SOU 1989:52

Det statliga energiforskningsprogrammet : aktörer inom energisektorn : utredning av insatser inom det statliga energiforskningsprogrammet och kartläggning av forsknings- och utvecklingsaktörer inom energisektorn : utredningen har tagits fram i anslutning till Energiforskningsutredningen - EFU 90

Det statliga energiforskningspro grammet - aktörer inom energisektorn

Utredning av insatser inom det statliga energiforskningsprogrammet och kartläggning av forsknings- och utvecklingsaktörer inom energisektorn. Utredningen har tagits fram i anslutning till ener iforsknin sutrednin en EFU 90.

SM]

Det statliga energiforskningspro grammet - aktörer inom energisektorn

Utredning av insatser inom det statliga energiforskningsprogrammet och kartläggning av forsknings- och utvecklingsaktörer inom energisektorn. Utredningen har tagits fram i anslutning till energiforskningsutredningen EFU 90. Stockholm 1989

SMD

Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn

Utredning av insatser inom det statliga energiforskningsprogrammet och kartläggning av forsknings- och utvecklingsaktörer inom energisektorn. Utredningen har tagits fram i anslutning till energiforskningsutredningen EFU 90. Stockholm 1989

Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981-1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr. 38-12078-X.

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor

"SOU—förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8lo - 1200 (externt och internt) 08/763 10 05 1200 - 16oo (endast internt)

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10372-9 OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1989

DET STATLIGA ENERGIFORSKNINGSPROGRAMMET — AKTÖRER INQM ENERGISEKTORN

Utredning av insatser inom det statliga energiforsk— ningsprogrammet och kartläggning av forsknings- och utvecklingsaktörer inom energisektorn. Utredningen har tagits fram i anslutning till energiforsknings— utredningen EFU 90.

Den redovisade aktörsbeskrivningen bygger i allt väsentligt på material som tagits fram av TELLUS ENERGI AB för Efns räkning.

Stockholm i juni 1989

INNEHÅLLSFÖRTECKN ING

Några utgångspunkter för FoU—program inom en sektor

Mål för och inriktning av det statliga energiforskningsprogrammet

Företagssektorns energiforskning och produktutveckling

Insatser och aktörsbeskrivning inom teknikområden

Energitillförsel

4.1 Trädbränsle 4.2 Energiodlingsbränsle — Energiskog 4.3 Torvbränsle Avfallsbränsle 4.5 Förbränningsteknik Förgasningsteknik Elproduktion i mottrycks— och kraft— värmeanläggningar 4.8 Värmetillförsel - Värmedistribution 4.9 Vindenergi

sid

10

15

24

24 39 50 64 73 89

97 109 115

Energiteknik för industrin Allmänt

4.10 Energiprodukter från process— industrin

4.ll Förädling och omvandling

4.12 Effektivisering av elanvändning

4.13 Effektivisering av värmeutnyttjande

Energianvändning för pebxggelse 4.14 Solvärmeteknik

4.15 Energilagring

4.16 Eleffektiva byggnader

4.17 Värmepumpar

Kraftindustrins aktörer

Eldistributionsledets och Värmedistributionsledets aktörer

Gasaktörer

126

132 137 143 153

161 168 172 185 189

196

199

1. Några utgångspunkter för FoU—program inom en sektor

Insatserna inom det statliga energiforskningsprogram— met har planerats och genomförts som ett sektorforsk— ningsprogram.

Huvudsyftet med en sektorsforskning är att åstadkomma en tillräckligt hög grad av FoU—verksamhet mot de aktuella samhällsönskemålen. Inom energisektorn av— läses målen för programmet, framförallt i de proposi— tioner som presenteras och i de riksdagsbeslut som efter hand tas. Målen — vad man förväntar sig och

när — växlar naturligt nog vid olika tidpunkter. Karakteristiskt för beskrivningen av de energipoli— tiska målen är att man kunnat urskilja en en mer el— ler mindre preciserad uppfattning om när man vill att förändringar i energisystemen skall ske. Detta påver— kar i sin tur i ett sektorsforskningsprogram FoU—in— satsernas dimensionering och karaktär. Under ett visst tidsintervall, 2—4 år, härleds FoU—insatserna utifrån målen och en bedömning av de Fou—satsningar som andra aktörer inom energisektorn gör — t ex ut— vecklingssatsningar av tillverkningsindustri och kraftföretag.

Karakteristiskt för ett sektorforskningsprogram blir därmed ett starkt samband mellan konsumenter, produ— center av kunskap och mellan insatser av forskning, teknikverifiering, utvecklingsarbete och resultat- introduktion. Detta leder i sin tur till att sektor— forskningen engagerar både högskolor och universitet för forskning samt forskningsinstitut och företag för teknikstudier, teknikidéutveckling och prov av teknik.

De energipolitiska målen har sedan 1975 i stor ut— sträckning varit sådana att de riktat sig mot ny tek— nik som, om den införs, måste tränga ut eller kom— plettera etablerad teknik. Den nya tekniken är då hänvisad till att täcka "gamla" behov på ett nytt eller annorlunda sätt. På senare tid har också den svenska energipolitiska tidtabellen för nyttjandet av olika energislag mer och mer divergerat från den in—

ternationella.

Som utgångspunkt för diskussioner om hur ny teknik kan etableras och vilket samhällsstöd som eventuellt kan behövas så används ibland följande schematiska bild:

Forskning ut— Marknad veckling och

demonstration Ny lösning faller: - inom etablerad systemkultur och l 2

stöds av domineran— de aktörer

— utom etablerad systemkultur 3

Problemen vid övergången från 1 till 2 respektive 3 till 4, liksom insatserna inom 1 och 3, är av olika karaktär. Detta påverkar i stor utsträckning sam— hällets insatser. Detta gäller också för nya lös— ningar i 1, om den nya lösningen t ex är av annan systemkaraktär än de som brukats inom den etablerade systemkulturen.

De energipolitiska målen har haft en inriktning som i stor utsträckning lett till tekniker inom kategori 3 och delvis inom 1. Insatsernas storlek och karaktär samt sättet att engagera aktörer har i det statliga FoU—programmet präglats av detta.

Det som motiverar FoUD—insatser inom ett teknikområde är generellt att man vill åstadkomma en tillämpning

av ett resultat som tas fram i en "utvecklings"—pro— cess. Det resultat man vill nå kan vara av varierande slag. Inom energiområdet kan följande slag särskiljas:

a) En säljbar produkt på en känd marknad

b) Bedömningsunderlag för en metod/process och behov av systemutformning med stor teknisk osäkerhet

c) Ett underlag som medger bedömning för stats—

makternas del om en utvecklingslinje/teknik— linje kan vara möjlig eller för en aktör att bedöma en framtida strategisk marknad.

FoU—insatserna inom energiforskningsprogrammet har i stor utsträckning varit inriktade på resultat av karaktären b) och c) inom den ovan nämnda kategorin 3

och delvis i l.

Utvecklingsinsatser för att nå resultat av typ a) förutsätts i princip initieras och göras av

företagssektorn.

2. Mål för och inriktninggav FoU—programmet

Insatser inom statliga energiforskningsprogran har pågått sedan 1975. Målen har varierat under denna period, dels styrda av de FoU—resultat som kommit fram inom programmet dels av förändringar i omvärl— den. I stort har inriktningen skiftat på följande

sätt:

1975 1980 1985 1990

L_______________1________________l___________—___J

/————/

Mål: a) Minska olja och import b) Klarlägg möjligheterna

till ett flertal ej använda energislag 'c) Energispara

/———/

Mal: a) Satsa på några nya och förnybara b) Utveckla några så fort som möjligt för oljereduktion c) Minska energianvändningen på utpekade områden

f——f

Mål: 3) Satsa på för—

förnybara

b) Kärnkraftsav— vecklingsplan

c) Eleffektivi— sera

d) Fortsatt olje— reduktion

Energiforskningsprogrammet har sedan 1975 varit in— delat i ett antal program. Exempel på program inom det nuvarande energiforskningsprogrammet är:

- Energianvändning i industrin — Energianvändning i bebyggelse — Energitillförsel — Energirelaterad grundforskning.

statsmakternas mål och inriktning har även varierat för de olika programmen och delprogrammen. För den innevarande treårsperioden, 1987—1990, är t ex målet för FoU—programmets energitillförseldel, att "ut— veckla sådan ny teknik för energitillförsel som kan främja omställningen av energisystemet och skapa tek— niska förutsättningar för att minska miljöpåverkan från energianläggningar. Insatserna bör avse både bränslen och energiomvandlingsteknik samt strategiska områden och omfatta såväl FoU som de senare leden i

utvecklingskedjan."

statsmakterna har sedan 1980, förutom energiforsk— ningsprogrammet, lanserat andra teknikinriktade pro— gram för att främja den drivna energipolitiken. Exem— pel på sådana insatser är Oljeersättningsprogrammet 1980—83, Oljeersättningsprogrammet 1934-87, Teknik— utvecklingsprogrammet 1986—88, Energiteknikfonden l988—, Investeringsprogrammet 1983—84, Bränslemiljö- fonden 1983—87 och senast Teknikupphandlingsprogram— met för eleffektiv teknik 1988—1993.

Stora insatser har gjorts av tillverkningsindustri, användare, kommuner och kraftföretag för att under den gångna lO—årsperioden förändra energisystemet. Inom flera teknikområden har dessa satsningar skett med stöd av de statliga programmen. För de myndig— heter som haft ansvaret för dessa program har det varit naturligt att ge stöd inom dessa program som en fortsättning på insatser och resultat inom FoU—pro— grammet.

EFU—90 har ansett att de insatser på forskning och utveckling som görs inom det statliga energiforsk— ningsprogrammet har en stark koppling till de insat— ser som initieras inom teknikutvecklingsprogrammen och av andra aktörer. Som underlag för förslag till forskningsprogram för perioden 1990—93 har det därför varit av intresse att försöka klarlägga energisek— torns FoU—aktörer. Tidsperspektivet har också gjort det möjligt att ta med åtgärder och insatser som gjorts under den senaste lo—årsperioden. Tidsperspek— tiven är intressanta för att bedöma tidsåtgången för förändring av energisystemet i fråga om introduktion och utveckling av ny energiteknik.

Som utgångspunkt för att klarlägga kopplingen mellan insatser inom FoU—programmet, insatser för teknikut— veckling, insatser från andra aktörer såsom kraft— företag och industri, har EPU—90 valt att i stort arbeta med den programindelning som det nuvarande energiforskningsprogrammet har.

I kapitel 4 redovisas insatser och aktörer inom ett antal av de teknikområden som programmyndigheterna lämnat förslag till FoU—program inom. De insatsom— råden som ej tagits upp till analys är inte ointres— santa. Begränsningen har gjorts för att främja över— blicken. Med industri/företag menas i redovisningen alla aktörer utom högskolor och universitet.

Redovisade områden är:

Delprogrammet ENERGITILLFÖRSEL

Trädbränsle

Energiodlingsbränsle — Energiskog Torvbränsle

Avfall

Förbränningsteknik Förgasningsteknik

Elproduktion i mottrycks— och kraftvärmeanläggningar Värmetillförsel —Värmedistribution

Vindenergi

Delprogrammet ENERGITEKNIK FÖR INDUSTRIN

Energiprodukter från processindustrin Förädling och omvandling Effektivisering av elanvändning — Eleffektiva pro—

cesser Effektivisering av värmeutnyttjande

Delprogrammet ENERGIANVÄNDNING FÖR BEBYGGELSE

Solvärmeteknik Energilagring Avancerade värmepumpsystem Eleffektiva byggnader

Kartläggningen redovisas i de flesta fall som en kort beskrivning av motiv och FoU—insatskaraktär under olika tidperioder; tabell över satsade belopp under 3—5 årsperioder kopplade till insatser inom andra program och investeringar och FoU inom industrin; aktörsbeskrivning. De redovisade beloppen har inte ambitionen att vara exakta. De avser att ange stor— leksordningen på de insatser som gjorts eller krävs för att nå den typ av resultat som nåtts.

Avslutningsvis lämnas en kortfattad beskrivning av kraftindustrins och eldistributionsledets samt värme— distributionsledets aktörer.

3. Företagssektorns energiforskning och produkt— gtveekling — statliga insatser

Utnyttjande eller omvandling av energiråvaror till nyttig energi förutsätter på ett eller annat sätt teknik.

Utveckling av nya produkter sker traditionellt inom den tillverkande industrin. Insatser för utveckling görs av tillverkningsindustrin när man identifierat en marknad för produkten. Många gånger är marknaden svårbedömbar. Detta innebär att produktutvecklings- insatser får startas mot en bedömd strategiskt möjlig marknad. Målet vid val av produkt för utveckling sker hos industrin med utgångspunkt i att den, jämfört med alternativen, skall ge bästa lönsamhet. Ofta pre— mieras i urvalet de produkter som på kort sikt är mest lönsamma. Detta sammanhänger med att industri— företagen oftast behöver få återbetalning av utveck— lingskostnaderna på kort tid (mindre än 5 år).

De resurser som läggs på utveckling av nya produkter varierar inom olika industribranscher. Karaktären på produkterna och typ av marknad styr i stor utsträck— ning utvecklingssatsningarna. Ett mått som ibland används för att belysa företagens satsning på FoU är FoU—insatsernas förhållande till omsättningen. I företag med förhållandevis jämn försäljning är siff— ran 10 % inte ovanlig. Fördelningen mellan företagens insatser på forskning och produktutveckling varierar också starkt från bransch till bransch. För 1987 ut— gjorde andelen forskning 12 % av kostnaderna för hela företagssektorns FoU—verksamhet. Detta var en minsk— ning med 2 % jämfört med 1985.

Inom energisektorn är mått av typen FoU—kostnadernas andel av omsättningen svåranvändbara. Detta märks tydligt om man, som i denna rapport, med företag inom energisektorn menar alla aktörer utom högskolor och universitet. Då får man en vid definition som inne— fattar utrustningstillverkande industri, kraftindus— trin, den energianvändande industrin, kommuner, FoU- institut och fastighetsförvaltande organisationer

m fl.

Traditionellt har kraftindustrin och kommunerna i förhållande till sin omsättning satsat lite på FoU. Principen har varit att tillverkningsindustrin skall svara för produktutvecklingen. De insatser som gjorts av kraftföretagen i samband med införandet av nya tekniker är dels insatser för att demonstrera tek— niker dels insatser av försökskaraktär för att orien— tera sig om teknikernas eventuella prestanda. På senare år har ett ökat engagemang för energi—FoU märkts inom de icke utrustningstillverkande före— tagen. Kommunernas satsningar på F00 för ny energi— teknik är fortfarande blygsamma.

Företagssektorns totala FoU—insatser i Sverige från 1980—89 framgår av figur 1. Företagssektorns FoU-in— satser inom energiområdet styrs i allt väsentligt av de bedömningar man gör av marknaden. Av tabellen framgår att satsningarna på energiteknisk FoU utgör 2—4 % av de totala FoU—satsningarna. I de angivna beloppen ingår kraftindustrins FoU—satsningar. Upp— gifterna bygger på de definitioner på FoU som används av SCB. Gränsdragningen mot demonstrationsinsatser är ofta svår.

1980 1983 1985 1987 1989

Total FOU 7 242 11 480 17 001 20 400 Energi FOU 360 470 980 1 220 Kraftföretagens FOU 330 430

Figur 1 F"r a s k rn F U Mkr (Löpande priser)

(Saknat belopp i tabellen innebär inte att inga insatser gjorts.)

Industriföretag och privata kraftföretag svarar för hälften av insatserna. Denna fördelning väntas stå sig också 1989. För den andra hälften svarar affärs— verk (t ex Vattenfall), kollektivforskningsinstitut, FoU—företag (t ex Studsvik Energy), konsultföretag

o dyl.

Insatserna inom det statliga energiforskningsprogram- met ökade under perioden 1975—1983. Därefter har de

varit minskande.

Företagssektorns satsningar på FoU inom energisektorn jämfört med satsningarna inom det statliga energi— forskningsprogrammet från 1983 framgår av figur 2.

1983 1985 1987 1989

Företagssektorns energi—FOU 276 313 579 632

Insatser inom det

statliga energi— forskningspro—

grammet 380 270 210 165

Figur 2 Energi FQU—insatser (Mkr)

(Fasta priser basår 1980)

Insatserna från företagssektorn på energi—FoU är ökande. De samlade insatserna inom det statliga energiforskningsprogrammet är minskande. Under 1989 utgör insatserna inom det statliga programmet ca 20 % av de totala FoU—satsningarna 1983.

Staten har, som tidigare nämnts, under olika tids— perioder markerat de energipolitiska strävandena genom att initiera program som drivits parallellt med energiforskningsprogrammet. Exempel på sådana är 01— jeersättningsprogrammet under 1980—83, som riktade sig mot demonstrationer och projekt med kommersiella risker samt teknikutveckling. För närvarande kan stöd till produktutveckling och demonstration av ny ener- giteknik lämnas ur energiteknikfonden. För teknik— upphandling av teknik som ersätter el eller effek- tiviserar elanvändningen finns sedan 1988 teknikupp— handlingsfonden.

Denna typ av insatser påverkar företagens bedömning av marknaden och har också en inverkan på företags— sektorns satsningar på FoU.

De samlade statliga satsningarna på energiforskning, utveckling och demonstration framgår av figur 3. In— satser inom investeringsprogrammet ingår ej. För in— satser inom energiforskningsprogrammet anges för bud— getåret anvisade utgiftsmedel. För övriga insatser anges summan av under året beslutade projektstöd.

850 saa 750 9700 9658 :saa 2550 xsaa aqsa 9400 Case / 0 f/Z / -1aaa % 5 : 250 % % ' / =200 ; 5 150 % % lgg , a ' é . 75/70 76/77 77/70 70/79 79/00 00/01 01/02 02/07 03/00 04/05 05/06 00/07 07/00 00/00 00/00 ( Källa: Efn ) Budgetär Fiur 3 EF D—insatser totalt res ektive insatser inom energiforskningsprogrammet & Insatser för EFUD totalt- löpande priser

% Anvisade utgiftsmedel för energiforskning * löpande priser

0 Insatser för EFUD- fasta priser bas 1980

I Energiforskning- fasta priser bas 1980

Det statliga stödet till prototyp— och demonstra— tionsprojekt har minskat kraftigt sedan 1981/82.

1984/85 satsade företagssektorn relativt mer på FoU för kärnkraft, elförsörjningsteknik, värmepumpar, fjärrvärme, olja, naturgas och vattenkraft. Både staten och företagen satsade på energihushållning inom industrin. Områden som staten satsade relativt sett mer på under detta år var nya energikällor, bio— massa, biomassa—förbränning/förgasning och energihus— hållning inom bebyggelse.

Denna fördelning bedöms i stort vara oförändrad 1989. Kraftindustrin har de senaste åren ökat sina FoU—in— satser.

FoU-verksamheten inom den tunga energikrävande pro— cessindustrin sker ofta tillsammans med utrustnings— industrin och är främst inriktad på att finna kost- nadseffektiva och kvalitetshöjande processer. Energi— effektiviteten anses i princip viktig men har en un— derordnad betydelse för val av FoU—insatser. Centralt samordnade energi—FoU—satsningar inom t ex pappers— massaindustrin på effektivare el— och värmeutnyttjan— de är ca 40 Mkr/år och inom järn— och stålindustrin 30 Mkr/år. Årsomsättningen inom dessa branscher är

80 miljarder kr respektive 60 miljarder.

Stöd ur energiteknikfonden innebär att företagen själva satsar 75—50 % av projektkostnaderna. För stöd till teknikupphandling gäller något andra regler. I och med att denna typ av projekt fordrar en hög egen— finansieringsgrad för att denna typ av projekt skall komma till stånd, måste företagen i princip ha iden—

tifierat en lönsam marknad.

Förutsättningarna för att företagen startar produkt— utveckling inom de energipolitiskt intressanta om— rådena har varit olika för olika områden. Detta åter— verkar på karaktären av insatserna inom det statliga forsknings— och utvecklingsprogrammet. Inom vissa områden behövs insatser på teknikidéutveckling. Detta är nödvändigt för att företagen skall kunna bedöma om det är värt att starta en produktutveckling. Perioden 1993—97 kommer, mot bakgrund av kärnkraftstidtabel— len, att vara särskilt känslig i detta avseende. Man måste under denna period börja fatta många viktiga utvecklings— och investeringsbeslut, som låser ener— gisystemet för lång tid.

Investeringarna inom energiområdet har under den gångna 10—årsperioden varit relativt kompanjartade. Industrins produktutveckling — produktanpassning — har inom ett flertal områden varit snabb. Exempel på detta är utveckling av stora värmepumpar och förbrän— ningsanläggningar av fluidbäddstyp. I flera fall har de kampanjliknande investeringsomgångarna påverkats av statliga åtgärder. Dessa åtgärder har i högg grad präglats av de energipolitiska målen för Oljeersätt- ning och energibesparing. Flera av de företag som

utvecklar energiutrustning anser att den svenska marknaden är för liten för att utveckla energiutrust— ningar för. Detta innebär att utvecklingen av tyngre energiteknisk utrustning i stor utsträckning sker mot ett internationellt marknadsperspektiv och inte mot ett svenskt energipolitiskt. Detta förklarar den ovan nämnda fördelningen av FoU—satsningarna på teknikslag mellan ene giforskningsprogrammet och företagens satsningar.

De statliga stöden till demonstration av Oljeersät— tande teknik, under perioden 1981—84, investerings— programmet 1983—84 har som tidigare nämnts inneburit investeringsvågor. De har dock varit av sådan längd att de för tyngre utrustningar ej i någon större ut— sträckning kunnat finansiera uthålliga långsiktiga produktutvecklingssatsningar från industrin.

Flera tekniker kommer under perioden 1990—93 att de— monstreras av kraftföretagen själva eller genom SEU. För det statliga forsknings— och utvecklingsprogram— met är det av intresse att bedöma om det finns några tekniker som härutöver, med utgångspunkt i de energi— politiska målen kan teknikidéutvecklas under perioden 1990—93 för att eventuellt påverka en produktutveck— ling eller val av teknik inför investeringsperioden 1995-97. Insatser inom FoU—programmet måste avvägas mot de insatser företagen kan förväntas lägga ned på produktutveckling under denna period. Utgångspunkt för dessa satsningar är därvid det aktuella utveck— lingsläget.

4. Insatser och aktörsbeskrivning inom teknik—

områden

4 . 1 TRÄDBRÄNSLE 4.1.1 Karaktäristik av området

Skogstillgångarna i Sverige är stora. Hälften av skogen ägs av stora skogsbolag och staten, den andra hälften av ett stort antal mindre skogsbrukare. Den största mängden av den barrskog som tillvaratas går till sågverk och pappers— och massaindustrin. Till— växttiden för barrskog är 80—100 år. I skogsvårdande syfte behöver skogsbeståndet gallras för att slut— produkten skall ge bästa utbyte. Lövskog ansågs fram till 1985 vara av begränsat värde för skogsindustrin. Skogsbränsle från skogsavfall ansågs 1975 möjligen kunna vara ett beredskapsbränsle.

I Sverige används nästan uteslutande den s k sorti— mentsmetoden för slutavverkning av skog. Denna metod innebär att nyttig industriråvara tas ut och att öv— riga delar grenar och toppar i princip lämnas kvar eller eldas upp på avverkningsstället. Skogsindustrin undersökte under mitten av 70—ta1et om det kunde fin— nas anledning att ändra uttagsmetod till att ta ut hela träd. Man konstaterade att det inte fanns till— räcklig lönsamhet för att ändra metod. Den ytter— ligare industriråvara man skulle kunna ta ut uppvägde

inte kostnaderna.

I princip var all maskinutveckling i mitten av 1970— talet inriktad mot att förbättra maskiner för slut— avverkning för sortimentsmetoden. Gallringar ansågs helt olönsamma och besvärliga, även om de föreskrevs i skogsvårdslagen.

Under slutet på 1970—talet fanns visst intresse för att prova teknik för att ta tillvara stubbar.

4.1.2 r i f"r F — ro ramm n mf"rand

Perioden 1975—1980

Förutsättningarna för att utnyttja skogsråvara som bränsle hade endast fått ett begränsat klarläggande i skogsindustrins "projekt helträd". Väsentliga frågor om mängder, tider, kostnader och ekologi fanns kvar att besvara, både för barrskog och lövskog. Kunskap om hantering och lagring av ett skogsbränslesortiment var liten. FoU—insatserna inriktades mot denna bak— grund på att, fram till 1980—81, få fram ett underlag för att bedöma om skogsbränsle skulle kunna vara ett bränsle för det svenska energisystemet. Ett mycket stort block av kunskapsuppbyggnad las i form av ett storprojekt på Sveriges lantbruksuniversitet. Skälen till detta var att:

— SLU betraktades både som universitet och "branschforskningsinstitut".

— det för skogsindustrin markerades en mycket stor sammanhållen satsning för att få fram ett skogs— bränslesortiment.

— kunskapsuppbyggnaden behövde komma igång snabbt inom flera områden.

Vissa insatser gjordes härutöver för att undersöka teknik för mätning och gallring, hantering och trans—

porter.

En viktig slutsats i slutet av 1970—talet var fram— förallt att främsta utvecklingshindret för att få in trädbränsle som ett bränsle i vårt energisystem var etablering av en marknad och avsaknaden av bränsle—

distributionsföretag. P rio n 1 0—1

Resultaten från den tidigare perioden indikerade att det fanns förutsättningar för ett ytterligare pro- duktsortiment från skogen — skogsbränsle. Området blev ett av den områden som prioriterades i energi— forskningsprogrammet. Skogsbränsle betraktades som ett tänkbart bränsle för minskad oljeanvändning.

Insatserna för kunskapsuppbyggnad koncentrerades fortsättningsvis i storprojekt hos SLU. Teknikför— söksinsatser gjordes på sådana områden där kostnads— reduceringar skulle få stort inflytande på produk— tionskostnaderna och där teknikverifiering kunde ge nya bedömningsdata för val av teknik för utveckling. Exempel är energiinnehållsmätning, komponenter för hel-ldelträdsteknik samt torknings— och lagringspro—

cesser .

Genom insatser inom oljeersättning—teknikutvecklings— programmen stöddes en handfullt koncept som prövats inom FoU—programmet.

Flera, ofta mindre, företag satsade på enklare pro— duktionsutrustning för att täcka den efterfrågan som förväntades genom att förbränningsanläggningar bör— jade byggas.

Perioden 1985—1989

FoU—programmet orienterades mot kunskapsutveckling beträffande bränslekunskap, mer grundläggande system— studier samt områden som lagring, skogsskötsel och gröndelsåterföring.

Insatserna på SLU omorienteras från storprojekt till ett flertal projekt som riktas direkt till ett antal av SLUs institutioner och en handfull mellantjänster stöds. Stöd till teknikförsök minskas.

4.1.3 Insatser inom gmrådet

Tabell 1 visar insatserna inom FoU-programmet, andra statliga program och insatser inom industri.

Tabell 1

Område: Trädbränslen

JÅS'Q'Q'GP/M/u—j qy;

m: , _ reo M 1470 |__...-_._.._.._o—c—e—-o—o-—o—l——o—0-—0—-0

___—J

HÄLz SAM/); EL”!

åhh/37

lla/M /0 55- 60 81000 AO 420 AO

få oll/7 2954—41ng ,.../, Jr.-nl nu .]: a'! 30 60 /—5'

J 11 aft/579717

54*£ v:,

kannor? 7" _, rar/14 ..,!) gap-10.) 340

?g” etag, '. 0 ” :— /0 zzo qa-ro 4/0

5.1.4 Ak "r krivnin Produktionskapaciteten för trädbränslen har succes—

sivt byggts upp under 1980—talet. Detta innebär att i dag produceras

KATEGORI ANVÄNDARE KVANTITET ___—M_mL_

Enskilda skogsägare Småhusuppv 6,0 Fritidshuggare

Skogsägarför — via entreprenör Värmeverk 1,0

Domänverket Värmeverk 0,2

Entreprenörer 0,5

Massa/pappersind Internt 4,0 Sågverk Skivindustri Värmeverk 0,5 3

1 M m f motsvarar ca 1,5 TWh

Den tidigare dominerande sortimentsmetoden har i viss utsträckning kompletterats med andra metoder.

