Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till skadeståndslag jämte förslag till vissa följdändringari annan lagstiftning.

Förslaget innebär, att motsvarighet till de nuvarande allmänna ska- deståndsbestämmelsema i 6 kap. strafflagen (SL) tas upp i en särskild skadeståndslag. I dessa hänseenden innebär förslaget sakliga ändringar av betydelse endast såvitt gäller barns skadeståndsansvar. Regeln i 6 kap. 6 & SL om att skadeståndsansvaret för barn under 15 år skall be- stämmas på grundval av en skälighetsprövning utsträcks att gälla barn under 18 år. Vid bestämmande av skadestånd för barn eller psykiskt sjuka personer skall det enligt förslaget i framtiden tas större hänsyn än hittills till förekomsten av ansvarsförsäkring. En viss utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen i 6 kap. 3 & SL om ersättning för psykiskt lidande föreslås. I övrigt sker endast en modernisering och systematisk omarbetning av bestämmelserna i 6 kap. SL.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om skyldighet för arbets- givare att ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten (s.k. principalansvar). I förhållande till vad som gäller f.n. enligt gnmd- satser som utbildats i rättspraxis innebär förslaget att principalansvaret utvidgas till att omfatta alla arbetstagare och inte bara dem som tillhör drifts- eller arbetsledningen eller har en ansvarsfull ställning. Som ar- betstagare skall räknas också värnpliktiga m. fl. likställda samt i vissa fall interner på anstalter, elever vid skolor o.d. och andra som utför arbetsuppgifter under anställningsliknande förhållanden. Principalan-

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 5 2

svar skall enligt förslaget kunna jämkas, om det skulle bli oskäligt be- tungande eller, vid sakskada, om jämkning bör ske av hänsyn till före- liggande försäkringsförhällanden.

Vidare upptar förslaget bestämmelser om skadestånd i offentlig verk- samhet, vilka saknar motsvarighet i gällande rätt. Enligt förslaget skall staten eller kommun ersätta person— eller sakskada eller direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada — s.k. ren förmögenhetsskada - som vållas genom fel eller försummelse vid utövning av offentlig myndighet. Er- sättning skall dock utgå endast om de krav har åsidosatts som med hän- syn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess ut- övning. Den skadelidande är inte heller berättigad till ersättning för skada som hade kunnat undvikas genom överklagande av felaktigt beslut. Ersättning för ren förmögenhetsskada genom intrång i närings— verksamhet skall utgå endast på grundval av en skälighetsprövning. Er— sätmingstalan skall enligt förslaget inte kunna föras med anledning av beslut av Kungl. Maj:t, riksdagen, högsta domstolen, regeringsrätten el- ler försäkringsdomstolen, om inte beslutet undantagsvis har upphävts eller ändrats. Statens eller kommuns ansvar enligt dessa regler skall kun- na jämkas enligt den nyss nämnda regeln om jämkning av principal- ansvar.

Slutligen innehåller förslaget en helt ny bestämmelse som begränsar arbetstagares skadeståndsansvar. En arbetstagare skall enligt förslaget vara skyldig att ersätta skada som han vållar genom fel eller försum— melse i tjänsten endast i den mån det med hänsyn till omständigheterna föreligger synnerliga skäl.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

• Sida 3
•  Original

' Prop. 1972: 5 3

1. Förslag till Skadeståndslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP. Inledande bestämmelser

1 5 I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

2 5 Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person— eller sakskada.

2 KAP. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

1 % Var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av denna lag.

2 & Vållar någon som ej fyllt aderton år person- eller sakskada, skall han ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

3 5 Den som vållar person— eller sakskada under inflytande av sinnes- sjukdom eller sinnesslöhet skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, förelig- gande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övri- ga omständigheter. Detsamma gäller om någon vållar sådan skada under inflytande av annan rubbning av själsverksamheten och rubbningen icke är självförvållad och tillfällig.

4 5 Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan enligt vad i 1—3 55 är föreskrivet i fråga om person— och sak- skada.

3 KAP. Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna 1 5 Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 5 4

sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögen— hetsskada genom brott.

I fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndig- hetsutövning gäller vad nedan i detta kapitel sägs.

2 & Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndig- hetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.

Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landstings- kommun, kommunalförbund, församling och kyrng samfällighet.

3 % Ersättningsskyldighet enligt 2 & föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning.

4 5 Om den som lidit skada genom felaktigt beslut vid myndighets- utövning har utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår ej ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas.

5 & Ersättning enligt 2 5 för ren förmögenhetsskada som uppkommit till följd av intrång i näringsverksamhet utgår endast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försum- melsens beskaffenhet och övriga omständigheter.

6 & Skadestånd enligt 1 eller 2 5 kan jämkas, om skadeståndet finnes oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndmkyldiges ekonomis- ka förhållanden och övriga omständigheter. Vid sakskada kan jämkning också ske om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

7 & Talan om ersättning enligt 2 5 får ej föras med anledning av be- slut av Konungen i statsrådet eller riksdagen eller av högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen, om icke beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får ej heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet mot vilket talan fullföljts hos Konungen i statsrådet, högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen utan att beslutet upphävts eller ändrats.

8 & Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motorfordon som vållats av fordonets förare, i den mån ersättning för skadan skall utgå enligt lagen (1929: 77) om trafik-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 5 5

försäkring å motorfordon eller skall utges antingen av någon som i egenskap av fordonets ägare är ansvarig för skadan men enligt 4 & nämnda lag är befriad från trafikförsäkringsplikt eller av staten enligt lagen (1939: 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.

9 & Skadeståndsansvar enligt detta kapitel åvilar ej staten eller kom- mun med anledning av fel eller försummelse vid lotsning.

10 & Talan om ersättning enligt 2 5 med anledning av dom eller be- slut av hovrätt, allmän underrätt eller krigsrätt väckes vid den domstol som enligt 2 kap. 2 5 eller 3 kap. 3 & rättegångsbalken är behörig att upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av domare vid den domstol som meddelat domen eller beslutet. Mot- svarande gäller i fråga om ersättningstalan enligt 2 5 med anledning av beslut eller åtgärd av tjänsteman som anges i nämnda lagrum i rätte- gångsbalken. Sådan talan med anledning av beslut av Konungen i stats- rådet, riksdagen, högsta domstolen eller regeringsrätten väckes i högsta domstolen.

4 KAP. Arbetstagares skadeståndsansvar 1 9 För skada, som arbetstagare vållar genom fel'eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger" med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. '

5 KAP. Gemensamma bestämmelser 1 % Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande, som inne- fattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål 'om gärningen efter omstän- digheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

2 & Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning för läkararvode och annan kostnad till följd av skadan, för hinder eller förlust i den skadades näring, för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande men.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972: 5 6

3 & Den som enligt lag har rätt till underhåll av någon som blivit dödad skall, om han till följd av dödsfallet kommer att sakna erforder- ligt underhåll, av den som är skadeståndsskyldig med anledning av döds- fallet erhålla ersättning efter vad som finnes skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Ersätt- ningen kan bestämmas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

4 6 Vid sakskada omfattar skadeståndet ersättning för sakens värde eller för reparationskostnad och värdeminskning, för annan kostnad till följd av skadan samt för hinder eller förlust i den skadelidandes näring.

5 5 Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt.

6 5 Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

7 5 För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning enligt denna lag enbart på den grund att straff för under- låtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 5 första stycket brottsbalken.

8 5 Vid tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring, de som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare samt de som . för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972, då 6 kap. strafflagen, lagen (1899: 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt lagen (1929: 28) om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luft- fartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

• Sida 7
•  Original

Prop. 197 2: 5

2. Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 67 & sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

67 51

Befälhavaren skall ________

Skadestånd som befälhavaren en- ligt första stycket eller i övrigt har att utgiva kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till be— skaffenheten av fel eller försum- melse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständighe- terna i övrigt.

Har lots ådragit sig skadestånds- skyldighet i fartygets tjänst, kan skadeståndet nedsättas efter de i andra stycket angivna grunderna.

— att bevaka.

Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt har att utgiva kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten av fel eller försum-

melse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständighe- terna i övrigt. I fråga om skade- ståndsansvaret för befälhavare som är arbetstagare gäller dock 4 kap. 1 5 skadeståndslagen (1972: 00).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

3. Förslag till

Lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

Härigenom förordnas, att 50 5 sjömanslagen (1952: 530) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

50 & Sjöman skall ————————— sina åligganden. Skada, som uppkommer genom siömans fel eller försummelse i

I fråga om sjömans ansvarighet för skada som han vållar i tjänsten -

tjänsten, är han pliktig att ersätta; gäller vad i skadeståndslagen (1972: dock äger rätten med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt nedsätta ersättningen efter ty skäligt prövas.

00) är föreskrivet om arbetstagares skadeståndsansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

* Senaste lydelse 1967: 48.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 5

4. Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas, att 10 kap. 3 & luftfartslagen (1957: 297) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 KAP. 35 Är någon, vilken förrättar tjänst å luftfartyg, pliktig att ersätta ska- da som i följd av luftfart upp- kommit genom hans fel eller för- summelse i tjänsten, äger rätten att, med hänsyn till felets eller för- summelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständighe- terna i övrigt, nedsätta ersättning- en efter vad som prövas skäligt. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffan- de den som inom markorganisatio— nen eller eljest, annorstädes än å luftfartyg, förrättar tjänst varav trafiksäkerheten är beroende.

Är någon, vilken förrättar tjänst å luftfartyg, pliktig att ersätta ska- da som i följd av luftfart uppkom- mit genom hans fel eller försum- melse i tjänsten, äger rätten att, med hänsyn till felets eller för- summelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständighe- terna i övrigt, nedsätta ersättningen efter vad som prövas skäligt. Vad

sålunda stadgats skall äga motsvaa '

rande tillämpning beträffande den som inom markorganisationen eller eljest, annorstädes än å luftfartyg, förrättar tjänst varav trafiksäker- heten är beroende. I fråga om ska— deståndsansvaret för den som är arbetstagare gäller dock 4 kap. 1 .? skadeståntirlagen (1 972: 00).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

5. Förslag till

Lag om ändring' 1 lagen (1948: 451) angående införande av lagen om ändringistrafnagmmm.

Härigenom förordnas, att 7 5 lagen (1948: 451) angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. skall upphöra att gälla .vid ut- gången av juni 1972.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 5 9

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 211 5 lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 211 & Avilar ersättningsskyldighet — — - storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Har aktieägare — — - skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Nedsättning efter vad nu är sagt ' äge ej runt, om den ersättningsskyl— diges förfarande innefattade brotts- lig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

7. Förslag till Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 323 5 lagen (1948: 433) om försak" rings- rörelse skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) ' (Föreslagen lydelse) 323 5 Avilar ersätmingsskyldighet — '- — storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. - Har aktieägare — - - skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Nedsättning efter vad nu är sagt ' äge ej rum, om den ersättningsskyl—

diges förfarande innefattade brotts- lig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

• Sida 10
•  Original

Prop. 197 2: 5 10

8. Förslag till Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 108 5 lagen (1951: 308) om ekonomiska för- eningar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 108 & Avilar ersättningsskyldighet - — — storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Har medlem — — — skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyl- diges förfarande innefattade brotts- lig handling.

Denna lag träder ikraft den 1 juli 1972.

9. Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 180 5 lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 180 &

Åvilar ersättningsskyldighet - — — storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Har aktieägare — — — skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. N edsättning efter vad nu är sagt skall ej äga rum, om den ersätt-

ningsskyldiges förfarande innefat- tade brottslig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1972: 5 11

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 93 5 lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 93 5 Har ersättningsskyldighet — — — i övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersätt- ningsskyldiges förfarande innefat- tade brottslig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

11. Förslag till Lag om ändring i lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobillrafik

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5

Äro både ägare och förare enligt Äro både ägare och förare enligt 2 & pliktiga att ersätta skada, skola 2 & pliktiga att ersätta skada, skola de sig emellan taga del i ersätt- de sig emellan taga del i ersätt- ningens gäldande med hälften var- ningens gäldande efter vad som dem. prövas skäligt med hänsyn till om- ständigheterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1972: 5

12. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

12

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 & rättegångsbalken skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3KAP. 351

Högsta domstolen ———————— — eller revisionssekreterare.

Högsta domstolen är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka så föreskrives i lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

13. Förslag till Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 25 5 lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 255

Har i följd av Skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäk- ringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, in- träde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåt- ligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke.

BelOPPs som ———————————

Har i följd av Skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäk- ringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, in- träde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåt- ligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav föreligger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 5 skadeståndslagen (1972: 000) sva- rar för skadan uteslutande på grund av annans vållande. — är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

* Senaste lydelse 1965: 585.

• Sida 13
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 19 mars 1971.

Närvarande:

Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJEn, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen- sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstift- ning om skadestånd och anför.

Efter överläggningar år 1946 mellan justitieministrarna i Danmark, Norge och Sverige om fortsatt nordiskt samarbete på lagstiftningens område för- ordnades numera professorn em. Ivar Strahl att i samverkan med sakkun- niga från Danmark och Norge verkställa förberedande utredning om lag- stiftning inom skadeståndsrätten. Det betänkande som utredningsmannen avlämnade den 31 maj 1950 (SOU 1950: 16) innehöll vissa rekommendatio- ner, om vilka de sakkunniga hade enat sig. I rekommendationerna fram- hölls bl. a., att en revision av skadeståndsrätten var påkallad på längre sikt. Reformarbetet borde inriktas på att åstadkomma en gemensam nordisk ska- deståndslag. På grund av svårigheterna att på en gång skapa en sådan lag borde man emellertid enligt utredningsmannen dela upp arbetet och till en början utreda vissa begränsade områden.

I maj 1952 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet en kommitté för att utreda frågan om statens och kommunernas skadestånds- ansvar. Kommittén antog benämningen kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar.1 Den bedrev sitt arbete i samverkan med motsvarande utredningari Danmark, Finland och Norge. Den 15 december 1958 avlämna- de kommittén betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43, i fortsättningen kallat 1958 års förslag). Mot- svarande förslag lades ungefär samtidigt fram i Danmark, Finland och Norge.

I november 1959 tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa utredning

1 J ustitieradet Gösta Walin, ordförande, numera justitierådet Erland Conradl, tillika sekrete- rare, samt professorerna Nils Herlitz och Ivar Strahl.

• Sida 14
•  Original

14. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

angående vissa andra skadeståndsrättsliga frågor, nämligen dels frågan om barns och föräldrars skadeståndsansvar, dels frågor om principalansvaret och om anställds skadeståndsskyldighet. I Danmark, Finland och Norge tillsattes samtidigt lagstiftningskommittéer med motsvarande uppdrag. De svenska sakkunniga antog namnet skadeståndskommittén.l

Den 10 juni 1963 avgav den svenska skadeståndskommittén betänkandet »Skadestånd I» med förslag till lag med allmänna bestämmelser om skade— stånd (SOU 1963: 33). Lagen var avsedd att ersätta 6 kap. strafflagen (SL) och innehöll nya bestämmelser om barns och föräldrars skadeståndsansvar. Kommitténs förslag i dessa frågor hade tillkommit efter samarbete med de övriga nordiska kommittéerna. I övriga delar innebar förslaget väsentligen endast en redaktionell överarbetning av gällande bestämmelser i 6 kap. SL. I dessa delar hade förslaget delgetts de övriga nordiska kommittéerna, men några överläggningar hade inte ägt rum. De danska, norska och finländska kommittéerna lade under år 1964 fram förslag till nya bestämmelser om barns och föräldrars skadeståndsskyldighet. .

Den 15 juni 1964 avlämnade skadeståndskom-mittén betänkandet »Ska- destånd II) med förslag till lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar (SOU 1964: 31). De danska, norska - och finländska kommittéerna lade senare samma år fram mot-svarande lag— förslag.

I Norge har under våren 1969 Slutbehandlats ett förslag till »lov om ska- deserstatning i visse forhold». Den norska lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1969, innehåller bestämmelser om enskilda och offentliga arbets- givares principalansvar, om arbetstagares skadeståndsskyldighet samt om barns och föräldrars skadeståndsansvar. Dessutom innehåller den vissa gemensamma bestämmelser av allmän natur. I Finland väntas motsvarande lagförslag bli framlagt för riksdagen under våren 1971. Förslag till lag- stiftning på samma områden är under övervägande i Danmark.

Frågan om det allmännas skadeståndsansvar diskuterades vid nordiska departementsförhandlingar i maj 1961. Därefter har samtliga nu aktuella lagstiftningsfrågor behandlats vid möten med de danska, finländska, norska och svenska kontaktmännen för nordiskt lagstiftningsarbete i september 1964 samt i november och december 1965. De har också tagits upp vid nya departementsförhandlingar i april 1970.

De tre betänkanden som omnämnts i det föregående har vart för sig re— . missbehandlats. Yttranden över alla tre betänkandena har avgetts av justitie- ' kanslern, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, me- dicinalstyrelsen, försäkringsinspektionen, skolöverstyrelsen, överståthållar- : ämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län samt i Göte-

1 Justitierådet Walin, ordförande, professorn Jan Hellner och advokaten Per-Axel Weslien. : Till sekreterare förordnades numera råttschefen Ulf K. Nordenson. '

• Sida 15
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 15

borgs och Bohus län, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges härads- hövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers cen- tralorganisation (SACO).

Därjämte har yttranden avgetts enligt följande.

Över 1 9 5 8 ä r s f ö r s 1 a g har yttranden avgetts av försvarets civil» förvaltning, civilförsvarsstyrelsen, försvarets forskningsanstalt, försäkrings- rådet, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadssty- relsen, sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen, kon- trollstyrelsen, statens sakrevision, universitetskanslersämbetet, domänsty— relsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Skogsstyrelsen, veterinärsty- relsen, fiSkeristyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statspoliSintendenten, statens utlänningskommission, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, domkapitlet i Uppsala ärkestift, vetenskapsakademin, besvärssakkunniga, författningsutredningen, Sven- ska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Hushållningssäll- skapens förbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska hamnförbundet samt Sveriges förenade studentkårer. Vissa instanser har bilagt yttranden av andra som hörts över förslaget. Sålunda har ingetts, av lantmäteristyrel- sen yttranden av överlantmätarna i Östergötlands, Älvsborgs och Öre- bro län, av kommerskollegium yttranden av Sveriges industriförbund och rikets handelskammare, av sjöfartsstyrelsen yttranden av Sveriges re- dareförening, Lotsförbundet samt Sveriges ångfartygs assurans förening, av överståthållarämbetet yttrande av stadskollegiet i Stockholm och förste stadsfogden, tillika t.f. exekutionsdirektör i staden, av länsstyrelsen i Stock- holms län yttranden av landsfogden och vägdirektören i länet, Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, stadsfullmäktige i Li- dingö samt kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Huddinge kom- mun, av länsstyrelsen i Kronobergs län yttrande av stadsfullmäktige i Växjö, av länsstyrelsen iMalmöhus län yttranden av magistraterna, stadsfullmäktige och poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg och Lund, kommunalfullmäktige i Bjuvs köping och Väsby kommun, landstingets hälso- och sjukvårdsstyrel- se, landsfogden i länet samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av stadsfullmäktige i Göte- borg, av universitetskanslersämbetet yttranden av de juridiska, medicinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt drätselnämnden och det större konsistoriet vid universitetet i Uppsala, juridiska fakulteten och det större konsistoriet vid universitetet i Lund, lärarkollegiet vid karolinska medikokirurgiska institutet, rektorsämbetet vid Stockholms högskola samt lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö, av LO yttranden av Statstjänarkartellen och Svenska kommunalarbetareförbundet

• Sida 16
•  Original

16. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

samt av SR yttrande av Svenska officersförbundet. Yttranden har inkommit även från Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden samt Svenska reservunderofficersförbundet.

Över Skadestånd I har yttranden avgetts av riksåklagaren, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen i Uppsala län, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, Svenska för- säkringsbolags riksförbund, Målsmännens riksförbund, Stockholms han- delskammare, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) samt Försäkringsjuri- diska föreningen. Vid sina remissvar har riksåklagaren fogat yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet yttrande av Stockholms stads barnavårdsnämnd, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden av landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen i Uppsala, socialvårds- konsulenten i första distriktet och föreningen Uppsala läns landsfiskaler samt länsstyrelsen i Kronobergs län yttrande av styrelsen för länsavdel- ningen av föreningen Sveriges landsfiskaler. SACO har här som eget yttrande överlämnat utlåtande av Sveriges juristförbund.

Över S k a d e s t å n (1 I I har yttranden avgetts av försvarets civilför- valtning, civilförsvarsstyrelsen, försvarets forskningsanstalt. generalpost- styrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskon— toret, generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domän- styrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, arbetsdomstolens ord- förande, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, yrkes- skadeutredningen, aktiebolagsutredningen, Svenska försäkringsbolags riks- förbund, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen, SR, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsför- bundets styrelse, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sve- riges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges grossistförbund. Också här har vissa av remissinstanserna vid sina utlåtanden fogat yttranden av andra som hörts över förslaget. Sålunda har ingetts, av överståthållar- ämbetet yttrande av stadskollegiet i Stockholm jämte en därtill hörande, av borgarrådet på finansroteln upprättad promemoria, vid vilken fogats dels ett . av stadsjuristen avgivet tjänsteutlåtande, dels yttranden av lönenämnden, gatunämnden, hamnstyrelsen och skoldirektören i Stockholm, av länsstyrel- sen i Kronobergs län yttranden av landsfogden i länet samt Kronobergs läns avdelning av Svenska kommunförbundet, Kronobergs läns landstings för- valtningsutskott och Sydöstra Sveriges skogsägares förbund, av länsstyrel- sen i Malmöhus län yttranden av landsfogden i länet, magistraten i Hälsing- borg, Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Mal- mö, kommunalfullmäktige i Bjuvs köping och poliskammaren i Malmö, av kommerskollegium yttranden av samtliga handelskammare i riket, av LO yttranden av Svenska hyggnadsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetare-

• Sida 17
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 17

förbundet, Försäkringsfunktionärernas förbund, Handelsanställdas förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet, Svenska musikerförbundet och Nöj esföretagens personalförbund, Svenska sj öfolksförbundet, Sko- och läder- arbetarnas förbund, Svenska textilarbetareförbundet, Svenska transportar- betareförbundet, Samverkande träfacken samt Statstjänarkartellen, av SACO yttrande av Sveriges juristförbund och ett av Sveriges läkarförbund såsom eget yttrande åberopat utlåtande av Läkarnas ansvarighetsnämnd, samt av Sveriges industriförbund ett av förbundet åberopat yttrande av Svenska byggnadsentreprenörföreningen. I sina yttranden har Sveriges in- dustriförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen hänvisat till samt Sveriges grossistförbund åberopat vad som har anförts i SAFzs ytt- rande. SACO har hänvisat till Sveriges juristförbunds yttrande.

Kommittéförslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilagor 1—3.

• Sida 18
•  Original

18. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

20. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

och annan kostnad utan också ersättning för »hinder eller brist i den ska— dades näring» — dvs. förlust av inkomst —- samt ersättning för sveda och värk liksom för lyte eller annat stadigvarande men.

Enligt 3 5 första stycket skall ersättning utgå för lidande som tillfogas någon genom brott mot den personliga friheten eller genom ärekränkande gärning. Paragrafens andra stycke innehåller en föreskrift om skyldighet för den som har dömts för ärekränkning att på yrkande av målsäganden be- tala kostnad för tryckning i tidning av domen i ärekränkningsmålet.

I 4 5 finns bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd, när någon blivit dödad. I sådant fall har den som enligt stadgande i lag har rätt till underhåll av den avlidne och som genom dennes frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll rätt att få skadestånd efter vad som finnes skäligt med avseende på den brottsliges tillgångar och övriga omständighe- ter. Skadeståndet kan sättas att utgå på en gång eller på särskilda tider, dvs. i form av livränta.

Om flera personer har medverkat till samma skada, skall de enligt 5 5 svara solidariskt för skadeståndet. Undantag från denna regel gäller dock i fråga om medverkan som består i sådan underlåtenhet att avslöja brott som är straffbar enligt 23 kap. 6 5 första stycket brottsbalken (BrB).

I 6 & ges föreskrifter om skadeståndsansvar för barn och vissa psykiskt abnorma personer. Om skada är gjord av person som inte fyllt 15 år eller som har handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses j äm- ställd med sinnessjukdom, är han skyldig att ersätta skadan, om och i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till hans sinnesart, gärningens be- skaffenhet och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller, om skada har gjorts av någon, som utan eget vållande tillfälligt har råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk. Ersättning som någon har utgett enligt dessa bestämmelser får han kräva åter från den som har vållat skadan genom underlåten vård om hans person.

6 kap. SL avslutas med en föreskrift i 7 5 av innebörd, att den omständig- heten att påföljd för brott inte kan ådömas på grund av bestämmelserna om åtalspreskription i 35 kap. BrB inte betager målsäganden rätten att kräva skadestånd med anledning av brottet.

Som nämnts har tillämpningsområdet för den grundläggande skade- ståndsregeln i 6 kap. 1 5 SL genom analogisk tillämpning av regeln vidgats att omfatta också andra skadegörande handlingar än brott. Det är sålunda idag och sedan lång tid tillbaka stadgad praxis, att den som av vårdslöshet vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan, även om hans handlande inte är straffbart. Av stor betydelse är den begränsning av culpa- regelns tillämpning utanför området för de straffbara handlingarna som ligger i att skadeståndsskyldighet inträder bara för skada på person eller sak, dvs. vid de s. k. integritetskränkningarna Visserligen utgår i dessa

l.1.1.1.

• Sida 21
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 21

fall ersättning också för sådan fömnögenhetsskada — dvs. skada som består i en försämring av en persons allmänna ekonomiska ställning — som utgör en direkt följd av person- eller sak-skadan. Men om någon direkt, alltså utan samband med person- eller sakskada, culpöst (uppsåtligen eller av vårdslöshet) tillfogar annan person en förmögenhetsskada — i det följande används uttrycket »ren förmögenhetsskada» för att beteckna sådan direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada — blir han ersättningsskyldig endast under förutsättning att hans handlande är straffbart.

Inom integritetskränkningarnas område tillämpas bestämmelserna i 6 kap. SL om verkan av den skadelidandes medvållande (1 5 andra punkten), om skadeståndets omfattning vid kroppsskada (2 5), om efterlevandes rätt ti-ll skadestånd (4 5), om solidariskt ansvar för flera medverkande (5 5), om skadeståndsansvar för barn och psykiskt abnorma samt deras vårdnads- havare (6 & ) generellt och utan att det görs någon skillnad mellan brottsliga och icke straffbara men culpösa handlingar.

Inom det tillämpningsområde som culparegeln sålunda nu har i svensk rätt har de knapphändiga bestämmelserna i 6 kap. SL kompletterats genom rättspraxis i en mångfald betydelsefulla hänseenden. Det finns dock inte an- ledning att i detta sammanhang lämna en detaljerad redogörelse för hela det komplicerade skadeståndsrättsliga regelsystemet sådant det har utvecklat sig fram till våra dagar. Jag skall inskränka mig till att beskriva systemets huvuddrag i den omfattning som är nödvändig för förståelsen av den föl- jande framställningen i detta avsnitt. På åtskilliga punkter får jag anledning att återkomma med mer detaljerade framställningar vid behandlingen av enskildheter i det förslag till ny lagstiftning som jag nu lägger fram.

Det hör till en början betonas, att culparegeln själv inte ger någon an- visning om vilka a k t s a 111 h e t s 11 o r m e r man skall bygga på vid regelns tillämpning. Rättsbildningen har här helt överlämnats åt domstolarna. I prin- cip läggs de i samhället vid varje tidpunkt allmänt vedertagna handlings- mönstren till grund, men särskilt när det gäller verksamhet som erbjuder mer påtagliga skaderisker har domstolarna ofta skärpt aktsamhetskraven avsevärt och ibland ställt kraven så högt, att man i den juridiska litteraturen har talat om >fingerad culpa).

För att skadeståndsansvar skall inträda enligt culparegeln förutsätts i all- mänhet att den vållats genom p 0 s i t iv h a n d 1 in g. Undantagsvis kan emellertid också en culpös u n d e r ] å t e 11 h e t föranleda skadestånds- skyldighet. Som exempel kan nämnas, att någon har framkallat fara för skada men uraktlåter att därefter ingripa för att avvärja faran eller att någon har åsidosatt en författningsmässig föreskrift om skyldighet att vidta viss Skadeförebyggande åtgärd.

Skadeståndsskyldighet förutsätter vidare att det föreligger ett på visst sätt bestämt orsakssammanhang mellan den skadegörande handlingen (eller underlåtenheten) och skadan. Man brukar i juridisk litteratur och praxis

1.1.1.].

• Sida 22
•  Original

22. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

tala om ett krav på adekvat kan salitet. Det innebär, förenklat ut- tryckt, att den inträffade skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Det räcker alltså inte att man kan konstatera s. k. logisk kausalitet, dvs. att skadan faktiskt inte skulle ha in- träffat, om det skadegörande beteendet uteblivit.

Berättigad till skadestånd är endast den som d i r e k t h a r 1 id i t s k a- d a till följd av den ansvariges vållande. Rätt till ersättning för ren förmögen— hetsskada i följd av brottslig gärning tillkommer sålunda bara den mot vilken brottet är riktat och vars ekonomiska intresse straffstadgandet är avsett att skydda. Vid skada på person eller sak utgår ersättning för förmögenhets- förlust som utgör följdskada i förhållande till den fysiska person- eller sak- skadan i princip bara till den som sj älv har lidit kroppsskada resp. ägaren av den skadade egendomen eller den som har 5. k. begränsad sakrätt till denna, t. ex. nyttjanderätt. Sålunda har arbetsgivaren till en skadad arbets- tagare inte rätt till ersättning av den skadevållande för den förlust han lider t. ex. genom att han under den skadelidandes sjukdomstid inte kan utnyttja dennes arbetskraft. Och den som har avtalat om köp av en sak som skadas har inte rätt till ersättning av skadevållaren för den förlust han lider till följd av att köpet inte kan fullföljas. De nu angivna grundsatserna gäller dock inte helt undantagslöst. I kraft av den uttryckliga regeln i 6 kap. 4 & SL har de efterlevande till den som blivit dödad viss rätt att få ersättning för mis- tat underhåll. Och i rättspraxis har nyligen i ett avgörande ersättning till- erkänts vissa avnämare till elektrisk kraft för den förlust de lidit som följd av att skada tillfogats en kraftledning tillhörig annan person än avnämarna.

Regelniökap. läandrapunktenSLomverkanav den skadelidan- d e s 111 e d v å ] l a n d e har i praxis ansetts medge, att skadeståndet )jäm- kas till noll), dvs. helt bortfaller, när den skadelidandes medvållande är helt dominerande i förhållande till den oaktsamhet som ligger skadevållaren till last. Vid tillämpning av regeln anses i övrigt delvis andra normer gälla än vid bedömningen av om skadeståndsskyldighet enligt culparegeln föreligger. Strängare krav än enligt de allmänna aktsamhetsnormerna har sålunda ibland ansetts motiverade av att den som äger viss egendom i eget intresse bör se till att egendomen inte skadas. I viss omfattning erkänns s. k. passiv iden- tifikation, som innebär att vållande av annan person än den skadelidande tas i betraktande som grund för jämkning av skadeståndet. Till den frågan återkommer jag vid behandlingen av vissa former av >aktiv identifikation), dvs. skadeståndsansvar grundat på vållande av annan än den skadestånds- skyldige ( avsnitt 1.1.1.2 .).

Det finns, om man bortser från medvållanderegeln, inte någon allmän regel eller grundsats i svensk rätt som medger nedsättning av skadestånds- ansvar. För vissa kategorier skadeståndsskyldiga har det emellertid ge- nom lagstiftning införts möjlighet till j å m k nin g a v s k a d e s tå n d.

1.1.1.1.

• Sida 23
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 23

Som exempel kan nämnas föreskrifterna i 67 5 sjölagen och 50 5 andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) om jämkning av skade- ståndsansvaret för fartygsbefälhavare, lots och besättningsmän i fråga om skada som de vållar i sin tjänst. Liknande föreskrifter finns i 10 kap. 3 5 luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) för ombordanställda och markper- sonal inom luftfarten och i 7 5 lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. för vissa krigsmän samt i 19 & hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461). Också den särskilda re- geln i 6 kap. 6 5 SL om barns och psykiskt abnorma personers skadestånds- ansvar kan sägas vara ett uttryck för att en lindring av skadeståndsansvar enligt culparegeln ansetts påkallad för vissa kategorier av skadevållare.

När flera personer har vållat en skada, är de som tidi- gare nämnts solidariskt ansvariga för skadeståndet. Har någon av dem ut- gett ersättning till den skadelidande, har han enligt grundsatser som utbil- dats i praxis rätt till återkrav mot den eller de övriga skadevållarna. Skade- ståndsansvaret fördelas härvid mellan de skadeståndsskyldiga på grundval av en skälighetsprövning under hänsynstagande till graden av vållande hos var och en av de medverkande och övriga omständigheter.

1.1.1.2. Skadestånd på grund av annans vållande. Vid sidan av culparegeln om ansvar för eget vållande har genom lagstiftning och domstolarnas rätts- tillämpning utbildats vissa regler eller grundsatser om ansvar för annans vållande. Lagbestämmelser om sådant skadeståndsansvar finns i sjölagen, i lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift (järnvägsansvarighetslagen) samt i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighets- lagen). I 8 & sjölagen föreskrivs, att fartygsredare är ansvarig för skada som be- fälhavaren, någon av besättningen eller lots orsakar genom fel eller för- summelse i tjänsten. Detsamma gäller i fråga om skada som vållas av någon vilken på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst utan att tillhöra besättningen. Enligt 2 5 och 6 5 första stycket järn- vägsansvarighetslagen är innehavare av järnväg skyldig att ersätta person- skada samt skada på annan egendom än sådan som mottagits för befordran med järnvägen, om skadan inträffat i följd av järnvägens drift och vållats av järnvägens förvaltning eller betjäning. Ett skadeståndsansvar som på detta sätt åläggs en arbets- eller uppdragsgivare med avseende på skador som vållas av hans arbets- eller uppdragstagare brukar kallas princi- p a l a n s v a r. En form av ansvarighet för annans vållande som går längre än det egent- liga principalansvaret och delvis är konstruerat på ett annat sätt har införts

L1.1.2.

• Sida 24
•  Original

24. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

genom 2 5 bilansvarighetslagen. Trafikskadeansvaret enligt denna lag ligger emellertid i praktiken det rent objektiva ansvaret närmare än culpaansvaret och behandlas därför i den följande redogörelsen för gällande regler och grundsatser om ansvar oberoende av vållande. Också vissa bestämmelser om ett långtgående ansvar för annans vållande, när det gäller skada genOm inverkan av elektrisk ström, kommer att beröras i det sammanhanget.

I rättstillämpningen har sedan slutet av 1800-talet utbildats vissa allmänna grundsatser om principalansvar. Man har ansett att en företagare eller annan arbetsgivare inte bör kunna delegera företags- eller arbetsledande uppgifter till annan person med den verkan att han går fri från ansvarighet för skada som vållas av den till vilken uppgifterna har delegerats. I situationer av denna art bör enligt detta resonemang företagaren eller arbetsgivaren i skadeståndsrättsligt hänseende s. a. s. identifieras med skadevållaren. Med utgångspunkt från sådana identifikationsgrundsatser har domstolarna i en serie avgöranden fastslagit, att en arbetsgivare svarar för skada som i tjäns- ten vållas av någon som tillhör hans drifts- eller arbetsledning. Principen anses gälla också i fråga om skada som vållats av en arbetstagare, vilken utan att tillhöra drifts- eller arbetsledningen dock har anförtrotts en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. Detta allmänna principalansvar inträder såväl i förhållande till helt utomstående personer som i förhållande till arbetsgivarens övriga arbetstagare.

När det gäller verksamhet som bedrivs av staten eller kommun tillämpas grundsatserna om principalansvar utan inskränkning, om verksamheten är av den art att den kan jämställas med enskild verksamhet eller om det är fråga om en arbetsuppgift som lika väl kunnat förekomma i privat verksam- het. Däremot finns det endast ett fåtal avgöranden i högsta domstolen, vari- genom det allmänna ålagts att ersätta egendomsskada som i rent offentlig- rättslig myndighetsutövning vållats av befattningshavare i det allmännas tjänst, och det anses ovisst hur långt det allmännas ansvar för person- och sakskada som vållas i den offentliga verksamheten" sträcker sig. Det kan däremot anses fastslaget. att det allmänna inte svarar för ren förmögenhets- skada i följd av fel eller försummelse i den offentliga myndighetsutövningen.

Vid de former av lagstadgat eller sedvanerättsligt principalansvar som nu har berörts åligger det i princip den skadelidande. att visa att skadan vållats av någon för vilken arbetsgivaren svarar och att även i övrigt styrka att förutsättningarna för principalansvar föreligger. Vid tillämpningen av regler om principalansvar gäller i övrigt de allmänna skadeståndsregler som har återgetts i det föregående vid redogörelsen för skadeståndsansvar enligt den allmänna culparegeln. I fråga om den inbördes fördelningen av skade- ståndsansvaret mellan flera skadeståndsskyldiga bör anmärkas, att den som är ansvarig enbart enligt reglerna om principalansvar har full återkravsrätt mot den som svarar för skadan på grund av eget vållande.

1.1.1.2.

• Sida 25
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 25

Det är delvis i överensstämmelse med de identifikationsresonemang som ligger till grund för reglerna om principalansvar som tidigare antydda grund- satser om pas siv identifikation har utvecklats. De innebär i hu- vudsak, att reglerna om jämkning på grund av den skadelidandes medvållan- de tillämpas inte bara när den som lidit skada själv har medverkat genom eget vållande utan också när medvållande ligger någon till last för vilken den skadelidande svarar enligt de nyss återgivna reglerna om principalansvar. Sådan passiv identifikation tillämpas, vare sig den skadelidande grundar sin skadeståndstalan mot tredje man på culparegeln eller gällande regler om objektivt skadeståndsansvar. Möjligen sträcker sig reglerna om passiv identifikation längre, så att medvållande också av annan än den för vilken den skadelidande svarar enligt principalansvarsreglerna tillräknas den skadelidande (jfr NJA 1955 s. 102 ).

En mer ingående redogörelse för de allmänna principalansvarsreglerna kommer att lämnas i det följande ( avsnitt 2.2.1 .).

1.1.1.3. Skadestånd oberoende av vållande. Genom lagstiftning och i någon utsträckning genom rättspraxis har utbildats regler om rent objektivt ansvar, dvs. ansvar oberoende av vållande. Innan en redogörelse lämnas för dessa former av skadeståndsansvar skall emellertid beröras en typ av ansvarighet, som visserligen genom sin anknytning till culparegeln formellt faller inom ramen för ansvarighet på grund av vållande men som på grund av sin kon- struktion i praktiken står det rent objektiva ansvaret betydligt närmare. Enligt 2 & bilansvarighetslagen är ägare och förare av ett motorfordon — med undantag för vissa arbetsredskap och andra fordon vilkas användning erbjuder endast obetydliga skaderisker — skyldiga att ersätta person- och egendomsskada som i följd av trafik med fordonet tillfogas annan person än föraren eller annan egendom än sådan som befordras med fordonet, såvida det inte framgår av omständigheterna, dvs. visas av föraren eller ägaren, att skadan varken orsakats av bristfällighet på fordonet eller vållats av föraren. Såvitt gäller den del av regeln som tar sikte på ansvarighet för skada orsakad av bristfällighet på fordonet rör det sig här om ett rent objektivt ansvar. I fråga om skada orsakad av förarens vållande är det visserligen i princip fråga om ett culpa-ansvar, men den omkastade bevisbördan i förening med svårigheterna att klarlägga omständigheterna kring en motorfordonsolycka medför i den praktiska tillämpningen, att såväl ägare som förare nära nog undantagslöst blir skadeståndsskyldiga. Lagstiftningen verkar därför i stort sett som ett system med rent objektivt ansvar. Detta s. k. presumtionsansvar är emellertid underkastat betydelsefulla in- skränkningar. När i följd av trafik med två eller flera motorfordon ägare eller förare på någondera sidan har lidit skada — dvs. främst vid s. k. kollisionsskador — jämkas enligt 5 5 bilansvarighetslagen skadestånds- skyldigheten för ägare och förare på annan sida efter vad som finnes skäligt,

l.1.1.3.

• Sida 26
•  Original

26. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

om det inte visas, att varken bristfällighet på fordonet eller vållande av föra- ren pä den skadelidande sidan har medverkat till skadan. Om vållande visas föreligga på någon sida men det inte styrks att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan bära hela skadan i förhållande till den senare. Dessa regler tillämpas i princip också i fråga om den inbördes fördelningen av skadeståndsansvaret mot utomstående tredje man mellan flera solidariskt ansvariga ägare eller förare av motorfordon.

Bilansvarighetslagen innehåller också bl. a. vissa bestämmelser om att när både ägare och förare är skyldiga att ersätta skada de skall sinsemellan bära hälften av skadeståndet och att brukare av motorfordon i vissa fall är ansvarig i stället för eller gemensamt med ägaren.

Som bekant gäller på detta område vissa bestämmelser om obligatorisk ansvarsförsäkring, s.k. trafikförsäkring, av innebörd att den ansvarighet som enligt lag åvilar ägare och förare av motorfordon enligt bilansvarighets- lagen eller allmänna skadeståndsregler skall intill vissa belopp vara täckt av försäkring. Till dessa bestämmelser återkommer jag i redogörelsen för rådande försäkringsförhållanden ( avsnitt 1.1.2.2 .).

Lagstiftning om rent objektivt skadeståndsansvar finns vidare på vissa andra områden inom kommunikationsväsendet, för vissa delar av den energi- producerande industrin och i fråga om vissa skador orsakade av djur. De olika regelsystemen på dessa områden har inte byggts upp efter något en- hetligt mönster.

Innehavare av järnväg svarar enligt 5 5 samt 6 5 andra och tredje styckena järnvägsansvarighetslagen oberoende av vållande för s. k. gnistskador och för vissa skador på hemdjur, vilka inträffar i följd av järnvägens drift. I fråga om skada på hemdjur gäller dock vissa särskilda regler om verkan av den skadelidandes medverkan, som begränsar det objektiva ansvaret mera än vad som följer av den allmänna medvållanderegeln i 6 kap. 1 & SL.

Enligt 4 5 lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar (el-anläggningslagen), svarar innehavare av sådan anläggning oberoende av eget eller annans vållande för skada som orsakas genom inverkan av elektrisk ström från anläggningen. Har den skadelidande överträtt gällande föreskrifter eller i övrigt genom grov vårds- löshet själv vållat skadan eller har han åsidosatt särskilda åtaganden eller skyldigheter mot anläggningens innehavare, inträder dock inte ersättnings- skyldighet för denne (7 5). När skada genom elektrisk ström från en anlägg- ning tillfogas annan el-anläggning gäller emellertid i fråga om anläggnings- innehavares ansvarighet regler som i princip innebär att ersättningsskyldig— het inträder endast under förutsättning att skadan vållats genom vårdslöshet vid vederbörande anläggnings utförande eller skötsel (6 och 9 55). Man har här med andra ord exempel på en form av mycket vidsträckt Principalan- svar, eftersom skadeståndsansvar visserligen förutsätter vållande men å andra sidan inträder helt oberoende av vem som vållat skadan.

1.1.1.3.

• Sida 27
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 27

Genom lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart föreskrivs skyldighet för ägare av" luftfartyg att på objektiv grund ersätta skada, som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart till- fogas person eller egendom som inte befordras med luftfartyget. Lagen gäller inte i fråga om skada som vid kollision mellan två eller flera luftfartyg till- fogas luftfartygen eller personer eller egendom som befordras med något av dem — här gäller bara allmänna skadeståndsregler. 'I lagen finns bl. a. vissa bestämmelser om den inbördes fördelningen av ansvarigheten mellan två eller flera solidariskt ansvariga ägare av luftfartyg och om skyldighet i vissa fall för brukare av luftfartyg att i stället för eller gemensamt med äga- ren svara för skada enligt lagen. Dessa bestämmelser har utformats efter mönster av motsvarande föreskrifter i bilansvarighetslagen.

En särställning intar atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45). Enligt denna lag svarar innehavare av atomanläggning på objektiv grund för atomskada i följd av atomolycka som inträffar i anläggningen eller under transport av s. k. atomsubstans från eller till anläggningen. Lagen bygger emellertid dessutom på ett antal principer som i stort sett saknar motsvarig- het i den skadeståndsrättsliga lagstiftningen i övrigt: ansvarigheten är be- gränsad till visst belopp per olycka (50 milj. kr.) och därjämte i frå- ga om personskada till visst belopp per person (1 milj. kr.), anläggnings- innehavarens ansvarighet skall vara täckt av försäkring eller annan eko- nomisk garanti, anspråk på ersättning för atomskada kan i princip inte gö- ras gällande mot någon annan än anläggningsinnehavaren (den s. k. kana- lisationsprincipen) och jämkning på grund av medvållande kan ske endast i fall då den skadelidande har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst.

I fråga om ansvarighet för skada orsakad av djur gäller enligt 47 5 lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, att ägare och i vissa fall annan inne- havare av hemdj ur svarar på objektiv grund för skada som djuret gjort på annans ägor, när det olovligen har kommit in på ägorna, och enligt lagen den 30 juni 1943 (nr 459) om tillsyn över hundar skall skada som orsakas av hund ersättas på rent objektiv grund av hundens ägare eller i vissa fall dess innehavare.

Regler om objektivt skadeståndsansvar av mer generell karaktär finns i 30 & miljöskyddslagen den 29 maj 1969 (nr 387). Där föreskrivs, att den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge ersättning här- för. Under vissa förutsättningar är detta ersättningsansvar oberoende av vål- lande, nämligen om olägenheten är av någon betydelse och inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

I fråga om samtliga nu berörda lagar gäller — i flertalet fall enligt ut- tryckliga föreskrifter — att skadeståndet skall bestämmas enligt de i 6 kap. SL angivna grunderna, iden mån lagarna inte innehåller avvikande bestäm- melser (som t. ex. de särskilda medvållandereglerna i 6 5 järnvägsansvarig-

1.1.1.3.

• Sida 28
•  Original

28. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

hetslagen och vissa specialbestämmelser om ansvarsbegränsning och med- vållande i atomansvarighetslagen), och att den som svarar på objektiv grund har rätt att återkräva skadeståndet av den som vållat skadan —— un- dantag gäller enligt atomansvarighetslagen, som inskränker äterkravsrätten till fall av uppsåt. Också i övrigt tillämpas — med vissa särskilt angivna un- dantag som saknar intresse i detta sammanhang — de allmänna skade- ståndsrättsliga grundsatser som har utbildats i rättspraxis och som i kort- het har berörts i det föregående.

De lagbestämmelser om objektivt ansvar som nu har berörts är undan- tagslöst tillämpliga också när sådan verksamhet som bestämmelserna avser drivs av det allmänna. Inom den offentliga sektorn finns emellertid också ett par särskilda lagar som ålägger staten att i vissa fall svara på objektiv grund för skada som uppkommer i samband med utövande av offentlig myndighet.

Enligt lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets— eller tjänstemän m. fl., ut- går ersättning av allmänna medel, när ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen (UL) har att ta befattning med utsökningsmål, eller befattningshavare med vissa liknande uppgifter, tillgriper eller förskingrar pengar, värdehandlingar eller annat som han enligt UL eller vissa andra närmare angivna författningsbestämmelser har fått om hand. Ersättnings- anspråk prövas i första hand i administrativ ordning av Kungl. Maj:t, men den som är missnöjd med Kungl. Maj:ts beslut kan enligt vissa regler väcka sin talan vid domstol. Staten har full regressrätt för ersättning som utges enligt 1899 års lag mot den som är ansvarig för det tillgripna eller försking- rade.

Enligt 1 5 lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. kan ersättning utgå av allmänna medel till den som har häktats eller anhållits som misstänkt för brott eller har underkastats reseförbud men sedermera inte blir åtalad för brottet eller blir frikänd. Motsvarande gäller enligt 2 och 3 55 i fråga om den som helt eller delvis har undergått straff (fängelse, ungdomsfängelse) eller arrest eller har varit underkastad internering men sedermera efter ansökan om resning eller besvär över domvilla blir frikänd eller döms till lindrigare påföljd än den han redan har utstått. Ersättning kan utgå för det intrång i friheten som häktningen, anhållandet eller reseförbudet orsakat, dvs. för mistad arbets- förtjänst och annat intrång i näring, samt för nödiga kostnader. Om det före- ligger synnerliga skäl, kan ersättning utgå också för det lidande som intrång- et i friheten har medfört (4 5). Rätt till ersättning föreligger emellertid inte om den skadelidande genom sanningslös bekännelse vid domstol eller utom rätten eller genom att oriktigt ange sig själv eller på annat sätt uppsåtligen har föranlett anhållandet, häktningen eller reseförbudet resp. straffdomen. Den som häktats eller anhållits eller underkastats reseförbud får inte heller

1.1.1.3.

• Sida 29
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 29

ersättning, om han har försökt avvika eller på annat sätt undandra sig för- undersökning eller lagföring eller om han har försökt undanröja bevis eller i övrigt försvåra utredningen eller om det med hänsyn till andra om- ständigheter — t. ex. att misstanken mot honom trots allt fortfarande kvar- står —- inte är skäligt att ersättning utgår. Anspråk på ersättning enligt ' lagen prövas av domstol, i princip den domstol som skulle ha prövat resp. senast har prövat frågan om ansvar för brottet. Det allmännas talan förs därvid av vederbörande åklagare (5 5). Om ersättning tillerkänns den miss- tänkte resp. den dömde inträder staten i den rätt att utkräva ersättningsbe- loppet såsom skadestånd av annan person, som kan tillkomma den ersätt- ningsberättigade (7 5). En sådan skadeståndsrätt kan föreligga mot åklagare eller domare, som fattat det felaktiga beslutet om frihetsberövande eller re— seförbud, under förutsättning nämligen att ett straffbart tjänstefel blivit be- gånget. Det är emellertid inte någon förutsättning för den enskildes rätt till ersättning enligt lagen att försummelse ligger någon ämbets- eller tjänste- man till last.

Här skall också omnämnas en form av objektivt ansvar som det allmänna i begränsade fall har åtagit sig utanför gällande skadeståndsregler. Det är fråga om sådan ersättning som utgår från det anslag som tillkom på riksda- gens initiativ och sedan budgetåret 1948/49 finns uppfört på riksstaten, f. n. under rubriken :Ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.» ( prop. 1948: 87 ). Från anslaget ersätts skador som vållats av personer som avvikit eller permitterats från fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor eller allmänna värdanstalter för alkoholmissbrukare. Ersättning utgår också om skada har vållats av intern som beviljats s. k. frigång från fångvårdsanstalt. Slutligen omfattar regleringen också skada vållad av ungdomsvårdsskole- elev, som vårdas utom skolan, samt av alkoholmissbrukare. som intagits på allmän vårdanstalt men bor på inackorderingshem eller åtnjuter familje- vård. Ersättning kan utgå vid personskada, egendomsskada och, i vissa fall, allmän förmögenhetsskada som följd av person- eller egendomsskada. Vid skadevärderingen följs i övrigt med mindre avvikelser allmänna skadestånds- regler. I princip utges full ersättning för förlusten, i den mån denna inte täcks av försäkring. Anslaget uppgår för budgetåret 1970/71 till 450000 kr. —— Landstingen som huvudmän för de psykiatriska sjukhusen svar-ar i viss omfattning för skador som orsakas av rymlingar från sjukhusen.

Genom domstolarnas rättstillämpning har som nämnts utbildats vissa grundsatser om skadeståndsansvar oberoende av vållande. Till en början gäller i s. k. grannelagsförhållanden, att skada som i följd av mer omfattande grävnings- eller grundläggningsarbeten uppkommer på grannfastighet skall ersättas på objektiv grund av den som i egenskap av byggherre eller entrepre-

l.1.1.3.

• Sida 30
•  Original

30. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

när svarar för arbetena. Genom ett ganska nyligen träffat avgörande får Högsta domstolen vidare anses ha slagit fast, att skada i följd av mera om- fattande sprängningsarbeten skall ersättas på objektiv grund av den som utövar verksamheten också utanför de egentliga grannelagsförhållandenas område. Slutligen har genom några rättsfall staten ålagts att oberoende av vållande svara för egendomsskador som uppkommit under särskilt farliga militärövningar, t. ex. artilleri-skjutning under mörker. Att närmare ange förutsättningarna för detta objektiva ansvar i den militära verksamheten låter sig dock knappast göra med ledning endast av de avgöranden som hittills föreligger.

1.1.2. Ridande försäkringsförhållanden

I den skadeståndsrättsliga diskussionen av i dag spelar frågan om för- hållandet mellan skadestånd och försäkring en dominerande roll. Det är också otvivelaktigt att med den snabba utveckling som har ägt rum på både det offentliga och det enskilda försäkringsväsendebs områden under de se- naste decennierna frågan om försäkring-s inverkan på skadeståndsrätten måste ägnas en ingående uppmärksamhet i reformarbetet på skadestånds- rättens område. Jag kommer därför i förevarande avsnitt att i korthet redo- göra för de frivilliga eller obligatoriska, enskilda eller offentliga försäk— ringsanordningar som finns f.n. och för förhållandet i rättsligt avseende mellan skadestånd, å ena, samt olika former av försäkring, å andra sidan.

1.1.21. Frivillig ansvarsförsäkring. Som jag tidigare har nämnt kan ska- deståndsansvar vara täckt av s. k. ansvarsförsäkring, och det blir då i första hand ur försäkringen som den skadelidande får ut sitt skadestånd. Frivillig ansvarsförsäkring förekommer numera vanligen som beståndsdel i något slag av kombinerad försäkring, som omfattar också andra försäkringsmo- ment, t. ex. objektsförsäkring. Ibland har sådana kombinerade försäkringar karaktär av »paketförsäkring», vilket innebär att de olika ingående mo- menten är praktiskt sett oupplösligt förenade med varandra. Det gäller hem-, villa-, fritidshus-, fastighets-, affärs- och verkstadsförsäkring (vartill räknas försäkring av vissa servicerörelser). I andra fall byggs den kombinerade för- säkringen upp av de olika försäkringsmomenten. Kombinationens samman- sättning kan alltså här varieras. Så är t. ex. den s. k. företagsförsäkringen konstruerad. Men företagen tecknar inte sällan helt separata ansvarsförsäk- ringar. Företagsansvarsförsäkringen kan modifieras och anpassas till den enskilde företagarens speciella behov och önskemål, t. ex. i fråga om själv- risk. Tidigare har villkor för skilda slag av ansvarsförsäk-ring utarbetats inom den numera upplösta Svenska skadeförsäkringsföreningen. De har då till- lämpats inte bara av de till föreningen anslutna bolagen utan —— åtminstone

1.l.l.3.

• Sida 31
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 31

i sina huvuddrag —— också av bolag utanför föreningen. Även sedan för- eningen upphört är emellertid villkoren för olika typer av ansvarsförsäk- r-ing uppbyggda efter ett någotsånär enhetligt mönster. Vissa variationer fö- rekom-mer dock mellan de enskilda bolagen. Den följ-ande framställningen är ett försök att presentera huvuddragen av de villkor som tillämpas mera allmänt och som är av särskilt intresse i detta sammanhang.

Ett viktigt gemensamt drag är att ansvarsförsäkringen i allmänhet i be- tydande omfattning täcker skador, för vilka försäkringstagaren själv inte är ansvarig enligt gällande skadeståndsregler, eller på annat sätt går längre än det skadeståndsrättsliga ansvaret. I det avseendet är följande bestäm- melser i villkoren av intresse (här bortses från vissa speciella ansvarsför- säkringar, t. ex. allriskförsäkring för entreprenörer, flygansvarsförsäkring samt ansvarsmomenten i vissa sjöförsäkringar, i kylförsäkring och i olje- skadeförsäkring) .

Bestämmelserna i de nu aktuella villkoren för h e 111 f ö r s & k r in g och för villa f ö r s å k r i n g omfattar det skadeståndsansvar som försäk- ringstagaren själv eller medlem av hans familj (make och hemmavarande barn) kan ådra sig som privatperson. Försäkringarna täcker därjämte det skadeståndsansvar som i för-säkringstagarens privata hushåll anställd per- son ådrar sig i denna egenskap — däremot inte alltid sådan persons ansvar som privatperson. Villaförsäkringen gäller dessutom också för den försäk— rade såsom ägare av villafastighet, som används som bostad för de försäk— rade. Den gäller även för person som .är anställd för att sköta sådan fastig- het, dock inte i fråga om sådan persons ansvar som privatperson. Försäk— ringsvillkoren gör undantag för skada som tillfogas försäkringstagaren eller medförsäkrad familjemedlem, och för skada på egendom som tillhör annan person vilken ingår i försäkring-stagarens hushåll. Däremot föreskrivs inte något särskilt undantag för skador som försäkringstagarens anställda till— fogar varandra. Säd-ana skadefall torde dock sakna praktisk betydelse inom dessa försäkringars tillämpningsområde.

I ett avseende av särskilt intresse i detta sammanhang utsträcker hem- och villaförsäkringsvillkoren försäkringsskyddet utöver vad som följer av gällande skadeståndsregler. När skada har orsakats av försäkringstagarens barn under 15 år och barnets skadeståndsansvar nedsätts eller bortfaller på grund av de särskilda bestämmelserna i 6 kap. 6 5 SL, utgår likväl er- sättning ur försäkringen med ett belopp av intill 2 000 kronor utöver den ersättning som barnet lagligen är skyldigt att betala.

»Allmänna villkor av år 1958 för ansvarighetsförsäkring) _ som f. n. ses över av en särskild kommitté inom försäkringsbranschen —— är avsedda att tillämpas vid försäkring för företag men avser även vissa särskilda rätts- subjekt som t. ex. kommuner. Sådan f ö r e t a g s f ö r s å kr i n g avser i försäkringsbrevet angiven verksamhet och gäller för sförsäkringstagaren och hans anställda). Försäkringen täcker dock inte skada som anställd till- fogar annan anställd, om inte försäkringstagaren eller hans arbetsledning är ansvarig för skadan. Detta innebär bl.a., att ersättning normalt inte utgår vid olycksfall i arbetet, när skadan har vållats av en arbetskamrat till den skadelidande. I dessa avseenden likalydande bestämmelser gäller enligt 1961 års villkor för försäkring för affär, praktik eller annan r 6 r el s e.

• Sida 32
•  Original

32. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Enligt nu gällande villkor för lantbruksansvarsförsäkring gäller sådan försäkring för försäkringstagaren som utövare av främst jordbruk och skogsbruk men också vid )tillfälliga sysslor för annans räkning inom jord- bruk och skogsbruk». Försäkringen gäller vidare för person som är syssel- satt i den försäkrade rörelsen eller -i försäkring-stagarens privata hushåll »för skada, som denne förorsakar i samband därmed». Kretsen av de för- säkrade är härigenom utsträckt att omfatta inte bara anställda utan i viss utsträckning också självständiga medhjälpare som .försäkrin-gstagaren mer eller mindre tillfälligt anlitar i sin verksamhet, 1. ex. en granne som hjälper till vid s. k. arbetsbyte. Också i dessa villkor finns undantag för skada som anställd tillfogar annan anställd, om inte förs-äkringsta-garen eller hans ar- betsledning är ansvarig för skada-n.

Villkoren för f a st i g h e .t s f ö r s å k r in g innehåller bl. a. bestämmel- ser till skydd mot skadeståndsansvar. Försäkringen gäller i den delen för fastighetsägaren som ägare av den försäkrade fastigheten samt för »person som är anställd av försäkringstagaren för att sköta fastigheten i denna hans egenskap men däremot ej som privatperson». Dessa villkor innehåller inte något undantag för skada som anställd tillfogar ann-an anställd, sannolikt helt'enkelt därför att sådana skadefall bedömts vara mycket ovanliga.

Som framgår av denna redogörelse täcker ansvarsförsäkringarna i vid- sträckt omfattning det skadeståndsansvar som försäkringstagarens anställ- da —— i viss begränsad utsträckning också andra medhjälpare — kan ådra sig i tjänsten samt, i fråga om försäkring för privatpersoner, skadestånds— ansvaret för försäkringstagarens familjemedlemmar såsom privatpersoner. Det är i sådana fall utan större intresse för den skadelidande, om försäk- ringstagaren själv också är ansvarig enligt en skadeståndsrättslig regel om ansvar för annans vållande, t.ex. principalansvar, eftersom ersättning ändå kommer att utgå ur försäkringen.

Vissa betydelsefulla inskränkningar & försäkringsskyddet bör dock på- pekas. Det har redan framgått, att ansvarsförsäkring i all-mänhet inte täcker skada som försäkringstagarens anställda vållar varandra, såvida inte försäkringstagaren själv eller hans arbetsledning är ansvarig för ska- dan. Undantag utan stor praktisk betydelse utgör endast hem- och villaför- säkringarna samt fasti-ghetsförsäkringen. Vidare innehåller försäkringsvill- koren regelmässigt bestämmelse om att försäkrad inte är skyddad vid ska- da som han har vållat uppsåtligen eller i berusat tillstånd — i vissa försäk- ringsavtal gäller undantag också vid grov vårdslöshet. En anställd hos för- säkringsta-garen är således inte skyddad i ett sådant fall, och ersättning ur försäkringen utgår följaktligen endast under förutsättning att ansvarighet för skadan åvilar försäkringstagaren — t. ex. enligt regler eller grundsatser om principalansvar — eller annan försäkrad mot vilken undanta-get inte kan åberopas. Andra viktiga undantag i försäkringsvillkoren avser skada på omhändertagen egendom. ] privatansvarsförsäkringar är det visserligen van- li-gt att skyddet omfattar också sådana skador. Men i företagsförsäkringar görs i regel u-ndantag för skada på egendom, som för-säkrad eller för hans

l.l.2.l.

• Sida 33
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 33

räkning annan person nyttjat eller åtagit sig att tillverka, reparera, förvara etc. Undantagen gäller såväl försäkringstagares som annan försäkrad per- sons ansvar och skadeståndsansvaret drabbar således också i dessa fall ska- devållaren personligen. Vid skador av detta slag torde dock försäkringsta— garen vanligen själv vara ansvarig enligt gällande skadeståndsregler. efter- som det i flertalet fall rör sig om skada i kontraktsförhållanden.

Ansvarsförsäkring för privatpersoner skyddar som regel inte försäkrings- tagaren eller hans familjemedlemmar vid skador som de orsakar i yrkes- eller tjänsteutövning. Anledningen härtill är i första hand att det för de flesta yrkeskategorier anses mest naturligt att arbetsgivaren genom sin fö- retagsförsäkring skyddar arbets-tagarna mot yrkesriskerna. I fråga om fler- talet yrkes-grupper gäller att arbetstagarna över huvud taget inte kan skaffa sig ett individuellt sky-dd genom egen försäkring mot skadeståndsansvar vid vållande i tjänsten. Försäkringsgivarna räknar nämligen med att riskurvalet skulle bli oförmånligt och att stora svårigheter skulle uppkomma att beräk— na premier-na. För vissa kategorier arbetstagare har det dock öppnats möj- lighet till individuell försäkring i form av tillägg till privatansvarsförsäk- ring. Det gäller framför allt vissa yrken där man räknar med att arbetsgi- varen normalt inte tecknar någon försäkring. Också av andra skäl kan vissa yrkesutövare vara hänvisade till individuell försäkring, t.ex. därför att i vissa verksamheter gränsen mellan yrkesliv och privatliv är svår att dra. Individuell försäkring kan i enlighet med det sagda tecknas av t. ex. läkare, lärare, präster, handelsresande, brevbärare, skådespelare, hemsystrar och s. k. dagmammor. Det bör ock-så framhållas att vissa yrkesutövare har möj- lighet att skydda sig mot sådant ansvar för ren förmögenhetsskada som kan uppkomma på grund av handlingar i tjänsten. Sådan ansvarsförsälu-ing mot förmögenhetsförl-ust står öppen för bl. a. domare och advokater.

Ansvar sförsäkringsbeloppen utgör f.n. 1000000 kr. vid personskada och 100 000 kr. vid egendomsskada. Utanför denna begräns- ning faller utrednings- och rättegångskost-nader. Beloppen kan höjas efter särskilt avtal, en möjlighet som utnyttjas ofta vid företagsförsäkring men mera sällan vid annan försäkring. I allmänhet tillämpas viss självrisk vid varje skada, nämligen 300 kr. i företagsansvarsförsäkring och 100 kr. i privatansvarsförsäkring.

Ansvarsförsäkring har numera en vidsträckt utbredning. Det torde höra till undantagen att en företagare eller annan med anställd personal inte har ansvarsförsäkring. Antalet försäkringar inom olika kategorier framgår av följande tabell:

Privatansvar 2 043 000 Fastighetsansvar 971 000 Företagsansvar 360 000

1.1.2.1. 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 34
•  Original

34. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

»Privatansvar» omfattar hemförsäkringar eller villa— och hemförsäk- ringar. »Fastighetsansvar» är försäkringar av fastighetsägares ansvar, såväl i fråga om villor och fritidshus som hyresfastigheter. Ansvaret vid innehav av fabriksfastighet o.l. ingår däremot i »företagsansvar». Denna kategori omfattar ansvarsförsäkring för företagare. Som företag räknas i detta sam- manhang också lantbruk.1

Vissa rättssubjekt är s. k. s j älv f ö r s å k r a r e, vilket innebär att de med hänsyn till riskutjämningen inom den egna verksamheten har funnit det förenligt med sina ekonomiska intressen att inte teckna försäkring. Till denna kategori hör främst staten, som end-ast undantagsvis tecknar ansvars- försäkring, men också vissa större kommuner. Hit hör också ett fåtal mycket stora företag. Dessa anlitar emellertid ibland försäkringsbolag för sin skade- regleringsverksamhet enligt »försäkringsavtal» med 100 procent självrisk.

1.1.2.2. Obligatorisk ansvarsförsäkring. Svensk lag ålägger i vissa fall den som utövar viss verksamhet skyldighet att hålla ansvarsförsäkring. Som jag redan har nämnt skall sålunda den ansvarighet som enligt lag åvilar ägare och förare av motorfordon vara täckt av ansvarsförsäkring. Föreskrifter härom finns i lagen den 10 maj 1929 (nr 7 7) om trafikförsäk- ring å motorfordon (trafikförsäkringslagen, TFL). Till denna lag har knu- tits vissa specialförfattningar, bl. a. lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m., och kungörelsen den 13 december 1963 (nr 655) med sär- skilda bestämmelser ang. försäkring å motorfordon som införts för till— fälligt brukande i riket. Enligt 1 g TFL skall trafikförsäkring finnas för alla motorfordon som är registrerade i Sverige eller som brukas här i landet. Trafikförsäkringsplik- ten, dvs. skyldigheten att teckna försäkringen och hålla den vid makt, åvilar fordonets ägare. Förseelse häremot kan föranleda straff- och vites- sanktion (24—26 55). Undantag från försäkringsplikten föreligger bl. a. beträffande statliga fordon (4 5) samt i de fall som anges i lagen med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m. Trafikförsäkringen medför rätt för den som på grund av skadai följd av trafik med motorfordon är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare att få ut skadeståndet direkt av försäkringsgivaren (3 5 första stycket). Den skadelidande har alltså rätt till s.k. direkt talan mot försäkringsgivaren. Försäkringen fungerar som en garanti att den skade- lidande får ut sitt skadestånd. ] den mån försäkringsgivaren inte har gjort

1 Uppgifterna i tabellen har lämnats av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Liknande tabel— ler finns i »Skadestånd II», 5. 30, för åren 1959—60 och 1961—62. Det bör dock framhållas att siffrorna i dessa tabeller inte är jämförbara med de siffror som anges här. Redovisningen av de olika slagen av försäkringar har nämligen skett enligt skilda grunder.

1.1.2.l.

• Sida 35
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 35

förbehåll om annat, gäller försäkringen också för försäkringstagaren mot den ansvarighet för skada som åvilar honom, dvs. som ansvarsförsäkring. Men utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren inte ansvarig för skada på fordonet eller på egendom som befordras med detta. För skada på föraren av fordonet är försäkringsgivaren ansvarig endast om försäkringstagaren, dvs. ägaren, är ansvarig för skadan. Utan särskilt åtagande är försäkrings- givaren inte heller ansvarig för skada på person som färdas med fordonet när detta brukas olovligen och den som färdas med fordonet har vetskap därom (3 5 andra stycket).

För varje händelse, som medför skada, skall försåkringsgivarens ansvarig- het täcka skadestånd om sammanlagt 25 milj. kr. i anledning av personskada samt om tillbopa 1 milj. kr. i anledning av egendomsskada (11 å). Tillägg enligt lagen den 1 december 1967 (nr 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor, vilken syftar till att åstadkomma värdesäkring av trafiklivräntor, utgår även om begränsningsbeloppet därigenom överskrids. Belopp som den skade- lidande inte kan få ut från försäkringen till följd av begränsningarna får han kräva ut av den skadeståndsskyldige personligen. Dennes ansvar är näm— ligen inte begränsat till visst belopp, som t. ex. i atomansvarighetslagen .

Om trafikförsäkring saknas eller om det i visst fall inte kan klarläggas genom vilket fordon skada har förorsakats, är samtliga trafikförsäkrings— anstalter solidariskt ansvariga för skadan. För reglering av sådana skador har anstalterna bildat en förening, Trafikförsäkringsföreningen, som har oinskränkt regressrätt mot den som är ansvarig för skada som föreningen har ersatt (21 å).

Också på andra områden föreskrivs i viss omfattning obligatorisk ansvars— försäkring. Reglerna om objektivt ansvar, kanalisation och ansvarsbegräns— ning i atomansvarighetslagen har förknippats med bestämmelser om att innehavare av atomanlåggning i princip är skyldig att täcka sin ansvarighet genom försäkring (22 5). Enligt 10 kap. 2 5 luftfartslagen äger Konungen förordna att på luftfartyg. som används i luftfart, skall finnas försäkring mot skyldighet att ersätta skada, som i följd av sådant användande tillfogas person eller egendom som inte befordras med fartyget.

1.1.2.3. Socialförsäkringen. Genom socialförsäkringens förmåner har sam- hället infört ett skydd mot utgifter och inkomstbortfall till följd av sjuk- dom och invaliditet. Man kan anta, att förmån från socialförsäkringen inte sällan är en skadad persons enda kompensation för kostnader och inkomst- förlust under den tid hans arbetsförmåga inskränkts på grund av skadan. Men en mycket vanlig situation är att socialförsäkringsersättning och ska- destånd sammanträffar. Som jag i det följande närmare skall beröra redu- ceras skadeståndet därvid i normala fall med försäkringsersättningens be- lopp utan att den skadeståndsskyldige behöver räkna med återkrav från so-

1.1.2.3.

• Sida 36
•  Original

36. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

cialförsäkringen. Man kan därför säga att socialförsäkringen också verkar till den skadeståndsskyldiges fördel.

Till socialförsäkringen hör i dag den allmänna försäkringen, dvs. sjuk- försäkringen, folkpensioneringen (AFP) och tilläggspensioneringen (ATP), som regleras i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring (AFL). En viktig gren av socialförsäkringen är också yrkesskadeförsäkringen, vars huvudförfattning är lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Vissa andra författningar ger andra kategorier än yrkesarbetare likartat skydd och bygger på samma grund som YFL, bl. a. militärersätt- ningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).

AFP förbehålls i princip svenska medborgare. Genom konventioner, bl. a. med de övriga nordiska länderna, har dock detta krav uppmjukats. ATP in- tjänas av en arbetstagare som regel oberoende av medborgarskap. Yrkes- skadeförsäkringen omfattar alla anställda, som är sysselsatta i verksamhet som bedrivs här i Sverige, oavsett deras medborgarskap eller bosättning. Detsamma gäller anställdai arbete som bedrivs i utlandet för svensk arbets- givares räkning, dock endast om arbetet är tidsbegränsat eller av övergående natur.

Socialförsäkringen är inom den nu angivna ramen i princip obligatorisk. Den kan i viss omfattning kompletteras med frivilliga tilläggsförsäkringar.

Pensioner och livräntor från försäkringen är i allmänhet beräknade på grundval av det s. k. basbeloppet och blir därigenom fortlöpande anpassade till växlingarna i penningvärdet. Basbeloppet, som motsvarar 4 000 kronor i 1957 års penningvärde, fastställs för varje månad med ledning av för- ändringar i konsumentprisindex. Den fortsatta framställningen utgår i exempel och vid angivande av olika förmåner från ett basbelopp om 6 700 kr. (februari 1971).

I det följande lämnas i starkt koncentrerad form en översikt av de delar av socialförsäluingssystemet som är av särskilt intresse för skadestånds- frågornas bedömning.

