1 §  Beteckningar i denna förordning har samma innebörd som motsvarande beteckningar i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

2 §  Riktvärde skall bestämmas för värderingsenhet. För olika slag av värderingsenheter skall riktvärden finnas för skilda förhållanden beträffande de i 8-15 kap. fastighetstaxerings- lagen (1979:1152) föreskrivna värdefaktorerna. Riktvärdena skall bestämmas med utgångspunkt i de riktvärdeangivelser som enligt 7 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen för varje värdeområde skall redovisas på riktvärdekartor, i tabeller och på sätt som anges i detta kapitel.

En tabell skall innehålla

1. riktvärden för en värderingsenhet (riktvärdetabell) eller
2. relativa värden för en värderingsenhet, en byggnad eller byggnadsdel, ett hektar, en kvadratmeter eller en kubikmeter (relationstabell) eller
3. endera av kapitaliseringsfaktorer, brytningsfaktorer, nedräkningsfaktorer, omräkningsfaktorer, belägenhetsfaktorer eller storleksfaktorer.

Beräkningsgången för bestämmande av riktvärde skall i fall som avses i andra stycket vid punkterna 2 och 3 som regel anges särskilt genom en formel. Förordning (2001:1223).

3 §  Förekommer inom olika värdeområden skilda värdenivåer för samma byggnadstyp eller ägoslag skall värdenivån anges i förhållande till värdet av sådan normenhet som anges i 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 §, 10 kap. 2 §, 11 kap.3 och 7 §§, 13 kap. 2 § eller 14 kap. 2 §fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och uttryckas genom en nivåfaktor.

Har för en typ av värderingsenhet upprättats flera riktvärdetabeller eller relationstabeller med olika värden för samma kombinationer av klassindelningsdata skall, om inte annat sägs i tredje och fjärde styckena, i riktvärdeangivelsen eller på annat sätt anges vilken tabell som skall användas för att bestämma riktvärdet.

För värdeområde avseende tomtmark för småhus anges värdenivån i riktvärdeangivelsen genom värdet av en tomt med i riktvärdeangivelsen särskilt angivna genomsnittliga egenskaper (normaltomt). Normaltomten utgör dock alltid en tomt som är hänförlig till klassen inte strand eller strandnära. Har särskilt värdeområde bildats för tomtmark för vilken värdegrundande tomtindelning saknas skall värdenivån i riktvärdeangivelsen i stället anges genom ett värde per kvadratmeter tomtmark. Då sådan bristande tillgång till ortspriser föreligger, som avses i 5 kap. 5 a § fastighetstaxeringslagen, skall värdet av normaltomter avseende bebyggda småhusenheter bestämmas med ledning av den tomtvärdetabell som föreskrivs i 35 b §.

För tomtmark avseende hyreshus anges värdenivån i riktvärdeangivelsen genom det i 12 kap. 1 § tredje stycket fastighetstaxeringslagen föreskrivna värdet av en kvadratmeter byggrätt och för tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad genom det i samma bestämmelse föreskrivna värdet av en kvadratmeter tomtmark eller byggrätt. Då sådan bristande tillgång till ortspriser föreligger, som avses i 5 kap. 5 a § fastighetstaxeringslagen, skall värdet av en kvadratmeter byggrätt avseende tomtmark för hyreshus och av en kvadratmeter tomtmark eller byggrätt avseende tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad bestämmas med ledning av de tomtvärdetabeller som föreskrivs i 37 §. För täktmark anges värdenivån i riktvärdeangivelsen genom det enligt 12 kap. 8 § andra stycket fastighetstaxeringslagen föreskrivna värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet. Förordning (2001:1223).

4 §  Brytningsfaktor enligt 12 kap. 9 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och riktvärde enligt 15 kap. 5 § samma lag skall bestämmas med utgångspunkt i en kalkylränta av fem procent. Förordning (1994:1917).

4 a §  För storlekskorrektion för storleksinverkan och särskilda värdeförhållanden på lantbruksenhet skall två tabeller för storlekskorrektion upprättas (storlekskorrektionstabell 1 och 2).

En storlekskorrektion skall göras med utgångspunkt från en lantbruksenhets sammanlagda riktvärde. Uppgår riktvärdet för en värderingsenhet avseende småhus ingående i lantbruksenhet till 50 000 kronor, skall det medräknas vid beräkningen av det sammanlagda riktvärdet, även om värderingsenhetens värde efter storlekskorrektion och en eventuell justering för säregna förhållanden understiger 50 000 kronor.

Värderingsenhet avseende småhus och tomtmark vars riktvärde beaktats vid bestämmande av en storlekskorrektion skall registreras, även om värderingsenheten inte skall åsättas något värde. Uppgår riktvärdet för en värderingsenhet avseende småhus inte till 50 000 kronor, skall det inte beaktas vid storlekskorrektionen och inte registreras. Tabellerna för storlekskorrektion skall utformas och indelas i klasser för sammanlagt riktvärde på sätt som anges i bilaga 12. Förordning (1997:452).

5 §  Överstiger riktvärde av värderingsenhet 5 000 000 kronor, skall det avrundas nedåt till hela 200 000-tal kronor. Överstiger sådant värde 25 000 000 kronor, skall det avrundas nedåt till hela miljoner kronor. Detta gäller även egendom för vilken särskilda värdeserier fastställts.

Föreligger för taxeringsenhet sådant påtagligt säreget förhållande som anges i 7 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), skall detta redovisas genom justering av riktvärdet för en eller flera värderingsenheter. Förordning (2002:748).

6 §  För småhus ingående i småhusenhet skall upprättas tabeller för grund- och marginalvärden (SV-tabeller), tabeller för åldersinverkan (SO-tabeller S) och en tabell för värdeinverkan av värdefaktorerna fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning (FV-tabell S).

SV-tabeller skall utvisa värden för småhus, som uppförts under det sjuttonde året före det år då allmän fastighetstaxering av småhusenheter sker, vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna storlek och standard och i en värdenivå vid vilken ett småhus enligt 8 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), normhus, har ett värde av 100 000 kronor.

Det skall finnas 59 skilda värdenivåer för normhuset. De erhålls genom att värdena i en SV-tabell multipliceras med nivåfaktorer för småhus (S-nivåfaktorer). Dessa skall vara 1,20, 1,30, 1,40, 1,50, 1,60, 1,70, 1,80, 1,90, 2,00, 2,10, 2,20, 2,30, 2,40, 2,50, 2,60, 2,70, 2,80, 2,90, 3,00, 3,10, 3,20, 3,30, 3,40, 3,60, 3,80, 4,00, 4,20, 4,40, 4,60, 4,80, 5,00, 5,25, 5,50, 5,75, 6,00, 6,25, 6,50, 7,0, 7,5, 8,0, 8,5, 9,0, 9,5, 10,0, 11,0, 12,0, 13,0, 14,0, 15,0, 16,0, 17,0, 18,0, 19,0, 20,0, 22,0, 24,0, 26,0, 28,0 och 30,0.

Det skall upprättas tre SV-tabeller. Dessa skall avse S- nivåfaktorerna 1,20-4,00, 4,20-7,50 respektive 8,00-30,0.

SO-tabellerna S skall genom åldersfaktorer utvisa värderelationerna mellan lika stora byggnader vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder och standard. För småhus som uppförts under det sjuttonde året före det år då allmän fastighetstaxering av småhusenheter sker och som har normal standard skall åldersfaktorn vara 1,00.

Det skall upprättas sex SO-tabeller S. Tabellerna skall betecknas med procenttalen 75, 80, 85, 90, 95 och 100. Dessa beräknas med utgångspunkt från värdet av ett småhus som har samma ålder och standard som normhuset. Procenttalen visar den andel härav som utgörs av värdet av ett motsvarande småhus, som uppförts under det tjugonde året före det år då normhuset uppfördes.

FV-tabell S skall utvisa nedräkningsfaktorn vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning. För det mest värdefulla småhuset på en självständig fastighet skall nedräkningsfaktorn vara 1,0.

