ARN 1996-5422

< Allmänna reklamationsnämnden > Fråga om beräkning av ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av lån; tillämpning av 24 § konsumentkreditlagen i dess lydelse under tiden 1 januari 1993 - 30 juni 1994.

Allmänna reklamationsnämnden

Fråga om beräkning av ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av lån; tillämpning av 24 § konsumentkreditlagen i dess lydelse under tiden 1 januari 1993 - 30 juni 1994. Avgörande 1997-02-12; 1996-5422

I samband med att B i mars 1992 köpte en fastighet övertog han betalningsansvaret för två lån avseende fastigheten. Det ena lånet var beviljat av ett bolåneinstitut och det andra av länsbostadsnämnden. En ränteändring gjordes beträffande lånen i september respektive juni 1993. I oktober 1996 ville B lägga om båda lånen. Han krävde därvid att ränteskillnadsersättningen skulle beräknas i enlighet med den för honom förmånliga lydelse 24 § konsumentkreditlagen hade under perioden 1 januari 1993 - 30 juni 1994 eftersom avtalen villkorsändrats under denna tid.

Bolåneinstitutet och SBAB, som tagit över de statliga bostadslånen, bestred var och en yrkandet och anförde att ändringen av räntesatsen inte inneburit att något nytt avtal träffats. SBAB anförde vidare att det aktuella lånet var ett författningsreglerat, statligt bostadslån och gjorde gällande att konsumentkreditlagen inte är tillämplig på sådana lån.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Den 1 januari 1993 trädde en ny konsumentkreditlag (1992:830) i kraft. I denna (20 §) ges konsumenten en generell rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid. I den äldre lagen (1977:981) hade en sådan rätt enbart funnits vid kreditköp. I den nya lagens 24 § stadgades att om en kredit var bunden för hela eller en del av avtalstiden hade kreditgivaren, om han gjort förbehåll om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya krediter av motsvarande slag. Den senare regeln gav upphov till en del problem och ansågs inte i tillräcklig mån ta hänsyn till kreditgivarnas förlustrisker när krediter förtidsinlöstes. Regeln ändrades därför på det sättet att jämförräntan vid förtidsinlösen av krediter avsedda för bostadsändamål och där den tid för vilken ränteskillnadsersättning skall betalas är längre än ett år skulle vara räntan på statsobligationer ökad med en procentenhet (se nuvarande lydelse av 24 § samt prop. 1993/94:201). Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1994. Det senare beräkningssättet innebär att konsumenten kan få betala en något högre ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen än om det beräkningssätt som gällde under tiden den 1 januari 1993 till den 1 juli 1994 tillämpas.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen anges att äldre bestämmelser gäller i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse infördes även med avseende på den ändring av 24 § konsumentkreditlagen som trädde i kraft den 1 juli 1994. Där sägs att äldre föreskrifter gäller i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

I sammanhanget bör också nämnas att Finansinspektionen den 21 juni 1994 gett ut allmänna råd om ränteskillnadsersättning m.m. vid förtida lösen av konsumentkredit med bunden ränta för bostadsändamål. I dessa definieras begreppet villkorsändringsdag (3 §) och ges anvisningar för hur beräkning av ränteskillnadsersättning skall göras beroende på när krediten lämnats och de lagregler som gällt vid de olika tidpunkter då inlösen sker.

Finansinspektionen har den 22 januari 1997 inkommit med en skrivelse till nämnden där uttrycket "villkorsändring" i de nämnda allmänna råden förtydligas. I skrivelsen sägs bl.a. följande: I de allmänna rådens 9 - 14 §§ har uttrycket villkorsändring använts utan närmare precisering. Detta har lett till en viss oklarhet om vad som avses. Finansinspektionen får därför klargöra att i dessa paragrafer syftar man enbart på sådana villkorsändringar som enligt gängse rättsuppfattning innebär att det blir fråga om ett nytt avtal/tecknandet av en ny kredit, dvs. novation. Något nytt avtal uppkommer således inte vid sådana ändringar som kan eller skall ske enligt villkoren i kreditavtalet. Av detta följer att det inte blir fråga om något nytt avtal anbart därför att räntan på ränteändringsdagen/villkorsändringsdagen ändras på sätt som anges i kreditavtalet.

I detta ärende har B hävdat att de regler som gällde under perioden den 1 januari 1993 till den 1 juli 1994 skall tillämpas vid beräkning av den ränteskillnadsersättning han skall erlägga vid förtidsinlösen av en kredit hos bolåneinstitutet respektive en kredit hos SBAB.

Vad först gäller krediten hos bolåneinstitutet kan konstateras att krediten ursprungligen togs år 1988 och att dess slutbetalningsdag har angetts till den 30 september 1998. Enligt villkoren skall en räntejustering göras vart femte år. Villkoren ger inte låntagaren rätt att utan kreditgivarens medgivande förtidsinlösa lånet. Den 30 september 1993 justerades räntan på lånet. Frågan är om detta innebär att ett nytt kreditavtal har träffats. Enligt den tidigare redovisade övergångsregeln är detta nämligen en förutsättning för att lagändringen den 1 januari 1993 skall bli tillämplig. I förevarande fall kan konstateras att räntejusteringen har gjorts med stöd av ett villkor som funnits redan i det ursprungliga avtalet. Någon omförhandling eller egentlig förändring av villkoren i avtalet har inte skett. Något nytt avtal (s.k. novation) kan därmed inte anses ha kommit till stånd. Detta innebär att B inte har rätt att kräva att ränteskillnadsersättningen skall beräknas enligt den lydelse av konsumentkreditlagen han åberopat utan att äldre föreskrifter skall gälla. Bolåneinstitutet har emellertid förklarat sig villigt att medge förtidsinlösen eller förtidsomsättning av lånet varvid ränteskillnadsersättningen skulle beräknas enligt nuvarande lydelse av den aktuella paragrafen. Någon erinran mot en sådan beräkning kan inte göras. B:s yrkande - till den del det riktats mot bolåneinstitutet - kan således inte bifallas.

Det lån som numera handhas av SBAB är ett statligt bostadslån som regleras enligt en särskild författning. För detta lån har reglerna i konsumentkreditlagens 24 § i dess lydelse tiden den 1 januari 1993 till den 1 juli 1994 inte varit tillämpliga. Däremot gäller nuvarande lydelse av 24 § konsumentkreditlagen även sådana statliga bostadslån som lämnats för huvudsakligen enskilt bruk. En regel härom trädde i kraft den 1 juli 1995 (se 3 § i lagen om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m. samt prop. 1994/95:219). B:s yrkande kan således inte heller bifallas i denna del.