Från sj 11 k f ö r s å k r in g e n utgår ersättning för läkarvård, sjuk- husvård, resor m. 111. men också kompensation för inkomstförlust i form av sjukpenning, om arbetsförmågan på grund av sjukdom helt bortfallit eller nedsatts med minst hälften. Högsta sj ukpenningbeloppet utgör f. n. 52 kronor per dag, svarande mot en årsinkomst av 39 000 kronor och däröver.

F ö r ti d s p e n s io 11 från den allmänna försäkringens pensionsgrenar aktualiseras om den skadades arbetsförmåga visar sig varaktigt nedsatt med minst hälften. Är nedsättningen inte varaktig men kan den antas bestå avsevärd tid (enligt praxis minst ett år), utgår tidsbegränsad förtidspension, kallad sjukbidrag. Beroende på i vilken omfattning arbetsförmågan är ned- satt utgår hel pension, två tredjedels pension eller halv pension.

Grundskyddet utgör förtidspension från AFP, som inte är beroende av att den försäkrade kvalificerat sig för förmån genom att han varit för- värvsverksam viss tid eller att avgifter erlagts för hans försäkring. Hel förtidspension för år uppgår till samma belopp som ålderspension från AFP, l.1.2.3.

• Sida 37
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 37

eller för ensamstående 90 procent av basbeloppet (6 030 kr.) och för vardera av två pensionsberättigade makar 70 procent av basbeloppet (4 690 kr.) Där- utöver kan utgå barntillägg, hustrutillägg m.m. Under den närmaste 10— årsperioden, räknat från den 1 juli 1969, kommer pensionerna från AFP att successivt öka med pensionstillskott upp till 30 procent av basbeloppet. Ökningen skall fördela sig med 3 procent av basbeloppet för varje år och utgår endast till den som inte från ATP har pension som tillsammans med pensionstillskottet uppgår till 30 procent av basbeloppet.

En påbyggnad på grundskyddet utgör förtidspension från ATP, vars förmåner grundas på och avvägs efter inkomsten av det förvärvsarbete som den försäkrade utfört under sin aktiva tid. Försäkrad kan begära s. k. undan- tagande från ATP när det gäller inkomst av annat förvärvsarbete än an- ställning. Pensionsgrundande inkomst är den försäkrades årsinkomst mellan en undre gräns, som motsvaras av basbeloppet, och en övre gräns som mot- svarar sju och en halv gånger basbeloppet, dvs. inkomst mellan 6 700 och 50 250 kr. De poäng som läggs till grund för pensionsberäkningen uttrycker det antal gånger basbeloppet ryms inom den försäkrades inkomst mellan dessa gränser.

Följande uppställning ger en föreställning om storleken av full förtids- pension från både AFP och ATP:

Motsv. års-

Medelpoäng ink. av AFP ATP Summa 1,00 13 400 6 030 4 020 10 050 2,00 20 100 » 8 040 14 070 3,00 26 800 | 12 060 18 090 4,00 33 500 | 16 080 22 110 5,00 40 200 | 21 200 27 230 6,00 46 900 » 24 120 30 150 6,5 50 250 | 26 130 32 160

Full förtidspension från den allmänna försäkringen ger som synes en kompensation som svarar mot en relativt hög procent av den försäkrades årsinkomst som aktiv. Kompensationsgraden är högre för en person med låg inkomst än för en med hög inkomst.

Vid dödsfall kan f a mil ] e p e n s i o 11 från de båda pensionsgrenarna utgå. Under vissa förutsättningar är änka berättigad till å n k e p e n s io 11 från AFP. Fulla pensionsbeloppet är lika stort som ålderspensionen för en- sam ålderspensionär, dvs. 90 procent av basbeloppet. Pensionstillskott ut- går enligt samma principer som gäller för förtidspension. B a r 11 p e n si o 11 till barn under 16 år utgår för år med 25 procent av basbeloppet (1 675 kr.), om en av föräldrarna har avlidit, och 35 procent av samma belopp (2 345 kr.) om båda föräldrarna avlidit. Från ATP utgår familjepension under vissa villkor, bl. a. att den avlidne vid sin död var berättigad till förtidspension eller ålderspension från pensionsgrenen eller att han skulle ha varit berätti- gad till förtidspension, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt som krävs för rätt till sådan pension. Änkepensionen är ett visst procenttal av den avlidnes egenpension, dvs. ålders- eller förtidspension, som faktiskt utgick till honom, eller den förtidspension som han skulle ha fått om rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Procenttalet är 35 om den avlidne också efterlämnar pensionsberättigat

1.1.2.3.

• Sida 38
•  Original

38. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

barn, annars 40. Barnpension från ATP utgår till barn under 19 är, också med visst procenttal av den avlidnes egenpension. Detta tal utgör 15, om den avlidne även efterlämnade pensionsberättigad änka. Är ett barn en- samt pensionsberättigat är talet 40. Finns flera barn än ett ökas procenttalen 15 och 40 med 10 för varje barn utöver det första. Det sammanlagda beloppet fördelas lika mellan barnen.

Relationen mellan familjepension enligt AFL och den avlidnes inkomst illustreras av följande exempel, som utgår från att den avlidne efterlämnat hustru och två barn under 16 år:

Den avlidnes års- inkomst AFP ATP Summa 13 400 9 380 2 412 11 792 26 800 | 7 236 16 616 40 200 | 12 060 21 440

För att bereda ersättning vid yrkesskador — dvs. skador genom olycksfall i arbetet eller under färd till eller från arbetsplatsen samt vissa andra skador eller andra hälsorubbningar som har orsakats av arbetet _— finns ett system av förmåner som utgår inom yrkesskadeförsäkringen. Förutom viss sjukvårdsersättning, ersättning för särskilda hjälpmedel m. ni. kan utgå sjukpenning, livränta vid invaliditet, vårdbidrag, efterlevandelivränta samt begravningshjälp. Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen aktualiseras vanligen först efter den s.k. samordningtidens slut. Under denna tid, som uppgår till 90 dagar, utgår ersättningen enligt AFL på samma g?r-under som vid annan sjukdom. De flesta yrkesskadefallen regleras därmed inom AFL:s ram. Om skadan kvarstår efter 90-dagarsperiodens utgång, utgår sjukpen— ning etc. från yrkesskadeförsäkringen. Livränta till den skadade utgår, om efter det akuta sjukdomstillståndets upphörande föreligger invaliditet, som nedsätter den skadades arbetsförmåga med minst 10 procent. Livräntan be- stäms med ledning av ett ersättningsunderlag som utgör Viss del av den skadades årliga arbetsförtjänst före skadan, bestämd med utgångspunkt i basbeloppet. Inkomst som för år överstiger fem gånger basbeloppet (33 500 kr.) beaktas inte. Ersättningsunderlaget vid denna inkomst är 25 125 kr. Livräntan utgör en viss andel av ersättningsunderlaget. Denna andel är mindre ju lägre invaliditetsgraden år. Vid en årlig arbetsförtjänst om 13 400 kr. utgör ersättningsunderlaget också 13 400 kr. samt årsbeloppet av livräntan vid 25-procentig invaliditet 2 233 kr. och vid 100-procentig in- validitet 12 283 kr. Högsta möjliga livränta (ersättningsunderlag om 25 125 kr., 100-procentig invaliditet) uppgår till 23 031 kr.

Livränta till änka utgår med ett årsbelopp motsvarande 1/3 av den av- lidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad på samma sätt som gäller när ersätt— ningsunderlag fastställs. Livränta till barn som inte fyllt 19 år utgår årligen med 1/6 av arbetsförtj änsten.

Om invaliditcts- eller efterlevandeförmåner utgår enligt både AFL och YFL, sker samordning enligt vissa regler som syftar till att förhindra över- kompensation. Om t. ex. förtidspension enligt AFL utgår samtidigt med yrkesskadelivränta enligt YFL, reduceras i allmänhet pensionen med tre fjärdedelar av livräntan.

Enligt militärersättningsförordningen utgår ersättning för skada till följd

1.1.2.3.

• Sida 39
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition-inr 5 år 1972 39

av olycksfall under militärtj änstgöring eller motsva- rande tjänstgöring. Rätt till ersättning tillkommer värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, vissa fast anställda underbefäl, reservpersonal och frivillig personal. I likhet med vad som gäller enligt YFL ersätts inte bara skador under själva tjänstgöringen utan också 5. k. färdskador. Dessutom ersätts vissa andra skador, som uppkommit i samband med militärtj änstgöring eller därmed likställd verksamhet.

Enligt militärersättningsförordningen gottgörs nödvändiga kostnader för bl. a. läkar- eller sjukhusvård och läkemedel. Den skadade kan vidare er- hålla sjukpenning och livränta enligt bes-tämmelser som i huvudsak mot- svarar dem som gäller vid yrkesskador.

Värnpliktig personal m.fl. har numera rätt till särskild ersättning av staten vid sådan skada under tjänstgöring som leder till förlust eller ned— sättning av arbetsförmågan. Bestämmelser härom finns i kungörelsen den 19 december 1969 (nr 761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

I fråga om socialförsäkringens ! in a n si e r in g kan följande uppgifter vara av intresse i detta sammanhang.

Sjukförsäkringen bekostas i det närmaste helt genom avgifter av de för- säkrade, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. De försäkrades avgifter fast- ställs för varje försäkringskassa med beaktande bl. a. av vad som behövs för infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och erforderlig fondbildning. Under år 1969 uppgick de försäkrades avgifter till den obliga- toriska sjukförsäkringen till sammanlagt 1 672 milj.kr. Arbetsgivarnas bi— drag till försäkringen utgår inom ramen för vissa maximeringar med 2,6 procent av utbetalda löner och uppgick år 1969 till 2 001 milj. kr. Från och med år 1970 utgör procenttalet 2,9. Statsbidraget slutligen utgår med 40 procent av försäkringskassornas utgifter för vissa delar av försäkringen, bl.a. sjukvårdsersättning och grundsjukpenning, och uppgick år 1969 till 518 milj. kr.

Kostnaderna för AFP bestrids av staten med bidrag dels från kommunerna (de kOmmunala bostadstilläggen), dels från de försäkrade i form av folk- pensionsavgifter. Avgifterna utgår med 5 procent av den beskattningsbara inkomsten, dock högst 1 500 kr. De totala kostnaderna för AFP uppgick för budgetåret 1969/70 till 7,4 miljarder kr., varav ca 11 procent föll på kom- munerna.

ATP finansieras helt genom avgifter samt avkastningen av de fondmedel som bildats av avgifterna. För arbetstagare betalar arbetsgivaren avgiften, som i princip beräknas efter viss procentsats på lönesumman. Under budget- året 1969/70 utgjorde allmänna pensionsfondens inkomster genom avgifter drygt 6 miljarder kr. och genom räntor m. 111. ca 1,9 miljarder kr.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras av arbetsgivarna genom avgifter som beräknas efter försäkringstekniska grunder, så att de täcker den risk som försäkringen avser. Staten och vissa kommuner m. fl. betalar däremot inte avgift utan står självrisk. Premieinkomsten budgetåret 1969/70 utgjorde ca 185 milj. kr.

Kostnaderna för ersättningar enligt militärersättningsförordningen slut- ligen utgår av vissa medel-sanslag under fjärde huvudtiteln.

Som jag tidigare har nämnt påverkar förmånerna från socialförsäkringen också skadestånd i anledning av samma skada. Såväl i AFL (20 kap. 7 5)

1.1.2.3.

• Sida 40
•  Original

40. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

som i YFL (51 5) har detta förhållande kommit till uttryck i en regel om att den som äger rätt till ersättning enligt resp. lag inte därav är hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen som kan till- komma honom. Den skadelidande kan således, när det t. ex. gäller förlorad arbetsinkomst, inte räkna med att uppbära högre skadestånd än som svarar mot skillnaden mellan inkomstförlusten och den förtidspension som utgår enligt AFL.

Som framgår av det anförda har vår socialförsäkring nått en betydande nivå. Men det finns ännu stora luckor i försäkringsskyddet. Vissa kategorier faller helt utanför samtliga eller en del av försäkringsanordningarna. Ut- ländsk medborgare har t. ex. i princip inte rätt till AFP, även om konven- tioner här täcker de väsentligaste olägenheterna. Sjukpenning och för- tidspension enligt AFL förutsätter att skadan har medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Övervägande antalet personskadefall är inte så svåra att de när denna tröskel och tillgodoses alltså över huvud inte av socialförsäkringen, om de inte utgör yrkesskador, för vilka motsvarande tröskel enligt YFL ligger betydligt lägre. Men även om ersättning utgår enligt AFL eller YFL eller enligt båda lagarna, kan den skadelidande aldrig räkna med kompensation för mer än en viss del av sin inkomstförlust. Och för högre inkomsttagare gäller, att man helt bortser från inkomst över viss nivå. Ett annat viktigt förhållande är att socialförsäkringen inte ger någon kom— pensation för ideell skada. Ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat framtida men har inom skadeståndsrätten nått betydande belopp, i all- varligare fall flera tiotusental kronor (se NJA 1969 s. 469 ) .

11.24. Frivillig personförsäkring. Eftersom socialförsäkringen inte ger ett fullständigt ekonomiskt skydd vid personskada, finns det ett inte obetyd- ligt behov av kompletterande, frivillig personförsäkring. Det enskilda försäk- ringsväsendet tillhandahåller också en mångfald olika typer av liv-, olycks- falls- och sjukförsäkringar. Dessa är i allmänhet konstruerade som s.k. summaförsäkringar, dvs. ersättning utgår med ett i försäkringsavtalet be- stämt belopp, som i princip inte är anpassat till den konkreta skadans om- fattning. Karakteristiskt för summaförsäkringen är också, att utfallande försäkringsbelopp inte avräknas på det skadestånd som kan tillkomma den försäkrade med anledning av ett skadefall. Undantag gäller bara i fråga om efterlevandes rätt till skadestånd när någon blivit dödad, eftersom de sär- skilda skadeståndsbestämmelserna i 6 kap. 4 5 SL förutsätter, att vid själva skadeståndets beräkning hänsyn skall tas till förekomsten av bl. &. livförsäk- ringar. Grunden till att det enskilda försäkringsväsendet på detta område huvudsakligen arbetar med summaförsäkringar torde väsentligen vara att det anses särskilt svårt att vid personskada exakt uppskatta de ekonomiska förlusterna och att premieberäkning och skadereglering väsentligt förenklas vid ett summaförsäkringssystem. Principen att summaförsäkring inte av-

1.1.2.3.

• Sida 41
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition.-nr 5 år 1972 41

räknas på skadestånd medför givetvis att kombinationen av skadestånd och personförsäkring kan leda till överkompensation.

Enskilda personförsäkringar förekommer dels sem individuella försäk- ringar, dels och i allt större omfattning som s. k. gruppförsäkringar, dvs. kollektiva försäkringar som meddelats för medlemmarna i ett större eller mindre kollektiv, t. ex. en viss yrkesgrupp eller anställda på en viss arbets- plats. Fastän det i princip inte finns några beloppsmässiga eller andra be— gränsningar i möjligheterna att teckna personförsäkringar, bygger de flesta naturligt nog upp sitt försäkringsskydd så, att försäkringsersättningen helt eller delvis täcker utgifter och inkomstbortfall vid nedsättning i arbetsför- mågan eller vid dödsfall. Vid bestämmande av skyddets omfattning tar för- säkringstagaren givetvis hänsyn till de förmåner som utgår i form av sjuk- lön och ur socialförsäkringen eller andra pensionsanordningar. Det har också under senare år blivit allt vanligare att det privata försäkringsskyd- dets omfattning med större eller mindre noggrannhet anpassas till de be- hov som kan antas faktiskt uppkomma i händelse av ett försäkringsfall. Man är med andra ord på väg bort från den schablonmässiga bestämning av försäkringsbeloppen som är karakteristisk för summaförsäkring i egent- lig mening.

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för olika former av per- sonförsäkring och de förmåner sådan försäkring ger.

Liv f ö r s ä k r i n g kan vara antingen dödsfallsförsäkring, dvs. försäk- ringssumman betalas ut vid den försäkrades död, eller livsfallsförsäkring, varvid utbetalning sker när den försäkrade uppnår viss ålder. Vissa livför- säkringar inrymmer ett sparande, dvs. försäkringen medför under alla för- hållanden utbetalning av försäkringsbelopp, andra är rena riskförsäk- ringar. Livförsäkring utfaller i form av antingen visst kapital -— som utgår på en gång eller i delposter, s. k. rater — eller livränta under den eller de försäkrades livstid. De viktigaste formerna av livförsäkring är samman— satt kapitalförsäkring (utbetalning av försäkringssumman antingen då viss ålder uppnås eller vid dödsfall dessförinnan), ren kapitalförsäkring (kapi- talbelopp som utbetalas vid dödsfall, ev. endast vid dödsfall som inträffar före viss ålder), kapitalförsäkring för livsfall (kapitalbelopp som utbetalas då viss ålder uppnås) eller pensionsförsäkring (vanligen betalning i rater under visst antal är, högst 20).

Vid utgången av år 1966 utgjorde antalet sammansatta kapitalförsäk- ringar inom individuell försäkring 2451 000, antalet individuella kapital- försäkringar för dödsfall eller livsfall 870 000 och antalet individuella liv- ränteförsäkringar 399 000 (siffrorna avrundade till jämna 1 000-tal).

Grupplivförsäkringar har under senare år fått mycket stor utbredning. Genom centrala avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden har införts en form av kapitalförsäkring för dödsfall, den s. k. tjänstegrupplivförsäkringen, som kommer alla anställda inom avtalsområdet till godo. Över tre miljoner an- ställda i enskild eller kommunal tjänst omfattas idag av tjänstegrupplivför— säkring. Sådan försäkring ger vanligen ett grundbelopp vid dödsfall före 55 års ålder om 31 500 kr. med vissa tillägg för underåriga barn. Grundbelop- pet sjunker successivt med högre dödsfallsålder. De c:a 425 000 statsanställ-

1.1.2.4.

• Sida 42
•  Original

42. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

da har utan försäkring tillförsäkrats förmåner som svarar mot tjänste- grupplivförsäkringen. Också rent frivillig grupplivförsäkring har stor ut- bredning och omfattar idag över tre miljoner försäkringstagare. Försäk- ringssumman motsvarar som regel den försäkrades årslön, dock högst 150 000 kr.

Även pensionsförsäkring tecknas ofta kollektivt. De privatanställda tjänstemännens pensionering vilar nu som regel på den s.k. ITP-planen (ITP : industrins tilläggspension). ITP utgör en direkt påbyggnad på AFP och ATP och syftar till att bereda de försäkrade pension, grundad på den del av löneinkomsten som inte tas i beräkning vid fastställande av förmå- nerna enligt socialförsäkringen. ITP bekostas av vederbörandes arbetsgiva- re och förmånerna utgörs av ålderspension, sjuk- och invalidpension samt familjepension. När ITP trätt i full funktion från och med år 1971, kommer sjuk- och invalidpension enligt planen att i princip utgå med 65 procent av lönebelopp som faller mellan 7,5 och 10 gånger basbeloppet samt 32,5 pro- cent av lönebelopp som faller mellan 10 och 15 gånger basbeloppet. ITP medför också utfyllnad av AFP och ATP, bl. a. så att pension utgår med upp till 65 procent av lönebelopp som faller inom 7,5 gånger basbeloppet. Vid ett basbelopp av 6 700 kr. medför således ITP-planen att en 65-procentig pensionsn'ivå är garanterad för inkomst upp till 67 000 kr. och en pensions- nivå om 32,5 procent för inkomst mellan nämnda belopp och 100 500 kr.

Trots att sålunda ITP-ersättningarna i praktiken är nära anpassade till det faktiska inkomstbortfallet anses ITP-planen ha karaktär av summaför- säkring med den påföljd att utfallande belopp inte avräknas på eventuellt skadestånd.

Det karakteristiska för o 1 y 0 k s f alls f ö r s å kri n g är att ersättning utgår med visst i försäkringsavtalet bestämt kapitalbelopp vid dödsfall eller invaliditet till följd av olycksfall. Vanligt dödsfallsbelopp är 50 000 kr. Invaliditetsersättningens storlek står i proportion till den medicinska indvaliditetsgraden och utgör vid fullständig invaliditet vanligtvis 150 000 kr. vid individuell försäkring samt regelmässigt 100 000 kr. inom grupp- olycksfallsförsäkringen. Vid övergående arbetsoförmåga kan i såväl indivi- duell som gruppförsäkring utgå dagsersättning med visst i försäkringsavta- let bestämt belopp per dag.

S j n k f ö r s ä k r i n g kan vara kort (kort avtalstid, skydd under den första sjukdomstiden) eller lång (ouppsägbart avtal, lång ersättningstid). Den korta sjukförsäkringen får allt mindre betydelse. Lång sjukförsäkring däremot har utvecklats till ett skydd som kompletterar AFP, ATP och ITP upp till en ersättningsnivå motsvarande 93 procent av nettoinkomstbortfall vid sjukdom eller olycksfall, varvid inkomstbortfallet beräknas under hän- synstagande till sjukpenning samt förmåner enligt andra pensionsanord- ningar (enligt rekommendation av försäkringsinspektionen bör sjuk- och olycksfallsförsäkring inte tecknas till högre nivå). Vanligen utgår ersätt- ning — efter längre karenstid — i form av dagsersättning under tid då sjukpenning utgår eller sedan förtidspension enligt AFL beviljats. Den långa sjukförsäkringen kan byggas ut, så att den för t. ex. rörelseidkare täcker också fasta kostnader under viss tid.

Antalet försäkringar utgjorde vid utgången av år 1966 inom enskild kort olycksfalls- och sjukförsäkring 3,5 milj. Därav utgörs 2,2 milj. av den till trafikförsäkringen knutna s. k. förarplatsförsäkringen. Lång sjuk- och olycksfallsförsäkring fanns vid samma tid till ett antal av 175 000. De kol-

1.1.2.4.

• Sida 43
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 43

lektiva anordningarna på detta fält är talrikt förekommande. Man räknar med att 6 milj. personer häri landet omfattas av gruppolycksfallsförsäkring. Gruppsjukförsäkring (en form av lång sjukförsäkring) är mindre vanlig och omfattar 300 000 personer.

1.1.2.5. Objektsförsäkring. Också vid sakskador får försäkringsersättning allt större betydelse. De olika former av försäkringar som här förekommer anknyter ibland till sättet för skadans uppkomst (t. ex. brandförsäkring) och ibland till arten av egendom som försäkringen avser (t. ex. husdjursför- säkring). Försäkringen kan begränsas på andra sätt, såsom att man anger under vilka yttre förhållanden viss egendom skyddas (t.ex. transportför- säkring). I försäkringen kan anges antingen att den täcker vissa risker (eld, explosion, vattenskada etc.) eller att den täcker alla uppkommande risker med vissa uppräknade undantag. Som jag har nämnt vid behandlingen av ansvarsförsäkringen ingår denna numera oftast som ett moment i en kombinerad försäkring. Samma sak gäl- ler den egentliga Objektsförsäkringen. Hemförsäkringen skyddar sålunda skador på personlig lösegendom som uppkommit genom t. ex. brand, ut- strömmande vatten, storm, stöld eller -—-— beträffande viss typ av egendom — strömavbrott. Andra kombinerade försäkringar, som täcker bl. a. skador på egendom, är inom privatlivet villaförsäkringen samt inom det kommersiella livet företagsförsäkringar med olika sammansättningar, oftast anpassade till den typ av företag som försäkringen skall skydda. Försäkringens ändamål är i princip att täcka den förlust som viss skada medför för egendomens ägare. Det innebär t. ex. att från kostnaden för an- skaffning av ny egendom avdrag skall ske bl. a. för vad den skadade egen- domen kan ha förlorat i värde genom ålder och bruk. Men man kan också teckna s. k. nyvärdesförsäkring, vid vilken sådant avdrag inte sker. Den som vållar skada på egendom som omfattas av objektsförsäkring får, som jag närmare skall beröra i ett följande avsnitt om försäkringsgivares regressrätt, räkna med att försäkringsgivaren kan ha rätt att återkräva er— sättning som han har utgett till egen-domens ägare. Eftersom det är mera säl- lan s0m försäkringsgivaren utnyttjar denna rätt mot enskild person, verkar försäkringen här som på många områden också till den skadeståndsskyl- diges fördel. Objektsförsäkringen har emellertid karaktär av Skadeförsäk- ring och utgör sålunda inte hinder för den skadelidande att begära full ersättning för skadan direkt av den skadeståndsskyldige, t. ex. därför att han skulle förlora bonus om försäkringen tas i anspråk. I ett sådant fall går den skadeståndsskyldige miste om det skydd som försäkringen skulle ha inneburit för honom. Överkompensation genom att både skadestånd och försäkringsersättning utgår hindras i praktiken genom försäkringsvillkor om avräkning på försäkringsersättningen av utgivet skadestånd resp. om överlåtelse på försäkringsgivaren av rätten till skadestånd. 1.1.2.6. »Skadeständsförsäkring». Kombinerade försäkringar av typ hem-

1.1.2.6.

• Sida 44
•  Original

44. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

och villaförsäkring (berörda i avsnitt 1.1.2.1 .) samt s. k. vagnskadeförsäk— ring för motorfordon kompletteras numera med moment vilka innebär, att försäkringsgivaren i viss omfattning förskotterar belopp som försäk— ringstagaren har rätt att få ut som skadestånd av tredje man. Försäk- ringen får i denna del i viss mån karaktären av en ansvarsförsäkring för den som vållar försäkringstagaren skada. Denna försäkringsform kallas här »skadeståndsförsäkring» och finns numera hos alla större försäkringsbo— lag.

Vissa bolag åtar sig att ersätta skadestånd som den försäkrade är berätti- gad till för personskada som har tillfogats honom uppsåtligen. Om den ska- dade avlider omfattar försäkringen skadestånd som efterlevande kan vara berättigade till enligt lag. Vid varje skada utbetalas högst 200 000 kr. Den skadelidande skall själv visa att han är berättigad till skadeståndet. Vissa inskränkningar gäller. Sålunda ersätts t. ex. inte skada som uppkommit i den försäkrades förvärvsverksamhet.

Ett annat av de försäkringsbolag som erbjuder skadeståndsförsäkring åtar sig genom försäkringen att reglera personskada intill ett belopp av högst 200 000 kr. på samma sätt som om försäkringen hade utgjort en ansvars- försäkring för den skadeståndsskyldige. Försäkringsersättning utgår dock endast om försäkringstagaren inte kan få ut sitt skadestånd, därför att den skadeståndsskyldige saknar betalningsförmåga eller inte har kunnat anträffas. Också när skadevållaren är okänd utgår under vissa förutsätt- ningar ersättning från skadeståndsförsäkringen. För utbetalad ersättning inträder bolaget i försäkringstagarens rätt mot den skadeståndsskyldige.

Ett bolag begränsar sitt åtagande enligt skadeståndsförsäkringen till att förskottera ersättning på grund av skada som har uppkommit genom vålds- brott, såsom misshandel, rån, mord och dråp. Försäkringsbeloppet är här 1 milj. kr. Momentet ingår i bolagets hem- och villaförsäkringar.

En ytterligare form av skadeståndsförsäkring utgör s. k. »skadeservice». som erbjuds av samtliga försäkringsbolag som ett komplement till vagn- skadeförsäkringen för motorfordon. Denna service innebär, att vissa belopp, som enligt en preliminär vållandebedömning tillkommer försäkringstagaren som skadestånd med anledning av sådan skada på det försäkrade fordonet som uppkommit till följd av trafik med detta, betalas ut av försäkrings- givaren, om vagnskadeförsäkringen tas i anspråk. De belopp det är fråga om är självrisken på vagnskadeförsäkringen, stilleståndsersättning samt ersättning för personskada som inte överstiger 300 kr. Försäkringsgivaren övertar i motsvarande mån försäkringstagarens rätt mot den skadestånds- skyldige.

1.1.2.7.Försäkringsgivares regressrätt. Som den tidigare framställningen har visat är skadeståndets storlek ibland beroende av om skadan helt eller

1.1 .2.6.

• Sida 45
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 45

delvis täcks av försäkringsersättning. Inom socialförsäkringen föreligger inte någon regressrätt, men skadeståndet sätts ändå ned i samma mån som försäkringsersättning utgår.

Vissa ersättningar på grund av enskild försäkring har försäkringsgiva- ren rätt att återkräva av den skadeståndsskyldige. Detta gäller i viss om- fattning vid skadeförsäkring (jfr nedan). Om regressrätten utnyttjas, upp- kommer naturligtvis inte någon lindring i den skadeståndsskyldiges ansvar. Han får betala skadeståndet eller en del därav till försäkringsgivaren i stål- let för att utge det till den skadelidande. Men om regressrätten inte utnytt- jas av försäkringsgivaren, minskas som jag förut har nämnt den skade- ståndsskyldiges ansvar i samma mån som försäkringsersättningen har täckt skadan.

För ersättning från s. k. summaförsäkring föreligger däremot, som jag har redovisat i avsnittet om frivillig personförsäkring (1.1.2.4.), inte re- gressrätt. Sådan ersättning påverkar inte heller utgående skadestånd. Den skadelidande kan utan inskränkning tillgodogöra sig såväl försäkrings- som skadeståndsbelopp.

Det är alltså vid prövningen av ett skadeståndsanspråk av stort intresse att det klarläggs såväl om försäkringsersättning utgår med anledning av skadan som vilken karaktär denna ersättning har.

Inom s 0 e i a 1 f ö r s å k r i n g e 11 har regressrätt tidigare funnits i sjuk- försäkringen och yrkesskadeförsäkringen, men däremot inte i folkpensio- neringen och tilläggspensioneringen. Regressrätten var begränsad till skade- fall som vållats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet men kunde också —— med vissa begränsningar — göras gällande mot den som var ansvarig för skadan enligt bilansvarighetslagen.

Läget är numera förändrat. Ersättning från socialförsäkringen avräknas på utgående skadestånd men den skadeståndsskyldige riskerar inte att bli utsatt för regresskrav från socialförsäkringen (20 kap. 7 5 AFL och 51 g YFL). Som jag redan har påpekat verkar socialförsäkringen sålunda inte bara till den skadelidandes utan också till den skadeståndsskyldiges för— män. Ju större del av skadan som försäkringsersättningen täcker desto mindre blir skadeståndsbeloppet.

Enskild försäkringsgivares regressrätt regleras av 25 5 FAL. Bestämmelserna i denna paragraf är dock av dispositiv karaktär, dvs. de kan åsidosättas genom försäkringsavtalet. En viktig skiljelinje dras i pa- ragrafen mellan erSättning som bestämts med ledning av förlustens storlek i det konkreta fallet och ersättning som utgår med ett på förhand bestämt belopp. I det förra fallet talar man om Skadeförsäkring, under det att övriga försäkringar som jag tidigare har nämnt kallas summaförsäkring”, ett be- grepp som jag har berört närmare i avsnittet om frivillig personförsäkring.

Vid s k a d e f ö r s å k r in g inträder enligt 25 5 första stycket FAL för- säkringsgivaren i den skadeståndsrätt som försäkringstagaren (eller annan

101.207.

• Sida 46
•  Original

46. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

vars intresse försäkringen täcker) har mot den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har framkallat försäkringsfallet eller mot den som enligt lag är skyldig att utge skadestånd >evad han är till skadan vållande eller icke». Aterkravsrätten har alltså karaktär av s. k. subrogationsrätt, dvs. för- säkringsgivaren får inte bättre rätt mot den skadeståndsskyldige än den ska- delidande skulle ha haft. Försäkringsgivaren får sålunda finna sig i att , hans rätt kan lida inskränkning till följd av förhållanden som är att hän- föra till den skadelidande, t. ex. dennes medvållande.

Barns och sinnessjukas skadeståndsansvar enligt 6 kap. 6 & SL behandlas. vid tillämpningen av 25 5 FAL som vanligt culpaansvar, dvs. ansvar på grund av eget vållande.

Uttrycket »den som är skadeståndsskyldig evad han är till skadan vål- lande eller ej» syftar inte bara på fall där det föreligger rent objektivt an- svar utan också på det s. k. presumtionsansvaret enligt bilansvarighetslagen. Men arbetsgivares ansvarighet på grund av anställds vållande enligt de all- männa grundsatserna om principalansvar faller inte i och för sig under be- . stämmelsen i denna del. I praxis har i stället ansetts, att regressansvar mot . arbetsgivaren i hithörande fall förutsätter att någon för vilken arbetsgivaren ansvarar har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Hur 25 5 första stycket ' FAL skall bedömas i andra fall av ansvar för annans vållande, t. ex. enligt 8 9 . sjölagen eller 2 5 eller 6 5 första stycket järnvägsansvarighetslagen, har ' inte slutligt lösts. Det har hävdats, att det objektiva ansvaret enligt dessa lagrum anknyter direkt till arten av den särskilda verksamhet där skadan har uppstått och att den som driver en sådan verksamhet här ett sårpräglat ansvar, som inte är beroende av hans eget vållande. Enligt denna uppfatt- ning bör därför regressrätt i dessa fall föreligga oavsett graden av vållande hos den som orsakat skadan. .

Vid ansvarsförsäkring gäller, som jag har berört i avsnittet om frivillig : ansvarsförsäkring (1.1.2.1.), försäkringsskyddet inte vid skada som för- säkringstagaren vållar uppsåtligen eller i berusat tillstånd, enligt vissa av- tal inte heller vid skada som han vållar av grov vårdslöshet. Dessa villkor gäller vanligen inte bara försäkringstagaren själv utan också andra som skyddas av försäkringen, t. ex. familjemedlemmar enligt ansvarsmomentet i hemförsäkringen. Även om 25 5 första stycket FAL i princip är tillämpligt på försäkringsgivarens regressrätt mot skadevållare tillhörande dessa kate- . gorier, behandlas de alltså i praktiken normalt på samma sätt som försäk— . ringstagaren. Men i relationen mellan försäkringsgivaren och skadevållare som inte skyddas av försäkringen — t. ex. en person som jämte försäkrings- tagaren är ansvarig för viss skada — gäller vanligen att försäkringsgivaren har regressrätt för vad som enligt reglerna om fördelning av ansvaret mel— lan flera solidariskt skadeståndsskyldiga faller på denne skadevållare. Det är nämligen inte brukligt att man inom ansvarsförsäkringen begränsar regressrätten till sådana fall som anges i 25 5 första stycket FAL.

1.1.2.7.

• Sida 47
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 47

Den obligatoriska trafikförsäkringen fungerar i princip också som an- svarsförsäkring till förmån för försäkringstagaren, det försäkrade fordonets ägare — om denne är annan än försäkringstagaren — samt fordonets bru- kare och förare. Enligt TFL och försäkringsvillkoren gäller om försäkrings- givarens regressrätt mot dessa personer vissa speciella regler, som dock torde sakna intresse i detta sammanhang. För försäkringsgivarens regress- rätt mot annan skadevållare gäller samma regler som vid frivillig ansvars- försäkring.

Vid s 11 m m a f ö r s å k r in g, dvs. liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring, får försäkringsgivaren som regel inte utöva regressrätt mot den som fram- kallat försäkringsfallet eller i övrigt är skyldig att utge skadestånd med an- ledning av detta (25 å andra stycket FAL). Endast om försäkringsgivaren i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring har förbundit sig att ersätta utgifter och förluster med deras verkliga belopp och försäkringen alltså har skade- försäkringskaraktär föreligger regressrätt enligt bestämmelserna i 25 & förs- ta stycket FAL. Exempel utgör läkekostnadsersättning inom olycksfallsför- säkringen.

Som jag nyss nämnde är bestämmelserna i 25 & FAL dispositiva. I vilken utsträckning försäkringsgivare förbehåller sig regressrätt vid summaförsäk- ring är osäkert. Avsteg från bestämmelserna om regressrätt vid skadeför- säkring torde däremot inte vara ovanliga och förekommer såväl genom att försäkringsgivaren i försäkringsavtalet förbehåller sig en längre gående regressrätt än lagen förutsätter — ev. helt oinskränkt regressrätt — som i den formen att den skadelidande efter försäkringsfallet överlåter sin skade- ståndsrätt till försäkringsgivaren.

I vilken omfattning försäkringsbolagen f a k ti s k t 11 t 6 v a r r e g r e s s regleras i stor utsträckning genom regressöverenskommelser mellan bola- gen. För att undvika onödiga transaktioner mellan försäkringsgivarna har bolag som meddelar såväl objektsförsäkring som ansvarsförsäkring funnit sig böra i största möjliga utsträckning inskränka regressen mot ansvars- försäkringen.

Den viktigaste överenskommelsen av detta slag gäller sedan år 1949 mel- lan samtliga s. k. riksbolag i fråga om ersättning i bl. a. brand-, glas- och maskinförsäkring. Oberoende av vad försäkringsvillkoren innehåller får regress mot bolag som deltar i överenskommelsen utövas endast enligt 25 & FAL. Om ersättningen understiger 1 000 kr skall regress över huvud taget inte förekomma. Samma inskränkningar skall enligt överenskommelsen gäl- la mot försäkringstagaren eller annan vars intresse är försäkrat genom an- svarsförsäkringen. Överenskommelsen innebär vidare att om någon, utan att anlita sin Skadeförsäkring, kräver skadestånd direkt av den skadestånds- skyldige, den som har meddelat ansvarsförsäkring mot dennes ansvarighet skall av skadeförsäkringsgivaren återfå vad han har utgett, i den män ska- deförsåkringen enligt överenskommelsen inte ägt utöva regressrätt.

1.1.2.7 .

• Sida 48
•  Original

48. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Också utanför de områden som täcks av denna och liknande regress- överenskommelser torde försäkringsbolagens regresspraxis vara restriktiv. Sakförsäkringsgivarna utövar inte regress mot enskild person, som saknar ansvarsförsäkring, i större omfattning än som följer av 1949 års överens- kommelse. Enligt vad jag har inhämtat under hand från de större försäk- ringsbolagen förekommer inom denna ram regress från Objektsförsäkringen mot enskild person endast i fall då regressens preventiva funktion bedöms vara av särskild vikt. Och när regress väl aktualiseras blir det -— i varje fall vid större skador — knappast tal om att kräva igen hela försäkringsbe- loppet utan bara ett belopp som förefaller rimligt med hänsyn till den skade- ståndsskyldiges betalningsförmåga.

Regressmöjligheterna utnyttjas i större omfattning mot företag, som av någon anledning men i strid mot vad som är vedertaget inte har tecknat an- svarsförsäkring. Detsamma gäller när ansvaret kan riktas mot staten eller en kommun som uppträder som självförsäkrare. Man låter i regel inte sta- ten eller en sådan kommun åberopa existerande regressöverenskommelser till sin fördel. Försäkringsbolagen kan här hänvisa till att staten i egenskap av självförsäkrare i fråga om objektsförsäkring i allmänhet utan inskränk- ningar riktar regressanspråk mot ansvarsförsäkring.

Det kan förekomma att en skada stannar på Objektsförsäkringen därför att den ansvarsförsäkring som skulle kunna tas i anspråk har begränsat sitt ansvar i fråga om regressanspråk från sakförsåkringsgivare. Detta gäl- ler fall då ansvarsförsäkringen inte kan åberopa någon existerande regress- överenskommelse —— Objektsförsäkringen ligger t. ex. i utländskt bolag —— och regresskraven sålunda skulle kunna bli mycket omfattande.

Inom sjö- och transportförsäkringen har regressöverenskommelser inte samma omfattning och betydelse som inom annan skadeförsäkring. Försäk- ringsvillkoren medger i allmänhet regress i långt större utsträckning än som följer av 25 5 FAL. Regress utövas när det är möjligt och har oftast en ekonomisk men ibland också en preventiv motivering. De regressöverens- kommelser som finns avser att åstadkomma en ordning enligt vilken rutin- mässigt uppkommande skador på transporterat gods stannar på varuförsäk- raren.

Frågan om vilken regresspraxis som skall gälla i framtiden är f. 11. under övervägande bland de svenska försäkringsbolagen. En översyn av 1949 års regressöverenskommelse år under diskussion.

1.1.3. Förmåner på grund av tjänsteavtal Vissa kategorier av anställda har vid sjukdom och olycksfall ett skydd som arbetsgivaren svarar för, direkt eller genom någon försäkringsanord- ning. Det kan vara fråga om sjuklön, förtidspension, familjepension och liknande förmåner som tillförsäkrats arbetstagaren i anställningsavtalet.

1.1.2.7.

• Sida 49
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 49

Sjuklön utges i de flesta fall direkt av arbetsgivaren, vare sig denne är ett privat eller ett offentligt subjekt, men en övergång till ett försäkringssystem övervägs för stora kategorier privatanställda tjänstemän. Pensionsförmåner tryggas på den privata sektorn oftast genom försäkring. Sjuk- och invalid— pension som utgår enligt ITP-planen bygger sålunda alltid på försäkring. Arbetsgivare inom den offentliga sektorn försäkrar däremot i regel inte sina pensionsutfästelser.

De allmänna anställningsvillkoren för privatanställda tjänstemän och ar- betsledare inom SAFzs område ger exempel på utformningen av Sjuklöne- förmåner. Villkoren tillerkänner dessa kategorier lön under viss tid vid ar- betsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall. Sjuklönen är samord- nad med sjukpenning som utgår på grund av den allmänna sjukförsäkring- en. I princip åsyftas att sjuklön och sjukpenning skall ge den anställde full kompensation för inkomstbortfallet. Under hur lång tid Sjuklönen utgår är beroende av anställningstid och ålder ——i förmånligaste fall utgår den under insjukningsmånaden plus tre månader.

För anställda i statlig tjänst gäller att ordinarie, extra ordinarie samt vis- sa extra tjänstemän vid sj ukledighet får lön med s. k. A—avdrag, dvs. en löne— minskning om 8—11 procent. Om ledigheten beror på yrkesskada eller vissa andra sjukdomar utgår dock full lön. Arbetsgivaren tillgodoförs den anställ— des sjukpenning enligt den allmänna sjukförsäkringen genom s. k. arbets- givarinträde. Annan statstjänsteman får ingen lön utöver sjukpenningen.

I fråga om pensionsförmåner gäller följande på den offentliga sektorn. Sjukpension aktualiseras, om statsanställd på grund av förlust av eller ned- sättning i arbetsförmågan är för framtiden oförmögen att utöva sitt arbete och inte kan överföras till annan statlig anställning. Pensionens belopp ut- räknas på samma sätt som statlig ålderspension och utgår alltså i regel med 65 procent av lönen vid avgångstillfället. Samordning med pension enligt AFL sker på grundval av en bruttometod. Procenttalet uttrycker- den nivå som den statliga pensionen tillsammans med samtidigt utgående socialför- säkringsförmåner skall uppnå. Skadestånd inräknas inte vid bestämmandet av denna nivå.

Vid dödsfall kan enligt de statliga pensionsbestämmelserna utgå familje- pension till änka och barn under 19 år. Finns endast en efterlevande utgör pensionen 50 procent av den avlidnes ålderspension eller den sjukpension han vid tidpunkten för frånfället kunnat få. För två efterlevande är procent- satsen 70. För varje ytterligare efterlevande höjs procentsatsen med 10.

De kommunala sjuklöne- och pensionsföreskriftema följer samma princi- per som de statliga.

Regressrätt har i praxis ansetts tillkomma arbetsgivare som utgett sjuklön eller pension. Arbetsgivaren kan sålunda inträda i den skadelidande arbets- tagarens rätt mot den skadeståndsskyldige. Till skillnad från vad som gäller enligt t. ex. dansk rätt krävs här inte att arbetsgivaren visar att han an- litat vikarie eller på annat sätt gjort en direkt förlust genom att den skade- lidande varit borta från sitt arbete. Regressrätten, som i vart fall när det gäller pensioner torde utnyttjas sällan, medför att förmånerna avräknas på skadeståndet.

1.1.3. 4—Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 50
•  Original

50. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Frånsett de inskränkningar som kan följa av att arbetsgivaren inte ut- övar någon självständig återkravsrätt mot den skadeståndsskyldige utan endast inträder i den skadelidande arbetstagarens skadeståndsrätt, finns det inte några begränsningar — t. ex. av sådan art som i 25 å andra stycket FAL — i regressrätten på detta område. Arbetsgivarförmåner som utgår på grund av försäkring och sådana som utges av arbetsgivaren direkt har alltså inte samma inverkan på skadeståndet och på möjligheterna att den skadeståndsskyldige utsätts för regress.

1.2. Hittillsvarande och pågående reformarbete

1.2.1. Förberedande utredningsarbete

Det skadeståndsrättsliga reformarbete som nu har pågått sedan ett par decennier inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet fick si- na första vägledande impulser genom ett program, som de delegerade för nordiskt lagstiftningsarhete — representanter för justitieministerier- na i Danmark, Norge och Sverige — lade fram på hösten år 1946. De delegerade hade anförtrotts uppgiften att kartlägga vilka uppgifter som kunde lämpa sig för gemensamt nordiskt lagstiftningsarbete. På skade- ståndsrättens område angav de delegerade vissa spörsmål, som — med särskilt beaktande av utomobligatoriska förhållanden — borde uppmärk- sammas. Hit hörde till en början bl. a. frågorna om skadeståndsskyldig- het oberoende av vållande, om ansvar för anställdas handlingar och om ansvar för skada av djur. Vidare angavs frågorna om jämkning av ska- destånd med hänsyn till graden av vållande och om säkerställande av den skadelidandes möjlighet att få skadestånd genom rätt till införsel eller ge- nom att försäkringsplikt infördes i vidgad omfattning. En modernisering av lagstiftningen om skadestånd med anledning av trafik med motorfordon an- såg de delegerade särskilt angelägen. Slutligen uttalade sig de delegerade för att lagstiftning borde ske beträffande statens och kommunernas ansvar för sina tj änstemäns åtgärder.

De tre ländernas justitieministrar övervägde de delegerades förslag vid ett möte i november 1946. Man enades om att möjligheterna att genomföra lik- artade regler på skadeståndsrättens område skulle prövas av sakkunniga från de nordiska länderna men att en förberedande utredning först borde äga rum. Varje land tillsatte i enlighet härmed i början av år 1947 en sär- skild utredningsman med uppgift att utföra en sådan förberedande utred- ning. I Sverige lämnades utredningsuppdraget som jag tidigare har nämnt åt numera professorn em. Ivar Strahl.

Utredningsmännen redovisade resultatet av sitt arbete i betänkanden som lades fram i maj 1950, för Sveriges del »Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område» (SOU 1950: 16). Betänkandena

1.1.3.

• Sida 51
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 51

visade stor samstämmighet i uppfattningen om de skadeståndsrättsliga frå- gorna. De utmynnade i gemensamma rekommendationer angående det ska- deståndsrättsliga reformarbetet. Utredningsmännen konstaterade, att ska- deståndsrätten i dess helhet borde omprövas. En nyorientering beträffande skadeståndsprineiperna var motiverad av utvecklingen, inte minst den öka— de betydelsen av försäkring. Revisionen borde enligt utredningsmännen om- fatta de allmänna reglerna Om skadestånd utanför kontraktsförhållanden samt de särskilda lagbestämmelser som har nära samband med dessa all- männa regler. Det var enligt utredningsmännen önskvärt att skadestånds- rätten regleras genom lagbestämmelser, om detta kan ske utan olägenhet. Åtminstone de bestämmelser som har allmän räckvidd borde samlas i en skadeståndslag. Denna kunde enligt utredningsmännen också omfatta någ- ra av de speciella reglerna, om detta befinns ändamålsenligt.

Bland de utredningsämnen som angavs i 1950 års principbetänkanden här här särskilt nämnas frågan om det allmännas skadeståndsansvar, en över- syn av bestämmelserna om ansvarighet för skada i följd av trafik med mo- torfordon, spörsmålet om arbetsgivares ansvarighet för anställds vållande — principalansvar -— och i anslutning därtill frågan om ansvarighet för skada till följd av bristfälliga anordningar, övervägande av en allmän lag- regel om ansvar för skada orsakad i farlig verksamhet, dvs. verksamhet som medför säregna faror för andra eller en särskilt höggradig fara, samt frågan om jämkning av skadeståndsansvar. Vidare ansåg utredningsmännen en översyn påkallad av reglerna om försäkringsgivares regressrätt och om s. k. sj älvförsäkrares rätt till skadestånd, varjämte frågan om behovet från pre- ventionssynpunkt av att begränsa möjligheterna till skydd mot skade- ståndsansvar genom ansvarsförsäkring borde undersökas. I anslutning till bl. a. frågan om principalansvaret och om ansvarighet för skada i farlig verksamhet borde man enligt utredningsmännen å andra sidan överväga vidgad användning av obligatorisk ansvarsförsäkring.

Utredningsmännen angav vissa riktlinjer för utredningsarbetet på dessa områden, vilka här skall antydas bara i största korthet.

När det gäller statens och kommunernas skadeståndsansvar borde man enligt Strahl för svensk rätts del särskilt pröva, om skada genom myndig- hets felaktiga beslut inte i fortsättningen bör föranleda skadeståndsskyldig- het. Ett skäl att överge svensk rätts nuvarande ståndpunkt i denna del fann Strahl i försåkringsmässiga synpunkter, som borde leda till att risken för att skada av denna art uppkommer bör bäras av skattebetalarna i gemen.

En allmän regel om arbetsgivares ansvarighet för skada genom anställds vållande — en fråga som enligt utredningsmännen har viss beröring med spörsmålet om det allmännas skadeståndsansvar — skulle endast med svå- righet kunna formuleras så, att den blir både teoretiskt och praktiskt till- fredsställande, men utrymmet för en sådan regel skulle bli mindre, om man

1.2.1.

• Sida 52
•  Original

52. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

utvidgar området för objektivt ansvar för skada genom bristfälliga anord- ningar och skada i farlig verksamhet.

När det gäller frågan om jämkning av skadestånd ansåg utredningsmän- nen, att det inte bör införas en oinskränkt befogenhet att nedsätta skade- stånd under hänsynstagande till omständigheterna. Däremot borde jämk- ningsregler med mera begränsad räckvidd kunna tänkas, t. ex. för fall då fullt skadestånd skulle bli oskäligt betungande eller då skada uppkommit genom tillfällig ouppmärksamhet eller misstag under brådskande förhål- landen. Vidare framhölls, att det bör finnas möjlighet att jämka det skade- ståndsansvar som någon ådrar sig när han vållar skada i annans tjänst.

Till stöd för kravet på en översyn av reglerna om ansvarsförsäkring (18 å FAL) åberopade utredningsmännen att det i detta hänseende f. n. inte rå- der nordisk rättslikhet. Strahl påpekade i detta sammanhang särskilt, att de begränsade regressmöjligheterna vid Skadeförsäkring medför att sådan för- säkring nästan alltid skyddar den skadeståndsskyldige mot följderna av hans vårdslöshet, och han ifrågasatte, om inte detta är att gå för långt. En- ligt utredningsmännen borde den skadeståndsskyldige i princip åtnjuta samma lättnad i sitt skadeståndsansvar, när den skadelidande uppträder som självförsäkrare som när han har Skadeförsäkring. Sålunda borde t. ex. skada på statens egendom föranleda skadeståndsskyldighet bara i den ut- sträckning som regressrätt skulle ha förelegat, om en försäkringsgivare meddelat Skadeförsäkring för egendomen. En motsvarande princip borde också kunna tillämpas i fall då försäkring enligt rådande uppfattning hade bort tecknas. Enligt Strahl borde denna tankegång drivas ett steg vidare. Staten och kommunerna borde betraktas som självförsäkrare också när det gäller ansvarsförsäkring. Med ett sådant synsätt skulle man komma till rät- ta med frågan om skyddet för anställda i allmän verksamhet mot att ådra sig skadeståndsansvar genom fel eller försummelse i tjänsten, eftersom sta— ten eller kommunen skulle kunna regressvis göra gällande de anställdas personliga ansvarighet endast i en omfattning som motsvarar försäkrings- givarens regressrätt mot anställda, när ersättning utgår ur en av enskild arbetsgivare tecknad ansvarsförsäkring.

Utredningsmännen förutsatte, att den revision av skadeståndsrätten som de skisserat skulle ske i nordiskt samarbete. Ett sådant samarbete skulle ge de bästa möjligheterna att finna goda lösningar. Det skulle enligt utred- ningsmännen vidare vara en stor fördel om man kan åstadkomma så långt möjligt gemensamma nordiska skadeståndsregler.

Utredningsarbetet skulle emellertid enligt utredningsmännen bli så om— fattande, att det borde delas upp på etapper. I ett första skede borde statens och kommunernas skadeståndsansvar skyndsamt utredas. En översyn av bestämmelserna om ansvarighet för skador orsakade genom bruk av motor- fordon och om obligatorisk trafikförsäkring borde också äga rum omedel- bart. Utredningsmännen ansåg att denna första etapp skulle kunna klaras

1.2.1.

• Sida 53
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 53

av på kort tid. Lagstiftningen på dessa områden skulle kunna ge anledning att pröva några av de nya tankar som hade framkommit under den förbe— redande utredningen, inte minst dem som rörde vidgad användning av för- säkring. Det kunde vara en fördel om idéerna först prövades på begränsade områden.

Utredningsmännen förutsatte, att en andra etapp av reformarbetet skulle kunna igångsättas, så snart förslag till lag om ersättning för skada orsakad av motorfordon förelåg och att det under denna etapp skulle utarbetas en allmän skadeståndslag. Utredningsarbetet borde anförtros en »huvudkom- mitté», som också kunde göra en översyn av de särskilda lagar som har nära samband med de allmänna skadeståndsreglerna. Utredningsmännen berörde åtskilliga av de problem som kunde tänkas komma upp under ar- betet på en allmän lag. Med vissa undantag borde ansvarsreglernas utform- ning fastställas åtminstone i sina huvuddrag för att säkerställa ensartade resultat i rättstillämpningen. Utredningsmännen gick också igenom vissa punkter där de ansåg att nya eller ändrade regler behövs, t. ex. i fråga om barns och psykiskt abnorma personers skadeståndsansvar samt skadestånds- ansvar för annans handling och för skada som orsakas av djur. Regler om skyldighet att ersätta skada oberoende av någons vållande, bl. a. i grannelags- förhållanden och vid farlig verksamhet, borde övervägas i detta samman- hang. Alla regler på detta område kunde dock knappast samlas i en lag. Som ämnen vilka särskilt lämpade sig för behandling i en allmän skade- ståndslag angavs frågorna om ansvar för skada orsakad genom farlig verk— samhet. I samband därmed borde kommittén ompröva gällande bestäm- melser om ersättning för skada orsakad genom driften av järnvägar och elektriska anläggningar.

»Huvudkommittén» borde enligt utredningsmännen ta ställning till frå— gan, huruvida förefintligheten av försäkring på den skadelidandes sida bör medföra begränsning av skadeståndsansvaret. I samband därmed skulle det bli nödvändigt att revidera reglerna i 25 & FAL om försäkringsgivares regressrätt samt att överväga i vilken omfattning förmåner från socialför- säkringen kunde avlösa skadestånd.

I övrigt nämnde utredningsmännen följande särskilda punkter som borde tas upp under arbetet på en allmän skadeståndslag: ersättning för skada genom handling som avser att avvärja en hotande skada, skadestånd till efterlevande vid försörjares död, verkan av skadelidandes medverkan. ska- deståndsskyldigheten vid fleras medverkan till samma skada och ansvarets inbördes fördelning mellan de ansvariga, ersättning för icke-ekonomisk skada, nedsättning av skadestånd med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet samt åtgärder för att säkerställa att skadeståndsberättigad kommer i åtnjutande av sitt skadestånd, t. ex. genom att möjligheter till införsel medges. Bortsett från att behov att ompröva 25 5 FAL kunde för- anledas av att skadeståndsansvaret begränsas när skada är täckt av för—

1.2.1.

• Sida 54
•  Original

54. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

säkring, borde frågan om försäkringsinrättnings regressrätt mot skade- ståndsskyldig person beröras.

1.2.2. Reformarbetet under HSO-talet

Utredningsmännens förslag i fråga om vilka ämnen som borde tas upp till behandling under den första etappen av reformarbetet vann gehör. Under år 1952 tillkallades i Sverige två kommittéer för skadeståndsrätts- ligt utredningsarbete. Den ena fick i uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon (bilskadeutredningen). Den andra skulle verkställa utredning rörande sta- tens och kommunernas skadeståndsansvar (kommittén angående det all— männas skadeståndsansvar). Utredningsarbetet bands inte vid några i för- väg angivna riktlinjer. Motsvarande kommittéer tillsattes ungefär samti— digt i Danmark, Finland och Norge.

Också frågan om en revision av regressbestämmelserna i 25 5 FAL ak- tualiserades i det inledande skedet av reformarbetet. Det ansågs vara av vikt att nordisk överensstämmelse eftersträvades i fråga om dessa bestäm- melser, eftersom de praktiska resultaten i tillämpningen av i och för sig enhetliga skadeståndsregler annars skulle kunna bli olika på grund av skiljaktigheter i fråga om försäkringsgivares möjligheter att göra regress— krav gällande mot en skadeståndsskyldig. I Sverige tillkallades år 1955 jus- titierådet Gösta Walin att som utredningsman utarbeta förslag till nya re- gressregler. Revisionen borde enligt utredningsdirektiven syfta till att be- gränsa regressrätten och att åstadkomma större överensstämmelse mellan regressreglerna i de olika nordiska länderna. Arbetet skulle bedrivas i sam- verkan med de utredningsmän som samtidigt tillkallades i Danmark, Fin- land och Norge med likartade uppdrag samt med de nordiska kommittéerna angående det allmännas skadeståndsansvar.

Bilskadeutredningen avlämnade år 1957 sitt betänkande )Trafikförsäk- ring» (SOU 1957: 36) med förslag till ny lag om trafikförsäkring, avsedd att ersätta såväl 1916 års bilansvarighetslag som 1929 års trafikförsäkrings— lag. Samtidigt lade motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge fram i allt väsentligt överensstämmande förslag till ny lagstiftning på om- rådet.

Det system för ersättning av skada i följd av trafik med motorfordon som bilskadeutredningen föreslog byggde på att ersättning skulle utgå di- rekt från trafikförsäkringen, oberoende av om vållande till skadan kunde läggas någon till last. Personligt skadeståndsansvar för ägare, brukare och förare av motorfordon skulle i princip inträda bara i kollisionsfall och då endast under förutsättning att det visas att vållande hos föraren eller brist- fällighet hos fordonet orsakat skadan. Visas vållande hos föraren eller bristfällighet på fordonet på båda sidor skulle ersättningarna fördelas efter

1.2.1.

• Sida 55
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 55

vad som ligger varje sida till last. Det personliga skadeståndsansvaret i kol- lisionsfallen skulle vara täckt av trafikförsäkringen: Att ansvaret över hu— vud taget upprätthölls motiverade utredningen närmast med hänvisning till processuella förhållanden. Förslaget karaktäriserades i övrigt av att reglerna om verkan av skadelidandes medvållande gjorts mer förmånliga för den skadelidande än den allmänna medvållanderegeln i 6 kap. 1 5 SL och att försäkringens ersättningsmaximum vid personskada slopats.

Bilskadeutredningens förslag mottogs övervägande positivt under remiss— behandlingen. Flertalet av remissinstanserna ansåg att objektivt ersättnings— ansvar borde införas i enlighet med förslaget. En del instanser framhöll emellertid det olämpliga i att på ett begränsat område införa en så betydel— sefull princip, innan enighet nåtts om den allmänna skadeståndsrättens ut— formning. Vidare gav åtskilliga detaljer i förslaget upphov till kritik.

Som tidigare nämnts avlämnade kommittén angående det allmännas ska- deståndsansvar under år 1958 betänkandet »Skadestånd i offentlig verk— samhet». Huvudpunkterna i förslaget var följande. För skada som genom fel eller försummelse uppkommer i statlig eller kommunal verksamhet skulle staten resp. kommunen vara skyldig att utge ersättning. Regeln skulle gälla i fråga om såväl person- och sakskada som ren förmögenhetsskada. Åtskilliga begränsningar i det allmännas ansvar föreslogs dock. Sålunda skulle ersättning utgå endast om de krav som i förhållande till den skade- lidande skäligen kunde ställas på verksamheten hade blivit åsidosatta. För speciella typer av skadefall föreslogs ytterligare begränsningar, som i hu- vudsak innebar, att vid skada uppkommen i offentlig kontroll-, upplysnings- och rådgivningsverksamhet skadestånd skulle utgå endast i vissa undan- tagsfall. Vidare skulle skadeståndsanspråk med anledning av domstols eller dOmares dom eller annat beslut få göras gällande endast om beslutet upp- hävts eller ändrats eller om åtal för ämbetsbrott äger rum eller talan eljest biträds av åklagaren. I vissa fall skulle enligt förslaget det allmänna svara för person— och sakskada oberoende av vållande, nämligen vid vissa ogrun- dade frihetsberövanden utanför tillämpningsområdet för lagstiftningen om ersättning till oskyldigt häktade eller dömda, vidare när skada uppkommit till följd av att polisen brukat vapen eller annat våld samt i vissa fall be- träffande skada uppkommen i följd av särskilt farliga militärövningar 0.1. Genom särskilda bestämmelser om skadeståndets beräkning vid person- och sakskador skulle enligt förslaget ytterligare begränsningar av ansvarets omfattning uppnås. Den skadelidandes underlåtenhet att söka ändring i fel- aktigt beslut eller att begära rättelse av oriktig åtgärd eller att i övrigt fram- ställa erinran mot beslutet eller åtgärden, när så kunnat ske, skulle medföra att han inte kan få skadestånd annat än om synnerliga skäl därtill förelig— ger. Om skada drabbat någon, vilken såsom anställd, värnpliktig eller eljest var sysselsatt i verksamheten, skulle Skadestånd också utgå, men bara om vållande legat överordnad till last. Den enskilde befattningshavarens per-

1 '202.

• Sida 56
•  Original

56. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

sonliga skadeståndsansvar med anledning av vållande i tjänsten skulle en- ligt förslaget kunna jämkas, vare sig kravet mot honom framställts direkt av den skadelidande eller regressvis av det allmänna. Förslaget innebar slut- ligen, att allmän lag skulle gälla i fall då den verksamhet i vilken skada upp— kommit till sin art är att jämställa med enskild verksamhet eller innefattar arbetsuppgift som väsentligen är att jämställa med vad som förekommer inom enskild verksamhet.

Förslaget —-— som inte var enhälligt i alla punkter — överensstämde vis- serligen inte helt med de motsvarande lagförslag som ungefär samtidigt av- låmnades i Danmark, Finland och Norge, men de nordiska förslagen byggde i allt väsentligt på samma principer.

Det svenska förslagets huvudgrunder lämnades vid remissbehandlingen mestadels utan erinran, men åtskilliga detaljer i den föreslagna lagstift- ningen blev föremål för kritik.

Förslag om revision av 25 5 FAL lades fram är 1958 genom betänkandet »Försåkringsgivares regressrätt) (SOU 1958: 44). Förslaget förutsatte en tvingande reglering av frågan om försäkringsgivares regressrätt och innebar förändringar i förhållande till gällande rätt i huvudsakligen följande av- seenden. Vid Skadeförsäkring skulle rätten till återkrav mot den som fram- kallat försäkringsfallet kunna bortfalla eller nedsättas under förutsättning att den skadeståndsskyldige inte handlat uppsåtligen eller av grov oaktsam- het och att ett bortfall eller en nedsättning av kravet kan ske utan att för- säkringsmässiga hänsyn åsidosätts. Vägledande för bedömningen i det hän- seendet skulle vara om den inträffade skadan till sin typ är att hänföra till en sådan risk som det är rimligt att försäkringen slutligt får omfatta. För att utjämna de olikheter mellan anställda i allmän resp. enskild tjänst som betingas av att förtidspension eller annan periodisk förmån avräknas vid bestämmande av skadestånd när förmånen utgår i allmän tjänst men inte när den utgår på grund av enskild tjänst, upptogs i förslaget ett tillägg till 25 & FAL av innebörd, att en försäkringsgivare skall genom försäkrings— avtal kunna förbehålla sig regressrätt såsom vid Skadeförsäkring för vad han utbetalat på grund av försäkring som den skadelidandes arbetsgivare tecknat för den anställde och som avser sådan förmån som nyss sagts. Ett sådant regressförbehåll skulle utesluta möjligheten för den anställde att både åtnjuta försäkringsförmåner och uppbära fullt skadestånd. Slutligen innebar förslaget en begränsning av skadeståndsrätten för s. k. självförsäk- rare. så att dessa inte skulle komma i en bättre ställning än den som en försäkringsgivare intar i fråga om rätt till regress för vad han utbetalat på grund av Skadeförsäkring.

Förslaget blev under remissbehandlingen föremål för åtskillig kritik. Det ansågs allmänt vara vagt till sin utformning och svårt att bedöma i fråga om sina konsekvenser.

1.2.2.

• Sida 57
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 57

1.2.3. Reformarbetet under 1960-talet

Sedan den första etappen i reformarbetet avslutats ansågs det med hän- syn till den snabba samhällsutvecklingen angeläget att reformarbetet fort- satte utan dröjsmål. Riktlinjer för arbetet drogs upp av de delegerade för nordiskt lagsamarbete i en rekommendation. som lämnades år 1958 till de nordiska justitieministrarna. Som lämpliga utredningsämnen föreslog de delegerade följande frågor: 1) principalansvaret, 2) jämkning av anställds skadeståndsskyldighet, 3) jämkning av skadestånd med hänsyn till arten av den skadevållande handlingen, på grund av den skadelidandes medvål- lande etc., 4) ansvaret för skada i följd av järnvägs och spårvågs drift, samt 5) skadeståndets storlek såvitt angår a) ersättning för förlorad arbetsför- tjänst och förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, b) ersättning för förlust av försörjare och c) ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men.

De delegerades förslag diskuterades vid ett nordiskt justitieministermöte i juni 1959. Ministrarna enades härvid om att utredning borde påbörjas beträffande frågorna om principalansvaret och om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet. På norskt initiativ utökades detta program seder- mera till att omfatta också frågan om barns och föräldrars skadeståndsan- svar. Kommittéer för detta utredningsarbete tillsattes på hösten 1959 eller i början av år 1960 i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Direktiven för den svenska kommittén, som antog namnet skadeståndskommittén, innehöll inte några närmare riktlinjer för arbetet, men det betonades att nordisk rättslikhet självfallet skulle eftersträvas i största möjliga utsträckning.

I samband med att den nya brottsbalken antogs år 1962 med ikraftträ- dande den 1 januari 1965, då de straffrättsliga bestämmelserna i 1864 års strafflag skulle upphöra, aktualiserades frågan om att ersätta skadestånds- bestämmelserna i 6 kap. SL med särskild lagstiftning av civillags natur. Det uppdrogs åt skadeståndskommittén att utarbeta förslag till en särskild ska- deståndslag. Härvid förutsattes, att några större sakliga ändringar inte skulle ske i andra bestämmelser i 6 kap. SL än dem som avsåg barns och föräldrars skadeståndsansvar.

Det betänkande som skadeståndskommittén enligt vad jag tidigare har nämnt avlämnade i juni år 1963 — »Skadestånd 1. Allmänna bestämmelser. Föräldrars och barns skadeståndsansvar) — innehöll förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd, avsedd att ersätta 6 kap. SL. Med några i sak mindre betydelsefulla ändringar upptog förslaget bestämmelser motsvarande 6 kap. 1—5 55 SL. En förändring av närmast rättsteknisk na— tur innebar förslaget att 6 kap. 1 5 SL skulle ersättas av dels en allmän bestämmelse om skyldighet för den som uppsåtligen eller av vårdslöshet

1.2.3.

• Sida 58
•  Original

58. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

orsakar person- eller sakskada att ersätta skadan, dels en regel om att ska— deståndsansvar också inträder för ekonomisk skada, som utan samband med person- eller sakskada tillfogas någon genom brott. I praktiken innebar förslaget i denna del ett lagfästande av den allmänna culparegeln sådan den har utvecklats i svensk rättspraxis på grundval av 6 kap. 1 5 SL.

Vidare upptog förslaget reviderade bestämmelser om barns, föräldrars och psykiskt abnorma personers skadeståndsansvar. I denna del innebar förslaget i huvudsak följande. Om person- eller sakskada vållats av någon som fyllt 15 men inte 21 år, skulle skadeståndet kunna jämkas, om det med hänsyn till hans ungdom och övriga omständigheter finnes oskäligt betung- ande. Den som inte fyllt 15 år skulle enligt förslaget vara skyldig att ersätta person- eller sakskada, som han orsakat, om det med hänsyn till handling— ens beskaffenhet, hans ålder och utveckling samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Skadeståndsansvar skulle vidare kunna åläggas den som ge— nom försummelse i vården om barn medverkat till person- eller sakskada som barnet gjort, men skadeståndet skulle i sådant fall kunna jämkas, om det med hänsyn till försummelsens art och övriga omständigheter finnes oskäligt betungande. Psykiskt abnorma personer skulle kunna åläggas skyl- dighet att ersätta person- eller sakskada, som de orsakar, i den omfattning som med hänsyn till omständigheterna prövas skälig. Den som i ett sådant fall medverkat till skadan genom försummelse i vården om skadevållaren skulle svara för skadan enligt regler motsvarande dem som föreslogs i fråga om barns vårdnadshavare.

Förslaget innehöll slutligen också vissa bestämmelser som helt saknar motsvarighet i 6 kap. SL. Sålunda föreslogs en bestämmelse om att när skyldighet att ersätta samma skada åvilar två eller flera personer skade- ståndsansvaret skall fördelas mellan dem inbördes på grundval av en skä- lighetsprövning. Ny var slutligen också en bestämmelse om att rätten till ersättning för annat än ekonomisk skada förfaller, om den skadeståndsbe— rättigade avlider, innan ersättningskrav har framställts.

Skadeståndskommittén redovisade återstoden av sitt uppdrag i juni 1964 genom det tidigare omnämnda betänkandet »Skadestånd II. Arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar m. m.», som innehöll förslag till lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsan- svar m. m.

I fråga om principalansvaret innebar förslaget, att arbetsgivare skall svara för person- eller sakskada som hans arbetstagare vållar i tjänsten, oberoende av vilken ställning arbetstagaren intar och oavsett om den ska- dade tillhör arbetsgivarens egna anställda eller är en utomstående person. Ansvarigheten skulle dock inte omfatta sådana extraordinära handlingar som det, med hänsyn till arten av arbetsgivarens verksamhet eller den före- liggande arbetsuppgiften, saknas skälig anledning att ta i beräkning. Vi- dare upptog förslaget en föreskrift om att den som genom lag eller författ-

1.2.3.

• Sida 59
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 59

ning har ålagts att i viss egenskap vidta åtgärd till förebyggande av per- son- eller sakskada skall svara för vällande av den som han anlitar för upp- giften eller av dennes folk, även om den anlitade intar en självständig ställning. En arbets- eller uppdragsgivares ansvar enligt dessa bestämmelser skulle enligt förslaget kunna jämkas, om skadeståndet med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt finnes oskäligt be- tungande.

Förslaget innehöll vidare generellt verkande regler om en långtgående begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar, både i förhållande till ar- betsgivaren och i förhållande till utomstående skadelidande. I huvudsak innebar förslaget i den delen, att en arbetstagare skall svara för skada som han vållar i sin tjänst endast i den mån det med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt.

Reglerna om arbetsgivares skadeståndsansvar skulle enligt förslaget inte gälla skada i följd av sådan trafik med motorfordon, för vilken skall finnas trafikförsäkring. Kommittén föreslog i anslutning härtill en mindre ändring i bestämmelserna i 3 & bilansvarighetslagen om fördelning av skadestånds- ansvar mellan ägare och förare av motorfordon.

Under hänvisning bl. a. till det nära sambandet mellan kommitténs för- slag i fråga om principalansvaret och arbetstagares skadeståndsansvar samt det år 1958 avgivna förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet tillstyrkte skadeståndskommittén i särskild skrivelse till chefen för justitie- departementet att lagstiftning också skulle genomföras rörande det allmän- nas skadeståndsansvar.

1.2.4. Pågående utredningsarbete

Vid ett möte mellan de nordiska justitieministrarna i mars 1965 diskute— rades vilka frågor som kunde lämpa sig att ta upp under ett fortsatt re- formarbete på skadeståndsrättens område. Man bestämde sig därvid för att tillsätta nya kommittéer med uppgift att utreda frågorna om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om skadestånd vid förlust av försörjare. Dessa kommittéer tillsattes i slutet av år 1966 eller i början av år 1967.

Inom Nordiska rådet har tagits vissa initiativ som har fått betydelse för arbetet på skadeståndsrättens reformering.

