Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet : forskningspolitiska och forskningsorganisatoriska utvecklingsbidrag i Danmark, Finland och Norge - med ett svenskt perspektiv

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

DET FORSKNINGS-

POLITISKA LANDSKAPET 1

NORDEN PÅ

1990-TALET

Forskningspolitiska och forskningsorganisatoriska ntz/ecklingsbidrag i Danmark, Finland och Norge

rned ett svenskt perspektiv

-

a,

WW UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

Mm

Statens offentliga utredningar WW 1996:28 w Utbildningsdepartementet

Det

forskningspolitiska

landskapet i Norden på

1990-talet

Forskningspolitiska och forskningsorganisatoriska i Danmark, Finland

utvecklingsbidrag

och Norge med ett svenskt - perspektiv

Bertel Ståhle UNI - C

Rapport av Forskningsfinansieringsutredningen Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Fax: 08-20 50 21

Telefon: 08-690 91 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningskontor

Arkiv- och informationsenheten

103 33 Stockholm

Fax: 08-790 09 86

Telefon: 08-405 24 81

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20189-5 Stockholm 1996 ISSN o375250X

Förord

Enligt regeringens direktiv för översynen strukturen för forskningsav finansiering Dir 1995:41 skall jag särskild utredare dels beskriva som och analysera utvecklingen det statliga forskningsfinansieringssysteav met, dels föreslå de förändringar som denna översyn kan föranleda. Mina bedömningar skall enligt regeringens direktiv göras i ljuset av internationella erfarenheter. I mitt betänkande Forskning och Pengar, SOU 1996:29 publiceras inom kort kommer jag att redovisa vissa som uppgifter om forskningsrådssstrukturen i ett antal länder, dels länder som är särskilt betydelsefulla sina stora bidrag till den globala genom forskningen, dels länder i storlek och profil liknar Sverige. Det som senare gäller i särskilt hög grad för våra nordiska grannländer. Jag har därför uppdragit åt extern expert, Bertel Ståhle, att göra en en mer djupgående analys av hela forskningsfinansieringen och forskningsorganisationen i Danmark, Finland och Norge med ett svenskt - men perspektiv. Det är just särskilt intressant att följa utvecklingen i våra nu grannländer. Tidigare var Sverige det land som låg först när det gällde att reformera högre utbildning och forskning och de andra nordiska länderna lärde det svenska exemplet. Idag är situationen den av omvända när det gäller i varje fall delar av den statliga forskningsfinansieringen. Samtliga nämnda länder har således under år fattat senare beslut om fullständiga förändringar sina forskningsrådssystem medan av Sverige sedan 1977 endast gjort punktvisa förändringar. Längst har man gått i Norge där forskningsråd och teknisk utveckling samlats i stor en organisation, Norges Forskningsråd. Även det är för tidigt om att utvärdera förändringarna är det av stort värde att få veta hur motiveman rade dem och hur det sedan blev. Rapporten innehåller omfattande statistiskt material som möjliggör unika jämförelser. Bertel Ståhle torde vara väl känd för alla som följt nordisk forskningspolitik. Han var under många år chef för enheten för forskning och högre utbildning vid Nordiska kultursekretariatet i Köpenhamn och specialrådgivare vid Nordiska ministerrådet. Han har medverkat vid planering och genomförande av en lång rad forskningsutvärderingar och har också bedrivit forskning inom dessa områden. I dag är han verksam som forskare vid UNI- C i Köpenhamn. Det är tveksamt det skulle om gå att finna en person som var bättre skickad att skriva rapport en av detta slag än just han. Jag är övertygad att rapporten kommer att om

fungera viktig kunskapskälla för alla vill ha nödvändiga

som en som

basfakta forskningsorganisation och forskningsfinansiering i Norden.

om

Jag vill tacka Bertel Ståhle för hans förtjänstfulla arbete. För ordningens skull bör det samtidigt påpekas att han själv svarar för rapportens innehåll. Mina bedömningar kommer att redovisas i det betänkande som publiceras i mars 1996.

Susanne Eberstein Utredare

Innehållsförteckning

1 Inledning 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Det forskningspolitiska landskapet 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningssystemet i förändring 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Några huvudtrender 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Programsatsningar 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utvärdering och resultatindikatorer 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Balansförskjutningar 16

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Internationalisering 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Reorganiseringen forskningsrådgivning, koordinering och strategisk planering 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . De forskningspolitiska doktrinema 26 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 FoU-insatserna på 1990-talet på väg mot steady state 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningsinsatserna och forskningsintensiteten 33 . . . . . . . . . Högre BNP-andel som forskningspolitiskt mål 37 . . . . . . . . . .

Skenbara förändringar 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningens finansiering 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FoU-verksamhetens struktur 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FoU-verksamheten i universitets- och högskolesektorn 43 . . . . Den växande extemñnansieringen 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Företagssektorns FoU-finansiering 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningsårsverken 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Steady state problemet 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FoU-indikatorer, FoU-intensitet och finansierings-

struktur sammanfattning 52 - en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 FoU-i statsbudgeten tyngdpunkter och utvecklingstendenser 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den statliga forskningsbudgeten forskningspolitikens spegel 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FoU-anslagens omfattning och tyngd i statsbudgeten 57 . . . . . Volymutvecklingen 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den statliga FoU-intensiteten det internationella perspektivet 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Departementens FoU-budgetar 64

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mottagama de statliga FoU-anslagen 72

av

. . . . . . . . . . . . . . De statliga FoU-anslagens fördelning för olika

syften områdesprioritering 78

- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Allmän vetenskaplig utveckling 79

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Främjande av industriell FoU 82

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FoU för sektoriella ändamål 83

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FoU-satsningama i det internationella perspektivet 85

. . . . . . .

Forskningspolitisk koordinering och

rådgivning på statsmaktsnivå- samt

forskningsrådsreformerna 87

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Från sektorisering till koordinering och centralisering 87

. . . . .

Ett forskningsministerium 88

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Danmark koordinering och ansats till

forskningspolitisk centralism 92

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Den forskningspolitiska koordineringen 92

. . . . . . . . . .

Regeringens forskningsutskott 92

. . . . . . . . . . . . . . . . .

Folketingets forskningsutskott 93

. . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Forskningspolitisk rådgivning 93

. . . . . . . . . . . . . . . . .

Det forskningspolitiska rådet 94

. . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.3 Forskningsråden den aktuella forsknings-

-

rådsstrukturen 94

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Om 1989 års forskningsrådsreform 95

. . . . . . . . . . . . . 5.2.4 1995 års förslag om ett nytt forskningsråd-

givningssystem 97

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Danmarks Forskningsråd 98

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag forskningsrådsstruktur 99

om ny

. . . . . . . . . . .

Offentliga forskningsudvalg 103

. . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.5 sektorsforskningsinstitutioner 104

Lag om

. . . . . . . . . . 5.2.6 En nationell forskningsstrategi 105

. . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Finland från tvådelning till samling 108

- . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Koordinering och rådgivning i ett organ 108

. . . . . . . . .

Statens Vetenskaps- och teknologiråd 110

. . . . . . . . . . .

Glappet mellan rådgivning och koordinering 111

. . . . . .

5.3.2¶Forskningsrådsorganisationen Finlands

-

Akademi 114

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

rådsstruktur 114

En ny

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Motiv för reformen 115

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.4 Norge balansgång mellan sektorsprincip och centralism 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

5.4.1¶Den sektorsövergripande koordineringen 117

. . . . . . . . Regeringens forskningsutskott 118 . . . . . . . . . . . . . . . . Utbildningsdepartementets roll som

forskningsdepartement 119

. . . . . . . . . . . . . . . . . .. Interdepartemental ämbetsmanskommitté for

forskning 120 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Forskningsutskott i stortinget 120 . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Den norska forskningsrådsreforrnen 121 . . . . . . . . . . . . Grøholtutredningen 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Norges forskningsråd motiv for reformen 123 - . . . . . . Forskningsrådets uppgifter 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Likheter och olikheter några sammanfattande reflexioner 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Ett eller flera forskningsråd begreppsförvirring 131 - en . . . . . En samlad rådsorganisation 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ett självständigt och forskningsstrategiskt

forskningsråd 132 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Forskningsrådsmedlemmarnas roll 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . Reformprocessen 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Forskningspolitikens instrumentalisering ett memento 135 - . .

Inledning

Att teckna en ögonblicksbild av den forskningspolitiska och forskningsorganisatoriska utvecklingen i ett enskilt land stöter på flera problem. Dels är det inte möjligt att bedöma den kvalitativa och kvantitativa nivån på landets forskningsinsatser eller rimligheten i FoU-volymen och

den forskningspolitiska organisationen och fördelningen forsknings-

av resurserna på olika typer av forskning utan att samtidigt på utveckse lingen i andra länder. Dels finns det inga klara gränser för forskvar ningspolitikens domäner börjar eller slutar. Forskningspolitik bedrivs inom eller som en integrerad del av många politikområden. Forskningen påverkar och påverkas av t.ex. utbildningspolitiken, industri- och teknologipolitiken, den ekonomiska politiken, kulturpolitiken och politiken inom olika samhällssektorer. Fram till 1980-talet ansågs forskningspolitiken gälla frågan hur om stora resurser som skall satsas på forskning, hur resurserna skall fördelas

och hur forskningssystemet skall utformas. Forskningspolitiken avgrän-

sades således till att gälla enbart själva FoU-verksamheten samt dess finansiering och organisering. I mitten av 1980-talet övergick OECD forskningspolitikens internationella trendtolkare till att tala forsk- - om

nings- och teknologipolitik. Senare utvidgade OECD forskningspoliti-

kens sfår till att gälla forsknings-, teknologi- och innovationspolitik. I mitten av 90-talet talas det ofta forskningspolitiken kunom som en

skaps- och kompetenspolitik. Därmed har forskningspolitiken be-

greppsligt utvidgats till att omfatta snart sagt hela samhället, vilket gör den forskningspolitiska utvecklingen svårfångad. Forskningsän mer politiken består således delar först betraktade både i sitt av som sammanhang och samlat avtecknar sig som en nationell forskningspolitik. Det första problemet, svårigheten att bedöma den forskningspolitiska utvecklingen i ett enskilt land, kan lösas jämförelser med andra genom länder. Eftersom forskningen till sin natur är internationell måste forskningens kvalitet självfallet i eller mening bedömas med inen annan ternationell måttstock. Det är dock inte ensbetydande med att också

forskningens relevans, prioriteringar, inriktning och organisation bäst

kan bedömas internationellt. De nordiska forskarna och forskningsmiljöerna söker gärna sina samarbetsparter, jämförelseobjekt och förebilder i USA, vid de ledande amerikanska universiteten, också i England, men Frankrike och Tyskland, och på vissa områden även i mindre" forsk-

ningsländer. Det gäller också ofta för på forskningens finansiering

synen och på vilka forskningspolitiska modeller som borde väljas.

Samtidigt glömmer lätt att de amerikanska prestigeuniversiteten

man och topplaboratoriema endast utgör ett litet delområde i ett stort, mångfasetterat och heterogent amerikanskt forskningssystem. Inte heller England, Frankrike och Tyskland är utan vidare idealiska forskningspolitiska jämförelseobjekt för de nordiska länderna. För detta är olikheterna mellan Norden och de nämnda länderna i såväl politik, förvaltningstraditioner, näringsstruktur forsknings- och utbildningssystem

som alltför stora. Dessutom är det i fråga de stora forskningsländerna

om åtminstone i ett nordiskt perspektiv ofta i praxis svårt att tala om en

egentlig övergripande och sammanhållen forskningspolitik, även om ambitionerna att skapa nationell forskningspolitik också i dessa

en länder under de senaste åren varit klart växande. Ett tydligt exempel på det sistnämnda är Clinton-administrationens forskningsstrategiska pro-

"Science and the National Interest", är det mest markanta gram, som överordnade forskningspolitiska utspelet i USA sedan presidenterna Roosevelts och Trumans vetenskapliga rådgivare, Vannevar Bush, 1945 framsatte sin sedermera så inflytelserika och berömda rapport "Science

The Endless Frontier", tankegångar kom att prägla forsknings- - vars politiken i både USA och Europa långt 1980-talet.

För de nordiska ländernas forskningspolitiska och i synnerhet forsk-

ningsorganisatoriska självbedömningar är de nordiska grannländerna

därför det naturliga förstahandsjämförelseobjektet. Därmed inte sagt att inte jämförelser också med andra mindre länder såsom Belgien, Holland, Kanada, Schweiz, Österrike m.fl. värdefulla. Av praktiska skäl har

vore den föreliggande beskrivningen den forskningspolitiska och forsk-

av ningsorganisatoriska utvecklingen i Danmark, Finland och Norge dock endast på vissa strategiska punkter, t.ex. när det gäller FoU-volymen och FoU-intensiteten, medtagit jämförelser med andra OECD-länder som kan insätta de nordiska länderna i ett internationellt perspektiv.

Det andra inledningsvis nämnda problemet, forskningspolitikens gränslöshet, kunde eventuellt kringgås att i analysen fokusera

genom på de målsättningar och prioriteringar statsmakterna och forsknings-

som rådsorganen själva uppställt i sina forskningspolitiska programförklaring-

i forskningspropositioner, forskningspolitiska redogörelser och stratear giplaner etc. En genomgång de nämnda forskningspolitiska dokumen-

av

visar emellertid att alla nordiska länder med förbluffande samstämten mighet förklarat sig samtidigt prioritera såväl grundforskning, tillämpad forskning, teknologi, teknisk-industriell forskning, näringslivsinriktad forskning, internationellt forskningssamarbete och forskarutbildning. Härtill kommer målsättningar förstärkt forskningsledning och för-

om

enkling av forskningssystemet. Alla fäster också stor vikt vid hög kvali-

tet och relevans i forskningen samt bättre utnyttjande forsknings-

av resultaten. De nämnda målsättningarna är emellertid i dokumenten i ringa grad operationaliserade och inte heller prioriteringarna är prioriteringar i egentlig mening, dvs i betydelsen att ett område eller forskningstyp en ställs framom ett annat område eller forskningstyp så att det annan skulle balansförskjutningar. De övergripande målsättningarna och ange prioriteringarna uttrycker i första hand att forskning generellt betraktas som viktigt, men de tecknar inte därutöver någon klar bild den forskav ningspolitiska utvecklingen i respektive land. I rapporten har därför i stället valts på vilka förändringar att se som under de senaste åren inträffat i forskningsinsatsema, finansieringsmön-

stret, den forskningspolitiska beslutsapparaten och i de krav besluts-

som fattarna ställer på forskarna och forskningen samt i de ambitioner som uppställts för den statliga forskningspolitiken, inte minst i koordineringshänseende. I kapitel 2 görs ett försök att sammanfattande teckna 1990-talets forskningspolitiska landskap i de nordiska länderna att översiktgenom

ligt genomgå aktuella forskningspolitiska utvecklingstrender och de

institutionella förändringar som under de senaste åren igångsatts eller genomförts i Danmark, Finland och Norge. Genom att jämföra dagens

forskningspolitiska kännetecken med de centrala utvecklingsdragen

under närmast föregående decennier visas att forskningspolitiken i de nordiska länderna under 90-talet undergått förändringar närmast som måste karakteriseras som ett forskningspolitiskt doktrinskifte. I kapitel 3 genomgås de förändringar i forskningens villkor kan som

utläsas av utvecklingen i forskningsinsatsema och forskningsresursema.

Kapitlet beskriver utvecklingen såväl i forskningsintensiteten i som

forskningsverksamhetens och forskningsfinansieringens struktur. I kapi-

tel 4 tecknas på basen analys tyngdpunkter och prioriteringar av en av i den statliga forskningsbudgeten en jämförande nordisk bild statsav

maktemas forskningspolitik och den offentliga forskningsorganisationen.

I kapitel 5 ges en beskrivning av utvecklingen i den forskningspoli-

tiska styrnings-, koordinerings- och rådgivningsapparaten på statsmaktsnivå. Forskningsrådsorganisationen och de förändringar genomförts

som i den under de senaste åren genomgås med översiktlig beskrivning en av motiven för reformema. Kapitel 5 är skrivet under antagandet att läsaren har rimlig kännedom den forskningspolitiska organisaen om tionen på statsmakts- och forskningsrådsnivå i Sverige. Fokuseringen på vissa aspekter i FoU-systemen i Danmark, Finland och Norge har gjorts utifrån ett svenskt perspektiv för att möjliggöra jämförelser med svenska

förhållanden. Själva jämförelsema är dock underforstådda och överlåts därmed åt läsaren.

Trots att forskningspolitikens domäner idag anses omfatta hela det nationella innovationssystemet har det för att begränsa den föreliggande studiens omfattning varit nödvändigt att i huvudsak avgränsa rapporten till forskningspolitikens traditionella verksamhetsfält, och här till den offentliga forskningens finansiering och den övergripande statliga forskningspolitiken och dess organisation. Rapporten omfattar således inte den forskningsutförande nivån, och inte heller den anslagsfordelande

nivån utöver forskningsrådsorganisationerna.

Beträffande det statistiska materialet i rapporten bör observeras att analyserna bygger på data tillgängliga hösten 1995 oktober-

som var november. Övriga faktaupplysningar beskriver situationen vid årsskiftet 1995/96. Det innehållsliga skrivarbetet avslutades i januari.

2 Det

forskningspolitiska landskapet

Forskningssystemet i förändring

Några huvudtrender Forskningspolitiken och forskningssystemen i både Norden och en lång rad andra länder har sedan slutet av 1980-talet genomgått stora förändringar. Förändringarna och strävan till forskningspolitisk förnyelse har under 1990-talet inte bara gällt de övergripande forskningspolitiska målsättningarna och prioriteringarna utan också och kanske framför allt

-

den forskningspolitiska organisationen både på överordnad politisk nivå och på forskningsstrategisk och forskningsfinansierande nivå. Generellt har förändringarna kännetecknats av en strävan till en mer koordinerad, målinriktad och strategisk forskningspolitisk styrning av den samlade nationella forskningsinsatsen. En viktig trend är strävan att bryta upp från grundforskningens traditionella disciplinindelning i kombination med en växande ambition att integrera grundforskning och tillämpad forskning med varandra.

En central utvecklingstendens är strävan att knyta samman forskningspolitik och teknologipolitik till en forsknings-, teknologi- och innovationspolitik och att allt mer se både grundforskning och tillämpad forskning i ett teknologiskt, ekonomiskt eller socialt relevansperspektiv. De forskningspolitiska prioriteringskriterierna, dvs grunderna för de forskningspolitiska val som görs, har därmed blivit allt mer nyttoorienterade.

Också på den forskningsutförande nivån har 1990-talet i alla nordiska länder medfört betydande förändringar. Åtgärderna har här syftat till att öka de forskningsutförande institutionernas självständighet i förhållande till centrala myndigheter för att häri genom bl.a. förbättra institutionernas effektivitet och bidra till en ökad resultatorientering. Ambitionerna har inte minst gällt avreglering av universitet och högskolor från statlig

en detaljstyrning. Men också för de statliga forskningsinstituten har utvecklingen gått mot större självständighet. Mål- och resultatbudgetering har införts som huvudprincip för både högskolorna och forskningsinstituten. Utvecklingen mot ökad autonomi och ökat självstyre har medfört ökade externa krav om kvalitets- och resultatkontroll. Generellt kan förändringarna karakteriseras övergång från input- till out-

som en putstyrning.

I tillägg till de angivna förändringarna kommer att forskningsverksamhetens resursmässiga ramar under 1990-talet utvecklats avsevärt långsammare än under 1980-talet. Som följd den kraftiga avmatt-

en av ningen i den ekonomiska utvecklingen, med varierande styrka

som drabbat många industrialiserade länder i slutet av 1980-talet och under första hälften 1990-talet, har forskningsinsatsema i flera länder i en

av eller fler forskningssystemets huvudsektorer företagssektom, uni-

av versitets- och högskolesektom respektive den offentliga sektorn stag-

nerat eller periodvis t.0.m. minskat. Konkurrensen om forskningsanslagen har därigenom blivit hårdare. Detta har lett till ökade krav om prioritering och omdisponering i forskningsssystemet och en allt starkare selektion i fördelningen forskningsbevillningama. Detta har i sin tur

av förstärkt den strävan sedan mitten av 1980-talet rått inom forsk-

som

ningspolitiken att koncentrera större forskningsenheter och

resurserna forskningsprogram samt områden strategisk och samhällelig

av betydelse och områden där den nationella forskningen är stark.

På 1990-talet har dessutom satsning på toppforskningsenheter, etablering s.k. centres of excellence, vanligen inom eller i anslutning till

av universitet och högskolor, tagits i bruk i de nordiska länderna som ett forskningspolitiskt prioriteringsinstrument både för att koncentrera forskningsresursema och för att stödja utvecklingen kvalitetsstarka forsk-

av ningsenheter och forskningsmiljöer. Både denna metod och övriga resursfördelningsmekanismer har aktualiserat en diskussion om i vilken

tidigare forskningsprestationer och framgångar, eller grad det bör vara i vilken utsträckning den mest lovande forskningen, både inomvetenskapligt och utomvetenskapligt, som skall prioriteras. Till prioriteringsproblemen hör också frågan hur bedömningar vetenskaplig kvali-

om av

kan vägas med bedömningar forskningens relevans och tet samman av användbarhet. De inomvetenskapliga och utomvetenskapliga bedömning-

sammanfaller kanske inte. Följdfrågan blir som skall ansvara arna vem för bedömningama och besluten. Forskarna, de potentiella användarna

eller politikerna Vem kan bedöma vad -

Programsatsningar Exempel på stora forskningspolitiska områdesprioriteringar, som kan betecknas nationella insatsområden och tar sig uttryck bl.a. i

som som

strategiska forskningsprogram, har under 1990-talet i alla länder stora varit basteknologier såsom informationsteknologi, mikroelektronik, materialteknologi och bioteknologi. Ett kanske än centralt, om ock-

mer så svåravgränsbart, prioritetsområde är miljöforskningen i bred mening. Området har under första delen 1990-talet i vissa avseenden närmast

av

fungerat som en övergripande prioritering i den offentliga forskningspolitiken i de nordiska länderna.

Andra typiska prioritetsområden för 1990-talets programsatsningar har utgjorts av t.ex. klimatforskning, livsmedelsforskning, hälso- och sjukvårdsforskning samt äldreforskning. Men också nationellt

mer präglade forskningsområden som betingats olika länders natur-, kul-

av tur- eller samhälleliga särförhållanden har prioriterats med

stora programsatsningar. En för alla nordiska och många västeuropeiska länder gemensam prioritering har blivit utveckling av olika former av forskningssamarbete med de östeuropeiska staterna.

Med tanke på den omfattande användningen prioritets- eller

av insatsområden som forskningspolitiskt styrningsinstrument är det stora Sammanfallet i olika länders satsningsområden intressant. Sammanfallet visar nämligen att de flesta forskningsintensiva länder efter olika

- analys- och och planeringsprocesser i syfte att finna de mest lovande forskningsområdena, de framtida teknologierna och de mest akuta forskningsbehoven, närmast oavsett såväl använda metoder som analysernas omfattning ungefär samtidigt valt att utpeka basteknologier och

- samma samma problemområden till forskningspolitikens satsningsområden.

Utvärdering och resultatindikatorer Samhällets och de resursbeviljande statsmakternas förväntningar och krav på de forskningsutförande enheterna har under 1990-talet fortlöpande vuxit. Inte bara enskilda forskare och forskargrupper utan också universitet och högskolor, forskningsinstitut, sektorsforskningsorgan och forskningsråd måste som motprestation för de tilldelade resurserna kunna legitimera sina forskningsbevillningar. De måste kunna framvisa effektivitet i forskningsarbetet och hög produktivitet t.ex. i form av forskningsrapporter. De måste också kunna dokumentera att forskningen har hög vetenskaplig kvalitet och att den är samhälleligt relevant, användbar och nyttig. Det finns en alltmer påtaglig tendens att i forskningspolitiken ta i bruk produktionsekonomiskt definierade resultatmått och en ambition att styra fördelningen av forskningsresurserna med hjälp av kvantitativa och kvalitativa resultatindikatorer. De forskningsextema kraven om utvärdering och redovisning av forskningens kvalitet, effektivitet, relevans och nytta ställs på all forskning.

Balansförskjutningar Förändringarna i forskningsfinansierin gen har bidragit till förskj utnin gar mellan FoU-systemets olika delar. Detta har bl.a. aktualiserat frågor om önskvärdheten av förändringar i balansen mellan grundforskning, strategisk forskning och tillämpad forskning, mellan inomvetenskapligt styrd forskning och sektorsforskning, mellan disciplininriktad forskning och industriorienterad forskning samt mellan offentligt finansierad forskning och FoU-verksamhet i företagssektom. Avvägningarna kompliceras såväl

svårigheten att bedöma konsekvenserna av eventuella balansförskjutav ningar som av svårigheten att återknyta balansförskjutningama till bestämda forskningspolitiska åtgärder.

Till problematiken hör också frågan om av vem och på vilken nivå och på vilka grunder besluten skall fattas om hur samhällets forskningsinsatser skall fördelas mellan olika forskningsområden och mellan olika typer forskning. Redan frågan om hur mycket samhället bör satsa

av t.ex. naturvetenskaplig, medicinsk, tekniskvetenskaplig, samhällsvetenskaplig eller humanistisk forskning, och mer exakt hur anslagen bör fördelas mellan områdena är fråga som faller utanför forskarnas

en vetenskapliga kompetens. Även frågan begränsas till grundforskning

om är fördelningen mellan vetenskapliga huvudområden i sista hand ett rent samhällspolitiskt eller så vill forskningspolitiskt avgörande.

- om man -

Medan fastställande av omfattningen av de statliga FoU-satsningama med nödvändighet ligger på politisk nivå har utvecklingen när det gäller fördelningen av insatserna mellan t.ex. vetenskapliga huvudområden under de senaste åren emellertid gått i riktning av en allt mer forskarstyrd fördelning. Praxis varierar dock fortsatt kraftigt mellan de nordiska länderna. I fråga forskningsrådens anslag fastställer regering och

om riksdag i Danmark och Sverige redan i statsbudgeten anslagens fördelning mellan olika forskningsråd, medan statsmakterna i Finland och Norge överlåter till forskamivån, dvs till styrelsen för Finlands Akademi respektive Norges Forskningsråd att fördela anslagen mellan de olika huvudområdena för Norges forskningsråd dock med betydande begränsningar i form öronmärkningar och andra bindningar i statsbudgeten

av för del anslagen. När det gäller universitetens anslag har fakul-

en av tetsfördelningen anslagen i Danmark, Finland och Norge i huvudsak

av överlåtits till universiteten själva, medan statsmakterna i Sverige redan i statsbudgeten fastställer universitetsanslagens fördelning på fakultetsområden och även fördelningen mellan grundutbildning och forskning och forskarutbildning.

Internationalisering Ytterligare faktor som på 1990-talet fått en allt större betydelse såväl

en i den överordnade forskningspolitiken på den anslagsfördelande och

som forskningsutförande nivån är det kraftigt växande internationella forskningssamarbetet. Den tilltagande intemationaliseringen omfattar inte bara formaliserat forskningssamarbete med medverkan i internationella FoU-

och vetenskapliga anläggningar utan också ett program gemensamma allt intensivare informellt samarbete mellan enskilda forskare. En allt större del både de offentliga FoU-anslagen och av företagssektoms

av FoU-insatser går till det internationella samarbetet. En ytterligare internationalisering står dessutom i de flesta länder som en av de högst prioriterade målsättningarna i den nationella forskningspolitiken. I det sammanhanget bör särskilt observeras prioritering framom

att en ny andra blivit målsättningen ökat deltagande i Europeiska Unionens

om forskningsprogram. Detta samarbete ställer krav på alla nivåer i de

nya nationella forskningssystemen.

Internationaliseringen innebär bl.a. att den nationella forskningsverksamheten i allt högre grad relateras till den internationella forskningsnivån. Och i synnerhet i de relativt sett små forskningsländema som de nordiska har kravet att mäta den nationella forskningens kvalitet

om med internationell måttstock blivit ett allt centralt forskningspoli-

mer tiskt krav, i växande grad tillämpas både vid bedömning projekt-

som av förslag och vid utvärdering av pågående och avslutad forskningsverksamhet. Utvecklingen betyder också, dels att forskningspolitiska målsättningar formuleras gemensamt internationell nivå, dels att den nationella forskningspolitiken blir allt beroende av den internatio-

mer nella forskningspolitiska utvecklingen. Den nationella forskningspolitiken tenderar i allt högre grad att efterlikna och snabbt anpassa sig till andra länders forskningspolitiska målsättningar, prioriteringar och strukturella förändringar. På sikt detta också frågan om i vilken ut-

reser sträckning nationella forskningsprofiler och i synnerhet rent nationella forskningsspecialiteter med internationell kvalitet överhuvudtaget kan etableras, bibehållas och utvecklas.

Reorganiseringen forskningsrådgivning, koordinering och

strategisk planering En allt viktigare fråga i den forskningspolitiska diskussionen har blivit överväganden hur forskningsrådgivningen skall organiseras och hur

om selektions- och prioriteringsmekanismema skall utformas för att betjäna den önskade forskningspolitiska styrningen och resursfordelningen. På politisk nivå har de aktuella utvecklingsdragen uppfattats som ett växan-

de behov av en förbättrad forskningspolitisk koordinering med växande krav om en förnyelse, effektivering och förenkling det forskningsav rådgivande, forskningsplanerande och forskningsfinansierande systemet. De institutionella förändringarna under 1990-talet genomförts som eller påbörjats i det forskningspolitiska systemet i de nordiska länderna är samlat sett mer genomgripande än någon förändring annan som genomförts i forskningssystemet sedan forskningsrådsorganisationema inrättades och sektorsforskningssystemet etablerades hörnstenar i den som offentliga forskningspolitiken. Nedanstående översiktliga genomgång av olika åtgärder under som 1990-talet vidtagits beträffande den forskningspolitiska styrningen och forskningens organisations- och ñnansieringsstruktur visar att de aktuella reorganiseringsinitiativen berör alla nivåer i forskningssystemet, dvs såväl den översta politiska nivån den forskningsstrategiska, den som forskningsñnansierande och den forskningsutförande nivån. Översikten visar dessutom inte bara att det politiska intresset för forskningsfrågorna är växande med en klar strävan att göra forskning och forskningspolitiska beslut politiskt mer synliga utan också att det på politisk nivå finns en klar tendens till centralisering och institutionalisering forskningsav politiken. Följande aktuella forskningspolitiska åtgärder och initiativ i Danmark, Finland och Norge belyser de skisserade utvecklingstendenserna:

Danmark - Ett forskningsministerium. Ett forsknings- och teknologiministerium med ansvar för den överordnade forsknings- och teknologipolitiska koordineringen inrättades i Danmark i januari 1993. Ministeriets ansvar för teknologipolitiska frågor nedtonades i samband med en regeringsombildning våren 1994 och ministeriets ändrades till namn forskningsministeriet. Forskningsministeriet har till uppgift att ansvara för koordineringen av de samlade offentliga forskningsinsatsema inklusive sektorsforskningen och Danmarks deltagande i internationellt forskningssamarbete. Till ministeriets förvaltningsansvar har överförts bl.a. de statliga forskningsråden, Danmarks Grundforskningsfond, Forskningscenter Risø och några mindre forskningsinstitutioner. Ministeriets FoU-budget utgör 1995 drygt 22 % av den totala statliga FoU-budgeten.

- Lag om forskningsrådgivning. Ny forskningsrådsstruktur. Regering-

en har i november 1995 framsatt ett lagförslag forskningsrådom givning som syftar till etablering ett sammanhängande statligt av forskningsrådgivningssystem som skall främja den överordnade

koordineringen av dansk forskning. Den föreslagna rådgivningsstrukturen är tredelad och omfattar inrättande Danmarks Forsk-

av ningsråd, fyra statliga forskningsråd och ett antal offentliga forskningsudvalg kommittéer. Danmarks Forskningsråd skall fungera

ett forskningspolitiskt rådgivningsorgan för regeringen och som folketinget bl.a. den nationella forskningsstrategin,

och rådge om forskningsbevillningarna och forskningens generella villkor. Danmarks Forskningsråd är avsett att vara ett rent rådgivningsorgan

utan forskningsñnansieringsuppgifter. De föreslagna fyra forsk-

ningsråden, skall ersätta de existerande sex disciplinforsknings-

som råden, skall utöver forskningsfinansieringsfunktioner ha till uppgift att inom sina respektive ansvarsområden rådge forskningsministem och folketinget samt andra aktörer inom dansk forskning. De offentliga forskningsudvalgen skall rådge bl.a. sina respektive fackmini-

ministeriemas sektorsforskning och strategiska forskningsstrar om planering. Nationell forskningsstrategi. Parallelt med förberedelserna av lagför-

forskningsrådgivning har den danska regeringen igångsatt slaget om ett omfattande planeringsarbete för att formulera nationell forsk-

en ningsstrategi. Den nationella forskningsstrategin, som också nämns i lagförslaget forskningsrådgivning, skall forskningsbehov,

om ange mål, prioriteringar och för den danska forskningsverksam-

ramar heten i dess helhet. I januari 1995 har regeringen fastställt en nationell strategi för jordbruksforskningen. Dessutom har ett förslag till nationell strategi för den medicinska och hälsovetenskapliga

en forskningen framlagts. Delstrategiema skall inarbetas i den samlade nationella forskningsstrategin. Lag sektorsforskningsinslitutioner. En ramlag sektorsforsk-

om om ningsinstitutionerna har antagits i slutet av 1995. Lagen syftar till

effektivering och harmonisering de statliga forskningsinstituen av tionerna och till förstärkning sektorsforskningens kvalitet. Av

en av anmärkningarna till lagförslaget framgår att ett primärt syfte också är att göra sektorsforskningsinstitutionerna oberoende av den

mer minister till område institutionen hör. Lagen skall bl.a. för-

vars bättra möjligheten att samordna sektorsforskningen. F0 U-finansierande fonder. Regeringen och folketinget inrättade 1991 Danmarks Grundforskningsfond i syfte att stärka Danmarks forskningsmässiga utvecklingspotential. Fonden har som uppgift att bygga dansk forskning och danska forskningsmiljöer genom att

upp finansiera enastående forskning på internationell nivå. 1992 inrät-

näringslivsinriktad fond, Erhvervsudviklingsfonden Växt-

tades en fonden med uppgift att stöda bl.a. FoU-projekt i små och medel-

stora företag. Vardera fonden tilldelades ett grundkapital på 2 miljarder DKK. Ny universitetslag. En ny universitetslag fastställdes i december 1992 i syfte att öka universitetens självständighet och förstärka universitets- och institutionsledningens resultatorientering

och ansvar för både undervisningen och forskningen. Ett centralt mål i lagen är att möjliggöra en mer effektiv planering och ledning av forskningsverksamheten. Externa representanter i universitetsledningen infördes. Forskningspolitisk planering vid universiteten. Flera de danska

av universiteten har under 1994-1995 framsatt forskningspolitiska planeringsdokument och strategiplaner prioriteringar

som genom syftar att knyta respektive universitets delområden till en forskningspolitisk huvudlinje. Exempelvis har Köpenhamns Universitet utpekat tre satsningsområden för universitetets verksamhet under de kommande åren, nämligen bioteknologi, miljöforskning, och nordsyd forskning, medan Danmarks tekniska universitet i sin Strategiplan 95 för universitetets forskning och undervisning har utpekat 12 fokusområden, som bedöms ha stor samhällelig relevans. Forskarutbildningsreform. I starten av 1993 genomfördes fors-

en karutbildningsreforrn med generella regler och krav för en strukturerad treårig forskarutbildning och PhD-examen. Utvärderingscenter. Våren 1992 etablerades som en sjävständig institution under undervisningsministeriet ett evalueringscenter med uppgift att utvärdera kvaliteten på utbildningen vid de högre utbildningsinstitutionema. För utvärdering av forskningen ansvarar enligt gällande lag Forskningspolitisk Råd och de sex forskningsråden. I 1995 års lagförslag om forskningsrådgivning förpliktas ett kommande Danmarks Forskningsråd och de statliga forskningsråden att mer systematiskt bedöma dansk forsknings kvalitet och relevans och att i den forskningspolitiska rådgivningen indra utvärderingsresultat.