SV-, SO- och FV-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna storlek, ålder, standard, fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning klassindelas på sätt som anges i bilaga 1. Förordning (2002:288).

7 §  För småhus ingående i lantbruksenhet gäller med undantag för vad som föreskrivs i 7 a och 7 b §§ de bestämmelser som enligt 6 § var tillämpliga för småhus ingående i småhusenhet två år före det år då taxeringen av lantbruksenheten sker. Förordning (1997:452).

7 a §  För småhus ingående i lantbruksenhet skall upprättas och tillämpas sex tabeller för åldersinverkan, SO-tabeller L, med samma utformning och klassindelning som SO-tabeller S utom så tillvida att indelningen i åldersklasser anpassats till det nivåår som gäller för den allmänna och förenklade fastighetstaxering av lantbruksenheter som tabellerna avser.

SO-tabeller L skall utformas och värdefaktorerna ålder och standard indelas på sätt som anges i bilaga 1 a. Förordning (2004:281).

7 b §  För småhus ingående i lantbruksenhet skall upprättas och tillämpas en tabell för värdeinverkan av värdefaktorerna fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning, FV-tabell L. Denna skall ha samma utformning och klassindelning som FV- tabell S utom så tillvida att omräkningsfaktorn för fastighetsrättsliga förhållanden för värderingsenheter utanför grupphusområde för var och en av klasserna får delas upp på tre intervall för S-nivå-faktorer, nämligen 1,20-3,20, 3,30-5,00 och 5,25-30,00. Vad som sägs i 6 § andra och tredje styckena om värdena i SV-tabellerna är med hänsyn härtill tillämpligt för småhus på lantbruksenhet när omräkningsfaktorn enligt FV-tabell L bestämts till 1,0 för normhuset.

FV-tabell L skall utformas, S-nivåfaktorn indelas i intervall och värdefaktorerna fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning klassindelas på sätt som framgår av bilaga 1 a. Förordning (2004:281).

7 c §  Riktvärdet för värderingsenhet omfattande småhus bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = V x S x Å x N

där R = riktvärdet,

V = relativa värdet enligt tillämplig SV-tabell vid värderingsenhetens storlek och standard,

S = S-nivåfaktor för värdeområdet,

Å = åldersfaktorn enligt tillämplig SO-tabell S för småhus på småhusenhet eller enligt SO-tabell L för småhus på lantbruksenhet vid värderingsenhetens ålder och standard och

N = omräkningsfaktorn enligt FV-tabell S för småhus på småhusenhet eller enligt FV-tabell L för småhus på lantbruksenhet vid värderingsenhetens fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning.

Det relativa värdet enligt SV-tabellen skall efter avrundning nedåt till helt tusental kronor multipliceras med varje föreskriven faktor för sig i den ordning som formeln anger. Efter varje multiplikation avrundas produkten nedåt till helt tusental kronor. Förordning (1997:452).

8 §  För hyreshus skall upprättas en tabell (HK-tabell) över kapitaliseringsfaktorer som utvisar värderelationerna mellan byggnader tillhörande olika åldersklasser men med samma hyra. Tabellen skall för varje åldersklass ange relativa kapitaliseringsfaktorer vid olika H-nivåfaktorer och vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn lägenhetstyp. För byggnader som uppförts under det sjuttonde året före det år då allmän fastighetstaxering sker och med en hyra av 100 000 kronor skall faktorn vara 1,00.

Det skall finnas 54 skilda värdenivåer för hyreshus.

De erhålls genom att de värden som beräknas med ledning av hyra och tillämplig kapitaliseringsfaktor multipliceras med H- nivåfaktorer. Dessa skall vara 0,4, 0,5, 0,6, 0,7, 0,8, 0,9, 1,0, 1,1, 1,2, 1,3, 1,4, 1,5, 1,6, 1,7, 1,8, 1,9, 2,0, 2,1, 2,2, 2,3, 2,4, 2,5, 2,6, 2,7, 2,8, 2,9, 3,0, 3,1, 3,2, 3,3, 3,4, 3,6, 3,8, 4,0, 4,2, 4,4, 4,6, 4,8, 5,0, 5,25, 5,5, 5,75, 6,0, 6,25, 6,5, 7,0, 7,5, 8,0, 8,5, 9,0, 9,5, 10,0, 11,0 och 12,0. H-nivåfaktorn kan bestämmas olika för bostäder och lokaler inom ett värdeområde.

HK-tabellen skall utformas och värdefaktorerna ålder och lägenhetstyp klassindelas på sätt anges i bilaga 2. Förordning (2003:204).

9 §  Riktvärden för värderingsenheter omfattande hyreshus bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N x H x f

där R = riktvärdet, N = H-nivåfaktorn för värdeområdet, H = hyran och f = kapitaliseringsfaktorn enligt HK-tabellen.

10 §  Värdefaktorn byggnadskategori skall indelas i klasser på följande sätt och de tabeller som enligt 11 § skall tillämpas för klasserna betecknas enligt följande:

11 §  För ekonomibyggnader skall upprättas 51 relationstabeller (E-tabeller). För samtliga byggnadskategorier, utom byggnadskategori 60, skall tre E-tabeller finnas, en med G betecknad tabell avsedd för glesbygdsförhållanden, en med M betecknad tabell för normalförhållanden och en med T betecknad tabell avsedd för tätortsinfluerade områden. E-tabellerna skall ange det relativa värdet av en värderingsenhet vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna storlek, ålder och beskaffenhet. De relativa värdena i E-tabellerna skall bestämmas i en värdenivå vid vilken en ekonomibyggnad enligt 10 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor.

Det skall finnas 29 värdenivåer för ekonomibyggnader. De erhålls genom att värdena i E-tabellerna multipliceras med E- nivåfaktorer. De skall vara 100, 150, 200, 250, 300, 350, 400, 450, 500, 550, 600, 650, 700, 750, 800, 850, 900, 950, 1 000, 1 100, 1 200, 1 300, 1 400, 1 500, 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000.

E-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna storlek, ålder och beskaffenhet klassindelas på sätt som framgår av bilaga 3. Förordning (2004:281).

12 §  Riktvärdena för värderingsenheter omfattande en eller flera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N x Fe

där R = riktvärdet, N = E-nivåfaktorn för värdeområdet och Fe = relativa värdet enligt E-tabellen vid tillämplig storlek, ålder och beskaffenhet.

13 §  För industribyggnader och övriga byggnader, värderade med ledning av en avkastningsberäkning, skall upprättas en tabell (IK-tabell) över kapitaliseringsfaktorer och fyra tabeller (IH- tabeller) över relativa hyror. IK-tabellen skall utvisa värderelationerna mellan byggnader tillhörande olika åldersklasser men med samma hyra. Tabellen skall för varje åldersklass ange relativa kapitaliseringsfaktorer. För byggnader med värdeår 1983 skall faktorn vara 1. IH-tabellerna skall utvisa relativa hyror per kvadratmeter vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna lokaltyp, ålder och standard. För produktionslokaler med värdeår 1983 och med normal standard skall den relativa hyran vara 100.

Det skall finnas 91 skilda värdenivåer för industribyggnader och övriga byggnader värderade med ledning av en avkastningsberäkning. De erhålls genom att de värden som beräknats med ledning av storlek, relativ hyra per kvadratmeter och tillämplig kapitaliseringsfaktor multipliceras med I- nivåfaktorer. Dessa skall vara 2,0, 2,1, 2,2, 2,3, 2,4, 2,5, 2,6, 2,7, 2,8, 2,9, 3,0, 3,1, 3,2, 3,3, 3,4, 3,6, 3,8, 4,0, 4,2, 4,4, 4,6, 4,8, 5,0, 5,25, 5,5, 5,75, 6,0, 6,25, 6,5, 7,0, 7,5, 8,0, 8,5, 9,0, 9,5 samt i intervallen 10,0-30,0 varje heltal och 32,0-100,0 varje jämnt heltal. I-nivåfaktorn bestäms lika för alla lokaltyper inom ett värdeområde.

IH- och IK-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna lokaltyp, ålder och standard klassindelas på sätt som anges i bilagorna 6 och 7. Förordning (2001:1223).

