SOU 1989:45
Standardiseringens roll i EFTA/EG-samarbetet
Standardiseringens roll i
EFTA/EG - samarbetet
OC om
SEO.][U]
1989z45
Standardiseringens roll i
EFTA/EG - samarbetet
Betänkande av utredningen om statens insatser för
standardiseringens utveckling - SISU Stockholm 1989
SHM
1989z45
kitteln: SOU 1989:45
sid 191, sista stycket, tredje raden från slutet: ca 52 Hkr/år skall vara ca 180 Hkrgår
sid 192, första stycket, tredje raden från slutet: ISÖ Hkr/år skall vara 180 Hkr/år
ww 1989:45
& Industridepartementet
% Statens offentliga utredningar
Standardiseringens roll i
EFTA/EG - samarbetet
Betänkande av utredningen om statens insatser för standardiseringens utveckling - SISU Stockholm 1989
Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981-1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst. 106 47 STOCKHOLM. Best. nr. 38-12078—X.
Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexcmplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/7 63 23 20 Telefontid 8lo - 1200 (externt och internt) 08/763 10 05 1200 - 16oo (endast internt)
REGERINGS KANSLIETS ISBN 91-38-10358-3 OFFSETCENTRAL ISSN 0375—250X Stockholm 1989
Till statsrådet och chefen för industridepartementet
Genom beslut den 13 oktober 1988 bemyndigade regering— en chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera statens roll i standardiseringsverksamheten m.m.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för industridepartementet den 1 november 1988 Styrelseord- föranden Nils G. Åsling att vara särskild utredare.
Genom beslut den 20 december 1988 tillkallades revi- sionsdirektören Lars Markstedt att vara sekreterare i utredningen. Genom beslut den 31 januari 1989 tillkal— lades sakkunniga och experter att biträda utredningen.
Av bilagda förteckning framgår utredningens samman— sättning.
Utredningen får härmed överlämna betänkandet "Standar- diseringens roll i EFTA/EG—samarbetet".
Stockholm i maj 1989
Nils G. Åsling
/Lars Markstedt
FÖRTECKNING ÖVER MEDVERKANDE I UTREDNINGEN OM STATENS ROLL 1 STANDARDISERINGSVERKSAMHETEN m.m.
Särskild utredare Styrelseordföranden Nils G. Åsling
Sakkunniga Direktören Curt Andersson Avdelningsdirektören Christer Arvius Departementssekreteraren Agneta Björkenstam Departementssekreteraren Per—Göran Blixt Departementssekreteraren Ann—Christin Cederlund Departementsrådet Lars Ettarp Docenten Harald Frostling Utredningssekreteraren Yngve Hjalmarsson Rättschefen Per Erik Lindeberg F. näringsfrihetsombudsmannen Torsten Löwbeer Hovrättsassessorn Olle Sahlin Departementssekreteraren Kersti Sjöström Departementssekreteraren Anders Sköld Ombudsmannen Bo Tengberg Universitetslektorn Anders J. Thor Departementssekreteraren Jerker Torngren Direktören Lars Wallin
Experter Avdelningsdirektören Bengt Björkman överingenjören Lars Corp Byråchefen Inger Norstedt överingenjören Bertil Lindkvist Professorn Rolf Ohlon civilingenjören Per—Olof Ryd Projektchefen Svante Sjöberg Avdelningschefen Turid Ström Kammarrättsassessorn Ulrika Tengelin
Sekreterare Revisionsdirektören Lars Markstedt
Biträden Inger Anderson Lill Björn—Fogelberg
INNEHÅLL sida SAMMANFATTNING l UTREDNINGSUPPDRAGET . ......... ........ 1 1.1 Uppdragets omfattning och närmare innebörd ..... ... ........... .... ..... . 1 1.2 Arbetets bedrivande . ........ ..... 2 2 BEGREPPEN STANDARDISERING, CERTIFIERING OCH ACKREDITERING ......... ...... ..... 4 2.1 Inledning ..... ............... ..... ... 4 2.2 Begreppet standardisering ............ 5 2.3 Olika typer av standarder ... ..... .... 6 2.4 Standardiseringens syfte ..... ........ 7 2.5 Begreppet certifiering .. ....... ...... 8 2.6 Begreppet ackreditering ...... ........ 9 3 STANDARDISERINGSVERKSAMHETEN .. ....... 11 . Inledning ...... ... ......... .......... 11 Organisation ..... ......... ..... ...... 12 . Arbetssätt ..... .... ........ ..... ..... 16 Finansiering ......................... 23 Omfattning och ekonomisk betydelse ... 29 4 CERTIFIERINGSVERKSAMHETEN ............ 40 4.1 Begreppen produkt—, system- resp. personcertifiering ................... 40 4.2 Certifieringsverksamheten i Sverige .. 41 . Certifiering inom EG ...... ...... ..... 45 EFTA—synen på certifiering ..... ...... 50 4.5 Certifiering administrerad av CEN och CENELEC ........ .... ......... ......... 52
6.2
8.5
8.6
8.7
KONSUMENTMEDVERKAN I STANDARDISERINGEN
Standardiseringens ändrade karaktär och konsumentverkets skrivelse ....... Nuvarande konsumentmedverkan i Sverige Konsumentinflytande på internationell
nivå ................................. FACKLIG MEDVERKAN I STANDARDISERINGEN
Standardiseringens ändrade karaktär och LO:s skrivelse ................... Nuvarande facklig medverkan i standar-
diseringen ..... ......... .. ....... .... Facklig medverkan på europeisk nivå
STANDARDISERING OCH TEKNISK UTVECKLING
Allmänt ... ..... .. .............. ...... Sektorsforskning ........... . ......... Standardisering inom nya teknikområden
STANDARDISERINGENS ÖKADE BETYDELSE OCH NYA ROLL .............................
Inledning .................. .......... Avskaffande av tekniska handelshinder
offentlig upphandling ......... ....... Teknikutveckling och fri handel inom
IT—området ...... . ....... . ....... ..... Den teknisk—ekonomiska utvecklingen mot mera komplicerade system ......... Krav på kundanpassning och brukarin-
flytande . ................. . ......... . Är företagen medvetna om standardise—
ringens nya roll? .. ...... ..... .......
55
55
56
58
62
62
62 65
66
66
66
69
71
71
72
74
77
78
79
9 BEDÖMNINGAR ocn FÖRSLAG .............. 83 Allmänna utgångspunkter .............. 83 Krav som staten bör ställa ........... 91 Prioritering av insatser ............. 91 Arbetssätt och former för inflytande . 93 Finansiering ................... . ..... 96 .1 Behovet av ökat ekonomiskt stöd ...... 96 .2 Den nuvarande statsbidragsmodellen ... 99 .3 Möjliga framtida statsbidragsmodeller 105 .4 Mitt förslag till statsbidrag ........ 108 .5 Resurser för medverkan i det tekniska arbetet .............................. 111 Organisation ......................... 114 .1 Allmänt .............................. 114 . .2 Vissa förändringar som bör övervägas . 115 . .3 ökat konsumentinflytande ............. 119 .4 ökat fackligt inflytande ............. 122 Certifiering ......................... 126 Frågan om avtal ...................... 131 Samordnat statligt agerande .......... 133 Särskilt yttrande ........................... 137 BILAGOR Bilaga 1 Kommittédirektiven .... ............ 141 Bilaga 2 Internationell standardisering .... 153 Bilaga 3 Standardiseringsverksamhen i Väst— europa ........................... . 169 Bilaga 4 Företagsstandardisering m.m. ...... 185 Bilaga 5 Utredning om kommittésammansättning m.m. ..... ........................ . 190 Bilaga 6 Statsbidragsmodeller ............. . 200 Bilaga 7 Förkortningar m.m. ... ...... . ...... 205
DEL 1 BESKRIVNING
Utredningsuppdraget
Huvuduppgiften för utredningen om statens insatser för standardiseringens utveckling (SISU) har varit att gö— ra en bedömning av statens och andra intressenters roll i standardiserings— och certifieringsverksamheten samt att analysera och lägga förslag bl.a. om:
— Finansieringen av framtida standardiseringsarbete.
— Ändamålsenligheten i nuvarande organisation och möjligheterna för bl.a. arbetsmarknadens parter och konsumenterna att medverka i arbetet.
— Effekterna av den internationella utvecklingen vad gäller certifieringsfrågor.
Utredningens arbete har bedrivits i nära samverkan med företrädare för näringsliv, statliga myndigheter, ar- betsmarknadens parter och konsumenter. Företrädare för
SISU har besökt departement och standardiseringsorgan i sex EG—länder.
standardiseringsverksamheten
Den svenska standardiseringen består av SIS - Standar- diseringskommissionen i Sverige - och sex självständi- ga fackorgan. SIS främsta uppgift är att svara för
kontakterna med bl.a. de internationella standardise—
ringsorganen och staten samt att fastställa, utge och försälja all Svensk standard.
Själva utarbetandet av standarder sker branschvis i
tekniska kommittéer och arbetsgrupper inom resp. fack-
organ. Vissa standarder utarbetas inom andra typer av organisationer, t.ex. IVA:s Hiss- och Krankommission (IBK), IVAzs Tryckkärlskommission (TKK) och Sprizs standardiseringsenhet (Spri—STAND).
Standardiseringsverksamheten beräknas 1989 omsätta 124
Mkr. Finansieringen sker genom: — Kontantinsatser från näringslivet (ca 27 %).
— Allmänt statsanslag som sedan mitten av 1960—talet har uppgått till 60 % av vad näringslivet satsat.
— Uppdragsmedel från statliga verk och myndigheter samt forskningsmedel (ca 11 %).
— Försäljningsintäkter (ca 45 %).
Det finns ca 7 000 svenska standarder och det tillkom— mer ca 500 nya per år. De flesta nya standarder är översättningar av internationella standarder. Behovet av standarder bedöms öka kraftigt under de närmaste åren, främst på grund av det accelererande västeuro—
peiska harmoniseringsarbetet.
För närvarande deltar ca 5 000 experter från företag, myndigheter och organisationer i det tekniska arbetet i totalt 700 svenska och internationella kommittéer och arbetsgrupper. Den totala kostnaden för deras in- satser har uppskattats uppgå till 300-500 Mkr/år. Av de statliga insatserna, som totalt beräknas uppgå till närmare 100 Mkr/år, svarar affärsverken och uppdrags— finansierande myndigheter för drygt 85 % och övriga myndigheter, dvs. myndigheter med normerings- och tillsynsfunktioner, för knappt 15 %.
standardisering kan leda till mycket stora kostnadsbe— sparingar för företag och samhälle. studier visar att
den ekonomiska besparingseffekten av standardisering uppgår till flera gånger de nedlagda kostnaderna.
Certifieringsverksamheten
Certifiering är en bekräftelse på att en produkt eller ett system överensstämmer med krav i en standard eller annat regelgivande dokument. Certifiering utförs nor— malt av enskilda, oberoende organ, men kan även utfö- ras av myndigheter och riksprovplatser. Certifiering kan avse verksamhet som innebär myndighetsutövning.
I Sverige bedrivs certifieringsverksamhet av bl.a. SIS, SEMKO och statens provningsanstalt. Under senare år har efterfrågan på certifieringstjänster ökat och då särskilt på s.k. systemcertifiering, dvs. bedömning och erkännande av att ett företags kvalitetssystem motsvarar de krav som finns angivna i internationella standarder.
Konsumentmedverkan
I standardiseringsarbetet dominerar producentintres- set. Enligt en undersökning som SISU gjort ansåg knappt 1/4 av ledamöterna i tekniska kommittéer att de i första hand representerade brukarna.
Begreppet "konsumentrepresentant" i standardiserings— sammanhang är inte väldefinierat. Enligt standardise— ringsorganens egna bedömningar finns det för närvaran- de ca 200 sådana representanter i de tekniska kommit-
téerna.
Facklig medverkan
I februari 1989 fanns det 30 fackliga representanter i sammanlagt 59 kommittéer. SISU har intervjuat sju av dessa. Härvid framkom följande:
— Respektive fackförbund hade i samtliga fall finan— sierat deltagandet och i ett fall även bidragit till finansiering av projektet.
— De fackliga representanterna ansåg att de hade gjort nytta i kommittéerna och inte i något fall hade det förekommit att de inte fått gehör för sina synpunkter i en väsentlig fråga.
— Ingen av de intervjuade personerna hade deltagit som svensk delegat i internationellt standardise— ringsarbete, men de skulle vilja detta.
— Det största problemet i arbetet är att dokumenta— tionen i stor utsträckning är på engelska och att
svåra fackuttryck används.
Standardisering och teknisk utveckling
Standardisering utgör en viktig komponent i en teknisk innovationsprocess och standardiseringen kommer i dag in i ett allt tidigare led i produktutvecklingsarbe— tet. Det vanligaste verksamhetsområdet för ledamöter i tekniska kommittéer är också produktutveckling vid storföretag.
Både i Sverige och internationellt har sambandet mel— lan standardisering och teknisk utveckling börjat upp- märksammas. Sektorforskningsorganen bidrar med drygt 6 Mkr/år till standardiseringsorganens verksamhet.
Standardiseringens ökade betydelse och nya roll
Till följd av 365 beslut om att skapa en fri inre marknad före utgången av 1992 har standardiseringen kommit att få en starkt ökad betydelse. I BG-kommis— sionens vitbok från 1985 spelar standardiseringen en nyckelroll inom följande viktiga områden:
- Avskaffande av tekniska handelshinder genom till-
lämpning av den nya metoden (New Approach) och ökad hänvisning till standard.
— Offentlig upphandling.
— Teknikutveckling och fri handel inom bl.a. tele—
kommunikations- och informationstjänster.
Ytterligare orsaker till att standardiseringens bety— delse ökar är:
Den teknisk-ekonomiska utvecklingen mot mera kom— plicerade system.
Kraven på kundanpassning och brukarinflytande.
Ändrade standarder kan dramatiskt komma att påverka produktionsbetingelserna för många svenska företag och därmed för hela samhället. Studier som SISU gjort vi— sar dock att företagens — särskilt småföretagens - kunskaper om pågående och planerade standardiserings— projekt är bristfälliga och behöver förbättras.
Allmänt
SISU—utredningen har gjort omfattande kartläggningar av svenskt och internationellt standardiseringsarbete och haft flera överläggningar med olika intressenter i standardiseringsprocessen. Jag har härvid funnit att hittillsvarande verksamhet i allt väsentligt har fun- gerat bra och att svensk standardisering internatio— nellt har ett gott renommé.
Situationen håller dock på att förändras på grund av att: *
— EG—länderna kraftigt ökat sina satsningar på
standardisering.
— Det västeuropeiska standardiseringssamarbetet har byggts ut och fastställd Europastandard — om ej legala hinder finns — måste nu transformeras till nationell standard.
Sverige och övriga EFTA—länder är fullvärdiga medlem- mar i de västeuropeiska standardiseringsorganen. Svensk standardisering har emellertid inte följt med i den dynamiska utvecklingen i Europa och i de tekniska kommittéerna har Sverige få sekretariat. Det finns risk för att vi kan tvingas att införa Europastandar— der som vi inte varit med om att utarbeta.
Jag anser att vi nu måste göra en kraftsamling och me— ra offensivt driva svenska intressen i det europeiska harmoniseringsarbetet. Näringslivet, myndigheter och andra intressenter måste samverka och försöka att sät— ta in våra främsta experter i arbetet. Att vi kan visa ett aktivt och kunnigt deltagande inom standardise— ringsområdet har enligt min mening stor betydelse för Sveriges position i EFTA/EG-samarbetet.
Krav som staten bör ställa
Jag anser att staten skall ställa krav på SIS att prioritera standardiseringsprojekt, som bidrar till att uppnå ett Västeuropa utan gränser och då särskilt projekt som rör arbetsmiljö, miljöskydd och konsument— skydd. Jag anser vidare att staten bör lägga fast vissa principer för standardiseringsarbetet avseende:
— Frivillighet
— Öppenhet
— Brett deltagande
— Enhetlighet och konsekvens — Koppling till utvecklingen — Objektivitet och saklighet.
Staten har även ett särskilt ansvar för att se till att verksamheten bedrivs effektivt och att erforder— liga standarder tas fram på ett snabbt och ekonomiskt sätt.
Resursbehov
Sedan det statliga stödet till SIS infördes för drygt 20 år sedan har standardiseringen fått en växande in— dustriell och ekonomisk betydelse. Jag anser därför att vi nu måste öka våra insatser. De främsta skälen för detta är:
- standardiseringens allt viktigare roll i BETA/EG— samarbetet.
— standardiseringens ökade betydelse för statsmak- ternas regelskapande verksamhet till skydd för liv, hälsa, miljö och egendom.
Jag har beräknat att standardiseringsorganen samman- lagt skulle behöva ytterligare minst 20 Mkr/år. En
resursförstärkning i denna storleksordning är nödvän— dig för att vi på en rimlig ambitionsnivå skall kunna klara bl.a. den s.k. EG—puckeln, dvs. det ökade arbe— tet med Europastandarder som behövs för att uppnå en fri västeuropeisk marknad före 1993.
Jag anser att halva denna summa bör komma från staten och resten från näringslivet. Även i framtiden bör nä— ringslivet ha huvudansvaret för standardiseringen.
Finansiering
Nuvarande statsbidragskonstruktion har stimulerat nä— ringslivet att satsa på nationellt och internationellt standardiseringsarbete i stället för på intern före— tagsstandardisering och s.k. de facto—standard. Bi— dragskonstruktionen har dock vissa negativa effekter. Jag föreslår därför att den modifieras och komplette— ras enligt följande:
— Det statliga stödet ges i form av dels ett allmänt stöd, dels ett målrelaterat särskilt stöd.
- Det allmänna stödet utgår med 50 % av vad närings— livet, kommuner, affärsverk och uppdragsfinansie— rande myndigheter beräknas satsa på svensk stan- dardisering, dock med högst 30 Mkr/år i 1989 års
penningvärde. — Det målrelaterade stödet utgår med 30 Mkr/år.
— Det målrelaterade stödet inriktas mot standardi— sering som behövs för genomförande av ett Väst— europa utan gränser. Projekt som rör säkerhet, hälsa, miljöskydd och konsumentskydd prioriteras.
Den totala effekten av förslaget blir att inom flerta— let standardiseringsområden kommer den statliga bi—
dragsandelen att bli betydligt högre än dagens 60 %.
Jag anser att statsmakterna bör formulera tydliga mål för det statliga stödets användning, men att verksam— heten inte bör detaljregleras. standardiseringsorganen bör själva få besluta om hur de statliga medlen skall användas för att nå de mål som statsmakterna ställer upp för verksamheten.
Organisation
Det decentraliserade arbetssättet med fristående till 515 anslutna fackorgan i nära samverkan med resp. bransch bör enligt min mening bibehållas, men kraven bör skärpas på SIS ledning och styrning av verksamhe— ten. Jag anser dock att bl.a följande bör göras:
— IKH, TKR och Spri-STAND inordnas i SIS—familjen. Ställning tas dock till om de skall bli egna fackorgan eller ej.
— Möjligheterna att ge ut fler tekniska regler i form av Svensk standard utreds av SIS.
— Kommittéstrukturen ses över och anpassas till den internationella strukturen.
— Möjligheterna att ordna gemensamma lokaler för standardiseringsorganen undersöks.
Inflytandefrågor
För att öka konsumenternas och arbetstagarnas medver— kan i och inflytande över standardiseringsarbetet fö— reslår jag bl.a följande:
— Ett konsumentråd tillskapas inom SIS efter brit- tisk och tysk förebild.
— Antalet fackliga företrädare i tekniska kommittéer utökas. Utbildningsprogram för nya kommittéledamö-
ter tas fram.
— Ordlistor tas fram i anslutning till att förslag till nya standard skickas ut.
— En skyldighet införs för arbetarskyddsstyrelsen att informera arbetsmarknadens parter om pågående standardiseringsarbete som rör arbetsmiljön.
- Visst bidrag till resor för deltagande i interna— tionellt kommittéarbete ges.
Certifiering
Jag anser att den europeiska utvecklingen inom certi- fieringsområdet bör avvaktas och att de marknadsmäs— siga förutsättningarna för en systemcertifiering av certifieringsorgan bör klarläggas innan ställning tas till eventuellt ökade statliga insatser inom certifie—
ringsområdet.
Jag bedömer emellertid att certifieringsfrågorna kom— mer att få en ökad betydelse både i arbetet med att undanröja tekniska handelshinder och arbetet att öka kvaliteten inom olika områden. Industridepartementet bör därför redan nu höja sin beredskap och noga följa utvecklingen i Europa inom certifieringsområdet.
Ovrigt
Något avtal mellan staten och SIS anser jag inte behö— vas i nuläget. Däremot bör SIS stadgar ses över eller kompletteras på följande punkter:
- Statliga myndigheter som har plats i SIS full- mäktige anpassas efter vilket behov av standarder som i dag föreligger inom olika områden.
- Regeringen utser en ledamot i SIS styrelse utöver ordföranden, som — liksom hittills har varit fallet — bör vara en ledande industriman.
— Den revisor för SIS som regeringen utser ges rätt att även granska effektiviteten i verksamheten.
Industridepartementet bör följa upp och utvärdera standardiseringsverksamheten. Om inte den målstyrning som jag föreslagit leder till avsett resultat, bör den statliga styrningen kompletteras med ett formellt av- tal eller med detaljvillkor i regleringsbrev.
Slutligen föreslår jag att riktlinjer för statliga myndigheters medverkan i standardiseringsarbetet tas fram och att industridepartementet samordnar de stat— liga insatserna inom standardiserings— och certifie— ringsområdet.
1.1 Uppdragets omfattning och närmare innebörd
I november 1988 tillkallades jag som särskild utredare av chefen för industridepartementet för att analysera vissa frågor i anslutning till standardiseringsverk— samheten i Sverige. Min huvuduppgift är i korthet att göra en bedömning av statens och andra intressenters roll i standardiseringsverksamheten och certifierings- verksamheten samt att föreslå lämpliga former för sta— tens och de andra intressenternas medverkan och sta—
tens stöd till standardiseringsverksamheten.
I direktiven för utredningen angavs att detta borde göras mot bakgrund av
— standardiseringens betydelse för den industriella produktionen, den tekniska utvecklingen, användningen och avsättningen av industrins produkter,
— standardiseringens ökade betydelse för statsmak— ternas regelskapande verksamhet till skydd för liv, hälsa, miljö och egendom samt
— arbetet med att åstadkomma ett gemensamt europei- skt ekonomiskt samarbetsområde som omfattar samtliga EFTA— och EG—länder.
Utredningsdirektiven (dir 1988:56) utgör bilaga 1 till detta betänkande.
I utredningsdirektiven hänvisas till kontrollformsut— redningen, som i betänkandet "Provning och kontroll i internationell samverkan" (SOU 1986:6) konstaterade att den internationella utvecklingen medfört att stan— dardisering och certifiering fått en ökad betydelse för frågor som hör till statens ansvarsområde. Staten får därmed ett ökat intresse av insyn i och möjlighet att påverka sådan verksamhet. Nya eller förändrade förutsättningar uppkommer även för andra intressenter, som tidigare deltagit i myndigheters föreskriftsarbete eller som medverkat i frågornas beredning. Till dessa intressenter hör t.ex. arbetsmarknadens parter och konsumenterna. Att viktigt harmoniseringsarbete sker
på internationell nivå skapar nya problem, bl.a. när det gäller myndigheters och andra intressenters perso— nella och ekonomiska resurser för internationellt sam— arbete. Samtidigt ger arbetet också unika möjligheter
att påverka utvecklingen.
Med anknytning till dessa frågor har särskilda skri- velser inkommit till regeringen från bl.a. konsument—
verket, LO och TCO. 1.2 Arbetets bedrivande
I utredningsarbetet har deltagit 26 sakkunniga och ex— perter från bl.a. departement, myndigheter och arbets— marknadens parter. Dessa förordnades av industriminis—
tern den 22 januari 1989.
Utredningen har tagit sig namnet SISU — utredningen om Statens Insatser för standardiseringens Utveckling.
SISU har haft sex sammanträden till vilka samtliga experter kallats. Härutöver har sammanträden i mindre grupper hållits kring frågorna om konsumentinflytande och fackligt inflytande i standardiseringsarbetet samt frågan om standardiseringens samband med forskning och
teknisk utveckling (FoU).
I slutet av januari 1989 hölls ett informationsmöte, där företrädare för företag, näringslivsorganisationer m.fl. gavs möjlighet att muntligen och skriftligen framföra sina synpunkter på frågan om standardisering— ens finansiering och organisation samt på frågan om statens roll i certifieringsverksamheten. Till detta
möte kom ett 90—tal personer.
Referensgruppsmöten har även hållits med företrädare för statliga myndigheter och standardiseringsorganen. Jag och utredningens sekreterare har också sammanträtt med företrädare för olika näringslivsorganisationer.
SISU har genomfört en kartläggning av omfattningen av statliga myndigheters medverkan i standardiseringsar— betet, en kartläggning av standardiseringsorganens kostnader m.m. samt en kartläggning av kommittésamman— sättning i svenska och internationella tekniska kom— mittéer.
Vidare har SISU studerat standardiseringsverksamhetens finansiering och organisation inom EG. Studiebesök har gjorts av företrädare för SISU vid standardiseringsor— gan och departement i Belgien, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland. Dess— utom har den europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) i Bryssel besökts.
Utredningen har bedrivits i samarbete med Kommerskol— legium, som på regeringens uppdrag tagit fram en ut-
redningspromemoria (1989—04—27) om europastandardise— ringens betydelse för Sverige och integrationsarbetet i Västeuorpa.
Mot slutet av utredningsarbetet hölls ett informa— tionsmöte till vilket ett hundratal personer inbjöds.
2 BEGREPPEN STANDARDISERING, CERTIFIERING OCH ACKREDITERING 2.1 Inledning
En stor mängd varor och tjänster som vi dagligen an— vänder är helt eller delvis utformade enligt interna— tionell eller nationell standard. Vi tar för givet att en glödlampa skall passa till den lampa vi har köpt. Självklart gör den det, eftersom standard funnits i stort sett ända sedan Edison uppfann glödlampan. Stan— dard finns också för ljudkassettband, som alla har samma dimensioner. Ur teknisk synpunkt är de identiska och de kan därför sättas in i vilket kassettdäck som helst. Kunden behöver bara avgöra sitt val på basis av pris och kvalitet. Man behöver inte undersöka om kas- settbandet passar eller ej. Detsamma gäller film till kameran. Andra exempel på standardiserade system är skruv och mutter.
Standard för glödlampor och kassettband är exempel på globala standarder. Det finns ca 9 000 globala stan— darder, som påverkar utformningen eller funktionen hos de varor och tjänster som vi som konsumenter i sista ledet kommer i kontakt med. Ofta tänker vi inte på att en produkt är utformad enligt standard. Först när vi är utomlands och rakapparaten eller hårtorken inte passar inser vi behovet och nyttan av standardisering. Detsamma gäller om vi t.ex. deltar i internationella konferenser och får arbetsmaterial som visserligen har A4—format — en av världens mest kända standarder — men som inte går att sätta in i våra pärmar därför att vi inte följer den standard för hålslag, som tillämpas i flertalet andra länder.
Internationell standard kan främja världshandeln, öka konkurrensen och härigenom minska priserna. I Cecchi— nirapporten "The Cost of Non—Europe" tas standardise- ring upp som en viktig faktor för att öka den europei—
ska industrins konkurrenskraft. Att undanröja handels— hinder är särskilt viktigt i ett land som Sverige med omfattande utrikeshandel.
2.2 Begreppet standardisering
Med standardiseringsverksamhet avses aktiviteter som skall ge lösningar avsedda för allmän och återkommande användning på ett existerande eller potentiellt prob— lem. Syftet med dessa lösningar är att uppnå optimal grad av ordning i ett givet sammanhang.
Allmänt kan man säga att en standard är en rekommenda— tion om att göra någonting — utforma en produkt, an— vända en metod eller något annat — på ett visst, be— stämt sätt.
Genom standardisering av begrepp, produkter, material
och metoder kan man uppnå
— enhetlig terminologi,
- samordning av mått och dimensioner,
— begränsning av antalet varianter,
— specifikation av funktioner och egenskaper,
— beskrivning av metoder för provning, kontroll och beräkningar.
Det finns standard på flera nivåer — företagsstandard, branschstandard, nationell, regional och global stan- dard.
Svensk standard är sådan nationell standard som är
fastställd och utgiven av 815 — Standardiseringskom— missionen i Sverige. Den har en viss bestämd utform- ning, och den har tillkommit enligt en viss bestämd
procedur.
Det finns en rad olika organisationer och myndigheter, som utarbetar och ger ut regler för allmän och åter-
kommande användning. I vissa fall benämns också sådana regler för standard, t.ex. livsmedelsstandard och lä—
kemedelsstandard, vilket kan leda till missförstånd. 2.3 Olika typer av svensk standard
En svensk standard kan antingen vara en rent nationell standard eller en transformering av en internationell standard till en svensk standard. Numera ansluter hu— vuddelen av de nya standarder som utarbetas till in— ternationella standarder.
standardiseringen tillkom ursprungligen för att till— godose industrins behov. Den avsåg då bl.a. måttsam— ordning och variantbegränsningar, som behövdes för att möjliggöra en industriell specialisering och tillverk— ning i långa serier, men även provningsmetoder och sä- kerhetsstandard. Inom många områden har i industri— standarder införts regler som avser skydd för liv, hälsa, miljö och liknande samhällsintressen. Det gäl— ler bl.a. inom elområdet och tryckkärlsområdet. Stan— dardisering inom elområdet startade för övrigt i bör- jan av 1900—talet just för att ge regler för elsäker— het.
I takt med utvecklingen av det moderna industrisamhäl— let har också en omfattande lagstiftning och myndig- hetskontroll tillkommit. Härvid har myndigheterna i sina råd och föreskrifter börjat hänvisa till svensk standard i stället för att själva utarbeta detaljerade föreskrifter. Standarden kan härigenom i praktiken bli tvingande för företag och andra berörda intressenter.
Man kan grovt skilja mellan industristandarder och sä- kerhetsstandarder, varvid dock måste observeras att det inte går att dra en skarp gräns mellan dessa. Mån- ga standarder utgör en blandning av industristandarder och säkerhetsstandarder.
standarder kan vidare indelas i sådana som myndigheter i sina föreskrifter hänvisar till som exempel på god— tagbara lösningar resp. ej hänvisar till. Det är fram—
för allt olika typer av säkerhetsstandarder som myn— digheterna utnyttjar i sitt föreskriftsarbete. Genom EGs nya metod för harmonisering av regler har dessa säkerhetsstandarder kommit att få en ny funktion, men även rena industristandarder har fått en ökad betydel- se genom att dessa utnyttjas i den offentliga upphand- lingen och genom den roll de har för den industriella utvecklingen inom EG (se kap 8).
2.4 standardiseringens syfte
Syftet med standardisering är att uppnå förenklingar. Detta förusätter ett samarbete mellan företrädare för producenter, konsumenter, handel och olika samhälls-
intressen.
Standardisering avser att tillgodose behov och önske— mål från många parter i produktion, distribution och konsumtion och att så långt möjligt möta samtliga par— ters intressen. Standardisering bygger på samförstånd och förutsätter att de som deltar i processen satsar resurser och besitter kunnande, erfarenhet och inter— nationell överblick inom sina respektive fackområden.
Vid standardisering vägs tekniska, sociala, ekonomiska och andra aspekter samman så att resultatet blir lös— ningar i form av standarder som öppnar marknader, stärker konkurrenskraft, säkrar kvalitet, främjar sä- kerhet och ger intressenterna en gemensam bas för ut- veckling. Avsikten är att de standarder som SIS fast— ställer skall bidra till lönsamhet för produktion och handel, möjliggöra kommunikation över gränser samt medföra besparingar och ökad säkerhet för konsumenter
och samhälle.
Standard kan ses som en frivillig överenskommelse mel— lan de intresserade parterna — tillverkare, användare, myndigheter, institutioner eller andra intressenter. Är standardens innehåll tekniskt och ekonomiskt sunt och hållbart säkerställer detta en allmän tillämpning
av den, i annat fall utnyttjas den inte.
En standard behåller sin status som ett i grunden fri— villigt dokument även då det presumeras att produkter utförda enligt en standard uppfyller föreskrivna krav. En standard kan dock bli tvingande om en myndighet i en föreskrift hänvisar till den vilket förekommer vad gäller bl.a. regler till skydd för liv, hälsa och mil— 30.
2.5 Begreppet certifiering
Med certifiering av överensstämmelse, vanligen kallad certifiering, menas att ett fristående organ bekräftar att en produkt, process eller tjänst uppfyller kraven i en standard eller annat regelgivande dokument.
En tillverkare eller importör kan själv intyga att produkten uppfyller kraven i en standard eller mot— svarande regel och avger därmed en försäkran om över— ensstämmelse. En annan vanlig benämning är tillverkar— deklaration.
För att rent allmänt säkerställa kvalitet i produktio— nen har många företag interna kvalitetssystem, där kvalitetsarbetets organisation, ansvar och resurser preciseras. Kvalitetssäkring har blivit ett viktigt medel för att förbättra företagens konkurrenskraft och för att öka tilltron till tillverkardeklarationer. De globala och europeiska standardiseringsorganen har också tagit fram standarder som beskriver krav som kan ställas på en leverantörs kvalitetssystem. I Sverige och flera andra länder förekommer inom vissa områden, vid sidan av produktcertifiering, även certifiering av kvalitetssystem enligt dessa standarder. Sådan verk— samhet, som brukar kallas systemcertifiering, kan an— tas få ökad betydelse, när myndigheter övergår från detaljkontroller till modernare och ofta mera effek— tiva kontrollformer.
En särskild benämning — ackreditering — har införts för certifiering av provnings— och kalibreringslabo—
ratorier.
Ackreditering är en formell bekräftelse på ett labora— toriums kompetens i visst preciserat avseende. En så— dan meddelas av ett ackrediteringsorgan, som handhar ett system med fastställda regler för ackrediterings- förfarandet. Regelmässigt ingår i detta en bedömning som skall utföras av experter med särskild sakkunskap. Så länge ackrediteringen varar står laboratoriet under övervakning av ackrediteringsorganet. Ackreditering kan avse såväl fristående laboratorier som laborato—
rier inom ett företag eller en organisation.
Syftet med ackreditering är att söka säkerställa kva— liteten på provningsresultat, så att sådana resultat kan godtas i så stor utsträckning som möjligt utan att provningen behöver göras om på annat håll. Ett prov— ningsresultat ligger ofta till grund för ett ställ— ningstagande huruvida en produkt (i vid bemärkelse) uppfyller ställda krav. Ett godtagande bekräftas for- mellt med vad man brukar kalla intyg om överensstäm- melse, som verifierar att aktuella krav är uppfyllda och som — beroende på vem som utfärdar intyget och de juridiska formerna för kontrollen — kan utgöras av tillverkardeklaration, privaträttslig certifiering, myndighetsgodkännande m.m.
Frågan om ömsesidiga godtaganden av provningsresultat och intyg om överensstämmelse har blivit en viktig fråga för den internationella handeln. I arbetet med att avlägsna s.k. tekniska handelshinder spelar den en stor roll. Frågan om godtagande av provningsresultat och intyg om överensstämmelse har särskild betydelse för sådan provning och kontroll som är viktig ur sä— kerhetssynpunkt och som därmed ofta är obligatorisk att göra innan en produkt, som i bristfälligt skick
kan vålla skada, får föras ut på marknaden. Åtgärder som ökar förtroendet för provningsresultat och intyg om överensstämmelse har emellertid också stor betydel— se för handeln i allmänhet. Köpare och andra intres- senter vill i många fall ha så goda garantier som möj- ligt för att produkter uppfyller vad som utlovats och de kräver ofta att detta styrks i lämplig form.
I Sverige kommer ett system för frivillig ackredite— ring av laboratorier baserat på gängse internationella regler att inrättas och ersätta nuvarande system med auktorisation för obligatorisk och frivillig kontroll. Enligt propositionen (1988/89t60) om kontroll genom teknisk provning och mätning avses det nya systemet omfatta ackreditering av såväl provningslaboratorier som mättekniska laboratorier. Systemet skall liksom nuvarande auktorisation handhas av statens mät— och provråd (MPR), som dock kommer att omorganiseras och byta namn till mät- och provstyrelsen. Frågan om en eventuell framtida ackreditering av certifieringsorgan föreslogs i den nämnda propositionen få anstå i avvak- tan på SISU—utredningen.
Om ett certifieringsorgan är ett laboratorium, som utför både provning och certifiering, blir en ackredi- tering av detta synonymt med en systemcertifiering av laboratoriet. Inom många områden utförs emellertid provning och certifiering av olika organ. För att und— vika missförstånd kommer i det följande begreppet ackreditering endast att användas i betydelsen bedöm— ning och erkännande av ett provningslaboratorium. Frågor kring sådan ackreditering ingår inte i SISU:s
uppdrag.
3 STANDARDISERINGSVERKSAMHETEN 3.1 Inledning
Svensk standardiseringsverksamhet är i mycket stor utsträckning knuten till internationell standardise— ringsverksamhet. Det finns två fristående standardi— seringsorgan med global verksamhet, nämligen ISO (International Organization for Standardization) och IEC (International Electrotechnical Commission).
I Västeuropa finns två motsvarande organ, nämligen CEN (European Committee for Standardization) och CENELEC (European Committee for Electrotechnical Standardiza— tion). Dessutom har under 1988 ett nytt standardise— ringsorgan tillkommit, ETSI (European Telecommunica— tion Standards Institute).
I bilaga 2 redogörs närmare för det internationella standardiseringsarbete som är av störst betydelse för
Sverige.
Enligt regeringens direktiv (dir. 1988:33) skall EG— aspekten beaktas i allt utredningsarbete. I bilaga 3 redogörs därför översiktligt för omfattningen av stan- dardiseringsverksamheten i de olika länderna i Väst— europa samt vilka som har sekretariat i GEN/CENELEC och därmed stort inflytande på det europeiska standar— diseringsarbetet. Vidare redogörs för standardisering— ens finansiering, organisation m.m. i de sex EG—länder som SISU-utredningen besökt.
Den nationella standardiseringen är inte enbart knuten till internationell standardisering, utan har även samband med företags— och branschstandardiseringen. Många storföretag har en omfattande intern standardi- seringsverksamhet, som sammantaget kostnadsmässigt har en betydligt större omfattning än den nationella stan-
dardiseringen. Det är framför allt storföretagen som
aktivt deltar med experter i det nationella och inter— nationella standardiseringsarbetet och ger förslag till nationella standarder baserade på existerande företagsstandarder. Företagens interna standarder kan genom sammanjämkningar i det nationella standardise— ringsarbetet bli tillgängliga för hela samhället.
I bilaga 4 beskrivs hur standardiseringsarbetet be— drivs inom Volvo—koncernen och televerket.
I det följande beskrivs enbart den nationella standar— diseringens organisation, arbetssätt, omfattning, fi—
nansiering m.m. 3.2 Organisation
3.2.1 SIS
SIS — Standardiseringskommissionen i Sverige — som bildades 1922, är centralorgan för standardiseringen i Sverige och därmed sammanhållande organ för standardi— seringsarbetet i Sverige och svensk medverkan i inter— nationell och regional standardisering. SIS har som syfte att främja utarbetande av standard samt att fastställa, ge ut och distribuera all svensk standard. SIS skall även verka för att svensk standard tillämpas inom statlig, kommunal och enskild verksamhet samt att se till att hänvisningar i lagar och andra författ- ningar kan göras till svensk standard. Tidigare utar- betade SIS standarder inom vissa områden, men i dag har allt utarbetande av standard avskiljts till fack— organ (se avsnitt 3.2.2).
SIS är en förening vars stadgar har fastställts av regeringen, som också utser SIS ordförande. SIS cen— trala organ enligt stadgarna är fullmäktige, styrelse, verkställande direktör och teknisk nämnd (TN).
Fullmäktige, som utses för en tid av tre år, består f.n. av fyra representanter från Sveriges Industriför-
bund, en från Ingenjörsvetenskapsakademien och 27 från olika näringslivsorganisationer och samhällsorganisa— tioner. Bland de sistnämnda ingår Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Kooperativa Förbundet. Enligt stadgarna får också 16 särskilt angivna departement och myndigheter utse vardera en representant. Fullmäk- tige får härutöver själv utse statliga organ och en—
skilda personer, som företräder intressen som anses böra vara representerade i SIS.
3.2.2 Fackorgan m.m.
Själva utarbetandet av standarder sker normalt i SIS fackorgan samt i vissa fall av s.k. samverkande organ.
Fackorganen är svenska standardiseringsorgan som en— ligt överenskommelse med SIS svarar för standardise— ringen inom ett visst teknikområde. F.n. finns det sex fackorgan, nämligen
— Byggstandardiseringen (BST)
— SIS—Informationstekniska standardiseringen (SIS—ITS) — SIS—Materialnormcentralen (SIS—MNC)
— Svenska Elektriska Kommissionen (SEK)
— Sveriges Mekanstandardisering (SMS)
- SIS—Allmänna standardiseringsgruppen (SIS—STG).
SIS-ITS och SIS—STG bildades som fristående fackorgan under 1988 genom avskiljning av tidigare standardise— ringsavdelningar från SIS. SIS—MNC bildades som nytt fackorgan 1989 genom sammanförande av standardisering— en av metalliska material från gamla Metallnormcentra— len och polymera material från SIS-STG.
De branscher och teknikområden som de olika fackorga— nen vänder sig till är relativt homogena. Ett undantag är dock SIS—STG, som bl.a. svarar för allmänna grunder och tvärteknik, konsument— och Säkerhetsteknik samt vissa andra områden som inte täcks av övriga fackor- gan.
-Ett fackorgan är ett organisatoriskt och finansiellt fristående organ. Det har egna medlemmar och fullmäk— tige samt egen styrelse, verkställande direktör och kansli. Enligt Standardkalendern 1989 hade fackorganen följande antal ledamöter i fullmäktige och styrelse och teknisk huvudkommitté:
Stand. Fullmäktige Styrelse SIS TN och org. huvudkommittéer
Ant. Därav fr. Ant. Därav fr. Ant. Därav fr.
tot. stat1.g£g.tot. statl.org.tot. statl.orgL
SIS 91 25 16 3' 12 3 BST 78 16 12 3 - - SEK 28 11 12 & - _ SMS 44 13 12 2 16 5 SIS—ITS 23 7 9 2 — - SIS—HNC 10 0 10 0 24 1 SIS—STG 24 12 12 3 — -
Förutom fackorgan finns även s.k. samverkande organ som enligt avtal med SIS handlägger vissa avgränsade uppgifter. F.n. är Försvarets Materielverk (FMV), IVAs Kran— och Hisskommission (IKH), sjukvårdens och socialvårdens planerings— och rationaliseringsinstitut (Spri), Statens provningsanstalt (SP) och Tekniska No— menklaturcentralen (TNC) anknutna som samverkande or— gan till SIS.
Vid sidan av fackorganen och de samverkande organen finns ett antal statliga och enskilda organ som utar— betar tekniska regler avsedda för allmän och upprepad användning. Ett av dessa organ är IVAzs tryckkärlskom— mission (TKK), som inom sitt område representerar SIS i internationella kommittéer. Regler utarbetade av dessa organ har dock hittills inte fastställts som
svensk standard.
3.2.3 Tekniska kommittéer
Fackorganen har till uppgift att utarbeta standard inom sina respektive områden. Detta innefattar såväl att utarbeta förslag till svensk standard som att med— verka i internationellt standardiseringsarbete samt att informera och följa upp tillämpningen av gällande standard.
Det egentliga standardiseringsarbetet — de tekniska utredningarna, sammanjämkningarna av synpunkter, fram— tagningen av standardförslag — görs av kommittéer. Kommittéerna skall vara sammansatta av representanter för tillverkare, användare, myndigheter och andra ex- perter inom kommitténs arbetsområde. Sammanlagt finns det ca 700 standardiseringskommittéer och arbetsgrup—
per inom den nationella organisationen i Sverige.
Det finns följande typer av tekniska kommittéer: huvudkommitté, HK
— instans inom ett fackorgan, som planerar arbetet och godkänner standardförslag för fastställelse av SIS tekniska nämnd. I BST, SEK och SIS-ITS handläggs dessa uppgifter av respektive styrelse
teknisk kommitté, TK
— instans ansvarig för utarbetande av standardförslag och för handläggning av andra tekniska ärenden
underkommitté, UK
— permanent instans under en teknisk kommitté
arbetsgrupp, AG
- grupp av experter tillsatt för en begränsad arbets— uppgift. Gruppen upplöses när uppdraget är slutfört. Inom SIS—ITS arbetar man endast med arbetsgrupper, som där övertagit de tekniska kommittéernas uppgif-
ter.
De internationella standardiseringsorganen har ett liknande system av kommittéer.
Såsom centralorgan för standardiseringsverksamheten i Sverige har SIS till uppgift att företräda svensk standardiseringsverksamhet genom samarbete och med- lemsskap i internationella standardiseringsorgan. Inom det elektriska området och inom telekommunikationsom— rådet företräder dock SEK resp. SIS—ITS Sverige. SIS samordnande fuktion framgår av figur 1. Handläggning av det tekniska standardiseringsarbetet sker hos re— spektive fackorgan i deras olika kommittéer, som också svarar för den tekniska representationen i det inter— nationella arbetet inom sitt område samt beredning och ställningstagande till förslag till internationella standarder (se bilaga 2).
Bland SIS uppgifter ingår även att i sista hand an- svara för den formella utformningen och fastställandet av alla förslag till svensk standard. Dessa fastställs
av tekniska nämnden (TN).
SIS ansvarar för tryckning, utgivning och försäljning av svensk standard. Certifiering av varor - SIS—märk- ning — och som uppfyller kraven i svensk standard är därutöver en av SIS uppgifter. I SIS uppgifter ingår vidare frågor rörande teknisk samordning och andra ärenden av gemensam karaktär i standardiseringsarbe— tet, informationsfrågor samt frågor som rör standardi— sering inom nya områden, som ej faller inom de områden som handläggs av befintliga fackorgan eller av samver- kande organ. För koordineringsfrågorna finns en sär— skild ledningsgrupp bestående av cheferna för SIS och samtliga fackorgan.
3.3 Arbetssätt
Ett standardiseringsarbete kan delas upp i följande moment: Initiering, utarbetande, remissbehandling, fastställande samt implementering och uppföljning. I det följande diskuteras dessa olika arbetsmoment.
Initiativet till en ny standard kan komma från olika håll. I princip kan vilken instans som helst, enskild eller samhällelig, vända sig till SIS eller något av fackorganen med förslag Om att standardisering bör sättas igång på något visst område. I praktiken tas ofta initiativet av företag eller myndigheter — ibland inom en redan bildad kommitté som i sitt arbete upp— märksammats på nya behov av standarder.
Numera kommer de flesta initiativ till nya standardi— seringsprojekt från de globala och de västeuropeiska standardiseringsorganen. Inbjudan till medverkan går då till SIS eller SEK. Initiativ och projekt från ISO och CEN går till 515, som fördelar uppdraget på resp. fackorgan. Om tveksamhet råder om vilket fackorgan som skall handlägga frågan, sker samråd med berörda fack— organ. Kan enighet ej uppnås hänskjuts frågan ytterst till SIS styrelse som efter parternas hörande avgör ärendet. Detta är dock ytterst sällsynt.
Fackorganens styrelse eller huvudkommitté tar sedan ställning till om ett nationellt standardiseringspro- jekt skall påbörjas liksom om man skall medverka i ett internationellt projekt. Om det redan finns en kommit- té inom området är det i regel den som i praktiken tar ställning till nya projekt.
I de fall standardiseringen inom ett område inte är kollektivt finansierad, krävs normalt för att ett nytt projekt skall påbörjas att fackorganets kostnader för medverkan med kanslipersonal m.m. bedöms kunna täckas av medverkande intressenter. Tänkbara intressenter bjuds därför in till ett möte för att sondera deras intresse för det aktuella projektet och deras möjlig— heter att bidra till finansieringen.
