4. Riksdagsledamöternas representativitet [ ett partiorganisatoriskt

perspektiv ............................... 4.1 Inledning ............................ 4.2 Vem och vad bör riksdagsledamöterna representera? . . . . 4.3 Sakinnehållet i lokala och regionala möten ..........

5 Nomineringsprocessen inför riksdagsval ............. 5.1 Inledning ............................ 5.2 Nomineringsprocessen ..................... 5.2.1 Moderata samlingspartiet ............... 5.2.2 Centerpartiet ...................... 5.2.3 Folkpartiet ....................... 5.2.4 Socialdemokraterna .................. 5.2.5 Vänsterpartiet kommunisterna ............ 5.3 Provvalens inflytande — en sammanfattning .......... 5.4 Centrala direktiv under nomineringsprocessen ........

5.4.1 Styrning av principerna för nomineringsarbetet . . . 5.4.2 Styrning vad avser enskilda personer ......... 5.5 Sammanfattning ........................

Referenser ..............................

93

93 93 95 95 95 96 96 97 98 99

101

103 105

107

107 107

109 110

113

113 114 115

119 119 120 120 121 121 121 122 122 123 124 124 125

127

• Sida 8
•  Original

Författarna

Ulf Christoffersson, född 1944, är universitetslekor i statskunskap vid Göte- borgs Universitet. För närvarande tjänstgör han som biträdande sekreterare i folkstyrelsekommittén.

Torbjörn Larsson, född 1950, är forskningsassistent i statskunskap vid Stockholms Universitet. Han disputerar inom kort på en avhandling om samordningen inom regeringskansliet.

Jon Pierre, född 1953, är verksam som forskare och lärare i statskunskap vid Lunds Universitet. Han disputerar våren 1986 på en avhandling om den socialdemokratiska partikongressen och dess inflytande på regeringspoliti- ken.

• Sida 9
•  Original

Riksdagsledamöternas arbetsvecka Ulf Christoffersson

• Sida 10
•  Original

Sammanfattning

Undersökningen utgör en uppföljning till studier av riksdagsledamöternas arbetssituation som tidigare utförts vid två tillfällen, 1974 och 1977, av riks- dagens arbetsformsutredning. Den bygger främst på en dagboksstudie ut— förd under en arbetsvecka. Samtliga tjänstgörande riksdagsledamöter om- bads att timme för timme ange i vilken utsträckning de varit sysselsatta med arbetsuppgifter i anknytning till riksdagsuppdraget, samt att med hjälp av ett enkelt kategorischema ange vari arbetet bestod.

Huvudintrycket är att inga avgörande förändringar inträffat sedan mitten av 1970-talet. Riksdagsledamöterna rapporterar nu som tidigare en genom- snittlig arbetsvecka på 55 till 60 timmar, De individuella avvikelserna är dock stora. Några ledamöter har varit sysselsatta i mer än 80 timmar under undersökningsveckan med uppgifter i anknytning till ledamotskapet.

Jämfört med de tidigare undersökningarna har en något större andel av tiden åtgått för det egentliga riksdagsarbetet, dvs. verksamhet i riksdagens kammare, i utskott och partigrupper. En klar nedgång märks i den tid som åtgått för kommunala uppdrag. Inledningsvis konstateras och att andelen le— damöter som innehar kommunala förtroendeuppdrag minskat kraftigt sedan tvåkammarriksdagens dagar. 1969 hade nära 80 procent av ledamöterna kommunala uppdrag, 1983 endast en tredjedel. Särskilt märkbar är ned— gången i andelen ledamöter med ledande kommunala uppdrag, t.ex. som ledamöter av kommunstyrelser eller landstingens förvaltningsutskott.

Ledamöterna gavs i samband med dagboksstudien möjlighet att ange vil- ka arbetsuppgifter de skulle vilja ägna mer respektive mindre tid åt, samt att ge förslag till förändringar i riksdagens arbetsformer. Främst bland önske- målen om förändringar står ökad biträdeshjälp till ledamöterna. Man efter- lyser också en bättre planering av riksdagsarbetet. Dels önskar man en jämnare arbetsbelastning under året, dels vill man ha en bättre planering av de enskilda arbetsveckorna med tidigare information om eventuella kvälls- plena och voteringar.

Ett stort antal ledamöter uppger att de känner sig mycket tidspressade. De skulle önska mer tid för att sätta sig in i de aktuella riksdagsärendena, för att skaffa sig bakgrundskunskaper och för att delta i den allmänna debat- ten. De önskar också mera tid för att delta i parti- och organisationsliv på hemorten och för arbetsplatsbesök och väljarkontakt.

• Sida 11
•  Original

1. Bakgrund

Riksdagens arbetsformsutredning har tidigare vid två tillfällen, 1974 och 1977, utfört undersökningar av riksdagsledamöternas arbetsvecka (Arbets- formsutredningen 1976, 1979) Vid båda tillfällena genomfördes studien i no- vember (vecka 48). November är för riksdagen den mest arbetstyngda må— naden under hösten vad gäller verksamheten i utskott och kammare. Under- sökningen genomfördes så att ledamöterna ombads att timme för timme, måndag till lördag, ange om de var sysselsatta med några till riksdagsupp- draget knutna arbetsuppgifter. De ombads också att med hjälp av ett enkelt klassifikationsschema ange vari arbetsuppgifterna bestod.

De båda undersökningarna uppvisar mycket likartade resultat. Den ge- nomsnittliga arbetstiden för riksdagsledamöterna uppmättes 1974 till nära 58 timmar. 1977 var den 53 1/2 timme. Skillnaden är inte större än att den lätt kan förklaras av tillfälliga variationer i arbetsbelastningen, från vecka till vecka. Plenitiden i kammaren var t.ex. nio timmar längre under under- sökningsveckan 1974 än vid motsvarande tid 1977. Även arbetstidens fördel- ning på olika typer av verksamheter var likartad vid de två undersökningstill- fällena. Cirka 1/3—del åtgick till vad som benämndes den ”inre” verksamhe- ten, dvs. arbete i utskott, kammare och riksdagsgrupper, 1/3-del till verk- samhet i partiorganisationerna utanför riksdagen, i intresseorganisationer och i statliga och kommunala organ, under det att resterande tid åtgick för i huvudsak inläsnings- och förberedelsearbete.

Syftet med att än en gång upprepa studien av riksdagsledamöternas ar- betsvecka var i första hand att se om några väsentliga förändringar inträffat sedan det senaste undersökningstillfället. Folkstyrelsekommittén har i upp- drag att särskilt se till möjligheterna att förstärka riksdagsledamöternas tid och tillfälle till kontakt med medborgarna. Av speciellt intresse är därför att studera vilka förändringar som inträffat i den ”yttre verksamheten”, leda- möternas deltagande i parti- och organisationsverksamhet, deras kommuna- la engagemang och deras verksamhet i statliga styrelser och kommittér samt de uppvaktningar de varit utsatta för av organisationer och enskilda. Jämfört med de tidigare undersökningarna har den här gången en något större upp- märksamhet ägnats åt ledamöternas verksamhet på hemorten och i valkret- sen.

1974 ombads ledamöterna att utöver dagboksbladet också lämna uppgif- ter om de uppdrag de innehade såväl inom som utom riksdagen, det ungefär- liga antalet sammanträden och tidsåtgången för dessa uppdrag under en tolvmånadersperiod. När enkätstudien upprepades 1977 uteslöts denna del

• Sida 12
•  Original

av enkätformuläret. Den har inte heller medtagits i den nu aktuella under- sökningen. Istället har uppgifter om ledamöternas uppdrag hämtats från den sammanställning av biografiska uppgifter om ledamöterna i 1982-1985 års riksdag som utgivits av Riksdagens förvaltningskontor. Riksdagsledamöterna har liksom 1974 getts möjlighet att ange vilka arbetsuppgifter de skulle vilja ägna mer tid åt, vilka de anser tar för mycket tid i anspråk, samt att lämna förslag till förändringar och förbättringar som skulle kunna vidtas för att påverka tidsåtgången i riksdagsarbetet. Därutöver innehåller enkäten denna gång frågor om ledamöternas delta- gande i partiarbetet på regional och lokal nivå. Frågorna i denna del av enkä- ten har utformats så att jämförbarhet erhålls med den studie av de regionala partiorganisationerna som genomförts för folkstyrelsekommitténs räkning.

• Sida 13
•  Original

2. Riksdagsledamöternas uppdrag

2.1. Biografiska uppgifter om ledamöterna

Riksdagens förvaltningskontor har sammanställt en matrikel för riksdagen 1982-1985 med uppgifter om ledamöternas aktuella och tidigare uppdrag i och utanför riksdagen. Matrikeln är främst baserad på enkätuppgifter från ledamöterna och avser förhållandena 1 juli 1983.

Redovisningen i det följande av ledamöternas uppdrag i statliga organ, som kommunala förtroendemän eller i partiorganisationerna, bygger på denna sammanställning.

2.2. Uppdrag i statliga organ

Samtliga riksdagspartier har representanter i offentliga kommittéer. I matri— keln redovisas att en tredjedel av ledamöterna hade sådana uppdrag 1 juli 1983. Antalet offentliga utredningar med parlamentariker som ledamöter växlar från tid till annan. Andelen ledamöter med kommittéuppdrag var sannolikt något större 1985 än vad matrikeln redovisar. Områdesmässigt har kommittéledamotskapet ofta ett samband med ledamöternas placering i riksdagsutskott, så att t.ex. ledamöter av utbildningspolitiska utredningar tillhör riksdagens utbildningsutskott.

Ledamöternas områdesspecialisering visar sig också i ledamotskap i sty- relser för centrala verk eller andra centrala statliga organ. Uppdragskoncen- trationen kan därför bli betydande till de mest etablerade "sektorspolitiker- na”. Vpk har nästan ingen representation i centrala statliga styrelser och nämnder, de fyra övriga riksdagspartierna är representerade i huvudsak pro- portionellt mot partigruppernas storlek.

I viss utsträckning har ledamöter av riksdagen också av landstingen, eller av de utanför landsting stående kommunerna, utsetts till ledamöter i statliga styrelser på regional nivå. 37 av riksdagens ledamöter var 1983 styrelseleda- möter i länsstyrelserna i hemlänen. Av dessa tillhörde 15 moderata sam- lingspartiet. 14 SAP. 7 centerpartiet och 1 vpk. Moderaterna och socialde- mokraterna hade i tillägg därtill några ledamöter som var ledamöter av stat- liga länsnämnder.

• Sida 14
•  Original

2.3. Uppdrag i kommuner och landsting

Andelen aktiva kommunpolitiker bland riksdagsledamöterna har minskat under de senaste decennierna. Fortfarande gäller dock att den alldeles över- väldigande delen av ledamöterna, cirka 85 procent, före invalet i riksdagen varit kommunalpolitiskt aktiva. Någon förändring av rekryteringen till riksdagen tycks, vad gäller kommunal bakgrund, inte ha ägt rum. Även bland de ledamöter som för första gången invaldes i riksdagen 1982 har mer än 80 procent varit verksamma i primärkommuner och/eller landstingskom- muner. Centerpartiet har den klart lägsta andelen ledamöter, endast fyra procent, utan erfarenhet av kommunal verksamhet. Vpk har den största an- delen ledamöter som inte varit kommunalpolitiskt verksamma. En tredjedel av riksdagsgruppens ledamöter 1982 hade inte innehaft kommunala upp- drag.

Den kommunala verksamheten har kraftigt ändrat såväl omfattning som karaktär under tiden efter andra världskriget. Den kommunala förvaltning— en har vuxit snabbt, framförallt i landstingskommunerna. De ledande kom- munpolitikerna är hel— eller deltidsanställda förtroendemän. Kommunala sammanträden hålls i allt större utsträckning på dagtid under vardagarna. Landstingen sammanträder oftare än tidigare. Allt detta har gjort att det blivit allt svårare att förena aktiv kommunal förtroendemannaverksamhet med ledamotskap i riksdagen. I tabell 1 redovisas andelen ledamöter med kommunala eller landstingskommunala uppdrag i andra kammaren 1969 jämfört med riksdagen 1983. Uppgifterna från 1969 har hämtats från den intervjuundersökning med andra kammarens ledamöter som utfördes av Representationsundersökningen, Statsvetenskapliga institutionen vid Göte— borgs Universitet.

Tabell ] Andel ledamöter med kommunala uppdrag i andra kammaren 1969 och i riksdagen 1983. Procent av ledamöterna

1969 1983 Kommunfullmäktigeledamöter 43 23 Ledamöter av kommunstyrelse 24 3 Landstingsledamöter 35 8 Ledamöter av förvaltningsutskott 12 2 Ledamöter med något kommunalt uppdrag 78 33

Andelen ledamöter som har kvar kommunala uppdrag varierar mellan partierna. Socialdemokraterna har den klart högsta andelen ledamöter med primärkommunala uppdrag. En tredjedel av partiet riksdagsledamöter är le- damöter av kommunfullmäktige i hemkommunen. Folkpartiet har som prin- cip att ledamöterna inte skall inneha uppdrag som kommunala förtroende- män. En av partiets riksdagledamöter var 1983 kommunfullmäktig. I övrigt finns inga kommunala uppdrag redovisade för de folkpartistiska ledamöter- na. Centerpartiet har den största andelen som är ledamöter av landsting. Ändå är förändringen jämfört med 1969 störst för just centerpartiet. Då var två-tredjedelar av partiets representanter i andra kammaren landstingsleda- möter.

• Sida 15
•  Original

Tabell 2 Riksdagsledamöternas kommunala uppdrag 1983. Andel (procent) för parti-

erna Parti m e fp s vpk samtl

Kommunfullmäktigeledamöter 17 18 5 32 15 23 Ledamöter av kommunstyrelsen 2 2 0 4 0 3 Ledamöter av annan styrelse. nämnd 9 2 0 16 10 10 Ledamöter med något primärkommunalt uppdrag 21 18 5 36 25 27 Landstingsledamöter 11 14 0 5 5 8 Ledamöter av förvaltningsutskott 1 4 0 1 0 2 Ledamöter av annan landstingskommunal styrelse,

nämnd 3 O 0 1 5 3 Ledamöter med något landstingskommunalt

uppdrag 12 14 0 5 10 9 Ledamöter med något kommunalt uppdrag 28 30 5 40 25 33

2.4. Uppdrag i de regionala och lokala parti- organisationerna

Knappt hälften av ledamöterna var 1983 ledamöter av de regionala partior— ganisationernas styrelser. Variationerna mellan partierna är små, de borger— liga ledamöterna hade i något större utsträckning sådana uppdrag än de soci- alistiska.

En knapp fjärdedel av riksdagsledamöterna är enligt matrikeln ledamöter av de lokala partiorganisationernas styrelser. Huvuddelen av de ledamöter som innehar sådana uppdrag är ordförande i den lokala partiorganisationen.

• Sida 16
•  Original

• Sida 17
•  Original

3. Dagboksstudien

3.1. Undersökningens uppläggning

För att få så stor jämförbarhet med de tidigare studierna som möjligt har även denna gång tekniken med dagboksblad utnyttjats. Ledamöterna har också som tidigare ombetts rapportera sina aktiviteter under tiden 08-22 var- je dag. Det kodschema som använts är i huvudsak detsamma som utnyttja- des 1974 och 1977. För att få en mer komplett bild av veckoslutsaktiviteterna omfattar undersökningen denna gång också söndagen.

Det kunde i och för sig ha funnits anledning att låta rapporteringen omfat- ta en större del av dygnet. En inte obetydlig del av ledamöterna torde t.ex. befinna sig på resa till Stockholm redan före klockan 8 på tisdagsmorgonen. Kvällsplena kan också pågå fram till 24.00. Dessa förhållanden har dock va- rit desamma vid tidigare undersökningstillfällen. För jämförbarhetens skull har dagboksbladen för måndag till lördag utformats på samma sätt som tidi- gare. Det kan inte uteslutas att en förändring av blanketten i detta avseende skulle kunna leda till en förändring i aktivitetsrapporteringen också inom tidsramen 08—22.