14 §  Riktvärden för värderingsenheter omfattande industribyggnader och övriga byggnader värderade med ledning av en avkastningsberäkning bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N x A x h x f

där R = riktvärdet,

N = I-nivåfaktorn för värdeområdet,

A = lokalens yta,

h = relativhyran i kronor per kvadratmeter enligt för värdeområdet rekommenderad IH-tabell och

f = kapitaliseringsfaktorn enligt IK-tabellen. Förordning (2001:1223).

15 §  För industribyggnader och övriga byggnader som skall värderas med ledning av en produktionskostnadsberäkning, skall en tabell för bestämmande av nedräkningsfaktorn (IN-tabell) upprättas. Tabellen skall utvisa nedräkningsfaktorn för skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder, byggnadskategori och ortstyp.

Beträffande värdefaktorn byggnadskategori skall följande sex klasser finnas:

1. Oljeraffinaderier eller petrokemiska industrier
2. Massa- eller pappersbruk
3. Järn- eller stålindustrier eller metallsmältverk
4. Cement- eller kalkindustrier eller industrier för framställning av industrimineral
5. Spannmålssilor
6. Annan verksamhet än som framgår av punkterna 1-5.

För klasserna 1-4 av värdefaktorn byggnadskategori skall finnas tre klasser av värdefaktorn ortstyp med samma indelning för de fyra byggnadskategoriklasserna. För klass 5 av värdefaktorn byggnadskategori skall finnas tre klasser av värdefaktorn ortstyp med särskild indelning av denna värdefaktor. För klass 6 av värdefaktorn byggnadskategori skall finnas fem klasser av värdefaktorn ortstyp. Varje kommun eller församling skall hänföras till en ortstypsklass.

För industribyggnader och övriga byggnader, värderade med ledning av en produktionskostnadsberäkning, bestäms värdenivån genom indelningen i ortstyp.

IN-tabell skall utformas och värdefaktorerna ålder, byggnadskategori och ortstyp i övrigt klassindelas på sätt som anges i bilaga 8.

Tabell för omräkningsfaktor för industribyggnader och övriga byggnader (IO-tabell) skall utformas och värdefaktorn ålder klassindelas på sätt anges i bilaga 10. Förordning (2001:1223).

16 §  Riktvärdet för värderingsenhet omfattande industribyggnader och övriga byggnader värderade med ledning av en produktionskostnadsberäkning bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = 0,75 x Å x F

där R = riktvärdet,

Å = återanskaffningskostnaden enligt 5 kap. 6 § andra stycket fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och

F = nedräkningsfaktor enligt IN-tabell. Förordning (2001:1223).

17 §  För åkermark och betesmark skall upprättas sju relationstabeller (J-tabeller). J-tabellerna skall utvisa relativa hektarvärden av åkermark vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna beskaffenhet och dränering och av betesmark vid olika beskaffenhet. De relativa värdena i J- tabellerna skall bestämmas i en värdenivå vid vilken ett hektar åkermark enligt 13 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor.

Det skall finnas 64 skilda värdenivåer för åker- och betesmark. De erhålls genom att relativvärdena i en J-tabell multipliceras med J-nivåfaktorer. Dessa skall vara 1,0, 1,5, 2,0, 2,5, 3,0, 3,5, 4,0, 4,5, 5,0, 5,5, 6,0, 6,5, 7,0, 7,5, 8,0, 8,5, 9,0, 9,5, 10,0, 11,0, 12,0, 13,0, 14,0, 15,0, 16,0, 17,0, 18,0, 19,0, 20,0, 21,0, 22,0, 23,0, 24,0, 25,0, 26,0, 27,0, 28,0, 29,0, 30,0, 32,0, 34,0, 36,0, 38,0, 40,0, 42,0, 44,0, 46,0, 48,0, 50,0, 55,0, 60,0, 65,0, 70,0, 75,0, 80,0, 85,0, 90,0, 95,0, 100,0, 110,0, 120,0, 130,0, 140,0 och 150,0.

J-tabell nr 1 (tabell J1) skall användas då värdenivån bestäms av J-nivåfaktorerna 1,0-5,5, tabell J2 av faktorerna 6,0-10,0, tabell J3 av faktorerna 11,0-30,0, tabell J4 av faktorerna 32,0-50,0, tabell J5 av faktorerna 55,0-75,0, tabell J6 av faktorerna 80,0-100,0 och tabell J7 av faktorerna 110,0-150,0.

J-tabeller skall utformas och värdefaktorerna beskaffenhet och dränering klassindelas på sätt som framgår av bilaga 4. Förordning (2004:281).

18 §  Riktvärden för värderingsenheter omfattande åkermark eller betesmark bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N x Fj x A

där R = riktvärdet,

N = J-nivåfaktorn för värdeområdet,

Fj = relativa hektarvärdet enligt J-tabell vid tillämplig beskaffenhet och dränering för åkermark och tillämplig beskaffenhet för betesmark och

A = areal i hektar av värderingsenheten. Förordning (1997:452).

19 §  För skogsmark omfattande mindre än 30 hektar skall upprättas en relationstabell (skogstabell M). Skogstabell M skall ange relativa hektarvärden av skogsmark belägen i olika delar av landet och vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn virkesförråd. De relativa värdena i skogstabell M skall bestämmas i en värdenivå vid vilken ett hektar genomsnittlig skogsmark enligt 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. Med genomsnittlig skogsmark skall avses skogsmark tillhörande bonitetsklass C och kostnadsklass 5. Genomsnittsskogens virkesförråd barrträd och virkesförråd lövträd i olika regioner skall antas uppgå till följande belopp.

Det skall finnas 51 skilda värdenivåer för skogsmark. De erhålls genom att relativvärdena i skogstabell M multipliceras med skogsnivåfaktorer. Dessa skall vara 1,0, 1,5, 2,0, 2,5, 3,0, 3,5, 4,0, 4,5, 5,0, 5,5, 6,0, 6,5, 7,0, 7,5, 8,0, 8,5, 9,0, 9,5, 10,0, 11,0, 12,0, 13,0, 14,0, 15,0, 16,0, 17,0, 18,0, 19,0, 20,0, 21,0, 22,0, 23,0, 24,0, 25,0, 26,0, 27,0, 28,0, 29,0, 30,0, 32,0, 34,0, 36,0, 38,0, 40,0, 42,0, 44,0, 46,0, 48,0, 50,0, 55,0 och 60,0.

Skogstabell M skall utformas och värdefaktorerna läge och virkesförråd klassindelas på sätt som framgår av bilaga 5 a. Förordning (2004:281).

20 §  Riktvärde för en värderingsenhet skogsmark omfattande mindre än 30 hektar bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N x Fm x A

där R = riktvärdet,

N = skogsnivåfaktorn för värdeområdet,

Fm = relativa hektarvärdet enligt skogstabell M vid tillämplig virkesförrådsklass och värdeområdets belägenhet och

A = areal i hektar av värderingsenheten. Förordning (1997:452).

21 §  För skogsmark omfattande minst 30 hektar skall upprättas fem tabeller över beräkningskonstanter (skogstabeller S) för var och en av de i 19 § angivna fem regionerna. Skogstabell S skall utvisa de konstanter som inom varje region erfordras för att beräkna relativa hektarvärden vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna bonitet och kostnad. De tre konstanterna är värdet per hektar kalmark och värdena av barrträd och lövträd i kronor per skogskubikmeter. Konstanterna skall bestämmas med utgångspunkt i en värdenivå vid vilken ett hektar genomsnittlig skogsmark enligt 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. Vad som därvid skall menas med genomsnittlig skogsmark anges i 19 §.

Det skall finnas 51 skilda värdenivåer för skogsmark. De erhålls genom att de med ledning av skogstabell S beräknade relativvärdena multipliceras med de i 19 § angivna skogsnivåfaktorerna.

Skogstabell S skall utformas och värdefaktorerna bonitet och kostnad klassindelas på sätt som framgår av bilaga 5 b. Förordning (2004:281).