Då förslag om ett nytt europeiskt standardiseringspro— jekt går ut för omröstning eller påbörjas kan CEN el-
ler CENELEC utlysa stopp för publicering av nationell standard, s.k. "standstill". under "standstill" får ny eller reviderad nationell standard inte publiceras, som inte helt överensstämmer med existerande eller
kommande EN eller HD. 3.3.2 Utarbetande
Om beslut fattats om att påbörja ett nytt standardi— seringsprojekt kan en ny kommitté (eller arbetsgrupp inom en befintlig kommitté) behöva bildas. Kommittén sätts samman av experter som representerar olika in— tressen inom området — det kan vara tillverkare, an— vändare, statliga verk, organisationer eller institu— tioner. Man eftersträvar alltid att göra kommittén så representativ som möjlig för alla intresserade parter i den aktuellla standardiseringsuppgiften och alla som så önskar får delta i arbetet.
SISU har genomfört en enkätundersökning för att ta re— da på var kommittéledamöterna har sin huvudsakliga an- ställning eller verksamhet och vilket intresse de i första hand representerar. Resultatet av undersökning— en, som omfattade alla kommittéer som sammanträdde un— der första kvartalet 1989, redovisas i bilaga 5.
Normalt finns en representant för standardiseringsor- ganet i kommittén - det är kommitténs tekniske sekre— terare. I SEKs kommittéer är det dock vanligt att även den tekniske sekreteraren kommer "utifrån", medan de tekniska sekreterarna inom övriga fackorgan oftast är anställda vid standardiseringsorganets kansli.
Kommitténs uppgift är att arbeta fram ett förslag till svensk standard. Ofta baseras arbetet på internatio- nella standarder eller standardförslag. Utredningar och undersökningar gjorda inom organisationer eller företag används ofta som underlag för arbetet — ibland kan också kommittén initiera sådana undersökningar.
Under arbetet hålls kontakt med motsvarande interna— tionella kommittéer, och någon eller några medlemmar i kommittén deltar vanligen även i det internationella arbetet. I många fall är det internationella arbetet så dominerande att kommitténs huvuduppgift blir att skapa underlag för nationella ställningstaganden i den internationella kommittén och att skapa förutsättning- ar för att den internationella standarden kan accepte— ras nationellt. Vanligast är att arbetet nationellt
och internationellt sker parallellt.
SIS har gett ut särskilda regler för utformning av svensk standard (SIS R 608) samt för överföring av internationella eller annan främmande standard till svensk standard (SIS R 603)1'- Dessa regler måste fackorganen enligt avtal med SIS följa.
Omfattningen av arbetsinsatserna och tidsåtgången för att utarbeta ett förslag till standard varierar och är beroende av dels vilken typ av problem standarden avser att lösa, dels hur samstämmiga de olika intres- senterna är i utgångsläget. särskilt i det globala standardiseringsarbetet kan det ta lång tid att uppnå samförstånd inom en kommitté.
3.3.3 Remissbehandling
När kommittén arbetat fram ett förslag till standard sänds detta ut på remiss. Remissen går till företrä— dare för såväl tillverkare som användare i form av fö— retag, organisationer, myndigheter etc. som berörs av förslaget men som inte finns representerade i kommit— tén. Samtidigt anmäls förslaget i tidskriften MÅNADENS STANDARD och i fackpressen. På det sättet vill man
r——,——_—T—- ..
) SIS R 608, 1988 overensstammer med ISO/IEC Rules for the drafting and presentation of International standards, 1986.
SIS R 603 överensstämmer med ISO/IEC Guide 21.
försäkra sig om att alla som är intresserade av upp— giften får möjlighet att yttra sig.
Även förslag som utarbetats av tekniska kommittéer i internationella standardiseringsorgan remissbehandlas normalt på samma sätt som förslag från svenska kommit- téer, innan ärendet går till omröstning i den interna—
tionella kommittén.
Fackorganen är enligt avtal med SIS skyldiga att följa SIS regler (R 605) för offentliggörande av förslag till svensk standard genom remiss. I dessa regler an- ges att förslaget skall åtföljas av en presentation med uppgifter om:
— förslagets bakgrund, omfattning, eventuell annan standard och andra för förslaget viktiga uppgifter,
— sammansättningen av den kommitté som utarbetat för— slaget,
— när svaret skall vara avsändaren tillhanda.
Formellt är minimitiden för en remiss fyra veckor, men i praktiken är den oftast längre. Om en standard kan leda till tekniska handelshinder måste tid ges för ut- ländska kommentarer enligt GATT— och BETA—överenskom— melser.
Standardförslaget bearbetas sedan av kommittén med ledning av remissvaren. Blir det många ändringar kan förslaget gå ut på remiss en gång till - annars går förslaget vidare till huvudkommitté eller fackorgan— styrelse för godkännande och anmälan att framläggas för SIS tekniska nämnd.
3.3.4 Fastställelse
Förslag till svensk standard som överlämnas till SIS tekniska nämnd för fastställelse skall enligt SIS reg- ler (R 601) åtföljas av en anmälan på en särskild blankett. I en PM till blanketten skall en skriftlig
redogörelse lämnas med uppgifter som förenklar behand-
lingen i tekniska nämnden. PM och föredragning i nämn—
den skall upplysa om — ändamålet med den föreslagna standardiseringen, dess tekniska och ekonomiska betydelse, — kommittésammansättning, om det fordras för att ge nämnden särskild information om exempelvis adjungerade
experter — resultatet av förslagets remissbehandling.
På blanketten skall bl.a. anges om det under remissbe— handlingen har förekommit "kontroversiell uppfattning i väsentliga frågor" och om i så fall sakkritiken vä— sentligen eller endast delvis har kunnat tillgodoses i
det slutliga förslaget.
Om tekniska nämnden avvisar förslaget går ärendet tillbaka till kommittén för förnyad behandling.
Tekniska nämnden skall bedöma om standarden uppfyller de allmänna, tekniska och formella krav som bör stäl— las på den, om den är riktigt utformad och om den är tillfredsställande samordnad med andra standarder, bå— de nationella och internationella.
I särskilda fall kan SIS styrelse fatta beslut om fastställandet av en svensk standard som överförts från tekniska nämnden till styrelsen, men detta är
ytterst ovanligt.
Om ett förslag till standard avser en Europastandard (EN) bör tekniska nämndens granskning göras innan röstning i den europeiska kommittén sker. Enligt reg— ler för de europeiska standardiseringsorganens medlem— mar är SIS nämligen skyldig att transformera en Euro— pastandard till svensk standard.
3.3.5 Implementering och uppföljning
SIS centralt svarar för tryckning av all svensk stand— ard samt för försäljning och distribution av såväl
svensk som utländsk standard. SIS har även ett cen— tralt ansvar för att sprida information om standarder
och verka för att de tillämpas.
Genom utbildning och kurser, genom tidskrifter, infor— mationsblad och andra skrifter sprids informationen till användarna. Inom vissa intresseområden, t.ex. byggritning, aluminium, fordonssymboler etc, samman— ställs ett större urval standarder och utges som hand—
böcker.
En särskild upplysningsservice finns, där man kan få information om existerande svensk standard liksom om pågående standardiseringsarbete. Denna service har in— rättats i enlighet med en överenskommelse om tekniska handelshinder mellan länderna inom GATT.
Vidare kan SIS inom ramen för SIS Exportinformation göra utredningar om produktkrav i andra länder.
Varje år publicerar SIS en katalog över gällande svensk standard. SIS har också en databas för sökning
efter utgiven svensk standard.
Normalt skall den tekniska kommitté som utarbetat en standard följa upp tillämpningen och vid behov ta ini- tiativ till en revidering. Generellt gäller att en utfärdad standard skall omprövas efter fem år. Varje år dras ca 200 standarder in och revideras ca 200
svenska standarder.
3.4 Finansiering
Finansieringen av standardiseringsorganens verksamhet sker genom
- Kontantinsatser från näringslivet
— Allmänt statsanslag
— Uppdragsmedel från statliga verk och myndigheter samt forskningsmedel och nordiska fondmedel
— Försäljningsintäkter
3.4.1 Kontanta medel från näringslivet
Kontanta medel från näringslivet till standardise— ringsverksamheten kommer dels direkt från enskilda och statliga företag, dels samordnat från olika närings- livsorganisationer. De företag och organisationer som står för dessa kontanta medel är normalt intressenter i och därmed uppdragsgivare till standardiseringsorga— nen. Den helt övervägande delen av dessa medel utgör ett direkt stöd för det tekniska arbetet. Medlen utgör dels ersättning för standardisering inom ett visst fackområde, dels ersättning för bestämda, avgränsade projekt. Endast en mycket liten del av medlen från näringslivet avser stöd för SIS centrala verksamhet.
Totalt erhölls under budgetåret 1987/88 bidrag från ca 350 företag och organisationer. Bidragsbeloppen varie- rade från 500 kr till över 5 Mkr från Sveriges Mekan— förbund och Sveriges Elektroindustriförening, som var de största bidragsgivarna.
Branschanslag och uppdragsmedel från näringslivet be— räknas 1989 uppgå till totalt 33 Mkr.
Ett stort resurstillskott från näringslivet är även att sakkunniga och experter utan kostnad för standar- diseringsorganen ställs till förfogande i standardi— seringsarbetet.
I figur 2 redovisas hur näringslivsmedel och statsan— slaget utvecklat sig de senaste fem åren.
3.4.2 Allmänt statsbidrag
SIS tilldelas som sammanhållande organ för standardi— seringsarbetet i Sverige över statsbudgeten ett stats- anslag för hela standardiseringsverksamheten.
För statsanslaget tillämpas fr.o.m. budgetåret 1966/67
Fig. 2
Näringslivsmedel och det allmänna
statsanslagets utveckling
1984/85--1989/90 MKr . 45 — *” _ 11222” 35 a 30 _J &, _ 20 Stasamlag 15 10 5 _l m
13435 1985/86 ING/87 137188 190/89
den regeln att anslaget skall utgöra 60 % av närings— livets kontantinsatser till verksamheten. Fr.o.m. bud— getåret 1982/83 beräknas dessa 60 % på näringslivets bidrag året innan bidragsåret.
vid den bedömning som år 1965 låg till grund för fast— ställandet av 60 %—regeln om fördelning av statens och näringslivets bidrag till standardiseringen beaktades främst följande tre aspekter
— staten som tillverkare och förbrukare av varor och tjänster — handelspolitiska synpunkter, där den internationella standardiseringsverksamheten vid denna tidpunkt ut gjorde ca en tredjedel av den totala verksamheten — standardiseringens betydelse för teknisk och ekono—
misk utveckling.
Från statens sida har inga regler uppställts för hur statsbidraget skall fördela sig på olika standardise— ringsprojekt. Praxis är dock att statsbidraget läggs ut i proportion till näringslivets bidrag till resp. projekt. SEK lägger däremot statens bidrag i en gemen— sam pott med näringslivets bidrag. SEK har nämligen en kollektiv finansiering från Sveriges Elektronikindu- striförening, där medlemmarna ger bidrag till SEK i förhållande till antalet anställda vid resp. medlems— företag. Eftersom föreningen domineras av ett antal stora företag, som är representerade i föreningens styrelse, kommer dock även inom elområdet näringsli— vets bidrag i hög grad att styra vilka standardise— ringsprojekt som prioriteras. 3.4.3 Uppdragsmedel m.m.
I statsverkspropositionen år 1966 anfördes att det är rimligt att de statliga affärsverken vid sidan av all— männa statliga anslag även borde lämna ersättning för standardiseringsprojekt i de fall detta är kommersi— ellt motiverat samt för arbete som innebär en direkt
Efter år 1966 har i ökande utsträckning uppdragsmedel erhållits från de statliga affärsverken, försvaret och andra statliga organ, vilka motiverats av dessa par— ters behov av standardisering och standarder i egen— skap av köpare och användare av varor och tjänster av olika slag.
Medel har även lämnats av föreskriftsgivande myndig— heter, vilka i anslutning till föreskrifter eller allmänna råd kan utnyttja resultaten av standardise— ringsarbete. Detta gäller framför allt säkerhet för liv, hälsa och miljö.
I många sammanhang är standardisering en effektiv väg att få till stånd allmän kännedom om och tillämpning av viktiga forskningsresultat och att överbrygga sta— diet mellan utveckling och exploatering. Standardise— ringen är därigenom många gånger att betrakta som slutsteget i forsknings— och utvecklingsarbetet. I re— geringens proposition om industriell tillväxt och för- nyelse, (prop. 1983/84zl35) uttalade föredragande att det är rimligt att även forsknings— och utvecklings— stödjande organ som t.ex. STU kan lämna stöd till standardiseringsprojekt, som har ett med organens upp— gifter sammanfallande syfte.
Sektorforskningsorganens stöd till standardiseringen beräknas uppgå till 5——10 Mkr/år.
Nordiska industrifonden fastställer årligen en ram för bidrag till samnordiska standardiseringsprojekt inom INSTA—samarbetet. Inom denna ram har konkreta projekt utvalts bland ett antal förslag. För beviljande av an- slag gäller att projekten skall vara gemensamma för två eller flera nordiska länder och arbetsmässigt och tidsmässigt klart avgränsade. De områden som för när- varande prioriteras är informationsteknik, miljövårds- teknik, hälsovårdsteknik, materialteknik, transport-
teknik, energiteknik.
I en konsultrapport, som gjorts på uppdrag av Nordiska ministerrådet, beskrivs det nordiska standardiserings— samarbetet och ges förslag till åtgärder för att inom Norden förbättra informationen om, anpassningen till och påverkan på det europeiska standardiseringsarbe— tet. I rapporten föreslås att bygg—, mekan— och IT— branscherna samt områdena arbetsmiljö och konsument— skydd prioriteras. Ett femårigt handlingsprogram fö— reslås med en årlig anslagsram på 12 miljoner danska kronor. Finansieringen föreslås ske genom medel från handlingsplanen "Ett starkare Norden" och genom om—
prioriteringar inom Nordisk industrifonds budget.
Anslag och uppdragsmedel från statliga verk, myndig— heter och forskningsråd beräknas sammanlagt under 1989
uppgå till 13,8 Mkr. 3.4.4 Försäljningsintäkter
Svenska standarder var fram till år 1952 prissatta så att försäljningsintäkterna endast skulle täcka tryck— nings— och distributionskostnaderna. År 1952 höjdes priserna på standardpublikationerna så att ett ordent— ligt tillskott till standardiseringsarbetet även skulle erhållas. Genom olika säljfrämjande åtgärder har försäljningen av standardpublikationer ökat starkt under den senaste 20—årsperioden och försäljningsöver— skottet, dvs. försäljningsintäkten minskad med tryck— nings— och försäljningskostnaden, utgör nu ett bety— delsefullt bidrag till standardiseringsverksamhetens finansiering. SIS strävar efter att ytterligare öka försäljningsöverskottet genom en aktiv marknadsföring och en aktiv prispolitik.
I försäljningsintäkterna ingår även försäljning av ut— ländska och internationella standardpublikationer, av- gifter för SIS-märkning samt ersättning för uppdrag, kurser m.m. Samtliga dessa verksamheter ger ett posi—
30 % av bruttointäkterna från försäljningen av svensk standard återförs från SIS till det fackorgan som utarbetat den.
Försäljningsintäkterna för publikationer och tjänster beräknas 1989 uppgå till 56,6 Mkr.
Efter avdrag för produktions— och försäljningskostna— der beräknas ett försäljningsöverskott på 19,6 Mkr, som går tillbaka till standardiseringsverksamheten.
3.4.5 Sammanfattning
standardiseringen i Sverige, dvs. SIS med fackorgan, efter eliminering av interna transaktioner, beräknas 1989 omsätta ca 124 Mkr. Verksamheten bedrivs inte i vinstsyfte och därför är årliga kostnader och intäkter i stort sett lika stora. Intäkternas fördelning fram— går av figur 3. 3.5 Omfattning och ekonomisk betydelse 3.5.1 Antal standarder m.m.
Det finns f.n. ca 7 000 svenska standarder och det tillkommer ca 500 nya standarder per år. I figur 4 redovisas det genomsnittliga årliga antalet utgivna standarder under tiden 1986.07.01——1988.12.31 samt fackorganens bedömning av utvecklingen under tiden l989——92 (för ett par fackorgan är redovisningen ba— serad på en kortare tidsperiod). I figuren redovisas också hur stor del av dessa standarder som är helt svenska standarder resp. internationellt baserade standarder, dvs. ikraftsatt, återgiven eller översatt standard från ISO/IEC, GEN/CENELEC eller annat inter— nationellt organ. I redovisningen har även TKK:s och Spri STANDzs regler tagits med.
Finansiering av standardiseringsverksamheten i Sverige
Försäljning 45%
Piodulitions- och
Näringslivet 27% iomqnmgskosmader 29%
Allmlnt
Statliga upp—
dngomedel 1 1 %
Som framgår av figuren bedöms antalet standarder öka inom alla områden. ökningen hänför sig helt och hållet till internationellt baserade standarder, medan anta— let helt svenska standarder för alla områden utom IT- området kraftigt kommer att minska. Av det bakgrunds— material som SISU fått från fackorganen framgår att huvuddelen av ökningen bedöms komma att gälla svenska
standarder baserade på Europastandarder.
I figur 5 redovisas antalet sidor standarder under motsvarande perioder samt hur stor del av dessa som är på engelska. Det framgår även av figuren att antalet sidor bedöms öka inom alla områden utom det elektris- ka. (Det beror på att standardiseringen inom elområdet är mycket internationell och att SEK i ökad utsträck— ning bara ikraftsätter utländska standarder.) Antalet standarder som inte översätts till svenska språket be— döms också komma att öka.
SISU har även tagit del av fackorganens bedömningar av det framtida antalet kommittéer, antal medverkande experter, antalet sammanträden i internationella och nationella kommittéer samt antalet sammanträden. Sam— mantaget pekar dessa redovisningar på en kraftig ex— pansion av den svenska standardiseringsverksamheten.
3.5.2 Kostnader för standardiseringsorganen
standardiseringsorganens kostnader 1989 beräknas to— talt uppgå till ca 124 Mkr. Drygt hälften av denna kostnad faller på fackorganen.
I figur 6 och 7 redovisas den genomsnittliga årliga kostnaden för fackorganen inkl. IKH, TKK och Spri STAND, antalet anställda under perioden 1986.07.01-- 1988.12.3l samt fackorganens bedömning av utvecklingen under åren 1989-92. Av figurerna framgår att fackor— ganen räknar med en viss kostnadsökning, men att antalet anStällda kommer att vara i stort sett oför- ändrat.
Fig. 4 Genomsnittligt årligt antal standarder, varav helt svenska med mörk yta.
200 Vänster kolumn 1986.07.01 — 1988.12.31 Höger kolumn 1989 - 92
150 100 BST SEK S MS SIS—ITS SIS—MNC SiS-STG |KH+TKK + Spri
Fig. 5 Genomsnittligt årligt antal sidor standarder, varav på engelska med mörk yta.
2000 Vänster kolumn 1966.o7.o1 — 19881231 Höger kolumn 1989 — 92 1500 1000 il i El BST SEK SMS
SIS-MNC SIS—STG lKH + TKK + Spri
Fig. 6 Genomsnittlig årlig kostnad
Vänster kolumn 1986.07.01 — 1988.12.31
MKr Höger kolumn 1989 — 92 20 15 10 5 [[I [B BST SEK SM SIS- ITS SIS— MNC SIS-STG IKH + TKK + Spri Fig. 7Antal anställda
Vänster kolumn 1986.07.01 — 1988.12.31 Höger kolumn 1989 — 92
40 30
immmåmmm
BST SSM SIS- ITS SIS- MNC SIS- STG IKH +TKK + Spri
3.5.3 Kostnader för medverkan
I en studie som det tyska standardiseringsorganen DIN gjort fann man att kostnaderna för kommittéledamöter— nas deltagande i det tekniska arbetet inom kommittéer— na var omkring 10 gånger så stort som DIN:s kostnader.
I SISU:s enkätundersökning om kommittésammansättning m.m. ingick även frågor om hur mycket tid kommittéle— damöterna lagt ned på de aktuella sammanträdena - inkl. förberedelsearbetet och efterarbetet - samt eventuella kostnader för resor och traktamenten. I bilaga 5 redovisas resultatet av undersökningen samt en beräkning av den totala kostnaden under ett år ba— serad på uppgifter från fackorganen om antalet samman-
träden.
Enligt dessa beräkningar skall den totala årliga kost— naden för ledamöternas medverkan uppgå till ca 180 Mkr. Av detta belopp faller 53 % på deltagande i internationella tekniska kommittéer och 47 % på del— tagande i svenska bakgrundskommittéer till interna- tionella kommittéer eller - i mindre grad — helt
svenska projekt.
Av bilaga 5 framgår att ca 22 % av kommittéledamöterna har sin huvudsakliga anställning inom statlig verksam— het exkl. högskolor och forskningsinstitutioner. Det betyder att kostnaden för statliga organs medverkan i standardiseringsarbetet grovt kan uppskattas till ca 40 Mkr/år exkl. eventuella direkta bidrag.
SISU har även gjort en enkätundersökning om myndighe— ternas kostnader för för deltagande i tekniska kommit- téer och arbetsgrupper. Myndigheterna ombads redovisa vilka kommittéer, som man deltog i första kvartalet 1988 samt total tidsåtgång, resekostnader och eventu— ella kostnader för externa konsulter m.m. Vidare be— gärdes en uppskattning av dessa kostnader för bå 1988/89 resp. 1989/90.
Resultatet av undersökningen framgår av tabell 1. To— talkostnaden dessa år beräknas för de 36 myndigheter som ingick i undersökningen komma att uppgå till ca 87 Mkr resp. 97 Mkr, dvs. en ökning på ca 10 Mkr.
I tabellen har en uppdelning gjorts på regelutfärdande myndigheter resp. affärsverk, myndigheter med i huvud— sak uppdragsverksamhet och riksprovplatser. Båda grup— perna av myndigheter är lika många till antalet, men de regelutfärdande myndigheterna står bara för ca 14 % av kostnaden för bå 1988/89. Noteras kan dock att de regelutfärdande myndigheternas medverkan i standardi- seringsarbetet bedöms komma att öka kraftigt bå 1989/90. Huvuddelen av ökningen på totalt 5 Mkr svarar tre myndigheter för, nämligen arbetarskyddsstyrelsen, konsumentverket och statens energiverk.
Den beräknade kostnaden för statliga myndigheters med- verkan i standardiseringsarbetet - 87 Mkr bå 1988/89 — avser endast 36 myndigheter och riksprovplatser. Urva- let omfattade många tunga myndigheter, bl.a. telever— ket, statens vattenfallsverk, men kostnaden för hela den statliga sektorn bör vara något högre.
Detta innebär att den totala kostnaden för statliga myndigheters medverkan i standardiseringsarbetet be— räknad på basis av den nu nämnda enkätundersökningen blir drygt dubbelt så hög som de 40 Mkr/år, som på basis av SISU:s undersökning om kommittésammansättning m.m. angivits som en rimlig uppskattning.
skillnaden i resultaten kan sammanhänga med olikheter i enkäterna till kommittéledamöter resp. myndigheter. När i det förstnämnda fallet ledamöterna skall knyta sin tidsuppskattning till vissa sammanträden och pro— jekt är det lätt att underskatta tiden och bara ta med det som utgör effektiv arbetstid. I siffran 40 Mkr/år ingår inte heller kostnader för de ledamöter, som var
Omfattningen av statliga myndigheters och riksprov— platsers medverkan i nationellt och internationellt standardiseringsarbete
Regelutfärd— Affärsverk o. Statl. ande myndigh. myndigheter m. myndh. och tillsyns— i huvudsak upp— TOTALT myndigheter dragsverksamhet (36 st) (18 st) samt riksprov—
platser (18 st)
Ar 1988/89
Total tid (Bög) 3.072 18.189 21.261 Tidskostnad* 9.830 58.205 68.035 Inr. resor (kkr) 275 1.284 1.559 Utr. resor (kkr) 1.307 15.328 16.635 Exp. m.m. (kkr) 610 65 675 Tot. kost.(kkr) 12.022 74.882 86.904 Ar 1989/90
Total tid (pdgl_ 4.245 19.385 23.630 Tidskostnad* 13.584 62.032 75.616 Inr. resor (kkr) 425 1.209 1.634 Utr. resor (kkr) 2.446 16.280 18.726 EÄP- m.m. (kkr) 560 175 735 Tot. kost. (kkr) 17.015 79.696 96.711
Okning 88/89 — 89/90
Total tid + 1.173 + 1.196 + 2.369 Tidskostnad + 3.754 + 3.827 + 7.581 Inrikes resor + 150 — 75 + 75 Utrikes resor + 1 139 + 952 + 2.091 Externa exp. — 50 + 110 + 60 Total ökning + 4.993 + 4.814 + 9.807 *) Tid nedlagd på standardiseringsarbete — sammanträ— den, förberedelsearbete — värderat till 400 kr/tim eller 3.200 kr/pdg.
frånvarande vid det aktuella sammanträdet och inte heller kostnader för arbetet med att besvara remisser
över förslag till standarder.
SIS har bedömt att den totala kostnaden för standardi— seringsarbetet uppgår till 300—500 Mkr/år. Denna be— dömning ligger inom ramen för vad som framkommit i
SISUs undersökningar.
3.5.4 standardiseringens ekonomiska betydelse
Standardisering kan leda till mycket stora kostnadsbe— sparingar för tillverkning och användning av varor, system och tjänster. Den ekonomiska besparingseffekten av enskilda standardiseringsprojekt har i amerikanska studier uppskattats till 6—10 gånger nedlagda kostna— der på projektet. Avbetalningstiden är ofta under ett år. DIN i Västtyskland har beräknat besparingsvärdet av standardiseringsarbetet till storleksordningen 10 gånger totalt nedlagda kostnader eller ca 100 gånger DIN:s egen budget. För många projekt kan dock värdet
vara ännu mycket större.
Någon bred kartläggning av värdet av standardiserings— projekt har inte gjorts i Sverige, men vissa delstudi— er har gjorts inom svenska storföretag.
Ett exempel från ABB gäller elkabel. ABB köper kabel för 200 Mkr om året. Med en väldefinierad och selek— terad företagsstandard för kablar baserad på IEC:s kabelstandard sjönk kostnaden med minst 3 % eller 6 Mkr. Kostnaderna för företagets kabelstandardisering var första året ca 1 Mkr och därefter för underhåll av standarderna ca 0,25 Mkr om året. Besparingen är allt— så ca 20 gånger nedlagda kostnader.
Ett annat exempel från ABB är elektriska kopplings- plintar. Sedan en väldefinierad företagsstandard ta— gits fram sjönk inköpspriserna med ca 10 %. I dag kö— per ABB kopplingsplintar för ca 75 Mkr per år. Bespa—
ringarna i inköpspris blir därmed ca 7,5 Mkr om året. Den årliga kostnaden för standarden är mindre än 0,5 Mkr. Nettobesparingen är alltså åtminstone 7 Mkr per år. Härtill kommer vidare besparingar för ingenjörsar—
bete och lagerhållning m.m.
Atlas Copco har uppskattat sina kostnadsbesparingar för lagerhållning av delar till storleksordningen 20 Mkr om året genom en väldefinierad identifierings— och beteckningsstandard, trots att antalet delar ständigt ökar. Kostnaderna för att utveckla och administrera systemet uppgår till mindre än 7 Mkr per år och bespa— ringen uppgår därmed till 13 Mkr om året. Atlas Copco uppger vidare att kostnaderna för att anpassa produk— terna till olika standarder och bestämmelser i olika länder är av samma storleksordning som produktutveck—
lingskostnaderna.
standardisering inom området kontorsarbete, brev— och dokumentutformning, maskinskrivning och arkivering har av SIS uppskattats ge besparingar för näringsliv och förvaltning i Sverige på tillsammans minst ett par miljarder kronor per år. Nedlagda kostnader rör sig om mindre än 1 Mkr om året.
Ett illustrativt exempel på standardiseringens värde och besparingseffekter för konsumenten är den serie modulkoordinerade standarder för förpackningsenheter såsom sockerpaket och kartonger, transportenheter så— som lastpallar och containrar och förvaringsenheter såsom hyllinredningar i fabriker, grossistlager, varu— hus och butiker. Detta system av modulkoordinerade di— mensionsstandarder, som gör att sockerbitarna passar i sockerpaketen, sockerpaketen i kartongerna och på hyl— lorna och kartongerna på lastpallar och i containrar leder till stora rationaliseringseffekter och kost— nadsbesparingar i hela kedjan av transport, hantering
och försäljning av konsumentvaror.
Normalt är mindre än hälften av kostnaderna för konsu—
mentvaror tillverkningskostnader och mer än hälften transport— och hanteringskostnader. SIS har med led— ning härav beräknat att hela serien av standarder för förpackning, transportenheter och hyllinredningar ger kostnadsbesparingar på åtminstone 1 % av priset. I själva verket torde besparingen vara mycket högre, men en del går också till erforderliga investeringar.
I Sverige uppgår omsättningen av konsumentvaror eller dagligvaror till ca 120 miljarder kronor per år. En besparing på 1 % är alltså en besparing på över 1 mil— jard kronor. De kostnader som i Sverige lagts ned på att ta fram denna serie standarder under en 20—årspe— riod kan totalt uppskattas till endast 40 Mkr.
Industriförbundet har uppskattat merkostnaden för svensk exportindustri till följd av olika myndighets— föreskrifter, produktkrav och standarder inom EG— och EFTA—länderna till 8 miljarder kronor om året. Räknar man även med övriga exportmarknader blir merkostnaden 10—11 miljarder kronor. Merkostnaden för utländska tillverkares export till Sverige, dvs. vår import, blir ungefär lika stor. Det är kostnader som i slutän— dan får bäras av svenska konsumenter. Det är alltså mycket stora besparingar som kan göras genom en harmo— nisering av myndighetsföreskrifter, produktkrav och standarder.
En stor del av pågående standardiseringsprojekt, sär— skilt de inom GEN/CENELEC, rör liv, hälsa och miljö. En höjd kvalitet i dessa avseenden har vid sidan av eventuella besparingar i pengar ett positivt värde för konsumenterna och andra grupper som berörs av standar— der.
4. CERTIFIERINGSVERKSAMHETEN
4.1. Begreppet produkt-, system— resp. personcertifiering
Som nämnts i kapitel 2 kan termen certifiering ges en mycket vidsträckt tolkning med den internationella de— finitionen av begreppet som utgångspunkt. I det föl— jande inbegrips dock inte ackreditering av laboratori— er i begreppet, utan bara produkt—, system— resp. per— soncertifiering. Gemensamma europeiska krav på organ som är verksamma inom de tre nämnda områdena kommer att föreligga när de europeiska standarderna EN 45011- 13 är fastställda.
Certifiering av produkter är en bekräftelse på att ett särskilt produktutförande eller en produkttyp är i överensstämmelse med krav i ett regelgivande dokument. Definitionen innefattar även sådan offentlig rättslig tvingande kontroll som normalt utförs av myndigheter. Sådan verksamhet utgör vad som i svensk rätt kallas myndighetsutövning, för vilken särskilda rättssäker— hetsgarantier gäller. Produktcertifiering i denna form utmynnar normalt i ett myndighetsgodkännande, som ofta gäller typer och då blir ett typgodkännande.
Produktcertifiering kan emellertid bedrivas även under privaträttslig form, och när man på svenska talar om certifiering har man normalt menat sådan verksamhet. Vanligen handhas denna certifieringsverksamhet av en— skilda, oberoende organ som vart och ett har sina egna regler för verksamheten. Det bör dock uppmärksammas att frivillig, till sin art privaträttslig certifie— ringsverksamhet i Sverige även kan bedrivas av myndig—
heter.
Systemcertifiering avser att ge bekräftelse på att kvalitetssystem hos företag är i överensstämmelse med krav stipulerade i standard. Regelgivande dokument för
svenskt hänseende är i första hand ISO—standarder som även har fastställts som harmoniserade europeiska standarder (EN 29000—serien). Att företag i Sverige har ansett sig ha behov av en systemcertifiering, har hittills haft marknadsekonomisk bakgrund, men man kan förvänta sig också myndighetsrelaterade skäl i fram— tiden om svenska kontrollordningar skall anpassas till EG och EFTA.
Certifiering av personer har som syfte att bekräfta
att enskilda anses äga erforderlig kompetens för att kunna genomföra viss uppgift. Denna form av certifi— ering kan ske på avtalsrättslig grund, men även vara
relaterad till myndighetsregler. 4.2 Certifieringsverksamhet i Sverige
De föreskrivande myndigheterna i Sverige har enligt direktiv lämnade av riksdag eller regering åliggande att föreskriva om krav på produkter för att säkra skyddet till liv hälsa och egendom. Myndigheterna har vidare ansvaret att ta ställning till huruvida det genom tvingande eller rättare sagt obligatorisk kont— roll skall bekräftas att en produkt uppfyller ställda krav. I normalfallet skall denna kontroll urföras av riksprovplats. Den vanligaste bekräftelseformen på att kraven är uppfyllda är myndighetens typgodkännande. Genom delegationsbeslut kan dock riksprovplats få rätt att utfärda sådant godkännande. Som tidigare nämnts är typgodkännande att betrakta som certifiering om kont— rollen gjorts i förhållande till ett regelskapande
dokument i form av t.ex. en föreskrift.
Obligatorisk kontroll förekommer även utanför riks— provplatserna. Exempel på detta är den obligatoriska certifieringsverksamheten som omfattar vissa slag av terminalutrustningar för anslutning till telenätet. Typgodkännande är här ett villkor för att utrustning— arna skall få anslutas till nätet. Kontrollen utföres
antingen av televerkets centrallaboratorium eller av
annat laboratorium, t.ex. SEMKO, som efter en bedöm— ning blivit godkänt. Statens telenämnd har det centra— la ansvaret för denna certifiering.
Som ett led i myndighetsutövning förekommer även verk— samhet som resulterar i frivilliga typgodkännanden. Ett frivilligt godkännande kan vara ett av flera alternativ för att verifiera överensstämmelse med myndighetens krav. En omfattande verksamhet av detta slag administreras av boverket. Ett frivilligt typgod— kännande utfärdat av boverket är i allmänhet förbundet med villkor om att godkännandet skall följas upp genom tillverkningskontroll. Avtal om denna kontroll tecknas mellan innehavaren av godkännadet och den anvisade
kontrollinstitutionen.
Statens provningsanstalt (SP) svarar för huvudparten av den kontroll som ligger till grund för boverkets typgodkännanden. SP svarar i sammanhanget även för tillverkningskontroll av typgodkända produkter. Kont— rollen sker delvis i form av övervakning av tillverka— rens egenkontroll, Tillverkningskontrollen omfattar därför, förutom stickprovskontroll av uttagna produk— ter, genomgång och godkännanden av företagens kvali- tetssystem för egenkontroll.
Det finns även privaträttsliga organ som genomför tillverkningskontroll för att verifiera överensstäm— melse med boverkets krav. Bland dessa kan nämnas Kontrollrådet för betongvaror, Svensk Byggstålkont— roll, Svensk Tegelkontroll, Kontrollnämnden för fabrikskontroll, T—virkesföreningen, stiftelsen för kontroll av värmeisoleringsmaterial, Statens an— läggningsprovning och Korrosionsinstitutet.
Förutom typgodkännande av myndigheter förekommer rent privaträttslig kontrollverksamhet för produktcertifi— ering. Huvudparten av denna verksamhet utövas av pri- vaträttsliga organ. Det finns emellertid även myndig—
heter som bedriver privaträttslig produktcertifiering
och privaträttslig certifiering som utnyttjas i myn— dighetsutövning. Flera organ i Sverige är engagerade i denna certifieringsverksamhet, bl.a. SIS, Försvarets materielverk (FMV), SEMKO och SP.
SIS
SIS administrerar ett certifieringssystem där produk— ter, som efter kontroll visar sig överensstämma med Svensk standard får, förses med SIS inregistrerade certifieringsmärke. Förutom den inledande typkontrol— len följs certifierade produkter upp genom en efter— kontroll. SIS förfogar inte över egna resurser för kontrollen, utan för denna anlitas utomstående organ. SP svarar för huvudparten av denna kontroll.
SIS-certifieringen har hittills begränsats till certi— fiering mot standard för vissa utvalda produktområden. Enligt uppgift sker f.n. en utvidgning av ordningen till nya produktområden. Godkända produkter märks med SIS-märket som bekräftelse på att en produkt uppfyller samtliga egenskapskrav enligt en viss svensk standard. SIS certifieringsavdelning beslutar normalt om märk—
ningstillstånd och fattar beslut om efterkontroll.
Mellan SIS och standardiseringsorganen i Danmark, Finland och Norge har träffats en överenskommelse om att godkänna varandras certifieringar som baseras på gemensam nordisk standard. Bland produkter som om— fattas av detta avtal kan nämnas personlig skyddsut— rustning, bl.a. skyddshjälmar. Nordisk certifierings— märkning av skyddshjälmar ger vidare automatiskt typ— godkännande av arbetarskyddsstyrelsen.
FMV
Certifiering av kvalitetssystem hos vissa försvars— industrier utföres av FMV. På senare tid har även SIS i samarbete med Svenska Förbundet för Kvalitet och SP
börjat certifiera företags kvalitetssystem. Denna cer—
tifiering har som syfte att ge en verifikation på att uppbyggnaden av ett företags kvalitetssystem är i en— lighet med kriterier angivna i SS/ISO—9000—serien. Be— slut om certifiering fattas av SIS certifieringskom— mitté och baseras på en rapport från särskilt bedöm—
ningslag.
SEMKO
Den 1 januari 1990 kommer en ny ordning att gälla för kontroll av elektrisk hushållsmateriel. Det nuvarande kravet på myndighetsgodkännande inskränks därefter till s.k. högriskprodukter. För huvudparten av den nuvarande provningspliktiga materielen kommer det att medges alternativa former för verifiering av myndig— hetskraven. Frivillig certifiering av SEMKO kommer att utgöra ett av dessa alternativ. Ändringen innebär att praktiskt taget all kontrollverksamhet vid SEMKO kom— mer att ske som privaträttslig certifiering från att tidigare till ca 80 % ha varit tvingande kontroll.
Som centralt organ för säkerhetskontroll av elektrisk materiel deltar SEMKO i flera multilaterala överens— kommelser om ömsesidigt godkännande av provningsre— sultat som underlag för beslut om nationell certifie— ring. Sedan länge finns således en nordisk överens— stämmelse mellan de elektriska kontrollanstalterna om ömsesidigt erkännande av varandras kontrollresultat som underlag för beslut om typgodkännanden. Inom CENELEC finns två överenskommelser om ömsesidiga er— kännanden mellan kontrollorganen inom EG- och EFTA— länderna för produkter utförda enligt harmoniserad standard. CCA—avtalet respektive HAR—överenskommelsen. Det förra avtalet omfattar elektriska produkter för hem och hushåll exklusive kablar och ledningar. De senare täcks genom HAR—avtalet. HAR—kontrollen omfat— tar även fabrikskontroll. Enligt lågspänningsdirekti— vet behövs ingen gemensam EG-märkning som bekräftelse på att en produkt är certifierad i enlighet med har— moniserad standard. Det räcker med det nationella
märket från kungjort certifieringsorgan i ett EG-land. Genom COA—avtalet kan sådan märkning åsättas produkter kontrollerade av SEMKO. Vidare accepteras i EG SEMKO:s HAR—märkning av kablar och ledningar.
&
Exempel på privaträttslig produktcertifiering utförd av myndighet är certifieringsverksamheten som bedrivs av SP och som resulterar i "P"—märkningen. P-märket är en verifikation på att produkten uppfyller krav formu— lerade i kontrollbestämmelser utfärdade av SP. Till— stånd att åsätta P—märket erhålles efter godkänd typ— kontroll och efterkontroll av SP enligt avtalsreglera— de villkor. Till privaträttslig certifiering kan även räknas den frivilliga kontroll av petroleummätare och vågar som SP genomför efter särskild begäran från upp— dragsgivarna.
Andra exempel på privaträttslig certifiering av myn— dighet utgör sjöfartsverkets och trafiksäkerhetsver— kets frivilliga typgodkännanden av fritidsbåtar re- spektive bilbarnstolar samt arbetarskyddsstyrelsens utlåtande efter frivillig granskning av produkter för att fastställa överenskommelse med krav i arbetsmiljö- lagen.
Exempel på personcertifiering är den examination som MPR genomför utgående från Nordtest-regler av personer som skall arbeta med oförstörande provning, t.ex. för kontroll av svetsfogar. Detta slag av certifiering är betingat av antingen avtals— eller myndighetsregler.
Exempel på det senare är utfärdande av behörighet för personer som skall arbeta med elektriska installatio—
ner.
4.3 Certifiering inom EG
En grundläggande princip för EG:s nya metod är att kravet på förhandskontroll i görligaste mån skall
begränsas. I stället har i det s.k. modelldirektivet från den 7 maj 1985 angivits att följande alternativa sätt bör komma i fråga för att verifiera att en pro—
dukt uppfyller ställda krav:
a) certifikat och märkning av fristående organ
b) provningsresultat från fristående organ
c) försäkran om överensstämmelse utfärdad av till- verkaren eller hans agent i gemenskapen; krav om övervakning kan föreskrivas i sammanhanget
d) andra former för vidimering som kan finnas angivna i direktivet (i undantagsfall krav på förhandsgod-
kännande)
I ett förslag till policyuttalande från kommissionen om provning och certifiering (Certif. 88/10 29.11.88) har principerna utvecklats vidare. Bland annat fast— ställs där en uppbyggnad av verifieringsblock genom moduler eller element. Blocken är avsedda att tilläm— pas för utformning av direktiv enligt den nya metoden. Principerna är avsedda att kunna utnyttjas också för rent frivilliga former av verifiering om överensstäm— melse. Som grundläggande princip gäller att mer än en verifieringsform bör finnas i den framtida EG—lag— stiftningen. Vid utformningen av kontrollstukturen skall följande faktorer tas i beaktande:
— graden av farlighet hos produkten
— kontrollområdets infrastruktur
— egenskaperna hos produkten — storleken på produktens tillverkningsserie.
Inblandningen av offentlig administration skall endast
omfatta nödvändiga fall. Detta betyder
— att tillverkarna själva skall kunna välja verifika— tionsform av erbjudna alternativ utom i välberättigade
undantagsfall,
— att myndigheterna normalt inte skall engagera sig i
— att ansvaret för denna verksamhet i stället åvilar oberoende organ utsedda och kungjorde av medlemssta— terna eller organ som ackrediterats enligt nationella
ordningar.
En grundläggande princip bakom förslaget är således att kontroll med tillhörande verifiering normalt skall anförtros ett oberoende organ eller tillverkaren själv. Med syftet att öka trovärdigheten i en sådan ordning har EG initierat framtagning av ett antal europeiska standarder i EN 45000—serien.
standarderna ger anvisningar om villkoren för utvärde— ring av kompetens hos provningslaboratorier, ackredi- terings— och certifieringsorgan. Vidare kommer beträf- fande krav på tillverkarnas kvalitetssystem hänvisning ske till europeiska standarder i EN 29000—serien. Dessa standarder är identiska med Iso—standarder i 9000—serien. Medlemsstaterna anmodas dessutom att eta— blera system för ackreditering av laboratorier. Det nu nämnda kommer till uttryck i ett förslag till resolu- tion rörande provning och certifiering. Enligt resolu— tionsförslaget
uppmuntras medlemsstaterna och kommissionen att främja utnyttjandet av europeiska standarder för kvalitetssäkring (EN 29000—serien) och för utvär- dering av provningslaboratorier och certifierings— organ (EN 45000—serien) i största möjliga utsträck— ning,
godkännes den samordnade utvecklingen av nationella ackrediteringsnät,
åtager sig EG—rådet att hänvisa till EN 29000— och EN 45000—serierna av standarder samt att förlita sig till ackrediteringsteknik när detta är möjligt i den framtida EG—lagstiftningen. Sammanfattningsvis har följande alternativa förfaran— den för verifiering av produkterna anvisats för direk—
tiv utformade enligt nya metoden.
För verifikation av utförandet eller typen på en pro— dukt, som utförts i enlighet med harmoniserad euro— peisk standard, kan det bli aktuellt att välja an— tingen tillverkarens försäkran om överenskommelse eller tredjepartscertifiering genom organ anvisat av medlemsstat i EG. Det senare förfarandet kommer nor— malt att krävas för produkter som inte är utförda en— ligt harmoniserad standard. Certifieringen skall då ske utgående från de väsentliga säkerhetskraven an— givna i direktivet.
Förutom verifikation av typ kan det även bli aktuellt att kräva en verifikation av produktionen. Denna kan utgörs av en egendeklaration av tillverkaren. Detta förfarande benämns EG—försäkran om produktion. Det finns tre alternativa nivåer för denna försäkran. Vid det första alternativet sker försäkran utan några krav om övervakning av tillverkaren; vid det andra skall tilverkaren ha infört ett kvalitetssystem för produk— tion och slutkontroll som står under övervakning av ett anvisat tredjepartsorgan. För det tredje fallet av EG—försäkran om produktion egenkontrollerar tillverka— ren produkterna. Egenkontrollen övervakas genom stick— provskontroll av anvisat organ.
Det kan även bli aktuellt med en kontroll av produk— tionen där ett anvisat organ kontrollerar varje pro— duktexemplar. Detta förfarande benämns EG—verifika—
tion.
Även om de anförda formerna är avsedda att i första hand tillämpas för EG—lagstiftningen anses de lämpliga också för rent privaträttslig certifiering och för nationella föreskrifter. Det kan vidare fömodas att den privaträttsliga certifieringen kommer att utgöra en attraktiv verifikationsform också för EG-direktiv som inte har angivit certifiering som en form av kont- roll. Det kan nämligen finnas ett egenintresse för företagen att låta certifiera sina produkter eller kvalitetssystem.
För att implementera de nämnda principerna vill EG inrätta en europeisk organisatorisk infrastruktur för provning och certifiering. Frågan diskuterades vid ett symposium i juni 1988 med mer än 800 deltagare. Sympo- siets slutsatser var att det fanns ett behov att in— rätta en dylik infrastuktur. Strukturen skulle kunna tillämpas såväl på frivilliga som reglerade områden. För båda områdena gäller nämligen att etablera ett förtroende för verksamheten. Ett annat syfte med in— frastrukturen är att bädda för överensstämmelser mel— lan EG och andra parter om ömsesidiga erkännanden.
Enligt symposiets uppfattning kommer sektorskommittéer för olika teknikområden att utgöra nyckelelement i den nya infrastrukturen. I kommittéerna skall ingå repre— sentanter med teknisk kompetens men även företrädare för användare och konsumenter. överenskommelser om ömsesidiga erkännanden skall vila på avtalsrättslig grund. Arrangemangen skall vara öppna för organ som uppfyller villkoren i standarder enligt EN 45000—
serien.
Symposiet ställde sig vidare bakom en ordning inne- hållande ett övergripande horisontellt organ. Detta skulle inte spela någon beslutande roll, utan istället vara ett forum för diskussion av problem gemensamma för olika sektorer och ett organ för att säkerställa likformighet i arbetet. Det horisontella organet skulle dessutom främja överenskommelser om ömsesidiga erkännanden och därför vara sammansatt på ett sätt som säkerställer representation från olika intressenter
berörda av provning och certifiering.
Beträffande rollen för CEN/CENELEC underströk symposi— et behovet av en nära koppling mellan standardisering å ena sidan respektive provning och certifiering å den andra. Det underströks emellertid att de två funktio— nerna skulle drivas oberoende av varandra samt att provning och certifiering skulle drivas självständigt
från standardiseringsverksamheten varför det inte kunde finnas något hierarkiskt samband mellan de två
områdena.
Däremot ansågs det att GEN/CENELEC borde kunna vara sammanhållande organ för den nya infrastrukturen av— seende provning och certifiering. Symposiets slutsat— ser skulle härvid respekteras. EG—kommissionen har därför anmodat CEN/CENELEC att komma med ett förslag i
frågan (se avsnitt 4.5).
Det grundläggande synsätt om den övergripande adminis— trationen av frågor rörande provning och certifiering som EG—kommissionen framfört harmoniserar med ordning- ar som redan finns etablerade i vissa EG—länder, bl.a. storbritannien och Nederländerna (se bilaga 3).