Finland Ny forskningsrådsorganisation. Den finländska forskningsrådsorganisationen, Finlands Akademi, omorganiserades vid årsskiftet 1994/95. Organisationen som dittills omfattat sju huvudsakligen disciplininriktade forskningsråd och en s.k. vetenskaplig centralkommission ersattes av en samlad rådsorganisation med en styrelse och fyra bredare definierade forskningsråd. Enligt lagen om Finlands Akademi skall organisationen verka som vetenskapsförvaltningens

centralorgan och utöver att fördela forskningsanslag och andra sätt främja forskning även fungera sakkunnigorgan i forsk-

som

ningspolitiska frågor.

Förstärkt vetenskaps- och teknologipolitisk koordinering. På begäran

riksdagen har statens vetenskaps- och teknologiråd 1994 utrett av behovet och möjligheterna att förstärka den nationella koordinering-

forsknings- och teknologipolitiken i Finland. Utredningen en av genomgår bl.a. olika alternativ för forsknings- och teknologipolitikens organisering på ministerienivå. Utredningen att koordi-

anser neringen forsknings- och teknologipolitiken behöver förstärkas,

av främst i besluts- och beredningsprocessen på regeringsnivå. Detta kan enligt utredningen bäst ske effektivering av verksam-

genom en heten i regeringens ekonomisk-politiska ministerutskott och i statens

vetenskaps- och teknologiråd. Utveckling sektorsforskningen. På uppdrag av regeringen pågår

av sedan 1993 omfattande utredningsverksamhet sektorsforsk-

en om ningen och dess organisering. Arbetet syftar till att utveckla och förtydliga både fackministeriernas och de statliga forskningsinsti-

roll i forskningssystemet. För vart ministerium utarbetas en tutens

forskningsstrategi.

Reorganisering forskningsinstitut. På forskningsutförande nivå

av har igångsatts syftar till utvärdering av samtliga

en process som statliga forskningsinstitut. 1993 utvärderades bl.a. Statens tekniska

forskningscentral VTT, med en årsomsättning på nära l

som miljard mark och 2 500 personårsverken är en av Nordens största

ca forskningsinstitutioner. Som följd utvärderingen har en omfat-

en av tande omorganisering VTTs organisation och verksamhet genom-

av förts i syfte att stärka den strategiska planeringen och att göra FoUverksamheten marknadsstyrd och resultatorienterad.

mer F orskarutbildningsreform. En forskarutbildningsreforrn genomfördes i början 1995 med strukturerade fyraåriga forskarutbildnings-

av

vid formellt fastställda forskarskolor vid högskolorna, bl.a. program i anslutning till särskilt framgångsrika forskargrupper och forsk-

ningsmiljöer. Systematiserad utvärderingsverksamhet. Sedan 1992 genomförs i

Finland s.k. helhetsutvärderingar de olika högskolorna. Ett råd

av för utvärdering högskolorna har vid årsskiftet 1995/96 inrättats

av i anslutning till undervisningsministeriet. Rådet skall bl.a. ta initiativ till och ordna utvärderingar ansluter sig till högskolornas verk-

som samhet och högskolepolitiken. Rådet skall även främja forskning

utvärdering högskolorna. Finlands Akademi har sedan 1983 om av

organiserat internationella disciplinorienterade forskningsutvärde-

ringar. I de resultatmålsättningar fastställts för Finlands Akasom demi i anslutning till statbudgeten för 1996 åläggs akademin öka att antalet disciplinutvärderingar och att påskynda utvärderingsförfarandet. Ny universitetslag. I Finland har varje universitet och högskola sin egen lagstiftning med betydande variationer mellan de olika enheterna. Ett lagförslag till universitetslag för samtliga gemensam universitet och högskolor är 1995/96 under beredning i parlaen mentarisk kommission. Undervisningsministeriets utkast till lagförslag syftar bl.a. till en effektivering och förstärkning universitetsav ledningen, bl.a. genom införande professionell, statsmaktav en av erna utsedd rektor.

Norge Ny forskningsrådsorganisazion. l Norge totalförnyades den forskningspolitiska organisationen forskningsstrategisk och forskningsfmansierande nivå att forskningsråden för grundforskning, genom sektorsforskning och teknisk-industriell forskning 1993 ersattes av ett samlat forskningsråd, Norges Forskningsråd. Rådet är organiserat med en huvudstyrelse och områdesstyrelser med för sex ansvar vart sitt forskningsområde definierats brett och tvärs discisom av plins- och sektorsgränser. Rådet skall enligt stadgarna ett natiovara nellt forskningsstrategiskt med för både grundforskorgan ansvar ning och tillämpad forskning alla områden. Forskningsrådets uppgift är också att rådge regeringen i forskningspolitiska frågor och om grundlaget för utformningen regeringens generella forskav ningspolitik. Rådet lyder förvaltningsmässigt under Kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet endast tredjedel men ca en av rådets budget på nära 2,5 miljarder NOK kommer från detta departement. Forskningsrådets största finansieringskälla är närings- och energidepartementet som står för än 40 % rådets budget. mer av Rådets övriga projekt- och programmedel kommer från fler än tio andra departement. Nationella forskningsstrategier. Norges forskningsråd har i i slutet av 1994 fastställt en strategi för norsk forskning och för Norges forskningsråd for den närmaste fyraårsperioden. Rådet har också fastställt särskild strategiplan för näringslivsinriktad FoU-verken samhet. Dessutom är forskningsrådets områdesstyrelser i fard med att utarbeta strategiplaner för sina respektive områden. Reorganisering av institutsektorn. I Norge finns ett stort antal institut som bedriver FoU-verksamhet. lnstitutsektorn står för ca en

tredjedel den totala norska forskningsinsatsen. Norges forsk-

av ningsråd har tilldelats ett strategiskt ansvar för institutsektom och rådet har under perioden 1993- 1995 utarbetat överordnad strategi

en för evaluering, finansiering och organisering av instituten. Ny universitetslag. Universitets- och högskolesystemet har omorganiserats. Bl.a har det regionala högskolenätet i augusti 1994 koncentrerats från knappt hundra regionala högskolor till totalt 26 statliga högskolor. En lag universitet och högskolor omfat-

ny om tande såväl universitet och vetenskapliga högskolor som de statliga högskolorna trädde i kraft vid årsskiftet 1995/96. Externa representanter infördes i institutionemas styrelser.

Fond för företagsinriktat F0 U-stöd. I anslutning till reorganisering-

forskningsrådssystemet i Norge inrättades 1993 också Statens en av närings- och distriktutvecklingsfond SND, huvudsakligen genom

omorganisering och sammanläggning rad stödorgan, med

en av en uppgift bl.a. att stöda FoU-verksamhet i små och medelstora före-

Till fondens instrument hör bl.a. offentliga forsknings- och tag. utvecklingskontrakt och FoU-lån. Enligt stadgarna för Norges forskningsråd och SND skall de båda bedriva ett nära samarbete

organen med varandra.

De uppräknade åtgärderna är mycket varierande karaktär med delvis

av svårbedömbara konsekvenser för både forskningspolitiken och själva forskningsverksamheten. De centrala elementen i den aktuella omstruktureringen den forskningspolitiska organisationen kan emellertid

av sammanfattas som:

Ett effektivare forskningspolitiskt rådgivningssystem for statsmakterna En starkare nationell koordinering forsknings- och teknologipoli-

av tiken En stramare överordnad styrning den samlade offentliga forsk-

av ningsinsatsen

En samlad och strategisk forskningsrådsorganisation med

mer rådgivningsuppgifter och bredare ansvarsområden

En effektiverad och mer enhetlig sektorsforskningsorganisation

De överordnade målsättningarna i de forskningspolitiska reforrnema och initiativen är:

det nationella FoU-systemet och den samlade FoU-insatsen att se som en helhet

- att göra forskningssystemet mer enkelt och flexibelt så att det snabbt kan fånga upp och sig till behov anpassa nya - att utnyttja forskningsresurserna mer effektivt - att främja en integration mellan grundforskning och tillämpad forskning - att identifiera den nationella forskningens styrkepunkter och potentialer ° att analysera samhällets forskningsbehov och fastställa mål och

prioriteringar för forskningssatsningarna

- att effektivera forskarutbildningen och öka produktionen forskarav utbildade - att stärka forskningens kvalitet - att förbättra forskningens relevans, dvs att öka den samhälleliga nyttan av FoU-verksamheten - att främja strategisk forskning - att främja forskningens internationalisering och internationellt forskningssamarbete - att förstärka den nationella samordningen deltagande i internatioav nellt FoU-samarbete - att öka användarinflytandet i planeringen och styrningen forskav ningen - att förbättra utnyttjandet forskningsresultaten av

De tillsvidare mest synliga och gripbara förändringarna i den pågående organisatoriska omstruktureringen är fömyelsema inom forskningsfinan-

sieringsorganisationen. Förändringarna i forskningsrådsstrukturen signa-

lerar en förändrad syn inte bara på forskningens inomvetenskapliga utveckling och traditionella disciplinindelade organisering utan också på ändamålsenligheten i att hålla fast vid den i första hand organisatoriskt betingade uppdelningen mellan grundforskning och tillämpad forskning. Som en följd av att grundforskningsråden ursprungligen upprättats främst för att stöda universitetsforskningen och enskilda forskares projektansökningar har den gamla rådsstrukturen i hög grad avspeglat universitetens traditionella fakultetsindelning. Behovet förändringar i den av disciplinindelade rådsstrukturen har motiverats med forskning och att ny vetenskapliga genombrott i växande grad sker i de existerande disciplinemas gränsområden när infallsvinklar, metoder och teorier från olika discipliner och ämnesområden kombineras. Men förändringstrycket har också varit följd den allt dominerande forskningspolitiska en av mer praxisen att koncentrera forskningsresurserna till större forskningsenheter och forskningsprogram som allt oftare omfattar såväl mångvetenskapliga som sektorsövergripande frågeställningar med samtidiga insatser från

både grundforskning och tillämpad forskning. Detta har lett till ett växande behov att kunna planera, bedöma, organisera och finansiera forskning flexibelt på tvärs av räds- och sektorsgränser.

Ända på 1980-talet förespråkades ofta långtgående autonomi

en för grundforskningen medan den tillämpade forskningen skulle vara samhälleligt styrd och kopplad till samhällets övergripande politiska mål. Den organisatoriska uppdelningen mellan grundforskning och tilllämpad forskning försvarades som ett led i en strävan att trygga vad

uppfattades grundforskningens behov av autonomi och frihet som som från utomvetenskaplig påverkan.

Den under 1980-talet allt synligare tendensen att överföra kraven for samhällsrelevans till att också gälla grundforskning uppmärksammades i mitten av 1980-talet i grundforskningsmiljöerna vid universiteten med

viss Följderna utvecklingen betecknades som en epistemisk en oro. av eller kunskapsteoretisk förskjutning, varmed avsågs att utomvetenskapli-

kriterier och krav fick inflytande på grundforskningens inriktning och ga utveckling.

I takt med att forskningens organiserings- och finansieringsformer förändrats förefaller denna oro att ha dämpats. Flera undersökningar och forskningsutvärderingar har dessutom visat att effekterna på grundforskningsmiljöerna t.ex. strategiska forskningsprogram varit generellt

av positiva Forskarna anser själva att programforskningen har givit universitetsforskarna for vetenskapligt värdefullt arbete, lett

extra resurser till ökat samarbete över institutionsgränsema och i det hela taget förnyat och vitaliserat forskningen Undersökningar av externfinansiering av universitetsforskningen har också visat att större delen den forskning

av

finansieras industrin och statsförvaltningen snarare sker på som av forskarnas än på finansiärernas villkor Och under 1990-talet har det

l Jfr t.ex. Floris, Toini Olaf Rieper 1995, De strategiskeforsknings-

og

deres ajfvmitning på grundforskningsmiüøerne. AKF-Forlaget. programmer og

2 Mathisen, Werner Christie 1994, Universitetsforskeres problemvalg

akademisk autonomi styring g/ennomforskningsprogrammer. Utredningsin-

og stituttet for forskning og høyere utdanning. Rapport 7/94.

3Halinen, Arto och Teuvo Räty 1994, Ulkopuolisen tutkimusrahoituksen yliopistotiedettä suuntaava vaikutus Helsingin yliopistoa koskevan aineiston valossa. Suomen Akatemian julkaisuja 6/94. Den externa forskningsñnansieringens effekter universitetsforskningens inriktning belyst med material angående Helsingfors universitet. Finlands Akademis publikationer 6/94.

blivit allt vanligare att anlägga ett långsiktigt samhälleligt nyttoperspektiv på grundforskningsinsatsema och att allt grundforskning

mer se som en strategisk resurs for ekonomisk, teknologisk och samhällelig utveckling. I detta sammanhang är det också värt att speciellt lägga märke till att ett centralt inslag i reorganiseringen av forskningsråden har varit att i ökande grad tilldela råden en nationell roll som rådgivande och policyskapande organ för statsmakternas forskningspolitik i bred mening.

Norges forskningsråd representerar, som ovan framgått, det mest långtgående nordiska exemplet uppbrott från den disciplinindelade rådsstrukturen och från den traditionella organisatoriska uppdelningen av finansieringssystemet i en organisation för grundforskning och

en eller flera för tillämpad forskning. Men också i Island har liknande

en sammansmälming av den forskningspolitiska organisationen för grundforskning respektive tillämpad forskning nyligen genomförts. Sommaren 1994 fusionerades Islands Vetenskapsråd, som bestått av tre traditionella disciplinindelade grundforskningsråd, med Statens Forskningsråd Rannsöknarád Rikisins, ansvarat för tillämpad forskning och teknologi.

som Det nya forskningsrådet, Islands Forskningsråd, som är ett samlat rådsorgan med 1 1 medlemmar, skall finansiera både teknologi och forskning på alla områden samt rådge regeringen och Alltinget parlamentet om forsknings- och teknologipolitiska frågor.

De forskningspolitiska doktrinerna De ovan beskrivna forskningspolitiska utvecklingsdragen, som i mitten av l990-talet med varierande styrka präglar många länders forskningssystem, är mångfasetterade och gäller olika delar av forskningssystemet. De kan därför inte på ett enkelt sätt sammanfattas enhetlig eller

som en samlad forskningspolitisk doktrin. Det finns dock flera särdrag i den aktuella utvecklingen gör det berättigat att hävda att forsknings-

som politiken i mitten av 1990-talet befinner sig i en ny fas som avviker från de huvudlinjer som karakteriserat forskningssystemen i OECD-ländema under tidigare forskningspolitiska perioder.

Tydligast framträder l990-talets forskningspolitiska egenart och trender vid en periodisering av de senaste decenniemas forskningspolitiska huvudkännetecken. Med schematisering kan den forsk-

en grov ningspolitiska utvecklingen efter andra världskriget i ett flertal OECDländer indelas i ett antal faser som med mindre tidsmässiga förskjutningar mellan länderna i stort sett sammanfaller med decennieindelningen.

Under de 15-20 första åren efter det andra världskriget, dvs fram till första delen 1960-talet, koncentrerade sig de flesta länder på att

av

bygga upp forskningsinstitutionema och insatserna för forskning huvud-

sakligen som ett mål i sig. Det också tiden då de första forsknings-

var råden inrättades i syfte att med hjälp av inomvetenskaplig expertbedömning av huvudsakligen forskarinitierade proj ektförslag fördela offentliga resurser till forskning. Forskningens inriktning och prioriteringarna i användningen av de relativt begränsade forskningsresursema i de flesta

var länder en fråga for forskningsmiljöema själva. I de större industri- och forskningsländema framträdde dock forskning i kämfysik och kämkraft, militärforskning, rymdforskning och generellt big science

mer som en sorts samhälleliga prioritetsområden.

En egentlig forskningspolitik i modern mening uppstod först under 1960-talet då man började betona utbildningens, forskningens och teknologins betydelse för den samhällsekonomiska utvecklingen. I stort sett vilken som helst forskningsinvestering ansågs befordra ekonomisk tillväxt. De samlade FoU-utgifterna ökade snabbt med satsningar på både teknisk-industriell FoU och universitetssektom. Forskningens kvalitetsbedömning och kriterierna för vad som utgjorde god vetenskap och relevant forskning var fortsatt vetenskapsintema och ansvaret för dessa åvilade forskarna själva. Externa relevanskriterier och frågor forsk-

om ningens samhällsnytta började dock diskuteras Mot slutet av 1960-talet avtog tillväxten i FoU-utgifterna generellt och i t.ex. Sverige, USA och Frankrike inträdde en stagnation i resursutvecklingen.

I takt med den växande kritiken mot den ekonomiska tillväxtfilosofin förändrades forskningspolitiken drastiskt vid övergången till 1970talet. Forskningen skulle nu tjäna som samhällets problemlösare, vara nyttig för samhällspolitiken och främja miljö, hälsa, social välfärd och livskvalitet. Perioden blev den samhällsstyrda, tillämpade och sektoriellt inriktade forskningens decennium. Tillväxten i forskningsresursema och särskilt i anslagen till grundforskning avtog och de akademiska institutionemas autonomi begränsades. Sektorsforskningsprincipen slog igenom. Var sektor skulle själv formulera och bedöma sina forskningsbehov och själv initiera och finansiera sina forskningsinsatser efter avvägning mot andra behov och åtgärder inom samma sektor. Forskningspolitiken präglades starkt av planering, styrning och prioritering på basen av samhälleliga problemställningar. Tidstypiskt inrättades i Norge i mitten av 1970-talet ett eget forskningsråd for samhällsplanering. Rådet var samor-

4 Jfr den s.k. Minerva-debatten i tidskriften Minerva, Vol. I-III, 1963-1965, om Alvin M. Weinbergs artikel Criteria for Scientific Choice.

ganiserat och sidoordnat med de redan existerande grundforskningsråden för samhällsvetenskap, humaniora, medicin och naturvetenskap.

Också under 1970-talet behandlades forskningens kvalitet närmast underförstått ett inomvetenskapligt ansvar. Inom forskningspolitiken

som uppfattades kriterierna på god forskning däremot ofta som liktydiga med forskningens samhällsrelevans. Relevansfrågan var ett ansvar för forskningsfinansiären, i första hand i samband med bevillningsbesluten. I flera länder kom 1970-talets forskningspolitik också tidvis att präglas av motstridiga målsättningar och till dels t.o.m. kraftiga motsättningar mellan forskningssystemets olika aktörer.

Mot slutet 1970-talet försvagades den forskningspolitiska plane-

av rings- och stymingsambitionen. Den samhällspolitiska inriktningen i forskningspolitiken ersattes av en allt starkare betoning av teknikpolitikens betydelse. Under 1980-talet blev forskningspolitikens teknologioch innovationspolitiska orientering allt markantare. En sorts forskningsoch teknologioptimism inträdde i början av 1980-talet tillsammans med

form för forskningspolitisk koncensus. Forskningsinsatsema ökade en åter snabbt. Det gällde speciellt den teknisk-industriella forskningen och företagsssektoms FoU-verksamhet också grundforskningen och uni-

men versiteten ñck under 1980-talet ökade resurser. Stora teknologi- och forskningsprogram etablerades och FoU betraktades som en viktig faktor i den internationella marknadskonkurrensen. Forskningens kvalitet började uppmärksammas externt och olika forskningspolitiska organ

nu tog allt systematiskt initiativ till forskningsutvärderingar. Både

mer grundforskning och tillämpad forskning skulle utvärderas, och forskningsutvärdering blev för 1980-talets forskningspolitik närmast vad planering varit för 1970-talets.

Till 1990-talets forskningspolitiska egenart hör att den relativt starka tillväxten i FoU-resursema, rådde i många länder under 1980-talet,

som upphört och att det forskningspolitiska intresset kraftigt fokuserats utveckling själva FoU-systemet, den forskningspolitiska organisa-

av tionen och de forskningspolitiska instrumenten. Syftet är bl.a. förenkling, genomsiktbarhet, flexibilitet och planering. Själva forskningspolitiken och forskningen präglas att mål- och resultatstyming, strate-

- - av gisk forskning, blockbevillningar, nationell koordinering och nationella forskningsstrategier har blivit de centrala forskningspolitiska begreppen. Både forskningen och forskningsinsatserna skall betraktas som helheter. Grundforskning och tillämpad forskning skall i högre grad än hittills integreras med varandra. Särskilt framträdande är strävan att försöka överbrygga dels de traditionella revir- och disciplingränserna inom grundforskningen, dels de organisatoriska skiljelinjerna mellan grundforskning och tillämpad forskning.

Honnörsorden är kvalitet, effektivitet, relevans och nytta. Målsättningen är att höja forskningens kvalitet, effektivitet, relevans och nytta genom bättre användning av forskningsresursema och forskningsresultaten. Medlen är bl.a. prioritering, specialisering och koncentration av insatserna samt konkurrens mellan forskare, forskargrupper och forskningsinstitutioner om forskningsresursema på marknadsliknande villkor. Också forskarutbildning och internationalisering hör till 1990-talets centrala forskningspolitiska redskap.

Den utvecklingslinje som inleddes på 1980-talet med satsningar på stora strategiska forsknings- och teknologiprogram har fortsatt och förstärkts under 1990-talet, dels genom en accentuering av forsknings-

som den centrala formen för offentliga forskningssatsningar, program dels ett växande engagemang i internationella och även globala

genom forskningsprogram. Även den på 1980-talet inledda utvärderingstrenden har under 1990-talet ytterligare förstärkts och allt mer kopplats samman med bruket av olika forskningsindikatorer som beslutsunderlag.

I denna forskningspolitikens stiliserade doktrinhistoria finns slående paralleller mellan decennierna och flera återkommande drag i de olika perioderna. Både 1960- och 1980-talet är när det gäller forskningsinsatserna den snabba tillväxtens decennier. Bägge tidsperiodema står för stark tro på forskningen både teknisk-industriell forskning och

en grundforskning som välståndets och utvecklingens motor. Både 1970-

och 1990-talet framstår som de knappa, eller snarare stagnerande, FoU-

decennier. Under bägge decennierna betonas forskningens resursemas samhälleliga relevanskrav och nyttoorientering samt behovet av ökad forskningspolitisk styrning och planering.

Dessa forskningspolitikens konjunktursvängningar bör dock inte tolkas att forskningspolitikens historia upprepar sig med 20-25 års

som intervaller. De forskningspolitiska landskapen på 1970- och 1990-talen är trots de yttre likheterna i resursutveckling och forskningspolitiska planerings- och styrningsambitioner mycket olika.

Forskningsinsatserna är idag reellt flera gånger större än i början av 1970-talet. En avsevärt större andel av nationalprodukten och av de offentliga utgifterna än för 25 år sedan satsas på forskning. Men olikheterna mellan 70- och 90-talen är inte bara en fråga om forskningsinsatsemas dimensioner. Under 70-talet blev universiteten, dvs grundforskningens hemvist, allt hårdare reglerade. Under 1990-talet har universiteten och i hög grad också de statliga forskningsinstitutionerna avreglerats. Styrningen har tagit sig andra former. Statsmaktemas direkta reglerande hand har ersatts av en kanske ännu starkare styrning i form

effektivitetskrav, målbudgetar, resultatansvar och konkurrens på av marknadsliknande villkor.

När forskningspolitiken i början av 1970-talet var egalitär och nationell alla forskningsmiljöer skulle i princip lika goda, forsk-

- vara ningsanslag kunde t.o.m. på projektnivå fördelas med regionalpolitisk balans som kriterium är 90-talets forskningspolitik mer elitistisk

- kvalitet är vid sidan av relevans den viktigaste konkurrensparametern, toppforskning prioriteras, centres of excellence framälskas, målsättningen är en placering vid den internationella forskningsfronten.

När de akademiska institutionerna och den fria grundforskningen i 70-talets forskningspolitik fick spela en mer undanskymd roll, utan att de för den skull befann sig i onåd hos forskningspolitikema, vilket ibland hävdades, är grundforskningen 90-talet ett högt prioriterat område i statsmakternas forskningspolitiska programdokument i alla länder. För övrigt gäller samma beskrivning i viss mån också för det offentliga stödet till den teknisk-industriella och näringslivsinriktade forskningen.

När 70-talets forskningspolitiska beslutsfattare krävde samhällsrelevans gällde kravet vanligen forskningens problemval och själva bevillningsbesluten. Pâ 90-talet skall relevansen kunna mätas också i efterhand, och dokumenteras i fråga om själva forskningsresultatens användning och nytta.

När 70-talet i den forskningspolitiska retoriken var de nationella prioritetsområdenas och tyngdpunktsprogrammens tid men knappast

annat än på energiforskningsområdet också i satsningshänseende de

tid°°5 är 90-talet reellt de strategiska forskningsprostora programmens grammens och programforskningens tid. Det är inte bara mångfalden av strategiska forskningsprogram som dominerar i 90-talets forskningspolitiska landskap. Den förhärskande formen för organisering av forskningsverksamhet och forskningsinsatser är olika typer forsknings-

av program. Det gäller inte bara för den tillämpningsorienterade forskningen utan i stigande grad också för grundforskningen. Den enskilda forskaren och det fristående projektet hör allt mer en förfluten tid till. Härom vittnar mer än väl utvecklingen i forskningsrådens bevillningspraxis.

När 60-talets forskningsfinansieringssystem kunde karakteriseras som personcentrerat blev 70-talets stödsystem projektcentrerat. 70-talet blev i själva verket de stora och många forskningsprojektens tid

-

5 Uttrycket de stora programmens tid har i den nordiska forskningspolitiska debatten hämtats från Björn Wittrocks och Stefan Lindströms bok De stora programmens tid -forskning och energi i svenskpolitik 1984. l boken syftade uttrycket dock inte specifikt på organisations- och ñnansieringsformema forskningsområdet utan mer generellt stora offentliga åtgärds- och handlingsprogram.

snarare än en tid med stora forskningsprogram. Efter programforskningens genombrott och successiva framväxt under 80-talet måste slutligen 90-talets stödsystem betecknas programcentrerat.

som

1990-talets centrala forskningspolitiska fråga har blivit forsk-

om ningsresursema används effektivt och samhället får tillräcklig ut-

om en delning på sina forskningsinsatser. Problemet den sistnämnda

är om frågan över huvud taget kan besvaras och i givet fall skall

- vem som göra bedömningen. Osäkerheten framtvingar ständigt på nytt frågan

om hur samhällets forskningsresurser skall inriktas, styras och koordineras för att motsvara både forskningens inomvetenskapliga behov och

samhällets önskemål om forskningsresultat.

3¶FoU-insatserna 1990-talet

på - på

väg mot steady state

Forskningsutgifterna och forskningsintensiteten

Efter ett decennium då forskningen och forskningspolitiken under en nännast obruten följd av år vant sig vid att samhällets totala forskningsinsatser från år till år ökar, och i de flesta länder dessutom snabbare än samhällsekonomin i övrigt, har många länder under 1990-talet fått uppleva att tillväxten i forskningsutgifterna upphört. I flera av de mest forskningsintensiva länderna, såsom USA, Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Schweiz och Holland, har FoU-insatsema sedan slutet av 1980-talet under ett eller flera år reellt minskat. För några av länderna är en av de viktigaste förklaringama till minskade totala FoU-utgifter kraftig nedgång i satsningama FoU för försvarsändamål. Det

en gäller framförallt USA, Frankrike och Storbritannien, där utgifterna till försvars-FoU står för omkring en femtedel av de totala FoU-insatsema eller för mellan 30 och 60 % av den statliga forskningsbudgeten.

Också i de nordiska länderna har de totala FoU-utgiftema under 1990-talet utvecklats betydligt långsammare än under 1980-talet. Men med undantag för en realnedgång i FoU-utgiftema i Sverige från 1989 till 1991 har de samlade FoU-insatsema dock fortsättningsvis ökat i alla nordiska länder. Att forskning och forskningspolitik emellertid under 1990-talet även i Norden bedrivs i ett annat forskningspolitiskt klimat och under andra resursmässiga förutsättningar än under 1980-talet framgår dock tydligt av att den genomsnittliga årliga realtillväxten i de totala FoU-utgifterna i de nordiska länderna från 1989 till 1993 legat på ca 2 %, medan den motsvarande genomsnittstillväxttakten under 1983-1989 låg på mellan 5 och 10 % år jfr figur 3.1. Lägst har den genom-

per snittliga årliga tillväxttakten under bägge perioderna varit i Sverige.

Under 1993 uppgick Danmarks totala FoU-utgifter till 15,7 miljarder DKK, Finlands till 10,7 miljarder FIM, Norges till 14,3 miljarder NOK och Sveriges till 47,5 miljarder SEK. De absoluta talen säger dock inte i sig något om ländernas forskningsintensitet. Ett mått som är mer informativt och som därför ofta används i stället för de absoluta talen för att belysa olika länders forskningsinsatser eller forskningsintensitet är FoU-utgiftemas andel av bruttonationalprodukten BNP.

2 16-0335

Figur 3.1 Genomsnittlig årlig realtillväxt i de totala FoU-utgifterna i

Danmark, Finland, Norge och Sverige 1983-1989 och 1989-1993.

Procent

1989-93

I 1983-89

Danmark Norgle Sverige

I de mest forskningsintensiva länderna ligger FoU-utgifternas andel

BNP typiskt mellan 2 och 3 %. Genomsnittet for OECD-området av 1993 2,2 % och för EU 2,0 %. Medianvärdet for EU-ländema var

var

1,7 %. Sverige hade 1993 med FoU-insats mer än 3 % av BNP ca en den högsta andelen i världen. Finland intog med samma FoU-intensitet

OECD-genomsnittet en sjunde plats, medan Norge och Danmark som med BNP-andelar på 1,9 respektive 1,8 % låg en nionde respektive elfte plats bland OECD-ländema se figur 3.2 och 3.3.

Vid de internationella jämförelserna är det viktigt att observera att förekomsten nationell försvarsindustri och försvarsforskning har

av en avgörande betydelse för FoU-intensiteten FoU-utgiftemas BNP-andel i flera länderna. Räknar vi bort utgifterna till försvars-FoU faller

av speciellt USA kraftigt neråt på FoU-intensitetslistan. Detsamma gäller Frankrike och Storbritannien, som utan utgifterna till försvars-FoU bägge FoU-intensitet på under 2 %. De nordiska länderna for-

har en stärker i motsvarande grad sina relativa positioner på listan. Exklusive utgifter till försvars-FoU är FoU-insatsens BNP-andel i t.ex. Finland högre än i både USA och Frankrike medan den i Norge är högre än i Storbritannien se figur 3.2.

Frågan om försvars-FoU förtjänar en betydligt större uppmärksamhet i det forskningspolitiska kunskapsgrundlaget än vanligtvis är fallet. Om vi inte i den forskningspolitiska diskussionen skiljer ut satsningama på forsvars-FoU som en egen kategori är det uppenbart att t.ex. de jämförelser som görs mellan olika länders forskningsintensitet är orimliga. Offentliga anslag till försvars-FoU är inte i första hand forskningsanslag utan försvarspolitiska sektorsanslag. Denna sektor är i olika länder större eller mindre beroende på olika historisk-politiska, geopolitiska och maktpolitiska orsaker. En fortsatt nedgång i försvarsutgiftema och försvars-FoU i länder med stor försvars-FoU innebär inte att de frigjorda resurserna per automatik blir tillgängliga för alternativ användning inom andra forskningsområden även om forskningen naturligtvis också

konkurrerar om de från försvarssektom frigjorda resurserna. Lika lite bör man förvänta sig att länder med mer begränsade försvarsutgifter och liten försvars-FoU skall satsa i motsvarande grad mer på annan forskning för att totalt nå upp på samma forskningsintensitet som i länder med stor försvars-FoU.

Figur 3.2 Totala FoU-utgifter som andel av BNP i de 14 mest forsknings-

intensiva OECD-länderna 1993. Fördelning på civil FoU och

försvars-FoU

Finland

0 0.5 1.0 1.5 2.0.

ProoentavBNP

Eftersom försvars-FoU emellertid också har haft och sannolikt fort-

farande har en stor betydelse för den vetenskapliga utvecklingen inom

-

civil FoU, både inom grundforskning och tillämpad forskning, blir en fortsatt nedtrappning av satsningama på försvars-FoU forskningspolitiskt

än fråga enbart de samlade FoU-insatsemas omfattning. mer en om Analyser av kopplingen mellan försvarsforskningsanslagen, militärindustrin och universitetsforskningen i USA visar att de offentliga försvarsforskningsanslagen haft avgörande betydelse för utvecklingen inom

en forskning och forskarutbildning vid universiteten på högteknologiområden som t.ex. elektronik, högenergi- och reaktorfysik samt materialforskning När det i den amerikanska kongressen under de senaste åren, som en konsekvens av det kalla krigets slut, har framlagts förslag om att överföra miljardbelopp från militärforskning till andra ändamål har detta lett till skarpa protester från flera av de amerkanska prestigeuniversiteten förväntas bli hårt drabbade av nedskärningarna. 1989

som utgjorde anslagen till försvars-FoU 65 % av de totala statliga FoU-

ca bevillningama i USA. I 1993 års budget andelen endast 59 %, och

var i budgeten för 1995 har andelen sjunkit till 55 %.

Att frågan om omställningen från försvars-FoU till civil FoU blivit

allt viktigare forskningspolitisk fråga kan för t.ex. Sveriges del been lysas med att de statliga FoU-anslagen till försvarsändamål från budgetåret 1991/92 till 1994/95 minskade med ca 1,5 miljarder kronor eller i fasta priser med 35 %. Minskningen utgör närmare tio procent av

ca hela den statliga FoU-budgeten.

En översikt över utvecklingen i FoU-utgiftemas andel av BNP i olika länder sedan början 1980-talet förstärker den tidigare tecknade bilden

av

den kraftiga avmattningen i forskningens resursutveckling under av 1990-talet figur 3.3. Översikten visar framför allt att det är de

se

länder traditionellt satsat mest på FoU som under de senaste 6-7

som åren haft den svagaste utvecklingen i FoU-insatsema. En sorts tak i FoU-intensiteten mätt FoU-utgifternas andel av BNP förefaller att

som ha uppnåtts i de mest forskningstunga länderna strax efter mitten av 1980-talet. Det gäller också till viss grad för Sverige, medan de mindre forskningsintensiva nordiska länderna, Danmark, Finland och Norge, fortsättningsvis förmått öka sina forskningssatsningar.

l Set.ex. Leslie, StuartW. 1993, The Cold Warand American Science.The militarjy-Industrial-Academic Complex at MIT and Stanford. Columbia University Press.

Figur 3.3 Utvecklingen i FoU-utgifternas andel av bruttonationalproduk-

ten i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt i de mest

forskningsintensiva OECD-länderna 1981-1993. Procent

2,60-

2,4o-

220. -.,Å ...,.Fina;ñ9/ 220..

i i 2,00-

. .V 1,60- 1,40

r 130-1 W 1,00 . u . u

. u

1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993

Högre BNP-andel mål

som forskningspolitiskt

I Danmark, Finland och Norge har man traditionellt i den nationella forskningspolitiken fäst stor vikt vid forskningsinsatsernas BNP-andel och även formulerat konkreta målsättningar om vilken BNP-andel

som borde uppnås vid en bestämd tidpunkt. I flera de forskningspolitiska

av redogörelser och programdokument som den danska regeringen framlagt För folketinget sedan slutet av 1980-talet har man t.ex. angett som mål att den danska FoU-insatsen under 1990-talet skall nå på 2 %

upp av BNP. Senast har målsättningen angetts som att Danmark fore år 2000 skall nå upp på en FoU-insats i nivå med de länder som Danmark normalt jämför sig med, vilket generellt sett betyder en BNP-andel betydligt över 2 %. Enligt statsmaktemas uttalanden i början av 1990talet borde målsättningarna nås i första hand tillväxt i det

genom en privata näringslivets FoU-insatser och utan att den offentliga forskningsbudgeten ökar. Från 1989 till 1993 har den danska FoU-insatsens BNPandel ökat från 1,5 % till 1,8 %. Prognosen för 1995 fortsättnings-

anger vis en BNP-andel på 1,8 %.