Efter rekommendation av Nordiska rådet den 31 januari 1966, nr 5, har de nordiska regeringarna under år 1966 tillkallat sakkunniga med uppdrag att utreda förutsättningarna för en rättssociologisk undersökning av för- säkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen och söka dra upp riktlinjer för en sådan undersökning. Den svenske sakkunnige, professorn Jan Hell- ner, har den 12 december 1969 avgivit betänkandet )Rättssociologisk under- sökning av skadeståndsrätten: (SOU 1969: 58). Där föreslås att man, som

1.2.4.

• Sida 60
•  Original

60. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

första grundläggande led i en empirisk undersökning, genomför en begrän- sad undersökning av stickprov ur befolkningen för att utröna vilka person- skador (inklusive dödsfall) som förekommit under en begränsad tidrymd och hur de har ersatts. Med en sådan begränsad undersökning får man en- ligt Hellner visserligen inte någon kvantifierad kunskap i detalj om olika skadetyper eller ersättningsförhållandena vid dessa utan bara en allmän bild av förhållandena på området, t. ex. huruvida skador förorsakade av barn är någon betydande skadetyp. Den sakkunnige tänker sig att det i fram- tiden — efter den allmänna undersökningen -— kommer att behövas ytterli- gare undersökningar rörande t. ex. bilskador, om man vill lägga en säker grund för en reformering av ersättningsreglerna på detta område. Studiet av ersättningsförhållandena vid olika skadetyper bör kompletteras med en undersökning av administrationen av ersättningarna och av kostnaderna härför. Resultatet av de undersökningar som genomförs bör enligt den sak- kunnige över huvud utnyttjas för lagstiftningsarbetet och därigenom ge ökad tyngd åt de reformförslag som läggs fram.

Som jag tidigare har nämnt ersätts i viss omfattning av statsmedel sådana skador som vållas av rymlingar från fångvårdsanstalter m.fl. kategorier. 1 rekommendation den 21 februari 1968, nr 19, har Nordiska rådet hemställt, att de nordiska ländernas regeringar lämnar redogörelser för i vilken om- fattning och på vilken grund myndigheter i de nordiska länderna utbetalar ersättning för skador, vållade av personer som samhället genom placering på anstalt eller annan inrättning eller på annat sätt har tagit om hand för kriminalvård eller annan vård», samt att regeringarna undersöker möjlig- heterna att fastställa enhetliga principer, efter vilka utbetalning i admini- strativ ordning av billighetsersättning av allmänna medel för sådana skador kan äga rum.

I Sverige har under år 1968 utarbetats en redogörelse för den nuvarande ersättningsregleringen. Den av Nordiska rådet rekommenderade undersök- ningen av möjligheterna att genomföra enhetliga nordiska bestämmelser i ämnet pågår i nordiskt samarbete, för Sveriges del inom justitie- och so- cialdepartementen. Utredningsarbetet skall omfatta ersättning av angivet slag för skador vållade av personer som har gjorts till föremål för sam- hällsingripande.

I ett medlemsförslag avlämnat i augusti 1969 har föreslagits att Nordiska rådet skall rekommendera regeringarna att snarast söka få till stånd en all- män nordisk skadeståndslagstiftning. Förslaget är f. 11. under behandling i rådets juridiska utskott.

1.3. Övriga reformönskemål

Under den tid som det här berörda reformarbetet pågått har vid olika tillfällen och från skilda håll förts fram önskemål om skadeståndsrättsliga

1.2.4.

• Sida 61
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 61

reformer. Vissa av dessa önskemål har helt eller delvis tillgodosetts genom numera genomförda reformer och kan därför här lämnas åsido. I några andra fall har det rört sig om reformer på områden som omfattas av nu pågående eller slutfört utredningsarbete, och det finns inte anledning att här gå närmare in på sådana frågor. I övrigt har skadeståndsrättsliga eller näraliggande frågor tagits upp dels inom riksdagen, dels i särskilda fram- ställningar till Kungl. Maj:t.

1.3.1. Riksdagen

I det följande redovisas till en början i en kronologisk förteckning be- handlingen av här aktuella r i k s (1 a g s m 0 t i o n e r under tiden 1946— 1970 och av de riksdagsskrivelser som motionerna i vissa fall har föranlett. Motionerna redovisas härvid endast med angivande av år, i vilken kamma- re varje motion har väckts (1 resp. II) och motionens nummer samt med en kort beskrivning av motionsyrkandet.

1946: II : 175 ang. översyn av 6 kap. SL, särskilt bestämmelserna i 4 5 om efterlevandes skadeståndsrätt. Första lagutskottet fann att efterlevandes möjligheter att få skadestånd är alltför begränsade och tillstyrkte skynd- sam utredning om revision av 6 kap. 4 5 SL (1LU 1946: 33). Riksdagen hemställde hos Kungl. Maj:t om den begärda utredningen (rskr 1946: 270).

1947 : II: 279 aug. ersättning av statsmedel för skada, som vållats genom brottslig handling. Statsutskottet fann sig för tillfället inte höra förorda, att riksdagen påkallade utredning i ämnet men ansåg att utredningsfrågan förtjänade ytterligare överväganden (SU 1947: 246). Riksdagen gav i skri- velse till Kungl. Maj :t till känna vad utskottet hade anfört (rskr 1947: 475).

1950: I : 97, 11 : 117 ang. översyn av bestämmelserna om skadestånd, med särskilt beaktande av frågan, huruvida betalningsskyldigheten för större skadeståndsbelopp till viss del kunde överflyttas på det allmänna. Första lagutskottet hänvisade till den förberedande utredning om lagstiftning på skadeståndsrättens område som inom kort väntades föreligga och till att frågan om betalningsskyldighet för det allmänna för del av högre skade- ståndsbelopp framförts av 1945 års försäkringsutredning, vars betänkande efter remissbehandling var föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna ( lLU 1950: 7). Riksdagen avslog motioner- na (18:26, 11 8: 44).

1953: I : 108 ang. statens övertagande i vissa fall av enskilds förpliktelse att utge skadestånd eller annan ekonomisk ersättning. Statsutskottet hän- visade till att frågan behandlats i 1950 års förberedande utredning och ytter- ligare skulle övervägas vid det fortsatta reformarbetet på skadeståndsrät- tens område, varför någon framställning från riksdagen inte var påkallad (SU 1953: 164). Riksdagen avslog motionen (I 30: 15, 11 30:42).

1956: I : 170, 11 : 333 ang. ersättning för skador som tillfogats genom brotts-

1.3.1.

• Sida 62
•  Original

62. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972

lig gärning. Statsutskottet fann frågan visserligen ligga utanför de aktuella arbetsuppgifterna för bilskadeutredningen och kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar men uttalade, att det pågående utrednings- arbetet var avsett som ett led i en planerad allmän reform av skadestånds- rätten. Det kunde med hänsyn härtill inte anses välbetänkt att riksdagen beslutade om en ny omfattande utredning kring de skadeståndsrättsliga problemen. Men utskottet ansåg att man kunde överväga en utsträckning till andra avgränsade grupper av regleringen beträffande skador vållade av rymlingar m. fl. (SU 1956: 183). Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört (rskr 1956: 375).

1961: I : 164 aug. säkerställande av rätten till skadestånd genom antingen en obligatorisk försäkring eller statens övertagande av ansvar för person- skada, vars värde överstiger 2 000 kr., när skadevållaren inte kan utge er- sättning. Första lagutskottet fann att frågan om en obligatorisk försäkring borde övervägas i ett större sammanhang, varvid också fall, vari skade- ståndsskyldighet inte föreligger, kunde beaktas. Tillräckliga skäl förelåg enligt utskottet inte att införa en generell statsgaranti beträffande de skade- stånd som avsågs i motionen, även om en vidgad användning av statsmedel till skadeståndsbetalning kunde te sig befogad även i fall då staten inte är skadeståndsskyldig enligt gällande rätt (lLU 1961: 25). Riksdagen avslog motionen (I 14: 60, 11 14: 75).

1963: I: 530, 11 : 639 samt 1964: I: 586, II : 711 aug. ersättning av allmän- na medel för skada som drabbat enskild person genom brott mot honom eller hans egendom. Första lagutskottet kunde inte förorda en utredning i ämnet med hänsyn till att möjligheterna att av allmänna medel få ersätt- ning för skador på grund av brott av rymlingar och liknande kategorier alltmera ökats och att man kunde anta att denna ersättningsform kunde komma att vidgas ytterligare. Utskottet hänvisade också till att försäkrings- skyddet på detta område kunde förutsättas bli alltmera omfattande och effektivt ( 1LU 1963: 8 och 1964: 12). Riksdagen avslog motionerna (I 11: 44, 11 11: 122 och I 13:53, 11 13: 64).

1966: II : 127 ang. sådan ändring i lagen den 13 maj 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. att kvarstående miss— tanke inte längre skall få påverka prövningen av ersättningsfrågan, och 1966: II: 686 ang. förslag till lagstiftning inom den offentligrättsliga verk- samheten, varvid särskilt önskvärdheten av en revidering av reglerna om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda borde beaktas. Första lagut- skottet ansåg att det inte kunde komma ifråga att den som utsatts för fri- hetsinskränkning men därefter frikänts eller inte åtalats alltid skall vara berättigad till ersättning. Men 1945 års lag borde enligt utskottet ses över, så att inte enbart kvarstående misstanke skall betaga någon rätten till ska- destånd. Med hänsyn till pågående lagstiftning på skadeståndsrättens om- råde fann emellertid utskottet att det inte var påkallat att riksdagen för till-

1.3.1.

• Sida 63
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 63

fället tog initiativ i de frågor motionerna avsåg. Utskottets synpunkter bor- de dock övervägas vid lagstiftningsarbetet (lLU 1966: 27). Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 1966: 189).

1966: II : 526 ang. bl. a. utredning om skadeståndsersättning för misslyc- kade tandbehandlingar, med särskilt beaktande av frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för tandläkare. Statsutskottet fann särskild utredning i ämnet inte erforderlig med hänsyn till att utredningar i fråga om såväl allmän skadeståndsrätt som skadestånd i offentlig verksamhet var föremål för Kungl. Maj:ts prövning (SU 1966: 145). Riksdagen lämnade motionen i den del som här är av intresse utan bifall (I 35: 33, 11 35: 11). Frågan om skadestånd vid misslyckade tandbehandlingar har ånyo aktualiserats genom motionerna I: 396 och 11: 442 vid 1970 års riksdag (lLU 1970:66; jfr nedan).

1966:I: 318, 11: 384 samt 1967:I: 26, 11:43 ang. bl.a. åtgärder för att förbättra målsägandens möjligheter att få ut skadestånd, främst vid per— sonskador, t. ex. genom ersättning av det allmänna efter prövning i varje särskilt fall eller genom lagstiftning om försäkring mot brott. Första lag- utskottet ansåg, att man med hänsyn till den pågående översynen av ska- deståndsrätten inte kunde ta slutlig ställning till frågan om ersättning av det allmänna för skada åsamkad genom brott. Däremot kunde det övervä- gas att bygga ut statens ansvar för skada av rymlingar till att omfatta t. ex. personskador vållade av dem som är föremål för kriminalvård i frihet. Utskottet förordade, att uppmärksamhet skulle ägnas dessa frågor vid ar- betet med skadeståndsrättens reformering (lLU 1966: 38 och 1967: 15). Riksdagen gav med anledning av 1966 års motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 1966: 325) samt avslog 1967 års motioner (I 17: 46, 11 17: 90). Frågan om statligt skadeståndsansvar vid kriminalvård i frihet har tagits upp vid 1970 års riksdag i motionerna I : 390 och II: 580 (ILU 1970: 67; jfr nedan).

1967:11: 31 ang. objektivt ansvar för oförutsedda allvarliga skador vid medicinsk behandling. Första lagutskottet ansåg många skäl tala för att man inom sjukvårdens område i vissa hänseenden tillämpar skadestånds- ansvar oberoende av vållande. Utskottet utgick från att frågan prövas vid det pågående lagstiftningsarbetet på skadeståndsrättens område (lLU 1967: 49). Riksdagen avslog motionen (I 43: 67, 11 43 : 104). Motioner i samma ämne har väckts vid 1970 års riksdag ( I: 107 samt I : 396 och II : 442). I mo- tionerna I: 840 och II : 583 vid samma riksdag föreslogs, att det allmänna tar på sig skadeståndsansvaret för oförutsedda, allvarliga skador vid medicinsk behandling. Första lagutskottet förutsatte att dess uttalanden vid 1967 års riksdag skulle beaktas och att den väntade lagrådsremissen skulle redovisa erforderligt grundmaterial för de komplicerade överväganden som motions- spörsmålen kräver (lLU 1970: 66). Riksdagen avslog motionerna.

1968: I : 270, II : 338 aug. sådan ändring i bilansvarighetslagen att skade-

1.3.1.

• Sida 64
•  Original

64. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ståndsansvaret —— frånsett ansvaret för bristfälligheter på fordonet — över- flyttas på staten, när polisman framför fordon för kontroll i samband med s.k. flygande inspektion eller i liknande situationer. Första lagutskottet ansåg liksom motionärerna, att det är otillfredsställande att fordonsägare kan drabbas av bonusförlust vid trafikskada i samband med flygande in- spektion, men fann det i nuvarande läge, när arbetet med lagstiftning om principerna för det allmännas skadeståndsansvar är långt framskridet, kunna väcka betänkligheter att göra det isolerade ingrepp i bilansvarig— hetslagStiftningen som föreslagits. En ändring av bonusbestämmelserna kunde äga rum utan initiativ från riksdagens sida (lLU 1968: 26). Riks- dagen avslog motionerna (1 21:46, 11 21:86).

1968: I: 134, II: 176 ang. ersättning för kroppsskada på polisman, inklu- derande gottgörelse för sveda och värk samt framtida men. Första lagut- skottet underströk angelägenheten av att frågan snarast möjligt fick sin lösning (lLU 1968: 43). Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört (rskr 1968: 329). Vid 1970 års riksdag har samma fråga aktualiserats i motionerna I : 501 och II : 584 (1LU 1970: 67; jfr nedan).

1968: I: 186, 11: 244 ang. statlig ersättning vid personskador uppkomna genom brott, 1968: I : 18, II : 26 ang. allmän brottsförsäkring gällande vålds- brott och 1968: I : 134, 11 : 176 ang. åtgärder för att förbättra målsägandens möjligheter att få ut skadestånd. Första lagutskottet hänvisade dels till det initiativ som tidigare tagits i frågan om ett utbyggande av statens ansvar för skador, vållade av rymlingar m. fl., att också omfatta personskador or- sakade av dem som är föremål för kriminalvård i frihet (rskr 1966: 325), dels till den utredning inom justitie- och socialdepartementen som pågår i frågan om statens ersättningsåtagande på detta område, dels också till arbetet på att utröna förutsättningarna för en rättssociologisk undersökning av försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen. Vidare pekade ut- skottet på vissa förbättringar i socialförsäkringsskyddet, som under senare tid genomförts, samt på vissa nya former av frivilligt försäkringsskydd, gäl- lande i den mån en målsägande inte kan få ut sitt skadestånd därför att den skadeståndsskyldige saknar betalningsförmåga eller inte har kunnat anträffas. Utskottets majoritet fann med hänsyn till dessa omständigheter inte anledning att förorda något ytterligare initiativ (1LU 1968: 44). En minoritet reserverade sig för en utredning rörande ersättning av allmänna medel för skada, åsamkad genom brottsligt förfarande. Riksdagen avslog motionerna (I 34: 52, 11 34:79).

1969: I : 744, II : 859 ang. förslag om ett system för statlig ersättning för personskada, som uppkommit genom brott, och om utredning angående möjligheterna att införa ett system för ersättning av ekonomisk skada, som uppkommit genom brott, 1 969: 11 : 244 ang. ersättning av allmänna medel för skada som drabbat enskild person genom brott mot honom eller hans

1.3.1.

• Sida 65
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 65

egendom, 1969: I : 44, II : 14 ang. en allmän brottsförsäkring gällande vålds- brott samt 1969: I: 388, II: 448 aug. åtgärder för att förbättra målsägan- dens möjligheter att få ut skadestånd. Första lagutskottets majoritet ansåg starka skäl tala för att samhället i större omfattning än hittills bör ta de ekonomiska konsekvenserna av svårigheterna att upprätthålla lag och ord- ning och förordade utredning om ersättning av allmänna medel för skada, åsamkad genom brott (lLU 1969: 9). En minoritet inom utskottet föreslog på i huvudsak samma skäl som hade anförts av utskottsmajorileten i utlå— tandet över motionerna i samma ämnen vid 1968 års riksdag (1LU 1968: 44) att motionerna inte skulle föranleda någon åtgärd. Riksdagen avslog motionerna (I 9: 27, H 9: 38). Vid 1970 års riksdag har nya motioner väckts i samma ämnen. l motionerna I: 501 och 11:584 begärdes åtgärder för att förbättra målsägandens möjligheter att få ut skadestånd. Motionerna I: 27 och II: 30, II: 119 samt 1:502 och II: 581 rör ersättning av statsmedel vid skada för enskild person genom brott. I motionerna I: 394 och II: 979 före- slogs att sådan ersättning skall utgå vid förlust genom stöld m. m. Första lagutskottets majoritet hänvisade till det förslag till ersättningsordning för brottsoffer som under år 1970 utarbetats inom justitiedepartementet (Sten- cil Ju 1970: 21) och till den väntade behandlingen av de väckta frågorna i förslaget till skadeståndslag. En minoritet inom utskottet önskade utred- ning i parlamentariska former av frågan om ersättning av allmänna medel för skada åsamkad genom brott (lLU 1970: 67). Riksdagen avslog motio— nerna.

1969: I: 751, II: 861 aug. ersättning för skada vid lämnande av hjälp i samband med trafikolycka. Första lagutskottet ansåg nuvarande ersätt- ningssystem — enligt vilket möjligheterna till ersättning är begränsade till de fall då ett motorfordon tas i anspråk för transport av skadad till läkare — inte vara tillfredsställande. Starka skäl talade enligt utskottet för en prövning av frågan om författningsbestämmelser som garanterar ersätt- ning åt den som omhändertar eller på annat sätt hjälper person som skadats vid trafikolycka och därvid själv skadas till person eller egendom. Utskot- tet fann att frågan bör kunna lösas i samband med en revision av lagstift- ningen om ersättning för skada i följd av bruk av motorfordon eller tas upp i annat lämpligt sammanhang (lLU 1969: 24). Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 1969: 114).

Också r i R S d a g e n s r e vi s 0 r e r har tagit initiativ till lagstiftnings- åtgärder på skadeståndsrättens område. 1948 års revisorer förordade en översyn av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl. Statsut- skottet delade revisorernas uppfattning, att ersättningsförfarandet enligt lagen måste betecknas som mycket omständligt, och ägnat att medföra olä- genheter för såväl statsmyndigheterna som ersättningssökandena. Utskottet

1.3.1. 5 _Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 66
•  Original

66. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

föreslog, att riksdagen begär en översyn av lagen ( SU 1949: 143 s. 1). Riks- dagen gav i skrivelse till Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 1949: 262).

Skadeståndsrättsliga spörsmål har därjämte vid många tillfällen aktua- liserats i riksdagen i samband med interpellationer och enkla

f r ä g 0 r. Dessa har regelmässigt rört frågor som behandlats i de nu redo- visade motionerna.

1.3.2. Framställningar till Kungl. Maj:t

Utanför riksdagen har från flera håll framställts önskemål om reformer inom skadeståndsrätten. Sådana framställningar har för det mesta gällt en utvidgning av området för objektivt ansvar.

En framställning i april 1961 från Folkrörelsernas motorförbund avsåg lagstiftning om att ägare till husdjur, som förorsakar eller medverkar till skada på allmän väg, blir ansvarig oberoende av eget vållande.

Motorförarnas helnykterhetsförbund anhöll i augusti 1964 om prövning av frågan om en lag för reglerande av skador som uppstår vid kollision mel— lan motorfordon och renar. Framställningen grundade sig på ett förslag som väckts av förbundets distrikt i Västerbotten.

I oktober 1965 begärde Sveriges advokatsamfund utredning angående ökat skadestånds- och försäkringsrättsligt skydd i vissa fall för den som lider skada i följd av luftfart.

Svenska polisförbundet har i oktober 1967 föreslagit att statsmakterna vidtar åtgärder för att förbättra det ekonomiska skyddet för polispersonal som utsätts för våldshandlingar under tjänsteutövning. En sådan åtgärd är enligt framställningen att polisman av staten tillerkänns rätt till ersättning för sveda och värk samt framtida men i anledning av kroppsskada som uppkommer under tjänsteutövning.

En framställning i mars 1968 från Svenska järnvägsmannaförbundet av- såg att i järnvägsansvarighetslagen skulle återinföras en bestämmelse om skyldighet för innehavare av järnväg att, oberoende av vållande hos inne- havaren själv eller järnvägens förvaltning eller betjäning, ersätta person— skada som drabbat någon anställd i järnvägens tjänst (ett sådant ansvar föreskrevs tidigare i 3 & järnvägsansvarighetslagen, vilket lagrum slutligt upphävdes i samband med att 1954 års yrkesskadeförsäkringslag trädde i kraft).

Också Svenska transportarbetareförbundet har aktualiserat frågan om utvidgat objektivt ansvar för arbetsgivare gentemot anställda. Förbundet begärde i december 1968, att frågan om rent objektivt ansvar för arbets- givare, som bedriver stuveriverksamhet, skulle utredas.

Omfattningen av statens skadeståndsansvar i visst avseende har berörts av exekutionsväsendets organisationsnämnd. I november 1966 har nämnden

1.3.1.

• Sida 67
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 67

begärt att frågan om statens skyldighet att betala ersättning, när skada uppstår på egendom som är i utmätningsmans vård, övervägs i samband med lagstiftningen om skadestånd vid offentlig verksamhet.

Samtliga här berörda framställningar är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

1.4. Den skadeståndsrättsliga diskussionen

I den livliga debatt om skadeståndsrätten som har förts under de senaste årtiondena har meningarna ofta gått starkt isär. Åsikterna följer i stort sett tre huvudlinjer. En radikal riktning med allt fler förespråkare ansluter sig till synpunkter som först kom till uttryck i Strahls principbetänkande av år 1950 och som närmast går ut på att de mångskiftande och omfattande ersättningsbehoven i dagens samhälle, i vart fall när det gäller personskada, tillgodoses bäst inom ramen för ett vidareutvecklat försäkringssystem, i hu- vudsak frigjort från de traditionella skadeståndsreglerna. En annan åsikts- riktning, som vunnit stor anslutning och som i praktiken har blivit den dominerande, hävdar att reformarbetet bör gå ut på partiella ändringar i och tillägg till den bestående skadeståndsrätten och att man därvid bör utnyttja de möjligheter att förbättra de skadelidandes ställning som försäkring i oli- ka former erbjuder. Den tredje linjens anhängare, som är i klar minoritet, anser att tiden ännu inte är mogen för lagstiftning på den allmänna skade- ståndsrättens område, i varje fall inte på det nordiska planet, och att man i stället här under ännu någon tid avvakta utvecklingen inom doktrin och praxis.

Innan jag går över till att redovisa min egen syn på frågan om de rikt- linjer efter vilka reformarbetet på detta område bör bedrivas, skall vissa huvuddrag i de senaste årens diskussion om detta reformarbete beröras. Framställningen kommer emellertid att begränsas till uttalanden som har gjorts i officiella eller halvofficiella sammanhang men som inte är lätt till- gängliga för en större allmänhet. Hithörande frågor har visserligen i någon omfattning berörts också i den fackvetenskapliga litteraturen, främst i tid- skriftsartiklar 0. 1.1, men det skulle föra för långt att här redogöra också för dessa diskussionsinlägg.

1.4.1. 1950 års förberedande utredning

De delvis banbrytande och i många stycken framsynta idéer och förslag som presenterades i 1950 års betänkanden — och som Strahl har vidareut- vecklat bl. a. i uppsatsen »Skadeståndsrättens framtid» (Rättsvetenskapliga

* Här kan hänvisas till Hellner, Skadeståndsrättens reformering, Svensk Juristtidnlng 1967 s. 673 med där gjorda hänvisningar till tidigare inlägg i debatten om skadeståndslagstiftningen. För tiden efter det Hellners uppsats publicerades hänvisas till Conradi, Skadeståndsrätten och verkligheten, Svensk Juristtidnlng 1969 s. 316.

1.4.1.

• Sida 68
•  Original

68. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

studier ägnade minnet av Phillips Hult, Uppsala 1060, s. 431 f.) — har re— dan haft ett betydande inflytande på det hittills bedrivna reformarbetet och har efter hand fått allt större aktualitet. En av de bärande tankegångarna i 1950 års svenska utredning var, att skadeståndsrätten i sin helhet bör an- passas till de senaste decenniernas tekniska och sociala utveckling och att en sådan anpassning kan ske genom att man i vidsträckt omfattning låter för- säkringsersättning avlösa skadeståndet. Ett system som gör de mest fram- trädande behoven av skadeersättning beroende av om annan person varit vållande till skadan är enligt denna tankegång inte längre ändamålsenligt. Skadeståndsrätten har visserligen — som ett av flera tänkbara medel — be- tydelse, när det gäller att förebygga skador, att bereda trygghet, om skada ändå inträffar, och att placera den ekonomiska bördan av ersättningarna där de från samhällsekonomisk synpunkt bör ligga. Men inte minst från synpunkten av den skadelidandes trygghet framstår försäkring som mera lämpad att sörja för ersättning när sådan är önskvärd.

Strahl påpekade, att försäkringsersättning redan nu utgår vid flertalet av de skadefall som inträffar i samhället, i all synnerhet när det gäller per- sonskador. Skadevållarens personliga skadeståndsansvar aktualiseras i allt mindre omfattning. När ersättning utgår ur ansvarsförsäkring är det visser- ligen skadeståndsreglerna som bildar underlaget vid bestämmande av er- sättningens omfattning. Men i den mån ersättning utgår från socialförsäk- ringen eller från frivillig personförsäkring, sätts skadeståndsreglerna i prak- tiken ur kraft. Utvecklingen går vidare på denna väg och utrymmet för täckning av ersättningsbehoven genom tillämpning av skadeståndsregler blir därmed efter hand allt mindre.

Strahl ansåg detta vara en riktig utveckling. Ersättning på grund av per- sonlig skadeståndsskyldighet framstod för honom som i många avseenden underlägsen försäkringsersättning. Han betonade, att behovet av ekonomisk gottgörelse för en inträffad skada givetvis är helt oberoende av orsaken till skadans uppkomst, och hävdade att man måste välja ett försäkringsmässigt ersättningssystem, om man vill garantera att skadeersättning utgår. Detta gäller framför allt i fråga om kroppsskada, men enligt Strahl medför för- säkring också när det gäller sakskada, att ersättning kan utgå i mycket större omfattning än vad som följer av skadeståndsreglerna.

Strahl ansåg det i och för sig önskvärt att ersättning skall kunna beredas för alla person- och sakskador. Genom en utvidgning av skadeståndsmöj- ligheterna kan man emellertid, menade Strahl, inte åstadkomma en ord- ning som medger att ersättning utgår i alla de fall där det är behövligt. F örsäkringssystemets möjligheter i det avseendet är mindre begränsade.

I överensstämmelse med sin uppfattning om skadestånd jämfört med försäkring fann Strahl att man bör införa en olycksfallsförsäkring för hela folket till belopp, som kan framstå som någorlunda tillfredsställande för gemene man. Den som vill ha högre ersättning skulle vara hänvisad att

1.4.1.

• Sida 69
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 69

teckna frivillig försäkring. Olycksfallsförsäkringen skulle finansieras av allmänna medel samt avgifter av de försäkrade och sådana verksamheter som medför mera avsevärd risk för olycksfall. Regressanspråk skulle kunna göras gällande när det är motiverat av preventionshänsyn. Om systemet är möjligt att genomföra, skulle det lösa ersättningsfrågorna i personskade- fallen. Strahl förutskickade, att ett reformprogram enligt dessa linjer måste ta avsevärd tid i anspråk. Om det inte anses möjligt eller önskvärt att för- verkliga programmet i dess helhet, skulle man dock kunna pröva dessa idéer på vissa speciella områden. Här tänkte Strahl bl.a. på trafikförsäk- ringen, som skulle kunna utvidgas till sådana skador som nu inte täcks av bilansvarighetslagen. Yrkesskadeförsäkringen skulle kunna byggas ut till en försäkring mot skada genom farlig verksamhet.

I fråga om sakskador borde enligt Strahl försäkring alltjämt ankomma på vars och ens eget initiativ. Obligatorisk ansvarsförsäkring ansåg Strahl dock vara motiverad i fall då lagstiftningen föreskriver objektivt ansvar.

Hur mycket man än förenklar uppgiften att skapa ett tillfredsställande ersättningssystem genom ett rationellt utnyttjande av försäkringsväsendet kommer det dock enligt Strahl att föreligga behov av skadeståndsregler, ef- tersom det under alla förhållanden kommer att förekomma skador som inte är täckta av försäkring. Vidare måste regler finnas om försäkringsgiva- res regressrätt, vilka ytterst går tillbaka på regler om skadeståndsskyldighet.

1.4.2. 1951 års nordiska juristmöte

De idéer och förslag som presenteras i 1950 års principbetänkanden dis- kuterades under ämnet »Skadestånd och försäkring) vid det nitton de n o r d i sk a j u r i s t m ö t e t i Stockholm år 1950. Den rationella hel- hetssyn som utredningsmännen anlagt på skadeståndsrätten väckte sympa— ti. Men de nya idéerna kritiserades också, samtidigt som skadeståndsrätten i dess nuvarande utformning försvarades. Inte minst rönte tankarna på en allmän olycksfallsförsäkring invändningar. De som försvarade den traditio- nella skadeståndsrätten ställde sig emellertid inte främmande för olika för- bättringar av denna, t. ex. genom införande av objektivt ansvar på ytterli- gare områden. Meningarna var starkt delade om lämpligheten att påbörja ett nordiskt lagstiftningssamarbete på skadeståndsrättens område.

1.4.3. Direktiven till 1952 års u ' ar

I samband med att bilskadeutredningen och kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar tillsattes år 1952 förklarade sig föredragande departementschefen vara ense med 1950 års utredningsmän om att reform- arbetet borde fullföljas i nordiskt samarbete. De riktlinjer som utred— ningsmännen angett borde följas. Arbetet borde också bedrivas på det sätt

1.4.3.

• Sida 70
•  Original

70. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

som utredningsmännen rekommenderat. Departementschefen ville dock in- te ta ställning till frågan huruvida en allmän olycksfallsförsäkring i vid- sträckt omfattning skulle kunna avlösa skadeståndsrätten över hela linjen. Han var inte heller övertygad om att de lösningar som de två utredningarna nådde fram till kunde i någon högre grad tjäna till vägledning för en bli- vande allmän reform av skadeståndsrätten.

1.4.4. Remissyttranden över 1957 och 1958 års betänkanden

I yttrandena över bilskadeutredningens betänkande förekom kritik av att reglerna om skadestånd med anledning av biltrafik bröts ut ur det större sammanhang som arbetet på en gemensam nordisk skadeståndsrätt utgör. Det ansågs på några håll inte lämpligt att göra stör- re ändringar i bestämmelserna på ett begränsat område, innan enighet nåtts om principerna för den allmänna skadeståndsrätten. Det låg nära till hands att också på andra områden genomföra regler av samma innehåll som för- slagets. Samtidigt erinrade man från vissa håll om den tveksamhet som föredragande departementschefen gett uttryck åt i frågan, huruvida lös- ningarna i den första etappen kunde tjäna till vägledning vid utformningen av de allmänna reglerna. Förhållandena inom motorfordonstrafiken ansågs alltför speciella för att kunna läggas till grund för en allmän reform av ska- deståndsrätten. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhöll särskilt, att ett accepterande av det framlagda förslaget inte innebar ett godtagande av de vittgående reformplaner som kommit till uttryck i det svenska prin— cipbetänkandet år 1950. Försäkringsinspektionen i sin tur ansåg, att objek- tivt ansvar mycket väl kunde införas på ett visst område, innan frågan om sådant ansvar på andra tänkbara områden blivit utredd.

Också i remissyttrandena över det betänkande som k 0 m mi t t é n a n- gående det allmännas skadeståndsansvar avgett placerade en del instanser in förslaget i det större sammanhang som det allmänna ska- deståndsrättsliga reformarbetet utgör. Överståthållarämbetet ansåg att ska- destånd i offentlig verksamhet inte borde genom fristående lagstiftning bry- tas ut ur detta sammanhang. Andra remissinstanser anmälde också tvek- samhet på denna punkt, men fördelarna med lagstiftningen ansågs mesta- dels överväga. Genom att förslaget uppehöll sig vid allmänna skadestånds- spörsmål kunde det dock, enligt vissa remissuttalanden, komma att före- gripa eller försvåra en allmän svensk lagstiftning om skadestånd.

1.4.5. 1960 och 1963 års nordiska juristmöten

Diskussionen om skadeståndslagstiftningen fortsatte vid de juristmö- ten som ägde rum i början av 1960-talet.

Vid det tjugoandra nordiska juristmötet i Reykjavik år 1.4.3.

• Sida 71
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 71

1960 utvecklade justitierådet Gösta Walin delvis andra synpunkter på lag- stiftningsarbetet än dem som kommit till uttryck i 1950 års principbetän- kanden. Han gjorde sig närmast till tolk för den nyss beskrivna andra hu- vudlinjen i skadeståndsdebatten och förordade partiella reformer på den bestående rättens grund. Han betonade visserligen försäkringsväsendets — särskilt ansvarsförsäkringens — betydelse för ersättningssystemet. Men viktiga förbättringar skulle man enligt Walin nå bäst om man fortsatte att bygga på de nuvarande skadeståndsreglerna. Dessa borde alltså komplet- teras och modifieras genom lagstiftning. Även om en del spörsmål därvid måste lämnas öppna, kan väsentliga frågor lösas, samtidigt som domstolar- na genom motiven får anvisning på de synpunkter som har varit avgörande för de lagstiftande organens bedömningar. Walin ansåg att den nordiska skadeståndsrätten på detta sätt bör kodifieras efter gemensamt utrednings- arbete. Själv skisserade han några punkter i en sådan allmän skadestånds- lag för att visa hur hans idéer kunde förverkligas. Lagen innehöll bl.a. culparegeln och en regel om jämkning av skadeståndsansvaret för fall då ersättningen annars skulle verka oskäligt betungande.

Meningarna om hur reformarbetet bör bedrivas var under diskussionen vid detta möte delade. En väsentlig invändning mot Walins förslag var att en enhetlig tillämpning av skadeståndsreglerna inte skulle bli följden om reglerna kodifieras. Lagens bestämmelser skulle nämligen bli så allmänt hållna att de inte lämnar domstolarna bättre vägledning än nuvarande na- tionella praxis på området. Särskilt ansågs detta gälla den grundläggande culparegeln. Lagstiftningen borde därför anstå till dess att de skadestånds- rättsliga principerna klarnat bättre. Från andra håll betonades dock värdet av en sådan kodifiering som Walin tänkt sig, inte minst därför att man under arbetets gång skulle tvingas att lösa åtskilliga problem som nu vållar svårigheter i rättstillämpningen.

Också vid det tjugotredje nordiska juristmötet i Kö- penhamn år 1963 diskuterades skadeståndsrättsliga frågor. Denna gång var ämnet begränsat till ersättning vid personskada. Det konstaterades, att de nordiska reglerna på detta område företer stora skiljaktigheter, vilket har till följd att man inte uppnår rättslikhet bara genom att utforma en- hetliga ansvarsregler. En nordisk utredning om skadestånd med anledning av personskada välkomnades allmänt.

1.4.6. Skadeståndskommitténs betänkanden

I betänkandet »S k a d e s t å n d 1» utformade 1959 års skadeståndskom- mitté sitt förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd inom den ram som de hittillsvarande skadeståndsreglerna i 6 kap. SL utgör. Föreskrifter om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar ansåg kommittén inte höra infogas i en sådan allmän lag utan i stället böra pla-

1 '4.6.

• Sida 72
•  Original

72. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ceras i en särskild lag i ämnet. Vid en mera genomgripande revision av ska— deståndslagstiftningen borde dock enligt kommitténs uppfattning även ar- betsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar regleras i en allmän lag om skadestånd.

Skadeståndskommittén ansåg sig inte ha anledning att gå djupare in i diskussionen om grundlinjerna för den framtida skadeståndsrätten. Vid en omfattande reform borde man dock, enligt vad kommittén uttalade i »Skadestånd 11», inte göra alltför radikala avsteg från vad som nu gäller.

Kommittén belyste också i några sammanhang olägenheterna av det par- tiella lagstiftningsarbete som det aktuella reformprogrammet innebar. Des- sa olägenheter skulle enligt kommittén bli särskilt märkbara i fråga om de regler angående jämkning av arbetsgivares principalansvar och av arbetsta- gares personliga skadeståndsansvar som kommittén föreslog. Skäl till jämk- ning kan sålunda föreligga även t. ex. när en arbetsgivare själv är vållande till en skada. Vidare kan en möjlighet att nedsätta det personliga skade- ståndsansvaret vara önskvärd även när någon i andra sammanhang än som arbetstagare ådrar sig betungande skadeståndsansvar. Kommittén ville dock inte tillmäta dessa nackdelar avgörande betydelse. Den ansåg i stället att man får finna sig i de mindre olägenheter som är förenade med att re- formarbetet skrider successivt fram, hellre än att skjuta det hela till en oviss framtid.

1.4.7. Remissyttranden över Skadestånd I och Skadestånd 11

I några yttranden över betänkandet >S k a d e s t å n d I) framhölls önsk- värdheten av en mera allmän och genomgripande reformering av skade- ståndsrätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge underströk, att skade- ståndskommitténs förslag berör problem av stor betydelse, som påkallar en genomgripande behandling. Hovrätten nämnde särskilt frågan om en allmän jämkningsregel och spörsmålet om förhållandet mellan skadestånd och försäkring. En förnyad översyn av grundproblemen inom skadestånds- rätten borde enligt hovrätten göras snarast. Målet för reformarbetet borde enligt justitiekanslern vara en allmän skadeståndslag, vilket dock inte hind— rar att man genomför särskilt angelägna ändringar i gällande rätt.

Önskemål om en allmän översyn av skadeståndsrätten framfördes också av andra remissinstanser, som mot bakgrunden härav uttalade tvekan inför partiella reformer. Hovrätten för Nedre Norrland påtalade risken för oklar- heter, om ändringar vidtas beträffande vissa avsnitt i en lag, medan andra delar behålls i stort sett oförändrade. Enligt vad Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalade är det inte rimligt att nya betraktelsesätt accepteras inom begränsade områden av skadeståndsrätten, innan de grundligt penetre- rats med sikte på tillämpning över hela fältet.

1.4.6.

• Sida 73
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition'nr 5 år 1972 73

Också vissa yttranden över betänkandet »S k a d e s t å n d ll» innehöll allmänna synpunkter på reformarbetet inom skadeståndsrätten. Man fram- höll från skilda håll den osäkerhet som råder i fråga om riktlinjerna för arbetet och ovissheten om vad som blir det slutliga resultatet av de utred- ningar som hittills har verkställts. Justitiekanslern ansåg, att arbetet bör inriktas på att åstadkomma en allmän skadeståndslag på den bestående rät- tens grund men att sådana partiella reformer av begränsad räckvidd som är möjliga bör genomföras. En sådan allmän lag skulle vara värdefull, dels därför att den skulle tillhandahålla en stomme för fortsatta reformer, dels därför att man skulle få fram erfarenheter av de partiella reformerna. J us- titiekanslern ansåg det i jämförelse härmed betydligt vanskligare att inrikta arbetet på en mera långsiktig eller genomgripande reform. Åtskilliga re- missinstanser, däribland hovrätten för Nedre Norrland och länsstyrelsen i Stockholms län, delade justitiekanslerns uppfattning, att den allmänna lagen här reglera de ämnen som skadeståndskommitténs båda betänkanden innehöll. Hovrätten framhöll bl.a., att man, för att förebygga oklarheter, inte bör göra arbetsgivar— och arbetstagaransvaret till föremål för lagstift- ning annat än i samband med lagstiftning om den grundläggande allmänna skadeståndsrätten. Denna uppfattning delades i princip av kommerskolle— gium. Ett mycket stort antal remissinstanser ansåg att lagstiftning rörande statens och kommunernas skadeståndsansvar bör ske samtidigt med eller i anslutning till att lagstiftning om principalansvaret genomförs. Endast ett par instanser fann att bestämmelser om det allmännas ansvar borde införas innan principalansvaret reglerades.

Svea hovrätt framförde tanken att man vid den stegvisa kodifieringen av skadeståndsrätten till en början bör ta upp endast person- och sakskada. Genom att i stort sett lämna åsido det mera svårbearbetade område som rätten till ersättning för övriga former av skada utgör vinner man enligt hovrätten att skadeståndsrätten i ett sammanhang kan lagfästas beträffande såväl enskilda personers som det allmännas ansvar för person- och sak- skador.

1.4.8. Nordiska rådet

I ett medlemsförslag vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik år 1965 hemställdes att rådet skulle rekommendera de nordiska regeringarna att — innan samarbetet på skadeståndsrättens område fortsatte -— för rådet lägga fram en allmän plan för samarbetet. En sådan plan skulle enligt förslaget ange efter vilka huvudprinciper en kodifiering av skadeståndsrätten bör läggas upp. Förslagsställarna ansåg att försäkring i större omfattning än f. n. kan lösa de problem som möter på skadeståndsområdet. Utvecklingen pekar enligt förslagsställarna hän mot en kombination av objektivt ansvar och försäkring på allt fler områden. Strahls tankegångar från år 1950 borde enligt förslaget noggrant studeras. Den hittillsvarande ordningen hade lett

1.4.8.

• Sida 74
•  Original

74. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

till att utredningsresultaten i efterhand utsatts för kritik av principiell natur och betraktades därför inte som ändamålsenlig. Därför borde en allmän ge- nomgång av de bärande principerna på området komma till stånd.

Det var med anledning av detta och ett tidigare väckt medlemsförslag om införande av objektivt ansvar i förening med obligatorisk ansvarsförsäk- ring i fråga om skada orsakad av barn som Nordiska rådet beslutade om den förut omnämnda rekommendationen angående rättssociologisk un-

dersökning av försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen ( avsnitt 1.2.4 ).

1.4.9. Direktiven för 1966 års skadeståndskommitté

När min företrädare i november 1966 anmälde frågan om att tillsätta en ny skadeståndskommitté med uppdrag att utreda frågorna om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skade- stånd anslöt han sig i princip till uppfattningen att lagstiftningsarbetet på skadeståndsområdet också framdeles bör följa de partiella reformernas väg men med siktet inställt på att arbetet småningom skall resultera i en allmän nordisk skadeståndslag. Han utgick också från att den nya kommitténs för- slag, i likhet med sina närmaste föregångare, skulle bygga på den traditio- nella skadeståndsrättens grund.

1.5. Departementschefen 1.5.1. Det nuvarande rättsläget

I varje samhälle är det oundvikligt att medborgare då och då drabbas av skador till person eller egendom. Med den tekniska och industriella utveck- lingen och fortgående urbaniseringen ökar skaderiskerna betydligt. Det är visserligen möjligt att genom förebyggande åtgärder av skilda slag — arbe- tarskydd, trafiksäkerhetsåtgärder etc. — motverka tendenserna till stegrad skadefrekvens, men det är uppenbarligen inte möjligt i ett modernt sam- hälle att helt undvika att skador inträffar, t. a.m. i ganska betydande omfattning. Varje fall av personskada för med sig fysiskt och/eller psykiskt lidande för den enskilde. Det är en samhällelig uppgift att så långt möjligt mildra dessa verkningar. Man står här — liksom när det gäller fysisk eller psykisk sjukdom — inför ett vård- och rehabiliteringsproblem, som till väsentlig del måste lösas med andra medel än att bereda den skadelidande ekonomisk gottgörelse. Men varje skadefall har också, vare sig det gäller person— eller egendomsskada, direkta ekonomiska följder för den skade- lidande och betyder en samhällsekonomisk förlust. Det måste därför finnas regler om hur den ekonomiska bördan av dessa förluster skall fördelas bland medborgarna.

Om man går tillbaka till perioder långt före industrialismen gällde hos oss som huvudregel, att förlusten i följd av ett skadefall bars av den som drab-

1.4.8.

• Sida 75
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 75

bats av skadan. 1 fall då denna vållats av annan person, t. ex. genom upp- såtlig misshandel eller skadegörelse, kunde visserligen den förfördelade eller hans familj kräva en ekonomisk gottgörelse. Denna hade emellertid karaktären av en hot, som inte utmättes i direkt proportion till skadans storlek och alltså inte i första hand hade en ersättande funktion utan närmast var att beteckna som en straffrättslig sanktion, motiverad utifrån primitiva vedergällningsföreställningar. Under inflytande från den romerska rätten utbildades emellertid småningom vissa skadeståndsregler av annan typ. Mot slutet av förra seklet var den s. k. culparegeln fullt utbildad hos oss. Den brukar i modern språkdräkt formuleras ungefär så här: den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar annan person skada är skyldig att ersätta skadan. Denna regel -— liksom nutidens skadeståndsregler över hu- vud taget — brukar sägas ha en dubbel funktion, den avskräckande Och moralbildande, dvs. att avhålla medborgarna från handlingar som orsakar skada för andra medborgare, och den reparativa, dvs. att bereda den skade- lidande i det enskilda fallet ekonomisk gottgörelse för den lidna skadan. Ut- gångspunkten vid regelns tillämpning är, att den reparativa effekten skall vara hundraprocentig. Den skadelidande skall sålunda ha full ersättning för den förlust han har lidit, såvida han inte själv har medverkat till skadan genom eget vållande — då kan det bli fråga om jämkning av skadeståndet.

Culparegeln utgör ännu i dag grundvalen för vår skadeståndsrätt. Kring och på grundval av denna huvudregel har sedermera utbildats ett omfattan- de och komplicerat skadeståndsrättsligt regelsystem. Inom detta kan två huvudgrupper av regler urskiljas: de som gäller s. k. inomobligatoriskt ska- destånd, dvs. regler om ersättning för skador uppkomna i kontraktsförhål- landen, och de som avser skador utanför kontraktsförhållanden eller regler om s.k. utomobligatoriskt skadestånd. I detta sammanhang är det främst de sistnämnda reglerna som är av intresse.

Den svenska rättens regler om utomobligatoriskt skadestånd har hittills i bara begränsad omfattning utformats i skriven lag. Vissa grundläggande be- stämmelser av allmän natur om skadestånd med anledning av brott finns i 6 kap. SL. Där föreskrivs skyldighet för den som har begått brott att ersätta den skada som har uppkommit genom brottet. Vidare innehåller kapitlet regler om verkan av den skadelidandes medvållande, om vad som är ersättningsgill personskada, om skyldighet vid vissa brott mot den per- sonliga integriteten att utge ersättning för lidande, om efterlevandes rätt till skadestånd när någon har blivit dödad, om solidariskt ansvar för flera skadevållare samt om skadeståndsskyldighet för barn under 15 år och sin- nessjuka eller med dem jämställda personer och för deras vårdnadshavare. Vid sidan av dessa allmänna bestämmelser finns skadeståndsrättslig spe— ciallagstiftning på särskilda områden, främst inom kommunikationsväsen- det och energiförsörjningen, på miljöskyddsområdet och inom immaterial- rätten.

1.5.1.

• Sida 76
•  Original

76. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

I övrigt har den utomobligatoriska skadeståndsrättens regelsystem utbil- dats i rättstillämpningen. Knappast på något annat område inom civilrätten har de rättstillämpande organens verksamhet haft så stor betydelse för rätts— utvecklingen. Domstolarna har i avsaknad av skriven lag haft att självstän- digt ta ställning till åtskilliga frågor av stor principiell betydelse, såsom för- utsättningarna för inträde av skadeståndsansvar utanför tillämpningsområ- det för 6 kap. SL, vad som skall utgöra ersättningsgill skada, kravet på or- sakssammanhang mellan skadegörande handling och uppkommen skada, skadeståndets fördelning mellan flera ansvariga, avgränsning av tillämp- ningsområdet för reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot om- rådet för kontraktsrättens ersättningsregler osv.

Rättsutvecklingen under detta århundrade präglas i stort sett av återhåll- samhet från domstolarnas sida, när det gällt att bryta med hävdvunna grundsatser. De aktsamhetsnormer som har lagts till grund för culpabedöm- ningen, dvs. bedömningen av vad som skall anses utgöra ett vållande som utlöser skadeståndsansvar enligt culparegeln, har visserligen förändrats i en riktning som har medfört att skadeståndsansvaret på många verksamhets- områden har skärpts —— man har ibland t. o. m. talat om att domstolarna fingerat culpa i situationer, där enligt gängse värderingar kraven på nor- mal aktsamhet inte kan anses eftersatta. Men den principiella utgångs- punkten har varit, att skadeståndsansvar utan stöd av skriven lag förutsät- ter att den skadeståndsskyldige själv har handlat »culpöst», dvs. uppsåtligen eller av vårdslöshet. Man har visserligen nått fram till en regel om ansvarig- het för annans vållande med stöd av ett resonemang som går ut på att en arbetsgivare skall s. a. s. identifieras med vissa av sina anställda och därför svara för skador som dessa vållar. Denna grundsats om s. k. principalansvar har domstolarna emellertid ansett tillämplig endast när skadevållaren har tillhört drifts— eller arbetsledningen eller har kunnat jämställas med sådan personal med hänsyn till att från risksynpunkt särskilt ansvarsfulla upp- gifter har anförtrotts honom.

Skadeståndsansvar helt oberoende av vållande — rent objektivt ansvar — har i rättstillämpningen statuerats huvudsakligen i vissa särpräglade fall på grannelagsrättens område, bl. a. vid omfattande grävnings- eller spräng- ningsarbeten, och vid vissa särskilt riskfyllda militärövningar. I övrigt har domstolarna hållit fast vid culpaprincipen, och någon sådan allmän grund- sats om objektivt ansvar vid farlig verksamhet som har vunnit insteg i vissa utländska rättssystem gäller inte hos oss.

Också i ett annat betydelsefullt hänseende intar svensk rätt traditionellt en restriktiv hållning. Den allmänna regeln om ansvar för eget vållande an- ses hos oss i princip ha giltighet endast vid de s. k. integritetskränkningarna, dvs. skada på person eller sak. Vid sådana skadefall utgår visserligen er- sättning också för den förmögenhetsskada (förlorad arbetsinkomst, utebli-

1.5.1.

• Sida 77
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 77

ven vinst 0. CD som utgör en direkt följd av person- eller sakskadan, men för förmögenhetsförlust som någon tillfogas utan att förlusten slår i sam- band med skada på person eller sak — t. ex. genom bojkott eller genom att den skadelidande förmåtts att vidta förlustbringande dispositioner av sin förmögenhet (här kallad »ren förmögenhetsskada») eller hindrats i sin förvaltning av denna etc. — utgår i princip inte ersättning annat än när den skadegörande handlingen utgör brott, t. ex. bedrägeri.

Culparegelns tillämpning i fråga om skador uppkomna i verksamhet som bedrivs av det allmänna — staten eller kommun — är oomstridd såvitt gäl- ler verksamhet som kan jämställas med enskild. Inom området för sådan verksamhet tillämpas också de grundsatser om principalansvar som jag nyss har berört. Det finns däremot bara ett fåtal exempel på att det allmänna har ålagts skadeståndsansvar med tillämpning av grundsatser om principal- ansvar inom området för offentlig myndighetsutövning. Alla dessa fall av- ser person- eller sakskada, och det råder delade meningar om hur vittgåen- de slutsatser som kan dras av dessa avgöranden. Men det föreligger enighet om att det allmänna enligt svensk rätt i varje fall inte här något ansvar för annan ekonomisk skada än person- eller sakskada — s.k. allmän för- mögenhetsskada —— när sådan skada uppkommer genom fel eller försum- melse vid den offentliga myndighetsutövningen, t. ex. genom ett oriktigt av- görande av en myndighet eller av en enskild tjänsteman, och detta oavsett om den skadevållande handlingen är straffbar eller inte.

Den utveckling av skadeståndsrätten genom domstolarnas rättstillämp- ning som nu i all korthet har skildrats bör ses mot bakgrunden av den snab- ba utveckling som vi under detta århundrade har fått bevittna på de tek- niska, ekonomiska och sociala områdena. Det krävs inga närmare belägg för påståendet, att välståndsutvecklingen och den strukturomvandling som samhället undergått har skapat ändrade betingelser också för den skade- ståndsrättsliga regleringen. Det räcker att peka på några av de viktigaste faktorer som har bidragit till att helt förändra bilden, när det gäller arten :och omfattningen av de skaderisker som är förenade med mänsklig verk- samhet på olika områden: ökad industrialisering parad med en fortgående automation, teknisk omdaning och rationalisering av den industriella verk- samheten, ökad befolkningskoncentration till de högt industrialiserade tät- orterna, snabb expansion av den offentliga verksamheten. Ett annat, lika påfallande som betydelsefullt drag i utvecklingen utgör den kraftiga expan- sionen och effektiviseringen av både den offentliga och den privata försäk- ringsverksamheten. Det är tydligt, att alla dessa omständigheter i hög grad "måste inverka inte bara på utformningen av det skadeståndsrättsliga regel- systemet utan över huvud taget på varje ställningstagande till frågan, enligt vilket eller vilka system och efter vilka normer gottgörelse skall beredas för de skador som inträffar i samhället.

1.5.1.

• Sida 78
•  Original

78. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

1.5.2. Huvudlinjer i reformarbetet Det är mot denna bakgrund naturligt, att frågan om en reformering av skadeståndsrätten kom att inta en framträdande plats på programmet, när det nordiska lagstiftningssamarbetet återupptogs efter andra världskrigets slut. Den förberedande principutredning, som enligt beslut år 1946 av de nordiska ländernas justitieministrar utfördes under 1940-talets sista år och som resulterade i 1950 års betänkanden med riktlinjer för reformarbetet, ut- mynnade i en rekommendation om en genomgripande reformering av den utomobligatoriska skadeståndsrätten med sikte på att åstadkomma en all— män nordisk skadeståndslag. De reformplaner som skisserades i utredning- arna var inte bara omfattande i den meningen att de berörde praktiskt taget alla områden av den utomobligatoriska skadeståndsrätten. De öppnade ock- så i sakligt hänseende vittsyftande och intresseväckande perspektiv, särskilt i den form som de presenterades av den svenske utredningsmännen, numera professorn em. Ivar Strahl. Av speciellt intresse var de av Strahl framförda tankarna, att skadeståndsrätten i stor utsträckning skulle ersättas med för- säkring i en eller annan form, åtminstone i fråga om personskador. Dessa idéer har i väsentlig mån inverkat på de senaste årens skadeståndsrättsliga diskussion och har också satt spår i det reformarbete som har bedrivits i Norden. Utredningsmännen bakom 1950 års principbetänkanden var klart medvet- na om att stora svårigheter måste övervinnas, innan tanken på en allmän nordisk skadeståndslag kunde förverkligas. Enligt utredningsmännen kunde en så omfattande reform inte genomföras i ett sammanhang. De rekommen— derade därför, att arbetet till en början skulle bedrivas i etapper och att man först skulle inrikta sig på partiella reformer på de områden där reform- behovet framstod som mest angeläget. Denna principiella uppläggning har i stort sett följts. Som har framgått av den redogörelse jag lämnat i det föregående har så- lunda efter utredningar i nordiskt samarbete lagts fram förslag till ny bil- ansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftning, lagstiftning om skadestånd i offentlig verksamhet, ändrade regler om försäkringsgivares regressrätt, lag med vissa bestämmelser om skadestånd, innefattande nya regler om barns och föräldrars skadeståndsansvar samt avsedd att ersätta 6 kap. SL, och slutligen lag med vissa betämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar. I stort sett motsvarande förslag har lagts fram i våra nordiska grannländer. I Finland och Norge har på grundval av föreliggande förslag genomförts ny lagstiftning om ersättning för skada i följd av bruket av motorfordon. I Norge har under år 1969 en >lov om skadeserstatning i visse forhold» trätt i kraft, vilken innehåller regler om barns och föräld- rars skadeståndsskyldighet, om arbetsgivares principalansvar, om det all- männas skadeståndsansvar och om arbetstagares skadeståndsansvar. I öv-

1.5.2.

• Sida 79
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 79

rigt har utredningsförslagen ännu inte föranlett lagstiftning i något av lån- derna. Reformarbetet fortsätter emellertid enligt i huvudsak de riktlinjer som angavs år 1958 av de delegerade för nordiskt lagsamarbete. Den nu sit- tande svenska skadeståndskommittén utreder sålunda i samverkan med mot- svarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge frågor om ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst och om ersättning för förlust av för- sörjare.

Det framtida reformarbetet på skadeersättningsområdet måste ses mot bakgrunden av en samhällsutveckling under det senaste decenniet som vä- sentligt förändrat betingelserna för detta arbete. Skadeståndets betydelse när det gäller att bereda ersättning för de skador som uppkommer i sam- hället har förändrats och förskjutits. Särskilt på personskadornas område har andra ersättningsformer kommit att spela en alltmer central roll. Jag har nyss pekat på den expansion som det offentliga och enskilda försäk- ringsväsendet har undergått. Den successiva utbyggnaden 'av vårt social- försäkringssystem har medfört, att flertalet personskador blir till stor del ekonomiskt täckta inom ramen för den allmänna försäkringen och yrkes- skadeförsäkringen. I allt större omfattning bereder olika former av enskilda försäkringar. inte minst av typen gruppförsäkringar, ett kompletterande skydd. Socialförsäkringen saknar helt regressrätt mot den som enligt skade- ståndsrättsliga regler skulle kunna göras ansvarig för skadan. De privata försäkringar det här gäller har i stor utsträckning karaktär av s. k. summa— försäkring och någon regressrätt mot den skadeståndsskyldige kommer då inte i fråga. Vid övriga former av enskild personförsäkring innehåller för- säkringsavtalen regelmässigt regressvillkor som snävt begränsar försäkrings- givarnas möjligheter att återkräva försäkringsersättning enligt skadestånds- rättsliga regler.

På egendomsskadornas område finns visserligen inte någon motsvarighet till socialförsäkringssystemet och skadeståndsrätten spelar därför här en mer framträdande roll. Men också på detta område har en betydelsefull utveckling skett inom det enskilda försäkringsväsendet. Nya Skadeförsäk- ringsformer har tillskapats, även om möjligheterna att genom Objektsför- säkring få skydd annat än mot vissa specifika skaderisker, såsom brand, stöld, vattenskada, trafikskada, maskinskada o. d., fortfarande är begrän- sade. Väsentligare är emellertid, att skadeförsäkringar vinner en stadigt ökad utbredning bland allmänheten. I takt med denna utveckling förlorar skadeståndsrätten i avsevärd mån sin betydelse, eftersom också vid skade- försäkring regressvillkoren i försäkringsavtalen ofta begränsar återkravs- möjligheterna och i övrigt regressrätt mot enskilda utövas i ringa omfatt— ning.

Men också i fall då skadeståndsreglerna formellt träder i tillämpning för att helt eller delvis bereda gottgörelse för en liden skada, blir det allt oftare i praktiken fråga om en försäkringsmässig reglering. Ansvarsförsäkring vin-

1.5.2.

• Sida 80
•  Original

80. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ner fortlöpande allt större utbredning, främst inom närings- och yrkeslivet men också i rent privata förhållanden. Härtill kommer, att lagstiftaren på vissa områden har föreskrivit obligatorisk försäkringsplikt. Utvecklingen har idag gått därhän, att det torde vara betydligt vanligare att skadestånd för person- eller sakskada utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv med dennes egna medel. Försäkrings— summorna i både frivillig och obligatorisk ansvarsförsäkring är idag så höga, att det hör till undantagen att tillgänglig försäkringsersättning inte förslår till full täckning av den lidna skadan.

Gottgörelse för skador utgår således idag från flera skilda källor enligt ett mångskiftande system med åtskilliga komponenter, karakteriserat av ett komplicerat samspel mellan skadestånd och olika former av offentlig och privat försäkring. Men vår kunskap om hur detta system fungerar är brist— fällig och fragmentarisk. Vi saknar underlag för att i precisa termer eller siffror uttrycka, vilken ekonomisk roll skadestånd resp. försäkring i skilda former spelar eller på vilket sätt de olika regelsystemen inverkar på varand- ra. Därmed saknar vi i väsentlig mån också möjligheter att göra säkra för- utsägelser om verkningarna av den ena eller andra förändringen i regel- systemen.

Den utveckling som jag har skildrat i det föregående har inverkat också på frågan om skadeståndets förebyggande effekt. Bara för några decennier sedan var det en allmänt utbredd uppfattning, att risken att drabbas av ett ekonomiskt ansvar för följderna av ett vårdslöst handlande skulle vara den kanske viktigaste av de drivkrafter som förmår medborgarna att iaktta de aktsamhetsnormer på vilka culparegeln vilar. Denna föreställning inrymmer strängt taget två element. Tanken är dels att vetskapen om att ett visst bandlingssätt medför ersättningsskyldighet, om det leder till att annan lider skada, i det enskilda fallet avhåller individen från att handla i strid med den skadeståndsrättsliga handlingsnormen. Dels går resonemanget ut på att skadeståndsreglerna verkar allmänt moralbildande och sålunda bidrar till att i samhället utbildas ett system av handlingsnormer som medborgarna iakttar automatiskt och oreflekterat.

Det finns idag anledning att ifrågasätta bärkraften i dessa teser. Vid de grövsta fallen av överträdelser, dvs. fall då någon uppsåtligen tillfogar an- nan skada, är det fråga om straffbara handlingar. Här spelar med all säker- het straffbuden en långt viktigare roll för moralbildningen än skadestånds- reglerna. Såvitt gäller personskada är det inte sannolikt, att risken av ett skadeståndsansvar i det enskilda fallet har någon preventiv effekt, som gör sig gällande vid Sidan av straffhotet. Däremot kan det inte uteslutas, att skadeståndsreglerna har en sådan effekt, när det gäller att avhålla från upp- såtlig skadegörelse på annans egendom. Men med all sannolikhet är det också här andra förhållanden som utgör den väsentliga grunden till att medborgarna avhåller sig från handlingar av detta slag.

1.5.2.

• Sida 81
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 81

Frågan om skadeståndets preventiva effekt är svårare att bedöma, när det gäller den del av culparegeln som tar sikte på icke uppsåtliga men vårdslösa eller försumliga beteenden. Starka skäl talar dock för, att föreställningen om skadeståndsreglernas moralbildande och preventiva funktion är överdriven också för dessa fall. Den utveckling på ansvarsförsäkringens område som skildrats i det föregående har medfört, att det personliga skadeståndsansva- ret för den som av vårdslöshet har vållat en skada inte alls görs gällande i samma omfattning som förr. Men det finns knappast belägg för att denna utveckling lett till att människors aktsamhet allmänt sett har slappnat. Ett belysande exempel må anföras. Ett relativt stort antal skador inträffar i yrkeslivet som en följd av försummelser av arbetsgivare eller arbetstagare. Först under 1950-talet genomfördes den ordning enligt vilken arbetstagares personliga skadeståndsansvar mot utomstående automatiskt omfattas av ar- betsgivarens ansvarsförsäkring. Denna ordning innebär, att den enskilde arbetstagaren numera är praktiskt taget helt fredad från risken att person- ligen drabbas av skadeståndsansvar mot tredje man vid vållande i tjänsten. I praktiken utövar nämligen ansvarsförsäkringsbolagen regressrätt mot en skadevållande arbetstagare bara när denne har vållat skadan uppsåtligen el- ler i berusat tillstånd. Trots detta har det veterligen inte från något håll gjorts gällande, att antalet fall då en anställd genom vållande i sin tjänst orsakar utomstående skada har ökat under det senaste decenniet. Mycket tyder på att tendensen i åtskilliga företag är den motsatta.

Det finns anledning tro, att det är helt andra faktorer än risken av ett skadeståndsansvar som spelar den avgörande rollen när det gäller att av- hålla medborgarna från att överskrida gränserna för det tillåtna. Det är sannolikt att uppfostran och utbildning, vidgad upplysning och Opinions- bildning genom massmedia är av vida större betydelse som preventiva in- strument än de skadeståndsrättsliga reglerna.

Även dessa bedömningar vilar emellertid på osäker grund. För att kunna rätt värdera i vad mån skadeståndsrätten fyller en avskräckande och moral- bildande funktion och hur den i det avseendet förhåller sig till andra före- teelser med liknande verkningar, krävs en ingående kunskap om en rad ännu okända förhållanden av psykologisk och sociologisk art. En sådan kunskap kan vinnas endast med hjälp av vetenskapliga undersökningsmetoder. Några sådana undersökningar av betydelse har emellertid hittills inte gjorts hos oss.

Det är i medvetande om vår bristande kunskap i de frågor som jag nu har berört som de nordiska ländernas regeringar på Nordiska rådets initia- tiv nyligen har låtit göra en samnordisk utredning rörande möjligheterna att genomföra en rättssociologisk undersökning om försäkrings inverkan på skadeståndsrätten. Detta utredningsarbete visar att brett upplagda rättsso- ciologiska undersökningar av dett-a slag skulle kunna bli av betydelse för det fortsatta reformarbetet. Det' är enligt min mening önskvärt att sådana

1.5.2. 6 _Bihang till riksdagens protokoll 1972. I saml. Nr 5

• Sida 82
•  Original

82. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

undersökningar i någon form kommer till stånd.

Rättssociologiska undersökningar av detta slag är emellertid dyrbara och tidskrävande projekt. Tillförlitliga undersökningsresultat som kan läggas till grund för mer bestämda slutsatser om hur skadeersättningsproblemen slutgiltigt bör lösas kommer att föreligga först om åtskilliga år. Man kan då fråga sig om det nu är rätta tiden att gripa sig an med ett omfattande skadeståndsrättsligt lagstiftningsarbete och om inte rättssociologiska under- sökningar bör genomföras innan mer genomgripande reformer aktualiseras. Det är emellertid inte tänkbart att införa ett totalt reformstopp. De snabba tekniska, sociala och ekonomiska förändringar samhället undergår gör det nödvändigt att kontinuerligt anpassa de skadeståndsrättsliga reglerna till nya förhållanden. Det skulle inte heller vara riktigt att nu avbryta ett mång- årigt reformarbete som har avsatt betydelsefulla resultat i form av ett fler- tal konstruktiva reformförslag. Många av dessa förslag svarar mot allmänt erkända reformbehov. Till största delen rör det sig inte heller om radikala nydaningar utan endast om reformer på det beståendes grund.

Under de senaste åren har emellertid också framförts krav på betydligt mer långtgående reformer på skadeersättningsområdet. Dessa reformönske- mål syftar till väsentliga förbättringar av det ekonomiska skyddet vid skade- fall för stora grupper av skadelidande. Jag inskränker mig här till att hän- visa till den redogörelse som jag tidigare har lämnat (avsnitt 1.3.) för en mångfald riksdagsmotioner och framställningar till Kungl. Maj :t om åtgär- der i denna riktning,t ..ex i fråga om ersättning för skador genom brott, skador' 1 yrkeslivet, skador orsakade av djur, skador genom felaktig medi- cinsk behandling osv. Ett tillgodoseende av dessa önskemål skulle förutsätta en delvis radikal omdaning av det skadeståndsrättsliga regelsystemet. Gc- mensamt för flertalet av de uppslag och krav som har förts fram är att de syftar till en vidsträckt tillämpning av s.k. objektivt skadeståndsansvar, dvs. ansvar oberoende av vållande. I den allmänna debatten skymtar emel— lertid också krav på olika typer av obligatoriska försäkringsanordningar, mestadels i ansvarsförsäkringens form.

Åtskilliga av dessa önskemål är i och för sig socialt välmotiverade. Det skulle inte heller vara försvarligt att ställa sig avvisande till dessa önske- mål uteslutande med hänvisning till att vi saknar ett rättssociologisk-t undersökningsmaterial som skulle sätta oss bättre i stånd att bedöma vilken eller vilka metoder som bör väljas för att lösa ersättning-sproblemen. Jag ser det som både naturligt och nödvändigt att dessa reformkrav tas upp till en samlad bedömning i samband med att statsmakterna tar ställning till de utredningsförslag på skadeståndsområdet som är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Det är emellertid enligt min mening långt ifrån självklart att alla de krav på förbättrat ekonomiskt skydd vid skadefall som sålunda har aktualiserats bör i första hand eller ens till någon del lösas genom skadeståndsrättsliga

1.5.2.

• Sida 83
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 83

reformer, som innebär en utbyggnad och en konsolidering av skadestånds- rätten. Utvecklingen under de senaste decennierna ger en klar anvisning om att vid sidan av skadeståndsrätten finns andra metoder att lösa skade- ersättningsproblemen, metoder som har mera direkt anknytning till det allmänna eller enskilda försäkringsväsendet eller som förutsätter direkta ingripanden från det allmännas sida med stödåtgärder inom den sociala välfärdspolitikens ram.

Ett ställningstagande till de aktuella reformkraven förutsätter därför en prövning och värdering av olika tänkbara metoder att tillgodose dessa krav. En sådan prövning måste ske med utgångspunkt i en preciserad rättspoli- tisk målsättning för våra ansträngningar att förebygga skador och att skapa trygghet mot de ekonomiska följ derna av skadefall. Strävan bör vara att nå fram till viss-a allmänna riktlinjer för reformarbetet på detta område, grundade på en analys av de existerande ersättningssystemens ekonomiska och sociala verkningar.

Bristerna i vår kunskap om hur den nuvarande ordningen faktiskt funge- rar sätter givetvis gränser för möjligheterna att nu dra bestämda slutsatser om hur metodproblemen bör lösas. I åtskilliga hänseenden måste vägen lämnas öppen för olika lösningar. Man får räkna med att åtminstone delvis nöja sig med provisorier som det i en framtid kan visa sig nödvändigt att avlösa med anordningar av annat slag. Det är därför inte lämpligt att nu slutgiltigt lägga fast riktlinjerna för ett långsiktigt reformprogram. Men det är enligt min mening önskvärt och även fullt möjligt att på grundval av det erfarenhetsmaterial som är tillgängligt föra en diskussion om grundläggande principfrågor och att därigenom få underlag för vissa slutsatser om vilken inriktning man bör ge reformarbetet i den närmaste framtiden.

Det råder knappast delade meningar om vad som bör vara den rättspoli- tiska målsättningen för reformarbetet: att tillskapa ett sådant regelsystem för fördelningen bland medborgarna av de ekonomiska förlusterna i följd av skadefall som tillgodoser allmänt erkända krav på social rättvisa och trygghet och som samtidigt leder till det mest rationella utnyttjandet av samhällets och enskildas ekonomiska resurser. En given utgångspunkt för detta arbete måste emellertid också vara att ersättningssystem utformas så, att de främjar strävandena att förebygga skador och att nedbringa antalet skadefall — här återkommer frågan om skadeståndsrätten-s preventiva funktion.

Tydligt är att dessa mål inte kan nås i ett sammanhang på alla områden av samhällslivet och för alla grupper av skadelidande. De samhällsekono- miska resurserna sätter en gräns för möjligheterna att tillgodose även ange- lägna ersättningsbehov. Det måste vid varje tidpunkt ske en prioritering som leder till att vissa önskemål tillfälligt blir eftersatta till förmån för behov som av sociala, ekonomiska eller andra särskilda skäl bör ges företräde. Jag kommer i det följ ande inte att i första hand uppehålla mig vid dessa priorite-

l.5'2.

• Sida 84
•  Original

84. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ringsfrågor. Min avsikt är i stället att föra en principiell diskussion kring frågan vilka metoder som i första hand bör användas för tillgodoseende av olika reformbehov.

Metodproblemen ställer sig väsentligt olika när det gäller å ena sidan personskada och å andra sidan sakskada eller sådan förmögenhetsförlust som jag i det föregående har gett beteckningen >ren förmögenhetsskada». Vid personskador träder sociala och humanitära hänsyn i förgrunden, under det att mer renodlat ekonomiska överväganden måste bli avgörande på egendoms- och förmögenhetsskadornas område. I den mån preventionssyn- punkter bör tillmätas betydelse gäller detta framför allt i fråga om sak- och förmögenhetsskador. De praktiska möjligheterna att administrera olika ty- per av ersättningssystem är inte heller desamma på dessa båda huvudom- råden. Jag kommer därför i det följande att behandla de olika skadetyperna var för sig.

