] antvardar (conférons) vi genom handpåläggning enligt apostoliskt bruk evangelietjänsten i denna för- samlings mitt. Vi tillerkänner dig reguljär rätt att fylla alla detta ämbetes funktio- ner. . . [uppräkning]. Må Gud ge dig nåden att fullfölja din sändning . . . Genom Jesus Kristus, vår Herre. Här kan församlingen säga: Amen.
Så följer ”Vigningsbönen (priére de consécration)”, fritt formulerad eller enligt en meddelad, utförlig förbön. Under det att menigheten sjunger en andepsalm ”mottar den nye pastorn broderlig omfamning av pastorerna som har vigt (consacré) honom”. Med inträdespredikan, slutbön och välsignelse avslutas vignings- och installationsgudstjänsten. För Eucho- logions lösning bön med handpåläggning — deklaration fanns inte plats. Här blev schemat fullmaktsformel under handpåläggning — förbön.
Det enhetsföretag som gick om intet 1872 lyckades 1938. Då den före- nade kyrkan fick sin Liturgie 1963, utgjorde ordinationsordningen resul— tatet av ett vidare enhetsprojekt. År 1962 bildades ett permanent samar- betsorgan mellan de lutherska och reformerta kyrkorna i Frankrike ochi Elsass-Lothringen. Redan dessförinnan hade dock de fyra kyrkornas liturgikommissioner samarbetat. År 1960 framlades det gemensamt ut- formade förslaget till ordinationsordning. Det var i huvudsak det för- slaget som ingick i den nyssnämnda agendan.87
”5 Eckerdal 1981 243f. ”6 Liturgie 1897. Uppgifterna om förhistorien i förordet och även i anmärkningar till enskilda ritual. *” Ang enhetssträvandena Mehl 1977 169f, om det gemensamma liturgiprojektet Eckerdal 1981 248ff, om den gemensamma ordinationsordningen uppgifteri före- tal till ritualen i Liturgie 1963 253.
Ordinationsordningens ritualtyper är desamma som 1897 med tillägg av form för ”installation” av national- och regionalsynodernas styrelser, ett slags annex till äldsteritualet. Allmänt har större uppmärksamhet nu också ägnats åt de olika installationsritualen. Enligt den väsentligen ge- mensamma strukturen följs deklarationen om kyrka och tjänst av instal- landens löfte och ”mottagande (accueil)”: genom att resa sig markerar menigheten viljan att ta emot och samarbeta med den utsedde. Installa- tionen sker nu som tidigare med installators fullmaktsformel i den treeni— ge Gudens namn, nu uttalad ”med händerna utsträckta” över installan- dus. Efter ett votum med tillönskan om Andens bistånd avslutas akten med förbön, Fader vår, slutpsalm och välsignelsen.
Pastorsvigningsritualet är jämfört med 1897 års version bearbetat en del. För Ordets gudstjänst lämnas nu några alternativa serier läsningar och vigningsavdelningens deklaration om kyrka och tjänst inleds med läsningen av Matt 28: 18ff, en text som betecknas ”instiftelsen”. Vignings- handlingen är omgestaltad. En inspirationskälla kan ha varit de lärosam- tal mellan evangeliska och romerska katoliker i den franska s k Dombes- gruppen, vilka ifråga om kyrkans tjänster inletts 1957 men slutfördes först 1973.88 Som konkret förlaga får man räkna med den skotska liturgin eller möjligen CSI-ordningen 1958.89 Vigningsbönen måste karakterise- ras som en fransk omgestaltning av den skotska. Denna lovsägelse med epikles under handpåläggning och avslutande förbön utgör nu ersättning för den gamla fullmaktsformeln och en avslutande förbön. Teologiskt intressant är sättet att anspela på Ef 4, den reformerta kardinaltexten jämte Matt 28. Tyngdpunkten i successionstanken faller på kontinuiteten i Kristi välgårningar: Herre Gud Fader i himmelen, vi frambär tacksägelse för din Sons, Jesu Kristi verk, för hans försoningsdöd, för hans uppståndelse, för hans himmelsfärd i här- lighet. Han är det som genom den helige Ande har insatt apostlar, evangelister och vittnen och som genom århundradena har givit din kyrka de tjänare som hon har behov av. Han är det som idag ger oss denne nye pastor. Vi erkänner det och gläder oss däröver och prisar dig, Herre.
Vi ber dig, allsmäktige Fader, sänd din helige Ande över vår broder NN som vi helgar (consacré) åt din tjänst och viger (ordonne) till pastor i din heliga kyrka, tjänare åt Ordet och sakramenten.
Den följande förbönsdelen löper vidare i Fader vår. Det anges inte nu som 1897 att församlingen kan instämma ens med ett Amen. Det beror emellertid på en redigeringsprincip för hela agendan. Även om det inte anges på varje ställe bör tex Herrens bön läsas gemensamt, och det rekommenderas t o m livligt att doxologin sjungs. Det är också uppen- bart att bönens ”vi” till skillnad från den gamla fullmaktsformelns ”vi”
”8 Pour une reconciliation . .. 1973. Dokumentet inleds med en historik över ar- betsgången. Enligt denna hade inte något genombrott skett, när det ekumeniska evangeliska förslaget fullbordades. —Till de gemensamma premisserna för läro— samtalet och liturgiarbetet hörde inte minst den franska exegetik och liturgiveten- skap, som utövat ett väsentligt inflytande på Andra vatikankonciliet och senare pontifikalet och som otvivelaktigt även påverkat också den evangeliska ekumeniska liturgin. ”9 Ovan 134ff resp 69ff.
avser inte bara ett ordinatorskollegium utan hela menigheten. Det blir också understruket i böneinbjudan.90
I stället för att enligt skotsk eller indisk modell deklarera att vigning skett riktar ordinator några ord (2 Tim 1:7) till den nyvigde om att Gud givit inte modlöshetens utan kraftens ande varpå fridshälsning utväxlas i ord och handling — fridskyss eller omfamning, en symbolhandling som nationalsynoden lade vikt vid ”som vittnesbörd om den pastorala tjäns- tens kollegiala karaktär”. Vigningsakten slutar med Te Deum varpå in- trädespredikan hålls, allmän förbön, välsignelse och slutpsalm.
Som systerkyrkorna i USA ägnar den franska reformerta kyrkan vig- ningsordningen enbart åt de klassiska uppdragstyperna. Agendan berör tex inte alls den kår av diakonissor som i de franska evangeliska kyrkor- na varit en realitet mer än ett sekel. En klar distinktion görs här till skillnad från i USA mellan pastorns uppdrag och de båda andra, vilket uttrycks också terminologiskt. 1897 hette akten ”consécration”, förmod- ligen ett arv för att markera avstånd från papismens ”ordination”. Den sistnämnda termen hade emellertid 1963 blivit introducerad i Frankrike som på andra håll, otvivelaktigt som resultat av att engelskan blivit det internationella kyrkospråket — med ”ordination” som mer evangelisk term än ”consécration”. I den franska agendan genomfördes terminolo- giskiftet så konsekvent att också vigningsbönen betecknades ”ordina- tion”? Bara några år senare skulle akten som sådan betecknas ”ordina- tion” men vigningsbönen av historiska och teologiska skäl ”consecra- tion” — iden franska översättningen av det reviderade romersk-katolska pontifikalet.
Med detta får exemplifieringen avbrytas. Det är en uppenbar överdrift att alla presbyterianska vigningsordningar blivit likformiga, to m att mönstret för pastors vigning utgörs av bön under handpåläggning.” Men det är helt tydligt att förnyelsesträvanden vad gäller ordinationshand- lingen för växlande uppdragstyper går i den riktningen. Några exempel bör då hämtas även från kongregationalistiska liturgier för att pröva om samma eller andra utvecklingslinjer kan iakttas.
4.3.3. Förnyelsemönstrets tillämpning inom kongregationalismen
Kongregationalismens grundinställning var att det var lokalförsamling- ens angelägenhet att forma gudstjänstlivet i enlighet med Guds ord. Till arvet hörde emellertid också inställningen, att formulär utgjorde ”giftpil— ler”: man satte sin lit till böcker i stället för att samlas till Guds ords läsning, förkunnelse och bön under Andens ledning och med de ord Anden gav. Det är därför först i det utgående 1800-talet och under 1900-
9” Regianvisningarna för Fader vår-läsning och -sång i Liturgie 1963 36. 9' Epiklesen innehöll båda termerna såsom verb. Det finns inte något som tyder på att bönen betecknats ”ordination” för att undvika termen ”consécration". Beteck- ningen förefaller att vara vald därför att handlingen som sådan numera betecknas så inte enbart i denna agenda utan i nutida reformert och överhuvud internatio- nellt språkbruk. Om det romersk-katolska terminologiskiftet ovan 40 n 61, om anglikanskt och överhuvud anglosachsiskt skifte ovan 59 n 50, 78 n 39. '” Jfr Barkley 1972 299f.
talet som man kan tala om privata eller officiösa företag för att ge mo- deller, så småningom rekommenderade för användning i gudstjänstlivet, av naturliga skäl befryndade med presbyterianska ordningar."3 Även ur denna synvinkel förefaller fusionen av kongregationalismens världsför- bund och det presbyterianska år 1970 ligga i linje med konvergens i kyrko- och församlingsliv. Några exempel skall lämnas vad gäller ordi- nationsordningen.
4.3.3.l Nordamerikanska utvecklingsdrag Kongregationalistisk och presbyteriansk konvergens ledde i Canada ti- digt till union mellan kongregationalistförbundet och den presbyterians- ka kyrkan samt dessutom metodistkyrkan. Så tidigt som 1925 bildade de The United Church of Canada. Att den presbyterianska kyrkan utgjorde den allra största komponenten bidrog väl till att den ovan berörda BCO 1922 blev gemensam gudstjänstordning. I en översedd utgåva 1932 skall denna snabbt också ha blivit allmänt brukad.94 Dess ordinationsordning var också väl förenlig med vad unionsdokumentet 1925 angav som bä— rande i synen på kyrkan och kyrkans tjänst.95 Det hette där att Ordet och sakramentens tjänst eller pastorns uppdrag var av Kristus förordnat. Till detta kallar Kristus kvinnor och män, vilka kyrkan under Andens led- ning ”utser” och ”avskiljer”. Med BCO fanns en rekommenderad ord— ning för att i lokalförsamlingens särskilda gudstjänst efter avlagda löften göra detta under bön med handpåläggning.
Samma år som den canadensiska unionen genomfördes, förenades i USA för första gången kyrkor med engelsk resp europeisk kontinental bakgrund. Den händelsen utgjorde ett led i en unionsprocess som länge pågått mellan i huvudsak presbyterianska och kongregationalistiska samfund men även omfattade en metodistisk och en baptistisk enklav. Processen gick vidare. En verklig milstolpe utgjorde en union år 1957, då två stora unierade block förenades i The United Church of Christ som numera innefattar den överväldigande delen av den kongregationalism som alltsedan 1600-talet utgjort ett viktigt inslag i kyrkogeografin i USA. Kyrkans grundsatser ratificerades slutligt år 1961, kyrkoordningen år 1965. Enligt denna är ”lokalförsamlingens (local church) oavhängighet konstitutiv och möjlig att ändra enbart genom hennes eget handlande”.96 För samordnande funktioner tillämpas presbyteriansk författningstyp, innefattande regioner motsvarande stift med distriktskonferens och -fö— reståndare. På de sistnämnda har lagts ansvaret för prövningen av pas- torskandidater och för deras ordination.
Ordinationen är den handling varigenom The United Church ofChrist genom ett distrikt och i samarbete med lokalförsamlingen genom bön och handpåläggning för den kyrkliga tjänsten avskiljer en medlem som Gud har kallat därtill.
” Davies 1948 passim, Huxtable 1965 58ff, Davies 1972a l49f, Davies 1972b 85f. Ang ritual som ”giftpiller” t ex Huxtable 1965 60, citat från den ledande engelske l600-talskongregationalisten John Owen. ” Long 1973 71, Reynolds 1973 l70ff. Om ECO/Canada 1922 ovan 134ff. ” Grundsatserna i tysk översättning i Goodall 1973 235ff. % För detta och det följande Arndt 1973 263ff, dokumentutdrag på tyska i Goodall 1973 233f, på engelska i Mead 1975 266f.
Genom de många fusionerna hade olika liturgiska traditioner förts sam- man. En tradition hade dock dominans. Det ena av unionsblocken 1957 hade bildats genom olika fusioner av främst presbyterianska kyrkor. Li- turgiskt hade de kommit att präglas av arvet i German Reformed Church, dvs den lilla kyrka vars gudstjänstordning formats efter den tidigare behandlade Provisional Liturgy 1857.97 Kyrkans Book of Worship 1866, som hunnit undergå en kraftig bearbetning och en restaurering, blev grunden för arbetet med unionskyrkans enhetsagenda.” Bara några år efter 1957 års kyrkounion inleddes projektet för en än vidare union (COCU). I förlängningen av grundsatser om kyrka och tjänst 1966 pro- jekterades COCUs ordinationsordning 1970.99 The United Church of Christ deltog i projektet och hade sina representanter i liturgikommissio- nen.' Kyrkans egen liturgikommission, bildad 1960, utgav från 1964 häf- ten för liturgisk försöksverksamhet, och snart nog ansågs tiden mogen för utgivning av Services ofthe Church 1969.2 Det underströks i förord att syftet med de utformade ritualen var att alla skulle kunna delta i guds- tjänsten för att gudsfolket gemensamt skulle kunna ge uttryck åt enheten i tron. Agendan utgavs därför i särtryck för utdelning till gudstjänstdelta- garna (”pew edition”). Inte bara pastorn utan hela menigheten behövde således tillgång till en gudstjänstordning, som principiellt dock endast kunde rekommenderas.
Ordinationsordningen är intressant i främst tre avseenden. Den inne- håller ritual enbart för pastorsvigning och -installation.3 Även om andra uppdragstyper finns är det pastorns som framstår såsom kyrkans tjänst. I grundsynen på vigningen och Vigningsliturgins utformning finns stor överensstämmelse med den parallellt ekumeniskt utarbetade ordningen, som dock innefattade också diakons och biskops uppdrag. I ett historiskt perspektiv innebär vigningsliturgin en markant omsvängning. Enligt tra- ditionen från Provisional Liturgy skedde vigning efter löften genom or- dinators mäktiga fullmaktsformel, följd av församlingens förbön för den vigde med uppdrag att utgöra Guds nådeskanal i församlingen.4 Enligt 1969 års ordning vigs tjänare åt Guds evangelium genom kyrkans bön under handpåläggning.
4.3.3.2 Engelska utvecklingsdrag
Savoydeklarationen 1658 om lokalförsamlingens autonomi innehöll också uttalandet om ”vägen Kristus har utpekat” för att utse församling- ens tjänare. Man skulle ”högtidligt avskilja honom genom fasta och bön, med handpåläggning”, en rit som dock kunde utelämnas. Det är möjligt
” Ovan 133f. ” Taylor 1963 100ff, l22ff, White 1976 ll4ff, även Horton 1973 77f. ” Ovan 86 med n 77, 138, Arndt 1973 276f. ' Eckerdal 1981 242. 3 Services of the Church 1—8 1969, White 1976 114f. 3 Services ofthe Church 6 1969, med undertiteln ”The Order för Ordination to the Ministry, The Order for the Installation of a Minister”. 4 Citat ovan 134.
att grundsatserna alltid tillämpats.5 Till grundsatserna hörde dock att den av Kristus utpekade vägen gällde normalordningen som inte uteslöt att församlingen kunde betjänas även av andra än avskilda tjänare. Det finns en hel del som tyder på att gränsen mellan reguljärt och irreguljärt inte dragits så strikt under århundradena.
Kongregationalismens autonomiprincip hindrade inte kontakter för- samlingar emellan. År 1932 bildades en kongregationalistisk union för engelska församlingar och engelskspråkiga sådana i Wales. Grunddoku- mentet angav ungefär som Savoydeklarationen församlingens bibliska rätt att själv kalla personer till de bibliska tjänsterna, vilka nu angavs vara pastorers och diakoners uppdrag. Oavhängighetsprincipen uteslöt dock inte att församlingar gemensamt sörjde för pastorsutbildningean Ökade krav på gemensamt ansvarstagande och ekonomisk solidaritet ledde 1919 till en distriktsindelning (ungefär motsvarande stift) och till- sättning av distriktsföreståndare (”moderator”) med tillsynsuppdrag. Från den tiden blev det praxis, att föreståndaren blev huvudordinator och ordinationen fick såväl rums- och tidsgiltigheten utsträckt utöver uppdraget i en lokalförsamling. Därmed blev föreståndaren även instal- lator av tidigare ordinerade pastorer.7
Såsom frukten av en lång utveckling i praxis och i teologi antog unio- nen år 1966 reviderade grundsatser, och såsom uttryck för dessa och de reella förhållandena antog unionen beteckningen kyrka, Congregational Church in England and Wales. Enligt den uttalade grundsynen utgjorde varje lokalförsamling en manifestation av Kristi kyrka men därmed var också isolationism utesluten.8 Samverkan mellan lokalförsamlingar var nödvändig på grund av den gemensamma kallelsen i Kristi tjänst i värl- den. Beträffande kyrkans tjänster angavs lokalförsamlingens rätt dels att välja äldste och diakoner, dels att kalla pastorer och att ”i gemenskap med andra kongregationalistförsamlingar delta vid pastorernas ordina- tion”. Om den särskilda tjänsten i kyrkan hette det, att den var Guds gåva, ”Guds och inte människors redskap”, dvs inte något gudsfolket i församling eller kyrkan som helhet förfogade över. Anmärkningsvärt är att uppdragstyperna däremot inte längre absolutifieras såsom bibliska. Tvärtom framhölls att trohet och lydnad krävde kritisk prövning av tjäns- testrukturerna för att Guds gåva skulle bli väl förvaltad. I detta som i annat står det klart att grundsatserna präglats av samtida ekumeniskt och teologiskt arbete.”
Det var vid denna tid kongregationalistkyrkan lät utge en gudstjänst- ordning som snabbt skall ha fått vidsträckt användning. A Book of Servi- ces and Prayers 1959, i bearbetad upplaga 1969, var den första rekom- menderade ordningen efter Savoydeklarationen 1658. Till skillnad från den senare gav volymen inte bara råd och anvisningar utan fullständiga
5 Så hävdas t ex av prof Horton Davies, kännaren framför andra av engelsk inde- pendistisk liturgi, bl a i Davies 1972 292. 6 Grundsatserna 3, 5, 11— 12, i tysk översättning i Goodall 1973 212f. 7 John 1973 33. 5 Konstitutionstext i tysk översättning i Goodall 1973 217ff. 9 Cf Eckerdal 1981 222.
ritual, to m formulär för böner. Epoken med liturgisk förnyelse genom privatutgåvor under ett halvsekel hade lett fram till en av kyrkan utgiven ordning för gudstjänstlivet.IO Ordinationsordningen har blivit redigerad på ett upplysande sätt. Bland gudstjänstformerna för det reguljära för- samlingslivet står ritualen för mottagande av diakoner och undervis- ningspersonal. Ordningen för pastorsvigning och -installation finns där- emot bland gudstjänstformer av distriktskaraktär.ll
Enbart ifråga om diakonavskiljningen anges att denna sker inom natt- vardsliturgins ram. Det var otvivelaktigt en konsekvens av att diakon- funktionen innefattade eller oftast bara omfattade tjänst vid nattvardsut- delningen. Pastorsinstallationen hör på traditionellt sätt till en prediko- gudstjänst, så också ordinationen. Till den handlingen hör att försam- lingsrepresentant redogör för kallelseförfarande och att kandidaten läm- nar ett självvittnesbörd. På kandidatens vigningslöften följer församlingens löfte. Allt detta är uttryck för att vigningen som engångs- handling sker i den lokalförsamling där tjänsten först skall utövas.
Det är inte nödvändigt att närmare redogöra för ordinationsliturgins utformning i övrigt. Den skotska kyrkans ordning har varit den viktigaste förlagan för struktur och utformning, även om en engelsk bearbetning har skett. Två särdrag har intresse. För vigningsbönen angavs i detta fall12 ingen liturgisk text, enbart ett ”föreslaget (suggested)” strukturschema för extemporerad bön. I ett centralt avsnitt har gjorts en eftergift för den klassiska negativa inställningen till formulerad bön. Traditionsbunden var också anvisningen av vigningshandlingen ”vanligtvis innefattar ”handpåläggning ”, i så fall på traditionellt sätt utförd av såväl pastorer som ”representanter för församlingen”. Den klassiska skyggheten för symbolhandlingar har inte hindrat förslagen att bibel överlämnas och att handslag utväxlas efter deklarationen att vigning har skett. I denna och i tydningsorden vid bibelöverlämnande markeras, att den som blivit ”vigd (ordained)” är ”evangeliets tjänare” i en vidare gemenskap än lokalför- samlingens.
Det är på sin plats att skjuta in att den engelska presbyterianska kyrkan, som första gången fick auktoriserade liturgiska riktlinjer (”directory”) år 1898, lät utge fullständig gudstjänstordning först 1948, Presbyterian Ser- vice Book. Efter viss liturgisk försöksverksamhet utgavs tillsammans med systerkyrkan i Wales en reviderad upplaga år 1968.|3 Ordinationsordning- en utgör en annan variant på den skotska än den kongregationalistiska. För kyrkan i Wales var den lösningen oacceptabel, ty en för Wales sär-
” Huxtable 1965 58ff, Eckerdal 1981 222, 233. Här har använts A Book of Services and Prayers 1969. Pastorsvigningens ritual beskrivet i Davies 1972 292 med ut- gångspunkt från 1959 års upplaga, som i varje fall i fråga om denna ordning tycks vara oförändrad 1969. ” Särskilda avdelningar har inte markerats i redigeringen. 1 de båda pastorsritua- lens regianvisningar heter det inte att ”moderator” leder gudstjänsten utan ”presi- ding minister”, som dock torde innebära moderatorn. Den normala anvisnings- termen är ”minister”. ” I diakonvigningsritualet har bönen i sin helhet angetts. ” Presbyterian Service Book 1968. Om förhistorien förordet ibm och Eckerdal 1981 220f, 232.
skild ordning har fått sättas in. Denna är mest besläktad med kontinenta- la reformerta in i nutiden.” I denna skulle löftesfrågor följas av en ordi— nators fullmaktsformel, åtföljd av handslaget och först därefter försam- lingens förbön för den som vigts.
Mellan den skotska presbyterianska kyrkan och den engelska kongre- gationalistkyrkan fanns olika uppfattningar om vilka uppdragstyper personer skulle avskiljas för. En tredje ståndpunkt har den engelska pres- byterianska kyrkan. Liksom pastor skulle diakon bli ”avskild (set apart)” genom bön, men detta i och för lokalförsamlingen?5 1 den presbyterian- ska kyrkan var det emellertid äldste som skulle avskiljas och detta i den vidare gemenskapens ram. 1 den kyrkan betecknades handlingen ”ordi- nation”, och den benämningen brukades även för diakonissors avskilj- ning. Till dels var dock skillnaden mellan de två engelska kyrkorna sken- bar: kongregationalismens diakonuppdrag kundei praxis vara jämför- bart med det presbyterianska äldsteuppdragen”)
Jämförelsen mellan de båda kyrkornai England och Wales är befogad. När de resp gudstjänstordningarna utgavs 1968—69 pågick slutfasen i det unionsarbete, som hade inletts 1945 och som 1972 mynnade ut i en av de mycket få europeiska fusionerna, United Reformed Church.17 I kyrko— konstitutionen heter det, att Kristus fortsätter sin ”tjänst (ministry)” för världen ”i och genom kyrkan, hela gudsfolket, som kallas och sänds i hans tjänst (service) och rustas av honom för den”.18 Detta hela gudsfol- kets uppdrag utgörs av gudstjänst, förkunnelse och vittnesbörd. Det är knappast en överinterpretation att identifiera de tre aspekterna som en återspegling av den klassiska reformerta läran om Kristi tre ämbeten. Texten fortsatte emellertid:
För att hans folk skall rustas för tjänsten i hela dess vidd skänker Herren Jesus Kristus särskilda gåvor för särskilda tjänster (ministries) och somliga av sina tjä- nare (servants) kallar han att utöva dessa uppdrag (Offices) vilka vederbörligen respekteras i kyrkan . . . De som går in i sådana tjänster binder sig för dem så länge Gud vill. Sedan United Reformed Church högtidligt erkänt deras kallelse och vilja att följa den, utser kyrkan dem för deras särskilda tjänst och ger dem befo- genhet att utöva den i kyrkan genom att avskilja dem med bönen att de skall förlänas alla nödvändiga nådegåvor för att fullfölja tjänsten, vilket kallas ordination.
Till ordningen hörde att distriktsstyrelsen och synodens moderator bar huvudansvaret för vigda tjänare samt ”i gemenskap med lokalförsam- lingen” för ordinationer och installationer. Särskild karaktär hade Or- dets tjänst, men för lednings- och tillsynsuppdrag på livstid skulle också
'4 Cf den nutida tyska reformerta ordningen ovan 120f. '5 Ritualtiteln anger att det är fråga om "induction of deacons”. I bönens epikles (cfovan n 12) heter det — med influens från BCP —" . . . we set apart to the office and work of a deacon”. ”* Så Goodall 1973a 195f, en framställning som dock förefaller något friserad. '7 Ibm l92ff, Eckerdal 1981 234. På den europeiska kontinenten har dock före- kommit en serie unioner under äldre tid. Det har dock varit fråga om fr a politiskt betingade eller påtvingade sådana. Cf ovan 120 n 30 och nedan 207, 215f. '3 För detta och det följande konstitutionstexten, i tysk version i utdrag i Goodall 1973 250f. Här har brukats den engelska texten i The Scheme of Union [1970] 24f.
äldste ordineras. En tredje uppdragstyp som skymtade var diakonissans karitativa. Nästan omgående tillsattes en specialutredning om tjänsterna i kyrkan. Enligt slutrapporten 1975 var det angeläget att för framtiden arbeta med nya sätt att organisera pastors uppdrag vid sidan om den ortsbundna formen. Diakonissans livslånga karitativa uppdragstyp, då utövat av fem (5) personer, måste vitaliseras såsom ”ett viktigt element i framtidens tjänstemönster”. Man pläderade och vann gehör för restaure- ring av ett karitativt diakonat, öppnat även för män, för den delen också för ”återupplivande av beteckningen 'diakon'”. Man fann det naturligt att också dessa tjänare skulle bli ”vigda (ordained)”.19
I den nämnda utredningen betonades vikten av ett ansvarigt ekume- niskt handlande som skäl för några förslag. Sannolikt drog man slutsat- ser av arbetet i det breda engelska unionsprojekt inom vars ram en ordi- nationsordning fullbordades 1980.20 I det ekumeniska liturgiarbetet var kyrkan representerad samtidigt som den igångsatt arbete med utform- ningen av en egen enhetsliturgi. Som slutsteg i den processen, som även innefattade liturgisk försöksverksamhet, fullbordades A Book ofServices [980.3' Ordinationsordningen innehåller ritual för pastors- och äldsteor- dination under det att förnyelsen av diakonatet ännu inte lett till någon form för sådan ordination. Till avdelningen hörde också en form för auktorisering av lekmannapredikanter och av missionärer, det sistnämn- da ritualet halvt omvandlat till en sändningsakt. Förutom de båda for- merna för pastors- och äldsteordination anges också ordning för enbart installation. En nyhet i agenda om än förmodligen inte i praxis är ett ritual för installation av provinsens (ungefär: stiftets) moderator, en pas- tor med tidsbundet tillsynsuppdrag.
Beträffande pastors- och äldstevigningama är strukturen i huvudsak gemensam, i viss mån också utformningen. 1 kontakt med de unionsbil- dande kyrkornas gudstjänstordningar 1968—69 har skapats en liturgiskt rikare ordning. Inledningen har formats som ett slags nutida Kyrie-Lau- damus, för Ordets avdelning har angetts ett rikt urval texter ur GT och NT och vigningsavdelningen mynnar normalt ut i nattvardsfirande. Som tidigare börjar vigningsavdelningen med en deklaration om kyrkan och en serie löftesfrågor.22 Partiet framträder nu mer som en förberedande del med kandidatlöftena och därefter församlingslöftena att ta emot och samverka med tjänarna. Den egentliga vigningsdelen inleds med Veni creator Spiritus, eller en annan ”psalm om den helige Ande”, och övergår
'9 The Commission on the Ministry 1975 && 5, 15—20, 26. Förslaget om ett restaurerat karitativt diakonat antogs i princip av generalförsamlingen, som re- mitterade det för vidare utredning. Beslutet avtryckt ibm 4 punkt (1), 2. 30 Ovan 77 [1 32. 2' A Book of Services 1980. Om förarbetet Eckerdal 1981 233f med 11 13. Det bör tillfogas att representanter för unionskyrkan och dess båda föregångare ingått i den ekumeniska Joint Liturgical Group (ovan lll n 49). 23 Till kyrkounionsdokumenten hörde ett aktstycke om kyrkans "väsen, tro och ordning”, som oavkortat skulle läsas upp vid pastorsordination, samt den utförli- ga serien löftesfrågor vid pastorsordinationen. Båda dokumenten förefaller vara mer ägnade för studie- än kyrkorum. I ritualet för äldsteordination har sakinne- hållet fått en mer koncis, liturgiskt lämpligare utformning.
i vigningsbönen med tacksägelse, epikles under handpåläggning” och förbön. Deklarationen att vigning skett kan åtföljas av bibelöverlämnan- de och handslag.
Två iakttagelser är på sin plats. Den första är att vigningsliturgin unge- fär som i de stora presbyterianska kyrkorna i USA24 med lätt förändring skall fungera också som installationsordning. Epiklesavsnittet i vig- ningsbönen och därmed handpåläggningen utesluts då och i deklaratio- nen efter bönen sker en jämkning så att den blir uteslutande en installa- tionsformel. Den liturgiska textens innehåll blir därmed väsentligt för- ändrad, fr a i England-Wales. Men det liturgiska händelseförloppet är likväl detsamma. Liturgiskt tenderar ordination som engångshandling och den upprepbara installationen att sammanfalla.
Den andra iakttagelsen gäller utformningen av den liturgiska texten. Den är på det hela taget nyskriven. Såväl de ömsesidiga löftesfrågorna som vigningsbönen — partier som fått olika utformning i de båda vig- ningsritualen med undantag för epiklesen — ger uttryck åt den grundsyn på kyrkans tjänst och tjänsten i kyrkan som formulerats i unionskyrkans grundsatser. Samtidigt finns det skäl att även referera till såväl liturgisk struktur som utformning i vigningsordningen 1980 för det breda engelska unionsprojektet liksom till huvudförlagan, den gemensamma anglikans- ka och metodistiska vigningsordningen 1968.25 Dessa hänvisningar in- bjuder till reflektioner vad gäller likt och olikt i sättet att definiera upp- dragstyper inom den kyrkliga tjänsten. Den diskussionen får lämnas där- hän i detta sammanhang. Det här väsentliga är att det finns en stark överensstämmelse i grundsynen på den kyrkliga tjänsten som en Guds gåva och redskap för att gudsfolket skall växa i tro och rustas för tjänst. Den grundsynen kommer också till uttryck liturgiskt så att vigningen framstår som en Guds handling i och för kyrkan såsom svar på kyrkans bön.
4.4. Ordinationsordningen i Svenska Missionsförbundet
4.4.1. Förbundskaraktären från SMFs bildande till nutiden
Till kongregationalismens typ hör Svenska Missionsförbundet (SMF), som vid framväxten och bildandet 1878 dock inte stod i förbindelse med den engelska kongregationalismen. Församlingsautonomin har varit en
23 Till äldste ordineras normalt flera kandidater samtidigt. En regianvisning anger att epiklesen kan bes för alla samtidigt men i första hand ”for each one . . . and, normally with two or more elders, laying hands on his/her head”. Anvisningen tar alltså hänsyn till traditionell kongregationalistisk försiktighet med riten. För pas- torsordination heter det emellertid utan inskränkningar: ”Those appointed now lay their hands on the ordinand's head". Det är förmodligen av ekumeniska hän- syn som handpåläggningen anges utan förbehåll. Uttrycket ”those appointed" är troligen en kompromiss mellan presbyteriansk tradition, som för handpålägg- ningen anger pastorer, och kongregationalistisk, formulerad senast i 1969 års ordinationsritual (ovan n 10): ”'laying on ofhands* by ministers and church repre- sentatives", dvs församligsmedlemmar. " Ovan l38f.
25 Ovan 76 n 29, llOf resp 77 n 32.
grundprincip men från början också förbundstanken. Syftet angavs i den första förbundsstadgans första paragraf: ”att förena . . . till gemensam verksamhet för såväl inre som yttre mission”. 1 1878 års normalplan för församlingsordning uttrycktes också de självständiga lokalförsamlingar- nas ansvar för ”gemensamma angelägenheter” för vilka man behövde ”sluta sig tillsammans”, bl a för pastorsutbildningen (art 10).26 Ett decen- nium senare (1888) skapades en distriktsindelning med föreståndare till- satta av års- eller med senare terminologi generalkonferensen och med distriktsmöten för ”gemensamma angelägenheter”. Till dem räknades uppgiften att ”förmedla predikanters omflyttning”. Församlings rätt att kalla predikanter — först under 1940-talet började de mer allmänt kallas pastorer — uteslöt inte att samråd skulle ske med distriksföreståndaren och församling borde inte ens tillfälligt kalla predikanter utan ”SMFs
” 27 rekommendationsbrev .
Till det grundläggande hörde församlingens rätt att fira gudstjänst utan påtvingade oandliga regler. Normalplanen för församlingsordning 1878 angav detta men också den enda giltiga normen för friheten: ord- ningen ”må församlingen själv bestämma, dock så att efter Guds ord allting skickligt och ärbart tillgår” (art 7) — en anspelning på 1 Kor 14:40 som också utgjorde ett av bibelbeläggen för artikelns skriftenlighet.28 Det uteslöt inte önskemål om liturgisk vägledning för församlingen såsom en gemensam angelägenhet.29 Efter tvekan antog förbundets styrelse ett av distriktsföreståndarna framlagt förslag till ”råd och anvisningar” för SMFs ”fria församlingar” (1893), efterhand utvecklade till några utfor- made ritual i en kalender (1912) som senare utgavs separat (1917) och i betydligt utvidgad form utgavs med den betecknande titeln Handledning
”* SM Fs stadgar 1878 och normalplanen för församlingsordning avtryckta i Bred- berg 1962 49ff resp 38ff. — Av konstitutionella skäl har SMF aldrig fastställt församlingsordnings utformning; det ankommer helt på lokalförsamlingen. 1878 års förslag var aldrig ens rekommenderat av SMF till skillnad från 1964 års nor- malplan, som generalkonferensen antagit såsom SMFs förslag till lokalförsam- lingarna. " Stadgan för distriktsföreståndare avtryckt i Andersson 1928 1 133ff; det här refererade ingår i punkterna 4—7. — Beteckningen ”pastor" började tas i bruk omkring 1910. Ahrén 1966 115 n 81. Den brukades första gången officiellt i förteckningen över deltagare i generalkonferensen 1918 (om denna nedan). Förre missionsföreståndaren Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05—10. Den nya termen var dock långt ifrån den vanliga. Richard Larsson (nedan n 30) tycks t ex genom- gående ha brukat den traditionella beteckningen predikant i sina skrifter. Först i Larsson 1954 förekommer uttrycket pastor. ” Alla artiklar i normalplanen (ovan n 26) var försedda med en svit bibelord, som på en gång är såväl belägg som utveckling av det som artikeltexten anger. Sista artikeln (12) upprepar att Skriften är ”högsta och enda regel”, varför stadgetext måste ändras, om den visas ”icke äga tillräcklig grund i Skriften”. Man kunde rentav säga att bibelorden och inte artikeltexten utgör artiklarnas huvudsak. — Genom korshänvisning till grundartikeln om församlingen (2) relateras ordning— en för gudstjänstlivet till församlingens väsen. Förbundstanken innebär lokalt att den enskilde är kallad att bidra till den gemensamma uppbyggelsen, styrkt med bl a 1 Kor 14:26. — Om 1 Kor 14:40 som liturgiskt motto i SMF-traditionen Eckerdal 1981 380, 385f. ” För det följande Bredberg 1943 passim, Almquist 1962, Ahrén 1966 passim, Eckerdal 1981 380ff samt Råd och anvisningar 1983, Handledningen 1928, HB 1947, 1963 och 1983.
till den kristna församlingens tjänst (1928). Handledningen har fortsätt- ningsvis kallats handbok (HB). Den har på olika sätt utvidgats och kom— pletterats i upplagorna 1947, 1963 och 1983. Mottot från 1 Kor 14:40 fanns med ännu i förordet till 1947 års upplaga som skäl för att alls ge ut hjälpmedlet. 1963 räckte det att uttala förhoppningen, att boken skulle bli ”till hjälp för dem som har att tjäna i Kristi församling som herdar och lärare”. I två avseenden har den önskan förändrats 1983. Utgåvan har blivit gemensam för SMF och Svenska Alliansmissionen, och det är inte enbart pastorerna som är adressater. Förhoppningen har nu blivit, att boken skall bli ”till glädje och hjälp för församlingarna, pastorerna och gudstjänstlivet i de båda samfunden”.
Den skisserade utvecklingen kan uppfattas som ett bland flera exem- pel på en utveckling från ett antal oavhängiga församlingar till trossam- fundet SMF. Snarare är det fråga om en process i vilken realiteter i förbundsteologi och praxis steg för steg erkänts och fått utvecklas. Den reella förändringen är närmast att allergin mot former som betraktats som andedödande ”statskyrkliga” efterhand avtagit. År 1964 antog SMF en ny konstitution. Den starka kontinuiteten är påtaglig, och mycket av det nya ligger i de facto-erkännandet av det som präglat ”gemenskaps- kyrkan” eller ”förbundskyrkan” under årens lopp.30 Samtidigt finns ny- ansatser av olika slag. Konstitutionens grundsatser vittnar om att SMF inte stått isolerat från den internationella teologiska nyorienteringen i tolkningen av kyrkans väsen och uppgift och därmed av den särskilda kyrkliga tjänsten som Guds gåva och redskap i och för gudsfolket.”
Som ett slags pendang till konstitutionen 1964 kan man betrakta HB 1963, bl. a. därför att denna för första gången innehåller former för sön- dagens församlingsgudstjänst men också inledningar med principiella och praktiska kommentarer till de olika gudstjänsttyperna. I denna ingår också för första gången en ordinationsordning med en serie ritual av vilka flera inte hör till lokalförsamlingens reguljära gudstjänstliv. Samtliga ritual gäller sedan länge praktiserade handlingar vilka emellertid nu fått en genom trycket erkänd och i församlingar känd form. Handboken
3” 1964 års konstitutionstext (med senare ändringar) i Konstitution [1984]. På det internationellt vanliga sättet är texten disponerad i tre huvuddelar: grundsatser, stadgar och samfundsordning. Samtidigt som SMF antagit SMFs konstitution har SMF rekommenderat församlingskonstitution med samma tredelning, varvid tredje delen givetvis utgörs av förslag till församlingsordning. — Uttrycket "ge- menskapskyrka” tex med förkärlek använt av Richard Larsson ( bl a inremis— sionssekr 1944—54, missionsföreståndare 1954 till sin död 1955), tex i Larsson 1939 33ff, 49f, även 91ff, Larsson 1946 69ff, 75ff, 85ff, Larsson 1954 78ff. ”Gemen- skaps-” är ett centralt begrepp inom SMF. Uttrycket "förbundskyrkan" använt av pastor Erland Sundström i en debattbok 1960, som i ljuset ville dra fram en rädsla för att öppet erkänna vad SMF varit och var. ”För samfundet som helhet borde det dock vara lämpligast att bruka ordet kyrka””. Sundström 1960 37. Särskilt efter religionsfrihetslagstiftningen 1952 med dess tal om ”trossamfund" har uttrycket ”samfund” eller ”trossamfund” använts, troligen såsom ett mindre belastat ut- tryck än ”kyrka”. Ett historiskt perspektiv på samfunds— och friförsamlingsfrågan anlagt i Bredberg 1962. Cf även för begynnelseskedet Walan 1964. 3' Nicklasson 1965 har sådana synpunkter. Boken ger en presentation av SMF med utgångspunkt från 1964 års konstitution. Gösta Nicklasson var missionsföre- ståndare (1955) 1956—72.
kunde därmed fylla också funktionen att ge uttryck åt grundsyn på guds- tjänst och kyrkliga handlingar i "gemenskapskyrkan".
De handlingar som har aktualitet i detta sammanhang är pastorsordi- nation och —installation, avskiljning av missionärer och ”församlings— systrar”, dvs diakonissor, samt ”förbön för dem som anförtrotts särskil- da uppgifter i församlingen”. Ingen av handlingarna utgjorde någon ny- het. Huruvida strukturer och utformningar var det, kräver specialunder- sökningar som inte kan komma ifråga i detta sammanhang. Några linjer måste dock dras upp.
4.4.2. Församlingars och förbundets avskiljhingshandlingar genom bön och handpåläggning 1878—1928
Församlingen skulle enligt l878 års normalplan för församlingsordning leva efter Guds ord. Skriftenligt hade medlemmarna att genom val kalla olika tjänare. Alla hade "rättighet och plikt” att tjäna Herren men för- samlingen skulle
enligt Guds ord särskilt kalla och utse tillsyningsmän eller äldste, lärare, evange- lister, diakoner och diakonissor till förrättande av de tjänster som Guds ord dem till församlingens uppbyggelse anvisar.
Bibelbeläggen för särskilda tjänster (art 6) och för valhandlingen (art 8) innefattar de klassiska för ordningen med fasta, bön och handpålägg- ning för att den utkorade skulle anbefallas åt Herren och undfå nådegå- van "genom profetia, med de äldstes handpåläggning” (1 Tim 4:14).32 Även om grundsynen stod klar fanns önskemål om vägledning. I 1893 års ”råd och anvisningar”, som distriktsföreståndarna utarbetade och som via generalkonferensen fastställdes av styrelsen, gavs mer konkretion. Denna vägledning — motsvarigheten till anglosachsiska ”directories” — inskränktes till det nödvändigaste i församlingslivet: medlemsintagning och -uteslutning, dop- och nattvardsfirande samt ”Tillsättande av tjäns- ter (ämbeten) inom församlingarna”.33 De fyra förstnämnda avsnitten belyser indirekt de äldstes och fr a pastorns roll, och i det sistnämnda partiet gavs anvisningar för sättet att utse dem. Av de sammanlagt fyra meningarna ägnades karakteristiskt nog tre åt valproceduren. Bön kräv- des för att man skulle kunna utpeka ”de rätta personerna” enligt Herrens ”fingervisning”.
Sedan valen ägt rum må församlingen, under det några därtill utsedda lägga sina händer på de valde, bedja Herren skickliggöra dem till troget utövande av det dem anförtrodda kallet.
Mönstret är det från presbyterianska och kongregationalistiska handled— ningar vålbekanta. Först med HB 1963 blev det mer konkretiserat i form av ritual. Till det mönstret har sannolikt också hört uppfattningen att avskiljningen enbart hade räckvidd och konsekvenser för den plats och
” Normalplanen (ovan n 28) art 6 och 8 med korshänvisningar inbördes och till grundartikeln 2. Till de bibelbelägg som är gemensamma för de tre artiklarna hör utdrag ur Apg 6 och 13. ” Råd och anvisningar l893, cf Ahrén 1966 88ff.
för den tid ”tillsättandet” gällde. Enligt såväl normalplanen för försam- lingsordning som förbundets anvisningar utgjorde avskiljningen en 10- kalförsamlingens angelägenhet.
Förbundet hade emellertid alltifrån begynnelseskedet anledning att syssla med ”tillsättande av tjänster”. Till de för församlingarna gemen- samma angelägenheterna hörde ”yttre mission”. Sedan styrelsen antagit missionärskandidater har dessa alltsedan 1881 avskilts genom bön och handpåläggning vid generalkonferensen. Sak samma har skett med di- striktsföreståndarna alltsedan 1889.34
Med pastorer låg det annorlunda till. Det var från början en förbunds- angelägenhet att sörja för deras utbildning vid den institution som så småningom blev flyttad till Lidingö och med tiden fick namnet teologiskt seminarium. Det var emellertid lokalförsamlingen som ägde att kalla och avskilja Ordets tjänare. Efter decennier av reformförslag övervanns ängslan för risker och med 1964 års konstitution genomfördes definitivt att pastorer i likhet med missionärer antogs av förbundet. Därmed erkän- des även organisatoriskt förhållanden som egentligen rätt från början. Genom att t ex matrikelföras legitimerades förbundets pastorer. Till di- striktsföreståndarnas uppgifter hörde att medverka vid kallelser och en särskild, central ”pastorsnämnd . . . för predikantkallelsers förmedling” skapades av 1919 års generalkonferens _samma år som de löst organise- rade predikantmötena kompletterades med predikanternas riksför- bund.35 På liknande sätt förhöll det sig med den avsevärt mindre kåren församlingssystrar eller diakonissor för vilka förbundet inledde utbild- ning 1910.36 Centralt utbildade är numera också de 5 k fritidsledarna, en uppdragstyp som dock tillkommit först under 1960-talet.
Nyss underströks att det skulle dröja innan pastorer organisatoriskt antogs av samfundet. Alltsedan 1918 har de emellertid avskilts vid gene— ralkonferenserna ”för arbetet i evangelium medelst bön och händers på- läggning”.37 Det finns förmodligen två samverkande orsaker till att det skedde först då. Att så skedde bör inte förvåna, snarare att det dröjde så länge innan central ordination började praktiseras.
Att det dröjde med centrala ordinationer sålänge får nog sättas i sam- band med främst P P Waldenström.38 Kort tid efter 1917 års generalkon- ferens avled förbundspatriarken. Även på andra sätt blev generations— skiftet påtagligt men med Waldenströms frånfälle var en epok slut. ”Åt-
34 Almquist 1962 9, Walan 1964 453ff, 507, Ahrén 1966 88f, Gösta Hedberg i brev (n 27). 35 Om nämnden och predikanternas riksförbund Andersson 1928 1 300 resp 349. ”' lbm 352ff, Larsson 1928 85ff, Nicklasson 1965 52. ” Andersson 1928 1 300. Initiativet till konferensordination togs av distriktsföre- ståndarkonferensen hösten 1917, tillstyrkes av teologiska seminariet (”missions— skolan") och sanktionerades av missionsstyrelsen. Bredberg 1943 81f, Ahrén 1966 123 n 3. Det var således ett väl förberett ställningstagande att låta ordinationer ske vid konferensen. "I sin troligen mycket spridda Biblisk troslära angav Waldenström följande: "lnvigningens betydelse i våra församlingar är endast den, att predikanten 'av- skiljes' till den församlings tjänst, som har kallat honom till sin lärare, samt för den tid, som kallelsen avser”. Waldenström 19183 135.
skilliga reformer . . . kunde genomföras”, som tidigare fått läggas på is.39 Olika reformer och profilskapande åtgärder kom också att framstå som angelägna vid denna tid, som måste betecknas som krisår. Tiden kring första världskrigets slut var instabil politiskt och socialt men också religi— öst. För svensk frikyrklighet medförde därtill pingströrelsens fram- marsch djupt ingripande problem. 1 det läget bildade de etablerade fri- kyrkorna — Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och SMF — ett permanent samarbetsorgan (1918), som med betydligt vidgad anslutning år 1963 antog benämningen Sveriges frikyrkoråd. En av de första påtagli- ga samarbetsåtgärderna för kommittén var att utforma och sprida ett herdabrev om samfundstrohet.40 ,
Det blev alltså möjligt och det framstod som angeläget att markera klara linjer. SMFs generalkonferens 1918 utvecklades på sätt och vis till en för förbundsfolket viktig manifestation av ”gemenskapskyrkan”. Det är i det sammanhanget pastorsavskiljningen vid konferensen bör ses. Alltsedan 1918 har ordinationerna skett vid konferenser såsom ett ut- tryck för den betydligt äldre uppfattningen att pastorerna står i den en- skilda församlingens tjänst och därmed i samfundets. Den saken bekräf- tades med 1964 års konstitution.
Om avskiljningsakterna vid generalkonferenserna används formule- ringar av det slag som mött i 1893 års anvisningar för församlingarna. Grundkomponenterna har varit bön och handpåläggning, och en sys- tematisk genomgång av protokollen skulle förmodligen ge en ganska god bild av utformningen. Här kan det räcka med beskrivningarna från 1889, då alla nya distriktsföreståndare avskildes, och 1928, då såväl missio- närs- och distriktsföreståndar- som pastorsavskiljningar förekom vid den konferens som tillika utgjorde förbundets femtioårsfirande.
1889 utsågs distriktsföreståndarna varefter de ”genast” avskildes.41 Under det att de knäföll kom några fram för att ”välsignande lägga händerna” på dem under bön och gemensamt läst välsignelse. Ett cen- tralt parti av bönen protokollfördes och löd ”ungefärligen”:
Herre Jesus, du som är församlingens huvud, vi tacka dig att du behagat utse dessa våra bröder att arbeta i din vingård såsom föreståndare för SM Fs olika distrikt. Vi taga dem såsom en gåva från dig. Och vi bedja dig: giv dem din helige Ande. Gud, hör oss efter ditt löfte. Amen.
Det är ingen svårighet att känna igen grundmönstret från normalplanen 1878 för församlingsordning och i 1893 års råd och anvisningar. På val efter Guds ”fingervisning” följer bön om nådegåvor åt de tjänare Gud skänker sin församling. Grundmönstret framträder även i rapporterna
” Bilden av patriarkaliskt ledarskap avtecknar sig i flera bidrag redan i minnes- skriften över Waldenström, Ohlden 1918. Citatet från Andersson 1928 1 299, SMF-historiken av Axel Andersson, inremissionssekr 1918—30, missionsföre- ståndare 1930—44. I samma andedrag tar han upp pastorsavskiljningen och -nämnden (ovan n 37 resp 35). Till de uppskjutna frågorna får man nog även räkna den om liturgisk handledning (nedan). 4" Eckerdal 1981 382 med 361, 371. Det hör till saken att SM Fs missionsstyrelse för sin del beslöt att trycka upp och sprida budskapet. Ibm 382. 4' För detta och det följande Ahre'n 1966 88.
från 1928 års generalkonferens. Referenten har i det här fallet inte äter— gett avskiljningsböners innehåll utan mer ägnat sig åt missionsförestån- dare Janne Nyréns tal vid de sammanlagt fem avskiljningsakterna: tre för missionärer, en för predikanter och en för distriktsföreståndare.42 Förutom tal förekom åtminstone vid missionärsavskiljning löftesfrågor43 och efter avskiljningsbönen överlämnande av bibliska minnesord. Grundkaraktären kan återges med referatet från predikantavskiljningen, vilket inleds med en summering av missionsföreståndarens tal med ut- gångspunkt från Lukasberättelsen om Jesu himmelsfärd.44
”Såsom Jesus utsträckte sina händer över de första lärjungarna vill han nu ut- sträcka dem över eder och förläna eder sin kraft till det viktiga ämbete I gån att förvalta.” Distriktsföreståndare och missionslärare45 framträdde, lade sin händer välsignande på de invigdas huvuden och uttalade samfällt välsignelsen. Mötet avslöts med psalmen 'Nu tacker Gud allt folk'.
Avskiljningshandlingarna vid konferenserna tycks ha blivit formade med följande komponenter, varvid parentes anger lägre frekvens i rap- porterna: (presentation av kandidater, antagna av missionsstyrelsen) — skriftställe och tal —- (löften) — avskiljningsbön under handpåläggning, med [aronitiska] välsignelsen läst av ordinatorskollegiet — (bibliska min- nesord) — (lovpsalm). Det är mycket som talar för att det finns en till sin struktur och i viss mån utformning tämligen fast praxis för avskiljnings- handlingarna vid generalkonferenser. Mycket talar för att denna praxis blev bestämmande för utformningen av ritual för dessa handlingar under förarbetet till 1928 års handledning. I sista stund blev de dock strukna. Härom är följande att säga.
Till nyansatserna efter Waldenströms död hörde också bildandet 1917— 18 av ”ritualkommittén”, som bestod av några distriktsförestån- dare och ledamöter i missionsstyrelsen, inkl missionsföreståndaren. Även om förslaget egentligen blev färdigt några år tidigare fullföljdes arbetet först 1928 genom utgivningen av handledningen.46 Sedan styrel-
" För det följande Nyrén 1928 36f, 82f, 84f, 88f, 106. Bernhard Nyréns text har kompletterats med några fotografier från avskiljningstillfällen. ” Sådana är refererade från två av de tre missionärsavskiljningarna, inte i övrigt. Ang löftesfrågors roll nedan 159, 170
" Nyrén 1928 106. Referenten har inte angett hur långt avsnitt ur Luk 24 som lästes. Det kan ha varit från v 46, i varje fall v 50, dvs om förkunnaruppdraget och beklädandet med kraft resp välsignandet. 5 Lärare på missionsskolan, dvs teologiska seminariet. "> Efter Waldenströms död beslöt distriktsföreståndarna även (n 37) tillsätta en arbetsgrupp (tf missionsförest J P Norberg, distriksföreståndarna Johan Hell- ström och Per Nilsson). Underrättad om saken vid påföljande sammanträde (mis- sionsstyrelsens prot 1918-01-29—30 bil 11, SMFs arkiv, RA), kompletterade sty— relsen ”ritualkommittén” och ersatte Norberg som avlidit med den nyvalde mis— sionsförest Janne Nyrén. Om kommittén och dess arbete Bredberg 1943 82ff, Ahrén 1966 ll7ff, även Almquist 1962 9ff. Mer än som skett bör understrykas att kommittén i högsta grad var SM Fs kommitté, sammansatt med distriktsförestån- dare (Hellström var ordf) och ledamöter ur missionsstyrelsen samt missionsföre- ståndaren (Norberg/ Nyrén). Mellan styrelse och kommitté förekom också några gemensamma överläggningar.
sen tidigare behandlat förslaget kunde den på våren 1927 slutbehandla ärendet och uppdra åt kommittén att efter ”slutjustering” låta utge den inför sommarens generalkonferens.47 Vid det laget förelåg förslaget se- dan en tid i korrektur, varför tidtabellen var högst realistisk.
I det slutbehandlade förslaget ingick bl a ritual för predikant- och missionärsavskiljningar och en ordning ”vid predikants inträde i lokal- församlings tjänst”, dvs ett installationsritual. Men beslut som fattats revs upp och ritual som slutbehandlats blev helt enkelt uteslutna. Av de sammanlagt elva ritual som ingick i förslaget ännu vid årsskiftet 1927— 28 ströks drygt hälften, sex stycken, däribland de nyssnämnda. Anled- ningen till den kraftiga reduktionen var en aktion från predikantförbun- dets styrelse. Utgivningsbeslutet på våren 1927 förhalades och sedan am- per kritik levererats i en skrivelse till missionsstyrelsen ett drygt halvår senare, fick ”ritualkommittén” missionsstyrelsens uppdrag att med re— presentanter för predikantförbundets styrelse göra om förslaget.48 Re- duktionen som skedde var helt i enlighet med de framförda kraven.
I den verkningsfulla skrivelsen anfördes kritiska synpunkter mot någ- ra enskilda ritual och för tre av dem lämnades rent av motbud i form av utförda ritual. Därvid hade man sökt tillämpa den inledningsvis uttalade grundsatsen för en handledning: ”Allt vad där står kommer också ovill- korligen att anses såsom SMFs åskådning i olika frågor”. Men i enlighet med den grundsatsen måste också denna reduktion ske. Genom att utge ”en så vidlyftig ritualbok” riskerade SMF att dra på sig ”anklagelser för
” Missionsstyrelsens prot 1927-04-28 & 44, SM Fs arkiv, RA. ”Särskilda önskemål och erinringar" kunde ledamöterna inge ”före den 5 maj” till, intressant nog, SMFs expedition, inte kommittén. Till grund för beslutet låg kommitténs anmälan av förslaget samt prot från kommittésammanträden 1926-12-01 och 1927-01-24 med slutbehandling av förslaget, som förelåg i korrektur. l kommitténs slutbe- handling deltog bl a missionsförest Nyrén. Akterna i bil 28 ibm. ** Skrivelsen samt styrelsens därav föranledda beslut i missionsstyrelsens prot 1928-01-10— 11 med bil 12, SMFs arkiv, RA. Om skrivelsen, predikantförbundets aktion och konsekvenserna Bredberg 1943 83ff, Almquist 1962 10ff, Ahrén 1966 121ff. — Enligt Bredberg 1943 83 var de huvudansvariga i predikantförbundets styrelse distriktsförest Johan Nilson och dåvarande SM F-predikanten David He- degård. Hedegård anges som ”initiativtagare” och ”drivande kraft” i Ahrén 1966 121. Belägg har inte anförts. Belägg kan inte heller anföras för antagandet att missionssekr Axel Andersson (ovan n 39) spelat en viktig roll i sammanhanget. Såsom kritiker av kommitténs förslag hade styrelsen insatt honom i kommittén 1923. Han avgick vid årsskiftet 1926—27 under protester, intagna som protokolls- anteckningar dels i kommittén jan 1927 (n 47), dels vid missionsstyrelsens slutbe- handling i april 1927 (it 47) samtidigt som han publicerade en tidningsartikel om ”frikyrklighet och ritualism" (Ahrén 1966 120 n 93). Predikantförbundets styrelse tog i febr 1927 beslut om en aktion (ibm 121 n 97). Det var en månad efter ritual- kommitténs sammanträde, där man dels mottog Anderssons skriftliga protokolls- anteckning om avgångsskälen, dels på nytt förklarat sig inte kunna tillmötesgå Anderssons "principiella uppfattning”, dels beslutat att efterjusteringar tillställa missionsstyrelsens ledamöter handledningskorrekturet för den slutbehandling som skedde i april. Möjligheternas tid var för Andersson förbi i kommittén, vars förslag redan tidigare var förankrade i styrelsen. Det förefaller sannolikt att An- dersson inte försummade tillfället att aktualisera saken för predikantförbundets styrelse.
ritualism”, dvs för bundenhet vid ritualböcker och därmed ”för bristan- de andlighet”. Den risken var påtaglig i en tid då det ”även inom våra egna led” fanns sådana föreställningar i ”en av pingströrelsen påverkad strömning”.
Den invändningen mot omfånget var otvivelaktigt tung.49 De pingstbe- tonade, som de brukade kallas, tog emellertid avstånd inte bara från oandlig ritualbundenhet. SMF ifrågasattes såsom uttrycket för en obib- lisk samfundstanke, ett pålagt ok man borde kasta av sig för att, som det hette, gå ut i härlig frihet. Det sistnämnda berördes inte i skrivelsen. Det perspektivet har dock otvivelaktigt varit viktigt i predikantförbundets styrelse. Av taktiska men också av principiella skäl, omfattade i predi- kantförbundets styrelse, måste en reduktion ske. En handledning var befogad, hette det inledningsvis, för handlingar ”vid de högtidligaste och betydelsefullaste tillfällena i människolivet”, dvs för friförsamlingens gudstjänstliv. Det allvarliga med förslaget som utarbetats var inte att invändningar kunde göras mot ritual såsom de utformats, inte ens att man lagt fram ”en så vidlyftig ritualbok”. Det från taktisk men också principiell synpunkt verkligt allvarliga var otvivelaktigt att så många av ritualen hade samfundskaraktär. Handledningen kunde bibringa både SMFs kritiker och lojala uppfattningen, att förbundet för friförsamlingar hade samfundskaraktär. Handledningen kunde ge missvisande uttryck åt ”SMFs åskådning”.50 När drygt hälften av ritualen ströks, försvann samtliga med samfundskaraktär.SI Handledningen ”till den kristna för- samlingens tjänst” kom därmed att exklusivt betyda fri- eller lokalför- samlingen.
Det är i detta ljus man måste se kritik mot enskilda ritual av samfunds- karaktär. Två togs upp till diskussion, eftersom ”särskilt” dessa bröt mot
” Pingströrelsen utgjorde ett reellt hot. Den expanderade genom rekrytering från de gamla frikyrkorna i det att enskilda men också församlingar valde att, som det hette, gå ut i härlig frihet. Nytestamentlig trohet och samfundsprincipen blev motsatspar. Cf Ahrén 1966 125, ovan 153. 5" Skrivelsen (ovan n 48) inleddes men den ovan citerade grundsatsen (beteck- ningen finns inte i skrivelsen) och det här citerade uttalandet, som i sak anger vilka ritual som bör finnas i en handledning. Med denna utgångspunkt anges tre princi- per (refereradei Ahrén 1966 122). Den andra principen gäller den klassiska frågan om formulerade böner. Den första principen är att handledningen måste ge "ett fullt exakt uttryck för SMFs principer”. Den tredje principen (sic) anger vilka ritual som bör ingå resp uteslutas, därför att de angår "ett litet fåtal personer" och kan föranleda kritik för ”ritualism". Av inledningens uttalande om människoli- vets akter och grundsatsen följer som den första och den tredje principen: SMF- profilen fördunklas om det till lokalförsamlings ritual läggs också samfundsritual. 5' Handledningen 1928: ritual för dop, bibelskolas avslutning, medlemsintagning, nattvardsfirande, vigsel, begravning. Strukna ur det av styrelsen slutbehandlade förslaget: ritual vid församlingsbildning, ”vid predikants inträde i lokalförsam- ling" och vid invigning av kyrkor och missionshus — dvs handlingar i lokalför- samling för vilka i första hand distriktsföreståndare ansvarade — samt ritualen ”vid avskiljning till predikoämbetet” resp ”rnissionärsavskiljning”, dvs akter led- da av missionsföreståndaren vid generalkonferens. Referat och citat efter Ahrén 1966 124 11 4 med hänsyn till Bredberg 1943 85, Almquist 1962 l2ff (se not 58).
kravet att ge ”ett fullt exakt uttryck för SMFs principer”.52 Ritualet för församlingsbildning gav sålunda belackarna rätt, att församlingen enligt SMF skulle vara en av människor konstituerad förening och inte Guds skapelse. Det måste omarbetas, om det alls skulle med. Annorlunda var det med ordningen ”vid avskiljning till predikoämbetet”. Här var det inte fråga om olyckliga formuleringar bara, och här var det inte tal om någon omarbetning.53 Med citat från P P Waldenström deklarerades, att ”det står i klar strid mot våra principer att samfundet som sådant ordinerar predikanter”.54 Ordinationen hörde lokalförsamlingen till. ”Enligt vår syn på det kristna samfundet har detta som sådant ingen makt att förläna ”det heliga prediko- och herdeämbetet” . . .55 Det är blott den enskilda församlingen som har att avskilja Ordets tjänare för arbetet i vederböran- de församling”. I konsekvens därmed var det också lokalförsamlingen som bar ekonomiskt ansvar för predikanter, vilka inte fick ”suggereras att tro” att de skulle kunna ”ställa anspråk på förbundet som sådant”.56 De som fullbordat seminarieutbildningen kunde och borde visst ”presen- teras för konferensen och Guds välsignelse nedkallas över dem”, och kanske man också kunde säga att "eleverna ”avskiljas” vid konferen- sen”.57 Men det måste stå helt klart ”att ingen som helst ordinationsakt bör äga rum vid detta tillfälle”.
Nyss framhölls, att grundfelet i detta fall inte låg i ritualutformningen. Det hindrar inte att den konkreta utformningen fick illustrera princip- vidrigheten. I skrivelsen åberopades ritualfrågan, om kandidaterna var villiga att ta emot predikantuppdraget, såsom uttryck för den felaktiga
” Citatet är från formuleringen av den första av skrivelsens tre principer utifrån grundsatsen (n 50). Som illustration till denna princip nämns ”särskilt” de två anförda ritualen. ” Enligt Ahrén 1966 122fskulle ritualet ”i sin föreliggande form” vara principvid- rigt. Om ordningen alls skulle med ”borde denna alltså helt omarbetas i enlighet med i skrivelsen angivna riktlinjer". Krav på omarbetning av formen anförs emel- lertid inte, än mindre lämnas några riktlinjer. Bådadera gäller däremot om ritualet för församlingsbildning. 54 Waldenströmcitatet är det som har anförts ovan n 38. 55 Skrivelsens citat är från frågan, om kandidaterna var villiga att ta emot predi- kantuppdraget. I citatet har utelämnats sidhänvisning till korrekturet. Man kan av litteraturen, tex Ahrén 1966 123 n 1, få intrycket att det var detta citerade ”ut— tryckssätt” som skulle vara felaktigt. Så är inte fallet. Men när man i skrivelsen citerar denna formulering är det otvivelaktigt en markering av missnöje med uttryckssättet. Det principiellt felaktiga var dock att en sådan fråga alls ställdes utanför lokalförsamlingen. 56 Pastorernas anställningsförhållanden var en följetong som löstes definitivt först med konstitutionen 1964. Ovan 152, nedan 164f. Involverad i samfundsfrågan är den ekonomiskt-sociala och vice versa, varför skälet var tungt. I skrivelse till missionsstyrelsen avgav pastor J Sahlin sitt votum, då han inte kunnat delta i predikantförbundets styrelsesammanträde. Han instämde i det styrelsen anfört men måste ytterligare understryka just detta argument för att ritualet skulle stry- kas. Sahlins votum i bil 12 (ovan n 48). 57 I skrivelsen sätts "avskiljning" inom citationstecken, vilket tyder på att konfe- rensakten enbart i oegentlig mening kunde kallas så, kanske att uttryckssättet bara motvilligt accepterades. Det är dock för mycket sagt att avskiljningshandling ”över huvud icke [borde] förekomma”. Ahrén 1966 123 n 1.
föreställningen att samfundet hade makt att förläna detta.58 Tydligare var i så fall en not till installationsritualet enligt vilken man inte fick ”förväx- la” installationen och avskiljningen vid konferensen, som ”avser predi- kokallet som sådant”. Exakt häri låg felet enligt skrivelsen: ”Samfundet som sådant ordinerar till predikoåmbetetl En sådan syn på predikoäm- betet ha vi emellertid icke”, heter det. ”Samfundet som sådant” kunde inte ordinera, enbart lokalförsamlingen. Ordination till ”predikokallet som sådant" kunde inte förekomma, enbart för viss plats och tid på sätt Waldenström klarlagt.
Summan blev som sagt att samtliga ritual med samfundskaraktär ut- mönstrades ur handledningen. Det är viktigt att slå fast att det varjust så mycket aktionen ledde till. Handledningsreduktionen är ett faktum lika- väl som detär ett faktum att förslaget dessförinnan successivt behandlats även i missionsstyrelsen och till slut godkänts för utgivning. På allmänna grunder kan antas att ritualutformningen för avskiljnings- och installa- tionshandlingar anslöt sig till praxis för vilken missionsföreståndare och distriktsföreståndare bar ansvar. Det är knappast troligt att ritualkom- mittén vid denna tid önskade lansera egentliga nyheter, ty det som be- hövdes var inte noviteter utan konfirmation av SMFs ordning. När kriti- ken emellertid kom från predikantförbundets företrädare, utgjorde det förhållandet anledning nog till att reducera handledningens såväl om- fång som karaktär. Samfunds- och friförsamlingsfrågan var under rå- dande förhållanden ett alltför känsligt kapitel för att man kunde kosta på sig en debatt därom. Den undvek man genom att helt enkelt stryka drygt hälften av de godkända ritualen. Det behöver inte och kan knappast betyda, att missionsstyrelse och ritualkommitté plötsligt ändrade inställ- ning i sakfrågorna och anslutit sig till den uppfattning predikantförbun— dets styrelse företrädde eller åtminstone gav röst åt.
Att ritual ströks ur handledningen innebar förvisso inte att de berörda handlingarna upphörde. Ett halvår senare hölls den jubileumskonferens vid vilken de fem avskiljningsakter, inkl predikantavskiljning, hölls som berörts i det föregående. Huruvida praxis förändrats i något avseende är svårt att avgöra på grundvalen av de magra uppgifterna om utformning- en.59 Det är möjligt att justeringar skett i sättet att praktisera konferensav-
53 Cf ovan med n 55. — Handledningsförslaget i korrektur är för närvarande på avvägar. Det har tidigare varit tillgängligt för forskning och är behandlat i littera- turen anförd n 48. Stiftsadj Gustav Almquist fick enligt uppgift till SMFs arkivarie dec 1985 låna korrekturet .av missionföreståndare Nicklasson, då ordfi kom- mittén som utarbetade HB 1963 med bl a avskiljningsritual (ovan 150, nedan 161). Det kan inte uteslutas att det gamla förslaget utgjorde underlag för ritualarbetet, inte heller att Nicklasson såsom ordinator vid konferensavskiljningar anlitat detta (nedan 160). — För hjälp i det hittills resultatlösa arbetet att spåra korrekturet tackar jag SMFs arkivarie Tage Hiding, hans företrädare Ragnar Widman samt arkivarien på RA Ingemar Carlsson. — Genom predikantförbundets skrivelse och litteraturen är fragment av handledningsförslaget kända. Citat ur ritualförsla- gen bygger på dessa sekundärkällor. För frågor om kontinuitet mellan handled- ningsförslag och senare införda ritual är dessa fragment inte tillräckligt underlag, varför de frågorna tyvärr måste föras åt sidan för närvarande. 59 I predikantförbundets skrivelse framhölls att en konferenshandling borde ske men ”ingen som helst ordinationsakt”. På våren 1928 anförde också ritualkom-
skiljningarna. Om det alls frågats tidigare, huruvida kandidaterna var villiga att ta emot predikoämbetet eller predikantuppdraget, är det högst sannolikt att så inte skedde fortsättningsvis. Det är i varje fall ett faktum att en sådan fråga fanns i ritualförslaget och att motsvarande fråga enligt referatet inte funnits vid predikantavskiljningen under 1928 års konfe- rens utan enbart vid missionärsavskiljning.60 Att predikantavskiljning fortsatt vid generalkonferenserna enligt tidigare tradition måste uppfat- tas så att akten var en angelägenhet för hela gemenskapskyrkan, samfun- det likaväl som lokalförsamlingarna. Kommitté- och missionsstyrelsele- damoten Janne Nyrén höll såsom missionsföreståndare det ovan berör- da tal, som även kan uppfattas såsom en kommentar till frågan, vem som äger förmågan att förläna predikoämbetet. Lika litet som förbundet ägde lokalförsamlingen sådan makt. Det var, hette det, Jesus som ville sträcka ut sina händer ”och förläna eder sin kraft till det viktiga ämbete I gån att förvalta?”
4.4.3. Förbundsordningen för central och lokal avskiljning genom bön och handpåläggning 194 7— 1983
4.4.3.1 Ordinationsordningens framväxt 1947—1983
Erfarenheterna från arbetet med 1928 års handledning bjöd till försiktig- het. [ 94 7 års handbok(HB) blev utarbetad och utgiven som en förlagsarti- kel!)2 Erfarenheterna föranledde tydligen även denna gång återhållsam- het med ritual. Förslag till utformningen av söndagens församlingsguds- tjänst ströks för att förebygga kritik mot uniformitetssträvanden.63 Ka- raktären av en samfundets handbok fick ändå delvis komma till uttryck på olika sätt.64 Det viktigaste härvidlag är att det inte längre gjordes invändningar mot att ta med en del ritual för handlingar av samfundska- raktär. Förutom lokalförsamlingarnas pastorer fick äntligen distriktsfö- reståndarna länge efterlyst stöd för olika handlingar, däribland pastors- installationen.65 Visserligen hade det 1928 strukna ritualet omgående fått
mittén till missionsstyrelsen att akten ”måtte givas en karaktär, som icke innebär ordination till predikoämbetet” och styrelsen beslöt i samma riktning. Ahrén 1966 123 n 3. Huruvida detta innebar förändring av praxis är svårt att avgöra. Se dock härtill det följande med n 60.
60 Om ritualförslagets fråga ovan med n 55 och 58, om konferensavskiljningarna 1928 ovan 154 med n 43. ”' Citatet är som en replik till vad predikantförbundets styrelse anfört om SMFs oförmåga att såsom samfund förläna predikoämbetet, citerat ovan med n 55. ” Ahrén 1966 137 med n 2. "3 Ibm uppges att strykningen skedde på begäran av missionsförest Johan Gustafs- son och missionssekr Richard Larsson. Predikantförbundet hade samma önskan. Almquist 1962 16. 54 Exempel i Eckerdal 1981 385. 65 I HB 1947 fanns följande ritual av denna karaktär: pastorsinstallation, lokalför- samlings bildande, grundstensläggning och invigning av kyrkor och missionshus. Cf handledningsförslaget 1927 ovan n 51.
bred användning.66 Men också från praktisk synpunkt var det en tillgång att ha det i samfundsboken.
Alltjämt saknades emellertid ordning för avskiljningsakterna vid ge- neralkonferenserna. När handbokskommitténs sekreterare Gösta Nick- lasson hade tillträtt som missionsföreståndare var han angelägen om att också dessa handlingar i samfundet skulle få ”en klar ordning”.67 Den saken blev i och för sig angelägen i och med att SMF efter andra världs— kriget medvetet engagerade sig i ekumeniskt arbete, vilket kom till ut- tryck t ex genom medlemskap i Kyrkornas världsråd 1948 och kongrega- tionalistiska världsalliansen 1958. Missionsstyrelsen hade emellertid också haft anledning att direkt bearbeta frågor om rekrytering även av kvinnor till pastorsuppdrag, pastorernas ställning och därmed frågan om deras avskiljning eller ordination, som terminologin nu blev under an- passning till internationellt språkbruk. I det arbetet var Nicklasson in— volverad och då han blivit missionsföreståndare ansåg han det nödvän- digt att ta tag i den länge uppskjutna ordinationsfrågan.”
År 1956 tillkallade missionsföreståndaren den kommitté vars arbete resulterade i HB 1963 som på olika sätt framträdde som en samfundsan- gelägenhet mer än tidigare.69 Nu ingick för första gången tre former för söndagens församlingsgudstjånst liksom anvisningar för en enkel för- bönshandling för ny församlingsmedarbetare. Nya var också ritualen för avskiljning av pastorer (”ordination”), missionärer och församlingssyst- rar, från principiell synpunkt de viktigaste nytillskotten.70 HB 1947 hade visserligen innehållit handlingar av samfundskaraktär men i likhet med alla övriga var det sådana handlingar som firades i lokalförsamling, om än vid speciella tillfällen. I HB 1963 togs för första gången med sådana handlingar som formellt och reellt var knutna till SMF såsom samfund. Handlingarna var inte nya och samfundskaraktären var inte ny. Det nya var att också HB gav uttryck åt ”gemenskaps-” eller ”förbundskyrkans” profil. Den profilen framstod också klarare därigenom att ritualen för gudstjänster och kyrkliga handlingar i åtskilliga fall försetts med ingres-
66 Uppgift i prot vid distriktsföreståndarnas överläggning 1932 enligt Almquist 1962 15 med n 67. 57 Förre missionsförest Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05—10. Hedberg var inremissionssekr 1960—72, missionsförest 1972—83. — Gösta Nicklasson inval- des i en handbokskommitté redan 1938. Som missionssekr efterträdde han Ric- hard Larsson (n 30, 63), som blivit vald till missionsförest 1954. Under Larssons sjukdomstid och efter hans död fungerade Nicklasson som föreståndare, vald därtill av konferensen l956_. ” Gösta Hedberg i brevet n 67, även Almquist 1962 17. '” Kommittén berörd ibm 18, Ahrén 1966 150f. Om karaktären på HB 1963 Ecker- dal 1981 385f. Kommittéledamöterna, som nu liksom i HB 1947 undertecknat förordet, var missionsförest och inremissionssekr Gösta Hedberg (n 67), rektorn vid teologiska seminariet, samfundshistorikern William Bredberg samt pastorer- na Nils Mjönes och Nils Palmqvist. Nicklasson, Bredberg och Mjönes hade delta- git i arbetet på HB 1947. Både Bredberg och Nicklasson var väl infomerade om handledningsförslaget 1927 (ovan n 48 resp 58). 70 Ovan 150. ”Den främsta nyheten” har angetts vara HB—former för huvudguds- tjänsten, Ahrén 1966 150. Därmed hade ett tabu genombrutits. Att samfundshand- lingar vid generalkonferensen sätts in i HB är ett annat och kanske principiellt sett viktigare genombrott i gemenskaps- eller förbundskyrkan.
ser med principiella synpunkter på handlingarna enligt grundsynen i SMF ”såsom kristet, evangeliskt trossamfund”?|
Ordinationsordningens ritual i HB 1963 visade sig slitstarka, ty i myc- ket bevarades de i HB 1983. Denna upplaga är i mycket högre grad än de tidigare resultatet av ett samfundets revisionsföretag. I kontakt med bl a Svenska kyrkans liturgiarbete utarbetade ”SMFs handbokskommitté" förslag som successivt sändes ut för diskussion och även liturgisk för— söksverksamhet. Redan på titelbladet framträder HB 1983 som en hand- bok för SMF och dessutom för Svenska Alliansmissionen.72 Avskilj- ningshandlingarna är desamma, om än översedda på olika sätt.73 För installation i församling intogs nya ritual vid diakon(issa)s resp fritidsle- dares tillträde, i huvudsak modellerade på ordningen för pastorsinstalla- tion. Förbönshandlingen för mottagande av andra församlingsmedarbe- tare har däremot strukits, förmodligen därför att den gamla, mycket enk- la vägledningen visat sig överflödig.74
4.4.3.2 Vignings- och introduktionshandlingarnas liturgi
Det är hög tid att gå närmare in på utformningen av ordinationsordning- ens olika ritual. Eftersom kontinuiteten mellan HB 1963 och 1983 är så stark är det fullt tillräckligt att stanna för utformningen i HB 1983 med de tillbakablickar som kan behövas. Det är lämpligt att först behandla av- skiljningshandlingarna och därefter installationsformerna.
A vskiliningshandlingama har såsom understrukits särställningen att de firas såsom samfundshögtider, som leds av missionsföreståndaren vid
” Citat från HB 1963 llf, inledningen om församlingsgudstjånster för vilka ritual nyinsatts (ej om ”gudstjänsten som sådan”, jfr Ahrén 1966 150). I denna anläggs tydligare än i övriga inledningar ett perspektiv på SMFs liturgiska tradition och SM Fs karaktär ”i en större allmännelig gemenskap”. —— Betr de här aktuella ritua- len finns principiella inledningar till pastorsordination och -installation i viss mån även förbönen för församlingsmedarbetare, däremot inte till ritualen för missio- närs- och församlingssysteravskiljning. ” Att HB 1983 anger samfundsnamnen är säkert betingat dels av att förlaget inte längre är ”Missionsförbundets förlag”, som det tidigare stått på titelbladet, dels av att HB i slutskedet förvandlades till HB för två samfund. Just samfundskaraktären kommer till uttryck häri. Förordet upplyser nu klart att samråd skett ”med de olika organen för medarbetare i berörda samfund” men också att missionsstyrel- serna efter att ha tagit del av HB-förslag och remissyttranden ”gett handboks- kommittén i uppdrag att fullfölja arbetet från angiyna förutsättningar”. — Kom- mitterade, som nu liksom tidigare undertecknat förordet, var missionsförest Hed- berg och inremissionssekr från 1972 Lars Lindberg, läraren vid teologiska semina- riet Sven Hemrin och pastor Rune Forsbeck, därtill i slutskedet för Alliansmissio- nen Gunnar Melkstam. ” Svenska Alliansmissionen utgav HB första gången 1964. Eckerdal 1981 394 n 74. Av de här aktuella ritualen ingick enbart ritual för pastorsinstallation, snarlikt motsvarande i SMFs HB 1963. 74 Viktigast var förmodligen ingressen (ovan 11 71). Där angavs att personer som församlingens årsmöte utsett för särskilda uppdrag borde bli föremål för förbön vid årsmötet eller efterföljande söndags förmiddagsgudstjänst. HB angav exem- pel på ”enkelt och värdigt” sätt: förmanande bibelord — förbön (ej föreslagen) — välsignelse — sång.
generalkonferenserna. Strukturschemata kan sammanfattande beskriva händelseförloppet:
Pastorsora'ination Missionärsavskiljning Diakon(iss)avskiljning Kandidatpresentation (Kandidatpresentation) (Kandidatpresentation)
Tal Tal Tal Bibelordsserie Missionsbefallningen Bibellektionen
Löften — votum Löften — votum Löften Samfundslöfte75
Vigningsbönen Vigningsbönen Vigningsbönen
— Deklaration — Deklaration — Deklaration —— ”Ordinationsbön” — ”Avskiljningsbön” — ”Avskiljningsbön” — Fader vår — Fader vår — Fader vår
— Välsignelsen — Välsignelsen — Välsignelsen
Sändningsord 75 Sändningsord
Te Deum (två strofer)76 ”Guds ord och löfte . . .76 Bibelöverlämnande Bibelöverlämnande Bibelöverlämnande Ev bibliska minnesord
Doxologi
(Psalm) Psalm Psalm
I den för de tre handlingarna i stort sett gemensamma strukturen är kontinuiteten långt bakåt påtaglig. En del jämkningar har skett i form av tillägg. Det är möjligt att vigningstal alltid hållits och förmodligen har också löftesfrågor kommit att bli ställda.77 Däremot får man räkna med influenser från Svenska kyrkans ordning vad gäller skriftläsning efter talet. Modellen med korta bibelord lästa av assistenter vid pastorsordina- tion är också vad gäller inledningsorden övertagen från Svenska kyrkan, även om serien bearbetats. Den källan var tydlig i HB 1963 också för församlingssysteravskiljningen i ingress, anvisning och det bibelställe, 1 Kor 13, som 1983 blivit alternativ till huvudformen, Rom 12:6—-15.78 En utvidgning kan man iaktta även i avslutningsdelen. Missionärsavskilj— ningens överlämnande av bibliska minnesord är gissningsvis en mycket gammal tradition, till typen av 1800-talskaraktär. Detsamma gäller nog om lovpsalm, även om fixeringen av just de angivna kan vara ett bidrag från förarbetet till HB 1963. Bibelöverlämnandet anges försti HB 1983,
75 Löfte om förbön (1983; 1963: ”trofast kärlek”) och stöd följs av Joh 15:16 som löftes- och sändningsord, särskilt i HB 1983 som med NT 1981 anger att Jesus ”bestämt er till att gå ut i världen 75 För Te Deum används 1963 tre, 1983 två strofer ur ”Store Gud, ditt namn ske pris”, baptistpastorn N J Nordströms version 1928 av den romersk-katolske präs- ten I Franz” metriska tolkning. Selander 1985 7. Vid pastorsavskiljning 1928 bru- kades "Nu tacker Gud allt folk”, en psalm som på den europeiska kontinenten från reformationtiden varit en av standardpsalmerna vid ordinationer. — Missio- närsvigningens psalm 1963 och 1983 är sista strofen i Wallins omdiktning av Luthers "Ein feste Burg”. Cf Selander 1985 81, 155. " Ovan 159. 78 Om ingress och assistentord i Svenska kyrkans HB 1942 för prästvigning och kyrkoherdeinstallation nedan 483ff. Förlagan är tydlig i SMFs ritual för pastorsin-
en ceremoni som fått genomslag i en rad kyrkor under de senaste decen- nierna, i SMF dock utan angivna tydningsord.
Centralpartiet utgör bönehandlingen. Även här har skett ett tillskott, otvivelaktigt efter uppslag från Svenska kyrkan. Veterligen har inte Her- rens bön ingått i bönehandlingen under äldre tid. Om den så gjort, borde det rimligtvis ha avsatt spår i berättelser som dock talar om välsignande. Utvecklingen tycks ha varit den, att missionsföreståndaren funnit skäl att avsluta den fria bönen med Herrens bön, varefter han med assistenterna gemensamt läst välsignelsen.79 I HB 1963 har också Herrens bön blivit en gemensamt läst bön, i HB 1983 även med hela menighetens deltagande.80 Vad gäller vigningsbönens första del fullföljdes en tradition i SMF och systerkyrkor i det att inte ens innehållssynpunkter lämnades. Också i HB 1983 anges ”fri bön” men vid pastorsordination utgör detta alternativet till en i ritualet formulerad. Den kan uppfattas såsom modell även för de båda andra avskiljningsritualen. Det finns anledning att dröja något vid denna modellbön.
Allmänt kan bönen betecknas som en bland de många nutida vignings- bönerna med tacksägelse, epikles och förbön, men den karakteristiken är inte riktigt rättvisande. Anropet till Fadern med åminnelsen av Sonens sändning ”till försoning för världen” för till tacksägelsen ”för att du idag sänder ut arbetare till din skörd”. Anspelningen på Matt 9:36ff är tydlig, särskilt som denna perikop placerats först bland assistentordenf” Tack- sägelsen för dem som sänds ”i Kristi efterföljd” går över i bönen:
Låt människor höra Jesu röst, när dina tjänare vägleder och predikar, och se Jesu händer, när dina tjänare döper och delar ut nattvardens gåvor.
Detta böneämne är formellt inskjutet mellan två led som vanligtvis hålls samman i vigningsböners epiklesparti. Man skulle kunna tala om en
stallation i HB 1947 (nedan med ri 90—91). Pastorsordinationens stora bibelords- katalog (21 st) är en SMF-komposition, även om några (5) råkar vara gemensam- ma med Svenska kyrkans. Till dessa hör Matt 28:18ff, i SMFs HB 1983 satt i extraserie (nedan 11 87). Till huvudurvalet även 1983 hör Ef4:l lf, som i övrigt dock spelar en underordnad roll i denna liturgi. I HB 1983 har emellertid v 7 och 11 jämte Apg 20:28 satts som motto över ordinationsritualets principiella introduk- tion. Liturgins huvudtext är snarast Matt 9:36ff, som står först i assistentordskata— logen 1963 och 1983 och tas upp i vigningsbönen (nedan med n 81). Denna för luthersk ordinationsordning klassiska perikop (ovan 131, nedan 363) är däremot enbart antydd i Svenska kyrkans inledningskollekta i HB 1942. Ritualet för diako- nissvigningi HB 1942 måste anses som modell för församlingssyster-/diakon(iss)- avskiljning i SMFs HB 1963 (och 1983). Förutom på angivna sätt: andra löftesfrå- gan var från HB 1942, på ett för SM F—tradition eljest okänt sätt följde 1963 en från HB 1942 övertagen fullmaktsformel, avlägsnad 1983.
___A
79 Det första stadiet är representerat i pastorsinstallationen i HB 1947. Fader vår under handpåläggning utgjorde fast led i vignings- och installationsritualen i Svenska kyrkans HB 1942 (och tidigare). 30 SMF-traditionen med hela kollegiets läsning äri HB 1983 representerad i ritua- len för missionärs- och diakon(iss)avskiljning. Vid pastorsordination har däremot i regianvisning skjutits in att bönen beds gemensamt av föreståndaren, assistenter- na ”samt församlingen”. 8' Ovan n 78. Enskilda vändningar är bibelalluderande, t ex på Ef 4:11 och tydli- gast kanske Matt 28:20 (cf n 78).
uppspaltad epikles. Där andra liturgier brukar uttryck såsom ”viger”, ”ordinerar” eller ”avskiljer” har denna ”bekräftar” enligt följande:
1 Jesu Kristi namn, i lydnad för din vilja, bekräftar nu din församling genom bön och handpåläggning den kallelse som du har givit dem att vara ditt ords tjänare, att vara herdar och lärare. Låt människor höra . . . [enligt ovan] Ge dessa dina tjänare den helige Andes kraft och gåvor, så att de med ödmjukhet och frimodig- het tillsammans med din församling kan bära ut glädjebudet.
Uppspaltningen är inte tillfällig. Böneutformningen motsvaras i den principiella inledningen till ordinationsritualet av ett parti som är så gott som likalydande i HB 1963 och 1983.82 I ett historiskt och internationellt perspektiv framstår uppspaltningen som uttryck för två ting. Å ena sidan får inte ges intrycket att ordinatorskollegiet genom handpåläggningsri- ten förmedlar någon säregen andegåva.83 Å andra sidan har samfundet att erkänna dem Gud kallat och be för dem. ”I och genom ordinationeri nedkallar samfundet Guds välsignelse över dem”.84 I båda HB-upplagor— na kan det därför sammanfattande heta på följande sätt i den inledande deklarationen i de tre ritualen:
Efter apostoliskt föredöme vill vi genom bön och handpåläggning avskilja er för den tjänst som Gud har kallat er till (och nedkalla Guds välsignelse över er)”S
Den formuleringen har sannolikt lång tradition, ty det är troligt att proto— kollsreferenser med sådant innehåll knutit an till det slaget av ingress vid avskiljningshandlingar. Det är emellertid också troligt att vigningsbö- nens substans har lång tradition. En mycket god sammanfattning av vig- ningsbönen i HB 1983 erbjuder den ovan citerade protokollförda böne- versionen 1889.
32 Det anges likalydande 1963 och 1983 att ”ordinationeri innebär samfundets bekräftelse på kallelsen att bli Guds ords (196310rdets) tjänare som de som ordi- neras (1963 tilläggs:tidigare) mottagit av (1963:från) Gud”. Efter en sats ang löf- tesfrågorna (nedan 170) fortsätts: ”I och genom ordinationeri nedkallar (l963:nedbeder) samfundet Guds välsignelse över dem som går in i (1963: viger sitt liv åt) gärningen som Ordets tjänare och ger dem sin auktorisering som pastor- er samt tar ansvar för dem enligt bestämmelserna i samfundets konstitution". Innan den gamla frågan om samfundsanställning (ovan 152) lösts definitivt med konstitutionen 1964, talade HB 1963 i sista satsen dock om att SMF ”tar ett andligt ansvar för dem”. ” I HB 1963 angav inledningen detta genom en serie negationer, fr a: ”Ordinatio- nen är inte alls sakramentalt tänkt. De som vigs anses inte få någon outplånlig karaktär — character indelebilis. De kvalificeras inte på ett särskilt sätt” för för- kunnelse, sakramentsutdelning och bikt. I HB 1983 motsvaras detta av bibelord (ovan n 78) och positiva ufsagor om den särskilda tjänsten. Beträffande ordina- tionshandlingen däremot upprepas HB 1963 (n 82). Att det inte råder ”någon ur religös synpunkt skiljaktighet mellan ordinerade och lekmän” anges även 1983 men inte som den första satsen i serien av negationer. 1983 tillfogas ”att det hör till god biblisk ordning att lekmän, som får uppdraget att tjäna församlingen genom predikan och sakramentsförvaltning . . . avskiljs för sitt uppdrag genom handpå- läggning och förbön”, men ”om möjligt” bör uppgifterna utföras av pastorer. *” Cfn 82. Såväl 1963 som 1983 anges att samfundets auktorisering och ansvarsta- gande är knutna till ordinationeri ("i och genom”). 85 Uttrycket som satts inom parentes finns inte med vid pastorsordination men eljest. Pastorsordinationens lydelse får anses vara sekundär. Om diakonissritualet 1963 se nedan.
Så starkt har kontinuitetsaspekten betonats att något också måste till- fogas om förnyelsen. Det mest frapperande i HB 1963 är den principiella inledningen till ritualet för pastorsordination. Så stor energi hade lagts ner på att klargöra vad pastors uppdrag och ordinationeri inte innebar, att det blev svårt att fånga in varför somliga likafullt ordinerades till ”Ordets tjänare”. 1983 är försvarspositionen borta och på odramatiskt sätt framställs i huvudsak samma innehåll.86 En yvig bibelordskatalog har skurits ner till en tredjedel, vilket också det varit till gagn för klarhe- ten.87 Löftesfrågorna har omformulerats för att bättre svara mot pastorns uppdrag såsom detta anges i konstitutionen.88 I anslutning till denna och i enlighet med en i svensk kristenhet karakteristisk SMF-tradition har slutfrågan omformulerats på följande sätt:
HB 1963 HB 1983 Vill du vara trogen SMFs församlings- Vill du vara trogen kallelsen att vara syn? pastor i SMF/Sv Alliansmissionen och
arbeta för kristen enhet i enlighet med Jesu förbön ”att de alla skall bli ett”?
Avslutningsvis bör noteras att de tre avskiljningshandlingarna inte utgör led i vigningsliturgier mellan Ordets och Nattvardens gudstjänstavdel— ningar. Till saken hör dock att handlingarna firas under generalkonfe- renser som utgör en arbets- och gudstjänstgemenskap under dagar. Handlingarna firas därför i en speciell mening i ”gemenskapskyrkans” mitt vid ”Guds ord och bord”.
Installationshandlingari församlingarna gäller dels pastor och dia- kon(issa) som vid generalkonferenser permanent avskilts för tjänst, dels de av SMF centralt utbildade fritidsledarna. I deras fall anordnas vid utbildningstidens slut en särskild gudstjänst i teologiska seminariets ka- pell med bibelläsning och förbön, ledd av missionsföreståndaren.89 Av de tre installationsritualen är två nya i HB 1983; i HB har tidigare funnits ritual enbart för pastorsinstallation och det sedan HB 1947. Av följande uppställning framgår att den från 1947 oförändrade ritualstrukturen tjä- nat som modell även för de båda nya ritualen, rubricerade ”förbönsakt för diakonissa/diakon” resp ”förbönsakt för fritidsledare”.
*"” Ovan n 82 och fr a 83. I HB 1983 framställs avskiljning genom bön och handpå- läggning som ”biblisk ordning” oavsett om det gäller för ett permanent uppdrag som pastor eller undantagsformens tillfälliga när pastor saknas. ”7 7 av 21 bibelord är avtryckta och detta i bibelböckernas ordningsföljd. Matt 9: 36ff, Joh 15: 16 (cf missionärsavskiljning n 75), Joh 20: 21 —23, Apg 20: 28 (cfn 78), 1 Kor 3. 7f, Ef4: llf och 2 Tim 2:15. Övriga har förts till en extraserie som innehåller hänvisningar, ej avtryckta bibelord. ”” Detta framhålls av kommittéordf, förre missionsförest Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05-10. Det ansågs också mycket angeläget att i den principiella introduk- tionstexten ”lämna de negativa formuleringarna för att kortfattat söka säga vad vi menar med ordination" (se n 83). ”9 Ibm. Lösningen har valts för att ”förbönshandlingen inte skall blandas samman med pastorsordination”. Installationsakten för dessa ”har börjat ta form under 70-ta1et och fått sin verifieringi HB 1983”.
Pastor Diakon(issa) Fritidsledare Körsång (I anslutning till (I anslutning till Församlingssång församlingsgudstjånstz) församlingsgudstjånstz) Biblisk hälsning Bön Församlingssång Installationstal Tal Tal Bibelordsserie Bibelordsserie Bibelordsserie ”om tjäns- ”om Guds ords tjänst” tema i församlingen” Installationslöfte Installationslöfte Frågan Frågan Förmaning, 1 Petr 5:2ff Förmaning, Ef 4:15f Församlingsförma- Församlingsförma- Församlingsbekräftelse ning, Hebr 1327 ning, 1 Petr 4:10 av kallelsen, Rom 12:4—8 ”Installationsbön” ”Förbön” ”Förbön” Deklaration Deklaration Deklaration Fri bön Fri bön Fri bön Fader vår Fader vår Fader vår Välsignelsen Välsignelsen Välsignelsen Församlingssång Församlingssång Församlingssång Inträdespredikan Tillträdandes vitt-
nesbörd eller tal (ev)
1947 års ordning för pastorsinstallation var till struktur och utformning en nära släkting till Svenska kyrkans form för kyrkoherdeinstallation. Två viktiga särdrag fanns i SMF-ordningen 1947: utformningen av in- stallationslöften och -handling i inskränkt mening.” Vad först löftena angår ställdes till installandus samma slags frågor som i Svenska kyrkan men i SMF i anslutning till bibelord, upplåsta som grund för resp fråga. HB 1947 hade emellertid också med en löftesfråga till församlingen, även den kompletterad med ett särskilt bibelord. Löftena blev alltså ömsesidi- ga.
lnstallationsordningen blev till utformning enklare och mer koncen- trerad 1963. Det gäller tex den solenna inledningen till assistenternas bibelordsläsning.91 Koncentrationssträvan röjs fr 3 ifråga om löftena. Se- rien frågor till pastorn drogs samman till en enda till vilken knöts ett herdetjänstens bibelord. Församlingsfrågan åter förvandlades till instal- lators konstaterande att församlingen ville ta emot och stödja pastorn, nu som tidigare stött med bibelord om hörsamhet mot lärarna. I HB 1983 finns samma modell i diakon(iss)ritualet.92 För den i praxis sent framvux- na tredje installationsformen har förvandlingen gått ytterligare ett steg.
9” Bibelordskatalogerna var olika. I SMFs HB 1947 ingick inte Apostolicum. Så- som ”skriven bekännelse” vid sidan om Skriften hade den en svag och ifrågasatt ställning i SMF-traditionen. Bredberg 1943 86, Ahrén 1966 127f. 9' Ingressen 1947 var så gott som övertagen från Svenska kyrkans HB 1942. I SMFs HB 1963 blev den förenklad och intagen även i ordinationsritualet. Det kan note- ras att installationens bibelord samtliga är med i ordinationsritualet 1963. Det- samma gäller 1983, där dock Rom 10:15, 17 tillfogats. ” I HB 1963 fanns två frågor till församlingssystern, både utan anknytning till bibelord (cf n 78). 1983 finns en nyformulerad fråga som till typen anknyter till pastorsinstallationens.
Här finns inte heller installandfråga. Partiet utgör här installators bekräf- telse på församlingens kallelse av fritidsledaren, varpå ett bibelavsnitt följer om många tjänster i en och samma Kristi kropp.
Såsom nämndes var installationshandlingen i inskränkt mening en annan än i Svenska kyrkan redan i HB 1947. Denna HB präglas i mycket av en strävan att välja former liknande Svenska kyrkans, när så var möjligt. Att löftesfrågan till församlingen likaväl togs med bör vara ut- tryck för att löftet ansågs så angeläget. På liknande sätt bör det ha varit ett medvetet val, då redaktörerna inte förde in någon motsvarighet till in- stallators högtidliga installationsformel i Svenska kyrkans ordning?”3 I HB 1947 fanns på denna punkt i stället följande deklaration:
Efter apostoliskt föredöme vilja vi nu avskilja dig för herde- och lärartjänsten i denna församling (församlingskrets) och över dig nedkalla Guds välsignelse.
I HB 1983 är formuleringen utnyttjad även i de båda andra ritualen, i samtliga fall kompletterade med inskottet ”genom bön och handpålägg- ning”.94 I samtliga fall från 1947 till 1983 har kommitterade avstått från att lämna såväl modell som anvisningar om innehållet vad gäller den fria bönen före Fader vår och välsignelsen.”
I HB 1983 ingick också som nyhet ritual för avskiljning av dem central- konferensen kallar till särskilda ledningstjånster, t ex som distriktsföre- ståndare eller lärare vid teologiska seminariet. Ritualet är nytt i HB men därmed har enbart långvarig praxis kodifierats till ledning framöver.96 Formen är enkel: tal — assistentord — avskiljning ”genom bön och handpåläggning” _ sång. Det finns häri en påtaglig kontinuitet med 1889 års avskiljning av de första distriktsföreståndarna.97
4.4.3.3 Ordinationsordningens karaktär
Till slut skall anläggas några övergripande synpunkter på SMFs ordina- tionsordning. Så långt utvecklingen alls är känd kännetecknas den av stark liturgisk kontinuitet. Från 1878 till 1983 sker avskiljning genom bön och handpåläggning. Bönens konkreta utformningar är knappt ens kän- da. Notiser tyder dock på att innehållet varit och förblivit tacksägelse, bön om Andens gåvor för dem Gud kallat och sänder och till sist välsig- nelse lyst över dem. Teoretiskt kan fäderna vid förbundets tillkomst ägt kännedom om de liturgiska förnyelsesträvandena i denna riktning som inletts i reformert tradition, fr å Skottland. I den dominerande lutherska traditionen fanns inte något sådant arv att anknyta till. Troligast är att man i detta som i annat ville tillämpa vad man i SMF såg som nytesta-
” Om det enda påträffade undantaget — avskiljning av församlingssyster 1963 — ovan n 78. *” Verbet "avskilja” är bevarat i diakon(iss)ritualet, i pastorsritualet ersatt med ”installera” och i fritidsledarritualet med ”insätta”. Den aktuella tjänsten anges klart enbart vid pastorsinstallationen. Fritidsledaren insätts ”i din tjänst”, dia- kon(issa) avskiljs ”för den tjänst Gud har kallat dig till”. ” Förre missionsförest Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05-10. % Ovan 153. I HB 1983 är dock ordningen: fri bön — Fader vår —— (aronitiska) välsignelsen. Cf ovan 163. *” Till tidsbegränsade uppdrag hört ex missions- och distriktsföreståndarnas. Med tillfälligt uppdrag avses här det som får tillgripas, om pastor saknas (ovan n 83).
mentlig församlingsordning. På det sättet behandlades saken i 1878 års normalplan för församlingsordning. När det senare blev en direkt strä- van att om möjligt knyta an till Svenska kyrkans tradition har väl en viss förändring skett. Det kan antas att det är i det sammanhanget Fader vår blivit led i bönehandlingen. Men den klassiska SMF-traditionen med bön och handpåläggning har för den skull inte uppgetts utan snarare assimilerat ett nytt element. Uppenbarligen har traditionen förblivit väl förankrad.
Den andra synpunkten är att en av församlingens särskilda tjänster från början men också fortsättningsvis haft en klar särställning. Det är inte obefogat att karakterisera predikantens eller pastorns uppdrag så- som den särskilda tjänsten. 1878 års förslag till församlingsordning tala- de med Ef 4 om olika tjänster men tog särskilt upp ”lärares”. Ansvaret för deras utbildning var ett motiv för gemensamma åtaganden i förbundet. I 1964 års konstitution för SMF liksom modellen för församlingskonstitu- tion har förhållandet närmast förstärkts. Klart är utsagt att alla är kallade till tjänst och att ”Gud kallar somliga människor för särskilda uppdrag”. I samma andedrag klargörs dock att ”pastorerna är Kristi tjänare i för- samlingarna”. På grundsatserna följer i samfundsstadgar och -ordning liksom i motsvarande aktstycken föreslagna för församlingarna åtskilligt om pastorers kallelse av Gud och av församling, deras ordination och uppgifter osv men därutöver finns inte utrymme för att tala om andra permanenta uppdrag.
Förhållandena i konstitutionen återspeglas i ordinationsordningen. Enligt denna avskiljs somliga människor för särskilda uppdrag, perma- nenta, tidsbegränsade eller tillfälliga.98 Det är emellertid tydligt att pas- torns uppdrag har en särställning enligt både ordinations- och installa- tionsritualen. Pastorns uppdrag identifieras med ”Guds ords tjänst”, som bl a genom bibelordskataloger i sin tur kan beskrivas såsom nytestament- lig tjänst. Pastorer är Nya testamentets ”herdar och lärare”; till detta ordineras de och för det installeras de enligt resp ritual. För andra upp- drag blir några permanent avskilda, och de blirjämte ännu andra instal- lerade på särskilda tjänster. Bibliska är uppenbarligen också dessa men i en annan mening än pastorns tjänst. De är bibliska i den meningen att de representerar nytestamentlig mångfald av tjänster utan att identifieras med någon speciell typ. Bibelordskataloger anges inte handla om resp tjänstetyp utan, när något alls sägs, om ”tjänsterna i Guds församling”. I analogi därmed talas i övriga ritual med förkärlek ospecificerat om ”din tjänst”, ”din gärning” etc.
I såväl presbyteriansk som kongregationalistisk tradition har samma fenomen kunnat iakttas, även om detär ovanligt påfallande i SMF. Det är högst sannolikt att det är den lutherska bakgrunden och omgivningen som bidragit till att ”Guds ords” eller ”Ordets tjänst” blivit den nytesta- mentliga tjänsten, vidarförd i pastorns uppdrag.
9” I ritualinledningarna 1983 brukas verben ”insätta” och ”inträda”, i deklaratio- nen före bön och handpåläggning för pastor ”installera”, för fritidsledare ”insät- ta”, för diakon(issa) omskrivningen: ”vill vi . . . tacka Gud och bedja för dig när du går in i din gärning”. — För pastorsinstallationer har tidigare brukats ”avskiljan- de” och ”inträde” (1963 års introduktion) och i ritualet ”avskilja” (1947, 1963).
Den tredje reflektionen rör det liturgiska mänstretfär olika handlingar. Fastän uppdragstyperna är olika och fastän somliga är permanenta un- der det att andra är mer eller mindre tidsbegränsade utformas den litur- giska handlingen enligt ett gemensamt mönster. Samma mönster brukas när kandidaten ordineras till pastor, installeras på tjänst där det givna uppdraget skall utföras eller insätts t ex som lärare på teologiska semina- riet. Liturgiskt görs ingen åtskillnad mellan de ovan åtskilda handlingar- na, ordinations- eller avskiljningsakter som engångshandling och de principiellt upprepbara installationshandlingarna. Liturgiskt är alla handlingar varianter på ett och detsamma: den som på det ena eller andra sättet har utsetts för det ena eller andra uppdraget blir på samma sätt tagen i anspråk för tjänst.
Nyckelbegreppet för alla handlingar är ”avskiljning”. I den för alla handlingar väsentligen likalydande deklarationen klargörs att avskilj- ning sker ”efter apostoliskt föredöme . . . genom bön och handpålägg- ning”. Det skall genast tillfogas att HB 1983 undvikit att bruka begreppet ”avskiljning” för installationshandlingar, i varje fall de som är knutna till lokalförsamling.99 Det är möjligt att vignings- resp installationsböner utformas på olika sätt. Det enda som kan fastställas är att det inte ansetts angeläget att genom utskrivna böner eller anvisningar för dem ge vägled- ning av det slaget.' Ett tidigare installationssärdrag utgjorde löftesfrågan också till församlingen. Det enda resterande särdraget i HB 1983 är att församlingsnamnet anges och att installator förklarar församlingen vara villig att ta emot den tillträdande. Kallade ordination, avskiljning, instal- lation eller förbön utformas handlingarna på samma sätt så långt HB ger vägledning. Liturgin ändras inte. Det som varierar är anledningarna till att samma liturgi brukas för avskiljning.
Tidigare har understrukits att pastorns uppdrag intagit och intar en särställning. Historiskt har frågan varit, huruvida avskiljning kunde ske vid generalkonferensen eller om den inte borde ske enbart i och för den lokalförsamling till vilken pastorn kallades. Först sent har pastorer också enligt konstitutionen ordinerats för tjänst i samfundet, men därmed be— kräftades en lång tradition enligt vilken pastorer utbildades av och ordi- nerades för tjänst i gemenskapskyrkan. Genom att ordinationeri uppfat- tades som en engångshandling uppstod också behovet av ordning, som det hette i förslaget 1927, ”vid predikants inträde i lokalförsamlingens tjänst”. Spänningen mellan samfunds- och friförsamlingsprinciperna var det fält i vilket ordinations- och installationshandlingar har utfor- mats. Det är sannolikt en viktig förklaring till att samma liturgi brukats centralt och lokalt om än med olika intentioner. Ännu i HB 1983 har de båda pastorsritualen dock den särställningen i förhållande till övriga ritual, att avsikten med resp handling även markeras i den liturgiska texten.
Det är befogat att för ett ögonblick anställa en jämförelse med ord-
99 I de 1983 nya ritualen för insättande vid generalkonferensen används ”avskilj- ning"/”avskilja” i rubrik, introduktionstext och deklaration. För övriga n 98. ' Den enda angivna bönemodellen är pastorsordinationens. Det finns inte något som hindrar att den utnyttjas som modell även för andra avskiljningshandlingar, inkl installationshandlingarna.
' ningen i Svenska kyrkan.2 Motsvarigheten till SMFs båda pastorsritual är prästvigningens engångshandling och den principiellt upprepbara in— stallationshandling, som av historiska skäl är reserverad för församling- ens ”pastor”, dvs kyrkoherden. När SMF bildades hade utvecklingen i Svenska kyrkan hunnit långt därhän, att installationsdragen vid kyrko- herdes församlingsinträde eliminerats. Den utvecklingen gick vidare i Svenska kyrkan mot installation som upprepad ordination. För SM Fs del finns samma tendens i det att löftesfrågan till församlingen omvand- lats till en installators utfästelse på församlingens vägnar. Gemensamt för de båda kyrkorna är att ordinationsliturgin firas centralt som en- gångshandling för att sedan upprepas lokalt med annan intention.
I Sverige saknas alltså inte motstycke till situationen i SMF. Vidgas perspektivet till SMFs samtliga ordinations- och installationshandlingar har lösningen med ett och samma liturgiska avskiljningsmönster sin mot- svarighet i presbyterianska och kongregationalistiska kyrkor såsom tidi- gare framgått. En otvivelaktigt viktig gemensam nämnare är den nyss- nämnda spänningen mellan samfunds- och lokalförsamlingsprinciper- na. I ordinationsfrågan är det en tillspetsad form av den klassiska spän- ningen mellan absolut och relativ ordination, dvs utan resp i direkt för- bindelse med utövande av givet uppdrag i församlingstjänst. I reformerta traditioner är det främst ett led i ordinationsliturgin som kommit att uppfattas såsom karaktärsdanande för engångshandlingen: handpålägg- ningen. I det föregående har mött exempel på att samma liturgi brukas vid ordination och installation men i det senare fallet med uteslutning av handpåläggningen, i vissa fall det anslutande epiklesavsnittet.
I SMF är handpåläggningen ingen engångsrit. I anslutning till tradi- tionen hör handpåläggningen till samtliga ordinations- och installations- handlingar, i samtliga fall under hänvisning till ”apostoliskt föredöme”. Det som tycks ha ryckt fram som det för engångshandlingar karaktärsbä- rande elementet tycks här ha blivit: ordinationslöfte(n). Den saken har tidigare markerats ifråga om 1928 års uteslutna ordinationsritual. I såväl HB 1963 som 1983 lyfts löftesavläggelsen också fram som väsentligt ele- ment i inledningarnas deklaration om ordinationens innebörd. 1 konsti- tutionens samfundsordning förklaras om ordinationeri enbart att löften skall avläggas, varvid frågornas ordalydelse anges. Det hör till saken att löftesfrågorna i den formen inte upprepas vid pastorsinstallation. Mot- svarande förhållande gäller om diakon(iss)ritualen. Vid installations- handlingar avges löften enligt frågor som sammanfattande knyter an till engångslöftena.
Utan närmare undersökning kan inte avgöras, hur den nuvarande si- tuationen vuxit fram. Det går inte heller att närmare fixera i vilken me- ning löftesavläggelsen utgör väsentligt element i engångshandlingen. Det är emellertid uppenbart att löfteselementet har kommit att tillfogas det gamla, såsom skriftenligt uppfattade mönstret av val, handpåläggning och bön. Ett element från förläningsmönstrets arsenal har därmed blivit ett viktigt led i bönehandlingens liturgi. Enbart i ett ritual under en kort period (HB 1963) har utrymme funnits även för fullmaktsformel.
3 Nedan särskilt 362ff, 477ff.
5. Baptismen
5.1. Traditionen för troendeförsamlingens avskiljning av tjänare
Det kan vara berättigat att i direkt anslutning till reformerta traditioner beröra också baptismen. Historisktväxte den fram såsom en särskild gren i den engelska puritanismen, även om den första baptistförsamlingen konstituerades 1609 utanför England —— inom den engelska flyktingkolo- nin i Amsterdam. Baptistiska församlingar bildades snart nog också på engelsk mark. Ett särmärke utgjorde den tolkningen av Skriftens bud, att dop skulle ske på personlig trosbekännelse, efter några decennier kom- pletterad med krav på ett som man menade skriftenligt dopsätt.' Dop på bekännelse genom nersänkning var och är det som uppfattats som det grundläggande. Dopsynen måste dock anses mer som konsekvens av den grundläggande synen på församlingen. Inom den reformerta förbundsteo- logins ram och enligt kongregationalismens princip växte övertygelsen fram, att församlingen utgör en gemenskap av dem som medvetet avgjort sig för Kristus, församlingens enda präst, profet och kung, och som be- känner honom som sin personlige frälsare. Församlingen är därför prin- cipiellt detsamma som troendeförsamlingen.2 Ett tema i raden av tidiga engelska grundsatser är att Kristus förordnat två slags tjänare vid de troendes sammankomster: pastorer och diakoner eller, som det t ex het- te, ”evangeliets tjänare” och ”de fattigas tillsynspersoner”. Dessa skrift- enliga tjänster skulle tillsättas på skriftenligt sätt. Tjänarna skulle ”väljas av församlingen och ordineras genom fasta, bön och handpåläggning”.3 Bortsett från att tjänstetyperna reducerats till två är mönstret välbekant. Hur ordinationeri i praktiken tillgick är emellertid föga bekant. Enligt en
' Duncan 1964 125ff, Eckerdal 1981 189f. 3 T ex Luckey 1964 58ff, för svenskt vidkommande Vad är och vill baptismen? 1959 22ff. * Citat ur den s k Standard Confession art 5, 15 och 19 i Lumpkin 1974 225ff. "The Orthodox Creed” 1678 är den enda som räknar med tre av Kristus förordnade uppdrag i församlingen (vilken "consists ofofficers and members”): biskop, pas- tor och diakon (art 31); biskoparna med lednings- och förkunnelseansvar ifråga om de församlingar som deltagit i valet. Ibm 319f. thärtill Beasley-Murray 1965 72ff. Diakoner — män som kvinnor — hade som liturgiska uppgifter att tjäna vid nattvardsbordet och vid den här och var ännu in på 1700-talet praktiserade fota- tvagningen. Davies 1948 244f.
in i nutiden vidareförd grundinställning kunde enbart Skriften brukas som gudstjänstbok. Länge betydde det att inte ens psalmböcker och för- samlingssång kunde förekomma; enbart skriftläsning och -utläggning samt bön med ord som Anden ingav. Så mycket mindre fanns det utrym- me för ens råd och anvisningar för liturgin.4 Det skulle dröja mycket länge innan ens privata handledningar publicerades. Så tycks ha skett tidigast i USA under 1800-talets senare del.
5.2. Pastorsordinationen i nordamerikansk baptism
Från 1600-talets mitt började baptismens expansion i Nordamerika och från 1700-talet har samarbetsorgan mellan de oavhängiga församlingar- na vuxit fram. I dagens USA utgör baptismen det utan jämförelse största blocket inom protestantismen. Baptismen är emellertid uppspaltad på ett mycket stort antal fastare eller lösare federationer. De tre största är Ame- rican Baptist Churches (den äldsta), Southern Baptist Convention (som sedan länge är etablerad också i nordstaterna) och National Baptist Con- vention (huvudsakligen svarta församlingar). De två förstnämnda har alltmer antagit samfundskaraktär, även om församlingars självständig- het på traditionellt vis starkt framhävs.5 De båda nämnda samfunden har inte utgivit några som helst anvisningar om församlingstjänster och av- skiljning. Samfundsförlagen har emellertid in i nutiden utgett handled- ningar, som utgör lätt justerade omtryck av arbeten som utgavs av J M Pendleton år 1867 och av Edw T Hiscox år 1859. Hiscox gav själv ut en serie bearbetade versioner tills han på 1890-talet publicerade The Stan- dard Manual och den fylligare The New Directory. De båda arbetena tycks ha blivit helt dominerande.6 1800-talstraditionen är välbevarad också i sådana handledningar som utarbetats i nutid.7
I handledningar av detta slag ingår också avsnitt om församlingens tjänster och avskiljningsproceduren.8 Genomgående nu som förr är att de skriftenliga tjänsterna ”uppenbart” är två, pastorns och diakonens. Des- sa tjänster ”skall” finnas under det att andra, ( ex skattmästarens, ”bör”
** Ibm 88ff, 95f, 169f, 172ff, Skoglund 1972 65ff. 5Mead 1975 35ff, Martling 1982 91ff. Amerikanska bekännelsedokument från 17 — 1900-talen i Lumpkin 1974 347ff. Om församlingens tjänster alls berörs, anges genomgående att de bibliska uppdragen är pastorns och diakonens. Inga särskilda deklarationer förekommer om ordinationeri. (” Hoadley 1964 7ff, Lumpkin 1974 360f. 7 Vanligt har varit att bruka den gamla satsen för omtryck och bara föra in vissa tillägg i nytryck, vilken lett till typografiskt egendomliga alster. Av sex undersökta nutida handledningar (se n 8) är enbart två nyskrivna: Segler 1969, Foshee 1973. Övriga representerar klassikerna med lätta eller mer påtagliga bearbetningar. ** På Southern Baptists-förlaget: Pendleton 1966 (sjätte bearb uppl), Segler 1969 och Foshee 1973 (cf n 7); på American Baptists-förlaget: The Star Book 1977 (sjätte uppl av Hiscox—bearb 1968), The Hiscox Standard Baptist Manual 1977 (sjunde uppl av bearb 1965) samt _The Hiscox Guide 1976 (sjätte uppl av bearb 1964). — Om Southern Baptists och American Baptists och liturgiska förnyelse- strävanden Taylor 1963 267ff, Eckerdal 1981 207ff. Cf även Segler 1960, ang ordination ibm 62f.
finnas. Genomgående framstår diakonatet som problematiskt. Diakoner skall finnas och de bör ”återigen” ordineras genom bön och handpålägg- ning för att göra tjänst inte bara vid ”Herrens bord” utan också vid ”de fattigas” och vid ”pastorns bord”? Genomgående framstår emellertid pastorns ”evangelietjänst (Gospel ministry)” som den egentliga kyrkliga tjänsten. Enligt kongregationalismens princip, understryks det, tillkom- mer det församlingen som helhet och inte enbart genom ombud att på skriftenligt sätt utse pastor. Genomgående framhävs emellertid också att proceduren inte är en lokalförsamlings ensak. Standardformulär erbjuds för att inbjuda grannförsamlingar i området att utse representanter till det kollegium som skall pröva vald kandidat, och en rad anvisningar ges för prövningsförfarandet. Den som valts och prövats lämplig skall så avskiljas vid en gudstjänsthandling, vilken ensam eller jämte prövnings- förfarandet kallas ”ordination”. Till gudstjänsthandlingen finns en på- fallande ambivalens. Enligt handledningarna kan valproceduren inte värderas högt nog, men ordinationsakten måste å ena sidan anses ”över- värderad” och å den andra som ett måste, eftersom bön och handpålägg- ning hör till biblisk ordning.
Ambivalensen till ordinationsakten har fått två intressanta yttringar. Genomgående betraktas ordinationeri som en engångshandling med gil- tighet också utanför den lokalförsamling där den ägt rum. Handledning- ar och bokförlag tillhandahåller ordinationsbevis, som skall utvisa var och när innehavaren blev kallad, prövad och ordinerad, som underteck- nas av representanter för prövnings- och ordinationskollegiet. Följaktli- gen blir ordinerad pastor efter kallelse till ny församling installerad där utan särskild prövning.10 Att ordination inte upprepas är en självklarhet som handledningar inte kommenterar. Den fråga som några av dem där- emot tar upp är, om pastorer, som ordinerats i andra samfund och kallats av en baptistförsamling, skall ordineras på nytt eller enbart installeras under erkännande av ordinationeri i ett annat samfund. Det framgår att det sistnämnda erkännandet praktiseras men också ”reordination”. Handledningsråden sammanfaller: huruvida ”reordination” eller ”er- kännande av ordination” praktiseras ”gör mycket liten skillnad”. Ordi- nationsakten är en biblisk föreskrift att åtlyda men det måste uppenbarli- gen anses likgiltigt på vilket sätt detta sker. Ordinationsakten som sådan gör varken från eller till." Det som är väsentligt är själva valet.
Ifråga om ordinationsliturgin inskränkte sig handledningarna förr till den allmänna utsagan att bön och handpåläggning skall ske. I nutida bearbetningar har emellertid införts strukturschemata för pastorsordina- tionen; även om diakonordination borde praktiseras enligt handled- ningarna är det enbart en av dem som går närmare in på valprocedur och
9 Så Pendleton 1966 33f, i sak liknande i övriga handledningar (n 8). '0 The Star Book 1977 28 behandlar installationen men enbart Segler 1969 1 17ffger anvisningar för liturgin. Ibm 120f anges t o ni en litaniebön, avslutad med en gemensamt läst kollekta före "Prayer ofConsecration” (för vilken inga anvisning- ar ges); installationsritualet är avsett för pastorer och andra medarbetare och urval för skriftläsningar är anpassade för olika medarbetarkategorier. " The Hiscox Guide 1976 56f, The Hiscox Standard Baptist Manual 1977 52f, The Star Book 1977 29f (alla American Baptists-handledningar).
ordinationsakt.12 Regelmässigt framhålls att det står församlingarna fritt att utforma liturgin och att skisserad form representerar en i praxis ”van- lig” ordning.13 Strukturen som anges är med enbart smärre varianter den- samma: psalm — bön — skriftläsning — predikan — förmaning riktad till kandidat resp menighet — ordinationsbön och ”nära slutet” handpå- läggning — ev överlämnande av bibel'4 och ordinationsbevis — psalm —— välkomstord och handslag — välsignelsen, lyst av den nyordinerade. Att ordinationeri sker såsom en lokalförsamlings högtidsgudstjänst är klart. Uppgiften att denna normalt avslutas med nattvardsfirandeIS kan inte bekräftas i de här undersökta handledningarna.
Endast en av handledningarna snuddar vid ordinationsbönens inne- håll: ”tacksägelse för hans kallelse och anrop om hans välsignelse över kandidaten, över den församlade menigheten och över hela Herrens kyr- ka”. Mer uppmärksamhet ägnas åt handpåläggningsriten. Den som leder ”ordinationsbönen” utför riten jämte ”av församlingen utsedda”, ”en eller två” eller ”några andra”. Den nyssnämnda, i nutiden skrivna hand- ledningen anger att hela menigheten kan delta genom att ”defilera förbi” den knäfallande ordinanden, ”om det förefaller praktiskt”. På liknande sätt behandlas handslaget där. Det kan utväxlas med samtliga som väl- komstgest men det kan också utväxlas med pastorerna som tecknet på upptagandet ”i full gemenskap med dem alla”.16
5.3. Vägen mot engelsk baptistisk samfundsordning för vigning genom bön och handpåläggning
Riktas uppmärksamheten mot England tycks utvecklingen ha varit likar- tad. Två särdrag framträder. Redan med 1600-talets utgång tycks diako- natet ha spelat ut sin roll som kyrkligt uppdrag. Under l800-talets starka baptistiska väckelserörelse tycks pastorsrollen ha förändrats i riktning mot metodismens ”ambulerande” uppdragstyp med omvändelseförkun-
'2 Seglet 1969 95ff med ritual 97ff. Strukturen är väsentligen samma som för pas- torsordination (nedan). ” För det följande Segler 1969 85ff, 90ff, The Hiscox Guide 1976 55f, The Hiscox Standard Manual 1977 51f, The Star Book 1977 26f. Ritualfrågor berörs inte i Pendleton 1966 eller Foshee 1973. ” Bibelöverlämnande anges enbart i Segler 1969 94. Här tillfogas den för en sym- bolhandling egenartade anvisningen, att man alternativt kan lämna kontanter för att ordinatus skall kunna inhandla bibel efter eget val. Enligt Skoglund 1972 290 förekommer bibelöverlämnande i praxis ”vid många ordinationer”. '5 Ibm 290 med uppgiften att ordination ”generally” sker i samband med natt- vardsfirande, då ordinationsakten utgör ett led i offertoriet (”the ordinand offers himself to be set apart for the gospel ministry”); den nyordinerade träder i tjänst genom att leda nattvardsfirandet. "> Handpåläggning och handslag såsom riter i vilka hela menigheten deltar, om detär möjligt, anförs enbart av Segler 1969 93 resp 94. Båda riterna är knutna till pastorskollegiet enligt The Star Book 1977 23f, 27. The Hiscox Guide 1976 56 och The Hiscox Standard Baptists Manual 1977 52 anger enbart att några stycken deltar vid handpåläggningen, för handslaget ges ingen anvisning.
nelse som huvuduppgift. Charles H Spurgeon (1834—92), förkunnaren och väckelseledaren med en verkningskrets som sträckte sig långt utan- för engelsk mark och in i nutiden, var själv inte ordinerad och tycks ha gett spridning åt en negativ syn på ordinationsakten. Det som betydde något var kallelsen från Gud och församlingen. Under ett sekel fram till 1940—50-ta1en var därför pastorsordination ”snarare undantag än re- gel".'7 Att förändring inträtt har sannolikt flera förklaringar men en vik- tig förutsättning ligger förmodligen i utvecklingen enligt följande.
Samordningsbehov av olika slag ledde till en engelsk baptistisk union 1813, vilken etappvis vidgades och fördjupades tills den fr o m 1891 kom att omfatta huvuddelen av baptismen i Storbritannien och Irland. Under 1900-talet har unionen av autonoma församlingar alltmer antagit sam- fundskaraktär med en närmast presbyteriansk uppbyggnad.lg Ett viktigt steg togs 1916 genom en distriktsindelning och tillsättandet av superin- tendenter för tillsynsuppgifter av olika slag. De regelbundna superinten- dentmötena har under de senaste decennierna fått en viktig samordnan- de och ledande funktion.” Till de gemensamma angelägenheter som ur- sprungligen motiverade en union hörde pastorsfrågan, och denna har otvivelaktigt spelat en pådrivande roll också fortsättningsvis, tex för superintendentsinstitutionen. I nu gällande samfundsorganisation är pastorerna antagna, prövade och auktoriserade av samfundet. Pastorers antagning och anställningar för dem handläggs i ett centralt organ samti- digt som superintendenter regionalt bär ansvar för ordinationer och in- stallationer i församlingarna.20
Ett slags milstolpe utgör en är 1957 framlagd utredning om pastorsor- dinationens innebörd. Enligt denna inte bara kan utan skall ordination ske, helst med deltagande även av representanter från andra samfund såsom uttryck för kyrkans enhet i Kristus. Handlingen som sådan defini- erades på följande sätt:
Ordinationen är den akt varigenom kyrkan under den helige Andes ledning of- fentligt erkänner och bekräftar att en troende kristen av Gud fått gåvor, blivit kallad och avskild för det arbete som hör till tjänsten samt uppdrar detta arbete åt honom i Kristi namn.2l
En ledande baptistisk teolog, pastor Neville Clark, anmälde omedelbart invändningar. Ordinationen var inte enbart ett erkännande av en kallelse som redan var ett faktum. Kallelsen fullföljdes genom att kyrkan vid ordinationeri fungerade som redskap för Kristi handlande:
Ordinationen är en Kristi handling i sin kyrka varigenom en troende kristen vigs (is made) till tjänare åt Guds kyrka.22
Det finns en del som tyder på att diskussionen numera gäller huruvida det är i den förra eller den senare meningen som ordinationen är av vitalt
” Nicholson 1976 15f. '3 West 1964 145ff, Martin 1976 8ff, 18ff. '9 Nicholson 1976 8f. ” Ibm 25 med 9, llf. Centralorganen är The Baptist Union Department of Minis- try resp Ministerial Recognition Committee. 2' Citerat efter Nicholson 1976 16.
" Ibm.
intresse för kyrka/församling liksom för dem som ordineras. Det är möj- ligt att de flesta baptisterna instämmer i betänkandets definition.23 Det är emellertid närmast enligt Clarks grundsyn som den ordinationsliturgi utformats, som ingår i den halvofficiella agenda som fått vidsträckt an- vändning.24
5.4. Avskiljning som bönehandling i svensk baptistisk tradition
Den första svenska baptistförsamlingen bildades år 1848. När den andra rikskonferensen hölls tio år senare, deltog två tyska och två engelska baptistgäster och en av de första svenska ledargestalterna, Gustaf Palm- qvist, var nyligen återkommen från en vistelse bland baptister i USA.25 Notisen är betecknande för den svenska baptismen, som haft öppna utlandsförbindelser, kanske främst med nordamerikansk baptism. Den svenska grenen har dock fått en självständig profil. Friförsamlingsprinci- pen uteslöt inte samordning redan från början. Vid den första konferen- sen 1857 skapades den ”förvaltningskommitté”, som 1913 omvandlades till styrelse för Svenska Baptistsamfundet (SB). Vid 1861 års konferens antogs ”svenska baptisternas bekännelse” som gemensam norm samti— digt som stadgar antogs för en distriktsindelning.26
Till samfundets historia hör krisskeden med meningsbrytningar också om friförsamlings- och samfundsprinciperna. En särskild gren blev Missionssällskapet Helge/seförbundet (HF), vars tillkomstår brukar anges till år 1887, en annan Örebro Missionssällskap (ÖM), som anses konstitu- erat år 1892. Stegvis har både HF och ÖM antagit karaktären av trossam- fund och anslutit sig till de ekumeniska samförståndssträvanden som karakteriserat SB från sekelskiftet.27 De nämnda samfundens inbördes närmanden har tagit sig olika uttryck. SB och ÖM inledde ett nytt skede i svensk samfundshistoria genom att gemensamt utforma en psalmbok 1966 och en handbok 1974.28 Parallellt med de senaste årens arbete på en för den svenska kristenheten gemensam psalmbok(sdel) har SB, ÖM och nu även HF sedan 1983 bedrivit gemensamt arbete på en gemensam handbok. I ett internationellt baptistiskt perspektiv är liturgiföretagen ett svenskt baptistiskt särmärke. Hittills har HF inte haft någon rekommen- derad agenda, ÖM fick det först 1974 under det att SB hade tre föregång- are i de två slanka utgåvorna 1924 och 1940 och den fylligare år 1955.29
Redan vid 1857 års första svenska baptistkonferens avtecknade sig två
33 Så ibm 24. ” Payne-Winward 1965, förstaupplagan 1960. Om denna och dess reception Win- ward 1972 85, Eckerdal 1981 194. 35 Nordström 1923 304f. 36 Ibm 323, Nordström 1928 91ff, 104, Westin 1963 232f, 236f. 27 Om HF och ÖM Andrén 197la 147ff resp 150ff samt Davidson 1962 60ff resp Magnusson m fl 1942 passim. 28 Eckerdal 1981 376. ” Ibm 37lff.
motiv för församlingarnas gemensamma åtaganden. Det ena var behovet av predikant- eller pastorsutbildning, och efter principbeslut 1861 kunde konferensen fem år senare ta det slutgiltiga Ställningstagandet och Betel- seminariet inleda sin verksamhet samma höst.30 SB hade därmed efter tvekan definitivt avgjort sig för uppfattningen, att krav på boklig bild- ning inte stod i konflikt med krav på predikanter som kallats av Gud och ägde Andens lärdom. Ställningstagandets karaktär belyses kanske bäst av det faktum, att seminariet var den första europeiska baptistiska utbild- ningsanstalten.” Det kan tilläggas att HF och ÖM efterhand slagit in på samma väg.
Det andra gemensamma intressefältet som framträdde 1857 rörde ga- rantier för att församlingarnas kallelser av predikanter nådde dem som borde äga församlingarnas förtroende. Distriktsstadgarna 1861 ägnade betydande uppmärksamhet åt den saken. Distriktsinstitutionen blev till församlingarnas värn och tillsyn och skulle bl a genom en särskild kom- mitté sörja för kolportörs- och predikantmissiveringar.32 Vid 1858 års konferens fastslogs principen att de som betjänade församlingarna med dop och nattvard skulle tas i anspråk genom ”särskild ordination”. Att denna skulle ske genom bön och handpåläggning tycks ha varit en själv- klarhet, men hur akten i övrigt ordnades var en enskild församlingsange- lägenhet. Det enda riktmärke som gavs var att församlingsmedverkan var angelägen.33
Mot denna allmänna bakgrund är det naturligt att inte enbart pastors- utbildningen centraliserades utan också pastorsordinationen såsom en- gångshandling vid årskonferensen. Det gäller om SB, kopplat till utbild- ningsfrågan kanske även ÖM, som det verkar (nedan), däremot än så länge inte HF. Diakonavskiljning var däremot en lokalförsamlings inter- na angelägenhet, likaså avskiljning även av de äldste, som enligt svenskt frikyrkomönster kom att höra till den svenska baptismens institutioner. Det ärinte möjligt att utan närmare undersökningar teckna utvecklings- linjerna in i nutiden. Mycket tyder dock på att pastorns uppdrag fram- stod som den särskilda tjänst vilken såväl samfund som enskild försam- ling bar ansvar för under det att övriga uppdrag uppfattades mer som förtroendeposter, diakonens tydligen mest för biträde vid Herrens bord. Huruvida avskiljningsakter alltid hållits i svenska baptistiska försam- lingar till skillnad från engelska och amerikanska får lämnas öppet.
Ungefär som i SMF inskränktes 1924 och 1940 års—liturgiska anvisning- ar för SB till vissa reguljära kyrkliga handlingar i lokalförsamlingens gudstjänstliv.34 HB 1955 var inte som föregångarna tillkommen på predi- kantförbundets begäran utan på missionsstyrelsens uppdrag. Även om det fortfarande hette att HB skulle tjäna ”till hjälp och vägledning för predikanter och församlingsföreståndare inom SB” rymde den också
3" Nordström 1923 3lOf, Nordström 1928 218ff, Westin 1963 235f, 238f. 3' Rudén 1964 174. 33 Nordström 1923 291, 323, Nordström 1928 91ff. Stadgan, särskilt åå 3b, 8 och 9, avtryckt ibm 94f. Westin 1963 236ff. 33 Nordström 1923 306f. ” Ovan 150f, 158, Eckerdal 1981 371ff.
ritual till ledning närmast för distriktsföreståndarna.35 Det gäller om en ordning för "pastorsinstallation Ett av dei HB nya ritualen för speciella församlingshögtider gällde ”diakonavskiljning". Däremot fanns tydligen inte skäl nog att till ritualen med församlings- och distriktsanknytning foga ritual för handlingar knutna till årskonferensen. Huvudmotivering- en gavs egentligen i HB-förordet. Det hade ansetts ”nödvändigt” att komplettera HB med nya ritual, eftersom det var ”önskvärt att en viss likhet blir rådande vid . . . handlingar och högtider som avses i denna HB”.36 Med den motiveringen var det inte ”nödvändigt” att ange ord- ningen för den ordinationshandling som enbart skulle ledas av missions— föreståndaren.
Till typ och även i någon mån innehåll kan HB 1955 närmastjämföras med SMFs HB 1947. Jämförelsen är mer befogad mellan SMFs HB 1963 och den för SB och ÖM gemensamt utarbetade HB 1974.37 Såsom under- titeln angav skulle den utgöra ”HB för församlingens gudstjänstliv”, och enligt förordet ”omfattar gudstjänstlivet i församlingen de olika högtider och förrättningar för vilka förslag till ordning införts i HB”. Denna ut- gjorde således den rekommenderade normen inte bara för enskilda handlingar utan för gudstjänstlivet som helhet. Det innebar bl a att HB för första gången angav former föri första hand söndagens gudstjänstliv. Till nyheterna hörde också att en del avdelningar försetts med inledande anvisningar med principiella och praktiska synpunkter. Nu som tidigare innehöll HB ritual för handlingar som hade distriktskaraktär om än knutna till lokalförsamling". Ett nu utvidgat parti ägnades åt avskiljnings- och installationshandlingar enligt följande.
Ny var förbänsakt för nya färsamlingsmedarbetare, en form som till typ och utformning är närbesläktad med den ordning som ingick i SM Fs HB 1963 men uteslutits ur 1983 års upplaga. I huvudsak samma utformning som 1955 hade ritualet för diakonavskiljning genom bön och handpålägg- ning omedelbart före nattvardsfirande. Nu som tidigare mynnar den fritt formulerade avskiljningsbönen uti Herrens bön, läst av alla, och välsig- nelsen.m Nytt är emellertid att handlingen utsträckts till att omfatta också avskiljning av äldste. I en längre inledning pläderas för en restaurering av diakon- och, lämpligen på livstid, äldsteuppdragen såsom komplement till församlingsstyrelsen. I det sammanhanget förordades ett diakonat med funktion i pastoralvården och inte inskränkt till assistansen vid natt- vardsfirande. En ny komplementär tjänst har föranlett ett nytt ritual:
” HB 1955. Ritual med distriktsföreståndarna som särskild adressat: lokalförsam— lings bildande, kyrkas grundstensläggning resp invigning samt pastorsinstallatio- nen. l ritualens regianvisningar anges såsom ledare enbart ”officianten”. I all- männa anvisningar för pastorsinstallationen anges emellertid att akten ”ledes av distriktsföreståndaren, distriktssekreteraren eller den distriktsstyrelsen i hans ställe utser”. 36 HB 1955 7. I citatet har utelämnats ”övriga”, som står sedan det understrukits att vigseln måste utformas i enlighet med äktenskapslagstiftningens formkrav. 37 HB 1974. Denna förelåg egentligen 1970; efter en längre försöksperiod fullfölj— des projektet 1974. HB fick officiellt samfundsmottagande och —rekommendation. Eckerdal 1981 375f. ” Grundschemat bön — Fader vår — välsignelsen är detsamma som i SMF, och även i detta fall kan influens från Svenska kyrkans tradition antas. Cf ovan 163.
”avskiljning/installation av ungdomsinstruktör". I översedd form åter- kom ritualet för pastorsinstallation och fortfarande har det inte ansetts nödvändigt att föra in ordningen för pastorsavskiljning vid årskonferen- sen. Likafullt finns också en form för pasrorsavskiljning. Av inledningen framgår att ordningen främst skulle tillgodose ÖM-behov av en kombi- nerad ordinations- och installationsakt i lokalförsamlingen. I allt väsent- ligt motsvarar emellertid formen den ordning som praktiserats i SB vid pastorsordination under årskonferensen.39 HB innehåller därmed i reali- teten en fullständig ordinationsordning.40
Det är inte nödvändigt att gå närmare in på den liturgiska utformning- en av de olika avskiljnings- resp installationshandlingarna. Eftersom den liturgiska strukturen är gemensam för handlingar av olika slag är det tillräckligt att dröja vid pastorsavskiljningen och -inslallationen. Att välja just pastorsritualen som exempel är befogat bl a av det skälet att HB i dessa fall ger den klaraste vägledningen ifråga om handlingarnas ut- formning. Strukturschemata får ge den översiktliga informationen:
A vskiljning Installation Sång Sång Skriftläsning Skriftläsning Bön Bön Kör- eller solosång (ev) Sång Bibelord” Tal Tal Bön (angiven eller fri)
Assistentord41 Kandidatens vittnesbörd42
” Pastor Ruben Janarv, Stockholm, i brev till förf 1985-05-30. Huvudskillnaden anges vara, att det vid konferensordination ingår ett särskilt löfte om lojalitet med samfundet under förutsättning att samvetet inte kränks. — Samma löfte anger HB 1974 för förstagångsavskiljning av ungdomsinstruktör. 4” I HB 1974 framställs i inledningen (ibm 79) att SB ordnar pastorsordination vid konferensen "som en engångsakt” under det att ÖM vid sin konferens haft "en särskild förbönsakt”, som ”i mycket haft likhet med en regelrätt avskiljning", om än med karaktär av ”en mer allmän invigning till tjänst i Guds rike”. Det ansågs inte ”nödvändigt” atti HB införa ritual för de handlingar för vilka resp missions- föreståndare ansvarar. ”' HB anger serier av nytestamentliga bibelord, för ordination 18 i bibelböckernas ordning, för installation 15 som arrangerats tematiskt (uppdraget — uppgifterna — krav och löfte — slutord, Hebr 13 :8). Tolv bibelord är gemensamma, däribland de i reformert tradition klassiska Matt 28:18ff och Ef 411 1 — 13 samt herdetexter såsom Joh 21:15— 17, Apg 20:28 och 1 Petr 5:2—4. Bakom ordinationens 5 och installationens 3 särtexter kan teologisk avsikt möjligen spåras på en punkt. För ordination har reserverats v 14— 15 ur 1 Tim 4, för installation v 16, dvs orden om att komma ihåg nådegåvan given genom handpåläggning resp att ständigt ge akt på undervisningen. I HB 1955 hörde de båda förra versarna till installationen. Då angavs ytterligare 7 bibelord, vilka alla är med i HB 1974 på ett undantag när (Ef 6: 13). " Med indrag markeras element som främst gäller när en person samtidigt instal- leras i en församling (cfn 39). I ett internationellt historiskt perspektiv kan person- liga vittnesbörd anses vara föregångare till löftesfrågor. I det perspektivet får detta ritual betecknas som en mellanform, eftersom det rymmer såväl vittnesbörd som löftesfrågor.
SOU 1985 :48 A vskiljning Installation Löftesfrågor, votum Löftesfråga, votum Avskiljningsbön Installationsbön — Deklaration — Bön (angiven eller fri) —— Bön (angiven eller fri) — Fader vår (assisstenter deltar) — Fader vår (alla deltar) Assistentord43 Sändningsord Välsignelse Församlingsförmaning44 Välsignelse Sändningsord till pastorn Sång Sång Inträdespredikan42 Inträdespredikan
Församlingsgudstjänstens forts42 Församlingsgudstjänstens forts
Strukturellt finns stark överensstämmelse mellan de båda ritualen. Över— ensstämmelse i struktur men också i utformning råder också med mot- svarande former i SMF och i viss mån även Svenska kyrkan. Här skall inte de senare jämförelserna anställas utan uppmärksamheten inriktas enbart på de nyss schematiskt beskrivna handlingarna. Tidigare anför- des att de här aktualiserade båda ritualen är representativa för samtliga ordinations- och installationshandlingar i HB 1974. Det förhållandet skall tas med i beräkningen också fortsättningsvis.
Den strukturellt enda påtagliga skillnaden mellan de två ritualen är att den ordning som enbart gäller installation har med en adress också till församlingen. Enligt en apostolisk förmaning skall denna möta sin pas- tor såsom sin herde och lärare. Det partiet utgjorde ett tillägg till installa- tionsritualet 1955, varför partiet måste ha ansetts angeläget. Det är då så mycket egendomligare att motsvarighet inte finns i det kombinerade or— dinations- och installationsritualet, inte heller i den nykomponerade for— men för ungdomsinstruktörs (engångs)avskiljning och (upprepbara) in— stallation. Med tanke på den framskjutna roll lokalförsamlingens val, mottagande och löften tillmätts i reformerta traditionsgrenar var det ett viktigt element som återvanns, om än hittills enbart i ett av ritualen. Det måste tillfogas att installationsfrågor till pastor resp instruktör i konden— serad form väsentligen innehåller vad ordinationsfrågorna anger klarare genom uppspaltning på flera frågor. Det finns inte heller här någon sär- skild tonvikt på den konkreta tjänsten i den konkreta församlingen och de konkreta medarbetarna. Tankeexperimentet att installationshand- lingarna flyttas från lokalförsamling till årskonferenser erbjuder inga större svårigheter, i så fall mer med instruktörs- än pastorsritualen.
Iakttagelserna kan summeras så, att inte ens de renodlade installa-
43 I ett historiskt perspektiv representerar ordinationsritualet otvivelaktigt ett äld- re skikt än installationsritualet i det att skriftord ur samma serie (n 41) läses såväl före som efter bönehandlingen. Samma arrangemang fanns för installation i HB 1955. För seden med bibliska minnesord lästa (av assistenter) som avslutande minnesord har funnits förebilder såväl i väst som på den europeiska kontinenten. Lösningen med korta bibelord inledningsvis är förmodligen en anpassning till svensk tradition, dominerad av Svenska kyrkan. 44 Förmaningen är 1 Tim 5:12— 13, som därmed kan betecknas som den trettonde bibelstället i ritualet (cf n 41).
tionshandlingarna så mycket gäller en tjänares introduktion och motta- gande i en lokalförsamling utan snarare deras avskiljning. Nu är att mär- ka att begreppet ”ordination” inte brukas i modern svensk baptism utan den tekniska termen för ordination ärjust ”avskiljning”.45 Det preliminä- ra resultatet skulle sålunda vara att installationshandlingar har ordina- tionskaraktär. En tydlig bekräftelse på den saken erbjuder pastorsritua— lens förslag till ordinations- resp installationsbön. De båda ritualtyperna har samma bön. Denna fanns först i installationsritualet 1955 och har undergått sin enda egentliga bearbetning i den inledande tacksägelsede- len. I sin nya lydelse har detta avsnitt blivit det parti i de båda pastorsritu- alen 1974 som närmast berör förhållandena ijokalförsamlingen. Efter det avsnittet följer ett epiklesartat led och en avslutande förbönsdel. De två första avsnitten förtjänar att återges:
HB 1955, installation HB 1974, ordination/installation
Käre himmelske Fader. Vi tackar och prisar dig för att du, som i din nåd och godhet kallat denne broder/denna sys-
Kärleksrike, himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du i vishet förordnat somliga till att vara herdar i din församling, att ha omsorg om ditt folk, förkunna ditt ord, förrätta det kristna dopet, utdela den heliga natt- varden och ha tillsyn över församling- ens 1iv och vandel.
ter till din tjänst, idag låter honom/ henne träda in i uppgiften som före- ståndare för/pastor i/medarbetare i denna församling. Gör hans/hennes ingång rik och giv åt honom/henne och församlingen en god och fruktbä- rande gemenskap. (HB 1955) HB 197446
Uppfyll honom/henne med vishetens och kunskapens ande, skänk honom/henne det rätta herdesinnet och förläna honom/henne nåden att så utföra sin tjänst, att ditt namn blir ärat och församlingen befäst i tron.
Det är okänt vilka motiv som föranledde uteslutningen av det på Ef 421 ] anspelande breda perspektivet. Det är möjligt att strykningen skedde enbart för att ge rum åt lokalanknytningen, otvivelaktigt på bekostnad också av bönestrukturens ursprungliga klarhet (tacksägelse — epikles — förbön).
Saken tycks vara den att ordinations- och installationshandlingar li- turgiskt utgör en enda gudstjänstform i vilken tjänare avskiljs för tjänst under handpåläggning47 och bön om Guds gåvor för denna. Genom- gången av SMF-ordningarna 1963 och 1983 gav samma resultat. Möjli- gen skulle man kunna säga att ordinationeri i SMF, SB och ÖM har den särställningen, oavsett om den sker vid konferens eller i lokalförsamling,
” I HB brukas genomgående ”avskiljning” resp ”installation”. ”Ordination" har brukats i äldre tradition. För närvarande måste det dock betecknas som ”ett alltför känsligt ord”. Pastor Ruben Janarv i brev till förf 1985-05-30. ”* I denna del inskränks olikheten fr a till 1974 års inskott om herdesinnet, för- modligen ersättning för motsvarigheten i tacksägelsedelen 1955. " I ordinationsritualets solenna deklaration anges att avskiljning ”efter aposto- liskt föredöme” skall ske ”medelst bön och handpåläggning”. Regianvisningar förutsätter assistenters medverkan. Installationsritualet har motsvarande regian- visningar men innehåller ingen deklaration. Formellt anger därför varken litur- gisk text eller regianvisningar att handpåläggning skall ske vid installation.
att den utgör den första avskiljningshandlingen och i den meningen inte kan vara annat än en engångshandling.
I ett hittills enbart i förbigående berört avseende har ordinationshand- lingen ett särdrag, vilket lyfts fram i den principiella inledningen till ordinationsordningen i SB/ÖM på samma sätt som i SMF. Det läggs särskild vikt vid att pastorskandidaterna inför bönehandlingen avlägger sina ordinationslöften.48 Löften förekommer också vid installationer men då i starkt koncentrat, med tidigare givna ordinationslöften som resonansbotten. Att löftena kommit att räknas till det centrala i ordina- tionshandlingen anges också uttryckligen i SB/ÖM-ritualet för ordina- tion. Till regianvisningen om kandidatens vittnesbörd om sin omvändel- se och kallelsevisshet har fogats anmärkningen: ”Därefter äger avskilj- ningsakten rum.” Det som närmast äger rum är löftesavläggelsen.
Det finns förmodligen flera förklaringar till att löftesavläggelsen kom- mit att rycka fram så i förgrunden i traditioner som av ålder dock åbero- pat ”apostoliskt föredöme” för att avsluta valproceduren — ordnad på det ena eller det andra sättet — med avskiljning genom bön och handpå- läggning. En förklaring kan vara den latenta spänningen mellan en- gångsordinationen vid årskonferensen och lokalförsamlingens rätt att själv utse och avskilja sina tjänare. En troligen viktigare förklaring skym- tar ibland: rädslan för att ordinationen skulle antas förläna pastorn nå- gon viss förmåga, exklusiv för de vigdas skara. Särskilt tydligt framträd- de den typen av farhågor i serien av avståndstaganden från falska ordi- nationsuppfattningari SMF—inledningen 1963. I SMFs HB 1983 har ne- gationerna ersatts med satser som anger vilka särskilda uppgifter i och för församlingen pastorn pålagts i och genom ordinationsuppdraget. Kanhända tiden är mogen för att i inledningar och ritualutformningar ge klarare uttryck åt den övertygelse som varit bärande för ordinationstra- dition och t ex författningsmässiga konsekvenser (samfundsanställning, anslutning till samfunds pastorskår etc). Såsom en konsekvens av den övertygelsen skulle rimligtvis installationshandlingar få annan karaktär än blott upprepning av ordinationshandlingen. Grundövertygelsen som fått behärska annat än just utformningen av ordinations- och installa- tionsritualen är otvivelaktigt att handpåläggningens bön blir hörd av kyrkans Herre.
Det sistnämnda skulle innebära att ordinationen — vid årskonferens eller i lokalförsamling — inte primärt är församlingens bekräftelse av en högtidlig löftesavläggelse eller erkännande av Guds kallelse till en en- skild. Bådadera hör enligt de aktuella samfundens tradition till element i den procedur i vilken församling/samfund också utgör redskap för Guds kallelse. Ordinationshandlingen eller avskiljningsakten är i samma tradi- tionsström den handling där den utkorade blir föremål för bönen att
" Ang SMF-anvisningarna ovan 170. — Att löften hör samman med ordination anges i SB-ÖMs HB 1974 79 bl a så, att ÖM haft en akt som "i mycket haft likhet med en regelrätt avskiljning i det att vissa frågor ställts och även tystnadslöfte med avseende på bikt avgivits”. Vid ÖMs lokala avskiljning har därför löftena, ”med undantag av tystnadslöftet, ej behövt upprepas”.
Herren som kallar också skall rusta tjänare med gåvor som behövs för den särskilda tjänsten i och för församling/kyrka.
För närvarande pågår arbetet på en ny HB gemensam för inte bara SB och ÖM utan även HF. De tre samfunden representerar var för sig histo- riskt betingade särskilda traditioner vad gäller ordinations- och intro- duktionshandlingar. I det gemensamma arbetet kan nog särtraditionerna visa sig vara en tillgång, eftersom de rimligtvis måste tvinga fram ett gemensamt studium av grundfrågorna om ordinationens resp installatio- nens innebörd. En god utgångspunkt för det arbetet erbjuder HB 1974 i den lilla kollekta som angetts såsom avslutning på ordinationstalet:
Allsmäktige Gud, du som är skördens Herre, vi beder dig att sända ut arbetare till din skörd. Giv dina tjänare nåd och kraft att med glädje och frimodighet bära ut frälsningens evangelium till människors omvändelse och församlingens förkov— ran och tillväxt. Förläna dem i rikt mått din helige Ande till att med trohet tjäna dig i medgång och motgång, så att din församling blir uppbyggd och ditt rike befäst. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
6. Lutherska kyrkor
6.1. Det reformatoriska arvet
För luthersk ordinationsordning kom fr a tre personer att utöva ett om- fattande inflytande i den tyska reformationen men också långt utöver Tysklands gränser: Martin Luther, Martin Bucer och Johannes Bugenha- gen. Luther gjorde det mest genom att bli på sin läro- och predikstol i Wittenberg under det att Bucer och Bugenhagen blev ett slags resande ambassadörer i en vid sydlig resp nordlig sfär. Det har tidigare framgått att Bucer kom att lämna viktiga bidrag också i England, och Bugenhagen medverkade till utformningen av ordinationsordningen även i Danmark och Norge. Det tre personerna utgjorde inte något triumvirat med någon gemensam strategi. Även om både Bucer och Bugenhagen betraktade sig som lärjungar till Luther, är det inte sagt att de också företrädde samma uppfattning. Det är uppenbart att Bugenhagen såsom Luthers näre med- arbetare stod honom betydligt närmare teologiskt än Bucer, som teologi- historiskt kan betecknas som bibelhumanist. Inte desto mindre har de tre reformatorerna format ordinationsordningar med aktualitet in i nutiden i lutherska kyrkor.
6.1.1. Martin Luthers ordning för kyrkans bönehandling
6.1.1.1 Prästadöme (sacerdotium) och tjänst (ministerium)
Sedan 1840-talet finns två huvudlinjer i Lutherforskningen vad gäller tolkningen av Luthers syn på ”den kyrkliga tjänsten (ministerium ecclesi- asticum)”. Enligt den ena är alla genom dopet delaktiga i Kristi ”präster- lighet (sacerdotium)”; den särskilda tjänsten att offentligt förkunna och dela ut sakramenten måste dock för ordningens skull uppdras år några. Ordinationen är då bekräftelsen på att dessa har att fullgöra funktioner som alla i och för sig kan utföra. Enligt den andra huvudlinjen vilar den särskilda tjänsten inte på en delegation från alla döpta utan på gudomlig stiftelse och gudomligt handlande. Guds instiftelse hålls vid makt genom att tjänare genom vigning av Gud insätts i den särskilda tjänst, som är förutsättningen för kyrkans existens. Att tjänare måste vara kallade till tjänst och att de måste prövas lämpliga härför är okontroversiellt. Men ordinationeri har tolkats på helt olika sätt. I ena fallet är ordinationeri primärt en akt av kyrkorättslig betydelse: tjänare får fullmakt att utöva
tjänst. I andra fallet är ordinationen primärt ett gudomligt handlande genom vilket tjänare rustas för och sänds till tjänst.I
Till saken hör att det i Luthers överdådigt rika produktion inte finns någon samlad, systematisk framställning om ministerium ecclesiasticum och ordinationen. Saken tas upp i en lång rad skrifter i samband med att olika situationsbetingade problem avhandlas, ibland utförligare och i- bland mer i förbigående. Det är dock inte utan skäl som det hävdats, att tolkningslinjerna delvis beror på att forskare använt sig av olika urval för att söka lämna bidrag till dagsaktuella teologiska eller kyrkopolitiska frågor.2 Det förefaller även som om de traditionella positionerna numera blivit avsevärt nyanserade, Här kan det inte bli tal om att göra mer än några markeringar som bakgrund till presentationen av Luthers ordina— tionsordning.
Det helt grundläggande är att kyrkan är och förblir en Guds skapelse som hålls vid makt genom Guds eviga ord. Därför behövs ”Guds ords tjänst (verbi Dei ministerium)” och ”tjänare (ministri)” som förkunnar evangeliet och delar ut sakramenten. Ministerium är en gudomlig ord- ning men tjänarna är utbytbara. ”Tjänst och sakrament förblir alltid i kyrkan, personerna skiftar dagligen. Man bara kallar och insätter däri dem som kan utföra den”, kan det heta. De frälsande handlingarna sker nämligen inte på grund av tjänarnas förmåga utan Guds ords kraft. ”Ge- nom ordet undervisar vi, genom ordet konsekrerar vi [nattvarden], ge- nom ordet binder och löser vi, genom ordet döper vi .. Men ordet är Guds ord, varför det lika gärna kan heta att Gud delar ut nattvarden, döper eller predikar genom tjänarens mun.3 Det är inte tjänarna som har Guds ord utan Guds ord som har tjänare som fungerar som Guds hand och mun.
Men även om tjänare är utbytbara, krävs sådana för att utföra uppdra- get att ”offentligt (publice)” förkunna evangelium och dela ut sakramen- ten. Alla är genom dopet vigda till Kristi ”prästadöme (sacerdotium)” men alla skall därför inte döpa, predika etc. Kyrkan måste kalla somliga till att utöva den särskilda tjänsten. Det behövs särskilda tjänare för att bemanna ministerium verbi Dei eller ministerium ecclesiasticum. Det är i detta sammanhang ordinationeri kommer in.
Mycket av det Luther skriver om ordinationen hör hemma i den ofta våldsamma kritiken av papistisk ordning.4 Kritiken riktades inte mot den särskilda tjänsten som om denna skulle finnas på bekostnad av det all- männa prästadömet. Kritiken var tvärtom att den särskilda tjänsten de- molerades, därför att man skapat smorda präster eller offerpräster. En viktig källa för den polemiska arsenalen är vigningsliturgin och särskilt
' Forskningsöversikter i Heubach 1956 del 1, Brunotte 1959 9ff, även tex Aarts 197217ff, Schötte1974155ff. 3 Den bedömningen återkommer i Stein 1974, särskilt lff, 205ff. 3 Citaten från WA 38 241, särskilt 18ffoch WA 12 180, särskilt 5ff, dvs ur skrifterna Von der Winkelmesse und Pfaffenweihe 1533 och De institutiendis ministris ec- clesiae 1523. Om dessa t ex Stein 1974 l79ff resp 145ff. ** För det följande Vajta 1952 196ff, Prenter 1961 321ff, Aarts 1972 304ff, därtill specialarbetena om vigningen och minsterium ecclesiasticum: Brunotte 1959, Lie- berg 1962 och Stein 1974.
formlerna vid smörjelsen och överlämnandet av kalk och paten. Pro- blemet var inte att ordination skedde utan att man därvid praktiserade antiordination för att kreera satanspräster i stället för Guds tjänare, osv. I stället för att viga dugliga personer till att utföra ”Ordets tjänst” genom att predika och dela ut sakramenten i församlingarna, vigde man perso- ner för att tvärtom frambära mässoffer inför Gud. Det var ett hån mot Kristus som utfört offergärningen en gång för alla, och det var ett svek mot de människor för vilkas skull ministerium ecclesiasticum inrättats. Papismens ”offerprästadöme (sacerdotium)” och föreställningen om en genom vigning given särskild prästerlighet (character indelebilis etc) var alltsammans uttryck för perversioner. Dessa till trots hade Guds kyrka likväl kunnat fortbestå: evangeliet hade inte blivit tystat, dop har skett och mässa firats, ty ministerium ecclesiasticum har kyrkoledningen inte förmått avskaffa.
Luther var själv prästvigd och veterligen ifrågasatte han aldrig sin vigning till präst i Guds kyrka. Men han besvor kvrkans biskopar att börja fungera som rätta biskopar och viga tjänare till det rätta ministeri- um ecclesiasticum. Eftersom kyrkoledningen vägrade, måste han och andra agera som rätta ledare. Efter femton år av kritik och krav utan framgång började han själv ordinera präster. Det beror avgjort inte på att han med åren skattade de troendes ”konungsliga prästerskap (sacerdoti- um regale)” mindre högt. Motsatsen gäller. Ministerium ecclesiasticum ärinte konkurrenten till sacerdorium regale utan är till för att de troende skall kunna leva och fungera som prästerligt folk. ”Genom vigning blir vi slavar, tjänare och tjänstefolk år de andra prästerna”.5
6.1.1.2 Luthers eller Wittenbergs prästvigningsliturgi
På samma sätt som Luther utarbetade ordningar för evangelisk mässa, dop och äktenskapsvigsel skulle han också bidra med en ordinationsli- turgi. Några noviteter ville han inte komma med. Häftigt bekämpade han papistiska missbruk, än häftigare svärmarnas. Han ville hålla fast vid den gamla tron eller kyrkans äkta apostolicitet. Det var därför kyrkans ord- ning behövde reformeras, inte nyskapas. Det perspektivet har hög rele- vans också när det gäller ordinationsordningen.
Även om Luther på 1520-talet varit inne på hur rätt ordination borde gå till, blev det först från 1535 som prästvigningar hölls kontinuerligt i Wittenberg!) Då förelåg nödtvång i särskild mening. Enhetsförhandling- arna bröt samman på religionsriksdagen i Augsburg 1530 — det var till denna reformatorerna utarbetade Augsburgska bekännelsen — och bis- koparna vägrade viga evangeliska eller ”rätta” präster. Ett redan tidigare känt nödtillstånd permanentades. De evangeliska församlingarna blev allt fler, evangeliskt sinnade präster var för få och blev allt äldre. Unga kandidater var färdiga att ta vid men vägrades ordination. En del hade utan att vara ordinerade ryckt in som predikanter, andra blev ordinerade
5 WA 7 633,16-18 (polemiken mot Emser 1521), Lieberg 1962 172f, Stein 1974 94ff. (' För detta och det följande Drews 1915 406ff, Lieberg 1962 181ff, 190 n 125, 215f, Stein 1974 189ff.
av grannpräster. Hur man än såg på saken — olika meningar gjordes gällande — kunde krislösningar inte upphöjas till ordning. Nödsituatio- nen tvingade till handling. När kyrkans biskopar svek, agerade kurfurs- ten som ”nödbiskop” och uppdrog åt teologiska fakulteten i Wittenberg att pröva kandidater, som församlingar kallat, och ordinera dem. Stads- kyrkoherde och superintendent i Wittenberg var Johannes Bugenhagen, men det blev Luther som utformade liturgin och fungerade som ordina- tor de första åren.7
Luthers prästvigningsordning — eller snarare kanske Wittenbergs — är känd genom flera källor, den yngsta från 1539 och den äldsta med all sannolikhet från ordinationsinstitutets begynnelseår 1535.8 En av versio- nerna är på latin, redigerad troligen 1539 för vigning av de inte så få utländska studenter som inte behärskade tyska språket? Den är något knappare i uttryckssätten än de tyska redaktionerna, en skillnad som för övrigt gäller också om prästbreven på latin och tyska, utfärdade i sam- band med ordinationerna.10 Differenserna mellan ritualversionerna är inte stora och i sak rör det sig om variationer i uttryckssätt för en och samma vigningsordning. I det följande skall denna ordning presenteras och kommenteras efterhand.
Ordinationen sker inom mässan, närmare bestämt efter Ordets guds- tjänst med dess predikan” och omedelbart före själva nattvardsfirandet.
7 Drews 1915 407ff (= inledning i WA 38) framställer det så att Luther började ordinera enbart såsom en eftergift för furstens krav, en uppgift som återkommer i litteraturen. I Rietschel-Graff 1952 850 n 4 ifrågasätts uppgiften och därefter i Lieberg 1962 204ff, sammanfattat i Stein 1974 191ffn 60, 62, 65 och 66: på grund av önsketänkandet att Luther såg ordinationeri enbart som kyrkorättslig bekräf- telse har Drews även gjort en direkt felläsning av en källa. Ibm n 66 hävdas att Luther i själva verket var initiativtagare till furstens förordnande. Det är sannolikt men det är för mycket sagt att belägget "beweist" detta. ** Källredovisning och diskussion i Drews 1915 (WA 38) 423ff med 401ff. I littera- turen förekommer alltjämt hänvisningar till Sehling ] 1902 24ff, en utgåva som dock bl a saknar den av Drews senare (1904—05) identifierade och tryckta äldsta versionen. Olika uppgifter cirkulerar om antalet ritualversioner. De i WA 38 redo— visade är sex på tyska, sammanförda i tre textspalter; den sjätte (R) har därtill varianter redovisade i notapparaten. Förutom dessa finns en version på latin. ” Drews 1915 410, 421. Enligt Lieberg 1962 195 n 149 antas Luther "iibereinstim- mend" vara redaktören. Men Drews har med goda skäl gjort antagandet att Bu- genhagen sörjt för texten. '" Om dessa Lieberg 1962 193ff (n 146, 162, 173, 174 etc), 202f, Volz 1964 l64ff. På varierande sätt anges att de som kallats av församlingar och prövats stå i den allmänneliga tron blivit slutligt kallade genom kyrkan av Gud och av honom ordinerats till evangeliets tjänare. —— Alla var dock inte kallade av församlingen i betydelsen viss lokalförsamling. Lieberg 1962 197 n 162, Stein 1974 196 n 75. Lika litet som ordination måste ske inom viss lokalförsamling, måste sådan ha valt tjänare. Nödvändigt var däremot att ordination skedde för evangelietjänsti kyr- kan, på en plats eller en annan. —0rdinationsbrev numera tryckta i WA Briefe 12 447ff. ” Den äldsta ritualversionen stammar med all sannolikhet från den ordinations— mässa den 20 okt 1535 från vilken Luthers predikan bevarats. Drews 1915 412 med hänvisning till predikan och kommentar därtill i WA 41 454ff resp 762f. — Denna ordination var inte Luthers första. Den första var troligen vigningen av Georg Rörer, Luthers medarbetare och sekreterare, som 14 maj 1525 vigdes till ”diakon”, dvs predikant, genom bön och handpåläggning. Mer om den liturgin är inte känt. Lieberg 1962 181f, Stein 1974 190.
Under de första åren firades ordinationsmässan såsom församlingsguds- tjänst på sön- och helgdagar, mestadels med Luther som ordinator.12 När Bugenhagen ijuli 1539 återvände från andra uppdrag, blev han som regel ordinator —— Luther var detta sista gången 1542. Mer och mer flytta- des vigningsmässan över till vardagar, otvivelaktigt därför att ordina- tionsinstitutet blev så stort. 1537 vigdes nio präster vid sex tillfällen, föl- jande år 23 präster vid 18 tillfällen, men under de närmaste åren därefter ordinerades årligen omkring 100 vid cirka 40 tillfällen.
Ordinationsavdelningeni mässan har en enkel och klar struktur: pre- sentation och bön — skriftläsning med förmaning (och ordinationsfrå- gan) — vigning genom bön under handpåläggning —— Sändningsord (och välsignelse). De olika leden uppmärksammas i tur och ordning.
Presentationen har en näst intill intighet stiliserad form. Utan att ens kandidaternas namn anges meddelar ordinator att de blivit kallade och är prövade — de två förutsättningarna för att vigning skulle kunna ske. Det som presenteras är därför mer församlingens uppgift att — enligt en anvisning som senare uteslöts — be Gud sända trogna arbetare till sin skörd (Matt 9:37f) för att hans namn skall hållas heligt, hans rike förökas (Fader vår-böner) och hans tjänare bevaras i den sanna tron, som trotsar världens makt och dödsrikets portar.
Bönen. som möjligen inletts under tystnad,'3 fick formen av Veni sanc- te Spiritus med versikel och avslutande kollekta.” I samtliga ritualversio- ner angavs de latinska texterna trots att de blivit översatta till tyska av Luther och sedan 1533 var tillgängliga i den s k Babtska psalmboken.IS Att ”kyrkans bön” börjar på det klassiska kyrkospråket förefaller därför vara avsiktigt. Avsiktigt var förstås urvalet; en sång med ordinationstra- dition blir led i en bön om Andens utgjutande.lé Att karakteristiska ele- ment ur pingstliturgin placerats i ordinationsritualet kan inte förklaras med ordinationspraxis. Den första kända ordinationeri hölls på hösten och fortsättningsvis praktiserades ingen viss ordinationstid, vare sig
” Uppgifterna här och i det följande grundade på Wittenbergs ordinationsbok, som från 1537 fördes under ungefär trehundra är, delvis tryckt i Buchwald 1894— 95. — Det skall tillfogas att det inte uttryckligen anges att ordinationeri sker i mässans ram. Det behövde inte anges eftersom det var en självklarhet; det som ges är praktiska anvisningar för kommunionen. '3 I de två äldsta versionerna (H-spalten i WA 38 423ft) heter det lakoniskt: ”Post facta oratione . . .” som inledning till nästa led. Senare heter det dock ”Primum” före inbjudan, ”Secundo” före anvisningen om Veni sancte Spiritus. I senare fallet finns inte utrymme för tyst bön. Partiets bönekaraktär understryks av anvisningen att ordinator, assistenter och ordinandi skall knäfalla hela tiden. ” Versikeln i äldre versioner Ps 104:30 eller 51:12, i yngre versioner enbart den sistnämnda, i båda fallen ord om Andens utgjutelse. Kollektan Deus qui corda fidelium är pingstdagens epistelkollekta. 15 Drews 1910 90 med 74f, 110f. ” Partiet motsvarades i medeltida liturgi närmast av (fragmenten) av den s k all- helgonalitanian, som vid denna tid fanns tillgänglig på latin och tyska i Luthers bearbetning, försedd med versiklar och kollektor. I medeltidsliturgin förekom Veni sancte Spiritus, även om Veni creator Spiritus blivit huvudformen och detta såsom inledning till smörjelseriten. Ovan 17, Kleinheyer 1962 202f, 219. — Vilken specifik medeltida vigningstradition Luther var bekant med är inte känt.
pingsten eller någon annan. Lösningen kan bara uppfattas som uttryck för att handlingen som sådan ansågs ha pingstkaraktär.
Efter bönen följde skriftläsning, i äldre ritualversioner inledd med för- klaringen att ”allt Gud skapat. . . blir helgat genom Guds ord och bönen” (1 Tim 4:4f).17 ”Med tydlig stämma (clara voce)” skulle 1 Tim 3 :l ——7'& och Apg 20:28—31 läsas om uppgiften att ”vara herdar för Guds försam- ling”. I de texterna talades det i både latinsk och tysk bibelöversättning om biskopar och biskopstjänst. Att bruka sådana texter vid prästvigning generade inte Luther och bör inte heller ha bekymrat ordinandi och för- samling. År efter år hade Luther framhållit det som nu angavs i upptak- ten till tillämpningen: ”biskopar, det är predikanter och kyrkoherdar”, dvs beteckningarna växlar på ett och samma uppdrag. Den korta drastis- ka konklusionen på läsningarna var, att herdeuppdraget inte gäller gäss, kor eller svin utan Guds med Kristi blod dyrköpta hjord, som skall födas med Guds ord och värjas mot ulvar och ”sekter”? Den så småningom införda korta ordinationsfrågan gällde enbart om kandidaterna var villi- ga att gå in i detta uppdrag.20
Texter, allokution och fråga gällde herdetjänsten i Guds församling. Det sägs mycket litet om uppgifter som hör till herdeuppdraget (förkun- nelse, sakramentsutdelning etc) och om någon läro- eller bekännelse- norm är det inte tal, än mindre om några kandidaternas förbindelser.Zl Sådant hörde tvivelsutan med till prövningen före ordinationeri. För löf- tesfrågor i liturgin fanns det emellertid en medeltida tradition att knyta an till.22 Under rådande förhållanden hade den anknytningen inte varit onaturlig, i synnerhet inte om ordinationens betydelse enbart skulle ha
'7 Orden utgör i de äldsta versionerna (H-spalten) inledning till en kort allokution föreläsningarna. 1 Tim utgjorde utgångspunkten för konstaterandet att kandida- terna inte bara tillhörde Guds goda skapelse utan helgats genom dopet för att nu helgas genom vigningen ("sanctiticati per verbum et sacramentum baptismi, sed iam altera sanctilicatione vocemini ad sanctum et divinum ministerium quo per vos multi alii sanctificentur et domini lucrifiant verbo et opere vestro"). ] Tim 4:4f har levererat verbet sanctilicare som dock utan reservationer brukas om såväl dopet som ordinationeri. Det kan orimligen ske om ordinationeri enbart vore en kyrkorättslig akt. Cf ovan n 7 samt 1—2. ”* I versionerna från 1538 (F-spalten) anges som alternativ också kapitlets senare del. '9 Ritualversionerna har något varierad utformning men suLstansen är gemensam. För de två äldsta versionerna cf dock ovan n 17. — De sataniska sekterna blir konkretiserade i vigningsbönen (nedan): . .dem leidigen greuel des Babsts und Mahometh sampt anderen Rotten”. På ett för Luther typiskt sätt jämställs påven och Muhammed eller papism och islam, och andra ”sekter”, ofta konkretiserade som ”svärmarna”. I samtliga fall rör det sig om sekterisk nytro som hotar hjorden, kallad till den gamla eller apostoliska tron. 20 I 1539 års version (WA 38 428,7ff, R-spalten) löd frågan: ”Seit ihr nun solches zu tun bereit?". I de två äldsta versionerna fanns ingen fråga. 1 mellanstadiet (ibm 428,22ff, F-spalten) ställdes frågan men plats för svar gavs först efter uttrycklig förklaring, att ordinator ”aus Befehl der Kirchen durch unser Amt euch ordinie- ren und bestetigen, wie S Paul zum Tito und Timoteo gebeut. . .”. Hänvisningen torde innebära, att de som prövats lämpliga skall vigas genom bön och handpå- läggning. Svaret ”volumus” motsvaras i latinversionen av ”promitto”, som skall ges ”clara voce hic in publico” (ibm 432,36f). 2' Ang läroförpliktelsen Lieberg 1962 194 n 147.