I Finland har Statens Vetenskaps- och teknologiråd regeringens forskningspolitiska rådgivningsorgan löpande uppställt ett tillväxtprogram for den samlade forskningsfinansieringen. Det senaste tillväxtprogrammet, som är från 1993, syftar bl.a. till att föra FoU-insatser-

upp

nas BNP-andel till 2,7 % år 1997. Avsikten är att målsättningen skall förverkligas utan balansforskjutningar mellan FoU-systemets olika delar, dvs tillväxttakten skall vara ungefär lika hög i både företagssektoms och den offentliga sektorns FoU-utgifter. Från 1989 till 1993 har de samlade FoU-insatsemas BNP-andel ökat från 1,8 % till 2,2 %. Enligt statistikcentralens beräkningar hade andelen 1994 stigit till 2,35 %. Statistikcentralens senaste för 1995 en andel på 2,3 %.

prognos anger

I den norska regeringens forskningsproposition från våren 1989 fastställdes som mål att landets forskningsinsats skulle ökas så att den skulle komma mer på linje med de OECD-länder som satsar mest. Målet, som upprepades i de efterföljande årens statsbudgetar, skulle enligt regeringen mot bakgrund av att den norska forskningsinsatsen

ses i slutet 1980-talet utgjorde 1,8 % av BNP, medan genomsnittet för

av ca hela OECD-omrâdet var ca 2,4 %. Statsmaktema skulle under åren 1990-1993 bidra till att uppfylla målsättningen genom en årlig realväxt på 5 % i de offentliga FoU-utgiftema. Den genomsnittliga årli ga realtillväxten i de statliga FoU-anslagen stannade emellertid under de fyra åren 1990-1993 på något under 4 %. Då härtill dessutom kom en svag utveckling i företagssektorns FoU-utgifter utvecklades de samlade FoUinsatsemas BNP-andel inte helt i enlighet med de uppställda målen. Från 1989 till 1993 har den norska FoU-insatsens BNP-andel endast ökat från 1,84 % till 1,94 %. Forskningsstatistikens förväntar dessutom

prognoser

andelen 1995 sjunker till 1,8 %.2 att

Medan den norska regeringens målsättningar för FoU-insatsen i början 1990-talet explicit ökad FoU-intensitet och en

av angavs vara en realtillväxt i de statliga FoU-anslagen antyder budgetpropositionen för

förskjutning i den statliga forskningspolitiken. I budgetproposi- 1996 en tionen betonar regeringen att ökningen i FoU-insatsen de närmaste åren i huvudsak i den privata sektom och att den offentliga

bör äga rum insatsen i hög grad bör utnyttjas så att den utlöser privata insatser.

2Nationalräkenskapstalen i Norge är underrevision. Syftet är attbringa räkenskaperna i överensstämmelse med internationell praxis. Revisionen innebär en uppjustering av BNP i Norge med i storleksordningen tio procent. Det betyder att FoU-anslagens BNPandel bör reduceras med ca 0,1 procentenheter.

Skenbara förändringar

Ett väsentligt problem i fokuseringen forskningsinsatsemas BNPandel och speciellt i användningen av måttet för att belysa förändringar över tid är att BNP-andelen påverkas inte bara förändringar i FoU-

av utgifterna utan också av förändringar i BNP. En stigande FoU-intensitet, mätt som FoU-insatsemas andel BNP, kan således skenbar och

av vara uteslutande bero på BNP-utveckling. T.ex i Sverige berodde

en svag ökningen i forskningens BNP-andel på 1980-talet delvis

en svag utveckling BNP, medan 1980-talets stigningar i Finland och Norge

av inträffade trots en kraftig BNP-tillväxt, vilket understryker omfattningen av tillväxten i FoU-satsningarna i de sistnämnda länderna.

De förhållandevis stora stigningarna i forskningens BNP-andel

som har inträffat i Sverige från 1991 till 1993 från 2,8 % till 3,2 % och i Finland från 1989 till 1993 från 1,8 % till 2,2 % har till stor del berott

att bägge länderna haft en minskande bruttonationalproduktunder vart och ett av de tre åren 1991-1993. Efter 1993 har ökningen i forskningens BNP-andel i Finland igen inträffat samtidigt med kraftig

en BNP-tillväxt. Den aktuella ökningen i forskningsintensiteten i Finland beror på att FoU-verksamheten i företagssektorn ökat synnerligen kraftigt. Från 1993 till 1994 ökade de finländska företagens FoU-utgifter reellt med 18 % eller med ca 1,2 miljarder mark.

Forskningens finansiering

FoU-insatsemas finansieringsstruktur, dvs insatsemas fördelning på olika källor, varierar kraftigt mellan olika länder, vilket innebär att den offentliga forskningspolitiken förs inom olika och med olika förutsätt-

ramar ningar i olika länder. I Sverige finansierade företagssektorn 1993 närmare två tredjedelar 63 % av alla FoU-insatser medan endast omkring

en tredjedel 32 % finansierades den offentliga sektorn. I Norge däre-

av mot finansierade företagssektom endast 42 % av landets FoU-verksamhet medan den offentliga sektorn stod för omkring hälften 49 %. Av jämförbara länder är det endast i Belgien, Japan, Schweiz och Storbritannien som andelen offentligt finansierad FoU är lika liten eller

som mindre än i Sverige. I Norge är andelen offentligt finansierad FoU däremot en av de högsta i OECD-området. Endast i länder med låg F oU-

en intensitet, såsom t.ex. Portugal, Grekland, Turkiet, är andelen offentligt finansierad FoU större än i Norge.

Fördelningen mellan offentligt och privat finansierad FoU låg 1993 i Danmark och Finland relativt nära EU-genomsnittet medan fördelningen i Norge och Sverige avvek märkbart från detta se figur 3.4.

Betydliga förskjutningar har under de senaste åren inträffat i forskningens fmansieringsstruktur. Under en stor del av 1980-talet ökade företagssektorns andel FoU-insatserna i de flesta OECD-länder, dvs

av de privata FoU-insatserna ökade snabbare än de offentliga. Mot slutet av 1980-talet dämpades tillväxttakten i de privata FoU-insatserna. Men i de nordiska länderna har Företagssektoms andel av FoU-ñnansieringen i både Danmark och Sverige fortsatt att öka även under 1990-talet, huvudsakligen som en följd av en svag utveckling i de offentliga FoUutgifterna. Följden har blivit att den offentliga sektorns andel av den totala FoU-finansieringen från 1989 till 1993 har minskat från 45 till 38 % i Danmark och från 39 till 32 % i Sverige.

Figur 3.4 FoU-finansieringen i Danmark, Finland, Norge och Sverige

samt EU-blocket 1993 enligt finansieringskällor. Procent

70:

so:

40:

L Andra

: 30: källor 20: Offentliga

sektorn

- Företags-

sektorn

Danmark Finland Norge Sverige EU

I Finland och Norge utvecklingen från 1989 till 1993 i huvudsak

var den motsatta. Företagssektoms andel av FoU-finansieringen minskade i bägge länderna, medan den offentliga sektorns andel ökade i Finland och avtog något i Norge. INorge inträffade i stället en märkbar tillväxt från 2 till 6 % i andelen FoU-finansierad från utlandet. Också i Danmark ökade andelen FoU finansierad från utländska källor, med fyra procentenheter från 3 till 7 %. Den utlandsfmansierade andelen i både Finland och Sverige låg under period kvar på 2 %.

samma

Tabell 3.1 FoU-finansieringen i Danmark, Finland, Norge och Sverige

samt EU-området 1989, 1991 och 1993 enligt finansieringskällor. Procent

Offentlig sektor Företagssektor Övriga källor

1989 1991 1993 1989 1991 1993 1989 1991 1993

Källor: Nationell forskningsstatistik och OEClD

Av de offentliga FoU-medlen går den största andelen i alla nordiska länder till FoU som utförs i universitets- och högskolesektom. Andelen varierar dock kraftigt mellan länderna. Medan hela 70 % de offent-

av liga FoU-resursema i Sverige används i högskolesektom är andelen bara 44 % i Finland och omkring 50 % i Danmark och Norge. Och medan 30-40 % av de offentliga FoU-medlen i Danmark, Finland och Norge går till FoU som utförs i den offentliga sektorn utanför universitet och högskolor är andelen bara 10 % i Sverige.

ca

Tabell 3.2 Den offentliga FoU-finansieringen i Danmark, Finland, Norge

och Sverige 1989 och 1993 Sverige 1989 och 1991. Medlen

fördelade enligt mottagande utförande sektorer. Procent

Företagssektor UoH-sektor Off. sektor

1989 1993 1989 1993 1989 1993

Källor: Nationell F oU-statistik

I både Norge och Sverige går omkring 20 % de offentliga FoU-

av medlen till FoU som utförs i företagssektom medan andelen i Danmark är något under 10 % och i Finland något över 10 %. Förskjutningarna mellan sektorerna har varit relativt små under de senaste åren. I Danmark och Norge har dock universitetssektom och i Finland företagssek-

torn erhållit växande andel den offentliga FoU-finansieringen.

en av Företagssektorns andel har minskat något i både Danmark och Norge se tabell 3.2.

FoU-verksamhetens struktur

Betydligt över hälften all FoU-verksamhet utförs i så gott som alla

av OECD-länder i företagssektom. I de mest forskningsintensiva länderna ligger andelen typiskt mellan 60 och 70 %. Högst är företagssektoms andel i USA, Japan, och Sverige, alla har en andel på ca

Schweiz som

70 %. Universitets- och högskolesektom svarar vanligtvis för mellan 15 och 25 %, medan något mindre andel utförs i den offentliga sektorn

en se figur 3.5.

Andelen FoU utförs i företagssektom har varit stigande i de

som flesta länder under lång följd år. I de nordiska länderna har an-

en av delen dock från 1989 till 1993 minskat något i både Finland och Norge medan den fortsatt ökat i både Danmark och Sverige se tabell 3.3. För Finlands del visar dock data för 1994 att företagssektoms andel av FoUutgifterna igen ökar och att andelen 1994 stigit till 62 %, dvs till samma nivå 1989. Statistikcentralens prognoser för 1995 förväntar en yt-

som terligare stigning i andelen.

Figur 3.5 FoU-utgifter i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt EU-

och OECD-blocken 1993 fördelade enligt utförande sektor

Procent 80-

70:

40"

Övr. off. 30 sektor

20: UoH-

sektorn

g

- Företags

sektorn 0

Danmark Norge Sverige

Till 1990-talets markanta förändringar i de nordiska länderna hör också att universitets- och högskolesektoms andel FoU-verksamheten

av i Sverige minskat kraftigt och ligger på ungefär nivå i

nu samma som de övriga nordiska länderna, dvs på 20-25 % tabell 3.3. Universi-

se

tetsforskningens andel i Norge har samtidigt stigit och andelen

är nu högre än i Sverige. Universitetsforskningens andel i de nordiska länderna är fortfarande betydligt högre än i de mest forskningsintensiva länderna. I USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien utförs typiskt endast omkring 15-16 % FoU-verksamheten i universitets-

av och högskolesektom.

Tabell 3.3 Totala FoU-utgifter i Danmark, Finland, Norge och Sverige

samt EU-området 1989, 1991 och 1993 enligt utförande sektor.

Procent

Företagssektor Universitets- och Offentlig sektor

högskolesektor

1989 1991 1993 1989 1991 1993 1989 1991 1993

Källor." Nationell F oU-statistik och OECD

Vid de internationella jämforelsema framgår vidare anmärk-

att en ningsvärt låg andel av FoU-verksamheten i Sverige utförs i den offentliga sektorn. Andelen har i många år legat tämligen konstant på 4-5 %. I de övriga nordiska länderna är andelen 20 % och genomsnittet för

ca EU-ländema är 18 %. Bland OECD-ländema har endast Schweiz lika

en låg andel som Sverige.

FoU-verksamheten i universitets- och

högskolesektorn

Det finns stora skillnader mellan de nordiska länderna i fråga hur de

om totala FoU-insatsema i univeritets- och högskolesektom fördelar sig mellan olika vetenskapliga huvudområden. Det medicinska området är klart störst i Sverige. Medan området i Sverige står for tredjedel

en av FoU-insatsema i högskolan så är andelen bara 15 % i Danmark. På det

naturvetenskapliga området är rollerna ombytta. Naturvetenskaperna står i Danmark för den klart största andelen, ca 33 %, av universitetens FoUverksamhet, medan naturvetenskapernas andel i de svenska universiteten är endast 18 %, vilket är den lägsta andelen i Norden se figur 3.6.

Figur 3.6 Totala FoU-utgifter i universitets- och högskolesektorn i Dan-

mark, Finland, Norge och Sverige 1987 och 1993 fördelade på

vetenskapliga huvudområden. Procent

sverige 1937 n lllllllâlllllli

v g .

1995 itä-lill lllilltllllllläå

a a ;nal a

19° a t

Finland 1987

Danmark 1987

I NAT I TEK MED AGR SAM ä HUM

Iögonfallande är också att teknikområdet i Norge står för mindre än 10 % universitetsforskningen medan andelen i Finland är mer än

av 25 %. Humanioras andel de totala FoU-utgiftema i den svenska

av högskolan är 5 %, vilket är hälften andelen i Finland och

ca ca av Norge och endast tredjedel vad humaniora står för i den danska

en av universitetssektom. Också det samhällsvetenskapliga områdets andel av högskolornas FoU-insatser är markant mindre i Sverige än i de övriga nordiska länderna.

De vetenskapliga huvudområdenas andelar av de totala FoU-insat-

har endast genomgått förhållandevis små förändringar över tid och serna även skillnaderna mellen länderna i fråga om de olika områdenas andelar har under de senaste åren i stort sett legat fast. Från 1987 till 1993 har det medicinska områdets andel minskat med 2-3 procentenheter i alla länder. Teknikområdets andel har ökat med l-2 procentenheter i alla länder utom Norge. Det naturvetenskapliga områdets andel har hållits i

det närmaste konstant i Sverige och minskat med procentenheter ett par i de övriga länderna.

Den växande externfinansieringen

En av de faktorer som i betydlig grad präglar utvecklingen i högskolornas FoU-verksamhet är att en allt större del FoU-insatserna finansav ieras med externa medel. Skillnaderna mellan de nordiska länderna i fråga om hur stor del av högskolornas FoU-insatser finansieras med som högskolans grundbevillning och hur stor del finansieras med andra som medel är relativt stora. Men huvudtendensen i förskjutningen balanav sen mot en allt större externfinansieringsandel är densamma i alla länder. I Danmark och Norge finansierades 1993 en tredjedel högskoav lans FoU-verksamhet med andra medel än den ordinarie budgetbevillningen. I Finland var andelen drygt 40 %, medan nära hälften 47 % av universitctsforskningen i Sverige finansierades med andra medel än fakultetsanslagen. Från 1989 till 1993 har extemfinansieringens andel i Danmark, Finland och Norge ökat med 4-5 procentenheter. I Sverige har andelen under samma period varit relativt stabil, från 1985 till 1989 ökade men andelen från 39 till 47 % se figur 3.7. Forskningsrådens andel de totala FoU-utgiftema i högskolan av varierar betydligt mellan länderna. Minst är andelen i Sverige där forskningsråden 1993 stod för 12 % universitetens FoU-utgifter. 1 ca av Danmark var andelen 14 %, i Norge 18 % och i Finland 20 %. Det betyder att forskningsråden i Sverige stod för omkring fjärdedel en av högskolans externa FoU-anslag medan råden i Norge och Finland svarade för omkring hälften och i Danmark for drygt 40 externfinan- % av sieringen. Extemfinansieringsandelens storlek varierar kraftigt mellan högskolans vetenskapliga huvudområdena. Störst är andelen inom teknikområdet och minst inom humaniora och samhällsvetenskaper. Inom teknikområdet finansierades 1993 i Finland hela 63 % och i Sverige 55 % ca av universitctsforskningen med externa medel. I Danmark och Norge var andelen betydligt lägre. Inom naturvetenskap låg andelen i alla fyra länder på omkring 40 % och inom medicin på 30-35 %. Inom humaniora och samhällsvetenskaper varierade externfinansieringsandelama mellan 20 och 30 %, med undantag för Sverige där drygt hälften den av samhällsvetenskapliga universitctsforskningen finansierades med andra medel än fakultetsanslag.

Figur 3.7 Universitetsforskningens externfmansieringsandel 1985, 1989

och 1993. Andel av totala FoU-utgifter i universitet och högsko-

lor i Danmark, Finland, Norge och Sverige som finansieras med

externa medel. Procent

Danmark Hnland Noe Sverige

Företagssektorns FoU-finansiering

Företagssektoms dominerande ställning i fråga om den totala FoUverksamheten vilar till största delen på foretagssektorns egna resurser och endast i relativt liten utsträckning på offentlig forskningsfinansiering. I de nordiska länderna är foretagssektorns självñnansieringsandel högst i Finland och Sverige, med nära 90 % av sektorns FoUutgifter, och lägst i Norge med drygt 77 %.

Tabell 3.4 Finansiering av FoU-verksamheten i företagssektorn i Dan-

mark, Finland, Norge och Sverige 1989 och 1993. Fördelning

enligt finansieringskällor. Procent

Offentl. medel Egna medel Utlandet

1989 1993 1989 1993 1989 1993

Källa: Nordisk F oU-statistik

Den offentliga sektorn bidrar i Danmark med endast 6 % föreav tagssektoms FoU-verksamhet medan andelen i Finland och Sverige är ca 10 % och i Norge 16 %. Under de senaste åren har den offentliga finansieringsandelen minskat klart i Danmark och Norge. Även i Sverige har andelen präglats av en fallande tendens. I Finland däremot har den offentliga finansieringen ökat sin andel FoU-insatsema i foretagssekav torn, vilket också varit en uttalad målsättning i de övergripande planer som statsmakterna i Finland formulerat sedan slutet 1980-talet ta-

av se

bell 3.4. En ytterligare utvecklingstrend som blivit tydlig i Norden under 1990-talet, särskilt i Danmark och Norge, växande andel är att en av företagssektoms FoU-verksamhet finansieras från utländska källor. Andelen utlandsfinansierad FoU i företagssektorn är anmärkningsvärt mycket högre i Danmark och Norge än i Finland och Sverige jfr tabell 3.4. Det betyder att utländska FoU-uppdrag till företag i Danmark och Norge är relativt sett betydligt vanligare än till företag i Finland och Sverige. I ett forskningspolitiskt perspektiv är det viktigt att observera att endast en mycket liten del av företagssektoms FoU-resurser går till FoU-verksamhet utanför företagssektom. Av företagens FoU-medel användes 1993 endast 2 % i Danmark, 3 % i Sverige, 5 % iFinland och 7 % i Norge utanför foretagssektorn. Andelama har varit relativt stabila över tid. Sedan slutet 1980-talet har andelen dock haft stigande av en tendens i Norge och fallande i Sverige. en I konsekvens med ovanstående kan med tanke på de forskningspolitiska diskussioner sedan mitten 1980-talet forts utbyggsom av om en

nad av forskningssamarbetet mellan foretagssektom och universiteten

också noteras att medlen från företagssektom fortsättningsvis står for en

relativt begränsad andel av FoU-utgifterna i universitets- och högskolesektorn. Endast omkring 5 % av FoU-insatserna i universitets- och högskolesektorn i Finland, Norge och Sverige kommer från företagssektom. I Danmark är andelen endast 2 %. Andelarna har i stort sett varit stabila över tid.

Forskningsårsverken

FoU-utgifterna påverkas av att forskningens löne- och andra kostnadsnivåer varierar såväl mellan olika typer av forskning mellan olika

som forskningsområden och mellan olika forskningsutförande sektorer. Härtill kommer att kostnadsnivåerna varierar mellan olika länder. Dessutom försvåras internationella jämförelser över tid av förändringar i både växelkurser och inflationstakt. Ett mått på forskningsverksamhetens volym som undgår de nämnda svagheterna är antalet FoU-årsverken. Detta mått har dock sina egna svagheter grund av att måttet i huvudsak bygger på uppskattningar av hur stor del arbetstiden de

av personer som arbetar med FoU-verksamhet använder till FoU.

Med förbehåll för den nämnda mätningstekniska osäkerheten visar statistiken över antalet FoU-årsverken en något annorlunda bild av FoUverksamhetens volym och forskningsintensitet i olika länder än när jämförelsen baseras FoU-utgifterna. När forskningsvolymen, dvs det totala antalet FoU-årsverken, ställs i relation till befolkningen eller den totala arbetskraften, visar det sig dels att ordningsföljden mellan de mest forskningsintensiva länderna förändras, dels att skillnaderna mellan ländernas forskningsintensitet blir mindre.

Av de nordiska länderna hör nu också Finland, vid sidan av Sverige, till de klart mest forskningsintensiva länderna i OECD-området. En grupp på sex länder, bestående av Schweiz, Japan, Sverige, Tyskland, Finland och Frankrike, skiljer sig ut från övriga OECD-länder. De nämnda länderna har alla forskningsintensitet på än 120 FoU-

en mer årsverken per 10 000 personer av arbetskraften. Den följande ländergruppen, som har en FoU-intensitet omkring 100 FoU-årsverken per 10 000 personer av arbetskraften, består av Norge, Storbritannien och Danmark se figur 3.8. Det bör observeras att USA inte ingår i jämförelsen på grund att FoU-statistiken i USA inte registrerar FoU-

av årsverken.

Figur 3.8 FoU-årsverken i några OECD-länder i relation till befolkning

och arbetskraft 1993. Antal årsverken per 10 000 personer

Schweiz-92

,

Sverige

, Tysldand -92

..

Hnland Frankrike-92

.

DarIrnark §;.:,:

"9799 104 Stfimmanfie" 99

Oumd - Årsverken/

b°°""9

99 91

.

O 50 100 150

FoU-årsverken

Under tioårsperioden 1983-1993 har forskningens volym ökat med drygt 10 000 FoU-årsverken i Finland, drygt 9 000 i både Danmark och Sverige samt drygt 6 000 i Norge se figur 3.9.

Procentuellt har antalet FoU-årsverken från 1983 till 1993 ökat med drygt 50 % i både Danmark och Finland, med knappt 40 % i Norge och med 20 % i Sverige figur 3.10. Den genomsnittliga årliga volym-

se

ökningen har under tioårsperioden varit 1,9 % i Sverige, 3,3 % i Nor-

ca

och 4,2 % i både Danmark och Finland. Det bör dock observeras att ge antalet FoU-årsverken i Sverige minskade från 1989 till 1991 men att volymen 1993 åter nått på i stort sett nivå som 1989.

upp samma

Figur 3.9 FoU-årsverken i Danmark, Finland, Norge och Sverige 1983, 1989 och 1993 Antal FoU-årsverken

55000 50000 45000 40000 35000 30000 25000 20000 15000

10000 989 5000

-1983

0 Danmark Finland Norge Sverige

Figur 3.10 Utvecklingen i FoU-volymen i Danmark, Finland, Norge och Sverige 1983-1993. Kumulativ förändring i antalet FoU-årsverken

Procent

m-

40:

"4..-C

/

"o/

so f"

:

f."

20- -.-

g-Ö- ...-. ° " "N99 10 .. J --- Finland - Danmark 1933 1ses 19kr 19a9 1991 1:593

Steady state problemet

Tillväxten i antalet FoU-årsverken har varit betydligt mindre än realtillväxten i FoU-utgifterna, under 1983-1993 ökade med över 80 %

som i Danmark och Finland, med 55 % i Norge och med 45 % i Sverige. Skillnaden mellan realtillväxten i FoU-utgifter och i FoU-årsverken kan förklaras dels förskjutningar i forskningens inriktning, dels av forsk-

av ningens ökande infrastrukturkostnader och ett växande behov av vetenskaplig och dyrbara anläggningar, också av att en allt

apparatur men

del FoU-verksamheten utförs allt högre utbildad forskstörre av av en ningspersonal, med högre lönekostnader som följd. Detta illustrerar ett

forskningspolitikens och forskningsfinansieringens aktuella problem,

av nämligen bibehållen FoU-insats, mätt antalet utförda FoU-

att en som årsverken, redan i sig förutsätter realtillväxt i FoU-utgifterna. Ut-

en vecklingen nolltillväxt i FoU-utgifterna eller ett s.k. steady

mot en state-tillstånd, under de senaste åren diskuterats i den intematio-

som nella forskningspolitiska debatten, riskerar således att leda till en successivt minskande volym FoU-årsverken.

Internationellt har övergången från den långa perioden kraftig och

av i de flesta länder oavbruten tillväxt i forskningsresursema till ett tillstånd

steady eller ett tillstånd närmar sig nolltillväxt utpekats av state som

huvudorsakema till de växande kraven prioritering och som en av om strategisk planering. Övergången från tillväxt till steady state som

-

oåterkallelig betraktas ett viktigt incitament till politiseanses - som ringen forskningspolitiken, till det ökande bruket samhällsrele-

av av vanskriterier och till kraven på utvärdering, effektivitet, produktivitet och mätbar nytta Med tanke på att tillväxten i FoU-resursema i de nordiska länderna i huvudsak fortsatt längre än i flera andra länder kan det invändningar mot steady state resonemangets direkta

självfallet resas

tillämpbarhet förklaringsgrund till förändringarna i forskningspoliti-

som ken i de nordiska ländema. Å andra sidan är det ett faktum att en betydande del de forskningspolitiska principer tillämpas i ett land

av som

eller mindre direkt kopierade från internationella forskningspolitiär mer ska strömningar.

3Jfr Ziman, John 1994, Prometheus Bound: Science in a Dynamic Steady State. Cambridge University Press

FoU-indikatorer, FoU-intensitet och

finansieringsstruktur en sammanfattning

-

I tabell 3.5 har samlats några FoU-indikatorer översiktligt belyser

som FoU-insatserna i en rad OECD-länder. Indikatorema visar bl.a. att ländernas relativa FoU-insats varierar beroende på vilken indikator

som används för att beskriva FoU-intensiteten. Det framgår också att den offentliga sektorns andel av de totala FoU-utgiftema varierar kraftigt mellan olika länder från 20 % i Japan till 50 % i Norge och att

- några av de länder som har den lägsta offentliga finansieringsandelen samtidigt har den högsta FoU-intensiteten Japan, Schweiz och Sveri-

Tabell 3.5 Nyckeltal för FoU-insatserna i några OECD-länder 19934

Totala FoU-utgifter Offentliga Försvars-FoU FoU-ársverken

FoU-utgifter somandelav per 1000

Källa: Nationell FoU-statistik och OECD

ge. För några av länderna utgör utgifterna för försvars-FoU stor

en andel av den offentliga FoU-insatsen USA, Frankrike, Storbritannien och Sverige. Försvarsforskningens andel den statliga FoU-budgeten

av

4 De statistiska uppgifter som i detta kapitel använts för FoU-insatserna i Sverige 1993 bygger för den offentliga sektorns del på. uppskattningar basen av 1991 års FoU-statistik. På grund av att endast 4-5 % av den totala FoU-insatsen i Sverige utförs i den offentliga sektorn förväntas den slutliga FoU-statistiken för 1993 inte påverka de här redovisade uppgifterna för vare sig FoU-intensiteten eller de olika sektoremas relativa andelar av de totala FoU-utgiftema mer än marginellt.

är hög inte bara i länder med en relativt stor offentlig FoU-finansieringsandel, såsom i USA och Frankrike, utan också i länder med en förhållandevis liten offentlig FoU-fmansieringsandel, såsom i Sverige och Schweiz.

4¶FoU i

statsbudgeten - tyngdpunkter och utvecklingstendenser

Den statliga forskningsbudgeten

-

forskningspolitikens spegel

En översiktlig bild av huvuddragen i statsmaktemas forskningspolitik och den offentliga forskningsorganisationen kan tecknas genom en analys FoU-anslagen i statsbudgeten. Tyngdpunkter och organisato-

av riska principer i den statliga forskningspolitiken kan utläsas inte bara av hur FoU-anslagen i budgeten är fördelade mellan olika samhällspolitiska ändamålsområden och mellan olika mottagarkategorier utan också av hur anslagen i budgeten fördelar sig olika ministerier eller förvaltningsområden. Forskningspolitiska utvecklingstendenser och prioritering-

kan till del belysas förändringarna i anslagens omfattning och ar en av inriktning.

Budgetanalysernas beräkningar av den statliga forskningsfinansieringutgår från de målsättningar statsmakterna har för fördelningen

en som

FoU-anslagen i statsbudgeten. Genom att analysen i första hand av bygger på intentionerna i budgetpropositionerna eller i den fastställda statsbudgeten kan resultatet både till omfattning och inriktning avvika från den FoU-insats som slutligen förverkligas. Medan FoU-statistiken, på basen upplysningar från de forskningsutförande enheterna, ger en

av efterhandsbild den realiserade FoU-finansieringen, dvs av det faktiska

av utfallet FoU-insatsema, statsbudgetanalysen förhandsbild av

av ger en den statliga FoU-insatsen på basen av finansiärens statsmaktemas forskningspolitiska intentioner.

När det gäller F oU-anslagens inriktning på ändamål eller forskningsområden kan budgetanalysen endast till viss del- och med relativt stora skillnader mellan olika länder teckna en bild av fördelningen. Be-

tydande anslag fördelas som blockbevillningar direkt till forskningsfinansierande eller forskningsutförande organ som själva ansvarar för fördelningen anslagen mellan olika forskningsområden eller olika

av ändamål. Som tidigare nämnts gäller detta i Norden för t.ex. universitetsanslagen i Danmark, Norge och Finland och för forskningsrådsansla-

i Finland och Norge. I bägge fallen har statsmakterna i huvudsak gen överlåtit ansvaret för fördelningen bevillningama mellan olika fakul-

av

teter respektive mellan forskningsråd eller vetenskapliga huvudområden till de bevillningsmottagande organisationerna. I Norge finns dock i budgetpropositionen för betydande del anslagen till Norges forsken av ningsråd öronmärkningar och signaler från statsmakternas sida i fråga om anslagens inriktning på vetenskapliga huvudområden och olika forskningsområden medan några förhandsbindningar eller markeringar från statsmakternas sida i Finland som huvudregel inte förekommer för anslagen till Finlands Akademi. I den forskningspolitiska debatten har det varit vanligt att försöka se den statliga FoU-finansieringen uppdelad i två block, dels för resurser grundläggande forskning, ofta uppfattad fri forskning eller forsom skarstyrd forskning, dels resurser för tillämpad forskning, ofta uppfattad som sektoriell FoU-verksamhet eller av samhällspolitiska behov präglad nyttoforskning. Uttryckt på annat sätt tudelningen att det över ses som statsbudgeten beviljas å sidan basresurser för FoU i universitet och ena högskolor samt rörliga forskningsmedel för fördelning t.ex. genom forskningsråd, och å andra sidan anslag för FoU-verksamhet syfte vars är att tjäna forskningsbehov som utifrån olika sektorers samhällspolitiska bedömningar anses angelägna. Frågan om hur de statliga FoU-anslagen i sista hand fördelar sig mellan grundforskning och tillämpad FoU kan emellertid inte besvaras genom en analys av den statliga FoU-budgeten och knappast heller genom andra granskningar av statsmakternas överordnade forskningspolitik. Inte heller frågan anslagens fördelning mellan sektoriellt motiverad och om samhälleligt styrd forskning respektive inomvetenskapligt motiverad och mer fri eller forskarstyrd forskning kan besvaras budgenom en getanalys. Som ovan redan nämnts framgår nämligen forskningsanslagens slutliga användning på olika forskningsområden och olika typer av forskning endast till begränsad del av den fördelning statsmakterna gör i statsbudgeten. Dessutom har gränsdragningen mellan de nämnda forskningskategorierna blivit allt mer diffus och även mindre ändamålsenlig i ett FoU-system där forskningspolitiken domineras större av programsatsningar och att forskningsverksamheten i allt högre grad organiseav ras i disciplin- och sektorsövergripande insatser med ökande inteen gration mellan grundforskning och tillämpad forskning. Det är viktigt att här understryka att även sektoriellt motiverad forskning t.ex. ett miljöforskningsprogram kan kräva både grundforskning och tillämpad forskning. Sektoriellt eller på basen olika samhällsproblem motiveraav de forskningsbehov kan således lika väl den inomvetenskapligt som motiverade forskningen leda till grundforskningsinsatser. Att här diskutera den statliga forskningsbudgeten eller den överordnade statliga

forskningspolitiken som en fråga om fördelningen FoU-anslagen på

av grundforskning eller tillämpad forskning är således varken ändamålsenligt eller möjligt.

FoU-anslagens omfattning och tyngd i statsbudgeten

FoU-anslagen i de nordiska ländernas statsbudgetar för 1995 Sverige budgetåret 1994/95 har i nationell valuta beräknats till 6,8 miljarder i Danmark, 5,5 miljarder i Finland, 8,7 miljarder i Norge och 18,5 miljarder i Sverige. Omräknad till svensk valuta uppgick den statliga FoUbudgeten För 1995 i Danmark till ca 8,7 miljarder, i Finland till 9,2 miljarder och i Norge till ca 10,1 miljarden

I relation till ländernas folkmängd var den norska FoU-budgeten störst med ca 2 300 SEK per capita och den danska minst med något under 1 700 SEK per capita. I Finland uppgick den statliga FoU-budgeten till ca 1 800 SEK per capita och i Sverige till ca 2 100.

FoU-anslagens tyngd i statsbudgeten varierar betydligt mellan länderna. Störst är anslagens andel av statsbudgeten i Sverige och minst i Danmark. År 1995 utgjorde FoU-anslagens andel den totala statsbud-

av geten exklusive utgifter för statsskulden 3,9 % i Sverige, 3,1 % i Finland, 2,4 % i Norge och drygt 2 % i Danmark Exklusive anslag för försvarsändamål var andelen i Sverige 3,2 %. Andelama har sedan slutet av 1980-talet varit klart stigande i Finland och Norge och fallande i Sverige.

Den norska insatsenär uppgjord enligt den s.k. bruttoprincipen, dvs den innefattar också utgifter för uppdragsforskning utan reduktion av beräknade inkomster för uppdragsforskning. De norska FoU-utgifterna är därför något överskattade jämfört med uppgifterna för de andra länderna. Bruttoprincipen innebär en form för dubbelbudgetering genom att uppdragsmedlen uppträder både de uppdragsgivandedepartementens och på de utförande institutionernas budgetar. I statsbudgetenför 1995 beräknades de norska departementens anslag för FoU-uppdrag till över 750 milj. NOK.

2 Beräknade enligt bruttoprincipen, dvs inklusive medel för uppdragsforskning utan avdrag för beräknade inkomster från uppdragsforskning, utgjorde de statliga FoUutgiftema i Finland 3,4 % av den totala statsbudgeten.Jfr not

Volymutvecklingen

I linje med den generella bild som ovan tecknats av 1990-talets forskningspolitiska system som ett system under omvandling har de statliga F oU-budgetarna i de nordiska länderna under de senaste åren undergått stora förändringar. Både ministeriestrukturen och ministeriernas relativa andelar av de samlade FoU-anslagen har förändrats. Förskjutningar har inträffat mellan anslagens fördelning ändamål och inte minst i fråga om hur anslagen fördelas mellan mottagare. När det gäller forskningsbudgetens omfattning har utvecklingen under tioårsperioden 1985-1995 i Danmark och Sverige präglats av instabilitet och en samlat sett förhållandevis svag volymutveckling. I Finland och Norge har tillväxten för den nämnda perioden generellt varit klart större än i Danmark och Sverige, men under 1990-talet har tillväxttakten i både Finland och Norge successivt avtagit och sedan 1992/93 har FoU-budgeten i bägge länderna präglats av stagnation.