Västtyskland har tidigare kritiserat de principer som har anförts av EG—kommissionen. Detta berodde bl.a. på att det där sedan länge funnits en ordning för utseende av organ som certifierar produkter för att verifiera överensstämmelse med krav som har sin upprinnelse i den tyska säkerhetslagen för apparater. Organen har utpekats av arbets— och socialministeriet.
Det finns emellertid tecken på en förändrad tysk attityd, som bl.a. sammanhänger med att vissa tyska företag börjat att utnyttja utländska ackrediterings— system vid exportaffärer. Den ändrade attityden kommer troligen att utmynna i en ordning med flera organ som vart och ett erkänner certfieringsorgan för olika syf— ten och sektorer. över dessa organ inrättas ett sam— ordningsorgan för handläggning av övergripande frågor och gemensamma kontakter med bl.a. Bryssel. 4.4 BETA-synen på certifiering Regeringsföreträdare för BETA—länderna godkände som-
maren 1988 i Tammerfors en ramkonvention om provning
och certifiering. Konventionen har ratificerats av
riksdagen för svenskt vidkommande. Syftet med konven- tionen är att ge en legal grund för att mellan EFTA— länder ömsesidigt godta provningsresultat och certi— fieringsbeslut från organ som utpekats av länderna i särskild ordning respektive provningsresultat från laboratorier som ackrediterats enligt villkor stipu— lerade i standarder i EN 45000—serien.
Syftet med ramkonventionen är att avtal överenskommna under hägn av konventionen skall utgöra en bas för att nå överenskommelser med EG om ömsesidiga erkännanden
av provnings— och certifieringsresultat.
Vidare har EFTA:s råd antagit en policy om provning och certifiering. Meningen är att principerna i poli— cyn skall tillämpas i sektoriella avtal som upprättats under konventionen. I princip uttalas i policyn bl.a.
att obligatorisk kontroll skall begränsas till områden där sådan är nödvändig ur säkerhetssyn— punkt,
att tillverkarens försäkran om överensstämmelse skall tillåtas i stället för obligatorisk certi— fiering,
att frivillig certifiering skall förordas framför
obligatorisk. Med syftet att få till stånd avtal enligt konventionen har olika arbetsgrupper bildats. Dessa har inrättats för att utforma avtalsregler som är anpassade till EG— direktiv som framtagits eller som är under framtag— ning. Det hittillsvarande åtgärdsarbetet pekar mot en fullständig uppslutning från BETA—ländernas sida till principer angivna i EG—direktiv eller i förslag till
dessa.
BETA—arbetet har tagits väl upp av EG enligt det tidigare åberopade förslaget till EG—policy om prov— ning och certifiering. I förslaget anges således
att BETA—länderna bör delta i den kommande euro— peiska organisationen för provning och certifie—
52 ring,
att överenskommelser om ömsesidiga erkännanden av provnings— och certifieringsresultat mellan EFTA— länderna enligt Tammerforskonventionen är en bra bas för att etablera ömsesidiga reciproka erkän— nanden mellan EG och EFTA inom sektorer som täcks av EG—direktiv.
4.5 Certifiering adlinistrerad av CEN och CENELEC
Ett system för certifiering av elektriska produkter för hem och hushåll för att bekräfta överensstämmelse med krav i IEC-standarder handhas av IEC. SEK är det svenska administrativa organet och SEMKO det verkstäl— lande. SEMKO deltar även i ett certifieringsarrange- mang som administreras av CENELEC och som benämns CENELEC Certification Agreement (CCA). Detta avtal gäller för produkter för vilka harmoniserad standard finns. De deltagande parterna har utfäst sig att acceptera varandras kontrollresultat som underlag för de egna certifieringsbesluten. För ledningar av plast eller gummi finns en motsvarande överenskommelse genom det s.k. HAR—avtalet.
Såväl IEC som CENELEC har dessutom inrättat ordningar för certifiering av elektroniska komponenter beteck— nade IECQ- resp. CECC-systemet. För svensk del ombe- sörjs kontrollfunktionen av danska Elektronikcentra—
len.
Även CEN har under samlingsbenämningen CENCER börjat skapa överenskommelser om certifiering. För svenskt vidkommande deltar SIS. Som referensorgan för inter— nationellt samarbete på certifieringsområdet verkar arbetsgruppen SIS/CERT tillsatt av SIS samarbetsde— legation för certifiering och harmonisering.
CEN, CENELEC samt det europeiska samarbetsorganet för post— och teleförvaltningarna CEPT har skapat en gemensam organisation för provning och certifiering inom IT—området, ECITC (the European Committee for IT Testing and Certification). I organisationen skall in—
gå ett arrangemang för ackreditering av medverkande laboratorier. SIS—ITS har av de svenska företrädarna för CEN/CENELEC/CEPT utsetts att vara det svenska sam— manhållande organet. Det är möjligt att den obligato— riska certifieringen av utrustningar för anslutning till telenät som för närvarande administreras genom CEPT kommer att föras över till ECITC—systemet.
På uppmaning från EG—kommissionen har GEN/CENELEC lämnat förslag till ett europeiskt ramverk för prov— ning och certifiering. Enligt ett memorandum från mars 1989 består det föreslagna ramverket av
dels sektorskommittéer som skall implementera ett samarbete inom sina tekniska kompetensområden; kommittéerna kan antingen vara produktorienterade eller ämnesorienterade
dels ett samarbetsråd benämnt "European Testing and Certification Coordination Council" (ET3C) som skall ha en övergripande samordningsroll och som skall vidta steg för att undvika upprepning av provning och certifiering.
överenskommelser om arrangemang för provning och certifiering skall arbetas fram i sektorskommittéerna för olika teknikområden. Kommittéerna skall utarbeta och underhålla regler för överenskommelser om ömsesi— diga erkännanden. Det skall härvid säkerställas att arrangemangen följer riktlinjer som fastställs av ET3C. Reglerna skall innefatta procedurer som skall tillämpas på nationell nivå på provningslaboratorier och certifieringsorgan som är föreslagna att medverka i arrangemang om ömsesidiga erkännanden. Sektorskom— mittéerna skall även handlägga besvärsärenden.
Representanter till sektorskommittéerna skall utses en CEN/CENELEC—medlemmarna. För svenskt vidkommande skulle det därför bli fråga om SIS för CEN och SEK för CENELEC. De nationella organen skall svara för att representationen blir allsidig. Sektorskommittéerna
skall i sin tur utse representanter till ET3C.
En sektorskommitté för den tänkta ordningen har redan etablerats nämligen det tidigare nämnda ECITC, och en till håller på att bildas — EQS (European Committee for Quality System Assessment and Certification). Som svenskt samordnande organ har utsetts SIS certifier— ingskommitté för kvalitetssystem kompletterad med re- presentanter från SEMKO, SEK och AB Statens Anlägg— ningsprovning. EQS skall ta fram procedurregler för sitt område och godkänna nationella organ efter EN 45012 som innehåller kriterier för organ som genomför certifieringar av företagens kvalitetssytem.
Reaktionen från handläggare vid EG—kommissionen på förslaget från GEN/CENELEC har inte varit odelat positiv. Bland annat har det understrukits att GEN/CENELEC måste respektera slutsatserna från det tidigare åberopade symposiet. Det kan t.ex. konsta— terats att det i detta hänseende brister när det gäl— ler kravet att beslutsfunktionerna skall vara olika i frågor rörande standardisering respektive provning och certifiering. Vidare har öppenheten och tillsättnings— förfarandet för ET3C ifrågasatts. Det är därför ännu för tidigt att uttala sig om hur den slutliga lösning— en för det europeiska ramverket kan komma att se ut.
5 KONSUMENTHEDVERKAN I STANDARDISERINGEN
5.1 standardiseringens ändrade karaktär och konsu—
mentverkets skrivelse
Internationell standardisering har stor betydelse för att underlätta handeln mellan länder. För konsumenter— na kan standardisering medföra avsevärda fördelar, in- te minst i form av lägre priser på grund av storska— lighet i produktionen, men även i form av säkrare pro— dukter, funktionsbeskrivningar och information. Ut— vecklingen inom Europa mot en stor västeuropeisk mark— nad 1992 kräver insatser från bl.a. konsumentverkets sida för att påverka utvecklingen i en riktning som tillgodoser svenska konsumenters intressen. Särskilt gäller detta den standardiseringsverksamhet som pågår inom CEN och CENELEC. Konsumentföreträdarna måste här få information i god tid om standardiseringsverksamhe— ten på europeisk nivå och möjligheter att påverka ut- formningen av Europastandarderna.
Mot bakgrund av att standardiseringen delvis fått en ny karaktär har konsumentverket i en skrivelse till regeringen (1988—09—06) om konsumentinflytande tagit upp frågan hur konsumentsidan skall kunna göra sig bättre gällande i standardiseringsarbetet än för när- varande. I skrivelsen angav konsumentverket att verket inte finner det tillfredsställande att de statsmedel som tillförs SIS enbart går till projekt som redan ti— digare har finansierats av näringslivet och att detta innebär att projekt som ur samhällets synpunkt bedöms angelägna, t.ex. inom konsumentområdet, men som inte finner finansiärer från näringslivet, inte heller får del av det generella statsanslaget. I skrivelsen före- slog konsumentverket att av det årliga statsanslaget till SIS borde en viss del förbehållas sådana angeläg— na projekt samt att härav ett särskilt belopp borde avsättas för konsumentvarustandardisering.
I konsumentverkets skrivelse diskuteras även röst— ningsproceduren varvid konstaterades att i dagens si— tuation i bästa fall en konsumentrepresentant deltar i de tekniska kommittéerna inom de nationella standardi— seringsorganen och att när konflikt uppstår och in— tressena går isär, konsumentsidan således representer— as av en enda röst i kommittén. Kommitténs beslut fat— tas dock som regel genom samförstånd.
Liknande förhållanden gäller även i det internationel— la standardiseringsarbetet, där eventuella konsument— representanter uppträder som en del av den nationella
delegationen.
I SISU:s utredningsuppdrag ingår att analysera och be- döma de nya problem och möjligheter som den interna- tionella utvecklingen medför för andra intressenter, bl.a. arbetsmarknadens parter och konsumenterna samt att föreslå lämpliga former för dessa intressenters medverkan i harmoniseringsarbetet. 5.2 Nuvarande konsumentmedverkan i Sverige
F.n. finns det i Sverige ca 700 tekniska kommittéer och arbetsgrupper med tillsammans ca 5.000 medverkande experter. Hur många av dessa som särskilt driver eller bevakar konsumentfrågorna är svårt att avgöra, efter- som begreppet "konsumentrepresentant" i standardise— ringssammanhang inte är väldefinierat.
SIS—STG, SEK, SMS och BST, dvs. de fackorgan som har flest projekt som direkt rör konsumenterna, har gått igenom sina kommittésammansättningar. Enligt standar- diseringsorganens egna bedömningar fanns vid SIS-STG totalt 81 konsumentrepresentanter inom 13 olika stan- dardiseringsområden. Vid SEK fanns totalt 75 konsu- mentrepresentanter — exkl. elsäkerhetskommittén — och dessa kom från 8 olika myndigheter. vid SMS fanns to— talt 36 konsumentrepresentanter. Dessa kom från 13
olika institutioner och satt med i totalt 45 arbets— grupper. Vid BST fanns 5 konsumentrepresentanter i
totalt 5 tekniska kommittéer.
Sammanlagt vid dessa tre fackorgan fanns det således nästan 200 konsumentrepresentanter. Av dessa kom 30 från konsumentverket, 63 från annan statlig tillsyns- myndighet, 25 från riksprovplatser, 13 från handikapp— institutet och handikapporganisationer, 10 från forsk— ningsinstitutioner, 7 från fackliga organisationer, 7 från bygghälsan och statshälsan. övriga kom från olika intresseorganisationer, t.ex. KF, HSB, LRF och Motor—
männens Riksförbund.
Svenska konsumentföreträdare i form av tjänstemän på konsumentverket finns även i vissa internationella kommittéer. F.n. finns sådan representation i 13 glo— bala och i 3 europeiska tekniska kommittéer och ar— betsgrupper.
SISU har gjort en undersökning om kommittésammansätt— ningen i svenska tekniska kommittéer. Av undersök— ningen, som redovisas i bilaga 5, framgår att knappt en fjärdedel av ledamöterna i kommittéer ansåg sig i första hand representera brukarna.
I standardiseringsorganens styrelser finns f.n. i va— rierande grad statliga representanter. Av dessa torde dock endast en kunna betraktas som en egentlig före— trädare för konsumentintresset, nämligen konsument— verkets ställföreträdande generaldirektör som sitter i SIS—STGs styrelse. Dessutom har i SIS tekniska nämnd, som slutligt skall granska och fastställa all svensk standard, professorn i konsumentteknik vid Chalmers ingått och spelat en aktiv roll.
5.3. Konsumentinflytande på internationell nivå
Global nivå
ISO beslutade år 1977 att etablera en särskild kommit— té COPOLCO (Committee on Consumer Policy) med uppgif— ten att vägleda ISOs Council i frågor av konsumentin- tresse i det internationella standardiseringsarbetet. Senare har IEC visat intresse och några rekommendatio—
ner är gemensamma.
Förutom IEC har tre andra internationella organisati— oner samarbete med COPOLCO: International Cooperative Alliance, International Organization of Consumers Unions och Organization for Economic Cooperation and Development. Genom deltagande i COPOLCO har konsument— organen en möjlighet att direkt till ISO:s styrande organ, Council, föra fram sina synpunkter på ISO:s arbete via resolutioner, som ISO vidarebefordrar till
berörda kommittéer.
I början av år 1987 hade COPOLCO 49 länders standar— diseringsorgan som medlemmar, därav 23 aktiva och 26 observatörer. Alla nordiska standardiseringsorgan är aktiva i kommittén. Det av COPOLCO framlagda hand— lingsprogrammet har vunnit gehör från medlemsorgani— sationernas sida. Avsikten är att finna utvägar så att konsumenter ges möjligheter att uttala sina åsikter om standarders innehåll.
Brist på pengar för att hjälpa konsumentrepresentanter att delta i standardiseringsarbetet anses av COPOLCO vara det största problemet att lösa.
COPOLCO tillsätter olika arbetsgrupper för att förbe— reda ärenden. Medlemmarna utses av de nationella stan— dardiseringsorganen. Hittills har det i ett flertal arbetsgrupper funnits en nordisk medlem. Konsumentver- ket deltar via SIS i COPOLCO och i 13 ISO-kommittéer.
Sedan år 1979 har man varje år i samband med COPOLCO— mötet hållit s.k. "workshops" över ämnen av speciellt konsumentintresse. Dessa har ofta givit anledning till ytterligare åtgärder och till att klargöra var konsu— menterna anser standardiseringsarbete bör påbörjas el- ler var internationell koordinering och harmonisering
är nödvändig.
På COPOLCO:s möte 1986 fastställdes kriterier för att prioritera COPOLCOs arbete med hänsyn till att till- mötesgå konsumentintressen. Hälsa och säkerhet är de viktigaste kriterierna, som man alltid först måste be— akta. Andra kriterier — utan prioritetsordning — är miljöskydd, funktionsegenskaper, energibesparing, ut— bytes— och anslutningsproblem, informationsbehov, han— delsutbyte. Vid val av arbetsområde skall man iakttaga hur många kriterier förslaget uppfyller.
Europeisk nivå
Med stöd av en överenskommelse 1982 mellan EG—kommis— sionen och GEN/CENELEC kan konsumentorganisationer få medverka i standariseringsprocessen som observatörer. överenskommelsen specificerar inte hur denna medverkan skall ske. Hittills har frågan lösts så att nationella konsumentrepresentanter deltar i CEN/CENELEC:s teknis— ka kommittéer. Representanterna utses av Consumer Con— sultative Committee (CCC) som bildades år 1980. CCC har 33 medlemmar. Av dessa utgör 9 experter och de öv- riga är 6 representanter från vardera 4 europeiska or— ganisationer som företräder konsumentintressen nämli— gen The European Bureau of Consumers Union, The Com- mittee of Family Organization in the European Commu— nities, The European Community of Consumer Cooperati- ves och The European Trade Union Confederation. För närvarande sänds observatörer till 12 CEN/CENELEC— kommittéer. Det finns 155 tekniska kommittéer inom CEN, varav 9 har en konsumentobservatör och 43 kommit— téer inom CENELEC varav 3 har konsumentobservatörer.
SECO har också inrättats.
CCC har bedömt att antalet observatörer är för litet. Dessa observatörer måste ha viss teknisk kunskap men skall främst ge synpunkter på brukarkrav. CCC anser att nuvarande observatörsstatus är otillräcklig och att konsumentrepresentanter bör konsulteras och invol— veras från början i standardarbetet. Särskilt gäller detta enligt CCC när EG—kommissionen beslutar om stan— dardiseringsuppdrag till GEN/CENELEC i frågor som rör
hälsa och säkerhet.
I december 1987 utgav EG en "Communication on consumer involvement in Standardization" och samtidigt utfärda— des rekommendation från EG—kommissionen om att med- lemsstaterna skall försöka förmå nationella och euro— peiska standardiseringsorganisationer att göra det möjligt för konsumenter och andra intressenter att ak— tivt delta i standardiseringsverksamheten. Vidare re— kommenderas att konsumentrepresentanter nomineras till medlemmar av nationella standarddelegationer till CEN/CENELECs tekniska kommittéer. Konsumentrepresenta— nter uppmuntras att på europeisk nivå prioritera ämnen för standardisering som syftar till större konsu— mentskydd. Slutligen rekommenderas medlemsstaterna att tillhandahålla medel så att konsumenterna får möjlig— het att ha en aktiv roll i europeisk standardisering
utan inkomstförlust.
Inom EFTA höll rådgivande kommitténs underkommitté för konsumentfrågor sitt första möte i Genéve 1988—05—30. Vid mötet diskuterades konsumentinflytande på standar— diseringen i Europa bl.a. mot bakgrund av EG:s ställ— ningstagande. Underkommittén antog enhälligt en rekom— mendation om konsumentinflytande på europeisk standar— disering med ett liknande innehåll som EG:s.
Rekommendationen fördes efter information till rådgi— vande kommittén till EFTA:s rådsmöte i Tammerfors den
14 juni. Rådet uppmanades bl.a. att vidarebefordra re— kommendationen till ansvariga nationella myndigheter.
Inom EFTA:s kommitté för tekniska handelshinder har särskilda riktlinjer för standardisering utarbetats varvid intagits en regel om att olika grupper, däri- bland konsumenter, skall medverka i standardiserings— arbetet.
Nordisk nivå
Nordiska Ministerrådet enades i mars 1988 om att det nordiska harmoniseringsarbetet bör ske så att det stämmer överens med motsvarande arbete inom EG. Detta gäller speciellt för produktsäkerhet och ny teknologi. Samtidigt uttalade ministrarna att syftet skulle vara att uppnå en så långt möjligt gemensam nordisk håll- ning i de internationella standardiseringsorganisatio- nerna och att man skulle verka för ett ökat konsument— inflytande i standardiseringsarbetet.
Vid Nordiska ämbetsmannakommitténs för konsumentfrågor (NÄK) möte i juni 1988 godkändes en rapport med titeln "Konsumentinflytande på standardisering inom konsu— mentområdet". Rapporten lägger fram vissa organisato- riska förslag hur samordning inom Norden bör gå till när det gäller konsumentfrågor i anslutning till stan— dardiseringen. Bl.a. föreslås att standardisering bör ha en egen budget under NÄK och en deltidssekreterare knuten till ministerrådet. Vidare föreslås att resur— ser bör avsättas för konsumentrepresentanters delta— gande i standardiseringsmöten.
6 FACKLIG MEDVERKAN I STANDARDISERINGEN
6.1 standardiseringens ändrade karaktär och LO:s
skrivelse
Förr i tiden avsåg standardiseringen ofta grundstan- darder, variantbegränsningar och andra standarder med begränsat intresse för arbetstagarna. Inom elområdet var dock elsäkerhet en av de första uppgifterna när man startade nationell och internationell standardise- ring i början av 1900—talet. Under senare år har myn— digheter i ökad utsträckning hänvisat till standarder vid fullgörande av sina uppgifter att skydda liv, häl— sa, miljö och egendom. Tillämpningen av EG:s nya metod för harmonisering av regler innebär att arbetarskydds- styrelsens föreskrifter kommer att i större grad ut- formas som funktionskrav och att olika detaljregler i stället ges i standarder. Behovet finns därför nu av facklig insyn och medverkan i standardiseringsarbetet.
LO har i en skrivelse 1988—11—21 till arbetsmarknads- departementet begärt att en utredning bör tillsättas om åtgärder beträffande ett ökat statligt ansvar för standardiseringsverksamheten med hänsyn till verksam— hetens betydelse för arbetsmiljön. I LOs skrivelse, som överlämnats till SISU—utredningen, framhålls även att möjligheterna till facklig medverkan i EG—verksam— het som berör arbetsmiljöfrågor bör undersökas samt att en bedömning bör göras angående vad ett ökat ut- nyttjande av standarder innebär i förhållande till svensk arbetsmiljölagstiftning, föreskrifter m.m.
6.2. Nuvarande facklig medverkan i standardiseringen
Beslut om standardiseringsarbetets inriktning fattades av fackorganens styrelser. F.n. är dock arbetstagaror— ganisationerna bara representerade i ett fackorgans styrelse. I BST:s styrelse har sedan många år tillbaka en ledamot från Byggnadsarbetareförbundet funnits med.
I de tekniska kommittéerna, där det reella arbetet med att ta fram standarder görs, finns en något bredare representation av arbetstagare. En genomgång av kom— mittéförteckningarna, som gjordes i februari 1989, vi— sar att det fanns 30 fackliga representanter i samman— lagt 59 kommittéer och arbetsgrupper. Av dessa kom 27 st. från LO—förbund och 3 st. från TCO—förbund. Svens— ka Elektrikerförbundet och Byggnadsarbetareförbundet var de förbund som var representerade i flest tekniska kommittéer och arbetsgrupper. I den enkätundersökning om kommittésammansättningen, som SISU gjort, var det dock bara av totalt 885 ledamöter som besvarat enkäten 3 personer, som angav att man hade sin huvudsakliga anställning eller verksamhet inom en personalorganisa— tion.
SISU har gjort en serie intervjuer med sju fackliga representanter om deras erfarenheter från kommittéar— betet. Valet av personer gjordes på förslag av LO.
De intervjuade arbetstagarrepresentanterna hade varit med i de aktuella kommittéerna i mellan ett halvår och sju år. Fyra av dem hade fått en inbjudan från stan— dardiseringsorganen om att delta i kommittéarbetet, medan de övriga genom olika kontakter fått reda på det aktuella kommittéarbetet och själva begärt att få del— ta. Inte i något fall hade man haft några problem att få vara med, utan tvärtom upplevde man att man var välkommen att delta i arbetet.
Respektive fackförbund har finansierat deltagandet. Kostnaderna för att delta har inte varit något större problem, men däremot har det varit svårt att få tiden att räcka till för alla kommittésammanträden. För ett standardiseringsprojekt "varumottagning" har LO—för— bund varit med om att finansiera delar av standardi— seringsorganets kostnader. I detta fall kom dock ini- tiativet till projektet från berörda fackförbund. I övriga projekt, som de intervjuade personerna deltagit
i, har man från standardiseringsorganen inte begärt att de fackliga organisationerna skall vara med och
finansiera deras kostnader.
De flesta fackliga representanter ansåg att de hade gjort nytta i kommittéerna då det gällt att bevaka ar— betsmiljöfrågor och tillföra praktiska synpunkter. In— te i något fall hade det förekommit att man i en vä— sentlig fråga inte hade fått gehör för sina synpunk— ter. Man ansåg att industriexperterna hade en positiv attityd till de fackliga företrädarna och att man ge— nom deltagandet fick värdefulla kunskaper, information
och kontakter.
Ingen av de intervjuade personerna hade som svensk de— legat deltagit i något internationellt standardise— ringsarbete, men flera skulle vilja delta.
Det största problemet med att delta är att dokumenta— tion i stor utsträckning är på engelska och att svåra fackuttryck härvid används. För nya deltagare var det också i början svårt att förstå hur det nationella och internationella standardiseringsarbetet är organiserat och bedrivs. De olikheter i kommmittéstrukturen som finns på global, europeisk och nationell nivå upplever man som mycket förvirrande. Endast inom elområdet har man samma kommittébeteckningar på de olika nivåerna.
Flera av de intervjuade personerna sitter även med i arbetarskyddsstyrelsens grupper för att utarbeta före— skrifter inom arbetsmiljöområdet. Detta arbete är del— vis likartat med standardiseringsarbetet. Man hade dock positivare erfarenheter av att medverka i stan- dardiseringsarbetet, eftersom de förslag som arbets— grupperna lämnar ifrån sig normalt också överensstäm— mer med den slutligt fastställda standarden. Förslag som arbetsgrupper vid arbetarskyddsstyrelsen tar fram genomgår däremot en omfattande — och ofta nödvändig —
juridisk bearbetning.
Arbetsmarknadens parter finns representerade i arbe— tarskyddsstyrelsens styrelse och i olika arbetsgrup- per. Om arbetarskyddsstyrelsen medverkar i ett stan- dardiseringsprojekt får parterna härigenom en möjlig- het att indirekt påverka standardiseringsarbetet. En sådan indirekt påverkan ansåg dock de intervjuade per— sonerna vara otillräcklig då det gäller standardiser- ingsprojekt inom områden, där säkerhet och miljö har stor betydelse.
6.3. Facklig medverkan på europeisk nivå
Det är inte vanligt att fackliga företrädare ingår som delegater i CEN/CENELEC—kommittéer. Europafacket (EFS) har i olika sammanhang tagit upp frågan om fackligt inflytande i det europeiska standardiseringsarbetet. Under hösten 1988 träffade EG—kommissionen och EFS en överenskommelse om att upprätta ett europeiskt arbets— miljöinstitut.
Institutet (the European Trade Union Technical Bureau for Health and Safety) är avsett att fungera som ett expertorgan knutet till EFS och skall göra det möjligt för löntagarorganisationerna att bevaka och påverka standardiseringsprocessen i GEN/CENELEC. Det nya in- stitutet skall även kunna bistå nationella fackliga organisationer och t.ex. ge teknisk assistans vid ute arbetande av yttranden över förslag till standarder.
EG-kommissionen bidrar med 5 Mkr till det nya europei- ska arbetsmiljöinstitutet. EFTA har också nyligen beslutat att bidra med 800.000 kr till uppbyggnad av institutet.
7 STANDARDISERING OCH TEKNISK UTVECKLING
7.1 Allmänt
Standarder och därmed också standardisering utgör en självklar komponent i en teknisk innovationsprocess. Vissa typer av standarder om storheter och enheter, terminologi och klassifikation har betydelse på ett tidigt stadium i utvecklingskedjan. Andra typer långt senare, såsom exempelvis modulstandarder, funktions— kravs— och provningsstandarder.
Av bilaga 5 framgår att de flesta ledamöter i tekniska kommittéer kommer från produktutvecklingsenheter inom storföretag samt att även många kommer från forsk—
ningsinstitut och högskolor.
Sambandet mellan teknisk förnyelse och standardisering har studerats inom ramen för en adjungerade professur vid Chalmers Tekniska Högskola. Bl.a. har empiriska studier gjorts inom konsumentinriktad teleteknik—, komponent— och plastindustri.
EG—kommissionen har under våren 1989 gett CEN/CENELEC uppdraget att utarbeta en publikation om sambandet mellan standardisering och FoU—projekt. EFTA-sekreta— riatet har i april 1989 inbjudits att deltaga i pro- jekt som syftar till att understryka europastandardi- seringens betydelse i såväl EG:s egna forskningspro— jekt men också i pågående EUREKA—projekt.
7.2. Sektorsforskning
Tillämpad forskning och utveckling (FoU) i offentlig regi finansieras i huvudsak sektorsvis. I detta ligger att den främst avser att tillgodose en viss samhälls— sektors kunskaps— och utvecklingsbehov. Sektorsforsk— ningens andel av den svenska forskningen har vuxit kraftigt under de senaste decennierna.
I Sverige finns dels statliga forskningsfinansierande sektorsorgan, dels myndigheter med uppgift att bedriva egen forskning inom en viss sektor. Bägge uppgifterna kan förekomma vid samma myndighet, t.ex. statens na— turvårdsverk.
Flertalet av dessa organ har en övergripande uppgift inom sin samhällssektor. Denna uppgift innefattar inte bara kunskapsuppbyggnad utan ofta även ett ansvar för att informera om framtagna forsknings- och utveck- lingsresultat samt att se till att dessa kommer till
praktisk användning.
Bland de forskningsfinansierande myndigheterna har ett 20—tal sådan inriktning på verksamheten att standardi— sering är eller borde vara ett medel för att föra ut sektorns FoU—resultat i praktisk tillämpning. Dessa myndigheter stöder också sådan verksamhet, dock i myc— ket varierande omfattning. I vissa fall bedrivs sek— torns standardiseringsverksamhet utanför de etablerade standardiseringsorganen som ett led i sedan länge eta— blerat internationellt samarbete. Ett exempel på detta
är arbetet inom läkemedelsområdet.
Praxis vad gäller stödet till standardisering och sy- nen på standardiseringens roll inom sektorn varierar således i hög grad. I det följande belyses detta med exempel från tre stycken organ, som stöder sektors— forskning inom områden där kopplingen mellan FoU och standardisering är uppenbar. Dessa är styrelsen för teknisk utveckling (STU) — teknisk utveckling och forskning, Arbetsmiljöfonden (AMFO) - forskning och utveckling inom arbetsmiljöområdet och statens råd för byggnadsforskning (BFR) - forskning och utveckling in— om det byggnadstekniska området.
STU
Ett 30-tal s.k. kollektivforskningsinstitut och
programstyrelser har STU som statlig huvudman. Dessa bedriver branschspecifik FoU och finansieras dels av berörd bransch, dels av statsbidrag från STU. I början av 80—talet såg STU över sin bidragspolitik. I samband därmed skärptes attityden till allmänna bidrag, däri— bland sådant bidrag till standardisering. Däremot kan projektrelaterade stöd beviljas och kollektivforsk— ningsinstituten är oförhindrade att inom ramen för sitt uppdrag i särskilda fall delta i standardise— ringsarbetet. STU kan också lämna särskilt projektstöd till intressanta standardiseringsprojekt. Arbetet vid kollektivforskningsinstituten med standardisering kan också finansieras av andra intressenter än STU.
De bidrag som instituten på detta sätt lämnar är svårt att uppskatta. Ca hälften av instituten och program— styrelserna uppger att de deltar i standardiseringsar— betet och även i vissa fall lämnar konkreta bidrag till verksamheten. Dessa organ framhåller också vikten av att de har resurser att delta i standardiseringsar— betet.
AMFO
Inom ramen för löpande projekt ger AMFO ibland möjlig— het för sina bidragsmottagare att, delta i standardi— seringsarbete. I en hel del projekt antas dock den kunskap som genereras ha direkt tillämpning i standar- diseringsarbetet. Inom arbetsmiljöområdet är främst arbetarskyddsstyrelsen (ASS) det organ som svarar för de föreskrifter som reglerar arbetsmiljön. I den mån dessa föreskrifter baseras på standard är det således ASS som svarar för den svenska myndighetsbevakningen. Verksamheten med att ta fram sådana föreskrifter fi—
nansieras som regel inte av AMFO.
Inom vissa områden, som inte är föremål för direkt reglering i föreskrifter, kan självfallet standard på— verka arbetsmiljö, t.ex. inom ergonomiområdet. AMFO har dock hittills avslagit framställningar från SIS om
BFR
Ungefär 30 % av byggstandardiseringens finansieras av BFR. Bidraget, som har karaktären av basfinansiering, uppgår f.n. till ca 3,2 Mkr per år. Därutöver finan— sierar BFR enskilda standardiseringsprojekt.
Enligt standardiseringsorganens beräkningar kommer SIS och fackorganen att från STU, AMFO och BFR erhålla to- talt ca 6,3 Mkr 1988/89. Härutöver ges ca 3-4 Mkr ges således f.n. till högskolor och FoU—institutioner för forskningsprojekt med anknytning till standardisering. De direkta och indirekta bidragen uppgår således totalt till ca 10 Mkr/år.
För samtliga sektorsorgan torde den ökade medvetenhe— ten om EG—samarbetets betydelse öka behovet av stan- dardiseringsarbetet. Svårigheten för sektorsorganen att bevilja sådana bidrag kan ligga i de bedömnings— svårigheter, som uppstår då allmänt hållna ansökningar om standardiseringsbidrag skall vägas mot utförliga ansökningar om bidrag till enskilda FoU—projekt.
7.3. Standardisering inom nya teknikområden
Standardisering har genom åren utvecklats från tradi- tionell elsäkerhets— och verkstadsteknisk standardise— ring till standardisering för en rad olika teknikområ— den. Med en allt mer accelererande teknisk utveckling kommer denna trend att bestå under 1990—talet.
standardiseringsorganen söker just nu i en internatio— nell studie identifiera de områden där behovet av standardisering kommer att vara störst. Inom ramen för ISO:s långsiktiga planering medverkar SIS i studien "A vision of the future". Studien genomförs enligt den så kallade Delfi—metoden. En bred skara deltagare från företag, forskningsinstitut, myndigheter och högskolor
besvarar en enkät om 150 högprioriterade tekniska innovationer. Resultaten av den första omgången svar sänds till deltagarna en andra gång för komplettering i syfte att uppnå ett brett samförstånd kring den för— utsedda behovsutvecklingen. Studien beräknas vara
slutförd i början av 1990.
I Sverige diskuteras ett projekt där IVA i samarbete med SIS avser undersöka företagsledningars syn på standardiseringen som ett konkurrensverktyg. Eventu— ellt kommer projektet också att omfatta identifiering av områden där standardiseringen är eller kan komma att bli viktig för Sveriges internationella konkur-
renskraft.
8 STANDARDISERINGENS ÖKADE BETYDELSE OCH NYA ROLL 8.1 Inledning
standardiseringen tillkom ursprungligen för att till— godose näringslivets behov. Genom t.ex. variantbe— gränsningar skapas förutsättningar för större till— verkningsserier och därmed lägre styckkostnader. Om berörda företag och andra intressenter i ett standar— diseringsprojekt kan ena sig om en gemensam lösning uppnås förenklingar och besparingar.
Den svenska standardiseringsverksamheten har sedan nu— varande statsbidrag infördes för drygt 20 år sedan successivt vuxit i omfattning. Detta beror på den snabba ekonomiska tillväxten och den fortgående speci— aliseringen inom industri, handel och förvaltning. Be— hovet av standarder är relaterat till antalet transak— tioner i ekonomin. Störst behov av standarder har man inom områden med många säljare och många köpare. De senare kan då vara andra företag, myndigheter eller slutliga konsumenter.
Under de närmaste åren bedöms behovet av nya standar— der komma att bli ännu större än under tidigare år. De framtida standarderna bedöms även få större tekniska, ekonomiska och sociala verkningar än tidigare. Orsaken till detta är främst det accelererande västeuropeiska integrationsarbetet och krav på konsument— och arbets— tagarinflytande.
EG har genom den s.k. enhetsakten (Single European Act), som formellt trädde i kraft den 1 juli 1987, an- tagit ett åtgärdsprogram för att uppnå en gemensam marknad till senast 31 december 1992. Hittills har be— slut fattats om över 250 konkreta åtgärder inkl. ett stort antal åtgärder som inte ingick i de ca 300 för— slag som fanns med i EG—kommissionens vitbok från år 1985.
I detta program spelar standardiseringen en nyckelroll inom följande viktiga områden:
— Avskaffande av tekniska handelshinder genom ökad
hänvisning till standard. — öppnande av offentlig upphandling.
— Teknikutveckling och fri handel inom bl.a. tele—
kommunikations— och informationstjänster.
Ytterligare orsaker till att nya standarder kommer att
behövas är:
— Den teknisk—ekonomiska utvecklingen mot mera kompli—
cerade system. — Kraven på kundanpassning och brukarinflytande. 8.2 Avskaffande av tekniska handelshinder
Under många år har EG försökt att avskaffa tekniska handelshinder genom att anta direktiv med detaljerade krav som olika produkter måste uppfylla för att fritt få säljas över hela gemenskapsområdet. Detta visade sig emellertid vara en långsam process på grund av förslagens detaljerade karaktär och svårigheter att uppnå den enighet som krävs enligt artikel 100 i Rom— fördraget.
I maj 1985 beslöt EGs ministerråd om ett nytt arbets— sätt för att harmonisera regler (The New Approach to Technical Harmonisation and Standards). Arbetssättet överför tekniken "hänvisning till standard" enligt EG:s lågspänningsdirektiv från 1973 till att omfatta också icke elektriska produkter. Rådsbeslutet får snarare ses som ett program än en bindande föreskrift.
Den nya modellen bygger på fyra grundläggande princi—
a) Harmonisering vad gäller medlemsstaternas lagstift— ning begränsas till att anta väsentliga säkerhetskrav.
b) Väsentliga säkerhetskrav implementeras genom tek— niska specifikationer från europeiska standardise— ringsorganisationer (CEN, CENELEC och ETSI) på grund- val av överenskommelse mellan organisationerna och kommissionen.
c) De tekniska specifikationerna (Europastandarder el— ler harmoniseringsdokument, liksom nationella standar- der) är inte tvingande och vidmakthåller sin status som frivilliga regler.
d) Nationella myndigheter är skyldiga att förutsätta att varor tillverkade i enlighet med harmoniserade standarder (eller tillfälligt med nationella standar— der) uppfyller de väsentliga säkerhetskraven. Det ska- pas med andra ord bevisbörda för de tillverkare som inte använder harmoniserade nationella standarder.
I det nya arbetssättet finns ingen hänvisning till in- ternationella standarder — till skillnad från vad som gäller i EGs lågspänningsdirektiv. Nya arbetssättet tillåter vidare tillverkardeklaration och skall stärka tillverkares eget ansvar.
Hittills har tre "New Approach"-direktiv fastställts nämligen för enkla tryckkärl, leksaker och byggproduk— ter. Ytterligare två direktiv har kommit långt i EGs beslutsprocess, nämligen för elektromagnetiskt stör— ningsskydd och maskinsäkerhet. Tre förslag till direk— tiv diskuteras f.n., nämligen för personlig skyddsut— rustning, icke automatiska vågar och gasutrustning. Ytterligare direktiv är att vänta.
Eftersom svenska standardiseringsorgan är fullvärdiga medlemmar i CEN/CENELEC/ETSI ger "New Approach"-direk—
tiven svenska intressenter möjlighet att påverka de gemensamma Europastandardernas utformning. Däremot kan Sverige inte direkt påverka EG—direktivens utformning, utan bara indirekt genom EFTA och CEN/CENELEC/ETSI.
8.3. Offentlig upphandling
Statlig och andra offentliga organs upphandling inom EG har uppskattas till ca 3 000 miljarder kronor, vil— ket motsvarar omkring 10 % av EGs bruttonationalpro— duktion. Inom gemenskapen har man länge försökt att garantera att alla EG—företag har en rättvis chans att få offentliga beställningar Och uppdrag.
I EG:s upphandlingsdirektiv (Suppliers Directive 77/62/EEC), som nyligen skärpts genom ett tillägg (88/295/EEC), behandlas frågan om tillämpning av stan— darder i artikel 8. Det anges att tekniska specifika— tioner skall definieras med utgångspunkt ifrån natio— nella standarder som överenstämmer med Europastandard eller med referens till vanliga tekniska specifikatio—
ner.
I avsaknad av Europastandard eller vanliga tekniska specifikationer får de tekniska specifikationerna de— finieras med referens till andra dokument. I sådana fall är det lämpligt att referens görs i följande pre—
ferensordning:
a) Nationell standard som överensstämmer med interna— tionell standard som är godtagen i det land där den
upphandlande myndigheten finns.
b) Andra nationella standarder i den upphandlande myn— dighetens land. c) Annan standard.
I artikel 8 anges också att medlemsstaterna inom EG
skall förbjuda tekniska specifikationer som anger va—
rumärken, patent, speciella produktionsursprung. I de fall den upphandlande myndigheten inte på annat sätt
kan ange tillräckligt precist vad upphandlingen avser måste hänvisning till specifikt varumärke etc. åtföl—
jas av "eller motsvarande".
En liknande skärpning har nyligen även gjorts i EG:s direktiv för offentliga arbeten (Work Directive 71/305/EEC). I oktober 1988 lades också ett förslag fram om direktiv om upphandling inom energi—, trans— port—, vatten— och telekommunikationssektorerna. Dessa har hittills varit undantagna från EG:s allmänna di— rektiv.
Det framlagda förslaget till nya upphandlingsregler följer direktivet för upphandling av varor vad gäller bl.a. kravet att följa Europastandard och allmänna tekniska specifikationer i anbudsunderlaget.
Att EG—kommissionen tillmäter användandet av gemensam- ma standarder stor betydelse framgår tydligt av för— slaget till rättsmedelsdirektiv som presenterades i december 1988. Enligt förslaget skall en upphandlings— process kunna "frysas", för att tid skall erhållas för att pröva om en upphandlande myndighet följt EG:s reg— ler vad gäller olika villkor som myndigheten ställer.
Inom EFTA finns f.n. ingen direkt motsvarighet till EG:s upphandlingsdirektiv, utan för BETA—länderna finns bara allmänna regler i dels artikel 14 i EFTA— konventionen (l960:198), dels den s.k. Lissabonre— kommendationen av oktober 1966.
Enligt artikel 14 i EFTA—konventionen skall offentliga företag och myndigheter avveckla eventuella bestämmel— ser som ger den inhemska produktionen skydd eller som med hänsyn till nationalitet diskriminerar företag i andra medlemsländer. Upphandling av flertalet jord— bruksvaror är dock inte underkastade de angivna be— stämmelserna liksom inte heller upphandlingar avseende
Enligt Lissabonrekommendationen skall offentliga före— tag vid upphandling och annan kommersiell verksamhet ge lika behandling för inhemska varor och andra varor av EFTA—ursprung. De är vidare skyldiga att lägga ut beställningar på grundval av affärsmässiga övervägan—
den.
Varje medlemsland inom EFTA får således själv bestämma sina upphandlingsregler under förutsättning att de in— te diskriminerar eller innehåller skydd för inhemska produkter. standarder anges inte specifikt i BETA—kon— ventionen eller i Lissabonbeslutet. Däremot anges i BETA—riktlinjerna för standardisering (EFTA/TBT 28/88) att tekniska specifikationer för offentlig upphandling bör definieras med hänvisning till fastställd global
eller europeisk standard.
Sedan något år pågår ett intensivt arbete inom EFTA med att söka skapa en bro emot EG avseende bl.a. be— stämmelser för offentlig upphandling. Såväl EFTA—sek— retariatet som EFTAs handelsexpertkommitté studerar f.n. EGs bestämmelser för offentlig upphandling med syfte att skapa motsvarande bestämmelser för EFTA. Härvid kommer relationen mellan standarder och upp— handlingsbestämmelser att särskilt diskuteras.
BETA-sekretariatet har nyligen presenterat en läges— bild av det standardiseringsarbete som utförs i sam— arbete mellan EFTA och EG (Public Procurement and Standardization, EFTA/CTE/W2/89). Av denna framgår att BETA—staterna och EG—kommissionen nyligen begärt att de europeiska standardiseringsorganen (CEN och CENELEC) skall
a) Identifiera kraven för Europastandarder som kan användas av bl.a. de myndigheter som tillhandahåller
dricksvatten, gas, transporttjänster.
b) Framlägga karakteristiska egenskaper som de före— slagna standarderna skall omfatta för att bruket av standarder, speciellt inom området offentlig upp— handling, skall främjas.
EFTA—sekretariatet slutar med att uttrycka förvänt- ningen att CEN och CENELEC senare under våren kommer att presentera en rapport över förslag till Europa— standarder inom de angivna områdena.
Utvecklingen inom EG och samarbetet mellan EG— och EFTA—länderna kommer således sannolikt att medföra att standardiseringen kommer att spela en viktigare roll för den framtida offentliga upphandlingen i Sverige — såväl den offentliga upphandlingen som den kommunala.
8.4 Teknikutveckling och fri handel inom IT—området
Telekommunikationstjänsterna i Västeuropa domineras av statliga post— och televerk, som har en monopolställ— ning. Dessa verk anses i allmänhet dåligt ha svarat upp mot användarnas krav, särskilt mot krav från stor— företag som i sin affärsverksamhet behöver avancerad utrustning för internationelll datakommunikation. EG har därför vidtagit en serie avregleringsåtgärder för att skapa en gemensam marknad för IT—produkter och telekommunikationstjänster. Särskilt vad gäller avan— cerade tjänster bedöms utsikterna goda att ha fullbor— dat integrationen före 1993.
Handeln med många IT—produkter är global. För att fö— retag i Västeuropa skall kunna hävda sig på världs— marknaden är det därför nödvändigt att nationella tek- niska specifiktioner ersätts med internationella stan— darder. Inom Västeuropa har post— och teleförvaltning- arna gått samman och bildat ett särskilt institut för IT— och telekommunikationstandardisering. Detta insti— tut, som förkortas ETSI, har ett nära samarbete med CEN och CENELEC. I ETSIs arbete deltar tekniska exper— ter från post— och televerken, tillverkare, brukare
Eftersom marknaden för många IT—produkter är global har ETSI ett nära samarbete med ISO för att utveckla öppna s.k. OSI—standarder (Open Systems Interconnec- tion). Tillämpning av desSa standarder gör det möjligt att länka samman IT-utrustning och att arbeta tillsam— mans, oberoende av utrustningens märke eller lokalise- ring. OSI—standarder innebär leverantörsoberoende sys- tem för både maskin— och programvara och därmed möj— lighet till konkurrens i upphandlingarna inom IT—områ— det. Inom EG måste sedan februari 1987 offentliga or— gan vid sin upphandling göra tekniska specifikationer enligt OSI—standarder när man köper IT—system över en viss beloppsnivå.
EG och EFTA har gjort stora FoU—satsningar inom IT-om- rådet. standardiseringssamarbetet inom ETSI och EWOS (European Workshop on Open Systems) innebär ett stöd till teknikutvecklingen i Europa och ger samtidigt möjlighet till en fri handel och ökad konkurrens.
8.5 Den teknisk—ekonomiska utvecklingen mot mera
komplicerade system
Ursprungligen gällde standardiseringen provningsmeto— der, variantbegränsningar och måttsamordning av mate—
rial och enkla komponenter.
Denna typ av standarder finns det alltjämt behov av, men den tekniska och ekonomiska utvecklingen har gjort att standardiseringen nu fått en annan karaktär. För det första uttrycks standarder i dag mera som krav på funktioner eller egenskaper som en produkt skall ha, i stället för detaljerade krav på hur produkten skall vara konstruerad. Härigenom ges möjlighet att välja olika material och tekniska lösningar för att uppfylla kraven. Innovationer och industriell förnyelse främ—
jas.
För det andra gäller standardiseringen ofta hela sys— tem. Ett exempel på detta är måttsamordningen av em— ballage, lastpallar, containrar, transportmedel och lagerlokaler. Denna standard, som påverkar utformning— en av allt ifrån den minsta livsmedelsförpackning till stora containerfartyg, har lett till lägre transport- kostnader och stora samhällsekonomiska besparingar. Ett annat exempel är streckkoder, som börjat att till— lämpas inom ett stort antal områden, och som förändrat arbetsförhållandena för många människor.
För det tredje har standardiseringen alltmera kommit att ligga i fronten av forskning och teknisk utveck— ling. Utvecklingskostnaderna för många nya produkter och system är höga. Inte ens stora företag klarar av att bära dem, om man inte är säker på att produkten eller systemet kommer att passa in i en eventuell framtida standard. Som exempel kan CD—skivan nämnas för vilken det fanns en standard redan innan skivor, grammofoner m.m. var kommersiellt tillgängliga. Även inom IT—området strävar man nu efter att standardisera "före" marknadsföringen och inte som tidigare "efter".
Sammanfattningsvis bedöms att den tekniskt-ekonomiska utvecklingen leder till att standardiseringen får en ändrad karaktär. Samtidigt blir standardiseringen ett allt viktigare instrument i den framtida näringspoli- tiken. En modern standardisering kan främja teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt.
