1 §  Denna förordning innehåller bestämmelser om avfall och avfallets hantering. För vissa avfallsslag och viss avfallshantering finns ytterligare bestämmelser i andra förordningar eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av andra förordningar.

Förordningen är meddelad

1. med stöd av 15 kap. 9 § miljöbalken i fråga om 14–19, 21, 22, 25, 26, 30–32, 35, 45, 46, 48, 49, 54–62, 65, 74–76, 79 och 82 §§,
2. med stöd av 15 kap. 10 § miljöbalken i fråga om 23 §,
3. med stöd av 15 kap. 11 § miljöbalken i fråga om 77 §,
4. med stöd av 15 kap. 16 § miljöbalken i fråga om 74 och 76 §§,
5. med stöd av 15 kap. 22 § miljöbalken i fråga om 27 och 28 §§,
6. med stöd av 15 kap. 25 § miljöbalken i fråga om 36–44 och 53 §§,
7. med stöd av 15 kap. 26 § miljöbalken i fråga om 24 §,
8. med stöd av 15 kap. 27 § miljöbalken i fråga om 46–49 §§,
9. med stöd av 15 kap. 28 § miljöbalken i fråga om 11 a, 12, 13, 36–43, 71, 77, 80, 83 §§,
10. med stöd av 15 kap. 29 § miljöbalken i fråga om 72 §,
11. med stöd av 15 kap. 33 § miljöbalken i fråga om 63 §, och
12. i övrigt med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Förordning (2011:1009).

2 §  Termer och uttryck i denna förordning har samma betydelse som i 15 kap.miljöbalken.

3 §  I denna förordning avses med

brännbart avfall: avfall som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen har startat,

farligt avfall: ett ämne eller ett föremål som är avfall och som är markerat med en asterisk (*) i bilaga 4 eller som omfattas av föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 §, och

organiskt avfall: biologiskt avfall, plastavfall och annat avfall som innehåller organiskt kol. Förordning (2011:1009).

4 §  I denna förordning avses med

återanvändning: en åtgärd som innebär att en produkt eller komponent som inte är avfall används igen för att fylla samma funktion som den ursprungligen var avsedd för,

insamling: uppsamling, sortering eller inledande lagring av avfall för vidare transport,

förberedelse för återanvändning: en avfallshantering som genom kontroll, rengöring eller reparation gör att produkter eller komponenter som blivit avfall kan återanvändas,

återvinning: en avfallshantering som beskrivs i bilaga 2 eller som på annat sätt innebär att avfallet kommer till nytta som ersättning för annat material eller förbereds för att komma till sådan nytta eller en avfallshantering som innebär förberedelse för återanvändning, och

bortskaffande: en avfallshantering som beskrivs i bilaga 3 eller som på annat sätt innebär att innehavaren gör sig av med avfallet utan att det återvinns eller att det lämnas till någon som samlar in eller transporterar bort det.

5 §  Med deponering avses i denna förordning ett bortskaffande som innebär att avfall läggs på en upplagsplats för avfall (deponi).

Som deponi anses inte en plats eller anläggning där avfall

1. lastas om för att beredas för vidare transport till en annan plats där det ska återvinnas, behandlas eller bortskaffas,
2. lagras innan det återvinns eller behandlas, om lagringen sker för en kortare period än tre år, eller
3. lagras innan det bortskaffas, om lagringen sker för en kortare period än ett år.

6 §  I denna förordning avses med

handlare: den som yrkesmässigt köper och säljer avfall, och

mäklare: den som yrkesmässigt förmedlar avfall för återvinning eller bortskaffande.

7 §  I denna förordning avses med

batteri: en källa till elektrisk energi som består av en eller flera battericeller och där energin genereras genom direkt omvandling av kemisk energi, och

8 §  Med elektriska och elektroniska produkter avses i denna förordning

1. produkter som i sin utformning och för en korrekt funktion är beroende av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält,
2. utrustning för generering, överföring och mätning av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält, eller
3. material som ingår eller har ingått i sådana produkter eller sådan utrustning som avses i 1 och 2.