Genom att hela träd eller träddelar tas tillvara med de nya metoderna och transporteras okvistade till terminal eller industri, har möjligheten att utnyttja avverkningsrester ökat. Det är dock ovisst i vilken omfattning detta kommer att utnyttjas. Begränsande är bl a skogsindustrins förutsättningar för att bli net— toleverantör av skogsbränsle. Detta i sin tur hänger nära samman med att den företagsekonomiska lönsam— heten för närvarande är låg då efterfrågan på träd— bränslen är låg. I vissa fall är även den interna efterfrågan låg.

I landet finns i dag ett 20—tal terminaler för hane tering av hela träd eller träddelar. Dessa har hu— vudsakligen byggts av skogsindustrin men med stöd av statliga medel. Flertalet är byggda med teknik som utvecklats med stöd från FoU programmet. Figur 4 visar befintliga skogsterminaler i landet 1986. De tio understrukna har tillkommit sedan 1984. Av dessa tio är fem lokaliserade i anslutning till massa- och pappersindustrin, tre vid sågverk och en vid en spån— skivefabrik. Den återstående ligger vid ett Värmeverk men relativt nära en skogsindustrianläggning.

Figur 4 Skogåterminaler för upparbetning av träddelar till industriråvara och bränsle

Svenska Trädbränsleföreningen med sina 23 medlems— företag svarar för dryg 80 % av den volym trädbräns— len sem marknadsförts under 1987 och 1988. För 1987 omsatte föreningen 4,3 miljoner mas flis, spån och bark samt 48 000 ton förädlat trädbränsle (pellets och briketter). Det sammanlagda energiinnehållet var ca 3,5 Twh. Kapacitetsutnyttjandet på flissidan (som är den energimässigt dominerande) var 80 %. För spån, bark och förädlat bränsle vara kapacitetsutnyttjandet betydligt lägre. Trädbränslet säljs huvudsakligen till kommunala Värmeverk men även i viss utsträckning till industrin. Priset är i dag ca 110 kr/Mwh. Det kan dock variera efter de lokala förutsättningarna. Trädbränslemarknaden är pressad av konkurrens från gasol— och naturgas, lågprisofferter på el, sjunkande oljepriser och ett ökat utbud av torvbränsle. Inves— teringsnivån är därför låg vad gäller utrustning för både produktion och användning av trädbränslen.

Av de ca 6 TWh biobränslen som säljs externt för an- vändning utanför de anläggningar där de produceras är ca 0,5 TWh i form av förädlade biobränslen. Briket— ter, pelletter och pulver har låg halt av fukt och föroreningar, vilket gör dem mer lämpade för trans— porter och för förbränning i enklare eldningsanlägg— ningar. Priset för sådana förädlade biobränslen är något högre än för flis.

Staten har via nämnden för energiproduktionsforskning (NE) och statens energiverk under 1980—talets första hälft finansierat en rad projekt avseende produktion av förädlade biobränslen. Projekten har avsett för— studier, maskinutveckling och prototypframtagning och har genomförts av verkstads— och skogsindustrin när— stående konsultföretag för maskinutveckling. Flera anläggningar för produktion av förädlade biobränslen utgående från trä, bark, halm eller torv byggdes ock- så under denna period. I flera fall gjordes dessa investeringar med stöd från den statliga Oljeersätt— ningsfonden (OEF).

Under senare år har sågverk och andra träbearbetande företag själva finansierat anläggningar för produk— tion av förädlade biobränslen integrerad med deras övriga verksamhet. I figur 5 ges en lista över be— fintliga anläggningar för produktion av förädlade biobränslen. Såsom framgår av denna finns en samman— lagd produktionskapacitet för förädlade biobränslen för avsalu på över 1,6 TWh/år, vilket alltså är ca tre gånger den aktuella årsförbrukningen.

Bland FoU—aktörerna inom högskolesystemet dominerar en rad institutioner vid SLU, främst i Uppsala och Garpenberg. Fram till 1987 genomfördes forsknings- verksamheten i ett storprojekt, där insatserna vid genomförande institutioner till stora delar samord— nades från SLU. I verksamheten ingick — förutom en rad olika institutioner vid SLU — även branschens eget FoU—organ, Forskningsstiftelsen Skogsarbeten. I det nya treårsprogram som startade den 1 juli 1987,

infördes vissa förändringar vad gäller skogsenergi— området. Statens energiverk tog över en större del av samordningen samtidigt som SLU gavs ökade basresur- ser, bl a i form av två professurer (en i vardera skogsteknik och energiskog) och ett antal tjänster (forskningsassistenter, forskare, tekniker och sekre— terare).

Pellenfabriker Aulin-ling Kapacitet Energiinnehlll ton/lr MWh/lr [. SA Bioenergi AB, Köpingebro 30 NO 140 000 ?. Rydsgård; Jordbruks AB, Rydsgård 10 000 50 mo !. AB Nydo energi. Vil-gård; 20 (110 95 000 |. Barbers! Bränslepellets, Borensberg 30 000 140 000 5. lC Energisystem AB, Mora 75 000 120 000 Sununu - 115 000 545 000 P. :erfabrik 6. Ebe Energibrinsle AB, 30 000 140 ooo Ulneehl' mn B ettfabriker - fristående 7. SPIHAB, Ljungby 3 (110 15 000 B. AT Energi, Kalmar 8 000 40 000 9. SM Energi AB, Melmbäck 30 000 140 000 10. Biobrink, Svenljunga 30 000 140 (DO ll. LC Energibriketter, Tibro 35 000 170 030 12 Brikettfabriken i Norberg 20 000 95 000 13. LC Energibn'ketter, Deje 15 000 70 000 14. VEQ AB Mon, Österb bruk 3 000 15 000 15. Sigverkdöreningen S Bl, Jönköping 3 (ID 15 (110 Summa 147 000 700 ooo Brikettanläggningar - integrerade (större) 16. Lida Sågverk AB 3 (DO 14 000 17. Scapa Smålandstenar AB 3 000 14 000 18. GAListAB 5000 24000 19. Olle Dahl Såg AB 10 000 48 000 2' näreds Verbuds AB 3 000 14 000 21 ri Fönster AB 3 (DO 14 000 22. Götene Hus 4 000 19 000 23. Byggelit Lockne AB 3 000 14 000 24. Norrträ i Strömsund 6 000 28 000 5. Jämtskogens trä iOstersund - . 26 Gustaf Kähr AB 5000 24 000 2, FBergkCoAB 5000 24000 28. . .omäs AB 6 000 29 (11) Summa 56 000 166 000

Mindre brikettanläggningar med främst intern förbruk- ning (ej markerade på kartan)

Eksiöö, Karl AB 3 000 14 000 Göteryd AB ] 000 5 000 Hallaryd AB 1 000 5 mo Scapa Inter AB I 000 5 000 Belganet Svarveri AB | 000 5 mg B H & Trä 1 000 5 om Harbo Fritid AB . . Fredriksson & Dahlstrand AB . . Gyllensvans Möbler AB, Kinnarp . _ Tiveds lamell AB - . Summa 8 000 39 000

Figur 5 Anläggningar som producerar förädlade biobränslen (Källa: STEV 1988)

vid samma tidpunkt gjordes också en ny prioritering av de olika delområdena. Den "gröna sidan", dvs biologi— och markfrågor, fick ökad vikt i programmet. På utvinningssidan prioriterades den mera småskaliga tekniken. Man bedömde då att teknikutveckling för skogsbränsle på den storskaliga sidan, dvs väsent— ligen inom Domänverket och de stora skogsbolagen, skulle tas om hand av branschen själv. Efter halva treårsperioden kan man nu konstatera att dessa för— hoppningar ej infriats.

Även Forskningsstiftelsen Skogsarbeten, branschens eget forskningsorgan, har t ex nästan helt upphört att arbeta med FoU inom området skogsenergi. Stiftel- sens budget består till ca 1/3 av bidrag från huvud- männen (skogsbolag, Domänverket, skogsägarföreningar, allmänningar, stiftsnämnder och enskilda skogsägare), l/3 av bidrag från staten och 1/3 intäkter från kon— sult— och uppdragsverksamhet. Hur de tillgängliga medlen skall användas bestäms av en programkommitté med representanter från staten och branschen. I den processen prioriteras för närvarande skogsenergi— frågor lågt till förmån för områden som mekaniserad skogsvård, belastningsskador på skogsmark på grund av tunga maskiner etc.

Av detta exempel kan man dra slutsatsen att det inte räcker med att det finns starka och inflytelserika aktörer inom de industribranscher som i första hand utgör teknikutvecklingens avnämare. Det måste dess— utom finnas tillräckligt starka drivkrafter hos dessa att ta sig an fortsättningen av ett statligt FoU—pro— gram, innan staten upphör med sitt initiativ.

Utöver de insatser vid SLU, som dominerar högskole— delen av FoU—verksamheten inom området trädbränslen, görs vissa mindre insatser vid KTH (simulering av flislagring, studier av finfördelat träpulver) och vid Lunds TH (torkningsstudier).

Utanför högskolan har en lång rad maskintillverk— ningsföretag engagerats inom FoU—programmet. Exempel på några sådana större projekt är utveckling av fäl— lare/helträdsskotare (SIKOB), utveckling av utrust- ning för rensning, kvistning och barkning av träd— delar (KMW Mekan AB), buntkvistare (Cabroverken), flisning och transport på specialbyggt lastbilseki— page (AB Maskinbarkning), ny teknik för uttag av in— dustrived och skogsbränsle (Interforest AB) utvär- dering av pelletsproduktion (Kils Pellet AB), kran— monterad stubbrensningsanordning (Elektro Diesel), maskin för upparbetning av träd vid bilväg (Teknik— gruppen AB), kvistare (Bruks Mekaniska AB).

Den samlade bilden av läget i dag är när det gäller produktion av trädbränslen att aktörsnätet är rela— tivt välutvecklat. Endast ca 1/3 av den tillgängliga potentialen trädbränslen utnyttjas för närvarande (ca 12 M m3f av totalt drygt 30 M m3f). Någon vidare— utveckling pågår ej beroende på prisnivån på import— bränslen. Med en högre prisnivå skulle sannolikt skogsindustrin i högre grad medverka till att större kvantiteter blev tillgängliga. FoU satsningar på yt— terligare förbättrade utvinningsmetoder är givetvis av stort intresse, då de hittillsvarande resultaten indikerar att produktionskostnaderna kan reduceras väsentligt. F n är det inte bristen på uppbyggda FoU—resurser som begränsar en fortsatt utveckling mot ett ökat utnyttjandet av trädbränslen.

Även för området tillverkning av förädlade bränslen i form av pellets, briketter och träpulver kan man häv— da att ett stort antal aktörer har rustat sig för att medverka på en expanderande biobränslemarknad.

De låga importpriserna har kommit vid en tidpunkt som är kritisk för biobränsleföretagen på så sätt att branschen är nyetablerad. Tunga kostnader ligger på de nyss gjorda investeringarna. Detta belyses i den undersökning av de ekonomiska förhållandena hos sven— ska biobränsleproducenter, som SPK genomförde 1985 (SPKs utredningsserie l985:l7). Den studien avser förhållandena under åren 1983 och 1984, dvs några år efter det att företagen etablerats. Den är begränsad till ett urval av 4 större producenter (Nydo Energi HB, Råsjö Torv AB och Södra Skogsenergi AB), 6 mindre flisproducenter, 6 mindre torvproducenter och 2 bri— kett—tillverkare. De 16 företagen omsatte år 1984 sammanlagt 180 Mkr, varav de 4 största svarade för 83 %. Företag som t ex handlar med bark och spån som biprodukter från sågverk ingick ej i studien och ej heller företag som arbetar med bränslen baserade på halm, vass, hushållsavfall etc.

Slutsatserna i SPKs utredning är bl a

— 1/3 av företagen hade positiva resultat efter finansnetto och 2/3 hade negativa resultat. Summeras resultaten från alla de undersökta företagen blev slutresultatet negativt.

— Flisproducenterna hade låga eller negativa resultat.

— Torvproducenterna hade att dras med stora in— vesteringar för maskiner och förberedelse- arbeten, som ännu inte hunnit ge någon nämn— värd avkastning, Detta belastade resultatet i hög grad. Några av företagen gav dock positiva

resultat.

— Brikettillverkarna hade klara problem med sin lönsamhet. De studerade företagen skulle ha behövt finansiellt stöd för att fortsätta

verksamheten på sikt.

Det bör dock poängteras att utredningen var en fall- studie som beskriver situationen för de företag som då studerades.

FoU-insatserna har gjorts både inom och utanför en

etablerad systemkultur.

4.2 ENERGISKOGSBRÄNSLE — ENERGISKOG

Området energiodlingsbränsle har i stort varit in— delat i energiskog och andra energigrödor. Ett exem— pel på ett energislag inom det andra området är halm. I det följande behandlas området energiskog.

4.2.1 Karaktäristik av området

Energiskog har under hela perioden 1976—1987 varit ett område som karaktäriserats av att forskning och försök gjorts kring ett helt nytt bränslesortiment utanför en etablerad energisystemkultur.

Insatserna inom programmet har präglats av de energi— politiska målen på så sätt att verksamheten under tiden 1975—84 inriktades på att inom en 10-årsperiod kunna ge svar på om och när snabbväxande lövträd skulle kunna ge bränsle till det svenska energisys— temet. Under perioden 1984—90 var målet att bygga upp en sådan kunskapsnivå att det bästa alternativet skulle kunna börja introduceras i mitten av 1990- talet. Genom att lösningen legat utanför en etablerad systemstruktur har i stort sett inga andra aktörer än de som engagerats i det statliga energiforskningspro— grammet funnits.

Området kan ses som en "biologisk systemtillämpning", som kräver lång forsknings— och försökstid.

Idén att använda snabbväxande lövskog för energiända— mål kom från resultat som erhållits ur undersökningar av s k short rotation forestry. Studier av intensiv— odlad sälg hade pågått sedan slutet av 60—talet för att se efter om det skulle gå att få fram billig rå— vara till pappersindustrin. Man konstaterade dock att snabbväxande lövskog ej uppfyllde dåtidens process—

och kvalitetskrav.

Omvärlden ställde sig 1976 ytterst skeptisk till

energiskogsidén.

4.2.2 Strategi för FpU—programmets genomföranöe

Perigdgn 1275—19ö5

Med hänsyn till omvärldens inställning till energi— skog var det svårt att tänka sig några spontana ak— tiviteter från externa aktörer under 1970- och början av 1980—talen. Den skeptiska inställningen hos skogs— folket påverkades också av att det då ansågs finnas ett lövskogsöverskott.

Med den erfarenhet som fanns om utveckling av bio— logiskt material generellt och den kunskap som er— hållits från mini—rotationsprojektet sattes målet att till 1984—85 kunna ge svar på frågan om möjligheterna att odla energiskog i Sverige.

Man kunde konstatera att denna tidsplan förutsatte att man vidareutvecklade den kompetens som fanns från mini—rotationsprojektet och att forskningsresurser från ett flertal forskningsområden kunde aktiveras snabbt, dvs inom ett par år.

Mot bakgrund av de slutsatser som drogs 1985 inriktas insatserna på salixodling på åkermark. Avgörande kostnadsposter var fortfarande produktionsförmåga och skördekostnader. Stora resurser planerades därför under perioden fram till 1990 på att få realistiska data på framtida produktionskapaciteten. Inriktningen på Salix innebar en prioritering på det växtslag som bedömdes ha de största förutsättningarna att nå en marknad före år 2000. Om detta skulle lyckas, skulle det finnas ökade förutsättningar att kring 1993—95 rikta in forskning på andra växtslag.

Under 1977—78 kunde man konstatera — bland annat som resultat av gjorda systemanalyser — att produktions- förmåga och kostnaderna för skörd hade starka genom- slag på intäktssidan. För att få rimlig säkerhet i resultaten 1984-85 ansågs det nödvändigt att veri— fiera forskningsdata med praktiska prov. Detta inne— har att programmet fick inslag av starkt koordinerade parallellöpande projekt, som genomfördes av ett fler— tal organisationer (SLU, SNV, JTI, Södra Skogsägarna, teknikutvecklingsföretag, kraftföretag, hushållnings— sällskap, LRF, jordbruksnämnder, konsultföretag m m). Valet av dessa gjordes bland annat utifrån att de på ett eller annat sätt skulle bli aktörer vid en even— tuell introduktion.

Kring 1985 hade man, efter att ha satsat drygt 100 Mkr, en god bild av energiskogens möjligheter, produktionskostnader och utvecklingstider.

P

n 1 5— 0

Omgivningens åsikter hade ändrats betydligt 1986—88. Många ansåg, mot bakgrund av de FoU—resultat som visats, att energiskog skulle kunna bli något. Några ansåg att någon lönsamhet ej påvisats.

Programmet för att till slutet på 1980—talet få fram säkrare produktionskapacitetsdata planerade drivas efter 3 koordinerade delområden:

a)

b)

Fortsatt grundläggande biologisk och odlings— teknisk kunskapsutveckling på åkermark. Ar— betet skulle bedrivas vid SLU

Genomförande av praktisk försöksodling på lämpligt stora arealer hos lantbrukare i 3 regioner i landet.

— Val av geografiskt område skulle göras där de bästa framtida förutsättningarna (markna— derna) bedömdes finnas

— Lantbrukarna inordnades i en försöksverk— samhet, där de starkt stöttades av de i landet som drivit odling av Salix i större skala i tidigare storförsök. Lantbrukarna fick använda visst växtmaterial på visst sätt som rekommen— deras av SLU. De fick initial utbildning och rapporteringsskyuldighet av dem på SLU som länge drivit forskningen kring salixodling. De praktiska odlingarna fick ej startas förrän avsättningskontrakt med Värmeverk fanns.

c) Initiering av växtförädling med hopp om att man 1990 kan indikera vilken ökad avkastning som växtförädling kan ge vid mitten av 1990—talet.

Kopplingen mot problemställningar kring förbränning förstärktes under denna period.

4.2.3 Insatser inöm området

Tabell 2 visar insatserna inom FoU—programmet, andra statliga program och insatser från andra aktörer.

Tabell 2

Område: Energiskog

71130»ng— pwwj cm

m: meo MS 1490 F——h—a——w—_——+—4h—+—a——+—4u—+——+—4——+—4 HEL. ,____,. /———. JDGJÅ? &” I, Sohn/Lt, lla/V 26— 6 0 40 Jm! 2 6— 30 /å— få #47 på 76/ 72/5 #1 SEVLW J a' 44;— _Äfl S/L—d tfz/ JZRÅ /Ö Äjt7aÖ/5197Ä7 $fl*£ 14, [co/r, 06" /H 7"0h / P 5?— 5 644 MW — FZ£Z 16) 4.5— 4.2()

4.2.4 Aktörsbeskrivning

1985 redovisade STEV rapporten "Energiskog — Resul— tat, slutsatser och förslag från det svenska energi— forskningsprogrammet" följande slutsatser:

— att ca 150 000 ha nedlagda eller marginella jord— bruksmarker är möjliga för energiskogsodling. Den marken är den bästa tillgängliga för ändamålet och den finns i huvudsak i södra Sverige. Ca 750 000 ha torvmark — till större delen belägen i norra Sverige — finns även potentiellt tillgänglig. Den marken ger dock klart sämre odlingsbetingelser än jordbruksmarken.

— att salixarter (sälg, pil, vide) är mest lämpade för energiskogsodling i Sverige och att dessa arter i södra och mellersta Sverige bör kunna producera om— kring 15 ton torrsubstans (Tts) per ha och år på jordbruksmark. Detta motsvarar ca 6 ton oljeekviva— lenter/ha, år.

— att energiskogsflis ur bränslesynpunkt är jämförbar med flis från vanligt skogsbruk.

— att produktionskostnaden för energiskogsbränsle bedöms ligga i intervallet 75—95 kr/MWh i mitten på 1990—talet, vilket kan jämföras med en då bedömd prisnivå för trädbränslen, kol och torv på ca

85—95 kr/Mwh vid samma tid.

— att potentiellt energibidrag från energiskogsodling på jordbruksmark kan uppgå till ca 7 TWh/år år 2000.

Genom storförsöken engagerades Domänverket, Södra Skogsägarna och Sydkraft.

I satsningen på energiskog efter 1985 har man fäst

t vid praktiska försök hos lantbrukare. För—

som kostat 5 Mkr, har fördelats på

Syd (Skåne-Halland) som är ett led i en

omfattar

stor vik söksverksamheten, tre försöksregioner; Mälardalen, och Ost (Östergötland). Försöken, resultatspridning av tidigare'forskning, totalt ca 500 ha hos ett 100—tal lantbrukare.

Mälardalsprojektet omfattar 200 ha hos 60 odlare, dvs

al 3,3 ha/odlare. vid starten av projektet Man valde

i medelt fick man in anmälningar på över 1 000 ha. ut 200 ha så att man fick representativitet vad gäl— ler jordarter, regioner etc. Odlingarna anläggs under en treårsperiod och den första skörden kommer att ske vintern 1989/90. Avsättningen av skörden är säkrad genom kontrakt med lokala fastbränsleförbrukare (Örebro och Eskilstuna kommuner t ex) till priser som motsvarar dem som använts för lönsamhetskalkylerna.

Viktiga aktörer i detta skede av verksamheten, dvs fr o m 1987, med energiskogsodlingen är bl a:

— Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), som svarar för

"Projekt Energiskog", huvudprojektet i den biologiska energiskogsforskningen. SLU spelar även en viktig roll genom sin konsulentverksamhet, stärker vad gäller energiskogsodlingskompetens.

som man nu för—

— Svalöf AB, som med stöd av Stiftelsen Lantbruks— forskning inom Lantbrukarnas Riksförbund (LBE) be— driver förädlingsarbete på Salix för energiskogsända— mål. Den årliga budgeten för detta arbete är 1,5 Mkr. Utbyte av material sker mellan Svalöf och klonarkivet vid SLU.

— Sxenska Lantmännens Riksförbund (lantmännen), som är en riksorganisation för 18 självständiga Lantmän— nen—föreningar. Lantmännen har till uppgift att förse lantbrukarna med förnödenheter och maskiner och ta hand om lantbrukarnas odlingsprodukter. Till uppgif— terna hör också att utveckla nya verksamheter som

t ex Salix. Lantmännen bedriver informationsverksam— het om Salixodling gentemot lantbrukarna.

— Husha'llningssällskapens förbund är ett samarbets—

organ för landets 25 hushållningssällskap och svarar för kontakter med myndigheter och institutioner på riksplanet. Sammantaget har hushållningssällskapen över 100 000 medlemmar och 1 100 anställda. Man för— söker med förenade krafter och hushållning med resur— ser ta nya initiativ som kan komma svenskt lantbruk till godo. Som ett led i detta deltar Hushållnings— sällskapet i energiskogsprogrammet.

Det förtjänar nämnas att t ex vid Elmia—Mässan "Energi och Framtid" i april 1988 framträdde ett an— tal av de nämnda aktörerna med ett samlat informa— tionsmaterial om energiskogsodling på jordbruksmark.

Örebro Flis AB är ett nybildat bolag, som ägs till lika delar av Örebro Lantmän och SLR. Bolaget skall medverka till att utveckla och etablera energiskogs— odling i regionen och även marknadsföra det biobräns— le som produceras. Målsättningen är att under 3 år plantera 5 000 har salix i Örebro län. Man avser även arbeta med maskinutveckling, växtförädling, stick— lingshantering och utveckling av odlingsfrågor. Od— lingsrådgivning och information står också på pro—

grammet.

LRF, SLR m fl har under 1988-89 startat ett eget FoU—program på 30 Mkr som skall genomföras under en

5—årsperiod.

Utöver de ovan nämnda aktörerna finns en lång rad andra aktörer med intresse för olika delar av energiskogssystemet, såsom utvecklare och tillverkare av maskinell utrustning (maskiner för markberedning, plantering, gödsling, ogräsbekämpning, skörd, trans— port och sönderdelning). Utmärkande för dessa aktörer är att de som regel erhållit statligt EFUD—stöd för utvecklingen och att deras fortsatta insatser starkt påverkar förväntningarna om en framtida marknad.

Den STEv—finansierade FoU—verksamheten inom högskolan sker uteslutande inom SLU. Insatserna riktas främst mot biologi— och markfrågor.

Utanför högskolan arbetar man med STEv—anslag bl a på prototyper till energiskogsskördare (Energiskogs— maskiner AB, AIB), uppföljning av skördeaggregat (Teknikgruppen AB, Sydkraft, JTI), planterings— maskiner (Domänverket, Skaraborgs läns hushållnings— sällskap), materialhantering (ISSAB Engineering). Naturvårdsverket är sammanhållande i ett program för miljöfrågor i anslutning till energiskogsodling. Teknikområdet har utpräglat etablerats utanför en etablerad systenkultur.

I dagsläget; med relativt låga priser på importbräns— len (olja, kol, naturgas, gasol) och med ännu inte full lönsamhet ; att satsa på energiskogsodling i full skala, är det ej troligt att aktörerna själva står för riskkapitalet. På lång sikt är energiskog ett av de få brinslen som bedöms kunna användas med en balanserad iiverkan på CO2 i atmosfären.

4 . 3 'r RVBRÄN LE

4.3.1 K : k "ri ik av mr'

Torvbränsle användes i Sverige under 1940—talet. Fram till 1970—talet hade i stort all kunskap om torv som bränsle försvunnit. Torvbrytning för växttorvändamål förekom på några få platser. Torv ansågs 1975 möj— ligen kunna användas som ett beredskapbränsle.

I dag produceras torvbränsle i Sverige som motsvarar ett energiändamål av 4 TWh per år.

Produktionsanläggningarna har i princip byggts ut efter 1981. Torv ansågs vid denna tidpunkt, efter de resultat som fanns från FoU—programmet, som ett möj— ligt framtida bränsle. Utbyggnaden av torvproduk— tionen var ett led i att nå oljeersättning och en ökad flexibilitet i värmeförsörjningen.

4.3.2 Stretegi för ngzprpgrammets_gepomförande

P ri n 1 7 —19 0

Målet under perioden var att klarlägga vilka förut— sättningar det fanns att i större skala introducera torv som bränsle för främst oljeersättning.

FoU-insatserna inriktades på att få resultat inom följande tre områden:

— inventering av hur mycket och var det finns

torv i Sverige

tillgängliga tekniker för att producera och förbränna torv samt produktionskostnadsbedöm— ningar

- några praktiska tekniska försök för att klar— lägga problemen kring avvattning av torv och teknik för detta.

De slutsatser som kunde dras efter 3—4 års FoU-insat—

ser var att — det finns stora mängder torv för bränsleändamål

— det är dyrt och tidsödande att klarlägga torv— kvalitet och mängd av torv i en mosse. Till- gängliga resurser för detta var små i landet

— det inte fanns någon produktionsteknik till— gänglig i landet

— man på rätt mossar, med importerad s k kon— ventionell teknik, skulle kunna bryta torv som var konkurrenskraftig mot prognostiserade ol— jepriser. Att denna teknik var känslig i vårt klimat

— man på en stor del av täktytan på sikt skulle kunna få fram bränsletorv till väsentligt läg— re produktionskostnader med annan teknik.

P ri n 1 —1 84

I samband med energipropositionen 1981 koncentrerades energiprogrammet till ett färre antal programområden som ansågs vara angelägna att satsa vidare på. Torv— bränsleområdet var ett sådant.

önskemål om att få fram nya bränslen var än ange— lägnare i och med de starka oljeprishöjningarna 1979.

På torvområdet inriktades FoU—programmet mot

- förbättring, utveckling av inventerings— och

analysmetoder

— viss teknikutveckling av konventionella metoder

- kunskapsuppbyggnad, teknikförsök och teknik- utveckling för att på slutet av 1980—talet visa pres— tanda och kostnader för s k åretrunt—metoder för

torvbränsleproduktion

— förberedande tester av hur det skulle gå att,

med toda emissionsvärden, elda torv (förbränningspro—

grammet).

Som ett led i att reducera oljeanvändningen introdu— cerades 1981 ett statligt stöd till oljeersättande åtgärder. Detta ledde till att ett 40—tal företag började skaffa utrustningar för att bryta torv. Huvuddelen av dessa fick stöd inom ramen för olje—

ersättningsprogrammet.

I inledningsfasen visade det sig att de från Finland importerade stycketorvmaskinerna ej motsvarade sven— ska krav. FoU—programmet ändrades därför till att täcka in även teknikförsök och utveckling av stycke— torvmaskiner som fyllde svenska krav.

Ur oljeersättnings—teknikutvecklingsprogrammen har stöd lämnats till några maskinkoncept som tidigare idétestats inom det statliga FoU—programmet.

Under 1982—84 gjordes vissa omprioriteringar. Insat- ser för förbättring av de konventionella ytmetoderna togs med.