22 §  Det relativa hektarvärdet för skogsmark omfattande minst 30 hektar (Fs) beräknas enligt följande formel.

Fs = k1 + (k2 x VB) + (k3 x VL)

där k1 = värdet i kronor per hektar av kalmark,

k2 = värdet av barrträd i kronor per skogskubikmeter,

k3 = värdet av lövträd i kronor per skogskubikmeter,

VB = virkesförråd barrträd i skogskubikmeter per hektar och

VL = virkesförråd lövträd i skogskubikmeter per hektar. Förordning (1997:452).

23 §  Riktvärdet för en värderingsenhet skogsmark omfattande minst 30 hektar bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = [N x Fm x 29] + [N x Fs x (A-29)]

där R = riktvärdet,

N = skogsnivåfaktorn för värdeområdet,

Fm = relativa hektarvärdet enligt skogstabell M vid tillämplig virkesförrådsklass och värdeområdets belägenhet,

Fs = relativa hektarvärdet beräknat enligt skogstabell S vid tillämpligt virkesförråd barrträd och virkesförråd lövträd och

A = arealen i hektar av värderingsenheten. Förordning (1997:452).

24 §  För skogsimpediment skall upprättas en tabell över värdet per hektar (SKI-tabell). Den ena kolumnen i tabellen avser Gotlands, Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, den andra kolumnen avser Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Västra Götalands, Värmlands, Örebro och Västmanlands län och den tredje kolumnen avser övriga län. SKI-tabellen skall utvisa värdet i kronor per hektar av skogsimpediment vid de olika skogsnivåfaktorer som anges i 19 §.

SKI-tabellen skall utformas och skogsnivåfaktorerna anges på sätt som framgår av bilaga 5 c. Förordning (2004:281).

25 §  Riktvärdena för värderingsenheter omfattande skogsimpediment bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = A x H

där R = riktvärdet,

A = arealen i hektar av värderingsenheten och

H = värdet per hektar enligt SKI-tabell vid tillämplig skogsnivåfaktor. Förordning (1997:452).

26 §  Riktvärdet för en värderingsenhet avseende ett vattenkraftverk bestäms och redovisas enligt följande formel.

Rt = (Ntxfuxfrxfstxfå+kb)xWnx0,75

där Rt = riktvärdet för kraftverket (mark och byggnad),

Nt = i riktvärdeangivelsen angivet värde i kr/kWh för mark och byggnader som tillhör normkraftverket,

fu = faktor för utnyttjandetid,

fr = faktor för flerårsreglering,

fst = faktor för storleksinverkan avseende värdet i kr/kWh för mark och byggnader som tillhör normkraftverket,

få = faktor för ålder,

kb = korrektion för belägenhet och

Wn = normalårsproduktion.

Uttrycket (Ntxfuxfrxfstxfå+kb) skall avrundas till kr/kWh med två decimaler. Förordning (1999:631).

27 §  Riktvärdet för en värderingsenhet avseende mark till ett vattenkraftverk bestäms och redovisas enligt följande formel.

Rm=(Nmxfuxfr+0,6xkb)xfsmxWnx0,75

där Rm = riktvärdet för marken,

Nm = i riktvärdeangivelsen angivet värde i kr/kWh av mark som tillhör normkraftverket,

fu = faktor för utnyttjandetid,

fr = faktor för flerårsreglering,

fsm = faktor för storleksinverkan avseende värdet av mark som tillhör normkraftverket,

kb = korrektion för belägenhet,

Wn = normalårsproduktion.

Uttrycket (Nmxfuxfr+0,6xkb)xfsm skall anges i kr/kWh med två decimaler. Förordning (1999:631).

28 §  Med normalårsproduktion (Wn) avses den vid kraftverket tillgängliga produktionen i medeltal per år - beräknad med ledning av medelvattenföringen under åren 1950-1990 - vid de utbyggnadsförhållanden som gäller vid taxeringsårets ingång.

Normalårsproduktion som inte överstiger 1 000 000 kWh avrundas till hela 1 000 kWh.

Normalårsproduktion som överstiger 1 000 000 kWh får bestämmas endast till följande antal kWh om normalårsproduktionen överstiger:

1 000 000 kWh men inte 10 000 000 kWh: hela 10 000 kWh,

10 000 000 kWh men inte 100 000 000 kWh: hela 100 000 kWh,

100 000 000 kWh men inte 1 000 000 000 kWh: hela 1 000 000 kWh och

1 000 000 000 kWh och däröver: hela 10 000 000 kWh. Förordning (1999:631).

29 §  I riktvärdeangivelsen angivna belopp för normkraftverkets värde dels av byggnader och mark, dels av mark skall bestämmas i kronor per kWh med en decimal. Förordning (1999:631).

30 §  Faktorn för utnyttjandetid (fu) skall bestämmas med ledning av utnyttjandetiden (U), bestämd som kvoten mellan normalårsproduktionen uttryckt i kWh och den installerade effekten uttryckt i kilowatt, enligt följande formel.

fu = 3,14x10-9xU2-6,43x10-5xU+1,2430

Utnyttjandetiden skall anges i hela timmar och faktorn för utnyttjandetid med tre decimaler. Förordning (1999:631).

31 §  För vattenkraftverk avses med installerad effekt, om annat ej anges i andra stycket, den maximala bruttoeffekt, som kan utvinnas i kraftverket vid kontinuerlig drift under 15 timmar utan att skadlig överbelastning uppstår. Den installerade effekten anges i kilowatt.

Om den maximala bruttoeffekten inte helt kan tas ut under månaderna november - mars till följd av begränsad korttidsreglering eller av att fallhöjden är reducerad på grund av att den ingår i ett årsregleringsmagasin, jämkas den maximala bruttoeffekten i skälig mån nedåt vid bestämmandet av den installerade effekten.

Installerad effekt som inte överstiger 1 000 kW avrundas till hela kW. Installerad effekt som överstiger 1 000 kW får bestämmas endast till följande antal kW:

Om effekten överstiger

1 000 kW men inte 10 000 kW: hela 10 kW, 10 000 kW men inte 100 000 kW: hela 100 kW, 100 000 kW men inte 1 000 000 kW: hela 1 000 kW och 1 000 000 kW och däröver: hela 10 000 kW. Förordning (1999:631).

32 §  Faktorn för flerårsreglering (fr) skall bestämmas

• för kraftverk i Stora Lule älv mellan Suorva och sammanflödet mellan Stora och Lilla Lule älv till 1,02
• för kraftverk i Lule älv nedströms sammanflödet mellan Stora och Lilla Lule älv till 1,01 och
• för övriga kraftverk till 1,00. Förordning (1999:631).

32 a §  Faktorn för storleksinverkan avseende värdet i kr/kWh för mark och byggnader som tillhör normkraftverket (fst) skall bestämmas med ledning av kraftverkets normalårsproduktion (Wn), enligt följande formel.

fst = 0,2057+0,1278 ln (Wn /1 000 000)

Faktorn skall anges med tre decimaler. För kraftverk med en normalårsproduktion av 10 000 000 kWh eller lägre skall faktorn bestämmas till 0,5. Förordning (1999:631).

32 b §  Faktorn för ålder (få) skall bestämmas med ledning av kraftverkets ålder (Å), bestämd till det år då kraftverket togs i drift, enligt följande formel.

få = 1,10 - (1998 - Å)x0,01

Faktorn för ålder får inte bestämmas högre än till 1,10 och inte lägre än till 1,00. Förordning (1999:631).

32 c §  Landet skall indelas i 9 belägenhetsklasser och korrektionen för belägenhet (fb) skall bestämmas till följande.

32 d §  Faktorn för storleksinverkan avseende värdet i kronor per kWh för mark som tillhör normkraftverket (fsm) skall bestämmas med ledning av kraftverkets normalårsproduktion (Wn) enligt följande formel.

fsm = 0,2556 ln (Wn /1 000 000) - 0,5886

Faktorn skall anges med tre decimaler. För kraftverk med en normalårsproduktion av 10 000 000 kWh eller lägre skall faktorn bestämmas till 0. Förordning (1999:631).