Med elektriska och elektroniska produkter avses inte sammansatta produkter som huvudsakligen använder annan energi än elektrisk energi. Komponenter som ingår i en sådan sammansatt produkt och som där har en elektrisk funktion ska dock anses som elektriska eller elektroniska produkter. Även material som används för kylning, värmning eller skydd av sådana komponenter eller som på annat sätt används för sådana komponenters funktion i den sammansatta produkten ska anses som elektriska eller elektroniska produkter.

Med elektriska och elektroniska produkter avses inte tillbehör till eller förbrukningsvaror som använts i en elektrisk eller elektronisk produkt, om tillbehöret eller förbrukningsvaran inte har eller har haft en elektrisk eller elektronisk funktion.

9 §  Med spillolja avses i denna förordning avfall som utgörs av

1. mineralbaserad, syntetisk eller vegetabilisk smörjolja,
2. olja som varit avsedd för ett industriellt ändamål,
3. eldningsolja, eller
4. oljehaltigt drivmedel.

Med olja avses i första stycket inte en olja som kan användas som livsmedel.

10 §  I denna förordning avses med

direktiv 2002/96/EG: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/112/EG,

direktiv 2008/98/EG: Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv,

förordning (EG) nr 850/2004: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 av den 29 april 2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG,

förordning (EG) nr 1013/2006: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall,

förordning (EG) nr 1069/2009: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter), och

förordning (EG) nr 1272/2008: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006.

11 §  Denna förordning ska inte tillämpas på

1. förorenad jord och annat naturligt material som inte har grävts ut,
2. naturligt material från jord- eller skogsbruk som används inom jord- eller skogsbruk eller för energiproduktion och där användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön,
3. icke-förorenad jord och annat naturligt material som har grävts ut i samband med en byggverksamhet, om det är säkerställt att materialet kommer att användas för byggnation i sitt naturliga tillstånd på den plats där grävningen utfördes och att den användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön,
4. utvinningsavfall som omfattas av förordningen (2013:319) om utvinningsavfall,
5. använt kärnbränsle eller kärnavfall enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller radioaktivt avfall som avses i strålskyddslagen (1988:220),
6. utrangerade explosiva varor,
7. animaliska biprodukter och därav framställda produkter som
   1. omfattas av förordning (EG) nr 1069/2009, och
   2. är avsedda för annat än förbränning, deponering eller biogas- eller komposteringsanläggning,
8. kroppar från djur som
   1. har dött på annat sätt än genom slakt eller som har avlivats för att utrota epizootiska sjukdomar, och
   2. bortskaffas enligt förordning (EG) nr 1069/2009, och
9. koldioxid som avskiljs och transporteras för att lagras geologiskt samt koldioxid som lagras geologiskt. Förordning (2014:25).

11 a §  En förteckning över de krav som ska vara uppfyllda för att olika slag av avfall ska upphöra att vara avfall i enlighet med 15 kap. 1 § tredje stycket miljöbalken finns i bilaga 5. Förordning (2011:1009).

12 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om att ett ämne eller ett föremål som är avfall och som har någon av de egenskaper som anges i bilaga 1 är att anse som farligt avfall.

13 §  Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst farligt avfall inte ska anses som farligt avfall, om avfallsinnehavaren visar att

1. avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 1, och
2. avsaknaden av de farliga egenskaperna inte är en följd av att avfallet har blandats eller spätts ut i syfte att inte behöva tillämpa bestämmelserna om farligt avfall.

Länsstyrelsen ska underrätta Naturvårdsverket om sådana beslut.

14 §  Brännbart avfall ska förvaras och transporteras bort skilt från annat avfall.

Bestämmelser om förbud mot att deponera utsorterat brännbart avfall och organiskt avfall finns i 9 och 10 §§ förordningen (2001:512) om deponering av avfall.

15 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om sortering av brännbart avfall och om undantag från kravet i 14 § första stycket.

