SOU 1997:26

EU:s jordbrukspolitik och den globala livsmedelsförsörjningen : rapport till Kommittén för reformering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (KomiCAP)

Sammanfattning

Världens totala spannmålsproduktion omräknat i kalorier räcker teoretiskt för att samtliga människor på jorden skall få sitt kaloribehov täckt. Utöver spannmål som är en viktig kalorikälla finns det en mängd andra jord- bruksprodukter som ytterligare förbättrar livsmedelstillgången på global nivå. Den genomsnittliga produktionen av spannmål per person och dag har under ett antal decennier varit oförändrad på global nivå. Detta trots att befolkningen sedan år 1961 ökat från drygt 3 miljarder till knappt 6 miljarder år 1994. Att 800 miljoner människor inte får tillräckligt med mat kan framför allt tillskrivas den ojämna inkomst- och resursfördel- ningen i världen.

En fortsatt befolkningsökning innebär ett behov av fortsatta produktions- ökningar för att den genomsnittliga tillgången per person skall förbli konstant. Den nuvarande produktionen tår på ändliga resurser vilket på sikt försämrar möjligheterna för en ökande produktion. Den framtida produktionen bör därför ske på ett sätt som bevarar naturresurserna. för att på lång sikt minska risken för miljöförstöring, resursbrist och därmed stigande produktionskostnader.

Enligt ett antal prognoser om livsmedelsförsörjningen fram till år 2010 väntas konsumtionen öka snabbare än produktionen i u—länderna. I Afrika och Mellanöstern förväntas ett produktionsunderskott som är dubbelt så stort som för några år sedan. I Asien förväntas en nästan lika stor ökning av produktionsunderskottet som i de övriga u-länderna. Produktions- underskotten förväntas täckas genom en ökad import. Konsumtionen av animalier förväntas också öka i u-länderna vilket främst kan tillskrivas förväntningar om en ökad inkomst. Den antagna inkomstökningen är dock inte jämnt fördelad, varför en ökad konsumtion med högre Spannmåls- priser som följd, kan skapa problem i fattiga regioner, åtminstone på kort sikt. Tillgången på livsmedel, uttryckt i kalorier, kommer att vara minst i Afrika söder om Sahara och södra Asien. Ungefär 40% av befolkningen i Afrika söder om Sahara lider idag av undernäring, medan andelen i övriga u-landsregioner är mellan 10 och 20%.

Den procentuella befolkningsökningen antas bli störst i Afrika söder om Sahara och i Mellanöstem-Nordafrika. Asien är den region där befolk- ningen i absoluta tal kommer att öka mest fram till år 2010. Den procentuella befolkningsökningen är dock mindre i Asien och Latiri- amerika än i de två övriga u—landsregionema. Befolkningen förutspås öka till 6,6 miljarder människor i u-länderna och 1,4 miljarder i i-länderna år 2020. En långsiktigt stabil nivå infaller enligt FN kring år 2050, dvs. ökningstakten kommer att avta.

I deklarationen från FAO:s världstoppmöte i Rom i november 1996 fastslogs att de medverkande nationerna skall sträva efter livsmedels- säkerhet, i ett första steg genom att halvera antalet undernärda till år 2015. Nationerna bakom deklarationen menar att fattigdom är huvud- orsaken till undernäring. Därutöver slår man fast att ökad handel är ett viktigt medel för att uppnå en optimal och uthållig användning av produktionsresurserna.

Globalt och på .kort sikt räcker befintliga produktionsresurser för att producera mat till en ökande befolkning. På längre sikt krävs ökade avkastningar genom ökade investeringar i kunskap, framför allt om produktionsmetoder som bevarar naturresurserna. En tillräcklig resursbas kombinerad med en uthållig produktion innebär dock inte med nödvändighet en tryggad livsmedelsförsörjning för världens befolkning. Den måste kombineras med tillräckliga inkomster för att möjliggöra en fördelning av maten så att människors näringsbehov täcks.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) subventionerar produktionen inom unionen vilket generellt sett påverkar omvärlden genom lägre världsmarknadspriser. Detta drabbar producenter framför allt i u-länderna där jordbruket i de flesta fall inte subventioneras. Priserna på jordbruks- varor inom EU hålls uppe med hjälp av olika prisstöd såsom exportbidrag. interventionsåtgärder, produktionskvoter och gränsskydd mot tredje land. CAP består även av direktstöd som betalas ut till jordbrukarna per hektar eller djurenhet, vilket indirekt påverkar priserna. Vid en avreglering av CAP skulle priserna, och därmed även produktionen, sjunka inom EU vilket i sin tur skulle leda till högre priser på världsmarknaden.

CAP:s påverkan på världsmarknaden varierar mellan olika produkter och olika länder. CAP:S inverkan på världsmarknaden för olika jordbruksvaror bestäms främst av tre faktorer - storleken av CAP:S stöd och gränsskydd, EU:s handelsavtal och EU:s storlek som producent och konsument i världen. Därutöver finns det en rad andra faktorer som också påverkar. men som är svårare att mäta, såsom producenters och konsumenters känslighet för prisförändringar. Generellt bedöms producenter vara mer priskänsliga än konsumenter som i större utsträckning än producenter styrs av andra faktorer som kvalitet. varumärken och. sist men inte minst. ett kontinuerligt behov av livsmedel.

EU:s subventioner till jordbruket har enligt OECD under 1990-talet motsvarat ca 50% av jordbrukarnas intäkter, vilket är högre än genomsnittet inom OECD. I jämförelse med övriga i-länder som är stora exportörer av jordbruksvaror - USA. Canada, Australien och Nya Zeeland - är EU:s stödnivåer avsevärt högre. Produktionen av socker. mjölk samt får- och getkött inom EU gynnas av stöd som motsvarar mer än 60% av intäkterna. Producenter av nötkött, spannmål och oljeväxter får också stöd som motsvarar mer än hälften av intäkterna. Jordbruksprodukter som gris- och fjäderfäkött, frukt och grönsaker, förädlade livsmedel samt vin subventioneras också av EU, men där utgör subventionerna en mindre del av intäkterna.

Vid sidan av EU:s gemensamma gränsskydd mot omvärlden finns en rad handelsarrangemang som ger förmåner vid export till EU. Som regel får EU motsvarande förmåner vid export till dessa länder. EU:s negativa effekt på världsmarknaden mildras för producenter i de länder som ges förmåner vid export till EU. Förmånema är emellertid ofta begränsade till en tullreduktion för en begränsad kvot, varför de flesta producenter i omvärlden totalt sett påverkas negativt (genom låga världsmarknadspriser) av CAP.

Generellt kan sägas att EFTA—länderna och Central- och Östeuropa-10l har de främsta förmånerna på jordbruksområdet vis-a-vis EU. EFTA- länderna ges främst förmåner på förädlade livsmedel Inedan de central- och östeuropeiska länderna fått stora tullnedsättningar inom kvoter på ett stort antal varor. Bland u-länderna ger EU de bästa förmånerna till de gamla kolonierna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS- länderna). Medelhavsländerna har relativt många förmånskvoter. men tullnedsättningarna är ofta små. Många av u-länderna ingår i det s.k. GSP- systemet som också ger förmåner av begränsad betydelse. Särskilda förmåner ges till de minst utvecklade länderna. Dessa länder har dock som regel mycket små möjligheter att utnyttja dessa.

Utöver CAP:s stöd och gränsskydd samt EU:s handelsarrangemang bestäms även CAP:S påverkan på världsmarknaden av EU:s relativa storlek på världsmarknaden. EU är världens största importör och näst största exportör av jordbruksvaror. På många områden har EU övergått från att vara nettoimportör till att bli nettoexportör. EU-länderna är stora producenter och därmed exportörer av vin, mejeriprodukter. griskött och förädlade livsmedel. EU har också en betydande produktion av andra animalier, vete och socker. EU importerar stora mängder frukt och grönsaker. Fisk, kaffe. te och kakao, fodermedel samt oljeväxter är andra stora importvaror.

l-länderna, med USA i spetsen, står för ca 73% av världens export av jordbruksvaror. Bland u-länderna finns de stora exportörerna i Fjärran Östern och Latinamerika. Afrika är en stor nettoimportör av jordbruks- varor. U-länderna som grupp exporterar framför allt kaffe, kakao och te samt vissa tropiska frukter. Oljeväxter. socker. tobak, bomull samt vissa frukt- och grönsaker är andra stora exportvaror för u-länderna. U-länderna är stora nettoimportörer av spannmål och mejerivaror,

[ Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien, Rumänien, Slovenien, Estland, Lettland och Littauen.

CAP:s prissänkande effekt på Världsmarknadspriserna bedöms vara särskilt stor på mejeriområdet. Det beror dels på att EU:s stödnivåer och gränsskydd på mejerivaror är mycket höga, dels på EU:s dominerande roll på världsmarknaden där EU:s export för vissa mejerivaror motsvarar mer än hälften av världshandeln. EU:s höga gränsskydd leder även till att nästan all import går via förmånsavtal.

EU:s regleringar för socker, nötkött och spannmål bedöms också påverka omvärlden i hög grad. Stöd- och gränsskydd är höga också för dessa produkter. Samtidigt har EU stora andelar på världsmarknaden. EU:s andel i förhållande till världsproduktioncn är emellertid mindre för dessa produkter jämfört med mejerivaror.

Därutöver finns en rad produkter där CAP:s inflytande på främst Världsmarknadspriserna är måttligt. Detta gäller produkter som frukt och grönsaker, oljeväxter, fodermedel, vin. förädlade livsmedel, griskött och tobak. EU dominerar världens produktion av vin, griskött och förädlade livsmedel. men storleken av CAP:s påverkan minskas något genom att stöd- och gränsskyddsnivåer är förhållandevis låga. Vad gäller konsumtionen av vin och förädlade livsmedel påverkas den även av en rad andra faktorer som kvalitet och marknadsföring. EU har även förhållandevis låga stöd- och gränsskyddsnivåer för frukt och grönsaker. oljeväxter samt fodermedel. EU är en stor konsument och importör av dessa produkter. vilket sammantaget gör att CAP även påverkar världsmarknaden för dessa varor. EU:s produktion av såväl ovan nämnda råvaror som förädlade livsmedel gynnas av CAP, vilket är till nackdel för produktionen i tredje land.

Produktionen av ris inom EU ges höga stöd, men EU:s låga andel av såväl produktion som konsumtion i världen gör att CAP:s påverkan på världsmarknaden för ris är ganska liten. Kaffe och kakao som produceras i u-länderna regleras inte inom CAP. Ganska låga gränsskydd gör att EU:s påverkan på världsmarknadsprisema är ganska liten. För kaffe och kakao i förädlad form är emellertid gränsskyddet högre, vilket leder till att dessa varor i hög utsträckning exporteras till EU i oförädlad form för förädling

inom unionen. CAP gynnar således förädling av livsmedel inom EU på bekostnad av förädlingen i andra länder, särskilt u-länder.

Producenter i u-ländema, där jordbruket ofta inte subventioneras, drabbas som grupp hårdast av CAP genom de låga världsmarknadspriser som regleringarna leder till. Detta gäller för producenter i samtliga u—länder, utom i det fåtal AVS-länder, som genom generösa förmåner på bl.a. socker totalt sett gynnas av EU:s jordbrukspolitik. Att produktionen av jordbruks- varor inom u-länderna är liten i jämförelse med befolkningen beror på många faktorer. men det kan konstateras att låga världsmarknadspriser knappast stimulerar produktionen. U-ländernas produktion av mjölk, nötkött och spannmål, produkter för vilka CAP:s påverkan bedöms vara särskilt stor, är idag ganska liten. Det innebär att u-ländema. främst länder i Afrika, är nettoimportörer av dessa varor. Detta gäller dock inte för socker, vars produktion i världen också påverkas mycket av CAP, där u- länderna som grupp står för över 60% av världens produktion. Bland de produkter där CAP:s påverkan är något mindre, har u-länderna en särskilt stor produktion av frukt och grönsaker. U-länderna som grupp producerar också ganska stora mängder oljeväxter, fodermedel och griskött.

l-länderna som grupp är stora producenter av jordbruksvaror vilket främst är en följd av generösa subventioner. Varor där CAP:s påverkan är stor, såsom mjölk, nötkött och spannmål, produceras till stor del inom i- ländema. Till i-länderna räknas även Central- och Östeuropa samt hela f.d. Sovjetunionen, som inte subventionerar sitt jordbruk på samma sätt som andra i-länder. Vid sidan av u-länderna drabbas därmed även produktionen i denna grupp av länder tämligen hårt av CAP, trots EU:s förrnånsavtal.

Ett avskaffande av CAP:s tullar, exportsubventioner och produktions— höjande stöd skulle påverka världsmarknadspriserna uppåt för flera jordbnrksprodukter. Jordbrukare utanför EU och konsumenter inom EU bedöms gynnas medan EU:s jordbrukare och konsumenter i omvärlden

missgynnas.

I u-länderna utgör jordbruksbefolkningen största delen av befolkningen. En ännu större grupp utgörs av de som bor på landsbygden och därmed är beroende av utvecklingen inom jordbniket. Huvuddelen av de fattiga i världen finns på landsbygden i u-länderna. Högre priser på jordbruks- produkter skulle därför kunna gynna stora behövande grupper i u-länderna och ge ett incitament till ökad produktion och förbättrad livsmedels- försörjning.

Förutsättningen är emellertid att den produktionspotential som finns utnyttjas och att många fattiga u-länder som är nettoimportörer av livsmedel faktiskt förmår öka produktionen.

På grund av stora institutionella problem i många fattiga u-länder kan man inte förvänta sig att alla lyckas med att bli nettoexportörer av jordbnrksprodukter. Det kan dessutom finnas grupper i u-länderna som missgynnas av högre priser och inte får del av fördelarna av en ökande jordbruksproduktion. För dessa krävs mer riktade insatser, oavsett om i- ländernas jordbrukspolitik avregleras eller ej, för att en positiv utveckling skall kunna ske.

1. Inledning

Denna rapport syftar till att klargöra sambanden mellan EU:s jordbrukspolitik och den globala livsmedelsförsörjningen.

I kapitel 2 redogörs för faktorer och samband som styr produktionen och konsumtionen av mat i världen. Tyngdpunkten i analysen ligger på situationen i u-länderna, där det i vissa regioner finns problem med livsmedelsförsörjningen p.g.a. stark befolkningstillväxt. låg produktions- tillväxt och låg inkomsttillväxt.

I kapitel 3 diskuteras CAP:s effekter för omvärlden med utgångspunkt från nuvarande jordbrukspolitik inom EU. EU:s handelsavtal på jordbruksområdet med olika länder och EU:s storlek som producent och konsument av olika produkter i världen. Resonemang förs om hur olika produkter och olika länder påverkas av CAP idag.

Mot bakgrund av de två föregående kapitlen diskuteras i kapitel 4 möjliga effekter av en avreglering av CAP. Faktorer som påverkar livsmedelsproduktionen och livsmedelsförsörjningen belyses här på kort såväl som på lång sikt.

Som underlag för rapporten har främst använts olika publikationer från internationella organisationer som FAO, OECD, WTO och Världs- banken samt material från EU. Dessutom har material från andra intressegrupper som Worldwatch Institute och från enskilda forskare använts.

Vid redovisning av produktions-, konsumtions- och handelsmönstren i olika delar av världen finns olika källor att tillgå. Både vad gäller prognoser över framtida konsumtion och produktion och vad gäller historiska och nuvarande handels- och produktionsmönster finns det skillnader som beror på olika antaganden och olika definitioner av produkt- och ländergrupper. Kommentarer om de produkt- och ländergrupper som används finns i inledningen till resp. kapitel.

2. Livsmedelsförsörjningen i världen

2.1. Bakgrund

Trots att livsrnedelsproduktionen i världen har ökat under många år finns det idag ungefär 800 miljoner människor som inte får tillräckligt rncd mat. Det finns flera förklaringar till varför en stor del av jordens befolkning inte har möjlighet att äta sig mätt. men ingen enkel lösning på problemet. Livsmedelssituationen i världen förbättras dock förhoppningsvis i takt med ökade kunskaper inom området.

Hur mycket mat som produceras beror bl.a. på hur mycket jordbruks- mark. vatten och kunskap som finns men även på teknisk utveckling. olika klimatfaktorer. kostnader i produktionen och det pris man får för den producerade Inaten. Hur mycket mat som konsumeras beror främst på tillgången till mat samt om man har råd att köpa den.

I detta kapitel görs ett försök att klargöra vad som påverkar livsmedels- försörjningen i dag och i framtiden. Genomgången kommer att göras på en översiktlig nivå. vilket bl.a. innebär att lokala miljöproblem behandlas i mindre utsträckning. Livsmedelsförsörjningen måste dock betraktas ur ett långsiktigt perspektiv. varför miljöaspekterna åtminstone på global och regional nivå kommer att diskuteras.

Beskrivningarna av den nuvarande livsmedelssituationen i världen är talrika, liksom de bedömningar och prognoser som gjorts för att utröna storleken av produktionen och konsumtionen av mat i framtiden. I detta kapitel refereras till ett antal prognoser om livsmedelsförsörjningen i världen, dvs. förväntad utveckling av produktion och konsumtion av mat på global och regional nivå. Prognoserna bör främst ses som en bakgrund för att förstå de mekanismer som styr tillgången till mat.

Livsmedelsförsörjningen kan diskuteras utifrån både fysiska och ekonomiska aspekter. Den första aspekten är om världens produktions- resurser (fysiska resurser) räcker för att producera livsmedel motsvarande den mängd kalorier som krävs för att undvika undernäring.

De ekonomiska aspekterna har sin utgångspunkt i produktion och konsumtion av världens livsmedel. Mekanismen bakom en marknads- jämvikt inom en bestämd produktgrupp är priset. som anpassas efter marknadssituationen. Prismekanismen hjälper dock endast till att fördela maten till konsumenter som kan betala för den. En stor del av världens befolkning har inte råd att köpa den mat som behövs för att undvika undernäring. Produktion och konsumtion på global nivå antas alltid vara lika i prognoserna. även om det lokalt finns människor vars närings— behov inte är tillfredsställda.

Förutom att klarlägga en möjlig framtida livsmedelssituation. finns det ett behov av att identifiera de faktorer som är möjliga att påverka. För att få en nyanserad bild är det nödvändigt att studera prognoser som befinner sig på en skala från mer optimistiska till mer pessimistiska. Detta angreppssätt har bland annat använts i en utvärdering av McCalla (1994) där bl.a. prognoserna gjorda av Crosson och Andersson (1992), Agcaoili och Rosegrant (1994) samt FAO (1993) betraktas som optimistiska, medan Brown och Kane (1994) bedöms som pessimistiska. Khalili och Lindahl (1995) gör en sammanfattning av ett antal prognoser. däribland de ovanstående. Ytterligare prognoser görs av Worldwatch Institute (1996) och FAO (1996 a, b, c. d). Samtliga prognoser är gjorda av eller för Världsbanken, IFPRI (International Food Policy Research Institute), FAO (Food and Agriculture Organization) och WWI (Worldwatch Institute). Faktamaterialet redovisas uppdelat på i-länder och u—länder. med u-länderna uppdelade i Afrika söder som Sahara, Latinamerika, Asien samt Mellanöstern-Nordafrika.

2.2. Livsmedelssituationen idag

2.2.1. Produktions- och befolkningsutveckling

En ökad tillgång på mat per person innebär att produktionen måste öka mer än befolkningen i världen totalt. I figur 1 visas befolkningsutveck- lingen mellan åren 1961 och 1996.

Figur ] Befolkningsutvecklingen i världen åren 1961-1996 (miljarder människor)

6 'In/'.] - 'I" 5 Ful! &I II. I! - n' 4 "nu ..I'll "" 3 2 1 0 111+—t111+11ti111t—i—titi—4—4—41—ti-4—4—tli-a—41 LD Lf) LD LO LO I'N 03 6") O') 6) O') O') '— v— 1— P—

1995 och 1996 års siffror är framräknade med FN:s antaganden om befolkningsökningen i i- ländema motsvarande 0.54% per år, Afrika söder om Sahara 3,3%, Mellanöstern-Nordafrika 2,6%, Asien 2,0% och Latinamerika 19% per år.

Källa: FAO:s databas. Egen bearbetning.

Befolkningen har sedan år 1961 ökat från drygt 3 miljarder till knappt 6 miljarder, där ökningen framför allt kan hänföras till Ii-ländema. I figur 2 visas hur spannmålsproduktionen har utvecklats mellan åren 1961 till 1994.

Figur 2 Den totala spannmålsproduktionens (inklusive foderspannmål) utveckling åren 1961-1996 (miljoner ton)

2500 ' 2000 * vili- lillan/. . I 1500 * pl” .ln' Will. 1000 ;.r'l. 500 " () v—l—l—lll—dP—ll—d—F—t—lllllll—lll-—l—l+tl*llltl——+-+wl Lf) LD Lf) LD LO F*— CD CD U') 67 01 O'!

Källa: FAO:s databas. Egen bearbetning.

Under samma tidsperiod, mellan åren 1961 och 1994. som befolkningen har fördubblats har också produktionen av spannmål fördubblats. Produktionen av spannmål inklusive foderspannmål per person och dag visas i figur 3.

Under de senaste decennierna har den genomsnittliga produktionen av spannmål per person och dag varit ungefär konstant, trots en alltmer ökande befolkning. Det bör dock betonas att detta inte är fallet i regioner med begränsad produktionstillväxt och en kraftigt ökande befolkning.

Spannmålen i sig räcker alltså i stort sett för att försörja jordens befolkning med den mängd kalorier som teoretiskt behövs för att undvika undernäring. För en näringsriktig kost krävs dock även andra livsmedel. Utöver spannmål (inklusive foderspannmål) finns det en mängd andra livsmedel som frukt, grönsaker, oljeväxter, fisk, socker osv.

Genom utnyttjande av betesmarker finns det dessutom en rad animaliska livsmedel att tillgå. vars produktion inte är spannmålsberoende.

Figur 3 Genomsnittlig spannmålstillgång i kg (inklusive foderspannmål) per person och dag åren 1961-1996.

1,2 ' | — (I. 'I I I 1 ! I 'i " ll]. i'lull .I'll ” *I 0 8 i"... 0,6 * 0,4 ' 0,2 ' 0 -—+ 1-—14 1 +++—1414 1 1—+—+—+ä 1——1 P+ 1--+—+—1—+ 1 1 1 1 1 1 1 1 LD LD LD LD LD I'K CD 67 O') 137 m 01

Källa: FAO:s databas. Egen bearbetning.

2.2.2. Möjligheter till produktionsökningar

Det kan förmodas att produktionsökningarna under ett antal decennier har medverkat till en utarmning av naturresurserna. Hur långt denna utveckling har gått är svårt att bedöma, men utom tvivel står att den nuvarande produktionen tär på ändliga resurser. Oavsett hur produktionen hittills har bedrivits, bör framtida produktionsökningar ske på ett sätt som bevarar naturresurserna, för att på lång sikt minska risken för miljöförstöring, resursbrist och därmed stigande produktions- kostnader. För livsmedelsförsörjningen är höga produktionskostnader på kort sikt ett problem för fattiga människor som inte kommer att ha råd att köpa mat. På mycket lång sikt ökar problemen för allt fler människor med en ökande resursknapphet.

Produktionsökningar antas i flera källor främst kunna ske genom avkastningsökningar, bland annat genom att mer åkermark bevattnas. Avkastningsökningar kan troligtvis också åstadkommas genom utökad användning av bioteknik. En förutsättning för en uthållig produktion är dock att kvaliteten på naturresurserna upprätthålls. Att utöka åker- marken anses på kort sikt inte vara ett alternativ, men på lång sikt torde detta ske om den globala produktionen per person verkligen riskerar att avta.

Den mest pessimistiska framtidsvisionen. företrädd av Brown och Kane vid Worldwatch Institute (WWI), bygger på uppfattningen att utarm- ningen av naturresurserna har gått för långt. Tillfälligt minskade produktionsökningar förklaras med att kvaliteten på åkermarken har försämrats och ökad användning av handelsgödsel inte längre gör någon nytta. Mot bakgrund av en minskad produktionstillväxt sedan år 1990 dras slutsatsen att det med nuvarande kunskaper inte går att öka medelavkastningen mer.

Brown och Kanes slutsatser gäller möjligtvis lokalt under givna förhållanden. Det finns dock ytterligare förklaringar till minskade produktionsökningar. Exempelvis ger lägre produktpriser i i-länderna en minskad produktion och intensitet. En ökad miljöhänsyn lägger grunden för jordbrukspolitiska regelverk som främjar resurshushållning. En ökad inkomst i världen leder troligtvis till att incitamenten att investera i kunskap om effektivare Odlingsteknik ökar.

Oavsett vad som ligger bakom den senaste tidens produktionsutveckling i de mest intensiva produktionsregionerna, så går det inte att bortse från vikten av oförstörda naturresurser för livsmedelsförsörjningen på lång sikt. Troligtvis skulle det på kort sikt gå att producera mer med en mindre resursbas, även om det skulle bli dyrare. Utarmning av natur- resurser innebär alltså inte i första hand minskade produktions- möjligheter. utan snarare att fattiga grupper i ännu mindre grad får råd att köpa tillräckligt med mat. På längre sikt finns det naturligtvis både kända och okända värden i en bevarad naturresursbas, varför en ökad information och kunskap inom området är nödvändigt.

2.2.3. Avkastningsökningar

En framtida produktionsökning kan bl.a. uppnås genom en ökad avkastning per hektar. FAO (1993) antar att två tredjedelar av den framtida produktionsökningen i u-länderna kommer att vara ett resultat av avkastningsökningar. Ännu högre anses beroendet vara i södra delarna av Asien och i Mellanöstern-Nordafrika, där åkermarken är en knapp resurs. Hur stora avkastningsökningarna kommer att bli beror bl.a. på produkt- och insatspriser. En ökad ersättning i dessa regioner till de resurser som används i livsmedelsproduktionen, t.ex. gödselmedel, leder till att den optimala insatsmängden och därmed den genomsnittliga avkastningen ökar. Tabell 1 visar avkastningsökningarna i spannmåls- produktionen i ett antal regioner under perioden 1966 till 1990.

Tabell 1 Avkastningsökningar i spannmålsproduktionen i fem regioner åren 1966-1990

%lår 1966—90 1966-74 1974-82 1982-90 Asien 2,39 2,67 2,58 1,03 Latinamerika 1,05 1,12 1,29 0,96 Afrika söder 1,13 1,58 1,26 0,68 om Sahara Mellanöstern- 1,84 0,84 2,27 2,40 Nordafrika

l-länderna* 1,15 2,01 1,86 -1,24 Världen 1,60 1,94 1,70 1,13 *exklusive Japan Källa: Agcaoili, lll. & Rosegrant, lll. W., 1994.

I tabellen framgår det att avkastningsökningarna har avtagit de senaste decennierna. Förändringen i avkastningsökningen kan bero på både biologiska och ekonomiska faktorer. Brown och Kane (1994) menar att den minskade ökningstakten beror på att det inte går att öka skördarna mer. Detta kan naturligtvis vara sant i de mest intensiva produktions- områdena i världen.

Det är dock troligare att förklaringen till en minskad ökningstakt av avkastningsnivåema går att finna i prisrelationer mellan arbete, mark,

handelsgödsel och den produkt som framställs. Den mindre avkastnings- ökningen torde främst bero på priset på handelsgödsel i förhållande till priset på produkten. Ett högt internt produktpris i i-länderna innebär att det till en viss nivå är lönsamt att använda stora mängder handelsgödsel som i sin tur ger stora skördar. Med sjunkande produktpriser minskar handelsgödselanvändningen och skördarna per hektar minskar. Ett lågt produktpris i u-ländema leder till en mindre insats av handelsgödsel, vilket innebär en mindre avkastning per hektar.

1 varken i-länder eller u-länder finns det något som talar särskilt för att avkastningsminskningen främst beror på utarmningen av naturresurser, även om det inte kan uteslutas att det är en bidragande faktor.

Framtida avkastningsökningar går troligtvis att finna inom relativt nya vetenskapsområden som bioteknologi, men även generellt genom ökade kunskaper om lokala förhållanden i jordbniksproduktionen. Utnyttjandet av den skördade produkten kan också höjas genom förbättrad lagring och distribution. Med nya lokalt anpassade och lagringståliga grödor finns det troligtvis möjlighet att öka både livsmedelstillgång och kvalitet.

2.2.4. Åkermark

För närvarande är världens landarealer bl.a. uppdelade på ungefär 1,5 miljarder hektar åker, 3,4 miljarder hektar bete och 4,2 miljarder hektar skog. På en stor del av åkermarken odlas spannmål, främst ris, vete och majs. Denna produktion utgör 60% av det totala kaloriintaget i världen. I figur 4 visas åkermarksutnyttjandet från år 1961 till 1992 i världen totalt.

Av figuren framgår att den utnyttjade åkermarken har stigit under tre decennier. Det tillfälliga trendbrottet under början av 1990-talet torde främst bero på stora trädesprogram i bland annat EU och USA, samtidigt som arealen i det forna östblocket minskade p.g.a. övergången till marknadsekonomi. Den fysiska gränsen tycks ännu ej ha nåtts när det gäller hur mycket mark som kan användas som åkermark.

Figur 4 Åkermarksutnyttjande under åren 1961-1992 i världen totalt (miljarder hektar)

1,36 ' 'l/MI, 1,34 * .J- ,! 1,32 * I) ur' 1,3 * ”'n' a' 1,28 " [I&I/' »!

1,26 ' 1,24 — 1,22 ' 1,2 —-+-—+--1 + +++—+ 1 +--1 1-4 F4 1+—1——1 1 t—1—4 -1 + 1 1 1 1 1———1

LD LO LD (_D rx 03 63 O') O')

Källa: FA G:s databas. Egen Bearbetning.

Utifrån faktorer som odlingsklirnat och jordmån betraktas en del av det som idag är betesmark eller skog som potentiell åkermark. I tabell 2 visas den nuvarande åkermarken samt den potentiella åkermarken uppdelad i de tre kvalitetsklasserna hög, medel och låg.

Tabell 2 Kvalitet på nuvarande och potentiell åkermark, bete och

skog

Miljoner hektar Hög Medel Låg Totalt Nuvarande åker 400 500 600 1 500 Nuvarande bete som kan användas 200 300 500 1 000 till åker

Nuvarande skog som kan användas 100 300 400 800 till åker bull"—15.02.30—

Källa: Crosson & Anderson, 1992.

Trots att den potentiella åkermarkens storlek är mycket osäker. visar siffrorna att det troligtvis finns dubbelt så mycket åkermark som idag att odla på längre sikt om det blir ekonomiskt lönsamt. Stora delar av den potentiella åkermarken antas också finnas i u-länderna, framför allt i Afrika och Latinamerika. Att marken hittills inte har använts till livsmedelsproduktion kan bl.a. bero på den lägre kvaliteten på jorden. lokaliseringen och olika djursjukdomar som förhindrar animalieproduk- tion och därigenom försvårar vegetabilieproduktionen. Produktionen av vegetabilier försvåras i dessa områden på grund av bristen på dragdjur och naturlig gödsel. Lokaliseringcn av den potentiella marken är främst ett problem på grund av den dåliga infrastrukturen i dessa regioner. Sjukdomsspridning är framför allt ett problem i områden med tsetsellugor, då främst i Afrika enligt Crosson och Anderson. Av den potentiella åkermarken på ungefär 1800 miljoner hektar är huvuddelen av medel eller låg kvalitet. vilket gör den känsligare för utarmning och därför kräver försiktigare brukningsmetoder.

För att möjliggöra en ökande livsmedelsproduktion är det viktigt att produktionen inte medför en kvalitetsförsämring av jordbruksmarken, varken den nuvarande eller den potentiella. [ Crosson och Anderson (1992) tas fyra typer av kvalitetsförsämring upp; vattenerosion, vind- erosion, kemisk försämring och fysisk försämring. Kemisk försämring kan vara förlust av näring. försaltning, försurning osv., medan fysisk försämring kan vara rnarkpackning, vattensamling och minskning av organiskt material. Generellt är jordarna av sämre kvalitet i u-länderna vilket medför att olika former av kvalitetsförsärnringar får större genomslag. Hur långt försämringen har gått när det gäller åkermarken är det svårt att bedöma.