Ett par förändringar har dock gjorts i klassifikationsschemat. Den tidigare ”restkategorin” — Föredrag, artiklar, inläsnings- studiearbete, studieresor m.m. — har delats i två så att föredrag och massmediadeltagande rapporteras för sig. I de tidigare undersökningarna medtogs yrkesverksamhet som en särskild kategori. Den antogs vara av värde för utövande av ledamotskapet och därför av särskilt intresse. Numera antas ledamotskapet utgöra en hel- tidssysselsättning. Det torde också vara så att den yrkesverksamhet som rap- porterades i många fall var svår att skilja från ”utåtriktade aktiviteter”, dvs. verksamhet i partier och organisationer. Denna kategori har därför uteslu- tits. Detsamma gäller kategorin ”restid”. En inte obetydlig del av ledamö- terna gjorde vid de tidigare undersökningstillfällena dubbelmarkeringar för restid och annan aktivitet, som inläsnings- och förberedesearbete. Den ak- tuella tiden kodades då konsekvent som restid. För att få en renare rapporte- ring av faktiska aktiviteter har denna kategori uteslutits. Tidsåtgången för resor mäts istället genom att ledamöterna i tillägg till uppgifter om aktivitet också ombetts rapportera plats för aktiviteternas bedrivande.

• Sida 18
•  Original

3.2. Val av undersökningsvecka

Arbetsbelastningen i riksdagen varierar från vecka till vecka. Den är också ojämnt fördelad över året. Antalet plenitimmar ökar kraftigt mot slutet av såväl våren som hösten. Under riksmötet 1984/85 varierade exempelvis anta- let plenitimmar per vecka mellan 2.45 (vecka 5) och 54 timmar (vecka 23). Av tidsskäl var det inte möjligt att genomföra undersökningen under samma novembervecka som studerats vid de båda tidigare tillfällena. Istället utval- des en vårvecka, vecka 17, (22/4—28/4 1985). Liksom vecka 48 kunde den tänkas vara en ”typisk riksdagsvecka” på det sättet att utskotten fortfarande var i full verksamhet samtidigt som ärendebehandlingen i kammaren nått full omfattning.

Arbetsbelastningen i riksdagen är stor mot slutet av våren till följd av bud- getarbetet. Den tenderar också att öka mot slutet av mandatperioden. Detta bör tas i beaktande vid jämförelser av resultaten från 1985 med de tidigare studierna. En ökning av antalet timmar som ägnas åt det egentliga riksdags- arbetet kan till dels förklaras av valet av undersökningsvecka. Det visade sig också att plenitiden i kammaren under undersökningsveckan var längre 1985 än både 1974 och 1977. Den omfattade 29 timmar, vilket var drygt två tim- mar mer än 1974 och hela 11 timmar mer än 1977. Som jämförelse kan näm- nas att antalet plenitimmar i samma höstvecka som tidigare undersökts var 22.

Samtliga riksdagsutskott utom kulturutskottet sammanträdde under vecka 17 1985. Sammanträdestiden varierade dock högst avsevärt från, 15 resp. 30 minuter för lagutskottet och justitieutskottet till 10 timmar 45 minu- ter för jordbruksutskottet.

3.3. Undersökningens genomförande

Enkäten med dagboksbladen utdelades i ledamöternas postfack så att den kom dem till handa strax före undersökningsperioden. Efter påminnelse er- hölls en 90-procentig svarsfrekvens. 1974 och 1977 avbröts insamligen av uppgifter något tidigare. Man erhöll då vid båda tillfällena en 84-procentig svarsfrekvens. Variationerna mellan partierna i svarsfrekvens var något stör- re 1985 än tidigare. Den allmänt höga svarsfrekvensen gör dock att inga egentliga representativitetsproblem uppstår av denna anledning.

Tabell 3. Svarsfrekvens på enkäten

Parti Antal ledamöter Antal svar Svarsprocent m 86 74 86.0 c 56 49 87.5 fp 21 20 95.2 5 166 156 94.6 vpk 20 14 70,0 349 314 90.0

• Sida 19
•  Original

3.4. Riksdagsledamöternas ”tidsbudget” 1985

Ledamöterna uppger sig i genomsnitt ha varit verksamma nära 60 timmar under undersökningsveckan med arbetsuppgifter i anknytning till riksdags- uppdraget. Den genomsnittliga arbetstiden måndag—lördag var knappa 56 timmar. 1974 uppmättes den till 57 timmar 42 minuter och 1977 till 53 tim- mar 32 minuter. Även om undersökningarna inte är alldeles jämförbara till följd av de skillnader 1 avgränsningar, kategoriindelning och val av under— sökningsvecka, bör man kunna dra slutsatsen att några väsentliga föränd- ringar i riksdagsledamöternas totala arbetsbelastning inte inträffat under pe- rioden 1974 till 1985. I tabell 4 redovisas den genomsnittliga omfattningen av de olika aktiviteter ledamöterna uppgivit sig vara upptagna av. För jäm- förelsens skull ges redovisningen liksom för de tidigare studierna i timmar och minuter. Det bör kanske påpekas att grunduppgifterna bakom dessa ge- nomsnittsvärden har en betydligt lägre grad av precision. Ledamöterna har rapporterat vad de i huvudsak varit sysselsatta med under varje timme.

Tabell 4 Riksdagsledamöternas tidsbudget, 1974, 1977 och 1985. ___—___— Aktivitet Tidsåtgång Andel av Tidsåtgång Andel av Tidsåtgång Andel av 1974 samtlig 1977 samtlig 1985 samtlig tid %-tal tid %-tal tid %-tal ___—___ 1. Delta i kammardebatten 24 m. 0 19 m. 0 46 m. 1 2. Följa kammardebatten 7 t. 56 m. 13 4 t. 14 m. 8 8 t. 38 in. 15 3. Utskottsarbete 5 t. 56 m. 10 5 t. 55 m. 11 5 t. 58 m. 11 4. Riksdagsgruppsarbete 1 t. 48 m. 8 3 t. 49 m. 7 4 t. 23 m. 8 5. Partiarbete i övrigt 7 t. 36 m. 13 6 t. 29 m. 12 9 t. 15 rn. 17 6. Uppvaktningar 2 t. 48 m. 5 2 t. 58 m. 6 3 t. 14 m. 6 7. Kommunala uppdrag 3 t. - 5 2 t. 34 m. 5 1 t. 12 m. 2 8. Statliga utredningar, statliga styrelser 3 t. 30 m. 6 3 t. 45 m. 7 2 t. 50 m. 5 9. Organisationsuppdrag 3 t. 48 m. 7 4 t. 39 m. 9 4 t. 29 m. 8 10. Föredrag, mediamedverkan 8 t. 6 m. 14 8 t. 50 m. 17 5 t. 19 m. 10 11. Allmänt inläsningsstudiearbe- te. studieresor m.m. 8 t. 6 m. 14 8 t. 50 m. 17 6 t. 3 m. 11 12. Yrkesarbete 2t 42 m. 5 2 t. 15 m. 4 13. Restid 6 t - 10 6 t 13 m. 12 14. Övrigt 1 t 42 m. 3 1 t 32 m. 3 3 t. 35 m. 6 Sammanlagt 57 t. 42 m. 100 53 t. 32 m. 100 55 t. 42 m. 100

Arbetsformsutredningen drog slutsatsen att små förändringar hade inträf- fat mellan 1974 och 1977. Nedgången i det totala antalet arbetstimmar mena- de man förklarades av tillfälliga variationer i antalet plenitimmar under un- dersökningsveckorna. Undersökningen 1985 förstärker bilden av stabilitet. Tidsåtgången för verksamheterna i kategorierna 1 till 11 är något större 1985 än 1974. Det förefaller alltså som om riksdagsledamöterna skulle ha varit något mera arbetsbelastade vid det senaste undersökningstillfället. Skillna- den är dock inte större än att den kan förklaras av valet av undersöknings- vecka. Någon grund för att anta att riksdagsledamöternas arbetsbelastning skulle ha minskat sedan mitten av 1970-talet finns i varje fall inte.

• Sida 20
•  Original

Den enda egentliga utvecklingstendens som kan utläsas ur de tre under- sökningarna är en nedgång i antalet ledamöter som ägnar sig åt kommunala uppdrag. Denna utveckling är föga överraskande. De kommunala samman- trädena hålls i allt större utsträckning under dagtid på vardagar. Det blir där- för allt svårare även för riksdagsledamöter som så skulle önska att förena verksamheten i riksdagen med kommunala uppdrag.

Tabell 4 antyder att kammardebatten står mer i centrum 1985 än vid de två tidigare tillfällena. Ledamöterna har i större utsträckning uppgivit att de deltagit i debatterna och också att de ägnat mer tid åt att följa debatterna, antingen i kammaren eller via radioanläggningen. Resultatet är naturligt med tanke på att kammardebatten pågick under längre tid 1985. Till en del kan nog också ett angivande av att man följt kammardebatten ses som en markering av tid till förfogande i riksdagshuset. Kammardebatten pågår, man befinner sig på sitt arbetsrum och har inga andra uppgifter som domi- nerar över lyssnandet till debatten. Närvaron i kammaren var låg under hela veckan. Kammarkansliet noterade för folkstyrelsekommitténs räkning anta- let närvarande ledamöter, timme för timme, under hela veckan. Med undan- tag för voteringstillfällena var det aldrig större än 33. Debatten lockade allt- så aldrig mer än 10 procent av ledamöterna till samtidig närvaro i kam- maren.

Klara ökningar föreligger i den tid som åtgått för partiarbete utanför riksdagen, föredrag, mediamedverkan, allmänt inläsnings- och studiearbete etc. I kategorin övrigt, som också ökat, ingår bland annat arbetsplatsbesök och flerpartidebatter. Där ingår också deltagande i nordiska möten och i Eu- roparådet. Till dels kan denna ökning förklaras av att kategorin restid bort— tagits.

Bakom genomsnittssiffrorna för samtliga ledamöter i tabell 4 döljer sig betydande individuella variationer. 7 % av ledamöterna redovisar en vecko- arbetstid på 40 timmar eller mindre. Det lägsta värdet är 12 timmar. Å andra sidan uppger sig 10 % ha arbetat mer än 70 timmar. Tre ledamöter redovisar en arbetsvecka på mer än 80 timmar. Det högsta värdet är 84 timmar. Som framgår av figur 1 är spridningen kring medelvärdet ungefär den samma 1985 som den var 1974.

Till stor del förklaras säkert de individuella skillnaderna av tillfälliga för- hållanden under undersökningsveckan. De ledamöter som har det allra minsta antalet arbetstimmar har varit sjuka eller utkvittade för personliga angelägenheter under en del av veckan. Speciella arbetsuppgifter under vecka 17 kan ha gett andra ledamöter en ovanligt lång arbetstid just den veckan.

Som redan redovisats var det rätt stora variationer i sammanträdestid för de olika utskotten under undersökningsveckan. Vissa skillnader föreligger också i genomsnittlig arbetstid mellan ledamöterna av de olika utskotten. Något systematiskt samband med utskottens sammanträdestid finns dock inte. Inte heller kan man se något tydligt samband mellan ledamöternas ””riksdagsålder'”, dvs. antalet är som riksdagsledamöter och tidsåtgången för riksdagsarbetet. De ledamöter som vid undersökningstillfället ännu inte av- verkat sin första mandatperiod har, liksom de ledamöter som invalts i riks- dagen redan före 1970, en något kortare genomsnittlig arbetstid än övriga. Skillnaden är dock obetydlig.

• Sida 21
•  Original

Figur ] Arbetsveckans längd. Skillnaden mellan ledamöterna 1974 och 1985.

Arbetstid Andel av ledamöterna

1974 1985

—40 timmar 41—45 timmar 46—50 timmar 51—55 timmar 56—60 timmar 61—65 timmar 66—70 timmar 71—75 timmar

76— timmar

Större variationer i genomsnittlig arbetstid finns mellan de olika valkret- sarnas representanter. Något mönster, så att exempelvis de tillresande leda- möterna skulle ha en längre arbetsvecka än stockholmsledamöterna, står dock inte att finna.

3.5. Skillnader mellan partigrupperna

Arbetsformsutredningen prövade antagandet att oppositionspartiernas riks- dagsledamöter skulle ha till uppgift att i första hand i själva riksdagsarbetet utforma alternativen till regeringens förslag, under det att regeringspartifö- reträdare var att se som stödtrupper, vilka hade till uppgift att driva opini- onsbildning för regeringens förslag. Man borde därför, menade utredning- en, kunna förvänta sig att oppositionspartierna ägnade mer kraft och tid åt det egentliga riksdagsarbetet, under det att regeringspartiets (partiernas) le- damöter mera koncentrerade sig på utåtriktade aktiviteter. 1974 verkade detta stämma så till vida att de tre borgerliga oppositionspartiernas ledamö— ter ägnade en något mindre del av sin tid åt utåtriktade aktiviteter än vad de socialdemokratiska och framförallt Vpk-ledamöterna gjorde. Detta mönster förändrades dock inte 1977 när riksdagsmajoriteten var borgerlig. Även då ägnade de socialistiska ledamöterna större del av sin tid än de bogerliga åt verksamheten utanför riksdagen. Skillnaderna mellan partierna är dock hela tiden små. Mönstret är lite annorlunda 1985. Socialdemokrater, folkpartis- ter och centerpartister har en mycket likartad fördelning av sin arbetstid. Moderaterna skiljer sig från dem genom att till mindre del ägna sig åt den utåtriktade verksamheten. Det samma gäller Vpk-ledamöterna. De senare svarar för den största förändringen från tidigare. Från att ha ägnat en mindre

• Sida 22
•  Original

del av tiden än övriga åt den parlamentariska verksamheten har man över- gått till att ägna en klart större del av arbetstiden än övriga ledamöter åt den inre verksamheten.

Tabell 5 Riksdagsledamöternas arbete fördelat på inåtriktad och utåtriktad verksam- het, 1974, 1977 och 1985. Andel (%-tal) av den totala arbetstiden måndag till lördag.

a) 1974

Kategori samtl 111 C fp s vpk Inåtriktad (1—4) 32 33 34 32 31 29 Utåtriktad (5—9) 36 32 34 35 38 42 Ovrigt (10—14) 32 35 32 34 41 29 b) 1977

Kategori samtl m c fp s vpk Inåtriktad (1—4) 26 24 26 27 26 24 Utåtriktad (5—9) 38 35 37 33 41 46 Ovrigt (10—14) 35 40 36 40 31 30 c) 1985

Kategori samtl m e fp s vpk Inåtriktad (1—4) 35 36 35 38 34 44 Utåtriktad (5—9) 38 31 41 40 40 32 Ovrigt (10—14) 27 33 24 22 26 24

Skillnaderna mellan partierna framträder klarare om man ser till fördel- ningen över de olika typerna av arbetsuppgifter. Föga överraskande finner man att de minsta partiernas representanter får lägga en större del av sin samlade arbetstid på deltagande i kammardebatt och utskottsarbete. Med ett mindre antal ledamöter har man mindre möjligheter att fördela detta ar- bete. Vpk ligger dock högst också på det interna partiarbetet, dvs. samman- träden med riksdagsgrupp, förtroenderåd och dylikt. Detta är möjligen inte lika väntat. Man skulle kanske kunna förvänta sig att det minsta partiet skul- le ha minst behov av möten för kontakt och samråd mellan riksdagsgruppens medlemmar.

Fp:s och vpkzs riksdagsledamöter lägger betydligt större andel av sin ar- betstid på partiarbetet utanför riksdagen än övriga. Det är svårt att hitta nå- gon annan förklaring till detta än att små partier med små resurser måste utnyttja sina riksdagsledamöteri större utsträckning också för det rena parti— arbetet.

Vpkzs ledamöter ägnar å andra sidan mindre del av sin tid åt uppdrag inom andra organisationer. Likaså ägnar de mindre tid åt att ta emot upp- vaktningar från grupper eller enskilda samt åt arbete i statliga utredningar och styrelser.