" Ovan 18, 35f med n 51.
varit den offentliga bekräftelsen på kandidaternas kallelse. En rimlig förklaring till avsaknaden av en serie ordinationsfrågor kan vara, att kandiaternas löften skulle vara fel grund att bygga på. Den förklaringen rimmar väl med deklarationen, att allt kan helgas genom Guds ord och bönen. Upptakten utgörs av ”kyrkans bön” om att Gud skall hålla sitt löfte och sända skördearbetare. Kandidatlöften får stå tillbaka för Guds.
Nyckeluttrycket ”genom Guds ord och bönen” karakteriserar den li- turgiska strukturen så här långt. Uttrycket ger också en god sammanfatt- ning av själva vigningshandlingen.Efter församlingsinbjudan — i senare ritualversioner —- ”Låt oss bedja” följde under ordinators och assisteran- de prästers handpåläggning den egentliga vigningsbönen. Den utgjordes av Fader vår ”med tydlig stämma (clara voce)”jämte en särskild kollekta. Enligt senare ritualversioner kunde denna kollekta brukas, om tiden medgav det; anvisningen har sannolikt dikterats av de många ordina— tionstillfällena med flera ordinandi. Innebörden kan vara att kollektan kunde utelämnas men troligare att den inte behövde upprepas för var och en utan kunde följa efter den individuella handpåläggningen under en— bart Fader vår.23 Kollektan ifråga har följande lydelse: Barmhärtige Gud, himmelske Fader, du har genom din käre Sons vår Herre Jesu Kristi mun sagt oss: Skörden är stor men få är arbetarna; bed skördens Herre att han sänder arbetare till sin skörd. På denna din gudomliga befallning ber vi dig av hjärtat, att du ville ge din helige Ande rikligen till denne din kallade tjänare och till oss och alla kyrkotjänare. Välsigna och stärka oss alla, så att vijämte stora skaror är dina evangelister och förblir trogna och står fasta mot djävul, värld och kött på det att ditt namn skall bli helgat, ditt rike förökat och din vilja fullkomnad . . . 24 Vi ber, att du ville höra denna vår stackars bön såsom vi litar på och tror. Genom din käre Son, vår Herre Jesus Kristus, som med dig och den helige Ande lever och regerar i evighet. Amen.
Liturgihistoriskt är vigningsbönen originell. Det är veterligen första gången Fader vår kommit till användning i denna funktion. I kollektans latinska version ges förklaringen. Gud har inte bara befallt bönen om skördearbetare genom sin Sons mun. Bönen sker med ord ”som du har lärt ut”; kraftigare och bättre kan man inte be. Det är särskilt de tre första
” Ritualversionernas regianvisningar är svårtolkade. På likartat sätt anges att kol- lektan kan följa efter ”orationem dominicam super eos” (WA 38 429, F—spalten 5ff, R-spalten 9ff). ”Super eos” (F-versionerna) pekar i riktning mot bön uppre- pad ”över" varje individ. Då det i det yngsta ritualskiktet tilläggs (ibm R-spalten 429,9 med n 2) att assistenterna skall knäfalla under kollektan (”llectant genua presbiteri”) tyder det på att kollektan vid denna tid kommit att bli den gemensam- ma fortsättningen på den för envar upprepade Fader vår-bönen. I den troligen 1539 redigerade latinska versionen för de relativt sett fåtaliga utländska kandida- terna heter det: ”Imponite manus. Oremus coniunctis precibus" (ibm 432, 38— 433,l), vilket kan betyda: Fader vår och kollekta beds i ett sammanhang under handpåläggning. Materialet kan alltså innebära att vigningsbönen klyvs i två hälf- ter, när flera vigs samtidigt; först beds Fader vår under handpåläggning på var och en, därefter knäfaller assistenterna och kollektan beds. Om ordinanderna är få, kan man dock upprepa bönen som helhet. " Utelämnats har avsnittet om att Gud äntligen skall göra upp med de sekteriskas (ovan n 19) ”förfärliga styggelse”, eftersom de står emot Guds namn, rike och vilja. — Bönen som helhet uppvisar smärre differenser i de olika versionerna, främst den latinska. Översättningen bygger på den äldsta texten (WA 28, H-ver- sionen 429,6-410,13)
bönepunkterna som är aktuella, dvs de som enligt Stora katekesens Fa- der vår-inledning rör ”den nöd som Gud själv angår, dock för vår skull. Ty oss till godo sås och skäres” i världen.25 De tre bönepunkterna får under skördearbetarperspektivet (Matt 9:37f) också prägla kollektan, vilken enligt några ritualversioner ”blott fylligare utvecklar tre delar av Herrens bön”.26
Kollektan, eller Fader vår-embolismen, är ovanlig i ett speciellt hänse- ende. I sitt liturgiska författarskap har Luther i övrigt öst ur de medeltida liturgiska källorna, men på denna enda punkt har det ”trots ivrigt sökan— de” inte stått att uppbringa förlagor.:7 Just i vigningsliturgin har han tydligen känt sig tvingad att gå en annan väg. Förlagan är nog en några år tidigare utgiven bön, och uppslaget fick Luther kanske från Johannes Bugenhagens vigningsliturgi.23 Det rörde sig om en kollekta av den sen- medeltida bönetyp, den s k evangeliebönen, som skulle göra sitt segertåg på evangelisk mark: böner som byggde på, citerade eller refererade bi- beltexter.29 Här anförs vigningens eller rättare sagt vigningsbönens ”gu- domliga befallning”. Inte självvald utan på Guds befallning sker ”kyr- kans bön” om Andens gåva till ”kyrkotjänare”. Den av Luther genom- förda sammankopplingen med Fader vår-bönen understryker, att Gud måste agera i en sak ”som Gud själv angår, dock för vår skull”.
På Guds befallning ber alltså hans kyrka med Herrens ord om skörde- arbetare, enligt latinversionen ”evangeliets tjänare (ministri euangelii)” för ”ordets tjänst (ministerium verbi)”. Kyrkan kan lita på att Gud inte enbart hör bönen utan skall — som det heter i en ritualversion — ”nådigt höra och göra” vad som beds i tro. Det är i detta sammanhang handpå- läggningen hör hemma. I samtliga ritualversioner anges med smärre variationer i uttryckssätt att bönen beds ”med handpåläggning på vars och ens huvud av ordinator och prästerna”.30 I två ritualvarianter finns
25 Concordia Pia 1895 373. Ibm 364 framhålls att Kristus ”själv lärt oss ord och sätt till att bedja”. 36 Förklaringen är inskjuten i anvisningen om kollektans användning (ovan n 23). Formuleringen kan betyda att kollektan av det skälet kan utelämnas, den i littera- turen genomgående uppfattningen. Den kan också såsom här skett uppfattas som en förklaring till att kollektan kan utgöra den avlutande gemensamma bönedelen. " Drews 1910 106. Ett liknande fall var Luthers arbete med dopliturgin, men Luthers s k syndaflodsbön bygger dock på fragment av medeltida liturgi. Eckerdal 1981254 med n 10. 38 I Drews 1910 106 antyds att Matt 9-uppslaget kunde ha givits av någon evangeliekollekta. Tveklöst rör det sig om den bön som tillskriven Andreas Altha- mer är känd från 1528. Nedan 383 n 20. Denna kollekta använde sig Bugenhagen av i sin ordinationsform 1529. Nedan 202. Det är lockande att gissa, att Luther knutit an till Bugenhagens lösning, som i sin tur kan ha motiverats av t ex Luthers utlägg- ning i Stora katekesen (ovan n 25). Det originella att kombinera Fader vår och Matt 9:37f finns först i 1535 års Lutherritual. ” Om typen Althaus 1914, Althaus 1919 30ff, 39ff, Kulp 1955 406ff och fr a 410ff. — Luther tycks själv ha varierat bönen ifråga. 1 en bevarad version från 1537 är utgångspunkten Matt 7:8 med anknytning till Matt 9:38 som utveckling närmast av de två första Fader vår-bönerna. Bönen ifråga upptecknad i WA Tischreden 5 nr 5376, 112,5ff, cf Brunner 1961 65 n 56. 30 I WA 38 429,1—3 anger de två äldsta ritualen (H) handpåläggning ”ab ordinato- re et presbiteris”, 1538 års varianter (F) anger impositio "presbyterorum" resp ”presbiterii totius”, ett uttryckssätt som ingår i de yngsta formerna (R). Latinver- sionen ibm 432, 38 anger enbart ”Imponite manibus”.
en motivering för ett sådant ordinatorskollegium. Under hänvisning till Pauli anvisningar till Titus och Timoteus skall kollegiet ”på kyrkans be- fallning genom vårt ämbete ordinera och stadfästa er”.3| I en tredje vari- ant heter det med anspelning på 1 Tim 4:4f att kollegiet som har sitt ”uppdrag, vilket är oss pålagt (impositum)”, agerar under ”ord och bön, såsom det är skrivet . . .”.33 Till uppdraget att vara ”Guds ords tjänare” som blivit kollegiet ”pålagt (impositum)” hör alltså uppgiften att fungera vid den ”handpåläggning (impositio manuum)” genom vilken uppdraget blir nya tjänare ”pålagt (impositum)”. Hänvisningen till 1 Tim 4 är viktig i sammanhanget. Det är inte av egen kraft kollegiet kan förläna uppdrag utan de vigda handlar såsom tjänare åt ”Guds ord (verbum Dei)” som helgar.
En tydligare kommentar ger Lutheri den ordinationspredikan på hös— ten 1535, som med all sannolikhet är samtida med den äldsta bevarade ritualvarianten. l predikan frammanas bilden av ett gudstjänstliv, där dop sker, predikan hålls, nattvarden delas ut osv, alltsammans sådant där tjänarna är redskap för Guds handlande. Till yttersta dagen använ- der sig Gud av tjänare som sina ”masker (larvae)”. När tjänarna agerar, är det Gud som handlar och Guds gåvor som delas ut. Dör tjänare, får nya sättas in i ministerium som redskap i deras ställe, och vid deras ordination möter det vanliga mönstret. Guds tjänare är där för att funge- ra som Guds redskap. ”Här är vi Guds masker (Dei larvae) och vår Herres, Guds infångande hand (netzige Hand)”.33 Såsom Guds tjänare skall alltså ordinator och assistenter lägga på de händer som är det synli- ga tecknet på att Gud själv griper in med sin hand. Kyrkan disponerar inte över ”Guds ords tjänst (minsterium verbi Dei)”, vigda tjänare äger ingen förmåga att förläna ”uppdrag (officium)” åt andra. När kyrkan i lydnad mot Guds befallning ber Gud sända arbetare, är det bara Gud som kan ”höra och göra” vad som beds, som vanligt genom ”masker”.
Att Gud håller löften och gör skördearbetare av dem som förs fram kan inte betvivlas. Direkt på bön och handpåläggning följer sändningsorden till dem som har blivit vigda: ”Så gå nu iväg och för Kristi hjord i bet. . (l Petr 5:2—4). Traditionsgivna fullmaktsformler är helt utelämnade. Inte heller för sändningsorden brukas någon traditionsgiven form utan ett lättjusterat bibelord. Detsamma gäller om den 1539 angivna välsignel- sen ”med korsets tecken”: ”Herren välsigne er så att ni bringar mycken frukt. + Amen (Joh 15:15b).34 Luthers version av medeltidsleisen ”Dig, helge Ande, bedje vi” (sv ps 135) — ännu en andebön — bildar övergång- en till nattvardsfirandet med de nyvigda först bland kommunikanterna.
3' Ibm 428, 25 —35 (F). Utgivaren har preciserat textens allmänna hänvisningar till Tit 1:5, 9 och 1 Tim 3 :2. Det sistnämnda kan ifrågasättas; troligare är 1 Tim 3 med särskilt vers 10 och t ex 5:22.
_32 WA 38 425, 28—34 i H-spalten (J-varianten 1536).
” WA 41, särskilt 457, lff, 26ff. Om predikan och ordinationsritualet ovan n 11. ” Bibelcitattekniken påpekad även i Schulz 1972 3 n 4. — ”Må bringa” skall återge ”faciatis” i såväl den tyska som den latinska texten WA 38 431, 22f(R) och 433,33. Vulgata har här inte facere utan ferre, facere brukas först i v 15c. Troligen skall det valda verbet syfta inte på prästerna själva och deras mognad utan på deras upp- drag varigenom andra kommer till mognad. Cfovan n 17 (”per vos multi alii”). De sändes iväg till fält som mognade till skörd, Matt 9:37f.
Sedan Vigningsritualet behandlats steg för steg, bör en sammanfattan— ,de karakteristik göras. I litteraturen brukar framfållas att Luther blev tvungen att skapa ett helt nytt ritual istället för den oanvändbara medelti- da riten. Tidigare påpekades att denna fick leverera material för Luthers kritik av det förvrängda i papismens eller ”djävulens antiordination”.35 Men därmed är inte sagt att hela den traditionsgivna liturgin borde vrä- kas över bord. Den måste reformeras eller befrias från ”tillägg” av alla— handa slag. Ett sådant var smörjelseriten, som införts av ”de kära fäder- na” i god avsikt men fått rysliga konsekvenser. Liturgin måste reformeras genom att förstörande tillägg utmönstrades, vilket innebar att den åter- igen blev som på apostlarnas tid.36 Det innebar den av Gud genom Kristi mun befallda bönen och den handpåläggningsrit som förs tillbaka till apostlarnas dagar. Men trots allt hade bönen aldrig tystnat i kyrkan. Handpåläggningriten åter var ”tagen i anspråk av fäderna, profeterna och hela kyrkan i alla tider”.37 Tillämpas kontinuitetsperspektivet, utkristalliseras ett centrum i den nedärvda riten: ordinators och assistenters handpåläggning. Den gamla imperativformeln som knutits därtill, ”Accipe Spiritum sanctum (Tag emot den helige Ande)”, har emellertid förvandlats till bönen om Anden. ”Kyrkans bön” skulle kunna karakteriseras som en enda lång epikles. Inledningens och avslutningens andesång och -bön omramar vignings- bönen med dess epikles, att Gud genom sin Ande i rikt mått skall välsigna och styrka dem som skall vara evangeliets tjänare för Guds namns, rikes och viljas skull. Vigningsformelns omvandling till bön motiveras med skördearbetarperikopen, som först lyfts fram för menigheten som skäl för den gemensamma bönen, sedan lyfts fram i vigningsbönen som skäl för Gud att handla efter sitt löfte. Några gånger om möter en och samma fras i vigningsritualet. Allt skall ske ”clara voce (med tydlig stämma)”. Det är en liten detalj som kan få symbolisera att hela vigningsliturgin är en hela kyrkans angelägenhet.
35 WA 54 428,1f. I Lieberg 1962 168ff finns gott om citat av detta slag. ” Att traditionen inte skulle förkastas men befrias från falska tillägg är ett tema alltifrån De captivitate Babylonica 1520 och det är mycket tydligt t ex i Von der Winkelmese und Pfaffenweihe 1533. Lieberg 1962 17lff, Stein 1974 84 resp 184f, 189 med n 52. I ”Exempel einen rechten christlichen Bischof zu weihen” 1542 heter det att en vigning skett — enligt skriftens första sats — ”utan” en rad uppräknade ting (smörjelse etc) som papisterna tillmäter värde men i enlighet med den gamla kyrkans bruk och (såsom i samklang med Skriften alltjämt giltiga) rättsregler. WA 53 231,6ff resp 257,12ff. ” Cf Lieberg 1962 207ff, 213ff. Citatet ibm 210 n 244 (WA 44 695, Zlft). Lieberg finner att handpåläggningen är så intimt förbunden med den bön som är gudom- ligt befalld att handpåläggningen i praktiken uppfattades så också. Ibm 210f. Riktigare torde vara att sammanfatta att kyrkans bön är oundgängligen nödvän- dig men att va] och avskiljning med handpåläggning är apostolisk ordning, st brukad från äldsta tid och överallti kristenheten. I det sammanhanget hör hänvis- ningarna till gammalkyrkliga canones hemma och därav följer att riten hör till ordinationshandlingen, som också kort och gott kan kallas ”manuum impositio”. Cfibm 211 n 249 och citaten ovan till n 32, Vajta 1952 217f. — I Wolf 1954 251foch fr a Brunotte 1959 187ff, 202 hävdas att ordinationeri för Luther är en kyrkorättslig akt, varför handpåläggningsriten skymmer den rätta lutherska meningen och bör avlägsnas. Det är mer lutherskt än Luther någonsin var.
Kandidater skall inte bara vara kallade för tjänst i Guds kyrka utan kyrkan måste göra tjänst i vigningsliturgin och fullgöra uppgiften att i lydnad och tro be Gud handla. Utan ”kyrkans bön” ingen vigning. Men ingen kan gripa in i Guds handlande och ordinera. ”Genom Guds ord och bönen” gör Gud, som det heteri en ritualvariant, av dem som förs fram ”goda utdelare av Guds hemligheter och Kristi tjänliga tjänare i liv och lära”. Tecknet på det är tjänares handpåläggning.
6.1.1.3 Vigning av biskopar som Ordets tjänare
Luthers eller Wittenbergs ordinationsordning innehöll enbart ett ritual, med smärre varianter i källorna rubricerat ”Vigning av Ordets tjänare (Ordinatio ministrorum verbi)”. Ibland kunde diakoner nämnas bland ”kyrkotjänarna”, men det handlar då inte om något restaurerat diakonat utan om predikanter som inte är kyrkoherdar.38 Ritual för diakonvigning fanns således inte. Inte heller fanns ritual för biskopsvigning. I ordina- tionsritualet ges ett slags förklaring i orden om att biskopar, predikanter och kyrkoherdar alla har samma kallelse. Det var inte anstötligt för dem som anslöt sig till medeltidsteologins ståndpunkt att prästvigningen var högsta vigningsgrad. För Luther var det omöjligt att utifrån Skriften häv- da åtskillnad. Både präst och biskop hade uppdrag som den gamla kyr- kan format. Olika uppdragstyper var inte uteslutna utan lämpliga. Tydli- gen med stöd främst från ”kyrkohistorikern” Hieronymos (—420) hänvi— sade Luther till gamla kyrkans sed att låta stadskyrkoherdar öva tillsyn också över den kringliggande landsbygden. Redan på 1520-talet fick evangeliska kyrkoherdar sådana uppdrag. Dessa tillsynsmän kallades superintendenter, latinets motsvarighet till grekiskans biskopar.39
I Luthers skrifter återkommer ständigt kritiken mot de papistiska bis- koparna som evangeliets fiender. Kritiken mot biskoparna var inte att de var biskopar utan att de vägrade fungera som rätta, kristliga sådana. Till dels drabbade kritiken en författningsform enligt vilken biskopar var både stiftschefer och länsherrar direkt under kejsaren eller under lands- furstar. Därmed sammanblandades Guds andliga och världsliga rege- menten. Rätta biskopar skulle inte äga någon annan makt än Ordets, deras första plikt var att förkunna evangeliet och öva tillsyn över att så skedde i församlingarna. Eftersom biskoparna också svek sin plikt att ordinera evangeliets tjänare, startade Wittenbergs ordinationsinstitut. Men det var likafullt biskoparna som borde bära ansvar för att försam- lingarna försågs med rätta präster. Det är i det perspektivet man bör se Luthers biskopsvigningar på 1540—talet. Särskilt vid den första var det ett slags experiment inom bestående ordning. Det var knappast en tillfällig- het att det handlade om två till börden värdiga vasaller: adelsmannen Nicolaus von Amsdorf samt domprosten och fursten Gerorg III von
38 Rörer vigdes 1525 till ”diaconus” (ovan n 11), det kurfurstliga uppdraget till Wittenbergfakulteten gällde ”präst- och diakonämbetet”. Lieberg 1962 186. 39 Terminologin tycks först införd i Pommern 1525 för att sedan snabbt sprida sig. Sprengler-Ruppenthal 1980 847f. Om präster, biskopar och gamla kyrkans ord- ning tex Stein 1974 119f, 188f.
Anhalt. De skulle visa att biskopar kunde fungera rätt i kyrkan.
Det sistnämnda angav Luther i den vitbok han gav ut i samband med att Amsdorfvigdes till biskopi Naumburg 1542: ”Exempel på vigning av en rätt kristlig biskop”?0 Aktionen måste betecknas som en kupp, iscen- satt på länherrens uppdrag. Att denne utfärdade mandatet var irreguljärt men, hävdade Luther, det var nödvändigt med en nödlösning för att ”biskopsdömet ej skulle lida avbräck”. Men den fortsatta proceduren hade ingen nödfallskaraktär utan tvärtom. Rätt kallelse förelåg genom ett val inte bara inom ett papistiskt domkapitel utan i stiftet. Sedan elec- tus förklarat sig villig att tjäna såsom ”rätt, kristlig biskop” hade vigning kunnat ske öppet, ”rätt och väl”. Man hade hållit allmän gudstjänst i vilken handpåläggning utförts inte bara av Luther — skickligare att viga än papistiska biskopar — utan även ”biskopar . . . eller kyrkoherdar, om man så vill kalla dem”, tre namngivna superintendenter. Ordningen bröt med papistisk vigningsordning men var likafullt rättare och lagligare än denna, eftersom allt hade skett ”som bruket var i den gamla kyrkan och de gamla kyrkorättsliga reglerna [canones] lär”.
Det som här är av intresse är hur prästen von Amsdorf blev vigd till biskop. Om vigningsliturgin är inte mycket att tillägga. Den Wittenbergs- ka prästvigningsordningen praktiserades med av allt att döma bara två jämkningarfl Nattvardsfirandet sköts upp till en mässa efter det att den nyvigde biskopen avlagt tro— och huldhetsed på rådhuset, som alltså val- des till forum för vasallförbindelsen. Vigningsliturgin i domkyrkan sluta- de istället med en intronisations- eller installationshandling för det kyrk- liga uppdraget.42 Biskopen fördes till ”sin stol” i koret. Te Deum spelades först på orgeln, sjöngs sedan i femstämmig körsättning och slutligen av hela församlingen. Det var sannolikt Luthers Te Deum-tolkning menig- heten sjöng, och den avslutande kollektan var väl också hans bön till Te Deum.43 Alltsammans ackompanjerades av klockringning i stadens alla kyrkor. Därmed var prästen rätt vigd till biskop i enlighet med ordningen för ordination av Ordets tjänare, varpå biskopen vederbörligen installe- rades.
När Georg III 1545 blev utsedd till biskop i Merseburg var de yttre omständigheterna lugnare. Prästen44 Georg vigdes till biskop av Luther med assistenter, men denna gång tillämpades inte Wittenbergs vignings- ritual. Bevarats har det förslag till ordning som Georg presenterade Lu- ther, när denne kom till Merseburg.45 I brist på andra uppgifter får antas
4" Ovan n 36. I kommentaren av 0 Albrecht till skriften WA 53 219ff återkommer den av Rietschel och Drews hävdade uppfattningen att Luther agerar därför att han anpassar sig till fursteanspråk. Cf ovan n 7. I detta fall fanns speciella kompli- kationer som gör uttalandet mer begripligt. Hela saken undersökt i Brunner 1961. För det följande WA 53 255ff. '” Ibm ges ytterst spröda notiser om liturgin. Den är på grundval av olika källor rekonstruerad i Brunner 1961 60ff. " Om intronisationsdelen ibm 66f. '” Te Deum med kollekta publicerad på tyska första gången 1529. Drews 1910 97 med 74 och 110. '” Georg III prästvigdes i Wittenberg 1544. Om honom Lau 1953—54 139ff. Efter- som Georg mottagit romersk-katolska vigningar tycks han ha reordinerats, en ovanlig lösning. Stein 1974 189ff. ”15 För detta och det följande aktstyckena i Sehling 2 1904 6.
att den ordningen också praktiserades. Den är värd att uppmärksammas.
Ordinationsmässan hade en extra förberedelsedel: en homilia och Wittenbergs inledande böneavdelning (Veni sancte Spiritus etc) före in- troitus, Kyrie etc. Detta är inte det enda som erinrar om BCP-lösningen 1550.46 Särskild, inte angiven epistelkollekta följdes av särskilda läsning- ar, Ef4:7ff (somliga utsedda till apostlar, andra till profeter etc) och Joh 21:15 — 17 (frågorna och herdeuppdraget till Petrus). Evangelieläsningen skulle emellertid ”som förut” föregås av några löften efter det att electus med Apostolicum bekänt ”tron som hela den kristna kyrkan tror” och tagit avstånd från kätterier som koncilier i enlighet med Skriften hade fördömt. Electus lovade att fungera som biskop genom att predika i en- lighet med tron och dela ut sakramenten, förmodligen också att hålla uppsikt över församlingarna och ordinera präster.47 Dominanten är den apostoliska tron på den treenige Gudens frälsningshandlande: först i introitus,48 sedan i Apostolicum jämte frågorna och, efter evangelielek- tionen med dess tre frågor,'i körens latinska Nicaenum och församling- ens Apostolicum i Luthers metriska form.
Ordinationsavdelningen inleddes med biskopsvigningens traditionel- la Veni creator Spiritus; Credosångerna mynnade ut i pingstsången.49 Sedan skulle Wittenbergritualet följas. Georg ville dock ha en ändring, om Luther kunde gå med på den (”si placet”) — det är okänt hur Luther ställde sig därtill. Till bibeltexterna borde fogas den i Vigningsliturgins medeltidshistoria centrala bibeltexten (Joh 20:21ff) om andemeddelelse och nyckelmakt. Den texten skulle också ha en speciell funktion. ”Häref- ter överlämnar (befehl) ordinator Ordets och sakramentsutdelandets uppdrag, nyckelmaktens bruk (usum clavium), vidare gärna uttryckligen befogenheten (auctoritatem) att ordinera andra”. Först därefter skulle följa vigningsbön under handpåläggning etc och sedan nattvarden firats avslutningens Te Deum.
För denna biskopsvigning föreslogs alltså en speciell vigningsform. Det speciella ligger emellertid inte i att det rör sig om biskopsvigning utan i att det gäller en vigning i Merseburg. Det föreslagna ritualet sam- manfaller på det hela taget med den prästvigningsform Georg utarbetat för den ungefär samtidigt färdigställda kyrkoordningen för Merseburg.50
”6 Om den anglikanska lösningen ovan 49f. Man måste ställa sig frågan om Georg lärt känna Martin Bucer personligen; att han gjort det litterärt är troligt. " Om löftesfrågorna heter det endast att de skulle lyda ”som förut", varför de här supplerats från ritualet för prästvigning (se nedan) i Sehling 2 1904 36f. " lntroitus var trefaldighetsdagens (”Benedicta sit sancta Trinitas atque indivisa unitas"), gradualets allelujavers samma dags (”Benedicta, o adoranda Trinitas"). ” Veni creator Spiritus hade haft funktionen som processionssång innan den blev inledning till smörjelseriten. Den äldre funktionen fanns kvar i Norden (nedan 000) och placeringen kan därför vara traditionell. Troligen beror placering dock (också) på lösningen i Wittenbergordningen. 50 Sehling 2 1904 36ff (ovan n 47). Liturgin ingår i en ibm beskriven vacker volym för liturgiskt bruk. Häri ingår också några prefationer med tillhörande notskrift. Utgivaren Emil Sehling har tyvärr uteslutit dem med motiveringen att de ”offen- bar nicht zum Ordination—Ordnung gehören”. lbm 38. När källan utgavs hade ordination och nattvardsfirande inte med varandra att skaffa, varför man kan befara att detta styrt uteslutningen. Av ordgudstjänstens utformning att döma kan det röra sig om prefationer med trinitets- eller Andetemat. Saken har inte kunnat undersökas.
I prästvigningsritualet fanns förstås inget tal om ordinationsplikt eller -rätt, där brukades inte Te Deum etc. Men både struktur och utformning var ungefär desamma. Här finns som sagt drag som erinrar om utform- ningen i den anglikanska liturgin 1550 men också i den svenska 1561. Det principiellt viktiga är att prästvigningsordningen — liksom förslaget för biskopsvigning —— innehåller en ordinators fullmaktsformel. I prästvig- ningsritualet understryks i samklang med Wittenbergordningen ”att vår tjänst (Amt) är Guds den helige Andes tjänst och att han insätter oss i denna tjänst”. Men Georg ansåg tydligen att vigningen måste komma till klart uttryck genom den nyss citerade vigningsformeln. Strukturellt är lösningen något förändrad: läsning av Joh 20:21ff — Fader vår under individuell handpåläggning — böneinbjudan och Luthers vigningskol- lekta — fullmaktsformeln — sändningsord och välsignelse — nattvards- liturgin.
Det är som sagt okänt hur Luther såg på furst Georgs förslag. Merse- burgordningen har liturgihistoriskt intresse som mellanform mellan Luthers ritual för kyrkans bönehandling under handpåläggning och den medeltida liturgins feodala fullmaktsformler efter avgivna löften. På sikt blev det den senare modellen som kom att bli dominerande också på luthersk mark. Det som emellertid i detta sammanhang bör lyftas fram är att det i Merseburg likaväl som i Naumburg och Wittenberg fanns en form för vigning till ministerium ecclesiasticum. Med små jämkningar ansågs den tjänlig för vigning av såväl predikanter och kyrkoherdar som biskopar eller superintendenter. Även om uppdragstyperna varierade främst vad gäller ansvarsområdets geografiska omfattning, rörde det sig likväl om olika kyrkliga utformningar av uppdrag i ”Ordets” eller ”Guds den helige Andes tjänst”.
6.1.2. Andra reformatoriska ordinationsordningar
6121. Martin Bucers modell för ”insättande av kyrkotjänare” i församlingen
I den föregående framställningen har Martin Bucer (1491 — 1551) gång på gång blivit nämnd. Hans inflytande på ordinationsordningar blev kanske viktigare i reformert och fr å anglikansk tradition. Men inflytan- det skall inte heller underskattas när det gäller främst sydtysk lutherdom. Han räknade sig själv som lärjunge till Luther, som han första gången personligen sammanträffade med 1519. Men fr a hörde han hemma i den bibelhumanistiskt skolade generationen i Sydtyskland, Schweiz och Frankrike, dit man också kan räkna Johannes Oecolampadius, Huldrych Zwingli och senare Jean Calvin. Till den kretsen hörde också Hanz Lam- bert von Avignon, som i sitt kyrkoordningsförslag för Hessen 1526 hade med den första evangeliska ordinationsordningen. Tydligen mycket på grund av Luthers yttrande blev denna ”anhopning av lagar” inte införd.Sl
5' Jahr 1965 llff, Niebergall 1965 216ff. Ordinationsordningen i Sehling 8 1965 127.
Men i sina huvuddrag överlevde ordinationsordningen i den av Martin Bucer redigerade kyrkoordningen 1539 för Kassel.52 Vid det laget hade Bucer haft ansvaret för förarbetet till ordningar antagna för Ulm 1531, Strasbourg 1534 — där verkade han tills han på grund av Interim tvangs lämna staden och på ärkebiskop Thomas Cranmers inbjudan begav sig till England. Av hans hand var också kyrkoordningen för Augsburg 1537, och han får nog anses som huvudansvarig för ett projekt 1543—44 för Köln, vilket dock aldrig blev genomfört.53 Bucer hann också utveckla ett rikt författarskap, t.ex. ”Om den sanna själavården och den rätta herdetjänsten” 1538 och med direkt betydelse för den anglikanska vig- ningsordningen den tidigare berörda ”Om den,rätta vigningens . . . åter- ställande” 1550.54
Några drag skall antecknas i den typ av ordinationsordning som Bucer verkade för. En huvudpunkt var att den kyrkliga tjänsten krävde olika uppdragstyper enligt Skriftens anvisningar och föreskrifter, med Ef 4:1 lf som kardinalstället. Han räknade uppenbarligen inte med bibliskt fixe- rade typer som senare Calvin och reformert tradition. Han kunde tex redan före tiden i England tala om tre huvudtyper: superintendent eller biskop, präst och diakon för tillsynsuppdrag resp förkunnelse etc och karitativa uppgifter. Med Luther delade Bucer uppfattningen att bön och handpåläggning var ordinationshandlingens väsentliga komponenter. För Bucers del gällde det inte att bevara det som var gott i den medeltida riten utan att ”återställa (revocare)” biblisk ordning. Av hans konkreta ordningar framgår att församlingsval och -bön är förutsättning för den följande vigningshandlingens bön samt tillönskan under handpålägg- ning.
Bucers engelska vigningsordning har redan tidigare berörts, i förbigå- ende också den form för Kassel 1539 som 1566 blev Hessens kyrkoord- ning.55 Någon uppmärksamhet ytterligare förtjänar Kasselversionen. Det hette i denna att det vid sidan om dop och nattvard fanns tre ”sakra- menterliga ceremonier” att iaktta ”efter förbättring” av liturgin: konfir- mation, äktenskapsvigsel och ordinationeri. Handlingarna hade det ge- mensamt att tecknet var detsamma, handpåläggningens symbol för ”Guds hand och hjälp”.56 Sedan kandidater vid ordinationsgudstjänst prövats och undervisats om uppdraget skulle ordinator ”låta församling- en be för dem” och ”sammanfatta denna bön i en kollekt”. Därefter skulle ordinator ”lägga händerna på dem och därmed i Herrens namn [ge] dem gudomlig Ande och hjälp att trösta till och sålunda insätta demi deras tjänst (Amt)”. Kollektan ifråga är byggd på Ef 4:7ff och är en variant av den bön som via Bucers engelska ordning 1550 låg till grund
53 Ibm 124ff, Jahr 1965 20ff, Niebergall 1965 223ff. 53 Kyrkoordningsförslag och förarbeten i Bucer, Deutsche Schriften passim. Om Bucer Niebergall 1965 140ff, Köhn 1966 l34ff, Stupperich 1981 258ff. 54 ”Von der waren Seelsorge. . i Bucer, Deutsche Schriften 7 1964 67ff. I detta arbete behandlas dock inte ordinationsliturgin som sådan. ” De ordinatione legiti- ma . . . revocanda” behandlad ovan 48ff och passim. ” Ovan 48ff och ll9f. 5” Sehling 8 1965 124, 127 med n 43 jämte litt n, Bucer, Deutsche Schriften 7 1964 292, Niebergall 1965 223f.
för BCPs prästvigningsritual. Vigningsformeln kan också betecknas som en variant till den engelska Bucerordningen. I Kasselversionen lyder den: ”Tag emot Guds hand och hjälp, den helige Ande. Må han undervi- sa, leda och stärka dig så att din tjänsteutövning bär frukt. Genom Her- ren Jesus Kristus. Amen".57
I sin strävan att återställa biblisk ordinationsform blev Bucer uppen- barligen mer bunden av medeltida liturgisk form än Luther. Den rätta ordinationsformen är sålunda inte bön med handpåläggning utan efter församlingsbön ordinators handpåläggning med vigningsformel. Intres- sant nog blev den gamla Vigningsformelns direkta bibelcitat (Joh 20:22) ”Accipe Spiritum sanctum,” bevarat i parafraserad form, som skulle för- klara och binda samman den yttre riten och dess innebörd. Bibelhumanistens till typen medeltidsanknutna vigningsform skulle på sikt få betydelse även på luthersk mark. Det gäller om vigning efter bön genom ordinators handpåläggning och vigningsord. Det gäller även i ett annat avseende enligt följande.
I likhet med övriga reformatorer underströk Bucer att kyrkotjänarna för olika typer av uppdrag måste vara kallade av församlingen för att kunna ordineras. Det karakteristiska var att församling var liktydigt med lokalförsamling både ifråga om kallelse och ordination. Ordinationen var därför på en gång vigning och installation i den kallande församling— en. Kasselordningen angav uttryckligen att ”den tredje sakramenterliga ceremonin” skulle brukas första gången en tjänare förordnades på ”kyr- kotjänst”. Men därmed kom också frågan, hur man skulle gå till väga vid ”insättande av kyrkotjänare” som redan tidigare hade ordinerats. Den frågan togs inte upp i denna kyrkoordning, men den skulle aktualiseras framöver. Vigningsformen aktualiserade installationsfrågan som litur- gisk handling.
6.1.2.2 Johannes Bugenhagens modeller för vigning och installation
Tidigare nämndes att Bugenhagen (1485— 1558) hade en nordlig verk- samhetssfär med utgångspunkt från Wittenberg. Han var i både konkret och överförd mening en nära medarbetare till Luther; tillfogas också namnet Philip Melanchton är det wittenbergska triumviratet presenterat. Bugenhagen var stadskyrkoherde från 1523 ända till sin död. 1529 kalla- des han att visitera och organisera församlingslivet i Hamburg, och un- der tre decennier tillbringade han ungefär hälften av sin tid på uppdrags- resor, bl a 1537—39 i Kobenhavn. Under sina uppdrag skrev han kyr- koordningar eller medverkade till sådana, t.ex. den danska kirkeordi- nansen 1537/39 som även kom att gälla för Norge. Man skulle därför kunna tala om en Bugenhagenfamilj av kyrkoordningar. Till dem hörde även sådana som ärkebiskop Laurentius Petri anses ha använt för sitt kyrkoordningsarbete i Sverige. Till kyrkoordningarna hör avsnitt eller
” Bucer, Deutsche Schriften 7 1964 316. Om BCP—bönen ovan 54, om Bucers handpåläggningsformel ovan 55 n 37.
kapitel om ”ministerium verbi (Ordets tjänst)”. Några drag skall anges.58 Bugenhagens övergripande perspektiv är tvåregementsläran.59 Gud är Gud för allt och alla och håller den av förstörelsemakter ständigt hotade ordningen vid makt genom sina regementen. I det världsliga regementet skall den rätta överheten sörja för ordning och med maktmedel stävja oordning. Det andliga regementet utövar Gud genom ”Ordets tjänst (mi- nisterium verbi)”. Det måste vara sörjt för tjänare som håller ordet ”i svang” så att ”Guds ord (verbum Dei)” får det herravälde i församlingen som det skall ha. I kyrkoordningarna, som inte är likformiga, behandlas därför ministerium verbi först, sedan med varierande disposition de tre huvudfälten: församlingarnas gudstjänstliv, skol- och andra utbildnings- frågor och karitativa uppgifter. Huvudsynpunkten är att det inte finns något bibliskt fastlagt mönster utan det får formas efter tid och lägenhet så att evangeliet kan vara ”i svang”. Eftersom Gud inte är oordningens utan fridens Gud, var det rätt och nödvändigt att allt tillgick värdigt och med ordning; 1 Kor 14:33, 40 är det ofta åberopade kardinalstället. Till kristlig församlingsordning hörde tre tjänstetyperi Bugenhagens kyrkoordningar. Församlingsprästen hade sin självklara uppgift i Ordets tjänst. Det fanns en accent på den pedagogiska uppgiften att lära ut Guds ord; det är inte så långt mellan kyrkans predikstol och skolkatedern.60 De karitativa omsorgsfrågorna betonas, ty diakonal gärning var befalld av Gud. Diakonat av karitativt slag, har en forskare framhållit, ”står i den gudomliga rättsordningen vid sidan om predikoämbetet?” Församling- arna skulle därför delas in i sektorer, rotar, var och en med sin diakon. Gemensamt bar de även ansvar för församlingskassan. Den tredje regel- mässigt behandlade tjänstetypen är församlingars ”upseher” eller super- intendent, som skulle öva tillsyn över att allt tillgick rätt och med ordning i kyrka, skola och diakoni. Tillsynsmannen behövdes ”likaväl som i alla världsliga regementen, där något nyttigt skall bli uträttat”.62 En ”ordina- rius” skulle därför flitigt visitera och inspektera, och förutom att t ex vara skolinspektor skulle han själv också undervisa i teologi.
Det var sålunda inte bara i Sydtyskland som kyrkotjänsten måste vara differentierad. Även i Bugenhagens kyrkoordningar understryks försam- lingsvalets betydelse. Bugenhagen kan för diakonatets vidkommande ge bibelhänvisningar som gäller diakoners utpekande genom val efter före- gången bön, däremot inte om bön och handpåläggning över redan utsed- da, tex Apg 1:15ff men inte Apg 6:1ff. Diakoner var förtroendevalda som vid sidan om ordinarie yrke ryktade sitt uppdrag under mandatpe-
53 Kyrkoordningarna är genomgångna så långt dessa finns i Sehling-serien. Cf Wolf 1954 257ff, Schulz 1958 51ff, Sprengler-Ruppenthal 1971 196ff, Holfelder 1981 358ff. ” För det följande Sprengler—Ruppenthal 1971 209ff, Sprengler—Ruppenthal 1980 360f. 60 Prästens roll som lärare i Guds ord kommer till uttryck i framställningar enligt vilka predikan med katekesannex av olika slag utgör gudstjänstlivets dominant. Nära anknuten är därför skolan och utbildningsfrågor. Cf Schulz 1958 56ff. (” Sprengler-Ruppenthal 1980 811.
53 Om Bugenhagen och superintendentskapet ibm 847f med 11 8. — Citatet i texten är från 1562 års bearbetning av en Bugenhagen-text i Sehling 7:2 1980 1230. Det sammanfattar ett tema i Bugenhagen-texterna.
rioden. Anordningen med roteindelning och förstroendevalda diakoner infördes i Bugenhagens Wittenberg redan på 1520-talet. Den skall ha skrivits in i ungefär hälften av de lutherskt präglade tyska kyrkoordning- arna och ha praktiserats in på 1600-talet. När kyrkotjänsten blev liktydig med församlingsprästens uppdrag särskilt under ortodoxins tid, avper- sonaliserades diakonatet.63 Diakonerna blev paragrafer i regleringen av församlings- och fattigkassor.
Huvuduppdraget var församlingsprästens. I sin äldsta kyrkoordning, för Hamburg 1529, hade Bugenhagen ett avsnitt som handlade om för- samlingsvalet och därefter partiet med motivering och anvisningar för sättet att ”ta emot (annehmen) Ordets tjänare i kyrkan”.64 ”Smorda eller inte smorda”, dvs med eller utan romersk-katolsk vigning, skulle de som valts i församlingens söndagsgudstjänst ”inför menigheten ta emot den andliga ordo varigenom de kan kallas vigda till Andens tjänst (ministeri- um Spiritus) och inte bokstavens, 2 Kor 3[:7l]”. Att tillhöra ”den andliga ordo” innebar att vara ”förordnad åt evangeliet och sakramenten, inte att göra dem . . . utan att dela ut dem, 1 Kor 4[:lfJ”. Med anspelning på 1 Kor l4:33,40 framhölls ordleksvis att församlingen inte skulle hålla sig till dem som till namnet var vigda (ordinati) men i realiteten var inordinati, oordentliga. Inte oordning (inordinatio) utan ordning krävdes och där- för rätt ordinatio. ”Att smörja och raka [dvs anlägga tonsur] hjälper inte för denna tjänst utan blott Guds gåvor”, beskrivna hos Paulus i 1 Tim 3. Vad så själva ordinationsformen angick behövde man inte tveka. Ordi- nationen skedde ”efter den första kristenhetens sedvana med bön och handpåläggning”, vilket Apg och Pauli brev ”mycket klart” visade. ”Därefter skall det tillgå bland oss, kort och kristligt på detta vis”.
Ordinationsformen, som även gällde för insättande av superintenden- ter är den äldsta auktoriserade evangeliska. Efter mässans epistel skulle hållas en allokution som framhöll att den nya tjänaren var Guds svar på församlingsbönen om präst. Hur en sådan skulle uppträda, angavs med en rad bibelhänvisningar.65 Med Kristus som exempel (Luk 6:12f) upp- manades församlingen att anbefalla den valde åt Gud och hans nåd när denne nu skulle föras ”inför altaret med sång och bön och handpålägg- ning”. Sången var Veni sancte Spiritus, sjungen av skolkören, bönen en evangeliekollekta på Matt 9:37f under en handpåläggning, i vilken präs- ter också från andra församlingar i Hamburg skulle delta. Med Luther- versionen av leisen ”Dig, helge Ande, bedja vi” var ordinationeri full- följd och gudstjänsten fortsatte på vanligt sätt.
Man kan diskutera hur mycket Luther bidragit till Bugenhagens ritual och Bugenhagen till Luthers. Det är uppenbart att Bugenhagen inte hyser den minsta tvekan inför handpåläggningen, vilket han tidigare skall ha gjort.” Vad gäller den av de båda andesångerna omramade kollektan är
” Maurer 1940 29ff, Philippi 1981 631ff. ”4 Sehling 5 1913 502f. Ritualet har även i nästan oförändrat skick blivit ordning för Liibeck 1531, ibm 530. 65 Främst 1 Tim 3:1ff, Tit 1:7ff, Matt 24:45ff. För det följande förutom Luk 6:12f också Apg 1:21ff. % Sprengler-Ruppenthal 1980 868fn 3—4. Om kollektan och Bugenhagen — Lu- ther ovan 192 n 28.
grundtemat detsamma också i Luthers ritual. I Bugenhagens finns dock inte något epiklesparti och inte heller sammanbindningen med Fader vår och dess tre första bönepunkter. Släktskapen är intressant, så mycket intressantare olikheten. Luthers eller Wittenbergs vigningsordning gäll- de engångsordinationen. Bugenhagens form var däremot en ordinations- och installationshandling i lokalförsamling där predikant tillträdde tjänst. Inledningsvis underströks att det inte gjorde någon skillnad om vederbörande var papistiskt vigd eller inte. Man måste supplera, att det inte gjorde någon skillnad om den nyvalde prästen var nyutbildad eller kom från tjänst i annan församling. Det hette att ”character indelebilis är uppdiktad”, vilket här knappast kan betyda annat än att engångsordina- tion är uppdiktad och inget hade att göra med ”den andliga ordo”. Det är med prästen som med borgmästaren och en tjänsteman i staden. ”Så länge hans tjänst varar, så länge varar ock hans ordo”.
Sedan Wittenbergordningen utformats, var det denna Bugenhagen in- förde i kyrkoordningar för områden med vitt skilda yttre förhållanden!77 Bugenhagen intog tydligen samma ståndpunkt som Luther. Från 1539 blev han också Wittenbergs och därmed tvivelsutan lutherdomens meste ordinator för lång tid med ett trettiotal egna ordinationsmässor årligen.68 I den s.k. Frederska ordinationsstriden avgav Bugenhagen och Melanch- ton ett gemensamt yttrande 1551. Där underströks att kallelseprocessen fullföljdes med ordinationshandlingen, ”den offentliga riten”, enligt den ordning Luther ”fört över (transtulit) till den sanna kyrkan”. Enligt Me- lanchton var det to m ”nödvändigt (necesse est)” att iaktta denna. Bu- genhagen tillade för sin del att man måste tacka Gud för detta; ”vi vet att ordinationeri är överförd från evangeliets fiender till vår kyrka, och den bör vårdas med stor omsorg och inte förstöras”? I ord och handling liksom sammankopplingen därav i ordinationsbrev70 betygade Bugenha- gen uppfattningen, att den offentliga kallelsen till ministerium verbi in- nefattade ordination såsom engångshandling.
Bugenhagens gamla vigningsritual blev alltså ersatt med Luthers. Det gamla skulle därmed inte försvinna. Till mellan- och nordtyska kyr- koordningars standarduppsättning hörde också anvisningar och ritual
" ”'
för en akt med många namn: "installation', ”introduktion , insättande
” n ” ”'
(Einsetzung) , inlemmande , investitur” etc.7| Investituren eller över- låtelse till prästen av kyrka, prästgård osv är den rättsliga sidan avsaken. Såsom något utöver den medeltida rättsakten kommer tanken på försam- lingens mottagande av prästen, hans ”inlemmande” i lokalförsamlingens
67 För Danmark-Norge nedan 244ff, Schleswig-Holstein 1542 Michelsen 1920 51f, Wolfenbiittel 1543 Sehling G:] 1955 69ff, Hildesheim 1544 Sehling 7:2 1980 868ff etc. Ang yttre olikartade förutsättningar t ex ibm 868 n 3.
6” Ovan 189. ”* Utlåtandet 1551-02—25 i CR 7 741ff(4854). Om Federska striden 1547- Lieberg 1962 360ff, cf Haendler 1968 380ff. —— "Necesse est" är en mycket stark for- mulering som i CA 7 nästan är utbytbar mot ”jure divino (enligt gudomlig ordning)”. 1 ordinationspredikan 1535 kunde också Luther ange ”ordinationem ecclesiae cum eius ritibus necessariam esse”. WA 41 762, 18. 7” Cf ovan 188 n 10. 7' Om framväxten Graff 1937 396ff. Ibm l96f n 4—6 visar att akten här och var skedde hos patronus eller i sakristian, vilket understryker investiturkaraktären.
gemenskap. Det utvecklades en liturgisk form som kunde bygga på den typ av gudstjänsthandling Bugenhagen tidigare verkat för. Här fanns en modell för hur man i lokalförsamlingen skulle ”ta emot Ordets tjänare i kyrkan” (1529). Samma slag av modell erbjöds också i kyrkoordningar inspirerade av Bucers arbete för ordination i lokalförsamling varigenom tjänare insattes i tjänst.
Förbindelsen med den medeltida feodala investiturtraditionen har förmodligen medverkat till två för installationshandlingar karakteristis- ka inslag: löftesfrågor och fullmaktsformel. Man skulle kunna säga att installationshandlingar utformades som ordinationsritual med tillägg av dessa element. Som ett enda exempel kan anföras en 1569 genomförd revision av en kyrkoordning, som hade utrormats av Bugenhagen 1543. Det wittenbergska ordinationsritualet är oförändrat, men installations- handlingen har blivit en från huvudgudstjänst fristående, solenn akt.72 Efter predikan, Credo och församlingsförmaning skall prästen bli ”an- befalld, inlemmad och installerad” på samma sätt som vid ordination. Här finns ännu inga löftesfrågor utan en församlingens bön — det andra alternativet för denna är vigningsritualets kollekta — och ”efter bönen” installators handpåläggning under en mäktig formel. Trinitariskt omra- mad lyder den centrala satsen: . . enligt gudomlig befallning och ord- ning förordnar, bekräftar och stadfästerjag dig som tjänare och själasör- jare i denna församling . . .”.73
Under några decennier grundlades i tysk luthersk tradition en ordning med ordinationsmässa för vigning av tjänare i ”Guds ords ämbete (minis- terium verbi Dei)”, som regel en till stiftsstaden (motsv) centraliserad engångshandling. Till denna korn emellertid även att fogas den inte säl- lan liturgiskt solenna installationshandling, som kunde te sig som en högtidligare upprepning av ordinationshandlingen.
6.2. Utvecklingslinjer i tysk lutherdom
6.2.1. Förläningsmönstrets renässans i furstars kyrkor
6.2.l.1 Vägen från bönehandling till förläningsakt Tendenser intill 1800-ta1ets mitt
Under tre reformationsdecennier formades ett mönster som i huvudsak gällde under tre sekler, om än med åtskilliga variationer.74 På luthersk mark blev kyrkotjänsten identisk med församlingsprästens. Också i t ex Hessen, vars tradition formats direkt av Bucer, infördes 1574 en till Mar- burg centraliserad ordination, som kompletterades med en upprepbar församlingsinstallation. Kvar fanns dock på sina håll typen med kombi-
” Sehling 621 1955 189ff (Wolfenbiittel). ” Citatet ibm 191f (”so ordne, confirmire und bestätige ich dich aus göttlichem bevelch und ordnung”). ” För det följande Graff1937 384ff, Graff1939 296ff, Rietschel-Graff1952 850ff, Schulz 1972 Iff, Niebergall 1965 228f.
nerad församlingsordination och installation. Wiirttembergs landskyrka höll i det längsta fast vid den formen, men anpassade sig under l800-talet till det gängse mönstret.75
Vad gäller ordinations- och installationshandlingarnas liturgiska ut- formning finns det en rad variationer i kyrkoordningar och agendor för att inte tala om de privatagendor, som från 1700-talet började utges så- som ofta rikhaltiga materialsamlingar även för dessa handlingar. Det går nog ändå än att summera utvecklingens huvudtendenser enligt följande. Till en början formades installationsritual med ordinationshandlingen som grundmodell, sedan blev utvecklingen den motsatta. Länge förblev Wittenbergs ordinationsritual ordinationsformen och inte sällan i intakt skick. En förklaring därtill är förmodligen att kyrkoordningar och agen- dor följde Bugenhagens recept att direkt ange att ritualet formats av ”dr Martin Luther”. Men under 1500-talets senare decennier inleddes en ut- veckling som tycks i huvudsak fullbordad med 1600-talets utgång, då Luther- eller snarare Wittenbergritualet hörde till historiska aktstycken.
Ett par utvecklingsdrag i ordinationsritualen skall noteras. För det första blev ordinationsmässan ersatt med en predikogudstjänst med or- dination, eller predikogudstjänst följd av ordination — med all sannolik- het beroende på utvecklingen vad gäller rätt nattvardsberedelse och kommuniontid. För det andra tenderade ordinationsaktens ursprungliga två bibliska läsningar att kompletteras med ytterligare en eller två. Så småningom blev Matt 28: 18ffen standardtext, sannolikt med inspiration från reformert håll. Läsningarna fick funktionen att utgöra bakgrunden till predikan eller allokution med undervisning om Ordets tjänst och anslutande förmaning till prästkandidaterna. Förmaningen mynnade som förr uti en fråga. Men för det tredje omformades den enkla vignings- frågan till en mer eller mindre utbyggd löftesfråga av ny karaktär. Ge- nom svaret på den formellt enda frågan förband sig kandidaterna att i lära och liv uppfylla angivna krav, tex bekännelsetrohet enligt antydd eller angiven bekännelsenorm. Den fjärde förändringen i kyrkoordning- ar och agendor — det enda undantaget skall ha varit ordningen för Han- nover — var att en oftast solenn fullmaktsformel infördes också i ordina- tionsritualen, som regel direkt efter svaret på löftesfrågan. Vig- ningsbönen blev därmed en församlingsbön efter vigningshandlingen, ibland omformad för att bättre passa såsom förbön för de nyvigda, nu avslutad med Fader vår. Karaktären av avslutande förbön markerades ytterligare av att vigningsformeln på många håll kom att följas av bibelö- verlämnande med anknytande tydningsord,_även assistenters överläm- nande av bibliska minnesord under handpåläggning, ibland också ut- växling av det kollegiala handslaget.76
” Schulz 1972 4, 12 n 39. I litteratur förekommer den även där lämnade uppgiften att ordinationeri infördes först på 1800-talet. Det som infördes var emellertid termen ordination på en ordning som fick engångskaraktär, eftersom man nyin- förde en speciell upprepbar installationshandling. Liturgik fiir. . . Wiirttemberg 1809 204ff, Kirchenbuch fiir . . .Wiirttemberg 1—2 18583 (1855') 234ff, Kirchen- buch Wörttemberg 2 1877 244ff. 76 Graff1937 394 med n 1.
Tidigare antyddes att installationsritual under reformationstiden fick särmärket att ha löften och fullmaktsformel. Det finns också exempel på detta vad gäller ordinationsritual, bortsett från direkta Bucerordningar. Merseburgs kyrkoordning 1545 som anförts ovan har den lösningen, och av liknande typ var en ordning för Wiirttemberg 1547.77 Det som då var undantag blev emellertid regel vid ordinationer likaväl som installatio- ner. Ordinator/installator (”jag”) insätter i ”Predigtamt (predikoämbe- tet)” eller församlingstjänst, varefter menigheten håller förbön. Offent- ligt, inför församlingen, ”förordnar, bekräftar och stadfäster” ordina- tor/installator de kallade genom sin och assistenters handpåläggning och med sin fullmaktsformel.78
För denna utveckling kan man allmänt hänvisa till ämbetsteologins utveckling hän mot ortodoxins ämbetslära. Det finns en parallellism mel- lan anglikanismens framväxande uppfattning om biskopsämbetet som garanten för kyrkans apostolicitet och lutherdomens tolkning av präst- eller predikoämbetet. Den teologin växte fram i en historisk verklighet, som i sig inbjöd till ordinations- och installationshandlingarnas utform- ning efter det feodala formschemat. Under perioden 1555— 1918 gällde en ursprungligen pragmatisk överlevnadsregel i Tyskland: ”cuius regio eius religio” (ungefär: furstens religion skall vara regionens); var fursten t ex reformert, skulle furstedömets kyrka och befolkning vara detta. Den komplicerade territoriella indelningen innebar komplicerade konfessio- nella mönster. Om en evangeliskt sinnad furste tidigare agerat som ”nöd- biskop”, behövde han inte det fortsättningsvis på luthersk mark. Kyrko— rättsliga teorier utvecklades enligt vilka fursten inte längre bara var ”den främste kyrkomedlemmen” utan var ”summus episcopus (överbiskop)”. Det blev då näst intill gudomligt bud att inte ha andra biskopar jämte denne; superintendenter blev furstens tjänare i furstens kyrka.
Utifrån detta perspektiv är feodalschemat naturligt även i ordinations- och installationsritual. Efter löftesförbindelser förlänas ämbete resp för- samlingstjänst med formler som markerar förläningskaraktären. Ofta följer formeln direkt på löftet och under direkt hänvisning till detta, ibland med en sats men vanligen genom småord såsom ”Så . . .”, ”Och
. .”.79 Som regel hänvisar ordinator/installator till gudomlig befallning som grund för förläningen. Inte sällan åberopar han emellertid också furstens befallning för sin ordinations- eller installationshandling. Hän- visade han till uppdrag av ”kyrkans Herre” hade uttrycket fått en dubbel- betydelse.80
” Merseburgordningen ovan l96ff, Wiirttembergs synodalordning 1547 i Richter 1846 2 95. 73 Wiirttembergformeln 1547 har glidit in i installationsritual. I den funktionen är den citerad ovan 204 med 11 73. Men den övertogs också i ordinationsritual, varför den citeras här ånyo. I Schulz 1972 4ff ges föreställningen att Wiirttembergs ord- ning generellt var stilbildande, vilket förefaller överdrivet. ” Exempel i Rietschel-Graff 1952 860f, Graff 1937 394f. 5” Ett slags övergångsformel är Weimars 1664: ”Jag som förordnad superinten- dent för kyrkan i detta furstendöme. . .”. Rietschel-Graff 1952 855. Fullbordad är utvecklingen i Pfalz redan 1556: ”. . . jag [förordnar] dig på befallning av den Allsmäktige och vår nådige landsfurste och herre såsom den rätta, kristliga och av Gud givna överheten. . .”. Schulz 1972 6.
6.212. Förläningsmönstret i konfessionellt restaureringsarbete Dresdenordningen 1854 som tysk modellordning
Från 1555 ända till Weimarrepublikens fall 1918 gällde religionsregeln men redan något sekel tidigare var systemet kraftigt perforerat. Ett mag- nifikt uttryck för furstligt sumepiskopat var dock tillkomsten av Preus- sens unionskyrka 1817. Kejsaren påtvingade en fusion mellan lutheraner och reformerta. Samtidigt som detta är ett exempel som hör till en epok under upplösning är unionen ett förebud om enhetssträvandenas tid. För unionskyrkan — första stadiet av den nutida evangeliska unionskyrkan (EKU) — lät kejsaren utarbeta och föreskriva en enhetsliturgi. I ordina- tionsritualet saknades inte förpliktelse till enheten i form av trohetsför- bindelse mot kejsaren!”
Delvis med anledning av denna kyrkounion inleddes en annan typ av enhetssträvanden. Det blev angeläget att värna om och även att restaure- ra det äktlutherska arvet, och det blev viktigt att åtminstone samordna strävandena i de olika lutherska landskyrkorna. Så småningom formali- serades samordningsarbetet. Som ett halvofficiellt gemensamt forum bil- dade lutherska kyrkoledningar 1852 Die evangelische Kirchenkonfe- renz. Här kunde man vart eller vartannat år samråda ”på bekännelsens grundval om de för det kyrkliga livet viktigare frågorna”. Till dem räkna- des från början de liturgiska, och ordinationsfrågan gavs en särställning. På konferensens uppdrag utarbetade Theodor Kliefoth — han hade i Mecklenburg det högsta administrativa ansvaret för kyrkan — såväl motivering som ritual för ordination och installation. Konferensen 1854i Dresden beslöt att rekommendera denna ordning som modell för lutherska kyrkor.82 Även om denna Dresdenordning enbart hade modell- karaktär, offentliggjord av ett rådgivande organ, vann den i oförändrad eller bara lättjusterad form insteg i flera kyrkor.83 I detta ärende kröntes de konfessionella enhetssträvandena med en överraskande framgång.
*” Ang unionen och liturgin Eckerdal 1981 258f med n 27—28. Förbindelsen till kejsaren i unionsagendan 1822 utmönstrades i 1829 års upplaga, Agende fiir die evangelische Kirche in . .. der preussischen Lande 1829 2. Ordinationsritualet ibm svarar rätt väl mot det nyss beskrivna allmänna mönstret. Här är dock bibellektio- nerna förvandlade till assistenters bibelordsläsning, som följs av Credo, bådadera möjligen efter uppslag från en av förlagorna, den svenska HB 1811 (nedan 3561). Ibm 30 finns en anvisning som utgör en även i en del andra agendor bevarad egendomlig rest av ordinationsmässan. Efter ordinationeri kan de nyvigda kom- municera i sakristian, ”där detär sed att den heliga nattvarden räcks åt ordinandi" (dvs ordinati). 32 Schulz 1972 10ff. — Dresdenordningens principer (”canones”) och ritual i All- gemeines Kirchenblatt fiir das evangelische Deutschland 1854z29 316ff, 1854230 321ff, om bakgrunden 1854128 305ff. Såsom utförligare redovisning av förarbetet kan man se Kliefoth 1854 34lff, 389ff (ordinationeri), 448ff (installationen) samt 488ff och 499ff (ritualskisser). Cf härtill för Sveriges del nedan 361f. 33 Schulz 1972 12 n 39. Till strategiskt viktiga kyrkor kan man räkna Bayern och Wiirttemberg (1855, ovan n 75), därtill också Baden och Preussen. I Baden (Kir- chenbuch fiir . . . Baden 19013 403ff) följs löftesfrågorna av edslig förbindelse i det att ordinandens hand ligger i ordinators enligt feodalt mönster. Vigningsformeln är bearbetad men innehåller alltjämt att ordinandi ”på detta ert löfte (Zusage)” får ämbetet ”som ni begär” genom att ordinator ”enligt apostolisk föreskrift” nu
Den mycket klart uttalade principen för Dresdenordningen var att äktreformatorisk ordning skulle återställas. Det betydde för ordinationeri att denna återigen skulle ske efter predikan inom ramen för en huvud- gudstjänst, eventuellt med nattvardsfirande.84 Vigningsavdelningens li- turgiska struktur behöver inte beskrivas. Det är Wittenberg- eller Luther— ritualets i konsekvens med restaureringsprincipen. Så mycket intressan- tare är då den enda strukturella avvikelsen: en ordinators vigningsformel är inskjuten före vigningsbönen. Vad gäller utformningen av de olika strukturelementen har en del förändringar skett. Så har t ex Luthers två bibellektioner kompletterats med ytterligare några som skall visa att ”nå— demedelsämbetet” har nyckelställningen i kyrkan.XS Texterna ingår i en undervisning som gäller detta ämbete och hur kallaoe och prövade kan— didater ”enligt de heliga apostlarnas exempel skall vigas genom Guds ord, bön och handpåläggning”. Det som därefter följer är emellertid ordinators vigningsformel. Med inte mindre än fem verb ”anbefaller . . . viger och välsignar, förordnar och sänder” ordinator med assistenter (”wir”) kandidaterna ”på vår överherdes Jesu Kristi vägnar”.86 Här är det inte tal om något uppdrag från landsfurste längre men inte heller om något gudomligt mandat till Guds kyrka. Vigning innebär att ämbetsbä- rare på Kristi vägnar överlåter ämbetet. Det sker inför församlingen, som omger akten med bön.
Kliefoths eller Dresdenordningens restaureringssträvanden betydde för installationen en aktualisering av ett reformationstida tankestråk: den församling prästen knöts till borde han förbli trogen tills döden skilde dem åt. I så motto kunde installationen få karaktären av en engångs- handling, där den rättsliga investituren förbands med ömsesidiga tro-
"förordnar, bekräftar och viger dem” (ibm 406). 1 Preussen (Agende fiir [Preussen] 2 1895 89ff; cf ovan n 81) hänvisar ordinator i vigningsformeln till ”det uppdrag som har blivit mitt" utan att det anges vem som givit det; formuleringen ger dock vid handen att ordinationeri sker genom handpåläggning och bön — ordinators och assistenternas. —— Att kyrkor så snabbt övertog Dresdenordningen kan ha underlättats av att Luthers eller Wittenbergs ordinationsritual jämte en rad bear- betningar i senare agendor publicerats samma år av Kliefoths motståndare i äm- betsfrågan J W F Höfling, Erlangenskolans liturg, i Höfling 1854 137—45 samt ibm 145—72 (inkl installationsritual).
*" I Kliefoth 1854 474fanges ordinationsmässan vara en gammal form som dock ej ingick i alla äldre ordningar. 1 ritualskissen anges att den nyvigde kan kommuni- cera ”antingen ensam eller, om ytterligare andra nattvardsgäster skulle finnas, med församlingen”. Ibm 490. Cf härtill ovan n 81. Motsvarande angesi Dresden- ordningen (ovan n 82) 185430 322. 35 1 Tim 311 ——7 och Apg 20:28—31 kompletterade med Joh 20:21—23, Matt 18:18 och 28:18—20. Huvudstället är Joh 20 med Matt 18 enligt Kliefoth 1854 466f med 412ff, 459 och passim. % .. befehlen wir dir durch Gebet und Auflegung unserer Hände das heilige Predigtamt. . ”Wir”/”unserer” är ordinator och assistenter. Formeln, som ut- gör handlingens centrum, konstruerad efter olika förlagor. Kliefoth 1854 407f, 470, 472f. Verben svarar mot olika led i handlingen enligt ordinationens teologi ibm 399ff, 404ff och passim.
hetsförklaringar, beseglade med handslaget?7 Kliefoth knöt an till äkten- skapsmodellen såsom det för installationen bärande.xx På församlingens val kom prästen dit ”såsom budbärare i Kristi ställe”. Han blev knuten till församlingen och denna bunden till honom i en rättslig men också andlig förbindelse, ”den andliga relation som blir upprättad mellan her- den och hans församling genom introduktionen, vilken just är som en vigsel: de anförtros åt varandra”. Installation inte bara kan utan måste därför ske, och den måste i första hand vara en gudstjänsthandling. Så värstjämlikt var inte äktenskapet i fråga, och i vigseln hade bruden ingen talan. Kliefoths motivering var att församlingen hade sagt sitt genom att genom valet ha svurit tro och loven. Vid installationsgudstjänsten var det prästens tur. Han blir där installerad genom installators fullmaktsformel, och detär med installator det beseglande handslaget skall utväxlas. Den symbolhandlingen var direkt felaktig vid ordinationen, hävdade Klie- foth. Såsom trohetstecken var den däremot mycket ”passande” vid in- stallationen. Men det var en självklarhet att trohetstecknet skulle utväx- las enbart mellan installator och installatus.
Installations- liksom ordinationsritualet vann insteg i kyrkors agen- dor. Det kunde ske i restaureringens och de konfessionella enhetssträ- vandenas tecken. Det intressantaste därvidlag är att det uppenbarligen framstod som omöjligt att återigen bruka Luthers eller Wittenbergs ordi- nationsordning för vigning genom bön med handpåläggning. Det hade blivit nödvändigt med vigning genom ordinators förläningsakt i försam- lingens närvaro och omramande bön. Det hörde till Kliefoths klart redo- visade premisser, att det var på detta sätt ”nådemedelsämbetet” förmed- lades i kyrkan såsom ”frälsningsanstalt”. Denna den s k tyska högkyrk- lighetens teologi blev en rad landskyrkors liturgi.
6.2.2. Restaurerade ordinationsordningarfår differentierade tjänster Enhetsagendor i kyrkornas rekonstruktionsarbete efter 1945
6.2.2.1 'Gammalt” och ”nytt” i VELKD-agendans enhetsordning 1952
Nästan jämt ett sekel efter Dresdenordningens publicering trycktes en ny liturgisk ordning som led i lutherskt konfessionellt enhetssträvande. Nu var det inte längre fråga om en rådgivande modell utan om en auktorise- rad ordning för den 1948 bildade federationen mellan åtta lutherska landskyrkor, Vereinigte Evangelische-Lutherische Kirche Deutschlands (VELKD). År 1952 auktoriserades det band i det liturgiska enhetsprojek- tet för VELKD som innehöll vignings- och introduktionshandlingar,
”7 Några 1500-talsexempe1 i Graff 1937 399 n 3. Oldenburgordningen 1573 (Seh- ling 722 1980 1130) anförde bilden av församlingen-Kristus som brud-brudgum enligt 2 Kor 1 1 :2. Steget var då inte långt till tanken på prästen som brudgummens vän, och föreställningen om värmen som representant för den frånvarande brud- gummen. ” Kliefoth 1854 451f, 492ff, 499ff, Dresdenordningen (n 82) l954:30 322f.
Agende IV.89 Volymens handlingar av detta slag innebar ingen överrask- ning. Till stor del hade de ingått i en år 1941 publicerad agendadel. Tre landskyrkor hade bildat en gemensam liturgikommission med uppgift att utforma förslag till ordinationsordning. Det arbetet kom att bedrivas inom den vidare krets, som från 1939 bär namnet Lutherische Liturgische Konferenz. Sedan förslaget offentliggjorts 1941, blev det antaget tex i Hannovers landskyrka året därpå.90 Erfarenheter föranledde ytterligare bearbetningar tills det femtonåriga projektet kunde avslutas. I förordet till Agende IV framhölls därför med rätta att det var en väl beprövad ordinationsordning som auktoriserats. När denna nu ställdes till lands- kyrkornas förfogande utgjorde detta en händelse i Tyskland men också för världslutherdomen, hette det, ty agendan erbjöd ”i mönstergill form” vad som behövdes för att främja ”den inre enheten i vår förenade luthers- ka kyrka”.
Det mest iögonenfallande är den kolossala anhopningen av ritual i agendan. Här erbjöds således inte mindre än aderton ritual av vilka någ- ra därtill var försedda med underavdelningar. Det är lämpligt att ta upp de båda handlingarna med tradition från reformationstiden för att sedan gå in på de övriga.
De 'gamla' ritualen
Prästvigningsritualethar en omisskännlig restaureringsprägel. Det är tyd- ligt att Wittenbergformen varit redaktörernas ideal men också att Dres- denformen varit vägledande. Det är varken den förra formen eller den senare som kommit i repris91 utan här möter en blandform mellan Lu- ther- och Kliefothritualen. I Agende IV är det återigen fråga om en ordi- nationsmässa, och på olika sätt görs klart att det är en hela kyrkans högtid som normalt bör firas på sön- eller helgdag.92 Vigningsavdelning- ens struktur kan anges genom ett schema. De led som stammar från Wittenbergformen är placerade i vänsterspalten, varvid ett litet indrag markerar att utformningen förändrats i större omfattning. Högerspaltens led åter stammar huvudsakligen från Dresdenformen.
” Agende IV 1952. Om VELKD Eckerdal 1981 258 med n 28. Utanför VELKD ställde sig Oldenburgs och Wiirttembergs landskyrkor. Den sistnämnda hade med Hannovers och Bayerns kyrkor 1935 bildat Lutherische Pakt (n 90). 90 Om Lutherische Pakt (n 89) och dessa kyrkors liturgiutskott, konferensen samt agendaförslaget 1941 Rietschel—Graff 1952 392, 856ff (passim), Schulz 1972 12f, Eckerdal 1981 258f, 289f. Konferensen är ett forum för lutherska kyrkor men också unierade kyrkor med luthersk karaktär eller i stort sett det evangeliska Tyskland, numera i BRD. '” Så antydst ex i Kalb 1982 315 resp Schulz 1972 12. — Av liturgiska restaurerings- skäl trycktes i Luther-Agende 1928 153ff ett ritual, som dock inte är Wittenberg- formen utan en av utgivaren Otto Dietz bearbetad version. Detta anges inte i anslutning till ritualet men kan utläsas ur källförteckningen sist i volymen. ” För den händelse ordinationsmässan firas på vardag får den genom en rad regianvisningar temamässas karaktär. Ett skäl för vardagsformen var att ordina- tioneri enligt en traditionslinje skedde i lokalförsamling, kandidatens hemförsam- ling eller första missiveringsort. I senare fallet skulle installationsavsnitt infogas. I fortsättningen behandlas enbart huvudformen.
Prästvigning 1952 Presentation av kandidater Litanian jämte Versiklar, kollekta
Vigningstal Böneinbjudan Veni sancte Spiritus Bibliska läsningar Allokution Löftesfråga Vigningsbön — Fader vår, handpåläggning — Skördearbetarbönen Vigningsformel med handpålägg- ning De två assistenternas bibelord med handpåläggning Bibelöverlämnande med tydnings- ord Sändningsord Välsignelse
Modifieringen av Wittenbergritualets led bör belysas på två punkter. Ordinators båda assistenter skall läsa ”evangelie-” resp ”epistellektio- nen” — i den ordningen. Med detta menas i realiteten närmast Dresden- ritualets sammanställningar av bibelord. Enligt Agendeingressen skulle de visa ”vad Guds ord, som helgar allt, säger om kyrkans ämbete”, vilket betydde prästens uppdrag?3 Löftesfrågan åter hade sin motsvarighet i Wittenbergritualet. Den har här placerats under Dresdenformens spalt, eftersom den enkla vigningsfrågan byggts ut till en förbindelse att följa kyrkans lära och ordning, något kandidaterna redan i förväg förbundit sig till genom en undertecknad försäkran.94
Redan vid presentationen anges vad som upprepas ett par gånger om, nämligen att vigningen sker ”under bön och händers påläggning”. Detta sägs sålunda omedelbart före vigningsbönen med dess individuella handpåläggning under Fader vår. Men frasen upprepas också direkt ef- ter vigningsbönen. Kandidaterna skall då i tur och ordning gå upp till altaret och knäfalla. Under handpåläggning uttalar ordinator en bearbe- tad version av Dresdenritualets vigningsformel:
. . . i kraft av den fullmakt Jesus Kristus har givit åt sin församling överantvardar (iiberantworten) vi genom bön och våra händers påläggning kyrkans ämbete åt dig; vi välsignar, förordnar (ordnen) och sänder dig till Ordets och sakramentens tjänst i Faderns . . . namn. Amen.
” Texterna: Matt 28:18—20. Joh 20:21—23, 2 Kor 5:l9f (ny och som det verkar utan tidigare tysk tradition vid ordinationer), Ef 4:11—13, [ Tim 321 (den sista resten av Wittenbergritualets läsningar) och 4:12—13 (ej 41", som dock har en efterklang i de citerade inledningsorden). Dresdenordningens texter ovan n 85. 94 Vid kandiatpresentationen anges namnen på dem som skall vigas ”under bön och händers påläggning", därtill att de blivit prövade och ”gjort sin förpliktelse”, dvs en till sin formulering av resp landskyrka fastställd läro- och lojalitetsförbin— delse.
Det är alltså två grundtyper av vigningshandling som förmälts i Agende lV: vigning under kyrkans bön med handpåläggning resp vigning efter bön genom vigningsformel och ordinatorskollegiets handpåläggning. De båda linjerna kommer till uttryck också i detaljer. Wittenbergritualets vigningsbön slutar enligt regianvisningarna med församlingens Amen, Dresdenritualets vigningsformel med de båda assistenternas Amen. Men tonvikten faller på Dresdentypen av vigning. Inledningsvis uppmanas menigheten att be för ordinandi och att ”med ordinatorerna be om An- dens gåva” åt dem. Inför själva vigningshandlingen deklareras för vig- ningskandidaterna att ”vi (tillsammans med hela församlingen) ber över er”. Orden inom parentes kan utelämnas. Det väsentliga är ordinators- kollegiets ”vi". Såväl vid vigningsbönen som vigningsformeln görs klart att det är detta "vi” som agerar; således ”överantvardar vi genom bön och våra händers påläggning kyrkans ämbete”.
Kyrkoherdeinstallationen bygger väsentligen på Dresdenformen som dock kompletterats genom inlån från — prästvigningen. Helst inom mäs- sans ram infogas ”Einfiihrung” efter predikan. Till presentation, full- maktsläsning och installationstal har lagts ordinationens böneinbjudan, Andepsalm och ett delvis ändrat urval bibeltexter om ”kyrkans herdeäm- bete”.95 Installationsfrågan till kyrkoherden har mot Kliefoths bestämda mening kompletterats med en församlingsfråga. Genom kyrkorådsrepre- sentanter får församlingen lova att ”akta och ära denne kyrkoherde NN såsom den för er insatte församlingsherden”.
Efter ordinationsmodellen har infogats en installationsbön: Fader vår —— utan handpåläggning — och en kollekta.96 Under handpåläggning uttalar installator därefter installationsformeln. Under hänvisning till Guds ords läsning och församlingens bön ”förordnar och stadfäster jag dig som kyrkoherde och själasörjare i denna församling. Jag hänvisar dig till denna och denna till dig. . — en för Dresdenordningen karakteris- tisk formulering. Detta sker i den Treeniges namn under korstecknande. Med Dresdenordningen slutar handlingen med välsignelsen, varpå gudstjänsten fortsätter på vanligt sätt för att sluta med det tyska Te Deum med versikel och kollekt.
Dresdenordningens äktenskapsmodell har bevarats och det är inom den ramen som olika element från prästvigningsformen inlemmats. Med Dresdenformen understryker Agende IV att introduktionen är en guds- tjänsthandling för den djupaste förening mellan präst och församling. Det var tydligen för att bevara denna karaktär intakt som ingenting av den gamla investiturtypen fick inrymmas i liturgin. Om sådana inslag alls skall brukas, får det enligt agendan inte ske inom liturgin utan efter
” Dresdenordningen hade inga texter för denna akt. Däremot angavs biblisk mo- tivering för att forma akten så som skett (ovan n 88)). De hänvisningarna gled ini agendor som evangelieställen: Luk 10:16, Matt 18:18. Som epistelställen ] Tim 3:1 och ettdera av Apg 20:28—31 (överfört från Dresdenordningens prästvigningsri— tual), 1 Tim 4:14— 16 (cf prästvigningen, n 93) eller 2 Tim 211—5. % Kliefoth 1854 478f, 501 drog fram bönen men angav den som avslutande förbön. Den är reformationstida och kan karakteriseras som textillämpningen i Luthers prästvigningsritual omvandlad till bön.
utgångsprocessionen. ] t ex sakristian kan kyrknyckeln få överlämnas till kyrkoherden, och handslag mellan honom och kyrkorådet kan där få bekräfta att installationen har skett.
De ”nya” ritualen
Förutom de två behandlade innehöll Agende IV ytterligare fjorton ritual tillhörande två kategorier: somliga för ”Einfiihrung”, introduktions- handlingar av olika slag, några för ”Einsegnung”, vilket preliminärt kan översättas ”välsignelsehandlingar”. Huvuddelen rör olika typer av för- samlingstjänster. Från l800-ta1ets slut97 hade agendor börjat innehålla introduktionsritual för medarbetare som längé funnits men nu blev er- kända vid sidan om kyrkoherden men också för nya typer av tjänster liksom för förtroendevalda. En viss reformationstidsanknytning fanns för två akter. Det rör sig om ritual som gäller mottagande av skolans lärare — förmodligen genom reformert influens. Med någon historisk bakgrund infördes i Agende IV också ritual för handlingar som gäller tjänster för lednings- och tillsynsuppgifter för vidare enheter än försam- lingsplanet.98 Motsvarigheten till kontrakt och stift fanns också tidigare, men genom VELKD-organisationen 1948 blev det angeläget att införa ritual som gäller tjänster och förtroendeuppdrag i dessa vidare enheter.
Det ärinte nödvändigt att presentera hela serien av introduktionsritual. De är alla modellerade efter formen för kyrkoherdes installation. Solen- nitetsgraden är i allmänhet lägre, differentieringen har i regel skett ge- nom uppsättningarna av bibliska läsningar och i viss mån genom varian- ter av installationsbönen.99 Genomgående avläggs installationslöfte; präster som vid vigning avlagt löften erinras därom, övriga lovar att sköta tjänst resp förtroendeuppdrag ”enligt vår evangelisk-lutherska kyrkas bekännelse och ordning”.' Det är enbart präster som installeras i det att installationsformeln uttalas under handpåläggning. Det är enbart vid prästinstallationer i lokalförsamling som installator och ev assisten- ter kommer tillresande; i detta att superintendenten — nu ungefär kon- traktsprosts motsvarighet — installerar markeras lokalförsamlingens till- hörighet till en vidare gemenskap, vilket även blivit markerat i liturgisk text i prästritualen men inte de övriga.2 Sammanfattande visar sviten av introduktionshandlingar att det behövs en rad differentierade tjänster i kyrkan men att prästens uppdrag intar en särställning såsom ministerium ecclesiasticum.
*” Rietschel-Graff 1952 869ff, Graff 1939 295. ” Ibm 863f anges sammanfattande att sådana ritual kom in i kyrkors agendor på 1930-talet. Det nämns att den berömde liturgikern G F Seiler infört ritual av detta slag i en utgåva 1786. Cf Graff 1939 293. Detta var emellertid en privatutgåva, inte någon kyrkas agenda. ” För läsningarna kan inte skönjas någon klar urvalsprincip utöver den formella att samtliga ritual har ett bibelord från evangelierna och ett eller två från breven. Installationsbönen kan vara densamma i flera ritual, ibland med speciella inskott eller strykningar. ' Det sistnämnda gäller också kateketer och diakoner som vid Einsegnung avlagt löften av engångskaraktär. 3 Kommentaren i n ] gäller även i detta.
Det är dags att övergå till ritualen för ”Einsegnung”, som preliminärt översattes som välsignelsehandlingar. Av skäl som följer kallas de fort- sättningsvis vigningshandlingar. Efter särskild utbildning, kallelse och prövning i samband med vilken förbindelser undertecknas avskiljs tjäna- re för tre typer av uppdrag. Det gäller diakon(issa) för karitativa och pedagogiska uppgifter3 och kateket för tjänst med pedagogisk inrikt- ning. Det gäller vidare vad som här kan kallas predikant med gudstjänst- och förkunnelseuppgifter, vanligen ett uppdrag av genomgångskaraktär på väg mot fullständig utbildning för prästvigning, ett slags motsvarighet till det medeltida diakonatet.4
Ritualen för dessa tre typer av vigningshandlingar behöver inte pre- senteras närmare. De utgör något förenklade kopior av prästvigningsfor- men. Det gäller om ritualstrukturen men också om utformningen av de olika leden. Skriftlektionerna skiljer sig åt5 och i löftesfrågan specificeras inte olika uppgifter som vid prästvigning. Olika vigningsböner brukas6 och de beds i dessa tre ritual utan handpåläggning. Under handpålägg- ning och korstecknande som vid prästvigning uttalas däremot vignings- formeln: . .jag välsignar dig (segne dich ein) för tjänsten som diakon” resp kateket och predikant.7 Formelns ”einsegnen” motsvarar ett av prästvigningsformelns tre ”välsignar, förordnar och sänder” och går igen i ritualtitlarnas ”Einsegnung” under det att prästvigningens titel är ”Or- dination”.
Liturgiskt utgör skillnaden mellan de tre ritualen för Einsegnung och ritualet för Ordination en olikhet i solennitet: de tre förra ritualen är förenklade.8 Den saken kan illustreras med just Vigningsformelns olika antal verb. Undersöker man vad ritualen anger om uppgifterna för resp tjänstetyp kan konstateras att sakramentsutdelning knyts enbart till präs- tens uppdrag, och att de tre andra uppdragstypernas uppgifter även faller under prästens uppdrag. Saken skulle då kunna uttryckas så, att de tre
3 För diakonissa är moderhusorganisationen kvar. Vigningen kan ske där eller i tjänstgöringsstift (motsv). Organisatoriskt är diakonatet knutet till moderhus, ej till stiftsorganisationen (motsv). ** Beteckningarna växlar och ritual finns för manlig resp kvinnlig kandidat. Dessa skall ha avlagt en lägre teoretisk teologisk examen. De skall parallellt med prak- tisk tjänst fördjupa den teoretiska skolningen. Predikantvigning kan även ges för permanent uppdrag vid sidan om borgerligt yrke. En viktig bakgrund härtill var nödlösningar under nationalsocialismens och andra världskrigets tid. Wolf 1970 89ff ("Laienordination"l). 5 Ingressen, som anger vad för slags tjänst texterna skall anses handla om, växlar förstås. Evangelietext för vigning av predikant Matt 9:35ff, diakon Apg 6:1ff men för diakonissa Matt 25:1ff, kateket Matt 28:18ff eller Joh 12:26. & Luthers vigningskollekta används bearbetad för predikantvigning. Matt 9-inled- ningen kan utlämnas, epiklesbönen för kandidaterna "samt uns und allen” har här men inte vid prästvigning begränsats till kandidaterna. Vid diakon(iss)- och kateketvigning används andra böner men också i dem ingår epiklesavsnitt. 7 I de tre ritualen kan assistenter medverka vid skriftläsning. Sådan medverkan förutsätts inte vid handpåläggningen. Prästvigningens ”wir” motsvaras här av "ich”. Detaljen bekräftar ytterligare att vigning sker genom ordinator(skollegiet) och inte innefattar någon menighet. & Vid diakon(iss)- som vid prästvigning men inte i andra fall kan vigningsformeln följas av assistenters bibelord, vid diakon(iss)vigning utan handpåläggning, där— till överlämnade av diakon(iss)kors.
uppdragstyperna är inriktade på var sin sektor under det att prästens uppdrag spänner över hela evangelietjänsten. I begreppet Ordination skulle då ligga att denna vigning sker till ”hela” eller ”det fullständiga ämbetet”. VELKDs läronämnd förklarade 1955 att så var fallet. Genom prästvigning till ”herdeämbetet” hette det, ”blir fullheten av . . . funktio— nerna i ministerium ecclesiasticum överförda”. Einsegnung åter var en ”lämplig” handling för övriga uppdrag ”i särskild närhet till herdeämbe- tet (kateketer, diakoner, predikanter)”. I de fallen rörde det sig om ”hjälpredor” som tjänstgör ”på den ordinerades ansvar och inordnade under hans tjänst”.9 Det är uppenbart också därför som begreppet Amt i liturgin knutits till prästuppdrag, Dienst till övriga uppdrag, även om båda orden betyder ”tjänst”.
Om det förhåller sig så att prästen genom vigning blivit delaktig av ”det fullständiga ämbetet” eller ”fullheten” av ministerium ecclesiasti- cum med underställda ”hjälpredor”, har den lutherske prästen tydligen fått samma position som t ex den anglikanske biskopen. På sätt som visar tydlig likhet med ett medeltida romerskt-katolskt biskopssyndrom har VELKD också konsekvent avböjt tanken på vigning för de biskopstjäns- ter som numera tillhör kyrkans författning. Till förutsättningarna nu som på medeltiden hör att det enbart är präster som kan väljas till biskopar. Eftersom dessa präster genom vigning redan är delaktiga av det fulla ämbetet, kan de således inte bli vigda genom en ny Ordination. Det finns följaktligen inte heller någon Einsegnung för valda biskopar. I Agende IV ingår däremot ett särskilt ritual för biskopars Einfiihrung. Liksom prästen installeras såsom församlingsherde blir prästen också installerad som stiftsherde.
6.2.2.2 Restaureringssträvanden i unionskyrkorna
I det evangeliska Tyskland har begreppet union olika betydelser.IO I den preussiska kejsarunionen 1817, som tidigare nämnts, påtvingades luthe- raner och reformerta en gemensam evangelisk bekännelse, liturgi osv. Efterhand mognade unionen innifrån och efterhand vidgades den avse- värt geografiskt. Denna storpreussiska unionskyrka överlevde Preussen och förblev in på 1930-talet den liturgiskt ledande kyrkan, då med en agenda 1895 som även innefattade Dresdenformerna för prästordination och installation." I rekonstruktionsarbetet efter andra världskriget var den gamla storunionen basen för nyorganisationen ”Die Evangelische Kirche der Union” (EKU). Unionskyrkor kallas emellertid också fem fristående landskyrkor som med undantag av Bremen alla ligger samlade i sydväst. I såväl EKU som i de fem landskyrkorna betyder union att kyrkoorganisationen är gemensam för församlingar som är unierade el- ler lutherska eller, till ringa del, reformerta. Det lutherska inslaget är påfallande. Man kan säga att de olika unionskyrkorna visserligen har
9 "Gutachten des Theologischen Ausschusses” (der VELKD) 1955-06-22 i Amt und Ordination 1974 82ff. Sak samma framhålls i Kalb 1982 319. '" Eckerdal 1981 258 n 27—28, 264, 267. " Ovan 207ff med n 81 och 83.
sina särdrag men att de till profil och vad gäller problem står i en ödesge— menskap. EKU har dock speciella problem. Efter krigsslutet befann sig en del av den gamla storunionens område i det nuvarande Polen, och genom den tyska de facto-delningen i DDR och BRD är kyrkans öst- och västområden i varje fall sedan 1961 separerade.
Liturgiskt har unionskyrkorna likaväl som de lutherska alltsedan 1939 haft ett gemensamt forum i Lutherische Liturgische Konferenz. Av skäl som nyss antytts har blocket med unierade kyrkor emellertid haft ett behov av samarbete också i andra grundläggande identitetsskapande ämnen, ett slags motsvarighet till de lutherska kyrkoledningarnas gamla konferens från vilken Dresdenordningen stammade. För sådana angelä- genheter har etablerats den s k Arnoldsheiner Konferenz såsom perma- nent organ från 1967. I denna har också ordinationsordningens olika frågor kommit att bli behandlade från början.
EKU-agendan 1964 som led i enhetsarbetet
Strävanden efter en för EKU gemensam liturgisk ordning resulterade i Agende II 1964 med bl a en ordinationsordning.lZ Egentligen hade arbe- tet inletts redan under den gamla storunionen. Ett förslag till revision av 1895 års agenda blev framlagt 1932, men det hann aldrig bli genomfört innan kyrkan bröt samman under nationalsocialismens tryck. I 1932 års förslag fanns ritual för ”Ordination”, ”Einsegnung” och ”Einfi'Ihrung”, de tre typer som nyss mött i VELKD—agendan.|3 Jämförelsen är befogad. Liksom VELKD-agendan 1952 är EKU-agendan 1964 baserad på arbe- tet i Lutherische Liturgische Konferenz; ordförandena i VELKDs resp EKUs liturgikommissioner, Christhard Mahrenholz och Johannes Beck- mann, var den gemensamma konferensens drivande krafter alltifrån starten. Därtill kommer att konferensförslaget fått särskild tyngd sedan VELKD inlemmat det i sin agenda.
Av det anförda framgår att EKU-ordningen motsvarar VELKDs. I agendaförordet framhölls emellertid att det mödosamma projektet att nå fram till en för EKU enhetlig ordning inte i allo lyckats. Det var dock inte rådligt att dröja längre med publiceringen i ”en delad kyrka som EKU”. Vad som publicerades var en agenda med de nyssnämnda tre typerna av handlingar i inte mindre än tjugosex ritual. Ett par kan betraktas som dupletter men å andra sidan rymmer några av ritualen underavdelningar för olika slag av uppdrag. Det är den utanjämförelse största ansvällning- en av ritual som mött i de agendor som legat till grund för denna under- sökning. Det saknas anledning att gå närmare in på dem; de utgör alla varianter på de tre grundtyper som redan behandlats vid presentationen
” Agende fiir die EKU 2 1964, Eckerdal 1981 264f. ” Agende fiir [Preussen] 2 1895 innehåller ritual för prästvigning och installation av präst och äldste samt för kombinerad prästvigning och installation. Agende . . . Entwurf[1932] innehåller ritual för prästvigning och -installation samt kombina- tionsakten, vidare den kombinerade "einsegnung und Einfiihrung einer Vikarin” samt "Einfiihrung" av superintendent, generalsuperintendent, äldste och organist samt anvisningar för mottagande av diakonissa.
av VELKD-agendan. Däremot är det befogat att lyfta fram några särdrag som möteri EKU-versionen av det gemensamma godset.
Ett särdrag som hör samman med unionskaraktären gäller förbindel- sen till kyrkans lärotradition. Hänvisningen till ”vår kyrkas bekännelse och ordning” förekommer, men som regel efter en allokution som speci- ficerar vad ”bekännelse” står för, ett parti som rymmer ett avsnitt med tre variabler för unierad, luthersk resp reformert reformationstradition. Som ett slags kompensation för den uppspaltningen tillförs två för unio- nens alla församlingar gemensamma symbola: Apostolicum och 1934 års Barmenförklaring.14 Till EKUs historiska arv med rötter i reformations- tiden skall man nog hänföra det faktum att ritualen saknar symbolhand- lingar; här finns sålunda inga föreskrifter eller rekommendationer om korstecknande etc. Det är förmedlingen traditionell ceremoniskygghet som bidragit till att EKU-agendan också ransonerar handpåläggningsri- ten mer än VELKD-agendan. Enbart i två ritual föreskrivs handpålägg- ning även av assistenter. Så sker för prästvigning, kanske med stöd av Luthers men också tex Bucers auktoritet. Så sker emellertid intressant nog också för en handling som inte heller i EKU har karaktär av vigning (Ordination, Einsegnung), nämligen biskops Einfiihrung. I ett historiskt perspektiv kan man också se ett generellt påpekande. Det heter att det får avgöras i resp unionskyrka, om lekmän skall kunna delta som assistenter och därmed medverka vid handpåläggningen.15
Till skillnad från VELKD-agendan innehåller EKUs olika ritual inte fixerade bibliska läsningar. I stället lämnas en svit texter för fritt val. Den traditionella lusten att späcka allokutioner med bibelspråk är förmodli- gen bakgrunden till en agendatradition med rika uppsättningar av bibel- språk som bas för kasualtal. Den modellen var välrepresenterad i den gamla unionsagendan, och det förefaller vara den som lever vidare i den nya unionens agenda. En konsekvens därav har blivit att marginalerna för handlingarnas innebörd blivit vidare och till viss del överlåts det åt den som leder resp handling att genom bibelurval och tal ange inrikt- ningen. I viss mån vetter det mot ett klassiskt reformert synsätt. Detsam- ma kan sägas om ytterligare ett särdrag. Normalformen — inte den enda — är att vigning (Ordination, Einsegnung) sker i den församling där tjänstgöringen börjar, varför vigningshandlingen också utgör installa- tionshandling.'6 Det förhållandet bidrar till att upprepade installations- handlingar för vigda tjänare formats närmast såsom utdrag ur vigningsli- turgin.
” Barmenförklaringen (Persson 1985 l74ff) formulerades med anledning av na- tionalsocialistiska fordringar på kyrkorna. Anspråken bejakades däremot av Deutsche Christen som skall ha fått god anslutning i den gamla unionskyrkan, vilket förmodligen bidragit till Barmenförklaringens starka ställning i EKU. De reformationstida bekännelseskrifterna specificeras närmare enbart vid prästvig- ning. '5 Agende fiir die EKU 2 1964 10. ”> Cf kombinationsritualen 1932 (ovan n 13). [ Agende fiir die EKU 2 1964 10 anges att diakon(iss)ritualen inte var ”bindande"; ritualfloran i EKU-kyrkorna hade uppvisat så stora skillnader att enhetsordning inte hade varit möjlig att uppnå.
Situationen i andra unionskyrkor
Norrifrån räknat fanns fristående unierade landskyrkor för Bremen, Kurhessen-Waldeck, Hessen-Nassau, Pfalz och Baden. Medlemmar i några av dem hade deltagit i Lutherische Liturgische Konferenz. Efter kriget inleddes liturgiskt förnyelsearbete åtminstone i några av dem. När EKU-agendans vigningsordning blev klar 1964 hade dock ingen av des- sa kyrkor i agendearbetet hunnit få färdigt detta parti. Det betydde t ex för Hessen-Nassau att 1904 års agenda gällde med en för den tiden ovan- ligt rik flora ritual i ordinationsordningen.17 Till dem hördet ex ritual för ”ordinationsjubileum” med den egenartade upplysningen att akten skul- le utgöra "en församlings ”och dess kyrkoherdes privata fest (Privatfei- er)”. Till uppsättningen av ritual för differentierade församlingstjänster hörde givetvis också prästvigningsritualet, som intressant nog utgjorde en bearbetning av Dresdenordningens form. När EKU-agendan blivit klar, är det möjligt att denna kom till användning även i de övriga uniera- de kyrkorna, och förmodligen har det väl också gällt om VELKDs agen- da. Säkert har de båda stora kyrkoblockens agendor givit enledning till att arbetet med ordinationsordningens förnyelse kom igång på allvar även i dessa kyrkor. Det skedet tillhör dock en ny utvecklingsfas.
6.2.3. Uppbrott från traditionell ordning i ett ekumeniskt sammanhang Utvecklingsdrag från 1960-talet
6.2.3.l Från gamla mot ”nya ledmotiv” för kyrkans tjänst och tjänsterna i kyrkan
I förordet till 1964 års agenda för EKU framhölls att utgivningen inte längre kunde uppskjutas fastän man ännu inte nått fram till en enhets- ordning. Ytterligare dröjsmål skulle bara innebära uppskov på obestämd tid.'8 Med all sannolikhet åsyftades därvid fenomen i kyrkolivet som vid denna tid hade börjat göra sig gällande. Sådant som varit givet och själv- klart sattes i fråga i debatt men så småningom också i handling. Guds- tjänstlivets former ifrågasattes men också om det alls fanns anledning att fira gemensam gudstjänst, iaktta dopsed osv. Sedan lavinen väl satts igång, kom den att dra vidare och svepa med sig det ena efter det andra. Det gällde inte bara om EKU utan om tyskt evangeliskt och till dels också romerskt-katolskt kyrkoliv. Det förefaller dock som om uppbrott från traditionsgivna mönster och tänkesätt fick särskilt dramatiska uttryck i några unionskyrkor men även i en luthersk landskyrka som Wörttem- bergs.”
” Kirchenbuch fiir . . . Hessen 2 1904 125ff med utförliga anvisningar XXVllIff. — Bland de fristående unionskyrkorna hade förslag till ordinationsordning blivit klart enbart i Kurhessen-Waldeck, där förslag framlagts 1961, tvivelsutan med prof A Niebergall som huvudansvarig. Ordination . . . Entwiirfe . . . Kurhessen— Waldeck 1961. Förslaget är jämförbart närmast med EKU-agendan 1964. ”* Agende ftir die EKU 2 1964 6, ovan 216. '9 Cf härtill Eckerdal 1981 87ff, 270ff, 286ff.
När kritiken i teologi och praxis riktades mot kyrkan såsom etablerad och statisk institution, kom den traditionella prästrollen i skottgluggen. Dietrich Bonhoeffers tal om den myndiga människan omsattes också till talet om den myndiga församlingen som vuxit från ordningen med den myndiga församlingsbiskopen. ”Tiden är förbi för den monarkiske kyr- koherden, för tusenkonstnärens monopolställning, för den isolerade gör-det-själv-prästen”.20 Kritiken, som frambars inte minst av präster och prästkandidater, kom också att drabba ordinationeri. I varje fall i sydtys- ka kyrkor ledde det på 60-talets slut även till att kandidater vägrade att underkasta sig prästvigning.21 Att prästen som teologisk specialist kunde fylla en funktion i församlingen vid sidan om andra som också behövdes kunde accepteras. Men för den uppgiften behövdes specialkompetens och inte en speciell vigning. Ordinationsliturgins bild av prästen som församlingens herde uppfattades som särskilt stötande; den bilden gick stick i stäv mot strävanden att skapa ”den myndiga församlingen”.22 De radikala protesterna mot och även avståndstaganden från prästens vig- ning till uppdraget kom först från 1969 och var säkert delvis följdverk- ningar av revolutionsåret 1968. Det var drastiska yttringar av uppbrotts- tendenser från traditionsgiven ordning vad gäller prästens vigning och uppdrag i församlingen.
En väsentlig faktor bakom detta fenomen var tvivelsutan den teologis- ka nyorientering som i konfession efter konfession utgjorde basen för uppbrott från ett statiskt till ett mer dynamiskt kyrkobegrepp, från insti- tutionsmodellen till bilden av kyrkan såsom det vandrande gudsfolket. Andra vatikankonciliets nyorientering kunde sålunda bygga mycket på tysk liturgivetenskaplig och systematisk teologisk forskning.” Det före- faller emellertid som om konsekvenserna i tyskt 1960-tal in på 70—talet inte blev inspirerande visioner utan domen gick över traditionsgivna ordningar. Etablerade strukturer måste brytas ner. Gudsfolkstanken ten- derade att bli ”den myndiga församlingen”, ministerium ecclesiasticum tenderade att bli motsatsen till ”sacerdotium regale (det konungsliga prästadömet)”. VELKD- och även EKU-agandornas ledmotiv i präst- vigningsliturgin, prästen som herden, blev symbolen för ett auktoritärt mönster, och det blev svårt intill omöjligt att erkänna ordinationens legi- timitet.
Det är en egendomlig historisk ironi att kyrkans vigningstjänst och vigningen kom att ifrågasättas mer eller mindre radikalt i tyska evangeliska kyrkor under en period som ekumeniskt innebar ett genom- brott i den dittills låsta frågan om ömsesidigt erkännande från romerskt- katolskt och evangeliskt håll av kyrkornas vigningstjänster. Stort uppse-
3" Ammer 1970 62. 3' Wolf 1970 66f, Kunst 1976 l34ff. 33 Wolf 1970 66 med n 5. Kritiken från ordinander i Baden 1969 mynnade uti krav att alla i församlingstjänst skulle vigas av jämlikhetsskäl men helst att alla enbart skulle installeras enligt en och samma ordning. Liknande krav kom på andra håll, även formulerat som krav på ordination av flera kandidater samtidigt och inte av en ensam (ev samtidigt installerad ] lokalförsamling). Förutom Baden tycks Hes- sen-Nassau och EKU/Berlin samt den lutherska Wiirttemberg ha varit de mest utsatta kyrkorna. 23 Eckerdal 1981 33 och passim.
ende väckte ett 1973 publicerat betänkande av tjugofyra romersk-katols- ka och evangeliska teologer vid olika västtyska ekumeniska forsknings- institutioner. Efter att ha berört de aktuella krisfenomenen formulerade man en svit teser om det väsentliga i vigningstjänsten och vigningshand- lingen, därefter i punktform olika slags reformkrav. Det som var uppseende- väckande var slutavsnittet om ömsesidigt erkännande av kyrkornas vigningstjänster. Skillnader förelåg, vilka var historiskt betingade men inte längre kunde anses vara ”kyrkoskiljande”. Även om reformer var angelägna, borde ett erkännande inte anstå. Uppskov ”låter sig inte lång- re rättfärdigas”.24 Betänkandet utlöste livlig debatt och ledde till några officiella kyrkliga ställningstaganden. Debatten, ofta mycket kritisk, för- des mest på romerskt—katolskt håll. Det är möjligt att det sistnämnda var konfessionellt betingat.25 De evangeliska kyrkorna tycks vid den tiden dessutom ha varit alltför upptagna med de interna anti-erkännandena.
Mindre uppseende väckte ett i sak nog viktigare betänkande 1974, som undertecknats av en lång rad universitetsteologer och kyrkoledare inom ramen för en väletablerad ekumenisk arbetsgemenskap.26 Med utgångs- punkt från analyser av prästvigningsritualen i pontifikalet resp evangeliska kyrkors agendor summerades, att dessa gav uttryck åt sådant som är grundläggande och bärande enligt allmänkyrklig uppfattning. Samtidigt ringades in sådant som krävde ytterligare gemensamt studium: förhållandet präst — biskop men också de klassiska frågorna om tolk- ningen av vigningens och tjänstens karaktär (sakrament?, sakerdotal?) När betänkandet här ändå betecknas som ”viktigare” beror det på att man utifrån olika tolkningspositioner likväl enhälligt kunde förteckna ordinationens förutsättningar och konsekvenser men också vignings- handlingens bärande element, ett slags tysk motsvarighet till Faith and Order-kommissionens s k Accra-dokument 1974 om vigningstjänsten?7 Betänkandet kunde också karakteriseras som ett förstudium i den inter- nationella romersk-katolska/lutherska dialog, som 1981 mynnade ut i rapporten Andens ämbete i kyrkan.?-8
Så olika förhållandena än tedde sig internt och ekumeniskt blev det tydligt att ett nytt skede bröt in. Det blev för kyrkoledningarna ofrån- komligt att bearbeta de frågor som blivit satta på dagordningen. Situatio- nen tvingade fram ”ett intensivt sökande efter nya ledmotiv för kyrkan, uppdragen och tjänsterna”.29 Konkret betydde det arbete med ordina-
24 ” Reform und Anerkennung kirchlicher Ämter” 1973 i Amt und Ordination 1974 109ff. Om prästrollskrisen i romersk-katolska kyrkan ovan 34 med n 43. 25Så Gassmann 1973 129f. Evangeliska ställningstaganden från Arnoldsheinkon- ferensen och Hessen-Nassau i Amt und Ordination 1974 120ff. 26 Uttalandet av Ökumenischer Arbeitskreis evangelischer und katolischer Theo- logen tryckt bl a ibm l4lff. " Acera-dokumentet på svenska i Dop, nattvard, ämbete 1975, om ordinationeri särskilt art 38-49. ” Das geistlische Amt in der Kirche 1981. Mellan den tyska dialoggruppen (n 26) och den internationella fanns personalunion genom biskop Dietzfelbinger (luthe- ran) och prof Bläser (romersk katolik). ” Citat från Gemeinde, Amt, Ordination 1970 9. Ibm 7 anges att uttrycket prägla— des vid ett sammanträde i EKU-rådet, dvs EKUs centralstyrelse. Gissningsvis skedde det under 60-talets slut.
tionsordningen i hela blocket av unionskyrkor och med en viss tidsför- skjutning också i blocket av lutherska kyrkor. Av praktiska skäl är det lämpligt att först behandla strävandena i det förra blocket, därefter VELKD-arbetet.
6.232. Framväxten av provisorisk evangelisk enhetsordning Arnoldsheinordningen 1972—74
EKU-modell för demokratiserad introduktionshandling
Uppbrottet var redan på gång när EKU-agendan 1964 slutfördes. Sam- ma synod som slutgiltigt godkände agendan initierade ett decennielångt arbete på att nyorientera ordningen.30 För att kartlägga ordinationens innebörd och rättsliga konsekvenser tillsattes en ordinationskommitté. Dess huvudsynpunkter var att kyrkan genom ordinationens engångs- handling ”sänder och välsignar” specialutbildade personer, vilka på grund av ordinationeri är garanterade prästbefattningar. Vid synodbe- handlingen 1965 ledde det svaret till en serie frågor för förnyat utred- ningsarbete i den ombenämnda arbetsgruppen ”Tjänst och församling”: hur förhöll sig prästens uppdrag till det förkunnelseuppdrag som givits åt hela kyrkan; hur förhöll sig prästens särskilda uppdrag till andra katego- riers särskilda uppdrag; och vilka konsekvenser borde dras för utbild- ning och ordinationspraxis? Den preliminära rapporten 1968 angav så- som ”bibelteologisk grundval” att den universella kyrkan manifestera- des i den gudstjänstfirande ”församlade församlingen (gesammelte Ge- meinde)”, som ”Herren samlar . . . och sänder till tjänst i världen”. För- kunnelseuppdraget gällde alla som ”genom dopet har mottagit sacerdotium omnium lidelium (alla troendes prästadöme)”. Det uteslöt inte utan förutsatte ”den särskilda tjänsten (Dienst) för förkunnelse, undervisning och församlingsledning”. Ministerium ecclesiasticum krävdes för att ”rusta församlingsmedlemmarna att avlägga vittnesbörd i ord och gärning”. Andra uppdragstyper såsom kateketens gällde vissa men inte alla funktioner inom ministerium ecclesiasticum, prästens där- emot hela förkunnelseuppdraget. Åt präster ”förlänar kyrkan fullmakten och uppdraget genom ordination”. De konsekvenser av olika slag som skissades kan förbigås. Riktmärket var att det krävdes flexibilitet i tjäns- teutformningar etc för ”en fruktbar kyrkans tjänst” i ett samhälle med ”rörlighet och differentiering”.3'
Rapporten hade omisskännliga drag av gudsfolkstankens teologi men den var ingalunda revolutionär. Det var emellertid tidpunkten. Synoden 1968 beslöt att utöka kommittén med en stor grupp studenter och unga präster men även en grupp universitetsteologer. Till det förnyade upp- draget fogades nu också som en huvudsak den ursprungliga ordinations-
30 För det följande Viering 1970 31ff, Wolf 1970 63ff, Gemeinde, Amt, Ordination 1970 9f.
3' Rapporten ”Das Amt des Gemeindepfarrers” jämte ”Leitsätze . . . der Ordina— tion” ibm 134ff och l40ff.
f rågan.32 Två år senare kom slutbetänkandet. Detta måste betecknas som radikalt under det att det här inte är så lätt att spåra gudsfolkstanken. Ett karakteristiskt uttryck är ”den myndiga församlingen”, en huvudsyn- punkt är att man måste göra upp med den prästens monopolställning som blivit resultatet av en utveckling sedan 300-talet, eller rättare sagt: ”felutveckling”. Såsom prästens uppdrag var utformat utgjorde detta en ”hämsko” på ett sunt, demokratiskt församlingsliv. För att prästen och andra församlingsmedhjälpare skulle bli församlingen till gagn för ”för- kunnelseuppdraget” var en reform nödvändig. Man måste enligt kom- mittéordföranden, prof Ernst Wolfi Göttingen, ”avfärda en kvasisakra— mental ordinationsuppfattning”, som enligt honom på sistone fått breda ut sig för att legitimera en ”prästkyrka”. Konkret gällde det att utesluta handpåläggningen, stöttan för falsk ordinationsuppfattning.33 Utan Wolfs polemiska ton framställde betänkandet saken så:
Den traditionellt som ”ordination” betecknade gudstjänsthandlingen är enligt evangelisk uppfattning en akt i vilken kyrkan verkställer den offentliga bekräftel— sen av kallelsen och förlänar uppdrag och befogenhet vad gäller den ifrågavaran- de ordnade Ordets tjänst. Den kallade blir anbefalld åt Guds välsignelse och församlingens förbön . . . ”Ordinationen” ger ingen särskild vigning åt den ordi- nerade, ställer honom inte över andra församlingsmedlemmar, medför inte heller någon rangställning över andra ordnade tjänster.
Det borde övervägas om inte akten kunde vara densamma vid bekräftel- se av kallelsen till andra tjänster, och lika mycket som termen ordination borde uttrycket ”Einsegnung” lämnas därhän. Handlingen borde ske i lokalförsamlingen och utgöra installation; varje senare installation bor- de uppfattas som ”den förnyade förläningen av uppdrag och befogenhet för ett annat verksamhetsfält”.34
För att konkretisera rekommendationerna om ordinationeri hade kommissionen ”på denna viktiga punkt” bifogat vad man kallade ”Ut- kast till den framtida utformningen av ett ordinationsritual”, avsett för olika typer av uppdrag för ”den offentliga förkunnelsen i denna försam- ling”.35 Det förvånar inte att det är utformat som en enklare form av installationshandlingar i 1964 års agenda. Ett tillskott som förstärker installationskaraktären är ömsesidiga löften från församling och instal- landus. Ordinations-/installationsaktens centrum utgörs av den formel vars huvudfras nyss citerades. Självfallet förekommer ingen handpålägg- ning men knappt heller bön. I en kort kollekta ber församlingen om Guds
” Ibm 10. För det följande. 1970 års rapport "Gemeinde-Amt-Ordination” ibm 13ff. ” Uttrycketi Wolf 1970 t ex 87, om handpåläggningsriten ibm 86f, 89. Som exem- pel på falsk uppfattning summerades och avfärdades med eftertryck fr a tre arbe- ten: Heubach 1956, Lieberg 1962 samt ett kapitel i Dombois 1961. Med gillande anfördes däremot prof H Diem. Om Diems och Wolfs position Schötte 1974 173ff, 182ff. Wolf ansåg det uppenbart att ordinationeri för Luther enbart var en kyrko- rättslig bekräftelseakt, t ex Wolf 1954 251f. Cf härtill.ovan 194 n 37. 34 Geminde, Amt, Ordination 1970 20f. 35 Ritualet ibm 25ff. Uppgiften om syftet med ritualpubliceringen ibm 10. Det har uppgetts att kommissionen inte ställt sig bakom ritualsförslaget. Dombois 1972 83f. Det är dock publicerat som del av kommissionsrapporten och svarar väl mot där förda resonemang.
välsignelse över den som utsetts till präst, församlingen och kyrkan. En- ligt en anmärkning kunde förslaget lätt apteras för att passa även för andra typer av ordination.36 Även om det inte påpekas, kunde det utan förändring brukas för upprepad installation. Det gamla herdemotivet är givetvis utraderat men även andra bilder. I den intill torftighet nyktra prosan förekommer inte begreppet ”Amt (ämbete)” men inte heller ter- mer såsom t ex ”Pfarrer (präst)” e dyl.37 Huvudordet är "Dienst", en gång ”ordnad tjänst” till skillnad från allas ”vittnesbördstjänst”, två gånger "kallad tjänare”, fem gånger kvalificerat som ”ordförkunnelsens tjänst”38 och variantuttrycket "Guds ords predikant”. Det blir i varje fall understruket att det handlar om ett verbalt uppdrag. En enda gång nämns sakramenten i frasen att "offentligt förkunna evangeliet i ord och sakrament”.
Förslaget är en utmärkt illustration till förlägenheten när nedärvt mönster skulle avlägsnas och ”nya ledmotiv” inte fanns i sikte. Vid be- handlingen i den av politiska skäl delade öst- och västdelen av EKU- synoden blev det samlade resultatet en bred remiss. Den gick till EKU- kyrkorna men dessutom till övriga kyrkor i Arnoldsheinkonferensen och även till VELKD och det reformerta förbundet, dvs hela det evangeliska Öst- och Västtyskland.” Den omfattande remissomgången är ett tecken så gott som något på EKUs dilemma.
Arnoldshein-modellen för sändning till förkunnelseuppdrag och övriga uppdrag i kyrkan
När EKU-remissen gjordes 1970 hade Arnoldsheinkonferensens teolog- kommission redan ett halvår tidigare offentliggjort ett uttalande om ”or- dinationen idag”, vilket kan betecknas som en reservation mot vad som var på gång i EKU. Det var, hette det, ett ”obestridligt och tragiskt" faktum att ”prästkyrkan i protestantisk tradition” hade sin bas i ortodox- ins ”betoning av predikoämbetets fullmakt och koncentrationen av hela den kyrkliga tjänsten på detta enda ämbete”. Man måste med reformato- rerna återupptäcka nytestamentlig grundsyn på kyrkan och församlingen. ”Som helhet är hon staden på berget och ljuset i världen (Matt 5:l3f), ett konungsligt prästerskap och ett heligt folk med uppdraget 'att förkunna hans välgärningar som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus' (l Petr 2:9)”. Men detta uppdrag ”upphäver inte nödvändigheten av sär-
” Allokutionen om uppdraget är ganska utförlig men också så vag att den med smärre jämkningar kunde bli användbar för alla tjänstetyper. ” Cfn 36. Termen ”Ämter" förekommer en gång — iläsningen av 1 Kor 12: 4— 6. Övriga läsningar är Matt 28: 18— 20 och 2 Kor 5:19—20. Nyckeltermen kan kan- ske sägas vara ”Dienst der Versöhnung”. 3” Uttrycken är Dienst des Wortverkiindigungs, des Wortes, des Verkiindigungs, der Versöhnung, Auftrag des öffentlichen Verkiindigung. ” BRD- och DDR-sektionernas beslut i Gemeinde, Amt, Ordination 1970 l43f. Påpekas bör att Arnoldsheinkonferensen bland medlemskyrkorna räknar även den nordvästtyska reformerta och den fristående lutherska landskyrkan i Olden- burg, som observatörer den reformerta delen av den lippeska kyrkan samt den lutherska i Wiirttemberg. EKU-remissen gick även till EKD, de evangeliska kyr- kornas samarbetsorganisation (Eckerdal 1981 258 n 28, 293 n 53).
skilda tjänster och funktioner i församlingen”, som inte kan motiveras med behov av specialister och rådgivare utan med Kristi sändningsupp- drag. Detta var ”grunden för förkunnelsetjänsten”. Omstrukturering och differentiering krävdes, men detta därför att det var ”den oumbärliga och viktigaste tjänsten i kyrkan”. Ordinationskritiken var berättigad så till vida som kyrkornas vigningsritual behövde underkastas ”en såväl inne- hållslig som språklig omprövning”. Kritiken mot handpåläggningsriten och "magiskt-sakramentala [sic] missförstånd” liksom ”en auktoritär äm- betsöverlåtelse” kunde bero på missförstånd av det särskilda uppdraget och ett förnekande av handpåläggningsritens ”påminnelse 'att det är den upphöjde Kristus som egentligen ordinerar och skänker gåvan'”. ] detta som ifråga om ordinationens engångskaraktär kunde en kyrka inte agera på egen hand. ”Ordinationen är ett ekumeniskt band av särskild betydel- se", varför varje steg måste tas på sådant sätt att enheten ”blir bevarad och stärkt och inte . . . skadad eller kastad överbord”.40
Arnoldsheinkonferensens representantskap mottog på hösten 1970 så- väl EKU-betänkandet som teologkommissionens utlåtande och beslöt tillsätta en gemensam liturgikommitté. I denna utformades i etapper (1972, 1974) ritual för såväl vignings- som installationshandlingar av oli- ka slag, otvivelaktigt med prof Frieder Schulz i Heidelberg som drivande kraft.” Liksom Dresdenordningen på sin tid antogs förslagen av Ar- noldsheinkonferensen, som rekommenderade att medlemskyrkorna brukade denna ordning. Den rekommendationen riktades i realiteten till alla evangeliska DDR- och BRD-kyrkor som inte tillhörde VELKD. Den fick omgående reception i flera av dem, däribland EKU.42 I så motto kom den att bli ett medel för den enhet mellan kyrkorna som teologkommis- sionen så starkt betonade.
Arnoldsheinordningen innehåller inte mindre än femton ritual. Det får likväl betecknas som en reduktion jämfört med situationen dittills, särskilt de tjugosex i 1964 års EKU-agenda. Förenklingen är genomförd kraftigare än så. Några ritual är rena dupletter, i flera fall inskränker sig skillnaden till olika utformning av något avsnitt, varför det också här närmast är fråga om dupletter. Det är sannolikt att redigeringen dikterats inte så mycket av hänsyn till den praktiska användningen som önskan att
4” Utlåtandet i Amt und Ordination 1974 40ff. Ibm 46ff finns ett utlåtande om ordinationeri i kyrkorättsligt perspektiv. Att ordinationeri är ”unwiederholbar” bestrids inte, men det ansågs bättre att med EKU tala om "erneunte Ordination" vid senare tillfällen. Men även i detta måste ekumeniska hänsyn vara viktiga. — I det här gjorda utdraget om handpåläggningens symbolik citerar utlåtandet ett Faith and Order-dokument på vägen till Acera-rapporten om "Ministry”. Samma aktstycke hade citerats i EKU-betänkandet och av prof Wolf i det sammanhanget men på ett tendensiöst sätt. Gemeinde, Amt, Ordination 1970 22 resp Wolf 1970 86f. Arnoldsheintexten kan därför uppfattas som en korrigering. 4' Ordination 1972 (här undersökt i omtrycket 1973), Einfi'lhrung 1974. Ordningen bygger närmast på den ordinationsordning som utarbetats under prof Schulz” ledning för Baden och antagits för försöksverksamhet 1969. *” Ordination 1972 anger i omtrycket 1973 4f att ordinationsordningen då (maj 1973) antagits av EKU (BRD, DDR), Rheinland, Hessen-Nassau och Pfalz och antagits för försöksverksamhet i Baden; Berlin-Brandenburg (BRD, DDR) var då på god väg med ett antagande.
demonstrera grundsynen för ordningen. Redan genom redigeringen visas sålunda att en vigningshandling kunde ske samtidigt som ordinan- den installerades på första tjänstgöringsorten men också — stick i stäv mot EKU-betänkandet 1970 — att ordinationeri kunde ske centralt av en kandidat men också flera samtidigt.43 Det är därför rimligare att säga att ordinationsordningen innehåller ritual förfyra slag av handlingar: vig- ningshandlingar, installationer av dels befattningshavare, dels förtroen- devalda samt förbönshandlingar.
Förbönshandlingarna anger sätt att presentera och hålla förbön för tillfälliga medarbetare vid en församlingsgudstjånst. När det gäller in- stallationshandlingarna finns ritual som gäller förtroendevalda i lokal- församling och i olika regionala ledningsorgan, vidare sådana som avser dem som efter utbildning (lärare) och vigning tillträder tjänst i lokalför- samling eller tjänst för tillsynsuppdrag, inkl uppdraget som biskop. Det som karakteriserar installationsritualen för förtroendevalda är att det i dessa mer allmänt eller specificerat ställs löftesfrågor som gäller kyrkans lära och ordning. Vigningshandlingarna slutligen galler kandidater för ”den offentliga förkunnelsens tjänst” (Ordination) resp andra särskilda uppdrag (Einsegnung), dvs blivande präster och predikanter resp kate- keter och diakoner.
Indelningen i fyra ritualkategorier kan emellertid också ifrågasättas. Om man bortser från förbönshandlingarna har en och samma liturgiska struktur brukats för samtliga ritual. Vid installationshandlingar har löf- tesfrågan till installandus dock som regel kompletterats med en löftesfrå- ga till medarbetare och en avslutande förmaning till menigheten. Struk- turschemat har sedan lett till varianter vad gäller de enbart föreslagna bibliska läsningarna, den allokution som rör det aktuella uppdraget ochi viss mån uppsättningen av alternativ för vignings- eller installationsbö- nen. Med hänsyn till liturgisk struktur och utformning är vigningen en engångshandling eftersom enbart denna är förstagångshandlingen. Bland de upprepbara installationshandlingarna åter finns en grupp som har vigning som förutsättning i den meningen att det hävisas till avgivet vigningslöftef” I samtliga fall är grundmönstret detsamma. Inom ramen
” Ordination 1972 innehåller ritual för ordination, ordination med installation samt enbart installation, allt för "Dienst der Verkiindigung” (präst, predikant). Huvudskillnaden mellan ordinations- resp installationsritualen är att försam- lingslöfte ingår i det senare. Kombinationsordningen innehåller således ett oför- ändrat ordinationsritual i vilket löftesfrågan skjutits in. — Man kan säga att EKU- förslagets princip, om än inte den konkreta utformningen, fann vägen till agenda. I Kirchenbuch fiir . . . Wiirtemberg 2 1971 finns en svit ritual för Einfiihrung. Det första heter "Einfi'ihrung in den Pfarrdienst (Ordination)”. Huvudskillnaden mel— lan den första och de upprepade installationerna är fullmaktsformelns inskott: "berufen wir Sie zum Pfarrdienst in unsrer Landeskirche” varefter orden fortsät- ter som vanligt: ". .. und setzen Sie ein als Vikar in dieser Gemeinde”. Cf till traditionen i Wiirttemberg ovan n 75, 83. 44I Einfilhrung 1974 80 anges att vigningen (Ordination) har en räckvidd ”in besonderes Weise auf Dauer in Pflicht” och att installationen "weist auf die in der Ordination erfolgte geltende Berufung zum Dienst zuriick und ist von ihr unterschieden". — Liturgiskt är det befogat att tala om "erneunte Ordination” (ovan n 40)
för en (huvud)gudstjänst sker vigning resp installation under skriftläs- ning, löfte(n), bön samt det led som genomgående är rubricerat ”Sen- dung und Segnung (sändning och välsignelse)”. Här skall de två sist- nämnda leden uppmärksammas.
När det gäller bönerna anges som regel två eller flera alternativ, vilka dessutom har karaktären av modeller. Mönstret är dock gemensamt. För- bönen för tjänaren konkretiseras i bönen om Guds kraft för uppdraget, i åtskilliga fall utformad som en epikles: ”utrusta honom/henne med din Andes gåvor. . I exempelvis prästvigningsritualet anges tre alternativ. Det första är den till bön omvandlade tillönskan vid handpåläggningen i Martin Bucers ordning för Hessen (”. . . upplys deras hjärtan med din helige Ande och led dem med din starka hand . . .”), de två andra utgör bearbetningar av Martin Luther-böner, båda på temat att Gud skall stå vid sitt löfte och sända skördearbetare och rusta dem för uppdraget.45 Det är en hela menighetens bön, föregången av böneinbjudan. Detta fram- hålls också i kommentaren till ordinationsordningens ritual. Det tilläggs, att deltagande av menigheten såsom manifestationen av Guds kyrka ”är konstitutivt för vigning och installation”.46
Direkt på vignings- resp installationsbönen följer ”sändning och väl- signelse". I ordinationsordningens samtliga ritual bevaras lösningen med en fullmaktsformel i den Treeniges namn. Härtill fogas en försäkran och ett votum, som regel följt av de båda assistenternas "välsignelseöns- kan”, och till sist en välsignelse uttalad av ordinator/installator. I de många ritualen finns två utformningar för partiet enligt följande:
Typ A Typ B Käre ..., under hörsamhet mot det Käre ..., under hörsamhet mot Guds uppdrag som Herren har givit sin kyr- ord ka och i förtröstan på hans utfästelse kal- lar och sänder vi dig till din tjänst i Fa- derns . . . namn. Amen.
Fall ner på knä och låt handen läggas på dig.
Herren vår Gud har kallat dig till'din tjänst.
Kristus säger: Såsom Fadefn har sänt mig, så sänder jag er.
[Assistentord] Herren välsigne dig. Han välsigne din tjänst för alla dig anförtrodda. Amen.
och i förtröstan på hans nådiga löfte insätter vi dig i din tjänst i Faderns . . . namn. Amen.
(Fall ner på knä och låt handen läggas på dig.)
Herren vår Gud har kallat dig till din tjänst. eller Jesus Kristus säger: Ni har inte utvalt mig . . . bära frukt som består. [Assistentord] Må Herren bistå dig och hjälpa dig att arbeta troget. Amen.
45 Bucerformeln ovan 200. Lutherkollektorna var Wittenbergritualets samt varian- ten på Matt 7:8 (ovan 192 n 29). — Som bibeltexter föreslås vid ordination Matt 28:18—20, 2 Kor 5:l9f, Ef4:11—l3. ”6 Einfi'ihrung 1974 81.
Parentestecknen i högerspalten anger att inte bara uppmaningen kan utelämnas utan förstås både knäfall och handpåläggning. Det parentes- tecknet återfinns i alla ritual som gäller andra än dem som vigs eller har vigts (Ordination, Einsegnung). Kan riten utelämnas vid vissa installa- tionshandlingar, brukas den vid andra installationer och vid vignings- handlingarna. Det är normalordningen. Enligt den avslutande anmärk- ningen kan riten emellertid alltid utelämnas, ”där handpåläggning och knäfall inte tillhör praxis”. Med tanke på teologkommissionens ganska skarpa uttalande i denna fråga förvånar det att riten gjorts fakultativ i vigningshandlingarna.47 Det är en av de punkter där lösningen ger in- trycket av att vara resultatet av kompromisser.
A- och B-spalterna är inte så olika. Möjligen kan man säga att höger— spaltens form är något enklare. Det är emellertid fr a så att högerspaltens text är tänkt att vara mindre specifik än vänsterspaltens. I A-versionen hänvisas först till Herrens uppdrag till kyrkan, en hänvisning som inte finns i B-typen. I A—versionen lämnas försäkran om Guds kallelse och därtill fogas Kristi sändningsord (Joh 20:21), och detta under påläggning av den hand som skall uppfattas som tecken för Guds hand.”8 I B-versio- nen kan med bibelord (Joh 15:16) eller utan talas om Guds kallelse. Men i de fallen är det inte fråga om en sändning i ett av Herren givet specifikt uppdrag. Det uppdraget är ”den offentliga förkunnelsens tjänst”, ty A-typen brukas i ritual som gäller vigning av präster och predikanter (Ordination) och olika typer av insättande av ordinerade i tjänster i 10- kalförsamling eller eljest, däribland biskopens tillsynsuppdrag. B-versio- nen brukas i samtliga övriga fall, inkl vigning av kateketer och diakoner (Einsegnung). Kritiken av identifieringen av ministerium ecclesiasticum med prästens uppdrag har i så motto lett till den eftersträvade differentie- ringen att även predikanter utan fullständig teologisk utbildning kommit att inkluderas.
Det finns fler iakttagelser av detta slag att anteckna men de lägger inte mer till bilden: genom extra accenter avtecknar sig vignings- och installa- tionshandlingar som rör ”den offentliga förkunnelsens tjänst" som speci- algruppen för det särskilda uppdraget i kyrkan. Den myckna kritiken av den auktoritära herdebilden har här som i EKU-modellen givit resultat, om än inte fullt så drastiska. I välsignelseorden kan det här sålunda sägas att människor blir tjänarna ”anförtrodda”, ett ord som närmast hör sam- man med herde/hjord-bilden. Bibelurvalen ' för insättande i Iedningstjänster i pastorat, kontrakt och stift ger dessutom vid handen att det bildspråket ansetts användbart i de sammanhangen, om det möter i bibeltextens form.
Under det interna EKU-arbetet fälldes yttrandet att det behövdes ”nya ledmotiv”. EKU-ritualet 1970 gav närmast prov på att de gamla utmönst- rats. Arnoldsheinritualen vittnar i så fall om att ”ett intensivt sökande” därefter inletts. Till det mer påfallande hör att vignings- och installa-I
'” Ovan 223f.
" Denna tydning, framhävd i teologkommissionens yttrande 1970, finns i ritual som innehåller Bucerbönen (n 45): enbart vigning och/eller installation av präster och predikanter.
tionshandlingar utgör varandras dupletter trots kommentarer som fram- håller skillnaden handlingarna emellan. Påfallande är också att kom- mentarer till ritualen och i några fall den liturgiska texten anger, att det bärande för gudstjänsthandlingarna utgör Guds ord och bönen medan ritualens centrum utgör fullmaktsformeln, med eller utan handpålägg- ning. Det förefaller som om utformningen blivit en kompromiss mellan olika uppfattningar. Slutorden i kommentaren till vigningsordningen är också, att formerna inte skall uppfattas som slutgiltiga. De representerar ”snarare en station på vägen och den samstämmighet som för ögonblick- et är möjlig”.49
6.233. Preliminär vignings- och installationsordning VELKD-formen 1982 för förlänings- och bönehandlingar
Herde- och enhetsuppdraget samt övriga uppdrag
Diskussioner och aktioner ifråga om kyrkans vigningstjänst och vig- ningsordningen berörde även blocket med lutherska kyrkor i VELKD såsom tidigare påpekats. Det förefaller dock ha skett med en viss fördröj- ning jämfört med unionskyrkorna.50 En på traditionellt sätt utformad kyrkorättslig reglering år 1961 om ”Det andliga ämbetet” blev anledning till överläggningar mellan VELKD- och EKU-företrädare om bl a den teologiska tolkningen av ordinationen. De kunde på grund av diverge- rande meningar inte slutföras, enligt prof Ernst Wolf från EKU på grund av VELKD-representanters oevangeliska uppskattning av ordinationeri som ”mandatum indelebile (oförstörbart uppdrag)”.SI Rättsreglerna för VELKD hade utformats med hänsyn till ordinationsordningen i 1952 års Agende IV. Under förarbetet hade VELKDs läronämnd fått besvara ju- risternas frågor föranledda av liturgin. Det var frågor om vigningens innebörd, om relationerna mellan olika uppdrag inbördes, och om övri- ga uppdrag skulle anses vara inordnade under "prästämbetet eller minis- terium verbi divini”. Nämndens betänkande, som redan tidigare be- rörts,52 underströk att prästerna i likhet med apostlarna är utövare av ”herdeämbetet” under vilket alla andra uppdrag och tjänster är inordna- de. ”Bärare av ministerium ecclesiasticum” i dess totalitet blir prästen genom vigning ”under bön och handpåläggning” såsom sista steget i ett förlopp i etapper. Kyrkan är viss därom att Gud genom ordinatorn själv välsignar och sänder (segnet und sendet). Ordinanden får förtrösta därpå att Gud därmed räcker fram gåvor och krafter som han behöver.
”' Einfiihrung 1974 87. 50 Ovan 218ff. 5' Wolf 1970 63, cf ovan 222 med n 33. 52 Ovan 215. För detta och det följande läronämndens betänkande, tryckt i Amt und Ordination 1974 82ff. Det längre citatet ibm 85. I ett yttrande från VELKDs kyrkoledning 1957 angående apostolicitet och succession sätts än tydligare likhetstecken mellan apostlarnas och prästernas uppdrag. Uttrycket ”das kirchli- che Amt" är ett av kyrkan utvecklat ”dogmatischer Begriff”. Det är legitimt när detär relaterat till Kristi verk såsom ”sachliche Mitte”. Apostlarnas verk måste gå vidare. "Deshalb ist das kirchliche Amt seinem Wesen nach zu bestimmen als Hirtenamt”. Ibm 77.
Femton år senare var förhållandena mycket annorlunda och situatio- nen krävde ett nytt utlåtande av läronämnden. Året därpå, 1971, antogs det av biskopsmötet som jämte ett eget uttalande publicerade dokumen- tet.53 Enligt båda aktstyckena var det inte möjligt att reda ut alla de många nya frågor som anmält sig, men det behövdes ”orienteringspunk- ter för den fortsatta diskussionen”. Nödvändigt vari varje fall att ”fälla ett grundläggande avgörande . . . nämligen om ett särskilt kyrkans ämbe- te (enligt CA 5 och 14) skall upprätthållas och i vilken mening en speciell form för att överföra detta ämbete skall praktiseras”. Att båda delfrågor- na besvarades jakande är givet, men det är värt att notera på vilket sätt
det sker. .. , Betänkandet inleddes med avdelningen ”Ambetslärans bibliska och
reformatoriska grundval", som uttryckligen sammanfattade 50-talsrö- nen. Mer än tidigare lyftes fram att ”det kristna sändningsuppdraget” vilar på ”alla döpta” efter måttet av olika nådegåvor. Men sändningen förutsätter ”församlingens samling", ett gudstjänstliv för "församlingens uppbyggnad såsom Kristi kropp”. Hänvisningarna till CA art 5 och 14 kompletterades med CA 7 om den offentliga ort där det särskilda ämbe- tet var nödvändigt, inte som ett församlingens praktiska arrangemang utan på grund av Kristi uppdrag. Nu sätts emellertid inte längre likhets- tecken mellan apostlarnas och kyrkans ämbete,54 och centralbegreppet ”herdeämbetet" har försvunnit. Det talas egentligen inte heller om det offentliga uppdraget för förkunnelse och sakramentsförvaltning ("—ver- waltung”) utan om den församlingens ”offentlighet, enhet och gemen- skap” som skall komma till uttryck i och genom ”evangelieförkunnel- sen”, dvs "det muntliga ordet och sakramentens framräckande".
Mot denna bakgrund behandlades ämbetets roll "i den nya situatio- nen”. Trots alla förändringar i församlingsliv och kyrkligt arbete var evangelieförkunnelsen "nödvändig" och därav följde ”ämbetets nöd- vändighet”. ”Nödvändig”, framhölls det på ett nytt sätt, var också en mot enskilda och samhälle inriktad ”hjälpande tjänst”, varför det fordrades ”att särskilda tjänster inrättas". Differentieringskravet fick emellertid inte skymma vad som var ”konstitutivt för kyrkans ämbete", vilket oför- änderligt var ”gudstjänstlivets offentliga förkunnelse och sakramentsut- delandet (-Spendung)". Den traditionella prästrollen förändrades och det var i sin ordning att prästen befriades från olika traditionella uppgif- ter. Det enda som var och måste förbli konstant var den förkunnelse och sakramentsutdelning som utgjorde grunden för samling och sändning. Detta offentliga uppdrag måste ges offentligt. ”Denna akt kallas ordina- tion”. På ett nytt sätt underströks den ordinerades ”ansvar inför evangeli- et” men också ekumeniskt, ty ”kyrkans ämbete gäller . . . hela kristenhe- ten”. Därav följde också krav på kyrkor att erkänna varandras ämbeten, så snart samstämmighet fanns om det konstitutiva för ämbetet och kyr- kans enhet (CA 7). För alla som skulle utöva funktioner som är konstitu- tiva för kyrkans ämbete, också om det bara gällde ”delfunktioner", kräv- des "Ordination". För andra kyrkliga tjänster åter kunde ”Einsegnung”
5-' Biskopsmötets uttalande i utdrag ibm 69, betänkandet ibm 70ff. 54 Ibm 70 hänvisas till 1955 och 1957 års utlåtanden (n 52).
företas, en handling som till skillnad från ordinationeri inte är "erforder-
”
lig .
Tidigare markerades att hänvisningen till CA 7 är ny 1970. Det väsent- liga är att det är utifrån den artikeln slutsatser dras vad gäller — med artikelns uttryck — det som är "nog (satis)” eller — enligt betänkandet — ”nödvändigt (notwendig)” eller ”konstitutivt” för kyrkans enhet men också för ”kyrkans ämbete”. Gudstjänstramen avgränsar det bärande i prästens uppdrag från det som är föränderligt och utbytbart. Den av- gränsningen innebär samtidigt att den totala identiteten mellan prästens uppdrag och kyrkans ämbete är upplöst; till prästens uppgifter hör fler än de konstitutiva ämbetsfunktionerna. Dessa kan utövas också av and- ra, även om de normalt är knutna till församlingsprästen. Kyrkorumsav- gränsningen betyder emellertid också att ett uppdrag som kan karakteri- seras såsom "nödvändigt" men är inriktat på uppgifter utanför guds- tjänstrummet följaktligen befinner sig utanför "kyrkans ämbete". I så- dant fall är ordination inte "meningsfull (sinnvoll)” men det går än att praktisera en välsignelsehandling.
En annan konsekvens av utgångspunkten från CA 7 är att ett nytt ”ledmotiv" har erbjudit sig som ersättning för herdebilden, som helt för- svunnit. Det som är nog för kyrkans enhet är den evangelieförkunnelse och sakrametsutdelning som utgör det konstitutiva för kyrkans ämbete. Därmed är prästen tjänare åt och ansvarig för enheten. Eftersom den sanna enheten kommer av evangeliet krävs evangelietjänsten. ”För att låta offentligheten, enheten och gemenskapen genom förkunnelsen bli verksam kallar kyrkan ur sin mitt enskilda”, som ordineras för uppdraget att ”tjäna den kristna församlingens enhet genom den offentliga evange- lieförkunnelsen”. Det enhetsuppdraget utövas lokalt men är inte begrän- sat till vare sig rum eller tid. Principiellt gäller det på liVstid och i kristen- heten, varför falska gränser måste överskridas. Hela resonemanget om uppdraget som redskap för enheten mellan församlingen och Kristus och inom den universella kyrkan är otvivelaktigt en återspegling av ekume- nisk diskussion. På samma sätt som femton år tidigare tillskrivs försam- lingsprästen här den roll som i andra kyrkor läggs på stiftsbiskopen.
Vägen till ”ny bearbetad utgåva” av den gamla enhetsagendan
Det är tydligt att dagsproblemen ifråga om vigningstjänst och vigning ledde till helt andra slutsatser i VELKD-yttrandet än i det ungefär samti- da EKU-betänkandet.55 Till det sistnämnda fogades ett radikalt förslag till liturgireform men i det förra berördes inte ens den frågan. I VELKDs liturgikommission pågick emellertid förarbete och uppenbarligen med Lutherische Liturgische Konferenz som gemensam plattform samordna- des detta med arbetet i Arnoldsheinkonferensens liturgikommitté med vilken man även hade en gemensam överläggning.56 VELKD-kommittén framlade förslag för prästvigning och installation ungefär samtidigt som systerkommittén. Efter förberedande behandling antogs dessa ritual av
55 Ovan 222. 56 Schulz 1972 13 med n 51.
generalkonferensen 1973 för några års försöksverksamhet.57 Mellan Ar- noldshein- och VELKD-ordningarna finns en del olikheter men de är av tämligen underordnad betydelse.58 I realiteten erbjöds alltså alla evange- liska kyrkor samma ordning för prästvigning och -installation.
VELKDs försöksordning bröt ganska kraftigt av mot motsvarande ritual i 1952 års agenda. Ofrånkomligen talade VELKDs läronämnd och liturgikommission mycket olika om inte språk så i varje fall dialekter. Mycket medvetet reserverade nämnden t ex uttrycket ”Amt” för uppdrag knutna till ”kyrkans ämbete” till skillnad från annat uppdrag, kallat ”Dienst". I försöksliturgin åter brukades enbart uttrycket "Dienst” och i denna finns inte ett spår av nämndens enhetstanke. Parallellt med att försöksverksamhet pågick fortsatte arbetet inom liturgikommissionen. I den vidare ramen, Lutherische Liturgische Konferenz, ägnades samti- digt uppmärksamhet åt bl a Faith and Order-kommissionens Accra-do- kument 1974 om vigningstjänsten men också t ex förslag till ordinations— ordning under utarbetande för lutherska kyrkor i USA. Med utnyttjande av olika slags erfarenheter av detta slag färdigställde kommissionen ett förslag som efter att ha bearbetats ytterligare enligt biskoparnas krav framlades år 1981.59 Med biskopsmötets och generalförsamlingens god- kännande har den kompletta ordinationsordningen utgivits såsom ”Ny bearbetad utgåva ” 1982 av motsvarigheten i 1952 års agenda!” Den cite- rade undertiteln föreslog liturgikommissionen med en motivering som generalsynoden gjorde till sin. Man skulle se ordningen inte som något nytt utan som en "vidareutveckling av den gällande agendan" och som ett led "i en kontinuerlig process”.61
Av titeln liksom motiveringen att döma är originalversionen av agen- dan, 1952 års upplaga, förlagan framför andra. Det är emellertid naturli- gare att också för slutredaktionen 1982 göra jämförelsen med Arnolds- heinordningen 1972—74. Det kan förklaras av att kommittéerna till dels haft ett gemensamt förarbete. VELKD-kommissionen fick dessutom från kyrkoledningen direktivet att till denna ordning ansluta ritualför-
57 Brunner 1975 174. SKOrdinations- und Einfiihrungshandlungen 1 1972, 2 1973. Till Arnoldshein- ordningens läsningar för ”förkunnelsetjänsten” (n 45) fogades Joh 20:21—23 (cf 211 n 93). Som alternativ till det ritualets allokution om uppdraget — en bearbet- ning av EKU-texten (ovan n 36) — jämte kort löftesfråga fanns två versioner av 1952 års agendas löftesfråga som innefattade uppdragsbeskrivningen liksom läro- normen. Beträffande bönen före vigningsformeln har Arnoldsheinordningen in- fört den bearbetning VELKDs liturgikommission gjort av den klassiska kollektan (ovan n 45), i VELKD-ordningen den enda formen. Beträffande vigningsformeln har VELKD-ordningen övertagit Arnoldsheinformen (ovan 226) med den änd- ringen att Joh 20:21b inleder formeln. I VELKD-versionen är handpåläggningen inte fakultativ. ” Liturgikommissionens preliminära förslag förelåg 1979. De utgjorde underlag för de diskussioner som ledde till direktiv för slutbearbetningen. 1979 års upplaga har inte varit tillgänglig vid denna undersökning. Dess konturer kan dock rekonstrueras genom kommentareri 1981 och 1982 års volymer. Förslaget 1981: Ordinations-, Einsegnungs- und Einfiihrungshandlungen. Entwurf [stencil] 1981. 60 Agende IV 1—2, Neuausgabe 1982. 6' Förslaget i Entwurf (n 59) 55f, beslutet i Neuausgabe (n 60) 7.
slag också ifråga om "ordalydelsen så nära som någonsin möjligt”.62 Eftersom Arnoldsheinordningen belysts ur olika synvinklar är det lämp— ligast att nu lyfta fram sådant som skiljer ordningarna åt och som är av mer principiellt intresse.
Först kan noteras att antalet ritual reducerats ytterligare i VELKD- ordningen, som också disponerats klarare. I en första avdelning står ritual för vigningar (Ordination, Einsegnung) och i den andra för olika introduktionshandlingar. Här finns enbart en form för förbön i försam- lingsgudstjånst sedan olika slag av tillfälliga medarbetare presenterats. Av liknande slag är här ordningen för förtroendevalda till regionala ledningsorgan: inom t ex synodens inledningsgudstjänst hålls förbön för de nyvalda efter det att dessa avlagt försäkran. Efter Arnoldsheinord- ningen är däremot ritual för att i lokalförsamling installera förtroende- valda, vigda resp andra anställda, likaså kyrkoherdeinstallation. Efter förlagan är också ritual för prästers installation på specialtjänster av olika slag. Enligt samma mall har dock här utformats särskilda ritual för installation av kyrkoherde vars tjänst innefattar också regionalt tillsyns- ansvar som prost (Superintendent, Kreisdekan etc) och för insättande på tillsynsuppdrag som inte är knutet till församlingstjänst, dvs biskops uppdrag.
När det gäller regionalt eller lokalt förtroendevalda har löftesfrågan fått en ny utformning i VELKD-ordningen. Samma lydelse har brukats, även om ingressen anpassats för resp situation. Versionen för lokalför- samlingen lyder:
Så frågar jag er: Vill ni rykta uppdraget som kyrkoråd i denna N församling i enlighet med Jesu Kristi evangelium såsom detta är oss givet i den heliga Skrift och är betygat i den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelse, och är ni beredda att överta ansvar (Verantwortung iibernehmen) för gudstjänsten, för diakonala och evangelisatoriska uppgifter och tillika för kyrkans lära, liv och ordning, så (räck mig handen och) svara: Ja, med Guds hjälp.
Orden inom parentes gäller den angivna möjligheten att bekräfta svaret med ett handslag. Själva frågekonstruktionen är historiskt sett konse- kvensen av att den enkla vigningsfrågan i Wittenbergritualet formellt bevarats i det att det ena ledet efter det andra fogats in i den enkla frågan. Den från olika utgångspunkter orimligt kompakta konstruktionen är inte makalös, eftersom detta är ett exempel på den praktiserade kon- struktionstypen. Just läroförpliktelsens parti har dock sin motsvarighet bara i vigningsritualen. I de fallen riktas emellertid orden till kandidater som efter avslutade teologiska studier före vigningen undertecknat en förbindelse, vilket sammanlagt innebär att vederbörande är underkunni- ga om vad som döljer sig t ex bakom uttrycket ”bekännelse”.63 Noteras
& Ibm 6. Arnoldsheinordningen behandlad ovan 224ff. 63 Alternativet med allokution + fråga i försöksordningen 1972 (n 58) vann inte gehör i VELKD-kyrkorna. Neuausgabe (n 60) 10. Det framgår inte om detta be- rodde på innehåll eller form. Som ersättning har prästvigningsritualets kompakt- fråga omvandlats till en serie på fem löftesfrågor för att samma sakinnehåll skulle framstå klarare. För formen åberopades såväl östlig som västlig liturgisk tradi- tion, som motivering anfördes förutom det nyssnämnda att lösningen kunde utgö- ra "ett ekumeniskt tecken”. Ibm.
kan att det i ritualen för förtroendevalda tydligen ansetts möjligt att bruka begrepp som "Amt". Den hårda kritik som riktats mot den gamla Vigningsliturgins bild av den monarkiske församlingsprästen har inte hindrat att bilden märkligt nog bevarats men nu applicerats på en kyrko- rådsoligarki, som allt skall beställa.
Att vignings- och installationsritual i VELKD-ordningen placerats i skilda avdelningar ger uttryck åt att de också sakligt sett fått olika karak- tär. Installationsritualen är inte kopior på vigningsritualen. I viss mån har bibel- och bönematerialet förändrats och en del andra justeringar skett. Främst har emellertid formen för installationshandlingi snäv me- ning ändrats. Efter försöksverksamhet med Arnoldsheinordningens ritu- al var kritiken kompakt mot installationsformel etc under handpålägg- ning.64 Under återknytning till den gamla agendan och Dresdenordning- en 1854 har installationsformeln i vissa ritual förändrats ytterligare i riktning mot den äktenskapsmodell som i viss mån präglade Arnoldshei- nordningen.65 Handpåläggningsriten är bevarad men har här fått en an- nan funktion: den knyts till den avslutande välsignelsen. Nytt är att de i den gamla agendan till sakristian hänvisade investiturelementen nu bli- vit led i installationshandlingen: handslag utväxlas, fullmakt men också andra symboler överlämnas, tex kyrknyckeln till kyrkoherde. Dessa symbolhandlingar får tala stumt. Vid biskops inställelse fogas emellertid också tydningsord till att korset hängs på ”som tecken på ditt ämbete (Amt)".66
Ambitionen att låta installationshandlingar få en egen karaktär har avkastat påtagliga resultat. Det är emellertid också påtagligt att den bear- betningen har skett inom den av förlagan satta ramen för "förnyad vig- ning”.67 Ett konkret exempel på dilemmat utgör arbetet med Arnoldsheinordningens huvudform för prästvigning, den kombinerade ordinations- och installationshandlingen. Denna fanns med i VELKDs liturgiska försöksverksamhet men den uppfattningen stadgade sig, att man inte på det sättet borde ”fläta samman” de båda handlingarna. Li- turgikommissionen prövade möjligheten att låta ordinationsavdelning- en följas av ett separat installationsparti men fann ingen ”tillfredsställan- de” lösning. Grundproblemet var att installationens ritual kopierade or- dinationens. Skapades ett installationsparti med egen profil, borde den lösningen i konsekvensens namn tillämpas också vid alla fristående in- stallationshandlingar. I det slutliga betänkandet anmäldes saken samti- digt som man såsom tillägg till ordinationsordningen bifogade ett slutligt
64 Ibm 13.
65 Arnoldsheinordningens ömsesidiga löftesfrågor kan räknas till den modellen. VELKD—ordningen har med dem och knyter därmed också an till 1952 års agenda. l VELKD-versionen reserveras lösningen emellertid för ritual som rör präster och prästvigningskandidater. I VELKD hari kyrkoherdeinstallationens fullmaktsfor- mel återinförts Kliefoths formulering ”Ich weise dich an sie und sie an dich". ””I detta fall överlämnas insigniet medan biskopen ännu är knäfallande efter välsignelsen: ”Dieses Kreuz lege ich dir als Zeichen deines Amtes um. Es soll dich und andere aufJesus Christus hinweisen, der am Kreuz fiir uns alle gestorben ist. Friede + sei mit dir!” Formen och ett snarlikt uttryckssätt fannsi 1952 års agenda. Den anges även som fakultativ möjlighet vid superintendents insättande.
”7 Till citatet ovan ri 40.
förslag för kombinationshandlingen.68 Liturgikommissionens önskan gick inte att ta miste på. Vid generalsynodens behandling blev den också villfaren: ritualet uteslöts helt enkelt!59
I vigningsritualens avdelning finns ritualen för prästvigning70 och för diakon- och kateketvigning”, dvs för Ordination resp Einsegnung. Att Arnoldsheinordningen är förlagan är fullt tydligt men även ifråga om vigninghandlingarna har bearbetningar skett. I mycket rör det sig om förtydliganden och preciseringar. Det gäller justeringar i anvisningstext. När förlagan tex anger att handlingarna infogas i "huvudgudstjänst", klargörs här, att denna skall mynna ut i nattvardsfirande. Också liturgisk text har bearbetats i klarhetens intresse. Talar förlagan om ”den offentli- ga förkunnelsens tjänst”, står det här klart att denna innefattar såväl den muntliga förkunnelsen som utdelningen av sakramenten och att "tjänst” är "tjänst i kyrkans ämbete (Dienst im Amt der Kirche)”. Ett klarläggan- de som var uteslutet i Arnoldsheinordningen på grund av meningsmot- sättningar blev möjligt i VELKD-versionen. Här heter det sålunda i litur- gisk text att vigningen (Ordination, Einsegnung) sker genom bön och handpåläggning.
Den utan tvekan största förändringen gentemot såväl Arnoldshein- ordningen som den gamla VELKD-agendan är att Ordination tillgår på ett sätt, Einsegnung på ett annat. Detta har emellertid inte sin grund i strävan att skapa åtskillnad handlingarna emellan. Förklaringen är att liturgikommissionen under anknytning till liturgivetenskaplig forskning och ekumeniska förnyelsesträvanden omarbetade ritualen. I den föränd- rade versionen deklarerades, att vi gnin g sker genom bön och handpålägg- ning, och detta praktiserades också i den liturgiska gestaltningen. Efter löftesgivningen skulle kandidaterna falla på knä och hela menighetens vigningsbön följa: ett av alla högt läst Fader vårjämte en efter uppdrags- typerna varierad kollekta med epiklesavsnitt. Till denna bön knöts handpåläggningen samtidigt som man ”med Luther" utmönstrade ordi- nators fullmaktsformel under handpåläggning. Denna förnyelse eller re- staurering har också blivit genomförd — som form för diakon- och kate- ketvigning. För prästvigningens vidkommande motsatte sig biskoparna att ordinators vigningsformel skulle strykas. Invändningar som riktats mot formelns ordalydelse fick också falla. ”Det återstod inget annat val”.72
Biskoparnas aktion för fullmaktsformeln gällde enbart vigningen till
6” Entwurf (n 59) 59 (motivering) samt kombinationsritualet i separat form: Er- gänzung zu Agende IV . . . Ordination verbunden mit der Einfiihrung . . . [1981]. ” Neuausgabe (n 60) motivering ll. Cf kombinationstypen 1952 ovan 210 n 92. 70Ritualrubriken "Ordination” motsvarar Arnoldsheinordningens ”Ordination zum Dienst der öffentlichen Verki'indigung", dvs för vigning av såväl präster som predikanter. VELKD-ritualet motsvarar tre ritual i 1952 års agenda (ovan 000 med n 4): ritualen för "Ordination eines Geistlichen”, ”Einsegnung eines Pfarrhel- fers", "Einsegnung einer Vikarin”. ” Ritualrubriken anger "Hauptamtliche Dienst”, i ritualet finns partier avpassade för resp kateket, diakon och annan uppdragstyp efter medlemskyrkornas egna beslut. Neuausgabe (ri 60) llf. ” Ibm lOf. Formeln ovan 231 n 58. I slutversionens formulering av uppdraget infördes såsom huvudalternativ ”kallar och sänder vi dig till tjänst i kyrkans ämbete”.
”tjänst i kyrkans ämbete”. Som följd därav uppstod en olikhet mellan formen för Ordination resp Einsegnung, en åtskillnad som för övrigt hade efterlysts av biskopsmötet.” En kompromiss blev emellertid möjlig. Enligt ritualet för Ordination sker vigning efter menighetens bön genom ordinators fullmaktsformel under handpåläggning. Såsom alternativ anges emellertid också en upptakt till bönen enligt vilken vigningen sker "med bön och händers påläggning", varefter handpåläggning sker redan under bönen för att fortsätta också under vigningsformeln. Därmed hänger det på den enskilde biskopen, huruvida kyrkans bön skall utgöra preludium till eller en första del av vigningshandlingen.
I anslutning till det senast anförda måste några iakttagelser i enskild- heter markeras. Huvudformen för (vignings)bönen i prästvigningsritua- let är en bearbetad version av Luthers skördearbetarbön. I slutbearbet- ningen avlägsnades den sista resten av perikopalluderingen (Matt 9:37f). Bland alternativen fanns inte utrymme för förlagans variant att Gud skall sända tjänare efter löftet till dem som ”ber, söker och klappar” (Matt 7:8).74 Vid kateket- och diakonvigning har det i vigningsbönen funnits utrymme för en Matt 9-anspelning under det att perikopen som helhet utmönstrats ur förlagans uppsättning för bibliska läsningar. På samma sätt som i prästvigningens fullmaktsformel heter det vid de andra vigningshandlingarna direkt efter vigningsbönen: "Vi sänder dig till tjänst. . .”.75 Den formuleringen korresponderar mot inledningsorden till vigningsavdelningen. Också här är det ”vi" som skall viga präst-, kateket- och diakonkandidater. Den logiska fortsättningen lyder: ”Låt oss be om den helige Andes bistånd därtill”. Alltjämt är det alltså ”vi” som viger, om än med Andens ”bistånd”. Det hade inte blivit möjligt att liturgiskt uttrycka att Gud viger med tjänare som redskap eller "masker”.
Det är tveksamt om man i vigningsritualen kan ringa in några ledmotiv för de olika uppdragen. Den gamla agendans centrala herdebild för prästvigningsritualet var så när som på ett verb utmönstrad ur Arnolds- heinordningens form. Den bilden kunde nämnas i VELKD-versionen.76 Mer framträder tanken på prästens uppdrag ”för att tjäna din kyrka i det ämbete som predikar försoning”.77 I Arnoldsheinordningen drogs kontu- rerna upp av en kyrka i vilken de döpta genom vigningstjänsten rustas ”för tjänsten i världen”.78 Det perspektivet fanns även i 1970 års yttrande om ”kyrkans ämbete” från VELKDs läronämnd, ett aktstycke till vilket liturgikommissionen också hänvisade. Utifrån CA 7 underströks där att uppdragets centrum låg i gudstjänstlivet för att värna och vinna enheten. Varken gudsfolksperspektivet eller enhetsmotivet har satt sin prägel på ordinationsritualet.
” Ibm 12. 74 Ovan 226 n 45. ” Cf n 72.
”) Ovan n 58. Efter bibelläsningarna brukas 1952 års agendas anspelning på Wit- tenbergritualets allokution (ova'n 190) att kandidaterna "hört vad som är uppdra- get åt oss såsom herdar och predikanter". Orden följer på Matt 28:18ff, Joh 20:21—23, 2 Kor 5:l9f, Ef 4:11—13 (fakultativ), 1 Tim 6:llf(nyinsatt). Cfn 58. 77 2 Kor 5-anspelningen (cf n 76) insattes i slutskedet såsom bearbetning av Wit- tenbergritualets vigningsbön. Därvid utmönstrades skördearbetarperspektivet (Matt 9:37f) ”* Främst i den allokution om tjänsten som utmönstrades (n 63).
En sannolik förklaring till det sistnämnda förhållandet är att herdemo- tivet förbundet med enhetstanken blivit problematiskt i ritual för vigning av dem som inte sänds för att göra tjänst som församlingsherdar utan som adjunkter. Annorlunda ställde sig saken i ritualen för inställande av kyrkoherde, prost och biskop. Ritualen har en gemensam uppsättning bibliska läsningar och böner. Här har det alltjämt ansetts befogat med bibeltexter enligt vilka ”ämbetsbäraren” är Kristi tjänare, insatt av An- den över Kristi hjord.79 I förbönerna framträder bilden av en tjänare med uppdrag att rusta de döpta till tjänst. Det uppdraget kräver även aktning och förbön för tjänare, som är förvaltare med ansvar för kyrkans upp- byggelse i en Ande och en,tro. Accenter av det slaget kommer också till uttryck i den löftesfråga och den allokution som i dessa handlingar riktas till menigheten.80 I detta sammanhang är det inte betydelselöst att bibel- texter om ”biskops" uppgifter utmönstrats ur 'präst'-ritual81 samtidigt som det i 'biskops'-ritualet såsom det enda gjorts en variant av löftesfrå- gan, riktad till menigheten:
K yrkoherde/ prost Biskop
Är ni beredda att ta emot NN som er Vill ni ta emot den tjänst som prästen kyrkoherde NN såsom biskop i N i Herrens namn gör bland er och lovar ni att med honom och med honom tillsammans göra tjänst för församling- tillsammans arbeta på Jesu Kristi kyr— ens uppbyggelse, kas byggande (eller: med de uppgifter som Jesus Kristus har anförtrott åt sin kyrka), så svarazJa, med Guds hjälp. så svara: Ja, med Guds hjälp.
Regianvisningar om t ex assistenter ger på liknande sätt uttryck åt upp- fattningen att biskops insättande är en tilldragelse som angår hela kyr- kan. Den ställning biskopen faktiskt har i VELKD har med andra ord fått färga också liturgin, om än i mycket återhållsam skala. För säkerhets skull måste det framhållas att det är ”prästen NN” som gör tjänst som biskop.82
79 Luk 10:16, Matt 18:18, Apg 20:28 eller som alternativ epistel 2 Tim 2:1—3, 5, alla i 1952 års agenda, som dock hade olika urval för olika installationshandlingar. 80I förmaningen från Arnoldsheinordningen har av okänt skäl följande gjorts fakultativt i slutversionen för kyrkoherdeinstallation: ”Bedenkt dass wir alle Auf- grund der Taufe zum Zeugnis und Dienst in der Welt berufen sind". *” 1952 års agenda hade med 1 Tim 3:l (”So jemand ein Bischofsamt begehrt . . ."), som ströks; som inledning till löftesfrågan Luthers ord om kallelsen "zu Bischö- fen, das ist zu Hirten und Predigern", en fras ur vilken ”Bischöfen" ströks när den återinfördes (n 76). ”2 Ang assistenter nedan. För just biskops insättande anges insignieöverlämnande med tydningsord (n 66) och enbart här anges psalm som aktens avslutning, som det ena alternativet ”Nu tacker Gud allt folk (sv ps 12), som i tysk ordinationstra- dition tycks ha brukats alltsedan reformationstiden såsom ett tyskt Te Deum. Te Deum-anvisning 1952 vid kyrkoherdeinstallation (ovan 212) är struken. VELKDs generalkonferens och biskopsmöte fastslog 1981, att kyrkans — eller prästens — ämbete, för vilket "Amt" och "Ordination” skulle reserveras, var ett och odelat och inte kunde framträda i en hierarkiskt stegrad skala. Det blev således nödvän- digt att biskopen angavs vara ”prästen NN".
6.2.4. Vigning som demokratiseradfo'rläningsakt eller kyrkans bönehandling Sammanfattning och utblick
6.2.4.1 Nutida tendenser i tysk lutherdom
I det tyska evangeliska uppbrottet från traditionell kyrko- och ämbets- uppfattning kom kyrkornas vigningsordningar att framstå som inbe— greppet av ett auktoritärt hierarkiskt system. Symbolen blev det uttryck som särskilt i 1952 års VELKD-agenda utgjorde nyckelbegreppet: ”kyr- kans herdeämbete (das Hirtenamt der Kirche)”. I det för Arnoldshein- och VELKD-kyrkorna samordnade liturgiska förnyelsearbetet har ordi- nationsordningarnas ritual avklätts mycket av det som framstått som anstötligt eller problematiskt. Mellan de båda nya ordningarna finns en eftersträvad stor överensstämmelse men också en del olikheter. Med all sannolikhet är de lika mycket betingade av historiska skäl som av olika yttre förhållanden under förnyelsearbetets gång.
Ett sätt att sammanfattande karakterisera de båda ordningarna kan vara att uppmärksamma föreskrifterna om handpåläggning och om assi- stenter. I Arnoldsheinordningen utgör handpåläggningen en rit som i samma mening är knuten till vigningshandlingar som installationer, vil- ka har karaktären av (förnyad) vigning. Men riten är och måste vara fakultativ. Vigning och installation sker efter Guds ords läsning och bön genom ordinators/installators fullmaktsformel. I VELKD-ordningen åter brukas riten på olika sätt och med olika innebörd i vignings- resp installationshandlingar. I förra fallet är det en rit som efter Guds ords läsning är knuten till vigningsbönen med dess epikles; vid ordination fakultativt på det sättet och alltid till ordinators fullmaktsformel. I instal- lationshandlingar åter är handpåläggningen en del av aktens avslutande benediktionshandling.
Ifråga om assistenter håller båda ordningarna fast vid den av reforma- torerna åberopade gammalkyrkliga regeln om två sadana. Men det sker på olika sätt. Kraven på en liturgi avpassad för ”den myndiga försam- lingen” blev en fråga om rättighet för andra än vigda att också ingå i vigningskollegiet. I Arnoldsheinordningen ledde övervägandena till re— gianvisning om obligatoriskt två assistenter (även om fler kan delta) och föreskriften: ”Bland assistenterna skall en icke ordinerad församlings- medlem .. . ingå”. VELKD-ordningen förutsätter assistenter vid såväl vignings- som installationshandlingar, men anvisningar om assistenter finns enbart i ritual som gäller dem som blir eller är ordinerade till ”kyr- kans ämbete”. I några typer av installationshandlingar anges enbart att såväl ordinerade som andra assistenter ”kan” medverka, men vid kyrko- herdeinstallation ”skall" en präst i kontraktet och en kyrkorådsrepresen- tant ”medverka”. Ordination åter utförs av biskopen ”och två ordinerade präster . . . Därutöver kan också andra kyrkomedlemmar assistera”. Vid biskops insättande leds gudstjänsten av biskop ”och två ytterligare bisko- par”; anvisning om ”andra kyrkomedlemmar” finns inte i detta fall.83
93 I vissa landskyrkor brukas andra beteckningar än biskop och för de fallen ges motsvarande anvisning.
Det finns inga kommentarer som motiverar de olika föreskrifterna. Otvi- velaktigt är de differentierade VELKD-anvisningarna tillkomna för att tillgodose krav i den samtida debatten på ett sätt som inte skulle medföra ekumeniska komplikationer vad gäller "tjänst i kyrkans ämbete". Även om "andra kyrkomedlemmar” kan delta ”därutöver", skall präst- och biskopshandlingar ske med presbyteral assistans resp episkopal samver- kan.
En huvudaspekt på de olika lösningarna av handpåläggnings- och assistentfrågorna i kyrkoblockens liturgier är att de på olika sätt sökt bryta upp från en feodalismens grundform för ämbetsförläning med löfte och fullmakt som huvudpoler. Av historiska och samtidsbetingade skäl demokratiserades förläningsmönstret i Arnoldsheinordningen, sanno- likt teologiskt motiverat utifrån tanken på de döptas prästadöme. VELKD-lösningen ifråga om assistenter blev en kompromiss som ett slags pendang till kompromissen mellan prästvigningsbön eller -formel. Sett i detta perspektiv representerar båda ordningarna stadier i en ut- veckling. Analysen bekräftar det som understrukits i båda ordinations- ordningarnas följeord. Det rör sig om ett etappmål ”i en kontinuerlig process” (VELKD), ”en station på vägen”, där utformningen represente- rar "den samstämmighet som för ögonblicket är möjlig” (Arnoldshein- kyrkorna).
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att nämna ett av diskus- sionsinläggen med anledning av 1970 års radikala förslag för EKUs ordi- nationsordning. I en debattbok 1972 publicerade superintendenten Alex- ander Völkeri en av unionskyrkorna ett motförslag till ordinationsritua- let med en relativt fyllig kommentar.84 Huvudförslaget var att vignings- handlingen återigen på reformatoriskt vis och enligt de bibliska texterna skulle ske genom bön och handpåläggning. När vigningen gestaltas som en akt med ordinators vigningsformel som centrum, väcks frågan, hette det, om man tog bönen om Andens kommande på allvar. Kyrkan hade emellertid ingen annan makt att sända tjänare än den som blev henne given. ”Det härför givna sättet är den lovprisande, epikletiska bönen, som inte frigör sig från honom som ensam är välsignande och sändan- de".85 Handpåläggningen var en rit som hörde till denna vigningsbön. Den kunde få stå för två innebörder i ett och samma skeende: som tecken för hela kyrkans epiklesbön och som tecken för Guds svar. Det var därför inte omöjligt att representanter- för den bedjande kyrkan, ordinerade och andra kyrkomedlemmar, deltog i riten samtidigt som de som vigts till att offentligt vara Guds redskap utförde handlingen i den egenskapen.86 Handpåläggningen skulle alltså på en gång vara tecken för kyrkans bön och Guds svar.
Det sistnämnda resonemanget är direkt insatt i diskussionen om de-
84 Völker 1972 31ff. Allmänna synpunkter, ritualförslag och kommentarer till det- ta ibm l3ff, 22ff resp 25ff. Ibm 50ff finns skiss till lektorsvigning (”Leseprediger”). Uppsatsen ingick i en skrift utgiven av Ev Michaelsbruderschaft.
35 Ibm 48f. ”6 Ibm l8ff, 44ff. En huvudsynpunkt är den klassiska, att de ordinerade lokalt liksom regionalt representerar en vidare kyrkogemenskap. Av det skälet diskute- rades deltagande också av representanter för andra konfessioner.
mokratiserade former, där den tänkta lösningen var ett slags dubbelex- ponerad symbolik. Tyngdpunkten i förslaget ligger dock på en ordinatio- nens omvandling från en förlänings- till en bönehandling i en evangelisk kyrka likaväl som i den då nyss reviderade romersk-katolska pontifikale- liturgin. lnför den frågan ställdes fler lutherska kyrkor. Det kan vara intressant att på denna punkt göra en hastig utblick till två lutherska kyrkor under mycket olika villkor: kyrkorna i Frankrike och i USA.
6.2.4.2 Tendenser i fransk och nordamerikansk lutherdom
När det gäller den lutherska kyrkan i Frankrike har denna mött redan tidigare i denna framställning. Gemensamt med den reformerta kyrkan lät den 1960—61 utforma en vigningsordning, som låg till grund för den franska lutherska agendan 1965. Vid ordinationen utgjordes den centrala vigningshandlingen av kyrkans bön med lovsägelsen och bönen om An- den ”över vår broder NN, som vi helgar åt din tjänst och viger till pastor i din heliga kyrka, tjänare åt Ordet och sakramenten”.87 År 1976 antogs en reviderad ordinationsordning vari prästvigningens karaktär av kyrkans bönehandling accentueras än mer.88 Ordets gudstjänst har fått särskild kollekta och särskilda läsningar om kyrkan och de olika uppdragen i denna.89 En trinitariskt uppbyggd inledning till vigningsdelen tar upp Guds handlande med sitt folk och interfolieras med församlingssång av Ps 136zl, 2 resp 10. Sedan kandidaten presenterats och avlagt löften, följda av ett församlingslöfte, kommer den bearbetade vigningsbönen. I det justerade skicket har epiklesen fått följande lydelse:
Vi ber dig, Gud vår Fader, skänk och förnya Andens gåva åt vår broder NN som vi viger (ordonnons) till pastori din kyrka, Kristi vittne i profeternas och apostlar- nas kyrka.
Av de två vigningstermerna (consacrer, ordonner) återstår en, som allt- jämt knyts till den bedjande menigheten. Samtidigt ger hela liturgin ut— tryck åt uppfattningen att Gud som skapat himlen och jorden och utfört frälsande gärningar förmår och vill utse och utrusta sina tjänare. I stället för den äldre traditionens vigningsformel följs bönen av ordinators häls- ning till den nyvigde: ”Gläd dig och fatta mod. Frälsaren är trofastl”.
