värdigt.

• Sida 54
•  Original

Därefter brukar man skylla på media. Orsaken till att politiken har lågt förtroende och misslyckas i sina strävanden påstås vara medias ut- veckling. Tanken är att den särskilda mediadramaturgin, med förenk- ling, tillspetsning, dramatisering, förkortning och personifiering som väsentliga inslag, skulle snedvrida den offentliga debatten och under- gräva väljarnas kunskaper om den faktiska utvecklingen. Men även om det kan ligga en del i detta, så rimmar det dock illa med den faktiska utvecklingen. Aldrig tidigare, visar många undersökningar, har svenska väljare varit kunnigare och bättre informerade i viktiga samhällsfrågor än i dag.

Till sist är det vanligt, om än inte alltid i offentliga sammanhang, att påpeka att samhället har blivit så komplext och pluralistiskt. På 1950- och 60-talen var allting enkelt och homogent, finge vi bara tillbaka den tidens samhälle, utan mångfald och invandrare, skulle allt fungera väl igen. I likhet med de andra nämnda omvärldsförändringarna har dock denna utveckling inte bara påverkat oss i Sverige utan även alla andra länder. Följaktligen kan den knappast användas för att förklara vår särutveckling. Faktum är att världens mest pluralistiska eller invandrar- täta samhälle, USA, är det land som kanske har haft den allra mest positiva utvecklingen de senaste 20 till 30 åren.

Styrelseskickets betydelse

Mycket talar i stället för att svaret i betydande utsträckning finns i det sätt vårt styrelseskick är utformat, hur vår demokrati har konstruerats. Om grundlagen, konstitutionen eller styrelseskicket är mindre ända- målsenligt utformad fungerar demokratin sämre än vad som skulle kunna vara möjligt. Felet är alltså inte demokratin i sig — om denna råder bred och berättigad konsensus. Inte minst visar den globala utvecklingen, som tidigare påpekats, den liberala demokratins styrka. Nej, det som tycks ha ställt till det är vår egen, hemsnickrade variant på demokrati.

Anergin, det svenska samhällets grundläggande systemfel, kan åt— minstone delvis förklaras genom vår undermåliga grundlag. Systematiskt och under lång tid tycks det politiska beslutssystemet, oavsett riksdags- majoritet, ha premierat kortsiktighet och särintressen. De politiska

• Sida 55
•  Original

besluten har blivit ”sämre” än vad samtliga inblandade aktörer har önskat eller förväntat sig.

Återkommande tendenser till budgetunderskott, devalveringar, inflation, beslutsoförmåga i viktiga frågor, höjda skatter, politikerförakt, en ständigt växande offentlig sektor m.m. är uppenbara exempel.

Extrem parlamentarism

Det styrelseskick Sverige fick genom 1974 års regeringsform är ett typiskt barn av sin tid. Efter 1950— och 60-talens rekordår, den Ting- stenska idyllen, präglades vårt samhälle av en extrem tilltro till politik som medel. Livet skulle läggas till rätta och alla typer av sociala och eko- nomiska problem skulle lösas med politiska ingrepp (jämför Karlson 1993).

Självklart skulle även styrelseskicket moderniseras. I bred politisk enighet fick vi en grundlag som i jämförelse med andra länder i mycket hög grad betonar enhet, centralisering och parlamentarism. Styrelse- skicket är monistiskt. Folkviljan som den uttrycks i de allmänna valen skall slå igenom direkt — vi har endast en, proportionth sammansatt kammare i vårt parlament, riksdagen. Inslagen av lagprövning är ytterst begränsade. Vi saknar en konstitutionell domstol. Den kommunala själv- styrelsen är i mångt och mycket en chimär. Vi har ingen direktvald presi- dent. Folkomröstningar spelar en undanskymd, i första hand rådgivande roll (se von Sydow 1989, Petersson 1993, Stjernquist 1997). När folket en gång vart tredje eller fjärde år har sagt sitt, kan det gå. Annorlunda ut- tryckt saknas istort sett inslag av maktdelning i det svenska styrelse- skicket. Här ligger sannolikt en väsentlig del av förklaringen till den svenska politikens tillkortakommanden.

I Sverige har parlamentet tilldelats såväl den lagstiftande och den be- skattande som den kontrollerande eller granskande makten. Vår kon- stitution är med alla rimliga mått mätt extremt parlamentarisk. Följden har blivit, paradoxalt nog, att den verkställande makten, regeringen, har fått en starkare ställning än i nästan alla andra demokratiska länder.

En riksdag med så många viktiga uppgifter hamnar oundvikligen i olika målkonflikter, och utför följaktligen ingen uppgift särskilt väl. Den

• Sida 56
•  Original

parodi på granskning av statsråden som konstitutionsutskottet ägnar sig åt kan illustrera problemet.

Demokratins kärnidé

Uppenbart är att viss insikt finns om vårt styrelseskicks tillkorta- kommanden. En rad, men likväl otillräckliga, åtgärder har faktiskt genomförts under senare år: Europakonventionens inkorporering i grundlagen, medlemskapet i den Europeiska Unionen, den fyraåriga mandatperioden, den förändrade budgetprocessen, Riksbankens ökade oberoende och inslaget av personval i riksdagsvalen. Någon verklig diskussion om eller analys av förändringarnas konsekvenser för vår demokratis funktionssätt har dock inte skett. De har genomdrivits uppifrån, utifrån andra föregivna skäl.

Demokratins kärnidé, folksuveräntiteten, kan emellertid förverkligas på många olika sätt. Vår grundlag är på intet sätt det enda.

I ett mer pluralistiskt statsskick, såsom det amerikanska, det schweiziska eller det tyska, betonas snarare maktdelning och decentra- lisering. Folkviljan uttrycks samtidigt på en rad olika sätt: genom parla- ment med två kammare som väljs på olika sätt och ofta vid olika tid- punkter; genom ett större inslag av folkomröstningar; genom oberoende domstolar och stark lagprövning; genom republikanism eller president- styre; genom ett starkt rättighetsskydd; genom lokalt självstyre.

Med en konstitution av detta slag förstärks inslagen av reflektion och eftertanke i det politiska beslutsfattandet. Kortsiktiga folkopinioners och särintressens genomslag i lagstiftningen hindras eller fördröjs. Och, inte minst, ges olika demokratiskt förankrade maktcentra möjlighet att över- vaka och balansera varandra. Folket ges fler röster.

Det mesta talar för att en grundlagsreform i denna riktning inte bara skulle stärka den svenska demokratin utan också väsentligt förbättra de politiska beslutens kvalitet. Den kortsiktiga opportunism som präglat svensk politik de senaste decennierna skulle förhoppningsvis kunna undvikas.

Den självbundna statsmakten är det långsiktigt starka folkstyret. För att demokratin skall vara långsiktigt legitim, måste politiken

• Sida 57
•  Original

lagbindas, den måste själv sätta gränser för sin egen verksamhet. Sverige behöver mer av maktdelning och mindre av parlamentarism.

Fler röster åt folket

Sverige behöver en bred diskussion där vi förutsättningslöst överväger olika alternativ att fördjupa folkstyret genom ökad maktdelning. Det viktigaste är inte de enskilda åtgärderna var för sig, såsom införande av två kammare i riksdagen, stärkt kommunalt självstyre, reell lagpröv- ning, en konstitutionell domstol, stärkt rättighetsskydd, republikanism eller höjda majoritetskrav, utan att vi kan åstadkomma ett styrelseskick där olika demokratiska mekanismer balanserar varandra, där folket ges fler röster. Då bör den svenska demokratins anergi kunna undvikas.

Referenser

Dagens Nyheter 971213, 980102, 980104, 980128, 980312 Gilljam, M. & Holmberg, S., Väljarna inför 90-talet, Norstedts, Stockholm, 1993

Gilljam, M. & Holmberg, S., Väljarnas val, Norstedts, Stockholm, 1995

Holmberg, S. & Weibull, L., Förtroendets fall, Holmberg, S. & Weibull, L. (red.), Ett missnåjtfolk, rapport nr 18 från SOM- institutet, Göteborg, 1997

Karlson, N., The State of State, An Inquiry Concerning the Role of Invisible Hands in Politics and Civil Society. Almqvist & Wiksell International, 1993

Petersson, O., Svensk politik, Publica, Stockholm, 1993 SIFO, Allmänhetens tilltro till rättsväsendet, 1997-02-05

Stjernquist, N., Tvåkammartiden: Sveriges riksdag 1867-1979, Sveriges Riksdag, 1996

• Sida 58
•  Original

TEMO, Förtroendet för maktens företrädare, oktober 1996

von Sydow, B., Vägen till enkammarriksdagen: demokratisk förfanningspolitik i Sverige 1944-1968, Stockholm, Tiden, 1989 Åberg, C. J., Ett svårskött pastorat: Hur förnya svensk politik, Stockholm, SNS Förlag, 1997

• Sida 59
•  Original

Velferdsstat og demokrati

Erik Oddvar En'ksen, professor, Bergen

Vi anvender termen velferdsstat om vår form for stat. En slik stat kan vaere mer eller mindre omfattende, ta seg av faerre eller flere oppgaver, fordele goder og byrder på ulike mäter. Som et minimumsgrunnlag sier vi at individer i en velferdsstat er sikret minimumsstandarder for inntekt, livsmiljo, bolig og utdannelse, og at dette er gitt som politiske rettigheter. Velferdsstaten reflekterer at noen ting holdes utenfor den kontinuerlige konkurransen på markedet og ved hjelp av politiske tiltak. Det skal vaere mulig å overleve og gå med rak rygg uten å vazre markedstiltaker, altså uten å ha arbeid i en velferdsstat. Man skal kunne overleve uten å vaere avhengig av familie, slekt og deres evne til hjelp.

Det er viktig å se at etableringen og utviklingen av velferdsstaten henger sammen med utviklingen av den demokratiske rettsstat. Denne statsformen har sitt grunnlag og sin selvforståelse knyttet til begrepet om menneskerettigheter. Den er bygd på doktrinen om at mennesket er en moralsk person som har evne til å gjnre fornuftige valg, ta ansvar for seg selv, til selv å bestemme hvilket liv det skal leve. Den demokratiske rettsstat bygger på prinsippet om alles like verdi og alles like frihet. Velferdsstaten er for å sikkre at denne friheten bliv reel og dermed specielt til for å ta vare på de svakestes interesser, og forst og fremst på dem som ikke kan ta vare på seg selv. Denne velferdsstaten er i dagens situasjon kommet opp i mange og ulike typer problemer.

For å kunne få et grep om velferdsstatskritikken, hvor mange- fassetert den er, og for å kunne forholde seg til de komplekse prosessene som er på gang, skal jeg her skille mellom tre diskurser om velferdsstaten. Med diskurs menes her bare måter å samtale

• Sida 60
•  Original

systematisk på innenfor et felt. Ved å skissere tre diskurser om velferdsstaten nnsker jeg både å få fram de sammensatte problem— forståelser som er tilstede i dagens debatt, men også å få fram at vår forståelse av velferdsstaten har endret karakter. De avspeiler således en historisk utvikling. Jeg skal snakke om en rettferdighetsdiskurs som er knyttet til oppkomsten og konsolideringen av velferdsstaten. Så over til en mer effektivitetsdiskurs som betegner situasjonen på 70- og 80- tallet spesielt. Endelig skal jeg skille ut en diskurs jeg kaller for frihets- diskursen som er den tredje type diskurs som vi står oppe i i dag. Jeg skal utdype denne siste diskursen med referanse til rettferdighets— begrepet og teknokratiproblematikken.

Rettferdighetsdiskursen

Velferdsstaten et uttrykk for et normativt prinsipp om at de som ikke kan hjelpe seg selv har krav på offentlige stötte. Denne opprinnelige diskursen om velferdsstaten er knyttet til en forståelse av individet som et myndig vesen med krav på respekt. I denne opprinnelige diskusjonen om velferdsstaten ser vi at mange motiver, normer og interesser har vart med på å forme den og mange grupper har vart med på å kjempe den fram. Det gjelder den kristne lekmanns- bevegelsen, arbeiderklassen, og spesielt sosialdemokratiske partier som ved hjelp av statsmakten omformet samfunnet. Mange sosiale grupper, partier og interesseorganisasjoner har drevet fram ulike typer velferdsreformer. Individet tilkjennes med velferdsstaten sosiale rettigheter, ikke bare sivile og politiske rettigheter. Det er mange ulike mäter å legitimtere velferdsrettene på. Jeg skal her ganske enkelt gjore nytte av et begrep fra Ulrich Preuss om velferdstiltak som statsborgerkvalifikasjonspolitikk. Det betyr at man har krav på velferdsrettigheter i den grad de trengs for å kunne gjore bruk av sine politiske rettigheter. Slike rettigheter kan grunngies med at kvaliteten på kollektive beslutninger bedres når borgernes kompetanser okes og når flere kan delta. Velferdsrettigheter er således ikke bare i de underpriviligertes interesse, men i alles. Storre likhet i samfunnet gir bedre deltakelsesmuligheter, noe som eker informasjons- og

• Sida 61
•  Original

argumentasjonsnivået i den politiske prosess: det eker legitimiteten og rasjonaliteten i politisk beslutningsfatning.

Velferdsstaten oppstår i et industrisamfunn, dvs. i et komplekst samfunn hvor individene trenger nye typer kompetanser for å fungere og for å kunne delta på lik linje i samfunnslivet. Man kan si at individene må få sikret noen av sine grunnbehov fra det offentlige fordi samfunnet er blitt mer uoversiktlig og komplekst. Det kreves mer av individene i et moderne samfunn, blant annet på grunn av den teknologiske utvikling, enn det som krevdes for å vare en kompetent deltaker i et enkelt naturalhusholdssamfunn. Velferdsstaten er både funksjonelt og legitimitetsmessig nodvendig for kapitalismen. Den bringer til veie de ressursene som trengs for at borgerne skal erverve seg de kompetansene som er nodvendig for å bli en kompetent deltaker i arbeidslivet gjennom skole- og utdanningssystemet. Velferdsstaten står for autonomireparasjon for å tale med Niklas Luhmann. Den korrigerer også for markedssvikt blant annet ved å etablere ikke-lennsomme, men samfunnsmessig nodvendige infra- strukturtiltak. Endelig kan en si at velferdsstaten sikrer en viss utjevning mellom klasser. Den regulerer markedsokonomien og kompenserer dens usosiale bivirkninger. Det er et arrangement som får markedskapitalismen til å bli godtakbar for arbeidstakerne.

Denne funksjonelle siden ved velferdsstaten er viktig, men det får ikke dekke over det faktum at den er et uttrykk for en moralsk laeringsprosess: det er etablert nye normer for hvordan man skal behandle likhet og ulikhet ved at individet sikres overlevelsesevne utenfor markedet og familien. Velferdsstatspolitikk representerer en måte å skape et mer rettferdig og humant samfunn på. Det er et samfunn hvor individene kan vaere mer likestilt og hvor samfunnet framstår som mer sivilisert. De fattige er ikke henvist til almisser, til tigging, kriminalitet, prostitusjon eller veldedighet for å overleve. Velferdsstaten er en imponerende oppfinnelse. For förste gang i menneskehetenes historie har en begynt å fordele goder etter prinsipper som har menneskeverdet som målestokk.

Velferdsstaten reflekterer folgelig en ny form for ansvarlighet, men bevisstheten om disse humane fordelingsprinsippene er imidlertid etterhvert kommet i skyggen av de mange feilslag og utilsiktete virk— ninger av velferdsstaten. Dette instrumentet til å rette opp i nod og

• Sida 62
•  Original

sosial urett er selv med på å skape nye problemer med for mye av- hengighet, ufrihet og ulikheter og har bivirkninger som klientisering og stigmatisering.

I en tid med en arbeidsledighet på naermere 15% i Europa ser man også at det blir mer utstoting og flere ekskluderte grupper. Det viser at velferdsstaten ikke loser de grunnleggende problemene. Den har kun en reparasjons- og kompensasjonsfunksjon. Når markedet slår feil og folk systematisk bringes i arbeidsledighet, så bringes den opprinnelige retorikken i forlegenhet. Velferdsstaten har ikke klart å gjore noe med de grunnleggende motsetningene i samfunnet og har heller ikke makter å lose de store sosiale problemer: koene i helsevesenet blir storre, kriminalitet og isoloasjon eker: skils- misserater, selvmordsfrekvenser og pyskiske lidelser taler sitt tydelige språk. Velferdsstaten som skulle vaere en sikrer av et mer humant og rettferdig samfunn kan ikke sies å ha lost sin oppgave. Og, ikke minst, den er blitt for dyr — den overbelaster offentlige budsjetter.

Effektivitetsdiskursen

Dette bringer oss over på den andre diskursen om velferdsstaten. Velferdsstaten som ble oppfunnet for å korrigere og motvirke at den okonomiske kalkylen ble alle tings mål, blir nå faktisk omstilt ved hjelp av markedsanaloge styringsbilder. Velferdsstaten er selv inne i en reformprosess hvor man bruker akonomiske redskaper for å få tjenesteytingen billigere og mer effektiv. De strammere budsjettene gjor at de mer generose, universelle velferdsstatsordninger kommer under press. Det blir krav om mer kontroll og behovsproving, og vi står også i Skandinavia overfor problemet med et to-delt velferd- system, hvor noen får gjennom universalistiske likebehandlede program, mens andre blir underkastet en ydmykende behovsproving. Effektivitet er i ferd med å bli det fremst kvalitetsmål også i vel- ferdsstaten, mens andre hensyn som skal ivaretas gjennom offentlig organisering fortrenges. Et uttrykk for dette er när stadig flere, mer eller mindre berettiget, påtaler offentlig slosing, unodig og skjev ressursbruk og krever mer målretting og strengere prioritering av hva skattebetalernes penger skal gå til. Styringsteknikker hentet fra privat

• Sida 63
•  Original

sektors management teorier, slik som målstyring, desentralisert budsjettansvar, prestasjonslonnsystemet, lokale resultatenheter og intern konkurranse har for lengst gjort sitt inntog. Ved omleggingen til okt bruk av prismekanisme og kvantitative beregninger håper man å kunne måle bedre hva tjenesteproduksjon koster og hvordan den skal kunne bli billigere.

Det er egentlig stor oppslutning om velferdsstaten i Skandinavia, men tenkningen om den og klimaet rundt den har endret seg. Folk vil egentlig ha mer velferdsstat, men de er redde for velferdstilbudene sine; for pensjonene sine, for sykehjems- og for barnehageplassene sine. Vi har fått en diskurs som har endret seg fra å vaere opptatt av rettferdighet til å vare opptatt av hva den enkelte får igjen.

Det har kommet inn en ny terminologi når det gjelder offentlig sektor som utfordrer den generelle forståelsen av velferdsstaten. Den er bare blitt et middel ved siden av markedet til a tilfredsstille våre individuelle behov og krav til service. Velferdsstaten er blitt en produ- sent av goder; et leveringssystem av tjenester på lik linje med enhver annen servicebedrift. Mentaliteten om velferdsstaten har endret seg fra å dreie seg om hva vi skal gjore i fellesskap for å lose samfunnsopp- gaver — for å skape et rettferdig og solidarisk samfunn — til å dreie seg om hva den enkelte får igjen. Det er de fordelingsmessige effektene som står i fokus.