1.5.2.1. Ersättning för personskada. Det finns i princip fyra olika metoder att tillgodose behovet av ersättning för personskada: l:a genom generellt verkande, av det allmänna administrerade försäkringsanordningar av typ socialförsäkring (hos oss allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring); 2:o genom regler om skadestånd, eventuellt i kombination med frivillig el- ler obligatorisk ansvarsförsäkring; 3:o genom privata, enskilda eller kollek- tiva liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar; 410 genom direkta stödåtgärder från det allmännas sida. Socialförsäkringssystemet iden utformning det har fått i vårt land är genom sin konstruktion väl ägnat att tillgodose de krav som enligt vad jag har, angett i det föregående bör ställas på ett modernt ersätt— ningssystem. Socialförsäkringen verkar generellt och tillgodoser därmed so- cialt motiverade ersättningsbehov utan diskriminering av den ena eller and— ra gruppen av skadelidande och utan differentiering av ersättningsrätten på grundval av sådana för ersättningsbehovet ovidkommande faktorer som orsakerna till skadans uppkomst. Finansieriugsmetoderna bygger på grund- satsen om fullständig solidaritet mellan medlemmarna av försäkringskol- lektivet. Metoderna leder till en fördelning av kostnaderna, som står i god överensstämmelse med de grundsatser och värderingar som har varit väg- ledande för socialpolitiken .på- andra områden och för t. ex. skattepolitiken. De tar samtidigt hänsyn till skillnaderna i ekonomisk bärkraft mellan olika medborgargrupper liksom också till variationerna i fråga om vars och ens potentiella nytta av systemet. Till skillnad-från flertalet andra ersättnings— anordningar har socialförsäkringen-inbyggda mekanismer för att skydda förmånstagarna mot förluster till följd av penningvärdeförsämring. Tek- niskt-administrativt. fungerar systemet enklare än t. ex. kombinationen ska- destånd-ansvarsförsäkring. Till följd av att ersättningsbeloppen är sche- matiskt bestämda och att rätten till ersättning är oberoende av skadeorsa—

1.5.2.

• Sida 85
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 85

ken är nämligen kriterierna för ersättningsrätten och ersättningens stor- lek avsevärt enklare att fastställa. De improdu-ktiva utgifterna för systemets administration torde därför vara relativt sett lägre än i ett skadeståndsrätts- ligt system. _ ' '

Det är under dessa förhållanden naturligt och följdriktigt att vårt social- försäkringssystem kontinuerligt har byggts ut och förstärkts väsentligt, så att det idag spelar en mycket viktig roll som trygghetsfaktor. Dess främsta uppgift är emellertid att bereda medborgarna ett grundskydd mot ekono- miska förluster vid sjukdom och skadefall. Det hindrar visserligen inte attdet också i framtiden Sker en vidareutveckling av .systemet som med- för höjningar av ersättningsnivån. Tvärtom finns anledning räkna med att successiva förbättringar kommer att genomföras i den takt tillgängliga ekonomiska resurser medger det. I och för sig skulle det givetvis också från administrativa synpunkter vara en fördel om ett ökat antal skadefall kunde i sin helhet regleras inom socialförsäkringens ram, eftersom den dubbla skadereglering som nu sker dels i socialförsäkringen, dels på skadestånds- rättslig grund innebär en dyrbar och tidskrävande omgång.

Jag räknar alltså med att socialförsäkringen i framtiden kommer att spela en alltmer framträdande roll när det gäller att lösa personskade— ersättningsproblemen. Hur långt man kan nå på socialförsäkringsområdet är å andra sidan ovisst och beror av en mångfald faktorer. Hithörande frå- gor får prövas kontinuerligt i belysning av samhällsutvecklingen och sär- skilt med beaktande av resultatet av sådan-a rättssociologiska undersök- ningar som jag har berört i det föregående. Det är emellertid inte heller nödvändigt att i detta sammanhang närmare precisera målsättningen i detta hänseende. Ty även om den fortsatta utvecklingen kan väntas leda till att behovet av kompletterande skyddsanordningar efter hand blir allt'mindre, är det inte någon realistisk tanke, att socialförsäkringen inom överskådlig tid skall utvecklas därhän att den täcker de behov som idag tillgodoses genom skadeståndsrätten. Man måste således räkna med att det vid flertalet skade- fall även framdeles kommer att finnas poster som inte till fullo ersätts av socialförsäkringen. Detta gäller inte bara i fråga om direkta kostnader eller utgifter i följd av skadefallet och de inkomstförluster detta för med sig utan även och kanske framför allt de poster vilka brukar betecknas som icke- ekonomisk eller ideell skada, dvs. sveda och värk samt lyte eller annat stadig— varande men.

Det kan på goda grunder hävdas, att s k a d e s t å n (1 s r ä t t e n utgör ett ofullkomligt instrument när det gäller att med utgångspunkt i den rätts- politiska målsättning jag förut har angett åstadkomma ekonomiskt skydd vid personskadefall. Vad först angår den del av det skadeståndsrättsliga sy— stemet som omfattas av (I en allmänna culparegeln kan de mest framträdande bristerna i korthet sammanfattas i följande punkter.

1 :o Genom culparegelns anknytning till annan persons vållande som ska-

l.5.2.1.

• Sida 86
•  Original

86. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

deorsak kommer skadestånd att utgå slumpartat och utan hänsyn till det konkreta ersättningsbehovet. Regeln ger ingen lösning alls i de talrika fall då skadeorsaken är en ren olyckshändelse eller när skadan är självförvållad. Detta medför en från sociala rättvise— och trygghetssynpunkter otillfreds- ställande ordning. Det finns ingenting som säger att änkan efter en brand- man typiskt sett har ett mindre ersättningsbehov om mannen omkommit till följd av att han under släckningsarbete fallit ned från taket på ett övertänt hus, än om han skadats till döds vid fall i en trappa som fastig- hetsägaren försummat att underhålla.

2:o Culparegeln bygger på grundsatsen att det skall ske en total över- flyttning av förlusten från den skadelidande till den skadevållande. Regeln ger sålunda den skadelidande höginkomsttagaren rätt till full ersättning av den skadevållande, även när denne är en mindre välsituerad person, för vilken skadeståndsutgiften kanske betyder ekonomisk ruin. Regeln är följ- aktligen inte användbar som instrument för att åstadkomma en socialt rätt- vis och samhäl-lsekonomiskt rationell fördelning av förlusterna genom ska- defall.

3:o Även när konsekvenserna inte är så förödande för skadevållaren kan regeln slå orimligt hårt, eftersom den inte tar hänsyn till att det typiskt sett inte råder något samband mellan graden av vållande och skadans storlek. En obetydlig försummelse av en flygtrafikledare kan leda till mångmiljon- förluster, under det att en dödsmisshandel kanske inte medför skadestånds— skyldighet för mer än begravningskostnaderna.

4:o Det på culparegeln byggda ersättningssystemets ankytning till vållan— debegreppet innebär att de ekonomiska följderna av ett skadefall i princip skall bäras av samtliga som genom vållande medverkat till skadan, den skadelidande inbegripen. Dennes ersättningsrätt kan med andra ord avse- värt inskränkas till följd av att han själv har visat oaktsamhet. En tillämp— ning av denna s. k. medvållanderegel får ofta konsekvenser som är ofören- liga med kravet att ersättningssystemen i första hand bör tillgodose socialt motiverade ersättningsbehov.

5:o Culparegeln ger inte i sig själv någon garanti för att ersättningsbeho- ven blir tillgodosedda. Dess effektivitet beror av en från den skadelidandes synpunkt irrelevant faktor, nämligen skadevållarens betalningsförmåga. Detta är en särskilt påfallande brist i de fall då skada har orsakats upp— såtligen. Offren för våldsbrott blir regelmässigt ställda helt utan ersättning, eftersom våldsverkare sällan eller aldrig kan betala skadestånd och ersätt- ning från en eventuell ansvarsförsäkring inte utgår i sådana fall. Till det sagda kommer att ansvarsförsäkring över huvud taget torde ha relativt sett mindre utbredning bland de medborgargrupper som har svag ekonomisk bärkraft.

6:o Ett ersättningssystem byggt på de vaga handlingsnormer som ligger 1.5.2.1.

• Sida 87
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 87

till grund för culparegeln är ägnat att skapa rättsosäkerhet.

7:o Ett sådant system är dyrbart att administrera, eftersom fastställandet av huruvida skadeståndsskyldighet föreligger ofta är en mycket tids- och ar- betskrävande procedur.

Bristerna hos culparegeln har tvingat fram den vidareutveckling av ska- deståndsreglerna i syfte att göra dem effektivare som har skett under detta århundrade och som har inneburit att man lagstiftningsvägen eller genom domstolspraxis har genomfört olika former av 0 b j e k tiv t a n s v a r. De verksamhetsområden där speciallagstiftning om objektivt ansvar gäller har det gemensamt att verksamheten betecknas som farlig, antingen så, att ris- ken för att skada skall inträffa är särskilt stor (t. ex. biltrafiken), eller så, att risken för att skadeverkningarna skall bli exceptionellt omfattande, om en olycka inträffar, är framträdande (t. ex. atomenergiverksamheten). Det- samma gäller de områden där domstolarna har tillämpat rent objektivt an- svar. De mer generella regler om arbetsgivares ansvar för anställds vållande som har utbildats i praxis har däremot grundats på tanken om ett slags identifikation mellan arbetsgivaren och den anställde.

Denna utveckling av skadeståndsrätten har givetvis medfört förbättringar av skyddet för åtskilliga kategorier av skadelidande och en fortsatt utveck- ling i samma riktning skulle'otvivelaktigt leda till att behov som idag är särskilt framträdande kunde bättre tillgodoses. Det kan likväl starkt ifråga- sättas om detta är den metod som på det mest effektiva sättet leder fram till det uppsatta målet. Åtskilliga av de invändningar som kan riktas mot den allmänna culparegeln drabbar också regler om objektivt ansvar. Med sin anknytning till ett risk- eller farlighetskriterium innebär även sådana regler att frågan huruvida rätt till ersättning föreligger avgörs under hän- synstagande till skadeorsaken. Inte heller genom regler om objektivt ansvar kan man åstadkomma en socialt rättvis och samhällsekonomiskt rationell fördelning av förlusterna. Även inom ramen för reglerna om objektivt an- svar inverkar den skadelidandes medvållande, i princip på samma sätt som vid tillämpning av culparegeln. Slutligen gäller också i fråga om regler om objektivt ansvar att de inte i sig själva innefattar någon garanti för att er- sättning verkligen utgår.

Även om man genom olika modifikationer i de nuvarande regelsystemen skulle kunna göra det objektiva skadeståndsansvaret till ett effektivare er- sättningssystem, kvarstår under alla förhållanden den hart när oöverstig- liga uppgiften att finna allmängiltiga och från sociala synpunkter godtag- bara kriterier för en avgränsning av de områden där ett sådant skadestånds- ansvar skall gälla. Det traditionella farlighetskriteriet är på flera sätt otill- fredsställande. »Farligheten» är inte möjlig att mäta med någon exakthet. Gränsdragningen mellan »farlig» och sicke-farligs verksamhet måste bli godtycklig. Allvarligare är dock, att kriteriet är helt irrelevant, om man

1.5.2.1.

• Sida 88
•  Original

88. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

anlägger sociala trygghetssynpunkter på ersättningsproblemen. Ser man till den enskilde skadelidandes ersättningsbehov är det likgiltigt, inte bara om en liden skada har >vållats» av annan person eller är resultatet av ett olycks- fall, utan också om den har uppkommit i en verksamhet som är »farlig» eller inte. Socialt sett är det skadans art och omfattning samt den skadeli- dandes ekonomiska situation som bör vara ensamt bestämmande för er- sättningsrätten.

Å andra sidan är det inte tänkbart att generellt ersätta culparegeln med en regel om objektivt ansvar för alla och envar, dvs. ålägga varje person att ersätta varje personskada som han på något sätt orsakar. Ett sådant system skulle med all sannolikhet leda till att medborgarna i gemen tvingas att skydda sig genom ansvarsförsäkring, även om man inte inför något obliga- torium, eftersom det övervägande antalet av de skadefall som inträffar torde kunna sägas på något sätt ha orsakats av någon person. Ett allmänt objektivt ansvar skulle därför i verkligheten innebära, att man på en krång- lig och dyrbar omväg tagit sig fram till ett resultat, som på ett enklare sätt kan uppnås genom försäkringsanordningar som verkar di-rekt till de skade- lidandes förmån.

I försäkringssystem av det senare slaget har man nämligen betydligt större möjligheter att undgå de begränsningari skyddet för de skadelidande som i ett system med objektivt skadeståndsansvar följer av kravet att skade- orsaker måste identifieras med stor exakthet. Man skulle också i ett system byggt på objektivt ansvar hamna i nära nog oöverstigliga rätts- tekniska svårigheter, när det gäller att i fråga om fysiska personer precisera det krav på orsakssammanhang som brukar gå under benämningen »adekvat kausalitet) (jfr avsnitt 1.1.1.1 .) och som är nödvändigt för att ansvaret över huvud taget skall få någon begränsning, om man uppger kravet på vållande.

Redan av denna kortfattade analys av de skadeståndsrättsliga systemens funktionssätt och verkningar framgår, att skadeståndsrätten som sådan aldrig kan bli ett effektivt och såväl från sociala rättvise— och trygghets- synpunkter som ur samhällsekonomisk synvinkel godtagbart instrument att lösa personskadeersättuingsproblemen i stort.

Bilden av skadeståndsrätten som ersättningssystem skulle emellertid inte bli vare sig fullständig eller rättvisande, om man inte tog hänsyn till exi- stensen av a n s v a r s f ö r s å k r i n g och till dess betydelse för att för- bättra det osäkra skydd som skadeståndsreglerna i sig själva ger.

Ansvarsförsäkring har som nämnts vunnit stor utbredning under de senaste decennierna. Det är uppenbart att sådan försäkring är ägnad att göra skadeståndsreglerna effektivare, eftersom försäkringen i de fall som den omfattar innebär en garanti för att ersättning utgår, oberoende av den skadeståndsskyldiges solvens. Från den synpunkten kunde det finnas skäl att genom mera generellt verkande lagregler om försäkringsplikt säker- ställa, att skadeståndsansvar oftare än f.n. är täckt av försäkring. An-

1.5.2.1.

• Sida 89
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 89

svarsförs'äkringen leder också till en i och för sig önskvärd spridning av kostnaderna för gottgörelse av skador och neutraliserar därigenom vissa negativa verkningar av skadeståndsreglerna.

Vid sidan av de ofullkomligheter som följer redan av ansvarsförsäk- ringens anknytning till skadeståndsreglerna har emellertid detta försäk- ringssystem andra brister. Från försäkringsskyddet måste av flera skäl gö— ras åtskilliga undantag, bl.a. för de fall då skada har orsakats uppsåtligen. Vidare sker inte fördelningen av kostnaderna för försäkringen enligt kri- terier som är godtagbara från sociala synpunkter. 1 den mån det över hu— vud taget är möjligt att differentiera premiesättningen för de olika försäk- ringstagarna — vilket knappast är fallet när det gäller ansvarsförsäkring för privatpersoner — måste differentieringen ske på grundval dels av en uppskattning av sannolikheten för att försäkringen skall tas i anspråk, dels en beräkning av skadans sannolika omfattning. Det innebär att pre- miesättningen sker utan hänsyn till vare sig den enskilde försäkringstaga- rens förmåga att bära kostnaderna eller storleken av de ersättningsbelopp som tillkommer honom, ifall han själv råkar ut för en skada. Drastiskt ut- tryckt kan det sägas, att i viss omfattning den fattige får betala för den rike. Så länge inte allt skadeståndsansvar är täckt av ansvarsförsäkring måste man f. ö. också räkna med att ersättning då och då utgår till personer, som själva inte har lämnat något som helst bidrag till ersättningssystemets finansiering.

Man har under dessa förhållanden anledning att ställa sig åtskilligt tvek- sam till en utveckling som innebär en väsentligt vidgad användning av regler om objektivt ansvar i kombination med ansvarsförsäkring. På vissa avgränsade verksamhetsområden, där skaderiskerna är särskilt framträ- dande eller där verksamheten på grund av sin art erbjuder specifika skade- risker, kan det vara lämpligt från både psykologiska och ekonomiska synpunkter att medborgarna erbjuds den fullständiga trygghet som ett system med objektivt ansvar i förening med obligatorisk försäkringsplikt erbjuder. Men enligt min mening bör åtgärder av det slaget komma i fråga endast i undantagsfall. Det är inte en väg som bör beträdas när det gäller att på bred front och med tanke på de mer alldagliga skaderisker som de flesta av oss är utsatta för söka åstadkomma ökad ekonomisk trygghet vid skadefall. Här bör reformarbetet koncentreras på en utveckling och för- stärkning av andra ersättningsanordningar, som i likhet med socialförsäk- ringen är bättre ägnade än skadeståndsrätten att tillgodose kraven på social rättvisa och en rationell fördelning av tillgängliga resurser. Det kan sålunda ifrågasättas, om inte reformarbetet bör drivas i en riktning som snarare minskar än ökar skadeståndsrättens betydelse.

I vilken mån ett reformprogram enligt dessa riktlinjer kan förverkligas beror i första hand på dels om de övriga ersättningsanordningar som kom- mer i fråga kan ges en utformning som svarar mot de angivna kraven,

1 I50201 I

• Sida 90
•  Original

90. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

dels i vad mån det kan säkerställas att dessa anordningar får ett tillräck- ligt vidsträckt användningsområde. Uppmärksamhet måste också ägnas frågan huruvida en successiv minskning av skadeståndsrättens betydelse ger upphov till behov av andra regler med samma Skadeförebyggande effekt som man åtminstone hittills i allmänhet har tillerkänt skadeståndsreglerna.

Med dessa utgångspunkter vill jag först behandla priv at liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring (i det följande brukas för enkelhetens skull endast termerna liv- eller olycksfallsförsäkring). Sådan försäkring —— i form av enskild eller kollektiv försäkring, s. k. gruppför- säkring -—— har redan idag stor spridning och kan antas spela en viktig roll som ersättningssystem. I sin nuvarande utformning utgör dock denna försäkringsform inte något fullgott instrument om man vill få till stånd ett generellt verkande ersättningssystem, som leder till en rättvis fördelning av kostnaderna och ett rationellt utnyttjande av resurserna. Försäkringarna är regelmässigt så utformade, att ersättningarna inte är direkt anpassade till det konkreta ersättningsbehovet. Utfallande försäkringsbelopp är till stor del schematiskt beräknade, och i princip väljer försäkringstagarna själva omfattningen av det skydd de vill ha. Premierna bestäms på grund- val av dels försäkringsbeloppens storlek, dels en riskbedömning med hänsyn till försäkringstagarens kön, ålder, hälsotillstånd, etc. Det sker ingen dif- ferentiering efter betalningsförmågan hos de enskilda medlemmarna i för- säkringskollektivet. Däremot råder det en nära relation mellan storleken av å ena sidan vars och ens bidrag till försäkringens finansiering och å andra sidan den förmån som bereds honom, om han råkar ut för ett skadefall.

Ytterligare bör påpekas, att gällande bestämmelser om förhållandet mellan skadestånd och liv- eller olycksfallsförsäkring av sedvanlig typ, 3. k. summa- försäkring, ibland leder till överkompensation. Summaförsäkring avräknas inte på ett eventuellt skadestånd, och försäkringsgivaren kan följaktligen inte heller återkräva försäkringsersättningen från den skadeståndsskyldige. Det betyder, att den som har en olycksfallsförsäkring och lider en skada för vilken han kan få fullt skadestånd av annan person (t.ex. ur trafikför- säkringen) schematiskt utt-ryckt får dubbel täckning för så stor del av skadan som motsvarar olycksfallsförsäkringsbeloppet. Denna effekt är särskilt påfallande vid individuella olycksfallsförsäkringar till höga belopp. Försäkringar av den typen förekommer av naturliga skäl framför allt bland höginkomsttagare. Överkompensation uppträder således företrädesvis i fall där det är socialt sett minst motiverat. Det förhåller sig troligen t. o. 111. så, att graden av överkompensation står i omvänd proportion till ersättnings— behovet.

Åtskilliga av de svagheter som vidlåder liv— och olycksfallsförsäkrings- systemet som ersättningsanordning är dock inte nödvändigt förknippade med systemet som sådant. Det är ingenting som hindrar att försäkrings-

l.5.2.1.

• Sida 91
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 91

förmånerna anpassas närmare till de enskilda försäkringstagarnas er- sättningsbehov och att man sålunda helt eller delvis överger den schemati- sering som nu i allmänhet tillämpas. I det hänseendet kan man ansluta nära till de beräkningsgrunder som tillämpas inom skadeståndsrätten. Sär- skilt bör påpekas att önskemål om ersättning för icke-ekonomisk skada väl kan tillgodoses även i försäkringssystem av detta slag. Det torde visserligen av tekniska skäl förutsätta en långtgående schematisering av ersättningsbeloppen. Detta utgör dock inte någon nyhet. De ersättningar för ideell skada som f. n. utgår ur ansvarsförsäkring är starkt schablo- niserade, och schablonerna torde utan svårighet kunna överföras till olycks— fallsförsäkringen. De berörda formerna av överkompensation kan undan- röjas eller i varje fall motverkas genom att reglerna om förhållandet mellan skadestånd och summaförsäkring ändras, så att utfallande försäkrings- belopp helt eller delvis avräknas på utgående skadestånd. Hithörande frågor är redan under övervägande inom 1966 års skadeståndskommitté och det finns därför anledning räkna med att de inom en nära framtid får en till- fredsställande lösning.

De möjligheter som sålunda finns att differentiera det privata person- försäkringssystemet i fråga om både ersättningsnivån och kostnadsfördel- ningen efter skiftande behov och önskemål gör systemet som sådant vida överlägset skadeståndsrätten. Det ligger emellertid i systemets natur att det förutsätter frivillig medverkan inte bara av försäkringsgivarna utan också från förmånstagarnas, dvs. de presumtivt skadelidandes, egen sida för att det över huvud taget skall träda i funktion. Häri ligger uppenbarligen dess största svaghet. Självfallet kan det inte komma i fråga att lagstift- ningsvägen ålägga enskilda personer att skydda sig mot skadefall genom privat försäkring. Man frågar sig då om det över huvud taget är menings- fyllt att i detta sammanhang räkna med en utveckling av det privata person- försäkringssystemet som ett realistiskt alternativ till skadeståndsrättsliga reformer.

Frågan lär få besvaras nekande, i den mån man har individuellt tecknade liv- och olycksfallsförsäkringar i tankarna. Men det är inte dessa försäk- ringar som bör uppmärksammas i första hand. Det är de olika slag av gruppförsäkringar som redan har vunnit vidsträckt utbredning som är av intresse. Sådana försäkringar tillkommer normalt inte på initiativ av enskilda medborgare. Bakom gruppförsäkringarna står regelmässigt sam- manslutningar av skilda slag, främst löntagarorganisationer, med uppgift att tillvarata sina medlemmars ekonomiska intressen. Vi har ett väl utvecklat system av intresseorganisationer i vårt land, inte bara på arbetsmarknaden. Dessa organisationers verksamhet präglas av en stark medvetenhet och ansvarskänsla i sociala frågor som rör medlemmarnas intressesfär. I stor omfattning har nu befintliga gruppförsäkringar kommit till stånd efter förhandlingar mellan organisationerna på arbetsmarknaden. Det finns anled-

1.5.2.].0

• Sida 92
•  Original

92. Kungl. Maj:ts pröposition nr 5 år 1972

ning räkna med att denna utveckling kommer att fortsätta. Därigenom kommer stora grupper av vårt folk att beredas ett avsevärt förbättrat skydd mot åtskilliga skaderisker i och utanför arbetslivet. Men det bör finnas goda förutsättningar för att aktiva insatser av existerande intresseorga— nisationer skall resultera i en förstärkning av ersättningsskyddet i denna form också när det gäller andra skaderisker än sådana som kan väntas bli täckta genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Med den syn på personskadeersättningsproblemen och på de hittills berörda skadeståndsrättsliga resp. försäkringsmässiga ersättningsmetoderna som jag har gett uttryck åt i det föregående ser jag det som något naturligt att berörda organisationer tar initiativ till sådana försäkringsanordningar som jag här har beskrivit.

Självfallet finns det åtskilliga ersättningsproblem som av praktiska skäl inte kan få en lösning på denna väg. Det finns skaderisker som inte mani- festerar sig så specifikt för en viss grupp av medborgare att det ter sig natur- ligt för intresseorganisationerna att ta upp ersättningsfrågorna i sin verk- samhet. Bl. a. gäller detta åtskilliga av de skadefall som drabbar med- borgarna i privatlivet. Detta utesluter inte att ersättningsproblemen ock- så på sådana områden i många fall kan lösas genom försäkringsan— ordningar av liknande slag. Så kan ske genom att det allmänna träder in och spelar den roll som i andra fall bör tillkomma enskilda organisa— tioner. I de fall jag nu har i tankarna är det emellertid inte. praktiskt möjligt att lösa finansieringsfrågorna via direkta eller indirekta bidrag från medlemmarna av ett avgränsat kollektiv. Man får därför här falla tillbaka på metoder som har närmare släktskap med dem som kommer till använd— ning inom skadeståndsrätten. I den mån det rör sig om skaderisker som är direkt framkallade genom en i organiserade former bedriven verksamhet, ligger det nära till hands att kostnaderna för behövliga försäkringsanord— ningar bestr-ids av den som utövar verksamheten. Så t.ex. faller det sig naturligt att den ekonomiska börd-an av förluster genom skador till följd av medicinsk felbehandling via premier för lämpligt utformade försäkringar bärs av huvudmännen för sjukvårdsinrättningarna resp. de privatpraktise— rande läkarna och tandläkarna. På liknande sätt förhåller det sig med vissa av de skador som orsakas av farliga industriprodukter, där ansvaret för att ett försäkringsskydd upprätthålls lämpligen bör åvila produktionsföretagen.

Skenbart kan det synas som om man under dessa förhållanden lika väl kunde gå fram skadestånd-svägen. Den väsentliga skillnaden föreligger dock att ett försäkringssystem, som verkar direkt till förmån för de skadelidande och alltså får karaktären av en kollektiv olycksfallsförsäkring, inte är be- häftat med det skadeståndsrättsliga systemets svagheter utan kan så att säga skräddarsys för de behov och önskemål som vid varje tid föreligger på det aktuella området och under hänsynstagande till de ekonomiska verkningarna av den ena eller andra typen av försäkringssystem, och detta

l.5.2.1.

• Sida 93
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 93

utan att det val man träffar i olika detaljfrågor behöver bli prejudicerande på andra områden. '

Vilka åtgärder som än kan vidtas från det allmännas sida i syfte att få till stånd försäkringsmässiga lösningar av detta slag, är det dock ytterst fråga om metoder som bygger på frivillig medverkan från både försäkrings- bolagens och olika medborgargruppers sida. Visserligen finns det anledning räkna med att denna medverkan kommer att lämnas i de allra flesta fall och att åtskilliga ersättningsproblem blir lösta på detta sätt. Det kan emel- lertid på vissa områden visa sig på grund av intressemot-sättningar eller av andra orsaker inte vara möjligt att nå tillfredsställande resultat. För egen del vill jag inte utesluta att det i ett sådant läge kan bli aktuellt att tillgripa lagstiftning för att genomdriva önskvärda lösningar. Som jag redan tidigare har antytt kan i vissa undantagsfall en skadeståndsrättslig lagstiftning vara den metod som bör väljas. Men det kan väl tänkas att en lagreglering i stål- let bör gå ut på ett tvångsvis genomförande av direkta försäkringsanord- ningar till förmån för de skadelidande utan att man härvid behöver bygga upp systemet på skadeståndsrättslig grund. Att man på detta sätt inriktar sig på en frigörelse från skadeståndsreglerna har den fördelen att ersätt— ningssystemen kan differentieras i fråga om såväl förutsättningarna för rätten till ersättning och ersättningarnas storlek som finansieringsmetoder— na efter vad som i varje särskilt fall befinnes önskvärt från sociala och samhällsekonomiska synpunkter. Av stor betydelse är bl. a. att man undgår de komplikationer som de skadeståndsrättsliga reglerna om verkan av med- vållande för med sig. _

De metoder att lösa ersättningsproblemen som jag här har diskuterat kan inte tillämpas i alla tänkbara lägen. Det finns skaderisker som inte kan hänföras till avgränsade grupper av skadelidande på ett sätt som gör det möjligt att lita till initiativ från en eller flera intresseorganisationers sida och vilka inte heller härrör från verksamhet av sådant slag att man kan tänka sig försäkringsmässiga anordningar tillkomna på initiativ av det allmänna men bekostade av den som utövar verksamheten. Som typexempel kan anföras skador genom våldsbrott. För sådana och liknande fall får man i stället tänka sig en lösning genom direkta stödåtgärder från det allmännas sida, dvs. den fjärde och sista av de ersätt— ningsanordningar som jag nämnde i inledningen till detta avsnitt. Från tekniska synpunkter är det givetvis tänkbart att sådana stödåtgärder utformas på grundval av ett skadeståndsrättsligt regelsystem, närmast då i den formen att det allmänna genom lagstiftning åläggs att på objektiv grund och även i övrigt enligt skadeståndsrättsliga principer svara för skador också i fall då dessa inte har något orsaksmässigt samband med den offentliga verksamheten. Som har framgått av min tidigare redo- görelse för aktuella reformönskemål ( avsnitt 1.3 .) har förslag i den rikt— ningen förts fram just när det gäller de 5. k. brottsskadorna. Kungl. Maj:t

1.5'2IIC

• Sida 94
•  Original

94. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

har emellertid -— på grundval av överväganden som nära ansluter till de kritiska synpunkter på de skadeståndsrättsliga ersättningssystemen som jag här har utvecklat — tagit avstånd från dessa förslag i samband med att i årets statsverksproposition begärts visst anslag från vilket gottgörelse åt dem som lidit personskada genom brott skall kunna beredas i särskilt ömmande fall (prop. 1971: 1 bil. 4 s. 14).

Liknade ingripanden till förmån för andra grupper av skadelidande som är särskilt illa ställda i ersättningshänseende och vilkas skyddsbehov inte kan tillgodoses på andra vägar kan komma att aktualiseras i framtiden. Behovet och lämpligheten av ingripanden av detta slag från samhällets sida måste emellertid prövas förutsättningslöst från fall till fall och inte i något avseende bindas av några på förhand uppställda riktlinjer.

En sådan utveckling på personskadeområdet som jag här har skisserat innebär inte bara att skadeståndsrättens betydelse som ersättningsanord- ning relativt och absolut sett successivt minskar. Den medför också att skadeståndsrätten blir mindre användbar som medel i samhällets strä- vanden att motverka skadegörande handlingar. Man får då räkna med att möta den invändningen mot den här förord-ade reformpolitiken att denna ialltför hög grad reducerar skadeståndets preventiva effekt. Trots att skadestånd idag är i vidsträckt omfattning täckt av ansvarsför- säkring hävdas nämligen ofta och från många håll, att skadeståndsreglernas preventiva funktion är ett av de viktigaste och effektivaste instrumenten i samhällets strävanden att förebygga skador.

Jag har för egen del redan tidigare uttalat att jag anser föreställningarna om skadeståndets preventiva verkan när det gäller personskador vara starkt överdrivna, och jag vill i första hand hänvisa till vad jag har anfört i det sammanhanget. Men inte heller för den som intar en motsatt ståndpunkt utgör detta något argument mot att sådana försäkringsanordningar som här har diskuterats träder i stället för skadeståndet. Preventionssynpunkterna skulle kunna tillgodoses genom att de berörda försäkringsinrättningarna tilläggs befogenhet — i någon omfattning kanske t.o.m. åläggs — att i vissa fall helt eller delvis återkräva utgivna ersättningsbelopp av dem som har vållat skadorna. Ett system med ekonomiska sanktioner som bygger på regressregler av detta slag torde i själva verket kunna utfor- mas och administreras så att det blir betydligt smidigare och effektivare som preventivt instrument än det direkta skadeståndsansvaret. Bl. 3. skulle sociala och psykologiska hänsyn kunna tillgodoses på ett helt annat sätt än som är möjligt genom dylikt ansvar. Under dessa förhållanden —— och oavsett vilken grundinställning man har i fråga om skadeståndsrättens värde som skadeförebyggande instrument — kan man enligt min mening inte utifrån preventionssynpunkter rikta kritik mot en reformpolitik som går ut på att skadeståndsrättens betydelse som ersättningsanordning minskas till förmån för direkt verkandeförsäkringsanordningar.

1.5.2.l.

• Sida 95
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 95

Även inom ramen för en utveckling i här antydd riktning blir det emellertid utrymme för och behov av skadeståndsrättsliga ref orm er. Som jag har antytt redan i det föregående måste regelsy- stemet på detta område kontinuerligt anpassas till ändrade samhällsför- hållanden. Vid min behandling i det följande av föreliggande reformförslag eller -önskemål kommer jag att ta upp åtskillig-a frågor om enskildheter i det nu aktuella och framtida reformarbetet. I övrigt hänvisar jag till det utredningsarbete som f. n. bedrivs inom 1966 års skadeståndskommitté, vars direktiv jag har berört i det föregående (avsnitt 1.2.4.). Härutöver finns inte anledning att nu gå in på någon detaljdiskussion av det framtida reformprogrammet.

Jag anser mig emellertid böra något beröra en fråga av principiell betydelse och allmän räckvidd, som får särskild aktualitet i ljuset av de allmänna synpunkter på personskadeersättningsproblemen som jag har utvecklat.

Av här berörda ersättningsanordningar är skadeståndsrätten den enda som vilar på grundsatsen om full ersättning. Den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna är som nämnt att den skadelidande skall försättas i den ekonomiska situation som skulle ha förelegat om skadan inte hade inträffat. I detta avseende skiljer sig skadeståndsrätten från existerande försäkringsanordningar.

Man kan inte räkna med att de olika försäkringsanordningar som här har diskuterats under överskådlig tid utvecklas därhän att de ens tillsammantagna kommer att bereda alla skadelidande full ersättning enligt nuvarande skadeståndsrättsliga normer. Så länge grundsatsen om full ersättning i nyss angiven mening upprätthålls inom skadeståndsrätten, får man sålunda räkna med att även framdeles arbeta parallellt med minst två, ofta tre olika ersättningsanordningar i de enskilda skadefall där rätt till skadestånd över huvud taget föreligger. En sådan ordning måste vara ägnad att komplicera och fördyra skaderegleringen.

Denna skadeståndsrättsliga grundsats är emellertid ingalunda oantastlig Som framgår av det föregående ser jag frågan om ersättning för person- skada som ett i första hand socialt problem. Med ett sådant synsätt måste den vägledande synpunkten vid de generellt verkande ersättningssystemens utformning vara, att endast socialt och samhällsekonomiskt motiverade ersättningsbehov skall tillgodoses. Med denna utgångspunkt är det ingen självklarhet att ersättning från sådana system alltid skall utgå för hela den ekonomiska förlust som har drabbat en skadelidande. Man kan inte avvisa en ordning som innebär, att enskilda skadelidande själva får bära en viss del av sina förluster i stället för att via ersättningsregler av olika slag vältra över dem på andra medborgare. Det är inte något orimligt krav att de skadelidande — framför allt personer med höga inkomster _ själva sörjer för en del av det ekonomiska skyddet mot den risk att drabbas

1.5.2.1.

• Sida 96
•  Original

96. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

av kroppsskada som varje medborgare är utsatt för. Den grundsats om full kompensation för lidna förluster som våra nuvarande skadestånds— regler bygger på gäller inte heller undantagslöst i alla utländska rättssystem. Vi behöver inte gå längre än till våra grannländer Danmark och Norge för att finna exempel på skadeståndsrättsliga system som — i realiteten om än inte formellt — inrymmer långtgående begränsningar av skadestånds- ersättningarna vid personskada. Det kan inte göras gällande att rättstill- ståndet i dessa länder präglas av bristande social trygghet eller att den där rådande ordningen i övrigt haft socialt eller samhällsekonomiskt men- liga verkningar.

Att införa sådana begränsningar också hos oss skulle visserligen innebära ett väsentligt avsteg från de principer som hittills tillämpats i vår skade- ståndsrätt men skulle stå i full överensstämmelse med önskemålet att åstadkomma social rättvisa och en samhällsekonomiskt mera rationell fördelning av förlusterna genom skadefall. Det erbjuder inte några rätts- tekniska svårigheter att genomföra reformer i denna riktning. I det nuva- rande 6 kap. SL eller den del av en ny skadeståndslagstiftning som kommer att motsvara reglerna om personskadeersättning i detta kapitel kan infogas bestämmelser om att vid beräkning av ersättning för förlorad arbetsförtjänst eller ersättning till efterlevande hänsyn skall tas endast till inkomster upp till en viss nivå —— förslagsvis uttryckt i multiplar =av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Lagändringar av denna innebörd över- vägs redan nu inom 1966 års. skadeståndskommitté. Med utgångspunkt i den grundsyn på personskadeersättningsfrågoma som jag här har gett uttryck åt anser jag det följdriktigt att man framdeles också över— väger att komplettera sådana bestämmelser om inkom-stgränser med föreskrifter om att skadestånd till den som drabbats av bestående arbets— oförmåga och ersättning till efterlevande åtminstone i vissa högre inkomst- sk-ikt inte skall beräknas på hela .inkomstunderlaget.

Att sådana begränsningar av ersättningsnivån i skadeståndsrätten genom- förs behöver inte medföra att de skadelidande ställs utan möjlighet att få gottgörelse för den del av sin skada som inte täcks av vare sig social- försäkringen eller andra kollektiva och generellt verkande ersättningsanord- ningar. Reformerna är endast ett uttryck för att det i viss omfattning bör ankomma på den enskilde medborgaren att själv sörja för det ekonomiska skyddet. Här kommer framför allt olycksfalls- och livförsäkringar av tradi- tionell typ att spela en viktig roll. Det får förutsättas att det enskilda försäk— ringsväsendet också i framtiden kommer att erbjuda sådana försäkringar för dem som med hänsyn till begränsningarna av kompensationsnivån i övriga ersättningssystem anser en komplettering behövlig.

15.22. Ersättning för sakskada. Redan i det föregående har jag fram— hållit ett flertal omständigheter, som gör att ersättningsproblemen ter

l.5.2.l.

• Sida 97
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 9.7

sig annorlunda när det gäller sakskador än i fråga om personskador. Den kritik som jag har riktat mot det skadeståndsrättsliga regelsystemet äger visserligen i allt väsentligt sin giltighet också för egendomsskadornas vid- kommande. Sociala och humanitära hänsyn gör sig emellertid inte gällande på samma sätt som på personskadeområdet. Variationerna i fråga om skadomas art och ekonomiska omfattning är betydligt större, och fram- för allt har man inget underlag för att bygga upp ersättningssystemen efter några på förhand bestämda normer för ersättningarnas storlek. Pre- ventionssynpunkter måste sannolikt också tillmätas större vikt på egen- domsskadornas område. '

Redan av dessa skäl är det inte någon realistisk tanke, att skadestånds- rätten på detta område skulle kunna ens till någon del ersättas av ett statligt administrerat, hela folket omfattande skadeförsäkringssystem, som skulle motsvara socialförsäkringen på per-sonskadeområdet, eller av så- dana på frivillig väg tillkomna kollektiva försäkringsanordningar som jag har talat om för personskadornas del. Men det betyder inte, att man i fråga om sakskadorna behöver ställa sig avvisande till de principiella synpunkter som jag har gett uttryck åt vid min behandling av personskade- problemen. Också här gäller att direkt försäkring på de skadelidandes sida är ett ersättningssystem som från de flesta synpunkter är överlägset det skadeståndsrättsliga systemet. Man bör därför även på sakskadeområdet vara återhållsam när det gäller att vidareutveckla skadeståndsrätten genom att införa nya regler om objektivt ansvar. Enligt min mening bör man i stället eftersträva att sakförsäkring vinner ökad utbredning och att de försäkringsrättsliga reglerna utformas så, att sociala rättvise- och trygg- hetssynpunkter tillgodoses utan att intresset att förebygga skador efter- sätts. Samtidigt måste beaktas att tillgängliga resurser utnyttjas på ett rationellt sätt. Det är angeläget att sakförsäkringens administration blir smidig och så billig som möjligt.

Vi har redan kommit långt när det gäller utbredningen av Objektsför- säkring. Även om man skulle kunna teckna en rikt varierad provkarta över de olika sätt på vilka egendomsskador kan uppkomma, kan de ekono- miskt mest betydelsefulla sakskadorna ringas in och hänföras till ett begränsat antal kategorier av skadefall. Nämner man brand- och vatten- skador, andra skador som i näringsverksambet uppkommer på maskiner, inventarier och varulager, skador inom samfärdseln och skador som vållas genom brott, torde man ha täckt större delen av de sakskador som verkligen är av ekonomisk betydelse. Som framgår av min tidigare redogörelse för rådande försäkringsförhållanden ( avsnitt 1.1.2.5 .) finns det idag möjligheter att genom skadeförsäkringar av olika slag skydda sig mot flertalet av dessa skaderisker. Dessa möjligheter utnyttjas också i en stadigt ökande om- fattning.

Från samhällets sida bör man verka för en fortsatt utveckling i denna

l.5.2.2. 7 —— Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 98
•  Original

98. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

riktning. Målet bör vara en så hög procentuell täckning genom objektsför- säkring av praktiskt betydelsefulla skaderisker, att man från sociala och nationalekonomiska synpunkter inte behöver nämnvärt bekymra sig för de sakskador som inte ersätts genom objektsförsäkring. Jag är inte beredd att nu presentera något handlingsprogram för att nå detta mål. Tydligt är, att man i första hand får gå fram på frivillighetens väg. Det gäller med andra ord att stimulera till tecknandet av objektsförsäkring. Med lämpliga medel, bl. a. en intensivare upplysningsverksamhet — inte minst inom undervisningsväsendet — kan man sannolikt komma ganska långt. Det måste här bli fråga om en nära samverkan mellan olika samhällsorgan och det enskilda försäkringsväsendet.

I första hand är det alltså metoder av annan art än ingripanden genom lagstiftning som här träder i förgrunden. Man skall likväl inte bortse från möjligheterna att styra utvecklingen via en reformering av rättsreglerna. Det torde bli nödvändigt att inom en nära framtid göra en grunng översyn av försäkringslagstiftningen. Jag skall inte här gå närmare in på vilka åtgärder som kan vara påkallade. Framtida reformer bör dock generellt sett syfta till att stärka försäkringstagarnas ställning. Vissa effekter torde kunna uppnås också genom skadeståndsrättsliga reformer. Det kan enligt min mening redan idag göras gällande, att vissa skaderisker är i särskild grad ägnade att täckas genom objektsförsäkring och att en underlåtenhet att skaffa försäkringsskydd mot sådana risker utan betänkligheter kan till- läggas skadeståndsrättsliga konsekvenser. Jag tänker bl. a. på de skador som i trafiken tillfogas olika slag av transportmedel, såsom bilar, järn- vägståg, fartyg och luftfartyg. Det är ingen orimlighet att lagstiftaren, genom att avsevärt begränsa eller kanske t. o.m. helt utesluta rätten att begära skadestånd av andra trafikanter för sådana skador, ger klart uttryck för tanken att skaderiskerna skall täckas genom objektsförsäk- ring. Ett sådant betraktelsesätt innebär inte någon absolut nyhet. Det ligger bl. a. bakom den reglering som har skett i atomansvarighetslagen (12 5 första stycket och 14 5 första stycket) och som innebär, att ägare av egendom, som finns inom en atomanläggnings område och som används eller är avsedd att användas i förbindelse med anläggningen, kan begära skade- stånd för atomskada som drabbar egendomen bara av fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen, dvs. den som har framkallat skadefallet genom brottsligt förfarande. Den »kanalisationsprincip» som ligger till grund för dessa regler och varigenom de skadelidande i praktiken tvingas att skydda sina intressen genom objektsförsäkring —- med lika begränsad regressrätt för försäkringsgivaren — kan sannolikt med fördel utsträckas att gälla också vissa andra skaderisker. Jag får anledning att i det följande återkomma till dessa tankar i ett speciellt sammanhang (avsnitt 1.5.3.).

Att en reformering av skadeersättningssystemet i riktning mot ökad ut- bredning av objektsförsäkring till stor del måste åstadkommas på frivillig-

1.5.2.2.

• Sida 99
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 99

hetens väg gör att det blir fråga om en långvarig process. Under lång tid framöver kommer det att finnas luckor i försäkringssystemet, som måste täppas till på annat sätt. Skadeståndsreglerna kommer här att spela en viktig roll. Det blir således också i framtiden utrymme för reformer på skadeståndsområdet med syfte att göra det skadeståndsrättsliga systemet på detta område bättre anpassat till den moderna tidens krav.

1.5.2.3. Ersättning för ren förmögenhetsskada och icke-ekonomisk skada. Åtskilligt av vad jag har sagt i det föregående om sakskador har sin giltighet också när det gäller ren förmögenhetsskada och sådan direkt tillfogad icke- ekonomisk skada som avses i 6 kap. 3 & SL (ersättning för lidande vid vissa brott mot den personliga integriteten) . Det föreligger dock en viktig skillnad. Av tekniska och ekonomiska skäl finns f.n. bara begränsade möjligheter att skydda sig genom försäkring mot förluster i form av ren förmögen- hetsskada. Reglerna om ersättning för lidande vid bl. a. brott mot den personliga friheten eller ärekränkning kan uppenbarligen inte avlösas av något försäkringsmässigt eller liknande ersättningssystem. Skadestånds- rätten måste därför också i framtiden bli det viktigaste ersättningssystemet på dessa områden. Med den ståndpunkt som gällande rätt intar har emellertid dessa ersätt- ningsproblem en begränsad räckvidd. I utomobligatoriska förhållanden är ren förmögenhetsskada f. n. ersättningsgill bara vid brottsliga handlingar och enligt viss speciallagstiftning. Ersättning för lidande utgår bara i mycket speciella fall. Ren förmögenhetsskada spelar dock en praktiskt betydelse- full roll på ett bestämt område. Det gäller de förluster som kan tillskyndas medborgarna genom fel eller försummelse vid utövning av offentlig myn- dighet. F. n. utgår i princip inte någon ersättning av allmänna medel för sådana förluster, vare sig enligt skadeståndsrättsliga regler eller på annat sätt. Det kan vara befogat att åstadkomma en ändring på den punkten. Tyd- ligt är att detta i så fall bör ske genom att det allmänna åläggs att svara för dessa skador enligt regler av skadeståndsrättslig art. Jag får senare tillfälle att återkom-ma till den frågan (avsnitt 1.5.3.).

1.5.2.4. Sammanfattande synpunkter. Vad jag hittills har sagt föranleder vissa slutsatser av principiell och praktisk betydelse för planläggningen av det framtida reformarbetet på skadeersättningsområdet. Efterhand som existerande ersättningsanordningar av försäkrings— mässig art byggs ut eller nya sådana anordningar införs, kommer skade- ståndsrätten att få allt mindre betydelse, framför allt på person- och sak- skadeområdet. Men det kommer även i framtiden att finnas behov av ett skadeståndsrättsligt ersättningssystem. Av detta måste krävas, inte bara att det i sina huvuddrag harmonierar med den mera långsiktiga målsätt- ning som jag här har angett, utan också att det vid varje tid är anpassat

1.5.2.4.

• Sida 100
•  Original

100. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

till rådande samhällsförhållanden, värderingar och behov. Den nuvarande ordningen är inte tillfredsställande från dessa synpunkter.

I åtskilliga hänseenden råder dessutom en besvärande oklarhet om rätts- läget. Det finns sålunda ett akut behov av skadeståndsrättsliga reformer.

Har man den syn på skadeersättningsfrågomas lösning i stort som jag har gett uttryck åt, måste man vara mycket återhållsam när det gäller re- former som innebär att det skadeståndsrättsliga systemet byggs ut och för- stärks. Det bör t. ex. inte komma i fråga att införa nya regler om objektivt skadeståndsansvar för person- eller sakskada, såvida inte behovet av för- bättrat skydd på ett visst område är så trängande, att man inte kan av- vakta den successiva utbyggnaden av andra ersättningsanordningar. En annan omständighet som påkallar försiktighet i reformarbetet samman- hänger med bristerna i vår kunskap om hur de skadestånds- och försäk- ringsrättsliga systemen förhåller sig till varandra. Även vis-sa sådana refor- mer inom det beståendes ram som syftar enda-st til-l att underlätta en över- gång till rent försäkringsmässi-ga anordningar bör anstå till dess åtminstone preliminära resultat föreligger av ett rättssociologiskt utredningsarbete rörande förhållandet mellan skadestånd och försäkring. Redan pågående utredningsarbete på skadeståndsområdet bör också slutföras, innan mer genomgripande reformer genomförs. Jag vill särskilt peka på det arbete som f.n. pågår inom 1966 års skadeståndskommitté och som rör centrala problem på personskadeområdet men också viktiga frågor angående för- hållandet i rättsligt hänseende mellan skadestånd och försäkring.

Reformer som genomförs nu bör därför inte syfta längre än till att anpassa de grundläggande skadeståndsreglerna till den samhällsutveckling som redan har ägt rum. Man bör i första hand sträva efter att undanröja oklarheter, som skapar rättsosäkerhet, och att avlägsna sådana ojämnheter i regelsystemet som inte är godtagbara från sociala rättvise- och trygghets- synpunkter. Systemet måste också bli smidigare än f. 11. Det är betydelse- fullt att lagstiftningen inte nu utformas så, att den försvårar en kontinuerlig anpassning av rättstill-ståndet till den framtida utvecklingen. En långt- gående detaljreglering bör därför undvikas. Riktpunkten bör i stället vara att vissa vägledande huvudprinciper blir lagfästa inom det beståendes ram, samtidigt som det också för framtiden lämnas åt domstolarna att fylla ut ofullständigheterna i lagstiftningen. En reformering av den utomobliga- toriska skadeståndsrätten bör tills vidare genomföras etappvis genom par- tiella reformer.

1.5.3. Aktuella reformförslag och reformönskemål Som framgår av den redogörelse jag tidigare har lämnat ( avsnitt 1.2 . och 1.3.) föreligger f.n. ett stort antal förslag eller önskemål om reformer på skadeersättningsområdet, som alla syftar till en lösning av olika ersätt- ningsfrågor inom ramen för ett skadeståndsrättsligt system. Det rör sig

1 5.2.4.

• Sida 101
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 101

dels om fullt utarbetade förslag vilka framkommit som resultat av offent- ligt utredningsarbete, dels om förslag eller önskemål som har förts fram i riksdagen eller i särskilda framställningar till Kungl. Maj:t.

Förslagen är av vitt skiftande karaktär. Vissa tar sikte uteslutande på personskador som uppkommit på visst sätt eller i viss verksamhet. Andra förslag har enbart eller främst avseende på vissa sakskador och begränsas också genom en anknytning till skadeorsaken. En del av förslagen är av mera allmän natur och syftar till en reglering av ersättningsfrågorna över huvud taget på ett visst verksamhetsområde eller av skadestånds- ansvaret för vissa rättssubjekt. Även enligt dessa förslag blir det dock i viss utsträckning fråga om avgränsningar som anknyter till skadetypen eller till sättet för skadans uppkomst.

Det är naturligt att behandla de olika förslagen i skilda grupper efter deras inbördes samband i sakligt eller systematiskt hänseende. Med den utgångspunkten vill jag först ta upp de önskemål som har förts fram om förbättringar av det ekonomiska skyddet vid vissa personskador.

Tre av förslagen på detta område rör skador i följd av olycksfall i arbete. Jag syftar här på de framställningar som har gjorts till Kungl. Maj:t av Svenska polisförbundet i oktober 1967 med hemställan att staten åläggs ansvar oberoende av vållande för p e r s 0 n s k a d a, s 0 m å s a 111- kas polisman under tjänsteutövning, av Svenska järnvägs- mannaförbundet i mars 1968 med krav på att i järnvägsansvarighetslagen skall införas bestämmelse om skyldighet för innehavare av järnväg att oberoende av vållande ersätta personskada, som drabbar an- ställd i jär nväg ens tj ä ns t samt av Svenska transportarbetare- förbundet i december 1968 med begäran om utredning rörande frågor om rent objektivt ansvar för arbetsgivare i stuverifacket med avseende på personskada, som drabbar anställd i stuveriverksam- h e t.

Som jag tidigare har sagt bör det inte komma ifråga att införa nya regler om objektivt skadeståndsansvar, om det inte föreligger starka sociala eller samhällsekonomiska skäl att snabbt lösa speciella ersättningsproblem och andra medel inte står till buds. Det skall visserligen inte bestridas, att det i mån-ga sådana fall som avses med de aktuella framställningarna finns angelägna ersättningsbehov och att förbättringar av det ekonomiska skyddet på dessa områden är önskvärda. Men oavsett i vad mån det här rör sig om så trängande behov att särskilda åtgärder är omedelbart på- kallade, måste dessa ersättningsproblem ses i ett större sammanhang. Liknande önskemål om förstärkt ekonomiskt skydd vid yrkesskadefall kan med fog resas av andra yrkesgrupper, vilkas ersättningsbehov socialt sett är lika ömmande. Angelägenhetsgraden kan inte mätas uteslutande på grundval av frekvensen av skadefall inom olika verksamhetsområden.

1.5.3.

• Sida 102
•  Original

102. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Med få undantag kan det inte heller påstås att arten av de yrkesskador som inträffar i ett visst slag av verksamhet motiverar en särbehandling av dessa fall. I båda dessa hänseenden representerar framställningarna ett godtyckligt urval. I fråga om järnvägsanställda och poliser lär det i själva verket förhålla sig så att olycksfallsfrekvensen statistiskt sett är låg. Det finns inte heller belägg för att de skador som drabbar dessa kategorier typiskt sett är allvarligare än andra yrkesskador.

Enligt min mening är det över huvud taget inte möjligt att välja ut vissa yrkesgrupper och ge dem en förmånligare ställning än andra genom att införa regler om objektivt ansvar för berörda arbetsgivare. Det saknas helt enkelt hållbara kriterier för en sådan differentiering. I den mån man anser det önskvärt och lämpligt att särskilt genomföra förbättringar av det ekonomiska skyddet vid yrkesfall — skäl kan i och för sig anföras för en sådan prioritering — bör det därför i möjligaste mån ske genom gene- rella åtgärder, som verkar likformi-gt för alla yrkesgrupper.

En metod som man härvid tekniskt sett kan använda sig av innebär att man inför objektivt skadeståndsansvar för alla arbetsgivare. En sådan åtgärd skulle emellertid inte bara stå i strid mot de huvudprinciper för utformningen av framtida ersättningssystem på personskadeområdet som enligt vad jag förut har sagt bör vara vägledande i reformarbetet. Den skulle också innebära att man bröt den utvecklingslinje som har följts ända sedan början av detta sekel, då man just på yrkesskadornas område övergick från ett ersättningssystem byggt på objektivt ansvar för arbets- givare till ett av arbetsgivarna bekostat försäkringssystem, som därefter successivt har byggts ut och förstärkts. Det måste kunna anföras mycket starka skäl för en sådan omläggning av kursen.

Jag är således inte beredd att ta initiativ till sådana skadeståndsrättsliga reformer som de aktuella framställningarna syftar till. Enligt min mening bör det behov av förbättringar av skyddet som kan föreligga på detta område i stället tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeför- säkringen och genom sådana kompletterande ersättn-ingsanordningar i form av kollektiva olycksfallsförsäkringar som jag tidigare har berört.

En förstärkning av yrkesskadeförsäkringen innebär ett full-följande av den politik som har bedrivits av statsmakterna under åtskilliga decennier och som särskilt under sen-are år har resulterat i väsentliga förbättringar av yrkesskadeskyddet. Jag vill särskilt peka på de betydelsefulla ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen som genomför-des så sent som år 1967 och som innebar inte bara en höjning av inkomstunderlaget och därmed av er- sättningsnivån utan också en värdesäkring av yrkesskadelivräntorna vid invaliditet. Chefen för socialdepartementet har i årets statsverksproposition (prop. 1971 :1 bil. 7 sid. 21) anmält att han har för avsikt att tillsätta en utredning med uppgift att göra en översyn av yrkesskadeförsäkringens för- måner. Syftet med denna utredning, som torde. komma att tillsättas i en

1.5.3.

• Sida 103
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 103

nära framtid, skall vara bl. a. att ytterligare förstärka det ekonomiska skyd— det för de anställda vid olycksfall i arbetet. .

I den mån föreliggande önskemål om förbättringar inte kan tillgodoses genom en utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen —— bl. a. torde detta i synnerhet komma att gälla förekommande behov av ersättning för icke- ekonomisk skada —- bör enligt min mening behoven täckas genom att arbets- marknadsparterna gemensamt inrättar kollektiva försäkringssystem till arbetstagarnas förmån. Som jag tidigare har framhållit kan sådana grupp- försäkringsanordningar i fråga om grunderna för beräkning av ersättning- arna åtminstone delvis anpassas till vad som gäller inom skadeståndsrätten och arbetstagarna kan därigenom beredas ett skydd som är i stort sett lik- värdigt med det skydd som regler om objektivt skadeståndsansvar skulle ge. I flera hänseenden kan skyddet i själva verket bli bättre. Det bör ånyo på- pekas att den skadelidandes medvållande normalt inte beaktas som grund för nedsättning av de ersättningar som utgår ur olycksfallsförsäkring. Vidare kan skaderegleringen göras avsevärt billigare och snabbare än i ett skade- ståndsrättsligt system genom att vissa ersättningar, bl. a. för sveda och värk o. d., särskilt i mindre komplicerade fall fastställs att utgå enligt på förhand bestämda schabloner. Erinras bör också om de möjligheter till en differen- tiering av ersättningsnivån efter skiftande behov och resurser som försäk- ringsanordningar av detta slag inrymmer och som saknar motsvarighet i ett skadeståndsrättsligt system.

Att jag här har avvisat tanken på rent objektivt skadeståndsansvar för arbetsgivare vid olycksfall i arbete och i stället anvisat en lösning av problemen inom ramen för existerande eller nya försäkringsanordningar utesluter inte att vissa förbättringar av skyddet kan åstadkommas genom skadeståndsrättsliga reformer. Jag skall senare återkomma till den frågan men vill redan nu påpeka att man i samband med ett lagfästande av regler om arbetsgivares principalansvar kan förbättra de skadelidandes ställning utan att komma i konflikt med den grundsyn på ersättningsfrågorna som jag här har gett uttryck åt.

Jag vill härefter beröra vissa i motioner vid 1966, 1967 och 1970 års riks- dagar väckta förslag om objektivt ansvar för s k ad o r i f öl j (1 av misslyckade tandbehandlingar och skador genom me- dicinsk behandling. I det väsentliga kan här anföras sam- ma synpunkter som i fråga om olycksfall i arbete. Från sociala synpunkter framträder inte ersättningsbehovet i dessa fall med större styrka än när det gäller skador av annat slag. Skadefrekvensen lär relativt sett inte vara hög. Även om skadorna någon gång kan vara allvarliga kan det ifråga- sättas, om de typiskt sett är av så speciell karaktär att en skadestånds- rättslig särreglering är motiverad. Jag vill också betona, att om det förslag till oinskränkt principalansvar för arbetsgivare som jag kommer att lägga

1.5.3.

• Sida 104
•  Original

104. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

fram i det följande genomförs, full ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler kommer att utgå i 'alla de fall då skadan beror på fel eller försum- melse av någon bland vårdpersonalen på en sjukvårdsinrättning. Rätt till full ersättning kommer att föreligga också när en privatpraktiserande läkare eller tandläkare eller någon av hans anställda har förfarit oaktsamt, och i flertalet fall är detta ansvar täckt av frivillig ansvarsförsäkring.

Med det sagda har jag inte velat ge uttryck för uppfattningen att önske- målen om förbättrat skydd på förevarande område inte skulle förtjäna upp- märksamhet från det allmännas sida. Men även dessa behov tillgodoses enligt min mening bäst genom försäkringsanordningar som verkar direkt till förmån för de potentiellt skadelidande, dvs. patienterna inom den all- männa sjukvården och -folktandvården och hos privatpraktiserande läkare och tandläkare. Såväl sjukvården-s och folktandvårdens huvudmän som de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna har genom sina organisationer förklarat sig beredda att ta initiativ till på lämpligt sätt utformade försäk- ringssystem eller andra likvärdi-ga ersättningsanordningar på detta område. Med hänsyn härtill anser jag det inte finnas skäl att ta upp frågan om ingripande genom lagstiftning till säkerställande av att des-sa ersättnings- problem blir lösta.

Vid flera tillfällen har i riksdagen förts fram förslag som syftar till att ersättning för skada orsakad genom våldsbrott och för annan ekonomisk skada genom brott skall utgå av allmänna medel eller ur något slag av allmän försäkring. Som jag tidigare har nämnt har Kungl. Maj:t redan tagit ställning till dessa förslag i samband med att i statsverkspropositionen till årets riksdag gjorts framställning om an- slag för att bereda ersättning för personskador genom brott. Jag saknar an- ledning att i detta sammanhang ytterligare beröra dessa ersättningsfrågor. I fråga om de överväganden som legat till grund för Kungl. Maj:ts stäH- ningstaganden i dessa frågor hänvisar jag till vad jag anförde vid min anmälan av ansl-agsfrågan ( prop. 1971: 1 bil. 4 s. 14) och till den prome- moria (Stencil Ju 1970: 21) som låg till grund för ärendets behandling hos Kungl. Maj:t.

Folkrörelsernas motorförbund har i en framställning till Kungl. Maj :t hemställt, att ägare till husdjur som förorsakar skada på all- män väg skall åläggas att svara för skadan oberoende av vållande. Mo- torförarnas helnykterhetsförbund överlämnade i augusti 1964 till Kungl. Maj :t en framställning om lagstiftning om ersättning för skada i f öl j d av kollision mellan motorfordon och ren.

Redan av mina tidigare uttalanden om den återhållsamhet lagstiftaren bör iaktta när det gäller att införa nya regler om objektivt ansvar torde framgå att jag inte kan förorda åtgärder i denna riktning. De skador

1.5.3.

• Sida 105
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 105

det här rör sig om är praktiskt taget undantagslöst att hänföra till trafik- skador, dvs. skador som tillfogas vägtrafikanter eller deras egendom. Till övervägande delen är det fråga om skador i följd av trafik med motor- fordon. Som jag strax skall utveckla närmare anser jag att ersättnings- frågoma vid skadefall av det slaget i första hand bör lösas genom sådana särskilda försäkringsanordningar på trafikskadeområdet som finns redan nu men som bör utvecklas och göras ännu effektivare. De nuvarande er- sättningssystemen på detta område bereder i och för sig ett gott ekonomiskt skydd. De skadefall i övrigt som avses med framställningarna avviker varken i fråga om skadefrekvensen, skadomas art eller de skadelidandes ersättningsbehov från vad som kan förekomma i åtskilliga andra samman- hang. Några skäl att sätta dessa skadefall i en särställning i skadestånds- rättsligt hänseende finns därför inte. Vad särskilt angår frågan om skador som orsakas vid kollision mellan motorfordon och ren vill jag även hän- visa till vad chefen för jordbruksdepartementet har anfört härom i prop. 1971: 51 med förslag till rennäringslag m. m. (s. 207).

Jag övergår nu till de skadeståndsfrågor som behandlas i tidigare om- nämnda offentliga betänkanden.

Frågan om ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon är sedan lång tid underkastad en särreglering genom skadeståndsrättslig speciallagstiftning. Jag har tidigare redogjort för huvud- dragen i 1916 års bilansvarighetslag och 1929 års trafikförsäkringslag (av- snitt 1.l.1.3.). Det rör sig här om en lagstiftning om skärpt skadestånds- ansvar i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring. Rättspolitiskt torde systemet ursprungligen vara motiverat utifrån sådana risksynpunkter som jag har berört i det föregående.

Även på detta område bör en bedömning av reformbehovet ske med utgångspunkt i att ersättningsfrågorna på lång sikt skall lösas genom försäkringsmässiga anordningar. Under lång tid framöver lär det dock vara nödvändigt att behålla ett ersättningssystem som till stor del bygger på skadeståndsrättsliga principer. Tills vidare torde därför eventuella re- former få ske på det beståendes grund.

Den nu gällande ordningen ger på det hela taget trafikoffren ett mycket gott skydd. I flertalet fall utgår full gottgörelse för personskador i följd av trafik med motorfordon. Skyddet har nyligen ytterligare förbättrats genom att den tidigare begränsningen i 11 5 trafikförsäkringslagen av tra- fikförsäkringsersättning vid personskada till 1 milj. kr. per person har slopats helt med verkan fr. o. m. den 1 januari 1970. Motsvarande begräns- ning i fråga om sakskada torde i stort sett sakna praktisk betydelse. Också när det gäller sakskadorna är systemeti stort sett effektivt.

Från sociala synpunkter är följaktligen reformbehovet på detta område inte framträdande. Den rådande ordningen har emellertid brister. Att äga—

1.5.3.

• Sida 106
•  Original

106. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

re och förare av motorfordon kan undgå ansvarighet genom att föra bevis- ning om att föraren inte varit vållande och skadan inte orsakats av brist- fällighet på fordonet lär visserligen inte ha stor praktisk betydelse. Kravet på denna s. k. exculpationsbevisning ställs nämligen i rättstillämpningen så högt, att resultatet nästan alltid blir detsamma som om ansvaret varit rent objektivt. Allvarligare är att föraren av ett motorfordon inte kan få någon ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring och att han i fall av kol- lision med annat fordon på grund av -Särskilda bevisregler är sämre ställd än en passagerare eller annan tredje man. Förarnas ersättningsbehov har visserligen i vidsträckt omfattning tillgodosetts genom de s. k. förarplats- försäkringarna, som har en nära hundraprocentig utbredning och som nyligen fått en motsvarighet på den statliga sektorn genom kungörelsen den 9 maj 1969 (11-1' 113) om statligt förarskydd. Föraren har dock typiskt sett en betydligt mindre förmånlig ställning än en skadelidande tredje man.

Systemets anknytning till skadeståndsrätten innebär bl. a., att vållande på den skadelidandes sida kan medföra även en kraftig reduktion av skade- ståndet. Frågan får speciellt stor betydelse på detta område med hänsyn till de höga krav som rättsordningen ställer på trafikanterna när det gäller efterlevnaden av trafikföreskrifterna. Jämkning på grund av medvållande blir särskilt ofta aktuell när det gäller skada som har tillfogats förare eller när ägare, vilken färdas som passagerare i det egna fordonet, har skadats. Till skillnad mot vad som gäller vid flertalet andra skadefall kan för dessa kategorier skadelidande —— som representerar en stor andel av trafikoffren — jämkning av skadestånd ifrågakomma även i fall då medvållande inte visas föreligga utan endast presumeras. Ägaren-passageraren måste t. o. m. visa att annan person än han själv, nämligen föraren, varit fri från vållan- de. Vid personskada innebär detta i många fall en från sociala synpunkter betänklig försvagning av det ekonomiska skyddet.

Av de sakskador som kan uppkomma i följd av trafik med motorfordon är det framför allt de s. k. kollisionsskadorna som har ekonomisk betydel- se. De nuvarande reglerna om ansvarigheten för sådana skador är inveck- lade, svårtillämpade och dåligt anpassade till en modern tids krav på en snabb, effektiv och billig skadereglering. Detta sammanhänger främst med reglernas anknytning till culparegeln, som förutsätter en ofta omfattande, tidsödande och kostnadskrävande utredning om vållandefördelningen. Man bör enligt min mening eftersträva att en vållandebedömning kan så gott som helt undvaras också när det gäller de s. k. vagnskadorna. Samtidigt bör rättsordningen främja en utveckling i riktning mot en ökad utbredning av objektsförsäkring. Vagnskadorna är redan nu i stor omfattning täckta av vagnskadeförsäkring eller omfattade av vagnskadeg—aranti. Dessa båda ändamål kan uppnås, om man som jag tidigare har antytt ( avsnitt 1.5.2.2 .) genom lagstiftning skanaliserars vagnskadorna till vagnskadeförsäkr-ingen resp. vagnskadegarantin, dvs. i lag föreskriver långtgående inskränkningar

1.5.3-

• Sida 107
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972 107

i möjligheterna att över huvud taget med stöd av skadeståndsreglerna kräva ersättning av andra trafikanter för sådana skador. _

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är det tydligt att det finns ett be- hov av reformer på trafikskadeområdet. Det förslag till ny lagstiftning på detta område som bilskadeutredningen lade fram är 1957 i betänkandet »Trafikförsäkring» (SOU 1957: 36) och som jag tidigare har redogjort för ( avsnitt 1.2.2 .) följde delvis de riktlinjer som jag här har angett. Förslaget blev i sina huvuddrag väl mottaget under remissbehandlingen, men stark kritik fördes fram mot enskildheter i förslaget. Även jag anser att allvar- liga invändningar kan resas mot de lösningar som föreslogs, låt vara att jag därvid delvis har andra utgångspunkter än vissa remissinstanser. Jag vill i korthet sammanfatta min kritik på följande sätt.

Förslaget innebär inte någon lösning av frågan om förares behov av er- sättning för personskada i följd av trafik med det egna fordonet. Enligt ut- redningsmajoritetens förslag skall nuvarande regler om verkan av den skadelidandes medvållande behållas i stort sett oförändrade. Genom att ersättningsreglerna i fråga om kollisionsskador enligt detta förslag skall knytas än fastare till culparegeln än de nuvarande reglerna skulle ett genomförande av förslaget snarast accentuera de olägenheter som är för- enade med behovet att göra en vållandebedömning. Slutligen är det före- slagna regelsystemet i åtskilliga stycken tekniskt komplicerat och svåröver- skådligt.

Bilskadeutredningens förslag kan sålunda enligt min mening inte läggas till grund för lagstiftning utan omarbetning. En sådan bör inriktas på att anpassa ersättningssystemet efter den målsättning för reformarbetet på skadeersättningsområdet som jag har angett i det föregående. För person- skadornas del innebär detta att det försäkringssystem som redan nu finns i form av den obligatoriska trafikförsäkringen frikopplas från skadestånds- reglerna och omvandlas till ett enbart till de skadelidandes förmån verkande försäkringssystem, uppbyggt efter mönster av yrkesskadeförsäkringen. Detta aktualiserar bl. a. frågan om en begränsning av ersättningsnivån, i första hand genom regler som maximerar inkomstunderlaget vid beräkning av ersättning för förlorad arbetsförtjänst eller för förlust av försörjare. Det är emellertid inte en realistisk tanke att införa regler av detta slag isolerat på trafikskadeområdet, där f. n. hundraprocentig kompensation utgår i praktiskt taget samtliga fall, samtidigt som principen om full er- sättning vid personskada upprätthålls inom skadeståndsrätten i övrigt. En reformering av reglerna om trafikskadeansvaret vid personskada bör där- för anstå i avbidan på en prövning av frågan om generella begränsningar av skadeståndsersåttning med anledning av personskada. Den frågan över- vägs som nämnt av 1966 års skadeståndskommitté, vars arbete i denna del kan väntas bli avslutat inom något år. Jag är under dessa förhållan- den inte beredd att nu ta initiativ till någon utredning av nyss antytt

1.5.3.

• Sida 108
•  Original

108. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

slag. Härvid förutsätter jag att frågan tas upp på nytt i samband med prövningen av skadeståndskommittén kommande förslag till nya regler om skadestånd med anledning av personskada. Det är i och för sig ange- läget -att de nuvarande skadeståndsreglerna när det gäller vagnskadorna vid kollisioner och liknande händelser reformeras i den riktning som jag nyss antydde. Också i den delen krävs emellertid ett föregående utrednings- arbete. Med hänsyn till det nära sam-bandet med frågan om ersättning för personskada i kollisionsfall kan jag inte förorda att vagnskadefrågorna bryts ut och nu blir föremål för särskild utredning.

Frågan om försäkringsgivares regressrätt intar i viss mån en särställning i detta sammanhang. Det är ett spörsmål som formellt- systematiskt är av försäkringsrättslig art. Det har emellertid nära samband med de skadeståndsrättsliga reglerna, i all synnerhet dem som rör s. k. själv- försäkrares ställning men också t. ex. reglerna om rätt till regress för be- lopp som arbetsgivare utger på grund av åtaganden genom tjänsteavtal (jfr avsnitt 1.1.3 .). Från den synpunkten är det naturligt att frågan be— handlas inom ramen för ett skadeståndsrättsligt reformarbete.

De nuvarande regressreglema i 25 & försäkringsavtalslagen (FAL) inne- bär enligt min mening inte en tillfredsställande lösning av frågan. En in- vändning hänför sig till bestämmelsernas dispositiva karaktär. Men också i övrigt är reglerna otidsenliga och i behov av en revision. Om man utgår från det synsätt på skadeförsäkringens funktion som jag har utvecklat, bör den principiella utgångspunkten vara att skadeförsäkringsgivare över huvud taget inte skall ha någon regressrätt. Speciella förhållanden inom vissa grenar av skadeförsäkringen kan visserligen motivera avsteg från en sådan princip. Det är emellertid tydligt att en oinskränkt regressrätt vid uppsåt eller grov vårdslöshet och vid rent objektivt ansvar inte är väl för- enlig med tanken att ersättningsfrågorna vid person- eller sakskada så långt möjligt bör lösas genom försäkringsanordningar på de skadelidandes sida. Men också reglerna om förhållandet mellan summaförsäkring och skadestånd är som nämnt i behov av en översyn, inte minst med tanke på den överkompensation som nuvarande ordning kan ge upphov till.