I nordamerikansk lutherdom förenades en rad kyrkor med främst tysk och skandinavisk bakgrund i de båda unionerna American Lutheran Church (ALC) 1950 och Lutheran Church in America (LCA) 1962. Ett led i unionsarbetet utgjorde arbetet på den för de båda blocken gemensam- ma enhetsliturgin 1958, följd av ordningen för olika typer av kyrkliga handlingar 1962.90 I den senare ingick ordinationsordningen. För präst-
” Ovan l39ff samt Liturgie 2 1965 99ff. 88 Liturgie d'ordination et d'installation (stencil) [1976]. Häftet har enligt uppgift på omslaget antagits av den franska lutherska kyrkan juli 1976. Det är troligt, men inte kontrollerat, att liturgin utarbetats gemensamt för också den lutherska kyrkan i Elsass-Lothringen och den reformerta kyrkan där och i Frankrike såsom halvt-
annat decennium tidigare (ovan 139). ” Jer 1:4—9, Rom 12:3—6, Matt 16:13—19. I den nya versionen finns inte Matt 28:18—20 placerad under rubriken ”Institution” (ovan 140). 90 Eckerdal 1981 294ff. För det följande Occasional Services 1962.
vigningens del kan ritualet kortast karakteriseras som en sammanjämk- ning av luthersk och anglikansk ritualtradition. Det betyder för central- partiets del att löftesfrågor med edslig förbindelse följs av vigningsfor- mel och investitur med fullmakt. Först därefter kom Fader vår med Lu- thers kollekta och välsignelsen. Det som i Wittenbergordningen utgjorde centralpartiet hade trängts ut i periferin till förmån för ordinators vig- ningshandling. Med tydliga BCP-klanger formulerades följande:
[Ordinanden knäfaller och under handpåläggning säger ordinatorr] Herren förläne dig den helige Ande för en prästs uppdrag och arbete i Guds kyrka, vilket blir dig anförtrott på grund av kyrkans bemyndigande genom våra händers påläggning. I Faderns . . . namn.
[Ordinatus reser sig, tar emot bibel och stola. Ordinatorzl Tag emot fullmakten att predika Guds ord och dela ut de heliga sakramenten i kyrkan.
Det skall tillfogas att denna lösning var resultatet av ett arbete, där meto- den var att vinna enhet genom att restaurera en för de många olika före- nade kyrkorna gemensamma tradition före särutvecklingarna i de enskil— da kyrkorna.
Det lutherska liturgiska arbetet på en enhetsordning hade inte mycket mer än slutförts då ett nytt inleddes år 1966, gemensamt för de båda stora kyrkorna (ALC, LCA), den stora Missourisynoden och den lutherska kyrkan i Canada. Den direkt utlösande faktorn var otvivelaktigt det då inledda projektet för en bred evangelisk union (COCU), som lutheraner- na deltog i som observatörer.” När den lutherska liturgikommissionen på 70-talet reviderade ordinationsordningen var alltså en heldel förarbe- te redan utfört i samarbetet mellan olika samverkande kyrkor.92 Såsom led i den liturgiska försöksverksamheten publicerades år 1977 en serie ritual för en ny ordinationsordning. Med ledning av erfarenheterna full- följdes revisionen, och den nya ordningen intogs i 1982 års upplaga av volymen för kyrkliga handlingar.” För prästvigningens del kan struktur- schemata illustrera utvecklingen:
Prästvigning 1962 Prästvigning 1977 Prästvigning 1982 Veni sancte Spiritus Veni sancte Spiritus Veni sancte Spiritus Presentation Presentation Presentation
' Kollektbön Läsningar94 Läsningar” Läsningar94 Allokution Apostolicum
9' Eckerdal 1981 299ff. ” Ovan 86 med n 77. 93 The Rite for Ordination 1977, Occasional services 1982.
941962 års läsningar: Joh 20:21—23, Matt 28:18—20, ] Tim 3:1—4, 6f; 1977 och 1982 enbart de två förra, 1982 därtill den i detta sammanhang originella texten 1 Kor 11:23—26. I ett konfessionshistoriskt perspektiv är det intressant att en lu— thersk liturgi i prästvigningsordningen sätter in nattvardens *instiftelseord'. I ett nutida ekumeniskt perspektiv framstår läsningen som uttryck för strävan att po- ängtera prästens roll att tjäna offentligt = i gudstjänstfirandet. Cf den tyska lu- therska läronämndens uttalande 1970 (ovan 229).
Prästvigning 1962 Prästvigning 1977 Prästvigning 1982 Löftesfrågor Löftesfrågor Löftesfrågor Edlig försäkran Löfte om förbön Litanian95 Veni creator Spiritus Vigningsformel med Vigningsbön med Vigningsbön med handpåläggning handpåläggning handpåläggning — Lovsägelse — Epikles — Epikles — Förbön — Förbön Proklamation Bibel, stola+tydning96 Bibel + tydning96 Stola + tydning96 Stola + tydning96 Förmaning97 Förmaning97 Fader vår Skördearbetarbönen Välsignelsen Församlingslöfte98 Välsignelsen Välsignelsen Församlingslöfte98 Kyrkans allm förbön Proklamation Pax i ord + handling Pax i ord + handling Nattvardsprefationen Offertoriet Offertoriet
Översikten beskriver kort sagt utvecklingen från medeltida till gammal- kyrkligt vigningssätt, från ordinators ämbetsförläning efter givna löften till en kyrkans bönehandling. 1977 års version är en intressant mellan- form. Den publicerade ordningen utgjorde en kompromisslösning, se- dan bestämda krav framförts på vigningsformels återinförande med an- ledning av liturgikommissionens ursprungliga lösning med enbart vig- ningsbön. Kompromissen blev ordinators proklamation (”Let it be ac- claimed . . .”) att vigning skett och härtill fogades de gamla fullmaktsor- den, förstärkta med treenighetsformeln.99 Med några års erfarenheter i
” Litanian kan betecknas som en variant av ortodoxins fredslitania, förmedlad till USA främst genom CSI-liturgin l958/—62 (ovan 70). % Tydningen 1962 i textcitatet ovan. 1982 brukades en lydelse vid bibelöverläm- nandet som kan betecknas som en omarbetning av tydningsorden 1962. För stolan används tydningsord om arbete i Kristi lydnad och i tillit till hans löfte + Matt 11:28—30. 1982 bevarades det sistnämnda tydningsordet orört. *” Historiskt kan partiet betecknas som resten av assistenters bibelord under hand- påläggning enligt uppkommen tysk modell, som i 1977 och 1982 års ordningar blivit ordinators ord: 1 Tim 6:llf(l982), Apg 20:28, I Pet. 5:2—4, ] Kor 4:1—2 (l982) samt en kort tillämpning. . ” Menigheten lovar ta emot de vigda som Kristi sändebud och att bistå dem med förbön och hjälp. Menigheten, förtydligas det l982, är ”assembled as the people of God and speaking for the whole Church”. Ordination förenad med installation på första missiveringsorten skall förekomma endast under "exceptional circumstances”. I sådana fall infogas installationselement omedelbart före Pax. ” Brand 1976 l6ff. Med anledning av kritiken publicerades en uppsats på det provokativa temat, om ordinationens centralbandling var till för att kyrkan skulle be om Andens gåvor eller för att ordinator skulle meddela dem, dvs om handpå- läggning skulle ske under bön såsom föreslogs eller under vigningsformel enligt gällande ordning och framförda krav. Uppsatsen var skriven av ordföranden i liturgikommissionens arbetsgrupp för ordinationsordningen: Quere 1975 322ff (”Imparting or Exploring the Spirit”).
ryggen kunde kyrkorna fatta modet att låta handlingen vara en böne— handling. Ordinators fullmaktsord ersattes med en nu utbyggd lovsägelse över Guds väldiga gärningar på samma sätt som i en rad liturgier i den ekumeniska familjen.l Efter anspelning på Ef 411 lf följde epiklesbönen: Evige Gud, utgjut för din Sons Jesu Kristi skull din helige Ande över N och fyll honom med nådegåvorna (för Ordets och sakramentens tjänst).
Proklamationen bevarades utan de övernödiga fullmaktsorden i en helt annan funktion: som inledning till de nyvigdas mottagande genom frids- hälsningen, utväxlad på olika sätt i hela kyrkan, också med ”applåder”. Samtidigt har karaktären av bönehandling förstärkts genom litanians förböner för kyrkan och epiklessången Veni creator i den anglosachsiska versionen, biskop John Cosins metriska form. Med några traditionsbe- tingade undantag2 blev liturgin som helhet ännu en i den ekumeniska gruppen. Det skall tillfogas att de nordamerikanska lutheranerna liksom de franska ifråga om andra uppdragstyper tillämpat samma synsätt som mött hos de tyska. Liturgiskt är ritualet för diakonissvigning format efter samma mönster som prästvigningens. Men prästvigning heter ”ordina- tion”, diakonissvigning ”setting apart cf(avskiljning)”, motsvarande det tyska ”Einsegnung”. För det i USA nyinförda biskopsuppdraget har ut- formats en ordning, som rubriceras ”installation”, till typen närbesläk- tad med VELKD-ordningens ”Einfiihrung”.
Det hör till saken att luthersk syn på episkopalt uppdrag i hög grad problematiserats inte minst i USA genom bl a dialogen med romersk- katolska kyrkan. Frågan behandlades på internationellt plan i en dialog som avkastade ett betänkande 1981, ungefär samtidigt som Faith and Order-arbetet mynnade ut i det 5 k Lima- eller BLM-dokumentet om ”vigningstjänsten (ordained ministry)” och struktureringen av uppdrags- typer inom detta.3 För lutherskt vidkommande hade år 1977 inletts ett
' Vigningsbönen och särskilt lovsägelsen ärjämförbar närmast med episkopalkyr- kans i USA (ovan 900. 2 Istället för en allokution om uppdragets innebörd används 1977 och l982 mo- dellen med korta bibelord (n 94) samtidigt som ett mycket fylligt urval meddelas för GT-, epistel- och evangelieläsningarna i Ordets gudstjänst, med utläggning i predikan. På motsvarande sätt utformas förmaningen efter vigningsbönen (n97). Egendomligt nog infördes 1982 Sursum corda såsom solenn inledning till vig- ningsbönen trots att böneavdelningen redan inletts med litanian och Veni creator Spiritus. Cf härtill ovan 42 med n 70. 3 I den amerikanska dialogen publicerades ett betänkande 1970, som gav utt'yck åt en anmärkningsvärd consensus i nattvards- och ämbetsfrågorna: Lutheans och Catholics in Dialogue 4 1970. I det gemensamma uttalandet behandladesbl a vigningstjänstens strukturering i tjänstetyper ibm 13, med lutherska kommentarer till ställda frågor ibm 54f (prof W A Quanbeck ) och 56ff (prof George A Imd- beck). Den internationella dialogen: Das geistliche Amt in der Kirche 198l,vari struktureringsfrågan behandlas 33ff (art 40—58, särskilt 47), cf även vigningifrå- gan ibm 29ff(art 32—39). I kommissionen (ovan 220) deltog från amerikanskthåll prof Lindbeck, ordf för den lutherska delegationen. Lindbeck deltog för ö'rigt som luthersk observatör i Andra vatikankonciliet ochi den därefter inledda itter- nationella dialogen. Utdrag ur dialogdokument och kommentarer därtill finrs på svenska i Thunberg-Persson 1974. Faith and Order-arbetet: 1982 års dokunent med orientering om arbetet i Dop, nattvard, ämbete l982.
särskilt studiearbete om ministerium ecclesiasticum inom Lutherska världsförbundets ram. Som ett led i det arbetet blev det angeläget att år 1982 ordna en speciell internationell konsultation om ”luthersk uppfatt- ning om biskops uppdrag”.4 Ett studium av slutdokumentet visar att det var befogat att vid utgivningen framhålla, att arbetet bara börjat. Över- läggningen ”bekräftade att ytterligare rådplägning behövs både inom den lutherska familjen och ekumeniskt”.5 Allmänt uttryckt tycks den lutherska diskussionen om vigningstjänst, vigning och uppdragstyper ha kommit för sent för att få konsekvenser för de tyska och amerikanska vigningsordningarnas liturgier för olika uppdragstyper.
I ett avseende kan man registrera en klar kursändring i den amerikans- ka vigningsordningen. Av historiska skäl har prästvigning varit förbun- den med installation i tjänstgöringsförsamlingen, i Missourisynoden närmast som en upprepbar kombinationsordningf> Inte minst i det sist- nämnda perspektivet är det intressant att en kombinerad vignings- och installationshandling enligt 1982 års ordning får praktiseras endast så- som ett yttersta undantag.7 Skälet är inte det liturgitekniska problem som anmäldes av VELKD-kommissionen, nämligen att det inte blev annat än en upprepning om installationsdelen skulle placeras efter vigningsde- len.8 Tekniskt var det amerikanska problemet snarast det motsatta. In- stallationen har nämligen fått sin egen profil såsom en församlingshög- tid, där den nya medarbetaren blir introducerad och genom olika sym- bolhandlingar mottagen av församlingen. Handlingen behöver inte be- skrivas närmare, ty till typen är den en motsvarighet till episkopalkyrkans nya form.9 Sedan installationen blivit en handling på egna villkor, kunde vigningsliturgin lättare befrias från element av feodal förläningskarak- tär. Vigningen (ordination/setting apart) har fått bli en kyrkans böne- handling, präglad också liturgiskt av övertygelsen att Gud hör bönen och sänder sina tjänare genom att gripa in med sin hand, synliggjord i de vigda tjänarnas handpåläggningw
”* Lutheran Understanding of the Episcopal Office (stencil) 1983. Konsultationen hölls 29 nov—2 dec 1982. Deltagare var från Nordamerika biskop David Preus, ALC, och biskop S T Jacobsen, Canadas lutherska kyrka. Till staben hörde dr Eugene L Brand, som varit den amerikanska lutherska liturgikommissionens sek- reterare.
5 Ibm 6. bTappert 1968 l42f, Brand 1976 19. 7 Ovan n 98. ” Ovan 233f. 9 Ovan 951". '0 I USA förekom 1976 enligt Eugene L Brand (n 4) att även andra kyrkomedlem-
mar deltog i handpåläggningen ”in einigen vom norwegischen Pietismus gepräg- ten Gemeinden”. Kirche als Familie 1976 45. Detta var tydligen så mycket undan- tag att det inte präglat regianvisningar om assistenter i Occasional Services l982.
6.3. Danska kyrkan
6.3.1. Från kyrkans bönehandling till ordinatorsförläningsakt
under bön Präst- och biskopsvigningar 153 7/39— 1685
6.3.1.1 Bönehandlingarnai Kirkeordinantian 1537/1539
1 Danmark blev reformationen påbjuden 1536. I anslutning därtill drog Christian Ill samman kyrkomän som skulle utforma en kyrkoordning." På våren 1537 förelåg ett förslag på latin — nu känt enbart i en dansk översättning — som sedan det bearbetats i kungens kansli blev sänt till Wittenberg för granskning av Luther m fl.12 På begäran returnerades både förslaget och Johannes Bugenhagen, som i Kobenhavn ledde arbe- tet på slutredigeringen. I september 1537 auktoriserades den latinska texten, två år senare en dansk översättning, som 1542 förklarades sara ”den rätta ordinantian”.l3 Med den hade den evangeliska kyrkan också en fastställd ordinationsordning med en kortfattad teologisk kommen- tar. Här fanns ett av Europas tidigare evangeliska prästvigningsritual och den äldsta fastställda formen för vigning av biskopar. Kyrkoordningen föredrog dock den latinska beteckningen superintendent, förmodligen för att understryka tillsynskaraktären och för att undvika ett belmtat uttryck. Inskjuten i prästvigningsritualet finns en typisk deklaration: ”bis- kopen, det är superattendenten”.'4 Med all sannolikhet togs ordinations- ordningen i bruk samma dag den auktoriserades. Den dagen vigde super- intendenten Bugenhagen en rad superintendenter, sju för Danmark och en för Norge. I det danska förslaget till kyrkoordning fanns föreskrifter om präster- na och biskopar förutsattes. Bland ”ceremonierna” fanns dock bara for- men för prästvigning. När förslaget bearbetades, bevarades den givna dispositionen, varför ett extra kapitel om biskopar (superintenderter) och deras vigning blivit ett slags avslutande appendix. Liksom dispostio- nen vittnar också ritualen — eller snarare de utförliga anvisningarnt — för vigningshandlingarna om skillnaden i bakgrund. De två handlingar- na har var och en fått sin profil. Formen för prästvigning har byggts ut ytterligare i ordningen för superintendentvigning. Ritualet för prästvigning, grundformen, byggde i det ursprungliga danska förslaget på Bugenhagens Hamburg- och Liibeckordning 1529— 31, varifrån också mycket av den teologiska kommentaren hämtas.IS
” För detta och det följande särskilt Lindhardt 1977 7ff, Faehn 1984 249ft —— Artiklarna är skrivna i samband med den danska resp norska liturgikommissio- nens arbete med ordinationsordningens revision. '1 Kyrkoordningsförslaget jämte kanslitillägg tryckt i Kirkehistoriske Samlinger ] 1849, ang präster ibm 8lff, om superintendenters uppgifter llOff. ” "Den rette ordinans" blev tryckt och utsänd först 1542. Omtryckt i Danske Kirkelove 1 1883, om präster ibm 75ff, superintendenter 106ff, 126ff. Citatetibm 78. 1537 års latinska ordinantia tryckt i Feddersen 1934: om präster och suprrin- tendenter ibm 26ff, 61ff. ” Ibm 78. '5 Ovan 202f.
Som där ströks under att rätt ordo eller ”denna andliga ordning” betyd- de, att kallade och prövade genom bön och handpåläggning sändes för att predika evangeliet och ”icke att göra men att dela ut sakramenten”. Vigningen utgjorde ”inget annat än ett skick uti kyrkan att kalla någon till att tjäna uti Guds ord och sakramenten”. Den som kallats skall prö- vas, och sedan skall ordinator i liturgin under handpåläggning ”läsa över honom en kollekt på danska till vilken folket skall svara Amen”. Det är vad kyrkan skall och kan göra. Sedan måste man överlåta åt ”Herren Gud allt saken”.
Även om både motivering och riktlinjer för vigningshandlingen i kyr- koordningsförslaget baserats på Bugenhagens Hamburg-Läbeckord- ning, kan man inte säga att den blivit ”rätt och slätt övertagen” därifrån.”) Den danska versionen hade särdrag, och de blev mer markanta vid över- synen i kungens kansli. Danskarna tycks inte ha varit bekanta med Wit- tenbergs ordning, i bruk sedan halvtannat år. Den formen utnyttjades i slutredigeringen.'7 Men också i den slutgiltiga utformningen har den danska vigningsordningen sin egen profil, som delvis knyter an till sen- medeltida tradition i Lundaprovinsen.'8 Några särdrag skall anföras.
[ dansk tradition kom vigningshandlingen inte efter predikan som i Wittenberg utan redan efter episteln för att följas av nattvardsfirandet. Den reguljära ordgudstjänsten ersattes med vigningsavdelningen i en speciell vigningsmässa.” Efter episteln presenterades vigningskandida- terna från predikstolen. Om blivande präster hette det, att de kallats och prövats och därför skulle ”ordineras och skickas inför altaret, med heliga ords uppläsning, förmaningar, händers påläggning och en gudlig bön till Gud”. Uppmaningen till tacksägelse och bön följdes av Veni sancte Spi- ritus med versikel och kollekt.20 Så långt var ordningen i stort sett likadan för präst- och biskopsvigning, men sedan skilde sig handlingarna åt.
För prästvigningens del bevarade slutredaktionen väsentligen den form som kungens kansli angett. Efter en i evangeliska ordinationsritual
”> Så Lindhardt 1977 14. '7 Vid denna tid — 1537 — hade Wittenbergordningen en utformning som är känd genom de två äldsta versionerna i WA 38 423ff H-spalten. Till det äldsta, senare utmönstrade skiktet hörde Ps lO4:30 som versikel till Veni sancte Spiritus samt allokutionen på 1 Tim 4:4f(ovan 188ffn 8, 14, 17). De element som försvann i Wittenbergritualet bevarades i den danska versionen. Det är möjligt att Witten- bergformen var källa för den danska i dessa avseenden. Cf nedan n 22. ”* Lunda- och Roskildepontiflkalena trycktai Strömberg 1955, med utredning om senmedeltida utvecklingsdrag ibm fr å 55ff, 73ff. I Lindhardt 1977 8 avvisas ett samband med medeltida vigningstradition. Med Faehn 1984 249 med n 3 måste framhållas att saken återstår att undersöka. Exempel härpå nedan. '9 Placeringen efter episteln fanns i Läbeck-Hamburgformen men i det danska förslaget (n 12) angavs platsen efter predikan. I slutversionen kastades ordningen om trots att Wittenbergformen hade placeringen efter predikan. Den danska om- kastningen kan ha dikterats av traditionshänsyn. Traditionsanknuten var anvis- ning om prästvigning på sön— eller helgdag. 30 Det danska förslaget (n 12) angav sången men inte versikel och kollekt. Slutverl sionen har noga taget angett hela serien enbart för biskopsvigning. Den tycks ha tillämpats även för prästvigning, Lindhardt 1977 17. Som versikel angavs Ps [04:30 (cf n 17). Karaktären av böneavdelning understryks av regianvisning om knäfall av ordinator etc.
ovanlig läsning (Tit 1:5-9) skulle biskopen hålla en förmaning enligt an- visningar om prästens uppgift att predika och undervisa rätt om bot, kors, lydnad mot överheten och goda gärningar, dela ut sakramenten osv. Ordinander skulle så högt och tydligt för allt folket lova att efter Guds nåd ”göra allt detta”. Biskop med assistenter skulle lägga händerna på var ordinand och be Fader vår och en kollekt och församlingen in- stämma med Amen. Därmed hade vigning skett och avdelningen slutar med en dansk psalm, ”Dig, helge Ande, bedja vi”. Förslag och slutredak- tion angav inte någon viss vigningskollekta, men det var nog meningen att den bön skulle brukas som fick en specialform för biskopsvigningen.Zl Med bönehandlingen var _allt gjort som skulle ske. Kansliversionen och slutredaktionen framhöll detta genom påpekandet att ”skapelsen görs helig med Ordet och böner” (1 Tim 4:4f).22
För biskopsvigningen har leden utvecklats mer. På böneavdelningen följer ordinators tal till folket utifrån Ef4:7ff, ett för prästvigningen bara antytt ställe. Man måste tacka och be, eftersom Gud inte bara sände sin Son utan också genom honom skänkt ”denna kyrkans tjänst” och sänder ”predikanter och lärofäder” som med ”det ljudande ord” delar ut evangeliets gåvor. Ps 8 sjungs på latin, och ”med få ord” skall den tilläm- pas på Kristi predikanter och rike. Förmaningen om biskopens uppgifter skulle leda fram till löftet:
Lovar Ni detta? — Ja, det lovar jag. — Giv mig Er hand därpå. — Så räcker han honom handen!
P5 134 sjungen på latin följs av några ord som för över till bibellektioner, förutom Tit-stället Apg 28:20—32 och det mindre vanliga 2 Tim 4:1—8. Tillämpningen framhåller att kyrkotjänsten är Gud välbehaglig och nyt- tig för kyrkan och att det är Kristus själv som handlar genom sina tjänare, ”predikar, ger sakramenten, straffar, förmanar och tröstar”. Med an- knytning till 1 Tim 4:4f och 14, Matt 9:37f osv understryks Ordets och bönens kraft att helga, vikten av att be Gud sända skördearbetare men också av att inte vara för snar att genom handpåläggning ordinera, efter- som det var predikanter och inte mässpräster som behövdes. Med hänvis- ning till den mosaiska lagen och bruket ”i fordom tid” att lägga händer på det man offrade stod det klart att electus nu i Jesu namn och efter apostoliskt bruk skulle offras åt Gud för helig tjänst.
Också denna biskopsvigningens bönehandling under handpåläggning inleds med Fader vår som följs av den kollekta som blev utsatt i biskops- vigningsritualet. Det är en skördearbetarbön, som med lätt hand apterats för biskopsvigning:
Så ber vi nu din outsägliga godhet, att du nådigt vill se till denne din tjänare N, vilken vi uti ditt namn utväljer till det heliga biskopliga ämbetet uti kyrkan . . .
Att Gud skall nådigt se till tjänaren som förs fram är en bön som motsva- rar Lutherritualets bön om Andens rikliga utgjutelse över den som kal-
2' Att biskopsvigningsbönen förutsatts bli använd i apterat skick också vid präst- vigning antas i Lindhardt 1977 17, antyds i Faehn 1984 251. Cf nedan n 24. 32 I Tim 4:4f spelade en nyckelroll i de äldsta Wittenbergversionerna (n 17). Bibel- stället var emellertid utnyttjat redan i den danska kansliversionen.
lats.23 Att saken uttryckts så annorlunda är inte ägnat att förvåna. Förla- gan är nämligen inte såsom antagits någon Lutherversion av skördearbe- tarbönen utan Bugenhagens i Hamburg-Läbeckritualen. Med obetydliga jämkningar följer den danska versionen sin förlaga ganska nära utom just i det citerade inskjutna avsnittet. ”Vår valde predikant”, som det hette i förlagan, fick bli den citerade relativsatsen.24 Sedan hela menighe- ten sagt sitt Amen, slutade handlingen också i detta fall med Andepsal- men på danska.
Det finns framför allt två ting att understryka. I prästvignings- och än tydligare biskopsvigningsliturgin ansågs det angeläget att knyta an till den medeltida traditionen med vigningslöftePÄ Vid denna tid fanns inte sådana i någon av de tyska förlagorna. Redan på utkaststadiet fogades elementet in, vid slutjusteringen tillfogades handslagets bekräftelse. Kyr- koordningen innehöll särskilda formulär för förbindelsen att fungera som rätt präst resp biskop.26 Det innebar för biskopar bl a förbindelsen att öva tillsyn över prästerna liksom skol- och socialväsendet. Särskilt biskopar avkrävdes också lojalitetsförklaring mot kungamakten. Men fastän sådana förbindelser avgetts i samband med vigningen, skulle ock- så löftesgivning med bekräftelse ingå i själva vigningsliturgin.
Det andra som bör strykas under är att den danska vigningsordning- ens ritual formats som kyrkans bönehandlingar. När prästvigning sker i domkyrkan eller när ny biskop vigs där med en grannbiskop som ordina- tor är det lika mycket kyrkans bönehandlingar. Särskilt i ritualet för biskopsvigning markeras det genom regianvisningar. Grundregeln var att ”allt detta här skall på danska läsas [så] att kyrkan må förstå vad där säges”. De latinska sångerna skulle också kommenteras på danska men ”med få ord”, så att folket inte tröttnade. Karakteristisk är anvisningen att folket skall dra sig mot koret och ordinator ner mot folket när vig— ningshandlingen tar vid. Det var uppenbarligen meningen att alla skulle delta i vigningsbönen för att sedan instämma högt med sitt Amen. Det var den liturgiska tillämpningen av Matt 9:37foch ] Tim 4:4f. Alla skulle delta i enlighet med den regel som gäller: att — som det heter vid biskops- vigning — denna ”vigning bliver helig genom dessa två stycken som är Guds ord och en gudlig bön”.27 Mer kunde man inte göra, men detta skulle man göra gemensamt och så lämna saken i Guds hand.
33 Ovan l9lf. ” Om Bugenhagenversionen ovan 202f med n 66. I Lindhardt 1977 20 citeras bönen i den danska lydelsen med kommentaren att den har sin upprinnelse i Luthers bön. Cf ibm l7. Bönen anges ibm som ett bevis för att den danska vig- ningsordningen blivit ”starkt påverkad av Luthers formulär”. Ibm 18.1 Faehn 1984 251 med n 12 anges att bönen i kyrkoordningens danska och latinska lydelse är ”tämligen självständig” i förhållande till Luthers bön, bevarad i olika versioner (vid denna tid dock enbart två, n 17 ovan). — Ibm framkastas förslaget att kollek- tan placerats i ritualet för biskopsvigning eftersom detta skulle brukas omgående vid den första biskopsvigningen. Hypotesen kanske kan justeras därhän att det ansetts lämpligt att i detta ritual trycka en specialversion av Althamer-Bugenha- genbönen. Bön om biskopar fanns ej men väl Althamerbönen om ”Kristi ords tjänare” fr o in En ny bedebog 1531 och Haandbog 1535. Gierow 1948 54, 66f, 69f. 35 Cf härtill nedan 344f, 367. 3” Ederna i kyrkoordningen (n 13) 75 resp 126f står före resp vigningsritual. 3" Citaten ibm 128, 132.
63.12. Förläningsakter under bön i Kirkeritualet 1685
Efter halvtannat sekel auktoriserades den reviderade ordinationsord- ningen, som då inte längre var placerad i kyrkoordningen utan införd i en liturgisk bok, Kirkeritualet 1685.28 Den överföringen har väl bidragit till en redigering mer i ritualform. En hel del av de förändringar som infördes har sannolikt haft tradition. Troligen hart ex skördebönen allt- sedan reformationstiden med jämkningar brukats också vid prästvig- ning, även om den först nu markeras att inlånet skall ske.” Med eller utan stöd i praxis kom de båda olika ritualen att i någon mån närmas varand- ra.30 Men likafullt har resp handling sin profil som följande visar.
Biskopsvigning Prästvigning Efter mässans epistel: Efter mässans epistel: Presentation Presentation
— av electus — av kanditaterna — av handlingen — av handlingen Fader vår Fader vår
Veni sancte Spiritus med versikel och kollekt Fritt vald läsning Utläggning om ”det allra heligaste predikoämbetet” Den valdes levnadsbe- skrivning med votum Domine, domine noster (Ps 8)
— Körsång —— Utläggning
Biskops uppgifter enligt kyrkolagen
Ämbetet antvardas Löftesallokution, fråga, löfte och handslag Ecce nunc benedicite (Ps 134)
— Körsång - Utläggning
Läsningar
— Tit l:5ff, Apg 20:28,
2 Tim 4: lff Allokution Bön under handpåläggning
—— Fader vår —— Skördebönen
Dig, helge Ande, bedja vi
Predikan av den nyvigde
Nattvardsliturgin
Veni sancte Spiritus med
versikel och kollekt Läsning Tit 1:5ff + ev fritt vald text Utläggning om ”det heliga ämbetet”
Allokution, fråga, __ löfte och handslag Ambetet antvardas
Allokution Bön under handpåläggning — Fader vår
— Skördebönen (anpassad) Dig, helge Ande, bedja vi Predikan av nyvigd Nattvardsliturgin
" Kirkeritualet 1685 (här undersökt efter en upplaga 1762; cf om denna Borre- gaard 1953 10). — För det följande även Borregaard 1953 59, 78f, 98f, l49ff. ” Så Frehn 1984 251, cf ovan n 24. 30 Ibm 256 sammanfattas sådant varigenom de två ritualen harmoniserades.
Strukturen har blivit särskilt komplicerad vid biskopsvigningen. Den var den stora begivenheten som centraliserats till kungens Kobenhavn och firades efter inbjudan till stadens honoratiores och prästerskap. Nya led har tillkommit, trots att de är likartade tidigare. Electus skall t ex presen- teras från predikstolen och därtill presenteras genom uppläst levernesbe- skrivning. Till serien av utläggningar har kommit fritt vald text och vig- ningstal, som inte borde överstiga en timmas längd.
Av större vikt är tyngdpunktsförskjutningen i vigningshandlingen i inskränkt mening. Till kyrkoordningens utbyggda löfte med det bekräf- tande handslaget, nu avgivet även vid prästvigning,” har fogats ännu ett led enligt det feodala mönstret: vigningsformeln. Den är markerad men inte formulerad för biskopsvigning.32 För prästvigningens del finns i gengäld tydliga regianvisningar och en i sin helhet utskriven formel med följande lydelse:
Därefter knäfaller de (kandidaterna) igen, såsom tidigare,33 och då överlämnar (overlevererer) biskopen åt dem det heliga ämbetet med bön och händers påläg- gande, så sägandes:
Så antvardar (overantorder) jag nu åt er det heliga präst- och predikoämbetet enligt det apostoliska skicket iGuds. Faderns, Sonens och den helige Andes, namn, och ger er makt och myndighet att som rätta Guds och Jesu Kristi tjänare härefter predika Guds ord, enskilt och offentligt i kyrkan, att utdela de högvördiga sakra— menten enligt Kristi egen instiftelse, att binda de halsstarriga i synden och lösa de botfårdiga från den, och eljest allt som ankommer på detta Guds heliga kall, enligt Guds ord och vårt kristliga skick och bruk.
sn
Det har hävdats att formeln blev starkare” än någon som eljest var känd ide lutherska kyrkorna”.34 Den är i varje fall både mäktig och klargöran- de. Biskopen (”jag”) åberopar apostoliskt skick för att i Guds namn ”för-
3' Handslaget utväxlat vid biskopsvigning mellan electus och ordinator (dvs de i princip enda närvarande ur ”biskopsståndet'), vid prästvigning mellan ordinand och biskop samt närvarande präster. Bekräftelsetecknet är uppenbarligen samti- digt kollegialitetssymbolen. ” Kirkeritualet anger bara att ordinator ”i den heliga Trefaldighets namn antvar— dar honom det heliga ämbetet”. I Borregaard 1953 151ff görs den osannolika gissningen att formeln inte skrivits ut, eftersom det skulle vara genant att termen ”biskops-” och ej ”superintendentämbetet” brukats. Om terminologiskiftet var besvärande, borde hela ritualets myckna talande om biskopsämbetet ha varit ge- nant. I Lindhardt 1977 28 antas att vigningsformeln i biskopsvigningsritualet en- bart markerats av kyrkopolitisk anledning. Kyrkomännen ville inte genom att skriva ut lydelsen riskera kunglig opposition mot en formulering av biskops myn- dighet som kränkte kungens maktsfär. Genom att avstå från ett formulerat förslag undvek man en kunglig omformulering och fixering av gillad lydelse. Gissningen förefaller rimlig. Cf för den likartade situationen i Sverige vid denna tid nedan 392. ” Kandidaterna hade ”tidigare” avlagt löftet i vasallens knäfallande ställning men rest sig för att utväxla handslaget. ” Lindhardt 1977 24. Ibm 24f antas syftet ha varit att stävja konfessionellt (ro- merskt-katolskt, anglikanskt) och politiskt (adeln, kungen) förakt för ”det luthers- ka ämbetet”, varvid den viktigaste förlagan för formeln ”otvivelaktigt” skulle ha varit BCP 1662 (ovan 55). I Borregaard 1953 154ff är den källan så uppenbar att detta *faktum' tillåter slutsats om formelns upphovsman. I anslutning till Hardt 1979 53lff bestrids att BCP skulle vara källan i Faehn 1984 253; det skulle vara ”långt mera sannolikt” att formeln i den svenska KO 1571 (nedan 346) varit ”mo-
1äna(overleverere, overantvorde)” ämbetets ”makt och myndighet” med dess enligt ortodox skolteologi tre huvuddelar. Regianvisningen de- monstrerar kanske tydligast förskjutningen i grundsynen. Kyrkoord- ningens tal om vigning genom bön och handpåläggning har bäddats in i förläningsfrasen enligt vilken biskopen genom formel och handpålägg- ning överlämnar ”det heliga ämbetet”. Förläningsakten har blivit ”det apostoliska skicket”.
Såsom strukturschemat visar är detta inte hela saken. Traditionen med vigningsbön är bevarad. I biskopsvigningsritualet står fortfarande den bearbetade förmaningen om hur allt helgas genom Guds ord och bönen. Också i prästvigningsritualet anges nu efter formeln att man måste vända sig till Gud och ”samtliga förmana honom med Jesu Kristi egen bön” att han måtte ”själv dana och göra er dugliga för detta heliga ämbete”. Un- der ordinators och assistenters handpåläggning beds Fader vår och skör- dearbetarbönen. Det härvidlag verkligt nya är att den gamla bönehand- lingen måste motiveras, eftersom biskopen framstår såsom den danan- de.35 Den besvärande traditionen för bönehandlingen har emellertid om- böjts. ”Samtliga” som skall delta i den manande bönehandlingen är en- ligt båda ritualens regianvisningar enbart ”alla” eller ”samtliga kringstående präster”. Borta är anvisningen att folket och ordinator skul- le dra sig nära varandra, borta anvisningen att ordinator ”skall be kyrk- folket (den meninge kirke) svara Amen” till bönen. Nu är det ”alla präs- terna”. Men biskopen får sista ordet och ”avslutar allra sist och säger: Amen i Jesu namn, Amen” - en klerikal Amen-liturgi.
Det finns fler ting att notera i vigningsritualens omformning. Dit hör den tydliga graderingen mellan lekmän och ämbetsinnehavare men ock-
dellen”. — Förlaga har inte påvisats. Skall man anföra formler av samma typ, måste man rimligen skilja mellan vignings- och installationsformler (jfr Hardt 1979 53Iff). Till typen har den danska formeln släktskap med BC P- men inte KO- formeln. KO-formeln definierar noga varför biskopen (”jag") kan överlämna det prästämbete om vars innehåll intet sägs. Den danska formeln och BCP-formeln innehåller ingen ordinators legitimering för överlämnandet utöver ”det apostoli— ska skicket”/”our imposition of hands”. Både formlerna ägnar däremot utrymme åt att definiera prästens "makt och myndighet”/”authority" enligt ortodoxins treledade mönster — förkunnelse, sakramentsutdelning och ”nyckelmakten” en- ligt Joh 20:23. Vid denna tid är typen emellertid inte exklusiv för BCP och Kirkeri- tualet.
35 Under anknytning till den gamla formen utgör motiveringen ett avsnitt i anvis- ningarna för utläggning av de bibliska läsningarna vid biskopsvigning. Sedan det med 1 Tim 4:4f (ovan n 22) klargjorts att allt kan helgas genom Guds ord och bönen och konstaterats att Guds ord behandlats skulle man ”träda till det andra", varpå bönen och därefter handpåläggningen behandlas. Summeringen blir att man nu med bön och handpåläggning skulle be Gud ”dana och dugliggöra” sin tjänare för Kristi skull. Prästvigningsritualet med annan struktur har fått denna summering som inskott 1685. Det har antagits att inskottet skett för att kompense- ra prästkandidater för den långa allokutionen till biskopskandidater. Faehn 1984 352f. Genom införandet av vigningsformeln blev det enligt min mening nödvän- digt att förklara varför bön och handpåläggning alls skulle följa. I formeln hadeju redan förklarats att den uttalades enligt det apostoliska skicket.
så mellan präster och biskopar.36 Vid biskopsvigning kan således hand- slaget enbart utväxlas mellan electus och biskop, medan prästkandidater utväxlat det också med de prästerliga assistenterna. Nattvardsfirandet, som här till skillnad från i andra kyrkor, fortfarande skulle följa efter vigningshandlingen, måste också ske med värdighet. Vid biskopsvigning kommunicerar först ordinator och den nyvigde biskopen för sig, anges det, samtidigt som det framhålls att biskopen vid prästvigning inte skall kommunicera tillsammans med de nyvigda prästerna. Tvivelsutan är for- muleringar av det slaget uttryck för både sociala och teologiska värde- ringar. De låter sig väl infogas i en vigningsordning, där kyrkans böne- handling har blivit en ordinators förläningsakt, åtföljd av ordinatorskol- legiets bön och handpåläggning.
6.3.2. Vigning till Ordets tjänst och biskops tillsynsgärning Präst- och biskopsvigning i 1898 års vigningsordning
År 1898 stadfästes de reviderade ritual för biskops- och prästvigning, vilka ingår i den ännu gällande vigningsordningen.37 Till skillnad från 1685 års Kirkeritual skapades denna 1898 års upplaga enbart för Danska kyrkan. Norska kyrkan var självständig sedan 1814 och fick 1889 en reviderad ordinationsordning. Snart nog fick Islands kyrka det också.38 Men inte helleri Danska kyrkan praktiseras 1898 års ordning utan man följer på olika sätt gillade jämkningar därav. Först behandlas nu den stadfästa ordningen, därefter tillämpningarna.
6.3.2.1 Sammansmältningen av två vigningsliturgier till en i 1898 års ordning
När 1898 års vigningsordning stadfästes, hade ritualen i 1685 års kirkeri- tual sedan länge undergått förändringar som officiellt godkänts.39 Med inspiration från England och som det verkar även Sverige hade biskop Fr Miinter format ett biskopsvigningsritual, som första gången brukades 1811 vid den sista Kobenhavnsvigningen av norsk biskop. Det blev den praktiserade danska huvudformen. På officiellt uppdrag framlade bis- kop J P Mynster 1839 förslag till en genomgripande revision av hela gudstjänstordningen.40 Aldrig auktoriserat kom också detta att spela roll för dansk praxis och för den delen även norskt och isländskt liturgiarbe- te. När biskoparna på 90-talet utformade förslag till revision av enskilda ritual, knöt de an till denna praxis samtidigt som de fick en del impulser
36 Kirkeritualet 1685 kap 10 har rubriken ”om Bispe- og Praeste-Vielse"; också officiellt har superintendenttiteln lämnats och ritualet om biskopar placerats först. Ritualet ger olika uttryck åt biskopens förstarangställning. Cf Lindhardt 1977 24ff, 28. 37 De 1898-09-03 auktoriserade ritualen i Gejstlig Reskriptsamling 1897-98 356ff (biskopsvigning), 362ff (prästvigning), cf Lindhardt 1977 38ff. 3" Nedan 266ff, 307ff. ” För det följande Lindhardt 1977 3Iff, 39f, Faehn 1984 257. i 4" Mynster l (alterbog), 2 (kirkeritual), 3 (motivering) 1839.
från Svenska kyrkan och fr a kunde utnyttja Norska kyrkans gudstjänst— ordning 1889.”
På samma sätt som under liturgiarbetet på enväldestiden var upp— märksamheten under 1800-talet inriktad på biskopar och biskopsvigning- en. Men två helt olika tendenser avlöste varandra. Biskop Miinters bear- betning av det ritualet röjer strävan att lyfta fram akten som en dansk riksangelägenhet med stor festivitas. Markant skedde det genom en kör- kantat, som flätades in i handlingen och skulle accentuera de olika leden. Biskop Mynster hade samma inriktning men ville beskära det alltför yvigt växande ”för att icke för mycket förlänga handlingen”. Den gamla uppläsningen av kyrkolagsföreskrifter om biskops uppgifter ersattes t ex med en allokution, där redaktören ”försökt att sammantränga det vikti— gaste”.42 Handlingen fick inte vara alltför utdragen när den skulle vara festlig. I förarbetet på 1890-talet blev målsättningen däremot att skapa större enkelhet för att klarare framhäva den kyrkliga innebörden. Med- vetet valdes prästvigningsritualet som riktmärke.43
Prästvigningsritualetlåg som sagt i förnyelsesträvandenas periferi. Bis- kop Mynster gjorde en del justeringar i ”det gamla förträffliga ritualet” men ägnade sin revisionsmotivering främst åt att försvara vad han med andra kallade ”den latinska mässan”, dvs Veni sancte Spiritus med versi— kel och kollekta. I biskopsvigningsritualet hade partiet trängts ut av kör- kantaten, men här kunde den gamla sången göra akten ”högtidligare”, helst på det mer sångbara latinet men eljest enligt en dansk version han låtit göra.44 Även i 90-talsarbetet gällde det att värna om den gamla for- men, vilket inte uteslöt bearbetningar, kanske främst komplettering av ritualets enda fasta bibliska läsning. Resultatet av en lång utveckling hade blivit att båda vigningshandlingarna formades som separata akter, avslutade med enbart den nyvigdas kommunion. Att hela menighetens kommunion fallit bort berodde delvis på reglerna för nattvardsberedel- sen. I varje fall för biskopsvigningens del tillkom att den inte passade sig i sammanhanget. ”På den dagen kan ingen kommunion för menigheten äga rum" (Mynster).45
4' Lindhardt 1977 38ff med n 4. Som exempel på norskt inflytande anges att Matt 28:18ff införts som textläsning. Det stället liksom 1 Petr 5:2ff hade inte hört till dansk-norsk tradition men togs in in norska Alterboken 1889 och 1898 års danska ordning. Båda ställena fanns i svensk tradition fr o m 1811. Den svenska HB 1868 förefaller att i annat ha varit källa för den norska. Just skriftläsningarna hörde emellertid vid denna tid till lutherskt allmängods, varför man enbart på grund av dem inte kan uppvisa beroendeförhållande. Att den danska bearbetningen 1898 är beroende av den norska är helt uppenbart. Saken kan närmast uttryckas så att den norska upplagan anpassats för Danska kyrkan. Cf nedan. *” Mynster 1839 3 52. '” Lindhardt 1977 39ff. " Mynster 1839 3 53f. Att ”den latinska mässan” betraktades ur blott stämnings- skapand'ets synvinkel illustreras av att bönesången omedelbart föregicks av dansk psalm, en lösning som permanentades 1898. 45 Mynster 1839 2 85, 92. För Mynster var det ännu möjligt att nyprästvigda kommunicerade ”med församlingen på sedvanligt sätt”. Ibm 94, 101. Cf ang den danska formen och den kontinentala sakristikommunionen ovan 251 resp 207f n 81, 84.
Biskopsvigningens starkt reviderade form och prästvigningensjämka- de i 1898 års ordinationsordning kan översiktligt illustreras med följande schema. Eftersom 1685 års ordning bara indirekt utgjorde föregångare sätts den inte upp parallellt. I stället hänvisas till det tidigare uppsatta strukturschemat för den gamla ordningen.
Biskopsvigning 1898 Prästvigning [898 Veni sancte Spiritus (dansk form) Veni sancte Spiritus (dansk form) Ingångsbön46 Ingångsbön46 Episteln Ef 4:7ff Episteln Ef 4:7ff Psalm Psalm Levernesbeskrivning Presentation av akten och mottagningsord47 och kandidaterna47 Kollekta (Ef 4)4x Kollekta (Ef 4)48 Psalmen Allena Gud i himmelrik Psalm ”Mässan” (dansk eller latinsk)” ”Mässan” (latinsk eller dansk)" Vigningstal Vigningstal Ps 134 (dansk körsång) Läsningar50 varvade med psalm5' Läsningar50
% Kollektan var en bearbetning av mässans slutbön 1685 "för Ordets tjänst och det heliga predikoämbetet". Lindhardt 1977 31 11 10, 40. Dock är denna bön inte ”anpassad till" Ef4 (cf n 48) men däremot har den gamla anspelningen på Matt 9:37f strukits. " Efter norska Alterboken 1889 är biskopsvigningens mottagningsord l Tess 5:12f, som föranleder uppmaningen till bön för ”denne man som är kallad till tillsynsgärningen i församlingen”. Levnadsbeskrivningen inleds med orden att denne "som är kallad till biskop över N stift idag skall vigas till denna tjänst”. Formuleringen år inte densamma vid prästvigning (jfr Lindhardt 1977 41), där det heter: ”De män som idag enligt det apostoliska bruket skall vigas till Ordets tjänst genom bön och handpåläggning är . . .”. Böneuppmaningen är mycket kort och saknar motivering. " Kollektan (efter Veit Dietrich, Proveritualbogen 1963 16) enligt norska Alterbo- ken 1889 utgör ännu en bön (cf n 46) om Ordet och tjänarna, denna utifrån Ef 4:11f. En särskild bönepunkt för dem som skall "vigas till en tillsynstjänst" resp ”prästtjänsten i församlingen” infogades 1898 i Danska kyrkan och övertogs i norska Alterboken 1920. Kollektans bönepunkt om vigningshandlingen i norsk version (” Låt den heliga handling som vi nu skall företa bliva till Guds namns ära . . .”) ändrades i dansk bearbetning till förbön för de vigdas tjänsteutövning (”så att all deras gärning må bli ditt namn till ära . . .”). .l norsk version riktades bönen till Sonen, i dansk till Fadern. ” Veni sancte Spiritus har tolkats i dansk metrisk form, versikelns Ps 104130 har också tolkats: ”Herre, udsend din hellig Aand så du skaber dig tjenere/Og fornyer din meninghed dag for dag! Amen.” ” Biskopsvigning: Matt 28:18—20 (ny, cfn 41), Tit l:5—9, 2 Tim 4:1—5, Apg 20:28—32 (nu placerad sist). Prästvigning fick samma urval men Apg-texten ut- bytt mot 1 Petr 5 :2 —4 (cfn 41). Enligt anvisningi prästvigningsritualet kan istället som förr läsas enbart Tit-texten samt en fritt vald som grund för vigningstalet. 5' Uppslaget i norska Alterboken 1889, där en Grundtvigpsalm om kyrkan bruka- des med stroferna infogade mellan läsningarna. I den danska versionen insattes istället ”Grundtvigs ordinationspsalm” (”Idag på apostolisk vis/En tjener . . ./Vi laegger vore hender paa”).
Biskopsvigning 1898 Prästvigning 1898
Allokution, löftesfråga,52 Allokution, löftesfråga,52 löfte och handslag löfte och handslag Ämbetet överlämnas53 Ämbetet överlämnas53 Bön med handpåläggning Bön med handpåläggning
— Inledningsord54 — Inledningsord54 — Kollekta55 — Kollekta55 — Fader vår — Fader vår
Psalmen Dig, helge Ande, bedja vi Psalmen Allena Gud i himmelrik Predikan (”den ordinerade bisko- Predikan (”en av de ordinerade”)
Pen”) Biskopskommunionen De ordinerades kommunion
Såsom redan framgått av notapparatens detaljkommentar har Norska kyrkans vigningsordning 1889 varit det väsentligaste hjälpmedlet vid re- visionen.-*” Det förefaller också naturligt, eftersom det var två kyrkor med lång gemensam liturgisk tradition. På båda hållen har det uppenbarligen varit ett mål att koncentrera ordningen för biskopsvigning efter prästvig- ningsritualets mall, även om lösningarna inte blev desamma i alla en-
” Allokutionen för prästvigning är 1685 års språkligt justerad och med inskott om att vara föredöme ”för den Guds hjord som eder betros”. Allokutionen inleds med en ny anknytning till läsningarna som visat, ”hur Herren har instiftat Ordets tjänst", dess "nödvändighet” och rätta utövning. För biskopsvigning finns nästan samma inledning. Prästvigningsingressen är en dansk bearbetning av biskopsvigd ningsingressen, övertagen från norska Alterboken 1889. Den norska källan är inledningsorden till löftet i Kirkeritualet 1685. Biskopsvigningsallokutionen i övrigt har i norsk version sammanställts huvudsakligen ur Kirkeritualet. I den danska bearbetningen har Kirkeritualet fått lämna ytterligare bidrag. ” Prästvigningsformelns inledande anvisning (ovan 249) struken och själva for- meln lätt justerad (jfr Lindhardt 1977 42) efter norska Alterboken 1889. Härige- nom blev överlåtelsen av ämbetet inte kompletterad (”och jag giver eder”) utan den innefattade auktoriteten (”medmakt och myndighet. . .”). Som formel för bis- kopsvigning angavs nu (jfr ovan n 32): ”Så antvardar jag dig nu det heliga biskopsämbetet i Faderns namn. Amen”. Denna formel var möjligen i bruk redan före 1685 och i varje fall intagen i en utgåva av Kirkeritualet 1771. Lindhardt 1977 28, 41. I Mynster 1839 2 90 används den formeln i ett utvidgat skick: . . namn och giver dig rätt och myndighet som en lagligt förordnad biskop i Kristi kyrka . . Mallen är prästvigningsformeln. Mynster har dock för biskopar inte kunnat specificera biskops uppgifter mer än i termer av ”ämbetets bördor” och ”ämbetets lön och välsignelse”. 54 Prästvigningens från 1685 (ovan n 35) är någotjusterat och har nu använts även för biskopsvigning med två ändringar. Den senare delen om rätt tjänsteutövning är inarbetad i den följande kollektan. Att man skulle be Gud ”danne og dueliggo- re” präster blev inskränkt till ”dueliggere” biskopar. ” Bearbetad efter norska Alterboken 1889 är Skördearbetarbönen införd i båda ritualen. Den inledande Matt 9-parafrasen är inskränkt till en relativsats. Bönen utvidgad för biskopar om ”tillsyn” och ”gärning” (cf n 54), för präster om att vara ”rätta arbetare i din skörd” och ”goda förvaltare av din mångfaldiga nåd”. På så sätt har bönen förvandlats till två versioner för två funktioner. Cf erhn 1984 261, jfr Lindhardt 1977 41 och 42. Vigningskandidatens namn anges under det fr a vid biskopsvigning epiklesartade partiet. Även i Danmark följdes den norska mo- dellen att placera Fader vår efter kollektan, såsom en sammanfattande avslut- ningsbön. 56 I Lindhardt 1977 39f med n 4 anges med exempel (cf ovan n 41) att ”hänsyn” togs till den norska Alterboken 1889 vid den danska revisionen. Det är ett alldeles för kraftigt understatement.
skildheter. Gemensam har också strävan varit att ge vigningsritualen en mer agendariskt bunden form. Gemensam är slutligen viljan att i vig- ningsliturgin precisera innebörden i biskopens resp prästens uppdrag genom differentierade avsnitt i främst allokutionen före löftesgivning- en.57
För Danska kyrkans vidkommande har detta lett till en för biskopar och präster gemensam vigningsform. Det enda ”extra” vid biskopsvig- ningen blev körens korta psaltarpsalm och den mellan läsningarna infli- kade Grundtvigpsalm, som kan karakteriseras som en menighetens sjungna förbön för electus. Differentieringsavsnitten i allokution och böner anger att biskop vigs för en ”tillsynsgärning”, präster för att vara skördearbetare, förvaltare och herdar.58 Men vigningsliturgin är nu vä- sentligen densamma. Grundstrukturen är densamma som i enväldesti- dens vigningsordning, där den klarast hade framträtt i prästvigningsritu— alet. Vigning sker således efter ett med handslag bekräftat löfte genom ordinators förläningsord, åtföljda av ordinatorskollegiets bön och hand- påläggning.
Av vikt är differentieringens innebörd. Det är påfallande att det såsom nyss framgick finns utrymme för fiera bilder för att karakterisera präs- tens uppdrag men egentligen bara ett begrepp för biskopens: tillsyn. Under det att olika uppgifter anges för prästen, inte minst i allokution och vigningsformel, blir tillsynsuppgifter allmänt formulerade i alloku- tionen och inte alls i formeln.SQ Den egentliga anledningen till detta kom- mer tydligast till uttryck i inledningsorden till skriftläsningarna och i upptakten till allokutionen efter dem. Med utgångspunkt från det gamla ritualet för biskopsvigning har formulerats ingresser vid prästvigning, vilka med jämkningar blivit tjänliga även vid biskopsvigning:
Biskopsvigning Prästvigning
Låt oss nu höra Guds ords vittnesbörd om Ordets tjänst.
Du har nu hört, min broder, hurusom Herren har instiftat Ordets tjänst och hurusom hans apostel har vittnat om densammas nödvändighet för hans menighet på jorden.
När Herren nu alltjämt (fremdeles) be- tror dig med denna heliga tjänst och därtill (derhos) sätter dig till att utöva en biskops gärning,
då kräver han av dig . . .
Ni har nu hört, mina bröder, hurusom Herren har instiftat Ordets tjänst och hurusom hans apostel har vittnat om densammas nödvändighet för hans menighet på jorden och om hur denna tjänst rätteligen skall utövas.
Så förelägger jag eder. . .
57 Cf för Norges del Faehn 1984 261, nedan 268f. 5” Cf ovan n 48, 52, 55, även 47, 53. Bibelläsningarna (ovan n 50) är däremot i den danska till skillnad från den norska utgåvan gemensamma med ett undantag; Apg-texten om tillsynsmän reserverades för biskopar, l Petr-texten om herdar för präster. För präster brukades emellertid alltjämt Tit-texten om tillsynsmäns plik- ter. ” Cf n 53.
Innebörden är alltså den att biskopen anförtrotts Ordets tjänstö” genom prästvigning. Ordets tjänst och prästens uppdrag tycks sammanfalla. Tillspetsat uttryckt får biskopen fortsätta uppdraget som präst med in- riktning på tillsynsuppgifter.
Några detaljer i vigningsliturgin går i samma riktning. I båda de gamla ritualen framhölls vid presentationen och i samband med vigningsakteni snäv mening, att vigning skulle ske i enlighet med apostoliskt bruk. Vid biskopsvigningen fanns t o in en utläggning om bönens och handpålägg- ningens betydelse, övertagen från kyrkordningen 1539 och i utdrag in- förd också vid prästvigning. 1898 bevaras hänvisningarna till ”det apos- toliska bruket” i prästvigningens presentation och fullmaktsforme1,1ika- så orden om bön till Gud att ”dana och dugliggöra” tjänarna. Vid bis- kopsvigning talas inte längre om något apostoliskt bruk i presentationen, vigningsformeln har ingen sådan hänvisning och Gud behöver inte lång— re ”dana” biskopar?l Det räcker med att ”dugliggöra” den som redan är vigd till ”Ordets tjänst”. Det är konsekvent att inledningskollektans för- bön inför vigningshandlingen ändrats till en bön inför den kommande tjänsten?2 Det tycks alltså vara så att präster danas på apostoliskt vis under det att biskopar, som redan är vigda till Ordets tjänst, behöver dugliggöras för specialuppdraget. Det finns tydligen endast en enda vig- ningshandling, prästvigningens, aktualiserad vid biskopsvigning.
6322 1898 års vigningsordning i praxis
Enligt en under 1800-talet framvuxen uppfattning utgör den auktorisera- de gudstjänstordningen en liturgisk kanon. Gudstjänstlivet skall vara i samklang därmed men inte bundet därav. Mot bakgrunden av praxis men också en del tidigare förarbeten till en liturgirevision lät biskopsmö- tet sammanställa en liturgisk modellordning. Mötet ansåg att det behöv- des ett stöd för ”en sund förening av fasthet och frihet i den kyrkliga tjänsten”. Denna biskoparnas Vejledningutkom 1949 och i en lätt bearbe- tad version 1955.” Strax efter det att första upplagan gått ut, utfärdades en kunglig förordning som bemyndigade Kobenhavns biskop att i ritua- let för biskopsvigning göra sådana ”mindre väsentliga ändringar” vilka kunde anses ”passande”.64 I vägledningens andra upplaga åberopades resolutionen i en ny ingress till ritualet som skäl för ändringar som gjorts.65 '
60 "Ordets tjänst” används 1898 såsom förtydligande av Kirkeritualets ”den heli- ga tjänsten”. Cftill den norska utformningen nedan 269. Enligt traditionen beva- rades 1898 i prästvigningsformeln ”det heliga präst- och predikoämbetet”, vid biskopsvigningen ”det heliga biskopsämbetet (ovan n 53). ?' Ovan n 47, 53 och 54 samt ovan 246f, 249f. Det skall tillfogas att Grundtvigs ordinationspsalm dock hänvisar till vigning ”på apostoliskt vis” (ovan n 51).
62 Ovan n 48.
63 Vejledning 1949 (citatet ur förordet), Vejledning 1955 (ändringar enligt föror- det p g a ny bibelöversättning och såsom korrigeringar av ”en serie fel och inkon- sekvenser”). 64 Lindhardt 1977 46. 65 Vejledning 1955 129.
Att just ritualet för biskopsvigning särbehandlats beror nog uteslutan- de pä denna handlings särställning såsom både kyrklig och nationell dansk begivenhet. För prästvigningens del behövdes ingen särskild för— ordning. Det föll inom biskopens oskrivna, av kirkeministeriet 1974 er- kända befogenhet att göra jämkningar inom fastlagd ram.66 Vad bisko- parna ansåg ”passande” gav de uttryck åt i Pravealterbogen 1958 och Proveritua/bogen 1963, som också innehöll en ordinationsordning. Båda volymerna var utarbetade inom biskopsmötet med sikte på en revision av hela gudstjänstordningen. 1 Proveritualbogens motivering framhölls också att utgåvan skulle tjäna som underlag för ”ett fruktbart dryftande av dessa frågor”. Samtidigt var det rätt klart att ritualförslagen inte bara skulle diskuteras. Biskop W Westergård Madsen i Kobenhavn framhöll i sitt förord, hur väsentligt det var med erfarenheter av både denna och den förra volymen genom att förslaget blev ”genomprovat i praxis”.67 Den här angivna ordinationsordningen kan alltså uppfattas till dels som en registrering av vad som ansetts ”passande" för praxis, till dels som riktmärke för praxis och reformer. I detta sammanhang kan det vara tillräckligt att markera huvudtendensen.
För prästvigningens del gäller att 1898 års ordning tydligen stod sig ganska väl i praxis. Två problem fanns men av den karaktären, att änd- ringar knappast kunde räknas till de ”mindre väsentliga”. Det ena var utformningen av den högtidliga förbindelse som 1870 hade efterträtt den gamla prästeden i anslutning till ordinationen. Ännu i förarbetet till Pro- veritualbogen hade man misslyckats i ett av de många försöken att skapa en godtagbar ersättning.68 Det andra problemet var Vigningsformelns sätt att uttrycka ”ämbetsauktoriteten”. Den hade blivit ”starkare framhävd” och fr a ensidigare formulerad ”hos oss än hos andra”, närmast de nor- diska systerkyrkorna. Ett nytt förslag formulerades, troligen efter norsk modell, där tex ”makt och myndighet” att utföra ämbetsuppgifterna ändrades till ”rätt och myndighet?” Men det är som sagt osäkert om biskopar ansett sig ha rätt och myndighet att i praxis göra ändringar i dessa stycken. Intressant är kritiken i Proveritualbogen att vigningsupp— draget blivit så nationellt begränsat. I allokutionsinledningen här liksom vid biskopsvigning kom det därför att heta att Herren ville göra alla folk till lärjungar (Matt 28:19) ”och därför har instiftat Ordets tjänst”.70
Den viktigaste tendensen återstår att nämna: strävanden att låta präst- vigningen återigen bli en angelägenhet för hela kyrkan. Ännu i 1963 års ritualversion är vigningens centralparti en klerikal angelägenhet för bis- kopen och de omgivande assistenterna i koret. Men indragna i den kleri-
56 Lindhardt 1977 47.
'” Preveritualbogen 1963 (citatet ibm [5], om syftet med projektet ibm [7f]). ” Ibm 15f, Lindhardt 1977 43ff. ” Proveritualbogen 1963 15, 119. Om Norska kyrkans lösning 1920 nedan 268. Men samma uttryckssätt fanns i Mynsters biskopsvigningsformel (ovan n 53). 7” Proveritualbogen 1963 15, 119, 131. Om Matt 28 som textläsning och om alloku- tionsingressen ovan n 50 och 52. Ur prästallokutionen ströks 1898 års inskott om herdeuppgiften för hjorden. Som textläsning insattes 2 Kor 3:4—6 istället för 'biskopstexten' Tit 1 :5ff. Denna var visserligen ärevördig men mindre lämplig och dessutom utgjorde stället ”inte sakramentsord som inte kan bytas ut”. Ibm 16.
kala kretsen kan också finnas ”lekfolk”. Den lösningen hade funnits i biskoparnas revisionsförslag alltifrån 1910-talet.” ] linje därmed kallas assistentgruppen i koret ”de medverkande” i 1963 års upplaga. De fyra assistenterna, ”präster (och lekfolk)”, läser bibeltexterna och ”de med— verkande” deltar i handpåläggningen och i den avslutande Amen-litur- gin.72 Av ett helt annat slag var en annan förändring. Den avslutande kommunionen för de nyvigda vidgades till ett församlingens nattvardsfi- rande.” Proveritualbogen 1963 angav också att vigningen kunde ske på söndag och återigen infogas inom mässans ordning. När denna föränd— ring vuxit fram i praxis” har infogandet kommit att ske efter predikan. 1963 angavs att det som utgjorde resten av den gamla förmässan (bön, epistel) kunde utelämnas. Därmed hade den ordning successivt vuxit fram som angetts i kyrkoordningsförslaget 1537.75 Viktiga förutsättning- ar gavs på detta sätt för att hela den församlade menigheten skulle kunna bli ”medverkande”, inte enbart en klerikal grupp med ev inkorporerat ”lekfolk”.
Om prästvigningen tenderade att mer markerat framstå som en stifts- högtid, har biskopsvigningen utvecklats som rikshögtid i Danmark och Den danske folkekirke. Tidigare nämndes 1949 års specialreglering om biskopsvigningen. Fortsättningsvis har ordningen reglerats efter över- enskommelser mellan regenten och Kobenhavns biskop. Ett riktmärke har varit att göra akten ”både kortare och mer högtidlig”.76 Det hari detta sammanhang betytt att biskopskommunionen inte fick utvecklas till ett hela menighetens nattvardsfirande utan också den sista resten avlägsna- des 1949. Det innebar också t ex att Ps 134 i stället fick utgöra introitus, att inledningsorden om akten (”intimationstalet”) här som vid prästvig- ning utelämnades men också t ex att den nyvigde lyste slutvälsignelsen. Det mesta registrerades i Proveritualbogen 1963 så långt utvecklingen då hade gått.
Strävan att göra biskopsvigningen till nationell och kyrklig högtid kom att befolka koret som händelsens centrum inför menighetens ögon. Antalet ”medverkande” växte kraftigt, men här är det fråga om ”de med- verkande andliga (gejstlige)”. Omständigheterna hade lett till att fem biskopar hade vigts samtidigt 1923, och ”den stora biskopsvigningen” blev upptakten till en ordning enligt vilken alla Danmarks nio stiftsbis— kopar borde delta. Den svenska ordningen från denna tid att inbjuda
7' Lindhardt 1977 45. ” Cf ovan 250, 255. _ ” SkriftermåIsbestämmelserna, som måste anses ha varit huvudanledningen till uppkomsten av den egendomliga prästkommunionen (ovan 252), hade föränd- rats, otvivelaktigt ett uttryck för den genom grundtvigianismen förändrade synen på nattvarden. " ] Proveritualbogen 1963 kommenteras inte anvisningen om ”lekfolk” i assi- stentgruppen, prästkommunionens förvandling till församlingskommunion och vigningens inlemmande i mässan. l Lindhardt 1977 45 anges att det efter 1898 ”inte principiellt skett ändringar”. Intet av det här uppräknade kommenteras. Detta ger intrycket att ordningen blivit så självklar i praxis att den inte särskilt uppmärksammas. ” Ovan 244f med n 19.
"” Lindhardt 1977 46.
biskopar från grannkyrkor togs upp även i Danmark, första gången 1939 och regelmässigt efter andra världskriget.” Men den gamla ordningen att ordinator assisterades av fyra textläsande stiftspräster bevarades i om- vandlad form. ln- och utgångsprocessionerna skulle prydas av stiftspros— tar och -präster till ett antal som 1949 begränsades till tolv. För att höja festivitetsgraden föreskrevs att in- och utländska biskopar skulle vara klädda i kåpor, prästerna i de mässhakar som dock avlades 1969.” Ord- ningen att alla danska biskopar trängde sig samman med ordinator fram— för högaltaret för att sedan delta i handpåläggningen har också förenk- lats; sedan 1969 deltar jämte Kobenhavns biskop två biskopar från den nye biskopens grannstift.”
Utvecklingsdragen registrerades som sagt i Proveritualbogen 1963. Här föreslogs också en del andra jämkningar, fr 3 en viss differentiering av präst- och biskopsvigningens bibliska läsningar. Det inte angivna motivet var otvivelaktigt att det klarare borde framgå att präster vigdes för att utföra ”en evangelists gärning”, biskopar åter till att vara ”tillsyns- män för att ni skall vakta Guds kyrka”.80 Det förefaller spegla en utveck- ling under 1900-talet i vilken biskoparnas lednings- och tillsynsfunktion fått ökad betydelse. Enligt lag 1922 har också stiftets biskopsval införts. Denna utveckling har nog också kastat nytt ljus över vigningshandling- en. 1 Proveritualbogen inleds akten återigen med kungörelsen att electus som skall vigas ”till en biskops gärning” kommer att bli vigd ”enligt apostolisk sed genom bön och handpåläggning”. I motiveringen för revi- sionen framhölls, att ritualen för präst- och biskopsvigning var och borde vara likadana. Men det skulle finnas vissa olikheter beroende på biskops- vigningens karaktär. ”Det är tydligt att den icke är en vigning till ett annat ämbete men en bekräftelse av prästvigningen och en utvidgning av funktionerna?” Karaktären av bekräftelse framhölls nu som tidigare i allokutionen, men det markerades att tillsynsuppdraget utgör något ”yt- terligare”, något utöver det redan givna uppdraget.xz Det förefaller vara tänkt så, att prästens uppdrag inte är identiskt med hela uppdraget inom
77 För detta och det följande ibm 45f. Om svensk ordning nedan 430. 7" Ordningen med präster i mässkrud blev inte införd 1949 (jfr Lindhardt 1977 46) utan antalet skrudade präster begränsades då till tolv efter framställningar från biskopsmötet 1940 och 1949 (Proveritualbogen 1963 18). Beslutet om mässhakens avläggande enligt Lindhardt 1977 46. 79 Att enbart danska biskopar deltar i handpåläggningen har förmodligen styrts av önskan att inte tillskrivas 'återvunnen' historisk vigningssuccession, 'förlorad” vid superintendenten Johannes Bugenhagens stora biskopsvigning 1537. Så ibm 46, Stolt 1972 88 och jfr t ex för Finland nedan 324f. Men det hör till saken att utrymmet för ytterligare handpåläggande biskopar var starkt begränsat p g a att så många danska biskopar kommit att delta som assistenter. ”0 Den iakttagbara tendensen ärinte strikt genomförd vid läsningarnas omdispo— sition. Biskopstexten Tit ] ströks från prästvigningen (ovan n 70), herdetexten ] Petr 5 behölls här men infördes även i ritualet för biskopsvigning. Särtext för präst- och biskopsvigning blev 2 Tim 4:1ff resp Apg 20:28ff. Ur de senare har citaten hämtats. 8' Proveritualbogen 1963 17. ” Biskopsallokutionens inledningsparti (ovan n 52, 60) är språkligt justerat. Ut- trycken ”fremdeles” och ”derhos" har bytts mot de innehållsligt likvärdiga "fort- sat” och ”yderligare”. Av lexika att döma finns dock i ”yderligare” en klang av det som går utöver och inte enbart ligger jämte givet uppdrag.
”Ordets tjänst”. Prästens uppdrag utgör uppenbarligen huvudformen.ln Men det finns rum för ”ytterligare” uppgifter, knutna till biskopens vig— ningsuppdrag.
Utvecklingstendenser i praxis skulle kunna sammanfattas så att präst- och biskopsvigningarna med samma liturgiska form tänjdes i två rikt- ningar. Vigningen till prästens uppdrag utveklades i riktning mot en kyrklig stiftshögtid, vigningen till biskopens ”ytterligare” tillsynsupp- drag formades som en kyrklig och nationell riksangelägenhet. Det rörde sig om två vigningstjänster, nära förbundna men med olika profil.
6.3.3. V igning till Ordets tjänst och insättande i tillsynsuppdrag? Liturgikommissionens förslag [978
Biskopsmötets förberedelsearbete ledde till att en liturgikommission år 1970 tillsattes för att revidera hela gudstjänstordningen. Kommissionen framlade 1978 delbetänkandet De biskoppelige handlinger, som bl a in- nehöll förslag till revision av biskops- och prästvigningsritualen. Betän— kandets båda ritualförslag hade formats ”på traditionens grund” såsom traditionen har formats i Danska kyrkan.84 Detta betydde ingripande förändringar i ritualförslagen men än mer radikala förslag i motivering- en. Förslaget som helhet är ännu under prövning. Det innebär i fråga om de här aktuella ritualen, att enskilda biskopar enligt sedvanerätten kan ha utnyttjat en del inslag men knappast ritualen som sådana, eftersom det skulle betyda mer än ”mindre väsentliga ändringar”.85 Inriktningen på att förnya genom att restaurera dansk tradition har inte uteslutit en ”modernisering” genom dels ökad ”språklig koncentration”, dels större flexibilitet.”6 Det förra har inneburit också strykning av avsnitt som an- setts överflödiga,87 det senare har inneburit överflöd av böne- och av läsningsförslag som skall anses handla ”om Ordets tjänst”.xx Under hän-
” Troligen är det av detta skäl som ritual för prästvigning utan motivering place- rats försti Proveritualbogen 1963 ll4ff, ritualet för biskopsvigning sist ibm 126ff. *” De biskoppelige handlinger 1978 49. Ett uttryck för strävan att ansluta till traditionen är den undersökning av dansk tradition från reformationstiden till nutiden som kommissionsledamoten prof P G Lindhardt utarbetat, införd ibm 7ff, kompletterad med fr 3 vetenskaplig apparat i Lindhardt 1977, som här har utnyttjats. Det är slående att traditionen begränsas till Danska kyrkans tradition. ” Uppgifterna bekräftade vid samtal med Kebenhavns biskop Ole Bertelsen 1986-02-03. Biskopsmötet har ijan 1986 beslutat att i kirkeministeriet hemställa att auktoriseringsarbetet igångsätts. När biskop Bertelsen föreslagit att betänkandets förslag till ritual för biskopsvigning skulle användas såsom en försöksverksamhet har detta avböjts i ministeriet med motivering att auktoriseringsprocessen inte borde föregripas. "' De biskoppelige handlinger 1978 48. 37 Till prästvigningens kandidatpresentation (ovan 253 n 47) har som bönemoti- vering infogats Matt 9:37f. Den anslutande kollektan (ovan n 48) har skurits ner till en allmän petition ”att våra predikanter alltid må predika ditt evangelium rätt”. 3” Inledningskollektan (n 46) har kompletterats med fem alternativ jämte medgi- vandet om ”söndagens kollekt”, inledningsepisteln är förlängd till Ef4:1 — 13 eller tre andra läsningar. För handlingens fyra bibliska läsningar ”om Ordets tjänst” erbjuds sex evangelie- och åtta episteltexter, inkl de gamla fastställda. Även om läsningarna är högst variabla är inledningsorden till dem och den efterföljande allokutionsingressen oförändrad.
visning till 1539 års ”rette ordinans” har båda ritualen formats såsom ”församlingshandlingar”.39 För prästvigningens del skulle det betyda vigningsmässa på vardag i domkyrkan eller någon annan kyrka i stiftet, för biskopsvigning återigen vigningsmässa, inte i Kobenhavn utan ”i det aktuella stiftets domkyrka”. Ett av uttrycken för strävan efter en hela menighetens vigningsmässa är att vigningshandlingens bön inte längre avslutas med ordinatorskollegiets Amen-liturgi utan återigen med hela menighetens instämmande.
Den största förändringen är omgestaltningen av vigningshandlingen i snäv mening. Kommissionen fäste också själv störst vikt därvid. Av his- toriska och principiella skäl hade man strukit ”den fo'rmidabla, oluthers- ka och i de lutherska kyrkorna eljest okända fullmaktsformeln från 168559” ”Det centrala i ritualet” måste återigen bli som hos Luther och i dansk reformationstid att de kallade ”vigs till sin tjänst . . . genom bönen att Gud själv ville ”dana och dugliggöra'” tjänarna. Vigningen måste gestaltas som en kyrkans bönehandling. Efter löftesgivningen följde där- för en deklaration, som för prästvigning byggde på den gamla fullmakts- formeln, för biskopsvigning däremot på de gamla inledningsorden till bönen:
Prästvigning Biskops vigning
Eftersom ni är lagligen kallade till och Låt oss nu av hjärtat bedja Gud att själv blivit auktoriserade som präster i Den dana och dugliggöra dig för din tjänst: danska folkkyrkan, så mottag nu under bön och handpåläggning enligt aposto- liskt skick det heliga präst- och predi- koämbetet i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Låt oss alla bedja:
Den påfallande skillnaden mellan texterna beror på den skillnad som enligt kommissionen finns mellan de två handlingarna. De som kallats till präster” får ”nu” på apostoliskt vis ta emot (”mottag”) ”det heliga präst- och predikoämbetet” i Guds namn. Biskopar däremot är ”fortfa- rande” betrodda med detta, när de valts och utnämnts till att ”dessutom . . . utöva en tillsynsgärning”.93 Den saken markeras också tex i inled- ningsorden till textläsningarna, som i detta fall anges gälla tillsynsupp-
”9 De biskoppelige handlinger 1978 48. ”” Ibm. Korrekt är att formeln är unik för Danska kyrkan, om man därmed menar dansk lydelse i exakt den utformning som infördes 1898. Men snarlika versioner tillhör såväl Norska som Isländska kyrkorna. Vid denna tid — 1978 — var princi— pen om vigning genom fullmaktsformel allmän i lutherska kyrkor. 9' Ibm 48 understryks att en biskop ”redan” har fått sitt ämbete genom försam- lingsval och ”överhetens stadfästelse” eller ”bekräftelse av detta val”. Därmed är biskop kallad. Vigningen utgör således inte något led i kallelseprocessen utan en handling därefter. Vid handlingen ber man Gud dugliggöra biskopen "till att utöva enfunktion han redan har fått sig överlämnad”. Om präst gäller något annat. ”Prästen ”mottar” i kyrklig mening sitt kall genom bönen”, dvs vigningsbönen. ” Allokutionsinledningens duettuttryck (ovan n 82) har nu blivit ”stadig” och ”desuden”.
draget i Ordets tjänst?3 Biskopar har därför inget ämbete att ta emot och följaktligen finns ingen hänvisning till apostoliskt skick i vare sig presen— tationsavsnittet eller i de nyss citerade orden.94 Det är konsekvent att de båda ritualen har olika böner vid presentationen” och vid handpålägg- ningenf", Också på detta sätt skall det stå klart att präster på apostoliskt vis vigs till, eller mottar Ordets ämbete, under det att biskopar blir mot- tagna i stiften och därvid blir föremål för de mottagandes förbön. För- ändringen från vignings- till installationshandling kom även till uttryck i en nyinförd föreskrift om investitur. Löftesgivningen skulle följas av kå- pans påsättande. Därefter skulle förbön ske under handpåläggning av ordinator — helst "nästernde biskop" —, ”assisterande biskopar och representanter för prostar och ev kyrkoråd i stiftet”. Belysande är om- formningen av följande parti i denna "förbön”:
1898 års ordning
Allsmäktige, nådige Gud, du som har bjudit oss att bedja om arbetare till din skörd, vi ber dig att du i nåd ville ta dig an denne din tjänare som är utsedd (be- skikket) till en biskops ämbete i för— samlingen. Giv honom din helige Ande för att rätt lägga sig vinn om sin gärning, ditt heli- ga namn till ära.. .
1978 års förslag
Herre vår Gud, himmelske Fader,
vi ber dig att du ville kännas vid denne din tjänare NN som får tillsynsgär- ningen i N stift sig betrodd.
Låt honom lägga sig vinn om sin gärning till ditt namns ära . . .
Anförda och andrajusteringar har skett i ett ritual som alltjämt rubricera- des ”bispevielse”. Strukturen är väsentligen densamma som vid ”praes- tevielse”. Det finns ett av kommissionen angivet principiellt skäl för att skapa en installationshandling och ett formellt skäl för att göra detta inom den traditionsgivna ramen för en vigning. Under hänvisning till kyrkoordningen l539, Luther och CA 5 understryks ”att kyrkan bara har ett ämbete, predikoämbetet”. Detta, underförstås det, är detsamma som prästens uppdrag, varför det i vigningsliturgin även skall heta att präster tar emot ”det heliga präst- och predikoämbetet”. Akten för utnämnda
” Skriftens ”vidnesbyrd om ordets tjeneste til tilsynsgerningen i menigheden" anses givet i samma läsningar som för prästvigning. Tillagts har dock Apg 20:28ff, som enligt kommissionen skall uppfattas som en text om Ordets tjänst. De biskop- pelige handlinger [978 54. '" ] presentationen följs alltså inte Proveritualets version 1963 (ovan 259), inte heller infogas här som vid prästvigning Matt 9-motiveringen (ovan n 87). — Det är ganska givet att ritualet för biskopsvigning placerats sist (cf n 83). ” Prästvigningens kollekta vid presentationen n 87. För biskopar har den gamla bevarats. % För prästvigningen var bönen ”inte sakligt ändrad, bara stilistiskt och språkligt åtstramad" och resp kandidats namn är utelämnat med motiveringen att namnen redan kungjorts(!). Vid biskopsvigningen är denna ”förbön" kvar och här anges inte bara biskopens utan fr a stiftets namn — båda kungjorda tidigare — ”för att därmed understryka att det ”nya” i förhållande till det predikoämbete han ”allt— jämt” har . . . just ligger på det administrativa området”. De biskoppelige hand- linger 1978 52, 55. Den gamla och 1898 differentierade bönen (ovan n 55) är nu så starkt bearbetad i två riktningar att det är rimligare att tala om två olika böner.
biskopar innebar ”en upprepning av prästvigningen”. Även om man kunde diskutera, om det var lämpligt att praktisera ”en sådan ”upprep- ning”, skulle kommissionen av formella skäl inte göra så. Mandatet innefattade inte ”uppgiften att avskaffa bestående ritual eller formulera helt nya, däremot att — på traditionens grund —— företa en lämplig revi- sion av de gällande”?7
Kommissionsresonemanget kan inte gärna uppfattas på annat sätt än att biskopsvigningen borde avskaffas och ersättas med en ordning för biskopsinstallation. Det framlagda ritualförslaget angav ”en lämplig re— vision” inom ramen som sattes av ritualet för ”bispevielse”: en så långt gående omformning som möjligt i riktning motinstallation av den redan vigda Ordets tjänare, som ”allaredan genom val och utnämning är inne- havare av det ämbete vartill han nu i kyrklig mening vigs”, dvs installe- ras.”
Den fråga som står öppen i Danska kyrkan är tydligen, om man fram- över skall följa huvudinriktningen sådan den blev sammanfattad ] Prove- ritualbogen 1963, eller liturgikommissionens förslag 1978 sådant detta framträder i ritual och motivering. Det är sålunda för närvarande oklart, om vigning skall gestaltas som en kyrkans bönehandling, och om vigning skall ske till en eller två uppdragstyper inom Ordets eller kyrkans tjänst. I sammanhanget måste noteras att diskussionen alls inte tycks ha involve- rat frågan om diakonatet och den vigning som sker av de kvinnor som sedan 1863 och de män som sedan 1920 utbildats och avskilts för diako- nal tjänst. Att liturgikommissionen inte med ett ord berörde saken har med all sannolikhet sin förklaring i den formella uppfattningen att en- dast befintliga, redan tidigare officiellt auktoriserade ritual kunde revi- deras. Om Danska kyrkans gudstjänst- och kyrkoliv och inte dess aukto- riserade gudstjänstböcker sätts i fokus för förnyelsearbetet, lär såväl dia- konatet som andra typer av kyrkotjänare också komma i blickfånget. Om danskt kyrko- och gudstjänstliv dessutom ses i ett ekumeniskt perspektiv, lär nytt ljus falla över Vigningsordningens tradition och förnyelse.
6.3.4. Installationshandlingar enligt dansk liturgisk tradition
] det föregående har redan installationshandlingens typ aktualiserats. Det finns en liturgisk tradition att hänvisa till. I jämförelse med utveck- lingen i Svenska kyrkan kan man säga att motsvarigheten till den svenska kyrkoherdeinstallationen är den danska prostinstallationen, även om den senare aldrig nått samma liturgiska dignitet.
1 ”den rette ordinans” l539 hade prosten en nyckelroll som prosteriets ledare, och på motsvarande sätt hade sockenprästen en given plats i församlingen. Men kyrkoordningen säger inte ett ljud om prostars och kyrkoherdars installation som en särskild liturgisk akt. Under l600-talet kom prosten av olika skäl att få en allt starkare ställning, vilket under det feodala edsinstitutets tid kom att innebära att vikt fästes vid en särskild prosted. Kirkeritualet l685 kom att för prostinstallation fixera ett slags
(” lbm 48f. ” lbm, cf ibm 54f.
liturgisk ram kring edsavläggelsenf” Den av prästerna valde prosten skulle vid stiftets prostmöte — motsvarigheten till det svenska prästmötet under äldre tid — insättas i samband med inledningsgudstjänsten. Efter predikan skulle biskopen från altaret ”hålla ett litet tal . . . på latin” till den som skulle bli ”insatt”. Han skulle därefter ”på sina knän, med ljud- lig röst” svära eden, och ”strax kreerar biskopen honom till prost. . _ i den heliga Trefaldighets namn”. Efter en förmaning om prostuppgifterna skulle biskopen sända iväg honom ”med en liten önskan”.
Omkring l800 övertog kungen prostutnämningarna. Det är möjligt att den saken bidrog till att den enkla vasallakten skulle göras högtidligare. Det är troligt att biskop .l l? Mynster i sitt liturgiförslag 1839 även ifråga om prostinstallationen tog fasta på praxis som den utvecklats.I När prostmötet samlas och installation skall ske, ”iför biskopen sig den bis- kopliga ornaten” och upp i koret går en procession med biskop, stiftssek- reterare (egentligen ”stiftamtmanden”), prostarna och installandus. Ta- let på latin elleri nödfall på danska skulle vara ”riktat till det tillstädesva— rande klereciet (egentligen: ”gejstlige”), icke till församlingen”. Edsav- läggelsens karaktär av svuren ed skulle demonstreras i det att den knäfal- lande prosten vid den avslutande edsförbindelsen ”upptäcker . . . sina fingrar”. Efter eden skall biskopen under hänvisning till den kungliga fullmakten förklara prosten ”lagligt sänd . . . i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”, varpå akten slutar med förmaning, ”goda önskningar och bön”.
I samband med ordinationsordningens officiella revision 1898 är ak— ten densamma, även om eden här som eljest ersatts med förbindelse i löftesformP Här finns dock ingen föreskrift om tal på latin. Latinet blev bevarat ändå. Samtidigt som ”den latinska mässan” återinfördesi ritua- let för biskopsvigning, infördes den i prostinstallationen. Det är intres- sant såsom ett uppenbart inlån från vigningsliturgin. Sedan löftet gi— vits,”insätter” biskopen prosten och tillfogar ”avslutningsord som han finner passande, varefter han lyser välsignelsen och handlingen slutas med en psalm”. Framväxten av en installationsliturgi med vigningslitur- gin som förlaga hade kommit igång. l biskoparnas Vejledning l949/ 1955 tillfogades en allokution om prostens uppgifter. Proveritualbogen 1963 tillade det inledande presentations- och förbönsavsnittet. Efter den nu till ordalydelsen angivna installationsformeln följer angiven bön, under vilken prosten knäfaller. Formeln är förmodligen den av ålder brukade: ”Så insätterjag dig nu som prost i N prosteri i Faderns. . Bönen ärinte överraskande Vigningsliturgins Fader vår, följd av salutation, välsignelse med trefaldigt Amen, slutpsalm och sedvanlig utgångsbön.
Motiveringen för utformningen i Proveritualbogen är intressant. Man hade velat avhjälpa ”bristande balans” i akten genom att medvetet an- knyta till vigningsliturgin.3 I sitt förslag 1978 har liturgikommissionen
'” Borregaard 1953 59f, 158, Lindhardt 1977 47. ' För det följande Mynster1839 2 lOSf, 3 55f. Enligt Lindhardt I977 47 ”skedde det inga ändringar” mellan [685 och 1898. Den uppgiften måste uppfattas så att det inte skedde någon officiellt auktoriserad förändring under perioden. 3 För det följande Gejstlig Reskriptsamling 1897—98 4l lff. 3 Proveritualbogen 1963 17, förslaget ibm 122.
inte lämnat någon motivering, däremot ett ritualförslag.4 Detta visar tyd- ligt nog att kommissionen ansett det nödvändigt att rida spärr mot ut- vecklingen. Riktmärket har tydligen varit att till nöds acceptera l898 års ordning med ”den latinska mässan” men med talet ersatt av en allokution inför löftesgivningen. Här är emellertid inte tal om knäfall under löftet och inte heller om efterföljande bön(er). Efter löftet säger biskopen fort- farande att han ”insätter” prosten men inte i Treenighetens namn; instal- lator ”önskar dig lycka och välsignelse i din gärning”. Omedelbart därpå vidtar den nattvardsliturgi som blivit normal ordning vid stiftets inled- ningsgudstjänst.
I Danska kyrkans officiella gudstjänstböcker finns inga anvisningar, än mindre ritual för andra instaIla/ionshandlingar. Följaktligen finns så- dana inte berörda i liturgikommissionens förslag. Det hindrar inte att de funnits och finns i praxis. Till prostens traditionella uppgifter har hört att introducera sockenpräst, vilket förmodligen skett genom fullmaktens uppläsning. När biskop Mynster tar upp saken i sitt förslag till guds- tjänstordning anger han detta som den självklara formen för introduk- tion.5 Han tillfogar att det blivit sed att prästen omedelbart därpå håller sin inträdespredikan. Den seden borde befrämjas, så att prosten skulle kunna bilda sig en uppfattning om prästens förmåga som predikant. Mynsters huvudintresse var att stryka under, hur viktigt det var att präs- ten blev introducerad. I flerförsamlingspastorat borde det ske i var för- samling, och hörde pastoratets församlingar till olika prosteriet borde resp prost ansvara för introduktionen. Att en präst skulle ”insätta sig själv” kunde egentligen bara tolereras, om församlingen ifråga fanns på ”en avsides ö”.
Det verkligt intressanta är att biskop Mynster i all sin omsorg om anvisningar för introduktionen inte fann något skäl att ange någon litur- gisk ordning. Den viktiga legitimeringen av präster skedde genom upp- läsning av fullmakten i samband med församlingens söndagsgudstjänst. Sedan kunde och skulle prästen träda i tjänst. Ännu drygt hundra år senare tycks läget ha varit detsamma. Biskoparnas Vejledning 1949/1955 och Proveritualbogen l963 tar upp saken men enbart i form av några enkla anvisningar. I den sistnämnda anges att prosten skall leda högmäs- sogudstjänsten tills prästen blivit introducerad omedelbart före predik- stolspsalmen. Prosten ”håller ett kort tal till menigheten”, läser upp full- makten ”och förklarar prästen insatt”. Därmed kan prästen träda i tjänst och leda gudstjänsten i fortsättningen!) Det har inte funnits behov av någon speciell liturgi kring församlingsprästers ankomst till orten. För- klaringarna därtill får lämnas därhän. Summan blir att introduktionsak- teri Danska kyrkans församlingar tydligen i stort sett förblivit legitime- ringshandlingar.
* De biskoppelige handlinger 1978 82f, ritual. Den enda motivering som ges ibm 55 är hänvisningen till prof Lindhardts historik ibm 47. Denna historik är dock ett ”Tileeg” som enbart innehåller ett sammandrag ur de kyrkliga böckerna. 5 För det följande Mynster 1839 2 102f, 3 55. ” Proveritualbogen l963 l22. Ibm 16 konstateras bara att enbart "en rubrik” läm- nats såsom i Vejledning 1949/1955.
6.4. Norska kyrkan
6.4.1. Från förläningsakt till ordinatorskollegiets bönehandlingför vigning
6.4.l.l Den norska vigningsliturgin för två uppdragstyper Präst- och biskopsvigning enligt Alterboken 1889 och 1920
Norska kyrkans ordinationsordning sammanfaller med Danska kyrkans fram till den politiska ochdärmed kyrkliga bodelningen 1814. Men den gemensamma historien sträcker sig långt in i l800-talet. Det norska sär- draget tycks under hela denna period vara att ordningen som den fanns föreskriven i 1685 års kirkeritual bevarades mer intakt än i Danmark.7 När biskopsvigningar flyttades från Kobenhavn till Oslo, kom en sär- skild förordning 1817 som angav på vilka sätt biskopsvigning skulle markeras som norsk riksangelägenhet. Det mest anmärkningsvärda är att reglerna gäller olika ting utanför domkyrkan under det att förord- ningen vårnar om den oförändrade gamla liturgiska ordningen under vigningsgudstjänsten.8 Kanske udden var riktad mot utvecklingstenden— serna i Danmark och kanske också i unionslandet Sverige? Från Sverige hade en ordning redan övertagits. 1815 föreskrevs att norska biskopar skulle bära biskopskors i guld på samma sätt som de svenska och finska kollegorna från 1805.IO Men det innebar inte att korset skulle hängas på som en del av vigningsliturgin som i Sverige.
Anledningen till en liturgirevision gav egentligen krav och önskemål att få bort prästeden, eller rättare sagt bruket att svära ed. l-lär som i de nordiska grannländerna blev lösningen en kandidaternas förbindelse i löftets form. I samband med att den nyordningen infördes 1878, gjordes för prästvigningens del en partiell reform. Den innebar att vigningen infogades i högmässan, firad på söndagsförmiddagen eller -kvällen. I ett av l800-talsväckelse präglat norskt fromhetsliv betydde detta inte ge- mensamt nattvardsfirande. Nattvard firades, om vigningskandidaterna begärde det. Denna reform och utbytet av prästeden mot högtidlig för- säkran utgjorde dock bara partiella ändringar." Revisionen av guds-
7 Faehn 1984 249ff, 257f. ** Förordningen 1817-05-17 refererad efter trycket i den upplaga av kirkeritualet 1685 som utgavs i Christiania 1825. Förordningen ibm 129f. Ordinator ålades att tillse att ritualet följdes och att ingen annan orgelmusik förekom än koralspelet. Att förordningen utfärdades först 1817 berodde på att den första biskopsvigning- en efter skilsmässan skedde 1817. Faehn 1984 257. 9 Enligt Flate 1982 78 skulle förordningen ha föranletts av unionen med Sverige. Det utesluter inte att de liturgiska restriktionerna föranletts av den danska utveck- lingen, kändt ex genom vigningen av norsk biskop i Kobenhavn 1811 (ovan 251). Så tycks även Faehn 1984 257 kunna tolkas. '0 Ibm 257. Om det svenska och finska biskopskorset nedan 397f. " Flate l982 80f, Faehn 1984 258ff. — Edsförvandlingen innebar bl a omböjningar av edgångens inlednings- och avslutningspartier för att undvika det som man menade obibliska svärjandet vid Gud och hans heliga evangelium (ovan 257); lösningen blev: ”Jag, NN, lovar och vittnar i Guds åsyn attjag . . . Detta allt lovar jag att uppfylla så sant somjag i sanning av hjärtat önskar att Gud skall hjälpa mig genom sitt heliga evangelium”. Cf ovan 35 n 49, nedan 368.
tjänstordningen som helhet genomfördes också. Det skedde genom 1889 års Alterbokfo'r Norska kyrkan.I2 I denna ingick en reviderad ordinations- ordning.
När det gäller ordningen för präst- och biskopsvigning — handlingar- na placerades i den följden — har den i sina huvuddrag redan presente- rats, eftersom den norska revisionen 1889 väsentligen övertogs i den dan- ska 1898. Det finns olikheter som är intressanta och värda uppmärksam- het. Dessa särdrag liksom ritualen i övrigt blev emellertid bevarade vid översynen som ledde till ]920årsA/terbok, som alltjämt gäller för Norska kyrkan)3 Med en lätt överdrift kan man därför säga att den nuvarande norska vigningsordningen tillkom 1889. Den nästan sekelgamla ordning- en har en internationellt sett ovanligt hög ålder. Kommentarerna inriktas fortsättningsvis i första hand på 1920 års version.
Såväl präst- som biskopsvigning sker inom högmässans ram.14 Den gamla föreskriften om nyvigd som predikant har lett till ett infogande omedelbart före predikan. Om struktur och utformning av de båda vig- ningsritualen ärinte mycket att tillägga utöver det som redan anförts om den danska ordningen 1898. I Norge omformades den gamla psaltar- psalmstraditionen vid biskopsvigning så att Ps 121 om hjälpen från Her- ren infördes som inledning till allokution och biskopslöftet. Förmodli- gen av församlingsmässiga hänsyn uteslöts ”den latinska mässan” 1889 för att i sista stund bli återinförd 1920 vid biskopsvigning, i norsk eller latinsk version.'5 Eljest är strukturen densamma. Den till Danmark över- tagna norska modellen med psalmsång mellan läsningarna praktiserades i Norge under båda vigningshandlingarna. I Norge brukades inte Grundtvigs ordinationspsalm utan en annan Grundtvigsång, beskrivan- de ordningen i kyrkan eller Kristi rike, "vidunderligst av alt på jord”, vars hemlighet är ”et guddomsord som skaper hva det nevner”.
I 1889 liksom 1920 års ordning finns två drag som är värda att särskilt framhålla. Det ena draget är den rika bibelanvändningen. Ingen brist skulle råda på Guds ord. Vid vigningsgudstjänst läses förutom högmäs- sans reguljära bibeltexter'é en av biskopen bestämd predikotext samt vigningsaktens serie läsningar såsom ”Guds ords vittnesbörd om den heliga tjänsten”. Hela den liturgiska texten har därtill bearbetats med bibelalluderingens teknik. Enda egentliga undantaget är prästvignings-
'2 Alterboken 1889. Om ordinationsordningen Flate l982 78f, 8lff, 87, Faehn 1984 258ff. '3 Alterbok 1920, Flate l982 l70ff, Faehn 1984 262ff.
” I Alterbok 1920 anges för biskopsvigning att skriftermål och nattvard kan firas — "dagen före . . . om någon av biskoparna [dvs ordinator och electus] anmält sig därtill”. För prästvigning gällde att skriftermål och nattvard firades dagen före, om vigningskandidat så begärt. Kommunion kunde även förekomma i högmäs- san för kandidaterna, "också om ingen annan har anmält sig”. ” Flate 1982 173. ”* Prästvigning kan alltjämt firas på Söndagkväll eller vardag. I det fallet läses som mässans epistel och evangelium 2 Kor 3:4—9 och Joh 20:21—23. Texterna fanns med redan i den partiella reformen l878. Faehn 1984 259.
allokutionen; genom prästeds- och löftesdebatten har det förmodligen ansetts bäst att låta den texten stå sådan den blivit.17
Det andra framträdande draget är differentieringsmodellen. Inom den från redogörelsen för Danska kyrkan redan kända strukturen för vig- ningsliturgin18 görs differentierade formuleringar med inriktning på prästens resp biskopens typ av vigningsuppdrag. Detta gäller allokutio- nerna inför löftesfrågan men också de gemensamma inlednings- och handpåläggningsbönerna. I den gemensamma texten finns uttryck eller fraser relaterade till en prästs resp biskops gärning. Som regel har det skett med hjälp av bibliska bilder och vändningar, varför den liturgiska texten som helhet fått ett rikt övertonsregister. Metoden att inom en ge- mensam ram differentiera mellan uppdragstyperna har egentligen också tillämpats på vigningsformeln. För prästvigningens del bevarades i hu— vudsak 1685 års lydelse i den norska liturgins förstautgåva. Efter en över- syn är lydelsen nu:
Prästvigning 1920
Så överlämnar (overgiver) jag nu är er det heliga prästämbetet, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, med rätt '9 och myndighet att förkunna Guds ord, att förvalta de heliga sakra-
Biskopsvigning 1920 Så överlämnar (overgiver)jag nu åt dig det heliga biskopsämbetet
med den rätt '9 och myndighet som till- kommer en tillsyningsmän
menten, att bära omsorg om de sjuka och fattiga och hjälplösa, att trösta de sorgsna och vägleda de villfarande 3" och att eljest utföra allt som hör till ert
heliga kall, efter Guds ord och vår kyrkas ordning- efter Guds ord och vår kyrkas ordning- ar. ar,
i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Låt oss alla bedja! Låt oss alla bedja!
'7 Biskopsvigningsritualet 1889 skall ha formats av biskop Essendrop, prästvig— ningsritualet däremot av sedermera domprosten Gustav Jensen, motorn i revisio- nen av de liturgiska böckerna ännu på 1910-talet. Flate 1982 78. Mellan de båda redaktörerna måste förutsättas nära samarbete enligt erhn 1984 259. Eftersom de båda ritualen har formats på samma fasta och enhetliga sätt, framträdande fr a i bibel- och bönematerialet, är det svårt att tänka sig mer än en penna, förmodligen Gustav Jensens. Det hindrar inte att Essendrop haft ansvaret för ett ritual. '” Cf schemat ovan 253f. I Norska kyrkan är själva vigningsavdelningen infogad efter evangeliet med trosbekännelsen, och vigningstalet hålls först efter läsningar- na.
”' 1685 års lydelse ovan 249. . . och [jag] giver eder makt och myndighet” 1889 ändrat till ”med makt. . .” (Cfovan 254 n 53) vid prästvigning; vid biskopsvigning blev ”makt” ersatt med ”rätt”, infört för prästvigning 1920. 20 Partiet ”att bära omsorg . . . villfarande” insatt istället för den gamla formelns hänvisning till nyckelmakten. Om bakgrunden Flate l982 l7lf, Faehn 1984 263.
Differentieringen är långt driven i urvalet av bibliska läsningar. 1 Norge — danskarna valde en annan väg 1898 — inleddes läsningarna som i Kirkeritualet 1685. Man skulle höra ”Guds ords vittnesbörd om den heli- ga tjänsten”. Den naturliga tydningen av det uttrycket är att ”det heliga prästämbetet” resp ”det heliga biskopsämbetet” får Skriftens vittnes- börd. Först efter läsningar och vigningstal anges i upptakten till biskops- vigningens allokution om uppdraget21 att ”tjänsten” är såväl ”det heliga ämbetet” eller Ordets tjänst som den speciella utformningen därav i bis- kopens uppdrag, det strax därefter överlämnade ”heliga biskopsämbe- tet”. Läsningsingressens dubbeltydighet har nog ansetts lämplig. Det norska bibelurvalet är till skillnad från det danska differentierat för präs- tens resp biskopens uppdragstyp inom samma ”heliga ämbete”.22 Som i den liturgiska texten i övrigt framträder, att Kristi sändning innebär att präster i försoningens tjänst skall predika bättring och tro, offentligt och hemma i husen, och att biskopar som oförvitliga tillsynsmän skall bära omsorg om hjorden, föda den och vaka över den och den sunda läran.
De nu behandlade två karakteristiska dragen i den norska vigningsli- turgin 1889/1920 innebär sammanfattningsvis följande. Vigning sker en- ligt en gemensam vigningsliturgi till Ordets ämbete och därvid till de i liturgin utmejslade två uppdragstyperna, prästens och biskopens. Ordets ämbete är gudomligt instiftat23 och det är inom detta samma ämbete
3' Allokutionerna för präst- och biskopsvigning i huvudsak som de senare över- togs i Danska kyrkan (ovan 254). Allokutionsingressen förblev i Alterboken 1889 och 1920 reserverad för biskopsvigningens ritual som i Kirkeritualet 1685. 33 Prästvigning: Matt 28:18—20, Apg 20:17—21, 27f, 32 (obs urvalet och jfr bis- kopsvigning), 2 Kor 5117—21, ] Petr 5:1—4, samtliga ställen nya för prästvigning som tidigare haft enbart Tit l:5ff. Biskopsvigning: Matt 28:18—20 (ny, cf präst- vigning), Tit 1:7—9, nu reserverad för biskopsvigning, .loh 21:15— 17 (ny), Apg 20:28—32 (traditionell,jfr prästvigning), ] Petr 5:1—4 (ny, cf prästvigning). För redigeringsgrepp och urval finns det skäl att jämföra med Svenska kyrkans HB 1868 (nedan 4051). 23 1889 angavs i biskopsallokutionens inledning (n 21) att läsningarna handlat om ”ämbetets instiftelse”, 1920 ändrat till uttrycket ”om tjänsten” såsom rättelse av en "lapsus”: "lektionerna innehöll icke något om ämbetets instiftelse”. Flate 1982 173. Det kan inte råda tvivel om att redaktörerna till ingressen 1889 (n 17) ansett att man hört skriftord just om ”ämbetets instiftelse", e.tt skriftord som tillhörde båda vigningsritualen, Matt 28:18ff, det sedvanliga bibelbeviset för ämbetets gudomli- ga instiftelse. Cf nedan 395. Vid redigeringen har redaktörerna ganska troget följt kirkeritualet. Här inleds textläsningarna med utsagan att läsningarna handlar om ”det heliga predikoämbetet”. Efter läsningarna följer utläggning om ”det höga och heliga kall som Gud nu betror”, dvs biskopens uppdrag. På denna punkt har tydligen skett en anknytning till kirkeritualets anvisning om en allokution efter ”den latinska mässan”: först om ”det allraheligaste predikoämbetet” och om tjänsterna i kyrkan (Ef4:1 If), sedan ”desslikes” äran Gud bevisar tjänare genom att "han gör dem till biskopar och tillsynsmän över sin dyrköpta församling”. Kirkeritualets "nu ” och "desslikes" förefaller ha givit uppslagen till alterbokens formuleringar att Herren ”nu fremdeles" anförtror ”det heliga ämbetet”/"den heliga tjänsten” och ”derhos” anförtror tjänaren biskops uppdrag.
prästens och biskopens uppdrag faller.24 Men biskopens uppdrag är inte en speciell form av prästerlig tjänst utan en typ liksom prästens en.25 Denna differentiering i uppdragstyper är bibliskt motiverad. Den saken görs klar från Vigningsliturgins början. Då presenteras de kallade som ”nu skall vigas till denna heliga tjänst” som präst resp biskop. Förbönen som följer gäller särskilt vigningshandlingen, ”som vi nu skall företaga”, och dem som ”skall vigas till en biskops tjänst i vår kyrka” resp en prästs.26 Den förbönen inleds med en parafras på den klassiska bibeltex— ten för differentierade tjänster, Ef 4:1 lf. Det är otvivelaktigt av samma skäl som det senare är möjligt att bl a läsa bibliska texter om resp upp- dragstyp inom Ordets ämbete. En präst som vigs till biskop betros ”allt— jämt (fremdeles)” med uppdrag inom Ordets ämbete men nu såsom bis- kop. I den norska till skillnad från den danska liturgin kan följaktligen också den som inte varit präst vigas till biskop enligt den vanliga formen för biskopsvigning.27 Biskopens uppdrag är inte en specialform av präs- tens, och prästens ärinte identiskt med Ordets ämbete. Inom detta finns två uppdragstyper till vilka präst resp biskop i samma mening blir vigda enligt den gemensamma Vigningsliturgins ordning.
Det skall noteras att det i såväl präst- som biskopsvigningsformen enbart allmänt anges att de kallade skall vigas genom ”denna heliga handling”. På vilket sätt vigningen närmare bestämt sker sägs inte. I den danska versionen av den gemensamma gamla liturgin bevarades hänvis- ningar till vigning genom bön och handpåläggning enligt ap05toliskt skick, också i vigningsformeln. Det gällde dock bara prästvigningsritua- let. 1 den norska traditionen finns inga sådana hänvisningar. Vad ”denna heliga handling” i snäv mening innefattar behöver man dock inte tveka om. Vigningshandlingen inleds med fullmaktsformeln. Den är emellertid här inledning — utan mellanliggande förklaringar — till bönen under handpåläggning. En vink ger regianvisningarna. I båda ritualen talas om ”ordinanden” också efter ordinatorsformeln, först efter vigningsbönen
" ] erhn 1984 260f framhålls att ”en del enkeltheter" tyder på att Kirkeritualet 1685 mer betonade ”enheten og likheten mellom de to 'embeder'/tjenestekatego- riet” under det att revisionen i Norge gick ”mer i den annen retning og betoner forskjellene”. Att enheten tidigare betonats måste ifrågasättas. Att revisionen åsyftade en tydligare differentiering är påtagligt på de grunder Faehn anger. Läg- ger man därtill resultatet av en jämförelse inte enbart mellan kirkeritual och alter— bok utan också mellan präst- och biskopsvigningsritualen är saken ofrånkomlig. — 1 Flate 1982 79 heter det att alterboken inte såg ”noen prinsipiell forskjell mellom presteembetet og biskpeembetet”. Allt hänger på vad ”prinsipiell" står för. I Bispeembetets grunnlag l982 18ff tycks utgångspunkten vara att ämbetet är ett = prästämbetet och att det i den meningen inte finns principiell skillnad mellan präst och biskop, dvs att biskop fullgör en form av prästerligt uppdrag. Den grundsynen skall ha präglat det reformationstida ritualet för biskopsvigning i kyrkoordningen 1539. Tesen om kontinuitet i uppfattning från reformationstid till nutid undersöks inte och jämförelse med prästvigningsritualet underlåts. Om den- na skrift nedan 280ff. 5 Jfr Danska kyrkans ordning 1898 ovan 255f. 36 Differentieringssatserna införda i Alterboken 1920 efter danska ordningen 1898, ovan 253 n 48. 27 I allokutionen om biskops uppdrag finns till uttrycket ”fremdeles” (n 23) en not med lydelsen: ”Ordet 'fremdeles” utelates naar ordinanden ikke fer har vaaret prest”. Den noten övertogs inte i den danska versionen.
om ”den nyordinerade”?x Viktigare är omformningen av vigningsbönen. I båda ritualen ingår ett parti med följande vigningsepikles:
Prästvigning 1920 Biskopsvigning 1920
... sänd dem din Ande med tjänstens . .. Giv honom din helige Ande, så att
gåvor, så att de kan bli rätta arbetare i han kan sköta sitt ämbete till din kyr-
din skörd . . . kas uppbyggelse och ditt heliga namns ara . . .
Den norska lösningen kan i detta och annat erinra om den svenska ord- ningen 1868991 båda fallen måste såväl formel som bönehandling räknas till ”den egentliga Vigningsakten”, som det hette i Sverige. Men i Norge faller tyngdpunkten på bönehandlingen, med vigningsformeln som upp- takt. Samtidigt står det klart att vigningshandlingen i Norge som i både Danmark och Sverige utgör en klerikal angelägenhet för ordinatorskol- legiet, i varje fall i stor utsträckning. Amen-liturgin utspelas också i Nor- ge i koret. När denna sker däri Norge har den gemensamma vigningsli- turgins ”heliga handling” firats för vigning till ”det heliga prästämbetet” resp ”det heliga biskopsämbetet” inom kyrkans vigningstjänst eller ”det heliga ämbetet”.
6.4.l.2 Framväxten av norska introduktions- och vigningshandlingar
Den enkla ordningen för prostinstallation i 1685 års Kirkeritual fanns kvar också i den norska editionen 1825. Alltsedan 1685 fanns emellertid en anmärkning, att formen inte gällde för Norge där man skulle få förbli vid gammal praxis enligt lag och sedvanerätt.30 I Norge hade prosten inte samma ställning som de danska kollegorna. Här var det snarare kyrko- herden som behövde installeras. I Alterboken 1889 och 1920 ingår därför kyrkoherdeinstallationen, anvisningar för en enkel introduktion ungefär som i 1539 års kyrkoordning.” Vid högmässan i pastoratets ”huvudkyr- ka” skulle prosten först läsa upp fullmakten, kort tala över ett bibelord — något kyrkoordningen inte anger — och ”anbefalla den nya prästen till församlingens aktning och kärlek”. Legitimerad på det sättet kunde kyr- koherden sedan leda gudstjänsten. I annexförsamlingar fick prästen själv läsa fullmakt och hålla tal.32 Det väsentliga var uppenbarligen att prästen legitimerades som den lagligen kallade.
Men i församlingarna fanns fier medarbetare. 1889/1920 finns också
38 Anvisning om "de(n) nyordinerade” finns först efter Fader vår och ordinators- kollegiets Amen-liturgi. Det är svårt att avgöra om Fader vår skall räknas till vigningsbönen. Fahn 1984 260. Men nu som tidigare är både kollekta och Fader vår föreskrivna och först efter Fader vår kommer den markerade avslutningen genom kollegiets Amen-liturgi, varför Fader vår rimligen skulle utgöra en del av vigningsbönen som en helhet. ” Nedan 410ff. 3” Borregaard 1953 60, 158. I kirkeritualseditionen Christiania 1825 144 komplette- rades anvisningen med laghänvisningar i en not. 3' Cf Flate l982 82f, 173. »" Cf den ordning som Mynster anbefallde ovan 265. Skillnaden i anvisningar beror uppenbarligen på hänsyn till andra geografiska förhållanden i Norge.
anvisningar för introduktion av andra församlingsarbetare: präster, ”medhjaepere” — ungefär kyrkvärdar — och från 1920 klockare och diakonissor. Denna introduktion blev än enklare eftersom det inte fanns högtidlig fullmakt att läsa upp. Efter högmässopredikan skulle de nya medarbetarna helt enkelt presenteras.
Präster, ”medhjaelpere” och klockare var gamla tjänstetyper. 1920 hade också diakonissans tjänst börjat få tradition bland församlings- tjänsterna, och ett manligt diakonat var på väg in i församlingslivet. Strävanden fanns vid denna tid att föra vigningen ut från dia— kon(iss)anstalterna, med Svenska kyrkans praxis som förebild. Det rikti- ga vore att låta ”vigningen ske i församlingens mitt — i en kyrka — och under handpåläggning” (Reidar Kobro).33 Från ord till handling var vä- gen inte så lång, men det skulle dröja innan norsk praxis blev officiellt erkänd. Först 1949 fick 1920 års Alterbok en officiellt auktoriserad form för diakon(iss)vigning. Men detta erkännande är ett erkännande med starka förbehåll, vilka ganska klart demonstreras i ritualets titel: ”Vig- ning av lekmannakristna för församlingstjänst”.34
Vigningshandlingen som sådan kan karakteriseras som en förkortad och förenklad version av den gamla vigningsliturgin. Efter predikan i en gudstjänst — här föreskrivs inte huvudgudstjänst, än mindre nattvardsfi- rande — presenteras vigningskandidaterna. En psalm får motsvara både ”den latinska mässan”, de bibliska läsningarna och vigningstalet. I allo— kutionen om tjänsten understryks ”det rätta tjänarsinnet” i de karitativa uppgifterna att utföras ”i lydnad mot vår Herre Jesus Kristus och i trohet mot Guds ord och vår kyrkas bekännelse”. Löftesgivningen beseglas med handslaget. Den gamla liturgins ordinatorsformel och bönehandling är här kondenserade till följande vigningsord under ordinators handpå- läggning: ”Så viger jag dig härmed till tjänsten i församlingen i Fa- derns . . . namn”. Enligt traditionen kunde (bibliskt) ”minnesord” också tillfogas. Med en psalm fortsätter gudstjänsten på vanligt sätt. Om vig- ningen skeri den församling där ”församlingstjänsten” skall utföras, kan introduktionen emellertid följa direkt på vigningshandlingen och detta genom upplåsning av fullmakten.
Anvisningarna till ritualet är upplysande. Biskop eller ersättare viger till ”särskild församlingstjänst” dem som med eller utan särskild utbild- ning ”skall gå ut till arbetet”. Handlingen kan men behöver inte ske, brev om ”tjänstens art och omfång” kan men behöver inte utfärdas. Bland alla fakultativa drag står egentligen bara en sak fast. De som på detta sätt vigs enligt kyrkans ordning för ”särskild församlingstjänst” är ”lekmanna- kristna”. Den egendomliga terminologin kan bara tolkas på ett sätt. I detta fall sker visserligen vigning till särskild tjänst i kyrkan men inte vigning till uppdrag inom ”det heliga ämbetet”.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Norska kyrkan med 1949 års
” Flemestad 1981 48ff, citatet ibm 52. Yttrandet fälldes 1917 och syftade på praxis i Svenska kyrkan, som dock först 1920 blev officiellt erkänd. Nedan 427. Norsk diakonissanstalt grundades 1868 första gången, diakonanstalt 1890. ” Kungl resolution 1949-01-28, citerad till rubrik och innehåll efter 1966 års edi- tion av Alterboken 1920 199ff. Trots titeln har ritualet intressant nog inredigerats i installationskapitlet.
komplettering har en vigningsordning med tre typer av handlingar. De svarar rätt väl mot den tyska lutherdomens tre grundtyper: handlingar för ”Ordination”, ”Einsegnung” och ”Einfiihrung”. Till den första typen hör i Norge såväl präst- som biskopsvigning, till den andra dia- kon(iss)vigning och till den tredje enkla legitimerande introduktions- handlingar för olika slag av församlingstjänster.
6.4.2 Vigningsordningens revision för differentierade tjänster i kyrkan.
6.4.2.l Differentierade tjänster och vigningspraxis i kyrkan
Framväxten av nya tjänster
När en vigningsform för diakonatet auktoriserades 1949 var arbetet i full gång med en reorganisering av efterkrigstidens kyrkoliv i ett förändrat och föränderligt modernt samhälle. År 1953 fastställdes en ny kyrkolag. Här föreskrevs såsom något nytt varje kyrkoråds diakonala ansvar, där- till stiftsstyrelsens (”bispedemerådet”) uppgift att främja och öva tillsyn över församlingsdiakonin, bl a genom att fastställa instruktion för diako- nal ”ordnad församlingstjänst”. Sedan 1959 har en diakoninämnd hört till den permanenta rikskyrkliga organisationen. Vid den tiden började det stå klart att det fanns behov inte bara av ett karitativt diakonat i församlingslivet. För de alltmer framträdande undervisningsbehoven behövdes specialutbildade. År 1969 stadfästes lag om katekettjänst i Norska kyrkan. I kyrkans centralstyrelses (”kirkerådet”) organisations- plan 1981 ingår därför normalinstruktioner för tre typer av församlingstjänster: präst, kateket och diakon.
Även om alla tjänstetyper långtifrån är ett faktum i alla församlingar, är organisationsmodellen en realitet liksom tjänstetyperna. Den gamla ordningen med prästen som den ende utövaren av särskild kyrklig tjänst har börjat avlösas av en ny med fiera tjänstetyper. I denna situation har den decennielånga diskussionen om diakonin och diakonatet i kyrkan både breddats och intensifierats. Debattskrifter, symposier och utred- ningar har det funnits gott om. Grundfrågan har varit, hur de tjänster som de facto finns i kyrkan skall uppfattas. Bland alla frågor om inrikt- ningar, centrala och perifera uppgifter för resp tjänst osv finns den prin- cipiella teologiska frågan, hur dessa tjänster skall anses vara relaterade till ”det heliga ämbetet”.
Såsom ett belysande exempel kan nämnas den utredning som kyrkans centralstyrelse tillsatte, när man förberedde 1981 års organisationsplan. Arbetsgruppens direktiv var att reda ut ”de teologiska principerna för tjänstedifferentiering”, eller närmare bestämt att klargöra ”ämbetsteolo- gin och tjänstedifferentieringen”. Såsom resultat av arbetet överlämna- des år 1975 betänkandet Embetsteologi og tjenestedifferensiering.35 Mot
35 Embetsteologi och tjenestedifferensiering 1975. — I arbetsgruppen ingick bl a tre personer som då eller senare tillhörde liturgikommissionens presidium: kyrko— historikern Helge Faehn (då sedan tio år kommissionens sekreterare, senare dess ordförande), exegeten Bjern Sandvik och systematikern Karl Gervin.
bakgrunden av en behandling av nytestamentligt material och ämbetssy- nen hos Luther och i bekännelseskrifterna tog man upp dagsdebatten. Tre teologiska grundtyper identifierades. I anslutning till dessa skissera- des ”tjänstedifferentieringsmodeller” liksom ”huvudarbetsfält” för de tre tjänstetyperna präst, kateket och diakon.36 Nödvändigt var enbart kyrkans ämbete samtidigt som det fanns växlande behov av också andra slags uppdrag. Enligt den första modellen föll enbart prästens uppdrag inom kyrkans ämbete. Prästen hade därmed inte ”monopol” på alla upp— gifter, men kateket och diakon liksom organist m fl utförde uppgifter under prästens tillsynsansvar. Enligt den andra modellen hade präst men också kateket och diakon uppdrag som med olika tyngdpunkter föll inom kyrkans ämbete. I den tredje modellen åter utgjorde de tre tjänste- typerna likaväl som t ex organistens sådana som kunde inrättas och för- ändras efter behov. Det väsentliga var att uppgifter som hörde till kyr- kans ämbete blev utförda, underordnat vilka som gjorde dem.
Hur betänkandet fortsättningsvis användes i det organisatoriska arbe- tet kan här lämnas därhän. Av intresse i detta sammanhang är emellertid de synpunkter som meri förbigående lades på vigningsfrågan. Den själv- klara utgångspunkten var att alla kunde insättas i tjänst genom en guds- tjänsthandling. Det var emellertid viktigt att ha ”ett språkbruk som både skapar klarhet och ordning och som dessutom speglar tjänsternas egen- art och deras inbördes förhållande”. Termen ”ordinasjon” borde enligt företrädarna för de två första ståndpunkterna reserveras för vigning till uppdrag i kyrkans ämbete, ”vigsling” i övriga fall. Den tredje grundsy- nens företrädare hävdade förstås att enbart en beteckning kunde brukas; vilken term som valdes betydde mindre, även om ”vigsling” vore att föredra.37
Det verkar som om företrädarna för de två förra ståndpunkterna plä- derade för att Norska kyrkan skulle inplantera den tyska lutherdomens distinktion mellan ”Ordination” och ”Einsegnung?” Närmast knöt det lilla avsnittet dock an till ett 1972 publicerat dokument, som utarbetats av en arbetsgrupp inom Norsk Teologisk Nemnd: ”Teser om ordinasjons- spersmålet i lys av embetsforståelse og tjenestedifferensiering”.39 Den första av de tjugotvå teserna slog fast att det inte var av principiell bety- delse vilka termer man brukade. Viktigt var däremot att terminologin
3” Utifrån tre redovisade grunduppfattningar ibm 23ff skisserades de tre differen- tieringsmodellerna 32ff, med beskrivning av uppdragstyperna 33f och relationen dem emellan 34f. ” Ibm 32. 38 Betänkandets Iitteraturlista ibm 39ff upptar bl a Gemeinde, Amt, Ordination 1970 (ovan 221f). Alterboken hade noga taget distinktionen mellan ”vielse” av präst och biskop, ”innvielse av lege kristne” enligt 1949 års form. Cf ovan 272. ” Luthersk Kirketidende 1972 530ff. Gruppen bestod av fem ledamöter och en expert. Av dessa ingick senare fyra i centralstyrelsens arbetsgrupp om tjänstediffe- rentieringen: Faehn och Sandvik (n 35), sedermera biskopen Fredrik Grenningsae- ter samt Gunnar Neegaard, som 1970 vigdes till Norska kyrkans första kateket. Neegaard avgav särskilt yttrande med motivering att majoritetsteserna fungerade ”snarare som en legitimering av den faktiskt fungerande prästtjänsten i vår kyrka än som en redefinition av denna i förhållande till kateket- och diakontjänsten”. Ibm 532f.
som väljs ”definieras och används konsekvent”. För vigning till ”den kyrkliga tjänsten”, Alterbokens ”det heliga ämbetet”, var det ”ändamåls- enligt” att bruka termen ”ordinasjon”, som skulle beteckna ”ett *ian- språktagande (beslagleggelse)' av livslång karaktär” (tes 2). Enligt grup- pen var det ”ändamålsenligt” att reservera vigningshandlingen som ”or- dinasjon” för prästens, kateketens och diakonens uppdrag (tes 2). Under- förstått var förmodligen att ”vigsling” kunde brukas i andra fall; grup- pen nämner men går inte in på uppdragen som evangelister och missionärer. Uppmärksamheten var inriktad på ordinationshandlingen och dess liturgi enligt den principiella uppfattningen att inte bara språk- bruket måste vara klarläggande. ”Ordinationshandlingen som helhet an- ger grunden för och definierar den tjänst som det vid vart enskilt tillfälle gäller” (tes 4).
Differentierade tjänster och vigningspraxis
Debatt och organisationsarbete bedrevs inte i ett vacuum. Tjänsterna differentierades i församlingslivet. Det framstod som angeläget att de som trädde i särskilda församlingstjänster också skulle vara vigda. Av en del inlägg att döma var det i varje fall angeläget att de som gjorde tjänst fick avlägga löfte om trohet mot kyrkans lära och ordning.
För diakonatet fanns sedan 1949 en fastställd form. I samband med att diakonatet inordnades i kyrkans reguljära organisation ifrågasattes den vigningssed som upprätthållits på diakonianstalterna också sedan mo- derhusorganisationens modell övergetts. 1949 års ordning kan karakteri- seras som en grundform, anknuten till sådana anstaltsliturgier.40 På ini- tiativ från diakoninämnden gick biskopsmötet på 1960-talet in för en praxis som knöt samman vigning och tjänst. Å ena sidan skulle vigning ske först när de som utbildats stod färdiga att gå i tjänst. Å andra sidan skulle de som gick i tjänst vara vigda för den. På motsvarande sätt fördes resonemanget när kateketens uppdrag formades. Kateketerna borde, framhöll biskopsmötet, få ”en speciell vigning till sin tjänst, gärna genom biskOpen”.4'
Biskoparna kunde inte inskränka sig till att tala om saken. Manliga och kvinnliga diakoner blev utbildade och fick tjänster och detsamma gällde om kateketer. Inom biskopsmötet utarbetade en arbetsgrupp en vigningsform år 1965. I denna är 1949 års ritual kvar helt oförändrat, men det har ramats in med inledande skriftläsning om diakonens uppdrag och en avslutande förbön — eller snarare en till bön draperad homilia.42 Inom diakoninämnden tycks den ordningen inte ha väckt entusiasm, varför man där lät utarbeta ett nytt förslag som är lätt beskrivet: det är prästvigningsformen med små justeringar.43 Det förhållandet bidrog väl till att biskopsmötet tog upp saken på nytt, vilket blivit angeläget också därför att kateketinstitutionen nu blivit en realitet — den förste kateketen
4" Exempel på sådana ritual (i sammandrag) i Hagesteter 1976 146ff. 4' Flemestad 1981 54. *" Ritualet i Hagesaeter 1976 156ff med 127 punkt 5. — Läsningarna är Mark 10:42—45, [ Petr 4:10—13, Joh 13:12—17. 43 Förslaget med motivering ibm 158ff.
vigdes 1970. Inom biskopsmötet formades därför ännu en gång en ord- ning, uttryckligen såsom ett provisorium. Detta har varit i bruk sedan 1974.44
1974 års ordning avser en särskild vigningsgudstjänst. En med psalm- sång omramad predikan följs av vigningsakten. Nu som 1965 bevarades 1949 års ritual, med en liten men viktig justering. Uppgifterna hade tidi- gare konkretiserats i detta att "bära omsorg om sjuka, nödlidande och alla som behöver hjälp”; talet om sjuka och nödlidande upphörde nu för att den mer allmänna beskrivningen skulle kunna duga också för kateke- ter. Med inlån från präst- och biskopsvigningsritualen annonserades ri- tualets nya läsningar som ”Guds ords vittnesbörd om den heliga tjäns— ten”. Den i Alterboken bevarade seden att lämna ”minnesord” ur Skrif- ten upphörde däremot. Vigningsformeln under biskopens handpålägg- ning var oförändrad. Ny var en efterföljande bön med handpåläggning, en nyhet att assistenter fanns med och under bönen deltog i handpålägg- ningen. I bönen hålls fram att Gud främjar sitt rikes växt ”genom människor du har utvalt”. Huvudämnet för bönen blev följaktligen: ”vi ber dig för denne din tjänare, att han måtte bli rustad genom din helige Ande till rätt tjänst i din kyrka hos oss”.
Genom provisorier av detta slag blev Norska kyrkans officiella ordi— nationsordning kompletterad med en officiös del. Men vigningshand- lingarna för olika tjänstetyper var fler. På anstalter burna av väckelse- kretsar i kyrkan skolades och vigdes församlingsarbetare som kanske kan kallas evangelister. Så skedde av hävd med missionärer och på 1970- talet också med organister.45 Mot den bakgrunden är det begripligt att betänkandet om tjänstedifferentieringar 1975 pläderade för ”klarhet och ordning”.
6.4.2.2 Ämbetsteologi för vigningsliturgi
Teologi för avskiljning till prästens, kateketens och diakonens tjänstetyper
När biskopsmötet 1965 färdigställt sin ordning för diakonvigning var det för ett praktiskt behov. Men ordningen sändes också till den samma år konstituerade liturgikommissionen med uppdrag att revidera alla kyr- kans liturgiska böcker.”) När kommissionen år 1971 skulle ta itu med ordinationsordningen, började man med att ställa ämbetsteologiska grundfrågor till biskoparna, två år senare i en skrivelse till kirkedeparte- mentet. I denna angavs skälet till att arbetet inleddes på detta sätt. ”Dessa frågor är så viktiga och har så många implikationer av dogmatisk karak- tär att de med rätta måste sägas falla in under kyrkans läroämbete”. Det var inte liturgikommissionen, ansåg man, som hade att avgöra hur ”'det kyrkliga ämbetet” och de olika kyrkliga tjänsterna definieras teologiskt”.
" Ritualet ibm 164f. Läsningarna om ”den heliga tjänsten” (cfn 23 till uttrycket) är Ef4:1—6 (obs urvalet) och 2 Tim 3114—17. 45 Ritual av detta slag ibm 166. Här ingår även ritual för missionärsvigning eller -sändning. Cf härtill Flemestad 1981 55. ”' Ibm 54. Om liturgikommissionen Eckerdal 1981 31 If.
På den första hänvändelsen fick man några svar men av den karaktären att de inte gav någon ledning för liturgiarbetet. Den andra hänvändelsen följdes av total tystnad?7
I detta läge uppsköt liturgikommissionen sitt arbete under ett par år. Kanske man kan säga att ett informellt alternativt arbetssätt valdes. Folk från liturgikommissionen ingick i de tidigare nämnda arbetsgrupperna som levererade 1972 års teser om ämbetsteologi och vigningsliturgi och 1975 års betänkande om ämbete och tjänstedifferentiering.48 Det fanns ytterligare ett skäl till uppskov. 1972 tillsatte diakoninämnden en stor utredning om kyrkans diakoni och diakonatet. Om förhoppningen var att den skulle bidra till teologiska klarlägganden till stöd för liturgiarbe- tet, blev den grusad. Utredningen blev klar 1976 men det som överlämna— des till diakoninämnden var ett stort antal specialutredningar. Det ”för- sök till sammanfattning och konklusion” som medföljde hade författats av ledaren för arbetet och stod ”helt för min egen räkning”.49 Ett studium av materialet ger vid handen att en viktig skiljelinje gällde tolkningen av diakonatets relation till kyrkans ämbete. Enligt en position är prästens och diakonens uppdrag två särskilda, varandra kompletterande upp- dragstyper inom kyrkans offentliga tjänst. Enligt den andra positionen är det ”nödvändigt och rätt” att ha fasta tjänster för att sörja för det karakte- ristiskt diakonala: att "sammanhålla den goda gärningen och det goda Kristusvittnesbördet”. Som diakonin måste diakonen därför stå ”i ett nära förhållande till” kyrkans ämbete. Men det diakonala uppdraget ”kan icke inordnas i nådemedelsförvaltningens ämbete”.50
De sistnämnda synpunkterna kompletterades med ännu en. Det måste vara möjligt att forma ett ritual för ”vigsling” som med hänsyn till den konkreta utformningen av diakontjänsten gav uttryck åt ”dess kyrkliga egenart”. Det anfördes av utredningsarbetets ledare Andreas Aarflot. Själv nybliven biskop invaldes han vid denna tid av biskopsmötet i en intern arbetsgrupp som utförde förarbetet för ett ställningstagande 1977 ifråga om vigningens innebörd och konsekvenser för vigningsliturgin.Sl
" Liturgikommisjonen 1984 3ff. Citatet ur skrivelseutdraget ibm 3. För det följan- de ibm 3ff samt material och informationer som under årens lopp lämnats av prof Helge F&hn, utförligt senast 1984-01-25. 4” Se n 35 och 39. ” Betänkandet tryckt som Diakoni og Kirke 1976, citatet ibm 173. Utrednings- gruppens ordfvar dåvarande doc Andreas Aarflot, senare biskop i Borg, därefter i Oslo. — I den tryckta versionen saknas fyra bidrag som författarna drog tillbaka. De uppsatserna jämte ytterligare några bidrag publicerade i Oftestad m fl 1980. 50 Den förra positionen efter Oftestad 1980 405ff, den senare i Aarflot 1976 183, 186f. 5' Biskopsmötet tillsatte 1976 en egen arbetsgrupp med biskoparna Grenningsaa- ter (n 39), Weider och Aarflot (n 49). Arbetsgruppens arbete låg till grund för biskopsmötets PM ”Ordinasjon/vigsling for prester, kateketer og diakoner” 1977, delvis avtryckt i Liturgikommisjonen 1984 96f. — Vad denna PM anger om vig- ningsliturgins uppbyggnad återger i mycket 1972 års teser (ovan 274). En olikhet är klar. 1972 utgjorde centrum ”förbön med handpåläggning/'oblation' ” (tes 8). I biskopsmötets PM är motsvarigheten satsen att vigningen ”betecknar det offentli- ga överantvardandet av detta uppdrag” ; handlingen ”ger därmed både myndighet och ansvar i utövandet av kyrkliga tjänster”. 1972 stod alltså bönehandlingen i centrum, 1977 förläningsakten, varvid den gamla fullmaktsformeln tydligt åter- klingar i biskoparnas formulering.
Om man så vill, fick liturgikommissionen sent omsider svar på sin hän- vändelse 1971. Den blev bönhörd på ett sätt som den nog inte räknat med.
I huvudfrågan hur de olika uppdragen var relaterade till kyrkans äm- bete utgick biskoparna från prästens uppdrag med dess komponenter. Till prästens uppdrag hörde sådana uppgifter som var centrala för kate- keten (undervisning) resp diakonen (diakoni/själavård), varför det var ”rimligt” att anse att också dessa uppdrag var relaterade till kyrkans ämbete (tes 7). Men också fortsättningsvis behöll prästens uppdrag "sin särställning”. Prästen bar ”huvudansvaret” med uppgift att också ”vägle- da sina medarbetare i tolkningen och förkunnelsen av Guds ord (herde- ansvaret)” (tes 8). Vad detta teologiskt innebar rådde det emellertid dela- de meningar om. Biskopsmötet ansåg det därför vara angeläget att ”i den praktiska utformningen icke skilja mellan ordinasjon och vigsling". Bis- koparna avförde med andra ord den fråga som varit liturgikommissio- nens problem. I gengäld fick man ett besked som inte begärts. Biskops- mötet överlämnade klara ”riktlinjer” för vigningsliturgin och anbefallde kommissionen att fullfölja det arbetet.
Vårt förslag anvisar bara huvudlinjerna i ritualen. Den slutliga utformningen för enskilda tjänstekategorier måste vara liturgikommissionens sak. Gången i dem följer enligt vårt förslag i stort sett Alterbokens.”
Biskopsmötets ställningstagande blev startsignalen för liturgikommis- sionens arbete med ordinationsordningen. En illustration till intensiteten ger notisen att dryga sjuttiotalet mer eller mindre omfattande rapporter i ärendet är registrerade under åren 1978 —84. Oklarheten i den teologiska bestämningen av prästens, kateketens och diakonens uppdragstyper för— blev ett huvudproblem i liturgiarbetet. År 1981 valde kommissionen att sända en principskiss på en informell remissrunda.53 Skissen innehöll två varandra uteslutande lösningar. Enligt en modell var vigningsliturgin gemensam för triaden präst-kateket-diakon, med variabler enbart i bi- belordskatalog och allokutionen om uppdraget — en ordning för ”ordi- nation till ”kyrkans ämbete””. ] den andra modellen reserverades den formen för prästers ”ordination”; de skulle ”på apostoliskt vis genom bön och handpåläggning ta emot det heliga ämbetet”. Formen för ”vigs- ling” av kateketer och diakoner lämnade det däremot öppet, hur aposto- lisk handlingen var och hur uppdragen var relaterade till ”kyrkans ämbe- te”. I det fallet skulle man ”under bön och handpåläggning viga medar- betare till kateket-/diakontjänst”. Sedan yttranden inkommit och prin- cipskissen bearbetats ytterligare, överlämnades den till biskopsmötet. På hösten 1982 kom svaret i form av synpunkter på skissen. Fr a kom ett fullständigt ritual för ”vigsling” av triaden präst-kateket-diakon.54 Po- ängen i både rubriceringen och utformningen var, att vigningsliturgin måste vara sådan att den ”inte utesluter den ena eller den andra ämbets- synen i kyrkan”.
Sedan biskopsmötets svar anlänt hade, kan man säga, en andra arbets-
53 Biskopsmötets beslut 1977 i Liturgikommisjonen 1984 97. 53 Avtryckt ibm 99ff. 54 För detta och det följande används redogörelsen ibm 5f. Liturgiförslaget redovi- sat ibm 21ff passim samt 35ff.
omgång slutat. Liturgikommissionen ansåg det nödvändigt med en klar teologi, biskopsmötet fann det lika nödvändigt med en konkret utform- ning som innefattade olika tolkningsmöjligheter. Kommissionen beslöt sig då för en tredje omgång.55 Under hänsyn till biskoparnas synpunkter och ritualförslag utformade kommissionen en svit ritual för tre slag av vigningshandlingar: vigning till ”ministerium ecclesiasticum” av tria- den, alternativt av enbart präster, vidare vigning till ”ordnad försam- lingstjänst” för kateketer och diakoner och, med samma rubricering, en enkel ordning för vigning av kateketer och diakoner men också organis- ter osv. Grundfrågan var hur kateket- och diakonuppdragen skulle upp- fattas. Hur förhöll de sig till ”ministerium ecclesiasticum”? Och hur för— höll de sig till andra typer av ””ordnad församlingstjänst” — kyrkolagens enhetsterminologi för församlingstjänster. Ritualpaketet sändes på ny underhandsremiss tillsammans med ”22 'teser”” vilka samtidigt också publicerades. Återigen framhöll kommissionen att den inte hade befo- genheten att avgöra lärofrågor, vilka dock måste avgöras för att vignings- liturgin skulle kunna färdigställas. ”Just i den konkreta liturgiska utform- ningen kommer de teologiska nyanserna klarare fram än någon annan- stans”. Den saken visste kommissionen besked om, eftersom olika stånd- punkter var representerade inom kommittén, vilket redovisades i teser- na. Men det rådde enighet om att lärofrågorna måste avgöras i kyrkan. Vigningsliturgin måste ”klart och tydligt” ge uttryck åt vad man vigs till. Den saken fick inte överlåtas åt ordinanders och ordinatorers ”subjekti- va tycke”.
I denna tredje omgång fick remissinstanserna ytterligare en försändel— se. Biskopsmötets enhetsordning för triadens ”vigsling” sändes ut i efter- hand.50 Det är knappast förvånande att biskoparnas fredliga lösning ted- de sig mest lockande. Men ytterligare en möjlighet skymtade i den be- svärliga frågan: att förbli vid gällande ordning.57 En majoritet gick alltså på biskopsmötets linje. Biskoparna själva ansåg att deras lösning var ”den tjänligaste” och de anmodade kommissionen ”att lägga förslaget från biskopsmötet . . . till grund” för sitt slutliga betänkande. Biskoparna kunde nämligen inte ansluta sig till något av liturgikommissionens alter- nativförslag. De måste återigen avvisa utgångspunkten, ”att det måste träffas ett absolut val mellan olika typer av ämbetssyn innan liturgierna för vigning kan bli utarbetade i detalj”? På hösten 1983 avslutades re- missomgången. Med ledning av inkomna synpunkter färdigställde kom- missionen sitt betänkande, som avgavs i juni 1984.
Teologi för avskiljning till biskopens tjänstetyp
l liturgikommissionens betänkande 1984 finns inget ritual för biskops- vigning. Går man från avdelningen med vigningsritual till installations- handlingarna finns inte heller där något ritual som rör biskopar. Där-
55 För detta och det följande ibm 6 samt motiveringen eller teserna avtryckta ibm 109ff. De blev separat tryckta i Luthersk Kirketidende 1983 94ff. 5” Liturgikommisjonen 1984 7. 57 Remissammanställning ibm 7ff. ” Citerat efte utdraget av biskoparnas yttrande ibm 10.
emot finns det en hänvisning till en nybildad sektion. I denna återfinns en form som rubricerats ””Signing av biskop” och såsom ”tillägg” anvis- ningar för en handling kallad ”Mottakelse av ny biskop”.59 Disposition och rubriksättning visar tydligt nog att det på denna punkt finns en markant skillnad mellan gällande Alterbok och kommittéförslaget.
I debatt och förhandlingar om de differentierade tjänsternas relation till ””det heliga ämbetet” har frågorna kretsat kring kateketens och diako— nens uppdrag och förhållandet mellan de tjänstetyperna och prästens. Av allt att döma har det inte förts någon diskussion av detta slag ifråga om biskopens uppdrag, därför att diskussion varit överflödig. Upplysan- de härvidlag är 1972 års dokument om ”ordinationsfrågan”.”" Sedan te- serna om vigningen och vigningsliturgin presenterats, följde som av— slutning två punkter. Iden ena förklarades att vigningen hade ”engångs- karaktär” under det att den vigde fortsättningsvis insätts på olika befatt- ningar enligt särskild liturgi för installation (”innsettelse”). Sista punkten gäller ”innsettelse av biskop”, dvs biskopsinstallation. Den lyder i sin helhet:
Vad biskopsämbetet har utöver prästämbetet, har det iure humano [enligt månsk- lig rätt]. Det man hittills har kallat ”biskopsordination" behålls som förböns- och välsignelsehandling, med inriktning på det särskilda ansvar biskopen går in un— der.
Den självklara förutsättningen är att det eljest förda resonemanget om differentierade tjänster inom kyrkans ämbete är irrelevant i fråga om bis- kops uppdrag. Självklar är också förutsättningen som Alterboken inte hade, nämligen att enbart präst kan vara biskop. Åt den som har vigts till präst har emellertid kyrkans ämbete blivit givet en gång för alla. Den som väljs till biskop blir följaktligen detta genom utnämning, vilket inte hind— rar att den nye biskopen installeras på sin tjänst. Det är en handling som i likhet med andra installationshandlingar tar sikte på det för befattningen ”särskilda”.
I konsekvens med det resonemanget hade det varit naturligt att i litur- gikommissionens betänkande återfinna ritual för biskopsinstallation bland övriga installationshandlingar. När så inte blev fallet, tycks det bero på en viss förskjutning i uppfattningen. Ett allmänt skäl skulle kun- na vara det förhållandet att Norska kyrkans organisationsförändringar, reformplaner för ett kyrkomöte osv kommit att innebära att biskoparna och biskopsmötet fått en mer påtaglig ledande funktion. 1981 kunde det rent av kritiskt heta att ”de senaste tio årens utveckling tycks ha gett biskopsämbetet och inte minst biskopsmötet en kontinuerligt mer domi- nerande roll””.M Biskoparna själva hade saken före vid biskopsmöten alltifrån 1976 och beslöt efter några år tillsätta en arbetsgrupp, som 1981 avgav betänkandet Bispeembetets grunnlag og plass i kirken. Det består av ett par specialutredningar och tre sammanbindande, ganska kortfatta- de kapitel, som satts upp av biskop Aarflot/'2 Det som här är av särskilt
59 Hänvisning ibm 52, 54, ritual 59ff, 63.
6" Ovan 274f.
(” Prof Inge Lenning och prosten Kjell Bergi Bispeembetets grundlag 1982 28. ” Utredningen jämte biskopsmötets eget ställningstagande därtill tryckt som Bis- peembetets grundlag 1982. Cf om Aarflot ovan 277 med n 49, 51.
intresse är de två första, mer principiella kapitlen.
Det första kapitlet ägnades åt att ange grundläggande drag i kyrko- och ämbetsuppfattningen enligt luthersk bekännelse och i ljuset av Faith and Order-studiet och den romersk-katolska/lutherska internationella dialogen om kyrkans ämbete.”3 Sedan ””det kyrkliga ämbetet” beskrivits, blev nästa steg att belysa — enligt kapitelrubriken — ””biskopsämbetet i lutherskt och ekumeniskt perspektiv””. Här skisserades biskopsinstitutio- nen i den tyska reformationen och den dansk-norska, närmast enligt 1539 års kyrkoordning och dess vigningsliturgi. Från den togs ett raskt kliv till ordningen för biskopsvigning i Alterboken 1920 som förklarades ha väsentligen samma innehåll som kyrkoordningen. Liturgins syn på biskopens uppdrag förklarades stå i samklang med bekännelsens. Poäng- en var att det i Norska kyrkans tradition inte förelåg ””någon principiell motivering för biskopsämbetet som något kvalitativt annat än det kyrkli- ga ämbetet"!N Det uttryckssättet och liknande visar att likhetstecken sätts mellan ”det kyrkliga ämbetet” och prästens uppdrag.65 Även om bisko- pen principiellt utövade samma uppdrag som prästen, utövades bisko— pens likväl ”i en större geografisk och kyrklig dimension”. Med anknyt- ning till CA 28 och ekumenisk diskussion betonades sålunda, att bisko- pens tillsynsuppdrag betydde ett särskilt ansvar för kyrkans enhet, vilket konkretiserades i några slag av biskopliga uppgifter.
Den refererade texten har en namngiven upphovsman men utarbeta- des å andra sidan som en sammanfattning för en grupp. Det sistnämnda kan förklara att två olika tankelinjer tycks löpa genom kapitlet. I förra delen dominerar talet om enheten i det kyrkans ämbete som är prästens. I senare delen kan däremot framhållas att kyrkans ämbete är ett enda men att det kan organiseras på olika sätt. Efter ett längre utdrag ur den ro- mersk-katolska/lutherska rapporten om lokala och regionala tjänster tillfogas sålunda följande kommentar:
Det finns en starkare tendens i det senaste dialogmaterialet att erkänna, att det bara kan vara tal om ett ämbete i principiell mening men att detta kan vara ordnat på olika sätt, i första hand utifrån lokala och regionala behov?”
Ganska exakt ett år senare gjordes en snarlik formulering i slutdokumen- tet från den tidigare nämnda interlutherska konsultationen om bisko- pens uppdrag. I den deltog två personer som varit engagerade i den
” Ibm 7ff. Faith and Order-rapporten är 1981 års version av det 5 k Lima- eller BEM-dokumentet l982, dialograpporten Das Geistliche Amt 1981 (ovan 220, 242). Dokumenten är mest representerade i form av citat i notapparaten. De finns inte med i underlaget för sammanfattningen, Lennings uppsats ibm 43ff. "4 Citatet ibm 21, närmast knutet till dansk—norska reformationen. Synpunkterna bygger endast delvis på Juvkams uppsats ibm 64ff. Iden sistnämnda görs distink- tionen mellan kyrkans ämbete och "tjänstedifferentiering inom kyrkans ämbete”, tex ibm 70. Sammandraget är snarare i släkt med Lennings huvudlinje (n 63). (”5 Cft ex ibm 22 punkt 6, 25. För det följande ibm 22. — Ang sättet att redovisa liturgins bild av biskopsämbetet cf anmärkningen ovan 270 n 24. ”' Ibm 25. Citatet ur Das geistliche Amt art 44 ang konvergens i praktiken mellan romersk-katolsk episkopal och luthersk presbyterial tradition. I betänkandets his- torik hänvisas till den tyska reformationens s k nödbiskopar utan ens antydan om att den historiska situationen tedde sig annorlunda i Danmark—Norge.
norska arbetsgruppen, biskop Aarflot som den ene av de två inlednings- föreläsarna.67 Här gick man dock vidare från utsagan att ””lutheraner är ense om” det nyss angivna förhållandet (art 6). Via konstaterandet enligt CA art 7 att strukturella olikheter inte kan vara kyrkoskiljande (art 7) kom man fram till följande uttalande (art 8)!”
Tillsynsuppdraget måste betraktas som en av den helige Andes gåvor; det kan inte tillfredsställande beskrivas genom att förteckna dess uppgifter. Genom kallelse och insättande i biskops uppdrag blir förvisso ett nytt och vidare ansvar givet. Därtill är insättandet ett erkännande av gåvorna för detta uppdrag och ett anro- pande av den helige Ande, bönfallande om Guds kraft för utövandet av detta uppdrag. Lutherska kyrkor sätter olika uttryck eller termer på detta insättande, och termerna kan antyda olika underliggande teologiska mönster. Också om såär fallet, betraktas olikheterna inte som skiljande.
Uttalandet är överraskande för att komma från en interluthersk konsul- tation. I beskrivningen av ””insättandet” används den ekumeniska termi- nologin för en ordinationshandling?”
Det är ett högst rimligt antagande att de två rapporterna från interna- tionella kyrkosamtal liksom den interlutherska konsultationen kom till omedelbar hjälp för att tolka biskopens uppdrag i Norska kyrkan och den norska ordningen för biskops ””innsettelse”. Dokumenten kom fram först 1981—82. Men det var under denna tid det norska liturgiarbetet började. När liturgikommissionen på våren 1981 gjorde sin andra remiss- omgång antecknades enbart att ”frågan om ”biskopsvigning” anstår tills vidare””.70 I den tredje remissomgången ijanuari 1983 fanns en skiss till ett ritual för ””signing av biskop”. Det blev färdigställt och utsänt först på senvåren—försommaren; formen för ””mottagande av en ny biskop” kom först med slutbetänkandet ett år senare.”
I denna fråga föreslåg enighet inom kommittén och mellan denna och biskopsmötet. Det man var ense om var en form som skulle vara ””något förenklad i förhållande till ordningen i Alterboken” men ”extra högtid- lig” jämfört med installationshandlingarna. [januari 1983 angav kom- missionen såsom riktmärke för ritualarbetet, att biskopens uppdrag ut- gjorde ””en teologisk-andlig tillsynsfunktion, dvs i princip en utvidgning av prästtjänsten”.72 I slutbetänkandet framhölls också att handlingen ”principiellt” uppfattades vara ””en innsettelse”. Men här har under hän-
" Cf ovan 280. I staben ingick Karl Gervin, tidigare sekreterare i biskopsmötet och liturgikommissionen (ovan n 35). Rubriken för Aarflots föreläsning var "The understanding of episcopacy in the lutheran tradition” enligt Lutheran Under- standing of the Episcopal Office 1983 6. 6” Ibm 8. Första satsen lyder: ””Episcopal ministry must be seen in the perspective of the gifts of the holy Spirit”. Uttrycket ”induction” är här översatt med ”insät- tande”. — Det kan noteras att art 22 citerar samma konvergensuttalande från Das geistliche Amt som den norska utredningen (n 66) och ett liknande avsnitt i Faith and Order—dokumentet, motsvarande Dop, nattvard, ämbete 1982 att 29. 69 Så Faith and Order-dokumenten från Accra och Lima, i Dop, nattvard, ämbete 1975 att 44 med 45—47 resp Dop, nattvard, ämbete l982 art 15, 41 med 42—44. 7" Liturgikommisjonen 1984 99. 7' Ibm 6f. ”3 Citerat ur kommissionens teser jan 1983 (ovan n 55), teserna 21—22, ibm 111. Om samarbetet med biskopsmötet ibm 13.
visning också till aktuell ekumenisk diskussion tillfogats ett avsnitt om handlingens särdrag, som gjorde
att denna handling är något mer (och annat?) än ett vanligt insättande. Kommis- sionen har därför — tills vidare — placerat ordningen som ett Tilläggbland instal- lationshandlingarna, och gett den ett namn som kanske på grund av sin flertydig— het och högtidlighet har vunnit allmän anslutning vid remisser.”
Just i namnfrågan är förskjutningen i argumenteringen påtaglig. I jan 1983 hette det nämligen att ”signing av biskop” var en beteckning som var ”medvetet skapad för att undgå varje missförstånd av teologisk art om biskopsvigningens karaktär”. Ett år senare var det inte en- utan fler— tydigheten som blivit viktig. Det återstår att se vad detta betydde för liturgin.
1 den debatt i vilken liturgikommissionens betänkande drevs fram finns åtskilliga iakttagelser att göra. I detta sammanhang skall bara föl- jande antydas. Under samma tid pågick den danska liturgikommissio- nens arbete under betydligt lugnare former. Det finns emellertid en på- fallande likhet i premissen, att prästens uppdrag är konstanten till vilka alla andra uppdragstyper skall relateras. I Danska kyrkan blev det enbart aktuellt att relatera biskopens uppdrag till prästens. Den självklara förut- sättningen var att prästen genom vigning tagit emot och därför har kyr- kans ämbete. I Norska kyrkan är den förutsättningen nästan lika själv- klar i diskussionerna, om kateketens och diakonens uppdragstyper ryms inom kyrkans ämbete eller inte. Företrädare för uppfattningen att så var fallet utgick från premissen att prästen genom vigning tar emot kyrkans ämbete men fann att också andra kan göra detta. I januari 1983 var liturgikommissionens företrädare för både den förra och den senare ståndpunkten helt eniga om följande sats:
Eftersom det bara finns ett ministerium ecclesiasticum (ett ”'ämbete”), har man antingen del i det —— är ”ämbetsinnehavare/-bärare”' — eller icke. Någon tredje möjlighet i form av en ”medelväg”, t ex "grader”Vtrappsteg i eller innanför ”äm- betet" finns inte i den lutherska bekännelsen.”
I Norska kyrkan tillämpades uppenbarligen samma resonemang vad gäller biskopens uppdrag. Till skillnad från den danska liturgin 1898 gjorde den norska 1889/1920 en klar distinktion mellan prästens och biskopens ”ämbete”. Alterbokens ordning kunde sålunda inte övertas. Ungefär som den danska liturgikommissionen förklarade därför den norska att biskopen skulle installeras. I slutskedet av arbetet förde emel- lertid de internationella kyrkosamtalen in ett annat perspektiv. Det före-
” Ibm 20. " Tes 3 ibm 109. I en reviderad version av teserna från april 1983 (Liturgikommis- jonens rundskrivelse 523, stencil) är detta tes 3a och såsom ny tes 3b har ryckts in att samma synsätt fortsättningsvis uttryckts också ”i reformationens hemland”, vilket styrks genom citat från VELKD-beslutet i generalkonferens och biskopssy- nod 1981 att kyrkans ämbete inte kan förekomma i hierarkisk stegring och att ”Ordination” och ”Amt” måste reserveras för (präst)ordination till kyrkans odela— de ämbete (ovan 236 n 82). Ibm finns en ny tes 6b, som anger att det med tanke på utbildning och uppdragsinriktning ”kanske skulle vara mer naturligt att bara in- nefatta kateketen", inte diakonen i ministerium ecclesiasticum, underförstått: vid sidan om prästen.
faller som om Norska kyrkans egen liturgiska tradition från reforma- tionstiden omprövades med frågan om präst och biskop hade olika upp- dragstyper inom ””det heliga ämbetet”.75 Det påtagliga resultatet i betän- kandet var att det inte längre var så självklart att biskop skulle installeras och inte kunde vigas. Men av allt att döma gick det vattentäta skott mellan överväganden om präst-biskop å ena sidan, å den andra präst- kateket-diakon.
6.4.3. Ny norsk vigningsordning 'för interimistiskt bruk"
6431. Liturgikommissionens förslag 1984 till interimsordning
När liturgikommissionen på försommaren 1984 avgav sitt betänkande innehöll det såsom kommissionens slutord ett förslag angående antagan- det. I kursiverad text ville man ”starkt anbefalla” att den vigningsord- ning som godkändes skulle kompletteras på en punkt. Det borde ”ut- tryckligen tillfogas och tas in i Alterboken att den bara är godkänd ”för interimistiskt bruk””. Den notisen skulle vara en permanent påminnelse i kyrkan om nödvändigheten att också fortsättningsvis bearbeta ”ämbets- och Vigningsfrågorna i dialog med våra lutherska systerkyrkor och den världsvida kyrkan”. Kommissionen föreslog med andra ord en lösning av samma slag som lanserats i de tyska evangeliska kyrkorna.76 Det är naturligtvis också en form av vittnesbörd om den mödosamma väg som hade tillryggalagts. Det tycks därtill vara ett uttryck för erfarenhet, att de pågående kyrkosamtalen var ett kapital som inte kunde undvaras i det inomkyrkliga förnyelsearbetet.
Hemställan gällde, hette det, ””oavsett vilken ordning som blir god- känd”. Det tillägget hade blivit nödvändigt, ty i den mångomtalade dis— kussionen om triaden präst-kateket-diakon var kommittén delad. Efter- som biskopsmötet utformat och vunnit gehör för en egen lösning ingår också den i betänkandet. Kommitténs ena hälft (fem personer) förstod biskopsmötets ireniska strävanden men fann det principiellt ””oriktigt att föreslå en ordning som gör tjänstens grundval och innehåll oklart och som också är ny i vår kyrka”.77 Det sistnämnda antyder yrkandet: efter Alterbokens princip en prästvigning till ministerium ecclesiasticum och en annan typ av vigningsakt för olika typer av ””ordnad församlings- tjänst”, inkl kateketens och diakonens tjänster. Den andra kommittéhal— van (fyra personer) ansåg det också oriktigt med en oklar ordning. Man höll fast vid grundtanken på en vigningsform med varianter för vigning till ”det av Gud insatta ”särskilda ministerium/ämbete””, som principiellt är ett men ””kan ges till olika typer av tjänstegrupper/-bärare”. Liksom majoriteten framhöll minoriteten att det var något för kyrkan nytt som föreslogs. Det var angeläget:
75 Det finns en påfallande skillnad i sättet att behandla den liturgiska traditionen i Bispeembetets grundlag 1982 (ovan n 65) och i Faehn 1984 249ff, som tillkommit som led i reformarbetet: ibm 249. "” Liturgikommisjonen 1984 93 samt ovan 228, 231. 77 För detta och det följande Liturgikommisjonen 1984 92f.
Minoriteten menar att det nu är en historisk anledning för Norska kyrkan att ordna tjänsterna i församlingen med tanke på framtiden och skapa nya modeller för Ordets tjänst i ett kritiskt skede i vår kyrkas historia. Denna modell är också mer öppen vis—å-vis den aktuella ekumeniska debatten om dessa frågor.
Med denna klara markering gick gruppen emellertid in för den lösning biskopsmötet två gånger enhälligt påyrkat och åtskilliga remissinstanser förordat. Just det förhållandet krävde lojalitet, om också under tvekan, som ordföranden, prof Helge erhn, antecknade.” Huvudproblemet för minoriteten som för majoriteten var ”den teologiska Oklarheten på cen- trala punkter” i biskoparnas lösning. Men den kunde accepteras till skill- nad från den modell majoriteten gick in för. Saken kan kanske uttryckas så att man valde en lösning som i varje fall inte skulle föra Norska kyrkan in i en isolerad återvändsgränd och som med tiden skulle kunna göras klarare.
Det anförda kan ge intrycket att kommittén misslyckats i uppgiften att framlägga en reviderad vigningsordning. I själva verket tycks kommittén ha lyckats ganska väl med uppdraget. I en grundläggande teologisk fråga gick de delade meningarna i kyrkan också tvärs igenom kommittén. Men enhällig var uppfattningen att vigningsordningen som helhet med såväl vignings- som olika slag av installationshandlingar måste ge klart uttryck åt handlingarnas innebörder. Det slutliga Ställningstagandet till betän- kandets vigningsordning pågår och beräknas bli avgjort under 1986. För- modligen finns det i varje fall i sak inga erinringar mot kommitténs en- hälliga uppfattning, att den nya ordningen måste uppfattas som en sta- tion på vägen vidare, ”med tanke på framtiden”.
Vad gäller betänkandets sammanlagt ganska många ritualförslag är det lämpligt att först behandla vigningshandlingarna och, trots att betän- kandet har en annan disposition, formerna för biskops ”signing” och mottagande. Sist skall de olika typerna av mottagningshandlingar berö- ras.
6.4.3.2 Vigning som kyrkans bönehandling av två slag för skilda uppdragstyper
I liturgikommissionens betänkande redovisades tre olika liturgiska lös- ningar, vilka dikterades av olika teologiska grunduppfattningar om tri- adtjänsternas förhållande till kyrkans ämbete. De tre teologiska mo- dellerna betyder emellertid liturgiskt inte tre helt separata förslag. Om
” Ibm 93. Anslutningen till biskopsmötets förslag sker först i andra hand. Sitt huvudförslag har gruppen dock inte funnit anledning att offentliggöra i slutlig form. I betänkandets bilagedel (980, 100—104 finns en äldre version därav (jan 1983). Kommissionsarbetet hade emellertid gått vidare bl a med hänsyn till re- missbehandlingen av förslaget. Majoritetsgruppens ritual för prästvigning ibm 22ff ger underlag för att sluta sig till hur minoritetens triadordning i slutligt skick skulle te sig. — Förhållandet är likartat vad gäller biskopsmötets förslag. Viktigare avvikelser i prästvigningsritualet är angivna i form av marginalanteckningar till majoritetsförslaget ibm 22ff. Kateket- och diakonritualen är avtryckta in extenso ibm 36 —49 men också dessa i en äldre version. Marginalanteckningar anger vikti- gare konsekvensändringar o dyl varigenom man kan dra slutsatser om hur kom- missionen ansett att en slutversion skulle formas.
prästvigningens innebörd var kommitténs ledamöter ense, varför man också kunde vara ense om den liturgiska utformningen. Problemet inom kommittén låg i de skilda uppfattningarna om kateket- och diakonvig- ningens innebörd. Från sin utgångspunkt måste minoriteten tillämpa samma lösning som för prästvigning — med varianter ifråga om upp- giftsbeskrivningar etc. För majoriteten blev det omöjligt. Från sin ut— gångspunkt måste de välja en helt annan liturgisk lösning. Biskoparna ansåg uppspaltning på teologiska grunder olycklig. Med utgångspunkt från (präst)vigningsliturginjusterade man sådana uttryckssätt i den litur- giska texten som bindande knöt triaduppdragen till kyrkans ämbete.
Det anförda innebär att betänkandet i grund och botten innehåller två liturgiska grundtyper för vigning. En grundform var alla ense om — den förnyade versionen av den gamla prästvigningsliturgin. Vilka kategorier som skulle vigas efter denna form hade kommitténs majoritet (MJ) och minoritet (MN)olika uppfattning om. Biskopsmötet (BM)valde en inklu- siv lösning genom att retuschera den liturgiska texten. Men grundformen var gemensam. Den andra grundformen hade enbart kommittémajorite- ten som förespråkare, formen som vidareförde Alterbokens ritual för lekmannavigning. Eftersom ritualet på sin tid hade modellerats på präst- vigningsritualet, kan det vara försvarligt att ta det som utgångspunkt för en presentation av de båda nya typerna. Av flera skäl är det befogat att beteckna dem huvud- resp sekundärtyp. För att ge en allmän översikt lämnas följande strukturschema för resp den gamla typen, huvudtypen79 och sekundärtypen.
Gamla typen Huvudtypen Sekundärtypen Prästvigning 1920 Präst (Kateket/Diakon) Ordnad tjänst (kateket mfl) Efter evangeliet/Credo: Efter predikan: Efter predikan: Presentation Presentation Presentation
Inledningsord Böneinbjudan Böneinbjudan Kollekta (Ef 4) Litania, läst/sjungen Kollekta Veni sancte Spiritus Versikel Versikel Kollektbön Veni creator Spiritus Veni creator Spiritus Läsningar/Sång Läsningar/Sång Läsningar/Sång Tal Tal Tal Allokution Allokution Allokution Löfte/handslag Löfte/handslag Löfte/handslag Ämbetet överlämnas ' Vigningsbön Vigningsbön Vigningsbön
—— Inledning —Inledning — Kollekta med epikles — Kollekta med epikles — Kollekta (epikles) — Fader vår — Fader vår — Fader vår
—Amen-liturgi
79 Ovan n 78. Minoritetsanslutningen till BM-modellen skedde med den uttryckli- ga förutsättningen att ritualen skulle bearbetas med hänsyn till kommissionsarbe- tet 1983—84. Förmodligen är premissen okontroversiell, även om den från litur- gisk synpunkt betyder inte oväsentliga förändringar.
Gamla typen Huvudtypen Sekundärtypen Prästvigning 1920 Präst ( K ateket/ Diakon) Ordnaa' tjänst (kateket mfl) Tyst bön Tyst bön Dig, helge Ande, Dig, helge Ande . .. Dig, helge Ande . .. bedje vi Deklaration
(med investitur) Församlingsförmaning (Predikan, nyvigd) (Nattvardsliturgi) Nattvardsliturgin (Nattvardsliturgin) Slutvälsignelsen Sändningsord Procession
Redan en hastig blick ger intryck av liturgisk kontinuitet men också förändring. Uppmärksamheten skall nu inriktas på fr a de nya dragen i huvudtypen. Sedan det karakteristiska även för sekundärtypen lyfts fram, skall exempel få belysa vilka konsekvenser de teologiska grund- uppfattningarna fått för utformningen av den liturgiska texten.
Huvudtypen av vigningsliturgi
Det första som bör understrykas är strävan att låta vigningshandlingen framstå som ett led i en vigningsmässa, normalt som söndagens huvud— gudstjänst i domkyrkan. Den uttalade principen att så långt som möjligt bevara aktens struktur 1920 har lett till kompromisslösningar. Eftersom aktens läsningar och tal bevarats, kan ordgudstjänsten antingen formas efter kyrkoårsdagen eller inriktas på det särskilda högtidstemat i kollek- ta, läsningar och predikan.RO Den gamla möjligheten till de nyvigdas kommunion" har nu fått ett nytt sammanhang. Att gudstjänsten mynnar ut i det gemensamma nattvardsfirandet har ansetts så självklart att det inte ens motiverats. En form av markering av att huvudgudstjänsten som helhet utgör vigningsliturgin är de nya anvisningarna om in- och utgångs- procession. Det vanliga sändningsordet om att gå och tjäna Herren med glädje är vid detta tillfälle förbundet med Jesusordet (Joh 15:16) om att vara utvald för att gå ut och bära frukt som består.” Vigningsavdelningen har reviderats så att vigningen skall framstå som en hela kyrkans bönehandling. I liturgin anges och motiveras det från
**” Till traditionen hörde kollekta och läsningar för prästvigning på annan tid än söndagsförmiddagen (ovan 267). Som läsningar anges Jes 6:1—8/40:6—8, Ef 4:11—16/Rom 1214—11 samt Matt 9:35—38. Skördeperikopen angavs "med sikte på [vignings]bönen (från Luthers ordning)". Liturgikommisjonen 1984 15. 8' Ovan 266f med n 14. & Liturgikommisjonen 1984 18 anger att ] Petr 5:2ff övervägts som sändningsord till de nyvigda men att man stannat för denna lösning. För det förra talade ”Lu- thers ordningar” men för det senare kunde också anföras Lutherstöd. Här och i flera andra sammanhang (cfn 80) är förutsättningen att Luthers vigningsordning är den historiska utgångspunkten för dansk-norsk tradition. Jfr ovan 244ff, 247.
början genom nya inledningsord som anger vigningsuppdragensM roll i kyrkan som Guds folk,”4 och genom en böneinbjudan, som nu direkt anger hur vigning sker: ”på apostoliskt vis genom handpåläggning och bön””.xS Den gamla inledande förbönen är bevarad men infogad i litanie— typens schema med församlingsacklamationer. Strävan att ge stöd åt en hela menighetens bön har också föranlett ett alternativ: en norsk version av den s k fredslitanian, sjungen av försångare på en enkel musikalisk formel med en tätt upprepad församlingsacklamation. Här är förbönen för kyrkans tjänare dessutom infogad i den allmänna förbönens sam- manhang — ett slags pendang till det gudsfolksperspektiv inledningsor- den dragit upp.” Denna förbön leder över i den bönesång som nu rubri— cerats ””Åkallan av den helige Ande”. Eftersom den norska versionen av ”den latinska mässan” av främst musikaliska skäl inte fungerat försam- lingsmässigt utmönstrades allt utom versikeln, nu upptakt till det norska Veni creator Spiritus.87 Med anknytning till traditionen från 1889 förde- las stroferna så att denna sång också fogas in mellan läsningarna.xx Struk- tur och gestaltning av de enskilda leden har mer än förr gett förutsätt- ningar för en hela menighetens förbön och bönesång knuten samman med Guds ords läsning.
” Här som eljest har ”vigningsuppdrag” olika innebörd i MJ-, MN- och BM- modellerna, i praktiken prästens uppdrag i MJ-modellen, i de båda andra präst— kateket-diakonuppdrag. 34 Inledningsorden tar upp dopet som vigningen till Guds folk, beskrivet med ] Petr 2:9, samt ”en särskild tjänst", beskriven med CA 5-parafras, slutligen kyr- kans uppgift att svara för kallelsen av tjänare. 85 Jfr ovan 270. Presentationen innehåller nu även att kandidaterna blivit prövade och befunna lämpliga att viga till tjänst. % Det förefaller som om två skäl bidragit till alternativet, som kom in på ett sent stadium: dels en form som gav stöd åt allas deltagande (olika andra sångalternativ hade tidigare funnits), dels en form i vilken förbönen för tjänarna infogades i den allmänna förbönens ram. Valet motiveras med att fredslitanian ”är ett gammal— kyrkligt och mycket ekumeniskt led i ordinationsliturgin" och att den förordade melodiformen (två versioner fanns) församlingsmässigt ”fungerar mycket bra”. Liturgikommisjonen 198415. — Litanieversionen med rysk-ortodoxa musikaliska formler för körsångare resp församling införd i 1981 års psalmboksförslag (nr 933). — Förbönen för ”vår kyrkas tjänare” råkar ange dessa såsom enbart präster och biskopar, en för MN-gruppen och BM alltför snäv beskrivning. 87 Ibm (nr 250) finns M B Landstads tolkning av Veni creator Spiritus med den gregorianska hymnmelodin noterad i två versioner (gregorianskt resp 'koralmäs— sigt'). Även om litanian (n 86), som noterats med G som grundton, sänks ett helt tonsteg för att länkas samman med hymnen, noterad i F, förefaller kombinatio- nen musikaliskt komplicerad. Det är möjligen skälet till att ett versikelelement bevarats som mellanstick (”Sänd ut din Ande, o Herre, och tjänare skapas åt dig'”), vilket inte fanns i kommissionens äldre förslag (men väl biskoparnas); hur melo— difrågan skulle lösas har ej angetts. 83 Prästvigning: Matt 28:18—20, Joh 20:19-25, 2 Kor 5117—20, ] Petr 5:1—4; samtliga medjustering av omfång övertagna från alterbokens läsningar (ovan n 16 och 22). MN-förslagets kateket— och diakonvigningar har prästvigningens första och tredje läsningar gemensamma, som andra text för kateket 2 Tim 3 : 14— 17, för diakon Joh 13:12— 17; prästvigningsritualet har inte ] Petr-stället. BM-urvalet är detsamma utom för diakonvigningens andra text, som är Matt 25:34—40. MJ- urvalet har för kateket 2 Tim 3214—17, för diakon Joh 13:12— 17 men som gemen- sam inledande text för dessa två ritual Rom 1214—11.
Vigningshandlingens karaktär av kyrkans bönehandling har fått fler uttryck. Enligt principen att bevara 1920 års struktur följs assistenters bibelordsläsning av biskopens bibelord och tal, allokution och löftesgiv- ning. Men på löftet följer inte längre ordinators överlämnande av ämbe- tet. I stället förs ett annat överlämnande på tal:
Under handpåläggning och bön vill vi överlämna er åt Gud och be att han skall viga och helga er genom sin Ande.”