I inledningsfasen av oljeersättningsprogrammet lämna— des ett flertal stöd till torvproduktionsanlägg— ningar. Intresset för att bygga förbränningsanlägg— ningar var betydligt mindre. Som ett led i att få en ökad användning infördes 1983 det statliga inves— teringsstödet till torveldade förbränningsanlägg— ningar. Ett 80—tal sådana anläggningar har fram till 1988 byggts med stöd från investeringsprogrammet el— ler oljeersättningsprogrammen. Huvuddelen av de torv— företag som byggdes upp under denna period levererar till dessa anläggningar. Trädbränsle är ofta konkur— rent till torvbränslet, då förbränningsanläggningarna ofta kan eldas med något alternativt bränsle. Upp- komsten av denna marknad var en av orsakerna till den omprioritering av FoU—insatserna som gjordes till förbättringar av de konventionella brytmetoderna.

P ri n 1 4—1

I och med att erfarenheter kommit fram i laboratorie— skala och i fullskala av att bryta och elda torv och att miljökraven ökade, ändrades inriktningen inom

FoU—programmet.

— Insatserna för att få mer grundläggande kun— skap om avvattning av och torv som bränsle ökades.

— FoU—insatserna för utveckling av ytmetoder

minskades.

— Insatserna för att få fram kunskap om metoder för artificiell avvattning kopplades mot grundläggan— de kunskapsutveckling och försök.

— Forskning med fasta resurser på några hög—

skolor etablerades.

4.3.3 Insatser inom erådet

Tabell 3 visar insatser inom FoU—programmet, andra statliga program och insatser inom företag.

4.3.4 Aktörsbegkrivning

Det finns ett 30—tal företag i landet som producerar energitorv. 15 av dessa svarade 1988 för nästan 95 a av den sammanlagda produktionen.

Område: Torvbränsle

191? [480 M 14% F—-h—u-+—-+—-&—qb-4—-4——+——i-+——+——h—4—-4 HÅL: '———1 ,__. SvS/b'i- Fpå/ .' Såtuun7 &%ål ff /5' 30 JIK/. /0 60 20 (J:, #;7 ZM27DZ/Z%mhå .;Em'n'a , /-20f ]. J: ;O 2—5' JTYD Sån/if” fy./, . ;]»70ÖL5797L7 Shfgw, , ÄZO'/YD ;?; 55,5" 220-290 z-f äggen euwzy- OL( 4/0 40—51) 30—90

I figur 6 beskrivs produktionsstrukturen i den sven— ska torvproduktionen. De platser där torvbränsle— produktion finns framgår av figur 7.

Företag med anknytning till annan naturresursutnytt— jande verksamhet (Skogsindustri, grusproduktion etc) svarade 1985 för 60 % (0,45 TWh) av den producerade energitorven och kommunalt anknutna företag svarade för 30 % (0,22 TWh). De kommunala energiverken använ— der i stor utsträckning entreprenörer för själva

brytningen.

I mars 1988 startades driften av landets särklassigt största torvproduktionsanläggning, Härjedalens Mineral AB:s brikettfabrik i Sveg. Den anläggningen hämtar sin torvråvara från ett antal torvmossar på 1o—7o km avstånd från fabriken. Den årliga produk— tionen av briketter är beräknad att bli ca 300 000 ton, vilket motsvarar ca 1,5 TWh/år. Torven bryts med maskiner som nyttjas i de vanliga stycke— torv— och frästorvmetoderna men skördas dubbelt så fort som vid konventionell brytning. Den sämre tork— ningen på fältet kompenseras genom industriell tork— ning i fabriken. Ca 2/3 av torvbriketterna skall transporteras på järnväg till Uppsala Energi AB för eldning i kraftvärme— eller hetvattenpannor. Res— terande 1/3 skall säljas till andra förbrukare.

Ägare av Härjedalens Mineral AB är Uppsala Energi (41 %), ett konsortium av åtta företag (49 %) — huvudsakligen åkerier — och Härjedalens Energi AB (10 %). Det sistnämnda företaget ägs av Härjedalens kommun.

Den totala investeringskostnaden för anläggningen i

Sveg (inkl beredningskostnader för myrar samt kost—

nader för inköp av traktorer och andra maskiner för brytningen) uppgår till 420 Mkr. Av detta belopp har 30 Mkr erhållits i statligt bidrag.

Flera torvproducerande företag gick i konkurs efter den regniga sommaren 1985. En betydande omstruktu- rering har också ägt rum under senare är, förutom tillkomsten av Härjedalens Mineral AB. Råsjö Torv köpte år 1985 det statsägda Svenska Torv AB. Gälli— vare kommun övertog i början av 1987 ägarskapet i LKAB Torv AB från LKAB.

Energitorvproduktionen är väderberoende men har (med korrektion för regnsomrar) ökat stadigt för varje år, såsom framgår av figur 8. För 1988 beräknas de preli— minära produktionssiffrorna till 1 949 000 mss frästorv och 1 230 000 m3s stycketorv. Över 90 % av -energitorven används för eldning i Värmeverk och en—

dast en mindre del i industripannor.

Produktionsarealen 1988 var 6 300 ha. Produktions— arealens tillväxt sedan 1983 redovisas i figur 9. Tillkommande areal, som är klar för produktion är, 640 ha. Markberedning har inletts på ytterligare 750 ha.

mur/lm!» Hultman musten

Figur 6

Produktion—svenska torvbränsleBro— Hucenter 19881Kä11azNovatorY_

Produktionsanläggningar för bräns etorv

ag

s. : Sås

Den statligt finansierade forskningen inom torvom— rådet uppgår till 40 Mkr för perioden 1987—90. Ar— betet inriktas främst på att öka den grundläggande kunskapen kring torvbränsleproduktion och dess miljö— effekter samt på att stödja utveckling av erforderlig teknik. Ca 15 Mkr, dvs nära 40 % satsas under perio— den på torvavvattningsprojektet vid Umeå universitet. Det projektet har till syfte att ta fram ett system för karakterisering av torven, vilket kan användas när man skall bedöma avvattningsbarheten. Denna forskning är mycket grundläggande och långsiktig och har liten anknytning till dagens torvbrytningspro— blem. Syftet är att kunskapen på sikt, via bättre förstående för hur vattnet binds i torven, skall öpp— na vägar för effektivare torkmetoder i samband med både fulldjupsbrytning och mer traditionella bryt—

metoder.

Från torvbranschens sida har STEVs prioritering av grundforskningen på avvattning kritiserats. Man menar att om man alltför ensidigt satsar på helt nya tek— niker så finns ingen bran5ch kvar i framtiden som kan ta hand om dessa. Man måste samtidigt satsa på FoU som gör att branschen kan stå på egna ben. thetoder— na för torvbrytning är långt ifrån färdigutvecklade, enligt branschföreträdare.

Torvproducenternas branschorganisation är Svenska

Torvproducentföreningen.

Branschens bidrag till forskningen samordnas genom Stiftelsen Svensk Torvforskning, som bildades 1983. (Det bör dock nämnas att en föregångare — Svenska Mosskulturföreningen — bildades redan 1886.) Stiftel— sen Svensk Torvforskning har sitt kansli vid Röbäcks— dalen i Umeå. Där finns även projektledning och en stor del av personalstyrkan för det grundläggande avvattningsprojektet vid Umeå universitet samt Statens Lantbrukskemiska Laboratorium, som bl a har en handfull personer engagerade i avvattningspro— jektet.

Torvbranschen är ännu en ekonomiskt svag bransch med små möjligheter att satsa egna medel på FoU. Detta gäller även för de största och starkaste företagen. Stiftelsen Svensk Torvforsknings ramprogram finan— sieras till 40 % av STEV och till 60 % av branschen. För branschens del rör det sig om ca 1 Mkr/år. Denna finansiering är mycket svårt att realisera. Därutöver bedriver Stiftelsen ett s k multiclient projekt av- seende utveckling av en ny maskin för stycketorv- produktion. Flera torvproducerande företag deltar i finansieringen av projektet, vars första etapp kostar ca 3 Mkr.

Förutom den nämnda stora satsningen på grundläggande avvattningsforskning vid Umeå universitet görs insat— ser på området bränsletorvs avvattningsegenskaper vid CTH och vid Lunds universtitet. Studier av mekanisk avvattning studeras vid LU, medan termisk avvattning studeras vid LU och CTH. Lunds TH arbetar med utveck— ling av automatiska metoder för klassning av radar— profiler från torvmyrar.

En lång rad FoU-aktörer utanför högskolan intresserar sig för torv. Antalet pröjekt är nästan fyra gånger högre utanför än innanför högskolan. SGU arbetar med torvmarksinventeringar och torvanalyser. Vyrenergi AB studerar utvinning av metangas direkt ur torvmossen (utan torvbrytning) och studerar dessutom olika me— toder för dränering av myrmark. Stiftelsen Svensk Torvforskning bedriver en rad studier inom olika delar av torvhanteringskedjan. Man gör driftuppfölj— ningar och maskinstudier och har dessutom ett rampro— gram för FoU—insatser som kan omsättas i praktisk nytta på kort sikt.

Vattenfall har en provanläggning för utvinning av Vyrmetan och studerar även stycketorvproduktion. De har i försöksskala, tillsammans med ABB, prövat in— dustriell torvproduktion med ABB STAL—processen, som inkluderar termisk torkning. Vattenfall är en torv— FoU—aktör med en för branschen unik ekonomisk styrka. Till skillnad från flertalet övriga aktörer kan Vattenfall satsa egna FoU—medel. Försök med torv genomförs i Älvkarleby—laboratoriet. Dessa medel har dock givetvis ej genererats av några överskott från torvaffärer.

En rad företag arbetar med produktionsutveckling, såsom Vägförbättringar AB, Södra Skogsägarna, Uppsala Energi AB. Torv Schakt i Västbo AB och LKAB.

Utveckling av maskiner för användning på mossen har genomförts av bl a Vattenfall, Huddig AB och E Sjölanders Mekaniska.

Svensk Mekanstandardisering arbetar med standardi— sering av provtagning på torv och biobränslen samt med karakterisering av sådana bränslen. Ytkemiska Institutet studerar vattenbindning och avvattning. K—konsult studerar preparerat torvpulver. AIB stu— derar transportfrågor i samband med torvhantering.

FoU—insatserna har åtminstone för de konventionella brytningsmetoderna skett i en etablerad systemkultur.

För torvbranschen gäller, liksom för trädbränsle- branschen, att ett aktörsnät har utvecklats men att marknadssituationen är pressad på grund av konkurrens från bl a olja och gas. Investeringsviljan hämmas av den osäkerhet som råder om utvecklingen på sikt.

4.4 AVFALL

4.4.1 Karaktäristik av området

Avfallet från våra hushåll och industrier är ett av samhällets stora miljöproblem. Traditionellt har avfallet deponerats.

I och med utbyggnaden av fjärrvärmen har möjligheter successivt skapats för att förbränna avfallet. Värmen från avfallsförbränningen har setts som ett led i

oljereduktionen.

Det totala värmeinnehållet i hushållsavfall och brännbart industriavfall i Sverige är drygt 10 TWh/år.

På senare år har motståndet mot konventionell av— fallsförbränning ökat som en följd av den miljödebatt som uppstått. Samtidigt har intresset för alternativa behandlingsformer ökat starkt. Detsamma gäller även källsortering och materialåtervinning.

Man förutser att de befintliga avfallsförbrännings— anläggningarna behöver genomföra omfattande nyinves— teringar för reningsåtgärder före 1992.

4.4.2 Strategi för FoU—progremmete gengmförande Perioden 1984—1989

Avfallsfrågorna har före 1983 haft litet utrymme i det statliga energiforskningsprogrammet. I Tillför— selprogrammet fanns under 1984—1986 ca 1 Mkr inrik— tade på trädbränslen från industriavfall. Inom pro— grammet för energianvändning i industrin har STU gjort vissa insatser inom delprogrammet materialåter—

vinning.

Efter det att RNA—utredningen presenterades 1986 fick FoU-frågorna ökad aktualitet. Insatserna utökades då till att omfatta även hushållsavfall och biogas. De senaste åren har planeringsramen ökats ytterligare. Insatser görs både för deponigas och för anpassning av bränsle till förbränning/förgasning. Insatserna avser nästan uteslutande grundläggande kompetensupp— byggnad.

4.4.3 Ineatser inem gmrådet

Tabell 4 visar insatser inom FoU-programmet, andra statliga program och insatser inom företag.

4.4.4 Aktörsbeskrivning

Det totala energiinnehållet i hushållsavfall och brännbart industriavfall i Sverige är ca 14 TWh per år. Vid eldning i anläggningar med 75 % verkningsgrad skulle alltså drygt 10 TWh/år värme kunna produceras. År 1985 var värmeproduktionen i avfallseldade anlägg— ningar ca 3 TWh.

Ett 25—tal sopförbränningsanläggningar finns i Sverige. Översiktliga data för dessa ges i figur 10.

Figur 11 anger utvecklingen av avfallsanvändningen

för fjärrvärmeproduktion.

Tabell 4 Område: Avfallsbränsle

Jmaéer WWW] av: uns nea mf . 1490

|__—H—u—5—4—a—a—o—o—o—o—o—4

HÅL. ”___—4 ;—

Äg4h60% Full ,- Qatar/27 lli/IV, ( / /0

Jao/. 4 / 26—

325447 ZDfZZVQÖ%4m#, 55% t..-u jie/' 2 & Sämfffy ff./, J 17 o/cr57971'4 Star; .:,

kornof fll 7- Tl/h/ [0 ”— 11

5,60; cum '- FEM ,. 420 2

Avesta rost 1980 42000 Bollmora rost 1967 3500 Bollnäs fluidb. 1983 11500 Borås rost 1966 35000 Borlänge rost 1983 8300 Eksjö fluidb. 1979 4500 Göteborg rost 1972 282000 Halmstad rost 1972 43700 Huddinge rost 1972 2800 Hässleholm fluidb. 1984 Högdalen rost 1970 161000 Karlskoga rost 1985 Kinda rost 1984 11500 Kiruna rost 1985 7800 Köping rost 1972 37500 Landskrona fluidb. 1983

Lidköping fluidb. 1986 Linköping rost 1981 143000 Lövsta rost 1906 44000 Malmö rost 1973 211000 Mora rost 1981 17900 Sundbyberg rost 1954 8000 Sundsvall fluidb. 1984 8500 Trollhättan rost 1968 18800 Umeå rost 1970 77000 Uppsala rost 1961 250000 Västervik fluidb. 1984 12300

Figur 10 förbränningsanlä ningar för avfallsbränsle Källa:STEV )

lor/ns avfallsvlrme, TWh 0,6 nån-varme. wtalt'l'Wh 25,6 mde) avfallsvlnne (x) 2,3 _

' - Mummiwrksmws 1)nomaldrskonignmou82,6TWh

Figur 11 Avfallsanvändninggn i fjärrvärme-

produktionen

Utbyggnaden har skett relativt nyligen. Av figur 10 framgår att hälften av anläggningarna startats år 1980 eller senare. Eftersom den aktuella värmeproduk- tionen som regel används i fjärrvärmen, har även an— delen avfallsvärme i fjärrvärmeproduktionen ökat till över 7 %, såsom framgår av figur 11.

För vissa kommuner, som satsat på avfallsförbränning och även köper sopor från kringliggande kommuner, kan andelen avfallsvärme vara ännu högre, för Uppsala

0

t ex runt 40 6.

Viktiga faktorer som påverkar tillgängliga avfalls— mängder och som styr utbyggnaden av avfallsförbrän—

ningen är bl a:

— Förbränningen av avfallet får inte komma i konflikt med annan användning av materialet, t ex återanvändning av tidningspapper som fiberråvara.

— Den producerade energin skall kunna användas på ett rationellt, ekonomiskt försvarbart sätt.

— Förbränningen måste ske på sådant sätt att samhällets mål för begränsning av utsläpp kan uppnås.

Mot bakgrund av nya forskningsresultat om höga halter av dioxiner från sopförbränning förordade SNV i bör— jan av 1985 ett moratorium för vidare utbyggnad av avfallsförbränningen. Regeringen gav därefter i maj 1985 statens energiverk och naturvårdsverket i upp— drag att utreda de energitekniska förutsättningar och

utsläppskrav som bör gälla vid förbränning av avfall. Utredningen presenterades i juni 1986. Ur utredningen framgår att en fortsatt avfallsförbränning förutsät— ter att utsläppen av föroreningar kraftigt begränsas. Restprodukter som slagg och aska måste också tas om hand på ett betryggande sätt.

Förbränning av avfall kombinerad med värmeproduktion har visat sig ha god ekonomi. På längre sikt kan även kombinerad värme— och elproduktion i avfallseldade kraftvärmeverk bli intressant.

Förgasning av sopor i förgasare är ett område som bedöms lovande. Bränslets sammansättning har vid för— gasning mindre inverkan. Försök med intressanta re— sultat har gjorts med fraktionerat hushållsavfalls— bränsle.

Ett alternativt sätt att nyttiggöra energi ur avfall är via s k deponigas. Då erhålls endast ca 30 % av den energimängd som man skulle fått vid förbränning. Den producerade gasen är lättare att elda miljövän— ligt än de ursprungliga soporna, men gasutnyttjandet måste som regel ske vid sopdeponin eller i dess omedelbara närhet, vilket ofta minskar möjligheten att hitta avsättning för den producerade värmen eller gasen. För att lösa detta problem har man på några håll installerat förbränningsmotorer som körs på deponigas och drar generatorer som producerar el— kraft, som kan matas in på elnätet. Några anlägg— ningar finns prövade. De har byggts med stöd från oljeersättningsprogrammet. Vid Hagbytippen i Täby kommun finns en gasproduktionsanläggning, från vilken

den producerade gasen leds i en ledning till kom— munens centrala delar. Gasen används där för uppvärm— ning. Effekten är 2,5 Mw och resursen bedöms räcka i minst 10 år.

Nästan allt hushållsavfall, som f n eldas i avfalls— förbränningsanläggningar i Sverige, bränns i obehand— lat skick. FoU—insatserna är inriktade på bränsle— karaktärisering och eventuella nya metoder för frak— tionering o dyl. Aktörerna försöker pröva nya vägar. Försök med källsortering m m har tidigare visat sig ha mindre genomslagskraft än man förväntat sig. Den del av industrins avfall som används som bränsle är däremot en utsorterad träfraktion.

De viktigaste aktörerna är renhållnings— och energi— verken i de kommuner som satsat på sopförbränning. Renhållningsverken är dessutom organiserade i Svenska Renhållningsverksföreningen, som samordnar drift— studier och publicerar erfarenheter från anläggningar för separering, kompostering, förbränning etc. De kommunala värmeverken driver frågan i Svenska Värme— verksföreningen. Kommunförbundet är en annan viktig aktör i sammanhanget. Aktörerna vad gäller energi— återvinning ur avfall är således relativt många, stora, starka och väl etablerade och organiserade.

Det förhållandet att kommunen som regel har ansvaret både för sophanteringen (insamling, kvittblivning) och fjärrvärmeproduktionen, underlättar besluts— gången. Den del av verksamheten som enligt aktörerna mest är i behov av fortsatt FoU är teknik för reduk— tion av utsläpp från förbränningsanläggningarna. Des— sa utsläpp är ofta specifika för olika slag av sopor.

Den allmänna kunskap som man har från reningsanlägg— ningar för andra fastbränslen (kol m m) har endast begränsat värde.

Utanför högskolan har för medel från energiverket gjorts emissionsmätningar vid en rad avfallspannor för att bl a klarlägga bränslets inverkan. Engagerade i detta arbet har varit Götaverken Energy Systems (Sundsvall), Miljökonsulterna i Studsvik (Borlänge, Linköping) och Umeå Energiverk (Umeå). Stockholm Energi har fått anslag till en försöksanläggning i Högdalen.

Teknikområdet ligger inom etablerad systemstruktur, åtminstone vad gäller förbränning. Deponigasanvändning kan, med hänsyn till storleken av anläggningarna, sägas ligga inom en icke etablerad

systemkultur .

)( Avfall för för—

"» bränning

A Deponigas

4.5 FÖRBRÄNNINGSTEKNIK

4.5.1 Karaktäristik av området

I mitten av 1970—talet utnyttjades nästan uteslutande olja inom uppvärmningssektorn. Kunskapen och erfaren— heten från förbränning av andra bränslen, utom för små vedeldade pannor, saknades nästan helt.

Den energipolitiska inriktningen mot oljeersättning innebar att området planeringsmässigt fick stor be— tydelse. Till skillnad från andra FoU—områden inom forskningsprogrammet fanns dock aktörer att rikta insatserna mot.

Den mycket dominerande introduktionen av olja på 1950— och 1960—talet hade inneburit att konstruk— tions— och utvecklingskapacitet i Sverige i stort enbart fanns för oljeeldning. Förbränningsanlägg— ningar för fasta, inhemska bränslen saknades. Några upprätthölls av beredskapsskäl.

De system och tekniker som initialt studerades var allbränslepannor. Koncept med fluidiserade bäddar studerades tidigt i Sverige, då bränslen av typ torv och ved var intressanta.

4.5.2 Strategi för FoUngogrammets_genomförande

Peri d n 197 —1

Stora ansträngningar gjordes för att upprätta fast— bränsleförbränningskompetens vid högskolorna. Upp— byggnaden gick mycket långsamt på grund av lågt in— tresse. Tillgängliga industriföretag intresserades för konceptstudier och teknikförslag om fastbränsle—

förbränning.

Efter hand prövades eller teknikverifierades AFBC, CFBC och PFBC fram till 1980. Denna inriktning gällde också kunskapsuppbyggnaden vid högskolorna.

Perioden 1981—1284

Några projekt med fluidiserad—bädd—teknik etablerades vid några högskolor. Teknikverifierings- och försöks— insatserna riktades som komplement till den utveck— ling som påbörjades genom OE/IP/EUD-programmen.

Mät—modellerings—miljöinsatserna ökades markant. Insatser och experiment gjordes på CFBC och underlag togs fram för att hitta förbränningsteknik för mindre

pannor.

Genom att oljeersättningsprogrammet initierades, mobiliserades industrin i att mycket snabbt utveckla och bygga fastbränslepannor. Utvecklingen gick efter två linjer — fortsatt utveckling av konventionell rosteldning och fluidiserad bädd. Utvecklingen be— drevs av ett fåtal företag, som hade god kontakt med de resultat som fanns inom FoU—programmet. Byggandet av förbränningsanläggningarna 1980—1984 bedömdes, med de resultat som fanns inom FoU programmet och den kompetens som skapats inom landet, som tidig.

Teknik för små anläggningar prövades under 1980—1984.

Perioden 1985—1290

En massiv satsning gjordes på högskole— och universi— tetsforskning. Inriktningen var i stor utsträckning att ytterligare bygga upp resurser för förståelse av förbränningsfenomen, mätmetoder, strömningsförlopp och emissioner.

Området förbränningsteknik befästes genom ett antal tjänster vid flera högskolor. Satsning gjordes på en särskild forskarpanna i Göteborg.

Insatserna för att studera förbränningsförlopp för olika bränslen, däribland kol och avfall, ökades. Några projekt, som knöt an till den tidigare strate— gin, initierades. Dessa kopplar högskoleprojekt med komponent— och teknikutveckling, t ex forskning kring filter för PFBC. I slutet av 1970-talet påbörjade ABB utveckling av PFBC.

Utvecklingen och investeringarna i förbränningsteknik har lett till att de i slutet på 1980—talet finns några tusentals MW installerade i fastbränslepannor, flera med flerbränslekapacitet. Utveckling har skett av förbränningsanläggningar för avfall. I flera av dessa har provmätningar gjorts inom FoU—programmets ram.

4.5.5 Insatser inom området

Tabell 5 visar insatserna inom FoU-programmet och insatser inom företag och industri.

Område: Fö rbränningsteknik

Jiteméer pm,] cm 1415 1480 1937 1190 |.-—+.—o—.—-.—o—c—-4—o—-+—o——o—-o—o-—+-—ö

HÅL; l—I [_—

SAM/å -

'? DE 1 7 5/ 57771: ”W, 551! ;, - # 7.90 —7s-D /a —30 ]7 d' Yao '75'0

I P Skid #1/

ja!/. /20

317 (fc/599727 Snipa, , har ,05 /"4 7—1/2/ ;o >1/Z7Z7D Mavi?)

414544 way— Fizz mo 30?» som

4.5.4 Aktörsbeskrivning

Före 1980 fanns i kommunal regi endast 10 avfallspan— nor och 2 skogsbränslepannor, som också faktiskt el— dades med dessa bränslen. Från och med 1980 började man installera kol— och skogsbränslepannor i större utsträckning. Antalet anläggningar som funktion av idrifttagningsår visas i stapeldiagrammen i figur 12 och 13. För skogsbränslen och-torv hade man en idrifttagnings—topp åren 1984—85. Därefter har in— stallationstakten minskat kraftigt. En förklaring till den omfattande installationen av torvpannor un— der 1984—85 var det statliga torvstödet, som innebar ett bidrag på 25 % av investeringskostnaden för torv— pannor som beställdes under 1983. Planeringsarbete för att införa pannor för inhemska bränslen hade, bland annat med resultat ur FoU programmet, gjorts i ett flertal kommuner. Enligt statens energiverk har ca 40 pannor, som år 1983 var planerade, inte blivit verklighet. Detta bl a på grund av att det ställt sig förmånligare för kommunerna i fråga att i stället

utnyttja avkopplingsbara elpannor.

Användning av inhemska fastbränslen — förädlade eller oförädlade - sker antingen i pannor som från början byggts för oljeeldning och sedan konverterats till fastbränsleeldning eller i nybyggda fastbränslepan— nor. De olika förädlade bränslenas användningsområden

vad gäller pannstorlekar är:

pelletter 20 kW — 2 MW briketter 2 MW — 10 MW pulver 5 MW — uppåt

Antal Elhkt MW KO L 20 3.500 13 3900 16 2500 14 ' 7 2.000 ' L B 90 B 1000 4 1 500 sunt maananuuesaemmosso | Pl.. '” "" drih mot ”'_'. Effekt AnuITORV MW 3.500 20 18 3.000 15 2. 14 12 2.000 '” tum 8 6 1 .000 4 510 2 sunt cmwauuuuas—umeauoo | p... 00 ”" drift nun!

( Källa:STEV )

Figur 12 Startår för fastbränslepannor i kommuna regi

Antal Effekt MW SKOGS- 3.500 20 BRÅNSLEN 18 3.000 '5 iam 14 12 2.000 10 1.500 8 6 1.000 4 2 SOQ Stunt OnäålåäMMGBQLGBå-W | Pl.- 4!) och drift mm Arm! AV FALL 20 18 16 14 12 10 B 6 4 2 'en & 181 82 83 84 35 86 07 38 89 80 [ _Pls- "50 m drift non! _l'lll.

( Källa:STEV )

Figur 13 Startår för fastbränsle annor i kommunal regi

Förutom de kommunala pannorna finns ett stort antal fastbränslepannor som ägs av bostadsföretag och in— dustrier.

I de flesta anläggningar som har pannor för inhemska fastbränslen finns möjlighet att byta mellan en rad bränslen, beroende på hur prisbilden på bränslemark— naden ser ut. Under perioder med lågt pris på t ex olja kan man därför välja att i mindre utsträckning utnyttja inhemska bränslen. Flexibilitet i anlägg— ningarna blir därmed en faktor som ger en instabil marknad för bränsleleverantörerna.

De fastbränslepannor som installerats inom industri— sektorn är som regel antingen kolpannor eller pannor avsedda för internt genererade inhemska bränslen. För den senare typen av pannor är aktörssituationen väl definierad, varför det pannbeståndet inte ägnas någon ytterligare uppmärksamhet här.

I figur 14 visas en förteckning över de eldnings- anläggningar som kan använda torv. Det framgår att Uppsalas pannor är de klart största (330 resp 100 MW), medan alla övriga är mindre än 100 MW, de allra flesta t o m mindre än 50 MW.

Inom enfamiljsbostadssektorn har under 1980-talet ett stort antal villapannor,som har möjlighet att använda en kombination av el och andra bränslen, installerats.