33 §  Om ett kraftverk, som saknar strömfallsfastighet, är beläget i flera kommuner och därför enligt 4 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall uppdelas i flera taxeringsenheter, skall taxeringsvärdet först bestämmas som om egendomen varit en enda taxeringsenhet. Därefter fördelas de sålunda bestämda värdena mellan de taxeringsenheter, vari egendomen uppdelats, enligt vad som anges i andra och tredje styckena.

Markvärdet fördelas mellan taxeringsenheterna efter den fallhöjd, som tillhör i taxeringsenheten ingående fastigheter eller som sådana fastigheter har rätt till genom servitut eller liknande. Om flera strömfall med olika vattenföring sammanförts till ett kraftverk, sker fördelningen med ledning av fallhöjd och normalårsvattenföring.

Byggnadsvärdet fördelas mellan taxeringsenheterna med ledning av byggnadernas belägenhet. Förordning (2001:1223).

33 a §  Betalar den mottagande fastigheten minst hälften av uttagskostnaden, skall andels- och ersättningskraftens värde beräknas på sätt föreskrivs i 15 kap. 8 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) (andelsmetoden). Vid andelsmetoden skall andelens storlek motsvara leveransskyldighetens värde i procent av de sammanlagda riktvärdena för det levererande kraftverkets byggnader och mark.

Betalar den mottagande fastigheten mindre än hälften av uttagskostnaden, skall andels- och ersättningskraftens värde beräknas på sätt föreskrivs i 15 kap. 9 § fastighetstaxeringslagen (energimetoden). Vid energimetoden skall det antal kilowattimmar som leveransskyldigheten motsvarar värderas som frikraft för vilken några uttagskostnader inte betalas. Förordning (1999:631).

33 b §  Om andelsmetoden skall användas enligt 33 a § och mottagande fastighet inte betalar en väsentlig del av den uttagskostnad som svarar mot andelen, skall andelens värde ökas med 10 procent.

Om energimetoden skall användas enligt 33 a § och mottagande fastighet betalar mer än en begränsad del av den uttagskostnad som svarar mot rätten till andels- eller ersättningskraft, skall kraftleveransens storlek i kWh minskas med 10 procent. Förordning (1999:631).

33 c §  Vid tillämpning av andelsmetoden beräknas de avdrag som leveransskyldigheten medför på levererande kraftverks riktvärden för byggnader och mark enligt följande formler.

Ab = axRb och Am = axRm

där Ab = det avdrag som leveransskyldigheten medför på riktvärdet för byggnaderna,

Am = det avdrag som leveransskyldigheten medför på riktvärdet för marken,

a = andelstalet i procent efter eventuell jämkning enligt 33 b § första stycket,

Rb = det levererande kraftverkets riktvärde avseende byggnaderna och

Rm = det levererande kraftverkets riktvärde avseende mark. Förordning (1999:631).

33 d §  Vid tillämpning av energimetoden beräknas det avdrag som leveransskyldigheten medför på levererande kraftverks riktvärde för mark enligt följande formel.

Am = W1xVx1,4x0,75

där Am = det avdrag som leveransskyldigheten medför på riktvärdet för marken,

W1 = leveransskyldigheten uttryckt i kWh/år efter eventuell jämkning enligt 33 b § andra stycket och

V = det levererande kraftverkets värde i kr/kWh för byggnader och mark. Förordning (1999:631).

33 e §  Vid tillämpning av andelsmetoden skall tilläggen till den mottagande fastighetens riktvärden för byggnader och mark överensstämma med de avdrag som gjorts på den levererande fastighetens riktvärden.

Vid tillämpning av energimetoden skall tillägget till den mottagande fastighetens riktvärde för mark svara mot 75 procent av den marknadsvärdehöjning som kraftleveransen medför. Tillägget skall, om det inte kan visas att detta skall vara högre eller lägre, beräknas enligt följande formel.

Tm = (0,931xNt +kb)xW1x1,4x0,75

där Tm = det tillägg som kraftleveransen medför på riktvärdet för marken,

W1 = leveransskyldigheten uttryckt i kWh/år,

Nt = värde av normkraftverkets byggnader och mark i kr/kWh och

kb = korrektion för belägenhet hänförlig till det levererande kraftverket. Förordning (1999:631).

34 §  Riktvärdet (Rb) för en värderingsenhet avseende de byggnader som tillhör ett värmekraftverk bestäms och redovisas enligt följande formel.

Rb = 0,735xPixNxfå

där Rb = riktvärdet för en värderingsenhet avseende byggnader,

Pi = installerad effekt i kW,

N = i riktvärdeangivelsen angivet värde i kr/kW för byggnader och mark tillhörande ett nybyggt värmekraftverk och

få = nedräkningsfaktor för byggnadernas ålder. Förordning (1999:631).

34 a §  Riktvärdet (Rm) för en värderingsenhet avseende den mark som tillhör ett värmekraftverk bestäms och redovisas enligt följande formel.

Rm = 0,015xPixN

där Rm = riktvärdet för en värderingsenhet avseende mark,

Pi = installerad effekt i kW och

N = i riktvärdeangivelsen angivet värde i kr/kW för byggnader och mark tillhörande ett nybyggt värmekraftverk. Förordning (1999:631).

34 b §  För värmekraftverk avses med installerad effekt kraftverkets bruttoeffekt. För kraftvärmeverk beaktas dock endast installerad eleffekt.

För kärnkraftverk skall den installerade effekten bestämmas till den effekt som enligt gällande tillstånd får tas ut.

Den installerade effekten avrundas enligt reglerna i 31 § tredje stycket. Förordning (1999:631).

34 c §  De i riktvärdeangivelsen för olika typer av värmekraftverk angivna beloppen avser de totala värdena av nybyggda kraftverk i kr/kW installerad effekt och skall bestämmas i jämna hundratal kronor. Förordning (1999:631).

35 §  För värmekraftverk skall en tabell för bestämmande av nedskrivningsfaktorn (VN-tabell) upprättas. Tabellen skall utvisa nedskrivningsfaktorns storlek vid skilda förhållanden för värdefaktorerna typ av kraftverk och ålder. Med värmekraftverks ålder avses det år då kraftverket togs i bruk. Värdefaktorerna skall klassindelas och VN-tabellen utformas på sätt anges i bilaga 9.

Tabell för omräkningsfaktor för värmekraftverk (IO-tabell) skall utformas och värdefaktorn ålder klassindelas på sätt anges i bilaga 10. Förordning (1999:631).

35 a §  Riktvärdet för tomtmark avseende småhus skall, om inte annat föreskrivs i 35 d och e §§, bestämmas med utgångspunkt i det värde och de övriga uppgifter för en normaltomt som anges i riktvärdeangivelsen.

Riktvärdeangivelsen får endast avse följande till taxeringsvärdenivå anpassade värden för normaltomten:

1. Om värdet inte överstiger 500 000 kronor: 5, 10, 15, 20, 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100, 120, 140, 160, 180, 200, 225, 250, 275, 300, 350, 400, 450 och 500 tusen kronor.
2. Om värdet överstiger 500 000 kronor: värde i hela 50 000-tal kronor.
3. Om värdet överstiger 1 000 000 kronor: värde i hela 100 000- tal kronor.
4. Om värdet överstiger 2 000 000 kronor: värde i hela 200 000- tal kronor.

Det skall för de i 12 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) angivna värdefaktorerna vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden, typ av bebyggelse och närhet till strand finnas följande antal klasser:

För tomtmark avseende småhus skall en tabell över belägenhetsfaktorer (FB-tabell) upprättas. Den skall för var och en av belägenhetsklasserna 2-4 (strandnära) och belägenhetsklassen 5 (inte strand eller strandnära) utvisa en belägenhetsfaktor inom intervallet 1,0-9,9. Belägenhetsfaktorn för normaltomten skall vara 1,0. I bilaga 13 anges hur FB- tabellen skall utformas och hur värdefaktorn närhet till strand skall klassindelas. I riktvärdeangivelsen skall belägenhetsfaktor anges för belägenhetsklassen 1 (strand) och för belägenhetsklassen 2 (strandnära). Förordning (2002:288).