Upptakten till vigningsbönen med handpåläggning är, framhöll kom- missionen, en nyhet med tradition från 1539 års kyrkoordning fram till Alterboken 1889. Men det var inte traditionen utan innehållet som var det väsentliga. Formuleringen ”säger klart att den egentlige ”ordinatorn” är Gud den helige Ande”.90 Genom de orden och utmönstringen av 1685 års förläningsformel framstår vigningens karaktär av bönehandling kla- rare än i Alterboken. Det hör dock till saken att tyngdpunkten i denna låg på bönehandlingen såsom visats tidigare)” Det förklarar också att vig- ningsbönen har kunnat övertas därifrån så gott som oförändrad.92 För- ändrad är däremot fortsättningen: det från 1889 avslutande Fader vår och ordinatorskollegiets Amen-liturgi. Vigningsbönen går direkt över i ett Fader vår, som nu läses gemensamt av hela menigheten.93 Med omböj- ning av traditionen följer ytterligare ett böneavsnitt: tystnadens och där-
89 Till skillnad från Alterboken 1889/1920 anges såsom i Kirkeritualet 1685 på vilket sätt vigning sker. — BM-versionen har: ”Fall på knä, så vill vi lägga våra händer på er och överlämna er . . Uttryckssättet representerar ett äldre stadium i övergången från förlänings- till bönehandlingens liturgi. ”Så”-uttrycket repre- senterar för övrigt förbindelsen med förläningsformeln efter löftesgivningen (”Så överlämnar jag nu åt er det heliga predikoämbetet . . .”). Cf härtill ovan n 51. 9” Liturgikommisjonen 1984 17. — Kommissionens citerade kommentar motsva- ras av det slags kommentar i liturgin som de citerade inledningsorden utgör. Kommentaren/förklaringen har framstått som angelägen i den bevarade struk- turen, präglad av förläningsmönstret: allokution — löftesgivning — ämbetsförlä- ning genom ordinatorsformeln — ordinatorskollegiets bön. När formeln ströks uppstod ett vacuum att fylla, och det fylldes med den återinförda (n 89) förkla- ringen om vigningssättet. — Trots att förläningsformeln utmönstrats även i BM- ritualen har förläningsschemat återverkat på utformningen av inledningsorden (n 89) men också vigningsbönen. Inledningssatsen förutsätter att vigning redan har skett ("dem som idag ärvigda . . . tjänsten som ärdem betrodd”). Detta är inte en eftersläpning från Alterboken 1889/1920 utan en ”rättelse” av alterbokens presensform. På samma linje ligger korrigeringen av alterbokens inledningsbön, där passivform bytts mot aktivform med utsatt subjekt: ””som vi idag viger . . (Denna sistnämnda formulering fanns dock även i Alterbokens vigningsbön.) ”' Ovan 270f, cf n 90. _ ”3 Alterbokens enda uttryck ”som vi viger” (n 89) ändrat till "som blir vigd”. Ute- slutits har några bibelalluderingar från 1889 (fr a Joh 17:11, 17) för att ge rum för bönepunkten: ”att du vill rusta och dugliggöra dem för tjänsten som blir dem betrodd”; orden är kyrkoordningens/kirkeritualets inledningsord för (bis- kops)vigningens bönehandling (ovan 250 n 35) och blir nu inledning till den oförändrat övertagna vigningsepiklesen. . 93 I Liturgikommisjonen 1984 17 betonas att Fader vår-bönen nu blivit "speciellt framhävd genom att allai kyrkan ber den tillsammans". Det anges efter ett resone- mang om bönens funktion i förhållande till kollektan utifrån förutsättningen att Luthers vigningsordning är ursprungsformen (cf n82). Till den verkliga ur- sprungsformen hörde inte Fader vår. Kollektan, som nu ändrats till likhet med det antagna originalet, fjärmas från det verkliga originalet.
efter psalmens bön.”4 Vigningen som kyrkans bönehandling aVSlutas på samma sätt som den inletts.
Den reviderade liturgin bör också beskrivas ur en delvis annan synvin- kel. Väsentligt är ett överlämnandets mönster. Nyss berördes element som historiskt hör till den feodala förläningen enligt ett formschema som dock redan i Alterbokstraditionen och fr a nu har blivit genombrutet. I centralpartiet står likväl den allokution om tjänsten”5 som leder fram till löftesgivningen med åtföljande handslag. Förläningsformeln är emeller- tid ersatt av den nyss citerade formuleringen, som liturgiskt fyller en balanserande funktion genom att framhäva vigningen som bönehand- ling!” I den första remissomgången 1981 framhöll kommissionen att re- formatorerna hade den grundsynen och att förläningsformeln från 1685 ”döljer detta och skapar en oklar dubblering”. Remissutfallet blev emel- lertid sådant att något slags'ersättning måste skapas.”7 Situationen i det lutherska Norge var ungefär densamma som i nordamerikansk luther- dom ett par år tidigare. Lösningen blev också densamma. Med utnyttjan— de av formuleringar i den gamla formeln infogades en högtidlig deklara- tion efter böneavdelningen, där det förklaras att nya tjänare är vigda.” Till den deklarationen knöts i slutskedet också en symbolhandling med tydningsord, för prästvigning: ”Och som tecken på detta mottar du präs- tens stola?”
Den transatlantiskajämförelsen kan föras ett steg vidare. Också i Nor— ge blev deklarationen ackompanjerad av några ord riktade till försam- lingen att ta emot de nyvigda, be för dem och med dem göra tjänst? Förläningsmönstret har därmed förändrats kraftigt. De som vigts till tjänst anförtros åt menighetens fortsatta förbön och samverkan i den gemensamma kallelsen” i försoningens tjänst som Gud har gett sin för- samling”. Avslutningsperspektivet blir detsamma som dragits upp i vig- ningsavdelningens inledningsord.
*" Båda elementen har funnits i traditionen alltifrån början 1537. Nu ändras emel- lertid regianvisningar så att församlingssången inte längre sker under det att ordi- natorskollegiet knäfaller ”i stilla bön". ”5 Allokutionen är bearbetad med hänsyn till att vigningsformeln uteslutits. Det har fr a betytt ett led om ”omsorg om var enskild människa” i själavård, skrifter- mål och i förbön. Det partiet representerar såväl det 1920 uteslutna avsnittet om nyckelmakten som det då införda partiet om diakonal omsorg (ovan 268). Här är dock det diakonala perspektivet avsevärt nertonat — det återfinns i 1984 års diakonvigningsritual i såväl MJ- som MN- och BM-versionerna. % Ovan n 90. *” Liturgikommisjonen 1984 99 (remissen), 18 (remissutfallet). Cf härtill biskops- mötets riktlinjer och ritual med kvardröjt förläningsmönster ovan n 51 och 89. ” Cf för USA/Canada ovan 24lf. Jfr däremot lösningen i det danska kommis- sionsförslaget 1978 ovan 261. 99 Denna form för traditio instrumentorum jämte investitur införd i slutskedet och finns därför enbart med i prästvigningsritualet (cf ovan n 78). Det får antas att motsvarighet är avsedd ingå även i kateket- och diakonvigningsritualen. — Dek- larationen är till skillnad från i USA/Canada liksom en rad andra liturgier origi- nellt nog riktad till de nyvigda, inte till menigheten. ' Aven detta avsnitt (cfn 99) är insatt i slutskedet. Den sakliga utgångspunkten var den traditionsgivna presentationen-böneinbjudan som särskilt i biskopsvigning- ens ritual innehöll uppmaningen att ta emot tjänarna. Det var ”mest naturligt och funktionellt” med den nya placeringen enligt Liturgikommisjonen 1984 18.
Betecknande för inriktningen på att forma vigningen som kyrkans bönehandling är att Luthers kardinaltext för den befallda bönen om skördearbetare (Matt 9:35ff) angetts som läsning för första gången i norsk tradition.2 Riktmärket för förnyelsearbetet kunde formuleras med utsagan redan i kyrkoordningsförslaget 1537: kyrkans bön var viktig och så måste man överlämna ”allt saken”” åt Gud.-* Men det blev problema- tiskt att förena den förnyelseprincipen med principen att så långt som möjligt behålla Alterboksformen. Elementen i det feodala förlänings- schemat fick stå kvar i centralpartiet, men det ansågs nödvändigt att utmönstra dess kulmen, ordinators förläningsformel. Nyss nämndes att den omvandlades till en avslutningens deklaration. Den utnyttjades emellertid också i den anslutande församlingsförmaningen men därtill även i centralpartiet. Där har ordinators ämbetsöverlämnande till kandi- dater blivit kyrkans överlämnande av dem åt Gud i de tidigare citerade inledningsorden till vigningsbönen. Omvandlingen kan illustreras på följande sätt:
Alterboken Liturgikommissionensförs/ägt
Så överlämnarjag nu det he- Under handpåläggning och bön vill vi överlämna liga prästämbetet ät eri Fa- er åt Gud och be. . .
derns. . . namn, med rätt och myndighet att förkunna. .. [olika uppgifter] enligt Guds ord och vår kyrkas ordning- ar.
Så förklarar jag att ni har tagit emot kyrkans upp- drag till prästtjänst och är rätt kallade präster i vår kyrka, med den myndighet och det ansvar som hör till ert heliga kall enligt Guds ord och vår kyr- kas ordningar.
Kära församling. Tillsammans har vi överlämnat dessa våra medkristna åt Gud och bett om hans välsignelse över deras gärning. Låt oss ta emot dem i kärlek och fortsätta med att bära fram dem inför Gudi våra böner. . .
I detta ”omvända förläningsmönstef är verbet ””overgive” en nyckelterm. Slutfrasen ”baere dem fram for Gud” är en repris från vigningsavdelning- ens inledande böneinbjudan sedan det angetts att vigning skall ske ””un— der handpåläggning och bön”. Men det inledande och efterföljande frambärandet i bön har i vigningshandlingens centralparti en speciell karaktär av överlämnande med åtföljande bön: ”overgi . . . og be” resp ”overgitt . . . og bedt”. Det uttryckssättet korresponderar mot ordalydel- sen när det centrala i vigningshandlingen inledningsvis anges. I en gent- emot traditionen omvänd ordföljd heter ldet ””håndspålzeggelse og
3 Ovan n 80. Som parafras har den dock ingått i vigningsbönen från början. I Kirkeritualet 1685 åberopas den som bibelbevis för vigningshandlingens bön i biskopsvigningens allokution (nedan n 5). 3 Ovan 245. 4 Här återges vad som får uppfattas som den gemensamma texten för MJ- och MN-formerna. I deklarationen (andra stycket) följs BM-versionen vad uppdrags- beskrivningen angår. MJ-versionen har: ””. . .tagit emot Ordets ämbete och är rätt kallad präst”. MN-gruppen skulle enligt sina principer i första hand bruka MJ- formen, i andra hand BM-lydelsen.
bonn”. * Handpåläggningen tycks sålunda förbunden med överlämnan- det. Det är också liturgikommissionens mening att genom det omvända uttryckssättet markera den saken. l motiveringen gjordes utdrag ur kyr— koordningens och kirkeritualets tydningar av handpåläggningen som of- ferrit ””i fordom tid””. Härtill fogades kommentarer som ger en förklaring till det nya överlämnandets mönster som framträder i revisionsförslaget. Tanken på Gud som ordinator var fram till Alterboken 1889, hette det,
intimt förbunden med ””oblatio-motivet” (offer-/överlämnande-) och handpå- läggningen” .På det hela taget var ordinationeri som ett offer åt Herren en vanlig åskådning | den lutherska kyrkan på 1500— och l600— talet, och det nämns ocksa | utredningen om "Bispeembetets grunnlag. . . .”
Tolkningen av vigningen som en kyrkans offer- och bönehandling med handpåläggning som offertecknet har fått konsekvens också för uppfatt- ningen om assistenter. Som symbol för kyrkans offerhandling är det vik— tigt att ””ordinator och assistenter —— präster och lekfolk — lägger handen på ordinandens huvud”. Det anges på detta sätt i Vigningsliturgins regi— anvisningar och sak samma framhävs i allmänna anvisningar om utseen- de av assistenter. ] motiveringen bokförs som en konsekvens av att vig- ningen betraktas såsom en hela menighetens angelägenhet, ””att också lekmän medverkar i handlingen, bl a med handpåläggning”? Under jämförelse med den samtida tyska evangeliska inställningen uttryckt i vigningsliturgiernäl finns i det norska förslaget ett teologiskt och litur- giskt väsentligt motiv för att ””också lekmän” deltari riten. Om ordinator enligt Kirkeritualets dansk-norska tradition ensam överlämnade ämbe— tet åt ordinander, har det i betänkandets ”omvända förläningsmönster” blivit väsentligt att hela kyrkan genom representanter deltar i överläm-
5 Frasen finns inte i Alterboken 1889/1920 men dessförinnan. I Kirkeritualet 1685 brukas den för prästvigning i presentationen och anvisningen för fullmaktsfor- meln (indirekti den sistnämnda), i båda fallen i följden bön-handpåläggning. För biskopsvigning brukas i presentationen enbart "bön och åkallan enligt det aposto- liska bruket”. I utläggningen före vigningsbönen förekommer uttrycket ””händers påläggning med bön och åkallan". Här motiveras först bönen med främst Luk 6:12 och Matt 9:37, därefter förklaras handpåläggningen med allmän GT-hänvis- ning för seden att lägga händer "på det som skulle helgas och offras åt Herren". Tillämpningen är att man nu skall viga i Treenighetens namn ”med bön och åkallan samt händernas påläggande”. 6 Liturgikommisjonen 1984 17, cf ibm 14 om förslagets huvudprinciper, punkt 4:””. . . från äldsta tradition: oblatio-motivet, att ordinanden ”offras”, dvs överläm- nas till Gud””. Ibm 17 styrks det intima sambandet mellan böne- och offerhandling genom korta utdrag ur 1539 års kyrkoordning och kirkeritualet 1685, varvid det dock inte framgår att handpåläggningsriten förklarats genom GT-hänvisningar. —- Referensen till Bispeembetets grunnlag gäller dels ett sammandrag ibm 19 av samma textavsnitti liturgierna, dels en allmän utsaga ibm 11 om vigningen såsom församlingens överlämnande av en person varigenom ”församlingen placerat ve- derbörande i en kontext som den icke själv har herravälde över””. Vare sig här eller i liturgikommissionens betänkande finns referenser för att visa att offertanken var ””en vanlig åskådning" redan på reformationstiden. Det är värt att notera att de textavsnitt som anförs för att klarlägga vigningshandlingens innebörd såväl 1539 som 1685 tillhör ordningen för den biskopsvigning, vars karaktär av vigning sam- tidigt bestrids såsom oförenlig med lutherskt synsätt. 7 Liturgikommisjonen 1984 14 punkt 2, 22 punkt 7, 27 punkt 2b. 8 Ovan 237ff.
nandets handling. Därför kan det också avslutningsvis framhållas: ””Till- sammans har vi överlämnat dessa våra medkristna åt Gud . .
Denna särskilda tolkning av ordinationen som kyrkans offerhandling tycks ha varit allmänt accepterad i diskussionerna under förarbetet. Syn- sättet fanns redan i 1972 års principer för ordinationsliturgins utform- ning. Såsom något bärande angavs ”förbön med handpåläggning/”obla- tion”””. Det framhölls att ””ordinationen ... är given åt församlingen ... Kollegiet som förestår ordinationen representerar församlingen och är sammansatt av ordinerade kyrkans tjänare och lekfolk”? En speciell konsekvens av det ”omvända förläningsmönstret” aktualiserades emel- lertid i det konkreta ritualarbetet. Löftesgivningen följdes i traditionen av det kollegiala handslaget. Liturgikommissionens förslag att detta bara skulle utväxlas mellan ordinand och ordinator ogillades, varför betän- kandet anger att det utväxlas även ””med assistenterna”, nu för första gången uttryckligen angivet såsom löftesbekräftelse. Vid närmare efter— tanke hade kommissionen dock tydligen blivit tveksam inte bara till den- na sak. På denna enda punkt riktas nämligen en direkt fråga till remissin- stanserna. Den begärda regianvisningen om ””det ”kollegiala” handsla- get” var införd, hette det,
även om lekmannaassistenterna avgjort gör denna syn på handslaget som uttryck för kollegialitet sakligt tvivelaktig . .. Kommissionen vill därför be att remissin- stanserna återigen tar ställning till om handslaget inte bör ges bara till ordinator, ifall det skall vara Iekmannaassistenter med vid handlingen, inklusive handpå- läggningen'"
Avsnittet ger intrycket att kommissionen börjat ifrågasätta den lanserade modellen. I förlängningen ligger väl frågan, om inte hela arrangemanget döljer det som skulle framhävas: att varken en ensam ordinator eller kyrkan som utvidgat ordinatorskollegium förlänar vigningstjänsten, ef- tersom ””den egentlige ”ordinatorn” är Gud den helige Ande”. Med säker- het kan kontateras att det vållade problem att genomföra det ”omvända förläningsschemat” som medel för att vigningen skulle bli gestaltad som en kyrkans bönehandling i tro.||
Sekundärtypen av vigningsliturgi
Den tidigareIz uppsatta tablån över huvud- och sekundärtypernas litur- giska struktur visar, att den sekundära vigningstypen saknar flera led som finns i huvudformen. Det som reducerats är emellertid inlednings- och avslutningspartierna. Också i sekundärtypen finns skriftläsning med tal, allokution och löftesgivning med handslag samt vigningsbön, allt-
9 Om 1972 års teser ovan 274. De här refererade är tes 4 och 8. l remissammanställ- ningarna för 1981 och 1983 års omgångari Liturgikommisjonen 1984 5, 7fffinns inga reaktioner antecknade i denna fråga. Sammanfattningarna är emellertid in- riktade på grundfrågan om ämbete och tjänstedifferentiering. '" Ibm 17. " Bland hänvisningarna till Luther finns ingen som gäller handpåläggningen så- som tecken på ””Guds infångande hand”” och de vigda tjänarnas uppdrag att fun- gera som ”Guds masker”. Ovan 193. '3 Ovan 286f.
sammans omramat av bön. I den förenklade strukturen återfinns sålunda de väsentliga leden i huvudtypens liturgi. Strukturens förenkling motsva- ras av förenkling också av de enskilda leden: färre bibeltexter,” kortare allokution,H kortare inlednings-IS och vigningskollektorlt Det ligger i sakens natur att den förenklade utformningen av de enskilda leden speg- lar den teologiska grundsyn som motiverade att sekundärtypen alls utar— betades. Den saken skall dock uppmärksammas först i nästa avsnitt. Också sekundärtypen ger uttryck åt revisionsträvan att forma en kvr- kans bönehandling. Ritualet är avsett för vigning av olika typer av för- samlingsmedarbetare i ”fast kyrklig tjänst” såsom ersättning för 1949 års ”vigning av lekmannakristna”. I det ritualet fanns ingen bön eller böne— sång angiven i vare sig liturgisk text eller regianvisningar. I det perspek— tivet utgör den föreslagna ordningen en total förändring. Stegringen av bönehandlingens karaktär är påtaglig också vidjämförelsen med de ritu- al som trängt sig fram i praxis.|7 Att det är fråga om en bönehandling blir nu också deklarerat från början likaväl i sekundär- som huvudformen. Den nyssnämnda deklarationen är inte formulerad på riktigt samma sätt som i huvudformen. Två små men väsentliga ändringar har skett. Här talas inte om vigning ””på apostoliskt vis”. Med uteslutningen har för- modligen markerats, att vigningen visserligen kan ske, men att den bör ske utan någon referens till apostolisk ordning. Den tolkningen får stöd av iakttagelsen av det förändrade sättet att ange hur vigningen sker. ] denna vigningstyp heter det nämligen sedan kandidaten presenterats: ””Under bön och handpåläggning skall han idag vigas till sin tjänst”. Att den ordningsföljden brukats här kan knappast vara en tillfällighet, efter- som liturgikommissionen i huvudtypens ritual och motivering lagt vikt vid den omvända ordningsföljden.” Det antagandet skulle innebära att
'3 Läsningarna — utan inledningsord! -— ärisamtliga fall Rom 12:4— 1 ] jämte en efter tjänst variabel, t ex för organist Kol 3:15 — 17, för kateket resp diakon samma specialtext som enligt MN-förslaget (ovan n 88). I MJ-förslaget finns självfallet inte de enligt MN- och BM-modellerna angivna som är gemensamma även för präst (ibm). '4 Inledningsvis anges att ””Herren nu anförtror dig tjänsten som kateket” osv, därefter följer avsnitt specialiserade för resp kateket, diakon och organist alterna- tivt ett kollektivavsnitt för alla övriga tjänster, därpå en gemensam avslutningsdel om att ”leva efter Guds ord”” och bevisa sig som ””en sann Herrens tjänare”. — De för kateket och diakon avsedda specialavsnitten sammanfaller med texten i MN- och BM-versionerna. Omöjliga var dock partier som gällde liturgisk tjänst samt vägledning och förmaning till omvändelse, tro och heligt liv. Utelämnats har vidare utsagan att Skriftlektionerna visat hur angelägen (””nödvändig"/””viktig") tjänsten är för kyrkan samt maningen att ””tränga djupare in”” i Skriften och tron. '5 Kollektan rör i böneform alla döptas kallelse till tjänst; för ””den särskilda tjäns- ten” finns inte utrymme i detta sammanhang. Förbönen för vigningskandidaterna gäller inte deras vigningstjänst utan deras person. "' Efter Matt 9:37f-parafras bönen: ””Styrk honom med din Ande och kraft så att han kan tjäna dig'” i glädje, sanning och kärlek. Bönen gäller inte ”tjänstens gå- vor” (prästvigning). ” Ang ritual i Alterboken fr o m 1949 och i praxis ovan 272f, 275f.
'” För sekundärtypens utformning finns ingen motivering utöver den allmänna att den ansluter sig till huvudformen i strukturen och ””i större eller mindre grad ordalydelsen i flera av leden”. Liturgikommisjonen 1984 19. Den slutsatsen kan nog dras att avvikelser från huvudformen har gjorts därför att de ansetts nödvän- diga.
dethär visserligen är fråga om en böne- men ingen offerhandling. Anta- gandet får hög grad av sannolikhet. Inledningsorden till vigningsbönen är helt andra i sekundär- än i huvudtypen:
Låt oss be att Gud måtte rusta och göra dig duglig för tjänsten genom sin helige Ande.
Orden är traditionstyngda. De stammar från kyrkoordningens inledning till biskopsvigningens bön, i 1685 års Kirkeritual insatta också före präst- vigningens bön.”) Liturgikommissionen citerade dem i sin argumentering för huvudtypens offer- och bönehandling. I det fallet drogs orden emel- lertid in i vigningsbönen såsom upptakt till vigningsepiklesen: ””Sänd dem din Ande med tjänstens gåvor .. 1 sekundärtypen finns ingen sådan vigningsepikles utan en förbön för den person ”som nu skall gå ini tjänsten i din församling””.
Ifråga om huvudtypen visade det sig fruktbart att kartlägga ett över- lämnandets liturgiska mönster. Sekundärtypen behöver i det avseendet ingen ingående analys. 1 församling där någon träder till tjänst som kate- ket, diakon, organist osv sker en högtidlig löftesavläggelse inför prosten inom en bönens ram. Det löftet beseglas med handslag och åtföljs av menighetens förbön under handpåläggning av prosten och ””de assiste- rande lekmännen”.20 Sekundärtypen för vigning framstår som en böne- akt kring löftesgivningen.
Vigningsliturgins tjänsteteologi
Det teologiska grundproblemet i förarbetet var, hur man skulle bestäm- ma karaktären på prästens, kateketens och diakonens uppdrag. Kom- mittén som helhet hävdade att den saken måste klarläggas av ”kyrkans läroämbete”, om någon vigningsliturgi alls skulle kunna utformas. Bis- kopsmötet åter ansåg att det inte var möjligt att uppnå fullständig enighet i grundfrågan och att detta inte heller var nödvändigt för att skapa litur- gin. Utifrån den uppfattningen utformades biskopsmötets (BM) vig- ningsform. Kommittéminoriteten anslöt sig med tvekan till denna men förordade en ”klar" ordning för vigning till tre uppdragstyper inom kyr- kans ämbete, MN-förslaget. Majoriteten inom kommittén, dvs de fem personerna gentemot de fyra i minoritetsställning, utformade MJ-lös- ningen med förutsättningen att enbart prästens uppdrag kunde räknas till kyrkans ämbete. I det följande skall konsekvenserna belysas. MJ—modellen har lett till två typer av vigningsliturgi. För prästens sär- skilda uppdrag finns ett ritual enligt det som här kallas den liturgiska huvudtypen. För kateketens, diakonens, ungdomsledarens och alla and- ra slag av ””ordnad församlingstjänst” har sekundärformen av vigningsli- turgi utarbetats. Det är givet att det så uppbyggda kollektivritualet inte har beteckningar sådana som ””Ordets ämbete”, ””den heliga tjänsten” etc.
” Ovan 250 n 35. 30 Enligt de allmänna anvisningarna skall assistenterna vara två och utgöras av lekfolk; ”'en av dem bör inneha samma tjänst som den som skall vigas”. Motive- ring har inte lämnats.
I kollektivritualet talas istället om ””tjänsten”, någon gång mer preciserat om kandidatens vigning ”till sin tjänst”. Tydligast anges saken så att t ex kateketen vigs till ”tjänsten som kateket”. Vad det innebär kan man sluta sig till genom allokutionen före löftesgivningen. Centrala riktmärken för uppdraget anges här åtminstone för kateket och diakon, möjligen också organist, i övriga fall är ordalagen mycket allmänna.
Den mycket klara skillnaden mellan de båda ritualtyperna är att präs- tens uppdrag sätts in i ett ecklesiologiskt och frälsningshistoriskt sam- manhang. Detta sammanhang är markerat i uttryckssätt och vändningar strödda i den liturgiska texten som helhet. Det finns partier där saken blir särskilt tydligt framställd. _Generellt uttryckt är det dessa partier som har uteslutits vid konstruktionen av sekundärformen. Det har skett genom att utmönstra strukturella led, t ex vigningsaktens inledningsord eller avslu- tande deklaration och förmaning. Det har också skett genom förkort- ningar inom resp led. Inledningsorden till prästvigningens bibeltexter anger att man skall ””höra vad Guds ord vittnar om den heliga tjänsten”. Kollektivritualet har inga inledningsord. Upptakten till prästvigningens allokution om tjänsten deklarerar att läsningarna om tjänsten visat ””hur nödvändig den är för Guds kyrka på jorden””. Kollektivritualet har ingen ingress. Detta är två exempel på den genomgående tillämpade uteslut- ningsmetoden.
En följd är att det klart framgår att prästvigning sker, eftersom denför kyrkans skull måste ske. För det första är det nödvändigt med präster, eftersom tjänsten är ”nödvändig” för kyrkans existens. För det andra är prästernas vigning nödvändig, eftersom det är genom vigningens offer- och bönehandling kyrkan kan ta emot rätt kallade tjänare i ”Ordets äm- bete”. I alla övriga fall tycks vigningen skeför kandidaternas skull. även om detär svårt att avgöra, varför vigningen sker. Den tillämpade uteslut- ningsmetoden innebär att man utlämnas åt ovissheten. Kateket- och dia- kontjänsternas uppgifter anges visserligen, i viss mån också organistens. Möjligen är det för deras men också för kyrkans skull som de offentligt skall avge löften att göra tjänst i enlighet därmed. Men i liturgin finns inga formuleringar som anger i vilken mening tjänsterna har betydelse för kyrkan, än mindre av vilken anledning vigning skall ske för kyrkans skull. Det motiv som förekommer är att den som träder i tjänst skall bli omgiven av menighetens bön, att vederbörande skall få göra tjänst i glädje, sanning och kärlek.
MJ-formen utarbetades eftersom gruppen inte kunde ansluta sig till BM-formen. Det skulle vara ””oriktigt att föreslå en ordning som gör tjänstens grundval och innehåll oklar”. Det måste, hette det, bli tydligt att ””bara präst vigs till det kyrkliga ämbetet” under det att alla andra vigs till församlingstjänster vilka ”är konkreta uttryck för det allmänna prästa— dömet”?l Exemplifieringen visar tillräckligt att det står fullt klart i vig- ningsliturgin vad prästs uppdrag innebär och varför vigning sker. Kol- lektivritualet för vigning till alla andra slag av tjänster svarar däremot mot högt ställda krav på oklarhet. Respektive tjänsts ”innehåll”” fram-
3' Majoritetsyttrandetjan 1984 i Liturgikommisjonen 1984 92.
ställs visserligen, i varje fall för några uppdrag. Men ””tjänstens grund- val” är oklar och oklart är varför vigning alls sker.
Biskoparna och liturgikommissionens minoritet var ense om att vig- ning till triaduppdragen skulle ske enligt den liturgiska huvudtypens mönster. Varken BM- eller MN-lösningen innehåller ritual för vigning av andra kategorier än triadens präster, kateketer och diakoner. De båda grupperna måste rimligtvis då också ha varit ense om att enbart triadupp- dragen förutsätter vigning. Problemet var, hur dessa tre vigningstjänster närmare skulle definieras. MN-formens företrädare hade övertygelsen att de tre uppdragstyperna alla hörde till kyrkans ämbete. Det förefaller befogat att instämma i MN-gruppens påstående att biskoparna i sina teser 1977 argumenterat i samma riktning.22 Men då liksom fortsättnings- vis hade biskoparna i alla händelser uppfattningen att liturgiutform- ningen måste ha sådan karaktär att olika teologiska uppfattningar skulle kunna rymmas inom dess ram.
När de liturgiska konsekvenserna av de två positionerna skall under- sökas, anmäler sig en bestämd svårighet. Varken MN- eller BM-för- slagen föreligger i fullständigt genomförd slutlig form. MN-förslaget fö- religger i en version som i slutfört skick rimligtvis skulle innehålla sådana justeringar och tillägg som är representerade i MJ—formen för prästvig- ning. BM-förslaget representerar också ett stadium före slutbearbetning- en, även om MN—gruppen markerat de viktigaste av de konsekvensänd- ringar som gruppen anfört som självklar förutsättning för sin andra- handsanslutning till lösningen. Svårigheten att anställa jämförelse mel- lan de två inte helt jämförbara BM- och MN-förslagen skall dock inte överdrivas. Det är fullt möjligt att avstå från detaljanalys och bara ta upp några huvuddrag.
Enligt MN-gruppen är kyrkans ämbete helt och odelbart, varför den som vigs till detta blir beklädd med hela detta ämbete. Den liturgiska konsekvensen innebar kort sagt att alla uttryck som förr använts om prästens uppdrag (”Guds ords tjänare” etc) måste brukas också om kate- ketens och diakonens. Men likafullt var det fråga om tre tjänstetyper med olika inriktning. Båda dessa aspekter har fått uttryck i allokutionen om ””det heliga ämbetet” som anförtros. ] MN-gruppens version har den blivit treledad. Först anges det som utgör respektive uppdrags tyngd- punkt, därefter andra uppgifter som hör till kyrkans ämbete och som därför ligger i vigningstjänsten, för det tredje sådant som gäller tjänarens egen person. Till det primära för präster hör att de ”förkunnar Guds ord”” och ””förvaltar de heliga sakramenten”. Detta anges inte som det primära för kateketer och diakoner: detär pedagogiska respektive karitativa upp- gifter. Men såsom vigda till ””kyrkans ämbete” faller det likväl även på dem att ””förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten”. Men det görs ett upplysande tillägg. De skall utföra dessa uppgifter ””inom de ramar som gäller för katekettjänsten” respektive ””diakontjänsten”.
] BMT/förslaget förekommer inte sådana uttryck som ””kyrkans ämbete” eller ””den heliga tjänsten”. I upptakten till allokutionen talas rätt och
33 Minoritetsyttrandet jan l984i Liturgikommisjonen 1984 92f.
slätt om präst-, kateket- respektive ””diakontjänsten i vår kyrka””. Bisko- parna tillämpade en annan dispositionsprincip för allokutionen än MN- gruppen. Först anges det centrala i vigningstjänsten men med olika aspekter för respektive uppdragstyp, därefter olika uppgifter knutna till uppdragstyperna såsom konsekvenser av det centrala, slutligen sådant som rör tjänarens egen person. Det första partiet i uppdragsbeskrivning- arna fick då följande gemensamma resp differentierade avsnitt:
Präster K ateketer Diakoner
När Herren nu anförtror er . . . -tjänsten i vår kyrka pålägger och förmanar jag er
att ni förkunnar att ni i förkunnelse att ni i vittnesbörd och undervisning och själavård lägger lägger fram fram
Guds ord klart och rent så som detär oss givet iden heliga Skrift och såsom vår kyrka vittnar om det i sin bekännelse,
och förvaltar de och utför er tjänst i den församlade heliga sakramen- menigheten till Guds ära och i en- ten efter Kristi in— lighet med vår kyrkas ordning.
stiftelse och i en- lighet med vår kyrkas ordning.
För en utomstående iakttagare utgör den påtagliga skillnaden mellan M N- och BM-lösningarna att den senare betydligt klarare anger på vilket sätt det som är centralt i uppdragstypen skall präglas av det som är bäran- de för kyrkans ämbete. Liturgikommissionen som helhet tog tydligen intryck av detta sätt att redigera uppdragsbeskrivningen. Också i MJ- ritualet för prästvigning har BM-texten tagits in.23 I MN-gruppens an- teckning om förutsatta förändringar av BM-formen nämns inte alloku- tionen.
Det finns ett slags pendang till denna allokution riktad till kandidater- na. Det är vigningsavdelningens inledningsord, som riktas till hela me- nigheten. Ett tidigt kommissionsförslag drog här upp konturerna av gudsfolkets kallelse till tjänst genom dopet. Det tillfogades att ””också dagens ordinander” sålunda var ””vigda till att vara Guds tjänare. Idag skall de ordineras till att vara Guds ords tjänare i Kristi kyrka på jorden””. Uppslaget blev bearbetat i BM-versionen på ett sätt som kunde tas med även i det slutredigerade MJ-ritualet. Efter ett något utvidgat avsnitt om gudsfolkets vigning till tjänst genom dopet tillfogas att det också finns ””insatt en särskild tjänst” i kyrkan. Mycket kort anges det bärande för respektive tjänstetyp och för vilket syfte uppdraget finns i
” MJ-gruppens kollektivritual kan för kateket och diakon också överta BM-for- men efter vissa uteslutningar, ovan n 14.
och för kyrkan.” Partiet kan inte karakteriseras på annat sätt än som en bearbetning varigenom det klarare än i kommissionsutkastet anges, var- för uppdragen behövs i kyrkan och varför vigning skall ske.
Exemplen ärinte valda på måfå utan har hämtats från centrala avsnitt vad gäller tjänstetypernas innehåll och innebörd för kyrkan. Redan har markerats uppfattningen att BM-bearbetningen medfört att båda aspek- terna därigenom blivit inte vagare utan klarare. Den bedömningen tycks också kommissionen ha gjort, eftersom både MJ- och MN-grupperna kunde utnyttja BM-lösningarna. Ända in i slutvändan måste MN-grup- pen likväl kritisera BM-förslaget för oklarhet. Av allt att döma var det fr a två brister MN-gruppen fann. MN-gruppen hade den principiella uppfattningen att triaduppdragen alla tre hörde till kyrkans ämbete. Man menade att biskoparna egentligen också hade gett uttryck för en sådan syn i 1977 års riktlinjer till kommissionen. Då borde också de liturgiska konsekvenserna dras. Det måste stå klart att de som vigdes till uppdrags- typerna därmed mottog kyrkans ämbete helt och odelat. Allokutionstalet om katekets och diakons liturgiska uppgifter ””i den församlade menighe- ten” och ””i enlighet med kyrkans ordning” var inte tillräckligt precist. ] kommissionsförlagan hade talats om ”förkunnelse” och om sakramen- tens ”förvaltning”” och detta ”inom de ramar som gäller för kateket- tjänsten” resp för diakonen. Men de ramarna sätts av den ”kyrkans ord- ning” som BM-versionen anförde. BM-texten anger detsamma som MN- versionen uttryckt mer i lagstil. Då MJ-gruppen å sin sida uteslöt hela det avsnittet berodde det inte på textens oklarhet utan på att den tydligt angav något oacceptabelt.
Kritiken för oklarhet torde för det andra ha föranletts av det sätt på vilket kommittéförlagans traditionella beteckningar för kyrkans ämbete blev utmönstrade. [ BM-versionen förekommer istället med förkärlek uttrycket präst-, kateket- resp diakontjänsten, eller bara ””tjänsten”. Men det har inte ställts isolerat. Enligt skriftläsningens ingress handlar vitt- nesbördet inte ””om den heliga tjänsten” men däremot ””om tjänsten som Kristus kallar till i sin kyrka””.25 Den efterföljande allokutionsupptakten hänvisar inte till läsningarna ””om Andens tjänst i det nya förbundet”. Här står det enbart ”tjänsten”. Men i den gemensamma fortsättningen anges läsningarna ha visat ””hur nödvändig den är för Guds kyrka på jorden””. Även om adjektivet ””nödvåndig” brukas enbart på detta ställe, finns temat varierat alltifrån vigningsavdelningens början. I inlednings- orden blev det visserligen inte tydligt uttryckt vem som ””insatt den sär- skilda tjänsten” i kyrkan26 men det ges likväl inte rum för tvekan. Inled-
” BM-versionens lydelse för kateket- och diakonritualen om innehållet i den sär- skilda tjänsten spinner på undervisnings- resp omsorgsmotiven och på vilka sätt uppdragen behövs (””så att . . .””) i kyrkan. Prästversionen kan sammanfalla med det färdigredigerade prästvigningsritualet, eftersom anteckning om avvikelse inte finns i marginalen. I så fall innehöll också BM-versionen att denna särskilda tjänst behövdes för att ”förkunna evangeliet och förvalta [sic] sakramenten för att vi skall få del i den frälsande tron och bli bevarade i tron”. 35 Ang läsningarna ovan n 88. % Formuleringen (cf n 24) var: ””Men i församlingen finns också insatt en särskild tjänst . .
ningsbönens Ef 4:11f—parafras om tjänster Kristus givit åt kyrkan går över i förbön för dem som vigs till ””tjänsten i kyrkan” såsom ”dina tjänare” och allt mynnar ut i bönen att vigningshandlingen skall bli Kris- ti namn till ära, Guds rike till gagn och ””till välsignelse för dessa dina tjänare, så att din församling kan bygga på dig, den enda sanna grunden” (Ef 4:12/l Kor 3:11):7 De tre uppdragstypernas ”frälsningsekonomiska roll” kan man knappast ta miste på. ] BM-förslaget fick vigningsbönen därtill inledningsord om att man skulle överlämna kandidaterna till Gud ””med bön att han själv skall viga och helga dem genom sin Ande”?x Resultatet av jämförelsen blir att BM-versionen i samma utsträckning som MN-lösningen (liksom MJ-formen för prästvigning) ger uttryck åt den teologiska grundsynen att de som vigs för kyrkans skull måste bli vigda för att fullgöra den för kyrkan nödvändiga tjänsten. Skillnaden ligger till allra största delen i att denna ”frälsningsekonomiska roll” ut- trycks på olika sätt. Det blir då svårt att förstå kritiken mot BM-versionen för oklarhet men också biskoparnas deklarerade uppfattning att lösning- en måste vara teologiskt inklusiv. I ett hittills inte alls berört avseende råder emellertid oklarhet. I BM-versionen finns inte en enda formulering som rör de vigda tjänarnas inbördes relationer. Men det finns ingenting av detta i MJ- och MN-formerna heller. Den enda form av relation som nämns är den som skall råda mellan den enskilde tjänaren och de männi- skor vederbörande skall tjäna. Det är anmärkningsvärt att tjänarna fram- står så relationslösa när revisionen utförts i ett kyrkoliv med differentie- rade tjänster och under en debatt om deras natur och inbördes relationer.
6.4.3.3 Liturgi för biskops ””signing” — vigning eller installation?
Bakgrunden till biskopsvigningens omvandling till en akt för ””signing'” har redan berörts.” Här är det den liturgiska formen som den faktiskt föreligger som skall behandlas. Den liturgiska strukturen kan beskrivas på två sätt. Gången är densamma som i Alterbokens ritual för biskops- vigning med undantaget att vigningsformeln är utesluten och att en av- slutande deklaration är införd. Det går också att hänvisa till den nya huvudtypen för vigning enligt liturgikommissionens betänkande, även om den strukturen jämkats en del vid utformningen av det nya ritualet—””
2” Fr o m Alterboken 1889 slutade bönen med hopkoppling av Ef 4:12 och GT- bilden (tex Jes 17:10) om Gud som frälsningens fasta klippa. Kommissionen gjorde den här citerade sammankopplingen. — I norsk till skillnad från dansk tradition från 1889 resp 1898 har inledningsbönen varit riktad till Sonen, sången Veni creator Spiritus till Anden, vigningsbönen till Fadern. I Liturgikommisjonen 1984 17 betonas ””att den egentlige ”ordinatorn” är Gud den helige Ande”. Det är inte möjligt att i detta sammanhang belysa liturgiförslaget i ett trinitariskt per- spektiv. ” I ett kommissionsförslag talades om bönen att Gud, ””som har kallat er till denna heliga tjänst", skulle dugliggöra kandidaterna. Formuleringen är starkt traditions- anknuten. Vid bearbetningen för BM-versionen härav rycktes orden in i vignings- bönen samtidigt som offertanken framträdde i ingressen. Denna lösning har kom-
mittén fört vidare. ” Ovan 279ff. 3" Strukturschemat ovan 268 n 18 resp 286f.
Det finns däremot ingen släktskap mellan strukturen i detta ritual ochi installationshandlingarnas form. Frågan är då, hur denna vigningslitur- gins struktur utförts i en handling för ”signing”.
De strukturella jämkningarna innebär sammanfattningsvis att vig- ningsliturgins karaktär av en hela kyrkans bönehandling försvagats. ln- ledningsbönen av litanietyp motsvaras här av en kort kollekta för Apost- ladagen med infogad bön för biskopen (”välsigna vår nye biskop genom din Ande, som ger kraft . . .””).3' Den avslutande bönen under tystnad och Andepsalm är utesluten. Vigningsbönens motsvarighet, utan inlednings- ord, utgörs enbart av en kollekta. I stället för ett av alla gemensamt läst Fader vår slutar kollektan med ett Amen, som enligt regianvisningarna enbart är assistenternas acklamation. Det kan förvåna, likaså det faktum att formerna för menighetens mottagande av biskopen är svagare än i vigningsliturgin, trots att kommissionens utgångspunkt var att det här rör sig om en installation. ] den inledande presentationen finns kvar en uppmaning att ””ta emot honom i kärlek””.32 Men de få orden ger i detta fall inte anledning till särskilda inledningsord, och i samband med den avslutande deklarationen finns här ingen maning till menigheten att ta emot den som blivit signad.
Det finns ännu en olikhet mellan vigningsliturgin och formen för bis- kops signande. På samma sätt som förr anges att handlingen sker i sam— band med söndagens högmässa. Men i detta fall anges inte att det är en huvudgudstjänst med nattvardsfirande, och det finns inte ens någon markering härom som i Alterboken. Ingenting hindrar en sådan ordning, men det är inteheller något som uppmuntrar den. För sättet att infoga handlingen har här valts en helt ny” modell. Högmässans ordgudstjänst ersätts med signingsavdelningen. Efter inledningsliturgin med dagens kollektbön tar presentationen vid. Sedan akten avslutats med deklaratio- nen att signing skett, leder den nye biskopen den gemensamma läsningen av Nicaenum för att sedan predika.
Den liturgiska texten är med ett fåtal justeringar övertagen från Alter- bokens ritual för biskopsvigning. Som förut heter det i presentationen att biskop utsetts som ””ny tillsynsman i kyrkan” och ”föreståndare i Her- ren”. Självfallet skall personen ifråga inte längre "vigas till denna heliga tjänst” utan ”signas till sin tjänst”. Guds ords vittnesbörd ”om den heliga tjänsten” rör nu ””tillsynstjänsten”, ettjusterat urval om att hålla fast vid
3' Denna kollekta används med andra inskott vid installation. Med god vilja kan man säga att den nya bönen i starkt kondenserad form ger uttryck åt samma förbönsämne som tillhört traditionen sedan 1537/1539. I Alterboken 1920 ingick bönen om Andens ledning åt "din tjänare som idag skall vigas till en biskops tjänst i vår kyrka". Uttrycket "vigas” är nu ersatt med ”välsignas” i en formulering som skall anspela på 2 Tim 1:6f om att uppliva den genom handpåläggning mottagna nådegåvan, dvs vid biskops enda vigning, prästvigningen. — I detta ritual inleds inte Veni creator Spiritus med versikelelementet efter Ps 104130, förmodligen där- för att det här talas om att ””tjänare skapas åt dig””. Det är förmodligen av samma skäl som versikeln utelämnats i kollektivformerna enligt sekundärtypen i majori- tetsförslaget. ” Av principiella installationsskäl anges i allmänna anvisningar och regiföreskrif- ter att presentationen skall göras av ”lekman” från stiftsstyrelsen.
och föra vidare det grundläggande i tron och om herdeuppdraget.” Över- tagen är allokutionen om tillsynstjänsten i och för kyrkan. Upptakten om den särskilda tjänstens betydelse enligt Skriften står kvar. Det är inte så märkligt, eftersom den har tradition här alltifrån 1537 års kyrkoordning. Kommissionen'ansåg emellertid att avsnittet varit felplacerat och anmäl- de att det satts in även i prästvigningsritualet, ””där det teologiskt och sakligt hör hemma: om den fundamentala tjänsten med ord och sakra- ment”. Justeringar klargör att biskopen tidigare vigts till ””den fundamen- tala tjänsten”, nu däremot blir satt att utföra tillsynsuppdrag.34 Herdemo- tivet är kanske mer accentuerat, i varje fall uppgiften att bära ansvar för ””den apostoliska läran” — accenter som knyter an till läsningarna. Ett tidigare inte företrätt motiv har arbetats in: biskopens uppdrag att ””till- sammans med dina medtjänare lägga vikt vid att främja och bevara enhe- ten i Guds kyrka”. Samarbetstanken är ny och den är inordnad under herdeuppdraget att främja lärans renhet och kyrkans enhet. Omedelbart efter signingshandlingen träder också biskopen i tjänst genom att leda läsningen av Nicaenum, ””kyrkans verkligt ekumeniska symbol”.35 Den gamla vigningskollektan är bevarad med två tillägg. I bönen att Gud skall se i nåd till sin tjänare och skänka honom sin Ande för tjänsten har skjutits in: ””och signa honom till hans gärning”. Denna bön under hand- påläggning har till skillnad från vignings- och installationshandlingar inga inledningsord. Tanken är förmodligen att detta inskott skall ange innebörden i bönehandlingen och därmed akten som helhet. Det andra inskottet knyter an till allokutionen. Förbönen för biskopen och tjänste- utövningen samlas upp i detta att ett rent och klart evangelium skall bevaras och kyrkans enhet främjas.
Som i vigningsliturgin möter också här den gamla vigningsformeln omdanad till en avslutande deklaration. I vigningsritualen förklaras så- lunda att de som vigts ””har mottagit kyrkans uppdrag till prästtjänst” etc, varefter insignium lämnas ””som tecken på detta””. Eftersom signingens innebörd är oklar även för dem som format handlingen, har man valt att tillämpa den omvända ordningen. Biskopskorset hängs på med orden:
33 Läsningarna: Matt 28:18—20 (från 1889), 1 Kor 15:1—11 (ny, internationellt ovanlig text, insatt eftersom den ””framhäver uppståndelseberättelsen som grund— valen för det apostoliska budskapet”, Liturgikommisjonen 1984 20), Tit 1:7—9 (återinförd med motiveringen ibm att texten, som rör ””tillsyningsmannen själv och hans uppgift”, till 1889 utgjort den enda för präst och biskopsvigning gemen— samma texten!), 1 Petr 5:1—4 (från 1889). — Uteslutna är Apg 20:28—32, som varit specialtext från reformationstiden, och Joh 21 :15— 17, som funnits sedan 1889. Förmodligen har man ansett att föreståndare- och herdemotiven redan blivit tillräckligt representerade. Det förefaller emellertid också vara uttryck för ängslan att biskops uppdrag skall framstå som ett särskilt vigningsuppdrag (cf motivering- en för Tit-texten). 3” Liturgikommisjonen 1984 16, 20. Det anmäls att adjektivet ”viktig” blivit ””skärpt till ”nödvändig” ”” om prästens uppdrag under det att "viktig” behölls i singningsritualet. I detta har texten därtill justerats, så att läsningarna inte längre anges handla om ”tjänsten” utan ”tillsynstjänsten”, ””det heliga ämbetet” åter om "Ordets och sakramentens ämbete”. Det förefaller vara ett misstag utifrån kom- mitténs principiella utgångspunkt när det senare i allokutionen likväl alltjämt talas om ””ditt ämbete”. I den avslutande deklarationen har valts uttrycket ””ditt heliga kall”. ” Ibm 20.
Du mottar detta tecken på att du är signad till tjänsten som biskop i vår kyrka, med den myndighet och det ansvar som hör till ditt heliga kall enligt Guds ord och vår kyrkans ordningar.
Genomgången ger vid handen att ordningen för ”signing av biskop” liturgiskt har formats som en vigningshandling. Den gamla liturgins text har väsentligen bevarats, låt vara medjusteringar varigenom även ett nytt enhetsperspektiv på tillsynsuppdraget tonat fram. Men akten skall inte uppfattas som en vigningshandling. Tillsynsuppdraget skall uppfattas som en särskild form av det ämbete biskopen mottog vid prästvigningen. Nyss markerades ett parti som i traditionen hört till biskopsvigning men enligt kommissionen rätteligen hörde samman med prästvigning. Det finns fler exempel på sådana överföringar. Underlaget för att i vignings- liturgin forma och argumentera för vigningen såsom en kyrkans offer- och bönehandling är ett sådant exempel. Strävan att utmönstra traditio- nens mönster för differentierade uppdrag inom ””den heliga tjänsten" kan tydligast belysas genom att återge den ovan berörda upptakten till aHokunonen:
A Iterboken I 920
Du har hört, broder, Guds ord om tjänsten, dess krav och dess löften, hur stor den är, hur välbehaglig för Gud, och hur viktig för hans kyrka på jor- den.
När Herren nu fortsättningsvis* anförtror dig det heliga ämbetet
och därtill sätter dig till att utöva en biskops gärning. . .
Betänkandet 1984
Du har hört Guds ord om tillsyns- tjänsten, dess krav och dess löften och hur viktig den är
för Guds kyrka på jorden.
När Herren nu fortsättningsvis anförtror dig Ordets och sakramentens ämbete och därtill sätter dig till att utöva en biskops gärning. . .
* Ordet "fortsättningsvis" ute- lämnas när ordinanden icke förut har varit präst.
Skriftorden får efter bearbetningen entydigt gälla ”tillsynstjänsten”, var- efter framställningen kommer att övergå till ”den fundamentala tjäns- ten”. Den gamla asterisken och anmärkningen har uteslutits och i konse- kvens därmed har i allmänna anvisningar införts en ny punkt: ”Om den utnämnde biskopen inte tidigare har varit vigd till präst, måste han ordi- neras innan han signas”. Den strukna anmärkningen jämte den nya an- visningen innebär att biskops uppdrag är en form av prästtjänst. All argumentering ifråga om triadtjänsterna om vigning till hela kyrkans ämbete och differentiering efter olika tyngdpunkter saknar tydligen rele- vans i detta sammanhang. Här är prästämbete och kyrkans ämbete ett och detsamma. Enbart genom prästvigning blir biskopen rustad för bis- kops uppdrag för vilket signingsakt likväl skall hållas.
I anslutning till det anförda skall markeras att det finns en del regian- visningar som närmast ger uttryck åt installationsuppfattningen. För första gången har i anvisningar ryckts in att signingen skall ske ””i det berörda biskopsdömets domkyrka”. Decentraliseringen från Oslo till
resp stift är ingen nyhet. Det nya är att detta blivit direkt föreskrift. Nytt är också att regianvisningar inte längre talar om ””ordinand — den nyor- dinerade” utan genomgående ”biskopen”. Biskop blir man genom ut- nämning och inte genom vigning/signing.
Men det finns signaler i riktning mot vigningen också. Exemplifiering- en kan inskränkas till det mest talande. I aktens inledning anges att bis— kopen skall ””signas till sin tjänst” såsom ””tillsynsman i kyrkan”. Avslut- ningsvis heter det att biskopen ”är signad till tjänsten som biskop i vår kyrka””. Orden visar sig betyda vad de anger. Anvisningarna för "Motta- gande av ny biskop " gäller nämligen för det fall en stiftsbiskop utnämns till biskop i ett annat stift.36 I ett sådant fall skall ett mottagande ske men inte någon signing. Såsom vigningen är signingen en engångsakt.
Sammanfattningen efter genomgången av denna typ av handling kan göras kort. 1 Vigningsliturgins ordning skall utnämnd biskop, som måste vara prästvigd, ta emot ””signing” som biskop i kyrkan. Att klargöra den- na handlings innebörd stöter på stora svårigheter eftersom detta inte anges i liturgin. Liturgins text och anvisningar pekar i olika riktningar. Allt tyder på att formen framlagts innan arbetet på den hunnit slutföras.
6.434 lntroduktionshandlingar för församlingstjänare
1984 års betänkande innehåller två slags introduktionshandlingar. Alla som tillträder ordnad församlingstjänst (triaduppdragen, organist, klockare etc) skall enligt traditionen bli installerade. En nyhet med viss bakgrund i praxis är en introduktionsakt för fr a församlingars förtroen- devalda.
Den traditionella installationstypen har alltjämt fullmaktsläsningen som ett huvudelement. Kvar är också installationstalet av installator — prostenvför vigningstjänster och kyrkoherden för övriga:”7 En nyhet är löftesgivning. Introducendus lovar att verka ””i trohet mot Guds ord och vår kyrkas bekännelse” och under samarbete med övriga anställda i an- slutning till att vederbörande förklarar sig beredd att gå in i tjänsten. I introduktions-, inte vigningshandlingar, ställs tjänaren i relation till medarbetare av olika slag.-"* Löftet följs av handslag. Men i denna typ av handling ställs löftesfrågan av installator ””på N församlings vägnar”. Här är det inte installandus som med handslaget bekräftar löftet utan installator räcker handen ””som tecken på vår samhörighet”.39 Ytterligare en nyhet är att handlingen avslutas med en kort bön för den nytillträdan- des tjänst men också alla övrigas, ”så att vi tillsammans kan'bygga vår
”' Anvisningarna har inte kommenterats av kommissionen. De bygger otvivelak- tigt på det förslag för biskops mottagande som framlagt 1956 aldrig blev antaget i Svenska kyrkan. Nedan 496f. " Prostuppdraget äri Norska kyrkan knutet till bestämd kyrkoherdetjänst. Enligt förslaget installerar biskopen prost. — Vilka uppdrag som innefattas i ”vignings- tjänst” står tills vidare öppet: präst eller präst-kateket-diakon. Öppet står också om prost eller kyrkoherde skall installera övriga befattningshavare. Utsatta fråge- tecken torde innebära att remissinstanser skall ta ställning till saken. ” Jfr ovan 283f, 300. 39 Vid biskops singning är handslaget däremot den nye biskopens bekräftelse av avgivet löfte på samma sätt som i vigningshandlingar.
församling på den enda sanna grunden, Jesus Kristus””.*” Samverkanste- mat i bönen skall konkretiseras i handling. Den som tillträder knäfaller tillsammans med en kyrkorådsrepresentant på ena sidan, en anställd på den andra såsom uttryck för ”gemenskap och samarbete i tjänsten”?
Även om den klassiska akten är bevarad, har den påtagligt förändrats. Syftet att med fullmaktsläsning legitimera den nya medarbetaren har böjts om, eftersom det skall vara en församlingsbo som läser dokumentet. lnstallators roll att introducera är omböjd: sedan introducendus avgett löfte tar installator emot den tillträdande ””på NN församlings vägnar”. Samverkans- och samhörighetstanken i församlingen präglar också inne- håll och gestaltning av förbönen, som i de flesta fall är knuten till kyrkans allmänna förbön.42 Riktmärket för omformningen har varit att det skulle strykas under ”att det är församlingen som kallar och sänder sina arbeta- re”. Motpolen såg kommissionen i en Alterbokens ordning enligt vilken ””arbetaren bara ”anbefalls åt församlingen” av en kyrklig överordnad".43 Omdaningen inbjuder emellertid till reflektionen att tonvikten på ””sam- hörighet” tenderar att utsudda att uppdragen är olika, och att ”försam— lingen” tenderar att framstå som en oavhängig lokalförsamling.
Introduktions- eller förbönshandlingen förförtroendeva/da liksom till- fälliga medarbetare och administrativ personal är i betänkandet repre- senterad av relativt utförliga anvisningar. De går ut på att förtroendeval- da och anställda ””skall”” bli presenterade för församlingen vid en hög- mässa under det att så ””kan” ske med andra. Efter predikan sker presen- tationen av personerna, varefter förbön sker. Bönen kan hållas i direkt anslutning till presentationen eller fogas in som led i den allmänna förbö- nen. Personerna som tillträder kan stå i koret, knäfalla på altarringen eller bli kvar i kyrkbänken. På sådant lades ingen vikt. Det väsentliga för både menighet och personerna i fråga var att presentationen ägde rum och att förbön för dem blev hållen.
6.5. Islands kyrka
6.5.1. Vigningsfrågorna i tusenårsperspektiv
Sammanflätningen av landets historia och kyrkans är påtaglig på Island och kommer till uttryck i förhållandena som rör vigningsuppdrag. Sedan alltinget år 1000 antagit kristen tro för det då ungefär hundraåriga sam-
40 Vid prästinstallation är kollektan densamma som_brukas som inledningsbön vid biskops singning (n 31) men här anpassad på annat sätt. Vid övriga installations- handlingar används en annan kollekta med ett liknande innehåll. *” Liturgikommisjonen 1984 19, l9b. Det framhålls här att tanken är densamma bakom anvisningarna för handslaget. Det påpekas att ordningen skall vara lika- dan vid olika installationshandlingar för att förebygga ””rangordning mellan de olika tjänstekategorierna”. Det hör till saken att anvisningarna om att tillträdande skall knäfalla flankerad av representanter inte finns i formen för biskops singning. ” Prästinstallation sker vid högmässans inledning för att den installerade därefter omedelbart skall kunna träda i funktion. Den formen är en avvikelse. Handlingen bör ske i samband med den allmänna förbönen, eftersom bön är ””det avgörande elementet vid insättande”. Liturgikommisjonen 1984 19.
” Ibm.
hället, blev kyrkan så småningom organiserad med två stift inom den lundensiska provinsen, med biskopssäten i Skålholt i sydväst och Hölari norr. Under medeltidens gång knöts Island liksom Norge alltmer till Danmark, och 1536 förklarades Island som lydrike till den danska kro- nan. Det var samma år som beslut fattades att reformationen skulle ge- nomföras i den danska maktsfären, vilket efterhand skedde också på den från Kobenhavn avlägsna ön. Kyrkligt en filial till den reformerade danska kyrkan kom kyrkan på Island att höra till samma liturgiska familj som i Danmark-Norge. Mycket beroende på avståndet blev de isländska villkoren delvis annorlunda. 1685 års liturgiska uniformitetsordning blev exempelvis inte ens denna påbjuden för Island, förmodligen av glömska. Den blev dock så småningom översatt och tydligen också brukad.
Under medeltiden hade isländska biskopar fått resa till Lund för att ta emot vigning. Efter reformationen fick de justera resrouten något för vigning i Kongens by. En för enväldesepoken egendomlig kunglig kun- görelse 1789 gav emellertid tillstånd för biskopsvigning på Island. Nio år senare kunde biskopen av Hölar viga ny biskop för Skålholt. 1798 års första biskopsvigning på Island blev den sista på mycket lång tid. När den ordinerande Hölarbiskopen dog, blev de båda stiften sammanslagna till ett för hela Island år 1802. Några decennier senare flyttades biskops- sätet till öns förvaltningscentrum, Reykjavik.44
Under 1800-talet inleddes en frigörelseprocess på allvar. 1873 infördes egen grundlag för Island med alltinget halvt återupprättat som lagstiftan- de församling. 1903 infördes isländsk regering för begränsat hemstyre, 1918 konstituerades ett isländskt rike med den danska regenten som över- huvud, och 1944 utropades den helt suveräna isländska republiken. Fri— görelseprocessen kom också till uttryck i kyrkliga förhållanden av olika slag. Under århundraden hade all prästutbildning skett i Kobenhavn. 1847 bildades ett isländskt prästseminarium på vilket i varje fall grund- läggande utbildning kunde ske, av en biskop långt senare betecknat som något avgörande viktigt, "utan tvivel den största händelsen i den isländ- ska kyrkans liv på 1800-talet”. 1911 ombildades seminariet till en teolo- gisk fakultet i det nybildade isländska universitetet. Därmed hade det blivit sörjt för helt inhemsk prästutbildning.45
För prästvigningar fanns det en lång inhemsk tradition. Förmodligen har dansk vigningsordning kommit att bli tillämpad, av allt att döma i varje fall när den kyrkliga frigörelseprocessen inleddes. Men biskopsvig- ningar måste ske i Kobenhavn. Sista gången så skedde var 1908. Sedan återupplivades den drygt hundraåriga specialbestämmelsen men i en ef- ter förändrade omständigheter ny form. 1909 utfärdades sålunda en för- ordning som öppnade möjligheten för biskopsvigning på Island. Efter- som det bara fanns en biskop i kyrkan blev lösningen vigning av två ”officiales” eller ”vigbiskopar” som de brukar kallas:” De skulle ta emot
"" Helgason 1922 168, 171. 45 Ibm l84ff, citatet 186. " Ibm l94f, 205, 212. ””Hjälpbiskop” till åldriga biskopars hjälp hade funnits tidi- gare. Exempel ibm 151, 156. Om diskussion under 1800-ta1et i vilken frågan är involverad Stolt 1972 87f.
biskopsvigning enbart för att stå till reds att utföra det enda episkopala uppdraget som pålades dem: att viga Islands biskop. Institutionen är alltjämt kvar, även om dessa vigbiskopar i nutiden tagits i anspråk även för några andra episkopala uppgifter?7 Möjligen kunde de kallas titulär- biskopar i medeltida mening. De vigs enligt samma ordning som den ordinarie biskopen. De vigs emellertid inte till ””lslands biskop” som denne utan som biskopar till de nedlagda Skålholts resp Hölars ”bis- kopsdöme” i enlighet med den i liturgin införda enda specialformule- ringen för dessa vigningar.48
Det bör kanske framhållas, att ordningen tillkom som ett led i Islands politiska och kyrkliga frigörelseprocess. Det som skulle garanteras var att kyrklig ordning med episkopal vigning skulle kunna upprätthållas inom den egna kyrkan. Arrangemanget hade inte något att göra med obruten episkopal vigningssuccession för att garantera ämbetets validitet och därmed kyrkans apostolocitet. l teknisk mening står det isländska episkopatet utanför den successionskedja som Svenska och numera Finska kyrkans biskopar anses tillhöra. För att förebygga misstanken att den isländska institutionen skulle utgöra led i strävanden att länka in Islands episkopat i successionskedjan tillämpas regeln, att svenska och finska biskopar som gäster vid isländsk biskopsvigning inte deltar i handpåläggningen.49 Naturligtvis är kontinuitetstanken viktig. Men den kontinuitetstanke som burit och bär den mycket speciella isländska vig- biskopsinstitutionen är obruten ordning med episkopal vigning inom Islands självständiga kyrka.-*0
Också liturgiskt har frigörelseprocessen inneburit att en isländsk guds- tjänst— och därmed vigningsordning vuxit fram. Den första gudstjänst- ordningen för Islands kyrka i modern tid utgavs av Islands biskop Pjétur Pjétursson år 1869 som led i strävandena att forma isländska liturgiska böcker. Enligt uppgift är gudstjänstordningen genomgående utarbetad efter biskop Mynsters revisionsförslag för Danska kyrkan tre decennier tidigare.” Förhåller det sig så, är det ett starkt indicium på att enväldes- tidens gudstjänstordning blivit en del av isländskt kyrkoliv. År 1910 ut- gavs den första ordning som kan betecknas som den isländska kyrkans. Vigningsordningens ritual för biskopsvigning togs för övrigt i bruk sam— ma år för vigning av de första vigbiskoparna. Den andra gudstjänstord-
47 Intervju med prof Einar Sigurbjörnsson, Reykjavik, 1985-05—22. 4” I Vigningsliturgins inledande presentation fanns ingen specialformuleringi Hel- gisiöabök 1910, däremot rentav två gånger om i Helgisaöabök 1934 och Handbok 1981._Inledningsorden till presentationen 1981: ””Idag veröur NN vigöur til bis- kups Islands (vigslubiskups . . . biskupsöaemis)”. — Vigningarna sker i de fd dom- kyrkorna. Sedan länge finns förslag att de båda stiften skall återupprättas varvid vigbiskoparna skulle vara ordinarie stiftsbiskopar. Prof Einar Sigurbjörnsson i brev till förf 1985-07-11. 49 Intervju med och brev från prof Sigurbjörnsson (n 47, 48). I Handbok 1981 anges uttryckligen att de som deltar i handpåläggningen är ””isländska biskopar som står bredvid”. 5" Helgason 1922 205. Vid biskopsskiftet för Islands kyrka 1981 skedde ingen bis- kopsvigning. Till ordinarie biskop valdes och utnämndes en vigbiskop. Medde- lande av prof Sigurbjörnsson (n 47). 5' Helgason 1922 191.
ningen i raden utgavs år 1934 och efter några års liturgisk försöksverk— samhet 1981 års gudstjänstordning.” Uppmärksamheten skall nu inriktas på den isländska vigningsordningen i de tre editionerna.
6.5.2. Vigningsliturgiför olika uppdragstyper i kyrkan
6521. Den isländska vigningsmässans liturgiska tradition
1910 års präst- och biskopsvigningsritual är lätt presenterade. Den danska ordningen 1898 har blivit översatt, om än med avvikelser.” Det verkligt intressanta är att den danska revisionen ansetts alltför radikal, eftersom en del av nymodigheterna inte övertogs. Det gäller en del av uttrycken för den danska harmoniseringen av präst- och biskopsvigningsritualen. Un- der det att prästvigningsformen från 1685 i mycket bevarades intakt i den isländska ordningen, utnyttjades en del av de danska bearbetningarna för en förenklad form för den biskopsvigning, som saknade isländsk tradition.” Den danska skyggheten för att bruka ordet biskop fanns där— emot inte på Island. Två karakteristiska justeringari prästvigningsritua- let kan nämnas. Prästedens avskaffande hade i den danska versionen inte kunnat få någon ersättning i omformulerad allokution för prästlöftet. I den isländska upplagan fick prästerna däremot lova att förkunna Guds ord ””rent och obemängt . . . i vår evangelisk-lutherska kyrkas anda””. Men edens lojalitetsförklaring mot överheten fick ingen plats. Tvärtom utra- derades satsen om prästernas plikt att förmana sockenborna till lydnad mot överheten.55 Den satsen från 1685 års liturgi hade förmodligen för- svunnit sedan länge i ett folk och en kyrka under frigörelse från en främ- mande överhet.
I 1934 års vigningsordning finns en rad enskilda förändringar som till- sammantagna innebär att man kan tala om en ordning med särskild isländsk profil, närmast jämförbar med 1920 års ordning för Norska kyrkan. Det innebär inte att den norska ordningen varit förlaga. Om
53 Eckerdal 1981 3l7ff. Handbok 1981 blev antagen av präst- och kyrkomöte 1980. Ibm 319 n 57. Så anges också i den utgivna volymen. Vignings— och installations- handlingarna ingick dock intei det som antagits utan har tillfogats i samband med utgivningen såsom biskopliga handlingar, utformade av biskopen. Meddelande av prof Sigurbjörnsson (n 47). 53 Helgisiöabök 1910 106ff. Om den danska ordningen 1898 ovan 251ff. 54 Inledningsbön och epistel_(Ef4:7ff) enligt danska formen i biskopsvigningsritu- alet, för prästvigning särskild kollekta och epistel (Hebr 13:17f). Läsningarna förblev de gamla, för prästvigning således endast ”biskopsspegeln” Tit 1:5—9. Upptakten till allokutionen om uppdraget endast för biskopsvigning och utan de norsk-danska tilläggen ”fremdeles"/”derhos". Vid prästvigningens bönehand- ling beds först Fader vår under individuell handpåläggning, med namns nämnan- de, därefter kollektan. Vid biskopsvigning däremot införs den norsk-danska om- vända ordningsföljden. Den gamla kollektan reserverades för prästvigning, för biskopsvigning brukades en bearbetad version av den norsk-danska inlednings- bönen för biskopsvigning. Därmed blev bönehandlingens parti utformat på två olika sätt i de båda ritualen. 55 För Danska kyrkan ovan 257. I Islands kyrka avskaffades eden i samband med att 1910 års liturgi infördes. Helgason 1922 206.
någon särskild sådan alls kan urskiljas, är det i så fall 1685 års liturgi, som använts som källa för en del inslag. Det är fr a två strävanden som röjs i den nya utformningen. För det första har siktet varit inställt på att forma en särskild vigningsmässa. De gamla resterna av en förmässa ströks. Vig- ningshandlingen utgör nu mässans förra del. Den klerikala kommunio- nen såsom rest av ett nattvardsfirande har förvandlats till ett gemensamt nattvardsfirande; åtminstone står nattvardsbordet återigen öppet också för ”andra som vill””.56 På olika sätt underströks att vigningen var en bönehandling. Det betyder inte att ordningen formades för att ge stöd åt hela meninghetens deltagande i bön. Det deltagandet uteslöts inte, men det var fr a i koret som bönehandlingen utspelades.
Vigningen som bönehandling var ett perspektiv som nu underströks i inledningen till biskopsvigning. Efter 1685 års ritual sköts in inlednings- ord, som med hänvisning till Jesu och apostlarnas exempel inbjöd alla till bön inför denna vigning genom bön och handpåläggning. Orden ger en karakteristik av den omgestaltade centrala vigningsdelen. Som i Norge knöts vigningsformel och vigningsbön samman, men den isländska lös- ningen blev en helt annan. Vigningsformlerna — den mäktiga för präster och den jämförelsevis spartanska för biskopar — spaltades upp till två led. Först uppdrogs åt präster att tjäna Kristi kyrka genom att predika, dela ut sakramenten och handha skriftermål, åt (vig)biskop att ta emot ”det heliga biskopsämbetet”, därefter fortsatte ordinator under sin och assistenternas handpåläggning: .. och (jag) viger dig till det heliga prästämbetet” resp ””till biskop i Guds, Faderns . . . namn””. Vigningskol- lektan följde jämte Fader vår och ordinatorskollegiets Amen-liturgi.57 Vid prästvigning med flera kandidater skulle kollektans epiklesparti un- der handpåläggning och med namns nämnande upprepas för envar, var- för epiklesen i det ritualet för säkerhets skull skilts ut och tryckts i storstil : ”Giv din tjänare, prästen NN, den helige Ande till att tjäna med trohet i din kyrka””. Också Fader vår skulle bes under handpåläggning. Det blev väl sörjt för att präster och biskopar skulle bli vigda genom ordinators vigningsformel och hela ordinatorskollegiets bön under handpålägg- ning.
Utvecklingslinjerna har förts vidare i 198] års ordning.58 Vid utform-
56 Helgisiöabök 1934 146ff. Här anges orgelpreludium för ingångsprocession och ingångspsalm. Den inledande episteln i biskops- resp prästvigningsritualen (n 54) ströks. Prästvigningens enda bibelläsning ströks utan att ny sattes i stället: textva- let blev fritt. Läsningar vid biskopsvigning förändrades till en serie om kyrkans enhet i Gud trefaldig: Matt 28:18—20 (1910), Joh 15:4—9 (ersatte Tit l), 1 Kor 12:4—6 (ersatte 2 Tim 4:1 —5) och Ef4:3 —6 (obs urvalet; ersatte Apg 20:28—32). 57 De danska vigningsformlerna (ovan 254 n 53) har för biskopsvigning bevarats i huvudsak, för prästvigning bearbetats. I den senare har dispositionen ändrats: det gamla inledande överlämnandet av ämbetet har ställts sist, efter beskrivning av de här angivna tre huvudområdena som prästens ””makt och myndighet”, omsatt i ””tjänargärning i Kristi kyrka”. Vigningsbönerna (n 54) har förkortats, fr a genom uteslutning av parafraserna på Matt 9:37f och Ef 4:1 lfi präst- resp biskopsvig- ningen. I förra fallet finns dock en liten rest kvar. Särskilt biskopsvigningskollek- tan visar att vigning sker genom ordinatorsformeln. Man ber Gud ta sig an ”denna din tjänare, som nu är vigd till biskop i din kyrka”. 53 Handbok 1981 (ovan n 52) 183ff.
ningen har ägnats större omsorg även åt regianvisningar av olika slag för den särskilda vigningsmässan. Att den vanliga inledningen och ordguds- tjänsten ersätts med vigningshandlingen innebär inte någon ransonering på Guds ords läsning och utläggning. Efter ””den latinska mässan”, som i Islands kyrka bevarats intakt, följer som tidigare biskopens tal utifrån fritt vald bibeltext, nu åtföljt av trosbekännelsen i form av psalm eller gemensamt läst Apostolicum. Omedelbart därpå läser assistenter de för resp vigningshandling angivna fyra Skriftlektionerna — inte korta bibel- ord. I samband med prästvigningens presentation av kandidaterna läses dessutom Skördeperikopen Matt 9:35ff såsom förmaning att delta i bön. Biskopsvigningen har kvar_ 1934 års böneinbjudan, men före presentatio— nen läses särskild såväl epistel— som evangelietext.59 I denna vignings- handling ingår dessutom den nyvigde biskopens predikan, hållen över ””dagens evangelium”.
Bibelurvalet anger Kristus som kyrkans och vigningstjänstens grund och livskälla och ger bilden av präster som oförtrutna predikanter och förvaltare av Guds hemligheter, av biskopar som omtänksamma och vaksamma herdar för överherdens dyrköpta hjord. Dessa temata präglar också allokutionerna om prästs och biskops uppdrag. Vid bearbetningen av 1934 års version har beskrivningen av prästens uppdrag blivit mer koncentrerad till huvuduppgifterna i gudstjänstliv, undervisning och omsorg om enskilda. Biskopsvigningens allokution har ett än mer ut- mejslat herdetema och betonar uppgiften att leda och vägleda milt men fast, att värja kyrkan mot villoläror och styrka henne i den apostoliska tron.
På Guds ord är det ingen brist, inte heller på bönen. Gudstjänsten inleds nu som tidigare med bön, som i båda ritualen har stramats åt. Efter presentation av den utsedde biskopen resp dem som ”idag skall vigas till prästämbetet enligt apostlarnas sed med bön och handpåläggning” följer nyinförda förböner, även om medgivande finns om fri bön (””ur eget bröst”). Nästan i klassisk kollektstil ryms förbön för vigningskandidater och resp vigningsuppdrag, insatt i ett frälsningshistoriskt sammanhang. Också den centrala vigningshandlingens kollektor har bearbetats till koncentrerade förböner anslutna till en epikles. Som tidigare följs de av Fader vår, en bön som nu försetts med den lilla regianvisningen ””Alla” och inledningsorden ””Låt oss tillsammans be'”. Rimligtvis innebär det hela menighetens bön på samma sätt som tex i nattvardsliturgin. Kvar från förr finns emellertid Amen-liturgin i koret.
Sammanfattningen av genomgången skulle kunna bli att präster och biskopar vigs genom Guds ord och bön. Det är dock inte hela sanningen. Genom Guds ord och bönen kommer man fram till den egentliga vig- ningshandlingen: biskopens vigningsformel och den efterföljande bö-
” Läsningar för biskopsvigningens förmässa [ Kor 4:1—5, Joh 21 :15— 17 (nya); assistentläsningar (cf n 56) Matt 28:16— 20, Joh 15:1—9 (båda utökade), 1 Petr 5 : l —4 (ny), Apg 27— 32 (utökad). För prästvigning utgjorde fasta läsningar nyhet; de var förutom Matt 9235—38 följande: Matt 28:16—20, Joh 15:1 —9 (gemensam- ma med biskopsvigning), 2 Tim 4:1—5, 2 Kor 5214—21.
nen, allt under vigningskollegiets handpåläggning!” 1934 års modell blev övergiven. Med utnyttjande av den textversionen blev lösningen:
Prästvigning 1981 Biskopsvigning 198] NN. Jag överlämnar åt dig det heliga NN. Jag överlämnar åt dig det heliga präst- och predikoämbetet: att predika biskopsämbetet, Guds ord till ånger, omvändelse och tro; att dela ut dopets och nattvardens heliga sakrament; att lyssna till skrif- termål och i Jesu namn förkunna syn-
dernas förlåtelse. I Guds, Faderns . .. namn. Amen. i Guds, Faderns . . . namn. Amen.
Eftersom formlerna inte enbart överförts från den gamla liturgin utan för prästvigningens del blivit föremål för bearbetning, har denna typ av vig- ningshandling uppenbarligen ansetts angelägen att bevara. Lösningen med såväl vigningsformel som vigningsbön med epikles representerar två vigningsmodeller, vilket understryks genom vigningskollegiets hand- påläggning under formel och bön. Den ovanliga lösningen ärinte unik. Det var denna ordning som blev kompromissen i den ungefär samtidigt fullbordade vigningsordningen för de tyska lutherska kyrkorna inom VELKD!”| I den isländska kyrkan har det feodala förläningsmönstret rent av förstärkts. Sedan präst- resp biskopslöftet avgetts och bekräftats genom det kollegiala handslaget mellan kandidater och vigningskollegi- et följer investitur såsom en nyhet: stola och mässhake resp biskopskors och kåpa sätts på. Vid biskopsvigning fogas också bibliska tydningsord till handlingen: orden om att ta korset på sig och följa Jesus (Mark 8:34) och att iklädd Kristus förnyas genom Anden (Ef 4:23f). Också visuellt når handlingen sin kulmen när fullmaktsorden riktas till de nyklädda.
6.5.2.2 Vigningsliturgi för differentierade vigningsuppdrag
Vid genomgången av den isländska Vigningsliturgins utveckling har ritu- alen för präst- och biskopsvigning behandlats samtidigt. Av och till har gjorts markeringar som sammanfattningsvis innebär att en vigningens liturgiska grundstruktur formats på delvis olika sätt. Det är inte bara allokutionerna om resp uppdrag som varit och förblivit olika utan också bibel- och bönematerialet. Differentieringen mellan ritualen 1910 berod- de mest på att revisionen var mer konservativ än den något tidigare danska. Den danska omformningen av traditionen och harmoniseringen av de båda ritualen utnyttjades på Island fr a för ritualet för biskopsvig- ning men också det med urskiljning. 1934 års revision medförde en påtaglig omformning av traditionen, men alltjämt bevarades profilen på resp ritual. 1981 års bearbetning fullföljer den isländska traditionen. Här finns sålunda två ritual för handlingar som var och en har sin prägel.
0" Biskopsvigningens kollekta efter vigningsformeln är bearbetad. Relativsatsen (n 57) är struken. Här anges att den som vigs skall säga sitt Amen till vigningsfor- meln. [ den anvisningen talas om ””vigningskandidaten”; om ””den nyvigde bisko- pen” talas först i anvisning efter Amen-liturgin. *" Ovan 226f, 234f.
En väsentlig anledning till detta är att prästens och biskopens uppdrag enligt vigningsliturgin i de tre gudstjänstordningarna uppfattas som två uppdragstyper inom ”Ordets tjänst”. Som 1910 heter det också 1981 att kandidater vigs till ””det heliga präst- och predikoämbetet” resp ””det heli- ga biskopsämbetet”. Just de uttryckssätten brukas i vigningsformlerna. I ritualen brukas också andra uttryckssätt. Huvudbegreppet 1981 är sna- rast ””tjänare” eller ””Guds tjänare”. Men i Islands kyrka har det inte som i Danska kyrkan och numera också Norska kyrkan utgjort något problem att viga kallade personer till prästens och biskopens uppdragstyper inom Ordets tjänst. Ett belysande exempel utgör ett liturgiskt textparti, som är gemensamt för de tre kyrkorna: inledningsorden till allokutionen om en biskops uppdrag. 1 de norsk-danska versionerna hette det att Herren ”alltjämt” anförtrodde Ordets tjänst åt den som ””därjämte” sätts att ””öva en biskops gärning”. I den isländska ordningen 1910 övertogs texten i den danska formen men här fanns det inte behov av att ta över dessa småord. Här heter det att Herren i Ordets tjänst ””bestämmer (skipar) dig till att utföra biskopsgärning”. I Norska kyrkan fanns den anmärkning som inte över— togs i Danmark, att ordet ”alltjämt” skulle utelämnas, om electus inte var prästvigd. Den anmärkningen har av principiella skäl strukits i det nors- ka liturgiförslaget 1984. I 1981 års isländska liturgi har den norska an- märkningens sakliga motsvarighet införts såsom en nyhet. Efter talet om Guds ords tjänst i kyrkan enligt Herrens förordnande fortsätter texten numera på följande sätt:
Av sin nåd har han kallat dig (har vigningskandidaten inte tidigare varit prästvigd säger biskopen: Av sin nåd kallar han dig) till denna tjänst och lämnar nu åt dig ansvaret för herdetjänsten i sin kyrka . ..
Genom den nya parentetiskt inskjutna alternativa lydelsen står det klart att även andra än präster kan vigas till biskop. Genom den nya formule- ringen konsolideras traditionslinjen enligt vilken präst och biskop sätts till två uppdragstyper inom Guds ords tjänst.
I 1981 års gudstjänstordning finns emellertid ritual för ännu en vig— ningshandling. Utan motsvarighet i tidigare upplagor finns en form för diakonvigning. Det är inte bara Vigningsformen som är ny i Islands kyrka utan också uppdragstypen. I liturgins rubrik används det gammalnordis— ka uttrycket djäkne. Med en viss motsvarighet i Danmark och Norge användes den beteckningen" för sockenprästens medhjälpare, på Island särskilt för predikanter på de institutioner som ännu 1700-talet ut fanns kvar som utlöpare av det rika medeltida klosterväsendet. En nutida mot- svarighet år uppdrag att leda gudstjänst, predika och öva själavård i avlägset belägna, prästlösa församlingar. I centralorter har församlingar haft behov av medhjälpare för främst undervisningsuppgifter. Efter viss teologisk skolning har under de senaste åren några personer efter bisko- pens prövning blivit vigda till dessa två slag av djäkneuppdragf2
Det är för detta diakonat i vardande som Vigningsformen fastställts. I Islands kyrka var vägen till kyrkans gudstjänstordning inte många de-
03 Meddelande av prof Sigurbjörnsson (n 47).
cennier lång; det tog några år. Det diakonat det är fråga om är som framgått ett med två inriktningar med tyngdpunkt på förkunnelse resp undervisning. Det återspeglas i ritualets allmänna anvisningar. För upp- drag närmast motsvarande kateketens eller församlingspedagogens för- utsätts kallelse från kyrkoherde och kyrkoråd, och vigningen sker som huvudgudstjänst i församlingskyrkan. Predikande diakoner vigs där- emot i domkyrkan någon sön— eller helgdag. Skillnaden beror inte på den annorlunda inriktningen av uppdraget utan på annorlunda yttre förhål- landen: här är det fråga om någon som kan sändas som medhjälpare till avlägset belägna platser. Vigningsformen är emellertid gemensam. De olika inriktningarna har emellertid motiverat att allokutionen till diako- nen, ””karl eöa kona (man eller kvinna)”, anger att uppdraget skall utfö— ras i trohet mot kyrkans lära och ordning samt — i enlighet med instruk- tionen för uppdraget.
Diakonvigningens liturgi är en tredje variant av den som gäller för präst- och biskopsvigning. I denna form finns dock inte inledningsparti- et med presentation, förbön och ””den latinska mässan”, förmodligen delvis därför att vigningshandlingen i första hand sker i den församling som redan kallat kandidaten till ””fast medhjälpartjänst”. Eljest är ord- ningen den ovan beskrivna för särskild vigningsmässa. Uppdraget för vilket vigning sker börjar utövas vid nattvardsfirandet, där ””den nyvigde diakonen biträder vid utdelningen”. De fyra bibelläsningarna manar fram bilden av tjänare som med Kristus som föredöme är redo att i försoningens tjänst bistå andra.63 I allokutionen varieras efterföljdste- mat. ””I Kristi fotspår” skall diakonen hjälpa, stödja och stärka andra så att unga och gamla etc genom tjänarens ””ord och föredöme” kan gå ”livets väg”. Efter vigningslöfte och det bekräftande handslaget överläm- nas stola som på diakonvis läggs över vänstra skuldran. Själva vignings- handlingen utgörs också här av vigningsformel och vigningsbön under handpåläggning. Kollektan innehåller bönen att Gud som kallat sin tjä- nare skall skänka Andens gåva för uppdraget. I denna form är det tydligt att Fader vår är hela menighetens högt lästa bön, avslutad på vanligt sätt och utan Amen—liturgi.
Blir diakon vigd till uppdrag inom kyrkans ämbete? Begreppet kyr- kans ämbete eller motsvarande finns inte i liturgin, inte heller uttrycket diakon, inte ens i vigningsformeln, då biskopen överlämnar ””den tjänst som Gud har kallat dig till””. På den uppställda frågan finns inte något entydigt svar. Detta motsvarar lång luthersk tradition ifråga om diakona- tet. Den traditionen rör emellertid ett karitativt inriktat diakonat. Här gäller det ett diakonat inriktat på undervisning eller förkunnelse. Det som med säkerhet kan avgöras är att Vigningsformen är en variant av den vanliga vigningsliturgin. Här som i övriga ritual klargörs att vigning sker på grund av kyrkans kallelse till tjänst. Tre avvikelser från de traditionel- la vigningshandligarna finns. Normalt sker denna vigning inte i domkyr- kan utan i kallande församling. Men handlingen har för den skull inte installationskaraktär. Till installationstypen hör fr a presentation genom
63 Läsningarna är 1 Petr 4:10—11, 2 Kor 5:14—21 (cf prästvigning, n 59), Mark 10:42—45, Luk 12:35—37a.
fullmaktsläsning. Vid diakonvigning till skillnad från de andra vigning- arna förekommer ingen inledande presentation — för att förebygga sam- manblandning med installation? Den tredje avvikelsen gäller vignings- sättet. I denna form uttalas vigningsformeln under enbart biskopens handpåläggning under det att assistenter deltar under bönen. Här anges det uttryckligen att assistenterna skall utgöras av kyrkoherde och kyrko- rådsordförande, ytterligare en lekman eller diakon samt en präst. Anvis- ningarna är klara, men det ges ingen vink om hur de skall tolkas.
Svaret på frågan, huruvida diakon vigs till ””Ordets tjänst”, ””kyrkans ämbete” eller motsvarande, måste lämnas öppet. Men det finns två indi- cier på att diakonen vigs till ””medhjälpartjänst” inom kyrkans ämbete. Bibelurvalet kan peka i den riktningen.64 Detsamma gör den liturgiska formen. Även om särdrag finns är vigningshandlingen en av tre varianter på en kyrkans vigningsliturgi. Det är en ordning efter vilken sådana vigs som för förkunnelse- och undervisningsuppgifter tar emot kyrkans kal- lelse att tjäna ””i ord och föredöme”. Hur akten än skall definieras närma- re teologiskt, är det en vigning för uppdragstyp bland differentierade tjänster, församlingars och prästers ””medhjälpartjänst”.
6.5.3 Introduktionen i isländsk tradition
Beträffande installationshandlingar har isländska gudstjänstordningar släktskap mer med Norska än Danska kyrkan.65 Från den danska revisio- nen 1898 övertogs inte ritualet för prostinstallation. Som i Norge infördes 1910 enkla anvisningar för den nye prästens introduktion vid början av en högmässa. Efter installationstal och upplåsning av fullmakten för prästen skulle prosten ”be sockenfolket ta emot honom i kärlek””. Med bön slutade akten, varpå den installerade ledde högmässan. Det väsentli- ga var att introduktionen skedde, så att prästen legitimerades, också om kyrkoherden i avlägsna församlingar fick introducera sig själv genom fullmaktsläsningen.
Med all sannolikhet representerade 1910 års anvisningar traditionen. Den vidarefördes 1934 liksom i 1981 års gudstjänstordning. Här har dock en viss justering skett. Installationstalet är avskaffat. I stället leder pros- ten högmässan tills evangeliet lästs. Då introducerar han prästen genom fullmaktsläsning, tillfogar den apostoliska förmaningen (l Tess 5:12) att ta väl emot och be för denne föreståndare i Kristus och slutar med bön, varpå prästen träder till genom att predika. En nyhet i gudstjänstord- ningen 1981 är en form för prostinstallation i den nye prostens kyrka eller i domkyrkan. Ordningen är lätt beskriven. Här möter en isländsk variant av den gamla danska installationsformen. Men huvudformen för instal- lationshandlingar är nu som förr den enkla introduktionsakten.
64 Bland läsningarna ingår inte Matt 28:(16—)18—20, som blivit en luthersk hu- vudtext för kyrkans ämbete (cf n 59). Här ingår emellertid en annan text som också kommit att bli central, nämligen 2 Kor 5: l4ff. Som allmän text om mångfal- den av tjänster brukas allmänt 1 Petr 4:8—10.Här brukas emellertid v 10— 11 som även gäller att tala i enlighet med Guds ord etc. 55 Ovan 27lf.
6.6. Finska evangelisk-lutherska kyrkan
6.6.1. Den långa vägen till fastställd vigningsordning Liturgiarbetet ] 792— 1886
6.6.1.1 Stiftsregleringarnas tid
Fram till skilsmässan år 1809 gällde samma liturgiska ordning för den svenska och finska kyrkoprovinsen, den senare sedan 1554 uppdelad i två stift, Åbo och ursprungligen Viborgs, senare Borgå stift. Det betydde för ordinationsordningens vidkommande att man var hänvisad till kyr- koordningen (KO) 1571 med de ändringar som skett genom kyrkolagen (KL) 1686, ty kyrkohandboken (HB) 1693 kom aldrig att innehålla denna avdelning. Först i samband med firandet av tvåhundraårsminnet av Uppsala möte 1593 inleddes strävanden att reglera praxis genom ritual i en reviderad upplaga av HB 1693.”
För den finska provinsens vidkommande fanns ingen inhemsk praxis för biskopsvigningar, eftersom vigningarna skedde i Sverige. Vad präst- vigningar angår var finsk praxis möjligen mer trogen än svensk mot ordningen i KO 1571. I samband med att HB-revisionen inleddes 1792 framhöll Åbo domkapitel, att en ny HB borde uppta ””lämpligare formu- lär till att ordinera präster än det som redan under mer än 200 års förlopp blivit i vår församling oförändrat bibehållet”. De önskemål som knöts till revisionsbegäran kan tyda på att den gamla formen faktiskt följdes ”vid slika tillfällen”, om än med tillfogande av den prästed KL 1686 före- skrev!)7 Ifråga om prästinstallationer fanns inte ens något föråldrat ritual att tillgå, enbart förutsättningen i KL 1686 att ett sådant skulle finnas. Det är möjligt att de finska biskoparna brukade prästvigningsritualet med jämkningar. Det var i varje fall den ordning ärkebiskop C F Men- nander vid denna tid föreslog för ärkestiftet efter nära tjugo års tjänst som biskop i Åbo.”8
Hur det än förhöll sig med praxis, fanns det också i Finland önskemål om en reglerad ordning i en reviderad HB. En aktiv tillskyndare redan från början var professor Jacob Tengström, biskop i Åbo från 1803. Som stiftschef hade han att vaka över att gudstjänstlivet formades efter kyr- kans ordning. Men vignings- och installationshandlingarna hade en sär- ställning. Enligt biskopens resonemang var det lovligt att bruka de ritual- förslag som ingick i HBF 1799. Samtidigt som han för prästerskapet underströk att HB 1693 skulle ””ovillkorligen följas”, kunde HBF-ritual ””lämpligen och utan anmärkning iakttagas”, när motsvarighet inte fanns i HB 1693. Genom domkapitlets försorg utsändes därför 1808 en svensk-
” Nedan kap 7, särskilt 350ff, 354f. 67 Rosenqvist 1935 361, cf 17f, utdrag ur domkapitlets utlåtande och Tengströms yttrande. — Även om biskopsvigningarna skedde i Sverige fanns undantag. Åbo— biskopen J Gezelius vigde år 1680 H Carstenius som utnämnts till biskop i Viborg. Stolt 1972 166, Kjöllerström 1974 98f. 5” Mennanders ritual beskriveti Kjöllerström 1971 268f. Ibm uppges att det använ- des 1778, tre år efter det Mennander transporterats från Åbo till Uppsala.
och en finskspråkig version av installationsritualet. Så skedde två år efter det att domkapitlet utan framgång sökt utverka tillstånd från högsta ort att bruka ordinationsordningens ritual i HBF 1799 såsom ett supplement till gällande HB. Övertygad om att det inte gick att förmå den svenske kungen att stadfästa det av riksdagen godkända förslaget till en ny HB, ville biskopen uppenbarligen ta vara på det som gick av förnyelseprojek- tet.”
Mot både biskop Tengströms och ärkebiskop J A Lindbloms förmo- dan blev ändå liturgiprojektet slutfört och HB 1811 kunde tas i bruk. Vid det laget var den finska kyrkoprovinsen skild från den svenska. HB 1811 blev ändå spridd i Finland, från 1817 även i en finskspråkig upplaga.TU Liksom Tengström i Åbo stift kunde den kyrkligt konservative biskopen i Borgå M _l Alopaeus utnyttja denna HB i sitt stift, även om han avvisade förslaget vid prästmötet 1817 att officiellt tillstånd att bruka den skulle inhämtas.71 Det var naturligtvis en politisk omöjlighet att vinna den ryske kejsarens tillstånd att bruka en HB som stadfästs av den svenske kungen. Revisionsarbetet måste för Finska kyrkans del börja om från början.
Det var precis vad som skedde vid reformationsjubileet 1817, då också Åbo biskop förklarades vara Finska kyrkans ärkebiskop. Efter ett av Tengström utarbetat förslag godkände tsaren ett omfattande program för revision av kyrkolagen och alla kyrkliga böcker utom bibelöversättning- en. För HB-revisionen var planen enkel, och efter den löpte arbetet i kommittén som tillsatts: till grund för arbetet låg inte gällande HB 1693 utan den svenska HB 1811.72 Även om man kom en god bit på vägen, drog arbetet ut på tiden. Psalmboksfrågan kom i förgrunden och ärkebisko- pen, som knutit revisionen till sig, förlorade så småningom både lust och kraft att genomföra saken.73
Under åtskilliga decennier fick man hjälpa sig fram med den gamla gudstjänstordningen och med HB 1811 som komplement under medver- kan från domkapitlen, fr o m 1851 tre genom tillkomsten av Kuopio stift.
” Rosenqvist 1935 20f. Förutom ”ordination . . . och en pastors installation” gäll- de saken konfirmation och kyrkoinvigning. Ännu en nyhet i HB 1811 var skrifter- målet, som Tengström haft bestämd uppfattning om från förarbetets början. Eck- erdal 1970 28ff. Det nya ritualet berör Tengström dock inte 1807—08. — Bakgrun- den till domkapitelsskrivelsen 1806 var att det behövdes ett omtryck av den finska versionen av HB 1693. Rosenqvist 1935 20. Skrivelsen ger intrycket att domkapit- let tog för givet att HBF inte skulle stadfästas av kungen och att man funnit en väg att lansera de nya ritualen med kunglig sanktion rent av. Då aktionen misslycka- des, lanserades ritualen utan sådan sanktion 1808. 7” Ibm 35 n 3.
7' Ibm 4l7f, cfibm 418 n 2. Vid sin anbefallning av HB 1693 undvek biskopen att beröra de nya ritualen. ” Ibm 39ff, 50ff. Om HB 1811 som grund för revisionen ibm 67,71, 76. Tengströms förslag till HB-disposition, anknuten till men inte identisk med den i HB 1811. Såsom nya rubriker anges: ””Om en ärkebiskops eller biskops inställelse i ämbetet (vigningar)”, ””Om invigning till predikoämbetet” och ”Om nyligen befordrade eller flyttade prästmäns inställelse i tjänsten". Ibm 80. — En kommittéledamot ansåg att dessa ritual inte behövde ingå i HB, en annan att de inte behövdes iden finska editionen, en tredje att rubriken till biskopsvigningsritualet — eller saken? — var ”tvetydig”. Ibm 80, 356. 73 Om arbetet som utförts och skäl till revisionens avstannande ibm 373ff, 380ff.
Domkapitelsrekommendationer och HB-editioner med material även ur HB 1811 tog sikte på församlingarnas ordinarie gudstjänstliv.” Biskopar- na kunde utan särskilda regler och HB-tryck använda de nya ritualen enligt den filosofi Tengström tillämpat vid sekelskiftet. Förmodligen gjorde biskoparna så också. Ett speciellt problem utgjorde installationer, som inte alls uppfattades som en exklusiv episkopal angelägenhet. Kyr— koherdar och andra präster skulle tillträda ny tjänst genom ””vanlig inträ— despredikan”, hette det vid prästmötet i Åbo 1807. Prostar och kyrkoher- dar hade dock att ””i ämbetet inställa” ny präst ””på lämpligt sätt”” före högmässan och att därvid ””den anbefallda ämbetseden av honom motta- ga”. Det var för att anvisa lämpligt sätt som domkapitlet lät trycka instal- lationsritualet i HBF 1799.75 Drygt ett decennium senare anslöt sig HB- kommittén till samma linje. Prostar skulle installera kyrkoherdar och dei sin tur andra präster ”efter enahanda formulär”, och detta skulle ske före och inte efter högmässan.76 Vigningshandlingens assistenter hade blivit också installationshandlingens. De borde emellertid inte såsom i den svenska ritualversionen stå jämte installandus ””utom altaret” utan till- sammans med installator såsom ett slags installatorskollegium.77
Det finns alltså skäl att anta att installationsritualet i HB 1811 praktise- rades i Åbo stift och förmodligen också i Borgå liksom Kuopio stift. Förmodligen tillämpade biskoparna samma princip för vigningshand- lingarna. Eftersom Jacob Tengström 1806 verkat för att ritualen i HBF 1799 skulle godkännas av den svenske kungen, är det rimligt att anta att han själv brukade ritualen för präst- och senare biskopsvigning.78 HB- kommittén kunde senare inta ståndpunkten att ritualen sådana de före- låg i HB 1811 kunde brukas med vissa justeringar. Ett upplysande till-
" Ibm 426ff. 75 Ibm 21, 367 med nl. ”' Om installationen före eller efter högmässan i HBF 1793, HBF 1799 och HB 1811 nedan 479. Då kommittén poängterar att akten skall hållas före mässan, verkar det som om man ville bryta med en sed med installation efteråt. Har instal- lationspraxis följt vigningspraxis därför att vigningsliturgin apterats för installa- tion? 77 Rosenqvist 1935 366. Eftersom biskop inte var installator,jämkades föreskriften om notarie i HB 1811. Fullmakten kunde uppläsas av notarie ””eller ock någon utom altaret stående präst”. Ibm. 7” Vid prästmötet 1807 rekommenderade han att HBF skulle brukas bl a för ”ordi- nation” (ovan n 69), vilket före skilsmässan från Sverige enbart gällde prästvig- ning. 1809 skall Tengström efter begäran om vigning från electus till Borgå M J Alopaeus ha uttryckt uppfattningen att vigning var ””obehövlig”. Så Stolt 1972 88 med 151 och Kjöllerström 1974 131f. Båda byggerpå en brevväxling mellan bl a Tengström och Alopaeus, tryckt i Neovius 1890—91 XIfo och l78f. Båda uteläm- nar ett enligt min mening avgörande uttryck hos både Tengström och Alopaeus: ””i närvarande omständigheter” — halvannan månad efter skilsmässan från Sverige och med den ortodoxa kyrkans överhuvud eller ryske kejsaren som regent. I en också av andra skäl ytterligt labil situation pågick skriftväxlingen, och den som först drog upp det problematiska var den kyrkligt konservative Alopaeus. Att dra slutsatser om skribenternas principiella uppfattning utifrån brevväxlingen i den- na situation är mer än vanskligt. Det är riktigt att också Alopaeus kallar akten "installation”, vilket Stolt och Kjöllerström uppger, men den kallas också både ”vigning" och "ordination”. På grundval av terminologin kan inga slutsatser alls dras om grundsynen på handlingen. CfTengströms uttryck ovan n 72 och nedan, t ex 401f.
lägg angav att prästvigning ”helst bör ske i kyrkan i församlingens närva- ro” — något det svenska ritualet inte uttryckligen angav och något litur— gin som sådan inte förutsatte.79 Biskopsvigningens överlämnande av kräkla med tydningsord och av mitra skulle strykas, ””emedan dessa in- signier ej finnas i de finska stiften”. Assistentanvisningarna måste också korrigeras så att det framgick att de inte var ordinanders utan ordinato- rers assistenter; de skulle flankera ordinator och på så sätt ingå i ordina- torskollegiet.XU Men allt som allt rör detta småjusteringar för att de svens- ka ritualen skulle kunna tas in i en ny finsk HB. Det förefaller inte vara alltför djärvt att anta att de tills vidare också fick göra tjänst vid finska vigningshandlingar.
6.6.1.2 Restaurerad vigningsordning genom HBF 1859 och HB 1886
Såsom tidigare uppgavs förpuppades HB-kommittén. Den upplöstes aldrig men så småningom dog den ena ledamoten efter den andra, inkl ärkebiskop Tengström, utan att ersättare utsågs. År 1851 rekonstruerades emellertid kommittén för revision av både HB och katekes, ungefär på samma sätt som i Sverige vid samma tid. Viktigare än så var den ideologiska överensstämmelsen. Inte heller den finska kommittén verkade för några nymodigheter. Det var restaurering som behövdes, men den måste ske under stor hänsyn till praxis och det ”i folkets sinne . . . ingravda”, fram- höll kommittén i sitt HBF 1859. Till skillnad från de svenska kollegorna ansåg kommitterade, att präster och församlingar kunde avgöra om kommittén lyckats i sitt uppsåt bara om de praktiserade den föreslagna liturgin. Det kunde visserligen ””tyckas som vore försök med det heliga vådliga”, anförde man, men ””även för det heliga gives här nere inga andra säkra prov””.8' När Finska kyrkans kyrkomöte 1876 sammanträdde för första gången, utsågs en ny grupp för att färdigställa det slutliga liturgiförslaget. Efter några års arbete med att skapa ””större modernise- ringar” framlades HBF 1884. Med kyrkomötets slutliga godkännande kunde kyrkans gudstjänstordning äntligen utges, HB 1886. Därmed av- slutades det år 1792 inledda revisionsarbetet.82
När HBF 1859 utformades var riktmärket som sagt här som i Sverige att under hänsyn till samtidens gudstjänstliv återvinna traditionen från HB 1693. I praktiken tillämpade den rekonstruerade finska kommittén samma metod som sin föregångare. I stället för att som denna ta HB 1811 som utgångspunkt valde.man dock nu det svenska restaureringsförslaget i HBF 1855.83 Kommittén kunde överta de svenska vignings- och installa- tionsritualen med bara smärre jämkningar. Förutom sådana som Teng-
79 Nedan 357ff. ”0 Rosenqvist 1935 362f resp 355ff. *” HBF 1859. Kommitténs motivering ingår inte i förslaget som trycktsjust för att kunna brukas i gudstjänstlivet. Motiveringen är däremot i utdrag tryckt i Tidskrift för Finska kyrkan 1859 113ff, om försöksverksamheten ibm 125f.
”2 HBF 1884, HB 1886, Rosenqvist 1935 394f, Rosenqvist 1946 l36ff. *” Ibm 137 med 273 n 9. Ang de svenska HBF 1854 och 1855 nedan 359ff, 405ff, 477ff.
ströms kommitté tänkt sig gjorde man en lätt översyn av bibel- ordskatalogerna84 och av läroförpliktelsen vid prästvigning: kandidater- na förband sig att genom studier förkovra sig.xs Förmodligen är juste- ringarna i mycket föranledda av hänsynen till praxis. Det gäller av allt att döma en justering av installationsritualet. Aktens avslutande allokution till församling och kyrkoherde i HB 1811 hade i den svenska revisionen ersatts med bara en anvisning om denna dubbelriktade förmaning. I det finska HBF 1859 bibehölls allokutionen efter språklig översyn. Ett viktigt bidragande skäl var förmodligen att installationen i Finska kyrkan var decentraliserad, varför ritualet skulle brukas av många installatorer så snart präster tillträdde nya fasta tjänster. Här var det inte bara fråga om kyrkoherdar. ””Efter samma formulär, mutatis mutandis [med ändring av det som bör ändras], installeras jämväl övriga ordinarie präster”.86
Ordinationsordningen i HBF 1859 blev via HBF 1884 införd i den nya HB 1886.87 Allt tyder på att den till slut fastställda ordningen inte medför- de något nytt vad gäller de här aktuella handlingarna. Ordningen hade successivt tagits i bruk, länge som en nödlösning och under ett kvarts sekel i form av liturgisk försöksverksamhet. Denna nya finska ordina- tionsordning överensstämde därtill på det allra närmaste med den år 1868 godkända svenska ordningen. Just ifråga om dessa handlingar hade förutsättningarna för liturgisk överensstämmelse mellan de båda kyrkor- na blivit större än de var när kyrkorna var förenade.
6.6.2. Från alternativprincipens vigningsliturgi till enhetlig ordning för differentierade tjänster
Från HB 1913 till Kyrkliga förrättningar I 972
6.621. Vigningsordning enligt alternativprincipen i HB 1913
Då HB 1886 godkändes tycks ett viktigt skäl ha varit att revisionsarbetet måste komma till ett slut, även om många hade önskat en mindre arkaise- rande lösning.88 En revisionsgrupp tillsattes redan 1903 och dess förslag
*” Detaljerna kan förbigås. Noteras kan att 1 Petr 5:2ff reserverades för biskops- vigning under det att stället i Sverige fördes in i båda vigningsritualen och installa- tionsritualet. HBF 1859 tillförde prästvigningsritualet Hes 33:7ff, som HBF 1884 förde till installationsritualet. Kvari HB 1886 var en anvisning från HBF 1859 — utan svensk motsvarighet — att angivna ställen skulle läsas ””eller andra lämp- liga”. Katalogerna tenderade att bli exempelsamlingar för assistentord. 85 Ett tillägg av det slaget yrkade Jacob Tengström på i sitt yttrande över HBF 1793. Rosenqvist 1935 363. Han hade naturligtvis möjlighet att realisera önskan såsom biskop under en lång period. % HBF 1859 160. Den svenska ritualrubriken ”Huru en kyrkoherde skall inställas i en församling”” hade ändrats till ”. . . skall i ämbetet inställas”. 37 I HBF 1884 och HB 1886 blev väktarordet flyttat(n 84). Föreskriften om edgång i HBF var struken. Under mellantiden hade den saken reglerats i KL 1869. De gamla formulärens politiska avsnitt hade justerats redan i samband med regim— skiftet 1809. Rosenqvist 1935 356 n 1. ” Rosenqvist 1946 138, Eckerdal 1981 323.
1911 låg till grund för kyrkomötesbeslutet om en ny HB 1913.89 Det har om denna HB sagts att den innehöll ””många av tiden betingade ändring- ar”. Det tydligaste och viktigaste draget är alternativrikedomen. Alterna- tivprincipen har tillämpats för att vinna omväxling. Den har också prak- tiserats för att tillgodose önskemål i olika fromhetsriktningar med olika teologisk profil.”
Alternativprincipen har praktiserats också ifråga om vignings- och installationsritualen. En analys ger vid handen att syftet i första hand har varit att bryta med en stel uniformitet. De fasta bibelordskatalogerna har avlösts av förteckningar med ett överflöd av bibelställen, i t ex prästvig- ningsritualet drygt trettio korta GT- och NT-ställen. Bibelordsinflatio- nen tycks delvis vara betingad av en ansvällning av assistenter, som mås- te förses med skriftställen att läsa!” Också på bönematerialet tillämpades alternativprincipen i de båda vigningsritualen och installationsformen. Enligt de tre ritualens gemensamma grundstruktur förekom dels en in- ledningsbön, dels i samband med vignings- resp installationshandlingen i snäv mening en kollekta, som nu rubricerades ”tacksägelsebön”. Även om de enskilda bönerna har ett och annat särdrag, infördes dock knap- past alternativa tydningar av resp handlings innebörd. Det mest framträ— dande draget i bönerna är ordrikedomen, delvis beroende på en tilläm- pad bibelparafrasteknik. Också de från HB 1886 övertagna bönerna har bearbetats på ett sätt som erinrar om ordexplosionen i HB 1811.
Det är egentligen bara en sak som inte expanderat, resp rituals vig- nings-/installationsformel. Prästvigningens formel är bearbetad med ett i det närmaste oförändrat innehåll. Detsamma kan sägas om installa— tionsformeln, som nu försetts med rubriken ””Inställandet i ämbetet”.92 Biskopsvigningens formel skars emellertid ner. Tidigare hade ärkebisko- pen åberopat ordinatorsfullmakten ”på Guds vägnar av hans försam- ling””. Den hänvisningen ströks. Formeln konstruerades istället på sam- ma sätt som i installationsritualet, även om det inte hette ””insätter . . . i”” utan fortfarande ”antvardar jag dig härmed biskopsämbetet i N stift””. Man kan få intrycket att ””inställandet i ämbetet” är en akt av samma slag för kyrkoherdar och biskopar. Det intrycket kunde förstärkas av att bis- kopsvigningar enligt finsk tradition som regel skedde i det stift till vilket ny biskop utnämnts. Ritualets allmänna anvisningar anger att akten skall
” Ibm, HB 1913. Det skall påpekas att HB 1886 därmed inte antikverats. Den kunde brukas vid kyrkliga. handlingar, om enskilda så begärde för egen eller anhörigas del. Medgivandet hade sålunda räckvidd för församlingsanknutna handlingar såsom dop eller begravning. 9" Citerat från HBF 1957 3. Om principen och konsekvenserna Andrén 1981 88, Eckerdal 1981 323ff. 9' HBF 1913 införde anvisningen att, ”om assistenterna är många, träda några utanför altarringen för att medverka vid påklädandet och handpåläggningen”. Cf ovan 3l7ff med n 84. Om assistent- och bibelordsinflation cf nedan t ex 365f. ”” Vid prästvigning överlämnas ”präst-””, inte ”predikoämbetet” enligt det man- dat ””som mig enligt Guds vilja av hans församling . . . är betrodd", inte ”på Guds vägnar av hans församling”” . — Installationsformeln har ”insätter i” som ersättning för ””antvardar kyrkoherdeämbetet [kaplans- etc] i N kristliga försam- ling”.
ledas av ärkebiskopen eller en grannbiskop och att assistenterna skall utgöras av präster från den nye biskopens och ordinators stift. Det till- läggs emellertid att regeringen ””utser den vilken akten förrätta bör”, om ingen biskop är tillgänglig. Allt som allt bibringas man intrycket att akten bör uppfattas som en installationshandling.
Det är sannolikt att intrycket var avsett av HB-kommittén, ledd av kyrkohistorikern och biskopen i Borgå Herman Råbergh, en ledargestalt i inremissionskretsarna.93 Men kommittén behövde inte agera på egen hand. Anvisningarna hade traditionsstöd och särskilt ordinatorsanvis- ningarna hade en speciell både principiell och historisk bakgrund. En frukt av ärkebiskop Tengströms förnyelseplan för kyrkans böcker var en ny KL 1869. Enligt denna skulle biskop vigas av biskop eller, om sådan saknades, av regeringsutsedd ordinator. Bestämmelsen var mest ett ut- tryck för den principiella uppfattningen att biskopar inte tillhörde en "från . . . prästeståndet skild ordo”.94 Men kyrkolagens regel visade sig vara en profetia som uppfylldes 1884. Då avled biskoparna i Åbo och Kuopio. I Borgå hade biskopen dött året innan och efterträdare hade utsetts men innan han hann tillträda avled också han. När nya biskopar utsetts utsåg regeringen såsom ordinator för den nye ärkebiskopen den äldste professorn vid teologiska fakulteten i Åbo, bibelteologen A F Granfelt. Sedan han ordinerat ärkebiskop, vigde denne sina båda kolle- gor. Det har i senare diskussioner om detta ”brott” i den episkopala vig- ningssuccessionen i Finska kyrkan anförts att Granfelt motvilligt upp— fyllde regeringspåbudet. Det är möjligt. Det är emellertid helt osannolikt att den tvekan skulle bero på några successionsskäl, även om saken fram- stod som den nödlösning den också enligt kyrkolagen var.95 De reglerna infördes emellertid i HB. I denna angavs också kyrkolagsregeln att präst- vigningens ordinator var biskopen eller vid förfall för denne domprost eller den äldste prästvigde domkapitelsledamoten.%
En kontroll visar att HB—kommittén inte generellt varit angelägen atti HB-anvisningar infoga olika slags särregler i KL. Just ifråga om bisko- pens uppdrag har det uppenbarligen varit särskilt angeläget att ange inte enbart normalordningen utan även klara undantagsbestämmelser. För- klaringen kan knappast vara någon annan än att det skulle vara tydligt, att biskop inte tillhörde någon ””från . . . prästeståndet skild ordo”. Också formuleringen av ritualets formel skall ange att biskop inte ordineras till ett episkopalt stånd utan installeras på en speciell typ av tjänst inom prästeståndet. Den omformulerade ingressen till uppläsningen av ut-
” Om Råbergh Rosenqvist 1946 200f och passim, Sentzke 1963 176, 252.
*" Stolt 1972 83. — KL 1869 var i mycket ett verk av F L Schaumann. Enligt hans principiella uppfattning fanns enligt evangelisk åskådning inte ””flera ordines"; biskopar hade sålunda en form av prästtjänst och tillhörde inte någon ””från . . . prästeståndet skild ordo”. Rätteligen borde det heta ”biskopars inställelse i ämbe- tet”, inte vigning eller ordination. Stolt 1972 83, Kjöllerström 1974 131, 145. Det är uppenbart en självklarhet att det finns en prästeståndets ordo. ” Om 1884 års händelser Parvio 1968 121 med n 21, Stolt 1972 83f med 151. % Också dessa särregler har brukats ””här och var””. Parvio 1968 122.
nämningsfullmakten visar att biskopen inte vigs till ämbetet utan instal- leras på en särskild tjänst. Det som uppläses ärinte att en person är vald och utnämnd utan ”kejsarens fullmakt på det ämbete biskopen undfått”. l konsekvensens namn hade det inte varit överraskande med en anvis- ning om att akten skulle upprepas, om biskop förflyttades från ett stift till ett annat. Någon sådan anvisning finns inte. Den troliga förklaringen är att det inte fanns något kyrkolagsstöd härför. I förarbetet till KL 1869 hade en föreskrift med det innehållet varit föreslagen, men uppslaget förföll.97
Det anförda innebär inte att biskopsvigningen blivit biskopsinstalla- tion i HB 1913. Det är i den riktningen ritualet har bearbetats. Men detär fråga om en tendens i en ordinationsordning som främst utmärks av ansvällningsfenomenet och alternativprincipen. Sådan ordinationsord- ningen förelåg finns ingen entydig syn på de olika handlingarnas inne- börd. Ordningen medger alternativa tolkningar.
6.6.2.2 Enhetsordningen i Kyrkliga förrättningar 1972
Genom förändrade förhållanden för nation, kyrka och gudstjänstliv blev HB 1913 föråldrad i olika avseenden. 1943 ansågs tiden mogen för atti ett sammanhang låta göra ””nödiga tillägg och förändringar”. Vad det för ordinationsordningens del borde innebära redovisades i ett HBF 1957. Här innebar ”ändringar”” att de tre gamla ritualen tuktats och stramats åt, ”tillägg” att nya ritual införts för missionärs- och diakon(i55)vigningar.98 De nya vigningsritualen var kort sagt formade efter de gamlas mall under intryck, som det verkar, av motsvarande ritual i svensk tradition från 1921.” Med ledning av diskussionen kring förslaget utarbetades ett nytt förslag med flera nya ritual. Detta 1962 års förslag låg till grund för kyrkomötets godkännande av en avdelning inom HB, utgiven som 1963 års Kyrkliga förrättningar. Kyrkomötet hade motsatt sig egentliga för- ändringar av traditionsgiven ordning, varför slutresultatet kan karakteri- seras som en översyn av motsvarande avdelning i I—IB 1913.' Den karakte- ristiken gäller emellertid ritualen för de i församlingarnas gudstjänstliv ständigt återkommande kyrkliga handlingarna, inte ordinationsord- ningens ritual. Här har 1957 års princip att beskära gammalt och tillägga nytt drivits längre. 1963 års redaktion var emellertid interimistisk. Revi- sionsarbetet fortsatte och 1968 utgavs ny evangeliebok och ny upplaga av huvuddelen av HB. 1963 års Kyrkliga förrättningar underkastades en översyn som främst men inte enbart gällde språkformen för att vinna kongruens mellan de olika volymerna för gudstjänstordningen. I den
”” Stolt 1972 83. ” HBF 1957. Om uppdraget ibm 3 ; ordinationsordningen 88ffoch de nya ritualen 98ff. ” Om de svenska missionärs- och diakon(iss)vigningsritualen stadfästa 1921, re- viderade 1942 nedan 443ff, 460ff. ' Kyrkliga förrättningar 1963, Eckerdal 1981 325.
översedda versionen utgavs Kyrkliga förrättningar 1972.2 Uppmärksam- heten skall nu inriktas på ordinationsordningen i 1972 års upplaga, de traditionella ritualen och därefter de nya.
Restaurerad form för de traditionsgivna handlingarna
1 de tre klassiska ritualen har beskärningsprincipen tillämpats. Det ledde till avsevärt färre förtecknade bibelord i serier som inte längre hade ka- raktären av uppslag för assistenter. I slutversionen 1972 sköts in att an- givna ställen ”helst” skulle brukas av assistenter vilkas antal också redu- cerats; de borde inte vara fler än sex. Bönematerialet stramades åt. I vissa fall utmönstrades alternativ. I andra fall skapades reella alternativ. Som inledningsbön vid prästvigning angavs vid sidan om en ”vanlig” kollekta en mycket kort och koncentrerad. Vid biskopsvigning bereddes på mot- svarande ställe rum för ett speciellt alternativ, en kollekta efter gammal- kyrkligt mönster (HBF 1957). Återerövringsskäl har kanske föranlett att biskopsvigning inleds med psaltarpsalm, om än i ett läst, kort utdrag (Ps 43:30, och att prästvigningen avslutas med sändningsordet enligt ord- ningen hos Luther och i KO 1571 (1 Petr 5:2ff). Eljest är den liturgiska strukturen oförändrad och genomgående har den liturgiska texten kon- centrerats. Ett intressant uttryck för koncentrationsprincipen erbjuder redaktionen av löftesfrågorna, som dragits samman till färre frågor med klarare innehåll.
Revisionen av ritualet för biskopsvigning förtjänar särskild uppmärk— samhet, eftersom det i HB 1913 fanns en benägenhet att ge handlingen installationstydning. I förarbetet till 1963/1972 års ordning var tenden- sen den rakt motsatta. Att ritualets titel nu blivit ”biskopsvigning” behö- ver inte säga så mycket. Av större symbolisk betydelse är den nyssnämn- da nyinsatta inledningskollektan. Via HBF 1957 införlivades nämligen med Finska kyrkans liturgi ordinationsbönen för biskopsvigning i Hip- polytos” Den apostoliska traditionen, även om bönen starkt omgestaltats för funktionen som inledningsbön.3 Det är veterligen första gången i modern tid som den bönen återupptagits. Även om den blivit kraftigt förändrad är anordningen karakteristisk för den nya inriktningen. När t ex HB 1913 talade om ””kejsarens fullmakt på det ämbete biskopen und- fått”, hette det nu med den svenska HB 1942: ””Du har kallats till biskop i N stift och nu trätt fram inför Guds altare för att vigas till ditt ämbete”. Av samma skäl har vigningsformeln förändrats samtidigt som tvilling-
] Kyrkliga förrättningar 1972. Om den närmsta bakgrunden ibm [3]. lbm [2] kvar- står den generella anmärkningen om giltighet för HB 1886 och HB 1913, om enskilda begär handlingar enligt dem. Ovan n 89. — Volymen utgör del 3 av HB. Del 1—2 utgörs av evangeliebok resp gudstjänstordningen i övrigt, här tillgänglig i sammanbindningsedition, HB 1968. 3 I HBF 1957 upplystes att bönen formats efter Hippolytos. Att det är biskopsvig- ningens bön (ovan le med n 1) är uppenbart. Lovsägelsepartiets förra del är så gott som oförändrat. Senare delen och epiklespartiet har dragits samman kraftigt: en enda tillbakablickande sats (””Genom Jesus Kristus utgöt du din Ande över dina apostlar och bekännare”) och förbönen för ””denne din tjänare” är avkortad.
formeln 1913, prästinstallationens, bearbetats. Parallellt återges de i sam- manhanget jämförbara formlerna:
Biskops vigning 19 72
Med den myndighet som enligt Guds vilja har givits mig av hans för- samling anförtror jag dig bis- kopsämbetet i N stift,
i Faderns . . .
Biskops vigning 1913
Och enligt den fullmakt som migi detta ärende är betrodd
antvardar jag dig här— med biskopsämbetet i N stift,
i Faderns . . .
Prästinstallation 19 72
Med den myndighet som har givits mig
insätter jag dig i kyrko— herde-[etc]ämbetet i den- na kristliga församling, i Faderns . . .
Den nya vigningsformeln är konstruerad på samma sätt som vid präst- vigning. Det görs nu klart att det här rör sig om ett uppdrag som överläm- nas på Guds vägnar. Det har formulerats enligt försöket att till tydbart språk översätta prästvigningsformeln i KO 1571.
Eftersom electus blir biskop genom vigning, har regianvisningarnas uttryckssätt förändrats. I HB 1913 hette det genomgående ”biskopen”, nu äter ”den utnämnde biskopen” resp ””den vigde biskopen”. Termino- logiskiftets plats är upplysande, eftersom det markerar att vigningen sker genom bön under handpåläggning vid både präst- och biskopsvigning. Också efter vigningsformeln heter det ””ordinanderna” resp ”den ut- nämnde biskopen” i anvisning om knäfall under bönen som följer. På samma sätt framgår det att vigningsbönen utgörs av Fader vår. Visserli- gen förblir ””de ordinerade” resp ””den vigde biskopen” knäfallande, men ordinator och assistenter återvänder till altaret för att recitera avslut- ningsbönen. Den rubricerades inte längre ”tacksägelsebön” men utgjor- de likafullt en avslutande förbön för dem som har kallats till ”kyrkans heliga ämbete” och vigts till präster resp biskopar. I 1913 års avslutande förbön vid prästvigning prisades Gud som ””förlänat dessa dina tjänare det nya testamentets ämbete”. 1972 hölls förbön för ”dem som av dig idag har kallats och vigts till prästämbetet”. Därmed fanns sakligt utrymme för biskopsvigningens förbön för ””din tjänare som nu har blivit insatt i sitt ämbete”, ett uttryckssätt som fått annan innebörd 1972 än 1913.
Den förändrade synen på biskopens uppdrag inom ””nya testamentets ämbete” kommer till uttryck på olika sätt, även i regianvisningar. I den reviderade KL 1964 fanns väsentligen samma regler som förr om ordina- tor vid biskops- liksom” prästvigning. Det har dock nu inte varit lika angeläget att dra in alla specialregleri anvisningstexten. En ny regel i KL togs emellertid in också i ritualet för biskopsvigning.4 Det heter sålunda nu att assistenter utgörs av ””därtill kallade biskopar och präster”. Att såväl lag som liturgi nu även anger biskopar innebar en sanktion av en praxis, som från 1930-talet också betydde biskopar från andra kyrkor, i första hand de nordiska systerkyrkorna. En sida av saken var en angelä-
4 KL 1964 94 och 426 &.
genhet om att visa ekumenisk öppenhet på sådant sätt att Finska kyrkans biskopar numera anses ha inlemmats i den historiska episkopala vig- ningssuccessionen.5 En annan aspekt på saken är att biskopens tillsyns- uppdrag i de numera åtta stiften framstått som en viktig tjänstetyp inom kyrkans ämbete. Tillsyns- och ledningsperspektivet är framträdande i KL-beskrivningen av uppdraget. I vigningsliturgin är det inbäddat i den helt dominerande herdebilden.6
Enhetlig form för nya vignings-, installations- och benediktionshandlingar
Uppmärksamheten skall nu riktas mot det som blivit ”tillägg” till de traditionella ritualen i ordinationsordningen. Det rör sig om sju ritual för utformningen av nya handlingar. Innan de till sin karaktär olika nytill- skotten tas upp, är det lämpligt att kort redovisa föreskrifter om tjänstety- per i 1964 års KL, reviderad på grund av förändringar i det finska stats- skicket men också i kyrkans egen organisation liksom förändrade förhål- landen i kyrkolivet. l KL-sektionen om ”tjänster och tjänsteinnehavare för kyrkans heliga handlingar” behandlas ”prästämbetet”, med bl a underavdelningen ”missionär” (85ffé resp 120— 121 5), samt ””övriga tjänster i församlingen” (229ff é); biskopens uppdrag behandlas i sektio- nen om kyrkans ledning (397ff é). Förutom prästerliga församlingstjäns- ter anger KL två typer: de som skall resp kan finnas i en församling. De förra är tjänsterna som organist/ kantor och som diakon(issa), de senare lektorstjänst och ospecificerade tjänster som inrättas efter behov.
Anmärkningsvärt är att diakon(iss)tjänst ””skall finnas” och detta ””i varje församling”” (263 ©). Obligatoriet har ett tillägg enligt vilket domka- pitel kan dispensera församling från kravet att tillsätta hel- eller halvtids- tjänst. Men principen och huvudregeln är klar. Domkapitlet har tillsyn över tjänsteinstruktioner och -tillsättningar. Endast sådana som har före- skriven utbildning kan tillsättas på tjänst, och dessa ”skola vigas till dia- kon eller diakonissa” (264—65 5). Reglerna är likartade för organist/ kantor med den skillnaden att det i detta fallet inte finns någon vignings- föreskrift.
Den utbildningsmässigt kvalificerade lektorsbefattningen som ”kan finnas” (229 &) motsvarar närmast Svenska kyrkans församlingspedagog eller Norska kyrkans kateket. Lektoratet är inriktat på ””kristligt uppfost-
5 Om Finska kyrkan och ekumeniska aspekter Sentzke l963 262ff, om den episko- pala successionsfrågan Parvio 1968 122f, Stolt 1972 84f med l39f. Ibm förtecknas endast vigningar med ”återupprättad” historisk succession fr o m 1934. Ur assi- stentlistan har konsekvent utelämnats alla prästerliga assistenter men den tradi- tionen är inte övergiven. — I HBF 1957 fanns en senare utelämnad anvisning enligt vilken enbart två assistenter skulle delta vid biskopsvigning, förmodligen underförstått: två biskopar. (” ] KL 1964 397 få ges en sammanfattande uppdragsbeskrivning. Första stycket lyder: "Biskop utövar, envar i sitt stift, den högsta tillsynen över församlingarna och prästerna". Utifrån den finskspråkiga editionen översätts avsnittet i Parvio 1968 122 så: ””Der Bischofist in seinem Bistum der oberste Hirte iiber die Gemein- den und Pfarrer”.
rings- och undervisningsarbete samt själavårdsarbete i församlingen” (231 5). Behörighetsregler och lönevillkor är desamma som för prästtjänster men till skillnad från präst och diakon(issa) skall lektor inte vigas för sin tjänst. Om lektorn vigts, skulle detta ha skett enligt ordningen för präst- vigning. I KL 1964 kallas präst genomgående ””han””, lektor ””hon””, ty lektoratet inrättades år 1954 i konsekvens med uppfattningen att kvinnor inte kunde vigas till präster. Enligt KL 1964 kan lektor inte leda försam- lingens gudstjänst men däremot i övrigt utföra en Ordets tjänst.7 Inneha— varna av ””morsämbetet” i kyrkan8 skulle dock enligt KL arbeta ””i synner- het . . . bland kvinnor och flickor” (231 5).
Mot bakgrunden av det, anförda kan ritualen för de olika nya hand— lingarna nu presenteras. Enligt KL 1964 måste det finnas ritual för dia- kon(iss)vigning, och det är lika uppenbart varför lektor inte vigs utan installeras. Förklaring har även givits till att det finns ett ritual för ””mis- sionärsvigning”, ett annat för ””välsignelseakt för kvinnor och andra icke-ordinerade missionsarbetare”; gemensam för män och kvinnor var dock ordningen för ”välsignelseakt före utresa till missionsfältet”, en form liknande 1969 års form för missionärssändning i Svenska kyrkan.” En förbönsakt för karitativt inriktade kvinnotjänster är närbesläktad med ””välsignelseakt” för organister rn fl som tillträder församlingstjänst.
Uppräkningen ger vid handen att ett par av ritualen är betingade för- utom av tjänst också av kön. I HBF 1957 fanns ett enda ritual för vigning till ””missionärskallet”, vilket emellertid i l963/1972 års Kyrkliga hand- lingar är uppspaltat på de två nyssnämnda ritualen.IO De olika ritualen kan klassificeras i fyra typer: två korresponderande mot de traditionella vignings- och installationshandlingarna, missionärssändningens typ och slutligen en grupp ritual av benediktionshandlingens typ. Det finns ingen anledning att gå närmare in på alla olika ritual. Det kan räcka med att närmare beröra diakon(iss)- och lektorsritualen, dvs former för en vig- nings- resp en installationshandling.
Till strukturen är diakon(iss)- och lektorsritualen likadana och mönst- ret är präst- och biskopsvigningens. I långa stycken är de båda ritualen
7 En speciell liturgisk uppgift finns angiven. ””Lektor äger rätt att utdela Herrens heliga nattvard” (231 5), men detta endast bland sjuka och vid ”synnerligt nödlä- ge”. 1 sådan akut nödsituation när präst saknades kunde emellertid ””vilken kristen som helst”” rycka in (52 å). — Om tjänsten, införd 1954, Sentzke 1963 95f. Ibm 38f uppges att föreskrift om diakon(issa) i varje församling föreskrevs redan 1944. * Ett kyrkligt ”'morsämbete” till skillnad från det faderliga prästämbetet förordas i Teinonen 1976 67. ProfS Teinonen var ordfi 1968 års ämbetsutredningi Finska kyrkan. Ibm 86 kritiseras lektorslösningen såsom principiellt och praktiskt oge- nomtänkt. Han förordar en lektorsvigning "som teologiskt sett skulle vara en diakonvigning”. Innebörden anges inte, inte heller berörs de liturgiska konse- kvenserna. ” Om missionärsutbildning och missionärers tjänst i Finska kyrkan Sentzke 1963 97. '" Ritualet i HBF 1957 har reserverats för män efter vissa justeringar. Fullmakts- formelns överlämnande av ””missionärskallet" blev '”missionärsämbetet'”. 1957 skulle biskopen under handpåläggning läsa ””den apostoliska välsignelsen”, vil- ken blev ersatt med Fader vår.
också likadant utformade." Bibelmaterialet är i huvudsak gemensamt, även om textorden i det ena fallet sägs handla om ””den tjänande kärle- ken””, i det andra om ””de uppgifter som åligger evangeliets budbärare””.'3 Bönematerialet uppvisar däremot olikheter. Olika böner används som avslutande förbön men innehållsligt är överensstämmelsen stor. Inled- ningsbönen för diakon(iss)vigning ger konturer av diakon(issa)s uppgif- ter under det att bönen för lektorsinstallation visserligen har uttrycken ”tjänst” och ””uppgifter” men däremot ingenting om innehållet i uppdra- get. Vignings- resp installationslöftena är två. Den första frågans trohets- och läroförpliktelse är gemensam, den andra frågan och den anslutande
fullmaktsformeln lyder på följande sätt:
Diakon(iss)vigning 1972
Vill ni som Kristi lärjungar be om ett rätt tjänarsinne och sträva efter att all- tid och i allt göra hans vilja?
Med den myndighet som Guds försam— ling har gett mig anförtror jag er diakon(iss)ämbetet i
Lektorsinstallation 1972
Vill du också i ditt liv visa dig som evangeliets rätta och trogna tjänare?
Du har bekänt din tro och avgett dina löften.I3 Med den myndighet som har getts mig insätter jag dig i lektorsämbetet i NN församling, i Faderns. . .
Faderns . . .
Det är tydligt att löftesfrågan för diakonatets vidkommande formulerats för att markera ett karitativt uppdrag. Till lektorn ställs en fråga som ger intrycket att hon tillträder en befattning för Ordets tjänst eller, som det också heter i luthersk tradition, evangelietjänsten. Fullmaktsformlerna kan med fördel jämföras med de ovan citerade för vigning resp installa- tion.'4 I både gamla och nya ritual ”anförtros” vigningsuppdrag under det att personer vid installation ”insätts” i tjänst. Ordinators/installators mandat att göra detta uttrycks emellertid i en glidande skala, som tycks återspegla olika grad av visshet, huruvida handlingen sker ”enligt Guds vilja””. Störst är vissheten ifråga om prästs och biskops vigningsuppdrag, lägst ifråga om lektorsinstallationen. Motsvarande förhållande råder ifråga om den bön med handpåläggning som utformats efter mönstret för
" I diakon(iss)ritualet läser assistent upp kandidatnamn enbart, vid lektorsvig- ning anger installator namn men också tjänstgöringsort, vilket i praktiken innebär att diakon(iss)kull kan vigas efter avslutad utbildning, inte först sedan kallelse till tjänst föreligger. Såsom i bl a svensk tradition kan en psalm sjungas efter diakon(iss)ritualets handpåläggning, en möjlighet som inte anges för lektorsin- stallation. Diakon(iss)- men inte lektorsritualet inleds med läst utdrag ur psaltar— psalm. '2 Gemensamma läsningar är Matt 9:36ff, Mark 10:42ff, 1 Kor 12:4—6, Luk 6:36ff, l Petr 4:10f. För diakonissa tilläggs Joh 13:15— 17 och 1 Joh 4:20f. Alterna- tivt ersätts alla läsningar vid diakonissvigning med 1 Kor 13 såsom även i Svenska kyrkan (nedan 448f). För lektorsinstallation tilläggs 1 Tim 6213—16 och 1 Kor 3:11—13. "* Denna sats har ingen motsvarighet vid diakon(iss)vigning men såväl Credo som löfte finns där. '4 Ovan 324.
präst- och biskopsvigning samt prästinstallation. Vignings- och installa- tionsbönen utgörs av Fader vår. Vid diakon(iss)vigning uttalas i stället en apostolisk välsignelseönskan.IS I de allmänna regianvisningarna heter det därtill att ”också lekmän kan assistera”. Vid lektorsinstallation är utformningen likadan, även om det här hette att ”eventuellt även lek- män” kunde assistera. I de båda nya ritualen är dock bönehandlingen ersatt med en benediktionshandling av samma slag som i gruppen av benediktionshandlingar, t ex när organist skulle tillträda befattning. Genomgången av diakon(iss)— och lektorsritualen ger det överraskan- de resultatet att för den handling som enligt lag skall vara en vignings- handling och för den som inte kan vara detta är liturgin gemensam. Den största skillnaden mellan ritualen utgörs förutom av rubriceringen av fullmaktsformeln och inledningsbönen. Lektorsritualets bön utmärks av stumhet ifråga om tjänstens uppgifter. Tystnaden förefaller förklarlig. Med de uppgifter KL 1964 anger för lektorns tjänst hade den naturliga men samtidigt omöjliga inledningsbönen varit prästvigningsritualets.
6.6.3. Vägen till förläningsmönstrets vigningsordning ”för interimistiskt bruk”
Med Kyrkliga förrättningar 1972 hade efterkrigstidens översynsprojekt avslutats. Vid det laget drog emellertid kyrkomötet igång ett nytt revisionsarbete. Kyrkomötet 1973 ansåg att ””i synnerhet de kyrkliga för- rättningarna behövde överses både ifråga om sitt innehåll och sin språk— dräkt”. En kommitté på fem teologer tillsattes. 1980 kunde man framläg- ga sitt betänkande, innefattande bl a en ordinationsordning och en moti- vering för serien av olika ritual.” Efter granskning i bl a biskopsmötet togs saken upp i kyrkomötet, som gav riktlinjer för ett fortsatt arbete inom mötets liturgiska utskott. På grundvalen av utskottsförslaget kunde kyrkomötet i november 1984 godkänna en ny upplaga av denna HB-del. I och med beslutet inleddes ett redigeringsarbete som också innefattade arbetet med en såväl finsk som svensk edition. Finska kyrkan har därmed efter drygt ett decenniums arbete fått ännu en upplaga av Kyrkliga för- rättningar.l7 Det är lämpligt att först redogöra för ordinationsordningen
'5 2 Kor 13:13 (cfmissionärsvigning ovan n 10). Lösningen är densamma som den planerade i Svenska kyrkan innan välsignelsen i slutvändan ersattes med Fader vår, som ingåri HB 1942 (nedan 452ff). Bönen Fader vår hari detta ritual liksom vid lektorsinstallation placerats såsom avslutning på förbönen efter vignings- resp installationshandlingen. ”* Citatet från Betänkande 1980 5. Ibm redovisas de krav kyrkomötet 1973 formu- lerade, däremot inte tilläggsdirektiv (cf nedan). Inga av ursprungskraven gällde ordinationsordningen. — Förutom allmän motivering ibm 5ff gavs kortfattade specialmotiveringar för de olika kapitlen, om ordinationsordningen ibm 10ff. Senare anfördes att kommittén var alltför kortfattad i motiveringarna. De är dock ovanligt fylliga jämfört med tidigare förslag i Finska kyrkan. Ordinationsord- ningens ritual var utarbetade av prof Martti Parvio, Helsingfors. Ibm 5. ” Liturgiutskottet 1984 (Handboksutskottets betänkande 198421, stencil) samt ut— skottets förslag Kyrkliga förrättningar 1984 (stencil). Vid kyrkomötet 1984 gjordes en del ändringar att inarbeta vid redigeringen av den antagna utgåvan. Dessa har vänligen meddelats mig i form av stencilmaterial och brevkommentarer av gene— ralsekr Kai Vahtola i Kyrkans gudstjänst- och musiknämnd, som fick redigerings— ansvaret, samt redigeringsförslaget Kirkollisten foimitutsen kirja [1985].
enligt 1980 års kommittéförslag, därefter för utformningen sådan denna blev enligt kyrkomötets beslut 1984.
6.6.3.1 Förslaget 1980 till vignings- och benediktionshandlingar enligt restaurerat förläningsmönster
[ sitt betänkande framhöll kommittén att arbetet bedrivits i kontakt med samtida liturgiska förnyelsesträvanden med ”särskild uppmärksamhet”” riktad mot lutherska kyrkor. ””Värdefulla impulser” hade kommit från tysk lutherdom, från nordamerikansk ””stor hjälp” i särskilt vissa teologiska grundfrågor, och det pågående arbetet i de nordiska systerkyr- korna hade man ””känt till””. Ambitionen hade Varit att ””förena lutherska konfessionella principer med de gemensamma ekumeniska synpunkter som framträder i vår tid””. När man ””på ett vetenskapligt sätt”” försökt angripa uppgiften, hade man sökt sig till den västliga traditionens liturgiska källor och fördjupat sig i Finska kyrkans egen liturgiska tradi- tion alltifrån medeltiden. Här fann man att nyckeln låg för att förena konfessionellt och ekumeniskt. I sitt arbete hade kommittén ””blivit med- veten om att det liturgiska arvet överskrider gränserna mellan kyrkosam- funden”.'8Resonemanget är karakteristiskt för ett restaureringsprogram. Det är konsekvent att två liturgiska källor framför andra lyfts fram: Åbo- manualet 1522 och KO 1571. Hänvisningar till nutida liturgier i andra kyrkor förekommer när det gällt att poängtera behovet att återerövra element som tidigare tillhört finsk liturgisk tradition men senare försvun- nit.”)
Restaureringsprincipen betydde inte att ett streck skulle strykas över hela den efterreformatoriska utvecklingen. Språklig förnyelse hade skett med inriktning på ””nutida människor””. ””Tunga, labyrintiska texter” och religiöst ””blomsterspråk” hade man önskat ersätta med det klara och enkla. Över huvud taget hade man eftersträvat former för de kyrkliga handlingarna så att närvarande skulle kunna vara deltagande.
För ordinationsordningens olika ritual betydde förnyelsesträvandena att åtstramningen av den liturgiska texten nu fördes ännu längre än i 1972 års ordning. Gamla böner har beskurits ytterligare eller ersatts med and- ra, koncisa kollektor. lSOO-talstraditionen med inlednings- och avslut- ningsord kommenterande den liturgiska handlingens olika led har så gott som helt utmönstrats. Uppslaget att sammanfatta det viktiga för resp handling i en allokution har bara fullföljts i en del benediktionshandling- ar. Av det skälet blev det inte mycket av tanken att låta allokution ersätta kasualtal. Mer konsekvent kunde åtstramningsprincipen genomföras be- träffande skriftläsningar. Kommittén ansåg traditionen med serier av ”korta bibelspråk” tvivelaktig och fann det angeläget att ”låta bibelns budskap framträda mer centralt och mångsidigt än förut”. Därför angavs färre men längre, nu fastställda bibliska läsningar. Samtidigt beskars antalet assistenter ytterligare. Sattes övre gränsen till sex 1963/1972 an-
” För detta och det följande Betänkande 1980 6. '” Så ibm 9, 10, 12 (förbön för döende och begravningsliturgin samt kyrkoinvig— ningen). För kommitténs allmänna inriktning Andrén 1981 90, Eckerdal 1981 326.
gavs nu antalet till fyra. För biskopsvigningens del sattes en annan intres- sant gräns men i det fallet ett minimum. I enlighet med KL 1964 kunde präster alltjämt fungera som assistenter, men nu angavs att ””minst två” skulle vara biskopar, nu liksom i HBF 1957 otvivelaktigt ett eko av den gammalkyrkliga regeln.
En rimlig konsekvens av restaureringssträvan och av anknytningen till samtidens ””ekumeniska synpunkter” uteblev. Ordinationsordningens handlingar är alltjämt separata akter. Enbart några benediktionshand- lingar utan längre tradition har inlemmats i högmässan. Visserligen heter det att tex prästvigning skall ske på ”sön- och helgdag” och detta ””i omedelbar anslutning till den offentliga gudstjänsten”. Men det var allt- jämt fråga om en ”anslutning” där en gudstjänsttyp följde efter en annan. Skedde prästvigningen tidigare efter högmässan, skulle den nu hållas före. När aktens slutpsalm sjungits och processionen lämnat kyrkan och återvänt till sakristian, skulle deltagarna där ”bereda sig för gudstjänst- en” som skulle följa.
Flyttas uppmärksamheten över till vilka ritual betänkandet upptar för ordinationsordningen, kan konstateras att det nu rör sig om ritualfo'r tre typer av handlingar: vignings-, benediktions- och installationshandling- ar. Grupperna fanns också 1963/1972 men antalet ritual inom grupperna har stigit och fr a har enskilda handlingars karaktär omdefinierats. Till vigningshandlingarnas kategori hör nu som tidigare präst-, biskops- och diakon(iss)vigningar men därtill lektors-, ungdomsledar- och organist- vigningar. Den kraftiga utökningen beror på den deklarerade ””princi- pen, att alla som på heltid deltar i kyrkans andliga arbete vigs till sin uppgift medan de övriga välsignas till sitt arbete”? För de senare finns sålunda benediktionshandlingars ritual. Den nyss citerade definitionen för benediktionshandling visar sig emellertid vara mycket för snäv. Väl- signelsehandlingar är nämligen avsedda att hållas när uppdrag tillträds i lokalförsamling av vigda (t ex diakon(issa), organist) och andra (t ex kyr- kovaktmästare) eller när förtroendevalda börjar mandatperiod. Det är alltså fråga om en introduktionshandling. Kvar finns emellertid det tra- ditionella installationsritualet för ordinarie präster, likaså 1972 års in- stallationshandling för lektor. Nytt är ritual för installationshandling som gäller vigd biskop som flyttar från ett stift till ett annat.Zl
Installations— och benediktionshandlingarnas funktioner är snarlika. Till installationshandlingarna hör löftesfrågor, nu riktade till förutom installandus också menigheten, och installationsformel. Till centralparti- et, rubricerat ”installation”, hör nu också överlämnande av fullmakt och genom församlingsrepresentant bibel samt under handpåläggning bib-
3" Betänkande 1980 6. Ritualet för mäns missionärsvigning (ovan n 10) var stru- ket, eftersom den speciella tjänstetypens utbildning upphört. Ibm ll. Kvar finns en benediktionshandling för kvinnliga och manliga missionärer, vidare en bene- diktionshandling som närmast är av sändningskaraktär. 3' Ritualet för installation av transporterad biskop utarbetat på tillskyndan av ärkebiskop Martti Simojoki (själv transporterad från biskopsstolen i Helsingfors) enligt kommittéledamoten biskop Yrjö Sariola i rapport till Nordiska biskopsmö- tet 1983 (stencil).
liskt ””följeord”22 jämte Fader vår och avslutande förbön. Välsignelse- handlingens centrum däremot utgörs av ””bön”, en förbön för den tillträ- dande avslutad med benediktionen, en biblisk välsignelseönskan (2 Kor 13:13) under handpåläggning.23 Det ritual som avviker från installations- och benediktionshandlingarnas mönster gäller biskopsinstallationen. Allmänt sagt aktualiseras där den en gång mottagna biskopsvigningen. Fullmaktsläsningen följs av ”installationen” som i detta fall består av att fullmakten överlämnas med uppmaningen att ””stå fast”” i ämbetet och att kräklan överräcks såsom ””tecknet på ditt herdeämbete”. Efter en avslu- tande förbön uttalas en välsignelseönskan, i detta enda fall utan handpå- läggning.
Såväl installations- som benediktionshandlingar är upprepbara, av en— gångskaraktär är vigningshandlingama.24 Det är överflödigt att presente- ra de olika vigningshandlingarna. De följer alla strukturen för prästvig- ningen, ett ritual som med små justeringar vidareför traditionen. Det är konsekvent utifrån den redan citerade huvudprincipen, att alla skall vigas ””som på heltid deltar i kyrkans andliga arbete”. Den ståndpunkten intog kommittén för att komma till rätta med ”en svårighet” i arbetet. Kommittén hade inte, deklareras det, ”haft tillgång till en precis ämbets- teologisk utredning som skulle belysa det teologiska innehållet i kyrkans olika, ofta brokiga ämbeten och befattningar”. I det läget valdes det nyss citerade såsom kriterium för vigningstjänst. Det skulle också bidra till, hette det, att sändningstanken blir ””inskärpt i det allmänna medvetan- det” och att ”de kyrkliga arbetarnas identitet stärks”.25 Det för resp upp- drag karakteristiska skulle komma till uttryck i böne- och bibelmateria— let. Det borde emellertid också, framhölls det som en av betänkandets grundprinciper, komma till uttryck i samband med den centrala vig- ningshandlingen. Uppdragets speciella karaktär har kommittén valt att lyfta fram
på det sättet att handpåläggningen har förbundits med ord som ger uttryck åt det egenartade i varje särskilt ämbete. Dessa ord läses före bönen Fader vår.”
Med hjälp av ett pragmatiskt kriterium föreslog alltså kommittén en radi- kal reform vad gäller vigningsuppdrag i kyrkan.27 Ett studium av de sex
33 Vid prästinstallation Joh 20:22b + 2 Tim 1:6a, 7 (märkligt nog ej 6b om nådegå- van given genom handpåläggning) i parafrasering, för lektor sammanställning av Joh 20:22b+ Rom 12:11b. ” ””Välsignelse av församlingens förtroendemän” är rubriken. Allmän anvisning anger att ”förtroendevalda välsignas för de uppdrag vartill de blivit valda” och kompletterande anvisningar ges för ””välsignelseakten”. I själva verket är det fråga om en förbön för förtroendevalda, ingen benediktionshandling. Särskild välsig— nelse förekommer inte i ritualet, däremot den avslutande ”sändningen”: ”Gå och fullgör det uppdrag som anförtrotts er i Kristi kyrka. Herrens frid vare med er””. 24 Den här föreslagna distinktionen håller inte streck ifråga om ””Välsignelse av missionsarbetare”, en akt som med hänsyn till struktur och utformning framstår som vigningsakt. Ritualet är närbesläktat med formen för diakon(iss)vigning. — Kvar finns också en missionärssändning (n 9) av benediktionskaraktär. 35 Betänkande 1980 6. ” Ibm 7, 10f punkt 11, 13 och 15 (präst-, biskops- och lektorsvigningarna), där- emot inte ibm punkt 17— 19 (diakon-, organist- och ungdomsledarvigningar). 37 Ibm 7 framhålls att betänkandets förslag borde föranleda utredning om ””vilka eventuella ändringar detta föranleder i KL”.
vigningsritualen visar emellertid att det rör sig om ett reformförslag med en rad förbehåll i realiteten. För det första har biskopsvigningens ritual en del avvikande drag som tillsammantagna innebär att vigningen till ””herdeämbetet” blivit den stora vigningshandlingen i kyrkan.28 För det andra framträder två kategorier av vigningstjänster, om man utgår från strukturen för ritualens centralparti, nu rubricerat ”Överlåtelsen av äm- betet” resp ””av tjänsten”. De två strukturmodeller som tillämpats är:
Präst. biskop, lektor Organist, diakon(issa). ungdomsledare Vigningsformel Vigningsformel Traditio instrumentorum med investitur jämte psalm-/körsång29 Handpåläggning med Handpåläggning med — (variabla) ””följeord” — Fader vår — apostoliska välsignelsen
Särskilt som kommittén apostroferat principen om ett till resp uppdrag knutet följeord är det anmärkningsvärt att sådant över huvud taget inte förekommer i den ena modellen. 1 den förekommer inte heller vignings- bönen Fader vår, likaså markerad i principdeklarationen. Här har istället införts en välsignelseönskan, samma lösning som utgjorde centralhand- lingen i benediktionshandlingar för dem som inte vigs men introduceras på befattning. Skall man ta kommittén på orden vigs sålunda inte orga— nist etc till ”särskilt ämbete”. Det skulle förklara att ”ämbete” är ett ord som inte brukas i dessa ritual; här talas om ”tjänst”. Det skulle också kunna förklara varför dessa vigningshandlingar till skillnad från de and- ra inte sker i anslutning till allmän gudstjänst i domkyrkan, kan ledas av biskop eller präst denne förordnar etc. Att dessa akter likväl kallas vig- nings- och inte benediktionshandlingar tycks hänga samman med att det i dessa förekommer löftesgivning och i anslutning därtill avlagd trosbe— kännelse i form av Apostolicum.
I den grupp som tydligen skall uppfattas som de egentliga vignings- handlingarna intar som nämnts biskopsvigningen en viss särställning. Den särställningen kommer också till uttryck ifråga om uppdragets spe- ciella ”följeord”. Det är nämligen svårt att förena kommitténs princip- uttalande med de ”följeord” som införts i präst- och lektorsvigningsritua-
2” Ibm 10f anges att kommittén vid revisionen ””följt vår kyrkas evangeliska bis- kopsvigningsformulär, som ingåri KO 1571”. Den uppgiften äri varje fall missvi- sande, även om enskilda element stammar därifrån. KO 1571 kunde åberopas som stöd för principen om sammanhängande läsningar. Från KO är 1 Tim 3 :1 —7. Luk 12:42—48 har ersatts med Joh 21:15— 17, som l963/1972 angavs för präst— och biskopsvigning och nu reserverats för den senare. Prästvigningens enda text från KO 1571, som 1963/1972 skurits ner till Apg 20:28, blev nu utesluten, sannolikt såsom 'biskopstext”. ” Vid ””överlåtelsen av ämbetet” till biskoplämnas fullmakten, kåpan och ””övriga insignier”, förutom korset numera (jfr ovan 318) även kräklan. Till präst lämnas prästbrevet och assistenter skall sätta på mässhaken sedan biskopen satt på stolan med ”följeord” om oket, Matt 11:29f. —- Vid ”överlåtelsen av tjänsten” till lektor lämnas inte ens vigningsbevis och i detta fall anges ingen församlings- eller kör- sång.
len. Här tillönskas nämligen Guds välsignelse ”över dig i ditt ämbete” resp ”i din lektorsgärning”. Enbart för biskopsvigningens ”följeord" ger kommittén en motivering enligt vilken det för biskopsämbete karakteris- tiska enligt Augustanabekännelsen (CA 28) och ospecificerat ”kyrkans tradition” skulle vara uttryckt genom Joh 20:22b—23. Man behöver inte tveka om vad kommittén åsyftade genom sina hänvisningar, ty i motive- ringen har det väsentliga kursiverats (v 22b): ”Tag emot den helige Ande”.30 Kommittén föreslog sålunda år 1980 ett återinförande av den medeltida handpåläggningsformeln ”Accipe Spiritum sanctum”, beva- rad i den romersk-katolska latinska riten fram till liturgireformen 1968 och bl a i BCP 1550—1662 fram till liturgireformen, tex i Church of England 1980.” De liturgireformerna har lett till avskaffande av impera- tiviska fullmaktsformler till förmån för vigningsbön med epikles. Den finska lösningen är så mycket mer anmärkningsvärd som kommittén generellt uppgav sig ha ”följt vår kyrkas evangeliska biskopsvigningsfor- mulär, som ingåri 1571 års KO”. I den ordningen ingick ingen ordina- torsformel men en vigningsbön.32
Även i vigningshandlingens centralparti hade alltså ritualet för bis- kopsvigning en speciell utformning. Det är emellertid tydligt att även ritualet för lektorsvigningen har en särställning. ] denna form förekom- mer inte uttrycket ”ämbete”, än mindre ”kyrkans heliga ämbete” utan här talas om ”lektorstjänst” och ”gärning” etc. Det är i två avseenden som lektorsvigning till typen förenas med präst- och biskopsvigningar och inte med den andra gruppen vigningshandlingar. Även vid lektors- vigning används den nicaenska och inte den apostoliska trosbekännel- sen. Även vid lektorsvigning brukas följeord” och Fader vår. Eljest be- tygar olika detaljer att handlingen skiljer sig från präst- och biskopsvig- ningarna. Den saken kommer till uttryck också i det mångomtalade följe- ordet. I detta ritual finns en inledande sats utan motsvarighet i andra ritual:
Låt oss bedja. NN. Jag viger dig till lektor i Guds församling. Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes, välsignelse må komma dig till del i din lektorsgärning.
Inledningssatsen uttalas omedelbart efter det att lektorstjänsten anför- trotts vederbörande genom vigningsformeln. Mellan överlämnandet av ”lektorstjänsten" och välsignelseönskan över ”lektorsgärningen”, båda- dera i Treenighetens namn, skjuts den för hela betänkandet unika satsen in: ”Jag viger dig. . Det är svårt att tyda inskottet på annat sätt än som ett kraftigt villkorande av vigningshandlingen som sådan. Förslaget framstår som en variant av den konditionalformel som i kyrkans tradi— tion tillgripits, då ovisshet föreligger, t ex vid dop (”Om du inte är döpt,
3” Betänkande 1980 11. — I CA 28 anförs bibelstället när ”biskoparnas rättighet och fullmakt" klargörs. Bibelstället har den enda särställningen att det utgör det första bland flera. Artikeln kan definitivt inte åberopas som stöd för uppfattning- en att nyckelmakten skulle vara knuten till biskopar, i någon mening separerad från evangelieförkunnelsens uppdrag. 3' Ovan 25f med 40ff och 79f med 55. ” Nedan 378f, 383f.
döperjag dig. . .”). Ovissheten eller Oklarheten i detta fall skulle i så fall vara den, om den kvinnliga33 lektorn alls kunde vigas för uppgifter i ”kyrkans andliga arbete”.
Genomgången har sammanfattningsvis givit resultatet att tre vignings- handlingar (organist, diakon(issa), ungdomsledare) är formade som be- nediktionshandlingar med den skillnaden att löftesgivning också sker. En vigningshandling (lektor) ansluter sig nära till dessa. Även om mo- dellen för vigningens centralparti ansluter till präst- och biskopsvigning- ens, sker detta med markerat förbehåll. De enda egentliga vigningshand- lingarna till uppdrag i kyrkans ämbete är uppenbarligen prästvigningen, som för säkerhets skull nu har fått titeln ”Ordination till prästämbetet”, och vigningen till ”herdeämbetet” i kyrkan. En väsentlig förklaring lig- ger i att kyrkomötet gav kommittén tilläggsdirektiv enligt vilket lektor inte enbart skulle installeras på befattning utan vigas för sitt uppdrag. Inom kommittén var de teologiska uppfattningarna om saken delade. Enhetslösningen fann man i det pragmatiska kriteriet för vigningstjänst enligt vilket triaden organist-diakon(issa)-ungdomsledare också innefat- tades.34 Det har framgått att utformningen av de olika ritualen emellertid skett med olika slags reservationer.”
Vad gäller Vigningsliturgins utformning är det från principiell syn— punkt påfallande att det medeltida feodala vigningsmönstret fått en så- dan renässans fr a i de två egentliga vigningshandlingarna. På ett sätt som inte varit så definitivt och principiellt motiverat tidigare sker vigning efter löfte och edsförbindelse36 genom ordinators vigningsformel, ack- ompanjerad av traditio/investitur. Formeln är i sin tur utformad som ett ämbetsöverlåtandets ord och den följs av benediktionsord. Till biskops- vigningen hör den medeltida Accipe-formeln, som vid prästvigningen — eller ”ordinationen” — har en viss motsvarighet. Det föreskrivs nu att biskopen skall överlämna stolan och därvid uttala ett imperativiskt ord, här dock inlett med att det är Jesus som säger: ”Tagen på eder mitt ok . . .”. Renässansen för det feodala mönstret är så mycket mer anmärk-
” Att lektorn är kvinna framhävs nu på olika sätt i inledningsbönen och kollektan efter tjänsteöverlåtelsen, likaså i bibelurvalet. Detta inleds med 'kvinnobilder' i Luk 10:38—42 och Joh 12:1—8. ” Uppgifter vid samtal med kommittéledamoten prosten Sigtrygg Serenius, Upp- sala, 1985-03—28 och l985-04-12. lnom kommittén var meningarna delade om den framlagda lösningen, men enligt oskriven regel antecknades inte avvikande upp- fattningar. ' ” Kommittén har också i specialmotiveringarna antytt — inte angett — förbehåll till sin egen definition av vigningstjänst, Betänkande 1980 II punkt l5, l7—- 19. I intet fall föreslås vigning p g a resp uppdrags egen karaktär vad gäller lektor, diakon(issa), organist och ungdomsledare. 36 Den edgång KL 1686 föreskrev, bevarades i Finland (ovan n 87), även om formulären reviderats, senast i KL 1964 96 och 427 &(präst- resp biskopsed). Båda formulären har bevarade men reviderade edgångsformler som inledning och av— slutning: ”Jag, NN, lovar och svår vid Gud den allsmäktige och allvetande, attjag . . . ” (dvs ej längre vid ”hans heliga evangelium”) resp (enligt den för biskopar mer koncentrerade versionen)" . . . Allt detta vill jag redligt efterkomma, så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud”. — Enligt 1972 års liturgi kunde eden ”avläggas separat” i anslutning till präst- och biskopsvig- ning. I kommittéförslaget återinfördes förestavad edgång som obligatoriskt led i vigningsliturgin.
ningsvärd som kommittén uttryckligen hänvisar till såväl kyrkornas ge— mensamma liturgiska arv som samtida förnyelsesträvanden med den forskning som utförts kring ”de västerländska liturgiska källorna”. Den forskning som lett till förnyelsesträvanden under anknytning till gamla kyrkans mönster för en bönehandlingens liturgi har synbarligen vägt lätt. En liten detalj framstår som betecknande för medeltidsinriktningen. I 1980 års förslag fanns inte plats för den kollekta som via HBF 1957 tillhörde biskopsvigningens liturgi 1963/1972 och hämtats från Hippoly- tos” Den apostoliska traditionen.
6.6.3.2 Förslaget 1984 till förläningsmönstrets vigningsordning för redefinierade tjänster
Sedan kommittébetänkandet offentliggjorts l980 blev det föremål för granskning och debatt i olika sammanhang. Ett avgörande steg togs vid 1982 års kyrkomöte. Det uppdrogs då åt mötets liturgiutskott att fullfölja revisionsarbetet ”på grundval av handbokskommitténs betänkande och biskopsmötets utlåtande”.37 Efter två år förelåg ett fullständigt förslag till ny HB-del. Detta togs upp till behandling i kyrkomötet 1984 som efter vissa ändringar godkände, att kyrkans gudstjänst- och musiknämnd redi- gerade den nya upplagan av Kyrkliga förrättningar.
Liturgiutskottet skulle alltså bygga på kommittéförslaget och biskops- mötets ganska omfattande yttrande. Här berömdes kommitténs ambition att skapa ”ett teologiskt sett konsekvent förslag på basen av vår kyrkas månghundraåriga tradition”. Beklagligt var att den teologiska motive- ringen var så knapp. Det framgick inte hur olika lösningsförslag "kan motiveras utgående från bibeln, bekännelsen och ekumeniken”. Den kri- tiken drabbade speciellt ordinationsordningen, ”förslagets mest pro- blematiska punkt”. Det blev den också i biskopsmötet. Ställningstagan- det i huvudfrågan fick ske genom votering, vilket dock öppet deklarera- des i utlåtandet. Här förs ett längre principiellt resonemang om kyrkans ämbete såsom en del av ”kyrkans grundstruktur” och om historiskt be- tingade utformningar av ämbetet. Samtidigt framhölls att alla genom dopet är kallade till tjänst och att somliga på dopets grund kan avskiljas för särskilda uppgifter. Problemet låg i tillämpningen. Biskoparna stan- nade för en ”principiell lösning” som i realiteten var lika pragmatisk som kommitténs. Såsom vigningstjänster knutna till kyrkans ämbete skulle räknas de uppdrag för vilka KL 1964 föreskrev vigning. Personer skulle vigas till de uppdragen, för andra skulle de ”välsignas till sin tjänst”.38
37 Liturgiutskottet 1984 I. Cf ovan 11 17. ”* Biskopsmötets utlåtande nr l/l982 till kyrkomötet (tillhör kyrkomöteshand- lingarna, här tillgängligt i särtryck) lff och, ang enskilda ritual, 9ff. — Ibm 3f anges ståndpunkten att HB skall innehålla ritual enbart för präst- och biskopsvigd ning men det tillfogas såsom "en central motivering” att man med en annan ståndpunkt tvangs in i kyrkorättsliga problem. Liturgiutskottet (n 17) uppfattade också yttrandet så som det här refererats men tillfogade ibm 19 att ”KL dock även förutsätter vigning till diakon och diakonissa”, varför också diakon(iss)vignings- ritual infördes i liturgiförslaget. I Biskopsmötets utlåtande nr 3/1984 till kyrkomö- tet (stencil) 5 finner också biskopsmötet att utkottet i detta "följt linjen i biskops- mötets utlåtande och i den gällande kyrkolagen".
Mot framlagda ritualförslag riktades en hel del kritiska anmärkningar, inte minst mot tendensen att tillskriva biskop förläningsförmåga. En om- fattande bearbetning krävdes alltså enligt biskopsmötets mening, godta- gen av kyrkomötet.”
Mot denna bakgrund är det inte förvånande att liturgiutskottet framla- de ett ganska kraftigt omgestaltat förslag till ordinationsordning. Det tillhörde direktiven att arbeta med ny definition av vigningstjänst men också en annan syn på vigningens liturgi. Utskottet betonade också ett annat skäl till omgestaltningen. Propåer hade gjorts om ”att man förutom den liturgiska sakkunskapen skulle beakta den vanliga församlingsmed- lemmens erfarenhet”. Utskottet hade uppfattningen att det önskemålet hade blivit tillgodosett genom att arbetet anförtrotts åt detta, represente- rande kyrkomedlemmama ”i synnerligen bred skala”. Utskottet var gans- ka förteget om skälen till förändringar av olika slag. Det anförda förefal- ler ge uttryck åt huvudinriktningen på bearbetningen.40 Några huvuddrag i omgestaltningen bör noteras.
Kommitténs endast delvis genomförda princip att inlemma ordina- tionsordningens handlingar i huvudgudstjänsten och att därvid ersätta kasualtal med allokution om uppdrag/tjänst har ogillats. Om än i sam— band med huvudgudstjänst skall de olika handlingarna vara fristående akter, inledda med kasualtal." Kommittéprincipen om färre men längre föreskrivna skriftläsningar har avlösts av utskottsprincipen om bibelord ”som passar för den art av uppgifter som varje grupp av tjänsteinnehava- re har”. I realiteten gick kommittén längre. Andra bibelord kunde väljas, inkl texter ”i anslutning till kyrkoåret”. Angivna serier betydde i huvud- sak en återgång till 1972 års urval. Bönerna hade utskottet önskat göra ”mer innehållsrika”. Konkret har detta knappast betytt ett rikare inne- håll men generösare utrymme för längre perioder, ibland böljande på ett sätt som erinrar om HB 1913. Enligt ett generellt uttalande skulle detta underlätta att alla närvarande blev deltagande. Av samma skäl skulle sång och musik få en starkare ställning.42 Det betydde i ordinationsord- ningens ritual att man som nya inledningsalternativ efter ingångspsal-
” Främst invände biskopsmötet mot två ting. Edgången, ”okänd" i de flesta lu- therska kyrkorna, borde omprövas i den meningen att den avskaffades också i KL. Det fanns i varje fall inte skäl att nu avskaffa möjligheten att separera den från vigningsliturgin. Biskopsmötets utlåtande nr l/l982 till kyrkomötet (n 38) 9, 10. ”Följeorden" vid präst- och än mer biskopsvigning var "problematiska därför att de förskjuter tyngdpunkten från bönen Fader vår till den av biskopen förmed- lade välsignelsen. Det är ju under Fader vår och handpåläggningen som den egentliga vigningen sker, den vigning som Kristus utför och i vilken hela hans kyrka deltar!”. Ibm 9. Speciella problem tillstötte i ritualet för biskopsvigning. Dels lärde inte kyrkan att nyckelmakten ”överlåtes speciellt åt biskoparna” (cf ovan med n 30), dels vore det ”felaktigt” att ge intrycket att biskopen förfogade över den helige Ande (cf ovan 238). (Det sistnämnda är en tolkning av en oklar skrivning, där biskopsmötet f ö kallar ordinator och electus installator och instal— land.) Ibm 10. 4" Liturgiutskottet 1984 (n 17) 2. Argumenterande text finns men gäller ett par specialfrågor (sjukas smörjelse, förbön för döda, korstecknande). ”” För detta och det följande ibm 19. " Ibm 4, cf 19.
men som vid högmässa angett läst dialog (bibelord/Gloria Patri) eller psaltarsång.
De olika ritualen i ordinationsordningen tillhör två huvudkategorier: engångshandlingarna för vigning resp benediktion till uppdrag samt de upprepbara introduktionshandlingarna av installationens resp benedik- tionens typ. Det är lämpligt att först meddela några iakttagelser vad gäller de reviderade introduktionshandlingarna för att därefter gå in på engångshandlingarna.
Introduktionshandlingama är alltså nu som tidigare av två slag. Präst, biskop vid förflyttning och lektor installeras. Med tanke på liturgiutskot- tets understrukna princip om församlingsorienterad liturgi är det påfal- lande att man ur präst— och lektorsritualen har strukit två uppslag 1980: församlingslöftet att ta emot och stödja tjänaren och mottagandet i form av församlingsrepresentantens överlämnande av en bibel.43 Det nytill- komna formuläret för installation av tidigare vigd biskop har bearbetats på sådant sätt att installationskaraktären blivit klart framhävd samtidigt som vigningsaktualiseringen bevarats. I sin nya form är ritualet närmast jämförbart med 1913 års ritual för biskopsvigning.44 Eden upprepas inte, och löftesfrågorna är sammandragna till en enda. Därefter följer en in- stallationsformel som kan jämföras med vigningsformeln 1913:
Biskops vigning 1913 Biskopsinstallation 1984
Och enligt den fullmakt som migidetta Med den myndighet som enligt Guds ärende är betrodd antvardar jag dig vilja har getts mig av45 Kristi kyrka in- härmed biskopsämbetet i N stift. I Fa- sätter jag dig i biskopsämbetet i detta derns . . . namn. N stift i Faderns . . . namn (+).
lnstallators myndighet formuleras utförligare och tydligare än ordina- tors. Det för handlingens karaktär avgörande tycks ligga i verben ”ant- varda” resp ”insätta”. 1913 följdes formeln av Fader vår under handpå- läggning, 1984 av överlämnande av fullmakt och kräkla samt benedik- tion under handpåläggning. Till det sistnämnda blir det anledning att återkomma.
De introducerande benediktionshandlingarna för anställda och för- troendevalda har byggts ut vad gäller den förra kategorin, otvivelaktigt för att de skulle utgöra fristående akter. Här finns sålunda de nyss berör— da alternativa inledningsformerna, kasualtal men också skriftläsning i form av bibelord. En svit av bönealternativ är anknutna till olika befatt- ningstyper (barnarbetare, ungdomsledare, ekonomiförvaltare etc). Nytt är också att akten slutar med ett sändningsord om tjänst i Jesu efterföljd
” ,Prästinstallationens gamla avslutande förmaning till präst och församling, stru- ken 1980, återinfördes i bearbetad form. I sina förslag i denna del anslöt sig utskottet till biskopsmötets utlåtande 1982 (11 38) 9f.
" Ovan 320ff. 45 I alla andra ritual än de för biskopsvigning och -installation står nu som tidiga- re ”av Kristi kyrka”, i dessa båda ritual ”i”. Prepositionen har här ändrats såsom feltryck. Det är motiverat också av den anledningen att utskriften har åtskilliga felaktigheter och inadvertenser, som förmodligen beror på dels utskottsbrådska, dels brådska vid översättningen till svenska.