Folkpartiets policy är att de som blir riksdagsledamöter inte skall ha kvar

• Sida 23
•  Original

kommunala uppdrag. Ledamöterna tycks också med något enda undantag ha följt denna anmodan. Följdriktigt rapporterar de heller ingen kommunal verksamhet under undersökningsveckan. Socialdemokraterna har den störs- ta andelen ledamöter med kommunala uppdrag, i första hand fullmäktige- och landstingsledamotskap. Det är därför naturligt att de socialdemokratis— ka ledamöterna rapporterar den högsta andelen kommunal verksamhet.

En viss variation finns också mellan partierna vad gäller arbetsveckans to- tala längd. De socialdemokratiska ledamöterna uppger sig i genomsnitt ha varit sysselsatta 54 timmar under vecka 17 med uppgifter i anslutning till riks- dagsuppdraget. För moderaterna är motsvarande siffra 56 timmar, för folk- partister och centerpartister 58 och för vpk:s riksdagsledamöter 61 timmar. Detta förstärker intrycket att de skillnader som finns mellan de olika partier- nas företrädare i arbetsbelastning, och i fördelningen av arbetstiden på olika uppgifter, mera hänger samman med partigruppens storlek än partiernas ställning som oppositions- eller regeringspartier.

_ Tabell 6 Riksdagsledamöternas arbete fördelat på olika typer av arbetsuppgifter. An- del (%-tal) av den totala arbetstiden måndag till lördag 1985.

Aktivitet m e fp s vpk samtl 1. Deltagande i kammardebatten 2 2 3 1 5 2 2. Följa kammardebatten, antingen i kammaren

eller via radioananläggningen 16 13 14 16 15 16 3. Utskottsarbete: sammanträde, inläsning, för- beredande gruppsammanträde m.m. 11 10 13 10 12 11

4. Riksdagsgruppsarbete: sammanträde med riksdagsgrupp, förtroenderåd, delegation, kommitté etc., föreberedelse till sammanträ- de, inläsning 7 10 8 7 12 8 5. Partiarbete i övrigt: sammanträde, inläsning, allmänt förberedelsearbete 14 16 22 17 23 17

6. Uppvaktningar: sammanträffande med grup- per av olika slag, besök av enskilda, besva— rande av brev m.m.

. Kommunala uppdrag

. Uppdrag inom statliga utredningar, statliga styrelser m.m. 4 6 3 6 2 5 9. Uppdrag inom organisationslivet (intresseor- ganisationer, ideella organisationer, branschorganisationer m.fl.) 7 9 6 9 4 8 10. Föredrag, skriva föredrag eller artiklar, fram- trädande i massmedia samt förberedelse för sådana 10 10 11 9 9 10 11. Allmänt inläsnings- och studiearbete av bety- delse för riksdagsuppdraget (t.ex. massme- diabevakning, läsning av betänkanden, de- battlitteratur, facklitteratur), studieresor,

oo—l NA NGO OSO

studiebesök m.m. 12 11 10 10 12 11 12. Ovriga aktiviteter med anknytning till riks- dagsuppdraget 11 3 11 7 3 6 Totalt 100 100100 100 100 100

• Sida 24
•  Original

3.6. Arbetsveckans utseende

Vecka 17 1985, som undersökningen avsåg, var vad gäller tidsplaneringen en ”normal” riksdagsvecka. Måndagen var ”riksdagsfri”. På tisdagen sam- manträdde flertalet utskott från klockan 11. Klockan 15 vidtog verksamhet i kammaren, då civilministern och invandrarministern besvarade interpella— tioner. Plenum avslutades strax efter klockan 16.

På onsdagen startade arbetsplenum klockan 10. Under dagen behandla- des betänkanden från utbildningsutskottet, socialförsäkringsutskottet och socialutskottet. Votering vidtogs vid två tillfällen kl. 12.07 och 15.05. Ple- num avslutades klockan 17 för att återupptas klockan 19.30. Under kvälls- plenum behandlades betänkanden från socialutskottet, konstitutionsutskot- tet, skatteutskottet, utrikesutskottet och trafikutskottet. Voteringar avhölls klockan 20.21, 22.33. och 23.29. Plenum avslutades klockan 23.40.

På torsdagen sammanträdde samtliga utskott utom kulturutskottet, soci- alutskottet och skatteutskottet från klockan 9.00. Finansministern besvarade frågor i kammaren från klockan 11.00 till 11.22. Därefter pågick plenum med betänkanden från näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och fi- nansutskottet framtill klockan 17.56. Votering ägde rum klockan 15.11 och klockan 16.20. Under middagspausen sammanträde tre av utskotten, konsti- tutionsutskottet, skatteutskottet och jordbruksutskottet. Kvällsplenum med betänkanden från finansutskottet, lagutskottet och socialförsäkringsutskot- tet pågick mellan klockan 19.30 och 23.21. Votering vidtogs klockan 20.25, 22.10 samt 23.05.

Jordbruksutskottet sammanträdde på fredagen mellan klockan 8 och 9. I kammaren behandlades betänkanden från kulturutskottet mellan klockan 9.02 och 12.46. Riksdagsarbetet var alltså avslutat klockan 13 på fredag, vad gällde sammanträden i utskotten och plenum i kammaren.

Under undersökningsveckan var ledamöterna sysselsatta med utskottsar- bete eller annan ”inre verksamhet” redan från tisdag morgon. Måndagskväl- len utnyttjades därför i stor utsträckning för resa till Stockholm. Den ge- nomsnittliga restid som rapporteras är kortare än vid tidigare undersök- ningstillfällen. Resan mellan hemorten och Stockholm tycks i genomsnitt ta cirka två timmar i vardera riktning. Under undersökningsveckan var huvud- delen av ledamöterna åter på hemorten före klockan 19 på fredagskvällen.

Ledamöterna har endast undantagsvis vistats utanför riksdagen under den tid som plenum pågått i kammaren, dvs. tisdag eftermiddag, hela dagarna jämte kvällarna onsdag och torsdag, samt fredag förmiddag. Sammantaget betyder det att de tillbringat drygt halva den tid de varit sysselsatta med ar- betsuppgifter i anknytning till ledamotsskapet inom riksdagshuset.

Fredag kväll har i rätt begränsad utsträckning tagits i anspråk för utåtrik- tade aktiviteter av typen föredrag, parti- och organisationsverksamhet. Un— der veckosluten äger denna typ av verksamhet i huvudsak rum under lördag förmiddag. Även på söndagen förekommer det att man ägnar sig åt såväl organisations- som partiarbete. Till övervägande delen sker det på hemor- ten. Då verksamheten är jämt utspridd över dagen antyder det att det kan- ske i huvudsak rör sig om enskilt arbete i hemmet för partiernas och organi- sationernas räkning. Parti- och organisationsarbete dominerar under mån— dagarna. En viss antydan om mötesdeltagande och föredragshållande på

• Sida 25
•  Original

måndagskvällen kan spåras, men den är inte mycket starkare än för övriga vardagskvällar. En fullständig redovisning av hur stor andel av ledamöterna som arbetat med olika typer av arbetsuppgifter, timme för timme, under hela undersök- ningsveckan, ges i bilaga 1.

Tabell 7 Plats för arbetets bedrivande. Genomsnittlig tid och andel (%) av arbetstid per dag.

Måndag Hela

veckan % % % % %

Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Söndag

% % %

I riksdaghuset I Sthm utanför riksdagen 6

På hemorten 45 7 1 2 11 45 62 19 12 Inom valkretsen 14 2 1 1 5 12 10 6 4 På annan ort 17 11 7 8 10 21 14 8 5 På resa 3 2 8 5 Summa procent Antal timmar

• Sida 26
•  Original

• Sida 27
•  Original

5. Ledamöternas syn på sin egen arbetssi- tuation. Förslag till förändringar

5.1. Enkätens öppna frågor

Enkäten innehöll, liksom 1974, en avslutade avdelning i vilken ledamöterna gavs möjlighet att med egna ord ange vilka arbetsuppgifter de skulle vilja ägna sig mer åt, vilka de ansåg tog för mycket tid i dag samt att ge förslag till förändringar av riksdagsarbetet.

5.2. Ledamöternas syn på den egna arbetssituation

Det alldeles övervägande antalet ledamöter har svårigheter att få tiden att räcka till allt det de skulle vilja göra som riksdagsledamöter. Nästan alla som besvarat denna del av enkäten anger att de skulle vilja ägna mer tid åt att sätta sig in i bakgrunden till de ärenden som behandlas i riksdagen, att bred- da sina kunskaper på olika områden och följa den allmänna debatten. Sva- ren skiljer sig härvidlag förmodligen inte mycket från dem man skulle få från andra grupper av personer i beslutsfattande ställning vars arbetsveckor är fyllda av inplanerade aktiviteter. De dagsaktuella frågorna måste ges före- träde framför mera långsiktig kunskapsinhämtande. Att riksdagsledamöter- na känner sig mycket tidspressade framgår dock också av att de i lika stor utsträckning uppger att de skulle vilja ägna betydligt mera tid åt inläsning av de aktuella riksdagshandlingarna.

Samtidigt som man känner sig otillräcklig i det egentliga riksdagsarbetet önskar man att man vore mindre låst av detta. Mera tid för kontakter med lokala/regionala partiorganisationer, fackföreningar och andra intresseorga- nisationer är vanligen förekommande svar. I än högre utsträckning önskar man emellertid mer tid för väljarkontakt vid sidan av de organiserade evene- mangen, för arbetsplatsbesök och för deltagande i den allmänna debatten.

Om således flertalet ledamöter skulle vilja har mer tid för såväl det egent- liga riksdagsarbetet som för mer utåtriktade verksamheter finns det också de som menar att arbetssituationen är hyfsad. En ledamot anger t.ex. helt kort att som för alla kvalificerade heltidsarbeten gäller det att kunna prioritera mellan sina uppgifter.

Kontorsarbete och papperssortering dominerar stort bland de arbetsupp- gifter som ledamöterna skulle vilja ägna mindre tid åt. ”Om man slapp vara sin egen vaktmästare. sekreterare och utredare skulle man kunna agera som riksdagsledamot. Alltså hinna ta politiska initiativ. Det är en fara för demo-

• Sida 32
•  Original

kratin med ledamöternas arbetssituation" är ett svar som rätt väl summerar denna kritik.

Många ledamöter skulle vilja ägna mindre tid åt förflyttningar inom riks- dagshuset. Man är irriterad över ”voteringsspringet" och de långa avstånden mellan ledamotsrummen och den kansliservice man har tillgång till. Speciellt irriteras man över att behöva hämta post och meddelanden i tre olika bygg- nader.

Flera ledamöter tycker att uppvaktningar tar för mycket tid. Man känner ett ökat tryck att ta emot uppvaktande besökande av olika slag. Samtidigt är man noga med att påpeka att det är de rutinmässiga uppvaktningarna man är motståndare till och som hotar att ta ledamöternas hela tid i anspråk. Me- ningsfulla uppvaktningar vid vilka man får viktig ny information vill man snarare se mer av och ägna mer tid åt.

Utskottsarbetet upplevs av så gott som samtliga som betydelsefullt. En— dast några ledamöter i det arbetstyngda utbildningsutskottet anger att de skulle vilja se en reduktion av detta arbete. Betydligt vanligare är det att man vill ägna mindre tid åt kammardebatten. En ledamot säger helt lako- niskt: ”Det pratas för mycket strunt i kammaren. Sånt tar tid.”

5 .3 Ledamöternas förslag till förändringar

Nästan alla de som lämnat förslag till förändringar i riksdagsarbetet önskar en förbättring av sekreterar/biträdesresurserna. Önskemålen avser såväl ökad hjälp med utskrifter som kanslihjälp för sorterande av post, besvaran- de av brev, kontakt med de personer som söker ledamöterna etc. Inågra fall önskar man politiska sekreterare av den typ som landstingsråd och kommu- nalråd har. Någon kritik riktas dock inte mot vare sig skrivcentralen eller riksdagens utredningstjänst. Tvärtom är flera ledamöter måna om att beto- na att denna service är god. Det man önskar är mer personlig biträdeshjälp på närmare håll.

Ett stort antal ledamöter önskar en förbättrad och förändrad posthante- ring, så att ledamöterna får all post sorterad och klar till sina rum. Utöver missnöjet med att behöva hämta post på flera ställen framför man synpunk- ter på att riksdagstrycket kunde sorteras och ordnas bättre före utsändning. Några ledamöter föreslår ett datoriserat informationssystem för riksdags- trycket. Det skulle bli lättare för ledamöterna att söka relevant information i trycket. Med ett sådant system skulle också, menar man, dubbelarbetet med utskrift av handlingar minska. Inskriven text skulle kunna flyttas från en handling till en annan, korrigeringar och förändringar läggas in, utan att ny utskriftsomgång fordrades.

Klagomålen på planlösningen i riksdagshuset är många. Framförallt anser man att ledamotsrummen ligger för långt från såväl kammaren som grupp- kanslierna. Som regel är man dock medveten om att det är svårt att finna rationellare lösningar inom de befintliga huskropparna. Det är därför ont om konkreta förslag till förändringar. En ledamot säger: "Till besökande brukar jag säga så här. För den som har sinne för stukatur är huset en helge- dom. För den som sysslar med administrativ rationalisering borde den leda till hjärtslag och ond bråd död.”

• Sida 33
•  Original

Ledamöterna framför en hel rad förslag till förändringar i det egentliga riksdagsarbetet. För att bland annat minska olägenheterna med de stora av- stånden inom riksdagshuset önskar man en vidare utveckling av systemet med sammanhållna debatter och samlade voteringar. En del ledamöter går så långt att de önskar voteringar vid fasta tider, i en del fall rent av endast en ' gång per vecka.

Kritiken av bristande planering i riksdagsarbetet är omfattande och inten- siv. "En bättre planering av kammarens arbete. Vare sig i skolan eller på arbetsplatserna skulle man finna sig i liknande brist på planering och hemlig- hållande av om det skall bli kvällsplenum eller om pågående debatt är av- sedd att sluta med votering eller, efter vilket ärende på dagordningen presi- diet har för avsikt att bryta sammanträdet. Det upplevs inte bara som för— nedrande utan som utövande av makt” är ett svar som väl sammanfattar denna kritik. Speciellt irriterad är man över att besked om kvällsplena kom- mer så sent att det blir svårt att planera deltagande i möten och sammanträ- den utanför riksdagshuset.

Man kritiserar också den ojämna arbetsbelastningen under riksdagsses- sionerna. En ledamot säger t.ex.: ”Här finns dagar (och veckor) då det är mycket *dötid” och så veckor (i slutet av sessionerna) då allting är pressat. Massor av ärenden i kammaren. Det känns- och är- omöjligt att ta del av allt. Det är inte bra att i efterhand behöva läsa vad som man varit med och beslutat om.” Det vanligaste förslaget till förändring är en förlängning av sessionerna bland annat i syfte att få igång utskottsarbetet tidigare under höstarna. En ledamot menar att en omläggning av det statliga budgetåret skulle leda till en jämnare arbetsbelastning.

Några ledamöter tar upp svårigheten att delta i möten och sammanträden på hemorten, när dessa i allt mindre utsträckning förläggs till veckosluten. Man föreslår en förskjutning av riksdagsveckan så att arbetet skulle inledas först onsdag morgon och pågå fram till fredag kväll. En viss motsättning kan spåras mellan de tillresande ledamöterna som önskar se riksdagsarbetet så koncentrerat som möjligt och Stockholmsledamöterna som ofta uttrycker sitt ogillande av kvällsplena.

Vanligt är att man föreslår förkortning av debatterna i kammaren, i första hand genom överenskommelser mellan partierna. Förslag finns också om ändrade debattregler för undvikande av utdragna replikväxlingar med upp- repande av kända argument.

Ett sätt att minska pappersfloden och arbetsbelastningen i kammare och utskott skulle vara att lagstiftningen minskades och gjordes mera översiktlig. Klagomålen är också många på mångordighet och bristande strukturering av såväl propositioner som utskottsbetänkanden. ”Mer koncentrerade skriv- ningar i t.ex. propositioner. Man måste inte skriva allt man vet från tjänste- mannahåll för att motivera sin existens” skriver en ledamot och en annan: ”Komprimera RD-materialet. Bra sammanfattningar underlättar inläsning- en, men sidhänvisningar i sammanfattningen kan göra det lättare att hitta propositionen/betänkandet. Enhetlighet i utskottsbetänkanden är en nåd att stilla bedja om.”