8.6. Krav på kundanpassning och brukarinflytande
Under de senaste åren har många företag i Sverige om— organiserats och utvecklats i syfte att bättre möta kundernas och andra brukares behov. Kundanpassning, kundorientering och service har blivit nyckelord inom både privata och offentliga företag. Även inom stan- dardiseringen har kravet på kundanpassning börjat att slå igenom och man försöker att få med företrädare för
konsumenter och andra brukare i standardiseringsarbe-
Inom den konsumenttekniska forskningen har metoder ut- vecklats för att fånga upp och formulera de krav och önskemål som brukaren/konsumenten ger uttryck för i användningssituationen, samt att överföra dessa krav till en kravspecifikation i tekniska termer. Det är således möjligt för enskilda företag att med tillämp— ning av konsumenttekniska metoder analysera brukarnas behov och önskemål som underlag för produktutveckling
och intern företagsstandardisering.
Sådan kundanpassning är bäst utvecklad i branscher med väl utvecklad konkurrens och i kundleverantörsrelatio— ner där kunden själv är producent och starkare än
leverantören.
Många företag har dock inte funnit lämpliga former för en brukarorienterad produktutveckling. Samarbete inom ramen för standardiseringsprojekt mellan tillverkare, forskningsorgan och företrädare för brukare/konsumen- ter kan vara en möjlighet och ofta en effektiv väg att uppnå en bättre kundanpassning.
Det nationella standardiseringsarbetet och i ännu hög— re grad det internationella standardiseringsarbetet tar ofta lång tid. I vissa fall blockeras arbetet av att olika företag har skilda tekniska lösningar och att man inte vill ge ett konkurrerande företag någon fördel. Alternativt kan standardiseringsarbetet resul- tera i en urvattnad kompromiss som inte tillgodoser brukarnas krav och önskemål.
Medverkan av företrädare för konsumenter och andra brukare, t.ex. småföretagare och personal från före- tags inköpsenheter och tillämpning av ett brukarorien- terat arbetssätt kan vitalisera standardiseringsarbe— tet och höja kvaliteten på framtida standarder.
8.7 Är företagen medvetna om standardiseringens nya roll?
Av vad som sagts i det föregående framgår att bl.a. de förändringar av standarder, som kan bli en följd av en stor västeuropeisk marknad, dramatiskt kan komma att påverka produktionsbetingelserna för många svenska fö—
retag och därmed för hela samhället.
I SISU:s enkätundersökning om kommittésammansättning m.m. fanns även en fråga med om intresset för standar— diseringsfrågorna inom hans företag eller organisation hade ökat till följd av EG och den nya metoden (New Approach) för harmonisering av regleri Av de som be— svarade denna fråga svarade ungefär 1/3 "nej", 1/3 "ja" och 1/3 "ja, mycket".
Förändrade standarder kan få särskilt kännbara verk— ningar för småföretag, som kanske inte har ekonomiska resurser att anpassa sig till nya förutsättningar. In- te minst för småföretag är det viktigt att få god in- formation om pågående standardiseringsarbete och för— söka att påverka standardiseringsarbetet.
Av SISUs enkätundersöfkning om kommittésammansättning m.m. framgår dock att knappt 7 % av ledamöterna kom från företag med färre än 100 anställda.
SISU har även gjort en mindre enkätundersökning till 30 småföretag tillhörande SAF. Följande tre frågor ställdes:
Fråga 1. Tillverkar Ni eller köper ni någon produkt, vara eller tjänst som är utformad enligt en svensk standard och som är av väsentlig betydelse för Er verksamhet?
Fråga 2. Vet Ni om det pågår eller planeras något standardiseringsarbete i Sverige eller på europeisk nivå son kan komma att påverka förutsättningarna för Er verksamhet?
Fråga 3. Har Ni kunnat påverka hur nya standarder inom Ert verksamhetsområde har utformats?
Av 30 företag som ingick i urvalet besvarade 22 före— tag enkäten. Av dessa svarade 14 "ja" på fråga 1 och av dessa 14 svarade åtta "nej" på fråga 2, dvs. drygt hälften av de företag som är beroende av en standard känner inte till vad som pågår på standardiseringsom—
rådet.
Av de 22 företagen var det bara nio som svarade "ja" på fråga 3. Av dessa nio företag, som således ansåg sig kunna påverka standardens utformning, deltog ett företag i ett tekniskt kommittéarbete, tre medverkade som remissinstans och fem ansåg sig kunna påverka
standardiseringsarbetet genom sitt branschorgan.
Även om de undersökningar SISU gjort inte gör anspråk på någon vetenskaplig representativitet indikerar re— sultaten att företagens kunskaper om pågående och pla— nerade standardiseringsprojekt behöver förbättras.
9 BEDÖMNINGAR ocn FÖRSLAG
9.1. Allmänna utgångspunkter
Enligt min bedömning är det nödvändigt med en ökad satsning på standardisering. Det viktigaste skälet för detta är att standardiseringen och numera även certi— fieringen har kommit att spela en allt viktigare roll i EFTA/EG—samarbetet. I det följande kommer jag rela— tivit utförligt att motivera varför jag anser att en kraftsamling nu krävs från staten, näringslivet och andra intressenter för att utveckla den svenska stan—
dardiseringen.
EFTA/EG—samarbetet
Tillsättandet av SISU—utredningen har skett mot bak— grund av bl.a. den roll som standardisering och certi— fiering har fått i den internationella handeln. Som framgår av kapitel 8 har standardisering och certifie- ring stor betydelse för EG:s arbete på att förverkliga den inre marknaden till utgången av år 1992. Enligt EG—kommissionens Vitbok från år 1985 har standardise— ringen en nyckelroll på flera viktiga områden som av- veckling av tekniska handelshinder, offentlig upphand— ling, teknikutveckling m.m. Denna strategi från EG:s sida har skapat förutsättningar för ett fördjupat EFTA/EG—samarbete. Ett dynamiskt ekonomiskt samarbete i hela Västeuropa (European Economic Space) är vad Sverige eftersträvar enligt de av riksdagen våren 1988 godkända allmänna riktlinjerna för det västeuropeiska integrationsarbetet (prop. 1987/88:66, UU 24, rskr. 245).
Som framgår av bilaga 3 bedrivs det europeiska stan— dardiseringsarbetet i formellt självständiga organ där EG— och BETA—länderna medverkar i på lika villkor. En motsvarande Självständig infrastruktur håller nu på att byggas upp också på provnings— och certifierings—
Av särskilt stor betydelse har standardisering och certifiering fått inom EG när det gäller att harmoni— sera tekniska produktregler på områden där fel eller brister kan medföra risk för liv, hälsa och säkerhet. I EG:s Vitbok förutsätts en verklig regelharmonisering ske på sådana områden för att få till stånd en fri varucirkulation. På andra områden förlitar man sig däremot på principen att vad som är tillåtet att mark— nadsföra i ett EG—land också skall få marknadsföras i övriga EG—länder, såvitt dessa inte kan visa att undantagsreglerna i Rom—fördraget om riskfyllda pro— dukter är tillämpliga. (Den s.k. "Cassis de Dijon"—
principen.)
För harmonisering av tekniska regler hänvisas i Vit— boken till den s.k. nya metoden (New Approach), som närmare beskrivs i kapitel 8. Denna innebär att endast tämligen allmänt hållna säkerhetskrav uppställs i di- rektiv, som är rättsligt bindande, medan utformningen av de tekniska produktspecifikationerna överlämnas till de europeiska standardiseringsorganen. Standar— derna bibehåller sin karaktär av frivilliga normer, men ges rättsverkan på så sätt att de presumeras upp- fylla säkerhetskraven. Det betyder att myndigheter på nationell nivå har möjlighet att ingripa mot produkter som uppfyller standardens krav, men får då bevisbördan för att standarden är otillräcklig.
Under 1980—talet har viktiga steg tagits mot ett för— djupat och utvidgat samarbete mellan EFTA och EG inom och vid sidan av frihandelsavtalen. Upptakten skedde genom den s.k. Luxemburgdeklarationen år 1984, som ut— gjorde en politisk viljeyttring om sådant samarbete. Redan däri nämndes harmonisering av standarder och tekniska föreskrifter som lämpliga åtgärder för att undanröja tekniska handelshinder.
Luxemburgdeklarationen har följts upp dels genom re—
gelbundna möten på hög tjänstemannanivå mellan EFTA— länderna och EG—kommissionen, dels genom möten på expertnivå. Frågor om tekniska föreskrifter, standar— disering, provning och certifiering har där getts stor betydelse.
Mötena på expertnivå har bl.a. som syfte att, för oli— ka produktområden, undanröja befintliga handelshinder och förhindra uppkomsten av nya. Detta gäller främst direktiv enligt den nya metoden. Vid mötena drar man även upp riktlinjerna för vidare samarbete. Viktiga inslag är:
— ömsesidig information på ett så tidigt stadium som möjligt om vilka EG—direktiv som förbereds och motsva-
rande bestämmelser inom EFTA—länderna. — Informationsutbyte om standardisering.
— Arrangemang för provning och certifiering på olika
områden.
I Sverige antog riksdagen våren 1988 en ändring i EFTA—konventionen för att göra informationsproceduren för tekniska föreskrifter bindande mellan medlemslän— derna (SFS 1988:568). EFTA—länderna ingick i juni 1988 en konvention om ömsesidigt godtagande av provningsre— sultat och bevis om överensstämmelse. Konventionen har våren 1989 godkänts av riksdagen.
Inom EG—kommissionen arbetar man nu på slutversionen av ett dokument som finns i en första version från den 29 november 1988 (Certif. 88/10) med beteckningen "A Policy Statement of the Commission on Technical Speci- fications Testing and Certification: The Global Approach". slutversionen, som beräknas komma under sommaren 1989, väntas inte i några betydelsefulla av— seenden skilja sig från den första versionen. Dokumen— tet innehåller bland annat ett förslag till resolution som avses komplettera EG—rådets resolution om den nya
metoden från 1985. I dokumentet, som ger en helhets— bild på EG:s synsätt, anges uttryckligen att EFTA— 1änderna genom sin medverkan i det västeuropeiska standardiseringsarbetet har en särställning i förhål— lande till andra, utanför EG stående länder.
EFTA—länderna har å sin sida vad gäller standardiser- ing, provning och kontroll antagit riktlinjer som nära ansluter till EG:s synsätt.
Jag konstaterar således att det bör finnas förutsätt— ningar att genom harmonisering av tekniska regler och kontrollordningar åstadkomma en fri varucirkulation mellan EFTA och EG. På många områden, t.ex. tryckkärl och leksaker, pågår EFTA—arbete med sektorsöverenskom— melser, som avses kunna ligga till grund för samarbete
med EG inom motsvarande sektor.
Diskussionerna mellan EG och EFTA har under våren 1989 gått in i en ny fas med inledande av samtal om ett närmare samarbete. Svårigheterna bör dock enligt min mening inte underskattas, eftersom EG:s och EFTA:s legala grund är så olika. EG har många gånger under- strukit att ett fördjupat samarbete måste bygga på balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter.
Utvecklingen går under alla omständigheter mot för EG och EFTA gemensamma tekniska regler för allt fler pro— dukter av betydelse för handeln. En viktig fråga för Sveriges och övriga BETA-länders del är naturligtvis i vilken grad vi har möjlighet att påverka utformningen av sådana gemensamma regler. Även om våra möjligheter— att påverka utformningen av EG—direktiv har förbätt— rats genom tillgång till tidiga utkast m.m. och vi givetvis bör utnyttja alla kanaler som finns för en sådan påverkan, är det givet att utanförstående länder endast i begränsad utsträckning kan påverka EG:s in— terna beslutsprocess. Däremot har vi lika goda möjlig- heter som EG—länderna att påverka standardiseringsar—
betet.
Jag anser att det ännu är för tidigt att säga hur nära EG och EFTA kommer att samarbeta på olika områden. Däremot är det helt klart att standardiseringsarbetet på europeisk nivå kommer att få ökande betydelse för svensk del. Det gäller både för den rent kommersiella standardiseringen och sådan standardisering där staten har ett direkt intresse som ansvarig för liv, hälsa, säkerhet, miljö osv. Att vi genom våra standardiser- ingsorgan kan visa ett aktivt och kunnigt deltagande har enligt min mening en stor betydelse för Sveriges position i EFTA/EG—samarbetet.
Hittillsvarande erfarenheter
Den europeiska utvecklingen leder till att utformning— en av många regler som här i Sverige har legat på myndigheter i framtiden kommer att ske inom standardi— seringsorgan och att många myndighetsgodkännanden av produkter kommer att ersättas med certifiering eller tillverkardeklaration. Nya förutsättningar vad gäller möjligheten att påverka utvecklingen uppkommer därige— nom för staten och andra som har ett direkt intresse av att få särskilda synpunkter tillgodosedda, t.ex. konsumenter och arbetsmarknadens parter.
På många områden har det dock sedan länge förekommit ett samspel mellan myndighetsregler och standarder på så sätt att myndighetsregler på olika sätt anknyter till standarder. Detta förutsätter att myndigheterna har förtroende för standardiseringsarbetet och kan påverka detta. En sådan påverkan kan bara ske genom aktivt deltagande i det praktiska standardiserings- arbetet. Redan i dag deltar, som framgår av bilaga 5, många myndighetsföreträdare i nationella och interna— tionella kommittéer där standarder av intresse för myndigheter tas fram.
Erfarenheter från deltagande i europeiskt och annat internationellt standardiseringsarbete har enligt vad
jag kunnat konstatera varit positiva. Om vi från svensk sida ställer upp med kompetenta experter, kom- mer väl förberedda och uppträder enigt vid sammanträ— dena i de internationella tekniska kommittéerna, har vi kunnat påverka den slutliga utformningen av stan— darderna. Detta förutsätter dock att vi i ett tidigt stadium kommer in i arbetet. Särskilt stort inflytande får det land som kommer med förslaget till ett nytt standardiseringsprojekt och som svarar för sekreta— riatsfunktionerna i tekniska kommittéer och arbets—
grupper.
SISU—utredningen har gjort omfattande kartläggningar
av svenskt och internationellt standardiseringsarbete och haft flera överläggningar med olika intressenter i standardiseringsprocessen. Jag har härvid kunnat kon— statera att den hittillsvarande standardiseringsverk— samheten i allt väsentligt har fungerat bra.
Det decentraliserade arbetssättet med fristående, till SIS anslutna fackorgan i nära samverkan med respektive bransch eller intressentgrupp har betytt aktivt enga— gemang från branschen och underlättat finansieringen. SIS har svarat för nödvändig samordning och samman— hållning av verksamheten samt för ändamålsenlig pro— duktion och utformning av svensk standard, liksom för försäljning och distribution av svensk, utländsk na— tionell och internationell standard. Det har för företag och statliga myndigheter varit praktiskt att ha ett organ vid förfrågningar och beställningar av
standarder.
Hittillsvarande standardiseringsverksamhet har bedri— vits i samverkan med myndigheter och näringslivet. Arbetet har nästan alltid resulterat i samförstånds—
lösningar.
Svensk standardisering har också konstruktivt medver— kat i och anpassat sig till internationell standard. Svensk standardisering har internationellt ett gott
anseende. Inom 150 har Sverige näst Västtyskland, Frankrike, Storbritannien och USA de flesta sekreta—
riaten.
SIS har nyligen på eget initiativ genomfört en serie åtgärder för att stärka svensk standardisering. Bl.a. har SIS—STG och SIS-ITS ombildats till självständiga fackorgan och den materialtekniska standardiseringen sammanförts till ett nytt fackorgan, SIS—MNC. Inom SIS pågår för närvarande förberedelser för att inom ramen för standardiseringen i Sverige inlemma vissa områden som idag ligger utanför, däribland i första hand tryckkärlsområdet.
En omprioritering har också gjorts från rent nationel— la projekt till internationella, dvs. projekt som be— drivs i tekniska kommittéer vid de svenska fackorganen parallellt med att en eller flera kommittémedlemmar deltar som svenska delegater i motsvarande internatio— nella standardiseringsarbete.
Nya problem
Vi befinner oss emellertid nu i en ny situation med en rad nya problem inom den svenska standardiseringsverk— samheten, bl.a.
— Sverige har inte följt med i den utbyggnad som gjorts av CEN/CENELEC och den ökade satsning på standardiseringen som gjorts i flera viktiga EG— länder. Sverige har få sekretariat inom den euro— peiska standardiseringen.
— Information om standardiseringens ökade betydelse och nya roll har inte trängt fram till alla berörda företag och myndigheter.
— Många föreskrivande myndigheter deltar inte i stan— dardiseringsarbetet i tillräcklig utsträckning, vil- ket bl.a. i vissa fall lett till att standardiser— ingsarbetet försenats och att industriföreträdare och myndighetsföreträdare inte framfört en samlad svensk uppfattning i CEN/CENELEC—kommittéerna.
— statens roll i standardiseringsverksamheten är oklar och de statliga myndigheternas insatser okoordinera— de. Någon egentlig uppföljning och utvärdering av de
statliga insatserna görs inte heller.
Eftersom Sverige inte är medlem av EG och eftersom vårt mål är att den sociala dimensionen i integrati— onsarbetet skall ges stor tyngd, är det enligt min mening nödvändigt att arbeta för att skaffa svenska standardiseringsorgan ett stort inflytande i CEN/CENELEC/ETSIzs styrande organ och tekniska kom- mittéer. Det ger oss nämligen möjligheter att påverka policybeslutet och det praktiska arbetet och kravni— våerna i Europastandarder vad gäller t.ex. arbetsmil- jö, miljöskydd och konsumentskydd. Dessutom ger det en möjlighet att — vid sidan av EFTA—vägen — genom CEN/CENELEC/ETSI indirekt påverka harmoniseringsarbe— tet. De europeiska standardiseringsorganen har nämli— gen ett betydande inflytande i den process som leder fram till att ett "New Approach"—direktiv antas av EG.
En kraftsamling krävs
Jag anser att vi från svensk sida nu bör göra en kraftsamling och försöka möta den hårdnande konkur— rensen i standardiseringsarbetet från de stora EG- länderna. Om vi i det framtida västeuropeiska standar- diseringsarbetet skall kunna få gehör för krav, som svenska företag, myndigheter, fackliga organisationer, konsumenter och andra intressenter ställer, måste både staten och näringslivet öka sina satsningar på stan— dardisering både personellt och ekonomiskt. Inom om— råden som är viktiga för svenska intressenter anser jag att vår målsättning skall vara att ha en lika effektiv standardisering som de ledande EG—länderna.
Mitt utredningsuppdrag avser statens roll i standardi- seringsverksamheten. Jag anser dock att näringslivets roll i standardiseringsverksamheten är ännu viktigare än tidigare och att näringslivet, trots att standardi—
seringen fått en ökad betydelse för myndigheternas regelskapande verksamhet, alltjämt bör ha huvudansva— ret för standardiseringens utveckling. En utgångspunkt för mina förslag vad gäller finansiering och organisa— tion av den framtida standardiseringsverksamheten är därför att ökade insatser från statens sida förutsät— ter att näringslivet ökar sina insatser i motsvarande grad.
I det följande kommer jag att redovisa vilka krav jag
anser att staten nu bör ställa på standardiseringsor—
ganen. Dessa krav bör kunna tjäna som ett underlag vid formulerandet av en mera genomtänkt statlig standardi— serings— och certifieringspolitik. Därefter kommer jag att redovisa vilka finansiella och organisatoriska åt— gärder som jag anser bör vidtagas för att utveckla den
svenska standardiseringen. 9.2 Krav som staten bör ställa
Enligt direktiven för SISU—utredningen skall jag ana— lysera och bedöma vilka krav som staten från sina ut- gångspunkter bör ställa på standardiseringen. Jag har härvid valt att skilja mellan krav vad gäller dels val av områden för standardisering och prioritering av ar— betsinsatserna, dels krav på själva arbetssättet och former för inflytande.
9.2.1. Prioritering av insatser
Då det gäller val av områden för och prioriteringen av standardiseringsinsatserna anser jag att en central statlig detaljplanering bör undvikas och att det i största möjliga utsträckning bör överlåtas åt närings- livet att i decentraliserade former prioritera insats- erna. Staten måste dock ställa krav på prioritering av vissa områden av dels handelspolitiska skäl, dels säkerhets—, miljö- och konsumentpolitiska skäl.
De handelspolitiska skälen, som har behandlats i
att SIS och fackorganen bör ge en förstahandsprioritet åt standardiseringsaktiviteter som är ett led i arbe— tet att förverkliga ett Västeuropa utan gränser. Trots att Sverige inte är medlem av EG och det inte nu är aktuellt att ansöka om medlemskap, anser jag att vi bör tillämpa samma riktlinjer för prioritering av våra insatser i detta avseende som de ledande EG—länderna. Detta underlättar nämligen möjligheterna att slå en bro mellan EG och EFTA och ge svenska företag tillgång till den stora västeuropeiska marknaden.
Antalet nya Europastandarder som behövs för att full— borda EG:s inre marknad är stort. Uppskattningar har gjorts om att det skulle behövas omkring 2.500 harmo— niserade Europastandarder för att uppnå fri cirkula- tion av varor och tjänster.
Av de europeiska standardiseringsprojekt, som nu pågår eller som p.g.a. nya problem kan komma att påbörjas under den närmaste tiden anser jag att standardiser— ingsorganen särskilt bör prioritera områden där vi i Sverige i dag har särskilda kunskaper och hög kompe— tens eller högre nivå vad gäller skydd av liv, hälsa och miljö än man i allmänhet har inom EG. Målet bör vara att så långt möjligt få svenskt säkerhetstänkande accepterat och inarbetet i harmoniserade Europastan- darder. Jag bedömer att förutsättningarna härför generellt sett är goda förutsatt att vi kan mobilisera erforderliga personella och ekonomiska resurser för att offensivt driva standardiseringsarbetet inom dessa
områden.
För ett litet land som Sverige, som har en omfattande utrikeshandel och som har många företag med en ledande ställning på världsmarknaden, är det viktigt att sats- ningen på euoropeiskt standardiseringsarbete inte kom— mer i konflikt med satsningarna på global standardise— ring. Det västeuropeiska harmoniseringsarbetet ställer ökade krav på standardiseringsorganen och på ökat
engagemang och deltagande från näringslivets och myn— digheternas experter. Jag anser dock att vi måste för- söka att bibehålla vår nuvarande höga aktivitetsnivå på det globala planet. Resurser kan inte annat än undantagsvis flyttas från det globala planet till det
europeiska standardiseringsarbetet.
En svensk policy för global och europeisk standardi— sering har tagits fram inom SIS och fackorganen och fastställts av SIS styrelse. Enligt SIS policy skall global standard från ISO och IEC i första hand och så långt möjligt utgöra grunden för Europastandard och därmed också för svensk standard. Endast när det sak— nas global standard eller denna till någon del är olämplig och det inte pågår något globalt arbete eller detta går för långsamt skall ett separat europeiskt standardiseringsarbete påbörjas. Motsvarande policy finns i olika former inom EFTA, EG och CEN/CENELEC. Det betyder att det globala standardiseringsarbetet blir viktigare än någonsin och att det europeiska har- moniseringsarbetet ställer ökade krav också på de glo— bala standardiseringsorganen ISO och IEC.
Sammanfattningsvis anser jag således att staten skall ställa krav på SIS att prioritera standardiseringspro— jekt som bidrar till att uppnå ett Västeuropa utan gränser och då särskilt projekt som rör arbetsmiljö, miljöskydd och konsumentskydd. Jag är medveten om att statliga verk och myndigheter härutöver kan ha behov av standarder för sin verksamhet, men jag anser att de i sådana fall får aktualisera standardiseringsprojekt på samma sätt som det privata näringslivet, dvs. genom finansiellt stöd till standardiseringsorganen och ge—
nom att ställa upp med teknisk expertis. 9.2.2 Arbetssätt och former för inflytande SIS är ingen vanlig intresseorganisation. Eftersom
staten fastställer stadgarna, utser ordförande och ger ekonomiskt stöd till verksamheten har SIS fått en
halvofficiell ställning. Av bl.a. detta skäl bör sta- ten lägga fast vissa principer för verksamheten. Jag anser att följande principer bör vara vägledande för det framtida standardiseringsarbetet.
Frivillighet
Standardiseringsarbetet bör vara frivilligt. Ingen bör tvingas att delta i standardiseringsarbetet, och re— sultatet av arbetet bör inte heller påtvingas någon med andra maktmedel än den tekniska kvalitet som finns inbyggd i själva standarden. Frivillighet är viktig för att förhindra en överreglering. Inom områden där lagstiftning är nödvändig för att trygga liv, hälsa och miljö är det önskvärt att svenska myndigheter begränsar sina föreskrifter till att ange väsentliga säkerhetskrav och tillämpar presumptionsprincipen, eftersom detta ger möjlighet att frångå fastställda Europastandarder om lagstiftningens mål kan tillgodo- ses med andra lösningar än som anges i standarden.
Oppenhet
Standardiseringsorganen är inte myndigheter, men jag anser trots detta att öppenhet bör tillämpas i största möjliga utsträckning i allt standardiseringsarbete. Förslag till standardiseringsprojekt och slutliga ut— kast till standarder bör offentliggöras och tillhanda— hållas alla intresserade parter. Alla intressenter bör också såsom sker idag ges tillfälle att genom remiss— behandling eller på annat sätt framföra sina
synpunkter.
Brett deltagande
Ett så stort antal ledamöter som möjligt bör efter— strävas i standardiseringsorganens fullmäktige. Med— lemsavgifter bör utformas så att även små företag och organisationer kan vara med.
Alla parter som kan tänkas ha ett intresse av att delta i ett kommmittéarbete bör inbjudas att delta. När ett nytt standardiseringsprojekt beslutas bör ingen utan synnerliga skäl hindras att medverka. En representativ sammansättning av olika berörda intres— sen bör dock eftersträvas i kommittéer och arbetsgrup- per inklusive företrädare för arbetstagare och konsu— menter. Samförståndslösningar bör alltid eftersträvas och särskild hänsyn bör tas till minoritetsintressen— terll- Om röstning undantagsvis skulle behövas bör
principen en deltagare en röst gälla.
Enhetlighet och konsekvens
Svensk standard bör täcka alla tekniska fackområden. Procedurreglerna för standardiseringsarbetet bör gar— antera att dessa standarder bildar en helhet och att
inte olika standarder strider mot varandra.
Kopplipg till den tekniska och ekonomiska utvecklingen
Standard bör baseras på vetenskap och beprövad erfa- renhet. Nya forskningsrön bör utan onödig försening inarbetas i standarder. Varje potentiellt standardi— seringsprojekt bör prövas med hänsyn till projektets förväntade ekonomiska verkningar. Endast det som är absolut nödvändigt bör standardiseras och standardi— sering får inte bli ett självändamål.
17 Om en intressent eller grupp intressenter inte
tycker sig ha fått gehör för tungt vägande synpunkter eller krav i kommittéarbetet finns ytterligare möjlig— heter att framföra dessa vid remissbehandlingen. Kla— gande på beslut i den tekniska kommittén kan också ske i respektive fackorgans styrelse eller tekniska huvud- kommitté. Vid anmälan av förslag till standard till Tekniska nämnden skall vidare anges om kommittén varit enig eller om avvikande meningar finns samt om avvi— kande mening som ej kunnat beaktas inkommit från re— missinstanserna. I sådant fall kan tekniska nämnden återförvisa ärendet till utarbetande organ. Fullmäk— tigeledamot har vidare alltid möjlighet att till SIS och Tekniska nämnden framföra synpunkter. Slutligen kan fullmäktigeledamot begära att nämndens beslut prö- vas av SIS styrelse.
Objektivitet och saklighet
Standardiseringsorganen får inte orättvist gynna vissa intressen. Endast framförda vetenskapliga resultat och argumentens styrka bör beaktas i arbetet, inte vem som framför dem. standardiseringen är inte värderingsfri. Nyttan av standardiseringen för samhället som helhet bör dock vara vägledande och allmänintresset ta över
olika särintressen.
Standardiseringsorganen tillämpar i huvudsak dessa principer redan i dag. Med hänsyn till standardiser- ingens växande betydelse anser jag att principerna bör utvecklas och tillämpas strikt och konsekvent.
Staten är den största enskilda bidragsgivaren till standardiseringsverksamheten. Staten har därför enligt min mening ett särskilt ansvar för att se till att verksamheten bedrivs effektivt och att erforderliga standarder tas fram på ett snabbt och ekonomiskt sätt.
9.3. Finansiering
9.3.1. Behovet av ökat ekonomiskt stöd
Som redovisats i kapitel 8 har standardiseringen fått en kraftigt ökande praktisk, industriell, handelspoli- tisk och ekonomisk betydelse för näringsliv och sam— hälle. För att det svenska samhället på bästa sätt skall kunna utnyttja och tillgodogöra sig standardi— seringens resultat och möjligheter bör staten enligt min mening aktivt bidra till standardiseringens ut—
veckling.
Väsentliga grunder för statens ekonomiska stöd till
standardiseringsverksamheten är:
1. Standardiseringens betydelse för näringslivets
effektivitet samt för industrins internationella kon— kurrenskraft och småföretagens utveckling och därmed
för välfärd och sysselsättning i landet.
2. Standardiseringens betydelse och avsevärda bespa— ringseffekter för statlig och kommunal förvaltning, upphandling, produktion av varor och tjänster.
3. standardiseringens betydelse för att minska behovet av myndighetsreglering samt för att föra ut resultaten från forskning och teknisk utveckling och få dem all— mänt tillämpade inom näringsliv och förvaltning.
4. standardiseringens roll i det internationella och nu särskilt i det europeiska harmoniseringsarbetet och de möjligheter den erbjuder svenska intressenter att
medverka i och påverka denna process.
5. Statens specifika ansvar för förhållanden som har betydelse för medborgarnas säkerhet och därmed för tillkomsten av standard inom områden såsom säkerhet, miljö, konsument— och brukarintressen samt för allmänt
grundläggande och övergripande frågor.
När statsmakterna i mitten av 1960—talet senast tog principiell ställning till frågan om statligt stöd till standardiseringen fanns statens behov av säker— hetsstandarder - punkt 5 — överhuvudtaget inte med som ett skäl för statligt stöd och punkt 4 hade inte alls
samma vikt som idag.
Jag har i det föregående redovisat mina motiv för varför jag anser att statens stöd till standardiser— ingen bör öka. Hur stor ökning som behövs är svårbe- dömt. Utvecklingen i västeuropa går nu nämligen mycket snabbt och nya EG—direktiv och uppdrag till CEN/CENELEC/ETSI kommer nästan varje vecka. Detta medför att standardiseringsorganens planer fortlöpande måste revideras.
Resursbehovet beror även av i vilken grad vi vill påverka utformningen av förslag till Europastandarder som tagits fram i andra länder. Det beror vidare på i vilken grad vi vill initiera egna projekt i CEN/CENELEC/ETSI, om vi vill hålla sekretariatsfunkti— onerna samt vilken bredd på standardiseringsarbetet vi vill ha vad gäller medverkan av konsumenter, arbetsta—
gare m.fl. intressenter.
SISU—utredningen har från standardiseringsorganen fått en detaljerad redovisning av antal utgivna standarder m.m. och kostnaderna för verksamheten under perioden juli 1986 till december 1988 samt deras bedömning av behovet av bl.a. Europastandarder under åren l989——92. Resultatet av dessa bedömningar, som sammanfattats i avsnitt 3.5, visar på ett kraftigt ökat behov av standarder och ökade resurser för standardiseringsar— betet inom alla områden utom SEK: 5 område, p.g.a. att man inom elområdet sedan länge arbetat enligt den nya
metoden.
För egen del har jag inga skäl att ifrågasätta stan— dardiseringsorganens bedömningar av behovet av stan- darder och resurser för verksamheten. Möjligen har de underskattat arbetsinsatserna och kostnaderna för att få fram harmoniserade Europastandarder. Många av dessa gäller nämligen säkerhets— och miljöfrågor, där en känslig avvägning mellan olika motstående intressen måste göras, och det inte bara handlar om att hitta en för olika tillverkare godtagbar kompromiss, vilket är fallet med många industristandarder.
Efter samråd med cheferna för standardiseringsorganen och efter att ha tagit del av önskemål från ett stort antal myndigheter och organisationer, har jag kommit fram till att standardiseringen totalt skulle behöva ytterligare ca 20 Mkr per år. En resursförstärkning i denna storleksordning är nödvändig för att vi på en rimlig nivå skall kunna klara vad vi populärt kallar "EG-puckeln", dvs. det ökade arbetet med Europastan—
mittéer.
Själva arbetet med Europastandarder kommer dock sanno— likt inte att vara slutfört till utgången av år 1992, utan kommer att ligga på en hög nivå även några år efter 1992, då de sista besluten om EG—direktiv m.m. enligt EG—kommissionens Vitbok från 1985 skall vara tagna. Därefter kan man dock sannolikt förutse en ned— gång i arbetsinsatserna till följd av dels färre nya direktiv, dels att standardiseringsorganen då — till följd av EG—kommissionens hårda krav — torde ha ut— vecklat effektiva arbetsformer och rationell arbets— fördelning mellan standardiseringsorganen i Västeu— ropa.
9.3.2 Den nuvarande statsbidragsmodellen
Fördelar
Näringslivets kontantinsatser för nationellt och internationellt standardiseringsarbete har successivt ökat från 1,7 milj.kr. bå 1964/65 till 29,4 milj.kr. bå 1987/88. Samtidigt har det allmänna statsbidraget enligt den nuvarande 60 %—regeln kommit att utgöra en allt mindre del av de totala intäkterna för standar— diseringsverksamheten (15,9 % bå 1987/88).
Företrädare för både näringslivet och standardiser- ingsorganen har till utredningen framfört att man har mycket positiva erfarenheter av det nuvarande stats- bidragssystemet och att det tillskott som staten ger till de medel som näringslivet satsar i många fall varit en nödvändighet för att standardiseringsprojekt skall komma igång och kunna genomföras. För ett en— skilt företag eller en mindre grupp av företag kan det nämligen vara enklare och billigare att försöka att utveckla en de facto standard eller en företagsstan— dard, än att bedriva arbetet inom ramen för ett natio— nellt standardiseringsarbete med dess krav på öppenhet
Som nämnts i avsnitt 3.6 har standardiseringen en stor ekonomisk betydelse för samhället som helhet. Alla som har nytta av ett standardiseringsprojekt är dock inte med och finansierar det. Det nuvarande allmänna stats— bidraget kan därför ses som ett sätt att minska kost— naderna för de företag som stöder standardiseringen och att via statsbidrag låta ett större kollektiv få
bära en del av kostnaden.
Det nuvarande statsbidraget ger också möjlighet till en viss förutsebarhet och långsiktighet i planeringen av fackorganens verksamhet. Såväl internationellt som nationellt standardiseringsarbete tar lång tid, ofta flera år, och det krävs därför kontinuitet och uthål-
lighet om man skall uppnå resultat.
Det allmänna statsbidraget är vidare enkelt att admi- nistrera både för SIS och staten, eftersom statsbidra— get fördelas på fackorganen i förhållande till deras medel från näringslivet och eftersom statsbidraget inte till sin storlek är maximerat. Om någon gruppe— ring av företag vill starta ett standardiseringspro— jekt behöver det inte gå ut över något annat projekt.
Genom att initiativet till standardiseringen kommer underifrån och verksamheten utvecklas organiskt får man med det nuvarande statsbidragssystemet en smidig anpassning av verksamheten till näringslivets behov.
statsbidraget har också underlättat för svenska företag att aktivt medverka i det internationella standardiseringsarbetet och där främja svenska intressen. Den svenska standardiseringen har ett gott internationellt renommé och den har bland utländska tekniker påverkat Sverigebilden i positiv riktning.
Nackdelar och problem
Den nuvarande statsbidragskonstruktionen är förenad med vissa nackdelar. För det första innebär den att det statliga stödet splittras på flera händer och att samtidigt den del av stödet som industridepartementet svarar för leder till en automatisk ökning av stats— utgifterna. strävandena har under senare år varit att avveckla indexkopplingar och andra automatiska poster i statsbudgeten. Även om statsanslaget till standardi— seringen inte rör sig om något stort belopp och det inte heller är en indexkoppling, utan växer med ökade standardiseringsbehov, inger den nuvarande 60 %—regeln
anledning till principiella invändningar.
Den automatiska ökningen av statsbidraget är dock en— ligt min mening ett mindre problem. Huvudproblemet med nuvarande statsbidragskonstruktion är i stället att behovet av ett allmänt stöd till standardisering inte vägs av mot behovet av att utveckla standarder inom politiskt prioriterade områden. Konstruktionen innebär nämligen att resurser i första hand satsas på områden som näringslivet utifrån sina intressen av rationali— sering och kvalitetsförbättring vill prioritera. Däre— mot är det svårt att få medel från näringslivet för projekt av mera grundläggande och tvärteknisk art, där det inte finns någon enskilt bransch— eller företags— intresse. Som exempel härpå kan nämnas standardisering av storheter och enheter, mätmetoder och ergonomi. Det kan också vara svårt att få resurser för projekt som syftar till förbättrad säkerhet, miljöskydd eller kon— sumentskydd, om enskilda företag inte har — eller kan— ske inte inser — den ekonomiska nyttan av höjd kvali—
tet dessa avseenden.
I regel finns det statliga myndigheter som har an— svaret för frågor som rör liv, hälsa och miljö. De regelutfärdande myndigheterna har dock under flera år fått sina anslag sänkta med 2 % om året och anser sig
numera ha små möjligheter att ge ekonomiskt stöd till standardiseringsverksamheten. Flera myndighetsföreträ— dare har till SISU framhållit problemet att få fram standarder inom myndighetens ansvarsområde.
EG:s nya metod för harmonisering av regler kommer att accentuera detta problem. Det kommer att krävas ett stort antal Europastandarder som följd av nuvarande och planerade uppdrag till CEN/CENELEC/ETSI från EG och EFTA. Inom bl.a. byggområdet och områdena arbets— miljö, maskinsäkerhet, personlig skyddsutrustning och säkerhet hos leksaker och andra konsumentprodukter pågår och planeras europeiska standardiseringsprojekt.
Ett andra stort problem är att det i det praktiska standardiseringsarbetet främst finns med experter från stora tillverkare, medan det däremot ofta är svårt att få med representanter för brukarna, t.ex. köpande företag, arbetstagare eller konsumenter. Detta problem har LO och Konsumentverket tagit upp i sina skrivelser till regeringen. Den nuvarande konstruktionen av statsbidraget stimulerar inte till en bredare medver— kan i svenskt och internationellt standardiseringsar- bete.
Ett tredje problem är att standardiseringsorganens ledning får lägga ner betydande tid på att få fram pengar till standardiseringsprojekt, som efterfrågas av någon svensk intressent eller som initieras av de internationella standardiseringsorganen. Framför allt i fråga om projekt som berör många intressenter eller flera fackområden kan det vara besvärligt att ordna en finansiell konstruktion, som gör att fackorganet kan binda sig för ett långsiktigt engagemang med egen personal och administrativa resurser. Särskilt svårt är det att ta på sig internationella sekretariats— funktioner. Då det gäller sekretariat i CEN/CENELEC kan visserligen det land som åtar sig ett sekretariat få upp till 50 % av kostnaderna täckta av de europei-
först efter ett år.
Att statsbidraget beräknas på näringslivets kontant— stöd året innan medför ett besvärligt likviditetspro— blem. Ett fackorgan som vill intressera svenska före— tag att organisera en svensk parallellkommitté till en motsvarande europeisk kan idag behöva begära att in— tressenterna förskotterar fackorganet för den del av kostnaden som skall täckas med statsbidrag. Förr tog standardiseringsprojekten längre tid och likviditets— problemet var inte lika påtagligt som idag med ett accelererande europeiskt standardiseringsarbete. Nuva— rande system främjar inte en standardisering inom nya områden eftersom det baseras på branschens bidrag föregående år.
Slutligen skall ett par problem av mera teknisk art
nämnas.
Principen för standardiseringsarbetet är att det skall göras av deltagande experter i standardiseringskommit— téerna. SIS och fackorganen erbjuder sina administra— tiva resurser och de formella procedurer som behövs enligt internationella och nationella regler för att utarbeta standarder. Normalt håller fackorganet med sekreterare och får också ofta engagera sig i framta- gandet av förslag och underlagsmaterial.
Med EG:s krav på att snabbt få fram harmoniserade Europastandarder kommer det att bli svårt för exper— terna i de tekniska kommittéerna att i tid få fram förslag och underlag om det inte kan ske som en accep— terad del av det ordinarie arbetet inom företaget el— ler myndigheten. Inom byggområdet är det särskilt svårt att få intressenterna att direkt engagera sig i standardiseringsarbetet. Detta sammanhänger med branschstrukturen, många företag med spridd verksamhet och inga standardiseringsenheter internt på företagen.
En kontrast till byggstandardiseringen utgör elstan— dardiseringen. Inom SEK är det vanligt att företag ställer upp med sekretariatsfunktioner. För detta arbete får man dock normalt inte tillgodoräkna sig statsbidrag. Det nuvarande statsbidraget är inte neu— tralt i förhållande till olika modeller för att lösa
standardiseringsuppgifter.
Statsbidraget avser insatser för standardiserings— verksamhet, dvs. bidraget har ett vidare syfte än att enbart främja framtagandet av standarder.
Fackorganen har viss verksamhet, som inte kan inräknas i begreppet standardisering, t.ex. utvecklingsarbete och rådgivning till medlemsföretag. Att exakt defini— era vilka aktiviteter som utgör standardisering och skall vara statsbidragsgrundande är svårt.
Den nuvarande 60 %-regeln är således förenad med ett visst kontrollproblem. Några indikationer på missbruk finns inte, men om organisationer som ger ut standard— liknande regler skulle integreras i standardiseri— ngsorganisationen och få del av statsbidraget uppstår
problem.
Ett radikalt sätt att lösa detta problem vore att övergå från nuvarande kostnadsbaserade bidrag till resultatbaserade bidrag, där t.ex. antalet fastställda nya standarder eller sidor standarder beräknade enligt någon formel utgör underlag för statsbidrag. Förutom problemet att hitta en rättvisande formel skulle dock ett sådant system försämra likviditeten, som för när— varande är ett av standardiseringens besvärligaste
problem.
Sammanfattningsvis anser jag att nuvarande system har sådana nackdelar att en modifiering bör övervägas.
9.3.3 Möjliga framtida statsbidragsmodeller
Vid utformning av det framtida statsbidraget är det
fyra principfrågor som man måste ta ställning till.
1) Skall, medel från statliga affärsverk räknas in i
underlaget för statsbidraget?
2) Skall statsbidraget även täcka kostnaderna för
medverkande experter?
3) Skall statsbidraget helt eller delvis, som idag är fallet, relateras till näringslivets satsning?
4) Skall statsbidraget ges som ett klumpanslag eller som riktade anslag för olika standardiseringsområden
eller projekt?
Jag anser att fråga 1 direkt kan besvaras med ett ja. Statliga affärsverk typ televerket, vattenfall, posten och SJ arbetar alltmera på en konkurrensutsatt marknad och agerar affärsmässigt då man beslutar att stödja olika typer av verksamhet. Dessa verk har också ofta en rad dotterbolag, vars bidrag till standardiseringen enligt nuvarande regler skulle få räknas in i underla— get för statsbidrag. De statliga riksprovplatserna ger idag betydande bidrag till standardiseringen, men en— dast bidrag från de som är aktiebolag får räknas in i underlaget för statsbidrag. Detta framstår som inkon— sekvent eftersom alla riksprovplatser är avgiftsfinan— sierade och verksamheten bedrivs på likartat sätt.
Såväl principiella som praktiska skäl talar därför för att medel från affärsverk och uppdragsfinansierade myndigheter bör behandlas på samma sätt som medel från de företag, som man traditionellt brukar betrakta tillhöra näringslivet. Detta gäller dock givetvis inte om myndigheter över sitt förvaltningsanslag fått medel
för standardiseringsverksamhet.
Vad gäller fråga 2 har hittills i både det internatio— nella och nationella standardiseringsarbetet den principen tillämpats att företag, myndigheter och organisationer som medverkar med experter själva får täcka kostnaderna för deras arbetstid, resor och trak— tamenten. Detta är den stora kostnaden för standardi— sering, i storleksordningen 300—500 Mkr/år. skulle även de deltagande experternas kostnader helt eller delvis täckas av statsbidrag, kommer statens utgifter att öka kraftigt. Det skulle då också uppstå praktiska problem att avgöra vilka som skall få delta i interna— tionella och nationella kommittéer. Idag får normalt alla som är intresserade delta.
I princip måste enligt min uppfattning svaret på fråga 2 bli nej. Vissa mindre undantag kan dock tänkas, t.ex. för att i särskilda fall bredda medverkan med företrädare för arbetstagare och konsumenter.
Fråga 3 och 4 är däremot svårare att besvara. Beträf— fande fråga 4 vill jag betona att frågan bara gäller formen för det statliga bidraget. Näringslivets stöd ges, som tidigare nämnts, både i form av klumpbidrag, dvs. en kollektiv finansiering och riktade bidrag för vissa ändamål eller standardiseringsprojekt. Båda for— merna har sina för— och nackdelar. En kombination kan vara den bästa. Från statens sida finns det dock inget skäl att genom statsbidragsreglerna försöka att styra i vilken form näringslivet stödjer standardiserings—
verksamheten.
Med dessa förutsättningar är följande sex
statsbidragsmodeller möjliga:
Statsbidrag ej relaterat statsbidrag relaterat till näringslivets bidrag till näringslivets bidrag
1) Inget statsbidrag alls 4) Ett modifierat allmänt statsbidrag 2) Årliga bidrag för 5) Ett modifierat allmänt särskilda projekt bidrag plus årliga bidrag för särskilda projekt 3) Ett målrelaterat, 6) Ett modifierat allmänt särskilt bidrag bidrag plus ett målre—
laterat särskilt bi— drag.
Med ett modifierat allmänt statsbidrag avses ett bi— drag, som utgår efter viss procentsats av vad närings— livet bidragit med, men där även bidrag från affärs— verk och uppdragsfinansierade myndigheter ingår.
Modellerna beskrivs närmare i bilaga 5.
I mitt utredningsuppdrag har även ingått att analysera konsekvenserna av en standardiseringsverksamhet helt utan statligt ekonomiskt stöd. En sådan analys redo— visas i bilaga 6 i anslutning till beskrivningen av modell 1.
Denna modell har inte haft något stöd vare sig bland SISU—utredningens sakkunniga och experter eller bland
olika berörda intressenter.
Övriga modeller däremot har alla haft sina föresprå-
kare. I det följande skall jag redovisa min bedömning.
9.3.4 Mitt förslag till statsbidrag
Det totala statliga sötdet till 515 bör ökas med ca 10 Mkr/år under en treårsperiod. Stödet bör ges i form av dels ett allmänt bidrag, dels ett målrelaterat sär— skilt bidrag. Det allmänna bidraget bör utgå med 50 % av vad näringslivet, kommuner, affärsverk och statliga myndigheter med uppdragsfinansierad verksamhet beräk— nas satsa på standardiseringen, dock med högst 30 Mkr/år i 1989 års penningvärde. Det särskilda bidraget bör uppgå till 30 Mkr/år.
Motiv
De sex EG—länderna som SISU besökt har alla olika konstruktioner på statsbidragen till standardiser— ingen. Det vanliga är att bidragen tas från olika anslagsposter i statsbudgeten, utgår för olika typer av ändamål och administreras av flera departement och myndigheter. Inom standardiseringsorganen var man inte nöjda med de olika detaljregleringar som bidragskon— struktionerna innebar. Inom de ministerium som hade huvudansvaret för standardiseringsfrågorna — i regel industriministeriet — hade man svårt att få en samlad bild av de statliga stödet till standardiseringen och konsekvenserna av detta. Trots betydligt större resur— ser än vid det svenska industridepartementet, hade man svårigheter att styra verksamheten mot de allmänna mål som staten uppställt.
Jag vill för Sveriges del inte rekommendera något av dessa länders statsbidragssystem. Jag har i stället tagit fasta på de positiva erfarenheter som vi har i Sverige av vårt nuvarande system, samt erfarenheterna från främst Storbritannien där statsbidrag utgår med 100 % av vad näringslivet tillskjuter.