Samtliga prognoser i följande avsnitt betonar dock problemet med utarmning av åkermark och konstaterar att en uthålligare produktion krävs, även om detta i sig leder till en lägre avkastning.

2.2.5. Konstbevattning för ökad livsmedelsproduktion

Vatten torde vara den resurs som kommer att vara mest begränsande, eller åtminstone dyrast att utnyttja. i världens framtida livsmedels-

produktion. Att rätt värdera vattnet är därför avgörande för en optimal och långsiktigt hållbar användning.

Den totala vattenåtgången vid produktion av lkg spannmål är ungefär 1m3. Ris kräver 2-3 gånger så mycket vatten i produktionen som vete och animalier 5 gånger så mycket per kilo. I genomsnitt förbrukar varje individ 3 m3 vatten per dag, dvs. runt 1 000 m3 om året. Globalt sett finns ett förnyat flöde av färskt vatten på 100 000 km3 per år varav totalt ca en tredjedel efter naturliga förluster kan fördelas mellan livsmedels- produktion. industri- och hushållsanvändning. 12 000-14 000 km3 anses vara lättare tillgängligt, vilket betyder att vattnet med en befolkning kring 7-8 miljarder människor fortfarande teoretiskt räcker (Lundquist, 1996).

Även om vattnet räcker på global nivå är tillgången inte jämnt fördelad. Brist råder i Mellanöstern och stora delar av Afrika. Då dessa regioner redan har svårt att förbättra sin livsmedelssituation bör särskild vikt läggas vid effektiv användning av vattentillgångarna.

Även om det kvantitativt finns tillräckligt med vatten på global nivå, innebär detta inte nödvändigtvis att det motsvarande gäller kvalitativt. Vattnets kvalitet och fördelning är av stor betydelse för livsmedels- produktionen på den bevattnade åkerarealen. l figur 5 visas den bevattnade åkerarealen under perioden 1961 till 1992.

Den bevattnade åkerarealen har ökat från knappa 150 miljoner hektar år 1961 till ungefär 250 miljoner hektar år 1992. För att kunna öka livsmedelsproduktionen i framtiden krävs troligtvis en fortsatt ökad konstbevattning. En uthållig produktion kräver dock att två effekter av konstbevattning som försämrar jordbruksmarkens kvalitet undviks. Det första problemet är försaltningen av marken och det andra problemet är att marken mättas med vatten. Försaltning kan bero på att bevattnings- vattnet innehåller salter som blir kvar i jorden när de otillräckliga vattenmängdema avdunstar. Försaltning kan också uppkomma när marken mättas med vatten och salterna stannar i det översta jordlagret vid avdunstning. Både försaltning och vattenmättnad leder till lägre skördar. Försaltning undviks genom en tillräcklig användning av vatten

samt en ordentlig dränering. En förbättrad dränering löser också problemet med att marken mättas med vatten.

Figur 5 Den bevattnade åkerarealen mellan åren 1961 och 1992 (miljoner hektar)

250

ZCMD . .. . .H.

150 Li_u>I""k'f."

100

50

0 oika—v—wapi—Hvai—ov—F—HH-rr-a ++i-a...

1955 1570 1975 1980 1985 1990

Källa: FA Ofs databas. Egen Bearbetning.

Prognoser betonar att en effektivare vattenanvändning krävs för en ökad livsmedelsproduktion i framtiden. Crosson och Andersson tror inte att bevattning ger en nämnvärt ökad produktion på global nivå, men att det regionalt kan göra stor nytta. Även här måste en uthållig produktion på lång sikt väljas framför en högre avkastning på kort sikt.

2.3. Livsmedelssituationen efter år 2000

2.3.1. Prognoser över livsmedelsförsörjningen

Grunden för samtliga prognoser är jämförelsen mellan produktion och konsumtion av livsmedel. På global nivå antas att produktionen och konsumtionen varje år är lika.-?

Produktionen i prognoserna bestäms framför allt av antaganden om framtida produktionsförändringar, medan konsumtionen bestäms av framtida befolknings- och inkornsttillväxt samt ändrade preferenser hos konsumenterna. Om produktionstillväxten överskrider befolknings- och inkomsttillväxt i ett enskilt land, kommer det att produceras mer mat än vad som konsumeras. Om det omvända gäller resulterar detta i ett underskott på livsmedel. Länder med produktionsöverskott exporterar i prognoserna till länder med underskott. Den exporterade mängden antas varje år vara lika med den importerade mängden på global nivå.

Ett tillfälligt överskott av livsmedel i världen sänker världsmarknads- priset medan ett tillfälligt underskott höjer världsmarknadspriset. Genom detta grundläggande samband erhåller man, förutom ett prognostiserat världsmarknadspris, också en prognostiserad balans mellan produktion och konsumtion av livsmedel.

Från näringssynpunkt är det, något förenklat. per capita-tillgången på kalorier per dag som av är intresse. Naturligtvis måste en viss livsmedelskombination uppnås för att det nödvändiga näringsbehovet skall tillfredsställas. För att antal kalorier per person och dag skall öka måste produktionsökningen överskrida befolkningstillväxten.

2 Produktion och konsumtion används genomgående istället för de ekonomiska termerna utbud och efierfrågan. Detta görs för att begreppet efierfrågan kan misstolkas som det behov människor har av mat. Enligt den ekonomiska tolkningen finns det ingen efierfrågan på mat om människor inte har råd att köpa den. Över tiden antas konsumtion och produktion vara lika, det vill säga att bland annat lager och olika former av svinn bortses ifrån.

Prognosresultaten som redovisas ger endast en antydan om vilken möjlig utveckling av livsmedelsförsörjningen som världen står inför. Resultaten i de enskilda prognoserna är i hög grad beroende av de bakomliggande antagandena. Med några få undantag är det samma faktorer som ligger till grund för de refererade prognoserna. Enligt Khalili och Lindahl (1995) är antagandet i samtliga prognoser att befolkningen är 2025 kommer att ha ökat till 8,5 miljarder. Gemensamt för prognoserna är också att befolknings- och produktionstillväxten i u-länderna står i fokus.

McCalla (1993) menar att skillnaden 1 resultat hos Crosson och Andersson (1992), Agcaoili och Rosegrant (1994), FAO (1993) samt Brown och Kane (1994) kan förklaras med olika antaganden kring avkastningsökningar. tillgång till jordbruksmark, tillgången till konstbevattning och utarmningen av naturresurser nödvändiga i livsmedelsproduktionen. Khalili och Lindahl förklarar skillnaderna mellan prognoserna med deras antaganden om spannmålsproduktionens tillväxt och möjligheterna till ökad handel.

Skillnader i prognosresultat bör således kunna förklaras utifrån produktionstillväxten och inkornsttillväxten. Pessimismen eller optimismen i prognoserna grundas framför allt på hur författarna uppfattar naturresurserna och möjligheten till avkastningsökningar utan att naturresurserna utarmas.

Jämförelsen mellan prognoserna syftar endast till att skapa ett bredare perspektiv för en diskussion om vilka mekanismer som styr produktionen och konsumtionen, men även tillgången och behovet av rnat.

2.3.2. Konsumtion och produktion av mat i framtiden

För att möjliggöra en översiktlig bedömning av den framtida livsmedels- försörjningen kommer prognoser gjorda av Världsbanken, IFPRI, FAO och WWI för spannmål och animalier att redovisas i detta avsnitt. Produkter som är övervägande lokalt producerade och konsumerade, till exempel cassava, eller mer lyxbetonade produkter som kaffe, kommer inte att behandlas i detta avsnitt då de var och en på global nivå utgör en liten del av livsmedelsproduktionen och konsumtionen.

Från prognoserna kan utläsas den ungefärliga nivån på den totala produktionen samt olika regioners produktion och konsumtion, vid ett prognostiserat världsmarknadspris3 .

Den totala produktionen av spannmål har ökat mellan åren 1950 och 1990 från drygt 600 miljoner ton till 1 780 miljoner ton. År 1990 och framåt utgör ett trendbrott och spannmålsskörden år 1995 uppgick endast till 1 690 miljoner ton. Det finns dock indikationer på att spannmålsskörden återigen ökat under år 1996. Den regionala utvecklingen av produktionen och konsumtionen under åren 1969-71, 1979-81 och 1988—89 visas i figur 6.

Figur 6 Produktion (P) och konsumtion (K) av Spannmål (inkl. foderspannmål) i genomsnitt åren 1969-71, 1979-81 och 1988-89 i världen.

! I-Iänder HAf'rika söder om Sahara

l Mellanöstern-

Nordafrika Asien ! Latinamerika

P 69- K 69- P 79- K 79- P 88- K 88- 71 71 81 81 89 89

Källa: FAO, 1993.

3 Det prognosticerade världsmarknadspriset bygger på antagande om eherfrågan och utbudet på regionala marknader. Under bivilkoret att nettoflödet mellan regionala underskotts— respektive överskottsmarknader skall vara noll, erhålls ett jämviktspris på världsmarknaden som uppfyller detta.

Figuren tydliggör det faktum att ungefär hälften av världens produktion av spannmål konsumeras inom i-länderna, dvs. av en fjärdedel av världens befolkning. Detta förhållande beror främst på den inkomstnivå per capita som finns i i-länderna, samt den högre konsumtionen av animalier. Konsumtionen av animalier leder i sin tur till en hög konsumtion av foderspannmål.

Den största ökningen av konsumtionen har skett i u-länderna, medan deras produktionsökning inte har varit lika stor. Produktionen per person både i i-länder och u-länder har dock ökat under ett par decennier.

Med en fortsatt ökande befolkning är det viktigt att produktionen fortsätter öka i samma takt. Om produktionen minskar per person finns risk för höjda världsmarknadspriser, vilket drabbar individer med relativt sett låg inkomst. En genomsnittlig inkomstökning kan alltså leda till mindre mat för vissa individer om inkomstökningen inte fördelas jämnt. I tabell 3 visas produktion och konsumtion av spannmål i världen år 1988/89 samt prognoser för åren 2005. 2010 och 2030 enligt fyra olika organisationer.

Tabell 3 Produktion och konsumtion av spannmål år 1988/89 samt prognoser för år 2005, 2010 och 2030

Miljoner ton FAO'” Världsbanken IFPRI FAO'" 1988/89 2005, 2030 2010 2010 Konsum Produk— Konsum Konsum Konsum Produk— Konsum Produk- —tion tion -tion* —tion" *tion tion -tion tion Latinamerika 1 13 99 - - 165,4 151,7 184 159 Syd och Ostasien 633 618 - - 924,9 875,6 959 927 Mellanöstem- 1 12 73 - - 183,2 117,9 190 1 19 Nordafrika Afrika söder om 63 54 - - 118,5 86,1 128 109 Sahara U-liinder totalt 921 844 1319 2350 1392 1231,3 1461 1314 Händer 791 850 - 947 1013,3 1173,9 866 1028 Världen totalt 1712 1694 - 3297 2405 2405 2327 2342 'Wst konsumtionsprognos för 2005 "Wst konsumtionsprognos för 2030 ""FAOZS prognoser över u-landema täcker endast 93 länder, vars befolkning dock utgör 98,5% av samtliga u-länders befolkning.

Källa: Agcaoili & Rosegrant, 1994, FAO, 1993, Crosson & Anderson, 1992.

När det gäller de övergripande trenderna skiljer sig prognoserna inte nämnvärt åt. Konsumtionen förväntas öka snabbare än produktionen i u- länderna. vilket tyder på att inkomst- och/eller befolkningstillväxten är större än produktionstillväxten.

[ Ostasien är det troligtvis främst inkomstökningar som kommer att vara förklaringen till den ökande konsumtionen. 1 södra Asien och i Afrika söder om Sahara är befolkningsökningen en viktig faktor. Även i den mest fattiga regionen. Afrika söder om Sahara, förutsätts dock en inkomstökning. Prognosernas antaganden om en låg produktionstillväxt i Afrika söder om Sahara bör betyda att inkomsterna främst genereras inom andra sektorer än jordbruket. Detta beror på att några prisökningar på jordbruksprodukter inte förväntas och således inte bidrar till ökade intäkter. Inkomstfördelningen blir alltså avgörande för om undernäring kan undvikas i framtiden.

För att se hur mycket olika faktorer betyder för det framtida utfallet redovisar lFPRl tre alternativa scenarier till sitt basscenario. Scenario 1 innebär en högre befolkningstillväxt, scenario 2 innebär en högre inkomstökning och scenario 3 en minskad produktionsökning. Scenario ] och 2 leder till en högre totalproduktion medan scenario 3 leder till en något lägre. En ökad tillväxttakt för befolkningen eller en minskad produktionsökning kommer att leda till en lägre konsumtion per person än i basscenariot.

På den globala nivån överensstämmer de olika prognoserna i stora drag väl med varandra. På regional nivå skiljer sig däremot prognoserna åt när det gäller omfattningen av de underskott respektive Överskott som väntas i framtiden. I figur 7 visas de av FAO och IFPRI redovisade underskotten i de fyra u-landsregionerna fram till år 2010.

Generellt ökar produktionsunderskotten i samtliga u-landsregioner, dvs. de kommer vid prognosernas världsmarknadspriser att behöva importera mer. Både i Afrika söder om Sahara och i Mellanöstem-Nordafrika förväntas ett produktionsunderskott som är drygt dubbelt så stort år 2010 som två decennier tidigare. [ Asien förväntas en nästan lika stor ökning som i de övriga regionerna mellan åren 1988 och 2010.

Figur 7 Utbudsunderskott av spannmål i fyra regioner under ett antal år mellan 1979 och 2010

mt 40 30 20 10

FAO FAO FAO IFPRI IFPRI IFPRl 79-81 88-89 2010 -88 2000 2010

Källa: Agcaoili & Rosegrant, 1994, FAO, 1993.

I prognoserna är produktionsunderskott ett tecken på att det produceras mindre än vad som konsumeras i den enskilda regionen. Att konsumtionen i prognoserna överstiger den inhemska produktionen i en enskild region, visar att grupper av människor även inom de fattigaste regionerna har råd att importera mat. Då produktionstillväxten i jordbniket antas vara låg i bl.a. Afrika söder om Sahara och i södra Asien, är det inte troligt att det är landsbygdsbefolkningen som kommer att få högre inkomster. Produktionsunderskottet kan förklaras med en ökande befolkning, men även av den konsumtionsökning som ges av inkomstökningen i andra sektorer.

Utan en genomgång av de bakomliggande faktorerna i prognoserna kan ovanstående resultat inte bedömas. Det kan dock konstateras att de faktiska regionala produktions- och konsumtionsnivåema kommer att ha stor betydelse för den globala livsmedelsförsörjningen. Stora underskott innebär ett behov av att imponera, vilket ökar beroendet av pris- utvecklingen på världsmarknaden. Världsmarknadspriset påverkas bland annat av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP), vilken kommer att behandlas i kapitel 3.

Produktionen av animalier per år i u-länderna ökade enligt FAO (1993) från ungefär 29 miljoner ton under perioden 1969-71 till ungefär 60 miljoner ton under perioden 1988-89. 1988-89 var animalieproduktionen i i-länderna cirka 100 miljoner ton. Produktions- och konsumtions- ökningen i u-länderna beror främst på en ökning av svin och fjäderfä, vilket även överensstämmer med förändrade konsumtionsmönster i i- länderna. 1 tabell 4 visas prognoser över konsumtionen och produktionen av animalier år 2010.

Tabell 4 Prognoser över produktion och konsumtion av animalier (nöt, får, fjäderfä, svin) för år 2010

Miljoner ton IFPRI 1988 IFPRl 2010 FAO 2010 Konsum- Produk— Konsum- Produk- Konsum Produk- tion tion tion tion -tion tion

Latinamerika 16.6 17,5 24,7 26.3 - 31.6 Syd och Ostasien 34 34.4 59.1 56.6 - 92.3 Mellanöstem- 6.1 4.8 10.7 9 - 9,7

Nordafrika

Afrika söder om 4.2 3,9 8,3 6,5 - 8,9 Sahara

U—länder totalt 60,9 60,6 102,8 98,3 143 143

Händer 112,9 1003 128,2 132,25 - _

Världen totalt 174,0 162,0 231.0 231,1 - —

Källa: Agcaoili & Rosegrant, 1994, FAO, 1993, Crosson & Anderson.

1992.

Prognoserna skiljer sig åt främst när det gäller den totala produktionen och konsumtionen av idisslare (nöt och får) i förhållande till icke- idisslare (svin och fjäderfä). FAO prognostiserar en kraftigt stigande konsumtion och produktion av animalier i u-länderna, framför allt när det gäller icke-idisslare. Icke-idisslare är effektivare som omvandlare av foderspannmål till kött. varför en ökad produktion av dessa har mindre effekt på spannmålsmarknaden än en motsvarande ökning av antalet idisslare. Användandet av idisslare är dock ett effektivt sätt att nyttja betesmarker som annars inte skulle användas till livsmedelsproduktion. I tabell 5 är konsumtionen av animalier uppdelad på idisslare och icke- idisslare.

Tabell 5 Konsumtionen av animalier år 2010 uppdelat på idisslare och icke-idisslare i miljoner ton

(Milj. ton) IFPRI FAO

i-länder u-länder i—länder u-länder idisslare 47 35 41 42 icke-idisslare 81 67 78 101

Totalt 128 102 119 143 Källa: FA 0, 1993, A gcaoili & Rosegrant, 1994.

En ökad konsumtion av animalier är ett tecken på en ökad inkomst i världen. Den antagna inkomstökningen är dock inte jämnt fördelad, varför en ökad konsumtion med högre spannmålspriser som följd, kan skapa problem i fattiga regioner, åtminstone på kort sikt.

2.3.3. Priser på världsmarknaden

Resultatet i prognoserna över livsmedelsförsörjningen beror, förutom på antaganden om produktion och konsumtion i varje land, också på det jämviktspris som fastställs på världsmarknaden. Jämviktspriset definieras som det pris som leder till att den totala importen i alla nettoimporterande länder är lika med den totala exporten i alla nettoexporterande länder. Jänwiktspriset, fortsättningsvis benämnt Världsmarknadspriset, på en fri marknad bestämmer hur mycket som produceras och konsumeras inom varje land. I prognoserna antas dock att de nationella marknaderna är reglerade med jordbrukspolitiska ingrepp. Genom jordbrukspolitiska ingrepp skiljer sig världsmarknads- priset på en reglerad marknad från priset på en fri marknad, vilket kommer att diskuteras i kapitel 3 och 4.

IFPRI har i sin prognos redovisat den reala4 prisutvecklingen på världsmarknaden för basscenariot samt scenarierna l, 2 och 3. I tabell 6 visas Världsmarknadspriset år 1988 samt de prognostiserade priserna år

4 Reala prisökningar är de nominella prisökningarna rensade från den allmänna prisökningen i samhället.

2010. Precis som när det gäller den framtida produktionen och konsumtionen bör priserna endast användas som en indikator på den möjliga prisutvecklingen.

Tabell 6 Prognostiserade världsmarknadspriser för fyra scenarier

år 2010 US$/ton År 1988 basscenario scenario [ scenario 2 scenario 3 år2010 år2010 år2010 år2010 Vete 130 118 152 148 211 Ris 210 207 244 226 288 Majs 93 79 88 93 121 Övr. spannmål 87 78 92 95 124 Sojabönor 21 I 203 207 219 235 Nöt ] 464 1 329 1 403 1 390 1 553 Svin ] 597 1 479 1 586 1 621 1 881 Får 591 488 562 584 776 Fjäderfä 815 700 736 756 868

Scenario 1: 20% ökning av befolkningstillvämen. scenario 2: 15% ökning i inkomsttillvåxten, scenario 3: ”25% minskning av den antagna skördeökningen

Källa: A gcaoli. M. & Rosegrant, M. W., 1994.

De sjunkande reala priserna i basscenariot kan med viss försiktighet tolkas positivt, det vill säga att produktionstillväxten överstiger konsumtionstillväxten. En knapphet av någon resurs borde resulterat i högre världsmarknadspriser.

l scenario l, 2 och 3 antas i tur och ordning en större ökning av befolkningstillväxten, inkomsttillväxten, respektive en minskning av skördeökningarna jämfört med vad som antas i basscenariot. I varje scenario ändras endast en av de nämnda faktorerna medan alla andra hålls konstanta.

En ökande befolkningstillväxt och konstant total inkomst innebär en minskad inkomst per person. De konsumtionsdrivande effekterna av befolkningsökningen blir dock större än den minskande effekten av den minskade inkomsten per person. Varje person får en lägre inkomst i genomsnitt och konsumtionen per person sjunker. En ökning i befolkningstakten (scenario l) leder dock till en totalt sett ökad konsumtion av livsmedel och därmed högre priser.

En ökad inkomsttillväxt per person antas främst få effekt på u-ländernas konsumtion av svin och fjäderfä. [ länder med redan hög inkomst per person leder ytterligare ökningar endast till marginella förändringar av konsumtionsmönster enligt prognoserna.

En minskad avkastningsökning leder till högre priser på grund av utbudsminskningen och minskar konsumtionen per person i fattigare regioner.

FAO (1993) gör ingen egen prisprognos, men menar att det inte finns något som talar för en ökning av de reala priserna på lång sikt.

Andra prognoser om världsmarknadspriset på vete har samlats ihop av Internationella spannmålsrådet (International Grains Council, IGC. 1996). IGC återger ett antal utvalda prognoser från nationella och internationella regeringsorgan samt organisationer som inte är knutna till någon regering. 1 tabell 7 visas de olika organisationernas prisprognoser fram till år 2020.

Tabell 7 Prognostiserade världsmarknadspriser på vete i årsintervaller fram till år 2020*

US$/ton Är

Org. 1990- 1996- 1998- 2000- 2003- 2005- 2006- 1996 1997 1999 2001 2004 2006 2020

ABARE** - 165 - 194 - - - CWB” 118-162 - - - - 160 - USDA" 127 - 132 - 152 152 - OECD" 115 - 157 146 - - - WB** 165 215 - 160 160 160 150

*Prisema är endast jämförbara inom varje prognos då de bakomliggande antagandena skiljer sig avsevärt mellan prognoserna. Skillnader i absolutvärden kan bl.a. förklaras med att priserna både är angivna vid olika led i handelskedjan och att de bygger på olika framtidsscenarier. Även tidsperiodema skiljer sig åt, varför priserna anges i det tidsintervall där de hör hemma. "ABARE (Australian Bureau of Agricultural & Ressource Economics), CWB (Canadian Wheat Board), USDA (United States Department of Agriculture). OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development), WB (World Bank).

Källa." International Grains Council, 1996.

Prisprognoserna kan endast användas för att utläsa trender inom varje prognos. De framtida priserna bör främst ses som en utgångspunkt för vidare prisdiskussioner. Flertalet prognoser förutspår på lite kortare sikt högre priser och på längre sikt i princip en oförändrad prisnivå. Överlag är de förväntade priserna i tabell 7 högre än det pris på vete som anges i IFPRI:s basscenario. tabell 6. IFPRlzs scenario 1 och 2 ger dock ett världsmarknadspris som ari nivå med de ovanstående resultaten, det vill säga de reala priserna kommer att vara konstanta.

Under ett antal decennier har de reala priserna på spannmål sjunkit. Detta kan bl.a. förklaras av att produktionsökningen har överstigit konsumtionsökningen av spannmål, trots en ökande animaliekonsumtion som drivit upp spannmålsförbrukning.

Slutsatsen av prognoserna om konsumtion och produktion av livsmedel är att de reala priserna på spannmål troligtvis inte kommer att stiga trendmässigt. Effekten på priserna av ändrad jordbrukspolitik i sig behandlas i kapitel 4.

2.3.4. Tillgång och behov av kalorier

Näringsbalansen i livsmedelsförsörjningen kan definieras som den mängd kalorier som kan produceras i förhållande till den mängd som behöver konsumeras för att undvika undernäring. Om den globala produktionen ökar mer än den globala befolkningen, ökar den genom- snittliga tillgången på mat. i detta avsnitt mätt i kalorier.

Kaloribehovet skiftar från individ till individ och är framför allt beroende av ålder, kön, vikt, och fysisk aktivitet. De gränser som är uppsatta för undernäring utgår ifrån den nivå som krävs för att behålla kroppsvikten under ett år samt klara av lätt aktivitet. Exempelvis ligger gränsen för undernäring på 1 760 kalorier (kcal/person och dag) i Asien och 1 985 kalorier i Latinamerika enligt beräkningar gjorda av FAO (l993).5 Gränserna är ungefärliga och utgör endast en fingervisning om vilka kalorinivåer per person som måste uppnås.

5 Som en referenspunkt kan nämnas att 2200 kalorier ungefär motsvarar lkg spannmål.

Genom att studera befolkningstillväxten i olika regioner får man en bild av var produktionen eller importen av mat måste öka. I tabell 8 visas befolkningsutvecklingen i olika regioner under två decennier samt den prognostiserade utvecklingen enligt FAO.

Tabell 8 Befolkningsutveckling i u-länder och i-länder åren 1969- 1992 samt prognos för år 2010

Ländergrupper Befolkning (milj.)

1969-71 1979-81 1990-92 2010 *U-länder: 2 612 3 265 4 107 - Afrika söder om Sahara 268 357 500 874 Mellanöstern-Nordafrika 178 23 3 3 17 5 13 Asien 1 858 2 285 2 620 3 687 Latinamerika 279 354 443 593 *Totalt 93 u-länder 2 583 3 228 4 064 5 668 l-länder 1 075 1 169 1 260 - Världen 3 687 4 434 5 362 -

*1 den regionala indelningen av u-ländema ingår 93 länder som tillsammans utgör 98.5% av den totala befolkningen i u-ländema, därav skillnaden.

Källa: FA 0, 1996(a).

Tabellen visar att i-ländernas befolkningsandel av jordens befolkning har minskat medan u-ländernas ökat. Den procentuella ökningen antas bli störst i Afrika söder om Sahara och i Mellanöstern-Nordafrika. Asien är den region där befolkningen i absoluta tal kommer att öka mest fram till år 2010. Den procentuella befolkningsökningen är dock mindre i Asien och Latinamerika än i de två övriga u-landsregionerna.

Huvuddragen i tabellen stöds av befolkningsprognoser framtagna av FN, som förutspår en befolkning på 6,6 miljarder människor i u-länderna och 1,4 miljarder i i-länderna år 2020. FN baserar sina prognoser på antaganden om tillväxttakten som för befolkningen i i-länderna sjunker från 0,54 (åren 1990-95) till 0,30 (åren 2015-2020)% och i u-länderna sjunker från 2,01 till 1,30%. Enligt FN kommer befolkningsökningen framför allt att ske i Afrika och södra Asien, det vill säga i Indien, Pakistan och Bangladesh (IFPRI, 1994).

Befolkningsutvecklingen efter ar 2020 beror framför allt pa antaganden om antalet barn per familj som når vuxen ålder . FN antar i sin prognos en långsiktigt stabil nivå på 2.1 barn per familj. dvs. den nivå som ersätter nuvarande befolkning. Denna långsiktigt stabila nivån infaller enligt FN kring år 2050. Bedömningarna är gjorda utifrån faktorer som befolkningspolitik. utbildningsgrad, BNP-nivå. barndödlighet samt historiska, kulturella och politiska faktorer (FAO. 1996d). En lägre faktor än 21 barn per familj i alla länder i framtiden. vilket idag främst kan återfinnas i vissa i-länder. innebär alltså att befolkningsökningen kommer att avta och befolkningen sedan minska.

Med en i vissa regioner kraftigt ökande befolkning är det intressant att undersöka dels den globala möjligheten att producera tillräckligt med mat. mätt i kalorier. dels de regionala förutsättningarna. Enligt Alexandratos (1992) motsvarade livsmedelstillgången i början av 1990- talet ungefär 2 700 kalorier per dag, vilket kan jämföras med 2 300 under 1960-talet.6 En förändring av konsumtionsmönster genom substitution av ungefär en tredjedel av anirnalierna till vegetabilier skulle innebära ytterligare 300 kalorier per person och dag. Ingenting i det ovanstående betyder dock att de tillgängliga livsmedlen är jämnt fördelade, vilket tydliggörs med genomsnittssiffror i Västeuropa och Nordamerika på 3 500-3 600 kalorier per person. 1 tabell 9 visas tillgången på kalorier per capita och dag i u-länderna och i-länderna över ett antal år.

Tillgången på livsmedel, uttryckt i kalorier, kommer som tabellen visar att vara minst i Afrika söder om Sahara och södra Asien. En låg tillgång på kalorier behöver inte nödvändigtvis betyda att produktionsresurserna är mest begränsade i dessa områden. I Afrika söder om Sahara torde det snarare vara bristen på ekonomiska resurser och det allmänna hälsoläget, som gör att människorna inte kan importera mat och inte bättre utnyttja jordbrukets produktionspotential. Omvänt är det troligt att tillväxt-

6 Definitionen av livsmedel tillgänglig för direktkonsumtion är enligt Alexandratos(l992) följande: Total livsmedelsproduktion = Produktion + (Import - Export) + (Ingående Lager - Utgående Lager) och Tillgängliga livsmedel = Total livsmedelsproduktion — Djurfoder - Industiell användning för icke-livsmedelsbruk - Utsäde - Spill Uträknat per land, produkt och år.

regioner som östra Asien får en större tillgang pa kalorier tack vare en högre rcalinkomst. snarare än god tillgang till produktionsresurser. FAO (1996b) beräknar att ungefär 40% av befolkningen i Afrika söder om Sahara lider av undernäring. medan andelen i övriga 11 landsrcgioner är mellan 10 och 20%

Tabell 9 Tillgången till livsmedel åren 1961-1992 samt prognos för är 2010 (kalorier per capita och dag)

Ländergrupper År Hol-63 l969—7l 1979—8l 1990-92 2010

U-länder 1 960 2 130 2 320 2 520 2 730 Afrika söder om Sahara 2 100 2 140 2 080 2 040 2 170 Mcllanöstem- 2 220 2 380 2 840 2 960 3 120 Nordafrika Östra Asien ] 750 2 050 2 360 2 670 3 040 Södra Asien 2 030 2 060 2 080 2 300 2 450 Latinamerika 2 360 2 510 2 720 2 740 2 950 I-länder 3 020 3 180 3 270 3 330 3 470

Källa: FA 0, I996(a).

I samtliga regioner utom Afrika söder om Sahara har situationen förbättrats under ett par decennier. Anmärkningsvärt är dock att Afrika söder om Sahara är den enda region som förväntas få ett trendbrott. dvs. en genomsnittlig minskning byts mot en ökning i kalorier per person. Denna region präglas nämligen av en låg produktionstillväxt inom jordbrukssektorn, samtidigt som en stor del av befolkningen bor på landet. En liten produktionsökning i jordbruket inom regionen innebär att en ökande kaloritillgång främst måste uppnås med import av livsmedel. Den låga produktionstillväxten inom jordbruket betyder att den övervägande delen av befolkningen inte erhåller högre inkomster, givet konstanta eller sjunkande priser. En ökad kaloritillgång förutsätter således inkomstökningar i andra sektorer för att regionen skall kunna öka livsmedelsimporten.

I Afrika söder om Sahara kommer 40% av kalorierna för hälften av befolkningen från rotfrukter och stärkelserika bananer. Situationen är liknande i övriga Afrika och Latinamerika (FAO, 19960). Beroendet av

lokalt odlade produkter är alltså stort vilket diskuteras närmare i kapitel 4.

2.3 .5 Räcker maten?

McCalla (1994) drar slutsatsen att om maten skall räcka måste den tidigare uppnådda produktionstillväxten åtminstone bibehållas. McCalla menar att en ökning över 2% per år hittills har inneburit gradvis förstöring av naturresurser. Det bör således läggas stor kraft på att utveckla långsiktigt uthålliga produktionsmetoder. Grödorna som odlas bör dessutom vara möjliga att lagra och transportera. En ökad livsmedelssäkerhet måste enligt McCalla bygga på friare handel och ekonomisk utveckling i fattiga regioner.

Världsbankens prognos är koncentrerad till en bedömning av om resurserna räcker för att producera för framtida livsmedelsbehov. En ökad användning av den potentiella åkermarken ses i mindre grad som en lösning på behovet av produktionssökningar, främst på grund av den ojämna fördelningen. Likaså antas en ökad bevattning inte kunna medföra någon omfattande produktionsökning på global nivå. I vissa regioner finns det enligt Världsbanken dock möjligheter att öka den bevattnade arealen. [ stora drag ser Världsbanken dock att det framtida behovet av livsmedel kan tillgodoses. Detta förutsätter dock att resurser frigörs för att stödja utvecklingen och kunskapen om högavkastande, men långsiktigt uthålliga produktionssystem.