Realvolymen i de totala statliga FoU-anslagen har från mitten av 1980-talet till mitten av 1990-talet i Danmark och Sverige ökat med 10- 20 % och i Finland och Norge med något över 50 %. Den ifrågavarande tioårsperioden omfattar i alla länder flera âr med reellt minskande statliga FoU-utgifter, dock främst i Danmark och Sverige se figur 4.1. På grund av förändringar som successivt genomförts i alla länder i både anslagsstrukturen och budgetanalysernas beräkningsmetoder är jämförbarheten mellan olika år i vissa fall begränsad. Det förekommer flera brott i tidsserierna. Jämförelser över tid bör därför göras med försiktighet och förändringarna bör snarare ses som trender än som förändringar vars exakta storlek kan bestämmas.

Figur 4.1 Utveckling i realvolymen av FoU-anslagen i statsbudgeten i

Danmark, Finland, Norge och Sverige 1985-1995 Sverige

1984/85-1994/95. 160

lndex:1985l00 .§299 Ã__

I - Finland

/ .A-

Danmark: 1986:100 150 Norge

13o---

Sverige excLaftärs-

verk o.försvars-FoU

g Danmark

Sverige

; å Å E Å Ä Å Å

ao 1

1985 1997 1939 1991 1993 1995

Svängningama och förändringarna i den statliga FoU-fmansieringen framträder tydligare jämför utvecklingen under 1990-talets fem

om första år med utvecklingen under 1980-talets fem sista år. Detta kan göras genom att dela upp de tioåriga utvecklingskurvoma i två femårskurvor med 1985 respektive 1990 som basår for ett volymindex. Av figur 4.2 och 4.3 framgår att tillväxttakten i de statliga FoU-utgiftema i Finland och Norge under 1990-talet varit avsevärt långsammare än under andra hälften av 1980-talet. Figurerna visar att tillväxten i bägge länderna stagnerade 1992-1993 och att volymen därefter varit i det närmaste oförändrad. Av figurerna framgår också att utvecklingen i den statliga FoU-finansieringens volym hela tioårsperioden varit i det

genom närmaste identisk i de två länderna.

Figur 4.2 Utvecklingen i realvolymen av FoU-anslagen i statsbudgeten i

Finland 1985-1990 och 1990-1995

Index 1985:100

1990:100

140 -

. ""

ø""

. 120

- 1990-95

1985-90 30

1985/90 86/91 87/92 88/93 89/94 90/95

Figur 4.3 Utvecklingen i realvolymen av FoU-anslagen i statsbudgeten i

Norge 1985-1990 och 1990-1995

Index 1985:100

1990:100

f..

OO"O

. -O 100

1990-95

-

1985-90

1985/90 86/91 87/92 88/93 89/94 90/95

Motsvarande index över den statliga FoU-budgeten i Danmark och Sverige visar att volymutvecklingen under 1990-talet generellt varit något positivare än under delen 1980-talet. För Danmarks del

senare av bör dock konstateras att realvolymens minskning under slutet av 1980talet och under de första åren på 1990-talet inneburit att den statliga

F0U-budgeten trots betydliga ökningar under 1994 och 1995 först 1995 nått upp på ungefär samma realvolym 1987 figur 4.4 och 4.5. som se

Figur 4.4 Utvecklingen i realvolymen av FoU-anslagen i statsbudgeten i Danmark 1986-1990 och 1990-1995

Index 1986:100 1990:100

120 ,r . . .n. . "ø .a

100 1"

I

i Z 199045 Bo --- 1986-90 1985/90 86791 37/92 88/93 89/94 90795

Figur 4.5 Utvecklingen i realvolymen av FoU-anslagen i statsbudgeten i Sverige 1984/85-1989/90 och 1989/90-1994/95 exklusive affärsdrivande verk Index 1984/85100 1989/ 90:1 00

j 1994/95 1984/85- --- 0 1989/90 1985/90 86/91. 87/92. 88/93. 89/94. 90/95.

Beträffande diagrammet 4.5 över utvecklingen i Sverige bör observe-

att volymökningen från budgetåret 1991/92 till 1992/93 i verkligheras ten är något större än vad framgår figuren. Fr.o.m budgetåret

som av 1992/93 är FoU-anslagen nämligen beräknade exklusive moms. Det betyder indexkurvan för åren 1992/93-1994/95 vid jämförelse med

att en tidigare år bör nivåförskjutas något uppåt.

Den FoU-intensiteten det internationella

statliga -

perspektivet

I kapitel 3 framgick att forskningens ñnansieringsstruktur varierar

ovan kraftigt mellan olika länder och att de offentliga FoU-insatsernas andel

den totala FoU-insatsen i Sverige är klart mindre och i Norge klart av

än i de flesta andra OECD-länder. I Sverige står de offentliga större FoU-medlen för tredjedel landets totala FoU-insats medan

ca en av andelen i flera de andra mest forskningsintensiva länderna är över

av 40 % och i Norge 50 %. Trots detta är Sverige det land i OECD-

ca blocket i relation till bruttonationalprodukten har den största statliga

som FoU-insatsen.

Frånräknar vi de statliga FoU-utgifterna för försvarsändamål så är

Finland och Sverige, i nämnd ordning, de OECD-länder som i Norge, förhållande till BNP har de största statliga FoU-budgetarna Också i Tyskland och Frankrike är den statliga FoU-insatsen andel av BNP

som relativt hög. Däremot är andelen i Danmark betydligt mindre än i de övriga nordiska länderna. Och i den internationella jämförelsen framträder de i övrigt forskningsintensiva länderna USA, Japan och Schweiz

länder med de i särklass minsta FoU-anslagen över statsbudgeten som se figur 4.6.

3BNP-talen i Norge är något för lågt räknade och de norska FoU-utgiftemas BNPandel därför något överskattad. Reviderade BNP-tal för Norge förändrar knappast0rdningsföljden mellan länderna. Jfr not 1i kapitel

Figur 4.6 FoU-anslag i statsbudgeten som andel bruttonationalprodukav ten i några OECD-länder 1993. Fördelning mellan FoU för civila ändamål respektive försvarsändamål

I Civil FoU

Försvars-

Schweiz

FoU O 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0 1.2 1.4

Procentav BNP

En till viss del liknande bild framträder när de statliga F oU-anslagen omräknade till US-dollar, PPP relateras till ländernas befolkningstal. Likheterna gäller framför allt när FoU-anslagen till forsvarsändamål frånräknas. Norges position landet med den högsta statliga FoUsom intensiteten framträder ännu tydligare. Medräknas också anslagen nu till försvars-FoU är de totala statliga FoU-utgifterna capita klart per högst i USA. Den näst högsta capita-insatsen har Frankrike, medan per Norge ligger på en tredjeplats se figur 4.7.

Figur 4.7 FoU-anslag i statsbudgeten per invånare i några OECD-länder

1993. Fördelning mellan FoU för civila ändamål respektive

försvarsändamål. US-dollar purchasing power parities

l 271

Civil FoU

j: Försvars-

Storbritannien Schweiz 1 992 I 7 FoU

llllJlllllllllilll

0 50 100 150 200 250 300

US-dollar per capita

F oU-budgetar Departementens

Den statliga FoU-budgeten har i alla nordiska länder sedan 1970-talet präglats sektoriell finansieringsprincip, bl.a. innebär att varje

av en som samhällssektor eller sektorsdepartement har ansvar för finansieringen av den FoU-verksamhet respektive departement anser vara av bety-

som delse för den sektorns verksamhet. Det betyder att budgetarna för

egna de flesta departement upptar FoU-anslag. Den största delen av de statliga FoU-medlen kanaliseras dock över några få forskningstunga depar-

De två största forskningsdepartementen står i vart land för tement. sammanlagt 60 % eller i Finland nära 80 % av de statliga FoU-

mer utgifterna och de fem största för 80-90 % i Finland 94 % se tabell

- - 4.1.

En detaljerad nordisk jämförelse de departementala tyngd-

mer av punkterna försvåras olikheter mellan länderna i fråga om departe-

av mentsstrukturen, departementens ansvarsområden och departementens

De mellan departementen bör därför ses

namn. nordiska

ungefärliga. På grund flera omläggningar i departementsstruksom av

och även i forskningsorganisationens departementstillhörighet i

turen Danmark, Norge och Sverige är även möjligheterna inom ett land be-

gränsade när det gäller att göra jämförelser över tid enskilda departe-

av

ments andelar av de totala FoU-anslagen. Med utgångspunkt från 1995 års departementsstruktur har jämförelserna därför i det följ ande i huvudsak begränsats till de senaste åren.

Tabell 4.1 De fem största forskningsdepartementen i Danmark, Finland

Norge och Sverige 1995. Departementens andel de totala

av

statliga FoU-anslagen. Sverige budgetåret 1994/95

Departement Danmark Finland Norge Sverige

Utrikes

Källor: Forskningsministeriet Danmark, Finlands Akademi, Utredningsinstituttet for forskning og høyere utdanning, SCB

De organisatoriska och ñnansieringsmässiga tyngdpunkterna i den statliga FoU-insatsen och forskningspolitiken ligger i alla nordiska länder i huvudsak på tre departement, nämligen utbildningssamma departementet, närings- och industridepartementet jordbruksdesamt partementet. De nämnda departementen har emellertid mycket varierande forskningspolitisk tyngd i de olika länderna. Härtill kommer deatt partementsorganisationen i Danmark sedan 1993 också omfattar ett särskilt forskningsministerium har till uppgift för den som att ansvara överordnade koordineringen hela den nationella FoU-insatsen. Forskav ningsministeriets budget innehåller dock inte än femtedel de mer en av statliga FoU-anslagen. För Sveriges del bör dessutom observeras att försvarsdepartementet är landets näst största °forskningsdepartement. Departementet fördelar femtedel de statliga F 0U-anslagen, vilket en av är nästan dubbelt så mycket näringsdepartementet fördelar. som

I Danmark, Norge och Sverige utbildningsdepartementet

svarar motsv. for den klart största andelen den statliga F oU-finansieringen. av I Finland är handels- och industriministeriets andel FoU-budgeten av större än undervisningsministeriets andel. I alla fyra länder har de största

3 16-0335

forskningsdepartementens andelar FoU-budgeten förändrats kraftigt

av under 1990-talet.

I Norge och Sverige har allt koncentrerats till ut-

resurserna mer bildningsdepartementets ansvarsområde medan undervisningsministeriets relativa roll i den statliga forskningsfmansieringen i Danmark och Finland försvagats. Från 1991 till 1995 ökade utbildningsdepartementets andel i Norge med procentenheter, från 38 till 44 %, och i Sverige

sex

nio från 36 till 47 %. I Danmark minskade under-

med procentenheter,

visningsministeriets relativa andel under period från 55 till 38 %

samma och i Finland från 40 till 35 %. Samtidigt ökade handels- och industriministeriets andel i Finland från 32 till 41 % de totala statliga FoU-

av utgifterna.

FoU-anslag i statsbudgeten i Danmark fördelade på Tabell 4.2 Beräknade

ministerier 1991, 1993 och 1995

och fiskeriministeriet samt miljö- och energiministeriet upprät-

Lantbruks-

vid regeringsbildningen hösten 1994. I tabellen har ministeriesamtades först

for jämförbarhetens skull gjorts gällande redan fr.o.m. 1993. manläggningama Källor: Undervisningsministeriet och forskningsministeriet

I en nordisk jämförelse kan det informativt att också på FoU-

vara se

anslagens departementsfördelning i Sverige exklusive försvarsdepar-

tementets FoU-anslag eftersom departementet står för 20 % den

ca av statliga FoU-budgeten, medan motsvarande andel i Danmark och Finland är marginell l-2 % och även i Norge relativt begränsad 5 %.

ca

Med Försvarsdepartementets FoU borträknad uppgår utbildningsdepartementets andel av den statliga FoU-budgeten i Sverige budgetåret 1994/95 till nära 60 % 58,6 %, vilket är avsevärt större andel än i

en något av de andra nordiska länderna. Närmast kommer kirke-, utdannings- og forskningsdepartementet i Norge med 44 %. Det kan dock nämnas att undervisningsministeriet i Danmark ännu 1992 före etable-

ringen av forskningsministeriet hade andel på 55 %.

- en

De ovan beskrivna förändringarna i utbildningsdepartementets relativa andel beror i Norge och Sverige både på organisatoriska förändringar och på att FoU-anslagen för universiteten och forskningsråden

haft en mer positiv realutveckling än FoU-anslagen generellt. I Sverige har dessutom sedan slutet 1980-talet funnits tendens att överflytta

av en medel från sektorsorgan till universitetens och högskolornas fakultetsanslag. I Danmark beror förändringen i huvudsak på etableringen

av forskningsministeriet 1993 och att ansvaret för forskningsråden härvid

överflyttades från undervisningsministeriet till forskningsministeriet.

Tabell 4.3 Beräknade FoU-anslag i statsbudgeten i Finland fördelade på

ministerier 1991, 1993 och 1995

1991 1993 1995 1995 1995

Inklusive fastighetskostnader. Statliga institutioners fastighetskostnader har tidigare finansierats över byggnadsstyrelsens budget. Fr.0.m. 1995 budgeteras fastighetsutgiftema över respektive organisations egen budget. Källa." Finlands Akademi Niskanen 1995

I Finland beror förändringarna på att tillväxten i de statliga FoUanslagen både under stor del 1980-talet och under första hälften

en av

1990-talet koncentrerats till det teknisk-industriella området. Tyngdav punkten i de finländska satsningarna kan illustreras bl.a. av att FoUanslagen för Teknologiska utvecklingscentralen TEKES, som är det viktigaste fmansieringsorganet För teknisk-industriell FoU i Finland, från 1989 till 1995 reellt ökade med i genomsnitt 13 % per år medan realökningen for universitets- och högskolesektorns FoU-anslag under samma period i genomsnitt 1 % per år och för forskningsrådsorganisationen

var Finlands Akademi år. Tyngdpunkten i den statliga FoU-finan-

5 % per sieringen i Finland framgår också att TEKES, lyder under

av som handels- och industriministeriet, kanaliserar 30 % den statliga FoU-

av budgeten 1995, medan budgetanslagen till universitetens och högskolor-

FoU endast uppgår till 26 %. nas

Medan handels- och industriministeriets andel FoU-anslagen i

av Finland ökat nästan oavbrutet sedan början 1980-talet har andelen för

av departementen med motsvarande ansvarsområden i övriga nordiska länder haft vikande tendens. Det gäller departement som under olika

en tider i lite olika kombinationer ansvarat for närings-, industri-, olje- och

energifrågor. Idag 1995 hör dessa frågor i såväl Danmark, Norge

som

Sverige i huvudsak till näringsdepartementets förvaltningsområde. I

Danmark ligger dock ansvaret för energi-FoU i miljö- och energiministeriet.

Tabell 4.4 Beräknade FoU-anslag i statsbudgeten i Norge fördelade på

departement 1991, 1993 och 1995

-

Källa: Utredningsinstituttet for forskning og høyere utdanning

Störst har nedgången i industri-/näringsministeriets relativa

andel av FoU-utgiftema varit i Danmark. Medan industriministeriets andel 1985 var över 20 % är näringsministeriets erhvervsministeriets andel 1995 endast 7 %. En liknande utveckling kan ses i Sverige där industriministeriet 1981 hade en andel på ca 20 % medan näringsdepartementets andel 1995 är ca 12 %.

Förändringarna för det norska närings- och energidepartementet har varit betydligt mindre än för motsvarande departement i Danmark och Sverige. Men också för det norska departementet har en viss nedgång inträffat. I slutet av 1980-talet hade närings- samt olje- och energidepartementen i Norge en andel på 22-23 % av den samlade statliga FoUbudgeten. 1995 är närings- och energidepartementets andel ca 17 %. En mindre del av reduktionen beror på omorganiseringen av det norska forskningsrådssystemet 1993, då Norges teknisk-naturvetenskapliga

forskningsråd, låg under närings- och energidepartementet, tillsam-

som

med övriga forskningsråd reorganiserades till ett samlat forskmans ningsråd, Norges forskningsråd, under kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet. Trots att förvaltningsansvaret för forskningsrådet ligger i kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet kommer mer

40 % departementens anslag till forskningsrådets budget 1995 från än av närings- och energidepartementet medan forskningsrådets förvaltningsdepartement endast står för drygt 30 %.

Tabell 4.5 Beräknade FoU-anslag i statsbudgeten i Sverige fördelade på

departement 1990/91, 1992/93 och 1994/95 exklusive affärsdri-

vande verk

1990/91 1992/93 1994/95 1994/95

Källa: SCB

Nedgången för industri-/näringsministeriet i Danmark beror bl.a. på

direkta statliga stödet till FoU i företagssektom nedtrappats till att det

för indirekt stöd i form olika typer skattesubsidier för förmån ett av av företagens FoU-utgifter. För Sveriges del förklaras stor del av ned-

en gången i industri-/näringsdepartementets relativa andel FoU-anslagen

av

reduktioner på energiforsknings- och byggforskningsområdet,

dels av dels affarsverk successivt bolagiserats och att dessas F0U-

av att statens insatser inte längre medråknas i de statliga FoU-utgiftema. En ytterligare organisatorisk förändring påverkar näringsdepartementets och

som utbildningsdepartementets andel är att Teknikvetenskapliga forsknings-

rådet budgetåret 1993/94 överfördes till utbildningsdepartementets förvaltningsområde. De nämnda förändringarna kontinuerlig ökning i handels- och - en industriministeriets relativa andel de statliga FoU-anslagen i Finland av och en nedgång i näringsministeriemas motsvarande andelar i Danmark, Norge och Sverige har ytterligare framhävt de redan i förväg stora skillnaderna mellan de nordiska länderna i fråga industri- och om näringsdepartementens forskningspolitiska tyngd. Av de statliga FoUbudgetarna 1995 kanaliserar handels- och industriministeriet i Finland således en 2-4 gånger så stor andel de departement i övriga som som nordiska länder står för motsvarande ansvarsområden närings-, industri och energidepartementen. Det tredje forskningsdepartementet, dvs jordbruksdepartementet, har till viss del samma forskningspolitiska tyngd i alla nordiska länder. Jordbruksministeriet motsvarande i Danmark for 9 %, i Finland svarar och Norge for 8 % och i Sverige for 6 % den statliga FoU-budgeten. av Andelen har under de senaste åren varit stigande i Danmark och klart fallande i Finland. I Norge och Sverige har andelen varit förhållandevis stabil. I den nordiska jämförelsen bör observeras att lantbruksministeriet och fiskeriministeriet i Danmark 1994 lades till ett ministerium samman medan Norge fortsatt har ett lantbruksdepartement och ett fiskeridepartement. Om vi räknar FoU-anslagen för de båda departementen samman i Norge är andelen FoU-budgeten 12 %, vilket är klart än lantav mer bruks- och fiskeriministeriets andel i Danmark. I fråga om övriga departements relativa andelar FoU-budgeten har av de senaste åren generellt medfört förhållandevis små förändringar. De största förändringarna har inträffat i Finland och gäller i första hand social- och hälsovårdsministeriets, trafikministeriets och miljöministeriets FoU-andelar. De relativa FoU-andelarna för de tre ministeriema fördubblades i stort sett vid övergången till l990-talet. Från 1989 till 1991 ökade social- och hälsovårdsministeriets andel den totala statav liga FoU-budgeten i Finland från 3,6 till 6,8 % och trafikministeriets från 1,3 till 3,6 %. Miljöministeriets andel ökade från 1989 till 1992 från 1,7 till 3,5 %. Under åren 1993-1995 har de nämnda ministeriemas andelar åter fallit något, men de ligger dock 1995 fortsatt betydligt över nivån i slutet l980-talet. Störst har minskningen varit i miljöminiav steriets relativa andel som från 1992 till 1995 gått från 3,5 till ner 2,3 %. Samma tendens till nedgång i miljödepartementets andel den av samlade FoU-budgeten har för övrigt framträtt i utvecklingen i alla nordiska länder de senaste åren. Nedgången bör dock inte ett uttryck for ses som att miljöforskningsområdet blivit nedprioriterat i den statliga forsknings-

politiken utan förändringen är i första hand konsekvens av att miljöen forskningen i allt högre grad inordnats i den reguljära forskningsorgani-

sationen inom både universitet och högskolor och forskningsinstitut.

Miljöforskningen har blivit etablerat forskningsområde och

ett mer

miljöforskningsaspekter ingår således i forskningsverksamheten

många forskningsområden och i flera sektorer.

Mottagarna av de statliga FoU-anslagen

har aktuella utvecklingsdrag i den överordnade statliga forsknings- Ovan skillnader och likheter mellan de nordiska länderna

politiken samt -

-

beskrivits med genomgång FoU-anslagens departementsfördelning,

en av hur FoU-anslagen fördelar sig mellan de översta beviljande dvs av instansema. Den statliga forskningspolitikens tyngdpunkten organisation

och forskningsorganisatoriska principer kan också belysas med en över-

hur statsmakterna fördelar FoU-anslagen mellan olika primärsikt över dvs mellan förstahandsmottagarna, oavsett om dessa är mottagare, anslagens slutliga brukare, såsom t.ex. universitet och forskningsinstitut, eller instanser fömedlar anslagen vidare, såsom t.ex. forskningsråd. som översikten nedan har indelningen gjorts i följande fem huvudkate- I gorier: Universitet och högskolor - Andra F0 U-utförande enheter; kategorin omfattar i huvudsak stat- liga forskningsinstitut, också andra FoU-utförande institutioner men erhåller FoU-anslag direkt över statsbudgeten räknas till denna som kategori F orskningsråd och liknande anslagsfördelande organ; utöver forsk- ningsråden omfattar kategorin i Danmark Forskerakademiet och Er-

hvervsfremme Styrelsen, i Finland Teknologiska utvecklingscentralen TEKES och i Sverige Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK samt Riksbankens Jubileumsfond och Arbetsmiljöfonden.

Övriga; kategorin omfattar anslag inte hör till de andra angivna som kategorierna. Det gäller bl.a. FoU-anslag disponeras av deparsom för FoU-program eller -projekt, men där mottagare tementen, t.ex. eller utförande enhet inte i förväg fastställts. Till kategorin hör

också väsentlig del försvarsdepartementens FoU-anslag en av Utlandet; kategorin omfattar direkta bevillningar till utlandet, bl.a. till internationella FoU-institutioner och organisationer. När det gäller de två första mottagarkategorierna, dvs universiteten och högskolorna forskningsinstituten, bör särskilt observeras att samt översikten endast de direkta statliga FoU-anslagen. I en andra anger

omgång kan dessa mottagarkategorier i egenskap forskningsutförande av enheter och slutliga brukare forskningsanslag erhålla ytterligare av statliga FoU-anslag från t.ex. forskningsråden eller departementens övriga programmedel. Av figur 4.8 framgår att det finns betydande likheter, framför men allt stora olikheter mellan de nordiska ländernas prioriteringar och forskningsorganisatoriska principer när det gäller att kanalisera FoU-

anslagen till den forskningsutförande nivån. Figuren visar

att när över en tredjedel av de totala statliga FoU-bevillningama i Danmark, Norge och Sverige går direkt till universitet och högskolor 36 %,

Danmark

Norge och Sverige 39 % är andelen i Finland bara fjärdedel 26 %. en I stället kanaliseras i Finland nära 40 % de statliga F oU-anslagen via av

forskningsråd och forskningsrådsliknande I Sverige och Danmark

organ. är motsvarande andel bara 14-15 % och i Norge 25 %. Medan än 20 % de statliga FoU-anslagen i Finland går direkt mer av till olika forskningsinstitut är andelen i Sverige ll % och i Danmark och Norge mellan 15 och 20 %.

Figur 4.8 FoU-anslag i statsbudgeten 1995 i Danmark, Finland, Norge och Sverige enligt anslagens primära mottagarkategorier

40 T

1: Sverige

Norge - Hnland

- Danmark UoH FoU-inst. ForsknJåd Övriga Utlandet

Också när det gäller kategorin övriga och projektmedel, programsom inte öronmärkts för någon bestämd mottagargrupp, är skillnaderna mellan länderna stora. I Danmark och Sverige hör omkring fjärdedel en av de statliga FoU-anslagen till denna kategori. I Finland och Norge är

andelen bara 11-12 %. Medan den höga andelen i Danmark bl.a. beror på anslag till rad större strategiska forskningsprogram som fastställts en regeringen och folketinget kan den höga andelen i Sverige till stor av del förklaras FoU-anslag för försvarsändamål. av De förhållandevis låga andelama i Finland och Norge beror bl.a. på

utvecklingen mot ökad programforskning i dessa länder skett i en att delvis form och framför allt beslutsnivå. Den forskannan annan

ningspolitiska programetableringen och programstymingen i Finland och

sker i första hand på forskningsrådsnivå. I Norge gäller det också Norge för sektorsforskningsmedel. Redan i början 1980-talet slog den av

norska regeringen explicit fast forskningspolitisk grunddoktrin

som en departementens generella forskningsbevillningar skall kanaliseras att forskningsråden Langslet-doktrinen, och att forskningsråden genom skall försöka koordinera bevillningama i större forskningsprogram. Det också än 50 % de medel Norges forskningsråd illustreras av att mer av disponerat under de åren gått till olika FoU-program och endast senaste

20 % till kategorin fria projekt.

ca Också det gäller andelen de statliga FoU-anslagen som går när av direkt till utlandet är skillnaderna mellan länderna tydliga. Medan andelen i Norge och Sverige ligger på omkring 8-9 % och i Danmark så andelen bara 2 % i Finland. Här bör dock observeras att talen 6 % är kan kraftigt missvisande på grund budgettekniska skäl. Utöver vara av de direkta FoU-anslagen till utlandet kan betydande FoU-anslag kanalitill utlandet och internationellt forskningssamarbete också medseras lemsavgifter och fmansieringsandelar till internationella organisationer och forskningsanläggningar t.ex. via forskningsråden och högskolorna obundna FoU-anslag. Statsbudgetanalysen i eller från departementens Finland visar när också de obundna FoU-anslagen medtas kan t.ex. att de statliga FoU-utgiftema till internationellt forskningssamarbete 1995 till 6 % den totala statliga forskningsbudgeten. I denna uppskattas ca av inte utgifterna för medverkan i EUs FoU-program och inte andel ingår heller högskolornas utgifter för internationellt forskningssamarbete. vi på utvecklingen över tid och de förskjutningar som inträffat Ser fördelningen på olika mottagarkategorier framträder ett relativt tydligt i prioriteringsmönster i den statliga FoU-politiken. I alla länder utom Finland har universitetens och högskolornas andel de statliga FoUav ökat markant från 1987 till 1995. Störst har tillväxten under de anslagen åren varit i Sverige där andelen från 1990/91 till 1994/95 ökat senaste från 29 % till 39 % jfr figur 4.12.

Figur 4.9 FoU-anslag i statsbudgeten i Danmark 1987, 1991 och 1995

enligt anslagens primära mottagarkategorier

Procent

10 1995

m 1991

3 -

/ 1937

..

UoH FoU-inst. Forsknxåd Övriga Utlandet

Också i Finland ökade FoU-anslagen för högskolesektom under slutet

1980-talet fram t.o.m. år 1991 betydligt snabbare än de totala FoUav utgiftema, fr.0.m. 1992 har de direkta budgetanslagen till hög-

men skolesektoms FoU genomgått kraftig realminskning. I den finländska

en forskningspolitiken har i stället prioriterat en forskningsfinansiering

man via forskningsråd och motsvarande anslagsfördelande organ. Denna kategori har från 1987 till 1995 ökat sin andel den statliga FoU-

av budgeten från 23 till 38 % jfr fig 4.10. Ökningen har framför allt

ca koncentrerats till det teknisk-industriella FoU-området med en synnerli-

stark realtillväxt i de FoU-anslag som fördelas av Teknologiska gen utvecklingscentralen.

Figur 4.10 FoU-anslag i statsbudgeten i Finland 1987, 1991 och 1995 enligt

anslagens primära mottagarkategorier

10 1995

-

Ei /

- Wi E1987

i

o

F-inst. Fk.råd

o ga Utlandet

Även for de disciplininriktade forskningsråden inom Finlands Akademi tillväxten relativt kraftig fram till början av 1990-talet, men

var under perioden 1992-1995 har akademins budgetutveckling varit negativ. Det bör observeras att de disciplin- och universitetsforskningsinriktade forskningsrådens budgetnedgång tidsmässigt sammanfaller med realnedgången i universitetens budgetresurser.

En svag ökning i den andel av de statliga FoU-bevillningarna som går till forskningsråden kan också ses i Norge jfr figur 4.1 l. Däremot har bevillningarna till forskningsråden och jämförbara organ i både Danmark och Sverige under de senaste åren utvecklats betydligt långsammare än de totala statliga FoU-utgifterna. l båda länderna uppvisar forskningsrådskategorin under perioden 1987-1995 en klart minskande andel av den statliga FoU-budgeten jfr figur 4.9 och 4.12. Den i figur 4.12 för Sverige avbildade nedgången från 1991 till 1995 för forskningsrådskategorins andel kan dock något missvisande på grund av att

vara tillgänglig statistik inte till alla delar omfattar samma organ de bägge aren.

I övrigt visar figurerna 4.9 4.12 att forskningsinstitutens andel av

- FoU-anslagen i statsbudgeten har varit klart minskande i alla nordiska länder utom Sverige, där tendensen varit svagt stigande. Den stigande institutsandelen i Sverige bör ses mot bakgrund av att de fristående

FoU-instituten i Sverige har varit och fortfarande mycket

är av en begränsad omfattning i jämförelse med institutsektorn både i de övriga nordiska länderna och internationellt. Samtidigt kan konstateras att minskningen för institutsektorn har varit störst i Finland, där de statliga forskningsinstituten traditionellt spelat en central roll i FoU-systemet och erhållit en mycket stor andel av den statliga FoU-budgeten. Från 1987 till 1995 har institutkategorins andel i Finland gått ner från 33 till 22 %, i Danmark från 22 till ca 20 % och i Norge från 21 till 16 % av den statliga forskningsbudgeten. Den finländska andelen for de statliga forskningsinstituten ligger nu endast ett par procentenheter högre än i Danmark medan avståndet till den norska andelen är 5-6 procentenheter. Den kraftiga nedgången på 1990-talet i Norge beror till stor del på att Televerket, som har en förhållandevis stor FoU-insats, bolagiserats 1994 och inte längre fr.o.m. 1995 medräknas i den statliga FoU-budgeten.

Figur 4.11 FoU-anslag i statsbudgeten i Norge 1987, 1991 och 1995 enligt

anslagens primära mottagarkategorier

Procent

I 1987

UoH FoU-inst. Forsknråd Övriga Utlandet

De senaste årens utveckling visar slutligen också att FoU-anslagen till utlandet ökat snabbare än FoU-utgifterna generellt. Däremot har kategorin övriga FoU-program- och projektmedel, som kanaliseras över departementens budgetar, i alla nordiska länder utom Danmark fått en successivt minskande andel av de totala statliga FoU-utgifterna. Omfattningen av programmedlens andel i den statliga FoU-budgeten i Danmark är en konsekvens av det stora antal större strategiska FoU-program som

under senare delen av 1980-talet och början 1990-talet fastställts

av av regeringen och folketinget. Den danska regeringens forskningspolitiska ambitioner med de nationella F oU-programmen

och den ökade programstyrningen har varit att dels påverka den traditionellt autonoma universitetsforskningens inriktning, dels samordna den splittrade sektorsforskningen och dels styra märkbar del FoU-verksamheten mot strate-

en av gisk forskning för att stärka forskningen på prioriterade områden. Som tidigare nämnts har den forskningspolitiska programetableringen och programstyrningen särskilt i Finland men också i Norge i första hand legat på forskningsrådsnivå.

Figur 4.12 FoU-anslag i statsbudgeten i Sverige 1986/87, 1990/91 och

1994/95 enligt anslagens primära mottagarkategorier

Procent

m 1994/95

- 1990/91

/

- 1986/87

oH FoU-inst. Forsknxåd Övriga Utlandet

De statliga FoU-anslagens fördelning för olika

syften områdesprioritering

-

En bild av statsmaktemas forskningspolitiska prioriteringar när det gäller forskningsinsatsemas områdesinriktning fås av statsbudgetanalysemas klassificering av FoU-utgifterna enligt de syften eller huvudändamål for vilka anslagen uppförts i statsbudgeten. I tabell 4.6 visas hur de beräknade totala FoU-anslagen i statsbudgeten i Danmark, Finland, Norge och Sverige under olika år i perioden 1985-1995 fördelar sig på 16 olika

l

ändamålsområden. Klassificeringen går på tvärs av den institutionella indelningen och att visa mot vilka samhällspolitiska eller socio-

avser ekonomiska och forskningspolitiska områden FoU-anslagen är riktade. Fördelningen påverkas av både organisatoriska och anslagstekniska skillnader mellan länderna, vilket bör hållas i minnet vid länderjämförel-

ett bestämt ändamålsområdes relativa storlek. ser av

Det är också viktigt att observera att klassificeringen av anslagen gjorts utgående från det huvudsakliga syftet med respektive anslag utan hänsyn tagen till att ett FoU-anslag ofta har betydelse även för andra ändamål än det primära eller huvudsakliga syftet. Anslag som klassificerats för ändamålet främj ande allmän vetenskaplig utveckling, dvs

av bl.a. universitetens basanslag, har ofta betydelse också för andra ändamålsområden, såsom t.ex. hälso- och sjukvård samt jord- och skogsbruk. Miljöforskning finns inte heller bara under det ifrågavarande ändamålsområdet utan miljörelevant FoU ingår också i stigande grad t.ex. i ändamålsklassema energi och Vattenförsörjning S 9jord- och

, skogsbruk, industriell verksamhet 59 79utforskning jorden och atmo-

av

, sfären och inte minst i kategorin allmän vetenskaplig utveckling.

Allmän vetenskaplig utveckling

Främjande allmän vetenskaplig utveckling är det klart största ända-

av målsområdet för den statliga forskningsñnansieringen i Danmark, Norge och Sverige. I Danmark och Sverige tilldelades området 1995 mer än hälften och i Norge 45 % av den statliga FoU-budgeten. Det näst största ändamålsområdet erhöll i alla tre länder endast mellan 10 och 20 % av de totala FoU-anslagen.

Det forskningspolitiska prioriterings- och fördelningsmönstret i Finland skiljer sig kraftigt från denna bild. Endast en dryg tredjedel av de statliga FoU-anslagen i Finland gick 1995 till ändamålet allmän vetenskaplig utveckling. Samtidigt gick i stort sett lika stor andel till

en ändamålsområdet främjande av industriell verksamhet.