De nu anförda synpunkterna blir endast till viss del tillgodosedda i det förslag till ny lagstiftning i detta ämne som lades fram är 1958 i betänkan- det >Försäkringsgivares regressrätt» (SOU 1958: 44). Förslaget blev också från andra utgångspunkter starkt kritiserat under remissbehandlingen. I de övriga nordiska länderna har man visat ett ringa intresse för en reform på grundval av de sinsemellan i stort sett överensstämmande nordiska ut- redningsförslagen. Själv delar jag i väsentliga stycken den kritiska inställ- ningen till förslagen. Jag är därför inte beredd att nu förorda en lagstift- ning på grundval av det svenska betänkandet.

Av min tidigare redogörelse för rådande försäkringsförhållanden (avsnitt

1.5.3.

• Sida 109
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 109

1.1.2.7.) framgår att skadeförsäkrings-gi-varna på frivillig väg har ålagt sig viss restriktivitet när det gäller att utnyttja de möjligheter till återkrav som gällande regressregler i 25 & FAL ger. Även om den ordning som sålunda har åstadkommits på det hela taget inte ger anledning till invändningar, kan situationen dock förändras. Det är f. ö. uppenbart att en så betydel- sefull fråga måste lagregleras och inte kan överlämnas till de enskilda försäkringsgivarnas avgörande. Frågan om försäkringsgivares regressrätt måste därför tillmätas stor betydelse i det fortsatta reformarbetet. En om- daning av de nuvarande ersättningssystemen i den riktning som jag här har förordat förutsätter f. 6. att reglerna i 25 & FAL omarbetas. De över- väganden angående summaförsäkringen som pågår inom skadeståndskom- mittén berör endast en del av dessa problem.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden bör en förnyad allmän översyn av reglerna om försäkringsgivares regressrätt komm-a till stånd. Frågan om ett utredningsarbete för detta ändamål kommer också att aktualiseras inom en nära framtid.

Det återstår att ta ställning till ytterligare tre utredningsförslag. Dessa rör det allmännas skadeståndsansvar, barns och för- äldrars skadeståndsskyldighet — och i samband därmed ett överförande av bestämmelserna i 6 kap. SL till en särskild lag — resp. arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar. Förslagen avser centrala och praktiskt betydelsefulla delar av skadestånds- rätten, som på de berörda områdena även framdeles kommer att fylla en viktig funktion som ersättningssystem. I allt väsentligt har förslagen fått ett gynnsamt mottagande hos remissinstanserna. Som framgår av den re- dogörelse jag har lämnat i det föregående (avsnitt 1.2.2. och 1.2.3.) syftar förslagen inte till vittgående reformer som avser skadeståndsrättsliga ny- skapelser av principiell räckvidd. Ett genomförande av förslagen skulle inte innebära någon sådan utbyggnad eller förstärkning av det skadestånds- rättsliga ersättningssystemet på person- och sakskadeomådet som skulle hindra eller försvåra en övergång till försäkringsmässiga ersättningsan- ordningar och som man enligt vad jag tidigare har utvecklat bör undvika. l socialt och ekonomiskt betydelsefulla hänseenden innebär förslagen uppenbara förbättringar av de skadelidandes ställning. Samtidigt ger de ökade möjligheter att göra rimliga avvägningar mellan de skadestånds- skyldigas och de skadelidandes intressen. I vissa delar rör det sig när- mast om en kodifiering av gällande men oskrivna rättsregler. I övrigt syf- tar förslagen väsentligen till en anpassning av ett rättssystem, som i många stycken har sekelgamla anor, till en modern tids förhållanden. En lagstift- ning på grundval av förslagen skulle bidra till att undanröja åtskilliga be- svärande oklarheter i rättsläget.

Det finns en särskild anledning att nu ta ställning till de föreslagna del- 1.5.3.

• Sida 110
•  Original

110. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

reformerna. Det nordiska samarbetet på departementsplanet rörande de aktuella lagstiftningsprojekten har avslutats. I Norge har som jag tidigare nämnt en >lov om skadeserstatning i visse nforholds trätt i kraft den 1 juli 1969, vilken utöver vissa skadeståndsbestämmdser av allmän natur inne- fattar en reglering av skadeståndsfrågorna på alla de här aktuella områ- dena. Också i Finland förbereder man f.n. proposition med förslag till motsvarande lagstiftning. Det är mera ovisst om lagstiftningsåtgärder kom- mer att vidtas i Danmark. Detta är dock av mindre betydelse, eftersom en lagstiftning där skulle innebära endast obetydliga förändringar i förhål- lande till vad som redan gäller. Det är i och för sig ett önskemål att uppnå större nordisk rättslikhet på skadeståndsrättens område. Så långt detta kan ske utan att man avviker från de allmänna riktlinjer för reformarbetet som jag har angett i det föregående bör önskemålet tillgodoses.

Innan jag i korthet berör vissa huvudpunkter i de enskilda förslagen vill jag ta upp en reformfråga av allmän räckvidd, som aktualiseras genom de bestämmelser om möjlighet att jämka skadestånd som har föreslagits i »Skadestånd I» och »Skadestånd II». Det gäller frågan om att införa en al l m ä n j ä m k 11 in g s r e g e 1 i skadeståndsrätten. Vidgade möjligheter att anpassa skadeståndsansvarets omfattning i det enskilda fallet till sociala behov och ekonomiska realiteter är en förutsättning för att skadestånds- rätten skall kunna fun-gera på ett tillfredsställande sätt. Jag delar alltså 1959 års skadeståndskommittés uppfattning att en allmän jämkningsregel bör införas. Frågan har som utredningsämne stått på programmet för det nordiska lagsamarbetet i över 10 år men har hittills fått stå tillbaka för andra reformönskemål. Tiden är emellertid enligt min mening nu mogen att gripa sig an med det nödvändiga utredningsarbetet. Vid överläggningar under år 1969 mellan kontaktmännen för nordiskt lagsamarbete har också vunnits enighet om att de nu arbetande nordiska skadeståndskommittéerna bör ges i uppdrag att utreda spörsmålet. I enlighet härmed kommer frågan om tilläggsdirektiv för 1966 års skadeståndskommitté att anmälas inom en nära framtid av statsrådet Lidbom.

Jag övergår härefter till att behandla vissa principiella frågor i anslut- ning till de tre utredningsförslagen.

Skadeståndskommittén föreslår i »Skadestånd 1» att bestämmelserna i 6 kap. SL om skadestånd på grund av eget vållande över- förs till en särskild skadeståndslag. En sådan åtgärd framstår som naturlig sedan strafflagen i övrigt har upphört att gälla och det lagtekniska sam- bandet mellan dessa bestämmelser och strafflagstiftningen i övrigt därmed har brutits. De nya eller ändrade regler som skadeståndskommittén har föreslagit, bl.a. i fråga om barns och föräldrars skadeståndsansvar, inne- bär inte någon genomgripande förändring i förhållande till vad som gäl-

1.5.3.

• Sida 111
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 111

ler f. 11. Det är i och för sig naturligt, att en begränsad översyn av de grund- läggande reglerna om culpansvaret sker i samband med att bestämmel- serna överförs till en ny lag.

Det finns otvivelaktigt behov också av andra reformer på det område av skadeståndsrätten som behandlas i »Skadestånd I) än dem som kommit- tén har föreslagit. Bl. &. gäller detta i fråga om reglerna om ersättning för personskada och om skadeståndsskyldighet mot efterlevande vid dödsfall samt bestämmelserna om ersättning för lidande med anledning av äre- kränkning, vilka ter sig i viss mån föråldrade. Samtliga dessa frågor är emellertid redan under utredning, nämligen inom 1966 års skadestånds- kommitté, såvitt gäller ersättning vid personskada, och inom utredningen rörande yttrande- och tryckfrihet, när det gäller ersättning för lidande ge- nom ärekränkning. I avvaktan på en prövning av resultatet av dessa utred- ningar bör de nuvarande reglerna behållas i stort sett oförändrade. Att en revision av bestämmelserna kan komma att aktualiseras inom en nära framtid hindrar emellertid enligt min mening inte att de blir föremål för en formell överarbetning i detta sammanhang.

Ifråga om arbetsgivares skade-ståndsansvar intar gäl- lande svensk rätt en restriktiv hållning i jämförelse med flertalet jäm- förliga industriländers rättssystem, som i allmänhet erkänner ett oin- skränkt principalansvar, dvs. att en arbetsgivare svarar för vållande av samtliga arbetstagare, oavsett dessas ställning. En sådan regel gäller i bl. a. dansk och norsk rätt. Jag delar skadeståndskommitténs uppfattning att rättsläget hos oss är otillfredsställande och att en legislativ reglering av hithörande frågor, som tar hänsyn både till rättsutvecklingen i andra län- der och till utvecklingen hos oss på försäkringsväsendets område, är på- kallad. En lagstiftning om arbetsgivares skadeståndsansvar enligt kommit- téförslagets riktlinjer skulle medföra påtagliga förbättringar av de skade- lidandes ställning vid en typ av skadefall som är jämförelsevis talrikt före- kommande och skulle svara mot ett allmänt erkänt reformbehov. En sådan lagstiftning skulle också bidra till att undanröja de många oklarheter som präglar det rådande rättstillståndet.

En reform beträffande det allmänna principalansvaret kommer utan vi— dare att gälla också för staten och kommunerna i fråga om sådan av dem bedriven verksamhet som kan jämställas med enskild verksamhet. Kvar står emellertid frågan om d e t al ] m ä nn a s a n s v a r för ekonomisk skada som uppkommer i den offentliga verksamheten i övrigt. Såvitt gäller person- eller sakskada finns det — som jag kommer att utveckla närmare i det följande ( avsnitt 2.3.6.3 .) —— goda skäl för antagandet att det allmänna redan nu i betydande omfattning bär skadeståndsansvar väsentligen enligt samma regler som enskilda också i den del av den offentliga verksamheten

1.5.3.

• Sida 112
•  Original

112. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

som innefattar utövning av offentlig myndighet. En ny lagstiftning på grundval av de principer som 1958 års förslag vilar på skulle därför till viss del innebära endast en kodifiering av gällande rätt. Annorlunda förhåller det sig när det gäller det allmännas ansvarighet för ren förmögenhetsskada genom felaktiga myndighetsbeslut. Huvudregeln är f. 11. att staten och kom- munerna inte bär något ansvar för sådana skador. Svensk rätt intar i detta avseende en markant särställning i förhållande till vad som gäller i flertalet övriga länder, bl.a. Danmark och Norge. Det är idag en allmänt utbredd uppfattning, 'att rättsläget på detta område är otillfredsställande. Riks- dagen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att frågan om skade- stånd i offentlig verksamhet blir löst.

För egen del biträder jag uppfattningen att en reform i fråga om det all- männas skadeståndsansvar snarast bör genomföras. l principiell överens— stämmelse med vad kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar har föreslagit bör reformen gå i riktning mot ett vidgat skadeståndsansvar för det allmänna, framför allt när det gäller skada som uppkommer genom felaktiga myndighetsbeslut.

Vad jag har sagt om skadestånd i offentlig verksamhet har avsett enbart de fall då skada vållas genom fel eller försummelse i sådan verksamhet. Som jag tidigare har nämnt innehöll emellertid 1958 års förslag också vissa regler om rent objektivt ansvar för staten. Jag syftar här på förslagets bestämmel- ser i 9—11 55 beträffande skador i följd av 0 r i kti g a f rih e t s h e- rövanden, skador som uppkommer genom polisens bruk av vapen resp. skador genom f arli ga militärövningar. På de båda förstnämnda områdena innebär förslaget avvikelser från vad som gäl- ler f. 11. I fråga om skador genom militärövningar däremot syftar förslaget i stort sett endast till en kodifiering av gällande rätt.

Frågan om ersättning av allmänna medel vid objektivt sett oriktiga fri- hetsberövanden är sedan årsskiftet 1969/70 under utredning av särskilt till- kallad utredningsman. Jag hänvisar till utredningsdirektiven (Post- och In- rikes tidningar den 28 januari 1970). Kommittéförslaget i denna del får där- med inte någon aktualitet i detta sammanhang.

Person— eller sakskada kan ibland orsakas genom att polisen eller annan bevakningspersonal brukar vapen eller använder annat våld i sin tjänsteut- övning utan att det har skett överträdelser av givna instruktioner eller att skadan i övrigt beror av fel eller försummelse från polis- eller bevaknings- personalens sida. Sådana skadefall lär dock inte vara vanliga. Inte heller finns det belägg för att det typiskt sett rör sig om allvarliga skador, låt vara att ogynnsamma omständigheter någon gång kan medföra tragiska följder. Sett i stort kan det inte med fog hävdas att dessa skadefall är av så speciell

1.5.3.

• Sida 113
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 113

karaktär att en särbehandling av dem i skadeståndsrättsligt hänseende är motiverad.

Jag är således inte beredd att förorda någon sådan bestämmelse om rent objektivt ansvar i hithörande fall som kommittén har föreslagit. Det naturli- ga är att de socialt trängande ersättningsbehov som kan uppkomma i en- skilda fall tillgodoses genom att staten ger ersättning ex gratia på grundval av en diskretionär prövning. Mitt ställningstagande på denna punkt skall emellertid inte utgöra hinder för domstolarna att —— i analogi med vad som redan har skett när det gäller vissa sprängningsskador och skador genom artilleribeskjutning eller liknande aktiviteter inom militärväsendet -— i rättstillämpningen statuera rent objektivt ansvar i speciella fall av här före- varande art, t. ex. i fråga om skada genom bruk av vapen.

Av vad jag nu har sagt följer, att jag inte heller är beredd att förorda ett lagfästande av de grundsatser om objektivt ansvar för vissa skador genom farliga militärövningar som har utbildats i rättspraxis. Det får som hittills ankomma på domstolarna att närmare fixera de kriterier som bör vara avgörande för gränsdragningen mellan ansvar grundat på vållande och rent objektivt ansv-ar inom detta verksamhetsområde.

Det nära sambandet mellan frågorna om arbetsgivares principalansvar och det allmännas skadeståndsansvar samt frågan om a r h e t 5 t a g a r e s s k a d e s t å n d s a n s v a r talar för att lagstiftning nu sker också på sist- nämnda område. Det torde redan av rättstekniska skäl vara nödvändigt att frågorna blir lösta i ett sammanhang. Men jag ser det framför allt som en betydelsefull social reform att arbetstagarna genom lagstiftning skyddas mot betungande skadeståndsansvar med anledning av åtgärder i tjänsten.

De tre reformförslag som jag nu har uppehållit mig vid har —- i de delar som de enligt mitt bedömande bör läggas till grund för lagstiftning — det ge- mensamt att de rör skadeståndsansvar på grund av vållande. Genom utred- ningsförslagen har förutsättningarna för sådant utomobligatoriskt skade- ståndsansvar som grundas på den ansvariges eget eller hans arbetstagares vållande reglerats i stort sett uttömmande. Därigenom representerar dessa förslag en på lämpligt sätt avgränsad etapp i reformarbetet. Som vissa re- missinstanser har påpekat och som jag också själv har framhållit i det före- gående återstår det att utreda och ta ställning till åtskilliga principfrågor, innan en tillfredsställande anpassning av det skadeståndsrättsliga systemet till nutidens krav kan anses ha skett. Detta motiverar dock inte ytterligare uppskov med sådana delvis angelägna reformer som det här gäller.

Jag övergår nu till att behandla frågan om huvudgrunderna för en lag- stiftning i de ämnen som denna första etapp i reformarbetet enligt det före- gående skall omfatta. Jag kommer därvid att i ett första avsnitt behandla

1.5.3. 8 _Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 114
•  Original

114. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

regler om skadestånd på grund av eget vållande. Därefter tar jag i särskilda avsnitt upp arbetsgivares skadeståndsansvar, det allmännas skadestånds- ansvar samt arbetstagares skadeståndsansvar. Efter denna genomgång av huvudgrunderna behandlas formerna för lagstiftningen, följdändringar i annan lagstiftning samt avslutningsvis lagförslagens enskilda bestämmelser.

1.5.3.

• Sida 115
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 115

2.1. Skadestånd på grund av eget vållande

2.1.1. Gällande rätt

2.111. Redogörelsens omfattning. I ett föregående avsnitt (1.1.1.1.) har en kortfattad redogörelse lämnats för de skadeståndsrättsliga reglerna i 6 kap. SL och för de grundsatser om skadeståndsansvar på grund av eget vål- lande som med utgångspunkt från dessa bestämmelser har utbildats i dom- stolarnas rättstillämpning. I första hand kan här hänvisas till denna redo- görelse. På de punkter där skadeståndskommittén har föreslagit ändringar i förhållande till vad som gäller f. n. bör emellertid lämnas en mer utförlig re- dogörelse för gällande rätt. Detta gäller i första hand frågan om barns och föräldrars skadeståndsansvar, som direkt omfattades av kommitténs upp- drag, och reglerna om psykiskt abnorma personers skadeståndsskyldighet. Kommittéförslaget innehåller emellertid också nya eller ändrade bestäm- melser om skadeståndsansvarets inbördes fördelning mellan flera skade- ståndsskyldiga, om jämkning av skadeståndsansvaret för den som har med- verkat till en skada bara i ringa mån, om ersättning för lidande som till- fogas någon genom brottslig gärning och om rätt för efterlevande till en avliden skadelidande att göra gällande den rätt till ersättning för icke- ekonomisk skada som kan ha tillkommit den skadelidande.

21.12. Barns, psykiskt abnorma personers samt föräldrars och andra vårdnadshavares skadeståndsansvar.1 När ett b 9. r 11 har orsakat skada, kan man självfallet inte pröva skadeståndsskyldigheten efter samma måttstock som gäller för en vuxen person. Barnet har inte den vuxnes förståndsgåvor eller dennes omdöme, erfarenhet och kunskaper, och ett beteende, som hos en vuxen måste betecknas som avvikande från vedertagna handlingsmöns- ter, kan hos ett barn framstå som helt normalt. Det är mot denna bakgrund man har att se de särskilda bestämmelserna i 6 kap. 6 5 SL, som bl. a. innebär, att den allmänna culparegeln inte skall tillämpas i full omfattning, när skada har gjorts av någon som inte fyllt 15 år. Av motsvarande skäl nödgas man göra avsteg från vanliga bedömnings-

1 En detaljerad översikt av gällande svensk rätt finns i »Skadestånd I», bilaga 1, s. 47 !. I det följande kommer endast sådana rättsfall att särskilt omnämnas som har publicerats efter det att denna översikt gjordes. En redogörelse för gällande rätt i övriga nordiska länder beträffande barns och föräldram skadeståndsansvar finns i bilaga 2 till betänkandet, s. 56 1. I bilaga 3 till betänkandet, s. 63, finns översikter av vissa utomnordiska rättssystem.

2.1.1.2.

• Sida 116
•  Original

116. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

grunder i fråga om skadeståndsansvaret för vissa psykiskt abnorma per- soner. Den som lider av rubbningar i sj älsverksamheten har ofta inte möj- ligheter till sådan kontroll över sitt handlande att full skadeståndsskyldig- het är befogad. De speciella skadeståndsreglerna i 6 kap. 6 5 SL är därför tillämpliga också på den som orsakat skada under inflytande av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom.

I fråga om nu berörda kategorier av skadevållare föreskrivs i paragra- fens första stycke, att ersättningsskyldighet föreligger, om och i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till skadevållarens sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Regeln gäller också, om skada har gjort-sav någon som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant till- stånd att han är från sina sinnens-bruk. Bestämmelserna gör det möjligt att pröva om skadestånd" over huvud'skall utgå och 1 så fall till vilket belopp. I första hand skall hänsyn tas till barnets eller den själsligt abnormes sin- nesart. .Med detta uttryck åsyftade man vid lagens tillkomst inte närmast barnets allmänna karaktärsegenskaper utan barnets inställning i det sär- skilda fallet. Sinnesarten kan, enligt uttalande av lagberedningen, sträcka sig. från en ganska obetydlig oförsiktighet ända till skadelystet syfte (NJA II 1924 s. 617). Man har vidare möjlighet att beakta gärningens större eller mindre farlighet genom föreskriften att hänsyn skall tas till gärningens be- skaffenhet. Slutligen kan andra omständigheter av betydelse inverka på be- dömningen, t. ex. olikhet i förmögenhetsförhållanden på den skadevållandes och den skadelidandes. sida. '

Vissa grundläggande principer för tillämpningen av 6 kap. 6 & SL" 1 fråga om barns skadeståndsansvar har utvecklats" 1 doktrin och rättspraxis.

Barnets ålder spelar en framträdande roll vid bedömningen. Det kan vis- serligen inte anses, att någon nedre åldersgräns för skadeståndsansvaret har fixerats i rättspraxis." Barn under fem år torde dock inte i något fall ha ålagts att betala skadestånd. Däremot har det ansetts att barn i åldrarna fem år och närmast däröver kan åläggas jämkat skadestånd. Nedsättning av ska— deståndet sker regelmässigt för barn upp i de första tonåren, men i allmänhet i mindre mån ju äldre barnet är. Någon fast skala med ökande skadestånds- skyldighet vid stigande ålder kan dock inte utläsas ur praxis. Men för skade- vållare i åldrarna närmast under 15 år jämkar domstolarna endast i ringa omfattning och ibland inte alls. Övergången till full ansvarighet vid upp- nådda 15 år blir härigenom inte så skarpt markerad.

I subjektivt hänseende förutsätts inte att barnet handlat uppsåtligen eller visat vårdslöshet. Skadestånd utdöms emellertid bara om handlingen är sådan att den under motsvarande omständigheter i övrigt skulle ha ådragit en vuxen person skadeståndsansvar. Det förutsätts vidare, att barnet handlat på ett sätt som-avviker från vad man i allmänhet anser sig kunna fordra av barn i samma ålder. Också i fråga om barns handlande förekommer

2.1.1.2.

• Sida 117
•  Original

Kungl. Maj:ts preposition nr 5 år 1972 117

alltså något som man skulle kunna kalla .för en culpabedömning. Denna be- dömning sker inom ramen för hänsynstagandet till barnets >sinnesart>. An- svarigheten kan sålunda anpassas efter barnets utveckling. Vanligt år att man i domsmotiveringarna gör mera allmänna hänvisningar till barnets sinnesart eller uttryckligen hänför sig till graden av oförsiktighet i barnets handlande. Man har däremot när det gäller barn i allmänhet inte ansett sig kunna tala om uppsåt i samma betydelse som beträffande vuxna, eftersom insikten hos barn om de skaderisker som är förenade med visst handlande varierar starkt.

En jämförelsevis sträng bedömning har tillämpats i praxis i fråga om barns beteende i trafikförhållanden. Även barn i de lägsta åldersklasser där skadeståndsansvar över huvud anses kunna förekomma har ålagts skadeståndsskyldighet.

Av de »övriga omständigheter) som beaktas vid prövningen framstår i dagens praxis de ekonomiska förhållandena som mest betydelsefulla. När skillnaderna i ekonomisk ställning mellan ett skadevållande barn och den skadelidande har varit mera betydande till barnets förmån, har detta kunnat påverka skadeståndsskyldighetens omfattning. Betydelsen av ansvarsför- säkring på det skadevållande barnets sida har kommit till klart uttryck i rättspraxis. Vid bedömande av skadeståndets ekonomiska verkningar för barnet har det sålunda ansetts, att man skall beakta om hans ansvar är täckt av sådan försäkring. Försäkringen skall emellertid inte medföra att man underlåter den allmänna skälighetsbedömning som skall göras med hänsyn till handlingens beskaffenhet, barnets ålder och utveckling samt övriga omständigheter vid skadans uppkomst. Men en sådan ytterligare nedsättning av skadeståndet som kan vara motiverad för att hindra att detta blir alltför betungande för barnet har ansetts inte höra ske inom ra- men för ansvarsförsäkringssumman.

I praxis finns inte något klart stöd för att Skadeförsäkring eller summa- försäkring (t. ex. olycksfallsförsäkring) på den skadelidandes sida ansetts böra inverka vid skadeståndsprövningen.

Skadestånd som åläggs barn med tillämpning av 6 kap. 6 5 SL brukar bestämmas i form av viss bråkdel (en tredjedel, hälften etc.) av skadan, dvs. ett förfarande som nära överensstämmer med vad som är vanligt vid jämkning på grund av skadelidandes medvållande.

När ett barn under 15 år självt har lidit skada, kan jämkning av skade- ståndsansvar mot barnet ske på grund av b a r n e t s m e (1 v ä 1 l a n d e. Vid prövningen av sådan jämkning anlägger domstolarna synpunkter lik- nande dem som tillmäts betydelse vid bedömningen av barns skadestånds- skyldighet. Medvållandebedömningen sammanfaller dock inte alltid med bedömningen av frågan om skadeståndsskyldighet föreligger. I svensk praxis har sålunda medvållande i åtminstone ett fall ansetts kunna läggas en fyra- åring till last, medan högsta domstolen nyligen förklarat en trafikskadad

2.1.102.

• Sida 118
•  Original

118. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

nioåring, som visat medvållande, berättigad till fullt skadestånd (NJA 1970 's. 258; jfr NJA 1969 s. 205, där skadestånd till trafikskadad pojke, sju och ett halvt år gammal, jämkades).

En fråga i detta sammanhang är om barnets rätt till skadestånd påverkas av att föräldrar eller andra vårdnadshavare har medverkat till skadan ge- nom försummad tillsyn över barnet. I ett fall, som högsta domstolen behand- lat och som rörde personskada, har denna fråga besvarats nekande. När det gäller egendomsskada är svensk rätts inställning däremot inte klar. Möj- ligen skulle domstolarna här tillämpa grundsatser om passiv identifikation ( avsnitt 1.1.1.1 .).

En särskild bedömning av ett barns rätt till skadestånd av ett annat barn har ibland ansetts motiverad, när barn skadar varandra under lek. Normala risker under leken får den skadelidande acceptera inom vissa gränser. Ett barn anses emellertid inte alltid ha varit medvållande till skada som det åsamkas under lek bara därför att det frivilligt har deltagit i leken. Här före- ligger en viss skillnad i förhållande till vad som anses gälla när en vuxen ger sig in i farlig sport eller lek. Vid skador under lek är det betydelsefullt att klarlägga det skadevållande barnets insikter om handlingens farlighet (se t. ex. NJA 1964 s. 12 , där skadeståndstalan mot 13-åring för skada under brännbollsspel ogillades).

I fråga om skadeståndsansvaret enligt 6 kap. 6 5 SL för p syk i skt a b n o r m a p e r s 0 n e r finns endast ett fåtal publicerade domstols- avgöranden, och det är därför inte möjligt att med utgångspunkt från rätts- praxis göra några säkra uttalanden om vilka principer som läggs till grund vid bedömningen i dessa fall. Det finns dock anledning anta, att domstolarna är betydligt mer restriktiva när det gäller att jämka skadeståndet för psy- kiskt abnorma personer än när det är fråga om barn.

Om ett barn eller en psykiskt abnorm person har orsakat skada, kan föräldrar och andra vårdnadshavare också bli skadestånds- skyldiga, om de nämligen har visat försummelse i tillsynen av skadevålla- ren. Detta ansvar följer den allmänna culparegeln. När skadevållare och vårdnadshavare på detta sätt svarar gemensamt är ansvaret enligt 6 kap. 5 & SL solidariskt. Enligt 6 kap. 6 5 andra stycket SL har emellertid bar- net eller den psykiskt abnorme full regressrätt mot vårdnadshavaren.

2.1 .1 .3. Jämkning av skadeståndsansvar vid ringa medverkan. När flera personer har medverkat till en skada, svarar de som nämnts enligt 6 kap. 5 5 SL — eller grunderna för detta lagrum -— solidariskt för skadeståndet. Undantag från skadeståndsskyldigheten föreskrivs dock i nämnda lagrum för vissa fall av medverkan genom underlåtenhet att avslöja brott. Om man bortser från de tidigare berörda reglerna om möjlighet att jämka skadeståndsansvaret för vissa kategorier skadevållare, t. ex. fartygshefäl- havare och besättningsmän på fartyg, finns det i övrigt inte enligt svensk

2.1.1.2.

• Sida 119
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 119

rätt några möjligheter att lindra skadeståndsansvaret för den som har medverkat till en skada i endast ringa mån. Under förutsättning att det fö- religger adekvat kausalitet mellan en skadevållares handlande och ska— dan åläggs sålunda fullt skadeståndsansvar, oavsett att skadevållarens medverkan till skadan framstår som obetydlig i jämförelse med vad som ligger andra medverkande till last.

2.1 .1 .4. Flera skadeståndsskyldigas ansvarighet. Det finns i svensk rätt in- te några generella bestämmelser som reglerar frågan hur de ekonomiska följderna av ett skadefall skall fördelas, när två eller flera personer gemen- samt har medverkat till skadan under sådana omständigheter att de enligt gällande skadeståndsregler'är gemensamt och enligt 6 kap. 5 & SL solidariskt ansvariga för Skadan. I detta sammanhang förtjänar dock erinras om före- skriften i 6 kap. 1 5 andra punkten SL av innebörd, att om en skadelidande har medverkat till sin skada genom eget vållande, skadeståndet kan jämkas efter vad som finnes skäligt. Denna regel kan nämligen sägas vara ett uttryck för den principiella uppfattningen, att de som gemensamt har vållat en ska- da bör sinsemellan bära bördan av de ekonomiska konsekvenserna enligt för- delningsgrunder som tar hänsyn till graden av vars och ens vållande. Men också vid olika former av objektivt ansvar upprätthålls — med endast ett få- tal speciella undantag — tankegången att en skadelidande som genom eget vållande medverkat till skadan bör sj älv bära sin del av den ekonomiska bör- dan. Härvid måste emellertid prövningen av i vilken omfattning skadestånds- ansvaret för den som svarar på objektiv grund bör jämkas ske på grundval av en ren skälighetsbedömning, eftersom det i sådana fall inte går att göra en avvägning på grundval av graden av vållande på ömse sidor.

De grundsatser om den inbördes fördelningen av skadeståndsbördan mel- lan flera skadeståndsskyldiga som har utbildats i svensk rättspraxis bygger i princip på tankegångar av liknande slag. Högsta domstolen har i ett grund- läggande avgörande fastslagit, att när två eller flera gemensamt har vållat skada genom brottsligt förfarande, de sinsemellan skall ta del i betalningen av skadeståndet efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till omstän- digheterna ( NJA 1937 s. 264 ). När ansvarigheten grundar sig på den all- männa culparegeln kommer främst graden av vållande hos de ansvariga i betraktande som fördelningsgrund, men hänsyn kan tas också till andra omständigheter. Den som helt eller delvis gottgjort den skadelidande har sålunda rätt att av var och en av de övriga skadeståndsskyldiga kräva åter vad som med tillämpning av dessa grundsatser belöper på honom. För ett speciellt fall gäller en särskild fördelningsregel. Enligt 3 5 bilansvarighets- lagen skall ansvaret fördelas lika mellan ägare och förare när båda bär pre- sumtionsansvar enligt lagen.

För fall då de skadeståndsansvariga häftar för skadeståndet på olika grun- der — en av dem svarar t. ex. enligt culparegeln på grund av eget vållande,

2.1.1./4.

• Sida 120
•  Original

120. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

under det att en annan svarar enligt regler om objektivt ansvar, exempel- vis principalansvar —— intar emellertid svensk rätt den principiella stånd- punkten att den som svarar på objektiv grund har full regressrätt för hela skadeståndet gentemot den som svarar på grund av eget vållande. Denna grundsats, som innefattar avvikelse från vad som gäller i förhål— landet mellan den som svarar på objektiv grund och en medvållande ska- delidande, har kommit till klart uttryck i flertalet av de speciallagar som statuerar objektivt skadeståndsansvar (se t. ex. 11 & järnvägsansvarighets- lagen, 8 5 sjölagen, 12 & el-anläggningslagen, 11 & bilansvarighetslagen, 8 5 luftfartsansvarighetslagen och 4 5 lagen om tillsyn över hundar). Principen torde gälla också när fråga är om objektivt ansvar som inte grundar sig på lag utan följer av grundsatser som har utbildats i rättstillämpningen, t. ex. kronans ansvar för skada i följd av farliga militärövningar.

Vad slutligen beträffar det fallet att flera personer svarar på objektiv grund för samma skada torde i princip gälla att de skall sinsemellan ta del i betalningen av skadeståndet efter vad som finnes skäligt med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter (jfr 18 5 andra stycket atomansva- righetslagen, där det föreskrivs att den inbördes fördelningen av ansvarig- heten mellan två eller flera anläggningsinnehavare fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och övriga omständigheter). I fall då en av de skadeståndsskyldiga svarar på rent objektiv grund, dvs. helt oberoende av både eget och annans vållande, under det att en annan svarar på grund av regler om ansvar för annans vållande, t. ex. principalansvar, torde graden av vållande hos den som or- sakat skadan tillmätas stor betydelse, och den omständigheten att vållande föreligger på den ena sidan men inte på den andra kan möjligen föranleda att den förra sidan får bära hela skadeståndet i förhållande till den senare.

2.115. Ersättning för lidande vid vissa brottsliga gärningar. Möjlighe- terna att enligt svensk rätt få skadestånd för ideell (dvs. icke-ekonomisk) skada är begränsade till några få, i lag särskilt angivna fall. Enligt 6 kap. 2 5 SL kan ersättning dömas ut i samband med kroppsskada för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande men. Vid brott mot den per- sonliga friheten och vid ärekränkningsbrott kan vidare enligt 6 kap. 3 5 SL ersättning utgå för det lidande som kan ha tillskyndats målsäganden genom brottet. Härutöver finns vissa specialbestämmelser om skyldighet att er- sätta icke-ekonomisk skada i form av lidande eller annat förfång i vissa lagar på immaterialrättens område (se t. ex. 54 5 lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk). I detta sammanhang skall endast bestämmelserna i 6 kap. 3 & SL beröras närmare.

Sistnämnda lagrum förutsätter för sin tillämpning att lidande —— av icke- fysisk natur —— har tillfogats någon sgenom brott mot den personliga frihe-

2.1.1.4.

• Sida 121
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 121

ten eller genom ärekränkande gärning». Detta uttryckssätt innefattar inte någon hänvisning till bestämda brottsbeskrivningar utan anger endast den allmänna arten av den brottslighet som åsyftas. I överensstämmelse härmed har i ett äldre avgörande av högsta domstolen ersättning för lidande dömts ut enligt förevarande paragraf i samband med att en person fällts till an- svar för misshandel på allmän plats — med all sannolikhet med utgångs- punkt från att misshandel i varje fall under vissa omständigheter får anses utgöra »ärekränkande gärning). Å andra sidan framgår av ett färskt av- görande av Högsta domstolen, att en analogisk tillämpning av stadgandet utanför dess egentliga tillämpningsområde inte skall komma ifråga. I rätts— fallet ogillades sålunda en talan om ersättning för psykiskt lidande till följd av ofredande (4 kap. 7 & BrB) under den motiveringen att kravet inte var lagligen grundat (NJA 1968 s. 211). Avgörandet lär dock inte kunna tas till intäkt för att inte ofredande under vissa omständigheter skulle kun- na i likhet med misshandel anses utgöra en ärekränkande gärning och på den grund föranleda skyldighet att utge ersättning för lidande enligt 6 kap. 3 5 SL.

Lagrummets direkta anknytning till det straffrättsliga regelsystemet medför, att ändringar i de straffrättsliga reglerna kan leda till att stad— gandet får ett ändrat tillämpningsområde. Exempel härpå gavs när bl. a. reglerna om ärekränkning reformerades i samband med att den nya brotts- balken genomfördes. Någon samtidig ändring av 6 kap. 3 & SL vidtogs inte, och uttrycket »ärekränkande gärning) i lagrummet får numera sitt inne- håll bestämt genom de nya straffrättsliga bestämmelserna i 5 kap. BrB (jfr NJA 1966 s. 565, där ersättning enligt 6 kap. 3 & SL dömdes ut på talan av de efterlevande till en avliden person, som efter sin bortgång ut- satts för förtal, en gärning som enligt 1864 års strafflag över huvud taget inte var straffhar såsom ärekränkning; brottet »förtal av avliden» i 5 kap. 4 5 BrB saknade motsvarighet i SL).

Det förutsätts inte för en tillämpning av förevarande paragraf, att den som vållat lidandet också fälls till ansvar för sådant brottsligt förfarande som avses i lagrummet (se t. ex. NJA 1936 s. 207 ).

Det finns inte några normer för fastställande av ersättning enligt 6 kap. 3 & SL. Det är här liksom i andra fall då ersättning skall utgå för icke- ekonomisk skada domstolarnas sak att i fall av tvist om ersättningens stor- lek avgöra frågan på grundval av en allmän skälighetsprövning.

21.16. Verkan av skadeståndsberättigads död i fråga om ersättning för ideell skada. I svensk rättstillämpning anses att en skadelidandes anspråk på skadestånd kan övertas av hans arvingar, när det är fråga om ekonomisk skada. Enligt tidigare praxis gällde däremot, att ett anspråk på ersättning för sveda och värk eller för lidande förföll, om den skadelidande avled innan hans krav fastställts genom lagakraftägande dom. Genom ett antal senare

2.1.1.6.

• Sida 122
•  Original

122. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

avgöranden har denna inställning modifierats, och gällande rätts stånd- punkt torde kunna anges enligt följande. Rätten till ersättning för ideell skada förfaller, om den skadelidande avlider innan den skadeståndsskyl- dige utfäst sig att betala sådan ersättning eller ersättningsskyldigheten ålagts honom genom dom, som dock inte behöver ha vunnit laga kraft (se be- träffande skadestånd enligt 6 kap. 2 5 SL NJA 1948 s. 16 och beträffande skadestånd enligt 6 kap. 3 5 SL NJA 1927 s. 360). Dödsfall under pågående prövning i hovrätt av yrkande om ersättning för ideell skada enligt 6 kap. 2 5 SL har i praxis medfört nedsättning av ersättningen, uppenbarligen därför att denna ansetts böra påverkas av längden av den skadades åter— stående livstid (NJA 1941 s. 507).

2.1.2. Skadeståndskommittén

2.1.21. Översikt av kommittéförslaget. Skadeståndskommittén framhål- ler, att den inte har haft till uppdrag att verkställa någon genomgripande omarbetning av innehållet i 6 kap. SL. Frånsett bestämmelserna om för- äldrars och barns skadeståndsansvar innefattar dess förslag bara jämk- ningar med begränsad verkan. Nya bestämmelser om barns skadeståndsan- svar anser kommittén dock med nödvändighet påkalla en saklig behand- ling också av frågan om psykiskt abnorma personers skadeståndsansvar. I övrigt bör enligt kommittén innehållet i en ny skadeståndslag i huvudsak motsvara nuvarande 6 kap. SL. På vissa punkter anser kommittén emeller- tid att ändringar i förhållande till gällande rätt är befogade. Frågan om införande av en allmän regel om möjlighet att nedsätta skade- stånd inbegreps inte i uppdraget. Kommittén anser det dock inte inge be- tänkligheter att för speciella fall införa möjlighet till jämkning av skade- ståndsansvar som annars skulle bli oskäligt betungande. Kommittéförslaget upptar först ett antal bestämmelser om ersättning för person- eller sakskada och därefter ett stadgande om ersättning för eko- nomisk skada, som någon utan samband med person- eller sakskada åsam- kar annan genom brott. Den förra avdelningen inleder kommittén med en allmän bestämmelse om vållande till person- eller sakskada och om jämkning på grund av den skade- lidandes medverkan (1 5). Bestämmelsen är inte begränsad till skada på grund av brott utan gäller skada på grund av vållande i allmänhet. Skade- ståndsansvaret omfattar, enligt vad kommittén framhåller, också allmän förmögenhetsskada som följ er av person- eller sakskada. Eftersom 6 kap. 1 5 SL inte är begränsad till person- och sakskada, täcker paragrafen anspråk på ersättning för ren förmögenhetsskada, som orsakas genom brott. Kommittén har inte ansett sig böra föreslå en reglering av frågan om ersättning för sådan skada i andra fall. Den föreslår emellertid, i överensstämmelse med vad som redan gäller, en regel om ersättning för

2.1.1.6.

• Sida 123
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972 123

ekonomisk skada som utan samband med person- eller sakskada åsamkas någon genom brott (12 5).

I huvudsaklig anslutning till principen i 6 kap. 5 5 SL föreslår kommittén en regel om att när två eller flera har medverkat till samma skada de skall svara solidariskt för skadeståndet (2 5 första stycket). I detta sammanhang föreslår kommittén en ny bestämmelse, som gör det möjligt att jämka skade- ståndsansvaret för den som har medverkat till skada endast i ringa mån (2 5 andra stycket).

Frågan om skadeståndsansvaret för barn och ungdom regleras enligt förslaget i två paragrafer. Den ena innehåller en bestämmelse om möjlighet att jämka skadeståndsansvaret för den som har fyllt 15 men inte 21 år (3 5). Den andra paragrafen reglerar skadeståndsansvaret för barn under 15 år Och ansluter i huvudsak till 6 kap. 6 5 SL (4 5).

Förslaget innehåller vidare vissa bestämmelser om föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar vid försummad tillsyn eller vård m.m. (5 5). Även för dessa fall föreslår kommittén, att det införs en möjlighet att jämka skadeståndet.

Kommittén har brutit ut frågan om psykiskt abnorma personers skade- ståndsansvar till särskild reglering. Också när det gäller dem som har vård om sinnessjuka och med dem jämställda föreslår kommittén en uttrycklig bestämmelse om skadeståndspåföljd för den som genom försummelse i vår- den medverkar till skada som den sjuke orsakar. Skadeståndet skall dock kunna jämkas på samma sätt som i fråga om barns vårdn-adshavare (6 5).

Förslaget tar därefter upp en föreskrift om den inbördes fördelningen av skadeståndsansvaret mellan två eller flera skadeståndsskyldiga av innebörd, att — i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller f. n. -— skade- ståndet skall fördelas mellan dem på grundval av en skälighetsprövning (7 5). Bestämmelsen avses bli tillämplig också på förhållandet mellan barn eller psykiskt abnorma, å ena, samt deras vårdnadshavare, å andra sidan, vilket innebär en avvikelse från den regel om ovillkorligt regressansvar för vårdnadshavare som 6 kap. 6 5 SL f. n. innehåller.

Kommitténs förslag innehåller vidare bestämmelser om vad som skall ersättas vid personskada (8 5) och om efterlevandes rätt till skadestånd (9 5). Dessa bestämmelser överensstämmer i sak med vad som nu före- skrivs i 6 kap. 2 och 4 55 SL. I anslutning härtill tas i förslaget upp en be- stämmelse motsvarande föreskriften i 6 kap. 3 5 SL om skadestånd m. 111. vid brott mot den personliga friheten eller ärekränkande gärning (10 5). Den nya bestämmelsen skall emellertid enligt förslaget bli tillämplig också när lidande tillfogas någon genom >annat ofredande».

Enligt en regel utan motsvarighet i gällande lag skall rätten till ersätt— ning för annat än ekonomisk skada förfalla, om den skadeståndsberätti- gade avlider, innan ersättningskrav har framställts (11 5).

Kommittén anser det inte nödvändigt att föreslå någon motsvarighet till

2.1.2.l.

• Sida 124
•  Original

124. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

föreskriften i 6 kap. 7 5 SL, att, rätten till skadestånd kvarstår, även om frågan om straff har förfallit. Förslaget innehåller inte heller någon be- stämmelse om vem som är målsägande. Den äldre bestämmelsen härom i 6 kap. 8 5 SL överfördes emellertid till 20 kap. 8 & rättegångsbalken (BB) i samband med nya brottsbalkens ikraftträdande, och frågan saknar där- för numera aktualitet.

Kommittén understryker, att förslaget inte innefattar någon uttömman- de reglering av den allmänna skadeståndsrätten. De korta bestämmelser som föreslås får sålunda inte föranleda motsatsslut. Liksom hittills måste det enligt kommittén överlämnas åt rättspraxis att bidra till skadeståndsrättens fortsatta utveckling. Kommittén erinrar särskilt om att förslaget över huvud taget inte behandlar frågor om objektivt ansvar.

Vad förslaget innehåller om ansvar för eget vållande skall enligt kom- mittén ha samma tillämpningsområde som de nuvarande bestämmelserna' 1 6 kap. SL. Förslagets syfte är alltså inte att reglera skadeståndsansvaret i kontraktsförhållanden utan endast skadeståndsskyldighet på utomobliga- torisk grund.

2.1 .2.2. Skadeståndsansvaret för barn. Kommittén framhåller, att stad- gandet om barns skadeståndsansvar i 6 kap. 6 & SL gäller endast barn un- der 15 år. Det är enligt kommittén svårt att bilda sig någon säker upp- fattning om den kvantitativa betydelsen av skadeståndsansvaret för barn under denna ålder. Det torde dock höra till de ofrånkomliga och vardagliga företeelserna, att barn i uppväxtåldern ofta orsakar skador. Men det kan inte av den anledningen komma i fråga att ålägga barn skyldighet att under alla omständigheter svara för sådana skador. Kommittén anser inte heller att man kan göra föräldrar eller andra vårdnadshavare ansvariga för ska— dorna, oberoende av eget vållande. Ingen av de nordiska kommittéerna har heller funnit tillräcklig anledning att föreslå skyldighet för föräldrar att hålla ansvarsförsäkring, som täcker skador vållade av deras barn, oavsett om föräldrarna eller barnen kan åläggas personligt skadeståndsansvar.

Skadegörelse av barn kan enligt kommittén bara i begränsad omfattning motverkas genom regler om skadeståndsansvar. Det är i första hand för- äldrarnas uppfostran liksom intrycken från skolan som betyder något. Det är likväl en allmän regel i andra länder liksom hos oss att också minder- åriga barn åläggs skadeståndsansvar. Kommittén anser att denna stånd- punkt bör vidhållas. I den mån ett barn har egna tillgångar är det rimligt att det får betala för t. ex. uppsåtlig skadegörelse eller misshandel som det begår, liksom för stölder och liknande. Vetskapen om risk för sådana på- följder bör växa in i medvetandet och kan även indirekt påverka föräld- rarnas tillsyn.

Kommittén anser också att starka billighetsskäl talar för att den skade- lidande tillgodoses, när detta kan ske utan alltför stark belastning av bar-

2.1.2.1.

• Sida 125
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 125

nets ekonomi. Även när det ena barnet skadar det andra under lek kan det vara rimligt, att det barn som råkar bli skadat får ekonomisk gottgörelse. Visserligen blir den som lider kroppsskada i ganska vid omfattning skyddad på annat sätt. Men utbredningen av ansvarsförsäkring medför, att den väl- lande i många fall inte får någon ekonomisk känning av att skadeståndsskyl- dighet åläggs honom. När ansvarsförsäkring täcker skadan är det således inte förenat med några betänkligheter från hans synpunkt att skadestånds— skyldighet inträder.

Det är vidare enligt kommittén en förhärskande uppfattning bland all- mänheten, att den skadelidande bör ha möjlighet att få ersättning även när en begången oförsiktighet med hänsyn till barnets förhållanden var relativt förståelig. De föräldrar som har tecknat ansvarsförsäkring ser gärna att er- sättning så långt möjligt betalas av försäkringen. Varken föräldrar eller barn vill känna den moraliska belastning som ligger i att skadan inte har blivit gottgjord.

Enligt gällande lag grundas skadeståndsansvaret på en al ] m ä n s k ä- ! i g h e t s h e d ö m ni 11 g av föreliggande omständigheter. Lagen utsäger inte ens, att det förutsätts uppsåt eller vårdslöshet på barnets sida i den bemärkelse som krävs för vuxnas culpaansvar. Kommittén anser att någon ändring inte bör göras på den punkten. Den förutsätter dock att, som enligt hittillsvarande rättstillämpning, skadestånd inte skall dömas ut, om inte barnet har handlat på ett sätt som avviker från vad man i allmänhet anser sig böra fordra av barn i "den aktuella åldern. Detta bör enligt kommittén gälla även om barnets sätt att handla kan tillskrivas anlag, bristande upp- fostran eller dålig miljö.

Man har enligt kommittén under de nordiska förhandlingarna övervägt att föreslå en 11 e (1 r e ä 1 de r 3 g r ä n s, under vilken skadeståndsansvar i princip inte skulle komma i fråga. Åldern sex år har därvid nämnts. Re- geln skulle dock inte vara ovillkorlig, utan skadeståndsansvar skulle vid särskilda omständigheter kunna åläggas också barn under denna ålder. Men förhållandena kan enligt kommittén vara ganska växlande. Barn kan vara mycket olika tidigt utvecklade. Vidare bör skilda förhållanden bedömas på olika sätt. På ett ganska tidigt stadium måste barn exempelvis lämnas att röra sig på egen hand i trafiken. Den som utan egen förskyllan lider skada, när ett barn avviker från trafikreglerna, bör kunna få ersättning. Om an- svarsförsäkring finns, behöver någon för barnet tyngande skadeståndsbörda inte uppkomma. Också i andra fall är det enligt kommittén rimligt, att det finns möjlighet att döma ut skadestånd även när barnet är under sex år. Som exempel nämner kommittén att ett barn under lek skadar ett annat barn. Kommittén anser det lämpligt att man kan sträcka skadeståndsan- svaret till en lägre ålder än sex år, om barnet har handlat i strid mot vad man i allmänhet har anledning att vänta av ett barn i samma ålder och på samma utvecklingsnivå. Det behöver inte leda till några obilliga verkningar,

2.1.2.2.

• Sida 126
•  Original

126. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

under förutsättning att man har möjlighet att jämka skadeståndet efter om— ständigheterna i de fall då ansvarsförsäkring saknas och det därför skulle vara obilligt att ålägga barnet skadestånd till något avsevärt belopp.

Vad kommittén sålunda har förordat i fråga om utnyttjandet av ansvars- försäkring, anser kommittén överensstämma med vad försäkringstagarna finner önskvärt. Försäkringsbolagen tillmötesgår själva i viss utsträckning liknande önskemål genom bestämmelsen i försäkringsvillkoren att ersätt- ning utgår intill högst 2 000 kronor utöver det belopp som barnet enligt lag kunnat åläggas att utge. Enligt kommittén är försäkringsbolagen sannolikt även i övrigt benägna att tillmötesgå önskemål av detta slag. Men att enbart förlita sig härpå finner kommittén inte vara lämpligt. Även om en lagbe- stämd undre åldersgräns inte görs ovillkorlig, kan den enligt kommittén le- da till att försäkringsbolagen kommer att tillämpa ett helt annat system än för närvarande, när barnet inte har uppnått den angivna åldern. Kommittén har därför stannat för att inte föreslå någon nedre åldersgräns för barns skadeståndsansvar.

Inom de nordiska kommittéerna har rätt enighet om att man bör införa möjlighet att begränsa skadeståndsbördan också för ungdom över 15 år. De danska och norska kommittéerna har föreslagit, att det ges en ge— mensam bestämmelse för barn och ungdom upp till en viss åldersgräns, under det att de finska och svenska kommittéerna har stannat för att man bör ge skilda regler för barn under en viss ålder och för ungdomar som upp— nått denna åldersgräns. Skadeståndskommittén föreslår i enlighet härmed en bestämmelse om barns skadeståndsansvar med åldern 15 år som övre åldersgräns (4 5) och en bestämmelse om skadeståndsansvar för ungdomar mellan 15 och 21 år (3 5).

I förevarande avsnitt behandlas endast bestämmelsen om skadeståndsan— svarför barn under 15 år.

Bland förutsättningarna för skadeståndsans v a r e t nämner kommittén först handlingens beskaffenhet. Man bör enligt kom— mittén behålla kravet på att barnet skall ha handlat på ett sätt som under motsvarande omständigheter skulle ha ådragit en vuxen person skade— ståndsansvar. Enligt kommittén bör däremot uttrycket »sinnesart» i gällan— de lag inte överföras till en ny lag. Hänsyn till de subjektiva omständighe- terna, dvs. om handlingen var uppsåtlig eller inte, bör enligt kommittén kunna tas inom ramen för bedömningen av handlingens beskaffenhet. Upp- såtliga handlingar bör inte ovillkorligen medföra strängare bedömning än icke uppsåtliga handlingar. Uppsåt hos barn kan enligt kommittén vara ut- tryck för ett okynne som är helt naturligt för barn i den aktuella åldern. Andra skadegörande handlingar däremot kan, åtminstone när det gäller barn som närmar sig 15-årsåldern, bero på höggradig likgiltighet för andras intressen.

Kommittén anser vidare att barnets ålder och utveckling bör vara ett vik—

2.1.2.2.

• Sida 127
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 127

tigt moment vid prövningen. Utvecklingsgraden är enligt kommittén av be- tydelse för frågan vad som kan krävas av barnet, t. ex. i trafiken, eller när det gäller att bedöma barnets förmåga att förutse följderna av sitt band- lande.

Slutligen hör enligt kommittén det skadevållande barnets ekonomiska förhållanden till de omständigheter som bör beaktas. Bl. a. bör man ta hän- syn till om barnet är skyddat av ansvarsförsäkring. Men också den skade- lidandes ekonomiska situation bör enligt kommittén tillåtas att i sin mån inverka vid bestämmande av skadeståndsskyldighetens omfattning.

Varken ordalagen i gällande lag eller lydelsen av kommitténs förslag an- ser kommittén utesluta möjligheten att i fall då a n s v a r s f ö r s ä k r i n g finns gå längre mot en princip att för barn under 15 är fullt skadestånds- ansvar skall inträda inom ramen för försäkringen. En sådan princip har godtagits i Danmark. Den skadelidandes intresse att få skadan ersatt talar givetvis för en sådan ordning. Enligt beräkningar som kommittén låtit gö— ra skulle höjningen av ansvarsförsäkringspremierna bli mycket blygsam. Skaderegleringsförfarandet skulle förenklas i de fall då försäkring före— ligger. Kommittén tror att försäkringstagarna gärna skulle se att fullt ska— destånd utgår inom ansvarsförsäkringens ram. Ingen av de nordiska kom- mittéerna har dock ansett det lämpligt att införa en bestämmelse som ger existensen av ansvarsförsäkringen sådan verkan. Det får anses tillräckligt att försäkringen, liksom hittills, får ingå som ett moment vid skälighets— bedömningen. Det kan enligt skadeståndskommittén vara tveksamt om man bara därför att ansvarsförsäkring föreligger alltid bör döma ut fullt skadestånd så snart skadeståndsansvar för barnet över huvud kommer i fråga, alltså även om barnet är i fyra-femårsåldern.

Kommittén anser likväl att en föreliggande ansvarsförsäkring bör kunna tilläggas större betydelse vid den allmänna skälighetsbedömningen än vad som hittills skett genom de rättsfall som finns på området. Den samlade bedömningen måste enligt kommittén ha till syftemål att såvitt möjligt vin- na ett resultat som framstår som rimligt ur båda parternas synpunkt. Den skadelidandes intresse att få skadan ersatt påkallar tydligen -—— åtminstone när han inte har egen försäkring som täcker skadan —— att skadestånd ut- går i största möjliga mån. När ansvarsförsäkring finns på den skadevållan- des sida, är det enligt kommittén regelmässigt svårt att finna tillräckligt vägande skäl att avvisa den skadelidandes anspråk, i den mån detta håller sig inom ansvarsförsäkringens ram. När Sådan försäkring finns och skade- ståndet inte går utöver denna ram, blir det enligt sakens natur inte aktuellt att överväga andra ekonomiska omständigheter. De ekonomiska konsek- venserna för skadevållaren representerar i så hög grad de sakliga hänsyn som inverkar på skälighetsbedömningen, att det bör föreligga särskilda skäl att inte utnyttja ansvarsförsäkringen, när det från den skadelidandes synpunkt är behjärtansvärt att fullt skadestånd utgår.

2.1.2.2.

• Sida 128
•  Original

128. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Kommittén berör också frågan vilken vikt som skall tillmätas s k a d e- f ö r s å k r i n g på den skadelidandes sida. Problemet har enligt kommittén begränsad praktisk betydelse, eftersom ersättning i regel utgår ur försäk- ringen och försäkringsgivarna sällan utövar regressrätt mot privatpersoner. Regresskrav mot barn torde förekomma bara när barnets handlande bedöms som särskilt graverande. Lika litet som när det gäller ansvarsförsäkring på skadevållarens sida har kommittén ansett sig böra förorda, att frågan om verkan av Skadeförsäkring på den skadelidandes sida särskilt regleras i det- ta sammanhang. Kommittén vill härmed inte utesluta att domstolarna vid skälighetsbedömningen skall kunna ta hänsyn till Skadeförsäkring vid bedö- mande av skadeståndets betydelse för den skadelidande. Att denne har ska- deförsäkring medför visserligen inte att hans rätt till skadestånd bortfaller i motsvarande mån. Frågan om försäkringsgivaren har regressrätt regleras av 25 5 FAL eller av försäkringsvillkoren. Kommittén betonar emellertid, att man här liksom i andra fall skall beakta hur en nedsättning av skadestån- dets belopp, som ter sig motiverad från'skadevållarens synpunkt, skulle verka för motparten i betraktande av dennes ekonomiska förhållanden. Man kan härvid inte bortse från att Skadeförsäkring finns. Försäkringen kan sålunda i sin mån medverka vid skälighetsbedömningen, på samma sätt som hänsyn kan tas till om den skadelidande är förmögen, när för- säkring inte finns.

Även olycksfallsförsäkring på den skadelidandes sida bör en- ligt kommittén kunna beaktas vid bedömningen av de ekonomiska omstän- digheterna. Summaförsäkring reducerar visserligen i vanliga fall inte den skadelidandes rätt till skadestånd. Vid bedömande av vad som skäligen bör åläggas ett barn att betala i skadestånd kommer emellertid sådan försäkring på samma sätt som andra ekonomiska omständigheter in i bilden.

1 den mån hänsyn tas till ansvarsförsäkring på barnets sida och till ska- de- eller summaförsäkring på den skadelidandes sida, måste detta leda till större eller mindre avvikelser från den skala som hittills kan ha tillämpats i fråga om barns skadeståndsansvar. Kommittén vill för sin del över huvud taget avråda från en schematisering efter det skadevållande barnets ålder. Skadeståndet bör enligt kommittén i stället sättas till vad som med hänsyn till samtliga omständigheter i det aktuella fallet framstår som rimligt. Vid trafikskador eller när barnet handlat uppsåtligen ligger det enligt kommit- téns mening regelmässigt nära till hands att, om de ekonomiska förhållan— dena medger det, full ersättning utgår, även om barnet är i någon av de lägre åldrar där skadeståndsskyldighet över huvud anses kunna åläggas.

Kommittén ifrågasätter lämpligheten av den metod som nu regelmässigt används när barn under 15 år åläggs skadestånd, nämligen att omfattningen av skadeståndsskyldigheten anges i form av viss bråkdel av skadan (en tredjedel, hälften osv.). I fråga om jämkning på grund av medvållande, då en liknande metod används, är det fråga om en jämförelse mellan faktorer

2.1.2.2.

• Sida 129
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 129

som är åtminstone likartade, nämligen vållande på ena och medvållande på andra sidan. Utmätande av skadeståndsansvar för barn under hänsynsta— gande till handlingens beskaffenhet, barnets ålder och utveckling samt de ekonomiska omständigheterna leder enligt kommittén inte i och för sig till att skadeståndet bestäms till en ideell andel av skadan. De ekonomiska om- ständigheterna är av sådan betydelse för bedömningen av vad som är skä- ligt, att skadeståndet regelmässigt i stället bör direkt fastställas till ett fixt belopp, som inte överstiger vad barnet anses ekonomiskt kunna bära. Sär- skilt när ansvarsförsäkring finns är det enligt kommittén naturligt att man, med beaktande också av ansvarsförsäkringen, ålägger barnet att betala ett visst belopp. Kommittén förordar sålunda en ändrad rättstillämpning också på denna punkt.

Enligt kommitténs mening bör man iaktta försiktighet när det blir fråga om att jämka ett skadelidande barns rätt till ersättning för kroppsskada på grund av medvållande från barnets sida. Barn måste t.ex. släppas ut i trafiken på ett tidigt stadium. Andra trafikanter bör, om de är vårdslösa och därigenom skadar ett barn, få finna sig i att skadeståndet inte jämkas i samma grad på grund av barnets uppträdande som när en vuxen blivit skadad under motsvarande omständigheter. När ett barn har skadats under lek med annat barn och båda barnen har varit tanklösa, lig- ger det dock nära till hands att jämka skadeståndet på vanligt sätt.

Frågan huruvida barnets rätt till skadestånd skall inskränkas därför att föräldrarna genom försummad tillsyn har varit medvållande till skadan (s.k. passiv identifikation) bör enligt kommitténs mening — i överensstämmelse med vad som anses vara gällande rätt — besvaras nekan- de i fråga om personskada. Men när föräldrar har försummat att ta hand om barnets egendom och denna kommer till skada, bör deras försummelse på vanligt sätt föranleda jämkning av tredje mans skadeståndsansvar.

Kommitténs förslag upptar ingen motsvarighet till regeln i 6 kap. 6 & SL om rätt för ett barn som har betalat skadestånd till tredje man att återkräva ersättning från försumlig vårdnadshavare. Den slutliga fördelningen mel- lan barnet och vårdnadshavaren bör enligt kommittén avgöras enligt de principer som i allmänhet gäller i fråga om ansvarsfördelningen mellan so- lidariskt ansvariga skadevållare. En fördelningsregel, avsedd att gälla ock- så i hithörande fall, finns i 7 5 av kommitténs lagförslag.

2.123. Skadeståndsansvaret för ungdom över 15 år. I fråga om skade- ståndsansvaret för ungdom över 15 år framhåller kommittén inledningsvis, att nuvarande särskilda regler om barns skadeståndsansvar visserligen stan- nar vid den undre gränsen för straffbarhet —— 15 år — men att det inte finns - något hinder att föreskriva en annan gräns för inträde av fullt skadestånds- ansvar. Enligt kommittén är det dock uppenbart, att ungdom som har när- mat sig eller överskridit 15—årsgränsen i regel har nått full intellektuell

2.1.2.3. 9 _Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 130
•  Original

130. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

utveckling. De ungas aktivitet är stor, de har länge rört sig helt fritt i trafi- ken, de börjar föra motorfordon, reser på egen hand och står praktiskt taget inte längre under föräldrars eller andra vårdnadshavares direkta tillsyn an- nat än när de uppehåller sig inom hemmets väggar. Å andra sidan har de ofta ännu inte avslutat sin utbildning. Ungdomen har normalt inte lämnat skolan förrän vid 16 års ålder och ett allt större antal undergår härefter fortsatt utbildning. Flertalet har inte stadigvarande arbetsinkomst och är oftast alltjämt någon tid omogna i flera hänseenden. Tiden för deras inträde i förvärvslivet har kommit att skjutas framåt, och för många inträffar den först efter uppnådd myndighetsålder.

Samtliga nordiska kommittéer har ansett det önskvärt att domstolarna får en allmän befogenhet att jämka skadeståndsansvar med hänsyn till öm- mande och andra omståndigheter. Om en sådan regel införs, bortfaller be- hovet av särskild bestämmelse om jämkning av skadeståndsansvaret för ungdomar i åldrarna närmast över 15 år. Frågan om att införa en allmän jämkningsregel är dock enligt kommittén inte aktuell. Kommittén har inte ansett att den mer begränsade frågan om en jämkningsmöjlighet för ung- domar som har fyllt 15 år behöver anstå i avbidan på överväganden i ett större sammanhang. När speciella skäl förelegat, har redan i åtskilliga fall införts regler som medger jämkning av det personliga skadeståndsansvaret (59 å — numera 67 å — sjölagen, 50 & sjömanslagen, 10 kap. 3 5 luftfarts- lagen, 19 & hembiträdeslagen). Kommittén anser att man utan principiella invändningar kan medge jämkning även i fall då skadan har vållats av den som fyllt 15 år men ännu befinner sig i ungdomen. Särskilt när det gäller ungdomar kan det verka stötande att döma ut ett stort kapitalbelopp, en betydande livränta eller i övrigt ett skadestånd som skadevållaren inte kan betala inom överskådlig tid.

Det kan enligt kommittén diskuteras, var man bör dra den övre gränsen för en sådan jämkningsmöjlighet. De danska och norska kommittéerna har inte önskat sträcka sig längre än till 18 år. Kommittén finner att en gräns vid denna ålder kan ha flera skäl för sig. Många ungdomar har då redan kommit ut i förvärvslivet, och en hel del av dem får tidigt betydande in- komster. Ett växande antal ungdomar i dessa åldersgrupper har ingått äkten- skap. Minimiåldern för erhållande av körkort för bil är 18 år, och i arbetar- skyddslagstiftningen har man satt gränsen för )minderårighet» till 18 år. Viss betydelse kan enligt kommittén också tillmätas det förhållandet att artonårsgränsen enligt brottsbalken tillmäts betydelse i straffrättsligt hän- seende.

Gränsdragningen har enligt kommittén visst samband med på vilket sätt man reglerar frågan om barns skadeståndsansvar. De danska och norska kommitterade har föreslagit en enhetlig reglering för barn och ungdom un- der 18 år. På finsk och svensk sida har det emellertid ansetts lämpligt att det klart framgår av lagen, att den vanliga culparegeln är tillämplig på dem

2.1.2.3.

• Sida 131
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 131

som fyllt 15 år och att det finns möjlighet att jämka skadeståndsansvaret för ungdomar över denna ålder bara ifall skadeståndet skulle bli oskäligt betungande.

Från dessa utgångspunkter behöver det enligt kommitténs mening inte inge några betänkligheter att utsträcka möjligheten att jämka så långt som till myndighetsålderns inträde. Genom att anknyta till myndighetsåldern uppnår man också en mer likfong reglering för inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Eftersom gränsen mellan dessa om- råden är flytande, innebär det både sakligt och rättstekniskt en fördel att ha en gemensam gräns. Dessutom innehåller 9 kap. 7 5 föräldrabalken re- dan nu föreskrifter om en skälighetsbedömning av frågan om skadestånds- skyldighet för personer under 21 år vid vissa former av skadeståndsansvar, när det inte är fråga om skadestånd på grund av brott.

Kommittén föreslår därför en bestämmelse av innehåll att om skada har vållats av någon som fyllt 15 men inte 21 år, skadeståndet kan jämkas, om det med hänsyn till skadevållarens ungdom och övriga omständigheter fin- nes oskäligt betungande. Kommittén förutsätter, att jämkning inte skall komma i fråga, när det finns en ansvarsförsäkring, som täcker skadan. Skulle skadans belopp överstiga försäkringssumman, kan man enligt kom- mittén vid prövning av frågan om jämkning beträffande den överskjutande delen ta skälig hänsyn till att den skadelidande blir i större eller mindre mån tillgodosedd genom försäkringen.

Kommittén diskuterar även frågan hur man skall förfara, om någon som är i åldrarna mellan 15 och 21 är själv lider skada och är medvållande till denna. Härvid utgår kommittén från att den föreslagna möjligheten att jämka skadeståndsansvaret för ungdomar i princip inte skall inverka på frå- gan om jämkning av vederbörandes egen rätt till skadestånd. En annan sak är emellertid, menar kommittén, att man vid bedömande av hur grovt medvållandet bör anses vara får ta hänsyn till den skadelidandes ungdom och större eller mindre erfarenhet.

2.124. Skadeståndsansvaret för psykiskt abnorma personer. Enligt ska— deståndskommittén måste man även för de sinnessjukas del ställa upp som en förutsättning för skadeståndsansvar att de har avvikit från det hand- lingsmönster som man i allmänhet anser sig kunna fordra av människor. Viss ledning för utformningen av en ny skadeståndsbestämmeise kan en- ligt kommittén hämtas av 33 kap. 2 5 första stycket BrB, sammanställt med 1 kap. 2 & samma balk, och av lagen den 27 juni 1924 (nr 323) om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. I först- nämnda lagrum föreskrivs, att för brott som någon har begått under in- flytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom inte får tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård eller, i

2.1.2.4.

• Sida 132
•  Original

132. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

vissa fall, böter eller skyddstillsyn. I 1 kap. 2 5 BrB stadgas, att om en gär- ning har begåtts under självförvållat rus eller om gärningsmannen eljest genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk, därav inte får föranledas att gärningen inte anses som brott. I 1924 års lag föreskrivs bl. a., att avtal, som någon har ingått under inflytande av sinnessjukdom, sin- nesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, är ogiltigt.

Kommittén föreslår, att i den nya skadeståndslagen som huvudregel tas upp bestämmelse om att den som under inflytande av sinnessjukdom, sin- nesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten orsakar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan i den omfattning som med hänsyn till omständigheterna finnes skälig (6 5 första stycket första punkten i kom— mitténs förslag). Vidare föreslår kommittén en regel av innebörd, att om någon genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk, detta till- stånd inte skall föranleda nedsättning av det skadeståndsansvar som an- nars skulle gälla (6 5 första stycket andra punkten). Denna bestämmelse torde enligt kommittén överensstämma med gällande rätt, eftersom 6 kap. 6 & SL inte åsyftar sådana fall då någon genom eget vållande har råkat i omtöckningstillstånd eller liknande och den allmänna culparegeln är till- lämplig.

2.1.2.5. Föräldrars och andra vårdnadshavares skadeståndsansvar. För föräldrar och andra vårdnadshavare gäller generellt den allmänna culpa- regeln. Med hänsyn till önskemål främst från norsk sida föreslår de nor— diska kommittéerna, att uttryckliga bestämmelser meddelas i ämnet. Kom- mittéerna har som tidigare nämnts avvisat tanken att ålägga vårdnadsha- vare ett objektivt ansvar för barns handlande. Den svenska kommittén har i likhet med de finska och norska kommittéerna funnit att tillräckligt - behov inte heller föreligger av en föreskrift angående omkastad bevisbörda. Från dansk sida har man däremot varit benägen att i lagen antyda en lätt— nad i den vanliga bevisbördan. Den svenska kommittén har dock funnit vissa principiella betänkligheter mot en sådan regel. Kommittén anser så- lunda, att hittillsvarande svens-k praxis knappast ger belägg för att bevis- svårigheterna skulle vara så stora för den skadelidande. I skadeståndsmål av det slag som det här gäller torde uppgifterna från den som påstås ha varit försumlig ofta ge god vägledning för bedömande av vad som har före- kommit. Kommittén anser det vara svårare att avgöra, huruvida de omstän- digheter som har framkommit skall kunna läggas till grund för påståendet att skadeståndsgrundande försummelse har förelegat. Kommittén påpekar också, att en regel om omkastad bevisbörda inte gärna kan inskränkas till föräldrar som har tillsyn över sina barn. Invändningarna mot en sådan regel gör sig enligt kommittén i än högre grad gällande, när skadeståndsanspråk riktas mot andra än föräldrar. I enlighet med det anförda innehåller kommitténs förslag i 5 5 en före—

2.1.2.4.

• Sida 133
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 133

skrift av innebörd, att den som genom bristande tillsyn eller annan försum- melse i vården om barn har medverkat till person- eller sakskada, som bar- net gör, är skyldig att ersätta skadan. Den brist i tillsyn eller försummelse i vården om barn som kan komma att ådra föräldrar skadeståndsansvar tor- de enligt kommittén företrädesvis gälla barn under 15 år men kan någon gång tänkas bli aktuell också när ett äldre barn har anförtrotts vapen eller liknande utan att ha blivit instruerat om användningen eller har satts att kö—i ra motorfordon utan att ha erforderligt körkort o. d. Kommittén anser att det skulle vara missvisande att i bestämmelsen om vårdnadshavares skade- ståndsansvar föreskriva en åldersgräns över vilken bestämmelsen inte vidare skall kunna tillämpas.

Kommittén räknar inte med att möjligheten att ålägga skadeståndsansvar på grund av en allmän brist i föräldrarnas uppfostran av sina barn har någon praktisk betydelse.

I de fall då försummelse i tillsynen av barn föreligger kan skadestånds- ansvaret givetvis drabba vårdnadshavaren hårt. Kommittén påpekar, att det vid all uppfostran av normala barn är nödvändigt att lämna barnen stor rörelsefrihet och att det är svårt att avgöra, var gränsen bör dras. En fel- aktig bedömning av vad som kan anförtros ett barn kan ge upphov till ovän- tade skador. Ett litet barn, som vårdnadshavaren har råkat lämna utan till- syn ett ögonblick, kan -t. ex. vålla svåra trafikskador.

