ARN 1995-1507

Fråga om skadestånd när hund skadat annan hund; skadeståndets storlek och eventuell jämkning.

Fråga om skadestånd när hund skadat annan hund; skadeståndets storlek och eventuell jämkning. Avgörande 1995-10-20; 95-1507

Under en promenad blev K:s lilla Shetlands Sheapdog angripen av en mycket större hund. K åberopade i första hand hundägarens strikta ansvar enligt lag men gjorde också gällande att vårdslöshet förelegat eftersom den andre hundägaren inte sett till att hunden varit tillräckligt säkert bunden. K yrkade ersättning för hela den vårdkostnad han haft, 14 685 kr, i anledning av den inträffade skadan.

Försäkringsbolaget bestred yrkandet. Bolaget hade efter kontakt med Svenska Kennelklubben gjort den bedömningen att inköpspriset för en valp utan stamtavla är högst 3 000 kr. K:s hund var vid skadetillfället sju år och enligt bolaget värd betydligt mindre. Trots detta utgick bolaget från det tänkta valpvärdet, med tillägg av 1 000 kr för ytterligare kostnader. Bolaget värderade sålunda skadan till 4 000 kr som dock jämkades till hälften varefter avdrag gjordes för självrisken.

Enligt K:s mening var försäkringsbolagets beräkning irrelevant, eftersom kostnaderna för vård fanns dokumenterade.

Nämndens bedömning:

Enligt 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter skall skada som orsakas av en hund ersättas av dess ägare, även om ägaren inte är vållande till skadan. Ägaren till den hund som har skadat K:s hund är således i princip ersättningsskyldig.

Frågan är då dels hur skadan skall värderas, dels i vad mån ersättningen skall jämkas på det sätt som bolaget har gjort.

Inom skadeståndsrätten skiljer man på personskada och sakskada, och en skada på ett djur är av det senare slaget. Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen (1972:207) bl.a. ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, liksom annan kostnad till följd av skadan.

K:s ersättningsanspråk avser till alldeles övervägande del veterinärkostnader för vård och behandling av den skadade hunden. Som sades nyss kan skadestånd avse reparationskostnader, en kategori som veterinärkostnaderna får hänföras till. Skyldigheten att betala ersättning för kostnaderna att reparera ett skadat föremål avser bara kostnader upp till en nivå som kan anses skälig. Vid bedömningen av var denna nivå ligger måste hänsyn tas till föremålets marknadsvärde. Enligt nämndens bedömning bör dock ibland också andra omständigheter kunna beaktas.

Nämnden håller för övervägande sannolikt att en hundägare vanligen är beredd att betala mer än som svarar mot det faktiska marknadsvärdet för att vårda sitt skadade djur. De kostnader för vilka ersättning yrkas i detta fall uppgår till 14 685 kr. Nämnden anser att detta belopp betydligt överstiger vad som kan anses vara en rimlig gräns för skadeståndsskyldigheten.

Vid en samlad bedömning och med hänvisning till vad som anförts ovan anser nämnden att det skadestånd som K har rätt till bör uppskattas till 5 000 kr.

Nästa fråga är då om skadeståndet skall jämkas.

Lagen om tillsyn över hundar och katter innebär, som anförts, att ägaren ansvarar för skada som orsakas av en hund, även om ägaren inte är vållande till skadan. Bolaget har jämkat skadeståndet med hälften med hänvisning till att inget vållande är visat och att en sådan jämkning då skulle överensstämma med praxis.

Skadan har i detta fall uppkommit genom att hunden som orsakat den slitit sig loss från en lina, som gått av, och angripit K:s hund. Nämnden, som haft tillgång till löplinan och kunnat konstatera att denna är sliten och har ett antal knutar, anser likväl inte att det på den föreliggande utredningen finns tillräcklig grund för slutsatsen att ägaren till den angripande hunden har varit vårdslös.

Frågan är då vad som skall gälla när en hund i ett sådant fall biter en hund som ägs av någon annan som på motsvarande sätt bär ett ansvar oavsett vållande. Vad som är gällande rätt i detta fall är oklart. Det synes inte finnas något prejudikat i frågan. Också i den juridiska litteraturen råder osäkerhet (se Jan Hellners recension i SvJT 1984 s. 148 ff - särskilt s. 153 - av Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd Sthlm 1982).

Lagen om tillsyn över hundar och katter innehåller inga regler om jämkning av skadestånd. Enligt nämndens mening är det då naturligt att tillämpa de jämkningsregler som finns i skade- ståndslagen. Frågan om jämkning av skadestånd med anledning av sakskada regleras i 6 kap 1 § andra stycket skadeståndslagen. Av bestämmelsen framgår att ett skadestånd med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

I detta fall har den ena hunden angripit den andra, utan att den senare hundens ägare har varit vållande. I den situationen finns med hänsyn till vad som nu har sagts inte grund att jämka skadeståndet.

Med hänvisning till det anförda rekommenderar nämnden bolaget att till K utge 5 000 kr med avdrag för självrisken.

--------------------------

Mot beslutet reserverade sig en ledamot enligt följande.

Vad först gäller tillämpningen av 5 kap 7 § skadeståndslagen, anser jag att ersättning för "reparationskostnader" i normalfallet inte kan utgå med högre belopp än vad som motsvarar hundens beräknade marknadsvärde. Detta har också kommit till uttryck i nämndens tidigare praxis (Dnr 93-6510, 92-3450). En annan bedömning innebär ofrånkomligen att man tar hänsyn till känslomässiga värden, något som är mycket subjektivt betingat och knappast lämpar

sig som grund för en ersättningsregel. Rättspraxis synes också ha ställt sig avvisande till ersättning för affektionsintressen. Med tanke på att svårigheter kan föreligga vid bestämmandet av hundens marknadsvärde och då t ex uppkomna resekostnader är att hänföra till ersättningsposten "annan kostnad till följd av skadan", saknas det enligt min mening anledning till erinran mot bolagets bedömning i denna del.

Därmed är förstås inte hundägaren själv betagen möjligheten att bekosta vård i större utsträckning. Något som förmodligen är vanligt även då hunden skadas eller blir sjuk utan att någon kan ställas till ansvar.

I vållandefrågan delar jag majoritetens bedömning att det inte är visat att den angripande hundens ägare varit vårdslös.

När det gäller inverkan av det strikta ansvaret enligt lagen om tillsyn över hundrar och katter, ligger det i och för sig nära till hands att utgå från ordalydelsen på det sätt majoriteten gjort. Jämförelsen med 6 kap 1 § skadeståndslagen anser jag dock missvisande eftersom denna bestämmelse inte torde vara tillämplig på annan medverkan än medvållande. Vid medverkan pga strikt ansvar, då ingen av hundägarna alltså är vållande, ges tre olika alternativ: att full ersättningsskyldighet föreligger, att denna jämkas (t ex till 50 %) eller att ingen ersättningsskyldighet föreligger alls. Det sistnämnda alternativet överensstämmer med allmänna skadeståndsrättsliga principer och förekommer också inom vissa områden när två likadana strikta ansvar står mot varandra. Inom biltrafiken bortser man sålunda helt från det strikta ansvarets inverkan vid sammanstötning mellan två fordon. En sådan regel är lätt att förstå och tillämpa. Det strikta ansvaret enligt hundlagen torde dessutom knappast ha varit föranlett av att man sett till risken för att hundar kan komma att skada varandra, utan av att hundar kan vara farliga för andra djur och för människor.

Enligt min mening föreligger därmed inte någon ersättnings-skyldighet för bolagets försäkringstagare.