16 §  Farligt avfall får inte blandas eller spädas ut med

1. andra slag av farligt avfall,
2. annat avfall, eller
3. andra ämnen eller material.

17 §  Farligt avfall som har blandats eller spätts ut i strid med 16 § ska separeras, om det

1. behövs från miljöskyddssynpunkt,
2. är tekniskt möjligt, och
3. är ekonomiskt rimligt.

18 §  Bestämmelserna om blandning av farligt avfall i 16 och 17 §§ ska inte tillämpas i fråga om sådan blandning av avfall som har gjorts eller görs

1. av någon vars hantering av avfallet omfattas av ett sådant tillstånd eller en sådan anmälan som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken,
2. på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt, och
3. med användning av bästa möjliga teknik. Förordning (2013:269).

19 §  Bestämmelserna om blandning av farligt avfall i 16 och 17 §§ ska inte tillämpas på

1. hushållsavfall som är farligt avfall, om det farliga avfallet är blandat med annat hushållsavfall, eller
2. oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten från fartyg, om det oljehaltiga vattnet tas emot och behandlas enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg. Förordning (2013:269).

20 §  Bestämmelser om bortskaffande av visst kvicksilver finns i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1102/2008 av den 22 oktober 2008 om exportförbud för metalliskt kvicksilver och vissa kvicksilverföreningar och kvicksilverblandningar och säker förvaring av metalliskt kvicksilver.

21 §  Avfall som innehåller minst 0,1 viktprocent kvicksilver ska bortskaffas i ett djupt bergförvar, om avfallet

1. inte omfattas av 20 §, och
2. inte är slutligt deponerat i enlighet med tillstånd enligt miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken.

22 §  Naturvårdsverket får i det enskilda fallet ge dispens från kravet i 21 §, om det är oskäligt att kräva att avfallet bortskaffas i ett djupt bergförvar. Om avfallet innehåller mer än 1 viktprocent kvicksilver, får en sådan dispens ges endast om det finns synnerliga skäl eller om det är fråga om så små mängder avfall att det är uppenbart oskäligt att kräva ett bortskaffande i ett djupt bergförvar.

23 §  Kommunen ska svara för att oljeavfall, toalettavfall, fast avfall och rester av andra skadliga ämnen som det är förbjudet att släppa ut enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen transporteras från en sådan mottagningsanordning för avfall från fartyg som avses i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg.

Första stycket gäller inte oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten som avses i 3 kap. 1 § lagen om åtgärder mot förorening från fartyg eller barlastvatten eller tankspolvätska som avses i 3 kap. 2 § samma lag.

24 §  Den som är innehavare av en hamn ska lämna uppgift om behovet av avfallshantering enligt 23 § till kommunen.

25 §  Den som innehar avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter ska

1. sortera ut det samt hantera det skilt från annat avfall och på ett sätt som underlättar återvinning eller annan hantering som är godtagbar från miljösynpunkt, och
2. lämna det till ett insamlingssystem som en producent, en kommun eller någon annan tillhandahåller för det ändamålet.

Om ett batteri är inbyggt eller på annat sätt ingår i en annan vara och batteriet med lätthet kan avlägsnas från den andra varan, ska batteriet vid tillämpningen av första stycket 1 avlägsnas från den andra varan.

Bestämmelser om skyldighet för producenter att ta hand om avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter finns i förordningen (2000:208) om producentansvar för glödlampor och vissa belysningsarmaturer, förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter och förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier. Förordning (2013:62).

26 §  Den som yrkesmässigt hanterar avfall som innehåller eller utgörs av batterier ska se till att

1. lagring och hantering av avfallet i en behandlingsanläggning sker i lämpliga behållare eller på en plats som är försedd med en tät, hårdgjord yta och är skyddad mot nederbörd, och
2. avfallet inte bränns eller deponeras utan att
   1. vätskor och syror har avlägsnats från batterierna för att hanteras skilt från batteriavfallet i övrigt, och
   2. de åtgärder har vidtagits som är möjliga och lämpliga för att nå de mål för särskilt omhändertagande och återvinning som anges i 8 § förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier. Förordning (2013:62).