Bl.a. i IFPRI:s prognos förutses att kaloritillgången per person i Afrika söder om Sahara, trots ökad produktion och ökade inkomster. kommer att minska. Detta beror framför allt på den även i framtiden ökande befolkningen. På global nivå anser man inte att världen står inför någon akut livsmedelsbrist. Den prognostiserade tillgången per person ökar och de reala priserna på viktiga livsmedel kommer att sjunka. IFPRI:s slutsats förutsätter dock politiska reformer, investeringar, kunskap och andra faktorer som positivt påverkar jordbruksproduktionen.

FAO menar att det på global nivå inte föreligger några resurs- begränsningar som förhindrar att den framtida konsumtionsnivån tillfredsställs. Regionalt är det dock troligt att negativa miljöeffekter kan

komma att ha betydelse. En övergång till mera uthålliga produktions- metoder är alltså nödvändig, vilket enligt FAO inte stör bilden av produktionsutvecklingen i prognoserna. Problemen finns regionalt. varför förbättringar endast kan uppnås med regionala produktions- ökningar och därigenom regionala inkomstökningar.

WWI presenterar den mest negativa bilden med avtagande produktion och en allt större världsbefolkning. Institutet menar att utarmningen av naturresurserna har gått alltför långt och att utsikterna för en tillräckligt ökande produktion är små. WWI ser med om på den ökande obalansen mellan livsmedelstillgången och befolkningen.

Om alla människor i framtiden kommer att få äta sig mätta är således svårt att svara på. FAO (1996b) har i fyra punkter sammanfattat vad som har betydelse för livsmedelssäkerheten. Enligt FAO beror välbefinnandet ur ett näringsperspektiv på tillgången på mat, tillgängligheten för den enskilda individen, den enskilda individens kunskap om näringsbehov samt individens hälsotillstånd. Frågan är om det finns näringsriktiga livsmedel och om man har råd att köpa dem. Braun (1996) menar att orsaken till hungersnöd går att finna i grundläggande politiska orsaker. institutionella och strukturella betingelser, rnarknadsbetingelser samt situationen på hushålls— och familjenivå.

Sen (1996) betonar liksom FAO och Braun betydelsen av ett bredare synsätt för att åstadkomma livsmedelssäkerhet. Svält och hungersnöd är inte enbart ett produktionsproblem, utan ett samspel mellan ekonomiska och sociala faktorer. Sen belyser detta med svälten i Bangladesh 1974. ett år med god tillgång till mat. Stora översvämningar skapade arbetslöshet som i sin tur drastiskt och omedelbart minskade landsbygds- befolkningens inkomster. Lokal spekulation om stora framtida livsmedelsunderskott ledde till kraftiga prisökningar och svälten var ett faktum. Efter ett tag sjönk priserna, eftersom underskottet inte var så stort som förväntat. I detta fall fanns det god tillgång på mat, men olyckliga omständigheter innebar att behoven ändå inte kunde tillfredsställas.

2.4. Världstoppmötet om livsmedelssäkerhet i Rom 1996

] deklarationen från FAO:s världstopprnöte i Rom i november 1996 fastslogs att de medverkande nationerna skall sträva efter livsmedels- säkerhet, i ett första steg genom att halvera antalet undernärda till år 2015.7

[ deklarationen konstateras att utbudet av livsmedel har ökat kraftigt. Tillgängligheten förhindras dock bl.a. av enskilda länders och hushålls inkomster. instabila marknader samt olika katastrofer. För att minska undernäringen måste frågan om befolkningsökningen i de utsatta regionerna behandlas. Vidare måste naturresurserna skyddas mot utarmning genom att produktionen bedrivs på ett uthålligt sätt. Detta förutsätter en utveckling av landsbygden både när det gäller livsmedels- produktionen och när det gäller jämlikheten mellan kvinnor och män. En ökad livsmedelssäkerhet förutsätts först kunna uppnås när politisk och ekonomisk stabilitet är skapad. dvs. när det finns en social grund för en säker och stabil livsmedelsproduktion.

Liksom andra refererade källor i detta kapitel, menar nationerna bakom deklarationen att fattigdom är huvudorsaken till undernäring. Därutöver slår man fast att ökad handel är ett viktigt medel för att uppnå en optimal och uthållig användning av produktionsresurserna.

7 Deklarationen och medföljande aktionsplan redovisas i sin helhet i ”Rome Declaration on World Food Security and World Food Summit Plan of Action, World Food Summit, 13-17 November 1996, FAO, Rome".

2.5. Diskussion och sammanfattning

Inget i de studerade källorna i detta kapitel tyder på att världen står inför någon livsmedelsbrist på global nivå på kort sikt. Produktionsresurserna i befintligt skick räcker totalt sett förmodligen för att producera den mat som krävs för en ökande befolkning på lång sikt. Genom ökade investeringar i kunskap. som på lång sikt är den enda obegränsade produktionsfaktorn. kan effektiviteten i jordbniket förbättras i många regioner.

Även om produktionsresurserna räcker globalt kan de regionalt vara mycket begränsade. Detta gäller t.ex. vattentillgången i Mellanöstern och delar av Afrika samt tillgången på åkermark i Mellanöstern-Nordafrika och södra Asien. Utarrnningen av naturresurser kan också innebära ett problem för de fattigare regionerna. då en mindre resursbas globalt sett innebär högre produktionskostnader. På längre sikt kan de regionala problemen utvecklas till globala problem, vilket betyder att försiktighet i produktionen och användandet av naturresurserna bör iakttas redan idag. Naturresurserna är på lång sikt begränsande faktorer för världens totala livsmedelsproduktion. Produktionen måste anpassas därefter. även om den eventuella framtida resursbristen ännu inte har visat sig i högre priser på marknaden.

En tillräcklig resursbas kombinerad med en uthållig produktion innebär dock inte med nödvändighet en tryggad livsmedelsförsörjning för världens befolkning. Den måste kombineras med tillräckliga inkomster för att möjliggöra att människors näringsbehov täcks.

Med ökade inkomster i vissa u-landsregioner ökar konsumtionen av animalier. En ökad animaliekonsumtion leder i sin tur till en ökad konsumtion av foderspannmål som, åtminstone på kort sikt, kan leda till högre spannmålspriser. Detta är ett problem för livsmedelssäkerheten eftersom fattiga spannmålskonsumenter inte får råd att konsumera lika mycket som tidigare.

Mot bakgrund av den förväntade produktionen och konsumtionen finns det mycket lite som talar för stigande reala priser på lång sikt, under

förutsättning att produktionsutvecklingen sker så att utarmningen av naturresurserna inte fortsätter.

Bl.a. i Afrika söder om Sahara kommer ett antal länder att få problem med livsmedelsförsörjningen. Afrika söder om Sahara antas få en mycket låg inkomsttillväxt. många fattiga, hög befolkningstillväxt och låg produktionstillväxt, vilket innebär att stora grupper inte får sitt behov av mat tillfredsställt. I denna region kommer undernäring fortsätta att vara ett problem. Där finns dock en god tillgång på potentiell åkermark, som förmodligen skulle kunna utnyttjas vid ökat välstånd och generell stabilitet i samhället. [ övriga u-landsregioner är befolkningstillväxten lägre, inkomsttillväxten högre och produktionstillväxten högre än i Afrika söder om Sahara. Dessa regioner har totalt sett större möjlighet att importera livsmedel, även om grupper av fattiga inte får den mat de behöver. Samtliga u-länder kommer på kort sikt troligtvis att öka sin import av spannmål.

Produktionen, mätt i tillgången på kalorier, kommer troligtvis att räcka för att försörja en växande befolkning. Livsmedelssäkerheten är framför allt ett regionalt problem som beror på produktionskostnader. relativa produktpriser och relativa inkomster; ett problem som dock kräver ett globalt ansvarstagande. Produktionen måste öka i samma takt som tidigare, men genom att produktionsmetoder används som på lång sikt bevarar naturresurserna, så att man därmed undviker ökade produktions- kostnader p.g.a. resursbrist. Utvecklingen av uthålliga produktions- metoder är därför avgörande för livsmedelsförsörjningen på lång sikt. Inkomsterna i världen måste öka samtidigt som inkomstklyftorna måste minska om livsmedelssäkerheten skall förbättras.

3. CAP:s effekter på världsmarknaden

3.1. Bakgrund

I det föregående kapitlet beskrivs problematiken kring livsmedelsförsörj- ningen i världen. Utifrån olika prognoser diskuteras om maten räcker i världen och om alla har råd att köpa mat. I detta kapitel beskrivs EU:s jordbrukspolitik (Common Agricultural Policy = CAP) sett ur ett globalt perspektiv. Utifrån denna beskrivning diskuteras vilka effekter CAP har på Världsmarknadspriserna på produktnivå och vilka ländergrupper som påverkas. CAP:s påverkan på u-länderna är av särskilt intresse. Därefter diskuteras effekterna en avreglering av CAP i kapitel 4.

CAP:s marknadsregleringar leder till högre priser på jordbruksvaror inom unionen jämfört med på världsmarknaden. Detta stimulerar jordbruksproduktionen inom EU, vilket i många fall leder till en subventionerad export av jordbruksvaror från EU. Ett större utbud på världsmarknaden leder i sin tur till lägre världsmarknadspriser, vilket missgynnar producenter i andra länder. Detta drabbar främst producenter i många u-länder som inte stödjer sitt jordbruk. De flesta i-länder stödjer sitt jordbruk och jordbniket i dessa länder drabbas därmed inte på samma sätt av lägre världsmarknadspriser. Generellt har jordbruks- produktionen p.g.a. stöd blivit högre inom de flesta i-länder, vilket bedöms vara en av flera faktorer som missgynnar produktionen i många u-länder.

CAP:s påverkan på världsmarknaden varierar mellan olika produkter och olika länder. Utgångspunkten är att det främst finns tre faktorer som bestämmer CAP:s inverkan på världsmarknaden för olika jordbniksvaror - CAP:s konstmktion (prisstöd och gränsskydd), EU:s handelsavtal och EU:s storlek som producent och konsument i världen av resp. produkt. Därutöver finns det naturligtvis en rad andra faktorer som också påverkar men som är svårare att mäta, varför de bedömningar som görs i detta kapitel är förknippade med en viss osäkerhet.

Den första faktorn som behöver klargöras för att kunna bedöma CAP:s betydelse på världsmarknaden är hur CAP:s marknadsregleringar och gränsskydd fungerar samt hur mycket stöden påverkar marknaden. Det senare kan belysas genom OECD:s s.k. FSE-beräkningar (Producer Subsidy Equivalent) över stödnivåer i olika länder. Alternativt kan detta belysas genom prisskillnader mellan EU-marknaden och världsrnark- naden, främst genom uppskattningar av EU:s ungefärliga gränsskydds- nivåer på olika produkter. Generellt leder jordbruksstöd till en högre produktion än vad som skulle vara fallet utan stöd.

Den andra faktorn som måste belysas för att kunna bedöma CAP:s betydelse för omvärlden är EU:s handelsavtal. Dessa avtal och liknande arrangemang innebär att olika länder vid import till EU får olika undantag från CAP:s ordinarie gränsskydd på olika produkter.

Den tredje faktorn, som är avgörande för CAP:s påverkan på världsmarknaden, är EU:s storlek som producent eller konsument av olika jordbruksvaror. Ju större EU är som producent eller konsument i förhållande till världsproduktioncn av en viss jordbruksvara, desto större prissänkande inverkan har CAP på Världsmarknadspriserna.

Detta kapitel avser att analysera de ovan beskrivna faktorerna inom de viktigare produktområdena. Inledningsvis ges en beskrivning av generella effekter av olika jordbrukspolitiska medel. Därefter följer en beskrivning av CAP och EU:s handelsavtal på jordbruksområdet samt en översiktlig beskrivning av världshandeln och dess aktörer. U-ländernas roll på världsmarknaden beaktas särskilt. Kapitlet avslutas med en beskrivning och analys för olika jordbruksvaror.

Som nämnts tidigare finns det även andra faktorer som bestämmer CAP:s inverkan på världsmarknaden. Dessa är dock som regel svårare att mäta. Producenternas och konsumenternas priselasticitet, dvs. konsumenternas och producenternas känslighet för prisvariationer, är en viktig faktor som bestämmer CAP:s påverkan för omvärlden. Producenterna av jordbruksvaror bedöms vara mer priskänsliga än konsumenter. Konsumenterna inom EU styrs inte enbart av priset utan även av andra faktorer som kvalitet och olika varumärken. Dessutom har konsumenterna ett kontinuerligt behov av livsmedel, medan en

producent i de flesta fall väljer att minska sin produktion vid lägre priser. Däremot kan konsumenternas val mellan olika livsmedel variera. Exempelvis kan en prisökning på nötkött leda till att konsumenterna väljer mer griskött istället för nötkött.

I detta kapitel görs den generella bedömningen att de flesta producenter och konsumenter är känsliga för prisvariationer på jordbruksvaror, dock görs inga bedömningar av graden av priskänslighet på olika varor. I kapitel 4 diskuteras vad som händer vid en avreglering av CAP och där tas hänsyn även till priskänsligheten.

I detta kapitel används uppgifter från en rad olika källor, främst FAO (FAO 1995 a,b,c,d), OECD (OECD 1988-1996), WTO (WTO 1995). Europeiska kommissionen (Europeiska kommissionen 1996 a,b) och Eurostat (CD-romskiva och Eurostat 1994) samt naturligtvis EG:s rättsakter på jordbruksområdet. Vad gäller redovisningen av produktions- och handelsstatistik har främst FAO:s statistik använts för att beskriva handel och produktion i världen, medan EU:s statistik har använts för att redovisa främst EU:s tredjelandshandel.

Avsikten är att ge en övergripande bild av CAP på världsmarknaden och inte primärt att belysa utvecklingen under det senaste året. För att undvika stora årliga variationer har som regel ett treårsgenomsnitt använts vid redovisning av produktions- och handelsstatistik. Det hade varit önskvärt att analysera CAP:s påverkan genom det nuvarande EU:s storlek, dvs. inklusive de nya medlemsländerna. FAO:s statistik omfattar emellertid bara åren t.o.m. 1994, varför EU15 inte innefattas i deras sammanställningar. Skillnaden i produktionssiffror mellan EU12 och EU15 är dock inte så stor. Som exempel kan nämnas spannmåls- produktionen inom EU som 1994 var ca 7% högre för EU15 jämfört med EU12 (Europeiska kommissionen 1996). Generellt används därför siffror avseende EU12, men med vissa kommentarer om EU15:s storlek där det anses relevant.

Definitionen av jordbruksvaror resp. livsmedel skiljer sig åt mellan olika källor. WTO och FAO skiljer mellan ”food” och ”raw material” som tillsammans utgör ”agricultural products”. I begreppet ”raw material” ingår dock en rad produkter som skogsprodukter, skinn, m.m. som i

svenska sammanhang inte normalt räknas som jordbruksvaror. I flera fall redovisar dock WTO och FAO endast handelsstatistik för hela gruppen ”agricultural products" dvs. inklusive skogsprodukter m.m. Eurostats definition av jordbruksvaror liknar WTO:s definition, men små skillnader finns dock. Så långt som möjligt redovisas statistik över handeln med jordbruksvaror utan skogsprodukter, dvs. i överens- stämmelse med WTO:s definition av ”food”.

Definitionen av i-länder resp. u-länder är i stort densamma mellan de olika organisationerna. l begreppet i-länder ingår Västeuropa, Central- och Östeuropa och f.d. Sovjet samt USA, Canada, Japan, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika enligt Eurostat. FAO inkluderar även Israel bland världens i-länder men följer i övrigt samma indelning som Eurostat. FAO skiljer på Central- och Östeuropa, där sex länder ingår, och f.d. Sovjet, medan Eurostat benämner samtliga dessa länder som tillhörande Central- och Östeuropa. För att hålla isär begreppen kallar vi dem ”Central- och Östeuropa-68”, respektive ”Central- och Östeuropa-22”. Dessutom används begreppet Central- och Östeuropa-10 för att beteckna de central- och östeuropeiska länder som har ansökt om EU- medlemskap.

I indelningen av u—länder finns vissa mindre skillnader mellan de använda källorna. I FAO:s definition av Afrika ingår inte Egypten, Libyen och Sudan som klassas som länder inom ”Mellanöstem” och Sydafrika tillhör gruppen i-länder. Eurostat exkluderar endast Sydafrika i sin definition av Afrika. FAO delar generellt in u-länderna i grupperna Afrika, Latinamerika, Mellanöstern, Fjärran Östern och Oceanien. I ”Latinamerika” ingår Syd- och Centralamerika inklusive Mexiko. Eurostat har vid sidan av den geografiska indelningen delat in u- länderna efter de handelsavtal som finns med olika u-länder i grupper som ”AVS-ländema”, ”Medelhavsländerna” och ”OSP-länderna”. Mer om EU:s handelsavtal finns att läsa i avsnitt 3.3.2.

8 Central- och Östeuropa-6 omfattar Bulgarien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern. Central- och Östeuropa-10 omfattar Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern.

3.2. Principiella effekter av jordbrukspolitiska medel

3.2.1. Inledning

De viktigaste jordbrukspolitiska medlen i de flesta i-länder utgörs av gränsregleringar och direktstöd. Med gränsregleringar menas åtgärder som sker vid gränsen för att försvåra import till landet eller gynna export från landet. Med direktstöd menas ett stöd direkt riktat till inhemska producenter. Nedan diskuteras de principiella effektema av gräns- regleringar och direktstöd. På en del ställen konkretiseras de principiella effekterna med exempel från EU:s jordbrukspolitik. En grov och översiktlig bild av i-ländernas och u-ländernas jordbrukspolitik generellt ges även. En mer detaljerad beskrivning av EU:s jordbruksregleringar ges under avsnitt 3.3 och 3.5.

3.2.2. Gränsregleringar

Den vanligaste åtgärden för att förhindra import är en tull som gör det dyrare att ta in varor i landet. Den som för in en vara över gränsen måste lägga på tullen på inköpspriset när varan avyttras i importlandet för att handeln inte skall gå med förlust. Effekten av tullen är alltså att priset innanför "tullmurarna" kommer att vara högre än utanför med ett belopp motsvarande tullen. En tull har alltså samma effekt som en direkt produktionssubvention kombinerat med en direkt konsumtionsskatt, båda på samma belopp som tullen. Ett exempel för svenskt vidkommande på att en tull ur konsumenternas synvinkel är detsamma som en konsumtionsskatt fås från rismarknaden. När Sverige blev medlem i EU steg konsumtionspriserna på ris kraftigt som en följd av att Sverige hamnade innanför tullmurarna.

Förutsättningen för att prisskillnaden mellan EU och omvärlden motsvarar tullen för en vara är naturligtvis att landet faktiskt importerar varan ifråga vilket inte gäller om en alltför hög tull tas ut. EU har traditionellt styrt prisnivåer i jordbrukspolitiskt syfte med hjälp av

tullar9. När EG bildades kunde tullar användas som det huvudsakliga jordbrukspolitiska medlet för att höja priserna eftersom EG importerade de flesta jordbruksprodukter.

Om tullarna höjs alltför mycket upphör importen och priset hamnar i nivå med vad inhemska konsumenter vill betala för inhemsk produktion. För att höja det inhemska priset utöver denna nivå måste exporten stimuleras med hjälp av exportsubventioner]?

En exportsubvention har samma effekt för konsumenter och producenter som en tull med motsvarande belopp: priset stiger i förhållande till priset i omvärlden med ett belopp motsvarande exportsubventionen' ' .

Principiellt bestäms skillnaden i pris innanför EU:s gräns och utanför av exportsubventionens storlek för de produkter som EU exporterar och av tullens storlek för de produkter EU importerar.

EU och andra i-länder i stort har mot bakgrund av ovanstående resonemang ofta kritiserats för bristande överensstämmelse mellan jordbrukspolitiska mål och medel. Om syftet är att stödja lantbrukare och samtidigt ge konsumenterna rimliga livsmedelspriser bör man välja ett specifikt riktat producentstöd och inte tullar och exportsubventioner vilka höjer konsumentprisema.

Förutom olika typer av gränsregleringar förekommer dessutom en mängd inhemska stöd mer direkt riktade till producenterna.

9Egentligen variabla införselavgifter vilket diskuteras närmare i kapitel 3.

IO Andra möjligheter, förutom gränsregleringar, är produktionskvoter eller efterfrågestimulans. I samtliga fall krävs dessutom en tull som fördyrar importen.

” Här talas om en renodlad exportsubvention som som utgår för all export med ett visst belopp per enhet. I praktiken är de exakta effekterna av exportsubventioner inom EU svårare att bestämma eftersom utbetalningarna varierar över tiden och med olika marknadssituationer.

SOU 1997:26 CAP:s ejfekter på världsmarknaden 53 3.2.3 Direktstöd

I det följande används termen direktstöd för åtgärder inom landet till skillnad från åtgärder vid gränsen. De senare (tullar och export- subventioner) har en indirekt effekt för producenter och konsumenter genom högre marknadspriser. Direktstöden är direkt riktade till en precis grupp och grunden för utbetalning specificeras (t.ex. per areal eller djurenhet).

Till skillnad mot gränsregleringar ger direktstöd i sig inte upphov till någon prisskillnad mellan marknadspriset inom landet och i omvärlden. Om inga gränsregleringar finns kommer handel med omvärlden att göra att priset på båda sidor om gränsen kommer att vara detsamma. Direkt- stödet kan därför ses som ett extra tillskott till producenter som betalas via budgetmedel och som inte höjer konsumentpriset.

Direktstöden kan utformas på många olika sätt. Vid ett rent pristillägg är effekterna för producenterna desamma som om exportsubventioner eller tullar med motsvarande belopp tillämpats. Stödet stimulerar produk- tionen eftersom investeringar som inte var lönsamma vid det lägre priset nu blir det. Exempelvis kan mark med lägre avkastning bli lönsam att odla.

Ett stöd som betalas ut oavsett om produktion sker eller inte har ingen direkt produktionshöjande effekt. Några sådana helt frikopplade stöd av betydelse finns för närvarande inte”. De interna stöden inom EU är t.ex. kopplade till användandet av någon produktionsresurs, t.ex. mark och djur, eller direkt till produktionen i form av ett pristillägg.

12 I USA har stöden för spannmål i det senaste reformprogrammet i praktiken frikopplats från produktionen i så hög grad att det kan diskuteras om de har någon produktionshöjande effekt. Om Världsmarknadspriserna faller tillräckligt mycket utgår dock fortfarande produktionsrelaterade stöd.

54. CAP:s ejfekter på världsmarknaden SOU 1997:26 3.2.4 Effekter för omvärlden

Prisvariationer

Årliga prisvariationer på världsmarknaden för jordbruksprodukter beror i stor utsträckning på hur avkastningen samvarierar mellan betydande produktionsområden. Om skörden blir dålig i flera länder samtidigt stiger priserna och vice versa. När priset faller på världsmarknaden p.g.a. goda skördar är detta en signal om överflöd. Om länder importerade mer (eller exporterade mindre) vid låga priser skulle detta bidra till att prisvariationerna på världsmarknaden dämpades. På motsvarande sätt skulle en minskad konsumtion och ökad produktion motverka en ökning i priserna på världsmarknaden.

Några av de viktigare regleringarna i Händer i allmänhet och EU i synnerhet avskärmar emellertid den inhemska marknaden från sväng- ningarna i världsmarknadspriset och bidrar därmed till instabiliteten i världsmarknadspriset. Detta gäller t.ex. rörliga införselavgitter”, rörliga exportsubventioner” och produktionskvoter.

Exportsubventionerna tillämpas för att upprätthålla en viss prisnivå inom EU. Följden blir att kvantiteten som exporteras är oberoende av världsmarknadspriset. På samma sätt gör produktionskvoter EU:s utbud oberoende av överflöd eller knapphet på världsmarknaden eftersom producenterna oavsett världsmarknadspris producerar den kvoterade mängden”.

”[ och med Uruguayrundans avtal har dessa i stort sett omvandlats till tullar.

14 För de produkter som exponeras från EU är det exportsubventionema som avgör prisskillnaden mot världsmarknadspriset. I takt med att avtalet reducerar både kvantiteten som kan exporteras med exportsubventioner och exportsubventionerna minskar dock den destabiliserande effekten.

] 5 Gäller inte om världsmarknadspriset överstiger EU:s marknadspris eller faller under det pris där kvoten är bindande eller om GA'IT-taket för exportsubventioner uppnås.

Låga världsmarknadspriser

Gränsregleringar och interna stöd har samma principiella effekt på världsmarknadspriset i det att inhemsk produktion stimuleras och ger upphov till ett ökat utbud på marknaden. För de produkter där EU är en stor marknadsaktör pressas världsmarknadspriset ned p.g.a. den ökade produktionen inom EU. När det gäller gränsregleringarna minskas dessutom efterfrågan inom EU p.g.a. det högre inhemska konsument— priset/6.

För att bedöma effekten på världsmarknadspriset måste man uppskatta storleken av de extra kvantiteter som kommer ut på världsmarknaden som en följd av det interna stödet eller gränsregleringen.

Hur stor effekten på världsmarknadspriset blir beror alltså på hur stor betydelse EU har för den specifika produkten och hur starkt stödet är] 7. Tobak kan tas som exempel: Stödet är mycket högt men effekten på världsmarknadspriset är förmodligen liten eftersom EU:s produktion av tobak är liten i förhållande till världsproduktionen. Det har troligen [trycket liten betydelse för världsmarknadspriset om EU helt skulle upphöra med produktionen. Eftersom stödet är internt och gränsskyddet obetydligt påverkas inte konsumtionen nämnvärt vilket annars skulle kunnat ha betydelse på världsmarknadspriset”.

IÖEtt annat sätt att uttrycka detta på är att tullen fördyrar importen vilket ökar utbudet på världsmarknaden och exportsubventionen subventionerar konsumtion utanför EU. Båda leder till lägre världsmarknadspriser om kvantiteterna är tillräckligt stora.

I 7Skillnader i konsumenters och producenters beteende mellan olika länder spelar också in.

18Exemplet visar också på betydelsen av fastställa hur mycket konsumtion respektive produktion ändras vid ändrade priser (etterfråge- respektive utbudselasticiteter). I exemplet med tobak kan man tänka sig att efterfrågan på kort sikt inte är särskilt känslig för priset varför ett högt konsumentpris (genom t. ex. en tull) inte skulle ha påverkat världsmarknadspriset nämnvärt.

En avreglering av gränsregleringarna utjämnar alltså prisskillnaden mellan EU och omvärlden. Priset innanför och utanför EU:s gräns kommer att vara detsamma eftersom varor får röra sig fritt över gränsen/9. Beroende på EU:s relativa betydelse för en viss produkt kommer det nya priset att hanma närmare eller längre ifrån det tidigare världsmarknadspriset.

Figur 8 Gränsregleringens effekt på priset i omvärlden

EU 5 Omvärlden : Pris i EU med __J gränsreglering (PEU) ! T irurr eller ieXPOHSUbVemiO" Pris i EU och omvärlden (P)

utan gränsreglering

Pris i omvärlden nred gränsreglering (Po)

Källa: Egen bearbetning.

Hur mycket lägre priset i omvärlden kommer att vara (P., jämfört tried P) beror på beror på tullen eller exportsubventionens storlek och vilken volymmässig betydelse EU:s produktion och konsumtion har i förhållande till omvärlden för produkten i fråga.

I fallet med direkta producentstöd sjunker priset P både i omvärlden och EU beroende på hur starkt stödet är kopplat till produktionen och den globala betydelsen av EU:s produktion.

Bilden kompliceras av att CAP omfattar andra medel än gränsregleringar och direkta stöd. Här bör nämnas produktionskvoter

19 Bortsett från av WTO accepterade handelshinder exempelvis fytosanitära restriktioner.

vilka till skillnad från regleringarna som diskuterats ovan kan ha en motverkande effekt på världsmarknadspriset. Eftersom produktionen är begränsad kan man inte med säkerhet veta om producenterna skulle kunna öka produktionen vid nuvarande världsmarknadspris om kvoterna avskaffades. Dessutom förekommer även en del konsumtionsstöd vilka i princip har motverkande effekt. Storleken och omfattningen av dessa är emellertid obetydlig i förhållande till ovan beskrivna regleringar.

lnterventionslagring behandlas inte här eftersom lagringens effekter på genomsnittliga prisnivåer över en längre tidsperiod torde vara begränsade. En lagerökning ett visst år motsvaras av en lagerminskning längre fram i tiden. Lagringen kan däremot påverka variationen i priset vilket ytterligare diskuteras i kapitel 4.

3.2.5 I-ländernas jordbruk subventioneras

De flesta i-länder stödjer sina jordbruk på samma sätt som EU genom att höja det inhemska priset i förhållande till världsmarknaden och/eller genom att betala jordbrukarna direkt via budgeten. Graden av stöd varierar dock mellan länderna. Ett vanligt sätt att mäta stödnivåer i jordbruket är genom s.k. PSE-tal (Producer Subsidy Equivalents). PSE i procent mäter hur stor del av jordbrukets totala intäkter som genererats av de jordbrukspolitiska regleringarna. Som exempel innebär ett PSE-tal på 50% att hälften av jordbrukets intäkter utgörs av stöd. På samma sätt sker beräkningar av CSE-tal (Consumer Subsidy Equivalents) som ett mått på konsumenternas ökade utgifter. Om t.ex. en tull på 1 krona införs och världsmarknadspriset är 2 kr så blir PSE-talet 33% och CSE- talet -33%. Konsumenterna får betala 3 kr varav 1 kr (33%) beror på tullen. Producenterna får ett marknadspris som är 1 kr högre än världs- marknadspriset dvs. 33% av de totala intäkterna beror på tullen. Om man förutom tullen inför ett direkt produktionsstöd via budgeten på 1 kr höjs PSE-talet till 50%. CSE-talet förblir oförändrat på -33% eftersom import fortfarande kan ske till 3 kr.

Som framgår av figur 9 påverkar i—ländema världsmarknadspriset i samma riktning som EU även om stödnivåerna skiljer sig åt mellan länder. Eftersom jordbrukspolitiken har olika utformning i olika länder måste skillnader i PSE-tal mellan länder tolkas mycket försiktigt.

Figur 9 Andelen stöd till producenter och merkostnad för konsumenter i olika länder och ländergrupper åren 1992- 95 (PSE och CSE i procent)

80

70

40

CSE

30

20 —

10

Nya Zeeland Austrdren USA

Cmndu OECD totdt EU

Japan Norge Schweiz

Källa:.OECD, 1994-95. Egen bearbetning.

Genomgående subventioneras produktionen. indirekt genom högre marknadspriser eller direkt genom producentstöd vilka båda leder till en ökad produktion. Konsumenterna får högre priser vilket torde leda till en minskad konsumtion. Båda dessa effekter ger ett ökad utbud på världsmarknaden vilket leder till lägre världsmarknadspriser.

3.2.6 U—ländernas jordbruk beskattas

U-ländemas jordbrukspolitik är mindre enhetlig än i-ländernas. Den samlade bilden är dock att u-ländema till skillnad från i-ländema beskattar sitt jordbruk. "Beskatta" används här i vid bemärkelse som en beskrivning av effekten av förd politik, nämligen att jordbrukarna får lägre inkomster. U-ländernas beskattning av jordbruket är inte ett syfte i sig utan en indirekt effekt av andra strävanden. Ett syfte som brukar nämnas är att hålla nere livsmedelsprisema för stadsbefolkningen. Detta sker ofta genom exportskatter vilket sänker marknadspriset i landet. Att beskatta exporten är också ett sätt för u-länder att få in skattemedel när de administrativa möjligheterna att driva in skatt på annat sätt (t.ex.

inkomstskatt) är begränsade. Industripolitiken har också missgynnat jordbruket i många u-länder. Ambitionen att stimulera tillväxten i industrisektorn har i ett flertal länder tagit sig uttryck i en övervärderad valuta vilket indirekt beskattat jordbrukssektorn, i synnerhet exporten. inga PSE- och CSE-beräkningar För u-länderna görs generellt

motsvarande de som görs för OECD-ländema. [ en studie (Schiff och Valdez 1992) av politikens påverkan på jordbrukssektorerna framgår att den samlade beskattningseffekten varit mycket stor i u—länderna.

