ARN 1997-6650

Fråga om skadeståndsskyldighet förelegat för den som hjälpt en kamrat med trädfällning och därvid orsakat skada - kamraten har ansetts likställd med en arbetstagare (6 kap. 4 § skadeståndslagen).

Fråga om skadeståndsskyldighet förelegat för den som hjälpt en kamrat med trädfällning och därvid orsakat skada - kamraten har ansetts likställd med en arbetstagare ( 6 kap. 4 § skadeståndslagen ). Avgörande 1998-04-30; 1997-6650

W skulle fälla träd på tomten till sin sommarstuga. Eftersom han på grund av sjukdom inte kunde utföra arbetet själv bad han en arbetskamrat hjälpa honom på fritiden. Arbetskamraten missbedömde tyngden på ett av träden vilket fick till följd att fallriktningen blev en annan än han beräknat. Trädet föll på ett intilliggande växthus som skadades. W yrkade att ersättning skulle utgå ur arbetskamratens ansvarsförsäkring.

Försäkringsbolaget bestred yrkandet och anförde som grund för bestridandet att försäkringstagaren genom sitt handlande, ur skadeståndsrättslig synpunkt, kunde likställas med en arbetstagare i förhållande till W och att sådana synnerliga skäl som krävs för att en arbetstagare skall bli skadeståndsskyldig inte förelåg.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen svarar en arbetstagare endast för skador som vållas i tjänsten om det finns synnerliga skäl med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Med arbetstagare likställs, enligt 6 kap. 4 § samma lag, den som för annans räkning utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållanden.

Först gäller frågan om W:s arbetskamrat är att betrakta som arbetstagare i detta avseende. I förarbetena till 6 kap. 4 § skadeståndslagen uttalas att det är naturligt att tillämpa s.k. principalansvar (se 3 kap. 1 § skadeståndslagen) när familjemedlemmar och vänner vederlagsfritt biträder varandra med att utföra arbetsuppgifter. En förutsättning anges dock vara att det varit naturligt att istället anlita en utomstående person för uppgiften. Som ett exempel nämns när en person i egen regi uppför en sommarstuga eller utför reparationsarbeten på sin villa med hjälp av familjemedlemmar eller vänner. Däremot framhålls att bestämmelsen inte bör tillämpas vid mer vardagliga göromål (se prop. 1972:5 s. 474). De ifrågavarande motivuttalandena tar uttryckligen sikte på tillämpningen av 3 kap. 1 § skadeståndslagen men det finns inget, varken i lagtext eller förarbeten, som motsäger att de angivna omständigheterna också skall tillämpas på situationer som faller under 4 kap. 1 § samma lag. Det kan visserligen ifrågasättas om syftet bakom bestämmelsen i 6 kap. 4 § gör sig lika starkt gällande vid tillämpningen av 4 kap. 1 § som vid tillämpningen av 3 kap. 1 §. Någon möjlighet att göra skillnad mellan dessa båda fall antyds dock varken i lagtext eller förarbeten.

I detta fall är det fråga om fällning av tre tämligen stora träd. För en sådan uppgift är det naturligt att anlita en utomstående och kunnig person och det kan inte alls betraktas som ett mer vardagligt göromål. Till följd härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner nämnden att W:s arbetskamrat vid tillämpningen av 4 kap. 1 § skadeståndslagen skall likställas med en arbetstagare.

Härefter gäller frågan om W:s arbetskamrat ändå är skadeståndsskyldig på grund av det finns synnerliga skäl. I ärendet har inte framkommit något som tyder på att arbetskamraten varit

grovt vårdslös. Inte heller i övrigt har det framkommit några omständigheter som gör att det kan anses föreligga synnerliga skäl.

Det sagda leder till att W:s arbetskamrat inte är skadeståndsskyldig. W:s yrkande kan därför inte bifallas.