27 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om sådan yrkesmässig verksamhet som syftar till att genom demontering, sortering eller andra förbehandlande åtgärder säkerställa att återvinning eller bortskaffande av avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter kan ske på ett sätt som är lämpligt från hälso- och miljösynpunkt.

Naturvårdsverket får meddela de föreskrifter om återvinning och bortskaffande av avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter som behövs till följd av bilaga II till direktiv 2002/96/EG.

28 §  Avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter får återvinnas, fragmenteras, förbrännas, deponeras eller bortskaffas på annat sätt endast om

1. produkterna har förbehandlats i en sådan verksamhet som anges i 27 §, och den förbehandlande verksamheten har personal eller system för kvalitet eller miljöledning som certifierats av ett organ vars kompetens för uppgiften har styrkts genom ackreditering enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, eller
2. produkterna har förbehandlats utomlands på ett sätt som motsvarar kraven i direktiv 2002/96/EG.

Certifieringen enligt första stycket 1 ska avse den kompetens eller det system för kvalitet eller miljöledning som behövs med hänsyn till det ändamål som anges i 27 § och de föreskrifter som meddelats med stöd av 27 §.

29 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från kravet på certifiering i 28 §.

30 §  Insamling av spillolja ska göras separat från annat avfall.

31 §  En spillolja som är en isolerolja ska hållas åtskild från andra isoleroljor och andra spilloljor till dess halten av PCB- produkter i isoleroljan har fastställts.

32 §  Utöver det som följer av 30 och 31 §§ ska, i den mån som det är tekniskt genomförbart och ekonomiskt rimligt, den som hanterar en spillolja se till att spilloljan inte blandas med andra slags spilloljor eller blandas med andra typer av avfall eller ämnen på ett sätt som försvårar behandlingen av spilloljan.

33 §  Bestämmelser om avfallshantering för avfall som består av, innehåller eller har förorenats med vissa långlivade organiska föroreningar finns i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 av den 29 april 2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG.

34 §  Naturvårdsverket är behörig myndighet i enlighet med artikel 7.4 och 7.5 i förordning (EG) nr 850/2004.

35 §  Kommunen ska samla in och transportera hushållsavfall som är farligt avfall till en behandlingsanläggning, om inte annat följer av föreskrifter om producentansvar som har meddelats med stöd av 15 kap. 6 § miljöbalken.

36 §  Det krävs ett särskilt tillstånd för att

1. yrkesmässigt transportera avfall, eller
2. transportera avfall som har uppkommit i en yrkesmässig verksamhet om
   1. transporterna under ett kalenderår sammanlagt avser mer än 10 ton avfall eller mer än 50 kubikmeter avfall,
   2. transporterna under ett kalenderår sammanlagt avser mer än 100 kilogram farligt avfall eller mer än 100 liter farligt avfall,
   3. avfallet innehåller kvicksilver och utgörs av annat än hela lysrör eller andra ljuskällor, eller
   4. avfallet innehåller cyanid, kadmium eller en PCB-produkt. Förordning (2011:1239).

37 §  Bestämmelsen om tillståndsplikt i 36 § gäller inte för

1. avfall som innehåller farliga jordbrukskemikalier (avfallstyp 02 01 08* i bilaga 4),
2. flygaska och pannaska från oljeförbränning (avfallstyp 10 01 04* i bilaga 4),
3. smittförande avfall (avfallstyper 18 01 03* och 18 02 02* i bilaga 4),
4. asbestinnehållande avfall (avfallstyper 06 07 01* och 17 06 01* i bilaga 4),
5. avfall från förbränning eller pyrolys av hushållsavfall och liknande handels-, industri- och institutionsavfall (avfallstyper 19 01 05*, 19 01 06*, 19 01 07*, 19 01 10*, 19 01 13* och 19 01 15* i bilaga 4).