Området allmän vetenskaplig utveckling definieras FoU som pri-

som märt syftar till att höja kunskapsnivån inom ett bestämt ämnesområde

inte omedelbart har betydelse för eller kan hänföras till något och som annat ändamål. Till ändamålsområdet hänförs all FoU som finansieras över universitetens och högskolornas grundbevillningar och en väsentlig

forskningsrådens anslag. I den forskningspolitiska debatten har del av anslagen för allmän vetenskaplig utveckling ibland uppfattats som den statliga FoU-budgetens grundforskningsdel. En sådan tolkning är dock mindre lyckad i det forskningsstatistikens beräkningar visar att grund-

forskningens andel FoU-verksamheten i universitets- och högskoleav sektorn är långt mindre än ofta antaget. I Norge utgjorde grundforskningen, enligt 1993 års forskningsstatistik, mindre än 50 %, i Danmark ca 60 % och i Sverige 1991 mellan 65 och 70 % FoU-aktiviteten av

i högskolan

Andelen av de statliga FoU-anslagen som går till allmän vetenskaplig utveckling har under 1990-talet ökat kraftigt framför allt i Sverige, men också i Norge. I Danmark har andelen legat stabilt på 57-58 % sedan ca mitten av 1980-talet. I Finland har andelen efter betydande stigning en i slutet 1980-talet fallit märkbart under de senaste åren, från 39 % år 1991 till 34 % år 1995, främst på grund realnedgång i basbevillav en ningarna till universiteten under budgetåren 1992-1995. För Sveriges och Norges del kan de kraftiga ökningarna i den relativa andelen sedan slutet 1980-talet sorts indikation på att av ses som en man i statsbudgeten följt de i forskningspropositionerna uppställda upp prioriteringarna av universitetsforskning, grundforskning och forskarutbildning. Det bör dock observeras att den växande relativa andelen för allmän vetenskaplig utveckling i Norge och Sverige inte betyder att området haft kontinuerlig realvolymökning. Från 1992 till 1993 en minskade således realvolymen F oU-anslagen for allmän vetenskaplig av utveckling med omkring 3 % i Norge, och från budgetåret 1993/94 till 1994/95 med ca 2 % i Sverige. Områdets relativa andel de totala av FoU-anslagen i statsbudgeten i Sverige fortsatte trots detta att öka eftersom realvolymminskningen i de totala FoU-anslagen större än var för allmän vetenskaplig utveckling.

4 De statistiska uppgifter som antyder en högre grundforskningsandel i den svenska högskolan än i den danska och den norska är överraskande med beaktande dels att av sektorsforskningen i Sverige som huvudprincip utförs i högskolan, dels institutsektoms stora omfattning i både Danmark och Norge. Skillnaderna mellan länderna reser frågan om denna typ av mätningar uppskattningar med FoU-statistikens kategoriindelning i grundforskning, tillämpad forskning respektive utvecklingsarbete överhuvudtaget är möjlig att göra på ett statistiskt meningsfullt sätt.

e.

m i ä å å å å å E å å 8 R

m å 3 å å å å å å 3 å m 8 8

m i å ä å å å å å å å 8 S n å 3 E E m . å å å i i å E 8

o

u. 8 3 m å å å m n å å i å 8

d

å å å å å n å å 3 Z E 8 8

å å å å n å å å å E 8 a m å 2 3 å S q å . Z å 8

8 3 å E å 3 2 x å å n å E 3 ä 8

n

8 å E å å n 3 3 3 8

E å å Z 3 å å E i x 8 S

å E å n å å u å n 3 å m 8 2

n

3 t å o å . 2 n m å å 8

.

å n å n å u å Q å 8 å 8 a å å å m å å å å m n å å 8 8 å n å n q å m å . w å å 8

N

o

å ä

ä n

N m v m c w m o m m E n e . .m

Främjande av industriell FoU

Det näst största satsningsområdet för den statliga FoU-finansieringen är i Danmark, Finland och Norge FoU vars syfte är att främja industriell utveckling och näringslivsinriktad verksamhet. Skillnaderna mellan de nordiska länderna är dock anmärkningsvärt stora i fråga om hur detta ändamålsområde prioriteras i den statliga FoU-budgeten. Medan en tredjedel av statens totala FoU-anslag i Finland satsas på främjande av industriell verksamhet är andelen i Danmark och Norge 12 respektive 14 % och i Sverige bara 5 %. Andelen har under 1990-talet ökat snabbt i Finland och även i Norge har trenden varit uppåtgående. I Danmark har de statliga satsningama på ändamålet haft en vikande tendens sedan mitten 1980-talet. Också i Sverige har ändamålsområdets relativa

av andel av FoU-budgeten under de senaste åren minskat.

I den nordiska jämförelsen bör observeras att den låga andel av FoUbudgeten som statsmakterna i Sverige budgetåret 1994/95 satsar direktstöd till industriell FoU 5,1 % i viss grad kompenseras av att omkring femtedel av de totala FoU-anslagen i statsbudgeten avser

en försvarsändamål. En väsentlig del av anslagen som i statsbudgeten avdelas för försvars-FoU kanaliseras nämligen vidare till företagssektom och industriell FoU, t.ex. i form av utvecklingskontrakt. Under en följd av år har t.ex. satsningama på flygvapnets JAS-system spelat en stor roll för den samlade FoU-insatsen i industrin. Också i Norge är andelen av de statliga FoU-anslagen för främjande industriell verksamhet i praxis

av högre än vad framgår tabell 4.6 eftersom anslagen för försvars-

som av FoU också här är förhållandevis stora 5 % av den totala FoU-bud-

ca

geten. Även stor del anslagen går till teknologisk FoU vid

om en av Försvarets forskningsinstitut går också betydande anslag till utvecklingskontrakt inom industrin.

Den nedåtgående långsiktiga tendensen i Danmark i fråga om de direkta statliga FoU-anslagen till stöd för industriell FoU är som ovan nämnts främst följd en omläggning av den statliga industri- och

en av teknologipolitiken i syfte att stimulera näringslivet till större satsningar på skattesänkningar i stället för med direkta stödordningar.

FoU genom Företagsbeskattningen har sedan mitten av 1980-talet successivt sänkts och danska företag har i beskattningen fått rätt till ett avdrag på 125 % för utgifter till deltagande i internationella FoU-program, och ett extra avdrag på 25 % för avdrags- och avskrivningsberättigade utgifter för grundforskning och tillämpad forskning. Härtill kommer en regel om direktavskrivning av högteknologisk och vetenskaplig utrustning. Dessutom har införts sänkt beskattning av utländska forskare som rekryteras

till tidsbegränsade anställningar 0,5-3 år vid Företag eller forskningsinstitutioner i Danmark.

FoU för sektoriella ändamål

Det tredje större ändamålsområdet i den statliga FoU-budgeten omfattar i Danmark, Finland och Norge anslagen för FoU-verksamhet vars syfte är att främja jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske. Området är klart mindre än områdena allmän vetenskaplig utveckling och industriell FoU,

samtidigt klart större än andra sektoriella ändamålsomrâden. I men Danmark, Finland och Norge kan 7-10 % av de total statliga FoU-utgifterna hänföras direkt till detta område. I Sverige är andelen bara drygt 1 %. Andelen har varit klart minskande i Finland också i de övriga

men länderna har andelen haft en något avtagande tendens.

Skillnaden mellan andelarna i å sidan Danmark, Finland och

ena Norge och å andra sidan Sverige beror bl.a. på att det inom området i de förstnämnda länderna finns omfattande statliga FoU-institut som erhåller direkta anslag över statsbudgeten. Skillnaderna mellan Sverige och de övriga länderna är emellertid trots detta så stor att det finns anledning att också på de anslag som området erhåller indirekt, via

se anslagen till ändamålet allmän vetenskaplig utveckling, dvs de anslag

går till lantbruksuniversiteten och de jord- och skogsbruksvetensom skapliga forskningsråden.

En jämförelse mellan Danmark och Sverige visar att FoU-anslagen till jord- och skogsbruksvetenskaper inom kategorin allmän vetenskaplig utveckling 1995 i Sverige budgetåret 1994/95 utgjorde 3,4 % av den statliga FoU-budgeten i Danmark och 4,1 % i Sverige. Tillsammans med de direkta anslagen fick ändamålet jord- och skogsbruk, jakt och fiske således i Danmark 11 % och i Sverige ca 5 % av de totala

ca statliga FoU-anslagen. Detta tyder på betydande skillnader mellan länderna när det gäller jord- och skogsbruksområdets forskningspolitiska

hur området prioriteras i den statliga fördelningen tyngd och i fråga om av FoU-insatsema.

Ett annat ändamålsområde med stora variationer mellan länderna är FoU syftar till främjande hälso- och sjukvård. Områdets andel

som av

de direkta FoU-anslagen över statsbudgeten är i Sverige endast 1 %, av medan andelen i Danmark är 1,6 %, i Finland 3,3 % och i Norge 6,6 %. Områdets relativa andel har under de senaste åren varit i stort sett oförändrad i Danmark och något växande i de övriga nordiska länderna.

Förklaringen till de stora skillnaderna mellan länderna i fråga om områdets relativa andel de direkta anslagen i FoU-budgeten är i

av

högre grad av organisatorisk än av prioriteringsmässig karaktär. I både Finland och Norge finns omfattande statliga FoU-institut på området. Den största delen den medicinska forskningen finansieras över av som statsbudgeten bedrivs emellertid vid universitetsinstitutioner och universitetssjukhusen och anslagen för detta återfinns under ändamålet allmän vetenskaplig utveckling. En jämförelse mellan Danmark och Sverige visar att ca 16 % anslagen till allmän vetenskaplig utveckling i Danav mark går till medicinsk forskning medan andelen i Sverige är nära 30 %. Av de totala statliga FoU-utgiftema utgör anslagen för medicinsk FoU inom området allmän vetenskaplig utveckling drygt 9 % i Danmark och ca 15 % i Sverige. Av de totala FoU-anslagen i statsbudgeten 1995 kan således sammanlagt 11 % i Danmark och 16 % i Sverige ca ca beräknas gå till främjande hälso- och sjukvård inklusive medicinsk av

forskning.

Uppgifterna i tabell 4.6 visar for Norge och Sverige nedgång i en satsningarna på FoU vars syfte är att förbättra transport och telekommunikationer. Detta kan lätt misstolkas som att området under de senaste åren skulle ha nedprioriterats. Områdets kraftigt minskande relativa andelar av den totala FoU-budgeten i Norge från över 5 % till mindre än 2 % och i Sverige från 9 % till 5 % beror emellertid i första ca hand på en bolagisering av statliga affärsdrivande verk inom området och på att FoU-utgiftema i de nya bolagen inte längre medräknas i den statliga FoU-budgeten. Exempelvis omorganiseringen det statliga av Televerket i Norge till statsaktiebolaget Telenor AS hösten 1994 innebar att statsbudgetens FoU-anslag för transport och telekommunikationer från 1994 till 1995 minskade med i storleksordningen 300 milj. NOK, vilket ledde till att områdets relativa andel den totala FoU-budgeten av minskade från 5,2 % till 1,7 %. En klar nedprioritering ses i alla länder när det gäller satsningarna på FoU-verksamhet för främjande energi- och Vattenförsörjning. Från av de stora energiforskningsprogrammens tid under första delen 1980av talet har områdets relativa andel den statliga FoU-budgeten i Danav mark och Sverige successivt minskat från omkring 10 % till drygt 2 %. Nedgången i Finland och Norge har varit betydligt långsammare, men också i Norge har områdets relativa andel under de senaste åren fallit till ca 2 %. I Finland ligger energiforskningsområdets andel fortsatt på över 3,5 % den totala forskningsbudgeten, vilket är betydligt högre än i av de andra nordiska länderna.

FoU-satsningarna i det internationella perspektivet

De likheter och olikheter mellan länderna i den statliga forskningsfinansieringen beskrivits med de olika satsningsområdenas relativa som ovan andelar den totala statliga FoU-budgeten i respektive land kan ytterliav fördjupas att relatera FoU-anslagen till ländernas befolkgare genom ningstal. I tabell 4.7 visas för ett antal OECD-länder hur de statliga FoU-anslagen 1993, uttryckta i US-dollar per capita, fördelade sig på olika ändamål.

Tabell 4.7 Statliga FoU-anslag per capita i ett antal OECD-länder 1993 fördelade enligt ändamål. US-dollar PPP köpkraftspariteter -

Dan- Fin- Nor- Sve-Frank- Holl- Japan Tysk- UK USA mark land ge rige rike land land

Allmänvetenskaplig utveckling 67 59 93 104 76 71 51 88 30 11 - Industriellverksamhet 13 52 32 14 17 23 3 24 13 1 Jord-o. skogsbruk. jakt. fiske 8 14 23 4 9 6 3 5 7 6 Fysiskmiljö och naturvård 5 5 7 8 3 6 1 7 2 2 Hälso-och sjuk- vara 2 5 13 1 11 5 3 6 10 41 Försvars- ändamål 1 4 ll 52 80 5 5 19 66 161 Andraända- malsområden 21 31 45 32 42 31 33 34 18 49

Totalt 117 170 224 215 238 147 99 183 146 271

Källor: OECD, Eurostat

Av tabellen framgår tydligt att Sverige och Norge i relation till ländernas folkmängd satsar på området allmän vetenskaplig utmer veckling än andra OECD-länder. Likaså framgår att det direkta statliga stödet till industriell FoU i Finland är avsevärt omfattande än i mer andra länder. Det belopp statsmakterna i Finland beviljar för industriell FoU är räknat i US-dollar capita 60 % större än i Norge och mer än per dubbelt så stort i något de övriga OECD-ländema. De länder som av 1993 vid sidan Finland och Norge satsade mest industriell som av FoU Tyskland, Holland och Frankrike. Ländemas statliga bevillvar ningar till industriell FoU dock bara 24, 23 respektive 17 dollar per var capita medan insatsen i Finland 52 och i Norge 32 dollar per capita. var

86 3

sou 1996:28

I flera länder där det direkta offentliga stödet till industriell FoU är förhållandevis litet uppvägs detta stora statliga FoU-anslag för för-

av svarsändamål som i hög grad går till FoU-verksamhet inom industrin. Detta gäller i synnerhet i USA där de direkta statliga FoU-anslagen till industriell FoU är i det närmaste obetydliga samtidigt de statliga

som FoU-anslagen per capita för försvarsändamål är större än de totala statliga FoU-insatserna capita i flera länder.

per

När det gäller området jord- och skogsbruk, jakt och fiske är de statliga FoU-anslagen capita i särklass störst i Norge, medan endast

per Japan står för en mindre statlig capita insats området än Sverige.

per Däremot avsätter statsmakterna i Sverige direkt över statsbudgeten ett större per capita belopp än något annat OECD land på FoU-verksamhet som syftar till förbättring av den fysiska miljön och naturvård, dvs miljoforskning. Här bör dock åter observeras att statsbudgetamas direkta anslag för området är relativt små, att växande del anslagen

men en av för områdena allmän vetenskaplig utveckling, energiforskning, jord- och skogsbruksforskning, industriell FoU mil. områden går till miljörelevant FoU.

5 koordinering och

Forskningspolitisk

statsmaktsnivå samt

rådgivning på forskningsrådsreformerna

5.1¶Från sektorisering till koordinering och

centralisering

I alla nordiska länder har utbildningsdepartementen motsvarande,

ordet forskning ingår i departementens eller inte, oavsett om namn traditionellt för det grundläggande forskningssystemet och för

ansvarat den generella forskningspolitiken. Ansvaret har byggt på att utbildningsdepartementen har haft huvudansvaret för utvecklingen av grundforskningen och forskarutbildningen och för finansieringen av universiteten och de disciplininriktade forskningsråden, medan övriga departement enligt sektorsprincipen ansvarat för framför allt finansieringen av den FoU-verksamhet direkt kunna kopplas till ett bestämt

som ansetts mer samhälls-, politik- eller förvaltningsområde. Utbildningsdepartementen har, med betydliga variationer mellan länderna, i större eller mindre grad haft vissa samordningsuppgifter för tvärgående forskningspolitiska frå-

Något egentligt forskningsdepartement för all forskning med ett gor. samlat koordinerings- eller finansieringsansvar för hela den statliga FoUinsatsen har utbildningsdepartementen emellertid inte varit.

Ännu i slutet 1970-talet och början 1980-talet beskrevs de

av av forskningspolitiska systemen i alla nordiska länder decentrala och

som i grunden pluralistiska, präglade sektorsprincipen och med liten

av koordinering mellan sektorerna Även växande ansatser till koordi-

om nering fanns ansågs möjligheterna för forskningspolitisk koordinering

en

forskningssystemet och rådgivning forskningsinsatsema utanför av om utbildningsdepartementen allmänt alltför begränsade. Orsakerna

vara till detta ansågs dels att forskningsfrågoma hade en svag placering

vara

Jfr Lex. Planredegørelsen for Forskningen i Danmark 1984, Hovedkomiteens for norsk forskning betänkandeOrganisering forskningsvirksomheten Norgei 1982, den

av svenska regeringens forskningsproposition år 1982 och Forskningsrådsutredningen

av SOU 1977: 52.

i

i regeringama, dels att forskningssystemet skarpt uppdelat var i ett grundforskningssystem under Utbildningsdepartementet och ett sektorsforskningssystem för vars delar ansvaret låg i respektive sektorsdepartement. I Danmark konstaterade den s.k. Planredogörelsen för forskningen dessutom att ett de centrala problemen att varken hade av var man ett regeringsutskott för forskning eller minister med det politiska en ansvaret för forskningen. Utvecklingen från den decentrala och pluralistiska forskningspolitiska modellen mot en ökande tvärsektoriell samordning och centralisering i forskningspolitiken gick emellertid snabbt i alla nordiska länder och redan i slutet av 1980-talet ansågs allmänt att den pluralistiska modellen

ersatts av en koordineringsmodell som forskningspolitisk huvudprincip.

På statsmaktsnivå hade i olika utsträckning etablerats forskningspolitiska rådgivnings- och samordningsorgan och i stigande grad tagits i bruk olika koordineringsmekanismer och -principer Forskningspolitiska rådgivnings- och koordineringsorgan med samordningsambitioner hade visserligen förekommit i de nordiska FoU-systemen ända sedan 1960talet men organens verksamhet regel osystematisk och deras var som koordinerande inflytande utanför grundforskningen och undervisningsministeriema ringa. Under 1980-talet aktiverades och omorganiserades organen, deras verksamhetssfár utvidgades och blev sektorsövergrimer pande, och under 1990-talet har ytterligare förstärkts och organen nya samordningsprocedurer har införts. Exempel på den ökade forskningspolitiska samordningen och centra-

liseringen är bl.a. utbildningsdepartementens och utbildningsminstramas ökade forskningspolitiska koordineringsansvar, inrättande ett själv-

av ständigt forskningsministerium i Danmark med för koordinering ansvar av den samlade forskningsinsatsen, samling alla forskningsråd i av Norge i en organisation under ett departement, etablering och upprustning forskningsutskott inom regeringama, aktivering tvärminiav av steriella ämbetsmannakommittéer för forskningsfrågor, samordnad

parlamentsbehandling av forskningsbevillningama i de årliga budgetpro-

positionerna, regelbundna forskningspolitiska propositioner och redogörelser från regeringens sida samt av statsmakterna formulerade nationella forskningsprogram och strategiska insatsområden.

Ett forskningsministerium

Frågan etablering ett eget departement för forskning eller om av utnämning av en forskningsminister med uppgift att handha det samlade

koordineringsansvaret för forskningsinsatsema och forskningspolitiken

har i olika sammanhang diskuterats i såväl Danmark, Finland som

Norge. I Norge behandlades frågan i olika utredningar och förslag i början 1970-talet, dock utan att idén uppnådde avgörande politisk

av uppbackning. Också i det s.k. Grøholtutvalgets utredning 1991 om organiseringen forskningen i Norge och fömyelsen av forsknings-

av rådssystemet behandlades förslag ett forskningsdepartement med

om

for all forskning respektive ett eget statsråd för forskning. Utredansvar ningen uttryckte sympati för de bakomliggande motiven till förslagen

avvisade förslagen med hänvisning till att man önskade hålla fast men vid sektorsforskningsprincipen. Utredningen ansåg det viktigare att det etablerades mekanismer kunde ge myndigheterna möjligheter att

som utöva överordnad nationell forskningspolitik i ett FoU-system som

en i grunden fortsatt skulle sektorsorienterat. Utredningen föreslog

vara därför att ministern i kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet fortsättningsvis skulle koordineringsansvaret för forskningsärenden

ges på regeringsnivå, och att detta departement skulle förstärkas för att bättre kunna tillvarata forskningspolitiska uppgifter.

Problematiken kring frågan om ett forskningsdepartement versus sektorsprincipen kan ytterligare belysas med ett uttalande från diskussio-

vid konferens Grøholtutredningen hösten 1991. Vid konnerna en om ferensen framhöll den dåvarande kirke-, utdannings- och forskningsministem, Gudmund Hernes, vikten att undervisningsministem i sin

av egenskap forskningsminister hade allierade i regeringen. Vi skulle

av kunna bygga struktur där har så att säga 17 ointresserade

upp en man regeringsmedlemmar och forskningsminister som skulle vara tvungen

en att kämpa mot finansministern med resten som oengagerad publik. En fördel med sektorsprincipen är att har flera statsråd kan bilda

man som

koalition när vi skall on finansministern

en gang up

Senast har förslagen ett forskningsministerium respektive en

om koordinerande forskningsminister behandlats i Finland där statens vetenskaps- och teknologiråd på uppmaning riksdagen utredde frågan

av våren 1994. Inte heller Vetenskaps- och teknologirådets utredning ansåg att ett forskningsministerium eller forskningsminister skulle kunna

en

forsknings- och teknologipolitisk koordinering samtidigt garantera en med mångsidig sakkunskap i behandlingen forskningsbehoven och

en av

tillräcklig flexibilitet i forskningsfinansieringen. I stället ansåg utreden ningen att det mest ändamålsenliga sättet att förstärka den forsknings-

2NAVFs utredningsinstitutt,Rapport14/91,Norskforskningsorganisagonpå departements-

forskningsrådsnivå under debatt Grøholt-utvalget. og

90 l sou 1996:28l

politiska koordineringen är att utveckla regeringens ekonomiskgenom politiska ministerutskott och statens Vetenskaps- och teknologiråd. Det enda av de nordiska länderna valt att inrätta ett självständigt som forskningsministerium och att utse forskningsminister med ett regelen fast ansvar för att koordinera den samlade offentliga forskningsinsatsen inklusive sektorsforskningen är Danmark. Det danska forskningsministeriet upprättades i samband med regeringsbildning i januari 1993 en som ett ministerium för forskning och teknologi med det överordnade ansvaret for forsknings- och teknologipolitisk koordinering, internationellt forskningssamarbete och rad tvärgående forsknings- och teknoen logiaktiviteter. Det visade sig emellertid svårt for forsknings- och teknologiministeriet att få överfört teknologipolitiska uppgifter från övriga ministerier och att utöva ett reellt teknologipolitiskt inflytande. I samband med regeringsombildning i början 1994 nedtonades forsken av nings- och teknologiministeriets teknologipolitiska och ministeriansvar ets namn ändrades till forskningsministeriet. Forskningsministeriets ansvarsområde preciserades slutligen vid regeringsbildningen efter folketingsvalet i september 1994 och omfattar härefter utöver forskningspolitiken även informationsteknologi och telepolitik. Det danska forskningsministeriet upprättades huvudsakligen genom en uppspjälkning av undervisningsministeriet. Det forskningsminisnya teriet fick 1993 en samlad FoU-budget på 1,2 miljarder DKK, som innebar att ministeriet över sin budget kanaliserar omkring femtedel en av de statliga FoU-anslagen Ministeriet övertog från undervisningsministeriet ansvaret for de statliga forskningsråden, Forskningspolitisk Råd, Danmarks Grundforskningsfond och for Danmarks deltagande i internationellt forskningssamarbete. Från undervisningsministeriet överflyttades också ansvaret för rad mindre statliga forskningsinstitutioner en och från energiministeriet ansvaret for Forskningscenter Risø, som bedriver naturvetenskaplig och teknologisk forskning inom energi-, miljö-, material- och kämsäkerhetsområdena och har årsbudget på en omkring 400 milj. DKK. Undervisningsministeriet bibehöll ansvaret för universiteten och forskarutbildningen inklusive ansvaret för Forskerakademiet, som är ett finansierings- och sakkunnigorgan för forskarutbildning. Övriga ministerier har i stort sett bibehållit ansvaret för sina respektive sektorsforskningsinstitutioner och övriga FoU-aktiviteter. Det bör dock observeras att forskningsministern vid regeringsbildningen i

3I forskningsministeriets budget för 1995 har FoU-anslagen beräknats till 1,5 ca miljarder DKK, dvs till ca 22 % av den totala statliga FoU-budgeten.

september 1994 explicit tilldelades ansvaret för samordningen av sektorsforskningen.

inrättandet forsknings- och teknologiministeriet i Danmark före-

av gicks inte någon offentlig utredning eller forskningspolitisk diskus-

av sion frågan. Bakgrunden och den utlösande faktorn för etableringen

om

det ministeriet inte minst ha varit ett behov för fler minisav nya anses terier och fler ministerposter för fördelning mellan de fyra partier som i januari 1993 bildade den nya regeringen

Efter etableringen forskningsministeriet har det i dagspress och

av andra fora löpande förts forskningspolitisk debatt om ändamålsenlig-

en heten i uppdelningen ansvarsområden mellan forskningsministeriet

av och undervisningsministeriet. Relationen mellen de två ministeriema har i debatten bl.a. karakteriserats en form för maktkamp som av och

som till tagit sig uttryck i motstridiga forskningspolitiska signaler, framför allt i fråga universitetsforskningen. Ministeriernas utspel har tolkats

om

att undervisningsministeriet, står för universitetens basanslag, som som i resursfördelningen i högre grad betonar forskningens autonomi och en prioritering utifrån kvalitetskriterier, medan forskningsministeriet, som står för forskningsrådens anslag, förespråka en starkare forsknings-

anses politisk styrning med ökad betoning samhällsrelevanskriterier Ett

en av konkret stridsämne har varit forskningsministeriets utspel om en nationell forskningsstrategi från universitetens sida ansetts lägga upp

som till konflikter med universitetens planering, såväl i fråga om uni-

egen versitetsforskningens innehåll och inriktning när det gäller univer-

som sitetens resursförhandlingar med undervisningsministeriet. Om motsättningarnas omfattning vittnar ett betydande antal debattartiklar från universitetsrektorer, dekaner och universitetsforskare under hösten 1995.

I det följande översiktlig beskrivning det överordnade

ges en av forskningspolitiska koordinerings- och rådgivningssystemet i Danmark, Finland och Norge.

4Jfr. t.ex. bakgrundsrapporten för OECD-utvärderingen av dansk forskningspolitik 1994.

5Jfr t.ex. Foss Hansen, Hanne och Birte Holst Jørgensen1995, Styring af forskning: Kan forskningsindikatorer anvendes

5.2¶Danmark och ansats

- koordinering till forskningspolitisk centralism

5.2.1 Den

forskningspolitiska koordineringen

Regeringens forskningsutskott Den forskningspolitiska kordineringen regeringsnivå tillvaratas i Danmark förutom av forskningsministern regeringens forsknings- - - av udvalg, som är ett av regeringens fasta ministerutskott. Utskottet har forskningsministern som ordförande och består i övrigt finansminisav tern, undervisningsministem, miljö- och energiministem, kulturministern sundhetsministern samt lantbruks- och frskeriministem. Sekretariatsansvaret för forskningsutskottet handhas forskningsav ministeriet och dess forskningspolitiska kontor, också för som ansvarar arbetet med regeringens forskningspolitiska redogörelser. I forskningsministeriets analys- och strategikontor ligger ansvaret för arbetet med den nationella forskningsstrategin, bevakning dansk och internationell av

forskningspolitik samt för forskningspolitiska analyser och för forsk-

ningsstatistiken. Också sekretariatsbetjäningen regeringens rådgivav ningsorgan Forskningspolitisk Råd och de sex statliga forskningsråden är placerad i forskningsministeriet även sekretariatsfunktionen för om dessa formellt är självständig i förhållande till forskningsministeriet. Som parallell till regeringens forskningsutskott finns tvärrninien steriell ämbetsmannakommitté med uppgift att bistå forskningsutskottet och tillvarata de administrativa uppgifterna vid den överordande koordineringen forskningen. Ãmbetsmannakommittén består av av representanter för samma ministerier regeringens forskningsutskott. som Regeringens forskningsutskott tillsattes för första gången 1986 som ett informellt med uppgift att säkra samordning forskningen organ av

över ministeriegränserna och trygga överordnade forskningsprioritering-

ar. Undervisningsministem fr.o.m. 1987 undervisnings- och forskningsministern fungerade som utskottets ordförande fram till etableringen av forsknings- och teknologiministeriet i januari 1993. Omorganiseringen ledde bl.a. till att regeringens forskningsutskott nedlades och det att praktiskt-administrativa ansvaret för koordineringen forsknings- och av teknologifrågor mellan ministeriema lades på tvärministeriell ämen betsmanskommitté med representanter från de forskningstunga mest ministeriema. Våren 1994 återinrättades regeringens forskningsutskott och samtidigt också en motsvarande ämbetsmannakommitté för forsk-

ning.

Folketingets forskningsutskott En viktig roll i statsmaktemas utformning av den överordnade forskningspolitiken spelas också av folketingets forskningsutskott forskningsudvalget. Forskningsutskottet behandlar ärenden om forskning och högre utbildning och fungerar i övrigt folketingets övriga fasta

som utskott. Utöver behandling av forskningsanslagen i den årliga statsbudgeten finansloven och de forskningspolitiska ärenden regeringen

av framlagt i folketinget har forskningsutskottet under de senaste åren på eget initiativ löpande tagit upp aktuella forskningspolitiska problemställningar och frågor forskningens finansiering, inriktning och

om organisering. Forskningsutskottet har också utövat ett stort inflytande

i vissa fall ända på projektnivå vid fastställandet av regeringens

ner strategiska forskningsprogram, t.ex. inom bioteknologi, miljöforskning och livsmedelsteknologi.

Att behandlingen av forskningsfrågoma i det danska folketinget samlats i ett forskningsutskott bidrar också till den avsektorisering eller de centralistiska utvecklingsdrag som etableringen av forskningsministeriet kan sägas representera. Under de senaste åren har man också i Norge allt gått in för den centralistiska modellen vid forsknings-

mer frågomas behandling på parlamentsnivå. Och efter en utskottsreform 1993 har behandlingen FoU-anslagen i budgetpropositionen i det

av norska stortinget samlats i kirke-, utdannings- och forskningskommittén. I Finland och Sverige behandlas forskningsfrågoma och FoU-anslagen i statsbudgeten fortsatt i olika utskott avhängigt frågornas sektoriel-

av la sammanhang.

5.2.2¶Forskningspolitisk rådgivning

För den överordnade forskningspolitiska rådgivningen av statsmakterna i Danmark ett forskningspolitiskt råd och sex statliga forsknings-

svarar råd. De gällande reglerna for forskningsrådgivningssystemet finns fastställda i lag från maj 1989 Forskningspolitisk Råd FPR och

en om forskningsråden. Forskningspolitisk Råd upprättades genom den ovan nämnda lagen ett led i regeringens strävan att förstärka den över-

som ordnade forskningspolitiken och koordineringen de samlade forsk-

av ningsresursema. De forskningsråden inrättades redan i slutet av

sex 1960-talet, i första hand med anslagsfördelande uppgifter, men i lagen

år 1989 justerades och preciserades rådens arbetsuppgifter, i synnerav het när det gäller rådens rådgivningsfunktion.

94 SOU 1996:2

Det forskningspolitiska rådet Det forskningspolitiska rådets uppgifter är enligt 1989 års lag att rådge folketinget och regeringen om den överordnade styrningen den of-

av fentliga forskningspolitiken som helhet och härvid att följa utvecklingen inom dansk och internationell forskning samt att utarbeta analyser och

förslag som kan ingå i den forskningspolitiska beslutsprocessen. Rådet

skall uttala sig de statliga forskningsbevillningama och rådge

om om hur forskningen både i den privata och den offentliga sektorn kan nyttiggöras för samhället. Rådet skall också bidra till samarbetet mellan utbildningsinstitutionerna, forskningsråden och sektorsforskningen samt till samarbetet mellan grundforskningen och den tillämpade forskningen. Rådet skall vidare rådge Danmarks deltagande i internationellt forsk-

om ningssamarbete och även om hur samarbetet mellan den offentliga forskningen och näringslivets F 0U-verksamhet bäst kan utvecklas.

Forskningspolitisk Råd består av nio medlemmar som i deras personliga kapacitet utses av forskningsministem tidigare undervisnings-

av ministern för tre år i sänder. Medlemmarna skall ha forskningssakkunskap och minst hälften av dem skall vara aktiva forskare och

representera såväl universitetsforskningen, sektorsforskningen närings-

som livets forskning. Till rådet är knutet ett representantskap med minst 20 och högst 25 medlemmar, bl.a. ordföranden för forskningsrådens ordförandekollegium, ordförandena för ministeriemas forskningsrådgivande organ samt representanter för universiteten, sektorsforskningsinstitutioner, vetenskapliga samfund och arbetsmarknadsorganisationer. Representantskapet sammanträder minst två gånger per år, bl.a. för att diskutera principiella forskningspolitiska frågor av långsiktig karaktär.

5.2.3 den aktuella

Forskningsråden forskningsrådsstrukturen

Det finns i januari 1996 sex statliga forskningsråd i Danmark med följande rådsindelning:

Humaniora - Samhällsvetenskap - Naturvetenskap - Jordbruks- och veterinärvetenskap

Teknisk vetenskap

° Sundhetsvetenskap

Råden har enligt 1989 års lagstiftning till uppgift att rådge regering och folketing väsentliga forskningsfrågor och att bistå det forsk-

om ningspolitiska rådet med faglig rådgivning av betydelse för den överordnade forskningspolitiken. Forskningsråden har också till uppgift att rådge offentliga myndigheter och institutioner, särskilt det offentliga

om stödet till forskningen, utnyttjandet av forskningsresultaten och om forskarutbildning. Forskningsråden skall enligt gällande lagstiftning stöda dansk forskning på basen ansökningar samt främja forsknings-

av uppgifter, väsentlig betydelse för forskningen och samhället

som är av i övrigt. Det stipuleras också att råden skall stärka forskningens effektivitet och kvalitet samt främja förmedlingen forskningsresultaten och

av deras användning.

Iögonenfallande i den gällande lagstiftningen om de danska forskningsråden är i ett nordiskt perspektiv att det är rådens rådgivnings-

- uppgifter i lagstiftningen ägnas den primära uppmärksamheten,

som

medan rådens fondsfunktion, de forskningsfinansierande uppgifterna, ges

mindre framträdande plats. en

Varje forskningsråd består 15 medlemmar, alla utses i deras

av som personliga kapacitet forskningsministem. Varje råd konstituerar sig

av självt och ordförande bland sina medlemmar för ett år i sänder.

utser en Forskningsråden är oberoende varandra ett ordförandekollegium

av men bestående ordförandena tillvaratar vissa koordinerande funk-

av de sex tioner mellan råden.

Om 1989 års forskningsrådsreform

Formellt sett är dagens danska rådsstruktur med de forskningsråden

sex

interimistisk ordning att 1989 års lagstiftning inte preciserar en genom rådsindelningen på annat sätt än att det i anmärkningama till lagen konstateras att de nuvarande forskningsråden fortsätter tillsvidare. I

det lagförslag låg till grund för 1989 års lag om Forskningspolitisk

som Råd och forskningsråden nämligen inte vilka eller hur många råd

angavs

skulle etableras. I anmärkningama till lagförslaget angavs att avsom sikten att upprätta ett mindre antal råd än de dittills existerande sex.

var Och i förarbetena till lagförslaget hade undervisnings- och forskningsministem målsättning att antalet forskningsråd skulle reduce-

angett som ras till tre.