35 b §  Till grund för att bestämma riktvärdeangivelsen för en normaltomt skall, då bristande ortsprismaterial enligt 5 kap. 5 a § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) föreligger, en tabell över taxeringsvärden för normtomter avseende dels friliggande småhus, dels radhus upprättas (tomtvärdetabellen). Tabellen skall utvisa normtomtens taxeringsvärde vid skilda taxeringsvärdenivåer för en taxeringsenhet som omfattar ett normhus och en normtomt. Vidare skall i anslutning till tabellen anges hur taxeringsvärden för normtomter avseende kedjehus skall bestämmas.

Med normtomt förstås en tomt som har tillgång till kommunalt vatten året om och kommunalt wc-avlopp, har normal trädgårdsanläggning och är hänförlig till belägenhetsklass 5 (inte strand eller strandnära). Normtomten för ett friliggande småhus omfattar 1 000 kvadratmeter, för ett kedjehus 500 kvadratmeter och för ett radhus 300 kvadratmeter.

Tomtvärdetabellen skall utformas och taxeringsvärdenivåerna för småhusenhet och lantbruksenhet med normhus och normtomt klassindelas på sätt som framgår av bilaga 1 a. Förordning (2004:281).

35 c §  Riktvärdena för värderingsenheter omfattande tomtmark för småhus, som i fråga om storlek och klassindelningsdata för övriga värdefaktorer avviker från normaltomten, bestäms och redovisas, om inte annat föreskrivs i 35 d §, enligt följande formel.

RV = RN M x (AV -- AN) x B + V x (KN -- KV)/ x F

där RV = riktvärdet för värderingsenheten,

RN = värdet för normaltomten,

M = korrektionsbelopp för avvikande storlek i kronor per kvadratmeter,

AV =värderingsenhetens storlek, dock lägst 0,5 x AN och högst 2 x AN,

AN = normaltomtens storlek,

B = belägenhetsfaktorn för den belägenhetsklass, som värderingsenheten tillhör,

V = kronor för en avvikande VA- klass,

KN = normaltomtens VA-klass,

Kv = värderingsenhetens VA-klass och

F = nedräkningsfaktorn för den klass av fastighetsrättsliga förhållanden som värderingsenheten tillhör.

Korrektionsbeloppet M skall anges i hela femtal kronor per kvadratmeter. Korrektionsbeloppet V skall anges i hela 2 000-tal kronor. Beräkningen skall ske i den ordning som formeln anger. Efter varje multiplikation avrundas produkten nedåt till helt tusental kronor. Förordning (1995:583).

35 d §  Värdet för tomtmark avseende småhus skall i riktvärdeangivelsen för värdeområde avseende tomtmark som saknar värdegrundande tomtindelning anges som värdet i kronor per kvadratmeter.

Riktvärdeangivelsen får endast avse följande i taxeringsvärdenivå anpassade värden per kvadratmeter tomtmark.

1. Om värdet inte överstiger 12 kronor per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10 och 12 kronor.
2. Om värdet i kronor per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt överstiger

12 men inte 40 kronor: värde i hela 5-tal kronor,

40 men inte 100 kronor: värde i hela 10-tal kronor,

100 men inte 200 kronor: värde i hela 20-tal kronor,

200 men inte 300 kronor: värde i hela 25-tal kronor,

300 men inte 1 000 kronor: värde i hela 50-tal kronor,

1 000 men inte 2 000 kronor: värde i hela 100-tal kronor och

2 000 kronor: värde i hela 200-tal kronor. Förordning (2001:1223).

35 e §  Riktvärden för värderingsenheter omfattande tomtmark, för vilka riktvärdeangivelse enligt 35 d § skall tillämpas, bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = V x S

där R = riktvärdet,

V = tillämpligt värde i kronor per kvadratmeter och

S = värderingsenhetens tomtmarkareal i kvadratmeter.

Efter föreskriven multiplikation avrundas produkten nedåt till helt tusental kronor. Förordning (1995:583).

36 §  Riktvärdet för tomtmark avseende hyreshus skall bestämmas såsom det i riktvärdeangivelsen angivna värdet per kvadratmeter byggrätt multiplicerat med värderingsenhetens byggrätt i kvadratmeter.

Riktvärdet för tomtmark avseende industribyggnad och övrig byggnad skall bestämmas såsom det i riktvärdeangivelsen angivna värdet per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt, multiplicerat med värderingsenhetens tomtareal i kvadratmeter respektive byggrätt i kvadratmeter bruttoyta.

Riktvärdeangivelsen får endast avse följande i taxeringsvärdenivå anpassade värden per kvadratmeter byggrätt eller per kvadratmeter tomtmark:

1. Om värdet inte överstiger 12 kronor per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10 och 12 kronor
2. Om värdet i kronor per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt överstiger

12 men inte 40 kronor: värde i hela 5-tal kronor,

40 men inte 100 kronor: värde i hela 10-tal kronor,

100 men inte 200 kronor: värde i hela 20-tal kronor,

200 men inte 300 kronor: värde i hela 25-tal kronor,

300 men inte 1 000 kronor: värde i hela 50-tal kronor,

1 000 men inte 2 000 kronor: värde i hela 100-tal kronor,

2 000 kronor: värde i hela 200-tal kronor. Förordning (2001:1223).

37 §  Till grund för att bestämma riktvärdeangivelserna för tomtmark till hyreshus, industribyggnad och övrig byggnad då sådan bristande tillgång till ortspriser föreligger, som avses i 5 kap. 5 a § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), skall tomtvärdetabeller upprättas.

Tomtvärdetabellen för tomtmark till hyreshus skall utvisa markvärde i kronor per kvadratmeter byggrätt för bostäder vid olika marknadsvärdenivåer för bebyggda hyreshusenheter med värdeår 2002 och senare samt för lokaler för bebyggda hyreshusenheter med värdeår 1998 och senare.

Tomtvärdetabellen för tomtmark till industribyggnad och övrig byggnad skall utvisa markvärde i kronor per kvadratmeter tomtmark vid olika marknadsvärdenivåer för produktionslokaler av normal standard och med värdeår 1995 och senare.

Tomtvärdetabellerna skall utformas på sätt framgår av bilagorna 2 a och 7 a. Förordning (2003:204).

38 §  Värdet per kubikmeter fast mått brytvärd fyndighet som avses i 12 kap. 8 § andra stycket fastighetstaxeringslagen (1979:1152) får, om det inte överstiger 5 kronor, bestämmas endast till värde i hela 50-tal ören.

Om värdet per kubikmeter överstiger 5 kronor men inte 15 kronor, skall det bestämmas till något av följande i helt antal kronor angivna värden: 6, 7, 8, 9, 10, 12 och 15.

Om värdet per kubikmeter överstiger 15 kronor men inte 40 kronor, skall det bestämmas till värde i hela 5-tal kronor.

Överstiger värdet 40 kronor per kubikmeter, skall det bestämmas till värde i hela 10-tal kronor.

39 §  Riktvärden för värderingsenheter omfattande täktmark bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = 0,75 x U x B x v x f

där R = riktvärdet, U = årligt uttag i genomsnitt under brytningstiden i kubikmeter, B = brytningstid i år, v = värde i kronor per kubikmeter enligt riktvärdeangivelsen och f = brytningsfaktorn.

Avd. 2 Förfarandet m.m. vid allmän och förenklad fastighetstaxering

1 §  Sådana överlåtelser som avses i 2 § 9 förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet och som kvarstår efter gallring enligt 2 och 3 §§ tas upp på förteckningar över representativa överlåtelser. Övriga överlåtelser skall tas upp på förteckningar över bortgallrade överlåtelser.

Beträffande fastighetsregleringar gäller första stycket endast om mer än fyra hektar överförts från en fastighet till en annan. Förordning (2004:281).

2 §  Med ledning av registrerade uppgifter om överlåtelser skall vid en förberedande gallring (förgallring) följande överlåtelser av småhusenheter, hyreshusenheter, lantbruksenheter och industrienheter gallras bort.