Figur 14

FÖRTECKNING. ELDNINGSANLÄGGNINGAR som KAN ANVÄNDA TORV

1986/1987

Anläggningsägare

Effekt (MW) Anm

Avesta Energiverk AB ASSO Kraftliner AB Bodens Energiverk AB Borås Energiverk Bräcke Energi AB Fagersta Energi AB Gällivare kommun Haparanda Värmeverk AB Härjedalens Energi AB Härnösands Industriverk AB Hudiksvalls Energiverk AB Hylte Bruk AB Hässleholms Energiverk AB Iggesunds Bruk AB Jönköpings kommun

Kalix Värmeverk AB Karlskoga kommun Kiruna Fjärrvärme AB AB Kramfors Energiverk Lidköpings Värmeverk AB Linköping, Tekniska Verken AB Lycksele Energiverk AB Ljungby Fjärrvärmeverk AB Ljusdals kommuns energiverk LKAB Fastighetsaktiebolag MoDo Konsumentprodukter AB MoDo Papper AB

36

25 3, 3, 20, 20 5 1 16 35 55 2 10 68

8 2 10 8 2 80 6 6 10 1 19 19

5 1 3

x 6,5

3 anl 2 anl 2 anl

2 anl

plan anv fr o m 88/89

forts

AnläggningsägareT Effekt (MW) Anm

Nordmalings kommun 1 Nyköpings energiverk 40 Osby energiverk 4 Pajala Värmeverk 2 'Robertsfors Energi AB 1

Rättviks Värmeverk AB 5,2 Sandvikens kommun 2 x 15 Skellefteå Kraft AB 7, 2,5, 30 3 anl Skogsägareförening Mellanskog 8 2 anl Sollefteå kommun 10 Storfors 15 Storumans kommun 3 Strömsunds Värmebolag AB 6,5 Sunne Energi AB 1,2 Surahammar Energiverk AB 1,2, 5,5 2 anl Sundsvalls kommun 20 Svenljunga kommun 10,5 Svensk Brikettenergi AB 2 Tranemo kommun 1 Uddevalla Energiverk 40 AB Umeå Energiverk 30, 20 2 anl Uppsala Kraftvärme AB 330, 100 2 anl; plan anv fr o m 88/89 Vaggeryds kommun 2,5, 2,5 2 anl AB Vilhelmina Värmeverk 5 gaspanna Växjö Energiverk AB 65, 30 Åsele kommun 3,5

Almhults kommun 5 Alvsbyns Fjärrvärme AB 6

Angelholms Energiverk 15 x 2 Örebro stads industriverk 2, 2, 9,0, 1,3 Örkelljunga Fjärrvärmeverk AB 3 x 2 Östersunds Fjärrvärme AB 25 Överkalix Värmeverk AB 1 övertorneå Värmeverk 4

Statens pris— och kartellnämnd publicerade hösten 1985 rapporten "Utrustning för fasta bränslen — Till— verkningsindustrins struktur och lönsamhet". Den be— handlar främst försäljningen från åren 1983 och 1984, som alltså var relativt goda år, åtminstone för pann— försäljarna. Man har besökt och intervjuat 18 före— tag, av vilka flertalet är marknadsledande i landet för den typ av utrustning som de tillverkar. Under— sökningen täcker 60—80 % av totalmarknaden. Vad gäl— ler antalet utrustningstillverkare ingår dock endast ca 20 % av det totala antalet. SPK har indelat mark— naden för fastbränsleutrustning i fem delmarknader, nämligen marknaderna för

— bränsleberedningsutrustning — bränslehanteringsutrustning — eldningsutrustning

— pannutrustning

— rökgasreningsutrustning

De viktigaste slutsatserna i SPKs rapport är:

— Företagen som tillverkar pann— och eldningsutrust- ning är de som i störst utsträckning är beroende av

efterfrågan för fastbränsleutrustning.

— Av dem som arbetar med fastbränsleutrustningar, vilka är 1984 tillsammans sålde för 1 200 Mkr, är marknaden för pannutrustning störst, ca 500 Mkr. (Ob— servera kommentaren ovan om att 1984 var ett gott år.)

— Företagen har allmänt en negativ inställning till statliga stöd i syfte att främja utvecklingen för användning av fasta bränslen. Generella stöd påverkar konkurrenssituationen så att priset förlorar sitt värde som signalgivare i företagen. Man har en större förståelse för riktade stöd, av typen PoD—stöd.

— De dominerande kundkategorierna bland slutför- brukarna är kommuner och landsting.

— Affärerna görs på entreprenadsidan vanligen upp efter anbudsförfarande. Varje Värmeverk har karak— tären av unik systemlösning.

— Av 28 studerade företag kan 3 sägas sälja fast— bränsleutrustning med god lönsamhet. 11 går med för— lust eller har svag lönsamhet. Trots detta föreligger ingen akut ekonomisk kris för branschen som helhet. Orsaken är att dålig lönsamhet sällan är kombinerad med svag finansiell ställning och stort eller mycket stort beroende till fastbränslesektorn. Tack vare en i normalfallet mycket heterogen produktstruktur har företaget således goda möjligheter att efter hand korrigera volymerna av olika tillverkade produkter, varför det faktiska beroendet till fastbränslesektorn på sikt torde kunna arbetas bort.

— Sveriges import av fastbränsleutrustning är 2-3 gånger så stor som exporten. Värdet av exporten har uppskattats ligga i intervallet 90—165 Mkr, medan importen beräknats till 305—335 Mkr.

— En grov uppskattning är att ca 1 500 personer inom tillverkande företag för sin sysselsättning kan sägas vara beroende av fastbränslesektorn.

— Företagens satsning på FoU inom fastbränsleområdet är begränsad, vilket tyder på en försiktig inställ— ning. Man avvaktar utvecklingen på det energipolitis—

ka området.

Även för tillverkarledet kan man alltså dra slutsat— sen att aktörsstrukturen är väl utvecklad och att det inte är brist på FoU—medel som håller tillbaka ut—

vecklingen.

När det gäller de svenska tillverkarna av stora pan— nor kan nämnas att Generator för några år sedan köp— tes av Götaverken Energy Systems. ABB är en annan viktig inhemsk leverantör av större pannor. En lång rad utländska pannleverantörer, inte minst från andra skandinaviska länder som Danmark och Finland, är i hög grad aktiva på Sverigemarknaden. Även vad gäller leveranser av mindre fastbränslepannor (för t ex in— dustriföretag och blockcentraler) finns en lång rad av företag, som kan erbjuda både svensktillverkade och importerade anläggningar.

Förbränningsteknik är ett stort FoU—område, där en lång rad projekt initierats genom det statliga energiforskningsprogrammet, både inom och utom hög— skolan. Inom högskolan finns större satsningar på forskargrupper inom området, dels vid CTH, där för- bränningstekniker och kemister samarbetar inom om— rådet fluidbäddsförbränning, och dels vid förbrän— ningsteknisk centrum vid Lunds TH. Flera projekt vid KTH avser studier av förlopp i förbränningsrummet och avskiljning av svavel— och kväveoxider genom förbrän— ningstekniska åtgärder.

Flertalet av projekten ligger utanför högskolan (ca 2,5 gånger fler än inom högskolan, vad avser antalet projekt). Viktiga FoU—aktörer är bl a Värmeforsk (vars program delfinansieras av branschen själv), Miljökonsulterna i Studsvik, som bl a utför mätningar av utsläPp, Studsvik Energy, som bedriver FoU—arbete inom flera delområden som förbränningskemi, fluidbäd— dar, pulver— och rosteldning, Fagersta Energetics AB, som arbetar med förbränning av fuktiga bränslen med återvinning av ångbildningsvärmen samt FOA, Opti Energi AB, WP—System och Swedish Water Engineering AB, som arbetar med utveckling av olika slag av rostförbränning. Götaverken Energy Systems har STEV medel för fluidbäddutveckling. CTC AB har STU—anslag för utveckling av rökgasrenare, ABB STAL gör grund— läggande insatser på sotbildningsmekanismer och Lantbruk Värme AB har anslag för utveckling av halm— eldningssystem.

Teknikområdet får, även om fastbränsleeldning som tidigare nämnts kompetensmässigt varit svag, betrak— tas ligga inom en etablerad systemkultur.

D E ldning av

&» inhemska bränslen

w )( Eldning av olja och kol

4.6.1. Karaktäristik ev eraget

Kunskaperna om förgasning av kol, ved och torv för bränsleproduktion var i mitten på 70—talet i stort obefintliga i landet. En tynande erfarenhet från gen— gasproduktion fanns. Kolförgasning var delvis känd från järnframställningsprocesser.

Området karaktäriserades 1975 av att inga aktörer fanns. Några försök gjordes av några industriföretag med skifferförgasning. Skiffret ansågs vara en poten— tiell reserv av inhemskt bränsle. De installationer och försöksanläggningar som byggts för inhemska bio— bränslen har genomförts inom det statliga programmet.

Förgasning av biomassa för bränngasframställning har f n liten omfattning i Sverige, mindre än 1 TWh/år. Principiellt innebär förgasningstekniken förädling av energiråvaran till högvärdigt bränsle. Bränngasen kan göras fri från aska, svavel samt föroreningar som kan bilda kväveoxider från bränsle. Förgasningstekniken i kombination med gasbehandling kan även komma att er- bjuda goda möjligheter att omhänderta sämre energi— råvaror som avfall på ett miljövänligt sätt. Miljö— mässigt erhålls således betydande fördelar. Askfritt gasbränsle kan ersätta olja och så sker för närvaran— de vid några massafabriker, där mesaugnarna eldas med bränngas.

Förgasningen av biobränsle ger bränngas som anses kunna användas för elgenerering i dieselaggregat el— ler i "kombicykler", vilket möjliggör högre elutbyten än vid konventionell förbränning/ångteknik. Poten— tialen är flera tiotals TWh/år. Tekniken är dock ej

prövad.

Verksamheten kring förgasning har i huvudsak be— drivits av utvecklingsaktörer med stöd från statliga program. Under de senaste åren har massaindustrin efterfrågat förgasningsteknik. Aktiviteterna har emellertid i första hand funnits hos teknikleveran— törerna (utvecklarna). Med de i dag rådande olje— priserna är det mycket liten efterfrågan på ytter— ligare förgasare inom den svenska industrin.

4.6.2 Strategi för Egg—programmets_genomföresde

Perigden 1975—1972

Grundläggande studier av förgasningsdata för ved, torv och skiffer las parallellt ut på KTH, CTH och LTH. Forskningen genomfördes i laboratorieskala för ett antal förgasningstekniker för bl a det första steget i en metanolframställningsprocess. Jämförande preliminära studier gjordes av utländsk teknik. Hög— skolorna presenterade ett koncept med trycksatt för— gasning som sin bästa lösning. Det svenska konceptet bedömdes ha de bästa förutsättningarna. Ytterligare precision i bedömningarna ansågs kräva försök i

pilotskala.

Perioden 1989—1983

En försöksanläggning byggdes med sikte på att till 1984—85 ha data för förbättrade kostnadsberäkningar och underlag för utveckling av tekniken. Projekt på KTH kopplades mycket starkt till pilotanläggningens konstruktion och uppbyggnad som gjordes vid Studsvik. Insatserna på CTH och LTH specialiserades så att CTH mer ägnade sig åt förbränningsteknik och LTH åt pyro— lys och skifferförgasning.

Försöken i pilotskala vid Studsvik bekräftade att konceptet i stort gav den prestanda som beräknats. Jämförelser med försök i samma skala som genomförs tillsammans med finska intressenter i Västtyskland visade att den svenska förgasningsmetoden har bättre prestanda.

Konceptstudier gjordes för att se om tekniken passade för gasproduktion till s k mesaugnar. Försöksanlägg— ningar byggdes i Studsvik och vid Götaverken. Några mindre försöksanläggningar prövades.

P ri n 1 4—1

Efter att i mitten av 80—ta1et konstaterat att meta- nol billigare kan produceras ur naturgas ändrades inriktningen på förgasningsinsatserna mot produktion av bränngas för pappersmasseindustrin och för elpro— duktion med motor—/turbindrift.

Intresset för att klarlägga förutsättningarna för förgasning och elproduktion med kolvmotordrift ökar. Ett försök startas som kan ge resultat i slutet på 80—talet.

Fortsatta satsningar för förgasningsforskning görs på högskolorna.

4.6.3 Insatser ingm området

Tabell 6 visar insatserna inom FoU—programmet och

insatser inom företag och industrin.

4.6.4 Aktörsbeskrivning

Den förgasningsteknik som har utvecklats under 1980— talet har svårt att slå igenom på marknaden, med hän— syn till konkurrensen, dels från olja och naturgas dels från förbränningstekniken, vad gäller utnyttjan— de av inhemska bränslen.

Flera försöks— och demonstrationsanläggningar har byggts de senaste åren i Sverige. Svenska och utländ— ska leverantörer har varit engagerade. Olika tekniker har använts, såsom medströms—, motströms— eller fluidbäddsförgasare, för en rad bränslen såsom torv, sågspån, ved, bark, sorterade sopor, gummiavfall m m.

En finsk förgasare (Bioneer) på 5 MW togs i drift i början av 1987 vid Vilhelmina Värmeverk. Den för— gasaren är av motströmstyp och ger en relativt tjärik gas, som bäst bränns direkt i en ångpanna.

tabell 6

Område: Förgasningsteknik

71:30 (rer— Mb] 411:

1115 [180 MKT 1410 l—o—u—o—o-—o—-s—4—o—+—+—o—,—o._4_o

HÅL "_" "—

Sår/hå '

M av .a?!

Säévua7 lla/V /0 /$' / s” / (],/d, 2; lys” xs" /

»”.th

Z7fZFZYZ/Zhåmhl 575271 %# .Zgaf. /'>' ;>” & Såv'c/ ## fra/, 3 Äjr7oår£297å7

5h*sw, _ leg/r, 04: F/ rm, / 10 2/0 670

£?)6q euag4l FZ &( 220 30490 30

I Värö bruk i Halland installerade: år 1986 en 35 MW förgasare som använder bark som råvara och producerar en gas som eldas i mesaugnarna. Dei förgasaren är av fluidbäddstyp och har levererats a' Götaverken Energy

Systems.

Inom högskolan har KTH arbetat med förgasning i ca 20 år. Grundläggande studier görs där på förgasning av torv och biomassa. Också vid Lunds Tekniska Högskola bedrivs studier av delmoment i föriasningsprocessen

för biomassa.

Utanför högskolan arbetar Studsvik Energy och Göta— verken Energy Systems med FoU inom förgasningsom— rådet. Studsvik har tidigare byggt en pilotanläggning för produktion av syntesgas ur inhänska bränslen. Man har även utvecklat en CFBG förgasare (Circulating Fluidized Bed Gasifier) för omvandling av biomassa, torv m m till brännbar gas. En pilotanläggning på 2 MW är i drift sedan 1986 i Studsvik. CFBG i stor— lekar 10—50 MW marknadsförs nu till cellulosaindust— rin i en rad länder av Fläkt Industri AB på licens från Studsvik, medan Studsvik själv marknadsför på övriga marknader (länder och anvärdningsområden).

Studsvik håller även på att prova CFBC—processen i kombination med en iieselmotor från Hedemora AB. Vattenfall medverkar i projektet. För att gasen skall duga som dieselbränsle krävs mycket låg tjärhalt. Förhoppningen är at: man — efter lyckade försök i

2 MW—anläggningen — skall gå vidare med en satsning på en demoanläggnin; i storleksordningen 20 MW bränsleeffekt eller större. Hedemora kommun har för— klarat sig intresserad om pilotförsöken går bra.

Götaverken Energy Systems arbetar också med FoU på förgasning av biobränslen i en cirkulerande fluidi— serad bädd. FoU—vercsamheten har pågått under 1980— talet. Företaget ha: med stöd ur FoU—programmet byggt en försöksanläggning på ca 2 MW. Som tidigare nämnts har en förgasaranläqgning på 35 MW levererats.

VBB intresserar sig för förgasning av avfallsgranulat.

Förgasning av inhemska bränslen inklusive avfall för produktion av bränngas för eldning är i det närmaste en kommersiellt tillgänglig teknik. Introduktions— takten begränsas av konkurrens från billiga alterna— tiv (olja, naturgas . Det användningsområde som lig— ger närmast lönsamhet är troligen avfallsförgasning, eftersom man där även utnyttjar att kvittblivningen blir miljövänlig.

Vad gäller små förgasare för produktion av gas, för drift av t ex kraftvärmedieslar, återstår en hel del utvecklingsarbete. thörssituationen är där mer splittrad, eftersom aktörerna där bl a är ägarna till små fjärrvärmeverk (ch andra större panncentraler.

FoU—verksamheten ligger för småskalig förgasning generellt inom en etablerad systemkultur. Mindre för— gasare för kraftvärmeapplikationer bedöms ligga utan— för den etablerade systemkulturen.

X småskalig förgasning generellt

o småskalig förgasning för kraftvärme

4.7 ELPRODUKTION 1 MOTTRYCKS— ocn KRAFTVÄRME- ANLÄssNINGAR

4.7.1 Karaktäristik av området

Inom framförallt industrisektorn och fjärrvärmesek— torn finns stora behov av ånga respektive varmt vat— ten. Dessa behov kan i princip uppfattas som värme— underlag för en samtidig produktion av elkraft genom mottrycksturbiner eller kraftvärmeanläggningar. Or— saken till att en sådan kraftproduktion inte alltid sker är som regel ekonomin.

För en industri är det i många fall för närvarande ekonomiskt olönsamt att producera el — t o m i be— fintliga mottrycksturbiner — jämfört med att köpa motsvarande elenergi från eldistributören.

För kraftvärmeverk i fjärrvärmenäten har man tradi— tionellt ansett att en aggregatstorlek på ca 25 MW el/SO MW värme utgör undre gränsen för lönsamhet. Detta gäller anläggningar baserade på ångturbin för elproduktionen. Var gränsen för lönsamhet ligger, beror i hög grad på vad man får betalt för den produ— cerade elkraften och värmen samt på bränslekostnader—

na.

*. Strategi för FoU—progtammets_genomförande

Perioden 1984:1929

Elproduktionsteknik i mottrycks— och kraftvärme— anläggningar har i det statliga energiforskningspro— grammet setts som konventionell teknik med väl etab— lerade aktörer. Fram till 1984—85 har därför ej några FoU—insatser gjorts. Vissa insatser av systemkaraktär finns med sedan mitten av 1980—talet.

4.7.3 Insatser inom området

Tabell 7 visar insatserna inom FoU—programmet och

insatser inom industrin.

tabell 7

Område: Kraftvärme

j.” O]: /0 & Sänfäiv LJ, Åjt7042529747

Sara:. , kont. 05 P( Tält / P 30

4260, Quel? '— '?!lvm riva,/y .? ') ” Mm M.,z A" /0 /0 —20

4.7.3 Aktörsbeskrivning

Olika bedömningar har gjorts när det gäller kraftvär— mepotentialen i kommunernas fjärrvärmenät. Waldenby— utredningen, som publicerades av Värmeverksföreningen i mars 1987, anger att redan det år 1986 befintliga fjärrvärmeunderlaget skulle ha kunnat utgöra underlag för en elproduktion på ca 10 TWh/år, om utrustning funnits installerad. I denna uppskattning har hänsyn tagits till att värmepumpar finns installerade i ett flertal värmeverk och att motsvarande värmeunderlag givetvis ej är tillgängligt för kraftproduktion. I takt med fjärrvärmens vidare utbyggnad ökar poten— tialen ytterligare. Den potentiellt möjliga produk— tionen år 1986 i befintliga kraftvärmeanläggnipger var 6-7 TWh och den faktiska 3,6 TWh. Även här är det ekonomin som är begränsande för utnyttjandet.

Villkoren för produktion av el i ett kraftvärmeverk påverkas av flera faktorer, även när man ser på av— sättning inom eget distributionsområde. Dels blir kommunen en mindre kund hos den ordinarie råkraft— leverantören och dels måste man till råkraftleveran— tören betala för att denna håller med reservkapacitet för kraftvärmeanläggningens elproduktion. Viktiga aktörer är alltså de nuvarande ägarna av värmeverken, eldistributörerna (ofta är båda dessa kommunala) samt

råkraftleverantörerna.

I figur 15 visas hur elproduktion kan förekomma hos olika aktörer och i olika led av elsystemet.

|__..-_-___

|

| Kraftprod.: | 1 stor :- t.,._.__ KRAFTINDUSTRIN

I !

(skala

f*"""'1 |Kraftvärmel

11 stor och: 'liten skala—*—

FRISTAENDE DISTRIBUTÖRER t.ex kommunala elverk

DISTRIBUTÖRER ÄGDA AV KRAFT— INDUSTRIN

..ANVÄNDARLEDE

SAM: HUSHÅLL LOKALER INDUSTRI FÄRDSEL

"7 1

| L ( """" 1 F'___ _ |Kraftprod. ' [Kraftprod.' '1 liten | |1 liten | "'skala ' |ska 8 | |(kraftvärmq) :(mottryck): 1 | L. ______ 1

Figur 15 Produktion av kraftvärme

Så länge det inte är ekonomiskt attraktivt att bättre utnyttja den mottryckskapacitet som redan är instal— lerad inom industrin kan man inte förvänta sig någon större utbyggnad av kapaciteten. År 1986 fanns ca 930 MW installerad mottryckseffekt inom industrin, varav drygt 800 MW inom massa och pappersindustrin. Den teoretiska produktionspotentialen var ca 5 TWh/år. Den faktiska produktionen uppgick det året till 2,9 TWh, alltså bara drygt hälften av den poten— tiellt tillgängliga.

Situationen kompliceras ytterligare av att en del industrier, främst skogsindustrier, ingår i koncerner med egen kraftverksrörelse och/eller eldistributions— verksamhet och i viss mening därmed representerar både produktions—, distributions- och användarledet (om än i olika dotterbolag).

Kraftindustrin och processindustrin har en gemensam mottryckstaxekommitté, som försöker hitta taxeformer som kan göra mottryckskraftproduktionen attraktiv för både industriföretagen och för kraftindustrin. Skat— ten på bränsle och på elkraftproduktionen spelar givetvis också en stor roll, varför staten är en vik— tig aktör i det avseendet.

Möjlighet till ytterligare elproduktion med eller utan samband med produktion av nyttig värme kan även finnas i samband med tillgång till överskott av bränslen (avfallsbränslen av olika slag, deponigas vid soptippar etc).

Under de senaste ca fem åren har intresset ökat för statliga FuD—satsningar angående utnyttjande av min— dre värmeunderlag för samtidig elproduktion (små- skalig kraftvärme). Därmed menas värmeunderlag som motsvarar alltifrån mindre värmeverk inom fjärrvärmen ned till blockcentraler och t o m enskilda hus.

Statens energiverk är ansvarigt programorgan, finan— sierar FoU—insatser och stöder byggandet av mindre anläggnngar för demonstration av tekniken inom fjärr— värmenäten. Exempel på en sådan demonstration är en anläggning i Hallsberg (4,7 MW el/12 MW värme), som byggts i regi av Vattenfall och kommunen och nyligen tagits i drift. Ytterligare exempel på anläggningar som är under byggnad eller planeras (i ett par fall har slutliga beslut ännu inte tagits) ges i figur 16.

Qrtéföreteg Effekt P n r r Nässjö 8 MW el/20 MWv 1989 Värnamo 7 MW el/15 MW v 1990* Papyrus 8 MW el (mottryck) 1989 Trollhättan 125 MW el (gaskombi) l990* Hedemora ca 8 MW el (diesel) 1991 Stenungsund 600 kW (ottomotor) 1989 Sydkraft 200 kW e1/220 kW v

(bränslecell, fosfor—

syra)

*) Ej definitivt beslutad.

Figur 16 Beslutade eeh plenerede kraftvärme—

nl nin r

Totalt har statens energiverk hittills gett stöd till ca 25 projekt inom området småskalig kraftvärme.

En rad anläggningar är under övervägande inom såg— verksindustrin, som regel baserade på ångturbin eller

ångmotor.

Leverantörer av ångturbiner i storlekar ända ned till ca 1 MW el är bl a ABB STAL, som kompletterar sitt program med mindre turbin-storlekar från utländska samarbetspartners.

Pannor för inhemska bränslen levereras bl a av Göta— verken Energy (Nässjö, Värnamo i tabellen ovan). Det finländska företaget Outokumpu har också ambitioner på den svenska marknaden för mindre kraftvärmepannor för inhemska bränslen.

På gasturbinsidan finns en rad etablerade leveran— törer såsom ABB STAL, General Electrics, Ahlstrom och Siemens AEG.

Gaspannor kan levereras av många företag på den in— ternationella marknaden. I Sverige har ABB inlett ett samarbete med Lucas (Storbritannien) och försökt in— tressera energiverket, SEU och Vattenfall för en ut— vecklingsinsats.

På motorsidan finns flera tillverkare av kraftvärme— dieslar (Hedemora, Götaverken, Wärtsilä m fl). Hedemora samarbetar för närvarande med Studsvik i ett utvecklingsprojekt som syftar till att ta fram en mindre förgasninganläggning (för inhemska bränslen, sopor etc), vars gas tänks användas för drift av ett dieselkraftvärmeverk. Wärtsilä diesel (som har till— verkning i Finland, Sverige, Norge och utanför Skandinavien) har kraftvärmedieslar på 1—16 MW el. Götaverken Motor har lierat sig med det danska före— taget Burmeister och Wain vad gäller dieselmotorer. Volvo—Penta, Flygmotor och Saab är andra svenska motortillverkare som bevakar detta område. Den ut— veckling av låg—NOx—fordonsmotorer som pågår kan visa sig komma mycket väl till pass för stationära kraft— värmemotorer. Tidpunkten för när en sådan tillämpning kan komma till stånd är dock svårbedömbar.

Även för andra typer av motorer, som kan användas för gasformiga bränslen (deponigas, rötgas, naturgas etc) finns flera tillverkare. I Sverige var VIAK—företaget Energianläggningar AB först med att bygga en demon— strationsanläggning för utvinning av deponigas och även med att utnyttja sådan gas för elproduktion. Ägare av anläggningen (som ligger i Trelleborg) är SYSAV (Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag). Man leve— rerar gasmotorer från en österrikisk tillverkare, som specialiserat sig på motorer för naturgas, rötgas och deponigas. Stirling Power Systems AB (Linköping) er— bjuder en komplett enhet för kombinerad produktion av el (7,5 kW) och värme (20 kW), som bygger på en två— cylindrig stirlingmotor som kan drivas med gas eller flytande bränsle. Marknaden för stirlingmotortekniken kan väntas påverkas i gynnsam riktning efter genom— brottet nyligen för ubåtsapplikationen.

En rad andra tekniker kan också komma ifråga för kraftvärme i mindre skala, såsom gengasteknik, m m. Beijerinstitutet arbetar med projekt för elproduktion med gengasteknik för U—länder.

Beträffande statliga FoU—insatser kan nämnas att inga högskolor är engagerade i nämnvärd omfattning inom området småskalig kraftvärme. Dock finns vid CTH inom FoU—området elproduktionsteknik ett par forskartjän— ster (finansierade av statens energiverk), som ägnas åt forskning på gasturbiner respektive högtempera— tur—kompositmaterial.

United Stirling har fått statliga FoU-medel för att studera Stirlingmotorn för kombinerad värme— och el— generering i växthus. Sydkraft har fått stöd för för- projektering av ett litet kraftvärmeverk samt för bevakning av ommrådet bränsleceller. Vattenfall och Sydkraft har gjort vissa mindre studier av Organisk Rankine Cykel (ORC), dvs en ångturbincykel med ett organiskt medium med avsevärt mycket lägre kokpunkt än vatten.

Teknikområdet faller, beroende på anläggningsstor— leken, inom en etableras systemstruktur.

O Ngt större anl (5—10 MW)

x Mkt små anl (( l MW el)

Teknikutvecklingens nivå låter sig inte enkelt sam— manfattas för den långa rad av olika tekniker som inkluderas i området småskalig kraftvärme. För vissa delområden är tekniken relativt mogen (t ex ångtur— biner, dieslar, ottomotorer), medan den för andra områden, som kan få stor betydelse, fortfarande är på FoU— eller demo—stadiet, t ex industriell kraftvärme— produktion med trycksatt förgasning av biobränslen i kombicykel, bränsleceller, små fastbränsleförgasare). Markeringarna i fyrfältsdiagrammet avser de tekniker som är längst komna i utvecklingen.