Tabell [0 Direkt och indirekt beskattning av jordbruket u-länder

Land Period Indirekt Beskattning. Direkt skatt Total skatt skydd av skatt industrin

"Högbeskattare": 1960-84 28,6 25,7 23.0 51,6 Elfenbenskusten 1960-82 23,3 23.2 25.7 49,0 Ghana 1958-76 32,6 32,4 26.9 59,5 Zambia 1966-84 29.9 21,4 16,4 46,3 "Medelbeskattare" 1969-86 24,2 32,8 12,0 36,4 Argentina 1960—84 21,3 39,5 17,8 39,1 Colombia 1960-83 25,2 37,8 4,8 30,0 Dominikanska rep. 1966-85 21,3 20,8 18,6 39,9 Egypten 1964-84 19,6 27,5 24,8 44,4 Marocko 1963-84 17,4 13,4 15,0 32,4 Pakistan 1960-86 33,1 44,9 6,4 39,5 Filippinerna 1960-86 23,3 33,0 4,1 27,4 Sri Lanka 1960—85 31,1 40,1 9.0 40,1 Thailand 1962-84 15,0 13.9 25,1 40,1 Turkiet 1961-83 37,1 57,4 -5,3 31,8 "Lågbeskattare" 1960—83 15,7 22,9 0,2 15,8 Brasilien 1969-83 18,4 21,4 -10,1 8,3 Chile 1960-83 20,4 37,4 1,2 21,6 Malaysia 1960-83 8,2 9,9 9,4 17,6 "Protektionister" 1960-84 13,6 13,9 -24,0 -10,4 Sydkorea 1960-84 25,8 26,7 -39,0 -l3,2 Portugal 1960-84 1.3 1,0 -9,0 -7,7 Genomsnitt 22,5 27,9 7,9 30,3 Källa: Schiff & Valdez, 1992.

Tabell 10 visar effekten av inhemsk politik på det inhemska jordbruket i termer av ”beskattningseffekt” på jordbruket. En negativ siffra indikerar negativ beskattning, dvs. jordbruket har sammantaget gynnats av den

förda politiken. För de flesta u-länder i studien har den sammantagna politiken missgynnat det egna jordbruket och för samtliga har en indirekt beskattning skett genom åtgärder i syfte att gynna irrdustrisektorerna i respektive länder. Jämfört med i-länderna kan således u-länderna sägas föra en jordbrukspolitik med motsatta effekter på den inhemska marknaden och på världsmarknaden.

En utveckling mot avreglering av den politik som missgynnar jordbruket har dock under senare år skett i många u-länder varför tabell 10 möjligen överskattar beskattningseffekterna jämfört med dagens situation.

3.3 CAP och EU:s handelsöverenskommelser

3.3.1 Hur fungerar CAP?

EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, utgör en viktig del av EU- samarbetet. Målen för CAP, som varit oförändrade sedan de fastställdes i Romfördraget år 1957, är att höja produktiviteten i jordbruket, tillförsäkra jordbrukarna en skälig levnadsstandard främst genom en höjning av den individuella inkomsten, stabilisera marknaderna, trygga livsmedelsförsörjningen och tillförsäkra konsumenterna rimliga priser på livsmedel. Genom åren har de producentinriktade målen prioriterats, särskilt inkomstmålet, medan konsumentmålet snarast har stannat vid allmänna deklarationer (Rabinowicz, 1989). Detta märks genom den framträdande roll som EU:s marknadsregleringar har fått. Vid sidan av marknadsregleringarna finns också en rad struktur-, miljö- och regionalpolitiska åtgärder vilka har ökat i betydelse på senare år.

EU:s marknadsregleringar vilar på tre grundprinciper: . En gemensam marknad med gemensamma priser (och stöd)

' Gemenskapspreferens. dvs. varor producerade inom EU ska ges företräde framför importerade varor 0 En gemensam finansiering

En gemensam inre marknad fullbordades år 1993 då alla gränskontroller togs bort mellan EU-länderna. Gemensamma priser innebär att olika administrativa priser och stöd fastställs i ecu av EU:s ministerråd för att tillämpas i samtliga EU-länder. lnterventionspris, exportbidrag och direktstöd är några exempel på gemensamma administrativa priser och stöd.

CAP innehåller en rad prisstöd såsom exportbidrag, interventions- åtgärder och produktionskvoter som tillsammans stödjer en generellt högre prisnivå på jordbnrksvaror inom EU jämfört med varor på världsmarknaden. Därutöver finns ett gränsskydd mot tredje land för att stödja prisnivån inom unionen. Detta stöds bl.a. med hjälp av principen om gemenskapspreferens, dvs. företräde för varor producerade inom EU framför importerade. År 1992 genomfördes dock en reform av CAP som

sänkte prisstöden, och därmed priserna, bl.a. på spannmål, oljeväxter, nöt-, får- och getkött. Prissänkningen kompenseras med direktstöd som utbetalas per djur eller areal.

CAP:s prisstödjande politik har utformats olika på olika vamområden. Produktionsbegränsningar är ett instrument som blivit allt vanligare inom CAP. Genom att begränsa produktionen av en viss produkt begränsas utbudet och därmed kan priserna hållas uppe. Detta tillämpas bl.a. inom mjölk- och sockersektorerna. Priserna inom EU hålls också uppe med hjälp av exportbidrag som avser att kompensera prisskillnaden mellan EU-pris och världsmarknadspris vid export till tredje land. Exportbidrag förekommer på de flesta jordbruksvaror som produceras inom EU. Inom gemenskapen tillämpas även en rad interverrtions- åtgärder för att stödja priserna. När produktionen är så stor att priset riskerar att sjunka under ett fastställt interventionspris kan EU ingripa genom interventionsköp. Detta förekommer på områden som spannmål, frukt och grönsaker, nöt-. får- och getkött. EU använder också konsum- tionsfrämjande åtgärder för att stödja avsättningen, och därmed priserna, vilket används bl.a. för mejerivaror.

Priserna inom EU stöds också med hjälp av ett gränsskydd mot tredje land. Från att tidigare ha tillämpat olika typer av rörliga avgifter vid import av jordbruksvaror från tredje land tillämpas numera tullar på de flesta varor. Detta är en följd av GATT-avtalet på jordbruksvaror i WTO (UR-avtalet). På samma sätt som prisstöden generellt har en prishöjande effekt skyddas EU-marknaden från billiga importvaror med hjälp av tullar. Som visats i avsnitt 3.2.4 är EU:s stöd och gränsskydd relativt högt i jämförelse med stödnivåer i många andra i-länder.

Vid sidan av gränsskyddet har dock EU en rad förmånsarrangemang, ofta i form handelsavtal, med olika länder vilka beskrivs i avsnitt 3.3.2. För det mesta innebär förmånsarrangemangen att de länder som berörs kan exportera produkter med reducerad tull till EU i utbyte mot att EU får liknande förmåner vid export. Särskilt förmånliga arrangemang har upprättats mellan EU och Central- och Östeuropa-10 samt mellan EU och EFI'A-ländema. Vad gäller u-länderna lämnar EU i flera fall ensidiga förmåner till dessa länder. En stor del av EU:s import av jordbruksvaror kommer just från länder som har olika förrnåns-

arrangemang med EU. Detta gäller särskilt för de varor där pris- skillnaderna är ganska stora mellan EU och världsmarknaden.

Samtliga CAP:s marknadsregleringar betalas ur EU:s jordbruksfond, vilken finansieras av tullar, vissa avgifter på jordbruksvaror samt en avgift från medlemsstaterna som baseras på momsintäkter och BNI i respektive land. EU betalade ut ca 40 miljarder ecu till jordbrukssektom år 1995 vilket motsvarade drygt hälften av EU:s totala budget på 75,4 miljarder ecu (Europeiska kommissionen, 1996). Hela 33,7 miljarder-70 av EU:s jordbruksbudget gick via garantifonden till finansiering av marknadsregleringarna. medan resten av EU:s jordbruksbudget, ca 5 miljarder. gick till miljö-. struktur- och regionalstöd. De senare stöden medfinansieras dock av medlemsländerna och denna medfinansiering innefattas inte i EU:s budget.

Spannmålssektorn tillsammans med oljeväxtsektorn fick 15,0 miljarder ecu år 1995 ur EU:s garantifond vilket motsvarade ca en tredjedel av fondens utgifter. Mjölksektorn och nötköttssektorn fick också relativt stora delar ur denna fond, 4,0 miljarder var. För att ge en mer rättvis bild av vad CAP kostar bör emellertid även OECD:s PSE-tal redovisas. PSE- talet visar hur stor del av jordbnrkets intäkter som utgörs av stöd. [ PSE- talet ingår både den del som finansieras via skattemedel och den del som konsumenterna betalar genom ett högre pris p.g.a. jordbruksregleringar. Enligt OECD (se figur 10) är det således produktionen av socker, mjölk samt får- och getkött inom EU som gynnas mest av CAP där drygt 60% av intäkterna under perioden 1992-94 bestod av stöd av olika slag. Producenterna av nötkött, foderspannmål, oljeväxter, ris och vete fick också stöd som motsvarade mer än hälften av deras intäkter. Det finns dock många jordbruksvaror, bl.a. frukt och grönsaker, som inte inkluderas i OECD:s stödberäkningar. För frukt och grönsaker gäller generellt betydligt lägre stödnivåer. Som nämnts tidigare finns det dock brister i PSE-talen, varför siffrorna inte ska ses som absoluta, utan användas för att ge en indikation om ungefärliga stödnivåer.

20 Garantifonderrs utgifter uppgick till ca 34,5 miljarder ecu 1995 varav ca 0,8 miljarder gick till s.k. kompletterande åtgärder (främst miljöstöd).

Figur 10 Andelen jordbruksstöd i förhållande till intäkt i EUIZ, OECD och USA under perioden 1992-94 (PSE i procent)

L- _! & o .,, få 75 "5 != "= 5 'a':— rr. '»3 % få 0 .' 0 :O 0 nu t; > vu _! o '_' & 34 a — 'c .,. 2 t'. "' w "5 & :a: —— ff &, u) _0 |__ E ?) ..,—, s- i— m Å % : L" 0 O LL C

Källa: OECD, 1995. Egen bearbetning.

Av diagrammet framgår också att EU:s stödnivåer på de flesta varor som redovisas är högre än genomsnittet i OECD. Detta gäller dock inte för ris eller griskött. I jämförelse med stödet till det amerikanska jordbruket är EU:s stödnivåer högre. Med undantag för spannmål och mjölk ligger EU:s stödnivåer förhållandevis högt över de amerikanska nivåerna. Sedan dessa siffror fastställdes har USA påbörjat en reformering av sin jordbrukspolitik, vilket bl.a. för spannmål innebär en övergång från prisstöd till direktstöd som är frikopplat från produktionen.

3.3.2 Förmånsarrangemang på jordbruksområdet

EU:s gränsskydd som tillämpas vid import av jordbruksvaror från länder utanför EU utgörs numera främst av tullar. Före den 1 juli 1995 fanns det däremot en rad olika avgifter vid import. men dessa har till följd av GATT-avtalet i WTO (UR-avtalet) i de flesta fall ersatts med tullar. Spannmål, ris, socker samt frukt och grönt utgör några undantag där det fortfarande finns andra typer av avgifter vid import.

Vid sidan av EU:s gemensamma gränsskydd på jordbruksvaror finns det emellertid ett mycket stort antal avtal och överenskommelser om handel med länder utanför EU. Arrangemangen kan vara både bilaterala och multilaterala där länderna som regel förbinder sig att göra reduceringar av resp. gränsskydd på vissa varor. Det finns dock även arrangemang där EU lämnar ensidiga förmåner till vissa u-länder. EU:s förmåner till enskilda länder eller grupper av länder utformas ofta som reducerade tullar för en viss importkvot av en viss vara. För många jordbnrksvaror är EU:s, ordinarie gränsskydd så högt att nästan all import går via förmånsarrangemang.

Detta avsnitt avser att belysa de förmåner som andra länder tilldelats vid import till EU. De förmåner som EU får vid export till andra länder bedöms som mindre viktiga vid en genomgång av CAP:s effekter på världsmarknaden och tas därför inte upp. I detta avsnitt har EG:s förordningar (EGT) varit den främsta källan. Dessutom har CAP monitor (Agra Europe. 1996), en skrift från Lantbrukarnas Riksförbund (Lantbrukarnas Riksförbund, 1995) samt Jordbruksverkets publikationer (Jordbruksverket 1993. 1994-96) använts som källor.

EU:s förpliktelser genom Världs/zandelsorganisationen WTO

WTO - världshandelsorganisationen — bildades år 1995 och ansvarar för tre olika handelsavtal, varav GATT - det allmänna tull- och handels- avtalet - är det avtal som berör varuhandeln. WTO arbetar för att frihandel utan diskriminerande handelshinder ska tillämpas världen över. Under årens lopp har en rad olika avtal framförhandlats inom ramen för GATT, men det är först genom den senaste förhandlings- omgången, kallad Uruguayrundan, som länderna lyckades enas om ett övergripande avtal på jordbruksområdet. Genom detta avtal (UR-avtalet) förband sig de ca 125 medlemsländerna i WTO att öka marknads- tillträdet, minska exportstöden samt minska vissa interna stöd under perioden 1995-2000. För EU väntas avtalet få kännbar effekt på exportsidan vilket redan börjat förorsaka problem för vissa varor. Även om UR-avtalets effekter på handeln av jordbruksvaror väntas bli relativt små, är det ändå ett viktigt steg som tagits som på sikt kan leda till större avregleringar och därmed bättre handelsvillkor (FAO, 1995 (a),

Buckwell 1996 m.fl.). Avtal finns även om tekniska handelshinder och om sanitära och fytosanitära åtgärder.

På importsidan innebar UR-avtalet att WTO-medlemmarnas rörliga gränsskydd på jordbruksvaror skulle göras om till tullar fr.o.m. den 1 juli 1995. Dessa tullar skall för i-länder i genomsnitt sänkas med 36% under perioden 1995-2000 i förhållande till nivån 1986-88. Dessutom innehåller avtalet åtaganden om att importera samma kvantiteter som importerades under basperioden samt att minst 5% av konsumtion inom ett land av resp. jordbruksvara år 2000 skall importeras från tredje land (minimitillträde). EU:s s.k. GATT-kvoter som gäller minimitillträde är i några fall reserverade för Central- och Östeuropa-10. Vad gäller principen att upprätthålla tidigare importvolymer är EU:s GATT-kvoter i flera fall låsta till länder som tidigare haft GATT-kvoter och exporterat jordbruksvaror till EU. Som exempel kan nämnas att GATT-kvoter för bananer är reserverade för vissa u-länder. vissa GATT-kvoter för nötkött är reserverade för främst Argentina, USA, Canada och Australien samt att GATT-kvoten för smör är reserverad för Nya Zeeland.

Flera u-länder är också medlemmar i WTO. Generellt sett är dock deras förpliktelser inte lika omfattande som de som gäller för EU och andra i- länder.

Senast i slutet av år 1999, strax innan det nuvarande avtalet har genomförts fullt ut, skall nya förhandlingar inledas inom WTO på jordbmksområdet. Mycket talar för att nästa avtal komnrer innehålla ytterligare neddragningar av stödnivåer och ökat marknadstillträde.

EU:s fönnånsanangemang för importvamrfrdn u-länder

EU har flera förrnånsarrangemang med u-länderna, varav Lomé- konventionen, som EU har ingått med AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stilla Havet) förmånsmässigt är den mest långtgående. Det allmänna tullpreferenssystemet - GSP - riktar sig generellt till u- ländema, varav de länder som är fattigast är särskilt gynnade. I jämförelse med de handelsförmåner som EU ger andra i-länder, bl.a. Central- och Östeuropa-10, är dock u-ländernas förmåner relativt små.

AVS-ländema omfattar ett 70-tal länder främst i Afrika, men även i Västindien och Stillahavsområdet, varav de flesta länder är f.d. engelska och franska kolonier. Konventionen som syftar till att främja ekonomisk utveckling genom handel och bistånd innehåller bl.a. en mängd olika förmåner vid export till EU. Konventionen innehåller inga krav på ömsesidighet. För vissa varor erhålls tullfrihet, medan reducerade tullar inom en kvot gäller för andra varor. Socker ges den mest betydelsefulla förmånen där vissa AVS-länder samt Indien erhåller i det närmaste samma pris som producenter i EU. Bananer, tropiska frukter och nötkött är andra produkter som ges ganska stora förmåner. Utöver detta ges förmåner för andra köttvaror. mejeriprodukter, fisk, oljeväxt- och spannmålsprodukter, frukt och grönsaker, vin och rom.

EU har upprättat olika typer av förmånsarrangemang med de flesta av länderna runt Medelhavet. Sedan Medelhavskonferensen i Barcelona år 1995 gäller generellt att ett frihandelsområde skall skapas mellan EU och dessa länder. men detta skall inte fullt ut tillämpas på jordbruksvaror. Som för de flesta andra av EU:s handelsavtal gäller olika grader av tullnedsättning för varor inom en kvot. Avtalen innehåller förmåner för ett stort antal växter sanrt frukt- och grönsaksvaror och beredningar av dessa. Förmånerna är dock ofta begränsade till en viss del av året. Citrusfrukter. potatis och juicer är några exempel på förmånsbelrandlade varor. Olivolja och vin är andra produkter som omfattas av avtalen.

EU:s allmänna tullprefenssystem (GSP), som riktar sig generellt mot u- länderna, ger vissa tullförmåner till knappt hundra u-länder vid export till EU. Särskilda förmåner ges till de av FN klassade som minst utvecklade länderna (MUL). GSP—systemet omfattar relativt många produkter. Förmånerna består oftast av tullreduceringar; total tullfrihet ges endast för ett litet antal varor. MUL-ländema får dock tullfrihet på fler varor. Dessa länder har dock som regel mycket små möjligheter att utnyttja sina kvoter. Förmånerna i GSP-systemet styrs av landets ekonomiska välstånd, vilket i praktiken innebär att förmånerna minskas om landet passerar vissa gränser av ekonomiskt välstånd.

Inom EU finns ett livsnredelsbistandsprogram som riktar sig till u- länderna. Programmet innefattar bistånd i form av främst spannmål och vissa mejeriprodukter som skumniiölkspnlver och smörolja. Socker och vegetabiliskt fett ingår också i programmet (Agra Europe. 1996).

EU:s fönnänsanungemangfär importvarorfnin andra i-la'nder

EU:s förmåner vid import fran andra i-länder är generellt tner gynnsamma än de förmåner som ges till u—länderna. EFTA-länderna och Central— och Östeuropa-10 gynnas särskilt. ] utbyte får EU liknande tullnedsättningar vid export till dessa länder. Som nämnts tidigare innehåller detta avsnitt endast förmåner vid import till EU.

Samtliga tio länder i Central- och Östeuropa-10 - Polen. Ungern. Tjeckien, Slovakien. Bulgarien. Rumänien. Slovenien. Estland. Lettland och Litauen - har ansökt om EU-medlemskap. EU å sin sida har beslutat att så kan ske. Det återstår dock att förhandla om villkor och tidpunkt för medlemskap. Avsikten med Europaavtalen-"' är att underlätta handeln mellan EU och Central- och Östeuropa-10 och då främst gynna export från de central- och östeuropeiska länderna. Målet att främst gynna exporten från dessa länder har dock inte uppnåtts, utan istället har handelsutvecklingen främst gynnat EU. Den uteblivna exportökningen i Central- och Östeuropa-10 beror både på avtalets konstruktion och på interna faktorer som produktionsminskning, ineffektiv livsmedels- industri och att sanitära bestämmelser ej uppfylls (Hartmann & Frohberg, 1996). Förmånerna består ofta i ganska stora tull- neddragningar, ibland även tullfrihet inom kvoter som är fördelade per land. Förmåner ges främst för köttvaror, mejeriprodukter. frukt, grönsaker. spannmålsprodukter och vissa förädlade livsmedel.

Allt sedan början av sjuttiotalet, då frihandelsavtal slöts mellan dåvarande EFTA-länder och EG, har EFTA-länderna åtnjutit förmåner vid export av jordbruksvaror till EU. I utbyte har EU kunnat exportera

2] För de baltiska staterna och Slovenien har dock Europaavtalen ännu inte godkänts, utan där gäller fortfarande tidigare frihandelsavtal som liksom Europaavtalen inkluderar kvoter med reducerad tull för flera jordbruksvaror.

under förmånliga villkor till dessa länder. Någon frihandel har förvisso inte gällt för jordbruksvaror, men för Norge. Schweiz och Island gäller emellertid relativt förmånliga villkor inom ramen för frihandelsavtalen och EES-avtalet.

Norge har stora förmåner vid export av fisk och förädlade varor. För flera förädlade livsmedel som kaffe, te, kakaopulver och vegetabiliska produkter gäller inom ramen för EES-avtalets protokoll 3 ömsesidig frihandel. Därutöver har Norge förmåner inom kvoter på vissa andra produkter som grönsaker. frukt och bär samt ost. Ytterligare förmåner avseende förädlade livsmedel har nyligen uppnåtts genom anpassningar av frihandelsavtalets protokoll 2 där Norge bl.a. har fått en kvot for choklad på 5 500 ton till reducerad tull. Fortfarande återstår emellertid förhandlingar om ett fullföljande av EES-avtalets protokoll 3.

Schweiz har liksom Norge flera förmåner på förädlade livsmedel. Därutöver har Schweiz stora förmåner vid export av ost till EU. Förhandlingar pågår även mellan EU och Schweiz om anpassningar av frihandelsavtalet vilket särskilt berör förädlade livsmedel.

Island har liknande arrangemang med EU som de andra EFTA-ländema. Framför allt ges Island förmåner vid export av fisk.

USA har inga omfattande bilaterala handelsarrangemang med EU trots att USA är EU:s främsta handelspartner på jordbruksområdet. Däremot finns vissa GATT-kvoter som kommer USA och andra i—länder till del. Förmåner ges för vissa kvoter av bl.a. ost, majs samt gris- och nötkött. Nya Zeeland, Australien och Canada gynnas av sina gamla förbindelser med Storbritannien och åtnjuter därför fortfarande importförmåner för mejeriprodukter, får- och getkött samt nötkött. Nya Zeeland har särskilt stora kvoter på smör och får- och getkött. För Canada råder tullfrihet vid export av vissa oljeväxter.

Vilka gynnas mest av EU:s handelsarrangemang?

Generellt kan sägas att EFTA-länderna och Central- och Östeuropa-10 har de främsta förmånerna på jordbruksområdet vis-å-vis EU. EFTA- ländema ges framför allt förmåner på förädlade livsmedel medan de

central- och östeuropeiska länderna har fått stora tullnedsättningar inom kvoter på ett stort antal varor, främst köttvaror, mejerivaror. fnrkt och grönsaker samt spannmålsprodukter. Vissa förädlade livsmedel ingår också i de s.k. Europaavtalen.

Bland u-länderna ger EU de bästa förmånerna till de gamla kolonierna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, dvs. AVS-ländema. Socker ges särskilt förmånliga villkor. men även nötkött, bananer och tropiska fmkter gynnas i ganska hör utsträckning. [ flera fall är gynnas emellertid endast ett mindre antal AVS-länder av förmånerna genom olika kvoter.

Medelhavsländerna har många förmånskvoter. men tullnedsättningarna är ofta inte så stora, eller också är förmånen begränsad till en viss del av året. Många u-länder ingår i GSP-systemet som dock endast ger förmåner av relativt liten betydelse. Särskilda förmåner ges emellertid till de av FN klassade som minst utvecklade länderna (MUL). Dessa länder har dock som regel mycket små möjligheter att utnyttja sina kvoter. Förmånerna i GSP-systemet styrs av landets ekonomiska välstånd, vilket i praktiken innebär att förmånerna minskas om landet passerar vissa gränser av ekonomiskt välstånd.

I detta avsnitt har diskuterats vilka länder som gynnas av förmåner vid export till EU. Vidare kan diskuteras om det är importören, exportören eller någon annan aktör som gynnas av förmånen. Detta behandlas i kapitel 4.

3.4 Handeln med jordbruksvaror i världen

3.4.1 Världshandelns utveckling

Handelsutvecklingen på jordbmkssidan

Handeln med jordbruksvaror (inkl. livsmedel) i världen står idag för knappt 10% av värdet av den totala världshandeln. Jordbrukshandeln har ökat i värde från 30-40 miljarder dollar i början av 1960-talet till 300- 350 miljarder i början av 1990-talet. Handeln med jordbruksvaror i världen?—7 tog fart under 1970-talet. för att gå tillbaka under 1980-talet och sedan på nytt öka igen under slutet av 1980-talet och början på 1990-talet. Trots en stor värdeökning har jordbrukshandelns relativa andel på världsmarknaden minskat kraftigt sedan i början på 1960-talet, då den utgjorde en fjärdedel av all handel (FAO 1995).

Aktörer på världsmarknaden

Händerna dominerar handeln med jordbruksvaror i världen. I början av 1960-talet var dock situationen en annan då u-ländernas export nästan var lika stor som exporten från i-länderna (se figur ll). I-Iänderna var då ganska stora nettoimportörer, medan u-länderna var nettoexportörer. I- ländernas export och import har sedan dess ökat stort. Skillnaden mellan export och import är inte längre så stor även om i-Iänderna, bortsett från nr 1993. fortfarande är nettoimportörer av jordbruksvaror. En viktig förklaring till i-ländernas ökade handelsandelar är att i-länderna sedan länge ger stöd till den egna jordbruksproduktionen. U-länderna däremot gör i många fall tvärtom, dvs. beskattar sin egen jordbruksproduktion, vilket redovisas i avsnitt 3.2.5, vilket till viss del kan förklara varför u- ländernas jordbrukshandel inte har utvecklats på samma sätt som för i- länderna. U-länderna har i det närmaste en import som motsvarar exporten. Det finns dock stora skillnader mellan olika u-länder. I Afrika finns flera fattiga nettoimporterande länder.

22 FAO:s sammanställningar över världshandeln inkluderar som regel även EU:s internhandel. I denna rapport har dock EU:s intemhandel rensats bort, vilket gör att värdet över världshandeln blir lägre jämfört med FAO:s redovisningar.

Figur 11 Handel med jordbruksvaror* under åren 1962-93 fördelad på i-Iänder och u-länder (miljarder dollar)

300 _x— i-länders imp. X-X'XX 250 i-Iänders exp. x 200 —-X-— u-länders imp. u-Iänders exp, ISO + __— 100 , x:): 50 ,x-er_x.xwffx * x )( x.x.x-x-x-x-x-X .it-* 0*:.f,7*'—1'r;v'r-*-r.o_r t—l else—++ l——+—t+—l—+.—f +ffF—4 1961 1966 197] 1976 1981 1986 I99|

* Värdena i denna tabell omfattar även EU:s intemhandel

Källa: FA O's databas. Egen bearbetning.

På exportsidan dominerar EU och USA, som står för 16% resp. 20% av den totala jordbruksexporten i världen (se figur 12). Under de senaste drygt 30 åren har EU:s exportandel på världsmarknaden fördubblats, medan USA:s exportandel har sjunkit något. Mellan åren l985 och 1994 har emellertid EU:s relativa exportandel på världsmarknaden i det närmaste varit oförändrad medan USA:s exportandel har ökat. Detta kan bl.a. förklaras med att EU:s subventioner till jordbruket, enligt OECD:s FSE-tal, varit i det närmaste dubbelt så höga som i USA (OECD 1988- 96). Central- och Östeuropa-22, som i början av 1960-talet exporterade mer jordbruksvaror än EU, står idag endast för ca 4% av exporten. U- Iändernas andel av världens export av jordbruksvaror är idag bara ca 25%, vilket är en minskning jämfört med en andel på drygt 40% i början av 1960-talet. Det är främst exporten från Afrika som har minskat i betydelse (FAO 1995).

I-ländema är inte bara stora exportörer utan också stora importörer av jordbruksvaror (se figur 12). Utvecklingen av importen till olika länder har dock sett annorlunda ut än på exportsidan. Importen av jordbruksvaror till u-Iänderna har ökat mer än till i-Iänderna under de senaste drygt 30 åren. U-ländema som grupp har övergått från att vara nettoexportör till att i dag vara nettoimportör på de flesta jordbruksvaror.

Den största importökningen har ägt rum i Asien. EU är fortfarande den största importören av jordbruksvaror i världen, men EU:s relativa andel av världsirnporten har i det närmaste halverats. Istället handlar EU- Iänderna allt mer jordbruksvaror inom unionen.

Figur 12 Aktörer på världsmarknaden för jordbruksvaror inkl. skogsprodukter* åren 1992-94 (dollar)

Världens exportörer

Övr. Fjirran RUIZ (extern) Östern I6 %

25% Övr. Västeuropa 7% Japan 11, cörzzz” 41% Ululnznb Canada 8 % Mellanöstern USA I'l— Afrika 20% S% Världens Imponörer Övr.FjErran Östern l4 % EUIZ (extern) Japan 24% S% Övr. Västeuropa Mellan- 4% östern roat cörszzm 6% larm amerika Canada 75 Afrika UÅSA 3 % $% l %

'Se definition av jordbnrksvaror i avsnitt 3.1.1 "Central & Östeuropa-22

Källa: WT 0, 1995. Egen bearbetning.

74 CAP:s ejfekter på världsmarknaden SOU 1997:26 Produktion och handel av jordbruksvaror

En stor del av den totala produktionen av jordbruksvaror i världen konsumeras inom respektive land. Endast en mindre del av världens jordbruksproduktion när världsmarknaden. vilket framgår av tabell 11.

Tabell 11 Världsproduktionen och världshandeln av jordbruksvaror

Jordbruksvaror Världsproduktion Världshandelns andel

l992 (milj. ton) av produktionen Vete 558.ö 19% Majs 4955 13% Ris 529.4 3% Övr. spannmål 3325 9" o Oljeväxter 260.7 13" o Socker l26.l 230 0 Kalle 5.6 85% Bananer 51.3 20% Citrus 76.7 10% Bomull 18.0 300 o Smör 7.0 I [% Ost I3.8 70 i; Skummj ölkspul ver 5.8 34% Nötkött 53.7 60.0 Griskött 73.0 2? o Fjäderfakött 44,4 S% K äI/a: Europeiska kommissitmen, 1996 (a), FA O, 1995 (a). Egen

bearbetning.

Ungefär 10-15% av vegetabilierna bjuds ut på världsmarknaden. Vete (drygt 100 miljoner ton år 1992) och majs (drygt 60 miljoner ton år l992) är de två största lrandelsvarorna. Socker (knappt 30 miljoner ton år 1992) är en annan viktig handelsvara. där över 20% av produktionen säljs via världsmarknaden.

För animalieprodukter är andelen lägre, endast knappt 5% av den totala köttproduktionen i världen når världsmarknaden. Bland köttprodukter är nötkött den största handelsvaran. För vissa mejeriprodukter som smör. ost och framför allt mjölkpulver är andelen av produktionen som säljs på

världsmarknaden större än för kött. Över 30% av den totala mjölkpulver- produktionen säljs över världen.

3.4.2 EU:s roll på världsmarknaden

Figur 13 EU12:s årliga handel med olika jordbruksvaror* åren

1992-94 Levande djur ;. Kött & köttvaror . D Import Mejeriprod & ag; I Export

Fisk m.m ,.

Spannmål & prod. , Fnikt o grönsaker Socker m.m

Kaffe, te, kakao m.m Foden'nedel .....

Div. livsmedel , .

Drycker , Tobak .............

Oljeväxtfrön ,

one: & fetter F +— _ f— 47 4 + 4

0 2 4 6 8 10 12 (miljarder ecu)

*) Definition av "food” enligt WTO. Källa: Europeiska kommissionen, 1996(a). Egen bearbetning.