Småhusenheter: Alla överlåtelser av småhusenheter som inte

uppfyller samtliga förutsättningar under 1-6.

1. Överlåtelsedatum är den 1 juli 1995 eller senare.
2. Överlåtelsen avser vanligt köp, normalfall (fångeskod 11 enligt Domstolsverkets föreskrifter DVFS 1993:7 om hur inskrivningsregistret skall föras) eller fullbordat förköp enligt förköpslagen (1967:868), normalfall (fångeskod 31).
3. Överlåtelsen avser inte sådana småhusenheter som vid fastighetstaxeringen klassificerats som av ej fastställd typ, okänd småhusenhet eller småhusenhet med tomtmark och byggnad med byggnadsvärde under 50 000 kronor.
4. Överlåtelsen avser egendom som i sin helhet utgör småhusenhet.
5. I överlåtelsen ingående egendom är åsatt taxeringsvärde.
6. Taxeringsvärdet är minst 50 000 kronor för bebyggd enhet och minst 25 000 kronor för obebyggd enhet.

Hyreshusenheter: Alla överlåtelser av hyreshusenheter som inte uppfyller samtliga förutsättningar under 7-9, om hyreshusenheten åsatts taxeringsvärde.

1. Överlåtelsedatum är den 1 juli 1995 eller senare.
2. Överlåtelsen avser vanligt köp, normalfall (fångeskod 11), fullbordat köp enligt förköpslagen, normalfall (fångeskod 31) eller exekutiv försäljning (på auktion eller under hand) eller konkursauktion (fångeskod 70).
3. Åsatt taxeringsvärde för den överlåtna egendomen - som till minst 80 procent avser hyreshusenhet - är minst 50 000 kronor för bebyggd enhet och minst 25 000 kronor för obebyggd enhet.

Lantbruksenheter: Alla överlåtelser av lantbruksenheter som sägs i 1 § som inte uppfyller samtliga förutsättningar under 10-12, om lantbruksenheten åsatts taxeringsvärde.

1. Överlåtelsedatum är den 1 juli 1993 eller senare.
2. Överlåtelsen avser vanligt köp, normalfall (fångeskod 11) eller fullbordat förköp enligt förköpslagen, normalfall (fångeskod 31).
3. Åsatt taxeringsvärde för den överlåtna egendomen - som till minst 80 procent avser lantbruksenhet - är minst 50 000 kronor för bebyggd enhet och minst 10 000 kronor för obebyggd enhet.

Industrienheter: Alla överlåtelser av industrienheter som inte uppfyller samtliga förutsättningar under 13-15, om industrienheten åsatts taxeringsvärde.

1. Överlåtelsedatum är den 1 januari 1995 eller senare.
2. Överlåtelsen avser vanligt köp, normalfall (fångeskod 11), fullbordat köp enligt förköpslagen, normalfall (fångeskod 31) eller exekutiv försälj-ning (på auktion eller under hand) eller konkursauktion (fångeskod 70).
3. Åsatt taxeringsvärde för den överlåtna egendomen - som till minst 80 procent avser industrienhet - är minst 50 000 kronor för bebyggd enhet och minst 25 000 kronor för obebyggd enhet. Förordning (2001:1223).

3 §  Överlåtelser som kvarstår efter förgallringen enligt 2 § skall granskas av Skatteverket. De överlåtelser som sägs vid punkterna 1-7, såsom överlåtelserna förstås enligt 4 §, skall därvid gallras bort. För de överlåtelser som därefter kvarstår skall köpeskillingen jämkas om den till en del avser lös egendom eller om en förvärvad fastighet tillhör en annan taxeringsenhetstyp än den som förvärvet huvudsakligen avser. Vidare skall felaktiga taxeringsvärden rättas och taxeringsvärden bestämmas för egendom som saknar sådant värde.

1. Transportköp.
2. Tvångsförvärv.
3. Överlåtelser där egendomen inte kan antas vara utbjuden på allmänna marknaden.
4. Överlåtelser som inte till huvudsaklig del avser fast egendom tillhörande en och samma taxeringsenhetstyp.
5. Överlåtelser som är särskilt svåra att analysera.
6. Överlåtelser som avser egendom med ringa värde eller mindre andel av fastighet.
7. Överlåtelser med extremt förhållande mellan köpeskilling eller likvid och taxeringsvärde. Förordning (2003:963).

4 §  Med transportköp avses överlåtelse som sägs i 7 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter.

Med tvångsförvärv avses expropriation eller annan inlösen enligt lag samt fastighetsreglering avseende lantbruksenhet utan att överenskommelse träffats beträffande likviden.

Med överlåtelser där egendomen inte kan antas vara utbjuden på allmänna marknaden avses bland annat släktköp mellan personer som avses i 3 § första stycket 4 förköpslagen (1967:868), överlåtelser mellan bolag ingående i samma koncern och överlåtelse av andel av fastighet, om köparen redan före förvärvet äger andel i fastigheten.

Med överlåtelser som inte till huvudsaklig del avser fast egendom tillhörande samma taxeringsenhetstyp förstås överlåtelser för vilka köpeskillingen till mer än tjugo procent avser lös egendom eller fastighet tillhörande annan taxeringsenhetstyp än den för köpet huvudsakliga.

Med köp som är särskilt svåra att analysera avses dels överlåtelser, där egendomens beskaffenhet vid överlåtelsen inte kan fastställas med tillräcklig säkerhet eller där priset sannolikt påverkats av användningsmöjligheter eller överlåtelsevillkor som avviker från de för fastighetstypen normala.

Med överlåtelser av egendom med ringa värde avses köp av bebyggd fastighet för mindre än 50 000 kronor, av obebyggd småhus- eller hyreshusenhet för mindre än 25 000 kronor och av obebyggd lantbruksenhet för mindre än 15 000 kronor samt fastighetsreglering om likvidvärdet inte uppgår till 15 000 kronor. Med mindre andel av fastighet avses sådana fall där inte samtidigt minst hälften av fastigheten går i försäljning. Förordning (2001:1223).

5 §  Förteckningar över representativa överlåtelser och förteckningar över bortgallrade överlåtelser skall upprättas för varje kommun. I förteckningarna skall följande uppgifter tas in:

1. Fastighetsbeteckning.
2. Överlåtelsedatum.
3. Taxeringsvärde och delvärden.
4. Klassindelningsdata enligt Skatteverkets föreskrifter.
5. Taxeringsvärde dividerat med köpeskilling.

I förteckningarna skall anmärkas om köpeskillingen jämkats eller taxeringsvärdet bestämts vid granskningen. Förordning (2003:963).

1 §  Skatteverket skall på lämpligt sätt informera om en förestående allmän eller förenklad fastighetstaxering. Förordning (2003:963).

2 §  Handlingar som har tillhandahållits av en myndighet enligt 18 kap. 13 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och som avses i 3 kap. 16 § tredje stycket taxeringslagen (1990:324) får granskas endast av tjänsteman som Skatteverket bestämmer. Förordning (2003:963).

3 §  Deklarationsblanketter och blanketter för övriga uppgifter, till vilka formulär fastställts, skall kostnadsfritt tillhandahållas hos Skatteverket. Verket får sörja för att blanketter också tillhandahålls av andra statliga eller kommunala organ eller på annat lämpligt sätt. Förordning (2003:963).

4 §  Deklarationer och övriga i 18 kap. 16 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) avsedda handlingar skall förvaras på sådant sätt att obehöriga inte kan komma åt dem och såvitt möjligt hållas skilda från andra handlingar.

5 §  Fastighetsdeklarationer och andra handlingar som enligt bestämmelserna i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har lämnats till ledning för allmän eller förenklad fastighetstaxering eller upprättats eller för granskning omhändertagits av Skatteverket vid taxeringskontroll, skall förstöras sedan tolv år förflutit efter taxeringsårets utgång, om inte regeringen för ett visst års taxering beslutat att handlingarna skall bevaras för framtiden. Detsamma skall gälla angående beslut om fastighetstaxering. Förordning (2004:281).