(Joh 12:26a). Bevarat som särdrag jämfört med installationen är att löf- ten inte avläggs"? och att insättningsformel inte brukas. Det centrala i handlingen är alltjämt välsignelseönskan under handpåläggning.47 I stäl- let för den apostoliska önskan har följande införts:
Måtte Gud, den treeninge, välsigna och helga dig till tjänst för Kristi kyrka i denna församling. Riktas uppmärksamheten mot de omdefinierade engångshandlingarna, har redan framgått att vigningsritualen gäller prästs, biskops och dia— kon(issa)s uppdrag. Benediktionshandlingen av engångskaraktär gäller förutom lektor också organist och ungdomsledare. En särskild variant inom gruppen är ritual för missionärer/”* Samtliga ritual har bearbetats enligt det allmänna mönstret vad gäller inledningspartiet, " böne- och bibelmaterialet. Redifmitionen av vigningstjänst har emellertid lett till att tidigare vigningshandlingar blivit benediktionshandlingar. Det egen- domliga är att det medfört bara den konsekvensen att termen vigning ersatts med termen välsignelse i ritual som i princip är oförändrade. Handlingarna har dock förts från domkyrkan till den församling där första tjänstgöringen skall ske. Terminologiskiftet märks fr a i ritualtitlar och -anvisningar. Det kommer emellertid även till uttryck i den liturgiska text som ljuder när handlingen firas. Enligt en generell princip liturgiut- skottet lanserade skulle en handlings beteckning brukas ”vid den punkt som utgör höjdpunkten i förrättningen”.50 Det innebar att ordinator inte längre ”anförtror” tex ”biskopsämbetet” eller ”organisttjänsten” utan enligt fullmaktsformeln ”viger . . . till biskop” och ”välsignar. . . till kantors- tjänsten”. I den mån principen genomförts i utskottsförslaget, röjs på det sättet en skillnad mellan vignings- och välsignelsehandlingar.
l betänkandet 1980 intog lektorsvigningen en särställning bland de tre egentliga vigningshandlingarna (präst, biskop, lektor). I liturgiutskottets förslag är det istället diakon(iss)vigningen som har en särställning. Präst och biskop vigs genom ”överlåtelsen av ämbetet” till ”ordinanden”, en term som nu också ingåri ritualet för biskopsvigning. Diakon(issa) vigs genom ”överlåtelsen av tjänsten”. Präst och biskop får förklara sig villiga att ”i den treeniga Gudens namn ta emot” resp ”ämbete”, diakon(issa) att tydligen i eget namn ”ta emot diakonitjänsten”. Enbart för präst- och biskopsvigning finns sändningsord relaterade till uppdragets karaktär, etc. Samtidigt finns det särdrag av liknande slag varigenom lektorsvälsig-
46 Missionärsritualet har även nu sina särdrag (cf ovan n 24) varigenom det är närmast jämförbart med ritualet för diakon(iss)vigning. '" Nu som tidigare (11 23) utgör ”Välsignelse av församlingens förtroendevalda” en enkel akt med psalm, tal, förbön för de valda och församlingsborna i övrigt. Tanken är förmodligen att bönen skall följas av psalm, eventuellt tillika guds- tjänstens inledningspsalm. " Dels akten n 46, dels benediktionsakten som missionärssändning (ovan n 24). 49 En konsekvens för ritualet vid biskopsvigning blev att litanian uteslöts igen. Det var kanske också motiverat av att litanians stenstil avvek alltför kraftigt från bönematerialet i övrigt. 5" Liturgiutskottet 1984 (n 17) 12 ang principen. Det tilläggs att principen ”konse- kvent följts”. Så är inte fallet. Såsom tidigare ”anförtror” biskopen såväl ”präst- ämbetet” som ”diakonitjänsten”. lnkonsekvens råder också ifråga om introduk- tioner. Man ”insätter” präst och biskop i tjänsten, ”anförtror” den åt lektor.
nelsen intar en särställning bland benediktionshandlingarna. Mellan vignings- och välsignelsehandlingarna finns ett slags mellanposition för diakon(iss)- och lektorshandlingarna. Det är oklart i vilken utsträckning denna mellangrupp uppstått på grund av teologisk reflektion och efter medvetet ställningstagande. En del tyder på att gruppen snarare råkade bildas, vilket i och för sig är förklarligt enbart med tanke på den hastighet med vilken ordinationsordningen omgestaltades. Men även om det inte varit avsiktligt är mellangruppen en realitet i det framlagda förslaget.
Det är befogat att se närmare på utformningen av vignings- och benedik- tionshandlingarnas centralparti. Enligt liturgiutskottets nyss citerade principuttalande utgör ämbets- resp tjänsteöverlåtelsen en handlings centrum eller ”den punkt som utgör höjdpunkten i förrättningen”. Ut- skottet gick vidare och utvecklade uppslaget om ”följeord” i 1980 års betänkande". I utskottsversionen har introduktionshandlingarnas välsig- nelseönskan utnyttjats också för vigningshandlingarna och benediktions- akterna av engångskaraktär. Skillnaden ligger i att välsignelseönskan får gälla gärningen ”i denna församling” i ena fallet, i det andra rentav ”överallt och alltid” i Kristi kyrka. Varianterna lyder som följer:
Engångshandlingar 5' Introduktionshandlingar 5' Den treeninge Guden välsigne och hel- Måtte Gud, den treenige, välsigna och ge dig, så att du överallt och alltid tjä- helga dig till tjänst för Kristi kyrka i nar Kristi kyrka. Amen. denna församling. Amen.
Liturgiutskottet motiverade inte men kommenterade lösningen i sin hel- het på följande sätt:52
I stället för Herrens bön uttalas välsignelsorden under handpåläggningen. Vid vigningarna och vid välsignelseakterna [av engångskaraktär] uttrycker man med välsignelseorden den livsuppgift som skall utföras i hela kyrkan. Vid installatio— nerna och vid välsignelse till uppdrag [= introduktion] kommer det lokala områ- det för uppgiften med i bilden.
För centralpartiet och avslutningsdelen har liturgiutskottet praktiserat två strukturmodeller. Den ena gäller präst- och biskopsvigning, den and- ra övriga engångshandlingar, dvs diakon(iss)vigning och serien benedik-
tionshandlingar.
Präst- och biskopsvigning Övriga engångshandlingar Överlåtelsen av ämbetet Överlåtelsen av tjänsten — Överlåtelseformel — Overlåtelseformel
—— Traditio instrumentorum med investitur jämte psalm-/körsång —. Benediktion under — Benediktion under handpåläggning handpåläggning
5' Introduktionens språkform (”Måtte Gud . . .”) brukad även vid kantors- och ungdomsledarvälsignelse som engångshandling men med uttrycken för den gene- rella räckvidden i Kristi kyrka. ” Liturgiutskottet 1984 (n l7) 19. I sitt yttrande 1984 (ovan n 38) Sf instämde biskopsmötet häri.
Präst- och biskopsvigning Övriga engångshandlingar Bön Bön —— Förbön — Förbön _ Fader vår — Fader vår Sändningsord, anknutet till Sändningsord uppdraget Välsignelse Välsignelse Slutpsalm Slutpsalm
Det hör till saken att de två strukturmodellerna medjusteringar visade sig tjänliga också för introduktionshandlingar avsedda för de två huvudka- tegorierna, framför allt för präst- och biskopsinstallationer. Det är 10- giskt. Liturgiutskottet har fullföljt 1980 års starka inriktning på att restau— rera det medeltida förläningsschemat i vigningshandlingarna. Av vig— ning under bön och handpåläggning återstår vigningsformel och bene- diktion under handpåläggning. Bön finns det utrymme för först sedan ordinator förlänat ämbete/tjänst.53
6.6.3.3 1984 års Kyrkliga förrättningar ”för interimistiskt bruk”
Liturgiutskottets utlåtande och liturgiförslag slutbehandlades vid kyrko- mötets novembersession l984. Uppenbarligen ansåg mötet att den med ganska frejdigt mod omdanade vigningsordningen motsvarade mötets beställning två år tidigare. I varje fall blev förslaget godkänt. En del förändringar skedde dock. Inom ordinationsordningen har två ändring- ar betydelse. Kyrkomötesmajoriteten gick in för uppfattningen att lek- torns uppdrag var sådant att det måste anses vara en vigningstjänst, även om KL 1964 inte föreskrev vigning. Med ändring av biskopsmötets prag- matiska princip, som kyrkomötet anslutit sig till, beslöts sålunda att lek- toratet var en vigningstjänst.54 Principbeslutet krävde ändring av det framlagda liturgiförslaget. Den förändringen var lätt att genomföra. Or- den ”välsignelse/välsigna” fick bytas ut mot ”vigning/viga”.55
Ännu en förändring av principiell innebörd genomfördes under kyr- komötet. I 1980 års betänkande fanns en princip som accepterats och även utmärkte liturgiutskottets förslag. Enligt denna princip skedde vig- ning/välsignelse enbart av dem som antagits för tjänst. Som fast led i samtliga handlingar av engångskaraktär ingick därför vad som be- nämnts ”kallelsen”, meddelandet om kandidaternas namn och tjänstgö- ringsort. En aktion från diakonianstalterna medförde att denna princip genombröts ifråga om diakon(iss)vigning. För anstalternas del skulle principen ha inneburit att vigning inte längre skulle utgöra en kulls hög- tidliga avslutning efter genomförd utbildning. Vigningarna skulle ha bli- vit handlingar knutna till stiften. Inför de utsikterna pläderade man för
53 Det är anmärkningsvärt att biskopsmötet med sin kritik 1982 av förläningssche- mat (ovan n 39) inte anför några synpunkter l984. Edgången kvarstår som obliga- torisk vid präst- och biskopsvigning, och den bönehandling, vid vilken stor vikt lades 1982, har långtifrån förstärkts. 54 Uppgiften i brev från generalsekr Kai Vahtola 1985—04-12. ” Brev med belysande akter från Vahtola [985-04-19.
en särbehandling av diakonatet. Kyrkomötets majoritet visade sig lyhörd och utmönstrade förbindelsen mellan diakon(iss)vigning och kallelse till tjänst.56
In i det sista skedde alltså förändringar av principiell räckvidd. Allti- från början hade emellertid understrukits att de principiella frågorna var speciellt svårlösta vad vigningsordningen beträffade. Handbokskom— mittén valde ett pragmatiskt kriterium för att avgöra vilka uppdragstyper som skulle anses vara vigningstjänster. Biskopsmötet valde ett annat lätt- hanterligt kriterium. Den liturgiska lösningen av distinktionsproblemet blev närmast att forma vignings- och benediktionshandlingar efter sam— ma mall. Denna kom också att tillämpas för såväl engångshandlingar som de upprepbara introduktionshandlingarna. Den saken underlätta- des av att det feodala förläningsmönstret blivit formande princip. Men lösningarna hade inte större stabilitet än att principiella förändringar kunde genomföras i sista stund.
De problem som var knutna till vigningsordningen har förmodligen bidragit till att liturgiutskottet som sista punkt i sitt utlåtande argumente- rade för ett antagande av HB-delen Kyrkliga förrättningar enbart ”för interimistiskt bruk”. Konkret pekade utskottet på det förhållandet att HB i övrigt men också psalmbok och bibelöversättning var under revision. I det läget ansåg utskottet det motiverat att den aktuella HB-delen antogs såsom ett provisorium. Man fick då möjlighet att låta utvärdera den för att dra nytta av erfarenheterna inför en kommande slutlig översyn.57
Kyrkomötet följde utskottsförslaget. Kyrkliga förrättningar godkän- des för utgivning med tillägget ”för interimistiskt bruk”.58 I Finska kyr- kan blev det aktuellt med samma typ av ställningstagande som mött i tysk lutherdom och såsom förslag i Norska kyrkan. Motiven för provisorie- modellen har formulerats på olika sätt. Även för Finska kyrkans del får antas att ett motiv varit, att ordinationsordningens principiella problem måste lösas och att den lösningen ligger i en ekumenisk kontext i framti- den.
55 lbm.
57 Liturgiutskottet 1984 (n 17) 23 samt klämmen punkt 5 ibm 24. Biskopsmötets yttrande 1984 (n 38) tillstyrkte förslaget inte enbart genom att tillstyrka klämmens punkt utan också genom att infoga förslaget om interimistiskt bruk i sin egen kläm.
” Vahtola enligt 11 55.
7. Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar
I Den svenska kyrkohandboken (HB) 1942 ryms en rad ritual för vig- nings- och mottagningshandlingar i den tredje huvuddelen. Sedan HB tillkom har en del ändringar och tillägg skett vad gäller dessa handlingar. Dagens fastlagda liturgiska ordning gäller handlingar med olika funktio- ner, vilka kommit till i skilda tidssammanhang. Trots detta har de alla en bred gemensam liturgisk bas. Det rör sig om ett liturgiskt arv, som med olika slags omböjningar förmedlats genom århundradena från den svenska reformationstiden. Under grundläggningsperioden var förbin- delserna nära med den tyska lutherska reformationen. Samtidigt bevara- des förbindelsen med det svenska medeltida arvet. En undersökning av den liturgiska ordningen för handlingarna sådan den idag är utformad tvingar därför fram ett studium av de liturgiska utvecklingslinjerna un- der hela denna tidsperiod.
Liturgiskt är handlingarna som sagt besläktade, t o m närbesläktade. Det medför en del problem vad gäller dispositionen av framställningen. Av olika skäl har det synts bäst att behandla varje handling för sig med början på de äldsta. Samtidigt har det varit naturligt att hålla isär vig- nings- och mottagningshandlingar som två grupper. Först behandlas därför given ordning för personers avskiljning för permanent uppdrag såsom ”kyrkotjänare”, för att bruka en reformationstida term. Efter gruppen vigningshandlingar ägnas ett parti åt former för att introducera och ta emot tjänare på den ort, där givet uppdrag skall utövas, mottag- ningshandlingarna.
Inledningsvis kan ett terminologiskt klarläggande vara på sin plats. År 1860 genomfördes en lagstiftning enligt vilken olika kyrkor och samfund har hemortsrätt i Sverige. Den kyrka som tidigare kallats ”Guds Israel”, ”den svenska församlingen” etc behövde då ett egennamn, vilket tidigare inte hade varit nödvändigt. Från denna tid blev egennamnet i lagstiftning etc Svenska kyrkan. Detta egennamn — med stor begynnelsebokstav — används i denna framställning för den tidsperioden.
7.1. Prästvigningens liturgiska tradition
7.1.1. Den konservativt reformerade vigningsordningen Från Wittenbergordningen till Den svenska kyrkoordningen 1571
När ärkebiskop Laurentius Petri redigerade prästvigningsritualet i KOF 1561/KO 1571, utgjorde Wittenbergordningen den väsentliga förlaga'n.' I litteraturen uttrycks detta så, att han helt enkelt byggde på tyska refor- matoriska källor. Emil Färnström har undersökt saken och uppger. att han ”så gott som helt och hållet” nyttjat Luthers ritual såsom det förelåg i Mecklenburgs KO 1552. Till avvikelserna hörde dock det parti i ritualet, ”som är rikare liturgiskt utfört . . ., mittpartiet, själva centrum: frågorna och överlämnandet av prästämbetet”.2 Helge Nyman har anslutit sig här- till, då han specialundersökt det enligt honom verkligt avvikande, ”ordi— nationens löftesmoment”. Han finner, att Laurentius i detta anknutit till medeltida nordisk tradition, som dock innehållsligt omböjts så långt, att också detta sakligt motsvarar innehållet i det tyska ritualet i Mecklen- burgs KO.3 Undersökningen bekräftar därmed den i olika sammanhang framförda uppgiften, att Laurentius Petri förenat tysk evangelisk och svensk medeltida tradition till en självständig evangelisk svensk ord- ning.4
Det är inte möjligt att här gå närmare in i denna diskussion, men några markeringar är nödvändiga. Vad den evangeliska förlagefrågan angår, måste metodiska invändningar riktas mot sättet att fastställa Mecklen- burgs KO som huvudkällan för ritualet. I sin undersökning har Färn- ström själv på punkt efter punkt redovisat olikheter mellan det svenska ritualet och det tyska, som för övrigt innehåller Wittenberg- snarare än Lutherritualet.5 Visserligen är överensstämmelserna många, men Ce får alla anses falla inom ramen för den tyska evangeliska ordinationstradi- tionens allmängods i beroendet av Wittenbergordningenå För att sam- band skall kunna konstateras, måste det fastställas, att överensstämmel- ser råder på specifika, särpräglande punkter. Den frågan har Färnström inte alls tagit upp. Det är lätt att konstatera, att inga sådana karakteris— tiska särdrag förenar det svenska och det uppgivna tyska ritualet. Det är vidare anmärkningsvärt att Färnström över huvud taget inte disktterat
' Prästvigningsritualet med principiell inledningi KOF 1561 l4lff, KO 1571 37ff. 3 Färnström 1935 251. 3 Nyman l963 Zl, 48f, 60. * Ullman 1879 332ff, Holmström 1889, bl a 85f. Båda räknar införandet av löftena och ordinationsformeln till fullföljandet av den reformatoriska intentionen. Vida- re Rodhe 1923 455ff, bl a 465 (löftena), 470 (vigningsformeln), 473, Kjölleritröm 1971 212, cf Nyman 1963 21 med n 4. 5 Färnström 1935 243 med n 1 som bygger på Rietschels resultat, vilka dockhade korrigerats av Drews (ovan 188 n 8). Om Wittenbergritualet ovan 187ff. ” Cf ovan 203, 205.
innebörden av resultatet, att det svenska ritualet enligt en för övrigt inte komplett katalog på avvikelser påfallande mycket skiljer sig från Mecklenburgritualet, to m i ”själva centrum”.
Om man i förlagefrågan tar sin utgångspunkt i det svenska ritualets karakteristiska särdrag, inkl ”mittpartiet, själva centrum: frågorna och överlämnandet av prästämbetet”, är Mecklenburgritualet inte av intres— se. Snarare förs tankarna till den tidigare behandlade originella Merse- burgordningen 1545 (furst Georg). Till samma ”familj” kunde man även räkna den dansk-norska Kirkeordinantian 1537/39 och kanske ordning- en i Schleswig-Holsteins KO 1542.7 Förlagefrågan kan dock inte här be- handlas vidare. Det här väsentliga är konstaterandet, att det svenska ritualet måste bli föremål för en egen analys, eftersom detta — med eller utan fastställda förlagor — skiljer sig från Wittenbergordningen. Detta sker to m i ”själva centrum”, vilket måste få konsekvenser för ritualet som helhet.
Enligt Nyman är det ”den mest påtagliga avvikelsen”, som han ägnat sin undersökning: ”löftesmomentet”. Det är enligt honom inte bara ”fyl- ligare”. Det har väsentligt framhävts, och det ”efterföljs dessutom av själva överlämnandet av ämbetet under en särskild formel”.8 Även enligt Färnström var dessa avvikelser som sagt centrala. Långt tidigare hade U L Ullman och Ola Holmström tagit fasta på dessa två led och lagt tonvikten fr a på ordinationsformeln som ett viktigt och förtjänstfullt utvecklingsdrag. På ett sätt som saknades i Luthers ritual gav denna ut- tryck åt den evangeliska vigningsuppfattningen.” Holmström uttryckte det bl a så, att ordinationsformeln behövdes för att klargöra, att det är den därpå följande ”handpåläggningen som tänkes förmedla överläm- nandet av ämbetet åt ordinanderna”.'0 Den överraskande synpunkten har han utförligt förtydligat. Vad han avsåg var, att ämbetet överlämnas dels genom att ordinationsformeln ”uttalas”, helst beledsagad av kors- tecken i den Treeniges namn, dels genom att handpåläggningen utförs under bön. Med ett språkbruk Holmström själv inte använder utgör tyd- ligen biskopens formel vigningens form, handpåläggningen vigningens materia. Bådadera är lika nödvändiga för vigningshandlingen. Genom båda leden, eller formen och materian, blir ”den intention som därmed åsyftats fullbordad”."
Det skall tillfogas, att det Holmströmska resonemanget närmast hör hemma i slutsatser för revision av det då gällande Vigningsritualet (1868). Det uttalade syftet var att revisionen bättre skulle klargöra och uttrycka den reformatoriska ordningen. Det ligger i öppen dag att han härvidlag argumenterade helt enligt den samtida tyska Kliefothskolan. Eftersom
7 Ovan l96ff, 245f. ** Nyman 1963 49, cf 23. ” Ullman 1879 334f. Även om handpåläggningen med kyrkans bön är den aposto- liska formen, ibm 327ff, 339, är det främst formeln som gör KO-versionen ”full- ständigare och bättre” än Luthers ritual, ibm 334. En liknande hög uppskattning och motivering härför i Holmström 1889 85f. Så även Rodhe 1923 465, 470, 473. '” Holmström 1889 86. " lbm l72f med 152f. Om sakramentsteologins form- och materiabegrepp tex ovan 18f.
Luther- eller Wittenbergritualet enligt denna var ofullgånget, ”kan det icke gärna vara tvist underkastat” enligt Holmström, att Laurentius Pe- tris redaktion gjorde den evangeliska prästvigningsordningen nästan fullkomlig. Här fanns vigningsformeln och endast några detaljer åter— stod att förbättra.l2
[ detta sammanhang räcker det med att konstatera, att Holmström iakttagit en skillnad mellan Wittenberg- och KO-ritualet. Hans bedöm— ning, att förändringen innebar en klar vinst, kan här lämnas åt sidan. Oavsett frågorna om förlagor till fra löftespartiet och ordinationsfor- meln, är det uppenbart, att sådana inskott i Luther- eller Wittenberg- ritualet får konsekvenser för ordningen som helhet. Sedan nämligen kan- didaterna avlagt sina löften, ”befaller dem ordinarius [biskopen] präst- ämbetet med denne efterföljande ord”. Formeln som sådan lyder:
Och jag av den fullmakt, som mig på Guds vägnar uti detta ärendet av hans församling betrodd är, antvardar eder prästaämbete. I namn Faders och Sons och den helge Andes. Amen.
Omedelbart därefter följer handpåläggning och bön enligt Luther— eller Wittenbergritualet. Men det förhållandet ändrar inte vad både anvisning och formel anger, nämligen att prästämbetet överlämnas genom bisko- pens vigningsord.
Det är hög tid att övergå till en presentation av det svenska ritualet. Som framgått kan det lämpligen ske under jämförelse med strukturen i Wit-
tenbergformen. Wittenbergritualet Ritualet i K 0 15 7] Efter mässans predikan: Före mässans lntroitus: Inledningsord: lnledningsallokution: — om kandidatprövning/kallelse — om kandidatprövning/kallelse — om plikten att be Gud sända — om plikten att be Gud sända skördearbetare skördearbetare Bön Bön enligt två alternativa former: — Veni sancte Spiritus — litanian — Veni sancte Spiritus — versiklar [— versiklar?] — kollekta (pingstdagens) — litaniekollekta — kollekta (pingst- dagens) — kyrkobönen ”för lä- rarna” Presentationen
— upplåsning av ordinandinamn, stift eller tjänstgöringsförsam- ling
—kandidaternas framträdande till altarringen i tur och ordning
” Ibm 86 och 156ff med reformförslag. Ullman 1879 338ff anser än mer ritualet ”ganska förträffligt", lätt att göra ”mönstergillt”. —Ang Kliefoths uppfattning ovan 207ff, nedan 361f.
Wittenbergritualet Ritualet i KO [571 Skriftläsning med ingress Skriftläsning med ingress'3 —— lTim3zl—7 —lTim3:l—7 — Tit 1:7—9 — Apg 20:28—31 — Apg 20:28—31 — tillämpande allokution — tillämpande allokution (bear—
betning av Wittenbergritualets) Vigningsfrågan Vigningsfrågan
Fyra löftesfrågor Löftesförklaringen
— individuell förklaring ”in sum- ma”
— Ordinators votum
Vigningsformeln Handpåläggning och bön: Handpåläggning och bön: —— Fader vår — Fader vår — Skördearbetarbönen — Skördearbetarbönen (bearbe- tad) Sändningsorden (] Petr 5) Sändningsorden (l Petr 5)
Välsignelse
Avslutnings- och offertoriesång: Avslutningssång såsom mässans det tyska Veni sancte Spiritus introitus: den svenska Nu bedje vi den helge And
Det framgår omedelbart att det svenska ritualet har alla partier som finns i det tyska, men till dessa har fogats ytterligare några. Den inledande bönen har som huvudform litanian med en av dess kollektor, och i båda alternativen fullföljs bönen med en särskild bön ”för lärarna”. Bönen ifråga tillhörde den svenska reformationstraditionens olika kyrkliga böc- ker. l KO-anvisningarna för mässans allmänna förbön brukades den mer adekvata uppgiften, att det var en bön ”för den helga kristeliga kyrko och om trogna kyrkotjänare”.'4 Det finns anledning anta, att denna allmänna kyrkobön fogats in i ritualet därför att bönen, som är av s k evangelie- bönstyp, refererar till och bygger på Skördeperikopen Matt 9:37 —38. Till bönen om Ordets sådd, växt och mognad knyts också bönen om Ordets tjänare eller ”rättsinniga lärare”. Samma perikop utgjorde ju också ett väsentligt element i Luthers ordinationsbön.|5 Den har Laurentius Petri behållit. Luthers karakteristiska sammankoppling med Fader vår är emellertid borta i den svenska bearbetningen, som också avstått från att inför Gud så uttryckligt lyfta fram Jesusordet såsom skäl för att han skall höra den befallda bönen om skördearbetare. De båda bönerna — inled-
'3 Tit—texten är ovanlig men inte unik för KO 1571, vilket bör uppmärksammas i en förlagediskussion. Den liksom de båda andra texterna har orden ”biskop”/”bis- kopsämbete”, ingressen åter säger ”prästämbete”.Till skillnad från Luther fram- håller inte Laurentius Petri att det är ”ett och detsamma”. I förklaringen används istället ”kyrkoherde”, ”predikare” och ”lärare” som synonymer. '4 KO 1571 97. Bönen återfanns dessförinnan i olika kyrkliga böcker: nedan 383 n 20.
'5 Ovan 19lf.
nings- och Vigningsbönerna — tenderar att utgöra dupletter. Genom dem båda och genom inledningsallokutionen understryks likväl kraftigt, tre gånger om, att Gud är den som sänder tjänare och att kyrkan därför måste be honom därom.
Det infogade presentationsavsnittet är inte mycket att orda om. Det kan noteras, att uppläsningen av namnen på dem som kallats och prövats ackompanjeras av att namnens bärare efterhand ”gå . . . ordentliga fram” i koret, i alba enligt praxis eller ”sin egen, dock hövelig kläder”. Läsning- arna om ”en Guds skaffare” och tillämpningen behöver bara den kom- mentaren, att Laurentius Petri i huvudsak skurit bort de drastiska ut- trycken för motstånden mot Guds rikes växt, hos Luther upptakten till vigningshandlingens Fader vår jämte embolismbönen. Den bönen har som ovan nämnts bearbetats i samma nedtonande riktning som denna textutläggning. Tillsammantaget har ett dramatiskt frälsningshistoriskt perspektiv på tjänsten tonats ner.
Wittenbergritualet hade till skillnad från Luthers en särskild vignings— fråga. Den motsvaras av KO-frågan ”Viljen I då nu uti Gud den helga Trefaldighets namn taga vid denna tjänsten och prästaämbete ?”. Till den frågan har fogats de inledningsvis redan uppmärksammade löftena om sättet att förvalta uppdraget, varpå var kandidat för sig skulle avge en sammanfattande (”in summa”) försäkran. Dess vikt understryks av an- visningen, att den skulle läsas ”utav boken överljutt”?6 På denna förkla- ring av edskaraktär17 — ”Allt detta vill jag med Guds nåd och hjälp gärna göra” — följde så biskopens bekräftande votum: ”Gud tröste och styrke eder härtill alltid. Amen.” Det skulle spränga framställningens ram att nu gå närmare in på hela detta block. Eftersom det kommit att spela en viktig roll i den svenska ritualtraditionen, är det nödvändigt att ta upp den frågan i en exkurs.IS Här får saken lämnas med konstaterandet, att de i förväg examinerade kandidaterna offentligt förklarar sin vilja att i Guds namn ”taga vid” som präster, och ”överljutt” försäkrar sin vilja att med Guds nåd vara trogna skaffare.
Efter frågorna och förklaringen kan själva vigningshandlingen ske. Wittenbergritualets parti är övertaget i det svenska ritualet. I detta har dock som första led skjutits in den redan citerade anvisningen om och formeln för ämbetets antvardande. Det första intrycket blir därför, att KO-ritualet sida vid sida ställt två former för samma sak. Handlingen avslutas på samma sätt som i Wittenbergordningen. Noteras bör den skillnaden, att avslutningssången i det senare fallet är offertoriepsalm under det att KO låter prästvigningen ske som inledning till mässan. Den skulle tydligen firas på vanligt sätt, och först ”när tid är, gå ordinati ad sacram communionem [går de vigda till den heliga kommunionenl”.
” Oklart är om ordinanden själv läser förklaringen ”utav boken” eller om den förestavades av biskopen. Nyman 1963 70 n 1. För bådadera finns en senare prax1s. . ” Huruvida orden hör till löftes- eller edskategorin diskuteras ingående ibm 66f med slutsatsen att de i sitt givna sammanhang utgör och även uppfattades såsom en ed. Eftersom en annan typ av konungsligt påbjuden ed snart nog togs i bruk, används i denna undersökning dock termen "försäkran” för att förebygga förväx- lingar. '3 Nedan 367ff.
Frågan hur KO-ritualet skall tolkas måste nu återupptas, sedan det presenterats. Det skall då konstateras, att det finns en viktig kommentar till ritualet, nämligen Laurentius Petris egen inledning till KO-kapitlet ”om präster och prästämbetet”. Den inledningen anlägger ett långt fräls- ningshistoriskt perspektiv med temat, att Gud från begynnelsen ”velat församla sin kyrka och kalla sitt folk icke annars [dvs på annat sätt] än genom Ordet”. Han har därför alltid sänt personer, ”vilka uti predikoäm- betet vara skola”. Sonen var ”den förste predikaren” redan i urhistorien, ”profeter och predikare” hans efterföljare i det gamla förbundet tills ”han omsider själv kom till världen, där han .. . predikade och sedan med klar befallning utsände apostlarna att de ock predika skulle”. Det uppdraget har sedan gått vidare. Upprepade gånger framhålls, att präst-, prediko- eller kyrkoämbetet är ”Guds och vår Herres Jesu Kristi egen ordning, vilken det ock håller vid makt och därigenom krafteligen ver- kar”. Det har alltså inte bara ett gudomligt ursprung långt tillbaka i tiden. Det är Gud själv som alltjämt i detta ämbete ”verkar, bor hos oss, hör och hjälper oss och gör oss till arvingar till den eviga saligheten”. Men det krävs också personer som kallats och prövats skickliga att ”uti prediko— ämbetet vara”, ”bruka prästämbetet”, ”det troligen förestå”. Så hade också apostlarna ”utgivit befallning, att predikarna samt [tillsammans] med församlingen skulle antvarda detta ämbetet [åt] andra dugliga perso- ner”. Enligt den apostoliska ordningen skulle församlingarna skicka ut- sedda kandidater till biskopen, och efter prövning av skicklighet och lämplighet skulle dessa, eller andra lämpligare tas i anspråk som präster ”genom bön och händers åläggning”.
Till apostolisk ordning hörde också själva vigningshandlingen ”upp- enbarliga i församlingen genom händers åläggning och bönen” — ett uttryck som betecknar led i liturgin men också handlingen som helhet. Nödvändig är handlingen inte i den meningen, att ordningen som sådan är befalld av Gud. Men den är en nödvändig kyrklig ordning i den me- ningen, att den ger uttryck åt den gudomliga ordningen med predikoäm- betet. lngen kan därför vara präst utan att vara vigd, helt enkelt därför att ”den helige Ande, utan vilken detta ämbetet ingalunda väl uträttas kan, plägar genom sådana medel [dvs bön och handpåläggning] given varda”. Det vore då ”en stor överdådighet” att förakta en sådan vigning, ”synner- ligen [e-]medan det alltifrån apostlarnas tid så uti kristenheten haver plågat tillgå”. Den därefter meddelade prästvigningsordningen var ”ett sätt” — inte det enda möjliga — att ge uttryck åt denna apostoliska, allmänkyrkliga form. _
Till det i korthet refererade måste i varje fall tre kommentarer fogas. För det första är det av vikt att iaktta ett språkbruk enligt vilket termerna växlar men där det genomgående skiljs mellan det gudomliga prästämbe- tet å ena sidan, å den andra ämbetsbärarna, personerna som skall vara ”uti predikoämbetet”, ”förestå” eller ”bruka” det. Här möter den klas- siskt lutherska distinktionen mellan person och ämbete av vad slag detta vara månde, prästs eller smeds eller regents. Men medjust den distinktio- nen omöjliggörs den medeltida distinktionen mellan clerus och populus. Genom prästvigning försätts personen inte i någon ny status, men genom vigningen insätts vederbörande i uppgiften att bära eller utöva eller vara
”uti predikoämbetet”. Den som vigs äger inte ämbetet utan tas i anspråk inom det. Personer äger inte ämbetet, ämbetet äger personer.
För det andra är det tydligt, att den frälsningshistoriskt motiverade apostoliska ordningen för att ta ämbetsbärare i anspråk är en kyrklig plägsed eller tradition, som i huvuddragen faktiskt måste tillämpas. ef- tersom Gud själv handlar genom den. Lika visst som vigningen ”alltifrån apostlarnas tid . . . plägat tillgå” med bön och handpåläggning, lika visst kan det sägas, att ”den helige Ande. . . plägar genom sådana medel given varda”. Kyrklig och gudomlig plägsed sammanfaller. Det är ingen tillfäl- lighet. Motiveringen till att det förhåller sig så ges främst genom hänvis- ningen till ”Skördeperikopen” (Matt 9), som också återkommer i ritualet inte mindre än tre gånger.
För det tredje finns deti Laurentius Petris inledning en viss tendens att hålla isär församling/församlingsmedlemmar och präster/ordinator, en viss strävan att markera deras olika roller i proceduren att skaffa fram nya ämbetsbärare. Det tillkommer församlingen att under bön utse och föreslå biskopen kandidat, därtill att under bön delta i prästvigningen. Men det tillkommer biskopen att bära ansvaret för prövningen, därtill att sedan viga den kandidat församlingen önskat — eller någon enligt bisko- pen lämpligare.
Tillämpat på själva Vigningsritualet skulle rollfördelningen innebära att menigheten instämmer i bönerna. Men enligt anvisning och liturgisk text är det biskopen som genom vigningsformeln ”antvardar eder präst- ämbete” för att därefter — ensam eller med prästerliga assistenter — lägga ”båda sina händer på deras huvud” och be. I formeln anges också mycket klart, att biskopen (”jag”) är den som viger enligt ”den fullmakt” som kyrkan på Guds vägnar betrott biskopen med. Det vigningsuppdrag biskopen har är emellertid ett uppdrag att viga just ”uppenbarliga i för- samlingen”, ”i hela församlingens närvaro”, ”samt med församlingen”. Rollfördelningen innebär att församlingen har ett böneuppdrag.
Prästvigningsritualet i KO 1571 utgör om inte en unik så dock en sär- präglad evangelisk ordning. Bakgrunden till den utgörs av både reforma- toriska och medeltida traditioner på sätt som ännu inte helt klarlagts. I den form ordningen faktiskt fått i KO kan det diskuteras, huruvida de båda traditionstyperna verkligen har sammansmälts till en enhet. I varje fall är båda traditionstyperna representerade. Med säkerhet kan konsta- teras, att Luthers radikala reform inte fullt ut tillämpades i Sverige. Vig- ning genom bön under handpåläggning blev i Sverige vigning under bön genom ordinationsformel och handpåläggning. Prästvigningsordningen reformerades men blev konservativt reformerad.
7.1.2. Vägen till den uniformerade prästvigningsordningen Från kyrkoordningen 1571 till kyrkohandboken 1811
7.1.2.1 Från kyrkoordningen till kyrkolagen 1686
Ritualet i KO 1571 var den officiellt antagna formen tills ett kraftigt reviderat ritual intogs i HB 1811. Prästvigningstraditionen under den långa mellantiden är otillräckligt undersökt. Tillräckligt mycket är dock
känt för att det skall kunna hävdas, att huvuddrag i den nya formen hade mycket gamla anor. Det huvudproblem som fäderna till HB 1811 ville lösa var, hur man i anslutning till både gammal tradition och rådande praxis av tydligen starkt växlande slag skulle kunna åstadkomma en enda och för samtliga stift fastlagd form. Ordningen skulle uniformeras.
Att KO-ritualet i praxis undergick olika slag av ändringar är som sagt en gammal företeelse. Om 1600-talets många kyrkoordningsförslag i sina bearbetningar av prästvigningsliturgin återspeglar praxis, kan här vara en öppen fråga. Det räcker med konstaterandet, att ordningen enligt förslagens olika redaktörer borde förändras. När det hundraåriga arbetet på en ny upplaga av KO äntligen resulterade i den edition som fick benämningen kyrkolagen (KL) av år 1686, ingår där också ett starkt reviderat kapitel om prästvigningen. Enligt den i slutskedet tillämpade redigeringsprincipen för KL 1686 uteslöts själva vigningsritualet. Enbart huvuddrag anges. Det kan redan nu tilläggas att detsamma kom att gälla om biskopsvigning. Redigeringsprincipen för KL 1686 innebar nämligen att ritualen som sådana skulle tas in i en likaså reviderad upplaga av HB 1614.
Så snart den nya kyrkolagen kom ut av trycket mot slutet av år 1687, utsåg Karl XI kommittén som skulle revidera HB. Ijanuari—februari 1688 åstadkoms under sammanlagt en månads tid en revision enligt den av kommittén från början överenskomna ”metoden att gripa detta verket an”. Den nya KL, som i många stycken utgjorde en verklig nyhet också för ledamöterna, huvudsakligen biskopar, skulle kapitel för kapitel ”uppläsas och handboken ock därvid i ordning observeras”, från HB- företalet till sista bladet. HB skulle med andra ord korrigeras till överens- stämmelse med KL. Med kommitténs mandat och den valda ”metoden” följde också konsekvensbeslutet, att ritual för ”biskopsordina- tion . . . prästernas ordination . . . [och] pastorum introduktion [dvs kyr- koherdeinstallationl” allra sist skulle ”ordentligt införas i nya handbo- ken”.'9
Det stannade vid besluten om de nya ritualen. Enligt kommitté- protokollen kom saken inte upp mer innan man till kungen överlämnade sitt förslag till ny HB. Det blev inte något gjort åt detta HBF heller. Under nästan fem år vilade ärendet, när kungen återigen beordrade ”deputera- de” att ”överse” förslaget. Det skedde också nu under ledning av ärkebis- kop Olavus Svebilius och med i huvudsak samma ledamöter. Snart nog kunde ett översett och av alla undertecknat exemplar bli ”underdånigst
'9 ”Protokoll som blev hållet vid handbokens reviderande anno 1688”, som är akt 53 i volymen R 1100, RA. Titelbladet bundet sist i akten. Beslut om metoden ibm ] (17 jan), om de nya ritualen ibm 6 (19 jan). Det kan tillfogas, att man ibm 22 (26 jan) beslöt, att i litanian införa den nya bönepunkten om bevarande av biskopar, präster och församlingar i sann lära och heligt leverne. Kommittéarbetet avsluta- des den 15 jan (ibm 32). Protokollet är fört av sekreteraren, Israel Kolmodin, då profi Uppsala. Ett interfolierat exemplar av HB 1614, tryckt 1682, innehåller på sista sidan hans anteckning: ”Denna förändring på handboken är en avskrift av det exemplar som till Kungl Maj:t av deputatis inlevererades och är lika lydande, vilket jag attesterar, som vid protokollet pennan förde”. Uppsala domkapitels arkiv, I VI:12, ULA.
överlevererat” till majestätet, varvid liturgifrågan var ”dess vidare nådi- ge gottfinnande och omdöme underkastad” enligt kommitténs för enväl- destiden typiska formulering. Fortfarande fanns inte de tre beslutade nya ritualen med.20
I slutet av år 1693 fick prästeståndet kungens uppdrag att befatta sig med bibelöversättningsverket, psalmboken och evangeliboken — alla kyrkans böcker skulle överses för att en och samma goda ordning skulle råda i kungarikets alla församlingar. Ståndet fick då också ta del av konceptet till ”prefationen”, dvs företalet till HB. Kommittén hade i sitt förslag gjort några smärre ändringar i företalet till HB 1614. Kungen däremot hade precis som i KL—arbetet strukit den gamla förklarande inledningen och ersatt den med sitt s k stadfästelsebrev. Kort sagt ersattes det gamla mottot och motiveringen för att allt skulle tillgå ”ärliga och skickliga” (1 Kor 14:40) med krav på obrottslig HB-efterföljd under hot om straff. Det enda som kom ut av snabbremissen var, att ärkebiskopen skulle ”gå och betacka HK Majestät allerunderdånigst för en nådig kom- munikation av berörde prefation”.2| När sedan kungens HB 1693 kom ut av trycket, inleddes boken med denna nya ”prefation” men den avsluta- des inte med ett enda nytt ritual.
Till saken hör att ett visst redigeringsansvar lagts på kungens trogne och förtrogne medarbetare Jesper Svedberg, då ännu professor i Uppsa- la.22 När prästeståndet beslöt att framföra sitt tack för ”prefationen”, skall enligt protokollet ingen ha haft några önskemål förutom Svedberg. Han ”begärde . . . att ett visst formulär måtte publiceras till att insätta pastores i församlingarne, jämväl om biskopars så ock kyrkors invigan- de, prästers ordinerande etc”. Ärkebiskopen skall då ha sagt ”att detta är på vägen att publiceras”.23 Det har antagits att ”detta", som Svedberg efterlyste och ärkebiskopen gav upplysning om, gällde nya ritual i den nya HB.24 Den lapidariska protokollsformuleringen kan ge det intrycket. Ärkebiskopens medkommittenter kunde dock vitsorda att några ritual inte inlevererats med HB-förslaget, trots att kyrkolagen (kap 23, 21, 27 resp 22) förutsatte just de ritual som Svedberg efterlyste. För Svedberg såsom redaktör var detta känt. Två tolkningsmöjligheter anmäler sig då. Den ena innebär att ärkebiskopen med sitt svar förklarat att det var för
10 HBF 1693 utgörs av ett vackert bundet interfolierat exemplar av HB 1614, tryckt 1682 (cf n 19), vari införts ändringar och tillägg, tex den s k dopbefallningen (Matt 28:18f, ej 20) som dittills inte hade ingått i dopritual (Eckerdal 1981 333). Missivskrivelsen finns på volymens sista blad. Den är undertecknad av sju depu- terade 1693-01-31. Med instämmande undertecknade ytterligare fyra biskopar 1693-03-07 detta HBF, i prästeståndets arkiv katalogiserat ”Deputerade för kyr- kohandboken 1692”, numera ÄK 826, RA. 3' Prästeståndets riksdagsprotokoll 4 (1962) 420f, den 10 nov. Remiss har påträf- fats ang revisionen av psalm- resp evangeliebok (8 och 16 nov, akterna 204 — avskrift -— och 173 i R 1100, RA) liksom ifråga om bibelöversättningen (bl a 8 nov, avskrifter ibm 202—204) men ej ang HB-"prefationen”. Man kan misstänka att det som överlämnades var korrekturet till stadfästelsebrevet, som är dagtecknat redan 1693-07-22, tryckt i HB 1693 (t ex F 1700/538, KB). ” Tottie 1885 179f. ” Prästeståndets riksdagsprotokoll 4 (1962) 421. 34 Kjöllerström 1971252 kan ännu ge det intrycket, Kjöllerström 1974 87fger en ny version av händelseförloppet (nedan).
sent att göra tillägg, eftersom HB var ”på vägen att publiceras”. Den andra möjligheten är att just den efterlysta ritualsviten var på väg. För- klaringen skulle i så fall kunna innebära, att de inte skulle ingå i en HB för gudstjänstlivet i församlingarna utan publiceras separat i en volym med de speciella biskopliga handlingarnas ritual. Redigeringsprincipen skulle i så fall vara densamma, som medfört att kyrkolagen tex inte innehöll något avsnitt om stiftens domkapitel. Vid sidan om det generellt givna i kyrkolagen publicerades för detta speciella en separat domkapitelsförordningF5
Det finns en del som talar för det senare antagandet. Till saken hör, att det inom HB-kommittén från början rått delade meningar om den tidiga- re citerade revisionsprincipen. Ärkebiskopen genomdrev sin uppfatt- ning om ”metoden”. Biskop Erik Benzelius d ä hade däremot uppfatt— ningen, att HB inte alls skulle bara ”anpassas som en appendix till kyr- koordningen [dvs KL] eller [ut-]göra en dess del, det somliga hava på- stått”.26 ”Somliga” innefattade ärkebiskopen, som tydligen fick ge vika: de båda förslagen till reviderad HB 1688 och 1693 saknade de från början beslutade nya ritualen. Olavus Svebilius och Jesper Svedberg hade tydli- gen fått gå in för en separatutgivning efter att ha utverkat kungens sam- tycke därtill.27 Inte heller av den saken blev det emellertid något.
Den uppkomna situationen innebar, att KL 1686 angav huvuddragen för den liturgiska utformningen av handlingar för vilka det inte fanns någon samtidigt fastställd ordning i HB 1693 — eller något separat stad- fäst tillägg. För prästvigningens del innebar detta, att det alltjämt giltiga ritualet i KO 157] fick brukas. Det måste emellertidjämkas samman med de föreskrifter om handlingen som tillkommit i KL (22 kap fr a 2 5). Till
” Förordningen 1687-02-11 ang ”rättegång uti domkapitlen" utgör trots titeln domkapitelsförordningen. Om principen Kjöllerström 1974, särskilt 73f. 3" Dessa ”somliga” hade även ”låtit avskriva handboken och där vid fogat en appendicem och någre tillsättningar”. Anteckning av Benzelius i interfolierat ex— emplar av HB 1614, tryckt 1682, A 523, KB. Anteckningen utgör inledningen till en PM med kommentarer till ett på det sättet reviderat HB-exemplar. Anteckning- en ingår i 'häfte', inbundet sist i hans HB—exemplar. Den är odaterad men skriven på samma sätt som ändringar etc i själva HB. I häftet tillkommer andra anteck- ningar av hans hand, skrivna med annan penna och annat bläck, vilka rör översy- nen år 1693 av HBF. Det kan inte råda tvekan om att den här citerade anmärk- ningen gäller revisionsarbetet 1688. Hans kritiska invändningar rör inte de ev nya ritualen utan de *gamla' HB—formulären. Tydligt är att Benzelius ogillade tanken att liturgin skulle förändras slaviskt efter kungens kyrkc'ag. Kritisk hade han också under kyrkolagsarbetet varit mot tanken att alls placera ritual för "intro- duktion och sådant” i en HB. Kjöllerström 1971 251f. 37 Tolkningen innebär att Svedbergs fråga i prästeståndet 1893 skulle vara en reto- risk fråga, för att ärkebiskopen därmed skulle kunna tillkännage för ledamöterna att en plan var under verkställighet, ty Svedberg var insatt i saken. I Kjöllerström 1974 87f redovisas också ett projekt av större räckvidd, där dessa ritual kunde tänkas bli infogade. Det gäller dock närmast en aktuell författningssamling. Ibm 88 förmedlas dock intrycket att Svedberg verkligen begärde en upplysning i stån- det 1693 och ibm 87 att Svedberg genom en aktion 1691 själv föranlett att de aktuella ritualen inte kom med i HB. Men Svedberg var inte ledamot av kom- mittén, och redan 1688 saknades ritualen i det till kungen ”inlevererade” HBF. Det var detta HBF, ånyo underskrivet 1693, som blev HB 1693. Anledningen till en förnyad kommittégenomgång var att ärkebiskopen begärt en sådan innan HBF kom ”i dagsljuset och i tryck” såsom ny HB. Genom att HBF 1688 blev ”av förrige
dessa hörde i första hand att kandidaterna i liturgin skulle avlägga den mer än hundraåriga eden, som nu också blivit till sin lydelse fastställd, här berörd i exkursen.28
Det finns ingen anledning att närmare dröja vid de ritualförändringar som de nya föreskrifterna i KL förutsatte eller kunde ge anledning till. Två allmänna iakttagelser bör dock noteras. För det första har prästvig- ningsakten lösts från förbindelsen med mässan och blivit en separat akt. Det är konsekvensen av en utveckling, som spåras också i förarbetena till KL. Försedd med egen inledning och avslutning skall nu akten äga rum efter någon gudstjänst, vilket på KLs tid med all sannolikhet innebar predikogudstjänst av något slag, inte mässan. Att vigningen inte längre kunde utgöra inledningen till en mässa förklaras främst av en framvuxen nattvardsuppfattning och därmed en praxis med beredelse och kommu- nion inom lokalförsamlingen. Den andra iakttagelsen är att församlings- deltagande inte hör till aktens angivna huvuddrag, även om en menighet förutsattes för det inledande talet om predikoämbetet och präster, ett kasualtal som troligen hade viss tradition.29 Att vigningshandlingen inte längre skulle utgöra inledningen till en församlingsgudstjånst utan ut- vecklats till en särskild akt efteråt bör hänga samman med den framvux- na ortodoxa ämbetssynen. I konsekvens med denna av medeltidsteologi beroende uppfattning betraktades vigningen till det heliga läroståndet som en handling, som utfördes i kraft av ämbetet. Med renodling av tendenseri KO-traditionen framstår vigningen i KL-beskrivningen som en klerikal, i första hand biskoplig angelägenhet. Efter talet till ”folket om predikoämbetets instiftelse, prästernas kallelse och ämbete”, Veni sancte Spiritus och kyrkobönen för lärarna, fortsätter en klerikal vig- ningsakt med centrum i biskopens vigningsformel och hans liksom aSSi- stenternas handpåläggning ”medan Fader vår läses”.
7.1.2.2 Från kyrkoordning och kyrkolag till kyrkohandboken 1811
Situationen med dels ett KO-ritual, dels KL-föreskrifter med delvis an- nat innehåll predisponerade till skilda stiftstraditioner. Det har troligen
deputerade översedd, erkänd och underskriven” ville ärkebiskopen förebygga, att någon annars skulle ”föregiva någon ändring däruti vara skedd". Uppgifterna i kungabrevet om förnyad revision 1692-11-08, riksregistraturet, RA. Det deputera- de betygar i HBF 1693 är också, att detta är likalydande med HBF 1688 (n 20). Ännu en renskrift av det granskade HBF har påträffats och undersökts av prosten David Svenungsson i SVenungsson 1953. Inte heller i detta finns det minsta spår av de ”nya” ritualen. Renskriften = interfolierat exemplar av HB 1614, tryckt 1682, hos fru Margit Svenungsson, Stockholm. — Det är möjligt att Svebilius—Sved- berg tänkte sig att de ”nya” ritualen kunde ingå i författningssamlingen, troligare dock i en aldrig utgiven separat volym.
” Nedan 368. 3” l KOF efter KOF anges inledande allokutioner, som betydligt utvidgat den i KO 1571. Förlagan är en och densamma: den principiella inledningen till ritualet i KO. Sannolikt har biskoparna också i praxis använt den metoden, eftersom inled- ningen stod tryckt omedelbart före det ritual man skulle följa.
hört till rena undantagen att KO-ritualet i huvudsak använts.30 I förbere- delserna för reformationsjubileet 1793 ingick också insamling av önske- mål för en HB-revision. Såsom ett slags sammanfattning av inkomna önskemål redigerade ärkebiskop Uno von Troil ett HBF 1793. I detta ingick äntligen en ordinationsordning. Till stora delar är det detta präst- vigningsritual som slutligen infördes i HB 1811.” Härigenom uniforme- rades prästvigningsliturgin i Sveriges kyrka. Av förarbetena framgår, att metoden för att vinna den enhetliga ordningen var att söka tillgodose och förena olika slags önskemål och gjuta dem samman i en ny form.
En översiktlig bild av uniformitetsordningen bör följande struktur- schema ge. Sådant ritualet faktiskt föreligger är det som sagt resultatet av en både lång och komplicerad historia. Det kan här dock räcka med att enbart KO-ritualet anges för jämförelsens skull.
K O-ritualet HB-ritualet (Vigning före mässan) (Vigning efter en gudstjänst där sär- skild förbön hållits) Psalm Inledningsord (”I Guds, Faders ...”namn Biskopen håller ”sitt tal””
Allokution Allokution (KOs bearbetad)
Bön: Bön:
— Litanian Veni sancte Spiritus _ Kollekta Versiklar/kollekta
Bön ”för lärarna” — Bön för ordinandi (KOs starkt be-
arbetad)
Presentationen Presentation (genom notarien, ordi— nandi redan stående i koret)
Läsningar Läsningar
— Ingress — Ingress (KOs bearbetad) — Tre läsningar — Sju av assistenter lästa ””språk” -— Tillämpning — Tillämpande votum
Allokution (”Av eder väntar Jesu Kri- sti församling . . . ”) utmynnande i: — uppmaning att ”avlägga eder tros—
bekännelse” Apostolicum, ”förestavas av notari- en” Votum (”Herren Gud give eder nåd...”)
3" Detta skall ha varit fallet i Åbo, Helander 1934 469, ovan 315. I ärkestiftet skall löftespartiet ha utformats enligt KO, trots att KL föreskrev den ed som på andra håll också hade tyckts in i ritualet. Kjöllerström 1971 254f, cf biskop Wallquist uttalande, berört ibm och delvis citerat ] Helander 1934 472 n 1. 3' Arbetet i enskildheter redovisat i Helander 1934, om prästvigningsritualet sär- skilt 475ff.
K O-ritualel HB-ritualet Vigningsfrågan Vigningsfrågan (bearbetad) Fyra löftesfrågor Tre löftesfrågor (bearbetade) Löftesförklaringen Ämbetseden — Ingress av biskopen — Individuell försäkran — Ed, förestavad av notarien — Ordinators votum — Ordinators votum (bearbetat) Vigningsformeln Vigningsformeln — med anslutande votum med löfte om förbön [Investitur] Investitur (”biskopen med assisten-
terna [sätter] mässhaken på ordinandus”)
Handpåläggning och bön: Handpåläggning och bön: — Fader vår — Fader vår — Skördearbetarbönen
Votum (”Gud allsmäktig välsigne
edert arbete . . . ”)
Sändningsorden
Aronitiska välsignelsen Introituspsalmen Slutpsalm
Som synes har flera nya led kommit till, däribland några som mer har karaktären av utsirningar (inskjutna inlednings- och avslutningsfraser). Den sistnämnda typen hör samman med dåtidens krav på högtidlighet och värdighet. Av samma skäl har den liturgiska texten utsmyckats enligt tidens retoriska stil. Uppmaningen att avlägga trosbekännelsen formule- ras exempelvis i en period med ett komplicerat satssystem, där huvudsat- sens subjekt och predikat (”vill jag uppmana”) åtskilts av 43 ord i en rad sam- och underordnade bisatser. Också då förlagan utgörs av en viss KO- text har denna som regel starkt förändrats stilistiskt. Bortsett från bibel- och Apostolicumtexterna är det enbart vigningsformeln som bevarats oförändrad. Ett skäl var förmodligen att det handlade just om en formel som var och än mer blev aktens otvetydiga centrum. Bidragande var säkert, att den redan i sin KO-version motsvarade åtminstone måttliga retoriska stilkrav, varför den lät sig inbäddas i det omramande ordflödet, låt vara att den måste kompletteras med ett votum.
Som nya led kan man notera vigningstal och prästed, gamla element som nu uniformeras.32 Detsamma gäller om anvisningen att mässhakar- na skall sättas på efter vigningsformeln.33 En egentlig nyhet var det dock troligen att Apostolicum skulle höra till akten.34 Uppslaget gav förmodli-
33 Om talet cf ovan 11 29. I HBF 1793 föreslog von Troil alternativt tal eller alloku- tion av KOs typ, i HB föreskrevs såväl talet som allokutionen. Lösningen exempli- fierar metoden att under hänsyn till olika önskemål och praxis vinna en uniforme- rad ordning. Angående eden liksom löftena nedan 370f. ” Kjöllerström 1971 259 som korrigering av Rodhe 1923 462, 470. 3"I HBF 1793. Cf härtill Rodhe 1923 463f, Helander 1934 481.
gen ordningen för biskopsvigning. Dess Nicaenum har här blivit ett av notarien förestavat Apostolicum, samme notarie som strax därefter före- stavar eden. Detta Credo blev ett nytt led i kandidaternas ”förbindelser”, ochjust Apostolicum var i dåtiden omhuldat. Det kan antas att tillskottet allmänt sett skulle bidra till att höja solennitetsprägeln, ett allmänt rikt- märke för revisionen.
Till nyheterna hör även, att de tre bibliska läsningarna i KO blivit ersatta med ””språk”, vilka enligt en nu införd anvisning skall läsas av assistenterna. Inlednings- och avslutningsorden meddelar att det är fråga om ”språk”” med ”lärdomar” att bevara ”djupt intryckta” såsom ”rätte- snöre” för tjänsten.35 Att de lästes av assistenter var i varje fall inte gene- rellt någon nyhet. Fyrtio år tidigare var det känt att biskopen förr hade läst texterna men att uppgiften övertagits av assistenter, vanligen fyra domkapitelsledamöter — kyrkoherdar, prästvigda lektorer och profes- sorer.36 Det verkar som om utökningen av antalet bibelspråk i HB 1811 redan nu drog med sig en ökning av biskopens assistenter. Enligt en uppgift 1838 var de vid det laget ”vanligen” fyra till sex.-*7 Ett i varje fall bidragande skäl var sannolikt också att detta ökade aktens högtidlighet.
HB-ritualet har alltså vuxit genom både den nya ordrika retoriska stilen och genom nya led. Men också några uteslutningar har skett. Inled- ningens litania eller Veni sancte Spiritus med tillhörande kollektor är strukna. I stället för det avslutande sändningsordet (1 Petr 5:2ff) har införts ett votum och den aronitiska välsignelsen. Struken utan någon ersättning är ”Skördearbetarbönen”, Luthers vigningsbön. Genom bear- betningarna av inledningsallokutiönen och den inledande förbönen har för övrigt den tidigare tre gånger aktualiserade Skördeperikopen (Matt 9) helt utmönstrats.38 Något för KO-ritualet mycket karakteristiskt har med andra ord försvunnit i HB 1811.
Det sist anförda för över uppmärksamheten från formfrågorna till frågan om Vigningsordningens bärande teologiska drag. Den föränd- ring, som kunde skönjas redan i beskrivningen av prästvigningsordning- en i KL 1686, är bekräftad i HB 1811. ] KL-beskrivningen framstod vigningen som en klerikal och i första hand biskoplig angelägenhet. I HB 1811 framstår vigningen som en biskoplig och klerikal angelägenhet i tvåfaldig mening.
För det första förutsätter liturgisk text och anvisningar knappast ens närvaron av en menighet. Genom strykningar, tillägg och bearbetningar har den från församlingsgudstjånsten fristående akten blivit en handling för biskop med notarie, assistenter och ordinandi. Hela det första blocket av bön har förvandlats till en kort förbön för deras gärning som skall prästvigas. Bibellektionerna med tillämpningen har blivit en svit minnes-
” Bibelspråken var: Matt 28:18—20 (ny), 1 Tim 4:12,16 (ny, se nedan 396 n 48), Matt 5:16 (ny), 2 Tim 2:15 (ny), 2 Tim 2:24f (ny), 2 Tim 2:22 (ny). ”* Baelter 18383 (första uppl 1762) 671, 674. 37 Ibm 671 11 24, där utgivaren A K [rogholm] (Eckerdal 1970 21 h 57) korrigerar Baelters uppgift. ” En svag reminiscens finns i inledningsallokutionens ord om att bedja Gud att sända trogna lärare i sin församling.
ord inför gärningen, lästa av blivande kollegor. Prästlöftena inför för- samlingen har blivit det stora blocket Credo-löften-ed, enligt inlednings- orden ordinandi till ”styrka”. Just i detta sammanhang hänvisas till en menighet men då bara såsom ”vittne till edra förbindelser”. Vigningsfor- meln och handpåläggningen med Fader vår är kvar. Det senare ledet är nu inlett inte bara med böneinbjudan (”Låter oss bedja”) men dessutom med försäkran till dem som vigs om förbön inför den kommande gär- ' ningen (”Vi vilje därom bedje Gud . . . ”). Detta ”vi” skulle kunna inne- fatta även en bedjande församling. Den naturligt givna innebörden är dock att ”vi”” är ”biskopen med assistenterna”, som enligt den anslutande anvisningen sätter på mässhakarna och ”under händers påläggning be- der för var och en särskilt”. I avslutningens votum och välsignelsen åsyf- tas på motsvarande sätt med ”eder” enbart de som vigts. På det hela taget skulle hela akten kunna ske utan ens närvaron av en menighet. Den har blivit en klerikal angelägenhet.
En klerikal angelägenhet har akten också blivit i den meningen att vigningen knappast framstår som en gudomlig handling såsom svar på kyrkans bön. Uteslutnings-, tilläggs- och bearbetningsmetoden har lett därhän att vigningen sker genom biskopens vigningsord. Den inledande bönen har som sagt förvandlats till en förbön med sikte på de nyprästvig- das tjänst. I det votum som fogats till den gamla fullmaktsformeln uttalas önskan, att ämbetet som överlämnats ”må lända till eder egen och deras eviga salighet, som eder anförtrodde varda”. Det är om den saken ””vi nu förene våra suckar” i Fader vår. I anvisningen inskjuten mellan vignings- formeln och Fader vår med handpåläggning ordas om ”ordinandus”, dvs den som vigs, men allt tyder på att termen bort vara ”ordinatus”, den som har vigts — dvs den som efter givna förbindelser och ed förklarats som präst genom biskopens formel. Denna formel är som sagt den gamla med ett upplysande litet inskjutande ord: ”jag . . . antvardar eder härmedpre- dikoämbetet”. Detta sker i Treenighetens namn såsom tidigare. I den tidigare ställda vigningsfrågan finns dock ingen treenighetstanke längre. Detaljerna tycks vara uttryck för en förskjutning i grundsynen. Tillspet- sat formulerat har vigningen såsom Guds svar på kyrkans bönehandling blivit en akt, då biskopen efter kandidaternas ämbetsed förlänar dern ämbetsfullmakten.
Ett slags sammanfattning av aktens karaktär erbjuder texterna till på- lysning och förbön, som HB 1811 anvisat för användning i församlings- gudstjånsten före prästvigningen. I detta sammanhang var menigheten adressat för böneinbjudan. Men uppmaningen att delta i bönen gäller inte vigningsbönen eller akten som helhet. I stället rör det sig om en förbön i förväg, där man skall be Gud om ”visdom, kraft och nåd åt dem som nu komma att undfå detta ämbete”. För den kommande gärningen behöver de som skall vigas Guds nåd och församlingens förbön. Vig- ningshandlingen som sådan, då kandidaterna ”undfå detta ämbete” är en klerikal angelägenhet i den uniformerade prästvigningsordningen. Handlingens separation från gudstjänstlivet och dess klerikalisering har satt olika spår också i praxis. Ett karakteristiskt exempel kan anföras. I ett exemplar av HB 1811, som har tillhört Lunds domkyrka, finns en upplysande korrigering. HB-pålysningen om prästvigning efter guds-
tjänsten ”uti detta Herrens hus” har av okänd hand rättats med bläck till: ”uti domkapitlets sessionsrum””.-”9 Efter givna förbindelser kunde kandi- daterna där ”undfå detta ämbete” genom biskopens fullmaktsord.
7.1.3. Restaureringsidealets prästvigningsordning
7.1.3.l Restaureringssträvandena från HBF 1854 till HB 1868
HB 1811 blev framemot mitten av 1800-talet föremål för mycken kritik, från vissa håll mycket från och mycket kyrkopolitiskt betingad. Allt som allt ledde detta till att ett officiellt revisionsarbete inleddes 1852. På grund av de yttre omständigheterna var det ett ovanligt grannlaga och känsligt uppdrag. När kommittén med profE G Bring i Lund som huvudredaktör framlade sitt HBF 1854 angavs syftet ha varit att utarbeta en klart bekän- nelsetrogen liturgi. Under bevarad kontinuitet med den samlade liturgis- ka traditionen ville man restaurera äktluthersk reformationstida ord- ning. Metoden och resultatet blev i huvudsak accepterade. Att lösningen — med vissa jämkningar — inte ledde till en ny HB berodde inte på liturgiska utan politiska hänsyn. HBF 1854 blev emellertid av grundläg- gande betydelse för serien av partiella reformer under flera decennier.40
I HBF 1854 ingick förstås också en ordinationsordning. Efter viss be- arbetning kom denna som helhet att antas såsom del av HB av det första kyrkomötet år 1868. Med hänsyn till den uttalade restaureringsprincipen är det mest anmärkningsvärda, att den restaurerade liturgin för prästvig- ning i så hög grad fört vidare traditionen från HB 1811. Oförändrad är den dock inte. Ett genomgående drag i översynsarbetet präglade också ritualet för prästvigning: ordrikedomen i HB 1811 har tuktats, den reto— riska stilen har dämpats. Den liturgiska texten i prästvigningsordningen fick därmed en form som i mycket är bevarad ännu i HB 1942. Det gäller tex de ord som inleder och avslutar assistenternas läsning av bibelord, vilka för övrigt i ett delvis förändrat urval nu ökades från sju till tio. Enligt revisionens restaureringsprincip blev den 1811 kraftigt förändrade inledande bönen ersatt med sin förlaga. Motiveringen för att återbörda den gamla förbönen ”för lärarna” är intressant: med det i och för sig felaktiga antagandet att den skrivits av Laurentius Petri räckte det med att enbart hänvisa till hans namn. På liknande sätt återbördades ännu en bön: ”utmärkt för sin anderikhet bör ock visserligen [förvisso] Luthers egen prästvigningsbön allt framgent begagnas i den kyrka som i honom vördar sin reformator?”
[ förbigående noteras, att ”Skördeperikopen” (Matt 9) återkommit ge- nom dessa båda böner, om inte i tre- så i varje fall i tvåfaldig form. ”” Luthers egen prästvigningsbön” borde alltså återinföras, men den kun- de inte återfå sin funktion. Det framhålls uttryckligen, att den placerats ”näst efter den egentliga Vigningsakten”. Formuleringen var inte tillfäl-
” Exemplar av HB 1811, med anteckning om proviniens, i LUKA, Lund. 4" Om förarbetet i handbokskommittén 1852 to m HB 1868 Helander 1939 42ff, Eckerdal 1970 49ff etc, för särskilt (biskops)vigning Kjöllerström 1974 153ff. 4' HBF 1854 motiv 35 resp 37.
lig. Bönen har sålunda återinförts i sin KO-version, men på en punkt har den måst korrigeras. Församlingens av Gud befallda bön gäller, heter det nu, Andens gåva till dem ”som nu till din tjänst och det heliga prediko- ämbetet invigde äro”. Vigningen hade med andra ord redan skett och dettai ””den egentliga Vigningsakten”. Till denna hörde förstås vignings- formeln, som nujusterades till den form den ännu hari HB.42 Utmönstra- de blev emellertid det 1811 inskjutna tilläggen med votum och löfte om förbön. Det hängde samman med uppfattningen, ”att hela vikten bör läggas på de näst föregående orden om överantvardandet av ämbetet, vilka här utgöra huvudsaken, som icke av några mindre viktiga detaljer bör bortskymmas”. Istället infördes något ”varigenom det förbigångna mer än ersättes”. ”Choren” — det första exemplet på kyrkokörens åter- komst i Svenska kyrkans liturgi — skulle nämligen direkt efter vignings- formeln ”sakta beledsagad av orgeln” sjunga det svenska Veni sancte Spiritus.43 Sången återbördades men till en ny plats.44 Sedan mässhakar satts på och ”efter sångens slut”” skulle biskop och assistenter under hand- påläggning be Fader vår ”för var och en särskilt”. Detta är det andra ledet i ”den egentliga Vigningsakten”, som förbinds med det första — vig- ningsformeln — genom Andesången liksom investituren. Det styrks av anvisningen att handpåläggning med bön sker på ”dem som invigas” (presens), tydligare av uttalandet att den därnäst följande Lutherbönen placerats ”näst efter den egentliga Vigningsakten”. Bönen står efter den tvåledade vigningshandlingen, och i bönen hänvisasju också efter korri— geringen till dem ”som nu . . . invigde äro”.
Om prästvigningen i HB 1811 var en klerikal akt med biskopens full- maktsord som centrum, blev den således i HBF 1854 och HB 1868 en klerikal akt med vigningsformel och via epiklessången handpåläggning under bön som ”den egentliga Vigningsakten”. Men samtidigt och otvivel- aktigt förbundet härmed har församlingen fått en funktion, som går nå- got utöver 1811 års att enbart vara ””vittne till edra förbindelser”. Citatet är hämtat från inledningsorden till blocket Apostolicum-löften-ed. Den inledningen blev omarbetad till den form den i huvudsak alltjämt har. Enligt den reviderade lydelsen skulle bekännelsen ske ”inför Gud och denna kristliga församling”. I anvisningen för inledningens presentation heter det att ”biskopen vänder sig till församlingen”. Frasen används för all del genomgående i HBF 1854 som regi till motsats från uttrycket ”vänder sig till altaret”. Men i prästvigningsritualet används också regi- frasen ”vänder sig till de invigde”. Det sistnämnda uttrycket finns efter
" Huvudsatsens subjekt ("jag") skiljs inte längre av den långa bisatsen från predi- katet(”antvardar'eder härmed predikoämbetet . . ."). Uttrycket ”predikoämbetet” har dock ändrats till ”prästämbetet” först i HB 1894, där den inte konsekvent genomförda intentionen var, att i ritualet använda den i praxis förekommande termen ”prästämbetet”. ” HBF 1854 motiv 36. Uttalandena gällde explicit inskott av tydningsord vid överlämnandet av biskopsinsignier och om ersättning härför, men det kan anses gälla alla inskott som skymde ”huvudsaken”. " Den lösningen fanns i HBF 1793, där även ””någon annan andakten väckande vers” föreslogs. Uppslaget försvann redan i HBF 1799. I HBF 1854 nämns även HBF 1793 bland källorna för kommittéarbetet.
Luthers korrigerade vigningsbön. Före denna finns den ingress som i KO stod redan före Fader vår, böneinbjudan. Otvivelaktigt är denna nu en inbjudan, som ””efter den egentliga Vigningsakten” riktas till hela menig- heten. Det finns med andra ord detaljer som visar, att den restaurerade vigningsordningen förutsätter en bedjande menighet, inte för ”den egentliga Vigningsakten” utan för att omrama denna med bön.
Nu är det dags att också notera detaljer i anvisningar om prästvig- ningstid etc. Med HB 1811 anger HB 1868 att prästvigningen skall ”ske i domkyrkan” och där ”efter gudstjänstens slut”. Men det tillfogas, att den skall ske ””på söndag eller högtidsdag”, säkerligen bl a därför att det då fanns en större gudstjänstmenighet som kunde delta. Däremot acceptera- des inte uppslaget i HBF 1854, att stryka prästvigningsaktens ingångsord (”I Guds, Faders . . . namn””), varigenom den föregående gudstjänstens slutpsalm lättare skulle kunna uppfattas som enbart övergången till vig- ningshandlingen. Detaljerna skulle otvivelaktigt motverka prästvigning- ens klerikalisering och separation från gudstjänstlivet.
I detta sammanhang skall man se en förändring av bönen som skulle hållas i den föregående församlingsgudstjånsten. Pålysning och bön har övertagits från HB 181 1, men i HBF 1854 och HB 1868 är bönens senare del omformulerad. Förbönen för deras gärning ”som nu kommer att undfå detta ämbete” har ersatts med en bönepunkt inför själva vignings- akten. Den citerade frasen har fått stå kvar men till den fogas en petition utan motsvarighet i förlagan: ”besegla själv av himmelen den invigning som gives dem på jorden”. Kandidaterna blir präster genom en akt som, föregången av kyrkans bön, förutsätter en bedjande församling, vars bön omramar ””den egentliga vigningshandlingen”. I denna åter ”gives dem på jorden” en vigning genom biskopens vigningsformel, åtföljd av epik- lessången och handpåläggningen under bön. Som svar på den bedjande församlingens bön och på bönen under handpåläggning av biskop och assistenter skall skördens Herre också ”besegla själv av himmelen den invigning som gives”. Den därefter äterinsatta gamla vigningsbönen har här fått den förändrade funktionen att efter vigningen utgöra församling- ens förbön för den gärning som väntar ”de nyvigda”.
Sammanfattningsvis har prästvigningsliturgin 1868 utformats under stor lojalitet mot strukturen i HB l811. Men inom den bevarade ramen harjämkningar av olika slag skett för att ge uttryck åt en annan teologisk grundsyn på vigningshandlingen. Den nya ordningen förelåg som sagt i stort sett färdig i HBF 1854, där utformad närmast av prof E G Bring. Det finns en intressant tysk tvillingordning, som offentliggjordes senare sam- ma år: det av Th Kliefoth utarbetade förslag som blev den tyska lutherdo- mens viktiga Dresdenordning.45 Här finns inte rum att utreda frågorna om samband mellan de två redaktörerna och den svenska resp tyska prästvigningsliturgin. Det är tillräckligt intressant att kunna konstatera, att svensk och tysk lutherdom samtidigt fick modellordningar, vilka både i sinom tid blev officiellt antagna och i den formen varit riktningsgivande in i nutiden. Gemensam är strävan att restaurera äktluthersk vignings- ordning. Men redigeringen har styrts av en grundsyn som står i större
” Ovan 207ff, cf ovan 345f.
samklang med ortodoxins än reformationstidens syn på ämbete och Vig- ning. Det kunde vare sig i Tyskland eller Sverige bli tal om att restaurera liturgin genom att såsom egentlig förlaga använda Luthers resp Lauren- tius Petris ordinationsritual.
7.1.3.2 Konsolideringsprocessen i kyrkohandboken 1868—1942
Sedan den nya vigningsordningen genom en partiell reform blivit en del av HB l868, har tre officiella nya upplagor av kyrkohandboken tagits i bruk: HB 1894, 1917 och 1942. Revisionsförslag av större eller mindre omfattning har väckts under snart sagt hela perioden. Såsom samman- fattningar av olika strävanden har de viktigaste varit de officiella HBF 1891, 1893, l926, 1938 och 1940. Flera viktiga förändringar har skett under perioden som helhet. Det gäller dock inte om prästvigningslitur- gin. 1868 års ritual har traderats vidare och är till största delen bevarad ännu i HB l942.
Att prästvigningsritualet i stort är detsamma från 1868 till 1942 innebär inte att det förblivit helt oförändrat. En förändring av stor betydelse rör prästlöftena och eden, behandlad i exkursen." Här måste sammanfattan- de konstateras, att upphävandet av lagen om prästerlig ämbetsed inte medförde att edsinstitutet försvann ur prästvigningsordningen. Eden fick sakligt sett sin ersättning i dels omformuleringen av prästlöftena, dels utformningen av den edsliknande försäkran som ingår ännu i HB 1942 och förestavas av notarien. Även andra förändringar har skett, vilka mest haft karaktären av språkliga justeringar. Några punkter skall upp- märksammas.
1868 års ritual förutsatte en församling som med bön omramac'e vig- ningshandlingen. Den förutsättningen finns kvar, men den har försva- gats, trots att de två gamla omramande bönerna blivit tre fr o m HB 1894. Då infördes som upptakt efter ingångsordet kollektan Deus qui corda fidelium med motiveringen i HBF 1891 att Luther och ””nästan alla forn- lutheranska kyrkoordningar” hade med ””den urgamla kollekten”. Den måste således återfå sin ””sedan urminnes tider vanliga plats””. Med sina överdrifter är motiveringen av renodlad restaureringstyp. Påfallande är då att man inte använt den ”urgamla” svenska översättning, som var och alltjämt är i bruk för pingstdagens epistelkollekt. I stället producerades den parafraserande nyöversättning, som ingår i prästvigningsrtualet också i HB 1942.47 En liknande restaureringsargumentering motiverade för övrigt även återinförandet av sändningsordet ([ Petr 5:2 ff) i ”vårt äldsta ordinationsritual”.48
"* Nedan 371ff. " HBF l89l XXIII. Uppslaget fannsi Ullman 1879 333 med n 2, 337f och Holm- ström |889 lölf, 178. Översättningen ibm kan ha varit förlaga till HBF-versionen. Översättningen fr o m Svenska mässan 1537 ingår i språkligt lätt jämkad lydelse för pingstdagen ännu i Den svenska evangelieboken I983. — För försam ingens ”självverksamhet” infördes även sjunget Amen. 4” HBF 1891 XXXIIlf. Förslag härom i Holmström 1889 181, men enligt Lllmans uppgift till Gottfrid Billing hade restaureringen skett på prof Sven L Brirgs för- slag (Helander 1939 6l6) — en person som inför Billing tydligen skulle ga'antera förslagets lämplighet.
I HBF 1891 infogades alltså kollektan. Samtidigt gjorde redaktörerna ingrepp i de båda tidigare representerade ”urgamla” bönerna. ] båda fallen gällde det sättet att använda ””skördeperikopen” (Matt 9). I förbö- nen ””för Iärarna” lyftes ursprungligen befallningen genom ”Jesu Kristi mun” fram inför Gud, för att han skulle uppfylla löftet och sända arbeta— re. Nu åter fanns en mycket blek alludering på bibelstället. Det reduce- ringsgreppet blev än mer utpräglat vid revisionen av Luthers vignings- bön. Redaktörerna strök varje anspelning på ”skördeperikopen”, dvs bönens formellt och reellt bärande element sedan Laurentius Petri redan skurit bort Fader vår-anknytningen. Båda bönerna blev därmed förbö- ner av allmänt hållen karaktär — eller brist på ,egen karaktär — inför en kommande prästerlig gärning. Annorlunda uttryckt försvagades här den inte heller tidigare särskilt framträdande tanken på kyrkans bön som ett bärande element i vigningshandlingen.
Den förra förbönen är liksom den tidigare berörda nya kollektan kvar i HB 1942, språkligt i den lätt justerade form förbönen fick i HBF 1938 (Erling Eidem). Formellt ett arv från KO 1571 har den genom serien bearbetningar fått en ganska annorlunda och allmän karaktär.
Den andra förbönen bevarades ännu i HBF 1938, också den ytterligare justerad. Vid kyrkomötesbehandlingen antecknades önskemål om ””en viss omgestaltning” av den. ”Särskilt bör i densamma givas uttryck för medarbetarskapets glädje”, hette det.49 I HBF 1940 (Tor Andras) intogs en ny bön enligt de önskemålen, och efter vissa turer blev den också införd i HB 1942.50 I sin förra del har den kvar drag från den gamla bönen men som helhet fullföljer den tendensen från särskilt HB 1894. Bönen gäller de nyvigda såsom individer, vilka tycks stå ensamma i världen med uppdraget att vara vittnen och medarbetare. De tycks inte vara vigda till tjänst i Guds kyrka såsom en realitet.
Under perioden 1868— [942 har uttrycken för den bedjande försam- lingens meddelaktighet i vigningsliturgin försvagats. Menigheten tende-
49 Kyrkomötet 1938 BU 1 64. 5" HBF l940 l47 med motivering 185. Kyrkomötet 1941 BU ] 144 införde en annan bön. Ibm prot llöff yrkade Gustaf Aulén att BU-bönen "av mera klichéartad karaktär” skulle ersättas med Andraes, ”i högre grad ett konstverk”. Att denna liksom ritualet överhuvudtaget inte nämnde sakramentsförvaltningen, ””det vid prästvigning . . . nya och av alldeles särskild betydelse”” (prosten Albert Lysander), ledde till beslutet ibm 119 att återinföra Andrées bön med det sistnämnda tillägget ("och troget förvalta det heliga sakramentet”). I remissbehandlingen hade från Lunds domkapitel framhållits såsom ””icke tillfredsställande” att sakramentsför- valtningen inte omnämndes. Kapitlet ””förmenar det vara av vikt att denna fråga beröres”, närmast i löftesfrågorna. Allmänna kyrkomötets protokoll, bilaga till K Maj:ts skriv 3, 1941 (remissammanställning, stencil, LUB) 74. Kyrkomötesbeslu- tet föranledde vid redigeringen en långdragen skriftväxling jan—mars l942 mel— lan Eidem och Aulén. Denne hade i efterhand blivit missbelåten med den på hans yrkandei plenum antagna ändrade lydelsen och önskade en enligt Eidem radikal bearbetning. Eidem försökte ”i det längsta . . . så mycket som möjligt lojalt följa kyrkomötets beslut” i denna och några andra frågor. Sedan Edv Rodhe förklarat förslaget ligga i linje med kyrkomötets ”intention” och Tor Andra: framhållit att det var tjänligt, plenarversionen däremot omöjlig, gick Eidem med på Auléns förslag. Brevväxlingen fr a i B I a:63 och 69, Erling Eidems arkiv, ULA. förslag. Brevväxlingen fr ai B I a:63 och 69, Erling Eidems arkiv, ULA. — Angå- ende uttrycket sakramentsförvaltning Persson l985a 128ff.
rar återigen att ha funktionen att bevittna handlingen och att omge dem som vigs med förböner för deras kommande tjänst. Det finns andra de- taljer som går i samma riktning och främjat en klerikaliseringstendens.
1868 infördes som nämnts anvisningen, att vigningen skulle ske i di- rekt anslutning till allmän gudstjänst på sön- och helgdag. På prästernas förslag i 1893 års kyrkomöte ströks detta i HB 1894, otvivelaktigt för att möjliggöra eller snarare legalisera prästvigning efter någon veckoguds- tjänst." Efter förslag i HBF 1938 har karaktären av separat vigningsakt förstärkts i HB 1942. Tidigare förenades den föregående gudstjänsten och Vigningsakten av en gemensam övergångspsalm — åtminstone i HB- ritualet. I HB 1942 heter det emellertid, att ””akten må kunna inledas med orgelspel eller körsång”, därefter med en egen ingångspsalm. Före eller under denna sker ingångsprocessionen, vars deltagare komna inför alta- ret ””knäböja till kort bön””. En helt fristående akt har därmed fått en utförligt beskriven inledning. "Akten” hade också i anvisningar blivit separerad.
Intressanta motdrag erbjöds på sin tid i HBF 1926. Där föreslogs att Vigningsakten med oförändrad utformning alternativt skulle kunna info- gas i högmässa med eller utan nattvardsfirande, alternativt i otte- eller aftonsång, i samtliga fall direkt efter den allmänna kyrkobönen.52 För- modligen har historiska skäl medverkat till förslaget, som dock troligen främst har internationell ekumenisk bakgrund.53 De typerna av motiv var inte mindre aktuella ett decennium senare, men uppslaget blev inte ens berört i HBF 1938.54 HB 1942 känner inte något annat slag än den från församlingsgudstjånst separerade formen. Det är troligen också först i nutiden som Vigningsakten i praxis förts in i mässans liturgi. Men enligt H B 1942 skall akten vara separerad. På sitt sätt talande är en redigerings- mässig detalj, lanserad i HBF 1938. Pålysning om bön inför prästvigning vid den föregående församlingsgudstjånsten står inte längre i prästvig— ningskapitlet. De har förts över till kapitlet med den allmänna guds- tjänstens böner för olika tillfällen (kap 2), för övrigt i den form de båda texterna hade fåtti HB 1868.
5' Helander 1939 617f. Därmed tillgodosågs bl a önskemål från Göteborgs och Härnösands domkapitel; se och jfr ibm n 9, sista stycket. ” HBF 1926 339. Ursprungligen gällde förslaget vigningens infogande i mässan, antecknat som kommentar till kommitténs första prot 15— 16 dec 1525 5 3, kom- mitté 289, RA. Att otte- och aftonsång senare tillkommit torde vara en kompro- miss. Det är otänkbart att dåvarande kyrkoherden Sam Stadener kunnat vara med om det ursprungliga uppslaget, vilket förmodligen som förespråkare haft i första hand ordföranden, ärkebiskop Nathan Söderblom, och biskoparna Hjalmar Da- nell och Edv M Rodhe. Gissningsvis har pastorn primarius Nils Widner varit avvaktande. Om kommittén och nattvardsfrågan Eckerda' 1970 276ff. ” Förslag att förena prästvigningen med mässan hade framförts och motiverats i Holmström 1889 181. Hans uppslag kommer tydligen från studiet av reformationstida, i första hand tyska källor. l Rodhe 1923 472 berörs saken enbart som en historisk upplysning. Betr internationella och ekumeniska förbindelser kan det räcka med att erinra om det nyss avhållna Stockholmsmötet 1925, då fö ett slags upptakt utgjordes av Edv Rodhes biskopsvigning. Söderblom 1926 l26 med 212, Sundkler 1968 364. 54I sitt revisionsarbete utgick ärkebiskop Erling Eidem från dels HB 1917, dels HBF 1926. Arbetsexemplar av bådadera i vol 5, kommitté 568, RA.
Har uttrycken för församlingens delaktighet i Vigningsakten försva- gats, finns det samtidigt några drag som kan främja intrycket att hand- lingen är en klerikal angelägenhet. Ett gammalt och alltjämt anfört motiv för en prästvigning löst anknuten till församlingsgudstjånst under veck- an är, att detta underlättar ett större deltagande — av präster.55 Antalet präster som kommit att delta såsom assistenter har i vilket fall som helst kommit att öka. En principiell motivering härför anförde Ola Holm- ström för snart hundra år sedan. ”Ordinationen”, säger han, ”är en kult- akt, vilken av kultämbetet skall förrättas. Just därför icke blott kunna utan böra även andra bärare av detta kultämbete på ett självständigt sätt taga del i handlingen. . ., först i lektionerna och sedan i handpåläggning- en””.56 Ett sådant synsätt har säkert bidragit till att antalet assistenter under 1900-talet endast begränsats av tillgången på bibliska minnesord, ”lektionerna". På bl a Holmströms förslag utökades dei HB 1894 till tio angivna skriftställen. I HB 1942 är de fjorton, av vilka ett kan fördelas på tre läsare. De är inte längre fixerade, även om HB-språken ”företrädes- vis” skall användas. Denna anordning med utökning och flexibilitet in- fördes i HBF 1938. Enligt Göteborgs domkapitel, som sin vana trogen eljest inte strödde lovord över förslaget, varjust detta både ””lämpligt och riktigt””. Man hänvisade till ””de många tillfällen då flera assistenter fun— gera än den nuvarande kyrkohandboken förutsatt”.57 Ingen HB har emellertid ”förutsatt” eller angett något om assistenternas antal. Domka- pitlet åter förutsatte att antalet bibelord att läsa skulle bestämmas av antalet assistenter. Resonemanget hörde otvivelaktigt även samman med en väl spridd uppfattning och praxis enligt vilken varje ordinand skulle ha ””sin”” assistent förutom den traditionella assistentgruppen (””capitula- res”).
Den förändrade synen på assistentinstitutionen med åtföljande ök— ning av antalet och den förändrade synen på de bibliska läsningarnas funktion har förmodligen föranletts av olika skäl. En troligen viktig bi- dragande orsak står att finna i ingressen till läsningen av Skriftens ””språk”” i HB 181 l, särskilt sådan den ingressen blev redigerad i HB 1868 och alltjämt är bevarad i HB 1942. I KO 1571 lästes texter, som enligt utläggningen handlade om predikoämbetets och prästens funktion i Guds kyrka. Enligt ingressen 1868/1942 läser emellertid assistenter en rad ”bibelord” för att ””I med oss och vi med eder må rätt besinna betydel— sen [l942:”helgden””] av detta kall”. Tillspetsat uttryckt har Guds ords
55 Enligt Rodhe 1923 473 var prästvigning vid högmässa på den tiden inte ””regel överallt””, utan den skedde ””ofta . . . efter aftonsång eller veckogudstjänst”. Den vanliga motiveringen har varit att präster skulle kunna delta. Principiella skäl härför enligt n 56. — Prästvigningen ijuni 1984 i Växjö skedde på vardag under prästmötet. 55 Holmström 1889 165, 175f. Cf ang Hes 3:17— 19 nedan 481 n 41. 5” Citerat ur remissammanställningen, Kyrkomötet 1938 K Maj:ts skriv 7 244. Enl Helander 1939 618 n 10, andra stycket, förekom det då (1939) ”ofta” att andra bibelord lästes och detta på grund av de stora prästvigningsgrupperna. I kyrkomö- tet 1893 föreslogs, att assistenter skulle läsa ””t ex följande bibelspråk”. Ibm n 10, första stycket. Uppslaget föll men återkom i HBF l926:29 angivna bibelspråk eller ””andra tjänliga Skriftens språk””. Cf nedan 416f.
läsning och utläggning ersatts med ett generöst mått av kollegialt medde- lade minnesord att ””besinna”. Särskilt i det av assistenter väl befolkade koret lär det vara svårt att uppfatta pronomina på annat sätt än att min— nesorden gäller dem som tillhör eller inträder i klereciet.
Ytterligare några detaljer bör beröras. Enligt 1868 års ritual utgjordes ”den egentliga Vigningsakten” av den biskopliga ordinationsformeln, som beseglades från himmelen genom handpåläggning under bön — av biskop och assistenter. Mellanledet utgjordes av epiklessången Veni sancte Spiritus under vilken ””de som vigas” ikläddes mässhakar. På yr- kande från flera håll58 kompletterades anvisningarna i HB 1894. Det angavs att biskopen till ””dem som invigas” skulle överlämna deras präst— brev, dvs beviset på prästvigning som i och för sig var av betydligt äldre datum.” Efter förslag i HBF 1938 fullföljdes uppslaget i HB 1942. Efter löften och försäkran ””inför Gud den allvetande” markeras att vigning kan ske genom att notarien — som förestavat försäkran — nu ”framträ- der och överlämnar prästbreven till biskopen”. Sedan biskopen uttalat vigningsformeln, lämnas breven eller vigningsbevisen till ”dem som prästvigas”, vilka samtidigt ikläds mässhaken, ämbetsinsigniet. Liksom 1868 och 1894 håller dock HB 1942 fast vid att mottagarna är ”de som prästvigas” — presens —, vilka först efter handpåläggning med Fader våra” betraktas såsom ””nyvigda”.
För hela perioden 1868 — 1942 har redovisats drag, som ytterligare för- svagat tanken på prästvigningen som en handling, där kyrkans gemen- samma bön är ett bärande element. Samtidigt har noterats olika drag, som i varje fall kan främja intrycket, att vigningen är en klerikal angelä- genhet för biskop, kandidater och assistenter i koret. Menighetens upp- gift är att bevittna handlingen och omrama Vigningsakten med förbön för dem som går i tjänst. Att vigningshandlingen som sådan är en intern korfråga har fått ett symptomatiskt uttryck i praxis. Ännu enligt HB 1942 sker handpåläggning och bön efter det att kören sjungit bönesången Veni sancte Spiritus. Praxis är mer konsekvent. Vigningshandlingen pågår i koret allt under det att kören sjunger sången. Detta är en bland flera små förändringar under perioden, vilka dock alla skett inom ramen för den 1868 införda konfessionellt restaurerade prästvigningsordningen. Det är denna som har konsoliderats.
5” Helander 1939 617. Fullmaktsöverlämnandet vid biskopsvigning och kyrkoher- deinstallation har sannolikt varit inspirationskällan. Rodhe 1923 471. 5” Överlämnandet av prästbrev efter vigningen föreskrevs i Kl 1686 22 kap 3 5. Om svensk prästbrevstradition Pleijel 1984, cf ovan 188 med n 10, nedan 411 n 93. 501 HBF 1926 infördes apostolisk välsignelse under handpåläggningen. Nedan 452ff med n 76—77. I HBF 1938 bevarades uppslaget som alternativ. Efter remiss- omgången framhöll kyrkomötesutskottet 1938, att enbart Fader vår skulle brukas. Kyrkomötet 1938 K Maj:ts skriv 7 244 resp BU ] 64.
EXKURS
Prästvigningsfrågor, -försäkran och -ed
] De två gamla modellerna
Laurentius Petri infogade i prästvigningens liturgi förutom vigningsfrå- gan, om kandidaterna var villiga att gå in i ämbetets tjänst, en serie löften om sättet att sköta tjänsten, därefter en sammanfattande (””in summis”) försäkran av edskaraktär. Efter ett votum uttalade biskopen vigningsfor- meln. Genom denna lösning tillhör KOF- och KO-ritualet en särskild familj av reformatoriska vigningsordningar. Särskilt Helge Nyman har visat, att den svenska lösningen anslöt sig till en i Norden dokumenterad medeltida tradition enligt vilken vigningsfrågan, löftena och försäkran ingick i själva vigningsliturgin. Det finns också ett sprött material fram- draget som grund för antagandet, att den traditionen obruten men evan- geliskt omböjd praktiserades vid svenska prästvigningar under tiden före KOF 1561 och KO 157l.'
Löftena och den sammanfattande förklaringen är till typen ett uttryck för det germanska rättsväsendets edsinstitut. Trohet och lydnad svors i en ed och bekräftades med handslag e dyl och blev därmed rättsligt bindan- de för parterna. Vad gäller prästvigningen blev emellertid den vanliga kontinentala lösningen att edsförbindelsen skedde inte under vigningen utan i anslutning till den. Även den modellen skulle komma att praktise- ras i Sverige sedan Johan III föreskrivit att sådana förbindelser skulle göras, med bl a lydnadsförpliktelse till kungen. En stående punkt i 1600- talets kyrkolagsarbete var att praxis måste samordnas, så att edsformulä- ret blev ett och detsamma. Så blev det också. Med KL 1686 fastställdes en uniformerad lydelse av löftena och edsformulärets sammanfattande för- bindelse.
När edsformuläret fixerades för hela riket, fastställdes också att denna ed skulle avläggas inte bara i samband med utan under själva vigningsak- ten. Den nya modellen skulle ersätta den gamla i prästvigningsritualet i KO 157]. Meningen var att den nya HB 1693 även skulle innehålla en reviderad vigningsordning, men så blev inte fallet. Därmed uppkom situationen att det gamla alltjämt enda ritualet innehöll den gamla mo- dellen samtidigt som KL föreskrev den nya i regleringen av aktens hu- vuddrag. K0 och KL angav två modeller och båda utgjorde gällande ordning?
I praktiken löstes problemet med de två modellerna på olika sätt: den gamla följdes under vigningen, den nya i anslutning till Vigningsakten; eller den nya modellen fick ersätta den gamla, vilket mest svarade mot KLs mening; eller den gamla följdes omedelbart av den nya.3 Drygt
* Ang notiser för tiden före KOF 1561 Nyman l963 38ff. 3 Ovan 351ff. 3 Ritual med dessa tre modeller representerade i beskrivningarna i Kjöllerström 1971 253ff.
hundra år försenad kom den reviderade ordinationsordningen in i HB 181 l. Problemet med de båda modellerna löstes på ett för den revisionen typiskt sätt: de togs båda med. På så sätt tillgodosågs olika linjeri praxis samtidigt som man kunde nå uniformitetssyftet. I HB 1811 föreskrevs sålunda först KO-modellen, vilken reviderats för att bättre kunna före- nas med den därefter föreskrivna KL-modellen. Det är nu lämpligt att gå närmare in på dem.
2 Kyrkolagsmodellen
Riktas uppmärksamheten först mot det i KL fastställda edsformuläret, kan först noteras att aktstyckets text till längd överstiger vigningsritualets hela liturgiska text i övrigt. Enbart kvantitativt blev det dominerande. Den som ””med hand å den heliga bibel”” avlade sin ed offentligt inför biskopen ”lovar och svår vid Gud och hans heliga evangelium” dels att inte bryta läroenheten med kyrkan, dels att visa obrottslig trohet mot regenten och tronarvingarna och mot ””min biskop och andliga förmän”, dvs mot både världslig och andlig överhet. Lydnaden mot läran och överheten skulle också bevisas i ämbetsutövningen bland församlings- borna. Alltsammans sammanfattades till sist i kandidatens försäkran att ””detta allt. . . troligen [dvs troget] och efter min högsta förmåga oförsum- ligen efterkomma . . . så sant mig Gud hjälpe till liv och själ””.
KL-formuläret är ett magnifikt uttryck för stormaktstidens samhälls- syn och kyrkouppfattning. Eden hade dock inte mer än kommit ut förrän kritik satte in.4 En väsentlig förändring undergick den år 1829, även om det knappast kan hävdas att den mildrades. Det är inte förbindelsens tyngd som ändras, men adressaten förändras. Riksdagen drog nämligen konsekvensen av kungamaktens förändrade ställning efter revolutionen och tillkomsten av 1809 års regeringsform. Edgångens kungalojalitet er- sattes med trohet mot regeringsformen och statsmakterna. Samtidigt koncentrerades det textpartiet, på liknande sätt också avsnittet med lyd- nadsförpliktelsen mot ””mina förmän”.5
Om riksdagen tog initiativ 1829, gjorde det nyinrättade kyrkomötet detta ett halvsekel senare. Resultatet blev den gången ett år 1878 radikalt förändrat edsformulär? Karaktären av samhällskontrakt försvann nu
* Präst- liksom biskopseden hade fått en helt förändrad utformning under förarbe- tets slutskede inom kungens kansli och blev i den meningen ”'den största nyheten i 1686 års KL'” också för dem som deltagit i avslutande förhandlingar. Kjöllerström 1974 78. Om kritiken ibm 84ff. Denna gällde främst formuleringar, som medförde att landet strängt taget skulle fyllas av '”menederi”. Man önskade därför åtminsto- ne ””någon generell ordeform” varigenom de överdrivna försäkringarna skulle ”lindras”. 5 KK 1829-04-15(12), även i Kyrkolagen l686(1845) 456. * KK l878-10-25(42). Formulären hade satts upp av den kommitté som framlade 1873 års kyrkolagsförslag. Såsom en partiell reform hade 1878 års kyrkomöte hemställt, att de framlagda formulären skulle ersätta de gamla. Ur formell synvin- kel kan noteras att de nya infördes i administrativ ordning och inte på kyrkolags vag.
helt — ett av de många uttrycken vid den tiden för enhetssamhällets upplösning. Hela avsnittet om trohet och lydnad mot samhällets maktha- vare ströks.7 Kvar stod dels läroförpliktelsen, dels förbindelsen till lyd- nad mot ””kyrkans lag och gällande stadgar”. Såsom tidigare angavs detta innebära lydnad och trohet mot ””mina förmän”. Med utnyttjande av ord och vändningar i det gamla formuläret skapades nu också ett panorama av den kyrkliga, sociala församlingsvård till vilken prästen förband sig — innebörden av att visa ””mina åhörare trogen och beredvillig tjänst”. ””Detta allt””, kom sammanfattningen nu att lyda, ””vill och skall jag redli- gen och samvetsgrant efterkomma. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!”
När förbindelsen så radikalt förändrades till en trohetsed mot Svenska kyrkan, hade inte bara prästeden utan edsinstitutet som sådant kommit i gungning. Det ena skälet var att det gamla rättsinstrumentet med ämbets- eder av präster, läkare, militärer osv ersattes av nya former av anställ— ningsavtal. Prästedsreformen 1878 måste ses i det sammanhanget; sam— hällsorgan hade inte längre behov av eden som därför blev en kyrklig angelägenhet. Men just en sådan kyrklig prästed hade börjat att starkt ifrågasättas. Från vissa håll kom en ibland häftig kritik mot att överhu- vud svärja ”vid Gud och hans heliga evangelium” och att avsluta förbin- delsen på edvis (””Så sant . . .””). Frågan om kyrklig edgång blev en följe- tong i kyrkomötena tills motståndet slutligt bröts vid 1893 års kyrkomöte. Frågan var inte, om statsmakterna skulle acceptera prästedens avskaf- fande — det hade regering och riksdag egentligen gjort genom att accep- tera 1878 års edsformulär. Frågan var om kyrkomötet kunde avstå från den kyrkliga eden. Ännu i kyrkomötet 1888 förklarades att Svenska kyr- kan vid denna tid skulle ””mindre än någonsin kunna umbära” prästeden, denna ””betydelsefulla garanti för upprätthållande av den kyrkliga ord- ningen”.8 Vid nästa kyrkomöte fem år senare ansåg en bred majoritet att edgången var umbärlig. Sedan motståndet fallit, kom edsformuläret om- gående att upphävas genom särskild lag 1893.9 Det finns en viktig förkla- ring till omsvängningen i kyrkomötet. Den måste tas upp, men dessförin- nan skall den äldre förbindelsemodellen behandlas.
3 Kyrkoordningsmodellen
Som inledningsvis nämndes innehöll KO 1571 vigningsfråga, löften och försäkran. Bearbetad intogs denna form i HB 1811, där den omedelbart följdes av KL-modellen. Det kan räcka med att anställa en jämförelse
7 Den enda resten är att prästen skall ””med lära och efterdöme förma- na . . . åhörare . . . till inbördes kärlek, undersåtlig trohet samt en god, fridsam och ärbar umgängelse”. 3 Kyrkomötet 1888 KLU 19. 9 Kyrkomötet 1893 KLU 13, prot 249ff, beslut 269f med röstetalet 38-15. Upphä- vandet fullbordat på kyrkolags väg genom lag 1893-11—10(86).
genom att placera den gamla och den reviderade textversionen sida vid sida:
KO 157]
HB 181]
Vigningsfrågan
Viljen [ då nu uti Gud den helga Trefal- dighets namn taga vid denna tjänsten och ämbetet?
Förklarar I eder villiga att det dyra pre- dikoämbetet med alla dess plikter eder åtaga?
Löftesfrågorna
Och viljen I vinlägga eder därom att det må rätt och värdeliga Gudi till äro och hans församling till godo brukat varda?
Viljen I ock alltid stadeliga bliva vid rena Guds ord och fly all falsk och kåt- tersk lärdom?
Viljen ] desslikes så skicka edert lever- ne att ] given god exempel ifrån eder och ingen förargar?
Förplikten l eder att åt detta ämbetets utövning uppoffra alla edra själs— och kroppskrafter?
Förplikten 1 eder att enligt Guds ord predika försoningens lära till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning?
Förplikten ] eder att genom Guds ord vara andra till efterdömen i rättsinnig- het och dygd?
Viljen I ock alltid söka allmännelig landsfred och förskaffa lydno och hör- samhet mot ordentlig överhet, så myc- ket eder står till görandes?
Edsformuläret Försäkran Edgångens slutord Kandidaten : Kandidaten :
Allt detta vill jag med Guds nåd och hjälp gärna göra.
Detta allt vill och skall jag redligt och samvetsgrant efterkomma. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.
Biskopen: Biskopen: Gud tröste och styrke eder härtill alltid. Gud allsmäktig styrke och hjälpe eder Amen. att allt detta hålla.
Det finns ingen anledning att gå in mer i detalj på skillnaderna. Den viktigaste är självfallet att KO-modellen blivit ett preludium till edsfor- muläret. Det förklarar att det sista KO-löftet ströks 181 1, ty den saken var rikligt tillgodosedd i KL-formuläret för eden. Intressantare är därför att övriga frågor bevarats, ty de var också i rikt mått representerade i edsfor- muläret. Men vid överföringen har de nyktra och prosaiska KO-formule- ringarna ersatts med den dåtida fromhetens språk och teologiska ut- tryckssätt. Påpekas bör också den innehållsförändring termen ”prediko- ämbete” undergått. [ HB 1811 har termen blivit synonym till ”prästämbe- te”, om den inte bara innebär prästens uppgift att ””predika försoningens lära”. Den förskjutningen fanns för övrigt mycket tydlig redan i KL- formuläret för edgång. Förpliktelsen till läroenhet med kyrkan inrymde en beskrivning av bekännelsen och bekännelseskrifterna. Den innefatta- de också förpliktelsen att följa läran i förkunnelse och undervisning ochi
uppgiften att ””utdela de högvärdiga sakramenten”, som alltså kommit att uppfattas som en bland andra uppgifter vid sidan om predikouppgiften.
När ordinationsordningen underkastades revision på l800-talets mitt, kom den även att omfatta detta parti. I detta som i annat är restaurerings- arbetets tendens att så långt som möjligt knyta an till traditionen före HB 1811. En klar gräns för ambitionerna satte givetvis föreskriften om ed- gång, vid denna tid enligt 1829 års formulär. Utformningen av KO-mo- dellen som den blev i HB 1868 har sitt intresse. Det intressanta kommer dock bäst till uttryck, när man jämför den reviderade utformningen med den starkt förändrade lösningen i HB 1894. Med den saken förhåller det sig på följande sätt.
4 Kyrkomötesmodellen 1893
På tal om KL—modellen för edgång markerades tidigare, att kyrkomötet hastigt bestämde sig för att låta prästeden i 1878 års version försvinna. Till det anmärkningsvärda hör att kyrkolagsutskottet föreslog detta utan att ge någon som helst motivering. En del av förklaringen är, att en kyrkolagskommitté två år tidigare framlagt ett förslag i den riktningen. Riksdagen hade för sin del godkänt saken, som kyrkomötet nu alltså förklarade sig inte ha något att erinra mot. Lösningen innebar, att ordi- nander skulle ””i stället för ed avlägga ett högtidligt löfte av den lydelse kyrkohandboken innehåller”, som det hette i förslaget som blev lag. En sådan ””lydelse” hade också införts i HBF 1891 såsom förslag ””i händelse prästeden borttages”.'" För detta gick kyrkomötet 1893 in. Det fanns rentav ett förslag att hela HB-frågan skulle uppskjutas med undantag just för detta ””högtidliga löfte””.ll Förklaringen till denna kyrkomötets om- svängning är, att detta ”löfte”” innehöll allt som ”eden” i 1878 års version upptagit. Om den saken var alla ense. Det var också skälet till att det fanns såväl förespråkare som motståndare till reformen. Tillskyndarna ansåg lösningen utmärkt, ty man kunde ””omöjligen finna någon skillnad varken i sakligt innehåll eller förbindande kraft”. För en del var det ett sakligt eller åtminstone ett formellt hinder mot att anta förslaget. Om löftesformuleringen nämligen innehöll ””med ett ord: eden”, varför skul- le den då inte fortfarande kallas ed? I varje fall måste löftesformulering- en ändras av det skälet att lagen om edens upphävande uttryckligen angav, att eden skulle ersättas med ett löfte. ””Man måste tillse att innehål- let verkligen blir ett löfte”.'2
'" Lagen n 9. Lag- och HB-förslagen hade vuxit fram under samråd mellan hand- bokskommittén och en kyrkolagskommitté (Helander 1939 248, Eckerdal 1970 124ff) i vilken bl a Gottfrid Billing ingick, På begäran hade han från Ullman fått förslaget till prästvigningsritual. Helander 1939 229 n 14, 616 n 8. Förslaget i HBF 1891 återkom oförändrat i HBF utom på en punkt (se nedan n 14). " Kyrkomötet l893 PL 1 — som utan särskilt påpekande tillstyrker detta förslag — innehöll reservation av Gottfrid Billing, som gick ut på att man skulle anmäla till K Maj:t att HBF måste bearbetas ytterligare men att man inte motsatte sig utan godkände ””formuleringen av det högtidliga löfte vilket . . . skulle . . . avläggas i stället för ed”. '3 Citaten ur debatten om utbytet (n 9) resp den föreslagna löftesformuleringen i Kyrkomötet 1893 prot — i tur och ordning — 250 (biskop Ullman), 251 (biskop NIOH Lindström), 268 (rektor J H Bergendal) samt ang just löftesformuleringen 703 (förra statsrådet Gunnar Wennerberg).
Utgången blev som redan nämnts, att lagförslaget godkändes med bred majoritet. Förslaget till ””högtidligt löfte”” ] HB antogs utan votering ens. Den verkliga förklaringen är alltså den, att edsformuläret och den i lag föreskrivna edsformen avskaffades sedan edsformuläret förts över till prästvigningens löfte, som alltså nu skulle vara ett ””högtidligt löfte””. Rättsligt ersattes en text av kyrkolags natur med samma text fastställd på administrativ väg.]3 I ett historiskt perspektiv innebar lösningen, att 1811 års försök att förena K0- och KL-modellerna nu fullföljdes. Resultatet blev otvivelaktigt ””en högtidlig ed”. Kyrkomötesmodellen kan lämp- ligen anföras jämte restaureringslösningen i HB 1868.
HB 1868 Kyrkomötet 1893
Vigningsfrågan
Förklaren l eder villiga att i den heliga Treenighetens namn det dyra prediko- ämbetet eder åtaga?
Förklaren l eder villige att i den heliga Treenighetens namn åtaga eder det dyra predikoämbetet och förvalta det Gud till ära och själar till salighet?
Löftesfrågorna
Viljen I vinlägga eder därom att detta ämbete må i alla stycken rätt och vär- digt Gud till ära och själar till salighet av eder förvaltat varda?
Viljen I alltså städse förbliva vid Guds rena ord, fly all falsk och kättersk lär- dom, Jesum Christum enligt Guds ord rätt predika och de heliga sakramenten efter hans instiftelse utdela?
Viljen I desslikes så ställa edert leverne att det varder de trogna en eftersyn och ingen förargar.
Viljen I städse förbliva vid den rena evangeliska läran sådan den, grundad i Guds ord, det gamla och det nya testa— mentets heliga skrifter, genom den oförändrade Augsburgiska bekännel- sen och Uppsala mötes beslut av år 1593 är antagen och förklarad, så att I varken uppenbarligen förkunnen och utspriden eller hemligen främjen där- emot stridande läror?
Viljen I ock vid utövningen av präst- ämbetet efterleva kyrkans lag och gäl- lande stadgar, bevisa edra förmän skyldig lydnad och troget efterkomma vad eder är ålagt; förmana edra åhöra- re till gudaktighetens övning och bevi- sa dem trogen och beredvillig tjänst; om de fattiga, sjuka och värnlösa bära kristlig omvårdnad samt bedrövade och bekymrade hjärtan av den nåd Gud förlänar hugsvala och upprätta?
Viljen I desslikes så ställa edert leverne att det varder de trogna till föredöme och ingen till anstöt?
'3 De nya löftena separat auktoriserade genom KC 1893—11—O9(89). De inredigera- des samtidigt i den av kyrkomötet antagna reviderade HB som auktoriserades efter ett redigeringsarbete. Mellan den godkända och i tryck utgivna stadfästa versionen av löftena i cirkulär och i HB 1894 finns en del differenser. Helanrder 1939 26lff.
Försäkran Äinbelsed Försäkran Kandidaten: Kandidaten: (Edgångens slutord ovan 5 369 och 370, Allt detta lovarjag, NN, inför den all- högerspalten.) vetande Guden och med den stora rä-
kenskapsdagen för ögonen att redligt och samvetsgrant med Guds nåd och hjälp efterkomma.
Biskopen: Biskopen: Gud allsmäktig styrke och hjälpe er att Gud allsmäktig styrke och hjälpe er att allt detta hålla. hålla dessa löften.”
Först några ord om 1868 års utformning (ovan 372). I detta fall innebar restaureringsprincipen, att redaktörerna i 1811 års text (ovan 370) dragit in formuleringar ur texten i KO 1571 (ovan 370) såsom korrigering eller komplettering. Kompletterande införs i vigningsfrågan hänvisningen till Guds namn. I den första löftesfrågan hade det nog varit KO-uttrycket ”vinnlägga eder” som föranlett 1811 års tal om total uppoffring i den tjänst vars syfte inte längre angavs. 1868 användes KO-lydelsen komplet- terad med en sammanfattning av versionen 1811. I den andra löftesfrå- gan åter citerades först KO-frågan, därefter tillfogades en korrigerad version av 1811 års lydelse: att ””predika försoningens lära” blev att ””rätt predika . . . Jesum Christum”, därtill satsen att rätt ””de heliga sakramen- ten utdela”. Det juridiskt-moralistiska perspektivet 1811 dämpades kraftigt, främst genom att ””Förplikten I eder” blev ”Viljen I””. Men indi- vidualismens och idealismens fromhetsperspektiv bevarades, även ge- nom korrigeringar av KO-texten. Att ämbetet genom tjänsten skulle bli ”rätt och värdeliga . . . hans församling till godo brukat” korrigerades till . . själar till salighet av eder förvaltat”. Att präster genom livsföringen ””given god exempel” klingade för prosaiskt 1811 men också 1868; de skulle bli ”de trogna en eftersyn”.'S Liksom 1811 bör den viktigaste för- klaringen till att den sista KO-frågan med dess samhällsperspektiv inte togs med vara, att detta var välrepresenterat i edsformuläret också i 1829 års version. Men då perspektivet utmönstrades 1878, inträdde en ny si- tuation. Vare sig 1893 eller senare har det perspektivet dragits in igen. Om 1868 års utformning kan sammanfattande sägas, att restaureringssträvan här de facto innebar att 1811 års form och karaktär bevarades, om än riktad med uttryckssätt från KO 1571.
Lösningen 1893 har redan övergripande behandlats. Det kan nu kon-
” I biskopens votum tillönskades kandidaterna Guds kraft ””att allt detta hålla”, varvid pronominet närmast syftar på eden/försäkran. Kritik mot att ed inte blev ersatt med löfte (cf Wennerberg n 12) har förmodligen bidragit till ändringen i HBF 1893, varigenom satsen blev: ”att hålla dessa löften”. Därmed blev formule- ringen densamma som i ritualen för biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation. I dessa åter fanns emellertid inte som i prästvigningsritualet en sammanfattande förbindelse efterlöftesfrågorna. Den förbindelsen hade avskaffats i samband med att eden togs bort ur dessa ritual genom KF l884-05-l6(20). l HBF 1891 och 1893 väcktes inte förslag att i dem återinföra KO-modellens sammanfattande försäk- ran '5 Ang uttrycket ”förarga” se nedan n 20—21.
stateras, att vigningsfrågan även fick överta innehållet i den första löftes- frågan. Den senare har nu blivit ett helt ordagrant citat av läroförpliktel— sen i 1878 års edsformulär. En motsvarande funktion hade tidigare den andra löftesfrågan. Denna har nu istället blivit ett citat av edsformulärets andra eller återstående del sådan saken utformats i den så att säga för- kyrkligade edsupplagan l878. ”Förkyrkligandet” gick 1893 längre. 1 det eljest ordagranna citatet utelämnades satsen, att ””gudaktigheten” skulle övas av ”åhörare” och präst ””uti inbördes kärlek, undersåtlig trohet samt en god, fridsam och ärbar umgängelse”, dvs också till vardags. Den av— slutande försäkran är allmänt en nyformulerad motsvarighet till KO- formeln. Men den egentliga förlagan är återigen edsformuläret. AVSlut- ningsformeln (””Detta allt . . .””) citeras, men dess sista sats (””Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ””), som ansågs anstötlig, har dragits h0p till ””med Guds nåd och hjälp”. Samtidigt har edens inledningsfras (”'. .. lovar och svår vid Gud och hans heliga evangelium”) i bearbetad form fogats in (”lovar . . . inför Gud den allvetande och med den stora räken- skapsdagen för ögonen”). Edsformuläret har alltså bokstavligen talat konserverats och bestämt utformningen av såväl vignings- som löftesfrå- gorna och den avslutande försäkran.
Den 1893 fullbordade sammansmältningen av de två gamla modeller- na ledde till en tredje med en egen karaktär. Påfallande är utförligheten, där avsnitten ter sig som paragrafer i lagstil. Men det verkligt karakteris— tiska är det prästideal som framträder. Prästen vigs inte längre för att som ämbetsbärare tjäna i Guds kyrka utan tar emot ämbetet för att förvalta det, ett ämbete som i sin tur framstår som identiskt med kyrkans hela sändningsuppdrag. Innehållsligt är det ett mycket stort avstånd mellan KO-modellens realistiska riktmärken för tjänsten och kyrkomötesmo- dellens väldiga panorama över allt prästen skall bestyra. KO-modellens prästbild är trivial under jämförelse med denna nya. För att travestera Cervantes” beskrivning av en annan gestalt: prästen framstår här som den ensamme riddaren av den andliga skepnaden.
5 Kyrkomötesmodellens konsolidering
Det är väl känt att lundabiskopen Gottfrid Billing i samverkan med sin son Einar Billing tog upp frågan om läroförpliktelsens utformning och fick kyrkomötet 1903 med sig på en omformulering. Ett tecken så gott som något på att kyrkomötesmodellen för ””en högtidlig ed” verkligen också uppfattades så var, att den från edsformuläret ordagrant övertagna läroförpliktelsen drev fram betänkligheter bland prästkandidater. Upp- märksammad på detta drev då Gottfrid Billing genom vad han ansåg vara en bättre formulering av ett oförändrat innehåll.16
”) För detta och det följande Pleijel 1968 l33ff. Den ibm 141 med n 35 nämnda agendan är Agende fiir . . . Sachsen 1880. Den som förlaga använda texten åter- finns ibm 131. En väsentlig upplysning är att den tyska löftesformuleringen inte gäller en bland flera frågor utan vigningsritualets vigningsfråga med försäkran, enligt tysk evangelisk tradition en enda fråga (ovan 190, 205 etc). Försäkran är ibm rubricerad ”'Gelöbnis(löfte)””, men i enlighet med edsinstitutets formkrav avslutas försäkran med handslag. — Citaten i det följande från Gottfrid Billings motion och plenaryttrande i Kyrkomötet 1903 motion 1 resp prot ll7ff. Cf härtill Pleijel 1968 146ff.
Den distinktionen var alls inte taktiskt dikterad. Syftet med aktionen var att kyrkans bekännelse av alla och därmed också präster måste tiller- kännas ””auktoritet, men icke juridisk utan evangelisk” —— ungefär på det sätt Jesus till skillnad från fariséerna såg på sabbatsbudet. Det Billing argumenterade för utgjorde motsatsen till såväl en lagisk som en löslig inställning. Men enligt Billing gav den gamla formuleringen av löftet stöd åt en lagisk syn. Till sin lydelse, som ”påminner om ett stycke straff- lag”, gav den intrycket, att bekännelsen vore en ”antagen”” codex, ””en samling av så eller så många läropunkter”. Allvarligt var, att den ställde bekännelseskrifterna över eller jämte Skriften och i varjefall inte klart uttryckte Skriftens supremati.
De som prästvigdes, underströk Billing, ””koras och utsändas . . . till församlingens uppbyggelse på hennes allraheligaste tro””. ””Ett löfte om trohet mot kyrkans bekännelse” var riktigt, men bekännelsetroheten måste formuleras riktigare. Bekännelseskrifterna fick inte ges vare sig en högre eller lägre rang än såsom vittnesbörd om kyrkans tro så som kyr- kan tillägnat sig denna och så som hon ””fortskridande” måste ””på livser— farenhetens väg under ledning av Herrens Ande tillägna sig alltmera av Guds i Skriften givna uppenbarelse”. Arten av ””bekännelsens förbindan- de makt”” uttrycktes enligt Billing bäst genom att man i prästlöftet bruka- de ”de ordalag, som användes av våra bekännelseskrifter själva”.”7 I det förslag lundabiskopen framlade fanns emellertid inte alls något citat ur dessa men väl en begreppsapparat. I stället för att tala om storheterna ”Skriften” och ”bekännelsen” förordade han, att man refererade till ””Guds ord”” såsom ”givet” i Skriften och omvittnat i ”bekännelseskrifter- na”, och att man talade om ämbetsbärarnas uppgift att ””rent och klart” förkunna detta ord. Den nya och år 1903 genomförda formuleringen av läroförpliktelsen kan med fördel läsas under jämförelse med dels ur- sprungsversionen i KO 1571, dels 1893 års ifrågasatta version.
K yrkomätesmodellen 1893 K O-modellen 15 7]
Viljen I städse förbliva vid den rena evangeliska läran sådan den, grundad i Guds ord, det gamla och det nya testa- mentets skrifter, genom den oföränd— rade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593 är an- tagen och förklarad, så att ] varken up- penbarligen förkunnen och utspriden eller hemligen främjen däremot stri- dande läror?
Viljen I ock stadeliga bliva vid rena Guds ord och fly all falsk och kättersk lärdom?
Omformuleringen I 903 Viljen [ efter bästa förstånd och samve- te rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrif- ter därom vittna?
Då lundabiskopens svärson Edv Rodhe två decennier senare kommente- rade saken, menade han att ””ett juridiskt klingande moment” fick ””en betydligt mera tillfredsställande lydelse””.'8 ””Det liturgiska missgreppet”
” I motionen citerades direkt de två sista styckena i konkordieformelns inledning. Iden texten finns otvivelaktigt den sak Billing angav, däremot inte, såsom man får intrycket, ”de ordalag” som han föreslog för löftesformuleringen. För dessa är snarare den sachsiska försäkran (n 16) förlaga. ”* För detta och det följande Rodhe 1923 466f.
blev avlägsnat, men ändå hade ett närmande till KO-lydelsen varit ”allra lyckligast”. Där var formuleringen ””enklare”” ansåg Rodhe. Man kan kanske uppfatta det så: där saknades en teologisk nomenklatur, som brukades 1903 och som i varje fall inte är omedelbart tillgänglig.
Rodhe var alltså inte entusiastisk över omformuleringen. Han anmäl- de i samma sammanhang kritiska synpunkter också på andra delar av kyrkomötesmodellen. Bara ett par år senare medverkade han vid utarbe- tandet av HBF 1926. I detta har inte en bokstav ändrats i partiet. Sekel- skiftesmodellen (1893 + 1903) trycktes om oförändrad. Via HBF 1938 och HBF 1941 har den förts vidare till HB 1942. Dess ställning hade konsoli- derats.
Konsolideringen har inte uteslutit vissajusteringar, vilka dock under- strykerjust att modellen konsoliderats. Den 1893 kombinerade vignings- och första löftesfrågan bevarades 1942, likaså den nyss behandlade läro- förpliktelsen. I vigningsfrågan kallas dock prästämbetet inte längre ””det dyra” (1811); nu används attributet ””det heliga”, som inte längre är knu- tet till Treenigheten. Låroförpliktelsens formulering åter hade fått en så stark position, att det ansågs omöjligt att här eller på någon annan punkt göra ett tillägg. Vid slutbehandlingen i kyrkomötet 1941 uppdagades nämligen att sakramentsförvaltningen saknades i uppgiftskatalogen, men korrigering var utesluten.19 Den följande långa och alltomfattande löftesfrågan från edsformulärets senare del blev nu (HBF 1938) uppdelad på två frågor, för övrigt i omkastad ordning. Tanken att göra dem ”korta— re och mindre juridiskt formulerade” fick ett modest uttryck från början, ännu blygsammare i HB l942. Ändringarna inskränker sig till att uttryck- et ””församling” nu fått ersätta ””edra åhörare” och att formuleringen ””kyrkans . . . gällande stadgar” blivit . . ordning”.
I den sista och avslutande frågan kunde en av två föreslagna ändringar (HBF 1938) genomföras. Prästens uppgift att vara ”föredöme för de tro- ende” vidgades betydligt till: ””för var man””. Däremot fick motsatsparets andra led oförändrat lyda: ””ingen till anstöt”. Det uttrycket hade införts 1893 som ersättning för det äldre ””ingen förargar”, som visserligen kon- serverats i kyrkobibeln men förlorat den gamla innebörden av att inte skada eller förleda någon.20 1917 års bibelöversättning valde uttrycken
'” Kyrkomötet 1941 prot 5:l l6ff passim i debatt om prästvigningsbönen (ovan 363 med n 50). Från olika utgångspunkter konstaterade biskop Gustaf Aulén, direktor Manfred Björquist samt prosten Albert Lysander att chansen att nämna sakra- mentsförvaltningen i detta ritual var att beröra den i bönen. I utskott och to m i slutplenum liksom efter mötet sökte man lösningar (ovan 363 n 50). Att föra in ledet i löftesfrågorna kom tydligen inte på frågan: enligt Auléns uttalande i debat- ten var det för sent att reparera skadan. 3" I NT finns två helt olika skandalon-tankegångar: Kristus som stötestenen för dem som inte tror (t ex Rom 9:32f, 1 Kor 1:23) och människor som ställer sig i vägen, förleder (t ex Matt 18:6f, 2 Kor623). 1 NT 1526 och följande översättningar brukades genomgående termen ””förargelse/förarga". För den senare innebörden krävdes förklarande kommentarer redan i t ex Fjellstedt 18733 3:74, 488. I prov- översättningen 1883 (””normalupplagan”) och i bibelöversättningen 1917 använ- des i Matt-perikopen ””förförelse/förföra”, i NT 1981 däremot ””förförelse” men "förleda”. Detta har förmodligen skett därför att den i och för sig gamla tendensen förstärkts, så att särskilt verbet fått enbart sexuell innebörd. Samtidigt hänvisas till
SOU l985:48 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 377 ””förförelse”, ”anstöt” eller ””stötesten”. Det sistnämnda uttrycket bruka- de ärkebiskop Eidem i HBF 1938, men det avvisades under hänvisning till — bibelöversättningenzI Istället för att söka ett bättre begrepp återin- fördes ””anstöt””-uttrycket.
Detaljinventeringen bekräftar att 1893 års modell för ””en högtidlig ed” konsoliderats. Visserligen har i synnerhet läroförpliktelsen omformule- rats(l903), men konceptionen är likväl given. Det prästideal som teckna- des i 1893 års utformning finns i den alltjämt brukade ordningen: den ensamma riddaren av den andliga skepnaden. Den bilden, kan det tilläg- gas, får ännu skarpare drag genom att frågorna följer direkt efter assi- stenternas ””bibelord”, som i det breda urvalet 1894 och än mer 1942 alla skall anses handla om ””helgden av detta kall”, inte kyrkans utan prästens
uppdrag.
7.2. Biskopsvigningens liturgiska tradition
7.2.1. Den konservativt reformerade vigningsordningen Vägen via kyrkoordningsförslaget 1561 till kyrkoordningen 1571
7.2.1.1 Ritualversionerna i KOF 1561 och KO 1571
De äldsta i sin helhet kända svenska evangeliska ritualen för biskopsvig- ning finnsi KOF 1561 och KO 1571.' Läget är detsamma som ifråga om prästvigningen. Den jämförelsen är befogad också av det skälet, att de båda typerna av vigningsritual till struktur och innehåll är tvillingar. Det påståendet gäller dock i första hand om utformningen i KO 1571. Präst- vigningsritualet är på det hela taget detsamma i KOF och KO. Ritualet för biskopsvigning har däremot undergått förändringar på vägen från KOF till KO. En tablå illustrerar förhållandet:
Biskopsvigning K OF Biskopsvigning K 0 Prästvigning K 0 ( K OF) (Före mässan): (Före mässan): (Före mässan): Böneinbjudan Böneinbjudan Bön Bön Bön
— Veni sancte Spiritus — litanian — Veni s Sp litanian — ””kollekterna” — litaniakollekta — kollekten lit-kollekta — bön ””för lärarna” — bön””för lärarna”
Presentationen
ordet "stötesten” i uppslagsdelen. För 2 Kor-ställets gamla ””förargelse giva” sattes 1883 ””giva anstöt", 1917 däremot ””vara till anstöt”, vilket också — utan någon hänvisning — brukas i 1981 års översättning. — Då prästlöftet fick det nya uttrycket ””anstöt” torde 2 Kor-översättningen 1883 vara källan.
3' Så yttrandet från biskop Edv Rodhe med motiveringen, att Kristus var och skulle vara ”stötesten”. Kyrkomötet 1938 K Maj:ts skrivelse 7 244. ' KOF1561 165ff, KO 1571 169ff.
Biskopsvigning K OF
Läsningar — 1 Tim 3:1—7 — Luk 12:42—48
— ””liten förklaring”
Vigningsfrågan
— Votum (Gud tröste och styrke dig alltid. Amen.)
Handpåläggning och bön: — Fader vår — Bönen ””för lärarna”
Mässans introitus (Nu bedje vi den helge And)
Biskopsvigning KO
Läsningar — 1 Tim 3:1—7 — Luk 12:42—48
— ””liten förklaring”
Vigningsfrågan (Ny) vigningsfråga Fyra löftesfrågor Försäkran
— Votum (Gud tröste . . .)
Credo
— ””Bekänn din tro””
— Nicaenum
_ Votum (Härtill och allt gott styrke och tröste dig alltid Herren Gud. Amen.)
Kör (Sint lumbi vestri) Handpåläggning och bön: — Fader vår
—— Luthers vigningsbön
Mässans introitus (Nu bedje vi . . . )
Prästvigning K 0 ( K OF)
Läsningar — 1 Tim 3:1—7 — Tit ], Apg 20
— (annan) ””liten förklaring”
Vigningsfrågan Fyra löftesfrågor Försäkran
— Votum (Gud tröste . . .)
Vigningsformeln
Handpåläggning och bön: —— Fader vår
— Luthers vigningsbön Sändningsorden (l Petr 5) Mässans introitus (Nu bedje vi . . . )
I inledningspartiets bön har prästvigningsritualet alternativformer, vilka var för sig ingår i KOF- resp KO-ritualen för biskopsvigning. KOF- versionen är typiskt reformatorisk, KO-versionen en evangeliskt omfor- mad medeltida tradition. KO-ritualets bön ””för lärare””, använd också vid prästvigning, utgör ett tillägg till KOF-versionen på denna punkt. Läsningarna utgörs i alla tre ritualen av en gemensam epistel, 1 Tim 3 (””Det är ett fast ord: om någon begärer ett biskopsämbete, han åstundar en god gärning . . . ””), följd vid biskopsvigning i både KOF och KO av evangeliet Luk 12:42ff med dess utläggning om att vara satt som trogen ””skaffare” åt sin Herres husfolk och om att inte vara det. Vigningsfrågani KOF och KO är helt enkelt, om electus detta ””göra vill””. På denna punkt sväller KO-ritualet, som tillfogar prästvigningsritualets vigningsfråga — med uttrycket ”prästaämbete” utbytt mot ”biskopsämbete” —— och fyra Iöftesfrågorsamt försäkran. Utvidgningen skulle kunna uppfattas som en anpassning till medeltida tradition. Det är den naturliga förklaringen också till det i KO tillagda Credo-partiet just för biskopsvigning. Själva vigningshandlingen har samma struktur i KOF— och KO-ritualen för biskopsvigning. I dessa finns inte motsvarigheten till prästvigningens vigningsformel, inte heller sändningsorden. På två punkter finns skillna- der mellan versionerna för biskopsvigning. KO inleder vigningshand- lingen med responsoriet Sint lumbi vestri praecincti (Luk 12:35f) om tjä—
nare som med omgjordade länder väntar sin Herre. Sången är en pen- dang till evangelielektionen ur samma kapitel, i medeltida tradition dock knuten mest till prästvigning. Ordinator och ””de andra biskopar[-na], om flera är tillstädes” (KOF), eller ”ordinator samt med de andra biskopar, eller präster, som vid handena äro” (KO) ””lägger . . . händerna på electi huvud och läs[-er] överljutt Fader vår . . . och därtill . . .. kollekten” (KOF). Olikheten består i valet av vigningsbön. KOF anger den bön ””för lärarna”, som i KO hör till det inledande bönepartiet. Som vigningsbön har KO istället samma version av Luthers vigningsbön som KOF och KO anger för prästvigning. Omedelbart därefter och som övergång till mäs- san —— där den nyvigde kommunicerar ””först ibland andra”” — ””sjunger kören” Andesången ””Nu bedje vi den helge And”, en medeltida leis som i svensk version är känd från 1536.
I detta sammanhang är det inte nödvändigt att dra upp detaljfrågor i biskopsvigningens ritual. Det krävs emellertid en diskussion av några frågor som underlag för en karakteristik av ordningen för biskopsvig- ning i den svenska reformationstiden. Först kan uppmärksamheten fäs- tas vid frågan, varför biskopsvigningens ritual förändrats så pass mycket på vägen från KOF1561 till KO 1571 samtidigt som prästvigningsritualet kunde tas över oförändrat. En andra fråga som behöver tas upp är, varför vigningsformel finns vid prästvigning såväl 1561 som 1571 men inte vid biskopsvigning, inte ens i KO-versionen som i övrigt fått element som hört till prästvigningen. Båda typerna av frågor har ventilerats i forsk— ningen, och svaren har betydelse för tolkningen av biskopsvigningens karaktär och innebörd.
7.2.1.2 Liturgiska utvecklingslinjer för biskopsvigningens ritual
Mer än alla andra har Sven Kjöllerström undersökt de knippen av pro- blem som rör biskoparnas ställning, biskopstillsättning och —vigning un- der i första hand reformationstiden. Han har bl a visat, att Laurentius Petri, som utarbetade KOF och KO, såsom ärkebiskop från 1531 till sin död 1573 själv vigt biskopar med säkerhet enbart vid två tillfällen, år 1532 och år 1536. Gustav Vasa (—1560) gick under 30-talets slut med tyska medhjälpare in för ett kyrkoorganisationsprogram av tysk modell, som bl a innebar att biskopar skulle avskaffas. Ett viktigt skäl var otvivelak- tigt att ärkebiskopen vägrade att fungera som kungens redskap. Gustav Vasa liksom Erik XIV (1560—68) förordnade istället utan föregående val för biskops funktioner personer, som under några år kallades seniorer, sedan ordinarier eller superintendenter, av kungen placerade i nybildade men också gamla stift. Till programmet tycks ha hört att ordinarierna inte skulle vigas. Enbart i ett fall (Skara 1544) är det belagt att ordinarien inte var vigd, eftersom denne mot sina protester av kungen tvingades att utan att själv vara vigd för sitt uppdrag ordinera präster. Det finns emellertid också belägg för att ordinarier, som med åren blev ganska många, fak- tiskt har vigts. Återigen är det dock bara fråga om belägg som rör ett enda tillfälle: år 1554 vigdes två ordinarier för de båda finska stiften, inte av ärkebiskopen som var i kungens onåd utan av Strängnäsbiskopen Botvid Sunesson. Nästa kända vigningstillfälle inträffade år 1575 under nya
förhållanden. Då var Laurentius Petri död och då hade Johan III satt sig på tronen.
De med säkerhet kända vigningstillfällena mellan 1531 och 1575 är alltså enbart 1532, 1536 och 1554. Efter sina undersökningar drar Kjöl- lerström slutsatsen, att det är osannolikt att några andra biskops- eller ordinarievigningar skulle ha skett utöver dem som är belagda.Z I så fall kan man inte tala om någon vigningssed eller -tradition på samma sätt som ifråga om prästvigning. Prästvigningar pågick kontinuerligt under hela perioden. Biskopsvigningar inträffar generellt mera sällan. Om de därtill i stor utsträckning var inställda, kan man inte tala om någon sed eller någon kontinuitet. Detta skulle kunna förklara, att särskilt KOF- ritualet men även KO-versionen bröt så pass kraftigt med medeltidstradi- tionen. Det skulle innebära att trycket var större ifråga om prästvigning- ar, för vilka traditionen med löften, försäkran och vigningsformel beva- rades, om än evangeliskt omformad. Ett sådant tryck fanns inte ifråga om biskopsvigningar. Visserligen infördes löften och försäkran i KO- versionen, men också i denna kunde vigningen på Luthers vis ske utan vigningsformel men genom bön och handpåläggning.
Den antydda förklaringsmodellen går stick i stäv mot Kjöllerströms resultat. Särskild vikt fäster han vid avsaknaden av vigningsformeln, enligt honom det centrala uttrycket för att biskop eller ordinarius icke vigdes till ett särskilt ämbete. Den vigningsformel som måste finnas vid prästvigning kunde inte förekomma vid biskopsvigning. ””Det fanns en- ligt evangelisk uppfattning endast ett ämbete: predikoämbetet. Som prästvigd var den blivande biskopen innehavare av detta ämbete”, po- ängterar Kjöllerström. Den saken skulle också förklara en anvisning i KOF —— inte i KO - enligt vilken prästvigningsritualet kunde brukas vid biskopsvigning, om den utnämnde inte tidigare ””varit i prästaämbetet”.J Som för Gustav Vasa skulle alltså prästvigningen vara den enda vigning- en för ärkebiskopen, varför biskopar och ordinarier helt enkelt inte kun- de motta någon särskild vigning. Var kungens inställning klart kyrkopo- litiskt motiverad, skulle ärkebiskopens vara lika klart teologiskt grun- dad. Man kunde inte vigas till det som inte fanns. ””Skillnaden går hos honom mellan prästvigda och icke-prästvigda”, inte mellan präster och biskopar (ordinarier). Den poängen skulle vara uttryckt också i det att löftesfrågorna och försäkran i KO-ritualet är just prästvigningens.4
Om det förhåller sig på detta sätt, måste man fråga, varför Laurentius Petri överhuvud tog med ritual för biskopsvigning i såväl KOF som KO. Det kunde inte bero på slentrian: han hade kanske inte själv vigt bisko- par på ett kvartssekel, när han redigerade KOF. Sju år tidigare hade visserligen en vigning skett, men den hade utförts av kollegan i Sträng- näs.5 Innan frågan om ärkebiskopens syn på biskopsvigningen kan tas
3 Främst Kjöllerström 1965 20ff. 3 Ibm 60 med 51, KOF1561165. ” Kjöllerström 1974 24. Med kursivering framhävs ordet "åter” i anvisningarna före löftesfrågorna i KO 1571 172: ”Då säger ordinarius åter till honom". Detta ”åter” är dock inte som Kjöllerström gjort gällande relaterat till de från prästvig- ningen upprepade löftena utan är en regianvisning, att biskopen ”åter” skall tala. Anvisningen är ordagrant övertagen från KOF 1561 168, där inga löften finns. 5 Kjöllerström 1965 27, 34.
upp, är det nödvändigt att pröva vad detär för ett ritual som ärkebisko- pen redigerar in i KOF, vilket i bearbetad form ingår i KO.
Det har antagits att Laurentius Petri i KOF-arbetet medvetet hållit sig till den ordning Botvid Sunesson sju år tidigare följt i Strängnäs. Sven Kjöllerström anknyter till Helge Nyman och anser att KOF-ritualet skul- le ””i stort sett överensstämma med det . . .i Strängnäs 1554”!> Nyman hade inte gått lika långt. Han ansåg det troligt att KOF-/KO-ritualet hade övertagits från Strängnäs 1554 ””i varje fall vad löftesmomentet an- går”.7 Nymans hypotes faller dock, eftersom KOF inte hade något ””löf— tesmoment” över huvud taget. Eftersom ingenting annat anförts till stöd för antagandet utgör detta en ren gissning. En enligt min mening i så fall rimligare gissning är att ärkebiskopens gode vän och ersättare varit ange- lägen om att vid vigningen i Strängnäs 1554 skaffa sig en förlaga för liturgin. Det naturliga vore väl i så fall att han tänkte på den ordning som Laurentius Petri brukat vid Strängnäsbiskopens egen vigning 1536. Om man skall gissa på kontinuitet, skulle den i så fall rimligen innebära, att KOF- och Strängnäsordningarna i huvudsak motsvarade vigningsord— ningen på 1530—talet.
Vad gäller vigningen 1536 är ingenting annat känt om den än att den enligt kritiker inte skedde enligt romersk-katolsk rit.8 Om vigningen 1554 säger en kritiker (Johannes Messenius) att den skedde ””efter Luthers sed””. En av de två som vigdes (Paulus Juusten) anger, att den skedde genom ”manuum impositio et confirmatio (händers påläggning och be- kräftelse”? Vittnesbörden ger en allmän karakteristik av handlingen. Lu- thersk var den, och på evangelisk mark var handpåläggningen ett så karakteristiskt drag att hela handlingen kunde betecknas som ”handpå- läggningen”.10 Men vad står begreppet ”confirmatio” för? Den som ge- nom val (electio) utpekats som ny biskop skulle enligt medeltida ordning söka påvens bekräftelse (confirmatio), förutsättningen för vigningen (consecratio). I Sverige hade kungen alltsedan 1528 övertagit den konfir— mationsrätten för att, som nämnts, något decennium senare överta också valrätten. För att vinna konfirmationen eller bekräftelsen av valet, måste electus till kungen avge sin försäkran eller ed.” De två ordinarier som vigdes 1554 hade också i förväg inför kungen avlagt och skriftligen undertecknat eden.'2 Efter erhållen konfirmation kunde de få sin vig- ning; och de vigdes genom handpåläggning — och konfirmation. Uttryck- et kan omöjligen betyda att electi avgav löften och försäkran under vig- ningsakten,13 ty de kunde omöjligen konfirmera sig själva. Det är för övrigt okänt att löften och försäkran avges_efter den i varje fall först
(* Ibm 51f. 7 Nyman 1963 82. ** Kjöllerström 1965 23. ” Ibm 34f.
'" I KO 1571 140ff är handpåläggning dels ett liturgiskt led bland andra, dels det liturgiska led som står för alla. Ovan 349f. Uttryckssättet är reformatoriskt all- mängods. Exempel härpå i Luthers och Melanchtons skrifter i Lieberg 1962 pas- sim, för Melanchtons del Haendler 1968 passim. Cf ovan 194 med n 37, 202f. ” Nyman l963 77ff, Kjöllerström 1971 222. ” Nyman 1963 81.
'3 Så ibm.
nämnda handpåläggningen. Allt talar för att uttrycket utgör en annan, bl ai KOF och KO brukad evangelisk karakteristik av vigningshandling- en som sådan: hela handlingen som ”bekräftelsen” eller ””stadfästelsen (confirmatio)”” av den utsedde som rätt präst eller biskop.” Juusten ka- rakteriserar således vigningshandlingen med två evangeliska benäm- ningar för rätt vigning, och kritikern Messenius menar från sin utgångs- punkt att handlingen var just ””efter Luthers sed””.
Det enda som är känt från två vigningstillfällen är således bara att handlingarna i ett fall karakteriserats negativt —- inte romersk-katolsk rit — och i det andra fallet omvänt — evangelisk rit. I den mycket allmänna meningen har det förstås funnits en kontinuitet mellan de olika vignings- tillfällena. Men det finns inget anfört till stöd för en liturgisk kontinuiteti någon kvalificerad mening. Den nyss framkastade tanken att KOF-ritua- let kunde representera liturgisk kontinuitet från 1530- och 1550-talsvig- ningarna är därför en gissning. Den förblir en gissning, även om det finns några drag att nämna som ger intrycket, att KOF—versionen kan vara en tidig evangelisk vigningsordning.
Redan vid ritualpresentationen markerades, att KOF-ritualet har en typisk reformatorisk inledning med Andesången. Den slutar också med en Andesång, i det fallet en körens sång av en leis vars svenska version råkar vara känd första gången i psalmhäftet 1536. Det kan i varje fall noteras att den inte står angiven som församlings- utan just som körsång. Vad gäller inledningen hänvisas enbart till ””kollekterna”. I stället för att diskutera vilka som kan ha avsetts, kan enbart noteras, att bl a pingstda- gens epistelkollekt är känd i svensk översättning första gången i mässbo- ken 1537. Viktigare är emellertid urvalet av läsningar.Episteln hade för— reformatorisk tradition för biskopsvigning.15 Den används i KOF och KO också vid prästvigning på samma sätt som i Luthers vigningsordning. Till medeltida (präst)vigningstradition hörde deti KO införda responso- riet, i KO reserverat för biskopsvigning på en plats som i medeltidstradi- tion intagits av Veni creator Spiritus eller Veni sancte Spiritus.'6 Det är
” Confirmatio i betydelsen kungens stadfästelse i KO 1571 168, ett avsnitt som inte fanns i KOF 1561. Confirmatio som beteckning på vigningen i KOF 1561 143, KO 157] 141. Som allmänreformatoriskt uttryckssätt Lieberg 1962 och Haendler 1968 passim, Rietschel-Graff 1952 850ff. '5 Från Norden är bevarat endast ett fullständigt ritual för biskopsvigning (med intronisation), det senmedeltida Roskildepontilikalet inom den lundensiska kyr- koprovinsen, tryckt i Strömberg 1955 (279ff resp 297ff). Den lundensiska liturgis— ka traditionen anses ha övat starkt inflytande på den svenska kyrkoprovinsen enligt argument som i t ex Nyman 1963 27ff. -— Vigningsepisteln var 1 Tim 3, ett allmängods. ”> Responsoriet hörde inte till biskops— men prästvigningslitugins medeltida skikt, i Lund- och Roskildepontilikalena placerat i samband med offertoriet. Ibm 64, 69f, 91. De under senmedeltiden omhuldade Veni creator resp Veni sancte Spiritus förekom i såväl präst- som biskopsvigningsliturgiers inledningspartier men före- kom även i slutpartiet. Ibm 52, 62ff,80. Båda lösningarna var representerade i lundaprovinsen —— och för den delen på sitt sätt i KOF- och KO-ritualen, i senare fallet dock inte i biskopsvigningens inledning, där istället litanian återerövrade sin traditionella plats. I senmedeltida prästvigningstradition var dock funktionen att introducera smörjelse- eller fullmaktshandlingen. Så i lundapontifikalet ibm 170, cf kommentaren ibm 64, 80.
möjligt att responsoriet bestämts av biskopsvigningens evangelielektion. Liturgihistoriskt tycks förvaltarperikopen (Luk 12:42ff) vara originell. Den tillhörde i varje fall inte medeltida kontinentalt normalgods, inte heller den franskinspirerade nordiska pontifikaletraditionen så långt denna är känd.” På tysk evangelisk mark förekom texten sparsamt i ordinationssammanhang, men detta långt senare.18 Den närmaste paral- lellen som nu uppspårats finns i Johannes Bugenhagens ordinationsord— ningar för Hamburg och Liibeck 1529 och 1531. I dessa ingår en alloku- tion, som hänvisar till Kristi ord ””vam truwen hussholdere Matt 24”, dvs om trogna förvaltare enligt Matt 24:45ff.l9 Med tanke på de nära svenska förbindelserna med fr a Liibeck är det frestande att gissa på ett samband mellan Bugenhagens uppslag och Laurentius Petris ritual. Men mer än en gissning är det inte. Viktigare är, att den anslutande förklaringen eller texttillämpningen tycks vara utformad av Laurentius Petri själv. Han har alltså för biskopsvigning inte utnyttjat Luthers texttillämpning, från 1530-ta1ets senare del, använd i prästvigningsritualet i KOF och KO. Det hittills anförda skulle kunna sammanfattas så att KOF-ritualet för biskopsvigning har en utformning som inte utesluter att det brukats re- dan på 30-ta1et. Det finns ytterligare en omständighet som kan rymmas under den sammanfattningen. 1 såväl präst- som biskopsvigningsritualen i KOF och KO brukas bön ””för lärarna”. KOF-versionen för biskopsvig- ning har emellertid till skillnad från de övriga ritualen denna bön inte såsom en inledningskollekta utan såsom vigningsbön. Denna bön för kyrkan och hennes tjänare är i sin tyska version känd första gången 1528 och blev flitigt utnyttjad i Sverige.20 Man kan naturligtvis anta, att ärkebiskopen fann ett värde i att som vigningsbön bruka en med åren mycket spridd och därför kanske väl känd bön. Men i så fall fanns det inte skäl att ersätta den med Luthers vigningsbön i KO-ritualet. En annan och mycket lockande förklaring till KOF-lösningen är, att det var den bön som stod till buds när ärkebiskopen vigde biskopar på 30-talet. Bö- nen ifråga hade Bugenhagen som vigningsbön i Hamburg-Läbeck-ord- ningarna. TidigareZl har framkastats, att det var Bugenhagens modell Luther använde sig av, då han utarbetade sin vigningsordning med dess vigningsbön 1535. Det finns inget som hindrar gissningen, att också Lau- rentius Petri i Sverige använt samma källa på 30-talet. Då Luthers ordina-
'7 Ibm 36, 51. '” Färnström 1935 240 n 2, Rietschel-Graff 1952 859. '9 Sehling 5 1913 350 (Liibeck), 502 (Hamburg), cf ovan 202f, även 244f. 30 Bönen tillhörde standardgodset i reformationstida bönböcker som framgår av Estborn 1929 127 och passim. Bönen, tillskriven Andreas Althamer som har den i sin katekesbönbok 1528, anses ibm 130, 137ff, ha förmedlats till Sverige genom en annan bönbok, sammanställd av Johannes Brentz 1538, förlaga till den svenska En liten bönbok. I denna ingick bönen ”med ganska stor sannolikhet" i den fragmentariskt kända första upplagan 1544. Estborn 1929 123f. Det är sannolikt, och med säkerhet gäller detta om den första fullständigt kända upplagan 1562. Eckerdal 1984 120f. Bönen ingick i En liten sångbok (senast) 1553, första upplagan kanske redan ett decennium tidigare. Ibm 120. Den kom in i Svenska mässan 1557. Den tyska versionen fanns även i Brandenburg-Niirnbergska KO redan 1533, ansedd såsom källa för Laurentius Petri. Rodhe 1923 460, Estborn 1929 l37f. 3' Ovan 192 n 28, of även om Danmark ovan 245 med n 24.
tionsordning blev känd i Sverige, skulle den nya vigningsbönem la kon- kurrerat ut den äldre, som dock bevarades i inledningspartiet. Fillföljs det hypotetiska resonemanget, skulle KOF-formen för biskopsvigning på denna punkt representera den äldre vigningsordningen, som (unnat konserveras i ett biskopsvigningsritual, som genom kunglig politk kom ur bruk. På vägen från KOF till KO skulle i så fall denna ”eftersläpning” ha korrigerats.
] det anförda finns det två intressanta paralleller mellan Bugenhagens tidiga och Laurentius Petris vigningsritual. De är intressanta, eftersom det rör sig om två signifikanta drag. Det vore förhastat att påstå att ärke- biskopen haft Bugenhagenritual som förlaga: det som anförts är indicier som pekari den riktningen. Genomgången har i varje fall visat så myck- et, att det inte är uteslutet utan möjligt, att KOF-ritualet'represenlerar en form som ärkebiskopen själv brukat vid vigningar på 30—talet. Det har redan tidigare allmänt framkastats att den formen också kunnatbrukas av Strängnäsbiskopen 1554.
Med det anförda är det inte bara en kronologisk fråga som ventilerats utan också en innehållslig. Hänvisningarna till Bugenhagenordningen som modell för biskopsvigningsritualet är hänvisningar till ritual för prästvigning. Lika litet som i Luthers ordning ingår i dessa någon vig- ningsformel varigenom ett ämbete överlämnas. Så här långt måste resul- taten sammanfattas så, att KOF ritualet för biskopsvigning uppvisar en rad enligt min mening ålderdomliga drag, av vilka somliga försvinner vid överarbetningen på vägen till KO 1571. De ålderdomliga dragen kvalificerar gissningen — som förblir gissning — att KOF-ritualet kan representera en liturgisk form i bruk på 30-talet. Det innebär samtidigt, att biskop i samma mening som präst enligt både KOF- som KO-ritualen vigdes till ””denna tjänsten och biskops ämbete” i Guds namn genom bön och handpåläggning. Den saken är det emellertid nödvändigt att gå när- mare in på.
7.2.1.3 Vigningsritualet och synen på biskopens uppdrag
När det gäller KOF-ritualets bearbetningar på vägen till KO 1571 måste en stor del av dem enligt Sven Kjöllerström bero på initiativ av Johan III (1568 —). Bearbetningarna skulle ha skett i samband med förhandlingar- na om godkännandet av KO och ledde sammantaget enligt Kjöllerström till ett ””ganska påtagligt” samband med medeltida tradition. Det som åsyftas är återinförandet av löftesfrågor, försäkran och trosbekännelsen; utbytet av vigningsbönen kommenteras inte. På en viktig punkt skall ärkebiskopen dock inte ha gett vika. Någon vigningsformel kunde inte brukas och någon sådan blev inte heller införd. ””Det var också på denna punkt, som Johan III främst satte in sin kritik”.22
I vilken riktning kungen ville driva revisionen visade sig efter Lauren- tius Petris död i de förhandlingar som ledde till att inte KO-ritualet utan en särskild vigningsliturgi brukades vid den nye ärkebiskopens vigning 1575. Ritualet har för inte så länge sedan återfunnits, beskrivits och ka-
" Kjöllerström 1965 53ff, 58ff, citat ur Kjöllerström 1974 24f.
rakteriserats.23 Här kan det räcka med ett instämmande i det sammanfat- tande omdömet, att ordningen utgör ””en ganska unik kompromiss”.24 Kompromisskaraktären är av samma slag som i 1576 års mässordning (””röda boken””). Strävan att starkare knyta an till en liturgisk tradition som uppfattades som gammalkyrklig har förenats med strävan att genom om- eller nyformulering av traditionellt gods vinna en ur evangelisk syn- vinkel godtagbar liturgisk text. Huruvida resultatet vad gäller biskops- vigningens ritual tillfredsställde någon är obekant, men det är inte troligt.
I detta sammanhang är det viktigt, att dragkampen i förhandlingarna om 1575 års vigningsliturgi inte tycks ha gällt vad som skall anses väsent- ligt i en vigningshandling. Diskussionen gällde, huruvida man utöver den apostoliska ordningens bön och handpåläggning också kunde eller borde bruka tydande ceremonier. Kungalinjen var att sådana visserligen missbrukats men likväl borde brukas, eftersom de ansågs stamma från gamla kyrkan. Genom förhandlingar och möjligen överrumplingsteknik kom 1575 års liturgi att också innefatta smörjelseriten och överlämnan- det av insignier (mitra, ring och kräkla) med evangeliskt omböjda tyd- ningsord.
Bland nytillskotten fanns också en vigningsformel. Allt i forskningen hittills framdraget material om förhandlingar före och reaktioner på vig- ningshandlingen liksom samtida referat av den har det gemensamt, att formeln överhuvud taget inte tilldragit sig någon uppmärksamhet. I själ- va verket är formelns existens vid vigningstillfället känd enbart genom det återfunna ritualet.25 Intrycket blir att den för samtiden inte framstod som vare sig väsentlig eller problematisk i någotdera lägret. Alltsammans kretsade istället kring frågan, om det var lovligt, eller lämpligt, eller angeläget med de kompletterande riterna. Det tycks mig som om den generella inriktningen på en vigningshandlingens ordinationsformel bli- vit aktuell på allvar först genom den konfessionella restaureringsdebat- ten på 1800-talet.26
KO- liksom KOF—ritualet saknade alltså vigningsformel. Huruvida kungen yrkat att en sådan skulle införas är okänt. Existensen eller från- varon av särskild vigningsformel kan dock inte avgöra, eller åtminstone
3” Gierow 1964 15ff, Kjöllerström 1965 70ff, 76ff, 82ff, Kjöllerström 1974 25ff, Persson 1973 58f, 143ff, Lindbladh 1984 96ff. Detaljer kan korrigeras. Kollektan Adesto supplicationibus nostris ingår i Roskildepontilikalet, Strömberg 1955 289 med kommentaren om typen ibm 51 ; kollektan Deus qui corda lidelium kom att ingå i Liturgin 1576 men fanns i KO-ritualet för prästvigning, på svenska i evange- lieboken, En liten sångbok och mässboken, etc. 34 Kjöllerström 1974 27. Instämmandet gäller dock inte slutsatsen ibm att ””tjäns- ten och ämbetet hade skilts åt” på ett oevangeliskt vis emedan ””akten delats upp i två åtskilda delar”, den senare för själva vigningshandlingarna. Den bedömning- en tycks också företrädd i Persson 1973 144. 35 En i sammanhanget viktig bekräftelse härpå har Kjöllerström själv lämnat i Kjöllerström 1965 86 n 53, där det emellertid tilläggs, att tystnaden kring formeln berodde på att den förutsattes såsom ””självklar”. Ibm 87 t ex kan det därför uppre- pas, att vigningsformeln liksom smörjelsen och traditio instrumentorum enligt Johan III hörde till ””de för en vigning väsentliga momenten”. Men om denna formel för Johan var så ”självklar”, borde debatt om dess frånvaro tidigare och dess användning 1575 ha varit lika ”självklar”. 36 Ovan 208, 345f, 360. Frågan återkommer i det följande.
ensamt avgöra handlingens karaktär. Att KO-ritualet bearbetats i mer konservativ riktning är tydligt. Förmodligen har ärkebiskopen driv.ts på av Johan 1115 revisionskrav, men den totala avsaknaden av tydande riter måste i så fall ha inneburit en besvikelse för kungen. En noggrann analys av KOF- och KO-versionerna av ritualet ger som huvudresultat, att det inte går att påvisa någon saklig förskjutning ifråga om handlingens ka- raktär.
Grundfrågan kvarstår emellertid: vad innebär denna handling i vilken electus anförtros ”denna tjänsten och biskops ämbete”, som saken ut— trycks i den nya vigningsfrågan i KO, enligt Kjöllerström såsom en ärke- biskopens eftergift åt kungen.27 I sin textutläggning har Laurentius Petri i såväl KOF som KO dock slagit fast, att Kristus t o m ”klarliga” sagt, att de som till ””biskops ämbete kallade äro, hava fått en befallnirg av Gudi . . . över hans folk och tjänare”. Därpå anges det, hur biskopar bör och inte bör ””handla i detta ämbetet”. Lika tveklöst som ritualversioner- na talar om en biskops särskilda uppdrag eller ”ämbete” avhandlas den saken i de närmast föregående kapitlen: ””Ordning om biskopar, vilka på latin kallas superattendentes, ordinarii eller ordinatores” resp ””Om bis- kops val”.za Till skillnad från ritualet har dessa KOF-kapitels text istort sett oförändrade överförts till KO. Det är av flera skäl värt att något dröja vid texten.
Efter förklaringen att biskop och superintendent betyder tillsynings- man, upplyses att ””slätta präster hava först i kristenheten icke varit, utan biskop och präst voro allt ett och samma ämbete”.29 Det stod dock inte på innan ””de behöllo prästnamn, som icke flere än en församling hade i vårdnad, men de som fingo befallning över flere församlingens präster [KO: flere församlingar samt med deras pastorer eller präster] tillägnades då detta namnet episcopus”. Orsaken angavs vara kristenhetens tillväxt med många församlingar och många församlingsbiskopar, varvid det uppstod — ””såsom i slik lägenhet plägar tillgå” — ”split och tvedräkt”. För att råda bot på skadorna enades man om:
att en biskop ibland dem skulle utväljas, vilken uppseende med alla de andra hava skulle och fullmakt till att ordinera och laga med både prästerna och deras försam— lingar, så att det måtte dess bätter och endräkteligare tillgå.
Historiken är ärkebiskopens programförklaring. Resten av framställ- ningen konkretiserar innebörden av uppsiktsskyldigheten, ordinations- uppgiften30 och uppgiften att sörja för att allt skulle komma väl i lag i
27 I Kjöllerström 1965 60 anges enbart detta ställe och på ett sätt som vore frågan/ formuleringen en eftergift. Omedelbart därefter konstateras: ””Han [dvs biskopen] mottar emellertid icke något ämbete”. 38 KO 1571 l60ff resp 168, KOF 1561 158ffresp 165. De citerade rubrikerna tillhör KO. Även KOF har rubriker, men de är tillskrivna senare. Färnström 1965 14. 39 För detta och det följande KOF1561 158ff, KO 1571 160ff. Den ur KOFciterade satsens inledningsavsnitt är utvidgat i KO men innebörden har inte förändrats. 3" Uttrycket ””fullmakten till att ordinera” liksom prästvigningsritualets formel ”Och jag av den fullmakt som mig . . . betrodd är”” skulle enligt Kjöllerström 1974 22 betyda ””fullmakten . . . genom konungens utnämning”. Också om det genom kungamaktens ingripanden hade blivit så vad ordinarier beträffar, vilket Kjöller- ström klart visat, var det dock inte om den ordningen som ärkebiskopen skrev i KOF och KO.
stiftet. Principiellt var således detta uppsiktsämbete en kyrklig anordning för att vinna och underhålla enheten eller endräkten. Annorlunda ut- tryckt fanns ””det rätta biskops ämbete” för att sörja för att alla, särskilt prästerna, ””rätt och endräkteliga föra Guds ord ibland den meniga man” och att ””meniga man . . . fliteliga hålla sig till rena Guds ord, sakramen- tets rätta bruk”” etc.-lI Biskopsämbetet var således till för värnet av trons renhet och kyrkans enhet. Det rätta biskopsämbetet var därtill en kyr- kans ordning som inte enbart var ””ganska nyttig” utan för den delen ”utan tvivel av Gud den helga Anda (som alla goda gåvor giver) utgång- en”. De stora missbruk som funnits i ämbetsutövningen måste avlägsnas, så att gåvan brukades rätt. Såsom en Guds Andes gåva hade ämbetet också blivit ””allmänt utöver hela kristenheten gillat och anammat”. Det måste också förbli ””än ytterligare så länge världen står”. För den sakens skull gavs anvisningar om hur det ””skall kristeliga tillgå” vid val, då elektorer skulle välja den person dem ””tycktes inför Gud vara till sådana ämbete bekvämligast”, likaså hur man skulle ””ordinera en vald bis- kop”.32
Såväl KOF som KO värderar således biskopsämbetet mycket högt, såsom en gåva som är ””utgången” av Guds Ande till kristenheten. När det heter att denna institution nästan från början funnits och alltid skulle finnas och att den var erkänd i hela kristenheten, används mycket starka argument. Ärkebiskopen brukade den gamla kyrkans kriterier för att fastställa apostolisk ordning. Innebörden är att biskops uppdrag är en näst intill gudomlig inrättning. I KOF och KO talas emellertid samtidigt om ett ”predikoämbete” inrättat i begynnelsen för att bestå för evårderli- ga tider, såsom tidigare redovisats. I det sammanhanget underströks den viktiga distinktionen mellan det gudomliga predikoämbetet och de per- soner som genom vigning tas i anspråk för att ”uti predikoämbetet vara”. Nu är det på sin plats att understryka den nyss refererade upptakten till kapitlet om biskopar genom att framhålla vad det inte står och vad det faktiskt skrivs.
Varför finns biskopar enligt KOF och KO? Det står inte, att det ur- sprungligen bara fanns ”Slätta”, dvs vanliga präster, snart nog också biskopar. Ursprungligen fanns vare sig ””slätta” präster eller biskopar utan ””biskop och präst var allt ett och samma ämbete". För att förebygga konflikter, värna om trons renhet och kyrkans enhet gjordes emellertid en differentiering eller ”åtskillnad”: kyrkan fick dels präster, dels bisko- par, alla tagna i anspråk för ”kyrkoämbetet” eller för att ””vara uti predi- koämbetet”. Detta åter kan bara vara ett enda, nämligen ”Guds och vår Herres Jesu Kristi egen ordning, vilken det ock håller vid makt och där-
3'KOF1561 160, K01571 1621”. ” KOF 1561 65, KO 1571 168f. KOF-texten i KO utökad med anvisningar om överhetens stadfästelse (confirmatio, cf ovan n 12), och om den vigningshandling som skall ske ”uppenbarliga genom händers åläggning”. Den sistnämnda anvis- ningen tillmäts stor vikt i Kjöllerström 1965 58; genom den gjordes vigningen till ett obligatorium och detta vad just biskop beträffar; underförstått: ej ordinarier eller superintendenter. Dock förutsätter både KOF och KO att vigning sker, och det framhålls uttryckligen, att det inte råder någon skillnad mellan biskop, ordi- narius etc.
igenom krafteligen verkar”. Eftersom Gud är en, är ”kyrkoämbetet” ett. Detta hindrar inte en ”åtskillnad” i uppdrag inom detta ämbete enligt en ordning, som måste betraktas såsom ”utgången” av Guds Ande. Somliga vigs sålunda till präster och några till biskopar inom Guds ”predikoäm- bete”.
Det skall tilläggas, att det inte finns något som tyder på att det som sägs om val- resp vigningsordning för den ena typen av uppdrag vore omöjligt att säga om den andra. Att ordningen för valproceduren för resp tjänste- typ är olika, får inga teologiska utan (föregivet) historiska förklaringar. Vad vigningshandlingen angår klargörs vad som skall uppfattas som allmänkyrklig ordning från apostlarnas tid (bön och handpåläggning) i anslutning till prästvigningsritualet. I anslutning till biskopsvigningens ritual ges inte någon särskild motivering. Det enbart anges, att electus skall ”av någon annan biskop, en eller flere, uppenbarliga genom hän- ders åläggning ordinerat varda”.33 Både KOF och KO har ritual för bis- kopsvigning som svarar mycket väl mot vad som i prästkapitlet uppges vara apostolisk vigningsordning. Det som anges gälla för prästvigning är sakligt sett tillämpligt också på biskopsvigning inom ”kyrkoämbetet”. Lika litet som man skulle förakta prästvigningen, eftersom Anden enligt gudomlig ordning därigenom "plågar . . . given varda” (KOF, KO), lika mycket måste kyrkan be Gud ”förläna denna föreställda person, som utvald är till biskopsämbete, sin helga nåd” (KO), i båda fallen för att andegåvan eller nåden krävdes, för att ämbetet skulle rätt ”uträttas”? Men i intet fall var det fråga om ett visst kvantum speciell nåd varigenom den vigde fick en särskild förmåga eller ämbetsmakt (potestas) eller blev ämbetsinnehavare.35 Såväl biskop som präst valdes och vigdes inte för att
” Citatet är ett KO-tillägg, men det är inte mot KOF-innebörden. ” l KOF skulle biskopsvalet för ärkebiskopen ha ”avgörande betydelse”” men vigningen villkorlig och därför inte uttryckligt föreskriven för prästvigda electi enligt Kjöllerström 1965 Slf. I KO åter blev vigningen obligatorisk för biskopar. Ibm 58, cf ovan n 32. Kjöllerströms KOF-tolkning bygger på anvisningen, att en electus kan vigas efter prästvigningsritualet, om han inte förut var prästvigd, och enligt det därefter meddelade ritualet för biskopsvigning, om electus var prästvigd ”såsom mestadels präglar ske”. KOF [561 l65f. I senare fallet ”må” det angivna ritualet brukas enligt KOF, enligt KO "skall”” vigning ske. Enligt Kjöllerström har den villkorliga vigningen blivit obligatorisk. Först bör påpekas att ””må””-formule- ringen används i KOF också om de inte tidigare prästvigdas biskopsvigning, vilket i Kjöllerströms tolkning blivit ett ””skulle", ett obligatorium: cf n 35 nedan. Men fra gäller, att KOF inte ordar om huruvida vigning skall ske eller inte. Textpartiet gäller enbart Vigningsformen: det anges inte explicit att vigning skall ske men hela redigeringen av KOF måste uppfattas som uttryck för kyrkans ord- ning om biskopar, deras val och deras vigning. — Att KOF-texten om alternativa former för vigningen utelämnats i KO kan ej tas till intäkt för en ändrad inställ- ning till vigningshandlingen som sådan. 35 I Kjöllerström 1965 51f, 60 m fl förklaras, att prästvigd electus vid den genom KO obligatoriska biskopsordinationen inte kan ta emot ett ämbete. ”Det fanns enligt evangelisk uppfattning endast ett ämbete: predikoämbetet. Som prästvigd var den blivande biskopen innehavare av detta ämbete”. Vigningsformel fanns därför ej och kunde inte finnas. Samma uppfattning skulle vara företrädd i KOF, varför vigning av prästvigda electi skulle vara villkorlig (ovan n 34). ”Någon annan" eller ”någon särskild vigning krävdes alltså icke”. Prästvigningen var för ärkebiskopen både nödvändig och tillräcklig förutsättning, hävdas det. ”Skillna-
äga ämbetet utan för att tjäna i det genom att uträtta eller ”utföra” Guds befallningar såsom ””en trogen och snäll [förståndig] skaffare” (KOF/ KO).
Alltifrån 1533 och inte minst under decenniet före sin död 1573 hade Laurentius Petri anledning att yttra sig om det enda ämbetet och falsk resp rätt syn på biskops uppdrag.36 Än mer yttrade han sig om det enda ämbetet och falsk resp rätt syn på prästens uppdrag, inte minst med anledning av Johan 1115 reformplaner.37 Utomordentligt tydligt framgår, att falskheten i det ena som det andra fallet bestod däri, att man till personer ville knyta den makt eller auktoritet som ingen tillhör utom Kristus.38 Rätt eller evangeliskt var i det ena fallet som det andra att anse dem som vigts till ”kyrkotjänare” såsom ””tjänare i Guds ord””. Till den falska åmbets— och därmed vigningsuppfattningen hörde allt tal om vig- ningssuccession, smörjelse, character indelebilis etc. Allt sådant uppfat- tades som uttryck för föreställningen om en genom rätt vigning förlänad och förvärvad speciell förmåga (potestas) genom vilken man gjorde sig till herre över kyrkan och fr a över Kristus. Det som däremot ””befalles”” är att herdar församlingen ””med rena Guds ord föda och regere skole” (prästvigningsallokutionen). Rätt var att biskopar, som ”hava fått en befallning av Gudi”, fungerade som trogna och förståndiga ””skaffare”, vilka satts att ””i rättan tid”” utdela eller ””besörja dem [dvs husfolket] med det eviga livsens ord”” (biskopsvigningsallokutionen). I det ena fallet som det andra är poängen, att det är fråga om det ord, som genom Andens och inte tjänarnas förmåga (potestas) verkar i ord och sakrament — det le- vande ordet, Kristus.
Ordningen med biskopar och präster, som i KOF och KO tillskrivs en mycket hög dignitet, innefattar också, att de som valts och utsetts vigs till sitt uppdrag. I biskopsvigningens inledningsord (KO) sägs bara allmänt, att man måste be Gud skänka electus ””sin helga nåd”. Det är otvivelaktigt samma sak som sägs vid prästvigning, om där än i utförligare form: ””detta ärendet är större och viktigare än att någon människa skulle kun—
den går hos honom mellan prästvigda och icke-prästvigda”. Tolkningen bygger på en läsning som inte håller streck enligt n 34. Den bygger på förutsättningen, att ärkebiskopen skulle ha företrätt medeltida ämbets- och vigningsuppfattning men uteslutit vigningsgrader samt ansett att prästen genom vigning blev ”innehavare” av det fulla ämbetet, varför gränsen skulle gå ””mellan prästvigda och icke-präst- vigda”, ”ämbetsinnehavare” och de som inte var det — mellan clerus och folk. ”Skillnaden" dem emellan skrev ärkebiskopen mycket om. Den vigning han då kraftigt hävdade var dopets, den enda vigning till prästerlighet (sacerdotium) som förändrade de vigdas status. I KOF-, K0- och andra texter identifieras inte heller ”prediko—” eller ”kyrkoämbetet” med prästens uppdrag, så att denne genom vig- ning blev detta ämbetes ”innehavare”.
”' Kjöllerström l965 46ff och passim. ” Ibm 53ff och passim. ”* Centrala sidor av ärkebiskopens ämbets- och vigningsuppfattning klarläggs och jämförs med allmänreformatorisk i anslutning till en under sökning om hans natt- vardsuppfattning i Ahlberg l964, särskilt 85ff, 106ff, l42ff, 282ff, 295f. Ahlberg knöt an till och förde vidare resultat i standardframställningen om ämbetsuppfatt- ningari Svenska kyrkan, Askmark 1949.
na det utan Guds besynnerliga [särskilda] nåd och hjälp väl förestå”. Idet ena fallet som det andra gäller, att också vigningshandlingen har en hög dignitet såsom apostolisk tradition. Kommentaren därom finns enbart i KOF-/KO-kapitlen om prästvigning. Saken åter finns i såväl KOF— som KO-ritualens utformning för vigning av både präster och biskopar.
Sammanfattningsvis har KOF 1561 och än mer KO 1571 ritual för präst- och biskopsvigning, vilka till struktur och innehåll kan betecknas som tvillingformer. Det förhållandet kan uppfattas som en inte överras- kande om än inte heller nödvändig konsekvens av grundsynen på vig- ning och tjänst. Den apostoliska vigningshandlingen genom kyrkans bön och handpåläggning förmedlar inte olika slags ”nåd” eller ”förmåga” till präster och biskopar. De behöver i samma mening ””Guds besynnerliga nåd och hjälp” för olika uppdrag inom ett och samma kyrkans ämbete. Det karakteristiska för resp tjänstetyp uttrycks svagt resp knappast alls i biskops— och prästvigningsritualen, snarare i kapitlen som föregår resp ritual. Ifråga om den liturgiska utformningen har den gissningen framkastats, att KOF-ritualet för biskopsvigning representerar en tidig reformatorisk tradition. Möjligheten är i varje fall inte utesluten. Det är mycket möjligt, att redigeringen med några tillägg i KO 1571 skett för att gå Johan III till mötes. Det principiellt viktiga är dock, att det formella skillnader till trots inte går att belägga en saklig förskjutning i synen på biskops särskilda uppdrag vid sidan om prästens särskilda såsom ””tjäna- rei Guds ord”.
7.2.2. Från biskopsvigning till biskopsinstallation ? Vägen från kyrkoordningen 1571 till kyrkohandboken 1811
Rubriken formulerar en fråga som rör handlingens karaktär. Den frågan är närmast föranledd av diskussionen i litteraturen om innebörden av den handling för vilken ritual meddelades i HB 1811. Innan denna vä- sentliga fråga tas upp, måste dock materialet i KL 1686 och HB 1811 presenteras.