Som motivering för den föreslagna reduktionen angavs att forskning-

i allt högre grad bedrivs traditionella ämnes-, institutionsen tvärs av och fakultetsgränser, och att forskningsråden därför borde ha bredare ansvarsområden och avspegla den samlade forskningen inom universiteten, sektorsforskningsinstitutionema och den privata sektorn. I förarbete-

96 sou

1996:28

na angav ministern själv en rådsstruktur med tre råd, ett råd för naturvetenskap, jordbruksvetenskap och teknisk vetenskap, ett råd för samhällsvetenskap och humaniora samt ett råd för sundhetsvetenskap. Det forskningspolitiska rådets föregångare, Planlaâgningsrådet for Forskningen, gick emellertid emot ministerns förslag och rekommenderade för sin del en rådsstruktur med fyra forskningsråd där det ministern föreslagna av rådet för naturvetenskap, jordbruksvetenskap och teknisk vetenskap uppdelades i två råd, ett råd för naturvetenskap och ett råd för jordbruksvetenskap, teknisk vetenskap och miljövetenskap. På grund av de existerande forskningsrådens motstånd och lobbyverksamhet mot en sammanläggning av råden kunde tillräckligt stöd för en förändrad rådsstruktur inte uppnås i folketinget utan 1989 års rådsreform inskränkte sig till etableringen Forskningspolitisk Råd, vissa av justeringar och preciseringar av forskningsrådens rådgivningsuppgifter, sammansättning och mandatperiod samt en Förändring av det

laegevidenskabelige medicinska forskningsrådets till ett sund-

namn hedsvidenskabeligt forskningsråd. När det forskningspolitiska rådet upprättades 1989 ersatte rådet Planlaegningsrådet for Forskningen PRF, som sedan 1973 fungerat med i princip liknande men i praxis mer begränsade arbetsuppgifter. Planlaegningsrådet hade bl.a. haft en nära koppling till forskningsråden genom att vart och ett av de sex forskningsråden hade representant bland en rådets 15 medlemmar. Planlzegningsrådet ansågs därför ha alltför en snäv intresseinriktning mot universitetssektom och grundforskningen, vilket bl.a. påpekats i en OECD-granskning av dansk forskningspolitik 1987. OECDs expertpanel framhöll för övrigt också fann det att man danska F oU-systemet vara alltför splittrat och oöverskådligt med alltför många rådgivnings-, styrnings- och bevillningsorgan. Inrättandet det av ovan nämnda regeringens forskningsutskott och 1989 års förslag om etablering ett forskningspolitiskt råd respektive förändring forskav av ningsrådens struktur och uppgifter var en direkt uppföljning OECDav granskningen. I 1989 års lag fick Forskningspolitisk Råd ett bredare uppdrag än Planlzegningsrådet for Forskningen hade haft. Det rådets roll nya som överordnat rådgivningsorgan med uppgift att se forskningen som en helhet och på tvärs av ministeriema blev kraftigt understruken i den nya lagstiftningen. Dessutom kapades banden mellan det översta rådgivningsorganet och forskningsråden genom att forskningsråden inte fick någon representation i Forskningspolitisk Råd. Såväl Forskningspolitisk Råd som forskningsråden har emellertid enligt 1989 års lag haft till uppgift att rådge både regering och folketing FPR i forskningspolitis- ka frågor och forskningsråden om väsentliga forskningsfrågor utan -

att någon klar arbetsfördelning mellan organen preciserats. Detta har lett till en överlappning i rådgivningsuppgiftema och motsättningar mellan forskningsråden och Forskningspolitisk Råd, vilket medverkat till att förhållandet mellan dem i praxis lider under ofruktbara kontroverser och bristande ömsesidigt erkännande.

I tillägg till de beskrivna rådgivningsorganen med överordnade rådgivningsuppgifter finns sedan 1991 under erhvervsministeriet tidiga-

industriministeriet ett erhvervsudviklingsråd med uppgift att bl.a. re rådge om näringslivsinriktade frågor. Dessutom har flera ministerier etablerat forskningsrådgivande organ med uppgift att inom deras respektive områden rådge om forskningspolitiska frågor och fördelning av forskningsanslag.

5.2.4 1995 års förslag ett nytt

om

forskningsrådgivningssystem

Vid förnyad OECD-granskning av det danska forsknings-, teknologi-

en och innovationssystemet hösten 1994 framhölls att det danska forskningspolitiska rådgivningssystemet var osammanhängande och oöverskådligt samt att forskningsministem, regeringen och folketinget inte fick sammanhängande råd utvecklingen i dansk och internationell

om forskning. OECD kritiserade forskningsrådgivningssystemet i fråga om såväl den generella forskningspolitiska rådgivningen som den ämnesspecifika forskningsrådgivningen och forskningsfmansieringen. OECDs expertpanel efterlyste förenkling och större genomsiktbarhet samt

en bättre styrning och koordinering och rekommenderade därför att det skulle skapas klarare arbetsfördelning i rådgivningssystemet med

en bättre villkor för både den forskningspolitiska och områdesspecifika rådgivningen och för det tvärministeriella samarbetet. För Forskningspolitisk Råd rekommenderades bredare sammansättning och en

en starkare roll i rådgivningen. OECD föreslog också att regeringen skulle

utarbeta nationell forskningsstrategi och att forskningsministeriet

en skulle för denna och för den årliga forskningsbudgeten. Ytter-

få ansvar ligare rekommenderades åtgärder kunde förbättra samarbetet mellan

som den offentliga forskningen och näringslivet.

Som uppföljning OECD-granskningen tillsatte det danska

en av forskningsministeriet hösten 1994 en utredning med uppgift att lägga

5Betankning 1287/1995 om forskningsrådgivning.

4 16-0335

SOU 1996:28 i

fram förslag om ett "ett entydigt och sammanhängande rådgivningssystem som på forskningsområdet kan rådge regering, folketing och de forskningsfinansierande ministerierna omforskning Utredningen skulle med utgångspunkt i OECDs rekommendationer och på basen av de koordineringsuppgifter som tillagts forskningsministeriet utarbeta förslag om en effektivisering och samordning av rådgivningen i det offentliga forskningssystemet. Utredningens betänkande framlades i april 1995 med förslag ett nytt forskningsrådgivningssystem, inklusive

om en ny forskningsrådsstruktur med tre statliga forskningsråd.

På basen av utredningens förslag har den danska regeringen hösten 1995 framlagt ett förslag till lag om forskningsrådgivning. Enligt lagförslaget skall det för att främja dansk forskning och för att förbättra koordineringen av denna upprättas en tredelad rådgivningsstruktur bestående av Danmarks Forskningsråd, fyra statliga forskningsråd och ett antal offentliga forskningsudval g ministeriella forskningskommittéer. De skall bl.a. ersätta Forskningspolitisk Råd och de sex

nya organen statliga forskningsråden.

Danmarks Forskningsråd skall utgöra den översta nivån i det nya rådgivningssystemet. De statliga forskningsråden och de offentliga forskningskommittéerna skall vara sidoordnade och tillsammans utgöra den andra nivån, från vilken Danmarks Forskningsråd kan inhämta rådgivning.

Danmarks Forskningsråd

Den primära uppgiften för Danmarks Forskningsråd skall enligt lagförslaget vara att rådge forskningsministem om forskningens betydelse för den danska samhällsutvecklingen. Syftet är att uppnå en bättre koordinering och prioritering av de samlade forskningsresursema. Rådgivningen skall kunna ske både på begäran eller rådets eget initiativ. Rådgivningen skall riktas till forskningsministem som härefter har ansvaret för att rådgivningen vidareges till regering och folketing. Också folketinget och övriga ministrar skall emellertid kunna inhämta rådgivning från forskningsrådet.

Enligt anmärkningama till lagförslaget skall Danmarks Forskningsråd i alla avseenden ha ansvar för den överordnade koordineringen av forskningsrådgivningen. Rådet skall också ha som en huvuduppgift att koordinera rådgivningen samspelet mellan den offentliga och den

om privata forskningsinsatsen. I lagförslaget att rådgivningen skall

anges omfatta:

- Den nationella forskningsstrategin - Forskningsbevillningar

Forskningens ramvillkor - - Danmarks roll i det internationella forskningssamarbetet

Större nationella och internationella forskningsinitiativ -

Årlig tillståndsrapport dansk forskning

om Danmarks Forskningsråd skall också löpande bedöma om kvaliteten i dansk forskning befinner sig en internationell nivå och rådet skall en gång år framlägga en rapport med rådets bedömning av dansk

per forsknings generella utveckling, kvalitet och samhälleliga relevans. I anmärkningarna till lagförslaget poängteras att Danmarks Forskningsråd i sin årliga rapport skall fasta särskild vikt vid att bedöma hur forskningen utnyttjas både i den privata och i den offentliga sektorn.

Rådets sammansättning Danmarks Forskningsråd skall enligt lagförslaget bestå av en ordförande och åtta medlemmar. Medlemmarna skall vara forskare eller forskningskunniga och tillsammans representera kunskap om forskningen inom universitet och högskolor, sektorsforskningsinstitutioner och näringslivet. Minst hälften medlemmarna skall forskare. Ordföranden för de

av vara statliga forskningsrådens ordförandekollegium är automatiskt medlem av Danmarks Forskningsråd. De sju övriga medlemmarna och ordföranden utses i deras personliga kapacitet av forskningsministern för en period

tre år. Rådets koppling till forskningsministeriet understryks också om

att det i lagförslaget och kommentarerna explicit framhävs att forskav ningsministeriet skall tillvarata rådets sekretariatsbetjäning.

Förslag om ny forskningsrådsstruktur

Enligt lagförslaget forskningsrådgivning skall forskningsministem

om upprätta fyra statliga forskningsråd med följande områdesindelning:

- Statens forskningsråd for jordbrug, naturvidenskab og teknik - Statens forskningsråd for sundhedsvidenskab - Statens forskningsråd for humaniora

Statens forskningsråd for samfundsvidenskab -

Syftet med att reducera de nuvarande sex forskningsråden till fyra anges i anmärkningarna till lagförslaget vara att tillgodose forskningens

ökade tvärvetenskapliga innehåll och önskan om att igångsätta aktiviteter på tvärs av ämnesgränser. Det framhålls att vetenskapliga genombrott i stigande omfattning sker genom att kombinera angreppssätt, metoder och teorier från olika vetenskapsområden, och att detta har skapat ett behov för förändring rådsstrukturen i riktning mot att färre råd en av skall ansvara för bredare ämnesområden. Enligt lagförslagets motiveringar blir det tvärgående samarbetet enklare att genomföra med en ny struktur med färre råd. Det är skäl att observera att den tidigare nämda utredningen om forskningsrådgivning Betaenkning 1287/1995, som ligger till grund för lagförslaget, rekommenderade en rådsstruktur med tre forskningsråd med följande områdesindelning:

° Naturvetenskap och teknik ° Bio- och sundhetsvetenskap - Humaniora och samhällsvetenskap

Någon närmare diskussion av vare sig den existerande eller den föreslagna områdesindelningen ingick inte i betänkandet och utredningens förslag till reduktionen av antalet forskningsråd motiverades endast med

° att det sker väsentliga kunskapsmässiga genombrott mellan de traditionella ämnesuppdelningarna, och att det finns behov av en särskild insats på en rad områden, som i den nuvarande strukturen är placerade mellan två eller flera forskningsråd samt - att de statliga forskningsråden i framtiden skall tillvarata uppgifter, som har en bredare karaktär än fallet är idag, primärt i relation till den nationella forskningsstrategin.

Inte heller det föreliggande lagförslaget om en forskningsrådsstruktur med fyra forskningsråd har någon specifik motivering vad beträffar antalet forskningsråd eller i fråga själva områdesindelningen. Förom slaget bör närmast ses som en politisk kompromiss mellan å ena sidan en allmän forskningspolitisk önskan färre och bredare forskningsråd om och å andra sidan de existerande forskningsrådens skepsis förmot en ändrad rådsindelning. I de första utkasten till det framlagda lagförslaget följde forskningsministeriet och forskningsministem utredningens förslag till en rådsstruktur med tre forskningsråd. Men på grund av ett kraftigt motstånd från de berörda forskningsrådens sida vid remissbehandlingen av lagutkastet, inklusive politisk lobbyverksamhet från rådsmedlemmarnas sida, och därav följande signaler om en kritisk inställning i delar av

folketinget, i synnerhet mot en sammanläggning av det samhällsvetenskapliga och det humanistiska forskningsrådet, ändrades rådsstrukturen i det slutliga lagförslaget omedelbart före framläggningen i folketinget från tre till fyra forskningsråd.

Detta kan också delvis förklara att de fyra forskningsråden i den föreslagna rådsstrukturen har resursmässig bas mycket varierande

en av omfattning. Utgående från resursfördelningen mellan de existerande forskningsråden skulle rådet för jordbruk, naturvetenskap och teknik komma att stå for inemot två tredjedelar av de nya forskningsrådens anslag, rådet för sundhetsvetenskap för mindre än 20 %, och rådet för humaniora för 12-13 %, medan det samhällsvetenskapliga skulle stå för mindre än 10 %.

En bedömning det föreliggande lagförslaget forskningsråd-

av om givning tyder på att kompromissförslaget om en forskningsrådsstruktur med de angivna fyra råden knappast är forskningspolitiskt ändamålsenligt eller politiskt acceptabelt. Det kan därför förväntas att folketingsbehandlingen våren 1996 liksom fallet var våren 1989 mynnar ut i ett

- förkastande av den föreslagna rådsstrukturen och ett bevarande av de existerande forskningsråden, alternativt att man går för en råds-

sex struktur med tre forskningsråd i enlighet med förslagen i den ursprungli-

utredningen och de första utkasten till lagförslag eller att man ga finner fram till helt rådskonstruktion.

en ny

De föreslagna forskningsrådens uppgifter

statliga forskningsrådens primära uppgift skall enligt det aktuella De nya lagförslaget att rådge forskningsministern. Också övriga ministrar

vara och folketinget skall emellertid kunna inhämta rådgivning från de statliga forskningsråden. Rådgivningen skall inom respektive forskningsråds område omfatta:

Problemställningar, insatsområden mm inom dansk och internationell v

forskning Forskningens kvalitet och samhälleliga relevans

-

Internationellt forskningssamarbete och dansk forsknings deltagande -

i detta Sambandet mellan den privata och den offentliga forskningsinsatsen

-

Forskningsråden skall också på begäran rådge Danmarks Forskningsråd och enligt avtal bistå ministeriemas forskningsrådgivande organ offentliga forskningsudvalg nedan och offentliga forskningsin-

- se

stitutioner. De statliga forskningsråden skall också på begäran kunna rådge privata institutioner.

Beträffande forskningsrådens forskningsñnansieringsfunktion

anger lagförslaget att råden skall fördela bevillningar och ta initiativ till och stöda forskningsuppgifter som är av väsentlig betydelse för forskningen och samhället i övrigt. Det stipuleras att råden skall delta i utformning och genomförande av forskningsprogram. Lagförslaget understryker att forskningsråden genom bevillningsfunktionen skall stärka såväl forskningens kvalitet dess samhällsrelevans och sambandet mellan den

som offentliga och privata forskningsinsatsen.

För den nordiska jämförelsen kan noteras för forskarut-

att ansvar bildning inte generellt ingår bland arbetsuppgifterna för vare sig de existerande eller de föreslagna forskningsråden i Danmark, medan

forskarutbildning och forskarrekrytering hör till de centrala arbetsupp-

gifterna för forskningsråden i Finland och Norge. De existerande danska forskningsråden har dock under de senaste åren medverkat med rådgivning till Forskerakademiet angående fördelningen undervisnings-

av ministeriets forskarutbildningsstipendier och särskilt det naturvetenskapliga forskningsrådet har också självt beviljat PhD-stipendier i större skala.

De nya rådens sammansättning Vart och ett av de fyra nya forskningsråden föreslås få minst femton och högst 19 medlemmar. Forskningsministem utser medlemmarna i deras personliga kapacitet för en period om fyra år med möjligheter till en återutnämning för två år. Varje forskningsråd välj er självt sin ordförande bland rådsmedlemmama. Råden är fristående och oavhängiga av varandra men de fyra rådsordförandena bildar ett ordförandekollegium

vars uppgift är att ansvara för en koordinering mellan råden. De fyra ordförandena väljer bland sig en ordförande, som bl.a. skall ha till uppgift att vara medlem av Danmarks Forskningsråd.

I ett nordiskt perspektiv kan konstateras att förslagen om ett reducerat antal forskningsråd i Danmark lett till uppfattningen att antalet medlemmar i forskningsråden bör ökas. Som motivering anförs att de kommande råden skall täcka bredare forskningsområden. De förändringar som under de senaste åren gjorts i forskningsrådsstrukturema i Finland och Norge, med övergång till färre och bredare forskningsråd, har samtidigt åtföljts av en betydlig reduktion i antalet medlemmar i vart råd. I Finland innebär förändringen att man gått från 15 medlemmar i vart och ett av de tidigare sju forskningsråden till högst 11 medlemmar i de nu fyra forskningsråden. I Norge har det forskningsrådets

nya

styrelse tio medlemmar och rådets områdesstyrelser, som kan ses

sex

motsvarighetema till forskningsråden i de övri ga nordiska länderna, som 5-7 medlemmar vardera. Detta innebär att man i Finland och Norge utgått från att forskningsråden inte längre själva kan besitta vetenskaplig expertis på alla områden hör till respektive råd. Inställningen till

som antalet rådsmedlemmar indikerar väsentliga skillnader mellan å ena sidan Danmark och å andra sidan övriga nordiska länder i fråga om organiseringen forskningsrådens arbete.

av

Offentliga forskningsudvalg Det tredje elementet i det aktuella lagförslaget om forskningsrådgivning i Danmark gäller de enskilda ministeriernas rådgivningsorgan. Större delen de danska ministeriema har under de senaste tio åren upprättat

av olika former för forskningsrådgivande och i vissa fall även anslagsfördelande På grund olikheter i ministeriernas rådgivningsbehov

organ. av finns det stora skillnader i de ifrågavarande organens struktur och i den roll de spelar både i ministeriema och i det samlade forskningsrådgivningssystemet. För att åstadkomma ett entydigt och sammanhängande forskningsrådgivningssystem för statsmakterna föreslås i forskningsministems lagförslag att ministeriernas forskningsudvalg utformas enligt

enhetlig modell. en

Enligt lagförslaget upprättar de enskilda ministrarna i samråd med forskningsministem offentliga forskningsudvalg inom större och sammanhängande forskningsområden. Syftet att trygga fack-

anges vara ministrama självständig och kvalificerad forskningsrådgivning inom

en deras respektive områden och att "samtidigt förbättra forskningsministerns möjlighet att skapa sammanhang i den överordnadeforskningsrådgivningen och forskningspolitiken De offentliga forskningsudvalgen skall ha till uppgift att rådge ifrågavarande minister ministeriets

om sektorsforskning och strategiska forskningsplanering och ministeriets

om deltagande i tvärministeriella och internationella forskningsaktiviteter. Rådgivningen skall också omfatta frågor forskningens kvalitet och

om dess relevans för näringslivet och samhället i övrigt. Udvalgen skall i sitt arbete följa utvecklingen inom dansk och internationell forskning och även utnyttja resultat från forskningsutvärderingar. De offentliga forskningsutvalgen kan också ges anslagsfördelande funktioner.

Ett offentligt forskningsudvalg skall enligt lagförslaget bestå minst

av nio och högst nitton medlemmar, beroende rådgivningsområdets bredd. Medlemmarna i ett udvalg skall samlat representera både vetenskaplig sakkunskap och i nödvändig utsträckning näringslivsinriktad, samhällelig, ministeriell och institutionell insikt inom udvalgets ansvars-

område. Medlemmarna skall utses för period fyra år med möjligen om het till återutnämning för två år. Minst medlemmarna i en en av vart offentligt forskningsudvalg skall komma från de statliga forskningsråden. Avsikten är att ministeriemas existerande forskningsrådgivande och forskningsfinansierande organ skall ombildas till offentliga forskningsudvalg enligt den föreslagna modellen. Forskningsministerns ökade inflytande framgår av att såväl ansvarsområdet mandatet för ett som offentligt forskningsudvalg fastställs i samråd mellan forskningsministern och respektive fackminister. Ordföranden och medlemmarna i de offentliga forskningsudvalgen utses av respektive fackminister, de men medlemmar som utses i deras vetenskapliga kapacitet utses efter samråd med forskningsministern.

5.2.5 Lag

om sektorsforskningsinstitutioner

I november 1995 framlade forskningsministern i folketinget ett förslag

till gemensam ramlag för de s.k. sektorsforskningsinstitutionema i

Danmark, dvs för statliga institutioner där forskning utgör väsentlig en del av verksamheten. De ifrågavarande sektorsforskningsinstitutionema står för 20-25 % av den offentliga FoU-insatsen i Danmark. Lagförslaget skall ses i sammanhang med både lagförslaget forskningsrådom givning och arbetet med nationell forskningsstrategi samt med att en forskningsministern vid regeringsbildningen hösten 1994 explicit fick tilldelat ansvaret för samordning sektorsforskningen. Till bakgrunden av hör också att folketingets forskningsutskott redan 1987 vid behandlingen av en redogörelse sektorsforskningen rekommenderade regeringen om att utarbeta gemensamma regler med minimikrav beträffande bl.a. institutionernas tjänstestruktur, grundbevillningar och ledningsformer. Lagförslaget sektorsforskningsinstitutioner fick full uppbackning om av folketingets partier och lagen antogs vid årsskiftet 1995/96. Enligt anmärkningama till lagförslaget är det primära syftet med ramlagen "att stärka sektorsforskningens kvalitet och att göra sektorsforskningsinstitutionerna mer oavhängiga av den minister under vars ansvarsområde institutionen hör". Lagen avser förbättra möjligheterna att samordna sektorsforskningen och att i så stor utsträckning som möjligt statligt anställda forskare ramvillkor, ge gemensamma oavsett om forskarna är anställda vid universitet eller sektorsforskningsinstitutioner eller arbetar med FoU för andra statliga arbetsgivare. Förväntningarna är bl.a. att detta skall främja mobiliteten bland de offentligt anställda forskarna.

Enligt den lagen skall sektorsforskningsinstitutionema fortsätt-

nya ningsvis vara underställda de respektive sektorsministeriema, men institutionernas ledande organ skall vara självständiga och resultatansvariga och ha kompetens att utöva forskningsledning. Lagen syftar till att förbättra institutionernas forskningsfrihet och till att trygga den grundläggande rättigheten att offentliggöra forskningsresultaten. Forskningsministems ökade inflytande framgår bl.a. att forskningsministem

av skall fastställa regler för innehållet i institutionernas stadgar. Dock skall stadgarna godkännas den fackminister under förvaltningsområde

av vars institutionen hör. När det gäller styrelsens sammansättning skall de medlemmar utses i deras vetenskapliga kapacitet utpekas på förslag

som

forskningsministem. Forskningsministem fastställer också regler för av anställningsprocedurer och sakkunnigbedömning vid anställning av institutionernas vetenskapliga personal.

5.2.6¶En nationell forskningsstrategi

Vid OECD-utvärderingen av det danska forsknings-, teknologi- och innovationssystemet hösten 1994 var en av den internationella expertpanelens centrala rekommendationer att det bör utarbetas en nationell forskningsstrategi for hela den danska FoU-insatsen. I uppföljningen av utvärderingen har implementeringen av rekommendationen om en forskningsstrategi givits hög prioritet och i maj 1995 tillsatte forskningsministeriet expertgrupp med uppdrag att utarbeta vitbok om hur

en en

nationell forskningsstrategi skulle kunna utformas. Vitboken framen sattes i augusti 1995.7 Enligt vitboken skall den nationella forskningsstrategin förpliktande för all dansk forskning. Den färdiga

vara en ram nationella strategin skall fastställa mål och prioriteringar för forskningen samt hur målen kan nås. Målsättningen är att skapa nya ramar för

ange den danska forskningen i syfte att stärka dess kvalitet, samhällsrelevans, nytta och internationella dimensioner.

Enligt vitboken skall strategin utarbetas och fastställas genom bl.a. debatter och hearings och under medverkan av hela forskningssystemet. I linje härmed lade vitboken upp till en diskussion om följande tre huvudteman:

7Forskning i perspektiv. Hvidbog om en national forskningsstrategi. København 1995.

- Forskningens överordnade mål, forskningen själv samt och ramar strukturer för forskningen ° Samhällets önskemål och behov forskning av - Forskningens möjligheter och vad forskningen kan erbjuda

Vitboken utpekade också 16 områden, vilka föreslog att det man skulle genomföras analys samhällets forskningsönskemål och en av

forskningsbehov. Områdena är:

- Identitet, historia och kultur ° Omvärlden och naturhistoria - Ekonomi, arbete och samhälle - Kultur och fritid ° Den internationella utvecklingen - Hälsa och sjukdom - Den yttre miljön - Jordbruk ° Livsmedel - Material - Informationsteknologi och elektronik ° Kommunikation och medier - Transport - Energi - Produktionsteknologi och konstruktion - Utbildning

Efter en serie offentliga debattmöten om vitboken i olika delar av landet, under ledning forskningsministem, har forskningsministeriet av under hösten 1995 på 13 av de nämnda områdena tillsatt arbetsgrupper med uppgift att inventera samhällets forskningsbehov. På tre områden, nämligen hälsa och sjukdom, jordbruk samt livsmedel, som inte täcks av behovsgruppema, skall strategiarbetet vila redan existerande behovsanalyser, tillkommit i förbindelse med arbetet med nationella som strategier för sundhetsvetenskap respektive jordbruksforsknings De nationella strategiema för sundhetsvetenskap och jordbruksforskning har

8 Forslag til national strategi for jordbrugsforskningen, Betaznkning nr 1274, Juni 1994 och Forslag til national strategi for sundhedsvidenskab NASTRA, Betzenkning nr 1284, Januari 1995.

utarbetats som uppföljning av internationella utvärderingar som genomfördes 1991-1992 av den danska forskningen på områdena.

Enligt mandatet skall och en av de tretton behovsanalysgrupper-

var

består 3-5 medlemmar var, formulera ett idédokument om na, som av vilka uppgifter forskningen skall lösa under de kommande 10-15 åren. Önskemålen skall formuleras med angivande mål, medel och tids-

av

samt resursbehov och med uppskattning av hur den nödvändiramar en

insatsen skall prioriteras i relation till de samlade forskningsinvestega ringarna. Behovsanalysgruppemas sammansättning är i forskningsplaneringshänseende otraditionell i den mening att personkopplingen till aktiv forskning och de traditionella forskningsmiljöerna är relativt begränsad. Ambitionen att fånga samhällets forskningsbehov framgår av att

upp

har givits förhållandevis bred samhällelig sammansättning. grupperna en

sammanlagt drygt 50 medlemmar kommer endast 5 från Av gruppemas universitets- och högskolesektorn och knappt 10 från olika forskningsinstitut. Ca 15 av medlemmarna kommer från företagssektorn. Övriga medlemmar kommer från bl.a. kulturinstitutioner t.ex. konstmuséer, massmedier, fackföreningar och andra organisationer, skolor och andra utbildningsinstitutioner samt offentlig förvaltning.

Utöver behovsanalysgruppema har forskningsministem tillsatt fyra disciplinorienterade arbetsgrupper, s.k. fackgrupper, som inom vart sitt vetenskapliga huvudområde humaniora, samhällsvetenskap, naturve-

tenskap och teknik skall analysera potentialen i dansk forskning.

- Områdena sundhetsvetenskap och jordbruksvetenskap täcks av det tidigare utförda strategiarbetet. Disciplingruppernas sammansättning avviker starkt från sammansättningen i behovsanalysgruppema. Varje disciplingrupp består av 10-15 forskare som helt övervägande kommer från universitetssektorn. Disciplingruppema har också ett betydande personsammanfall med de existerande forskningsråden.

Disciplingruppema skall lokalisera dansk forsknings styrkepunkter och särskilt på forskningsområdenas placering i förhållande till den

se internationella forskningen. Grupperna skall också bedömning

göra en

vilka områden utifrån rad angivna kriterier kan förväntas bli av som en framtida styrkepunkter för dansk forskning.

Behovs- och disciplingrupperna skall avlämna sina rapporter i januari-februari 1996 och första ansats till nationell forskningsstrategi

en en skall föreligga 1996. Det understryks dock i planeringsdoku-

sommaren menten att det är orealistiskt att förvänta att en samlad, heltäckande strategi klar till den angivna tidpunkten. Enligt planerna skall

kan vara den nationella forskningsstrategin rullande och samtidigt

vara en process

strategin successivt justeras skall den bli allt heltäckande. som mer

Den nationella forskningsstrategin är förmodligen ett de mest

av ambitiösa övergripande forskningspolitiska planeringsprojekt igång-

som satts i de nordiska länderna. Vissa likheter finns både med de s.k. forsight science -metoder som olika länder under de senaste åren använt i den strategiska forskningsplaneringen och med det inventeringsoch planeringsarbete som genomfördes inför de första forskningspropositionerna i Sverige i början av l980-talet. Dock blev de svenska planeringsinsatserna med tiden t.ex. med planering forskningssam-

- av verkan mellan sektorsorgan och högskolan samt utveckling nationella

av fakultetsprogram betydligt mer omfattande och systematiska än den

hittills igångsatta, mer impressionistiskt präglade, danska strategiplaneringen.

Vitboken och arbetet med den nationella forskningsstrategin i Danmark skall ses som ett led i forskningsministeriets strävan att uppfylla sina regelfästa förpliktelser koordinerande ministerium för all dansk

som forskning, oavsett om forskningen utförs i universitetens, forskningsrådens och sektorsforskningsinstitutionernas regi eller i den privata sektorn. Arbetet pekar i riktning av en kraftigt ökande styrnings- och centraliseringsambition i den överordnade forskningspolitiken. Det förtjänar emellertid också nämnas att Vitboken explicit för att

varnar en alltför kraftig styrning av forskningen kan vara mer skadlig än nyttig. Vitboken understryker också att den nationella forskningsstrategin, för att inte bli en tvångströja för forskningen, inte får uppfattas

som en totalplan eller masterplan för dansk forskning och inte heller som en enkel tio i topp -lista för de viktigaste forskningsuppgifterna.

5.3¶Finland från till

- tvådelning samling

5.3.1¶Koordinering och rådgivning i ett

organ

Det övergripande forskningspolitiska systemet i Finland är mer kompakt och sammanhållet än i något av de andra nordiska länderna. Den forskningspolitiska apparaten består i huvudsak av tre med varandra förbundna organ, nämligen på den översta politiska nivån statens vetenskaps-

av och teknologiråd, och på den forskningsstrategiska och forskningsfinansierande nivån av dels forskningsrådsorganisa.tionen Finlands Akademi, dels Teknologiska utvecklingscentralen, TEKES, har forsknings-

som rådsliknande uppgifter inom det teknisk-industriella området.

Det centrala ansvaret för den forskningspolitiska koordineringen

och rådgivningen på regeringsnivå handhas av statens vetenskaps- och

-

teknologiråd. Rådet kan i fråga om både sammansättning och uppgifter betecknas ett blandat organ. Dels består rådet av både regerings-

som medlemmar och forskare eller företrädare för forskning och teknologi, dels har rådet både koordinerande och rådgivande uppgifter, dels gäller rådets både forskningspolitiska och teknologipolitiska frågor.

ansvar Rådets roll och uppgifter skall mot bakgrund av att det forsknings-

ses politiska systemet i Finland, som redan ovan nämnts, är mer samlat än i de övriga nordiska länderna samtidigt det övergripande forsk-

som ningspolitiska koordineringsansvaret i Finland i mindre omfattning, eller åtminstone i mindre formaliserad grad, samlats i ett enda ministerium eller hos enda minister.

en

Endast två ministerier, undervisningsministeriet samt handels- och industriministeriet, står tillsammans för nära 80 % den totala statliga

av forskningsinsatsen. Handels- och industriministeriet har en något större andel forskningsbudgeten än undervisningsministeriet. I förslaget till

av 1995 års statsbudget beräknades relationen till 40 % mot 37 % jfr kapitel 4. Både undervisningsministeriet, med ansvar för Finlands Akademi och universiteten, och handels- och industriministeriet, med

för TEKES, har dock vissa överordnade koordineringsuppgifter ansvar i det forsknings- och teknologipolitiska systemet. Även undervis-

om ningsministeriet har ett generellt för allmänna forskningsfrågor

ansvar och forskningspolitik är det dock inte fråga något formaliserat

om

för övergripande eller tvärministeriell samordning av forskansvar en ningsfrågoma.

detta sammanhang är det också viktigt att notera att Finlands Akademi och TEKES tillsammans kanaliserar i det närmaste 40 % FoU-

av anslagen i statsbudgeten 1995 eller mer än 70 % av de rörliga FoUanslagen också med en mycket ojämn fördelning mellan de två

- om

1995 stod TEKES för nära 80 % och Finlands Akademi för organen. drygt 20 % de två samlade anslag, totalt uppgick till

av organens som

2.1 miljarder mark 3,5 miljarder svenska kronor.° Vidare bör

ca ca

observeras att vartdera organet har ett nationellt ansvar för dels den strategiska planeringen forsknings- respektive teknologipolitiken, dels

av

implementeringen statsmakternas forsknings- och teknologipolitiska

av beslut.

91 statsbudgetförslaget för 1996 förändras proportionen mellan de två organens anslag så att TEKES står för ca 60 % och Finlands Akademi för 40 %. Förändringen förklaras dock till stor del av att Finlands Akademi övergår till ett system med fleråriga bevilhingsfullmakter samtidigt som TEKES för första gången i organisationenshistoria får er realminskning i anslagen.

Statens vetenskaps- och teknologiråd Vetenskaps- och teknologirådets uppgift är enligt gällande förordning att bistå regeringen och ministerierna i fråga såväl Vetenskaps- och om teknologipolitikens inriktning och koordinering forskningens och som forskarutbildningens allmänna utveckling. Rådet skall bl.a. bevaka hur forskningen och forskningsbehoven utvecklas på olika områden och uttala sig om fördelningen av de statliga FoU-resurserna mellan olika ministerier och om resursernas inriktning på olika områden. Rådet skall också behandla frågor angående Finlands deltagande i internationellt forsknings- och teknologisamarbete och även behandla lagstiftningsfrågor angående forskningens organisation och förutsättningar. Enligt förordningen skall rådet för regeringen utarbeta planer, Översikter och förslag de nämnda frågorna. om Vetenskaps- och teknologirådets medlemmar utses av regeringen och består av 4-6 ministrar och tio andra medlemmar skall ha förtrosom genhet med forsknings- och utvecklingsarbete eller teknologi. De sistnämnda förordnas för en period om tre år. Regeringssidans medlemmar i rådet är statsministern, som också fungerar rådets ordförande, som undervisningsministemm, industriministem och finansministern, samt ytterligare högst två ministrar, för närvarande kulturministern och Europaministern. Enligt stadgarna skall bland de tio icke-regeringsmedlemmama i rådet, dvs bland forsknings- och teknologisidans företrädare, ingå representanter för Finlands Akademi, TEKES, högskolerådet, industrin samt arbetsmarknadsorganisationerna. Den tidigare tydliga tudelningen i det finländska forskningspolitiska systemet återspeglar sig fortsatt i att Vetenskaps- och teknologirådet är organiserat i en vetenskapssektion och en teknologisektion. Undervisningsministern är ordförande för vetenskapssektionen och industriministem för teknologisektionen. Också i rådets sekretariatsfunktion, är som knuten till undervisningsministeriet, finns spår tudelningen. Vid av rådets samlade sekretariat finns två heltidsanställda planeringschefer, den ena med kansli vid undervisningsministeriet, den andra med kansli vid handels- och industriministeriet. I rådets praktiska arbete finns till viss

° Den för högskole- och forskningsårenden ansvariga ministern i undervisningsministeriet.

Den för industriärenden ansvariga ministern i handels- och industriministeriet.

z Högskolerådet, som sedan 1966 fungerat som ett rådgivningsorgan för undervisningsministeriet i frågor om högskoleväsendets utveckling, nedlades med utgången av 1995 och ersattes av ett råd för utvärdering av högskolorna.

lll

del en uppdelning mellan å ena sidan grundforskning, universitet och högskolor, forskarutbildning och mer generella forskningspolitiska frågor och å andra sidan teknisk-industriell FoU och teknologipolitiska frågor. Samtidigt handhas många frågor om t.ex. sektorsforskning, de statliga forskningsinstituten, internationellt forsknings- och teknologisamarbete, forskningsutvärdering m.m. på tvärs av denna uppdelning.