Efter en samlad bedömning av fördelar och nackdelar med de modeller, som redovisas i bilaga 6, har jag funnit att modell 6 bäst tillgodoser de olika krav som staten, näringslivet och andra intressenter kan ställa på den framtida standardiseringsverksamheten. Modell 6 innebär att statsbidrag utgår med en viss procentsats — 50 % i mitt förslag — av vad näringslivet i vid me— ning beräknas statsa på standardisering under budget— året, samt med ett målrelaterat särskilt statsbidrag
— 30 Mkr/år i mitt förslag.
Jag har tidigare motiverat varför statsbidrag även bör utgå för de medel som tillskjuts av affärsverk och uppdragsfinansierade myndigheter. Detta innebär att underlaget för det allmänna bidraget kommer att öka med ca 2 Mkr/år. Detta i kombination med önskemål om att minska automatiska ökningar av statsutgifterna är mina motiv för att sänka procentsatsen från 60 % till 50 %. Jag bedömer att denna sänkning inte i någon större omfattning kommer att medföra att näringslivet minskar sitt stöd till standardiseringen.
Jag utgår från att näringslivet kommer att se till helheten i mitt förslag och att förändringen att standardiseringen kan få del av statliga pengar samma år som kostnaderna uppstår bör vara ägnade att stimu— lera näringslivet att starta standardiseringsprojekt inom nya områden. Införandet av det målrelaterade bi— draget på 30 Mkr/år innebär också en kraftig ökning jämfört med de olika särskilda bidrag som idag finns och denna ökning bör uppfattas som en klar signal till näringslivet om den betydelse statsmakterna tillmäter svensk standardisering. För projekt som behövs för att genomföra ett Europa utan gränser och särskilt för projekt som rör säkerhet, miljöskydd och konsument— skydd, kommer det totala statliga stödet att bli be— tydligt större än med nuvarande 60 %—regel.
Syftet med det nya statsbidraget är att näringslivet skall öka sina statsningar på standardiseringen. Jag
har dock lagt in ett tak på 30 Mkr i 1989 års pen— ningvärde för den allmänna delen av bidraget. Detta tak är avsett dels att ge skydd mot en okontrollerad kostnadsökning, dels att tjäna som ett mål för när- ingslivet att försöka att nå upp till vad gäller stö— det till standardiseringen.
I nedanstående tabell redovisas vilka ekonomiska kon— sekvenser det föreslagna statsbidraget kan komma att få.
Budgetår 89/90 90/91 91/92 92/93 Mkr Mkr Mkr Mkr Näringslivs—
eigreuml _ _ _ _ _ _ im- alla £4i7_ leg- _ Allmänt statsbi—
drag = 0,60 (N,) 20,5 22,6 24,7 26,8 Särskilda stats— bidrag 15,5 17,4 19,3 21,2 Totalt statsbidrag — nuv. system 36,0 40,0 44,0 48,0 Näringslivsbidr. inkl. af£ä£sye£k_m;m; LN2)_ _ å9L7_ £3L2_ £6L7_ å0L2_ _ Allmänt statsbi— _
drag = 0,50 N2 — 21,6 23,4 25,1 Särskilt målrela— terat statsbidrag — 30,0 30,0 30,0 Totalt statsbidrag nytt system — 51,6 53,4 55,1 Vinst med nytt system — +11,6 +9,4 +7,1
Jag har i mina beräkningar antagit att nuvarande näringslivsbidrag och nuvarande särskilda statsbidrag ökar med 3,5 Mkr resp. 1,9 Mkr/år, vilket enbart är en framskrivning av den ökning som gällt under de senaste fem åren. Dessa antaganden är osäkra och beräkningarna
bör närmast ses som ett räkneexempel.
Av tabellen framgår att standardiseringsorganen 1990/ 91, som är det första år då det nya systemet skulle kunna börja att tillämpas, kommer att få 11,6 Mkr ytterligare i statsbidrag. Vinsten med det nya stats— bidraget skulle enligt detta räkneexempel i genomsnitt
bli 9,4 Mkr/år under treårsperioden 1990/91——1992/93, dvs. nästan halva den summa som 20 Mkr/år, som jag tidigare angivit minst kommer att behövas för att kla— ra den s.k. EG-puckeln och de övriga mål som jag före— slagit bör gälla för den framtida standardiserings— verksamheten. Resten måste komma från näringslivet.
Den offensiva statliga satsning på standardiseringens utveckling som jag nu föreslår tar närmast sikte på åren 1990/91—1992/93. Jag utgår dock från att stats— makterna även efter denna tid, liksom hittills varit fallet, kommer att ge ett betydande ekonomiskt stöd till standardiseringen, och att beloppsgränserna kom— mer att justeras uppåt i takt med penningvärdets ut- veckling och samhällets behov av standarder.
Även med ökade bidrag från staten och näringslivet kommer standardiseringsorganen att behöva hårt pri- oritera sina insatser i internationella och nationella projekt och i övrigt rationalisera sitt arbete. Stan— dardiseringsorganen måste också förbättra sin service till de tekniska kommittéerna, eftersom det är svårt att få tag på kompetenta experter och dessa är upptag— na med de egna företagens problem. I vissa fall kan det även bli aktuellt att utnyttja externa konsulter för att snabbt ta fram förslag till standarder och annat sådant underlagsmaterial som behövs för att på— verka det europeiska standardiseringsarbetet i en för svenska intressen positiv riktning.
9.3.5 Resurser för medverkan i det tekniska arbetet
Förutom ökat direkt stöd till standardiseringen be— hövs betydande resurser för att bemanna de svenska och internationella kommittéerna med kompetenta och erfarna experter. Som nämnts i kapitel 3 är kostna— derna för företagsexperterna flera gånger större standardiseringsorganets egna kostnader. Att få före— tagen att ställa experter till standardiseringens förfogande är det stora problemet, inte att få ytter—
ligare ekonomiskt stöd till standardiseringsorganen.
Enligt min uppfattning är det nödvändigt att före— tagsledningar och verksledningar nu anlägger ett strategiskt perspektiv på standardiseringsfrågorna och avdelar erforderliga personella och ekonomiska resurser för ett aktivt deltagande i det nationella och internationella standardiseringsarbetet. Det är särskilt viktigt idag när till följd av divisionali— sering och bolagisering många av de gamla standardi— seringsstaberna har krymts. Som framgår av bilaga 4 är det emellertid möjligt även i de nya, mera decen— tralicerade organisationsformerna att skapa system där kompetenta och erfarna experter sätts in i bl.a. det europeiska standardiseringsarbetet för att ta tillvara företagets och Sveriges intressen.
Jag vill i detta sammanhang även peka på möjlighe— terna att utnyttja den kompetens som finns hos per— soner som lämnat det direkt yrkesverksamma livet - i bilaga 5 kallade seniorer — och hos personer som läm— nat ett ansvar som chef i en linjeorganisation. Jag vill vidare peka på möjligheterna att utnyttja fors— kare och andra externa resurser i standardiseringsar— betet. Inom ramen för det målrelaterade bidraget kan övervägas att i särskilda fall SIS betalar en del av deras resekostnader vid deltagande i internationellt kommittéarbete.
Kostnaderna för regelutfärdande statliga myndigheter, affärsverk, riksprovplatser m.m. har som angivits i kapitel 3 uppskattats till i storleksordningen 90 Mkr. De statliga myndigheterna gör idag viktiga in— satser och av standardiseringsorganen uppskattat ar- bete. Jag anser dock att insatserna måste öka och att verksledningarna måste omprioritera resurser för eget regelarbete till medverkan i internationellt och na— tionellt standardiseringsarbete.
EG:s nya metod för harmonisering av regler innebär
att behovet av myndighetsregler minskar. Genom mindre detaljföreskrifter och ökad internationell anpassning behöver myndigheterna inte lägga ner tid på den om— ständiga översättnings— och notifieringsproceduren enligt GATT— och EFTA—reglerna.
Jag har tidigare pekat på behovet av att knyta sek— torsorienterad forskning och utveckling (FoU) närmare standardiseringen. Ett stöd från sektorsforsknings— organen kommer enligt min mening bäst till nytta om det avser finansiering av forskning och utveckling utförda av särskilda experter och konsulter liksom deltagande av dessa i olika standardiseringssamman— hang. Däremot torde det ligga utanför sektorsforsk— ningsorganens primära uppgift att finansiera allmänt
standardiseringsarbete.
I ansökningar till FoU—projekt där resultaten kan utnyttjas i standardiseringsarbetet anser jag att kostnader för resor m.m. för deltagande i tekniskt kommittéarbete bör tas upp, och att sådana ansök— ningar bör prioriteras av de statliga forskningsorga— nen. Detta bör dock enligt min mening ske genom om— prioriteringar. Jag bedömer att forskare genom del— tagande i standardiseringsarbetet kan få värdefulla impulser för sina FoU—projekt. Medvetandet om att re— sultaten från projekten för att få en omedelbar effekt måste finnas framme, när beslut om Europastan— darder skall fattas, bör vara ägnad att öka takten i FoU—arbetet.
Totalt föreslår jag således ett ökat statsanslag med ca 10 Mkr om året. I detta belopp är dock inte in— räknat ev. kostnader för medverkan från svenska stan— dardiseringsorgan i arbetet med att bygga upp stan— dardiseringsverksamhet i industriellt mindre utveck—
lade länder.
I kapitel 3 har standardiseringens ekonomiska bety— delse diskuterats och hänvisningar har gjorts till
vissa utländska studier. I Västtyskland har DIN be- räknat att nyttan av standardiseringen uppgår till omkring 100 gånger så stort belopp som kostnaderna för DIN. Jag är medveten om att denna typ av beräk— ningar metodmässigt är svåra att göra. Jag gör dock den allmänna bedömningen att ökat anslag till stan— dardiseringen på ca 10 Mkr väl kommer att uppvägas av omedelbara besparingar i bl.a. den offentliga upp— handlingen.
9.4 Organisation 9.4.1 Allmänt
Den svenska organisationen av standardiseringsverk— samheten skiljer sig från vad som är vanligt i EG— länderna. Som jag inledningsvis nämnt anser jag dock att den svenska organisationen i stort fungerar bra. I storbritannien pågår en diskussion om att omorgani— sera inom det brittiska standardiseringsorganet — BSI - i riktning mot ett antal mera självständiga divi— sioner för olika teknikområden liknande de vi har i
Sverige.
CEN:s fastställande organ — Technical Board — har blivit för stort och otympligt för att klara alla de uppgifter som den snabba utvecklingen i Västeuropa ställer. Det kommer sannolikt att delas upp i mindre enheter med särskilda Technical Board för bygg—, makan—, material—, IT— samt ytterligare några teknik—
områden.
Den decentraliserade organisationen med fristående fackorgan ställer dock stora krav på SIS att samordna och hålla samman standardiseringsverksamheten. Mot bakgrund av bl.a. behovet av ökade insatser i det västeuropeiska standardiseringssamarbetet måste också SIS kunna göra erforderliga prioriteringar. SIS måste få en starkare ställning för att kunna leva upp till sitt ansvar inför staten och näringslivet.
I det föregående har jag diskuterat vilka krav staten bör ställa på standardiseringsorganen. Av praktiska skäl kan inte staten upprätthålla kontakter med och ge bidrag till enskilda fackorgan och samverkande organ, utan statens krav och ekonomiska stöd måste
rikta sig mot SIS.
Jag anser att om standardiseringen skall tillföras ökade resurser, så bör kraven skärpas på att standar- diseringsorganen arbetar mot de standardiseringspoli— tiska mål som staten uppställer samt att de följer upp och utvärderar resultatet av verksamheten. I ut— värderingen bör ingå att undersöka i vilken utsträck— ning de svenska standardiseringsorganen bidragit till framtagande av Europastandarder och tillvaratagit svenska intressen vad gäller bl.a. säkerhet, miljö— skydd och konsumentskydd. Vidare bör ingå att under— söka i vad mån nya intressenter, t.ex. företrädare för konsumenter och arbetstagare, i större utsträck— ning börjat delta och påverka standardiseringsarbe— tet.
I SIS uppgift bör även enligt min mening ingå att
utveckla en långsiktig strategi för standardiserings— arbetet, se till att nya teknikområden, t.ex. biotek— nik, nya kompositmaterial och medicin—teknisk utrust— ning, blir föremål för standardisering samt att knyta forskning och teknisk utveckling närmare standardise—
ringen.
Det föreslagna målinriktade särskilda statsbidraget på 30 Mkr förutsätter jag skall fördelas av SIS till fackorganen enligt de riktlinjer som regeringen upp— ställer. Detta bör ge SIS möjlighet att kraftfullt leda och samordna fackorganens verksamhet.
9.4.2 Vissa förändringar som bör övervägas
Svensk standardiseringsverksamhet bör enligt min
mening utåt ses som en enhetlig organisation. så är idag inte alltid fallet. Några genomgripande orga- nisatoriska förändringar behövs dock inte, men ett antal mindre förändringar anser jag nu bör undersö—
kas.
För det första bör standardiseringsorganen, dvs. SIS med fackorgan, utåt uppträda som en enhetlig organi- sation. Standardiseringsorganen måste informera och både externt och internt marknadsföra standardiser— ingen och dess nya roll.
För det andra anser jag att de samverkande organ, som huvudsakligen har standardiseringsuppgifter och som företräder SIS i det internationella arbetet bör kny— tas till SIS—familjen genom avtal liknande de fackor— ganen i dag har med SIS. Dessa organ är IKH, TKK och Spri—STAND.
Jag vet att diskussioner har inletts mellan SIS och dessa organ, samt att ett problem bl.a. är om dessa organ skall bli självständiga fackorgan, ha annan form av anslutning eller ingå i något av de befint— liga fackorganen. Jag utgår från att standardiser- ingsorganen själva kommer att lösa dessa problem och lägger därför nu inte något förslag till organisa—
tionsförändring.
Jag vill dock betona att de s.k. samverkande organens standardiseringsverksamhet är mycket viktig från statens utgångspunkter. AB Statens Anläggningsprov— ning är t.ex. beroende av att det finns moderna och internationellt anpassade normer inom lyft— och tryckkärlsområdet. En väl fungerande sjukvård och trygghet för patienterna kräver att det finns stan— darder inom bl.a. det medicinsk—tekniska området samt att samordningen med den europeiska standardiseringen
fungerar.
De samverkande organen har en mycket bred förankring
bland brukarna inom sina resp. områden och jag be— dömer att en närmare anknytning till SIS skulle kunna vara vitaliserande för standardiseringsverksamheten i
stort.
Om inte samordningen löses på ett för alla parter godtagbart sätt anser jag staten bör ta upp en dis— kussion med standardiseringsorganens medlemmar om en
extern organisationsutredning.
För det tredje anser jag att SIS bör utreda möjlig— heten att inom fler områden än idag ge ut tekniska
regler i form av Svensk standard. I Standardkalendern redovisas sammanlangt 50 statliga, kommunala och pri— vata organ — utöver de ovan nämnda samverkande orga—
nen — som ger ut tekniska regler.
Inom de stora EG—länderna har dessa regler ofta for— men av standarder. Jag bedömer att det i vissa fall går att göra administrativa besparingar samt tryck— och distributionstekniska förenklingar om dessa reg— ler ges ut som Svensk standard, samtidigt som regler— na blir mera kända och lättillgängliga för näringsliv
och myndigheter.
Från näringslivets sida har jag erfarit att det ofta upplevs som besvärande att från en rad olika organ få begäran om medel för standardiseringsarbeten. Jag an— ser att SIS bör undersöka möjligheterna att koordine— ra och förenkla finansieringen av all svensk standar— disering och deltagande i internationella tekniska kommittéer.
För det fjärde anser jag att SIS tillsammans med fackorganen bör göra en total översyn av den nuva- rande kommittéstrukturen. Många intressenter utanför den direkta standardiseringen har svårt att förstå vad de olika kommittéerna på global, regional och nationell nivå står för. Inom den elektriska stan— dardiseringen har man samma kommittébeteckning på
SIS bör inom CEN verka för en anpassning till ISO:s struktur och om en sådan anpassning inte kan åstad— kommas bör en svensk anpassning till CEst kommit—
téstruktur övervägas.
För det femte anser jag att det bör utredas vilka ekonomiska besparingar som skulle kunna göras genom att fysiskt föra ihop de olika fackorganen och de ovan nämnda samverkande organen. För närvarande har alla utom SIS—STG och SIS—ITS sina kontor i olika byggnader och dessutom i olika stadsdelar i Stockholm. Jag bedömer att vissa besparingar, inte minst vad gäller administrativ service, skulle kunna göras vid en samlokalisering, samtidigt som möjlig— heterna till tvärteknisk samverkan ökar och verksam—
heten blir mindre sårbar.
Jag bedömer att den tekniska utvecklingen, struktur— förändringar inom näringslivet och förändringar i den internationella standardiseringsverksamheten med jämna mellanrum kommer att tvinga fram organisations— översyner. En samlokalisering av SIS, fackorganen och de samverkande organen gör verksamheten på sikt mera flexibel och anpassningsbar till förändringar.
Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) är en viktig servicefunktion till standardiseringsorganen. Inte minst mot bakgrund av att tusentals tekniska regler nu skall samordnas i det västeuropeiska standardise— ringssamarbetet kommer behovet av adekvata tekniska termer och korrekta översättningar att bli betydelse— fullt. TNC:s språkexperter bör komma in på ett tidigt stadium i standardiseringsarbetet och bör, för att praktiskt kunna lösa detta, vara samlokaliserade med standardiseringsorganen.
Jag är medveten om att lokalsituationen f.n. i Stock— holm är besvärlig, men jag anser ändock att frågan om
samlokalisering är värd att utreda. 9.4.3 ökat konsumentinflytande
Som konstaterades i kapitel 5 finns det f.n. en viss representation av konsumentföreträdare i standardise— ringsorganens styrande organ (fullmäktige, styrelse, huvudkommittér o.dyl.) och i ett relativt stort antal tekniska kommittéer, underkommittéer och arbetsgrup— per. Konsumentrepresentanterna har givit värdefulla bidrag till kommittéarbetet. Som exempel härpå kan nämnas säkerhetsstandarder för leksaker, där insatser från bl.a. konsumentverket kunnat påverka Europastan— darder, samt elsäkerhetsområdet där bl.a. SEMKO:s insatser medfört förbättringar för konsumenterna. Med hänsyn till den ökade betydelse som standardise— ringen har fått (se kap. 8) anser jag att konsument— representationen i de styrande organen och i de tek—
niska kommittéerna nu bör breddas.
Jag anser också att Sverige inom GEN/CENELEC och EFTA bör försöka att initiera nya standardiseringsprojekt inom konsumentvaruområdet. Exempel på konsumentpro- jekt där det finns ett starkt svenskt eller nordiskt intresse av att nya kommittéer eller arbetsgrupper bildas inom GEN/CENELEC är: Barnartiklar såsom säng- ar, barnvagnar, stolar och cyklar, lekplatsutrust— ning, barnsäkra förpackningar, motordrivna trädgårds—
redskap och brandsäkerhet i sängar.
COPOLCO spelar en viktig roll i den globala standar— diseringen för att tillvarata konsumentintresset. Jag anser att liknande rådgivande organ nu bör skapas för den europeiska och den nationella, svenska standardi— seringen. Enligt vad jag erfarit har ett nätverk av konsumentföreträdare i CEN/CENELEC:s medlemsorgan börjat byggas upp. EFTA:s konsumentkommitté har också påbörjat en process för att tillsammans med EG under— söka möjligheten att bilda ett gemensamt rådgivande konsumentpolitiskt organ på CEN/CENELEC—nivå.
I bl.a. Storbritannien och Västtyskland finns sär— skilda konsumentpolitiska råd knutna till standardi— seringsorganen (se bilaga 3). Dessa råd bevakar även miljöfrågor av betydelse för konsumenterna. Erfaren— heterna av dessa råd är goda. Jag anser därför att ett sådant även bör inrättas i Sverige.
Jag har övervägt om konsumentverket eller den nuva- rande konsumenttekniska nämnden skulle kunna fungera som ett rådgivande konsumentpolitiskt organ till SIS med fackorgan. De konsumentpolitiska råden i Väst— tyskland och Storbritannien har enligt vad jag erfa— rit haft ett reellt inflytande på DIN:s resp. BSIzs standardiseringsverksamhet. Detta har styrkt mig i min uppfattning att det är lämpligt att lägga rådet inom SIS. Självklart bör dock företrädare för ovan nämnda organ ingå i rådet.
Uppgifterna för det nya konsumentrådet skulle bl.a.
vara att - prioritera områden av konsumentpolitisk betydelse samt lämna konkreta förslag om nya standardiserings— projket till SIS och fackorganen, — säkerställa att konsumentintressena är väl represen— terade i kommitté— och arbetsgruppen, nationellt såväl som internationellt, - rekrytera och utbilda konsumentrepresentanter i nationellt och internationellt standardiseringsar— bete, - informera om standardiseringsarbete ur konsument— politisk synpunkt, - utveckla internationellt samarbete mellan konsument— representanter såväl på nordisk och europeisk nivå som globalt samt delta i COPOLCO och ett eventuellt motsvarande organ i GEN/CENELEC.
För att öka konsumentinflytandet och för att aktivt kunna driva standardiseringsprojekt inom konsument- varuområdet, inom i första hand europeiska tekniska
kommittéer och motsvarande svenska kommittéer kommer
ökade ekonomiska resurser att krävas.
Konsumentverket har föreslagit att av statsanslaget ett visst belopp skall reserveras för konsumentteknisk standardisering. Jag bedömer dock inte att detta är nödvändigt, utan anser att det bör överlåtas till SIS att besluta om hur det särskilda statsbidraget på 30 Mkr/år skall användas för att bäst tillgodose de mål som staten uppställer för standardiseringsarbetet.
Konsumentverket har en nyckelroll i bevakningen av konsumentintresset i standardiseringsarbetet. Inte minst gäller det s.k. svaga konsumenters behov, t.ex. barn och handikappade. Jag anser att konsumentverkets resurser bör förstärkas så att verket i ökad grad kan delta i europeiska standardiseringsprojekt inom konsu— mentvaruområdet. Deltagandet kan härvid göras med egen personal eller genom externa krafter, t.ex. forskare, konsumentvägledare eller annan person med expertkun— nande inom det aktuella området.
Övriga myndigheter, som har ansvaret för konsument- skyddet inom avgränsade områden, t.ex. boverket och livsmedelsverket, bedömer jag bör kunna klara en ökad medverkan i standardiseringsarbetet genom ompriorite-
ringar.
En breddad medverkan med konsumentrepresentanter i standardiseringsarbetet innebär att det kommer med nya personer utan erfarenheter av hur det nationella och internationella standardiseringsarbetet är organiserat och bedrivs. Ett utbildningsprogram med kursavsnitt om detta samt om den konsumentpolitiska lagstiftningen och brukarperspektiv på produktutformning bör organi— seras i samarbete mellan det föreslagna konsumentrådet vid SIS, konsumentverket och konsumenttekniska insti—
tutet vid Chalmers.
9.4.4 Ökat fackligt inflytande
Som konstaterats i kap. 5 finns det redan idag en betydande facklig medverkan i det tekniska kommitté— arbetet. Några organisatoriska förändringar liknande de som företagits inom konsumentområdet anser jag inte behövs. Svensk arbetsmarknad kännetecknas av starka fackföreningar som - i varje fall på det nationella planet - har förmåga att tillvarata medlemmarnas
intressen.
För att bättre kunna följa standardiseringsverksamhe— ten vill jag rekommendera medlemskap i SIS för de centrala fackliga organisationerna och motsvarande medverkan för branschförbunden i berörda fackorgan. Som medlem har man rätt att föra upp en fråga till i sista hand SIS styrelse för avgörande.
Enligt min mening skulle det även kunna vara värde— fullt om fackliga företrädare med erfarenhet av och intresse för standardisering skulle vilja medverka i vissa huvudkommittéer och andra styrande organ.
Det reella arbetet görs i tekniska kommittéer och arbetsgrupper. Som framgår av kapitel 5 är hittills— varande erfarenheter av facklig medverkan i det tek— niska arbetet goda. Jag anser därför att fler arbets— tagarrepresentanter bör delta i det arbetet, men att liksom hittills varit fallet förbunden själva skall bekosta deltagandet.
Arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete bedrivs normalt i partssammansatta arbetsgrupper. Den nya metoden (New Approach) innebär att stora delar av de regler som idag utarbetas av arbetarskyddsstyrelsen i stället kommer att utarbetas av standardiseringsorga— nen. Vare sig företrädarna för arbetstagarna eller arbetsgivarna, som deltar i arbetarskyddsstyrelsens arbetsgrupper, får någon ersättning från staten för
detta. Jag ser inte några skäl för att statliga medel skall ges till parterna på arbetsmarknaden p.g.a. att delar av det tekniska arbetet nu flyttas över till
standardiseringen.
Däremot anser jag inte att förbunden skall behöva bidraga till standardiseringsorganens direkta kostna- der för projekt som rör arbetsmiljön m.m. För projekt där initiativet kommer från GEN/CENELEC eller ISO/IEC bör det föreslagna målinriktade särskilda bidraget samt medel från företag inom den berörda branschen räcka för att finansiera standardiseringsorganens kostnader inom motsvarande svensk teknisk kommitté.
standardiseringen inom områden som berör arbetstagarna kommer till följd av beslutade och planerade EG—direk— tiv att få en stor omfattning. Jag anser att det är nödvändigt att de fackliga organisationerna själva tar ställning till vilka standardiseringsprojekt som är av väsentligt intresse för deras medlemmar och inom vilka områden man har personer med sådana tekniska och prak- tiska erfarenheter att de kan påverka standardiser— ingsarbetet på ett sätt som gagnar medlemmarna.
För mindre viktiga projekt bör det räcka med att arbe— tarskyddsstyrelsen är representerad i de tekniska kom— mittéerna. Arbetarskyddsstyrelsens representanter bör dock i dessa fall vara skyldiga att hålla arbetsmark— nadens parter informerade om pågående standardise— ringsarbete. I vilka former informationsutbyte bäst kan ske bör arbetarskyddsstyrelsen själv få bedöma.
Det har hittills aldrig förekommit att Svensk standard utfärdats som på väsentliga punkter stridit mot vad arbetarskyddsstyrelsen bedömt vara nödvändiga krav ur arbetsmiljösynpunkt. EG:s nya metod för harmonisering och de nya implementeringsreglerna i GEN/CENELEC ökar risken för att Europastandarder antas som vi från svensk sida inte anser vara godtagbara ur arbetsmiljö— synpunkt. I sådana fall har arbetarskyddsstyrelsen
alltid möjlighet att utfärda föreskrifter inom området som tar över standarden, men dessa föreskrifter kommer då med största sannolikhet att betraktas som ett tek— niskt handelshinder av länder som röstat för standar— den. Jag återkommer senare till frågan om tekniska handelshinder, men jag vill redan här understryka vikten av att arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmark— nadens parter tillsammans med svenska experter från näringslivet aktivt deltar i CEN/CENELEC/ETSI—projek— ten.
Jag anser att SIS bör överväga att täcka en del av resekostnaderna för de fackliga företrädarnas medver— kan i det europeiska standardiseringsarbetet. I vilken utsträckning och med hur stort schablonbelopp bidrag skall ges anser jag att SIS själv får besluta om.
För att åstadkomma resultat i det europeiska stan— dardiseringsarbetet kan samarbete behövas med andra fackliga företrädare i de nationella kommittéerna i de nordiska länderna och västeuropa i övrigt. Assistans från de nya europeiska arbetsmiljöinstitutet i Bryssel
kan också behövas.
För nya fackliga företrädare i de tekniska kommittéer— na och även andra ledamöter är det ofta svårt att veta hur standardiseringsarbetet nationellt, regionalt och globalt är organiserat och bedrivs. Jag anser därför att SIS bör ta fram ett informationsmaterial, t.ex. i form av en videokassett, och eventuellt även ordna seminarier för nya ledamöter.
För att täcka kostnaderna för att bl.a. ta fram ut— bildningsmaterial anser jag medel från arbetsmiljö— fonden bör kunna användas. Fonden bidrar årligen med ekonomiskt stöd till arbetsmarknadens parter för ut- bildnings— och informationsinsatser med anledning av lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och avtal som slutits med utgångspunkt i denna lag. Inne- varande år beräknas ca 200 Mkr utgå. Stödet finansie—
ras genom en lagstadgad arbetsgivaravgift, arbetar— skyddsavgift, vilken också finansierar bidrag till företagshälsovården samt arbetsmiljöfondens stöd till forsknings— och utvecklingsinsatser inom arbetsmiljö— och medbestämmandeområdet.
Bestämmelserna för användningen av dessa s.k. MBL— medel fastställs av regering och riksdag. Den nu redovisade verksamheten hos parterna på arbetsmark— naden ligger väl i linje med det ursprungliga syftet för användningen. Jag anser därför att ett medgivande bör lämnas att medlen får användas även för utbildning och information om svenskt inflytande på internatio— nell nivå liksom för parternas deltagande i interna— tionell bevakning av frågor som kan påverka det svenska arbetslivet inkl. normerings— och standardise—
ringsarbeten.
Förslag till Europastandarder är normalt på engelska och översätts inte. Språkfrågan är ett stort problem för de fackliga företrädarna och även för många andra
ledamöter.
Att översätta alla arbetsdokument till svenska är av ekonomiska skäl inte möjligt. I Sverige har vi jämfört med t.ex. Frankrike och Italien i synnerhet bland yng— re personer relativt goda språkkunskaper i engelska. Jag anser att vi i första hand bör lösa språkproblemet genom utbildningsinsatser och jag vill inte generellt rekommendera en utökad översättningsservice. Om staten skall öka sina insatser inom detta område bör resurs— erna användas till att översätta förslag till EG— direktiv till svenska och inte till att översätta standarder. Jag anser dock att fackorganen i anslut— ning till att förslag till Europastandard sänds ut på remiss bör bifoga en ordlista för nya eller svåra tek— niska termer som används i standarden. I detta arbete bör även språkexperterna vid tekniska nomenklaturcen— tralen (TNC) kunna anlitas.
Certifiering är ett mycket vitt begrepp. Det kan avse bekräftelse på att viss produkt, process eller tjänst är i överenstämmelse med kriterier i ett regelgivande dokument. I kapitel 4 har olika typer av certifiering— ar som idag finns i Sverige behandlats och i bilaga 3 har certifieringen i några EG—länder beskrivits.
Sammanfattningsvis kan sägas att certifieringsverksam- heten i Sverige och inom EG uppvisar en komplex struk— tur. EG-kommissionen avser emellertid nu att ta ett samlat grepp på frågor som rör provning och certifie— ring. Syftet är att öka trovärdigheten hos provnings— och certifieringsorgan i gemenskapen för att möjlig- göra ömsesidiga erkännanden av provnings— och certifi— eringsresultat mellan medlemsstaterna i EG utan någon förnyad kontroll.
Kommissionen har initierat framtagning av Europastan— darder (EN 45000—serien) med grundläggande krav på provningslaboratorier, ackrediterings— och certifier— ingsorgan. Enligt förslag till EG—resolution i det ti— digare nämnda dokumentet "The Global Approach" skall medlemsstaterna främja utnyttjandet av dessa standar— der liksom av Europastandarderna för kvalitetssäkring (EN 29000—serien). Vidare skall EG—rådet hänvisa till de två nämnda serierna av standarder i den framtida
EG—lagstiftningen.
Det finns inom EG en medveten strävan att begränsa de offentligrättsliga inslagen i sådan provning och kont— roll som föregår marknadsföringen av en produkt. Det betyder inte att provning och kontroll före marknads— föringen kan underlåtas. EG:s nya metod förutsätter tvärtom att det på visst sätt skall verifieras att säkerhetskraven är uppfyllda, men att man härvid som beskrivits i kap. 4 skall ha möjlighet att välja mel- lan alternativa procedurer. I direktiven bestäms sä- kerhetskraven och anges på vilka sätt man kan visa
EG:s strävan är att lägga produktspecifikationer (ge— nom standardisering) och kontrollprocedurer utanför den offentligrättsliga sfären. Detta förutsätter dock att medlemsländerna, som har det yttersta säkerhetsan— svaret, har förtroende för att kontrollverksamheten sker med kompetens och objektivitet. Ett grundläggande syfte med "The Global Approach" är att undvika en si— tuation där medlemsländerna av legala skäl är tvingade att acceptera produkter som är kontrollerade i andra länder. I stället vill man ha ett ömsesidigt godtagan— de, som baseras på ett genuint förtroende och grundas
på teknisk kompetens, som är klart påvisad.
Inom EG kommer därför frivillig certifiering snarare än obligatorisk att bli det vanligaste tredjepartsför- farandet, om sådan behövs, för att verifiera överens- stämmelse med krav som utgår från direktiv utformade enligt EG:s nya metod. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i EFTA—policyn om provning och
certifiering.
Det är därför enligt min mening angeläget att vi från svensk sida förbereder ordningar för provning och cer— tifiering, som sluter upp kring de principer som är under utveckling inom EG. vi måste också vara förbe— redda för deltagande på alla nivåer i den europeiska infrastrukturen på provnings— och certifieringsområdet
som vi ännu inte vet detaljerna i.
En särskild fråga som jag enligt mina direktiv skulle behandla gäller behovet av ett formellt erkännande av certifieringsorgans kompetens och objektivitet. I vis— sa EG—länder finns system för systemcertifiering av certifieringsorgan. Inom EG har meningarna varit dela- de om behovet av nationella system för bedömning av olika certifieringsorgans verksamhet gentemot ovan nämnda Europastandarder. I bl.a. Storbritannien och Nederländerna, där man idag har nationella sådana sys—
tem, anser man att erfarenheterna härav är goda och att systemet lett till en höjd kvalitet i certifie— ringsverksamheten. I främst Västtyskland har man däre— mot tidigare ansett att det inte finns något behov av ett nationellt system för bedömning och erkännande av certifieringsorganens verksamhet, utan att detta bara skulle leda till ökade kostnader och mera byråkrati. Även inom Sverige har jag uppfattat att meningarna i denna fråga är starkt delade.
Jag är inte beredd att nu föreslå att vi i Sverige inrättar en organisation för systemcertifiering av
certifieringsverksamhet.
Detta betyder dock inte att jag anser att det saknas behov av en nationell samordning av certifieringsverk— samheten. För egen del gör jag den bedömningen att det med stor sannolikhet kommer att byggas upp ett organi— serat samarbete mellan certifieringsorganen i Västeu— ropa och att någon form av nationella organ kommer att inrättas för att koordinera och utveckla certifier- ingsverksamheten. Jag anser att vi måste inrätta ett sådant organ även i Sverige med syfte att höja kvali— teten i den svenska certifieringsverksamheten och underlätta att svenska certifikat erkänns utomlands
utan förnyad prövning.
Inom SISU har möjligheterna diskuterats att funktionen att koordinera och utveckla certifieringsverksamheten skulle kunna förläggas till:
1) Statens mät— och provråd (MPR), som är nationellt organ för ackreditering av laboratorier och till— synsmyndighet över riksprovplatserna - vilka idag är några av de viktigaste certifieringsorganen i
Sverige.
2) Standardiseringsorganen, som har viss erfarenhet av systemcektifiering och som inom ett par områden re— dan idag har utvecklat ett internationellt certifi-
3) Ett nytt organ, som byggs upp på basis av ett samarbetsavtal mellan staten och SIS, och som efter brittisk och holländsk modell ges en allsidig sammansättning. '
Mot alternativ 1) talar bl.a. att certifieringsverk— samheten internationellt huvudsakligen bedrivs i pri— vaträttsliga former och att MPR kan få svårigheter att få sin roll som nationellt koordineringsorgan accepte— rad av det svenska näringslivet och utländska motsva— rande organ som inte är myndigheter.
Mot alternativ 2) talar bl.a. att SIS bedriver en egen certifieringsverksamhet på kommersiell basis, vilket är svårt att förena med rollen som nationellt koordineringsorgan, samt att EG—kommissionen som nämnts i kapitel 4 avvisat en sådan organisationsmo- dell på europeisk nivå.
Mot alternativ 3) talar bl.a. att det krävs resurser för att bygga upp ett nytt organ. Kostnaderna härför skulle dock kunna begränsas om granskningen av certi- fieringsföretag som har egna laboratorier utförs av MPR enligt den modell som idag tilllämpas i Storbri—
tannien.
Jag bedömer att alternativ 3) är det alternativ som bäst passar in i den europeiska provnings— och certi- fieringsstruktur som EG—kommissionen har skisserat i sina förslag. Utvecklingen inom EG är dock svårbedömd och jag anser att vi inte nu bör läsa oss för en viss organisationsmodell, utan avvakta det slutliga förslag till provnings— och certifieringsstruktur som EG—kom— missionen väntas komma att lägga fram under sommaren 1989.
Oavsett vilket alternativ som väljs anser jag att
verksamheten bör vara självfinansierad, dvs. avgif—
terna för bedömning och erkännande av certifierings— företagens kvalitetssystem skall täcka det nationella koordineringsorganets samtliga kostnader. Eftersom verksamheten är avsedd att vara frivillig, krävs att utredning görs om behovet att sådan systemcertifiering inom olika områden och om möjligheterna vid olika organisationsalternativ att få verksamheten att bära
sina kostnader.
SISU har påbörjat en utredning om den nuvarande certifieringsverksamhetens omfattning och inriktning, men utredningsresultaten har inte hunnit bearbetas och sammanställas inom den tidsram som gällt för mitt upp- drag. Jag anser att det är angeläget att denna utred— ning slutförs och att den även kompletteras med en bedömning av inom vilka områden en övergång från myn— dighetsgodkännande till certifiering kan förväntas komma att ske till följd av en anpassning till EG. Som exempel härpå vill jag nämna byggområdet.
I detta sammanhang vill jag även nämna att ett starkt krav som framförts till mig från näringslivet är att provning och certifiering av produkter bör göras av ett och samma organ. Delar man upp dessa funktioner på olika händer uppstår nämligen ofta krångel, ökade kostnader och onödig tidsfördröjning.
Sammanfattningsvis anser jag att den europeiska ut— vecklingen inom certifieringsområdet bör avvaktas och att de marknadsmässiga förutsättningarna för en sys— temcertifiering av certifieringsorgan bättre bör klar— läggas innan ställning tas till eventuellt ökade stat— liga insatser inom certifieringsområdet. Jag bedömer emellertid att certifieringsfrågorna kommer att få en ökad betydelse både i arbetet med att undanröja tek— niska handelshinder och arbetet att öka kvaliteten inom olika områden samt att vissa statliga insatser härvid kommer att krävas. Industridepartementet bör därför redan nu höja sin beredskap för att kunna följa och eventuellt påverka utvecklingen i Europa inom cer—
9.6 Frågan om avtal
I kontrollformsutredningen framfördes tanken på ett avtal mellan staten och SIS. Jag har i anslutning till informationsmöten om SISU—utredningen begärt synpunk- ter på bl.a. frågan om ett avtal. Bland de som lämnat skriftliga synpunkter är meningarna delade.
SISU—utredningen har också studerat de avtal som finns i bl.a. Västtyskland. Dessa avtal är allmänt formu— lerade. Konkreta punkter, t.ex. att industriministeri— et i Västtyskland kan sätta upp en tidsfrist för när DIN senast skall ha tagit fram en standard som ett statligt organ behöver, har i praktiken aldrig behövt
tillämpas.
Jag anser att denna typ av avtal endast har ett sym— bolvärde. standardiseringens officiella ställning i samhället kan lika väl komma till uttryck på annat sätt än i ett avtal. I Frankrike t.ex. är standardi— seringens ställning reglerad i en lag från 1942, och i Storbritannien är standardiseringsorganets (BSI) sta- tus angivet i ett kungligt brev och i en förordning med stadgar för BSI.
Nuvarande reglering i Sverige — regeringen fastställer stadgarna för SIS och utser ordförande och en revisor _ anser jag i stort vara tillräckligt. De förslag vad gäller finansiering, organisation m.m. som redovisats i föregående kapitel, förutsätter att ett förtroende- fullt samarbete råder mellan staten och standardiser— ingsorganen och att mål och riktlinjer för verksamhe— ten tas fram i en dialog mellan industridepartementet och SIS. Det är svårt att avtala om förtroende och ett aldrig så omsorgsfullt utformat avtal kan inte ersätta detta. Ett avtal med konkret innehåll kan lätt leda till en detaljreglering av standardiseringsverksamhe— ten, som jag har velat undvika. Eftersom vi dessutom
har självständiga fackorgan skulle avtalssystemet bli komplicerat.
Under utredningsarbetet har önskemål framförts till SISU om att staten genom ett formellt avtal med SIS skulle garantera vissa intresseorganisationers med— verkan i och inflytande över standardiseringsverksam— heten. Jag anser att detta i nuläget inte behövs. Jag har nämligen i det föregående lagt en rad förslag som syftar till en breddad medverkan. vill någon organisa— tion uppnå ett ännu längre gående inflytande anser jag att de själva bör förhandla med SIS och de olika fack- organen om detta. Först om det visat sig att organisa- tionerna av egen kraft inte kunnat uppnå ett avtal eller överenskommelse om medverkan och inflytande i standardiseringsverksamheten, anser jag att ett even— tuellt statligt ingripande är dags att aktualisera.
Jag anser att i stället för ett avtal mellan staten och SIS, bör stadgarna för SIS kompletteras på föl—
jande tre punkter.
1. En översyn bör göras av vilka statliga organ som skall ha en plats i SIS fullmäktige, utan att betala för sitt medlemskap. En anpassning bör härvid ske till hur aktivt myndigheterna idag deltar i nationellt och
internationellt standardiseringsarbete.
2. Regeringen skall utse en ledamot i SIS styrelse utöver ordföranden, som jag anser — liksom hittills varit fallet — bör vara en ledande industriman.
3. Den revisor för SIS som regeringen utser skall även ha rätt att granska effektiviteten i verksamheten, dvs. inte enbart redovisningsrevision utan även för—
valtningsrevision.
För att den målinriktade styrningen av SIS och fack— organen skall fungera krävs att statsmakterna — t.ex. i den planerade näringspolitiska propositionen - for—
mulerar tydliga mål för standardiserings— och certifi— eringspolitiken samt att standardiseringsorganens
verksamhet följs upp och utvärderas.
Om inte den föreslagna målstyrningen fungerar på ave sett sätt anser jag att styrningen bör kompletteras med olika detaljvillkor i regleringsbreven eller med
ett formellt avtal. 9.7 Samordnat statligt agerande
Som framgått av kapitel 3 deltar f.n. ett mycket stort antal statliga representanter i det nationella och internationella standardiseringsarbetet. Dessa kommer dels från regelutfärdande myndigheter, dels från affärsverk, riksprovplatser och uppdragsfinansierade myndigheter. Totalt har kostnaderna för den statliga medverkan i standardiseringen uppskattats till ca 90 Mkr under bå 1988/89, varav större delen faller på den
sistnämnda kategorin av statliga organ.
Det finns även ett stort antal statliga företrädare i standardiseringsorganens fullmäktige, styrelser och andra styrande organ. De statliga företrädarna gör generellt sett mycket värdefulla insatser i standar— diseringsarbetet och från standardiseringsorganens sida är man mycket angelägna om att få in synpunkter på ett tidigt stadium från myndighetsföreträdarna. Det gäller inte minst från de regelutfärdande myndigheter— na som i sina föreskrifter utnyttjar tekniken hänvis-
ning till standard.
Enligt vad jag erfarit har det förekommit att statliga myndigheter försenat standardiseringsarbetet genom att inte snabbt och tydligt klargöra sin uppfattning i viktiga säkerhetsfrågor. Det har även förekommit att experter från myndigheter och industrin inte framfört en samstämmig uppfattning då de deltagit som svenska delegater i tekniska kommittéer.
Även om denna typ av konflikter idag hör till undan— tagen, anser jag dock frågan bör uppmärksammas. Det accelererade västeuropeiska standardiseringsarbetet och EG:s strävan att snabbt få fram Europastandarder för att eliminera tekniska handelshinder ökar nämligen risken för att man i standardiseringsarbetet inte, med de snäva tidsgränser som EG ger, hinner från svensk sida uppnå samförstånd i viktiga sakfrågor. Jag anser därför att både staten och standardiseringsorganen bör se över sina regler i syfte att minska risken för kon—
flikter.
För statens del anser jag att vissa riktlinjer för myndigheternas medverkan i standardiseringsverksamhe- ten bör tas fram efter brittisk förebild. Dessa rikt— linjer bör bl.a. innehålla följande:
1) Det bör fastslås att myndighetens chef skall se till att myndigheten följer det nationella och inter- nationella standardiseringsarbetet och att han skall leda och samordna myndighetens deltagande i standar— diseringsprojekt inom myndighetens verksamhetsområde. Detta gäller särskilt områden som rör säkerhet, hälsa och miljö och där myndigheten har ett i lag eller in— struktion reglerat ansvar. För att markera standardi— seringsfrågornas betydelse bör övervägas att göra ett tillägg om detta i verksförordningen (1987:1100).
2) I arbetsordningen för en regelutfärdande myndighet
ingsprojekt på ett tidigt stadium och tydligt skall redovisa myndighetens uppfattning i viktiga säker— hetsfrågor. Om han -eller hon — anser att ett förslag till standard inte uppfyller lagstiftningens krav eller strider mot utfärdade eller planerade föreskrif- ter skall detta anmälas för myndighetens ledning.
3) Om fall som nämnts i punkt 2 inte kan lösas inom den tekniska kommittén skall myndighetens chef anmäla sina invändingar till det aktuella fackorganet och
försöka att finna en kompromiss. Sådant anmälan skall ske innan standardiseringsorganet yttrar sig över ett
förslag till Europastandard.
4) Om myndigheten har sådana invändningar mot ett förslag till Europastandard att — om Sverige blir överröstat — ett tekniskt handelshinder kan komma att uppstå skall samråd även ske med kommerskollegium. Detta gäller både det fall Europastandarden strider mot en befintlig föreskrift, som myndigheten inte avser att ändra, och det fall myndigheten planerar att utfärda en föreskrift som gör att den svenska standar— den inte kan utformas i överensstämmelse med Europa— standarden. Ett tillägg med denna innebörd bör göras i förordningen (l988:569) om skyldighet för myndigheter att lämna underrättelser om vissa föreskrifter m.m.,
den s.k. TBT—förordningen.
5) Innan en myndighet beslutar att bibehålla eller utfärda en föreskrift, som enligt punkt 4 kan komma att medföra ett tekniskt handelshinder, men som myn— digheten anser vara nödvändig, skall myndigheten an—
mäla ärendet till regeringen.
På motsvarande sätt måste standardiseringsorganen vid— ta åtgärder för att fortlöpande hålla berörda regelut- färdande myndigheter underrättade om aktuella standar- diseringsprojekt.
F.n. finns det inom SIS en samarbetsdelegation för certifiering och harmonisering. Denna skall bl.a. främja erfarenhetsutbyte och samråd inom Sverige mel— lan myndigheter och standardiseringsorganen i frågor gällande certifiering och harmonisering av standarder samt att särskilt verka för att principen "referens to standards" tillämpas. Samarbetsdelegationen har under senare år inte varit särskilt aktiv. Genom EGs nya me- tod för harmonisering har dessutom nämnda princip del— vis blivit överspelad.
Jag anser att industridepartementet skall ha det över— gripande statliga ansvaret för standardiseringen och att allt ekonomiskt stöd till standardiseringen, som inte är kommersiellt motiverat, skall kanaliseras ge— nom detta departement. Industridepartementet bör också koordinera de statliga insatserna och se till att de statliga organen sköter sina uppgifter inom standardi— serings- och certifieringsområdet. Industridepartemen— tet måste därför bygga upp ett kontaktnät gentemot öv— riga departement, myndigheter och andra statliga or- gan. Något särskilt råd för detta motsvarande ovan nämnda samarbetsdelegation anser jag dock inte behövs. Om behov av mera reguljära informationsutbyten finns bör detta kunna ske i anslutning till Kommerskolle— giums möten om tekniska handelshinder. Kommerkollegium har nämligen en i anslutning till tillämpning av TBT— förordningen kallat regelutfärdande myndigheter, nä— ringslivsorganisationer och standardiseringsorgan till regelbundna möten för att informera om bl.a. aktuella
standardiserings— och certifieringsfrågor.