7.2.2.1 Från kyrkoordningen till kyrkolagen 1686
KO-ritualet för biskopsvigning fick liksom prästvigningsritualet genom Uppsala mötes beslut 1593 en förstärkt ställning som den evangeliska kyrkans ordning. Officiellt förblev den detta ända tills en reviderad form intogs i I-IB 1811. På sätt som redan har berörts39 gav KL 1686 riktlinjer för en delvis annorlunda akt, och först genom uniformitetsordningen 1811 fanns en liturgisk utformning som även svarade mot KL-riktlinjer- na. I detta sammanhang kan det inte bli tal om att gå in på utvecklingen under den långa tidsperioden. Det är emellertid angeläget att ta upp KL- riktlinjerna, eftersom de fick konsekvenser för utvecklingen långt fram i tiden. Vad KL anger ”Om sätt till att ordinera en vald biskop” (kap 21) är värt uppmärksamhet i tre avseenden. Två av dem är gemensamma för
” Ovan 351ff.
präst- och biskopsvigning, det tredje är ett särdrag för biskopsvigningen, i KL för övrigt inte som i KO placerad efter prästvigningen utan före.
För det första förutsätts att akten sker ””efter hållen predikan”, dvs inte som inledning till mässan utan efter en predikogudstjänst av något slag. För det andra skall electus i stället för löften och försäkran avlägga bis- kopseden ”livligen, med hand å den heliga bibel””. Ett undertecknat ex- emplar skulle sedan insändas till K Maj:t. Såsom tidigare berörts var saken ingen nyhet; den svenska kungamakten hade begärt biskopsed alltsedan 1528.40 Nyheten var att eden infogades i själva liturgin, och att texten fick en i lag fastställd lydelse. Till typ och i viss mån innehåll motsvarar biskopseden den tidigare behandlade prästeden." Prästedens läroförpliktelse har dock ersatts med biskopsförbindelsen att slå vakt om ”den rätta religionen”” i stiftet och att för den skull ”flitigt visitera”. Elec- tus skulle vidare förbinda sig att med omsorg ordinera och missivera präster och sörja för goda lärarkrafter i skolväsendet till ”församlingar- nas och ungdomens gagn och bästa”. Electus skulle kort sagt förbinda sig att fungera som ”uppsyningsman”, KL-uttrycket för episkopä, tillsyns- uppdraget.
För det tredje fanns som sagt regler som enbart gällde biskopsvigning- en. Riktlinjerna tenderar faktiskt att bryta mot redigeringsprincipen för KL, dvs att enbart ange huvudpunkter och inte meddela ritual. Inled- ningsvis, heter det, skall ordinator hålla ett tal, riktat till ”folket””, innan han vänder sig till electus, ””bedjande Gud för honom””. För talet ges huvudpunkter eller ett slags innehållskatalog. Av förarbetena till KL framgår att denna summering historiskt utgör ett steg för steg gjort allt kraftigare sammandrag av KO-kapitlet om biskopsämbetet. Slutproduk- ten har dock inte mycket gemensamt med KO-texten. Ordinator skall framhålla den Andens ””nåd och välgärning”, att han bland ”lärare”” sän— der också ””somliga som större gåvor undfått hava”, vilka skall vara '”uppsyningsmän” över hur prästerna ””sin ämbetsplikt i lära och leverne fullgöra”. Biskoparna hade förvandlats till prästernas chefer, genom sina gåvor prästerna överlägsna. Det förefaller också som om kyrkans bisko- par identifierades med Nya testamentets. I varje fall skulle talet följas av bibellektioner: ” Pauli förmaning till Timoteus och Titus om en rättsinnig biskops egenskaper och kännemärken”. Om KO-lektionen och utlägg- ningen om de trogna förvaltarna eller ””skaffarna” var det inte längre tal. De kunde inte hävda sin ställning i det nya sammanhanget.
Efter bibellektionerna skulle istället för utläggning — den hade sin ersättningi kasualtalet — en annan text läsas: ”uppläses . . Vår [kungens] honom meddelta fullmakt” att vara biskop. Läsningen skulle följas av den nya eden och — som i KO — trosbekännelsen. Därefter ”överantvar- dar ordinator honom biskopsämbetet i namn Faders, Sons och den heli- ge Andes”. Liksom den kungliga fullmakten och eden blivit liturgiska led, hade alltså även en vigningsformel blivit detta. Fullmaktsläsningen
40Ovan 38! med n ll. *” Ovan 368ff. Eden för biskoparna i KL 1686 var en överraskning, men det var fr 3 mot prästeden de satte in kritik. Kjöllerström 1974 82ff. Ett skäl var säkert att det var taktiskt lättare att driva präst- och inte den egna biskopsfrågan inför kungen.
hade länge praktiserats såsom presentation. Att en vigningsformel skulle brukas hade det också rått enighet om i förarbetet till KL. Att lydelsen enbart antyds på det citerade sättet skulle kunna ha berott på redige'ings- principen. Det verkliga skälet tycks dock vara att dragkampen blev oavgjord, huruvida det var Guds församling eller K Maj:t, som på Guds vägnar gav ordinator fullmakt att viga biskopen.42 Aktens senare del skulle enligt riktlinjerna formas nästan som i KO: handpåläggning under Fader vår och ””en annan tjänlig bön”. Tillägg för den separerade ikten utgjorde välsignelsen och ””till slut”” en psalm.
Redogörelsen visar att KO-formen genom KL-riktlinjerna måsteböjas om rätt mycket. Registreringen ger också vid handen, att perspektivet på biskops tjänst och uppdrag förskjutits rätt mycket från KO till KL. Under hänvisning till Sven Kjöllerströms forskning kan här sammanfatzande konstateras, att KL-reglerna efterhand kom att tillämpas i praxis:3 Det sätt på vilket handlingen reglerats vad gäller fr a bibellektioner oci vig- ningsformel medförde inte alldeles överraskande, att KL-reglerna an- vändes som komplement till den i KO angivna liturgiska ordningen för — prästvigningen. Bortsett från vissa ”utvärtes prydnader” —— biskcpsin- signier infogade under 1700-talets senare del — ledde detta till att de båda nämnda ””vigningsritualen blivit nära nog identiska”.44 Frågan blir då, hur saken reddes ut när HB 1811 utarbetades.
7.2.2.2 Från kyrkoordning och kyrkolag till kyrkohandboken 1811
Först skall påpekas att ärkebiskop Uno von Troil inte hade med något ritual för biskopsvigning i sitt HBF 1793, den direkta upptakten till det arbete som ledde till HB 1811. Det kan väl inte uteslutas, att ärkebiskopen hyst uppfattningen, såsom det gjorts gällande, att detta vigningsritual hörde till ett område, som konstitutionellt var kungens ”ensak””f5 Det förefaller dock långt troligare och rimligare att ärkebiskopen ansåg det onödigt att i uniformitetsordningen införa ett ritual för en akt som dels var mindre vanlig, dels som regel leddes av — ärkebiskopen. Hur som helst: ritualförslag kom att införas i det under ärkebiskopens ledning kommittévis utarbetade HBF 1799. Efter bearbetningar kom ritualet till slut att ingå i HB 181 1. Det kan vara lämpligt att ge en översiktlig bild genom ett strukturschema, som tar upp slutversionen under jämförelse
43 Om fullmaktsläsningen ibm 35 bl a, ang de delade meningarna om vigningsfor— meln ibm 51ffpassim, 86. Lösningen i KL 1686 är densamma som infördes i det danska kirkeritualet kort dessförinnan, 1685, vilket antagits ha berott på samma slags dragkamp. Ovan 249 n 32. Danska förhållanden var kända (Kjöllerström 1974 65 t ex) men om just Kirkeritualet hunnit bli tillgängligt i förarbetet är obe- kant ” Kjöllerström 1974 88ff. Hänvisningen innebär inte en anslutning till alla slutsat- ser. ” Kjöllerström 1971 263. Motsvarande omdöme ges dock inte i Kjöllerström 1974. 45 Ibm 139 med hänvisning till Helander l939 84 n |. Belägg har dock inte anförts för att ärkebiskop von Troil räknat biskopsritualet till ””lagstiftningen såsom ko— nungens ensak", eller haft uppfattningen att en kyrkolagstiftning skulle kunna vara kungligt prerogativ.
med KO-formen och KL-riktlinjerna. Av det som tidigare anförts borde följa, att även prästvigningsritualet i HB 1811 kunde sättas upp som jäm- förelse. Detta är överflödigt. Strukturen är exakt densamma i prästvig- nings— och biskopsvigningsritualen med ett enda undantag, som rör in- signiefrågan. Till de innehållsliga olikheterna blir det anledning att åter-
komma senare.
KO 157] KL 1686 HB 1811
(Före mässan) (Efter guds- (Efter gudstjänst, normalt i domkyrka tjänst) på sön- eller helgdag) Böneinbjudan Tal till folk Ärkebiskopen håller ””sitt tal”” resp electus Bön: Bön:
— litanian
— litaniakollekta
— bön ”för lärarna” — bön ””för lärarna” (starkt omarb)
Fullmaktsläsning Fullmaktsläsning, av notarien
Läsningar (ingress) Läsningar Läsningar (ingress)
— lTim 3:1—7 [1]Tim [3:1—7] Matt 28:18—20,Tit l:7—9,1Tim 6:11 — Luk 12:42—48 Tit [1:7—9] 1 Tim 5:21f, Apg 20:28, 1 Petr 5:2—4 Luk 12:37f
— Utläggning — Votum Allokution, som utmynnar i:
Vigningsfrågan Credo
Andra vigningsfrågan —— uppmaning att bekänna tron Fyra löftesfrågor — Apostolicum, läst av electus
Försäkran Eden — votum — votum (Gud tröste. . .) Vigningsfrågan
Credo Credo Fyra löftesfrågor
— uppmaning Biskopseden — Nicaenum (electus) [Nicaenum] — votum (Gud allsmäktig styrke och — votum hjälpe dig att allt detta hålla)
Vigningsformel Vigningsformeln
Insignieöverlämnande med tydningsord — votum, med löfte om förbön Investitur (korkåpan)
Resp: Luk 12:37f Handpåläggning, bön: Handpåläggning Handpåläggning och bön:
— Fader vår — Fader vår — Fader vår
— Luthers vigningsbön
ss
— ”annan. . . bön
Investitur (mitran)
— votum Välsignelsen Välsignelsen ”över honom”” Mässintroitus Slutpsalm Slutpsalm
Tablåns kursiveringar är införda enbart av identifieringsskäl, eftersom K0- (och KL-)ordningen mellan frågeblock och Credo kastats om i HB 181 1. Att Nicaenum bytts mot Apostolicum har redan berörts vid genom- gången av 1811 års prästvigningsritual. För biskops- och prästvigningsri- tualen gemensamt är också, att såväl KO- som KL-modellerna för löften och försäkran finns med. Gemensamt drag är de många inlednings- och
avslutningsinskotten. Det gemensamma draget sträcker sig längre än till det formella: den liturgiska texten är densamma med någrajämkningar som strax skall beröras. Eftersom de båda ritualen i struktur och utform— ning är så lika, behöver här inte upprepas det som angetts vid genom- gången av prästvigningsritualet 1811. Även denna akt är separerad från mässan och församlingsgudstjånst överhuvud — med en pålysning och förbön i en sådan såsom enda rest. Varken i struktur, liturgisk text eller anvisningar finns egentliga drag kvar av en kyrkans bönehandling.
Om karaktären av bönehandling upplösts, har biskopsvigningen fått handlingskaraktär i långt högre grad än prästvigningen. Utöver de av assistenter lästa nu sju bibliska minnesorden och investituren efter vig- ningsformeln — motsvarigheter till element vid prästvigningen — finns här ytterligare inslag. Notarien skall läsa fullmakten, som efter läsningen lämnas till ärkebiskopen, som i sin tur lämnar aktstycket till biskopen som vigs i anslutning till vigningsformeln. Samtidigt får biskopen ta emot ämbetsinsignierna — kors och kräkla — och förutom kåpan sätts också mitran på honom. Eftersom allt detta ingår i en akt av samma karaktär som prästvigningens, understryker dessa olika element än ytterligare ka- raktären av en klerikal angelägenhet för det befolkade koret. Handlingen förutsätter fiera aktörer men förutsätter inte närvaron av någon menig- het, än mindre dess deltagande. Som klerikal framstår biskopsvigningen också i den meningen, att ärkebiskopens vigningsformel i än högre grad än i prästvigningen framstår som handlingens centrum.
Med detta har överensstämmelser mellan biskops- och prästvignings- ritualen betonats men också särdrag genom vilka ritualens gemensamma tendens får förstärkt accent vid biskopsvigningen. Också i KO fanns särdrag, om än mindre än i KOF1561. Inga av de särdragen är kvar. Där fanns Credo men ingen vigningsformel, nu finns bådadera i båda ritua— len. Den kombinationsmetod som nu praktiserats för att förena K0- och KL-modellerna för löften och försäkran har inte praktiserats ifråga om läsningar. KO-ritualets karakteristiska evangelielektion, som KL inte räknade med, har inte fått plats bland assistentorden. Sist bland dem finns däremot KO-ritualets responsorium ur samma Lukaskapitel.
De gamla särdragen är alltså borta. Men nya har kommit till. Den nyss berörda förvandlade Iektionsa vdelningen utgör ett viktigt sådant. Dit har inte bara förts det nyss nämnda responsoriet utan också Luther- eller Wittenbergritualets sändningsord, i KO 1571 angivet för prästvigningen: ””Går och föder Kristi hjord . . (l Petr 5:2ff). Herdeuppdragetsbibelord har 1811 blivit ett minnesord som reserverats för biskopsvigningen. En överföring av samma slag gäller två av prästvigningens tre gamla bibel- läsningar (Tit [, Apg 20), vilka alltså nu reserverats för biskopsvigning; den tredje eller den s k biskopsspegeln i 1 Tim 3:1ff har däremot helt uteslutits. Att de två texterna reserverats för biskopsvigningen har en förklaring, som gavs redan i KL-bestämmelserna om biskopsvigning och som i biskopsedens form aktualiserades vid varje biskopsvigning. Tex- terna ifråga ansågs handla ”om en rättsinnig biskops plikt och imbete”, nämligen enligt bibelöversättningen om ””en biskop . . . såsom en Guds skaffare” (Tit) resp om ”biskopar [satta] att regera Guds församling”” (Apg). Lika olämpliga som texterna hade blivit vid prästvigring, lika
passande var de i ritualet för vigning (eller installation?) av kyrkans biskopar, identifierade med bibeltexternas ”biskopar”?
Det är nödvändigt att dröja ytterligare vid det nu berörda. Ett studium av förarbetena till HB 1811 visar nämligen mycket tydligt, att ritualens urval av, som det heter i ingressen, ””dyra lärdomar. . . utur Guds ord”” är avsedda att vara minnesord om just prästens resp biskopens kall. Princi- pen kan i viss mån skönjas redan i HBF 1793. Där fanns inget ”biskopsri- tual” men väl två ”prästritual”, prästvigningens och kyrkoherdeinstalla- tionens. I dessa var uppsättningen bibelord gemensam, bl a de nyss be- rörda Apg- och Tit-ställena. Men de hade anpassats på ett sätt som strax skall belysas. I HBF 1799 hade den differentiering genomförts, som beva- rades i HB 1811. De nyssnämnda två ”prästritualen” hade en delvis ge- mensam uppsättning skriftord under det att det nyinförda ”biskopsritua- let” fick ett exklusivt urval. Den enda för de tre ritualen gemensamma texten var den s k dop- och missionsbefallningen (Matt 28:18ff), otvety— digt införd som en text om kyrkans ””läroämbete”: ””Går fördenskull ut och lärer allt folk . . .””.47 Det karakteristiska är urvalet ””lärdomar” för klart differentierade kall, biskopars å ena sidan, å den andra prästers, med en viss särställning för kyrkoherdar.
Den gemensamma nämnaren för ”prästritualens” urval är prästen så- som ””Herrens tjänare” för att utföra ””en evangelisk predikares verk”, dvs en som ””rätt delar sanningens ord”” och genom sin vandel skall låta sitt ””ljus lysa för människorna”, Gud till pris. Det framhålls också i prästvig- ningens allokution efter bibelorden, att präster är ””evangeliska lärare”” eller ””predikare” — två begagnade översättningar för samma grekiska term (evangelistos; NT 1981: förkunnare) — i sitt ”kall” (diakonla; NT 1981 : tjänst). Det uttrycket — lärare — användes i Apg— och Tit-texterna insatta i ”prästritualen” i HBF 1793. Då texterna reserverades för ”bis- kopsritualet” kom översättningstermen däremot att bli ””biskop”. Så hette
">I Kjöllerström 1974 20, 107, l86f markeras att reformatorernas grundsyn på präst och biskop såsom "allt ett och samma ämbete" successivt övergivits i en utveckling, som fullbordats med HB 1942. I KO 1571 hade dock ärkebiskopen strukit Luthers kommentar av den innebörden i skriftlektionernas utläggning (ovan 347 n 13). Noten i 1541 års bibelöversättning stod kvari 1703 års. Den kunde inte finnas i 1917 års. Där översattes nämligen ”episkopos” med ”församlingsföre- ståndare”, och under det uppslagsordet levererades det gamla notinnehållet i "Ordförklaringar och sakupplysningar”. Motsvarande har NT 1981 under upp- slagsordet ””församlingsledare”. Information lämnas där även fortlöpande i åter- införda noter till texten. Vad ritualen angår fanns som sagt ingen upplysningi KO 1571, inte heller senare. I KO-ritualen ingick emellertid ””biskop'”-texter även i prästvigningsritualet. Det principiellt nya lanserades i det av Kjöllerström högt skattade HBF 1799 (se nedan), ty där reserverades ”biskop”-texter för biskopsvig- ningens ritual. Den reservationen tillämpades med hjälp av olika översättningar (n 48)i HB 1811 to m HB 1894. I HB 1917 användes emellertid 1917 års kyrkobi- bel, varvid den verbala identifieringen mellan NTs och kyrkans biskopar upphörde. Ur den synvinkeln är biskopsvigningsritualet 1917 inte "oförändrat”, jfr Kjöller- ström 1974 182. Identifieringsepoken bröts definitivt i HB 1942 vad gäller detta ritual. Från den synpunkten skulle det i så fall betecknas som reformatoriskt. " Ärkebiskop J A Lindblom föreslog den i HB 1811 dock inte införda ingressen: ”Hör här grunden till en biskops och kristlig lärares plikter”. Helander 1934 467. Matt 28:18f(f) hade med början på 1600-talet vid denna tid vunnit terräng i tyska evangeliska vigningsritual. Rietschel—Graff 1952 859, Graff 1937 394.
det visserligen i den reformationstida och ännu officiella bibelöversätt- ningen (av episkopos; NT 1981: församlingsledare, alternativt: en som har uppsikt — brukat i Tit- resp Apg-ställena). Men denna gamla över- sättning användes med stor urskiljning i de aktuella urvalen. Det var helt enkelt önskvärt att i biskopsritualet bruka just denna term. Biskopar är sålunda — ”biskopar”; de är satta att ”regera” eller ””styra Guds försam- ling”” ””hela hjorden”. ””Såsom förvaltare i Guds hus”” är biskopen ””Guds
9
man””, som bl a skal] vakta sig för att vara ”snar att lägga händerna på någon”, dvs ””inviga någon till församlingens tjänst”.48
Denna klara åtskillnad mellan biskopar och andra ”lärare”/präster uttrycks inte enbart genom redigeringen av skriftord. Anvisningarna i KL 1686 för aktens inledande tal motsvaras i ritualet av inskott eller omformuleringar av prästvigningens liturgiska text. De uttrycker KL- principen om biskopar såsom ””uppsyningsmän över andra”” vilka skall ””hava akt uppå . . . [dem] som under deras uppsikt och lydnad stå”.
I församlingsbönen före akten och i aktens inledningsbön finns ett på 1 Kor 14:33 och 40 alluderande, nästan likalydande tillägg om att Gud ””såsom ordningens Gud tillsatt” eller ”förordnat dem som skola hava tillsyn däröver, att allt uti församlingen ordentligt och skickligt må till- gå”. Där det i inledningsbönen vid prästvigning heter att Gud ””förordnat det ämbete, som skall predika försoningens lära”, och att präster skall ””förkunna . . . den[na] dyra lära”, heter det vid biskopars vigning att det sådana ””tillhörer att vårda den[na] dyra lära”. Gud har nämligen beslutat ””förordna predikoämbetet”, men han har också ””tillsatt vissa personer i biskopsämbetet”. I bön heter det att dessa ””enligt dina heliga avsikter” skall ””befordra det stora ändamål vilket du med läroäm- betet åsyftat”. På samma sätt som i bibelorden och biskopseden anges också i bönen uppgiften att ””noga pröva och förordna skickliga lärare till församlingens tjänst”, att bära ansvar för ””ungdomens fostran och de fattigas vård”” — dvs skol- och fattigvårdsväsendet — och allmänt att ”avböja all ofärd” och stärka allt gott.
Det anförda har fr a hämtats från inledningsbönen. Utbytes- och till- läggsmetoden har också praktiserats på löftesfrågorna och detta på tre ställen. En ny fjärde fråga gäller uppgiften att ”med yttersta vaksamhet avböja all ofärd” och stärka allt gott. Prästvigningens läroförpliktelse ””att enligt Guds ord predika försoningens lära” står kvar med tillskottet ””att tillse” att så sker. Den inledande vigningsfrågan om villigheten att
"' Den sist anförda formuleringen ur den provöversättning, som anfördes såsom alternativi HBF 1799. I den brukades ”lärare”” för ”episkopos” — HB 1511 har en sammanjämkning mellan den gamla översättningen och provöversättningar. — I biskopsritualet kunde ordinationsuppdraget anges med bibelordet 1 Tim 5:22. I prästvigningsritualet däremot utelämnades hänvisningen till ””den gåva som i dig är””, given ”med prästernas händers åläggning”. Därför utelämnades v Hi 1 Tim 4, bara v 12 och 16 citerades. Från början hade HB-upplagor de båda versarna citerade, men i hänvisningen angavs 12—16, tex i oktavupplagan ”rån H A Nordström, Stockholm 1810 (om denna Helander 1934 199, om problemen med autentisk HB—text, -tryckning och -upplagor ibm 191ff, 205ff). I litteraturen har den felaktiga hänvisningen citerats. — Bibelorden blev i HB 1811: Matt 28:18— 20(ny), Tit l:7—9(KO), 1 Tim 6:l 1f(ny), 1 Tim 512 1f(ny), Apg 20:28(KC)), ] Petr 5:2—4(ny [KO]), Luk 12:37fIch01). För prästvigningen ovan 357 n 35.
åta sig ”det dyra predikoämbetet” har blivit ”det viktiga biskopsämbetet uti NN stift””.
Det har redan framhållits att bibelords-, böne- och löftesfrågeredige- ringarna väl svarar mot den grundsyn som redan KL-reglerna och bis- kopseden ger uttryck åt. Genom tilläggs- och utbytesmetoden har präst- vigningsritualet omböjts för att kunna fungera, när någon skall ””i bis- kopsämbetet inställas”, som rubriken lyder. Ett för denna akt påtagligt särdrag har redan tidigare berörts — raden av symbolhandlingari anslut- ning till vigningsformeln. För samtliga gäller, att det fanns stöd för demi praxis, då de angavs i HB 181 1. För somliga handlingar var dock traditio- nen kort eller mycket kort, vilket främst Sven Kjöllerström klarlagt. Här räcker det med en stark sammanfattning av de forskningsresultaten.
Handlingarna skedde i anslutning till vigningsformeln. Formulering- en är adekvat också som beskrivning av handlingarnas framväxti praxis. Tidigare angavs, att reglerna i KL 1686 innehöll upplåsning av fullmak- ten för electus och en vigningsformel. Det kan inte uteslutas att båda reglerna hade stöd i praxis, men första gången de båda elementen är direkt formulerade i ritual är i tre aktstycken från 1742, -44 och -46. I det första av dem angavs också uttryckligen, att fullmakten skulle överläm- nas i anslutning till vigningsformeln. Detsamma angavs i det tredje ritua- let, som också uttryckligen angav att korkåpan skulle sättas på efter vig- ningsformeln och fullmaktsöverlämnandet.49 Så långt är det fråga om en utveckling varigenom biskops- och prästvigningar i praxis kom att bli varandra lika i dessa hänseenden. Ordningen med vigningsformel och de nämnda symbolhandlingarna konsolideras under perioden 1742— 58, då ärkebiskopsstolen i tur och ordning innehades av de tre bröderna Erik, Jakob och Henrik Benzelius.
HB 1811 innehöll emellertid fler symbolhandlingar. Bakom dessa'stod inte ärkebiskopar. Det vari hög grad monarker som drev fram använd- ningen av kräkla och mitra: Gustav III (1771 —92) och Gustav IV Adolf (1792—1809).50 Den sistnämnde utfärdade därtill 1805 en förordning, som påbjöd att biskoparna i fortsättningen skulle ””bära på bröstet ett guldkors, fästat i en kedja av guld”. Motivet var enkelt. Biskoparna var, hette det, ”vid högtidliga tillfällen genom deras skrud utmärkte framför det övriga prästerskapet”, men de borde ”även vid andra tillfällen bära något tecken till bevis av deras ämbetsvärdighet och förmanskap”. Kungen överlämnade därför dessa biskopskors ””Vilka, likasom skruden, åtfölja ämbetet”. Men han nöjde sig inte med detta. Han föreskrev i egen kraft och utan riksdagens hörande, att korset skulle överlämnas vid bis- kopsvigningar med de i förordningen fastställda tydningsorden infogade i vigningsformeln sådan denna var utformad i HBF 1799.Sl I det ritual- förslaget angavs endast de tidigare berörda handlingarna, som konsoli- derats på 1700-talets mitt. Genom 1805 års förordning föregreps på en
49 För detta och det följande Kjöllerström 1974 1 15ff. Parallellen till biskopsinves- tituren är prästinvestituren, dvs kåpan resp mässhaken sätts på. Det senare är uttryckligen belagt ””i början av 1700-talet”. Kjöllerström 1971 253ff, även 259. ” Kjöllerström 1974 l39ff, l46ff, även 121f(Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika). 5' KL 1686(1845) 456, Kjöllerström 1974 146f.
punkt och enväldigt förslagets auktorisering. Uppenbarligen var det ock- så på kunglig anmodan som ärkebiskop J A Lindblom i HB—arbetets slutskede även inrymde plats för överlämnandet av kräklan ock mitran.52
Det kan ifrågasättas, om ärkebiskoparna Benzelius och de nämnda monarkerna hade samma motiv för att ”utmärka” biskopsämbetet.53 Kungarnas intresse för biskoparnas decorum låg helt i linje med särskilt Gustav IIIs strävanden att hålla lysande hov och att utmärka snille och smak. Oavsett vilka motiv som drivit fram förändringarna, är det här intressanta, att serien symbolhandlingar blev direkt föreskrivna i HB 181 1. Hur intressant det än är att dessa handlingar påbjöds, är det väsent- liga ändå inte art utan hur de inlemmats i akten.
Det har redan nämnts att kåpan sattes på efter vigningsformeln, mit- ran däremot först efter handpåläggningens Fader vår, naturligtvis av praktiska skäl, bådadera utan några tydningsord. Notariens uppläsning av fullmaktsformeln hade i praxis redan länge skett i samband med att electus efter den inledande böneavdelningen kallades fram. I HB 1811 har den presentationshandlingen ersatts med fullmaktsläsningen — en konsekvens av att ritualet inte förutsätter någon i handlingen deltagande menighet.54 I vigningsformeln infogades emellertid redan i HBF 1799 en formulering om den nu överlämnade fullmakten på tjänsten. Till den lösningen anknöt såväl Gustav Adolf som ärkebiskop Lindblom vad gällde överlämnandet av korset resp kräklan.55 Vigningsformeln från
. prästvigningsritualet byggdes sålunda ut i etapper och fick i HB 1811 följande lydelse. För tydlighetens skull har texten här delats upp i styck- en, men i HB är den tryckt i svit.56
Och jag; enligt den fullmakt, som mig, på Guds vägnar, av hans församling, uti detta ärendet betrodd är, antvardar dig härmed konungens fullmakt, och därjämte biskopsämbetet uti NN stift,
samt fäster nu på ditt bröst denna sinnebild av Jesus Kristus, till en beständig påminnelse, att det är hans dyra försoningslära, du skall förkunna och heligt vårda; varjämte jag antvardar dig denna stav, såsom ett tecken till din rättighet, och erinran om din plikt, att leda och styra den hjord, dig nu anförtrodd är,
och detta gör jag i Guds, Faders och Sons och den heliga Andas, namn.
5” Ibm 146, 150ff. ” Den meningen företrädd ibm, t ex 124 eller 152. 54 Ibm 118, fr a 143 anses att man ””i strid med bestämmelsen i KL” placerat full- maktsläsningen före, inte efter bibelorden, för att ange att akten var en installa- tionshandling. Den direkta parallellen erbjöd dock prästvigningsritualet, där no- tarien läser upp domkapitlets kallelse av ordinandi och deras tjänsteplacering —- överlämnandet av prästbreven till de vigda infördes dock formellt först i HB 1894. — För min del kan jag inte tillskriva uppläsningens placering annan betydelse än att det gällt att praktiskt förena KL-krav med KO-ritualet. ” Kring kräklans tydningsord hade J A Lindblom satt en av praktiska skäl fram- tvingad parentes — kräkla fanns inte i alla stift. Kjöllerström 1974 151. 1 HB 1811 finns dock ingen parentes, dvs partiet vart föreskrivet. 56 Här avtrycks enbart vigningsformeln med tillfogade tydningsord till fullmakt, kors och kräkla. I Kjöllerström 1974 152 avtrycks även det votum som historiskt och sakligt hör samman med den föregående eden, vidare det nyskrivna votum efter vigningsformeln, som leder över till handpåläggning med Fader vår.
Intrycket av mäktighet förmedlar redan den ”gamla” formeln från präst- vigningsritualet. Det bör observeras, att formeln så långt, kungalojalite- ten till trots, är oförändrad; 1600-talets dragkamp mellan K Maj:t och prästeståndet/biskoparna57 slutade alltså med att det fortfarande angavs vara ”församlingen” och inte kungen som ””på Guds vägnar” gav ordina- tionsuppdraget. Intrycket av mäktighet ges dock främst av att alla insig- niehandlingar med tydningsord fogats in i vigningsformeln. Tydningsor- den till korsets ”sinnebild” och kräklans ”tecken”” svarar utomordentligt väl mot de biskopsritualets särdrag, som uttryckts genom redigeringen av ritualets bibelställen, böner och löften liksom eden. Den enda ”nyheten” är egentligen, att biskopar har inte bara att ”vårda” utan även ”förkun- na” försoningens ””lära”.
Det formelns centrum kring vilket allt övrigt är ordnat utgör otvivelak- tigt överlämnandet av ””konungens fullmakt, och därjämte (sic) biskops- ämbetet uti NN stift””. Till tolkningen blir det anledning att återkomma i nästa avsnitt. Det kan diskuteras, om de efterföljande symbolhandlingar- na understryker eller konkurrerar med huvudsaken. Uppenbart har blocket med insignier och den avslutande investituren (kåpa, mitra) framhävts här betydligt mer än i prästvigningsritualet. Liturgihistoriskt rör det sig om en typ av handlingar, som knutits till såväl vignings- som installationsakter.58 Allmänt uttryckt fullbordades med HB 1811 en lång utveckling i enlighet med germansk rättsuppfattning varigenom det som sker blir giltigt, realiseras. Försäkran och ed av electus utgör förutsätt- ningen för ordinators formel, som bekräftas med handlingar varigenom den utsedde får makt och myndighet: electus blir insatt som biskop.59
7.2.2.3 Handlingens innebörd i HB 1811: vigning eller installation?
Nu är det dags att ta upp den fråga, som formulerats i kapitlets rubrik och inledning: blir vald biskop vigd eller installerad genom den handling HB 1811 ger ritual för? Ett kort och enkelt svar är att kapitelrubrikernai HB 1811 talar om ”invigning till predikoämbetet” men däremot ”huru en biskop skall i ämbetet inställas” resp ””huru en kyrkoherde skall inställas i en församling””. Rubrikerna tycks tala om en vignings— och två installa- tionshandlingar. Det måste dock noteras, att biskopen skall ””i ämbetet inställas”, kyrkoherden åter ””skall inställas i en församling””. Är alltså tanken att biskopen genom handlingen vigs till ett ämbete eller installe- ras i ett stift?
Med den frågeställningen har Sven Kjöllerström behandlat HB 1811 och dess förarbeten. Huvudresultatet är att ritualet i HBF 1799 konse—
5” Ovan 392.
58 Det är därför enligt min mening helt omöjligt att enbart på den grunden att kors, kräkla och mitra införts i ritualet konstatera att ””ett typiskt vigningsmoment in- förts i installationsritualet”. Så Kjöllerström 1974 152. ” Terminologin tillhör inte ritualet, ty i regianvisningarna talas genomgående om ””biskopen”. I prästvigningsritualet är den genomgående termen ordinandi. I det förra brukas alltså inte först electus, i det senare ej mot slutet ordinati. I kyrkoher- deinstallationens regianvisningar brukas begreppen introducendus och kyrkoher- den som utbytbara termer redan i de inledande anvisningarna.
kvent utformades för en installationshandling. Det för detta HBF ””ut- märkande” var nämligen ””fr a, att det endast räknar med ett ämbete, vartill alla präster vigs”. Biskopar är sålunda redan vigda till dem enda ämbete60 och kan endast ”inställas” i en viss tjänst. ””De komm'tterade hade härmed dragit konsekvenserna av den evangeliska uppfatmingen om ett enda ämbete”. Genom insignie- och investiturtilläggen urder ar- betets slutskede fick emellertid ritualet i HB 1811 ”en påbyggnw, som föga rimmade med ett installationsritual”. Mot den evangeliska ämbets- synens uttryck bröt sig därmed ”uttryck för en helt annan uppfattning”, ty ””denna påbyggnad innebar, att ett typiskt vigningsmoment iiförts i installationsritualet”?l
Eftersom denna ”påbyggnad” utgör den enda skillnaden mellan HBF 1799 och HB 1811 tycks allt hänga på, hur den tolkas. Kjöllerströms bedömning går stick i stäv mot den som formulerades ovan. Där konsta- terades, att partiet blivit framhävt betydligt mer än i prästvigningsritualet — att det alltså är en grad- och ingen artskillnad — och därtill, att de nyinförda tydningsorden svarar utomordentligt väl mot de ritualets sär- drag som framträtt i bibelställen, böner och löften enligt redigeringen redan i HBF 1799. De motsatta bedömningarna beror därmed på skilda uppfattningar om ritualet i HBF 1799. Det är då nödvändigt att dra fram Kjöllerströms skäl för sin annorlunda karakteristik av det ritualet.
I sin undersökning riktar Kjöllerström uppmärksamheten mot inte bara biskopsritualet utan också ritualen för prästvigning och kyrkoher- deinstallation. Han anser att de tre ritualen i HBF 1799 redigerats helt i enlighet med den teologiska grunduppfattningen, att ämbetet är ett och odelat, och att det därför bara kan bli tal om en enda vigning till detta ämbete.62 HBF-redaktörerna har inte redovisat sin principiella uppfatt- ning. Den har Kjöllerström fastställt efter att ha uppmärksammat vissa enskilda uttryckssätt för den. Formuleringarna anser Kjöllerström utgö- ra dels korrigeringar av texten i HBF 1793 — förlagan —, dels protester mot främst Gustav IIIs strävanden. De två ritualen i HBF 1793 hade rubricerats ””Om prästvigning” och ””Huru en kyrkoherde uti ämbetet skall invigas”. I HBF 1799 ombenämndes det senare ritualet till””. . . skall inställas i en församling””. På analogt sätt formulerades rubriken till det nyinförda ritualet för det som var biskops installation. Rubrkerna ut- gjorde det konsekventa motstycket till det likaså nyrubricerade ritualet ””Om invigning till predikoämbetet”. Under anknytning till ;åväl KO 1571 som KL 1686 ””utbyttes ordet ”prästämbete” mot ordet ”predikoäm- bete”” i ritualets inledningsord, vigningsfråga, vigningsformel och rub- rik. Därmed uttrycktes den principiella ”utgångspunkten”: mai räknade på reformatoriskt vis bara med ett ämbete och därför med endast en vigning. Prästvigningsritualets nya rubrik ””säger egentligen alt som be- hövs för en rätt förståelse av de tre ritualen”.
50 Några biskopar var inte prästvigda vid sin utnämning. Det gäller] A Lindblom, då han utnämndes till biskop i Linköping. Han vigdes till präst innan hzn biskops- vigdes. Kjöllerström 1974 142. Motivet till prästvigningen kan här lämras därhän. 6' Ibm 143 och 152. 62 För det följande ibm 139ff.
Det kan nämnas att uttrycket ”predikoämbetet”, bäraren av kom- mitténs ””helhetsuppfattning”, förekommer på några fler ställen än de angivna. Men argumenteringen övertygar inte. Det formellt helt avgö- rande är, att detta uttryck brukades på samtliga ställen redan i HB 1793 på ett undantag när, kapitelrubriken för prästvigningsritualet. Det vä- sentliga är dock på vilket sätt termen brukats. Kjöllerström har knappt berört textsammanhanget i HBF 1799, dvs den ovan genomgångna redi- geringen av bibel- och bönematerialet samt löftesfrågorna, än mindre tagit uppjämförelsen med HBF 1793 resp HB 1811 i dessa avseenden. Det kan tillfogas, att analysen ovan gett vid handen att begreppet ”prediko- ämbetet” vid denna tid snarast betydde prästers uppgift jämte andra att ”predika försoningens lära” — den då aktuella inklusive termen var mer ”lärare””.63
Huvudpoängen i Kjöllerströms framställning är att biskopsritualets karaktär förändrades på vägen från HBF 1799 till HB 1811.64 I konse- kvens med den föregivna grundsynen i HBF talades inte om någon vig- ning utan i rubriken om inställande, dvs installation av en till det enda ämbetet redan vigd person. Vid fullmaktsläsningen talades om kallelsen ””till biskopsämbetet uti NN lovliga stift””, dvs formen av tjänst att utöva ämbetet i. Fullmakten överlämnades ””och därjämte biskopsämbetet uti det vällovliga NN stift””, dvs tjänsten. I pålysningen om akten i den före- gående församlingsgudstjänsten angavs följaktligen också, att ””biskop skall i ämbetet inställas”. Enbart en detalj bröt det enhetliga mönstret enligt Kjöllerström. Förmodligen var det av traditionsskäl som anvis- ningen om korkåpans påsättande fick ””stå kvar, fastän detta moment passade dåligt i en installationsakt”. Det var detta på ett undantag när konsekvent utformade installationsritual, som fick sin ”påbyggnad” i HB 1811. Överlämnandet av kors, kräkla och mitra utgjorde nämligen ””ett typiskt vigningsmoment”. Det var detta tillskott, som ”underminera- de den grunduppfattning, som möter i ritualet i HBF 1799”. Trots detta utgjorde dock handlingen också i HB 1811 ””en installation av samma karaktär som en kyrkoherdeinstallation”. Utarbetat ””i nära anslutning” till ritualen för prästvigning och kyrkoherdeinstallation, hörde biskops- ritualet samman med det senare i enlighet med ””en väl genomtänkt hel- hetsuppfattning” i HBF. De båda installationsritualen ”fick . . . samma utformning”.
Vad först biskopsritualets kapitelrubrik angår, anger denna att biskop skall ”inställas”. Det bör dock anmärkas, att också verbet ”invigas” före- kommer såsom kolumnrubrik till kapitlet.65 Viktigare är dock den faktis- ka skillnaden i rubriceringen av de båda ””installationsritualen”. Både biskop och kyrkoherde är utnämnda till en viss tjänst, då akten skall äga rum. Men i HBF liksom i HB heter det, att biskop ””i ämbetet skall instäl-
63 Ovan 370f och 395f. ” Kjöllerström 1974 l42ff, 152.
65 I HBF 1799 återges resp kapitels rubrik såsom kolumnrubrik på högersidorna. Biskopsritualet ibm 148—60 har alltså sex sådana rubriker. De tre första lyder ”Huru biskop i ämbetet skall inv[igas]", de tre senare däremot ””Huru . .. skall instlällas]””.
las”, kyrkoherden åter ””skall inställas i en församling”. Det senare ut- tryckssättet kan inte brukas om en vigningshandling utan måste avse en installation. Det förra uttryckssättet skulle kunna brukas också om en vigningshandling.
Även om ordningen för kyrkoherdeinstallationen skall behandlas se- nare, måste några uppgifter förutskickas om det ritualet i HBF 1799 och HB 1811.66 Det är liksom biskopsritualet kalkerat på prästvigningsritua- let. Det finns emellertid vissa särdrag. Det tvivelsutan viktigaste särdra- get är, att den ordningen till skillnad från de båda andra i hög grad förutsätter att inte bara kyrkoherden utan också den aktuella församling- ens menighet deltar. Handlingen skall också enligt olika slag av anvis- ningar ske i den församling i vilken kyrkoherden installeras. Det är där kyrkoherden är ”introducendus”, som det heteri regianvisningarna. Det uttrycket eller något motsvarande förekommer inte i biskopsritualet, där det genomgående talas om ”biskopen”. Biskops inställelse skall enligt anvisningar ske ””i domkyrkan”. Enligt dåtida praxis kunde detta vara det aktuella stiftets domkyrka, men det var ingalunda regeln. Någon annan stiftsanknytning känner inte ritualet än den att stiftets namn skall anges, när biskopen ””i ämbetet skall inställas”. De båda ritualen — bis- kopsritualet och kyrkoherdeinstallationens — har otvivelaktigt stora lik- heter. Dessa förklaras dock fr a av att förlagan är gemensam: ritualet för prästvigning. En del särdrag finns. Biskopsritualets har redovisats, kyr- koherdeinstallationens får tas upp mer samlat senare. Här får föregri- pande slås fast, att särdragen inte förenar de två ritualen. De har inte fått ””samma utformning”.
Frågan kvarstår emellertid, om det är med eller utan avsikt som det heter att biskop skall ”inställas” inte i ett stift utan ”i ämbetet”. Av sär— skild vikt är förstås de ställen i ritualet, som enligt Kjöllerström skulle visa, att handlingen är en installation och ingen vigning. Det första av dessa är fullmaktsläsningen och de därtill anslutande orden, vilka även utgör inledning till bibelordens läsning. Det är bäst att direkt citera anvis- ningens och den liturgiska textens lydelse, och att för jämförelsens skull citera motsvarande parti i de båda andra berörda ritualen i den ordning de ståri HBF 1799/HB 1811.
Biskopsritualet Prästvigning K yrkoherdeinstallation Därefter uppläser no- Notarien uppläser där- Därefter uppläser notarien tarien efter eller någon av assistenterna konungens fullmakt deras namn som ordine- fullmakten ras skola på den tjänsten bis- och tjänsten till vil- kopen undfått ken de kallade äro, och lämnar henne se- varefter biskopen och lämnar henne sedan dan till ärkebisko- fortfar: till biskopen eller hans pen, som säger: fullmäktig, som säger: Emedan du är kallad Emedan I ären kallade Emedan du är kallad till till biskopsämbetet till det heliga pre- kyrkoherdeämbetet dikoämbetet
66 Nedan 473ff. Ritualet mycket kortfattat berörti Kjöllerström 1974 142.
Biskopsritualet Prästvigning K yrkoherdeinstallalion
uti NN lovliga stift uti denna kristeliga församling och nu inför Herrens och beredde och nu redo altare framträtt
att uti samma ämbete att tillträda dess att tillträda dess
inställas; utövning; utövning;
så avhör . .. så avhör . .. så avhör . ..
Prästvigningsritualet har uppenbart varit mall för de båda andra ritua- len. Men inbördes har de fått en textutformning som visserligen är lik- nande men inte likadan, ”samma”. I de inledande anvisningarna görs en precisering ifråga om biskopens ””fullmakt”, nämligen om den aktuella tjänsten, något som inte skeri kyrkoherderitualet. I den liturgiska texten anges i både biskops- och kyrkoherderitualen var tjänsten skall utövas. Det sker inte i prästvigningens ritual. Det är dock förhastat att som skett därav dra slutsatsen, att biskopar och kyrkoherdar installeras i tjänster under det att prästkandidater vigs till ””predikoämbetet”. Att ””tjänsten” inte nämns i prästvigningsritualet beror rimligen på att denna angetts omedelbart dessförinnan, då notarien angett kandidaternas namn och tjänsterna de kallats för. Detta beror i sin tur på det enligt luthersk upp- fattning grundläggande, att det inte finns ”absoluta” vigningar utan all- tid vigning för utövande av tjänst. I partiet finns emellertid en avvikelse. Den finns i biskopsritualet. I de båda andra ritualen konstateras bered- skapen att ”tillträda dess [ämbetets] utövning”. I biskopsritualet åter kon- stateras att biskopen kommit för att ””inför Herrens altare . . . uti samma ämbete inställas”. Uttryckssättet förefaller användbart i en installations- handling men mer adekvat för en vigningshandling. Det bör i samman- hanget noteras, att detta ””altare” konkret kan vara domkyrkans i det aktuella stiftet men i praxis normalt inte var detta. Enligt såväl HBF 1799 som HB 1811 skulle handlingen ledas av ”ärkebiskopen” liksom prästvig- ningen av ”biskopen”, kyrkoherdeinstallationen åter av ””biskopen eller hans fullmäktig”.67
Detaljanalysen på en av tre punkter, som skulle utvisa att biskop in- stalleras och inte vigs, måste föranleda slutsatsen, att belägget inte styr- ker påståendet. Men det har inte heller visats, att biskopsritualet gäller en vigningshandling. Detaljanalyser av de båda andra punkterna behöver inte redovisas här, ty de ger inte ökad klarhet i vare sig den ena eller den andra riktningen.68 På alla tre ställena pekar resultaten visserligen i rikt-
67 Det kan nämnas att kyrkans samtliga regionala enheter fr o m 1772 hette ””bis- kopsdömen” eller stift, eftersom Karlstads, Härnösands och Visby superinten- denturer då förklarades vara ”biskopsdömen”. Deras ”styresmän” skulle i fort- sättningen kallas biskopar. Ibm 127. Epoken med av konungen kallade och ut- nämnda ordinarier eller superintendenter upphörde därmed. Samtliga ”styres- män” i hela kyrkan skulle således definitivt vara i stiften valda och av konungen utnämnda biskopar, vilka normalt skulle vigas av ärkebiskopen, om än alls inte självklart i Uppsala. Enligt en resolution 1803 bekräftades också, att prästvigning inte skulle förrättas av andra än biskopar. Ibm 103. Om tidigare praxis ibm pas- sim, särskilt 93ff, 98ff, 105. 6” Installationsformeln hade dock en avvikande lydelse, vilket inte observerats i Kjöllerström 1974 142 eller eljest. Nedan 474.
ning mot en vigningshandling men inte mer. Frågan kvarstår alltså, huru- vida biskopsritualet gäller vigning eller installation.
Konstaterandet är viktigt. Vid prövning höll således inte argumenten för att biskopsritualet i HBF 1799 är ””en installation av samma karaktär som en kyrkoherdeinstallation”, rent av med ””samma utformning”. Re- sultaten pekar i stället mot att akten skulle vara en vigningshandling. Detta rimmar också väl med de resultat, som vanns vid genomgången av biskopsritualets bibelords- och böneredaktioner liksom utformningen av löftesfrågorna. Den ”påbyggnad” HBF-versionen fick i HB 1811 tillförde inte heller element, som bryter mot den i HBF givna karaktären. Symbol- handlingarna blev mer framhävda och stryker ytterligare under hand- lingens solennitet. Genom de handlingarna, som historiskt hör samman med både vignings- och installationsakter, markeras också innehållsligt den syn på biskops uppdrag som redan HBF 1799 gav uttryck åt.
Med anknytning till det som anförts tidigare kan konstateras, att HBF och HB liksom KL 1686 till skillnad från KO 1571 har en disposition enligt vilken biskopsritualet utgör det första såsom det förnämsta. Litur- giskt har de tre ritualen släktskap. Till typen är biskopsritualet mer be- släktat med det andra ritualet, prästvigningens, än med det tredje, kyrko- herdeinstallationens. Präster vigs, därför att Gud ””förordnat det ämbete, som skall predika försoningens lära”. Biskopar men också kyrkoherdar finns, därför att Gud ””såsom ordningens Gud tillsatt vissa personer, som däröver bör hava tillsyn, att allt uti församlingen må skickligen tillgå”, heter det i de båda ritualens gemensamma tillägg till prästvigningens inledningsbön. I kyrkoherdeinstallationens utformning av den bönen heter det också, att kyrkoherden skall ””i kyrkoherdeämbetet vid denna kristeliga församling inställas” för att ””befordra Guds vilja med läroäm- betet”. På sätt som svarar mot kapitelrubrikens uttryckssätt heter det däremot i biskopsritualet på motsvarande ställe, att biskopen skall ””i biskopsämbetet inställas”. I det fallet gäller saken ett tillsynsuppdrag ””enligt dina heliga avsikter”, uttryckta genom bl a urvalet av bibelord.
Resultatet skulle kunna formuleras så, att man vigs till biskop och präst men installeras som kyrkoherde. Det är dock en pressad slutsats. Huvudresultatet är tvivelsutan, att de hittills behandlade båda vignings- ritualen är oklara till sin innebörd. Det som tidigare sammanfattande sagts om prästvigningsritualet är giltigt också för ritualet för biskopsvig- ning.69 Båda handlingarna får anses vara vigningshandlingar. Fr a är de klerikala handlingar i den meningen att prästkandidater resp electus, som omges av assistenter/blivande kollegor, efter föreskrivna förbindel- ser av (ärke)biskopen förklaras insatta i ämbetet som biskop resp präst. De är därmed behöriga att tillträda de angivna tjänsterna i vilka ämbetet skall utövas. Uttrycken är i båda ritualen mycket svaga för tanken på vigningen som en kyrkans bönehandling och som ett Guds handlande uttryckt i handpåläggningen under bönen.
6” Ovan 357ff och 370f.
7.2.3. Från oklar vigningshandling till vigningshandling enligt klart restaureringsprogram Vägen från 181] års till 1868 års kyrkohandbok
Restaureringssträvandena under l800-talets mitt fick en rad konsekven- ser för prästvigningsritualet, som vi sett. Samma slag av konsekvenser drogs också ifråga om biskopsvigningens ritual. Ritualförslaget i HBF 1854 föranledde i enskildheter kritik vid granskningen i fyrståndsriksda- gens prästestånd. Kommittén tog de ändringskraven ad notam och inar- betade dem i förslaget som ingick i HBF 1855. I denna version blev ritualet antagen ordning för Svenska kyrkan vid det första kyrkomötet år 1868. Den nya ordningen utgörs av 1811 års ritual i en språkligt tuktad form. Den har även riktats med en del material från KO 1571 enligt kommitténs allmänna restaureringsprinciper. Handlingens struktur är till större delen densamma. I en mer koncentrerad form uttrycks väsentli- gen samma innehåll.
Vid behandlingen av prästvigningsritualet exemplifierades revisions- arbetets karaktär. Det finns ingen anledning att nu göra detta igen, så mycket mindre som den liturgiska texten i långa stycken är densamma. Det är emellertid nödvändigt att visa, att revisionen såsom kapitelrubri- ken anger ledde till att biskopsritualets karaktär av vigningshandling framträdde klarare — eller mindre oklart — äni HB 1811. Uppmärksam- heten måste då riktas mot i tur och ordning redaktionen av bibel- och bönematerialet samt löftesfrågorna, slutligen mot vigningsformeln och symbolhandlingarna.
Vad bibelorden angår bevarades uppsättningen från HB 1811 på två un- dantag när.70 Utmönstrat blev Luk 12:37f, anmärkningsvärti ett restaure- ringsarbete, då stället representerade KO-ritualets responsorium Sint lumbi vestri. I gengäld fick evangelielektionen leverera två bibliska min- nesord (Luk 12:42—44 resp 48). Ett pastoralbrevscitat med mer allmänt etiskt innehåll (1 Tim 6:11f) ersattes med ett annat om gåvan given med handpåläggningen (1 Tim 4:14f). Att just biskopsvigningen därigenom skulle få sin bibliska motivering och tydning antyds redan av skriftstäl- lets placering i urvalet av bibelord. Antagandet får ytterligare stöd vid en blick på prästvigningsritualet. I dess samtidigt justerade katalog förblev nu liksom 1811 just detta avsnitt överhoppat, när de omgivande verserna citerades.” Tillagda är två något längre avsnitt. Det ena av dem har in- förts i såväl de båda vigningsritualen som installationsritualet. Det har skett
"*Bibelorden i HB 1811 ovan n 48, i HB 1868:Matt 28:18—20, Joh 21:15—17 (nytt), Ef4:10— 12 (nytt), Apg 20:28, Tit 1:7—9, 1 Tim 4:14f (nytt), 1 Tim 5:21f, 1 Petr 5:2—4, Luk 12:42—44, 48 (nytt, cf dock KO och HB 1811). ” HB 1811: 1 Tim 4:12, 16, HB 1868: 1 Tim 4:12—13 såsom ett assistentord, v 16 såsom ett följande. Vid biskopsvigning (n 70) citerades i HB 1868 ställets v 14— 15. Denna HB liksom HBF 1856 ger båda hänvisningen ””12— 14" men cirerar12—13. HBF 1854 däremot citerade även V 1421. Där hade avsnittet angetts för prästvig- ning. Förändringen, som bidrog till en starkare differentiering mellan de båda ritualen och till en "biblisk” tolkning av biskopsvigningen, infördes vid präste-
som komplement till det bibelord som var gemensamt för de tre iritialen i HB 1811, läroämbetets befallningsord, (dop— eller missionsbefallningen Matt 28:18—20). Direkt efter detta har sålunda placerats stället med den trefaldiga frågan till Petrus och den trefaldiga uppmaningen: ”Älskar du mig? . . . Föd mina får” (Joh 21:15—17). Därmed angavs en läirc- eller herdeämbetets grundval. Att det var meningen styrks av att de tre ritualen direkt därefter får ytterligare ett gemensamt tillägg. I prästvignimgritua- let infördes stället om Sonens sändning och överlämnande av ””ryckel- makten” (Joh 20:21—23). Klassiskt som vigningsord var det dock nytt i svensk vigningstradition. Det gäller även om det för biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation angivna skriftstället om den uppståmdne och himlafarne Kristus, som satt somliga till apostlar, andra till profeter, evangelister, herdar och lärare — dvs olika tjänster som alla inzsazts ”till ämbetets verk” (Ef 4:10—12).
Efter partiet om läro- och herdeämbetet och om tjänstedifferentiering- en kom i biskopsritualets serie ett antal speciella bibelord, som handlade om just biskopens uppgift (Apg- och Tit-ställena), om vigningein lill äm- betet (1 Tim enligt ovan) och prästvigningsuppdraget (1 Tim 5), varpå katalogen avslutades med tre bibelord om sättet att sköta uppdraget och om ansvaret (1 Petr 5, Luk-ställena enligt ovan). 1811 års urval har således kompletterats och katalogen som helhet omdisponerats. Klararte "en 1811 framgår det redan av dispositionen, att ”Guds ords löfte och förmaning” — som det hette i den omformulerade ingressen — gällde just biskops uppdrag, eller ””helgden av ditt kall”.
Bönematerialet förändrades också. Den revisionen är i ögonen fallan- de, och den är viktig i två helt olika avseenden. I HBF 1854 ersattes inledningsbönen, den ordrika och starkt omarbetade versionen av KO- ritualets inledningsbön, dess första 'skördebön'. Som ersättning insattes nu originalet. Den återinfördes i båda vigningsritualen och i ritualet för kyrkoherdeinstallation. Att inledningsbönen blev gemensam uppgavs vara en poäng utöver denna, att bönen stammade från KO och, antogs det, Laurentius Petri. Att samma bön brukades underströk ”protestantis-
,, 72
mens grundsats om läroämbetets enhet .
ståndets granskning i ett arbete som i hög grad bestämdes av biskop J H Thoman- der. Där infördes även Luk 12:48. Om Thomander och prästeståndets H BF Ecker- dal 1970 58ff. Vad prästeståndets HBF innehöll ifråga om ordinationsordningens kapitel accepterades utan vidare av kommittén i H BF 1856, jämte motiv XVI, med undantag av ett tillägg till Credo-ingressen. Att Thomander/prästeståndet tog initiativet är intressant, att tillägget av bibelord gjort E G Bring/kommittén belåt- na får tas för givet. Jfr Kjöllerström 1974 160f.
73 HBF 1854 motiv 35. Ibm talas just om två ”vigningsakter” och en ””installation'”. — Vid införandet av KO-bönen har smärre språkliga justeringar gjorts. Två är att nämna. Enligt KO var bönen befalld "om arbetare i din säd, det är om trogna predikare'”. I HBF/HB 1868 är förklaringen struken, knappast därför att termen "predikare" blivit föråldrad utan snarare för att förklaringen var mindre lämplig, då bönen skulle användas i såväl biskops- som prästritual. Bönepunkten ”Giv oss . .. din heliga Anda” hade i KO ett vid revisionen struket tillägg .och visdom”. Sannolikt skedde Strykningen för att epikleskaraktären skulle framstå klarare.
Det principiella argumentet och traditionshänsynen medförde på den- na punkt att ett viktigt karaktärsbärande element i HB 1811 försvann ur biskopsritualet. Synen på biskopens tillsynsuppgift framträdde där inte minst i denna inledningsbön. Förlusten kompenserades rikt genom en annan restaureringsåtgärd. För bönen vid handpåläggningen angavs förutom Fader vår återigen en bön, vilken i denna undersökning kallas vigningsbönen. Det är emellertid inte Luthers vigningsbön, trots den uppgivna strävan att restaurera KO-ritualet. Luthers bön infördes, som vi sett, i prästvigningsritualet med den typen av'argument: med emfas underströks att just Luthers bön inte fick saknas ”i den kyrka som i honom vördar sin reformator”. För biskopsritualets vigningsbön åter- stod enbart ett antikvitetsargument som motivering, och självfallet fram- hölls inte, att den föreslagna bönen saknade den eljest uppskattade häv- den i svensk evangelisk tradition. Det hette att den ”till sitt huvudinne- håll överensstämmer” med KO-bönen och att kommittén för HBF 1854 ”något omarbetat och utvidgat” texten till ”en urgammal, vid biskopsvig- ning annorstädes ännu bruklig förbön”.73 Argumenteringen ansågs tydli- gen hållbar, ty oförändrad intogs bönen i HB. I HB har den också förbli- vit, även om den förkortats en del och justerats språkligt i HB 1894 och fr a i HB 1942.
Om den nya vigningsbönen skall kallas ”urgammal” eller inte är sin sak. Den ursprungliga förlagan är otvivelaktigt Martin Bucers vignings- bön, som presenterats tidigare.74 Det är inte uteslutet att kommittén stött på denna i en eller annan kontinental version.75 Motiveringen för den pekar emellertid klart mot England. Bönen var nämligen ””vid biskops- vigning . . . ännu bruklig” iden form den fått i anglikanismens liturgi The Book of Common Prayer (BCP). Vid denna tid skulle den engelska ver- sionen ännu i två decennier förbli ansedd som ”urgammal” eller åtmins- tone antas ha medeltida anor.76 Just för biskopsvigningen hade Bucers bön förändrats för att markera vigningens särart.77 Det är den versionen som ansågs lämplig att bruka i HBF 1854. Kommitténs upplysning att man — dvs med stor sannolikhet E G Bring — ””något omarbetat” den, är nästan överdrivet korrekt.78 Att man också ”utvidgat” bönen, innebär i realiteten ett sammanhängande tillägg motsvarande ungefär en fjärdedel
73 HBF 1854 motiv 36f. ” Ovan 54, l99f. ” l Helander 1939 601 nämns "flera böner som äro mycket lika”” HBF—versionen, men då denna var bearbetad, var det svårt att peka på ””någon särskild källa”. Bönen nämnd men ej behandlad i Kjöllerström 1974 157. "* Att biskopsvigningens ritual i BCP är källan för bönen angivet i Rodhe 1923 489, dock utan motivering. — Först 1872 påvisades förbindelsen mellan Bucers ordinationsordning och ärkebiskop Cranmers. Bradshaw 1971 20. ” ljust biskopsritualet övergavs Bucer-förlagan i bönens senare del. I stället info- gades material från smörjelseritens parti i medeltida liturgi. Brightman 1921 1 CXXXVf, CXXXIX, noten till 1012, samt ibm 2 1012 och 1014. 7” Vissa jämkningar har skett genom att några parallelluttryck dragits samman. Omarbetad är endast epiklesperioden, där en relativsats om biskopens uppgift skjutits in. Cf nedan n 83.
fjärdedel av den svenska texten.79 Det blev för övrigt främst där senare nedskärningar gjordes.
Det är intressant att biskopsritualets vigningsbön övertogs från BCP, intressantare att förslaget blev antaget. Med all sannolikhet var bönens härkomst okänd för samtiden. Bönen hade eljest knappast accepterats i en tid med skarp kritik mot en engelsk och en även i HB-kommittén representerad framväxande svensk s k högkyrklighet eller, som det då ofta hette, ”puseyismen”.30 Viktigare än härkomstfrågan är spörsmålet om bönens karaktär och innehåll. Att bönen ”till sitt huvudinnehåll” överensstämde med Luthers vigningsbön är en korrekt kommittéuppgift. Så mycket mer måste det då ha funnits en bestämd anledning till att välja en aldrig så ”urgammal” annan bön, när KO 1571 varit riktmärke för strävan att ”ställa detsamma [HBF] på rent fosterländsk grund”.”' Beske- det får man vid ett närmare studium av bönen.
Det för Bucerbönen karakteristiska var att den enligt samma princip som de 5 k evangeliebönerna byggde på ett skriftställe, kardinaltexten för Bucer om de differentierade tjänsterna inom det av Kristus insatta ämbetet, Ef 4:11f. Som vi sett blev den texten placerad i HBF—serien av bibelord. Stället klingade alltså med även i den överförda engelska vig- ningsbönen och dess tacksägelse med anamneskaraktär. ] BCP fortsatte den med en epikles, som i den svenska versionen kompletterats med en sats om innebörden i det uppdrag som vigningen gäller:
BCP 1662 HBF 1854/HB 1868 Grant we beseech thee, .. . och bedje dig: förläna to this thy servant, denna din tjänare,
som nu är satt till att hava uppsikt i församlingen,
such grace, that he may din helige Anda, att han ever more be ready to spread alltid må redo vara abroad thy Gospel the glad till fridens evangelium, tidings of Reconcilation with thee and use the authority given och det ämbete honom givet är unto him så bruka not to destruction, but to att han icke nedriver utan Salvation, uppbygger,
not to hurt, but to help . . . icke skadar utan hjälper . . .
Kommentaren kan inskränkas till konstaterandet, att biskopens ”myn- dighet” eller ”ämbete”82 enligt det svenska textavsnittet givits ”nu”, vid
79 I bönen sådan den återfinns i HB 1942 stammar textens första stycke från Bucer via BCP. Från Cranmers bearbetning kom andra styckets första epiklessats (”Vi bedja dig . . . Ande", cf n 78) liksom fortsättningen, byggt av honom med medel- tidsmaterial (n 77). I partiet gjordes dock avbrott för det svenska HBF-tillägget, i HB 1942 representerat av styckets mittparti ("Hjälp honom . . . till vänster”). *" Härom Helander l939 59f, Eckerdal 1970 71 med n 36, Kjöllerström 1974 153f, 164 och passim. ”' HBF 1854 skrivelsen Xl. ”3 Uttrycket ”authority” var i HBF l854 översatt med ”myndighet”, men det änd- rades till ”ämbete” vid prästeståndets granskning (cf n 71).
vigningen. Den senmedeltida, av reformatorerna omhuldade bibelpara- frastekniken är brukad i anamnesen och tillämpad i epiklesavsnittet ovan. Tekniken användes ån meri det svenska tillägget, som utgjordes av en lätt jämkad sammanställning av bibelord: ] Tim 4:l4a, 15 och 2 Kor 6:8a, 4—7 om att bevisa sig som Herrens tjänare i allt, under ont och gott rykte etc. Efter utvidgningen kunde redaktören återknyta till förlagan, som i sin tur formats med medeltidsmaterial — byggt på Luk 12:42. Bönen fullbordades som i BCP med den solenna kollektavslutning ”ge- nom Jesus Kristus . . . som med dig och den helige Ande lever och rege- rar . .
Redan vigningsbönens konstruktion antyder dess funktion. Såsom bö- nen börjat fortsätter den: i bönens form rekapituleras bibelordskatalo— gen om biskops vigning och uppdrag.83 ”Guds ords löfte och förmaning” om just biskopens ”kall” blev till vigningsbönen för biskops vigning. Inledningsbönen skulle brukas i alla tre ritualen och skulle enligt motive- ringen därmed ge uttryck åt ””läroämbetets enhet”. Vid prästordinationen skulle brukas en särskild vigningsbön med begäran om Anden84 till ”des- sa dina tjänare som nu till din tjänst och det heliga predikoämbetet invig- de äro”. Vid biskopsvigning åter skulle brukas en annan särskild bön med begäran om Andens gåva till biskopen, som genom vigningen blivit ”nu . . . satt till att hava uppsikt”. Den vigningshandlingen karakterise- rande inledningsbönen i HB 1811 fick således sin ersättning i denna vig- ningsbön. Den fasta kopplingen mellan urvalet av bibelord och vignings- bönen bidrog också den till att vigningshandlingens karaktär och inne- börd framstod klarare än tidigare.
Lo'ftesfrågoma fick i biskopsritualet nästan samma redaktion som i prästvigningsritualet. 1811 års version berikades med material från KO 1571.85 Biskopsritualets särdrag möter redan i vigningsfrågan, huruvida electus var villig att ”i den heliga Treenighetens namn [KO] biskopsäm- betet uti NN stift dig åtaga [HB]”. Läroförpliktelsen blev som vid präst- vigningen formulerad genom en kombination av K0- och korrigerade HB-formuleringar, varvid HB-uttryck för biskopens tillsynsuppgift förstärktes.86 Det egentligt nya kom i den för biskopsvigningen speciella frågan, som i två olika avseenden reviderats. Som följande tablå visar har
33 l epiklesen utgör relativsatsen (”'som nu . . . i församlingen”) ett svenskt tillägg (ovan n 78). Detta och den tillagda 1 Tim 4-anknytningen motsvarar ganska väl vigningsformeln i BCPs biskopsritual (ovan 55). Det är möjligt att den medverkat till de svenska tilläggen. Det kan inte uteslutas, att vigningsbönen gav uppslaget till prästeståndsinitiativet att föra in [ Tim-stället i urvalet av bibelord (ovan n 71). — ] Helander 1939 598 antyds, att införandet av Joh 21 skulle berott på inflytande från BCP. Det kan inte uteslutas, men dels var texten inte något originellt BCP- drag, dels infördes den i såväl vignings- som installationsritualen i HBF 1854. 1” Se härtill och till uttrycket ”predikoämbetet” i det följande citatet ovan n 72. 35 Om frågorna vid prästvigning ovan 370.
” Läroförpliktelsens fråga blev för biskopar: ””Vill du alltså städse förbliva vid Guds rena ord, fly all falsk och kättersk lärdom, [KO] och sorgfälligt [HBF] tillse [HB] att Jesus Kristus enligt Guds ord rätt predikas, [HB, bearb] och de heliga sakramenten efter hans instiftelse utdelas [HBF]?"
redaktörerna inte kunnat följa vare sig KO 1571 eller HB 1811 utan slagit in på en helt annan väg:
KO 1571 HE 181] HBF/HB 1868 Vill du ock alltid Förpliktar du dig att med yttersta Vill du ock vaka däröver vaksamhet söka allmännelig landsfrid att allt i församlingen ordentli- gen och skickligen tillgår, och förskaffa lydno och hörsam- avböja all ofärd och styrka till det avböja all ofärd och styrka till het emot ordentlig överhet, så som gott, nyttigt och lovligt är? allt varmed Kristi rike befräm- mycket eder står till görandes? jat varder?
Att just denna fråga blev mer allmänt hållen i HB 1811 berodde förstås främst på att den med konkretion stod inskriven i biskopseden i KL 1686. Denna ”tro- och huldhetsed” hade ifråga om riket och fr a kungahuset mildrats i den reviderade versionen av biskops- liksom prästeden 1829, och samhällsperspektivet hade där formulerats allmänt.87 Men vid HB- revisionen har löftesfrågan radikalt förändrats från att gälla Svea rike till att röra ””Kristi rike”, den ”världsliga” fredsfrågan blev en ”andlig” frids- angelägenhet. En parallell bör nämnas. Biskopsritualets tidigare inled- ningsbön hade avsnitt som rörde det ”världsliga” (fr a skol- och fattig- vårdsväsendet). Sådant fick ingen motsvarighet i den reviderade ord- ningen. Den väsentligt förändrade löftesfrågan är det mest markanta uttrycket för den utveckling i ”förkyrkligande” riktning, som tidigare har iakttagits.88
Löftesfrågan blev förändrad även i ett annat avseende. Biskopens väk- taruppgift preciserades. Återigen skedde detta genom ett bibelorc, denna gång kardinalstället för bl a KO 1571 om ordning och lojalitet not kyr- kans ordning, 1 Kor 14:40. Genom det inskottet räddades också ett per- spektiv i inledningsbönen i HB 1811 över till den nya editionen89 Mot— svarande parti stod visserligen alltjämt kvar i den förbön son skulle hållas före Vigningsakten, där även med v 33 om ordningens th. Men genom inskottet i vigningsliturgin fick perspektivet otvivelaktigt en fas- tare position. Genom att orden fördes in i löftesfrågornas block, kom detta att klarare än tidigare framhäva biskopens tillsynsuppgift och syftet med den.
Vigningsformeln och de därtill knutna symbolhandlingarna urderkas- tades revision i HBF 1854 och lösningsförslaget blev antageti l—fB 1868. Eftersom Sven Kjöllerström ingående behandlat detta, är det tillräckligt att kort sammanfatta det nya.90 Ur den vigningsformel med all; inskott
*” Eden 1829-04-15(12), cf om den reviderade prästeden ovan 368. — Vil utarbe-
tandet av den reviderade texten till biskopseden har den egentliga förlagan vid sidan om KL 1686 otvivelaktigt varit biskopsritualet i HB 1811, särskilt inled- ningsbönen och löftesfrågorna.
" Ovan 373f. ” Ovan 396. Om ] Kor 14:40 Andrén 1971 278ff, Eckerdal 1974 25f. _Påpekas bör att biskops prövnings- och ordinationsuppgift, som i HB 1811 särslilt fram- höllsi inledningsbönen, i HB 1868 fick sin motsvarighet enbart i ett av bbelorden ([ Tim 5:21 och fr a 22), dock brukat även i HB 1811. 9" Kjöllerström 1974 153ff, särskilt 157ff.
som blev slutresultatet i HB 181191 ströks tydningsorden till biskopskor- set och kräklan men också de här kursiverade orden om fullmakten: ”. . . antvardarjag dig härmed konungensfullmak! och därjämtebiskopsämbe- tet uti NN stift, i Guds, Faderns ....” Formeln blev alltså likalydande med prästvigningens men med ordet ”predikoämbetet” ersatt som ovan, inklusive stiftsnamnet. Symbolhandlingarna avskaffades emellertid inte. Efter vigningsformeln skulle ärkebiskopen utan tydningsord överlämna fullmaktsbrevet, korset och ”biskopsstaven”. Samtidigt skulle assistenter sätta på kåpan; ””biskopsmössan” skulle däremot som tidigare sättas på efter Fader vår.
Motiveringen för omredigeringen var den redan tidigare återgivna. ””Hela vikten bör läggas på . . . orden om överantvardandet av ämbetet, vilka här utgöra huvudsaken, som icke av några mindre viktiga detaljer må bortskymmas”. Symbolhandlingarna åter var talande nog utan ord. Som i prästvigningsritualet satte man istället in sången Veni sancte Spiri— tus, ””varigenom det förbigångna mer än ersättes”. Det förslaget motive- rades med hänvisning till KO 1571.92 KO hade emellertid på den platsen anvisat responsoriet Sint lumbi vestri. Kanske den nu föreslagna sången ansågs lämplig, därför att BCP hade den platsen för Veni creator Spiritus i en ordning som ansågs ””urgammal”.
Som redan framgått blev alltså biskops- och prästvigningsritualen i denna del helt parallellt uppbyggda: vigningsformeln i Guds namn, kör- sången ””O du helge Ande kom till oss in”” samt ””under sången” investitu- ren, i biskopsritualet därtill insignieöverlämnandet.93 I detta samman- hang bör behandlingen av ritualet för kyrkoherdeinstallation föregripas så mycket att det konstateras, att 1811 års speciella installationsformel också reviderades utan att särdraget dock avlägsnades. I det ritualet info- gades inte Veni sancte Spiritus.94 De båda vigningsritualen distanserades ' sålunda ytterligare från installationsritualet.
Innebörden av biskopsritualets förändring i denna del behöver inte föranleda någon diskussion. Den har redan förts vid analysen av präst- vigningsritualet.95 Diskussionen och resultatet äger giltighet också för biskopsritualet. Enligt motiveringen i HBF 1854 skall alltså ””den egent- liga vigningsakten” utgöras av två huvudled. ””Hela vikten bör läggas på . . . huvudsaken”, ärkebiskopens vigningsformel. Andesången med sym- bolhandlingarna ”under sängen”” utgör övergången till det andra ledet, ärkebiskopens och assistenternas handpåläggning med Fader vår. ”Näst
”” Formeln 1811 citerad ovan 398. ”” HBF 1854 motiv 36. ”” Överlämnandet av prästbreven — motsvarigheten till biskopsritualets fullmakts- överlämnande — föreskrevs först i HB 1894, då på yrkande från flera håll. Helan- der 1939 617. Sannolikt var därför överlämnandet då redan en praxis. Otvivelak- tigt var den influerad av ritualen för biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation. Rodhe 1923 471, ovan 366. —— Påpekas skall att deti HB 1868 och ännu i HB 1942 uttryckligen anges, att bönen under handpåläggning vid biskops- och prästvig- ning skall ske efter körsången av Veni sancte Spiritus. Insignieöverlämnande och investitur skall dock ske ””under sången”. Detta senare har troligen dragit med sig att också bönen kan komma att ske ””under sången”, något som understryker att
partiet också i praxis uppfattas som en klerikal angelägenhet. Cf ovan 366. 9” Ovan 401ff, nedan 474ff. ” Ovan 360ff.
efter den egentliga Vigningsakten” följer så BCP-bönen. Som vid präst- vigning markeras också här att vigningen ””nu” har skett. Hela menighe— tens bön sker när vigningen är ett faktum. Ritualens regianvisningar för samma språk i de båda vigningsritualen. Den biskop som i börjar. av akten ””skall inställas” är den som enligt anvisning efter vigningsformeln ””inställes” och efter handpåläggningen är ””den i ämbetet inställde”. Bis- kops- och prästvigningar är alltjämt en klerikal angelägenhet i den me- ningen, att ärkebiskopens vigningsformel och vigningskollegiets hand- påläggning och bön utgör den ”egentliga” vigningshandlingen. Derma följs dock upp av en kyrkans bön direkt efteråt. Revisionen har medfört att vigningskaraktären framträtt klarare än 1811. Ett vidgat utrymme har också lämnats åt den gemensamma omramande bönen.
Genomgången har på punkt efter punkt visat, att biskopsritualet 1868 klarare framstår som vigningshandling. Genom denna blir en för ett stift vald och utnämnd biskop vigd eller inställd i ämbetet — uttrycken är synonymer. Nyss refererades regianvisningarnas serie ””skall inställas. . . inställes . . . den inställde”. I serien använde HBF även verbet ”vigas”, men prästeståndet satte i stället in kapitelrubrikens term. Man korrigera- de även förbönen i gudstjänsten före vigningsakten. HBF 1854 hade be- varat bönen i HB 1811 men ersatt Slutorden med motsvarande parti i prästvigningsförbönen. Förslag och ändring hade följande lydelse:
HBF 1854 Prästeståndet/ H B 1868
Sei nåd till din tjänare som nu skall Förläna visdom, kraft och nåd åt din emottaga biskopsämbetet och besegla tjänare som nu i biskopsämbetet skall själv av himmelen den invigning som inställas på det att . .. gives honom på jorden på det att . . .
De båda slagen av korrigeringar har tolkats såsom uttryck för en präste- ståndets opposition mot en vigningsakt till förmån för en installations- handling” Vad regianvisningen angår var prästeståndets påpekande dock uttryckt som ett formellt krav på terminologisk konsekvens. Kapi-
% Så poängterat Kjöllerström 1974 160f med 158. En okorrigerad och ”svårför- klarlig” rest diskuteras och leder till antagandet, att uttrycket ”invigas” bevarats av Thomander såsom "åtminstone en erinran om att i akten ingick ett vigningsmo— ment”. Uttrycket skulle ”betecknande” nog fått stå kvar tills anvisningen ifråga helt omredigerades i HBF 1938. Antagandet är inte övertygande ens om premissen accepteras, att prästeståndet ville göra rent hus med vigningstanken. Förklaringen är enligt min mening trivial. Vid den under mycket stor brådska gjorda redigering- en under hänsyn till inkomna remissyttranden (cf Eckerdal 1970 58f med n 91 — 93) är det inte egendomligt att ordet ”invigas” förblev okorrigerat i ritualets inle- dande mängd av allmänna anvisningar. Eftersom ordet fannsjust i ett sådant parti förklaras mer än väl, att det senare inte tycks ha observerats förrän biskop Martin Johansson upptäckte det under förarbetet till HB 1894 — och glömde av upptäck- ten (Kjöllerström 1974 175 resp 176). — Enligt min mening finns det emellertid inte stöd för premissen i Kjöllerströms resonemang. Om vigningstanken måste utmönstras, borde detta rimligen ha räknats till de principiellt viktiga frågorna. [ Thomanders/utskottets motivering för bearbetningen av HBF 1854 nämns inte frågan med ett ord bland de fem huvudpunkterna, inte heller nämns saken bland "de övriga mera huvudsakliga ändringar”” som förordades. RD 1853—54, Präste- ståndets protokoll, enskilda utskottets pastoralavdelningens betänkande 2 lff resp Ifo. Cf härtill ovan n 71 och 83.
telrubrik (”inställas”) och ritual måste korrespondera.”7 Den citerade textändringen kan formellt uppfattas på samma sätt. Den nya texten utgör knappast en garanti mot en vigningstanke och för installations- idén. Det väsentliga är dock att korrigeringarna på intet sätt förändrade ritualets struktur och utformning. Redaktionen av bibel- och bönemate— rialet, utformningen av löftesfrågorna och av ”den egentliga vigningsak- ten” med dess symbolhandlingar — alltsammans har resulterat i en av prästeståndet lätt putsad ordning för biskopsvigning, antagen av kyrko- mötet och stadfäst 1868.”X Den restaureringsinriktade revisionen bevara- de kontakten med HB 181 1. Enligt ett klart revisionsprogram framträdde vigningskaraktären klarare.
7.2.4. K onsolideringsprocessen för biskopsvigningens liturgi Från 1868 års till 1942 års kyrkohandbok
7.2.4.1 Ritualutformningen
Den är 1868 antagna ordningen för biskopsvigning undergick enbart smärre förändringar vid revisionen som resulterade i HB 1894.99 Föränd- ringarna får karakteriseras som mer formella justeringar i samklang med ritualet i HB 1868.| Det hette t ex i vigningsbönen, att biskopen ””nu”” satts
9” Kjöllerström 1974 160, Helander 1939 601, cf ovan n 96. — Det kan nämnas att det i pålysningen omedelbart före den citerade förbönen hette ”inställas” också i HBF 1854. Uttrycken ”viga”-”inställa””-””installera”' var vid denna tid till innebör— den flytande. En utmärkt illustration härtill finns i de citat som anförtsi Kjöller- ström 1974 161—74. ” Bedömningen i Kjöllerström 1974157ff, 160fär en helt annan, dels därför att en helt annan tolkning av ritualet i HB 1811 där är företrädd, dels därför att tolkning— en av förarbetet samt ritualet i HB 1868 nästan uteslutande bygger på vigningsfor- meln, investituren och insignieöverlämnandet och inte berör bibel- och bönema- terialet. Enligt Kjöllerström 1974 161 skulle såväl kyrkomöte som K Maj:t vid antagandet och stadfästelsen 1868 vara ””ense om att ordination av biskop var en installation men att ordination av präster var en ”invigning till predikoämbetet””. Uppgiften stöds med hänvisning till Helander 1939, som l49ff behandlar saken. Ibm 149 heter det också, att kyrkomötet begärde stadfästelse av bl a ritualet för "installation av biskop”. Terminologin är dock Helanders resp Kjöllerströms. Kyrkomötet 1868 PL B angav bland ritualförslag som ägde ””ett obestridligt före- träde” framför demi HB 1811 även ”Huru en biskop skall i ämbetet inställas", ett ritual som tillstyrktes och antogs av mötet utan debatt enligt prot 112f. Eftersom diskussionsprotokoll ej fördes vid det första kyrkomötet bör uppgiften komplette- ras med den inofficiella redogörelsen i Allmänna kyrkomötet 1868 (F P Hierta). Ibm 477 anges att de olika ritualförslagen alla ”utan diskussion blevo antagna”. Efter kyrkomötets antagande stadfästes ritualen genom KC 1868-11-13 (79 Bl), däribland detta ritual med den nyss citerade HB-rubriken. Cf härtill Eckerdal 1970 80f. Det finns alltså inte grund för påståendet om installationsenigheten mellan kyrkomöte och K Maj:t. '” Om revisionsarbetet cf ovan 362f. ' I ritualet infördes efter HBF 1891 inledningsord till fullmaktsläsningen. De löd: . . den utnämnde biskopen . . — den första motsvarigheten i den liturgiska texten till det gamla anvisningsuttrycket ””biskopen som skall inställas". Om den- na ändring Helander 1939 605f, Kjöllerström 1974 174. I de inledande anvisning- arna infördes efter HBF 1893 att biskop kunde vara ”förordnad” som ordinator ””i hans [ärkebiskopens] ställe””. Därvid försvann emellertid också anvisningen att assistenter var ordinators assistenter. Se härtill om prästvigningsassistenter ovan 365f, om ändringarna Helander l939 605f, Kjöllerström 1974 174.
till uppsikt i ””det ämbete som har blivit honom betrott”. ] inledningen till löftesfrågorna före ”den egentliga Vigningsakten” talades därför inte bara som tidigare om ””biskopsämbetets vikt”” utan förtydligande också om ””vikten av det biskopsämbete som idag dig anförtros”.2 Tydligen närmast för att bringa också detta ritual närmare Skriftens ””enkla. djupa och kärnfulla framställningssätt” fick också bönerna språkliga jus:ering- ar av mer formell art.3
Det intressanta med revisionen är emellertid främst förändringar som uteblev. Tänkvärd är Strykningen av en liten detalj, föreslagen i HBF 1891 för pålysningen vid gudstjänsten före vigningen. Församlingen bor- de ””vid den heliga förrättningen vara närvarande för att av densamma hämta uppbyggelse” enligt HBF. Varför detta tillägg föreslogs enbart för biskops- och ej också för prästvigning är okänt. Anledningen till att man skulle ””vara närvarande”” enbart för egen ”uppbyggelse” och inte vara deltagande i handlingen är efter här gjorda analyser uppenbar. Men inte ens i denna form accepterades tillägget, utan det försvann redan i HBF 1893.4
Viktigare är emellertid en annan utebliven förändring. Tidigare har visats, hur prästedens avskaffande ledde till en lösning enligt vilken edens hela text konserverades såsom tillägg till löftesfrågor och för- säkran i HB 1894.S Ingenting av det slaget skedde i biskopsritualet, trots att biskopseden i den ”förkyrkligade” versionen av år 1878 sex år därefter hade avskaffats.6 Frågan om någon ersättning tycks överhuvudtaget inte ha varit aktuell, och i varje fall berördes den inte i något HBF.7
Resultatet av en utebliven revision blev tvåfaldigt. För det första kan man säga, att prästvigningens löftesfrågor enligt den bearbetade KO-
Z Ändringen enligt HBF 1891. Jfr Kjöllerström 1974 l74f, där slutsatsen är att ändringen "ganska uppenbart” beror på en resolution 1885 och fr å ””stimmer . . . mycket väl överens med Sundbergs syn på ordinationen som en installationsakt”. För min del kanjag inte se att ärkebiskop A N Sundberg företrädde en sådan syn, och jag kan inte finna att ifrågavarande resolution uttryckte en sådar. Här kan den diskussionen (se n 97) dock inte föras vidare. Men fr a medför denna ””något avvikande formulering" inget nytt, eftersom den är en direkt parallell till vig— ningsbönens gamla uttryck. 3 Citatet från HBF 1891 skrivelsen 11 F. Inledningsbönens bearbetning berörd ovan 363. Vigningsbönen blev något justerad, fr a i det svenska ”tilläget” (ovan 408 n 79), varvid 1883 års ””normalöversättning” för en kyrkobibel blev normeran- de. Så utbyttes t ex ”trogen skaffare” mot ””förståndig förvaltare". " Motiv ej angiveti vare sig HBF 1891 eller 1893. Påpekas bör att ett förstmlingens ”Amen” infördes i prästvigningsritualet såsom ett bland andra efterstävade ut- tryck för "omedelbart, sjålvverksamt deltagande” av församlingen eiligt HBF 1891 skrivelsen 111. Det skedde där i anslutning till den nyinförda kolleltan (ovan 362), och det är uppslaget behölls i HB 1894. 5 Ovan 362 och 371ff. & Biskopseden 1829 (ovan 410 n 87) ändrad genom KK l878-10-25 (42). Den vä- sentliga förändringen är att hela partiet med ”tro- och huldhetseden” til statsled- ningen har tagits bort. Eden i denna nya version avskaffades genom K: 1884-05- 16 (20). Samtidigt togs element som rörde eden bort ur vigningsritualet genom KC samma dag (20). ” Saken ej berörd i HBF 1891 och 1893, vilka båda däremot hade förslag för en prästedens ersättning med en försäkran (ovan 371ff).
modellen märkligt nog kom att bevaras i ritualet för — biskopsvigning.8 För det andra och av större vikt är, att vissa ting försvann med edsformu- läret utan att få någon ersättning i biskopsritualet. Dit hör hänvisningar- na till uppgiften att pröva och viga prästkandidater, att missivera präster och att bära ansvar för skolväsendet. Principiellt viktigt är också, att edsformulärets avslutande försäkran avskaffades utan att dess motsva- righet i KO-modellen återinfördes. Vid biskopsvigning till skillnad från prästvigning försvann således också den sammanfattande försäkran helt och hållet.”
En möjlig tolkning är, att den en gång vid prästvigningen avgivna förbindelsen ansågs ha giltighet även då en prästvigd electus vigdes till biskop. I och för sig utesluts inte denna av en annan och troligare förkla- ring. Uttalat hade det ansetts skäligt att genom försäkrans högtidliga löfte förvissa sig om prästers lojalitet mot Svenska kyrkan och hennes i samtiden på olika sätt attackerade ordning. Vad gällde biskopar uttala- des inga sådana behov. Deras lojalitet behövde tydligen inte ifrågasättas eller garanteras.
] HB 1917skedde ingen annan förändring av ritualet än den i och för sig inte oviktiga, att bibelorden nu trycktes enligt 1917 års bibelöversätt- ning. Därmed försvann med andra ord sviten av särskilda ”biskops”- texter i bokstavlig mening.10 Det blev inte lika givet att identifiera kyr- kans biskopsämbete med Nya testamentets ””församlingsföreståndare”, som termen blev i den nya kyrkobibeln.
Flera år förändringarna i HB 1942. Revisionen föranleddes främst av förslagen i HBF 1926, 1938 och 1940. Av dessa förslag är det viktigaste HBF 1938, utarbetat av ärkebiskopen Erling Eidem. I hans revision beva- rades även en del av uppslagen i HBF 1926." Sedan Eidems förslag granskats och riktlinjer för en fortsatt bearbetning lagts fast av 1938 års kyrkomöte, fullföljdes dessa i HBF 1940, utarbetat av biskop Tor Andree. I kyrkomötet 1941 gjordes i detta ritual en del ändringar som återknöt till Eidems betänkande. I denna form antogs den nya ordningen av kyrko- mötet, varefter HB 1942 kunde stadfästas efter att ha redigerats av ärke- biskop Eidem.
Ännu i HBF 1938 fanns några uppslag från HBF 1926, som hade en viss motsvarighet i HBF 1891: former för församlingsdeltagande. De enda resterna härav i HB 1942 är ett ”amen” som församlingen ””sjunger”
" Biskopsritualets speciella sista löftesfråga gällde bl a viljan att ”styrka till det som gott, nyttigt och lovligt är””. Detta blev: ””främja allt varmed Kristi rike varder uppbyggt” — ett led i en ”förkyrkligande” tendens. — De gamla löftesfrågorna var utan tillsynstillägg bevarade i ritualet för kyrkoherdeinstallation. Nedan 481f. 9 När eden avskaffades (ovan n 6) återinfördes inte KO-modellens avslutande sammanfattande försäkran 1884, inte heller i HBF 189] eller 1893. Ovan n 6—7. Endast prästvigningsritualet fick en nyformulerad sådan i HB 1894. '" Ovan 395 n 46. Om revisionen som ledde till HB 1917 Eckerdal 1970 215ff. ” I HBF 1926 fanns följande övergivna uppslag: anvisning om infogad vigning (se nedan), i anvisningen för Credo-läsningen uttrycket ”introducendus”, förslaget om fullmaktsöverlämnande under vigningsformeln (om båda nedan), handpå- läggning av ärkebiskop ”och assistenterna, eller några av dem”” under den apos- toliska välsignelsen i stället för Fader vår (nedan 452ff). Om kommittéarbetet som ledde till HBF 1926 Eckerdal 1970 229ff, 276ff.
efter den lästa inledningsbönen, rent av ett trefaldigt sådant efter den avslutande välsignelsen över den nyvigde.12 Den i det sammanhanget viktigaste nyheten i HBF 1926 uteslöts redan 1938: förslaget att biskops- liksom prästvigning skulle kunna ””infogas i allmän gudstjänst”. Efter Eidems förslag anger HB 1942 att denna skall utgöras av högmässa på sön- eller helgdag. Men separationen från allmän gudstjänst blev mer markerad än tidigare genom att det nu också föreskrevs, att inlednings- psalmen i sin tur skulle föregås av ””en av kören sjungen hymn'”.'3 Ur denna synvinkel i varje fall var biskopsvigningen således ingen försam- lingsangelägenhet utan en separat akt.
Vad gäller ritualets bibelord lanserades i HBF 1926 en princip som utvecklades i HBF 1938 och i den formen återfinns i HB 1942. 1926 angavs sålunda att ””följande eller andra tjänliga skriftens språk”” skulle läsas. 1938 hette det att assistenterna skulle läsa var sitt bibelord, i kom- mentaren kalladejust ”assistentorden”. Den nu separattryckta katalogen skulle ””härvid företrädesvis komma till användning”. Huvudregeln i HB 1942 blev, att assistenter skall läsa ”var sitt bibelord”. Det separattryckta, rekommenderade urvalet av ””assistentord” är nästan dubbelt så stort som det gamla. Majoriteten av de gamla bibelorden är kvar.14 De nya, för vilka Hebréerbrevet är huvudkällan,ls har valts i samband med att ””det bibliska materialet [blivit] genomgånget” av Eidem. ”Assistentorden” blev också systematiskt ””anordnade i fyra grupper”.”' Dessa står också angivnai HB l942.I7 Redigeringsprincipen för katalogen är otvivelaktigt densamma som den outtalade men tydliga i HB 1868. Sådan den nya katalogen konkret ter sig har den dock inte samma innehållsliga fasthet som den gamla hade.lx Arrangemanget i grupper förefaller åtminstone
” Även om det uttryckligen heter att församlingen sjunger, har saken förbigåtts med total tystnad i musikdelen till HB, Mässboken 1942. Uppslaget med ett väx- elsjunget Gloria Patri i HBF 1926 fanns omplacerat kvar i HBF 1938 men ströks i Kyrkomötet 1938 BU ] 60 3. ” l HBF 1926 skrevs att ingångsprocessionen skulle ske ”under orgelspel”, i HBF 1938 ändrat till den i HB 1942 övertagna anvisningen. ] HBF 1926 föreslogs för prästvigning procession ””under orgelspel eller körsång”, i H BF 1938 ändrat till ett fakultativt medgivande, övertaget i HB 1942. Om separationen cf ovan 364. ” Uteslutna ur den gamla katalogen (ovan 405 n 70) är den klassiska ”biskopsspe- geln” Tit 1 och ”ordinationsordet” [ Tim 5:21f, infört i HB 1811. Påpekas skall att Apg 20:28 i HB 1942 återigen anges även för prästvigning. Detta ställe fanns inte i HBF 1938 men infördes enligt ett yttrande av exegetikprofessorn Anton Fridrich- sen. Hans motivering var, att stället var ””av Luther använt vid prästvigning". Kyrkomötet 1938 EU 1, bilaga l:II. '5 Nya bibelord är Joh 15:16 (nr 3), 1 Kor 3:11 ——13 (nr 4), 2 Tim 3114—17, Hebr 4:12, 10:23, 12:14f, 2 Tim 222 (nr 6—10), 2 Tim 2:15 (nr 12, tidigare vid prästvig- ning), Luk 17:10 och Hebr 13:7 (nr 16—17). "' Citaten ur motiveringen i HBF 1938 290.
” ”Uppdraget och grunden . . . Ämbetet och dess uppgifter . . . Kravet . . . Löftet”. Motsvarande indelningsgrund — för ett delvis annat urval —— i övriga ritual i ordinationsordningen.
”* Huruvida exegeten Eidem (fd profi exegetisk teologi i Lund) hade exegetiska betänkligheter vid redigeringen av denna och motsvarande kataloger i övriga ritual är okänt. Känt är att professorn i samma ämne i Uppsala, Anton Fridrich- sen, i ett specialutlåtande (n 14) om katalogerna inte anförde några sådana. Där- emot förklarade han närmast motsatsen: ”Att ett och samma bibelord förekom— mer vid biskops- och prästvigning samt vid kyrkoherdeinstallation torde ej behö- va väcka betänklighet”.
delvis sökt. Men någon ny urvalsprincip har som sagt inte tillämpats.
Undersöks bönematerialet, skulle man även om detta kunna säga, att två uppslag i HBF 1926 kom att fullföljas i HBF 1938. Det ena var en strävan till större koncentration, det andra en strävan till bättre anpass- ning till 1917 års kyrkobibel. De båda principerna ledde till smärrejuste- ringar i inledningsbönen. Vigningsbönen blev i HBF 1938, som Eidem själv uttryckt det, ””avsevärt förkortad” och språkligt ”förenklad”, bl a genom justeringar i fråga om ””en del mindre naturliga uttryck”.” Detta innebar i praktiken en kraftig beskärning av det tidigare behandlade svenska ”tillägget” till BCP-bönen. En viss beskärning gjordes även av anamnesinslaget i den inledande tacksägelsen.20
Åberopande kyrkomötets riktlinjer uppgav biskop Andrae i HBF 1940, att vigningsbönen bearbetats ””med större hänsyn till formuleringen” i den gamla HB.” Detta är korrekt vad gäller det svenska ”tillägget” — några uttryck i det uteslutna partiet återinfördes,22 Men det rör sig likväl om marginellajusteringarjämfört med den kraftiga förändringen av bö- nens tacksägelse- och epiklesdelar. I det förra fallet fortsatte Andree dras— tiskt den reduktion Eidem påbörjat. Av den gamla tacksägelsen återstod egentligen enbart en relativsats med den bibliska tjänstekatalogen (Ef 4:11) såsom inledning till huvudsatsen, epiklespartiet. Det förkortades starkt och återstoden omarbetades. Resultatet blev otvivelaktigt en kor- tare bön. Men avslipningen slipade bort bönens karakteristiska profil. Bönen blev nu en bland andra böner.
En viktig förklaring till det kraftiga ingreppet finns att hämta i ritualets inledningsbön. I stället för den gamla och för flera ritual gemensamma inledningsbönen hadei HBF 1940 en ny ”utarbetats”, troligen av Andra: själv. Syftet var att som inledning ha en just för biskopsvigning avpassad bön enligt ett allmänt differentieringsönskemål i kyrkomötet.23 lnled- ningsbönen i Andreas version fick således samma funktion som den haft i HB 1811 och som den programmatiskt inte skulle ha enligt förarbetet till HB 1868.24
'” HBF 1938 290. Med mer "naturliga uttryck”” menas tydligen tex utbytet av ”bruka” mot ””förvalta” i satsen ”så bruka det ämbete ...”, av ””hjälper” mot ”gagnar" i uttrycket ”icke skadar utan hjälper”. Uttrycket ”Låt honom icke för- summa den gåva. . .”” blev ersatt med "Bevara honom frånatt försumma att vårda den nådegåva . . etc. Med mer ””naturliga uttryck”” menas således formuleringar som närmare anknutits till 1917 års kyrkobibel eller utgjorde (arkaiserande) ut- tryckssätt i predikospråket. — Om arkaismer som stilmedel, om förenkling i ut- tryckssätt och syntax samt om medvetet underlåten ””fullständig konformation” med kyrkobibeln HBF 1938 251f. ”0 Ur ”tillägget” (ovan 408 med n 79) ströks 2 Kor 6:4b—8a, ur tacksägelsen mot- svarigheten till Ef 4:10. Avsnittet om Kristi nedstigande uteslöts vid redigeringen av Ef—stället för katalogen med ”assistentorden”. 3' HBF 1940 185. ”3 Det rör sig om uttrycken ””genom ära och smälek” och "i oskrymtad kärlek, i Guds kraft, genom rättfärdighetens vapen till höger och vänster", tagna ur 2 Kor 616—8. Dessa uttryck hade direkt begärts i kyrkomötet 1938 BU 1 63. Där ansågs det därtill allmänt ””önskligt att mera av bönen i nuvarande HB bibehålles”. ” Ibm samt HBF 1940 184. ”4 Ovan 396f och 406.
Den nya bönen är värd att uppmärksamma också därför att den _ned enbart smärrejusteringar kommit att införasi HB l942. Formschemat för den klassiska kollektan har otvivelaktigt varit vägledande vid utarbetan- det av bönen, även om schemat inte tillämpats strikt. Samtidigt har b bel- alluderingsprincipen praktiserats. Den gamla vigningsbönens tacksägel- se- och epiklespartier har tydligen fått vara huvudleverantörer av bygg- nadsmaterial. En parallell uppställning kan vara befogad:
Vigningsbönen HB 1917
Vi tacka dig allsmäktige Gud barm- härtige Fader att du av din oändliga kärlek givit oss din enfödde Son Jesus Kristus till en Frälsare, vilken sedan han återlöst oss med sin död och upp- farit över alla himlar, har rikligen ut- gjutit sina gåvor över människorna och, för att uppbygga sin kyrka, satt somliga till apostlar . . . [Ef 4:11] Vi bedja dig: förläna denne din tjäna- re, som nu är satt till att hava uppsikt i församlingen din helige Ande, att han alltid får vara redo till fridens
Inledningsbönen HBF 1940
Allsmäktige evige Gud, du som ge- nom din Son Jesus Kristus har ut- skickat dina sändebud och rikligen utgjutit över dem din Andes gåvor, på det att ordet om din frälsning måzte varda förkunnat över hela världen, mottaget i tro och verksamt i heligt le- verne.
Vi bedja dig: Giv dina tjänare nåcl att rätt fullgöra vad du har befallt dem. Styrk dem som du har förordnat .ttt hava uppsikt över församlingen med vishet och kraft att de såsom herdar för din hjord och väktare över ditt hus så fullgöra sitt ämbete, att ditt ord må hava framgång och ditt namn varda förhärligat. Genom Jesus . . .
evangelium och så bruka det ämbete som är honom givet att han icke ned- river utan uppbygger, icke skadar utan hjälper . . .
Om bönematerialet i HB 1942 gäller, att det är ett slags kompromiss mellan Eidem- och Andree-lösningarna. Inledningsbönen i HBF 1940 har efter viss justering i kyrkomötet25 införts i HB l942. Vigningsbönen däremot återfördes i både tacksägelse- och epiklespartierna till utform- ningen i den gamla HB men med vissa av Eidems uttryckssätt och med det svenska ”tillägget” redigerat enligt Andrass förslag. Detta betyder att den gamla vignings- eller BCP-bönen bevarats samtidigt som en inled— ningsbön kommit till, som innehållsligt svarar mot vigningsbönens två första delar. Det är inte alldeles nödvändigt att tala om dupletter. Man skulle kunna säga, att inledningsbönen förbereder vigningshandlingen genom att föregripa vigningsbönens tacksägelse- och epiklespartier. Sammanfattande måste om bönematerialet sägas ungefär detsamma som yttrades om bibelmaterialet. Ändringarna har i sak inte lagt något till eller uteslutit något ur bönematerialet i den tidigare HB-traditionen. Innehållsligt har den gamla ordningen bevarats.
25 Den viktigaste är uteslutningen av väktarebilden, som varit representerad inte i biskops- men prästvigningsritualet genom Hes 3:17— 19 i HB 1894 och 1917 (ne- dan 481 n 41).
Vad så gäller blocket medfrågori HB 1942 kan det konstateras, att vigningsfrågan dels förändrats på ett sätt som strax skall tas upp, dels förenats med den första löftesfrågan här som vid prästvigning (HBF 1938).26 Läroförpliktelsens fråga och den nu direkt därefter ställda frågan om biskopens tillsynsuppgift har vidare bearbetats (HBF 1938, fr a 1940), så att hoten mot kyrkans enhet inte längre uttryckligen nämns.27 Änd- ringarna har dock inte försvagat grundtanken, att biskopens uppgift är att tillse att församlingarna fungerar kristligt. Det bör tillfogas, att löfte- na fortfarande inte följs av någon särskild biskopens försäkran.
Riktas uppmärksamheten slutligen mot "den egentliga vigningsakten”, kan kort konstateras, att strukturen är densamma, utformningen i hu- vudsak likaså. Här som vid prästvigning är anvisningstexten visserligen rätt mycket utbyggd (HBF 1938), men den saken förändrar inte det nyss angivna. Av intresse är att den körsång, under vilken insignieöverläm- nande och investitur skall ske, nu anges i såväl latinsk som svensk ver- sion. För den latinska sången var det också sörjt i 1937 års psalmbok, som på denna enda punkt infört också den latinska texten efter E G Geijers svenska version av Veni sancte Spiritus (nr 132).
Beträffande strukturen angavs, att den är oförändrad. Det finns en liten detalj, som i och för sig dementerar påståendet. Utan motivering har här till skillnad från vid prästvigning införts en viktig tempusförändringi anvisningstexten. Efter vigningsformeln och före handpåläggningen un- der bön talar nämligen HB 1942 här efter HBF 1940 om ””den som skall vigas till biskop”. Förändringen ger intrycket att uppfattningen skulle ha förändrats vad gäller den ””egentliga vigningshandlingen”. Det intrycket tas dock bort bara några rader senare i samma anvisning, där det återigen som tidigare heter ””den som viges”. Det förra uttryckssättet kan därför betraktas som en lapsus.
Påståendet att utformningen är densamma måste däremot nyanseras. I vigningsformeln har nämligen hänvisningen till stiftet uteslutits, varför formeln helt parallelliserats med prästvigningens (”. . . antvardar jag dig härmed biskopsämbetet. I Guds . .. namn. Amen.”) Den saken får tas upp i nästa avsnitt.
7.2.4.2 Biskopsvigning samt biskopsinstallation
Efter genomgången av ritualfrågan måste frågan återigen ställas om handlingens innebörd. Nyss påpekades, att vigningsformeln i HB 1942 blivit redigerad på precis samma sätt som prästvigningens. Enda skillna- den är att ”prästämbetet” överlämnas i det ena fallet, ”biskopsämbetet” i
26 Ang prästvigningsfrågorna ovan 376 med 370, 372. ”7 Förpliktelsen att ””fly all falsk och kättersk lära” blev i HBF 1938 ”. . . villfarande lära”, i HBF 1940: ”[vill du vara] själv fast grundad i sanningen””. Tillsynsfrågan: "Vill du ock vaka däröver att allt i församlingen tillgår ordentligt och skickligt, avböja all ofärd och främja allt . . .”” blev i HBF 1938 . . skickligt, förhindra det som länder till skada och främja allt . . men i HBF 1940 ””Vill du vaka över att kristlig ordning och helig vandel främjas i församlingen och stödja allt . . .””. Ge- nom den sistnämnda ändringen upphörde förbindelsen med 1 Kor 14:40. Noteras kan att Eidem inte anpassat lydelsen efter 1917 års kyrkobibel (cf ovan n 19).
det andra. Sett i ett långt tidsperspektiv tog det nästan fyrahundra år innan ritualen i KO 1571 blev redigerade på samma sätt. Med tanke på den särskilda uppmärksamhet denna formel dragit till sig under nu i det närmaste hundra år, är det nödvändigt att återigen dra upp diskussionen om handlingens karaktär av vigning eller installation.
Uteslutningen av stiftsnamnet ur vigningsformeln stammar från HBF 1938. Ärkebiskop Erling Eidem har där strukit stiftsnamnet ur såväl in- ledningen till ””assistentorden” som vigningsfrågan. De strykningarna och några andra justeringar hade skett, hette deti HBF, ””för att uttrycka att Vigningsakten väsentligen avser vigning till kyrkans biskopsämbete”. I såväl ritual som motivering markerades likafullt, att tjänsten skulle utföras i ””det särskilda stiftet” , som är eller blir biskopen anförtrott.28 Vigningen är enligt HBF 1938 med andra ord en engångshandling som inte skall upprepas, även om biskopen transporteras till ett annat stift framdeles.
Ändringarna visar enligt Sven Kjöllerström tydligt en sak: Eidem ””bröt på väsentliga punkter med äldre svensk tradition”. Den nya karak- tären kom enligt honom även till uttryck i ritualets anvisningar och i den nya titeln, som nu blev ”biskopsvigning”. Vigningsidén skulle alltså ha fått tränga undan den installationstanke som ””alltsedan KO av 1571 satt sin prägel på ritualet”.29 Formuleringen har naturligtvis såsom förutsätt- ning, att biskopsritualet dittills anvisat ordningen för en installations- handling. Enligt Kjöllerströms resultat skulle den karaktären ha varit förhärskande, även om vigningselement tillfogades i HB 1811 och även om vigningsidén satte sin prägel på förarbetet till HB 1868. I den föregå- ende framställningen har skälen angetts för uppfattningen, att biskopsri- tualet angett ordning för biskops vigning eller — med ett annat uttryck för samma sak — ämbetsinställelse. Detta ger ingen befrielse från skyl- digheten att pröva, om någon förskjutning i grundsynen skett i och med HB 1942 med anledning av ändringar i HBF 1938.
Det som står utom diskussion är att de refererade ändringarna gjordes i HBF 1938. Huvuddelen av dem har kommit in i HB 1942 efter att ha tagits med i också HBF 1940 och efter att ha behandlats i två remissom- gångar och två kyrkomöten. Hette ritualet tidigare ””Huru biskop skall inställas i sitt ämbete”,30 blev rubriken nu ”Biskopsvigning” i analogi med rubriken ”Prästvigning”. I regianvisningarnas gamla triad ””skall inställas — inställes — den inställde” ersattes verbet ”inställa” med ””viga””.31 Att slutligen stiftsnamnet ströks såsom påpekats, innebar själv- fallet en ändring. Denna demonstrerades särskilt tydligt i vigningsfrågan:
” HBF 1938 289. Det innebär att ändringen till ”varder” i satsen ”vården av det stift som blivit dig anförtrott” öppnar mot ”vården” i mer än ett enda visst stift. Cf ibm 289. Därmed uteslöts ingalunda tanken på den konkreta tjänsten och någon "absolut” vigning var inte föreslagen. Jfr Kjöllerström 1974 184. 2” Ibm 182, 184. 30 HB 1894 och 1917; tidigare stod verbet sist i satsen. 3' Att ritualets anvisningar blivit betydligt fler och mer detaljerade och därvid översållade av ”biskop”—uttryck (””biskopsvigningsprocession””, ””-tal” etc) är ””helt nytt””, indikerande en brytning med traditionen enligt Kjöllerström 1974 182f. Nytt är det, men det nya är något helt annat än en ny syn på handlingen. I HBF 1938 har Eidem genomgående givit utomordentligt noggranna anvisningar, eller
nu nämndes inte stiftet utan frågan gällde åtagandet av ”biskopsämbetet i hans [Guds] kyrka””. Enligt Eidems egen motivering i HBF hade med dessa ändringar inte något nytt synsätt lanserats. Ändringarna karakteri- serades som justeringar för att det klarare skulle framgå vad handlingen ””väsentligen avser”, nämligen ”vigning till kyrkans biskopsämbete”. l HBF-redogörelsen för föreslagna ändringar ””i sakligt hänseende” upp- togs även några ritual inom den tredje huvudavdelningen i HB med ritual för invignings-, vignings- och installationshandlingar. I det samman- hanget nämndes inte biskopsvigningens ritual.
Först skall framhållas, att skiftet av terminologi — från ”inställelse” till ””vigning” —— inte får övertolkas såsom övergången från en vag till en teologiskt väldefinierad terminologi. Såsom den fortsatta framställning— en visar kan med ”vigning” avses såväl avskiljning för kyrkans ämbete som en handling av benediktionskaraktär.32 Att Eidem i detta fall avsåg vigning till kyrkans ämbete är dock klart, lika klart att han därmed inte avsåg att bryta med traditionen och lansera något nytt. Det finns rent av skäl att anta att hans verkliga om än inte uttryckligen angivna avsikt var att gentemot strävanden i en annan riktning värna om vad han ansåg vara Svenska kyrkans tradition. Med den saken förhåller det sig på föl- jande sätt.
Såsom biskop i Strängnäs från 1927 hade Sam Stadener ansett sig förhindrad att fullfölja episkopala uppgifter i och med att han inträdde såsom statsråd i den ekmanska ministären 1930. Den nya utnämningen skulle alltså ha hävt den gamla, till episkopatet. Han ansåg sig sålunda inte ””vigd” till biskop utan blott ”installerad” på biskopstjänsten — tills han installerades såsom statsråd. Ställningstagandet skall ha vållat förvå- ning och debatt, som gav eko i kyrkomötet 1938.” I praktiken ändrade han själv inställning. Han ansåg sig sålunda oförhindrad att delta såsom assistent vid ärkebiskop Eidems vigning år 1932.34 Då han själv ett halvår senare utnämndes till biskop i Växjö, förekom ingen upprepad ””installa- tion”. Men några år dessförinnan hade Stadener fått tillfälle att ge ut— tryck åt sin installationsuppfattning såsom ledamot av den kommitté, som utarbetade HBF 1926 _ förlaga för Eidems revisionsarbete. Efter
övertydliga. Om t ex handpåläggningen: ”Ärkebiskopen och assistenten lägga . . . sina händer på huvudet av den som biskopsviges”. På motsvarande sätt heter det också om prästvigning i ett ritual som är översållat av ”präst-”uttryck (”prästvig- ningstal”, ””—procession'” etc). Hela detta HBF utmärks av detaljerade anvisningar.
”3 Nedan 44lff, 455fetc.
” Kyrkomötet 1938 prot 7:25f(Albert Lysander). Statsrådsutnämningen skedde 6 juni. Den 8 juni hölls utsatt prästvigning men ordinator var biskop Erik Aurelius, Linköping. SKT 1930 339. En månad senare var Aurelius ”förordnad av konung- en” att leda det prästmöte i Strängnäs där Stadener dock deltog. Ibm 421. Något liknande ägde under mellantiden rum vid biskopsmötet. Eckerdal 1970 363. ” Stolt 1972 65, 136. Ibm 65 anges Stadener som biskop i Växjö. Ärkebiskopsvig— ningen skedde emellertid den 22 maj. Då och ännu några månader var Stadener ecklesiastikminister. Enligt uppgiften ibm 180 utnämndes han till Växjö först den 2 dec. Om Stadeners relationer till biskopskollegiet och särskilt Eidem Eckerdal 1970 363ff, 371, 376ff. Relationen Stadener — Eidem förbättrades inte av att Eidem och inte Stadener 1933 utsågs som utredare av HB-frågan. Ibm 379ff, 387f.
förslag av biskop Hjalmar Danell sammanställde Stadener för tryckning ett manuskript, som i regidetaljer innebar en förändring av HB 1917 vad biskopsvigningen angick. I anvisningen före trosbekännelsen har uttryc- ket ””introducendus”” förts in — precis som vid kyrkoherdeinstallation. Enligt en nyinförd anvisning skall ärkebiskopen överlämna fullmakten till biskopen, inte efter utan under vigningsformeln —— ungefär som vid biskopsvigning enligt HB 1811 och som vid kyrkoherdeinstallationen. I dessa detaljer tycks installationsuppfattningen vara representerad i HBF 1926.35
De nya detaljerna i HBF 1926 och Stadeners tillämpning genom sitt eget agerande några år senare kan gissningsvis ha utgjort en direkt anled- ning för Eidem att tydligare uttrycka, vad handlingen ””väsentligen av- ser” enligt den svenska traditionen. I HBF 1938 talas det i ritualet — ochi motiveringen på motsvarande sätt — om biskopens uppgift i ””det stift som varder dig anförtrott”. Formuleringen kan innebära att detta skall anses ske genom vigningen såsom sista ledeti kallelsen, och att stiftet inte ””blivit . . . anförtrott” (HB 1917) enbart genom utnämningen.36 Den nya formuleringen innebär emellertid också, att vigningen framstår såsom en engångshandling för tjänst i stift som anförtros biskopen nu men också i framtiden. Också såsom diskussionsämne uteslöts därmed installations- tanken eller — från en annan synpunkt sett — tanken på reordination av biskopar.
Eidems motivering för revisionen och tänkbara skäl för den är en sak. Den väsentligare frågan är, om ritualet formats på ett sådant sätt att handlingens karaktär har förändrats. Den här företagna ritualgenom- gången har inte gett stöd för en sådan uppfattning. När Kjöllerström hävdat att Eidem ””på väsentliga punkter” brutit med den svenska tradi- tionen, är omdömet inte grundat på analys av bibel- och bönematerial etc utan på iakttagelserna av fr a skiftet från ”inställelse” till ”vigning” och uteslutningar av stiftsnamnet.
Vad terminologiskiftet angår finns det i ritualet inte något som tyder på att begreppet ”vigning” i HBF 1938 har annan innebörd än det tidiga— re uttrycket ””inställelse”. Att stiftsnamnet uteslutits ur bl a vigningsfor- meln och i vigningsfrågan ersatts med hänvisningen till Guds kyrka är svårt att uppfatta som mer än ett förtydligande enligt Eidems karakte- ristik. På intet sätt öppnades därmed någon smygväg för ”absolut” vig- ning. I ritualet fanns nu som tidigare hänvisningar till tillsynsuppdraget i stift. När det heter att stiftet ””varder dig anförtrott”, kan detta omöjligen betyda enbart någon gång i framtiden: fortfarande hör t ex fullmaktsläs- ningen till ritualets inledningsparti. Ändringarna måste därför karakteri- seras som justeringar varigenom de upprepade stiftshänvisningarna ge- nom namns nämnande reducerades. Tanken på det stift i vilket uppdra- get skulle utövas är därmed inte utesluten. Revisionsintentionen belyses
35 Om punkterna i HBF 1926 ovan n 11. Fullmaktsfrågan berörd i Kjöllerström 1974 184. Om Stadeners roll som HBF-redaktör i slutskedet Eckerdal 1970 307ff. Diskussionerna inom kommittén berörd nedan 452f. 36 Så uppfattas saken i Kjöllerström 1974184, varvid detta är ett av exemplen på en i HBF 1938 lanserad ny syn, där installationstanken ersatts av vigningsidén; "suc- cessionstänkandet hade segrat”. Ibm.
väl i omredigeringen av pålysningen av förbönen i gudstjänsten före vigningsakten. Det hette i HBF 1938, att vigning skulle ske ”till biskops- ämbetet inom Svenska kyrkan”, men omedelbart dessförinnan presente- rades med namn personen som ””blivit utnämnd till biskop i N stift””. Helt avgörande är dock, att bibel- och bönematerialet, löftesfrågorna och den liturgiska texten i övrigt inte försvagat, än mindre utmönstrat tanken på biskopens tillsynsuppdrag såsom stiftschef.
Eidems HBF-ändringar har inte i allo blivit överförda till HB 1942. Vid kyrkomötesbehandlingen 1938 antecknade utskottet önskemål och för- slag för den fortsatta revisionen av HB. Beträffande biskopsvigningens ritual hette det, att ””bestämmelser att vigningen sker för visst stift””, vilka dittills stått i HB, ”böra införas” igen.37 Formuleringen kan kanske ge intrycket, att utskottet spjärnade mot en strävan i riktning mot absoluta vigningar. Avsikten belyses dock av några inlägg i plenardebatten, vilka för övrigt fick stöd genom ett par instämmanden.38 Utskottsledamoten prosten Carl Thölén från Göteborg formulerade i sitt inlägg rätt väl vad som kom fram i de olika yttrandena. Han menade att det visst förelåg skilda uppfattningar i ämbets- och vigningsfrågan. Alla skulle dock kun- na ””vara ense om, att det inte kan vara önskvärt, att ur biskopsvigningsri- tualet skulle utgå alla sådana uttryck, som giva en antydan om till vilket stift den ifrågavarande biskopen viges . . . Vi ha i vår kyrka inga absoluta ordinationer, vare sig ifråga om präst eller biskop”.39 Vad frågan gällde var inte, om man skulle införa en vigningshandling eller bevara en instal- lation. Den gällde inte heller, om man skulle medverka till införandet av ”absoluta ordinationer”. Eftersom det inte fanns några sådana, gällde frågan, i vilken utsträckning man skulle bevara ””alla sådana uttryck som giva en antydan om”” det aktuella stiftet. En så kraftig reduktion som Eidem föreslagit ville utskottsmajoriteten inte gå med på.
Det direkta resultatet av utskottsarbetet och plenardiskussionen kom i HBF 1940, utarbetat av biskop Tor Andree. Såsom utskottsledamot hade
37 Kyrkomötet l938 BU [ 64. Detta som annat var önskemål för revisionens fort- sättning. Ibm 68. Man bör därför inte tala om "beslutet" vid mötet; felaktig är uppgiften att önskemålet skulle vara ”att ”vigningen skall ske för visst stift””. Kjöllerström 1974 186. ” Debatten om HBF i Kyrkomötet 1938 prot 7:3ff. Utskottsuttalandet om stifts- omnämnandet stöddes av tre talare (rektor Carl Ernst Göransson ibm 7:15, biskop Tor Andree 7:2] samt prosten Carl Thölén 7:480, HBF-modellen däremot stöddes av sex ledamöter (prosten Albert Lysander 7 :25ff, rektor Manfred Björkquist 7:28 [han var ännu inte biskop; jfr Kjöllerström l974 185fj, professor Anton Frid- richsen 7:28 [instämmande], domprosten Emil Berglund 7:33f, kammarherren Erland von Hofsten 7:34 [instämmande] och fru Ester Lutteman 7:49). Om debat— ten Kjöllerström l974 l85f. Det finns inte stöd för uppgiften ibm 185, att utskottets ställningstagande skett ””efter flera voteringar”, där Thölén "segrade”. Lysander upplyser (7 :26f), att en förberedande votering i utskottet utiallit till stöd för HBF- modellen, men "det definitiva beslutet” hade sedan blivit ett annat. Det finns inte något dramatiskt över metoden som sådan. Utskottshandlingarna innehåller in- tet, som tyder på att frågan haft någon särställning. Kyrkomötet 1938, Handlingar 2, BU prot, KMA, RA. ” Kyrkomötet l938 prot 7:48. För tydlighetens skull skall påpekas att debatten fördes utan yrkanden och än mindre några voteringar enligt planen att utskottsbe- tänkande och debatt skulle ge ledning för en fortsatt revision (cf ovan n 37).
han ställt sig bakom betänkandet i denna del och i plenum hade han uttalat sitt stöd för utskottsönskemålet. Med ändring av HBF 1938 före- slog han i HBF 1940 att stiftsnamnet skulle återinföras i vigningsfrågan. Den lösningen accepterades vid remissbehandlingen och av kyrkomötet 1941, och den återfinns numera i HB l942.40 Stiftsnamnet eller den sär- skilda tjänst för vilken biskop valts och utnämnts anges därmed direkt i förbönspålysningen före akten och under denna vid fullmaktsläsningen och i vigningsfrågan.
Enligt denna framställning gällde saken alltså inte vigningshandling- ens karaktär. Det som eftersträvades var att stiftsnamnet uttryckligen skulle finnas med i vigningsliturgin. Saken skulle också kunna uttryckas så, att kyrkomötet 1938 i detta och på andra sätt eftersträvade inte en konservering av traditionen utan en förstärkning. Ett av de i HB 1942 realiserade utskottsönskemålen var tex, att förbönen före biskopSVig- ningen borde ””ge ett fylligare uttryck åt biskopsämbetets betydelse”” för vården om stiftet eller Guds husfolk!” Utskottet knöt därmed an till ett av Eidems förslag, vilket likaså realiserats i HB 1942. Till skillnad från tidi- gare anges sålunda i en ny anvisning att denna förbön på vigningsdagen också skulle kunna brukas ”i de kyrkor som höra till den nye biskopens stift".42 Genom bönens bearbetning och genom den nya anvisningen skulle vigningshandlingen konkret framstå såsom en stiftsangelägenhet.
På samma linje som det anförda fanns ytterligare ett nytt förslag i Eidems HBF. Bland anvisningarna för biskopsvigningen fanns också den, att vigningen förutom i Uppsala skulle kunna ske i det aktuella stiftets domkyrka. Förslaget återfinns också detta i HB 1942, även om möjligheten aldrig utnyttjats.43 Vid kyrkomötesbehandlingen 1938 fram-
40 Allmänna kyrkomötets protokoll. Bilaga till K Majtzs skrivelse 3, 1941 (stencil), LUB, innehåller remissammanställning. Ibm 73 antecknas att Uppsala teologiska fakultet särskilt framhållit att lösningen i HBF 1940 lett till ””en god ord.—ting", varigenom ”bevaras den svenska evangeliska traditionen att en biskop viges för sitt stift men att vigningen även gäller, om den vigde sedermera skulle överlyttas till annat stift””. Fakultetens yttrande [941 är ett komplement till yttrandet 1938; enbart det senare återgivet i Kjöllerström 1974 l85f. 4' Kyrkomötet 1938 BU I 48. Det motsvarade synpunkteri remissomgången, K Maj:ts skrivelse 7 l40f. Utökningen har skett genom bearbetning av det parti, som i HB 1811 inskjutits för att ange biskops uppdrag genom alludering på I Korl4z33, 40. Eidem strök i HBF 1938 anspelningen på v 33, men bevarade v 40-ankny.ning— en. Andra fann att ””det kärva" som bevarats måste ersättas med ””ett bättre”” uttryck. Omformuleringen svarar väl mot de ovan behandlade två omformu erade löftesfrågorna i HBF 1940 och anger aspekter på omsorgen om Guds htsfolk. Bönebearbetningen är kvari HB 1942. -— Att ”predikoämbetet” i HB l942blivit ”prästämbetet” fullföljer ett terminologibyte inlett 1894 (ovan 360 n 42, 365) och innebär ingen saklig ändring. Alltsedan HB 181 I var det huvudsakligen två (rd för samma sak till skillnad från biskopsämbetet. Jfr Kjöllerström 1974 184 angdet av Eidem lanserade men av kyrkomötet avböjda inklusiva uttrycket: ””ditt heliga ords ämbete”. Cf ovan 40] med n 63. 43 Skara domkapitel yrkade att medgivandet skulle ändras till ett obligatorium. Kyrkomötet 1938 K Majt:s skrivelse 141. Så skedde dock inte. 43 Nytt i HB l942 är att vigningsorten regleras, ty i HB har tidigare endast stått ””i domkyrkan", inte vilken. Då Eidem införde Uppsala såsom plats var deta en sedan länge fast praxis, och medgivandet om det särskilda stiftets domkyrka ut- gjorde en nyansats, låt vara att det finns några historiska precedensfall. Köller- ström 1974 l82f, nedan 494.
fördes önskemål om ”regelrätt” stiftsanknuten vigning i den nyss berör- da plenardebatten. I denna gav några talare eftertryck åt ett helt annat önskemål: någon form för en intronisations- eller installationsakt i stif— tets domkyrka, när biskopen kom från vigningen i Uppsala.44 Det verk- ligt intressanta med det sistnämnda önskemålet var, att det inte enbart bars fram i några spridda inlägg. Utskottet hade i sitt av mötet godkända betänkande föreslagit att ett ”bihang till kyrkohandboken” skulle utarbe- tas. I detta skulle bl a ingå en ordning för ”gudstjänst vid mottagning i domkyrka av biskop som icke blivit vigd i sin stiftskyrka”.45 Bakom det önskemålet stod också sådana utskottsledamöter, som i och för sig önskade att vigningen normalt skulle ske där. Mötet som helhet ställde sig bakom utredningsbegäran, och upprepade den för övrigt är 1941. Hur det blev med ärendet, får tas upp senare.46
Kyrkomötets önskan om en mottagningshandling utgjorde på intet sätt något motbud mot ordningen för biskopsvigning. Mottagningshand- lingen skulle utgöra ett viktigt komplement. Önskemål av det slaget och framväxten av en praxis av denna karaktär kan därför alls inte betraktas som konsekventa uttryck för en förändrad syn på den traditionsgivna handlingen — en glidning från en installations- till en vigningsteologi.47 Dessa strävanden likaväl som de nyss berörda om vigningsplatsen, stifts- namnets nämnande i vigningshandlingen och förbön i stiftets kyrkor på vigningsdagen — alla dessa måste uppfattas såsom motsatsen till strä- vanden för en icke stiftsanknuten vigning i riktning mot en ”absolut” sådan.
Förklaring till dessa strävanden av olika slag ligger tveklöst i den otve- tydiga förändring som successivt skett i Svenska kyrkan under 1900-talet av stiftens och därmed biskopens roll. Stiften hade vid denna tid — omkring 1940 — hunnit på god väg att bli fungerande arbetsenheter på ett tidigare okänt sätt. Uttryck bland andra för denna förändring är till- komsten av stiftsmöten, -råd, -byråer, —gårdar etc. Denna drastiska fak- tiska förändring hade vid denna tid också rent av hunnit få ett nerslag i kyrkans lagfästa organisation genom omregleringen av domkapitlens roll som tillsynsmyndighet i 1936 års domkapitelslag.48 Stiftens nya eller åtminstone kraftigt förändrade profil har också fått konsekvenser för biskOpens arbetsuppgifter och ”kontaktyta” vis-a-vis stiftets gamla och
" Debatten med hänvisningar ovan n 38. Att vigningarna ”regelrätt” skulle ske i stiftets domkyrka var Göranssons huvudangelägenhet i yttrandet, till vilket An- dra allmänt anslöt sig. Vigning i Uppsala och därtill en intronisationsakt i stiftet borde vara något "obligatoriskt” enligt Lysander och skaradomprosten (cf ovan n 42) Emil Berglund. Manfred Björkquist hade ”'den önskan, att en installationsakt eller mottagningsakt bör beredas i stiftskyrkan”. Synpunkterna på en intronisa- tionsakt uteslöts i varje fall inte uttryckligen i något av instämmandena från A Fridrichsen, E von Hofsten och E Lutteman. Jfr framställningen i Kjöllerström l974 185, l87 om Göranssons yttrande resp intronisationsförslaget. *” Kyrkomötet 1938 BU l 6, cf ibm 1941 BU ] 3 punkt 5. Utskottets önskemål i denna fråga ärinte ens omnämnt i Kjöllerström 1974. *” Nedan 495ff. 4” Jfr Kjöllerström 1974 187. ” Domkapitelslagen (l936:567) 135, som trots det höga numret utgör den s k ändamålsparagrafen.
nya slag av medarbetare: präster men också andra grupper, anställda men också 5 k ”frivilliga”, förtroendevalda och ”vanligt” kyrkfolk. Bis- kopens roll som stiftsherde har därmed fått en ny innebörd med en helt annan konkretion än tidigare. Det är i det ljuset man måste se de olika liturgiska önskemål, som till dels blev genomförda i ordningen för bis- kopsvigningi HB 1942.
Det är dags att sammanfatta resultaten. När det gäller ritualet för bis- kopsvigning i HB 1942 är huvudresultatet, att traditionen från HB 1868 har konsoliderats. Även om ”det särskilda stiftet” nämns färre gånger i det reviderade ritualet, innebär denna kvantitativa ändring ingen kvali- tativ förändring. Att val och utnämning till ett visst stift är hela handling- ens förutsättning är alltjämt tydligt uttryckt i ritualet genom fullmaktsläs- ning och omnämnandet av stiftet. Arrangemangen vad gäller förbönen före vigningshandlingen understryker stiftsanknytningen. Avgörande är dock, att innehållet i bibel- och bönematerialet samt blocket av frågor, likaså i förbönen före akten — alltsammans tecknar bilden av biskopen såsom ””tillsiare” enligt den reformatoriska grundsynen." Man skulle rent av kunna sammanfatta det reviderade ritualets biskopsbild genom att hänvisa till det votum som 1942 införts före slutvälsignelsen. Biskopen skall i stiftet ””fullkomna, stödja, styrka och stadfästa” stiftskyrkan i vet- skapen om att ””all nåds Gud”” skall göra detsamma med honom.-”0
Ställs slutligen frågan, vad som är bärande i vigningshandlingen, eller vad som utgör ””den egentliga Vigningsakten”, blir svaret återigen, att HB 1868 konsoliderats. Kyrkans bön skall omrama vigningshandlingen — i HB 1942 även gärna i stiftets kyrkor. Församlingsdeltagande genom bön under Vigningsakten utgör likaså ett drag i vigningsliturgin, 1942 likaväl som 1868 dock såsom inramningen av ””den egentliga Vigningsakten”. I HB 1942 utgörs denna alltjämt av ärkebiskopens vigningsformel såsom det första ledet. Efter insignieöverlämnande och investitur under kör- sången följer det andra ledet, ärkebiskopens och assistenternas handpå- läggning och bön. I praxis har saken kunnat uttryckas ännu kortare: ”Ärkebiskopen och de assisterande biskoparna viger genom handpå- läggning och bön biskopen””.5' I detta är den konsoliderade HB—traditio- nen summerad däri att biskops- likaväl som prästvigning är en klerikal angelägenhet i vilken det inte finns utrymme för tanken på vigning som en kyrkans bönehandling.
” Jfr Kjöllerström 1974 186. Det kan tillfogas, att Apg 20:28 efter HBF 1940 kommit tillbaka även till prästvigningsritualet i HB l942. Cf ovan 416 n M. 50 I HBF 1938 290 föreslogs under hänvisning till prästvigningsritualet ett bibelord jämte Gloria Patri. Prästvigningens sändningsord utgjordes av I Petr 5:2—4, för biskopsvigning föreslogs istället v lOf. Kyrkomötet 1938 BU I 63 antecknade ”utgår" utan någon motivering. Utan motivering återinfördes bibelordet i Kyrko- mötet l94l BU I 138, varifrån det övertagits i HB l942. 5' Citat ur en agenda för biskopsvigning 1973, anfört efter Kjöllerström 1974 1.86 n 23, där bedömningen dock är en annan.
7.3. Diakon(iss)vigningens liturgiska tradition
l HB l942 finns tre vigningsritual, som inte hade funnits i den närmsta föregångaren, HB 1917. Det är ritualen för ”invigning” av missionär, diakon och diakonissa. De tre ritualen har en hel del gemensamt. Litur- giskt är släktskapen stark, vilket naturligtvis förenar dem. Gemensamt har de att de samtidigt infördes i HB genom en partiell reform 1920—21. Till det gemensamma hör också att handlingarna, när reformen genom- fördes, redan hade en förhållandevis lång tradition i Svenska kyrkan. Det gemensamma kunde föranleda en gemensam behandling av ritualen. Det är dock inte bara praktiskt motiverat utan också sakligt, att missio— närsvigningsfrågan behandlas för sig i ett separat avsnitt. Av och till får det förstås beröras i det följande, där framställningen dock ägnas åt diakonatets vigningsfråga. I HB-traditionen har det funnits skilda ritual för vigningen av män och kvinnor, delvis beroende på att de utbildats vid och varit knutna till olika anstalter. I det följande används uttrycket ”diakon(iss)vigning” som sammanfattande begrepp. När ritualen måste hållas isär, talas om mäns ””diakonvigning” och kvinnors ”diakonissvig- nlng”.
7.3.l.l Kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga uppdrag
Nyss nämndes att vigningstraditionen är äldre än vigningsritualen i HB. Det beror i sin tur på att diakonatet har en längre historia i Svenska kyrkan. Till skillnad från den äldsta tyska lutherdomen kände den svens- ka reformationskyrkan inte något permanent karitativt diakonat. Ett tra- ditionellt diakonat såsom led i prästutbildningen kan visserligen spåras eller snarare anas i övergångsperioden och ett sådant restaurerades un- der Johan III-epoken. Det är också ett diakonat närmast av den typen men även med viss undervisningsfunktion som fick plats i uppbyggna- den av gymnasier, dvs prästutbildningscentra, under 1600-talets förra del. Det var dock en episod. Det är först från lBOO-talets mitt som ett diakonat växer fram i Sverige med inspiration från och nära relationer till den tyska evangeliska karitativa diakonin.l
Även om man kan tala om en diakonatets förnyelse från 1850-talets början skulle det dröja drygt ett sekel innan diakonin och diakonatet
' Om diakonatet under svensk reformationstid och ortodoxi och om framväxten från l850-talet av ett karitativt diakonat finns sammanställning i Elmund l983a 216ff. För reformationstid och ortodoxi följs där närmast Cnattingius 1952 22ff om ett diakonat ännu på 1550-talet och ett restaurerat ännu i början av 1600-talet. Det spröda källstödet i förra fallet kan betyda rester ännu i början på l540-talet enligt Eckerdal 1984 I 17ff, 129. Fr a måste understrykas att det i båda fallen rör sig om ett liturgiskt diakonat som led i prästutbildningen. Ett reformerat diakonat av samma slag som i Tyskland (ovan 2010 finns inga spår avi Sverige. Det enda i den riktningen är de ””biddare” och sysslomän eller ”skaffare” som KO 157] talar om i kapitlet om hospital och sjukstugor.
organisatoriskt började infogas i Svenska kyrkan. Det avgörande stegeti den riktningen togs då Svenska kyrkans diakoninämnd inrättades år 1963 —- motsvarigheten till Svenska kyrkans missionsstyrelse, som bilda- des redan l874 för den med diakonirörelsen ungefär samtidigt framväx- ande missionsrörelsen.2 Men långt innan organisatoriska konsekvenser drogs hade diakonianstalterna men i viss mån även församlingsdiakonin erkänts såsom viktiga element i kyrko- och församlingslivet. Det kan räcka med påpekandet, att biskopar just i egenskap av biskopar ingick i anstaltsstyrelser och att präster missiverades för arbete inom dem.
Med diakonatets framväxt följde också framväxten av en vignings- handling. Också för denna fanns tyska förebilder, men senare kom Svenska kyrkans prästvigningsordning att ge mönstret. Den första vig- ningshandlingen skedde år 1855 på Ersta, och när nya diakonianstalter växte fram före och efter sekelskiftet — med något olika inriktningar — kom vigning att ske även där: Samariterhemmet, Vårsta, Bräcke liksom Ersta för diakonissor, för diakoner Stora Sköndal. Att gå in på den litur- giska utvecklingen vid anstalterna är överflödigt, eftersom den är kart- lagd och analyserad.3 Det räcker med att här konstatera, att det är mot bakgrunden av denna vigningspraxis som tre biskopar vid kyrkomötet l920 motionsvis begärde, att ritual skulle införas i HB för missionärs- och diakon(iss)vigning.
Det finns all anledning att notera två ting. Förslaget väcktes och kunde to m bli antaget enbart tre år efter det att en ny HB hade tagits i bruk. Historiskt är redan detta anmärkningsvärt. Motionärerna var biskopar- na Hjalmar Danell i Skara, J A Eklund i Karlstad och Ernst Lönegren i Härnösand. De brukade inte uppträda som triumvirat, och de utmärkte sig inte för lustar att förändra kyrkans ordning. Genom självvalda eller givna uppgifter skulle de kunna kallas missionens, kyrko— och försam- lingsmedvetandets resp diakonins biskopar. Att de nu gjorde gemensam sak, och fr a att de fick kyrkomötet med sig på företaget att i HB införa ordning för ”invigning” av missionens och diakonins tjänare är mycket anmärkningsvärt. Förhållandet kan bara uppfattas som ett av flera ut- tryck för viljan vid l920 års kyrkomöte att i ett internationellt och natio- nellt kärvt läge ta djärva grepp även ifråga om kyrkans liturgi, för att Svenska kyrkans karaktär av kyrka skulle förbli eller bli tydlig.4
I motionen framhölls att det var angeläget att i HB föra in ritual för handlingar, som sedan länge ””växt fram”” och ””i verkligheten ägt rum””. Ett speciellt problem berördes. Diakoniarbetare var till skillnad från mis— sionärer ””ej på samma direkta sätt anställda i kyrkans tjänst”. Den enda konsekvensen som drogs var, att ritual i deras fall inte kunde ””statuariskt
3 Ibland anges såsom ett steg även l961 års församlingsstyrelselag (436) 2 5 1 mom (b). I denna formuleras församlingens diakonala ansvar (”omvårdnad”). Formu- leringssättet är nytt, men saken har funnits i lagens föregångare ända tillbaka till KO 1571 (n |). 3 Främst Svalander-Palmgren [962 llOff med redovisning av en noggrann inven— tering av praxis, och Elmund 1983 222ff med kompletteringar samt teologisk analys. * Eckerdal 1970 204ff, omjust liturgifrågan vid kyrkomötet ibm 219ff, om liturgin och bekännelsen ibm 226f.
föreskrivas”. Men likafullt borde ritual alltså finnas i HB. Införandet ””vore ett steg i rätt riktning emot en mera fullständig auktorisering av diakonin och dess arbetare”, menade motionärerna. Utskottet — på den tiden än sålänge formellt mötets prästerliga ledamöter-” — komplettera- de argumenteringen. En Svenska kyrkans fastställda vigningsordning skulle för diakoniarbetarna innebära ”ämne till glädje och uppmuntran” och ””väcka känsla av förbindelse med kyrkan” samtidigt som "kyrkan synes böra vinna rätt att av dessa enligt fastställt ritual inställda tjänare kunna kräva ett kyrkligt arbete”?
När kyrkomötet antog de senare också stadfästa ritualen för dia- kon(iss)vigning, bröt man medvetet mot två principer som kyrkomötet hållit i ära. För det första infördes i HB ritual för handlingar, som inte var föreskrivna i kyrkolags ordning. För det andra antogs ritual för vigning av diakoniarbetare, vilka formellt var okända för Svenska kyrkan — och detta rentav såsom ett led i en ””auktorisering av diakonin och dess arbe— tare”.7 Situationens allvar krävde tydligen om inte ett revolutionärt så likväl ett antecipatoriskt handlande. Det var angeläget att ge uttryck åt kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga uppdrag genom en ””i HB fastställd liturgisk ordning”.R
Det antydda övergripande perspektivet kräver en viss precisering. De under särskilt år 1919 hopade kyrkopolitiska hoten mot Svenska kyrkan möttes under 1919—20 av flera motdrag. En viktig roll därvidlag spelade biskopsmötet med ärkebiskop Nathan Söderblom som överingenjör. De i detta sammanhang fyra viktigaste aktionerna är följande. Allmänna kyrkliga mötet på våren 1920 omvandlades genom en nyinförd represen- tation från samtliga kyrkoförsamlingar till en massiv demonstration in- för riksdag och regering av att Svenska kyrkan var en av dem klart under- skattad samhällsfaktor med ett brett folkligt underlag, en realitet som inte var att leka med. På våren utfärdades också det första herdebrevet från samtliga biskopar till kyrkoförsamlingarna, där tidens allvar och allas kyrkliga kallelse underströks.” På höstkanten före kyrkomötet vigde ärkebiskopen Einar Billing och Viktor Rundgren till biskopar i Västerås
5"Eckerdal [971 184ff. & Kyrkomötet l920 motion 4l (missionärsritualet), 81 (diakon(iss)ritualen), PL 6. 7 Om principen Eckerdal 1974 4llf, om brottet med principen ibm 416, 4l9f, Rodhe 1923 495, Andrén [969 168. * Synpunkten finns i Zetterquist 1983 245 men med en exemplifiering (t ex 1890- talets dopstridl) som inte är övertygande. Ibm påstås därtill, att diakonins "integ- rering'” och liturgisk ””uniformitet mellan anstalterna” skulle ha varit "två vid kyrkomötet klart formulerade strävanden” som motiv för reformen. Hur ”klart” denna "integrering” blev uttryckt skall här visas i det följande. Beträffande den föregivna uniformitetssträvan finns intet därom i kyrkomöteshandlingarna eller i förarbetet (nedan). Det verkligt intressanta är att kyrkomötet l920 tvärtom ge- nombröt uniformitetsprincipen på flera viktiga punkter enligt hänvisningen n 4. I detta som i övrigt är framställningen i Zetterquist 1983 för fri i förhållande till källmaterialet, varför den i fortsättningen inte dras med i diskussionen. Dess rubricering såsom ””motivhistorisk undersökning kring diakonvigningari Svenska kyrkan” är passande för framställningen i Elmund 1983 222ff. Den där valda inriktningen på anstalterna har medfört att ritualen i HB 1921 och 1942 förbigåtts. *” Om Allmänna kyrkliga mötet l920 Sundkler 1968 122ff, Eckerdal 1970 188, om biskopsmötet och herdabrevet ibm 185f, l87f.
och Visby. För första gången assisterade förutom några svenska biskopar också två anglikanska, och närvarande var även ortodoxa gäster — allt en omtalad händelse, som synbart uttryckte Svenska kyrkans övernatio- nella och -konfessionella sammanhang.”) Vid kyrkomötet, där ärkebis— kopen gav kampsignaler redan i öppningsanförandet, utmärkte sig bis- koparna såsom ovanligt flitiga motionärer i olika frågor av uppbrottska- raktär. Grundtemat i deras och andras ”program” var, att hänsynen till kyrkans ””hemmavarande barn”” inte fick förleda kyrkan att överge dem som hamnat utanför. När evangeliet skymdes för dem, måste drastiska åtgärder vidtas.ll Svenska kyrkan måste i handlingar visa att hon var eller ville vara den hon så eftertryckligt sagt sig vara.
Det är i detta sammanhang man måste se de tre biskoparnas förslag som rörde kyrkans erkännande av det internationella missionsansvaret och det nationella diakonala ansvaret. Vigningsförslaget är rakt inte det enda djärva greppet utan ett bland flera för att bryta faktiska eller befara- de murar kring ett kyrkligt ghetto.12 Saken kan också uttryckas så, att biskoparna vid kyrkomötet gick i bräschen för och vann stor uppslutning kring programmet att förändra föråldrade ting och införa nya, för att kyrkan i ett krisläge skulle kunna ge uttryck åt den faktiska innebörden i kyrkans uppgift som kyrka i världen, globalt men också lokalt. Man måste konkretisera vad Einar Billing år 1919 kallat ””den religiöst motive- rade folkkyrkotanken” — där den av tidslåget föranledda (polemiska) tyngdpunkten låg på den religiösa motiveringen.” De här aktuella för- slagen till liturgireform för vigningshandlingarna utgör ett av uttrycken för viljan till uppbrott från en statisk kyrkosyn i riktning mot en mer dynamisk. Att det verkligen förhåller sig på det sättet kan direkt beläggas enligt följande.
Biskopsmötet på våren 1919 var på grund av dagshändelserna ovanligt späckat. Det var kort sagt vid detta möte biskoparna utformade den ovan allmänt tecknade strategin. Bland frågor som togs upp gällde en svit olika aspekter på ””församlingsvården” i Svenska kyrkan. Ett komplex gällde ””förbättrad själavård på anstalter för gamla, fattiga, sjuka rn m samt om prästernas sociala arbete”, ett annat komplex ””lekmännens del- tagande i det kyrkliga arbetet”, ett tredje ””frågan om kvinnors anställ- ning såsom präster”. Det sistnämnda gällde överhuvud utrymme för kvinnors tjänst i kyrkan, vilket framgår av sammansättningen av den tillsatta utredningsnämnden. En anledning var otvivelaktigt att röst- rättsreformen aktualiserat frågan om kvinnors tillträde till statlig tjänst, vilketjust 1919 ledde till att en offentlig utredning härom tillsattes. Det är samtidigt en händelse som ser ut som ett samband att förslag om kvinnors
'" Biskopsvigningen l920: Sundkler 1968 143ff, Stolt 1972 63, 179. " Citatet ur kyrkoherde Josef Källanders kritik av delar av HB 1917, vilka ””står i vägen för evangelium". Eckerdal 1970 221f. '2 Om olika typer av liturgiska nyansatser ibm 219ff, Eckerdal 1974 30ff, 4l9f. Ett led i evangelisationssträvandena var att planer på en kateketutbildning, som länge diskuterats, snabbt ledde till igångsättning av det experiment, som så småningom kom att kallas pastorsdiakoner. Martling 1971 llOff, 118ff. ” Eckerdal 1970 186 n 17, 199.
tjänst i kyrkan samma år framlades i Church of England.|4 Redan efter ett år kunde biskopsmötet behandla nämndens fyrpunktsprogram i vil- ket också diakoni och mission togs upp (punkt 1 resp 2).'5
Beträffande ”diakonisskallet” framhölls att detta funnits i Svenska kyrkan ””sedan sjuttio år tillbaka”” och att diakonissor tjänade ””i en mång- fald olika arbetsuppgifter, såsom sjukvård, fattigvård och mera direkt församlingsvård”. Därmed utfördes ”både direkt och indirekt en själa- vårdande gärning, ehuru det för diakonissan och församlingssystern all- tid står klart, att hennes gärning är en annan än prästens”. Eftersom det de facto förhöll sig på det sättet, vore det önskvärt ””att diakonisskallet av vår kyrka erkännes såsom ett kyrkligt ämbete genom en i kyrkans hand— bok fastställd vigningsakt”. Nämnden hade ganska stor framgång: be- tänkandet omvandlades i långa stycken till biskopsmötets samfällda me- ning!” Man stannade inte vid ett uttalande. .] A Eklund ansåg, att man skulle sörja för att det vid höstens kyrkomöte ””måtte föreligga förslag till liturgiska formulär för invigning av diakonissor och missionärer, manli- ga såväl som kvinnliga, vilka formulär borde intagas i kyrkans hand- bok”. Enhälligt beslöts uppdra åt Hjalmar Danell som sammankallande samt J A Eklund och Ernst Lönegren att ”utarbeta och till kyrkomötet inkomma med dylika förslag”.'7 Genom att de tre biskoparna gemensamt avgav motionerna med missionärs- och diakon(iss)ritualen hade det giv- na uppdraget fullföljts.18
Det har redan angetts att motionsförslagen vann bifall. Hur anmärk- ningsvärt detta var har också understrukits. Det kan gott nämnas, att framgången inte alls var given. På sedvanligt sätt förbereddes utskottsbe- handlingen av en liten arbetsgrupp eller ””nämnd”, ledd av växjöbisko- pen Ludvig Lindberg. Mot förslaget att införa ritual ””om missionärs in- vigning har nämnden intet att invända”, hette det, men en del ritualjämk-
'4 Biskopsmötets prot 1919-03-14— 15 55 9 och 20, BMA. Nämnden: biskop Löne- gren, kyrkoherde Axel Ihrmark (tidigare missionsdirektor), pastor Otto Center- wall (Samariterhemmets föreståndare), fil dr Alf Ahlberg (rektor för Brunnsviks folkhögskola), ärkebiskopinnan Anna Söderblom samt lärarinnan Gertrud Aulén (lärare på Sigtunastiftelsens folkhögskola). —— För England ovan 62ff, 66. '5 Punkt 3 gällde tjänst med pedagogisk huvudinriktning för ””ungdomsvården”, en upprånning till församlingssekreterar-/pedagog- men även församlingsassi— stenttjänster. Punkt 4 avsåg den på ärkebiskopens förslag (se n 16) uppskjutna principfrågan om kvinnors antagande för prästtjänst. För detta och det följande Biskopsmötets prot l920-03-18—20 & 5 jämte bilaga = nämndutlåtandet och bis- kopsmötets ställningstagande (se n 16), BMA. ”* Ibm. Utlåtandet har förvandlats till biskopsmötets med ärkebiskopens exemp- lar som förlaga. Det har skett genom enkla ändringar av uttryck, t ex ””Nämnden vill . . ändrat till ””Vi vilja . . .””. Undantaget utgör punkt 4 (ovan n 14). '7 Ibm prot & 5 senare delen. ”* Missionärsmotionen och ritualet — nr 41 — är i original i maskinskrift med korrigeringar av Danells hand. Samma typ av utskrift har motion 17 om trosbe- kännelsens ingress, avgiven av Danell ensam (nedan). Danell får därför anses som missionärsmotionens redaktör. Enligt rubriken gäller förslaget missionärs instäl- lelse ””i sitt ämbete”. — Diakon(iss)motionen — n 81 — har en text som är skriven av Lönegrens hand. Det bifogade diakonissritualet är likaså skrivet av Lönegrens hand, diakonritualets maskinutskrift får anses vara av Danell. Det kan noteras, att motiveringen talade om diakon(issa)s inställelse ””i sitt ämbete/kall” men ”ämbe- te” har senare överstrukits. Originalen i Kyrkomötet l920, Utskotten, KMA, RA.
ningar förordades'9 Diakon(iss)vigningsfrågan bedömdes annorlunda. Förslaget avstyrktes. Med motionärerna konstaterades, att diakonatet saknade kyrkorättsligt erkänd ställning i Svenska kyrkan. ””Med hänsyn härtill, och då nämnden hyser principiella betänkligheter mot att i Svens- ka kyrkans handbok intaga ritual för antagande av enskilda anstalters tjänare”, kunde man inte ge sitt bifall. Ritualförslagen hade dock grans- kats för den händelse ”utskottet” ville tillstyrka förslaget. Enligt nämn- dens mening krävdes då en del ”ändringar och tillägg”.20
När ärendet behandlades av de prästerliga ledamöterna i kyrkomötet, accepterades även diakon(iss)ritualen. Tydligen har diskussionen likväl pågått ända tills betänkandetjusterades: i korrekturet insköts ytterligare ett led i argumenteringen för ett antecipatoriskt beslut.Zl Det relaterade nämnd- och utskottsarbetet har stort intresse av ett speciellt skäl. I realite- ten fungerade nämnden vid denna tid som ett utskott, ”utskottet” nästan som ett icke protokollfört plenarsammanträde.22 Då betänkandet juste- rats, var principfrågan på sätt och vis avgjord. Vid den protokollförda plenarbehandlingen ägnades principfrågan inte heller någon överlägg- ning.23 De bevarade aktstyckena från förarbetet visar framför allt att det var med öppna ögon som mötet valde att bryta med hävdvunnen ord- ning, därför att saken så krävde. Formellt var diakon(iss)vigningsfrågan dubbelt problematiskt enligt nämnden. Mötet har uppenbarligen antagit förslaget av två viktigare principiella skäl. Det fordrades för kyrkans diakonala uppgifter och för diakonatets kyrkliga uppdrag.
En aspekt på hela denna sak är otvivelaktigt, att det inte minst för biskopsmötet blivit nödvändigt att sörja för utrymme åt kvinnor i kyr- kans tjänst. Ur ett delvis annat perspektiv, tydligt inte minst i biskopsmö- tets utredningsgrupp, kyrkomötesmotionen och ”-utskottet”, framstod ”önskvärdheten” av att diakonatet erkändes av kyrkan som uppfordran- de. I den numera långa serien av principuttalanden om ”önskvärdheten” har kyrkomötesbeslutet 1920 en särställning såsom det första. Det är
'” Ritualrubriken ändrades till inställande i ”kall” (cfn 18), ingressen till Credo (cf n 18) ändrades till den traditionella. ””För att vinna överensstämmelse med orden vid prästvigning” korrigerades vigningsfrågan. I vigningsbönen byttes uttrycket ”missionärer" mot ”dina sändebud” och tillades en avslutningsformel (””Genom Jesus . . .””). Kyrkomötet l920, Handlingar ], PL, ”Handbokskommitténs betän- kande angående kyrkohandboken” 28ff, KMA, RA. (Om nämnden Eckerdal 1970 2221" med n 82.) ' 3" Ibm 31ff. Ändringar som förordades gällde harmonisering av de båda ritualen genom korrigeringar av regianvisningar — de bar spår av att ha blivit redigerade av två redaktörer (n 18). Motionsförslaget att presentera vigningskandidater ge— nom namns nämnande avstyrktes: ”Nämnden anser namngivningen av diakoner- na icke liturgiskt riktigt (sic), varför detta moment borde utgå”. 2' Ibm, PL 6. ] korrekturet av betänkandet, vilket brukats vid justeringssamman- trädet, har för missionärsinställelse skjutits in, att assistenter kunde innefatta lek- män (”må utgöras av .. . präster och lekmän”). För diakon(iss)vigning har som motivering för handlingens införande i HB skjutits in det ovan refererade, att diakonatet inte hörde till kyrkans organisation, varför ritualet inte kunde "Statua- riskt föreskrivas”. Även i de båda ritualen gjordes justeringar. Den viktigaste utgjorde Strykningen av en alternativ vigningsbön i diakonissritualet (nedan). 23 Eckerdal 1971 l90f. ” Kyrkomötet l920 prot 10:2ff.
därtill originellt, eftersom konkreta slutsatser drogs av uppfattningen. Den övergripande aspekten på saken, tydlig inte minst i biskopsmötet 1919 och utredningsgruppen, är att kyrkans uppgift i en ny tid krävde nyorientering nationellt som internationellt. ””Församlingsvården” kräv- de differentierade tjänster. Svenska kyrkans diakonala uppgifter fordra- de särskilda insatser av kyrkfolk och präster men krävde också ett kyr- kans diakonat med karitativ huvudinriktning. Reformen fordrades för kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga uppdrag.
7.3.l.2 Liturgireformen l920—21
Sedan sammanhanget angetts, kan ritualen för diakon(iss)vigning be- handlas. Den allmänna beskrivningen av ritualens struktur och utform- ning är lätt undanstökad genom hänvisning till prästvigningsritualet i första hand. Den hänvisningen är inte alls oförenlig med motionärernas uppgift, att ritualen utformats ””i huvudsaklig överensstämmelse med det material som föreligger”, dvs i praxis. Det gällde i varje fall om diakonri- tualet.24 Diakonissanstalterna — Bräcke fanns ännu inte — hade inbör- des olika traditioner.25 De hadejämkats samman med prästvigningsritua- let som mall — enligt Lönegrens praxis på Vårsta. Det går därför an att säga, att de båda nya ritualen liksom missionärsvigningens ”mycket nära”” ansluter sig till prästvigningens.26 Men den allmänna uppgiften måste preciseras.
Först får korrigerande nämnas, att det inte är präst- utan biskopsvig- ningsritualet som varit förlaga till de nya ritualens titlar: ””Huru missio- när inställes. . resp ””Huru diakon och diakonissa må inställas i sitt kall”. Hjälpverbet ””må” är ett inskott, som bara finns i dia- kon(iss)ritualens rubrik. Det tillkom i ”utskottet” som ett förtydligande av motionssynpunkten, att dessa inte kunde ””statuariskt föreskrivas” för dem som inte var i egentlig mening ””anställda i kyrkans tjänst”. Innebör- den i att termen ”kall” och inte som vid präst- och biskopsvigning ”ämbe- te” brukades kan preliminärt antas ha en liknande förklaring: diakoniar- betarna var inte valda och kallade till en viss konkret tjänst i Svenska kyrkan.27 Att det likafullt är fråga om en vigningshandling —- och en vigning till kyrkans tjänst — antyds för övrigt inte bara genom rubrikens ””inställas i sitt kall” utan också av regianvisningarnas tal om ””de i dia- kon(iss)kallet invigde” synonymt med uttrycket . . inställde”.28 Till de teologiska principfrågorna blir det anledning att återkomma nedan. Här fästs uppmärksamheten enbart på uttryck för särdrag genom diakonatets särställning.
Ett särdrag i ritualen är att det inte förekommer upplåsning av kallelse som i präst- och biskopsvigning, inte ens upplåsning av kandidaternas
3” Svalander-Palmgren 1962 l24f.
”_lbm llOff, Elmund 1983 222ff.
36 I Rodhe 1923 496f beskrivs missionärs- och diakon(iss)ritualen just genom den jämförelsen. Den förberedande nämnden i kyrkomötet 1920 använde också den mallen. Cf ovan n 19. 27 Härom nedan 5 44lff. ” Se nedan 438, 441f.
namn. I Danells diakonritualförslag fanns formuleringen: ””De män som nu skola inställas som diakoner till tjänst inom vår Svenska kyrka äro: . . På denna som på andra punkter var förslaget inte harmoniserat med Lönegrens förslag för diakonissvigning. Det arbetet utfördes av ”utskot- tets” nämnd, som strök detta led såsom ””icke liturgiskt riktigt””. Nämn- dens mening var otvivelaktigt att det inte rörde sig om kyrkans utan ”enskilda anstalters tjänare”. Diakonritualet hade inte heller uppläs- ningens pendang i de gamla vigningsritualen, överlämnandet av full- makt resp prästbrev. I Lönegrens förslag för diakonissvigning fanns där- emot en motsvarighet i anslutning till praxis. Biskopen skulle enligt den av kyrkomötet accepterade lösningen överlämna ””en diakonisstavla un- der uppläsande av ett minnesord ur bibeln”. På Ersta, där traditionen var gammal, hette det också tidigt att tavlan skulle uppfattas som ””fullmakt på diakonissämbetet”.29 Men utfärdare av denna ”fullmakt” var inte nå- got Svenska kyrkans organ utan diakonianstalterna.
Ett annat särdrag är, att intet sägs om var och i vilket sammanhang vigningshandlingen skall ske. De gamla ritualens anvisningar (i domkyr- kan efter förbön i församlingsgudstjånst) har här ett slags motsvarighet i en dubbel anknytning till resp anstalts styrelse. ””Denna förrättning verk- ställes”, hette det, av biskop som styrelsen anmodar, eller den präst bis— kopen ””i sitt ställe förordnar”. I klartext avsågs enligt praxis biskopen i anstaltsstyrelsen eller anstaltens föreståndare. Styrelseanknytningen gällde också assistenterna. Enbart i diakonritualet hette det, att ””några äldre diakoner” skulle assistera, men båda ritualen anger likalydande, att assistenter skulle utgöras av ””präster och ledamöter i vederbörande . . . anstalts styrelse”. Stiftet och stiftsledningen motsvaras alltså av anstalten och dess styrelse, stiftsbiskopens ””öppna brev”” vid prästvigning av dia- konissanstaltens ””diakonissttavla”.
Som redan antytts är strukturen prästvigningens. Allmänt uttryckt har också utformningen av den övertagits på så sätt att inlednings— och av- slutningsord till de olika leden i liturgin apterats genom att stilläget trans— ponerats ner. Tydligast gäller det om den allokution som i prästvigningen mynnade ut i serien av frågor. Av hela den solenna texten återstod här enbart en fras: ””Inför Gud och den kristna församlingen frågar jag”” —— varpå frågan ställdes. Det finns i de nya ritualen bara ett exempel på motsatsen, utvidgning. Före den avslutande välsignelsen fick alla tre nya vigningsritual genom inlån från högmässan ett växelsjunget Benedica- mus (Tackom och lovom Herren. . .).
Inskottet skulle kunna uppfattas som en festlig ersättning för prästvig- ningens sändningsord. Sådana fanns emellertid i missionärsritualet, där- emot inte i diakon(iss)ritualen. Den rimliga tolkningen är att de saknas där, eftersom de nyvigda inte vigs med förutsättningen att de tillträder konkreta tjänster i kyrkan. Den tolkningen skulle även ge en del av för- klaringen till ett annat särdrag för ritualen. Under vigningshandlingen i snäv mening uttalades en ”välönskan””30 i form av bibelord. Diakonissri-
29 Elmund 1983 224, of 226. Motsvarande tradition fanns på Värsta, ”dotteran- stalt” till Ersta, och på Samariterhemmet. Ibm 232, 234. 30 Uttrycket ””välönskan” finns inte i 1921 års ritual men används i beskrivningen av deti HBF 1938 293.
tualets anvisning om minnestavlan och ett individuellt ”minnesord” cite— rades tidigare. I diakonritualet åter angavs ”välönskan”, att överherden måtte ””fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans vilja”” (Hebr 131201”). Här är bildspråket detsamma som i sändningsorden vid prästvig- ningen. Men här har alltså valts inte en sändning utan en ””välönskan”.
De hittills iakttagna olika dragen förenas alla i detta, att dia- kon(iss)vigningsritualen till skillnad från övriga vigningsritual saknar uttryck och markeringar som rör de konkreta tjänster för vilka vigning sker. Diakon(iss)vigning skulle med andra ord ha drag av en ”absolut” vigning. Den reflektionen skulle kunna förbindas med det faktum, att kommunitetstanken ännu vid denna tid var stark, i synnerhet på diako- nissanstalterna.”l Men prästvigningsritualet har faktiskt även det nästan liknande drag av ”absolut” vigning. I själva ritualet är det mer löfte/ försäkran än kallelsen till konkret tjänst som framstår som nödvändig, näst intill tillräcklig förutsättning för vigningshandlingen, som blivit en kortilldragelse i ett slags de vigdas kommunitet. Förankringi kyrkolivet är inte framträdande drag i det gamla ritualet. Hur det nu verkligen förhöll sig med de nya vigningsritualen får undersökas.
Bibelmaterialet är utom på två punkter detsamma i de båda ritualen. Det gäller i varje fall om de auktoriserade versionerna. Sedan kyrkomötet antagit ritualen, skedde en ganska självsvåldig redigering. Den innebar bl a, att diakonissritualets bibelord anpassades efter diakonritualets, vil- ket samtidigt kompletterades med nya bibelord.32 Den ena olikheten som efter slutredigeringen kvarstod mellan ritualen var den redan berörda bibliska ””välönskan”, den andra olikheten fanns i uppsättningen av assi- stentord. I den för övrigt gemensamma katalogen finns i diakonritualet ett bibelord om förhållningssättet hos ””församlingstjänarna”, kyrkobi- belns översättning av den maskulina pluralen ””diåkonoi” (1 Tim 3:8f). Uppenbarligen ansågs det att stället därmed måste reserveras för män som vigdes. Det ur den synvinkeln neutrala motstycket kyrkomötet antog för kvinnor (2 Kor 10:3) utmönstrades vid redigeringen.” Gemensam för
3' Kommunitetstanken som motpol till församlingsförankringen hör till analysap- paraten i Elmund 1983 222ff. ” För redigeringen av den antagna ordningen ansvarade ärkebiskop Söderblom. Svalander-Palmgren 1962 127. Det kan antas att hans medhjälpare i detta var Samariterhemmets föreståndare Otto Centerwall (ovan n 14). Den omredigerade katalogen redovisad nedan n 34. Kyrkomötet hade för diakonissritualet antagit samma åtta bibelord som fanns i diakonritualet, men dessa var uppställda i en annan ordningsföljd. Vid redigeringen uteslöts dock ett bibelord, vilket var diako- nissritualets särgods, nämligen 2 Kor 10:3 (se n 33), ett motstycke till diakonritua— lets särgods, behandlat i det följande. 33 Det kan nämnas att den gamla kyrkobibeln översatte ”diakonerna”, 1883 års normalupplaga däremot ”tjänarna”. — Diakonissritualet hade före redigeringen som ””eget”” bibelord egendomligt nog 2 Kor 10:3, vilket dock sakligt svarade mot petitionen i en föreslagen men av utskottet utesluten alternativ vigningsbön för diakonissritualet (nedan 11 36): ”giv dem din helige Ande, rena dem från all köttets och andens besmittelse så att de värdigt må kunna utföra sitt anförtrodda verk””. Det är ur kvinnohistorisk synvinkel intressant att bön och bibelord föreslogs för diakonissritualet men också att kyrkomötet resp redaktören/ärkebiskopen uteslöt dem.
båda ritualen var emellertid ”Skördeperikopen” (Matt 9:36ff) —— uttrycket ””arbetare” för skörden står också detta i en maskulin pluralform (ergå- tai), men i det fallet gick det tydligen an.
De i ritualen kvarstående nu nämnda bibelorden är de enda i bibelords- katalogen som får anses ha inriktning på just ”diakon(iss)kallet”, den gemensamma ”Skördeperikopen” dock mer allmänt så att ””kallet” hörde till Guds skördearbete. Ett annat bibelord handlar också mer allmänt om att sköta given tjänst efter den kraft Gud ger (1 Petr 4:11), ännu ett hand- lar om den enskildes ”frimodighet” (Hebr 10:35f). Men de senare har naturligtvis samtidigt en generell räckvidd. Den innebörden understryks också därigenom att katalogen i övrigt handlar om de kristnas uppgift att i Jesu efterföljd älska ovänner, be för förföljare, klä nakna etc.34
Bibelorden har i nya till skillnad från gamla vigningsritual alltså även hela menigheten till adressat. Det kan förutskickas att det förhållandet råder i än högre grad i missionärsvigningsritualet. Saken kan kanske utryckas så, att ritualen som nu infördes i kyrkans HB också i dessa kataloger skulle teckna kyrkans profil som kyrka. En detalj är värd att lyfta fram. Bibelordens adressat kom väl till uttryck i de inledningsord som antogs efter motionsförslaget, vilka dock vid redigeringen anpassa- des mer efter de gamla vigningsritualens ingress som framgår av följan- de:
K yrkomo'rel 1920 HB—ora'ningen 192] Prästvigning HB 1917 För att vi med För att vi med . . . på det att 1 med oss varandra varandra och vi med eder må besinna må rätt besinna må rätt besinna helgden av tjänandets helgden av edert kall, helgden av detta kall, kall i församlingen,
låtom oss nu höra Guds låtom oss nu höra Guds låtom oss nu höra Guds ords löfte och förmaning ords löfte och förmaning ords löfte och förmaning
Den ursprungliga formuleringen svarade mot bibelkatalogens ord om församlingens uppdrag och den särskilda kallelsen, men i slutredaktio- nen är den förra betydelsen utesluten. Det bör dock samtidigt påpekas, att urvalsprincipen för bibelorden på sätt och vis fick starkare uttryck vid slutredigeringen genom att tre bibelord lades till om Kristus såsom tjä— nandets föredöme.35 Kanske man kunde säga, att tillskottet av bibelord skulle balansera den förändrade ingressen. Hur som helst: även om in- gressen anpassades efter de gamla vigningsritualen, behöll själva katalo- gen sin karaktär av ord även till hela församlingen.
Vad bönematerialet angår, kan först konstateras att de båda ritualen har var sin inlednings- och vigningsbön. Frågan om de fyra bönernas ursprung kan lämnas därhän. Den allmänna reflektionen kan inflikas, att uppdelningen på två ritual i mycket motiverats av maskulin- resp
” Katalogen 1921: Mark 10:45 (infört vid redigeringen, cf nedan), Matt 9:36—38, Matt 5:44f, 25:34—40, Luk 22:27 (redigeringstillägg), Joh 12:25f, Joh 13:34 (redi- geringstillägg), ] Kor 13:1—7, [ Tim 3:8f (enbart diakonvigning), Hebr 10:35f, l Petr 4:11 och ] Joh 3:16. 35 Tilläggen vid redigeringen redovisade i n 34. Tillskottet utgör det viktigaste, inte ””det enda sakligt mer betydelsefulla”. Jfr Svalander-Palmgren 1962 127.
femininformer just i bönerna, dvs av skilda böjningsformer för samma innehåll. I diakonissritualets vigningsbön-”6 talas sålunda om ”tjänarin- nor” och ”diakonissor” — utom i den även i HB 1942 bevarade bibelallu- derande Slutfrasen om ””den trogne tjänaren”. Viktigare är att diakoniss- ritualet och i svag form även diakonritualet i inledningsbönen anknyter till ”Skördeperikopen”, placerad allra först i den 1920 antagna versionen av bibelordskatalogen.37 I diakonissritualet kombinerades den anknyt- ningen med en anknytning till de tre första bönepunkterna i Fader vår såsom i Luthers ursprungliga prästvigningsbön. Därmed kom diakoniss- ritualet såsom det enda bland vigningsritualen att innehålla en tolkning av vigningen med Fader vår som handpåläggningens bön. Lösningen förtjänar att återges:
. . . Sänd, o Herre, arbetare i din myckna skörd! Styrk och välsigna dem som du kallar och utsänder! Låt genom dina tjänares villiga och trogna tjänst ditt namn förhärligas, ditt rikes tillkommelse främjas och din vilja ske på jorden såsom den sker i himmelen.
Vad gäller inledningsbönen som helhet är uppbyggnaden densamma i de båda ritualen, även om diakonritualets bön är stramare. Utgångspunkt är att Gud i Kristus uppenbarat sin ””outsägliga barmhärtighet” resp ”den tjänande kärlekens härlighet”. Att församlingen i Kristi efterföljd skall bära ””kärlekens sinne” förbinds med ”skördebönen”: ””sänd trogna tjäna- re” enligt diakonritualet, diakonissritualet enligt citatet nyss. På tacksä- gelsen följer således bön som rör dels församlingens diakonala ansvar, dels hennes behov av särskilda diakoniarbetare.
Vigningsbönen är också stramare formulerad i diakonritualet samtidigt som perspektivet där är vidare. I diakonissritualet inriktas bönen enbart på de vigda diakonissorna och deras tjänst. Men det bärande motivet för bönen är detsamma i ritualen, och utformningen av det är snarlikt:
Diakonritualet . . . Vi bedja dig att du nu ville giva des- sa män,
Diakonissritualet . . .Vi bedja dig av allt hjärta: se i nåd till dessa dina tjänarinnor, som nu tagit
emot din kallelse att såsom diakonissor tjäna de hjälpbehövande i din försam- ling. Utrusta dem genom din helige Ande med de gåvor de behöva för sitt kall . . .
som mottagit kallelsen att såsom dia- koner tjäna i din församling, din helige Ande och
utrusta dem med visdom och nåd att troget förvalta denna heliga tjänst . . .
36I diakonissritualet föreslogs i motionen som alternativ vigningsbön en med ursprunglig bakgrund i de 5 k Apostoliska konstitutionerna. Alternativet ströks i beredningen (n 21). Dess petition refererad ovan n 33. Den föregås av hänvisning- en till GT-kvinnorna Mirjam, Debora, Hanna och Hulda samt till Jesu mor Maria. I Sverige belagd först 1901 hörde bönen till Ersta— och Samariterhemstraditioner- na. Svalander-Palmgren 1962 113, 116f. Ungefär samtidigt som bönen tidigast belagts där, togs den med av Metodistkyrkan i Sverige för dess vid denna tid införda ritual för diakonissvigning (ovan 105). Den versionen är språkligt något enklare. Huruvida samband föreligger kan här lämnas därhän. Gemensamt för traditionerna i de båda kyrkorna är det starka beroendet av tysk tradition. ” Ovan n 34. Vid redigeringen sattes däremot som första bibelord Mark 10:45, Kristus som förebild ”för att tjäna". Detta var Samariterhemmets lösenord, tex inhugget över ingångsporten. Cf härtill ovan n 32.