Erfarenheten från kombinerad el— och värmeproduktion är störst för de större anläggningarna. De ligger också bäst till för en marknadsintroduktion, vad gäl— ler aktörsförutsättningar, eftersom det ofta är kom— munala energibolag (—verk) eller fastighetsbolag som

är huvudmän för de aktuella panncentralerna. För de mindre anläggningarna (små industrier, enstaka fler- familjhus etc) är aktörsbilden mer splittrad. För samtliga storlekar gäller att de har svårt att leve— rera elkraft till ett pris som är intressant på kort sikt. Att några anläggningar trots allt kommer till stånd (med eller utan statligt stöd) beror på att några aktörer redan nu vill känna sig för och få er— farenhet av tekniker som kan komma att ge väsentliga bidrag (flera TWh/år) i en framtid utan kärnkraft. Dessvärre är det få av dessa som inriktas på nya tek— niker med högt el/värmeförhållande och skärpta fram— tida miljökrav.

4.8 VARMEDISTRIBQTION

4.8.1 Karaktäristik av området

I Sverige byggdes fjärrvärmen ut kraftigt under 1960- och 1970—talet. Stora investeringar gjordes då i ett flertal kommuner i kulvertutbyggnad och fjärr— värmecentraler. Under 1980—talet har utbyggnaden stagnerat. Fjärrvärmen svarar för närvarande för ca 55 TWh/år. Utbyggnaden har, jämfört med den tidigare individuella eldningen, inneburit kraftigt förbätt- rade emissioner.

4.8.2 Strategi för FoU—programmet Perioden 1975—1984

Värmedistribution i fjärrvärmenät betraktades som en konventionell teknik. Utveckling och uppbyggnad genomfördes av tillverkande industri och genom kom— munernas upphandling. Uppbyggnaden innebar att kul— vertekniken utvecklades. Temperaturnivåer i fjärrvär— menäten bestämdes av materialval i ledningar och vår— meväxlare samt pannkonstruktioner. Den etablerade kulverttekniken var emellertid dyr. Insatserna inom FoU—programmet inriktades på att finna billigare material och mer lättlagda ledningar. En förutsätt— ” ning var att system med lägre temperatuer kunde an— vändas. Problemställningarna kring lågtemperatursys— tem och kopplingen till befintlig fjärrvärmeteknik studerades.

Perieden 1985—1990

Programmet inriktades på fortsatt systemkunskap. Fjärrvärmenäten fick ökat intresse som värmesänka för elproduktion i och med att kärnkraftsavvecklingen accentuerades. Baskunskapen även för etablerad fjärr— värmeteknik ansågs behöva förstärkas. Väsentligt öka— de satsningar gjordes på högskolor.

Förutsättningarna får lågtemperaturnät var ännu ej klarlagda, varför fortsatta begränsade insatser gjor- des inom detta område.

Ökade insatser görs på problemen kirng värmedistribu— tion på gruppcentralnivå.

4.8.3 Insatser inom området

Tabell 8 visar insatserna inom FoU—programmet och insatser av industrin.

4.8.4 Aktörsbeskrivning

Om allt större delar av bebyggelsen kan anslutas till värmecentraler så ökar möjligheterna att få ekono— miskt bärkraftig samproduktion av värme och el. Av det skälet är sådan teknik som gör det möjligt att gå ut med fjärrvärme i allt glesare bebyggelse av sär- skilt intresse med hänsyn till framtida elproduk— tionsmöjligheter. Konventionell kulvertteknik med mediarör av stål och kulvertrör av betong eller plast kan — med hänsyn till den höga kostnaden för schakt— ning, läggning, hopkoppling etc — endast komma ifråga i relativt värmetät bebyggelse, där kulvertlängden per ansluten abonnent blir liten.

Tabell 8

Område: Värmedistribution

Jil—4060— [Mu] cw: 1415 1180 MT 1190 l—-o———o—o—o—c—-q—+—+—4—4—.—.._._o

HÅL. ___! [__

'/'. _S'År/ /; Fp” : JPG " rm/ 53? 5,5” Sham, ”kål hä» 6" 2 3 J.../, ”M 25 .; ,, ,, (de #47 Diza/47% .../A SEJ nu IP S/rfc/ ## uZnÄ /00 Äjf7db£fhå7 Slifi bl:

lggrr, 04- 71!

71/4/ P 6570 /o

.fi—icq web);— ?

oM 4.20 20 20—30

Inom energiforskningsprogrammet har t ex undersök- ningar av plasters långtidsegenskaper vid sådana tem— peraturer som gäller för fjärrvärmedistributionssys— tem finansierats . Arbetet har huvudsakligen gjorts av Studsvik Energy.

På senare år har två experimentbyggnadsprojekt i Hammarstrand (Jämtland) och Vedevåg (Västmanland) genomförts med den s k GRUDIS—tekniken (GRUppcentral DIStribution). Tekniken, som utvecklats av Studsvik, innebär att mediarören, som är av plast, kan leve— reras och läggas i stora, skarvfria längder. Media— rören kan antingen dras genom skyddsrör och isolering vid läggningen eller också kan — vid klenare dimen— sioner — hela rörsystem levereras i färdiga rullar. Kulverten blir böjlig och lätt att lägga på ett smididgt sätt i terrängen. Schaktning kan ske med dikesgrävningsmetoder och återfyllning kan ske snabbt.

Kostnaderna för kulvertnätet blir ca 25 % lägre än, för ett konventionellt kulvertnät med stålrör och samma prestanda. GRUDIS—systemet kan därmed göra cen— trala system konkurrenskraftiga ned till värmetät— heter på ca 25 own/km2 och år, vilket antyder att mindre tätorter och gruppbyggda småhusområden skulle kunna komma ifråga. Särksilt intressant är tekniken om den kan användas i småhusområden med elvärme, eftersom sådana småhus oftast har svårt att konver— tera till eget eldningssystem (pannrum och skorsten saknas.) Eftersom plastledningen ej är tät mot luf— tens syre, måste alla komponenter i systemet utföras i korrossionståliga material, vilket innebär en viss ökning av kostnaden. Därmed blir det dock också möj— ligt att ta tappvarmvatten direkt ur värmedistribu— tionskretsen. Vid konvertering av elvärmda småhus skulle byggnadens interna distributionssystem och värmeavgivare (radiatorer, konvektorer) kunna utföras i plast, varvid värmeväxling blir överflödig. Be— gränsningar hos GRUDIS—systemet är för närvarande att tillgängliga plastkvaliteter endast tillåter tempera— turer i området +50 till +9ooc. Övertrycket måste begränsas till 6 å 10 bar. Utveckling pågår för att få fram bättre plastkvaliteter och syretäta plaströr.

Den viktigaste FoU—aktören inom området värmedistri— bution är, vad gäller högskolan, Lunds TH.

Utanför högskolan har Värmeforsk ett särskilt pro- gramområde för hetvattenteknik, inom vilken man för— delar anslag till olika projekt. Medlen för dessa projekt kommer till ca hälften från branschen och till resterande del från staten. De flesta av Värme— forsks projekt inom hetvattenteknik utförs av Studsvik och resten görs av andra konsultföretag. Studsvik är också den dominerande enskilda FoU—ak- tören utanför högskolan, vad avser utveckling av nya rör. Det finns också visst FoU—arbete hos utrust— nings— och rörtillverkare. De nya lösningarna faller både inom och utom en etablerad systemkultur.

X Fjärrvärmeteknik för glesare bebyggelse

C)Fjärrvärme

4.9. !lEDEEERQl

4.9.1 Karaktäristik av gmrådet

Förutsättningarna att använda vindkraft i ett modernt energisystem var i Sverige ej kända på 1970—talet. Någon vindkraftteknik existerade ej i Sverige. Lite intresse fanns för andra elproduktionsslag under den period då kärnkraftsprogrammet byggdes färdigt. Den kunskap som FoU—programmet genererat till 1978 var i princip otillräcklig för mer precisa slutsatser i kärnkraftsdebatten. Fram till 1982 fanns visst in— tresse för kompletterande elkraftproduktion. Detta försvann emellertid då prognoserna för 90—talet av en kraftig expansion av elefterfrågan skrevs ner.

Ett ökat intresse för vindkraft finns från kraftföre— tagen under andra hälften av 1980—talet.

4.9.2 Strategi för FoU-prggtammets gengmförande

Perigden 1975—1278

Programmet inriktades mot att på slutet av 1970-talet ha ett första underlag för bedömning av vindkraftens möjligheter. Programmet fick en inriktning mot ett sammanhållet koordinerat insatsprogram, där genom— förandet i stor utsträckning las på framtida möjliga aktörer. Samtidiga insatser gjordes för att klarlägga vindtillgångar, vind—mekanikberäkningar, system— studier (stora, små, vertikalaxlade, horisontal- axlade).

Underlagsdata och beräkningsmodeller prövades i ett 60 kW experimentaggregat. Slutsatserna efter ca 20 Mkr insatser var att det fanns goda tillgångar på vind och att stora horisontalaxlade aggregat hade de bästa tekniska/ekonomiska förutsättningarna. Exis— terande beräknings—modeller räckte nätt och jämnt till för att kunna bygga stora vindkraftverk. Vidare konstaterades det att grundläggande modeller för be— räkning av påkänningar från vind—mekanik var otill- räckliga. Väsentligt förbättrad kunskap kunde endast erhållas genom försök i full skala.

Perioden 1978—84

Målet för progranunet var att till 1984/85 med till- räcklig säkerhet i bedömningarna ta reda på vilka möjligheter som fanns för att utnyttja vindkraft i det svenska energisystemet. Om förutsättningarna ef— ter hand var goda, skulle programmet drivas så att vindkrafttekniken skulle ha en god framtida utveck— ling.

Strategin var att verifiera tidigare bedömningar av vindtillgångar och förbättra de meteorologiska beräk— ningsmodeller. Beräkningarna av prestanda och ekonomi skulle förbättras och vara underbyggda med försök. Miljöbedömningar och observationer skulle bygga på mätningar. Frågan om hur mycket vindkraft som kan integreras i elnätet och påverkan av detta skulle klarläggas. Vissa insatser skulle göras för mindre vindkraftaggregat.

En genomgående strategi var att i programmet engagera framtida aktörer, kraftföretag, SMHI, FFA, vissa hög— skolor och aggregatleverantörer.

Peri n 1 —19

Insatserna riktas mot mer grundläggande forskning. Utveckling av aggregat förutsätts ske framförallt genom kraftföretagens försorg med stöd eventuellt från teknikutvecklingsprogrammet.

4.9.3 Insatser ingm gmrådet

Tabell 9 visar insatserna inom FoU—programmet och insatser av industri och kraftföretag.

4.9.4 Aktörsbeskrivning

Stora satsningar har gjorts på vindkraft inom det statliga energiforskningsprogrammet.

Med statligt stöd har två stora vindkraftverk byggts; Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland. Maglarp— verket byggdes i samarbete mellan NE (STEV) och Sydkraft, medan NE (STEV) och Vattenfall haft mot- svarande roller vad gäller Näsuddenverket. Avsikten är att vindkraftverken efterhand skall övertas av respektive kraftföretag, om fortsatt drift var ak— tuell efter en 2—3 års testperiod.

1986 bildade Vattenfall, Sydkraft och Svenska Kraft— verksföreningen ett nytt bolag; Kraftindustrins Vindkraft AB (KVAB). Bolagets uppgift var att bestäl— la och uppföra ett vindkraftaggregat i l—megawatt— klassen. KMW och NOHAB har tillsammans med ett väst— tyskt bolag (MBB) utarbetat en konceptstudie av ett

3 MW svenskt vindkraftaggregat. Aggregatet avses sät— tas upp på Näsudden. Tanken är att samma koncept även skall kunna säljas i Västtyskland, där Preussen Elektra är aktör på beställarsidan.

Tabell 9

Område: Vindenergi

Jagaéer/M/w/ cw:

ms 1180 1115 1190 |—o—o—o—o——l——6——Q—4—+——l—f—o—o—f—4

HÅL-. . /———.

JA!/);—

;D” :

tand., m.,/V. 5 49 /5* J../. 40 240 ” av '/

(##/7

på! f—Z/å/FÅVÅ m/l, .IRthu

CZMÅ _3 23 & '

Skififa

fy./,

Åjqo©K%W2

Ar &amyl fri/?; 2.0 ;D '?F

Ä//%Å/- F339

Svenska och danska intressenter har bildat ScanWind AB, som skall utveckla och sälja ett sidvridreglerat 1 MW aggregat. Scanwind AB ägs av bl a Tre Konsulter och Uddevalla Invest. Tre Konsulter har även dotter— bolaget 3K Engineering, som har kompetens från tidi— gare medverkan i det svenska vindkraftprogramnet. 3K Engineering svarar för de tekniska utredningarna i samband med ScanWind—projektet. Sidvridreglering in— nebär att man begränsar effekten vid hög vindstyrka genom att vrida hela maskinhuset ur vinden med det ordinarie sidvridmaskineriet. Man slipper då ifrån en dyrbar utrustning för bladvinkelreglering.

Vattenfall installerade under hösten 1988 en grupp— station på Gotland med fyra vindkraftaggregat på var— dera 180 kW vindkraftverk från Danwind. Anläggningen, som kostat 1,3 Mkr, betecknas av det kommunala energiverket som "ett kommunalt experiment”. Man för— väntar sig inte lönsamhet i vanlig mening men däremot svar på en rad frågor vad gäller teknik, ekonomi och miljö.

Energiverken i Göteborg deltar i satsningen på ett 750 kW vindkraftverk vid inloppet till Göteborgs hamn. Aggregatet kommer från det skotska företaget James Howden Co och uppförs av KVAB.

Skånska Elverk har köpt ett 150 kW aggregat och un— dersöker möjligheterna att få till stånd abonnentägda anläggningar i andelsform enligt dansk modell. Aven Gotlands Energiverk är intresserat av abonnentägda anläggningar.

I Falkenberg tänker kommunen sätta upp ett 200 kW vindkraftverk innanför de gamla hamnpirarna.

Flera mindre aggregat, av storlekar 50—200 kW, har uppförts eller är under uppförande i privat eller kommunal regi. T ex har några lantbrukare i Skåne låtit bygga egna aggregat. I Stockholms skärgård pla— nerar landstinget för ett par vindkraftverk på Sven— ska Högarna (20 kW) och Kapellskär (100 a 200 kW). Målsättningen är att inom en femårsperiod ha byggt 3—5 vindkraftverk i var och en av skärgårdskommunerna.

Södra Hallands kraftförening fick 1987 tillstånd av länsstyrelsen att sätta upp ett aggregat vid Lagans mynning i ett område där reservatsföreskrifter gäller (Laholmsbuktens sanddynreservat). Statens naturvårds— verk motsatte sig att vindkraftverket skulle anläggas där. Regeringen sade nej till projektet i juni 1988 med motiveringen att de ekonomiska skälen för anlägg— ningen ej motiverade intrånget i naturreservatet. Man har dock lyckats finna en näraliggande plats, som kunde accepteras för anläggningen, som är på 100 kW.

New Wind AB levererade vindkraftanläggningar på 150 kW. Bolaget hade bl a träffat ett avtal med en kinesisk partner om överföring till Kina av teknik, produktionsplanering, material och licenser.

Sverige deltar i IEA—samarbetet inom vindkraftområdet vad avser både FoU—utbyte och erfarenhetsutbyte från stora prototyper och demo—anläggningar.

Redan från storlekar på några tiotal kW är vindkraft— verken normalt nätanslutna och utbyter energi med elnätet. Ägarna måste erlägga skatt med 7,2 öre/kWh även för den kraft som de producerar för sitt eget behov (dock ej om aggregateffekten är under 100 kw), vilket är ca 4 gånger mer än vad ägaren själv behöver för sin verksamhet (lantbruk inkl grönsaksodling i växthus). Sydkraft har tecknat avtal om köp av res- terande kraftproduktion från verket. Förutom en viss fast avgift betalar Sydkraft f n 25,5 öre/kWh under perioden november—mars och 14,5 öre/kWh under resten av året. Detta motsvarar ungefär distributörens al— ternativkostnad för annan råkraft på den aktuella platsen. Vad beträffar priset på effektvärdet av vindkraften råder fortfarande osäkerhet.

I betänkandet från Vindkraftutredningen föreslås att om Sverige skall satsa stort på vindkraft, så bör utbyggnaden börja med ett antal försöksstationer (tre på land och tre till havs), två i Hallands län, en i Malmöhus, en i Blekinge och en i Gotlands län. Med försöksstation avses en grupp bestående av 5—10 ag- gregat. Enligt utredningen bör de enskilda aggregaten vara på minst 1 MW.

De lägen som Vindkraftutredningen angett som lämpliga placeringar för vindkraftverk, ligger i kustnära regioner i södra Sverige.

Aktörer för vindkraftutbyggnaden finns eller förvän— tas uppträda i alla de regioner där försöksstationer planeras. Aktörer som kan väntas ha synpunkter på tillkomsten av sådana anläggningar är t ex fiskeri— näringens organisationer (vad gäller havsbaserade anläggningar), naturvårdsverket, luftfartsverket och militära myndigheter. De berörda kommunerna har även möjlighet att i hög grad påverka om anläggningarna skall komma till stånd eller ej.

I Blekinge har sju företag gått samman i Blekinge Vindkraft AB. Företaget är ABB Cables AB, ABB Generation AB, BPA, Karlskronavarvet, Nohab—KMW Turbin, Sunrod International samt Uddcomb Engineering, Man arbetar med en offert på en stor prototypanläggning och planerar att samarbeta med Sydkraft och Vattenfall. Syftet är på sikt att upp— föra hundratalet stora vindkraftverk i havsområdet utanför Blekinge. Man har tänkt att verken skall stå klara om ca 10 år. I detta projekt ingår också försök med mindre testanläggningar.

Det kan konstateras att en relativt liten del av FoU-insatserna på vindenergiområdet gjorts på hög— skolan. Mantidsmässigt är dock insatserna inom res— pektive utanför högskolan ungefär lika stora. Insti— tutionen för elmaskinteknik och kraftelektronik vid CTH har ett flermiljonersprogram inom området el— krafttekniska system för stora vindkraftverk. Meteorologiska instituionen vid Uppsala universitet har ett forskningsprogram om vindenergi.

Större delen av FoU—anslagen går till institut, före— tag och organisationer. SMHI svarar för driften av några höga mätmaster och även för vindkatering till lands och till havs. Flygtekniska försöksanstalten (FFA) svarar för en stor del av den grundläggande forskningsverksamheten och deltar även i uppfölj— ningen av storskaleförsök i samarbete med bl a KTH och MIT i USA. Försvarets forskningsanstalt (FOA) har utvecklat reglersystemet för Maglarpaggregatet och därefter arbetat med olika metoder för reglering (variabelt varvtal, Sidvridreglering). Konsultfirmor som engagerats i FoU—insatser inom vindkraftprogram— met är bl a 3K Engineering och Teknikgruppen AB.

För vindkraftintroduktionens del kan sammanfattnings— vis konstateras att tekniken nått marknaden vad gäl- ler små aggregat och att flera aktörer och grup— peringar av aktörer kan identifieras. Kritiskt för introduktionen är prestanda och ekonomi. Av särskild vikt blir bedömningarna av drift— och underhållskost—

nader.

Den nya tekniken med stora aggregat faller både inom och utom etablerad systemkultur.

x Storskalig vindkraft

O Småskalig vindkraft

Vindkraftteknikens läge i fyrfältsmatrisen motiveras med att tekniken:

— dels (vad gäller storskaliga tillämpningar) faller inom'elproduktion där det finns dominerande aktörer (kraftbolagen och Vattenfall). De tekniska lösningar— na omfattar dock en storlek på kraftanläggningar som ligger utanför den etablerade systemstrukturen

— dels (vad gäller mer småskaliga tillämpningar) fal- ler utanför de etablerade aktörsnäten.

Några problem med att avsätta ström från vindkraft— verk till eldistributörer har det hittills inte varit, annat än i undantagsfall. Numera har en änd— ring införts i ellagen, vilken tvingar distributörer att ta emot och betala skälig ersättning för den ström som erbjuds från mindre produktionsanläggningar inom distributionsområdet. Småskalig vindkraftteknik finns enligt figur 17 redan på marknaden, medan den storskaliga vindkrafttekniken (MW—skalan) ännu inte nått lika långt i det avseendet.

Det finns drygt tjugo industriellt tillverkade vind— kraftverk med en effekt över ca 15 kW finns instal— lerade i Sverige med en total effekt på 7 655 kw. Se figur 18.

WD Magni-p 3 000 ' Karlskronavarvet 1982 Statens energiverk Näsudden 2 000 Nobab KMW Turbin 1983 Statens enerp'verk Tbgup 65 meaa 1983 LmnbnduuokdandBemuuwn Hönö 40 Berewoud 1983 Chalmers provatation Näsudden 55 Vestas 1984 Vattenfall HänMNuM 55 Vbuma 1984 Hannuuukkmnmun Aakeakar 18 Dansk Vind Teknik 1985 Vattenfall (vind-diesel) Dalby 160 New Wind 1987 Skanska elverk Böaarp 160 New Wind 1987 Konsult Bertil Alvetorp Tomelilla 150 New Wind 1988 Tomelilla samman-land Tomelilla 15 New Wind 1988 Tomelilla aommarland Tomelilla 150 New Wind 1988 lantbrukareElis Fritsaon Larbro 55 New Wind 1988 Lantbrukare Nilo Gösta Wiberg Helsingborg 180 Danwin 1988 Helsingborgs energiverk Alsvik 411180 Danwin 1988 Vattenfall (Gotland) Risholmen 7 50 Bowden 1988 Wremgena vindkrm AB Gärdet 100 Vestas 1988 Stockholm Bier-gi (demonstration 2 , Laholm 100 Vestas 1988 Södra Hallands Kraft Långalma 22 Vestas 1988 Lantbrukare Ragnar Jacobsson

Figur 18 Industriellt tillverkade vind-

kraftverk ( KäTla:STEV 19881

ENERGITEKNIK FÖR INDUSTRIN

Al lmänt

Det statliga energiforskningsprogrammets delprogram

för Energianvändning i industrin har fram till början av 1980—talet i hög grad varit inriktat mot de tunga tunga industribranschernas energianvändning. Från början av 1980— talet fann man allt tydligare gemen— samma nämnare mellan såväl branscher som mellan olika sektorer inom industrin. Detta föranledde att FoU— programmet koncentrerades dels till de specifika pro— blem som förelåg för de mest energikrävande branscherna, massa— och pappersindustrin samt järn— och stålindustrin dels till ett antal för ett flertal industribranscher gemensamma energiteknikintressanta områden.

På senare tid har man konstaterat att uppdelningen mellan tillförsel— och användningsorienterade FoU—in— satser är konstlad.

STU har därför i underlaget till EFU—90 redovisat sitt förslag till insatserna för området Energiteknik för industrin i en ny indelning, nämligen:

— Tekniska systemstudier-(l)

— Energiprodukter från processindustrin (2) — Gasteknik (3)

— Förädling och omvandling (4)

— Energilagring — distribution (5)

— Effektivisering av elanvändning (6) — Effektivisering av värmeutnyttjande (7) — Energimotiverad materialutveckling (8)

Den kartläggningen av statliga satsningar och kopp— lingen till satsningar inom industrin, som här görs som underlag för EFU—QO, har begränsats till områdena 2, 4, 6 och 7. Begränsningen i kartläggningen utgör ej något ställningstagande till områdets vikt. Be— gränsningen har gjorts för att underlätta överblicken.

Industrin svarade 1987 för ca 35 % av landets totala energianvändning. Industrisektorns totala energiför— brukning var 1987 141 TWh. Energianvändningen inom sektorn ökade successivt fram till 1973. Sedan dess har den minskat och legat på en något lägre nivå. Oljeanvändningen har successivt minskat, medan el, inhemska bränslen och på senare år naturgas fått större andelar. Förändringen framgår av bild figur 19.

oljeprodukter

Inhemska

' ' m. koks

l970 IWS 1900 WDS 87 mo I”"!

Figur 19 Industrins energjanvändning

Ett mål för det statliga energiforskningsprogrammet har varit att medverka till energieffektivisering inom industrin. Under perioden 1975—1985 har insat— serna i stor utsträckning varit inriktade på olje— reduktion och spillvärmeutnyttjande. Under senare år har inriktningen mot eleffektivisering blivit mer

påtaglig.

Den främsta orsaken till industrins starka minskning av oljeberoendet på 70—ta1et var de kraftiga olje— prisstegringarna. Oljans andel av den totala energi— användningen inom industrin har minskat till 20 % från ca 50 %. Resultatet beror dels på en lyckad ef— fektivisering i oljeanvändningen dels på en omfattan— de övergång till el och andra bränslen. De fasta bränslenas andel av energianvändningen har mellan 1973 och 1987 stigit från 30 % till 40 %. Elenergins andel har under samma tid stigit från 24 % till 40 %.

Två branscher är särskilt tunga ur energisynpunkt — massa— och pappersindustrin samt järn— och stålindus— trin. Dessa svarar för 43 % respektive 14 % av indus— trins totala förbrukning.

Energieffektiviteten har dock i fråga om oljeanvänd— ning ökat markant sedan 1970—talet. När det gäller el har den specifika elanvändningen ökat, vilket fram— förallt beror på ändrade processer inom massa— och pappersindustrin.

Möjligheterna för fortsatt eleffektivisering anses vara goda.

Insatserna inom det statliga FoU—programmet har främst berört energianvändning inom den energiinten— siva industrin, jordbruket, trädgårdsnäringen samt transportindustrin. Totalt sett har den allt över— vägande delen, såsom tidigare nämnts, riktats mot den energiintensiva industrin, dvs skogsindustrin, gruv— industrin, järn— och metallverk samt den kemiska bas— industrin.

Utvecklingen mot en ökad övergång till el innebär att dessa industrier har en elkostnad som är över 3 % av produktionens saluvärde. Inför framtiden har det där— för i stor utsträckning blivit identitet mellan energi— och elintensiv industri. Den elintensiva in— dustrin diskuterar i dag väsentligen tre olika vägar att möta en framtid med högre elpriser;

— effektivare elanvändning — substitution av el med andra energislag — särskilda, förmånligare tariffer och kon—

traktsformer

Utmärkande för dessa industrier är att informations— nivån inom företagen är hög. Man har ofta egen exper— tis som håller ögonen på energihushållningen. Man är medveten om vilka åtgärder som i en nära framtid står till buds. Problemet är som regel att en rejäl minsk— ning av energiåtgången endast kan uppnås i samband med byte till nya processer med ny utrustning. Huvud— delen av industrins FoU ligger på ny processteknik, då ökad lönsamhet till den övervägande delen finns att vinna här. Energiaspekten vid val av ny process är oftast endast mindre. Attityden hos processindust— rin är att FoU vad gäller energiteknik i princip skall skötas av utrustningsindustrin. Energiinves— teringar görs med teknik som i stor utsträckning finns utvecklad. Investeringar i energiteknisk ut— rustning tävlar då med andra investeringar som har mycket korta återbetalningstider. Detta förhållanden belyses av att andelen energiinvesteringar i förhål— lande till andra processinvesteringar under den för processindustrin relativt energiinvesteringsintensiva perioden på 1980—talet var 14 % av de totala inves—

I FoU—projekt som får stöd genom det statliga pro— grammet förekommer till stor del delad finansiering. Bakgrunden till detta är att projekten främst moti— veras av processutveckling. De projekt som kommer till stånd har dock stor energirelaterad betydelse. Medfinansieringsbenägenheten till enbart energirela— terade FoU—projekt är mer begränsad.

4.10 ENERQJPRODUKTER FRÅN PROCESSINDUSTRIN

4.10.l Karaktäristik av området

I processindustrin omsätts stora mängder energi. I denna typ av fabriker finns ofta en infrastruktur som kan utnyttjas för att producera "energiprodukter". Exempel på sådana produkter är el och värme. I ett kort perspektiv gör industrin själv insatser i det fall energiprodukterna har ett marknadsvärde. Exempel på detta är spillvärme och tidigare konventionell mottrycksel. I kärnkraftsavvecklingsperspektivet är integrerade nya system för att få högt elutbyte i kombiprocesser särskilt intressanta. Inom främst pap— pers— och massaindustrin kan det finna sådana möjlig- heter, med hänsyn till där existerande värmesänkor. Dessa industriers huvudintresse är att förbättra och utveckla processerna. Sökandet efter eller utveckling av teknik mot de energipolitiska målen lämpliga energiprodukter kommer i andra hand. Några incitament som märkbart påverkar ökade FoU—insatser för en sys— tematisk och uthållig FoU riktad mot främst elproduk— tion med högt elutbyte från processindustrin bedöms ej finnas fram till mitten på 1990—talet.

4.10.2 : i f"r F — r rammets nomf"ran P ri n 1 7 —1

När det gäller skogsindustrin har insatserna inrik— tats på att skapa kunskapsmässiga och tekniska för- utsättningar för att producera och leverera olika typer av energibärare som härrör från skoglig bio— massa. Tekniska ekonomiska studier av ett flertal koncept för bl a förädlat biobränsle har genomförts.