Slutligen vill jag betona vikten av att industridepar- tementet noggrant måste bevaka det europeiska standar— diserings- och certifieringsarbetet samt fortlöpande följa upp och utvärdera de statliga insatserna. Detta bör påverka vilka resurser som departementet avdelar för dessa frågor.
standardiseringsutredningen — särskilt yttrande av Bo Tengberg, LO.
Standardiseringsutredningen har framlagt ett för- slag som på ett antal viktiga punkter inte överens- stämmer med LOs syn på hur den framtida standardi- seringsverksamheten bör utformas. Från LOs sida har i skrivelser till Arbetsmarknadsdepartementet betonats den stora vikt som standardiseringen har - och framför allt kommer att få i framtiden. Bl a mot den bakgrunden anser LO ett ökat statligt ansvar för standardiseringen vara nödvändig. Detta bör regleras i ett avtal mellan staten och SIS. En annan huvudfråga ur LOs synpunkt är att öka möjlig- heterna till facklig medverkan i standardiserings- verksamheten med hänsyn främst till standards vikt för föreskrifter på arbetsmiljöområdet.
Av vikt är också formerna för ackreditering och finansieringen av den målinriktade verksamheten.
Med hänsyn till den stora betydelse som standardi- seringen har för samhällsekonomin och ur miljö- och konsumentpolitisk synpunkt måste staten enligt vår mening ta ett större ansvar för verksamheten. Att staten har ett stort kostnadsansvar för verksam- heten motiverar också ett stort samhällsinflytande på olika nivåer ifråga om standardiseringsarbetet. Det finns därför mycket starka skäl att staten i ett avtal med SIS reglerar vissa ur samhällssyn- punkt viktiga aspekter på standardiseringsverk- samhetens organisation och inriktning.
Utredningens förslag angående det fackliga inflytandet är otillfredsställande. De fackliga organisationerna bör vara representerade & de nivåer där övergripande beslut fattas ang ende standards och standardiseringsverksamhetens inriktning, dvs SIS styrelse och den tekniska nämnden.
För att underlätta arbetet på den övergripande nivån borde ett särskilt råd inrättas som bereder arbetsmiljö— och yttre miljöfrågor. I detta råd skall bl a representanter för SIS, A55 och de fackliga organisationerna ingå.
Ovanstående bör regleras i ett avtal mellan SIS och staten och där bör även anges vissa speciella krav på myndigheterna med hänsyn till deras föreskrifts— arbete och rätten till facklig medverkan.
Standards påverkar i hög grad föreskrifterna på arbetsmiljöområdet. ASS har enligt sitt reglemente att samverka med arbetsmarknadens organisationer. Vikten av den fackliga medverkan i föreskriftsarbe- tet - och i standardiseringsarbetet — underströks
också i förarbetet till arbetsmiljölagen.
Arbetsmiljölagen är en ramlag och föreskrifterna är därför ett led i preciseringen av AML. Skall de fackliga organisationerna ha en möjlighet att på- verka föreskrifterna måste de ges reella möjlig- heter att medverka i standardiseringsarbetet. Förutom en övergripande påverkan av standardise- ringsverksamhetens inriktning måste de ges för- utsättningar att delta i de arbetsgrupper de själva anser viktiga och har möjlighet att medverka i.
Vi vill särskilt understryka att i de fall då de fackliga organisationerna inte har möjlighet att delta i ett standardiseringsprojekt måste Arbetar- skyddsstyrelsen ha ett motsvarande samordnings- ansvar som idag gäller beträffande föreskrifts- arbetet. Att Ass enbart företräder myndighets/— expertuppfattningar kan leda till att mycket stora problem sedan uppstår i samband med att föreskrif- ter skall utarbetas. Det är angeläget att en så bra samordning som möjligt kommer till stånd redan i samband med att standards fastställs eftersom i praktiken som regel föreskrifter kommer att hänvisa till standards för undvikande av eventuella handelshinder.
Enklast kan detta ske genom skyldighet för ASS att i de fall de fackliga organisationerna ej ingår i ett standardiseringsprojekt ha en arbetsgrupp till sitt förfogande på samma sätt som idag gäller för ASS föreskriftsarbete. Detta är särskilt angeläget i samband med den internationella standardiserings— verksamheten där fackliga företrädare ofta har problem att medverka framför allt beroende på
otillräckliga språkkunskaper.
Beträffande finanseringsmodellen delar jag utredarens uppfattning om anslagens fördelning mellan näringsliv och samhälle.
Som anförts ovan anser jag emellertid att det finns skäl att i avtal anges vilka principer som bör gälla i fråga om organisation och inriktning. Detta gäller särskilt för det målinriktade statsbidraget, vilket ju i största utsträckning är föranlett av initiativ utanför Sveriges gränser. Jag delar inte
utredarens uppfattning att SIS bör få ansvaret att fördela dessa medel på fackorgan och arbetsgrupper, dvs ange prioritering o dyl. Prioritering skulle lämpligen kunna ske av MPR alternativt Industridepartementet efter förslag från HPR.
Enligt min uppfattning kommer MPR att ha den överblick och kompetens såväl rörande arbetsmiljö— som konsumentfrågor som är nödvändig för rätt prioritering.
Jag anser det också principiellt viktigt att samhället tar ett ansvar för certifieringsverk- samheten. Det innebär att frågan om ackreditering av certifieringsorgan bör handhas av en statlig myndighet. Från facklig synpunkt är det väsentligt att kunna bibehålla tilltron till ackreditering och certifiering. Möjligheten att ingripa mot certifie- rande organ som ej uppfyller ackrediteringskraven framstår därvid som särskilt viktig. Jag ser i detta sammanhang det som väsentligt att samhället förbehåller sig denna yttersta kontrollmöjlighet, och uppdrar åt Hät- och Provstyrelsen att svara för ackrediteringen i Sverige.
BILAGOR
Kommittédirektiv www
Dir. 198856
Statens roll i standardiseringsverksamheten m. m.
Dir. I988256
Beslut vid regeringssammantriide l988—l0—l3
Chefen för industridepartementet. statsrådet Nordberg. anför.
Mitt förslag
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallats för att utreda vissa frågor i anslutning till standardiseringsverksamheten i Sverige. Utredarens huvud- uppgift äri korthet att göra en bedömning av statens och andra intressenters roll i standardiseringsverksamheten och certifieringsverksamheten samt att föreslå lämpliga former för statens och de andra intressenternas medverkan och statens stöd till standardiseringsverksamhcten.
Detta bör göras mot bakgrund av — standardiseringens betydelse för den industriella produktionen. den tekniska utvecklingen. användningen och avsättningen av industrins produk- ter. — standardiseringens ökade betydelse för statsmakternas regelskapande verksamhet till skydd för liv. hälsa. miljö och egendom samt — arbetet med att åstadkomma ett gemensamt europeiskt ekonomiskt samarbetsomrade som omfattar samtliga EFTA- och EG-låinder.
Bakgrund
Knulmllfnrmxim't'tlningt'nx jöns/tig m.m.
Genom beslut den Zl) februari 1986 bemyndigade regeringen chefen för industridcpartementet att tillkalla en särskild utredare (dir. l986:6) med uppgift att kartlägga den internationella utvecklingen inom området kontroll genom teknisk provning samt bedöma eventuella konsekvenser av denna ut- veckling för svenskt vidkommamle. ! uppdraget ingick även att belysa frågor om standardisering i den man de berörde detta omrade samt att belysa even-
tuella konsekvenser för den svenska myndighetsorganisationen på prov- ningsomrädct. Den s.k. kontrollformsutrcdningen redovisade uppdraget i början av är [988 i betänkandet Provning och kontroll i internationell sam- verkan (SOU l988:6). Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu inom industridepartementet.
De förslag utredaren lägger fram är relativt begränsade och gäller framför allt att åstadkomma ett svenskt system för ackreditering av provningsorgan av gängse internationellt slag och därmed sammanhängande omorganisation av statens mät- och provråd. Utredaren pekar vidare på frågor som inom olika områden mäste lösas för att möjliggöra ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är vissa slutsatser som utredaren drar beträffande standardiserings- och certifieringsverksamhet och som också vunnit stöd i remissbehandlingen. Enligt utredaren medför den interv nationella utvecklingen att standardisering och certifiering får ökad bety- delse för frr'igor som hör till statens ansvarsområde. Staten får därmed ett ökat intresse av insytt i och möjlighet att påverka sådan verksamhet. Nya frågor uppkommer som bl.a. gäller myndigheternas och standardiseringsor- ganens roller och kontakter. Vidare skapas förändrade eller nya förutsätt- ningar för andra intressenter. som tidigare på olika sätt medverkat i frågor- nas beredning genom att delta i föreskriftsarbete etc. Till dessa intressenter hör t.ex. arbetsmarknadens parter och konsumenterna. Att viktigt harmoni- seringsarbete sker på internationell nivå skapar nya problem. bl.a. när det gäller myndigheters och andra intressenters personella och ekonomiska re- surser för internationellt samarbete. Samtidigt ger arbetet ocksä unika möj- ligheter att påverka utvecklingen.
Med anknytning till dessa frågor har särskilda skrivelser inkommit till re- geringen från bl.a. konsumentverket. LO och TCO.
Vad .rlrmdrinlixcring innebär
Standardiscringsverksamhet syftar till att få fram standarder. Med det av- ses vissa regler som skall underlätta framställning. distribution och använd- ning av varor och tjänster. Med standard kan man också mena det dokument där en sådan regel preciseras.
Standardisering kan bedrivas på olika nivåer: över gränserna (internatio— nell och regional standardisering). inom ett land (nationell standardisering) eller inom en bransch eller ett företag (bransch- och företagsstandardise- ring). Sistnämnda standardisering är i motsats till internationell och nationell standardisering inte öppen för alla berörda parter utan endast för de egna intressenterna.
Genom standardisering av grundläggande begrepp. produkter. material. metoder m.m. söker man skapa t.ex.
— enhetlig terminologi
— samordnade matt och dimensioner
— en begränsning av antalet varianter — specificerade funktioner och egenskaper — fastlagda metoder för beräkningar. provning. kontroll m.m.
Standardiseringsverksamheten tillkom ursprungligen för att tillgodose nä- ringslivets behov och har stor betydelse för industri och handel. En standard är principiellt en frivillig överenskommelse som tas fram i samverkan mellan berörda intressenter. Den fastställs av ett behörigt organ men genomslags- kraften blir beroende av att den accepteras av säljare. köpare och andra an- vändare. Standard kan i detta sammanhang definieras som en regel som in- nehaller problemlösningar för återkommande tillämpning och som har utar- betats i samförstånd och fastställts av ett erkänt organ. Nationella standardi- seringsorgan i västvärlden är som regel enskilda organ med oberoende ställ- ning.
Smmlanliseri/rgr-us hrrvdelse har ökat
Standardiseringens betydelse har efter hand ökat i Sverige och andra län- der. Svenska myndighetcr hänvisar i ökande utsträckning till standarder i fullgörande av sina uppgifter att skydda liv. hälsa. miljö och egendom. Före- skrifter om farliga produkter anknyter ofta till standarder. vilket betyder att standardens innehåll helt eller delvis kan bli även offentligrättsligt. De juri- diska konsekvenserna blir beroende av hur denna anknytning görs. Strävan- dena att harmonisera bestämmelser mellan olika länder har i hög grad ökat standardiseringens betydelse för myndigheter och andra offentliga organ. Dessa deltar ofta aktivt i både nationellt och internationellt standardiserings- arbete. lnte minst det sistnämnda är viktigt. eftersom nationella standarder ihög grad bygger på internationella. Omfattningen av myndigheternas enga- gemang i standardiseringsarbetet varierar dock mellan olika sektorer och olika länder.
En särskild betydelse har standardiseringen fått i det västeuropeiska har- moniseringsarbetet. lnom EG har en ny metod utarbetats för harmonisering av regler inom olika produktområden. Karaktäristiskt för denna är att tämli- gen allmänt hållna säkerhetskrav gäller som bindande rättsregler. Dessa sä- kerhetskrav presumeras vara uppfyllda. om produkten är tillverkad enligt harmoniserad standard. ! sak innebär detta att uppgiften att utarbeta tek- niska specifikationer för produkterna överlämnas till de europeiska standar- diseringsorganen CEN (Comité Europeen de Normalisation) och CENE-
LEC (Comité Européen de Normalisation Electrotechnique). med vilka EG har träffat särskilda avtal. ! CEN och CENELEC deltar även standardise- ringsorganen i Sverige och övriga EFTA-länder. EFTA har träffat motsva- rande avtal som EG med CEN och CENELEC. För telekommunikations- omrätlet har CEPT (Europeiska postv och telekommunikationsorganisatio- nen) motsvarande avtal med EG och [il—TA som ('EN och CENELEC. Vil- ket ocksä förutses för det nya europeiska standardiscringsorganet ETSI (Eu- ropean Telecommunication Standards Institute) som tagit över det standar- diseringsarbete som (”EPT tidigare bedrivit.
Det europeiska standardiseringsarbetet har grundläggande betydelse för avskaffande av tekniska handelshinder mellan EG och EFTA-länderna. Om samma krav gäller för produkter inom EG och EFTA kan de framställas i samma utförande för hela den västeuropeiska marknaden. Europastandar- der kan också i framtiden visa sig få betydelse för t.ex. upphandling.
En fråga som rönt särskild uppmärksamhet är behovet av ett brett delta- gande frän olika intressenter i standardiseringen. Därvid kan nämnas att både EG och EFTA under år l988 har rekommenderat medlemsländerna att förmå nationella och internationella standardiseringsorgan att göra det möjligt för konsumenter och andra intressenter att aktivt delta i verksamhe- ten. De nordiska konsumentministrarna uttalade vid sitt möte i Stockholm den Zl mars l988 att man. med syfte att uppnå en. så långt möjligt. gemen- sam nordisk hållning i de internationella standardiseringsorganisationerna, bör verka för ett ökat konsumentinflytande i standardiseringsverksamheten.
Vad certifiering innebär
Med certifiering (fullständig beteckning: certifiering av överensstäm- melse) menas att ett fristående organ efter ett kontrollförfarande intygar att t.ex. en viss produkt uppfyller kraven i en standard eller annat regelgivande dokument. Vanligast är certifiering av produkter. vilket normalt förutsätter provning av produkten. Överensstämmelse med standarden verifieras med ett intyg eller att produkten märks på visst sätt. Certifieringsverksamhet är privaträttslig. '
Det är också vanligt att tillverkaren själv utfärdar ett motsvarande intyg eller använder sitt eget märke. Tidigare har detta betecknats som självcerti- fiering eller förstapartscertifiering. Numera har man enats om termen för- säkran ont överensstämmelse. En vanlig benämning är också tillverkarde- klaration. För att öka tilltron till en sådan försäkran eller för att rent allmänt säkerställa kvalitet i produktionen har många företag interna kvalitetssys- tem. där kvalitetsarbetets organisation. ansvar och resurser preciseras. ! en hårdnande internationell konkurrens har kvalitetssäkring blivit en mycket
viktig fråga. Under senare tid har även internationella standarder tagits fram med krav för kvalitetssystem och numera förekommer på vissa håll certifi- ering av företagens kvalitetsystem med dessa krav som utgångspunkt.
Som nämndes tidigare ställer staten ibland krav på produkter för att tillgo— dose skydd för liv och hälsa m.m.. varvid bestämmelserna i ökande utsträck- ning anknyts till standarder. I sådana fall krävs normalt någon form av kont- roll att dessa krav uppfylls. Ibland anses det tillräckligt att tillverkaren själv utför denna kontroll som grund för en tillverkardeklaration. Ofta krävs då någon form av övervakning av dennes kvalitetssystem.
Eftersom kontrollen oftast förutsätter provning. kan det också krävas ett säkerställande av provningsresultatens kvalitet. En teknik som fått växande betydelse för att öka förtroendet för provningsverksamhet är ackreditering av laboratorier. En sådan meddelas av ett särskilt ackrediteringsorgan efter genomförd utvärdering av att laboratoriet uppfyller vissa krav som anses sä- kerställa provningsorganets kvalitet.
Mymlighelsgodkrinnande och certifiering
Det är vanligt att staten kräver en utomstående kontroll av att farliga pro- dukter uppfyller ställda krav. En sådan kontroll sker normalt innan produk- ten introduceras på marknaden. En återkommande kontroll kan också före- komma under användningstiden. I Sverige och många andra länder brukar en sådan kontroll göras av en statlig myndighet eller på statens vägnar av något annat organ. Det blir då fråga om en offentligrättslig verksamhet. som utmynnar i ett myndighetsgodkännande om kraven visas vara uppfyllda. [ många länder. bl.a. Västtyskland. Storbritannien. USA och Japan. har av tradition privaträttsliga certifieringar i stor utsträckning ersatt myndighets- godkännanden. Någon enhetlig ställning har dock inte certifieringsorganen idessa länder. Det har då varit naturligt för staten att söka skapa garantier för att certifieringsorganen verkar på ett korrekt sätt. I bl.a. Storbritannien förekommer därför en i statlig regi bedriven ackreditering av certifieringsor- gan. där förfarandet i princip är detsamma som vid ackreditering av prov- ningsorgan.
Under senare tid har allmänna krav och rekommendationer utarbetats för provningslalmratorier och ackrediteringsorgan resp. certifieringsorgan. Dessa väntas inom kort bli fastställda som Europastandarder.
Enligt EG:s nya metod tillerkänns. som tidigare nämnts. standarder vissa rätlsverkningar genom presumtionen att materiel enligt standardens krav uppfyller de allmänt hållna rättsligt bindande kraven. På motsvarande sätt får en privaträttslig certifiering av att standardens krav är uppfyllda rätts- verkningar på så sätt att produkten presumeras vara säker. Om en myndig-
hetsföreskrift och en standard överensstämmer i sak — vilket ofta är fallet — blir skillnaden mellan ett myndighetsgodkännande och en certifiering av for- mell art.
Utvecklingen [ Västeuropa ställer nya krav
Den pågående utvecklingen i Västeuropa inom området kontroll genom teknisk provning visar att standardiseringsverksamheten och certifierings- verksamheten får stor betydelse för myndigheternas regelskapande verk- samhet.
lnom EU kan man se en medveten strävan att begränsa de offentligrätts- liga inslagen i sådan provning och kontroll som föregår marknadsföring av produkter. Statlig generell "förhandskontroll" innan produkterna förs ut på marknaden skall så långt möjligt undvikas och förbehållas högriskproduk- ter. Det betyder dock inte att provning och kontroll före marknadsföringen kan underlåtas. Tvärtom förutsätter EG:s nya metod att det vid marknadsfö-V ring skall ha verifierats att säkerhetskraven är uppfyllda. Detta kan ske på olika sätt och vad som skall gälla för olika produkter bestäms särskilt. Hur lårtgt man på olika områden är beredd att avstå från tredjepartskontroll kan variera och har föranlett diskussion i samband med olika direktiv. Det yt- tersta ansvaret för att inga farliga produkter kommer ut på marknaden har den enskilda staten som. företrädesvis genom marknadskontroll. skall se till detta.
Om provning och kontroll av en produkt krävs före marknadsintroduk- tion. uppstår ett hinder för handeln om samma procedur måste upprepas i importlandct i fråga om en produkt som redan är kontrollerad i exportlan- det. I arbetet med att undanröja tekniska handelshinder ingår därför som ett viktigt led att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat i olika länder. Dessa frågor har under senare tid behandlats såväl inom EG som inom EFl'A och har fått hög prioritet inom EG/EFI'A- samarbetet. En EFTA-policy. som nära ansluter till EG:s synsätt. antogs i början av detta år. Vid EFTAzs ministermöte i Tammerfors i juni l988 un- dertecknades en EFTA-konvention om ömsesidigt godtagande av prov- nings- och kontrollresultat som avses bli lagd till grund för ett utvidgat sam- arbete med EG. Vidare har det inom EG lanserats en tanke på att skapa ett gemensamt västeuropeiskt forum för frågor om provning och certifiering motsvarande vad som finns för standardiseringsfrågor i form av CEN och CENELEC. Ett stort symposium kring denna fråga arrangerades av EG- kommissionen i juni i år. Deltagarna var då eniga om behovet av ett sådant forum.
Strl/trlurr/istWinge/Lv organisation i Sverige
För svensk nationell standardisering och för medverkan i internationell och regional standardisering svarar ett antal svenska standardiseringsorgan med SIS. Standardiseringskommissioncn i Sverige. som centralorgan och med de övriga anslutna till SIS. De svenska standardiseringsorgancn är en- skilda organ med oberoende ställning. Svenskt standardiseringsarlmtc är i stor och ökande utsträckning knutet till regional och internationell standar- disering.
SIS. som bildades år IQZZ. är som nämnts centralorgan för standardise— ringsarbetet i Sverige. SIS är en ideell förening med stadgar fastställda av regeringen. vilken också utser SIS ordförande. Medlemmar är organisatio- ner med intresse för standardiseringsverksamheten.
SIS centrala uppgifter omfattar. förutom att vara centralt kontaktorgan med staten. bl.a. fastställelse och utgivning av svensk standard. försäljning av svensk. internationell och utländsk standard. medlemskap i det globala standardiseringsorganet ISO resp. det västeuropeiska ('EN med uppgift att samordna svensk medverkan i motsvarande internationellt och regionalt standardiseringsarhete. kontakter med myndigheter och organisationer. in- formation och konsultation i frågor som rör standardisering. Vidare driver SIS en kommersiell privaträttslig eertifieringsverksamhet samt är helägare till ett dotterbolag. SIS Service AB. Bolagets största projekt är uppbyggnad av ett nationellt standardiseringsorgan i Tanzania.
Ett antal fackorgan är anslutna till SIS genom särskilda överenskommel- ser oeh är ansvariga för standardiseringen inom sitta resp. områden.
Från den I juli 1988 finns sex fackorgan. nämligen Byggstandardiseringeu (BST). Metallnormcentralen (MNC). Svenska Elektriska Kommissionen (SEK). Sveriges Mekanstandardisering (SMS). SIS-lnformationstekniska Standardiseringen (SIS—ITS) och SIS-Allmänna Standardiseringsgruppen (SIS—STG). Dessa svarar genom avtal med SIS för standardiserittgsarbetel inom sina resp. fackområden. SIS-STG svarar därvid för standardiseringen inom allmänna grundläggande och tvärtekniska områden och områden som inte faller irtom andra fackorgans ansvarsområden. Fackorganen har egen VD. styrelse och fullmäktige.
Efter överenskommelse med SIS finns också ett antal samverkande organ som ansvarar för vissa avgränsade uppgifter. För närvarande är förs 'arets materielverk. IVA:s Kran- och Hisskommission. sjukvårdens och socialvår- dens planerings- och rationaliseringsinstitttt och statens provningsanstalt anknutna som samverkande organ.
Finansieringen av verksam/tele”
Standardiseringsvcrksamheten finansieras genom statsbidrag. kontant— bidrag frän näringslivet. riktade uppdragsmedel från statliga nyndighetcr. byggforskningsmedel (enbart BST). försäljningsintäkter samti mindre ut- sträckning nordiska fondmedel.
Kostnaderna för standardiscringsorgancn under budgetåre l987/88 var enligt SIS anslagsframställning 95.8 milj. kr. Kontantbidragct från näringsli- vet uppgick till 29.3 milj. kr. Staten bidrog genom statsanslaget med l5.3 milj. kr. och genom uppdragsmedel och byggforskningsmedcl ned l2.9 milj. kr. Försäljningsintäkterna uppgick till 38.2 milj. kr.
Till statens bidrag till standardisering skall läggas dc mede (för budget- året I988/89 I.7 milj. kr.) som genom EFTA-uppdrag. som ges parallellt med E(i. lämnas till de europeiska standardiseringsorganen CEN och CE- NELEC.
Ett stort resurstillskott från näringslivet och myndigheter - under budget- året 1987/88 enligt. SIS beräkningar motsvarande minst 300 mlj. kr. — är att sakkunniga och experter utan kostnad för standardiseringsorgmen ställs till förfogande i standardiseringsarbetet. Av det totala antalet :xpcrtcr som medverkar kommer ca 80 % från näringslivet.
Statsanslaget beräknas fr.o.m. budgetåret 1966/67 på sådan sätt att det statliga anslaget skall utgöra 60 % av näringslivets kontantinsatser till verk- samheten.
Fr.o.m. budgetåret 1982/83 beräknas dessa (yt) % på näringslivets bidrag året före bidragsåret.
Det statliga anslaget till SIS fördelas av SIS enligt dess egna regler på fack- organ och central verksamhet. Dct finns ingen enhetlig politik för använd- ningen av det statliga anslaget hos fackorganen. utan dessa tillämpar sins- emellan olika principer.
Internationell standardisering
Det internationella standardiseringsarbetet bedrivs dels av organ helt spe- cialiserade på standardisering och samhörande aktiviteter. dels av organ vilka vid sidan av andra arbetsuppgifter också bedriver visst samarbete i standardiseringsfrågor. Enligt en bl.a. av ECE (FN:s ekononiska kommis- sion för Europa) och GATT (General Agreements on Tarifs and Trade) tillämpad nomenklatur benämns de specialiserade organisationerna "inter- national standards organizations" (standardiseringsorgan) och de övriga "international standardizing bodies" (standardiserande orgar).
Det finns två Specialiserade standardiscringsorgan med glolal verksamhet
nämligen ISO (International Organization for Standardization) och IEC (International Electroteehnical Commission). båda med centralsekretariat i Geneve.
Medlemskap i dessa båda organ är öppet for nationella standardisering; organ i alla länder ett lran varji. land. SIS representerar Sverige i ISO och SEK representerar Sverige I II (.
Bland de internationella standardiseiande organen finns en lång rad orga- nisationer med nationella myndigheter som medlemmar.
Fiir undvikande av parallellarlwte och ("iverlappande aktiviteter finns det avtal om samverkan mellan ISO och lL-'(' :i ena sidan och de övriga organisa- tionerna a den andra.
Regional .rmmlnrrlisering
Den regionala standardisering som i första hand är av intresse för Sverige. är den som bedrivs inom Västeuropa resp. Norden.
Det västeuropeiska regionala standardise ringssamarbetet kunde tidigare ses som ett komplement till det globala. De krav och önskemål på harmoni- sering av nationella standarder som uppkommit i samband med strävandena inom EG och EFTA att genom harmonisering av tekniska regler undanröja handelshinder har gett det västeuropeiska regionala standardiscringssamar- betet en mera självständig roll. En huvuduppgift är att få samstämmig till- Iämpning inom Västeuropa av de internationella standarderna från ISO och IEC. På motsvarande sätt som på global nivå finns det två specialiserade europeiska standardiseringsorgan CEN. där SIS är svensk medlem. och CE- NELEC för det elektrotekniska området, där SEK är svensk medlem.
På det regionala planet finns inom Västeuropa ett antal organ som vid si- dan om andra arbetsuppgifter bedriver viss standardiseringsverksamhet.
CEN och CENELEC samverkar på olika sätt med dessa och andra mot- svarande organ i avsikt att uppnå att deras standardiseringsresultat fastställs som Europastandard (EN). Genom avtal med CEN resp. CENELEC kan de organ som så önskar och som uppfyller kraven på allsidig representation i standardiseringsarbetet anknytas som samverkande organ.
På det nordiska planet sker samarbetet inom INSTA (lntcrnordisk Stan- dardisering). Verksamheten grundar sig på ett samarbetsavtal mellan stan- dardiseringsorganen i de nordiska länderna. Uppgiften är att genom syste- matiserat samarbete och informationsutbyte dels åstadkomma likalydande _ nationella standarder. dels genom fördelning av arbetet bidra till ett bättre utnyttjande av standardiseringsorganens resurser. Behovet av Ökat nordiskt samråd och - i flera fall — resursbcsparandc nordisk arbetsfördelning i Euro- pastandardiseringen har kommit till tydligt uttryck i Nordiska ministerrådets
pågående analys av förhållandet mellan nordiskt och vidare europeiskt sam- arbete. Man strävar efter ett samordnat uppträdande i de internationella or- ganisationerna ISO. IEC. CEN och CENELEC. samt en samordnad till- lämpning av internationella rekommendationer och standarder.
Cerlifieringxverksam/remi i Sverige
Certifieringsverksamhet är som tidigare nämnts privaträttslig till sin ka- raktär. Certifieringar är principiellt frivilliga. även om de. enligt EG:s nya metod kan tillerkännas vissa rättsverkningar. Någon form av svensk offent- ligrättslig reglering för certifieringsvbrksamhet finns inte. Certifiering utförs i Sverige av flera organ. Följande är exempel på detta.
SIS administrerar ett certifieringssystem. där produkter som efter kontroll visat sig överensstämma med svensk standard får förses med SIS inregistre- rade varumärke. SIS-märket.
Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB. SEMKO. som är riksprovplats för elektrisk materiel - och som efter delegation från statens energiverk utfärdar myndighetsgodkännande för viss materiel — utför även viss frivillig typkontroll. dvs. certifierar elektrisk materiel. såsom datorer och annan kontorsmateriel. Det s.k. S-miirket är SEMKO:s inregistrerade varumärke och certifieringsmärke. För att SEMKO skall certifiera elektrisk materiel skall denna uppfylla kraven i svensk standard.
Statens provningsanstalt utför även frivillig certifiering av produkter. Provningsanstalten tar ställning till vilka produkter som kan omfattas av och åsättas en P-märkning. Dessa produkter skall vid typprovning ha konstate- rats uppfylla av provningsanstalten fastlagda krav. Dessutom skall prov- ningsanstalten stickprovsvis övervaka den löpande produktionen enligt vill— koren för P—märkning.
Sjöfartsverket ombesörjer frivilligt godkännande av fritidsbåtar och tra- fiksäkerhetsverket frivilligt godkännande av bilbarnstolar. Detta är att be— trakta som frivilliga certifieringar utförda av myndighet. Andra sådana ex- empel är provningsanstaltens frivilliga kontroll av volymmätare samt vågar för industriellt bruk.
En särskild utredare bör tillkallas
Den i det tidigare beskrivna internationella utvecklingen har medfört att såväl standardiserings— som certifieringsverksamhet har fått en ökad bety- delse för staten och andra intressenter. Frågor om harmonisering av pro- duktkrav och ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat har stor betydelse för Sverige och svensk industri. För både myndigheter och
andra intressenter blir det av central betydelse att hålla sig informerade om och vid behov kunna delta i internationellt arbete. bl.a. stamlardiseringsar- bete.
Kontrollformsutredningen har pekat på vissa problem som behöver lösas till följd ai denna utveckling. Det finns enligt min mening skäl att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera de problem och möjligheter som denna utveckling föranleder och lämna förslag till lösningar som tillgo- doser olika parters intrcsscn. Den av utredningen väckta tanken att formali- sera samverkan mcllan staten och standardiseringsorganen i ett avtal bör studeras närmare. l årets komplettcringsproposition W&W/881150 har regeringen behandlat behovet av resursltushällning och förnyelse i den offentliga verksamheten. Då nya ansprak ställs på en verksamhet krävs helhetssyn och utvärdering av verksamheten.
Utredningsuppdraget
Utredaren bör ha följande uppgifter.
— Analysera och bedöma vilka krav staten från sin utgångspunkt bör ställa på standardiseringsverksamheten.
— Analysera och bedöma behovet av statligt stöd till standardisering samt. om så bedöms erforderligt. föreslå en modell för statens medelstilldclning till standardisering där medlen utnyttjas effektivt samtidigt som statens be- hov av att nyss nämnda krav uppfylls blir tillgodosett. Detta skall göras mot bakgrund av standardiseringsverksamhetens totala rcsursbehov.
— Analysera lämpliga former för samverkan mellan staten och standardi- seringsorganen och i detta sammanhang även analysera och utarbeta förslag till lösningar i den tidigare nämnda avtalsfrägan.
— Analysera och bedöma de nya problem och möjligheter som den inter- nationella utvecklingcn medför för andra intressenter. bl.a. arbetsmarkna- dens parter och konsumenterna. vilket belysts av kontrollt'ormsutredningen och under remissbehandlingen av dess betänkande. samt föreslå lämpliga former för dessa intressenters medverkan i harmoniseringsarbetet.
-- Analysera. i syfte att skapa ett brett beslutsunderlag. dels hur en stam- dardiseringsverksamhet utan statligt stöd kan utformas. dels ändamålsenlig- heten i nuvarande organisatoriska struktur.
— Analysera och bedöma effekterna av den internationella utvecklingen vad gäller certificringsfrägor och precisera vilken roll och vilka uppgifter sta- ten bör ha inom eertificringsomrädet.
— Bedöma behovet av ackreditering av certifieringsorgan och i förekom- mande fall föreslär lämpliga former för detta.
Samråd och tidsplan
Inom kommerskollegium pågår på uppdrag av utrikesdepartementets handelsavdelning sedan våren l988 ett utredningsarbete om Europastandar- diseringens betydelse för Sverige och Västeuropa. Utredaren bör informera sig om nu nämnda och annat relevant utredningsarbete så att onödigt dub-
belarbete undviks. I sitt arbete bör utredaren eftersträva en bred samverkan med myndighe- ter. näringsliv och andra intressenter. Utredaren väljer själv i vilka former och i vilken omfattning denna samverkan skall ske. Arbetet skall bedrivas skyndsamt. Utredaren skall redovisa sina förslag före den 3l maj I989.
Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. l98415) saint direktiven angående beaktande av ECB-aspekter (dir. 198830).
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar chefen för industridepartementet
att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (l976: l l9) — med uppdrag att utreda vissa frågor i anslutning till standardise-
ringsverksamheten i Sverige att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt ut-
redaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hans hemställan. (Industridepartementet)
BILAGA 2 INTERNATIONELL STANDARDISERING
INNEHÅLL
l. GLOBALT STANDARDISERINGSSAMARBETE
VÄSTEUROPEISKT STANDARDISERINGSSAMARBETE
N .
Organisation Röstningsregler m.m. Finansiering Omfattning och inriktning Svenskt inflytande övrigt samarbete
.
NNNNNN . . . mmari—l
3. DET NORDISKA STANDARDISERINGSSAMARBETET
BILAGA 2 INTERNATIONELL STANDARDISERING
Mer än 90 % av det svenska standardiseringsarbetet sker i direkt kontakt med motsvarande internationella arbete, och det internationella arbetet får allt större betydelse. Det internationella arbetet sker i både globala och regionala organ.
I det internationella arbetet har Västeuropa hittills spelat en ledande roll. Standardiseringsorganen i Västtyskland, Frankrike och Storbritannien är stora med mellan 500—1000 anställda vardera och svarar till— sammans i runt tal för hälften av de tekniska sekreta— riaten inom den globala standardiseringen.
Då det gäller den regionala standardiseringen är där- för det västeuropeiska standardiseringssamarbetet av störst betydelse för Sverige.
1. GLOBALT STANDARDISERINGSSAHARBETE
Det finns två fristående standardiseringsorgan med global verksamhet nämligen ISO (International Organi- zation for Standardization) och IEC (International Electrotechnical Commission), båda med centralsekreta— riat i Genéve. Medlemmar är nationella standardise- ringsorgan, ett från varje land. Sverige representeras i ISO av SIS och i IEC av SEK.
Medlemskap i dessa båda organ är öppet för alla län- der. ISO har omkring 80 medlemmar och IEC har 40 med— lemmar.
De två globala organisationerna har i stort sett samma struktur, och arbetet går till på ungefär samma sätt. Ett nära samarbete förekommer, bl.a. för att få ökad samstämmighet i regler och arbetsmetoder och för koor- dinering av det tekniska arbetet. '
Liksom på det nationella planet utarbetas de interna— tionella standarderna av tekniska kommittéer, under— kommittéer och arbetsgrupper. De engelska förkortning— arna för dessa är TC, SC resp. WG.
Delegaterna utses av de medlemsorgan som förklarat sig intresserade av kommitténs arbete. I en nationell de- legation får normalt 1—3 personer ingå.
Ett av de deltagande medlemsorganen åtar sig sekreta- riatet för kommittén, vilket betyder att det tillhan- dahåller teknisk sekreterare, sköter all korrespon— dens, skriver ut standardförslag, planerar sammanträ— den i samråd med det internationella organets central— sekretariat etc.
En ISO—kommitté utformar först ett förslag, kallat draft proposal. Detta behandlas av de länder som del—
tar i kommittéarbetet. När kommittén slutbehandlat förslaget sänds det till ISO:s centralsekretariat, som registrerar det som en Draft International Standard och sänder ut det till samtliga ISO—medlemmar för om— röstning. Om röstningen ger positivt utslag enligt ISO:s regler går förslaget till ISO Council, som fast— ställer det som International Standard.
IEC har en liknande procedur för att fastställa stan— darder på det elektriska området.
Både ISO och IEC standarder är att betrakta som rekom— mendationer till de nationella standardiseringsorga— nen. Dessa är inte skyldiga att transformera en fast— ställd global standard till nationell, inte ens om man i ISO eller IEC röstat för en föreslagen standard.
Inom ISO bedrevs under 1988 standardiseringsarbetet i 167 tekniska kommittéer med ca 650 underkommittéer och ca 1 600 arbetsgrupper. Arbetet resulterade i ca 600 nya och reviderade ISO—standarder. Man behandlade ca 20 000 arbetsdokument. Antalet ISO—standarder uppgår f.n. till ca 7 000.
ISO har på sitt arbetsprogram ca 6 000 pågående pro— jekt som nått olika långt. Under år 1987 registrerades 129 nya projekt, 230 projekt nådde stadiet för regist— rering av förslag (draft proposal) och 344 projekt blev färdiga förslag (draft international standard).
Inom IEC finns det f.n. 82 tekniska kommittéer (TC) och 115 underkommittéer (Sc). Det tekniska arbetet in- om IEC resulterade under 1986/87 i ca 140 nya och re— viderade IEC-publikationer. Man behandlade ca 10 000 IEC-dokument. Antalet IEC—publikationer uppgår f.n. till ca 2 000. IEC har på sitt arbetsprogram ca 1 600 pågående projekt.
Förutom ISO och IEC finns det även organisationer som vid sidan av andra arbetsuppgifter även utarbetar vis— sa globala standarder t.ex.
CCITT för informationsteknik Codex Alimentarius för födoämnen WHO för hälso— och miljö— frågor
För undvikande av parallellarbete och överlappande aktiviteter föreligger avtal om samverkan mellan ISO och IEC å ena sidan och de övriga organisationerna å den andra.
156 2 . VÄSTEUROPEISKT STANDARDI SERINGSSÄI'IARBEZTEZ1 2.1 Organisation
Det västeuropeiska regionala standardiseringssamarbe— tet kan ses som ett komplement till det globala, och har som bakgrund bl.a. de krav och önskemål på harmo— nisering av standarder som uppkommit i samband med strävandena inom EG och EFTA att genom harmonisering av tekniska regler undanröja tekniska handelshinder. En huvuduppgift är också att få samstämmig tillämpning inom europa av de internationella standarderna från 150 och IEC.
På motsvarande sätt som på global nivå finns det två fristående europeiska standardiseringsorgan: European Committee for Standardization (CEN) och European Com— mittee for Electrotechnical Standardization (CENELEC). SIS är svensk medlem i CEN och SEK i CENELEC och SIS- ITS i ETSI. Vidare är televerket samt vissa svenska företag medlemmar i ETSI.
2.2 Röstningsregler m.m.
För att påskynda integrationsarbetet har CEN/CENELEC infört en rad nya regler. Den viktigaste av de nya reglerna gäller kravet på att fastställd Europastan— dard (EN) alltid skall införas som nationell standard. Detta gäller vare sig man röstat för eller mot den eu— ropeiska standarden i fråga. De nationella standardi— seringsorganen är alltså skyldiga att inom ramen för sin legala kompetens fastställa varje EN som nationell standard och samtidigt återkalla varje motstridig standard. Reglerna för s.k. harmoniseringsdokument (HD) är något mindre rigorösa och vissa nationella av— vikelser kan i särskilda fall tillåtas.
CEN/CENELEC har vidare antagit nya röstningsregler och "stand—still"—reg1er för nationellt arbete när arbete med ny europeisk standard pågår. Vidare har CEN/CEN— ELEC antagit regler för anslutning av samverkande or— gan, regler för gemensamma tekniska kommittéer och s.k. Europeisk Förstandard (ENV). En sådan kan inom områden med snabb teknisk utveckling utarbetas enligt ett förenklat förfarande. Om en ENV antagits behöver eventuella nationella standarder inte dras in.
Röstningsreglerna utgör en kombination av enkel majo- ritet med en röst per land och vissa bivillkor med vägd röstning för att säkerställa en kvalificerad ma- joritet och garantera ett visst minoritetsskydd.
Vägda röster tillämpas dock inte vid t.ex. beslut om att starta nya projekt eller att remittera ett förslag
T—En mera utförlig beskrivning av Europastandardise— ringen ges i kommerskollegiums utredningspromemoria (1989-04—27) "Europastandardiseringens betydelse för Sverige och integrationsarbetet i Västeuropa" (Kk dnr TBT 6-169-87).
till Europastandard för yttrande, utan då gäller ett land en röst.
För fastställelse av en europastandard skall samtliga följande fyra krav vara uppfyllda.
1. Antalet länder som röstar för fler än antalet län— der som röstar mot (enkel majoritet, nedlagda röster oräknade).
2. Minst 25 vägda ja—röster, varvid de fyra största länderna - Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland — har tio röster vardera, Sverige har fem röster och det minsta landet — Island — har en röst.
3. Högst 22 vägda nej—röster. 4. Högst 3 länder som röstar mot.
Om något av dessa villkor inte uppfylls, skall röster— na från EG—länderna räknas för sig, och förslaget skall antas inom EG om villkoren 1, 2, 3 och 4 upp— fylls av EG—ländernas röster. Implementeringskravet gäller i sådant fall bara EG—länderna och de övriga som röstat för standarden.
Röstningsreglerna innebär att ett förslag till Europa- standard inte blir fastställt och därmed bindande för hela Västeuropa om exempelvis alla de nordiska länder— na eller de nordiska EFTA—länderna och ytterligare ett land röstar mot. De nordiska länderna har således stora möjligheter att påverka att ett från vår syn— punkt mindre bra förslag inte blir antaget.
2.3. Finansiering
I samband med att EG utarbetat direktiv (se kap 8), som förutsätter att standarder finns, har EG—kommi— ssionen lagt ut beställningar, s.k. uppdrag (manda— tes), till CEN/CENELEC/ETSI att utarbeta erforderliga Europastandarder. Härvid har även ekonomiskt stöd till Europastandardiseringen givits.
EG och CEN/CENELEC har tecknat ett avtal med allmänna riktlinjer (General Guide—lines) för att arbetet med harmoniserade Europastandarder och ett ramkontrakt (Framework Contract) i november 1984 resp. oktober 1985.
EFTA har i allt väsentligt anslutit sig till samma principer och regler som EG för samarbete med CEN/— CENELEC/ETSI. Härvid har EFTA hittills, så när som på något enstaka undantag, alltid givit ett parallellet uppdrag och motsvarande finansiellt stöd. EFTAzs stöd uppgår till ca 14 % av CEN/CENELEC:s kostnader och Sverige betalar ca 4 %.
CENs budget har sedan 1984 vuxit kraftigt och utveck— lat sig enligt följande:
1984 27 MBEF 1987 100 MBEF 1985 50 " 1988 120 " 1986 72 " 1989 137 "
Även CENELEC:s budget som 1988 uppgick till 80 MBEF har ökat, dock inte lika kraftigt som CEst.
2.4. Omfattning och inriktning
Det västeuropeiska standardiseringssamarbetet har un— der de sista åren kraftigt ökat i omfattning. I början av maj 1989 fanns det 155 aktiva tekniska kommittéer inom CEN med omkring 600 underkommittéer och arbets— grupper. Totalt pågick 1 866 olika standardiserings— projekt, inkl. AECMA-projekt inom flygområdet. Totalt beräknas att 8 000—10 000 experter deltar som natio- nella delegater i CEN-arbetet. Under perioden januari 1988—maj 1989, dvs. på mindre än ett och ett halvt år, har antalet CEN—projekt näs— tan fördubblats.
Ett stort antal nya standardiseringsprojekt planeras att påbörjas till följd av nya EG-direktiv och uppdrag från EG och EFTA. Under resten av 1989 beräknas CEN att bilda 30 nya tekniska kommittéer och 120 nya un— derkommittéer och arbetsgrupper.
Inom CENELEC fanns det i början av maj 1969 totalt 37 aktiva tekniska kommittéer (TC) och 12 underkommittéer (SC). Inom elområdet har man sedan lång tid arbetat enligt EG—kommissionens nya metod för harmonisering av regler och "New Approach"—direktivet har därför inte lett till samma ökning av antal projekt som inom CEN.
I tabell 1 redovisas nummer och titel på alla tekniska kommittéer i CEN (exkl. stålstandardisering — ECISS) och CENELEC samt numret på motsvarande ISO/IEC—kommit— té. I tabellen redovisas även namnet och titeln på motsvarande svenska kommittéer samt vilket fackorgan och vilken person inom fackorganet som är kontaktper— son.
Av tabellen framgår att man inom elområdet har samma kommittéstruktur på global, regional och nationell ni- vå och att det för varje CENELEC-kommitté finns en motsvarande svensk grupp. Inom övrig standardisering gäller däremot inte detta utan ISO, CEN och de svenska standardiseringsorganen har olika numreringar och av— gränsningar på sina kommittéer. I vissa fall kan det därför vara svårt för personer utanför standardise— ringsorganen att för viss CEN—kommitté veta vilken svensk kommitté som följer det europeiska standardise— ringsarbetet. Av tabellen framgår att Sverige aktivt deltar i drygt 2/3 av CEN—kommittéerna.
2.5. Svenskt inflytande
Sverige har efter Västtyskland, Frankrike och Storbri— tannien den starkaste standardiseringsorganisationen i
Västeuropa, och Sverige bidrar också som nämnts via EFTA till finansieringen av de nya Europastandarder, som CEN/CENELEC får i uppdrag att utarbeta i anslut— ning till "New Approach"—direktiv.
Möjligheterna att påverka resultatet av ett standardi— seringsprojekt är i hög grad avhängigt det kunnande och den kompetens deltagarna besitter. Inflytandet är dessutom beroende av i vilken grad deltagandet sker i form av enbart skriftliga kommentarer till arbetsdoku— ment och förslag eller kombinerat med aktivt deltagan- de i möten.
Det största inflytandet får det standardiseringsorgan som tar på sig uppgiften att svara för projektsekreta— riatet.
Beslut om vilket medlemsorgan som skall svara för sek— retariatet för CEN:s tekniska kommittéer fattas av Technical Board, CEN/BT. Medvetandet om sekretariatets betydelse innebär att de flesta medlemmar aktivt ef— tersträvar TC—sekretariat. Som huvudregel gäller:
— Det västeuropeiska standardiseringsorgan som har sekretariatet inom ISO (eller IEC) får som regel också ta hand om motsvarande europeiska sekretariat.
— Det land som har nationell standard som är allmänt accepterad inom ett aktuellt område för Europastandar— disering tilldelas gärna sekretariatet.
— Många nya standardiseringsuppgifter tilldelas redan existerande tekniska kommittéer med sekretariat som sedan länge varit verksamma inom Europastandardise— ringen.
— För helt nya teknikområden förekommer en fullt ut— vecklad konkurrens om tilldelningen av sekretariat.
I maj 1989 fanns det totalt 138 CEN/TC—sekretariat (exkl. ECISS). Av dessa har Västtyskland 40 %, Stor— britannien och Frankrike 19 % vardera. De övriga län— derna i CEN har 22 % av sekretariaten eller totalt 31 st. Bland övriga länder har Belgien och Danmark 7 sek— retariat vardera, Italien 6 och Nederländerna 4. Sve— rige har bara 3 TC—sekretariat och kommer således först på sjunde plats vad gäller CEN/TC—sekretariat.
Inom en teknisk kommitté fördelas uppgifterna på olika arbetsgrupper (WG) för vilka utses en ansvarig samman- kallande (convener) och oftast också en sekreterare. Detta "convenership" fungerar som ett slags sekreta— riat. Dessa åtaganden ger på ett motsvarande sätt ett relativt inflytande på arbetet och dess resultat.
Normalt upplöses arbetsgruppen när arbetet är slut— fört, t.ex. när en eller flera Europastandarder har utarbetats och antagits. Nya WG bildas och upplöses alltefter som respektive TC:s standardiseringsuppdrag fortskrider.