EU är den näst största exportören och den största importören av jordbniksvaror i världen. vilket givetvis gör EU till en betydelsefull aktör på världsmarknaden. På många områden har EU övergått från att vara nettoimportör till att bli nettoexportör, vilket främst förklaras av EU:s generösa stödnivåer och höga gränsskydd på jordbruksområdet. Totalt sett är dock EU fortfarande värdemässigt en nettoimportör av jordbruks- varor. EU:s export till tredje land uppgick årligen under perioden 1992- 93 till ca 75 miljarder dollar vilket var ca 14% av världsexporten av jordbruksvaror. Drycker, spannmål, spannmålsprodukter och mejerivaror var värdemässigt EU:s dominerande exportvaror vilket framgår av figur 13. EU exporterade även en del köttvaror samt frukt och grönsaker. EU:s

import domineras av frukt och grönsaker. Fisk, kaffe. te och kakao samt fodermedel och oljeväxter är andra stora importvaror.

Figur 14 EU12:s årliga handel med jordbruksvaror (inklusive skogsprodukter) fördelad på ländergrupper åren 1992-94

n impo—rt

12 + I export

(miljarder ecu)

eu © : N 5- ! ni nu i- e ;: g e e,» % & == & E % s ;; : —' & =E = 5 = % & (_) & o "T T: 'c: E = 'T LL] .: l- "" ”U : iq HV :, 03 = = m o eu : "T 0 2 en "— -— : 'n " 4 U V: *; Å n _ [en . . a r:

z: -0 5 _. 4 _) * få

Källa: Europeiska kommissionen, 1996 (a). Egen bearbetning.

EU:s handelsbalans med jordbruksvaror inklusive skog är endast till EU:s fördel, dvs. uppvisar en nettoexport. i handeln med Japan och länderna i Central- och Östeuropa-22 enligt statistik avseende åren l992-94 (se figur 14). I handeln med de flesta övriga grupper av länder uppvisar EU en nettoimport. Framför allt har EU en stor nettoimport från Latinamerika, men även nettoimporten från AVS—länderna är av betydande storlek. Det bör dock observeras att EU:s definition av jordbruksvaror innefattar fler produkter än exempelvis WTO:s definition som inte inbegriper skogsprodukter.

Mer än hälften, ca 54%, av EU:s import på jordbrukssidan under åren 1992-94 kom från u—länderna. Frukt och grönsaker. kaffe. te och kakao samt fodermedel är stora importvaror med ursprung i u-Iänderna. Av EU:s jordbruksexport under samma period gick däremot en övervägande del, ca 59%, till i-ländema. USA är EU:s största handelspartner och den

amerikanska exporten består främst av oljeväxter. frukt och grönsaker samt fodermedel. EU:s export till USA utgörs nästan till hälften av drycker.

3.4.3 U—ländernas roll på världsmarknaden

U-ländernas handel med jordbruksvaror står för ca en fjärdedel av världshandeln med jordbruksvaror. U-Iändernas betydelse på världs- marknaden har minskat från att i början av 1960-talet ha motsvarat ca 40% av världshandeln. Denna utveckling har troligen en rad orsaker av såväl intern karaktär inom resp. land som extern karaktär. En viktig extern faktor är i-ländernas jordbruksstöd. som har haft en prissänkande effekt på Världsmarknadspriserna. och därmed missgynnat produktionen i många u-länder.

Tabell 12 U-ländernas årliga handel med jordbruksvaror fördelad på olika ländergrupper åren 1992-93

Import Andel Export Andel (miljarder $) (miljarder $)

U-Iånder: 72 25.0% 74 27,5% Latinamerika 14.5 50% 25 9,3% Afrika 10.5 16% 6 2.2% Mellanöstern 17 59% 6 22% Fjärran Östern 29 10. 1% 36.5 l3.5%

l-Iänder: 2]6,5 75. % 196 72,7%

Världen 288 100.0% 270 100,09»

Källa: FAO, 1995 (a). Egen bearbetning.

För u-Iänderna som grupp är importen ungefärligen lika stor som exporten av jordbruksvaror, vilket framgår av tabell 12. Det finns emellertid stora skillnader bland u-länderna. Det finns ett stort antal nettoimporterande u-länder, främst i Afrika, där nettoimporten av spannmål är mycket stor. Nettoexportörer av jordbruksvaror bland u- ländema finns framför allt i Asien och Latinamerika.

U-länderna som grupp är framför allt stora exportörer av kaffe, kakao och vissa tropiska frukter (se tabell 13). Oljeväxter, socker, tobak, bomull samt vissa frukt- och grönsaksvaror är exempel på andra produkter där

u-länderiia har relativt stora exportandelar. U-länderna, främst länder i Afrika. är nettoimportörer av spannmål och mejerivaror. Nettoimporten är också ganska stor för mejeriprodukter. främst skummjölkspulver. En del av u-ländernas import av spannmål och skummjölkspulver är emellertid bistånd.

Tabell 13 U-ländernas årliga handel med olika grupper av jordbruksvaror åren 1992-94

lni port Andel av

(miljarder $) världsimporten (miljarder $) världsexarten

Kaffe. te och kakao Bananer Socker

Oljeväxter och olja Spannmål

Kött

Mejerivaror

Bomull. gummi m.m 'I'obak

Övr. jordbruksvaror

'l'otalt Kill/u: 17.10. 1905 (nl.

1.8 0.4 3.9 12.3 20.5

6.0 6.5 7.9 1.3 35.3

95,8

Export Andel av

13% 10,0 77% S% 2,9 87% 35% 6.1 61% 35% 15,7 47% 50% 6,9 19% 15% 5.5 14% 28% 0.6 3% 46% 7.2 48% 20% 2.8 51% 200/i) 34,6 210/0 26% 92,1 31%

Egen bearbetning.

3.5. CAP:s betydelse på världsmarknaden

3.5.1. Inledning

Som nämnts tidigare är EU en stor producent och konsument av jordbruksvaror i världen, vilket gör EU till världens största importör och näst största exportör av jordbruksvaror. Totalt sett är EU en netto- importör av jordbruksvaror. För de flesta produkter där EU har stora stöd - socker, mjölk, nötkött och spannmål - är EU däremot en stor netto- exportör. Det är främst på dessa produkter som EU har en stor prissänkande effekt på världsmarknaden. Generellt leder EU:s. och även andra i-länders jordbruksstöd till högre, ofta även intensivare produktion inom de egna länderna, jämfört med en situation utan stöd. Det innebär att jordbruksproduktionen i andra länder missgynnas av lägre världs- marknadspriser p.g.a. CAP. Detta drabbar främst producenter i många u- länder som inte stödjer sitt jordbruk. De flesta i-länder stödjer sitt jordbruk och de drabbas därmed inte på samma sätt av lägre världs- marknadspriser.

3.5.2. Effekter av EU:s spannmåls— och risregleringar

Vete

Världens produktion av vete på 500-600 miljoner ton årligen är ganska jämnt fördelad mellan i-Iänder och u-länder. Nordamerika, tidigare Sovjet och EU12 producerar ungefär 15% var av den totala produktionen i världen. Bland u-länderna dominerar Kina och Indien som står för 19% respektive 10% av världens produktion. Latinamerika, och i synnerhet Afrika, producerar däremot mycket lite vete vilket framgår av tabell 14.

Jämfört med de flesta andra jordbruksvaror är det en relativt stor andel (19%) av veteproduktionen som säljs över världen. Nordamerika, dvs. USA och Canada, är dominerande veteexportörer i världen och svarade år 1995 för hela 61% av exporten i världen. EU12:s exportandel var 19% samma år. U-ländernas andel av veteexporten är endast ca 10%, varav det mesta kommer från Argentina.

Tabell 14 Världens produktion av vete åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj, ton) produktionen

U-länder: 250 45,0% Latinamerika 19 3, 3% Afrika 7 1,3% Mellanöstern 45 8,2% Fjärran Östern: 179 32,2% Kina 104 18,7% Indien 57 10,2% I-länder: 305 54,9% EU12 83 14,9% F.d. Sovjet 80 14,5% Central- och Östeuropa-6 30 5,4% Nordamerika 92 16.6% Canada 27 4,8% USA 65 1 1,7% Övriga i-länder 20 3,7%

Världen 555 100,0% Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

Största delen, ca 76%, av världens handel med vete importeras av u- länderna. Länderna i Fjärran Östern är som grupp de största importörerna bland u-länderna. Afrika importerar 12% av det vete som bjuds ut på världsmarknaden, varav en del är bistånd. Sovjetunionen var tidigare en stor importör av vete. Trots att deras import har mer än halverats volymmässigt är länderna i det tidigare Sovjet fortfarande stora importörer bland i-länderna. Japan importerar också förhållandevis stora mängder vete.

EU:s spannmålssektor inklusive oljeväxter är den sektor som genomgått den största förändringen under senare år genom CAP-reformen år 1992. Då sänktes prisstöden och arealbidrag infördes som kompensation för denna sänkning. Arealbidragen tog år 1995 ca en tredjedel (13,5 miljarder ecu) av EU:s totala jordbruksbudget på ca 40 miljarder i anspråk. Vid sidan av arealbidrag finns intervention genom lagring samt exportbidrag som vardera får ca 2 respektive ca 3 miljarder ecu under år med normala priser. Under åren 1995 och 1996 har dock låga skörde-

nivåer och höga världsmarknadspriser lett till att dessa kostnader minskat. När världens vetepriser var som högst tillämpade EU istället tillfälligt exportavgifter. Dessutom finns gränsskydd i form av tullar mot tredje land.

EU:s stödnivå till vctesektorn som uppgick till ca 53% av jordbrukarnas intäkter från veteproduktionen under perioden 1992-94 (OECD 1995) var högre än genomsnittet i OECD och betydligt högre än för världens dominerande exportörer USA och Canada som subventionerade sin veteproduktion med 40 resp. 26%. En del av EU:s stöd till spannmålssektorn utgörs av direktstöd (arealstöd) som inte direkt påverkar priserna på samma sätt som prisstöd. Arealstöden är emellertid knutna till produktionen, varför EU:s veteproduktion påverkas av stöden. Vetepriset inom EU var 50-60% högre än världsmarknadspriset på vete under perioden 1992-94 (OECD 1995), vilket är en ganska liten prisskillnad jämfört med motsvarande prisskillnader för flera andra CAP-reglerade varor.

Genom direktstödens införande kostar inte längre Spannmålsregleringen lika mycket för konsumenterna via priset. Spannmålsregleringen betalas istället med budgetmedel. Genomsnittligt låg konsumenternas extra- kostnad för regleringen på ca 34% av priset under perioden 1992-94.

Enligt UR-avtalets regel om minimitillträde måste EU importera 250 000 ton vete per år, vilket uppfylldes med råge under år 1995 då importen till EU15 uppgick till drygt 2,5 miljoner ton vete. Detta faktum förklaras främst av att världsmarknadspriset var mycket högt och att EU:s gränsskydd därför i praktiken inte tillämpades under delar av året. EU:s gränsskydd, som under mer normala år (1992-94) motsvarar 50- 60% av världsmarknadspriset. är relativt lågt i jämförelse med andra produkter. Detta framgår inte minst av att den största delen av veteimporten år 1994 kom från länder som inte har några förmåns- arrangemang med EU. En betydande del, 68%, av EU:s import av vete år 1995 kom från Canada (ca 790 000 ton) och USA (ca 310 000). Året före var exporten från dessa länder ännu större, då Canada exporterade ca 1 080 000 ton till EU och motsvarande siffra för amerikansk export var 790 000 ton.

EU har ett livsrnedelsbiståndsprogram som finansierar bistånd av ca 1,7 miljoner ton spannmål årligen, För att illustrera storleksordningen på detta bistånd kan siffran jämföras med Afrikas årliga import av vete på ca 11 miljoner ton.

Av EU:s export av vete på knappt 11 miljoner ton år 1995 gick ungefär hälften till Afrika och drygt en fjärdedel till Central- och Östeuropa-22. Utöver dessa länder var Kina en stor importör av vete från EU. Vid en indelning av u-länderna i en annan gruppering kan utläsas att EU:s forna kolonier. AVS-länderna. importerade 1.4 miljoner ton vete och de flesta övriga u-länder (GSP-länder) 1,0 miljoner ton.

Sammanfattningsvis har EU en ganska stark ställning på världsmark- naden för vete med en exportandel i världen på ca 19%. Av EU:s vete- export går ungefär hälften till Afrika, delvis i form av bistånd. Som en följd av införandet av arealstöd och sänkningar av stödpriserna är skillnaden mellan EU-pris och världsmarknadspris för vete inte så stor i jämförelse med andra jordbruksvaror som är starkt reglerade inom CAP. Det märks bl.a. genom att det finns en betydande import av vete som inte går via förmånsavtal. Ungern. Rumänien och Bulgarien har dock förmånliga kvoter med 80% tullnedsättning vid import till EU som utnyttjas till viss del. Det är dock sannolikt att direktstöden har i det närmaste samma effekt på produktionen som prisstöden eftersom de är kopplade till produktionen. Främst med avseende på EU:s starka roll som exportör av vete bedöms CAP prissänkande effekt på vetepriserna i världen vara av ganska stor betydelse.

Ris

Fjärran Östern producerar ca 88% av den totala risproduktionen i världen på drygt 500 miljoner ton per år, vilket framgår av tabell 15. Det är också i denna del av världen som det mesta konsumeras. Afrika och Latinamerika producerar betydligt mindre än Asien och är därför också nettoimportörer av ris. Bland i—ländema, som endast svarar för knappt S% av världens risproduktion, är Japan och USA de stora risprodu- centerna. De flesta i-länderna, inklusive EU-länderna, är därför netto- importörer av ris.

Totalt konsumerar EU 12 endast ca 0.5% av den totala riskonsumtionen i världen vilket gör EU till en liten aktör på världsmarknaden. Det mesta ris som konsumeras inom EU12 produceras inom unionen. En del av EU:s risproduktion exporteras dock med hjälp av höga exportbidrag. Därutöver importerade EU är 1994 860 000 ton ris. vilket motsvarar ca S% av världshandeln på ris.

Tabell 15 Världsproduktionen av ris åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen

U—länder: 503 95,1 % Latinamerika 19 35% Afrika 1 1 2.0% Mellanöstern 8 1.490 Fjärran Östern: 466 88,1% Kina 181 34.294, Indien 115 21.7% l-länder: 26 4,9% EU12 2 0.4% Nordamerika 8 1.5% Japan 13 2,40/i) Övriga i-länder 3 0,6% Världen 529 100,0%

Källa.: FA 0, 1995(a). Egen bearbetning.

EU:s stöd till risproducenterna uppgick till drygt 56% av intäkten under perioden 1992-94 enligt OECD:s FSE-beräkningar. I Japan. som är den stora risproducenten bland i-länderna. ligger dock stödet till producenterna mycket högre än i EU och motsvarar över 90% av intäkterna (OECD 1995).

EU:s risreglering består av ett interventionssystem, exportbidrag, arealbidrag och gränsskydd. Interventionssystemet har dock i praktiken inte använts sedan 1970-talet och arealstödet har nyligen införts år 1995. Sett till EU:s budget år 1995 gick i stort sett allt stöd (knappt 50 miljoner ecu) inom risregleringen till exportbidrag. EU:s risreglering belastar främst konsumenterna inom unionen genom ett högt gränsskydd mot tredje land. Ca 53% av det pris konsumenterna i EU betalar för ris är

förorsakat av CAP (OECD 1995). Priset på ris inom EU är ungefär dubbelt så högt som på världsmarknaden.

En del av EU:s risimport går dock via förmånsavtal. AVS-ländema har den största importkvoten på ca 120 000 ton med 50% nedsättning av tullen, vilken år 1995 ledde till en import som uppfyllde ca två tredjedelar av kvoten. Resten av EU:s totala risimport år 1995 på ca 860 000 ton kom främst från Fjärran Östern och USA, som också har förmånsavtal på ris.

Sammanfattningsvis är alltså EU en liten aktör på världsmarknaden genom såväl en liten produktion som en liten import och export. EU:s stödnivåer är ganska höga, men tillsammans med EU:s storlek på världsmarknaden bedöms inte CAP påverka priserna på världs- marknaden i någon större utsträckning.

Foderspannmdl

Tabell 16 Världens produktion av foderspannmål åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen

U-länder: 332 38,9% Latinamerika 82 9,6% Brasilien 32 3,7% Afrika 47 5,5% Mellanöstern 30 3,5% Fjärran Östern: 174 20,4% Kina 116 13,6% l-länder: 521 61,1% EU12 82 9, 7% F.d. Sovjet 93 10,9% Central- och Östeuropa-6 46 5,3% Nordamerika 272 31,9% USA 249 29,3% Övriga i-länder 29 3,3% Världen 852 100,0%

Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

All spannmål förutom vete och ris går som regel under beteckningen ”foderspannmål”. trots att en del av det som ingår konsumeras av människor och inte av djur. Under perioden 1992-94 producerades ca 850 miljoner ton foderspannmål i världen. varav ca 60% utgjordes av majs (se tabell 16), Kom och sorghum är andra viktiga slag av foderspannmål som under perioden representerade 19 respektive 7% av produktionen i världen.

På samma sätt som på vetemarknaden dominerar USA och Canada produktionen av foderspannmål genom att svara för ca en tredjedel av världens produktion (1992-94). 10% producerades inom EU12 under samma period, vilket var ungefär lika mycket som producerades i det tidigare Sovjet.

U-ländernas andel av världens produktion uppgick till knappt 40% varav hälften producerades i Fjärran Östern. främst i Kina. Latinamerika producerade ungefär samma volym som EU12, dvs. 10% av världens produktion medan Afrika stod för S%. I jämförelse med veteproduktionen, där Afrika endast svarar för 1% av världsproduktioncn. är således Afrikas andel av produktionen av foderspannmål relativt stor.

Ungefär hälften av världens export av foderspannmål kommer från USA. EU12 svarar för ca 10% av exporten, varav det mesta är kom och råg som exporteras till u-länderna. Ungefär en fjärdedel av världens export av foderspannmål kommer från u-länderna och av denna export kom ca 87% från Argentina och Kina. De flesta u-länder. utom Argentina och Kina. är stora nettoimportörer av foderspannmål.

Samma reglering som för vete gäller för foderspannmål, dvs. direktstöd, exportbidrag, intervention genom uppköp och gränsskydd. Som nämnts tidigare går ca en tredjedel av EU:s jordbruksbudget till arealbidragen för spannmål och oljeväxter. Stöden till producenterna av foderspannmål i EU utgjorde under perioden 1992-94 så mycket som 60% av intäkten enligt OECD. Detta är betydligt högre än den genomsnittliga stödnivån i OECD-länderna på 39%. De stora exportörerna i världen, USA och Canada, har lägre stödnivåer på 22 respektive 31%. [ OECD:s beräk- ningar över stödnivåer ingår även direktstöd, som inte påverkar priset i

lika hög utsträckning som marknadsregleringarna. Därför är skill- naderna mellan världsmarknadspriser och EU-priser för foderspannmål lägre än för andra jordbruksvaror med höga stödnivåer. För majs har skillnaderna mellan EU-pris och världsmarknadspris mer än halverats från år 1992 till år 1994 och uppgick år 1994 till ca 40% av världsmarknadspriset. Enligt OECD:s CSE-beräkningar var ca 43% av det pris konsumenterna betalade för foderspannmål under perioden 1992-94 förorsakade av CAP (OECD 1995).

USA kan exportera ca 2.0 miljoner ton majs till EU med reducerad tull som följd av handelsförbindelser med Portugal och Spanien före medlemskap. Argentina har en kvot på majs som uppgår till 500 000 ton majs. Amerikansk import av en viss kvot sorghum gynnas också av lägre gränsskydd än normalt. Vidare får Australien exportera ca 21 000 ton havre till reducerad tull till EU. Tjeckien och Slovakien får exportera totalt 41 000 ton korn per år till EU med 80% tullreduktion.

Förmånsarrangemangen märks tydligt på EU:s import av majs år 1995. Av EU15:s totala import på ca 3.8 miljoner ton kom i stort sett allt från USA (ca 3.3 miljoner ton) och Argentina (drygt 0,5 miljoner ton). Ca tre fjärdedelar av EU:s kornimport kom från Central- och Östeuropa-22 och ca två tredjedelar av importen av sorghum kom från USA.

EU:s roll på världsmarknaden för foderspannmål är av mindre betydelse i jämförelse med EU:s roll på vetemarknaden. Emellertid är stödnivåerna något högre och gränsskyddet ganska högt vilket leder till att nästan all import går via förmånsarrangemang. Mycket talar därför för att CAP påverkar Världsmarknadspriserna på foderspannmål. om än inte i lika hög utsträckning som vetepriserna antas påverkas.

3.5.3 Effekter av EU:s sockerreglering

Som kan utläsas av tabell 17 producerar u-länderna mer socker än i- länderna. Framför allt är det Latinamerika och Fjärran Östern som är stora producenter. EU12 har också en stor sockerproduktion p.g.a. mycket höga stödnivåer. Några länder i södra Afrika producerar också relativt mycket socker. vilket gör att Afrika totalt producerar ca 4% av världens totala produktion.

En stor del av u-ländernas sockerproduktion exporteras till i-länderna. Cuba, Brasilien och Thailand var de största enskilda exportörerna bland u-länderna under perioden 1992-94. I-ländernas export kom främst från EU och Australien. De tidigare sovjetiska staterna. USA och Japan är de stora sockerimportörema bland i—länderna. EU importerar också en del socker främst från några av Englands och Frankrikes forna kolonier (AVS-länderna). Av EU:s sockerexport utgörs en del av reexport av socker producerat inom AVS-länderna. Totalt sett är EU en netto- exportör av socker.

Tabell 17 Världens produktion av socker åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen

U-Iänder: 69,5 62,2% Latinamerika: 27.9 25.090 Brasilien 10,2 9. I% Afrika 4,2 18% Mellanöstern 4,8 43% Fjärran Östern 32.1 28,7% Kina 7,1 6.396 Indien 1 1.9 10.6% I-länder: 42,3 37,8% EU15 16.5 14,8% F.d. Sovjet 6,9 6,2% Central- och Östeuropa-6 3,3 3,0% Nordamerika 7,2 6,4% Övriga i-Iänder 8,3 7.4%

Världen 111,8 100,0% Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

EU:s sockerreglering bygger på att produktionen är kvoterad i vad som kallas A-, B- och C-kvoter, där C-kvoterna säljs på världsmarknaden utan stöd. Subventionema till produktionen inom A- och B-kvoter är desto större, vilket totalt sett ger ett stöd till sockerproduktionen som motsvarade ca 64% av intäkterna under perioden 1992-94 (OECD 1995). Sockersektorn är därmed enligt OECD:s FSE-beräkningar den mest gynnade sektorn inom EU. Sockersektorn tar dock endast en mindre del av EU:s budgetmedel i anspråk. Istället betalas de flesta stöden av industrin och odlarna genom produktionsavgifter. ] förlängningen är det

emellertid konsumenterna som betalar stöden genom ett högre pris på socker. Förutom exportbidrag och gränsskydd finns ersättning vid lagerhållning och möjlighet till uppköp genom intervention. Interventionssystemet tillämpas dock inte.

Som nämnts tidigare kommer det mesta av EU:s sockerimport från några av AVS-länderna. Det beror på att några av AVS-länderna kan exportera till EU utan höga tullar. Totalt kan 15 AVS-länder samt Indien exportera 1,3 miljoner ton vitsockerekvivalenter till EU och då erhålla i det närmaste samma pris som producenter inom unionen (Agra Europe. 1996). Fidjiöarna. Guyana, Jamaica, Mauritius och Swaziland har störst sockerkvoter vilka tillsammans motsvarar ca 80% av AVS-ländernas totala kvot. Indien, som inte ingår i AVS-länderna, har en relativt liten kvot.

Sockerregleringen inom EU leder till höga stödnivåer i sockersektom. Detta har lett till den stora sockerproduktionen inom EU och därmed en stor export av socker. Detta tyder således på att CAP:s prissänkande inverkan på världsmarknaden för socker är ganska stor. Handelsavtalen på sockerområdet är dock omfattande genom att en kvot som motsvarar mer än 4% av världens sockerproduktion kan importeras tullfritt till EU. Förrnånsavtalen på sockerområdet får anses som mycket förmånliga för de u-länder som gynnas eftersom de garanteras ett högt pris. Det är emellertid bara ett fåtal länder som gynnas av förmånsarrangemang. varför producenter i de flesta länder i omvärlden skulle gynnas av en avreglering av EU:s sockerreglering.

3.5.4 Effekter av EU:s frukt- och grönsaksregleringar

Av tabell 18 framgår att 68% av världens frukt och grönsaker produ- cerades inom u-länderna under perioden 1992-94. Länderna i Fjärran Östern står för en mycket stor del av produktionen tillsammans med Latinamerika. I jämförelse med många andra jordbruksvaror står Afrika för en förhållandevis stor andel av världsproduktioncn - 7% under perioden 1992-94. Utav i-länderna är EU och USA de stora produ- centema.

Tabell 18 Världens produktion av frukt och grönsaker åren 1992-94

ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen

U-länder: 584 67,9% Latinamerika 105 12.296 Afrika 63 7.392) Mellanöstern 82 9. S% Fjärran Östern: 335 38.986

l—länder: 276 32,1 % EU12 108 12.506 F.d. Sovjet 4! 47% Central- och Östeuropa-6 22 26% Nordamerika 65 7.691» Övriga i—länder 41 4.892)

Världen 861 100,0% Källa: FA 0, 1995 (c). Egen bearbetning.

Tabell 19 Världens produktion av bananer åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen

U-länder: 51,2 98,4% Latinamerika: 22.2 42, % Brasilien 5.7 11.0% Equador 4.4 84% Afrika 6,3 12,1% Mellanöstern 0,6 1,2% Fjärran Östern: 22,1 42.496 Indien 7,8 15,0% I—länder: 0,8 1,6%

Världen 52,0 100,0% Källa: E40 1995 (c). Egen bearbetning.

Trots en stor produktion inom unionen är EU världens största importör av grönsaker och frukt. Därmed är EU också en betydande konsument av frukt och grönsaker. Tomater och bananer kan sägas utgöra två av de mest extrema produkterna bland frukt och grönsaker. Nästan hälften, 48%, av världens tomater produceras inom EU. Därtill tillkommer en

stor tomatimport (29% av världens import under åren 1992-94). Bananer produceras däremot inte alls inom EU (se tabell 19) vilket leder till att EU importerade ca 36% av världens bananimport under perioden 1992- 94. Citrusfnikt är en annan vara där EU:s konsumtion är betydande pga. en stor produktion (13% av världens produktion) och en stor import.

EU:s reglering på frukt och grönsaker består av interventionsåtgärder. exportbidrag och ett gränsskydd med s.k. ingångspriser på både färska och bearbetade varor. Det har nyligen beslutats om en reform av denna reglering som innebär att producentorganisationerna kommer att administrera flera intewentionsåtgärder. I förhållande till den stora produktionen av fnikt och grönsaker inom unionen är kostnaderna via EU:s budget relativt små, ca 1,9 miljarder ecu år 1995. varav det mesta finansierar interventionsåtgärder. Gränsskyddet på frukt och grönsaker består av en tull samt en avgift som tillkommer om importpriset sjunker inom vissa intervall under det s.k. ingångspriset. Ju lägre importpris desto högre gränsskydd vilket i praktiken innebär ett överskydd vid låga importpriser. EU har dessutom kvalitetsregler som påverkar importen.

EU ger förmåner till import från Central- och Östeuropa-10. Medelhavsländerna. AVS-länderna och u-länderna. Europaavtalen är mycket omfattande. både till antalet varor och förmånsmässigt genom en stor nedsättning av tullen. AVS-länderna får också stora förmåner och kan exportera flera av produkterna på frukt- och grönsaksområdet tullfritt till EU. Detta gäller dock inte för exempelvis äpplen och päron som produceras inom EU. U-länderna har genom GSP-systemet förhållandevis små förmåner på ett stort antal varor. Tullfrihet ges dock för ett fåtal tropiska varor. Medelhavsländerna har också fått flera förmåner på frukt och grönsaker vid export till EU. Tullsänkningarna är emellertid inte så stora.

En betydande del av EU:s import av frukt och grönsaker importeras inom ramen för olika förmånsarrangemang. I stort sett all bananimport sker via förmånskvoter till en reducerad tull. AVS-länderna har särskilt förmånliga villkor. Av EU:s totala fruktimport år 1995 på ca 8,9 miljoner ton importerades ca 40% från Latinamerika och ca 17% kom

från Afrika. Av EU:s grönsaksimport 1995 kom 26% från Central- och Östeuropa-22 och 23% från Medelhavsländerna.

Sammanfattningsvis har EU ganska låga stöd till den egna sektorn, men ett system med ingångspriser som kan ge upphov till höga gränsskyddsnivåer. Dessutom har EU en ganska stor produktion av vissa av varorna, samt framför allt en stor konsumtion. vilket påverkar omvärlden. EU ger flera förmåner på frukt och grönsaker, vilket minskar CAP:s prissänkande effekt på världsmarknaden. Sammantaget bedöms CAP ha effekt för priserna på frukt och grönsaker utanför EU. särskilt på närmarknaderna runt Medelhavet och i Central- och Östeuropa-10. I jämförelse med EU:s regleringar för andra vegetabiliska produkter som socker och spannmål bedöms CAP:s effekt på frukt och grönsakspriserna i världen vara något mindre.

3.5.5 Effekter av EU:s regleringar för andra vegetabiliska produkter

Oljeväxter, oljor och fetter

Tabell 20 Världens produktion av oljor och fetter åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen U-länder: 48,0 55,6% Latinamerika 11.2 13,0% Afrika 4.2 4,9% Mellanöstern 1,4 1,7% Fjärran Östern 30,7 35,6% l-länder: 38,2 44,4% EU12 9,8 11,4% F.d. Sovjet 4,8 5,6% Central- och Östeuropa-6 2,7 3,1% Nordamerika 18,5 21,4% Övriga i-länder 2,4 2, 8% Världen 86,2 100%

Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

Mer än hälften, knappt 56% under perioden 1992-94, av världens oljor och fetter producerades i u-länderna vilket framgår av tabell 20. Länderna i Fjärran Östern är särskilt stora producenter tillsammans med främst Brasilien och Argentina i Latinamerika. Ca S% av världens oljor och fetter produceras i Afrika. Bland i-länderna produceras det mesta i USA, Canada och EU.

De stora producenterna är av förklarliga skäl även stora exportörer av oljor och fetter. Under perioden 1992-94 kom 60% av världsexporten från u-länderna, främst från Malaysia och Argentina som svarade för 24 respektive 13% av den volymmässiga exporten. Bland i-länderna exporterade USA 23%, Canada 6% och EU12 4% av den totala exporten i världen. EU12 är dock totalt sett en stor nettoimportör av oljor och fetter.

EU12 är världens största importör av oljor och fetter med en import som motsvarar 22% av världens totala import. Bland i-ländema importerar även Japan relativt mycket. Mer än hälften, 54%, av världens import importerades under perioden 1992-94 av u-länderna. Länderna i Fjärran Östern är stora importörer. men även Mellanöstern och Latinamerika importerar ganska mycket. S% importeras av Afrika.

EU:s oljeväxtreglering skiljer sig från de övriga CAP-regleringarna genom att inget prisstöd ges. Producenterna säljer oljeväxtfröer till världsmarknadspris men får vid sidan av detta arealbidrag. Något gränsskydd finns inte på oljeväxtfröer, sojabönor och andra oljeväxter. Däremot tas det ut tullar på oljor och fetter som är ganska låga.

Olivolja utgör emellertid ett undantag inom oljeväxtsektorn där stödet till producenterna är högre. Producenterna av olivolja gagnas av en rad prisstöd som produktionsstöd, uppköp genom intervention, stöd till privat lagring, exportbidrag och konsumtionsstöd. Dessutom tillämpas ett relativt högt gränsskydd. Några länder runt Medelhavet gynnas av fömiånskvoter vid import av olivolja till EU, bl.a. Tunisien, Algeriet och Turkiet vilket märks på EU:s import. Hela 99% av EU15:s import av olivolja år 1995 kom från Medelhavsländerna.

Trots avsaknad av prisstöd inom oljeväxtsektorn påverkas troligen världsmarknadspriserna på oljeväxtprodukter av CAP. Detta beror på att den relativa stödnivån är av betydande storlek p.g.a. direktstöd till producenterna. EU:s storlek som oljeväxtproducent är mindre än på varor som vete, socker och animalieprodukter. men ändå inte helt utan betydelse. Det faktum att EU är världens största importör av oljor och fetter bör dock inte ha någon stor effekt på världsmarknadspriserna eftersom EU tillämpar ett lågt gränsskydd. Totalt sett bedöms CAP ha en prissänkande effekt på världsmarknadspriserna för oljeväxtprodukter. Graden av påverkan bedöms dock vara mindre än för exempelvis spannmål och socker.