Föräldrarnas skadeståndsansvar skall givetvis underkastas den begräns- ning sam följer av reglerna om adekvat kausalitet. Kommittén tror dock inte, att denna möjlighet att begränsa ansvaret tillgodoser föreliggande be- hov, när ansvarsförsäkring inte finns eller skadans belopp överstiger för- säkringssumman. Det kan då enligt kommitténs mening vara obilligt att ålägga föräldrarna full skadeståndsskyldighet på grund av någon försum- melse i tillsynen eller vården av barnet. Eftersom jämkningsmöjlighet i andra fall har föreskrivits av speciella orsaker, möter det enligt kommit- tén inte principiella hinder att införa en jämkningsregel för föräldrar och andra vårdsnadshavare i fråga om skadeståndsansvar på grund av bris- tande tillsyn eller annan försummelse i vården om barn.

Kommittén föreslår därför en regel om att skadestånd i dessa fall kan jämkas, om det med hänsyn till försummelsens art och övriga omständig- heter finnes oskäligt betungande. Liksom när det gäller skadeståndsansva- ret för ungdomar i åldrarna närmast över 15 år skall enligt förslaget beak- tas hur hårt fullt skadestånd skulle drabba den försumlige i ekonomiskt hänseende. Jämkning bör emellertid enligt kommitténs mening inte ske i sådan omfattning att resultatet framstår som obilligt mot den skadeli- dande. Kommittén framhåller, att jämkningsmöjligheten för den som har vård om barn harmonierar väl med vad som gäller för hembiträden och med vad kommittén ämnar föreslå i fråga om arbetstagares skadestånds- ansvar i allmänhet (jfr 4 & kommitténs förslag till lag med vissa bestämmel-

2.1.2.5.

• Sida 134
•  Original

134. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar i »Skade- stånd II»).

I kommittéförslaget tas även upp en bestämmelse om skadeståndsansva- ret för den som har medverkat till uppkommen skada genom försummelse i värden om en person som har orsakat skadan under inflytande av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten (6 5 and- ra stycket). Kommittén framhåller, att ett sådant skadeståndsansvar förut- sätts gälla redan nu enligt vad som framgår av 6 kap. 6 5 andra stycket SL. Enligt kommitténs förslag skall beträffande dessa vårdnadshavares skade- ståndsansvar bestämmelsen i 5 & om barns vårdnadshavare äga motsvarande tillämpning. Detta innebär, att vårdnadshavarens skadeståndsansvar kan jämkas, om skadeståndet med hänsyn till försummelsens art och övriga omständigheter finnes oskäligt betungande.

Frågan om den inbördes fördelningen av skadeståndsansvaret mellan å ena sidan ett barn eller en psykiskt abnorm person och å andra sidan ve- derbörandes vårdnadshavare behandlas närmare i det följande ( avsnitt 2.1.2.7 .).

2.1.2.6. Jämkning av skadeståndsansvar vid ringa medverkan. Den nu- varande bestämmelsen i 6 kap. 5 5 SL tas i kommittéförslaget upp som hu- vudregel i 2 5 första stycket. Där föreskrivs, att om två eller flera är vål- lande till skadan, dvs. sådan skada som avses i 1 5 i förslaget (person- el- ler sakskada), de skall svara solidariskt för skadeståndet. Eftersom 1 5 inte är inskränkt till skada genom brott, gäller 2 & även sådana fall då skada i utomobligatoriska förhållanden vållas utan att handlingen är straffbelagd. Enligt vad kommittén framhåller anses det redan nu, att två eller flera som vållar en skada skall svara solidariskt för denna, även om vållandet inte är straffbelagt. Den föreslagna regeln torde därför enligt kom-mittén inte in- nebära någon nyhet i sak. Den förutsätter emellertid, att var och en av de medverkande har handlat uppsåtligen eller av vårdslöshet för att han skall kunna åläggas att betala skadestånd och att adekvat kausalitet föreligger mellan handlingen och skadan. Med positiv handling likställs underlåtenhet att handla, när det har förelegat en skyldighet att vara verksam på ett eller annat sätt. Av det anförda följer enligt vad kommittén påpekar också, att den be- gränsning som gällande lag innehåller beträffande sådan medverkan genom underlåtenhet att avslöja brott som avses i 3 kap. 6 5 första stycket SL (nu- mera 23 kap. 6 5 första stycket BrB) inte gärna låter sig infoga i samman- hanget. Kommittén erinrar om vissa uttalanden under förarbetena till brotts- balken i fråga om behovet av en möjlighet till jämkning av skadestånds- ansvaret för den som har medverkat till brott i endast ringa mån (NJA II 1948 s. 238 f). För egen del anser kommittén, att det hör införas en bestäm- melse" som ger möjlighet att jämka skadestånd i sådana fall. För en sådan

2.1.2I5.

• Sida 135
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 135

jämkningsmöjlighet talar enligt kommitténs mening vägande skäl. Den som genom bristade tillsyn möjliggör tillgrepp av vapen eller sprängämnen kan t. ex. medverka till stora skador, som tjuven åstadkommer med det till— gripna. Ofta är det enligt kommittén också svårt att urskilja hur långt en viss handling eller underlåtenhet kan sägas ha medverkat på ett sätt som uppfyller kraven på adekvat orsakssammanhang. Det finns då ett behov av att kunna på ett rimligt sätt begränsa skadeståndsansvaret för den som har medverkat i bara ringa mån utan att fördenskull fastslå, att kausali— teten inte sträcker sig längre. Vid prövningen av jämkningsfrågan måste man enligt kommittén givetvis ta stor hänsyn till den skadelidande. Den- nes intressen är dock vanligen i viss mån tillgodosedda genom det skade- ståndskrav som han har mot andra medverkande. Även när en sådan rätt har begränsat värde eller saknas, bör man enligt kommitténs mening iaktta försiktighet, när det gäller att döma till skadeståndsskyldighet för den som i endast ringa mån har medverkat till en viss effekt.

Kommittén föreslår därför en regel av innebörd, att när medverkan är ringa, skadeståndet skall kunna jämkas efter vad som med hänsyn till gra- den av medverkan och övriga omständigheter finnes skäligt (2 5 andra stycket). Regeln skall enligt förslaget gälla vare sig det är fråga om straff- bart eller icke straffbart vållande.

Jämkning kan enligt kommitténs mening företrädesvis komma i fråga, när den medverkande bara har varit vårdslös eller när hans medverkan be- stått i en underlåtenhet att ingripa som sig bort. Även i dessa fall måste gra- den av hans försummelse beaktas i varje särskilt fall och vägas mot den skadelidandes berättigade intresse av att få skadan ersatt.

V-ad särskilt angår medverkan genom underlåtenhet att avslöja brott är det enligt kommitténs mening knappast nödvändigt att vid sidan av jämk- ningsregeln ta upp en särskild undantagsbestämmelse för sådan under- låtenhet. I fråga om föräldrar och andra vårdnadshavare har kommittén som tidigare nämnts förutsatt, att försummelse i vården om barn skall med- föra skadeståndsskyldighet men att skadeståndsansvaret skall kunna jäm- kas. Hur det förhåller sig enligt gällande lag, när föräldrar eller andra vård- nadshavare har gj ort sig skyldiga till sådan underlåtenhet som avses i 3 kap. 6 5 första stycket SL (numera 23 kap. 6 5 första stycket BrB) med avseende på brott som barnet har begått förefaller kommittén inte vara fullt klart (jfr lydelsen av 3 kap. 6 5 andra stycket SL — numera 23 kap. 6 5 andra stycket BrB). Kommitténs uppfattning är, att de troligen får anses skade- ståndsskyldiga utan hinder av det undantag som föreskrivs i 6 kap. 5 5 SL. Över huvud taget är det enligt kommitténs mening mindre följdriktigt att från skadeståndsansvar undanta vissa fall av vållande enbart därför att vållandet skett genom ett särskilt slags medverkan till skadan. Kommittén anser dock, att det kan föra för långt att ålägga den som har försummat att avslöja ett brott, när en plikt därtill har förelegat, skyldighet att ersätta

2.1.2.6.

• Sida 136
•  Original

136. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

den skada som följer av försummelsen. Den nödvändiga begränsningen kan emellertid enligt kommittén uppnås med tillämpning av regler om ade- kvat kausalitet och genom användning av den föreslagna jämkningsregeln. Den som underlåter att avslöja ett brott har ofta inte någon mera konkret föreställning om vilken skada som hotar, och man får inte ställa några stör- re krav på vad han rimligen bör ta i beräkning. Man får över huvud iaktta stor återhållsamhet, när det blir fråga om att ålägga någon straff— eller ska- deståndsansvar på den grund att han inte har fullgjort en allmän med- borgerlig plikt att söka förhindra brott.

I fråga om möjligheten att jämka skadeståndsansvaret i hithörande fall framhåller kommittén, att underlåtenhet att avslöja brott enligt 23 kap. 6 5 första stycket BrB är straffbar endast när det begångna brottet är av allvarlig beskaffenhet. Som regel torde den passivitet som underlåtenheten att avslöja brottet innefattar i svårhetsgrad inte kunna jämföras med den gärning som hade bort förekommas. Förutsättningar för en tillämpning av jämkningsregeln i kommitténs förslag bör därför regelmässigt föreligga. Kommittén anser det välmotiverat att i överensstämmelse med gällande lag låta skadeståndet helt bortfalla, om inte omständigheterna är särskilt gra- verande för den som har underlåtit att ingripa eller en särskild plikt att handla har åvilat honom på grund av tjänsteställning e. 1. Det är enligt kommittén en fördel att skadeståndet — liksom för föräldrar och andra vårdnadshavare — kan jämkas också i fall då det har förelegat en tjänste- plikt att handla och skyldigheten att avslöja brottet således inte enbart ba- seras på en medborgerlig plikt.

2.1.2]. Ansvarets fördelning mellan flera skadeståndsskyldiga. Kommit- tén behandlar i 7 5 av sitt förslag frågan hur skadeståndet skall fördelas mel- lan flera ersättningsskyldiga inbördes. Lagrummet behandlar inte andra fall än då skadeståndsansvaret grundas på någon bestämmelse i den lag som kommittén föreslår. De skadeståndsfall som behandlas där förutsätter alla vållande eller —- i 4 och 6 åå — ett handlande som står vållande nära. Det är ändå enligt kommittén tydligt, att omständigheterna kan vara av mycket skiftande beskaffenhet. En av flera medverkande kan ha handlat uppsåtli— gen, medan en annan medverkande bara har brustit i tillsyn eller varit vårds- lös på annat sätt. En sådan situation kan t. ex. föreligga när det gäller barns och föräldrars ansvar med anledning av barnets skadegörande handlingar.

Förevarande paragraf i kommitténs förslag ger möjlighet till fördelning av skadeståndsbördan i samtliga de fall då den föreslagna lagen föranleder att två eller flera blir ersättningsskyldiga för en och samma skada. Fördel- ningen skall enligt förslaget ske efter vad som finnes skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret och övriga omständigheter. Regeln står enligt kom-mittén i stort sett i överensstämmelse med gällande rätt men innebär en nyhet såvitt angår förhållandet mellan barn resp. sinnessjuka

2.1.2.6.

• Sida 137
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 137

och med dem jämställda, å ena, samt barnets resp. den sjukes vårdnads- havare, å andra sidan. Också i förhållandet mellan dessa kategorier skade— ståndsskyldiga skall man enligt kommitténs förslag — som saknar motsva- righet till regressbestämmelsen i 6 kap. 6 5 andra stycket SL — pröva efter omständigheterna, hur skadeståndsbördan bör slutligen fördelas. Kommit- tén framhåller, att t. ex. barn i åldrarna närmast under 15 år kan göra sig skyldiga till svåra brott och att det kan vara alltför strängt mot föräldrarna att låta dem i förhållande till barnet slutligen svara för hela skadeståndet på grund av att de visat någon försummelse i tillsyn e. l. Också i andra fall, t. ex. när barnet har tillgångar, kan det vara stötande att föräldrarna skall slutligen vidkännas hela skadeståndsbördan, om ansvarsförsäkring saknas. N är föräldrar och barn skyddas av samma ansvarsförsäkring, blir frågan inte aktuell, och även i övrigt är det enligt kommittén naturligen mera sällan som något anspråk från barnets sida riktas mot dess föräldrar eller annan vårdnadshavare.

21.23. Ersättning för lidande vid vissa brottsliga gärningar. Kommittén tari 10 5 första stycket i sitt förslag upp en bestämmelse, motsvarande stad- gandet i 6 kap. 3 5 första stycket SL om rätt till ersättning för lidande vid vissa brottsliga gärningar. Möjligheten att döma ut ersättning för ideell skada av detta slag har emellertid i förslaget vidgats i förhållande till vad som gäller f. n., i det att kommittén vid sidan av brott mot den personliga friheten (och »ärekränkning eller annan dylik brottslig gärning), som avses motsvara uttrycket »ärekränkande gärning) i 6 kap. 3 5 SL) näm- ner också »annat ofredande). Med detta uttryck åsyftar kommittén hem- fridsbrott och annat brottsligt handlande som bereder liknande obehag, alltså inte enbart vad som utgör >ofredande> enligt 4 kap. 7 & BrB. Kom- mittén har inte funnit det lämpligt att avgränsa bestämmelsen mer än som skett på detta sätt. Den bör enligt kommittén ge utrymme för att döma ut skälig gottgörelse åt den som har blivit personligen kränkt.

2.1.2.9. Verkan av skadeståndsberättigads död i fråga om ersättning för ideell skada. Kommittén har ansett sig i förevarande sammanhang böra be- handla frågan, vilken inverkan som den skadeståndsberättigades död skall ha på rätt till ersättning för annat än ekonomisk skada, främst ersättning för sveda och värk eller för kvarstående lidande men även gottgörelse med anledning av ärekränkning o. d. Nuvarande ordning — enligt vilken rätten till ersättning för ideell skada förfaller, om inte före dödsfallet dien skadeståndsskyldige utfäst sig att be- tala sådan ersättning eller ersättningen fastställts genom dom — är enligt kommitténs mening inte tillfredsställande i de vanliga fall då det är fråga om ersättning med anledning av kroppsskada. Målsägandens motpart kan avsiktligt dra ut på tiden för att vinna en fördel, om den skadade hinner

2.1.2.9.

• Sida 138
•  Original

138. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

avlida av skadorna. Kommittén påpekar vidare, att om saken har gått till rättegång, det är tillfyllest att dom, varigenom talan bifallits, har medde- lats i första instans. Skulle domen i första instans gå målsäganden emot och dödsfallet inträffa innan högre rätt dömt i saken, kan ersättning för icke- ekonomisk skada därefter inte dömas ut, även om talan finnes ha varit grundad. Rätten till ersättning blir sålunda enligt kommittén beroende av processuella tillfälligheter.

Att finna en från alla synpunkter tilltalande lösning av hithörande spörs— mål anser kommittén knappast möjligt. Emellertid passar enligt kommittén den nuvarande ordningen illa under råd-ande förhållanden, särskilt med hänsyn till att så många ersättningar för personskador regleras under hand av försäkringsbolagen, framför allt trafikskador. Det kan, utan att någon dålig avsikt föreligger från bolagens sida, dra ut långt på tiden innan upp- görelse träffas. Inte så sällan avlider den skadade, innan slutreglering ännu har skett. Enligt vad kommittén anför utger försäkringsbolagen ibland fri- villigt till de närmaste något slags ideellt skadestånd, om det anses påkallat av ömmande skäl.

Kommittén anser att en bättre ordning uppnås, om man anknyter till att krav har framställts hos den skadeståndsskyldige eller någon som före- träder honom. I det senare hänseendet utgår kommittén från att försäkrings— inrättning, hos vilken den skadeståndsskyldige är försäkrad, äger före- träda honom inom försäkringens ram.

Kommittén framhåller, att dess förslag liknar den reglering som gäller i Danmark och Norge, där det i princip krävs,.att den avlidne själv väckt er- sättningstalan. Skillnaden är, att kommittén inte har uppställt något villkor, att anspråket på ersättning skall ha framställts i viss form.

2.1.3. Remissyttranden

21.31. Allmänna synpunkter på förslaget. Vissa remissuttalanden, som angår den principiella uppläggningen och inriktningen av det skadestånds— rättsliga reformarbetet, har återgetts redan i det föregående ( avsnitt 1.4.7 .). Mot skadeståndskommitténs förslag att de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. SL överförs till en särskild skadeståndslag har inte från något håll riktats erinringar. Ett flertal remissinstanser förordar, att förslaget utan sakliga ändringar eller med endast mindre jämkningar läggs till grund för lagstiftning, eller förklarar sig inte ha funnit anledning till erinringar mot förslagets inne- håll. Uttalanden i denna riktning görs av bl. a. justitiekanslern, riksåkla- garen, hovrätten för Övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, överståthållaräm- betet, länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stads- fiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, SAF, LO och SACO. Hovrätten

2.1.2.9.

• Sida 139
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 139

över Skåne och Blekinge har inga väsentliga invändningar mot förslagets grundläggande principer och tillstyrker det med reservation för vissa erin- ringar på enskilda punkter. Hovrätten för Västra Sverige finner de före- slagna reformerna i allmänhet vara välmotiverade.

Vissa remissorgan ifrågasätter lämpligheten av att genomföra reformer av principiell räckvidd på begränsade områden av skadeståndsrätten, innan en allmän översyn av denna har kommit till stånd. Den lösning av frågan om skadeståndslagstiftningen som för närvarande kan genomföras måste, enligt hovrätten för Nedre Norrland, sannolikt bli ett provisorium i avvaktan på en allmän lag om skadestånd. Hovrätten ifrågasätter med hänsyn härtill om inte förslaget är alltför långtgående och framhåller, som tidigare nämnts, risken för oklarheter när ändringar vidtas beträffande vissa avsnitt i en lag med-an andra delar av lagen behålls i stort sett oförändrade. Liknande syn- punkter har förts fram av Svenska försäkringsbolags riksförbund, som mot bakgrund bl. a. av att det svenska rättsmedvetandet sedan gammalt har ut- format en tämligen bestämd inställning i flera för skadeståndsrätten grund- läggande frågor, anser att de nyheter förslaget innehåller knappast kan an- ses påkallade eller ens lämpliga att vidta i detta sammanhang. Förbundet beklagar å andra sidan, att kommittén inte har tagit tillfället i akt 'att söka göra klarläggande motivuttalanden på områden, som redan nu lider av viss oklarhet och oenhetlighet vid rättstillämpningen. Kritiska uttalanden av vä- sentligen samma innebörd görs av Försäkrings juridiska föreningen och Stockholms handelskammare. Även föreningen Sveriges häradshövdingar finner det beklagligt att kommittén inte ansett sig kunna behandla centrala frågor inom skadeståndsrätten, där rättspraxis för närvarande är långt ifrån entydig och där behov föreligger av lagstiftning och vägledande utredning.

I fråga om lagens uppbyggnad i systematiskt hänseende lämnas förslaget i allmänhet utan erinran av remissorganen. Stockholms rådhusrätt framhål- ler emellertid, att förslagets begränsade räckvidd inte kan utläsas ur lag- texten, och påpekar särskilt, att förslaget inte avser exempelvis skadestånds- skyldighet i avtalsförhållanden eller på grund av s. k. objektivt ansvar. Statsåklagaren i Stockholm ifrågasätter på liknande grunder om det inte i lagen bör anges, att bestämmelserna avser endast utomobligatoriskt ska— deståndsansvar och att skadeståndsregler finns också i speciallagstiftning för speciella områden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det inte finnas skäl att när- mare precisera skadebegreppet i lagtexten utan föreslår, att denna fråga överlämnas till doktrin och praxis. Hovrätten förordar, att uttrycken >per— son- eller sakskada» i förslaget byts ut mot >skada> och att regeln om er- sättningsskyldighet för ren förmögenhetsskada genom brott utgår.

Vissa remissorgan uttalar sig särskilt om de jämkningsregler som kom- mittén har föreslagit eller diskuterat. Svea hovrätt förklarar sig inte ha nå- gon erinran mot j ämkningsmöjligheter av den art som kommittén föreslår.

2.1.3.1.

• Sida 140
•  Original

140. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Också Sveriges advokatsamfund förklarar sig kunna acceptera de föreslagna jämkningsbestämmelserna. Detta innebär dock inte att samfundet anser att jämkning av skadeståndsskyldighet på ekonomiska grunder bör införas som en generell regel vid en framtida omarbetning av skadeståndsrätten i stort. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser många skäl tala för att tiden för införandet av en allmän jämkningsregel ännu inte är mogen. I första hand bör enligt föreningen andra frågor lösas, t. ex. om statens even- tuella övertagande av förstahandsansvaret för att skada botas och om inrät- tandet av ett allmänt försäkringsskydd i allmän eller enskild regi. För- eningen uttrycker betänkligheter mot en skadeståndslagstiftning som, i åt- minstone viss grad på den skadelidandes bekostnad, så starkt beaktar den skadevållandes intressen och detta även då skadan har vållats uppsåtligen. -— Med hänsyn till angelägenheten av att först grundligt överväga skade- ståndsrättens allmänna linjer kan, enligt Svenska försäkringsbolags riks- förbund, det steg mot en allmän jämkningsregel som kommittén har tagit genom sitt förslag inte anses lämpligt. Medicinalstyrelsen finner förslaget principiellt mindre tilltalande såtillvida som det inte generellt tillerkänner skadelidande den ersättning som han rimligen bör kunna påräkna i det en- skilda fallet.

21.3.2. Skadeståndsansvaret för barn. I fråga om de g r u li dl ä g g a n d e p r in c i p e r n a för barns skadeståndsansvar tillstyrks eller lämnas kom- mittéförslaget utan erinran av flertalet remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, Göta hovrätt, försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Kronobergs län och Sveriges advokatsamfund. Tillstyrkandena förknippas emellertid i åtskilliga andra fall med reservationer eller erinringar. Från flera håll ifrå- gasätts andra och mer radikala vägar att lösa ersättningsfrågorna. Ett fler- tal remissinstanser uttalar sålunda sympatier för något system med obliga- torisk ansvarsförsäkring för barn och framhåller önskvärdheten av att den- na fråga blir föremål för ytterligare överväganden. Justitiekanslern uttalar sig i denna riktning och anser att skadeståndet inte har någon preventiv funktion i förhållande till barn i de lägsta åldrarna. Skadeståndsansvarets syfte i dessa fall torde vara endast att bereda den skadelidande ersättning. Man kan därför låta en obligatorisk ansvarsförsäkring träda i stället för skadestånd. I fråga om äldre barn anser dock justitiekanslern att man inte kan bortse från skadeståndets preventiva verkan. Han håller emellertid inte för uteslutet att samma effekt som skadeståndet har i detta hänseende kan uppnås genom en ansvarsförsäkring förenad med självrisk eller regressrätt. Justitiekanslern vill emellertid inte motsätta sig, att kommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning, men framhåller att de nya lagbestämmel- serna inte bör hindra en närmare prövning av de berörda frågorna i lämpligt sammanhang.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs 2.1.3.1.

• Sida 141
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 141

och Jönköpings län samt SACO anför liknande synpunkter i frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för barn. Också Stockholms stads barna- vårdsnämnd uttalar sympatier för tanken på obligatorisk försäkring. Social- styrelsen finner intressekonflikten mellan hänsynen till den skadevållande och hänsynen till den skadelidande olöslig, om man inte kan införa obliga- torisk ansvarsförsäkring. Även föreningen Sveriges häradshövdingar, medi- cinalstyrelsen och TCO påtalar behovet av att överväga utredning om obli- gatorisk försäkring. Skolöverstyrelsen däremot anser sig inte ha tillräcklig anledning att förorda bestämmelser om skyldighet för föräldrar att hålla ansvarsförsäkring till täckande av skador som deras barn orsakar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar delar kommitténs uppfattning, att barn inte under alla förhållanden bör åläggas full ersättningsskyldighet. Prövningen av vilka omständigheter som motiverar jämkning av skade- ståndsskyldigheten bör dock enligt föreningen ske restriktivt med hänsyn till den skadelidandes situation och intressen. Föreningen ifrågasätter, om inte kommittén i alltför hög grad har beaktat skadevållarens intressen. Den principiella utgångspunkten bör vara, att skadeståndsskyldigheten skall kunna jämkas med hänsyn till den skadevållandes situation, när detta kan ske utan alltför stark belastning av den skadelidande i ekonomiskt hänse- ende.

Flertalet remissinstanser godtar kommitténs uppfattning att någon n e d- r e å 1 d e r s g r ä n 5 för skadeståndsansvaret inte bör fixeras. Föreningen Sveriges häradshövdingar säger sig dock inte vara övertygad om lämplig- heten av att i lagstiftningen behålla möjligheten av ett skadeståndsansvar för de allra yngsta barnen.

Ifråga om den övre åldersgränsen för tillämpning av en på allmän skälighetsprövning grundad skadeståndsregel för barn ansluter sig de flesta remissinstanserna direkt eller indirekt till kommitténs ståndpunkt, att den nuvarande 15-årsgräns'en bör behållas. Justitiekanslern sympatiserar i viss män med tanken på en gemensam bestämmelse för barn och ungdom under 18 år men anser sig inte ha tillräckliga skäl att motsätta sig den svens— ka kommitténs förslag. Han förutsätter dock att frågan blir föremål för överväganden under det fortsatta nordiska lagstiftningsarbetet på skade- ståndsrättens område och betonar, att nordisk rättslikhet bör kunna upp- nås beträffande barns och ungdoms skadeståndsansvar i och med att en allmän jämkningsregel genomförs. Även hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om man behöver ha olika regler för åldersgrupperna under resp. över 15 år och om inte ett närmande kan ske till de danska och norska förslagen.

Mer allmänna uttalanden om betydelsen av de ekonomiska förhållandena på ömse sidor har gjorts av föreningen Sveriges häradshövdingar, som be— tonar att den ekonomiska bärkraften är synnerligen vansklig att bedöma. Avgörandet kan inte ske enbart med utgångspunkt från huruvida barnet

2.1.3.2-

• Sida 142
•  Original

142. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

vid prövningstillfället har egna tillgångar. Det enda man vid det tillfället med säkerhet vet, påpekar föreningen, är att barnets ekonomiska situation kommer att helt förändras i förhållande till nuläget.

Flera remissinstanser ansluter sig till kommitténs uttalande, att man framdeles bör tillmäta a n s v a r s f ö r s å k r in g på det skadevållande barnets sida större hänsyn än som skett hittills. Hit hör Svea hovrätt, hov- rätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, justitiekanslern och Sveriges advokatsamfund. Göta hovrätt anser goda skäl tala för kommitténs ståndpunkt men anser det knappast lämpligt att jämkning, som föranleds av barnets ålder eller handlingens beskaffenhet, utesluts enbart därför att ansvarsförsäkring föreligger. Hovrätten över Skåne och Blekinge biträder i sak kommitténs uppfattning men anser det otillfredsställande, att frågan berörs bara i ett motivuttalande. Hovrätten förordar en uttrycklig regel om verkan av ansvarsförsäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ger uttryck för viss tvekan om hur långt kommittén ansett, att ansvarsförsäkring i verkligheten skall tillåtas påverka frågan om jämkning av skadeståndet. Vissa av kommitténs uttalanden tyder enligt förbundet på att jämkning inte skall förekomma av ekonomiska skäl. Kommitténs uttalande att det regelmässigt är svårt att finna vägande skäl att avvisa den skadelidandes anspråk, i den mån detta håller sig inom försäkringens ram, innebär närmast att fullt skadestånd alltid skall utgå, om ansvarsförsäkringen förslår därtill. Riktlinjerna för tillämpningen i dessa hänseenden måste enligt förbundet vara entydiga och klara så långt detta är möjligt. Förbundet utgår t. v. från att kommittén för- ordar det längre gående alternativet med full ersättning så snart ansvars— försäkring föreligger och förslår därtill. Denna tanke är inte så lätt att till- lämpa med nuvarande praxis som kommittén synes ha ansett. Principen att barn under fem är över huvud taget inte kan åläggas skadeståndsskyldighet har, finner förbundet, kunnat accepteras så länge man i åldrarna över fem år har tillämpat en stigande skala för skadeståndsskyldigheten. Enligt för- bundets mening blir det något helt annat, om man för barn över fem år skall i praktiskt taget samtliga fall (med hänsyn till ansvarsförsäkringens utbred- ning) bestämma att fullt skadestånd skall utgå. För de skadelidande måste det te sig slumpartat orättvist, att en relativt godtyckligt bestämd åldersgräns avgör huruvida ersättningen skall bli 100 % eller 0 %. Förbundet erinrar om att ansvarsförsäkringens grundläggande syfte är att träda in i den mån skadevållaren enligt lag kan åläggas ersättningsskyldighet. Förbundet fin- ner det därför osannolikt, att försäkringsbolagen kan utge ersättning ut- över lagenligt skadestånd i sådan utsträckning att gränsen vid fem års ålder blir nämnvärt mindre besvärande. Förbundet anser det därför bättre att, med denstora utbredning som ansvarsförsäkring har, fullt skadestånd före- skrivs oavsett barnets ålder, så snart ansvarsförsäkring föreligger och i den mån försäkringen täcker skadan. Förslaget grundar sig självfallet på

2.1.3.2.

• Sida 143
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 143

den förutsättningen att den i praxis tillämpade nedre åldersgränsen fem är helt bortfaller. Om sålunda skada" orsakas av barn under fem år, skulle den skadelidande alltid ha rätt till skadestånd, även om detta skulle komma att jämkas, när ansvarsförsäkring inte föreligger. Försäkrings juridiska för- eningen har gett uttryck åt liknande tankegångar.

Vissa remissinstanser intar en klart avvisande hållning till kommitténs rekommendationer i detta hänseende. Föreningen Sveriges häradshövdingar delar visserligen kommitténs uppfattning om det angelägna i att den skade- lidande skyddas genom försäkring men kan inte ansluta sig till kommit— téns synpunkter på förhållandet mellan försäkringsskydd och ersättnings- skyldighet. Det mål kommittén söker nå tenderar enligt föreningen i verk- ligheten mot ett genom frivillig försäkring ordnat skadeståndsansvar för barn eller vårdnadshavare. Föreningen kan emellertid inte finna en lag- stiftning tilltalande, vilken som ett led i en social reglering använder en småbarnen pålagd skadeståndsbörda. Även om denna börda vägs med allra största omsorg finns alltid risken att den blir alltför tyngande för den skadevållande. Föreningen anför också principiella erinringar mot att en- bart innehavet av en ansvarsförsäkring — dvs. riskskyddet — skall innebära att riskens storlek ökar. Föreningen ifrågasätter det riktiga i att försäk- ringen på det sätt som kommittén har tänkt sig tas i anspråk som en primär förmögenhetstillgång. Vidare pekar föreningen på att det nu inte finns nå- gon skyldighet för skadevållaren att upplysa om existensen av ansvarsför- säkring, vilket försvårar bedömningen och kan medföra osäkerhet och olik- heter vid utmätandet av skadestånd. Även medicinalstyrelsen anser det oegentligt, att förefintligheten av friviHig ansvarsförsäkring får inverka på skadeståndsansvarets omfattning.

Kommitténs uttalande att man vid den allmänna skälighetsprövningen också skall beakta s k a d e f ö r s ä k r in g på den skadelidandes sida finner Sveriges advokatsamfund kunna medföra risk för stor osäkerhet i rättstillämpningen. Samfundet anser att rättsområdet inte inom överskådlig tid kommer att få erforderlig stadga. Om ansvarsförsäkring inte finns, kan enligt samfundet otvivelaktigt skäl föreligga att värna om den skadestånds- skyldige. Ifall sådan försäkring finns och täcker skadeståndet, synes det däremot omotiverat att över huvud taget beakta den skadelidandes ekono- miska förutsättningar att själv bära skadan.

Beträffande inverkan av olycksfallsförsäkring — s 11 m m a f ö r s å k - r i n g — på den skadelidandes sida, anser Sveriges advokatsamfund att om den skadelidande har varit förutseende nog att teckna olycksfallsförsäkring eller om han i övrigt är välsituerad, detta inte bör påverka hans rätt att få full ersättning för en skada som annan person har vållat honom.

Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar som sin uppfattning, att den centrala frågan huruvida den skadelidandes tjänsteförhållande eller förekomsten av frivillig försäkring skall inverka på rätten till skadestånd

2.1.3.2.

• Sida 144
•  Original

144. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

bör övervägas vid en allmän översyn av skadeståndsrätten. Den bör därför inte bli föremål för ny bedömning vid en begränsad överarbetning av rätts— området. Förbundet kan inte godta att något motivuttalande i detta sam- manhang leder till ändrad praxis. Avvägningen mellan skadevållarens och den skadelidandes intressen berör nämligen det allmänna rättsmedvetandet och bör enligt förbundet avgöras med största noggrannhet och försiktighet. Också medicinalstyrelsen anför principiella betänkligheter mot att en av den skadelidande tecknad försäkring — eller hans ekonomiska förhållanden i övrigt — får medföra nedsättning av skadeståndsansvaret.

Kommitténs uppfattning, att skadestånd, som åläggs ett barn, bör f a s t— ställas till ett bestämt belopp och inte till en viss bråkdel av skadan, delas av justitiekanslern. Ett stort antal remissinstanser har å andra sidan uttalat kritik mot kommitténs ståndpunkt. Svea hovrätt fin— ner att den av kommittén förordade metoden knappast kan tillämpas an- nat än då den skadelidandes hela krav på en gång föreligger till prövning. Göta hovrätt ifrågasätter, om kommitténs förslag är realistiskt. Enligt hov— rätten förutsätter förslaget, att samtliga skadestånd-sposter görs till föremål för rättegång, med bl. a. ökade rättegångskostnader som följd. Hovrätten finner det inte kunna förutsättas, att parterna anser det förenligt med sina intressen att gå ifrån det nuvarande, för dem smidiga förfarandet. Vidare finner hovrätten det vara av vikt, att det i varje särskilt fall klargörs, enligt vilka grunder skadeståndet jämkas. I detta sammanhang pekar hovrätten på den förmodligen inte ringa risken att domstolarna kommer att tillmäta det ekonomiska resultatet så avgörande betydelse, att övriga grunder för jämkning blir alltför litet beaktade. Detta kan leda till en ojämnhet i rätts- tillämpningen, som är ägnad att skapa en inte aVSedd rättsosäkerhet. Också hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker kommitténs rekommendation. Det vedertagna bruket att bestämma skadeståndet till viss andel av skadan har, framhåller hovrätten, hittills fyllt den viktiga funktionen att tjäna till vägledning vid uppgörelser utom rätta. Åtminstone i de fall då ansvarsför- säkring inte föreligger kvarstår enligt hovrätten behovet att i förväg kunna beräkna, i vad mån den skadelidande är berättigad till ersättning av barnet. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkrings juridiska föreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar samt Sveriges advokatsamfund. Hovrätten för Västra Sverige anser att vissa nackdelar är förenade med den metod kom- mittén förordar men tillägger, att det även när man bestämmer skadestån- det till en ideell andel av skadan torde spela en viss roll hur stor den ersätt- ning kan bli som den skadelidande slutgiltigt kan väntas kräva.

Kommitténs uttalanden om de grunder som bör vinna tillämpning när det gäller att jämka ett skadelidande barns rätt till skadestånd på grund av medvållande från barnets sida har i allmänhet inte mött gen— saga under remissbehandlingen. Principerna för jämkning bör emellertid

2.1.3.2.

• Sida 145
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 145

enligt Svea hovrätt ytterligare klarläggas och helst även bli föremål för lag- stiftning.

Beträffande passiv identifikation mellan ett barn och dess föräldrar i fall, då föräldrarna har försummat att ta vård om barnets egen- dom och denna skadas, ifrågasätter föreningen Sveriges häradshövdingar, om inte situationen ibland kan vara sådan att föräldrarna och skadevållaren blir solidariskt ansvariga för barnets hela skada, varefter den slutliga för- delningen av ansvaret mellan föräldrarna och skadevållaren sker enligt be- stämmelserna i 7 5 i förslaget.

21.33. Skadeståndsansvaret för ungdom över 15 år. Vissa remissorgan ifrågasätter om det i detta sammanhang och utan samband med en mera genomgripande reformering av den allmänna skadeståndsrätten är lämpligt att genomföra sådana partiella reformer av principiell räckvidd som den fö- reslagna jämkningsregeln för ungdomar över 15 år. Göta hovrätt kritiserar förslaget i denna del och ifrågasätter om en sådan jämkningsregel kan grun- das på andra förhållanden än dem som möjligen kan tala för införande av en allmän jämkningsregel. Det är inte obestridligt, att särskilda omstän- digheter kan anföras till stöd för en speciell regel beträffande ungdom, som har uppnått straffmyndig ålder. Hovrätten anser att frågan om skadestån- dets ekonomiskt betungande verkan i regel inte blir att bedöma avsevärt an- norlunda än beträffande personer som har uppnått 21 års ålder. Hovrätten framhåller, att den särbehandling som kommer kriminell ungdom till del inte grundas på samma överväganden som kommer i fråga beträffande ska- deståndsskyldighet. Inte heller vill ihovrätten tillmäta utformningen av för- äldrabalkens skadeståndsregler större betydelse i detta sammanhang. Några andra speciella förhållanden, jämförbara med dem som betingar redan in- förda särskilda jämkningsregler, anser hovrätten inte föreligga. Frågan om en jämkningsregel beträffande ungdom bör enligt hovrätten prövas först i samband med att frågan om en allmän jämkningsmöjlighet tas upp till bedömande.

Flertalet av de remissinstanser som har behandlat denna fråga uttalar emellertid sympatier för förslaget. Sålunda intar hovrätten för Nedre Norr- land, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Mdlsmännens riks- förbund, föreningen Sveriges häradshövdingar och TCO i princip en positiv ståndpunkt. De skäl som kom-mittén har anfört äger enligt hovrätten över Skåne och Blekinge giltighet även för en allmän jämkningsregel. Hovrätten anser dock detta inte utgöra hinder mot att en speciell regel nu införs för ifrågavarande kategori skadevållare. Även Sveriges advokatsamfund fin- ner sig kunna acceptera förslaget i denna del.

Den konsekventa lösningen är enligt hovrätten för Västra Sverige, att en allmän jämkningsregel införs. Även beträffande personer över myndig—

2.1.3.3. 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 146
•  Original

146. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

hetsåldern ter det sig många gånger obilligt. att ålägga full skadeståndsskyl- dighet, särskilt när de har handlat inom privatlivets ram. Hovrätten anser det tveksamt om just ungdomar under 21 är bör sättas i särklass, när en allmän jämkningsregel f.n. ansetts innebära en alltför vittgående reform. Men i likhet med kommittén finner hovrätten ett påtagligt behov av en möj— lighet till jämkning i fråga om denna kategori. Som ett ytterligare argument anför hovrätten, att "skadeståndets betungande verkan här i allmänhet torde sammanhänga med att skadegörarens föräldrar har underlåtit att teckna privat ansvarsförsäkring. Det kan därför inte anses bero av skadegöraren sj älv att han inte är tryggad mot skadeståndsansvar.

Stockholms stads barnavårdsnämnd betecknar den föreslagna reformen som ett betydande framsteg. Nämnden framhåller som betydelsefullt ur social synpunkt, att inte så stora skadestånd döms ut att de ungas anpass- ning försvåras eller förhindras. Nämnden pekar emellertid på att tillämp- ning av jämkningsregeln kan komma att innebära ett åsidosättande av den skadelidandes intresse, något som kommittén inte närmare har gått in på.

Svea hovrätt ställer sig positiv till tanken att nu införa jämkningsmöj- lighet för ungdomar över 15 år. Hovrätten anser att jämkningsreglerna i den föreslagna skadeståndslagen bör utformas så, att de kan anpassas till en allmän jämkningsregel, om en sådan införs, och så att tillämpningen kan tjäna som vägledning, ifall frågan om att införa en allmän jämkningsregel kommer upp. Hovrätten fortsätter.

Enligt hovrättens mening bör jämkning av skadestånd — oavsett om jämkning sker på grund av en allmän regel eller regler med begränsad räck- vidd — främst ifrågakomma, då så framstår som skäligt på grund av att den skadevållandes vårdslöshet är lindrig och den åstadkomna skadan myc- ket stor eller på grund av att sambandet mellan den skadeståndsskyldiges handling och skadan får anses vara uttunnat. Kraven på den enskildes aktsamhet är inom skadeståndsrätten stundom så högt ställda, att tvånget att välja endast mellan fullt skadestånd och intet skadestånd. kan kännas som en allvarlig brist. I vad mån skadevållarens ekonomiska förhållanden bör beaktas som grund för jämkning är mera tveksamt. Det är visserligen naturligt, att t. ex. en sjöman, som under anställning ombord på ett fartyg vållar skador, får sin skadeståndsskyldighet jämkad i förhållande till den förmåga att utge skadestånd som följer av storleken av hans lön, och det kan även finnas starka skäl att överhuvud ej utdöma skadestånd med be- lopp som en skadeståndsskyldig, som saknar förmögenhet, inte skulle förmå utgiva ens med avstående av sin arbetsinkomst under en längre tid. Att vid skadefall i allmänhet ingå i en prövning av skadeståndets verkan i ekono- miskt hänseende för den skadeståndsskyldige torde däremot föra alltför långt. Det må i detta sammanhang endast framhållas, att den som vid tid- punkten. för rättegången i skadeståndsfrågan saknar medel, en tid därefter kan komma att befinna sig i goda ekonomiska förhållanden och omvänt.

Hovrätten berör: även frågan om verkan av den skadelidandes ekonomi och anser, att som huvudregel bör fastställas, att denna inte bör inverka

2.1.3.3.

• Sida 147
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972 147

på rätten till skadestånd och att därför överväganden angående de skade- lidandes förmåga att bära skadan inte bör läggas till grund för en jämk- ningsregel av mera allmän räckvidd. Hovrätten finner det riktigt, att ung- domar som uppnått 15 års ålder principiellt jämställs med vuxna personer i så måtto, att den allmänna culparegeln blir tillämplig beträffande dem. En mildare bedömning kan emellertid i vissa fall vara motiverad, anser hovrät- ten, som vidare påpekar bl. a. att ungdomar i de berörda åldrarna kan stäl- las inför uppgifter och i situationer som de på grund av oerfarenhet och därav betingad obetänksamhet inte bemästrar utan att göra sig skyldiga till vad som enligt vedertagna jämförelsenormer måste betecknas som vårds- löshet. Mera tveksamt anser hovrätten det vara i vad mån ungdom bör stäl- las gynnsammare än vuxna i fråga om skadeståndsskyldighet till följd av bristande betalningsförmåga vid tiden för skadefallet. Hovrätten förordar att i avvaktan på att en allmän jämkningsregel införs tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen begränsas att gälla då ungdom som fyllt 15 men inte 18 år har vållat skada av vårdslöshet och jämkning med hänsyn till försummelsens art och övriga omständigheter finnes vara skälig. I detta sammanhang ifrågasätter hovrätten om tillräckliga skäl föreligger att öppna möjlighet till jämkning även av skadeståndsskyldighet i följd av uppsåtligt begångna handlingar.

I likhet med Svea hovrätt förordar Stockholms rådhusrätt, hovrätten för Nedre Norrland och statsåklagaren i Malmö, att åldersgränsen sätts till 18 år. I anslutning till kommitténs uttalande, att en anknytning till myndig- hetsåldern medför en mera likformig reglering för inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar, erinrar rådhusrätten om att fullt inomobligatoriskt skadeståndsansvar inte sällan förekommer för personer i åldrarna mellan 16 och 21 år, exempelvis när en omyndig innehar anställ- ning eller driver näring. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrå- gasätter, om inte den övre åldersgränsen bör sänkas. '

21-årsgränsen har emellertid tillstyrkts eller lämnats utan erinran — förutom av hovrätten för Västra Sverige —- av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Kro- nobergs län och föreningen Sveriges häradshövdingar.

Målsmännens riksförbund ifrågasätter, om inte jämkningsregeln bör få en sådan utformning, att jämkning kan ske också på grund av andra om- ständigheter än att skadeståndet skulle bli från ekonomisk synpunkt oskä- ligt betungande. Hovrätten för Nedre Norrland understryker vikten av att hänsyn vid jämkningsfrågans prövning tas även till den skadelidandes eko- nomi men ifrågasätter, om synpunkten framgår av lagtexten. I anslutning till kommitténs uttalande om att jämkning inte får leda till ett resultat, som framstår som obilligt mot den skadelidande, påpekar hovrätten att re- gelns avfattning kan lämna utrymme för tvekan på denna punkt. Stats- åklagaren i Malmö anser det önskvärt att den skadelidandes ekonomi ut— tryckligen nämns i lagtexten. 2.133.

• Sida 148
•  Original

148. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

2.1 .3.4. Skadeståndsansvaret för psykiskt abnorma personer. Kommitténs förslag till reglering av skadeståndsansvaret för psykiskt abnorma personer har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Justi- tiekanslern betonar, att förslaget i fråga om tillämpningsområdet för 6 5 innebär en viss utvidgning i förhållande till vad som gäller f. n. beträffande personkretsen, i det att bestämmelsen, i motsats till 6 kap. 6 & SL, torde ha avseende också på sådana abnorma som avses i 5 kap. 6 & SL. Justitiekans- lern anser det lämpligt med jämkningsmöjlighet i fråga om denna krets abnorma. Med utvidgningen uppnås också bättre överensstämmelse med vad som gäller inom kontraktsrätten enligt 1924 års lag om verkan av av- tal som slutits under inverkan av rubbad själsverksamhet.

Göta hovrätt anför emellertid betänkligheter mot denna utvidgning av personkretsen och uttalar att jämkning kan komma att ske i åtskilliga fall där någon rubbning av själsverksamheten finnes föreligga, inte minst i frå- ga om skadestånd på grund av brott. Hovrätten befarar, att bestämmelsen inte kommer att tillämpas med den varsamhet, som varit fallet i fråga om 1924 års lag. Medicinalstyrelsen anser, att även beträffande sinnessjuka och jämställda möjligheterna att lösa ersättningsfrågorna genom obligatorisk ansvarsförsäkring bör prövas.

2.1.3.5. Föräldrars och andra vårdnadshavares skadeståndsansvar. Kom- mitténs förslag i denna del har föranlett ett flertal remissinstanser att be- handla frågan om objektivt ansvar för föräldrar. Hovrätten för Västra Sverige påpekar, att kommitténs ståndpunkt beträf- fande betydelsen av ansvarsförsäkring vid prövningen av frågan om barnets eget ansvar innebär en skärpning av detta ansvar för barnens del. Hovrät- ten finner det emellertid vara tveksamt, om kommittén till fullo har tagit konsekvenserna av de förändringar som tillgången till ansvarsförsäkring har medfört. Hovrätten anser det naturligast att den ökade skadestånds- bördan läggs på föräldrarna, eftersom de till följd av ansvarsutvidgningen ökade skadeståndsutgifterna i sista hand belastar föräldrarnas ekonomi genom en eventuell höjning av försäkringspremierna. Kommitténs argument till stöd för ett skärpt ansvar för barnens del anser hovrätten kunna till stor del åberopas också till stöd för ett strängare ansvar för föräldrar, i varje fall när ansvarsförsäkring föreligger. En ändring av gällande rätt i angiven riktning torde inte sakna gensvar i allmänhetens rättsmedvetande. Hovrät- ten anför även andra skäl för en skärpning av föräldrars skadeståndsansvar för sina barns handlingar och framhåller, att en jämkningsmöjlighet sådan som den 5 5 i förslaget föreskriver också kan motverka att ett utvidgat an- svar för föräldrarna leder till obilliga resultat. Hovrätten erinrar om att vid skada orsakad av barn under 4—5 år den skadelidande enligt kom- mitténs förslag inte erhåller ersättning i andra fall än då vårdnadshavaren bevisligen kan lastas för bristande tillsyn eller liknande och att enligt kom-

2.1.3.4.

• Sida 149
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972 149

mitténs mening jämkning av skadeståndsansvaret för små barn tydligen skall kunna ske även inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring. Hovrätten fortsätter.

Den begränsning av den skadelidandes rätt till ersättning, som sålunda enligt kommitténs förslag liksom enligt gällande rätt skulle föreligga främst då skadan orsakats av mindre barn, torde svårligen kunna motiveras på an- nat sätt än att man anser även sådana skadegörare bära moralisk skuld till vissa handlingar och därför böra åläggas skadeståndsansvar på grund av dessa men icke vid andra skadegörande beteenden. Oavsett om ett sådant betraktelsesätt är befogat eller inte i detta sammanhang — en fråga varpå hovrätten ej här anser sig kunna ingå — synes resonemanget i varje fall böra spela en underordnad roll i jämförelse med tanken, att de risker barnets handlande medför bör fördelas på ett sätt som är socialt önskvärt och till- fredsställande ur billighetssynpunkt.

Ett annat skäl för en utvidgning av föräldrarnas ansvarighet finner hov- rätten ligga i det förhållandet att den skadelidandes enda möjlighet att få ersättning i vissa fall skulle vara att styrka vållande hos föräldrarna. Hov- rätten syftar därvid på att, med hänsyn till vissa försäkringsrättsliga regler beträffande uppsåtlig skadegörelse, en konsekvens av kommitténs förslag är att annan möjlighet inte står den skadelidande till buds när ett barn utan egna medel har gjort sig skyldig till uppsåtlig skadegörelse. Med hän- syn till försäkringens nuvarande utformning kan ett sådant resultat inte nås genom en skärpning av barnets eget skadeståndsansvar. Hovrätten anser att en skärpning av föräldrars och möjligen även andra vårdnadshavares an- svarighet bör ytterligare övervägas samt att skärpningen kan ske genom att föräldrarna åläggs objektivt ansvar för skador vållade av yngre barn. Hovrätten kan också tänka sig möjligheten att man föreskriver omkastad bevis-börda i fråga om vållandet. Även Målsmännens riksförbund, hovrätten för Övre Norrland och justitiekanslern uttalar sympatier för objektivt an- svar på detta område. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser inte att föräldrar och andra vårdnadshavare bör åläggas ett i princip obegränsat objektivt ansvar men ifrågasätter om inte föräldrar kan åläggas sådant an- svar intill ett visst lägre belopp. En sådan regel skulle troligen bli en verk- sam anledning för föräldrar att teckna ansvarsförsäkring.

Svea hovrätt ansluter sig till kommitténs ståndpunkt men framhåller att den reparativa och preventiva effekten av barns skadeståndsskyldighet i realiteten i mycket stor utsträckning beror på huruvida föräldrarna övar tillsyn över och på rätt sätt uppfostrar barnen samt genom ansvarsförsäk- ring tryggar fullgörandet av barnens eventuella skadeståndsskyldighet. Hov- rätten finner det önskvärt att i förslagets 5 5 vårdnadshavarnas skyldigheter anges på sådant sätt att en viss skärpning av ansvaret kan ske i rättstill- lämpningen. Även föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstyrelsen i Kro- nobergs län, statsåklagaren i Stockholm och TCO tillstyrker förslaget i den- na del. Föreningen förklarar sig i huvudsak dela kommitténs betänkligheter

2.135.

• Sida 150
•  Original

150. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

mot en regel om omkastad bevisbörda för föräldrar och andra vårdnadsha- vare men anser det inte vara möjligt att med ledning av rättspraxis dra några slutsatser av större värde i fråga om betydelsen av en sådan regel. De fall där bevissvårigheterna bedöms vara stora kommer nämligen normalt inte under domstols prövning.

Socialstyrelsen, som också tillstyrker kommitténs förslag i denna del, berör i sitt yttrande särskilt fosterföräldrarnas ställning. Styrelsen påpekar därvid bl. a., att ett objektivt ansvar inte skäligen kan åläggas vårdnadsha- vare. Det skulle dessutom försvåra anskaffningen av fosterhem. Styrelsen finner det angeläget att skadeståndsrätten utformas så, att dessa svårig- heter motverkas. Den förutsätter, att skadeståndsansvar inte skall utkrävas annat än om vårdnadshavaren ådagalagt allvarlig försummelse, och efter- lyser ett motivuttalande, som framhåller fosterföräldrarnas ofta svåra situa- tion. Skolöverstyrelsen ställer frågan, i vilken utsträckning skolbarn kan anses stå under skolans tillsyn under skoldagen. Styrelsen framhåller, att denna fråga särskilt kan bli aktuell i fråga om barn som vistas vid elevhem och andra anstalter av internatkaraktär, och att barn i allt större omfatt- ning kommer att fullgöra skolplikt utanför skolan, bl. a. i form av praktisk yrkesorientering.

Kommitténs förslag till en jämkningsregel för föräldrar och andra som har vård om barn lämnas utan erinran av hovrätten över Skåne och Ble- kinge och Svea hovrätt. Enligt sistnämda hovrätt bör emellertid försum- melsens art vara avgörande. Hovrätten finner att uttrycket >oskäligt be- tungande» i hög grad leder tanken till en bedömning enbart av den skade- ståndsskyldiges ekonomiska förmåga att utge skadeståndet. Hovrätten före— slår, att jämkning skall kunna ske, om det med hänsyn till försummelsens art och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Även Svenska försäkrings— bolags riksförbund anser det olämpligt att en bestämmelse i ämnet utmyn- nar i orden oskäligt betungande, som enbart anknyter till de ekonomiska förhållandena och inte, såsom är avsett, till försummelsens art m. m.

Hovrätten för Nedre Norrland har i princip inte någon erinran mot jämk- ningsregeln men ifrågasätter om inte införandet av en allmän jämkningsre- gel skulle kunna avvaktas. Hovrätten påpekar också, att det inte framgår av lagtexten att man vid prövningen av jämkningsfrågan skall ta hänsyn även till den skadelidandes ekonomiska förhållanden.

Göta hovrätt uttalar emellertid allvarlig betänklighet också mot jämk- ningsregeln. Hovrätten pekar bl. a. på att skadeståndsskyldigheten liksom hittills torde begränsas till fall då vårdnadshavaren klart har åsidosatt sin tillsynsskyldighet. I fall då så kan visas vara förhållandet är en möjlighet till jämkning med hänsyn till skadeståndets ekonomiska verkan enligt hov-

rättens mening inte motiverad av andra skäl än dem som kan föranleda att en generell jämkningsmöjlighet införs. Av samma skäl som hovrätten har anfört mot en jämkningsregel beträffande ungdom över 15 år kan hovrätten

2.135.

• Sida 151
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 151

således inte ansluta sig till kommitténs förslag om en jämkningsregel för föräldrar och andra vårdnadshavare.

Mot kommitténs förslag att i lagen ta upp också en bestämmelse om skade- ståndsansvaret för den som genom försummelse i vården om sinnessjuk eller därmed jämställd person har medverkat till en skada som den sjuke orsakat har inte riktats erinringar under remissbehandlingen. Göta hovrätt anför dock om jämkningsmöjligheten för denna kategori av vårdnadshavare att skadeståndsskyldigheten för anhöriga till sinnessjuk eller sinnesslö person, som har vållat skada, visserligen kan drabba hårt men att kraven på bevisning om vållande får antas vara ännu större, när det gäller tillsy- nen av en sådan person, än i fråga om vården av minderåriga barn. Vad beträffar personal vid anstalter kommer —— såsom också kommittén anfört — dess skadeståndsskyldighet att prövas i samband med frågan om arbets- tagares skadeståndsansvar. Hovrätten finner sig således inte heller beträf- fande vårdare av psykiskt abnorma personer kunna tillstyrka kommitténs förslag om en särskild jämkningsregel.

2.1.3.6. Jämkning av skadeståndsansvar vid ringa medverkan. Den be- stämmelse om solidariskt skadeståndsansvar för flera ersättningsskyldiga som kommittén har föreslagit, har lämnats utan erinran av remissorganen. Riksåklagaren ifrågasätter dock, om inte det nuvarande undantaget i 6 kap. 5 & SL för sådan medverkan till brott som avses i 23 kap. 6 5 första stycket BrB bör tas upp även i den nya skadeståndslagen . Den föreslagna jämkningsregeln för den som har medverkat till en skada i endast ringa mån har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Göta hovrätt anser skälen för jämkning i dessa fall vara av väsentligt annan art än de som kunnat anföras för de övriga jämk— ningsreglern—a i kommitténs förslag. . Stockholms rådhusrätt däremot hyser betänkligheter mot den föreslagna jämkningsregeln. Med utgångspunkt från kommitténs uttalande om svårig- heterna att urskilja hur långt en viss handling eller underlåtenhet kan så- gas ha medverkat på ett sätt som uppfyller kraven på adekvat orsaksam- manhang och efter att ha understrukit att det då kan finnas behov att på rimligt sätt begränsa skadeståndsansvaret för den som har medverkat i bara ringa mån, anför rådhusrätten.

Med hänsyn till att det i varje situation, där påstått vållande skall prövas, måste avgöras om adekvat kausalitet föreligger eller inte, är kommitténs ut- talande på denna punkt ej fullt tydligt. Rådhusrätten vill härj ämte framhål- la, att vad kommittén sålunda och i övrigt anfört till stöd för införande av en j ämkm'ngsregel sådan som den föreslagna skulle kunna åberopas även så- vitt gäller jämkning av skadestånd i fall där en person är ensam vållande. Kommittén uttalar, att det funnits önskvärt att domstolarna finge en allmän befogenhet att jämka skadeståndsansvar med hänsyn till ömmande och andra omständigheter, men att frågan om införande av en allmän jämk-

2.1.3.6.

• Sida 152
•  Original

152. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ningsregel inte är aktuell. Det anförda ger rådhusrätten anledning ifrågasät- ta, huruvida bärande skäl föreligger för att redan nu införa en helt ny jämk- ningsregel för det speciella fallet att skada vållats av två eller flera.

Två av rådhusrättens ledamöter har dock i en reservation förklarat sig inte ha någon erinran mot att jämkningsregeln nu införs.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller, att eftersom lagförsla- get inte i övrigt tar upp någon allmän jämkningsregel, som ens i någon mån begränsar den skadelidandes intressen, det torde vara mest konsekvent att inte heller i fall då flera är medvållande tillåta jämkning av skadeståndsan-

svaret för någon av de medverkande, om därmed risk skulle föreligga att den skadelidande inte får hela sin skada ersatt.

2.1.3]. Ansvarets fördelning mellan flera skadeståndsskyldiga. Mot den av kommittén i 7 5 av dess förslag upptagna fördelningsregeln har i allmänhet inte riktats erinringar. Göta hovrätt uttalar sin tillfredsställelse med att en uttrycng regel blir lagfäst och förklarar sig inte ha någon erinran mot att bestämmelsen blir tillämplig också i förhållandet mellan barn eller sinnes- sjuka och deras vårdnadshavare. Även fångvårdsstyrelsen tillstyrker uttryck- ligen förslaget under framhållande av att den nuvarande regressregeln i 6 kap. 6 5 SL är alltför sträng mot vårdnadshavarna.

Svea hovrätt uttalar däremot betänkligheter mot att regressbestämmelsen i 6 kap. 6 & SL, såvitt den angår återkravsrätten för barn mot deras vårdnads- havare, slopas. Hovrätten framhåller, att det förhållandet att domstolsav— göranden rörande barns regressrätt enligt 6 kap. 6 5 SL inte alls eller endast sparsamt förekommer, inte får föranleda slutsatsen att det skulle sakna betydelse hur frågan regleras, samt att de föreslagna jämkningsreglerna bör anses skapa tillräckliga garantier för att föräldrar inte oskäligt betungas med skadeståndsansvar. Hovrätten anför vidare.

Det torde vara mera sällan som föräldrar överhuvud kan hållas för an- svariga för skador vållade genom utslag av verklig kriminalitet eller grövre skadegörelse från barnets sida. För skadeståndets preventiva verkan kan den nuvarande ovillkorliga regressrätten förmodas ha en icke ringa betydelse, eftersom föräldrarna, men däremot icke barnen, kan förväntas iakttaga stör- re försiktighet i den mån risken att ekonomiskt få bära skadan ökar. De för- delar som kan vinnas genom införande av en möjlighet att i regressväg göra en uppdelning mellan barns och föräldrars andel i skadans bärande kan för- modas vara av mindre betydelse än de olägenheter som kan följa därav. Hovrätten anser därför att den nu gällande ovillkorliga regressregeln bör bibehållas.

21.33. Ersättning för lidande vid vissa brottsliga gärningar. Kommitténs förslag, att den bestämmelse i den nya lagen, som närmast skall motsvara stadgandet i 6 kap. 3 5 första stycket SL om ersättning för lidande vid brott mot den personliga fri-heten och vid ärekränkande gärning, skall få ett vidgat

2.1.3.6.

• Sida 153
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 153

tillämpningsområde genom att »annat ofredande» nämns vid sidan av brott mot personliga friheten, har lämnats utan erinran av remissinstan- serna.

2.1.3.9. Verkan av skadeståndsberättigads död i fråga om ersättning för ideell skada. Kommitténs förslag i denna del lämnas utan erinran eller till- styrks uttryckligen av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble- kinge, försäkringsinspektionen, Sveriges advokatsamfund och TCO. Justitiekanslern anser det lämpligt att en regel i förevarande hänseende tas upp i den nya lagen och betecknar — med framhållande av svårigheterna att finna någon helt invändningsfri lösning — den föreslagna regeln som en avgjord förbättring i förhållande till vad som nu gäller, fastän den i vissa fall kan komma att leda till obilliga resultat. Hovrätten för Västra Sverige finner den förordade ändringen i och för sig välmotiverad. Från andra håll reses emellertid invändningar mot förslaget. Göta hovrätt understryker, att den nuvarande regeln — att göra successionsrätten beroen- de av om dom meddelats -— inte kan anses tillfredsställande samt att rätten till succession i princip inte bör anknytas till ett förhållande, varöver den avlidne inte kunnat råda, utan lämpligen bör göras avhängig av att den skadelidande framställt krav. Men i motsats till kommittén anser hovrätten, att som förutsättning för rätt till succession i rätten till ersättning för icke- ekonomisk skada bör fordras, att den skadelidande före sin död väckt talan eller framställt yrkande i rättegång om att utfå skadestånd. Yrkande om skadestånd bör enligt hovrättens mening uttryckligen avse skadestånd i ifrågakomna hänseende. Stockholms rådhusrätt erinrar om att i 4 5 i 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. föreskrivs, att om den ersättningsberättigade avlider innan ersättningen blivit bestämd, dödsboet äger föra talan om ersättning bara för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne men inte för det lidande som frihetsförlusten har medfört. Råd- husrätten anför vidare.

Ersättning för ideell skada har till syfte att gottgöra den skadelidande för lidande och obehag, som han haft, och ersättningen är således av person- lig natur. Enligt rådhusrättens mening saknas anledning att låta de efter- levande tillgodogöra sig den avlidnes lidande och obehag i andra fall än då ersättningen härför bestämts genom åtagande från skadevållaren eller genom dom redan i den skadelidandes livstid. Följaktligen föreligger enligt rådhusrättens mening inte behov att genom lagstiftning utvidga den rätt till den avlidnes anspråk på ersättning för icke ekonomisk skada som enligt rättspraxis redan tillkommer de efterlevande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om att enligt gällande rätt en allmän utfästelse av skadevållaren att utge ersättning i de hänseenden som det här gäller inte torde vara tillfyllest för att rätten till ersättning

2.1.3.9.

• Sida 154
•  Original

154. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

skall övergå på de efterlevande. Utfästelsen måste ha avsett ett fixerat be- lopp. Förbundet påpekar, att kommitténs förslag innebär en radikal ändring av gällande rätt och anför vidare.

Rätten till ersättning för ideell skada har av gammalt ansetts skilja sig från annan rätt till skadestånd genom sin personliga natur. Denna speciella natur har ansetts kräva beaktande ur framför allt två synpunkter. Den ena är ändamålet med ersättningsskyldigheten. I fråga om allra största delen av området för ideell skada måste ersättningen antagas åtminstone främst avse att sätta den skadelidande i stånd att som gottgörelse för de olustkäns- lor som smärtan, lytet, den äreröriga tillvitelsen etc. vållat honom skaffa sig motsvarande mått av tillfredsställelse. Sedan den skadade avlidit kan vad som sålunda är ändamålet med ersättningen inte längre tillgodoses; de li- danden och obehag som skulle gottgöras har icke drabbat de efterlevande. Den andra synpunkten är att med hänsyn till rättighetens personliga natur den skadelidande själv och enbart han bör bestämma huruvida och med vilket belopp ersättning i penningar skall begäras för den ideella skadan. Båda synpunkterna torde ligga till grund för gällande svensk rätts stånd- punkt.

De av kommittén anförda motiven har enligt förbundet ringa verklig- hetsunderlag och utgör inte i och för sig tillräckliga skäl att radikalt ändra den gällande ordningen. Förbundet anser, att den föreslagna ändringen inte bör genomföras, såvida det inte anses bäst överensstämma med billighet att de efterlevande i största möjliga utsträckning får dra ekonomiska för- delar av de lidanden och obehag som tillfogats den skadeståndsberättigade. Förbundet hävdar, att flertalet insiktsfulla bedömare torde vara ense om att de efterlevandes anspråk i förevarande hänseende i varje fall inte hör till de mera behjärtansvärda. Förbundet uttalar sammanfattningsvis, att frågan om rätten till ersättning för ideell skada bör bli föremål för ingående diskussion i nordiskt samarbete samt att spörsmålen om rättigheternas övergång genom arv och om förutsättningarna för att sådana anspråk skall få överlåtas lämpligen bör behandlas i ett sammanhang.

Försäkringsjuridiska föreningen avstyrker också att den föreslagna be- stämmelsen blir lagfäst samt anför, att frågan om rätten till ersättning för ideell skada bör bli föremål för en ingående diskussion i samband med en allmän översyn av skadeståndsrättens hela problematik, innan några detaljreformer genomförs.

2.1.4. Departementschefen

21.41. Gällande rätt. Grundläggande bestämmelser om skadeståndsan- svar utanför kontraktsförhållanden, s. k. utomobligatoriskt skadeståndsan- svar, finns f. n. i 6 kap. SL — den enda del av 1864 års strafflag som efter brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 ännu är i kraft. Ka- pitlet innehåller bestämmelser om skyldighet för den som har orsakat skada genom brott att ersätta skadan och om jämkning av skadeståndet

2.1.3.9.

• Sida 155
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 155

på grund av den skadelidandes medvållande (1 5), vidare regler om skyl- dighet att vid kroppsskada utge ersättning för »hinder eller brist i den skadades näring» och för sveda och värk samt lyte eller annat stadigva- rande men (2 5), om ersättning i vissa fall för lidande som tillfogas någon genom brott mot den personliga friheten eller genom ärekränkande gärning och i anslutning därtill en föreskrift om skyldighet för den som döms för ärekränkning att bekosta tryckning i tidning av dom i målet (3 5), bestäm- melser om rätt för efterlevande till den som blivit dödad att i erforderlig och skälig omfattning få ersättning av den brottslige för mistat underhåll (4 5), om solidariskt ansvar när flera har medverkat till samma skada (5 5) samt om skyldighet för barn under 15 år och psykiskt abnorma personer att ersätta skada som barnet eller den sjuke orsakat, i den mån det finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna och med rätt för den skadevål- lande att återkräva ersättningen av försumlig vårdnadshavare (6 5). Slutli- gen finns en föreskrift om rätt för målsägande att kräva skadestånd utan hinder av att straffrättslig påföljd för den skadevållande handlingen har preskriberats (7 g ). Bestämmelserna är enligt sin lydelse tillämpliga bara i fråga om skadestånd på grund av brottslig gärning, men de tillämpas i vidsträckt omfattning analogiskt vid andra skador utanför kontraktsför- hållanden. En närmare redogörelse för bestämmelserna och för de skade- ståndsrättsliga principer som utbildats i rättspraxis har lämnats i det fö- regående (avsnitten 11.11. och 21.11.) och jag hänvisar i övrigt till fram- ställningen i dessa avsnitt.

21.4.2. Kommittéförslaget och remissyttrandena. Skadeståndskommitténs förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd upptar de nya bestämmelser om barns och föräldrars skadeståndsansvar som kommittén har utarbetat med anledning av sitt ursprungliga utredningsuppdrag och innehåller i övrigt bestämmelser som, med vissa smärre sakliga ändringar och med redaktionella jämkningar, motsvarar övriga stadganden i 6 kap. SL. Förslaget upptar först vissa bestämmelser om ersättning för person- och sakskada samt därefter en allmän regel om ansvarighet för ekonomisk skada, som någon utan samband med person- eller sakskada åsamkar annan genom brott, dvs. vad som här benämns »ren förmögenhetsskada». För- slaget innebär därigenom bl. a. en kodifiering av den allmänna culpare- geln sådan den f. n. tillämpas i svensk rätt. I förhållande till gällande rätt innebär lagförslaget sakliga ändringar av betydelse i följande hänseenden. Enligt förslaget införs för vissa särskilda fall nya bestämmelser om möj- lighet att jämka skadeståndsansvar. Detta gäller till en början i fråga om skadeståndsansvaret för ungdomar mellan 15 och 21 år, vilket skall kunna jämkas, om skadeståndet skulle bli oskäligt betungande. En liknande jämkningsregel föreslås för den som genom försummelse i vården om barn

2.1.4.2

• Sida 156
•  Original

156. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972

eller psykiskt abnorm person är vållande till skada som barnet eller den sjuke orsakat. Vidare skall enligt förslaget skadeståndet kunna jämkas för den som i endast ringa mån har medverkat till en skada. Rätten att få er- sättning för lidande till följd av vissa brottsliga gärningar föreslås bli ut- vidgad, så att ersättning skall kunna utgå också vid »annat ofredande». Slutligen föreslås en ny bestämmelse om verkan av skadeståndsberättigads död i fråga om rätten till ersättning för ideell (icke-ekonomisk) skada.

I övriga delar överensstämmer kommittéförslaget till sitt sakliga innehåll väsentligen med gällande rätt. I förslaget tas visserligen inte upp motsva- righet till regeln i 6 kap. 7 5 SL, att målsägande har rätt till skadestånd med anledning av brott, även om åtalspreskripiion har inträtt, men detta följer enligt kommittén av allmänna grundsatser. På några punkter, där lagbestämmelser f. 11. saknas, innebär förslaget en kodifiering av rätts- praxis. I motiven till lagförslaget har kommittén i två hänseenden rekom- menderat ändrad rättstillämpning i fråga om skadeståndsansvar för barn under 15 år. Detta gäller dels betydelsen av att skadeståndsansvaret är täckt av ansvarsförsäkring, dels metoden för bestämmande av skadeståndets storlek. Dessa båda spörsmål berörs närmare i det följande vid behand- lingen av frågan om barns och ungdoms skadeståndsansvar.

Under remissbehandlingen har i allmänhet inte riktats några erinringar mot det huvudsakliga innehållet i eller den allmänna utformningen av kom- mitténs lagförslag. I vissa yttranden hemställs att också vissa andra allmän- na skadeståndsfrågor än de som berörs i 6 kap. SL regleras eller åtminstone behandlas i detta sammanhang. I fråga om barns och psykiskt abnormas skadeståndsansvar har några remissorgan ifrågasatt en annan ordning än kommittén har föreslagit, t. ex. ett objektivt ansvar för vårdnadshavare eller obligatorisk ansvarsförsäkring. Viss kritik har riktats mot de av kommittén föreslagna nya jämkningsreglerna. Uttalanden i övrigt om de enskilda be- stämmelserna i förslaget berör jag i det följande.

21.43. Allmänna synpunkter. Som jag tidigare har sagt finner jag det för egen del och i likhet med kommittén och remissinstanserna vara naturligt, att reglerna om skadestånd på grund av eget vållande nu överförs till en skadeståndslag av civillags natur. Jag har i det föregående också framhållit, att jag inte anser det möta hinder att man nu genomför sådana refor- mer av begränsad räckvidd på det beståendes grund som syftar till att an- passa skadeståndsrätten till den tekniska, ekonomiska och sociala utveckling- en. Från sådana synpunkter anser jag att de överväganden som skadestånds- kommittén har gjort och de lagregler den har föreslagit med få undantag är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. Som kommittén har föreslagit bör den allmänna culparegeln nu lagfäs- tas. I övrigt bör innehållet i en ny lagstiftning väsentligen motsvara det

2.1.4.2.

• Sida 157
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 157

nuvarande 6 kap. SL med sådana sakliga ändringar eller tillägg och for- mella justeringar som betingas av önskemålet att anpassa reglerna efter den rättsutveckling som har ägt rum och till den moderna tidens krav i öv— rigt. Jag delar kommitténs uppfattning att någon motsvarighet till 6 kap. 7 & SL inte behöver tas upp i en ny lag.