Följande redovisning av WG "convenership" (sammanhål— lare av projekt) belyser förhållandena våren 1989. Förändringar som främst består av bildandet av nya WG är aktuella för alla under våren nybildade TC, dvs. CEN/TC 159-195 samt för de TC som fått nya eller ut— ökade standardiseringsuppdrag.
I nedanstående tabell redovisas antalet arbetsgrupper inom CEN direkt knutna till byggdirektivet och maskin— direktivet, dvs. två av de viktigaste direktiv som EG hittills antagit.
, Totala Antal WG fördelade på sammanhållan- EG—direktiv antalet de std org WG DIN BSI AFNOR SIS vr.
Bygg 144 29 30 26 6 53 Maskin 52 19 12 8 3 10 Summa 196 48 42 34 9 63
Som framgår av tabellen kommer Sverige även då det gäller inflytande i arbetsgrupperna långt efter Väst— tyskland, Storbritannien och Frankrike. Sverige har inga CENELEC/TC—sekretariat, men deltar i arbetet i samtliga TC. Inom elområdet har sekretaria— ten inte samma påverkan i standardiseringsprocessen som inom vissa andra teknikområden.
Sverige har inte heller några ECISS/TC—sekretariat främst beroende på att vi först nu fått möjligheten att bli fullvärdiga medlemmar.
2.6 övrigt samarbete På det regionala planet finns inom Västeuropa ett an— tal organ som vid sidan om andra arbetsuppgifter be— driver viss standardiseringsverksamhet. De viktigaste av dessa organ är AECMA, som är den västeuropeiska flygindustrins samarbetsorgan för standardisering inom flyg— och rymdområdet. CEN och CENELEC samverkar på olika sätt med dessa or— gan i avsikt att uppnå att deras standardiseringsre- sultat fastställs som Europeisk standard (EN).
3. DBT NORDISKA STANDARDISERINGSSAHARBETET
På det nordiska planet sker samarbetet inom INSTA (In— ternordisk Standardisering). Verksamheten grundar sig på ett samarbetsavtal mellan standardiseringsorganen i de nordiska länderna. Uppgiften är att genom systema— tiserat samarbete och informationsutbyte åstadkomma samordnat uppträdande i internationella standardise- ring, likalydande nationella standarder samt fördel- ning av arbetet för att bidra till ett bättre utnytt—
jande av standardieringsorganens resurser. År 1985 infördes en möjlighet att registrera överens— stämmande nationella standarder som minst två länder fastställt och inget annat nordiskt land motsatt sig. Syftet med denna INSTA—registrering var att tillmötes— gå önskemålen om identifiering av harmoniserade nor— diska standarder. Fram till juli 1987 hade 18 svenska standarder med INSTA—registrering fastställts.
Eftersom samtliga nordiska länder är internationellt orienterade i sin standardisering och särskilt INSTA— Legistrering ej sker för internationellt eller väst— europeiskt harmoniserad standard bedöms antalet nya INSTA—registrerade standarder bli begränsat. Det nor— diska samarbetet har i stället koncentrerats på att uppnå ett samordnat uppträdande i de internationella organisationerna ISO, IEC, CEN, CENELEC och ETSI samt en samordnad tillämpning av internationella rekommen— dationer och standarder.
BILAGA 2 - tabell 1
CEN/lSO/Sveneke TK. arbetsgrupper, retueneumpper o dyl (EuropeinkeIInternetinnelle/Sveneke etenderdieerinueprojekt)
CEN TC mot
10
12
15
19
33
38
kl 65
67
48
49 50
51
52 53
56
55 57
50
62
63
GS
67
68
70
72
Peelenger. goode end eervice liite Equipment for petroleum induetry Inlend nevigetion veeeele Method: of teet for petroleuu product: Doore. windove. ehurtere end
building herdvere
Durebiiity of wood end derived meteriele Office furniture Houeehnld refigereting eppl Atouizing oil burnere end their componente Doneetic gen-fired unter heetere Gee cooking eppl Lighting colunne end eplgote Cement end building linne Sefety of teye Sceffolde. fele- work end mobile eceee rov-re Uniired preeeure veelele
Dentel product: Centrel heetin| boilere Sefety end control devicee for gee- burnere end gee- hurning eppliencee Independent gee- fired epece heetere Peckegee for unehin; end cieenini powder- Portehle grinding machine-. cerenic tllee
Builder'n hoiete for peeeengere end/or meteriele Porteble fire extinguiehern Automatic fire detection eyetene
ISO Svensk TCISC grupp Hen-illum _______________________________________________________________________________ 170 200 Hieeer. rulltr SMS & Then-lin BST G Vechlner
67 -- -- sus l Diedriche
! -- -- SMS ? Zecchetini
28 57 Petroleun- STG G Engetruu produkter
162 7 Puneter BST ! Nylender 162 9 Durrer BST B Mylender
136ISC9 96 Förvaringeekydd SMS R Theeeiin Lle och bee eg -- 16/AGS Trlekydd BST J Cznotke
ISS/SCB 181016 Mahler STG 5 L Ler-enn as in Huehllle- sus l Diedriche kyler n -fryeer
-- -- -- SMS ! Lind Blth
-- .- .. SMS P Cleeeon
_- -. -- SMS ? Cleeeon -. .- _- SMS Å Diedrich-
74 31 Cement BST C Linder
181 19 Lekeeker STG 5 L Lereeon -- 234 Byginede- SMS u Cronueii etlilninger
ll -- -- SMS ! Llnd-Blth
se Trycklufthehlll Tryckklrlekonniueionen
o hydroforer
106 106 Tendvlrd Spri -- 193 Viru-pennor SMS ! Lind-llth
161 -- -— SMS ? Cleeeeon
.- __ __ SMS ? Cleeeeon
-- RG Phrpecknina och STG H lehen dietribution
291505 6 Slipmeteriel SMS U Cronvall
109 70 ler-nicke BST M Andere-on plettor —- zoo Hilllr, rulltr SMS R Theeelin -- 200/AGS Bysahieeer IST G Hechener?
21 36 Bread. rlddning SMS G Muchke
21 36 Bendbrend- SMS G Muchke ellokere
-- -- -- SMS J 0 Andereeon
74 Plenge!
78 CApacitiee of glesa jare for prelerved fruit. vegetablee end similar product: 79 Respiratory protective device- 81 Caperitiee of metal cane for fruit. vegetablee end similar producte 85 Eye-protective equ B7 Gee fuellad emokere lightare BB Thermal ineulating materiell end prod 89 Thermal performance of hidg and building conponante 92 cold unter meter- 93 Laddere 94 Ready-mixed concrete 98 Mobile elevating vork plattforme 99 Hallcoveringe 100 Tectila danger varninge on packaging 101 Steel drume
102 Sterilisera for medical purpoeea 103 Adheeivee for wood and derived timber producte 104 Concrete los Valve! end fittinge to equip radietore los Large kitchen eppl ueing gaaeoua fuel- 107 Pre-fabriceted diatrict heating pipe eyatale ioa Homogeneoue elaeto- mare for etatic eeela in dome-tic eppl ueing comhuetibie gaeee l09 Central heating hoilere ueing gaeeoue fuele 110 Heat exchangere lll Propellanta for connerciel annunition llz Hood baeed panele 113 Heat pumpa and room eir conditioning unite 115 Safety of Machinery 115 European firat-aid box 116 Bitumen eheeting 117 Thermoplaatic and elaetoleric ronfing end eealing eheeting 119 Swap bodiee for combined good- traneport road/rail
120 Sacke for food traneport lll Holding l Zl IUGl
121/"62 121/WGS
52
94/566
163
163
30
71
104
122/562
hl 44/5610 Akseli Ab/SGJ
eleCb
RG Förpackning och STG distribution 67 Andningsskydd STG RG Förpackning och STG distribution 65 Ögonskydd STG .- .. STG 42 Vlrmeieolering BST 42 Vlrmeilolering BST -- -- sus 20l Stegar SMS 45 Betong BST .- .. IKH 53 Tapeter STG BG Förpackning och STG distribution RG Förpackning och STG diatrihution _- __ Spri .- -- BST 45 Betong BST 243 Badiatorer SMS .- -. SMS 222 Portillverkade SMS fjlrrvlrneror BST -- —- SMS __ -. SMS 224 Vlrmelelare SMS 55 Krut STG SB Skivor BST 205 Vlrmepumpar SMS 237 Maekinelkerhet SMS 27 Purete-hjllpen STG utruetning : Tltekikt; tak BST : Tltekikt: tak BST 139 Leetflak: bilar SMS 238 Tranaportayetam SMS och laatblrara for vlgfordon 74 Slaka: STG MNC/TXLtheteteknik MNC AbIUKG Xvalifikatione- MNC krav: evetening 66/01! Tilleetauateriel MNC elektr enlltevete- ning av etll 202 Sveteutruetning SMS
I Blomberg
H lehem
I Blomberg N Vrenning
M Andereeon M Andereeon Å Diedriche U Cronvall C Linder J Richert
T Nilsson H lehem
H HIrhem
B Nylander C Linder ! Lind Båth P Cleeeon x Lindqvist
J Pere-on P claeeon
P Claeeon
l Svedjemark G Leijonhufvud
J Cznotka ? Claeaon
G Cederqviet N Vranning
! ! Nohrltedt I ! Nohretedt
L Per-ron ? Zaccerini H lehen
o Danby o Dellby
0 Dellhy
! Lind Blth
lZl/VGS
121/WGS
122 Ergonomica 123 Lasers and laser related equipment 124 Timber structures 125 Masonry 126 Accoustic prop of bldg components and of buildings 127 Fire safety in bldgs
128 Pitched roofing product: 129 Glaas in building 130 Space heating appl without integral heat sources 131 Fan assisted gae- burners 132 Aluminium and aluminium alloye
133 Copper and copper alloys
134 Reeilient and textila floor coverings 135 Steel structures 136 Sports. playground and other recreational equ 136IHG2 Playground equ
for children
137 assessment of workplace ezpoeure 138 Non deetructive testing
l39 Paints end vernishes 140 Laboratory medicine. safety of diegnoetica and diagnostic equ 141 Industrial indicator pressure gauges 142 Vood-orking machinee - eafety l41lHGB Toole for nachining wood. plestica and similar materials 143 Cold metal working machines - eeisty
44/SC5
ualscs aa/sc7
44ISC8 44ISC9 159 172 197 165 179 ha
92
160 116
79
26
167 BSISCJ BBISC4 BJISCS
IBS/502
13$ISCB 13$ISC4
ISS/SCS ils/506 115/SC7 35 BSISClZ
39
39 134
Åu/UK9 106 108 112 202 44/UXB 31 202 202 P6 76
TG 14 62
15
49
243
84
85
21
21 30
38/30? 20 20 25
34
104 105
106 107
10!
103
16
13 13 208 210
Kvalitetsslkring Vid svetsning Ultraljudsprovn Radiografisk pr Syning och mlt- ning av svetsar Svetsutrusrning Terminologi Svetsbeteckn Svetsutrustning Svetautruatning Ergonomi Laeerutrustning
BST Trlgrupp Murverk Byggakuetik
Brandprovninge- metoder Takprodukter
Fönster Radiatorer
thtmataller. gjutlegeringar thtmetaller. plastiskt hearb legeringar Koppar. gjutlegeringar Koppar, plastiskt bearb legeringar Golv
Stllkonetr Skidutruetning: langdlkning Ishockeyskydd Lekredakap
Arbeteplatsluft
Magnetpulver- provning Provning med penstrsnt Ultraljud-prnvn Elektromagnetisk provning Radiografiek pr
Certifiering Far. och lack Korroeieneekydd
Trlbearbetninge- verktyg
Verktygsmaskiner
Industrirobotar Grlnsenitt vid verk adsauto- matilering
MNC MNC MNC MNC SMS MNC SMS SMS SMS STG SEX BST BST BST BST BST BST SMS SMS MNC
MNC
MNC
MNC
BST
BST STG STG STG BST
STG MNC MNC
MNC
MNC
MNC STG STG STG Spri
SMS
SMS SMS SMS
Karlsson Karlsson Karlsson 0 n n
Lind Båth Dellby Velender Lind Blth Lind Blth G Hideblck I Sjugren
v 1 M N m 0 m
Codrington E Nohrstadt Persson
& x &
N Hillån
K E Nohretadt B Nylander ! Lind Blth ? Claeson
o Claesson
O Claesson
0 Claesson
0 Claeeeon Jan Cznotka
E Nohrstedt L Larsson L Lareson L Larsson Castenfelt
= m m " N
Vrenning C Karlsson C Karlseon
Earleeon Karlsson 0 O
O
Karle-on
Karlsson Nileeen Atterberg Vrenning : 0 H 0
)( Diedriche G Erikeson
? !orlgren
Erik-son Eriksson Eriksson Erika-on
O 0 0 0
166 Agrigultural and forestry machines - safety lab/UGZ tractors 166/"53 Mobile machines
166/HG6 166IHGG Poreetry machines 166/HG7 Garden equipment l65 Rubber and plastics machines
- safety Packaging machines - safety Cranea - safety Continuous mechanical handling equipment - safety Automated etorage and retrieval equipment - safety Industrial truck! - safety Construction equ - safety
166
167 le
169
150
151
Leisure and recreational machinee [equipment - aafety Food industry machines - aafety Aggragates
Plastic pipes and fi ttings
l52
153 156 155
Ventilation systems for bldg
156
Non-refillable containers for liquefiad petroleum gasea Head protection Bearing protection Protection against falls from heights including working bolt Foot and leg protection Protective clothing including hand and arm protection Sanitary appiiancaa Vater supply Drainage and leverage Chimneys Structural besringe Lifting chains. hooka and ropes
157
156 159 160
161
162
163 166 165
166 167 166
169 170
Lighting Opthalmic optic-
l7l Heating coat instrument! baeed on conaumption. Paper, board and win 173 Brushee 172
23/SC17 23ISC15
23/5013
101
110
127
71/SC3 136
138
50
95/sc1 susen 96/566
96ISCS
96/5613
262 Produktionsde- SMS finitionsdsta 157 Lantbruks- SMS maskiner 159 Traktorer SMS 213 Maskiner. redsk SMS pl fllt 156 Mororkedjeelgar SMS 190 Skogsmaekiner SMS 189 Trldglrdsmaski- SMS nar. motordrivna -- .- SMS -- —- sus __ -. ms 91 Transporcorer SMS 261 Lagerinred- SMS ningar IK] 137 Industritruckar SMS lyftvagnar 178 Terminologi. SMS klassificering, sakerhet. konfort 182 Manuvrering, SMS undarhlll. provn -- -- SMS —- Maakinalkerhet SMS 35 Ballast BST 131 Samordn av std SMS plaltrur 226-232 Plastror SMS 63 Ventilations- BST system 190 Luftbehandlingo- SMS teknik 26 Gasflaskor SMS 61 Skyddahjllmar src 62 Horaclskydd STG 70 Slkarhetshllte STG 63 Skyddsskor STG 69 Skyddskllder STG 66 Senitetssystam SST 66 Senitetssystam BST 66 Sanitetseyetem BST 60 skorstenar BST 69 Lager BST IKH 52 Katting. sus schacklar. krokar .- __ STG -- -- STG Spri 26 Papper. males
WN
& 0
h &
lad
J
1
Thesslin
Thesslin Thes-lin
Cederqvist 0 Andersson '
0 Andersson
Diedrichs
Dledrichs
Richert 0 Andersson
Cronvnll Richert o Andersson
0 Andersson
J 0 Andersson
Diedrichs
Å Diedrichs
C R
Linder Theealin
R Thesslin J Persson
Å Diedrich:
! Lind Blth
I Blomberg ! Blomberg I Blomberg
1 Blomberg
I Blomberg
J Persson J Persson J Persson
C Linder M Andersson J Richert A Melander
? G Videblck N Vranning
SMS Å Diedrichs
STC T Nilsson
STG T Nilsson
175
176
177
176
179
180
161
182
163 166
165
166
167
106 169
190 191
191 193 196 195
Fruit and vegetable juices methods of analysis Savn timber. savnlogs Heat energy meters for hot water systems Prefabricatsd components of reinforced aerated or non-fines lightweight concrete Small peving units and kerbs Gas-fired air h atera Ga fired overhead radiant heatera Dedicated LPG appliancee lafrigerating ey-tems - safety and environment Garbage containers High performance ceramics Threadad and non-threaded mechanical faeteners and accessories Thermoprocesting technology Refractory products and materials Conveyor helting Geotaxtilee and related producta Foundry technology !ixed fire extinguishing syetema Fire brigada Iqu Adheeives Culinary utenailea Air filter- for ventilation purposes
AECMA
ECISS
55 TG lo6/SCI -- 2 6 33 -- 61ISC3 91 21 36 21 36 -- 266 -- 190 -- 63 20 203 S.
BST Trlgrupp
tistel-ment
Trsnsporthrer
Brand. rlddning
Brand. rlddning
llrl pl lpia Luftbu- handlingsteknik Ventilatione- syltem
Materiel for luft och
rymdfartyg
eeparat presentation
BST J Codrington
sus Å Diedrichs
BST R Castenfelt
BST C Lieder
SMS ? Claeson
SMS ? Claeson
SMS ? Claeson
sus Å Diedrich-
snsl men
Diedrichs sjnlander
Melander
sus l Diedrichs Boganls
0 Andereson ! Norstedt
SMS J BST !
MNC SMS
Cleeseon Muchka
00
SMS STG SMS SMS
Munchks Nilsson Cronvall Disdriche
»den
BST J Pereson
SMS Saab-Scania
( Europeiska]Internationella] Svenska stenderdiseingsprojekt)
CENELEC IEC SEK TCISC TIM YC TK mel 2 Routing machinery 2. SCIZA. 25. 2 Elektriska maskiner 26. ZH. ZJ in Electronic devices for -- 13 Elmltare och utrustning measuring instrumeuts for belastningsstyrning lb Power transformera lk. sc/ua. lkC 16 Transformatorer l7A High-voltage rvitchgear 17. SC/UA 17A Kopplingsspperster for spinning over 1000 V and controlgear 32. SCI32A 17! Lov-voltage avitchgear st:/175 l7B Kopplingrsppsreter for and control gear spunning hugat 1000 V l7c High-voltage enclosod sc/17c 17c Bögsplnningaetlllverk evitchgear and controlgaar l7D Low—voltage avitchgenr SCI17D 17!) Kopplingoutrustningar and controlgear essemblies för högst 1 kV and controlgear aaeembliu 20 Electric cable: 20. SC/ZOC ZOB lnstallstionskahlar 23! Switches for household SCIZ3B. 236 23 Inetelletionsmateriel electrical installations 23! Circuit hreakers and SCIZBB. 236 175 Kopplingsapparater for similar equipunt for högst 1000 V household use zsx Euro-plug and locket-outlets —- 23 Installetionsmarerlel 26A Electric arc welding 26 26 Elsvetsning 26! Electric resistance welding 26 ZEA Ineulstion coordination -- ZBA Ieolationsnivl for for lov voltage equipment elektrieke enleggningsdelar med mlrksplnning under men 31 Electrical apparatus for 31. BiA. 313. 31 Elmeteriel Eur explosiv explosiva stmoepheres. 31C. 31D. :lG. etmoafhr Generel rules 318, SM, 31K SClal-l Installation rules /31-2 Flameproof enclosures 'd' lil-3 lntrinsicaliy eafe apparatur and systems 'i' [Sl-k Increa ed eafety 'e' ln-s Apparatue type of protection 'n' lil-6 Encapaulation 'm' Ill-7 Preasurieation and other techniques ISI-8 Electrostatic painting and finilhing equipment lll-9 Apperatus for the detection and measurement of combuetible gase- SZA High-voltage fuses 17. SCIUA. 17A Xopplingaapparater for 32. sclaza spinning över 1000 v MZ Luminaires and eesociated SCIMC. MD Sk Ljusarmstur med tillbeh equipent SGA lnsulated bushingl 36, 36A. 36 Isolstorer SGB, SEC MX Electrotechnical safety -- M Elutruetning for of machines industrimaakiner kan Requirements for a -- ao Elektronikkomponenter teleconsmnicstion connector for the connection of IT equipunt amongst each other end to broadband networks 59X Consumer information -- sex HushlllsePP'fltB" releted to household energiforbrukning electrical appliances 61 Safety of household Gl. $CI61C. 61 Säkerhet hos elektriska and similar electrical 616. 33. 72 huehlllsspparater appliances 6117 Henri-held electric SK:/59.1. SCIElP 6117 Slkerhet hoe elektriska
motor operated tools handverktyg
0 L
in medical prsctice
64 Electricel installations of buildings selen Protection sgainrt electric shock (GAD Protection sgsinst thermal effects
72 Automatic controls for
household un MX Safety of tele-
conmunicationl squipaent
79 Alarm systems 103 Electronic entertainment end educational systems for houeehold and similar use lo!— Safety of alectroststic painting and finiehing equipment
105 Home electronic systems
sc/105A Maine cossnunication tyltems 106 MAC receiving equipent 107 RDS receiving equipment ios ISPBX telecoemmnicstione equipent on customer
premises
109 Csbled distribution eyetema- llo Electromagnetlc compatibility CISPR Radio interference
Electricel equipment
66
76
79
31 . SCI SIA. 315. SM:. 310. 316. SlH. 311. 31K
CISPR A. B. D. E. F. G
51-
61
76
79 SK
31
105
lOSA SEK
SR
SEK
110
Elektrisk utrustning fö medicinskt bruk
Elinstelletioner i byggnsder
Slkerhet hos elektriska hushllleapperater Slkerhet för datorer oc kontorsnakiner Larmsystem
Elmsteriel for exploeiv stmosiar
Elektroniska system for bostlder signalöverföring pl eln
Elektromagnetisk kompatibilitet
ClSPR Radiostorningar
BILAGA 3 STANDARDISERINGSVERKSAHHETEN I VÄSTEUROPA INNEHÅLL
1. ÖVERSIKT
2. STANDARDISERINGSVERKSAMHETEN I NÅGRA EG—LÄNDER 2.1 Västtyskland 2.2 Frankrike 2.3 Storbritannien 2.4 Nederländerna
2.6 Danmark
__uz-w_;___———————
BILAGA 3 STANDARDISERINGSVERKSAHHETEN I VÄSTEUROPA
1. ÖVERSIKT
I de flesta västeuropeiska länder är standardiserings- organen uppbyggda på ungefär samma sätt som i Sverige — dvs. som enskilda organisationer med mer eller mind— re stark anknytning till staten. I ett par länder - Irländska republiken och Portugal — som har en mindre utvecklad industristruktur är dock standardiserings- verksamheten en i huvudsak statlig fråga.
Arrangemanget med ett centralorgan och flera friståen— de organ för vissa fackområden återfinns i Finland och Norge. Inom EG är det däremot i regel bara elstandar— diseringen som har en fristående ställning.
I tabell 1 redovisas omfattningen av standardiserings— verksamheten i de västeuropeiska länderna, exkl. Luxemburg och Island, mätt i form av antal anställda, budget 1988 och totala antalet publicerade standarder (31 december 1987). Av tabellen framgår att Sverige kommer på fjärde plats vad gäller antalet anställda och budget 1988 samt på sjätte plats vad gäller totala antalet publicerade standarder. Sverige har således en mycket stark ställning inom den västeuropeiska
standardiseringen.
Jämförelsen är dock i flera avseenden inte rättvisande för omfattningen av standardiseringsverksamheten. De redovisade budgetbeloppen innehåller nämligen även in— täkter från certifierings— och provningsverksamhet. Om denna exkluderas ser man t.ex. att DIN:s intäkter är betydligt högre än BSI:s. Vidare är i vissa länder de— lar av standarderna obligatoriska, dvs. de motsvaras av myndighetsföreskrifter i Sverige. Om man exkluderar provning och "Mandatory Standards" skulle Sveriges po- sition som ett av de ledande standardiseringsländerna bli ännu tydligare.
I fråga om intäkternas fördelning ligger Sverige nära genomsnittet för de 16 länderna vad gäller statligt stöd och intäkter av försäljning. Inte heller denna jämförelse är helt rättvisande, eftersom i flera län— der statligt stöd för särskilda standardiseringspro— jekt förts upp under rubriken "Other", medan i Sverige hela stödet har tagits upp under rubriken "Govern— ment".
SIS har åt SISU—utredningen samlat in uppgifter från de västeuropeiska standardiseringsorganen om budgete— rade intäkter 1989 och deras fördelning för enbart standardiseringsverksamheten. Resultatet redovisas i tabell 2 (uppgifter från Grekland, Island och Luxem— burg saknas). Av tabellen framgår att Sverige efter de tre stora standardiseringsländerna Västtyskland, Frankrike och Storbritannien intar en klar fjärdeplats vad gäller standardiseringsorganens totala budget. An-
Bil 3 tab l Omfattningen av standardiseringsverksam heten i västeuropa 1988
Country Staff Budget % of budget 1988 Standards (direct milj Govern— Sub— Publi— Certi— Other Total X of and in— ECUS ment scrip— cation fic./ num— Handa— direct) rion Testing ber (ory
Austria
ON 77 4,5 9 3 48 1 39 3957 14
Belgium
IBN 49 2,3 44 22 28 3 3 3440 1 Denmark
DS 63 4,7 30 30 6 34 2677 10 Finland
SFS 42 3,1 19 2 67 8 4 3249 20 France AFNOR 694 34,1 38 32 S 25 13564 1 Germany
DIN 770 38,6 19 19 54 4 4 20000 0 Greece
ELOS 42 1.0 76 3 9 12 6 634 - Irland
NASI 40 2,0 65 13 10 12 710 2 Italy
UNI 102 5,2 38 17 32 0 13 7577 1 Netherland
NNI 340 7,3 13 33 47 0 7 4890 2 Norway
NSF 76 2,9 11 2 79 4 4 2714 10 Portugal
IPO 137 3,7 72 28 2589 18 Spain
AENOR 83 2,7 20 20 40 10 10 7794 18 Sveden
SIS 180 14,3 25 30 40 5 7207 0 Switzerland
SNV 19 2,3 32 68 4660 2 U.K.
851 1 239 43,8 17 14 26 41 2 10420 0 Total 3 955 172,7 25 14 39 14 9 96082 —
Källa: ISO Member bodies 1988
delen offentliga medel är i Sverige relativt lågt. Det är bara tre länder där de offentliga bidragen i pro— cent av totala budgeten är lägre än i Sverige. Om man jämför de offentliga bidragen med de privata — kolum— nen längst till vänster — finner man att bara Schweiz och Österrike har högre relativ andel privat finansie— ring och att Sverige där ligger lika bra till som Tyskland.
Även denna jämförelse är dock osäker eftersom standar— diseringen inte har samma organisation i alla länder, olika budgeteringsprinciper tillämpas och dessutom olika prispolitik tillämpas vid försäljning av stan— darder.
Bil 3 tab 2 Omfattningen av standardiseringsverksam heten i Västeuropa 1989
_____________________________________________________________________ Land Nat. Budget Intäkternas fördelning (Z) Offentl. std. omr.t. Offentl.medel Privata För— minus priv org. MSEK Allm.Ä Rikt.1 medel säljn. medel (X) Västtyskl. DIN 1 282 7 11 19 63 (+ 1) Frankrike AFNOR 215 50 30 20 (— 20) Storbrit. BSI 194 29 0 26 45 (_ 3) Sverige SIS 120 15 13 29 43 (+ 1) Nederl. NNI 57 17 10 17 45 (— 10) Norge NSF 53 34 5 18 43 (— 19) Italien UNI 45 21 7 16 56 (— 34) Danmark DS * 36 27 22 15 36 (+ 3) Osterrike ON 1 32 8 15 26 51 (- 19) Finland SFS 1 26 12 9 2 77 (— 13) Spanien AENOR 25 28 2 17 53 (+ 37) Portugal IPO 2 24 70 30 0 0 (— 100) Schweiz SNV * 16 0 0 37 63 (+ 37) Belgien IBN * 15 45 0 22 26 (— 23) Irland NSA 2 12 21 7 16 56 (- 12)
________________——-——
1 Standisering inom elområdet ingår inte. 1 Statliga standardiseringsorgan. 3 och ' "Governmental" och "Other state" har här översatts med allmänna resp. riktade offentliga medel.
I det följande beskrivs därför mera utförligt standar- diseringens organisation och finansiering samt konsu—
ment/arbetstagareinflytande och certifiering/ackredi- tering i följande EG—länder:
1) Västtyskland 2) Nederländerna 3) Frankrike 4) Belgien 5) Storbritannien 6) Danmark
2. STANDARD!SERINGSVERKSAHHETEN 1 NÅGRA IBG—LÄNDER
Organisation
All standardisering i Storbritannien är samlad inom British Standards Institution (BSI). BSIs verksamhet är uppdelad på fyra divisioner, nämligen standardise- ring, kvalitetssäkring, provning och teknisk export— service.
BSIs status som nationellt standardiseringsorgan har fastställts i ett kungligt brev utfärdat 1929 och i en till detta brev hörande lag med stadgar för BSI. Sty- rande för verksamheten är även regeringens Vitbok om standardisering, kvalitet och internationell konkur— renskraft samt ett avtal kallat "Memorandum of Under— standing" mellan regeringen och BSI undertecknat 1982. Regeringen har också fastställt särskilda riktlinjer för statliga representanters arbete i 5515 tekniska kommittéer.
BSI har i dag ca 25 000 betalande medlemmar. Antalet medlemmar har ökat med 10 % om året under de senaste 10 åren. Av de betalande medlemmarna är 16 300 före- tag, lokala myndigheter, fackförbund, yrkesförbund och andra organisationer och de övriga enskilda personer.
Inom BSI finns det omkring 1 000 aktiva tekniska kom— mittéer med tillsammans 26 000 kommittémedlemmar. Det fanns 1988 ca 10 000 brittiska standarder. Under 1986/87 tillkom 725 nya standarder, varav bara 40 %
var identisk med europeisk eller annan internationell standard.
Inom BSI finns det rådgivande organ för följande sex teknikområden, nämligen elteknik, informationsteknolo— gi, byggnadsteknik, kemi och hälsa, mekanik och tvär— teknik. Inom ramen för en sammanhållen standardisee ringsorganisation är avsikten att decentralisera frå- gor om inriktning av arbetet till dessa råd. Genom att knyta standardiseringen närmare resp. bransch hoppas man även kunna öka näringslivets stöd till standardi— seringen.
Finansiering
BSIs intäkter 1987/88 uppgickt totalt till ca 18 MGBP. Härav utgjorde ca 8 MGBP försäljningsintäkter och ca 5 MGBP vardera medlemsbidrag och statsbidrag. Medlemmar— na får dock en stor rabatt på köp av standarder. Utan denna rabatt skulle försäljningsintäkterna uppgå till ca hälften av totalintäkten.
Samtliga intäkter har sedan avtalet mellan BSI och staten undertecknades 1982 ökat med ca 10 % per år, vilket realt innebär en viss intäktsökning. BSI fick tidigare statsbidrag med samma belopp som näringslivs— bidraget. Detta statsbidragssystem ändrades dock 1986/87 och ett tak för statsbidraget på ca 5 miljoner pund infördes då.
Syftet med denna ändring var inte i första hand att begränsa statens kostnader, utan att ändra inrikt— ningen på arbetet från nationella standarder till internationella standarder och då framför allt stan- darder som behövs för E65 inre marknad 1992. Detta syfte har också uppnåtts och de flesta nya projekt har nu en motsvarighet på CEN/CENELEC—nivå. Antalet sekre— tariat i de europeiska standardiseringsorganen har också på ett och ett halvt år ökat från 10 till 30.
I Storbritannien betraktas standardiseringen i första hand som en del av näringslivets verksamhet och inte som en del av lagstiftningen och den offentliga för— valtningen. Statsbidraget ges huvudsakligen som ett allmänt stöd och staten har försökt att undvika en de— taljstyrning. Enligt de nya statsbidragsreglerna skall dock vissa belopp reserveras för följande särskilda ändamål:
— Konsumentmedverkan
— Anlitande av externa konsulter för att snabbt ta fram förslag till standarder — Vissa standarder inom miljöministeriets område — Bidrag till kostnader för deltagande i internatio— nellt standardiseringsarbete med 75 % av flygbil— jetten — Prioriterade standarder som regeringen snabbt vill ha fram och som inte ingår i den årliga plan som BSI redovisat för industriministeriet — Bidrag för halva kostnaden för forskning och utveck—
ling som kan behövas för att ta fram provningsmeto— der i anslutning till vissa standarder.
Inflytandefrågor
Inom BSI finns ett konsumentpolitiskt råd (CPC), som består av företrädare för konsumentorganisationer, kooperativa förbundet, departement och myndigheter. Rådet skall vägleda BSIs styrelse i konsumenttekniska frågor. Rådets ordförande ingår i styrelsen.
CPC har funnits i sex år. CPC har i dag till sitt för- fogande en stab av 5 personer samt 60-80 konsumentfö— reträdare, vilka deltar i tekniska kommittéer som är av särskild betydelse för konsumenterna. Konsumentfö— reträdarna består dels av medicinska och tekniska ex- perter, dels av lekmän som genom konsumentorganisatio— nerna eller media hört talas om verksamheten och er— bjudit sig att delta. De mest kvalificerade av dessa personer rekryteras sedan av CPC och får en kortare utbildning innan de börjar arbetet i BSIs tekniska kommittéer. Alla konsumentföreträdare träffas en gång i kvartalet för att utbyta erfarenheter och för att utveckla en gemensam syn på standardiseringsverksam— heten.
Konsumentrepresentanterna deltar i de nationella kom— mittéer som följer arbetet i CEN/CENELBC-kommittéer. I enstaka fall deltar man även som brittisk delegat i dessa.
Arbetet som konsumentföreträdare i de tekniska kommit- téerna är frivilligt och oavlönat. Ersättning utgår bara för resor och logi. CPCs kostnader uppgår totalt till 170 000 pund om året, dvs. ca 1 % av 3515 totala kostnader för standardisering. Staten bidrar med 29 000 pund om året för resor och med 4 000 pund för utbildning.
De fackliga organisationerna är representerade i flera tekniska kommittéer, men någon central samordning av deras arbete finns inte.
Certifiering och ackreditering
BSI bedriver även en omfattande kvalitetskontroll och provningsverksamhet. Intäkterna från certifierings- och provningstjänster, som organisatoriskt bedrivs helt skilda från standardiseringen, uppgick 1987/88 till sammanlagt ca 14 MGBP. Hittills har BSI certifi— erat kvalitetssystemen på nästan hälften av de ca 10 000 företag i Storbritannien som har någon form av kvalitetssystem.
Vid sidan av BSI finns det en rad andra privata och offentliga organisationer som bedriver certifierings— och provningsverksamhet. Som ett led i regeringens kampanj för att förbättra kvaliteten i den brittiska industrin inrättades 1982 ett centralt organ för ack—
reditering av laboratorier - NAMAS, the National Measurement Accreditation Service, och 1984 ett natio— nellt råd för systemcertifiering av certifieringsorgan — NACCB, the National Accreditation Council of Certi- fication Bodies.
NACCB är sammansatt av företrädare för alla parter i certifieringsverksamheten, såsom myndigheter, närings- livsorganisationer, fackföreningar och försäkringsbo— lag. Rådet är ett av regeringen oberoende organ med liknande reglering som BSI.
NACCB har hittills granskat 29 certifieringsorgans verksamhet inkl. vissa av de certifieringsverksamheter som BSI bedriver. NACCB fick i början ca 1 MGBP om året i statsbidrag, men detta bidrag har successivt reducerats. För att ett certifieringsorgan skall bli erkänt (ackrediterat) krävs att det är fritt från konflikterande intressen samt att det har en kompetent och yrkeskunnig ledning och personal. Dessutom skall i certifieringsorganets styrelse de huvudintressenter finnas representerade som berörs av verksamheten. För företag som har ett laboratorium krävs att detta först skall ha granskats av NAHAS.
NAHAS är en del av National Physical Laboratory, som i först hand är det brittiska institutet för metrolo— gi. NAHAS som är helt självfinansierat har en omsätt— ning på ca 2,5 MGBP om året. Hittills har ca 900 laboratorier ackrediterats och det tillkommer ca 200 per år.
Ett viktigt mål för NAHAS är att uppnå ett internatio— nellt godkännande av provningsresultat. Bilaterala överenskommelser om ömsesidigt godkännande har träf— fats med flera länder.
2.4 Nederländerna
Organisation
I Nederländerna är Nederlands Normalisatie—inst., NNI det centrala organet för att ta fram nationella stan— darder och delta i det internationella arbetet. Inom det elektrotekniska området utförs standardiseringsar- betet av Netherlands Electrotechnical Committee, som fungerar som en avdelning till NNI. Andra avdelningar är byggteknik, kemi, mekanik, gas och vatten, jord- bruk, informationsteknologi och miljöteknik.
Totalt finns det ca 5 000 experter som deltar i det nationella och det internationella standardiserings— arbetet, varav ce 500 kommer från statliga organ.
Inom regeringskansliet finns sedan 1974 en interdepar- temental kommission för standardisering. Industrimini- steriet svarar för ordförandeskap och sekretariat. Syftet med kommissionen är bl.a.
— att utveckla en statlig standardiserings- och certi-
fieringspolitik som främjar ekonomisk tillväxt i Ne— derländerna;
— att samordna den statliga förvaltningens deltagande i och attityd till internationella standardiserings- organ och standardiseringssamarbetet i EG och andra
statliga organ;
— att informera om den statliga standardiserings— och certifieringsverksamheten.
Kommissionen omorganiserades och förstärktes i februa- ri 1989 i syfte att öka insatserna i det europeiska
standardiseringsarbetet.
Regeringen beslutade år 1982 om riktlinjer för statli- ga tjänstemäns deltagande i nationellt och internatio- nellt standardiseringsarbete. I dessa riktlinjer ges anvisningar om hur de statliga representanterna i standardiseringsarbetet skall bidra till att regering— ens mål uppnås. De innehåller även procedurregler för att förbättra samordningen mellan de statliga repre- sentanterna och utveckla en gemensam syn på standardi-
seringen.
Den statliga standardiseringspolitiken har också for— mulerats i ett dokument som regeringen 1984 tog ställ— ning till. Syftet med dokumentet var att uppnå en op— timal användning av standard i bl.a. lagstiftning och offentlig upphandling.
Finansiering
NNI:s totala intäkter beräknas under 1989 komma att uppgå till 20 HNEG (100 NEG - ca 300 SEK). Intäkterna från försäljning av standarder beräknas komma att upp- gå till 7 HNEG och det statliga bidraget till 5 MNEG. Av det totala statliga bidraget avsåg 2 HNEG ett all— mänt stöd och 3 HNEG avsåg bidrag till särskilda pro— jekt.
Det statliga stödet ökade 1989 med drygt 10 %. En viss omfördelning gjordes dock så att det allmänna stödet minskade med 0,5 HNEG, medan de projektinriktade stö- den ökade med tillsammans 1 HNEG.
Inflytandefrågor
Inom NNI finns ett konsumentpolitiskt råd med förträ— dare för konsumentorganisationer och provningsinstitu- tioner. Något särskilt anslag för konsumentfrågor finns inte.
Certifiering och ackreditering
I Nederländerna fanns tidigare ett stort antal certi— fieringsorgan och provningsinstitutioner med varieran— de kompetens. 1983 grundades Rådet för certifiering med syfte att
— erkänna ackrediterings- och certifieringsorgan som bedriver tredje partscertifiering i Nederländerna enligt regler för certifiering som överensstämmer med ISO:s riktlinjer;
— att koordinera ackrediterings- och certifierings- verksamhet; '
— att fungera som rådgivare till regeringen vad gäller ackrediterings- och certifieringsfrågor.
Rådet är formellt ett privat organ men med starkt of— fentligt inflytande. I rådets styrelse ingår företrä— dare för sju ministerier, nederländska kommunförbun— det, åtta branschorganisationer, två konsumentorgani— sationer, åtta erkända certifieringsorgan, NNI och vissa forskningsinstitutioner.
Sedan 1986 svarar rådet även för ackreditering av la- boratorier.
Kostnaderna för Rådet för certifiering beräknas uppgå till 1 HNEG 1989. När rådet grundades 1983 utgick ett 90—procentigt statsbidrag till verksamheten, men bi- draget har nu skurits ned till 10 %.
Organisation
Centralt standardiseringsorgan i Belgien är Institute Belge de Normalisation — IBN. Belgian Electronical Committee svarar under överinseende av IBN för stan— dardiseringen inom elområdet.
IBN är en icke vinstdrivande privat organisation vars verksamhet baseras på ett regeringsdekret från 1946. Personalen vid IBN har samma status som statstjänste— män.
I regeringsdekretet från 1976 finns procedurregler om hur förslag till standarder skall behandlas vad gäller bl.a. krav på offentligt remissförfarande och regist— rering.
Under 1988 pågick arbete i totalt 196 tekniska kommit— téer och 126 underkommittéer. Totalt hölls 280 samman- träden med sammanlagt 2 325 deltagare.
Antalet utgivna standarder uppgick 1988 till ca 3 300 och 265 nya projekt pågick.
Finansiering
IBN:s lokala intäkter uppgick 1988 till ca 100 MBEF (100 BER - 16 SEK). Av detta belopp utgjorde 27 % in— täkter av försäljning, 42 % statsbidrag, 23 % bidrag från näringslivet (varav 8 % utgjorde medlemsbidrag) och 8 % diverse intäkter. Denna intäktsfördelning har i stort sett varit oförändrad sedan 1984, då som följd
av det intensifierade europasamarbetet statsbidraget ökade med omkring 20 %.
Antalet anställda uppgick 1988 totalt till 51 person— er. Under 1989 beräknas att IBN:s totala kostnader kommer att öka till 107 MBEF, dvs. med 7 %. En förkla— ring till de låga kostnaderna för standardiseringen är att CEN/CENELEC ligger i Bryssel och att de flesta sammanträden i det europeiska standardiseringsarbetet äger rum där.
Några särskilda finansiella eller organisatoriska ar— rangemang för konsument— och arbetstagarinflytande finns inte.
2.1. Västtyskland
Organisation
Det centrala standardiseringsorganet i Västtyskland är Deutsches Institut för Normung (DIN). Organisationen har funnits i över 70 år. I stort sett all tysk stan— dardisering är samlad i DIN. För det internationella standardiseringsarbetet inom elområdet finns ett särskilt fackutskott, DEK.
År 1988 hade DIN 5 100 medlemsföretag. Arbetet bedrevs inom 110 tekniska kommittéer med totalt 3 650 arbets— utskott. Antalet kommittéledamöter var ca 40 000 och antalet DIN—anställda 750.
DIN har en komplex organisation. Som högsta organ finns en medlemsförsamling och ett presidium, som mot- svarar SIS fullmäktige och styrelse. Den tekniska verksamheten under presidiet är indelat i ett antal affärsområden och avdelningar med tillhörande tekniska kommittéer. vid sidan av denna linjeorganisation finns också direkt under presidiet en normprövningsnämnd — motsvarande SIS tekniska nämnd, ett finansutskott, ett konsumentpolitiskt råd och ett certifieringsråd.
År 1988 fanns det ca 20 000 DIN—standarder. Antalet nya standarder var detta år 1 500 och antalet indragna 300. Det största antalet DIN—standarder finns inom om— rådena maskinteknik och elektroteknik.
Av det totala antalet DIN—standarder är omkring 1/3 översatta till engelska.
Finansiering
År 1988 var den totala kostnaden för DIN ca 100 MDEM. Näringslivets kostnader för att medverka i kommitté— arbete har uppskattats till ca 1 100 MDEM och nyttan av standarder till ca 10 miljarder DEM.
DINs verksamhet finansieras till 63 % genom försälj— ningsintäkter, till 19 % genom bidrag från näringsli— vet och till 18 % genom offentliga medel.
Näringslivsbidraget består dels av medlemsbidrag (8 %), som fördelas av DIN centralt på olika projekt, dels bidrag till resp. teknisk kommitté (11 %).
Det offentliga bidraget består dels av ett generellt bidrag från näringsministeriet (8 %), dels projektin— riktade bidrag från olika fackministerier och delsta— ter (10 %). Formellt avser även näringsministeriets bidrag projekt som DIN föreslagit, men i realiteten gör ministeriet ingen prövning av enskilda projekt, utan bidraget betraktas som ett allmänt stöd till standardiseringen.
Varje teknisk kommitté har en egen budget. Tekniska kommittéer som utarbetar branschspecifika standarder finansieras till 100 % genom direkta bidrag från fö— retag inom resp. bransch. Kommittéer som utarbetar grundstandarder och tvärtekniska standarder finansie— ras till 100 % genom centrala medel från DIN, dvs. nettointäkter från försäljning, medlemsbidrag och bi— drag från industriministeriet. Kommittéer som både utarbetar branschspecifika standarder och övergripande standarder får ett visst procentbidrag från DINs cent— rala medel. Procentsatsen fastställs av DINs finansut— skott.
Både näringslivets bidrag och det offentliga bidraget från näringsministeriet har som följd av 565 beslut om att skapa en inre marknad till 1992 ökat kraftigt. Bå— da bidragen har fördubblats under sexårsperioden
1984—1989. Även försäljningsintäkterna har ökat, men deras relativa andel har under de senaste 10 åren suc- cessivt avtagit. Orsaken till detta är främst en ökad kopiering av standarder inom medlemsföretagen, vilket enligt DINs regler ar tillåtet, men även en olaglig kopiering inom icke medlemsföretag.
För att komma till rätta med detta och för att behålla en övervägande privat finansiering har DINs presidium beslutat att höja medlemsbidragen. Höjningen är bero— ende av antalet anställda. Störst höjning får företag med många anställda.
Inflytandefrågor
DIN:s konsumentpolitiska råd (Verbraucherrat) som utses av presidiet består av fem personer, som kommer från följande organisationer: — Arbeitsgemeinschaft der Verbraucheverbände
— Stiftung Warentest — Verbrauchercentrale
— Bundesanstalt för Materialpröfung — Hauswirtschaft Wissenschaft Universität Giessen.
Rådet beslutar om — Prioriterade områden, f.n. 120 områden — Principer för arbetet — Komplicerade detaljer, särskilt sådant som är kon— troversiellt från konsumentsynpunkt - Val av frivilliga konsumentrepresentanter.
Rådet har byggt upp ett nätverk av konsumentrepresen— tanter från konsumentorganisationer, lokala konsument— vägledare, Stiftung Warentest, ett organ som utför provning av konsumentvaror, och forskningsinstitutio- ner. För närvarande finns det 100—120 sådana konsu- mentrepresentanter och dessa sitter med i 500—800 tek— niska kommittéer och arbetsgrupper.
Rådet har också till sitt förfogande en stab på DIN som består av sex personer och två sekreterare. Dessa skall hjälpa konsumentrepresentanterna med bl.a. att uttrycka sina synpunkter och önskemål i standardise— ringstekniska termer. Denna stab granskar också för— slag till standarder som inte tillhör de 120 priori— terade områdena.
Verksamheten finansieras genom särskilda medel (f.n. ca 1 MDEM) från statsanslaget för konsumentpolitik. Detta täcker då även kostnader för utbildning av ex— terna konsumentrepresentanter och bidrag till resor vid deltagande i nationella och internationella tek— niska kommittéer. Omkring hälften av verksamheten avser internationella frågor.
DINs konsumentpolitiska råd har i flera fall kunnat initiera nya standardiseringsprojekt av betydelse för konsumenterna och kunnat påverka utformningen av för- slag till nya standarder. DIN bedriver också utbild— ning av konsumentrepresentanter och har utarbetat en
Det fackliga inflytandet utövas främst genom de s.k. Berufsgenossenschaffen, som finns inom varje bransch. Dessa är partssammansatta organ med externa expert— resurser.
Certifiering
DIN har tidigare inte bedrivit något egentlig certi— fieringsverksamhet. Som en följd av det västeuropeiska samarbetet har DIN dock nu börjat att bygga upp en certifieringsverksamhet inom bl.a. IT—området.
Något centralt organ för ackreditering av certifie— ringsorgan och laboratorier finns inte. Den tyska lin— jen har varit att företagen själva måste bygga upp ett kvalitetssystem och förtroende för sin verksamhet. En formell ackreditering uppfattar man inom näringsminis- teriet som en onödig byråkrati. Inom vissa reglerade sektorer finns dock ackrediteringssystem som drivs av fackministerier. önskemål om ackreditering har också framförts från tyska exportföretag.
