1 §  Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att i fråga om tillämpning av främmande stats lag följande bestämmelser, upptagna i en d. 17 juli 1905 i Haag avslutad internationell konvention rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap, skola här i riket lända till efterrättelse:

1. Makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende skola bedömas enligt lagen i makarnas hemland.

Rättigheter och skyldigheter, varom nu sagts, skola dock ej i någon stat kunna göras gällande med andra tvångsmedel än som jämväl enligt lagen i den stat kunna komma till användning.

1. I brist av avtal bestämmas äktenskapets rättsverkningar i fråga om makars förmögenhetsförhållanden, i vad gäller såväl fast som lös egendom, av lagen i den stat, mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde. Ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, vare utan verkan i avseende, varom nu är sagt.
2. Huruvida de, som ämna med varandra ingå äktenskap, äro behöriga att sluta avtal rörande förmögenhetsförhållandena under äktenskapet, skall vad angår en var av dem prövas efter lagen i den stat, han eller hon vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde.
3. Enligt lagen i makarnas hemland skall avgöras, huruvida de under äktenskapet äga upprätta avtal om sina inbördes förmögenhetsförhållanden eller ändra eller upphäva vad härom må vara emellan makarna avtalat. Ändring, som sålunda skett i makars inbördes förmögenhetsförhållanden, skall ej äga återverkande kraft till förfång för tredje man.
4. Den rättsliga giltigheten av innehållet i avtal, som träffats angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, så ock vad verkan dylikt avtal må äga bedömes enligt lagen i den stat, mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde, eller, om avtalet slutits under äktenskapet, enligt lagen i makarnas hemland vid avtalets ingående.

Enligt lag, varom nu sagts, skall ock avgöras om och i vad mån makar äga bestämma, att annan lag skall i avseende å deras inbördes förmögenhetsförhållanden äga tillämpning. Har i visst avtal dylik bestämmelse meddelats, lände i fråga om verkan av avtalet sist nämnda lag till efterrättelse.

1. Avtal om makars inbördes förmögenhetsförhållanden skall i avseende å formen anses giltigt, om det upprättats i enlighet med lagen i den stat, där upprättandet skett; så ock om avtalet upprättats före äktenskapet i överensstämmelse med lagen eller lagarna i den eller de stater, makarna vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde, eller under äktenskapet enligt lagen eller lagarna i den eller de stater, makarna tillhörde då avtalet ingicks.

Där lagen i stat, som endera av de blivande makarna eller, om fråga är om avtal, slutet under äktenskapet, endera av makarna tillhör, för giltigheten av avtal rörande makarnas förmögenhetsförhållanden fordrar, att viss form skall hava iakttagits, även då avtalet upprättats utrikes, skall bestämmelsen härom lända till efterrättelse.

1. Bestämmelserna i konventionen äga ej tillämpning beträffande sådan fast egendom, som enligt lagen i det stat, där egendomen finnes, är underkastad särskilda rättsregler.
2. Det är en var av de fördragsslutande staterna förbehållet att dels fordra iakttagande av särskilda formaliteter såsom villkor för att vad om makars inbördes förmögenhetsförhållanden skall gälla må kunna åberopas emot tredje man, dels låta föreskrifter, givna till skydd för tredje man i dennes affärsförbindelser med gift kvinna, som å vederbörande stats område utövar yrke, komma till användning.
3. Om makar under äktenskapet båda förvärva medborgarrätt i annan stat än den de förut tillhört, skall såsom deras hemlands lag, varom under 1), 4) och 5) sägs, gälla lagen i deras nya hemland. Skulle under bestående äktenskap makarna komma att vara medborgare i olika stater, skall i fall varom nyss sagts lagen i den stat, de senast gemensamt tillhört, anses som deras hemlands lag.
4. Konventionen skall ej äga tillämpning i den mån på grund av dess bestämmelser lagen i annan stat än någon av de fördragsslutande skulle bliva att tillämpa.

2 §  Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 § skall iakttagas:

1. Främmande lag, som jämlikt 1 § skall tillämpas vid bedömande av makars inbördes förmögenhetsförhållanden, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan hos den rätt, som har att mottaga äktenskapsförord mellan makarna, blivit skriftligen angivet, att den främmande lagen skall äga tillämpning å makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden. Sker sådan anmälan, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må den främmande lagen emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden innan anmälan skedde.

Vid anmälan , varom i första stycket sägs, skall fogas bevis rörande mannens nationalitet vid tiden för makarnas giftermål. Vad i ärendet förekommit skall intagas i protokollet över äktenskapsförord, och varde jämväl i övrigt så förfaret, som i 8 kap.giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap.

1. Sluter svensk man eller svensk kvinna utomlands avtal med sin trolovade eller make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet, skall vad i 8 kap.giftermålsbalken är stadgat om upprättande och lagföljande av äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap., lända till efterrättelse.
2. Avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall anses till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i giftermålsbalken är sagt om äktenskapsförord, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan det blivit till rätten ingivet enligt vad om förord är stadgat. Är avtalet slutet mellan trolovade, och varder det till rätten ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten.

Då avtal, varom i första stycket sägs, till rätten ingivits, skall så förfaras, som i 8 kap.giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap. Lag (1920:432).

3 §  Skall, efter ty här förut är sagt, i visst mål främmande lag lända till efterrättelse, och är ej innehållet av den främmande lagen för rätten känt, äge rätten förelägga part att i sådant hänseende förebringa utredning.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut är för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.