38 §  Tillstånd enligt 36 § får ges endast om sökanden har

1. personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt transportera det avfall som avses med ansökan, och
2. de tillstånd som krävs för verksamheten enligt annan lagstiftning.

39 §  Ett tillstånd enligt 36 § ska förenas med de villkor som behövs från miljö- och hälsoskyddssynpunkt.

Om tillståndet avser farligt avfall, ska det ges för en viss tid som inte får vara längre än fem år. Tillståndet får avse ett visst slag av farligt avfall eller farligt avfall i allmänhet.

40 §  Frågor om tillstånd enligt 36 § prövas av länsstyrelsen i det län där sökanden har sitt säte eller utövar den huvudsakliga delen av sin verksamhet. Om sökanden har sitt säte eller den huvudsakliga delen av sin verksamhet utanför Sverige, prövas frågan om tillstånd av länsstyrelsen i något av de län där avfallet hämtas eller lämnas.

41 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om sådana villkor som avses i 39 § för avfall som inte är farligt avfall.

42 §  Den som avser att transportera farligt avfall som har uppkommit i en yrkesmässig verksamhet ska anmäla detta till länsstyrelsen.

Första stycket gäller inte transporter som kräver tillstånd enligt 36 § eller som utförs av någon som har tillstånd enligt 36 §.

För återkommande transporter som omfattas av anmälningsplikt enligt första stycket är det tillräckligt att anmälan görs vart femte år. Förordning (2011:1239).

43 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om att anmälningsplikt ska gälla i stället för tillståndsplikt enligt 36 § i fråga om avfall som inte är farligt avfall.

44 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten enligt 42 §.

Första stycket gäller inte yrkesmässiga transporter av avfall eller transporter av avfall inom ramen för en egen verksamhet där transport av avfall är normalt och regelbundet förekommande.

45 §  Den som äger en fastighet där avfall finns och avser att på fastigheten kompostera eller på annat sätt återvinna eller bortskaffa annat hushållsavfall än trädgårdsavfall, ska anmäla detta till kommunen.

Det som sägs om fastighetsägaren i första stycket gäller också den som

1. enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) ska anses som fastighetsägare, eller
2. har nyttjanderätt till fastigheten.

46 §  Det krävs en anmälan till länsstyrelsen för yrkesmässig insamling av avfall.

Anmälningsplikten gäller insamlingsverksamheten och inte de enskilda insamlingsplatser som omfattas av insamlingsverksamheten. Förordning (2013:62).

47 §  Den som är handlare eller mäklare ska anmäla sin verksamhet till länsstyrelsen.

48 §  Anmälningsplikt enligt 46 eller 47 § gäller inte verksamheter som omfattas av

1. ett sådant tillstånd eller en sådan anmälan som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken, eller
2. ett tillstånd enligt 36 § eller en anmälan enligt 42 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 43 § denna förordning. Förordning (2013:269).

49 §  En anmälan enligt 46 eller 47 § ska innehålla

1. sökandens namn och adress,
2. sökandens person- eller organisationsnummer, eller om sådant inte finns, sökandens nationella eller europeiska skatteregistreringsnummer,
3. en kortfattad beskrivning av verksamheten, och
4. uppgift om var verksamheten bedrivs.

50 §  En anmälan enligt 46 eller 47 § ska göras till länsstyrelsen i det län där

1. sökandens verksamhet har sitt säte, eller
2. sökanden bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet.

Om sökandens verksamhet har sitt säte och bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet utomlands, ska anmälan göras till länsstyrelsen i något av de län där avfallet hämtas eller lämnas.

51 §  Länsstyrelsen ska föra ett register över de verksamheter som har tillstånd enligt 36 § eller är anmälda enligt 42, 46 eller 47 §.

52 §  Länsstyrelsen ska i fråga om tillstånd enligt 36 § och anmälningar enligt 42, 46 och 47 §§ underrätta den kommunala nämnd som har det operativa tillsynsansvaret över den berörda hanteringen. Underrättelserna ska ske på det sätt och i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till möjligheterna att utöva en ändamålsenlig tillsyn.