Det bör här särskilt påpekas, att kommittéförslaget inte innebär någon ändring i vad som nu gäller i fråga om ersättningsskyldighet för ekonomisk skada som vållas utan samband med person- ell-er sakskada, »ren förmögen- hetsskada». Som tidigare nämnts utgår f. n. ersättning enligt culparegeln för sådan skada i princip endast när den ansvarige har vållat skadan genom brott. Dessutom förekommer vissa särskilda lagbestämmelser som föreskri- ver ansvar för sådan skada även vid icke brottsliga handlingar, framför allt inom immaterialrätten. För egen del anser jag att goda skäl talar för gällande rätts ståndpunkt. Frågan om en utvidgning av skadeståndsansvaret enligt culparegeln för ren förmögenhetsskada är f. 6. ett svårlöst problem, som under alla förhållanden skulle fordra en ingående utredning. Jag finner emel- lertid inte skäl att f. n. ta initiativ till någon sådan utredning. De förslag jag nu lägger fram utgår från gällande rätt på denna punkt.

Med den ståndpunkt jag har intagit i denna fråga anser jag det inte fin— nas skäl att —- som en remissinstans har ifrågasatt — med avvikelse från kom-mittéförslagets terminologi använda termen >skada> i stället för ut- trycket >person- eller sakskada», som numera är så allmänt vedertaget i juridiskt språkbruk, att det inte bör möta betänkligheter att använda det i lagstiftningen. Det förutsätter i sin tur, att frågan om ersättning för ren förmögenhetsskada genom brott på sätt som kommittén har föreslagit regleras genOm särskild bestämmelse.

Till enskildheterna i kommitténs reformförslag återkommer jag. Med anledning av vissa remissuttalanden av mera allmän innebörd vill jag anfö- ra följande.

De nuvarande bestämmelserna i 6 kap. SL avser enligt sin lydelse endast skada på grund av brott men har i praxis kommit att reglera även annan skada utanför kontraktsförhållanden. De regler om ansvar för eget vållan- de som nu föreslås är avsedda att i detta hänseende ha samma tillämpnings- område som 6 kap. SL. Det betyder, att den nya lagstiftningen kommer att behandla frågor om skadeståndsansvar i utomobligatoriska förhållanden. I ett par remissyttranden har frågor om lagstiftningens på detta sätt be- gränsade räckvidd berörts, och det har därvid framhållits, att den före- slagna lagtexten inte ger besked om att lagen inte är tillämplig i kontrakts- förhållanden och inte heller reglerar frågor om objektivt ansvar. Dessa re- missuttalanden ger mig anledning att något närmare beröra frågan om de utomobligatoriska skadeståndsreglernas förhållande till kontraktsrättsliga regler och till skadeståndsrättslig speciallagstiftning.

Den principiella utgångspunkten bör enligt min mening vara, att de all-

201.403.

• Sida 158
•  Original

158. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

männa reglerna om skadeståndsansvar utanför kontraktsförhållanden alltid s. a. s. »ligger i botten), dvs. är tillämpliga i den mån inte avtalsrättsliga regler eller regler i skadeståndsrättng speciallagstiftning medför modi- fikationer i en eller annan riktning. Vid prövningen av vilket som helst skadeståndsanspråk bör man med andra ord utgå från, att tvisten skall av- göras enligt de allmänna utomobligatoriska reglerna och att avvikelse från dessa skall ske bara i den mån kontraktsrättens regler finnes vara tillämpliga och för till ett annat resultat eller anspråket avser ett skadefall som faller under särskilda lagregler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar och dessa regler innebär avvikelse från de allmänna reglerna. Med ett sådant betrak- telsesätt är det inte helt riktigt att säga, att de allmänna lagregler om utom- obligatoriskt skadeståndsansvar som nu föreslås inte är tillämpliga i kon- traktsförhållanden eller att frågor om objektivt ansvar faller helt utanför. Man ger en korrektare bild av läget, om man säger att de allmänna regler— na gåller, i den mån annat inte är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Det skulle enligt min mening vara en fördel från pedagogiska synpunkter, om den nya lagen inleds med en allmän bestämmelse av detta innehåll. Till utformningen av en sådan bestämmelse återkommer jag i det följande (av- snitt 5.1.1.1.).

Vissa remissinstanser har påpekat, att den föreslagna lagen på intet sätt är uttömmande och att åtskilliga betydelsefulla frågor av allmän natur inom den utomobligatoriska skadeståndsrättens område också framgent måste lösas i rättstillämpningen med utgångspunkt i allmänna grundsatser. Det är redan med hänsyn till det begränsade utredningsunderlaget nödvän- digt att den nya lagen på detta sätt får en begränsad räckvidd. I och för sig kan jag instämma med de remissorgan som har beklagat, att ett fler- tal svårlösta problem därigenom inte blir klarlagda, men jag finner det dock inte lämpligt att nu föregripa den noggranna prövning av problem med principiell räckvidd som jag förutsätter skall kunna ske successivt inom ramen för ett fortsatt reformarbete.

Jag anser mig emellertid höra i det här sammanhanget ta upp ett spe- ciellt problem av principiell natur, som hovrätten för Västra Sverige har varit inne på i sitt remissyttrande och s0m kommer att få särskild aktua- litet vid min behandling i det följande av frågan om det allmännas skade- ståndsansvar. Det gäller frågan om kretsen av de ersättningsberättigade. Problemet har två aspekter. Den ena rör frågan om rätt för den som en- dast »indirekt» eller »medelbart» har lidit en ekonomisk förlust som följd av att annan person har direkt tillfogats en person- eller sakskada eller en ren förmögenhetsskada att få skadestånd. Man brukar här — något oegent- ligt — tala om >tredjemansskada». Den andra sidan av problemet avser spörsmålet vilka ekonomiska intressen som åtnjuter skydd av de hand- lingsnormer som culparegeln vilar på.

2.1.4.3. ., 55355 (; 31.1 _, . r.; å

• Sida 159
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 159

Som exempel på >tredjemansskada» kan nämnas det tidigare berörda fallet att en arbetsgivare lider ekonomiskt avbräck till följd av att person- skada har tillfogats hans arbetstagare, eller det fall att någon går miste om en vinstgivande affär genom att den som har utfäst sig att låna honom pengar blir frånlurad sin förmögenhet genom bedrägeri.

Såvitt gäller det förstnämnda fallet, dvs. när allmän förmögenhetsskada uppkommer som en följd av en integritetskränkning, är svensk rätts prin- cipiella ståndpunkt klar. Huvudregeln är, att den som har vållat en per- son- eller sakskada inte är skyldig att ersätta den förmögenhetsförlust som »tredje man» kan lida till följd av skadan, utan bara de förluster som drabbar den person vilken har lidit den primära person- eller egendoms- skadan. Undantag anses gälla bara för särskilda fall. Det viktigaste undan- taget framgår av regeln i 6 kap. 4 5 SL om efterlevandes rätt till ersättning för mistat underhåll, när någon har blivit dödad. Vidare har i ett rättsfall från senare tid (NJA 1966 s. 210) den som varit ansvarig för skada på en kraftledning ålagts att utge ersättning också för de förluster som drab- bat avnämare av elektrisk kraft genom det driftsavbrott i deras företag som kabelskadan hade medfört. Omständigheterna i fallet var dock sär— präglade. I vilken utsträckning domstolarna skulle vara beredda att i mer vidsträckt omfattning döma ut ersättning för tredje mans förmögenhets— förluster i följd av person— eller sakskada är osäkert — 1966 års rättsfall tillåter inga bestämda slutsatser.

En begränsning av motsvarande slag lår gälla, när en person tillfogas ren förmögenhetsskada genom brott eller i övrigt under förhållanden som enligt lag medför skyldighet för den vållande att ersätta skadan. När någon lider ekonomisk förlust till följd av att förmögenhetsskada har drabbat annan person mot vilken ett brott är riktat eller mot vilken annan skade- görande handling — t. ex. ett inte straffbart patentintrång — har begåtts, har denna >tredje man» sålunda i princip inte rätt att få ersättning för sin förlust av den skadeståndsskyldige.

Kretsen av de ersättningsberättigade begränsas som nämnt också på ett annat sätt. Det torde nämligen vara en erkänd grundsats i svensk skade- ståndsrätt att ersättningsansvar enligt culparegeln —— eller ansvarsregler som är anknutna till denna — inträder bara när skadan har drabbat ett intresse som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvaret. Frågan får sällan aktualitet på integritetskränkningarnas område. Flertalet av culparegelns handlingsnormer får nämligen antas ge ett obetingat skydd mot varje kränkning av en persons integritet till person eller egendom som sker ge- nom överträdelse av någon av dessa normer. Läget är ett annat när det gäl- ler ren förmögenhetsskada. Själva det ekonomiska livets struktur medför, att en person kan, genom att åsidosätta en vedertagen handlingsnorm och i övrigt på ett sätt som uppfyller kravet på adekvat kausalitet. orsaka en

2.1.4.3.

• Sida 160
•  Original

160. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

eller flera av sina medmänniskor förmögenhetsförluster, utan att det be- höver vara fråga om »tredjemansskada» i nyss angiven bemärkelse. Svensk rätt erkänner visserligen i princip inte något skadeståndsansvar för en på detta sätt orsakad ren förmögenhetsskada (angående innebörden av detta uttryck hänvisas till avsnitt 1.1.1.1 .) i andra fall än när den skadevållande gärningen utgör ett brott eller en ersättningsskyldighet kan grundas på ut- tryckliga lagbestämmelser i speciallagstiftning, t. ex. de immaterialrättsliga skadeståndsreglerna. I sådana fall kan emellertid frågan om en begränsning av skadeståndsansvaret med hänsyn till handlingsnormernas »skyddsom- fång» ibland få praktisk betydelse.

När det gäller ren förmögenhetsskada orsakad genom brott erkänns all- mänt, att skadestånd i princip utgår endast för skada på ett sådant intresse som det ifrågavarande straffstadgandet avser att skydda. Sålunda lär inte en köpman som gör sig skyldig till varusmuggling och döms för detta brott fördenskull bli skadeståndsskyldig gentemot sina konkurrenter för den för- lust som de gör genom att de insmugglade varorna kan säljas särskilt billigt. Straffet för varusmuggling har nämligen inte till syfte att skydda konkur- renternas ekonomiska intressen.

Det torde här i realiteten röra sig om en allmän grundsats av generell räckvidd. Man får med andra ord anta, att motsvarande princip gäller t. ex. inom området för de icke straffsanktionerade förbud mot intrång i immaterialrättigheter som är förknippade med föreskrifter om skyldighet att ersätta »uppkommen skada». Om någon av oaktsamhet gör intrång i någons upphovsrätt till ett litterärt verk genom att för låg kostnad -— utan den belastning som royalty innebär _ framställa och till underpris saluföra en »piratupplaga» av verket, kan detta uppenbarligen medföra, att en bokhandlare som saluför legalt framställda exemplar av verket lider ekonomiskt intrång i form av minskad omsättning och vinst i rörelsen. Fastän denna effekt väl kan anses vara »adekvat» orsakad av intrånget, lär bokhandlaren inte vara berättigad att få skadestånd av den som har förövat intrånget.

I och för sig kunde det vara önskvärt att de nu berörda frågorna om »tredjemansskada» och om »skyddat intresse» — eller med ett ord frågan om begränsning av kretsen av de ersättningsberättigade — blev föremål för en lagreglering i detta sammanhang. Problemen är emellertid inte all- deles okomplicerade, och det finns inte något utredningsunderlag som lag- stiftaren kan bygga sina ställningstaganden på. Jag är därför inte beredd att nu förorda en lagstiftning i detta ämne. Det får tills vidare liksom hit- tills lämnas åt domstolarna att ta ställning till problemen med utgångs- punkt i de allmänna grundsatser som jag här har beskrivit. En viss utveck- ling i riktning mot en utvidgning av ansvarigheten för tredjemansskada vid integritetskränkningar kan visserligen skönjas i rättspraxis. Men jag

2.1.4.3.

• Sida 161
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 161

anser mig böra utgå från att hittills gällande principer för bedömning av hithörande spörsmål kommer att- vara vägledande också i den framtida rättstillämpningen.

Också i övrigt kommer som nämnt den lagstiftning som jag föreslår att kompletteras av oskriven rätt i åtskilliga hänseenden. Även på den punkten talar enligt min mening pedagogiska skäl för att det i den nya lagen in- ledningsvis görs en erinran om att skadeståndsrättsliga frågor, som in— te regleras i lagen eller genom föreskrift i annan lagstiftning, skall avgö- ras med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. En bestämmelse med detta innehåll kan tas upp i anslutning till den regel om tillämpningsområdet som jag nyss berörde. Frågan om den lagtekniska utformningen av bestämmelsen behandlar jag i det följande ( avsnitt 5.1.1.1 .).

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda punkter där det med hänsyn till kommittéförslagets innehåll eller av andra skäl blir aktuellt att överväga ändringar i gällande rätt.

2.1.4Å. Skadeståndsansvaret för barn och ungdom. Enligt gällande lag skall frågan om och i vad mån ett barn under 15 år är skyldigt att ersätta skada som barnet orsakar bedömas på grundval av en skälighetsprövning, varvid hänsyn skall tas till barnets sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Kommittéförslaget innebär, att denna ordning i princip behålls. Kommittén har avvisat tanken att föräldrar skulle bära objektivt ansvar eller vara skyldiga att hålla ansvarsförsäkring för att täcka skador som deras barn orsakar. Emellertid har kommittén rekommenderat, att större hänsyn än hittills skall tas till förekomsten av ansvarsförsäkring på det skadevållande barnets sida. Om Skadeförsäkring finns på den skade- lidandes sida, skall detta enligt kommitténs mening också i viss mån få inverka på skadeståndsansvarets omfattning. Slutligen har kommittén re- kommenderat en ändring av nuvarande praxis att bestämma skadeståndet till viss kvotdel av skadan. Enligt kommittén bör skadeståndet i stället di- rekt bestämmas till ett visst belopp, bestämt efter en bedömning av vad barnet anses ekonomiskt kunna bära.

Kommitténs förslag i denna del har i sina huvuddrag godtagits av remiss- instanserna. Från vissa håll har dock uttalats sympatier för en lösning en- ligt andra linjer, antingen genom ett system med obligatorisk ansvarsförsäk— ring eller genom en skärpning av skadeståndsansvaret för föräldrar och andra vårdnadshavare. Vidare har det bland remissorganen rått delade me- ningar om vilken betydelse som bör tillmätas föreliggande försäkringar på ömse sidor och om lämpligheten av att genomföra den metod att bestämma skadeståndets storlek som kommittén har förordat.

Att på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt lösa frågan om ersätt- ning för skador som orsakas av barn är förenat med betydande svårighe-

2.1.4.4. 11 _Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 162
•  Original

162. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ter. Den nuvarande ordningen förutsätter att stor hänsyn tas till det skade— vållande barnets intressen. Den leder emellertid ofta till resultat, som från den skadelidandes synpunkt är otillfredsställande. Dessa olägenheter torde inte kunna helt avhjälpas, så länge man rör sig med ett rent skade— ståndsrättsligt system. Från denna synpunkt kan kommitténs förslag, som innebär att nuvarande ersättningsregler i stort sett behålls oförändrade, inte anses innebära en alldeles idealisk lösning.

En möjlighet att förbättra skyddet mot skador av detta slag kunde vara att skärpa ansvaret för föräldrar och andra vårdnadshavare i fråga om skador som orsakas av barn, vilka står under deras tillsyn. Frågan om vård- nadshavares ansvarighet, till vilken jag återkommer i det följande, är emellertid i viss mån fristående från spörsmålet om barnens eget ansvar, och hur den än löses måste man ta ställning till under vilka förutsättningar barnen själva skall kunna åläggas att ersätta skador som de orsakar.

Under remissbehandlingen har också berörts möjligheten att införa en rent försäkringsmässig ordning, närmast i form av obligatorisk ansvarsför- säkring för barn. Det framgår av vad jag har anfört redan i det föregående ( avsnitt 1.5.2 .), att jag i princip är anhängare av tanken, att försäkring i vid omfattning bör ersätta skadestånd, främst när det gäller personskador. Jag tänker mig emellertid inte, att detta mål skall nås genom en utbyggnad av ansvarsförsäkringen — som i princip utgår från och förutsätter ett skade- ståndsrättsligt regelsystem — utan genom en vidareutveckling av olika former av försäkring på de skadelidandes sida. När det gäller sakskador har jag utgått från att ansträngningarna bör inriktas på att stärka skadeförsäk— ringens ställning och successivt minska skadeståndets betydelse, framför allt i fråga om ordinära skadefall. Men jag har samtidigt betonat, att sådana lös- ningar måste ses i ett långsiktigt perspektiv och att det ännu under någon tid kan bli nödvändigt att genomföra reformer på det beståendes grund för att tillgodose trängande behov. I möjligaste mån bör man härvid undvika att föregripa eller rentav försvåra en utveckling i riktning mot sådana lös- ningar som jag nu har angett. Jag anser det dock inte uteslutet, att man på avgränsade områden eller i fråga om speciella skaderisker inför regler om skärpt skadeståndsansvar eller föreskriver obligatorisk ansvars-försäkring.

Om man ser problemet från synpunkten av behovet att med hänsyn till skadefrekvensen eller skadornas speciella art ge de skadelidande vid en viss typ av skadefall ett förstärkt ekonomiskt skydd, intar de skador som barn orsakar knappast en sådan särställning jämfört med andra skadefall att det motiverar ett system med obligatorisk försäkring. Det är visserligen sant, att barn ofta vållar varandra skador under lek e. (1. och att skadorna undan- tagsvis kan bli mycket allvarliga. Men barn är också utsatta för en mängd andra skaderisker och det finns knappast belägg för att just de skador som de vållar varandra är särskilt frekventa. Inte heller torde de kroppsskador som barn vållar vuxna personer eller de egendomsskador som de orsakar

2.1.4.4.

• Sida 163
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1.972 163

utgöra något socialt eller ekonomiskt problem av sådan betydelse att det ställer dem i en klass för sig.

Att frågan om barns skadeståndsansvar har kommit att träda i förgrun- den i de senaste årens skadeståndsdiskussion torde ha andra orsaker. Det lär bl. a. sammanhänga med att barnen såsom skadevållare intar en sär- ställning och på ett annat sätt än vuxna personer är i behov av skydd mot de ekonomiska följderna av den ersättningsskyldighet som kan drabba dem. Så länge skadeersättningsproblemen i samhället inte har kunnat lösas ge- nom direkta försäkringsanordningar, lär man visserligen inte kunna helt avskaffa skadeståndsansvaret för barn. Men att ålägga t. o.m. barn i de lägre åldrarna ett omfattande skadeståndsansvar, som medför en ekono- misk belastning långt in i vuxen ålder, blir många gånger uppenbart stötan- de. Ansvarsförsäkringen bereder här ett effektivt skydd, och från den syn- punkten kunde ett obligatorium vara värt att överväga.

Jag anser trots detta, att man tills vidare bör sträva efter en lösning på frivillighetens väg. Ett obligatorium kräver en omfattande och dyrbar ad- ministration. Frivillig ansvarsförsäkring har redan nu stor utbredning. Premiekostnaderna är låga och överkomliga för envar. Jag kommer i det följande att föreslå att ansvarsförsäkring tillmäts större betydelse än f. 11. vid bestämmande av ett barns skadeståndsansvar, så att ersättning nor- malt skall betalas fullt ut inom försäkringens ram. Man kan räkna med att ansvarsförsäkring får ännu större spridning än hittills. Jag förutsätter, att inte bara försäkringsbolagen utan också staten och kommunerna framdeles engagerar sig för en vidgad upplysningsverksamhet rörande värdet av an- svarsförsäkring, framför allt bland barnfamiljerna. På denna väg bör pro- blemet på ganska kort tid kunna få en tillfredsställande lösning, och det är enligt min mening i varje fall värt att pröva dessa möjligheter, innan ett obligatorium övervägs ytterligare.

Den lagstiftning om barns skadeståndsansvar som nu under alla förhål- landen måste genomföras bör i enlighet med vad jag nu har sagt bygga på den gällande rättens grund. Detta utesluter inte, att det kan vara påkallat att göra smärre jämkningar i de regler som gäller f.n.

I likhet med flertalet remissinstanser har jag inte några väsentliga in- vändningar mot de allmänna synpunkter som kommittén har anfört på frågan om barns skadeståndsansvar. I ett hänseende vill jag emellertid göra en reservation. Kommittén har uttalat att man vid avgö- randet av frågan huruvida ett barn över huvud taget skall anses skade- ståndsskyldigt i det enskilda fallet får göra en jämförelse med vad man i allmänhet anser sig böra fordra av barn i den aktuella åldern. Att strikt följa denna anvisning kan emellertid enligt min mening leda till otillfreds- ställande resultat. Vidgad kunskap på det barnpsykologiska området har lärt oss att man även när det gäller barn i åldrar upp mot 9—10 år eller t.o.m. däröver måste räkna det som något normalt att de åtminstone i

2.1.4.4.

• Sida 164
•  Original

5164. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

särskilt svårbemästrade "situationer påtagligt avviker från de handlings- mönster -som gäller för vuxna. Inte minst gäller detta barns uppträdande i trafiken. En tillämpning av den jämförelsemetod som skadeståndskom- mittén-har rekommenderat skulle tydligen leda till att barn i sådana fall undantagslöst helt undgick skadeståndsskyldighet. Med hänsyn inte minst till den utbredning ansvarsförsäkring numera har bör det emellertid finnas möjlighet också i fall av denna art" att ålägga barn skadeståndsansvar och därigenom tillgodose de skadelidandes intresse att få gottgörelse. . " 7 Frågan 'om ett barn alls kan anses ska-deståndsskyldigt bör därför enligt min mening prövas med utgångspunkt i en bedömning av barnets beteende, liknande den vållandebedömning som sker när culparegeln tillämpas be- träffande vuxna, men "utifrån mer objektiva kriterier, dvs. under mindre hänsynstagande till subjektiva faktorer. Härigenom vidgas möjligheterna att ålägga skadeståndsansvar i fall då barnet befunnit sig i en särskilt krävande situation, exempelvis då det under lek eller spel orsakar en trafik- skada. Men själv-fallet skall det inte komma i fråga att anse ett barn skadeståndsskyldigt i ett fall då samma beteende inte skulle ha ådragit en vuxen person ansvar. -

När det sedan gäller att fastställa ersättningsskyldighetens omfattning i det enskilda fallet, dvs. i vad mån barnet skall åläggas att betala skade- stånd, bör avgörandet träffas på grundval av en skålighetsbedömning vid vilken hänsyn tas till saintliga omständigheter. Härvid bör som härads- hövdingeföreningen har understrukit. den skadelidandes intresse vinna be- aktande, men jag-vill betona att man åtminstone i fråga om mindre barn bör fästa stort avseende vid det skadeVållande barnets intresse. Skälighets- principen bör ge "möjlighet .att avpassa skadeståndsansVaret med hänsyn till barnets intellektuella utveckling och psykiska mognad. Vidare kommer barnets ekonomiska förhållanden att spela en framträdande roll. Även om ett visst handlande anses i princip böra medföra skadeståndsansvar för bar- net, kan skälighetsprövningen väl tänkas på grund av speciella omständig-

heter resultera i att barnet helt befrias från ersättningsskyldighet. Särskilt kan detta antas bli fallet i fråga om mindre barn.

Kommittén har inte ansett sig böra föreslå någon ne dr e åld er s- g r ä n s av innebörd, att barn under viss ålder över huvud taget inte skall kunna åläggas skadeståndsansvar. Ståndpunkten har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig till kommitténs uppfatt- ning. Även om barn under 5.——6 är endast undantagsvis bör åläggas skade- ståndsansvar, synes det —- särskilt med hänsyn till att flertalet barn skyddas av ansvarsförsäkring — inte lämpligt att genom en nedre åldersgräns helt utesluta denna möjlighet. Bl. a. när barn i de nämnda åldersgrupperna vål- lar trafikskador eller tillfogar varandra skador under lek, bör det finnas en möjlighet att inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring ålägga dem ersättningsskyldighet. Saknas försäkring kan det däremot endast i un-

2.1.4.4.

• Sida 165
•  Original

Kungl-. Maj:ts proposition nr" 5 år 1972 165

dantagsfall- bli fråga Om att döma ut skadestånd, och i så fall regelmässigt med mycket måttliga belopp. I likhet med kommittén utgår jag från, att de minsta barnen knappast någonsin skall åläggas skadeståndsansvar.

Som kommittén har betonat bör de ekonomiska förhållan- d en a på ömse sidor tillmätas stor betydelse vid skälighetsprövningen. Det kan många gånger vara svårt att bedöma ett barns ekonomiska bärkraft. Om skadeståndet har verkningar under en längre tidsperiod måste man själv- fallet ta hänsyn till förändringar i barnets ekonomi under samma period.- Framtida arbetsinkomst bör, om det är möjligt, uppskattas individuellt. Men oftast torde det vara nödvändigt att grunda beräkningarna på antagan- den om en genomsnittsinkomst. I övrigt bör man endast med stor försiktig- het antecipera framtida förändringar i ett barns ekonomi.

I flertalet fall är det skadevållande barnet skyddat av ans vars-f ör- s å kr i n g.; Kommittén har som nämnts rekommenderat, att sådan försäk- ring tillmäts större betydelse än hittillsvarande praxis medger. Försäk— ringsgivarna synes i huvudsak ansluta sig till detta betraktelsesätt. An- svarsförsäkring har numera också en sådan utbredning att det enligt min mening skulle vara orealistiskt att inte ta hänsyn till sådan försäkring som en viktig ekonomisk faktor. Det är sålunda rimligt att vid bedömningen av ett skadevållande barns ekonomiska förhållanden fästa stor vikt vid att an: svarsförsäkring finns, i synnerhet "som barnet inte betungas av att försäk- ringen tas i anspråk. Det kan inte göras gällande, att det ens i fråga om små barn skulle "vara "oskäligt från barnets synpunkt att låta en föreliggande ansvarsförsäkring träda till så långt försäkringssumman förslår. För en sådan ordning talar också-, att den skadelidandes intresse av att hållas ska— deslös bör tillgodoses så långt som möjligt." Jag delar därför kommitténs uppfattning, att-ansvarsförsäkring bör tillmätas större betydelse vid be- dömningen avbarns skadeståndsansvar än vad som hittills har skett. Det är emellertid uppenbart, att försäkringen lika litet som när det gäller vux— na- får påverka den grundläggande bedömningen av barnets handlande, så att ett försäkrat barn anses ersättningsskyldigt med anledning av ett be- teende," som över huvud taget inte skulle ha medfört skadeståndsansvar för ett oförsäkrat barn.

Det sist sagda innebär, att jag i likhet med kommittén inte anser mig" kunna föreslå en sådan ovillkorlig lagbestämelse om 'att ersättning alltid skall utgå fullt inom ansvarsförsäkringens ram, som har förordats av Svens- ka försäkringsbolags riksförbund. En bestämmelse av detta innehåll skulle i realiteten-närmast vara liktydig med ett stadgande om rent objektivt an- svar. Jag vill i detta sammanhang f . ö. erinra om att man i dansk rättspraxis utan stöd av lagregler successivt har nått fram till ett rättstillstånd som innebär, att mycket stor hänsyn tas till ansvarsförsäkring, utan att man hittills har känt något behov att genom lagstiftning driva denna utveckling ännu längre.

2.1.4.4-.'

• Sida 166
•  Original

166. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Om man i enlighet med det anförda utgår från att de minsta barnen bara undantagsvis skall åläggas ersättningsskyldighet men att i övrigt fullt skadestånd som regel skall dömas ut, om och i den mån skadan täcks av ansvarsförsäkring, uppkommer en klyfta mellan de fall då på grund av barnets låga ålder något ansvar inte alls inträder och de fall då ett något äldre ansvarsförsäkrat barn åläggs full ersättningsskyldighet inom försäk- ringens ram. Denna olägenhet har Svenska försäkringsbolags riksförbund understrukit i sitt remissyttrande. För egen del anser jag inte olägenhe— ten särskilt betydande —— framför allt inte i jämförelse med de fördelar som står att vinna genom att de skadelidandes utsikter att få full gottgö- relse påtagligt förbättras i åtskilliga fall. F.ö. kan till synes omotiverade klyftor av liknande art uppstå också till följd av andra ofullkomligheter i det skadeståndsrättsliga systemet, exempelvis som resultat av den vaga och för gemene man kanske ibland godtyckliga gränsdragningen mellan culpöst och inte culpöst handlande.

I fråga om verkan av försäkring på den skadelidandes si d a anser jag, att det i högre grad än när det gäller ansvarsförsäkring på det skadevållande barnets sida måste lämnas åt domstolarna att ta ställ- ning i det enskilda fallet. Frågan blir aktuell också i andra situationer, där jämkning efter skälighet föreskrivs i lag, och har alltså räckvidd även utanför nu förevarande rättsområde. Såvitt gäller summaförsäkring är problemet under utredning av skadeståndskommittén. Jag anser mig därför inte nu böra göra något generellt uttalande i frågan. Det är emellertid tydligt, att förekomsten av skade- eller summaförsäkring på den skadeli- dandes sida i regel inte bör medföra nedsättning av skadeståndet till den del detta täcks av ansvarsförsäkring på motsidan.

Den metod som f. n. tillämpas när man bestämmer skadeståndets storlek innebär, att barnet görs ansvarigt för viss kvotdel av skadan. Kommittén förordar att denna metod överges och att skadeståndet i stället regelmäs- sigt fastställs till ett visst belopp. Denna rekommendation har mött viss kritik under remissbehandlingen.

För egen del anser jag det i och för sig naturligt, att en skälighetsbedöm- ning med hänsyn till handlingens beskaffenhet, barnets ålder och utveck- ling samt de ekonomiska förhållandena resulterar i att man fastställer ska- deståndet till visst belopp. Detta gäller särskilt, om man i större utsträck- ning än f. 11. skall ta hänsyn till ansvarsförsäkring. En kvotdelsberäkning kan leda till otillfredsställande resultat, framför allt när kvoteringen skall vara normerande för framtida krav. Om domstolen skall beakta de ekono- miska förhållandena, när kvoten bestå-ms, måste tydligen skadeståndskra- vets storlek spela en viktig roll. Skulle senare nya krav framställas, som man inte kunde förutse vid domen, kan en tillämpning av den kvot som från början har fastställts leda till stötande eller rentav orimliga resultat. I själva verket kan det i fall av detta slag bli nödvändigt, att domstolen i

2.1.4.4.

• Sida 167
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 167

det senare målet bestämmer en annan kvot än den som har tillämpats i det första. Men därmed går de med kvotdelsförfarandet förbundna fördelarna till stor del förlorade.

Göta hovrätt har befarat, att det tillvägagångssätt som kommittén har förordat skall leda till ökat antal processer. Med hänsyn till att antalet mål om barns skadeståndsansvar är relativt ringa torde dock farhågorna vara överdrivna. Vad särskilt beträffar de olägenheter som är förenade med att en ny rättegång måste anställas med anledning av samma skadefall vill jag framhålla, att domstolen i den senare rättegången kan tillgodogöra sig den utredning om de faktiska omständigheterna vid skadans uppkomst och om parternas personliga och ekonomiska förhållanden som har förebragts i den första processen. Ofta kommer prövningen att i praktiken kunna in- skränkas till frågan vad barnet skäligen bör åläggas att betala utöver tidi- gare utdömda belopp. De nackdelar som i övrigt kan vara förbundna med den metod som kommittén har rekommenderat torde i flertalet fall upp- vägas av att man får ett säkrare underlag för att bedöma den viktiga frå- gan om ersättningsskyldighetens totala omfattning. Skillnaden mellan de två metoderna kan f. ö. väntas få begränsad betydelse i praktiken. När an- svarsförsäkring föreligger, torde en nedsättning av skadeståndet huvudsak— ligen komma i fråga, när medvållande kan konstateras på den skadelidan- des sida. Vid jämkning av skadestånd på denna grund bör som hittills en kvotdelsbedömning ske. Också i vissa andra fall kan det vara lämpligt att följa nuvarande praxis. Som har framhållits i vissa remissyttranden gäl- ler detta främst i fall av allvarligare personskador, som kan väntas leda till bestående arbetsoförmåga, där storleken av en eventuell livränta ofta inte går att fixera förrän lång tid efter skadefallet och kanske bara för en tidsperiod i sänder.

På grund av det nu anförda anser jag, att skadestånd som barn skall utge i allmänhet bör fastställas till ett bestämt belopp i pengar men att i vissa fall en kvotdelsbestämning är att föredra. Valet mellan de båda metoderna får i rättstillämpningen träffas med beaktande av omständigheterna i det en- skilda fallet.

Jag har hittills inte berört frågan, vilken övr e åld e r s gr ä n s som bör gälla för tillämpning av de regler och grundsatser för bestämmande av barns skadeståndsansvar som har behandlats i det föregående. Kommittén har utgått från att gränsen som hittills bör sättas vid 15 år, och det har inte från något håll ifrågasatts att denna åldersgräns skall sänkas. Frågan om gränsen tvärtom bör sättas högre sammanhänger emellertid med hur långt man vill gå, när det gäller att lindra ungdomars ansvar, eftersom denna fråga får betydelse för den lagtekniska lösningen.

Skadeståndskommittén har för sin del föreslagit en särskild regel om möjlighet att lindra skadeståndsansvaret för ungdomar som har fyllt 15 men inte 21 år. Enligt förslaget skall skadeståndsansvaret i hithörande fall

2.1.4.4.

• Sida 168
•  Original

168. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

kunna jämkas, om skadeståndet med hänsyn till skadevållarens ungdom och övriga omständigheter finnes oskäligt betungande. Kommittén har mo- tiverat sitt förslag främst med en hänvisning till att ungdomar i allt större antal fortsätter sin utbildning också efter fyllda 15 år och träder ut i för- värvslivet först senare, att de oftast alltjämt är omogna i flera hänseenden och att det ibland skulle verka stötande att ålägga sådana skadevållare en skadeståndsskyldighet som de inte kan fullgöra inom överskådlig tid.

De skäl som kommittén sålunda har anfört för att införa en möjlighet att lindra skadeståndsansvaret också för ungdomar över 15 år anser jag för min del övertygande. En bestämmelse i ämnet bör emellertid inte ut- sträckas längre än vad som kan anses motiverat av den särställning dessa ungdomar intar i förhållande till vuxna skadevållare i allmänhet.

Under remissbehandlingen har från flera håll föreslagits, att den av kom- mittén föreslagna jämkningsregeln begränsas att gälla endast ungdomar mellan 15 och 18 år. Kommittén har också själv anfört goda skäl för en 18—årsgräns. En sådan åldersgräns harmonierar uppenbarligen bättre med den straffrättsliga regleringen. Även civilrättsligt behandlas 18-åringar som vuxna inom en vidsträckt sfär. Det hör i det sammanhanget särskilt påpe- kas att denna sfär har vidgats väsentligt i samband med att myndighets- åldem med verkan från den 1 juli 1969 har satts ned till 20 år. Den som har fyllt 18 år har sålunda i dag vittgående befogenheter att utan förmyn— darens samtycke sluta avtal på det ekonomiska livets område, exempelvis när det gäller att förhyra egen bostad och att göra de inköp etc. som hör till den självständige vuxnes vardagsliv. Denna reform får ses som ett uttryck för en förändrad syn på frågan var gränsen bör gå för full rättslig hand— lingsförmåga. Det är naturligt att detta nya synsätt får slå igenom också på nu förevarande område. Härtill kommer, att de reella hänsyn som enligt det föregående motiverar en särskild jämkningsmöjlighet för unga personer bara undantagsvis gör sig gällande beträffande ungdomar i åldrarna-över 18 år. Om gränsen sätts till 18 år, uppnås också större nordisk rättslikhet — i det motsvarande danska lagförslaget och i den nya norska lagen- har man stannat för denna åldersgräns. Även det finska lagförslag som nyligen har remitterats till laggranskningsrådet innehåller en 18-årsgräns.

På grundval av dessa överväganden vill jag förorda, att särskilda regler om möjlighet att lindra skadeståndet för barn och ungdom görs tillämp- liga bara på den som inte fyllt 18 år.

Under dessa förhållanden kan man emellertid med fog fråga sig, om det verkligen finns behov av en särskild jämkningsregel för ungdomar mellan 15 och 18 år. Syftet med en sådan jämkningsregel bör kunna tillgodoses inom ramen för en allmän bestämmelse om barns skadeståndsskyldighet, utformad enligt de riktlinjer som jag har antytt i det föregående. Jag an- ser för egen del att en sådan lösning är att föredra. Härigenom uppnår man f. 6. större nordisk rättslikhet även i formellt hänseende.

2.1.4.4.

• Sida 169
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 169

Valet av en rättsteknisk lösning, som innebär att den särskilda bestäm— melsen om skadeståndsansvar för barn utvidgas att omfatta nya ålders-. grupper, bör uppenbarligen inte i och för sig medföra någon ändring i frå- ga om hittills tillämpade normer, när det gäller skadeståndsansvaret för barn under 15 år. Vad beträffar bestämmelsens tillämpning i fråga om de nya kategorier skadevållare som tillkommer vill jag här endast framhålla, att den omständigheten att ungdomar i åldrarna 15—18 år nu sammanförs med yngre barn under en gemensam bestämmelse i stället för att behand— las enligt en sådan särskild jämkningsregel som kommittén har föreslagit inte nödvändigtvis innebär, att de i skadeståndshänseende skall ställas gynnsammare än kommittén har tänkt sig. En jämförelsevis restriktiv användning av möjligheterna att sätta ned skadeståndsansvaret i hithö- rande fall är åsyftad och synes också möjlig inom ramen för den skälig- hetsprövning som skall äga rum. Jag kommer att närmare utveckla mina synpunkter i detta hänseende vid min behandling av de enskilda bestäm- melserna ( avsnitt 5.1.2.2 .).

2.1 .4.5. Skadeståndsansvaret för psykiskt abnorma personer. Liksom barn under 15 år skall psykiskt abnorma personer enligt kommitténs uppfatt- ning kunna ådra sig skadeståndsansvar inom det allmänna culpaansva- rets ram. Jag biträder denna uppfattning. Bortsett från speciella regler om objektivt ansvar får man alltså göra en bedömning av sådana perso- ners handlande, som ansluter till den vanliga vållandebedömningen. I ana- logi med vad som har föreslagits i fråga om barn och ungdom under 18 år bör emellertid frågan huruvida skadestånd skall utgå avgöras på grundval av en skälighetsbedömning, där hänsyn tas till samtliga omständigheter i fallet. Visserligen skall skadestånd kunna utgå även när sinnessjukdomen är'så grav, att man över huvud taget inte viH tala om uppsåt eller vårdslös- het, men arten och graden av den handlandes sjukdom bör, enligt kommittén, naturligtvis tillmätas särskild betydelse vid skälighetsprövningen. Den sju.- kes ekonomiska förhållanden kommer emellertid också att spela en viktig roll. Liksom i fråga om barn och ungdom får försäkringsförhållanden och alla övriga omständigheter i fallet beaktas.

Kommittén har i överensstämmelse med dessa överväganden föreslagit att i den nya lagen tas upp bestämmelse av innebörd att den som orsakar person- eller sakskada under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten skall ersätta skadan i den om- fattning som med hänsyn till omständigheterna prövas skälig (6 5 första stycket första punkten). Som vissa remissorgan har påpekat innebär för- slaget, att bestämmelsen kommer att omfatta en något vidare krets av personer än nu gällande 6 kap. 6 & SL genom att även annan rubbning av själsverksamheten än sådan som är att jämställa med sinnessjukdom kan medföra en nedsättning av skadeståndsansvaret. Härigenom kommer be—

2.1.4.5.

• Sida 170
•  Original

170. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

stämmelsen att stämma närmare överens med vad som gäller för inomob- ligatoriska rättsförhållanden enligt 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Jag anser ändringen välmotiverad. Någon fullständig överensstämmelse med tillämpningsområ- det för 1924 års lag bör dock inte eftersträvas, eftersom man inte kan bort— se från att det är fråga om olika rättsföljder i de båda lagarna. Man kan tänka sig fall, där det framstår som mera rimligt att jämka utomobligato- riskt skadestånd än att ogiltigförklara ett avtal som vederbörande har in- gått, men en skälighetsbedömning kan också leda till motsatt resultat.

Beträffande den av medicinalstyrelsen berörda frågan om möjligheter- na att lösa hithörande ersättningsfrågor genom obligatorisk ansvarsförsäk- ring, vill jag hänvisa till vad jag har anfört om motsvarande spörsmål i fråga om barns skadeståndsansvar ( avsnitt 2.1.4.4 .).

I 6 5 första stycket andra punkten av kommittéförslaget har upptagits en bestämmelse, att när någon genom eget vållande tillfälligt var från sina sin— nens bruk, detta tillstånd inte skall föranleda nedsättning av det skade- ståndsansvar som annars skulle ha gällt. Bestämmelsen har motsvarighet i gällande rätt och har under remissbehandlingen lämnats utan erinran. Också jag biträder i sak kommitténs förslag på denna punkt.

Till frågan om den lagtekniska utformningen av de nu förevarande reg- lerna återkommer jag vid min behandling av de enskilda bestämmelserna ( avsnitt 5.1.2.3 .).

21.46. Föräldrars och andra vårdnadshavares skadeståndsansvar. F. n. gäller den allmänna culparegeln beträffande föräldrars och andra vård- nadshavares ansvar för skador som har orsakats av barn under deras till- syn. Frågan om skadeståndsansvaret för dem som vårdar barn hänger gi- vetvis nära samman med spörsmålet om barnens eget ansvar. Mitt förslag i den delen innebär, att barnets personliga skadeståndsansvar kan nedsättas eller bortfalla. Eftersom man dessutom måste räkna med att det i åt- skilliga fall inte finns någon ansvarsförsäkring. ur vilken den ersättning kan utgå som barnet eventuellt åläggs att betala, och att full gottgörelse inte heller kan krävas ut av barnet självt — vilket givetvis sällan är fallet — blir den skadelidandes möjligheter att få ut skadestånd av vårdnadshava- ren av väsentlig betydelse. Från de skadelidandes synpunkt skulle det självfallet vara en fördel, om vårdnadshavares ansvar kunde skärpas i förhållande till det culpaansvar som gäller f. n. Kommittén och flera remissinstanser har diskuterat frågan om ett objektivt föräldraansvar. En reform i den riktningen skulle emeller- tid rimma illa med den allmänna syn som jag i det föregående har utvecklat på hur det skadeståndsrättsliga reformarbetet bör bedrivas när det gäller reglerna om ersättning för person- och egendomsskada. Som jag redan har antytt intar inte skador vållade av barn någon sådan särställning att en

2.1.4.5.

• Sida 171
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 171

skärpning av ansvarsreglema är motiverad.

Jag anser det sålunda inte finnas skäl att föreslå bestämmelser om objek- tivt skadeståndsansvar för föräldrar eller andra som har vård om barn. Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att i varje fall när an- svarsförsäkring föreligger en tillämpning av de regler om barns skade- ståndsansvar som jag föreslår ofta kommer att leda till samma resultat som ett objektivt ansvar för vårdnadshavare.

Skadeståndskommittén och hovrätten för Västra Sverige har också disku- terat en regel enligt vilken vårdnadshavaren skulle ha bevisbördan för att han inte har varit vållande till skadan genom försummelse i vården eller tillsynen av barnet. De skäl som kommittén har anfört mot en sådan be- visbörderegel anser jag emellertid väga tungt. Mot att nu införa en sådan ordning kan f. ö. också åberopas de skäl som har föranlett mig att avvisa tanken på objektivt föräldraansvar. Också på denna punkt ansluter jag mig därför till kommitténs ståndpunkt.

En eventuell ansvarsregel på detta område bör enligt min mening inte av- vika från den allmänna culparegeln i fråga om ansvarets förutsättningar. Vållandebedömningen bör alltså inte bli strängare för vårdnadshavares del än för andra skadevållare. Det får som hittills lämnas åt domstolarna att i enskilda fall avgöra hur långt man skall sträcka aktsamhetskraven när det gäller tillsyn av barn, men utgångspunkten bör liksom enligt gällande rätt vara att vållande i vanlig mening skall ha förelegat.

Med anledning av att socialstyrelsen särskilt har tagit upp frågan om fosterföräldrars skadeståndsansvar vill jag betona, att det inte lär vara möjligt att ge några generella anvisningar om vilka bedömningsgrunder i vållandefrågan som skall tillämpas i olika tänkbara fall. Bedömningen i de enskilda fallen måste här som vid allt culpaansvar överlämnas åt rätts- tillämpningen, men det är givet att domstolarna måste beakta sådana sär- skilda omständigheter som socialstyrelsen själv har gett exempel på.

I likhet med kommittén anser jag inte att någon åldersgräns bör fast— slås vid vilken den skadeståndsrättsligt sanktionerade skyldigheten för bl. a. föräldrar att öva tillsyn över barn skall upphöra. Även om man i normala fall får räkna med att tillsynsplikten upphör någon gång när barnet har kommit upp i de övre tonåren, kan särskilda förhållanden påkalla att för— äldrarnas tillsyns- eller övervakningsplikt består betydligt längre. Domsto— larna bör också i det hänseendet ges utrymme för en fri bedömning från fall till fall.

Skolöverstyrelsen har berört frågan, under vilka förutsättningar tillsyns- plikt kan åvila en skola eller dess lärare eller i övrigt annan än barnets föräldrar. Inte heller denna fråga kan besvaras generellt. Det får ankom- ma på en prövning i det enskilda fallet i vad mån en konkret tillsynsplikt har förelegat. Det bör emellertid betonas, att även den som helt tillfälligt har tagit hand om ett barn — t. ex. en barnvakt — kan ha skyldighet att

2.1.4.6.

• Sida 172
•  Original

172. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 "år 1972

öva tillsyn över barnet och kan ådra sig skadeståndsansvar, om skyldighe— ten åsidosätts. Frågan om en skola eller dess huvudman kan bli ansvarig för anställda lärares eller andra befattningshavares försummelser hör sam"- man med spörsmålen om det allmänna principalansvaret och om det all- männas skadeståndsansvar vilka behandlas i senare avsnitt.

Vad jag nu har sagt om skadeståndsansvaret för barns vårdnadshavare gäller i tillämpliga delar också beträffande ansvaret för den som vårdar en psykiskt abnorm person. Också här bör således ansvarighet förutsätta att den vårdnadsskyldige har varit vållande till skadan genom att försumma sin tillsynsplikt.

Enligt kommitténs förslag skall för föräldrar eller andra som har att öva tillsyn av barn eller psykiskt abnorma personer lagfästas en positiv regel om skyldighet att utge ersättning för skada som de vållar genom försummelse i tillsynen eller vården (5 5 första punkten och 6 5 andra stycket). Därvid förutsätts emellertid, att regeln inte till sin sakliga inne— börd skall avvika från den allmänna culparegeln. För att skadeståndsan- svar skall inträda fordras alltså enligt förslaget, att vårdnadshavaren el-' ler den tillsynspliktige har varit vållande till skadan, dvs. har handlat upp- såtligen eller visat vårdslöshet och sålunda ådragit sig ansvar redan enligt 1 5 i kommittéförslaget. I enlighet med vad jag nyss har anfört kan jag i sak ansluta mig till denna ståndpunkt. Det synes emellertid'inte nödvän- digt och knappast heller lämpligt att vid sidan om en grundläggande be— stämmelse, som lagfäster den allmänna culparegeln, ta .upp en särskild skadeståndsregel för vissa kategorier skadevållare, om inte därmed åsyfé tas att markera avvikelser i sak från huvudregeln. En självständig ansvars- regel för. föräldrar m.fl. förekommer visserligen i den nor-ska" lagen och övriga nordiska länders förslag. Detta sammanhänger. dock med att man där inte lagfäster "den allmänna culparegeln. Utformningen av" 55 första punkten i kommittéförslaget kan vid en jämförelse med 1 5 ge upphov till den missuppfattningen att 5 5 avser situationer där skadeståndsansvar inte kan åläggas enligt 1 5" eller således att andra och mot vårdnadshavaren strängare handlingsnormer skall läggas till grund för. vållandebedöm— ningen. I varje fall lämnar den föreslagna lagtexten utrymme för tvekan om lagens rätta innebörd. '

Av dessa skäl anser jag det inte lämpligt från rättsteknisk synpunkt "och inte" heller sakligt påkallat atti lagen tas upp en särskild lagregel om förut- sättningarna för vårdnadshavares skadeståndsskyldighet.

Kommittén har ansett, att det bör finnas en möjlighet att jämka föräld- rars eller andra vårdnadshavares ansvarighet för skador som orsakas av deras barn eller .av psykiskt abnorma personer under deras vårdnad och har härvid åberopat framför allt, att ansvaret ofta kan drabba hårt. Enligt 5 5 och 6 5 andra stycket i kommittéförslaget skall sålunda jämkning kunna ske i dessa fall, om skadeståndet med hänsyn till försummelsens

2.1.4.6.

• Sida 173
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 173

art och övriga omständigheter finnes oskäligt betungande.

- Kommitténs ståndpunkt har godtagits- av flertalet remissinstanser. Jag kan för egen del hålla med om att det kan finnas skäl att lindra vårdnads- havares skadeståndsskyldighet. Till en 'viss del kan man visserligen inom ramen för culpabedömningen beakta de speciella svårigheter som är för- bundna med vården av barn och psykiskt abnorma, men denna möjlighet tillgodoser knappast fullt ut behovet i alla fall. Vägande invändningar kan emellertid resas-mot att nu lagfästa en särskild bestämmelse i ämnet. Inom kort kommer att föreslås, att den nu sittande skadeståndskommittén får i uppdrag" att utreda frågan om införande av en allmän jämkningsregel inom skadeståndsrätten. Visserligen inger det inte principiella betänkligheter att mani avvaktan på en slutlig lösning av den frågan inför speciella jämk- ningsregler för vissa kategorier av skadevållare eller särskilda typer av ska- defall. Men en förutsättning är givetvis antingen att det föreligger ett så ut- talat och akut behov av sådana regler på det område det gäller att man inte anser sig kunna vänta tills det större problemet har lösts, eller att man kan förutse att behoven på det särskilda området inte kan tillgodoses inom ra- men för en allmän jämkningsregel. Ingen av dessa förutsättningar föreligger enligt min mening, när det gäller vårdnadshavares skadeståndsansvar. De fall då ett sådant ansvar aktualiseras och ett behov av jämkning föreligger torde vara jämförelsevis få och i varje fall utgöra en mycket ringa del "av de Skadefall som ger upphov till skadeståndsanspråk. Mycket talar för att be- hovet av jämkning kommer att kunna tillgodoses med en allmän jämknings- regel. Det utredningsarbete om en sådan regel som jag förutsätter skall kom- ma till stånd kan väntas ge resultat inom något år. Det gör bl. a., att man inte kan räkna med att i det arbetet hinna tillgodogöra sig några erfaren- heter av tillämpningen av en särskild jämkningsregel för vårdnadshavare. Vad särskilt angår frågan om jämkning av ansvarigheten för den som vårdar en psykiskt sjuk skulle den praktiska betydelsen av en jämkningsregel bli begränsad,'om de långtgående inskränkningar i arbetstagares skadestånds— ansvar som jag kommer att föreslåi det följande blir genomförda, eftersom de psykiskt sjuka i stor utsträckning vårdas av personal på särskilda vård- inrättningar.

På grundval av dessa överväganden har jag stannat för, att en sådan jämkningsregel för föräldrar och andra vårdnadshavare som kommittén har föreslagit inte bör tas upp i den nya lagen.

_ 2.1.4]. Jämkning av skadeståndsansvar vid ringa medverkan. Om man bortser från de speciella jämkningsregler för särskilda kategorier skadevålla- re som jag har berört i det föregående, finns det i gällande svensk rätt inte någon allmän bestämmelse om möjlighet att nedsätta skadestånd för den som jämte andra har medverkat till en skada. Kommittén har emellertid i sitt förslag -— i anslutning till föreskriften om solidariskt ansvar när två el-

2.1.4.7.

• Sida 174
•  Original

174. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ler flera är vållande till samma skada — tagit upp en regel om att skade- ståndsansvaret för den som har medverkat till en skada i endast ringa mån skall kunna jämkas efter vad som finnes skäligt "med hänsyn till graden av medverkan och övriga omständigheter.

Kommitténs förslag i denna del har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan. Stockholms rådhusrätt har dock uttalat betänkligheter mot jämkningsregeln och har framhållit, att skäl liknande dem kommittén har anfört för sitt förslag kan åberopas för jämkning, när någon är ensam vål- lande.

Jag har i det föregående närmare utvecklat skälen till att jag inte vill förorda en särskild jämkningsregel för vårdnadshavare i den nya lagen ( avsnitt 2.1.4.6 .). Flertalet av dessa skäl har full giltighet också i fråga om den nu förevarande jämkningsregeln. Visserligen finns det anledning tro att antalet fall då en sådan regel skulle få praktisk betydelse är avsevärt fler än när det gäller vårdnadshavare. De omständigheter som talar mot att en särregel nu blir lagfäst väger dock enligt min mening tyngre. Jag för- ordar därför, att någon sådan bestämmelse som kommittén har föreslagit inte tas upp i den nya lagen.

Skadeståndskommittén har i anslutning till sitt förslag i denna del för— ordat, att i den nya lagen inte tas upp någon motsvarighet till den regel som nu indirekt framgår av 6 kap. 5 & SL och som innebär, att den som har medverkat till brott endast på sätt som sägs i 23 kap. 6 5 första stycket BrB — dvs. genom sådan underlåtenhet att avslöja brott som enligt sist- nämnda lagrum är straffbar — inte är ansvarig för skada som orsakas genom brottet. Enligt kommitténs mening kan det visserligen föra för långt att ålägga den som försummar att avslöja brott en skyldighet att ersätta skada som följer av detta, men den behövliga begränsningen kan enligt kommitténs mening uppnås med tillämpning av regler om adekvat kausalitet och användning av den föreslagna jämkningsbestämmelsen.

I och med att denna jämkningsregel utgår ur förslaget blir det nödvän- digt att ta ställning till om den nyssnämnda regeln i 6 kap. 5 5 SL på något sätt skall överföras till den nya lagen. Utan att ta någon definitiv ställning till hur frågan rättspolitiskt bör bedömas anser jag det uteslutet att utan närmare överväganden inom ramen för ett utredningsarbete göra en så radikal förändring i gällande rätt som att slopa denna begränsning i skadeståndsansvaret. Under sådana förhållanden bör den nuvarande reg— leringen behållas i sak oförändrad. En bestämmelse i ämnet bör således tas upp i den nya lagen. Till frågan vilken lagteknisk lösning som bör väl- jas återkommer jag vid min behandling av de enskilda bestämmelserna (avsnitt 5.1.5.8.).

21.43. Solidariskt skadeståndsansvar och ansvarets fördelning mellan flera skadeståndsskyldiga. När två eller flera personer har vållat samma

2.1.4.7 .

• Sida 175
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 175

skada, svarar de enligt 6 kap. 5 5 SL — eller grunderna för detta lagrum — solidariskt (»en för alla och alla för en») för skadeståndet. Den skadelidande kan alltså få ut hela sin ersättning av var och en av de ansvariga. Om en av dem betalar skadeståndet, har han i princip rätt till återkrav mot de övriga. Men det finns bara för speciella fall lagbestämmelser om hur för- delningen skall ske. Den särskilda regeln i 6 kap. 6 5 andra stycket SL om rätt för barn under 15 år och psykiskt abnorma personer att återkräva skadestånd av försumlig vårdnadshavare har berörts i det föregående. Erinras kan också om den tidigare nämnda bestämmelsen i 3 & bilansva- righetslagen om likafördelning av skadeståndsansvar mellan ägare och fö- rare av motorfordon, som emellertid betingas av att det här rör sig om culpaansvar med omvänd bevisbörda. I övriga fall tillämpas i praxis en fördelning efter skälighet med beaktande av graden av vållande hos de ansvariga och övriga omständigheter.

Skadeståndskommittén har föreslagit att regeln i 6 kap. 5 & SL till den del den ger uttryck åt huvudregeln om solidariskt ansvar förs över till den nya lagen, och i likhet med remissinstanserna biträder jag detta förslag. Jag har tidigare berört frågan hur man skall förfara med den regel om undantag från solidaransvaret för vissa fall av medverkan till brott genom underlåtenhet att avslöja brottet som innefattas i 6 kap. 5 5 SL (avsnitt 2.1.4.7.).

Kommittén har emellertid i sitt lagförslag också tagit upp en bestäm- melse av innehåll, att när skyldighet att ersätta skada enligt lagens be- stämmelser åvilar två eller flera, vad som på grund därav utges skall för- delas mellan dem inbördes efter vad som finnes skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret och övriga omständigheter (7 5). Den föreslagna regeln avser endast ansvar för eget vållande och innebär vä- sentligen ett lagfästande av gällande rätt i den delen. Såvitt gäller för- hållandet mellan barn och psykiskt abnorma personer, å ena, samt deras vårdnadshavare, å andra sidan, medför dock förslaget, som jag tidigare har nämnt, en ändring i förhållande till vad som gäller nu. Barnet eller den sjuke har f. 11. enligt 6 kap. 6 5 andra stycket SL full regressrätt mot för- sumlig vårdnadshavare. Enligt kommittéförslaget Skall frågan om den in— bördes fördelningen av skadeståndsansvaret i stället ske på grundval av en skälighetsprövning enligt den allmänna fördelningsregel som kommittén föreslår.

Under remissbehandlingen har förslaget i denna del inte mött annan er- inran än att Svea hovrätt har uttalat betänkligheter mot att regresshestäm— melsen i 6 kap. 6 9 SL slopas.

För egen del har jag inte någon saklig erinran mot förslaget i vad det innebär att den slutliga fördelningen av ansvaret mellan två eller flera som svarar på grund av eget vållande liksom f. n. normalt skall ske efter en skälighetsprövning.

2.1.-1.8.

• Sida 176
•  Original

176. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Det finns ändå anledning att hysa tvekan inför förslaget att en regel med detta innehåll tas upp i den nya lagen. Frågan om fördelning av skade- ståndsansvar mellan flera ansvariga kommer upp också när någon eller några av dem svarar på objektiv grund. F. 11. gäller, att den som bär objek- tivt skadeståndsansvar har full regressrätt mot den som har varit vållande till skadan. Principen har kommit till uttryck i ett flertal bestämmelser i speciallagstiftningen (t. ex. 11 5 järnvägsansvarighetslagen, 8 & sjölagen, 11 & bilansvarighetslagen). När flera svarar på objektiv grund torde för- delningen ske efter skälighet under hänsynstagande till samtliga förelig- gande omständigheter. Om frågan om den inbördes ansvarsfördelningen mellan flera skadeståndsskyldiga skall regleras i lag, bör det enligt min mening om möjligt ske också för de fall jag nu har nämnt och över huvud taget på grundval av en samlad bedömning av hela problemkomplexet. I all synnerhet gäller detta, om en reglering skall ske i samband med att det i ett sammanhang skall genomföras lagstiftning om både culpaansvar och vissa former av objektivt ansvar. Skadeståndskommittén saknade an- ledning att göra någon sådan totalbedömning, eftersom dess lagförslag avsåg uteslutande skadeståndsansvar på grund av eget vållande. Frågan har inte heller blivit utredd i annat sammanhang. Den är emellertid kompli- cerad, och jag är för egen del inte beredd att utan en föregående utredning ta ställning till om gällande rätt bör behållas eller om det finns skäl att modifiera ståndpunkterna, t. ex. i den riktningen att det lämnas större ut— rymme för en skälighetsprövning i förhållandet mellan dem som här ska- deståndsansvar på skilda grunder.

Under dessa förhållanden anser jag att någon sådan fördelningsregel som kommittén har föreslagit inte bör lagfästas nu. Till den del förslaget in- nebär endast en kodifiering av gällande rätt betyder detta att jag i sak intar samma ståndpunkt som kommittén. Jag förutsätter alltså, att de grundsatser om ansvarsfördelning som hittills har tillämpats i fall som inte är reglerade i lag kommer att gälla också framdeles och till dess en generell reglering kan ske. Ämnet torde åtminstone till vissa del-ar få tas upp av skadeståndskommittén i samband med dess behandling av den all- männa jämkningsregeln.

I ett hänseende skulle emellertid kommittéförslaget som nämnt ha med- fört en ändring i rättstillståndet, nämligen såvitt gäller ansvarsfördelningen mellan skadevållande barn eller psykiskt abnorma personer och deras vårdnadshavare. På den punkten biträder jag i sak kommitténs ståndpunkt. Den praktiska betydelsen av den nuvarande regressregeln i 6 kap. 6 5 andra stycket SL torde vara ringa, eftersom regressansvar enligt lagrummet säl— lan lär krävas ut. Uppenbarligen skulle emellertid fullt regressansvar ibland kunna drabba en vårdnadshavare hårt, i all synnerhet som det inte finns någon möjlighet att jämka skadeståndet -— och i motsats till kommittén föreslår jag som nämnt inte någon ändring i den delen. Att lägga hela ska-

2.1.4.8.

• Sida 177
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 177

deståndsbördan på vårdnadshavaren torde inte heller vara behövligt från preventionssynpunkt. I likhet med kommittén anser jag det av dessa skäl vara en rimligare ordning, att ansvarsfördelningen i förevarande fall sker på grundval av en sådan skälighetsprövning som äger rum när det är fråga om skadevållare som svarar enligt den allmänna culparegeln.

Jag anser mig kunna utgå från att detta resultat uppnås, även om frågan inte uttryckligen regleras. Hur man än vill karakterisera grunden för barns och psykiskt abnormas skadeståndsansvar står detta ansvar uppenbarligen närmare culpaansvaret än det objektiva ansvaret. Den bedömning av ska- devållarens handlande som skall ske påminner i mycket om den vanliga culpabedömningen och saknar helt motsvarighet vid det objektiva ansvaret. Från de synpunkter som bör inverka när det gäller ansvarsfördelningen mellan flera skadeståndsskyldiga ter det sig därför naturligt att jämställa barns och psykiskt abnorma personers ansvar med det allmänna culpaan- svaret men däremot främmande att dra analogier från olika former av ob- jektivt ansvar. Jag förutsätter därför, att om regressregeln i 6 kap. 6 5 and- ra" stycket SL upphävs utan att ersättas av någon ny särbestämmelse, an- svarsfördelningen mellan barn eller psykiskt abnorma samt deras vård- nadshavare i rättstillämpningen kommer att ske på grundval av en skälig- hetsprövning liknande den som tillämpas i förhållandet mellan dem som svarar enligt culparegeln. Under sådana förhållanden anser jag att det inte heller för dessa fall föreligger behov av någon särskild fördelningsregel i den nya lagen. '

2.1.4.9. Ersättning för förmögenhetsskada vid person- eller sakskada. I 6 kap. 2 & SL föreskrivs, att i mål om kroppsskada skall räknas, inte bara »läkarlön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller brist i den skadades näring). Lagrummet ger sålunda för personskadornas del uttryck för principen, att sådan förmögenhetsskada som utgör följdskada i förhållande till den primära integritetskränkningen är ersättningsgill. Den principen har emellertid sedan länge generell giltighet, och ersättning ut— går således enligt fast praxis också vid sakskada för förmögenhetsförlust som utgör följdskada i förhållande till sakskadan.

Skadeståndskommittén har föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 2 5 SL tas upp i den nya lagen utan saklig ändring, men har inte gått in på frågan om lämpligheten av att lagfästa den angivna principen också för sakskadornas del. I ett remissyttrande har emellertid förordats att så sker.

För egen del finner jag det vara naturligt, att de bestämmelser i den nya lagen som skall motsvara 6 kap. 2 & SL utvidgas i detta hänseende, så att de i överensstämmelse med vad som är gällande rätt ger uttryck för grundsat— sen att förmögenhetsskada som utgör följdskada är ersättningsgill vid så- väl person- som sakskada. Att i en modern skadeståndslag uttryckligen reg-

2.1.4.9. 12 _Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 178
•  Original

178. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

lera frågan bara för personskadornas del kan verka vilseledande och t. o. m. inbjuda till motsatsslut, låt vara att principen för sakskadornas del i för- slaget kommer indirekt till uttryck genom regeln om att ersättning skall ut- gå för ekonomisk skada som någon utan samband med person— eller sak- skada vållar annan genom brott (12 & kommittéförslaget). Från rättsteknis- ka synpunkter och för att nå ökad klarhet är det enligt min mening lämpli- gare, att frågan vad som är ersättningsgill följdskada blir löst genom en generell reglering med giltighet inom integritetskränkningarnas hela områ- de.

Den närmare utformningen i lagtekniskt och redaktionellt hänseende av hithörande regler kommer jag att beröra i det följande vid behandlingen av de enskilda bestämmelserna ( avsnitt 5.1.5.3 . och 5.1.5.5.).

2.1.410. Ersättning för lidande vid vissa brottsliga gärningar. Kommittén har föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 3 5 första stycket SL om rätt till ersättning för lidande vid brott mot den personliga friheten och vid ärekränkande gärning i den nya lagen görs tillämplig också vid fall av annat ofredande. Förslaget har inte mött erinringar under remiss- behandlingen. Också jag biträder förslaget, som medger en mot de skade- lidande mera generös tillämpning än f. n. och en närmare anpassning till modern rättsuppfattning. Frågan om det närmare omfånget av stadgandets tillämpningsområde efter denna utvidgning kommer jag att beröra vid be- handlingen av de enskilda bestämmelserna (avsnitt 5.1.5.2.).

21.411. Verkan av skadeståndsberättigads död i fråga om ersättning för ideell skada. Enligt gällande rätt, sådan den har utbildats i praxis, förfaller rätten till ersättning för ideell (icke-ekonomisk) skada — t.ex. för sveda och värk — om den ersättningsberättigade dör, innan skadevållaren har ut- fäst sig att betala sådan ersättning eller dom på ersättning har fallit. Kommittén har i sitt lagförslag tagit upp en ny bestämmelse av innebörd, att rätten till ersättning för ideell skada förfaller, om den skadeståndsbe- rättigade avlider, innan krav på sådan ersättning har framställts. Under remissbehandlingen har meningarna varit delade. Vissa remissorgan till- styrker uttryckligen förslaget eller lämnar det utan erinran, men åtskilliga instanser avstyrker den lösning kommittén har föreslagit. För egen del anser jag i likhet med kommittén, att den nuvarande ord- ningen inte utgör en tillfredsställande lösning av problemet. Det torde dock vara svårt att finna en från alla synpunkter godtagbar ordning. Den reg- lering av frågan som kommittén har föreslagit går inte fri från invändning— ar. Man kan i likhet med flera remissinstanser starkt ifrågasätta det berät- tigade i att de efterlevandes rätt utvidgas i den omfattning som förslaget förutsätter. Det är i varje fall tveksamt, om man bör sträcka sig längre än i Danmark och Norge, där de efterlevandes rätt i detta hänseende i prin-

2.1.4.9.

• Sida 179
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 179

cip är beroende av om den avlidne själv hade väckt talan vid domstol. Men även med en sådan ordning —— liksom med den lösning som kommittén har föreslagit — kan avgörandet bli beroende av tillfälligheter. Med kommitténs förslag riskerar man vidare tvister, huruvida krav har framställts eller hu- ruvida väckta anspråk verkligen skall anses avse ersättning för ideell skada. I det avseendet kan befaras, att förslaget leder till ett osäkerhetstillstånd som man undgår med den nuvarande ordningen. Det råder således uppen- bara svårigheter att finna en oantastlig lösning och vitt skilda meningar om vad som bör gälla i förevarande avseende. Det kan under dessa förhållan- den ifrågasättas, om tiden är mogen för en legislativ reglering av frågan. Det föreligger knappast heller något trängande behov av en ändring. Jag har därför stannat för att frågan om verkan av den skadeståndsberättiga- des död i fråga om rätten till ersättning för ideell skada inte bör lagregleras i detta sammanhang.

I ett kommande avsnitt rörande formerna för den lagstiftning. om det all- männa culpaansvaret, om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsan- svar och om det allmännas skadeståndsansvar, som enligt mitt förslag bör genomföras, kommer jag att gå närmare in på vissa rätts- och lagtekniska frågor, vilka berör också den del av lagstiftningen som jag nu har behand- lat. Härvid kommer jag att ta upp bl. a. frågan om tillämpningen av de nu berörda allmänna skadeståndsreglerna utanför det egentliga culpaansva- rets område (avsnitt 3.3.).

2.1.4.ll.

• Sida 180
•  Original

?18'0 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

_ 2.2. Arbetsgivares skadeståndsansvar 2.2.1. Gällande rätt

2.211. Översikt. En företagare eller annan arbetsgivare, som är fysisk person, här enligt svensk-rätt ansvar för eget vållande i enlighet med den allmänna culparegeln. Juridiska personer svarar på grund av samma regel för vållande av sina organ (styrelsen i aktiebolag, kommunalfullmäktige i kommun etc.), i varje fall när dessa handlar inom ramen för sina förvalt- ningsuppgifter. Vid sidan av dessa grundsatser har i rättspraxis fastsla- gits, att en arbetsgivare i vissa fall kan åläggas att utge ersättning för skada som har vållats av hans arbetstagare. Sådant ansvar för annans handlande kallas som tidigare nämnt för principalansvar. Att en arbetsgivare bär principalansvar hindrar inte, att den skadelidande också kan vända sig mot den skadevållande personligen och begära ersättning av denne. Det bör i detta sammanhang erinras om att en arbets- eller uppdrags- givare enligt speciallagstiftning på särskilda verksamhetsområden och en- ligt vissa grundsatser som har utbildats i rättstillämpningen kan drabbas av skadeståndsansvar oberoende av eget eller anställds eller andra medhjäl- pares vållande, alltså rent objektivt ansvar. I den delen hänvisar jag till framställningen i avsnitt 1.1.1.3. Det allmänna principalansvar som gäller enligt svensk rätt är underkas- tat betydande inskränkningar. Det är bara i avtalsförhållanden som en ar- betsgivare anses svara för alla sina underordnade, oberoende av dessas ställning eller funktioner i företaget, och ansvar för vållande av s. k. själv- ständig medhjälpare inträder i allmänhet också bara i kontraktsförhållan- den. Ett oinskränkt principalansvar av denna omfattning tillämpas emel- lertid ibland också när det gäller skador som har uppkommit i situationer som haft viss anknytning till ett avtal eller i avtalslikuande förhållanden. I rena s. k. utomobligatoriska förhållanden gäller däremot praktiskt vikti- ga begränsningar i fråga om kretsen av de arbetstagare eller andra med- hjälpare för vilka arbetsgivaren svarar. I viss utsträckning gäller sådana begränsningar också i avtalsförhållanden. Om en anställd tillfogar en ar- betskamrat skada, inträder sålunda principalansvar enligt de grundsatser som tillämpas i rent utomobligatoriska förhållanden. I det följande skall mer utförligt behandlas endast de regler om princi- palansvar som gäller i utomobligatoriska förhållanden —— inbegripet ansva- ret mot anställda -— och i vissa avtalsliknande förhållanden utanför tjänste- avtalets område. Framställningen rörande det utomobligatoriska principal- ansvaret kommer att delas in i ett avsnitt som behandlar principalansvaret för skada som tillfogas utomstående tredje man och ett avsnitt rörande mot- svarande ansvar för skada som drabbar annan anställd hos samme arbetsgi-

2.2.1.l.

• Sida 181
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr" 5 år 1972-. 1.81

vare. Därefter behandlas i ett tredje avsnitt principalansvar i andra avtals-. liknande förhållanden. Den för allt principalansvar. gemensamma förutsätt- ningen att den skadevållande handlingen skall ha företagits i arbetstagarens eller medhjälparens tjänst berörs särskilt i ett avslutande fjärde avsnitt.1

2.212. Principalansvar mot utomstående. Eftersom en företagare svarar för eget vållande, när han utövar driftsledningen i sitt företag, anses det. att han inte bör undgå detta ansvar genom att överlåta ledningen till-annan, inte ens om företagets storlek gör ett sådant, överlåtande nödvändigt. De' skaderisker som är förenade med företagets -drift_ skall företagaren med andra ord inte kunna övervältra på sin drifts- eller arbetsledning. Den. praxis som har utbildats med utgångspunkt från dessa grundsatser inne- bär, att en arbetsgivare är ansvarig för skada som har vållats tredje man av någon som tillhör hans drifts- eller arbetsledning (se senast NJA 1967_ s. 164). _

Det är inte helt klart efter vilka kriterier det skall bedömas om en be- fattningshavare har sådan ställning att hans vållande kan utlösa principal-.. ansvar. Tydligt är dock, att det skall vara fråga om en anställd i överordf nad och ledande befattning. Hit hör sålunda utan vidare t. ex. ingenjörer och verkmästare. Också den som intar vanlig förmansställning räknas hit, men däremot sannolikt inte arbetsledare i lägre ställning, exempelvis s. k. lagbasar och arbetande förmän.