I båda bönerna innebär vigningshandlingens ””nu”” att de ”invigda” är ””inställda” — citaten är från regianvisningarna — i en ”tjänst” eller ett ”kall” med en dubbel inriktning. I diakonissbönen uttrycktes denna i frasen ””de hjälpbehövande i din församling”. I diakonritualet angavs enbart ””i din församling”, men där bönens text ovan avbröts, följer bö- nens finalsats: tjänsten Gud ””till lov och pris”, församlingen ””till glädje”. Mot konventionen fortsätter bönen med tillägget: ””lidande människor till hjälp och välsignelse”. Diakonatets särskilda ”tjänst” eller ””kall” är således till gagn för "lidande”” resp ”hjälpbehövande” men också till gagn för församlingen. Det senare perspektivet är bara antytt. Om bibel- ordskatalogen tas med in i bilden kan den antydda innebörden formule- ras i negativ resp positiv form på följande sätt. Den särskilda kallelsen är inte uppgiften att i församlingens ställe fullgöra efterföljelsens uppgift. Kyrkans/lokalförsamlingens uppdrag att tjäna är givet. Diakonatet blir då tecknet i kyrkan/lokalförsamlingen på kallelsen till efterföljelsens tjänande.
Motsvarigheten till de gamla vigningsritualens löftesblock fick en spe- ciell utformning i diakon(iss)- och missionärsvigningsritualen. Speciell var den ingress till Credo som fanns i motionärernas förslag. Där fanns inte bara den traditionella uppmaningen att bekänna tron utan också en tolkning av innebörden i att Apostolicum lästes. Kort sagt utgjorde Apos- tolicums ””av ålder brukade ord”” inte tron men ett historiskt givet vittnes- börd om kyrkans levande tro med vilken man förenade sig genom att läsa denna bekännelsesammanfattning. Läsningen fick inte uppfattas som en judiciell edgång. Biskop Hjalmar Danell, som hade ett grundmurat rykte som bekännelsetrogen — ungefär som Gottfrid Billing —, presenterade denna punkt ge uttryck åt kyrkans bekännelseprofil och hennes evangeliska syn på bekännelsen.38 Det var Danells uttryck för den sak Einar denna punkt ge uttryck åt kyrkans bekännelseprofil och hennes evangeli- ska syn på bekännelsen.38 Det var Danells uttryck för den sak Einar Billing kallat ” den religiöst motiverade folkkyrkotanken”. Saken gilla- des men förslaget föll, varför den gamla bekännelseuppmaningen foga- des in också i de nya ritualen.39 Inom kyrkomötets väggar gavs i varje fall en viktig tolkning av både Apostolicums karaktär som symbol och läs- ningens funktion. Den var en bekännelsehandling med bruk av den apostoliska trons historiskt givna sammanfattning, den som ””omspänner i kortaste stenstil hela Guds handlande med mänskligheten alltifrån ska- pelsen till fulländningens dag” enligt den nyvigde biskopen Einar Bil- lings bekanta ord i överläggningarna.”
Av det Danellska uppslaget blev alltså ingenting kvar i ingressen till trosbekännelsen. Ett slags pendang fick stå kvar i ett votum efter läsning- en. Till det medverkade säkert att man häri såg en för diakon(iss)ritualen lämplig omböjning av de gamla vigningsritualens votum.” I stället för
3” Kyrkomötet l920 motion 17. Cf ovan n 18. ” Cf ovan n 19. 4" Eckerdal 1970 226f med n 9. ”' I lätt justerad form behölls den gamla formuleringen däremot märkligt nog i missionärsritualet. Missionärer uppmanades sålunda ””styrka dem som med eder äro delaktiga i samma tro””.
önskan, att bekännarna skulle förbli i tron och ””styrka dem som äro edra bröder i tron”, fick det här heta: ””och han [Gud] göre eder tro verksam i kärlek””.
De gamla ritualens serie löftesfrågormotsvaras av en enda i anslutning till anstalternas tradition, bestämd av tysk evangelisk ordning med en allomfattande fråga.42 Hänsynen till anstaltspraxis ledde till följande:
Diakonritualet Diakonissritualet Förklaren I eder villiga att Viljen I i förlitande på Guds och Frälsa- med Guds hjälp
rens
nåd och hjälp och av kärlek till honom vara diakoner inom vår kyrka vara Herrens och hans försam-
lings tjänarinnor, i trohet mot hennes lära och ordning? tjänande varandra och de hjälp- behövande?
De båda ritualens vigningsfråga hari diakonritualet kombinerats med en läroförpliktelse, för övrigt på samma sätt som i missionärsritualet.43 Dia- konissfrågans avvikande formulering beror som sagt på tradition eller rättare sagt på strävan att kombinera Ersta-, (Vårsta)- och Samariter- hemsfrågorna.44 Det originella är förstås att diakonissorna lovar vara Herrens och kyrkans ”tjänarinnor” genom att tjäna ””de hjälpbehövan- de” och —— ””tjänande varandra””. Denna kommunitetsförpliktelse är ett viktigt drag också däri, att den i sin tur innefattar en förpliktelse till Svenska kyrkans ””lära och ordning”. Organisatoriskt hörde diakonissan— stalterna inte till Svenska kyrkan, men det var inom denna som de fanns. Bejakandet av kommuniteten innebar därmed ett bejakande av kyrkans ””lära och ordning”. I diakonissfrågan fanns därför i indirekt form sam- ma förbindelse som klart formulerades i diakonfrågan.
Något liknande gäller om det ”kall” man blev vigd till. Det har formu- lerats kort och nyktert i diakonritualet: ””att . . . vara diakon inom vår kyrka”, i diakonissritualet däremot att ””vara Herrens och hans försam- lings tjänarinnor”. Innebörden är tydlig nog genom frågeformuleringen. De knappa uttrycken finns bl a i Vigningsbönerna som tidigare har cite- rats och får där någon illustration. I den liturgiska textens sammanhang ger de båda frågornas kortform besked om, att diakoner och diakonissor efter sin viljeförklaring vigs för att i Svenska kyrkan utöva diakonal tjänst vis-a-vis ””de hjälpbehövande” och samtidigt kyrkan/lokalförsam- lingen.
Vigningshandlingeni inskränkt mening skiljer sig något från de gamla vigningsritualens. Den är därtill något olika i de nya ritualen inbördes. Själva vigningsformeln är densamma i diakon(iss)ritualen. Den är den kortast tänkbara, utan någon som helst hänvisning till ordinators vig- ningsuppdrag: ””Så vare eder diakon(iss)kallet betrott i Guds . . . namn.
4” Beträffande den tyska traditionen, berörd ovan 374 n 16, se ovan 213ff. 43 Förklaringen bör främst vara att Danell varit redaktör för de båda ritualen. Ovan n 18. ”4 Elmund 1983 235.
Amen.” Som i de gamla ritualen följs vigningsformeln av handpålägg- ning och bön. Denna bönehandling är såsom redan berörts förberedd eller motiverad i diakonissritualets inledningsbön. Den omständigheten att denna bönehandling inte hört till diakonissanstalternas praxis bidrog kanske till att tydningen gavs ijust detta ritual såsom det enda. Här som i övrigt utgjordes bönen av Fader vår. På den punkten fördes plenarbe— handlingens enda debatt i kyrkomötet. Det ansågs vara snudd på blasfe- mi med handpåläggningens upprepade Fader vår-läsning. Det något ble- ka försvaret var, att akten var ”gripande” och att det var den anordning som fanns i övriga vigningsritual.45
Vigningsformel och handpåläggning under biskopens och assistenter— nas bön hörde till den egentliga vigningshandlingen även i de nya ritua- len. Den i de gamla ritualen inskjutna Andesången Veni sancte Spiritus fanns inte i de nya. Såsom ett slags motstycke hade diakonritualet den tidigare berörda ”välönskan”. Diakonissritualets lösning har större släktskap med de gamla ritualens. Direkt efter vigningshandlingen följde en ””diakonipsalm” eller, som det hette efter redigeringen, ”psalm”, vilket enligt praxis innebar speciell diakoni- och Andesång.46 Parallellen med de gamla ritualen sträcker sig längre: i anslutning till sången överlämna- des ”diakonisstavlan” och bibliskt ”minnesord”. Först därefter var det dags att be den bön som i denna undersökning kallas vigningsbönen. I diakon(iss)ritualen likaväl som i de gamla vigningsritualen utgör den inte en del av ””den egentliga Vigningsakten” utan den hör till inramning- en. Hela anordningen kan schematiskt sammanfattas på följande sätt under jämförelse med samma parti vid prästvigning.
Diakonvigning Diakonissvigning Prästvigning Vigningsformel Vigningsformel Vigningsformel Investitur Prästbrev lämnas Välönskan Veni sancte Spiritus Handpåläggning, bön Handpåläggning, bön Handpåläggning, bön (Diakoni)psalm Diakonisstavla med ”minnesord” Församlingsbön Församlingsbön Församlingsbön
45 Debatten om Fader vår som bön och motförslaget om ett bibelord i Kyrkomötet l920 prot 10:2ff, beslut lO:6. Lösningen antogs med röstetalet 34 — l5. — Till Ersta- och Samariterhemstraditionerna hörde inte handpåläggning med bön. Bru- ket lanserades av Lönegren på Vårsta. Svalander-Palmgren 1962 l24f, Elmund 1983 234. 4” I den antagna versionen stod ””diakonipsalm”, vid redigeringen ströks ”diako- ni”. Det kan inte ha motiverats av strävan att harmonisera de båda ritualen, eftersom psalmen angetts enbart för diakonissritualet. I praxis hade Samariter— hemmet inte denna psalm; redigerarna (n 32) har kanske önskat en mer allmän karaktär. Till Ersta- och Vårstatraditionerna hörde den från tyska anstalter över- tagna ””Konung och präst, träd in” (sv ps 1937z239). Vårsta- eller diakonipsalmen blev den psalm Lönegren skrev till sin första Vårstavigning 1916, "Din kärlek, Jesu gräns ej vet”” (19372237). Svalander-Palmgren 1962 113, 119. Vårstapsalmen har ett epiklesliknande motiv (v 5) såsom i de gamla vigningsritualens Veni sancte Spiritus (1937zl32): ””O Jesu, oss din Ande sänd . . resp "Din levande kärlekslå- ga där upptänd och uppehåll . .
Grundelementen är uppenbart desamma, strukturen i långa stycken. Präst- och diakonissvigningsritualen uppvisar störst överensstämmelse. Vid diakonvigning finns vare sig bönepsalm eller insignieöverlämnande. Det är lätt att förstå att en del snabbt reparerades i praxis. När motionä- ren Hjalmar Danell år 1922 vigde diakoner, överlämnades för första gången ”diakonbrev” med en efter prästbreven utformad lydelse. Där hette det, att vederbörande ””enligt kyrkans ordning” och efter hennes liturgi blivit ””med bön och händers påläggning invigd till diakon”)7
7.3.1.3 Den liturgiska handlingens karaktär
Det är en väl etablerad uppfattning, att diakon(iss)ritualen l920—21 in- tar en särställningi en alldeles speciell mening. Den liturgiska handling- en skall ha vigningsliknande drag men inte utgöra en vigningshandling, snarare då en installation. I den här givna framställningen har genomgå- ende talats om en vigningshandling, utan någon reservation. Eftersom motsatta uppfattningar föreligger, måste skälen granskas.
Det tycks finnas två argument för att karakterisera den liturgiska handlingen såsom ””en mycken säregen kyrklig anordning”. Det ena skä- let är att kapitelrubriken anger att ritualen innehåller ordningen för hur diakon(issa) ”inställes i sitt kall”, således inte ”viges”. Det andra skälet är att ordinator genom vigningsformeln inte antvardar något ”ämbete” utan genom den blir ”diakon(iss)kallet betrott”. Handlingen skulle där- för utgöra ett slags installation i ett slags kall.48
Vad först installationsidén angår, måste den allmänna reflektionen göras att en sådan handling definitionsmässigt förutsätter tjänst i vilken uppdrag skall utföras. Problemet 1920—21 var att en sådan förutsättning över huvud taget inte förelåg i Svenska kyrkan vad just diakonatet anbe- langade. Att idén alls uppkommit hänger samman med att ””inställelse/ inställa” förutsätts ha innebörden ”installation/installera”. Det har re- dan vid behandlingen av biskopsritualet gång på gång understrukits, att det för den faktiska innebörden avgörande är det sammanhang i vilket terminologin brukas. Detta betyder att man inte heller kan förutsätta att detta uttryckssätt motsvarar ”vigning/viga” enbart därför att det gjorde detta i biskopsritualet.
Vad gäller ”inställelse/inställa” i diakon(iss) ritualen har i de föregå- ende avsnitten lämnats en rad citat från förarbetet och ur ritualen. Med hänvisning därtill kan konstateras, att uttrycken ””inställelse” och ”invig- ning” används om samma handling av biskopsmötets utredningsgrupp 1919—20, biskopsmötet 1920, 1920 års kyrkomötes motionärer, ”utskott” och dess nämnd. Kort sagt används ””inställelse”-terminologin i ritualen, ””invignings”-terminologin på tal om dessa. Det är synonyma uttryck.
” Citerat efter Elmund 1983 235. " Karakteristik och argument i Rosenberg 1945 222, utan reservation använd i Svalander-Palmgren 1962 123f. Den i Zetterquist I983 244ff använda, ibm 259 sammanfattande angivna tolkningsapparaten ger ett liknande resultat ifråga om ””handboksfrågan 1920”. I det fallet liksom vid bedömningen av ordningen i HB l942 visar sig apparaten inte vara användbar, eftersom den inte ger rättvisa åt materialet i vare sig det ena eller det andra fallet.
Avgörande för det påståendet är att begreppen används ömsevis i samma text. Så gör t ex motionärerna. I de av kyrkomötesnämnd och slutredak- tionen granskade och bearbetade ritualen förekommer vid sidan om ”in- ställelse”—terminologin även ett ””invignings”-uttryck.
Beträffande begreppet ”kall” kan sägas ungefär detsamma. I de nyss nämnda aktstyckena brukas begreppen ”kall” och ”ämbete” synonymt av utredningsgruppen och motionärerna. De senare har en tredje syno- nym: ”tjänst” i betydelsen av permanent uppdrag. I diakon(iss)ritualen slutligen används ””kall””- och ””tjänst”-uttrycken. Det utan vidare vanliga begreppet är dock ””kall”, fra i sammansättningen ”diakonisskallet”, med all sannolikhet därför att det var det hävdvunna begreppet. Icke förty kan allså flera begrepp användas synonymt för ett diakonatets ””kyrkliga ämbete” eller ”diakon(iss)kallet”.
Så här långt har enbart understrukits, att det inte går an att tillskriva begrepp och uttryck sådana innebörder, som i nutiden framstår som givna. Kvar står likafullt frågan, vilken innebörd den liturgiska hand- lingen har, där dessa uttryckssätt förekommer. Efter genomgången av diakon(iss)ritualen kan svaret på den frågan summeras så, att handling- en i struktur och utformning tveklöst utgör en vigningshandling i samma mening som präst- och biskopsvigningarna. Genom vigningsformel och med handpåläggning under bön avskiljs ””nu”” och ”härmed” personer som förklarat sig villiga att ””vara diakoner inom vår kyrka”” resp ””Her- rens och hans församlings tjänarinnor”.
Eftersom just vigningsformeln anförts som argument för att det här inte skulle vara en vigningshandling, är det rimligt att särskilt ta upp den till granskning under jämförelse med prästvigningens.49 Det har redan anmärkts, att den nya är avsevärt kortare än den gamla. Digniteten kan dock inte vara avhängig av kvantiteten ord. Den stora skillnaden mellan formlerna ligger däri, att den nya inte har något av den gamla formelns omständliga redovisning för ordinators rätt att fungera som ordinator. Den uteslutningen har veterligen inte anförts som skäl för att dia- kon(iss)handlingen inte skulle vara en vigning, varför den saken här kan förbigås. Den skillnad som då återstår mellan formlerna är att ordinator i den gamla ””antvardar . . . prästämbetet” under det att ”diakon(iss)kallet [blir] betrott”. I stället för det gamla verbet ””antvarda” brukas ”betro”, med all sannolikhet ett inlån från — den gamla formeln. I denna ingår verbet i redogörelsen för det uppdrag som blivit ordinator ”betrott”. Det sakförhållande som hänvisningen avser är detsamma som den formelns huvudsats anger: det är fråga om ett gudomligt uppdrag som betrotts resp antvardas åt någon. Det finns ingen grund att anta, att innebörden skulle vara en annan i den nya formeln. Vad så ”ämbete” resp ””kall” angår ger fr a bibel- och bönematerialet i de nya ritualen skäl för påståendet, att detta ”kall” är ett ”kyrkligt ämbete” också det, låt vara att diakonatets ”gärning är en annan än prästens” som biskopsmötets utredningsgrupp uttryckte det. Enligt vigningsformlerna är det i det ena fallet som det
" Formlerna för präst- liksom biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation ovan 346, 358, 411, 419 samt nedan 487, formeln för diakon(iss)vigning ovan 440.
andra fråga om att ett permanent uppdrag (””ämbete”, ”kall”) antvardas eller betros dem som vigs till ””prästämbetet” resp ”diakon(iss)kallet”.
Den nya liturgiska ordningen måste alltså anses ha vigningshandling- ens karaktär i samma mening som biskops- och prästvigningar. Sedan detta väl understrukits, måste återigen markeras att de nya ritualen har sina särdrag. Dessa har angetts vid ritualgenomgången. De är inte beting- ade av att handlingens vigningskaraktär skulle vara annorlunda. De har dikterats av att diakonatet organisatoriskt hade en särställning, eller rät- tare sagt saknade ställning i Svenska kyrkans organisation.
När särdrag tidigare exemplifierades, framkastades inledningsvis det preliminära antagandet att ritualens uttryck ”kall” valtsjust med hänsyn till diakonatets så att säga irreguljära ställning. Begreppet ”ämbete” in— kluderade dess utövande på den konkreta tjänst som inledningsvis an- gavs i de båda gamla vigningsritualen. I diakon(iss)vigningsritualen kun- de ingen sådan kungörelse ske, eftersom det inte var Svenska kyrkan utan diakonianstalterna som anvisade tjänst. Kyrkomötesnämnden ville inte ens vara med om pålysning av kandidaternas namn. Det är möjligt att det bidragit till att man föredrog det traditionsgivna uttrycket ”kall” som ur denna synvinkel var mest oprecist, relaterat till personer mer än till kyrkan. Det preliminära antagandet måste också efter ritualgenom- gången förbli ett antagande. Det saknas material för att avgöra saken.
Avslutningsvis bör framhållas att karakteristiken av handlingen avser den ordning som antogs och godkändes l920—21. Till skillnad från kyr- kohandbokens alla övriga ritual vid den tiden utgjorde dia- kon(iss)ritualen kyrkans fastställda ordning, däremot inte en ordning som behövdes följas i praxis (”må” brukas). På Ersta, Samariterhemmet och det först 1923 startade Bräcke skulle det dröja innan HB-ordningen praktiserades. Det principiellt intressanta är att man på dessa anstalter till skillnad från Stora Sköndal och Vårsta tydligen fann HB-ordningen alltför avancerad. Först senare började man också där att praktisera handpåläggning under bön som led i vigningsliturgin.50 Liturgireformen var tydligen också i det avseendet djärvt föregripande. Praktiserad eller inte utgjorde den införda vigningsordningen ett bekännelsemässigt ut- tryck för Svenska kyrkans syn på kyrkans diakonala uppdrag och diako- natets kyrkliga uppdrag.
7.3.2. Konsoliderad vigningsordningför ett karitativt diakonat Vägen till kyrkohandboken I 942 (1976)
7.3.2.1 Reform på retur?
En viktig aspekt på liturgireformen 1920—21 var att den skulle bidra till att klargöra kyrkans profil i en kristid. Genom att antecipatoriskt införa diakonvigningen skulle från en synpunkt sett diakonatet erkännas av Svenska kyrkan, ur en annan synvinkel kyrkans diakonala ansvar. När förarbetet till HB 1942 pågick, utvecklades en europeisk kristid till krigs— tid. Allmänt sett fmns få ekon av detta i kyrkomötesförhandlingar dessa
5" Elmund 1983 234 ff.
år, inte heller i det intensiva arbetet på revision av kyrkans liturgiska böcker. Det finns knappt något uttryck för uppfattningen att en liturgire- form skulle kunna fungera som bräckjärn för en kyrkoreform. Tongång- ar av det slag som hördes på 20-talet skulle höras igen först på 60—talet, med 1968 års kyrkomöte som ett slags motsvarighet till 1920 års.
Det anförda utgör en allmän bakgrund till avsnittsrubrikens tal om Vigningsordningens konsolidering. Ett arv kan bevaras och befästas på olika sätt. Det sätt på vilket diakon(iss)vigningens ritual traderades till HB 1942 reser frågan, om reformen var på retur. Det betyder inte alls att det på allvar ifrågasattes, om kyrkans gudstjänstordning skulle innehålla de djärvt införda ritualen.Sl Men dragen av radikalitet dämpades på oli- ka sätt. En del av de utvecklingsmöjligheter som byggdes in l920—21 snävades in vid bearbetningen på vägen till HB 1942.
Om den gamla reformen inskränkts till att avse diakonatets ställning i Svenska kyrkan, skall först konstateras att 1919—20 års ambitioner inte hade svalnat. En vecka innan kyrkomötet 1941 antog den reviderade vigningsordningen hade mötet sagt sittja till den första 5 k stora diakoni- motionen. Efter några års förarbete inom biskopsmötet frambars den av biskoparna Gustaf Ljunggren i Skara och Yngve Brilioth i Växjö, om man så vill diakonins och kyrkorättens biskopar på den tiden. Enligt motionen måste diakonins och diakonatets rättsligt-organisatoriskt lösli- ga relation till Svenska kyrkan förändras. Förhållandena måste ”med hänsyn till diakonins faktiska ställning och betydelse betecknas som en anomali”, hette det. Ett elvapunktsprogram skisserades för diakonatets ””fastare anknytning” till kyrkan. Det skulle ske genom dels nya grund- läggande kyrkorättsliga regler, dels utnyttjande av bl a redan gällande lagstiftning för församlings- och stiftsstyrelse. I det sammanhanget sågs också vigningsordningen i HB som en viktig angelägenhet. Det hela mynnade ut i ett förslag till ett samlat grepp i en utredning, ett förslag som utskott och möte anslöt sig till. Det hör dock till saken, att utskottet gjorde ett viktigt tillägg, som inte motiverades i betänkandet eller kom- menterades i plenum. Som ledstjärna för utredningsarbetet skulle man ha, att den ””grundläggande frivillighetsprincipen” vad gällde diakonin och diakonatet måste ””bevaras oförkränkt”.52
Grundtanken var alltså att ett faktiskt förhållande måste erkännas rättsligt-organisatoriskt. I programmets motivering uttrycktes klart, att regleringen måste göras på sådant sätt att den inte hindrade utan beford- rade ”en sund utveckling av det som redan tagit gestalt i levande liv””. Motionens exempelkatalog visade (punkt 1, 4.5), att biskoparna menade en fortsatt utveckling av det karitativa diakonatet men därtill också av ansatser till ett diakonat av övervägande administrativ, pedagogisk eller liturgisk inriktning, eller kombinationer. De pekade också på möjlighe-
5' Svalander-Palmgren 1962 13l återger en förstår 1945 lämnad uppgift av Dick Helander. På den tid han var föreståndare på Ersta ””framkastades tanken” under HB—förarbetet, att diakon(iss)ritualen skulle uteslutas ur HB. Det saken gällde var, om det skulle finnas en gemensam ordning eller skilda traditioner enligt ordningar sanktionerade av berörda domkapitel. Frågan och reell innebörd be— rörd nedan med n 55. 53 Kyrkomötet l94| motion ll, KLU l9, prot 3:3ff.
m
ten av såväl kyrkliga kombinationstjänster som kyrkliga halvtidsarbe- tare” . . . [såsom] ett högeligen angeläget behov””. Legaliseringsprogram- met inkluderade alltså ett mer skissartat utvecklingsprogram.
I detta perspektiv är de reviderade diakon(iss)ritualen anmärknings- värda. Biskopsmötets motionsförarbete under några år har inte satt spår i revisionen av diakon(iss)ritualen. Det hade kanske varit för tidigt i HBF 1938. Fastän ritualen därefter etappvis bearbetades på väg till HB 1942, går förslag entydigt ut på att konsolidera 1921 års ritual. Det hör visserli- gen till saken att det i diakonimotionen särskilt anmärktes, att man fick ta särskild ställning till frågan om vigningsritual ””för eventuellt nytillkom- mande kategorier inom diakonatet” (punkt 6). Men det måste dock också framhållas, att de reviderade vigningsritualen lika mycket som de gamla gav en snävare bild av diakonatets ””kall” eller ””tjänst” än den som redan växte fram ””i levande liv””. De reviderade lika väl som de gamla ritualen kände enbart ett diakonat uteslutande inriktat på ”nödlidande” eller ”hjälpbehövande”.
Det kan erinras om den beskrivning av faktiska uppgifter för dia- kon(issa) som tidigare återgavs från biskopsmötets arbetsgrupp 1919— 20.53 Den bredden för ett karitativt inriktat diakonat fick ingen genklangi 1921 års vigningsritual men anmärkningsvärt nog inte heller i 1942 års. Sedan länge var den karitativa funktionen vidare än ritualen gav uttryck åt. Såsom biskopsmotionen 1941 antydde fanns också ansatser till sär- skilda profileringar.
Ett exempel kan nämnas. Sedan 1920-talet utbildades och vigdes pre- diko— eller pastorsdiakoner för att, enligt biskopsmötets uttalande l926, utöva ”en hjälptjänst åt prästämbetet” genom förkunnelse och undervis- ning.54 Med tanke på dessa utformades i HBF 1926 ett speciellt ritual för ”inställelse” av en sådan ”predikobroder”, som det där hette. Det ritua- lets inledningsbön spann på ”Skördeperikopen”, och i avslutningsbönen talades om predikobroderns uppgift att ”troget och stilla förvalta denna hjälptjänst” till att ”med ditt heliga ord betjäna din församling””. Av hela det ritualet återstod i HBF 1938 en anmärkning, som i HB 1942 återfinns efter diakonritualets separat placerade urval av bibelord för assistentläs- ning. Anmärkningen innehåller att ritualet för diakonvigning kunde (”må”) brukas, när pastorsdiakoner ””vigas till sitt kall”, om än ”med behövliga jämkningar”. Med ”jämkningar” kunde inte rimligen menas förändring av den grundsyn som präglade ritualet, enligt vilken diako- nens ””tjänst”” var inriktad på ””nödlidande”. Pastorsdiakonerna åter var enligt samma anmärkning utbildade för att göra tjänst med ”undervis- ning och förkunnelse”. Det är svårt att komma ifrån, att HB 1942 till skillnad från HBF 1926 lämnade vigningsfrågan öppen samtidigt som vigningspraxis pågick.
Det bör inskjutas att anmärkningen innehöll ett ””må”: Svenska kyr- kans liturgiska ordning överlät åt enskilda biskopar att forma en för ändamålet lämplig vigningsordning. Med argumenteringstypen 1919— 20 innebar detta, att kyrkan underlät att ”erkänna” den tjänsteutform-
53 Ovan 431. 54 Martling 1971 118ff. För det följande även Svalander-Palmgren 1962 129ff.
ning, som bla biskopsmötet ansett angelägen. Återigen skapades med andra ord en situation, som biskopsmötet genom diakonimotionen 1941 önskat bringa reda i. ””Må””-lösningen var från den synpunkten sett ingen lösning. En utmärkt illustration till den saken erbjuder utvecklingen ifrå- ga om diakon(iss)ritualen alltifrån HBF 1938. Till de fåtaliga egentliga motiveringarna i detta HBF hörde ett kort resonemang om dia- kon(iss)ritualens rättsliga karaktär. De var ”fakultativa”, hette det, men måste bli ””obligatoriska . . ., om formulär för ifrågavarande vigningsak- ter skola få sin plats inom HB”. Under hänvisning till förhållandena ””i verkligheten” vid diakonissanstalterna angavs alternativet, att anstalter— na ””tillerkännas rätt att följa eget, av vederbörande domkapitel fastställt ritual”.55 Ärkebiskop Eidems egen ståndpunkt var uppenbarligen den förra, eftersom han tog med reviderade former av ritualen utan det ”må” om användningen som funnits tidigare. Den linjen var den självklart nödvändiga i diakonimotionen 1941 liksom i hela förarbetet till HB. Med HB 1942 kom därför Svenska kyrkans fastställda ordning för dia- kon(iss)vigning att också bli fastställd till vigande biskopars efterföljd. Det skulle kunna uppfattas som en fortsättning av reformen l920—21, vilket dock måste ifrågasättas enligt följande.
I den gamla ritualen var anstaltsstyrelsen orienteringspunkt för anvis- ningar om ordinator och assistenter. Detsamma gäller i HB 1942 men konsekvenserna har dragits ut längre på en inte snörrät väg. I HBF 1938 anknöt Eidem närmast till Samariterhemspraxis genom att bl a utradera anvisningar om diakonissvigningens assistenter, eftersom dessa ””icke ansetts . . . av behovet påkallade”? Kyrkomötesutskottet 1938 invände, att de ””böra få förekomma även vid diakonissvigning”. Regianvisningar av det slaget fördes därför in i HBF 1940 och kompletterades i kyrkomö- tesutskottet 1941 och återfinns nu i HB l942. Diakonissritualets anstalts- orientering går något längre än diakonritualets.57 I det förra talas inte bara om styrelseledamöter som assistenter utan om ””präster eller lek- män, män eller kvinnor, som tjänstgöra vid anstalten eller tillhöra dess styrelse eller eljest ådagalagt nit för diakonins sak””. Diakonritualets an- visningarjusterades i samma riktning. Intrycket kan i varje fall uppkom- ma att ”diakonins sak”” och kyrkans hör till olika världar. En konsekvens
” HBF 1938 293. Cf ovan n 51. Även om grund inte anges, får antas att Eidem ansett att domkapitlen ifråga kunde fatta dylika beslut med stöd av den då nya domkapitelslagens vidgade ändamålsparagraf(ovan 425 n 48). Det kan betvivlas att Eidem framställde alternativet såsom ett reellt alternativ. Innebörden var troli- gen, att anstalterna hade att följa Svenska kyrkans liturgiska ordning vid vigning- arna, dvs reellt ett uniformitetskrav. Principen genomförde Eidem även ifråga om barngudstjänst och enskild bikt. Eckerdal 1970 383 med n 21, 416, 419ff. 56 HBF 1938 294. Om praxis Elmund 1983 235. 57 Kyrkomötet 1938 BU [ 67, cf ibm 1941 BU 1 161. BU 1938 I skrev dock att assistenter ””må kunna kallas”, så också HBF 1940 och BU 194] 1. Vid redigeringen av HB 1942 har Eidem dock skjutit in: ””må, där så befinnes lämpligt, kunna kallas”. I diakonissritualet gjordes det förtydligande inskottet om lekmän: ””män och kvinnor””. Det för detta ritual angivna urvalskriteriet, att assistenter skall ha ådagalagt nit för diakonins sak, infördes i HBF 1940, troligen i analogi med förtydligandet i missionärsritualet vid den förberedande granskningen i kyrko- mötet l920 (ovan n Zl).
av anstaltsorienteringen var den i dessa vigningsritual klart uttalade me- ningen att lekmän skulle assistera. Vid detta höll det eljest liturgiskt kon- servativa kyrkomötesutskottet 1941 fast trots opposition från anstaltshåll mot denna ””bönhörelse över hövan” i assistentfrågan. Att också lekmän skulle delta i vigningens handpåläggning framstod nämligen såsom ”nå- gonting fullständigt nytt i svensk liturgisk tradition”.58
Ordinatorsfrågan undergick en liknande men inte likadan utveckling i förarbetena. Meningen 1942 likaväl som 1921 är, att anstaltsstyrelsens biskop skall fungera som ordinator, också om han i sitt ställe kan förord- na en präst — ett medgivande som inte borde utnyttjas enligt diakonimo- tionen 1941 (punkt 6). Men denna tanke har formulerats omständligt i HB 1942 efter Eidems penna 1938. I sitt HBF anknöt Eidem samtidigt till dåtida Samariterhemspraxis genom att i diakonissritualets löpande regi- anvisningar byta ”biskopen” mot ”prästen”, i klartext: anstaltsförestån- daren. Också här ingrep kyrkomötesutskottet 1938, varför det 1942 lik- som 1921 står ”biskopen” i båda ritualen. Men till skillnad från 1921 är det 1942 uttryckligt angivet, att ”biskopen” i första hand skall vara an- staltsstyrelsens biskop, i andra hand biskopen i det stift inom vilket an- stalten ligger.59 När diakonimotionen 1941 som sagt framhöll, att biskop ””alltid” skulle vara ordinator, hette det också att anstaltsstyrelsen skulle tillställa honom ”redogörelse” för dem ”som föreslås till vigning”. Det sättet att uttrycka biskopens ordinations- och därmed prövningsrätt var möjligt att förena med ritualanvisningarna 1921. Men HB 1942 talar ett annat språk. Det är anstalts- och inte stiftsorganisationen som är utslags- givande, och det är styrelsen och inte biskopen som har prövnings- och reellt vigningsansvar. I strävan att inorganisera diakonatet i kyrkans or- ganisation är det en tillbakagång. Utvecklingen från 1960-talet mot vig- ning i tjänstgöringsstiftet hade kunnat förenas med 1921 års ordning men har fått ske under brytning med 1942 års HB.
I redogörelsen har en differens mellan de två ritualen skymtat. En sådan fanns 1921 för att bevara kontinuiteten med olika traditioner. I HB 1942 finns också två ritual men detta med en annan motivering. I HBF 1938 angavs två riktmärken för revisionen: diakonritualet skulle fjärmas från prästvigningsordningen, diakonissritualet måste bli ””alldeles omar— betat” bl a därför att det, som det hette, ””helt ansluter sig till ordningen för diakonvigning”. För diakonissvigningen behövdes ””en högre grad av personlighet och värme””.60 Kyrkomötesutskottet 1938 strävade emeller- tid i motsatt riktning. Ambitionen skulle kunna formuleras med diakoni— motionen 1941: ””ritualen böra stå i möjligast nära överensstämmelse med varandra”!)[ Den ambitionen räckte emellertid inte till för ritualbe—
5” Dåvarande Erstaföreståndaren Dick Helander, citerad efter Svalander-Palm- gren 1962135, cfibm 133f. Uppgiften att detta skulle vara något ”fullständigt nytt”” är överdriven, eftersom detsamma angetts i 1921 års missionärsvigningsritual. 5” Lydelsen 1921: ””Denna förrättning verkställes av biskop som av vederbörande anstalts styrelse därom anmodas”. HB 1942: ”Diakon(iss)vigning förrättas av bis- kop som är medlem av diakon(iss)anstaltens styrelse Om ingen biskop är medlem av anstaltens styrelse, förrättas vigningen av stiftets biskop .. I det senare fallet avses det stift inom vilket anstalten ligger. Cf ovan n 55. 60 HBF 1938 293. ”' Kyrkomötet 1938 BU 1 67, cfibm 1941 motion ll punkt 6.
arbetningen. Vissa uttryck för ””personlighet och värme”, vilka i varje fall idag ger ett egenartat intryck, kom att avlägsnas, andra blev kvar. Själva inriktningen på två olika versioner var given.
Det i sammanhanget viktiga är att motiveringen för två ritual inte längre som 1920—21 är kontinuitetshänsynen. I praktiken gick för övrigt inte heller skiljelinjen liturgiskt mellan diakonanstalten Stora Sköndal och de övriga diakonissanstalterna utan i så fall mellan de senare. Upp- delningen på två ritual är inte heller motiverad av skillnader mellan manligt resp kvinnligt diakonalt uppdrag. Uppdelningen var betingad av könsskillnaden. Sedan utvecklingen vid diakonianstalterna lett därhän att utbildningslinjerna öppnats för båda könen, blev de könsuppdelande ritualen direkt besvärande: de som utbildats gemensamt för samma upp- drag kunde inte vigas gemensamt. Såsom ett temporärt arrangemang antog 1975 års kyrkomöte en året därpå auktoriserad liten anvisning till resp ritual. Enligt denna får biskop göra sådana jämkningar i den litur- giska texten att kvinnor och män kan vigas gemensamt.”: I sak har kyrko- mötet därmed lanserat gemensam vigningsordning.
Inledningsvis ställdes frågan, om revisionsarbetet på vägen till HB 1942 innebar en retur för reformen 1920—21. Efter den gjorda översikten kan konstateras att det finns visst fog för returtanken. Men riktigare är kanske att säga, att de anförda exemplen visar att ansatserna l920—21 inte fördes vidare. Revisionen hade mer karaktären av en stagnation. I den meningen kan man tala om konsoliderad ordning. Det är nu emeller- tid hög tid att gå in på ritualen för diakon(iss)vigning sådana de kom att föreliggai HB 1942.
7.3.2.2 Ritualutformningen
Efter det förra avsnittet bör slutsatsen vara att diakon(iss)ritualen i HB 1942 till struktur och utformning motsvarar ordningen 1920—21. Det ena som det andra är i huvudsak riktigt men behöver nyanseras en del. Det sker lämpligen genom att steg för steg ta upp ritualen till granskning i olika hänseenden.
Bibelordeni de reviderade ritualen erbjuder den mer påfallande nyhe- ten jämfört med de gamla och jämfört med vigningshandlingarna i övrigt. Uppsättningen av bibelord har i mycket blivit en annan, och ut- formningen är helt olika i de två diakon(iss)ritualen. Den helt nya lös- ningen fmns i diakonissritualet, men den har satt sina spår även i ritualet för diakonvigning.
I diakonissritualet utmönstrades den gamla katalogen helt i HBF 1938. Ett undantag gjordes. Enligt en ny praxis på Samariterhemmetf'3 — eller
63 Kyrkomötet 1975 motion 31 (biskop Bertil Gärtner, prosten Gustaf Elving och biskop Helge Brattgård), BU 7, som i stället för den föreslagna sviten av detaljändringar förordade en för ritualen likalydande anvisning att resp ritual ””med behövliga jämkningar” kunde brukas, ””då diakoner och diakonissor ge- mensamt vigas till sitt kall". BU-förslaget antaget ibm prot 525, anvisningen auk— toriserad genom regeringsförordning 1976 (112). 63 Om Samariterhemstraditionen från 1935 Svalander—Palmgren 1962 1 18. Till den nya traditionen hörde även, att diakonisstavlorna lämnades först efter vignings- formeln.
enligt en av Eidem där initierad ordning? — lästes inte bara ett utdrag ur utan hela den s k kärlekens höga visa (1 Kor 13:1—7 + 8—13), med läsningen uppdelad på vigningskandidaterna.”4 I HBF inledde Eidem denna läsning med ord om ”kärlekens tjänarvärv” och uppmaningen att lyssna till ””apostelns vittnesbörd om kärlekens väg, den övermåttan här- liga”. Såsom avslutning på läsningen angavs växelsång av Gloria Patri (”Ära vare Fadern . . . Såsom det var av begynnelsen . . .””). Partiet hade med den lösningen fått en annan karaktär. Här var det inte fråga om bibliska ””minnesord” från assistenter till kandidater utan mer en medita- tion utmynnande i lovsång. På vägen till HB 1942 ströks Gloria Patri och av inledningsorden återstår en kort ingress, införd också i diakonritua— let: ””Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om den tjänande kärle- ken””. I diakonissritualet behölls den höga visan som helhet och som enda läsning, enligt HB föredragen av biskopen även om läsningen kan (”må”) fördelas mellan assistenter — inte kandidaterna. Slutresultatet får betecknas som en kompromiss mellan två uppfattningar om läsning- ens funktion. Till kompromissen hör att diakonissritualet såsom det enda bland samtliga ritual i kyrkohandbokens tredje del (invignings-, vig- nings- och installationsakter) har en föreskriven biblisk läsning, vilken därtill tryckts av i själva ritualet.
Diakonritualets lösning ansluter sig formellt till det gamla ritualets liksom till övriga rituals i den nämnda HB-delen 1942. För detta ritual finns således en serie rekommenderade assistentord, placerade i en sepa- rat sektion efter ritualet. Den gamla uppsättningen är starkt förändrad i ett urval som huvudsakligen stammar från HBF 1938. Till de utmönstra— de bibelorden hör de tidigare berörda karakteristiska, ”Skördeperikopen” och diakonritualets särtext om ””församlingstjänaren”.65 Av de nya är det bara tre som hämtats från den gamla katalogen. Två handlar om olika tjänster och gåvori församlingen (1 Kor 12,1 Petr 4) och ett gäller diako- nal tjänst (Rom 12). Med utgångspunkt från den av Eidem lanserade dispositionsprincipen för olika handlingars bibelurval (grunden — tjänsten och kravet — löftet) kan man likväl ställa frågan, om det enligt HB 1942 finns någon grund för diakonatet och vigningen till detta. Re-
”4 Urvalet 1921 angivet ovan 436 n 34. 65 Ovan 437, 1921 års urval enligt n 64. Uppsättningen i HB 1942 är: Mark 10:43— 45 (ej 1920 men v 45 1921), Luk 6136—38, 1 Joh 4:20f, [ Kor 12:4—7, Jak 1:27, Rom 12:8f och 11— 13, Gal 6:2f, Joh 12:25 (ej 1920 men 1921, återupptaget i HBF 1940), Kol 3112—14, Gal 6:9 och l Petr 4:11 (l920—21).Påpekas skall att vare sig 1920—21 års eller 1942 års ordningar eller förarbetena till dessa har med (förslag om) utdrag ur Apg 6:1ff (Stefanos och andra ”medhjälpare” utses). Av ålder har det stället åberopats som grund för diakonatet och vigningen till detta, otvivelak- tigt på grund av grundtextens ordval (diakonia, diakonein = tjänst, tjäna). Det sakliga underlaget för traditionens slutsats är bräckligt. I kyrkorna kan man nu- mera iaktta försiktighet i den hänvisningen. Enligt 1985 års kyrkomötes yttrande över Faith and Order-dokumentet 1982 om dop, nattvard och ämbete uppges, att Svenska kyrkan ””liksom andra kyrkor gripit tillbaka på Apg 6 och inrättat en diakonitjänst, vari man insätts genom vigning med handpåläggning”. Formule- ringen är tveksam som historik i allmänhet, ty än har Svenska kyrkan inte ”inrät- tat” sådan tjänst. Apg 6 har inte förekommit i de vigningsordningar kyrkan har antagit, vare sig i bibelordskataloger eller alluderingar i liturgisk text. På vilka grunder stället lämnats därhän får här lämnas öppet.
sultatet av strävan att göra ett nytt urval specifikt för just diakonatetf'b har blivit en serie som fr a handlar om det också ingressen anger: ”vitt- nesbörd om den tjänande kärleken””. På en helt annan väg än i diakoniss- ritualet har målet blivit detsamma. Till detta kan knytas reflektionen, att HB 1942 således på ett exegetiskt sunt sätt bryter med en tradition allti- från HB 1811 att identifiera kyrkans tjänster med nytestamentliga. Men påfallande är då, att detta sker i diakon(iss)ritualen till skillnad från biskops- och prästvigningsritualen.
Ritualens bönematerialundergick också revision, som särskilt omfat- tade diakonissritualets båda böner. Principen om ””personlighet och vär- me”” i HBF 1938 omgestaltade fr a diakonissritualets böner. 1 det fortsatta arbetet retuscherades bönematerialet successivt. Läsare kan besparas en detaljredovisning. Resultatet i HB 1942 blev att diakonritualets böner är mer stramt hållna, i det avseendet jämförbara med bönerna 1921. Mer känsloladdade uttryckssätt i de 1938 föreslagna versionerna för diako- nissvigning slipades bort eller dämpades i det fortsatta arbetet. Den redo- görelse som tidigare gavs för bönerna i 1921 års ritual67 kan i stort sett få gälla även för 1942 års ordning. Den hänvisningen får dock kompletteras med två påpekanden, som fra gäller diakonissritualet. Ett bestående resultat av utformningen 1938 är att inledningsbönens anspelning på ”Skördeperikopen” och dess Fader vår-anknytning försvunnit — en stryk- ning i diakonissritualet som motsvaras av periokopens strykning ur dia- konritualets bibelordskatalog. Man skulle till detta kunna knyta re- flektionen, att diakon(iss)ritualen därmed blev övriga vigningsritual lika: det finns därmed inte något i något av ritualen som ger motiv för eller tolkning av den vigningshandling som sker. Det kan vidare påpekas att särskilt diakonissritualets böner tenderar att karakterisera diakoni som utövande av ””kärlekens tjänst”, t o 111 så mycket att uttrycket ””såsom diakonissor” strukits. Den tendensen motsvarar bibelurvalet ””om den tjänande kärleken”. Vid kyrkomötesbehandlingen 1941 ansågs det dock tydligen skäligt att något konkretisera just diakonatets kallelse. ] de båda ritualens inledningsböner rycktes således in68 en formulering av stort intresse:
. . . Styrk och välsigna dem du betror med uppdraget att tjäna församlingen, i dess omvårdnad om gamla och unga, betungade och lidande.
I de två separerade ritualen är denna formulering avvikande just såsom gemensam och såsom en sats, som ger viss konkretion åt diakon(issa)s uppdrag. Här lämnas rum för ett något vidare perspektiv på uppgifternas art under huvudordet ”omvårdnad”. På denna enda punkt kan man säga, att diakon(iss)ritualen tenderar att formulera uppdraget så som detta sedan länge de facto var utformat. Samtidigt måste den reflektionen till- fogas, att tjänsten i församlingen närmast formuleras som en tjänst vari- genom församlingen på diakonatet delegerar sitt uppdrag att tjäna. Ge- nom diakonatets ställföreträdande tjänande blir församlingen befriad från att tjäna, för att tillspetsa saken.
% Motivering i HBF 1938 293. 6” Ovan 435f, 437f. & KM 1941 BU 1 141.
Denna avvikande formulering är viktig såsom diakon(iss)ritualens precisering av diakonatets uppdrag. Den kom som sagt till i slutvändan av förarbetet till HB 1942. Utskottet som förde in satsen har inte lämnat någon motivering. Av de otryckta Utskottshandlingarna framgår emel- lertid, att den föranletts av principiella skäl. Vid granskningsarbetet an- sågs det nödvändigt att per delegation göra en snabbearbetning ””under hänsynstagande till de olikartade tjänster som diakoner utföra i försam- lingen”, och samma ”direktiv” gavs vad gällde diakonissritualet.” Ge- nom inskottet blev det sörjt för någon konkretion och någon realism i ritualen.
Credo- och löftesblocket undergick också en del förändringar. Efter HBF 1938 följs trosbekännelsen omedelbart av löftesfrågan. Mot de gamla orden om att omsätta tron i handling har förmodligen inte funnits någon invändning, utan Strykningen får uppfattas som uttryck för Ei- dems strävan att komma från en likhet med prästvigningsritualet. Vad löftesfrågan beträffar vållade formuleringen en del bekymmer i båda ritualen. Diakonritualets gamla uttryck att ””vara diakoner inom vår kyr- ka”” ändrades i HBF 1938 till ””åtaga eder diakontjänsten i Kristi försam- ling”” — den motsatta ambitionen till trots en formulering efter prästvig- ningsritualets mall. I HBF 1940 skrevs istället: . . i Kristi kyrka””. Vid utskottsbehandlingen i kyrkomötet 1941 restes invändningar mot uttryc- ket ””diakontjänsten””. Då ordet ”tjänst” är dubbeltydigt (uppdrag att tjä- na resp fast anställning), har man sannolikt av kyrkorättsliga skäl ansett det bäst om det kunde ”undvikas”. Av idén att kopiera diakonissritualets uttryckssätt (””tjänarinnor”) blev intet; man nöjde sig med att byta ut ordet ”kyrka”” mot det mångtydigare ”församling”.” Alltifrån HBF 1938 bearbetades också diakonissfrågan. Strävan att utforma en speciell fråga för diakonissritualet (HBF 1938) kombinerades med strävan att harmo- nisera denna med diakonritualets. 1921 års kommunitetsperspektiv (””tjä- nande varandra””) ersattes med lojalitetsförklaringen mot kyrkans lära och ordning. Slutresultatet kan redovisas genom direkt citat:
Diakon/rågan 1942 Diakonissfrågan 1942 Diakonissfrågan 1921 Viljen I, Viljen [, Viljen I med Guds hjälp, med Guds hjälp, med Guds hjälp av kärlek till Fräl-
saren och i trohet mot vår kyr- i trohet mot vår kyr-
kas lära och ordning, kas lära och ordning, åtaga eder diakon- vara Herrens och hans vara Herrens och hans tjänsten i Kristi församlings tjänarin- församlings tjänarin- församling? nor, nor, alltid redobogna att i Kn'sti kärlek tjänande efter Kristi sinne varandra och de hjälp- bistå var och en som behövande? behöver eder tjänst?
” Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 1 nov 55 18, 21, KMA, RA. ””Delegatio- nen” inom utskottet utgjordes av dåvarande direktorn Manfred Björkquist, dåva- rande prof Anders Nygren och prosten A 0 T Hellerström. Det kan nämnas, att utskottet i sitt arbete såsom grund lade såväl HBF 1938 och BU 1938 1 som HBF 1940 liksom HB 1917. Ibm prot 30 okt 5 4 resp 28 okté 13. 70 Ibm prot 1 nov & 25.
Vigningshandlingen i snäv mening är 1942 liksom 1921 något olika utfor- mad i de båda ritualen. Just i detta block har de båda ritualen dock närmats varandra l942. Såsom diakonissritualet tidigare fick diakonritu- alet redan i HBF 1938 genom inlån en ””diakonipsalm”, troligen mest för att även här vinna ””en förhöjning av högtidsstämningen”.7' Det är för- modligen av samma skäl som båda ritualen fick en anvisning om körsång som alternativ till församlingssången på denna punkt, även om anord- ningen trots allt fick ännu en likhet med prästvigningsritualet. Påfallande är att diakonritualet däremot inte nämner något om överlämnande av diakonbrev i enlighet med praxis.72 Diakonissritualets gamla anvisning om ”diakonisstavla” är för den delen också struken men i detta ritual anges i stället ””diakonissbreven”. Tavlan hade i praxis ersatts av sådana, och en för anstalternas brev gemensam text skall ha auktoriserats år 1940 av ärkebiskop Eidem.73
Vigningshandlingen som sådan utgörs i HB 1942 liksom 1921 av två led, vigningsformeln samt biskopens och assistenters handpåläggning och bön i form av Fader vår. I den eljest oförändrade vigningsformeln” har vid formuleringen av uppdraget som anförtros ordet ”kallet” som diakon(issa) bytts mot uttrycket ””tjänsten”. Utskottsbesvären 1941 med det ordet har redan berörts, men det fick alltså stå kvar i båda ritualen. Det kan inflikas att det är på detta enda ställe som ordet ”diakonissa” alls förekommer i diakonissritualet. Anmärkningsvärt är att handlingens se- nare led _— handpåläggning medbo'n — är oförändrati HB 1942. Med den saken förhåller det sig på följande sätt.
I ett tidigare avsnitt nämndes, att det vid diakon(iss)ritualens slutbe- handling i kyrkomötet 1920 framfördes kritik mot att använda Herrens bön under den individuella handpåläggningen. Ett slags motivering för bruket fanns i och för sig i diakonissritualets inledningsbön, men gent- emot kritiken var försvaret lamt.75 Frågan kom tillbaka inom 1925 års handbokskommitté.76 På ärkebiskop Söderbloms förslag beslöts att den s k apostoliska välsignelsen (2 Kor 13:13) kunde brukas. ] samma veva aktualiserades emellertid två helt olika principfrågor. Den ena frågan var vad som skulle räknas till det centrala i vignings- och installationshand- lingar. För somliga i kommittén, däribland kyrkoherde Sam Stadener, realiserades vigning/installation när ordinator/installator uttalade vig- nings-/installationsorden ”under det att han överlämnar” handlingens dokument (fullmakt, brev). För andra åter utgjordes det centrala av handpåläggningen med de ord därunder, som kunde kallas ””konsekra- tionsformeln”. Det var för den funktionen Söderblom förordade den apostoliska välsignelsen, sannolikt på grund av dess trinitariska form. Det led som för den förra gruppen utgjorde det centrala, framstod för
” Anordningen införd även i missionärsritualet. Det är i kommentaren till detta som den citerade motiveringen lämnas i HBF 1938 292. 72 Ovan 441. 73 Svalander-Palmgren 1962 120ff. ” Anförd ovan 440. 75 Ovan 437 (inledningsbönen) och 440 (debatten). "* För det följande hänvisas i första hand till kommitténs arkiv, protokoll fr a 1926-04-14 5 2 samt manuskriptbuntar, kommitté 289, RA. Cf ovan 366, 415.
den senare mer som ett preludium — även om det snarare var trosbekän- nelsen som utgjorde den viktiga pendangen. Den andra principfrågan var, vilka av tjänsterna i kyrkan som förutsatte vigda innehavare och för vilka tjänster man i stället borde ha en mottagningshandling. I ett skede gjordes t ex en ritualutskrift av diakon(iss)ritualet, som innebar att akten utan trosbekännelse och handpåläggning skulle utgöra en mottagnings- handling, användbar även för mottagande av kyrkvärdar och kyrko- råd.77 Kommitténs dilemma var att dessa frågor aktualiserades, när det var dags att slutföra arbetet. De fick lösas pragmatiskt i samband med ritualutskrifter. Det tryckta HBF 1926 visar att tiden vart för knapp också för en någorlunda konsekvent pragmatisk lösning.
Då ärkebiskop Eidem i sitt revisionsarbete noga inventerade HBF 1926, tog han fasta på en del av uppslagen. Noteringar i HBF-exemplar och manuskript ger vid handen, att han såg biskops- och prästvigningsri- tualen som en grupp, kyrkoherdeinstallationsritualet som en annan men närbesläktad. Det förenande för de båda grupperna var tydligen att de ritualen gällde Ordets ämbete. En tredje grupp utgjorde 1921 års nytill- komna handlingar, missionärs- och diakon(iss)vigningarna.78 Resultatet i HBF 1938 blev för diakon(iss)ritualen en lösning som på en gång knöt an till 1921 års ritualjämte praxis och utgjorde en nyhet. I diakonritualet ersattes Herrens bön under handpåläggningen med ett utdrag (Hebr 13:21) ur den ””välönskan”, som 1921 blivit övergången från vigningsfor- mel till handpåläggning. I diakonissritualet ersattes Herrens bön också med bibelord men enligt fritt val, motsvarigheten till de ”minnesord” som varit knutna till diakonisstavlans överlämnande. Med hänsyn härtill var det naturligtvis konsekvent att i ritualets inledningsbön radera ut anspelningarna på ”Skördeperikopen” och Fader vår. Genom omarbet- ningen följde i stället för en böne- en benediktionshandling efter bisko- pens formel. Omgestaltningen medförde konsekvensändringar. Efter be- nediktionshandlingen följde den nyss berörda psalmen/körsången som övergång till avslutningsdelen: den bön som i denna utredning kallats vigningsbönen, Fader vår, Benedicamus, välsignelse och slutpsalm.
Den nyorienterade diakon(iss)ordningen föranledde kyrkomötesut- skottet 1938 enbart att anteckna, att bibelord borde fixeras i diakonissri- tualet likaväl som i diakonritualet, ett önskemål som blev beaktati HBF 1940 (Hebr 13:20 a, 21 a). Inga invändningar restes tydligen heller i sam- band med remissomgångarna 1938 och 1940.” Kyrkomötesutskottet 1941
7” Ibm, manuskriptbunt 2, kap 16. Enligt en av anteckningarna skall Samariter- hemmets föreståndare ("Centerwall") ha gjort kommentaren till utkastet: ””Ta bort assistenterna [= församlingsassistenterna = predikobröder, sändemän, pas- torsdiakoner] men bibehåll handpåläggning och trosbekännelse”. Till Samariter- hemspraxis under Centerwalls tid hörde inte handpåläggningen. Ovan n 45. Det förefaller därför som om Centerwall varit beredd att acceptera den riten, om detta utgjorde villkoret för att vigningen skulle bevaras. 7” För detta hänvisas allmänt till volym 1 och 5, kommitté 568, RA. ”'” För remissmaterialet har begagnats sammanställningarna i Kyrkomötet 1938 K Maj:ts skrivelse 7 resp Allmänna kyrkomötets protokoll, bilaga till K Maj:ts skri- velse 3, 1941 (stencil), LUB. I senare fallet har dock för frågan "tunga”” remissytt- randen kontrollerats i original, konseljakter (ecklesiastikdep) l94l-lO-l7 punkt 65, RA.
slog emellertid till bromsarna. Det skedde med sådant eftertryck att man till och med i sitt betänkande inledningsvis anmärkte att man generellt valt en återgång till gällande ordning ””då det gamla ansetts äga företräde eller utan svårighet kan bibehållas”. Man anmärkte särskilt ””att Fader vår konsekvent återinförts som vigningsbön”.80 I utskottsversionen av diakon(iss)ritualen har Herrens bön ”återinförts” på det sättet, att bönen satts in där bibelord stått. I övrigt fick struktur och anvisningar förbli intakta från benediktionshandlingens ritual. Det fanns förmodligen ing- en tid till överprövning av konsekvensändringar. Det förklarar att psalm/körsång i just dessa vigningsritual avslutar vigningshandlingen i snäv mening, och att den bön som här kallats vigningsbönen förts till en klart avgränsad avslutande del. Detta utgjorde av allt att döma inte en vald ordning utan något som kom med på köpet, när utskottet i sista stund ryckte ut för att konsolidera 1921 års ordning.
7.3.2.3 Handlingens karaktär
Efter behandlingen av 1942 års diakon(iss)ritual skall till sist sägas något om handlingens innebörd. Att det är fråga om en Svenska kyrkans vig- ningshandling är ett svar som ligger på lut, när huvudrubriken för revi- sionsarbetet talar om en ”konsoliderad vigningsordning”. Det är också en allmänt företrädd uppfattning, att HB 1942 för diakonatets vidkom- mande innebar ett ””genombrott” i Svenska kyrkan. Hade situationen tidigare varit tveksam, blev det genom 1942 års HB erkänt, att diakonatet hör till kyrkans ämbete och att kandidater tar emot detta genom kyrkans vigning. Under senare decennier har detta varit utgångspunkt för önske- mål och förslag ifråga om diakonatets inlemmande i Svenska kyrkans organisation. Det är t ex resonemangsmodellen i betänkanden från utredningar tillsatta av Svenska kyrkans diakoninämnd.
Det vanligaste argumentet är att ””vigning/viga”-terminologin an- vänds i HB 1942 och inte ””inställelse/inställa”-orden. Rubriken har så- lunda blivit ”diakon(iss)vigning”, varför det till skillnad från tidigare tydligt framgår att det är fråga om en vigningshandling. 1977 års vig- ningsutredning inom diakoninämnden framhåller den saken genom att kursivera ordet ”vigning”. Samtidigt används även ett annat och mindre vanligt argument för slutsatsen: ””ritualens uppbyggnad företer stora lik- heter med motsvarande för biskops- och prästvigning?”
Det sistnämnda argumentet är otvivelaktigt riktigt, åtminstone med måttliga krav på likheter. Men med samma argumentering är kyrkoher- deinstallation i minst lika hög grad en vigningshandling, eftersom det ritualet i HB 1942 ””företer stora likheter” i minst lika hög grad. Argumen- tet kan därför inte övertyga. Redan tidigare har hävdats, att ord och uttryckssätt inte kan förutsättas ha den innebörd som de numera i all-
”? Kyrkomötet l94l BU [ 2. Anmärkningen om "vigningsbönen” gällde vignings- ritualen och — ritualet för kyrkoherdeinstallation. 8' Vigd till tjänst 1983 128. Ibm 124 refereras normalargumenteringen sådan den framlades i 1969 års diakoniutrednings betänkande Tjänsten åt nästan 1972 43f.
mänhet tillskrivs. Beträffande diakon(iss)ritualen ströks detta under ifrå- ga om reformförslaget l920—21."2 HB 1942 tillkom i en tid som teologiskt kännetecknas av arbete med kyrko- och ämbetsfrågor (””den nya kyrko- synen””)*” på ett sätt som sannolikt alltjämt återverkar på nutida termino- logi och begreppsapparat. Men det kan likafullt inte tas för givet, att HB 1942 präglats därav.
Att det terminologiska argumentet är oandvändbart kan belysas med två exempel. I HBF 1940, som utgör näst sista steget före HB 1942, kunde också kyrkoherdeinstallationen räknas som en ”vigning”. Nyss behand- lades kyrkomötesutskottets arbete 1941, det sista steget före HB. Den i betänkandet anmälda aktionen att genomgående återinföra Herrens bön som ”vigningsbön” gällde diakon(iss)ritualen men också bl a kyrkoher- deinstallationen.84 Viktigare i sammanhanget är, att ärkebiskop Eidem i sitt HBF 1938, grunden för I—IB-revisionen, upplyser, att han lanserat och tillämpat en bestämd terminologi. Rör det sig om föremål talar han om ”invigning”, gäller det personer brukas två begrepp. ””Åtskillnad har gjorts . . . mellan ”vigning” (ämbete, tjänst) och ”installation” (lokalt be- stämd uppgift)”.85 Det är troligt att han blivit föranlåten att göra distink- tionerna, eftersom begreppsapparaten av tidigare antydda skäl är oklar i HBF 1926, Eidems utgångspunkt. Den avgörande åtskillnaden görs mel- lan föremåls- och personhandlingar. I HB 1942 är ritualen för dessa samlade i den tredje delen, som är rubricerad ””Invignings- och vignings- akter”.
Metoden för att klargöra innebörden i diakon(iss)ritualens handling måste vara, att undersöka inte isolerade uttryck utan de båda ritualen som helhet. Efter genomgången av ritualen finns det underlag för sam- manfattningen, att det rör sig om en vigningshandling i samma mening som gäller om 1921 års ordning. Vid sammanfattningen av undersök- ningen av de gamla ritualen framhölls, att vigningskaraktären var av samma slag som biskops- och prästvigningarnas. Det tillägget kan också göras ifråga om 1942 års ordning. Detta gäller om ritualen sådana de faktiskt kom att bli efter 1941 års utskottsarbete och alltså föreligger i HB 1942.
Vad för slags uppdrag blev diakon(issa) enligt HB-ritualen vigd till? ] vigningsformeln 1921 hette det ”diakon(iss)kallet”, alltifrån HBF 1938 utbytt mot ””diakon(iss)tjänsten”. Tidigare påpekades att ”kall”, ”tjänst” och ”ämbete” var synonymer i förarbetet från 1919 till 1921, om också ””kall” var mer brukat och även ””tjänst” brukat i ritualen. Det kan miss- tänkas att ”ämbete” undveks, eftersom ordet inkluderade tanken på an- ställning i Svenska kyrkan, tydligt t ex i biskopsvigningens formel: ””bis-
& Ovan 433, 44lff. ” Med inriktning på diakonatet är utvecklingen berörd i Elmund 1983 237ff. ”4 HBF 1940 185, cf 184 samt ovan n 80. ”5 HBF 1938 251. I detta HBF torde diakon(iss)ritualens handlingar få betecknas som benediktioner, inte ritual för vigning genom bön och handpåläggning. Rubri- ken ”diakon(iss)vigning”” svarade helt och hållet mot Eidems definition av termen "vigning”.
kopsämbetet i N stift””. I HB 1942 heter det, och hette det alltifrån HBF 1938, ”prästämbetet” och ”biskopsämbetet” men också såsom tidigare ””kyrkoherdeämbetet i denna kristna N församling””, varför ordet har både betydelsen av permanent uppdrag och tjänst att utöva uppdraget på. Materialet från Eidems förarbete ger intrycket — mer är det inte fråga om — att ordet ”ämbete” dock reserverats för uppdrag och anställning som rör Ordets ämbete (””ditt heliga Ords ämbete”), dvs för de tidigare angivna närbesläktade grupperna av vignings- och installationsritual. ”Tjänst” används i den tredje gruppen ritual, inkl diakon(iss)ritualen för benediktionshandlingen enligt HBF 1938. På vägen fram till HB 1942 tycks samma distinktion ha iakttagits. Kyrkomötesutskottet 1941 fann som vi sett uttrycket ”diakontjänsten” besvärande i diakonritualets löf- tesfråga, förmodligen på grund av dess dubbelbetydelse (uppdrag och anställning). Tanken tycks ha varit att en parallellisering med diakoniss- ritualets löftesfråga skulle lösa problemet, eftersom substantivformen (””tjänarinna”) bättre angav karaktären av permanent uppdrag. Därmed blev uttrycket ”diakon(iss)tjänsten”” användbart i vigningsformeln direkt efter frågan. Men uttrycket ”ämbete” tycks aldrig ha varit på tal i förarbe- tet. ”Kall”” tycks också ha varit ur räkningen, förmodligen såsom alltför ålderdomligt.
Av de tre synonymerna 1919—21 tycks alltså två ha varit aktuella 1938—42. De torde fortfarande ha varit synonymer men i en något annan mening än tidigare. ”Ämbete” hade troligen nu som tidigare ett begränsat användningsområde på grund av ett högre stilvärde — ungefär som sy- nonymparet ”lekamen”—”kropp””. Men det tycks också som om ordet i förarbetet fått en speciell innebörd, ”ämbete” såsom ””Ordets” eller ””kyr- kans ämbete”. ”Ämbete” —”tjänst” skulle i så fall vara synonymer i sam- ma uttänjda mening som tex ordparet ””gemål”—”hustru””. Betydelsen skulle då vara att alla vigdes till kyrkans tjänst, somliga av dem dock till kyrkans ämbete. Det finns i diakon(iss)ritualens liturgiska text, inkl bi- bel- och bönematerialet inte en bokstav som klargör eller ens rör vid frågan, hur ””diakonn(iss)tjänsten” är relaterad till ””Ordets” eller ””kyr- kans ämbete” — de senare eller motsvarande uttryck finns inte i ritualen, inte heller i förarbetena. I den s k biskopsmotionen 1941 berörs den frå- gan men inte i vigningsritualen. Slutsatsen kan naturligtvis inte bli, att diakon(iss)vigningen sålunda inte är en vigning till ”tjänsten” i ””Ordets ämbete” lika lite som slutsatsen kan vara den omvända. Där material saknas, kan ingen slutsats dras alls.
I inledningen till behandlingen av revisionsarbetet 1938—42 ställdes frågan, om det var fråga om en reform på retur. Avslutningsvis kan den behöva aktualiseras igen. När det gäller handlingens innebörd och ka- raktär har det visats, att den undergick påfallande förändringar under 20- och 30-talens förarbete. I slutskedet skedde i det avseendet en ””åter- gång” till 1921 års ordning. När det gäller innebörden av det uppdrag till vilket diakon(issa) tas i anspråk genom vigningshandlingen kan man också hänvisa till en utskottsinsats i slutskedet. I det fallet bör man kan- ske inte tala om en ”återgång” till 1921 års ordning, eftersom den inryckta beskrivningen av uppdraget nyformulerades. Möjligen kan man tala om en större konkretion än i 1921 års ordning vad uppgifter anbelangar. På
köpet kom en formulering som kan ge intrycket att diakonatet har rollen att ersätta församlingen i ett diakonalt uppdrag. Uttrycken är för all del svaga också i 1921 års ordning för tanken att diakonatet vis—a-vis försam- lingen har funktionen att tvärtom aktualisera uppdraget. En samman- vägning kan möjligen formuleras så att de båda ritualversionerna i detta avseende står på ungefär samma nivå. Sammanfattningsvis kan 1942 års ordning då karakteriseras så, att diakon(iss)ritualen 1942 trots allt kom att ange Svenska kyrkans ordning för diakon(iss)vigningen, eller att 1921 års vigningsordning trots allt blev konsoliderad.
7.4. Från missionärsvigning till missionärssändning
7.4.1. Liturgiför kallelsen av Svenska kyrkans "sändebud” 1921 års ritual för missionärsinställelse
”Huru missionär inställes i sitt kall” rubricerades ett av de ritual som infördes i Svenska kyrkans handbok genom den radikala reformen 1920—21, inledd genom biskopsmötets planläggning 1919. Den saken har redan behandlats? Samtidigt som det blev angeläget att ge uttryck åt kyrkans nationella diakonala ansvar måste också det övernationella uppdraget framhävas, konkret genom en ordning för ””invigning av . . . missionärer, manliga såväl som kvinnliga,” enligt biskop J A Eklunds formulering. Mot bakgrunden av den redan givna framställningen skall här lyftas fram några drag som utmärker ritualet för missionärsinställel- se.
Missionärs- till skillnad från diakon(iss)ritualen antogs inte enbart för fakultativt (”må”) bruk. I detta fall blev kyrkans fastställda liturgiska ordning fastställd för användning. Motiveringen var att missionär till skillnad från diakon(issa) ställdes direkt i Svenska kyrkans tjänst. Var det enligt motionärerna i 1920 års kyrkomöte ””önskligt” att införa dia- kon(iss)ritualen, framstod det som ”en plikt” atti kyrkohandboken ange ””en mera högtidlig inställelse i missionärskallet”. Den plikten krävde även den ett radikalt grepp, ty likaväl som diakon(issa) var missionär ett för kyrkolagen okänt begrepp. Mot saken hade ”utskott”, dess nämnd och mötet som helhet ””intet att invända”. Snart nog blev det också stadfäst och därmed påbjudet till användning.2
Vad själva ritualet angår, företogs bara små jämkningar i det förslag, som inom biskopsmötets triumvirat utarbetats av Hjalmar Danell, mis-
' Ovan 428ff.
3 Kyrkomötet l920 motion 41, PL 6, prot 10:2ff. Ang redigering och godkännande genom KC till domkapitlen Svalander-Palmgren 1962 126ff. Om nämndförarbe- tet för kyrkomötets ”utskott” och ändringar av ritualets rubrik etc ovan 431f n 18, 19 och 21. I fråga om detta ritual till skillnad från diakon(iss)ritualen fanns inte invändningar mot införandet i HB, vilket man kan få intryck av i Andrén 1969 l74.
sionens biskop.3 Skillnaden mellan diakon(issa) och missionär kyrko- rättsligt sett kom till uttryck förutom i obligatorieföreskriften även i ritu- alets uttryck för kyrkans kallelse. I detta fall inte bara kunde utan skulle namnen på ””introducendi” tillkännages.4 Framför allt kunde i detta fall föreskrivas, att ””kallelsebreven” från inte stifts- men väl ”missionsstyrel— sen” skulle överlämnas till dem i anslutning till inställelseformeln. Detta liturgiska parti är för övrigt det tydligaste men inte det enda exemplet, som visar att den liturgiska förebilden för ritualet varit ordningen för kyrkoherdars introducerande i församlingar, kyrkoherdeinstallationen.5
Karakteristiskt för ritualet som helhet är, att det lämnas så öppet för vilken tjänst eller uppgift ””missionär inställes” — ordet ”missionär” an- vänds för övrigt bara i ritualets rubrik? Den formulering som kommer närmast en beskrivning av uppdragets innehållfinns i förbönen efter in- ställelsehandlingen. Man ber om Guds välsignelse över ett arbete, som skall bidra ””till ditt rikes utbredande och till din kyrkas uppbyggande på jorden””. Den eljest på tre centrala ställen nästan likalydande frasen är, att ””introducendi” kallas att vara ””vår kyrkas sändebud bland icke krist- na folk”. Så heter det i den inledande presentationen av missionärerna, i löftesfrågan och inställelseformeln. Formellt kom uttrycket från mis- sionsstyrelsens stadgar. Förklaringen till det allmänna uttryckssättet i ritualet är otvivelaktigt, att uppdragets art och innehåll inte kunde preci- seras ytterligare, eftersom missionärernas uppgifter var av olika slag. Det gemensamma för dåtidens missionärer -— präster, lärare, läkare och sjuksköterskor — var, att de för missionens tjänst anställts av Svenska kyrkan för att sändas ut, ””vår kyrkas sändebud”. Det ser ut som en tanke, att detta ritual till skillnad från de båda andra nya avslutas med ett sänd- ningsord: ””Så gån nu åstad . . Upptakten klingar som prästvigningens klassiska (1 Petr 5:2ff), men här är det fråga om ett med bibelmaterial specialkomponerat sändningsord.7 Missionärerna sänds att utföra ””edert arbete . . . i Herren” — osagt hur nu detta konkret skulle utformas. Böne- och bibelmaterialet behärskas inte heller av tanke på speciella tjänster
3 Såsom styrelseordförande för Stora Sköndal kunde Danell också betecknas som diakonins biskop. Till skillnad från medmotionärerna var han emellertid interna- tionellt inriktad sedan länge, särskilt i uppdrag för Svenska kyrkans missionssty— relse. Genom kontinuerligt arbete med missionsfrågorna sedan 90-talet och ge- nom visitationsresor var han förtrogen med också de problem och uppgifter som för Svenska kyrkans del följt i första världskrigets spår. Direkt efter kyrkomötet begav han sig på visitationsresa till Indien, där han var ordinator vid ”svensk”” biskopsvigning. Furberg 1962 303ff, 390ff, 420ff, Österlin 1967 l76ff, Eckerdal 1970 189f, l97f. Från denna epok stammar Skara stifts kräkla, som Danell fick som gåva efter den nämnda resan —- från Skara till Indien med byte i Stenstorp enligt anekdoten, som illustrerar hur exotiska resorna var, hur främmande kräk-
lans ursprungsland. 4 Jfr ovan 433f.
5 Jfr t ex Rodhe 1923 496 om prästvigningsritualet som mall och HBF 1938 292 (”kopiering av prästvigningsritualet”). Den förlagan hade också uttryckligen nämnden för ”utskottet” 1920. Ovan 432 n 19. 6 Ibm visas att detta var resultatet av nämndarbetet. Där byttes även ”ämbete” mot uttrycket ”'kall'”. Troligen skedde så, emedan ””introducendi” trots allt inte instal- lerades i viss tjänst. Cf om dessa båda uttryck och ”tjänst” ovan 442f. ” Sändningsordet är sammanställt av 1 Kor 15:57b, 58, Fil 2:13.
utan det är mer sändningstanken som är motiv. Det för särskilt bibelurva- let karakteristiska är vidare att Guds löften och evangeliets universalitet skall ljuda i akten på samma sätt som i gudstjänster under kyrkoåret, särskilt några högtider.**
Det nya ritualets särdrag kommer till uttryck också i inställelsehand- lingen isnäv mening. I förbigående nämndes att det närmast är detta parti som visar att ritualet för kyrkoherdeinstallation utgjort förlagan. I den akten utgjordes handlingen enligt HB 1917 av dels installationsformel med fullmaktsöverlämnande, dels handpåläggning med Herrens bön. I missionärsritualet är lösningen densamma. Inställelseformeln är kalke- rad på kyrkoherdeinstallationensg men den hade måstjusteras. Det ””för- samlingens uppdrag” som biskopen ”överlämnar” har fått formuleras på det öppna sätt som nyss berörts. Formeln kan med fördel citeras tillsam- mans med ritualets löftesfråga:
Förklaren I eder villiga att bliva vår kyrkas sändebud bland icke kristna folk och att i överensstämmelse med hennes lära och ordning, troget och hängivet, genom ord och vandel, under ära och smälek, i kraft av Guds nåd förrätta denna tjänst? Svar: Ja.
Gud allsmäktig styrke och hjälpe eder att hålla detta löfte! Och enligt den fullmakt, som mig i detta ärende är betrodd, överlämnar jag här- med församlingens uppdrag att vara Kristi tjänare och vittnen bland icke kristna folk. I Guds . . . namn. Amen.
Med omböjning av kyrkoherdeinstallationens formel blir missionärer efter löfte såsom ””introducendi” inte installerade i konkreta tjänster utan installerade i — en sändning. I sammanhanget bör man se en för detta ritual speciell regianvisning enligt vilken assistenterna kan utgöras av ””präster och lekmän”, vilka kallats ””ur” eller ””utanför missionsstyrel- sen”. Motivering har inte givits. Det är tänkbart att just denna ordning fick en så sammansatt assistentgrupp för att den skulle representera den kyrka/församling, som utsänder ””vår kyrkas sändebud bland icke krist— na folk””. En sådan tolkning ger i varje fall god mening åt denna anvis- ning, som kyrkomötet fann angelägen enbart i detta ritual och inte i de samtidigt behandlade diakon(iss)ritualen.10
8 Inledningsbönen är missionsdagens högtidsbön, dess evangelium (Matt 28:18ff) inleder läsningarna av bibelord. Dit hör även episteln (Jes 60:1—6) på trettonde- dag jul, ””kyrkans egentliga missionsdag" (Evangeliebokskommitterades betän- kande 1920 65). Till kyrkoårsläsningar hörde också övriga bibelord, inkl sånd- ningsordet (n 7), med två undantag: Ps 91:1ff (tryggheten under den Högstes beskärm) och det bibelord, som skulle kunna betecknas som ritualets speciella missionärsord på det allmänna sändebudstemat, Rom: 10:14f (sändebudens fot- steg kan inte höras, om inga blir sända). 1921 års serie i sin helhet var: Matt 28:18—20, Joh 3114—17, Jes 40:3—5, Jes 60:1—6, Joh 10:14— 16, Joh 12:24—26, Rom 10:14f, Ps 91:1—6, ll, Ps 121:7f. ? Kyrkoherdeinstallationsformeln 1868— 1917 nedan 487. '0 Vid justeringen av ”utskottets” betänkande angavs uttryckligen ”och lekmän”. Ovan 432 n 21. Detta var dock ett förtydligande av motionens bevarade formule- ring: "ledamöter ur missionsstyrelsen”. Denna var sammansatt av präster och lekmän, valda av kyrkomötet. Justeringstillfället, när förtydligandet skedde, gäll- de samtidigt diakon(iss)ritualen, där motsvarande inte infördes.
Hur skall man klassificera ritualet för missionärers ””inställelse i sitt kall”? Ritualets regianvisningar använder generöst nog tre begrepp: det är en handling för dem som inställes, introduceras resp vigs. Jämfört med övriga ritual är det bara detta som har den terminologiska ”bredden”. och jämfört med de samtidigt antagna diskon(iss)ritualen är det bara detta som även har installationsterminologin. Jämförelserna har dock sin ut- gångspunkt i nutida språkbruk, och det har tidigare visats, att man på den vägen inte kan bringa klarhet. I det föregående har framhållits, att förlagan varit HB-ritualet för kyrkoherdeinstallation. Det är inte heller något argument som ensamt håller för att klassificera detta ritual. Den liturgiska släktskapen mellan prästvignings- och kyrkoherdeinstalla- tionsritualen var vid denna tid mycket nära. Det är återigen enbart ge- nom en analys av ritualet sådant det faktiskt föreligger som frågan kan avgöras. Även om ritualutformningen spänner mellan vignings- och fr a installationshandlingarnas förebilder, är den senare den dominerande såsom förlaga. Men ritualet låter sig inte infogas i vignings- eller installa- tionskategorin. Det karakteristiska för den handling ritualet gäller är, att ”introducendi” insätts i ett särskilt missionärernas ””kall”. Den liturgiska dominanten är utsändningen av ””vår kyrkas sändebud bland icke kristna folk”.
7.4.2. Vigning eller sändning av "evangelii sändebud "? 1942 års ritual för missionärsvigning
1921 års ritual för missionärsinställelse underkastades ungefär samma revisionsvillkor som diakon(iss)ritualen under etapperna på väg till HB 1942, där ritualet införts under rubriken ””missionärsvigning”, lanserad i HBF 1938. Den gemensamma förhistoriens mer principiella aspekter har redan behandlats i utredningen om diakon(iss)ritualen." Det behöver inte upprepas, och det finns ingen anledning att gå in på detaljer i just missionärsritualets revisionshistoria. Framställningen kan också i detta avsnitt inriktas på intressanta särdrag. Sådana finns, även om man all- mänt kan säga att 1921 års ordning konsoliderades.
Tekniken att för böne- och fr a bibelmaterialet ösa ur evangeliebokens kyrkoårsfo'rråd är densamma, på sätt och vis förstärkt. Det utesluter inte att bönerna bearbetatslZ och att urvalet bibelord starkt förändrats.” Ur- valet representerar inte lika mycket profilerade kyrkoårsdagar. Det gör
" Ovan 454ff. '3 Inledningsbönen 1921 (ovan n 8) ersattes i HBF 1938 med ”en ny bön, mera stämd i lovsångston”. Ibm 292. Den utmönstrade bönen är dock förlaga. Efter bearbetningar i fortsättningen motsvarar den nya bönen i HB 1942 rätt väl mis- sionsdagens högtidsbön i evangelieboken 1921 och 1942. Beträffande Eidems be- arbetning i samma HBF av den avslutande förbönen se nedan. Motiveringen för gjorda tillägg var behovet av konkretion: "det stora avståndet. . . farorna i fjärran land, behovet av frimodighet och hoppfullhet”. HBF 1938 292. ” Urvalet 1921 ovan n 8. HB 1942: Matt 28:18—20, Jes 52:7 (nytt), Joh 10:14— 16, Rom 10:12— 15 (v 12fnya), Joh 12:25f(tidigare även v 24), Jes 41:10 och Ps 8619-11 (båda nya, ej i evangelieboken), Jes 6011 —-3 (tidigare även 4—6), Jes 65 :] (nytt, ej i evangelieboken) samt (alla nya) Matt 24:14, Luk 13:29f, Jes 55:10— 12.
däremot den nya inledningen från HBF 1938: missionsdagens introitus såsom alternativ till en psaltarläsning av liknande karaktär, avslutad med ett växelsjunget Gloria Patri, en anordning som fick bli kvar i detta ritual till skillnad från diakonissritualet.I4 ””Skriftens vittnesbörd om missionens uppdrag och löfte””, som ingressen till bibelordens läsning nu kom att lyda, riktas fortfarande som i andra gudstjänster till hela menig- heten. Det anges i regianvisning men framträder fr a på två andra sätt. Läsningen skall nämligen avslutas med en församlingens ””missions- psalm”, som det först (HBF 1938) hette, för att vinna ””en förhöjning av högtidsstämningen”, även om sången kunde tas över av kören.IS Av bety- delse är också, att missionärerna nu blir presenterade först efter skriftläs- ningen och psalmen(körsången). Man skulle därför kunna tala om en inledande Ordets gudstjänst, inkluderande biskopens ”vigningstal”, om kyrkans missionsuppdrag innan den speciella missionärshandlingen tar vid.
Av stort intresse är att det reviderade ritualet talar på punkter, där det gamla teg. I inledningsbönen finns en sats utan motsvarighet i den gamla versionen: ””Utvälj bland oss budbärare och bekännare att i ord och gär- ning vittna om dig för folken”. Två gånger om används här parvisa ut- tryck. Det kan röra sig om en upprepad stilistisk figur men i Eidems HBF 1938 är det inte ett framträdande Stildrag. Det är mycket troligt att formu- leringen valts för att rymma skilda innehåll i missionärers olika typer av tjänst. Den tolkningen håller också för det införda parallelluttrycket i löftesfrågan: att ”genom ord och vandel vara evangelii sändebud”. Mis- sionärers kallelse eller uppdrag skulle alltså vara att utgöra ”sändebud"i olikafunktioner. I det nyredigerade urvalet av bibelord är också något mer markerat, att somliga i församlingen blir ”sända” och skall ””draga ut””. I inledningsbönen är det tal om en sändning ””för folken”. I en tillfo- gad sats i den avslutande förbönen talas om tjänare, ””som du sänder åstad från hem och fosterbygd att bland folk i fjärran land bära bud om din frälsning”. Men detta allmänna och nu markerat avlägsna får en viss konkretion som inte fanns tidigare. Det gäller uppgiften att ””till de unga församlingarna troget förmedla din nåds gåvor och kallelse”. Med mått— liga anspråk på konkretion kunde man säga att revisionen medfört några uttryck som gäller uppdragets innehåll och ort.
Det sistnämnda gäller främst om den nyformulerade kungörelsen. Den utgör en presentation av namn som tidigare men tyngdpunkten faller på uppläsningen av ””kallelsebreven”, introducerad på följande sätt: ””Svenska kyrkan har till arbetare på sitt missionsfält i N kallat NN . . Anslaget anger varthän ””evangelii sändebud” skall ””draga ut””. Det gamla ritualets nyckelfras _ ””vår kyrkas sändebud bland icke krist- na folk”” — har fått ett viktigt komplement. De missionärer Gud ””sänder åstad” är destinerade till Svenska kyrkans egna (””sitt””) ””missionsfält”, ””de unga församlingarna”. Kungörelsefrasen klingar som motsvarande ingress vid kyrkoherdeinstallation. Här är det fråga om bestämda perso-
” Såsom första alternativ stod Ps 96:3f, 7—10 (cf bibelurvalet 1921, n 8). Om Gloria Patri ovan 449. '5 HBF 1938 292.
ner utseddaför bestämdaplalser. Man kan göra reflektionen, att uttrycks- sätten för dessa orter(”missionsfä1t””, ””de unga församlingarna”) tillhör- de en vokalbulär och ett synsätt, som var under avveckling redan när HB 1942 utarbetades. Terminologin är sin sak. Ett tillskott till den reviderade ordningen var dock, att sändningen inte längre framstod enbart som en sändning ut i ett okänt fjärran. ””Evangelii sändebud” tas i anspråk för olika uppgifter på bestämda platser. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det gamla ritualets sändningsord avlägsnades. Kyrkan insatte ju tjänare på konkreta platser, låt vara att dessa hennes ””fält” låg i de ”fjärran” utmarkerna.
Utsändningsmotivet är ena sidan av saken, den andra är tydligare än 1921 destinationstanken. De båda polerna fick ett centralt liturgiskt ut- tryck i HBF 1938. Där blev ”missionärstjänsten . . . betrodd” genom en formel, som helt kopierade diakon(iss)ritualens. Efter överlämnandet av ””kallelsebreven” följde i HBF inte en bäne— utan en benediktionshandling. Under handpåläggningen skulle biskopen uttala ”välönskan” i form av bibelordet (Psalt 121:7f) att Herren skulle bevara ””din utgång och din ingång”. I kontexten alltså: sändningen hemifrån, ingången på destina— tionsorten. Genom kyrkomötesutskottets aktion 1941 blev benediktions- handlingen förvandlad till bönehandling.” I stället för psaltarställets välönskan skulle biskopen och assistenterna17 under handpåläggning be Herrens bön. I handlingen, som tillspetsat uttryckt varit en sändnings- och installationsakt, blev centralpartiet därmed omformat efter vig- ningshandlingarnas schema.
När utskottet genomförde den ändringen, ansågs emellertid benedik- tionsordet alltför värdefullt för att strykas i detta som i övriga ritual. Psaltarstället skulle ””bibehållas på annan plats i formuläret”, varför ar- betsgruppen fick ””överväga platsen ifråga”.'8 Lösningen blev den enklast tänkbara: bibelordet sattes in direkt efter handpåläggningen med Fader vår. Liturgihistoriskt är psaltarstället en passus som hör till dopliturgin. I Svenska kyrkans dopordning återinfördes det 1933 i det dopritual som samma kyrkomötesutskott några dagar senare tillstyrkte också för HB 1942. I detta dopritual lästes denna välönskan — direkt efter handpå- läggningen med Fader vår. Det är ingalunda givet att parallelliteten ef- tersträvats, men det kan inte heller uteslutas.” Det som med bestämdhet kan konstateras är att den parallelliteten mellan dop- och missionärsritu- al, tillkommen med- eller omedvetet, blev ett faktum i HB 1942. Gemen- sam för ritualen är också den bibeltext, som brukar kallas Jesu dop- och
”* Cf ovan 453. ” Assistentanvisningarna 1921, ovan n 10, förtydligades ytterligare genom inskot- tet ”'. . . lekmän, män eller kvinnor”, nu valda enligt det nya kriteriet, att de skulle ”ådagalagt nit för missionens sak””. I HB 1942 är assistentanvisningarna inte lång- re unika för detta ritual, eftersom motsvarigheten införts i diakon(iss)ritualen, ursprungligen när de formats som benediktionshandlingar. Ovan 459. '8 Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 1 nov & 15, KMA, RA. '9 En av ”delegationens” ledamöter, Manfred Björkquist, hade spelat en aktiv roll alltsedan kyrkomötet 1920 i strävan att revidera dop- och konfirmationsritualen. Han tillhörde BU-delegationen vid slutbehandlingen av dopritualet 1932. Ecker- dal 1970 passim, 372f med ri 20, även Eckerdal 1981 338f, 345ff.
missionsbefallning (Matt 28:18 ff), i missionärsritualen 1921 och 1942 placerad först i bibelkatalogen.
Vilken innebörd fick handlingen genom den revision som föreliggeri HB 1942? I rubriken till detta avsnitt formuleras den frågan så: vigning eller sändning av ””evangelii sändebud”? Otvivelaktigt är centralpartiet utformat som vigningshandlingarna i HB 1942, ett nytt drag som inte fanns i 1921 års ordning. Samtidigt har visats, hur sändningsmotivet i 1921 års ordning finns kvar och fått en utveckling i 1942 års. Avsett eller inte finns ett latent mönsteri HB 1942, påbörjat redan i 1921 års ordning, ett mönster som kan formuleras på följande sätt. Personer som kallats för att i skilda funktioner — dessa var inte färre 1942 än 1921 — göra tjänst på kyrkans egna ”missionsfält”, sänds dit hemmifrån såsom en konse- kvens av kallelsen eller vigningen genom dopet. Den i HB 1942 fastställ- da ordningen karakteriseras av att vara formad som en vigningshandling som övriga sådana och samtidigt utgöra en destinerad sändningshand- ling på grund av dopets vigning.
7.4.3. Sändningsmotivets genombrott 1969 års alternativa ordning för missionärssändning
Redan då HB 1942 togs i bruk byggde missionärsritualet på en tankemo- dell som var föråldrad: att Svenska kyrkan till sina ””missionsfält” eller ””unga församlingar” sände sina missionärer. Kyrkornas ””missionsfält” hade blivit ””unga kyrkor”, relaterade till ””moderkyrkor” enligt den ter- minologi som arbetade sig fram efter första världskriget. Efter det andra världskriget utvecklades förhållandena därhän, att man fick tala om kyr- korna i världen i beroende av varandra. Missionens tid var inte förbi, men under nya förhållanden sammanfattades den gemensamma kallel- sen slagordsmässigt i uttryck såsom "mission på sex kontinenter". Som en konsekvens av den utvecklingen liksom för den delen av välutbyggda, snabba kommunikationer förändrades missionärsrollen. Missionärer kom att bli traditionella och nya typer av specialiserad arbetskraft, som sändes för uppdrag i andra kyrkor efter deras behov och önskemål för uppdrag också under kortare tid i ””projekt”” av olika slag (sjukhusbyg- gen, brunnsborrning etc). '
När Svenska kyrkan efter andra kyrkors behov kallade medarbetare att sända till deras tjänst, föreskrev HB 1942 ordningen för ””missionärs- vigning”. Det ritualet var avpassat för förhållanden som tillhörde kyrko- historien. I praktiken löstes dilemmat på två sätt.20 Kyrkoarbetare som kallats av missionsstyrelsen reste utan någon ””missionärsvigning”. And- ra åter önskade vara med om den praktiserade men inte auktoriserade form, som kallades ”missionärsavskiljning” eller ””-sändning””. År 1965 inleddes ett samarbete i frågan mellan Svenska kyrkans missionsstyrelse och biskopsmötets Liturgiska nämnd. Frukten därav blev ett ritualför- slag framlagt motionsvägen av tre ledamöter i Liturgiska nämnden vid
30 För detta och det följande Andrén 1969 168ff.
1968 års kyrkomöte. Förslaget till "missionärssändning”, som ordningen rubricerades, blev antaget såsom en nödvändig och god lösning. Efter remissbehandling, där saken tillstyrktes, godkändes ritualet ””som alter- nativ till . . . ritualet för missionärsvigning”? Stadfästelseformuleringen fanns med alltifrån motionsförslaget. Den innebar enbart, att det inte fanns skäl att ändra ritualet i den HB 1942, vars revision nyligen hade inletts genom tillsättningen av 1968 års kyrkohandbokskommitté. Det gamla ritualet fick tills vidare stå kvar orört, men i realiteten fanns nu en auktoriserad ny ordning, som var avpassad efter aktuella förhållanden.
Den nya ritualtiteln ”missionärssändning” var vald med omsorg. I denna var det lika litet som i ritualets struktur och utformning fråga om någon vigningshandling. Det var inte heller fråga om någon utsändning till något fjärran utan blott och bart "sändning”. Sammanhanget har re- dan berörts. Titel och ritualutformning är dock inte resultat av enbart jämkningar av uttryck och vändningar, som hade blivit problematiska eller anstötliga. I förarbetet hade man tagit tag i den grundläggande frågan, vad handlingen ifråga hade eller borde ha som teologiskt huvud- motiv. Den saken kan anges med säkerhet. Till detta ritual såsom det enda bland Svenska kyrkans vignings- och installationshandlingar finns en god dokumentation av överväganden i den teologiska grundfrågan och om konsekvenser därav för ritualutformningen.22 På grund av övervä- gandena slogs fast, att dopet måste utgöra grunden för missionsarbetares kallelse till andra kyrkor för uppgifter under längre eller kortare tid med anledning av deras profession. Det kunde därför inte bli tal om något slags speciell missionärsvigning. Däremot fanns det skäl för en kyrkans särskilda välsignelsehandling med dem som sändes med kyrkans upp- drag.
Med denna principiella utgångspunkt följde för liturgins del, att man måste ””skjuta åt sidan”” HB-ritualet liksom den bearbetade version, som börjat användas i praktiken. Saken har också kunnat uttryckas så: ””den- na nya syn krävde, att ritualet inte längre kopierade prästvigningsritua- let”.23 Genom ett enkelt strukturschema kan det nya ritualet presenteras översiktligt. Som jämförelse anges den gamla ordningens struktur. Den jämförelsen kan vara missvisande, eftersom redaktörerna medvetet valt att skapa en helt ny ordning. Men olikheterna, som kommenteras senare, framträder tydligt på det sättet.
2' Motionärer var nämndens ordförande, biskop Ragnar Askmark, samt ledamö- terna prof Åke Andrén och prof Ragnar Holte. Ritualet godkänt genom KC 1969- 06-13. 22 I Andrén 1969 l69ff redovisas på grundval av protokoll etc arbetets olika faser samt behandlingen av förslaget i kyrkomötet och i den efterföljande remissom- gången. — Textens påstående att ritualet är det enda för vilket teologisk motive- ring finns kan nyanseras, om ett långt perspektiv anläggs: till biskops- och präst- vigningsritualen finns ett slags motivering i KO 1571. 33 Citerat ur Andrén 1969 169f. Om karakteristiken av det gamla ritualet är träffan- de eller inte, är här ointressant. Det viktiga är, att det var på det sättet man såg saken.
Mlssionärsvigni'ng I 942
Psalm Ingångsord/Introitus
””Vigningstalet” Bön (motsv Missionsdagens högtidsbön) Psalm/körsång Kallelsebreven läses Missionärers Credo Löftesfrågan Ordinationsformeln Kallelsebreven lämnas
Handpåläggning och Fader vår ””Välönskan” Förbönen för missionärerna
Benedicamus Välsignelsen av missionärerna
Trefaldigt amen Psalm
Missionärssändni'ng 1969 Psalm
Kollektbön (Missionsdagens epis- telkollekta) ””Tal” eller ”kort predikan”
Kallelsebreven läses
Viljeförklaring
Votum Kallelsebreven (ev miss-brosch) lämnas
””Guds ords löfte och förmaning” Allas Credo Psalm: ””Gud trefaldig statt oss bi” Förbönen (starkt bearbetad) Fader vår
Välsignelsen av missionärerna under handpåläggning
Psalm
Redan av uppställningen framgår att det nya ritualet har färre ”moment”. Allmänt uttryckt avspeglar det en strävan, som är tydligt avläsbar i den liturgiska textens utformning: strävan efter enkelhet. Detta fenomen kan illustreras genom ett utdrag ur den avslutande förbön, som trots allt utgör ett gemensamt gods för de två ritualen. Avsnittet visar också, hur man önskat avlägsna uttryckssätt och vändningar, som tillhörde en förgången
epok:
Förbönen 1942
.. . Vi bedja dig av allt hjärta att du ville bevara dessa dina tjänare, som du sänder åstad från hem och fosterbygd att bland folk i fjärran land bära bud om din frälsning. Skydda dem på alla deras vä— gar . . . Skänk dem kraft och vishet att till de unga församlingarna troget för- medla din nåds gåvor och kallelse. Giv dem mod och uthållighet inför hinder och motstånd . . .
Förbönen 1969
. . . vi bedja dig, styrkt och bevara dessa dina tjänare, som du sänder åstad.
Skydda dem på alla deras vä- gar . . . Skänk dem vishet och kraft att rätt fullgöra de uppgifter, som de kal- las att utföra. Giv dem glädje i gärningen och fri- modighet inför hinder och mot- stånd . . .
Exemplet är otypiskt därigenom att det här som sagt är fråga om en gemensam text.24 De nya förhållandena och den teologiska reflektionen har eljest lett till ny liturgisk text. Den tydligaste illustrationen erbjuder detta avsnitt:
Löftesfråga/Vigningsord 1942 Viljeförklaring/Votum 1969
Viljen I, med Guds hjälp, åtaga eder Är ni villiga att mottaga detta upp- missionärstjänsten och i trohet mot vår drag? — Ja. kyrkas lära och ordning, genom ord och vandel, vara evangelii sändebud?
— Ja.
Så vare eder missionärstjänsten här- Gud give eder sin nåd och välsignelse i med betrodd. I Guds . . . namn. Amen. den tjänst som väntar eder.
Det nya är en enkel viljeförklaring vad gäller det uppdrag som får speci- ficeras i varje enskilt fall. Förändringen av såväl frågan som formeln är dock främst beroende av att Svenska kyrkans roll blivit begränsad till sändandet. Det är den mottagande kyrkan som tar medarbetare i anspråk för tjänst, dvs ””den tjänst som väntar eder”.
En viktig följd av den nya teologiska utgångspunkten är att handpå- läggningens rit fått en ny placering i ett nytt sammanhang med en annan innebörd. Det gamla ritualets bönehandling har blivit en benediktions- handling, ett vigningselement har blivit ett sändningselement knutet till slutvälsignelsen. Omstruktureringen har medfört att skriftläsning, nu tre i ritualet angivna korta texter,25 utöver att vara ””Guds ords löfte och maning” till missionärer och menigheten i övrigt också fått karaktären av ett slags sändningsord efter missionärernas viljeförklaring och votum till dem. Båda aspekterna fångas i ingressen till den efterföljande trosbekän- nelsen: ””Låtom oss nu alla, Gud till ära, bekänna den kristna tro i vilken kyrkan utsänder NN”.
Till det nya i det nya ritualet hör något som inte alls framgår av struk- turschemat. Nu anges till skillnad från tidigare var och när denna hand- ling skall ske: helstimissionärernas "hemstift"och 'hemförsamling"och detta ””som fristående gudstjänst eller i anslutning till högmässa eller aftonsång”. Förslaget att handlingen helt enkelt skulle inlemmas i hög- mässan ledde inte längre än till en skiss i förarbetet. Den tanken var tydligen för djärv, för djärv också tanken att knyta an till nattvardsmo- tiv.26 I praxis har utvecklingen emellertid gått i den riktningen. 1982 års
" På en enda punkt finns en medvetet gjord anknytning till HB-traditionen. Som avslutande förbön infördes en bearbetad version av bönen i H B 1942 såsom denna hade reviderats i den inofficiella reviderade ordningen. Detta skedde för att ””markera anknytningen till den levande traditionen”. Men det var avsteget från principen att lämna den gamla ritualtraditionen med anledning av den nya teolo- giska utgångspunkten. Andrén 1969 169, 171, 174. ” Bibelläsningarna var Matt 28:18—20, 5 Mos 31 :7f(nytt, cf dock till karaktären Jes 41:10, ovan n 13), l Petr 4:10 (nytt). Varje läsning har försetts med inlednings- ord, för Matt 28: ””Så säger den uppståndne Herren till sin kyrka””. 26 Uppslaget om infogande, som kom från biskop Askmark, ledde till en struktur- skiss som inte fullföljdes. Andrén 1969 172. Direktor Olov Hartman aktualiserade nattvardsmotiv, dock inte i förlängningen av utan som alternativ till dopmotivet. Ibm l70f.
kyrkomöte antog sålunda en sedermera aldrig stadfäst ordning, som ut- formats inom missionsstyrelsen i anslutning till praxis.27 Huvudtanken är där sändningshandlingens infogande i lokalförsamlingens huvudguds- tjänst.
Det finns en annan punkt som inte framgår av strukturschemat men är värd att lyftas fram. I förarbetets slutskede gjordes en medveten anknyt- ning till den gamla ordningen på en punkt.?x Skriftläsningarna var som nyss nämndes tre i ritualet angivna. I slutskedet tillfogades emellertid anvisningen, att assistenter ””alternativt” kunde ”biträda vid akten” och läsa de tre texterna. ””Om fler än tre assistenter förekomma, väljas ytterli- gare för akten lämpliga bibelord”. Tydligare än eljest uttrycktes regeln i HB 1942, att det avgörande inte är vilka bibeltexter som bör läsas, utan hur många assistenter som skall förses med bibelord att läsa.
Ritualets struktur är ovanlig. Man skulle kunna tala om två samman- flätade linjer. Renodlas de, utgörs den ena av inledningens kollekta och tal/predikan — bibelläsningarna med Credo och bönepsalm, den andra linjen av kallelsehandlingen — förbönen — benediktionshandlingen.29 Tolkningsnyckeln som anmäler sig är vigningen genom dopet, eftersom redaktörerna medvetet valt den teologiska utgångspunkten. Anmärk- ningsvärt nog är grundtanken inte uttryckt i den liturgiska texten.30 Den givna kontexten till den nya liturgin bör då vara dop- och konfirmations- ordningarnai HB l942.” Dopliturgins evangelieperikop och Credo med dess lätt ändrade ingress återfinns här. Detta Credo är samtidigt konfir- mationsliturgins. Därifrån kommer även dess fortsättning i bönepsalmen
37 Kyrkomötet 1982 motion 92 (biskop Olaus Brännström m fl, närmast på mis- sionsstyrelsens vägnar), BU 6, skrivelse 21. Hemställan att den antagna ordningen med två ritualalternativ skulle ””utges [1] för användning intill dess ny kyrkohand- bok tagits i bruk" föranledde ingen regeringens åtgärd. Genom beslut l982-09-02 överlämnades handlingarna till 1968 års kyrkohandbokskommitté utan något di- rektiv. Detta var i enlighet med kyrkomötetsbeslutet, som även innefattade att ordningen enbart skulle ””överlämnas till kyrkohandbokskommittén som materi- al(!) för dess arbete med handbokens ritual för vignings— och sändningsakter". Klämmens både egenartade och lama formulering fanns redan i motionen. ”* Alternativet med assistenter skrevs in av missionsstyrelsen efter slutbehandling- en i Liturgiska nämnden. Till de från början överenskomna riktlinjerna för arbetet hörde att assistenter inte skulle "biträda”, uppenbarligen för att bryta med vig- ningstanken. Andrén 1969 170, 173. 39 Missionsdagens epistelkollekta vald som inledningsbön för att aktualisera ””kyr- kans gemensamma ansvar””. Ibm 171. — Till det nya ritualet med dess struktur finns i HB 1942 en enda motsvarighet. Ritualet för jordfästning har en struktur, där tal/bön leder över till själva jordfästningshandlingen och först efter denna följer skriftläsning etc. 3" Såsom fortsättningsvis framgår, fanns element ur dop- och konfirmationslitur- gierna. Ingen antydan därom ges ens, t ex i ingressen till evangelieläsningen (ovan n 25) eller Apostolicum (citerad i texten nyss). Den principiella grunden för hand- lingen och ritualutformningen aktualiserades under kyrkomötet först i plenum. Ett yrkande på avslag (biskop Sven Silén) motiverades med att lösningen inte var radikal nog. Sedan den teologiska motiveringen för ritualet redovisats (prof Ake Andrén), vidhölls avslagsyrkandet, nu med motiveringen att förslaget var för radikalt. Synpunkten återkom vid remissbehandlingen. Andrén 1969 174f. 3' Om konfirmationsritualet och dess benediktionshandling som kontext ibm 171, 175.
””Gud trefaldig, statt oss bi . . . (1937 nr 22). Där fanns också förebilden för benediktionshandlingen. Utan att det särskilt anges i liturgin blir den kallelse alla fått genom dopet aktualiserad i gudstjänstens läsningar etc, och den konkretiseras i detta att några mottar kyrkans uppdrag och sänds med kyrkans välsignelse.
Det finns emellertid också en annan kontext till det nya ritualet. Av förarbetena att döma har redaktörerna inte varit medvetna om att det finns en kontinuitet liturgihistoriskt och teologiskt med de äldre missio- närsritualen. Detta gäller om 1942 års reviderade ordning. Den utgjorde som vi sett en blandform, där karaktären av vigningshandling enbart är en sida av saken. Det ritualet har från en annan synpunkt sett karaktären av den sändnings- och benediktionshandling, som i förarbetet var aktuell ända fram till kyrkomötesbehandlingen 1941. Såsom sändningshandling har det nya ritualet släktskap med 1921 års ordning.
Den faktiska kontinuiteten mellan 1969 års ordning och 1942 års men fr a 1921 års ordning kan belysas på en punkt. Missionärsritualets inled- ningsbön 1921 utgjordes av missionsdagens s k högtidsbön, 1969 av epis- telkollektan för samma dag. Den avslutande förbönen är densamma men i två versioner. En tredje version föreslåg i HB l942. Redaktörerna för 1969 års ritual önskade bevara kontinuiteten med 1942 års ritual genom den bönen, som dock måste bearbetas. Bearbetningen exemplifierades tidigare genom parallelltryck. Det som vid bearbetningen skurits bort är till största delen sådana avsnitt i 1942 års version, vilka utgjorde tillägg till 1921 års. 1969 års förbön är kort sagt jämförbar med 1921 års förbön för kyrkans ”sändebud”.
Påpekandet om kontinuitet innebär inte att 1969 års ordning så att säga repriserar 1921 års. I 1921 års ordning är utsändningsmotivet förhärskan- de, i 1969 års ritual sändningsmotivet. Förstavelsen är struken, en illu- stration till en förändrad kyrkohistorisk situation. l92l års ritual pressa- des in i en installationsordningens mall. 1942 års ordning präglas av spänningen mellan det gamla sändningsmotivet kompletterat med desti- nationstanken och det nya vigningsmotivet. När 1969 års ordning utarbe- tades, stod valet inte längre mellan vignings- eller installationshandling- arna såsom förlagor. Det är inte längre frågan om att viga till kyrkans ämbete eller att i någon mening installera ”introducendi” på avlägsen tjänst. Med den medvetet valda teologiska utgångspunkten i dopets grundläggande vigningshandling har sändningsmotivetvarit ettfullgiltigt motiv för en kyrkans benediktionshandling. Genom sina beslut 1968 och 1982 har kyrkomötet inte bara bejakat ett ritual såsom alternativ till ord- ningen i HB 1942. Kyrkomötet har otvivelaktigt tagit ställning till två varandra uteslutande alternativ och sagt sittja till det nya ritualets bäran- de motiv för handlingen. Det gamla sändningsmotivet har fått sitt klara genombrott som skäl för en benediktionshandling.
7.5. Kyrkoherdeinstallationens liturgiska tradition
7.5.1. Från introduktionshandling på väg mot ”den andra vigningen " Från kyrkoordningen 15 71 till kyrkohandboken 1811
7.5.1.1 Framväxten av liturgi för föreskriven introduktionsakt Från kyrkoordningen via kyrkoordningsförslaget 1608 till ordningen enligt kyrkolagen 1686
För introduktionen av sockenprästen i en församling gavs en del anvis- ningari KO 1571, nästan likalydandei KOF156l. Biskopen skulle utfär- da en fullmakt på tjänsten, ”inställelsebrevet”, med innehåll att vederbö- rande var prästvigd och ””förskickad till kyrkoherde utöver sådan sock- en”. Prosten eller en grannpräst skulle svara för att brevet lästes upp ”på en helgdag för folket” i församlingen. Därvid skulle prosten ”förmana folket att de äro honom [den nye kyrkoherden] efter Guds ord hörige och lydige” och betala hans rättmätiga lön. En förteckning över den egendom som överläts i kyrkoherdens vård skulle samtidigt läggas i förvar ”i kyr- kans kista” för att användas på nytt vid nästa skifte på tjänsten.'
Anvisningarna innehåller några principiellt viktiga uppgifter. Hand- lingen är slutsteget i en ”process”, som KOF uttryckte det. Församlingen får sin präst ””förskickad”, från Gud genom stiftsledningen, represente- rad av prosten. Inställelsebrevet är beviset på att skördens Herre svarat på församlingens bön om en präst.2 Avlöningen är en konsekvens av att ””Kristus säger, att arbetaren är sin lön värd”. Den hörsamhet och lydnad prosten skall förmana till gäller ”predikoämbetet” som prästen skall ”troliga förestå”, ”lärandes Guds ord”.3 lnventarieförteckningen slutli- gen är bevis på vad kyrkoherden blir ”handfänget” och därmed också på det förtroende sockenborna visar sin kyrkoherde.
De två dokumenten — inställelsebrevet och inventarieförteckningen — utgör de två symbolerna för den dubbla överlåtelsehandlingen. Med inställelsebrevet från stiftsledningen blir kyrkoherden församlingen ”förskickad”. Det som behövs för tjänsten anförtros åt denne av försam- lingen, vilket blir uttryckt med inventarieförteckningen. Därmed är präs- ten lagligen inställd som kyrkoherde i församlingen. När det heter att prosten ”på en helgdag” skall ansvara för inställelsen och därvid ”också förmana folket””, är det berättigat att göra antagandet, att handlingen skulle ske i anslutning till en gudstjänst. Det var då ””folket” var samlat i kyrkan. Men KOF och KO ger inga som helst liturgiska anvisningar för akten som sådan. Anvisningarna är helt inriktade på den rättsliknande handlingen, den dubbla överlåtelsen.
Om man så vill utgör KOF- och KO-formen för installation en före-
' KOF l56l 150f, KO l57l l49f. 3 Cfproceduren när församling ”behöver präst eller predikare", KOF 156! l43f, KO 1571 l40f, ovan 349.
3 KOF l56l 143 och 142, KOl571156 och 139.
ning av två medeltida traditionslinjer. Enligt germansk rättsuppfattning insattes prästen genom att sockenborna ”prästen i händer sätta” kyrkan, symboliserad av kyrknyckeln.4 När nyckeln överlämnades, överläts kyr- kan i prästens vård. Men enligt medeltidskyrkans rättsuppfattning var det ingalunda sockenborna utan biskopen ensam, som ägde rätten att tillsätta präst och insätta honom i tjänsten, uttryckt även genom ”traditio instrumentorum (överlämnande av redskap)”. Brytningen mellan land- skapslagarnas och den kanoniska rättens system har lett till ett slags fusion i KOF/KO, där de båda linjerna samexisterar. Symboliskt är de representerade av inventarieförteckning resp inställelsebrev/fullmakt.
I KOF/KO hette det att prosten skulle introducera kyrkoherden ”på en helgdag” och då ”också förmana folket”. Snart nog växte en liturgi/ram . härur. Det äldsta kända installationsritualet utgjorde bokstavligen en l utvidgning av den citerade KO-satsen. I anslutning till den har nämligen i ett ritual fogats in i KOF 1608.5 Den ena medeltidslinjen har där lett till . förutsättningen, att biskopen skall vara installator och själv förklara kyr- 5, koherden vara lagligen sänd. Biskopen skall så läsa bibelord om ””predi- ' koämbetets rätta upphov, stiftare och förman”. Dessa bibelord följs av X en bibelspäckad homilia om dem som ”till lärare uti Guds församling satte varda” samt ”om alla Guds ords hörares ämbete”. Efter en förbön för honom, som ”du till denna församlingens själasörjare skickat och förordnat haver”, förklarar biskopen ”efter Guds befallning och uti Guds stad”” kyrkoherden vara insatt till att, med ansvar inför Gud som domare, ”förestå och tjäna” församlingen. ”Härtill give Gud Fader, Guds Son och Gud den helge Ande sin milda nåd och välsignelse”. Handlingen fullföljs sedan med psalmen ””Nu bedje vi den Helge And” och välsignelsen.
Det kan tillfogas, att varken inställelsebrev eller inventarieförteckning ingår som led i den liturgiska akten. Det förra nämns omedelbart före denna, det andra direkt efter den. Detta utesluter inte att symbolhand- lingar kunde ingå i akten. Syftet med ritualet har varit att anvisa ”ett kristligt sätt” för installationen: homilian om ”själasörjarens” och ”åhö- rarnas” uppgifter och skyldigheter, förbönen och installationsorden. Det har antagits, att ordningen som sådan skulle stamma från förarbetet till KOF1608, och att förbönen ”med stor sannolikhet skrivits av Laurentius * Paulinus Gothus”? Bönen och ritualet som helhet motsvarar dock till 1 typen ordningar för ””Einfiihrung (införande)” i nord- och sydtyska kyr- l koordningar. Förbönen och installationsformeln i det svenska KOF 11 608 ! kan vara hämtad från Lauenburgs kyrkoordning 1585. Där finns förbö- * nen, som sannolikt författats av reformatorn Johannes Brenz, och där i
l 4 Hellström 1967 233ff, Kjöllerström l97la 116f. ! 5 KOF 1608 184ff. KO-satsen om att förmana har ändrats till "följande förma- :
ning", därpå följer rubriken ”Ett kristeligt sätt till att insätta en kyrkoherde uttl en I församling”. Efter ritualet fortsätter den avbrutna KO-texten.
(' Den svenska översättningen av bönen förutom i KOF 1608 tryckt bl a i Rodhe | 1923 491 (efter KOF 16l9). Antagandet om L P Gothus som författare i Kjö-ller—
ström l97l 274. |
finns en installationsformel i en version snarlik den svenska.7 Frågan om faktisk förlaga kan lämnas därhän här. Den uppenbarligen från Tysk- land övertagna liturgiska akten hade kommit för att stanna i svenskt kyrkoliv. I praxis kunde den ju också utan svårighet förenas med uttryck- en för den rättsliknande akt KO 1571 gav anvisningar om.
I samband med att KL 1686 utarbetades infördes ett särskilt kapitel (23) med rubriken ”Huru en lagligen kallad kyrkoherde skall inställas i en församling”. Enligt redigeringsprinciperna fanns där inget ritual men väl riktlinjer för en liturgisk handling. KL-reglerna för inställelse svarar ganska väl mot KO-anvisningarna och ritualet i KOF 1608. Reglernas ena halvpart ägnas åt den handling med biskopens eller ersättares förma- ning av ”åhörarna” resp prästen samt bön och sång, då kyrkoherden blir i församlingen ”intagen”. Den andra halvparten gäller överlåtelsen av kyrkan och prästgården, inkl inventarieförteckningen. De liturgiska rikt- linjerna ärinte bara förenliga med ritualet i KOF 1608 utan bygger på detta sådant det hade förmedlats i 1600-talets kyrkolagsarbete.8 Ritualet hade emellertid också praktiserats i kyrkolivet, så långt praxis nu är känd.” ] praxis förekom också symboliska överlåtelsehandlingar av me- deltidstyp. En sak är gemensam för kända liturgiska varianter, för lagför- slagens ritual och för riktlinjerna i KL: synen på handlingens innebörd. Den innebar inte att en präst av biskopen blev förklarad som kyrkoherde. Handlingen innebar att en kyrkoherde blev introducerad eller inställd i eller ”intagen” i församlingen. Det uttryckte symbolhandlingar. Installa- tionstal skulle riktas till såväl ”åhörare” som ”själasörjare”, och det före- kom to m ömsesidiga viljeförklaringar.
Det var som tidigare framhållits meningen att KL-riktlinjerna skulle föl- jas av ritual i kyrkohandboken, men av den saken blev som vi sett intet i HB 1693.'0 KL 1686 föreskrev likväl en liturgisk handling. För installatio- nen hade maninte som ifråga om vigningshandlingarna någon ordningi KO 1571 att falla tillbaka på.
Hur man gick tillväga i praktiken är endast delvis känt. Välkänt är däremot, att Karl XI i ett brev 1695 gick skarpt tillrätta med biskoparna, för att dessa uppsköt installationshandlingar. De skulle antingen själva eller genom prostarna sörja för att kyrkoherdar inställdes i församlingar- na så snart de utnämnts och inte senare. Det vore, ironiserade kungen, ””en överflödig tjänstaktighet att visa, huru den skall rätt ingå i huset, som en god tid haver däruti bott”. Det var således vid tillträdet kyrkoherden
7 Lauenburgritualet 1585 i Sehling 5 1913 408ff. Ibm 14 1969 24lff finns samma ritual i ett KOF från 1556. Enligt kommentaren därtill ibm 30 har bönen sannolikt Brenz som upphovsman. 1556 års installationsformel innehåller en solenn inled- ning om Anden. Det partiet finns inte i Lauenburgritualet. Det finns inte heller i det svenska ritualet. L P Gothus kan därför ha haft Lauenburgversionen som förlaga. Detta är dock enbart ett negativt indicium, som inte binder samman de två ritualen. ” Kjöllerström l97la ll7ff, särskilt 118 n 11, 123. 9 Ibm ll9ff anges några exempel. '" Ovan 351ff.
behövde introduceras. Församlingsborna skulle då underrättas om att prästen var ””ordentligen sänd och kallad”, då behövdes ”bön gjord till Gud om hans ämbetes lyckosamma förrättning”, och det var då kyrkans tillstånd skulle ”skärskådas och kyrkoherden för ögonen visas”.” Påpe- kandet, eller snarare utskällningen, fick på sikt ingen större effekt för praxis. Otvivelaktigt har kungsorden likväl gett eko i HB-anvisningar om installationen ända fram till HB 1942.
Från 1700—talet är en del ritual uppspårade. En genomgång av dessa visar, att element från medeltiden och den gamla formen från KOF 1608 hållit sig kvar. Men det var tydligen inte detta ritual utan en annan ord- ning som blev riktningsgivande: ritualet för prästvigning. ”Om medelti- da tradition levat kvar och bestämt utformningen av installationen under 1600-talet”, kom under 1700-talet prästvigningsritualet att bli ””den allt dominerande förebilden”, sammanfattar Sven Kjöllerström tendensen.12 Domprosten Sven Baelter i Växjö gav en liknande karakteristik i sitt år 1762 tryckta arbete om ”kyrkoceremonierna”. Prästvigningen skedde en gång och vid biskopssätet, ”inställningen” däremot så ofta prästen till- trädde en ny församling och därvid i denna. Men vad ”ceremonierna” anbelangade, ”så gå de litet eller intet ifrån varandra”, varför ”inställ- ningen kallas av några den andra vigningen”.'3
Baelters kommentar är intressant såsom en sammanfattning av huvud- tendensen vad gäller ”ceremonierna” vid installationen. Hans redogörel- se för praxis bekräftar, att prästvigningsritualets olika led också blivit installationens. Den tendensen har Kjöllerström ytterligare dokumente- rat. Men samtidigt poängterade Baelter skillnaden i funktionen: vigning- en är en engångshandling i stiftsStaden, installationen en handling upp- repad så ofta en kyrkoherde trädde till i en ny församling. Baelter tyckte för sin del att installationen behövdes. ”Långtifrån” att vara ”ofelbart nödvändig . . . medförer denna handel mycken uppmuntran och nytta och länder till en anständig ordning”.l4 Den renlärige domprosten ogilla- de av dogmatiska skäl ””att denna akt liknas av somliga vid ett äktenskap, varmedelst den nya läraren viges vid församlingen”. Analogin måste avvisas, eftersom Kristus är församlingens ende brudgum, ”lärarna” blott ”brudgummens vänner”. I det avseendet måste analogin avvisas, vilket är ett ganska klart uttryck för att det låg mycket i förmälningstan- ken. ”Inställningen” var för Baelter som för Karl XI en god ””handel” som bidrog till ”en anständig ordning” präst och församlingsbor emel- lan. Även om aktens liturgi kommit att i så hög grad formas efter präst- vigningens ritual — ””den andra vigningen” —, uteslöts ännu inte det gamla synsättet på installationens innebörd. Med eller utan symbolhand- lingar hade den karaktären av en introduktion och ömsesidig överlåtelse.
" Kungl brev 1695-04-19 i KL 1686 (1845) 471f. Om dragkampen mellan kung och biskopar ifråga om utnämningsrätten såsom motiv för brevet Kjöllerström l97la 123f. '3 Ibm 124. Tendensen illustreras ibm 124ff med ett flertal exempel. '3 Baelter 18383 682, Kjöllerström 1971a 125. '4 För detta och det följande Baelter 1838 689.
75.12. Spänningen mellan installationsliturgins introduktions- och vigningsmotiv Installationsritualets utformning i 1811 års kyrkohandbok
Det är överflödigt att översiktligt presentera struktur och utformning av den i HB 1811 för första gången fastställda, uniformerade ordningen ”Huru en kyrkoherde skall inställas i en församling”. Det går utmärkt att hänvisa till redogörelsen för prästvigningsritualet.15 Att överensstämmel- sen blivit ”genomgående” framhålls också genomgående i litteraturen?) Detta skulle alltså innebära att vigningslinjen segrat. Träffande vore väl då rubriken i HBF 1793: ”Huru en kyrkoherde uti ämbetet skall invigas”. Det uttryckssättet säger dock inte mycket i sig,'7 och för övrigt blev titeln i HBF 1799 och HB 1811 den nyss citerade, otvivelaktigt övertagen från KL 1686. Viktigare är de avvikelser från vigningsritualen som fanns i HBF 1793 och som blev fler i det fortsatta arbetet. Det visar sig nödvän- digt att mot bakgrunden av analyserna av präst- och biskopsvigningsritu- alen i HB 1811 undersöka utformningen av installationsritualet.
Vad först bibel- och bönematerialet angår, blev uppsättningarna i HBF 1793 föremål för bearbetning i HBF 1799. De nya versionerna överfördes oförändrade till HB 1811. Vid omredigeringen utmönstrades ”biskops”- bibelord ur prästvignings- och installationsritualen. För det senare redi- gerades en katalog med bibelord, som framhöll kyrkoherdens uppgift att utföra ”en evangelisk predikares verk” såsom väktare och ”sändnings— bud i Kristi stad [ställe]””.'8 Inledningsbönen är prästvigningens i en ver- sion med ändringar, vilka till dels är desamma som för biskopsvigning. Installationsritualets version framhäver kyrkoherdens tillsynsuppgift i församlingen där han ”inställes”, hans uppdrag ”till denna kristliga för- samlings ömma och trogna vård”.'9 Kort sagt framställdes kyrkoherden som församlingsbiskop.
Vad gäller blocket av 'förpliktelser”är detta utformat på precis samma sätt som vid prästvigning med Apostolicum, löftesfrågor och ed. Frågor-
'5 Ovan 355f. ”' Så t ex Rodhe 1923 493 och Kjöllerström l971a 127, varvid båda även inkluderar ritualet för biskopsvigning. Överensstämmelsen med prästvigningsritualet utgör förutsättningen för jämförelser i Helander 1934 493ff. Det sammanfattande om- dömet är att installationsritualet inte har ”något särskilt originellt över sig". Ibm 498. ” Om "inställelse”- och ””vigning”-uttrycken ovan 401foch passim. I de inledande anvisningarna i HBF 1799 finns en sats okorrigerad kvar från HBF 1793 (”Den som invigningen förrättar . . .”). Denna förblev okorrigerad i HB 1811 och förblev så ända tills hela anvisningstexten skrevs om i HBF 1938. Cf Kjöllerström 1974 142. Cf vidare diskussionen och förklaringen av en parallell företeelse i biskops- vigningsritualet ovan 412 n 96. ”* Utmönstrade ur HBF 1793 blev Apg 20:28 och Tit 1:7—9. De apostroferade speciella bibelorden år 2 Kor 5:l9f, 2 Tim 4:lf, 5, Luk 12:37f. Luk-stället fanns också i biskopsritualet. Gemensamma för prästvignings- och installationsritualen var 2 Tim 2:22 och 24f. Först i serien stod Matt 28:18—20, en för de tre ritualen gemensam text. Om bibelurvalen i de båda andra ritualen ovan 395f. ,, Ovan 396, 404.
na är identiska med undantag för den första, motsvarigheten till vig— ningsfrågan, där ”introducendus” här förklarar sig villig ””det viktiga kyrkoherdeämbetet uti denna kristliga NN församling . . . åtaga”. Också eden är densamma, ty prästeden hade sedan länge repriserats vid instal- lationer. Det skulle vara en extra garanti mot villoläror.20 Ett ursprungligt motiv tycks ha varit att edgången krävdes, eftersom den ”icke allestädes blivit gjord”, som prästeståndet 1734 uttryckte saken.21 Installationshandlingeni snäv mening inleds med den inställelseformel, som aktualiserats tidigare vid analysen av biskops- och prästvigningsri- tualen.22 Det är biskopsritualets som börjämföras med installationens:
Biskopsvigning 181 1 K yrkoherdeinstallation 181 1 Och jag, Och jag, enligt den fullmakt som mig, enligt den plikt som mig på Guds vägnar, av hans församling, uti detta ärendet betrodd är, i detta ärende åligger, antvardar dig härmed antvardar dig härmed konungens fullmakt, konungens (konsistorii) fullmakt,
(Nu överlämnar biskopen fullmak- ten till introducendus.)
och därjämte biskopsämbetet och därjämte kyrkoherdeämbetet uti NN stift, uti denna kristliga NN församling samt fäster . . . [korset, kräklan]
i Guds, Faders . . . i Guds, Faders . . .
De båda formlerna avviker från prästvigningens i det att stifts- resp för- samlingsnamn anges. Att en anvisning om kyrkoherdens fullmakt satts in i själva formeln kan noteras. Det intressanta är dock, att installators motivering för sin funktion blivit så helt annorlunda. Präst- och biskops- vigningarnas formler åberopar ett Guds uppdrag genom församlingen. lnstallationsritualet talar helt prosaiskt om ”den plikt som mig . . . ålig-
” ger . Bakom formelns utformning får förutsättas bestämda avsikter, om det än kan vara vanskligt att rekonstruera dem.23 Inga motiveringar är beva-
3" Baelter 1838 689, Helander 1934 490. Särskild kyrkoherdeed införd 1829. Här- om nedan 481f. 3' Prästeståndets riksdagsprotokoll 8 (1978) S32f samt ståndets cirkulärbrev till prästerskapet 1734—12-13, tryckt i Normann 1952 307. Cfibm 121ff. År 1734 måste argumentet för prästedens avläggande ha varit ett traditionellt argument, ty ed- gång enligt kyrkolagsformuläret hade vid det laget varit föreskrift i drygt femtio år. Om ståndet menade att denna edgång inte alltid skedde inom själva prästvig- ningsliturgin, var argumentet däremot aktuellt kanske ända till HB 1811. Ovan 355 med n 30. " Ovan 399ff. Biskopsvigningens formel citerad i sin helhet ovan 398. ” Helander 1934 495 och 496f berör installationsformlerna 1793 och 1799 (1798) men på ett missvisande sätt. Den nya redaktionen i HB 1811 är ej angiven ibm 497. Formeln är ej berörd i Kjöllerström 1971a 127, ej heller i Kjöllerström 1974 142. Ibm 143 kan intrycket uppkomma, att formeln är analogt utformad i biskopsvig- ningen och installationen. Formeln 1811 ej berörd i Rodhe 493, men ibm 494 kommenteras formeln i HB 1894 så, att orden ”på Guds vägnar av hans försam- * ling”, uteslutna då som 1811, är avsiktligt utelämnade, ”enär akten icke är nödvän- dig i och för sig för att kyrkoherden skall kunna fungera som kyrkoherde”.
rade. Ett faktum är likväl att installationsformeln successivt förändrades. l HBF 1793 skulle installator åberopa församlingens uppdrag. I HBF 1799 sattes däremot in att det var församlingens uppdrag men ”på Guds vägnar”. Det slutliga resultatet blev den citerade formuleringen, varige- nom det enbart allmänt talas om en installators ”plikt”. I det avseendet avviker formeln påtagligt från vigningsritualens.
Till själva formeln hörde som sagt anvisningen om fullmaktsbrevets överlämnade. Motsvarande regianvisning fanns inte i vigningshandling- arna. Att biskopens fullmakt skulle överlämnas var angivet men präst- brev torde vid denna tid ännu inte ha börjat lämnas i liturgin. Vid instal- lationshandlingar insattes en speciell föreskrift. En förklaring skulle kunna vara, att redaktörerna var angelägna om en påminnelse i en hand- ling, som skulle ”förrättas av biskopen eller prosten, som därtill av ho- nom förordnas”, dvs många olika installatorer.24 Vilket motivet än varit, har det ansetts befogat att föreskriva fullmaktens överlämnande i det att installationsorden uttalades. Det överlämnandet är pendangen till den i ritualet inskrivna ordningen, att notarie eller någon assistent skulle läsa upp fullmakten efter inledningsbönen och före bibelordsläsningen.25
Fullmaktsbrevet spelar alltså en viktig roll i HB 1811 liksom i KO 1571. Men rollen har mycket förändrats. I KO utgjorde uppläsningen garantin för församlingen att prästen som föreställdes var deras rätte sockenpräst. Den uppläsningen var utgångspunkten för installators adress till försam- lingsborna. I HB 1811 ligger tyngdpunkten på att prästen skall få sin fullmakt, men också uppläsningen av den har i HB fått en ny innebörd. Uppläsningen är nu upptakten till assistenternas läsning av de skrift- språk, ””som utur Guds ord dig nu skola föreläsas”, ”lärdomar” för instal- landus och inte församlingen. Denna skulle visserligen, hette det i HB, ”en gång . . . vittna om fullbordan av dina förbindelser”. Men detta an- förs som synes i ord till installandus. Installationen hade tydligt nog blivit en angelägenhet mellan installandus och installator. På installa- tionsformel med fullmaktsöverlämnande följde också installators och assistenternas handpåläggningen med deras bön — som i vigningshand- lingarna.
Inledningsvis angavs att (präst)vigningsordningen bestämt installa- tionshandlingens ritual. På punkt efter punkt har sedan registrerats avvi- kelser. Kort sagt har vigningslinjen jämkats samman med introduktions— linjen. Till denna hör också fullmaktsbrevet såsom symbol. Om HB- lösningen tolkas enligt det feodala rättsschemat, är handlingens inne- börd att installator sin ”plikt” likmätigt förlänar installandus tjänsten. Symboliskt blev det uttryckt genom brevets överlämnande till installan- dus, sedan prästen med ed bekräftat sina givna förbindelser. Denna för- läning skulle enligt ritualets anvisningar ske i församlingens kyrka. Den
3” Cit ur de allmänna anvisningarna. Noten i HB 1811 är av ärkebiskop Lindblom övertagen från HBF 1799, som i sin tur fått den från HBF 1793, redigerat av ärkebiskop von Troil. Ärkebiskoparna ifråga behövde inte ge sig själva regianvis- ningar för biskopsvigning, däremot biskopar och prostar för installation. 35 Fullmaktsläsningens plats och funktion i installationsritualet är en direkt mot- svarighet till dels fullmaktsläsningen vid biskopsvigning, dels ordinandpresenta- tionen vid prästvigning. Avsnitten citerade ovan 402f.
kunde dock utan att förlora något av substansen lika gärna ha skett t ex i stiftsstaden.
Men ritualet innehåller mer än det hittills redovisade. Sammanfatt— ningsvis innebär detta andra, att handlingen inte bara skall utan måste ske i församlingen. Introduktionens traditionslinje var stark nog att präg- la ett ritual, som inte bara i rubrik utan också i utformning gällde, hur kyrkoherden ””skall inställas i en församling”. För det första skulle den en vecka i förväg pålysta akten äga rum efter församlingsgudstjånsten. Handlingen skulle inledas med en psalm och installationstalet, ”varuti såväl kyrkoherden som församlingens ledamöter påminnas om deras inbördes skyldigheter”. I HBF 1793 hade von Troil rent av angett huvud- punkterna för talet, men dessa ströks redan vid redigeringen av HBF 1799. I HB 1811 stod likväl klart utsagt vad talet skulle gälla och till vilka det skulle riktas.26 Före slutvälsignelsen över kyrkoherden skulle installa— tor för det andra ””förmana folket””, som det hette redan i KO 1571. För orden riktade till sockenborna resp kyrkoherden hade HB 1811 fastställda allokutioner, som med smärre justeringar övertagits från HBF 1793.27
Församlingsallokutionen är riktad till ”samtlige ledamöter av denna kristliga NN församling”. Dessa uppmanades att motta sin kyrkoherde såsom ”Guds tjänare . . . läraren, eder tröstare, eder rådgivare”. ”Omfat- ter honom med förtroende, välvilja och kärlek””, löd uppmaningen. Hans omsorger, arbete, undervisning och förbön för församlingen borde belö- nas med deras gensvar. Allokutionens stil är den retoriska som är typisk för HB 1811, men texten är ovanligt koncentrerad. Den blommar emel- lertid ut i en av bibelcitat formad senare del med en doxologisk avslut- ning.28
Allokutionen till kyrkoherden består av en serie uppmaningar och önskningar om ””ett värdigt förvaltande av ditt viktiga ämbete” _ formu- leringen brukas för säkerhets skull två gånger. Formellt kan texten karak- teriseras som en glossa till 1 Petr 5 :2—4, dvs prästvigningens gamla sänd— ningsord. Detta ord fanns inte längre i prästvigningsritualet. Det blev emellertid utmärkt såsom avskedsord till en kyrkoherde — ”gack och föd Kristi hjord”.
Det behöver inte särskilt framhållas, att herden med sin tillsyns- och vårduppgift är patriarkalisk. Det har redan framgått av referatet av för- samlingsallokutionen. Kyrkoherdens och församlingsbornas ”inbördes skyldigheter” är det förvisso tal om, men detta i ett klart över- och under- ordningsmönster. I ett sådant ritual finns inte utrymme för något försam- lingens överlämnande av kyrka e dyl. Sådant nämns inte ens, och än mindre finns plats för symbolhandlingar av det slaget. I denna akt är församlingsborna inte längre handlande subjekt utan enbart mottagare — av förmaningar och kyrkoherde.
” Saken förbigången i Rodhe 1923 493, Helander 1934 495, 497, Helander 1939 620, Kjöllerström 197la 127, Kjöllerström 1974 142. ” Allokutionerna nämnda men ej behandlade i Rodhe 1923 493, Helander 1934 495, 497, Helander 1939 620. 3” 1 Kor 317 citeras och kommenteras, därefter Ef3rl4, 16—21 — i uppmaningens form och i enlighet med provöversättningen.
Det är dags att sammanfatta. I HB 1811 innebär installationen, att den patriarkaliske herden eller församlingsbiskopen av installator ställs in i sin församlingstjänst och får sin fullmakt sedan han med ed bekräftat förpliktelserna. Samtidigt omges denna handling av adresser till såväl kyrkoherde som församlingsbor, varigenom installator också introduce- rar kyrkoherden i församlingen. Anvisningen att handlingen skulle ske ”genast vid pastoratets tillträdande” var därmed inte bara en tom fras utan hörde samman med introduktionskaraktären i ordningen.” HB- ritualet innebär att traditionens vignings- och introduktionslinjer såsom mönster för akten här har förenats. På ett för HB 1811 karakteristiskt sätt har en enhetsordning skapats genom att skilda traditionselement blivit inkluderade.30 Spänningen dem emellan har mildrats genom att vig- ningslinjen fått dominera handlingens mittparti, introduktionslinjen in- lednings- och avslutningspartierna.
7.5.2. Från församlingsintroduktion till ämbetsinställelse Ritualutvecklingen i kyrkohandboken 1868—1942
Genom HB 1811 grundlades en ritualtradition, som bevarats intill nuti- den. Det mest karakteristiska är att installationshandlingens liturgi an- sluter så nära till präst- och därmed biskopsvigningens liturgi. I HB 1811 fanns emellertid särdrag. Den fortsatta framställningen skall ägnas frå- gan, hur dessa utvecklades i fortsättningen. Den gamla ritualtiteln för- blev densamma tills den i HB 1942 ändrades till ”Kyrkoherdeinstalla- tion”. Alltifrån HBF 1854 blev den gamla titeln emellertid förkortad som kolumnrubrik. Orden ”i en församling” uteslöts, varför det enbart hette ””Huru en kyrkoherde skall inställas”. Förkortningen är symptomatisk för utvecklingen under perioden såsom framgår av det följande.
7.5.2.l Avvecklingen av församlingsintroduktionens element Från 1868 års till 1894 (1917) års kyrkohandbok
Ritualutformningen via HBF 1854 till HB 1868
År 1868 antogs och godkändesjämte nya vigningsritual även ett reviderat installationsritual, vars ändringar på något undantag när stammade från HBF 1854.” De bröt inte med den gamla ordningen utan förstärkte vissa drag i den. Urvalet av bibelordi HB-formen 1868 kompletterades, så att det än tydligare framgick, att kyrkoherden är herde och trogen skaffare, satt ”över” folket. Såsom Guds predikare skall han rätt dela sanningens
” Anvisningen i HB 1811 var i förkortad form övertagen från HBF 1793, där von Troil också hänvisade till kungabrevet 1695 och refererade uttalandet, att den som redan var hemmastadd i huset inte behövde introduceras. Cf ovan 471f. 30 Om HB 1811 såsom enhetsagenda ovan 355. 3' Om revisionsarbetet 1854—1868 ovan 359ff och 405ff.
ord, även när människor föredrar sådant som kliar dem i öronen.-”3 Böne- materialet reviderades enligt den plan som tidigare behandlats. Som ny inledningsbön sattes den för de tre ritualen gemensamma bönen om skördearbetare. Ny är också installationsbönen. [ HBF 1854 uppgavs, att det var ”den i Svenska kyrkan av ålder vid detta tillfälle brukliga”. Där- med avsågs den tidigare berörda bönen av Brenz, i Sverige först känd i KOF 1608. Den hade otvivelaktigt brukats vid svenska installationer, men om den dessutom varit den ”brukliga” är ovisst.33 Den blev emeller— tid så fr o m HB 1868, och ännu i HB 1942 står den kvar, om än ganska förändrad. Bönens bibelanknytningar (] Kor 1:18, 1 Petr 1:19 och 5:2) accentuerade vad bibelurvalet gjorde gällande om kyrkoherdes uppdrag.
Installationsbönen markerade herdeuppdraget genom den nämnda 1 Petr 5-alluderingen. Det stället utgjorde i HB 1811 bas för slutorden till den nyinstallerade herden men försvann nu därifrån. I gengäld infördes det i fylligare form (v 2—4) i bibelordskatalogen samtidigt som det fick klinga med i installators uppmaning efter ”assistentorden”. Hette det 1811 att ”[bibel]språken” skulle mana kyrkoherden ”att helga dig till den- na kristliga församlings ömma och trogna vård”, sköts nu in: att helga dig åt Överherdens tjänst, till denna . .
I släkt med den nyssnämndajusteringen är några andra. Den nyinsatta bibliska varningen mot att tillmötesgå förväntningar på sådant som kliar i öronen korresponderar mot en justering av installationsbönen. En liten ändring skapade en ny sats om att i församlingsvården vara ”emot all anfäktning fast och oviklig”. Kravet på personlig integritet understryks med hänvisning till ansvaret inför ”överherden”. Installationsbönen ut- trycker också en tanke i den nu uteslutna inledningsbönen 1811: det är Gud som ”skickat och förordnat. . . denna församlings själasörjare”. Satt i församlingen är kyrkoherden Guds tjänare med Gud som domare. Det är kanske det perspektivet som förklarar en ändring av installationsfor- meln. Det talas inte längre om en ”plikt som . . . åligger” installator. Utan att hänvisa till något Guds uppdrag genom församlingen talas nu likväl på samma sätt som i vigningsritualen om ”den fullmakt som mig i detta ärende är betrodd”.
lnstallationshandlingeni snäv mening har med det nyss anförda redan berörts. Det kan noteras att formeln inte längre inrymde orden och anvis-
32 Nya och med biskopsritualet gemensamma bibelord är Joh 21:15 — 17, Ef4:10— 12 och ur Luk 12 inte längre vers 37f utan 42—44, likaså 1 Petr 5:2—4, som även infördes i prästvigningsritualet. Nytt och med detta senare gemensamt är Jer 15:19. För prästvigning reserverades däremot nu 2 Kor 5:l9f. Installationsritualet åter hade tidigare 2 Tim 4:lf, 5 och 2:24, nu utökade till 1—5 resp 15f, 22—25. Utökningarna torde vara direkt föranledda av förhållandena i kyrkan med väck- elser, separatism och församlingssplittring, en viktig kontext till HB-revisionen. Eckerdal 1970 37 ff, 51ff, 78ff. ” Citaten ur HBF 1854 motiv 37, där den svenska traditionen beläggs genom hänvisning till Baelter. Om bönen ovan 470f, om Baelter ovan 472. Förmodligen har Baelter genom sitt uttryckssätt bidragit till att tradition togs för given i HBF- arbetet. I varje fall bidrog han till att en tradition grundlades genom HBF och därmed HB 1868—.
ningen om överlämnandet av ”konungens (konsistorii) fullmakt”. Den Strykningen berodde sannolikt också vid installations- som vid vignings- handling på att det väsentliga inte ”av några mindre viktiga detaljer må bortskymmas”.34 Visst skulle fullmakten överlämnas av installator till kyrkoherden men som tecken på att installandus efter avlagda löften blev installerad genom installators nu justerade installationsord. Det bör framhållas, att HBF-redaktörerna, som lanserade sången Veni sancte Spiritus i vigningshandlingarna, inte förordade denna vid installations- handlingar. Andesången reserverades för vigningshandlingarna. lnstal- lationen är dock mer än utförd ”plikt”. Installandus, heter det från 1868 som vid biskopsvigning, ””har idag framträtt inför Herrens altare” för att installeras. Själva installationshandlingens första led karakteriseras av att en Guds betrodde tjänare ”inför Herrens altare” i hans namn insätter en annan Guds tjänarei ”kyrkoherdeämbetet”. Det andra ledet är som i HB 1811 installators och assistenters handpåläggning och bön.
Det kan vara värt att uppmärksamma anvisningar om installations- handlingens sammanhang. Enligt ärkebiskop Uno von Troils HBF 1793 kunde handlingen ske före eller efter högmässan i pastoratet, men i HB 1811 föreskrevs enbart det senare. Enligt förslaget i HBF 1854 angav HB 1868 däremot, att akten skulle äga rum före gudstjänst, naturligtvis för att den nyinstallerade omgående skulle kunna ””göra sitt inträde” vid guds— tjänsten såsom von Troil hade uttryckt saken.35 Det är mycket möjligt att HBF-redaktörerna 1854 bara anknöt till en praxis, som motsvarade till- vägagångssätt vid andra kyrkliga handlingar.” Det har i varje fall tydli- gen ansetts vara en god ordning med installation som upptakt till försam- lingsgudstjånsten. Ett motiv har kanske varit att på det sättet förstärka aktens ställning, ty bara några år tidigare hade riksdagens prästestånd i cirkulär till prästerskapet måst inskärpa dess vikt. Trots att den var obli- gatoriskt föreskriven, hade den ”icke så allmänt ägt rum”. Även frånsett att den var ””av överheten förordnad”, måste den ske. ””Akten äger en vikt och ett värde, som . . . ej tillåta dess åsidosättande”, varför biskoparna
” Citat från HBF 1854, ovan 360, 411. 35 Cit ur de allmänna anvisningarna i HBF 1793. Det ”är icke stadgat” om installa- tionen skulle ske före eller efter högmässan, hette det. På tal om inträdet "kan han göra det söndagen därefter”, om installationen skedde efter högmässan. HBF talade om ”högmässan”, HB 1811 däremot om ”gudstjänsten”. Först i HB 1942 anges uttryckligen att gudstjänsten ifråga skall vara högmässa. Den föreskriften har där blivit nödvändig, eftersom det där samtidigt medges att installationen sker på annan veckodag. Nedan 49lf. ” Denna HBF—ändring tycks inte ha bedömts som en nyhet, i varje fall inte värd att reagera på. Punkten finns inte med i den detaljerade redovisningen av tillgodo- sedda men även förbigångna ändringsförslag vid HBF-granskningen i Helander 1939 620ff. Prästeståndet kompletterade däremot HBF-uppslaget med särskilda inledningsord (”I Guds, Faders . . . namn”). Det hör också till saken att alla typer av kyrkliga handlingar (dop, kyrktagning, vigsel,jordfästning liksom olika typer av skriftermål) enligt en fast praxis skedde före högmässan. Det är därför i varje fall överdrivet att tala om ett brott med svensk tradition, när HBF 1854 föreslår installationen före gudstjänsten. Jfr Kjöllerström 1971 277, Kjöllerström 19713 128.
uppm'cnades ”att befordra . . . behörig verkställighet””.—”7 Det var nu inte längrexungen utan prästeståndet, som gick till rätta med missförhållan- den. S)m genklang av Karl Xl—befallningen underströk också det av prästertändet några år senare tillstyrkta HBF 1854, att handlingen skulle Ske fölz gudstjänsten genast vid tillträdet, ””såvida ej laga hinder äro”? Med dzn reviderade ordningen framstod handlingen mer som ett slags förutsättning för att en (vald och) utnämnd kyrkoherde skulle kunna träda izjänst. Det verkliga syftet med ””denna förrättning” tycksju nämli- gen va'a, att kyrkoherden såsom Guds tjänare ””skall inställas” i sitt ””kyr- koherceämbete” för att därefter såsom inställd kunna ””göra sitt inträde” i försanlingen vid gudstjänsten efteråt.
Det anförda går alltsammans ut på att installationsmotiveti ritualet förändats från församlingsintroduktionen i riktning mot en ämbetsin- ställels: av feodal typ. Detta var i och för sig i samklang med tendenseri HB 1811. Där balanserades tendenserna likväl av introduktionsmotiv. När p'ästeståndet 1848 gjorde sin aktion för installationshandlingens ställniig, hänvisades till aktens vikt och värde. Vad man därmed menade var jus på Karl Xl-vis introduktionskaraktären. lnstallationshandling- en ”knyter lika starkt som högtidligt det heliga band, vilket bör förena lärarer med sina åhörare; den inskärper oförgätligt deras ömsesidiga plikter”.39 Formuleringarnas källa är tydlig: installationsritualets inled- nings- och avslutningspartier i HB 1811. Det var där introduktionen i försanlingen fått utrymme såsom motiv i det ritualet. Det motivet blev genom revisionen mycket försvagat enligt följande.
Uta! särskild motivering för saken strök redaktörerna för HBF 1854 dels irledningspartiets anvisningar rörande installationstalets förma- ning ifåga om prästens och sockenbornas ”inbördes skyldigheter”, dels avslutningens båda föreskrivna allokutioner till menighet och kyrkoher- de. Strykningen av avskedsorden till kyrkoherden kompenserades ge- nom a;t herdeuppdraget (l Petr 5) kunde lyftas fram i andra samman- hang. Församlingsallokutionen fick däremot ingen som helst ersättning. Vid granskningen i prästeståndet 1854 ansågs ingreppet tydligen alltför drastiskt. För avslutningsdelen formulerades nämligen såsom ersättning en anvisning, som kom att ingå i HB 1868:
Biskopen tillägger förmaningar och välönskningar till församlingen samt till kyr- koherden, och slutar med att över den sistnämnde läsa välsignelsen . . .
Anvisningen om installationstalets innehåll har med all sannolikhet stru- kits enigt en i HBF 1854 lanserad och av prästeståndet gillad redaktions- princip. Den innebar att HB inte skulle formulera homiletiska och pas-
" Prästeståndets protokoll 1848 8:151 (Cleri comitialis cirkulär 1848 5 9, cfHelan- der 193) 620 n 1). Huvudanledningen till utebliven installation skall enligt cirku- lärbrevet ha varit de dryga kostnaderna för den som installerades, men prästestån- det påstod att envar ”har frihet att foga sig efter tillgångarne”. Cf härtill Helander 1934 493 med referens till den drygt ett halvsekel tidigare lämnade uppgiften från biskop Olof Wallquist, att handlingen då inte praktiserades alltid och överallt. 3” I HBF 1854/HB 1868 heter det efter HB 1811, att installationen skall ske genast, men nu med tillägget: ””såvida ej laga hinder äro”.
” Se n 37.
torala råd och anvisningar.”) När prästeståndet för avslutningtns del såsom ersättning för de strukna allokutionerna förde in den nyss cterade anvisningen, avvek man således från redigeringsprincipen. Det 'ar en- bart genom denna medvetet valda inkonsekvens som en rest av försam- lingsintroduktionens motiv hade räddats kvar i HB 1868. Sjävfallet fanns det inget som hindrade installator att ägna både installatonstal och avslutningsord åt församlingsbornas och kyrkoherdens imördes skyldigheter. I ritualet var motivet likväl marginellt, och det ga' ringa stöd för sådan kasualtalspraxis. Den lilla bevarade anvisningen ugjorde inte mycket till spärr mot en tyngdpunktsförskjutning från försanlings- introduktion till en akt för installators ämbetsförläning till installandus.
Ritualutformningen i HB 1894 (1917)
Förarbetena till HB 1894 och 1917 medförde på det hela taget myelet litet för installationsritualet sådant det utformats i HB 1868. Vad HB 1917 angår utgjorde den enda förändringen att bibelorden återgavs enlgt den nya översättningen i 1917 års kyrkobibel. Det blev dock först i HB 1942 som detta förhållande fick konsekvenser för urvalet av bibelord,som vi senare skall se. Ett tillägg till urvalet hade dock skett redan i Hll 1894. Installationsritualets serie ”assistentord” kompletterades med ett om väktarna över Israels hus.” Bidraget utgjorde en god sammanfattring av ritualets kyrkoherdebild.
De justeringar som skedde kom med HB 1894. Det rörde sig cm just justeringar, vilka i detta sammanhang kan förbigås.42 Det enda ”egna” bidraget är det redan berörda tillägget av ett bibelord. Det viktigaste i revisionen 1894 är en utebliven revision på en punkt och en strykring på en annan punkt enligt följande.
Den uteblivna revisionen gäller samma sak som togs upp vid behand- lingen av biskopsritualet: löftesfrågorna och försäkran står kvar oföränd- rade trots att edsinstitutet avskaffats. Effekten blev att prästvign ngens löftesfrågor förblev intakta i installationsritualet, när de för prästvig- ningens räkning förändrades genom inarbetandet av prästedens text 1893 —94.43 Det hör till saken att kyrkoherden tidigare hade fått upprepa
4” Om principen Eckerdal 1970 54 n 76, 56 n 82, 75 n 45. En energisk förezrädare för den var biskop J H Thomander, den huvudansvarige vid gransknirgen av HBFi prästeståndet 1854. 4' Hes 3: 17 — 19. Efter Ullmans förslag infördes detta samtidigt i prästvignirgsritu- alet. Helander 1939 614 med n 4; ibm 624 har dock biskopsritualet felaktigt an- getts. Cf ovan 478 n 32, 365 med n 56. 43 I de allmänna anvisningarna infördes efter HBF 1893 ändrade regler ominstal- lator och om assistenter. Nedan 489ff. Även i detta ritual infördes för församling- ens ”självverksamhet'” sjunget Amen. I allokutionen efter assistenternas b—belord talades förut om tjänsten åt överherden till församlingens ”trogna och ömma vård”. Men den ”ömma” vården blev nu den ””samvetsgranna”. Samvetsfiiosofm hade därmed införts i detta ritual liksom den samtidigt fördes in i prästvigringsri- tualets försäkran, övertagen från eden, och i läroförbindelsen år 1903 (”efter bästa förstånd och samvete”). Ur installationsbönen ströks partiet byggt på 1 Petr 1:19. Det bör nämnas att bibelorden anfördes efter provöversättningen 1883 i detta ritual till skillnad från biskopsvigningens. Cf ovan 395 n 46, 415. " Ovan 362 och 371ff. I Rodhe 1923 494 påpekas, att en genom edens borttagande felaktig språkform förblev oretuscherad i en löftesfråga.
prästeden. En särskild kyrkoherdeed föreskrevs emellertid vid 1829 års edsrevision. Denna skulle avläggas under installationsakten enligt ritual- anvisningar och även liturgisk text, som gällde tills de inslagen försvann med edens upphävande år 1884.44 Så länge eden var kvar, fanns genom denna också en beskrivning av kyrkoherdes tjänst och uppgifter i för- samlingen. Installandus lovade att på olika sätt verka för och vaka över att ”i församlingen allt skickeligen tillgår” — en bibelalluderande (1 Kor 14:40) formulering som också fanns i den 1868 uteslutna inledningsbö- nen. Särgods för just eden var tanken på kyrkoherdens uppgift som ar- betsledare genom försäkran att visa ”mina medtjänare i Ordet broderlig välvilja”. I samklang med 1811 års ritual var slutligen edens uttryck för samverkan mellan kyrkoherde och församlingsbor och deras ””inbördes skyldigheter”. I förarbetet till HB 1894 tycks tanken på ersättning för edens uteslutna innehåll inte ha aktualiserats. Det är påfallande, i varje fall i ljuset av ansträngningarna vad gällde kompensation vid prästvig— ning.
Revisionens uteslutning ligger innehållsligt på samma linje. Inte ovän- tat ströks anvisningen om avslutningsord till församlingsbor och kyrko- herde. Kvar i ritualen stod alltjämt fullmaktsläsningen men med anvis- ningens uteslutning försvann likväl den sista resten i ritualet av tanken, att kyrkoherden skulle — som rubriken fortfarande angav — ”inställas i en församling””. Enligt allmänna anvisningar skulle akten pålysas i för- väg och sedan också ske i församlingen, vars namn för den delen också angavs under akten. Detta är de enda uttrycken för församlingsanknyt- ning. Det fanns inte längre något i ritualet som sådant som motiverade, att handlingen skedde i församlingen. Syftet hade blivit ett annat än kyrkoherdens församlingsintroduktion. Karakteristisk är en liten änd- ring (1894) i den lilla förmaningen efter assistenternas bibelordsläsning: ””Av dig väntar Guds församling, att du behjärtar vikten av det kyrkoher- deämbete som idag dig anförtros”. ”Guds församling”” stod kvar sedan förr och betydde kyrkan, inte just lokalförsamlingen. Nytt var att tjäns- ten anförtroddes '”idag”. Kyrkoherden blev kyrkoherde genom att av installator insättas i sitt ”kyrkoherdeämbete”.
Det kan ifrågasättas, om handlingens liturgiska form någonsin tidiga- re gett så gott skäl för beteckningen ”den andra vigningen” som nu. Domprosten Sven Baelter återgav från sin samtid det uttryckssättet men samtidigt också bröllopsliknelsen, kyrkoherdens förmälning med för- samlingen.45 Det var den senare tankegången som nästan hundra år sena- re utgjorde prästeståndets huvudmotiv för installationshandlingen. Yt- terligare femtio år senare fanns ingenting kvar därav i ritualutformning- en. På sin tid avvisade Baelter bröllopsliknelsen av dogmatiska skäl. Den
'" Om kyrkoherdeeden som repris av prästeden ovan 474. Särskild ed för kyrko- herdar införd genom lag 1829 (12). Då präst- och biskopsederna reviderades i ”förkyrkligande” riktning 1878 (42) berördes inte kyrkoherdeeden — den var re- dan ”förkyrkligad”. Eden upphävdes 1884 liksom biskopseden (1884:20), och sam- tidigt uteslöts genom KC (1884:20) HB-text som rörde edgången vid - som det heter — ”biskopars och kyrkoherdars inställande i ämbetet”. Ovan 373 n 14 och 415 n 9. '” Ovan 472.
liknelsen kunde inte ens bli aktuell såsom frestelse vad gäller handlingen enligt HB 1894 och därmed HB 1917. Det var inte alls tal om att introdu— cera kyrkoherden i församlingen.
7.5.2.2 På jakt efter ”en annan karaktär” åt ämbetsinställelsens liturgi Tillkomsten av installationsritualet i 1942 års kyrkohandbok
Den gamla omständliga rubriken ”Huru en kyrkoherde skall inställas i en församling”” förenklades som nämnts i HB 1942 till ”Kyrkoherdein- stallation”. Det var en ny rubrik men en gammal benämning. I mycket är ritualet som sådant också det gamla, även om en rad ändringar skett. Uppslag i HBF 1926 togs upp och utveckades av ärkebiskop Erling Ei- dem i HBF 1938. Efter kyrkomötesriktlinjer 1938 utformades ett bearbe- tat förslag av biskop Tor Andree i HBF 1940. Remissbehandlingarna av dessa båda förslag ger vid handen, att strävandena på det hela taget gillades.46 En återhållande roll spelade också i detta fall kyrkomötesut- skottet 1941. Ritualredigeringen som föreslogs av utskottet ””lämnades utan erinran” i plenum47 och i den formen ingår installationsritualet i HB 1942. Riktmärket för förnyelsearbetet i varje fall fram till utskottsarbetet 1941 uttrycktes av kyrkomötesutskottet 1938 så, att ritualet borde få ”en annan karaktär” än prästvigningens.48 Den saken uttrycktes på liknande sätt i de olika etapperna av revisionsarbetet. Däremot angavs inte, huru- dan denna karaktär skulle vara. Om handlingens funktion finns inte något uttalande. Frågan är, om man strävade i blindo bort från likheten med prästvigningens liturgi. Den saken får undersökas genom att gå in på ritualets olika delar sådana dessa föreligger i HB efter förarbetena.
Bibelmaterialeri form av ”assistentorden” är efter uppslaget i HBF 1926 rekommenderat, inte fixerat, enligt principen att antalet assistenter fick avgöra hur många av den utökade seriens bibelord som skulle läsas. Eftersom katalogen likväl är rekommenderad, bör viss uppmärksamhet ägnas åt den.
I HBF 1938 framhöll Eidem tydligen med tanke på ritualets profil, att det såsom ”assistentord” hade ””allenast det första gemensamt” med bis- kops- och prästvigningsritualet. Detta (Joh 21 :lef, ”Har du mig kär?. . . Föd mina får”) hade varit ”gemensamt” för dessa ritual alltsedan HB 1868. Bland de övriga föreslagna orden hade enbart ett tradition, en vers
”6 Invändningar mot förslagen i HBF 1938 resp 1940 finns ej antecknade i remiss- sammanställningarna. Växjö domkapitel gjorde till HBF 1938 anmärkningen, att ritualet borde omarbetas grundligare; otvetydigt: göras än mer avvikande från ordningen i HB 1917 och därmed vigningsritualen. Kyrkomötet 1938, K Maj:ts skrivelse 7 248, cf 252. '” Kyrkomötet 1941 prot 5:119. 4” Kyrkomötet 1938 BU 1 65, cf63, närmast om inledningsbönen och löftesfrågor- na.
(2 Tim 4:2, ””predika . . . i tid och otid”) ur ett ställe som sedan 1811 varit reserverat för installationen. Av de övriga tio ställena utgjorde två såda- na som brukats i traditionen men såsom ”biskops-ord utmönstrats ur ”präst”-ritual. Genom kyrkobibeln 1917 blev ””biskop” i dessa ställen ”för- samlingsföreståndare”. Därmed förlorade sådana bibelord attraktion för biskopsvigning men de blev användbara för kyrkoherdeinstalla- tion.49 Man skulle kunna säga att man nu fick fullfölja den revision, som inleddes genom att HB 1917 citerade kyrkobibeln. Skall man söka formu- lera ett tema för urvalet som det blev i HBF 1938, är det knappast kyrko- herden som församlingsföreståndare eller som herde, snarare: ”det kom- mer icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud som giver växten” (] Kor 3:7).
Eidems urval blev korrigerat. I HBF 1940 hade Andra-. ett urval som var ”delvis ett annat”.50 Strukna är de nyssnämnda fd ”biskops”-orden och ännu ett, några nya har lagts till. Ett av de nya är gemensamt med biskops-, ett annat gemensamt med prästvigning. De båda (Luk 17:10, 1 Kor 4:lf) kan få karakterisera det reviderade urvalet: kyrkoherdar är ”ringa tjänare” men likväl ””förvaltare av Guds hemligheter”. Kyrkomö- tesutskottet 1941 kompletterade med bl a två tidigare ”gemensamma” skriftställen. Det ena av dem var ett ”herde”-ord, prästvigningens gamla sändningsord (l Petr 5:2ff), som spelat en viktig roll i installationsritua- lets liturgiska tradition från 1811. Intressant nog var det först i sista stund det räddades kvar.
Summan av tillkomsthistorien är att det inte finns bara en enda urvals- princip bakom katalogen sådan den blev i HB 1942.” Den karakteristik, som nyss föreslogs för urvalet i HBF 1940, kan kanske gälla också för HB-uppsättningen. Men kompositionen ärinte längre lika fast som tidi- gare.
Bönematerialet reviderades också det. I HB 1942 finns en ny inled- ningsbön, och installationsbönen är reviderad. Den 1868 införda inled- ningsbönen stod bearbetad kvar ännu i HBF 1938, som tidigare gemen- sam för denna akt och biskops- och prästvigningar. Det var en anledning till att kyrkomötesutskottet 1938 önskade en fortsatt revision, för att in- stallationen skulle få ”en annan karaktär”. I HBF 1940 kom också en ny
49 Om ”biskops”-ord ovan 395 med n 46. De aktuella är 1 Tim 3:1 och Tit 129, som båda finns i fylligare form i KO 1571. Det förra skriftstället uteslöts redan 181 1, det senare reserverades då för biskopsritualet men uteslöts därur 1942. ” HBF 1940 185. Motivering anges inte. Det ärinte remissinstansernas synpunkter eller redovisade önskemål i kyrkomötet 1938 som motiverat ändringen. 5' Urvalet i HB 1942 är följande: Matt 28: 18—20 (övertaget från utskottet 1941 [U]), Joh 21:15 — 17 (övertaget från Eidems katalog 1938 [E]), 1 Kor 3:11 —13 (över- taget från Andraes katalog 1940 [A]), 2 Kor 4:5f(E), ] Kor 3:7f(E), 2Tim 2:24f(A), 1 Tim 4:16 (E), 2 Tim 4:2 (E), 1 Kor 4:lf(A), Luk 17:10 (A), 1 Kor 9:26f (E, U, struketi A), Hebr 10:35f(E),1 Kor 15:58 (E), 1 Petr 5:2—4(U). — Att Matt 28 förts tillbaka av U svarar också mot ett yrkande från Göteborgs domkapitel, som anför- de att stället ”giver en också liturgiskt riktig påminnelse om den en gång skedda vigningen till präst”. Allmänna kyrkomötets protokoll, bilaga till K Maj:ts skriv 3 1941 (remissammanställning, stencil), LUB, 73ff. Det står inte dogmatiskt utan "liturgiskt” riktig påminnelse. Matt-stället var alltså lämpligt, eftersom det lästes vid prästvigning, inte därför att det utgjorde grundvalen för vigningen.
bön, sannolikt skriven av biskop Andrae, och den har nästan oförändrad intagitsi HB l942.
Installationens inledningsbön är uppbyggd efter den klassiska kollek- tans mönster och utformad med bibelalluderingens teknik.-”2 Innehålls- ligt har otvivelaktigt den gamla bönen utgjort förlaga, och huvudkällan för den nya utformningen har varit Efesierbrevet. Som anslag står att Gud genom Kristus har grundat och sammanfogar sin kyrka (Ef2220b— 22), finalsatsen uttrycker att den skall bli fullkomnad i Kristus (Ef 4:13,15). Själva petitionen följer efter tacksägelsen över att Gud
förordnat dem, som skola hava vård om din församling. . . bespisa henne med ditt ord . . . tjäna henne i kristlig kärlek. — Vi bedja dig: Styr deras verk, och välsigna genom deras tjänst din församling, att hon må bära frukt . . .
Man kan lugnt säga att petitionen är mycket kort och återhållsam. Det är snarare i tacksägelsens form som kyrkoherdens tjänst kommer till ut- tryck, med efterklanger av installationshandlingens gamla men i HBF 1940 strukna bibelordsurval (1 Petr 5:2ff, Luk 12:42ff, även Ef 4:10ff). Kyrkomötesutskottet 1941 förde som sagt tillbaka 1 Petr-stället och bytte i bönen ut tacksägelsens ”dem”” mot ”herdar”. Bibelalluderingen blev tydligare, och tydligt knöts herdemotivet samman med kyrkoherdens tjänst.
Installationsbönen hade i HBF 1938 blivit bearbetad och var i HBF 1940 ”omarbetad” enligt Andraes formulering.53 Den 1868 införda bönen från KOF 1608 hade först Eidem och sedan Andrae förkortat genom adjektivstrykningar o dyl. Särskilt i senare delen gjorde Andrae dess- utom ändringar, till dels tydligen för att tillmötesgå kyrkmötesönskemål om ”uttryck för medarbetarskapets gläjde”.54 Efter ytterligare justeringar i kyrkomötesutskottet 1941 ingår bönen i HB 1942. Ett ledmotiv i arbetet kan man tala om: strävan att vinna utrymme för herdebilden. När bönen i 1917 års version talade om kyrkoherden som ””denna församlings själa- sörjare”, sköt Eidem in ””herde och själasörjare”. Andrae spädde på ge- nom talet om uppdraget att ””föda och vårda din hjord”, när HB 1917 talade om ”församling””. Kyrkomötesutskottet kompletterade ytterligare med formuleringen, att det var Gud som ”skickat och förordnat” herden. Steg för steg mejslades alltså fram en bild av kyrkoherden som den av Gud sände herden och vårdaren. Bibelkatalogens tal om tjänaren och förvaltaren kompletterades 1941 med herdemotivet, som således tvinga- de sig fram också i bönematerialet. När det gäller blocket Credo-förbindelser meddelades i HBF 1940, att allokutionen efter de 5 k assistentorden såsom upptakt till Credo och löf-
53 Cfom den nya inledningsbönen för biskopsvigning ovan 417f. ” l HBF 1940 185 heter det: ”Ny bön före vigningen [sic] utarbetad . . .bönen efter vigningen omarbetad”. Ibm 184 anfördes som generell upplysning, att kyrkomö- tet 1938 önskat att vignings- och installationsritualen skulle "erhålla en mera självständig och med hänsyn till det särskilda ämbetets uppgifter utformad karak- tar". 54 Kyrkomötet 1938 BU [ 64, en anmärkning knuten till prästvigningsritualet dock.
tesfrågor ”fått ny lydelse” — ytterligare ett försök att vinna ””en annan karaktär” åt installationsritualet.55 Den tidigare versionen var ursprung- ligen införd i HB 1811. Redan då och särskilt efter senare bearbetningar var den snarlik präst- och biskopsvigningarnas. Den nya versionen in- togs med en lätt förändring i HB 1942.56 Den nya versionen kan lämp-
ligen läsas under jämförelse med förlagan:
HB 1894/1917
. . . Av dig väntar Guds församling att du
behjärtar vikten av det kyrkoher- deämbete, som idag dig anförtros, samt de heliga plikter det åläg- ger dig, och att du under trogen bön i Jesu namn hos Gud söker nåd och kraft att vid dess utövande bevisa dig såsom en rätt Herrens tjänare.
Herren hjälpe dig att kämpa trons goda kamp, fatta det eviga livet och avlägga en god bekännelse. Bekänn nu . . . din kristna tro.
HBF 1940/HB 1942
. . . Av dig väntar Guds församling att du,
som en herde för Kristi hjord icke söker ditt eget bästa utan deras som nu anförtros i din vård, och att du, med ord och vandel, troget visar dem den väg som leder till livet. Stort är det ansvar som pålägges dig. Övermättan stor är ock hans gåva, som aktat dig värdig kallelsen till hans tjänst. Gud give dig nåd och kraft att efter hans vilja förvalta det ämbete, vari du idag inställes. Bekänn nu . . . din kristna tro
I förbigående kan noteras att ”inställelse”-terminologin, som försvann ur ritualets rubrik, i stället gjorde sin entré i den liturgiska texten. Intres- santare är att herde-, förvaltar- och tjänarbilderna brukas, de två förra såsom nyförvärv. Formellt är det bara de sju första orden som är kvar av den gamla texten och som är gemensamma med biskops- och prästvig- ningsritualen. Installationen fick en ”egen” allokution, som väl ansluter till det förändrade bibel- och bönematerialet.
I HBF 1940 anmäldes att löftesfrågorna ””omarbetats”, också detta med anledning av kyrkomötesönskemål.57 De hade varit desamma som präst- vigningens tills de senare ändrades 1893—94.58 I HBF 1940 skulle som sagt önskemål om ”egna” frågor tillgodoses. Det blev fr a den s k läroför- pliktelsens fråga som omarbetades till att gälla herdetjänsten:
HB 1894/1917
Vill du alltså städse förbliva vid Guds rena ord, fly all falsk och kättersk lära, enligt Guds ord rätt predika Jesus Kristus och efter hans instiftelse utdela de heliga sakramenten?
HBF/940 Vill du alltså för Kristi skull och efter hans sinne så vårda och förestå denna församling, att hon må växa till i Guds ords kunskap och i heligt leverne?
” Kyrkomötet 1938 BU 1 65, HBF 1940 185. 56 I kyrkomötet 1941 BU 1 148 har dock frasen ”som aktat dig värdig kallelsen” (2 Tess 1:11) förenklats till ”som kallat dig””.
_ 57 Ovan n 55. 5”I HBF 1926 (ej HB 1917!) korrigerades en felaktig språkform (cf n 43). ] HBF 1938 förenades installationsfrågan och den därpå följande löftesfrågan på samma sätt som i präst— och biskopsvigningsritualen.
Kyrkomötesutskottet 1941 fann frågan alltför kraftigt förändrad. Enligt u:skottsprotokollet skulle frågan bearbetas inom utskottet (BU), ”så att on möjligt ”ord och sakrament” däri ingår”. Just det önskemålet hade ansetts för sent framfört när det gällde prästvigningsritualet, men när man kom till installationsritualet måste man våga försöket.59 Lösningen vanns genom kombinationsmetoden: den gamla frågan kompletterades med den nya. Ur den förra ströks dock formuleringar om oren lära, ut den senare Kristus-mönstret. Resultatet av fusionsarbetet har blivit föl- jande lydelse. lnom parentes anges de olika ledens härkomst.
BU 1941/HB 1942 Vill du alltså städse förbliva vid Guds rena ord (KO 1571), rätt predika Jesus Kristus (HB 1811), efter hans instiftelse utdela de heliga sakramenten (HB 1868) och så förestå denna församling, att hon må växa till (HBF 1940) i kristlig insikt (BU 1941) och heligt leverna (HBF 1940)?
Man kan hålla med utskottet när detta först ansåg, att tiden var för knapp för att under ett omfattande granskningsarbete hinna skriva liturgisk text.