Statens Vetenskaps- och teknologiråd inrättades våren 1987 och rådet avlöste då statens vetenskapsråd, som med vissa förändringar verkat sedan 1963 med liknande mer begränsade ansvarsområden och

men arbetsuppgifter. Förändringen skall ses mot bakgrund av den aktivering av den statliga teknologipolitiken i Finland som inletts i början av 1980talet med etablering av nationella teknologiprogram och inrättandet av Teknologiska utvecklingscentralen 1983 med dess snabbt växande FoU-resurser. Men förändringen skall också ses i relation till en allmänt ökande politisk medvetenhet om sambanden mellan forskning, teknologi, internationell konkurrens och samhällelig utveckling. Till bakgrunden för reorganiseringen hör också att Vetenskapsrådets verksamhet och forskningspolitiska rådgivnings- och koordineringsfunktioner länge hade betydande svårigheter att nå utanför undervisningsministeriets förvaltningsområde, och även när rådets verksamhet och inflytande successivt blivit sektorsövergripande hade rådets rekommendationer om fördel-

mer ningen FoU-resurserna fortsättningsvis svårigheter att få genomslag

av i statsbudgeten och beslutsprocessen i övrigt.

Glappet mellan rådgivning och koordinering Det sistnämnda, dvs svagheter i uppföljningen Vetenskapsrådets

av beslut och rekommendationer, och till uppfattats motsägelse-

har av som fullt med beaktande av att rådet haft statsministern som ordförande och flera andra ministrar medlemmar. I den utvärdering av forsknings-

som och teknologipolitiken i Finland som OECD utförde 1985 tog den internationella expertpanelen särskilt upp frågan om den översta politiska beslutsprocessen och arbetsfördelningen i koordineringen och Verkställandet den övergripande forskningspolitiken. I sin rapport hävdar

av OECDs experter att arbetsfördelningen mellan Vetenskapsrådet, Finlands Akademi och Teknologiska utvecklingscentralen följer en i det närmaste strikt cartesisk logik. Forskningspolitiken formuleras och fastställs på politisk Vetenskapsrådet och den implementeras och förverkligas

nivå av av Finlands Akademi när det gäller grundforskningen och universiteten och av TEKES när det gäller tillämpad forskning och teknologi.

Expertgruppen var trots detta tveksam till om apparaten fungerade optimalt när det gäller koordineringen och uppföljningen av policybeslu-

ten. Rapporten hänvisade till att det fanns ett glapp mellan de målsättningar som Vetenskapsrådet uppställt och de resultat som uppnåtts. Utvärderingen drog en skiljelinje mellan de rådgivande uppgifterna och det forskningspolitiska verkställighetsansvaret och reste frågan om ett blandat Vetenskapsrådet med en sammansättning både

organ som av regeringsmedlemmar och externa företrädare för forskning samtidigt kan uppfylla både rollen rådgivare och som koordinerande beslutsfatta-

som re. Någon entydig konklusion beträffande beslutsproblematiken gjorde examinatorerna inte. Man pekade både på alternativet att skilja de rådgivande och de koordinerande uppgifterna från varandra, dvs etablering av dels ett forskningsutskott inom regeringen, dels ett externt rådgivningsorgan, och möjligheterna att utveckla mekanismer som kunde överföra en forskningspolitisk rådgivning i en fungerande koordinering på politisk nivå.

Till viss del reducerades de påtalade koordineringsproblemen när Vetenskapsrådets ansvarsområde och sammansättning 1987 utvidgades och rådet omorganiserades till statens Vetenskaps- och teknologiråd. Vetenskaps- och teknologirådets forskningspolitiska genomslagskraft har också härefter successivt ökat, dels genom att rådets analyser och rekommendationer blivit både bredare och mer målinriktade, dels genom att rådets forskningspolitiska treårsrapporter på 1990-talet explicit antagits som programdokument av regeringen.

I 1991 års treårsrapport utvidgade Vetenskaps- och teknologirådet sitt observationsfalt till att omfatta hela det nationella innovationssystemet, varmed rådet avsåg den helhet som utgörs av alla de faktorer som påverkar utvecklingen och utnyttjandet av ny kunskap och kompetens. I redogörelsens programdel fokuserade rådet följdriktigt på det nationel-

innovationssystemet och när regeringen sommaren 1991 antog vetenskaps- och teknologirådets programdokument var det som regeringens helhetsprogram för utveckling av kunskap och kompetens. Utgående från förslagen i Vetenskaps- och teknologirådets treårsrapport har regeringens ekonomisk-politiska ministerutskott senare även beslutat att det nationel-

innovationssystemet skall vara ett av de centrala utvecklingsmålen för den ekonomiska politiken.

Statens vetenskaps- och teknologiråd har årligen sedan mitten av 1970-talet uttalat sig om FoU-anslagens omfattning och fördelning i statsbudgeten. De forskningspolitiska Översikter som rådet sedan 1981 framlagt vart tredje år fr.o.m. 1987 forsknings- och teknologipolitiska Översikter har regel genomgått huvudlinjema i den forsknings-

som politiska utvecklingen under den gångna treårsperioden, beskrivit FoUinsatsernas utveckling och tagit upp centrala forskningspolitiska beslut och de mest aktuella forskningspolitiska frågorna. Rapporterna har

vanligen även innehållit rekommendationer till ministerier och olika forskningsfmansierande och forskningsutförande organ. I perioderna mellan treårsrapportema har rådet löpande formulerat ställningstaganden och rekommendationer beträffande olika delar av det forsknings- och teknologipolitiska systemet.

Vetenskaps- och teknologirådet har i treårsrapportema även uppställt rullande tillväxtprogram for forskningsresursemas utveckling. Programmmen har preciserat målsättningar både for det årliga tillskottet av nya friska resurser, for de statliga FoU-anslagens realtillväxt och för de totala FoU-anslagens BNP-andel under de kommande åren jfr kapitel 3 ovan. Den senaste treårsrapportens tillväxtprogram anger målsättningarna för forskningsñnansieringen under perioden 1994-1997.

Det finns inget formellt krav om att Vetenskaps- och teknologirådets treårsrapporter skall regeringen och de framläggs inte heller i

antas av riksdagen. De två senaste rapporterna, Forsknings- och teknologipolitikens riktlinjer för 1990-talet, från januari 1991, samt Utvecklingsstrategi för kunskapens och kompetensens Finland, från december 1993, har emellertid båda, som ovan nämnts, godkänts regeringen sorts

av som en regeringens forsknings- och teknologipolitiska program.

Enligt Vetenskaps- och teknologirådets utredning om koordineringen av forsknings- och teknologipolitiken från våren 1994 har regeringsbesluten om treårsrapportema dock inte varit tillräckligt bindande för att på ett balanserat sätt förverkliga den grundläggande linjedragningen i forsknings- och teknologipolitiken. Vetenskaps- och teknologirådet har därför avgivit en rad rekommendationer som syftar till ytterligare utveckling av den forsknings- och teknologipolitiska berednings- och beslutsprocessen både på koordinerande nationell nivå och inom den offentliga sektorn mer generellt. När det gäller den horisontella koordineringen på regeringsnivå är avsikten att verksamheten skall effektiveras framför allt i regeringens ekonomisk-politiska ministerutskott och vetenskaps- och teknologirådet, samt i samspelet mellan dessa. Och beträffande sektorsforskningen har under Vetenskaps- och teknologirådets ledning ingångsatts en vitträckande utredningsverksamhet som syftar till att förbättra det offentliga forskningssystemets horisontella samarbete ifråga om både ministerierna och de statliga forskningsinstituten.

5 16-0335

ll4

5.3.2¶Forskningsrådsorganisationen

rådsstruktur En ny Forskningsrådsorganisationen i Finland är en sammanhållen organisation under beteckningen Finlands Akademi. Finlands Akademi omorganiserades vid årsskiftet 1994/95 från en rådsstruktur med sju i huvudsak disciplininriktade forskningsråd till en rådsstruktur med fyra forskningsråd med bredare ansvarsområden. Från början av 1995 består Finlands Akademi således styrelse samt följande fyra forskningsråd:

av en

- Forskningsrådet för kultur och samhälle

Forskningsrådet för naturvetenskap och teknik - - Forskningsrådet för hälsa - Forskningsrådet för miljö och naturresurser

Enligt den gällande lagstiftningen år Finlands Akademi ett centralorgan för vetenskapsforvaltningen. I lagen anges att akademins uppgift skall vara att

- främja den vetenskapliga forskningen och utnyttjandet av den

utveckla det internationella samarbetet inom vetenskapen -

sakkunnigorgan i frågor som gäller forskningspolitiken - vara

bevilja anslag för vetenskaplig forskning och annan verksamhet som

främjar vetenskapen

Styrelsen för Finlands Akademi består av en generaldirektör, som fungerar som styrelsens ordförande och som utses av presidenten för en period om tre år, samt av ordförandena för de fyra forskningsråden och ytterligare två regeringen utsedda medlemmar. Vart forskningsråd

av består av en ordförande och tio medlemmar som utses av regeringen för en period om tre år.

Styrelsen beslutar bl.a. om akademins verksamhetslinjer och målsättningar, om forskningsrådens ansvarsområden och om akademins budgetförslag och ekonomieplaner samt om budgetbevillningarnas fördelning mellan forskningsråden.

Finlands Akademi inledde sin verksamhet 1970 med en rådsstruktur bestående av en vetenskaplig centralkommission ett styrelseliknande organ och traditionella disciplinorienterade grundforskningsråd s.k.

sex vetenskapliga kommissioner. År 1983 utbyggdes rådsorganisationen med ett miljövetenskapligt forskningsråd, vilket också blev den enda organisationsförändring som genomfördes i forskningsrådsstrukturen

under 25-årsperioden 1970-1994. Inför forskningsrådsreformen 1995 omfattade Finlands Akademi således följande sju forskningsråd:

- Humanistiska kommissionen

Naturvetenskapliga kommissionen -

Medicinska kommissionen - - Agronomie- och forstvetenskapliga kommissionen

Tekniskvetenskapliga kommissionen -

Samhällsvetenskapliga kommissionen -

Miljövetenskapliga kommissionen -

Vid 1995 års rådsreform överfördes bl.a. agroforstvetenskapliga forskningsrådets ansvar för jord- och skogsbruksvetenskaper till det nya rådet för miljö och naturresurser medan ansvaret för veterinärmedicin placerades i rådet för hälsa. I den ämnesindelning som Finlands Akademi själv fastställt har flera av de nya forskningsråden explicit tilldelats ett delat ansvar för flera ämnesområden. Således ingår t.ex. bioteknik till relevanta delar i verksamheten för tre av de fyra råden. Av ämnesfördelningen framgår också att rådet för hälsa och rådet för miljö och naturresurser bägge skall ansvara för såväl molekylbiologi som cellbiologi.

Motiv för reformen Forskningsrådsreformen har som helhet varit en relativt långvarig process. De första förslagen till en ny forskningsrådsstruktur framsattes redan i slutet av 1980-talet efter att behovet av en reformering av rådsstrukturen och forskningsrådens verksamhet blivit allt mer påträngande. Forskningsrådsorganisationen upplevdes allmänt som obsolet och otidsenlig, inte minst på grund av de stora förändringar som inträffat i det övriga forskningssystemet och de samlade forskningsinsatsema sedan slutet av 1960-talet då forskningsrådsstrukturen och Finlands Akademi utformades.

I slutet av 1989 framlade av undervisningsministeriet tillsatt

en utredning om utvecklingsbehoven inom grundforskningen förslag om en reform Finlands Akademi med reduktion antalet forskningsråd

av en av från sju till tre. Den nya rådsstrukturen skulle ha följande områdesindelning:

- Humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning - Biovetenskaplig forskning - Teknisk-naturvetenskaplig forskning

116 sou 1996:28

Som motiv för reformförslagen angavs bl.a. att barriärema mellan de traditionella vetenskapsområdena och läroämnena har utjämnats och att den igångvarande nyfördelningen inom vetenskaperna kräver omför-

en delning och ökad flexibilitet i den disciplinindelade rådsstrukturen. Utredningen konstaterade att kunskapstillväxten och vetenskapernas utveckling allt oftare baserar sig på ny forskning växer fram i den

som existerande kunskapens och vetenskapens gränsområden och att detta var en utveckling som borde backas upp också genom organisatoriska lösningar.

Utöver förslaget om ett reducerat antal forskningsråd rekommenderade grundforskningsutredningen genomgripande förändringar av forskningsrådens uppgifter, verksamhetsprinciper och arbetsförutsättningar. Man konstaterade att forskningsrådens arbete borde utvecklas i en forskningspolitiskt mer aktiv och meningsfull riktning från den dittillsvarande praxis där behandling av anslagsansökningar var helt dominerande. En allt viktigare uppgift för forskningsråden borde i stället vara att utveckla kreativa forskningsmiljöer, att etablera toppforskningsenheter centres of excellence vid både universitet och forskningsinstitut samt att initiera och förverkliga nationella forskningsprogram. Forskningsråden borde även fungera som ministeriernas och sektorsforskningens vetenskapliga sakkunnigorgan. Det förtjänar att nämnas att grundforskningsutredningen utöver en ny rådsstruktur föreslog att man skulle utreda frågan att i anslutning till akademin inrätta en forsk-

om ningsenhet för forskning forskning och forskningspolitiska analyser.

om

I remissbehandlingen av grundforskningsutredningens betänkande stöddes förslagen en forskningsrådsreforrn av en majoritet av re-

om missvaren. Flera av forskningsråden uttryckte dock tveksamhet mot den föreslagna reduktionen antalet forskningsråd. Finlands Akademi gick

av emellertid i sitt samlade utlåtande för en reform med fyra forsknings-

grundforskningsutredningen föreslagna rådet för bioveråd, där det av tenskap föreslogs uppdelat i ett hälsovetenskapligt råd och ett råd för miljö och naturresurser.

Undervisningsministeriet gav sommaren 1990 en arbetsgrupp i uppgift att på basen av grundforskningsarbetsgruppens förslag och därom avgivna remissutlåtanden precisera detaljerna i en forskningsrådsreform. Utredningen framsatte i februari 1991 sitt förslag som i fråga om rådsstrukturen i huvudsak motsvarade den av Finlands Akademi föreslagna modellen med fyra forskningsråd och en styrelse. Därtill föreslogs flera förändringar rådens sammansättning och arbetsformer. Bl.a

i fråga om föreslogs vart råd utöver den reguljära kanslipersonalen få en vetenskaplig huvudsekreterare idag generalsekreterare.

Regeringen hade redan hösten 1990 i riksdagen framsatt ett lagförslag om en förändrad rådsstruktur med fyra forskningsråd, ett humanistisk-samhällsvetenskapligt, ett teknisk-naturvetenskapligt, ett hälsovetenskapli och ett biovetenskapligt. På grund tveksamhet mot lagför-

av slaget, bl.a. i de existerande forskningsråden, blev förslaget inte färdigbehandlat före riksdagsvalet våren 1991, och det förföll därmed. Något nytt lagförslag framsattes inte efter riksdagsvalet. 1 stället igångsatte undervisningsministeriet en internationell utvärdering Finlands Aka-

av demi. Utvärderingsgruppen framlade sin rapport i början 1993 och

av rekommenderade då både förändringar i akademins verksamhetsformer och en ny rådsstruktur med tre eller högst fyra forskningsråd. Efter att undervisningsministeriet våren 1993 tillsatt ytterligare en utredning med uppgift att utarbeta preciserade förslag till ny rådsstruktur, arbetsuppgifter och stadgar för Finlands Akademi framsatte regeringen i januari 1994 ett lagförslag om en förnyad forskningsrådsorganisation. Lagen om Finlands Akademi antogs slutligen i maj 1994.

Det bör observeras att själva forskningsråden inte preciseras i den nya lagen om Finlands Akademi. Lagen anger beträffande organisationen endast att det vid akademin finns en styrelse samt forskningsråd, om vilka närmare stadgas genom förordning. Detta bör mot bakgrund

ses av att regeringen i motiveringarna till den nya lagen anger att lagens centrala målsättning är att skapa en ordning som mer flexibelt än hittills skall kunna svara på förändrade krav i forskningsfmansieringen och forskningssystemet. Den gamla rådsstrukturen med sju forskningsråd hade enligt regeringen visat sig alltför rigid med tanke på den allt viktigare tvärvetenskapliga forskningen. Och forskningsrådens antal bör enligt lagmotiveringarna därför framgent flexibelt kunna ändras.

mer

5.4¶Norge mellan

- balansgång sektorsprincip och centralism

5.4.1¶Den sektorsövergripande

koordineringen

F oU-systemet i Norge har traditionellt varit kraftigt sektoriserat med ett omfattande FoU-engagemang hos de olika departementen i form

av såväl grundbevillningar till forskningsinstitut som departementala projekt- och programmedel, och fram till utgången av 1992 också egna forskningsråd under fyra olika departement. Det har dessutom i olika sammanhang explicit slagits fast av statsmakterna att forskningspolitiken i Norge skall vara sektorsorienterad. Samtidigt har i Norge under de

senaste åren utvecklats ett allt mer formaliserat system för en sektorsövergripande och tvärdepartemental koordinering av forskningsfrågorna. Härvid har ansvaret för den forskningspolitiska koordineringen i allt högre grad samlats i kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet.

Koordineringen av forskningsfrågoma på statsmaktsnivå sker idag inom följande fyra organ

Kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet -

Regeringens forskningsutvalg -

Departementens forskningsutvalg -

Stortingets kirke-, utdannings- och forskningskommitté -

En central roll i koordineringen spelar också Norges forskningsråd NFR både dess uppgift att rådge regeringen om utformningen

genom

den generella forskningspolitiken och genom att rådet i enlighet av med den s.k. Langsletdoktrinen från 1983 kanaliserar väsentlig del

- en av departementens FoU-anslag. Denna princip har också slagits fast i regeringens forskningsproposition från 1985. I stortingsmeldingen heter det att "detaljeringen och eventuell administrering projektmedel till

av forskning betydelse för centraladministrationens sakområden överlåts

av till forskningsråden eller klareras av dem I Grøholtutredningen från 1991 forskningsrådsorganisation rekommenderas att man även

om en ny

forskningsrådsreform bör hålla fast vid Langsletprincipen. Enligt efter en utredningen är bakgrunden for principen inte bara en strävan att trygga sektorsforskningens kvalitet utan också att "åstadkomma samordnad

en användning av departementsmedlen

I regeringens forskningsmelding från våren 1993, som framlades ett

månader efter det att Norges forskningsråd inlett sin verksamhet, par uttrycks också stor tilltro till att forskningsrådets verksamhet skall få

en

koordinerande effekt på sektorsforskningen redan genom att rådet en mottar sina bevillningar från många departement.

Regeringens forskningsutskott Den forskningspolitiska koordineringen regeringsnivå i Norge handhas regeringens forskningsutvalg, är ett regeringens fasta

av som av ministerutskott. Utskottet inrättades redan 1965, i starten med statsministern ordförande, men med tiden övergick ordförandeskapet till

som utbildningsministern, vilket idag betyder kirke-, utdannings- och forskningsministem. Utskottets sammansättning kan variera men det består

regel statsråden från de mest forskningstunga departemeneten. som av I mitten 1990-talet består forskningsutskottet således förutom av

av

kirke-, utdannings- och forskningsministem, finansministern, närings-

av och energiministem, lantbruksministem, fiskeriministem, miljöministem och socialministern.

Forskningsutskottet skall bl.a. bereda de forskningsärenden

som behandlas i regeringen och koordinera forskningsfrågor berör flera

som ministerier. Utskottet skall förbereda regeringens forskningspropositioner och formulera forskningspolitiska riktlinjer och prioriteringar samt förslag om forskningsresursemas omfattning och inriktning. Utskottet skall vidare stimulera och koordinera norskt deltagande i internationellt forskningssamarbete.

Utbildningsdepartementets roll som forskningsdepartement På departementsnivå har kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet ett överordnat ansvar för koordineringen av forskningspolitiska

frågor. Koordineringsansvaret innebär bl.a. att departementet skall

förelagt för uttalande alla forskningsärenden som

- har principiell betydelse för den nationella forskningspolitiken - har stor ekonomisk räckvidd eller som på annat sätt kräver stora

resurser, häribland de årliga forskningsbudgetarna i alla departement - klart berör flera departement - kräver betydliga åtgärder i utbildningssektom - berör internationellt forskningssamarbete på nationell nivå

De nämnda koordineringsfunktionema har våren 1988 slagits fast i en skrivelse från statsministern till alla departement. I Grøholtutredningens betänkande från 1991 föreslogs att koordineringsfunktionema även skulle ges en mer formell förankring, t.ex. för-

genom en egen ordning kunglig resolution. Senare har kirke-, utdannings- och forskningsdepartementets koordineringsfunktion dock ytterligare förstärkts genom att departementet övertagit förvaltningsansvaret för hela forsk-

ningsrådsorganisationen.

Departementets ökande koordineringsfunktioner har senast lyfts fram i regeringens budgetproposition för 1996. I budgetförslaget konstateras att kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet Förvaltare

som av Norges forskningsråd har ett särskilt ansvar för att koordinera styrsignaler mellan departementen och forskningsrådet. Enligt budgetpropositionen består utmaningen i att etablera mer likartade styrformer kan

som ge forskningsrådet tillräckligt handlingsutrymme och samtidigt tillfredsställa departementens behov ansvariga för sina sektorer. Som led

som i samordningen arbetar departementet med ett resultatstyrningsprojekt

för utveckling av styrformema mellan departementen och forskningsrådet.

Interdepartemental ämbetsmanskommitté för forskning Regeringens forskningsutskott och kirke-, utdannings- och forskningsdepartemenetet bistås i det forskningspolitiska koordineringsarbetet av departementensforskningsutvalg, som består av en representant från vart departement. Kommittén skall enligt sitt mandat, som fastställts våren 1995, vara ett forum på äinbetsmansnivå för behandling av större FoUfrågor. Kommittén skall bidra till att identifiera sektorsövergripande forskningsfrågor och främja nationell forskningspolitik. Kommittén

en skall ett kontakt- och samarbetsorgan mellan departementen och

vara bistå kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet när det gäller förvaltningen Norges forskningsråd och bidra till samordningen

av mellan departementen i förhållande till forskningsråden. Här kan det

skäl att påminna att bevillningarna till Norges forskningsråd vara om kommer från än tio olika departement och att endast något över

mer 30 bevillningarna kommer från rådets förvaltningsdepartement,

% av kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet.

Departementens forskningsutvalg är ett nyinrättat, eller snarare nyli-

omorganiserat, En interdepartemental ämbetsmanskommitté gen organ. för forskningsfrågor har också existerat tidigare, under de senaste åren under beteckningen Kontaktutvalget för forskning och före det Ämbetsmansutvalget för forskning. De interdepartementala ämbetsmannakommittéerna har emellertid enligt Grøholtutredningen fungerat relativt dåligt när det gällt att samordna ministeriernas FoU-insatser, främst på grund att kommittéerna saknat klara uppgifter. Det nyinrättade depar-

av tementenesforskningsurvalg, med formellt fastställt mandat och preciserade arbetsuppgifter, skall därför som ett svar de tidigare brister-

ses

och ett aktivt led i strävan att förstärka den tvärsektoriella forna som skningspolitiska koordineringen.

Sekretariatsansvaret för både regeringens och departementens forskningsutskott forskningsavdelningen i kirke-, utdannings- och

handhas av forskningsdepartementet.

"Forskningsutskott" i stortinget De viktigaste forskningspolitiska koordineringsredskapen överordnad politisk nivå är regeringens forskningspropositioner eller de s.k. forskningsmeldingarna, framläggs i stortinget en gång per valperiod,

som samt samordnad behandling forskningsbevillningarna i den årliga

en av

statsbudgeten. En ökad centralisering forskningsfrågomas politiska

av behandling, som samtidigt innebär ett avsteg från sektorsprincipen, har införts i stortinget att kirke-, utdannings- och forskningskommit-

genom tén sedan hösten 1993 behandlar alla FoU-ärenden, speciellt

i fråga om budgetbehandlingen, trots att F oU-poster fortsatt finns på samtliga departements budgetar.

5.4.2¶Den norska forskningsrådsreformen

Sedan början av 1980-talet har den norska regeringen framlagt fyra samlade forskningsmeldingar. Den senaste, som är från våren 1993, gäller som regeringens forskningspolitiska för perioden 1984-

program 1997.

I 1989 års forskningsmelding karakteriserade regeringen organisations- och styrningsstrukturen i norsk forskning som oklar, oöverskådlig och alltför lite samordnad. Regeringen underströk särskilt att det måste finnas en tillräcklig sektorsövergripande koordinering forsknings-

av politiken för att det norska forskningssystemet skall kunna fungera optimalt. Forskningsråden och rådsstrukturen lyftes i meldingen fram som nyckelfaktorer för en effektivering av FoU-systemet. Regeringen föreslog därför i meldingen att hela forskningsrådsstrukturen skulle utredas.

Grøholtutredningen Som en uppföljning av forskningsmeldingen tillsattes våren 1990 det s.k. Grøholtutvalget med uppgift att utreda styrningsstrukturen i norsk forskning, med särskild vikt forskningsrådsnivån. Utredningens betänkande, "Organisering for helhet mangfold i norsk forskning"

og NOU 1991: 24, som framlades i augusti 1991, innehöll bl.a. förslag som implicerade en betydande centralisering av norsk forskning och forskningspolitik med rekommendationer om förstärkning av den överordnade politiska styrningen och "samordning av sektorspolitiken till en överordnad nationell forskningspolitik".

Som grund för förslagen uppställde utredningen ett antal mål och huvudprinciper. Omorganiseringsförslagen avsågs leda till bättre forskning i fråga om kvalitet och relevans, förenkling och större logik i strukturen, en bättre resursanvändning, större flexibilitet gentemot nya behov och ett mer effektivt utnyttjande av forskningsresultat. Som huvudprinciper för den framtida forskningsorganisationen angavs bl.a.

att den överordnade forskningspolitiska styrningen bör stärkas och att sektorsprincipen bör bevaras, men i modifierad form, för att uppnå den nödvändiga samordningen.

Som huvudprinciper för forskningsrådsreformen angav utredningen att grundforskning och tillämpad forskning skulle integreras i ett forskningsråd samt att det bör genomföras en långtgående delegering från forskningsråd till de utförande nivåerna.

Huvudförslagen i Grøholtutvalgets betänkande innebar en genomgripande omorganisering av hela det norska forskningsrådssystemet. l korthet gick förslaget beträffande forskningsrådsorganisationen ut på att

skulle de existerande fem självständiga forskningsman slå samman råden, var placerade under fyra olika departement, till ett samlat

som forskningsråd under kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet.

forskningsrådet, Norges forskningsråd, skulle organiseras med Det nya

överordnad styrelse och tre s.k. fackstrategiska råd. De tre fackråden en skulle vara

Rådet för biologi, miljö och hälsovetenskap -

Rådet för teknologi och naturvetenskap -

Rådet för kultur- och samhällsvetenskap

Den forskningsrådsstruktur som Norges forskningsråd föreslogs

ersätta bestod följande fem organisatoriskt sett separata forskningsråd

av

Norges allmennvitenskapelige forskningsråd NAVF °

Norges teknisk-naturvitenskapelige forskningsråd NTNF -

Norges landbruksvitenskapelige forskningsråd NLVF -

Norges fiskeriforskningsråd NFFR Norges råd for anvendt samfunnsforskning NORAS

-

NAVF dessutom samlingsorgan för fyra s.k. fackråd, dvs ett

var traditionellt disciplininriktat forskningsråd inom vart och ett av områdena humaniora, samhällsvetenskap, medicin respektive naturvetenskap. NAVF hade ett explicit ansvar för grundforskningen inom de nämnda områden täckte också tillämpad forskning inom t.ex.

men medicin och hälsa och rådet hade dessutom av miljöskyddsdepaitementet tilldelats det nationella samordningsansvaret för miljöforskning. I praxis uppgick antalet forskningsråd i Norge således till åtta.

NTNFs uppgift var att främja teknisk-naturvetenskaplig forskning i syfte att förstärka den teknisk-industriella utvecklingen och säkra långsiktig lönsamhet i näringslivet. NLVF och NFFR ansvarade för både grundforskning och tillämpad forskning inom lantbruks- och fiskeri-

forskningsområdena, medan NORAS ansvarade för forskning offentom liga och privata tjänster, forskning för och forskning svaga grupper om offentlig politik och planering. NTNF förvaltades av näringsdepartementet, NLVF lantbruksdeparav tementet, NFFR av fiskeridepartementet och NAVF och NORAS av kirke-, utdannings- och forskningsdepartementet. Sammanlagt kanaliserade forskningsråden 1992 över sina budgetar ca 2,3 miljarder NOK, vilket utgjorde omkring fjärdedel de ofen av fentliga FoU-utgifterna. Störst var NTNF med budget på drygt en en miljard NOK. NAVF hade budget drygt 600 milj. NOK, medan en budgeten för vart av de tre övriga råden låg på 150-200 milj. NOK. En majoritet av remissvaren om Grøholtutredningen stödde såväl förslaget om övergång till ett forskningsråd som principen integraom tion av grundforskning och tillämpad forskning i organisation. samma När det gäller den interna organiseringen framhöll många remissvar dock att användar- och sektorsintressena borde kunna synliggöras bättre i råden. I fråga den föreslagna indelningen i fackstrategiska råd om påpekade flera instanser att medicin och hälsa borde organiseras separat och att biologi inte borde skiljas från naturvetenskaperna. Det hävdades också att miljöintressena inte tillräckligt synliga samt att vad var man betecknade som kulturskillnader mellan naturvetenskaplig grundforskning och användarstyrd industriforskning kunde göra det svårt att förena områdena i samma enhet. Det kan ytterligare nämnas att endast få remissinstanser önskade att regeringen skulle tillsätta de fackstrategiska råden. I stället ansåg man att dessa borde utnämnas av forskningsrådets styrelse med motiveringen att det i sin tur skulle stärka enheten i den samlade rådsorganisationen.

Norges forskningsråd motiv för reformen - Efter den omfattande remissbehandlingen av Grøholtutvalgets förslag framlade regeringen i maj 1992 en stortingsproposition forskom en ny ningsrådsorganisation, "Ett godt råd for forskning. Om endringer i forskningsrådsstrukturen" St.meld. 43, 1991-92. I propositionen nr. höll regeringen fast vid förslaget etablering ett forskningsråd, om av Norges forskningsråd, som ersättning för de dittills existerande fem forskningsråden. I övrigt avvek regeringens förslag i fråga rådets om organisation och verksamhetsformer markant från Grøholtutredningens förslag. I sitt förslag påpekade regeringen först en rad brister i det existerande rådssystemet. Man ansåg att antalet råd och den varierande departementsanknytningen försvårade en nationell koordinering av forsknings-

ärendena och att ärenden under departement utan forskningsråd hade svårigheter att finna plats i forskningssystemet. Rådsindelningen och departementsanknytningen ansågs leda till att råden dels konkurrerar om forskningsområden, dels avsäger sig ansvar för andra områden. Kopplingen mellan grundforskning och tillämpad forskning var osystematisk och bl.a. teknologisk grundforskning hade svårigheter att finna sin plats. Slutligen konstaterades att försöken att integrera nya och tvärvetenskapliga områden hade bidragit till en oöverskådlig och delvis byråkratiserad flora av kommittéer. Forskningsprogram och nationella insatsområden hade lett till delvis nya beslutsstrukturer såväl ovanom som vid sidan av de gamla strukturerna.

I sitt förslag lade regeringen därför särskild vikt vid att omorganiseringen skulle

- leda till en bättre koordinering i norsk forskning

främja alla departements aktiva deltagande i forskning och forsk- -

ningspolitik - tillvarata sektorernas och användarnas behov

leda till bättre integration mellan grundforskning och använd - en

forskning - tillvarata den fria grundforskningen utan strategiska mål

Som motivering för sitt förslag om etablering av ett forskningsråd som ersättning för de existerande fem framhöll regeringen: Ett forskningsråd kommer att jämställa alla sektorer och användarintressen. Det kommer att bidra till att det vid varje tidpunkt är möjligt att bedöma balansen mellan grundforskning och tillämpad forskning och mellan insatsen inom olika ämnesområden fagområden. En sådan förenkling gör det lättare för både användare och forskningsmiljöer att finna fram i forskningssystemet. Ett råd gör det dessutom enklare att anpassa organisationen till nya fackliga utmaningar i framtiden.

Enligt regeringens proposition skulle det nya forskningsrådet, Norges forskningsråd, ledas av en stark strategisk huvudstyrelse, som utnämns av regeringen, och i övrigt bestå av sex områdesstyrelser, vars medlemmar utnämns av rådets huvudstyrelse. De sex områdesstyrelsema skulle inrättas enligt följande indelning

- Industri och energi - Bioproduktion och förädling - Miljö och utveckling

Medicin och hälsa -

Kultur och samhälle - - Naturvetenskap och teknologi

Vid stortingsbehandlingen av forskningsrådspropositionen sommaren 1992 fick regeringens förslag full uppbackning och ett nytt forskningsråd, Norges forskningsråd NFR, med en huvudstyrelse och sex områdesstyrelser, kunde därför inleda sin verksamhet i början av 1993.

Den indelning i områdesstyrelser som valts innebär att några av områdesstyrelsema i NFR i huvudsak är sektorsbaserade medan andra i huvudsak är disciplinbaserade. I regeringens proposition konstaterades

detta att sektorsbaserade styrelser likväl kan ha ett ansvar för grundom läggande forskning av betydelse för sektorn samtidigt som disciplinbaserade styrelser kan ha ansvar som går långt i tillämpade och sektorsorienterade forskningsuppgifter.

Det konstateras också att eftersom man i den nya organisationen valt att skilja mellan å ena sidan grundforskning inom naturvetenskap och teknologi och å andra sidan mer tillämpad näringslivsinriktad FoU, genom att placera ansvaret för dem i olika områdesstyrelser, blir det möjligt för forskningsrådet att ha ansvar även för näringsinriktad verksamhet i gränsområdet mellan forskning och näringsutveckling.

Uppdelningen mellan områdesstyrelsema är emellertid inte till alla delar omedelbart sett självklar. Så har t.ex. jord- och skogsbruksforskning samt veterinärmedicin, fiskeriforskning, akvakultur och forskning som .rör livsmedelsindustrin i den nya organisationen samlats under området för bioproduktion och förädling, medan en bärkraftig användning och miljöhoten naturresurser ligger under områdes-

av mot samma styrelsen för miljö och utveckling. Molekyl- och cellbiologi samt genetik har placerats under området för naturvetenskap och teknologi.

Forskningsrådets uppgifter

Norges forskningsråd skall enligt stadgarna vara ett nationellt utövande och rådgivande forskningsstrategiskt organ. NFR har ansvar för att öka det generella kunskapsunderlaget och rådet skall bidra till att täcka samhällets behov av forskning genom att främja både grundläggande och tillämpad forskning på alla områden. NFR skall utforma sin forskningspolitik och förvalta sina anslag till forskning i enlighet med de riktlinjer som regeringen och stortinget drar upp. Samtidigt skall forskningsrådet råd underlag för utformning av regeringens generella

ge som forskningspolitik.

I övrigt preciseras i stadgarna att Norges forskningsråd skall

i gångsätta forskning som främjar utvecklingen det norska näringsav livet och samhället ° arbeta för kunskapsutveckling riktad mot mänskligheten, och särskilt mot problem i anknytning till miljö och utveckling - stöda fri forskning, genom att vara en supplerande fmansieringskanal för grundforskningsinstitutionerna - arbeta för en god balans mellan långsiktig grundforskning och tilllämpningsorienterad forskning - arbeta för att brukarsynpunkter tillvaratas i tillämpningsorienterad forskning - arbeta för kvalitet, effektivitet och relevans i forskningssystemet - genomföra och följa upp utvärdering av forskning och forskningsinstitutioner ha ett strategiskt för forskningssektom i Norge - ansvar - arbeta för att forskningsresultaten kommer statsmakterna, näringslivet och allmänheten till godo.

