NJA 1989 s. 199

Domskäl

TR:n (rådmännen Nordström, Sterzel och Carstensen) anförde i dom d 4 dec 1986 ur vilken dock i huvudsak uteslutits vad som hänger samman med ett av H.R-E. i TR:n framfört men i HovR:n frånfallet påstående om att hon inte undertecknat det äktenskapsförord varom fråga är i målet: Allmän bakgrund. K-O.E. och H.R-E. ingick d 30 sept 1979 äktenskap i Warszawa. H.R-E. kom till Sverige d 7 dec 1979 och bodde hos sin make. Hon påbörjade en kurs i svenska och sökte uppehållstillstånd i Sverige. Den 21 eller 22 febr 1980 reste hon till Polen. Efter gemensam ansökan av parterna meddelade TR:n d 27 jan 1981 deldom på äktenskapsskillnad mellan dem. Övriga frågor i målet avgjordes genom dom av TR:n d 29 jan 1985.

Nu förevarande mål avser giltigheten och tillkomsten av ett d 30 sept 1979 daterat och d 15 april 1980 vid Sollentuna TR inregistrerat äktenskapsförord. I detta föreskrivs att vardera partens egendom skall vara partens enskilda. Beträffande dess tillkomst är det mellan parterna ostridigt att förslag och utkast till äktenskapsförord växlats mellan dem men vad detta lett till råder det delade meningar om. K-O.E. har hävdat att äktenskapsförordet d 11 april 1980 undertecknats av båda parterna i närvaro av vittnena L.D., som numera är gift med honom, och U.Z., och att det bevittnats av vittnena.

I stämningsansökan uppgav H.R-E. att "parterna i målet i Warszawa-Polen d 11 april 1980... undertecknat ett dokument under benämning äktenskapsförord". - - -

Yrkanden. H.R-E. har yrkat att rätten måtte förklara att äktenskapsförordet saknar verkan.

K-O.E. har bestritt yrkandet.

Grunden för käromålet. H.R-E. har anfört: I första hand görs gällande att polsk rätt skall tillämpas på äktenskapsförordet, enär hon är och hela tiden varit polsk medborgare med hemvist i Polen samt förordet upprättats där. Äktenskapsförordet är då ogiltigt enär polsk rätt i detta fall som tvingande formkrav uppställer ett notariellt förfarande samt detta inte iakttagits. Att formföreskrifterna enligt polsk rätt måste iakttas framgår i svensk rätt av 1 § 6 andra stycket lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Denna lag utgör - även om den till grund därför liggande konventionen mellan Sverige och Polen upphävts - en sammanfattning av gällande rätt. Kravet på ett notariellt förfarande enligt polsk rätt är uppställt för att säkerställa att ett äktenskapsförord endast innehåller sådana förordnanden rörande egendomsgemenskapen som är tillåtna. Förfarandet är således en förutsättning för att äktenskapsförordet överhuvudtaget skall vara giltigt. Däremot innebär det inte något skydd för tredje mans intressen. Detta erhålls genom kungörelser i för allmänheten tillgängliga publikationer. - Hon anmälde aldrig till de polska myndigheterna att hon skulle flytta till Sverige. Hon ansökte visserligen om uppehållstillstånd men hann inte få det innan hon lämnade Sverige. Hon blev således inte heller mantalsskriven här, vilket är en förutsättning för att hon skall anses vara bosatt i landet. Anledningen till att hon återvände till Polen var att K-O.E. kastade ut henne sedan han upptagit en förbindelse med L.D.. - I och för sig vitsordas att äktenskapsförordet med nedan angivet undantag uppfyller formföreskrifterna i den svenska nationella rätten, vilket dock saknar betydelse. - - -

Grunden för bestridandet. K-O.E. har anfört: Äktenskapsförordet är upprättat i enlighet med svensk lag, vilken är tillämplig. Det är därför giltigt. Även bestämmelserna i 1 § 6 andra stycket och 2 § 2 i 1912 års lag ger stöd för detta påstående. Det vitsordas att formföreskrifterna enligt polsk nationell rätt inte iakttagits men det saknar betydelse. För det första kan det nämligen inte vara TR:ns skyldighet att beakta huruvida polska formföreskrifter iakttagits eftersom en svensk domstol inte kan utgå från att polska domstolar tar motsvarande hänsyn till bestämmelser i svensk rätt. Bestämmelsen i artikel 17 § 3 i Gesetz über das internationale Privatrecht vom 12. November 1965 visar att man i Polen tillämpar sitt lands rätt när makar har skilda hemvist. För det andra är äktenskapsförordet under alla omständigheter giltigt mellan parterna, då det till innehållet är förenligt med polsk rätt. För det tredje skulle det vara stötande om en svensk domstol skulle förvägra en svensk medborgare det skydd som han förväntar sig att få då han upprättat handlingar i enlighet med svensk lag. - - -

Domskäl. - - - TR:ns bedömning.