Förslagen till förändringar, liksom kritiken av såväl bristande resurser som dålig planering av riksdagsarbetet, kommer från alla grupper av leda- möter. Otåligheten med rådande förhållanden tycks dock störst hos de yngre

• Sida 34
•  Original

ledamöterna. Dessa gör ofta jämförelser med arbetsförhållandena för exem- pelvis kommunalråd. De äldre ledamöterna förefaller mer resignerade inför möjligheterna att förändra ledamöternas arbetssitation. En ledamot kon- staterar t.ex. att han efter 21 år gett upp hoppet om att kunna åstadkomma några förändringar.

• Sida 35
•  Original

6. Avslutande synpunkter

Det överväganden intrycket av dagboksstudien är att relativt små föränd— ringar inträffat i riksdagens arbetssituation sedan mitten av 1970-talet, då de båda tidigare studierna gjordes. Ledamöterna rapporterar nu som då en arbetsvecka på 55 till 60 timmar. De individuella variationerna kring dessa medelvärden har vid samtliga undersökningstillfällen varit betydande.

Fördelningen på olika typer av verksamhet ser i huvudsak ut som tidigare. Märkbart är dock att andelen tid som ägnats åt kommunal verksamhet mins- kat från undersökningstillfälle till undersökningstillfälle. Det är också på det sättet att ledamöterna numera i mindre utsträckning kombinerar kommuna— la uppdrag med ledamotskapet.

Såväl dagboksstudien som de öppna frågorna kring riksdagsarbetet ger intrycket att ledamöterna är och känner sig arbetstyngda och tidspressade. En slutsats som drogs av de tidigare undersökningarna var att riksdagsleda- möternas samlade arbetsvecka var så lång att den utgjorde ett brott mot gäl- lande arbetstidslagstiftning. Per Gahrton kommer med stöd av samma grundmaterial samt sina egna erfarenheter till slutsatsen att riksdagsarbetet egentligen är ett halvtidsarbete. Han räknar då bort restid, kommunala upp- drag samt uppdrag i partier och intresseorganisationer. Argumentet härför är att sådana verksamheter inte räknas in i arbetstiden för andra medborgare (Gahrton 1983). Att så skilda slutsater kan dras ur samma material antyder kanske att den använda metoden inte är invändningsfri. I varje fall visar det att det är svårt att entydigt definiera vad som ingår i en riksdagsledamots arbete.

Dagboksbladen med inrutade timmar fastställde den maximala arbetsti- den per dag till 14 timmar. På grund av kvällsplena har huvuddelen av leda- möterna på onsdag och torsdagen arbete utanför den inrutade tiden. Flera ledamöter har också befunnit sig på resa före klockan 8 eller efter klockan 22. Deras egentliga arbetstid är därför längre än vad som rapporteras. Å andra sidan kan man nog vänta sig att det finns en tendens att inte lämna luckor inom ramen. ”Håltimmar” kommer säkert i någon utsträckning att ges markeringar som ”allmänt inläsnings- och förberedelsearbete” eller "följa kammardebatten”. Svaren på de öppna frågorna antyder också att många ledamöter tycker att det ibland blir mycket ”hängtjänst” i riksdagen i väntan på voteringar eller sammanträden. Klart är emellertid att ledamö- terna tillbringar näst intill en hel 40-timmars vecka i riksdagshuset eller på resa till eller ifrån Stockholm. I varje fall gäller det en vecka som den under- sökta då såväl utskotts- som kammarverksamheten pågår i full utsträckning.

• Sida 36
•  Original

Även om man utgår ifrån att det ingår viss ”hängtjänst” i denna tid och den alltså inte fullt ut utnyttjas för egentligt arbete är det svårt att se att det skulle röra sig om en halvtidsverksamhet. I varje fall torde det inte vara lätt att finna samlad tid för att utöva en andra halvtid i någon annan verksamhet.

Om undersökningsveckan är typisk-ges det under pågående riksdagsses- sion rätt begränsade möjligheter för ledamöterna att delta i parti- och före- ningsliv på hemorten och i valkretsen. Visserligen hade nästa alla ledamöter hunnit återvända till sina hemorter vid 18—19-tiden på fredagskvällen. De borde därför ha varit möjligt för dem att delta i kvällssammanträden eller möten på hemorten. Få av dem torde dock på förhand ha vetat tidpunkten för hemkomsten, vilket måste ha gjort planeradet av sådana aktiviteter vanskligt. Fredagskvällar tycks i alla händelser liksom lördagarna bli allt mindre populära för förläggningen av parti— och föreningsmöten. Skall riks- dagsledamöternas möjligheter att delta i sådana möten och sammanträden ökas måste de i ökad utsträckning kunna vara borta från riksdagen på kvälls- tid under arbetsveckan.

Det är en allmän föreställning att riksdagsledamöterna i ökad utsträck- ning är föremål för uppmärksamhet från organisationer och enskilda som genom uppvaktningar och på annat sätt försöker påverka deras handlande. En del av enkätsvaren antyder också att så är fallet. Jämförelsen med de tidigare studierna antyder dock inte att tidsåtgången för denna typ av verk- samhet ökat drastiskt. Det behöver i och för sig inte betyda att inte trycket utifrån har ökat. Under en riksdagsvecka som den undersökta finns begrän- sat utrymme att ta emot uppvaktningar.

Referenser

Arbetsformsutredningen (1976), Riksdagsarbetets planering, Förs. 1975/76115

Arbetsformsutredningen (1979), Arbetsformsutredningens slutrap- port, Förs. 1978/79:15

Gahrton, P. (1983), Riksdagen inifrån, Prisma Kristians-

tad 1983

• Sida 37
•  Original

Bilaga la Ledamöter som arbetat med resp. verksamhet (procenttal) timme för timme under måndagen

___—___

Arbetsuppgifter Kl.8—9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20 20—21 21—22 m_—

8. Uppdrag inom statliga utredningar, statliga styrelser

m.m. 3 7 9 10 7 9 9 6 4 9. Uppdrag inom organisationslivet 11 11 13 12 12 10

10. Föredrag, artiklar framträdande i massmedia 5 5 6 6 5 5 6 7 8

11. Inläsnings- och studiearbete, studieresor, studiebe- sök

12. Övriga aktiviteter

|

_!

v—1

N

N N

v—( v—t .— _| V)

'11 10 5 12 11 5

(”81051x NOOON

12 13 13 12 13 13 11

7 7 8 7 Sammanlagt 43 72 81 89 66 77 77 72 72 60 65 77 66 44 If) OXSD UNIX OO!x (DIN OSO oo-n

Bilaga lb Ledamöter som arbetat med resp. verksamhet (procenttal) timme för timme under tisdagen Arbetsuppgifter Kl.8—9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20 20—21 21—22

Arbetsuppgifter

7. Kommunala uppdrag

Kl.8—9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20 20—21 21—22

#0?

Sammanlagt

Bilaga ld Ledamöter som arbetat med resp. verksamhet (procenttal) timme för timme under torsdagen

Arbetsuppgifter

Sammanlagt

54

58

(”|")? VÄNM

88

47

MIX?

90

2 21 23

91

2 25 3 ("|

70

3 29 1 3 8 13 1 ("7

84

4 23

95

4 27 2 12 14 7 1 ("i

95

1 26 3 11 13

91

3

85 59

2

83

3 41 1 com.-—

13 88

4 47 1

81

• Sida 39
•  Original

Bilaga le Ledamöter som arbetat med resp. verksamhet (procenttal) timme för timme under fredagen

Arbetsuppgifter Kl.8—9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20 20—21 21—22

1. Deltagande i kammardebatten — 2. Följa kammardebatten 1 33 29 25 32 22 3. Utskottsarbete 6 3 2 1 1 4. Riksdagsgruppsarbete 4 7 11 10 4 5. Partiarbete i övrigt 8 14 16 12 8 12 1 6. Uppvaktningar 1 5 7. Kommunala uppdrag — — 1 1 8. Uppdrag inom statliga utredningar, statliga styrelser m.m. 1 9. Uppdrag inom organisationslivet 2 10. Föredrag, artiklar framträdande i massmedia 4 11.1nläsnings- och studiearbete, studieresor, studiebe- sök 9 7 6 9 5 7 9 10 11 8 6 4 5 4 12. Övriga aktiviteter 3 5 5 5 4 5 4 5 4 3 3 2 2 1

Sammanlagt 39 88 94 93 77 72 62 52 45 45 32 31 30 20

3 3 4 3 1

II || || I I |

ws—lem—t !?

OHH (CNN QHH HON-— N (0 ? '— |

M ln ") 0 in lf) HNDON MxDq—t Vin hv 2 2 hv

Bilaga lf Ledamöter som arbetat med resp. verksamhet (procenttal) timme för timme under lördagen

Arbetsuppgifter Kl. 8—9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20 20—21 21—22

1. Deltagande i kammardebatten — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2. Följa kammardebatten — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 3. Utskottsarbete — _ 1 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 4. Riksdagsgruppsarbete — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 5. Partiarbete i övrigt 6 22 32 33 27 21 19 16 11 9 7 7 6 5 6. Uppvaktningar 1 1 1 1 1 1 7. Kommunala uppdrag — — 1 1 1 1 1 _ _ _ _ _ _ _ 8. Uppdrag inom statliga utredningar, statliga styrelser m.m. — — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 9. Uppdrag inom organisationslivet 2 9 11 11 10 10 9 10 8 7 10. Föredrag, artiklar framträdande i massmedia 3 10 16 14 11 9 9 10 6 4 3 4 3 2 11.1nläsnings- och studiearbete, studieresor, studiebe- sök 3 6 12. Övriga aktiviteter — 2

Sammanlagt . 15 49 69 70 59 50 44 43 32 25 20 18 14 11

.— '— 1—4 v—l !— v—( H

(TN ("| M m

ION

• Sida 40
•  Original

Bilaga lg Ledamöter som arbetat med resp. verksamhet (procenttal) timme för timme under söndagen

Arbetsuppgifter Kl.8—9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20 20—21 21—22

1. Deltagande i kammardebatten — — — — — — — — — — — — — — 2. Följa kammardebatten — — — 3. Utskottsarbete — — 2 4. Riksdagsgruppsarbete — — — 5. Partiarbete i övrigt 2 6. Uppvaktningar — 7. Kommunala uppdrag —

Sammanfattning

Denna undersöknings mål har varit att spegla riksdagsledamöternas syn på det egna arbetet, inte bara vad de anser att arbetet går ut på utan även hur det bedrivs. I detta syfte intervjuades 43 riksdagsledamöter som redan före valrörelsen 1985 hade avböjt att bli återvalda till riksdagen.

Studien visar att rollen och arbetet som riksdagsledamot kan variera en hel del, bl. a. beroende på om ledamoten har att verka i opposition eller som företrädare för regeringssidan, eller om ledamoten tillhör ett stort eller litet parti. En del ledamöter föredrar sedan att arbeta i det tysta, medan andra framhöll betydelsen av motioner, interpellationer och frågor.

I intervjuerna framskymtade missnöje med vissa delar av arbetet; bl. &. kritiserades de praktiska förhållandena med riksdagshusets konstruktion och avsaknaden av sekreterarhjälp. Men den kritik som framfördes innebar inte, med något undantag, någon total eller alltigenom förödande kritik av förutsättningarna för och möjligheterna att verka som riksdagsledamot. Den svenske riksdagsledamoten är i stället att döma av dessa intervjuer i stora drag nöjd med sin situation.

Två tentativa teser drivs i slutet av studien i försöket att mera övergripan- de sammanfatta materialet. Den ena är att mycket av en riksdagsledamots inflytande utövas i hans arbete utanför riksdagen. Den andra tesen är att det finns faktorer som på sikt kan verka för att avståndet mellan väljare och val- da ökar, bl. a. genom ledamöternas indirekta väljarkontakter, den bild som massmedierna förmedlar av deras arbete och framtoningen som allmänpoli- tiker när de egentligen i stor utsträckning är specialister.

• Sida 43
•  Original

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att de intervjuade riksdagsle- damöterna ser sig som representanter för i huvudsak tre intressen; partiet, hemlänet och de organisationer eller samhällsområden hon eller han har verkat inom. Dessutom tycks det finnas en mindre grupp av riksdagsledamö- ter som också ser sitt representantskap som starkt relaterat till enskilda med- borgare — ett slags den socialt fattiges samarit. Detta sätt att se på riksdagsle- damöterna är dock en renodling av verksamheten, och de flesta av de inter- vjuade personerna betonade flera av de här angivna rollerna eller arbetsupp- gifterna.

Att vara representant kan innebära en mängd olika saker. Några betonar uppgiften att vara den som sköter kommunikationerna nerifrån och uppåt, medan andra poängterar behovet av kommunikation neråt, till de underly- dande. Med denna uppdelning som utgångspunkt är det påfallande hur starkt dessa riksdagsledamöter understryker hur betydelsefullt det är att nå-

• Sida 50
•  Original

gon framför problemen och frågorna i regionen, på den lokala nivån eller i organisationen. Ledamoten såg alltså snarare till att kommunikationerna fungerade nerifrån och uppåt än tvärtom — även om det också förekommer. Den allmänna bilden av riksdagsledamoten är således en kommunikatör med betoning på hanteringen av flödet av information nerifrån och uppåt snarare än en reell beslutsfattare och förändrare av samhället.

En annan intressant fråga är i vilken mån man själv tror på och ställer upp på det som ens väljare framför. De frågor som ställdes i undersökningen rörande denna aspekt var tyvärr inte helt klargörande, men några av de riks- dagsledamöter som betonade betydelsen av den sidoorganisation de tillhör- de framhöll att de ibland tvingades att ställa upp och driva åsikter som de inte helt delade.

Några större problem tycks dock den svenska riksdagsledamoten inte ha med att tvingas spela roller som ibland kan stå i motsatsställning till varand- ra. Många tycks lösa eventuella rollkonflikter genom att hänvisa till att parti- lojaliteten alltid kommer främst. I de fall där de intervjuade uppgav att de hade problem som kunde härledas till rollkonflikter gällde det också främst när de tvingades välja mellan den egna regionen eller kommunen och parti- lojaliteten. Ett par ledamöter uppgav att de satte sin lojalitet till kvinnoorga- nisationen framför lojaliteten mot partiet, om dessa två hamnade på kolli- sionskurs. I allmänhet tycks dock de ledamöter som har sin förankring i olika organisationer få problem med dubbla lojaliteter mera sällan än de som främst har regionen och hemkommunen som sina referenspunkter.

Men de olika typerna av representativa roller kan skapa problem på andra sätt. Ett problem, som kom fram i intervjuerna och som rör ledamöternas specialistroller, var att man ibland tvingades försvara eller förklara beslut som fattats i riksdagen men som man själv inte hade varit delaktig i eller kände till att de hade fattats. Allmänheten tycks gärna tro att en riksdagsle- damot är insatt i alla frågor och ämnen samt att hon eller han drastiskt kan påverka och förändra de beslut som fattas i riksdagen. Ett annat förhållande, som också uppfattades som ett problem av flera intervjupersoner, var att man tvingas tillbringa så stor del av sin tid i riksdagen, när man tror sig kunna göra större nytta utanför den. En del av dem som hade varit riksdagsledamö- ter länge påpekade också att arbetet i riksdagen under senare år har blivit allt mer tidskrävande. Låt oss därför i nästa avsnitt titta lite närmare på hur de intervjuade uppfattade sitt arbete i riksdagen och de problem som eventu- ellt är förknippade därmed.