Installationshandlingen i snäv mening — installationsformel och handpåläggning med bön — undergick de kanske mest påtagliga föränd- ringarna under arbetets gång. Installationsformeln fick i HBF 1938 en särskild karaktär, mer än tidigare. Eidem använde här för sin del det gamla rubrikuttrycket ”inställelse”, vilket Andrae sedan också passade in i den tidigare berörda allokutionen. Eidems förslag blev med en liten justering antaget för HB 1942. Lydelsen blev:
HB 1868— 1917 HBF 1938/HB 1942 Och enligt den fullmakt som mig Och enligt den fullmakt som migidetta i detta ärende är betrodd, ärende är betrodd, antvardar jag dig härmed inställer jag dig härmed kyrkoherdeämbetet såsom kyrkoherde i denna kristliga N församling i denna [kristnal'>o N församling. i Guds, Faderns... I Guds, Faderns . ..
Beträffande handpåläggningen fanns i HBF 1926 det tidigare behandlade uppslaget, att låta handlingen bli knuten till den apostoliska välgångsönskan (2 Kor 13:13). Uppslaget tog Eidem fasta på, i detta fall också vad gäller benediktionshandlingens bibelord. Den enda kommen- taren i HBF 1938 var att detta bibelställe blivit ”insatt som benediktions- ord”.f" Alltnog: i detta som i övriga fall stod denna lösning sig vid gransk- ningar av olika slag tills kyrkomötesutskottet 1941 gjorde om saken. Be- nediktionshandlingen blev här som i andra ritual återigen en bönehand- ling, den apostoliska välgångsönskan ersatt med Herrens bön.
Komna så här långt i undersökningen kan resultatet summeras så, att jakten efter ””en annan karaktär” pågick alltifrån HBF 1926 och intensifi-
5') Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 30 okt & 20, KMA, RA. Dessförinnan hade prästvigningsritualet behandlats. Om löftesfrågan i det ritualet ovan 376 n 19. '”" ”N församling”” kallades ”denna kristna N församling”” fr o m HBF 1940. ”' HBF 1938 291. Ang benediktionshandling i andra ritual ovan 452ff och 462.
erades. Kyrkomötesutskottet 1941 slog i viss mån till reträtt, särskiltge— nom återgången från benediktions- till bönehandlingen. Om såväl bilel—- som bönematerialet liksom blocket med förbindelser kan sägas, att ör:- ändringarna är påtagliga, också efter utskottsbehandlingen 1941. (ie-- nomgående kan man tala om ”annan” utformning än tidigare. Rituaetss ”karaktär” har därmed inte förändrats. Motivkretsarna är desamma iem oförändrad struktur. Det finns visst nyansskillnader men inga innehåls-- liga förändringar. Frågan blir då, om den eftersträvade annorlunda ;a-- raktären kommit till uttryck på annat sätt. Det är tydligt att biskops- tcln prästvigningsritualen trots ansträngningarna förblivit riktningsgivaidee för installationsritualets liturgiska urformning. Har ett annat men tilll karaktären oförändrat litugiskt material fått ”en annan karaktär” genrmi att det satts in i ett nytt sammanhang? Det kan vara på sin plats att erirrat om att den gamla rubrikterminologin (”inställelse”) för första gåniem flyttat in i den liturgiska texten, på två centrala ställen dessutom. Signalen rar detta en förändrad syn på handlingens innebörd?
De framkastade frågorna hör naturligtvis samman med iakttagels:n,, att installationshandlingen successivt förlorat karaktären av kyrkoler-- dens introduktion i den nya församlingen. Det har på olika sätt framättt att handlingen blivit en klerikal angelägenhet för installandus och insal-- lator med assistenter. Den skulle visserligen ske i församlingen ifrågaa men kunde likaväl ske tex i stiftsstaden. Handlingens funktion hzdee blivit, att installator skulle insätta installandus i ”kyrkoherdeämbetet” sedan vederbörande gjort sina förbindelser. Genom installator med a:si-- stenter blev installandus installatus (installerad). Hur det förhåller ;igg med ritualet i HB 1942 ur den här synvinkeln, får undersökas.
Vad först den klerkiala karaktären angår, bör några utvecklingsdagg noteras, som rör assistenterna. I HBF 1926 infördes trots oenighet inom] kommittén anvisningen, att kyrkvärdarskulle kunna ingå bland assisten— terna, ”där så befmnes lämpligt”. 62 I en klerikal akt utgjorde det :ttt genombrott, och just genom kyrkvärdarna symboliserades församlings—- anknytningen. Uppslaget förtydligades i HBF 1938. I anslutning tilldee utförda anvisningarna om in- och utgångsprocession hette det, att ky"k-- värdarna kunde delta däri och dessutom, ””där så befinnes lämpligt, jän-- väl i uppläsandet av bibelorden”. Bådadera motiverades med att så ”på olika håll inom vår kyrka blivit bruk””. För säkerhets skull sattes medgiu vandena dock inte i svit med övriga anvisningar utan såsom en not illl dem. I HBF 1940 däremot var noten inarbetad i den löpande texter.633
”3 I kommittén aktualiserades frågan, när man kom in på kyrkoinvigningsrituzlett — i HB l9l7 placerat först bland vignings- och invigningshandlingarna — enigtt prot 1926—04-13 52, kommitté 289, RA. Efter diskussior. över ett förslag fån] biskop Danell beslöts, att kyrkvärd skulle kunna kallas som assistent, ”med tillig- — get "där så befinnes lämpligt”. Mot det beslutet reserverade sig kyrkoherde Stale- - ner, som ansåg sådana assistenter inte kunde komma ifråga. ”3 HBF 1938 219 not (ritualet), 29l (motiveringen). Enligt Eidems redigeringsprn- - cip placerades i noter somligt fakultativt, likaså upplysningar, som inte dinktt hörde till regianvisningar. Efter önskemål i kyrkomötesutskottet 1938 avskaffaless notsystemet i HBF 1940, notinnehållet ströks eller bevarades i vissa fall inarbettt ii löpande anvisningstext. Andrae valde alltså att bevara uppslaget ifråga.
Som vanligt, frestas man säga, tycks saken ha varit accepterad vid granskningar, när den stoppades i kyrkomötesutskottet 1941. Enligt ut— skottets i HB 1942 införda formuleringar skulle kyrkvärdar kunna delta i processionen, ””där så befinnes lämpligt”, inte i läsningen av assistentor- den, än mindre i handpåläggningen.64 Utformningen beror på ett medve- tet ställningstagande i ett utskott, som i andra sammanhang accepterade lekmannadeltagande i både skriftläsning och handpåläggning. Det är svårt att finna någon annan förklaring till saken än att kyrkoherdeinstal- lationen till sin karaktär var sådan, att lekmannadeltagande var uteslutet utom i in- och utgångsprocessioner. Det blev för övrigt inte heller rum för förslag om ett församlingsdeltagande genom sjunget Amen i inlednings- och avslutningspartierna.65 Här rörde det sig om en tjänst i Ordets ämbe- te, varför enbart installator och ”de assisterande prästerna” kunde agera — så måste man tolka saken.
I fråga om ”de assisterande prästerna” hade de i HB 1942 som tidigare funktionen att läsa ””var sitt bibelord” — så många som assistenternas antal krävde — och att delta i handpåläggningen med dess bön. Det hör till utvecklingsgången att detta tidigare lokalt anknutna kollegium fr o m HB 1894 även kunde rekryteras från en vidare krets. I HB 1942 åter finns inte något annat kriterium än att de skall vara präster. Också i det avseen- det försvann efterhand en form av lokal anknytning. Det väsentliga blev att kollegor sinsemellan ”rätt besinna helgden av ditt [installandi] kall”.
I det föregående har nästan genomgående talats allmänt om installa- tor. Det är värt att kasta en blick på frågan, vem som skulle fungera som sådan. KO 1571 räknade med att prosten eller en ”närboendes klerk” skulle introducera prästen i församlingen. Alltifrån KOF l608 angavs som regel i revisionsförslagen, att biskopen ”eller någon annan klerk uti hans stad[ställe]” skulle installera. Det ansågs tydligen av 1600-talets mäktiga stiftsbiskopar som givet, och det var med all sannolikhet givet från medeltida tradition. På denna punkt hade KL 1686 en anslutande formulering: ”biskopen eller någon annan å hans vägnar”. I sin ovan berörda vidräkning med biskoparna underströk Karl XI, att det viktiga var att introduktionen skedde. Det var inte så ”att en biskop nödvändigt
64 Kyrkomötet l94l BU l 147 (utan motivering). I HB I942 skiljer anvisningarna klart mellan kyrkvärdar som processionsdeltagare å ena sidan, å den andra ”de assisterande prästerna" i de allmänna anvisningarna. Detta framgår av angiven processionsordning och fr a av det här (se n 65) lanserade, nyss citerade uttrycket. Vid bibelordsläsningen står som tidigare enbart ”assistenterna" men för säkerhets skull anges vid handpåläggningen ”'de assisterande prästerna”. Att assistenter som inte är präster deltar i såväl skriftläsning som handpåläggning i nutida praxis har inte stöd i HB utan står i direkt strid med den. 65 Lekmannadeltagande accepterad för assistentfunktioner sedan l921 i missio- närs-, sedan 1942 även i diakon(iss)ritualen och ritualen för kyrko- och kyrko- gårdsinvigning. I dessa fall har kyrkomötesutskottet l94l inte haft betänkligheter som Stadener på sin tid (ovan n 62), särskilt som utskottet i ett fall förde in och i andra fall byggde vidare på sådana anvisningar. Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 29 okt 59 9 och 13, KMA, RA. Församlingens amen efter inledningsbö- nen var ej tydligt angivet i HBF 1938, tydligt utelämnati HBF 1940. Där stod dock fortfarande tydligt kvar ett trefaldigt Amen efter välsignelsen, men även detta är struket i utskottet och finns följaktligen inte i HB l942.
själv måste insätta kyrkoherdar”. Huvudsaken var att det blev gjort av biskopen eller ””genom prostarna i rättan tid”. På den tiden var detti ett inlägg i dragkampen mellan kung och biskopar om rätten att tillsätta kyrkoherdetjänster: kungen krävde att biskopar skulle acceptera oci in- stallera kyrkoherdar, som kungen behagat utnämna på egen handf'
När HB 1811 utarbetades tillhörde striden om tillsättningsordnitgen historien. Mot bakgrunden av kyrkolag och kungabrev angavs i allmän- na anvisningar, att prästen skulle installeras ”av biskopen eller prosten, som därtill av honom förordnas”. I ritualets regianvisningar skrevs ge- nomgående ”biskopen” utom i samband med fullmakten, där det förtyd— ligande sköts in ”eller hans fullmäktige”. Att biskoparna ansvarade för installationen var också en självklarhet för prästerståndet vid aktitnen 1848 för installationsobligatoriet: det var biskoparna som anmodades se till att installationen alltid skedde. Också i HB 1868, 1894 och 1917 år biskopen installator också om biskopen inte är personligen närvarande utan fungerar genom ombud, ””den hans ställe företräder”. Kyrkoorgani- satoriskt uttrycktes detta i anvisningen, att prosten i så fall funge'ade som ersättare. Från och med HB 1894 har anvisningen emellertid innebu- rit, att biskopen vid sidan om organisationsstrukturen utser persouligt ombud. I HB 1942 heter det sålunda, att installationen ””förrättas av bis- kopen eller av den präst han i sitt ställe förordnar”. Regianvisningarna i HB 1942 talar till skillnad från tidigare i övrigt genomgående enbart om ”biskopen”.
Hur det förhållit sig i praxis är en undersökning i sig. Notiser av (lika slag ger intrycket, att kommunikationsproblem och biskoparnas borta- varo under ståndsriksdagarnas tid medfört, att prostar och prästerliga domkapitelsledamöter länge fungerade som installatorer men att bisko- parna under 1900-talet själva tagit på sig den uppgiften. Vid utformning- en av HB 1942 utgjorde anvisningen om ersättare ett undantagsmedgi- vande. Biskopen skulle vara installator!)7 En förklaring kan vara att biskopens roll som stiftets ledare klart förstärkts under 1900-talet.68 I majoriteten av de svenska stiften ligger också avlägsna pastorat inom räckhåll från stiftsstaden genom moderna kommunikationsmedel. Men i samma mån som stiften framstått som arbetsenheter har också kontrak- ten gjort detta, och prostarna har utöver gamla uppgifter fått en rad funktioner som kontraktets ledare. Den saken återspeglas på intet sätt i
'” Ovan 472 n ll. 67 I HBF 1938 skrevs att biskopen som ersättare kunde förordna "kontraktspros— ten (eller annan präst)”, i HBF 1940 däremot den i HB 1942 behållna satser, att akten ”förrättas av biskopen eller av den präst han i sitt ställe förordnar". I ntual för komministerinstallation, som HBF 1938 har med (nedan 500) skrev HBFsom installator ”kyrkoherden”. På vägen till HB 1942 förvandlades ritualet til en anvisning, att ””kontraktsprosten eller kyrkoherden” installerar. Jämförs skri/sät— ten blir den rimliga slutsatsen, att biskop skall installera kyrkoherde under det att komminister installeras av antingen prost eller kyrkoherde. För kyrkoherdeinstal- lation finns inte alternativ, enbart nödlösningen att personlig ersättare agerar i biskopens ”ställe". ” Ovan 425f, nedan 495.
installatorsfrågan.69 Som förklaring till att biskopen framstår som själv- skriven installator får man därför söka även något annat motiv. Det råder knappast någon tvekan om att installationsordningen som sådan är en väsentlig faktor. Handlingen har successivt förlorat dragen av försam- lingsintroduktion. Successivt har den fått en förstärkt karaktär av instal- lators förläningsakt för ””insättande i kyrkoherdeämbetet” av den som (valts och) utnämnts och gjort sina förbindelser. I det perspektivet är det naturligt att installationen blivit en episkopal handling, där biskopen ”idag”” insätter installandus.
Det finns ytterligare några drag som visar, att installationen blivit en episkopal handling genom vilken biskopen installerar kyrkoherden i äm- betet, varefter kyrkoherden får göra sitt inträde i församlingen. Tidigare visades, att installationsakten placerades före den gudstjänst i vilken kyrkoherden trädde i tjänst.70 I HB 1942 finns några tillskott som utfor- mades i HBF 1938 efter uppslag i HBF l926, varigenom handlingen framstår som en separat liturgi av högtidskaraktär: in- och utgångspro- cessioner under processionsmusik med körsångsalternativ såväl före som efter akten, omramande inlednings- och avslutningspsalmerna.7l Det blev rent av nödvändigt att i HB 1942 ange, att akten skulle ske ”i omedelbart samband med efterföljande högmässa”. Det är ingen tillfäl- lighet att det skrivs, att högmässan hålls efter installationen, inte att den- na hålls före högmässan. Efter HBF 1938 anger nämligen HB 1942 för första gången, att installationen skall ske ”såvitt möjligt på söndag eller helgdag” och därvid följas av en högmässa ””vid vilken den nyinstallera-
6”) Regleringen av kontraktsprosts uppgifter i KL 1686 kap 24 & l9 har av allt att döma varit fullt tillräcklig in på l900-talet. Utökningen av prostuppgifterna fick ett sammanfattande uttryck i normalinstruktionen för prostar, som biskopsmötet utarbetade och antog l966 och som med viss justering gäller än (Kyrkoförfatt— ningar 1967 66f, justering ibm 1970 97f). Enligt denna skall prosten vara ”bisko- pens förtroendeman" och såsom ”förman, rådgivare och medhjälpare” fullgöra uppgifter enligt 24 att-satser. Den sista av dem har möjliggjort att instruktionen oförändrad kan gälla: att '”i övrigt utföra de uppdrag, som biskopen och domka- pitlet anförtro honom". En omfattande sådan uppgift gäller semesterplanering m m på delegation från domkapitlet enligt KC 1971-10-29. Belysande är däri angi- vet villkor: uppgifterna skall utföras utan personellt eller annat tillskott, som direkt eller indirekt ”medför ökade kostnader för statsverket eller kyrkofonden”. Det nya i instruktionen är att prosten förutom administration etc som rör präster- na har att främja ”församlingsvården” i kontraktet i olika avseenden och — upp- enbarligen som konsekvens — sörja för kontraktssamlingar med förtroendevalda. Aktuell kartläggning av prostuppgifter och kontrakt som enheter föreligger inte. En med instruktionen nästan jämnårig inventering för samtliga kontrakt i Svens- lka kyrkan finns i LUKA 11:1968, Lund. Vad gäller det nyssnämnda nya visar inventeringen att det då var statt under framväxt, med t ex kontraktsråd, -dagar etc. Även om prostinstruktionen anger kyrkoherdeinstallationer som en uppgift, war det under inventeringsperioden biskopar som installerade. Såsom ersättare [fungerade någon gång egendomligt nog domprosten. I kyrkan som helhet rappor- tterades prostar som installatorer vid ett par tre tillfällen. Liturgiskt inskränktes prostuppgifterna till deltagande vid installationer etc och att ibland inviga kyrko- iinventarier (orglar, korfönster etc). 7” Ovan 479f. 7' I en avslutande anvisning i HB 1942 anges dock att aktens slutpsalm "där så önskas” kan utgöra högmässans ingångspsalm. Mässans sammanringning ”bort— lfaller".
de kyrkoherden predikar”. Om det inte gick på sön- eller helgdag, fick således installation med högmässa ske på vardag. Efter samma HBF heter det inte heller längre, att installationen skall ske ”genast vid pastoratets tillträdande” utan: ”vid första lägliga tillfälle efter den utnämnde kyrko- herdens tillträde”. Den faktiska innebörden är: installationen sker, när biskopenfår tillfälle. Helst bör det vara på sön- eller helgdag. Närhelst det sker, skall kyrkoherden efter att ha blivit insatt av biskopen göra sitt inträde i församlingen vid en direkt anslutande högmässogudstjänst. På den tid kyrkohandboken utformades, var greppet mycket radikalt: hög- mässans ordning var ordningen för huvudgudstjänsten på sön- eller helg- dag. Att förlägga högmässan till en vardag kunde emellertid bli tvingan- de nödvändigt med tanke på biskopens möjlighet att utföra den episko- pala förläningshandlingen.
Anvisningsförändringarna är tydliga uttryck för att ritualet i HB 1942 anger formen inte för församlingsintroduktion utan ämbetsinsättande. Tidigare nämndes, att den gamla ritualrubriken i HB 1942 införlivats med den liturgiska texten på två ställen. I allokutionen inför förbindel- serna installandus skall göra talas om ”det ämbete vari du idag inställes”. I installationsformeln förklarar installator/biskopen: ””inställer jag dig härmed såsom kyrkoherde”. Uttryckssätten korresponderar utmärkt med den handlingens framvuxna karaktär, som HB 1942 bekräftar. Ge- nom symbolhandling kunde den saken också komma till uttryck såsom följande visar.
Inledningsvis påpekades förekomsten i äldre tid av dubbla symbol- handlingar: kyrkoherdens introduktion genom inställelse- eller full- maktsbrevet resp församlingens överlåtelse av kyrkan etc uttryckt genom inventarieförteckning. I HB-traditionen finns enbart fullmaktsöverläm- nandet och detta enbarti betydelsen av ett överlämnande till den installe- rade, kyrkoherden och inte församlingen till bevis. Den andra traditions- linjen dök efter lång frånvaro upp i HBF 1938 och fanns med i förarbetet ända tills kyrkomötesutskottet 1941 strök nyheten. Det var här inte fråga om överlämnande av t ex inventarieförteckning eller den klassiska sym- bolen, kyrknyckeln. Möjlighet öppnades att vid installationsaktens slut ”överlämna församlingens nattvardskalk till den nyinstallerade kyrko- herden”. Det finns ingen förklaring given till att medgivandet ströks. Det är möjligt att utskottet lyssnade på Uppsala domkapitel, som invände att just kalken inte var något lämpligt insignium, eftersom alla präster hade att dela ut sakramentet.72 Något annat och bättre förslag kom tydligen inte fram. I vilket fall som helst ströks anvisningen.
Uppslaget kan kommenteras ur flera synvinklar. Det är t ex belysande för Svenska kyrkans gudstjänstliv vid denna tid, att anvisningen utfor- mades på det sätt som skedde. Kalken skulle överlämnas direkt före utgångsprocessionen till kyrkoherden ”att av honom bäras under utgå-
” HBF 1938 222, noten, HBF 1940 l54, den avslutande anvisningsgruppen (om skilda redigeringsprinciper för dessa HBF ovan n 63). Anvisningen är struken i Kyrkomötet 1941 BU I 150 (liksom i HB 1942). Motivering är ej angiven och skymtar ej i otryckta utskottshandlingar. — Uppsala domkapitels påpekande i yttrande över HBF 1940, konseljakter ecklesiastikdep l94l-lO-l7 punkt 67, RA.
endet”. Kalken skulle alltså bäras ut ur kyrkan, när högmässan skulle börja. I detta sammanhang är det emellertid en annan del av anvisningen som är typisk. Kalken skulle inte överlämnas av församlingsrepresentan- ter, t ex de kyrkvärdar som till slut i varje fall tilläts gå i in- och utgångs- processionerna. Kyrkoherden skulle ta emot ”församlingens nattvards- kalk” av — biskopen. Också genom denna föreslagna symbolhandling framstår installationen som en sak biskopen och kyrkoherden emellan. Denna handling liksom fullmaktsöverlämnandet låter sig väl tolkas egentligen bara enligt detfeodalaförläningsschemat.
Den i förarbetet till HB 1942 uttalade önskan var, att installationshand- lingen skulle få ”en annan karaktär” än biskops- och prästvigningarnas ritual. Genomgångens resultat är, att det liturgiska materialet ändrats utan att karaktären förändrats. Nu som tidigare finns därför stora likhe- ter med de nämnda vigningsordningarna vad gäller struktur och utform- ning. Nu som tidigare är karaktären på installationshandlingen särskild i så måtto, att det här rör sig om inställandet i en konkret församlings- tjänst. Revisionen har medfört att en successiv utveckling fått sin bekräf- telse. Genom denna episkopala handling avlägger installandus sina löf- ten och i kretsen av ”de prästerliga assistenterna” blir installandus instal- latus genom biskopens installationsord med åtföljande handpåläggning med bön. Tidigare kunde handlingen, har det hävdats, ske i stiftsstaden utan att akten skulle ha förlorat substans. Det gäller minst lika mycket nu. Föreskriften att handlingen skall ske i den aktuella församlingen står kvar i HB 1942. Till skillnad från tidigare är det nu emellertid fråga om en episkopal installation med åtföljande högmässa, när biskopen har möj- lighet att komma. Församlingsintroduktionen sker på annat sätt, utan särskild liturgisk ordning. Den nyinstallerade träder i tjänst genom att predika i den anslutande högmässan.
Resultatet är överraskande, om man betänker att det i samtiden fanns olika önskemål om en kyrkans liturgiska ordning för att ta emot medar- betare av skilda slag, vilket behandlas i nästa avsnitt. Det är också uppen- bart, att installationer i praxis i nutiden har utvecklats till församlings- högtider. De utvecklingslinjerna kan inte följas här. Två ting skall dock konstateras. Ordningen för kyrkoherdeinstallation i HB 1942 hör till de ting i denna HB som inte har förändrats genom senare fastställda tillägg, alternativ e dyl. Framväxten av installationen som församlingshögtid har vidare skett utan att HB-ritualet har gett stöd däråt. Att installationen i praktiken fått ””en annan karaktär” har skett inte med hjälp av kyrkans liturgiska ordning utan denna till trots.
77.6. Nya mottagningshandlingar
Detta avsnitt är det kortaste av alla dem som behandlar Svenska kyrkans liiturgiska tradition. Partiet om kyrkoherdeinstallationen är mångdubbelt större än framställningen om samtliga övriga mottagningshandlingar i Svenska kyrkans historia. Flera tjänster och uppdrag än just kyrkoher- dens har funnits, och i samband med tillträde också mottagande. Motta-
gandet har förmodligen inte så sällan skett i anslutning till, eller rent av under församlingsgudstjånst. När kyrkolivet under olika skeden och i olika regioner skildras, finns det anledning att hålla ögonen öppna för sådana inslag. Det kan inte bli tal om något sådant i detta sammanhang. Här är uppmärksamheten inriktad på utvecklingstendenser i stort i Svenska kyrkan. Det kan då konstateras, att det funnits utomordentligt ringa intresse för en kyrkans ordning för att ta emot andra än kyrkoher- dar. Det sistnämnda är i själva verket för mycket sagt. Genomgången av kyrkoherdeinstallationens utveckling har som huvudresultat givit att in- tresset för att i församlingar introducera och ta emot kyrkoherdar har varit avsevärt svagare än andra intressen.
För att inte inledningen skall bli längre än sakframställningen, är det dags att övergå till denna. Framställningen ägnas först åt biskopars mot- tagande i stiften, därefter åt mottagningshandlingar i församlingar (pas- torat).
7.6.1. Biskops mottagande i stiftet
I Svenska kyrkan finns ingen tradition för biskopsvigning i det stift till vilket vederbörande valts och utnämnts. KO 157l har en mycket vag formulering — KOF1561 ingen alls — vad gäller vigningsplatsen: ””dom- kyrkan eller var honom [electus] är bäst beläget”.73 Vigning i stiftets dom- kyrka har också förekommit men undantagsvis. Avgörande har nämli- gen inte varit -- för att anspela på KO-formuleringen — vad electus tyckt vara ”bäst”, utan var ärkebiskopen befunnit sig. Det har kunnat innebä- ra, att nyutnämnd ärkebiskop vigt sin efterträdare i det tidigare stiftets domkyrka, innan han begett sig till Uppsala. Normalt har biskoparna emellertid inte vigts i stiftets domkyrka utan i främst Uppsala och Stock- holm, som kanske kunde betecknas som ärkebiskopens stifts- och riksre- sidensorter under äldre tid. Under den senaste hundraårsperioden har den orten varit Uppsala. Under denna tid har alla biskopsvigningar skett där på ett originellt undantag när.74 Det har således funnits förutsättning- ar för mottagningshandlingar i stiften. Sådana har också funnits, om än av olika slag.
Under äldre tid förekom under ungefär två sekler offentliga mottag- ningshandlingar. Påståendet är riktigt, om terminologin tänjs mycket. Biskopar blev inte installerade utan installerade sig, som regel inför stif- tets präster. Huvudingredienserna var att biskoparna trädde fram för att hålla sitt installationstal till prästerna och för att (låta) läsa upp sin full- makt.75 Att det var enbart prästerna som kallades samman är givet: såsom
” KO 1571 168, cf Kjöllerström |974 23. ” En utmärkt sammanställning av vigningstillfällen, -platser etc alltifrån reforma- tionstiden i Stolt 1972 129ff. När Luleå stifts första biskop, Olof Bergqvist, vigdes år l904, skedde detta i Luleå domkyrka. Ordinator var inte ärkebiskopen utan det odelade Härnösands stifts biskop Martin Johansson. Stolt 1972 65, 135. Hela arrangemanget är tydligt gjort för att demonstrera såväl det nya som kontinuite- ten. Detta undantag är därför en utmärkt bekräftelse på att Uppsala blivit fast vigningsort. 75 Stolt 1972 35f, Kjöllerström 1974 33ff.
stiftschef betraktades biskopen såsom prästernas biskop, ”pastor pastor- um (herden för herdarna)”. Under 1700-talet förändrades denna självin- stallation. Istället för att kalla prästerna samman till prästmöte, sände biskopen så småningom sitt tal i form av ett brev, biskopens ”herdabrev”. Istället för att installera sig i domkyrkan, gick biskopen till domkapitlets sessionsrum för att inför sittande domkapitel själv ta säte och stämma där.76
Så länge installationshandlingen skedde offentligt kunde både bön och psalmsång förekomma, likaså när ceremonin ägde rum i domkapit- lets sessionsrum. Veterligen har det dock inte förts på tal att utforma regler för ceremonin, än mindre någon kyrkans liturgiska ordning. Öns- kemål av det slaget hör l900-talet till. Det är också mycket naturligt. Det är först under denna tid som det funnits egentlig grogrund för ett hela stiftets mottagande av biskopen.
Redan tidigare har berörts77 hur stiften vuxit fram som arbetsenheter för en rad sinsemellan tämligen olikartade gemensamma angelägen- heter. Inte minst därigenom har biskopen på ett tidigare okänt sätt kom- mit att stå i mer eller mindre kontinuerlig direktkontakt med stiftets med- arbetare av olika slag och kyrkfolk i olika sammanhang: styrelser, konfe- renser, kurser, möten etc. På ett tidigare okänt sätt har biskopen därmed kommit att framstå som ”herde” inte enbart för prästerna (”pastor pas- torum”) utan också för andra medarbetare och ”vanligt” kyrkfolk —- ”pastor gregis (herde för hjorden)”. Ett slags mätare på den antydda förändringen utgör förvandlingen av biskoparnas ”herdabrev”. Från att ha varit just brev blev de under 1900-talet häften som växt till böcker. Riktades de tidigare till prästerna tillfogades hälsningsord till försam— lingarna för att sedan vända sig till alla medarbetare och kyrkfolket i stiftet.”
Det är i detta sammanhang man skall se behov av en mottagningshand- ling och önskemål om en kyrkans liturgiska ordning för en sådan. Det var sådana önskemål 1938 års kyrkomöte gav uttryck åt, vilket tidigare be- rörts i förbigående.79 I samband med granskningen av HBF 1938 fann utskottet, att man borde sammanföra vägledande anvisningar liksom ritual för olika slag av gudstjänster och handlingar, vilka skulle vara ”frivilliga”, dvs inte föreskrivna för hela kyrkan. De skulle på grund av sin karaktär inte ingå i kyrkohandboken med dess föreskrivna guds- tjänstordning utan ingå i ett nytt ””bihang till kyrkohandboken”. I sitt betänkande föreslog utskottet kyrkomötet att begära, att ett sådant ”bi- hang skulle utarbetas” med ledning av de önskemål som utskottet anteck- nat. Bland dessa var också förslaget till en ”gudstjänst vid mottagning i domkyrka av biskop som icke blivit vigd i sin stiftskyrka”.80 Det bör noteras, att det var just ”mottagning” utskottet talade om, inte ”inställel-
76 Kjöllerström 1974 36. Om herdabreven Pleijel 1972 57ff. ” Ovan 425f. 78 Pleijel 1972 58f med 74ff.
79 Ovan 425. 80 Kyrkomötet 1938 BU l 6.
” "—
se , installation” e dyl. Meningen var att stiftsfolket skulle få tillfälle att ta emot sin biskop och detta i ett gudstjänstsammanhang.
När biskop Tor Andrae överlämnade sitt HBF 1940 med revisionsför- slag enligt kyrkomötets önskemål, framhöll han särskilt, att han fullgjort sitt uppdrag ””i vad detsamma rör den egentliga kyrkohandboken”. Bi- hangsfrågan var alltså inte berörd. För säkerhets skull underströk sedan kyrkomötet l94l ””vikten av att Bihang till kyrkohandboken . . ., så snart ske kan kommer till utförande?”
Det blev inte Andrae som fullföljde den begärda utredningen. Det skul- le dröja sexton år innan så skedde. År 1956 framlades ett betänkande av en särskild kommitté, ledd av biskop Gert Borgenstierna. I förslaget till kyrkohandbokens bihang ingick också en ordning, benämnd "Mot/ag- ning av ny biskop ".33 Merparten bestod av anvisningar för mottagandet. Till en stiftets gemensamma ”högmässa med nattvardsgång” i domkyr- kan skulle kallas domkapitlets ledamöter, stiftets präster och represen- tanter för församlingskyrkoråden. Av domprosten och ”en företrädare för stiftets lekmän”, heter det, ””mottages biskopen vid domkyrkans port . . . och ledsagas fram till koret”. Där skulle hälsnings- och svarstal utväx- las, avslutade med angivna välsignelse- resp bibelord. Därpå skulle mäs- san ta vid, ledd av biskopen.
Uttrycken för ett stiftets mottagande är återhållsamma. Det mest ex- pressiva är väl egentligen själva mottagandet ”vid domkyrkans port”” och ledsagandet. Det förefaller som om förslaget som modell haft intronisa- tionsriten alltifrån gamla kyrkans tid i detta att biskopen ””ledsagas fram till koret”. Till samma tradition anknyter också förslaget att biskopen skall träda i funktion genom att leda stiftets gemensamma nattvardsfi- rande. Till denna långa traditionslinje hänvisade kommittén dock inte. Man lämnade emellertid en nog så intressant upplysning. För sitt förslag hade man ”anknutit” till en viss praxis.83
Efter remissbehandling kom saken upp i 1957 års kyrkomöte. Detta ritualförslag försvann ur diskussionen i och med detta. Efter fortsatt revisionsarbete kunde kyrkomötet l963 godkänna en sedan för använd- ning medgiven ny liturgisk bok, i tryck utgiven år 1965, ”Ordning för vissa gudtjänster . . . ”.84 I denna ingår inte någon ordning för den av två kyrkomöten efterlysta mottagningshandlingen. Det finns dock en del
S' HBF 1940, missivskrivelsen IV, Kyrkomötet l94l BU l 3 punkt 5, sedermera antaget av kyrkomötet. ”3 Bihang till kyrkohandboken, Förslag (SOU |956:12); förslaget för biskops mot- tagande ibm [83]. Kommittéledamöter var förutom biskop Borgenstierna dåva- rande komministern Robert Murray och dåvarande tf kyrkoherden Evert Palmer. — Uppenbarligen såsom okänt år förslaget liksom dess förhistoria förbigångna i Stolt 1972 36 och Kjöllerström 1974 187. 83 Motivering för förslaget (n 82) 89f, 100. *” En av Murray (n 82) gjord bearbetning blev efter ändringar i Kyrkomötet l963 BU 10 accepterad i en debatt ibm prot 7:43ff, som mer gällde frågan, huruvida boken alls behövdes. Framställning genom ibm skrivelse nr4l. Bihanget medgivet för användning genom K brev l963-l l-0l, men det dröjde innan boken kom ut i tryck såsom Ordning för vissa gudstjänster vilka icke upptagas i Den svenska kyrkohandboken 1965. Med all sannolikhet är detta Svenska kyrkans mest förgät- na liturgiska bok.
scm visar att förslaget inte försvann på grund av motstånd mot den fram- lagda ordningen, än mindre mot tanken på en mottagningshandling. Följande hör nämligen till saken.
När kyrkomötesutskottet 1957 realbehandlade ordningen för biskops mottagande vid sin granskning av bihangsförslaget, gillades idén med en gemensam stiftshögmässa. Tydligen fann man det dock onödigt att läm- na detaljerade anvisningar om såväl ledsagandet som en de utväxlade talens liturgi. Man beslöt nämligen att behålla de generella anvisningar- na men ”resten borde utgå”. Det som därmed återstod var faktiskt enbart en rubrik och några rader anvisningstext. Det var inte mycket att föra ini en liturgisk bok men det fanns inte heller något som hindrade sådan praxis. När utskottet senare godkände och justerade sitt betänkande i bihangsärendet, angavs för ordningen: ”Ritualet utgår”.85 Den formule- ringen täcker i och för sig vad utskottet hade beslutat vid realbehandling- en, då anvisningar och liturgisk text för mottagandets konkreta utform- ning ströks. Troligare är dock att utskottet fattat ett inte protokollfört beslut att stryka hela ordningen som sådan. I sitt betänkande framhöll nämligen utskottet vad syftet med den nya liturgiska boken skulle vara. Det var en bok ”för församlingsbruk”, vars ritual ”ställes till församling- arnas förfogande”.86 I det sammanhanget var en ordning för biskops mottagande ett apart inslag. Den akten gällde stift. Allt det övriga gällde lokalförsamlingens gudstjänstliv.
Troligen fick alltså saken bero tills ett annat och lämpligare tillfälle erbjöds för att införa en kyrkans ordning för denna mottagningshand- ling. 1956 kunde kommittén hänvisa till viss praxis. Denna har inte av- stannat.87 Behovet av en kyrkans antagna ordning har också fått en tydlig illustration. Då ärkebiskop Bertil Werkström kom från Härnösands stift för att träda till som ärkebiskop år 1983, brukades en ordning som inlå— nats från Finlands evangeliska kyrka.88
7.6.2. Mottagande av medarbetare i församlingen
Kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 känner bara till kyrkoher- dars introduktion i församlingarna. Bådadera räknade med kaplaner, hjälppräster och klockare liksom med förtroendeuppdrag. Det var där- emot inte tal om någon hjälpprästers eller klockares introduktion. Sock- enbor med förtroendeuppdrag behövde inte någon. presentation.
När de fasta församlingsprästerliga tjänsterna blev fler, uppstod också frågan om en introduktionshandling för andra än kyrkoherdar. Dom- prosten Sven Baelter framförde i boken om ”kyrkoceremonierna” att
*” Kyrkomötet 1957 Handlingar 2, BU prot 12 sept & 2, samt ang behandling resp justering av det aktuella betänkandet prot 23 sept & 9 och 24 sept & 5 KMA, RA. 36 Kyrkomötet 1957 BU 8 1, om biskops mottagande ibm 3.
”7 Stolt 1972 36. 38 Vid utnämningen var Werkström biskop i Härnösand och var således redan tidigare vigd till biskop. Den inlånade finska ordningen är nyskapad för den typen av tillfällen och inte för mottagande av nyvigd biskop — i Finlands evange- liska kyrka sker vigning normalt i resp stift. Ritualet kan enbart i uttänjd mening kallas mottagningshandling. Det är kort sagt ordningen för biskopsvigning utan vigningspartiet. Om ordningen nedan 331, 337.
introduktionshandling inte borde försummas vid vare sig ”kyrkoherdars eller kaplaners tillträde”. Om kaplaners inställande nämnde kyrkolagen visserligen inte något. De var likafullt ””kallade och förordnade till för- samlingens ordentlige [lagliga] lärare””. Det fanns därför inte skäl till att inte också de skulle ”inställas” i församlingen.89 I en ganska spridd hand- ledning för pastoralvården gavs liknande rekommendationer ett halvse- kel senare. Där föreslogs ungefär som Baelter tänkt sig, att ritualet för kyrkoherdeinstallation skulle brukas med nödvändiga jämkningar, när kyrkoherden installerade sin komminister. Lösningar av det slaget har väl också praktiserats, om det än är okänt i vilken utsträckning.90
Också om en viss praxis funnits med i varje fall komminister- och klocka- reintroduktioner, tycks det vara först på 1900-talet som det ansetts ange- läget med en kyrkans liturgiska ordning för introduktioner till de nu betydligt fler församlingstjänsterna och de nya 5 k ”frivilliga” uppdragen liksom till förtroendeposter. Det hör med till de påtagliga förändringar i kyrkolivet, som tidigare berördes ur stiftssynvinkelf” Otvivelaktigt hör saken emellertid också samman med behov av en fast ordning och en bekräftande rit som gör sig gällande ungefär samtidigt också i andra europeiska kyrkor, t ex de tyska evangelisk-lutherska kyrkorna.92 Feno- menet som sådant är förmodligen en direkt följd av den känsla av — faktisk eller föregiven — brytnings- eller snarare kristid, som grep kring sig i kyrkorna. En sida av den saken har vi stött på som drivkraft för tillkomsten av missionärs- och diakon(iss)vigningsritualen l920—21.93 Mot bakgrund av det anförda är det inte överraskande att förslag till installation av kyrkoråd både väcktes och avvisades vid slutbehandling- en av HB 1894. I en tid och vid ett kyrkomöte som gällde bekännelse- och församlingsmedvetandet i Svenska kyrkan föreslog professor Carl Norr- by i Uppsala ”en enkel installationsakt med nyvalda kyrkorådsledamö- ter”. Akten med dess lojalitetslöften borde ”medverka till ett allvarligare behjärtande av kyrorådets betydelse”” i församlingarna, för ledamöterna bli ””en sporre att fatta sin kallelse från en högre synpunkt än den vanliga”. Även om man inte borde ”statuariskt föreskriva” handlingen, behövdes den för ”församlingslivets sunda utveckling”. Förslaget över- levde inte utskottsbehandlingen. Inte ens motionären reserverade sig mot uppfattningen att förslaget skulle lämnas därhän. Mot saken hade man ingen invändning men det fanns, hette det, ”intet hinder” mot att en installation skedde utan något kyrkans antagna formulär.94 Drygt tre
39 Baelter 18383 689. 90 Ibm 689 n 65, en anmärkning gjord av utgivaren A K[rogholm] (Eckerdal 1970 21 n 57). Utgivaren hänvisade dels till handledningen ifråga (Hambraeus, Pasto- ralkurs), dels till egen erfarenhet av ””en sådan installation i Västerås stift””, dvs hans hemstift. 9' Ovan 495. 97- Ovan 213 med n 97. ” Ovan 429ff. 94 Kyrkomötet 1893 motion 26, PL 1:11. — Om bekännelsefrågan vid detta kyrko- möte och om planer för uppbrott till '”församlingsmedvetande” ”-själavård”” etc
7
tex Eckerdal 1970 123ff med n 55, 128ff med n 72, l35f med n 9.
decennier senare vart det åter aktuellt att skapa en kyrkans antagna ord- ning för den gruppen medarbetare, nu med tyngdpunkt inte på lojalitets- förklaringen utan på en välsignelsehandling. Med den saken förhåller det sig på följande sätt.
Bland de många uppslagen i 1925 års kyrkohandbokskommitté fanns också ett som rörde installation av kyrkvärdar och kyrkorådsledamöteri övrigt, i varje fall som en möjlighet. De nämnda skulle således ”kunna, där så prövas lämpligt, av prästen [läs: pastor = kyrkoherden] eller den han förordnar inställas i sin tjänst i församlingen”. Den ordning som då skulle brukas var en form av benediktionshandling: centrum utgjorde en apostolisk välsignelse under handpåläggning.” Av det uppslaget blev emellertid så gott som ingenting i det färdiga HBF 1926. Den enda resten är en finstilt anvisning enligt vilken de nyvalda kan välkomnas genom ett tal av prästen i anslutning till en gudstjänst. Det är lockande att med kyrkomötet 1893 slå fast att den lösningen inte behövde anges i en kyr- kans HB, eftersom ”intet hinder” fanns för en sådan praxis.
Det blygsamma resultatet kräver en kommentarer. Det ärinte givet att kommittén egentligen ändrade uppfattning, även om förslaget förändra- des. I det föregående har HB-kommittén gång på gång anförts, eftersom den tog en rad okonventionella grepp. Få av uppslagen blev genomarbe- tade, en del av dem kom inte med i betänkandet. Tidsfaktorn är kanske den viktigaste förklaringen därtill. Satt under både kyrkomötets- och regeringspress att framlägga förslag snabbt gjorde kommttén också det- ta. Ett fullständigt HBF framlades efter endast ett halvårs arbetstid (dec 1925 —juni 1926).96 Det innebar att det inte fanns tid att bearbeta idéer, och mycket fick lösas i samband med redigeringen av ett tryckfärdigt manuskript. I den proceduren blev det som det blev med den nya bene- diktionshandlingen. Den slutsatsen kan man kanske dra, att det inte ansetts angeläget att driva fram den. Den fick falla.
Den sak HB-kommittén var inne på aktualiserades motionsvägen vid 1934 års kyrkomöte. Denna gång gällde förslaget inte enbart kyrkoråd. Nu väcktes frågan om en kyrkans ordning för mottagande av olika för- samlingsmedarbetare. Präster och andra anställda samt förtroendevalda i Stockholm hade ansett saken så angelägen att man utsett en arbetsgrupp för att ta itu med den. I denna hade man funnit att kyrkoherdeinstallatio- nens ritual gick an för installation även av andra präster. För övriga anställda — kyrkomusiker, kyrkvaktmästare, diakonissor osv — och för ”förtroendemän” behövdes en av kyrkan auktoriserad form enligt vilken dessa ”bleve mottagna av församlingen” och ””beklädda med sitt upp- drag”. Huvuddragen skisserades för en handling, ledd av kyrkoherden fövre högmässan. Välkomstord och skriftläsning skulle leda över till ”väl-
” (Citatet från en anteckning på manus till en version av ritualet för dia- kon(iss)vigning, eller snarare -benediktion, manuskriptbunt i kommittéarkivet 2879, RA. Saken är ej noterad i de innehållsligt magra kommittéprotokollen ibm. Samnolikt har ärendet varit före vid junisammanträdet, kommitténs sista, varvid dettta liksom andra uppslag noterats på då föreliggande utskrifter. Omvandlingen torde ha skett vid redigeringen, i hög grad genomförd av Sam Stadener. Den här akztuella anteckningen berörd ovan 453 med n 77. % (Om HB—kommittén Eckerdal 1970 273, 276ff, 288f, 305ff.
önskan till den som inställes, med överlämnande av efter tjänsten länpat insignie eller av en bibel”, vidare en ”admonition till den som inställes och till församlingen” samt en avslutande förbön för bådadera. Till rtöd för begäran om en ordning av detta slag bifogades också utkast till rizual för några av de tilltänkta mottagningshandlingarna.”7
Det skisserade, som fick ytterligare konturer genom ritualutkastenhar sin likhet med skissen i 1925 års handbokskommitté. Det som behöides var ett mottagande med en benediktionshandling. Intressant är att stock- holmsförslaget knyter an till de gamla men sedan länge övergivna sym- bolhandlingarna för att ge uttryck åt ett församlingens mottagande. På- fallande är idén att utarbeta skilda ritual för olika kategorier av meda'be- tare. En förklaring till den saken ger motionen genom upplysningen att man i stockholmskommittén haft tyska lutherska agendor som förlagor. I sådana fanns vid denna tid en uppsjö av ritual just för olika kategorier.98
I kyrkomötet kom två olika frågor att dominera ärendets behandling. Det fanns visserligen de som menade att hela saken borde lämnas lär- hän, men de synpunkterna vann inte gehör. Att ärendet inte var tillrick- ligt berett utan måste fullföljas med ett genomarbetat förslag stod kart. Men hur omfattande fick saken bli? En linje innebar att en utredning skulle fullfölja hela motionsförslaget. En annan linje som presenterades var, att ärendet skulle inskränkas till en utredning inom biskopsmötet beträffande ordning för enbart komministerinstallation. Med knapp ma- joritet beslöts det förra. Det får tillfogas, att ärendet knappast räknats till de angelägnare: enbart hälften av mötets ledamöter var närvarande, då ärendet avgjordes i plenum.99
På sätt och vis vann förlorarna, åtminstone för de närmaste decenrier- na. Ärendet togs omhand i den 1933 tillsatta handboksutredningen för vilken ärkebiskop Eidem svarade. I HBF 1938 hänvisade han till kyrko- mötets ”önskan” som skäl för att framlägga ritual för — enöart komministerinstallation. I gengäld för den insnåvningen lämnade han rent av två förslag för komministers installation: ”en helt enkel” och””en högtidligare” form. Den förra utgjordes av välkomstord och bön, den senare av kyrkoherdeinstallationens ritual ””med någon liten minskning av solenniteten”. Enligt ärkebiskopens mening borde HB inte ha några andra ”särskilda ritual”. Det hade i varje fall ””icke synts lämpligt”, ty behov av det slaget kunde bättre ”tillgodoses på annan väg””, ospecifice- rat vilken.'
När ärendet behandlades i kyrkomötet 1938, klargjordes att den andra vågen borde vara ett ”bihang till kyrkohandboken”. Det var till detta man hänvisade ordningen för biskops mottagande, som vi sett. Dit fördle
”” Kyrkomötet 1934 motion 38 (dåvarande komministern Gustaf Ankar). 98 Ovan 213f med n 97, 216. ” Kyrkomötet 1934 Särskilda utskottet 9, prot 9:1ff, votering ibm 18f med rösteta- let l9— 13 av mötets på den tiden totalt 60 ledamöter. Det finns ingen anteckninig om att någon avstått från att delta i voteringen. ' HBF 1938 29lf(motivering), 225ff(ritual). Den enkla formen är representeradl i form av regianvisningar: före en gudstjänst psalm, ”tal till den nytillträdancle”, ”förbön för honom och hans ämbetsgärning” samt psalm, varefter komministern inträdespredikar vid gudstjänsten.
man också övriga mottagningshandlingar, inklusive komministerinstal- lationen. Det aktiva kyrkomötetsutskottet 1941 höll fast vid den huvud- linjen men bröt med Eidem ut komministerinstallationen som en special- fråga. På utskottets förslag blev en anvisning infördi HB 1942 om ord- ning, som kan (”må”) brukas, om komministern själv önskar att ”genom en kyrklig akt inställasi sin tjänst”. I H B anges att prosten eller kyrkoher- den före en gudstjänst kan hålla ett tal och leda förbön för prästen och ””hans ämbetsgärning inom pastoratet”, allt omramat av psalmsång, var- på ”komministern första gången efter sitt tillträde predikar”. Denna kyr- kans antagna rekommendation är av tekniska skäl väl dold i HB l942.2 Rekommendationen är förmodligen mycket litet känd. Anvisningarnas innehåll ger knappast heller någon vägledning. Resultatet motsvarade i varje fall inte i något avseende motionsförslaget 1934.
På sikt skulle också kyrkomötesmajoriteten få gehör för önskan om utredning beträffande mottagande av olika slags medarbetare. Svaret kom först i betänkandet från biskop Borgenstiernas kommitté 1956, och det hela resulterade i partiet ”Mottagande av ny medarbetare i försam- lingen” i kyrkans nya, är 1965 utgivna liturgiska bok.3 Efter drygt tre decennier fanns således en Svenska kyrkans ordning tillgänglig. Det som äntligen kom motsvarade dock i utomordentligt ringa grad, det som ur- sprungligen begärts. Typen hade inte då rönt någon kyrkomötets gensa- ga. Då var man inne på tanken om en serie ritual för olika kategorier av medarbetare. Nu kom en enda ordning som var avsedd för alla med undantag av kyrkoherden. Ursprungligen föreslogs att mottagandet skulle uttryckas genom insignieöverlämnande och en benediktionshand- ling jämte ””admonition” och en förbön för både medarbetare och för- samling. Nu åter angavs — för att begagna Eidems uttryck — ””en helt enkel” form. En kort förbön av det nämnda slaget fanns i 1956 års för- slag. I övrigt lämnas anvisningar av samma slag HB 1942 innehåller för komministerinstallation. Skillnaden består i att den akten skall ske före gudstjänst, den nya efter.
För den kraftiga kursomläggningen har inte lämnats egentlig motive- rimg. I 1956 års betänkande hette det, att ””det ansetts lämpligt med en kort
3 Kyrkomötet l94l BU I 151. Motivering har inte getts till att den av kyrkomötet 19'38 strukna och i HBF 1940 ej upptagna ordningen återinförts. Det framgår inte heller av de otryckta Utskottshandlingarna. — Anvisningen äri utskottsbetänkan- det 1941 och i HB 1942 införd efter den separattryckta bibelordskatalogen för kyrkoherdeinstallation. Den utmärks inte genom särskild rubrik e dyl; dock är den angiven i innehållsförteckningen till HB. — Anvisningens innehåll motsvarar Eiidems förslag 1938 till ”en helt enkel” form (n 98). Utskottet har tillagt, att komtraktsprosten kan vara installator (cf ovan n 67). Liksom 1938 framhålls, att installation av en komminister sker, "om han själv detta önskar". Jfr motionsför- slzaget 1934 enligt vilken frivillighetsprincipen skulle tillämpas enbart för förtroen- dezvalda. * Ordning för vissa gudstjänster . . . (n 84) l965 l36f. I det ursprungliga förslaget, Biihang till kyrkohandboken, Förslag (SOU 19561l2), angavs i anvisning ibm [84], attt den föreslagna ordningen gällde mottagande av bl a ”annan präst” än kyrko- he:rde”, dvs även komminister. I redogörelsen för kyrkomötesbesluten 1934, 1938 och 194l angavs inte, att komministerinstallationens ärende särbehandlats och lettt till anvisningi HB 1942 —— troligen därför att kommitterade inte uppmärksam- mzat saken.
och för alla gemensamma ordning”. Med en cirkelargumentering angavs såsom skäl för den enkla, gemensamma ordningen att ””detta ritual är avsett att användas för många olika befattningshavare”.4 Samtidigt an- togs att ordningen ”torde komma att brukas relativt ofta”. Det har knap- past blivit fallet. Anvisningarnas existens är förmodligen känd i samma ringa grad som komministerinstallationens anvisningar, eftersom de in- går i en relativt okänd liturgisk bok. Den angivna ordningen som sådan har knappast heller låtit tala om sig. Det som ursprungligen begärdes var inte heller ett kyrkans uttalande om att tal och bön kan praktiseras utan en liturgisk handling för medarbetares mottagande. Ännu drygt femtio år efter kyrkomötets principbeslut i den riktningen saknas en sådan ord- ning. l930-talsförslaget rönte i realiteten samma öde som 1890- och 1920- talsuppslagen: planer på liturgisk mottagningshandling omvandlades till anvisningar om sådant som kan ske utan anvisningar.
4 Motivering ibm 100. Den ibm [84] angivna ordningen är med bara smärre juste- ringar införd i den antagna liturgiska boken (n 84).
Sammanfattande perspektiv
[denna undersökning behandlas ett oräknat antal vigningsliturgieri kyr- kor och samfund inom den västliga liturgiska traditionssfären under en tidsrymd av bortemot 1800 år. Variationsbredden är stor, otvivelaktigt allra störst under 1800-talets slutfas av konfessionalismens epok. Spänn- vidden var väldig mellan t ex den då rittyngda romersk-katolska präst- vigningen i katedralen och den intill torftighet enkla pastorsavskiljning- en i ett kongregationalistiskt bönhus. Även när liturgier är besläktade eller rentav närbesläktade såsom exempelvis inom luthersk eller angli- kansk traditionskrets, har varje enskild liturgi sina särdrag. Det senare gäller också om vigningsliturgier som växt eller växer fram i nutida litur- giska förnyelsesträvanden.
I den föregående framställningen har strävan varit att teckna liturgiers profiler och att samtidigt peka på olika slag av förbindelselinjer och sammanhang. I stället för att här försöka sammanfatta serien av sam- manfattningar i de olika kapitlen är det på sin plats att anlägga mer övergripande perspektiv på de behandlade liturgiska traditionerna med deras vigningsordningar och -liturgier.
1 I ett övergripande perspektiv på hela den liturgiska utvecklingen står det klart att liturgierna formats efter två liturgiska grundmönster:vig- ningen som bönehandling eller som förläningsakt. Det går knappt att ange någon viss liturgi som formats uteslutande enligt det ena eller det andra mönstret. Det som möter vid studiet av liturgierna är en samman- vävning av element som är karakteristiska för det som här kallats böne- handlingens resp förläningsaktens mönster, ibland med tydliga spän- ningar, ibland utan sådana. Det intressanta är vilket av mönstren som fått dominera eller med andra ord utgöra grundmönstret. Ställt på sin spets visar den liturgiska utformningen, huruvida vigning sker under kyrkans bön med handpåläggning eller ordinators förläningsformel, som regel med ordinator(skollegiet)s handpåläggning under eller i an- sl'Eutning till fullmaktsorden. Men detta ”centrum” ingår i ett liturgiskt sammanhang som präglats mer eller mindre av det ena mönstret och det andra, varför det är liturgin såsom en helhet som ger uttryck åt grundsy- nen på vigningshandlingen: bönehandling eller förläningsakt. Detta sätt att se på kyrkornas vigningsliturgier kan gott betecknas som h'uvudperspektivet. Det visar sig lika fruktbart att använda det på såväl oilika kyrkors liturgiska traditioner som skilda epokers ritualutformning-
ar. Det är därför befogat att skissera de viktigaste komponenterna i böne- handlingens resp förläningsaktens mönster.
l.l Till bönehandlingens mönster hör en i liturgisk text på olika sätt
formulerad övertygelse att vigningskandidater, som valts på det ena eller andra sättet, blivit utsedda eller kallade genom kyrkan av Gud själv. En inte sällan formulerad aspekt på Guds utkorelse är att den skett, eftersom tjänares uppdrag behövs för att hålla kyrkan vid makt. En an- nan sida av saken kan också formuleras och innebär att vigningshand- lingen är slutsteget i en process: de som utsetts för uppdrag, rustas för tjänsten eller sänds till den genom vigningen. Båda aspekterna kan fin- nas uttryckta i ett inledningsparti med någon form av kandidatpresenta- tion och deklarationen att de som utsetts på rätt sätt skall vigas för tjänstt. Även om formerna för val/kallelse/antagning och prövning — de tek- niska termerna är många — varierar, och även om formuleringarna skif- tar, framträder uppfattningen att kyrkans ordning är instrument för ut - korelse under Andens ledning.
Till bönehandlingens mönster hör definitionsmässigt bönens liturgti. Centrum utgörs av vigningsbönen, som regel föregången av andra bönel- typer. Strukturmässigt men som regel också formuleringsmässigt ut- trycks övertygelsen att Gud är den som viger sina utsedda tjänare som svar på kyrkans bön. Med viss schematisering skulle man kunna tala om en i liturgierna tillämpad grundstruktur för vigningsbönen och för inle-- dande bön(er) enligt följande.
Vigningsbönens struktur kan belysas med uppbyggnaden i den äldsta kända vigningsliturgin, Hippolytos” Den apostoliska traditionen. Dem trinitariskt präglade bönen inleds med lovsägelsen till Fadern som till alllt annat också utser tjänare åt sin kyrka, fortsätter med epiklesen, bönem om Anden och hans gåvor över dem som vigs, går vidare med förbönem för dessa och deras gärning för att sluta med kort doxologi. Även om ”schemat” utförs på olika sätt, finns det gott om paralleller under främstt reformationstiden och i nutiden, numera också under medveten anknyt- ning till Hippolytosliturgin. I den sistnämnda finns en utomordentligtt klarläggande anvisning före bönen. Det heter att alla först ber undeir tystnad, "bedjande av hjärtat om Andens nedstigande”, varpå biskopem skall leda vigningsbönen ”på allas begäran (ab omnibus rogatus)". Bö-- nen är kyrkans bön, framburen av hela den församlade menigheten, och denna bön antar epiklesens karaktär under såväl tystnadens gemensam-- ma bön som den högt föredragna vigningsbönen. Böneinbjudan riktad till! menigheten kan ge uttryck åt kyrkans roll och vigningens innebörd såsorm tex vid prästvigning i 500-talets Rom:
Låt oss bedja, älskade, att Gud Fadern allsmäktig måtte mångfaldiga sina him-— melska gåvor över dessa sina tjänare, som han har valt till prästens uppdrag.
Tusen år senare underströks vid prästvigningens böneinbjudan i Dem svenska kyrkoordningen 1571, att denna den gemensamma bönen var ””av nöden”. Uppdragets vikt krävde den bön ”som vår käre Herre Jesuss Kristus befallt haver”, den befallda Skördearbetarbönen (Matt 9:37f). ll nutida liturgier utgör böneinbjudan ett normal led. Ofta skall den formu--
leras fritt som i CSI-ordningen 1962, den ekumeniska ”modelliturgin”, ibland är den angiven som i 1968 års romersk-katolska pontifikale, som vid prästvigning har just de nyss citerade orden.
Uppfattningen att vigningsliturgin är kyrkans bönehandling har litur- giskt blivit framhävt på olika sätt. För det första har det blivit naturligt med böneformer som underlättar hela menighetens deltagande. Anvis- ningen om tystnadens bön i Den apostoliska traditionen har alltjämt sin motsvarighet, tex i de båda nyssnämnda ordinationsordningarna. Ur tystnadens gemensamma bön har fötts också litanians bönetyp med sina täta församlingsacklamationer. Känd från gamla kyrkans tid i såväl öst- lig som västlig vigningstradition fick litanian i väst under århundraden en undanskymd roll eller ingen alls tills den i nutiden kommit att bli viktig som form för hela menighetens deltagande i bönehandlingen. Epikleskaraktären har också medfört att epiklessånger alltsedan medelti- den inlemmats om än med växlande funktion i vigningsliturgier, i syn- nerhet Veni creator och Veni sancte Spiritus i originalform eller folksprå- kiga tolkningar: ””Kom Skaparande” resp ”Kom, helige Ande” (cf sv ps 133, 132). Sångerna är som gensvar på den äldsta bevarade uppmaningen till samfälld bön ”om Andens nedstigande”.
Handpåläggningens rit utgör ett fast element i bönehandlingens möns- ter. l Hippolytos” vigningsordning utgör riten ett lika självklart element som bönen. Anvisningstext ägnas åt frågan, vilka som skall utföra riten, inte varför den skall brukas. Den liturgiska texten anspelar inte ens på riten och ger än mindre någon tydning av handlingens innebörd. I dessa avseenden är den äldsta bevarade vigningsordningen representativ även för efterföljarna. Det är ovanligt att liturgier tyder ritens innebörd såsom i den danska kyrkoordningen 1537/39. Vanligt under reformationstiden och i nutiden är emellertid att liturgisk text utmärker riten som väsentligt element. Ofta heter det sålunda att vigningen sker enligt apostolisk ord- ning genom bön och handpåläggning. Vilken vikt reformatorerna till- mätte riten illustreras av deras språkbruk enligt vilket hela vigningshand- lingen rentav kunde kallas ”manuum impositio (handpåläggningen)”. Kallad apostolisk eller inte har riten praktiserats också i reformerta tradi- tioner; misstron mot symbolhandlingar har ofta fått vika till förmån för trohet mot en ordning som uppfattats som biblisk: vigning genom bön och handpåläggning. Att båda dessa element ur dogmatisk synvinkel är vigningens nödvändiga och bärande led har i den romersk-katolska kyr- kan definitivt slagits fast i konstitutionen 1947 om vigningssakramentets form och materia.
Trots att handpåläggningen bara undantagsvis berörs i liturgisk text, läimnas som regel anvisningar om vilka som skall utföra den. Återigen kan Hippolytosliturgin tas som exempel. Regianvisningar som ges där, återkommer i princip i vigningsordningar in i nutiden. Inte sällan genlju- dver regleringen vid kyrkomötet i Nicaea år 325, som på denna punkt ti llerkänts en sällsynt auktoritet. En aspekt som kan skönjas är att den som vigs inte ställs ensam med ett uppdrag utan inlemmas i ett kollegialt sammanhang. En annan aspekt från Nicaea som i nutiden tillmätts ökad betydelse är att deltagarna genom att representera också konfessionellt slkilda enheter symboliserar kyrkans överregionala och överkonfessio-
nella karaktär. Samtidigt framhävs att vigningsuppdraget är en angelä- genhet för kyrkan såsom en gränsöverskridande gemenskap; ibland kan också anges att kandidater vigs för tjänst i denna och inte exklusivt för exempelvis episkopalkyrkan i USA eller SMF i Sverige.
Även om liturgisk text som regel inte tyder handpåläggningsriten, lig- ger tydningen till reds i det liturgiska skeendet. Ett slags förklaring till sammanbindningen av bön och handpåläggning ligger naturligtvis i den ganska vanliga beteckningen ”apostolisk ordning”, ””på apostoliskt vis” etc. Inte sällan innefattar liturgier även läsning av bibeltexter om hand- påläggning och nådegåvan för uppdraget given genom denna. Också utan sådana texter eller direkta anspelningar på dem lär den individuellt upprepade manuella riten nog uppfattas som sammanlänkad med bönen om Andens nedstigande över var och en av dem som vigs. Förknippning- en torde vara given även då handpåläggningen sker under den gemen- samma bönen under tystnad i Den apostoliska traditionen liksom det nuvarande romersk-katolska pontifikalet. Den bör vara än mer given när handpåläggningen sker under vigningsbönen med dess epikles, i somliga nutida liturgier rentav tryckt med versaler. Som ett exempel bland många kan anföras en anglikansk version, antagen för Church of England 1980:
Sänd din helige Ande ner över din tjänare N för en diakons [prästs, biskops] uppdrag och arbete i din kyrka.
Här möter det för bönehandlingens mönster karakteristiska. Handpå- läggningens rit är förbunden med bön och dess huvudsyfte är uttryckt i den på olika sätt formulerade epiklesen. Definitionsmässigt är denna uttrycket för den bedjande kyrkans restlösa beroende av Guds ingripan- de och tillit till Guds handlande. I konsekvens därmed hälsas de utsedda därefter som Guds vigda tjänare.
Att Gud ser sin kyrkas behov, hör hennes bön och gör tjänare är den trosuppfattning som bär bönehandlingens liturgi. Vigningen som tros- handling uttrycks genom den grundläggande strukturen. Det kommer också på olika sätt till uttryck i liturgisk text. Att Gud ingriper med sin skapande och uppehållande hand formuleras tex i böner, som många kan föras tillbaka till Martin Bucertexter, vilka tyder vigningens handpå- läggning som tecknet för Guds hand. Sak samma fixerade Martin Luther på tal om kallelsen och vigningen med den expressiva formuleringen, att man vid vigningen ser ””Guds infångande hand””: när Guds vigda tjänare lägger händerna på nya tjänare, ser man att Gud svarar på skördearbe- tarbönen och handlar genom ”Guds masker”. l CSI-liturgin som en nuti- da ekumenisk modellordning anges detta inledningsvis så, att Gud ””så- som svar på sin kyrkas böner och genom hennes företrädare” är den som viger, är ”den verklige ordinatorn och konsekretorn”. Vad vigningslitur- gin enligt bönehandlingens mönster gestaltar formulerades av Bucer och Luther på ett sätt som hade tradition. Den tolkningstraditionen formule- rades exempelvis drygt tusen år tidigare på följande sätt av Johannes Chrysostomos:
En människohand påläggs men Gud gör allt. I själva verket är det hans hand som rör huvudet på den som vigs, när denne blir rätt vigd.
1.2 Förläningsaktens mönster har veterligen aldrig såsom bönehand- lingens mönster betecknats som apostoliskt. Det har på särskilt lu- thersk mark dock funnits en benägenhet att beteckna förläningsaktens vigningstyp såsom formen för vigning enligt apostolisk ordning genom bön och handpåläggning. Bönehandlingens mönster har hört till ordina- tionstraditionen i väst så långt denna kan följas tillbaka i tiden, ner till 200-talets Hippolytosliturgi. Aktningsvärd ålder har också förlänings- mönstret, till enskilda element känt i varje fall från 500-talet. Element ur detta mönster utgjorde inslag i vigningsliturgin ”norr om Alperna”, västerut på gallisk och även keltisk mark, norröver på germanskt område, tills det framemot 1000-talet blivit allmänt i västlig tradition. I ett feodalt samhäl- le med dess rättsuppfattning blev det angeläget att också i vigningslitur- gin ge konkretion åt bönehandlingens innebörd genom ett handlings- mönster som kulturmiljön erbjöd. Förläningsaktens huvudschema som låg till reds var följande. På vasallens/ordinandens trohetsförbindelse till länsherren/ordinator kunde denne överbringa länet/ämbetet genom fullmaktsord med symbolhandling, överlämnandet av något föremål be- tecknande länet eller den förlänade värdigheten. Ett relativt gynnsamt källäge har gjort det möjligt att rekonstruera utvecklingslinjerna i olika regioner under ett halvt årtusende och därefter harmoniseringen av traditionslinjerna med det romerskt-germanska pontifikalet omkr 950 och Durandus” pontifikale omkr 1295 som milstol- par. Här finns trohetslöften och handslagets rit varigenom förbindelser ratificeras och blir rättsgiltiga. Här finns överlämnande av liturgiska plagg med formler som låter iklädandet beteckna den ”värdighet (digni- tas)” varmed ordinanden bekläds eller den ””förmåga (potestas)” som förlänas åt honom, den s k investituren. Här finns traditio instrumento- rum, överlämnandet av de redskap med vilka ordinanden enligt tyd- ningsord skall utöva den genom vigningen förvärvade ””förmågan”. Det framgår ganska tydligt att samtliga element av detta slag syftat till att accentuera och tydliggöra bönehandlingens innebörd. Sammanflätade med bönehandlingens mönster hade förläningsmönstrets element emel- lertid en inneboende tendens att växla karaktär från tydande till realise- rande handlingar. Det förloppet har otvivelaktigt styrts av en inre logik. Såsom riterna brukades svarade de mot det feodala formschemat för att inte bara bildlikt framställa utan realisera ämbetsförläningen. Steg för steg förändrades vigningshandlingens karaktär. Bönehandlingens ele- ment utmönstrades inte. Tvärtom stegrades t ex bönernas antal och epi- klessångerna Veni creator Spiritus och Veni sancte Spiritus tillfogades. Men funktionen förändrades. Karaktären av kyrkans bönehandling för- ändrades drastiskt genom att vigningsliturgin som helhet blev en koran- gelägenhet. Bön(esång)en fick därtill funktionen att blott förbereda det centrala, förläningsriterna. Det liturgiska grundmönstret blev förlä- ningsaktens. Den medeltida växlingen från bönehandlingens till förläningsaktens grundmönster kan illustreras med några Accipe-formler av olika ur- sprung vilka alla kom att ingå i prästvigninsliturgin för att bevaras i denna fram till den romersk-katolska liturgireformen 1968. Överlämnan- det av föremål kunde ske med en uppmaning såsom ”Accipe vestem
sacerdotalem (Tag emot den prästerliga dräkten) . . .”, varpå ord tillades om mässhakens symbolik i formeln. Vid överlämnandet av kalk och pa- ten kom det emellertid att bli inte redskapen utan ämbetsförmågan som förlänades: ”Accipe potestatem offere sacrificium Deo (Tag emot förmå- gan att frambära offer inför Gud). . I båda fallen är det tydligt att det är ordinator som överlämnar det som skall mottagas av ordinanden. Det blir klart att ordinator äger vigningsförmåga. Liturgins böner fick allt- jämt innehålla variationer på temat, att Gud skulle viga sina tjänare genom att rusta dem med Andens gåvor. Det är dock konsekvent att vigningsepiklesen kom att förvandlas till biskopens andemeddelelse ge- nom sin handpåläggning, ett liturgins yngsta skikt: ”Accipe Spiritum sanctum (Tag emot den helige Ande). . Det är i full samklang härmed som vigningsliturgin inledningsvis kompletterades med en ny bön i sam- band med kandidatpresentationen, en bön riktad till biskopen:
Vördade fader. Den heliga och katolska modern kyrkan ber dig, att du mätte viga dessa här närvarande. ..
Vigningsliturgins förvandling från kyrkans bönehandling till ordinators förläningsakt ingick i en allmän perspektivförskjutning med djupt ingri- pande konsekvenser för synen på kyrkan, hennes tjänster och handling- ar. Att reda ut orsaker och verkningar i hela komplexet är inte lätt. Det är dock väsentligt att vara uppmärksam på det vidare perspektivet. Länge tycks Vigningsliturgins växling av grundmönster ha fungerat som en på- drivande faktor. Till förändringarna hör att ett tidigare självklart sam- band mellan vigning och tjänst i vilken givet uppdrag skulle utföras mju- kades upp så mycket att det vid sidan om dessa ”relativa vigningar” växte fram ”absoluta” i sådan utsträckning att det blev ett problem. Olika slags föreskrifter fick utfärdas enligt vilka biskopar ålades att viga enbart dem för vilka det fanns tjänst eller annat slag av försörjning (”stipendier”). Då vigningshandlingen bröts ut ur sitt sammanhang med kyrkans behov av tjänst såsom avskiljningsprocessens slutsteg eller sigill (””signaculum”, ”character”), korn vigningsliturgin att framstå som ramen kring bisko— pens högheliga ämbetsförlänande handlande. Genom detta undfick or- dinanden inte i första hand ett uppdrag för kyrkans skull utan en ny status med särskild förmåga (”potestas”). Den vigde tillskrevs speciell och ””outplånlig prägel (character indelebilis)”.
I denna utvecklingsström fanns en effektiv spärr mot att förläningsak- ten skulle uppfattas som blott och bart en judiciell angelägenhet mellan länsherre och vasall: sakramentsteologins tolkning av vigningsliturgin. På biskopsvigningen tillämpades ett slags framtvingad kompromiss mel- lan sakramentalt och judiciellt; biskop ägde sin förmåga i kraft av såväl vigning som påvlig fullmakt. I övrigt tolkades vigningens förläningsakt sakramentalt. Även om meningarna var delade ifråga om vad som ut- gjorde sakramentsform och materia — såsom tidigare nämndes 1 princip fram till 1947 —, rådde en grundläggande enighet om det väsentliga: det sakramentsskapande stod att söka bland biskopens förläningsriter med tillhörande imperativiska formler.
Förläningsmönstret har hittills illustrerats med medeltidsutvecklingen. Mot denna protesterade reformatorerna. På varierande sätt sökte de res—
taurera en bönehandlingens liturgi. Gemensam var strävan att se vig- ningen som sista steget i en avskiljningsprocess för tjänst i och för kyr- kan, varvid slutsteget i ”kallelsen (vocatio)” kunde betecknas såsom ”be- kräftelsen (testificatio, confirmatio)”, uttryck som korresponderar mot de gamla termerna för vigningshandlingen ("signaculum”, ””character”). Bland de många liturgiprojekten förefaller Martin Luthers eller Witten- bergordningen att ha varit mest radikal. Alla element tillhörande förlä- ningsmönstret utmönstrades. Såsom framgår bl a av utfärdade ordina- tionsbrev gällde den föregående prövningen även kandidaters lojalitet mot kyrkans lära och ordning. Den typen av förbindelser ingick dock inte längre i vigningsliturgin, inte heller investitur, traditio instrumento- rum etc och inte någon enda motsvarighet till ordinators gamla Accipe— formler. Här fanns inte ens som i andra reformatoriska liturgier på konti- nenten och de brittiska öarna någon översättning och ev komplettering av handpåläggningens formel ”Accipe Spiritum sanctum”, trots att den— na utgjorde ett bibelcitat (Joh 20:22b, 23) rätt och slätt. I den epikletiska böneliturgin förvandlades de orden återigen till epikletisk bön såsom led i kyrkans ”skördearbetarbön” till skördens Herre.
Den wittenbergska vigningsliturgin måste emellertid betecknas när- mast som ett undantag bland evangeliska ordinationsordningar. Dessa blev mer eller mindre präglade av förläningsaktens mönster fastän den uttalade strävan var att restaurera eller rentav återinföra apostolisk ord- ning för vigning genom bön och handpåläggning. I detta hänseende är det inte Martin Luthers Wittenbergordning utan Thomas Cranmers ””Or- dinal” som kan anföras såsom exponent av tendensen i evangeliska vig- ningsliturgier. I vidareutvecklingen fram till BCP 1662 blev det där än tydligare. Biskopen kunde på ordinandens förbindelse och efter kyrkans bön förläna ämbete genom formel och ””våra händers påläggning”, efter- som han genom sin egen vigning insatts i den historiska successionen och därmed ägde ämbetsförlänande förmåga. Ur puritansk och senare pres- byteriansk och kongregationsalistisk opposition växte liturgier eller li- turgiska Vägledningar vilka också de kunde få prägel av förläningssche- mat. Med viss tillspetsning kom frågan att gälla om kandidater efter förbindelser och kyrkans/lokalförsamlingens bön skulle ta emot vigning genom exklusivt episkopal förläningsrit eller genom presbyteriets hand- lande eller genom lokalförsamlingens agerande.
På luthersk mark blev den renodlade bönehandlingens liturgi en epi- sod. Redan under de första åren sköts en vigningsfråga till kandidater ini liturgin, och den blev fortsättningsvis ramen för regelrätta offentliga för- bindelser (”löften”). Detta och andra element tillhörande fölänings- mönstret kom i varierande utformning att tillhöra vigningstraditionen, på sina håll som i Sverige realtivt tidigt, på andra håll senare. Till element som smältes in i liturgin hörde snart nog också en ämbetsförlänande vigningsformel, som regel inte i imperativisk form (””Tag emot. . .””) utan såsom deklaration i indikativform. Språkformen innebär att det inte en- bart angavs vad som överlämnades åt ordinander utan även vem som gjorde detta (””jag”/”vi”). Inte sällan klargörs därvid såsom i Sverige med vilken myndighet ordinator(skollegiet) kan överlämna ämbetet. Som re- gel ligger dock tyngdpunkten på att klarlägga den myndighet eller förmå-
ga med vilken ordinander utrustas. För säkerhets skull hade formeln inte mindre än fem vigningsverb i Dresdenordningen 1854, den tyska luthers- ka restaureringsmodellen för landskyrkors vigningsliturgier. Som signi- fikativ för utvecklingen i lutherska kyrkor kunde man eljest anföra för- vandlingen av den danska reformationsliturgin enligt bönehandlingens grundmodell till stormaktstidens förläningsakt för präst- och biskopsvig— ning. Symptomatiskt är det som poängterades i prästvigningsritualets regianvisningar för formeln och dess liturgiska text. Att biskopen förlä- nade ämbete, makt och myndighet genom formel och handpåläggning efter kandidaters förbindelse och handslag angavs vara ””enligt det apos- toliska sättet”, vilket i samma vigningsordning förklarades bestå i Guds ords läsning, bön och handpåläggning.
Såsom på medeltiden bevarades bönehandlingens element också i ef- terreformatorisk luthersk utveckling. I och med att förläningsaktens mönster tenderade att överta rollen av grundmönster undergick böne- handlingens element olika slag av förändringar. Vigningshandlingens avskärmning från den evkaristiska liturgin liksom dess isolering från huvudgudstjänsten överhuvud är en konsekvens av att förläningsakten uppfattades såsom en korangelägenhet. Uttrycken för en kyrkans böne- handling reducerades. Gemensam epiklessång och litaniebön blev satta på undantag eller blev som i Sverige avförda. Därmed avlägsnades böne- typer underlättande hela menighetens deltagande. Vigningsbönen, efter Luthers mönster som regel Fader vår jämte kollekta, ändrade karaktär. Fader vår under handpåläggning blev ordinator(skollegiets) uppgift så- som uppföljning av eller inledning till förläningsformeln. Ibland kom som i Sverige i varje fall från 1811 en mellanliggande investitur och vid biskopsvigning traditio instrumentorum. Vigningskollektan före eller som regel efter förläningsakten förvandlades till förbön — med eller utan böneinbjudan till menigheten — för deras kommande gärning, vilka mottog ämbetet genom ordinator(skollegiets) handlande. Kollektan kunde dock anses överflödig som i Sverige (1811), eftersom menighetens förbön med fördel kunde ske i gudstjänsten före vigningsakten. I denna gudstjänst, inte i Vigningsakten, förutsattes en deltagande menighet.
Till det verkligt intressanta i efterreformatorisk luthersk utveckling hör l800-talets liturgiska restaureringssträvanden. I program för revision av vigningsliturgin med utnyttjande av det reformatoriska arvet måste förläningsmönstret likväl bevaras, i synnerhet ordinators vigningsfor- mel. Luthers eller Wittenbergliturgins avsaknad av sådan formel kunde t ex i såväl Tyskland som Sverige karakteriseras som en allvarlig brist; det ofullgångna f1ck senare fulländas. Lutherforskningens två ”skolor” från 1840-talet om vigningens innebörd förefaller att i mycket kunna föras tillbaka på en självklar förutsättning: att Luthertexterna skall tol- kas utifrån förläningsaktens mönster. I den mån svensk ordinationslitur- gisk forskning alls förekommit har det på samma sätt varit en självklarhet under den senaste hundraårsperioden att vigningen är en förläningsakt. Omramad av fler eller färre böner har förläningsakten enligt tolkningar— na utgjorts av kandidaters förbindelse och ordinators fullmaktsordjämte ordinators och assistenters bön under handpåläggning.
I den medeltida utvecklingen medförde den sakramentsteologiska tolk- ningen av förläningshandlingens innebörd också den konsekvensen, att den aldrig uppfattades uteslutande som en rättsakt. Just som judiciell akt växte enligt samma formschema fram en installation på befattning. Nå- gon spänning mellan vigning och installation behövde emellertid inte uppstå. lnstallationsaktens juridiska förläningskaraktär var uppenbar, vigningens grundläggande och permanent varaktiga sakramentskarak- tär var höjd utom allt tvivel. I sakramentsteologiskt perspektiv stod det klart att det var genom vigning ämbetet förlänades och att den handling- en skänkte en character indelebilis åt ämbetsinnehavaren.
För reformatorerna blev character indelebilis-tanken såsom denna brukade framställas inbegreppet av falsk, ”papistisk” ämbetsuppfattning. Vigningen kunde i varje fall inte betecknas som sakrament i betydelsen att handlingen skänkte tjänare ny status inför Gud eller speciell ”potes- tas”. Reformatoriskt allmängods är förkastelsen av ”absoluta vigningar” till förmån för ”relativa” inför tjänst i och för kyrkan. Att vigning förutsät- ter att kallelse föreligger till viss befattning innebar åtminstone från bör- jan för några ref ormatorer att vigning och installation smälte samman till en handling i den kallande lokalförsamlingen. Bönehandlingen gällde den aktuella befattningen och hade sin betydelse och räckvidd relaterad enbart till denna. Denna tolkning har utgjort ett arv främst inom olika reformerta traditioner, av naturliga skäl särskilt inom kongregationalism av varierande typer. Men också inom den renodlade ”friförsamlingsideo- login” har denna uppfattning parats med en praxis med ett annat eller ett kompletterande perspektiv. I enlighet med beprövad erfarenhet har de som kallats till särskild tjänst förberetts härför bl a genom särskild skol- ning för att efter vederbörlig prövning legitimeras såsom behöriga att ta emot kallelse till befattning, anslutas till predikant- eller pastorskår etc. Av ålder eller enligt en efterhand framvuxen praxis finns därför en första avskiljningshandling, firad centralt eller lokalt, som numera vanligen betecknas ordination inom olika språkområden, därtill upprepbara av- skiljningshandlingar i samband med tjänstetillträde, inte sällan kallade installation e dyl. De berörda förhållandena kan exemplifieras genom hänvisning till SMF. Exemplet är särskilt intressant, eftersom ordinationsliturgin av allt att döma genomgående formats efter bönehandlingens grundmönster i tämligen renodlad form. Installationshandlingen åter tycks ha ägt en introduktionskaraktär, som efterhand fått träda tillbaka till förmån för en liturgi motsvarande förstagångsavskiljningens. Den nedärvda spän- ningen mellan avskiljningen som ordination och som introduktion fick anmärkningsvärda uttryck i HB 1963. Med emfas avvisades tanken att ordinationeri skulle ha sakramental karaktär. När det dessutom för så- kerhets skull angavs att ordinanden inte erhöll någon character indelebi- lis, torde den avvisade föreställningen ha varit okänd eller oklar för en stor del av SMF-folket. Mer gripbar var nog den utsaga som upprepas i HB 1983 enligt vilken man vid ordination ber om Guds välsignelse över dem som avlägger ordinationslöften. Detta element från förlänings- mönstret börjar i SMF som i andra samfund med likartad tradition fram- stå såsom det för förstagångsavskiljningen artegna. Lösningen med en i
övrigt gemensam liturgi för ordination och installation förefaller vara en historiskt betingad kompromiss framtvingad även av rädsla för en ”papistisk” ordinationsuppfattning av medeltida populärt snitt. Interna- tionellt finns dock en del tecken på strävanden att nytolka innebörden ai ordinationeri som bönehandling och kanske även installationen som in— troduktionshandling.
På lutherskt håll har ordinationeri som grundläggande och permanent avskiljningshandling varit helt dominerande, även om det också före- kommit en praxis med enhetsliturgi för ordination och installation. I och med förläningsmönstrets växande roll för vigningsliturgin har växelver- kan uppstått mellan vignings— och installationsliturgier. Utvecklingen är särskilt tydlig i svensk tradition. Under två sekel fungerade vigningslitur- gin som modell vid förvandlingen av den enkla introduktionsakten till en episkopal förläningsakt, otvivelaktigt som värn mot regala förläningar. Fortsättningsvis blev det snarare installationens förläningsakt som bi- drog till förläningsmönstrets rikare tillämpning i vigningsliturgin. Såsom redan tidigare berörts har också den uppfattningen stadgat sig, att vig- ningshandlingen skall tolkas enligt förläningsschemat. Utvecklingen i Svenska kyrkan har sin motsvarighet också i andra lutherska kyrkor. Också för lutherskt vidkommande finns det i ett internationellt perspek- tiv tendenser till uppbrott under draghjälp från bi- och multilateralt eku- meniskt arbete med att nytolka vigningen som bönehandling. Det tycks också vara först i nutiden som teologisk reflektion börjat ägnas åt inne— börden av den iakttagna regeln att vigningen är en engångshandling för permanent vigningsuppdrag.
2 Vid revision av vigningsordningar har en huvudangelägenhet under de senaste två, tre decennierna blivit att träffa ett val mellan de båda grundmönstren för vigningsliturgin. Det är ett interkonfessionellt feno- men, och av den föregående framställningen står det klart att förnyelse- arbete ofta bedrivs i ett organiserat eller informellt ekumeniskt samarbe- te. Det finns en tydlig gemensam nämnare: förnyelse måste ske genom restaurering. Nedärvd ordning måste bokstavligen re-formeras. Det finns egentligen bara ett klart undantag — Finlands evangelisk-lutherska kyrka — från uppfattningen att man måste söka sig tillbaka till tiden före förläningsmönstrets dominans för modeller att forma liturgin enligt bö- nehandlingens grundmönster. Tonvikten ligger då på förstavelsen: det grundläggande mönstret för struktur och detaljutformningen av enskil— da led i liturgin. Kanske man kan säga att den lärdomen dragits av refor- matoriska program, att förläningsmönstret rymmer element som inte lät sig utrensas och inte heller behöver det. Strävan har istället blivit att inom ramen för bönehandlingens liturgi infoga symbolhandlingar, som kan och to m bör brukas som medel att lyfta fram och stryka under olika sidor av vigningshandlingens innebörd. Skolexemplet på ett medvetet val av bönehandlingens grundmönster är den romersk-katolska pontifikalerevisionen 1968. Här är också åtskil- liga av det gamla förläningsmönstrets element bevarade. Riterna är emel- lertid infogade i bönehandlingens liturgi vars innebörd accentueras i
tydningsorden. På evangeliskt håll har samma typ av förnyelseprogram rentav medfört ett rikare inslag av symbolhandlingar representerande särskilt de klassiska investitur- och traditio instrumentorum-elementen. ] lutherska kyrkor tycks dock finnas en viss obenägenhet att skiljas från den eljest övergivna centrala förläningsformeln. Enbart i Finland har det även uttalade målet varit att i görligaste mån restaurera det medeltida förläningsmönstret. I tyskt, danskt och nordamerikanskt lutherskt förny- elsearbete representeras några slag av kompromisser för att söka förena ordinators förläningsformel med bönehandlingens liturgi. Särskilt in- tressant är den amerikanska utvecklingen, ett slags exemplarisk demons- tration av mönsterväxlingen: i det att den gamla förläningsformeln steg för steg förvandlas till en avslutande deklaration antar vigningsbönen successivt formen för trinitarisk lovsägelse, vigningsepikles och förbön för tjänarna. Förklaringar till det som ser ut som en luthersk obenägenhet att lämna förläningsmönstrets kärnstycke får anstå. Det skall dock kon- stateras att det till lutherskt konfessionellt arv också hör en reformations- epok med vigningsliturgier enligt ett i den wittenbergska modellordning- en renodlat bönehandlingens mönster.
I nutida strävanden att medvetet lägga bönehandlingens mönster till grund för mer eller mindre radikalt genomförda liturgirevisioner anförs olika motiv, ibland utförligare, oftast kortfattat och mer antydningsvis. Det på olika sätt varierade huvudtemat är att vigning genom bön och handpåläggning utgör ekumenisk och apostolisk ordning. Utgångspunk- ten är att kyrkan till sin natur är allmännelig och apostolisk vilket också måste prägla vigningstjänsten i och för kyrkan. Vigningstjänsten kan inte vara samfunds- eller konfessionsegendom lika litet som personlig förlä- ning. I liturgier uttrycks det t ex så att personer inte längre vigs för det eller detta samfundet utan för tjänst i Guds kyrka. I regianvisningar förekommer nyheten att andra samfund kan eller bör vara representera- de i ordinators-/assistentgruppen. Ekumenicitets- och apostolicitetsar- gumenten används också för enskildheter, t ex användning av Nicaenum såsom den enda verkligt ekumeniska trosbekännelsen. Men valet av det hela liturgin strukturerande grundmönstret motiveras som sagt med att bönehandlingens liturgi representerar ekumenisk och apostolisk ord- ning.
2.1 Det ekumeniska kriteriet består egentligen av en svit synpunkter. Från principiell synvinkel kan det mesta rymmas inom två huvud- grupper enligt följande. I klarhetens intresse skall framhållas att denna gruppering bygger på framställningar som ibland gäller just grundmönstret för vigningsliturgin, ibland gäller enskilda inslag vilka får symbolisera liturgins grundmönster. Som exempel på det sistnämnda kan anföras motiveringar i romersk-katolska kyrkan och episkolpalkyr- kan i USA för atti reformerade vigningsordningar inlemma en vignings- bön ur 200-talets Den apostoliska traditionen. Vanligt är att styrka hur angelägen en radikal reform är och vilken verklig kontinuitet den representerar genom att hänvisa till ekumenisk ordning sådan denna varit formad från äldsta tid och somligstädes ännu
praktiseras. Inte sällan hänvisas till obruten kontinuitet för bönehand- lingens mönster i ortodoxa och orientaliska liturgier. Ibland påpekas att mönstret bevarats också i västlig tradition, om än undanskymt. I olika kyrkor möter ett argumenteringssätt som erinrar om reformatorernas, tex Thomas Cranmers i det berömda företalet till den grundläggande anglikanska vigningsordningen, eller Philip Melanchtons bl ai Apologi- en. För svenskt vidkommande underströk Laurentius Petri sammanfat- tande att vigningen genom bön och handpåläggning var en en tradition eller ”sedvänja” man hade att följa särskilt som ”det alltifrån apostlarnas dagar så uti kristenheten haver plägat tillgå”. Samma ekumenicitetsargu- ment är tydligare utfört ifråga om ordningen med biskops och prästs uppdragstyper inom vigningstjänsten. Det som blivit ””allmänt utöver hela kristenheten gillat och anammat” och missbruk till trots förblivit kyrkans ordning, detta skall iakttas ””så länge världen består”såsom ord- ning ”utgången” av Guds Ande. Här som i en del nutida uttalanden röjs att ekumeniciteten är närmsta granne till apostoliciteten.
[ det anförda står ekumeniciteten för allmänkyrklig ordning, som mer kvalificerat är uttryck för kyrkans apostolicitet. Ur en annan synvinkel framträder kristenheten i konfessioner och samfund, kyrkan splittrad i kyrkor. Under tidigare århundraden ledde detta perspektiv till kompara- tioner med utgångspunkt från konstanten: en kyrkas ”egen” ordning som den ”rätta” ordningen. Som skolexempel kan anföras den anglikanska inställningen under konfessionalismens era in i ekumenikens epok. Det- ta sätt att pröva — och vanligen underkänna — vigningsliturgin och vigningstjänsten i andra kyrkor hör inte enbart det förgångna till. Under de allra senaste decennierna har dock ett annat förhållningssätt börjat växa fram. De gamla självklara måttstockarna revideras och framför allt har det blivit angeläget att inte ensidigt utan gemensamt anställa kritisk prövning av traditioner och sätta riktmärken för vägen framöver.
Det anförda syftar på den i ett historiskt perspektiv nästan dramatiska omsvängning i det ekumeniska klimatet som inträdde under 1960-talet. Flera faktorer förberedde en förändring som konkret i mycket hade sin utgångspunkt i signalerna från romersk-katolska kyrkans Andra vati- kankoncilium. Fr a från denna tid bedrivs ett ekumeniskt arbete såväl globalt, regionalt som nationellt och i både bi- och multilateral form också om vigningstjänsten i kyrkan. Ett karakteristiskt drag är att pro- blemkomplexet bearbetas i ljuset av studiet av kyrkans väsen och uppgift. Ett annat drag är att det blivit angeläget att söka sig bakom nedärvd, ofta stelnad terminologi och begreppsapparat för att fixera och diskutera de aspekter på vigningstjänsten som åsyftats med historiskt bestämda ut- tryckssätt. På liknande sätt studeras vigningstjänstens konkreta utform- ning i uppdragstyper, vilka uppgifter som skulle bli tillgodosedda genom olika utformningar, vilka perspektiv på uppdraget som återspeglas i oli- ka beteckningar etc med sikte på frågan, hur vigningstjänsten kan eller bör formas framöver för att det givna uppdraget skall bli förvaltat i trohet mot kyrkans Herre.
I detta sammanhang har också kyrkornas vigningsordningar kommit in i blickfånget. Utifrån den numera vanliga ståndpunkten att en kyrkas ”lära” manifesteras i hennes liturgi studeras vigningsordningar likaväl
som andra bekännelsedokument. I den föregående framställningen har detta inslag i ekumeniskt arbete skymtat. I än högre grad har en variant mött: det har blivit en ny ekumenisk metod att gemensamt utarbeta vig- ningsordning för att pröva hur långt samsynen sträcker sig och vilken innebörd skilda teologiska tolkningar egentligen har. I framställningen har också gäng på gång berörts att det vuxit fram en ny metod för litur- giskt förnyelsearbete inom kyrkorna. Enskilda kyrkors liturgikommis- sioner har börjat få representanter för andra kyrkor på medlems- eller observatörsbasis, formellt eller informellt. Det gäller inte enbart för arbe- tet med vigningsordningar men det förefaller som om det blivit särskilt angeläget i det sammanhanget. I förlängningen härav ligger att utarbeta- de förslag till nya vigningsordningar i varje fall från 1970-talet vanligen granskas också i en ekumenisk ram. En ovanligt tydlig illustration till den nya ekumeniska och den nya liturgiska metoden ger det engelska angli- kansk-metodistiska arbetet på en vigningsordning. Liturgins slutversion 1968 blev försedd med en motivering på såväl engelska som latin för att kunna uppfattas rätt och kommenteras av granskare i oikomene. Med utgångspunkt från det projektet har kyrkor i den engelska kristenheten kunnat bygga vidare. Ur ekumeniskt arbete med vigningstjänsten föds enskilda kyrkors vigningsordningar.
Genom ett ekumeniskt samordnat liturgiskt förnyelsearbete har det under de senaste två decennierna vuxit fram en rad vigningsordningar, vilka i denna framställning betecknats som medlemmar av en och samma liturgiska familj. Den ekumeniska familjekaraktären kommertill uttryck främst däri att de alla formats efter bönehandlingens grundmönster. I motiveringar för dem ingår oftast redogörelser för tillkomsthistoriens konkreta ekumeniska sammanhang. Vanligen motiveras valet av grund- mönster med att detta är det ekumeniska, en karakteristik som då har en ganska konkret innebörd. I åtskilliga fall läggs förslag och auktoriseras ordningar som kanske kan betecknas som kusiner till den nyssnämnda syskonskaran. Här är det fråga om revisioner under starkt intryck av arbetet ekumeniskt och i andra kyrkor. Uppgiften att bönehandlingens grundmönster representerar ekumenisk ordning är ibland allmän, ibland konkretiserad genom hänvisningar till kyrkosamtalen om vigningstjäns- ten, liturgier som haft betydelse som förlagor etc.
Till nya inslag hör även den på olika sätt omvittnade uppfattningen att en enskild kyrka inte äger rätt att agera isolationistiskt utan i sitt arbete med vigningsordningen måste handla på ett ekumeniskt ansvarigt sätt. Det kan innebära att man i en kyrka måste övervinna nedärvt motstånd mot och acceptera vad som uppfattas som ekumenisk ordning såsom t ex iden lutherskt präglade tyska unionskyrkan (EKU). Det kan som i Nors- ka kyrkan betyda att en kontroversiell fråga måste behandlas på sådant sätt att man inte avskärmar sig från utan öppnar sig för ekumeniskt arbete med vigningstjänsten. I båda fallen förefaller ekumenicitetsaspek- ten vetta mot apostolicitetsperspektivet.
2.2 Att vigning genom bön och handpåläggning utgör apostolisk ordning är en utsaga, som när den förekommer oftast inte utvecklas ytterliga- re. Även om så är fallet, kan sammanhanget visa eller åtminstone antyda vad som avses. Hänvisningen till apostolisk ordning är i första hand inlemmad i vigningsordningars liturgiska text, där saken av naturliga skäl inte blir föremål för någon utredning. Också här kan dock skymtai vilken mening vigningssättet är apostoliskt. Att bön och handpåläggning är apostolisk ordning kan vara ett historiskt påstående: kyrkan brukar en form som kan föras tillbaka till apostlarnas praxis. Utsagan kan emeller- tid gälla något helt annat än bönehandlingens ursprung. Om handlingen ur principiell synvinkel betecknas såsom apostolisk anges uppfattningen att den på ett autentiskt sätt ger uttryck åt eller står i samklang med den allmänneliga kristna tron, den apostoliska tron. Teoretiskt sett kan apos- tolicitetsargumentet innefatta såväl det historiska som det principiella perspektivet. Men det är fråga om två olika perspektiv som inte är av- hängiga av varandra. Frågan om bönehandlingens historiska ursprung var länge relativt okomplicerad. Kyrkofadern Irenaeus skall vara den förste som åberopa- de kontinuitet från apostlarna för vigning genom bön och handpålägg- ning. På reformationstiden upptogs somliga reformatorer av uppgiften att utreda vilka uppdragstyper som skulle finnas i kyrkan enligt nytesta- mentliga föreskrifter (främst Ef4:10f). Att tjänare skulle väljas och sedan vigas genom bön och handpåläggning behövde inte utredas, eftersom det stod tydligt enligt Apg (främst 6:1ff, 13:1ffjämte 14:23, 20:28) och pas- toralbreven (främst 1 Tim 4:l4jämte 5:22, 6:12, 2 Tim 1:6jämte 2:2). De lutherska reformatorena intog närmast en särställning i det att böne- handlingens historiska ursprung inte tillmättes avgörande betydelse. Skriften kunde och fick inte brukas såsom permanent giltig kyrko- och gudstjänstordning, inte heller för uppdragstyper och vigningsliturgi. Att bön och handpåläggning var från apostlarnas dagar behövde emellertid inte betvivlas. På romerskt-katolskt håll inleddes under 1600-talet en forskning med huvudresultatet att Vigningsordningens övriga riter var sekundära, bönehandlingens den ursprungliga. Mot den bakgrunden fastslog en konstitution 1947 att handpåläggning och bön utgör det för vigning konstitutiva. Indirekt gjordes rentav gällande att denna ordning vilade på Kristi förordnande. Vid denna tid hade emellertid frågorna om nytestamentliga uppdragstyper och avskiljningssätt blivit avsevärt mer komplicerade. Vad först uppdragstyper angår är det en gammal iakttagelse att de nytestamentliga skrifterna ger bilden av en mångfald tjänster. Samtidigt har det funnits en stark benägenhet att bland dessa urskilja somliga som grundläggande och att se den egna kyrkans tjänster som fortsättningen därav. Det är något som satt sin prägel även på vigningsordningars urval av bibliska läsningar eller korta bibelord vilka ibland såsom i Svenska kyrkan rentav meddelats enligt olika översättningar för att ekvationen skulle kunna gå jämnt ut. I ljuset av exegetiskt arbete enligt vedertagna vetenskapliga metoder har sådana harmoniseringar framstått som tämli- gen godtyckliga sätt att bekräfta befintliga tjänstestrukturer med nytesta- mentliga urval. Det har börjat bli angeläget att för nutida förhållanden
dra nytta av forskningsresultat: konturerna av skilda organisationer som de återspeglas i olika skrifter, drag av olika tjänstetyper på olika platser och under olika perioder etc.l
På liknande sätt förhåller det sig med frågan om sätt att ta personer i anspråk för tjänst. De tidigare anförda klassiska beläggen för bönehand- lingens apostoliska ursprung åberopas numera med avsevärt större för- siktighet också om det materialet kompletterats med annat från såväl judisk som kristen mark. Alltjämt förekommer framställningar med ve- tenskapliga anspråk som med hjälp härav tecknar bönehandlingens av- skiljningssätt från äldsta tid in i 200-talet såsom det allmänt praktisera- de.2 Det hör numera till undantagen. Visserligen uppfattas bl a de klassis- ka beläggen som vittnesbörd om ett avskiljningssätt. Det råder emellertid också en ganska bred samstämmighet om att det mer rör sig om antyd- ningar. Bilden blir bara skenbart klarare om de pusslas samman till ett mönster, ty detta formas av det som är känt från en senare period eller helt enkelt av uttolkarens idealbild. Den saken kan lätt exemplifieras genom hänvisning till de olika mönster reformatorer såg i Wittenberg, Strasbourg, Geneve och Canterbury. Fastän källmaterialet numera är bredare anses det metodiskt otillåtligt att tolka detta med utgångspunkt från senare praxis och att förutsätta att samma ordning skulle ha prakti- serats i den dåvarande kristenhetens olika regioner.3
Bönehandlingens historiska ursprung och spridning under äldsta tid undandrar sig alltså säker bedömning. Det avskiljningssätt som satt spår i nytestamentliga skrifter framträder emellertid mer konturskarpt i varje fall från 200-talet. Så är fallet främst i den vigningsordning varmed före- liggande undersökning inleds, Hippolytos” Den apostoliska traditionen. Den nu kända texten är resultatet av ett ganska intensivt vetenskapligt rekonstruktionsarbete, som inleddes på allvar först för femtio år sedan av dom Gregory Dix. Rekonstruktionsarbetet bygger på källor vilka bragts i dagen från slutet av 1800-talet och stammar från skilda regioner i gamla kyrkan. Att arbetet alls har kunnat utföras är i sig ett vittnesbörd om att bönehandlingens mönster vid denna tid praktiserades på vitt skil- da håll. Det betyder emellertid därtill att inte bara strukturen utan också utformningen av liturgins vigningsbön fick en osedvanligt bred sprid- ning inom kristenheten. Vigning genom handpåläggning och trinitarisk lovsägelse, epikles och förbön efter samma förlaga förefaller att ha blivit allmänkyrkligt bruk.4 Till det bruket hörde också att vigningshandlingen ingick såsom led i den evkaristiska liturgin.
' Frågor som rör nytestamentliga organisations- och tjänstestrukturer återspegla- de i nytestamentliga skrift(grupp)er faller utanför ramen för denna undersökning. Några arbeten med mer övergripande och sammanfattande perspektiv är Kertel- ge 1972, Delorme 1974, Miguens 1976, Holmberg l982. Vetenskapliga front- förändringar belyses på ett intressant sätt genom ett urval ur vetenskapliga arbe- ten under en hundraårsperiod i Kertelge 1977.
3 Så t ex Richter 1974. 3 Den hållningen är exempelvis representerad i arbetena enligt 11 I. En framställ- ning ägnad åtjust bönehandlingens vigningsform under de första århundradena i Kilmartin 1979.
4 En forskningsöversikt som rör vigningsbönen i gamla kyrkan i Gy 1979.
Att personer togs i anspråk för särskild tjänst genom bönehandlingens vigningsmönster kan alltså historiskt beläggas om inte i allra äldsta tid så dock tidigt såsom ett allmänkristet bruk. I den meningen skulle det kun- na betecknas såsom ekumenisk ordning. Vigningssättet och to m sättet att be blev tydligen ””allmänt utöver hela kristenheten gillat och anam- mat”, för att använda Laurentius Petris uttryckssätt. Man skulle nog med ännu en formulering i det sammanhanget kunna sammanfatta situatio- nen så att detta bönehandlingens mönster betraktades som en ordning ”utan tvivel av Gud den helga Anda (som alla goda gåvor giver) utgång- en”. I nutiden är det otvivelaktigt i denna kvalificerade betydelse vigning genom bön och handpåläggning betecknas som apostolisk ordning. För apostolicitet iprincipiellmening ärinte det kronologiska utan det teologis- ka perspektivet det avgörande. I bönehandlingens mönster uttrycks ge- nom kyrkans bön det restlösa beroendet av Guds eget ingripande och genom handpåläggningens tecken den förbehållslösa tron att han själv enligt sitt löfte rustar och sänder sina tjänare. Genom den formen gestal- tas vigningen kort sagt som kyrkans troshandling.
Såsom tidigare påpekades är detta perspektiv på bönehandlingen som apostolisk ordning vanligen bara antytt, mindre i motiveringar för for- men och mer i utformad liturgisk text. I motiveringar ingår dock vanligen en i detta sammanhang väsentlig synpunkt. Det understryks att böne- handlingens mönster måste väljas framför förläningsaktens för att den liturgiska formen skall ge adekvat uttryck åt vigningshandlingens inne- börd enligt kyrkans apostoliska tro. Den grundsyn som dikterar de allra senaste decenniernas liturgiska förnyelsearbete kan anses rätt väl sam- manfattad i en ekumenisk text som för vigningens del är avsedd att ge uttryck åt ”kyrkans tro genom tiderna” eller ””den apostoliska tron”, Faith and Order-kommissionens s k Limadokument 1982. Avsnittet om vigningens innebörd inleds med hänvisningen till dess form, bön och handpåläggning, som kyrkans handlingsmönster.5
I det att den så gör söker den fullfölja apostlarnas uppdrag och förbli trogen mot deras undervisning. Vigningshandlingen genom dem som är utsedda för denna tjänst vittnar om kyrkans förbindelse med Jesus Kristus och det apostoliska vitt- nesbördet och är en påminnelse om att det är den uppståndne Herren som är den verklige ordinatorn och skänker gåvan. Genom att viga sörjer kyrkan under den helige Andes ingivelse för trogen förkunnelse av evangeliet och ödmjukt tjänande i Kristi namn. Handpåläggningen är tecknet för Andens gåva. Den synliggör det förhållandet att tjänsten instiftades inom ramen för den i Kristus förverkligade uppenbarelsen och den erinrar kyrkan om att se mot honom såsom källan till hennes uppdrag.
5 Limadokumentet om kyrkans vigningstjänst behandlar i partiet om vigningen handlingens innebörd (39—40), aspekter på den liturgiska strukturen (41—44) och betingelser för vigningen (45—50). Citatet återger huvuddelen av 39, varvid den engelska texten översatts i huvudsaklig anslutning till lydelsen i Dop, natt- vard, ämbete l982.
Källor och litteratur
l förteckningen upptas inte arkivalier för vilka fullständiga uppgifter lämnas i notapparaten. Förlagsort anges inte för svenskt tryck, eftersom det lätt kan identi- fieras den uppgiften förutan.
A
A Book ofServices. The United Reformed Church in 1980 England and Wales. Edinburgh. A Book of Services and Prayers. The Congregational 1969 Church in England and Wales. 3London. A Plan of Union for the Church of Christ Uniting. 1970 Commended to the Churches for Study and Response . . .[COCU]. Princeton, New Jersey. Aarflot, A, Diakonien i kirkens liv og ordninger 1976 (Diakoni og Kirke 1976). Aarts, J, Die Lehre Martin Luthers uber das Amt der 1972 Kirche. Helsinki. Afzelius, H, Erik Benzelius den äldre. 1897 Band l.
l902 Band 2.
Agende fiir die Evangelische Kirche in . . . der preus- 1829 sischen Lande. Teil 2. Berlin.
Agende fiir die evangelisch-lutherische Kirche . . . [in]
1880 Sachsen. 2. Theil. Leipzig. Agende fiir die Evangelische Landeskirche [in Preus- l895 sen], II. Berlin. Agende der Evangelischen Kirche der Altpreussi- [1932] schen Union. Teil 3. Entwurf[utan år]. Berlin. Agende lV: Agende fiir evangelisch—lutherische Kir- |952 chen und Gemeinden. Band IV. Ordinations—, Einsegnungs-, Einfiihrungs- und Einweih- ungshandlungen. Berlin. Agende Il: Agende fiir die evangelische Kirche der l964 Union. 2. Band, Die kirchlichen Handlungen. Witten. Agende: Evangelisch-Methodistische Kirche [in 1973 BRD], Agende. Stuttgart. Ahlberg, B, Laurentius Petris nattvardsuppfattning. l964 Ahlstroem, S E, A Religious History ofthe American 1975 People. l—2. New York. Ahrén, P-O, Nattvardsgudstjänsten i Svenska Mis- l966 sionsförbundet. En liturgihistorisk undersök— ning.
Ahrén, P 0, Svensk frikyrklig gudstjänst (Gudstjänst l974 i dag. Liturgiska utvecklingslinjer. SOU 1974267). Allgemeines Kirchenblatt fiir das evangelische 1854 Deutschland. Jahrgang 3. (l858z28—30.) Almquist, G, Handboksfrågan inom Svenska Mis— l962 sionsförbundet l878—1962. (Stencil, Stock— holms teologiska institut.)
Alterboken: Alterbok for den norske Kirke. Kristia- l889 nia. Alterbok for Den norske kirke. 5Oslo 1966. 1920 Althaus, P, Zur Charakteristik der evangelischen Ge- l9l4 betsliteratur im Reformationsjahrhundert. Leipzig. Althaus, P, Zur Einfiihrung in die Quellengeschichte l9l9 der kirchlichen Kollekten in den lutherischen Agenden des 16. Jahrhunderts. Leipzig. Ammer, H, Die sachlich begrundete Zweckmässig- 1970 keit bestehender Ämter und Dienste in der
Kirche (Gemeinde, Amt, Ordination l970). Amt und Ordination im Verständnis evangelischer l974 Kirchen und ökumenischer Gespräche. Eine Dokumentation . . ., ed Burgsmiiller, A — Frieling, R. Giitersloh. An Australian Prayer Book for use together with the l978 Book of Common Prayer, 1662. [The Church of England in Australia.] Sidney. An Alternative Ordinal [of The Anglican Church of 1982 Canada]. Toronto. Andersson, A, Svenska Missionsförbundet. Dess 1928 uppkomst och femtioåriga verksamhet. Den inre missionen. I. Andrén, Å, Missionärsvigning eller missionärssänd- 1969 ning (Svensk Teologisk Kvartalskrift). Andrén, C-G, ”Ätliga och skickeliga". Kyrkoord- l97l ningen 157l och liturgin (KO l57l). Andrén, C-G, Kristenheten i Sverige (Andrén, C-G, l97la ed, Kyrkokunskap).
Andrén, Å, Liturgiska utvecklingstendenser . .. [oli- l974 ka uppsatser] (Gudstjänst i dag. Liturgiska ut- vecklingslinjer, SOU l974:67). Andrén, Å, Äktenskap och vigsel i dag — Liturgiska 1981 utvecklingslinjer. (SOU 1981167.) Andrén, A, Kyrkoinvigningen — Liturgiska utveck—
l985 lingslinjer. (SOU l985:49.) Anglican-Methodist Unity. I, The Ordinal. Report of l968 the Anglican-Methodist Unity Commission. London. Anglican-Methodist Unity. II, The Scheme. Report l968 of the Anglican-Methodist Unity Commis— sion. London. Anglican-Methodist Unity. General Synod: Report
l971 ofthe Joint Working Group 1971. GS 40. Lon- don. Arndt,.l F, Die United Church ofChrist, USA (Grant l973 l973). ASB: The Alternative Service Book 1980. Services 1980 authorized for use in the Church of England . . . London. ASB Commentary: The Alternative Service Book l980 l980. A Commentary by The Liturgical Com- mission. London. Askmark, R, Ämbetet i den svenska kyrkan i refor- l949 mationens, ortodoxiens och pietismens tän- kande och praxis. Askmark, R, Den romersk-katolska gudstjänsten ef- l974 ter Andra vatikankonciliet (Gudstjänst i dag. Liturgiska utvecklingslinjer, SOU l974:67).
B
Baelter, S, Historiska anmärkningar om Kyrko-Cere-
1762 monierna . ..
l838 . . . Med tillägg och förändringarna enligt . .. de vigtigaste swenska kyrkoväsendet rörande författningar . . . Af A[nders] K[righolm].
Barkley, J M, The Meaning of Ordination (Scottish l956 Journal of Theology). Barkley, J M, Ordination, Reformed (DLW). 1972 BCO: The Book of Common Order ofthe Church of 1940 Scotland. By Authority of the General 1979 Assembly. Edinburgh m fl. ECO/Canada: Book of Common Order for use in [922 Church Services and Offices. Toronto, Lon-
don. BCP: se Brightman 1921, Ratcliff 1949. 1549 BCP: se Brightman l92l, Ratcliff 1949. 1552 BCP: se Brightman 1921. l662
BCP/Canada: The Book of Common Prayer . .. of l9l8 the Anglican Church of Canada. Toronto. BCP/US: The Book of Common Prayer . .. accor— l928 ding to the use of the Protestant Episcopal Church . . . New York 1945.
BCP/US: The Book of Common Prayer . . . Accord-
1979 ing to the use of the Episcopal Church. New York. Beasley—Murray, G R, The Diaconate in Baptist I965 Churches (World Council of Churches, The Ministry of Deacons. World Council Studies No 2. Geneva 1965). Betänkande utarbetat av den av Finlands evangelisk— 1980 lutherska kyrkas XXI ordinarie kyrkomöte 1973 tillsatta handbokskommittén. Helsing- fors.
Bihang till kyrkohandboken. Förslag... (SOU I965 1956:12.) Bishop, J, Methodist Worship in relation to Free 1975 Church Worship. Scolar Studies Press [U S].
Biskopsmötets utlåtande nr l/1982 till kyrkomötet, l982 Handbokskommitténs betänkande. [Helsing- fors.] Biskopsmötets utlåtande nr 3/1984 till kyrkomötet. l984 Handboksutskottets betänkande nr l/l984: Bok för kyrkliga förrättningar. (Stencil.) [Hel— singfors.] Bispeembetets grunnlag og plass i kirken. Betenkning l982 avgitt av en arbeidsgruppe oppnevnt av Bispe- motet. Oslo. Borregaard, S, Danmarks og Norges Kirkeritual af 1953 1685. Kabenhavn. Botte, B, La Tradition Apostolique de Saint Hippo- l963 lyte. Mönster. Botte, B, L'ordination de l'éveque (La Maison-Dieu 1969 98) Botte, B, Le mouvement liturgique. Témoignage et 1973 souvenirs. Paris. Bradshaw, P F, The Anglican Ordinal. Its History l97l and Development from the Reformation to the Present Day. London. Brand, E L, Kirche als Familie. Eine neue Konzep- 1976 tion fiir Taufe und Amtshandlungen. Reihe Gottesdienst 6. Hannover. Bredberg, W, Frihet — ordning. Om gudstjänstlivet l943 inom Svenska Missionsförbundet.
Bredberg, W, Sällskap—samfund—kyrka? Vad syf—
1962 tade Missionsförbundets fäder till? Brightman, F E, The English Rite l—-2. JLondon. l921
Brunner, P, Nikolaus von Amsdorf als Bischof von 1961 Naumburg. Götersloh.
Brunner, P, Ein Vorschlag fiir die Ordination in Kir- |975 chen der lutherischen Bekenntnisses (Theolo- gische Literaturzeitung). Brunotte, Das Amt der Verkiindigung und das Pries- 1959 tertum aller Gläubigen. Berlin. Bucer, M, De ordinatione legitima ministrorum ec- 1577 clesia revocanda [1550] (Martini Buceri Scripta Anglicana . .. Basel 1577). Bucer, M, Deutsche Schriften 7: Schriften der Jahre l964 1538— l539 (Stupperich, R, ed, Martini Buce- ri opera omnia, Serie I, Deutsche Schriften). Giitersloh. Buchwald, G, Wittenberger Ordiniertenbuch. Band |W4—95 1—213mng
C
Cnattingius, H, Diakonat och venia concionandi i l952 Sverige intill l800-talets mitt. Cnudde, M, [ordination des diacres (La Maison- l969 Dieu 98). Concordia Pia: Lutherska kyrkans bekännelseskrif-
l895 ter (Concordia Pia) ånyo utgifna . . . af Gott- frid Billing COS: Joannis Calvini Opera Selecta: Bla: Ordon— 2 nances Ecclesiatiques, ibm 328ff. Ed Barth, P — Scheuner, D. Munchen 1952.
5 Institutionis Christianae religionis 1559 lib- rum IV continens. Ed Barth, P — Niesel, G. Miinchen 1962. CR: Corpus Reformatorum, ed Bretschneider, C G, 7 Philip Melanthonis opera quae supersunt, Band 7. Halle I840. Crehan, J H, Theology and Rite [of Ordination] a.D. l978 200—400 (The Study of Liturgy l978). Crehan,J H, Medieval Ordinations (The Study of Li— l978a turgy 1978). Crichton, J D, Christian Celebration. The Sacra- 1973 ments. London, Dublin. Croft Dickenson, W, ed, A Source of Scottish His- 1953 tory. Volume 2. London m fl. CSI-liturgin: se The Book of Common Worship. l963 Cuming, GJ, A History of Anglican Liturgy. Lon- 1969 don.
D
Danske Kirkelove samt Udvalg af andre Bestemmel- 1883 ser . . ., ed Rordam, H F, ]. Kobenhavn. Davidson, B, Missionssällskap — trossamfund (Vitt- 1962 na och vinna. Missionssällskapet Helgelseför- bundet 1887—1962).
Davies, H, The Worship of the English Puritans. l948 Westminster. Davies, H, Ordination. Congregationalist (DLW). 1972 Davies, H, Congregationalist Worship (DLW). l972a Davies, H, Books, Liturgical. Congregationalist l972b (DLW). Das Geistliche Amt in der Kirche: Gemeinsame rö- 198l misch-katolische/evangelisch-Iutherische Kommission, Das geistliche Amt in der Kir- che. Paderborn, Frankfurt am Main. De biskoppelige handlinger . .. Betaenkning afgivet 1978 af Kirkeministeriets liturgiske kommission. (Betaenkning nr 848.) Kobenhavn. Delorme, J, ed, Le ministere et les ministeres selon le l974 Noveau Testament. Paris. Denzinger, H -— Schönmetzer, A, ed, Enchiridion 1976 symbolorum definitionum et declarationum de rebus fidei et morum. [36 utökade uppl.] Barcelona m fl. Diakoni og Kirke, ed Aarflot, A, etter oppdrag fra 1976 Diakoniräd for Den norske kirke. Oslo. Dienstboek voor de Nederlandse Herformde Kerk. |969 's-Gravenhage.
Diocese of London; Form of Service . . . at the Insti- tution and Induction . .. (Utan tryckår och förlagsort.)
Dix, G, The Treatise on the Apostolic tradition of St 1937 Hippolytos of Rome, Bishop and Martyr. 1—2. London. DLW: Davies, J G, ed, A Dictionary of Liturgy and 1972 Worship. London. Dombois, H, Das Recht des Gnades. Ökumenisches l961 Kirchenrecht,Witten. Dombois, H, Analyse des Ordinationsentwurfes fiir 1972 die Evangelische Kirche der Union (Ordina- tion heute l972). Dop, nattvard, ämbete. En ekumenisk samsyn. 1975 Dop, nattvard, ämbete. Den officiella texten från
1982 Faith and Order . . . 1983.
Draft Proposed Book of Common Prayer . . . Presen-
l976 ted by the Standing liturgical Commission [of the Episcopal Church]. New York.
- Drews, P, Beiträge zu Luthers liturgischen Reformen.
1910 Tiibingen. Drews, P, Das Ordinationsformular. Einleitung (WA 1915 38). Duncan, P A, Der Ursprung der Baptisten (Hughey 1964 1964) Dunkle, W F — Quillian, J D, ed, Companion to the l970 Book of Worship. Nashville, Tenn.
E
Eckerdal, L, Skriftermål som nattvardsberedelse. 1970
Eckerdal, L, Från kyrkomötets prästerliga beredning
1971 till beredningsutskottet. Ett led i kyrkomötets demokratisering? (Kyrkohistorisk Årsskrift.) Eckerdal, L, Liturgisk utvecklingi Sverige. . . .[olika l974 uppsatser] (Gudstjänst i dag. Liturgiska ut- vecklingslinjer. SOU l974:67). Eckerdal, L, Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, l98l kommunion — aktuella liturgiska utveck- lingslinjer. (SOU 1981 :66.) Eckerdal, L, När tillkom "De officiis"? (Kyrkohis-
1984 torisk Årsskrift). Einft'jhrung. Gottesdienstordnungen fiir Einfi'ihrung, l974 Bevollmächtigung und Vorstellung, vorgelegt von der Arnoldsheiner Konferenz. Giitersloh. Elmund, G, Synen på diakonatet och vigningen till
1983 detta vid de svenska diakonianstalterna från 1851 — omkr 1950 (Vigd till tjänst 1983). Elmund, G, Diakonatet under reformationstiden och l983a ortodoxien (Vigd till tjänst 1983).
Embetsteologi og tjenestedifferensiering. Betenkning
1975 utarbeidet av en gruppe nedsatt av Kirkerå- det. (Stencil.) [Oslo.]
Episcopal Services. The Church Union Ceremonial 1980 Guides 2. London. Ergänzung zu Agende IV, Teil [ und 2. Ordination [l98l] verbunden mit der Einfi'ihrung in eine Pfarr-
stelle. [Stencil, Hannover.]
Estborn, S, Evangeliska svenska bönböcker under re-
1929 formationstidevarvet . . .
Euchologion: se Sprott 1905. 1869 Evangelieboken, Den svenska. 1921,l942,1983 Evangeliebokskommitténs betänkande: Betänkande 1920 jämte författningsförslag rörande Den svens- ka evangelieboken.
F Feddesen, E, Die lateinische Kirchenordnung König 1934 Christians III. von 1537. Kiel. Fischer, B, Das Gebet der Kirche als Wesenselement 1970 des Weihesakramentes (Liturgisches Jahr- buch). Fjellstedt: Biblia, Det är all den Heliga Skrift, Med 1873 förklaringar av P[eter] Fjellstedt. 1—3. 31873. Flato, L, Den store liturgirevisjonen i vår kirke 1982 1886—1926. Oslo. Flemestad, R, Diakonens ordinasjon. Kirkens diako- 1981 ni belyst ut fra ordinasjon og embede. (Förstu- diei, Stencil.) [Oslo.]
Forma ac ratio: se Joannes a Lasco.
[1555]
Foshee, H B, ed, Broadman Church Manual. Nash— 1973 ville, Tenn. Furberg, T, Kyrka och mission i Sverige 1868— 1901. 1962 Faehn, H, Liturgiene ved preste- og bispevielsei Nor- 1984 ge. Fra reformasjonen til Alterboken l920 (Norsk Teologisk Tidskrift). Färnström, E, Den handskrivna kyrkoordningens
1965 tillkomst och huvudinnehåll . . . (KOF 1561 ).
Färnström, E, Om källorna till 1571 års kyrkoord- 1935 ning.
G
Ganoczy, A, Ecclesia ministrans. Dienende Kirche 1968 bei Calvin. Freiburg m fl. Gassmann, G, Das historische Bischofsamt und die 1964 Einheit der Kirche in der neueren anglikan- ischen Theologie. Göttingen. Gassmann, B, Ecclesia Reformata. Die Kirche in den 1968 reformierten Bekenntnisschriften. Freiburg m fl. Gassmann, G, Die Notwendigkeit offizieller Lehrge— l973 spräche (Schuh, K, ed, Amt in Widerstreit, Berlin). Garrett, T S, The Ordinal of the Church of South In— 1959 dia (Scottish Journal of Theology). Garrett, T S, Worship in the Church of South India. l961 JLondon. Garrett, TS, Christian Worship. An lntroductory l973 Outline. 2London m 11. Gejstlig Reskriptsamling. Kabenhavn. 1897—98 Gemeinde, Amt, Ordination. Votum des Ausschusses
1970 der Evangelischen Kirche der Union . . . Mit dem Entwurf eines neuen Ordinationsformu- lars. Ed Viering, F. Götersloh.
George, A R, Books, Liturgical, Methodist (DLW). 1972 George, A R, Methodist Worship. Britain (DLW). l972a George, A R, Ordination. Methodist (DLW). l972b Gierow, K, Den evangeliska bönbokslitteraturen i 1948 Danmark 1526—1575. Gierow, K, Biskopsvigningarna år 1575 (Kyrkohis- 1964 torisk Årsskrift). Goodall, N, ed, Der Kongregationalismus. (Die l973 Kirchen der Welt XI.) Stuttgart. Goodall, N, Die Annäherungen der Kongregationa- 19733 listen und der Presbyterianer (Goodall
l973).
Graff, P, Geschichte der Auflösung der alten gottes— dienstlichen Formen in der evangelischen Kirche Deutschlands. Göttingen: 1937 |. Band. Bis zum Eintritt der Aufklärung und des Rationalismus. 1939 II. Band. Die Zeit der Aufklärung und des Ra-
tionalismus. Grant, J W, ed, Die unierten Kirchen. (Die Kirchen l973 der Welt X.) Stuttgart. Grant, J W, Trends in der kongregationalistischen l973a Theologie (Goodall l973). Greinacher, N, Der Vollzug der Kirche im Bistum 1972 (Arnold, F X, Handbuch der Pastoraltheolo— gie, Band 3. Freiburg m fl). GS 327: General Synod. Alternative Services Series 3. 1977 Ordination Services. A Report by the Liturgi- cal Commission of the General Synod of the Church of England. London. Gy, P-M, Les anciennes prieres d'ordination (La 1979 Maison-Dieu 138).
H Haendler, K, Wort und Glaube bei Melanchton. Gii— l968 tersloh. Hagesaeter, 0 D, Vigsling av diakoniarbeidere (Dia- 1976 koni og Kirke 1976). Halaski, K, ed, Die Reformierten Kirchen. (Die 1977 Kirchen der Welt XVII.) Stuttgart. Hamilton, M P — Montgomery, N S, The Ordina— 1975 tion of Women: Pro and Con. New York. Handbok islensku kirkjunnar. Reykjavik. 1981 Handledning till den kristna församlingens tjänst 1928 [SMF].
Hardin, H G — Quillian,J D — White,J F, The Cele-
1964 bration of the Gospel. A Study in Christian Worship. Nashville, Tenn. Hardon, JA, The Protestant Churches of America. 1969 New York. Hardt, T, Biskoppelige ritualer (Praesteforeningens 1979 blad l979z3l). Hawkins, F, The Early History ofthe Roman Rites of 1978 Ordination (The Study of Liturgy 1978). HB: HandBok, ther Vti är författadt, huruledes gudz-
1693 tiensten . . . skal blivwa hållen . .. numera ef- ter nyja kyrckioordningen inrättad åhr 1693. (Burchardi.)
HB: Kyrko-handbok, hwaruti stadgas, huru guds- 1811 tjensten uti swenska församlingar skall be- handlas. (Nordström, Stockholm 1810.) HB: Kyrkö-handbok, hwaruti stadgas, huru guds- 1811 tjensten uti swenska församlingar skall be-
handlas. (Raams Enka, Norrköping 1811.)
HB: Kyrkohandbok, hwaruti stadgas, huru guds-
1868 tjensten . .. skall behandlas . .. med de änd- ringar och tillägg som intill år 1869 blifwit i nåder fastställda. 1869.
HB: Methodist—Episkopal Kyrkans Ritual 1872. Gö- 1872 teborg, Cincinnati 1874. HB: Kyrko-Handbok, hvaruti stadgas huru guds- 1886 tjänsten uti evangeliskt-lutherska församling- arne i Storfurstendömet Finland skall förrät- tas. Normalupplaga. Helsingfors 1888. HB: Kyrkohandbok för Metodist-Episkopalkyrkans 1889 svenska församlingar. HB: Handbok för Svenska kyrkan stadfäst av ko— 1894 nungen år 1894. HB: Kyrkohandbok för den evangelisk-lutherska 1913 kyrkan i Storfurstendömet Finland... Nor- malupplaga. Surdavala 1915. HB: Handbok för Svenska kyrkan stadfäst av ko- 1917 nungen år 1917. HB: Metodistkyrkan: Kyrkohandbok för Metodist- 1917 Episkopal-kyrkans församlingar. HB: [HB 1917 samt särtryck:] 15 Kapitlet. Huru mis-
1921 sionär inställes i sitt kall . .. 16 Kapitlet. Huru diakon och diakonissa må inställas i sitt kall. [Utan tryckår och -ort; Diakonistyrelsens bokförlag.]
HB: Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige. 1941
HB: Den svenska kyrkohandboken. Stadfäst av ko- 1942 nungen år 1942. HB: Handbok till den kristna församlingens tjänst
l947 [SMF]. HB: Handbok för Svenska Baptistsamfundet. 1955 HB: Handbok till den kristna församlingens tjänst 1963 [SMF]. HB: Handbok för Svenska Alliansmissionen.
1964 HB: Kyrkohandbok för den evangelisk-lutherska 1968 kyrkan i Finland. 1—11. Helsingfors. HB: Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige. 1968 HB: Handbok för församlingens gudstjänstliv. 1974 Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen. HB: Handbok till den kristna församlingens tjänst. 1983 Svenska Alliansmissionen. Svenska Missions- förbundet. HBF: Förslag till en ny kyrkohandbok. 1793 HBF: Förslag till handbok, theruti stadgas huru 1799 gudstjensten skall hållas... öfversedd, förbättrad och tillökt.
HBF: Kyrko-Handbok, hwaruti stadgas, huru guds- 1854 tjensten i swenska församlingar skall förrät— tas. Underdånigt förslag . .. HBF, Prästeståndets: Högvördiga prästeståndets en- 1854 skilda utskotts pastoralafdelnings betänkan- de . . . angående förslag till en förbättrad kyr- kohandbok. (Betänkande nr 2. Prästeståndets protokoll, riksdagen 1853—54.) HBF: Kyrko—Handbok, hwaruti stadgas, huru guds-
1855 tjensten . .. skall förrättas. Underdånigt för- slag ånyo öfversedt . .. 1856.
HBF: Kyrko-Handbok, hwaruti stadgas huru guds- 1859 tjensten uti evangeliskt-lutherska församling- arne i Storfurstendömet Finland skall förrät— tas. Förslag . . . Åbo. HBF: Kyrkohandbok, hwaruti stadgas huru guds- 1884 tjensten uti evangeliskt-lutherska församling- arne i Storfurstendömet Finland skall hållas, Förslag . . . Åbo. HBF: Förslag till reviderad handbok för Svenska
1891 kyrkan . .. Fullbordadt 1891. 1892.
HBF: Nytt förslag till reviderad handbok för Svens-
l893 ka kyrkan . .. Fullbordadt 1893. HBF: Förslag till handbok för Svenska kyrkan . ..
1926 (SOU l926:12.) HBF: Eidem, E, Förslag till revision av Den svenska 1938 kyrkohandboken. (SOU l938z2.) HBF: Andrae, T, Förslag till revision av Den svenska 1940 kyrkohandboken. (SOU 194039.) HBF: Kyrkohandbok för den evangelisk—lutherska
1957 kyrkan i Finland . . . Förslag. Pieksämäki.
Helander, D, Den liturgiska utvecklingen i Sverige 1934 under l800-talet ]. Tillkomsten av 1811 års
kyrkohandbok. Helander, D, Den liturgiska utvecklingen i Sverige 1939 1811—1894.
Helgason, J, Islands kirke fra reformationen till vore 1922 dager. Kobenhavn. Helgisiöabök izlenzku pjoökirkjunnar. Reykjavik. 1910 Helgisiöabök islenzku pjoökirkjunnar. Reykjavik. 1934 Hellström, JA, Överlämnande av kyrka till präst i 1967 landskapslagarnas svenska samhälle (Svensk Teologisk Kvartalskrift). Heubach, J, Die Ordination zum Amt der Kirche. 1956 Berlin. Hinchcliff, P, Deacon, Deaconess (DLW). 1972 Hoadley, FT, Foreword (The Hiscox Guide [1964, 1964 61976; se denna). Holfelder, H H, Bugenhagen, Johannes (TRE: Theo- 1981 logische Realencyklopädie, Band 7).
Holmberg, B, Paul and Authority. l982 Holmström, O, Om ordinationeri inom lutherska kyr- 1889 kan. Horton, D, Spezifische Entwicklungen der Kongre— l973 gationalismus. 2. Vereinigten Staaten von Amerika (Goodall l973). Horton, D, Die Unierte Kirche Christi in den USA l973a (Goodall l973). Hughey, J D, ed, Die Baptisten. (Die Kirchen der 1964 Welt ll.) Stuttgart. Hunter, L 5, ed, A Diocesan Service Book. London. 1964 Huxtable, J, Prayer — fixed, free and extemporary I965 (Jasper, R C D, ed, The Renewal of Worship. Essays by members of the Joint Liturgical Group. London m fl). Höfling, JW F, Liturgisches Urkundenbuch. Leip- 1854 zig.
I
Institutio [Calvini]: se COS 5. 1559
J
Jacobs, P, Theologie Reformierten Bekenntnisschrif— 1959 ten in Grundziigen. Mönster. Jahr, H, [Einleitung] (Sehling 8). 1965 Joannes a Lasco, Forma ac ratio tota ecclesiastici mi- [1555] nisterii, in perigrinorum . . . [Frankfurt a.M. 1555], i Joannis a Lasco opera, ed Kuyper, A, Band 2. Amsterdam 1866. John, G, Spezifische Entwicklungen der Kongrega- 1973 tionalismus. [. Europa (Goodall l973). Jounel, P, Les ordinations (Martimort, A G, ed, L' 1965 Eglise en priére. Introduction a la Liturgie. Paris rn fl). Jounel, P, Le Nouveau rituel d”ordination (La Mai- I969 son—Dieu 98). Jungmann, J A, Konstitution fiber die heilige Litur— 1966 gie. Einleitung und Kommentar (LThK Vati- canum 1111).
K
Kalb, Fr, Grundriss der Liturgik. Mönchen. 1982 Katolsk dokumentation 4: Andra vatikankonciliets 1970 dogmatiska konstitution om kyrkan. Katolsk dokumentation 1—2: Andra vatikankoncili- l972 et, Det kristna livets källor. KC: Kungligt cirkulär — Svensk författningssamling (spridda år).
Kerkboek van de Gereformeerde Kerken in Neder- 1968 land. Leeuwarden. Kerkvoorde, A, Erneuerung der niederen Weihen 1962 (Rahner — Vorgrimler 1962). Kerkvoorde, A, Elemente zu einer Theologie des Dia- |966 konates(Barai'ina, G, ed, De ecclesia. Beiträge zur Konstitution "Uber die Kirche” . . . Zwei— ter Band. Freiburg m fl). Kertelge, K, Gemeinde und Amt im Neuen Testa- l972 ment. Mönchen. Kertelge, K, ed, Das kirchliche Amt im Neuen Testa— 1977 ment. Darmstadt. KF: Kunglig förordning — Svensk författningssam- ling (spridda år). Kirche als Familie. Die Amtshandlungen der Kirche 1976 — Ein Gespräch (Brand 1976). Kilmartin, E J, Ministere et ordination dans l'Eglise 1979 chrétienne primitive (La Maison-Dieu 138). Kirchenbuch för clie evangelische Kirche in Wört- 1858 temberg. Teil l—2. Stuttgart. Kirchenbuch för die evangelische Kirche in Wört- 1877 temberg. Teil 2. Stuttgart. Kirchenbuch för die evangelisch-protestantische 1901 Kirche im Grossherzogtum Baden. Karlsruhe.
Kirchenbuch för die Evangelische Kirche . . . [in]
1904 Hessen. Band 2. Darmstadt. Kirchenbuch. Gebete und Ordnungen för die unter 1956 dem Wort versammelte Gemeinde herausge- geben vom Moderamen des Reformierten Bundes [Deutschlands]. Neukirchen. Kirchenbuch för die evangelische Kirche in Wört— 1971 temberg. Zweiter Teil. Handlungen. Sonder- ausgabe: Einföhrungen in den kirchlichen Dienst . . . Wörttemberg. Kirkehistoriske Samlinger. Kabenhavn. 1849— Kirkeritual: Danmarks og Norges Kirkeritual. Ko- 1685 benhavn 1762. Kirkeritual: Dannemarkes og Norges Kirke-Ritual. 1685/1825 Christiania 1825. Kirkollisten toimitutsen kirja (stencil utan tryckår [1985] och -ort). [Helsinki.] Kjöllerström, S, Kräkla och mitra. En undersökning 1965 av biskopsvigningar i Sverige under reforma- tionstidevarvet. Kjöllerström, S, Laurentius Petris kyrkoordning 1971 1571—1971. Tillkomst och användning (KO 1571).
Kjöllerström, S, Kyrkoherdeinstallationen eller "den l97la andra vigningen” (Svensk Teologisk Kvar- talskrift).
Kjöllerström, S, ”Sätt till att ordinera en vald biskop" 1974 1561—1942.
KK: Kunglig kungörelse — Svensk författningssam- ling (spridda år). KL 1686: Kyrko-Lagen af 1686 . . . samt författning- (1845) ar, som dem upplysa, förklara, ändra eller
tillöka . . . på konungens befallning utgivna.
KL: Kyrkolag [för den evangelisk—lutherska kyrkan i 1964 Finland]. Finlands författningssamling l964:635. Helsingfors. Kleinheyer, B, Die Priesterweihe im römischen Ritus. 1962 Trier. Kleinheyer, B, Der Diakonat im Lichte der rö— l962a mischen Weiheliturgie (Rahner—Vorgrim—
ler 1962).
Kleinheyer, B, Uberlegungen zu einer Reform des 1964 Priesterweiheritus (Liturgisches Jahrbuch). Kleinheyer, B, Weiheliturgie in neuer Gestalt. Zur 1968 Reform der Ordines maiores (Liturgisches Jahrbuch). Kleinheyer, B, L”ordination des prétres (La Maison- 1969 Dieu 98). Kleinheyer, B, Zur Reform der ordines maiores. Ein 1969a Nachtrag (Liturgisches Jahrbuch). Kliefoth, Th, Liturgische Abhandlungen, Band 1. 1854 Schwerin, Rostock. KO: Kjöllerström, S, ed, Den svenska kyrkoordning- 1571 en 1571 jämte studier kring tillkomst, innehåll och användning. 1971. KOF: Färnström, E, ed, Laurentius Petris handskriv- 1561 na kyrkoordning av år 1561. 1956. KOF: Kyrkoordningsförslaget av år 1608. Ed Piltz, 1608 CG. 1935. Kulp, H-L, Das Gemeindegebet im christlichen Got- l955 tesdienst (Möller, K F — Blankenburg, W, ed, Leiturgia. Handbuch des evangelischen Got— tesdienstes. Band 2. Kassel). Kunst, H, Zur Ordination und Ordinationskritik 1976 (Mumm, R — Krems, G, ed, Ordination und kirchliches Amt. Paderborn, Bielefeld). Kyrkliga förrättningar. Handbok att användas i den 1963 evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Hel-
singfors 1965. Kyrkliga förrättningar: 1972
Kyrkohandbok för den
evangelisk—lutherska kyrkan i Finland. III. Kyrkliga förrättningar. Helsingfors.
Kyrkliga förrättningar. Handboksutskottet [i Finska l984 evangelisk—lutherska kyrkans kyrkomöte.
Förslag]. (Stencil.) [Helsingfors.]
Kyrkoförfattningar [för Svenska kyrkan], red Nord, 1967, 1970 E. [Tidskrift] Kyrkohandboksförslag: Förslag till Kyrkohandbok [1985] för Metodistkyrkan i Sverige. Framlagt... av den svenska årskonferensens handboks- kommitté. (Stencil utan är.)
Kyrkolagsförslag: Förslag till kyrkolag och kyrko-
1873 stadgar . . . [Svenska kyrkan.]
Kyrkomötet: Allmänna kyrkomötets protokoll och
1868— handlingar. . . [Spridda år.]
Kyrkomötet (Hierta): Hierta, F P, Allmänna kyrko-
1868 mötet 1868. Förhandlingarna . . . samlade och ordnade. 1868—71.
Kyrkoordningen: Metodist-Episkopalkyrkans Lära 1904 och Kyrkoordning 1904. Med ett tillägg. Kyrkoordningen: Metodistkyrkans lära och kyr— 1964 koordning. 1966. Köhn, M, Martin Bucers Entwurf einer Reformation l966 des Erzstiftes Köln. Witten.
L
La sacerdoce ministériel: Synode des évéques 1971,
1971 La sacerdoce ministériel . . ., ed Liégé, P. Paris.
Lamb, J A, Books, Liturgical. Reformed (DLW). 1972 Lambethkonferensen: The Six Lambeth Conferences 1867— 1920. Revised with Appendix. London 1929. Larsson, S, Församlingssystern (Nyrén, J, ed, Tids- 1928 bilder. Svenska Missionsförbundet vid femtio år). Larsson, R, Frikyrklig förnyelse. 1939 Larsson, R, Frikyrkoperspektiv. 1946 Larsson, R, Med sikte på framtiden. 1954
Lau, F, Georg III von Anhalt (1507—1553), erster 1953—54 evangelischer ”Bischof” von Merseburg
(Wissenschaftliche Zeitschrift der Karl Marx-Universität, Leipzig).
Lécuyer, J, Dekret öber Dienst und Leben der Pries- 1968 ter. Die Geschichte des Dekrets (LThK Vati- canum II:3). Leith, J H, ed, Creeds of the Churches. A Reader in 1973 Christian Doctrine from the Bible to the Pre- sent. Richmond, Virginia. Lengeling, E J, Die Theologie des Weihesakraments 1969 nach dem Zeugnis des neuen Ritus (Liturg- isches Jahrbuch). Lieberg, H, Amt und Ordination bei Luther und Me- 1962 lanchton. Göttingen. Lindbladh, N-H, Anointing as an Ordination Prob- 1984 lem. Lindhardt, P G, De danske ordinationsritualer (Kir- 1977 kehistoriske Samlinger 1977). Liturgie: Eglise réformée de France. Liturgie. Paris. 1963
Liturgie 2. Eglise évangélique luthérienne de France. 1965 Paris. Liturgie des Eglises réformées de France. Revisée par 1897 le Synode général officieux. Paris, Nancy. Liturgie d'ordination et d”installation. [Eglise évan- [1976] gélique luthérienne de France. Paris.] (Sten- cil.) Liturgik för die Evangelisch-lutherische Kirche im 1809 Königreich Wörttemberg. Stuttgart. Liturgikommisjonen, Utkast til ordninger for Ordi- 1984 nasjon/Vigsling, innsettelse og fremstilling med forbonn. Signing av biskop. (Stencil.) [Oslo.] Liturgiutskottet: Handboksutskottets betänkande nr 1984 1/1984 angående . .. ny bok för de kyrkliga förrättningarna. (Stencil.) [Helsingfors.] Liturgiutskottets förslag: se Kyrkliga förrättningar 1984 1984. Lloyd, T, lnstitutions and lnductions. Bramcote l973 Notts. Long, E, Die Unierte Kirche von Kanada (Goodall 1973 1973). LThK Vaticanum II: Lexikon för Theologie und 1966— Kirche, Das zweite vatikanische Konzil. Dokumente und Kommentare. Freiburg m fl. Luckey, H, Die Gemeinde der Gläubigen (Hughey 1964 1964). Lumpkin, W L, Baptist Confessions of Faith. Valley 1974 Forge, Pa. Luther-Agende. Ein Kirchenbuch aus 1928 Schrifttum, ed Dietz, O. Kassel. Lutherans und Catholics in Dialogue IV, Eucharist 1970 and Ministry. Washington, D.C., New York. Lutheran Understanding of the Episcopal Office. 1983 Statement by the Consultation on Episcopé Geneva . . . l982. Departement of Studies. The Lutheran World Federation. (Stencil.) Gene- va.
Luthersk Kirketidende. 1972, 1983
Luthers
M
Magnusson, J, m fl, 50 år i ord och bild. Jubileums— 1942 skrift för Örebro-Missionen 1892— 1942. Malania, L, The New Rites: 'The Place ofthe Bishop 1975 (Anglican Theological Review). Martin, G W, The Church. A Baptist View. London. 1976
Martling, C H, Diakon, veniat, assistentpräst? l97l Martling, C H, Gud i USA. En religionsgeografisk l982 översikt.
Martos, J, Doors to the Sacred. A Historical lntro- 1981 duction to Sacraments in the Christian Church. London. Maskell, W, Monumenta Ritualia Ecclesiae Anglica- 1882 nae 2. 2Oxford. Maurer, W, Gemeindezucht, Gemeindeamt, Konfir- 1940 mation. Kassel. Maxwell, W D, The liturgical Portions ofthe Genevi-
1931 än Service Book used by John Knox . . . Edin- burgh, London.
Maxwell, J M, Worship and Reformed Theology. 1976 The Liturgical Lessons of Mercersburg. Pitts- burgh, Penn. McCullum, H, The Experience in Anglicanism (Ha— 1975 milton — Montgomery 1976). McGarvey, W, ed, Liturgiae Americanae. Philadel- 1895 phia, Pa. Mead, F S, Handbook of Denominations in the 1975 United States. Nashville, Tenn. Mehl, R, Die Reformierte Kirche von Frankreich I977 (Halaski 1977). Metodismen i Sverige 100 år. 1968 Michelsen, E, Die Schleswig-Holsteinische Kirchen- 1920 ordnung von 1542. Kiel. Miguens, M, Church Ministries in New Testament 1976 Times. Arlington, Virginia, Westminster, Ma- ryland. Miller, AO m fl, The Heidelberg Catechism with 1962 Commentary. Philadelphia, Pa. Milner, C, Calvin's doctrine of the Church. Leiden. 1970
Ministry and Ordination. A Statement on the Doc- l973 trine on the Ministry. Anglican-Roman Ca— tholic International Commission. London. Mitchell, L L, Four Ordinals (Worship 45). 1971 Muliyil, FG, The Church of South India (Grant 1973 1973). Mynster: [Mynster, J P,] Udkast til en Alterbog og et 1839 Kirke—Ritual for Danmark. l—3. Kjoben- havn. Mässboken: Den svenska mässboken. Del 1 Av 1942 konungen gillad och stadfäst år 1942. Mörsdorf, K, Dekret öber die Hirtenaufgabe der 1967 Bischöfe in der Kirche. Einleitung und Kom— mentar (LThK Vaticanum 11:2).
N
Neovius, A, ed, Ur Finlands historia . . . , Borgå. 1890—91 Nicholson, J F V, The Ministry. A Baptist View. Lon— l976 don.
Nicklasson, G, En kristen livsrörelse. Svenska Mis- 1965 sionsförbundet. Niebergall, A, Die Anfänge der Ordination in Hessen 1965 (Reformatio und Confessio. Festschrift W. Maurer. Berlin). Niesel, W, Bekenntnisschriften und Kirchenord- 1938 nungen der nach Gottes Wort reformierten Kirche. 3Zörich. Nordström, N J, Svenska Baptistsamfundets histo- ria:
1923 Första delen. 1928 Andra delen. Normann, C-E, Cleri comitialis cirkulär 1723—1772. 1952 Nya Testamentet på svenska. Parallel-texter af gamla 1883 och nya öfversättningen med textkritiska an- märkningar af Claes Warholm. 1888. Nyman, H, Ordinationslöfte och prästed i Sverige- 1963 Finland efter reformationen. Åbo.
Nyrén, B, Svenska Missionsförbundets femtioårsju-
l928 bileum.
O
Occasional Services. A Companion to Lutheran
l982 Book of Worship. Minneapolis, Minnesota, Philadelphia, Penn. Oftestad, A B, Diakoniens forankring i menigheten
1980 som et hellig samfunn (Oftestad m fl 1980). Oftestad, A B, m fl: En bok om kirkens diakoni. Oslo. 1980 Ohldén, A, ed, Lektor PWaldenström. Ett biogra- l9l8 liskt samlingsverk om hans liv och verksam- het.
Ordinal and Service Book for use in the Courts ofthe 1931 Church. The Church of Scotland. Prepared by 1954 the General Assembly”s Committee on Public 1964 Worship and aids to Devotion. Glasgow m fl. Ordination. Gottesdienstordnungen för Ordination 1972 und Einföhrung, vorgelegt von der Arnolds- heiner Konferenz. (19721), 19733. Götersloh.
Ordination, Einföhrungs- und Einweihungshand— l96l lungen. Entwörfe der Liturgischen Kammer der Evangelischen Landeskirche von Kurhes- sen-Waldeck. Kassel. Ordination, Einsegnung, Einföhrungshandlungen. l982 Agende för evangelische-lutherische Kirchen und Gemeinden — Neu bearbeitete Ausgabe — Band IV, Teil l und 2. (Reihe Gottesdienst 13.) Hannover. Ordinations- und Einföhrungshandlungen. Entwurf. 1972 I. Teil. Hannover [VELKD, 1972]. 1973 II. Teil. Hannover [VELKD, l973].
Ordinations-, Einsegnungs- und Einföhrungshand- 1981 lungen. Entwurf för die neue Ausgabe der Agende . .. Band IV, Teil ] und 2. Vorgelegt vom Liturgischen Ausschuss der VELKD. [Stencil, Hannover] 1981.
Ordination heute, ed Völker, A — Lehmann K, Dom- 1972 bois, K. Kassel. Ordning för vissa gudstjänster vilka icke upptagas i 1965 Den svenska kyrkohandboken. Ott, L, Das Weihesakrament. (Schmaus, M, m fl, 1969 Handbuch der Dogmengeschichte IV:5.) Frei- burg m fl. Outler, A C, The Ordinal (Dunkle — Quillian 1970). 1970
P
Parvio, M, Das Bischofsamt in Schweden, Finnland,
1968 Estland und Lettland (Asheim, 1 -— Gold, V R, ed, Kirchenpräsident oder Bischof? Göt- tingen). Payne, E A — Winward, S F, Orders and Prayers for 1965 Church Worship. London.
PBS: Prayer Book Studies [prepared by the Standing
Liturgical Commission of The Episcopal Church]. New York:
nr 8: The Ordinal.
nr 20: The Ordination of Bishops, Priests, and Deacons. nr 26: Introducing the Draft Proposed Book. nr 29: Revised: Introducing the Draft Pro- posed Book.
Pendleton, JM, Baptist Church Manual. [Revised l966 edition.] Nashville, Tennessee. Persson, P E, Kyrkans ämbete som Kristus—represen- 1961 tation. Persson, R, Johan III och Nova Ordinantia. 1973
Persson, P E, Den kristna bekännelsens då och nu 1985 (Gerhardsson, B — Persson, P E, Kyrkans be- kännelsefråga). Persson, P E, ”Utdela” eller ”förvalta" sakramenten |985a (Tro och tradition. Festskrift till Bengt Hägg- lund . . .).
Philippi, P, Diakonie, II (TRE: Theologische Real- 1981 enzyklopädie, Band 8). Philips, G, Geschichte der dogmatische Konstitution l966 öber die Kirche (LThK Vaticanum II:1). Pleijel, H, Gottfrid Billing — själasörjaren (Svensk 1968 Teologisk Kvartalskrift).
Pleijel, H, Småländska herdabrev. Från Petrus Jonae 1972 till Yngve Brilioth (Växjö stifts hembygdska- lender). 1957 1970 1976 1976
Pleijel, H, Växjöbiskoparnas prästbrev. Från Olof 1984 Wallquist till Sven Lindegård. Pocknee, C E, Cathedra (DLW).
1972 Pontifical Romain. L'ordination des diacres et des 1969 pretres. [Traduction "ad interim" . . .]. Paris. 1973 Modifications å l'ordination des diacres [å la suite de la publication . . . ”De sacro caelibatu amplectando”]. Paris Pontificale Romanum summorum pontificum jussu 1596 editum a Benedicte XIV. et Leone XIII. pont. max. recognitum et castigatum. Editio secun— da post typicam. Ratisbonae etc MDCCCC VIII. Pontificale Romanum ex decreto sacrosancti oeco-
1968 menici concilii Vaticani II instauratum . . . De ordinatione diaconi, presbyteri et episcopi. Editio typica. Typis polyglottis Vaticanis.
Porter, H B, The Ordination Prayers of the Ancient 1967 Western Churches. London. Porter, H B, The Theology of Ordination and the 1972 New Rites (Anglican Theological Review). Pour une reconciliation: Group des Dombes, Pour l973 une reconciliation des ministeres. Elements d'accord entre catholiques et protestants. Taizé. Pradervand, M, A Century of Service. A History of 1975 the World Alliance of Reformed Churches 1875—1975. Edinburgh. Pradervand, M, Der Reformierte Weltbund (Halaski I977 1977). Prayers for Divine Service. By Authority ofthe Gene- 1929 ral Assembly ofthe Church of Scotland. Edin— burgh, London. Prenter, R, Die göttliche Einsetzung des Predigtam- 1961 tes und das allgemeine Priestertum bei Luther (Theologische Literaturzeitung). Presbyterian Service Book, The, for use in the Presby— 1968 terian Churches of England and Wales. Lon— don. Price, Ch: se PBS 29 1976. 1976 Principles of Church Union. Adopted by [COCU] 1966 Consultation. Cincinnati, Ohio. Procter, F — Frere, W H, A New History ofthe Book 1965 of Common Prayer. London. Proposed BCP: The Book of Common Prayer with 1928 the Additions and Deviations proposed in 1928. Oxford. Proposed BCP: Proposed. The Book of Common
I977 Prayer . . . According to the Use ofthe Episco- pal Church. New York.
Proposed Ordinal for Alternative Use. Nashville, 1979 Tenn.
Prästeståndets HBF: se HBF, prästeståndets. 1855
Prästeståndets protokoll: Riksdagshandlingar. 1809— Prästeståndets riksdagsprotokoll, 4 ed Thanner, L. 1962. 8 ed Norberg, A. 1978. Praveritualbogen: Forslag til Ritualbog for den dan- I963 ske evangelisk-lutherske folkekirke. Koben— havn.
Psalmboksförslag: Norsk salmebok. Forslag til felles l98l salmebok for Den norske kirke. Norges of- fentlige utredninger. (NOU 1981240.) Oslo.
Q
Quere, R, The Spirit and the Gifts are Ours: Impar- 1975 ting or lmploring the Spirit in the Ordination Rites? (Lutheran Quaterly 27).
R
Rahner, K, Dogmatische Konstitution öber die Kir- 1966 che. Kommentar zum 111. Kapitel Artikel 18— 27 (LThK Vaticanum Ilzl). Rahner, K, Die Träger des Selbstvollzugs der Kirche 1970 (Arnold, F X, ed, Handbuch der Pastoraltheo- logie, Band 1. Freiburg m fl). Rahner, K — Vorgrimler, H, ed, Diaconia in Christo. 1962 Uber die Erneuerung des Diakonates. Frei- burg. Rahner, K — Vorgrimler, H, Kleines Konzilskom- 1966 pendium. Freiburg m fl. Ratcliff, E C, ed, The First and Second Prayer Books 1949 of Edward VI. London, New York. Ratcliff, E C, The Ordinal of the Church of South 1960 lndia (Theology). Rennings, H, ed, Dokumente zur Erneuerung der Li- 1983 turgie, l, Dokumente des Apostolischen Stuhls l963—l973. Kevelaer. Reynolds, A G, The United Church of Canada l973 (Grant l973). Richter, A L, Die evangelischen Kirchenordnungen 1846 des sechszehnten Jahrhunderts. Band l—2. Leipzig. Richter, K, Ansätze för die Entwicklung einer Weihe- 1974 liturgie in apostolischer Zeit (Archiv för Litur- giewissenschaft 16). Richter, K, Zum Ritus der Bischofsordination . .
1975-76 (Archiv för Liturgiewissenschaft 17).
Rietschel, G — Graff, P, Lehrbuch der Liturgik. 1952 Band 2. Die Kasualien. Zweite neubearbeitete Auflage von P Graff. Göttingen.
Rodhe, Edv, Svenskt gudstjänstliv. Historisk belys- 1923 ning av Den svenska kyrkohandboken. Rose, A, La priere de consécration pour l”ordination 1969 épiscopale (La Maison-Dieu 98). Rosenberg, S-Å, Den tjänande kyrkan. 1945 Rosenqvist, G 0, Det liturgiska arbetet i Finland. 1935 Helsingfors. Rosenqvist, G 0, Finlands kyrka i det senaste halv- 1946 seklets brytningstider. Rudén, E, Die Baptisten des Kontinents Europa 1964 (Hughey 1964). Råd och anvisningar för Svenska Missionsförbun-
1893 dets fria församlingar . . . (Missionsförbundet 1893:2 24ff).
S
Sansom, M, Liturgy for Ordination: The Series 3 Ser- l978 vices. Bramcote Notts. Santantoni, A, L'ordinazione episcopale. Storia e teo- 1976 logia dei riti dell”ordinazione nelle antiche li- turgie dell”occidente. Roma. Schnell, U, Das Verhältnis von Amt und Gemeinde 1977 im neueren Katholizismus. Berlin, New York. Schreiben der Bischöfe des deutsprachigen Raumes 1970 öber das priesterliche Amt. Sonderdruck. Trier. Schulz, K, Bugenhagen als Schöpfer der Kirchenord- 1958 nungen (Rautenberg, W, ed, Johannes Bugen- hagen. Beiträge zu seinem 400. Todestag. Ber- lin). Schulz, F, Evangelische Ordination. Zur Reform der 1972 liturgischen Ordnungen (Jahrbuch för Litur— gik und Hymnologie). Segler, F M, A Theology of Church and Ministry. 1960 Nashville, Tenn. Segler, F M, ed, The Broadman Minister's Manual. 1969 Nashville, Tenn. Sehling, E, ed, Die evangelischen Kirchenordnungen des XVI. Jahrhunderts: l902— Band 1—4, Leipzig 1902—13, 1955— Band 5— , Töbingen 1955—. Selander, 1, Text- och musikkommentarer (Den 1985 svenska psalmboken, volym 3. Slutbetänkan- de av 1969 års psalmkommitté. SOU l985zl8). Sentzke, G, Die Kirche Finnlands. Helsinki. l963
Services for Trial Use [in the Episcopal Church]. New 1971 York. Services ofthe Church l—8 [United Church ofChrist 1969 in US]. Philadelphia, Penn: 6 The Order for Ordination to the Ministry. The Order for the Installation ofa Minister.
Sigurbjörnsson, E, Ministry within the People of 1974 God. The Development of the Doctrines on the Church and on the Ministry in the Second Vatican Council's De ecclesia. Skoglund, J E, Baptist Worship (DLW). 1972
SKT: Svensk Kyrkotidning. 1930
Smylie, J H, The Protestant Churches (Hamilton —
1975 Montgomery 1975). Sprengler-Ruppenthal, A, Bugenhagen und das pro-
l97l testantische Kirchenrecht (Zeitschrift der Sa- vigny-Stiftung för Rechtsgeschichte, 57).
Sprengler—Ruppenthal, A, [Einleitung] (Sehling 7:2). 1980
Sprott, G W, ed, Euchologion. A Book of Common
1905 Order . . . Edingburgh.
Stacey, J, Groundwork of Theology. London. 1977 Stein, W, Das Kirchliche Amt bei Luther. Wiesbaden. l974 Stolt, B, Svenska biskopsvigningar. Från reform— 1972 mationen till våra dagar. Strömberg, B, Den pontifikala liturgin i Lund och 1955 Roskilde under medeltiden. Stupperich, R, Bucer, Martin (TRE: Theologische l98l Realenzyklopädie, Band 7). Sunday Service, The, of the Methodists; with other 1825 Occasional Services. London. Sundkler, B, The Church of South India. The Move-
1954 merit towards Union 1900—l947. London.
Sundkler, B, Nathan Söderblom. His life and work. 1968 Sundström, E, Förbundskyrkan. Nådegåva eller vill- 1960 farelse.
Svalander, U — Palmgren, B, De svenska diakonian- 1962 stalternas diakon- och diakonissvigningar. Utvecklingen i Sverige från l850-talet (Kyrko- historisk Årsskrift). Svenska Missionsförbundet, Konstitution. Antagen [1964] av Svenska Missionsförbundets generalkon-
ferens 1964 med ändringar to m 1984.
Svenungsson, D, Studier över tillkomsten av 1693 års 1953 handbok. [Kopia av maskinutskrift, LUKA, Lund.] Söderblom, N, Kristenhetens möte i Stockholm au— 1926 gusti 1925.
T
Tappert, TG, Lutherisches Kirchenregiment in 1968 Nordamerika (Asheim, I — Gold, VR, ed, Kirchenpräsident oder Bischof? Göttingen).
Taylor, M J, The Protestant Liturgical Renewal. l963 Westminster, Maryland. Teinonen, S A, Kyrkans ämbete i vår tid. 1976
Teser om ordinasjonssporsmålet i lys av embetsfor- 1972 ståelse og tjenestedifferensiering (Luthersk Kirketidende). The Book of Common Worship as authorised by the 1963 Synod 1962; The Church of South India. Lon- don m fl. The Book of Discipline of the United Methodist 1976 Church. Nashville, Tenn. The Book of Offices... for use in The Methodist 1936 Church [in England]. London. The Book of Worship for Church and Home . .. Ac- 1944 cording to the Use of the Methodist Church. Nashville, Tenn. The Book of Worship for Church and Home . .. ac- 1964 cording to the usages ofThe United Methodist Church. Nashville, Tenn. The Canon Law ofthe Church of England. Being the 1947 Report of the Archbishops” Commission on Canon Law, together with Proposals for a Re- vised Body of Canons . . . London. The Commission on the Ministry in the United Re- 1975 formed Church in England and Wales. Lon— don. The Form of Prayers/Ratio et forma publice orandi: 1556 se Maxwell 1931. The Hiscox Guide for Baptist Churches. Edward T
1976 Hiscox. [Revised edition '1964, 61976] Valley Forge, Pa.
The Hiscox Standard Baptist Manual. Edward T 1977 Hiscox. [Revised edition.] Valley Forge, Pa. The Lambeth Conference: The Report of the Lam- 1930 beth Conference l930. London. The Lambeth Conference l948. London.
l948 The Lambeth Conference 1958. London. 1958 The Lambeth Conference l968. Preparatory Infor— 1968 mation. London. The Lambeth Conference l968. Resolutions and Re— 1968 ports. London. The Methodist Service Book [authorized by the Me— 1975 thodist Conference]. London. The Rite for Ordination. Prepared by the Inter—Lu- 1977 theran Commision on Worship. Minneapolis, Minnesota, m fl. The Roman Pontifical Revised by Decree of the Se—
1973 cond Vatican Council . . . Provisional Text. . . Approved for interim use in the dioceses ofthe United States.. National Conference ofcatho- lic Bishops . . ., Washington, D.C.
The Scheme of Union. Joint Committee for conversa- [1970] tions between the congregational Church in England and Wales and the Presbyterian Church of England. Birmingham. The Star Book for Ministers. Edward T Hiscox [Re- 1977 vised edition]. Valley Forge, Tenn. The Study of Liturgy, ed Jones, C — Wainwright, G 1978 —— Yarnold, E. London. The Worshipbook. Services and Hymns. Prepared . . . 1970 for Cumberland Presbyterian Church, Presby- terian Church in the US, The United Presbyte- rian Church in the USA. Philadelphia, Penn. Tidskrift för Finska kyrkan (Katekes- och handboks- 1859 kommitéernas motiver). Helsingfors. Tjänsten åt nästan. Svenska kyrkans diakoninämnds
1972 utredning [1969]. Tottie, H W, Jesper Svedbergs lif och verksamhet. I.
1885
Towards Visible Unity: Proposals for a Covenant. 1980 The Report of the Churches” Council för Co- venanting. London. Tuell, J M, The Organization of the United Metho- 1977 dist Church. Nashville, Tenn. Thunberg, L — Persson, PE, ed, Evangelium och 1974 kyrka. Kring samtalen mellan lutheraner och romerska katoliker.
U
Ullman, U L, Evangelisk-luthersk liturgik med sär- 1879 skild hänsyn till den svenska kyrkans förhål- landen . . . De kristliga kult-akterna.
V,W
WA: Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtausga- be. [Olika band.] Weimar 1883— WA Briefe: Martin Luthers Werke. Briefwechsel.
12 Band 12. Weimar 1966. WA Tischreden: Martin Luthers Werke. Tischreden. 5 Band 5. Weimar 1919. Vad är och vill baptismen? Baptistsamfundet. 1959 Vajta, V, Die Theologie des Gottesdienstes bei Lu- 1952 ther. Walan, B, Församlingstanken i Svenska Missionsför- 1964 bundet. Waldenström, P P, Biblisk troslära. 31918. 1918
Vejledning i Den danske folkekirkes gudstjeneste-
1949, 1955 ordning . .. Kobenhavn.
West, W M S, Geschichte der englischen Baptisten 1964 (Hughey 1964). Westin, G, 1 den svenska frikyrklighetens genom- 1963 brottstid. Westminster Assembly, Propositions Concerning 1647 Church-government and ordination of minis— ters. London. White, J F, Christian Worship in Transition. Nash- 1976 ville, Tenn. White, J F, Introduction to Christian Worship. Nash- 1980 ville, Tenn. Viering, F, Das Amt des Gemeindepfarrers (Gemein— 1970 de, Amt, Ordination 1970). Vigd till tjänst. Betänkande av Svenska kyrkans dia- 1983 koninämnds vigningsutredning. Winward, S, Books, Liturgical. Baptist (DLW). 1972 Wolf, E, Peregrinatio. Mönchen. 1954 Wolf, E, Zur Frage der Ordination (Gemeinde, Amt, 1970 Ordination 1970). Volz, H, Drucke von Wittenberger Ordinationszeug- 1966 nissen aus der Reformationszeit (Gutenberg Jahrbuch, Mainz). Vorgrimler, H, Dogmatische Konstitution öber die l966 Kirche. Kommentar zum lll. Kapitel Artikel 29 (LThK Vaticanum 1111). Vorgrimler, H, ed, Der priesterliche Dienst 1—5. 1970—73 Freiburg m fl. Vorgrimler, H, Das Priesterdokument der römischen 1973 Bischofssynode 1971 in ökumenischer Sicht (Vorgrimler, H, ed, Der Priesterliche Dienst 5, 1973). Völker, A, Zur liturgsichen Gestalt der Ordination 1972 (Ordination heute 1972).
24)
Zetterquist, H, Diakoni, diakonat, kyrkosyn (Vigd 1983 till tjänst 1983). Årsbok: Metodistkyrkans i Sveriges Årsbok 1984, 1984 resp 1985, utgiven enligt konferensens beslut 1985 av Collin, L. Österlin, L, Det svenska biskopsämbetets införandei 1967 den lutherska tamulkyrkan i Sydindien (Kyr-
ka. Folk. Stat. Till Sven Kjöllerström).
i 'lli'l'l .. " e , ;_._ —1.=-_i" i., farligt!
& Till-51.. tiil .
!. — " wir iw ': *..— j'lj'wu igar; Elli”! -' ».lmll
Förkortningar
ASB The Alternative Service Book BCO Book of Common Order BCP Book of Common Prayer BM biskopsmötet
BMA Svenska kyrkans biskopsmötes arkiv, Uppsala BRD Bundesrepublik Deutschlands BU kyrkomötets beredningsutskott
CA Confessio Augustana/Augsburgska bekännelsen 1530 cf confer (latin: jämför); används för att beteckna samma upp- fattning vid hänvisning (till skillnad från jfr) COCU Consultation on Church Union (US) COS Calvini Opera Selecta CR Corpus Reformatorum CSI The Church of South India DDR Deutsche Demokratische Republik DLW A Dictionary of Liturgy and Worship EKD Evangelische Kirche Deutschlands EKU Evangelische Kirche der Union f, ff följande; betecknar vid sidhänvisning följande sida (f) eller sidor (ff) HB handbok, kyrkohandbok
HBF förslag till (kyrko)handbok HF Helgelseförbundet
ibm ibidem (latin): samma ställe (vid hänvisningar) jfr jämför; används för att beteckna annan uppfattning vid hän- visning (till skillnad från cf) KB Kungliga biblioteket, Stockholm KC kungligt cirkulär
KF kunglig förordning KK kunglig kungörelse KL kyrkolag KLF kyrkolagsförslag KLU kyrkomötets kyrkolagsutskott KM kyrkomöte KMA Svenska kyrkans allmänna kyrkomötes arkiv (RA) KO kyrkoordning KOF kyrkoordningsförslag
LUB Lunds universitetsbibliotek LUKA Kyrkohistoriska arkivet vid teologiska institutionen, Lunds universitet MJ majoritet(sförslag) MN minoritet(sförslag) PBS Prayer Book Studies PL kyrkomötets prästerliga ledamöters avdelning RA Riksarkivet, Stockholm SB Svenska Baptistsamfundet SMF Svenska Missionsförbundet SOU Statens offentliga utredningar ULA Landsarkivet i Uppsala VELKD Vereinigte Evangelisch-Lutherische Kirche Deutschlands WA Martin Luthers Werke, Weimar-Ausgabe
ÖM Örebro-Missionen
Statens offentliga utredningar 1985
Kronologisk förteckning
NQWFPNT'
18.
19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43
45.
46.
47.
48. 49.
.OQPDF'WU'PNNT'
Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskning II. Jo
Leva som äldres.
Rättshjälp. Ju. Barn genom befruktning utanför kroppen m. m Ju. Förköp av bostadsrätter B. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete i AMS-regi. A. Kulturarbetsförmedling. A. Pantsattning av patent. Ju. Ny räntelag Ju. Skolbarnsomsorgen. S. Fornlämningar och exploatering. U. Den barn— och ungdomspsykiatriska verksamheten. S. Handel med alkoholdrycker. $. Den svenska psalmboken Texter och melodier. Volym 1. C. Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. C. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. Sammanhållen skatteförvaltning. Fi. Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. S. Förskola — skola. U Svensk säkerhetspolitik inför 530—talet. Fö. Ordningslag m.m. Ju. Kunskap för kemikaliekontroll. Jo. JO-ämbetet. R. Gripen anhållen häktad. Ju. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. Principer för ny kommunallag. C. Skola för delaktighet. C. Dagens "aldre. S. Hushållning för välfärd. Fi. Några barn och ungdomsfrågor 1982—1985. SB. Gruppiörsäkring. Fi. Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. Fö. Värnplikten i samhället. Fö. Om smittskydd. S. Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. Fi. Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. Fi. Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. C. Attärsverken och deras företag. C. Förenklad taxering. Fi. Med sikte på nedrustning. De12. Ud. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 6. C. Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 7. C. Vignings», mottagnings— och invigningshandlingar. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 8. C. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga hand- lingar. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 9. C. Musik. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. C. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. C.
Statens offentliga utredningar 1985
Systematisk förteckning
Riksdagen Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 7. C. [45] JO—ämbetet. [26] Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar.
Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 8. C. [46] Statsrådsberedningen Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga handlingajar. Några barn och ungdomsfrågor 1982—1985. [33] ave???) Kyrkans 9Ud51lä"5t' Band 9— C» [47]
USI .
Justitiedepartementet Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. C. [48] Rättshjälp. [4] Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. C. [49]
Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. [5] Pantsättning av patent. [10]
Ny räntelag. [11] Arbetsmarknadsdepartementet Ordningslag m. m, [24] Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] Gripen anhållen häktad. [27] Beredskapsarbete i AMS—regi. [8] Kulturarbetsförmedling. [9]
Utrikesdepartementet
Med sikte på nedrustning. [43] Bostadsdepartementet
Förköp av bostadsrätter. [6]
Försvarsdepartementet
Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. [23] Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. [35] Värnplikten i samhället. [36]
Socialdepartementet
Leva som äldre. [3] Skolbarnsomsorgen. [12] Den barn— och ungdomspsykiatriska verksamheten [14] Handel med alkoholdrycker [15] Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. [21] Dagens äldre. [31] Om smittskydd. [37]
Finansdepartementet Sammanhällen skatteförvaltning [20] Hushållning för välfärd. [32] Gruppförsäkring. [34]
Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. [38] Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. [39] Förenklad taxering. [42]
Utbildningsdepartementet Fornlämningar och exploatering [13] Förskola — skola [22]
Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning II. [2] Kunskap för kemikaliekontroll. [25]
Civildepartementet
Församlingar i samverkan. [1] Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Vo— lym 2. [17] Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. [18] Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. [19] Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. [28] Principer för en ny kommunallag. [29] Skola för delaktighet. [30] Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. [40] Affärsverken och deras företag. [41] Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 6. C. [44] Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster.
_________________.____-—-__ Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kro ' " '
i..]:ii [_
l 'l'f
. . . ill
.ll ',li, l-I
":IH' T
lli. HIl'll-