Fodennedel

En stor del av EU:s fodermedel importeras. ofta från u-länderna. Tapioka, som görs av cassava. utgör tillsammans med rnajsglutenfoder viktiga foderråvaror inom EU och dessa råvaror importeras till stor del. Sojamjöl är en annan viktig foderråvara inom EU som till stor del importeras från tredje land. Förmånliga villkor finns bl.a. för import av tapioka, främst från Thailand, men också från Indonesien. Kina och Vietnam. Cassava kan inte bara användas till foder, utan utgör även ett viktigt livsmedelstillskott i flera u-länder. främst i Afrika. Hälften av världens produktion av denna rot sker också i Afrika. men någon större export förekommer inte

Generellt kan sägas att EU:s gränsskydd på fodermedel är relativt lågt i jämförelse med gränsskyddet på många andra jordbruksvaror vilket bör innebära att CAP:s påverkan på världsmarknaden för dessa produkter är av mindre betydelse.

Vin

EU är världens största producent av vin med nästan två tredjedelar av världens produktion, vilket kan utläsas i tabell 21. Trots en mycket stor produktion stannar det mesta inom unionens gränser. Under 1994 motsvarade EU:s vinexport ca 60% av världens export. Andra aktörer på världens vinmarknad är Argentina, USA, länder i f.d. Sovjet och Central- och Östeuropa-6 samt Sydafrika.

Tabell 21 Världens produktion av vin åren 1992-93

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-93 (milj. hl.) produktionen

U-Iänder: 34,5 12,4% Argentina 18.5 6, 6% Brasilien 3.6 1,3% Chile 3.5 13% Övriga u-länder 8,9 3,2%

I-länder: 243,3 87,6% EU12 [77.1 63,8% f.d. Sovjet 13,4 4,8% Central- och Östeuropa-6 12,3 4,4% USA 16.3 5,9% Australien 5,0 1,8% Övriga i-1ändcr 19,4 7.0%

Världen 277,8 100,00/0 Källa: FAO, 1995 ((I). Egen bearbetning.

EU exporterar framför allt vin till andra i-länder. USA följt av Canada och Schweiz var de största importörerna av EU-viner under år 1995. EU är en stor nettoexportörer av vin och importen av vin före den senaste utvidgningen motsvarade endast ca 20-30% av exportvolymen. Till följd av nya medlemsländer och en dålig skörd ökade emellertid EU:s import av viner med drygt 70% från år 1994 till 1995. EU ger förmåner på import från några central- och östeuropeiska länder samt till några av Medelhavsländerna genom tullnedsättningar, ofta för vissa kvoter. Det är emellertid bara knappt en tredjedel av EU:s vinimport som kommer från dessa länder. I övrigt importerar EU viner från bl.a. Latinamerika, Australien och USA.

EU:s vinreglering omfattar främst interventionsåtgärder, som får det mesta av den dryga miljarden ecu som normalt betalas till vinsektom ur EU:s budget (är 1995 betalades dock endast knappt 0,9 miljarder ecu ut). [ regleringen ingår även exportbidrag och andra bidrag för bl.a. röjning. EU har även kvalitetsregler för vin. EU:s gränsskydd är i jämförelse med många andra CAP-reglerade jordbruksvaror ganska lågt och motsvarade år 1995 ca 14% av världsmarknadspriset på vin.

Sammantaget är EU den dominerande aktören på världsmarknaden för vin. Vinregleringens stöd- och gränsskyddsnivåer är emellertid inte fullt så höga som för många andra CAP-reglerade varor. Dessutom är vin en vara där konsumtionen i ganska hög utsträckning bedöms påverkas av kvalitet och ursprung. Kvalitetsregler finns också som påverkar handeln. Utifrån detta bedöms EU:s vinreglering påverka priserna på världs- marknaden i viss utsträckning.

Tobak

På tobak är situationen annorlunda i jämförelse med vin. EU:s produktion av råtobak är relativt liten, endast ca S% av världs— produktionen. Det mesta. hela 79% under åren 1992-94, producerades i u-länderna, där Kina är världens största producent.

EU importerade under perioden 1992-94 ca 27% av världens import av råtobak. En betydande del av den tobak som produceras inom unionen går istället vidare som export till bl.a. Central- och Östeuropa-22.

Tabell 22 Världens produktion av tobak åren 1992-94

ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (ng) produktionen

U-Iänder: 6397 78,6% Latinamerika 890 10,9% Afrika 433 5,3% Mellanöstern 353 4,3% Fjärran Östern: 4722 58,0% Kina 3463 42,6% I-länder: 1741 21,4% EU12 402 4,9% F.d. Sovjet 227 2,8% Nordamerika 804 9,9% Övriga i-länder 308 3, 8% Världen 8138 100,0%

Källa: FAO, 1995 (a). Egen bearbetning.

EU:s import kommer från Latinamerika. AVS-länderna, u-länder inom GSP-systemet samt USA. Några AVS—länder - Malawi och Zimbabwe - kan exportera en viss kvot tobak tullfritt till EU och genom GSP- systemet får de flesta andra u-länder exportera tobak till reducerad tull.

EU:s stöd är höga för den ganska låga produktionen, vilket bl.a. resulterar i ett högt ordinarie gränsskydd som motsvarar ca 100% av världsmarknadspriset. Denna jämförelse innefattar dock flera olika kvaliteter på tobak, varför denna siffra måste tolkas med stor försiktighet. Dessutom är det en ganska liten del av EU:s tobaksimport som importeras till ordinarie tullar. En stor del importeras istället till reducerade tullar alternativt helt utan tull. Förutom ett gränsskydd består regleringen på tobak av ett produktionsbidrag till odlare och förädlingsindustri. Tobaksregleringen belastar, liksom vinregleringen, EU:s budget med ungefärligen 1 miljard per år. Detta skall jämföras med det faktum att EU producerar ca 64% av världens vin och endast ca S% av världens tobak.

Sammanfattningsvis innebär EU:s reglering på tobak ganska höga stödnivåer och ett högt ordinarie gränsskydd. Genom EU:s stora import av tobak kan CAP ha betydelse på världsmarknadspriset. Att denna effekt skulle vara av betydande storlek bedöms dock mindre troligt främst p.g.a. att konsumtionen av tobak bedöms påverkas i ganska liten utsträckning av priset. Dessutom tillämpas det höga ordinarie gräns- skyddet endast på en mindre del av importen.

3.5.6 Effekter av EU:s regleringar på köttområdet

Nöt-, får— och getkött

Världsproduktionen av nötkött sker till ca 65% inom i-länderna och ca 35% i u-länderna (se tabell 23). Bland u-länderna är Brasilien, Argentina och Kina de största producenterna. Bland de afrikanska länderna, som totalt står för 4% av Världsproduktionen, är Etiopien, Tanzania och Kenya de stora producenterna. Bland i-länderna dominerar USA, som producerar ca en femtedel av världens nötkött. EU12 hamnar på andra plats bland världens nötköttsproducenter med en produktion

som motsvarar 16% av världens produktion. Australien. Nya Zeeland. Ryssland och Ukraina är också stora producenter.

Tabell 23 Världens produktion av nötkött åren 1992—94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen U-länder: 18,1 35,7% Latinamerika 9.6 19.0% Afrika 2.4 4.7% Mellanöstern 1.2 2.4% Fjärran Östern 4.9 9. 6% I-Iänder: 32,8 64,9% EU12 7.9 15.5% f.d. Sovjet 6.9 13,6% Central- och Östeuropa-6 1.3 2.5% Nordamerika ] 1.7 23.104) Övriga i-länder 4.8 95% Världen 50,6 100,0%

Källa: FAO, 1995 (c). Egen bearbetning.

Vad gäller världens produktion av får- och getkött är fördelningen mellan i- och u-länder den omvända jämfört med nötkött. 61% av världens produktion av får- och getkött sker i u-länderna. De största producenterna återfinns i Fjärran Östern som totalt producerar 16% av världens får- och getköttsproduktion. Afrika producerar så mycket som 12% av världens produktion, vilket är ungefär lika mycket som produceras i Mellanöstern resp. inom EU 12. Bland i-länderna är förutom EU, Australien och Nya Zeeland stora producenter.

USA (26%), Australien (14%) och EU12 (13%) dominerar exporten av nötkött i världen. Nya Zeeland (9%), Brasilien (8%) Kina (6%) och Canada (S%) är också ganska stora exportörer. Japan och Ryssland är de största importörerna i världen. Vad gäller får- och getkött är Nya Zeeland och Australien de i särklass största exportörerna i världen. Bland u-länder är Indien och Uruguay de största exportörerna. Afrika exporterar däremot i stort sett inget får- och getkött. Stora importörer finns främst bland i-länderna samt Asien.

EU:s reglering på nötkött består av gränsskydd. exportbidrag. intervention och djurbidrag. Av jordbruksbudgeten gick ca 4,0 miljarder ecu till nötköttssektom i EU år 1995, varav det mesta gick till export— bidrag och djurbidrag. År 1996 blev dock EU:s utgifter till nötkötts- sektom betydligt större p.g.a. BSE-krisen. Stöden till får- och getkötts- sektorn är utformade på liknande sett som för nötkött och totalt uppgick EU:s utlägg från jordbruksfonden till denna sektor till ca 1,8 miljarder ecu under år 1995. FSE-talen uppgick för nötkött till 60% under åren 1992-94 och för får- och getkött till 62%, vilket är betydligt högre stödnivåer än genomsnittet inom OECD-länderna. Priserna på nötkött inom EU är enligt OECD dubbelt så höga som världsmarknadspriserna.

AVS-länderna har förmånskvoter på drygt 50 000 ton nötkött och vissa central- och östeuropeiska länder har också kvoter till EU. Dessutom finns det kvoter för USA, Argentina, Brasilien, Uruguay och Australien. Ett högt gränsskydd har resulterat i att i stort sett all EU-import av nötkött går via olika förmånskvoter. Det mesta av importen kommer från Latinamerika. bl.a. Argentina och Brasilien. Ca en fjärdedel av EU:s import kommer från AVS-länderna. Dessutom exporterar även USA, Australien. Ungern och Polen nötkött till EU. Totalt sett är emellertid EU en stor nettoexportör av nötkött. År 1995 exporterades ca en tredjedel av EU:s export till Central- och Östeuropa-22. främst till Ryssland och ca en tredjedel till Afrika, främst till Medelhavsländerna.

Vad gäller får- och getkött sker det mesta av EU:s import via förmåns- avtal. Ett stort antal länder har förmånskvoter, ofta med tullfrihet, vid export av tår- och getkött till EU. Nya Zeeland har den överlägset största kvoten på knappt 230 000 ton kött. Därutöver har Argentina, Australien samt Central- och Östeuropa-10 genom Europaavtalen relativt stora kvoter. Av EU:s totala import av får- och getkött år 1995 (ca 207 000 ton) kom 89% från Nya Zeeland och 7% från Australien. De central- och östeuropeiska länderna lyckades däremot inte utnyttja så stor del av sina kvoter. Totalt sett är EU en nettoimportör av får- och getkött.

CAP bedöms påverka världsmarknaden på nötkött mycket p.g.a. höga subventioner till nötköttssektom samt en betydande export. Det faktum att det mesta av EU:s import av nötkött går via förmånsarrangemang visar också att EU har ett högt gränsskydd. CAP bedöms även påverka

världsmarknaden för får- och getkött genom ganska höga stödnivåer och en relativt stor import i förhållande till världshandeln. I sammanhanget bör också noteras att det främst är u-ländema som producerar får- och getkött. även om endast en mindre del når världsmarknaden. Handeln och världsproduktioncn av tår- och getkött är dock liten i jämförelse med nöt- och griskött, varför CAP:s påverkan på världens får- och getköttsmarknad ändå är av mindre betydelse än dess inverkan på världens nötköttsmarknader.

Gris- och fjäderfäkött

Världens produktion av griskött fördelar sig tämligen jämnt mellan 11- länderna å ena sidan och i-länderna å andra sidan (se tabell 24). Bland u-länderna, som totalt svarade för 46% av världens grisköttsproduktion under perioden 1992-94, producerades en mycket stor del i Fjärran Östern. Kina svarade ensam för ca 40% av Världsproduktionen. Bland i- länderna är EU den största grisköttsproducenten med 20% av världens produktion. USA:s är den näst största producenten bland i-länderna och svarar för ungefär 10% av världens produktion.

Tabell 24 Världens produktion av griskött åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen U-Iänder: 39,0 51,5% Latinamerika 3,3 4.4% Afrika 0.6 0,8% Mellanöstern 0,0 0, 1% Fjärran Östern 34.9 46,2% Händer: 36,7 48,5% EU12 14,8 19,6% f.d. Sovjet 4,6 6, l% Central- och Östeuropa-6 4,5 5,9% Nordamen' ka 9, 1 12,0% Övriga i-lånder 3,7 4,9% Världen 75,7 100,0%

Källa: FAO, 1995 (c). Egen bearbetning.

EU:s stora grisköttsproduktion gör EU till världens största exportör av griskött. Nästan hälften, 47%, av världens grisköttsexport kommer från EU. EU är också en ganska stor producent av tjäderfäkött. Inom CAP räknas dock gris- och tjäderfäkött som förädlad spannmål, varför stöden och gränsskyddsnivåerna är låga. Enligt OECD utgör stöden till grisköttssektom endast 8% av sektorns intäkter, vilket är lägre än genomsnittet inom OECD-länderna. Kritik som framkommit visar dock att stödberäkningarna inte inkluderar alla stöd, varför PSE-talet för griskött kan vara underskattat. EU:s import av griskött är mycket liten i förhållande till exempelvis importen av nötkött samt får- och getkött. Den största delen av importen sker inom ramen för förmånsavtal, främst Europaavtalen. Ca två tredjedelar av EU:s import av griskött år 1994 kom från Central- och Östeuropa-6, där Ungern var den stora exportören.

Sammanfattningsvis kan konstateras att EU är den dominerande aktören på världsmarknaden för griskött och tjäderfäkött, vilket påverkar omvärlden i hög utsträckning. Låga stödnivåer och lågt gränsskydd för griskött minskar dock CAP:s totala effekt på världsmarknaden.

3.5.7 Effekter av EU:s mjölkreglering

Produktionen av mejerivaror i världen domineras av i-länderna, vilket kan utläsas av tabell 25. Ca 22% av världens mjölk produceras inom EU12, vilket gör EU till världens största producent tillika exportör av mejerivaror. Central- och Östeuropa-22, USA, Nya Zeeland och Australien är också stora mjölkproducerrter. Bland u—ländema står Asien och Latinamerika för ungefär en tredjedel av världens mjölkproduktion. Endast drygt 2% av världens mjölk produceras i Afrika.

I jämförelse med andra jordbruksvaror är det en ganska stor del av världsproduktioncn av mejeriprodukter som når världsmarknaden. Ca 30% av världens produktion av skummjölkspulver bjuds ut på världs- marknaden och motsvarande andelar tör ost och smör är ca 7% resp. ca 10%. Vid sidan av EU är Nya Zeeland, Australien och USA stora exportörer. EU står för drygt hälften av världens export av ost och helmjölkspulver och exporterar drygt en tredjedel av det smör och det skummjölkspulver som finns att tillgå på världsmarknaden (se tabell 26).

EU:s andel på världsmarknaden har dock minskat under de senaste åren. vilket beror på att de andra exportländerna har ökat sina exportvolymer samtidigt som EU:s export har utvecklats i motsatt riktning. Visserligen har EU:s export av ost och helmjölkspulver ökat med 15-20% under 1990-talet, men samtidigt har EU:s smörexport mer än halverats och exporten av skummjölkspulver har minskat med ca en tredjedel under samma period.

Tabell 25 Världens produktion av mjölk åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen U-länder: 177 33,6% Latinamerika 45 8,6% Afrika 12 2,3% Mellanöstern 24 4,6% Fjärran Östern 95 18, l % I-länder: 349 66,4% EU12 1 14 21 ,7% F.d. Sovjet 87 16,5% Central- & Östeuropa-6 29 5,6% Nordamerika 76 14,5% Övr. i-länder 43 8,2% Världen 526 100 ,0%

Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

Tabell 26 Världens export av mejeriprodukter åren 1992-94

Ländergupper Andel av världsexporten av mejerivaror 1992—94 (ng) Smör Ost Skummiölkspulver

EU12 25,2% 52,4% 28,8% Nya Zeeland 32,9% 12,4% 13,3% Australien 9,9% 8,7% 13,6% Nordamerika 15,0% 3,0% 1 1,4% Övriga länder 17,0% 23,6% 32,9%

varav u-länder * * 3.34% Världen 100,0% 100,0% 100,0% ' Uppgift saknas

Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

l-ländernas totala dominans på exportsidan gör u-länderna totalt sett till stora nettoimportörer av mejeriprodukter. Det mesta, hela 87%, av världsexporten av skummjölkspulver importeras av u-länder, ofta inom ramen för bistånd. 58% av importen av smör och 35% av importen av ost sker också till dessa länder (se tabell 27). Bland i-länderna är Central- och Östeuropa-22 stora smörirnportörer medan Japan importerar mycket skummjölkspulver. l-ländernas import av ost fördelas mer jämnt mellan länderna.

Tabell 27 Världens import av mejerivaror fördelad på u-länder och i-länder åren 1992-94

u-länder i-länder Smör 58% 42% Skurnrrrjölkspulver 87% 13% Ost 35% 65% Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

Stödet till mjölkproducenterna inom EU motsvarade 63% av produ- centernas intäkter under perioden 1992-94 (OECD 1996), vilket är högre än för övriga stora exportörer som Nya Zeeland (2%), Australien (29%) och USA (53%). Canada, Japan och de nuvarande EFTA-länderna har dock högre stödnivåer än EU.

EU:s nrjölkreglering består av gränsskydd. produktionskvoter fördelade på gårdsnivå. exportbidrag, intervention av smör och skummjölkspulver. stöd till privat lagring samt en rad konsumtionsfrämjande stöd. Drygt hälften av kostnaderna för mjölkregleringen som EU finansierar går till exportbidrag (ca 2,3 miljarder ecu år 1995) och resten (ca 1,8 miljarder ecu år 1995) går till de övriga interna marknadsregleringarna på mjölk- området. De omfattande exportbidragen, tillsammans med gränsskyddet som utgörs av tullar, gör att EU-priset på mejerivaror är ca [40% högre än världsmarknadspriset (OECD 1996). Enligt OECD är ca 53% av det pris konsumenterna betalar för mjölkprodukter en merkostnad orsakad av EU:s regleringar.

En mycket stor del av EU:s import av mejerivaror går via olika förmånsarrangemang vilket också visar hur högt gränsskydd EU har. Nya Zeeland, Schweiz och Central- och Östeuropa-10 dominerar EU:s

import av smör, ost och skummjölkspulver p.g.a. olika förmåns- arrangemang. Nya Zeeland får exportera knappt 77 000 ton smör till EU med reducerad tull. År 1994 kom 90% av EU:s smörimport på totalt ca 65 000 ton därifrån. Kvoterna för ost från Nya Zeeland, Australien och Canada är av mindre betydelse och motsvarade ca 16% av EU:s totala import av ost år 1994. EFTA-länderna har förmånsarrangemang, i vissa fall tullfrihet, på mejeriområdet vilket märks i handeln. 72% av EU:s ostimport på ca 128 500 ton kom från EFTA-länderna år 1994. främst från Schweiz. De central- och östeuropeiska länderna gynnas genom Europaavtalen av tullnedsättningar med 80% för varor som importeras inom kvoter fördelade per land. Central- och Östeuropa-22 svarade för 20% av EU:s mejeriirnport år 1994. Mjölkpulver var deras främsta exportvara (Eurostat 1996).

Sammanfattningsvis kan konstateras att EU är en mycket stor producent tillika exportör av mejerivaror i världen samt att EU har höga stödnivåer inom mejeriområdet. Gränsskyddsnivåerna på mejeriprodukter är mycket höga, vilket kan illustreras av att nästan ingen import förekommer med ordinarie tullar. Detta leder till att EU:s mjölkreglering bedöms ha en stor effekt på världsmarknaden.

3.5.8 Effekter av EU:s regleringar för förädlade livsmedel

En betydande del av världens produktion av jordbnrksvaror förädlas eller bearbetas i någon form innan varan når konsumenten. Inom EU skiljer man på förädlade livsmedel inom Romfördragets bilaga 2 där exempelvis charkprodukter, mejerivaror och bearbetade frukter och grönsaker ingår och på ”icke-bilaga-2-pr0dukter” där bl.a. varor som choklad, socker- konfektyr, bageriprodukter och öl- och spritdrycker ingår. I detta avsnitt avses med förädlade livsmedel i första hand icke-bilaga—Z-produkter.

Handeln av förädlade livsmedel ökar i världen och den övervägande delen av exportörerna finns bland i-länderna där EU är en stor aktör. EU:s export av icke-bilaga-Z-produkter på ca 9 miljarder ecu motsvarade år 1994 ca en fjärdedel av EU:s totala export av jordbruksvaror. Importen av dessa produkter var däremot betydligt mindre (ca 2,1 miljarder ecu) och motsvarade bara 23% av exportvärdet. År 1995 var skillnaderna mellan EU:s import och export av icke-bilaga-Z-produkter

än större - exporten uppgick till ca 12,5 miljarder medan importen var ca 2.5 miljarder. EU exporterar förädlade livsmedel främst till andra i- länder inkl. Central- och Östeuropa-22. Bland u-länderna är länderna i Fjärran Östern stora importörer.

För förädlade livsmedel tillämpas gränsskydd och exportbidrag. Gränsskyddet består av en industritull samt en jordbrukstull som beräknas utifrån innehållet av CAP-reglerade råvaror i slutprodukten. Jordbrukstullen för råvarudelen i den förädlade varorna är högre än den tull som tillämpas för oförädlade varor. Sammantaget är dock gränsskyddet ganska lågt i förhållande till den förädlade produktens totala värde, vilket totalt innebär att tullarna på förädlade livsmedel i de flesta fall är lägre än tullarna på många CAP-reglerade jordbruksvaror som socker, nötkött och spannmål. Detta gäller dock inte för jordbruksvaror som inte regleras i CAP, t.ex. kaffe och kakao. Där är tullen i förhållande till produktens totala värde istället högre för dessa varor i förädlad form, dvs. kaffeextrakt och choklad.

På samma sätt som CAP generellt gynnar den egna produktionen av jordbruksvaror gynnas alltså även produktionen av förädlade livsmedel inom unionen. Detta är självfallet till nackdel för produktionen i tredje land. särskilt i länder som inte stödjer sin jordbrukssektor. EU ger förmåner för förädlade livsmedel vid import från EFTA- länderna samt Central- och Östeuropa-10 genom de handels- arrangemang som upprättats. Under år 1995 motsvarade den förmåns- behandlade importen ca 36% av EU:s totala import av förädlade livsmedel (icke-bilaga-Z-produkter).

Inledningsvis i kapitel 3 nämndes att det finns andra faktorer utöver EU:s storlek, CAP:s konstruktion och EU:s förmånsarrangemang som bestämmer CAP:s påverkan på världsmarknaden. Detta gäller särskilt för förädlade livsmedel där produkterna skiljer sig åt i kvalitet, varumärken m.m. - faktorer som bedöms inverka på världsmarknaden. Regler och bestämmelser som måste följas vad gäller förpackning, märkning m.m. försvårar marknadstillträdet och fungerar i praktiken som icke-tariffära handelshinder.

Sammanfattningsvis har EU genom sin stora export av förädlade livsmedel en betydande roll på världsmarknaden. Gränsskydds- och exportbidragsnivåer är emellertid förhållandevis låga i jämförelse med jordbruksvaror som mejeriprodukter. spannmål. socker och nötkött. Dessutom kännetecknas förädlade livsmedel av en större diversitet än råvaror, vilket innebär att andra faktorer, som kvalitet och marknads- föring, vid sidan av priset har stor betydelse vid konsumentens val av produkt. Sammantaget bedöms CAP därför ha en ganska måttlig effekt på världsmarknadspriserna. Däremot finns det andra faktorer som exempelvis livsnredelsbestämmelser som försvårar import till EU av förädlade livsmedel. Därigenom har EU en ganska stor effekt för omvärlden, särskilt för länder som inte tillämpar stödsystem för förädlade livsmedel. bl.a. u-länder. Central- och Östeuropa och USA.

3.5.9 Effekter för jordbruksvaror som inte regleras i CAP

Kaffe och kakao

Kaffe och kakao produceras till 100% i u-länderna. vilket framgår av tabellerna 28 och 29. Latinamerika svarar för den största delen av kaffe— produktionen och Afrika är en stor kakaoproducent. Dessa varor säljs och exporteras till stor del till i-länderna. Dessa varor är inte reglerade i CAP i oförädlad form. En ordinarie tull finns på dessa varor vid import till EU. En stor del av EU:s import sker dock till reducerad tull genom förmåner i bl.a. GSP-systenret.

Som nämnts regleras inte kaffe och kakao i CAP. Förädlade produkter av kaffe och kakao, som exempelvis choklad och kaffeextrakt. regleras dock inom CAP. EU:s tull är därför högre för dessa varor i förädlad form än för oförädlad kaffe och kakao. Detta missgynnar en vidareförädling av dessa produkter inom u-länderna. En stor förädlingsindustri finns istället inom EU.

EU är alltså en stor importör av kaffe och kakao. EU:s gränsskydd för dessa råvaror, som inte regleras inom CAP, är emellertid väldigt lågt för dessa varor i oförädlad form, varför EU:s påverkan på priserna på dessa varor bedöms som liten. För kaffe och kakao i förädlad form är emellertid gränsskyddet högre, vilket leder till att dessa varor i hög utsträckning

exporteras till EU i oförädlad form för förädling inom unionen. CAP gynnar således förädling av livsmedel inom EU på bekostnad av minskad förädling i andra länder, särskilt u-länder.

Tabell 28 Världens produktion av kaffe åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (milj. ton) produktionen

U-länder: 5,55 100,0% Latinamerika 3,61 65,1% Brasilien 1.52 27,4% Colorrrbia 0,79 14,2% Afrika 0,96 17,3% Fjärran Östern 0,98 17,6% Mellanöstern 0,00 0,0% l-länder: 0,00 0,00/o Världen 5,55 100,0%

Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

Tabell 29 Världens produktion av kakao åren 1992-94

Ländergrupper: Produktion per år Andel av världs- 1992-94 (ng) produktionen

U—l änder: 2450 100,0% Latinamerika: 569 23,2% Brasilien 295 12,0% Afrika: 1357 55,4% Elfenbenskusten 802 32,7% Ghana 291 1 1,9% Fjärran Östern: 524 21,4% Indonesien 253 10,3% Malaysia 212 8, 6% Mellanöstern 0 0,0% I-länder: 0 0,0% Världen 2450 100,0%

Källa: FAO, 1995(a). Egen bearbetning.

3.6 Diskussion och sammanfattning

3.6.1 Hur påverkas olika produkter av CAP?

I detta kapitel har CAP:s, och därmed även EU:s påverkan på världsmarknaden för jordbruksvaror beskrivits. Generellt leder CAP till en ökad produktion inom EU vilket har en prissänkande effekt på världsmarknadspriserna på jordbruksvaror. Utgångspunkten är att CAP:s betydelse främst bestäms av tre faktorer, nämligen CAP:s konstruktion och de subventioner till producenterna den leder till. EU:s förmånsarrangemang på jordbruksområdet samt EU:s storlek som producent och konsument i världen. Ytterligare faktorer som dock är svårare att mäta är framför allt konsumenternas och producenternas priskänslighet. Generellt bedöms producenter vara mer priskänsliga än konsumenter som i större utsträckning än producenter styrs av andra faktorer som kvalitet. varumärken och sist men inte minst ett kontinuerligt behov av livsmedel.

1 tabell 30 görs en sammanfattning av CAP:s betydelse på världs- marknaden för olika jordbruksvaror. Avsikten är att visa ungefärliga nivåer på gränsskydd, produktions- och handelsandelar inom resp. produktgrupp. Siffrorna i tabellen bygger på genomsnittliga siffror och inkluderar ofta flera olika kvaliteter. Sammanställningen över skillnaden mellan världsmarknadspriser och EU-priser, bygger på OECD:s beräk- ningar av världsmarknadspris och EU-pris alternativt importpris i förhållande till tull. Det finns därför skillnader i siffrorna varför de ska tolkas med försiktighet.

Mycket talar för att CAP:s prissänkande påverkan på världsmarknads- priserna för mejeriprodukter är särskilt stor i jämförelse med andra produkter. Mjölkregleringen leder till höga subventioner till producent- erna och ett högt gränsskydd som leder till att nästan all import går via förmånsarrangemang. Dessutom har EU en dominerande ställning på världsmarknaden genom en export som för vissa mejerivaror motsvarar mer än hälften av all världshandel. Det faktum att produktionen är kvoterad inom EU gör dock att CAP:s effekter på världsmarknaden är något mindre säkra, eftersom vi inte vet hur stor EU:s produktion skulle ha varit utan kvoter.

Tabell 30 CAP:s och EU:s betydelse för världsmarknadspriserna för olika jordbruksvaror åren 1992-94

CAP:s och EU:s CAP EU:s EU12:s storlek på prissänkande handelsavtal världsmarknaden effekt för olika Stöd i Prisskilln. EU's EUs prod EU:s export (e)/ jordbruksvaror förh. t. mellan EU- importandel i förh. t. import (i) i förh. t. intäkt pris och via förmånsarr världsprod världsexp/imp " PSE i % VM-pris Stor påverkan: Mejerivaror 63% 140-150% > 75% 22% e 40-50% Nötkött 60% 100-110% > 75% 16% e 13% Socker 64% 140-170% > 75% 15% e/i 17%/6% Vete 53% 50-60% ( 25% 15% e 19% Foderspannmäl 60% 50-1 15% >50%,(75% 10% e 10% Måttlig påverkan: Bananer ' ca 150% > 75% 0% i 36% citrusfrukt ' ca 20% > 50% 13% i 30% Tomater ' ca 10-17% > 50% 48% i 23% Oljeväxter 57% 0% ( 25% 11% i 22% Vin ' ca 14% ( 50% 63% e 22% Griskött 8% 23-33% > 75% 20% e 47% Fodemredel ' ' * * * * Förädllivsmedel " * >25%,(50% * ' ' Tobak " ca100% * S% i 27% Marg. påverkan: Ris 56% 100-125% ( 25% 0,4% i S% Kaffe ' ca 4% > 75% 0% i 42% Kakao * ca 10% > 75% 0% i 56% ' Uppgift saknas " Avser främst år 1994 Källa: OECD, 1995, FAO 1995 (a),(c),(d). Egen bearbetning.

Regleringarna för socker, nötkött och spannmål anses också påverka marknaden, ytterst priserna, i ganska hög grad. Subventionema är jämförelsevis höga för samtliga av dessa produkter liksom gränsskyddet. Samtidigt har EU en stor andel på världsmarknaden. För vete är PSE- talet och gränsskyddet något lägre än för socker, nötkött och foderspannmål, men å andra sidan är EU:s andel av världsmarknaden särskilt stor vad gäller vete. Dessutom är världsmarknaden volymmässigt stor på spannmål, särskilt för vete, i förhållande till andra jordbruksvaror.

Därutöver finns en rad produkter där CAP:s inflytande på främst världs- marknadspriserna är måttligt. Oljeväxtregleringen innebär inga prisstöd,

men väl ett direktstöd som är kopplat till produktionen som därmed sannolikt påverkar världsmarknaden i viss utsträckning. EU:s roll som importör av oljeväxter är också av betydelse. vilket bedöms påverka världsmarknadspriserna. Vidare påverkas även världsmarknaden för frukt och grönsaker av CAP i ganska hög utsträckning. Detta gäller särskilt för bananer där ordinarie gränsskydd är så högt att i stort sett all import sker via förmånskvoter. EU är dessutom världens största importör av frukt och grönsaker vilket bedöms påverka världsmarknadspriserna. Vinregleringen och regleringen för griskött påverkar också världs- marknadspriserna, särskilt p. ga. den dominerande ställning som EU har på världsmarknaden för dessa produkter. EU påverkar även världs- marknadspri serna på fodermedel. främst genom en stor import.