2.3 Arbetet i riksdagen

Att arbetsbördan i riksdagen har ökat med åren är tydligt, vilket också många av de intervjuade flera gånger kom tillbaka till i sina svar. Det skrivs fler och längre motioner, antalet frågor och interpellationer ökar. det talas alltmer i kammaren, uppvaktningarna i utskotten blir allt fler och utskotten yttrar sig allt oftare i varandras frågor. Arbetsbelastningen ökar alltså på fle— ra sätt. En effekt av denna ökade belastning var, menade en del ledamöter, att den ledde till en ökad formalisering och rutinisering av riksdagsarbetet.

• Sida 51
•  Original

Det blir mer och mer sällsynt med spontana debatter i riksdagen, man står och låser upp i förväg färdigskrivna anföranden, motioner klubbas igenom i utskotten på löpande band utan egentlig diskussion, man hinner aldrig gå på djupet i vissa avsnitt i propositionerna, och allt fler skrivelser skickas mellan utskotten för att man vill inhämta varandras åsikter. Dessutom anställs det allt fler tjänstemän i riksdagen, det knyts mer och mer personal till parti— kanslierna för att klara anhopningen av ärenden, och riksdagsledamöterna skriver allt färre anföranden o. d. själva. Mycket av det som görs och sägs i riksdagen förefaller bara vara för protokollet.

Ett annat problem som också togs upp var att det verkade som om en rege- ring, oavsett vilket eller vilka partier som den bestod av, alltid hade svårt att komma fram med sina propositioner i tid. Arbetet i riksdagen blir därför ryckigt med extra hög belastning mot slutet av sessionerna. Några ledamöter var därför inne. på tanken att man skulle ha kortare sessioner men öka anta- let under året. Detta skulle också göra det lättare för ledamöterna att hålla kontakt med hemkommunen och den egna familjen.

De flesta av ledamöterna tyckte det var riktigt att tvåkammarsystemet avskaffades, men några med erfarenhet från tvåkammarsystemet påpekade att den nuvarande kammaren är för stor; det är för många riksdagsledamö- ter i kammaren. Förr i tiden lärde man sig känna och känna igen i stort sett alla ledamöter i kammaren. Känslan av intimitet blev därmed större i det gamla systemet. Den som satt i ena kanten av kammaren kunde relativt väl se anletsdragen på alla ledamöter, men i dagens kammare är möjligheterna till ögonkontakt tvärs över salen mindre. I realiteten är också antalet riks- dagsledamöter större än de 349 som stipuleras i författningen genom syste- met med ersättare. Anonymiteten bland riksdagsledamöterna är alltså stör- re i dag, och alla känner inte igen varandra på samma sätt som tidigare.

En av de intervjuade framhöll också att systemet med ersättare för statsrå- den hade lett till att man hade mindre kontakt med andra statsråd än det eller de som ansvarade för de utskottsfrågor som riksdagsledamoten arbeta- de med. Enligt den gamla riksdagsordningen var regeringen tvungen att vara mycket mer i riksdagen, eftersom statsråden måste delta i voteringar. Detta medförde att riksdagsledamöterna hade större närhet till regeringen, och det var mycket enkelt att få ett informellt samtal med vilken regeringsledamot som helst. Systemet med ersättare har sålunda till viss del fjärmat regeringen från partiets riksdagsgrupp.

De allmänna förutsättningar som en riksdagsledamot verkar under kom rätt väl fram i svaren på en fråga om vilka misstag de ansåg att nytillträdande ledamöter i dag lätt kan göra. Av svaren framgår att en riksdagsledamot inte skall tro att hon eller han i så stor utsträckning kan välja frågor att syssla med. I praktiken tilldelas ledamoten ett ansvarsområde som beror på till vil- ket eller vilka utskott hon eller han knyts som suppleant eller ordinarie. Det- ta arbete är ofta så krävande att man endast i begränsad omfattning hinner med att följa andra frågor eller utvecklingen inom andra områden. Det finns därför ingen riksdagsledamot som förmår att greppa hela riksdagens verk- samhetsområde; alla är i någon mening specialister på vissa frågor eller om- råden. Den enskilde ledamoten har inte heller särskilt stort inflytande på till vilket utskott hon eller han kommer att knytas. Fördelningen av utskotts- platser följer i huvudsak anciennitetsprincipen och beror dessutom på vilka

• Sida 52
•  Original

platser som blir lediga. Under senare år har dock en viss förändring skett i detta avseende, och man försöker nu från partigruppledningarnas sida att ta hänsyn till vilken bakgrund vederbörande har, innan de nya ledamöterna placeras in i olika utskott.

Det är inte heller vanligen riksdagen som är platsen för de stora föränd- ringarna i landets politik, även om de formellt sett bekräftas där. Det tar lång tid att förändra och påverka politiken inom olika områden. En riksdags- ledamot måste därför vara utrustad med stort tålamod, vara beredd att lyss- na till andra och inte tro att hon eller han alltid vet bäst själv. Denna erfaren- het kan vara nog så smärtsam att göra för en ledamot som nyss har tillträtt. Från att kanske ha varit kommunalråd i den egna kommunen, dvs. en person som alla lyssnade till, kommer hon eller han till riksdagen där ingen till en början fäster särskilt stort avseende vid vad hon/han säger eller gör. Leda- moten får också lära sig att göra det mesta själv, eftersom ingen egen sekre- terare eller tjänsteman står till förfogande med råd eller hjälp med det prak- tiska arbetet.

En riksdagsledamots första mandatperiod är vanligen lite lugnare än de efterkommande. I början kan därför en ledamot — i varje fall i ett större parti — känna att han hänger lite i luften, eftersom han inte får några ordinarie uppgifter i utskotten. Men ju längre en ledamot sitter i riksdagen desto mer indragen blir han i detta arbete, och desto viktigare uppdrag får han, för att efter en tid i stället få det allt svårare att upprätthålla kontakterna med hem- länet eller hemkommunen.

Arbetet som riksdagsledamot skiftar dock en hel del beroende på att leda- möterna arbetar under delvis olika förutsättningar. En skillnad finns det na- turligtvis mellan de ledamöter som företräder ett stort parti och de som är med i ett litet parti. De små partierna har vanligtvis problem med att få folket att räcka till, så att åtminstone någon person i partiet har läst de propositio- ner och andra texter som regelbundet kommer på riksdagens bord. Ett litet parti kan inte heller alltid påräkna att få en ordinarie plats i alla utskott, vil- ket knappast gör det lättare för partiet att hinna med i behandlingen av olika ärenden. En ledamot från ett litet parti har därför vanligen ett bredare an- svarsområde, och därmed svårare att hinna med att gå på djupet i alla frågor, än kollegerna från de större partierna. Ledamöterna i de större partierna blir därför ofta mer specialiserade, eftersom de får mindre områden att be- vaka, men de partierna har i stället problem med samordning av sina leda- möters verksamhet, vilket de små partierna känner mindre av.

Det blir också en skillnad i förutsättningarna om partiet sitter i regerings- ställning eller ej. I stort sett alla de intervjuade menar att det är mycket stor skillnad på hur man agerar som ledamot om det egna partiet sitter vid mak- ten eller ej. En av de intervjuade socialdemokraterna uttryckte sig där på följande sätt: I dag lägger oppositionen sådana förslag i sina motioner som de mycket väl kunde ha genomfört under sin tid vid makten (senare hälften av 1970- och början av 1980-talen), samtidigt som den sittande regeringen försöker tona ner en hel del av de förslag som fanns i deras motioner från oppositionstiden. Det blir alltså i princip två helt olika roller som spelas. Sit- ter det egna partiet i regeringen går mycket av arbetet ut på att försvara de förslag som regeringen lägger på riksdagens bord, och friheten att komma

• Sida 53
•  Original

med egna motioner — särskilt om de innebär kostnadsökningar — är mycket begränsad.

Fördelen med att ha det egna partiet vid makten ansågs främst vara att man får tillgång till den information som finns i regeringskansliet, och man får information på ett tidigare stadium och på ett annat sätt än när man är i oppositionsställning. Det är t. ex. bara att lyfta på luren och be att få tala med sitt statsråd eller någon medarbetare till honom/henne. Möjligheterna att påverka ärendens handläggning är därmed också större än när partiet inte sitter i regeringsställning. Den påverkan som utövas sker då genom de informella kanalerna och oftast innan en fråga hamnat på riksdagens bord.

Oppositionsrollen innebär å andra sidan att den enskilde riksdagsledamo- ten har lite större frihet att agera, särskilt när det gäller väckandet av motio- ner och frågor eller interpellationer. Många av de intervjuade betonade dock hur mycket mer arbetsamt det var att sitta i opposition, jämfört med när partiet satt i regeringsställning. I Oppositionsrollen skall man kritiskt granska regeringens förslag, men all information man behöver för att uppfyl- la denna roll måste man skaffa fram själv. Några ledamöter menade emeller— tid att en fördel med oppositionssituationen var att de ledande inom partiet — främst förutvarande statsråd — kom ner från sina piedestaler och var lättare att komma till tals med för den vanlige riksdagsledamoten.

I opposition får också partiets företrädare i utskotten ofta en viktigare po- sition än om partiet är i regeringsställning. De får ett större ansvar för ut- formningen av partiets politik inom det utskotts ansvarsområde där de är verksamma. Det är i arbetet i partiernas utskottsgrupper eller partiernas riksdagskommittéer som en stor del av arbetet i realiteten kommer att göras i oppositionsställning, när det gäller utformandet av partiets partimotioner i olika frågor.

Oppositionsrollen innebär därför i många fall för den enskilda ledamoten en något större frihet att agera samt ett något större ansvar för och inflytande på partiets politik men samtidigt ett mindre inflytande på hur landets politik utformas — i varje fall om regeringssidan har en majoritet bakom sig i riks- dagen. För en del riksdagsledamöter var det uppenbarligen frustrerande att ständigt få erfara att deras förslag utan vidare avslogs av utskotten bara för att förslaget kom från oppositionen, oavsett hur välmotiverat förslaget var.

Huruvida riksdagsledamöterna föredrog att verka i Oppositionsrollen eller i regeringsrollen får man inget entydigt svar på vid en genomläsning av inter- vjuerna. Det är ungefär lika vanligt att man tycker bäst om Oppositionsrol- len som att man föredrar regeringsrollen. Där finns det heller ingen skillnad mellan partierna, om vi bortser från att vpk inte har någon erfarenhet av att ha suttit i regeringsställning. De som föredrar regeringsrollen betonar möj- ligheterna att kunna påverka landets politik mera direkt och att det praktiska arbetet blir mycket lättare genom kanslihuskontakterna. De menar ockSå att friheten i Oppositionsrollen är skenbar, eftersom alla oppositionsförslag måste läggas under ansvar. Det är t. ex. inte ovanligt att oppositionspartier- na mer eller mindre uttalat tar fram någon typ av skuggbudget som alternativ till regeringens budget. Men de ledamöter som betonar det positivai opposi- tionsrollen ser i stället till hur stimulerande det är att få ett ökat ansvar och möjligheter till friare diskussioner inom partiet. De pekar också på svårighe-

• Sida 54
•  Original

ten med att i rollen som företrädare för regeringssidan ofta tvingas försvara impopulära regeringsbeslut.

Ett par ledamöter ansåg även att förutsättningarna för att verka som riks- dagsledamot skiftade en del, beroende på om det var valår eller ej. Under ett valår var det enligt dessa ledamöter mycket svårare att nå några uppgörel- ser över partigränserna, och de korta mandatperioderna ledde dessutom till att denna situation inträffade för ofta.

• Sida 55
•  Original

4.1. Motioner

De motioner som väcks i riksdagen är'av olika typ och har också olika tyngd. Viktigast uppfattas de motioner vara som är s. k. partimotioner och som vanligen känns igen på att de är underskrivna av bl. a. partigruppsledaren. Motioner med något lägre dignitet är s. k. kommitté- eller utskottsgrupps- motioner. Dessa undertecknas oftast av samtliga de personer som ingår i ett visst parti och som sitteri samma eller närliggande utskott. Ännu något lägre status har sedan de s. k. bänkmotionerna eller de motioner som har enstaka ledamöters underskrift från samma parti. Lägst status och därmed minst chans att vinna gehör i utskotten och kammaren har de 5. k. enskilda motio- nerna, dvs. sådana som är underskrivna av endast en ledamot. En särskild form av motioner är sedan de som är signerade av personer från flera än ett parti. Betydelsen av dessa motioner skiftar något, men det är uppenbart att man har större chans att vinna gehör för sina idéer om man även kan få med sig ledamöter från andra partier än om man står ensam med sitt namn på en motion. Men därmed inte sagt att flerpartimotioner oftare går igenom än andra. Det vanligaste ödet för en motion är att bli avslagen, särskilt de en- skilda motionerna, där så gott som alla i formellt hänseende blir avslagna. Varför skriver man då ändå motioner i sådan mängd, och varför återkom- mer så många av motionerna år från år?

Svaren på dessa frågor skiftade en del mellan partier och ledamöter. Sva- ret på frågan varför man ändå skriver motioner var att inte alla blev avslagna — man kunde ha tur ibland och ligga rätt i tiden. En annan typ av svar — som föga förvånande ofta kom från den politiska oppositionen — var att motioner- na kunde ha effekt trots att de blev avslagna. Dessa ledamöter menade att idéer som framförts i en motion som avslagits redan efter ett halvår kunde återkomma som förslag i en proposition från regeringen, dock utan att rege- ringen ger något erkännande till den ursprunglige förslagsställaren. I en del andra fall kunde det också förekomma att utskottet i formellt hänseende av- slog en motion men i praktiken tillstyrkte den, genom att skriva på ett sådant sätt att man instämde i motionärens krav.

Inte så sällan väcks motioner där den främsta avsikten inte är att de skall antas av riksdagen utan med ett helt annat syfte. En ledamot fasade t. o. m. inför tanken på vad som skulle hända med vårt samhälle om man helt plöts- ligt började tillstyrka motionerna. Det är tydligen också så att en del motio- ner väcks trots att riksdagen egentligen inte är det riktiga forumet för be- slutsfattande i dessa frågor. En ledamot kan t. ex. väcka en motion i riks-

• Sida 67
•  Original

dagen därför att en intresseorganisation, där ledamoten är medlem, så öns- kar trots att riksdagsledamoten vet att det reella beslutet i frågan fattas av myndigheter eller kommuner. Några motioner är också mycket klart utfor- made mera för att väcka maximal uppmärksamhet utanför riksdagen än att direkt påverka de beslut som fattas i riksdagen. En hel del av motionsskri- vandet görs alltså för att visa externa intressenter — partiets sidoorganisation, regionen, kommunen, intresseorganisationer — att man ställer upp för deras krav i riksdagen. En motion ger kanske inte så stort eko i dagspressen men kan uppmärksammas i den lokala pressen eller i myndigheters och organisa- tioners personaltidningar.

I de fall där huvudsyftet med en motion ändå är att förr eller senare få igenom sitt förslag kan processen vara mödosam. Av de få motioner som på något sätt väcker utskottens gillande är det en försvinnande liten del som gör det första gången de kommer upp i utskottet. Det gäller, som flera leda- möter påpekade, att troget och träget återkomma med sina motioner och för varje gång försöka stärka sin argumentering. Med lite tur är då tiden förr eller senare mogen även för detta förslag.

En ledamot följer ofta noga hur ett utskott motiverar sitt avslag på en mo- tion. En välvillig skrivning — eller ”krans” som det ibland kallas - kan betyda mycket för om motionären skall återkomma i frågan. I utskotten har det ut- vecklats ett eget språkbruk, som för den utomstående kan te sig främmande men som sänder tydliga signaler till de berörda ledamöterna. En ledamot som tidigare fått blankt avslag på sin motion betraktar en välvillig skrivning nästkommande år som en stor framgång. Ett annat sätt att stärka motioner- nas möjligheter är att varje år försöka höja dess status. Det första året kan- ske ledamoten står ensam med sitt namn på motionen; andra året kanske han får med sig några kolleger, och är han riktigt lyckosam kan han på tredje året få partiet med sig på att ge motionen utskotts- eller kommittégruppsta- tus. I enstaka fall kan motionen sedan upphöjas till partimotion.