Inom järn—, stål— och metallindustrin har studier initierats för att klarlägga de processteg och kom— ponenter som haft stor energiförbrukning. Av särskilt intresse har flera processers höga avgastemperaturer och även höga materialtemperaturer varit. Teknik för att tillvarata processgaser har i varierande omfatt— ning prövats. Processerna har i flera fall dock bytts

till el. ri n 1 —1

Resultat från försök under den tidigare perioden in— riktade fortsatt FoU—verksamhet när det gäller skogs— industrin mot teknik för att tillvarata brännbara substanser ur skogsindustriella avlutar och studier av ny alternativ teknik för förbränning av sulfat— lutar för effektivare ångproduktion. Tekniken för att ökat elproduktionen i skogsindustrins processer med olika förgasningstyper började studeras.

Inom järn— och stålindustrin gjordes fortsatta FoU— insatser för att finna förbättrad teknik för att tillvarata restenergi i svalnande material och i var— ma avgaser. Tillämpningar av ny teknik för att ut- nyttja avgasenergi från värmningsugnar för elgene—

rering har studerats.

Som en följd av fortsatta effektiviseringsåtgärder ökar möjligheterna för externa leveranser från den kemiska industrin. FoU—insatserna har inriktats mot kvalificerad användning av processgaser och för att höja produktionen av ånga och el i mottryck. De hit—

tillsvarande FoU—resultaten är ej drivna så långt att användare inom processindustrin fullt ut kan bedöma de framtida teknikernas möjligheter. Tillverknings- industrin ser mot bakgrund av dessa reultat i dag ingen ny teknik som energipolitiskt har en strategisk marknad.

Den kompetens som byggts upp under innevarande period behöver ökas väsentligt. Förutsättningarna för för- gasningsteknik där skogsbränsle används finns redo— visade men behöver ha klarlagts senast till början på 1990—talet, om de skall få betydelse i kärnkraftav— vecklingsperspektivet. Flera av de studier som nu görs bör verifieras med tekniska prov i försöksskala.

Satsningarna i kärnkraftsavvecklingsperispektivet är även fortsättningsvis korrelerade till resultat från FoU—satsningar inom förbrännings— och förgasnings— området. Insatserna mot el måste prioriteras.

4.10.3 Insatser inom området

Tabell 10 visar insatserna inom FoU—programmet och insatser inom företag och industri.

Tabell 10

Område: Energiprodukter från processindustrin

& .Säfc/ #z/

jaa/.

317. Jag/7714

54%; of, 4 kan”. 05 W 7—1/9 / #

15,64»; dan,/— g,,fl/ ; du fram.... .. W W&W-[(

4.10.4 Aktörsbeskrivning

Möjligheterna att ur industriprocesserna få energi som kan lämnas externt föreligger framförallt i de stora processindustrierna. De industrier som gjort preliminära studier är några av de stora pappersmas— saföretagen och några av järn— och stålföretagen. De produkter som studerats är förädlade skogsbränslen (t ex SCA), värmeleveranser (flera företag), etanol (flera företag inom ramen för stiftelsen etanolforsk— ning). Möjligheten till att få fram energiprodukter från t ex pappers- och massaindustrin följs av SCPF.

När det gäller järn— och stålindustrin har förädling av gas som framkommer i processerna studerats, bl a i försök hos MEFOS. Inom den kemiska industrin förekom— mer engagemang främst för produktion av spillvärme. I någon mån har några kemiska industrier studerat leve— ranser av väte. Leveranser av el kan för närvarande ske via konventionell mottryckskraft från ett flertal industrier. Intresset för FoU—satsningar på området är dock ringa.

Skogsindustrierna har uppvaktat staten med krav på ändrade skatteregler för mottryckskraftproduktion. I stort sett finns mottryckskapacitet motsvarande det befintliga värmeunderlaget installerad i branschen. Den kapaciteten utnyttjas dock mycket lite på grund av att kostnaden för den producerade elkraften (inkl bränsle— och elskatt) är för stor i förhållande till det pris som fås för elleveranserna.

4.11 FÖRÄDLINQ ggn QMVANDLINQ

4.1l.1 Karaktäristik av området

Det av STU avgränsade delprogrammet består av för— bränningsteknik och förgasningsteknik. Bränselcell— teknik avser mobila tillämpningar. Härutöver finns SEPARATION OCH MATERIALÅTERVINNING.

Förbränningsteknik och förgasningsteknik behandlas också på annat ställe, då de grundläggande fenomenen inom dessa teknikområden är gemensamma för de tek— niker som ingår i programmet energitillförsel.

Exempel är utnyttjande av bränngas i industriella processer. Vidare kan industrins processer fordra andra temperatur— och förbränningsrumsutföranden. Insatserna för dessa delområden beräknas till 10 Mkr. Möjligheterna till insatser för försöksverksamhet för dessa områden bedöms vara otillfredsställande. Inom området görs sådana FoU—insatser inom förbrän— nings— och förgasningsteknik, som bedöms nödvändiga för den långsiktiga industriella teknikutvecklingen.

Utveckling av bränsleceller för mobilt bruk kan få tillämpning på lång sikt. Fler problemområden är emellertid i dag identifierbara. Stora forsknings— insatser görs utomlands. Utvecklingskostnaderna be— döms vara enorma.

Området begränsas härutöver till tillämpad forskning och utveckling, som på kort och medellång sikt ökar energieffektiviteten och minskar miljöbelastningen.

Separationstekniken spänner över ett brett område. De tekniker som är av intresse för programmet är de som används i storskaliga sammanhang och har märkbar ef— fekt på den industriella energianvändningen.

Separationsprocesserna svarar för ca 30 % av indust— rins bränsleanvändning. För torkning åtgår ca 15 % och för indunstning och destillering ca 15 % tillsam— mans. Utmärkande för dess tekniker är att likartade processer förekommer inom en rad olika industri— branscher. Mot bakgrund av att dessa processer svarar för en så stor andel av industrins bränsleåtgång så utgör de en potential för bränsleeffektivisering. Insatserna har effekt i det medellånga klimatperspek— tivet. Inverkan på kärnkraftsavvecklingen är begrän— sad, då endast en mindre del hittills är elbaserad. Denna del är dock ökande.

Genomslag i minskad energianvändning är starkt kopp— lad till när byte eller förbättringar av processerna genomförs. Nyutveckling av denna typ av tekniker in— nebär ofta att en förbättring av processen också ger förbättringar ur miljösynpunkt.

Separationsutrustning utvecklas och tillverkas av svensk verkstadsindustri.

4.11.2 S ra i f"r FoU— r ramme nomförand

Perigden 1234—1229

Bästa effekt av insatserna inom det förbränningstek— niska området ansågs kräva en kombinerad satsning av ämnesrelaterad forskning, forskning på generella för— bränningsfenomen och på apparatrelaterade förbrän— ningsfenomen. Några viktiga områden var studier som beskriver kemisk—fysikaliska fenomen. Efter hand som miljökraven ökades, ökades insatserna för studier av förbränningsprocesser och deras inverkan på sotbild— ning, ytreaktioner och strömning.

Viktiga delområden, som efterhand fått ökad betydel— se, är mät— och diagnoskunskap. Utvecklingen har varit sådan att det nu går att beskriva reaktions— mekanismer kopplade till förbränningsfenomen. Genom fortsatt forskning förutsätts modeller för dimen— sionering kunna utvecklas. Kopplingen till försök anses viktig bland annat för att fastställa modell- resultat.

De apparatrelaterade FoU—insatserna inriktades fram— förallt mot förbättrad gasturbinteknik, förgasning och förbränning i fasta och fluidiserade bäddar. In— satserna till förbränningsteknik inom framen för branschforskning ökade. Teknik att reducera emis— sioner från industriella förbränningsprocesser gavs ökad tyngd.

I fråga om separationsteknik riktades forskning mot nya industriugnar och nya torkmetoder. Exempel är kompressionsindunstning och IR— och mikrovågstork- ning. En stor del av insatserna gjordes mot förbätt- rad mekanisk avvattning, som i många fall visade sig vara ett effektivit sätt att minska energianvänd— ningen för torkning jämfört med andra metoder.

4.ll.3 Insatser inom gmrådet

Tabell 11 visar insatser inom FoU—programmet och in— satser från energiföretag och industri.

4.11.4 Aktörsbeskrivning

Den ämnesrelaterade och generella förbrännings— och förgasarforskningen har till övervägande del genom— förts vid KTH, LU, LIU och CTH. Tillämpade försök och prov har i stor utsträckning genomförts vid installa— tioner hos skogsindustrin. Experiment och försök har oftast genomförts i samarbete med branschföreträdande organ. Beroende på försökets art väljs t ex en soda— panna hos någon av de större skogsföretagen. Försöken följs ofta av flera av industrierna via SCPFs energikommitté.

En stor del av järn— och stålindustrins försök genom— förs vid MEFOS med koordinering av Jernkontoret. Pro— cessutvecklingen inom kemiprocessindustrin sker till stor del utomlands. Detta innebär att egen FoU röran— de separationsteknik, som ofta utgör komponenter, är begränsad. Ett antal utrustningstillverkare finns som

bedriver egen utveckling, t ex Alfa—Laval, Sunds Defibrator. Utvecklingen drivs utpräglat mot att nå bättre processprestanda. Även om den svenska process— industrin är viktig som marknad är ofta denna utrust- ning viktig på en internationell marknad. Energibe— sparingsmålet har utomlands fått ökad aktualitet på senare tid.

FoU—insatserna inom detta område präglas starkt av tillverkningsindustrins marknadsbedömningar.

Marknaden styrs av processindustrins behov av nya och förbättrade processer. Den teknik som marknadsförs av svenska företag är i stor utsträckning utvecklad i landet. Detta innebär att utvecklingskapacitet med god kompetens finns i landet. Forskning kopplad till energiaspekten bedrivs dock sparsamt.

Utrustningsindustrins insatser på FoU, riktade mot energieffektivisering bedöms ej öka under perioden 1990—93. Insatserna inom det statliga FoU—programmet inom materialåtervinningsområdet kanaliseras i prin— cip helt genom stiftelsen REFORSK. En stor del av energieffekten är sekundär ur den synpunkten att energiåtgången minskas genom att råvaruproduktionen minskas genom återanvändning.

Tabell 11 '

Område: Förädling och omvandling

J 17 cd'/QAM?

54%; vf, . korr, 05 Pl 7714 / f”

tålig (åwew '.

”( (Dr/ar) />_D

53/0

/$'O

4.12 EFFEKTIVISERING AV ELANVÄNDNING

4.12.1 Karak "ri tik av mråde

Under 1980-talet har användningen av elutnyttjande processer ökat i den svenska industrin. Den största delen av utbyggnaden har gjorts för att ersätta olja. Inom vissa industribranscher har ny elberoende ut— rustning styrts av önskemålet att förbättra produkt— kvalitet och produktsortiment. Utvecklingen har varit olika inom olika branscher, vilket framgår av figur 20.

l970 l975 Im |”! " IM lm

Figur 20 Industrins s ecifika elanvänd- ni & ( 1980 års priser i

En stor utbyggnad har skett inom pappers- och massa— industrin genom övergång till TMP—processer. Inom stål— och järnindustrin har användningen av elektro— ugnar ökat. Effekten av insatser inom området har stor betydelse i det medellånga kärnkraftavvecklings—

perspektivet.

På lång sikt är området ej överblickbart, då indust— rins processer i detta tidsperspektiv ej är identi— fierbara.

Området är i huvudsak avgränsat till åtgärder som innebär sådan modifiering och vidareutveckling av processer eller tillverkningstekniker som kan leda till reducerat specifikt elbehov eller som i jäm— förelse med andra energiformer innebär ett mycket effektivt energiutnyttjande.

Strävan till ytterligare effektivisering finns stän— digt inom industrin. Fram till oljeprishöjningarna var effektiviseringsåtgärderna vad gäller energiåt— gång måttliga. Under 1970— och 1980—talet har dessa markant ökat. Det är i dag svårt att förutse hur långt effektiviseringen av elanvändningen kommer att drivas inom industrin, då det även i framtiden är så att de mest genomträngande energieffektiviserings— resultaten erhålls vid modifiering eller byte av pro- cesser.

vid investeringar i nya processer tas den elteknik. som finns utvecklad. Denna har endast i begränsad utsträckning utvecklats mot ett eleffektiviserings— syfte. Den processteknik som industrin använder är ofta internationell. Elteknik utvecklas i Sverige framgångsrikt. Detta innebär att största delen av erforderlig FoU görs i tillverkningsindustrin.

4.12.2 strategi inom FoU—programmet P ri n 1 —l

Potentialen för eleffektivisering inom massa— och pappersindustrin hade identifierats till framförallt områdena raffinering och mekanisk fiberfriläggning samt transporter av vätskor och gaser.

Mekaniska massaprocesser bedöms få en fortsatt ök- ning. Inriktningen av FoU-insatserna är att nå både långsiktigare mål och att få resultat som ger effekt på de utbyggnader som planeras på medellång sikt.

Insatserna för mekaniska massaprocesser koncentreras mot kartläggningar av mekanismerna för fiberfrilägg— ning och påverkan på processvariabler, utveckling av nya apparater för mekanisk fiberfriläggning och fiberbearbetning. ökning av insatser görs för att undersöka effekter av kemikalier för att reducera elbehovet vid raffinering och för att separera massa— strömmar.

När det gäller kemiska massaprocesser och papper läggs FoU—insatserna främst på eleffektivisering av pumpning av massasuspensioner, malning och ny pro— cesstyrningsteknik. Exempel på FoU—områden är massa— rening vid högre koncentrationer och effektivare vakuumsystem.

Inom järn, stål- och metallindustrin har effektivi— seringar huvudsakligen skett genom åtgärder vid skrotsmältning. Fortsatta FoU-insatser riktar sig framförallt mot effektivare materialflöden i ljus- bågsugnar, utnyttjande av avgaser och metoder att hålla materialet varmt under längre tider t ex under transporter.

Andra prioriterade områden är att förbättra energi— effektiviseringen i olika behandlingssteg och metoder för bearbetning och färdigställande t ex valsning och teknik för formning.

4.12.3 Insatser ingm gmrådet

Tabell 12 visar insatserna inom FoU—programmet och insatser inom industrin.

Tabell 12

Område: Effektivisering av elanvändning

JasavS—er/Muj qy; Fil—”T . MBO, 4935 mg

HÅL: '_' [__

JML/å . M ,. Siwan/L., lla/V. a—s— o—f' Jaa/, .4 /0 m 45' 5.9 M? DL? 744774 ;q/l. 551! tua _Zzaå /o—/S'" & S/Ja/ %'é/ Z.../, 3 17 (ft/571772? 54%; a:,

kwnccf'fu . _ TW, / 10 /0 '/>

___-__

?644' ewa/y'. OM 4 20 éo—BO /ao

4.12.4 Aktörsbeskrivning

Teknikverifiering och försök genomförs ofta på pro— cessindustriernas branschforskningsinstitut eller vid något företag. De direkta FoU—insatserna mot eleffek— tivisering har varit måttliga, då den gångna tids- perioden präglats av låga elpriser. Viss forskning finns etablerad på högskolor.

Inom den energiintensiva industrin har FoU—insatserna successivt ökat. Efter hand har eleffektiviteten i processerna börjat studeras.

Skogsindustrierna (tidigare SCPF) för massa— och pap— persindustrins talan bl a i näringspolitiska frågor som energifrågor. Man bedriver själv ingen forskning men är huvudman för skogsindustrins tekniska forsk- ningsinstitut (STFI). STFIs verksamhet finansieras till 40 % av staten via STU. Resterande 60 % till— skjuts av branschen via Skogsindustrierna. Totalt bidrar Skogsindustrierna med ca 60 Mkr/år till STFI. STFI arbetar med treårsperioder i sitt forskningspro— gram. Perioderna sammanfaller med dem som tillämpas i det statliga energiforskningsprogrammet.

Skogsindustrierna har en energikommitté. En arbets— grupp inom denna tar fram sammanställningar över pro— jektförslag och föreslår aktörer och finansiering. Den senaste utgåvan av projektlistan omfattar ett femtiotal projektförslag till en total kostnad av ca 75 Mkr. 15 av projekten syftar direkt på effektiv elanvändning. FoU-verksamhten för dessa är ca

10 Mkr/år. Projekten gäller bl a områden som reduk— tion av elbehov vid rening av blekeriavloppsvatten, energisnålare malning av massa, energisnålare raffi— nering, förbehandling av ved med mikrobiella proces— ser före massatillverkning, minskat elbehov genom högkoncentrationsteknik i pappersbruk, sänkning av elbehov i pappersmaskiners våtparti och vakuumsystem.

Skogsindustrierna är även verksamma inom STUs refe— rensgrupp för skogsindustrin och medverkar i priori— teringen av projektförslag som behandlas där. Skogs— industriernas energikommitté svarar även för kontak— terna med Värmeforsk, där Skogsindustrierna är en av huvudmännen. Skogsindustrierna är representerade i de

flesta av Värmeforsks arbetsgrupper.

Stora forskningsavdelningar finns inom branschens företag, främst hos de stora skogsbolagen (Stora Teknik, SCA Teknik och MoDo).

Skogsindustrierna anser det vara en rimlig fördelning att staten står för den långsiktigt inriktade forsk— ningen, medan industrin själv svarar för de mer kort—

siktiga utvecklingsinsatserna.

Inom järn— och stålindustrin genomförs utvecklings— och försöksverksamhet vid metallurgiska forsknings— stationen (MEFOS) m fl. Jernkontoret har här en sam— manhållande roll. För FoU för eleffektivisering av processerna inom järn- och stålindustrin satsar branschen ca 10 Mkr/år. Anpassningen och eventuella eleffektiviseringsåtgärder görs sedan företagsvis. Försök och experiment är ofta kopplade till utrust— ningsindustrin.

Kemikontoret är branschförening för den kemiska in— dustrin. Någon samordnad gemensam policy i energi— frågor har man inte inom denna bransch. Statligt stöd till FUD—projekt söker man som regel endast om det är fråga om högriskprojekt. STU har gjort flera försök att få branschen intresserad av några gemensamma EFUD—projekt men har ej lyckats hitta lämpliga om- råden. Detta beror bl a på att även *enhetsprocesser" som destillation, torkning, värmeväxling etc är så individuellt utformade inom de olika företagen att man har svårt att hitta bra gemensamma nämnare lämpa— de för sådana forskningsprojekt. Energifrågor är dock viktiga för kemiindustrin och man satsar egna medel på forskning i samarbete mellan industriföretag och högskoleinstitutioner.

Kemiföretagen har som regel köpt sina anläggningar i "nyckelfärdigt" skick från utländska engineeringföre— tag. Leverantörens garantiåtaganden beträffande pres— tanda etc sätts i sådana fall ofta ur spel, om kun— derna börjar göra ingrepp i systemet (t ex i avsikt att försöka spara ytterligare energi). Sådana insat— ser - i den mån de förekommer - görs därför i samar— bete med leverantören. Eventuella förbättringar kom— mer på så sätt efterhand via leverantören även kun— dens konkurrenter till godo.

Kansliet för effektiv elanvändning vid statens energiverk är en ny aktör inom området. De disponerar en budget på 400 Mkr för en femårsperiod, som började den 1 juli 1988. Pengarna skall användas för teknik— upphandling därmed fungera som en hävstång för att

lösgöra de eleffektiviseringspotentialer som finns. Arbetet avses bedrivas i två steg — först etablerande av exempel och sedan spridning av information. Man kommer bl a att rikta intresset mot de eldistribu— tionsföretag som faller utanför målgrupperna för SEU och Vattenfalls Uppdrag 2000. Man avser att rikta sig mot industrins elanvändning, men då inte själva de elintensiva processerna utan snarare elförbrukningen för belysning samt elmotordirft för maskiner, pumpar etc. I kansliet finns en representant för vardera STU och BFR, vilket underlättar samordningen med energi FoU—verksamheten inom industri och bebyggelse.

Sveriges Mekanförbund svarar för utredningar, utbild— ning etc bl a med syfte att spara energi inom verk— stadsindustrin. Man har även där en särskild energi— kommitté som bevakar energifrågorna. Att spara el inom verkstadsindustrin innebär i dagsläget ett en- vist "knaprande på marginalerna". Varvtalsreglering

m m är i stor utsträckning redan genomförd och branschens energikostnader är trots allt relativt låga.

Inom området görs också insatser för förbättring av elmaskiner och elkomponenter. Här finns i Sverige framstående tillverkningsindustrier. Kraftbolagen bedöms framöver inom ramen för "energibolagstanken" öka sina insatser på att eleffektivisera/elutrust— ningar. Detta gäller också SEU.

Mekanförbundet har tagit fram lätt tillgängligt in- formationsmaterial om eleffektiv belysning och ordnar även seminarier och konferenser i det ämnet. Andra ämnen som är aktuella för informationskampanjer för närvarande är användning av persondatorer för över— vakning och styrning samt konsekvenserna av den ökade datoriseringen för verkstadsindustrins elförbrukning.

Viktiga forskningsaktörer är:

Beträffande effektiv elanvändning inom massa— och pappersindustrin: KTH och CTH. Utanför högskolan gör STU insatser inom området, bl a hos Sunds Defibrator, STFI, Rottneros, ÅF—IPK.

För effektiv elanvändning inom järn— och stålindust— rin har Jernkontoret STU—finanserade projekt för energiteknik vid skrotbaserad metallurgi och studerar även ljusbågsugnar, stålvärmning i skänk. MEFOS har bl a projekt om induktiv påvärmning och elbesparing i

valsverk.

Inom sektorn Kemisk industri har mindre insatser på katodprocessen vid klorattillverkning gjorts av KTH Elektrokemi/korrosionslära. De dominerande insatserna görs av EKA Nobel Elektrokemi AB, som har STU—anslag för detta.

Av industrins satsningar bedöms 30-40 % genomföras på

högskolan.

4.13 EEEEKIIVISEBINQ AV VÄRMEQTEZQTIQANDE

4.13.l Kerektärisering av erådet

Den processtunga industrin omsätter stora mängder värme. I mitten på 1970-talet användes i stor ut— sträckning olja för värmeproduktion. Under 1970— och 80—talen har den specifika oljeanvändningen minskat drastiskt. Detta framgår av figur 21.

I770 I975 lm I”! 07 mo 1997

Figur 21 Industrins s ecifika oljean- vändning ( 1980 års priser )

Den minskade oljeanvändningen beror dels på övergång till el dels på införande av värmeeffektiviserande teknik. Den allt övervägande drivkraften har varit det höga oljepriset och billig el.

Utvecklingen mot ett effektivare värmeutnyttjande inom de tunga processindustrierna har varit snabb. Besparingarna på värmesidan kommer att fortsätta men har inom vissa industrier nått så långt att takten på insatserna avtar som följd av att lönsamheten succes— sivt blir sämre. För många fabriker, t ex inom pap— persmassaindustrin är det i många fall svårt att hit— ta någon intressant användning för lågvärdig spill—

värme.

På andra områden t ex inom järn— och stålindustrin kvarstår möjligheterna till väsentliga förbättringar genom metodändringar. T ex så är en av de största energiförlustposterna inom stålindustrin de upprepade uppvärmningar och avsvalningar som förekommer vid framställning och behandling av stålet.

En stor del av värmeeffektiviseringen har skett med konventionell teknik. Inledningsvis har enklare och påtagliga åtgärder kunnat vidtagas. FoU—behovet för denna typ av åtgärder var litet. Efter hand har möj- ligheterna till fortsatt effektivisering av värmeut— nyttjandet styrts av de använda processerna.

Detta har lett till att behovet av teknikutveckling och forskning ökat. Den svenska utvecklingen har varit lyckosam och i stort snabbare än utomlands. Detta gäller områdena värmeväxling, pumpning och vär— meöverföring. Kompetens både på system- och kompo- nentnivå finns vid tillverkningsindustrin.

4.13.2 r i f"r F — r ramm enomf"r n

P ri n 1 -1

Insatserna inriktas på att bygga upp kompetens och FoU kapacitet inom sådana områden som är av generell betydelse för industrins värmeeffektivisering. Vik— tiga delar är processteg eller komponenter i de mest intressanta teknikstegen.

Inom området värmeväxling inriktas resurserna främst på utveckling av nya värmeväxlarkoncept samt på sys- temfrågor.

Studier genomförs på kombinerade tekniska system med värmeåtervinning, värmekällor och medier. Försök pla— neras för teknik som bygger på kortvarig lagring av värme och kyla. Värmepumpteknik i dessa applikationer har konstaterats behöva försöksvis prövas.

4.13.3 Inseteet ingm gmrådet

Tabell 13 visar insatser inom FoU—programmet och in- satser inom industrin.

Tabell 13

Område: Effektivisering av värmeutnyttjande

Jiao Ser hva/»] ay; mr mao M rm I—o——o—4—b—ö——é—+-—&-—J—J——o——+—b—4

MÅL. I————I [___—

SÅr/Öj' . M -'

&M/y lla/M 2 —'>_ 5— ») Jao/, 570 /0 /0 "2 0 (."/e #»7 DL? 72/5/7/6 m/l, 57.31/ nu J. a'. & . Sö:! %'4/ Z.../, 3 17 (fifi/5717 54%; .:,

xarmat— Fr rm, / P

Ef»; eau), '—

" od llfb 900 350

4.13.4 Aktörsbeskrivning

Utmärkande för den industri som omsätter mycket värme är att informationsnivån för energianvändningen är mycket hög. Man har ofta egna resurser för att klar— lägga energiåtgången. Man är medveten om vilka möj— ligheter som närmast kan vara aktuella för att effek— tivisera värmeutnyttjandet och vilken lönsamhet de förväntas ge. Problemet är som regel att rejält min- skade åtgångstal numera endast kan uppnås i samband med byte till nya processer med ny utrustning. Sådant byte sker normalt i samband med att äldre utrustning byts ut. Att byta ut stora processanläggningar i för— tid innebär vanligen mycket höga kostnader.

Inom de värmetunga industribranscherna finns en rad företag, institut och organisationer som bevakar FoU—området eller bedriver egen FoU—verksamhet.

Skogsindustrierna (tidigare SCPF) för massa— och pap— persindustrins talan bl a i näringspolitiska frågor som energifrågor. Man bedriver själv ingen forskning men är huvudman för STFI. STFIs verksamhet finan— sieras till 40 % av staten via STU. Resterande 60 % tillskjuts av branschen via Skogsindustrierna. Totalt bidrar Skogsindustrierna med ca 60 Mkr/år till STFI. STFI arbetar med treårsperioder i sitt forskningspro— gram. Perioderna sammanfaller med dem som tillämpas i det statliga energiforskningsprogrammet.

Skogsindustrierna har en energikommitté. En arbets- grupp inom denna tar fram sammanställningar över pro— jektförslag och föreslår aktörer och finansiering. Den senaste utgåvan av projektlistan omfattar ett femtiotal projektförslag till en total kostnad av ca 75 Mkr. 35 av projekten syftar direkt på effektiv värmeanvändning i massa— och pappersindustrins olika processteg. Kostnaden för dessa har bedömts till 30 Mkr/år.

Skogsindustrierna är även verksamma inom STUs refe— rensgrupp för skogsindustrin och medverkar i priori— teringen av projektförslag som behandlas där. Skogs— industriernas energikommitté svarar även för kontak— terna med Värmeforsk, där Skogsindustrierna är en av huvudmännen. Skogsindustrierna är representerade i de flesta av Värmeforsks arbetsgrupper.

Stora forskningsavdelningar finns inom branschens företag, främst hos de stora skogsbolagen (Stora Tek— nik, SCA Teknik och MoDo).

Skogsindustrierna anser det vara en rimlig fördelning att staten står för den långsiktigt inriktade forsk- ningen, medan industrin själv svarar för de mer kort— siktiga utvecklingsinsatserna.

Järn— och stålindustrin lägger i stort ner 20 Mkr/år i centralt samlade projekt. Viktiga projekt är att minska värmeåtgången i uppvärmningen av materialet i de olika bearbetningsstegen.

Inom värmeväxling och överföring sker utvecklingen främst i några utrustningstillverkande industrier. Koppling finns till högskolan.

Insatserna inom det statliga FoU—programmet för vär— meeffektiva processer och värmeteknik för kunskaps— uppbyggande forskning har bedrivits på en nivå av 3 Mkr/år. Industrin sätter stort värde på de statliga insatserna inom området, som till stor del åstadkom— mer att energiaspekterna kommer med i projekten.