Först måste prövas om någon handling överhuvudtaget upprättats av parterna, dvs om H.R-E. undertecknat äktenskapsförordet. - - - Det är sålunda styrkt att hon undertecknat förordet.

Vad härefter angår H.R-E:s förstahandsgrund noterar TR:n att den konvention som låg till grund för 1912 års lags tillämpning i förhållandet mellan Sverige och Polen upphävts. Några bindande normer finns därför inte mellan de båda länderna.

Fråga är om ett äktenskapsförord som uppfyller samtliga formkrav enligt svensk rätt och som såvitt nu må vara av betydelse skall tillämpas på egendom som av svensk medborgare innehas här i riket. Ett sådant äktenskapsförord måste uppenbarligen vara giltigt i Sverige, i synnerhet då någon uttrycklig lagregel som säger motsatsen inte finns i svensk rätt.

Käromålet skall därför ogillas. - - -

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl.

H.R-E. har här frånfallit påståendet att hon inte skulle ha undertecknat äktenskapsförordet.

Bestämmelser om lagval för avtal om makars inbördes förmögenhetsförhållanden finns i lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Denna bygger på en Haagkonvention från 1905 och skall enligt sin ordalydelse tillämpas endast om regeringen härom förordnat i förhållande till viss stat. Sverige har emellertid sagt upp konventionen och de förordnanden som var meddelade om lagens tillämpning upphävdes 1977. Lagen som sådan är däremot inte upphävd. I förarbeten och doktrin har ansetts att den - frånsett enskildheter - ger uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser av betydelse för lagval i fråga om makars förmögenhetsförhållanden.

Tvisten rör giltigheten parterna emellan av ett i Polen upprättat äktenskapsförord, som uppfyller den svenska men inte den polska lagens formföreskrifter. Mannen var svensk och hustrun polsk medborgare. En kort tid av äktenskapet hade de gemensam bostad i Sverige, varefter hustrun flyttade tillbaka till Polen; de har egendom i såväl Sverige som Polen.

Bakgrunden till tvisten utgör sålunda en från lagvalssynpunkt udda situation där tänkbara anknytningsmoment inte ger någon entydig ledning. Det gäller även den erkända principen locus regit actum, som i detta fall innebär att polsk lags formföreskrifter skall vara iakttagna. Ty denna princip utesluter ej att en rättshandlings giltighet också kan bero av att formella krav enligt den lag som i övrigt tillämpas på rättshandlingen är uppfyllda (Bogdan, Svensk internationell privat och processrätt, Lund 1985, s 200).

I detta läge tillämpar HovR:n den s k individualiserande metoden för lagval (Nial, Internationell förmögenhetsrätt, Stockholm 1944, s 36) och låter alltså den med hänsyn till samtliga omständigheter starkaste anknytningen (jämför SOU 1987:18 s 262 f) fälla utslaget.

Härvid måste emellertid först konstateras att föreliggande anknytningsmoment i form av medborgarskap, partsdomicil och egendomens belägenhet i stort sett synes väga jämnt när det gäller att ge företräde åt endera svensk eller polsk lag. Och även mellan de skilda anknytningar som avtalsorten och makarnas senaste gemensamma bosättning utgör får det anses väga tämligen jämnt.

Det återstår då att i äktenskapsförordets innehåll söka svar på frågan om parterna vid upprättandet av detsamma kan ha utgått från att det skulle lyda svensk eller polsk lag. Den egendomsordning som beskrivs i förordet är i princip den som även utan äktenskapsförord skulle ha blivit gällande om polsk rätt vore tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Endast om parterna hade avsett att svensk rätt skulle tillämpas fyllde därför äktenskapsförordet någon reell funktion. Och det stämmer väl med en sådan avsikt att förordet blev avfattat på svenska. Såtillvida är det rimligt att tillskriva parterna en underförstådd avsikt att förordet skulle lyda svensk lag.

HovR:n finner följaktligen att denna antagna parts vilja i förening med övriga omständigheter ger äktenskapsförordet starkast anknytning till svensk rätt. Enär svensk lags formföreskrifter iakttogs skall förordet hållas för giltigt.