Att förväntningarna på det nya forskningsrådets koordinerande roll varit stora framgår att regeringen i 1993 års forskningsproposition av skriver att fördelarna vid en starkare koordinering av forskningen först och främst ligger i att det blir lättare att

- tillvarata den långsiktiga och grundläggande forskningen som är grunden för tillämpad forskning inom alla sektorer - tillvarata faglig samverkan på tvärs av sektorer, och mellan grundläggande och tillämpad forskning - tillvarata nya ämnesområden som går på tvärs av departementsstrukturen och områden som inte utan vidare hör hemma under något departements ansvarsområde ° sörja för en riktig omfattning på forskarrekryteringen i förhållande till behoven - sörja för en effektiv resursanvändning eftersom undgår kompliman cerade fmansieringsmönster och uppenbara dubbleringar i forskningen

Formuleringar i 1993 års forskningsproposition antyder också att regeringen hoppas på att Norges forskningsråd skall kunna samordna departementens F oU-intressen bättre dittills lyckats med i än man regeringen internt. I forskningsprpositionen framhåller regeringen:

"Eftersom NFR erhåller bevillningar från många departement kan

forskningsrådet skapa bättre sammanhang mellan departementens

F0 U-bevillningar. Detta är särskilt viktigt på områden där finansi-

eringsansvaret är spritt på flera departement. NFR blir därmed en

central för koppling och koordinering av olika sektorsintressen. Syftet är att detta skall ge underlag för fruktbara krysskopplingar mellan sektorerna. "

Med tanke på den övergripande forskningspolitiska koordineringen

och utformningen av statsmaktemas forskningspolitik är forskningsrådets roll rådgivare för regeringen central. I Norge har det utanför rege-

som ringen traditionellt funnits fristående rådgivande forsknings-

ett mer politiskt organ med en viss egen planerings- och utredningsverksamhet. Denna typ uppgifter tillvaratogs 1965-1983 av Hovedkomiteen for

av norsk forskning och 1983-1988 Forskningspolitisk råd. Efter att

av Forskningspolitiskt råd nedlagts av regeringen våren 1988 var Norge fram till 1993 och etableringen av Norges forskningsråd ett av de få länder i hela OECD-området som saknade ett forskningspolitiskt organ med explicit uppgift att rådge regeringen.

Förväntningarna till forskningsrådets insatser forskningsstrate-

som giskt organ och forskningspolitisk rådgivare har därför inte oväntat under den senaste tiden varit stigande och i regeringens budgetproposition för 1996 framhävs i flera sammanhang rådets roll som rådgivare för regeringen. Det heter t.ex. att forskningsrådet bör stärka sin rådgivarroll och sitt strategiska arbete. Enligt budgetpropositionen har en bas för detta redan lagts i arbetet med rådets strategiplan Forskning for framtiden. Strategi for norsk forskning og for Norges forskningsråd. Rådgivningen ställer enligt propositionen stora krav till ett gott kunskapsunderlag för forskningspolitiken och till rådets förmåga att i förhållande till dets fmansieringskällor genomföra oavhängiga och helhetsmässiga bedömningar. Regeringen faster därför i budgetpropositionen särskild vikt vid att forskningsrådet följer intentionerna vid etableringen av

upp

rådet genom att arbeta för en utbyggning av det forskningspolitiska

kunskapsunderlaget.

5.5¶Likheter och olikheter några

-

sammanfattande reflexioner

De mest slående dragen i utvecklingen i de forskningspolitiska koordinerings- och rådgivningssystemen i de nordiska länderna är de stora

likheterna i ländernas klart växande ambitioner och ansträngningar att åstadkomma en ökad övergripande forskningspolitisk koordinering och sammanhållen nationell forskningspolitik. Lika framträdande och nordiskt samstämmiga är kraven om både förbättrad forskningspolitisk en rådgivning statsmakterna och ett flexibelt och forskningspolitiskt av mer aktivare forskningsrådssystem. Kraven om en aktivare forskningspolitik har under de senaste åren i mindre grad varit inriktade på en ökning av forskningsresurserna än på en samordning och styrning av forskningsinsatsema i syfte att det - som sägs i de forskningspolitiska deklarationerna nå effektivare - en resursanvändning, en högre kvalitet och relevans forskningen och ett bättre utnyttjande av forskningsresultaten. Strävan till en aktivare forskningspolitik har framför allt lett till organisatoriska förändringar och mer styrning, också i fråga om den traditionellt autonoma grundforskningen, som nu betraktas strategisk t.ex. för ekonomiska nyckelsom en resurs områden som mikroelektronik, informationsteknologi, bioteknologi och materialteknologi. Forskningspolitiken har det konstateras i - som en nyligen framlagd akademisk avhandling blivit allt instrumentell - mer i sin strävan att bestämma den vetenskapliga kunskapsproduktionens villkor och som en konsekvens har forskningens autonomi successivt blivit allt ingärdad. mer Olikhetema mellan de nordiska länderna framträder mest i utformningen och valet av organisatoriska lösningar och därmed i graden av överordnad forskningspolitisk styrning och centralisering forskningsav politiken. Olikhetema visar visserligen att det inte finns någon allmängiltig modell vare sig i Norden eller internationellt för forsknings- - politisk koordinering och rådgivning på statsmaktsnivå, och inte heller någon standardmodell för forskningsrådens utformning eller placering i det forskningspolitiska systemet. Men även de organisatoriska om lösningarna således till viss grad kan betecknas som landsspeciñka, avspeglar lösningarna och de forskningspolitiska diskussionerna - om dem att de inte bara byggt på nationella traditioner, erfarenheter och behov utan också följt gemensamma internationella strömningar och sannolikt konkret hämtat starka impulser från andra länder, även mer både i och utanför Norden. Det kan emellertid inte bortses från att också slumpen har spelat en inte obetydlig roll i den organisatoriska utvecklingen. Förändringarna i det forskningspolitiska koordineringsförfarandet har t.ex. ofta varit

3 Baldursson, Eirikur 1995, The Elusive Frontier. On the Emergence and Change of a Science-Society Contract. Göteborgs universitet.

kopplade till politiskt än forskningspolitiskt betingade reorga-

mer niseringar ministeriestrukturer och ansvarsområden i samband med

av regeringsskiften. Det tydligaste exemplet detta under de senaste åren är förmodligen etableringen det danska forskningsministeriet. Om-

av läggningar i den departementala fördelningen ansvarsområden när det

av gäller forskning, högre utbildning, teknologi, industri etc., och inte minst i forskningsfrågornas koordinering regeringsnivå, har dock under 1980- och 1990-talen varit vanligare utanför Norden än i de nordiska länderna. I t.ex. Frankrike, Holland, Storbritannien, Tyskland och USA har sedan början 1980-talet genomförts flera förändringar i forsk-

av ningsfrågomas hantering på regeringsnivå. Också på 1990-talet har de nämnda länderna genomfört förändringar i det översta forskningspolitiska systemet, bl.a. har koordineringsorgan inrättats och planerings-

nya arbete igångsatts för att utveckla nationella forskningsstragerier. I Holland och Storbritannien har dessutom i början 1994 införts nya forsk-

av ningsrådsstrukturer.

Av de granskade tre nordiska länderna uppvisar Danmark för

ovan närvarande den kraftigaste ansatsen till övergripande forskningspolitisk styrning och centralism. De mest synliga uttrycken för detta är etableringen forskningsministerium, igångsättningen arbetet med en

av ett av nationell forskningsstrategi och 1995 års lagförslag forskningsråd-

om givning. Vi i Danmark klar strävan att centralisera forsknings-

ser en politiken till ett forskningsministerium och en forskningsminister, som emellertid varken har det direkta budgetansvaret för mer än en begränsad del forskningsresursema eller det ministeriella förvaltningsan-

av svaret för än marginell del det forskningsutförande systemet.

mer en av Ovanlig och möjligen också ett potentiellt ämne till konflikt- är den

danska modellen att forskningsministeriet för de tradi-

genom ansvarar

tionellt disciplinindelade, grundforsknings- och universitetsinriktade

forskningsråden samtidigt som ansvaret för den grundforskningsutförande organisationen, dvs universiteten, ligger i undervisningsministeriet. Danmark är såeledes det enda land där ansvaret för universitetsforskningen och dess basfinansiering respektive ansvaret för merparten av den rörliga finansieringen universitetsforskningen lagts i olika mini-

av sterier.

Vi i Norge allt större centralisering ansvaret för både den

ser en av

övergripande forskningspolitiska koordineringen, forskningsfinansieringoch den forskningsutförande organisationen till kirke-, utdannings-

en och forskningsdepartementet. Samtidigt har man hållit fast vid den sektoriella fmansieringsprincipen, vilket bl.a. betyder att sektorsdepartementen står för än hälften till forskningsrådsorga-

mer av resurserna nisationen, förvaltningsmässigt lyder under utbildningsdepartemen-

som

tet. Sammanlagt 14 departement avsätter över sina budgetar medel för Forskningsrådet. En del fackdepartementen utövar också betydanav en de styrning Forskningsrådet med långtgående signaler och bindningar av bevillningarna i statsbudgeten. Samtidigt motverkas den forskningspolitiska sektorsprincipen att de statli forskningsanslagen i stortin av ga gets budgetbehandling lösrivits från sitt sektoriella saksammanhang och centraliserats i stortingets kirke-, utdannings- och forskningskommitté. Vi ser i Finland ingen klar tendens till att koncentrera koordineringen av forskningspolitiken till ett departement eller minister. Däremot är en tendensen starkare än i de andra nordiska länderna att koppla samman forsknings- och teknologipolitiken till ett samlat politikområde och att samtidigt förstärka den forsknings- och teknologipolitiska koordineringen i det löpande regeringsarbetet. Det forsknings- och teknologipolitiska systemet eller det nationella innovationssystemet, det heter i det - som finländska Vetenskaps- och teknologirådets språkbruk har på regerings- nivå förklarats både det centrala utvecklingsobjektet i den ekonovara miska politiken och utgångspunkten för industripolitiken. Medan den strategiska forskningspolitiska planeringen och prioriteringen i Danmark i väsentlig grad koncentrerats till statsmaktsnivå och till forskningsministeriet har den strategiska planeringen och prioriteringen särskilt i Finland men också i Norge i stor omfattning överlåtits till forskningsrådsnivån, i Finland till Finlands Akademi och Teknologiska utvecklingscentralen, i Norge till Norges forskningsråd. Överordnade områdesprioriteringar, öronmärkningar och fastställande av strategiska forskningsprogram förekommer i stort sett inte i den finländska forskningspolitiken på statsmaktsnivå, vilket förmodligen varit en bidragande orsak till att forskningspolitiska frågor förhållandevis sällan uppmärksammats i den finländska riksdagen. Medan de centrala forskningspolitiska olika nivåer tidigaorganen re haft en tendens att profilera sig och vart för sig, har strävan att agera knyta samman de målformulerande, policyskapande och -planerande forskningspolitiska till ett allt sammanhållet system, blivit organen mer allt mer framträdande under de senaste åren. Mest markant visar sig tendensen idag i Danmark, där den främsta förnyelsen i 1995 års lagförslag om forskningsrådgivning dock inte är förslagen inrättande om av Danmarks Forskningsråd eller en ny forskningsrådsstruktur, utan forslaget om att knyta samman det översta forskningspolitiska rådgivningsoch koordineringsorganet med forskningsråden och sektorsorganen till ett entydigt och sammanhängande rådgivningssystem för regering och folketing.

Ett eller flera forskningsråd en begreppsförvirring

- Det finns ingen entydig definition på vad ett forskningsråd är. Därför kan forskningsrådsreformema i de nordiska länderna begreppsligt vara förvirrande. Enligt norsk terminologi finns det således idag endast ett forskningsråd i Norge, Norges forskningsråd, med en huvudstyrelse och

områdesstyrelser. I nordisk jämförelse, och i synnerhet vid en sex en jämförelse med Finlands Akademi, är det emellertid inte onaturligt att hävda att det norska forskningsrådssystemet idag omfattar sex forskningsråd, eller närmare bestämt en samlad forskningsrådsorganisation bestående forskningsråd under en gemensam styrelse. Omvänt är

av sex det utifrån ett norskt synsätt kanske naturligt att hävda att det i Finland endast finns ett forskskningsråd, Finlands Akademi, även om Finlands Akademi enligt gällande lagstiftning består styrelse och fyra i

av en förordningen fastställda forskningsråd.

Även forskningsrådsrefonnen i Storbritannien 1994, då de dittillsvarande fem forskningsråden ersattes med forskningsråd, har föranlett

sex liknande tankar rådens egentliga antal. Genom att de sex nya forsk-

om ningsråden vid reformen också fick generaldirektör har

en gemensam frågan inte egentligen fick ett forskningsråd i stället för

rests om man de gamla fem.

En samlad rådsorganisation Till det yttre kan skillnaderna mellan Norges forskningsråd och Finlands Akademi uppfattas förhållandevis små, åtminstone om vi frånser

som antalet forskningsråd och områdessstyrelser samt dessas ansvarsområden och totala bevillningar. Vid forskningsrådsreformen i Norge fäste man

naturliga skäl större vikt vid att Forskningsrådet skulle vara ett av samlat vid rådsreformen i Finland gjorde beträffande

organ än man Finlands Akademi. Den gamla forskningsrådsorganisationen i Norge

-

uppdelad i separata forskningsråd under olika ministeriet medan var forskningsråden i Finland också i den gamla rådsorganisationen var organiserade sammanhållen organisation i kombination med ett

i en styrelseliknande I Norge har viktig metod att

organ. - man ansett att en uppnå sammanhållen rådsorganisation är att statsmakterna endast

en utser medlemmarna i Forskningsrådets huvudstyrelse, som i sin tur tillsätter medlemmarna i de områdesstyrelsema. I Finland utses

sex däremot medlemmarna både i akademins styrelse och i de fyra forskningsråden regeringen. Det är emellertid skäl att lägga märke till att

av medan statutema för Norges forskningsråd föreskriver att ingen samtidigt kan medlem både huvudstyrelsen och områdesstyrelse

vara av en så är de fyra forskningsrådsordförandena i Finland samtidigt automatiskt

sou 1996:28

medlemmar av styrelsen för Finlands Akademi. Eftersom akademins styrelse totalt består sju medlemmar har forskningsrådsordförandena av dessutom majoritet i styrelsen. En annan inte oväsentlig skillnad är att medan generaldirektören för Finlands Akademi är både styrelseordförande och högsta chef för akademin så fördelar sig de motsvarande uppgifterna vid Norges forskningsråd på en styrelseordförande och administrerande direktör. en

Ett självständigt och forskningsstrategiskt forskningsråd Ser vi på huvuduppgifterna för styrelsen i Finlands Akademi respektive Norges forskningsråd så har huvudstyrelsen i Norge ett klart större ansvar för den samlade strategiska planeringen för hela rådsorganisationen, för de tvärgående frågorna och för samarbetet mellan olika områden, liksom också för utformning nationella strategier för norskt av deltagande i internationellt forskningssamarbete, tung vetenskaplig utrustning, näringsinriktad forskning, institutpolitik etc. Men medan bägge styrelserna enligt statuterna för fördelningen bevillansvarar av ningarna mellan forskningsråden områdesstyrelserna är detta i ansvar Norge i praxis begränsat av att man i kirke-, utdannings- och forskningsdepartementets budget i hög grad öronmärkt fördelningen beav villningar till de fyra huvuddisciplinema, humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap och medicin. Dessutom finns betydliga bindningar i de övriga departementens bevillningar till Forskningsrådet, vilket motverkar Forskningsrådets roll forskningsstrategiskt I Finland är som organ. bevillningarna till Finlands Akademi däremot inte öronmärkta från statmakternas sida sig i fråga fördelningen mellan forskningsvare om råden eller när det gäller vetenskapliga huvudområden eller olika forsknings- och problemområden. De långtgående öronmärkningama och budgetsignalema från departementens sida i Norge i synnerhet från närings- och energidepartemen- tet skall mot bakgrund den mångfald uppgifter ankom- - ses av av som mer Norges forskningsråd i dess egenskap forskningsråd för alla av samhällssektorer och innebär att den tillämpningsorienterade forsksom ningen får förhållandevis stor plats i rådet. Det gäller t.ex. för de två en områdesstyrelserna industri och energi respektive naturvetenskap och teknologi, tillsammans kanaliserar över 50 % rådets bevillningar. som av Enligt Forskningsrådets beräkningar fördelade sig rådets totala bevillningar 1994 med 52 % till grundforskning, 32 % till tillämpad forskning och 16 % till utvecklingsarbete. Någon liknande uppgörelse med anslagens fördelning på forskningstyp finns inte för Finlands Akademi. Däremot visar akademins bevillningsstatistik att nära 80 % akadeav

mins bevillningar 1994, dvs året före forskningsrådsreforrnen, gick till universitets- och högskolesektom medan 10 % gick till statliga institut. Av projekt- och programbevillningama från Norges forskningsråd gick 1994 endast 29 % till universitet och högskolor, 34 % till institutsektom och 23 % till företagssektom. Under 1993 den motsvarande förvar delningen för Norges forskningsråd 21 % till högskolan, 35 % till institutsektom och 36 % till näringslivet. Olikhetema i de två forskningsrådsorganisationemas fördelningsprofiler förklaras naturligtvis till stor del att stöd till teknisk-industriell av FoU ingår i det norska forskningsrådets verksamhet medan denna typ finansiering i Finland fördelas Teknologiska utvecklingscentralen. av av Men vi sammanräknar bevillningarna från Finlands Akademi även om och TEKES, går betydligt större andel dessa två organs stöd till en av universitets- och högskolesektom än vad fallet är för Norges forsknings-

råd.

F0rskningsrådsmedlemmarnas roll

Forskningsrådens struktur, ansvarsområden och sammansättning nya innebär också rådsmedlemmamas roll och uppgifter förändrats. att Tidigare forskningsrådsmedlemmama i första hand experter sina var respektive forskningsområden. Möjligen agerade en del medlemmar också representanter för sina respektive vetenskapsområden och som kanske också för sina högskolor eller forskningsmiljöer, även om de formellt utsedda i personlig kapacitet och inte som representansett var för bestämda institutioner eller områden. Idag då forskningsrådens ter ansvarsområden blivit bredare och antalet rådsmedlemmar färre, samtirådens uppgifter också explicit utsträckts till forskningspolitisk digt som rådgivning, kan rådsmedlemmama inte längre nöjas med att i första hand fungera experter på sina vetenskapliga specialområden utan som de måste framför allt vetenskapligt vidsynta och ha forskningsvara politisk kompetens och förståelse både för hela det ifrågavarande forskningsrådets ansvarsområde och för den nationella vetenskapliga utveck-

lingen. De kraven till medlemmarna har i forskningsrådens statuter nya uppmärksammats mycket olika sätt. I 1995 års lagförslag för en ny forskningsrådsstruktur i Danmark bestämmelserna är inneanges hållsligt desamma i gällande lag att de statliga forskningsrådens som medlemmar helt övervägande skall forskare. Dessutom preciseras vara råds sammanättning skall "sikre den bredest mulige faglige att ett daekning så dybtgående faglig forskningskompetence som muligt, og en vilket kan tolkas fortsatt önskar rådsmedlemmama i som att man se

sou 1996:28

första hand experter sina respektive forskningsområden som samtidigt som man eftersträvar att vart råd så långt möjligt inom sig skall besitta

expertis på alla de områden hör till rådets ansvarsområden. som I Finland anger förordningen Finlands Akademi beträffande om forskningsrådens sammansättning endast att vid tillsättningen skall man se till att en mångsidig och högtstående vetenskaplig sakkunskap blir företrädd i rådet. I fråga generaldirektören för Finlands Akademi om anges att han skall vara vetenskapligt meriterad och ha kännedom om högskole- och vetenskapsförvaltning samt erfarenheter ledaruppgifter. av Beträffande huvudstyrelsen i Norges forskningsråd styrelsen anges att skall sammansättas med bred insikt i samhällsfrågor, av personer näringsliv och forskning. Områdesstyrelsema skall sammansättas av personer med solid och bred insikt i samhällsfrågor och forskning inom områdesstyrelsens fackfált. Alla områdesstyrelser skall ha representation från både användarsidan och forskarsidan. Huvudstyrelsen fastställer den

konkreta balansen mellan forskare, användare och andra intressen basen av områdets egenart. Den starka betoningen användarintressen av i de norska forskningsrådens områdesstyrelsernas sammansättning är unik inte bara i Norden utan i hög grad också internationellt. Å andra sidan är också den norska kombinationen med stöd till näringsliv, indu-

striell FoU och grundforskning inom alla områden i och en samma

forskningsrådsorganisation ovanlig internationellt.

Olikhetema i synen på rådsmedlemmamas roll och uppgifter framgår också av att när varje områdesstyrelse i Norges forskningsråd har sju medlemmar har ett forskningsråd i Danmark femton i den föreslagna rådsreformen i Danmark föreslås råden få till nitton medlemmar. upp Samtidigt är de norska områdesstyrelsernas ansvarsområden bredare och budgeten större än för de danska forskningsråden. Uttryckt på ett annat sätt: när totalt ca 40 medlemmar i områdesstyrelser i det norska sex forskningsrådet fördelar över 2 miljarder NOK så fördelar ett än mer dubbelt så stort antal 90 medlemmar i danska forskningsråd sex ett belopp som utgör dryg fjärdedel den totala norska bevillningen. en av

Reformprocessen

Beträffande forskningsrådsreformemas historia är det tankeväckande

att notera att den mest omfattande, vitträckande och otraditionella refor-

men, den genomgripande omforrnningen av forskningsrådssystemet i

Norge, tog mindre än tre år från start till mål, dvs från tillsättning av

forskningsrådsutredningen Grøholtutvalget i 1990 till det att

mars omorganiseringen genomfördes och Norges forskningsråd inledde sin verksamhet 1.1.1993. Den mest begränsade de nordiska forskningsav

rådsreformerna, justeringen den danska forskningsrådsstrukturen, av av har däremot i januari 1996 varit 8-9 år på väg fortsatt utan omedelbar -

utsikt till att bli genomförd. Den finländska forskningsrådsrefonnen,

till sin omfattning sägas ligga mellan den norska och den

som kan

föreslagna danska reformen, placerar sig också i fråga om tidsförbruk

fem år från de första förslagen till den nya organisationens start - ca mellan de två andra. Om tillkomstprocessen för Norges forskningsråd var snabb och enkel,

kan det inte sägas etableringsfasen för den rådsorganisasamma om nya tionen. Sammansmältningen de olika organisationerna har varit av problemfylld och de första verksamhetsåren i Norges forskningsråd har

varit tidvis turbulenta. I kirke-, utdannings- och forskningsdepartemen-

förslag till statsbudget för 1996 konstateras att Norges forskningsråd tets har genomgått krävande fusionsprocess att rådet är på väg en men nu finna sin form. Samtidigt understryks det i budgetpropositionen att att det tar tid förrän mervärdet fusion blir synlig och att aktörerna av en behöver tid för upptäcka de möjligheter ligger i omläggning. att som en

Forskningspolitikens instrumentalisering ett memento - Forskningsrådens roll forskningspolitiska rådgivningsorgan och som leverantörer forskningspolitiska utspel, visioner och kunskaper har av framhävts allt starkare, kraftigast i Norge och kanske svagast i Danmark.

I Norge har t.o.m. skrivit in i statutema för Norges forskningsråd man rådet har för "utveckling forskningspolitisk och forskatt ett ansvar av ningsadministrativ kompetens Det är emellertid inte bara forsknings-

rådens forskningspolitiska roll uppgraderats utan överhuvudtaget

som behovet ökad forskningspolitisk sakkunskap. av en

Kraven ett förbättrat kunskapsunderlag för forskningspolitiken

om och ökade satsningar på forskningspolitiska studier har inneburit ett

erkännande den forskningspolitiska kompetensen hittills varit av att alltför inte bara i ämbetsmannaapparaten i centraladministrationen, svag, för beredningen statsmakternas forskningspolitiska som ansvarar av

beslut, utan också i de forskningsfinansierande och forskningsutförande

miljöerna och bland forskarna själva. Lika lite generell politisk som och administrativ kompetens längre betraktas tillräcklig för forsksom ningspolitiska beslut vetenskaplig sakkunskap och forskningsanses erfarenhet längre i sig liktydiga med forskningspolitisk kompetens.

Ovan har nämnts de kraftiga markeringar från statsmakternas som sida i Norge gjorts vikten att Norges forskningsråd intensiverar om av sitt arbete med utveckla ett gott kunskapsunderlag för forskningsatt politiken. Och såväl Grøholtutredningen från 1991 som 1993 års forsk-

ningsmelding argumenterade med understrykande den instrumentel- - av nyttoaspekten för en förstärkning insatserna på området forsk- - av

ning om forskning.

I Danmark har forskningsministem aviserat planer på

etablering av ett självständigt analys- och utredningsinstitut för forskning forsk-

om ning. Som motiv anges bl.a. att institutet skall fungera "som hjälp för

forskningspolitiska beslut". Förebilden för det kommande danska in-

stitutet är enligt forskningsministem det norska Utredningsinstituttet for

forskning og høyere utdanning. I argumentationen för det kommande danska institutet har framhållits att planerna bör i

ses sammanhang med lagförslaget om forskningsrådgivning och arbetet med nationell

en

forskningsstrategi.

I Finland beslöts 1991, bl.a. på basen förslag från

av arbetsgruppen

för omorganisering Finlands Akademi, att i anslutning till akademin av

etablera en forskningsenhet för forskning forskning och forsknings-

om politiska analyser. Av olika orsaker beslöt akademin emellertid senare

att inte förverkliga någon institutetablering. Samtidigt fastslog emellertid

vetenskapliga centralkommissionen att forskning forskning och om

forskningspolitiska analyser är central förutsättning för akademins

en

sakkunniguppgifter. Och i akademins resultatförhandlingar med under-

visningsministeriet har härefter avtalat att akademin igångsätter man ett

nationellt forskningsprogram inom området forskningspolitik och forsk-

ning om forskning. Programmet, anslag lediganslås våren 1996, har vars utöver mer inomvetenskapliga syften till uppgift bl.a. att producera

ny

kunskap om problem som är centrala för den finländska vetenskapen,

teknologin och forskningspolitiken.

Ytterligare kan nämnas att Finlands Akademi och undervisningsministeriet i resultatförhandlingama för 1996 avtalat att akademin fram-

över en gång under varje mandatperiod tre år skall utarbeta been dömning av den finländska forskningens tillstånd och kvalitet och

samtidigt lämna förslag på utvecklingsåtgärder. Det att tillstånds-

anges rapporterna skall användas statsmakterna och Finlands Akademi både av

för utformningen den kommande forskningspolitiken och under-

av som

lag för beslut om forskningens resursfördelning och prioriteringar.

Utredningsinstituttet for forskning og høyere utdanning, som verkat sedan 1969 som ett självständigt institut under Norges allmänvetenskapliga forskningsråd NAVF och senare under Norges forskningsråd, friställdes i slutet av 1995 från forskningsrådet och verkar sedan 1.1.1996 som en fristående stiftelse under namnet Norsk institutt for studier avforskning og utdanning.

De nämnda initiativen bekräftar ytterligare intrycket av en utveckling

allt instrumentaliserad forskningspolitik. Det politiska och mot en mer administrativa intresset för forskningspolitiska studier ett område

som med instrumentell relevans för beslutsfattarna är klart stigande. Det finns

spirande tendens att betrakta forskning om forskning som ett strateen giskt insatsområde. En tidigare underskattning av det forskningspolitiska kunskapsunderlagets och den forskningspolitiska kompetensens betydel-

vid forskningspolitiska beslut har utskiftats med ett i sig positivt se erkännade ett behov forskningspolitiska kunskaper. Utvecklingen

av av innehåller emellertid också en risk for att slå över i en övertro att forskningspolitiska utredningar och forskningsbaserad rådgivning kan ge entydiga på hur forskningsinsatsema och forskningssystemet

svar - skall för främja forskningen och tjäna samhällets önskemål om

styras att forskningsresultat. Problemet är att forskningens forskningsresultatens relevans och nytta både den inomvetenskapliga och den utomveten-

skapliga inte kan fastställas på förhand.

-

Forskningspolitiska studier och analyser är viktiga for den forskningspolitiska diskussionen och nödvändiga for att skapa en kunskapsbas för forskningspolitik och forskningsadministration. Forskning om forskning också viktigt for forskningens självförståelse och for förståel-

forskningens utveckling, villkor och roll i samhället. Men varken sen av forskning forskning, forskningsindikatorer eller vetenskaplig råd-

om givning kan direkt översättas i forskningspolitik eller forsknings-

en

politiska beslut.

De forskningspolitiska analyserna och kvantitativa och kvalitativa indikatorema kan inte på frågan vilka forskningsområden eller

svara om vilken vetenskap och teknologi bör stödas och inte heller kan de

som

hur stödet eller samhällets forskningsinsats skall vara. Och säga stort forskningsrådgivningen kan svårligen besvara frågan hur skall

om man avväga och prioritera, koordinera och styra tvärs av alla ämnesområden och alla sektorer. Det är dessutom stor skillnad vi i forsk-

om ningspolitiken politik för forskning och teknologi eller forsk-

avser en ning och teknologi for politik. Bägge delar är viktiga, men de förutsätter olika kunskapsunderlag och olika kompetens, inte bara hos forskningsrådgivama utan också hos beslutsfattarna.

Forskningspolitiska studier och ett gediget forskningspolitiskt kunskapsunderlag är förutsättning för nationell forskningspolitik och

en en for forskningspolitiska beslut olika nivåer i forskningssystemet. Forskningsutvärderingar, forskningsindikatorer och resultaten av forskningspolitiska analyser är emellertid mångtydiga, och de forskningspolitiska rådgivarna och rådgivningsinstansema representerar dessutom

regel ofrånkomligen någon form av partsintressen. som

På statsmaktsnivå är de forskningspolitiska frågorna och besluten i sista hand samhällspolitiska och frågorna kan i sakens natur ha många svar. Oavsett det forskningspolitiska kunskapsunderlaget och det forskningspolitiska rådgivningssystemets utformning måste de forskningsansvariga politikerna i sista hand själva göra de avgörande bedömningama och själva fatta de övergripande forskningspolitiska besluten. Och oavsett forskningspolitikemas stymings- och kontrollambitioner kan forskningens utveckling, kvalitet och relevans i sista hand bara tryggas av forskarna själva nyttan däremot är i sista hand beroende de

- av potentiella användarna.

Statens 1996

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Dennyagymnasieskolan hur gâr det U. 26.Ny kursi trafikpolitiken + Bilagor. K. . - Samverkansmönsteri svenskforsknings- 27. Enstrategiför kunskapslyftoch livslångt lärande. . finansiering.U. U. Fritid i förändring. 28. Detforskningspolitiskalandskapeti Norden . Om kön och fördelningavfritidsresurser.C. 1990-talet.U. Vem bestämmervad EUzsinternaspelreglerinför . regeringskonferensen1996.UD. Politikområdenunderlupp. FrågoromEU:s första . pelareinför regeringskonferensen1996.UD. Ett âr medEU. Svenskastatstjänstemäns . erfarenheteravarbeteti EU. UD. Av vitalt intresse.EU:s utrikes-och . säkerhetspolitikinför regeringskonferensen.UD. Batterierna enladdadfråga.M. . - Om järnvägenstrafikledningm.m. K. . 10.Forskningför vår vardag.C. ll. EU-mopeden.Alders- ochbehörighetskravför tvá- ochtrehjuliga motorfordon.K. .Kommuneroch landstingmedbetalningssvärigheter.Fi. 13.Offentlig djurskyddstillsyn.Jo. 14.Budgetlag regeringensbefogenheterpä

fmansmaktensområde.Fi. Union för bådeöstochväst.Politiska,rättsliga . ochekonomiskaaspekteravEU:s sjätte utvidgning. UD. .Förankring och rättigheter.Om folkomröstningar, utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga rättigheteri EU. UD. 17.Bättretrafik medväginformatik.K. 18.Totalförsvarspliktigam95. Förslagomjobb/studier efter muck,bostadsbidrag,dagpenning, försäkringar. Fö. .Sverige, EU ochframtiden.EU 96-kommitténs bedömningarinför regeringskonferensen1996. UD. 20.Samordnadrollfördelning inom teknisk forskning. U. 2 .Reform och förändring. Organisationoch verksamhetvid universitetochhögskolorefter 1993års universitets-ochhögskolereform.U. 22.Inflytande riktigt Om eleversrätt till

inflytande,delaktighetochansvar.U. 23. Kartläggningochanalysavdenoffentliga sektorns upphandlingav varor och tjänstermed miljöpåverkan.N. 24. Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga EU-ländersförslagoch debattinför regeringskonferensen1996.UD. 25. Frånmassmediatill multimedia

att digitaliserasvensktelevision.Ku.

Statens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet Detforskningspolitiskalandskapeti Norden

1990-talet.28 Vem bestämmervad EU:s internaspelreglerinför regeringskonferensen1996. 4

Jordbruksdepartementet

Politikområdenunderlupp. FrågoromEU:s första pelareinför regeringskonferensen1996. 5 Offentlig djurskyddstillsyn.13 Ett år medEU. Svenskastatstjänstemäns

Kulturdepartementet

erfarenheteravarbeteti EU. 6 Av vitalt intresse.EU:s utrikes- och Från massmediatill multimedia

säkerhetspolitikinför regeringskonferensen.7 attdigitalisera svensktelevision. 25 Union för bådeöstochväst.Politiska, rättsliga

Näringsdepartementet och ekonomiskaaspekterav EU:s sjätte utvidgning. 15 Kartläggningoch analysavdenoffentligasektorns Förankringoch rättigheter.Om folkomröstningar, upphandlingav varor och tjänstermed utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga miljöpåverkan. 23 rättigheteri EU. 16 Sverige,EU ochframtiden.EU 96-kommitténs Civildepartementet bedömningarinför regeringskonferensen1996. 19 Fritid i förändring. Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga Om kön och fördelningavfritidsresurser.3 EU-ländersförslag och debattinför Forskningför vår vardag. 10 regeringskonferensen1996. 24

Miljödepartementet Försvarsdepartementet

Batterierna en laddadfråga. 8

- Totalförsvarspliktigam95. Förslagomjobb/studier efter muck, bostadsbidrag,dagpenning, försäkringar. 18

Kommunikationsdepartementet Omjärnvägenstrafildedningm.m. 9 EU-mopeden.Ålders- och behörighetskravför tvá- och trehjuliga motorfordon. 1 l Bättretrafik medväginformatik. 17 Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. 26

Finansdepartementet Kommuneroch landstingmedbetalningssvârigheter.12 Budgetlag regeringensbefogenheter

fmansmaktensområde. 14

Utbildningsdepartementet

Dennyagymnasieskolan hur går det 1

- Samverkansmönsteri svenskforskningsfmansiering.2 Samordnadrollfördelninginom tekniskforslming. 20 Reform och förändring. Organisationoch verksamhet vid universitetoch högskolorefter 1993års universitets-och högskolereform.21 Inflytande riktigt Om eleversrätt till

inflytande,delaktighetochansvar.22 En strategiför kunskapslyftoch livslångt lärande.27

yâwllaå

safta

f o: ao H o i co P .-0 a: ä m L

FRITZES

Bcsriillning-ar: Fritzcs kundtjiixlst, 106 47 Stockholm

Fax 08-10 50 ll, Iblcf|1 08u9 9 90