53 §  För att få lämna avfall som uppkommit i en yrkesmässig verksamhet till någon annan för transport eller annan hantering krävs att

1. den som ska hantera avfallet har gjort den anmälan eller har det tillstånd som krävs för hanteringen, och
2. den som lämnar avfallet har kontrollerat att kravet i 1 är uppfyllt.

Första stycket 2 gäller inte för avfall som lämnas till kommunen eller den som kommunen har anlitat.

54 §  Den som bedriver en verksamhet med återvinning eller bortskaffande som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) ska för varje slag av avfall som hanteras i verksamheten föra anteckningar om

1. varifrån avfallet kommer,
2. de metoder för återvinning eller bortskaffande som används,
3. den mängd avfall som återvinns eller bortskaffas årligen, och
4. var avfallet lämnas när det återvinns eller bortskaffas.

Anteckningarna ska bevaras i minst tre år. Förordning (2013:269).

55 §  Den som bedriver en yrkesmässig verksamhet där farligt avfall uppkommer ska för varje slag av farligt avfall föra anteckningar om

1. den mängd avfall som uppkommer årligen, och
2. vart avfallet transporteras.

Anteckningarna ska bevaras i minst tre år.

56 §  Den som samlar in farligt avfall och är anmälningspliktig enligt 46 § ska för varje slag av farligt avfall föra anteckningar om

1. varifrån avfallet kommer,
2. hur ofta insamling sker, och
3. den mängd som samlas in årligen.

Anteckningarna ska bevaras i minst tre år.

57 §  Den som transporterar farligt avfall och är tillståndspliktig enligt 36 § eller anmälningspliktig enligt 42 § ska för varje slag av farligt avfall som transporteras föra anteckningar om

1. varifrån avfallet kommer,
2. den mängd som transporteras årligen,
3. på vilket sätt avfallet transporteras, och
4. vart avfallet transporteras.

Anteckningarna ska bevaras i minst ett år.

58 §  Den som är handlare eller mäklare ska för varje slag av farligt avfall som säljs eller förmedlas i verksamheten föra anteckningar om

1. varifrån avfallet kommer,
2. den mängd som säljs eller förmedlas årligen, och
3. till vem avfallet säljs eller förmedlas.

Anteckningarna ska bevaras i minst tre år.

59 §  Den som har fört anteckningar om avfall enligt 54–58 §§ ska ge tillsynsmyndigheten och tidigare innehavare av avfallet möjlighet att ta del av innehållet i anteckningarna, om myndigheten eller den tidigare innehavaren begär det.

60 §  När farligt avfall lämnas till en ny innehavare för att transporteras inom Sverige ska den som lämnar avfallet (lämnaren) och den som tar emot avfallet (mottagaren) se till att det finns ett transportdokument.

Transportdokumentet ska innehålla uppgifter om avfallsslag och avfallsmängd samt vem som är lämnare och vem som är mottagare.

Transportdokumentet ska vara undertecknat av lämnaren. Om transportdokumentet är elektroniskt, ska undertecknandet ske med lämnarens elektroniska signatur.

61 §  Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om hur transportdokument enligt 60 § ska utformas och hanteras.

62 §  I fråga om hushållsavfall som är farligt avfall gäller 54–61 §§ endast sådan hantering som sker efter att det farliga avfallet har

1. sorterats ut från annat hushållsavfall, och
2. mottagits av någon som för sin hantering av avfallet har de tillstånd eller har gjort de anmälningar som krävs enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken. Förordning (2013:269).

63 §  Frågor om dispens från dumpningsförbud enligt 15 kap. 33 § miljöbalken prövas av

1. Havs- och vattenmyndigheten, om dispensprövningen avser dumpning i
   1. Sveriges ekonomiska zon, eller
   2. något av två eller flera alternativa områden, om områdena inte ligger inom ett och samma län, och
2. länsstyrelsen i det län där avfallet avses att dumpas, om dispensfrågan inte ska prövas av Havs- och vattenmyndigheten enligt 1.