CAP har även en inverkan på priserna på förädlade livsmedel. Gränsskydds- och exportbidragsnivåerna för dessa varor utgör förvisso en ganska liten del av varans totala värde i jämförelse med motsvarande nivåer för socker. nötkött, mjölk och spannmål. Däremot svarar EU för en stor andel av världens produktion av och export av förädlade livsmedel, bl.a. med hjälp av CAP. Dessutom utgörs en stor del av världens handel med jordbruksvaror av förädlade livsmedel. EU är en stor tobaksimportör i världen som påverkar omvärlden genom höga tullar. Dessutom omfattar tobaksregleringen höga stöd till en inhemsk produktion som främst exporteras. Konsumtionen av tobak styrs emellertid också av bl.a. skatteregler och konsumenters preferenser för olika varumärken. varför CAP:s totaleffekt för omvärlden bedöms vara av mindre betydelse.

Trots EU:s höga prisstöd på ris är sannolikt CAP:s effekter på världens rispriser liten. Detta motiveras i första hand nred EU:s låga konsumtion av ris.

Kaffe och kakao hör till de jordbruksvaror som främst produceras i u- länderna och som inte är reglerade i CAP. EU har där ett betydligt lägre gränsskydd än på de flesta jordbruksvaror som ingår i CAP. Trots att EU är en relativt stor konsument av dessa varor bedöms EU endast ha en marginell effekt på världsmarknadspriserna. För kaffe och kakao i förädlad form, är emellertid gränsskyddet högre, vilket leder till att dessa

varor i hög utsträckning exporteras från u-länderna till EU i oförädlad form.

3.6.2 Hur påverkas olika regioner i världen av CAP?

l föregående avsnitt har CAP:s påverkan för olika produkter på världsmarknaden diskuterats. Det är däremot svårare att bedöma hur mycket olika länder i omvärlden påverkas av CAP. Med utgångspunkt från CAP:s påverkan för olika produkter på världsmarknaden diskuteras hur olika regioner idag påverkas av CAP. Hur olika jordbruksvaror och ländergrupper påverkas av en avreglering av CAP diskuteras i kapitel 4.

Hur påverkas u-ländema av CAP?

Generellt leder CAP till lägre världsmarknadspriser vilket missgynnar producenter i andra länder. Detta drabbar framför allt producenter i u- länderna samt i de central- och östeuropeiska länderna där jordbruks- sektorn i stort sett får klara sig utan subventioner. [ vissa u-länder beskattas istället produktionen. CAP:s negativa effekter mildras något för vissa länder genom de förmånsavtal som EU upprättat med olika u- länder. Det är emellertid endast ett fåtal länder bland AVS-länderna som genom förmånsavtal totalt sett bedöms gynnas av CAP. Det stora flertalet u-länder missgynnas kraftigt av CAP. Som framhållits tidigare är u-ländernas jordbruksproduktion liten i jämförelse med befolkningen vilket beror på många faktorer. U-ländernas jordbruksproduktion bör rimligen ha varit större idag utan EU:s jordbnrkspolitik eftersom låga världsnrarknadspriser inte stimulerar produktionen. Skulle inga subventioner ha tillämpats vare sig inom EU eller i andra i-länder, skulle troligen världsmarknadspriserna varit än högre. vilket bör ha stimulerat produktionen i u-lånderna än mer.

U-ländernas produktion av mjölk, nötkött och spannmål, produkter som särskilt har missgynnats av CAP genom åren, är idag ganska liten. U- ländernas produktion av dessa produkter utgör mellan 33 och 45% av världens totala produktion (se tabell 31). Det innebär att u-ländema, framför allt länder i Afrika, idag är nettoimportörer av dessa varor. Trots CAP:s stora stöd till sockersektorn står u-ländema som grupp för över 60% av världens produktion. Faktum kvarstår dock att även u-ländernas

sockerproduktion genom åren har missgynnats av CAP och produktionen skulle av allt att döma ha varit större utan CAP. Ett fåtal u-länder gynnas emellertid av CAP genom förmånliga exportvillkor till EU.

U-ländernas produktion av andra jordbruksvaror som frukt och grönsaker. oljeväxter, fodermedel samt griskött missgynnas också i ganska hög utsträckning av CAP. Genom förmånsavtal med u-länderna blir den negativa effekten för u-ländernas produktion något mindre, vilket särskilt gäller för vissa AVS-länder. Trots att totaleffekten av CAP är negativ. producerar u-länderna som grupp ganska stora kvantiteter av de nämnda produkterna, särskilt av frukt och grönsaker. Denna produktion skulle med stor sannolikhet ha varit betydligt större om i- länderna i allmänhet och EU i synnerhet inte hade subventionerat sitt jordbruk.

Tabell 31 U-ländernas andelar av världens produktion av olika jordbruksvaror åren 1992-94

Latin- Afrika Mellan- Fjärran Totalt amerika östern Östern u—länder Stor CA P-påverkan: Mjölk 8,6% 23% 4,6% 18,1% 33,6'Vo Nötkött 19,0% 4,7% 2,4% 9.6% 35,70/0 Socker - 25.0% 3,8% 43% 28.7% 62,2% Vete 3,3% l,3% 82% 32.2% 45,00/0 Foderspannmål 9.6% 5,5% 3,5% 20, % 38,9% Måttlig CAP-påverkan: Frukt & grönsaker IZZ% 7,3% 9,5% 38,9% 67,90/0 Oljor och fetter 13,0% 4,9% 1,7% 35,6% 55,6% Vin " " ' " l2,4% Griskött 4.4% 0,8% 0, 1% 46,2% 51,5% Tobak 10,9% 5,3% 4,3% 58,0% 78,6% Marginell CAP-påverkan: Ris 3,5% 2,0% 1,4% 88, 1 % 95,1% Kaffe 65, l % 17,3% 0,0% 17,6% 100,0% Kakan 23,2% 55,4% 0,0% 21,4% 100,0% ' Uppgift saknas

Källa: FAO, 1995(a). (c). Egen bearbetning.

Av de produkter där CAP har stor eller måttlig påverkan har Afrika en förhållandevis stor produktion av frukt och grönsaker, foderspannmål, oljor och fetter samt nötkött. Däremot är Afrikas produktion liten av vete

och mjölk. vilket leder till en stor import av vete och mejeriprodukter, särskilt skummjölkspulver.

Latinamerika har en särskilt stor produktion av socker som är en produkt som påverkas av CAP. Produktionen av nötkött, frukt och grönsaker samt oljor och fetter, där CAP också har en påverkan, är också ganska stor. Bland särskilt CAP-påverkade varor har Mellanöstern en stor produktion av frukt och grönsaker samt vete. Produktionen i Fjärran Östern är särskilt stor av griskött, frukt och grönsaker, oljor och fetter samt vete.

Sammantaget bedöms CAP:s negativa effekter för produktionen i det stora flertalet u—länder vara av betydande storlek. Sannolikt skulle u- ländernas produktion. i frånvaro av CAP, ha varit större av såväl mjölk, socker, spannmål och nötkött som av produkter för vilka CAP:s påverkan är måttlig som frukt och grönsaker, fodermedel, oljor och fetter samt griskött. Idag produceras framför allt betydande kvantiteter av produkter där CAP:s påverkan är måttlig. Produkter som kaffe och kakao påverkas däremot endast indirekt och i liten omfattning av CAP.

Hur påverkas i-länder utanför EU av CAP?

Jordbrukare i i-länder utanför EU påverkas liksom jordbrukare i u— länderna negativt av CAP genom lägre världsmarknadspriser. Jordbrukare i Central- och Östeuropa och f.d. Sovjet samt Nya Zeeland, där mycket få jordbrukssubventioner finns, påverkas i särskilt hög utsträckning. Höga subventioner i många i-länder gör att de negativa effekterna för producenterna av CAP blir mindre. Förmånsavtal gör också att de negativa effekterna av CAP för i-länderna blir något mindre. Bland i-länderna har EFTA-länderna de mest gynnsamma handels- förmånerna, främst för förädlade livsmedel. Central- och Östeuropa-10 har också omfattande förmånsavtal, för främst råvaror. Totalt sett missgynnas dock producenter i andra Händer, i synnerhet i Central- och Östeuropa-22, av CAP. I frånvaro av EU:s jordbrukspolitik skulle således produktionen i vissa i-länder utanför EU ha varit större än den är i dag.

Tabell 32 I—ländernas andelar av världens produktion av olika jordbruksvaror åren 1992-94

EUIZ f.d. Sovjet Central-& Nord- Övr. Totalt Östeuropa-6 amerika i-länder i-länder Stor CAP- påverkan: Mjölk 21.706 16.506 5.60» l4.50'o 8.2"o 66.40/0 Nötkött 15,5% l3.6% 2,5"70 23.100 95% 64,9% Socker 14,80'0 6,2% 30% 64% 7.496 37,8”/o Vete 14,90'0 14,50» 5.405 16.6"o 3,7”1'1 54,90/0 Fodcrspannmål 97% 10.9% 55% 3 l.9% 33% 61,10/0 Mått/lg CAP-Qåverkan: Frukt & grönsaker 12.596 4.705 2.600 7.600 4.800 32,l% Oljor och fetter 11.4% 56% 3.100 2l.4*?o 2.806 44,40/0 Vin 63.804; * * ' * 87,6% Griskött 19.690 6.190 59% 12,00» 43% 48.5% Tobak 4,9% 2.8"2: " 99% 3.8% 21.4% rita/*ginell CAP-Qåverkan: Ris 0,4% 0,0% 0.0% 1.596 3.090 4,9% KafTe 0,00-fa 0,0% 0,0% 0,0% 0.090 0,00/o Kakao 0,0"6 0.09» 0.0% 0.093) 0.094: 0,00/o * Uppgift saknas

Källa: FAO, 1995(a), (c). Egen bearbetning.

I tabell 32 redovisas i-ländernas produktion av olika jordbruksvaror fördelat efter hur stor påverkan CAP har för olika produkter. I-länderna som grupp producerar drygt hälften av världens mjölk. nötkött och spannmål. vilka utgör varor där CAP bedöms ha stor påverkan på världens priser. Sockerproduktionen, som också bör påverkas förhållandevis mycket av CAP. är däremot mindre inom i-länderna. Bland nyss nämnda varor har Canada och USA en särskilt stor produktion av foderspannmål och nötkött. Central- och Östeuropa-6 liksom tidigare Sovjetunionen har en förhållandevis stor produktion av mjölk och spannmål. Nötköttsproduktionen är också ganska stor i f.d. Sovjet. Gruppen ”övriga länder” där bl.a. Australien och Nya Zeeland ingår producerar framför allt nötkött, mjölk och socker. Bland i—länder har Central- och Östeuropa inkl. Baltikum de främsta förmånerna för produkter med ”stor CAP-påverkan”. Tullreduktionema är stora, men ofta begränsade för en viss kvot. Å andra sidan är subventionerna till jordbruket i Central- och Östeuropa små. Sammantaget påverkas de flesta producenterna i i-länderna av CAP för de produkter där CAP

bedöms ha stor påverkan på världsmarknaden. Produktionen av jordbruksvaror i vissa i-länder skulle troligen ha varit större utan CAP.

För de produkter där CAP bedöms ha en måttlig påverkan står i-länderna för en ganska liten del av produktionen. Undantag finns emellertid där produktionen är större. Detta gäller främst Nordamerikas produktion av oljor och fetter samt Central- och Östeuropa-63 produktion av griskött. l-ländernas produktion är ganska liten av varor där CAP:s påverkan bedöms vara marginell. vilket också framgår av tabell 32. Sammanfattningsvis påverkas producenterna i Central- och Östeuropa och f.d. Sovjet mer negativt av CAP än övriga i-länder, eftersom jordbruket i Central- och Östeuropa subventioneras betydligt mindre än jordbniket i övriga i-länder. Om CAP inte funnits genom åren skulle produktionen i vissa i-länder sannolikt varit större av såväl mjölk, socker. spannmål och nötkött som griskött, frukt och grönsaker. fodermedel och vin. En värld helt utan jordbrukssubventioner hade emellertid varit än mer gynnsam för produktionen i länder som i dag har små eller inga subventioner som Nya Zeeland och Central- och Östeuropa-22, samt i de flesta u-länder.

4. Konsekvenser av en avreglerad CAP

4.1. Bakgrund

CAP påverkar världsmarknadspriserna på jordbruksvaror så att de generellt sett blir lägre. Detta påverkar omvärldens lantbnikare och konsumenter. I kapitel 3 diskuterades hur CAP påverkar omvärlden såväl principiellt som på produktnivå. I detta kapitel diskuteras vad som händer om CAP avregleras, dvs. om tullar, exportsubventioner och direkta produktionsstöd avskaffas. Hur mycket stiger världsmarknads- priserna och hur påverkas prisvariationerna? På vilket sätt påverkas livsmedelsproduktionen och naturresursema? Vilka länder och vilka befolkningsgrupper kan tänkas gynnas respektive drabbas av stigande världsmarknadspriser? Främst diskuteras konsekvenserna för u-länderna och i synnerhet för de allra fattigaste länderna.

4.2. Världsmarknadspriset - signalen till omvärlden

4.2.1. Världsmarknadspriserna stiger vid en avreglering

Om CAP avregleras märker omvärlden detta genom ändrade världs- marknadspriser. Flera olika modeller av världshandeln har konstruerats i syfte att uppskatta effekterna på världsmarknaden av en liberalisering av handeln med jordbruksprodukter. Regelmässigt publiceras bedömningar av effektema på världsmarknadspriset vid olika avregleringsscenarier baserade på dessa modeller. Några aktuella modellresultat av en ensidig CAP-avreglering finns emellertid inte tillgängliga. De flesta studier som görs avser av förklarliga skäl en global liberalisering av jordbruks- politiken och världshandeln då en ensidig avreglering inte framstår som politiskt realistisk. Tabell 33 ger en uppfattning om storleksordningen av, och CAP:s relativa bidrag till, effekten på världsmarknadspriset.

Tabell 33 Procentuell påverkan på världsmarknadspriset vid avreglering av i-ländernas jordbruksstöd

___—___ Produkter USA Canada EU Ovriga Japan Austra- Nya l-länder Europa lien Zeeland

ldisslare (nöt och får mm) 3.8 0,4 13,5 1,5 1,8 0,2 0,2 21,0 Övr. kött (gris. fjäderfä mm) 3.0 0,5 5,8 1,0 2.3 0,1 0.0 12,4 Mejeriprodukter 23,5 4,1 31,6 6,2 4.5 0,7 0.5 65.3 Vete 10,6 4.1 19,1 1,6 2.5 1.6 0.0 36.7 Foderspamimål 1 1.6 2,2 1 1,5 1,5 0.6 0.2 0,0 26,3 Ris 2,9 0,4 3,2 0.2 19.6 0.2 0,0 26,2 Oljeväxter -2,6 0.5 7.9 0.2 0,4 0.0 0.0 6,4 Socker 22.8 0.4 18.6 3.3 6.4 1.4 0.0 , 52,7 övriga produkter 4,0 0,0 3,3 0.1 0.7 -0,1 0.0 22,0

Källa: Roningen & Dixit, 1990

Studien avser år 1986/87 och visar på ökningar i världsmarknadspriset vid en global avreglering i storleksordningen 6-65%. Som framgår ovan är CAP:s bidrag betydande speciellt vad gäller mjölkprodukter, socker och spannmål. Resultaten i tabellen stödjer i stort diskussionen i kapitel 3 om vilka av CAP:s marknadsregleringar som bedöms påverkalvärlds- marknadspriset relativt sett mest.

Andra modeller ger resultat i samma storleksordning men resultaten kan variera avsevärt beroende på antaganden om hur konsumenter och producenter ändrar sin konsumtion respektive produktion vid ändrade priser. s.k. priselasticiteter. Osäkerheten i att uppskatta dessa elasticiteter är stor varför resultatet i tabell 33 inte skall ses som exakt utan snarare en uppskattning av storleksordningen i påverkan.

Som tidigare nämnts bestäms påverkan på världsmarknadspriset av storleken i produktion och konsumtion samt av stödnivåerna. För t.ex. ris är EU:s påverkan på världsmarknadspriset betydligt mindre än Japans, vilket återspeglar Japans betydande konsumtion och produktion och höga stödnivå. Jämfört med USA är EU:s stödnivåer avsevärt högre men dess produktion mycket lägre vilket resulterar i en lika stor påverkan på världsmarknadspriset för ris som USA.

Med vissa undantag är EU och USA (1986/87) de som pressar ner världsmarknadspriset mest. Sedan år 1987 har en del reformer skett vilket gör att resultatens aktualitet kan ifrågasättas. Genom Uruguay- rundans avtal har ett första steg mot en liberalare världshandel tagits. Någon kraftig effekt på PSE- och CSE-tal har ännu inte kunnat utläsas vilket tyder på att tabell 33 inte av denna anledning överskattar betydelsen av dagens jordbrukspolitik for världsmarknadspriserna. EU har behållit en hög stödnivå medan USA trappat ned stöden. Totalt för OECD är PSE-talen relativt oförändrade (se figur 15).

Figur 15: Andelen jordbruksstöd i förhållande till intäkt i EU12, OECD och USA åren 1987-1995 (PSE i procent)

25 T "** EU

20 + ' ' USA

15*

toi

Sr

o 1 +- -+- ----+—— —+—— "i ——+ — +--- 4 1987 igen 1999 1990 1991 1992 1993 1994 mer,

Källa: OECD, 1994-95.

Jämfört med 1986/87 då världsmarknadspriserna var låga har PSE-talen fallit något för OECD-länderna som grupp men endast obetydligt för EU. Jordbrukspolitiska reformer i framför allt EU (**Mac-Sharry planen**) har påverkat stödets inriktning mot mindre prisstöd och mer direktstöd med svagare produktionskoppling. Trenden mot ökad andel direktstöd kan ses i att CSE-talen fallit snabbare än PSE-talen (se figur 16).

Figur 16 Andel av konsumentpriset som orsakas av jordbruks- regleringar i EU, OECD och USA åren 1987-1995 (CSE i

procent) 50 - 45 I _ i . 7 / 'D x

ao -_ _ ,- '»._,_ 35 - » — ”,. (__—x__ D _ _

i x » » ' . __5"'_X-_ — . kön.» ' ' XX 30 ' * ___ oren

) 25 C | * — — ru 20 —— 4 USA 15 + 10 + 5 r 0 T*ÅÅ' WH—— '— ——"l * * * *d— " " "_ ***—' ___+__,._+__+___4 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995

Källa." OECD, 1994-95.

Övergången till direktstöd gör att PSE-talens storlek är svagare relaterade till graden av påverkan på världsmarknadspriset eftersom kopplingen till produktionen inte är lika tydlig. EU:s övergång till direktstöd kopplat till produktionsinsatserna mark och djur är exempel på detta. I USA:s reformer för spannmål har stöden frikopplats i hög grad från produktionen varför PSE-talen inte är ett bra mått på effekten på världsmarknaden. För viktiga produkter som socker och mejeri- produkter har emellertid varken EU, Japan, Canada eller USA genomfört några omfattande reformer.

Märkbara prisökningar på världsmarknaden vid en reformering av jordbrukspolitiken är alltså att vänta även om resultaten från 1986/87 i tabell 33 troligen överskattar effekterna. CAP:s bidrag till låga världs- marknadspriser torde fortfarande vara betydande.

4.2.2. Prisvariationerna svåra att bedöma

I kapitel 3 diskuterades EU:s destabiliserande effekt på världsmarknads- priset. Genom olika typer av garanterade priser och fasta produktions-

kvantiteter ”exporterar” EU inhemska prisvariationer till världs- marknaden. En del studier (Tyers & Anderson 1984) visar på att CAP i stor utsträckning bidragit till variationerna i världsmarknadspriserna.

Det finns emellertid faktorer som talar mot att destabiliseringen skulle vara särskilt stor, i varje fall vad gäller årliga prisvariationer. Årliga prisvariationer torde främst orsakas av variationer i skördar som i sin tur beror av årliga variationer i odlingsbetingelser. Om enskilda jordbrukare inte i någon större utsträckning kan påverka skördeutfallet under ett pågående produktionsår, blir den stabiliserande effekten av avskaffade prisgarantier huvudsakligen beroende av konsumenternas ändrade konsumtion vid ändrade priser. FAO:s modellsimuleringar har inte kunnat visa på förväntad ökad prisstabilitet i framtiden (FAO l996.e).

Det brukar hävdas att stora lager som en följd av jordbrukspolitiken i EU och andra i-länder bidrar till prisstabilitet. Om avregleringen medför minskade lager skulle detta i så fall leda till instabilare priser. Under senare år har lagren av spannmål minskat. Det finns dock exempel på där lagringspolitiken istället verkat destabiliserande på världsmarknads- priset. Utförsäljning av lager har många gånger skett på ett oförutsägbart sätt, t.ex. vid budgetkriser eller ändrad inhemsk politik vilket i sig ökat prisvariationerna på världsmarknaden. Ett större lager än vad som ekonomiskt kan motiveras utifrån prisstabilisering kan verka destabiliserande om inte syftet med lagringen är tydlig. Stora statliga lager kan därför skapa osäkerhet på marknaden.

Ett motiv för stora lager kan naturligtvis vara att ha beredskap för svältkatastrofer. Detta biståndspolitiska mål kan emellertid uppnås på en mängd olika sätt och bör därför av effektivitetsskäl inte blandas ihop med de jordbrukspolitiska målen.

En annan effekt som diskuterats är att i-ländernas jordbrukspolitik medfört ökad jordbruksproduktion i i-länderna och minskat den i andra länder. Med mer varierande årsmåner i de senare skulle en avreglering kunna verka destabiliserande på så sätt att produktionen minskar i ”stabila” områden (i-länder) och ökar i ”instabila” områden (u-länder). Å andra sidan hävdas att denna omfördelning av produktionen kan verka stabiliserande om samvariationen mellan klimatzonerna är svag.

4.3. Effekter för livsmedelsförsörjningen i u—länder

4.3.1. Livsmedelsproduktionen

Ett högre världsmarknadspris, som en följd av att CAP avregleras, innebär att jordbrukare i u-länderna kan få ett högre pris för sina produkter. Ett högre värde på produkterna ökar incitamenten och möjlig- heten att sätta in mer resurser för att öka produktionen. Produktions- ökningarna kan med ett högre pris betala för ökade investeringar och insatser ijordbruket. ] u-länder med undersysselsättning på landsbygden gäller detta främst ökad insats av arbetskraft, men även andra insats- ökningar blir mer lönsamma. EU:s jordbrukspolitik har med andra ord bidragit till ett intensivare jordbruk inom EU och ett extensivare i u- länderna vilket innebär ett ineffektivt användande av resurser. Detta kan principiellt illustreras med handelsgödselanvändningen (se figur 17).

Figur 17 Handelsgödselanvåndning i olika regioner år 1994 (per hektar)

140

120

i 100 80 60 40 0 t 0 _-+ |

tue

Världen | lander U lande: Latinamerika Sub Sahara Nordnfrita

I

Auian + Pat:

Källa: FAO:s databas. Egen bearbetning.

De genomsnittliga gödselgivorna per hektar i i-länderna är 83% högre än i u-ländema” . Eftersom meravkastningen (den ytterligare avkastning som ett extra kg gödning ger) minskar med ökningen av den totala gödningsgivan kan den totala vegetabilieproduktionen ökas om konstgödsel "flyttas" från i-länder till u-länder. Detta är också den förväntade effekten av ändrade priser eftersom det relativt sett kommer att löna sig mer att gödsla i u-länderna än i-länderna. Denna effektivitetsvinst i användningen av resurser gäller naturligtvis även andra produktionsresurser. t.ex. arbetskraft. Följden av ökat behov av arbetskraft i jordbruket är ökade inkomster för de sysselsatta i jordbruket i jämförelse med stadsbefolkning. Detta kan antas minska omflyttningen från landsbygd till stad.

Utjämningen i prisnivåer mellan i- och u-länder genom en avreglering leder i princip till ökade insatser av resurser i u-länderna och minskade i i-länderna. Förutsättningen för att prishöjningen skall resultera i produktionshöjningar är fungerande marknader. Speciellt beträffande Afrika finns farhågor om att institutionella brister begränsar möjligheterna till produktionshöjningar. Här avses institutioner i vid bemärkelse, dvs. regelverk och marknader som möjliggör effektiva transaktioner i kedjan från produktionsresurser till konsumtion av livsmedlen. Flera exempel kan ges på hur detta skapar speciella problem för u-länderna. Avsaknad av fungerande försäkringssystem skapar ett incitament att odla grödor som minimerar risken istället för maximerar avkastningen. Brist på kapital gör att produktionshöjande investeringar som annars hade varit lönsamma inte kan genomföras. Oförmåga att finansiera kollektiva åtgärder såsom satsning på infrastruktur, sjukdoms- bekämpning och forskning minskar värdet av prisökningar för de enskilda producenterna. Oklarheter i äganderätten till produktions- resurser. t.ex. vatten och mark. kan leda till överutnyttjande av resurserna och bristande incitament att investera i framtida produktions- ökningar.

Vissa hävdar (t.ex. Hayami et al) att institutionell förändring, bl.a. annat tekniskt utveckling, bestäms av värdet av att tillskapa dessa nya

”Hänsyn bör också tas till mängden naturgödsel per hektar.

institutioner (uppfinningar och förbättringar görs i första hand där värdet är störst). Med detta mer dynamiska resonemang skulle prisökningar kunna få en positiv effekt på den bristande institutionella strukturen vad gäller t.ex. infrastruktur, utveckling av grödsorter lämpliga för afrikanskt bruk, bättre kredit- och försäkringsmarknader, landreformer etc” .

Frågan om drivkrafterna bakom institutionella förbättringar torde dock vara alltför komplex för att kunna reduceras till förändringar i priser. Förekomsten av olösta konflikter, krig. social och politisk oro, fattigdom, sjukdomar och brist på utbildning är naturligtvis faktorer som kan vara både orsak till och följd av institutionella brister.

Mycket talar för att produktionsökningarna skulle kunna bli avsevärda i många länder om de institutionella bristerna undanröjdes.

Tabell 34 Potentiella skördenivåer i Afrika år 1990

(Per ha) Majs Ris Vete Sorgum Genomsnittlig avkastning) 1,6 2,0 1,5 0,5 Potentiell avkastning >5 3-5 3,5 2,5 Källa: Denninger et al, 1996.

Tabell 34 visar på möjliga avkastningsnivåer i Afrika söder om Sahara om tillgänglig Odlingsteknik användes i större utsträckning. Uppskatt- ningen av potentiella skördar baseras på försöksdata och faktiska avkastningsnivåer i områden med liknande naturliga förutsättningar.

Den förhållandevis låga jordbruksproduktion i u-länderna är inte bara en följd av institutionella problem och i-ländernas jordbnikspolitik. U- låndernas egen politik har under många år missgynnat jordbruket vilken minskat jordbruksproduktionen, minskat inkomsterna på landsbygden och bidragit till migrationen från landsbygd till stad (Schiff & Valdez, 1992).

24 Här kan noteras att den ”gröna revolutionen” huvudsakligen omfattade tre grödor, vete, majs och ris. Alla med relativt sett högt prisstöd.

4.3.2. Bevarande av naturresurserna

Det kan hävdas att i-ländemas jordbrukspolitik bidragit till krympande naturresurser i u-länderna. I-ländernas jordbrukspolitik har sänkt värdet på resurser i u-länderna som är nödvändiga för jordbniksproduktion, t.ex. mark och vatten. Ju lägre pris på produkterna som resurserna genererar, desto lägre blir incitamenten att bevara resurserna. Investeringar i t.ex. uppbyggnad av humushalten i jordarna och åtgärder för minskad jorderosion blir inte lönsamma vid ett alltför lågt produktpris. Ett lågt produktpris är en ekonomisk signal om att produktionsresurserna finns i överflöd och att det därmed finns ett relativt sett mindre behov att hushålla med dessa. I det här fallet är emellertid ”överflödet” till en del en följd av i-ländernas subventionerade jordbnik och inte av fysiska] biologiska faktorer.

Betydelsen av ökade priser för ett uthålligt användande av jordens resurser skall inte överdrivas. De flesta experter är överens om att brist på fungerande institutioner och regelverk för att hantera kollektivt överutnyttjande av resurser och gemensamma miljöproblem är en långt viktigare orsak till den förstörelse av resursbasen som ägt rum i form av överflskning, ökenspridning och jordförstöring. Om den som utnyttjar resursen inte behöver betala för förbrukningen av resursen kan högre priser leda till resursförstöring. Som exempel kan nämnas utfiskning av värdefulla fiskarter och överutnyttjande av grundvatten. Fungerande institutioner är därför av avgörande betydelse för att en prishöjning skall resultera i bättre bevarande av naturresurserna.

4.4. Vilka gynnas respektive drabbas av en avreglering ?

4.4.1. Vilka länder påverkas?

CAP:s påverkan på olika länder beror på vilka produkter som regleras och vilka länder i omvärlden som exporterar respektive importerar dessa. Som framgår av kapitel 3 återfinns exportörerna av spannmål och mjölkprodukter främst bland andra i-länder. Flera östeuropeiska länder kan också förväntas få en betydande export vid en avreglering. Socker, frukt och grönsaker är viktiga exportprodukter för u-länderna som grupp. För flera u-länder är även nötkött en exportvara.

Eftersom många fattiga u-länder är nettoimportörer av de produkter där EU och övriga i-länder har höga stöd (bl.a. spannmål och mjölk- produkter) kan denna grupp initialt ses som förlorare eftersom importen kommer att fördyras av de högre livsmedelsprisema. De högre priserna medför dock ökad produktion och minskad konsumtion vilket reducerar importen och i motsvarande grad minskar importkostnaderna. För nettoimporterande u-länder där produktionsökningen blir så stor att de övergår att bli nettoexportörer kan vinster på nationsnivå uppstå. För nettoexporterande u-länder är den positiva nettoeffekten på nationsnivå givetvis entydig av ökade priser.

För en del av u-ländema bedöms möjligheterna som relativt goda att höja produktionen och få en total välfärdsvinst av avregleringen trots en ursprunglig nettoimport. För en del mycket fattiga länder, flertalet i Afrika, kan de ökade priserna innebära nettoförluster på nationsnivå.

4.4.2. Vilka befolkningsgrupper påverkas?

Identifiering av länder som förlorar och vinner på en liberalisering av jordbrukspolitiken kan vara intressant men ger inte i sig information för att bedöma om själva omfördelningen är önskvärd eller inte. Man kan tänka sig utsatta grupper i nettoimporterande länder som vinner på en avreglering och grupper i nettoexporterande länder som förlorar på en liberalisering av världshandeln. Generellt förlorar jordbrukare i i-länder

och konsumenter i u-länder. vinner gör jordbrukare i u-länder och konsumenter och skattebetalare i i-länder. Undantaget är de i-länder som redan avreglerat sin jordbrukspolitik där omfördelningen blir från konsumenter till jordbrukare. l figur 18 framgår jordbruksbefolkningen och övrig befolknings storlek i EU12 och u-Iänderna.

Figur 18 Jordbruksbefolkning och övrig befolkning i u-länderna och EU12 år 1994 (1000-tal)

asooooo 7 2000000

1 50000 0

I . JordbruksbelolkniugJ

D Ovu ig befolkning

1 000000

500000

__

Utvecklmgsiändei EU-l?

Källa: FAO:s databas. Egen bearbetning.

Som framgår av figur 18 är de som är beroende av jordbruket i majoritet i u-länderna. I den utsträckning som CAP påverkar priserna uppåt på den egna marknaden och nedåt för omvärlden skulle en avreglering ge upphov till en prisutjärnning. [ den schematiska indelningen i figur 18 skulle omfördelningseffekteriia av en avreglering bli att jordbruks- befolkning i EU och övrig befolkning i u-länder missgynnas och jord- bruksbefolkning i u-länderna och övrig befolkning i i-länderna gynnas. Om detta leder till positiva effekter på landsbygden blir gruppen som gynnas betydligt större eftersom det absoluta flertalet av u-ländemas befolkning återfinns på landsbygden (en stor del av ”övrig befolkning” i figur 18 är landsbygdsbefolkning)

I många u-länder finns dessutom huvuddelen av de allra fattigaste på landsbygden (se tabell 35).