TR:ns dom skall stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar är grundad på en d 17 juli 1905 avslutad internationell konvention rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Lagens syfte var att möjliggöra Sveriges tillträde till konventionen. Lagens nära anknytning till konventionen visas bl a av att dess 1 § i det väsentliga utgör en direkt översättning av de materiella bestämmelserna i konventionen. Vidare anges i ingressen till 1 § att bestämmelserna i lagen skall lända till efterrättelse i Sverige, under förutsättning av ömsesidighet, i enlighet med vad Kungl Maj:t därom förordnar. Sådana förordnanden utfärdades senare genom särskilda kungörelser (SFS 1912:171 och 1929:279). I dessa kungörelser angavs också de främmande stater som hade tillträtt konventionen och i förhållande till vilka lagens bestämmelser således skulle vinna tillämpning.

Sverige sade upp konventionen år 1962, och de av Kungl Maj:t utfärdade kungörelserna upphävdes år 1977 (SFS 1977:802). Däremot har 1912 års lag inte upphävts, eftersom den ansetts ge uttryck för vissa allmänna internationellt privaträttsliga principer som borde vara vägledande för rättstillämpningen även efter det att den konvention som utgjorde det egentliga underlaget för lagen upphört att vara bindande för Sverige.

I vissa hänseenden framstår bestämmelserna i 1912 års lag numera som föråldrade och oförenliga med moderna utvecklingstendenser inom den internationella privaträtten. Ett förslag till en omfattande lagreform på detta område har framlagts (SOU 1987:18). Någon ny lagstiftning har emellertid ännu inte kommit till stånd. Så länge så inte skett får 1912 års lag anses alltjämt utgöra en naturlig utgångspunkt vid fastställande av vad som är gällande svensk rätt på det område som omfattas av lagen. Däremot kan 1912 års lag inte längre tillmätas avgörande betydelse i alla enskildheter, utan det måste på varje särskild punkt bedömas i vad mån den avspeglar alltjämt gällande rättsprinciper. En viktig omständighet vid en sådan bedömning är givetvis att den konvention på vilken lagen är grundad inte längre ålägger Sverige några förpliktelser i förhållande till andra stater eller andra stater några förpliktelser gentemot Sverige.

I förevarande fall, som gäller formen för upprättande av äktenskapsförord, är 1 § 6 i 1912 års lag av särskilt intresse. I detta lagrum, som är en översättning av artikel 6 i 1905 års konvention, anges i första stycket den lag eller de lagar som enligt konventionens huvudregel skall tillämpas för att ett avtal om makars inbördes förmögenhetsförhållanden skall anses till formen giltigt. Såvitt gäller avtal som ingås under äktenskapets bestånd krävs därvid iakttagande av formkraven i antingen lagen i den stat där avtalet ingicks (principen "locus regit actum") eller också lagen eller lagarna i den eller de stater som makarna tillhörde när avtalet ingicks.

Ett viktigt tillägg till denna bestämmelse har gjorts i andra stycket av 1 § 6 med avseende på fall där lagen i en stat som endera av makarna tillhör för giltigheten av avtal rörande makars förmögenhetsförhållanden fordrar att viss form skall ha iakttagits även då avtalet ingåtts i utlandet. Om lagen fordrar detta, skall bestämmelsen härom lända till efterrättelse.

Som konventionspart använde sig Sverige av den möjlighet konventionen gav att kräva tillämpning av svensk lag med avseende på äktenskapsförord som svensk medborgare sluter utomlands. Så länge gamla giftermålsbalken gällde var kravet på tillämpning av svensk rätt i detta hänseende av begränsad räckvidd (NJA II 1912 s 62 f), men i samband med införandet av nya GB utsträcktes kravet på tillämpning av svensk rätt till att gälla alla fall där en svensk medborgare sluter äktenskapsförord utomlands. Detta skedde genom en ändring i 2 § 2 i 1912 års lag (SFS 1929:432), som i sin senaste lydelse anger att GB:s bestämmelser om upprättande och lagföljande av äktenskapsförord skall lända till efterrättelse även i fall där svensk man eller svensk kvinna utomlands sluter avtal med sin make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden. Av förarbetena framgår också att ett sådant krav på tillämpning av svensk lag efter tillkomsten av nya GB ansågs vara en allmän regel i svensk rätt med giltighet även i förhållande till stater som inte var anslutna till 1905 års konvention (NJA II 1921 s 338).

Principen att ett av svensk medborgare slutet äktenskapsförord för sin giltighet i Sverige förutsätter att svensk lags formföreskrifter har iakttagits har således kommit till klart uttryck i 2 § 2 i 1912 års lag. Denna bestämmelse hörde inte till dem som den svenske lagstiftaren var tvungen att införa för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt 1905 års konvention. Tvärtom innefattade bestämmelsen ett - låt vara enligt konventionen tillåtet - undantag från vad som i allmänhet skulle gälla enligt konventionen. Dessutom anknöt bestämmelsen till vad som ansågs gälla som en allmän regel enligt nya GB. Under sådana förhållanden kan giltigheten av denna rättsgrundsats inte på något vis anses ha rubbats genom att Sverige senare frånträdde förpliktelserna enligt 1905 års konvention. Inte heller föreligger någon annan omständighet som kunnat medföra en ändring av rättsläget på denna punkt. Kravet på iakttagande av svensk lags formföreskrifter i fall där en svensk medborgare sluter äktenskapsförord utomlands får därför anses fortfarande utgöra en svensk rättsgrundsats.

Frågan är emellertid om, när en svensk medborgare och dennes utländske make i utlandet sluter ett äktenskapsförord, det därutöver på grundval av 1 § 6 första stycket i 1912 års lag kan krävas, för att äktenskapsförordet skall vara giltigt i Sverige, att även eventuella formkrav i lagen i den stat där äktenskapsförordet kom till stånd eller i den utländske makens nationella lag har iakttagits.

Av förarbetena till artikel 6 i 1905 års konvention framgår att bestämmelsen i artikelns andra stycke - som motsvarar andra stycket av 1 § 6 i 1912 års lag - var avsedd att utgöra ett undantag från principen i första stycket att ett avtal mellan makar om deras förmögenhetsförhållanden skulle anses giltigt till formen om det ingåtts i överensstämmelse med formföreskrifterna i den stat där avtalet ingicks ("locus regit actum"). Vissa textförslag som utgjorde grundvalen för den senare antagna artikel 6 ger ett klart intryck av att avsikten inte var att tillämpa lagen på platsen för avtalsslutet kumulativt med den lag som åsyftades i andra stycket i artikel 6. Fastmera skulle principen "locus regit actum" inte alls tillämpas i de fall då en stat enligt andra stycket hade förbehållit sig tillämpning av sin egen lag (se bl a Actes de la Troisième Conférence de La Haye pour le droit international privé, 1900, s 227, och Documents relatifs à la Quatrième Conférence de La Haye pour le droit international privé, 1904, s 82, 171 och 183).

Däremot torde artikel 6 i konventionen vara att förstå så, att när tillämpning av principen "locus regit actum" var utesluten på grund av bestämmelsen i artikelns andra stycke, båda makarnas nationella lagar skulle tillämpas i enlighet med vad som sägs i artikelns första stycke. Emellertid måste kravet på att formföreskrifterna i båda dessa lagar skulle iakttas i sådana fall i väsentlig grad ses som en följd av att konventionen innefattade ömsesidiga och balanserade åtaganden från konventionsstaternas sida och syftade till att garantera att ett äktenskapsförord som slutits i enlighet med konventionens bestämmelser skulle erkännas som giltigt i ett stort antal stater.

Situationen har emellertid radikalt förändrats genom att 1905 års konvention har upphört att gälla i förhållandet mellan Sverige och andra stater. Det finns numera ingen garanti för att andra stater fortsätter att tillämpa konventionens normer eller att ett äktenskapsförord som uppfyller formkraven i konventionen erkänns som giltigt av andra stater. Därmed har ett väsentligt motiv bortfallit för fortsatt tillämpning av sådana på 1 § 6 i 1912 års lag grundade formkrav för vilka ömsesidighet i förhållande till andra stater var en viktig förutsättning. Därtill kommer att det också från rättssäkerhetssynpunkt är otillfredsställande att anse ett äktenskapsförord ogiltigt på grund av formfel, om det bakomliggande formkravet inte framgår tydligt av lag eller rättspraxis.

På anförda skäl kan det inte längre anses vara en svensk rättsgrundsats att ett äktenskapsförord, som slutits mellan en svensk medborgare och dennes utländske make, för sin giltighet i Sverige är beroende av att formkraven har uppfyllts inte endast enligt svensk lag utan också enligt den utländske makens nationella lag.

I förevarande mål har äktenskapsförordet upprättats i överensstämmelse med svensk lags formföreskrifter och senare registrerats vid domstol i Sverige i enlighet med svensk lag. Dess giltighet i Sverige skall då inte anses beroende av om även formkraven i polsk lag har iakttagits.

H.R-E:s talan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.