Innan Havs- och vattenmyndigheten beslutar i en dispensfråga som avses i första stycket 1 b ska myndigheten höra de berörda länsstyrelserna. Länsstyrelsens beslut enligt första stycket 2 ska skickas till Havs- och vattenmyndigheten.

En dispens ska avse ett visst slag och en viss mängd avfall samt tiden, platsen och sättet för dumpningen. Förordning (2013:1166).

64 §  Havs- och vattenmyndigheten får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av 15 kap.31-33 §§miljöbalken. Innan myndigheten meddelar sådana föreskrifter ska myndigheten höra länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Kustbevakningen, Sveriges geologiska undersökning och Tullverket. Förordning (2013:136).

65 §  Sådant avfall som avses i någon av bilagorna IV och IV A till förordning (EG) nr 1013/2006 får importeras eller på annat sätt föras in till Sverige endast om den som för in avfallet kan visa att avfallet kommer att tas om hand av någon som för sin hantering av avfallet har de tillstånd eller har gjort de anmälningar som krävs enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken. Förordning (2013:269).

66 §  Naturvårdsverket är

1. den behöriga myndighet som avses i artikel 5 i Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall (SÖ 1991:22),
2. den behöriga myndighet som avses i artikel 53 och det kontaktorgan som avses i artikel 54 i förordning (EG) nr 1013/2006, och
3. den behöriga myndighet som avses i artiklarna 5 och 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1102/2008 av den 22 oktober 2008 om exportförbud för metalliskt kvicksilver och vissa kvicksilverföreningar och kvicksilverblandningar och säker förvaring av metalliskt kvicksilver. Förordning (2012:372).

67 §  Om Naturvårdsverket i sin egenskap av behörig myndighet enligt 66 §1 eller 2 får kännedom om eller handlägger ett ärende om en avfallstransport som omfattas av förordning (EG) nr 1013/2006, ska verket underrätta den berörda länsstyrelse och den berörda kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Naturvårdsverket ska underrätta Kemikalieinspektionen om uppgifter som Naturvårdsverket får i sin egenskap av behörig myndighet enligt 66 § 3.Förordning (2012:372).

68 §  Bestämmelser om transportdokument för gränsöverskridande transporter av avfall finns i artiklarna 4 och 16 i förordning (EG) nr 1013/2006. Förordning (2012:261).

69 §  Naturvårdsverket får med Finland och Danmark ingå sådana bilaterala överenskommelser som avses i artikel 30 i förordning (EG) nr 1013/2006.

70 §  Naturvårdsverket får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av en överenskommelse som avses i 69 §.

71 §  Naturvårdsverket ska fullgöra de skyldigheter om information till Europeiska kommissionen som anges i

1. artikel 7 i direktiv 2008/98/EG, och
2. artikel 5 i förordning (EG) nr 1102/2008. Innan Naturvårdsverket informerar enligt första stycket 2 ska verket höra Kemikalieinspektionen. Förordning (2012:372).

72 §  Generalläkaren får meddela föreskrifter som avviker från 15 kap.miljöbalken och denna förordning i fråga om hantering av hushållsavfall och farligt avfall inom Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt. Generalläkaren ska höra Naturvårdsverket innan sådana föreskrifter meddelas.

73 §  Socialstyrelsen får meddela de föreskrifter om hantering av smittförande avfall från hälso- och sjukvården som behövs för verkställigheten av denna förordning.

74 §  Kommunen får meddela föreskrifter om

1. hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall ska vara beskaffade och skötas,
2. att vissa slag av avfall ska förvaras och transporteras skilt från annat avfall,
3. skyldighet att i fråga om förvaring och transport av avfall vidta andra åtgärder som är nödvändiga av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller av andra hälso- eller miljöskäl,
4. att den som bedriver en yrkesmässig verksamhet inom kommunen som ger upphov till annat avfall än hushållsavfall ska lämna de uppgifter om arten, sammansättningen, mängden eller hanteringen av avfallet som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning, och
5. hur en anmälan enligt 45 § ska göras. Förordning (2011:1239).