Tabell 35 Andel fattiga på landsbygden i u-länderna (procent)

Land Landsbygdsbefolkningens andel Andel av de fattiga som finns på av totala befolkningen landsbygden Afrika Elfenbenskusten 57 86 Ghana 65 80 Kenya 80 96 Asien Indien 77 79 Indonesien 73 91 Malaysia 62 80 Filippinenia 60 67 Thailand 70 80 Latinamerika Guatemala 59 66 Mexiko 3 I 37 Panama 50 59 Peru 44 52 Venezuela 15 20

Källa: World Bank, 1992.

Tabell 35 visar, för ett urval av länder, hur stor andel av det totala antalet fattiga i landet (mindre än 31 $ per person och månad) som finns på landsbygden. Någon totalundersökning av fördelningen av fattiga mellan landsbygd och stad finns inte. Behovet av utveckling av lands- bygden för att kunna minska fattigdomen, globalt sett, torde dock vara av stor betydelse.

Den positiva effekten bland u-ländernas jordbrukare av en avreglering är naturligtvis inte entydig eftersom dessa inte bara producerar livsmedel utan även andra jordbruksprodukter där priserna förväntas påverkas relativt sett mindre (t.ex. kaffe, te och tobak). Inom gruppen jordbruks- befolkning är det i första hand de som är nettoproducenter av de produkter som omfattas av CAP som vinner på en avreglering. Även de som är producenter av substitut (t.ex. cassava, hirs, maniok) vinner på prisökningarna. För övriga blir möjligheterna att öka livsmedels- produktionen och effekterna på sysselsättningen avgörande.

4.4.3. Effekter av förmånsavtalen

Särskilt intressant är det att studera effekterna av olika förmånsavtal som EU tillämpar eftersom dessa brukar motiveras utifrån biståndspolitiska syften. För de flesta produkter innebär avtalen att förmånsländerna får sälja till det högre EU-priset istället för till det lägre världsmarknads- priset vilket utgör en förmån endast om EU har ett starkt gränsskydd. Om EU avreglerar sin jordbrukspolitik kommer EU:s interna marknads- pris och världsmarknadspriset att vara samma. Detta gör att förmånen av avtalen försvinner vilket har olika betydelse för olika produkter.

Socker är en viktig exportvar för många u-länder. Vid en avreglering kommer de u-länder som har förmånskvot att gå miste om värdet av att få sälja till ett högre EU-pris när det inte längre är någon skillnad mellan priset i EU och på världsmarknaden. Samtidigt kommer alla som inte har förmånskvot att kunna sälja till ett högre världsmarknadspris vilket innebär att omvärldens sockerproducenter som grupp kommer att vinna på avregleringen. 80% av kvoten utgår till fem länder och den totala kvoten utgör drygt 1% av den totala Världsproduktionen. Eftersom EU med statliga exportsubventioner årligen "skickar tillbaka" en kvantitet på världsmarknaden motsvarande importen av förmånssocker blir effekten av förmånskvoterna i stor utsträckning en omfördelning mellan u-länder.

Det kan även av andra skäl ifrågasättas om fördelningen av sockerkvoter återspeglar behov av hjälp hos förmånsländerna. Studier av fördelningen av kvoter (Hermann & Weiss, 1995) visar att fattigare AVS-länder i genomsnitt missgynnas av kvottilldelning, per person räknat. Detta är naturligtvis inget avsiktligt syfte utan återspeglar att kvoternas ursprungliga avsikt inte primärt var att stödja fattiga länder utan snarare att bevara historiska handelsrelationer. Icke desto mindre är värdet av sockerkvotema av stor betydelse för enskilda länder.

Diskussionen ovan gäller även andra kvotarrangemang, t.ex. kvoter för bananer, där bananer från AVS-länder gynnas på bekostnad av bananer från mellanamerikanska länder.

Den generella kritiken som förts fram mot kvotarrangemangen som ett medel att hjälpa fattiga länder har gällt eH'ektiviteten i tre avseenden:

1) Bistånden når inte de länder som är i mest behov av hjälp, eller det är oklart om så är fallet eftersom behov av hjälp inte varit kriteriet för att dela ut kvoter. I de fall EU upprätthåller en viss prisnivå utgör kvotarrangemangen alltid en omfördelning mellan länder som erhåller respektive inte erhåller kvot.

2) För de flesta kvoterna är det inte klart vilken grupp som får värdet av förmånen att få sälja till det högre EU-priset. Detta är helt beroende av vem som tilldelas licensen att tullfritt (eller med reducerad tull) föra in varan i EU. 1 de fall kvoten tilldelas ett importföretag resulterar kvot- arrangemanget i en subvention av handelsföretag i EU (Jordbniksverket 1996). Om regeringen i förmånslandet delar ut kvoträttigheterna kan detta ge ett behövligt tillskott till budgeten. Om detta är syftet hade det emellertid varit effektivare med en direkt överföring från EU:s budget än en indirekt överföring via skev prissättning på specifika produkter. Om kvotvärdet skall hamna hos enskilda jordbrukare i förmånslånderna förutsätter detta att det antingen finns någon form av handelshinder kring förmånslandet som gör att prisnivån stiger som en följd av ökad export eller att priserna är reglerade i jordbrukarled. Det förefaller för närvarande råda stor osäkerhet och brist på studier om vem som i praktiken får kvotvärdena.

3) De flesta förmånsavtalen avser endast en begränsad reduktion av tullar och dessutom begränsade kvantiteter. Det går därför inte att avgöra om de länder med de förmånligaste avtalen verkligen gynnas jämfört med en situation med en avreglerad CAP.

4.4.4. Speciella ”riskgrupper”

Ovan har diskuterats betydelsen av utveckling av u-ländernas jordbruk och att i-ländernas jordbrukspolitik missgynnat jordbruket i u-ländema. U-länder som är nettoimportörer av livsmedel och exportörer av jordbruksvaror som inte konkurrerar med i-ländernas reglerade varor, t.ex. kaffe, te, kakao och tobak, kan få svårigheter vid stigande priser på i-ländernas reglerade produkter. Många av dessa u-länder återfinns i Afrika.

FAO-prognoser (se kapitel 2) visar på att u-länderna kommer att öka sin import av spannmål kraftigt. För Afrika söder om Sahara bedöms importen mer än fördubblas under perioden 1989-2010. Prognosen är positiv så tillvida att den genomsnittliga inkomstutvecklingen räcker till för att öka importen och öka genomsnittligt intag av kalorier. lnkomstutvecklingen som prognosen baseras på är emellertid högre än produktivitetsutvecklingen i jordbrukssektorn. FAO och flera andra bedömare tror inte på någon kraftig efterfrågeökning och därpå följande prisökningar på de nuvarande viktiga exportgrödorna (kaffe. te, kakao. frukt m.m.). Följden av detta är att ökningen i inkomster i stor utsträckning antas genereras av tillväxt utanför jordbrukssektorn (som utgör 70% av befolkningen och huvuddelen av de fattiga) med förstärkta inkomstklyftor inom Afrika som följd.

De flesta prognoser tillskriver inte de fattigaste länderna förmågan att höja produktionen av livsmedel i tillräcklig utsträckning för att minska importen. Bedömningarna är dock baserade på historiska produktions- ökningar. Det finns en del förhållanden som talar för en betydande produktionspotential:

För det första är strukturen och kapaciteten i livsmedelsproduktionen i stor utsträckning påverkad av den jordbrukspolitik som förts. Livsmedelsproduktionen har missgynnats både genom i-ländernas subventioner av det egna jordbruket och u-ländernas egen diskriminerande jordbrukspolitik. I studie av Schiff och Valdez (1992) hävdas att u-ländernas egen jordbrukspolitik haft en kraftigt negativ effekt på tillväxten i jordbruksproduktionen, urbaniseringen och fattigdomen på landsbygden. Dessutom hävdar t.ex.Tyers och Andersson (1993) att förbättrade institutionella förhållanden som en följd av högre priser på jordbruksprodukter skulle kunna ha en betydande roll för framtida produktionsökningar i u-1änderna.

Detta är inte någon homogen grupp av länder och graden av beroende av livsmedelsimport och en eller ett fåtal exportgrödor varierar kraftigt. Studier av FAO (1995) tyder på att många av dessa länder trots (eller p.g.a.) en specialisering inte lyckats uppnå en positiv utveckling inom jordbruket. Istället har de blivit beroende av exportinkomster från produkter för mättade i-landsmarknader och låga priser på livsmedel

orsakade av i-ländernas protektionism. Studien visar emellertid att ett flertal av dessa länder har ökat graden av diversifiering med export av ett större antal jordbruksprodukter (se tabell 36).

Tabell 36 Olika u-länders viktigaste exportvaror och dess andel av landets totala export (procent)

Land 1961 1970 1980 1992 Produkt

Gambia 85,5 47,9 54.7 23,2 Jordnötter Togo 35.3 60,4 50.2 62,9 kakaobönor, bomull Somalia 49.2 29,2 27.8 20,4 bananer, får, getter Etiopien 58,6 64.4 69,6 55,2 kaffe Benin 15,7 19,9 26,0 71,6 palmolja, kakaobönor, bomull Sierra Leone 50,8 43,0 45.7 17,2 palmkämor, kaffe Egypten 81,4 66,3 62,5 12,8 bomull Sudan 52,4 62,5 42.6 31,9 bomull Haiti 52,7 63,9 80,5 37,7 kaffe Bangladesh 84.5 73,1 58,7 33,3 jute

Nicaragua 32,7 24,1 44,1 23,6 kaffe, bomull Sri Lanka 67,4 58,2 54,9 50,9 te Dom. Rep. 46,6 55,7 55,6 40,6 socker

Källa: FA O's databas. Egen bearbetning.

Även om en avreglering leder till högre livsmedelspriser, är det uppenbart att inom gruppen fattiga livsmedelsimporterande u-länder måste jordbruket och landsbygden utvecklas för att länderna överhuvud skall uppnå en positiv utveckling. Många av dessa länder har också en stor potential att expandera produktionen av livsmedel. En prispressande jordbrukspolitik i i-länderna motverkar den utvecklingen. Så länge i- läiiderna med exportsubventioner årligen avsätter stora kvantiteter på världsmarknaden kan u-länderna per definition inte bli nettoexportörer. lnte desto mindre är det uppenbart att fattiga länder eller utsatta grupper i länderna kan drabbas av en förändrad jordbrukspolitik, varför det är viktigt att följa upp effekterna av en liberalisering av handeln med jordbruksprodukter (något som för övrigt gäller generellt vare sig det är fråga om införande av regleringar eller avregleringar). Tillgängliga studier visar på nettovälfardsvinster för världen som helhet. Det förefaller rimligt att eventuella utsatta grupper av ”förlorare” kan få del

av dessa vinster men, till skillnad från den tidigare politiken, på ett sätt som inte förstör uppbyggnaden av marknader för livsmedelsproduktion.

Behovet av särbehandling och av speciella åtgärder för fattiga länder som kan komma att förlora på en liberalisering av världshandeln är allmänt erkänt. ] Uruguay-avtalet finns ett speciellt beslut om att ta hänsyn till dessa problem (”Decision on Measures Concerning the Possible Negative Effects of the Reform programme on Least-Developed and Net Food-lmporting Developing Countries”). Beslutet har hittills bland annat resulterat i ökat åtagande om livsmedelshjälp och fortsatt noggrann bevakning och uppföljning. U-länderna har även getts vissa lättnader från Uruguay-avtalets åtaganden. Möjligheter finns även till lån från Världsbanken för att finansiera spannmålsimport.

5. Slutsatser

Den nuvarande globala tillgången till livsmedel räcker fysiskt till att försörja en betydligt större befolkning än den nuvarande. Den nuvarande lokala bristen är ett fördelningsproblem orsakad av fattigdom. Tillgäng- liga prognoser tyder på att ökningen i produktionen av livsmedel kommer att vara i samma storleksordning som befolkningsökningen på medellång sikt. På längre sikt blir livsmedelssituationen avhängig befolkningsutvecklingen och möjligheten att uthålligt producera livsmedel med bevarade naturresurser. Utvecklingen av uthålliga produktionsmetoder är därför avgörande på lång sikt, Världen står även i framtiden inför ett fördelningsproblem, med risk för att stora grupper inte kommer att ha tillräckliga inkomster för att tillgodose grundläggande behov av livsmedel.

l-ländernas jordbrukspolitik i allmänhet, och CAP i synnerhet, sänker världsmarknadspriserna på jordbmksvaror. Detta gör att jordbrukare i länder utan omfattande stöd, främst u-länder, får lägre inkomst samtidigt som konsumenterna i dessa länder gynnas av lägre priser. Inom EU. och i många andra i-länder, är det istället konsumenterna som missgynnas av högre priser. Den största andelen av invånarna i u-länderna tillhör jordbruksbefolkningen. Huvuddelen av de fattiga finns på landsbygden i u—länderna. En gynnsam utveckling för u-ländernas jordbruk är därför viktig för landsbygdsutveckling och minskad fattigdom. En avreglering av jordbrukspolitiken i i-länderna höjer världsmarknadspriserna vilket ger förutsättningar för ökade inkomster hos jordbrukare i u-länderna.

CAP påverkar världsmarknadspriset mest för produkterna mjölk, socker, nötkött och spannmål men även för annat kött, frukt och grönsaker samt oljeväxter. Det är främst länder som är nettoexportörer av dessa produkter som vinner på en avreglering av CAP. För produkter som mjölk, nötkött och spannmål, där CAP:s påverkan på priset är relativt stor, är det främst andra i—länder som är stora exportörer som på kort sikt kan förväntas ta andelar av EU:s export på världsmarknaden. Detta gäller speciellt vid en ensidig avreglering, men även vid global liberalisering eftersom EU:s stödnivåer är högre än betydelsefulla

konkurrentländers. För de östeuropeiska länder som producerar samma produkter som EU-länderna torde en avreglering vara gynnsam, särskilt om produktionen förmås öka. För socker, frukt och grönsaker är u- länderna som grupp nettoexportörer och skulle gynnas av högre priser.

Många fattiga u-länder, främst i Afrika, är nettoimportörer av en del av de produkter som i-länderna subventionerar. Detta gäller framför allt för spannmål. Därmed kan nettoeffekten av en avreglering, med höjda världsmarknadspriser som följd, för en del av dessa länder bli negativ. Enligt tillgängliga prognoser kommer nettoimporten av spannmål till u- länderna att öka fram till år 2010 vilket ökar beroendet av billig livsmedelsimport.

Avgörande för om dessa fattiga länder kommer att gynnas av en avreglering är deras förmåga att höja livsmedelsproduktionen. En stor produktionspotential finns. men de institutionella hindren är avsevärda i många u-länder. Med 70% av befolkningen inom jordbruket (Afrika), varav många är fattiga, är det uppenbart att en Qositiv utveckling för stora befolkningsgrupper är beroende av tillväxt inom jordbruket. Även de u-länder som idag är nettoimportörer kan vinna på en avreglering om de i tillräcklig utsträckning kan bli nettoexportörer av livsmedel, något som idag motverkas av i-ländernas jordbnikspolitik.

Betydelsen av en avreglering av CAP för u-läidemas produktions- ökningar inom jordbruket skall inte överdrivas. Av stor betydelse är naturligtvis u-ländernas egen politik. Dessutom är det helt avgörande i vilken utsträckning institutionella hinder för fungerande jordbruks- marknader kan undanröjas, vilket är ett särskilt stort problem i Afrika. En avreglering av CAP och i-ländernas jordbrukspolitik skulle här kunna vara en dynamisk kraft i kombination mcd specifika åtgärder inom resp. land.

Att behålla CAP enbart av hänsyn till fattiga liismedelsimporterande länder vore en mycket kostsam och på sikt verkningslös stödform. Förutsättningen för att en jordbrukspolitik, som pressar världsmarknads- priserna, skall gynna dessa länder är att (1: inte lyckas höja produktiviteten i jordbruket. Kännetecknande för gruppen fattiga netto- importerande länder är att dessa har en mycket ;tor andel jordbruks-

befolkning samt en stor andel fattiga på landsbygden. En positiv utveckling för dessa länder är således nära kopplad till utvecklingen inom jordbrukssektorn. Dessutom missgynnas fattiga exportberoende länder av en bibehållen reglering. En avreglering av CAP skulle frigöra stora resurser. Om man så önskade skulle dessa kunna användas för ett riktat bistånd i syfte att få till stånd en positiv landsbygdsutveckling i de länder som inte förmår höja produktiviteten i jordbruket och som kan påverkas negativt av högre priser på jordbruksprodukter. Ett sådant stöd skulle kunna användas till att påverka underliggande orsaker till problemen, t.ex. svår fattigdom med medföljande näringsbrist och sjukdom, låg utbildning och analfabetism, bristande infrastruktur och brist på anpassade försäkrings- och kreditmarknader, eftersatt utveckling av jordbruksteknologi och genetiskt material för u-ländernas behov av uthållig produktion samt dåligt fungerande äganderätts-, företags-, och bnikningsformer.

Problemen att få till stånd en ekonomisk utveckling med ökade inkomster hos de stora fattiga grupperna i u-länderna är ytterst komplexa och kan naturligtvis inte reduceras till en fråga om avreglering av i— ländemas jordbrukspolitik. Åtgärder kommer dessutom att krävas för att minska de grundläggande institutionella hindren för en utveckling av jordbruket. En positiv utveckling av jordbruket torde för många av de fattigaste länderna vara en förutsättning för en positiv generell utveckling i ekonomin. En avreglering av de jordbrukspolitiska medel som sänker priserna på u-ländernas jordbruksprodukter gynnar en sådan utveckling. Det kommer även fortsättningsvis att finnas stora grupper i behov av riktat utvecklingsstöd. Det kommer sannolikt även att finnas enskilda u-länder som förlorar på en liberalisering av jordbrukspolitiken och för vilka specifika åtgärder kan krävas. Dessa åtgärder måste dock utformas på ett sådant sätt att de långsiktigt hjälper utsatta grupper utan att missgynna produktionen av livsmedel i u-länderna.

Ordlista

Animalier

Avreglering

AVS-länderna

CAP

Central- och Östeuropa-6

Central- och Östeuropa-10

Central- och Östeuropa-22

CSE

Direktstöd

Exportbidrag

Livsmedel/jordbruksvaror från djurriket. i rapporten främst nöt. får. svin och fjäderfä,

Borttagande av jordbrukspolitiska medel.

Länder i Afrika. Västindien och Stillahavsområdet som genom Loméavtalet bl.a. får handelsförmåuer vid export till EU.

Common Agricultural Policy, dvs. EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Polen, Ungern. Tjeckien. Slovakien, Bulgarien, Rumänien (FAO:s definition av Östeuropa).

Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien, Rumänien. Slovenien. Estland, Lettland och Litauen, länder som ansökt om EU-medlemskap.

Central- och Östeuropa samt f.d. Sovjetunionen (Eurostats definition av Central- och Östeuropa).

Consumer subsidy equivalent, (OECD visar genom denna indikator den andel av konsumentpriset som orsakas av jordbruks- politik).

Stöd som betalas direkt till producenten per hektar, per djurenhet eller liknande. t.ex. arealstöd och djurbidrag.

EU:s exportbidrag utgår vid export av jordbruksvaror till tredje land för att kompensera för prisskillnaden mellan världsmarknadspris och EU-pris.

Exportsubvention

Gemenskapspreferens

FAO FEOGA

Foderspanmnål

GATT

Gränsreglering

Gränsskydd

GSP

Idisslare

IFPRI

Intervention

Se exportbidrag. I princip gäller samma sak som EU:s exportbidrag, tillämpning kan skilja mellan olika länder i världen.

Varor producerade inom EU ska ges företräde framför importerade varor.

Food and Agricultural Organization

EU:s jordbniksfond. Fonden utgörs av två delar. en garantifond och en utvecklingsfond.

Spannmål exkl. vete och ris enligt FAO:s definition.

General Agreement on Tariffs and Trade (allmänna tull- och handelsavtalet)

Åtgärder vid gränsen mellan handelsområden som påverkar handelsflöden och därmed leder till olika marknadspriser.

Tull eller avgift som läggs på priset på importvaror från tredje land.

General Svstem of Preferences - EU:s allmänna tullpreferenssystem - som ger förmåner till knappt hundra u-länder vid export till EU. Särskilda förmåner ges till de minst utvecklade länderna (MUL).

Djur i jordbruket, t.ex. nöt och får, vars föda huvudsakligen kan utgöras av grovfoder och som därmed inte kräver spannmål.

International Food and PolicyResearch Institute

Åtgärder på den interna marknaden i syfte att påverka prisnivån på jordbrukets produkter, t.ex. lagring.

Kvot

Lomékonventionen

Marknadsreglering

MUL OECD

Prisstöd

PSE

Spannmål

Tredje land UR-avtalet

WTO

WWI

Produktionen kan begränsas genom en kvot. likaså kan en begränsad kvantitet vid import eller export genom en kvot omfattas av t.ex.

en förmån.

Avtal mellan EU och AVS-länderna (se AVS-länder).

EU:s marknadsregleringar omfattar medel som gränsskydd, produktionskvoter. exportbidrag och interventionsåtgärder samt direktstöd.

Minst utvecklade länder (se GSP).

Organisation for Economic Cooperation and Development

Regleringar som syftar till att stödja en viss prisnivå bl.a. exportbidrag, interventionsåtgärder och produktionskvoter.

Producer Subsidy Equivalent (OECD visar genom denna indikator värdet på transfereringar till jordbruket i förhållande till jordbrukets totala intäkter).

Vete, korn, råg, havre, majs, ris, hirs, sorghum enligt internationell definition. EU:s spannmålsreglering omfattar ej ris.

EU:s benämning av länder utanför unionen.

Jordbruksavtalet inom GATT från Uruguay- rundan.

World Trade Organization (världshandelsorganisationen som upprättades 1995 för att övervaka multilaterala handelsavtal inom tre områden, varav GA'I'l" är ett).

Worldwatch Institute

Källförteckning

Agcaoili. M. & Rosegrant, MW., 1994. Global and Regional Food Demand, Supply and Trade Prospects to 2010. Paper presented at roundtable meeting, Population and Food in the Early Twenty-First Century: Meeting Future Food Needs of an lncreasing World Population, February 14-16. IFPRI, Washington, D.C. Agra Europe. 1996. CAPMonitor. London. Alexandratos, N., 1992. World agriculture and Nutrition Prospects of the Developing C ountries. Paper presented at the Conference "Science and Ethichs at the Dawning of the Third Millenium, organized by Amministrazione Provinciale di Como, The Societa Italiana di Fisica and the International School of Plasma Physics, Varenna, Italy. v. Braun. J., 1996. Der We/tnährungsgipfel 1996: Har sich agrarökonomische Forschung ausgewirkt? Agrarwirtschaft 45 (1996), Köln. Brown, L. & Kane, H., 1994. Full House: Reassessing the Earth's Population Carrying Capacity. The Worldwatch Environmental Alert Series, W.W. Norton and Company. N.Y.

Buckwell, A. Agricultural Economics in a Brave Liberal World. EAAE Conference. 1996, Edinburgh. Crosson. P. & Andersson. J.R., 1992. Resources and Global Food Prospects. World Bank Technical Paper Number 184, World Bank. Washington D. C. Denninger, M., et.al., 1996. Food Security in East and Southern Africa. SIDA, Stockholm.

EGT, Europeiska Gemenskapemas Tidning, Förordningar om handelsavtal, marknadsregleringar m.m. Bryssel. Europeiska kommissionen, 1996 (a). Jordbrukslaget i Europeiska Unionen, Rapport 1995, Bryssel. Europeiska kommissionen, 1996 (b). E UGFJ:s garantisektions tjugofemte ekonomiska redogörelse räkenskapsåret 1995 , Bryssel. Eurostat, 1996. CD-romskivor med EU:s handelsstatistik 1988-1995, Luxemburg.

Eurostat. 1994. External Trade, statistisk årsbok 1994. Eurostat, Luxemburg. FAO. 1993, Agriculture: Towards 2010. FAO conference 6-25 November 1993. Twenty-seventh Session. FAO, Rome. FAO, 1995(a). Commoditv Review and Outlook 1994—1995. FAO, Rome. FAO. 1995(b). The State of Food and Agriculture. FAO. Rome. FAO, 1995(c). FAOyearbook production 1994. F AO. Rome. F AO, 1995(d). FAOyearbook trade. FAO, Rome, FAO. l996(a). Food, Agriculture and Food Security the Global Dimension. WFS 96/TECH/l, FAO, Rome. FAO, l996(b). Food Security and Nutrition, WFS 96/TECI—I/9, FAO, Rome. FAO. l996(c). Food, Agriculture and Food Security the Global Dimension. WF S 96/TECl-I/l, FAO. Rome. FAO. l996(d). Food Requirements and Population Growth. WFS 96/TECH/10. FAO, Rome. FAO, I996(e).Food and International Trade. WFS 96/TECH/8, FAO,Rome. Hartmann, M. & Frohberg, K, 1996. Promoting CEECS ' agricultural exports through association with the EU — why it does not work. EAAE Conference, Edinburgh. Hayami, Y. & Rutten, V.W. 1971. Agricultural development - An international perspective. John Hopkins University Press, London. Herrmann, R & Weiss, D, 1993. A Welfare Analysis of the EC-ACP Sugar Protocol. The Journal of Development Studies 199516. IFPRI, 1994. World population projections, 2020. 2020 Brief 5, October 1994. International Food Policy Research Institute. Washington D. C. International Grains Council, 1996. London. Jordbruksverket, 1993. EG:s handelspolitik på jordbruksområdet. Rapport 1993126, Internationella enheten, Jordbruksverket, Jönköping. Jordbruksverket, 1994-1996. Interna PM om handelsavtal m.m, Jordbruksverket, Jönköping. Jordbruksverket, 1996. Effekter av import- och exportkvoter i handels/edet. Rapport l996:13, Erlandsson, Jordbruksverket, Jönköping.

Khalili, M. & Lindahl, B., 1995. Global Livsmedelsförsörjning. Lantbrukarnas Riksförbund, Stockholm. Lantbrukarnas Riksförbund, 1995. EU, jordbrukshandeln och politiken däromkring. Perspektiv Europa 7, Furustam. C, Lantbrukarnas Riksförbund, Stockholm. Lundqvist J, Tema Vatten, Linköpings universitet. Seminarie inför världstoppmötet om livsmedelssäkerhet i Rom, 16 Oktober 1996, FN-förbundet. Stockholm. McCalla, A. F., 1994. Agriculture and Food needs to 2025: Why We Should be Concerned. Consultitative Group on International Agricultural Research, Sir John Crawford Memorial Lecture, International Centers Week, Oktober 27, Washington D.C. OECD, 1988-1994. Agricultural Policies, Markets and Trade in OECD Countries: Monitoring and Outlook 1988-1994. OECD, Paris. OECD, 1995. Agricultural Policies, Markets and Trade in OECD Countries: Monitoring and Outlook 1995. OECD, Paris. OECD, 1996. Agricultural Policies, Markets and Trade in OECD Countries: Monitoring and Evaluation 1996. OECD, Paris. Rabinowicz, E., 1989, (Hamilton, C.B., ed,). Europa och Sverige -EG- frågan inför 90-talet. SNS förlag, Stockholm. Roningen, V. O. & Dixit, P. M., 1990. Assesing the Implications of Freer Agricultural Trade. Food Policy, Vol.15, No 1, Washington. Sen, A., 1996. Economic Interdependence and the World Food Summit. Presented at the Seminar on Global Food Security, arranged by the Swedish F AO-Committee in Stockholm on 3rd June 1996. Shiff, M. & Valdés, A. 1992. The plundering of agriculture in developing countries. The World Bank, Washington, DC. Tyers & Anderson, 1993. More on Welfare Gains To Developing Countries from Liberalizing World Food Trade. Journal of Agricultural Economics (44). WTO, 1995. International Trade, Trends and Statistics 1995. World Trade Organization, Geneve. World Bank, 1992. World Development Report 1990. World Bank, Washington.

Worldwatch Institute, 1996. Tillståndet i världen 96. Worldwatch Institute Norden, Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Stockholm.

ÖWMWOkå "W end

kon—mä

Statens offentliga utredningar 1997

Kronologisk förteckning

_ Den nya gymnasieskolan — steg för steg. U. . Inkomstskattelag, del 1-111. Fi. . Fastighetsdataregister. Ju. . Förbättrad miljöinformation. M. . Aktivt lönebidrag. Ett effektivare stöd för

arbetshandikappade. A.

. Länsstyrelsernas roll i trafik- och fordonsfrågor. K. . Byråkratin i backspegeln. Femtio år av förändring på sex förvaltningscmråden. Fi. . Röster om barns och ungdomars psykiska hälsa. 5.

9. Flexibel förvaltning. Förändring och verksam— hetsanpassning av statsförvaltningens struktur. Fi. 10. Ansvaret för valutapolitiken. Fi. ll. Skatter, miljö och sysselsättning. Fi. 12. lT—problem inför 2000-skiftet. Referat och slutsatser från en hearing anordnad av lT-kommissionen den 18 december. ['I-kommissionens rapport 1/97. K. 13. Regionpolitik för hela Sverige. N. 14. IT i kulturens tjänst. Ku. 15. Det svåra samspelet. Resultatstyrningens framväxt och problematik. Fi. 16. Att utveckla industriforskningsinstituten. N. 17. Skatter, tjänster och sysselsättning. + Bilagor. Fi. 18. Granskning av granskning. Den statliga revisionen i Sverige och Danmark. Fi. 19. Bättre information om konsumentpriser. In. 20.Konkurrenslagen 1993—1996. N. 21 . Växa i lärande. Förslag till läroplan för barn och unga 6-16 år. U. 22. Aktiebolagets kapital. Ju. 23. Digital demokr©ti Ett seminarium om Teknik, demokrati och delaktighet den 8 november 1996 anordnat av Folkomröstningsutredningen, IT- kommissionen och Kommunikationsforsknings- beredningen. lT-kommissionens rapport 2/97. K. 24. Välfärd i verkligheten — Pengar räcker inte. S.

25. Svensk mat — på EU-fat. Jo.

26. EU:s jordbrukspolitik och den globala livsmedels- försörjningen. Jo.

Lill-bli»)—

xtON

oo

Statens offentliga utredningar 1997

J ustitiedepartementet

Fastighetsdataregister. [3] Aktiebolagets kapital. [22]

Socialdepartementet

Röster om barns och ungdomars psykiska hälsa. [8] Välfärd i verkligheten — Pengar räcker inte. [24]

Kommunikationsdepartementet Länsstyrelsernas roll i tratik- och fordonsfrägor. [6] lT-problem inför 2000-skiftet. Referat och slutsatser från en hearing anordnad av lT—kommissionen den 18 december. IT—kommissionens rapport l/97. [12] Digital demokr©ti. Ett seminarium om Teknik, demokrati och delaktighet den 8 november 1996 anordnat av Folkomröstningsutredningen, lT- kommissionen och Kotnmunikationsfotsknings— beredningen. IT-kommissionens rapport 2/97. [23] Finansdepartementet

lnkonistskattelag, del H”. [2] Byråkratin i backspegeln. Femtio år av förändring på sex förvaltningsomräden. [7] Flexibel förvaltning. Förändring och verksam- hetsanpassning av statsförvaltningens struktur. [9] Ansvaret för valutapolitiken. [10] Skatter, miljö och sysselsättning. [11] Det svåra samspelet. Resultatstyrningens framväxt och problematik. [15] Skatter. tjänster och sysselsättning. + Bilagor. [17] Granskning av granskning. Den statliga revisionen i Sverige och Damnark. [18]

Utbildningsdepartementet

Den nya gymnasieskolan — steg för steg. [1] Växa i lärande. Förslag till läroplan för barn och unga 6-16 år. [21]

J ordbruksdepartementet

Svensk mat — på EU-fat. [25] EU:s jordbrukspolitik och den globala livsmedels- försörjningen. [26]

Arbetsmarknadsdepartementet

Aktivt lönebidrag. Ett effektivare stöd för arbetshandikappade. [5]

Kulturdepartementet IT i kulturens tjänst. [14]

Systematisk förteckning

Närings- och handelsdepartememtet

Regionpolitik för hela Sverige. [13] Att utveckla industriforskningsinstituten. [16] Konkurrenslagen 1993-1996. [20]

Inrikesdepartementet Bättre information om konsumentpriset. [19] Miljödepartementet Förbättrad miljöinformation. [4]