1 §  För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget, vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.

Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser. Lag (1975:406).

2 §  Har i följd av luftfart med två eller flera luftfartyg uppstått skada, för vilken deras ägare svara enligt denna lag, åligge ansvarighet dem en för alla och alla för en; och skola de sinsemellan taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt.

Uppstår i följd av sådan luftfart skada å någotdera luftfartyget eller å person eller egendom, som befordras med någotdera luftfartyget, skall vad i 1 § stadgas icke äga tillämpning å sådan skada.

3 §  Brukar någon utan lov annans luftfartyg, svare brukaren i ägarens ställe för skada, som därunder inträffar.

3 a §  När ett luftfartyg innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, är köparen ansvarig enligt denna lag.

När ett luftfartyg innehas med nyttjanderätt, är nyttjanderättshavaren i stället för ägaren ansvarig, om

1. ägaren och nyttjanderättshavaren har träffat avtal om att ansvaret skall vila på nyttjanderättshavaren,
2. nyttjanderätten avser en bestämd tid om minst ett år,
3. nyttjanderättshavaren enligt avtalet har rätt att skaffa förare eller befälhavare eller att använda fartyget för luftfart i förvärvssyfte, och
4. anteckning om nyttjanderätten har gjorts i luftfartygsregistret. Lag (1986:167).

4 §  När ett luftfartyg innehas med nyttjanderätt men 3 a § andra stycket inte är tillämpligt, är nyttjanderättshavaren solidariskt med ägaren ansvarig enligt denna lag, om han

1. enligt nyttjanderättsavtalet har rätt att skaffa förare eller befälhavare, eller
2. trots att han saknar sådan rätt använder sig av en annan förare eller befälhavare än den som ägaren har anställt och skador inträffar vid ett sådant tillfälle.

Den ersättning ägaren kan ha gett ut i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva åter av nyttjanderättshavaren. Lag (1986:167).

5 §  Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6 kap. 2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.

6 §  Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom två år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på skadestånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 2 eller 4 § sägs, skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet blev guldet, därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från det han genom dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats att gälda skadestånd.

Försummas vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad; dock må, där på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadeståndsanspråk föreligga, det ena anspråket, utan hinder av sådan försummelse, kvittas mot det andra.

7 §  Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmäles, vare allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där den, som sökes, har sitt bo och hemvist.

8 §  Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka åter av den, som vållat skadan.