2.2 Frankrike
Det centrala standardiseringsorganet i Frankrike är Association Francaice de Normalisation (AFNOR). Inom AFNOR utarbetas grundstandarder och tvärtekniska stan— darder. vid sidan av AFNOR finns det ett 20—tal fack— organ (normbyråer), som utarbetar branschspecifika standarder. De viktigaste fackorganen finns inom områ— dena mekanik och elektroteknik.
Ovanför AFNOR och fackorganen finns ett översta råd för standardisering med representanter från näringsliv och departement. Även representanter för kommunal för— valtning, provningsorgan och forskningsinstitutioner ingår i rådet. Detta har dock inga operativa funktio— ner, utan fungerar mera som ett informationsorgan och organ där fördelningen av statliga resurser kan disku— teras. Rådets verksamhet och standardiseringens status regleras i en lag som ursprungligen tillkom 1942 och i ett par förordningar, som utfärdades av premiärminis— tern i januari 1984.
Finansiering
Kostnaderna för standardiseringen vid AFNOR och fack— organen uppgick 1988 till 215 MFRF. AV intäkterna kom 20 % från försäljning, 30 % från näringslivet och 50 % från staten. Det statliga bidraget utgick i form av dels bidrag över industriministeriets budget på 80 MFRF, dels bidrag på totalt 30—40 MFRF för vissa kon— trakterade projekt. Industriministeriet svarade för nästan hälften av dessa kontrakt. Även hälsoministeri— et, jordbruksministeriet och konsumentministeriet var stora beställare av standarder.
AFNOst kostnader har i stort sett varit oförändrade
under 1980—talet. Först under senare tid har Europa— samarbetet slagit igenom i standardiseringsarbetet. Det totala statliga bidraget ökade 1988 med ca 10 % och kommer under 1989 att öka med ytterligare 10 %, samtidigt som industriministeriets budget i övrigt mycket kraftigt dras ned. Det är främst de kontrak— terade bidragen som har ökat, och då främst projekt som behövs för den gemensamma marknaden 1992. Frank- rike har näst Västtyskland flest CEN/CENELEC—sekre- tariat.
Näringslivets bidrag till standardiseringen har pro- centuellt minskat. F.n. diskuteras därför att medge skattelättnader för bidrag till standardisering enligt samma principer som nu gäller för bidrag till forsk- ning.
Inflytandefrågor
AFNOR har inrättat ett särskilt konsumentråd som be— tjänas av ett mindre konsumentsekretariat. Medel för detta sekretariat och rese— och logikostnader för kon- sumentrepresentanters deltagande i arbetet i tekniska kommittéer utdelas över konsumentministeriets budget.
För arbetsmiljöstandarder finns också ett råd utsett av regeringen. Detta råd har i praktiken vetorätt vad gäller standarder som gäller säkerhetsfrågor.
2.6. Danmark
Organisation
Det centrala standardiseringsorganet i Danmark är Dansk Standardiseringsråd (DS).Inom DS är all dansk standardisering utom vissa byggregler och elstandardi— seringen samlad. För elstandardiseringen svarar Dansk Elektroteknisk Kommitté. DS verksamhet är uppdelad på 13 områden och för vart och ett av dessa finns det normalt ett särskilt fackutskott. Dessa fackutstkott, som är rådgivande organ till DS förvaltningsutskott, har till uppgift att inom ramen för de resurser som ställs till fackutskottets förfogande prioritera och koordinera arbetet.
År 1988 fanns det vid DS 110 tekniska kommittéer och 17 s.k. kontaktkommittéer. Det totala antalet anställ— da var 70 personer, varav 30 ingick i det tekniska standardiseringsarbetet.
I nedanstående tabell redovisas antalet offentliggjor— da Ds—förslag och antalet utgivna standarder.
Danske standarder Ds'm's'ag Inkl. DSIINF
1986T1987 ,
Rent nationale CEN - oversat CEN - ikke oversat
ISO - oversat ISO - ikke oversat INSTA
Y IEC - oversat , ! — IEC -rent — ' — _ _
Flest utgivna standarder finns inom områdena byggnads— teknik, mekanik och baskomponenter samt säkerhet och miljö. Inom administrativ teknik och databehandling har ett stort antal förslag lagts fram, men dessa har ännu inte lett till fastställd standard. Av tabellen framgår också att det danska standardise- ringsarbetet har fått en alltmer internationell an— knytning. 1988 var bara 7 % av förslagen till standard rent nationella.
Finansiering
Fördelningen av DS intäkter 1983—88 framgår av nedan— stående figur.
DS lndtaegter 1983-1988
Nho.kn 13
12 11
10
1 983 E Cenificering Salg 5 Andre statslige bidrag ekskl.
Ikke-s(ntslige [: TR basis- og tilskud m GATT bidrag projeknilskud lnformcentret
DS intäkter ökade med ca 33 % under 1988 och uppgick detta år till ca 41 MDKK. Det är framför allt bidraget från Teknikrådet (TR), som är ett statligt organ, som har ökat kraftigt. År 1988 uppgick TR—anslaget till 14 MDKK, varav 8 MDKK utgjorde ett bastillskott och 6 MDKK gavs för specifika projekt. Av projektstöd avsåg vardera 1/3 kostnader för DS-personal, kostnader för externa experter och resekostnader.
Även intäkterna från näringslivet och från försäljning har ökat under 1988 och uppgick detta år till 12 MDKK resp. 7 MDKK. Näringslivsbidraget i Danmark uppgår dock bara till ca 40 % av det statliga bidraget, vil— ket jämfört med andra länder är en låg siffra.
Under 1989 förutses en fortsatt intäktsökning. DS har bl.a. fått 2,5 MDKK extra för standardisering i an— slutning till maskindirektivet och 1 MDKK extra för standardisering i anslutning till byggdirektivet.
Inflytandefrågor
DS strävar efter att i kommmittéarbetet få en så allsidig representation av olika intressenter som möjligt. Man talar om de sex F—en, nämligen
— Fabrikanter — Forskare — Förhandlare — Föreskrivande myndigheter — Förbrukare — Facket.
Något särskilt konsumentpolitiskt råd finns inte, men i de fackutskott, som har ansvaret för konsumentpro— dukter, t.ex. fackutskottet för säkerhet och miljö, finns konsumentföreträdare.
Arbetsmiljörådet, som är ett partssammansatt organ, har bildat en kommitté för att koordinera standardise- ringsarbetet i anslutning till 365 maskindirektiv. Sekretariatet i denna kommitté är delat mellan 05 och den danska arbetsmiljömyndigheten. Hittillsvarande er— farenheter av detta samarbete är goda och numera före- kommer inom detta område nästan inga klagomål om bris- tande information och inflytande.
Certifiering
DS certifieringsverksamhet har ökat under senare år. 1988 utfärdades 59 nya certifikat och 27 drogs in. Intäkterna för certifieringen uppgick till 2 MDKK.
DS är koordinerande organ och uppehåller sekretariatet för den nyligen bildade CEN—kommittén för certifiering av IT-produkter.
I Danmark är också intresset för certifiering av kva- litetsstyrningssystem stort. vid DS finns en särskild avdelning för systemcertifiering. Två danska företag blev under 1988 certifierade och 25 företag ansökte om certifiering.
BILAGA 4 FÖRETAGSSTANDARDISERING H.M.
INNEHÅLL
1. VOLVOS STANDARDISERINGSVERKSAMHET
2. TELEVERKETS STANDARDISERINGSVERKSAMHET
BILAGA 4 FÖRETAGSSTANDARDISERING H.M. 1. VOLVOS STANDARDISERINGSVERKSAHHET Allmänt
Standard är en väsentlig förutsättning för Volvoföre— tagens arbete; bilstandarden genom att definiera en grund för kommunikation utåt mot myndigheter och kun— der (konsumenter!) och övrig standard som ett hjälpme— del för rationalisering och för kommunikation mellan olika funktioner inom företagen och med underleveran— törer.
För Volvo kan man identifiera fem olika inverkansområ— den för standard, nämligen:
l. överordnade system, transport— och trafikmiljö
2. Produkter, utförande och provning inkl. driv— och smörjmedel
3. Material till produkter, råmaterial och komponenter
4. Processtyrning och processmaterial, maskinsäkerhet och skyddsutrustning
5. Grundstandard, uttryckssätt för kravsättning och kravverifiering.
På område l förekommer standard endast i ringa omfatt- ning, men förväntas som resultat av en del pågående FoU—projekt inom EG (DRIVE) och europeiska samarbetet EUREKA (PROMETHEUS).
För område 2 använder Volvo enbart extern, dvs. inter— nationell eller nationell standard. Områden av omedel— bart företagsintresse prioriteras liksom projekt som syftar till internationell (global) standard. Volvo representeras i arbetet oftast av områdesspecialister från resp. produktbolag. Den s.k. bilstandardiseringen är ett särfinansierat område inom SMS. Den behandlar fordons egenskaper, utrustning och provning.
Område 3—5 är föremål också för internstandardisering, genom vilken Volvoföretagen får tillgång till egna, specificerande dokument och egen metodik. Som grund för företagsstandardiseringen eftersträvas internatio— nell eller nationell standard, men för speciella före— tagsinterna behov utvecklas också unik standard. Områ— de 5 har en speciell betydelse som grund för den spe— ciella metodik som erfordras inom fordonsbranschen.
Omfattning
En koncerngemensam standardavdelning, Koncernstandard, omfattande f.n. 36 personer, utvecklar huvuddelen av standarden på ovanstående områden 3—5. Koncernstandard arbetar inom ramen för ett serviceföretag, AB Volvo, Teknisk utveckling. Mindre standardavdelningar, inrik— tade på produktionsprocess— och —utrustningsstandard
finns vid enheterna i Olofström och Skövde. ”Heltäck— ande" avdelningar finns för det egna företagets särbe— hov vid Volvo Flygmotor och VMB Industries, Sweden. Hos de betjänande företagen finns normalt en person ansvarig (också budgetmässigt) för företagets stan— dardengagemang och kontakter med Koncernstandard.
Volvos koncerngemensamma standard omfattar ca 4000 standarder, av vilka ett stort antal dock omfattar standardartiklar med delvis små inbördes skillnader. Under 1988 publicerades ca 200 nya och 600 reviderade standarder, 180 drogs in.
Volvokoncernens representanter har ca 170 kommittéupp— drag nationellt och internationellt. Av dessa avser ca 30 internationella bilkommittéer. Ca 60 av uppdragen utförs av Koncernstandards personal.
Kostnaden för koncernstandardverksamheten inom Volvo uppgick 1988 till 18,9 Mkr. Denna nivå har i realvärde hållits under hela 1980—talet. Under samma tid har fö— retaget vuxit avsevärt. Kostnaderna för Volvoföreta— gens deltagande i nationellt och internationellt arbe te, inkl. förberedelser, utgjorde under 1988 för ex— perttid 3,9 Mkr, för resor och uppehälle 1,4 Mkr.
Generellt bidrag till de nationella standardiserings— organen (budgetåret 88/89 totalt 849 000 kr.) lämnas via Mekanförbundet, finansierat genom medlemsavgiften. Riktade bidrag kanaliseras genom Koncernstandard och uppgick 1988 till 317 000 kr., därav till bilstandar— diseringen 207 500 kr. Bland övriga områden kan nämnas barnsäkerhet, färg och lack samt containers. Åtagande för ergonomiområdet och något CAD—projekt har gjorts från 1989. Ett direktbidrag till plaststandardisering- en har också ställts i utsikt, men ej avtalats ännu.
Förhållandet mellan "osynliga" och "synliga" kostnader för extern standardisering för Volvoföretagen är allt- så ca 4,5.
EG—åtgärder
Koncernstandard har utvidgat sitt bevakningsområde till att även omfatta de europeiska standardiserings— organens arbete, i huvudsak CEN. Visst engagemang på ergonomi— och maskinsäkerhetsområdet har etablerats. Förändringarna på stålstandardiseringsområdet har upp— märksammats och kommer att innebära stora ändringar också på företagsstandarden. Aktivt deltagande i det europeiska arbetet gällande växelflak och drivmedel pågår. Nya CEN—området "gängade fästelement" ses med oro, då motsvarande Iso—standard är väl etablerad.
Inflytanden
I företagsstandardiseringsarbetet förekommer arbetsta— garinflytande givetvis i form av normala MBL—rutiner, men frågor om standardens innehåll eller tekniska om— fattning är inte aktuella. Arbetets inriktning är i
hög grad styrt av de standardanvändande företagens be- hov. I det externa arbetet deltar konsumentrepresen tanter, där de det finner förenligt med sin priorite— ring, t.ex. är Motormännens Riksförbund representerade i planeringsgruppen för bilstandardisering, dock utan att organisationen bidrar ekonomiskt.
2. TELEVERKETS STANDARDISERINGSVERKSAHHET
Mål
standardiseringen skall medverka till att televerket uppnår målen för sin verksamhet genom att:
— skapa ekonomiska vinster för televerket — ge andra väsentliga fördelar för televerket — uppfylla samhällets krav på televerket som svensk myndighet.
Standardisering är ett både verkningsfullt och oumbär- ligt medel att göra ett företag lönsamt och konkur- renskraftigt. Ett av televerkets mål är att arbeta som ett ekonomiskt bärkraftigt företag. Detta gör standar— diseringen viktig i televerket.
I televerkets samhällsansvar ingår att utveckla och tillhandahålla det allmänna telenätet och till behoven anpassade grundtjänster för att ge möjlighet till kom— munikation "alla till alla". Med den snabba teknolo- giska utvecklingen och integreringen av telekommunika— tion och datakommunikation är det nödvändigt, för att televerket skall fungera i sin samhällsroll, att ak— tivt delta i det internationella standardiseringsarbe— tet på teleområdet.
Svensk och internationell standard skall vara grund för all standard inom televerket. Som standard betrak— tas även rekommendationer, regional standard, fackom— rådesstandard o.d. från andra organ med likartade funktioner, t.ex. Internationella Teleunionen (ITU) med dess rådgivande kommittéer CCITT och CCIR, euro— peiska post- och teleförvaltningen (CEPT), European Telecommunication Standards Institute (ETSI) samt Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten (SEMKO).
Organisation
Standardiseringsverksamheten i televerket bedrivs de- centraliserat men centralt samordnat. Detta innebär att ansvaret för standardisering är fördelat på olika organisatoriska enheter i televerket och ingår normalt i det totala televerksansvar som en fackenhet tillde— lats för ett visst område. Inom ansvarsområdet skall handläggningen av standardiseringsverksamheten ske för hela televerket.
Den centrala samordningen handhas av televerkets stan— dardiseringskontor, vilket ansvarar för gemensamma funktioner och grundläggande regler i televerkets
Med denna form av organisation och arbetssätt kan man till skillnad mot de flesta andra företag ha ett stan— dardiseringskontor med ett litet antal personer. För närvarande är 6 personer verksamma inom televerkets standardiseringskontor. Hur många som totalt inom kon— cernen arbetar med standardisering är svårt att upp— skatta. Enbart i olika kommittéarbeten är ca 500 per— soner verksamma.
Utnyttjande av resurser
Arbetssättet innebär också att en del enheter själva betalar kostnaderna för deltagande i det nationella och internationella standardiseringsarbetet, medan andra enheter helt eller delvis får sina kostnader be— talade av standardiseringskontoret.
Någon central redovisning av kostnaderna för telever— kets totala standardiseringsverksamhet finns inte, men en grov uppskattning är att de har uppgått till ca 24,5 Mkr för 1988. I detta belopp är inte medräknat den del av kostnaden för forskning som kan betraktas som standardisering.
Perioden 1990-1992
Teletjänsterna spelar en allt större roll för indu— strins konkurrenskraft och samhällets service. Med televerkets deltagande i forskningsprogrammen inom RACE, COST, EUREKA m.fl. och standardiseringsarbetet i internationella och nationella standardiseringsorgan vill vi ge Sverige minst lika goda telekommunikationer som övriga världen och möta samhällets behov av kvali- ficerad data—, bild—, text— och talkommunikation under 90—talet.
I samband med den fortsatta avmonopoliseringen och li— beraliseringen samt den ökande konkurrensen blir vill- koren för anslutning till telenäten av väsentlig bety- delse. Därför är det nödvändigt att televerket med kraft deltar i standardiseringsarbetet för att tillva— rata svenska intressen.
De kommande åren innebär ett oförändrat deltagande i det nationella och globala standardiseringsarbetet, medan däremot en ökning av televerkets engagemang kom— mer att ske i det europeiska.
BILAGA 5 UTREDNING OH KOHHITTESAHHANSÄTTNING R.H.
BILAGA 5 UTREDNING OH KOHHITTESAHHANSÄTTNING H .H .
SISU—utredningen har genomfört en undersökning om kom- mittésammansättning m.m. Samtliga kommittéledamöter i
tekniska kommittéer, underkommittéer och arbetsgrup—
per, som sammanträdde under 1. a kvartalet 1988, fick ett frågeformulär, där de skulle fylla i uppgifter om var de hade sin anställning eller huvudsakliga verk— samhet (18 alternativ gavs) - vilket intresse de i första hand företrädde (4 al— ternativ gavs) - tidsåtgång (sammanträdestid, förberedelsetid, tid för efterarbete) och resekostnader m.m. för de aktu- ella sammanträdena.
Frågeformuläret innehöll dessutom ett antal fria frå- gor om deras erfarenheter från standardiseringsarbe— tet.
Frågeformuläret gjordes i två varianter, där den ena riktade sig till deltagare i nationella kommittéer (blankett A) och den andra riktade sig till deltagare i internationella kommittéer (blankett C).
Till de nationella kommittéerna (inkl. bakgrundskom- mittéer till internationella kommittéer) skickades även ett frågeformulär (blankett B) med frågor bl.a.
om - Antalet deltagare i kommittén och antalet närvarande vid de aktuella sammanträdena — Arbetets internationella anslutning — Om Sverige deltar i motsvarande internationella arbete — Om standarden avser skydd av liv, hälsa, miljö e.d. — Om avsikten är att myndigheter i sina regler skall hänvisa till standarder - Om standarder kommer att få väsentliga konsekvenser för arbetstagare eller konsumenter.
Svar erhölls från totalt 971 ledamöter i svenska kom— mittéer och 290 internationella kommittéer. Spri— STANDzs svar avsåg ett helt år. Totala antalet svar avseende första kvartalet 1988 var 885 resp. 246. Svarsfrekvensen har uppskattats till ca 50 % (exkl. ofullständigt eller felaktigt ifyllda blanketter).
I tabell 1 redovisas var ledamöterna i svenska kommit— téer har sin anställning eller verksamhet - totalsiff— ror - och i tabell 2 vem de i första hand represente— rar. I tabell 3 och 4 redovisas motsvarande uppgifter för svenska delegater i internationella kommittéer.
I tabell 5 och 6 redovisas kostnaderna med uppdelning på fackorgan för deltagande i svenska resp. interna— tionella kommittéer. Enligt denna beräkning skulle to— talkostnaden uppgå till ca 86 Mkr/år resp. ca 96 Mkr/år, dvs. sammanlagt till ca 82 Mkr/år. I denna beräkning har dock inte hänsyn tagits till kostnader, som de ledamöter kan ha haft, som inte var närvarande
vid det aktuella sammanträdet. (De kan ha läst hand— lingarna och bidragit med material och synpunkter.) Kostnader för arbete med att besvara remisser över förslag till standarder har inte heller tagits med. Beloppet 150 Mkr/år är därför en klar underskattning av företags, myndigheters och organisationers verkliga kostnader för deltagande i standardiseringsarbetet.
Då det gäller de svenska kommittéernas karaktär (blankett B) framkom följande:
Fråga 4. Deltar eller har Sverige deltagit i motsva- rande internationella arbete? 93 % Ja 7 % Nej
Fråga 5. Avser standarden skydd av liv, hälsa, miljö e.d.? 50 % Ja, I hög grad 30 % Nej, inte alls 20 % Ja, men i liten grad
Fråga 6. Är avsikten att myndigheter i föreskrifter eller allmänna råd skall hänvisa till standarder? 76% Ja 24 % Nej
Fråga 7. Bedöms standarder få väsentliga konsekvenser för arbetstagare eller komsumenter? 72 % Ja 28 % Nej
Bilaga 5 — tabell 1
Kommittésammansättning i svenska standardiserings— kommittéer
Var kommitteledamöterna har sin anställning_eller verksamhet Totalt % 1. Stand.enhet inom storföretag 73 8,2 2. Produktutveckling inom storföretag 174 19,7 3. Inköpsenhet inom storföretag 11 1,2 4. Annan enhet inom storföretag 137 15,5 5. Småföretag 60 6,8 6. Konsultföretag el. eget företag 41 4,6 7. Kontroll/provningsföretag * 8 0,9 8. Branschorganisation 42 4,7 9. SIS el. SIS fackorg. 32 3,6 10. Annat regelskapande organ 13 1,5 11. Senior, f.d. privat sektor 11 1,2 12. Statligt affärsdrivande verk 52 5,9 13. Statlig förvaltningsmyndighet 86 9,7 14. Högskola el. statl. forskn.inst. 34 3,8 15. Offentlig kontroll/provn.inst. 42 4,8 16. Annat statligt organ 13 1,5 17. Kommunalt organ 14 1,6 18. Landstingskommunalt ogan 18 2,1 19. Personalorganisation 3 0,3 20. Annan intresseorg. el. ideell org. 14 1,6 21. Senior, f.d. offentl. sektor 7 0,8 Totalt 885 100 % zara! erivat_1:11 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 202 _ falk
varav offentlig 12—21 282 31,9
Bilaga 5 - tabell 2
Kommittésammansättning i svenska standardiserings— kommittéer. Vilket intresse representerar Du i första hand?
Producent Brukare Staten Annat intr. BST 37 17 4 1 SEK 92 48 28 46 SMS 161 47 38 19 SIS-ITS 38 33 12 7 SIS-MNC 33 12 11 2 SIS-STG 25 22 22 4 IKH & 6 2 & TKK 23 11 9 10 s ri—STAND 10 12 3 3 TOTALT 427 208 139 110 - 884 Producent Brukare Staten Annat intr. BST 46,8 % 21,5 % 17,7 % 13,9 % - 100% SEK 43,0 % 22,4 % 13,1 % 21,5 % - 100% SMS 60,8 % 17,7 % 14,3 % 7,2 % - 100% SIS-ITS 42,4 % 36,7 % 13,3 % 7,8 % - 100% SIS-MNC 56,9 % 20,7 % 18,9 % 3,4 % - 100% SIS-STG 34,2 % 30,1 % 30,1 % 5,5 % - 100% IKH 33,3 % 25,0 % 8,3 % 33,3 % - 100% TKK 43,4 % 20,8 % 16,9 % 18,9 % - 100% S ri—STAND 35,7 % 42,9 % 10,7 % 10,7 % - 100% TOTALT 48,3 % 23,5 % 15,7 % 12,4 % - 100%
Bilaga 5 — tabell 3
Kommittésammansättning i internationella standardiseringskommittéer
Var kommittéledamöterna har sin anställning eller verksamhet Totalt % 1. Stand.enhet inom storföretag 14 5,7 2. Produktutveckling inom storföretag 58 23,6 3. Inköpsenhet inom storföretag 1 0,4 4. Annan enhet inom storföretag 24 9,8 5. Småföretag 5 2,1 6. Konsultföretag el. eget företag 8 3,2 7. Kontroll/provningsföretag 2 0,8 8. Branschorganisation 9 3,7 9. SIS el. SIS fackorg. 39 15,8 10. Annat regelskapande organ 3 1,2 11. Senior, f.d. privat sektor 3 1,2 12. Statligt affärsdrivande verk 16 6,5 13. Statlig förvaltningsmyndighet 22 8,9 14. Högskola el. statl. forSkn.inst. 9 3,7 15. Offentlig kontroll/provn.inst. 18 7,3 16. Annat statligt organ 3 1,2 17. Kommunalt organ l 0,4 18. Landstingskommunalt ogan 5 2,1 19. Personalorganisation — - 20. Annan intresseorg. el. ideell org. 4 1,6 21. Senior, f.d. offentl. sektor 2 0,8 Totalt 246 100 % zara! Eflvät_1:11 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 169 _ 97.53
Bilaga 5 — tabell 4
Kommittésammansättning i internationella standardi- seringskommittéer. Vilket intresse representerar Du i första hand?
Producent Brukare Staten Annat intr. BST 26 4 4 14 SEK 16 7 2 12 SMS 39 10 17 20 SIS-ITS 17 5 4 5 SIS—MNC 2 - 1 4 SIS-STG 3 2 9 4 IKH 2 — — 2 TKK l — - — SEIi—STAND 5 4 3 2 TOTALT 111 32 40 63 -246 Producent Brukare Staten Annat intr. BST 54,2 % 8,3 % 8,3 % 29,2 % - 100% SEK 43,2 % 19,0 % 5,4 % 32,4 % - 100% SMS 45,3 % 11,6 % 19,8 % 23,3 % - 100% SIS—ITS 54,8 % 16,1 % 13,0 % 16,1 % - 100% SIS-MNC 28,6 % - 14,3 % 57,1 % - 100% SIS—STG 16,7 % 11,1 % 50,0 % 22,2 % - 100% IKH 50,0 % — — 50,0 % - 100% TKK 100 % — 8100% Spri—STAND 35,7 % 28,6 % 21,4 % 14,3 % - 100% TOTALT 45,1 % 13,0 % 16,3 % 25,6 % - 00%
BILAGA 5 — tabell 5
Kostnader m.m. för deltagande i standardiseringsarbetet i svenska tekniska ko-ittéer inkl. nasta bakgrunden-inde: till internationella ko-ittéer
Standardiseringsorzan BST SEK SHS SIS— SIS— SIS- IKH TKK Spri- SUMMA
ITS MNC STG STAND (medelv.)
A Antal svar 79 214 265 90 58 73 24 53 115 971
! 'l'idsåtgång/ledam. och sammanträde (til.) 14,4 26,9 20,4 30,8 30,7 17,9 15,5 29,9 19,0
- därav sammantr.t1d ! 35,4 31,7 39,9 40,8 31,0 38,4 42,0 35,0 38,0 (36,9 2)
- därav på fritid I 14,2 18,9 15,8 8,6 16,5 20,0 18,1 8,8 8,2 (14,3 1)
C Tidskostnad (kr) C-Bx400 kr/tim 5.760 10.760 8.160 12.320 12.280 7.160 6.20011.960 7.600 0 Resekostnad/ledal. (kr) 980 1.010 1.333 2.294 1.160 703 1.233 1.162 7.979 (inkl. hotell 0 trak.)
! Total kosthledam. o möte (E = C + D) kr 6.740 11.770 9.493 14.614 13.440 7.863 7.433 13.122 15.579
F Antalet närvarande leda-. lsamman träde 10 7 7 6 7 7 8 6 8
- antal närvarande
leda-. av tot. ant. i kommittéer ! 73,8 60,6 70,2 59,8 64,8 71,0 70,6 75,0 83,3 (69,9 1) G Antal samman./år 165 270 263 80 65 195 53 86 36 1.213,
! Totalkostnad (kkr) 11.121 22.245 17.477 7.015 6.115 10.733 357 6.771 4.487 86.321 (! - B x F x G)
BILAGA 5 — tabell 6
Kostnader m.m. för deltagande i
Standardiseringsorgan BST
A Antal delegater 157
8. Tidsåtg./ledam. (tim.) 31,7 - därav sammantr.tid Z 33,3
— därav på fritid x 25,4
C Tidskostnad (kr)
C = 8 x 400 kr/tim 12.680
D Resekostnad/ledam (kr)
(inkl. hotell 0 trak.) 5.875
E Total kostn./ledam
(E = C + D) kr 18.555
F Totalkostnad (kkr)
(F : A x B x 4) 11 11.653
*) Mätningen avsåg ett kvartal
SEK SHS
59 258 61,8 50,8 28,5 31,4
13,8 22,9
24.720 20.340
6.332 5.560
31.052 25.900
7.328 26.729
SIS- ITS
117 119,5 45,9
13,6
47.780 18.326 66.106 36.197
** Avser ett helt år
SIS— SIS- MNC STG
15 56
57,9 90,8 26,2 23,8 15,3 33,6
23.160 36.320
8.171 8.072
31.331 44.392
1.880 9.943
IKH
10
32,0 43,8 15,6
12.800
8.600
21.400
856
standardiseringsarbetet i internationella kommittéer
TKK
4 74,0 43,2 13,5
29.600 12.000 41.600
666
(Blankett C)
Spri— SUMMA STAND (medelv.)
14 2) 690 104,1
50,0 (36,2 1) 22,0 (19,5 !)
41.686 15.671 57.357
803 96.055
BILAGA 6 STATSBIDRAGSHODELLER
INNEHÅLL
1. INGET STATSBIDRAG ALLS
2. ÅRLIGA BIDRAG FÖR SÄRSKILDA STANDARDISERINGS— PROJEKT
3.
4.
ETT ETT
ETT rös
ETT RAT
MALRELATERAT SÄRSKILT BIDRAG MODIFIERAT ALLMÄNT BIDRAG
HQDIFIERAT ALLLHÄNT BIDRAG PLUS ÄRLIGA BIDRAG SARSKILDA PROJEKT
MODIFIERAT ALLMÄNT BIDRAG PLUS ETT MÅLRELATE- SARSKILT BIDRAG
BILAGA 6 STATSBIDRAGSHODELLER
1. INGET STATSBIDRAG ALLS
Enligt direktiven skall, i syfte att skapa ett brett beslutsunderlag, SISU analysera hur en standardise— ringsverksamhet utan statligt stöd kan utformas.
Cheferna för standardiseringsorganen har allmänt be— dömt att näringslivets stöd inte skulle öka för att kompensera bortfallet av statliga medel om 60 %-regeln slopas, utan troligare är att stödet skulle komma att minska. Särskilt svårt skulle det bli att få fram me— del för grundstandarder och tvärtekniska projekt och det skulle bli ännu svårare än idag att få fram medel för projekt som rör brukarna. Det skulle definitivt inte bli möjligt att bredda olika parters, t.ex. ar— betstagarnas och konsumenternas, medverkan i standar— diseringsarbetet. Om statsbidraget helt tas bort skul— le storföretagen sannolikt i större utsträckning än i dag utveckla de facto—standarder eller företagsstan— darder i stället för svensk standard.
Staten fastställer f.n. stadgarna för SIS och utser dess ordförande. Genom att staten ger bidrag till SIS finns möjligheter att ställa krav på insyn och infly— tande i verksamheten. Utan statsbidrag torde det där- emot inte vara möjligt att genom ändring av SIS stad— gar eller genom ett avtal med SIS öka den offentliga insynen och inflytandet på verksamheten.
Staten, kommuner och landsting upphandlar varor och tjänster för ca 150 miljarder kr. per år. Med färre standarder och utan standarder som även tar hänsyn till den offentliga sektorns behov kommer sannolikt kostnaderna för upphandlingen att öka kraftigt. Dess— utom kommer de föreskrivande myndigheterna att i an— slutning till nya och ändrade författningar behöva ut- arbeta fler detaljbestämmelser.
Om statsbidraget tas bort skulle svenska företag med verksamhet i Europa och europeiska företag med verk— samhet i Sverige sannolikt allt oftare välja att driva standardiseringsfrågorna genom något av de större län— dernas standardiseringsorgan i stället för genom SIS, eftersom i dessa länder staten ekonomiskt stödjer standardiseringen. Möjligheterna att i det europeiska standardiseringsarbetet få gehör för svenska krav på t.ex. säkerhet och miljö skulle då försämras.
Genom medlemsskapen i CEN, CENELEC och ETSI måste, så- vida inte lagliga hinder finns, en Europastandard im— plementeras i Sverige som svensk standard inom sex må- nader. Standardiseringsorganen skulle således bli tvungna att till stor del godta standarder som berörda företag och andra intressenter i Sverige inte varit med att utforma.
Att i ett litet land som Sverige bedriva standardise— ringsverksamhet på i huvudsak kommersiell basis är in— te möjligt.
DIN i Västtyskland, som är det standardiseringsorgan i världen som ger ut och säljer flest standarder, finan— sierar sin verksamhet till ca 60 % genom försäljning. DINs försäljningsintäkter har under de senaste tio åren relativt sett minskat år från år. Bedömningen i Västtyskland och de övriga länder som SISU besökt (se bilaga 4) är att försäljningsintäk— terna kommer att fortsätta att minska på grund av illegal kopiering och på grund av att harmoniserade Europastandarder kommer att ersätta olika nationella standarder.
2. ARLIGA BIDRAG FÖR SÄRSKILDA STANDARDISERINGS— PROJEKT
Med riktade bidrag kan de statliga medlen styras till de ändamål som staten tid till annan vill prioritera. Här kan t.ex. ingå grundstandarder och standarder som rör konsumentskydd och arbetsmiljö.
Modellen förutsätter att SIS gör en normal anslags— framställning enligt reglerna i budgethandboken, där man bl.a. anger vilka standardiseringsområden man av— ser att inrikta sig på och 515 kostnader för olika in— satser. Detta blir dock administrativt mer besvärligt för SIS, fackorganen och regeringskansliet. För en de— taljerad genomgång av SIS anslagsframställning skulle resursförstärkning krävas.
Deträr svårt att inordna standardiseringsverksamheten i den traditionella budgetprocessen. Huvuddelen av standardiseringsorganens medel kommer från näringsli- vet och SIS kan inte ett år i förväg veta vilka stan- dardiseringsbehov som kommer att uppstå och vilka pro— jekt företagen vill stödja. SIS kommer därför att få svårt att redovisa en totalbild av verksamheten, vil— ket är nödvändigt för att ordentligt bedöma behovet av statliga insatser. Dessutom är det stor risk att de standardiseringsprojekt, som det finns ett stort all— mänt intresse för, kommer att nedprioriteras av före— tagen, som kan räkna med att staten går in och finan— sierar dem. Om inom t.ex. områdena arbetsmiljö och konsumentskydd statsmakterna vill att SIS aktivt skall delta och påverka Europastandardernas utformning samt att SIS även skall ta egna initiativ via EFTA eller CEN skulle med denna modell behovet av statliga medel sannolikt successivt kommer att öka.
Ett alternativ till att i kanslihuset göra en central prövning av SIS anslagsframställning är att låta olika sektormyndigheter, t.ex. arbetarskyddsstyrelsen, kon- sumentverket, boverket företräda det statliga intres- set och inom ramen för sina anslag stödja olika stan— dardiseringsprojekt. Detta torde dock inte kunna göras
genom omprioriteringar, utan kräva ett resurstillskott till dessa myndigheter. Risken är dock att sektormyn— digheterna utnyttjar anslagen för andra ändamål än standardisering. Visserligen kan regeringen i regle- ringsbrev ange hur stor del av anslaget som skall avse stöd till SIS, men en sådan detaljreglering skall krä— va samma prövning som om SIS skulle få riktade bidrag för olika projekt direkt över statsbudgeten.
3. ETT MÅLRELATERAT SÄRSKILT BIDRAG
Denna modell liknar den föregående, men innebär att man inte behöver göra en lika ingående och detaljerad prövning av SIS anslagsframställning. I stället förut- sätts att staten ingår en överenskommelse eller for- mellt avtal med SIS, där staten garanterar ett lång— siktigt ekonomiskt stöd i form av ett klumpanslag, men att det samtidigt ges tydliga mål och riktlinjer för hur standardiseringsverksamhet skall bedrivas. En typ av sådant avtal finns mellan den brittiska staten och BSI, samt mellan förbundsregeringen och DIN.
I ett avtal kan allmänt anges vilka typer av standar— diseringsprojekt som staten vill ha utförda. Det kan t.ex. gälla standardiseringsprojekt i anslutning till EG- och EFTA—uppdrag till CEN/CENELEC/ETSI. Mål vad gäller en bred medverkan av olika intressenter kan också skrivas in i avtalet.
Denna modell är administrativt enkel. Någon ställning från statens sida behöver inte tas till enskilda stan— dardiseringsprojekt och hur statsbidraget skall förde- las på de olika fackorganen, utan dessa prioriteringar överlåts till SIS.
En risk är dock att de avtalade riktlinjerna inte slår igenom i de praktiska arbetet. Modellen förutsätter därför att tillämpningen följs upp. Krav måste därför ställas på SIS att följa upp verksamheten och redovisa i vad mån uppställda mål nåtts. För en fortlöpande uppföljning torde också statliga företrädare behövas i SIS och fackorganens styrelser samt i huvudkommittéer och motsvarande styrande organ. Dessa skall samlat be- vaka de statliga intressena i standardiseringsverksam— heten och rapportera till industridepartementet hur riktlinjerna i avtalet utfaller.
F.n. finns det myndighetsrepresentanter i varierande omfattning i SIS och fackorganens styrelser. Dessa sitter där i kraft av sin egen kompetens och erfaren— het men bevakar inte specifikt statens intressen. Mo— dellen förutsätter därför att det går att få tag på ytterligare komptetenta personer som mera övergripande kan tillvarata statens intressen.
Modellen förutsätter också att standardiseringsorga— nen, ytterst medlemmarna i SIS och fackorganen accep— terar ett förslag till överenskommelse eller avtal mellan staten och SIS. Detta förutsätter en balans
mellan åtaganden som standardiseringsorganen ikläder sig och fördelar i form av främst det ekonomiska stöd som staten ger.
4. ETT MODIFIERAT ALLMÄNT BIDRAG
Modellen innebär att - av skäl som tidigare nämnts — det i underlaget för det statliga stödet även får ingå uppdragsmedel från statliga affärsdrivande verk och andra myndigheter som inte har traditionella förvalt- ningsanslag. om den nuvarande 60 %—rege1n skulle bibe- hållas kommer i så fall statsbidraget att öka med ca 4 milj.kr. per år.
I 1966 års budgetproposition förutsattes att regelut- färdande myndigheter, som har nytta av att kunna hän— visa till standarder, skulle kunna finansiera Standar— diseringsprojekt. Om även sådana medel inräknas i un— derlaget för statsbidraget får man dock en besvärlig budgetautomatik. Ett höjt anslag till en myndighet med 1 Mkr kan komma att öka statsutgifterna med 1,6 Mkr.
Den största nackdelen med denna modell, liksom med den nuvarande, är att de statliga bidraget inte styrs mot grundläggande standardiseringsprojekt och mot projekt som syftar till höjd säkerhet, bättre miljö och lik— nande samhällsintressen.
5. ETT MODIFIERAT ALLMÄNT BIDRAG PLUS ÅRLIGA BIDRAG FOR SARSKILDA PROJEKT
Modellen innebär en kombination av modell 2 och 4. Om procentsatsen hamnar nära 60 % och det särskilda bi- draget är litet påminner den om dagens system. SIS har nämligen under en följd av år, utöver 60 %—bidraget, äskat om medel för speciella projekt. Hittills har re— geringen dock avvisat dessa propåer.
Om det allmänna bidraget skulle få en större omfatt— ning och t.ex. avse medel för att bedriva standardise— ringsarbete i anslutning till EG— och EFTA—mandat till CEN/CENELEC/ETSI, får vi liknande problem som i modell 2. Bl.a. uppkommer en risk för att företagen succes- sivt vältrar över finansieringen av dessa projekt på staten. '
6. ETT MODIFIERAT ALLMÄNT BIDRAG PLUS ETT MÅLRELATE— RAT SÄRSKILT BIDRAG
Modellen innebär en kombination av modell 3 och 4. Den förutsätter liksom modell 4 en överenskommelse eller ett formellt avtal mellan staten och SIS. Det särskil- da bidraget skulle då avse medel för svenskt standard- iseringsarbete i anslutning till EG- och EFTA—direktiv till CEN/CENELEC/ETSI för grundstandarder och andra svårfinansierade projekt. Storleken på EGs och EFTA:S bidrag till de europeiska standardiseringsorganen
skulle kunna vara en faktor som påverkar storleken på det särskilda bidraget. Ju fler standardiseringsupp— drag EG och EFTA beställer från CEN/CENELEC/ETSI, des— to större insatser behövs i motsvarande svenska tek- niska kommittéer.
Behovet av statliga bidrag till SIS är beroende av hur aktivt vi från svensk sida vill påverka den europeiska utvecklingen och om vi genom CEN/CENELEC/ETSI eller EFTA vill ta egna initiativ till nya europeiska stan— dardiseringsprojekt. Vid en hög ambitionsnivå bör det finnas medel för att hålla svenska sekretariat i för Sverige viktiga kommittéer och arbetsgrupper samt att ge ett mindre schablonbidrag till företag och organi- sationer, som sänder svenska delegater till möten i CEN/CENELEC/ETSI-kommittéer. Ett sådant schablonbidrag skulle underlätta för bl.a. fackliga företrädare och konsumentrepresentanter att delta i det europeiska standardiseringsarbetet.
Genom att ett näringslivsrelaterat bidrag finns kvar i denna modell, är risken inte lika stor som enligt mo— dell 2 för att de traditionella standardiseringspro- jekten (industristandard, variantbegränsningar m.m.) bortprioriteras och att företagen i stället för svensk standard utvecklar egna företagsstandarder och de fac- to—standarder.
Problem att få till stånd en överenskommelse eller ett formellt avtal mellan staten och SIS, som gör det möj- ligt att klara "EG—puckeln", är också med denna modell mindre än med modell 2. Det torde dock krävas att både den offentliga sektorns och näringslivets satsningar på standardisering i form av tillhandahållande av ex- perter och ekonomiskt stöd till standardiseringsorga- nen under de närmaste åren läggs på en väsentligt hög- re nivå än i dag.
De beskrivna modellerna för statligt stöd avser endast de direkta bidragen till standardiseringsorganen. Det förutsätter att huvuddelen av de experter som kommer att behövas i svenska och europeiska tekniska kommit— téer för att klara "EG—puckeln", liksom i dag är fal- let, kommer från och direkt finansieras av intressen— terna. Behovet av statliga insatserna för standardise— ringen bör ses i relation till den totala satsning som nu kommer att krävas av näringslivet.
AFNOR AMFO BFR BSI BST CEN CENELEC
COPOLCO DIN EN ETSI
FMV IKH ISO
SC SEK SEMKO
SIS SIS—ITS SIS—MNC SIS—STG SISU
SMS SP Spri
STU TC TKK TN WG
Valutor
BE? DEM DKK XEU FRF GBP NLG
(ECUS)
Association Francaice de Normalisation Arbetsmiljöfonden Statens råd för byggnadsforskning British Standards Institution Byggstandardiseringen European Committee for Standardization European Committee for Electrotechnical Standardization ISO Committee on Consumer Policy Deutsches Institut för Normung Europastandard European Telecommunication Standards Institute _ Försvarets materielverk IVAzs Kran— och Misskommission International Organization for Standardization Sub—committee Svenska Elektriska Kommissionen Svenska Elektriska Materiel— kontrollanstalten AB Standardiseringskommissionen i Sverige SIS-Informationstekniska standardiseringen SIS—Materialnormcentralen SIS—Allmänna standardiseringsgruppen Utredningen om Statens Insatser för Standardiseringens Utveckling
Sveriges Mekanstandardisering Statens provningsanstalt Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut Styrelsen för teknisk utveckling Technical Committee
IVA:s tryckkärlskommission Teknisk nämnd Working Group
Köpkurs 1989—05—31 (SEK)
0,16 3,36 0,86 6,98 0,99 10,51 2,98
KUNGL. enat. 1989 —07 — 1 3 STOCKHOLM
M...—,......— .._. _
Kronologisk förteckning
1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C. Beskattning av fårnansföretag. Fi. Integritcten vid Slatisiikproduktion. C. Fasta Öresundsförbindelser. K. Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. Samordnad lånsförvalming. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U. UD:s presstjänst. UD. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10. Två nya treåriga linjer. U. 11. Hushållsspamndet - Huvudrappon från Spardelega- tionens sparundersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och råttsfrågor. A. 15. Storsladstrafik 2 - Bakgrundsmaterial. K. 16. Kosmadsutveckling och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fö. 18. SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19. Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20.Tullregisterlag m.m. Fi. 21. Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. ME. 22. Censurlagcn - en modernisering av biografförord— ningen. U. 23.Parkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I. 25.Rapporter till tinansieringsutredningen. I. 26. Kustbevakningens roll i den framtida sjööver- vakningen. Fi. 27. Forskning vid de mindre och medelstora högskolor- na. U. 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. U. 30. Professorsdllsätming. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät— och provstyrelse. I. 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskauning - Skanereformens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. Del 2. - Inkomst av tjänst. lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor. expertrapponer. Del 4. Fi. 34. Reformerad företagsbeskattning - Motiv och lagförslag. Del 1. - Experrrapporter. Del 2. Fi.
cesewewp
35. Reformerad mervärdeskan m.m. - Motiv. Del 1. - Lagth och bilagor. Del 2. Fi.
36. Inflationskorrigerad inkomstbeskamiing. Fi.
37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie av utvecklingen. I. 38. Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- ulredningamas betänkanden. Fi.
39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling. S.
40. Datorisering av lullrulinema - slutrapport. Fi. 41. Samerätl och sameting. Ju. 42. Det civila försvaret. Del 1. Det civila försvaret Del 2. Förfamiingstexi. R!. 43. Storstadsu'afrk 3 - Bilavgifter. K. 44. Översyn av vapenlagstifmingen. Ju. 45. Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. I.
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet Utbildningsdepartementet Samerätt och sameting. [41] Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Översyn av vapenlagstifulingen. [44] Två nya treåriga linjer. [10] Censurlagen - en modernisering av biograftörordningen. . [22] Utrikesdepartementet Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. UD:s presstjänst. [8] [27] Utbildningar för framtidens tandvård. [28] Försvarsdepartementet Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. [29]
Risker och skydd för befolkningen. [17] Det civila försvaret. Del 1. [42] Det civila försme Del 2. Författningstext. [42]
Professorstillsatming. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstiänst. [30]
Socialdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet
! . . 3 Hjälpmedelsverksamhetens utveckling. [39] Den regionala problembilden. [121 l Mångfald mot enfald. Del 1. [13]
Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och
Kommunikationsdepartementet rasfrågan [14] Fasta Öresundsförbindelser. [4] Regionalpolitikens förutsättningar. [19] Storstadstraflk 2 - Bakgrtmdsmaterial. [151 Storstadstraflk 3 - Bilavgifter. [43] Industridepartementet
Statligt finansiellt stöd. [7.4] Finansdepartementet Rapporter 'i" fmimnzwmzen- [251
Statens mät- och provstyrelse. [31]
Utländska förvärv av svenska företag - en studie av utvecklingen. [37]
Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. [45]
Beskattning av fåmansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållsparandet - Huvudmpport frAn Spardelega- tionens sparundersökning. [11] Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektom. [16] Tullregisterlag m.m. [29] _ Civildepartementet Kustbevakningens roll l den framtida sjöövervakning- Rapport av den särskilde utredaren för granskning av en- [251 . _ hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Reformerad mkomstbeskattrlrng Olof Palme. [|] - Skattereformens huvudlinjer. Del 1. [33] Integriteten vid statistikproduktion [3] ' Inkom” =" miltal- De' 2- [331 Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [sl - Inkomst av tjänst. lagtext och kommentarer. Del 3. Samordnad lansförvaltning. Del 2; Bilagor. [6] [33] SÄPO _ Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18]
- Bilagor, expertrapporter. Del 4. [33]
Reformerad företagsbeskatming _ Motiv och lagförslag De] L [34] Bostadsdepartementet
. Expertrapporter. Del 2. [341 Mmmm. [231
Reformerad mervärdeskau m.m. _ _ __
. Motiv. Del 1. [35] Miljo- och energldepartementet - Lagtext OCh bilagor. Del 2- [35] Satt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. Inflationskorrigerad inkomstbeskattning. [36] [21]
Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32]
utredningarnas betänkanden. [38] Datorisering av tullrutinerrla - slutrapport. [40]
___—M ___—___——_—————
1989-Ö7-13
ALLMÄNNA FÖRLAGET
— BESTÄLLNING/tll: ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDrlÄNsr. 10647 STOCKHOLM. TEL: 08-739 96 30, FAX: 08-739 95 48. lNFOllMATlONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN 5 (vro Bauwxenemsrono). STOCKHOLM.
...XQSZ'SMONSSI