6 §  Den som har att ta emot allmän och förenklad fastighetsdeklaration, påpekanden och därtill hörande handlingar skall ofördröjligen sända vad som har mottagits till Skatteverket. Förordning (2003:963).

1 §  Skatteverket skall framställa förteckningar över vissa försäljningar av fastigheter (lagfartsuppgifter). Lagfartsuppgifter över försäljningar av obebyggd mark skall fortlöpande överlämnas till de statliga lantmäterimyndigheterna. Lagfartsuppgifter över andra försäljningar skall fortlöpande överlämnas till de tjänstemän som Lantmäteriverket har utsett att biträda Skatteverket enligt 19 kap.3 och 5 §§fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Förordning (2003:963).

2 §  Länsstyrelsen skall lämna Skatteverket uppgift om sådana beslut av länsstyrelsen som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

Skatteverket föreskriver efter samråd med Statens jordbruksverk hur uppgifterna skall lämnas. Förordning (2003:963).

3 §  Lantmäteriverket skall på sätt som Skatteverket föreskriver lämna biträde vid undersökning som skall företas enligt 19 kap.3 och 5 §§fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Förordning (2003:963).

5 §  Skatteverket skall senast den 15 maj året före taxeringsåret fastställa preliminära allmänna råd avseende grunderna för taxeringen och värdesättningen. Förordning (2003:963).

6 §  Skatteverket skall senast den 1 september året före taxeringsåret fastställa allmänna råd avseende riktvärden samt grunderna för taxeringen och värdesättningen.

Skatteverket skall vidare senast samma dag fastställa de ytterligare allmänna råd avseende fastighetstaxeringen som behövs. Förordning (2003:963).

1 §  Skatteverket skall svara för att underrättelse som avses i 20 kap. 5 a § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) sänds till dels den som vid taxeringsårets ingång har varit ägare av den fastighet beslutet avser, dels den som därefter har blivit registrerad som ägare av fastigheten. Förordning (2003:963).

2 §  Underrättelse till fastighetens ägare skall innehålla upplysning om Skatteverkets skyldighet att ändra inkomst- och förmögenhetstaxeringen enligt 4 kap. 13 § andra stycket taxeringslagen (1990:324) samt om verkets skyldighet att ompröva senare års fastighetstaxeringar. Förordning (2003:963).

3 §  Beslut enligt 18 kap.fastighetstaxeringslagen (1979:1152) om föreläggande och om förseningsavgift samt beslut enligt 20 kap. samma lag får sättas upp i form av ett elektroniskt dokument.

Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning som har gjorts med hjälp av automatiserad behandling och vars innehåll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande. Förordning (2001:1223).

1 §  Förvaltningsdomstol skall sända kopior av beslut varigenom fastighetstaxering har tillkommit eller ändrats till, förutom klaganden, den som äger fastigheten och till Skatteverket.

Vid sändande av avskrifter av beslut skall underrättelse lämnas angående omprövning av inkomst- och förmögenhetstaxering samt senare års fastighetstaxeringar. Förordning (2003:963).

2 §  Allmän förvaltningsdomstol skall enligt de föreskrifter som Skatteverket meddelar lämna uppgifter till verket om sina beslut i mål enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Förordning (2003:963).

1 §  Skatteverket skall meddela de ytterligare verkställighetsföreskrifter som behövs till bestämmelserna i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Regeringen bemyndigar med stöd av 19 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen Skatteverket att besluta om det antal ledamöter som skall ingå i en referensgrupp. Förordning (2003:963).

2 §  Skatteverket skall fastställa formulär till blankett och annan handling som behövs för den allmänna och förenklade fastighetstaxeringen. Förordning (2003:963).

3 §  Skatteverket får föreskriva eller i enskilda fall medge att allmän och förenklad fastighetsdeklaration får lämnas i form av ett elektroniskt dokument. Förordning (2004:281).

4 §  Den som vill begära omprövning av eller överklaga Skatteverkets beslut eller överklaga länsrätts beslut har rätt att kostnadsfritt få utdrag ur protokoll eller annan expedition som bör utfärdas till följd av Skatteverkets eller länsrättens beslut. Förordning (2003:963).

5 §  Avgift tas ut för att Skatteverket efter särskild begäran lämnar ut bevis om taxering avseende taxeringsenhet. För avgiftens storlek m. m. gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 20--24 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgift tas ut enligt avgiftsklass A för varje år och taxeringsenhet som avses med handlingen. Förordning (2003:963).

6 §  Skatteverket skall till Statistiska centralbyrån senast den 31 oktober under taxeringsåret sända de uppgifter som behövs för sammanställning av utfallet av den allmänna och förenklade fastighetstaxeringen. Förordning (2003:963).

7 §  Statistiska centralbyrån skall upprätta preliminära sammanställningar av utfallet av den allmänna och förenklade fastighetstaxeringen och överlämna sammanställningarna till chefen för Finansdepartementet, till Skatteverket och till Ekonomistyrningsverket senast den 30 december under taxeringsåret.

Statistiska centralbyrån skall upprätta och publicera redogörelser över utfallet av den allmänna och förenklade fastighetstaxeringen. Förordning (2003:963).

1 §  Skatteverket skall på lämpligt sätt informera om en förestående särskild fastighetstaxering. Förordning (2003:963).

2 §  Bestämmelserna i 2 kap.2--4 §§ skall även tillämpas vid särskild fastighetstaxering.

3 §  Fastighetsdeklarationer och andra handlingar som enligt bestämmelserna i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har lämnats till ledning för särskild fastighetstaxering eller upprättats eller för granskning omhändertagits av Skatteverket vid taxeringskontroll skall förstöras samtidigt med motsvarande handlingar från den allmänna eller förenklade fastighetstaxering som närmast föregått den särskilda fastighetstaxeringen, om inte regeringen förordnat att handlingarna skall bevaras för framtiden. Detsamma skall gälla angående beslut om fastighetstaxering. Förordning (2003:963).

1 §  Lantmäteriverket skall i den utsträckning Skatteverket i samråd med Lantmäteriverket bestämmer lämna nödvändigt biträde under förberedelsearbetet med särskild fastighetstaxering. Förordning (2003:963).

2 §  Skatteverket skall senast den 10 januari under taxeringsåret fastställa de ytterligare allmänna råd avseende riktvärden som behövs för årets taxering förutom de allmänna råd som har beslutats för den närmast föregående allmänna eller förenklade fastighetstaxeringen eller för därefter följande särskilda fastighetstaxeringar.

Detsamma skall gälla i fråga om allmänna råd avseende grunderna för taxeringen och värdesättningen. Förordning (2003:963).

4 §  Bestämmelserna i 2 kap. 6 § skall gälla även vid särskild fastighetstaxering.

2 §  Bestämmelserna i 4 kap. 2 § skall gälla även vid särskild fastighetstaxering.

3 §  Beslut enligt 26 kap.fastighetstaxeringslagen (1979:1152) om föreläggande och om förseningsavgift samt beslut enligt 28 kap. samma lag får sättas upp i form av ett elektroniskt dokument. Vad som avses med ett elektroniskt dokument framgår av 4 kap. 3 §. Förordning (2001:1223).

1 §  Bestämmelserna i 5 kap. skall gälla även vid särskild fastighetstaxering.

1 §  Bestämmelserna i 6 kap.1-5 §§ skall gälla även vid särskild fastighetstaxering. Förordning (2004:281).

3 §  Skatteverket skall till statistiska centralbyrån senast den 31 oktober under taxeringsåret sända de uppgifter som behövs för preliminär sammanställning av utfallet av den särskilda fastighetstaxeringen. Förordning (2003:963).

4 §  Statistiska centralbyrån skall upprätta preliminära sammanställningar över utfallet av den särskilda fastighetstaxeringen och överlämna sammanställningarna till chefen för Finansdepartementet, till Skatteverket och till Ekonomistyrningsverket senast den 31 december under taxeringsåret.

Statistiska centralbyrån skall upprätta och publicera redogörelser över utfallet av den särskilda fastighetstaxeringen. Förordning (2003:963).