1 §  Ersättning på grund av obligatorisk försäkring jämlikt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall, i den mån ersättningen ej utgives av staten, under tillämpning i övrigt av vad i nämnda lagar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.

2 §  Vid omreglering enligt denna lag skall den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen beräknas, avrundas till närmaste hundratal kronor och därefter höjas,

om arbetsförtjänsten motsvarar den i 3 § angivna medelarbetsförtjänsten för den tidsperiod, under vilken skadan inträffade, till sextusensexhundra kronor samt

eljest till belopp, vilket står i samma proportion till sextusensexhundra kronor som arbetsförtjänsten förhåller sig till angivna medelarbetsförtjänst.

Arbetsförtjänsten må dock ej i något fall uppräknas till högre belopp än sjutusenniohundratjugu kronor.

3 §  Medelarbetsförtjänsten för envar tidsperiod framgår av följande tabell:

för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, beräknas på grundval av hans enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tillämpning av de grunder, som angivas i 16 § första stycket a) eller b) och tredje stycket lagen om yrkesskadeförsäkring, samt

för tid efter utgången av nämnda månad utgöra hälften av det belopp som följer av vad nyss sagts.

Är arbetsförmågan nedsatt med mindre än tre tiondelar men minst två tiondelar, skall livränta till den skadade för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, utgöra hälften av det belopp, vartill livräntan uppgår, om den beräknas på grundval av hans enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tillämpning av de i 16 § första stycket c) samt tredje stycket lagen om yrkesskadeförsäkring stadgade grunderna.

Har livränta - i förekommande fall jämte tillägg därå enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m.m. - jämlikt 6 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) delvis utbytts mot ett kapital för en gång, skall den omreglerade livräntan bestämmas så, att den svarar mot den icke kapitaliserade delen av den ursprungliga livräntan jämte tillägg.

5 §  Är någon behäftad med två eller flera skador, som medföra rätt till livränta enligt någon av de i 1 § omförmälda lagarna, skall vid tillämpning av 4 § invaliditetsgraden beräknas för skadorna gemensamt och ett för dem gemensamt livräntebelopp fastställas. Därvid skall, om livränta för de skilda skadorna ej skolat beräknas på grundval av samma enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst, den högsta arbetsförtjänsten läggas till grund för beräkningen. Den gemensamma livräntans årsbelopp skall anses belöpa å de olika skadorna i förhållande till de särskilda invaliditetsgraderna.

6 §  Livränta till efterlevande make för tid till och med den månad, under vilken maken fyller sextiosju år, samt till barn eller adoptivbarn skall beräknas på grundval av den avlidnes enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tillämpning av, såvitt angår make, 20 och 23 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring och, beträffande barn eller adoptivbarn, 21 och 23 §§ samma lag.

Livränta till efterlevande make för tid efter utgången av den månad, under vilken maken fyllt sextiosju år, samt till fader, moder eller adoptant skall förhöjas med tjugu procent av livräntans belopp, dock endast såframt skadan inträffat före den 1 januari 1941.

7 §  Sjukpenning till skadad skall beräknas på grundval av hans enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst samt med tillämpning av de i 13 § lagen om yrkesskadeförsäkring stadgade grunderna; och skall därvid vad i 14 och 15 §§ nämnda lag finnes stadgat om barntillägg och hempenning äga motsvarande tillämpning.

8 §  Vad i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) är stadgat om högre livränta till någon, som är i behov av särskild vård, och om ersättning för förnyelse av särskilda hjälpmedel skall ej längre gälla. I stället skall, om den skadade till följd av skadan under längre tid är ur stånd att reda sig själv, honom tillkommande livränta eller sjukpenning under tid, då han icke på grund av skadan åtnjuter sjukhusvård, förhöjas med vårdbidrag enligt vad i 17 § lagen om yrkesskadeförsäkring sägs; och skall i fråga om ersättning för särskilda hjälpmedel gälla vad som är stadgat i 12 § andra stycket sistnämnda lag.

9 §  Har till följd av bestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) livränta eller sjukpenning bestämts på grundval av en årlig arbetsförtjänst, som överstiger det belopp, vartill arbetsförtjänsten skolat beräknas enligt 9 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235), skall vid tillämpningen av 2 § denna lag överskjutande belopp icke beaktas; och skall i dylikt fall livräntan eller sjukpenningen i stället höjas med belopp, som enligt förstnämnda lag svarar mot den del av arbetsförtjänsten vilken icke beaktats.

Därest livränta eller sjukpenning beräknats på grundval av en årlig arbetsförtjänst, som förhöjts till följd av övergångsbestämmelserna till förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skall omregleringen enligt denna lag ske på grundval av den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten.

10 §  Ersättning, som omreglerats enligt vad i 1-9 §§ sägs, må ej i något fall understiga det belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering ej skett.

11 §  Om någon, som ådragit sig yrkessjukdom genom långvarigt arbete i verksamhet där fara föreligger för sjukdomen, först efter utgången av år 1954 varaktigt upphört att arbeta i dylik verksamhet, skall livränta eller sjukpenning till honom eller livränta till hans efterlevande beräknas enligt de grunder, som angivas i lagen om yrkesskadeförsäkring, såvida ej livräntan eller sjukpenningen, beräknad enligt vad i 1-9 §§ sägs, skulle uppgå till högre belopp.

Har någon ådragit sig stendammlunga skall, såframt vad i första stycket är stadgat ej äger tillämpning, vid bedömande i vad mån sjukdomen medfört nedsättning av arbetsförmågan i stället för vad som är stadgat i 8 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) bestämmelserna i 10 § lagen om yrkesskadeförsäkring gälla.

12 §  Åtnjuter den, som uppbär livränta eller sjukpenning enligt någon av de i 1 § omförmälda lagarna, mot ersättningen svarande understöd, är han skyldig att enligt vad Konungen därom förordnar vidkännas avdrag å den omreglerade ersättningen, dock högst med vad som svarar mot understödet.

Vad i 26 § lagen om yrkesskadeförsäkring sägs rörande avdrag för ersättning från allmän sjukkassa eller för folkpension eller för bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m.fl. barn eller lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn skall äga motsvarande tillämpning å ersättning, som omreglerats enligt denna lag.

13 §  Slutar omreglerat belopp, som skall utbetalas, ej å helt tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande belopp.

14 §  Den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av bestämmelserna i denna lag, skall bestridas genom den försäkringsavgift, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring skall för året beräknas för arbetsgivaren. Lag (1971:284).

15 §  De närmare föreskrifter, som finnas erfoderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.