75 §  Kommunen får meddela ytterligare föreskrifter om hanteringen av hushållsavfall.

76 §  Föreskrifter enligt 74 § 1–3 och 75 § får inte avse hantering av avfall som hanteras genom en producents försorg enligt föreskrifter om producentansvar som har meddelats med stöd av 15 kap. 6–7 a §§ miljöbalken.

Föreskrifter enligt 74 § 1 får inte avse hur mottagnings- och behandlingsanordningar för avfall i hamnar ska vara beskaffade och skötas.

77 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

1. vad den kommunala renhållningsordningens avfallsplan ska innehålla, och
2. skyldighet för kommunerna att lämna information om hanteringen av avfall och om innehållet i avfallsplanen. Förordning (2011:1239).

78 §  Bestämmelser om att avfallsplanen ska innehålla ett särskilt avsnitt om förpackningsavfall finns i förordningen (2006:1273) om producentansvar för förpackningar. Bestämmelser om miljöbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar av planer och program finns i 6 kap.miljöbalken och i förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar.

79 §  Kommunen ska skicka en kopia av sin avfallsplan till länsstyrelsen.

80 §  Uppgifterna i avfallsplanen ska ses över minst vart fjärde år och uppdateras vid behov.

När avfallsplanen ändras ska kommunen genast underrätta länsstyrelsen om ändringen.

81 §  Länsstyrelsen ska göra en sammanställning över de kommunala avfallsplanerna. Sammanställningen ska innehålla en analys av kapaciteten för avfallsbehandling inom länet avseende förutsättningarna för att hantera avfallet genom förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, annan återvinning eller bortskaffande, med prioritet i den ordningen.

Om det behövs för att åtgärda en befintlig eller förutsebar kapacitetsbrist eller för att tydliggöra ett befintligt eller förutsebart kapacitetsöverskott när det gäller en viss behandlingsmetod, ska länsstyrelsen samråda med berörda kommuner, näringsidkare och andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen ska överlämna sammanställningen till Naturvårdsverket.

82 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

1. hur sammanställningen enligt 81 § ska utformas samt hur och när den ska överlämnas, och
2. skyldighet för kommunerna att underrätta Naturvårdsverket om den avfallshantering som bedrivs och om resultatet av verksamheten jämfört med avfallsplanen.

83 §  Naturvårdsverket ska se till att det finns en nationell avfallsplan och ett program för att förebygga uppkomsten av avfall som uppfyller kraven i artiklarna 28–30 i direktiv 2008/98/EG. Naturvårdsverket ska fortlöpande göra de uppdateringar av planen och programmet som behövs för att hålla dem aktuella.

När planen och programmet tas fram eller ändras ska Naturvårdsverket

1. på lämpligt sätt ge företrädare för länsstyrelserna, kommunerna och näringslivet tillfälle att lämna synpunkter,
2. följa direktivets krav i artikel 31 i fråga om allmänhetens medverkan,
3. följa direktivets krav i artikel 32 i fråga om samarbete med övriga berörda medlemsstater och med Europeiska kommissionen, och
4. informera kommissionen i enlighet med artikel 33 i direktivet.

84 §  Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap.miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det operativa tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken samt i 2 kap.4, 29 och 30 §§miljötillsynsförordningen.

85 §  De operativa tillsynsmyndigheterna ska samråda med Tullverket i frågor som rör tillsynen över att förordning (EG) nr 1013/2006 följs. Förordning (2012:261).

86 §  Bestämmelser om avgifter finns i 27 kap.miljöbalken och i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

87 §  Bestämmelser om straff finns i 29 kap.miljöbalken.

Bestämmelser om miljösanktionsavgifter finns i förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter.

Bestämmelser om ansvar och förverkande på grund av transporter i strid med förordning (EG) nr 1013/2006 finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Förordning (2012:261).

88 §  Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § samt i 1 kap. 2 § och 5 kap. lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar.