ARN 1994-3277

Den omständigheten att annan resenär begärt rättslig prövning av sitt ärende utgör inte något skäl som i sig ger konsument rätt att skjuta upp sin reklamation (19 § lagen /1992:1672/ om paketresor).

K hade köpt en språkkurs med inkvartering av arrangören S. Den skulle äga rum den 31 augusti -17 december 1993. I juli 1993 fick K meddelande om att S skulle ta ut ett valutatillägg på 2 125 kr. K betalade tillägget. En annan kursdeltagare gjorde anmälan till Allmänna reklamationsnämnden som i beslut den 22 februari 1994 meddelade att valutatillägget skulle återbetalas i enlighet med bestämmelserna i paketreselagen. K avvaktade detta beslut och reklamerade skriftligen till S den 20 maj 1994. K yrkade återbetalning av valutatillägget 2 125 kr.

Arrangören bestred yrkande i första hand för att reklamationen hade kommit för sent och i andra hand för att arrangemanget inte kunde betraktas som en paketresa. Arrangören invände att de fritidsaktiviteter som ingick i priset inte utgjorde en väsentlig del av arrangemanget.

Nämndens bedömning:

Av utredningen i ärendet framgår att priset för arrangemanget inkluderar kurs, inkvartering och fritidsaktiviter. Nämnden finner att arrangemanget måste betecknas som en paketresa eftersom det förutom inkvartering även ingår fritidsaktiviteter och dessa utgör en väsentlig del av arrangemanget. Ärendet skall således bedömas enligt lagen (1992:1672) om paketresor.

K har yrkat återbetalning av valutatillägget 2 125 kr. S har invänt att reklamationen har skett för sent.

Som närmare framgår av 19 § lagen om paketresor får resenären inte åberopa fel om han inte inom skälig tid efter det att han märkt felet underrättar arrangören eller återförsäljaren om felet. Av förarbetena till lagen (se prop. 1992/93:95 s 95) framgår att vad som är "skälig tid" torde få avgöras från fall till fall. Det kan bero bl.a. på vilken typ av fel det rör sig om och hur svårt eller lätt det är för resenären att komma i kontakt med arrangören eller återförsäljaren. Vidare kan det få betydelse om resenären haft skäl att anta att den som skulle fullgöra prestationen på platsen skulle åtgärda felet. Av nämnda förarbeten framgår också att man i övrigt torde kunna hämta ledning för tillämpningen i förarbetena till konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. I dessa förarbeten (se prop. 1989/90:89 s. 112 f och prop. 1984/85:110 s. 216 f) framgår att begreppet "inom skälig tid" i praktiken ger konsumenten ett ganska långt utrymme i tiden för reklamation. Bl.a. anges i förarbetena att konsumenten skall ha tid för att överväga om felet är av sådant slag att han kan åberopa det mot näringsid-karen och för att konsumenten skall kunna rådgöra med en konsumentvägledare eller någon annan som kan ge de upplysningar som konsumenten behöver för att kunna avgöra om konsumenten har anledning att påtala felet hos näringsidkaren. I förarbetena anges således att näringsidkaren i praktiken bör få godta att en relativt lång tid har förflutit innan köparen reklamerar mot ett köp eller en tjänst.

Även om således researrangören är skyldig att godta att en relativt lång tid förflyter innan resenären reklamerar, kan det inte godtas att resenären utan skäl förhåller sig helt passiv under så

pass lång tid som förflutit i det nu aktuella ärendet innan reklamation görs. Den omständigheten att annan resenär begärt rättslig prövning av sitt ärende utgör inte något skäl som i sig ger K rätt att skjuta upp sin reklamation. Med hänsyn härtill finner nämnden att K har dröjt för länge med att göra sin reklamation till S. Skäl att bifalla K:s yrkande föreligger därför ej.