I detta sammanhang nämnde ett par riksdagsledamöter att partimotioner— na under årens lopp har blivit allt tjockare, och att det verkar bli mindre vanligt med enskilda motioner i anslutning till regeringens propositioner. Två förklaringar gavs till de alltmer omfattande partimotionerna. Den ena var att dessa i allt större utsträckning skrevs av sekreterare (partiernas poli- truker i riksdagen), som var knutna till riksdagsgruppens partikansli. Det är alltså de som håller i pennan, och de vill vara grundliga, visa sig skickliga och har tid att skriva mycket. När ledamöterna skrev själva blev antalet sidor få, men innehållet var ändå detsamma. _

En annan förklaring som gavs till förekomsten av stora partimotioner var att partier i opposition gärna använde sina partimotioner för att sprida kän- nedom om partiets inställning i olika frågor till övriga delar av partiet. Det kunde därför vara nödvändigt att vara lite mera grundlig i sina motiveringar till de olika ställningstagandena än vad som var påkallat med tanke enbart på förhållandena i riksdagen. Ett problem som då uppstod var dock att det blev svårt att hinna med att läsa andra partiers partimotioner. I några fall nämndes också en annan fara med en utveckling där mer och mer av ut- skotts- eller kommittémotionerna skrevs av sekreterare som var knutna till partiernas riksdagskanslier, nämligen att detta kunde bli ett sätt för parti- gruppsledningen att i praktiken toppstyra utskotts- och kommittégrupperna.

• Sida 68
•  Original

Dessa sekreterare avlyssnar debatten i kommittén eller utskottsgruppen, ta- lar sedan med någon i partigruppsledningen och utformar därefter sitt för- slag till ställningstagande, vilket sedan presenteras för utskotts- och kommit- tégrupperna som partiets ställningstagande i frågan. Det bör dock framhål- las att denna tendens inte var särskilt stark. Den framfördes endast av ensta- ka ledamöter och var mera ett uttryck av oro inför framtiden än en generell beskrivning av den verklighet som existerar i dag.

Attityden till att skriva motioner varierade dock en hel del mellan ledamö- terna. Som inledningsvis sagts betonade en del ledamöter mycket starkt sin lojalitet mot partiet. De var också mycket tveksamma till tanken på att väcka motioner när partiet satt i regeringsställning, särskilt då enskilda motioner. Det fanns ledamöter som uppgav att de aldrig hade väckt en enskild motion. I vårt urval vad det dock främst ledamöter från det socialdemokratiska parti- et och vänsterpartiet kommunisterna som var tveksamma till att väcka en- skilda motioner.

Bland dem som skrev enskilda motioner fanns det emellertid också skill- nader. Några betonade att de noggrant följde upp sina motioner och kanske därför inte skrev så många, under det att andra tillstod att det kunde vara lite si och så med uppföljningen. Flera ledamöter gav ändå uttryck för åsikten att man fick ta hänsyn till vad som sades i utskottet. Om t. ex. utskottet avslog motionen i avvaktan på en sittande utredning fick man vänta till dess att den- na utredning hade lagt sitt betänkande innan man återkom i frågan.

Den fria motionsrätten kunde emellertid, enligt vissa riksdagsledamöter, skapa problem ibland. En motion som hade väckts i samband med en propo- sition i december kunde t. ex. återkomma redan under den allmänna mo- tionstiden i januari månad. Ett par ledamöter menade därför att man kunde ifrågasätta om alla motioner måste beredas på samma noggranna sätt. Ingen ville dock inskränka den fria motionsrätten. Omdömet att motionsbehand- lingen var ett problem delades dock inte av alla ledamöter. En utskottsord- förande hävdade att dessa motioner mycket enkelt kunde avföras genom att utskottet hävdade att ”inget nytt hade framkommit i denna fråga”.

Men det finns även faktorer som motverkar ett helt fritt skrivande av mo- tioner. I stort sett alla motioner i alla partier granskas av partiets ledande personer innan de väcks. Av intervjuerna att döma är det dock en mild styrprincip som tillämpas. De flesta partigruppsledningar verkar ha svårt att förbjuda ledamöter att väcka motioner, om de verkligen vill det. Här före- ligger dock en klar skillnad mellan ett parti i regeringsställning och ett parti i oppositionen. Är partiet i regeringsställning granskas motionerna mera noga av ledningen, särskilt om motionen innebär utgiftsökningar. Men även i oppositionen åläggs ledamöterna ofta vissa ekonomiska begränsningar av sin partigrupps ledning när det gäller konsekvenserna av deras förslag.

Det finns vidare hos många ledamöter en viss tveksamhet till att väcka enskilda motioner i det egna utskottet. Detta gäller speciellt för socialde- mokraterna, som i våra intervjuer uppgav att det rådde mer eller mindre för- bud mot att väcka enskilda motioner i det egna utskottet. Men samtidigt var det också så, att om man verkligen ville väcka en motion i en viss fråga i det egna utskottet kunde man alltid finna en kollega (bulvan) från ett annat utskott som var beredd att skriva motionen.

Motioner som är undertecknade av personer från olika partier förefaller

• Sida 69
•  Original

vara värda ett eget kapitel. En för en utomstående vanlig föreställning när det gäller flerpartimotioner är kanske att dessa har större chans än andra att tillstyrkas av utskotten. Flerpartimotioner är också vanligast i regionalfrågor eller i frågor som av tradition inte är partibundna — som t. ex. alkohol-, fis- ke-, jakt— och abortfrågor. En viss aktivitet pågår också på regional nivå i flera län — bl. a. genom landshövdingens försorg — för att få länets riksdagsle- damöter att gå samman i gemensamma motioner till förmån för den egna regionen. Men en del ledamöter kände olust inför att göra gemensam sak med andra partier även i sådana frågor. De kände att de på något sätt svek sitt eget parti. En vanlig metod är därför att företrädare för olika partier kommer överens om att driva frågor i samma riktning, men att var och en skriver en egen motion. Till saken hör också att en hel del ledamöter menade att detta arbetssätt inte så mycket var resultatet av att man kände olust inför tanken på att skriva på andra partiers motioner utan på att chansen till fram- gång då var större.

I något fall framfördes också exempel på än mer raffinerade förfarings- sätt, nämligen att två ledamöter från olika partier kommer överens om att väcka motioner som delvis går i skilda riktningar, för att sedan i utskottet nå en i förväg uppgjord kompromiss.

Sammanfattningsvis har alltså motioner till synes ganska liten effekt på de beslut som fattas i riksdagen. Men de är ändå inte oviktiga, eftersom de fyl- ler andra syften än de officiella, t. ex. opinionspåverkan, och genom att de efter en tid kan påverka regeringens agerande, även om detta sällan er- känns. Genom idogt arbete och bra argumentering samt genom att ligga rätt i tiden kan en motion också till slut efter många år tillstyrkas av utskottet och riksdagen.

4.2 Interpellationer och frågor

Bland de intervjuade var meningarna delade om interpellationers och frå- gors betydelse som instrument för riksdagsledamoten att påverka den politik som bedrivs i landet. Det som framhölls som positivt var t. ex. att en fråga eller en interpellation vid rätt tidpunkt kunde påverka regeringen så att den måste agera eller tvingas ta ställning i en viss fråga. En person påstod att han efter samråd med ett statsråd hade kommit överens med denne om att ställa en fråga i riksdagen, då detta var ett sätt att starta utredningsmaskineriet i departementet, trots att statsrådet och riksdagsledamoten inte kom från samma parti. Andra fördelar med interpellation och frågor var att de fäste uppmärksamheten på vissa problem eller att de kunde skynda på tröga be— slutsprocesser i regering och förvaltning. Tydligt är dock att det främst är den publicitetsskapande effekten i aktuella frågor som ledamöterna främst uppskattar. Interpellationer och frågor är bl. a. ett sätt för oppositionen att ”grilla” regeringen och inför allmänheten visa på bristerna i den politik som bedrivs. Men det är också ett sätt att inför hemregionen eller hemkommu- nen visa att man är på alerten och bryr sig om deras frågor. Det är, som en ledamot sade, inte oviktigt vilket partis företrädare som hinner först när det gäller en regional fråga. En interpellation kan också, i motsats till motioner,

• Sida 70
•  Original

ställas när som helst under riksdagsåret, och massmedierna skriver hellre om debatter om interpellationer och frågor än om andra kammardebatter.

Men det framförs också kritik mot interpellationer och frågor. En del kri- tiker menar att interpellations- och frågeinstitutet missbrukas. Spörsmål som kunde ha klarats av med hjälp av ett enkelt telefonsamtal till berört statsråd dras i stället upp i riksdagen. En hel del av frågorna är likartade och har en tendens att återkomma eller handlar om självklara saker. Den fria debatt som var tänkt att föras var också ofta väl förberedd med i förväg skrivna anföranden och repliker från båda parters sida. Debatterna gav sällan något nytt. En del ledamöter såg därför på detta med frågor och interpellationer som en typ av skenaktivitet, som enbart bedrevs för att göra intryck på den egna lokala och regionala opinionen. Några av de intervjuade var också kri- tiska till att man ställde interpellationer när samma problem lika gärna hade kunnat behandlas genom att ställa en fråga. En ledamot framhöll även att en interpellation en gång i tiden uppfattades som en viktig händelse både i regeringskansliet och i riksdagen, och departementen lade då ned ett bety- dande arbete på att utforma interpellationssvaren, men i och med att inter- pellationerna i dag ställs allt oftare har denna verksamhet mera fått karaktä- ren av löpande-band-verksamhet, dvs. något som inte längre ägnas särskilt stor uppmärksamhet i regeringskansliet eller på annat håll.

4.3 De informella vägarna

De informella vägarna framhåller de flesta av de intervjuade som de vikti- gaste, om man som riksdagsledamot vill påverka något eller driva en fråga. Det är också därför som en del ledamöter med ett stänk av bitterhet konsta- terar att medan massmedierna räknar motioner, interpellationer och frågor för att se hur aktiva ledamöterna år, får de som har det kanske största infly- tandet mindre uppmärksamhet, eller rent av negativ uppmärksamhet, där- för att de främst arbetar med de informella instrumenten.

Det sätt på vilket en ledamot utövar sitt inflytande är för många att sitta med i partistyrelser, förtroenderåd, partiernas riksdagskommittéer, ut- skottsgrupper eller andra organ där partierna gör sina reella ställningstagan- den. Även en person som t. ex. inte sitter i partistyrelsen kan ha stort infly- tande, beroende på vilka kontakter hon eller han har lyckats arbeta upp med ledande personer inom olika delar av partiet. En person som har suttit länge i riksdagen har ofta ett omfattande kontaktnät och vet av erfarenhet vilka man kan tala med i olika frågor, både i det egna partiet och andra. Inte sällan "finns det t. ex. en partikollega som sitter i en utredning och granskar de ak- tuella frågorna — och i så fall gäller det att gå på henne eller honom och fram- föra sina synpunkter.

För en ledamot står också många dörrar öppna som det inte är lika lätt för en vanlig medborgare att komma igenom. De riksdagsledamöter som varit med länge får ofta goda kontakter i regeringskansliet, särskilt om de har sut- tit på viktiga positioner i riksdagen, t. ex. som utskottsordförande. Detta gäller oavsett om det egna partiet sitter vid makten eller ej, men det är natur- ligtvis ännu lättare om det berörda statsrådet och ledamoten kommer från

• Sida 71
•  Original

samma parti. Ledamöterna kan då inte sällan tala direkt med statsrådet i frågor som de anser viktiga, och de kan medverka till att uppvaktningar kommer till stånd osv. Ett annat sätt, som flera av de intervjuade nämnde, var att arbeta utifrån och in, t. ex. att genom att påverka opinionsbildningen utanför riksdagen skapa möjligheter för att påverka inorn riksdagen. När det gäller de informella kanalerna tycks en mängd olika vägar stå öppna. Många påpekade att det var viktigt att få tag i en fråga innan den kom till riksdagen, och att det gällde att använda sig av alla de kanaler och instrument som stod till buds.

En stor del av arbetet när det gäller opinionsbildning sker också via mass— medierna och i annat arbete utanför riksdagen, vilket nästa avsnitt kommer att handla om.

• Sida 72
•  Original

• Sida 73
•  Original

5.3. Den statliga förvaltningen

Ett ganska vanligt fenomen är att riksdagsledamöter sitter med i olika statli- ga förvaltningsorgan. Det kan vara stora eller små statliga myndigheter på central nivå, som t. ex. socialstyrelsen eller energiforskningsnämnden, och det kan vara regionala myndigheter som länsstyrelsen och länsbostadsnämn- den. Det som framförs som det positiva med denna typ av uppdrag är i stort detsamma som för de kommunala uppdragen, nämligen att ledamoten får insyn i hur riksdagens beslut omsätts i praktiken. De som satt med i länssty- relsen påpekade också att detta var en bra utkikspost om man ville bevaka länsfrågor, eftersom länsstyrelsen hade ett brett ansvarsområde. Genom kontakterna i myndigheterna kunde ledamöterna också få kännedom om olika frågor och problem långt innan de hamnade på riksdagens bord.

Ett par problem med att sitta i myndigheters styrelser kom dock fram i intervjuerna. Det ena var att man inte fick glömma bort att man var riksdags- ledamot, så att man drev en linje i myndigheten och en annan i riksdagen. Det gäller att hålla reda på vilken stol man sitter på för tillfället. Ett annat problem, som också kom fram, var att det ibland kunde vara svårt att veta

• Sida 75
•  Original

vilken ställning det egna partiet kunde tänkas komma att inta i en viss fråga ett halvår innan den skulle behandlas i riksdagen. Ett par ledamöter uppgav därför att de inte så ofta reserverade sig mot myndigheters beslut som de kanske skulle ha gjort, om de hade vetat att partiet i riksdagen skulle komma att gå emot myndighetens förslag.

En hel del ledamöter satt också eller hade suttit i statliga offentliga utred- ningar. Detta arbete bedömde de naturligtvis som mycket viktigt, inte en- bart därför att det gav goda möjligheter att påverka de frågor som bereds, utan också för att det gav goda möjligheter till kontakter med och kännedom om andra politiker och experter som var verksamma inom samma område.

5.4. Intresseorganisationer

En del ledamöter har sina främsta kontakter utanför riksdagen i de intresse- organisationer som de är medlemmar i och ibland även har styrelseuppdrag i. Dessa organisationer kan vara av olika typ: fackliga, kooperativa, reli- giösa, osv. Men det kan också vara organisationer som idrottsrörelsen, Räd- da barnen, jakt- och viltvårdsorganisationer eller den lokala hembygdsrörel- sen. I detta sammanhang kan det också nämnas att riksdagsledamöter sitter med i statliga och privata företags styrelser — även om nu företag inte direkt är att hänföra till kategorin intresseorganisationer. En fördel med att vara verksam i en intresseorganisation, och särskild då en som inte var knuten till ett visst parti, var enligt en del ledamöter att man kom i kontakt med åsikter och stämningar utanför det egna partiet. Nästan inga negativa synpunkter eller problem med att vara aktiv i en intresseorganisation samtidigt som man var riksdagsledamot framfördes av de intervjuade, bortsett från att arbetet tog tid och man därför ibland hade lite dåligt samvete för att man inte riktigt hann med att göra jobbet så grundligt som man önskade.

En riksdagsledamot är dock inte helt omgärdad av olika grupper utan har även en hel del direkta kontakter med den s. k. vanlige väljaren.

5.5. Kontakterna med allmänheten

Ett fåtal — men ändå några av de intervjuade — uppgav att de samtidigt som de var riksdagsledamöter även upprätthöll eller hade försökt upprätthålla kontakterna med sitt ursprungliga yrke. De som hade lyckats med detta var av naturliga skäl de som hade haft en yrkesverksamhet där det var möjligt att under kortare tider gå in och göra en insats, t. ex. jordbrukare. Men det fanns även de som under sommaren hoppade in i sitt gamla jobb som vikari- er. Det som de tyckte var fördelen med dessa inhopp var att de fick en känsla för vad det innebar att ha ett ”vanligt” yrke samt att man fick träffa männi- skor som inte främst sysslade med politik till vardags. För det stora flertalet av ledamöter var dock tanken på att ha kvar sitt gamla jobb helt orealistisk. Detta berodde dock inte på belastningen av riksdagsarbetet utan även på att lagstiftningen inom det arbetsrättsliga området inte är utformad för perso-

• Sida 76
•  Original

ner som endast då och då hoppar in och utövar sitt yrke. Några ledamöter hade även pryat på företag för att kompensera sin bristande erfarenhet från näringslivet eller bristande yrkeslivserfarenhet över huvud taget.

Deltagarnai undersökningen fick alltså inte i någon betydande omfattning kontakter med väljarna via sina gamla arbeten, utan dessa kontakter kom i stället via telefon eller brev, och oftast när de var hemma i sin kommun. Den enskilde väljaren ringde företrädesvis hem till riksdagsledamoten, och inte så gärna till riksdagen, trots att det vanligtvis är när ledamoten sitter i riks- dagshuset som hon eller han lättast kan ta fram de uppgifter som den som ringer undrar över.

Det fanns ledamöter som fick många och det fanns ledamöter som fick få brev. De flesta ledamöterna svarade på alla brev — med undantag för stenci- lerade cirkulärbrev som alla riksdagsledamöter fick. Intensiteten beträffan- de brev och telefonsamtal tycks dock variera med den politiska händelseut- vecklingen. Går t. ex. ryska ubåtar på grund i den svenska skärgården ringer folk till sin riksdagsledamot för att få veta mera. Hettar det till i den politiska debatten mellan partierna ringer medborgarna för att ge sin åsikt till känna och höra vilken åsikt som den egna ledamoten företräder.

Den svenske riksdagsledamoten — som han framträder i denna undersök- ning — kommer även på andra sätt i kontakt med sina väljare, t. ex. genom torgmöten, studiebesök på arbetsplatser och skolor, mera sällan genom dörrknackning, även om detta också förekommer. Ett tiotal av de intervju- ade tyckte att det fanns problem med eller risker för att den svenske riks- dagsledamoten hade för lite direktkontakt med den ”vanlige” väljaren. De organiserade och professionella inom olika samhällsområden blir i stället de som kommer att representera väljarkåren för den enskilde riksdagsledamo- ten. Åker ledamoten t. ex. på ett studiebesök till en arbetsplats är risken stor att han bara träffar cheferna eller direktörerna samt den lokale facklige företrädaren, inte de som arbetar — som en av de intervjuade framhöll. Det fanns dock även ledamöter som menade att den svenske riksdagsledamoten hade tillräckligt med kontakter till allmänheten och framhöll den ytlighet i kontakterna som de förtroendevalda hade med allmänheten i länder som USA och England.

En särskild form av kontakter med allmänheten är den som förmedlas via massmedierna.

5.6. Massmedierna

Som framgått av den tidigare redogörelsen har de intervjuade ofta givit svar som gått i lite olika riktningar på samma fråga. Man när det gäller synen på massmedierna och deras bevakning av riksdagen är svaren betydligt mer samstämmiga. De allra flesta av de intervjuade är mycket kritiska till hur massmedierna sköter sitt jobb när det gäller bevakningen av riksdagen. I en del fall kan man nästa tala om massmediaförakt. Kritiken tycks vara starkast mot TV och mildast mot lokaltidningarna.

Kritiken tar sig flera olika uttryck. Den vanligaste kritiken går ut på att massmedierna inte bevakar det som skeri riksdagen, framför allt då det var-

• Sida 77
•  Original

dagliga arbetet. Den bevakning som sker är inriktad på konflikter, trots att sådana mera hör till undantagen i riksdagsarbetet. Det är inte heller sällan som ganska bagatellartade konflikter förstoras upp. Dessutom skall det vara en partigruppsledare eller någon annan mycket central person i partiet som skall uttala sig, om massmedierna skall bry sig om att trycka eller återge det som sägs. Inte ens utskottsordförandena är särskilt ofta intressanta personer att intervjua. Intresset är alltså fokuserat på de ledande inom partierna, trots att de ofta inte är bäst insatta i de aktuella frågorna. Den ”vanliga” riksdags- ledamoten får arbeta mer i det tysta, vilket en del ledamöter i och för sig uppskattade.

En hel del av de intervjuade personerna framhöll också att massmedierna endast tycktes bevaka det som skedde under kontorstid. De beslut som inte togs under kontorstid återgavs i bästa fall på några rader från TT i dagstid- ningarna, där det ofta endast hette att ”riksdagen fattade i går beslut att. . .”. Missnöjet med dessa kortfattade meddelanden bestod alltså i att väljarna t. ex. inte fick klart för sig hur många som röstat för och emot ett regerings- förslag, och att de därmed kunde förledas att tro att riksdagen fattat ett en— hälligt beslut. En annan brist var att massmedierna för sällan redogjorde för konsekvenserna för medborgarna av de beslut som fattas i riksdagen.

Många ledamöter var också kritiska till den fixering på personliga förhål- landen som hade inträffat i bevakningen på senare år. Ingen skriver om vad man gör som riksdagsledamot förrän man gör något litet snedstegi sitt priva- ta liv, tyckte en del av de intervjuade. Flera ledamöter kunde också ge exem- pel på hur de någon gång tvingats schavottera i pressen till följd av extrema vinklingar av vad de sagt eller gjort — eller t. o. m. på grund av hur de såg ut! En av de intervjuade uppgav också att en anledning till att hon slutade som riksdagsledamot var den behandling man fick i massmedierna. Ett par ledamöter menade också att man levde under en ständig oro för vad mass- medierna härnäst kunde tänkas slå ned på när det gällde en själv eller famil- jen.

Dessa brister i masssmediernas bevakning av riksdagen och dess ledamö- ter märktes också, menade flera av de intervjuade, när de träffade väljarna. Många väljare har, anser de, en helt felaktig bild av vad som sker i riks- dagen. De som kommer till riksdagen på studiebesök brukar också bli myck- et överraskade när de får se och lära sig vad ledamotskapet går ut på och innebär.

Kritiken mot massmedierna gäller dock i första hand de rikstäckande or- ganen. Synen på lokaltidningarna var ofta betydligt mer positiv. I dessa åter- ges, menade man, ändå ibland vad ortens riksdagsledamöter har sagt och gjort i riksdagen.

Den kritiska synen på massmedierna hade medfört, uppgav flera ledamö- ter, att de slutat med att försöka föra ut sitt budskap via massmedierna eller var mycket försiktiga i sina kontakter med dessa. Men samtidigt med denna kritik märks också från de flesta ledamöternas sida en viss tafatthet eller oförmåga att handskas med sina kontakter med massmedierna. På frågan om de medvetet någon gång utnyttjat massmedierna för att driva ett ärende svarade många nej. För dem som svarade jakande visade det sig sedan att uttrycket ”utnyttja massmedierna” främst bestod i att de skickade ut sina motioner, pressreleaser eller insändare till massmedierna. Något mer aktivt

• Sida 78
•  Original

bearbetande av t. ex. journalisterna var det mycket få som uppgav att de hade försökt göra. De som uppgav att de försökte skaffa sig kontakter in i massmediernas värld ansåg dock att detta arbete inte alltid gav den utdelning man hade tänkt sig. De flesta journalister ansågs mycket måna om sin integ- ritet och var därför inte så lätta att påverka i en bestämd riktning — en kva- litet som de flesta ledamöterna i och för sig uppskattade.

I intervjumaterialet finns det också några ledamöter som inte har så myck- et kritik att rikta mot massmedierna. Utmärkande för dessa ledamöter är att de vanligtvis har innehaft ledande positioner inom det egna partiet. De hade ofta större erfarenhet av kontakter med journalister, och de tycktes mena att det visserligen fanns avigsidor med dagens journalistik, men dessa fick man vara beredd att ta, om man vill att massmedierna skall granska samhäl- let kritiskt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att riksdagsledamöterna tycks ha lättare att acceptera att massmedier gör politiska vinklingar än att de inte uppmärksammar det arbete som ledamöterna utför, eller att de främst är intresserade av deras person och privatliv.

• Sida 79
•  Original

Sammanfattning

I denna rapport analyseras olika aspekter av riksdagsledamöternas delta- gande i partiernas valkretsorganisationer. Studien bygger på en enkät och muntliga intervjuer med organisationsföreträdare inom partiernas riksorga- nisationer samt med valkretsombudsmän inom två utvalda valkretsar.

Valkretsorganisationerna fyller i första hand interna funktioner inom par- tiorganisationen. Deras primära uppgift är att understödja lokalorganisatio- nerna i deras arbete.

Riksdagsledamöterna deltar i första hand i de utåtriktade aktiviteter, som valkretsorganisationema bedriver, dvs olika typer av väljarrelaterade verk- samheter.

En stor grupp ombudsmän inom samtliga partier anser riksdagsledamö- ternas deltagande vara otillräckligt. Särskilt påtagligt är missnöjet inom so- cialdemokratin. Till stor del torde detta bero på den syn man har på riksdags- ledamotskapet inom detta parti; riksdagsledamöterna betraktas som mer in— tegrerade i partiorganisationen, jämfört med vad som är fallet inom t ex mo- derata samlingspartiet. Skilda organisationskulturer tycks alltså till stor del förklara skillnader i bedömning av riksdagsledamöters deltagande i partior- ganisationens arbete.

Riksdagsledamöterna ägnar sig i större utsträckning åt att föra ut vad som skett inom riksdagen än att förmedla lokala och regionala krav till riksdagen. Vid möten på lokal och regional nivå med deltagande av riksdagsledmöter diskuteras, enligt ombudsmännen, i alltför stor utsträckning vad som redan skett; istället borde framtida beslut diskuteras i högre grad, menar de.

Att fastställa listor till riksdagsval är en viktig uppgift för valkretsorganisa- tionema. I studien har förekomsten av centrala direktiv av nomineringsarbe- tet undersökts. Styrning förekommer inom samtliga partier, men tar sig oli- ka uttryck. Inom vissa partier ger centrala instanser endast generella direk— tiv, t ex vad avser olika sociala gruppers placering på listorna. En annan typ av styrning är sådan, som berör enskilda personer. Denna typ av styrning tycks ha förekommit i första hand inom socialdemokratin, och i något mind- re utsträckning också inom fölkpartiet. Jämfört med tidigare studier tycks styrningen ha ökat något i omfattning.

• Sida 91
•  Original

1.1. Utredningsuppdraget

Denna studie av olika aspekter av partiernas regionala organisationer är ge- nomförd på uppdrag av folkstyrelsekommittén under justitiedepartementet. Enligt uppdraget skulle en enkätundersökning genomföras med partier- nas ombudsmän på regional nivå. I första hand följande aspekter av de re- gionala partiorganisationernas verksamhet skulle därvid undersökas:

1. Riksdagsledamöternas faktiska medverkan i partiarbetet.

2. De krav och önskemål, som finns på sådant deltagande.

3. Nomineringsförfarandet vid riksdagsvalet 1985. Studien skulle alltså inte omfatta de lokala partiorganisationernas verk- samhet och riksdagsledamöternas deltagande i denna. Kontaktformerna mellan de lokala och regionala organisationerna skulle emellertid undersö- kas med avseende på de senares betydelse för riksdagsledamöternas engage- mang i lokala verksamheter.

1.2. Undersökningens genomförande

Enkäten till ombudsmännen sändes ut den 17 april 1985. Den omfattade to- talt sexton frågor. Vissa av dessa innehöll ett antal delfrågor. Enkäten om- fattade sidmässigt sju sidor.

Enkäten sändes ut till totalt 133 regionala partiorganisationer. Partiernas regionala organisationsstrukturer ärinte helt likartade (se vidare avsnitt 2). Vissa partier har fler än en organisation inom några valkretsar, medan andra partier har slagit ihop flera valkretsar till en regional partiorganisation.

Den 22 maj hade 96 organisationer eller 72 procent av de tillfrågade besva- rat enkäten. En påminnelse sändes ut samma dag. T 0 m med den 15 juni hade 127 organisationer eller 95 procent av de tillfrågade besvarat enkäten. Denna svarsprocent måste anses vara mycket tillfredsställande. Inget parti uppvisar en svarsprocent under 85 procent. I tabell 1 redovisas partiernas svarsfrekvens.

• Sida 92
•  Original

Tabell 1 Svarsfrekvens för partierna

Parti Antal tillfrågade Antal svar Svarsprocent valkretsorganisationer

m 27 27 100 c 29 28 97 fp 26 22 85 s 27 27 100 vpk 24 23 96

Totalt: 133 127 95%

Anm: Följande valkretsorganisationer har inte besvarat enkäten: c: Gävleborgs di- strikt. fp: Gotlands, Dalarnas, Gävleborgs och Värmlands länsförbund. vpk: Skånes partidistrikt.

Ytterligare information har inhämtats med intervjuer, dels med personer vid partiernas centrala kanslier, dels med partiernas ombudsmän i två slumpmässigt utvalda valkretsar, Västerbotten och Södermanland.

Forskningsassistent Mai-Brith Schartau har kodat materialet. Fil kand Rolf Jonsson har bistått vid databearbetningen av materialet. Folkstyrelse- kommitténs sekretariat, liksom åtskilliga kolleger vid statsvetenskapliga ins- titutionen i Lund, har bidragit med konstruktiv kritik.

Författaren vill rikta ett varmt tack till valkretsorganisationernas ombuds- män för att de besvarat enkäten trots intensivt arbete i valrörelsen, och före- trädare för partierna på riksnivå, utan vilkas hjälp och engagemang detta arbete inte kunnat genomföras.

• Sida 93
•  Original

4.2. Vern och vad bör riksdagsledamöterna represen- tera?

I den här aktuella undersökningen tillfrågades valkretsorganisationernas ombudsmän om deras uppfattning av riksdagsledamöternas representativa roll; är de i första hand representanter för sin lokalorganisation, sin valkrets eller för sitt parti? Ombudsmännen ombads att ange en prioriteringsordning mellan dessa tre nivåer.

Denna pfoblemställning har under 1970-talet, med dess jämna parlamen- tariska styrkeförhållanden, fått flera konkreta illustrationer. Också under början 1980-talet har förekommit flera fall där frågan om den enskilde riks- dagsledamotens representativa roll ställts på sin spets. Vid behandlingen av frågor med starka lokala intressen, som t ex utbyggnaden av Sölvbacka strömmar, nedläggningen av större arbetsplatser på olika ställen i landet el- ler av tandläkarutbildningen i Malmö har riksdagsledamöter anfört svårig- heter att avgöra, huruvida partilinjen eller hänsyn till lokala opinioner skulle spela den viktigaste rollen vid deras ställningstagande.

I tabell 9 redovisas ombudsmännens uppfattning av riksdagsledamöternas representativa roll.

Tabell 9 Riksdagsledamöternas representativa roll enligt ombudsmännen (%)

Riksdagsledamöterna är primärt Parti representanter för m e fp s vpk %

— lokalorganisationen 0 0 0 0 0 0 — valkretsen 15 25 25 0 4 14 — partiet 78 57 67 85 74 71 Inget svar - 7 18 8 15 22 14

100% 100% 100% 100% 100% 99% Antal organisationer 27 28 22 27 23 127

Svarsfrekvensen på denna fråga är något lägre än för enkätens övriga frä- gor. De tillfrågade anger i några fall, att det är omöjligt att göra en priorite- ring av det begärda slaget.

• Sida 115
•  Original

De socialistiska partierna förefaller ha en starkare prioritering av partilin- jen än vad som är fallet inom de borgerliga partierna. Samtliga socialdemo- kratiska ombudsmän, som besvarat frågan, anger partilinjen som den prioriterade representantrollen.

För de borgerliga partierna är bilden mer varierad. Valkretshänsyn före- faller ha ett starkt stöd i första hand inom folkpartiet och centerpartiet.

Data tecknar en principiellt sett konsistent bild med den, som presentera- des i avsnitt 2 av riksdagsledamöternas deltagande i valkretsorganisationer- nas aktiviteter, och ombudsmännens bedömning av detta deltagande. Inom de socialistiska partierna tycks man fästa ett större avseende vid organisatio- nen och dess aktiviteter (dvs även de interna aktiviteterna). Riksdagsleda- möterna förväntas engagera sig också i de interna aktiviteterna inom dessa partier, i första hand inom socialdemokratin. Detta perspektiv på partiorga- nisationens betydelse återkommer i tabell 9. Riksdagsledamöterna anses (av valkretsombudsmännen, vilket är väsentligt) i första hand vara representan- ter för partiet, inte för lokala intressen eller valkretsintressen. Man skulle möjligen kunna säga, att de socialistiska partierna här företräder en mer kol- lektivistisk syn på riksdagsledamöternas representantroll än vad som är fal- let inom de borgerliga partierna; riksdagsledamöterna företräder sitt parti, förväntas engagera sig i organisationens verksamheter och står till organisa- tionens förfogande (se avsnitt 2.3.4) i större utsträckning än motsvarande förhållande inom de borgerliga partierna. Ingen enda ombudsman har upp- givit lokala intressen som dem, som bör prioriteras högst. ”Bypolitikens da- gar är förbi”, menar en ombudsman inom moderata samlingspartiet i en kommentar till sitt svar.

4.3. Sakinnehållet i lokala och regionala möten

Ett villkor för att en riksdagsledamot skall kunna spela en representativ roll är, att hon eller han på något sätt bibringas de krav, åsikter och värde- ringar, som väljare och partiaktiva omfattar. I vissa demokratisk-teoretiska modeller, där en direkt kommunikation mellan väljare och valda inte äger rum, kan den valde ändå (åsiktsmässigt, socialt och/eller geografiskt) sägas representera sina väljare. Leif Lewin (1970, 1977) har teoretiskt och empi- riskt visat på några olika sådana ”interaktionsmodeller”.

De politiska partierna har av många bedömare (Easton 1953, Sartori 1976 m fl) betraktats som de primära strukturerna i det politiska systemet för att föra fram medborgerliga krav till de politiska beslutsfattarna. Partierna sam- manställer och förmedlar dessa krav och gör dem till föremål för politiska beslut.

Partierna kan emellertid också spela en väsentlig roll efter det att besluten fattats. De kan förklara och legitimera de beslut, som fattats inom systemet. Ett sätt (ehuru ett mycket begränsat) att empiriskt undersöka denna prob- lemställning, dvs i vilken utsträckning partierna och riksdagsledamöterna i första hand är agenter för att förmedla krav från väljare och medlemmar, eller om de primärt söker legitimera beslutsfattandet inom riksdag och rege— ring är, att undersöka vad som diskuteras på offentliga möten med deltagan- de av riksdagsledamöter. Diskuteras primärt vad som kommer att ske, och

• Sida 116
•  Original

hur partiet kommer att ställa sig i olika sakfrågor, eller diskuteras istället vilka beslut som har fattats, och hur partiet har agerat i olika sakfrågor?

Valkretsorganisationernas ombudsmän tillfrågades dels om vad som fak- tiskt diskuterades på sådana möten, dels om vad som enligt deras mening borde diskuteras. Vi har således såväl empiriska data (dvs de tillfrågades i och för sig subjektiva uppfattning om som faktiskt diskuteras vid möten) som normativa uppfattningar (om vad som borde diskuteras).

Genom att relatera dessa data till varandra kan vi mäta graden av över- ensstämmelse mellan de bägge typerna av data. En hög överensstämmelse antyder, att ombudsmännen är tillfredsställda med vad som behandlas vid mötena. En låg överensstämmelse indikerar motsatsen, och vi kan då under- söka, vari skillnaden mellan det faktiska och det önskvärda består.

I tabell 10 A—C redovisas dessa resultat parti för parti. Procenttalen är beräknade partivis. De små absoluta talen innebär, att alla slutsatser måste göras med starka reservationer.

Tabell 10 A Vad diskuteras vid möten med riksdagsledamöter?

Mötesinnehåll Parti

m c fp s vpk Tot

Regionala och lokala problem 7 7 5 33 22 15 Debatter och beslut i riksdagen 26 18 13 11 4 15 »Partiets agerande och ståndpunkter 56 61 69 41 65 57 Annat 0 1 1 0 4 4 4 Inget svar 11 4 13 11 4 9

100% 101% 100% 100% 99% 100% Antal organisationer 27 28 22 27 23 127

Regionala och lokala problem förefaller att diskuteras i betydligt större utsträckning inom socialdemokratin än inom de borgerliga partierna. Även VPK uppvisar ett betydligt högre tal än de borgerliga partierna, som i första hand tycks debattera partiets agerande och ståndpunkter, och i något mindre omfattning debatter och beslut i riksdagen.

Hur stämmer detta överens med ombudsmännens uppfattning om vad som borde diskuteras? Svaret på denna fråga redovisas i tabell 10 B.

Tabell 10 B Vad borde diskuteras vid möten med riksdagsledamöter?

Mötesinnehåll Parti

m c fp s vpk Tot

Regionala och lokala problem 15 29 37 30 26 26 Debatter och beslut i riksdagen 19 0 0 11 9 8 Partiets agerande och ståndpunkter 48 57 36 41 52 48 Annat 4 11 9 4 9 7 Inget svar 15 4 18 15 4 11

101% 101% 100% 101% 100% 100% 'Antal organisationer 27 28 22 27 23 127

• Sida 117
•  Original

De största avvikelserna mellan vad som diskuteras och vad som borde dis- kuteras finner vi inom folkpartiet och centerpartiet. I dessa partier anser en stor andel ombudsmän, att lokala och regionala problem ägnas för litet tid vid mötena och partiets agerande i riksdagen för mycket tid. Kommunikatio- nen i dessa partier är, enligt ombudsmännen, alltför mycket uppfrån och ned än nedifrån och upp; alltför mycket diskussion om vad som skett i riksdagen, alltför litet diskussion om lokala och regionala problem.

Viljan att diskutera riksdagsdebatter och -beslut vid lokala och regionala möten är störst inom moderata samlingspartiet och socialdemokratin, och minst inom centerpartiet och folkpartiet. Den största överensstämmelsen mellan önskvärt och faktiskt mötesinnehåll finner vi inom socialdemokratin. Den enda avvikelse, som uppvisas inom detta parti är, att lokala och re- gionala problem diskuteras mer än vad som är önskvärt; socialdemokratin är det enda parti, som har detta förhållande mellan önskvärt och faktiskt mötesinnehåll.

Som framgått tidigare uppges inom samtliga partier, att information från central till lokal nivå är en mer omfattande aktivitet än information i andra riktningen. Genom att kombinera data från tabellerna 10 A och 10 B klar- görs överensstämmelsen mellan det faktiska och önskvärda mötesinnehål- let, se tabell 10 C.

Tabell 10 C Överensstämmelse mellan faktiskt och önskvärt mötesinnehåll

(”Nöjda” = ombudsmän som uppger överensstämmelse mellan faktiskt och önskvärt mötesinnehåll. ”Missnöjda” = ombudsmän som uppger skill- nad mellan faktiskt och önskvärt mötesinnehåll. %)

Parti ”Nöjda” "Missnöjda" Annat/inget svar Summa m 56 37 7 100% e 53 36 11 100% fp 38 52 10 100% s 70 15 15 100% vpk 69 23 8 100% Tot 57 33 10 100%

Differenserna mellan vad som diskuteras vid möten med riksdagsledamö- ter och vad som borde diskuteras, består nästan alltid i, att rikspolitiska frå- gor (partiets agerande, debatter och beslut i riksdagen) ägnas för mycket tid, medan lokala och regionala frågor ägnas för litet tid. Det är mycket svårt att bedöma, i vad mån dessa differenser är onormalt stora eller små, då vi sak- nar jämförelsematerial. En jämförelse mellan partierna visar att för folkpar- tiet, och i någon mån också centerpartiet, förefaller differenserna vara på- tagliga. Möten med deltagande av riksdagsledamöter tycks i första hand äg- nas åt att förankra vad som skett i riksdagen, och partiets agerande där, snar- are än att föra fram lokala och regionala krav för det framtida centrala poli- tiska beslutsfattandet. I detta speciella avseende kan alltså inte partierna i första hand sägas vara instrument eller kanaler för artikuleringen av lokala och regionala krav i riksdagen. Som framgått tidigare tycks dessutom infor- mation från central till lokal nivå vara en betydligt mer omfattande aktivitet

• Sida 118
•  Original

än information i andra riktningen (se tabell 2). Detta ger ytterligare stöd åt antagandet, att partiorganisationerna i detta avseende mer är instrument för att förankra och legitimera redan fattade beslut, än kanaler för medborgerli- ga krav till de politiska beslutsfattarna. Materialets karaktär medger emel- lertid inga långtgående slutsater.

• Sida 119
•  Original

Referenser

Litteratur

ANDERSSON 1969: Andersson, Hans G: Vad gör partierna i riksdagen? SNS. Stockholm. BRÄNDSTRÖM 1972: Brändström, Dan: Nomineringsförfarande vid riks- dagsval. SOU 1972:17 DENNE 1985: Denne, Lennart: Representativitet vid listkomposition — en studie av provvalet till riksdagen 1985 med Moderata samlingspartiet i Kristianstads län. Stencil. Statsvetenskapliga institutionen, Lund. DUVERGER 1969: Duverger, Maurice: Political Parties. Methuen. Lon- don. EASTON 1953: Easton, David: The Political System. Alfred A. Knopf. New York. EDENMAN 1946: Edenman, Ragnar: Den socialdemokratiska riksdags- gruppen 1903-1920. Almqvist & Wiksells Boktryckeri. Uppsala. FISKESJÖ M FL 1984: Fiskesjö, Bertil m fl: Arbetsmaterial i politik. Stu- dentlitteratur. Lund.

GIDLUND —- GIDLUND 1981: Gidlund, Janerik — Gidlund, Gullan: Ty Ri- ket är Ditt och makten. Ds Kn 1981:15.

GUSTAFSSON 1984: Gustafsson, Agne: Kommunal självstyrelse. Liber. Lund. KAVANAGH 1982: Kavanagh, Dennis: The Politics of the Labour Party. Allen & Unwin. ' . McKENZIE 1963: McKenzie, R.T: British Political Parties. Heinemann. London. McKENZIE 1982: McKenzie, R.Tz Power in the Labour Party: The Issue of ”Intra-Party Democracy” ( Kavanagh 1982, ss 191-201). LEWIN 1970: Lewin, Leif: Folket och eliterna. En studie i modern demo- kratisk teori. Almqvist & Wiksell. Stockholm. LEWIN 1977: Lewin, Leif: Hur styrs facket? Rabén & Sjögren. Stockholm. MICHELS 1962: Michels, Robert: Political Parties. The Free Press. New York. MOLIN 1965: Molin, Björn: Tjänstepensionsfrågan. En studie i svensk par- tipolitik. Akademiförlaget. Lund. . PIERRE 1986: Pierre, Jon: Partikongresser och regeringspolitik. Kommun- fakta Förlag. Lund.

• Sida 128
•  Original

SARTORI 1976: Sartori, Giovanni: Parties and Party Systems. Vol 1. Cambridge UP. Cambridge. SJÖBLOM 1968: Sjöblom, Gunnar: Party Strategies in a Multiparty System. Studentlitteratur. Lund. SKÖLD 1958: Sköld, Lars: Kandidatnominering vid andrakammarval. SOU 1958:6. WRIGHT 1971: Wright, William (ed): A Comparative Study of Party Orga- nization. Charles E Merril Publishing Company. Columbus, Ohio.

Andra tryckta källor

Moderata samlingspartiet: Normalstadga för Moderata samlingspartiet

Centerpartiet: Riktlinjer för nomineringar Stadgar för Centerpartiet

Socialdemokratiska Arbetarpartiet: Partistyrelsen informerar, nr 1973:1, 1978:5. Regler för kandidatnomineringar (s) Aktuellt i politiken (s) 1985:18.

Intervjuer

Anders Bylund, Folkpartiets riksorganisation, den 4 december 1985. Owe Holmberg, Socialdemokratiska partistyrelsen, den 8 augusti 1985. Kenneth Kvist, Vpk:s partistyrelse, den 6 mars, 8 augusti och 22 oktober 1985 . Klas Löfgren, Moderata Samlingspartiets riksorganisation, den 7 mars 1985. Christer Nilsson, Folkpartiets riksorganisation, den 7 mars och 8 augusti 1985 . Berit Skogås, Moderata samlingspartiets riksorganisation, den 22 oktober 1985. Sven Thorstensson, Centerpartiets rikskansli, den 8 mars, 8 augusti och 22 oktober 1985. Lars Petersson, Vpk:s riksorganisation, den 6 mars 1985. Christina Udén, Folkpartiets riksorganisation, den 23 oktober 1985.

Företrädare för valkretsorganisationema i Västerbotten och Södermanland intervjuades den 18-20 december 1985.

• Sida 129
•  Original

Statens offentliga utredningar 1986

Kronologisk förteckning

. Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätts- bildningen. JU. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U. Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. Bo Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. Militära skyddsområden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny Iönegarantilag. A. Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, kommitté— förslag. U. . Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. U. . Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. . Påföljd för brott 1 Lagtext och sammanfattning. Ju. . Påföljd för brott 2 Motiv. Ju. . Påtöljd för brott 3 Bilagor. Ju. . Vägar till effektiv energianvändning. I. Framtid i samverkan Del 1. C. . Framtid i samverkan Del 2. C. . Aktuella socialtjänstfrågor. S. . Barns behov och föräldrars rätt. 5. . Barns behov och föräldrars rätt sammanfattning. S. . Riksbanken och riksgäldskontoret. Fi. . Aktiers röstvärde. Ju. Integritetsskydd i intormationssamhället. Ju. . Kontroll av livsmedel. Jo. Åklagarväsendets lokala organisation. Ju. . Folkets främsta företrädare. Ju. _. PPPFPQPPN

Ndd__ddd_d owmsmmawma

NNMNNNN wpmpwn—

• Sida 130
•  Original

Statens offentliga utredningar 1986

Systematisk förteckning

Justitledepartementet

Oversyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbild- ningen. [1] Påföljd för brott 1 Lagtext och sammanfattning [13] Påfölid för brott 2 Motiv [14] Påfölid för brott 3 Bilagor [15] Aktiers röstvärde [23] Integritetsskydd i informationssamhällot [24] Åklagarväsendets lokala organisation [26] Folkets främsta företrädare [27]

Försvarsdepartementet

Militära skyddsområden. [7] Datorer, sårbarhet, säkerhet [12]

Socialdepartementet

Allmänna socialtjänstfrågor [19] Barns behov och föräldrars rätt [20] Barns behov och föräldrars rätt — sammanfattning [21]

Finansdepartementet

Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgäldskontoret [22]

Utbildningsdepartementet

En treårig yrkesutbildning - riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3] Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författnings- förslag. [10] Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m [11]

Jordbruksdepartementet Kontroll av livsmedel [25]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny Iönegarantilag. [9]

Civildepartementet

Framtid i samverkan Del 1 [17] Framtid i samverkan Del 2 [18]

Bostadsdepartementet

Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. [5] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. [6]

Industride artementet Vägar till effe iv energianvändning. [16]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 131
•  Original

.,ll

• Sida 132
•  Original

kUNGL. BIBL.

• Sida 133
•  Original

' ,. :'l'. 1'. i]... HI'm-u wit”

, '. _ i. 'a',

' rl.

.,.

,-"..' .]

..,..fw—l'l'l'h'

'?lbll'" .- '

|”- '9 h.,-..,-

" ?”l.:..'l.f."'"-

,. pl; 15 ÄMI'H'"I'H::LF|--'=-I

;- ..,,

==».

|||-|-

| WT . A. ' L; %%? TéffiiLl'lfli-Jf * . I .—

IL”:

, .. ..."—i,] .i;.

.

"."—i »: ..

nu '! |||

l'l'-"- . .H.-”'.'.J” ="" . ”ulfu' " lldl ., . . ,'1;.=]3f.1:f- -

___-a.,... v

• Sida 134
•  Original

? Liber

ISBN 91-38-091914-7 ISSN 0375-250)X