Stiftelsen Värmeteknisk Forskning, Värmeforsk, har som huvudmän VAST, Vattenfall, Studsvik, SCPF, Ångpanneföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska Värmeverksföreningen samt ett antal tillverkande in— dustri- och konsultföretag, bl a ABB Stal, Avesta, Fläkt, Götaverken Energy Systems, Sandvik. Värmeforsk samarbetar inom flera programområden med de statliga programorganen STU, BFR och statens energiverk. FoU—budgeten för 1987 var ca 13 Mkr, fördelat på drygt 70 projekt inom områdena bränsleteknik, energi/systemteknik med industriell energihushåll— ning, hetvattenteknik, materialteknik, kemiteknik och gasteknik. Knappt hälften av FoU—medlen tillskjuts av de statliga programorganen (merparten från statens energiverk) och resten från Värmeforsks huvudmän.

En av huvudmännen i Värmeforsk är Svenska Gas— föreningen, som har kansliet samlokaliserat med Värmeforsk. Gasföreningen är en viktig aktör när det gäller att driva på utveckling av system och utrust- ning för substitution av el med gas. Det bör obser—

veras att huvuddelen av gasleveranserna i Sverige i nuläget och under de närmaste åren går till industri— kunder. Gasföreningen utger tidskriften Gasnytt och är branschförening för drygt femtiotalet medlemsföre— tag med intressen för gas. Gasföreningen har ett tio- tal föreningsorgan, däribland Informationsrådet, Ut— bildningskommittén och FoU—kommittén. Den sistnämnda svarar för kopplingen till Värmeforsk—programmet.

4 . 14 SQLVÄRMETEKNIK 4.14.l Karak äri ik v områ

Solinstrålningen i Sverige är inte så liten som man kan tro. Mätningar och beräkningar under 1970—talets senare del visar att solinstrålningen av diffust och direkt ljus är av sådan storlek att den skulle kunna vara intressant för energitillämpningar. De använd— ningsområden som kan vara aktuella är värme till fjärrvärmesystem/gruppcentraler och husegna system. Badanläggningar och vissa industritillämpningar med stort värme— och ventilationsbehov är också intres—

santa.

Miljömässigt kan solvärmeteknik betraktas som mycket miljövänlig. De negativa effekter som kan uppstå be— döms vara lokalt och tidsmässigt begränsade.

Området kännetecknas av att solinstrålningen inne- håller liten termisk effekt per ytenhet, vilket leder till behov av stora ytor och att den temperaturnivå som kan produceras ligger nära den lägsta temperatur som dagens uppvärmningssystem utnyttjar. Detta inne- bär att investerings- och systemdriftkostnader har stor påverkan på totalekonomin för solvärmesystem.

I mitten på 1970—talet fanns i princip inget utnytt— jande av solvärme i landet.

4.14.2 ra e i f"r F — r r mme s n mf"r

Perigden 1275-1285

Insatserna inriktades på att få fram underlag för att belysa olika utvecklingslinjers möjligheter. Efter hand fokuserades ansträngningarna att pröva den tek- nik som syntes mest lovande på kort sikt. Uppvärm— ningssystem i gruppbebyggelse prövades, då denna typ av system var den i tiden närmaste tillämpningen. FoU—satsningarna breddades till grundläggande forsk- ning, framförallt på materialområdet och till i huvudsak tre typer av solfångare med tillhörande sys— tem. Svårigheter fanns, trots särskilda insatser att engagera institutioner för FoU-projekt som inte vara knuta till fullskaleprojekt.

Övergripande insatser gjordes mot byggnadsanpassning, VVS—montage, värmebärare och underhåll.

Perigden 1985—1220

Utvecklingen har huvudsakligen avsett solvärmesystem med samtidig utveckling av komponenter.

Med utgångspunkt från de resultat som framkommit in— riktades utvecklingen av solfångare mot kostnadsmäs- siga förbättringar. Ett antal områden för tekniska förbättringar identifierades. Resultatet av studier av kombinerade solvärmesystem indikerar en god spar- potential i bostäder. FoU—verksamheten inriktas mot utveckling och försöksinsatser som kan visa på teknik som kan bli konkurrensmässig i mitten av 1990—talet.

Viktiga delar för programmet var att visa höjning av verkningsgraden hos solfångare, kostnadsreducering, enklare systemlösningar genom att uppföra och pröva försöksanläggningar för teknikverifiering och utvär— dering. Under perioden 1987—1990 las stor vikt vid att bevara uppbyggd kompetens och fortsatt kompetens— uppbyggnad. Industrin bedömdes endast i någon grad finansiera FoU inom området.

4.14.3 Insatser inom gmrådet

Tabell 14 visar insatserna inom FoU—programmet och insatser inom industrin.

4.14.4 Aktörsbeskrivning

I de samlade satsningarna har BFRs satsning varit inriktad på test och försök med stora solfångare. Detta motiveras med att STU har haft ansvar för den mer industrimässiga utvecklingen av tekniken. Inom denna del har STU satsat ca 8 Mkr i ett begränsat antal projekt. Huvuddelen av dessa har satsats på den typ av teknik som använts inom de projekt som BFR lämnat stöd till. Detta innebär att det i Sverige finns ett mindre antal tillverkare som varit enga-

gerade i utvecklingsarbetet.

Stödet 1985-1987 till små enkla solvärmeanläggningar inom ramen för det statliga investeringsprogrammet har inneburit att ca 650 utrustningar byggts i en— familjsanläggningar och lantbrukstorkar. Några sats— ningar på utveckling inom ramen för det statliga

FoU—programmet av enfamiljsystem har inte förekommit. Systemen består, utöver solfångarna, i hög grad av konventionella komponenter. Detta innebär att mycket av utvecklingen och försöken varit knutna till ut- vecklingen på dessa områden. Mycket arbete med sys- temstudier och försök har gjorts av entreprenörer, konsulter och kommuner.

Genom FoU-programmet och experimentbyggande har en marknad för de stora systemen förberetts. Något genombrott för stora system inom de närmaste åren bedöms dock ej vara i sikte. De husegna systemen kan säljas i begränsad omfattning genom att statliga bo- stadslån kan användas. Anläggningar för värmning av badbassänger har på senare år visat sig lönsamma men har svårt att slå sig in på marknaden.

Tabell 14

Område: Solvärme

Ihse—(rer pli/w] qy;

m; 1480 Mif ”% |—o—u—o—o——|—ö——Q——A—+—-+—-o—+—o—o——4

m. ,_,____,____

sax/); & ,

safu/A, 55» 51?! &%ÅÅ "20 5— 3,04 40 /a

59.147

2227ZQ?Z%AQL

57.77 tua

_JZ1GÖ 6/57 åå?

&

.S/p'c/ fr'é/

Zac/. io Äjt7aQnifg7L7

Ååfsw,

”%*/52 754" 39—70 äåäöq aamyL

& % All) 5 O 2 S_— 30

Individuell selvärme

Solvärme för tappvattenberedning kan under sgmmer— halvåret ge relativt gott utbyte med små korttids— lager (förrådsberedare för tappvarmvatten). För att ge väsentliga tillskott för uppvärmningeändamål måste ett solvärmesystem däremot innehålla ett säsongs— lager. Någon tekniskt—ekonomiskt acceptabel teknik för säsongslagring av värme för enstaka småhus finns ännu ej tillgänglig. Däremot bedöms tekniken för så- songslagring i vatten i stora oisolerade volymer vara så väl känd att den efter viss ytterligare förfining kan bli driftsmässigt acceptabel. Ytterligare FoU-in— satser behövs för mellanstora isolerade lager.

Solvärmesystem för tappvarmvatten och uppvärmning är tekniskt möjliga även i småhus. Svenska system finns i marknaden sedan mitten på 1970-talet. De är dock ej konkurrenskraftiga mot konventionella värmesystem. Ett skäl till detta är att varmvattenbehovet sommar— tid är relativt lågt, vilket leder till lågt utnytt- jande av solvärmesystemet under den period när det skulle kunnat ge ett avsevärt bidrag.

Utvecklingsinsatserna koncentreras mot solvärmean- läggningar i enskilda större flerbostadshus (tapp— varmvattenberedning med korttidslagring) samt mot solvärmeanläggningar med säsongslager för stora bygg— nadsbestånd kopplade till fjärrvärmenät eller grupp- centraler. Ett 15-tal sådana experiment— eller för- söksprojekt genomförts under 1980— talet. Främst har BFR genomfört dessa med hjälp av experimentbyggnads- lån. Ofta har projekten sammanhållits av kommuner eller bostadsföretag. Byggandet har i stor utsträck— ning genomförts med existerande entreprenörer.

De viktigaste FoU—aktörerna vid högskolan (inom hela området solvärmeteknik) är CTH, KTH, CTH Energitek— nikcentrum samt Lunds universitet. FoU—insatser görs också av LuTH, Falun/Borlänge och Uppsala universitet.

Utanför högskolan görs insatser på området av bl a statens provningsanstalt, Studsvik Energi och Stif— telsen bergteknisk forskning. Vattenfall har vid laboratoriet i Älvkarleby FoU-verksamhet som i hög grad är inriktad på solfångarproblem och försök med system.

FoU—insatserna avser, som redan nämnts, inte primärt solvärmesystem för enskilda småhus. Några tillver— kare, som primärt tagit fram solvärme för mindre sys— tem, har också bedrivit vidareutveckling av sin tek— nik mot större applikationer.

Tekniklösningar för solvärme ligger, beroende på sys— temstorlek, både i en etablerad och i en icke eta— blerad systemstruktur.

Solvärmesystem för elvärmda småhus

Större solvärme— system

4.15 ENERGILAGRING

4.15.1 Karaktärisering ev erådet

Energilagring utgör inte någon självständig teknik. Lagring av energi behövs för olika ändamål och i sam— band med nyttiggörande av energi från andra energi- tekniker. I det följande avgränsas området till de lagringstekniker som är en förutsättning för att kun— na utnyttja solvärme och spillvärme.

I slutet av 1970-talet fanns knappast någon tillämp— ning av större värmelager. Under den senaste tioårs— perioden finns erfarenhet från försök med värmelag-

ring i stor skala.

God teknik för att lagra energi är en nödvändighet för att kunna utnyttja solvärme. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utnyttja andra intermittenta värmekällor kan öka om man har tillgång till värmelager. Lager kan utifrån denna aspekt vara attraktiva i värmedistributionssystem (t ex ökad leveranssäkerhet och jämnare eldning). De har också en plats i system med värmepumpar.

Kunskapsläget i dag är gott för själva lagringstek— nikerna. Ytterligare kunskap behövs dock om byggandet och om systemerfarenheter.

4.15.2 Stretegier för Fggzprogrammete_geggmförande_ Perio n 1977-1 86

Byggandet av större värmelager bedömdes i stor ut— sträckning kunna göras med etablerade byggtekniker. Insatserna inriktades på att få fram erfarenhet och driftsdata från fullskaleprojekt. Det var viktigt att pröva systemkombinationer med värmekällor och värme— produktion. Med hänsyn till den höga kapitalkostnaden för värmelager inriktades insatserna på att finna sådan teknik där den specifika investeringskostnaden var 1—2 kr/KWh.

Erfarenhet bedömdes behövas från ett flertal typer. Ett 25—30—ta1 fullskaleprojekt initierades. Stora ansträngningar gjordes att engagera entreprenörer och

industri. Peri n 1 7—1 89

Utvärderingar av de byggda anläggningarna gjordes. Undermark—baserade lager visade sig vara mest lämp— liga för svenska förhållanden. Inom flera tekniker etablerades ytterligare fullskaleprojekt för noggran- nare mätningar och utvärderingar. System med värme— och kyltillämpningar i kontorshus började studeras noggrannare. Internationella samarbetsprojekt inom kyllager planerades. Forskningssamarbetet inriktades på andra generationens värmelager samt intensifierade studier av vattenkemins inverkan och på vattenhand— lingsmetoder. Ytterligare koncentration av insatserna gjordes mot en handfull lovande tillämpningar.

4.15.3 Insatser ingm området

Tabell 15 visar insatserna inom FoU—programmet och insatser inom industrin.

4.15.4 Aktörsbeskrivning

Ett flertal tekniker för värmelagring har studerats och prövats under de senaste åren. All utveckling har i princip genomförts med insatser från statliga pro— gram. System som provas i fullskaleanläggningar är värmelager i jord, borrhålslager i berg, ståltankar, gropmagasin i mark, bergrum och akviferer.

Inom området finns kompetens uppbyggd på institu- tioner vid CTH, LTH och LuTH samt vid SGI och Studsvik. Ett flertal entreprenörer, industrier och kommuner har varit eller är engagerade i de 25—30 större anläggningar som byggts. Aktörerna bedriver viss egen FoU, inriktad på värmelagring. Huvuddelen av teknikutvecklingen sker mot mer eller mindre vidareutveckling av konventionella applikationer och komponenter.

Tabell 15

Område: Energilagring

Jacker [Af/w] av: in: . nea. , 4485 . rm p—o—o—o—q—o—p-o—d—e—4—F—r—o—k—O

HÅL. I———I [___—

SM'f/i' . &” "

SSM/;(? lla/V. 2 5 /0 JJOI, & 5, /0

få %?

DL? 76/4/7/4 pw.

SEU tf” j,..l, do /6

317 rfr/576714

Sqfi vi , __ 96—615? /05 en /0 %” 7 *

51644. QMWL Fill 4/0 30 40—30

4.16 ELEFFEKTIVA BYGGNADER

4.16.l Karaktäristik av området

Området omfattar effektivisering av elanvändning, ersättning av direktel, energihushållning och ny energiteknik för elvärmda byggander. FoU beträffande apparater och komponenter liksom FoU och experiment— byggande av storskaliga system utanför byggnader in— går ej.

Kunskapen hos användarna om byggnaderna behöver ut— vecklas för att eleffektivisering skall komma till stånd.

Under den senaste tiden har andra än BFR börjat in— tressera sig för frågeställningen t ex SEU, Vattenfall, Sydkraft, Elverksföreningen, statens energiverk (Teknikupphandling av eleffektiv teknik).

Det finns i dag inga värmedistributionssystem som till en rimlig kostnad är användbara för konvertering av direktelvärmda hus. Problemet sitter oftast i sam- verkan mellan distributionssystemet och den befint— liga byggnaden.

Ny teknik vad gäller belysning, fläktar, reglering behöver prövas i fullskala hos/tillsammans med större byggföretag och förvaltare.

Vissa mätdata från enskilda byggnader finns till väg— ledning för fortsatt teknikutveckling.

4.16.2 Strategi för FgU-prggrammets_geggmförande

Perioden 1287—1299

Tyngdpunkten av insatserna ligger inom bygg— och in- stallationsteknik, systemfrågor och energihushåll- ning. Insatserna för utveckling inom programmet har avvägts mot sådan teknik som prövades inom bl a Vattenfalls projekt 2000.

Begränsade insatser gjörs inom området elvärme till flerbostadshus.

4.16.3 Insatser ian området

Tabell 16 visar insatserna inom FoU—programmet och

insatser inom industrin.

Tabell 16

Område: Eleffektiva byggnader

Jilsa véer maj qv: m=” mao M mo F——h_*_—+_—h—4—Hh—+——F—+——F—4——F—4——F—4 HÅL: l————; /———

SAW/lå . 59” .' ering #,f, ÅW'. ( 26) ” M 22» r/huÅÄWÖÅe7 0 JIK/: zl HA??? MC /

!..e #37 ngrr/gfw .../f, 5134 nu

., (f.

Äjt7oénifhl7 5h*gg,

lao/r. 05 'fu T/M/ ;o

Li:—jäv ”CW '" ' 52) M?)

9L( . 7 . 5545 / sl, ” Meggie 550 7573

4.16.4 Aktörsbeskrivning Flerbostadshus och lokaler

Elanvändningen inom flerbostadshus och lokaler är betydande. Sammanlagt användes 25 TWh el under 1985, (varav ca 15 TWh för lokaler). Ökningstakten har varit hög, ca 50 % på 8 år, trots ökande elpriser. Tendensen är att ökningen av elanvändningen fortsät— ter. Eftersom denna elanvändning är utspridd på ett så stort antal förbrukare så finns det inte någon gemensam aktör som företräder hela sektorns intresse.

För statens byggnader är byggnadsstyrelsen och forti- fikationsförvaltningen viktiga aktörer med stor kun— skap om energianvändningen. De deltar i en del pro— jekt, framförallt vad gäller prototyp- och demonstra— tionsanläggningar, men bedriver ingen egenfinansierad

forskning.

Samma typ av aktörer är HSB, Riksbyggen, SABO och Sveriges Fastighetsägareförbund. De har alla tillgång till personal eller konsulter med goda insikter om energianvändningen. Dessa organisationer ordnar även utbildning i energihushållning för fastighetsskötare. Även hyresgästgörelsen agerar pådrivande inom området eleffektivisering i fastigheter. Liksom de statliga fastighetsförvaltarna driver de nästan ingen FoU—

verksamhet.

Bostadsstyrelsen är bl a genom sitt ROT—finan— sieringsprogram en viktig aktör för att åtgärder som tilläggsisolering av fasader o dyl skall komma till stånd. Den typen av åtgärder har dock vanligen inte till syfte att spara el, utom för de fall då husen är elvärmda. Kommunernas energirådgivare spelar en vik- tig roll i samband med ROT—åtgärder.

Andra viktiga aktörer för att informera och utbilda berörda grupper är statens energiverk, byggforsk— ningsrådet, konsumentverket och boverket.

Kommunförbundet spelar en viktig roll som utbildare av energirådgivare och är även en viktig aktör vad gäller energianvändning i kommunernas byggnader.

Bostadsföretagens yrkesnämnd är engagerad i utbild— ning av drifttekniker för fastighetsbranschen och verkar även för ett ökat intresse för dessa frågor inom gymnasie- och högskola.

Ett exempel på lokaler som använder mycket elenergi är livsmedelsbutiker. Livsmedelshandelns kyl— och frysanläggningar utvecklas kontinuerligt mot allt lägre elbehov. vid utbyte av sådan utrustning är det dock vanligtvis inte eleffektiviteten som är den av— görande faktorn, när köpmannen i samråd med sin kon— sult skall välja nya kyl— och frysdiskar. (Alla livs— medelskedjorna har servicebolag, där kompetenta kon— sulter finns att tillgå vad gäller energifrågor lika— väl som marknadsföring). Viktigare aspekter vid val av utrustning är funktionen och exponeringsmöjlig— heterna för varorna.

En typisk avskrivningstid för sådan utrustning är 7 år, men den faktiska livslängden är längre än så. Byte till modernare, eleffektivare utrustning sker dock inom livsmedelshandeln med betydligt kortare intervall än t ex inom hushållssektorn. En rad elhus— hållningsåtgärder genomförs också som regel i samband med moderniseringen. Ett exempel är att moderna kyl— diskar för mjölk och andra mejerivaror numera van- ligen förses med glasdörrar, medan de på 1960- och 1970-talen oftast var öppna med flerplansdiskar. Den senare typen av diskar förekommer fortfarande (för kylkonserer, charkvaror etc), men de förses numera vanligen med jalusier som dras för när butiken stängt

för dagen.

Många eldistributörer har redan markerat ett ökat intresse för elanvändningsfrågor. Än så länge är det huvudsakligen de största kunderna (vanligen industri- kunder), som är föremål för distributörernas särskil— da intresse, men efterhand kommer allt mindre för- brukare med i bilden. Kraftindustrins Utbildningsråd (UR) kan också förväntas spela en viktig roll för ubildning av den personal som skall arbeta mot an-

vändarsidan.

BFR har sedan 1987 inom sitt FoU-program ett delpro- gram avseende eleffektiva byggnader. Än så länge är det rätt få projekt och relativt små projekt som startats. Större delen av projekten avser elvärmda småhus. Några projekt behandlar dock elanvändning i lokaler och flerbostadshus. Bl a studerar Predeco Energimarknadsconsult AB eleffektivisering i bostäder och servicelokaler och Stiftelsen Vätterhem har ett mätprojekt om elkonvertering i flerbostadshus.

Energisnåla lysrör och nedsläckning till "stöldbe— lysning" efter stängningsdags är andra hushållnings— åtgärder som rutinmässigt införs.

VVS—Tekniska Föreningen har i en skrivelse till mil- jö— och energiministern i januari 1988 påtalat de stora förändringar av det nationella energisystemet, miljöarbetet m m, som förväntas ske under 1990—talet. Föreningen påpekar att om en sådan förändring skall kunna genomföras är det nödvändigt att ge utbild— ningsfrågorna (fort- och vidareutbildning av yrkes— verksamma tekniker) samma berättigande som den tek— niska forskningen. Föreningen föreslår ett omfattande konkret utbildningsprogram som bl a innehåller ut— bildning för el— och energieffektiva byggnader. VVS-Tekniska Föreningen erbjuder sig att ta hand om sekretariatfunktionen för en sådan utbildningsverk— samhet och pekar på de gynnsamma erfarenheterna av värmepumputbildningen, för vilken Föreningen varit administrerande organ. Föreningen har även i ett kort brev till riksdagens näringsutskott (april 1988) fäst utskottets uppmärksamhet på denna fråga. Bakom den senare skrivelsen står, förutom VVS—Tekniska Föreningen, även SABO, Sveriges Fastighetsägareför— bund, HSBs Riksförbund, Riksbyggen, Hyresgästernas Riksförbund, Föreningen Sveriges Energirådgivare och Svenska Elverksföreningen.

Av särskilt intresse är de möjligheter till kom— binerad produktion av el och värme som i framtiden kan finnas i s k blockcentraler i fastighetsbestån- det. Här finns ännu ingen satsning på FoU från några aktörer. Man kan dock anta att initiativen härvidlag måste komma från eldistributören, vanligen det kom— munala energiverket eller -bolaget, för att underlät— ta avsättningen av den producerade elkraften. Kraft— industrin kan även tänkas agera direkt mot fastig— hetssektorn. Även om tekniken finns prövad så finns många hinder att övervinna, t ex att centralen i fråga redan byggts om för värmepumpar, flispannor eller dylikt. Bland fastighetsförvaltare — liksom bland industrifolk — märks en viss misstro mot allt— för snabba kast i energipolitiken. Många av de sats— ningar på oljeersättning, som gjorts med statens stöd, har visat sig bli betydligt mindre lönsamma än

förväntat.

Elförbrukningen för belysning i hushållen är ca 15 a av den totala hushållselen. Här kan besparingar göras genom att man i större utsträckning använder lysrör i stället för glödlampor. Med just detta syfte har en del eldistributörer (t ex Stockholm Energi) på senare tid med rabattcheckar stimulerat hushållen att köpa lysrörslampor. Utan subventioner är f n sådant byte ej lönsamt utom på platser där byte av glödlampa är förknippat med höga extra kostnader.

Viktiga aktörer för att informera om eleffektivare apparater för hushållen är bl a statens provnings— anstalt, konsumentverket, SEMKO, EIO (som represen— terar installatörsledet), Sveriges Elektroindustri- förening (som representerar tillverkarsidan), El— Qrossistföretagen (t ex Ahlsell El, Asea Skandia), Elektriska Hushållsapparaters Leverantörer (EHL) och Elhandelns Detaljisters Riksförbund (EDR).

Beträffande direktelvärmda småhus kan nämnas att VVS Industrins Informationsråd AB (VVS Information) med BFR—stöd genomfört ombyggnad av tre småhus från el- radiatorer till vattenburen värme. VVS—branschen stod själv för alla kostnader för material och arbete vid utbytet av värmesystemen, medan BFR—finansieringen täckte kostnaderna för planering, utvärdering och rapportering. I projektgruppen ingick representanter från olika delar av branschen, nämligen Enskede Värme AB, Svenska Värmepumpsföreningen, SAAB-SCANIA Enerteck AB, Rörfirmornas Riksförbund, Thermopanel AB och CTC Ljungby. Det bör noteras att det i denna grupp av aktörer finns representanter för både ”el- sidan" och "rörsidan".

FoU—insatser angående elvärmda småhus och hushållens elförbrukning görs vid KTH och CTH. Insatserna gäller enstaka institutioner och relativt små anslagsbelopp. Utanför högskolan har Norrlands byggtjänst BFR-anslag för eleffektiva småhus—avveckling av direktel. Rockwool AB studerar effektivare elanvändning i direktelvärmda småhus. Sydkrafts forskningsstiftelse finansierar några projekt inom området. Den största satsningen görs sannolikt inom Vattenfalls Uppdrag 2000.

Teknikupphandlingsfonden vid statens energiverk ar— betar också inom detta område sedan 1987. En stor del av insatserna för teknikupphandlingsansträngningarna avses riktas mot att få fram eleffektiv teknik för bostads— och lokalsektorn.

Småhu h hu håll

Hushållens elförbrukning och den elförbrukning som sker för uppvärmning av av framförallt småhus är spridd på ett mycket stort antal små förbrukare, som utmärks av att de genomsnittligt sett är dåligt in— satta i energifrågor men ändå måste fatta beslut som i hög grad påverkar energianvändningen. Vissa aktörer kan dock hjälpa till med rådgivning och information, såsom kommunernas energirådgivare, konsumentverket och villaägareföreningen.

Elvärmeanvändningen i småhussektorn har i stort sett tredubblats under de senaste 10 åren och utgör ett väsentligt område i samband med omställningen till ett kraftproduktionssystem utan kärnkraft. Denna grupp är kraftigt säsongsbunden och temperaturberoen- de. Den ställer därmed stora krav på installerad kraftverkseffekt. Visserligen sker en hel del av den— na elförbrukning (ca 40 %) i elpatroner eller kasset- ter i kombipannor och kan därför i princip snabbt ersättas med olja (om oljetanken ej tagits bort). Detta leder dock tillbaka till ett oljeberoende, som man tidigare reducerat med hjälp av statliga subven— tioner. Konvertering till gas kan vara tekniskt möj— lig i områden med tillgång till naturgas, men detta

kräver då att gasdistributörerna satsar på mer fin— maskiga distributionsnät för småförbrukare. Den el— förbrukning som sker i rena elpannor eller i direkt— verkande elvärmesystem (radiatorer), är mycket svår att ersätta på ett ekonomiskt rimligt sätt, eftersom alla kända konverteringssätt är dyra att genomföra (ombyggnad till vatten— eller luftburet värmesystem, ev nytt pannrum etc). Omfattande försök pågår bl a inom Vattenfalls Uppdrag 2000, men resultaten hit- tills är inte särskilt uppmuntrande. Läget är avse— värt bättre vad gäller utformning av energisnåla vär— mesystem i samband med nybyggnad av småhus.

Kraftindustrin och ansvariga myndigheter menar att man skall undvika förhastade åtgärder i de elvärmda småhusen och i stället avvakta utvecklingen. Klart är att någon aktör som företräder husägarnas intressen dock ännu ej finns. Både kraftindustrin och eldistri— butörerna visar dock ökande intresse att verka som energitjänstföretag. Denna utveckling kan leda till att de efterhand kommer att intressera sig mera även för småkundernas problem.

Drygt hälften av förbrukningen av hushållsel i ett typiskt hushåll sker i utrustning av s k vitvarutyp, dvs spis, kyl, frys, diskmaskin, tvättmaskin, tork— skåp eller torktumlare etc. För alla dessa apparater har redan skett en utveckling mot allt högre effek- tivitet i elanvändningen. Med undantag för spisen, där besparingspotentialen har varit lägre i utgångs— läget, gäller att de bästa i dag tillgängliga appa- raterna endast förbrukar ca hälften så mycket el som

genomsnittet av dagens bestånd. Avsevärda elhushåll— ningseffekter uppnås alltså redan genom att gamla hushållsapparater byts mot nya i samband med normal förslitning. Tillverkarna är måna om att framhålla de moderna apparaterns goda prestanda (låga elbehov) och fortsätter att förbättra sina produkter i en takt som tillverkningsprocessen och marknaden tillåter resp kräver. Det bör dock nämnas att antalet tillverkare numera är kraftigt reducerat. Vad gäller tvätt— maskiner finns nu endast en tillverkarare i Sverige jämfört med 20-30 stycken för 10—15 år sedan.

Vissa inköpare av vitvaruutrustning är tillräckligt stora för att ha möjlighet att föra en dialog med apparattillverkarna, t ex HBV som köper in åt SABO eller HSB Material. Enligt uppgift är elförbrukningen inte längre ett centralt ämne i dessa diskussioner. En viktigare aspekt för närvarande är t ex att ap— paraterna är utformade så att de ordinarie fastig— hetsskötarna själva kan ge service åt hyresgästerna om fel uppstår. Låg vattenförbrukning kan i många fall - med den prisutveckling som varit på många håll — vara en tyngre vägande faktor än låg elför-

brukning.