Dette grunner seg i den kvantitative og kvalitative utvidelse av spekteret av offentlige tjenester. Det har vart en eksplosjon i vel- ferdstjenester. Offentlig sektor sysselsetter mange mennesker og ivaretar mange nye sosiale funksjoner i samfunnet. Den står ikke bare for skole-, helse- og sosial Sikkerhet, men også for barnehager, syke- hjem, aldersinstitusjoner, frtitidstilbud osv. Det er også opprettet mange rettigheter og klageordninger som gjor at borgerne på en effektiv måte kan gjnre sine krav gjeldende.

Hele retorikken om velferdsstaten har endret seg. Borgerne er blitt kunder eller brukere med preferanser som må få gjennomslag ved utforming av velferdstjenester. De er ikke lenger medborgere og klienter med viktige behov som samfunnet er forpliktet til å ta vare på. Sykehusene er blitt bedrifter som produserer helse, skolene og universitetene produserer vekttalls-ekvivalenter, sosialkontorene yter service osv. Nå produseres det helse på sykehuset, det behandles ikke

• Sida 64
•  Original

lenger pasienter, når det er tjenestenes kvalitet og hva skattebetalerne får igjen som diskuteres, ikke hvordan vi skal skape et rettferdig sam- funn og oppheve undertrykking og uverdige samfunnsforhold. Det er retorikken om mer velferd pr. krone, garantier, kvoter og ventelister som i dag preger debatten.

Denne indvidualiserte rettighetstenkningen har gitt opphav til nye prioriteringsmåter, hvor den summeringen av private preferanser gjennom meningsmålinger, brukerundersokelser og brukerstyring avgjor hvem som skal få hva og ikke den politiske debatt. Vi har fått andre måter å avgjore tingene på enn den tradisjonelle hvor en måtte overveie i politiske prioriteringsdebatter for å få noe gjort. Det blir hevdet at disse nye styringssystemene undergraver samfunnsmoralen ved at de adresserer individene som egoistiske rettighetsbaerere og ikke som dydige samfunnsborgere. De nye styringssystemene virker til å tamme den offentlige, politiske debatt for funksjoner. Vi kan snakke om en reprivatisering av den offentlige tilfredsstillelsen av individuelle behov. Dette undergraver den solidaritet som velferdsstaten forut- setter, dvs. en opplevelse av et skjebnefellesskap — av at alle er i samme båt — og at alles velferd er avhengig av alles innsats. Vi har vzrt vitne til et klart tendensskifte hvor det ikke står om å etablere like mulig- heter for samfunnsdeltakelse, men om velferdsstaten som et instru- ment for tilfredsstillelse av individuelle preferanser. Men baksiden av effektivitetsdiskursen er en frihetsdiskurs.

Men furst en oppsummering

Disse forholdene gjor diskusjonen om velferdsstatens grunnlag og framtid vanskelig, men viktig. Velferdsstaten representerer noe av det ypperste vår sivilisasjon har frambrakt, men i praksis blir det proble- mer. For det förste gjor den det mulig å få uten å yte, noe som ut- fordrer rettferdighetsfolelsen. Dette problemet blir prekaert når arbeidsledigheten stiger. Den såkalte arbeidslinjen i sosialpolitikeken — workfare — er et symptom på dette: det knyttes betingelser til tildelning av storte. For det andre er velfersstaten ikke lenger bare til for noen som trenger felleskapets hjelp for å komme over en kneik, og som har gjort seg fortjent til storre. I et mer pluralistisk samfunn

• Sida 65
•  Original

og med nye landsmenn, må velferdsstaten yte stötte og hjelp også til de som ikke ”har gjort seg fortjent til det”. Velferdsstaten er blitt oumgjengelig. Den er kommet for å bli. I ett stadig mer komplisert samfunn må velferdsstaten inn med hjelp og stette på mange områder på en kontinuerlig basis.

Frihetsdiskursen

Vi har fått en storre velferdsstat og det nye hzyre hevder at den destruerer individuell frihet og integritet og undergraver hele ideen om rettsstaten. Fra dette hold hevdes det at velferdsstaten sponser sosial uansvarlighet. Den gjor det f.eks. mulig for ugifte modre å oppdra barn, muliggjor skilsmisse og gjor det mulig for ungdom å droppe ut av skolen uten å ha jobb å gå til. Velferdsstaten gjor det muligå velge bort arbeid. Fra den moralistiske delen av det konserva- tive hzyre hevdes det at ikke bare har velferdsstaten svekket motiva- sjoner. for å delta i arbeidslivet, slik nyliberalistene hevder, men at den også undergraver samfunnsmoralen. Den fritar individet fra plikten til å forsorge seg selv og ndelegger normstrukturen i det sivile samfunnet.

Fri motsatt politisk hold hevdes det at velferdsstatslovgivningen fungerer normaliserende og at den bidrar til å opprettholde etablerte stereoquier. Fra etnisk og feministisk hold hevdes at velferdsstaten ikke korrigerer for forskjellighet. Velferdsstaten skjaerer alle over en kam cg neglisjerer de forskjellige måtene det finnes for å realisere sitt liv på. Iris Young hevder i boka Justice and the politics of difference at selve begrepet om rettferdig fordeling slik det kommer til uttrykk i velferdspolitikken gir inntrykk av at en kan skape et rettferdig sam- funn red å gi alle materielle ressurser. Et rettferdig samfunn innebaerer imidlertid noe langt mer enn lik fordeling av goder. Lik ressurs- fordelng er bare noen av de ting som skal til for å skape et rettferdig samfunn. En får verken selvrespekt eller verdighet av å bli tildelt materelle goder, og i et pluralistisk samfunn er det mange mäter å realisere seg på som faller utenfor skjemaet til velferdsstaten. Dens standardiseringer truer heller realiseringen av alternative livs- prosjekter, den kolliderer med de homofiles interesser, med etniske

• Sida 66
•  Original

gruppers behov, med interessene til innvandrere fra fremmede kulturer, med kvinners og barns interesser, med ulike kulturelle subgrupper og alternative bevegelsers behov. Deres rop om respekt blir neglisjert og deres krav på forskjellsbehandling blir matt med stereotype likebehandlingsregler. Deres kamp om anerkjennelse, om å bli respektert på lik linje med resten av befolkningen, kan ikke avhjelpes med mer administrative programmer og profesjonell ekspertise. Kravene fra disse gruppene går heller på respekt for sine ulike livssyn og muligheter til å handle annerledes enn det standardiserte og normaliserte livet velferdsstaten fordrer.

Et anstendig samfunn

Dette bringer velferdsstatens rettferdighetsbegrep i forlegenhet, og vi har fått en ny debatt om hva det gode samfunn er. Et rettferdig samfunn er ikke det samme som et anstendig samfimn (men et anstendig samfunn er et rettferdig samfunn). Det offentlige kan fordele goder etter ulike prinsipper, som behov, fortjeneste, ansiennitet, men må gjore dette på en måte som tilfredsstiller ett eller annet kriterium på rettferdighet, men likhet er bare en dimensjon ved rettferdighet. Likhetsbegrepet uttnmmer ikke rettferdighetsbegrepet. Innenfor teorien om fordelingsrettferdighet sier vi at et samfunn er rettferdig når godene er fordelt likt eller nå fordelingen kompenserer for opprinnelig ulikhet. Det er resultatet som er i fokus og rettferdighet er avgrenset til å gjelde en effektiv fordeling av goder. Framgangsmåte og menneskebehandling er imidlertid et like så viktig kriterium på rettferdighet som det materielle resultat. Hvis ikke framgangsmåten eller prosedyren er riktig, er heller ikke resultatet riktig.

Derfor kommer institusjonene som fordeler offentlige goder i fokus. Det er disse som må oppfylle kriteriet på prosedural rett- ferdighet ved at de behandler mennesker med den nodvendige omtanke og respekt. Det praktiske problem er at når en vet hva som er den riktige fordelingen av goder, at de som gjor krav på noe, faller inn under en regel, så er man ikke så noye med behandlingen av de konkrete person. Med Avishai Margalit kan vi her tale om problemet

• Sida 67
•  Original

med å skape et anstendig samfunn. Dette definerer han i boka A decent society som et samfunn hvor institusjonene ikke ydmyker mennesker, og hvor han med ydmykelse mener at en type atferd eller tilstand hvor et menneske har god grunn til å betrakte sin selvrespekt krenket. Når institusjonene krenker en persons integritet, när de fratar denne kontroll eller när de ekskluderer personer fra sosiale fellesskap som de har sin identitet tilknyttet, er de ikke anstendige. De behandler ikke mennesker med den verdighet som er nzdvendig for deres selvrespekt. Institusjonene er uanstendige när de behandler mennesker som ting, maskiner, dyr eller som barn, när de tar fra dem kontrollen over sine liv og när de blir fratatt medlemskap i grupper. Dette forer til at vi må sette sokelys på måten velferdsstaten fordeler goder og byrder på. Kritikken går på at velferdsstaten krenker eller ydmyker mennesker som er fattige.

Velferdsstaten som ble opprettet for å avskaffe ydmykende institu- sjoner, skaper selv uverdige situasjoner for de individene som er av- hengige av den. Dette skjer fordi den skaper inntrykk av at fattigdom er selvforskyldt. Det er individets egen skyld at det ikke klarer seg selv, noe som viser seg i at det stilles bestemte Vilkår for å få hjelp og fordi det er involvert elementer av kontroll for å sikre seg mot misbruk.

Selv om velferdsstaten er bedre enn veldedighet, der mottakerne kommer i takknemlighetsgjeld til giverne, så er det også i velferds- statens kjerneområde — de sosiale tjenestene — involvert et assymme- trisk forhold der de som har behov for stotte må vise at de er kvalifi- sert. Det gir inntrykk av at noen er parasitter på samfunnet. Velferds- staten undergraver klientenes autonomi, fordi deres livsbetingelser blir bestemt av byråkratiske reguleringer og ”paternalistiske” tjenestemenn.

”Not only does it not prevent humiliation, it actually causes humiliation through its own institutions. The welfare society creates dependent people lacking in selfrespect, who are willing to sell their birthright of personal autonomy and pride for a bowl of lentils from the public kitchen. It is a paternalistic society that takes upon itself the right to replace people's judgment about what is good for them by its own discretion. It is a society that perpetuates the second-class citizenship of the needy and gives them the practical status of

• Sida 68
•  Original

nonadult human beings. The conclusion is thus that a decent society must not be a welfare society, because welfare societies are demeaning.” (Margalit 1996, s. 224).

Med dette tilkjennes klientene et annenrangs statsborgerskap. De ekskluderes fra fellesskapet og behandles som mindreverdige individer.

Frihet eller likhet?

Jiirgen Habermas hevder i boka Die Neue Uniibersichtlichkeit at situasjonen i den moderne velferdsstat avlsorer en motsetning mellom statens mål og dens metode. Målet er likhet og frihet: staten skal på samme tid bidra til et mer retterdig samfunn med egalitaert struktuerte livsformer, og åpne opp for spontanitet og selvrealisering. Denne doble målsetning er ikke mulig å skape ved hjelp av administrative og legale instrumenter. Velferdsstaten fordeler rettigheter, gir penger og vedtar reguleringer for å skape et mer rettferdig samfunn. Med dette strekkes et nettverk av reguleringer utover det sivile samfunn som begrenser friheten. Staten besitter egentlig ikke instrumenter for å skaffe frihet, fordi dette krever fravar av statlige inngrep. Rett nok virker velferdsstaten positivt så lenge dens programmer bidrar til å frigjore borgerne fra undertrykkende og nedverdigende forhold — den virker frihetsokende — men den besitter ikke, og skal ikke kunne besitte, noen kompetanse for positiv normering av innholdet i fri- hetsideer. Selve ideen om frihet eller autonomi i moderne forstand bygger på prinsippet om at mennesket er sin egen lovgiver. Ingen ytre instanser har kompetanse til å si hva som er godt for meg, hva mine mål skal vare. Frihet til selvbestemmelse er den demokratiske retts- stats prinsipp. Problemet i den moderne velferdsstat er overskyttelsen av interesser gjennom den utstrakte rettighetsfestingen. Rett til arbeid, rett til helse, rett til utdanning, rett til fritid etc. svekker ikke bare muligheten til individuell, men også kollektiv selvbestemmelse. De fastlegger en gang for alle hva som skal gjelde som riktig behandling av likhet og ulikhet.

• Sida 69
•  Original

Velferdsstaten kan på denne måten sies å representere en form for målforskyvning fordi den er innrettet på å skape likeverdige levekår og materiell velferd. Den har ikke instrumenter til å ta seg av den andre siden av komplekset; det å åpne opp arenaer for selv- bestemmelse — frihet. Velferdsstaten må gjere bruk av et stadig mer finmasket nett av legale former og byråkratiske reguleringer for å redusere ulikheten, lese sosiale problemer og takle alle nye former for risiko som oppstår i moderne samfunn.

Denne motsetningen mellom statens mål og dens metode er viktig å trekke inn når en skal forstå en rekke av de nye utviklingstrekkene hvor staten i stigende grad griper inn overfor de mer intime livs- områder som er knytte til en annen logikk en den som kan styres etter formaljuridiske kriterier. Selve det velferdsstatlige rettsmediet viser sin begrensning på slike områder. Det passer ganske enkelt ikke å regulere den typer problemer som oppstår her. En lov er en abstrakt regel som subsummerer empiriske karakteristika under en allmenn bestemmelse.

Teknokratiproblemer

Teknokrati eller ekspertvelde oppstår når bernrte parter ikke har reell medvirkning på de politikkområder hvor det fattes vedtak som har konsekvenser for deres interesser. Velferdsstaten reiser et paternalisme og teknokratiproblem fordi den har sitt grunnlag i et velferdsstats- paradigme som genererer alle rettigheter fra begrep om individuell rett. På denne måten blir alle interesser som trenger offentlig be- skyttelse rettslig garantert som invidivuelle rettigheter. Dette er en god modell for noen typer rettigheter. Sivile og politiske rettigheter gir individene en absolutt beskyttelsesgaranti. Man har rett til vern mot overgrep og kriminalitet og man skal ikke demmes uten lov og dom, og organisasjonsfrihet og forsamlingsfrihet eksisterer som absolutte, grunnlovsfestede rettigheter.

Med sosiale rettigheter oppstår en storre relativitet fordi slike rettigheter avhenger av at det er ressurser for å realisere de. De er også avhengig av organer utover de politiske og de juridiske institusjonene i samfunnet som kan ta stilling til realiseringen av rettigheter. Realise-

• Sida 70
•  Original

ringen av slike rettigheter avhenger både av tilgjengelige ressurser og av at det er noen med kompetanse i det offentlige til å yte disse rettig- hetene rettferdighet — til å bestemme om og hvordan de skal oppfylles.

Når sosiale rettigheter blir definert som individuelle rettigheter blir de formulert abstrakt i lovtekster, og blir realisert via rettslig regulering, profesjoner og byråkratisk administrasjon. Rett nok har tjenesteutovere etterhvert fått betydelig mulighet til skjonnsutovelse og rammelovgivning muliggjör större fleksbilitet, men det prinsipielle problemet består: På et abstrakt plan fastlegges hva som er til individets beste, hva som er i individets interesse, uten at man tar hensyn til individuelle variasjoner, ulikhet i behov og interesser og meningen til den enkelte. Med Habermas kan man si at man må basere seg på generelle, og dermed falske, klassifikasjoner for å kunne gjore noe på dette området (Faktizität und Geltung). Dette et skjer når det innfores allmenne regler om hva som tjener individet når det oppstår problemer, f.eks. hva som tjener kvinner med hensyn til graviditet og barnepass gjennom permisjons- og stotteordninger. Det samme ser en innenfor barnevernsproblematikken hvor en baserer seg på et bestemt begrep om hva som er barnets beste i forbindelse med skilsmissesituasjoner og i sporsmålet om omsorgsovertakelse.

Dette gjor at man behandler ganske ulike problemer på samme måte. Man skjaerer alle over en kam og sier hva som er i ved- kommende gruppes interesser uten å kunne hore eller ta hensyn til den enkelte. Problemet er at slike overgeneraliserte klassifikasjoner åpner for nye skader og diskrimineringer. Hva som er til beste for barnet i forbindelse med omsorgssvikt og hva som er i kvinners interesse når det gjelder jobb og graviditet, eller hva som er i den enkelte sosialklient eller arbeidslediges interesse er problematisk å fastlegge en gang for alle. Materiell rett passer i liten grad til å regulere unike tilfeller hvor normanvendelsen må ta hensyn til spesielle situasjonelle trekk for å fungere adekvat. Den passer f.eks. lite til å avgjore hva som er barnets beste i barnefordelingssaker, hva som er et anstendig nivå på stenad til livsopphold og om royking skal vaere tillatt på en arbeidsplass, i en klubb og i en forening eller i en familie. Her trengs andre konfliktreguleringsmekanismer enn allmenne lovbestemmelser som fastlegger absolutte rettigheter og plikter. En

• Sida 71
•  Original

kan si at materielle rettigheter her stater mot sin grense. På disse områdene må det stå åpent hva som er adekvate tiltak i det konkrete tilfelle. Det kan forst bestemmes gjennom en fri deliberasjon, det vil si gjennom en gjensidig overveielse mellom berorte parter. Det er borgernes offentlige autonomi, deres mulighet til deltakelse i de beslutninger som berörer dem, om det er mangel på i en moderne velferdsstat.

Sluttkommentar

Velferdsstaten er en forutsetning for demokrati, men truer også potensielt demokratiet.

Med institusjonaliseringen av den demokratiske rettsstat i forrige århundre ble borgerne gitt et lofte om frihet, dvs. et lofte om at ingen eksterne instanser skulle få kompetanse til å bestemme hva den enkelte skulle tro på eller la seg forplikte av: bestemmelsen av det gode liv ble frisatt fra statlig og religiös normering. Under velferdsstaten kan denne friheten destrueres av strevet med å kompensere for ulikheter i levekår og kollektiviseringen av risiko. Dette skaper avhengighet og reduserer muligheten til å leve et selvbestemt liv. Det paternalistiske trekket ved velferdstaten har å gjore med at ytre instanser og fremmede makter bestemmer hva som er godt og etterstrevelsesverdig for den enkelte. Det er eksessene eller overdrivelsene av velferdsstaten som er i fokus for denne kritikken, og velferdsstaten som et middel til å skape et rettferdig samfunn. Velferdsstaten rerepsenterer et sivilisatorisk framskritt. Dens strukturelle begrensning består i at den bare kan innfri det ene av statens hovedmål — likhet, og sporsmålet idag er hvordan dens bidrag til et sivilisert og humant samfunn kan viderefnres mot et anstendig samfunn, for å tale med Avishai Margalit. Oppgaven framover må derfor vaere å tenke dypere om demokrati (dvs. som deltakelse og fri meningsutveksling) på alle nivåer i den statlige myndighetsutnvelse.

• Sida 72
•  Original

• Sida 73
•  Original

Demokrati — feministiska perspektiv

— referat av ett inlägg av docent Anna G. Jönasdo'ttir, Örebro

Docent Anna G. Jönasdöttir konstaterade inledningsvis att köns- striderna i den moderna tidens politik i västerlandet fram till första världskriget handlade om huruvida män i kraft av sitt kön ensamma skulle vara de inkluderade i samhällets politiska och demokratiska maktsystem och om kvinnor på grund av sitt kön även fortsätt- ningsvis skulle exkluderas ur politiska sammanhang.

Jönasdöttir refererade härvid till att Robert Dahl, en av den liberalpluralistiska demokratiteorins förgrundsfigurer i modern statsvetenskap, angett ”inclusiveness” eller vidd/ omfång som ett av två grundkriterier vid diskussion och undersökning av demokratin som en gradfråga. Det andra av Dahls grundkriterier i detta sam- manhang var frågan om offentlig konkurrens (public contestation) mellan politiska eliter.

Dahls fråga om ”inclusiveness” handlar om vilka grupper och kategorier av individer som är inkluderade i det demokratiska politiska systemet. Det handlar om rätten till rösträtt och valbarhet för olika grupper, med andra ord om tillträdet till de institutionella arrangemang som utgör och underbygger ett demokratiskt statsskick.

Då kvinnorna vunnit rätten till formell inkludering i det poli- tiska systemet har den fortsatta könskampen handlat om kvinnors möjlighet att realisera den nya maktställningen på värdiga villkor. Kampen har även handlat om att deltagandet i någon mån ska kunna ske på kvinnornas egna premisser, om att kvinnor inte

• Sida 74
•  Original

faktiskt ska exkluderas i subtil bemärkelse trots att kvinnor formellt är inkluderade.

Jönasdöttir konstaterade att diskussionen om seminariets frågeställ— ning om demokratins vidd inte primärt fokuserats på vilka grupper som inkluderas i det demokratiska politiska systemet.

Diskussionen har i stället handlat om vilka samhälleliga ange- lägenheter, vilka ”sociala” frågor som kan och bör bli ”politiska” frågor dvs. vad som bör inkluderas i den politiska, demokratiska och representativa maktapparaten och bli föremål för lagstiftning eller annan typ av beslut.

Jönasdöttir hävdade att det råder delade meningar bland forskarna om huruvida vilka grupper respektive vilka angelägenheter som integreras i det politiska systemet kan ses som oberoende frågeställ- ningar. Meningsskiljaktigheten handlar i grunden om skilda veten- skapsteoretiska synsätt av mer generell karaktär, dvs. om vilka ontologiska eller metodologiska antaganden om människan som läggs till grund för empiriskt orienterade teorier och konkreta undersökningar. Det gäller sådant som hur förhållandet människa- människa uppfattas samt hur förhållandet mellan människors faktiska omständigheter, deras praktiska erfarenheter och deras idéer och åsikter bör uppfattas i generella drag. Förenklat kan man säga att inom den politiska teorin tenderar de som bygger på s.k. metodologisk individualism att förneka att det finns ett beroende mellan vilka grupper som är inkluderade i det politiska systemet och vilka frågeställningar som inkluderas, medan de som bygger på en relationell människo— och samhällssyn tenderar till att hävda motsatsen.

Jönasdöttir menade för egen del att detta samband inte bör ses deterministiskt eller som en logisk nödvändighet, men att det empiriskt är lätt att notera att sådana samband faktiskt existerar. Sedan är det en annan sak att vilka som är inkluderade i det poli- tiska beslutsfattandet vid en viss tidpunkt inte bör utgöra den enda förklaringsfaktorn om man söker svar på varför politikens innehåll och resultat ser ut som det gör vid den tidpunkten.

• Sida 75
•  Original

Den feministiska politiska teorin utmärks inte av en vilja att i principiella termer dra strikta gränser eller att överhuvudtaget sätta gränser omkring vad som kan bli föremål för politisering och poli- tiska beslut. Med tanke på seminariets tema är det relevant att på- peka att av de etablerade politiska ideologierna är det endast kon- servatismen — i varje fall tills helt nyligen — som programmatiskt företräder det som kallas ”den begränsade politikens” princip.

Mig veterligen, fortsatte Jönasdöttir, finns bara en författare inom feministisk politisk teori, den amerikanska statsvetaren Jean Bethke Elshtain, som med utgångspunkt i konservativa och religiöst färgade principer talar för att en sådan gräns bör dras mellan det privata, i realiteten familjens boningar å ena sidan och å den andra sidan offentligheten. Det är således rena undantag om kvinno- forskare och akademiker som sysslar med feministisk teori formulerar sådana mera principiella ställningstaganden.

Den nutida kvinnorörelsen uppstod i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet i samband med att man upplevde att gränsdragningen mellan det personliga och det politiska, mellan det privata och offentligheten, utgjorde ett väldigt stort problem. I realiteten existerade en sådan gränsdragning som avgjorde vad som blev och vad som inte blev föremål för politiska processer, även om detta inte stod skrivet någonstans, exempelvis i Sveriges grundlag.

Slagordet, eller spetsformuleringen, ”det personliga är politiskt”, kommer från denna period. I det debattklimat som nu råder och den diskussion som pågår idag, anser Jönasdöttir att det är viktigt att understryka att slagordet inte uttrycker en princip och framför allt att formuleringen inte utgör en totalitär princip. Hon gör detta mot bakgrund av att det ibland framställs som om oviljan till principiell gränsdragning mellan det personliga och det politiska skulle handla om totalitärt tänkande. Jönasdöttir motsätter sig med kraft sådana påståenden.

Från kvinnorörelsens sida handlar det i stället om att det bör finnas möjlighet att gå samman och politisera angelägenheter som rör de ojämna levnadsvillkoren som vi lever under som köns- människor; i arbetslivet, i kärlekslivet, inom det politiska systemet, i skolorna, i föreningslivet, ja överallt. Det handlar alltså om olika

• Sida 76
•  Original

konkreta problem som kvinnor upplever delvis annorlunda än män och som det verkar helt orimligt att inte tänka sig att kunna lösa kollektivt. Det kan exempelvis gälla barnomsorgen i ett lönearbets- samhälle där praktiskt taget alla människor inte bara vill arbeta, utan de måste arbeta. Vi har både som män och kvinnor skyldighet att försörja oss. Om inte vi kvinnor tar ekonomiskt ansvar för oss själva så gör ingen annan det.

Slagordet att ”det personliga är politiskt” härstammar också från erfarenheter av direkt våld och övergrepp som män ibland utövar mot kvinnor. Jönasdöttir gör en klar åtskillnad beträffande å ena sidan gränsdragning mellan det privata/ personliga respektive det offentliga/ politiska på grundval av stipulerade principer och å den andra sidan gränsdragning på grundval av människors praktiska erfarenheter.

Av största vikt — sett ur den empiriskt orienterade politiska teorins synvinkel — är för det första klarläggandet av att gränsen privat-offentligt/personligt-politiskt är historiskt relativ, den utgör en i tid och rum föränderlig skiljelinje. För det andra, och samman- hängande med det första, är att var och hur denna gränsdragning är placerad i samhällsorganisationen med nödvändighet är förknippad med sociala och politiska motsättningar och sätten att överbrygga dessa, den innebär skapande och omskapande av ordning och åt- gärder för att lösa politiska konflikter. Jönasdöttir flikar in att hon ofta till sina studenter säger att ett sätt att definiera politik är att säga att den gäller dragkampen om hur och var gränsen privat- offentligt/personligt-politiskt dras.

Hon anser att det verkar som om socialdemokratin i Sverige håller på att markera en vändpunkt i frågan om politikens omfång och demokratins vidd. Jönasdöttir sade sig då inte i första hand tänka på Demokratiutredningens arbete, även om hon fann det vara intressant att temat vid kommitténs första offentliga seminarium var ”Demokratins räckvidd”. Hennes provocerande frågeställning aktualiserades i stället av tidningsartiklar i Dagens Nyheter, dels av Bo Södersten och Carl Johan Åberg dels av Ingvar Carlsson, Carl Tham och Margot Wallström (DN Debatt 15/3-98).

— Vid en noggrann läsning av både texten och undertexten i den sistnämnda artikeln läser i varje fall jag, att nu är det dags för den

• Sida 77
•  Original

be ränsade olitikens rinci , nu måste vi bör'a tänka i termer av 5 . . P .P P , , . ) prmcrprella gränssättmngar, sade Jonasdottir. — I artikeln står exempelvis: ”Allt är inte politik”.

Med hänvisning till att de kortare inläggen på seminariet delvis var avsedda för att kommentera de längre föredragen, övergick sedan Jönasdöttir till att kommentera Rothsteins föredrag. Hon sade sig sympatisera med en hel del i hans anförande men på två punkter ville hon framföra anmärkningar. Hans sätt att tala om jämställdhet och jämställdhetspolitik har vissa förrädiska inslag. Hon anmärkte också på hans sätt att tala om en minimalistisk respektive maxi- malistisk syn på vad en demokratisk stat innebär. Det har bäring på det feministiska perspektivet.

När Rothstein talade om det maximalistiska synsättet uppfattade Jönasdöttir att han menade att det gick ut på att alla samhällsom- råden bör styras av det demokratiska systemet. Rothstein hänvisade härvid lag såväl till grundlagen (regeringsformen) som till social- demokratins partiprogram.

Jönasdöttir läser inte dessa texter som att alla samhällsområden skall styras, till och med kanske detaljstyras, av detta beslutssystem. I dessa texter läser hon i stället in att alla samhällsområden bör präglas av demokratins principer.

- Det är någonting helt annat än att alla mänskliga angelägen- heter behöver styras eller detaljstyras i ett demokratiskt system och den distinktionen är mycket viktig, menar Jönasdöttir. Vad det innebär är att vilka frågor som helst — och det ingår i det allmänna synsätt som hittills präglat den liberala pluralistiska traditionen — kan politiseras om medborgare går samman och anser detta befogat. Det sker om man lyckas artikulera sina meningar, aggregera dem som medborgaråsikter och lyckas komma förbi systemets grind- vakter. ”Jag uppfattar alltså de texter som Rothstein anförde ur grundlagen och socialdemokraternas program som att problem från alla samhällsområden kan politiseras och därmed kan bli föremål för lagstiftning eller andra åtgärder”, sade Jönasdöttir.

Jönasdöttirs polemik med Rothstein i denna del motiverades av att hans framställning med exempel som att den maximalistiska ståndpunkten kunde innebära ”demokratiska” beslut om ”vilka man

• Sida 78
•  Original

_ ”__—=..."—

ska gifta sig med” eller ”hur många barn man ska ha” kan leda folk till slutsatsen att här måste i rimlighetens namn sättas principiella gränser. Detta i kontrast till Jönasdöttirs läsning av hur denna ståndpunkt kan tolkas.

Det fanns ytterligare en sak i Rothsteins inlägg där Jönasdöttir efterlyste ett tydliggörande i diskussionen. Han gör i sitt anförande en åtskillnad mellan det han kallade statens procedurprinciper å ena sidan och politikens innehåll å andra sidan, när det gäller frågan vad vi anser att demokrati handlar om. Ska vi uppfatta demokrati som beslutsmetoder, som procedurer, där innehållsaspekter ingår i definitionen enbart i form av mycket generella principer för hur vi ser på och behandlar varandra? Rothstein anförde därvidlag och talade för principen om lika omtanke och lika respekt (från Ronald Dworkin). Eller bör demokratin definieras med avseende på det konkreta innehållet, dvs. att vissa politiska områden måste ingå och vissa resultat uppnås för att en stat ska kunna sägas vara demokra- tiskt styrd? När Rothstein sedan räknade upp exempel på konkreta politikområden och frågor för att precisera vad den definition av demokrati som var bunden till innehåll handlade om, så ingick jämställdhetspolitiken. Frågor som har med könsproblematiken att göra nämndes enbart på den innehållsliga sidan. I den argumenta- tionen handlade politik om att människor skrivs på näsan vilka de ska älska, hur många barn de ska ha, vem de ska gifta sig med m.m. Bilden av att politik här går över alla gränser frammanas.

Men ingenting som hade med kön eller jämställdhet mellan könen att göra verkade ha plats i det procedurprincipiella sättet att resonera som Rothstein hämtade från Ronald Dworkin.

— Personligen anser jag som Weber att man som statsvetare ska ha distans till frågorna om hur politiken egentligen bör vara och vilket innehåll den ska ha, även om det är OK att föra vissa mål- medel-resonemang, sade Jönasdöttir. ”Min förkärlek ligger snarare på procedursidan än på den innehållsliga sidan när det gäller att föra teoretiska demokratiresonemang. Det innebär å andra sidan inte att könsproblematiken försvinner eller blir irrelevant. Tvärtom. Jag kan inte se annat än att de stora problem som kvinnorna som grupp har att tampas med — även som deltagare i politikens procedurer -

• Sida 79
•  Original

är att faktiskt kunna förverkliga det som löftet om lika omtanke och lika respekt utlovar.”

”Att föra resonemang om huruvida politiken i beslutande organ — även om de är aldrig så representativa — ska fatta beslut om jag eller min man ska laga mat, hur många barn vi ska ha eller liknande spörsmål är inte relevant”, menade hon.

Däremot är det ytterst sannolikt att om den demokratiska politikens räckvidd begränsas principith med avseende på innehåll (politiska frågor, policyområden), så kommer detta att slå ojämlikt bland olika sociala grupperingar, t.ex. kvinnor och män. Friheten och jämlikheten - läs demokratin — inskränks från andra hållet, kan man säga, jämfört med före den allmänna rösträttens och valbar- hetens införande. Den sociala och politiska ojämlikheten skulle ordnas och upprätthållas med andra medel.

Referent: Anders Ljunggren, seminarieansvarig, Demokratiutredningen

• Sida 80
•  Original

• Sida 81
•  Original

Demokratin och ansvaret för framtiden

Anne-Mane Thunberg, teol. dr, Sigtuna

När jag antog utmaningen att söka belysa demokratin ur ett uttalat framtidsperspektiv, var skälet att jag står mitt i ett arbete om etik och kärnavfallshantering, bl.a. tillsammans med representanter för kommuner, aktuella som platser för förvar av kärnavfall. Frågan om hur vi med bevarad politisk, offentlig och demokratisk trovär- dighet fattar beslut med konsekvenser så långt in i framtiden, att vi totalt lämnat den mänskliga tidsskalan, ställs i detta sammanhang på sin spets och är därför särskilt lämpad som konkret exempel på en hittills i stort sett obearbetad demokratifrågeställning. Tes: Kravet på trovärdighet sätter en gräns för hur långt in i framtiden vårt ansvar kan sträcka sig.

I kommunerna formuleras frågeställningen ofta konkret och när- gående. Så i en rapport från en ungdomsgrupp i Oskarshamn inom ramen för Lokal kompetensuppbyggnad, projekt inkapsling (de kapslar i vilka kärnavfallet är tänkt att förvaras i det svenska berget): ”Har vi rätt att fatta beslut om ett djupförvar i dag som påverkar generationer tusentals år framöver?” Hur tar vi vårt ansvar för de framtida konsekvenserna av en energiform som vi drar nytta av? Hur gör vi det så att vi å ena sidan inte lägger otillbörliga bördor på kommande generationer, men å andra sidan inte inskränker dessas valfrihet och handlingsmöjligheter? Hur ser den demokratiska pro- cess ut, i vilken vi räknar in kommande generationer som fram- tidens demokratiska aktörer?

Frågeställningarna är förvisso inte unika för kärnavfallet. Med tanke på det långa tidsperspektivet finns, vid en jämförelse med

• Sida 82
•  Original

andra långlivade giftiga ämnen (jfr t.ex. kvicksilver), inget annat unikt här än själva den radioaktiva strålningsrisken. Dessutom tycks kärnavfallet bli den fråga som först konkret aktualiseras, också på lokal nivå, för beslut med ofrånkomlig långtidsverkan. Det tvingar oss att tänka igenom hur vi demokratiskt och etiskt skall hantera att räckvidden av människans handlande ändrat karaktär genom sin ut- sträckning i tid och rum, och att därmed också förutsebarheten av konsekvenserna radikalt har minskat. Problemet gäller inte så mycket konsekvenserna av våra handlingar i nuet, eller ens för våra barn och barnbarn. Problemet är snarare de tänkbara men i mycket oförutsägbara skador och fördelar vi för vidare till framtida genera- tioner, och som vi på ett nytt sätt är medvetna om. Vilka krav ställer detta på dagens demokratiska beslutsprocess? Detta är såvitt jag kan se en nyckelfråga. Både internationell och nationell debatt om just kärnavfallet öppnar nämligen nya perspektiv på hur ansvar för framtiden kan inneslutas i en trovärdig demokratisk process. Det handlar för övrigt inte bara om debatt. I några svenska kom- muner pågår vad jag vill kalla mönsterbildande demokratiska experiment, som bör kunna få generell betydelse och innebära en förnyelse underifrån av demokratin.

Om vår principiella förpliktelse mot framtiden råder det i dag stor enighet. Formuleringarna skiftar. Mest känd är kanske Brundtlandkommissionens definition 1987 av begreppet ”hållbar utveckling” som en utveckling som ”tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers förmåga att tillfredsställa sina behov”. Andra uppställer målet att minimera den riskbörda som överlämnas till kommande generationer. Ytterligare andra talar om plikten att inte på ett otillbörligt sätt begränsa framtida genera- tioners valfrihet. Utvecklade teorier finns också om rättvisa mellan generationer. Oavsett formulering har de gemensamt insikten att varje generation lämnar ett arv till framtiden, som innefattar en blandning av bördor och förmåner.

Problemet uppstår, när vi konfronterar den av alla erkända prin— cipiella förpliktelsen med de beslut vi idag fattar och den räckvidd dessa har in i en framtid, som ligger bortom mänsklig föreställnings- förmåga. Förvisso kan vi kalkylera in i framtiden med hjälp av data- modeller eller sannolikhetsskattningar. Men med vilken rätt fattar

• Sida 83
•  Original

vi, som ungdomarna i Oskarshamn frågade, beslut på ett sådant underlag? Osäkerheterna är nämligen för många, om än olika stora beroende på vilken tidsperiod vi väljer, t.ex. samhällets tid eller bergets och dess egenskaper — i det senare fallet kan vi med rimlig säkerhet uttala oss för tusentals år framöver. Inte heller vetenskapen förmår dock med trovärdighet vända alla osäkerheter till rimligt säkra uttalanden med giltighet långt in i framtiden.

Det långa tidsperspektivet utgör med andra ord en prövosten för en demokrati, som tar sitt ansvar att i sina beslut väga in hänsyn till de risker och möjligheter för kommande generationer som dagens beslut kan leda till. Nyckelfrågan har alltmer visat sig vara den demokratiska trovärdigheten 1 dagens beslut om åtgärder med kon- sekvenser långt in i framtiden. Är tidsintervallet för stort mellan en åtgärd och möjligheterna att upptäcka om den håller vad den har lovat eller är ett misslyckande, hotas trovärdigheten och tilltron till demokratin. På grund av det långa tidsintervallet är det också ute- slutet a:t demonstrera utfallet. Detta framstår för övrigt för de kom- muner som nu brottas med ställningstagande till om de skall ställa upp som tänkbara platser för förvar av kärnavfall, som en helt avgörande demokratifråga.

I ett föredrag vid Ingenjörsvetenskapsakademin i höstas över ämnet ”Accelererated Progress and Social Complexity” gav pro- fessor lars Ingelstam en viktig förklaring till varför det förhåller sig så: ”De: finns en odiskutabel förbindelse mellan förståelsemöjlighet och denokrati. Den demokratiska styrformen vilar på två antagan- den: ati den vanlige medborgaren kan bilda sig en uppfattning om frågor :om rör honom och hans framtid, och att han tillräckligt väl kan förutse konsekvenserna av sina handlingar för att ta ansvar för dem. En analys av vårt högteknologiska, specialistberoende och massmediapåverkade samhälle leder till starka tvivel.” ”Det är möjligt”, citerade Ingelstam G.H. von Wright, ”att komplexiteten i det indistrialiserade och teknologiska samhället är så stor att den demok'atiska delaktigheten i offentliga beslutsprocesser på lång sikt måste trarta till ren och skär formalitet och begränsas till att med- borgana antingen accepterar eller protesterar mot obegripliga alternaiv”.

• Sida 84
•  Original

Jag kan inte presentera någon lösning på detta demokratins både nu- och framtidsdilemma. Hur fattar vi i dag trovärdiga beslut med medveten hänsyn till framtiden? Hur agerar vi demokratiskt som länkar i en kedja av generationer, där varje generation från den föregående övertar både bördor och tillgångar och till nästa, och nästa, förmedlar bådadera? Vår nu-upptagenhet och tilltro till kort- siktiga marknadsekonomiska kriterier har, för att ännu en gång hänvisa till Lars Ingelstam, gjort oss blinda för denna ansvars- kontinuitet bakåt och framåt i tiden och de krav den ställer.

Vad jag kort kan göra är att ange en riktpunkt för tänkandet, fortfarande med kärnavfallsproblemet som konkret exempel, men med bäring på andra likartade frågor. Utgångspunkten för vårt nu- ansvar är att detta är obetingat. Men för att vara trovärdiga i våra åtgärder måste vi erkänna att vi förvisso arbetar utifrån målsätt- ningen att, som formuleringen ofta lyder, skydda kommande gene- rationer enligt dagens normer. Dock kan vi inte utan att dels ge avkall på den för en fungerande demokrati avgörande förståelse- möjligheten — det finns de facto en tidsgräns för denna — dels sätta vetenskapens trovärdighet på spel — dess möjligheter att förutsäga tiotusentals år framöver är begränsade — ge bindande bevisning för att vi med dagens åtgärder också kan uppnå den höga målsättningen. Vi måste redan för att bevara vår egen demokratiska trovärdighet lämna ett fritt rum åt framtida generationer. Uttrycksfullt använder man här bilden av ett ”rullande nu” i form av en över tid löpande besluts- och prövningskedja. Därmed för man in ett viktigt led i tänkandet. Vår generations ansvar är inte bara att åstadkomma tillförlitliga tekniska lösningar. Det innefattar också att till kom- mande generationer förmedla demokratiska kvaliteter som kun- skaper, resurser och möjligheter att handskas med de problem dagens generation, för att bevara trovärdigheten i sina beslut, läm- nar vidare.

Det ”rullande nu”-konceptet har en rad etisk—demokratiska kvali- teter. Det överför t.ex. inte hela ansvaret till kommande generatio- ner. Det *överbelastar' inte det ansvar dagens generation har genom att kräva mer än vad som ligger inom räckhåll för mänsklig före- ställningsförmåga. Det ställer trovärdiga krav på vetenskapen. Det bevarar handlingsfrihet och ansvar för kommande generationer och

• Sida 85
•  Original

bygger på tillit till att också dessa kan ha ett bidrag att ge, även vad gäller vad som är acceptabla risker. Det ställer frågan om med vilken rätt vi förutsätter att framtida generationer oproblematiskt accepte- rar våra normer och tekniska konstruktioner, vilket vi förvisso inte gjort med föregående generations — då skulle all utveckling stoppa! För framtida generationer kan t.ex. det vi i dag betraktar som avfall, i detta fall kärnavfall, visa sig vara en värdefull resurs. Kommande generationer tillskrivs med andra ord enligt detta koncept åtminstone samma förmåga som vi själva gör anspråk på. Vad annat kan rimma med kravet på rättvisa mellan generationer?

Samtidigt ställer konceptet slutligen ett delvis nytt eller åt- minstone ringa uppmärksammat krav på vårt ansvar för framtiden. Detta framstår särskilt tydligt i exemplet kärnavfall men är inga- lunda begränsat till detta. Det handlar i detta fall om en löpande konstruktions- och beslutsprocess över årtionden med till stor del oförutsägbara verkningar årtusenden framöver. Vi vet i dag inte heller när, om någonsin, denna process kan betraktas som avslutad. Det borde säga sig självt att en sådan process kräver institutionell konstans och stabilitet. Med detta menar jag bl.a. att man i sam- hällets institutioner måste bygga in kontrollmekanismer för att kontinuerligt och med full insyn pröva, om man när de resultat som tidigare har utfästs. Därtill krävs kvaliteter som gör att man kan lita på att ansvarsförpliktelser uppfylls över tid, också över person- och generationsskiften.

Frågan är om inte den största utmaningen ligger på detta plan, både vad gäller trovärdigheten i dag i våra beslut och vår demokra- tiska förpliktelse mot framtiden. Vi kan inte upphäva osäkerheten i det långa framtidsperspektivet, vare sig vi, som i fråga om kärnav- fallet, mäter detta med hjälp av den långsammare geologiska föränd- ringstidens mått eller den betydligt kortare samhällstidens. Däremot kan vi från generation till generation söka överföra demokratiska ansvarsförpliktelser och de institutionella förutsättningarna för att omsätta dessa i handling. Det är en uppgift värd både demokratisk fantasi, såväl ”underifrån” som 'uppifrån' och forskningsinsatser på hittills försummade områden.

• Sida 86
•  Original

• Sida 87
•  Original

Demokrati — också för dem som inte orkar

Anne—Marie Lindgren, redaktör, Stockholm

Egentligen känns det fel att som väletablerad, välutbildad och väl- avlönad, inför ett forum av exakt likadana personer, tala om rubrikens problem. Någonstans gör man sig då till talesman för en grupp vars villkor man ju egentligen inte på riktigt kan leva sig in i. Men jag vill ändå göra ett försök.

Bo Rothstein tog inledningsvis i den här diskussionen upp skillna- den mellan demokratins innehåll och demokratins form. Jag hyser i och för sig viss respekt och sympati för uppfattningen att demokrati primärt ska ses som en form för att fatta beslut om gemensamma angelägenheter, där det alltså gäller att få med alla medborgare. Man hamnar nog i lite farliga diskussioner om man med utgångspunkt i innehållet etiketterar vissa beslut som odemokratiska och andra som demokratiska. Men som Bo Rothstein konstaterar är det svårt att dra exakta gränser mellan form och innehåll, eftersom demokratin i sig självt är ett värdesystem.

Utgångspunkten för demokratin, demokratin som form, är allas lika värde och allas lika rätt att få vara med och påverka de beslut som styr det samhälle man lever i. Jag tror att frågan om de demo- kratiska värdena, i den diskussion som förs ute bland människor, är minst lika viktig och kanske viktigare än den som handlar om de yttre formerna. Jag tror kanske t.o.m. att en del av den oro för demokratins fortlevnad, eller i varje fall misstro mot politiken som vi har upplevt under 1990-talet har att göra med den oro för att det man uppfattar som demokratiska värden håller på att sättas åt sidan.

• Sida 88
•  Original

Jag tänkte uppehålla mig lite just vid värdediskussionen med ut- gångspunkt i svaga gruppers, svaga individers, situation i samhället. Då skulle jag vilja dröja ett ögonblick vid en av de mest intressanta böcker som kommit på länge, Maj-Gull Axelssons bok ”April— häxan”. Det är säkert många här som har läst den. En av de gestalter som skildras där, Desirée, är ju verkligen en människa som har så svårt att hävda sig som någon människa egentligen kan ha. Hon är nästan totalt fysiskt handikappad, hon har nästan ingen rörelse- förmåga, nästan ingen talförmåga och får svåra epileptiska kramp- anfall och behöver hjälp med egentligen allting. Hon är alltså en människa som - som Bo Rothstein sa — definitivt skulle kunna bli utsatt för obilliga avtal om hon skulle försöka hävda sina intressen på en marknad. Hennes livshistoria, född i slutet av 1940-talet, är att mamman övertygas av den auktoritet som läkarvetenskapen då utgjorde, att lämna bort detta hopplösa barn, glömma henne, skaffa andra barn att intressera sig för. Hon tillbringar sina första år upp till sina första tonår i en samhällelig vård som egentligen inte är någon omsorg utan bara ser till att hon inte dör. Det finns en läkare porträtterad i boken som konstaterar att inte kan man slösa skatte- pengar på den här sortens människor — det lönar sig inte.

Det där har verklighetsbakgrund. Den institution där hon vårdas, är känd som Eugeniahemmet, och jag tror att åtminstone de som hör till min generation här kommer ihåg den oerhört hårda debatten vid 1960—talets början om Eugeniahemmet och vården av de — som det då hette — ”vanföra” barnen, eller snarare vanvården. En radio- reporter, som verkligen hade civilkurage, Liz Asklund, tog upp missförhållandena. Hon blev delvis ganska illa hanterad, hårt kriti- serad, men det slutade med — i en demokratisk utredning — att hon fick rätt. Det ledde till en väldig förändring inom handikappvården. Det hade naturligtvis också att göra med den tidsanda där man inte längre godtog experters beslut, myndigheters beslut, där man började kräva rätt även för de marginaliserade och utstötta. Men för Desirées del så betyder det faktiskt att hon en period av livet har en egen lägenhet att bo i, hon kan ägna tid och intresse åt att reda in den på sitt sätt med vackra möbler, med redskap som gör att hon kan röra sig, en elektrisk rullstol som hon kan köra omkring med i

• Sida 89
•  Original

lägenheten, en dator där hon kan blåsa in text så att hon kan kom- municera med vänner och assistenter som vakar över henne så att hon får hjälp om hon drabbas av kramper. Hon kan alltså leva ett eget liv och hon kan utnyttja de resurser hon ändå har för hon är mycket intellektuellt begåvad, hon har ett starkt vilje- och känsloliv.

Och man kan ju säga att det här är inte demokrati, det är välfärds- politik eller kanske t.o.m. gammal vanlig humanism, om den nu är så vanlig. Men det är ändå ett uttryck för demokratiska värderingar, de som är demokratins utgångspunkt, de om allas lika värde. Det är de värderingarna som har gått igen här. Allas lika värde kräver inte bara lika rösträtt utan också faktiskt att man ska ha något så när lika möjligheter att få utnyttja de resurser man har som människa. Och är det så att man har sämre startmöjligheter än andra, då är det vår gemensamma skyldighet att ändå försöka hjälpa den här personen till en något så när likvärdig startpunkt med oss andra. Det är ett ansvar, kan man säga, som åligger oss.

Och jag tror att det är viktigt att se det här sambandet mellan form och värde. Det är många länder som har blivit demokratier det senaste decenniet. Demokratin har verkligen gjort ett segertåg, som Nils Karlson säger. Samtidigt kan vi nog se, om vi ska vara ärliga, att demokratin i många av de här nyblivna demokratierna kanske inte formellt, men ändå för oss märkbart, i ett antal avseenden lever under lite osäkra villkor. Mycket av de gamla attityderna hänger kvar, med myndigheter och överhet som inte tar alltför hårt på medborgarnas rättigheter. Med ingrepp mot yttrandefrihet och tryckfrihet och med ett rättssystem som knappast fungerar på det sätt som vi anser att rättssäkerheten kräver. Demokrati är inte bara en form. Demokrati måste bäras upp inte bara av institutioner utan också av attityder och värderingar som ger institutionerna ett inne-

håll.

Ska vi ta exempel ur svensk historia, ett näraliggande debatt- exempel, kan vi gå till debatten om tvångssteriliseringarna. De lagarna infördes och beslutades i en demokrati, av demokratiskt valda politiker. Däremot kan vi ju se att kraven faktiskt formulera- des, togs upp, drevs från experthåll, från dom som tyckte sig förstå

• Sida 90
•  Original

bättre, nämligen att somliga människor passade inte att fortplanta sig. Och här tycker jag i och för sig att vi har ett lysande argument mot allt tal om expertvälde. Experter sitter fast i sina värderingar och sin samhällssyn och dom är sannerligen inte bättre än andra på att tillvarata intressen åt andra människor. Men vad vi också kan se är att de här lagarna försvann i början på 1960-talet. Det var ungefär parallth med den diskussion som Maj-Gull Axelsson skildrar om Eugeniahemmet. Det är alltså en period när vi kan säga att de demo- kratiska attityderna på allvar hade börjat slå igenom, när det som var de formella rättigheterna hade omvandlats i ett tänkande, i attityder, i inställningar till varandra, som handlade om allas gemen- samma rätt, allas lika värde och värdighet.

Men också denna insikt, som kanske är svårare att formulera, handlar om demokrati som ett kollektivt system. Det är faktiskt en form för gemensamma beslut. Det handlar inte om att jag ska skaffa mig en viss speciell rättighet, för det kan jag lika gärna oftast göra på en marknad, utan det handlar om att det faktiskt finns vissa gemen- samma angelägenheter och därmed ett gemensamt ansvar. Vi kan förstås ha olika uppfattningar om vad som är gemensamma rättig- heter — men någonstans finns den här insikten att i ett samhälle där vi lever tillsammans, som individer, så är det ett antal frågor som vi behöver diskutera och besluta om gemensamt, därför att vi alla är beroende av att lösningarna fungerar — för vår egen omedelbara välfärd kanske, men också därför att i den struktur vi lever i så be- höver vi stabilitet och förutsägbarhet. Och det är ganska bra om andra människor inte kommer och slår oss i huvudet för att dom är illa behandlade och illa hanterade av samhället.

Det finns alltså en sorts insikt i demokratin om att vi inte bara är individer utan sociala varelser och att vi alltså måste samarbeta med varandra och i det samarbetet så måste vi alla ha lika värde och vår- dighet. Det ställer krav på oss att lyssna på varandra och det ställer ett krav på oss att se till mer än bara det som jag kan få. Och det tycker jag är svaret på den minimalistiska ståndpunkten med dess fråga: ”Varför ska staten tvinga mig?” Det är nästan som Kains gamla fråga. ”Skall jag väl taga vara på min broder?” Och jag tycker att den historien bara kan tolkas som att svaret på frågan är: ”Ja —

• Sida 91
•  Original

det ska du.” Men om det alltså är så att demokratin förutsätter vissa attityder hos människorna för att verkligen fungera, så skapar demokratin i sin tur också en rättfärdighetsdiskussion, det som Erik Oddvar Eriksen var inne på i sin första diskurs om välfärdsstaten. I den meningen är alltså demokratin just ett skydd för de svaga. Det betyder inte att demokratin alltid är ett perfekt skydd, för det är klart att även i en demokrati händer det att svaga grupper — i stort eller smått — kommer i kläm. Vi ser att valdeltagandet är lägre i socialt utsatta områden eller bland lågutbildade ensamstående. Vi vet också att — vi har otäcka färska exempel på det — gamla dementa, kanske de mest skyddslösa, vanvårdas, i dag, i Sverige. Vi har nog många av oss varit med på föräldramöten där man konstaterar att föräldrarna till de problembarn alla är så bekymrade över — de är som vanligt inte där. Det finns myndighetsförtryck och det finns rättsövergrepp och dom drabbar ojämnt beroende på individens styrka. Ändå är det så att det bara är i demokratin som det finns motvikt till detta. I ett marknadsstyrt system är den som är utan köpkraft ointressant. I en politisk diktatur är de som inte tycker detsamma som diktatorn rättslösa, ingen vågar bry sig om dem. Men när det i demokratin visar sig att i vissa bostadsområden är val- deltagandet mycket lägre än på andra håll så utbryter en bekymrad debatt, i partierna, i media. Man söker efter åtgärder. Så småningom blir det också en debatt i de berörda områdena. Alla kommer inte att vara med i den diskussionen, men det kommer att komma män- niskor ur dessa grupper som formulerar den egna gruppens frågor och får andra människor med sig. Det blir revolt i tidningarna när gamla vanvårdas och alla säger att så här får det inte vara. Och på föräldramötena, när någon ställer sig upp och säger att egentligen vore det väl bättre om det här besvärliga barnet flyttades någon annanstans, så är det alltid några andra som reser sig och säger:

— Va! Menar Du verkligen att vi ska lära våra barn att man löser problem genom att skyffla undan dom?

Det finns motvikter i demokratin, motvikter som också är ett skydd för de svaga. Det jag tycker är oroande — om jag för ett

ögonblick ska förfalla till de här eländesskildringarna som Bengt

Göransson inte ville ha — är att motvikterna verkar bli svagare nu.

• Sida 92
•  Original

Vi har en levande och engagerad diskussion om demokratins former, men vi börjar samtidigt få en diskussion där man kan få intrycket att det inte är så viktigt med demokratiska grundvärden. För mig — som inte är forskare utan alltså kan få vädra mina egna värderingar lite tydligare — så kan det förklaras i ett marxistiskt perspektiv med att produktionsordningen håller på att förändras. En förändring som rör gnmderna för de gamla demokratiska inrätt- ningarna, och för den gamla typen av fördelnings- och rättvise- politik. Politiken, demokratin, har inte hunnit med i de föränd- ringarna. Man har fortsatt att använda instrument som inte längre gett de effekter de gav förut och som kanske rent av gjort vissa problem värre. Det har skapat grogrund för både misstro och miss- tänksamhet, mot politiken som arbetsmetod och mot demokratin som medel att lösa gemensamma problem. Samtidigt finns grupper som tydligt tjänar på den förändrade produktionsordningen, som börjar rycka loss ur de gamla politiska mönstren och tycka att vi klarar våra angelägenheter bättre utan det demokratiska och politiska inflytandet.

För mig är det mycket tydligt hur man kan spåra bestämda in- tressen, eller om man så vill position i produktionsordningen, i den debatt vi har om demokrati och vad staten ska göra och inte göra. Diskussionen om vad som skall inkluderas eller exkluderas är tydligt värde- och intressestyrd. Inte minst den diskussion som handlar om samhällets ansvar för dem som inte är så starka själva.

Jag kan i och för sig ställa upp på tanken att varje individ har ett ansvar för sig själv — men jag tycker samtidigt att detta måste kom- bineras med ett ansvar för det samhälle vi alla har gemensamt. Att jag är ansvarig för mig själv betyder inte att jag kan strunta i an- svaret för andra. Men 1990-talets diskussion om att välfärdsstaten är för stor och att demokratin tar för sig för mycket och kväver människors egna initiativ kan användas som ett alibi för att inte bry sig om t.ex. svaga grupper, som handikappade eller arbetslösa. Egentligen gör man dem ju bara en otjänst därför att man hindrar dem från att utveckla sin egen initiativkraft, påstås det.

• Sida 93
•  Original

Det är för mig en central fråga. Låt oss diskutera det individuella ansvaret, men låt oss göra det i termer som inte bara handlar om det egna ansvaret för det egna livet utan lika mycket om mitt eget ansvar för samhället och för alla andra som lever i detta samhälle.

Vi kan ju tänka tanken att vi skulle få ett barn, eller barnbarn, som Desirée i Aprilhäxan. Vilket liv skulle vi önska detta barn, vilken vidd på demokratin skulle vi önska henne? En, där det bara var att stoppa undan henne på en vanföreanstalt, där man håller henne vid liv men i övrigt konstaterar att det är ingen mening att offra några skattepengar på att låta henne utveckla de förutsätt- ningar hon likaväl har? Eller en demokrati där Desirée kan få en egen lägenhet, med blonda naturfärgade möbler och en röd soffa och gardiner från Svenskt Tenn, rullstol så att hon kan röra sig fritt och en dator så att hon kan prata med sina vänner? Jag tycker svaret är ganska enkelt.

• Sida 94
•  Original

• Sida 95
•  Original

Demokrati — ett näringslivsperspektiv

Marcus Storch, direktör, Stockholm

När demokrati diskuteras skiljer man ofta mellan politisk, social och ekonomisk demokrati. Jag är övertygad om att det är olika bestånds- delar av samma helhet och därför av varann helt beroende storheter. Jag kommer dock att i huvudsak tala om ekonomisk demokrati och villkoren för denna.

Ser vi på den ekonomiska utvecklingen i Sverige under de senaste 35 åren visar det sig att vi i jämförelse med OECD nästan konstant haft en långsammare utveckling. Detta har inneburit att vi relativt sett har gått från en fjärde plats till en artonde plats i ”BNP-ligan”. Låt oss i stället göra lite ”benchmarketing” och se på andra länder. Vi kan då konsta- tera att de tre förstaplatserna hela tiden innehas av samma länder. Vi kan vidare konstatera att vår gamla plats intagits av Japan och Belgien. Varför? Vad kan vi lära oss?

Vi tycks allmänt vara överens om att Sverige genomgår en sjuk- vårdskris. Låt mig påstå motsatsen. Figur 1.1 på nästa sida, som är hämtad ur slutrapporten från SNst sjukvårdsutredning, visar på X- axeln BNP per capita i USD. På y-axeln visas hur mycket vi satsar per individ på sjukvård, också i USD.

Den heldragna linjen (s.k. regressionslinjen) visar en utgiftsnivå på 10 procent av BNP per capita minus 300 USD. Som ni ser ligger praktiskt taget alla länder på linjen, så även Sverige. Med andra ord; i stort sett spenderar alla samma andel av sin inkomst på sjukvård. I kampen om att disponera våra resurser tycks sjukvården få samma andel av vår totala inkomst i stort sett i hela världen. Sverige har den sjukvård som motsvarar vår inkomst. Tanken att få en större andel till

• Sida 96
•  Original

sjukvård kan endast ske på bekostnad av något annat t.ex. skola, lag och ordning, infrastruktur osv. Den är på sikt inte realistisk.

Figur 1.1. .S'juk'vårdskosmader och BNP per invånare, 1994, Köpkmjispariteter (USD?

Sjukvåtuskostmder per capita. USD

4000 3500 3000 2500 2000 1500

1000

0 5 10 15 20 25 30 BNP per capita, tusentals USD

Regression: Sjukvårdskosinader per capita = —300 + 0,10 (BNP per capita); (R2=O.65)

Källa: OECD-statistik och egen beräkning.

Låt oss för en stund återgå till ”benchmarketing”. Belgien har intagit den plats Sverige hade för 35 år sedan. Genom att ha haft en större till- växt kan de, utan att spendera en större andel av sin inkomst än vi, satsa 500 USD per capita mer än vi på sjukvård. Det motsvarar 4000 kronor eller ca 34 miljarder kronor per är mer än vad vi spenderar i

1 Källa: Politik och marknad i framtidens sjukvård. SNS Förlag.

• Sida 97
•  Original

dag. Med dessa pengar hade vi inte haft en uppfattad sjukvårdskris. Det är alltså utebliven tillväxt som har lett till problemen.

Låt mig därför tala om villkor för tillväxt. En förändring uppstår först när något rör sig i förhållande till något annat. Om allt rör sig lika sker ingen förändring. Vi som samlats häri dag kan tycka att vi knappast rör oss alls. Men ändå rör sig jordytan på våra breddgrader med en fart av ca 1000 km/tim. Jorden i sin tur rör sig i solsystemet, som i sin tur rör sig i Vintergatan, osv. Men, eftersom alla här följer med noterar vi därför ingen förändring. På samma sätt kan vi betrakta förändringar i konsten, i fysiken, i filosofin, ja i allt. Grunden för all förändring är således en relativ rörelse, t.ex. när en skidlöpare drar ifrån klungan, eller när en sackar efter.

Vill vi ha förändring? Behövs relativ rörelse? Är inte allt bra som det är? All utveckling innebär förändring. Hade inte teletekniken ut- vecklats skulle jordens hela befolkning arbeta som växeloperatörer för att förmedla dagens samtalsvolym. En både dum och intressant tanke. På samma sätt kan vi betrakta de flesta förändringar, rörelser.

Förändringar i sig är aldrig givet positiva eller negativa. Vilket de blir beror på hur vi använder dem eller vad de åstadkommit. Om vi vill ha en värld som innebär bättre sjukvård, bättre arbetsförhållanden, bättre skola, ja helt enkelt bättre levnadsvillkor så måste vi aktivt skapa förändringar, rörelser. Gör vi detta skapar vi tillväxt.

Tillväxt är således resultatet av ett antal förändringar, och inte ett mål i sig. Ett samhälle utan tillväxt är således ett samhälle där summan av förändringarna är noll.

Men låt oss inte glömma de helt grundläggande villkoren för posi- tiva förändringar: fred, frihet att tala och tänka, med andra ord demo- krati.

Endast i en demokrati kan balans skapas, och vidmakthållas mellan det bestående och förändringarna, rörelserna. Se det som en kontroll- mekanism. I demokratin balanseras kollektivets krav på enhetlighet och oföränderlighet mot individens krav på frihet och möjlighet till föränd- ring. Det är denna balans vi strävar efter.

Balansen är aldrig given eller fulländad. Den måste ständigt om— prövas och justeras. Tänk på hur vår rätt som individer till tanke- och

• Sida 98
•  Original

yttrandefrihet står mot oönskade företeelser som barnpornografi eller rasism.

I Per Ahlmarks bok ”De öppna såren” visar han att inga krig någon- sin har förekommit mellan två demokratier. Inte heller har hungersnöd drabbat demokratier. Ett starkare försvar för demokratin än avsaknaden av krig och hunger kan inte jag finna För mig är det ytterst svårt att förstå att inte alla till fullo inser dessa fakta. I en nyligen publicerad undersökning säger hälften av Sveriges ungdomar att de inte tror att demokrati är bästa styrelseskick. En tredjedel tror inte att judeutrot- ning under andra världskriget förekommit. Vi tycker att dagens Kina är en viktig partner för Sverige att leva med. Vi har en lång, lång väg kvar.

Skillnaden mellan individuella och kollektiva insatser är för oss människor viktig för att förstå förändringens mekanismer. I debatten skapas oftast ett motsatsförhållande mellan individ och kollektiv. Under lång tid har de kollektiva insatserna och det kollektiva ansvaret betonats, dvs. att samhället skall gripa in och aktivt ta ansvar för våra liv. Det kollektiva agerandet har ofta fått stå som modell för framtiden. Som jag ser det är ett okritiskt kollektivt agerande förutsättningen för att diktaturer uppkommer. När vi som individer agerar kollektivt, är Vi lättare att styra, lättare att kontrollera osv. Under 1900-talet har 170 miljoner människor mördats för att de inte haft den just då gällande uppfattningen. 40 miljoner har dött i krig. Således har fyra gånger fler dött för sina idéer än vad alla krig skördat.

Det finns dock visst hopp. En diktatur vill att alla tycker lika och alla agerar lika. Endast så kan kontrollen behållas. Det innebär att rörelsen upphör och därigenom stoppas förändringen. Kravet på likformighet gör all utveckling omöjlig och innebär därför relativ tillbakagång. Kanske kan vi i detta finna förklaringen till att alla diktaturer förr eller senare kollapsar.

Inom forskningen vore det fel att inte låta de individuella insatserna få en dominerande plats. Listan av nobelpristagare består till över— vägande del av stora individualister, ibland svårhanterliga, men deras insatser har betytt så mycket för forskningen och utvecklingen i övrigt. Individualister har sin givna plats inom vetenskapen och skall självklart stödjas. Men samtidigt måste universiteten, som har att administrera inte bara giganternas verksamhet utan även nyttig forskning på många andra plan, se till att både de besvärliga individualisterna och det mer

• Sida 99
•  Original

lätthanterliga kollektivet kan leva vidare, sida vid sida, i symbios och samarbete. Samma resonemang gäller självklart även utanför universite- tens ibland egna värld, t.ex. affärsvärlden, också den ibland något egen.

Inom näringslivet sker i dag en koncentration av ägandet till ett fåtal förvaltare. Mer än 85% av börsvärdet ägs av dessa förvaltare. Det oligopolliknande läget leder snabbt till stelnande strukturer. Individen trängs-ut. Nyskapandet bromsas och därigenom tillväxten.

Som jag tidigare sagt är förändring, rörelse en förutsättning för till- växt. Vi kan aldrig lösa svåra frågor som minskad arbetslöshet, mera resurser till sjukvården osv. utan tillväxt. Drömmen om en god värld utan tillväxt förblir en dröm. Behovet av förändringar understryker individens och de individuella insatsernas betydelse för att lösa de ut- maningar som dagens och morgondagens samhälle kommer att stå inför.

Var står vi i dag? Talar vi om storheter som är mätbara? Finns det ett svar? Ingen av dessa frågor kan besvaras entydigt. Mitt starka in- tryck är att världen för närvarande rör sig från ett kollektivt tänkande till ett individuellt tänkande. Se bara på Sovjetunionens fall.

Förändring är smärtsam, i synnerhet för de etablerade strukturer som kommer att kämpa för att behålla sitt inflytande. Därigenom sker förändringar oftast språngvis och smärtsamt även om vi skulle önska att de skedde stegvis. Effekten av att individens roll och respekt stärks är att vi kan se fram mot en period av förändringar och därigenom tillväxt, en positiv bild alltså.

I vårt land, Sverige, är vi nog fortfarande mer kollektivt tänkande än i flertalet andra demokratier i världen. Trenden är dock densamma. Etablerade kollektiva strukturer får ge vika för nya strukturer där individens värde alltmer betonas. Består denna trend blir alltså även framtidsbilden för Sverige positiv.

• Sida 100
•  Original

• Sida 101
•  Original

Debatt

• Sida 102
•  Original

• Sida 103
•  Original

Anders Johnson (fp), riksdagsledamot

Jag tror att utgångspunkten för alla och särskilt för dem som sitter i utredningen, är att vi har ett allvarligt demokratiskt problem i Sverige. Människors benägenhet att engagera sig politiskt och in- tressera sig för de politiska institutionerna är i avtagande. Inte därför att man har ett minskat samhällsintresse eller minskad kunskap om samhällsfrågor — tvärtom så tyder de flesta studierna på att man är mer intresserad och mer kunnig om samhällsfrågor. Men med— borgarna känner mindre förtroende och respekt för de politiska institutionerna.

Jag tror att seminariets frågeställning är en nyckelfråga. Frågan om ”hur vid bör demokratin vara” kan tolkas på två sätt. Det ena är om vi byter ut ordet demokrati mot den politiska makten — alltså: ”Hur vid bör den politiska maktens omfång vara?” Det är i och för sig en Viktig aspekt. All politisk makt måste innebära att alla med- borgare har vissa rättigheter och skyldigheter. Den politiska makten skall ytterst ha möjlighet att använda kronofogden, polisen eller rentav en pansarbrigad för att garantera rättigheter och skyldig- heter.

Men jag menar att det är inte nyckelfrågan, det är inte där nyckeln till demokratins problem ligger utan i en annan tolkning där man inte ser demokratin som en fråga om den politiska maktens omfång utan som ett förhållningssätt mellan medborgare. Det hand- lar om diskussionen, den fria debatten, benägenheten att lyssna, respekt för andra människors uppfattningar, solidaritet, samhälls- ansvar och att ta vara på sin broder.

Dom här horisontella relationerna mellan människorna, det är där som framgångsvägen för att återupprätta demokratins anseende i samhället ligger, tror jag. Det handlar framförallt om vad man gör på lokal nivå. Jag tror att det är viktigt med författningsdomstolar och relationerna till EU och allt sådant, men det allra viktigaste är att skapa meningsfulla arenor för medborgarna att engagera sig i lokala frågor. En hel del av Sveriges problem har varit att — och där

• Sida 104
•  Original

är alla, partier, många forskare, många myndigheter och många företag skyldiga — samhällsomvandlingen har förstört eller minskat möjligheterna för detta lokala engagemang. Den svenska modellen byggde på en för sin tid effektiv metod, den hierarkiska modellen med centralstyrning, centralisering, standardisering. Vi fick bra och billiga bilar, vi fick en miljon nya bostäder till rimlig kostnad, vi fick stora skolor och stora sjukhus. Men vi tog också bort menings— fulla lokala arenor. Min frågeställning år: Kan man, som man gör på många håll i näringslivet, som man gör i många folkrörelser, t.ex. den organisation mot landminor som fick Nobels fredspris förra året, jobba mera nätverkande i öppna flexibla strukturer? Gränsen mellan den som är partimedlem och inte medlem eller den som är anställd i kommunen eller inte anställd i kommunen bör måhända inte bli så avgörande. Kan vi får arenor som är öppna för många olika typer av arrangemang; för dem som inte är medlemmar likaväl för dem som är medlemmar, för ett fåtal fritidspolitiker men även för många fritidsaktiva, för vissa få som ser detta som ett livslångt engagemang men också för väldigt många som ser det som ett till- fälligt engagemang. Då kanske vi kan förverkliga Tingstens vision med demokratin som en överideologi. Vi kan sedan också kan vara socialdemokrater, folkpartister eller moderater eller andra som slåss om den offentliga maktens utsträckning.

Bengt Göransson

Jag skulle vilja ta upp en punkt i anslutning till det som Anders Johnson tog upp och som jag funderat mycket över. Du pekar på nätverkens betydelse och på upplösningar av organisationsstruktu— rer. Jag har också färska erfarenheter som aktiv socialdemokrat i Stockholm i de nomineringsprocesser vi haft i vår. Man behöver i och för sig inte representera någon grupp för att kunna komma upp på listan.

Men jag har ett intryck av att alla de som talar för nätverken och den fria nomineringsrätten osv. ändå någonstans förutsätter att ”armén finns till hands”. Partiorganisationen förutsätts finnas där intakt för att gå ut och arbeta för de fritt nominerade. Är inte detta

• Sida 105
•  Original

en komplikation, att om man accepterar denna typ av fri nomine- ringsrätt och avvisar det som vi lite föraktfullt kallar förankring. I så fall måste man fråga vem som då vill vara med i en partiorganisation för att reduceras till trupp till förfogande. Det vore intressant om Du ville ta upp det, fundera lite grand över det för jag tycker att detta hoppar man alltid över i den här typen av debatter.

Anders Johnson

Det är ett par svåra frågor med nätverk. Det finns lite för mycket av vackert-väder-historier om nätverk. Jag tror i och för sig, generellt sett, att i offentliga sektorn finns det utrymme för att bli mindre hierarkiska, mer nätverkande. Du nämner ett problem, den repre- sentativa demokratin fordrar att det finns någon man kan utkräva ansvar av. En kommun, om vi pratar om det organet, måste ha en budget, det måste finnas en yttre ram för verksamheten som man inte kan lösa nätverkande. Det finns också en annan aspekt, som är viktig att lägga till här, men någonting ska ni ha att utreda under de 1,5 år ni har kvar, att till den del som offentlig verksamhet består av myndighetsutövning så tror jag att allt för flexibla nätverkande strukturer inte är bra. Myndighetsutövning skall präglas av rätts- säkerhet, lika för alla med möjlighet att överklaga. Det är inte maxi- mal kundanpassning som gäller där. Men till den del som offentlig verksamhet består av mer individuth betonad service, vård, omsorg och utbildning handlar det inte om att utnyttja tvångsmakten. Där kan man i mycket större utsträckning försöka hitta flexibla organi- sationer. Det finns en risk — om man går för långt med nätverk - att ingen vill aktivera sig i partierna. Men problemet har vi idag, få vill aktivera sig i partierna därför att de är för hierarkiska.

Bo Holmberg, landshövding

Efter 14 år i rikspolitiken kom jag till Sörmland som landshövding. Jag har bytt plats från att vara beslutsfattare i regering och riksdag

• Sida 106
•  Original

till att se människornas och företagarens villkor ur en lokal syn- vinkel.

Min fråga är om demokratiutredningen skulle kunna synliggöra ett antal demokratiska beslutsprocesser som inte fungerar på ett bra sätt. För det första att försöka synliggöra sektoriseringens baksida. Här sitter det småföretagare runt om i Sverige. Det är skrivna regel- system för småföretagsstöd, men utifrån ett sektorsperspektiv och inte utifrån den verklighet där man lever. Jag har också kunnat se många andra regelsystem som är skrivna utifrån ett sektorsperspek- tiv och som berör mig som medborgare men som inte hämtar sin beskrivning utifrån den verklighet där jag lever.

En av kommunerna i Sörmland fick anmärkning vad gäller familjepolitik. Det är ju så i Sverige att vi ska fastställa faderskap efter ett år, såvida inte särskilda skäl föreligger. Den här kommunen hade dröjt i fem och sex och sju år i ett antal fall. Och vid ett fall var det så att man hade utpekat x som far men det hade sedan visat sig att det inte var x utan att det var y som var far. Det hade man inte åtgärdat. Det var väldigt allvarliga saker. Då säger ansvariga politiker att vi har ”köp-och—sälj” här, producent och utförare, det måste ju vara fel på producenterna — vi är ju beställare.

Vi skriver ju en lagstiftning som rättvist ska tillämpas för alla och vara en säkerhet för individen. Och då kan det väl inte vara så att kommunerna får hitta på styrsystem som tar bort detta demo— kratiska ansvar.

Jag kan ta flera sådana här exempel apropå att vi ska vitalisera demokratin. Sedan man delade upp SJ och Banverket och bolagise- rade, är företrädare för Banverket och SJ inte så populära i Sörm- land. När kommunerna ska ha tag på dem och höra om tågen ska stoppa här vill de inte ens svara i telefon. Makten har tyvärr tappat ansiktet i de f.d. affärsverken.

Sedan en annan sak: Vad är före demokratin? Jo det är ju etiken och människovärdet. Och jag undrar om inte det skulle vara bra och göra den här kopplingen mellan det lika människovärdet, etiken och demokratin. Jag hade förmånen att sitta med i regeringens medi- cinsk—etiska råd och då fick jag lära mig att det finns olika människo- syner. En människosyn som säger att Gud har skapat oss, den judisk-kristna människosynen. Men det finns också en människosyn

• Sida 107
•  Original

som utgår från evolutionsläran. Georg Henrik von Wright har skrivit en mycket intressant artikel om Aten och Jerusalem som de två grundbultar som västerlandets humanism bygger på.

Det lika människovärdet är grundvalen. Det är därför vi kräver demokrati. Vi vill se till att detta lika människovärde följs, att man inte förtrycker någon eller för krig eller vad ni vill. Jag tror att det skulle vara en poäng om man skulle synliggöra sambandet mellan det lika människovärdet, etiken och demokratin.

Britten Månsson Wallin, Folkbildningsrådet

Folkbildningsrådet är en paraplyorganisation för studieförbund och folkhögskolor i Sverige. Folkbildningsrådet har också myndighets- uppgifter, i så kallat ”myndighets ställe”. Jag vill lägga fram två aspekter, den ena baserad på erfarenheter av myndigheters syn på organisationsstruktur, folkbildning och förnyelsearbete och den andra baserad på mina egna erfarenheter av folkbildningsarbete. Organisationer eller strukturer som vi inte är så bekanta med är vi inte riktigt säkra på hur man ska kontrollera.

Företrädare för myndigheter som RRV och motsvarande, vill finna väldigt distinkta kontrollmekanismer och mätetal som visar om Folkbildningsrådet har fördelat resurser till folkbildningen på ett korrekt sätt. De nöjer sig inte med att man gör uppföljning av statsbidraget i verksamhetsberättelser som godkänns vid årsmöten och representantskapsmöten. Statsbidragsanvändningen följs upp på minst två nivåer och på tre i Studieförbunden.

Det ordnas demokratiska möten där man tar ställning till såväl verksamhetsplan som till berättelsen om året som gått samt den ekonomiska redovisningen. Tänk så många intressenter som har varit berörda innan vi kommer till det läge då dom skickar in denna verksamhetsberättelse eller årsredogörelse till Folkbildningsrådet. Jag har enormt stort förtroende för dessa grupperingar som befinner sig på den nivå där verksamheten genomförs och alltså är kapabla att bedöma om redovisningen är korrekt. Sannolikheten eller möj- ligheten att Folkbildningsrådet eller någon annan intressent kan göra en mer kvalificerad bedömning om verksamheten är bra eller

• Sida 108
•  Original

dålig är ganska osannolik. Det finns en övertro på centralstyrning och kontroll av lokalt förlagd verksamhet. På något sätt så finns det inte förtroende för de demokratiska förutsättningar eller spelregler som vi redan har. Det är den ena dimensionen.

Den andra, som jag ofta förvånas över och som jag tycker för- svårar också för folkbildningsarbetet är att vi har sektoriserat verk- samheten. Vi har ”fackat in oss” och i folkbildningen kan vi diskute- ra om vi tillhör kulturen eller utbildningen. Vi tillhör Utbildnings— departementet men det är Kulturutskottet som behandlar våra frågor i riksdagen. Man kan fundera över om det är på människors och lokalsamhällets villkor som vi har spaltat upp och delat in vårt arbete.

Jag förstår att det måste finnas rationella förutsättningar och en organisation som fungerar. Men sett i ett perspektiv utifrån männi- skor, livsvärden, mänskliga behov, samvaro och omsorg är det ingen bra indelning.

Det finns alltså många gemensamma frågor som vi i dag inte har något gemensamt forum för.

Det måste finnas ett mycket stort förtroende för den lokala verk- samheten. Verksamhet är alltid lokal, den är alltid där människor befinner sig. Därför måste vi hela tiden fundera på alla överbygg- nader, med vilken rätt och på vems premisser man bygger upp dom.

Karl Erik Lagerlöf, docent och författare

Först: Jag tror Per Ahlmark har fel när han säger att ingen demo- krati har gått i krig mot någon annan. Aten, som var den första demokratin, gick i krig mot Sicilien, som var en annan demokrati. Det var på 400-talet före Kristus, och det var Alkibiades som genom sin suggestiva talekonst fick atenarna att gå med på att man skulle anfalla Sicilien, som ju var en gammal grekisk koloni.

Vidare: Marcus Storch tar miste när han tror att vi kan hålla på med ohämmad marknadstillväxt hur länge som helst. Jordens be- folkning ökar mycket kraftigt och har fördubblats mellan 1950 och 1990. En oreglerad marknadstillväxt mitt inne i befolkningstill— växten skulle innebära en farlig utplundring av jordens resurser.

• Sida 109
•  Original

Vi måste börja tänka i andra banor. Ska vi ha en tillväxt, och det är vi av olika skäl tvungna att ha, då måste vi styra den ganska hårt, och vi måste börja den styrningen nu, annars tror jag vi riskerar en så allvarlig situation att härdar för diktaturer uppstår där vi minst anar det.

Alltså måste vii dag väldigt starkt betona demokratins möjlig- heter att styra, och det är där det är särskilt bekymmersamt i det svenska sekelslutet. Jag tror Bengt Göransson är alltför optimistisk när han tycker sig finna politisk kraftfullhet i dagens Sverige. Vi ser inte mycket av den kraftfullheten när det gäller att bekämpa arbets- lösheten. Här har den senaste tiden kommit anmärkningsvärt luftiga förslag både från höger och vänster.

Statsministern har emellertidi regeringsförklaringen sagt att vi ska bygga om Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle. Där finns något att ta fasta på. På det sättet skulle man kunna få en sund till— växt. Arbetslösheten belastar nu statskassan med över 100 miljarder om året. Det är 100 miljarder till improduktiva insatser. De pengar— na skulle man naturligtvis göra allt för att få produktiva, och det skulle kunna ske just genom en offensiv satsning på framtidssam- hället. Men det verkar som om vår demokrati i dag saknar makten att genomföra projekt av den här storleksordningen, och skälet tycks vara att all offensiv politik kommer i konflikt med EU:s mål- sättning att genomföra EMU och att Sverige är tvunget att harmoni- sera med den målsättningen, även om vi inte ska vara med i första vändan. Detta hänger ju också samman med att vi har tagit bort penningpolitiken från den demokratiska beslutsprocessen genom att helt överlämna den till Riksbanken. Det bidrar i sin tur till för- lamningen.

Vad gör man i Tyskland mot arbetslösheten som nu närmar sig fem miljoner? Vi har i hela Europa stora problem med att höger- extrema rörelser växer sig starka. Det finns en grogrund för detta genom arbetslösheten inom hela EU. Man tror inte längre på demo- kratin därför att man ser denna förlamning, denna oförmåga att komma till rätta med problemen. Jag tror att Göran Persson väntar sig att Demokratiutredningen ska komma med lösningar och för- slag. Det räcker inte med en rad teoretiska grunder, utan här finns en förväntan att man ska komma med lösningar.

• Sida 110
•  Original

Ingen annan talare här i dag har sagt något om EU och det tror jag är ett symptom. Man sopar problemet under mattan för det är för svårt. Ska vi gå vidare inom EU till större integration och få en demokrati där unionens eget parlament får beslutande makt och kan fälla EU:s ”regering”? Gör vi det, vilket ju vore en rimlig väg om man verkligen vill ha demokrati — då försvagar vi samtidigt de natio- nella parlamenten, som redan nu är starkt försvagade. Vi sitter i dag i ett mellanrum mellan integration och desintegration, och när det gäller många frågor vet vi inte riktigt var makten ligger. Detta är ett problem som utredningen måste syssla med.

En tidigare demokratiutredning kom fram till att man måste förbättra informationen till riksdagen i EU-frågorna. Utredningen slog fast att det var rimligt att fler än 17 riksdagsledamöter fick reda på på fredag vad man skulle besluta om i Bryssel på måndag. Där ser man — det är sådana problem man numera tvingas syssla med — hur ska Riksdagen få ett inflytande över den politik som bedrivs?

Bengt Göransson

Marcus blev direkt apostroferad — Du kanske vill ta upp det direkt?

Marcus Storch

Jag kan bara konstatera att i definitionen av demokrati ingick att slaveri inte fick förekomma i landet. Aten klarade det inte. Men om vi tar de sista 100 åren tror jag nog det stämmer ganska bra.

Än en gång — vi talar om förändringar och tillväxt — och före- gående talare säger att om vi kunde spara 150 miljarder genom att sätta in de arbetslösa i produktivt arbete då skapar vi tillväxt. Jag vill bara nämna att om jordens hela befolkning fick 2 kvm per capita så ryms dom på Gotland. Vi har en lång väg kvar att gå.

Men jag skulle också vilja kommentera det som sagts om studie- förbund och annat. Jag har erfarenheter av både näringslivet och från offentlig förvaltning. Jag hörde någonting som för mig har varit

• Sida 111
•  Original

ett väldigt stort problem och som jag tänkte ta upp därför att jag tror att det har med demokrati att göra.

Jag har i 10 år varit ordförande i Samhall, som är en organisation för de handikappade och jag är det fortfarande. Jag har försökt att hitta ägaren och jag vet ju juridiskt vem som är ägaren. Men jag har gått från ägare till ägare. Jag har på den här tiden hunnit med 8 ministrar på Arbetsmarknadsdepartementet under 10 år. Jag har begärt målsättning och direktiv från ägarna. Det har jag aldrig fått så jag har tagit mig friheten att själv tolka vad ägaren vill. Någon frågade här varför Riksrevisionsverket eller någon annan organisa- tion som representerar ägaren överhuvud taget ska lägga sig i vad vi gör. I demokratisk ordning måste ägaren till den verksamhet man bedriver definiera målet och kontrollorganet. Det ögonblick man säger att ägaren är ”fi”, låt oss gadda oss ihop mot den så att vi kan bilda motståndskraft och så sker inom väldigt, väldigt många en- heter inom den offentliga förvaltningen där jag själv jobbat, då är demokratin verkligen väldigt illa ute. För då har den som tillhanda- håller medlen inte längre fått respekt och jag ska bara runda av med att säga att jag var med i bankakuten — jag var vice ordförande där — och vi kallade upp vissa banker och sa:

— Vad heter era ägare? — Förlåt? sa dom. — Vad har dom för telefonnummer?

— Va?

— Har dom någon adress?

— Adress?

— Hur kan jag få tag på dom?

Och då säger verkställande direktören:

— Skriv till mig.

Och när verkställande direktören tror att han är ägare — då har vi en bankkris. Den som svarade så klarde hela tre minuter efter det ut- talandet innan vi i Bankakuten bytte ut honom. Vi hade nämligen den fullmakten. Så jag vill väldigt starkt betona, att ska vi bedriva

verksamheter så måste det ske på rimligt demokratiska villkor och tendensen bland de utövande verksamheterna det är just att försöka

• Sida 112
•  Original

spela bort dom. ”Fi” är ägaren — i alla lägen. Så är det inte på den andra sidan livet och det är väldigt viktigt.

Ingvar Svensson, informationschef hos Kristdemokraterna, f.d. riksdagsledamot

Det var när Anne-Marie Lindgren här tog upp demokrati som form som jag fick en association till en resa som jag gjorde för 13 år sedan till El Salvador. Då gavs en inblick i detta land som genomgått så oerhörda kriser och diktaturer. Dom hade en i formell mening mycket demokratisk konstitution. Där var demokratin en form, men bara en form.

Jag tror att det som Anne-Marie Lindgren tog upp är väldigt viktigt, nämligen att man måste ha ett värdeperspektiv i botten. Det var även Bo Holmberg 1nne på, för att få demokratin att växa och utvecklas. Även Anne-Marie Thunberg var ju inne på detta. Den centrala uppgiften framöver' är ju värdeöverföringen till de kom- mande generationerna. Det är ju som Alf Ross säger att demokratin måste ständigt återerövras. Vi hittar inte någon slutgiltig lösning på den här problematiken. Ständigt måste vi återerövra demokratin och det gör vi i en fortlöpande dialog och diskussion. Så överför vi normer och värden till kommande generationer. Den människosyn som Bo Holmberg var inne på, den som är den demokratiska människosynen, utsätts för angrepp från olika håll. Vi kan ju väldigt tydligt urskilja ekologism, där människan blir en art bland andra arter i de ekologiska systemen och biologism där man framställer människan som en biologisk maskin som styrs av gener och hormoner. Men den allvarligaste faran för oss är att drabbas av ett nyttomaximeringstänkande. Det är inte så uppenbart, det smyger sig på oss. Smyger m— för alla vill ju vara nyttiga i någon mening och jag tror att detär väldigt viktigt för Demokratiutredningen att just fokusera på värdeperspektivet framöver. Jag tror att man måste bygga på människans värde, människans förutsättningar, behov och ansvar också 1 detta tänkande. Så att man inte bygger ett system och sedan försöker pressa in människan 1 detta utan att man tar männi- skan som utgångspunkt för allt tänkande. En tanke som jag gärna

• Sida 113
•  Original

vill skicka med, är den — det är känt för oss alla — att vi som människor växer och utvecklas i små, nära gemenskaper. Det tror jag måste vara en central tanke när man vidareutvecklar demokratin eller vitaliserar demokratin.

Sedan hade jag några synpunkter på Nils Karlsons inlägg. Jag vill korrigera honom sakligt på ett par punkter. Han sade att Europa- konventionen är överordnad svensk grundlag. Det är fel — den är underställd. Jag satt själv med i fri- och rättighetskommittén och i KU när vi behandlade detta. Det finns en tydlig skrivning där, den gäller inte över grundlagen. Det var en kompromiss, det fanns åsikter om detta — men den ligger alltså under grundlagen. Om något fall förs till domstol så är det de svenska grundlagarna som gäller. Däremot ligger ju EG-rätten ovanför. Det finns heller inte en total proportionalitet i valsystemet.

Nils Karlson pekar på att de konstitutionella bitarna skulle vara helt avgörande för om vi skulle få utveckla ett välfärdssamhälle eller inte — så är det ju inte. Jag delar hans syn på maktdelning, jag tror det är väldigt viktigt, men jag tror för allt i världen inte att det är någon slags enorm tillväxtfaktor för svensk ekonomi. Jag tror inte att de konstitutionella reformerna kommer att förändra det ekono- miska systemet i grunden. Det finns en tendens att när det går illa t.ex. i ekonomin så går man över till att diskutera strukturer. Men det kanske inte är strukturerna det är fel på. Det är substansen som inte är bra, det är tänkandet det är fel på. Jag tror alltså att det är viktigt med konstitutionella reformer om man ser det ur ett rätts- statsperspektiv. Men inte om man granskar det i ekonomiskt perspektiv även om konstitutionen har vissa bieffekter även i detta sammanhang.

Nils Karlson

Vi har haft en mycket spännande diskussion med olika typer av inlägg från olika utgångspunkter. I varje fall för mig har det varit oerhört tydligt att vissa inte diskuterar demokrati utan välfärds- staten. Välfärdsstaten är viktig, men den är inte samma sak som demokratin.

• Sida 114
•  Original

Jag tyckte Anne-Marie Lindgren hade ett mycket bra inlägg. Jag instämmer till 100 procent om betydelsen av vissa grundvärderingar som vi vill upprätthålla i ett demokratiskt samhälle. Hon påpekade också, som många andra talare, att det finns en sorts koppling mellan form och innehåll och det är väl egentligen det som var min poäng här i dag.

Jag tror inte att den demokratiska processen i dag fungerar på ett sådant sätt så att vi får det resultat som vi faktiskt vill ha i slutändan. Systemet levererar inte — vi lider av anergi. Då säger min vän från Kristdemokraterna att det är inte så enkelt som att man gör lite konstitutionella reformer så kommer allt att lösa sig. Så är det naturligtvis — inte är det här någonting som löser alla problem. Men jag tror att det sitter en grundbult här. Vi behöver en bredare och bättre diskussion så att vi faktiskt kan ta tag i de problem som vi har.

Det är ju nämligen på det viset att iden demokrati som vi har och i den välfärdsstat som är resultatet av denna demokrati, så värnas inte alltid de svaga grupper som vi tycker bör värnas i ett demokratiskt samhälle. På område efter område så finns det exem- pel där just de utsatta och svaga kommer till korta. Jag tror att det delvis är ett resultat av vår demokratis sätt att fungera. Vi tenderar att tränga ut de riktigt gemensamma, de riktigt kollektiva sakerna, som vi ska ha politik och demokrati till att lösa. De siffror jag redo- visade angående rättssystemet illustrerar problemet.

Kollektiva institutioner tenderar att bli undanträngda av diverse andra intressen som premieras i för hög grad inom ramen för vårt demokratiska system. Jag tror inte att vi kan lösa det här, som de som har intresserat sig för välfärdsstaten här i dag föreslår, genom att hitta på ett par enkla principer om vad staten bör göra och sedan löser sig allting. Så tror jag inte att det är.

Principerna måste växa fram i en god process och jag tror att det finns oerhörda möjligheter att förbättra dagens demokratiska pro- cess. Det är andra talare som också har varit inne på det. Det finns massor av goda exempel vi kan lära av, det finns samhällen som inte alls har hamnat i vår typ av problem.

Låt oss vidga vyerna och se oss runt omkring i världen. Hur gör man på andra håll? Vad är det för mekanismer som har fungerat där,

• Sida 115
•  Original

som har gjort att dom inte har hamnat i den här anergin, som vi gjort? Tack så mycket.

Bengt Göransson

Det är naturligtvis mycket centrala tankegångar Du tar upp här om åtskillnaden mellan demokratin och välfärdsstaten. Är välfärdsstaten i sig en produkt av demokraktin, är demokratin en förutsättning för välfärdsstaten? Det ser ut som om Erik Oddvar Eriksen hade något att säga nu här till oss.

Erik Oddvar Eriksen

Ja, välfärdsstaten växer fram ur demokratin och den är också en faktisk förutsättning för att demokrati ska fungera. Men det var icke det jag tänkte ta upp. Det är väldigt många intressanta inlägg och viktiga spörsmål att ta upp här. Men spörsmålet om ”Hur vid bör demokratin vara” kan bli förstådd på två sätt: Å ena sidan är spörs- målet hur stor makten ska vara, hur mycket ska staten sätta gränser för och kliva in i individens fria dispositionsrätt.

Å andra sidan uppfattas problemställningen som ”hur ska folk delta — och vem ska delta.” Jag uppfattar det sista spörsmålet som mer relevant här. Alltså: ”Hur mycket ska vi delta, vem ska delta och hur mycket.” Det är därför som välfärdsstaten blivit så viktig i ett demokratiskt perspektiv. Genom sin resursfördelning och regle- ring griper välfärdsstaten in och har konsekvenser för folks livs- villkor på många olika områden. Därför krävs det nya medbestäm- mandeordningar — alltså demokratin bör förstärkas och fördjupas därför att med välfärdsstaten har vi fått en långt mer aktiv stat som påverkar medborgarnas allmänna livsbetingelser. Det bör ges med- bestämmandemöjligheter för många fler på de områden där de be- rörs av välfärdsstatens åtgärder. Bara när de som berörs av ett beslut får komma till tals, kan vi veta om besluten är legitima och mötas med respekt.

• Sida 116
•  Original

Men om det skulle vara lite teori om demokratin på det här seminariet så är det viktigt att vi skiljer mellan två modeller. En modell förstår demokratin som flertalstyre och hierarki, ett sätt att fatta majoritetsbeslut effektivt. Men med den modellen iakttar vi bara det som föregår i formella politiska organ: Stortinget i Norge, parlament och kommunstyrelser där man fattar beslut. Det är en tradition i demokratiforskningen som springer ut av en bestämd typ av demokratiförståelse, att demokrati bara är en form, det är bara en metod och demokratisk legitimitet går tillbaka till vad medborgarna har signaliserat i val. När folk har gått till val så har man gett sitt mandat och behöver inte längre delta eller känna ansvar.

Det är ett väldigt minimalistiskt sätt att förstå demokrati på och då får man icke tag i värdeproblematiken som många har fört fram här. Det är den andra grundsynen på demokrati, en demokrati som icke bara fokuserar på rösträtt och på faktiskt beslutsrätt, men på det deltagande, den argumentation och kommunikation som föregår beslutsfattandet och som underbygger besluten. Det är den pro- cessen som är intressant och det är där alla medborgare kan delta, det är icke i de formella politiska beslutsbefattningarna. Där kan bara ett fåtal vara med. Det är den föregående diskussionen innan besluten fattas och de samtal som syftar till att legitimera och offent- ligen rättfärdiggöra beslut som är det essentiella i demokratin. Att folk kan delta på många olika plan och ha olika möjligheter till att delta i den offentliga opinionsbildningen är huvudpoängen.

I denna modell reflekteras också en bestämd människosyn: Individen är en person med moral och med förmåga att göra själv- ständiga val för sig själv såväl som för allmänheten.

Det är flera procedurer som styr den politiska beslutsprocessen i ett modernt rättsstatligt samfund. Det är flera procedurer, det är icke bara proceduren som reglerar representativitet och besluts- fattande i formella parlamentariska organ.

Vi har också procedurer, som refererar till opinionsbildningen i det civila samhället, som är utanför staten och den formella makt- apparten. Här har vi kommunikationsfrihet, meningsfrihet, press- frihet och yttrandefrihet. Vi har offentligheten som ett rum i det civila samhället där alla i princip kan säga sin mening om vad som skall eller bör göras. Där medborgarna har rättigheter mot staten,

• Sida 117
•  Original

kan kritisera maktutövningen och kan initiera ny makt genom att samla sig och gå samman i grupper. Det är denna process i det civila samhället som medborgarna har använt sig av för att kämpa fram sociala rättigheter i välfärdsstaten.

När vi ska diskutera demokratin så blir det viktigt att ha denna bredare blick på demokrati och på den föregående processen av människors yttrandefrihet i från staten befriade rum där vi formar gemensamma meningar om vad som ska göras och kan ha olika meningar om vad som ska göras. Det är här tal om det offentliga användandet av förnuftet, om politik som en norm- och värde- skapande process och icke bara som en beslutsprocess.

I det civila samhället kan vi diskutera det privata offentligt, som Jönasdöttir var inne på, när hon säger att det personliga och det privata också är politiskt. I en bestämd mening är det riktigt, näm- ligen om vi talar om politik som en fri kommunikationsprocess i det civila samhället. Här är det normerna, uppfattningar om rätt och fel, gott och ont, som ska styra människornas handlingar. Då blir det viktigt att göra upp föreställningen om familjen som en okränkbar enhet. Det som föregick inom husets fyra väggar skulle man inte bry sig om förrän vi fick upp det kvinnliga sökarljuset på misshandel, på incest och liknande. Genom upplysning och kritik blev det klart att vi måste in och göra någonting med familjen och få det som föregick inom husets fyra väggar till en offentlig ange-

lägenhet.

Det är just i det där civila samhället vi kan förstå politik som en fri kommunikationsprocess, politik som en normeringsprocess, politik som skapas genom att enskilda medborgare tillkännager sina uppfattningar och deras kamp för att vinna gehör för dem. Jönasdöttir har rätt att också det privata är politiskt därför att också här sker maktutövning och därför måste vi också diskutera om de rådande normerna är riktiga. Men om vi skiljer dessa procedurer, den fria debatten och den fria processen ute i det civila samhället från institutionaliserad debatt i det politiska systemet så ser man också att den politiska processen är reglerad av några procedurer som hindrar staten att bli tyrannisk och gripa in överallt. Det be- hövs regleringar som säkrar individers rätt också emot majoritets- beslut och i det avseendet är det privata inte politiskt. Det behövs

• Sida 118
•  Original

en privat sfär — ett intimitetsområde — och en fri offentlighet skyddad från statliga ingrepp, som gör det möjligt för individer att skapa sig sina egna uppfattningar och ger utrymme för gemensam opinionsbildning.

Så vi säger att vi slussar in ting ifrån det civila, från den offentliga debatten in i det politiska systemet, men det är bara några ting som kommer in där och som det går bra att fatta beslut om. Värde- debatten angår det civila samhället, offentlighet och det rum som är utanför staten, utanför byråkrati, utanför den formella maktappara- ten. Det är dessa rum som aktiviseras och som demokratispörs— målen nu är så väldigt viktiga för. Tack

Karl Erik Lagerlöf

Jag tycker vad Eriksen sa här senast var väldigt intressant och skulle vilja påminna om att det offentliga rummet är en viktig sak. Hur ser det ut i det offentliga rummet? Det är grundläggande i demokratin.

Vi har några få morgontidningar som har riksspridning. De har stort inflytande. De är samtliga borgerliga. Det är en snedbelastning som ger hela opinionsbildningen i Sverige slagsida.

Demokratiutredningen skulle kunna komma med förslag. Om nu Svenska Dagbladet utbjuds till försäljning, ägaren Wallenberg har ju sagt sig vilja sälja tidningen, då skulle staten kunna köpa den och göra ett fristående företag motsvarande P1 i Sveriges Radio av den. Varför inte? Den information som är mest respekteradi Sverige i dag är radions. Det finns undersökningar som visar det. Då skulle man kunna skapa en tidning där det verkligen förekom fri debatt. Vilka kan nu i dag komma in och debattera på Svenskans Brännpunkt eller på DN Debatt? DN Debatt fungerar sedan snart två decennier som en privatägd nationalscen. Det svenska offentliga rummet är privatiserat, skulle jag vilja påstå. Och där skulle jag vilja använda ett ord från Marcus Storch: ”Oligopol”. I en väl fungerande demokrati måste väl ändå det offentliga rummet tillhöra alla!

Det råder överhuvudtaget en oerhörd koncentration i det svenska näringslivet och den koncentrationen ligger i huvudsak på Wallenberg och Investor. Och Wallenberg äger även Svenska

• Sida 119
•  Original

Dagbladet. Förstatliga Svenska Dagbladet och gör en public-service- tidning efter modell Sveriges Radio. Det vore kanske någonting, då skulle det uppstå en något större pluralism i Sverige. Eller gör på något annat sätt för att skapa mångfald, om ni tycker förslaget låter för radikalt. I dag råder en obehaglig obalans inom pressen. Mark- nadsutvecklingen inom tidningsvärlden har kommit i konflikt med centrala liberala anspråk, främst kraven på allsidig information och yttrandefrihet.

Hans Ring, docent, Växjö

Jag kan tyvärr inte ta upp den här i och för sig intressanta tråden med Post- och Inrikes Tidningar i ny version men jag vill ta upp en fråga som jag tycker i dignitet kanske överglänser en del av de problem vi har berört här idag. Vi kan ha olika uppfattningar om betyg i skolan och tidningarnas roll och allting sådant. Men dessa olika uppfattningar innebär inte att vi går och slår ihjäl varandra eller tänder eld på varandras hus.

Men det gör de skillnader och olika uppfattningar som vi har när det gäller synen på varandra i det här samhället — vi och dom — vi och invandrarna som vi ibland kallar det. Och jag är lite förvånad när jag ser de direktiv som utredningen arbetar efter. De kom så sent som i september förra året. Lite senare fick vi en proposition där det klart utsågs att all verksamhet i offentlig regi ska utgå från att vi befinner oss i ett land med mångfald. Det är väl ungefär det- samma som mångkulturth och ni känner till de här begreppen integration, assimilering, segregation och marginalisering. Vi vet vad det gäller och jag tycker nog att här är det problem som utred- ningen måste ta på allvar.

Jag är inte hysterisk när jag ser låga röstetal i val, men en minsk- ning bland utländska medborgare i de kommunala valen och lands- tingsvalen till 40 procent bör vara intressant för dem som sysslar med offentliga utredningar på det här området. Någonting bör ni Väl säga och vi vet ju, det talas om inclusion och exclusion här, att det är verkligen en exkludering av de här grupperna i vårt svenska samhälle. Ska demokratin inkludera även de kategorierna? Svaret

• Sida 120
•  Original

här är förstås ett ja. Uppenbarligen finns det också en frivillig exkludering, man vill inte bli inkluderad och integrerad och på sikt assimilerad. Sedan säger ni också kanske att det är inget problem, efter tre/ fyra generationer så är alla assimilerade, antingen de vill eller ej. Men det tror jag inte gäller riktigt längre. Vi kan inte jäm- föra t.ex. med situationen i USA och med invandringen dit. Vi har minisamhällen på kontinenten där det har bott vad vi kan kalla invandrare och utlänningar sedan många, många år. Vi hittar i Belgien, t. ex. i de gamla kolgruvedistrikten där kolgruvorna är nedlagda, samhällen som inte är ett dugg integrerade i det belgiska systemet. De som bor där lever ett dubbelliv, halva tiden i t.ex. Grekland eller Turkiet och halva tiden i Belgien.

Det här är en sådan problematik som jag vill att ni försöker utveckla ytterligare. Jag vill peka på en situation där 1 miljon eller 1,5 miljoner invånare tillhör den här gruppen. När vi gör åtgärder så ska vi utgå från den här mångfaldssituationen. Det bör komma

med i bilden. Tack.

Bengt Göransson

När det gäller den sista punkten så är det självklart att utredningen kommer att behandla valdeltagandet, valmöjligheten också för de nya svenskarna, invandrarna. Däremot så har vi varit angelägna om — och därför finns det inte heller i direktiven - att den här utred- ningen inte är en av flera utredningar med uppgift att söka lösa delar av helheten. Vi har haft diskussion med företrädare för handikapp- rörelsen som på samma sätt framfört kritik mot att det inte särskilt är angivet att vi ska diskutera tillgänglighetsfrågorna. Väljer man att börja i den änden så har man ju därmed underförstått att demokra- tin för huvuddelen av folket inte är några större problem. Det är därför vi har börjat med att ta upp de här principiella teoretiska spörsmålen. En hel del av de problem vi möter beror av vissa teori- brister. När Anne-Marie Thunberg lyfter fram trovärdigheten som så central tillför hon ett viktigt inslag i byggandet av en sådan teori. Se upp för de politiska scouterna som ögonblickligen vet lösningen

• Sida 121
•  Original

på alla problem och hastigt trumfar igenom sin lösning. Demokra- tins tröghet har ett värde.

Men däremot ska vi peka på att demokratiseringen har andra effekter också när vi talar om det offentliga rummet. Det har skett en smygprivatisering som vi inte noterar — i fysisk mening. Man talar 1 högtidliga sammanhang om hur en tidig arbetarrörelse fick hålla sina möten i gatukorsningarna, på torgen. Våra torg är numera förvånansvärt privata, antingen är de helprivata som Täby Centrum eller också är de kommunbolagsprivatiserade och då kan man inte gå ut och hålla möten där. Yttrandefriheten är icke längre så till- gänglig som den var för bara 20 år sedan innan man hade byggt alla inglasade gallerior. Det är andra regelsystem som gäller för rätten att hålla möten på inomhustorget där det är bolagsdirektören som bestämmer om man får hålla möte än det är för det offentliga torg- mötet där polisen ger tillstånd och polisen är bättre än företags- direktören när det gäller att hålla en viss respekt för rättsstaten. Den privatiseringen ska vi inte utreda men det finns anledning ibland att fundera över den.

Bo Lindensjö, statsvetare, Stockholm

Jag tänkte peka på begränsningarna, räckvidden för demokratin. Hur uppfattar vi egentligen demokratin? Jag tänker börja med att peka på söndagsskoleversionen, som vi alla känner och lite kort fundera över vilka förutsättningarna egentligen är för att genomföra den.

Vi fick höra i morse att all offentlig makt utgår från folket och en del har ställt frågan ”vart den tar vägen sen. Vi märker den inte”. Vi vet ju att det finns ett svar, nämligen en sorts delegering till parla- mentet som i sin tur delegerar till regering och sedan har vi en kedja med en central förvaltning, en regional förvaltning och en lokal för- valtning och sedan är vi tillbaka igen till polisstationer, sjukhus osv.; allting som folket uttryckte som sin vilja.

Problemet med den bild som vi gör av demokratin är kanske att den skapar intryck av att det går att fatta beslut som genomförs som om det hela skedde i ett tomrum. I själva verket skulle man kunna

• Sida 122
•  Original

illustrera problemet med demokratin på följande sätt: Se staten i en låda, näringslivet i en annan och medborgarna i en tredje. Staten är helt beroende av ett ekonomiskt system som den inte kan kontrolle- ra. Genom skatter kommer resurser till statsapparaten.

Det här ger staten ett gemensamt intresse med det ekonomiska systemet. Det tvingar staten att satsa på effektivisering och lönsam- het och det här är en hel och fullständig intressegemenskap. Staten behöver resurser som kommer från näringslivet och det förutsätter att det hela är effektivt så att staten verkligen erhåller dessa resurser. Det ger naturligtvis det ekonomiska systemet en mycket stark ställning.

Å andra sidan är staten också beroende av stöd från medborgar- na, politiskt stöd. Det manifesteras i allmänna val och förutsätt- ningen för att få det stödet är några sorts välfärdsåtgärder till be- tydande delar av befolkningen, tillräckligt mycket för att garantera att man får en majoritet som kan ge en stöd.

Problemet med den här modellen är att den förutsätter perma- nent tillväxt för att man ska kunna åstadkomma, garantera fortsatt politiskt stöd. Det förutsätter alltså, och det har andra talare varit inne på, en permanent ekonomisk tillväxt och det hade vi ju under 1950- och 60-talen och många trodde att det skulle bestå.

Krisen kommer i det ögonblick när man inte längre lyckas permanenta tillväxten. Problem som alla finansministrar har stått inför, alltsedan Kjell-Olof Feldt, när man inte längre kunde formu- lera politik som både gynnade ekonomin och garanterade legitimi- tet. Frågan blev om man skulle välja ekonomisk effektivitet, få legitimitetsproblem eller satsa på legitimiteten och i stället få eko- nomiska problem med risk för att företag lämnar oss. Det här är vissa förutsättningar under vilka demokratin ska förverkligas.

Till det här kan man avslutningsvis foga att den centrala stats- apparaten, nationalstaten, inte längre har den position som den har haft förut. Den trängs från två håll, dels ifrån starka kommuner och nationella och regionala grupperingar som gör den svagare men också från EU eller regionalisering, internationalisering. Och det här har skapat det genuina dilemmat och vad man hoppas är att den här utredningen verkligen funderar över vilka konsekvenser den här utvecklingen kommer att få för politisk demokrati.

• Sida 123
•  Original

Anders Johnson

Jag tycker Lindensjös bild är en pedagogisk illustration av det jag pratade om. Det här är ju en riktig bild på den nationella nivån. Företagen i en låda som ligger där borta och medborgarna i en annan låda och de möts genom politiken som håller allting samman. Men i verkligheten är det ju inte så — det är ju inte så att företagen lever i en värld skild ifrån människorna. Bilden blir en annan om man studerar samhället på lokal nivå. Genom att föra ner mycket av beslutsfattandet på lokal nivå där det blir klara och tydliga samband förstår man också produktionssammanhangen bättre. Jag har haft anledning att studera en företrädare som liberal parlamentariker, Waldemar Svensson i Ljungskile, som beskrev hur det var i det gamla jordbrukssamhället där produktionsförhållandena, dvs. människornas levnadsförhållanden och den demokratiska gemen- samheten var naturlig och påtaglig. Där politik och rättssamhället handlade om stängselskyldighet och reglering av vattentäkter. Där var det inte så att företagen låg där borta och medborgarna här och politiken höll ihop alltsammans. Så om man kan föra ner mer av det politiska beslutsfattandet till en lokal verklighet där man kan se konkret hur de ekonomiska villkoren samspelar med de medborger- liga villkoren i ett starkt civilt samhälle så tror jag också att demo- kratin kan stärkas.

Anne-Marie Thunberg

Jag vill ställa en fråga. Jag tycker att jag saknar någonting. Det är inte bara stöd från medborgarnas sida för välfärdsåtgärder som är förbindelsen från medborgarna till staten. Att enbart välfärdsåtgär- derna kan garantera det politiska stödet är lite för snävt tänkt. Med- borgarna vill också göra sina röster hörda inför de beslut som staten fattar och som påverkar deras vardagstillvaro.

Man talar i vissa sammanhang om de teknologiska företagen och teknologiska förändringar osv. som en form av sociala experiment. Verksamheten genomförs på lokal nivå och den påverkar medbor-

• Sida 124
•  Original

garna. Då bör man också inhämta samtycke från medborgarnas sida för att göra detta.

Man har här gjort jämförelser från medicinens område och dess som tyckes regler för medicinska experiment. Jag tror att vi har tänkt igenom alldeles för lite, vad snabba teknologiska förändringar betyder för människor och hur allting nu påverkar medborgarna mycket mer och därför också skulle kräva deras samtycke. Här har vi har ett utvecklingsbart instrument i det som börjar växa fram, nämligen milj ökonsekvensbeskrivningarna.

Dessa är ju i stort sett den enda form vi ännu har. De är visser- ligen inte färdigutvecklade, men det finns en grundform för dessa. När någonting också sker på lokal nivå måste medborgarna dras in och höras därför att det påverkar dom väldigt starkt. Jag tycker att Oskarshamn här är ett fint modellexempel. Vad har man gjort med tanke på de lokala beslut som ska fattas där? Jo, man har tillsatt en hel rad med grupper bland befolkningen som fått fullmäktiges upp— drag att arbeta igenom frågeställning efter frågeställning. Så samlar man in gruppernas svar som ett beslutsunderlag. Jag tror att man ska utveckla detta mycket mer. Det är inte bara välfärdsåtgärderna som ger politiskt stöd utan det är även fråga om att som medborga- re bli hörd i beslut som engagerar starkt. För den måste vi också finna institutionella former anser jag. Att finna former för med- borgarinflytande på teknologiska förändringar med stor räckvidd också i tiden är ett helt nytt forskningsområde. Det är försummat i det demokratiska sammanhanget. Lars Ingelstam bl.a. påpekar det i det föredrag som jag citerade ur. Om det tekniska, om effektivitet och om ekonomi kan vi väldigt mycket. Men om den institutionella konstansen, som jag uttryckte det, om stabiliteten och överförandet av den för den teknologiska förändringen nödvändiga demokratiska stabiliteten vet vi inte så mycket. Det är ett helt försummat forsk- ningsområde som gäller demokratin i allra högsta grad.

Olle Schmidt (fp), Demokratiutredningen

Jag tror utredningen måste se på hur partierna fungerar i Sverige i dag. Det är en mycket känslig fråga. Men om det är några som

• Sida 125
•  Original

skulle kunna göra det så är det vi som sitter i utredningen. Jag är ju nominerad av ett parti, men jag ser att i den här rollen måste jag vara betydligt friare än i ett vanligt utredningsuppdrag, som jag haft tidigare. Det måste bli en dialog under resans gång. Eftersom vi kan utgå ifrån att vi älskar partierna, annars skulle vi inte vara med i ut- redningen, så kan vi också ha rätt att lyfta upp en del på förlåten och se vad som är fel. Vad är det som brister? Det handlar då inte bara om arbetsformerna, utan jag tycker man måste ta med mer grundläggande villkor. Finansieringssystemet är absolut oerhört styrande för svensk demokrati. Partierna har själva satt reglerna för att finansiera sin egen verksamhet. Reglerna görs lätt så att det underlättar för partier med representation och försvårar för partier som saknar representation. Det här tycker jag att vi borde se över. I stället bör vi se till så att man får resurser för fristående utrednings- institut. En del har tillskapats i Sverige. Flera skulle vara bra för djupare demokratisk debatt.

Min tro är, men den är personlig och möjligen företrädd i det parti jag representerar, att det måste finnas en större civil sfär fram- gent. Politiken griper in i så mycket och då måste medborgarna få vara med. Det räcker inte med dagens delaktighet. Det är mina er- farenheter. Människor nöjer sig inte med den representativa demokratins former.

Det är inte bara det att individerna får vara med och säga sin mening. Jag ser det i de lokaldemokratiska försök vi har i Malmö. Det var några ungdomar jag träffade. Dom fick vara med under resans gång men sedan beslutade ju politikerna någonting annat ändå. Varför ska vi då vara med nästa gång frågade ungdomarna. Det är min uppfattning att de demokratiska kollektiva besluten måste kombineras med en beslutssfär där individer i ökande grad själva bestämmer i mindre grupper. Vi behöver nya sätt för mindre grupper som gör att de kan komma till tals i civilsamhället, i det offentliga rummet. Jag tycker att vi har varit historiskt dåliga i Sverige på detta område och jag tror att det var huvudsekreteraren som frågade mig vid ett sammanträde: ”Vad beror det på att Sveriges liberaler blev så yrvakna när Putnams analyser kom fram och kon- staterade att det civila samhället, det sociala kapitalet är viktigt?” Det tycker jag är ett intressant spörsmål. Nu har vi det i vårt

• Sida 126
•  Original

program men vad beror det på att den diskussionen inte har funnits i ett land som Sverige?

Det finns en samstämmighet över partigränserna vid detta seminarium som är ganska unik. Former måste kombineras med innehåll. Den uppfattningen delar jag — även om jag som full- mäktigeledamot i Malmö alltid har fått lära mig av ordföranden att fullmäktigeförsamlingen i en kommun har en huvuduppgift, att fatta beslut: ”Ni ska inte tro att fullmäktigeledamöter får sitta häri sammanträde och prata och sedan inte fatta beslut, utan bara bord- lägga frågor, för att komma tillbaka nästa gång. Vi har en skyldighet att fatta beslut!”

Så är det givetvis också. Det ska vi ha respekt för. Men formen får inte ta över. Jag tycker att vi har diskuterat för mycket former och för lite innehåll i den svenska demokratidebatten.

Pernilla Zethraeus (v), Demokratiutredningen

Jag tror att det är alldeles riktigt att man måste vara vaksam på dom hårfina skillnaderna mellan demokrati och skendemokrati, som är det som Olle gestaltar när han exemplifierar med att man prövar nya former för inflytande genom att ungdomar ska få tycka till och osv.

Jag vill ta upp det som Bo Rothstein sade under sitt anförande att globaliseringsbilden är hysteriskt överdriven. Vi har varit extremt exportberoende i många år. Det är en process som har pågått sedan hundra år tillbaka. Exemplet Bo gav var, att när den socialdemokra- tiska kongressen uttalade någonting förväntade sig många en mark- nadsreaktion, så uteblev reaktionen. Jag skulle lika väl kunna säga att det är marknaden som är hysteriskt överdriven eller neurotisk eller hypokondrisk eller jag vet inte vad.

Vad som händer är ju att marknaden reagerar genom aktiekurser och börskurser som går upp och ner på saker som i praktiken inte är någonting, på saker som inte har hänt, på saker som inte har märkts i en enda plånbok eller i en enda aktiebörs i hela världen, utan som är förväntningar på någonting som eventuth kan komma att hända, dvs. renodlade politiska spekulationer kring ekonomiska

• Sida 127
•  Original

frågor. Det är det som är ett av de allvarliga demokratiproblemen. Att detta har blivit en maktfaktor i samhället, att när Göran Persson gör ett utspel om den offentliga sektorns ekonomi så kan det få genomslag på börsen. Det är ju det här som har hänt. Den internationalisering som är intressant ur demokratins synvinkel är inte att Sverige är extremt exportberoende och att man har en intensiv handel och har haft sedan många år utan det är ju att den politiska sfären självmant har snävat in sitt eget verksamhetsfält.

Den politiska organisationen har genom politiska beslut under de senaste tio åren bit för bit avhänt sig styrinstrument över ekono- min, över den ekonomiska sfären, när det gäller valutahandel, när det gäller penningpolitik, när det gäller Riksbankens ställning osv. Dessutom har man gjort avregleringar som gör att vi i praktiken är mer ihopkopplade med länderna runtomkring oss inte minst genom EU-medlemskapet. Och det här har ju skett som en medveten strategi genom politiska beslut.

Vad man måste börja diskutera är hur man ska möta upp det här med ett politiskt arbete. Kan man initiera ett politiskt arbete på den internationella nivån, kan man bygga internationella folkrörelser osv. eller hur ska man möta upp det här? Vi har ju i dag diskuterat gränsen mellan den privata och politiska sfären och hur mycket politiken kan klampa in i det som kan betecknas som familjeliv och liknande. Jag tror att en viktig uppgift också i demokratidebatten framöver är att diskutera var gränsen går mellan den politiska sfären och den ekonomiska sfären, mellan de här två maktcentra som det faktiskt handlar om.

Per Gustafsson (c), Demokratiutredningen

Jag tycker att de inlägg som vi har haft här i dag på ett bra sätt har belyst både demokratins form samt demokratins värde och innehåll. Jag anser att inriktningen av utredningens arbete ska utgå från en diskussion om värdet och innehållet i demokratin, utifrån allas lika värde, bl.a. med de trovärdighetsaspekter som i dag lyfts upp av Anne-Marie Thunberg om etiska frågeställningar. Det är den typen av diskussion som jag tror vi har framför oss och som är angelägen.

• Sida 128
•  Original

När man diskuterar demokratins form så blir det ju ofta en fokusering till beslutstillfället. Jag tror det är väsentligt att vi också tittar på steget innan beslutstillfället; människors möjlighet att fak- tiskt påverka den dagordning som formar det demokratiska samtalet och även det som någon har kallat det ”upplysta kunnandet”. Hur människor också ges möjlighet, kunskap och förmåga att hantera de frågor som finns på dagordningen i demokratin. Där finns det mycket spännande att diskutera och jag tror att vi här måste hitta en koppling till det som faktiskt också pågår lokalt i samhället.

Anne-Marie Lindgren sade vid dagens seminarium att demokra- tin är en motvikt och att motvikten blir svagare. Det stämmer på ett sätt men det finns också andra bilder som visar på att det händer väldigt mycket positivt i samhället i dag. Där demokratin lämnar ett tomrum efter sig växer det fram nya grupper, nya nätverk, samhälls- föreningar och byalag både i stadsmiljöer och på landsbygd. Jag tror att vi behöver finna ett sätt att hitta kopplingen och knytningen med det engagemang och den delaktighet som visas där, och som faktiskt bygger på en genuin tro på demokratin, demokratins värden och den representativa demokratin. Knytningen till detta engagemang i lokalsamhället har vi inte hittat än i det svenska sam- hället, men vi måste göra det. Människor är överlag både engagerade och kunniga. Huvudproblemet är ju faktiskt inte att medborgarna saknar kunskap och information. Uppgiften är att knyta samman individernas frivilliga samverkan med den representativa demokratin.

Den diskussion kring de grundläggande värderingarna som vi har inlett här i dag är angelägen. Men också en diskussion om hur fler faktiskt kan kombinera sin rösträtt med att som medborgare också få påverka den demokratiska dagordningen. Hur fler kan skaffa sig den kunskap som behövs för att vara delaktiga i samhällsutveck- lingen är en annan viktig frågeställning. Jag tycker dessutom att det skulle vara mycket intressant att kunna gå vidare när det gäller Anne—Marie Thunbergs resonemang om det ”rullande nuet”.

• Sida 129
•  Original

Bengt Göransson

Det har varit en dag med utomordentligt intressanta föredrag och i den mån vi önskar att den här utredningen ska kunna bidra till att komplicera frågorna så tror jag att vi kan lyckas. För de övervägan- den vi ska göra, det material vi ska plocka samman så tror jag att det här första seminariet kommer att ha mycket stort värde när det gäller att kunna tillföra substans för diskussionen.

Bredden i diskussionen pekar på allt från en mycket djupgående samhällsanalys till mera konkreta frågeställningar som att ta upp sådant som för vår uppgift är mycket väsentligt, nämligen att titta på partiernas roll, partiväsendet, hur det kan fungera. Där tror jag ändå, om jag ska dra någon slutsats av det som Olle Schmidt och Pernilla Zethraues sade, att vi möjligen behöver se till att vi som ett underlag plockar fram en del argument för den representativa demo- kratin. När man inbjuder godtyckligt valda referensgrupper till att vara en panel så tror man att man därmed tillgodoser de demokra- tiska kraven. I Stockholmsområdet pågår nu intensiva försök på ett par ställen med att skapa medborgarpaneler som ska vara fram- lottade för att man ska veta att det inte bara blir partifolk som kommer att ha synpunkter. Man ska ha ett representativt urval av befolkningen, inte bara de mest intresserade, för att få fram alla åsikter. Jag har varit ganska upprörd över det, därför att jag har så svårt att förstå poängen. Definitionsmässigt måste ju en sådan panel, om den är rätt framlottad, och någon annan ska man väl inte ha, innehålla 15-20 procent ledamöter som aldrig röstar. Man ska då sätta som ett slags mål för en kommunstyrelse att se till att man garanterar inflytande i rimlig proportion för dem som inte vill ta del och som egentligen är ointresserade. Deras åsikter får vara med och väga lika tungt som deras som engagerar sig.

Demokratin måste naturligtvis i någon mån — och det är en vär- deringsfråga — vara någonting annat än SIFO—institutet. Man föränd- rar inte världen med SIFO och till all lycka så ser ju opinionsmät- ningsinstitutet till att deras anseende inte behöver undergrävas av andra än av dem själva. Det är en tillgång.

Jag tänker på det senaste danska valet. Det finns en risk om man ser ett slags åsiktsrepresentativitet som den allra viktigaste. Det som

• Sida 130
•  Original

Marcus Storch sa i det här sammanhanget är mycket väsentligt om förändringen och förändringsrörelsens betydelse. Och det behöver då inte bara vara en fråga i snäv mening om ekonomisk tillväxt. Förändringsrörelsen handlar ju också i hög grad om utvecklande av tankemönster och tankestruktur. Då är vi tillbaka igen vid Anne- Marie Thunbergs trovärdighetsfråga. Trovärdigheten uppstår ju till stor del med hjälp av det underbyggda argumentet. Jag vill peka på det som Bo Rothstein sade, när han talade om regelstyrningens problem, när han visade vågrörelsen. Det var ett abstrakt sätt att beskriva någonting väldigt viktigt.

Jag sysslade ett antal år med kulturpolitik och funderade mycket över bidragsregler och fördelningssystem och kom så småning om fram till att den enda rimliga fördelningsgrunden var den pålästa och underbyggda subjektiviteten. Alla andra principer blev sämre. Politikern som ställer ut sina subjektiva värderingar men respekte- rar att det faktiskt finns andra som har andra värderingar är ett föredöme.

Den pålästa och underbyggda subjektiviteten behövs därför att genomsnittet ju dessvärre har den nackdelen att det aldrig finns. Det enda vi vet med säkerhet om ett genomsnitt det är ju att ingen enda enhet som ingår som grund för genomsnittet är lika med genom- snittet. Det kan man nästan säga hundraprocentigt. Det här illustre- rades i radionyheterna för någon vecka sedan, när man talade om den genomsnittliga kostnaden för barn som deltar i kommunal musikskola. Om jag minns rätt var det 453 kronor. Det enda man med säkerhet kan säga är att ingen enda kommun i landet har 453 kronor i avgift till musikskolan. Genomsnittet finns alltså aldrig och därför blir det så meningslöst att ha som någon sorts norm.

Då måste man alltså i de här frågorna, och det var ju det Bo Rothstein pekade på, ge utrymme för subjektet, den subjektiva be- dömningen. Då blir naturligtvis också kontrollfunktionen och regle- ringen av ansvarighet viktig. Vi måste alltså kunna pröva de subjek- tiva värderingarna, ifrågasätta de subjektiva värderingarna.

Det finns skäl att fundera över behovet av självständiga, kritiska medborgare. Sådana kan naturligtvis vara till besvär för de besluts- strukturer som är mycket snabba. Jag kommer dock tillbaka till det som Olle Schmidt sade om behovet av besluten. Man måste ha en

• Sida 131
•  Original

grundläggande kunskap om demokratins former för att man ska kunna ta del. De som förväxlar fullmäktigeförsamlingen med den lokala partiföreningen eller lokala gruppen och tror att man kan föra en slags privatiserad diskussion i fullmäktigeförsamlingen för att man där ska bilda sig en uppfattning blir det naturligtvis mycket svårare för. Den representativa demokratin kräver ju sitt pris i form av vissa, åtminstone på förhand tydliggorda strukturer och upp- fattningar för att man ska kunna ta ställning och också kunna ta ansvar för det man gör.

Vi får alltså genom seminariet en bred beskrivning av demokra- tiska strukturer och demokratiska möjligheter. Anne-Marie Thunberg och Anne-Marie Lindgren och flera andra tar upp frågan om värderingarnas roll, de demokratiska värdena. Det här ska vi nu ta med oss och få tillfälle att inom ramen för utredningen resonera om. Låt mig till allra sist göra en mycket subjektiv iakttagelse. Jag tror att demokratins förespråkare, som känner sig så deprimerade över ekonomins övertag och marknadens övertag, möjligen ska ägna också en tanke åt marknadens risker och tillkortakommanden. Ett exempel på detta: När Estonia sjunker och 852 människor drunknar så är den enda effekt det får för Estonia-rederiet att det påföljande år kan höja utdelningen av sina aktier med en krona. På detta kan man ha moraliska perspektiv. De rederier vars båtar fort- satt att flyta förlorade en massa pengar.

Men det som för mig har varit mest intressant i sammanhanget att fundera över är, om detta inte egentligen är ett utomordentligt allvarligt symtom på en marknadsekonomi i kris, på en börsens kris. Att aktien inte längre har någon som helst relation till verk- samheten utan har exakt samma värde som bingolotten måste för marknadsekonomin vara en varningssignal som är alldeles oerhörd. Det spelar ingen roll vad verksamhet man har.

Aktien, fick man lära sig när jag gick i skolan, var på ett sätt en mätare av en förväntan om framtiden och inte på den tur man hade att man fick en massa försäkringspengar tillbaka. Om andra delar av marknadsekonomin ser ut så finns det kanske skäl att försöka se till att de politiska strukturerna icke ska uppträda som aktörer på samma marknad.

• Sida 132
•  Original

Det kan alltså paradoxalt nog leda till att man begränsar den politiska verksamheten på ett område, begränsar politikens räckvidd för att kunna agera i relation gentemot ekonomin i stället för att gå in och försöka överta agerandet på just samma område och bli offer för de krisfenomen som kan finnas där. Och det här är naturligtvis ett exempel på hur en sådan här diskussion kan leda till ytterligare komplikationer. Sådana frågor kommer vi inte att kunna diskutera färdigt eller ta ställning till. Men jag tar upp denna mycket subjek— tiva notering som ett exempel på att det i våra diskussioner kan finnas skäl att ta in också sådana komponenter som inte automatiskt behöver resultera i att vi ska dra slutsatser när det gäller antal ledamöter i riksdagen eller beslut om valdag.

• Sida 133
•  Original

Utradnmgen

I.såiarbetar'

• Sida 134
•  Original

Demökratiutredningen analyserar den Till seminarierna bjuder vi in fors— svenska folkstyrelsens förutsämiingar kare och idédebattörer att bidra med inför 2000-talet. Det skeri ljuset av sin kunskap och sina värderingar kring bl.a. globaliseringen, EU—medlem— de frågor vi tycker är värdefulla att sam- skapet, förändringarna i medieland— tala lning. skapet, den nya IT -tekniken, förnyel— Varje seminarium dokumenteras i searbetet inom offentlig förvaltning form av en skrift. och folkrörelsernas förändringar. Vid sekelskiftet skall utredningen presen— tera en sammanvägd analys i form av ett slutbetänkande. gov . se

Utredningen vill redan under är adressen till Demokratiutredningens arbetets gång bidra till att fördjupa webbplats. Här finns möjlighet att föra demokratidebatten genom en fri debatt kring demokratin — demo— . en sln'iftserie kran'torget är öppet för alla. ' offentliga seminarier Ett antal krönikörer kommer att . en webbplats för debatt OCh kommentera demokratiproblem och

information andra demokratidebatten

Här kan Du också informera dig om och föra dialog kring utredningen. Direktiv i fulltext, arbetsplan och

Demokratiutredningen kommer utredningens protokoll är dokument fortlöpande under arbetets gång att man kan hämta hem. publicera en skriftserie med essäer, Här informerar vi också fortlöpan- debattartiklar, seminarieinlägg OCh de om aktuella skrifter och seminarier.

forskarantologier. Man kan dessutom ta del av debatt— Den omfattande demokratiforsk— inlägg vid seminarier samt beställa ning som bedrivs vid våra universitet utredningens skrifter. och högskolor ställs på detta vis till för- Länkar finns till andra delar av nätet fogande för alla som är intresserade av där demola'atiå'ågor dryftas på olika

demokratifrågor. sätt.

Infomation om titlar, utgivnings— dag, priser m.m. finns på un-edningens webbplats. Vi svarar gärna på frågor och lämnar . ytterligare information om utredning- äå .:” ens arbete. Adress och telefonnummer En av utredningens uppgifter är att sti- n'll utredningens kansli finns på nästa mulera det offentliga samtalet. sida. Därför anordnar vi offentliga semi— narier runt om i landet.

• Sida 135
•  Original

Ordförande

Bengt Göransson fd. statsråd tel: 08—453 41 04

Kommittéledamöter Elisa Abascal Reyes (mp) ledamot av riksdagen tel: 08-786 46 26

Stefan Attefall (kd) chefredaktör tel: 08—612 00 05

Britt Bohlin (s) ledamot av rikrdagen tel: 08—786 47 80

Experter

Wanja Lundby-Wedin LO.-s andra ordförande

Elisabeth Rynell WW”

Marcus Storch direktör

Per Gustafsson (0) z'mfömmtimcbef tel: 08-787 58 40 Jeanette Hillding (m) företagare

tel: 043 1-88 300

Gunnar Larsson (s) klubbordfb'mnde tel 031-703 73 07 Eva Marcusdotter (s) filannkribent

tel: 019-36 36 48

Sekretariat

BMW; Erik Amnå,jil dr tel: 019—30 30 67

B' '" e e Margareta Meyer tel: 08-405 49 16

Olle Schmidt (fp) umdningssekretemre tel: 040—34 10 64 alt. 044- 1 3 3 3 00

Per Unckel (m) ledamot av riksdagen tel: 08-786 44 98

Pernilla Zethraeus (v) oppositionsråd tel: 026—17 81 22

Anders Ljunggren tel: 08-405 16 54 Assistmr

Helena Svensson tel: 08—405 46 04

• Sida 136
•  Original

& mer"? ”

• Sida 137
•  Original

Demokratiutredningens skriftserie

Redaktör Erik Amnå

1. Demokratins räckvidd. Dokumentatlon från ett semlnarlum

• Sida 138
•  Original

• Sida 139
•  Original

• Sida 140
•  Original

• Sida 141
•  Original

• Sida 142
•  Original

Den parlamentariskt sammansatta Demokratiutredningen analyserar den svenska folkstyrelsens förutsättningar inför 2000-talet. Det sker i ljuset av bl.a. globaliseringen, EU—medlemskapet, förändringarna i medielandskapet, den nya lT—tekniken, förnyelsearbetet inom offentlig förvaltning och folkrörelsernas förändringar. Vid sekelskiftet ska utredningen presentera en sammanvägd analys i ett slut- betänkande. Utredningen vill redan under arbetets gång bidra till att fördjupa demokratidebatten genom ' offentliga seminarier runt om i landet ' webbplatsen www.demokratitorget.gov.se med fria debatter och möjligheter att informera sig om och föra dialog kring Demokratiutredningen ' en skriftserie med essäer, debattartiklar, seminarie- inlägg och forskarantologier.

I detta första nummer i Demokratiutredningens skriftserie dokumenteras ett seminarium om demokratins räckvidd. Först presenteras några motstridiga uppfattningar om demokratins gränser. Sedan både vidgas och fördjupas diskussionen ytterligare genom inlägg från etiska, femi- nistiska, ekonomiska och ekologiska synpunkter.

Medverkar gör bl.a. professor Erik Oddvar Eriksen, docent Anna G. Jönasdöttir, fil. dr Nils Karlson, redaktör Anne-Marie Lindgren, professor Bo Rothstein, direktör Marcus Storch och teol. dr Anne-Marie Thunberg.

FRITZES

)Oi—"ifizx l'l I(;,t llllt|.ll—;.-X'I'I()lel(

POSTADRESS: 106 47 STOCKHOLM FAX 08-690 91 gr, TELEFON 08—690 91 90 E—POST: frims.order©liber.se

_ ,'SBN.....9_1..—.3e20914-4

ӌ