Några aktörer som sätter ytterligare press på till— verkarna, förutom deras konkurrenter, finns inte. Med hänsyn till den avsevärda ytterligare besparing som skulle kunna uppnås med den i dag bästa tekniken, kan man ifrågasätta om utvecklingen på området går så fort som den borde. För närvarande tycks takten be- stämmas av tillverkarna själva och då givetvis med hänsyn till vad som passar dem tekniskt och affärs- mässigt.

Teknikupphandlingsfonden vid statens energiverk avser att satsa en stor del av insatserna på eleffektiv teknik även på småhussektorn. I vilken utsträckning dessa satsningar kommer till stånd är i dag svårt att bedöma.

4 . 17. VÄRMEP PAR

4.17.1 Karaktäristik av området

Värmepumptekniken blev ett intressant alternativ för att minska oljeanvändningen och effektivisera energi— användningen. I slutet på 1970-ta1et indentifierades 3 marknadssegment; småhus, gruppcentraler och fjärr- värmesystem. Introduktionen av värmepumpar i Sverige har gått fort. Utbyggnaden har i allt väsentligt gjorts under 1980—talet.

1987 fanns ungefär 140 000 värmepumpar. Det stora flertalet av dessa är installerade i småhus. Stora värmepumpar, 4—10 MW, finns i ett flertal fjärrvär— meanläggningar. Utbyggnaden av de små värmepumparna gjordes snabbt, med delvis ej färdigutvecklad teknik. De stora värmepumparna har snabbare kommit till driftdugligt skick.

Sammantaget uppskattas energiproduktionen till

8—10 TWh/år. De miljöeffekter som olika typer av vär— mepumpteknik ger upphov till bedöms i dag vara iden— tifierad.

Absorptionsvärmepumpar och värmetransformatorer be— döms som strategiskt viktiga. Värmepumptekniken står och faller med att få fram andra arbetsmedier eller nya processer till mitten av 1990-talet. De arbets- medier som i dag används bedöms inte kunna användas med hänsyn till miljöskäl.

Det finns i dag (efter i princip tre marknadsintro— duktionsvågor) fungerande teknik för små värmepumpar. Fungerande teknik finns för medelstora och stora vär— mepumpar. Potentialen för dessa är i stort utbyggd.

4.17.2 trate i f"r Fo — ro ramm n mf"ran

Perigden 1978—1986

Insatserna inriktades på att utveckla nya värmepump— tekniker och att utveckla och stödja införandet av värmepumpsystem, som på kort sikt (3—5 år) bedömdes kunna ge betydande oljeersättning eller energibe— sparing. Studier kring olika värmekällor och system- aspekter för olika tillämpningar har varit av stort intresse.

Perioden 1957—1920

Inriktningen ändrades i hög grad mot grundläggande forskningsinsatser. ökade insatser gjordes mot termo— dynamiska och värmetekniska aspekter i själva värme— pumpenheten. Kunskapsuppbyggnaden ökades mot FoU för alternativa köldmedier och värmetransformatorer och nya processlösningar. Fortsatt experimentverksamhet är av stor betydelse.

4.17.3 Insatser inom gmrådet

Tabell 17 visar insatser inom FoU—programmet och in— satser inom industrin.

4.17.4 Aktörsbeskrivning

Värmepumpstekniken har till stor del utvecklats av tillverkare. Från användarsidan har t ex Vattenfall varit aktivt med test— och teknikutvecklingsinsatser. Tillverkarna är ofta sedan tidigare etablerade före- tag inom kylteknikområdet. Detta har inneburit att det funnits en etablerad företagsstruktur och att tekniken kunnat bygga på äldre utvecklingsverksamhet, både i Sverige och utomlands. Antalet leverantörer har efterhand minskat. Med hänsyn till att marknaden f n är utbyggd bedöms de svenska tillverkarna eller användarna ha liten möjlighet eller intresse att finansiera FoU som på sikt ger ny teknik. Marknaden är osäker och kostnaderna stora. Forskningsresurser finns f n framförallt vid KTH, CTH, LTH och LuTH. Satsningar inom det statliga FoU—programmet har gjorts både av STU, BFR och statens energiverk.

Kommunerna bedöms komma att satsa på viss FoU beträf— fande driftuppföljningsproblem i befintliga stora

värmepumpar.

Tabell 17

Område: Värmepumpar

Jfr—savéer— Awa—j qy;

m=” meo [qi-T ”% F__+——h—#——+—-&—qL—4——h—4——4__+__P_4__+_4

MÅL? i_—____—___—_f /—————————___

.S'A-nl/li'.

&” .' Savin/2.7 & Jil—EV , ”%ÅÅ /5, 5” 7 JMOÅ fYD Å) 67

5.9 vi!/7

222752;Z%m#.

.!aa/tfu c?

.../. ("är f; 3

JT/D

Såidifh' oZnÄ ' /WD Ljf7db5th7 Sma—.,, . $'”/52575? 70 + % 2—7 cfleq euzzyl fia—M & .20 60 /0 20

5. Kraftindustrins aktörer Vattenfall

Vattenfall svarar för omrkring hälften av den totala elkraftproduktionen i Sverige. Vattenfall ansvarar för driften av 400 kV—nätet i landet, som även ut- nyttjas av den övriga kraftindustrin. Nästan 90 % av den kraft som Vattenfall producerar säljs till in— dustrier eller distributörer (t ex kommunala elverk), medan resten distribueras i Vattenfalls egen regi till ca 600 000 småförbrukare. För att kunna leva upp till sin roll som energitjänstföretag har Vattenfall förstärkt sina resurser på marknadssidan, framförallt på regeional nivå, där de flesta kundkontakterna sker. I Vattenfalls nya satsning ingår utnyttjandet av olika slag av energiexperter, både på marknads- sidan och för att vidga Vattenfalls eget kunskaps- område, för att man skall kunna ta sig an problem som kan uppstå hos olika slag av kunder.

Vattenfalls aktiviteter inom FUD avser framförallt förbättrad teknik för produktion, överföring och dis— tribution av elektrisk kraft. Målet är att åstadkomma en bättre och effektivare kraftförsörjning. Resurser satsas också på rationella energilösningar som värme- pumpar och nya energislag. 1989 är Vattenfalls cen- trala utvecklingsbudget för FUD 327 Mkr. Av detta gick ca 30 Mkr till kärnkraftforskning). FUD-program— met rymmer totalt ca 600 projekt. Av särskilt intres— se i detta sammanhang är insatser på förbättrade prognosmetoder för att föutsäga belastningsvaria—

tioner, rationell användning av elenergi samt utnytt— jande av biobränslen och vindkraft. Vattenfall har på uppdrag av statens energiverk svarat för vindkraft— aggregatet på Näsudden.

Vattenfalls ökade samarbete med industri och kommuner kan exemplifieras med utvecklingen av infraröd tork— ning inom pappersindustrin resp utvecklingen av små- skalig kraftvärme. Vattenfall bevakar även utveck— lingen av andra energikällor och annan energiteknik som kan bli intressant på längre sikt. Vattenfall har ca 10 000 anställda, av vilka ca hälften är ingen— jörer eller annan teknisk personal.

Inom projektet Uppdrag 2000 studerar Vattenfall möj— ligheterna till elhushållning och ersättning av el med andra energiformer i en framtid med betydligt högre elpriser än dagens. Arbetet bedrivs i nära kon— takt med användarna. I projektet ingår studier av bostäder, offentliga och andra lokaler samt ett stort urval industriföretag. Merparten av arbetet sker ute i Vattenfalls regioner, där Vattenfalls personal sam— arbetar med elverk och kommuner, med småhusägare och fastighetsägare, med anställda inom industri, handel och kontor, med skolor, daghem och vårdcentraler, med högskolor, forskningsinstitutioner, myndigheter och elföretag. I den första etappen av Uppdrag 2000, som pågick till slutet av 1987, satsades 70 Mkr av Vattenfall. Projektet, som nu fortsätter med sin an— dra etapp med ännu större resurser — under 1989

115 Mkr — skall enligt planerna ha nått sitt må1 före 1993.

Svenske Kraftverksföreningen

Kraftverksföreningen är en branschförening för de icke statliga kraftproducenterna. Den har till upp- gift att främja en rationell elkraftförsörjning i landet och verka för information i hithörande frågor. Som redan nämnts är Kraftverksföreningen delägare i Kraftindustrins Vindkraftverk AB.

Kraftverksföreningens forskningsstiftelse VAST har till ändamål att genom vetenskaplig forskning bidra till elkraftförsörjningens utveckling. I stiftelsen ingår även större enskilda och kommunala kraftföretag och vissa konsultföretag. VAST arbetar inom områdena vattenkraft— , elteknik—, värmekraft-, miljötek— nik- och elbyggnadsrationalisering. VAST har en forskningsbudget på ca 10 Mkr/år. Härutöver kommer sådan verksamhet som bedrivs av medlemmarnas med— verkan i VAST-anknutna projekt. kr f

Sydkraft är medlem i Kraftverksföreningen men moti— verar genom sin storlek en egen rubrik i denna ak— törsbeskrivning. Sydkraft svarar för ca 15 % av el— produktionen i landet och har i likhet med Vattenfall i hög grad inriktat sig på att bli ett heltäckande energitjänstföretag. Sydkraft har ägarintressen i Sydgas AB.

Sydkraft satsade 1988 80'Mkr på energitekniskt ut- vecklingsarbete. En stor del av dessa pengar går till branschorganen (VAST och Värmeforsk) samt till en viss forskning som myndigheterna bedriver inom strål— skydds— och reaktorsäkerhetsområdet. Resten används för utvecklingsarbeten i Sydkrafts egen regi. Insat— serna på FoU planeras ökas under de närmaste åren, bland annat till följd av försök med kolförgasning.

För att komplettera denna ordinarie utvecklingsverk- samhet har man bildat Sydkrafts forskningsstiftelse, som medger en utökning, framförallt vad gäller pro— jekt för vilka man ej kan kalkylera lönsamhet med vanliga metoder samt projekt inom icke tekniska om— råden. Stiftelsens ändamål är att till personer, in- stitutioner eller fonder ge bidrag till sådan forsk— ning som har eller kan antas få betydelse för Sydkrafts verksamhet. Bidrag kan endast ges till per— soner utanför Sydkraft. Stiftelsen delar årligen ut ca 3 Mkr i bidrag till forskningsverksamhet. Som exempel på projekt inom elhushållning och ny elpro- duktionsteknik som fått stöd av Sydkrafts stiftelse kan nämnas: Fjärrstyrning av abonnenter för omkopp— ling mellan el och olja, Beteendeanalys vid energi— sparande, Småskaliga energikombinat baserade på bränsleceller, Skorstensskador vid omväxlande olje— och elvärme, Kontinuerligt reglerbar värmepump, Teknisk belastningsstyrning.

Sydkraft deltar också i satsningen på energiskogs— odling genom att på uppdrag av statens energiverk leda "Storförsök Syd", en storskalig försöksodling av 70 hektar energiskog i närheten av Sturups flygplats. De svarar också för vindkraftaggregatet i Maglarp.

Sydkraft erbjuder sig under begreppet 'Totalvärme" att ta över uppvärmningsanläggningar och sköta drift och underhåll av dessa. Kunden garanteras en säker och energisnål uppvärmning utan att behöva binda kapital. Detta agerande är av särskilt intresse att notera, eftersom Sydkraft därmed även får tillgång till ett värmeunderlag som kan komma att visa sig värdefullt i framtiden för kombinerad produktion av

el och värme. v ri En r if"r nin r Rik r ni i n ER

SERO är en ideell förening som vill främja inhemska förnybara energiformer och energisparande. Medlemmar— na är antingen direkt anslutna till någon av SEROs sektioner eller till någon förening som i sin tur är ansluten till SERO. SERO har sex sektioner; Vatten— kraft, Bioenergi, Vindkraft, Värmepumpar, Solenergi och Energihushållning. SEROs vattenkraftsektion sam— verkar med Småkraftverkens Riksförening SRF under beteckningen SERO/SRF och organiserar numera fler— talet av de svenska småkraftverken upp till 1 500 kw.

Kraftigdustrins Utbildningsråd (UR)

UR är ett samarbetsorgan för bransch—, arbets— givar— och arbetstagarorganisationer inom kraft— och värmeindustrin för gemensam handläggning av vissa utbildningsfrågor.

UR deltar aktivt och påverkar teknisk utbildning på gymnasie— och högskola, som leder till arbete inom kraft— och värmeindustrin. UR utvecklar och genomför utbildningar för personal anställd inom branschen och är därigenom en viktig aktör i samband med kraft— bolagens och eldistributörernas omställning till energitjänstföretag.

Kreftsem

Kraftsam, som tidigare hette Centrala Driftledningen (CDL), är en samarbetsorganisation mellan Vattenfall och Kraftverksföreningen. Samarbetet avser bl a ana— lys av energimarknaden och planering av framtidens kraftproduktionssystem. Kraftsam publicerar årligen skriften "Elkraftförsörjningen i Sverige".

Svensk Energi Utveekling AB (SEU)

SEU är ett nybildat bolag, som ägs gemensamt av kraftindustrin och energibranschens organisationer. Bolaget skall demonstrera teknik som skall kunna in— troduceras i full skala på 1990—talet. Det sker genom att bolaget deltar i projekt framtagna av ägarföre— tagen och genom att bolaget själv initierar och ska— par projekt. SEU har 100 Mkr per år för att finan— siera utvecklingskostnader och ekonomiska risker för ägarna till projekten. Stöd utgår i form av bidrag och royaltyavtal. Bolaget satsar på:

— Ny småskalig elproduktionsteknik — Miljöteknik

- Distributions— och användarteknik/effektiv

elanvändning/elersättning — Teknikdemonstration och systemutveckling

Energibranschföreningarnas samarbetsorgag_(ESAM)

ESAM är en samarbetsgrupp mellan KRAFTSAM, Svenska Petroleum Institutet, Svenska Gasföreningen, Svenska Värmeverksföreningen, Svenska Elverksföreningen och Svenska Kraftverksföreningen. ESAM behandlar frågor där organisationerna vill markera en intressegemen— skap samt initierar utredningar.

Kraft— och värmeproducenternas samarbetskommitté för

miljöfråggr_LKVM)

KVMs uppgift är att följa vetenskaplig och teknisk utveckling för att bedöma effekterna i miljön av emissioner, särskilt sådana som har med energiomvand— ling att göra. KVM kan också initiera och finansiera viss forskning. I KVM ingår Vattenfall, VAST och Vär— meverksföreningen. KVMs FoU—insatser är ca 2 Mkr/år.

6. Eldistributionsledets och värmedistributions— ledets aktörer

Svenska Elverksföreningen

Elverksföreningens ändamål är att aktivt verka för landets rationella försörjning med elenergi, främst vad avser distribution av och marknad för el samt att därvid tillvarata medlemmarnas gemensamma bransch— intressen. Verksamheten avser bl a tekniska frågor, inklusive utveckling, rationalisering och energihus- hållning, kraftförsörjningsfrågor, tariffrågor och konsumentupplysning samt administrativa och organisa— toriska frågor som sammanhänger med relationerna mel- lan elleverantörerna och deras abonnenter.

Elverksföreningen är delägare i SEMKO och i Svensk Energiutveckling AB och är dessutom representerad i flertalet samarbetsorgan inom elbranschen såsom SEK (Svenska Elektriska Kommissionen), UR (Kraftindust— rins utbildningsråd) och EBR (Elbyggnadsrationali— sering). Elverksföreningen utger tidskriften ERA Elkraftens Rationella Användning.

Föreningen för Elektrisitetens Retignelle Användning (FERA)

Inom FERA finns FERAs Elvärmegrupp, som är en förening med ändamål dels att i elvärmefrågor be— främja samråd och samarbete mellan medlemmarna dels att följa utvecklingen av och sprida kunskap om me— toder för utnyttjande av elenergi till elvärme samt

att vara kontakt— och remissorgan i elvärmefrågor.. Medlemmar är företag och organisationer inom elvär— meområdet..FERAs Elvärmegrupp ger ut "Elvärmepärmen", som konsulter och andra intresserade får kostnads— fritt och som uppdateras kontinuerligt.

Riksförbdndet Energileverantörerne REL

REL är en obunden intresseorganisation för el- och energiverk i Sverige. Förbundet tillvaratar medlems— företagens intressefrågor inom hela området av led- ningsbunden energi. REL träffar överenskommelser med producenterna om råkraftpriser och leveransvillkor, bevakar strukturfrågor och företräder medlemsföre—

tagen vid kontakter med myndigheter.

Svenske Kgmmdnförbdndet

Kommunförbundet är en sammanslutning av alla landets primärkommuner med uppgift att ta tillvara deras gemensamma intressen, främja samverkan dem emellan samt bistå dem i deras verksamhet. Kommunförbundet ordnar konferenser och kurser inom energiområdet, förbereder förbundsstyrelsens ställningstagande i energifrågor samt ger service direkt till kommunerna i energifrågor, främst med kommunalpolitisk anknyt— ning. Exempel på sådan verksamhet är energiplanering, produktion och distribution av ledningsbunden energi, planering och genomförande av energihushållande åt— gärder i kommunägda byggnader och anläggningar, pla— nering för energihushållande åtgärder i annan be— byggelse, information och rådgivning i energispar— frågor.

Kgmmgnala energirådgivare

Energirådgivningsverksamhet i kommunal regi började inrättas med statligt stöd i samband med oljeersätt— ningsprogrammet. Efter hand har det ekonomiska an— svaret för den verksamheten överförts på kommunerna, vilket medfört att verksamheten på många håll upphört eller dragits ned. Denna typ av rådgivningsorganisa— tion anses, om den anpassas till utvidgade uppgifter inom elhushållning, kunna spela en viktig roll i el- effektiviseringsarbetet.

Föreningen Sveriges Energirådgivare

Föreningen skall bidra till medlemmarnas fortbild— ning, stödja dem i deras arbete och verka för en än— damålsenlig utbildning. Föreningen skall vidare verka för en ökad kännedom om medlemmarnas verksamhet samt för en enhetlig tolkning av författningar och före— skrifter inom verksamhetsområdet. Som medlemmar kan antas personer som regelbundet arbetar med energihus- hållningsfrågor.

Svenska Värmeverk f"r nin n VVF

Värmeverksföreningen är fjärrvärmeföretagens bransch— organisation, ett samarbetsorgan för landets kommu— nala värmeverk och andra företag med intresse för fjärrvärme och Värmedistribution i kombination med kraftgenerering. Föreningens uppgift är att främja utvecklingen inom fjärrvärmeområdet, verka för stan— dardisering samt följa och stödja forskning inom för branschen vitala områden.

VVF är huvudman i Värmeforsk och deltar aktivt i verksamheten inom flera av dess ormåden. VVF är en viktig aktör inom flera väsentliga områden såsom för— bränningsteknik, miljöteknik, kraftvärmeteknik, in- hemska bränslen etc.

VVS—Teknisks föreningen

Föreningen är en ideell teknisk organisation som ar— betar övergripande inom hela VVS— och energiområdet. Föreningen ordnar informationsmöten, seminarier, kur— ser och konferenser. Vidare ordnar föreningen VVS-mässan vart tredje år.

7. Qasaktörer

Under denna rubrik kan placeras en del av de aktörer, som redan nämnts under tidigare avsnitt, och därtill en rad ytterligare.

v n k a f"r nin n

Gasföreningen har ett 25—tal verksmedlemmar, fram- förallt gasleverantörer, kraftbolag (inkl Vattenfall), gasdistributörer och kommunala energi— verk. Därtill har föreningen ett 30-tal intressent— medlemmar, som huvudsakligen består av entreprenad— företag, industrier (gasföbrukare), materialleveran— törer för gassystem och konsultföretag.

Gasföreningen hade vid slutet av 1986 utfärdat auk— torisation för 120 st installationsföretag att utföra arbeten med gasinstallationer. Dessa företag är näs— tan uteslutande lokaliserade i de regioner där natur- gasintroduktionen börjar, dvs västra Skåne och Halland upp till Göteborg.

På Svenska Gasföreningens förlag utges handböcker samt manualer och anvisningar för de flesta områden inom gasbranschen. Gasföreningen är delägare i SEU och följer FoU—verksamheten i bland annat Värmeforsk.

Gasföreningen äger Svenska Gasföreningens Service AB, som i sin tur i en dotterbolagsstruktur äger IGF Energigas AB, AB Allgas och IGF Energigas ApS. Totalt sysselsätter denna del av verksamheten ett 30—tal personer.

SWM

Swedegas AB är ett kommersiellt naturgasbolag med Vattenfall som majoritetsägare. Bolaget ansvarar för tillförsel och för utbyggnad av stamledningar, lag— ring och övergripande marknadsfrågor. Swedegas köper gas från utländska leverantörer och säljer vidare till svenska distributörer.

a AB

Sydgas AB är regionbolag för Sydgasprojektet som ägs av distributörerna och staten till lika delar. Sydgas äger grenledningar och mottagningsstationer samt svarar för drift och underhåll av hela högtryckssys— temet inom sitt område.

Distributörer i Sydgasprojektet är Energiverken i Malmö, Lund och Helsingborg, som svarar för distribu— tion inom respektive kommuner samt Sydkraft AB, som svarar för distributionen inom övriga områden.

Mit a AB

Aktiemajoriteten i Mittgas AB ägs av Swedegas. Övriga ägare är Jämtlandskraft AB samt Sundsvalls och Gävle kommuner. Bolaget är än så länge ett utredningsorgan, som undersöker möjligheterna till naturgasintroduk— tion i området och olika tänkbara sträckningar för ledningsnätet.

Gasgruppen

Gasgruppen är en sammanslutning av svensk industri för naturgasfrågor (Volvo, ABB, VBB, J&W, ABV, Kema Nobel, Svenska Varv).

En r i in itu t vid LTH

Energigasinstitutet vid Lunds Tekniska Högskola har till uppgift att främja nationell användning av energigas, industriell omstrukturering och nyeta- blering på gasteknisk grund samt produktutveckling inom det gastekniska området. I institutets styrelse är bl a LTHs sektioner representerade. Verksamheten är nära kopplad till Svenska Gasföreningens FoU—in- tressentgrupp och till Värmeforsks gastekniska forsk— ningsprogram. Institutet bedriver forskning dels baserad på ett eget gastekniskt forskningsprogram med bidrag från näringslivet och statliga programorgan dels som direkt uppdragsforskning.

Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU)

SIFU är en viktig aktör som utbildare inom området teknisk fortbildning. Specialiteten är kurser på 2-5 dagar. SIFU har 130 anställda och har utbildnings— centra i Borås och Stockholm. SIFU medverkar i natur- gasutbildningen, ofta i samarbete med Svenska Gas- föreningen. Som ett led i denna satsning har SIFU byggt ett eget "naturgaslaboratorium" i Borås, där man installerat olika slag av pannor, brännare, rör- system, styrnings— och övervakningsutrustning, för att möta utbildningsbehovet inom naturgasområdet.

KUNGL BIBL 1989-”JU STOCKHOLM

1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C.

. Beskattning av fämansföretag. Fi.

Integriteten vid statistikproduktion. C. Fasta Öresundsförbindelser. K. Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. Samordnad Iänsförvaltning. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfn'het för nya medier. U. UD:s presstjänst. UD. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10. Två nya treåriga linjer. U. 11. Hushållssparandet - Huvudmpport frän Spardelega-

tionens sparundersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och

rättsfrågor. A.

15. Storstadstraftk 2 - Bakgrundsmaterial. K.

16.1(ostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fo. 18. SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19. Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20.Tullregisterlag m.m. Fi. 21. Sätt värde på miljön - miljöavgifter pa svavel och klor. ME. 22. Censurlagen - en modernisering av biografförord- ningen. U. 23.Parkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? ]. 25.Rapporter till tinansieringsuu'edningen. 1. 26. Kustbevakningens roll iden framtida sjööver- vakningen. Fi. 27.Forskning vid de mindre och medelstora högskolor- na. U. 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. U. 30. Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät— och provstyrelse. I. 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskattning - Skattereformens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. Del 2. - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor, expertrapporter. Del 4. Fi. 34. Reformerad företagsbeskattning — Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. Del 2. Fi.

cwseweww

35. Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. - Lagtext och bilagor. Del 2. Fi.

36. Inilationskorrigerad inkomstbeskattning. Fi.

37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie utvecklingen. I. 38. Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skat utredningamas betänkanden. Fi.

39. Hjälpmedclsverksamhetens utveckling - kartlägg ning och bedömning. S. 40. Datorisering av tullrutinema — slutrapport. Fi. 41. Samerätt och sameting. Ju. 42. Det civila försvaret. Del 1. Det civila försvaret. Del 2. Förfatmingstext. Fo. 43. Storstadstrafik 3 - Bilavgifter. K. 44. Översyn av vapenlagstiftningen. Ju. 45. Standardiseringens roll i EF'I'A/EG - samarbetet. 46. Arméns utveckling och försvarets planeringssysu Fö. 47. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. 48. Energiforskning för framtiden. ME. 49. Energiforskning för framtiden. Bilagor. ME. 50. Stiftelser för samverkan. U. 51. Den gravida kvinnan och fostret - två individer. ( fosterdiagnostik. Om sena aborter. Ju. 52. Det statliga energiforskningsprogrammet — aktöre inom energisektorn. ME.

J ustitiedepartementet

Samerätt och sameting. [41] Översyn av vapenlagstiftningen. [44]

Den gravida kvinnan och fostret - tvä individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. [51]

Utrikesdepartementet UD:s presstjänst. [8]

Försvarsdepartementet

Risker och skydd för befolkningen. [17] Det civila försvaret Del 1. [42] Det civila försvaret. Del 2. Förfatmingstext. [42] Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. [46]

Socialdepartementet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling — kartläggning och bedömning. [39] Hjälpmedelsverksamhetens utveckling — Bilagor. [47]

Kommunikationsdepartementet

Fasta Öresundsförbindelser. [4] Storstadstrafik 2 - Bakgrundsmaterial. [15]

Storstadstraftk 3 - Bilavgifter. [43]

Finansdepartementet

Beskattning av fämansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållsparandet - Huvudrapport frän Spardelega- tionens spamndersökning. [11] Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20] Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakning- en. [26] Reformerad inkomstbeskattning - Skattereformens huvudlinjer. Del 1. [33] - Inkomst av kapital. Del 2. [33] - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. [33] — Bilagor, expertrapporter. Del 4. [33] Reformerad företagsbeskattning - Motiv och lagförslag. Del 1. [34] - Expertrapporter. Del 2. [34] Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. [35]

- Lagtext och bilagor. Del 2. [35] Inflationskorrigerad inkonstbeskatming. [36] Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- utredningamas betänkancen. [38] Daton'sering av tullrutine'na - slutrapport [40]

Utbildningsdepartementet

Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10] Censurlagen - en modernsering av biografförordningen. [221 Forskning vid de mindre )ch medelstora högskoloma. [271 Utbildningar för framtiders tandvård. [28] Samarbete kring klinisk ubildning och forskning inför 90-talet. [29] Professorstillsäturing. Enöversyn av proceduren vid tillsätming av professorstjänst. [30] Stiftelser för samverkan. QSO]

Arbetsmarknadsdepartementet

Den regionala problemblden. [12] Mångfald mot enfald. De' 1. [13] Mångfald mot enfald. De' 2. Lagstiftning och rättsfrågor. [14] Regionalpolitikens förutslttningar. [19]

Industridepartementet

Statligt finansiellt stöd. [14] Rapporter till finansieringsutredningen. [25] Statens mät- och provstyrelse. [31]

Utländska förvärv av sveiska företag - en studie av utvecklingen. [37] Standardiseringens roll iiF'l'A/EG — samarbetet. [45]

Civildepartementet

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [l] Integriteten vid statistikproduktion. [3] Samordnad länsförvaltnirg. Del 1: Förslag. [5] Samordnad länsförvaltnirg. Del 2: Bilagor. [6] SÄPO - Säkerhetspolisen; arbetsmetoder. [18]

Bostadsdepartementet Parkeringsköp. [23]

Systematisk förteckning

___—___—

Miljö- och energidepartementet

Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. [21] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32] Energiforskning för framtiden. [48] Energiforskning för framtiden. Bilagor. [49] Det statliga energiforskningsprogrammet — aktörer inom energisektorn. [52]