Samma synsätt som motiverar ansvaret för drifts- och arbetsledningens culpa har lett till att man i några avgöranden har sträckt ut principalan- svaret till att omfatta också vållande av anställd, som utan att tillhöra denna ledning har anförtrotts en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. Det har härvid rört sig om arbetstagare som haft hand om en sär- skilt farlig maskin eller som har haft att utföra vissa från säkerhetssyn- punkt betydelsefulla åtgärder. Som exempel kan ur praxis nämnas vägar- betare, som fått i uppdrag att öva tillsyn över avspärrningsanordningar på väg, där vägarbeten pågick. Med dessa undantag är emellertid huvudregeln i svensk rätt, att en arbetsgivare inte svarar för skada som. drabbar tredje man på grund av vållande av anställda 1 de lägsta befattningarna.

I uppdragsförhållande anses uppdragsgivaren' 1 allmänhet inte kunna gö- ras ansvarig för skada som drabbar tredje man på grund av vållande av uppdragstagaren (t. ex. en entreprenör). Gränsen mellan arbetstagare .och uppdragstagare är dock inte helt klar. När det har gällt att i skadestånds- mål avgöra, om en medhjälpare intar en så självständig ställning att han

1 En mer utförlig redogörelse för gällande rätt har lämnats i »Skadestånd II», bilaga 3, s. 153 i. I det följande sker sämkilda hänvisningar endast till sådana rättsfall som har publicerats efter det redogörelsen i Skadestånd H gjordes. I nämnda bilaga till Skadestånd II återllnns ock- så redogörelser för gällande rätt på området i övriga nordiska länder (utom Island).. och i bilaga 4 till betänkandet linne översikter av vissa utomnordiska rättssystem.

2.2.L2.

• Sida 182
•  Original

182. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

bör behandlas som uppdragstagare (självständig medhjälpare»), har man, enligt en princip som har formulerats i den juridiska litteraturen, fäst vikt vid uppdragsgivarens möjligheter att utöva arbetsledning och att kontrolle- ra arbetet, vem som har anställt och avlönat medhjälparens biträden och vem som har stått för arbetsmaterial 0.1. Domstolarna behöver dock inte så ofta ta ståndpunkt till dessa frågor. Inte sällan har det nämligen kunnat slås fast, att arbets- eller uppdragsgivaren själv har varit försumlig, t. ex. genom att han har brustit i sin skyldighet att övervaka och öva tillsyn över medhjälparen och dennes folk. En sådan övervaknings- och tillsynsplikt har utsträckts särskilt långt, när det har varit fråga om att förebygga skador vid arbetets utförande.

Lagstiftningen ålägger i viss omfattning rörelseidkare, fastighetsägare m. fl. särskilda förpliktelser som går ut på att förebygga person- eller egen- domsskada. Det finns möjligen en tendens i rättspraxis att sträcka skade- ståndsansvaret för bäraren av förpliktelsen längre, när det gäller skada i följd av att en sådan förpliktelse åsidosätts, än som följer av den allmän- na culparegeln och nu återgivna grundsatser om principalansvar. Det är visserligen osäkert, i vad mån bäraren av förpliktelsen blir skadestånds- skyldig, när han har uppdragit åt annan att utföra åtgärden men denne har försummat att fullgöra sitt åtagande. Vid tillämpning av den allmän- na tillsynsplikt som åvilar en uppdragsgivare tillämpar emellertid domsto- larna så stränga aktsamhetsnormer, att resultatet ofta blir detsamma som om ett utsträckt principalansvar tillämpats. Uppdragsgivaren har en långt- gående skyldighet att övervaka förpliktelsens fullgörande, och i händelse av försummelse på medhjälparens sida har han att försöka uppfylla sin förpliktelse på annat sätt. Vissa domstolsavgöranden kan också tyda på att ett utsträckt principalansvar har tillämpats vid åsidosättande av konkret angivna s. k. politirättsliga förpliktelser. I andra fall åter har anspråk mot den förpliktade ogillats på den grund att han inte själv varit vållande och inte ansetts kunna åläggas ansvar för anlitad självständig medhjälpares försummelse.

"Avsteg från huvudregeln att en uppdragsgivare i utomobligatoriska för- hållanden inte svarar för vållande av självständig medhjälpare eller dennes folk har vidare gjorts i fråga om vissa skador i grannelagsförhållanden. Det gäller skador som genom grävnings-, sprängnings- eller schaktnings- arbeten har uppkommit på grannfastighet.

2.2.1 .3. Principalansvar mot egna arbetstagare. Om en arbetare skadas i arbetet genom en arbetskamrats vållande, är arbetsgivaren i allmänhet in- te skyldig att utge skadestånd, om inte vållande ligger honom själv eller hans drifts- eller arbetsledning till last. Här gäller alltså samma grundsatser som när det gäller förhållandet till utomstående. tredje man, trots att det föreligger ett avtalsförhållande —— tjänsteavtal — mellan arbetsgivaren

2.2.1.2.

• Sida 183
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition-nr 5 år 1972 183

och den skadelidande. Liksom när det gäller skada på utomstående anses en arbetsgivare också i hithörande fall böra svara för vållande av anställd, som utan att tillhöra drifts- eller arbetsledningen fullgör från risksynpunkt särskilt ansvarsfulla arbetsuppgifter (se senast NJA 1970 s. 146 ).

Också här uppkommer ibland frågan om gränsdragningen mellan ar- betstagare, som intar en sådan ställning att deras fel eller försummelser ådrar arbetsgivaren skadeståndsansvar, och arbetstagare för vilkas vållan- de arbetsgivaren inte svarar. När det gällt att dra gränsen mellan drifts- eller arbetsledning och vanlig arbetare synes domstolarna i allmänhet ha följt kriterier som överensstämmer med dem som tillämpas när den ska— delidande är en utomstående. Sålunda har t. ex. vållande av en lagbas, som var utsedd av arbetsgivaren men som inte hade något inflytande i fråga om arbetsfördelning, detaljer i utförandet av arbetet, arbetarskydd etc. ansetts inte kunna ådra arbetsgivaren ansvar gentemot en skadad arbetare.

Den senaste tidens tekniska utveckling har medfört, att nu återgivna grundsatser om principalansvar i förhållande till de egna arbetstagarna fått ökad praktisk betydelse. En vanlig arbetare anförtros numera ofta tek- niskt kvalificerade och självständiga arbetsuppgifter. När en sådan arbetare skadar en arbetskamrat, kan arbetsgivaren med nuvarande rättspraxis tän- kas bli skyldig att utge skadestånd enligt principen om ansvar för vållande av anställd som har anförtrotts särskilt ansvarsfull uppgift.

En arbetsgivare anses inte ansvarig mot de egna arbetstagarna för ska- dor som tillfogas dem genom vållande" av en självständig medhjälpare som arbetsgivaren har anlitat. Skadeståndstalan har i några sådana fall ogillats, t. ex. när anställd hos en huvudentreprenör har skadats på grund av vållande hos en underentreprenör. Också här gäller alltså samma principer som när en utomstående tredje man skadas genom vållande av självständig med- hjälpare.

2.2.1.4. Principalansvar i avtalsliknande förhållanden. Det oinskränkta principalansvar som anses gälla i avtalsförhållanden' utanför tjänsteavta- lets område gäller bara mellan avtalskontrahenterna. 'Om t. ex. en hyres- värd har träffat avtal med en byggnadsfirma om reparation av sin fastig- het och en hyresgäst genom vållande av någon anställd hos byggnadsfir- man lider skada i samband med att arbetena "utförs, blir entreprenören i princip inte skyldig att ersätta skadan, om inte vållande ligger också ho- nom själv eller hans drifts- eller arbetsledning till last. Hyresgästen står ju utanför reparationsavtalet. Men det har förekommit fall, då skadestånd har tillerkänts utomstående, utan att det klart fastslagits, att vållande har legat drifts- eller arbetsledningen till last. Det har i allmänhet rört sig om fall då anställda har skadats på grund av felaktigheter i levererat gods, t. ex. en maskin. En utsträckt tillämpning av det oinskränkta principalan- svaret motiveras' i dessa fall av att 'ett åsidosättande av en avtalsförplik-

225104!

• Sida 184
•  Original

184. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 -år 1972

telse kan utsätta även avtalskontrahentens anställda för risker. Men oin- skränkt principalansvar har i några fall tillämpats också till förmån för andra skadelidande än avtalspartens anställda. Det har då gällt fall, när en- part i ett avtalsförhållande genom lagbestämmelse "eller på annat sätt har ålagtsen förpliktelse till skydd för tredje man, t. ex. viss säkerhetsföre- skrift. Det har gjorts gällande, att den som lidit skada till följd av att en sådan förpliktelse har åsidosatts bör åtnjuta skadeståndsrättsligt skydd som om han själv varit part i avtalet. '

Kontraktsrättens vidsträckta principalansvar gäller i allmänhet som tidigare antytts också, när avtalspart har åsidosatt en biförpliktelse till av- talet. Med biförpliktelse avses ett åliggande som inte har kommit till ut- tryck i ett öppet åtagande men som likväl anses föreligga vid sidan av huvudförpliktelsen enligt avtalet, t. ex. en säljares skyldighet att tillse att köparen inte skadas i samband med leveransens fullgörande.

Utanför det kontraktsrättsliga principalansvaret i egentlig mening ligger också en leverantörs skyldighet att svara för att försålt gods inte har ska- debringande egenskaper. Det finns åtskilliga rättsfall, där en tillverkare eller en försäljare av viss vara har ådömts skadestånd på grund av- att va- ran genom sin beskaffenhet har åstadkommit-skada på utomstående per- son eller egendom. I sådana fall har ansvar ålagts även på grund av vållan- de av leverantörens eller tillverkarens anställda i underordnad ställning.

I åtskilliga fall, där något egentligt avtal visserligen inte har förelegat men situationen har företett en avtalssituations drag. har principalansvar ansetts kunna tillämpas också med anledning av underordnads vållande. En sådan tillämpning av principalansvaret har förekommit t.ex. i fråga om skada som på sjukhusväsendets område har drabbat patient och i fråga om en bntiksinnehavares skyldighet att tillse att presumtiva kunder inte skadas under besök i butiken, men också när det gällt kronans ansvar för skada på rekvirerad egendom.

22.1.5."Kraoet på handlande i tjänsten. För att principalansvar skall in- träda måste den handling som utlöser ansvaret ha visst samband med ska- devållarens verksamhet för principalens räkning. Handlingen skall" med andra ord ha vidtagits i tjänsten. I några fall, av vilka flertalet har rört principalansvar i kontraktsförhållanden, har frågan om gränsdragningen mellan handlingar i och. utom tjänsten prövats. Det är dock inte möjligt att med ledning av dessa avgöranden ange några allmängiltiga principer för bedömningen. Prövningen har skett med beaktande av omständigheter- na i det särskilda fallet. '

2.2.2. Skadeståndskommittén 2.2.21. Allmänna synpunkter. Kommitténs uppdrag begränsar, utan någ- ra närmare direktiv i övrigt, det aktuella reformarbetet till partiella refor-

22.1.4.

• Sida 185
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 185

mer på den nu" gällande rättens grund. Kommittén finner sig med hänsyn till uppdragets art inte ha anledning att gå djupare in på diskussionen om grundlinjerna för den framtida skadeståndsrätten. Kommittén är dock övertygad om att en mera omfattande reform inte bör göra alltför radikala avsteg "från vad som nu gäller.

Området för det principalansvar som kommittén diskuterar omfattar all yrkesverksamhet, där någon använder sig av en eller flera arbetstagare, liksom de fall då en privatperson har någon anställd i sitt hushåll o. 1. Kommittén påpekar, att principalansvaret även möter inom olika slag av statlig eller" kommunal verksamhet, men" också inom sådan verksamhet som drivs av särskilda institutioner och inrättningar med offentligrätts- liga inslag.

Enligt kommittén är rådande rättstillstånd" 1 flera hänseenden otillfreds- ställande. Den gräns som har dragits mellan arbetstagare, för vilka arbets-" giVaren svarar, och övriga arbetstagare är svår att klargöra och blir i tillämpningen lätt godtycklig. Klarare linjer är enligt kommittén önsk- värda, och en för de skadelidande mera betryggande ordning bör efter— strävas.

Kommittén anser det inte utan vidare givet, att principalansvaret bör få samma omfattning och utformning när den skadelidande är en utomståen- de person och när skadan drabbar en anställd. I betänkandet behandlar kommittén dessa båda typfall vart för sig.

2.2.2.2. Principalansvar mot utomstående. En utvidgning av principalan- svaret mot utomStående tredje man anser kommittén kunna motiveras av ändamålet att skapa ett effektivt skydd för den skadelidande. Kommittén finner det uppenbart, att rätten till ersättning av arbetsgivaren är mest värd för den skadelidande. Rätten till ersättning av arbetstagaren saknar ofta ekonomiskt värde, om den inte täcks av ansvarsförsäkring. I den mån man genom skadeståndsreglerna vill skapa ett ekonomiskt effektivt skydd för den skadelidande, bör enligt kommittén ett vidgat ansvar för arbets-' tagares vållande läggas på arbetsgivaren. Kommittén erinrar om att rätten till skadestånd alltjämt" är av betydelse eftersom de sociala förmånerna inte ger 'full kompénsatiön och' de skadelidande endast har begränsade möjligheter att genom försäkring skydda sig mot olika skador av hithö- rande art.. Utvidgningen motiveras också av önskemålet om en rationell placering av kostnaderna för" skador som uppstår "genom vårdslöshet vid driften av ett företag-. Kommittén framhåller, att arbetsgivaren vanligen har möjlig- het att överblicka risken för att sådana skador kan uppstå och har hand- lingsfrihet vid planeringen av arbetet. Också i förhållande till den skade- lidande är det "enligt kommittén skäligt, att arbetsgivaren här bördan av de skador" som? arbetstagaren vållar. Från allniän ekonomisk synpunkt synes

22.22.

• Sida 186
•  Original

186. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

det riktigt, att kostnaden för de skador som genom vårdslöshet vållas vid driften kommer att belasta denna drift. Det rör sig här absolut sett inte om kostnader av sådan storlek att det kan vara betänkligt att lägga dem på företagarna. I motsats till den enskilde arbetstagaren har arbetsgivaren regelmässigt möjlighet att teckna försäkring som täcker skador av detta slag, och han kan inräkna utgiften för denna försäkring i sina kostnads— kalkyler.

I fråga om behovet av prevention mot arbetstagares vållande pekar kom- mittén på att arbetsgivaren svarar jämte den skadevållande arbetstagaren, när principalansvar gäller enligt nuvarande regler. Preventionssynpunk- ten borde, om den hade fog för sig, leda till att arbetstagaren inte fick skyd- das genom ansvarsförsäkring. Något sådant försäkringsförbud gäller dock inte. Kommitténs slutsats är, att preventionen, så vitt angår arbetstagare, bör i mån av behov tillgodoses med andra medel, såsom disciplinära åt- gärder, straff och regressrätti grövre fall. Enligt kommitténs uppfattning har ett skadeståndsansvar för arbetsgivaren oberoende av eget vållande större preventiv effekt. Arbetsgivaren stimuleras nämligen att vidta anord- ningar som motverkar vårdslöshet hos arbetstagarna och begränsar verk- ningarna därav.

Utvecklingen har även hos oss gått långt i den riktningen att ersättning för skador som uppkommer genom vållande i närings- eller annan ekono- misk verksamhet uppfattas som en kostnad vilken företagarna har att bära. Kostnaderna för olika typer av ansvarsförsäkringar, som täcker ock- så vållande av arbetstagare, betalas av arbetsgivarna. Regress från försäk- ringsgivare mot anställd förekommer i praktiken inte. Enligt kommittén förekommer det endast undantagsvis att en arbetsgivare, som inte har an- svarsförsäkring utan själv har fått ersätta en skada vilken vållats av någon som tillhör hans drifts- eller arbetsledning, utövar regress mot den skade- vållande. Även i dessa fall stannar utgiften. således regelmässigt på före- tagaren. Speciallagstiftningen om objektivt företagaransvar på särskilda verksamhetsområden utgör också uttryck för den nämnda utvecklings- tendensen.

En utvidgning av principalansvaret till att omfatta alla arbetstagares vållande kan enligt kommittén på ett naturligt sätt infogas i det allmänna skadeståndsrättsliga systemet. Skadeståndsrätten skulle bringas- i "närmare överensstämmelse med vad som på grund av försäkringsförhållandena re- dan tillämpas inom en stor del av näringslivet. Visserligen har ansvarsför- säkringens utveckling medfört, att behovet av utvidgat principalansvar i avsevärd mån har tillgodosetts på annan väg. Men det kan alltjämt inträffa att skador vållas av anställda-i de lägsta graderna utan att dessa skador täcks av ansvarsförsäkring. Kommittén" pekar här på att försäkringsbelop- pet inte alltid räcker för att täcka hela skadan, att ansvarsförsäkring gör undantag för vissa praktiskt viktiga skadefall, samt- att villkoren gör

22.2.2.

• Sida 187
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 187

undantag för skador på egendom som arbetsgivaren eller någon för hans räkning har omhändertagit, exempelvis för reparation —— låt vara att an— svaret i sådana fall oftast följer kontraktsrättsliga regler. Kommittén fin- ner det vara stötande från den skadelidandes synpunkt, att -—— under lika förutsättningar i övrigt -— rätten till ersättning är ekonomiskt tryggad, om ansvarsförsäkring finns, medan den skadelidande i motsatt fall på grund av den skadevållandes dåliga ekonomi kanske inte har möjlighet att få ut ens en bråkdel av skadeståndet. En utvidgning av principalansvaret skulle i sin mån bidra till att ansvarsförsäkring vinner ökad utbredning.

I sådan statlig verksamhet som är att jämställa med enskild verksamhet bär staten samma principalansvar som en enskild företagare. Staten teck- nar emellertid inte försäkring. De skadelidande njuter därför inte någon sådan förmån av ansvarsförsäkring som i vid omfattning föreligger inom enskild verksamhet. Staten svarar m. a. o. inte för skador som vållas av lägre befattningshavare, vare sig skadeståndsrättsligt eller genom någon försäkringsmässig reglering, om det inte finns särskilda regler härom, så- som för järnvägstrafiken och sjöfarten. Detsamma gäller en del större kommuner, som inte heller tecknar ansvarsförsäkring. Kommittén finner det stötande, att offentligrättsliga subjekt på detta sätt intar en undantags- ställning.

Enligt kommittén når man en bättre ordning, om principalansvaret ut- vidgas till att omfatta samtliga arbetstagare, oavsett vilken ställning de har. Därigenom skulle man inte vinna något väsentligt nytt i de talrika fall då ansvarsförsäkring redan nu finns. Men man skulle uppnå, att det allmänna och envar annan, som nu inte tecknar ansvarsförsäkring, får samma ansvar som de flesta företagare i realiteten åtar sig redan nu genom att hålla sådan försäkring.

Vid behandlingen av frågan om jämkning av arbetstagares skadestånds- ansvar har kommittén funnit det synnerligen önskvärt, att detta ansvar be- gränsas. Möjligheten att realisera detta önskemål utan förfång för den ska- delidande blir enligt kommittén större, om den skadelidande kan vända sig mot arbetsgivaren eller dennes försäkringsbolag med sina krav. Det finns knappast någon annan metod än att utvidga principalansvaret, om man vill begränsa arbetstagarens skadeståndsansvar och samtidigt tillgodose den skadelidandes reparationsintresse.

Kommittén anser inte tillräckliga skäl föreligga att göra skillnad mellan å ena sidan ekonomisk verksamhet och å andra sidan icke-ekonomisk, ideell verksamhet eller privata förhållanden. Även om en ideell organisation eller en privatperson inte har samma möjligheter som en företagare att inrymma kostnaden för ett vidgat principalansvar i en ekonomisk kalkyl och helt eller delvis övervältra den på andra, kommer en utvidgning av principalan- svaret för flertalet inte att medföra några kostnadsstegringar. Också de ansvarsförsäkringar som står dessa kategorier" av arbetsgivare till buds om-

2.2.2.2.

• Sida 188
•  Original

188. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

fattar redan'nu skador som vållas av de lägst anställda. Men särskilt för arbetsgivare av detta slag kan det enligt. kommittén föreligga behov av en jämkningsmöjlighet, när ansvarsförsäkring saknas eller är otillräcklig..

Kommittén finner också rättstekniska fördelar vara förenade med en ut- vidgning av principalansvaret. Ett åtminstone i princip oinskränkt principal- ansvar gäller i inomobligatoriska förhållanden, men gränsen mellan inom— och- utomobligatoriska förhållanden är ofta flytande. Den skillnad som nu råder i fråga om principalansvarets omfattning kan därför leda till otill- fredsställande och godtyckliga resultat. Användningen av kvasikontrakts- rättsliga synpunkter i utomobligatoriska förhållanden ger enligt kommittén en antydan om att det inte svarar mot det praktiska livets krav att i fråga om principalansvaret göra skillnad mellan inom- och utomobligatoriska för— hållanden.

Slutligen framhåller kommittén, att principalansvaret i flertalet av de västerländska stater med vilka Sverige har ekonomiska förbindelser går längre än hos oss, och understryker särskilt att man i våra grannländer Danmark och Norge liksom i Island erkänner oinskränkt principalansvar. Om större nordisk rättslikhet skall vinnas, är det därför ofrånkomligt att vår lagstiftning får mötsvarande innehåll. '

Sammanfattningsvis förordar kommittén, att det allmänna principalan- svaret i förhållande till utomstående tredje man vidgas till att omfatta vål— lande i tjänsten av samtliga arbetstagare, sålunda även de lägst anställda (1 5 i kommitténs förslag). I de ömmande fall som kan uppkomma är det enligt kommittén tillräckligt attskadeståndsansvaret kan jämkas, när det skulle bli alltför betungande. "Kommittén föreslår också att en sådan jämk- ningsregel införs (3 5 i kommittéförslaget).

2.223. Principalansvar mot egna arbetstagare". Kommittén konstaterar in- ledningsvis, att svensk rättspraxis snarast har utvecklats i riktning mot en utvidgning - av principalansvaret mot egna arbetstagare. Detta omfattar nämligen numera också vållande av arbetstagare som har anförtrotts sär- skilt ansVarsfulla" sysslor. Många av de synpunkter som kommittén har an- fört till stöd fören utvidgning avprincipalansvaret mot utomstående gör sig enligt. kommittén gällande även i fråga 'om skador som drabbar arbets- tagare i arbetet. En effektiv rätt till skadestånd förutsätter, att arbetsgiva- ren blir ansvarig. Det synes vidare skäligt att förluster som uppstår genom dessa skador räknas som en kostnad i verksamheten. Vad kommittén har an"- fört om förhållandet mellan arbetsgivarens och den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar "äger giltighet också här. Om man över huvud anser, att rätt till skadestånd bör finnas vid skada som arbetstagare vållar varandra, är det enligt kommittén rimligt att ersättningen bekostas av arbetsgivaren och utgår ur dennes ansvarsförsäkring, när sådan finns. I regel kan den en- skilde arbetstagaren lika litet-i dessa fall som när skadan drabbar utom-

2.2.2.2.

• Sida 189
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 189

stående skydda sig genom ansvarsförsäkring mot sitt personliga skade- ståndsansvar.

Det finns emellertid enligt kommittén också skäl som talar mot en ut- vidgning av principalansvaret till att omfatta skador som arbetskamrater vållar varandra. Eftersom personskadorna uppenbarligen är de viktigaste i detta sammanhang och skadefallen så gott som undantagslöst är att hänföra till yrkesskador, får den skadelidande ersättning från yrkesskadeförsäk- ringen. Ersättningen utgår i princip oberoende av om det rör sig om ren olyckshändelse eller om vållande ligger arbetsgivaren, en arbetskamrat eller en helt utomstående till last. Det kan förefalla väl mycket begärt, att ar- betsgivaren, utöver premierna för denna försäkring, också skall betala ska- destånd med anledning av sådana olycksfall. Emellertid ger yrkesskadeför- säkringen inte full kompensation för den lidna skadan. Man måste enligt kommittén också räkna med att stora grupper av arbetstagare under lång tid framåt kommer att stå utan sådant kompletterande försäkringsskydd vid olycksfall eller sjukdom som t. ex. gruppliv- eller gruppolycksfallsför- säkring utgör. Förbättringarna i den allmänna försäkringen medför att denna i många fall ger ett nästan lika gott skydd som yrkesskadeförsäk- ringen. Förmånen att ha rätt till yrkesskadeersättning kan därför ibland framstå som en otillräcklig kompensation för att rätt till skadestånd inte föreligger, anser kommittén.

Kommittén tror inte, att ett vidgat principalansvar leder till att arbets- tagarna tar mindre hänsyn till de skaderisker som de utsätter arbetskam- raterna för. Det synes kommittén dessutom odiöst att acceptera en ordning, enligt vilken den som drabbas av kroppsskada skall stå utan ersättning, där- för att en sådan ordning förutsätts i någon mån verka preventivt. I fråga om sakskador kan det däremot lättare tänkas, att aktsamheten slappnar med vetskapen om att en skadelidande arbetskamrat får ersättning av arbetsgi- varen för sin förlust. Det blir enligt kommittén dock mest fråga om bagatell- skador, eftersom de anställda i allmänhet inte medför någon mera värdefull egendom till arbetsplatsen, och kommittén anser inte att det finns anled- ning till oro för att antalet bagatellartade skadeståndsanspråk skall bli besvärande. Man har i Danmark och Norge inga dåliga erfarenheter av att arbetsgivare bär skadeståndsansvar även för egendomsskador som arbets- tagarna vållar varandra. Kommittén räknar visserligen ändå med, att en ut- vidgning av principalansvaret kan medföra missbruk, när det gäller sak- skador. Man bör dock enligt kommittén kunna på olika sätt komma till rätta med eventuella otrevliga tendenser hos mindre hederliga element. Dessutom finns det möjlighet att i kollektivavtal eller individuella tjänste- avtal inrymma vissa bestämmelser som motverkar obehöriga försök att få ut ersättning. I fråga om personskada anser kommittén risken för missbruk vara obetydlig. Vid sidan av risken för straffansvar och disciplinära sank-

2.2.2.3.

• Sida 190
•  Original

190. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

tioner är den allmänna obenägenheten att påta sig ansvar för vållande till svårare kroppsskada en kraftigt motverkande faktor.

Kommittén har övervägt, huruvida frågan om en utvidgning av principal- ansvaret på detta område är en angelägenhet som inte bör lösas genom lag- stiftning utan i stället bör regleras genom frivilliga överenskommelser mel- lan parterna på arbetsmarknaden, eftersom frågan har samband med tjänsteavtalsförhållandet. En avtalsmässig reglering — genom kollektivav- tal eller individuella tjänsteavtal — har enligt kommittén den fördelen framför lagstiftning att större hänsyn kan tas till skilda förhållanden i olika branscher och till olika typer av skadefall. Kommittén har dock funnit det mera rätlinjigt, att lagstiftning sker.

En utvidgning av principalansvaret till de fall då arbetstagare vållar ar- betskamrat skada kan väntas medföra en viss kostnadsökning för arbets- givarna, främst i form av ökade premier för ansvarsförsäkring. Sådan för- säkring täcker f. n. inte arbetstagarens personliga skadeståndsansvar i dessa fall. Kommittén har låtit göra en undersökning av begränsad omfattning rörande frekvensen och den ekonomiska betydelsen av olycksfall i arbete, som har vållats av arbetskamrat till den skadelidande. Trots föreliggande felkällor kan resultatet enligt den försäkringsexpertis som kommittén an- litat läggas till grund för en bedömning av den ungefärliga kostnadsök- ningen. Den för de enskilda företagen beräknade kostnadsstegringen varie- rar för olika grupper arbetsgivare och beroende på olika beräkningsmetoder mellan 15 och 25 %. Kommittén anser att man försiktigtvis bör utgå från det högsta av dessa procenttal. En höjning av premierna för ansvarsförsäk- ring med 25 % är visserligen beaktansvärd, om man ser posten isolerad. Men eftersom premiekostnaden som helhet inte är särskilt betydande, är kostnadsstegringen enligt kommitténs uppfattning föga besvärande. Kost- naderna för ansvarsförsäkring är ganska ringa i förhållande till de belopp som arbetsgivarna utger för yrkesskadeförsäkringen. För en i undersök— ningen ingående grupp av arbetsgivare utgjorde premierna för yrkesskade- försäkringen för åren 1959 och 1960 sammanlagt ca 12 milj. kr. Vad dessa företag (via ansvarsförsäkringsbolagen) fått utge i skadestånd under mot- svarande tid, ca 1,1 milj. kr., utgör mindre än 10 % av kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen. Om man till sistnämnda kostnader lägger före- tagens utgifter för allmän försäkring, blir procentsiffran ännu lägre.

På grundval av undersökningsresultaten har kommittén kommit till slut- satsen, att den ökning av företagens och det allmännas kostnader som en utvidgning av principalansvaret skulle medföra inte kan tillmätas avgö- rande betydelse som skäl mot en reform. För rent privata förhållanden torde frågan om principalansvar i hithörande fall inte spela någon praktisk roll.

Kommittén har på grund av dessa överväganden stannat för att frågan om ersättning med anledning av skador som arbetstagare vållar varandra

2.2.2.3.

• Sida 191
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 191

bör behandlas på samma sätt som skador som arbetstagare vållar utom- stående personer.

Kommittén förutsätter, att de regler om oinskränkt principalansvar som sålunda föreslås skall vara direkt tillämpliga i fråga om vållande av arbets- tagare. Frågan om den närmare innebörden av begreppet arbetstagare be- handlar kommittén i specialmotiveringen till sitt lagförslag. Enligt kommit- tén bör emellertid reglerna tillämpas analogiskt på andra än arbetstagare om förhållandena är jämförliga. Även denna fråga berör kommittén när- mare i sin specialmotivering. Jag kommer att redovisa kommitténs stånd- punkt i dessa hänseenden vid min behandling av de enskilda bestämmelser- na ( avsnitt 5.1.3.1 .). De uttalanden som kommittén gjort om tillämpning av dess förslag inom den offentliga sektorn för det fall att lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar inte kommer till stånd kan förbigås här, eftersom sådan lagstiftning enligt vad jag föreslår skall genomföras samtidigt med lagstiftningen om det allmänna principalansvaret.

2.224. Uppdragsgivares ansvar för vållande av självständig medhjälpare. Kommittén har i likhet med övriga nordiska kommitterade funnit det på- kallat att överväga en utsträckning av principalansvaret till att omfatta ock- så skada vållad av självständig medhjälpare, när det gäller åsidosättande av speciella förpliktelser som lagstiftningen ålägger rörelseidkare, fastighets- ägare m. fl. i syfte att förebygga skada på person eller egendom. Kommittén ger vissa exempel på förpliktelser av denna art, som gäller till skydd för allmänheten. Föreskrifter härom finns bl. a. inom verksamhets- områden som rör handhavande av farliga ämnen, såsom gifter, brandfarliga varor, radioaktivt material och explosiva varor. Hit hör också bestämmelser, som har tillkommit i trafiksäkerhetens intresse, t. ex. föreskrifter om skyl- dighet för fastighetsägare att sanda trottoarer vid halka. Kommittén erinrar vidare om sådana föreskrifter om skyldighet att vidta skydds- eller säker- hetsåtgärder som brukar förknippas med tillstånd för utövning av viss verksamhet, och om allmänna ordningsstadgans bestämmelser om säker- hetsåtgärder vid offentliga tillställningar, hälsovårds- och livsmedelsstad- gornas föreskrifter om renhållning 0.1. samt bestämmelserna i vägtrafikför— ordningen och sjölagen jämte därtill anknutna författningar om motor- fordons, resp. fartygs utrustning. Föreskrifter har också i vid omfattning meddelats till skydd för mera begränsade grupper av intressenter. Kommit- tén hänvisar här till bestämmelser i arbetarskyddslagen och hyggnadsstadgan men också till den oskrivna grannelagsrätten. Mot bakgrund av vad som kan antas vara gällande rätt i fråga om skyldig- heten för bäraren av en förpliktelse av detta slag att ersätta skada uppkom- men till följd av att förpliktelsen inte fullgörs — och som har angetts i det föregående ( avsnitt 2.2.1.2 .) —- framför kommittén tanken, att den som har ålagts en sådan förpliktelse inte bör kunna befria sig från ansvaret för dess

2.2.2. .

• Sida 192
•  Original

192. Kungl.. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

fullgörande genom att övervältra förpliktelsen på annan. Betydelsen av att föreskrifter av detta slag efterlevs motiverar enligt kommittén ett principal- ansvar för självständig medhjälpare och dennes folk.; Liknande betraktelse- sätt är förhärskande i vissa främmande rättssystem, bl. a. i angloamerikansk rätt, där uppdragsgivare i motsvarande fall (vid s. k. »non-delegable duties») åläggs ansvar för anlitad självständig företagares försummelser, fastän det subordinationsförhållande som annars är en förutsättning för principal- ansvar inte föreligger. Många fördelar är enligt kommittén förknippade med en sådan utsträckning av ansvaret. Den som anlitar en ekonomiskt svag med- hjälpare kan inte slå sig till ro med att ha lämnat uppgiften i andra händer. För en rad praktiskt viktiga fall undgår man gränsdragningen mellan å ena sidan medhjälpare som, ehuru formellt självständiga, är underordnade upp- dragsgivaren, samt å andra sidan i verklig mening självständiga företagare. Från processuell synpunkt skulle det vara förmånligt för de skadelidande att alltid kunna vända sig mot den som är bärare av förpliktelsen. Man rör sig här enligt kommittén på områden med ofta stora skaderisker. För de skadelidande är det därför särskilt angeläget att skadeståndsansvaret täcks genom ansvarsförsäkring. En utvidgning av principalansvaret skulle med- föra, att ansvarsförsäkringarna i dessa fall kommer att täcka också skador med anledning av försummelser från anlitade självständiga medhjälpares sida. Kommittén ser också en fördel i att utvidgningen skulle bidra till en utjämning av olikheterna mellan inom- och utomobligatoriskt principal- ansvar i fråga om ansvar för självständig medhjälpare.

I enlighet med dessa överväganden förordar kommittén, att en bestäm- melse i ämnet tas upp i en lagstiftning om arbetsgivares skadeståndsansvar. I 2 & kommittéförslaget föreskrivs sålunda, att den som genom lag eller författning ålagts att i särskild egenskap vidta åtgärd till förebyggande av person— eller sakskada och som anlitar annan än arbetstagare för uppgiften skall svara för den som har anlitats och hans folk på sätt som sägs i 1 5 i förslaget.

2.225. Begränsning till person- och sakskada. Kommittén erinrar om att den allmänna culparegelns tillämpningsområde enligt gällande svensk rätt är inskränkt till integritetskränkningarnas område och sålunda inte omfat- tar ren förmögenhetsskada. En liknande avgränsning av lagstiftningens räck- vidd har enligt kommittén särskilda skäl för sig i detta sammanhang, när bara vissa speciella reformönskemål på skadeståndsområdet tas upp till be- behandling. Det är huvudsakligen beträffande sådana skador som ett reform- behov har framträtt. Ett annat skäl är, att ansvarsförsäkringarna täcker endast skada på person och egendom. Det är enligt kommittén tveksamt, om dessa försäkringar lämpligen kan utsträckas till att omfatta också ren för- mögenhetsskada. Detsamma gäller i fråga om icke-ekonomisk skada, som tillfogas någon på annat sätt än genom person- eller sakskada. Kommittén

2.2.2.4-.

• Sida 193
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1.972 193

har också i »Skadestånd I) förordat, att den allmänna culparegeln och de särskilda bestämmelserna om barns och föräldrars samt psykiskt abnorma personers skadeståndsansvar skall gälla bara i fråga om person- och sak- skada och att ansvar för ren förmögenhetsskada skall inträda endast för skada som någon tillfogar annan genom brott. Beträffande rätt till ersättning för icke-ekonomisk skada som tillfogas utan samband med person- eller sakskada förutsätter kommittén i »Skadestånd I», att skadan har tillfogats genom »brott mot den personliga friheten, annat ofredande, ärekränkning eller dylik brottslig gärning».

Skadeståndskommittén anser det knappast tillrådligt att i detta samman- hang försöka bemästra hela det vittomfattande problemkomplex som frågan om arbetsgivare-s ansvar för arbetstagares vållande utanför integritetskränk- ningarnas område utgör. Kommittén syftar därvid på de fall då en arbets- tagare gör sig skyldig till t. ex. bedrägeri, ärekränkning, intrång i immaterial- rätt, illojal konkurrens eller gäldenärsbrott. Förhållandena är här alltför växlande och svåröverskådliga.

Kommittén har således stannat för att förslagets bestämmelser om prin- cipalansvar skall gälla bara vållande till person- och sakskada. Härmed kommer de fall då enligt gällande rätt ren förmögenhetsskada eller icke- ekonomisk skada anses ersättningsgill att falla utanför den föreslagna lag- stiftningens tillämpningsområde. Kommittén räknar emellertid med att bestämmelserna kan bli analogiskt tillämpliga även på sådana skador, näm- ligen i fall som är fullt jämförliga med åsamkande av person- eller sakskada. Som exempel nämner kommittén culpös ärekränkning.

2.2.2.6. Jämkning av principalansvar. Kommittén erinrar om att dess för- slag om ett utvidgat principalansvar gäller också för icke-ekonomisk verk- samhet och för privatpersoner samt även i övrigt i smärre förhållanden, då ansvaret någon gång kan tänkas bli ekonomiskt alltför betungande. Någon sådan verkan inträder inte i den mån det finns ansvarsförsäkring. som täcker skadan. Trots ansvarsförsäkringens stora utbredning kan man inte bortse från möjligheten att en eller annan arbetsgivare av oförstånd under- låter att teckna sådan försäkring eller att försäkringen är otillräcklig. Det bör därför enligt kommittén finnas visst utrymme för jämkning av principalansvaret. Man bör undvika att en arbetsgivare blir oskäligt be- tungad, när ansvarsförsäkring saknas eller är otillräcklig. Enligt kommitténs uppfattning är det principalens ekonomiska ställning och verkningarna ur ekonomisk synvinkel av fullt skadeståndsansvar som bör komma i betrak- tande vid jämkningsfrågans prövning. Däremot bör den skadevållande hand- lingens beskaffenhet inte tillmätas självständig betydelse. Hänsyn bör å andra sidan givetvis tas till den skadelidandes förhållanden, så att inte i stället obilliga verkningar drabbar denne. Sådana verkningar inträder inte som följd av jämkning, när den skadelidande har Skadeförsäkring eller

2.2.2.6. 13 —Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 194
•  Original

194. Kungl". Maj:ts proposition nr 5 år 1972

uppträder som självförsäkrare. Till- självförsäkrare rä-knar kommittén i- detta sammanhang staten samt större kommuner och vissa större företag, som på grund av riskutj ämning inom den egna rörelsen inte tecknar ansvars- försäkring.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att det i schweizisk rätt finns en regel som möjliggör jämkning av det presumtionsansvar för arbetsgivare som gäller där, och att vissa regler om jämkning av s. k. husbondeansvar finns i 5 25 i de danska och norska försäkringsavtalslagarna.

En allmän jämkningsregel kan enligt kommittén visserligen vara moti- verad, men detta bör inte hindra att man inför jämkningsregler på begränsa- de områden,'t. ex. i fråga om principalansvaret. Att principalen skall svara för annans vållande oberoende av egen culpa ger skadefallen på detta område en särställning, som enligt kommittén motiverar en jämkningsregel. En sådan regel motverkar sannolikt inte önskemålet att främja utbredningen av ansvarsförsäkring. Oavsett om jämkningsmöjlighet finns är nämligen risken att få betala skadestånd enligt kommitténs uppfattning tillräcklig för att uppmuntra till tecknande av ansvarsförsäkring.

Kommittén föreslår i enlighet med dessa överväganden en regel om att principalansvar kan jämkas, om skadeståndet med hänsyn till principalens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter finnes oskäligt be- tungande (3 5 i kommitténs förslag). Regeln är enligt vad kommittén sär-' skilt framhåller inte tillämplig, när skada har vållats av en arbets- eller uppdragstagare själv eller, i fråga om juridiska personer, dessas högsta organ.

"2.227. Förhållandet till speciallagstiftning och till kontraktsrättsliga reg- ler. Bestämmelser om oinskränkt principalansvar finns i sjölagen och järn- vägsansvarighetslagen. Rent objektivt ansvar, som bl. a. inkluderar ansvar för anställds handlande, är föreskrivet för särskilda verksamhetsområden, t. ex. genom el-anläggningslagen, luftfartsansvarighetslagen, atomansvarig- hetslagen och miljöskyddslagen samt genom vissa bestämmelser i bilansva- righetslagen och järnvägsansvarighetslagen. Praktiskt betydelsefulla be- stämmelser om ansvar för annans vållande finns i bilansvarighetslagen.

Konkurrensproblem kan enligt kommittén uppkomma, t. ex. vid tillämp- ning av jämkningsregeln i 3 5 av dess förslag. Av praktisk betydelse är enligt kommittén vidare frågan, huruvida vissa särskilda preskriptionsbestämmel- ser i speciallagstiftningen skall gälla också när förslagets regler om princi- palansvar skulle kunna tillämpas. Kommittén antar, att en tillämpning av allmänna grundsatser leder till en tillfredsställande lösning av dessa problem. Men för att undvika att trafikansvarssystemet blir mera komplice- rat än det redan är har kommittén ansett sig böra föreslå. att de nya reglerna om principalansvar inte skall gälla skada i följd av vårdslöshet vid sådan trafik med motorfordon för vilken skall finnas trafikförsäkring. En bestäm- melse härom har kommittén tagit upp i 5 5 av sitt förslag.

2.2.2.6.

• Sida 195
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition n'r'5 år.. 1972. 195

Enligt i rättstillämpningen utbildade grundsatser gäller objektivt ansvar på vissa områden, såsom inom grannelagsrätten och vid vissa särskilt farliga militärövningar. Kommitténs förslag avses inte ha någon inverkan på de i— huvudsak oskrivna regler som anses tillämpliga på dessa områden. Inte. heller avser kommittén att en lagstiftning'enligt dess förslag skall utgöra- hinder för domstolarna att i framtiden statuera objektivt ansvar också på andra områden än de nu nämnda, om verksamhetens särskilt farliga beskaf-. fenhet eller andra omständigheter påkallar det.

I inomobligatoriska förhållanden gäller redan i princip, att en avtals- kontrahent svarar för sina medhjälpares vållande, dock med de avsteg som kan följa av det särskilda rättsförhållandets natur. Kommittén har som skäl för en utvidgning avprincipalansvaret hänvisat bl: a. till de nackdelar som är "förknippade med att ansvaret f.n. har olika omfattning i utomobliga-- toriska" och i inomobligatoriska förhållanden. Kommitténs förslag innebär. visserligen en utjämning av dessa olikheter, och gränsdragningen mellan- ansvarstyperna' kommer inte att få samma betydelse som tidigare. Men skill-: naden mellan utom- och inomobligatoriskt ansvar kan givetvis inte utplånas. genom förslaget." Kommittén berör närmare i. vilka mer betydelsefulla avi seenden skillnaderna ännu kommer att framträda, t. ex. när det gäller om.-. fattningen av ansvaret för självständig medhjälpare. För detaljerna i denna del i kommitténs framställning hänvisar jag i första hand till »Skadestånd II» 5. 53. _ _ .

Kommittén diskuterar i detta sammanhang särskilt i vad mån 'den före:) slagna jämkningsregeln skall kunna tillämpas också i kontraktsförhållan- den. Enligt kommittén bör frågan besvaras nekande för. de fall då typiskt:— kontraktsmässiga förpliktelser har 'åsidosatts. När det gäller ansvar" för-: skada som har uppkommit genom åsidosättandeav en hiförpliktelse i kon.-.- trakt —" t. ex. ansvar för skada på grund av skadebringande.egenskaper. hos försålt gods — anser emellertid kommittén, att det bör finnas utrymme för.. jämkning, om person- eller sakskada drabbar medkontrahe'nten i avtals- förhållandet till följd av försummelser av medkontrahentens medhjälpare. Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att analogisk tillämpning av jämka ningsregeln bör kunna komma i fråga även i kontraktsförhållanden, under förutsättning att omständigheterna är jämförliga med skadefall som inträf— far utan att något avtal ligger i botten men att vid försummelse med avse-. ende på huvudförpliktelsen i ett avtal jämkning regelmässigt inte bör äga rum.

Enligt kommittén torde det motsvarande finska lagförslaget vila på sam- ma utgångspunkter i detta hänseende som det svenska, under det att de danska och norska förslagen utgår från att lagstiftningen blir direkt till-'. lämplig även i kontraktsförhållanden.

Kommittén påpekar, att dess förslag inte hindrar att en arbetsgivare i avtalsförhållanden gör förbehåll som fritar honom från principalansvar. Kommittén tänker sig att en sådan friskrivning kan komma till användning.

• Sida 196
•  Original

196. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

i arbetsavtal beträffande skador som arbetstagare vållar varandra. Också i andra fall kan friskrivningsklausuler tänkas förekomma. I de danska och norska lagförslagen har tagits upp en särskild bestämmelse om att avtal, varigenom den skadelidandes rätt begränsas, kan lämnas utan avseende, i den mån avtalet skulle vara uppenbart obilligt ()urimelig»). De finska och svenska kommittéerna har inte funnit anledning att föreslå någon mot- svarande bestämmelse. Skadeståndskommittén påpekar i detta samman- hang att en friskrivningsklausul, vars tillämpning skulle vara uppenbart otillbörlig-torde kunna jämkas eller lämnas utan avseende enligt grunderna för 8 5 skuldebrevslagen.

22.2.8. Principalansvar i offentligrättsliga förhållanden. Kommittén har med utgångspunkt från att dess förslag kan komma att föranleda lagstift- ning utanatt samtidigt lagstiftning genomförs om det allmännas skade- ståndsansvar behandlat vissa frågor om tillämpning av bestämmelserna i dess förslag när det gäller statens och kommunernas skadeståndsansvar. Jag återkommer med en redogörelse för vissa av kommitténs uttalanden i denna del vid behandlingen av frågan om det allmännas skadeståndsansvar (av- snitt 2.3.3.).

2.2.3. Remissyttrandena

2.2.31. Allmänna synpunkter. Vissa remissorgan har i sina yttranden gjort uttalanden av mera allmän och principiell räckvidd om det skade- ståndsrättsliga reformarbetet. Dessa uttalanden har i sina huvuddrag redo- visats i det föregående ( avsnitt 1.4.7 .). Ett 40-tal remissinstanser har tillstyrkt, att Skadeståndskommitténs för- slag läggs till grund för lagstiftning, eller har med anmärkningar endast mot enskildheter i förslaget lämnat huvudprinciperna i detta utan erinran.

I ett stort antal av dessa yttranden framförs önskemål om att statens och kommunernas skadeståndsansvar blir föremål för lagstiftning i samband med att principalansvaret och arbetstagares skadeståndsansvar lagregleras. I allmänhet har härvid förutsatts, att en lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar skall kunna genomföras på grundval av 1958 års förslag.

Ett flertal av de remissorgan som i princip tillstyrkt förslaget för fram vissa allmänna synpunkter på Skadeståndskommitténs förslag. Hovrätten för Nedre Norrland, försäkringsinspektionen och länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig i allt väsentligt ansluta sig till förslagets huvudprinciper. Svea hovrätt anser förslaget vara väl ägnat att läggas till grund för lag- stiftning. ! samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Jämtlands län, domän- styrelsen och socialstyrelsen, som i likhet med SA CO anser det angeläget att den föreslagna lagstiftningen snarast genomförs. Samma ståndpunkt intar

2.2.2.7 .

• Sida 197
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 197

föreningen Sveriges häradshövdingar. Länsstyrelsen i Stockholms län finner de föreslagna ansvars- och jämkningsreglerna i allt väsentligt väl under- byggda och i det stora hela rimligt avvägda. Sveriges läkarförbund anser att en lagstiftning efter förslagets riktlinjer skulle medföra påtagliga fördelar. Sveriges advokatsamfund finner de skäl som kommittén har anfört för förslaget vara övertygande samt framhåller som en väsentlig fördel med förslaget att större överensstämmelse kommer att råda beträffande arbets- givares skadeståndsansvar i obligatoriska och utomobligatoriska förhållan- den.

Arbetsdomstolens ordförande är i princip positiv till förslaget men finner det i vissa avseenden svårt att bedöma dess räckvidd och att avgöra vilka praktiska verkningar lagen får för olika konkreta fall. Å andra sidan anser han det knappast möjligt att utforma en allmän lag på skadeståndsrättens område efter annan metod än den som skadeståndskommittén har tillämpat. Med hänsyn till rättsområdets karaktär kan det knappast undvikas, att den närmare utformningen av rättsreglerna liksom hittills måste ske i kasuistisk form genom rättspraxis. Det är dock enligt arbetsdomstolens ordförande en viss fördel, om praxis kan utvecklas på grundval av en skriven lag, i vilken de allmänna riktlinjerna har fastslagits. "Härtill kommer, att förslaget inne- fattar inte endast en kodifiering av gällande rätt utan i betydelsefulla avseenden också ändringar däri, som knappast kan genomföras annat än genom lagstiftning.

Vissa av de remissinstanser som i det väsentliga har godtagit förslagets huvudprinciper har emellertid samtidigt tagit upp till diskussion den mera vittomfattande frågan om att införa ett rent objektivt skadeståndsansvar för arbetsgivare. Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar med beklagan- de, att det inte har befunnits möjligt att ta upp frågan om objektivt ansvar enbart på grund av arten av bedriven verksamhet till behandling. Försvarets civilförvaltning anser starka skäl tala för att denna fråga tas upp i den nya lagstiftningen. Förvaltningen pekar på att gränsen mellan fall, där culpöst förfarande kan anses föreligga, och fall där objektivt skadeståndsansvar kan ifrågasättas, ofta är flytande, särskilt när det är fråga'om s. k." anonym culpa — dvs. att det är klart att ett fel har begåtts men ovisst vem som har felat -— eller kumulerade fel, dvs. att ett flertal fel har begåtts, som inte vart för sig men väl tillsammantagna innefattar skadeståndsgrundande culpa. Svenska fabriksarbetareförbundet ifrågasätter, om man inte bör över- väga att göra arbetsgivare skadeståndsskyldiga vid samtliga olycksfall i arbetet. Bedömningen av vem som har vållat en olycka blir enligt förbundet lätt godtycklig. Tillfälligheter kan göra, att en arbetsgivare i det ena fallet blir skadeståndsskyldig för ett olycksfall, medan ett likartat fall inte medför någon ersättningsskyldighet. Den utvidgning av socialförsäkringen som har skett och arbetarrörelsens målsättning att förlust vid sjukdom helt skall ersättas genom allmän försäkring medför, i samma takt som utbyggnaden

2.2.3.l.

• Sida 198
•  Original

198. Kungl. Maj:ts propos-ition nr-5 år 1972

sker,? en reducering av den kostnad som de skadeståndsskyldiga har för ersättning till de skadelidande. Förbundet anser det rimligt att en vidgning av arbetsgivares skadeståndsansvar sker allteftersom de allmänna försäk- ringarna medför en lindring av skadeståndet. De ökade riskerna i modernt industriellt arbete bör också medföra, att skadeståndslagstiftningen ges en .mer social" inriktning. Förbundet anser att kostnaderna för en sådan reform inte behöver bli alltför betungande, eftersom ansvarsförsäkring kan an- vändas och kostnaderna därigenom utjämnas mellan företagen.

LO framför tanken på en regel om omkastad bevisbörda vid vissa svårare 'olyckstillfällen, då det är ogörligt för den skadelidande att prestera bevis- ning om vållande. LO syftar därvid på sådana olyckor där det med hänsyn till skadefallets särart är omöjligt inte bara att utröna vem som har vållat skadan utan också skadeorsaken. LO anser det självfallet att en sådan exculpationsprincip kan ersättas .med en regel om objektivt skadestånds- ansvar vid särskilt farlig produktion.

Ett begränsat antal remissinstanser ställer sig avvisande till skadestånds- kommitténs förslag.

Kommerskollegium finner det strida mot hittills gällande rättsgrundsatser i vårt land att" skadeståndsansvar skall åläggas den som förutsätts äga ekonomisk styrka och att ansvaret skall bli beroende av om försäkrings- skydd föreligger eller skäligen kan åstadkommas. För kommerskollegium ter det sig vidare från principiell synpunkt anmärkningsvärt, att den på- byggnad av gällande socialförsäkringslagstiftning, som ett genomförande av Skadeståndskommitténs förslag i väsentlig mån innebär, skulle avse endast de fall som ryms inom reglerna om principalansvaret och alltså inte gälla över hela linjen. Skadeståndskommitténs uttalande om det stötande i att den skadelidandes rätt till ersättning är ekonomiskt tryggad, om ansvars- försäkring finns, medan han i motsatt fall kanske inte har möjlighet att få ut ens en bråkdel av det skadestånd som bör tillkomma honom, kan enligt kommerskollegium tillämpas i fråga om var och en som tillfogas skada genom vållande av medellös person och som inte har laglig rätt att få full ersättning av annan än denne. Också mot Skadeståndskommitténs över- väganden angående de ekonomiska verkningarna av förslaget riktar kom- merskollegium invändningar. Den omständigheten att en arbetsgivare, som drabbas av det utvidgade principalansvaret, kan teckna en ansvarsförsäk- ring, som i väsentlig mån befriar honom från utgifter vid skadefall, är inte av avgörande betydelse. Erfarenheterna från liknande förhållanden tyder på att den samlade premiebelastningen på försäkringstagarna måste komma att bli betydande och avsevärt större än f. 11. Om förslaget genomförs, torde antalet kända skadefall komma att öka. Vidare öppnar förslaget till viss del möjligheter för missbruk. Kommerskollegium delar inte skadeståndskom- mitténs uppfattning, att dessa möjligheter kan lämnas åt sidan vid bedöm- ningen av förslagetsekonomiska verkningar. Slutligen framhåller kommers-

2.231.

• Sida 199
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5- år. 1972 199

kollegium, att det inte är riktigt att utan starka skäl lägga den ekonomiska börda varom här är fråga på vissa grupper i samhället. Sådana skäl har inte .redovisats i betänkandet.

. Östergötlands och Södermanlands handelskammare avstyrker bestämt att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Enligt handelskammaren uppkom- mer svårbemästrade ekonomiska konsekvenser av en så vidsträckt ansvarig- het som förslaget innebär. Handelskammaren finner det tveksamt, om den angivna, genomsnittliga höjningen av premierna för ansvarsförsäkring kom- mer att vara tillräcklig. Skånes handelskammare finner att förslaget inte utan en omfattande överarbetning kan läggas till grund för lagstiftning. Två av de instanser som ställt sig avvisande till kommittéförslaget, näm- ligen SAF — till vars yttrande Sveriges industriförbund och Svenska bygg- nadsentreprenörföreningen har hänvisat —. samt Sveriges grossistförbund har bl. a. ansett att förslaget i föreliggande utformning inte bör läggas till grund för lagstiftning. I sitt yttrande finner SAF att förslaget visserligen innehåller åtskilligt av värde, som på ett eller annat sätt kan komma till användning i framtiden. Men de sakliga invändningarna mot enskilda punk- ter i lagförslaget är alltför många och oklarheten är alltför stor i fråga om förslagets verkliga räckvidd, främst till följd av kommitténs många uttalan- den om analogisk tillämpning. I sistnämnda hänseende vänder sig förening- en bl. a. mot skadeståndskommitténs uttalanden om analogisk tillämpning av förslaget beträffande andra än arbetstagare och analogisk tillämpning av förslagets jämkningsregler. Föreningen anser det oriktigt, att man i moti- ven till en lag gör uttalanden, som inte kan återföras till någon positiv be- stämmelse. Det får inte vara så, att räckvidden av en lagstiftning är oklar i väsentliga, grundläggande frågor. Man kan enligt föreningen inte undgå denna uppfattning, när man granskar skadeståndskommitténs förslag. Landsfogden i Malmöhus län anser förslaget vara alltför långtgående för att kunna godtas av rådande rättsuppfattning. De talrika jämkningsregler som återfinns i förslaget är också så obestämt utformade att man kan vänta en betydande ökning av antalet tvister inför domstol. Sveriges hanlverks- och industriorganisation anser att tiden ännu inte är mogen för en lagstiftning på detta område. Vissa av skadeståndskommitténs förslag torde sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Reformbehovet torde i första hand kunna tillgodoses genom förhandlingar mellan arbets- marknadens parter. Organisationen kritiserar vidare förslagets lagtekniska utformning och de konsekvenser i form av ökat engagemang från för- säkringsväsendets sida som skulle bli en följd av förslagets genomförande. Även järnvägsstyrelsen anser, att anmärkningar kan riktas mot förslagets lagtekniska utformning.

2.232. Principalansvar mot utomstående. Kommitténs förslag, att princi- palansvaret mot utomstående tredje man skall utvidgas till att omfatta vål-

2.2.3.z_.

• Sida 200
•  Original

200. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

lande av samtliga arbetstagare, oberoende av deras ställning, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en överväldigande majoritet av remissinstan- serna. Kommitténs motivering för förslaget har vunnit anslutning från åt- skilliga håll. Betydelsen av föreliggande försäkringsmöjligheter och de an- svarsförsäkringsförhållanden som råder redan nu har understrukits av bl. a. Svea hovrätt, skolöverstyrelsen, generaltullstyrelsen, SAF, TCO och SR. Ar- gumentet att ansvarsförsäkringar för arbetgivare täcker skador som vållas av arbetstagare i större omfattning än som motsvarar arbetsgivaren rättsli- gen åvilande ersättningsskyldighet anser emellertid försvarets civilförvalt- ning inte kunna undgå vissa erinringar. Civilförvaltningen biträder likväl förslaget under framhållande av skadelidande tredje mans starka intresse av att inte ställas i sämre situation i de fall då försäkringsskydd inte finns än i fall då arbetsgivaren har skaffat sig och därmed den skadelidande sådant skydd. Synpunkten att kostnaden för skador som vållas vid driften av ett företag bör bäras av företagaren som en kostnad i rörelsen understryks särskilt av bl. a. försäkringsinspektionen, Sveriges advokatsamfund och TCO.

De rättstekniska fördelarna av att olikheterna mellan inom- och utom- obligatoriska förhållanden minskas har framhållits av Sveriges advokat- samfund och magistraten i Hälsingborg. Sistnämnda remissinstans under- stryker i likhet med TCO betydelsen av att behovet av en gränsdragning mellan arbetstagare i arbetsledande eller eljest ansvarig ställning samt övriga arbetstagare försvinner. Försvarets civilförvaltning och Sveriges lantbruks- förbund för fram liknande synpunkter.

Överstäthållarämbetet anser att arbetsgivaren i de flesta fall torde ha större möjligheter än sina anställda att kalkylera med och ekonomiskt bära ansvaret för skador som drabbar tredje man på grund av anställds vållande. Man kan dock inte bortse från att skadeståndsanspråk inte sällan kan kom- ma att drabba även mindre bärkraftiga företagare och att gränsdragningen mot s.k. abnormhandlingar — dvs. handlingar av så extraordinär natur att de inte bör medföra principalansvar — kan vålla praktiska svårigheter. Enligt ämbetet har arbetsgivarna relativt inskränkta möjligheter att genom personalurval, arbetsledning m. m. begränsa riskerna för det skadestånds- ansvar som föreslås. Ansvarets omfattning är vidare tämligen lösligt be- stämt. Det kan därför vara tveksamt, om en sådan lagstiftning som den föreslagna är den riktiga vägen att komma till rätta med de trygghetsproblem det här gäller och om inte ämnesområdet snarare har anknytning till social- lagstiftningen, närmast till socialförsäkringsväsendet. Den höga grad av skönsmässighet som torde komma att prägla rättstillämpningen kan också inge betänkligheter, men ämbetet vill inte motsätta sig de riktlinjer som kommittén föreslår i denna del.

_ Justitiekanslern ger uttryck för betänkligheter mot att principalansvar skall tillämpas i privata förhållanden. Kommitténs ståndpunkt bör dock

2.2.3.2.

• Sida 201
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 201

godtas, helst som samma reglering redan gäller i Danmark och Norge utan att veterligen någon olägenhet har framkommit där. Kommerskollegium vänder sig särskilt mot att principalansvaret skall tillämpas beträffande - ideell verksamhet och privata förhållanden men framhåller också det vansk- liga i att åstadkomma en gränsdragning, som är tillfredsställande från alla synpunkter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser själva utgångs- punkten för införande av objektivt ansvar för arbetsgivare vara de med industriell eller liknande verksamhet förknippade skaderiskerna och ifråga- sätter därför om inte de rent privata förhållandena bort lämnas utanför. Arbetsdomstolens ordförande framför liknande synpunkter men pekar också på möjligheten att motverka obilliga konsekvenser genom den jämknings- regel som 3 5 i kommitténs förslag innehåller.

Endast landsfogden i Malmöhus län avstyrker kommittéförslaget i denna del. Han invänder bl. a., att möjligheten till ansvarsförsäkring inte hör till- mätas så stor betydelse och att reglerna om principalansvar kommer att drabba många som i dag inte tecknar ansvarsförsäkring.

2.2.3.3. Principalansvar mot egna arbetstagare. Kommitténs förslag vinner också i denna del anslutning från majoriteten av remissinstanserna, som väsentligen godtar kommitténs skäl och synpunkter. Magistraten i Hälsing- borg anser det sålunda ur rättvisesynpunkt svårt att föreställa sig att inte samma principalansvar skulle gälla mot egna anställda som mot utom- stående tredje man. Justitiekanslern påpekar, att ett oinskränkt principal- ansvar över hela fältet medför en rättstekniskt sett enklare och klarare lös- ning. Försäkringsmässigt kan ansvaret vidare kanaliseras till arbetsgivarens eventuella ansvarsförsäkring utan att merkostnaden blir betungande. Läns- styrelsen i Göteborg och Bohus län har inte heller någon erinran mot försla- get men anser att frågan om de ekonomiska konsekvenserna för näringslivet om möjligt bör undersökas närmare. Sveriges advokatsamfund finner för- slaget välgrundat men förutsätter, att ansvarsförsäkringens villkor anpassas efter de nya reglerna. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det möj- ligt att genomföra de förändringar i ansvarighetsförsäkringarnas omfattning som kommittén har framhållit som nödvändiga för anpassning till den föreslagna lagstiftningen. Förbundets uttalande äger f. ö. giltighet också be- träffande andra delar av kommitténs förslag. Arbetsdomstolens ordförande anser det vara befogat att begränsa prin- cipalansvaret mot egna arbetstagare till personskador, eftersom jämförelse- vis bagatellartade anspråk på ersättning för sakskada kan medföra betydan- de administrativa besvärligheter för arbetsgivarna och då en viss risk för missbruk av rätten till skadestånd i sådana fall föreligger. Civilförsvars- styrelsen befarar, att ett utvidgat principalansvar med mycket begränsad regressrätt kan medföra, att aktsamheten slappnar. Styrelsen avvisar dock inte förslaget, bl.a. med hänsyn till de goda erfarenheterna från Danmark.

2.2.3.3.

• Sida 202
•  Original

_202 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Kommerskollegium finner det tveksamt, om förslaget i denna del bör godtas. Förhållandena måste enligt kommerskollegium många gånger bli sådana att det skulle vara stötande för rättskänslan att pålägga arbetsgivaren ett ansvar som rätteligen är att betrakta som strikt. Om t. ex. en funktionär under en idrottstävling skadar en annan funktionär, skulle den anordnande föreningen bli skadeståndsskyldig. Kollegium kan inte finna något bärande 'skäl för att just föreningen skall gottgöra den skadelidande.

Skånes handelskammare och handelskammaren i Karlstad anför också betänkligheter, bl.a. med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för arbetsgivarna. Skånes handelskammare anser det ligga närmast till hands att frågan om utvidgningen av principalansvaret blir löst genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna. Handelskammaren i Karlstad anser sig ha anled- ning anta att kostnadsstegringen i verkligheten blir större än 25 procent.

Några remissinstanser har uttryckligen avstyrkt förslaget i denna del. SAF åberopar att den nuvarande gränsdragningen för principalansvaret har förankring i ett betraktelsesätt, som omfattas också av vida kretsar på arbetstagarsidan. Detta betraktelsesätt innebär, att arbetsgivaren svarar endast för skador som han kunnat förebygga genom lämpliga åtgärder. I vissa fall får han bära ett ännu vidare ansvar, nämligen när särskilda risk- eller kontraktssynpunkter motiverar detta. Enligt föreningens uppfattning är det inte rimligt —— och inte heller underbyggt av någon uppfattning på arbetsmarknaden -— att arbetsgivaren skall åläggas ett generellt skade- ståndsansvar i situationer där det över huvud taget inte har varit möjligt för honom att vidta någon förebyggande åtgärd. Föreningen anser redan vissa av kommitténs egna uttalanden med styrka tala mot reformen. Det gäller sålunda vad kommittén har anfört om yrkesskadeförsäkringen, om möjligheterna att lösa det föreliggande problemet genom frivilliga överens—- kommelser på arbetsmarknaden och om riskerna för missbruk. Enligt för- eningen kan man inte uteslutande ta hänsyn till möjligheterna till ansvars- försäkring. Det måste vara viktigare att ta hänsyn till det betraktelsesätt som på ett naturligt sätt har vuxit fram. Det betydande antal småföretagare som saknar ansvarsförsäkring skulle finna sig obegripligt hårt drabbade, om förslaget genomförs. —— Som tidigare nämnts avstyrker landsfogden i Malmöhus län varje utvidgning av principalansvaret.

Några remissinstanser tar upp frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare. LO anser i likhet med TCO att man bör utreda frågan om en obligatorisk försäkringsplikt, som enligt LO också bör vara straffsank- tionerad. LO beaktar därvid särskilt den skadelidandes berättigade anspråk på att få full ersättning för sin skada utan hänsyn till principalens solvens. vidare den verkan en sådan försäkringsplikt bör få bl.a. på premiekostna— den och slutligen möjligheten till jämkning. Utredningen bör enligt LO inte utgöra hinder mot att principalansvaret snabbt genomförs. En del av de av LO hörda fackförbunden understryker bl. a. betydelsen av att arbetstagarna

2.2.33.

• Sida 203
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 203

genom ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring skulle beredas ökat skydd mot personligt skadeståndsansvar. Synpunkten delas av SR, som vi- dare framhåller, att det även från arbetsgivarnas synpunkt förefaller lämp- ligast att dessa alltid tecknar försäkring för sitt principalansvar, och som utgår från att arbetsgivarna i försäkringsrättsligt hänseende skulle få sam- ma ställning som ägare av motorfordon. Samverkande träfacken anser att kostnaderna för en obligatorisk försäkring inte bör överdrivas och att man med en sådan försäkring uppnår bättre riskutjämning med lägre premie- nivå. Socialstyrelsen anser, att en lagstiftning om principalansvar senare kan kompletteras med bestämmelser om obligatorisk försäkring.

Kommitténs uttalanden om analogisk tillämpning av de föreslagna regler- na beträffande vållande av andra än arbetstagare har i allmänhet inte rönt allvarligare invändningar men har föranlett åtskilliga kommentarer. Dessa kommer jag att beröra närmare vid behandlingen av de enskilda bestäm- melserna (avsnitt 5.1.3.1.).' '

2.2.3.4. Uppdragsgivares ansvar för vållande av självständig medhjälpare. Förslaget i denna del tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remiss- instanser, bland dem justitiekanslern, hovrätten för Nedre Norrland, social- styrelsen, byggnadsstyrelsen, väg- och vaitenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen iJämtIands län, Svenska försäkringsbolags riksförbund, LO, TCO och Svens- ka Iandstingsfo'rbundet. Magistraten i Hälsingborg tillstyrker också förslaget men ifrågasätter, om inte principalansvar för självständig medhjälpare bör inträda även i vissa andra fall än då fråga är om fullgörande av lagstadgad förpliktelse, t. ex. när ett entreprenadföretag anlitas för fönsterputsning. Magistraten under- stryker vidare bl. a., att motivuttalandena inte bör tilläggas alltför bindande karaktär. Föreningen Sveriges häradshövdingar, som inte heller motsätter sig förslaget, kritiserar kommitténs motivering att uppdragsgivaren inte skall kunna befria sig från ansvaret för en förpliktelses fullgörande genom att övervältra förpliktelsen på en annan. Den förpliktelse som inte får eller inte kan övervältras är skyldigheten att utföra vissa åtgärder, däremot inte principalansvaret. Det är enligt föreningen i själva verket lagstiftaren som av bl. a. sociala skäl övervältrar principalansvaret från den som faktiskt är arbetsgivare vid arbetets utförande till den som har det primära ansvaret gentemot samhället för att arbetet blir utfört på rätt sätt och i rätt tid. Inte heller generaltullstyrelsen motsätter sig förslaget men framhåller, att det utsträckta principalansvaret kan bli konkurrenshämmande. En arbetsgivare är enligt styrelsen nämligen inte villig att anlita annan självständig med— hjälpare än den som kan ställa betryggande säkerhet för att uppdragsgivaren inte riskerar att drabbas av ansvar för skada, som omfattas av medhjälpa- rens principalansvar. Ett par remissinstanser, som har intagit en i princip positiv hållning till

2.2.3.4.

• Sida 204
•  Original

204. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

förslaget, har ifrågasatt om det inte i förslaget bör tas upp en särskild". bestämmelse om rätt för uppdragsgivaren att av den självständige med— lijälparcn kräva åter vad han har utgett.

Några remissinstanser har intagit en mera klart avvisande hållning till; förslaget i denna del. Svea hovrätt framhåller, att om arbetsgivaren har en- konkret politirättslig förpliktelse att vidta en Skadeförebyggande åtgärd, han enligt gällande rätt torde ha en långtgående plikt att tillse att åtgärden verkligen vidtas. Tillsynsplikten torde enligt hovrätten vara i stort sett den- samma oberoende av om egen arbetskraft eller självständig medhjälpare anlitas. Rättsfall från ett hithörande område -— husägares skyldighet att genom snöskottning hindra olycksfall — ger enligt hovrätten vid handen, att någon lättnad i ansvaret inte uppnås genom anlitande av en självständig medhjälpare. Men i praxis har man varit obenägen att ålägga uppdrags- givaren ansvar i fråga om skador som inträffar under det att en självständig medhjälpare utför sitt uppdrag. Med hänsyn bl. a. till dessa förhållanden ifrågasätter hovrätten, om det finns ett verkligt behov av en sådan lagregel som den föreslagna, helst som den anlitade medhjälparen ofta kan vara ekonomiskt starkare än sin uppdragsgivare. Enligt hovrätten bör dom- stolarna vid bedömande av ansvar för medhjälpares vållande ha friare händer än'vad förslaget anger. Ett lagstadgande i ämnet kan enligt hov- rättens uppfattning svårligen bli fullt tydligt. Som exempel anger hov- rätten att den föreslagna lagtexten inte synes täcka författningsrum, som bara innehåller en allmän erinran om att nödig aktsamhet skall iakttas, och inte heller förpliktelser enligt den oskrivna grannelagsrätten eller enligt föreläggande som myndighet utfärdar med stöd av lag. Hovrätten finner att tillämpningsområdet i så fall skulle bli ganska snävt.

Kommerskollegium ger åtskilliga exempel på svårigheten att tolka be- stämmelsen i 2 5 i kommitténs förslag och på obilliga verkningar, som talar mot att förslaget genomförs. Kollegium påtalar särskilt, att den som är pliktig att vidta en viss åtgärd inte så sällan lär befinna sig i det läget att han inte kan bedöma hur åtgärden skall utföras och därför vänder sig till en sakkunnig på området för att få arbetet gjort. En villaägare bör t. ex. inte bli ersättningsskyldig för skada som en behörig el-installatör vållar i sam- band med reparationer av en elanläggning i villan. Kollegium anser, att det saknar större betydelse om förslaget i denna del inte genomförs och finner att en skadelidande vanligen torde vara tillräckligt skyddad genom att få rätt till ersättning av den självständige medhjälparen. Västergötlands och Norra Hallands handelskammare efterlyser en rättvisare lösning och ifrågasätter, om en uppdragsgivare rimligen bör vara ansvarig för en själv- ständig medhjälpare och dennes folk i andra fall än då uppdragsgivaren har underlåtit att lämna medhjälparen upplysning om förhållanden som medhjälparen inte utan vidare bör ha haft eller ha skaffat sig kännedom om på grund av sin sakkunskap.

2.2.3.4-.

• Sida 205
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 205

Även SAF avstyrker förslaget. Detta statuerar enligt föreningen ett ansvar för uppdragsgivaren även för de skadefall som inträffar i uppdragstagarens verksamhet till följd av uppdraget. Bestämmelsen skall kunna tillämpas också vid förpliktelser som grundas på en allmänt utformad föreskrift som t. ex. 7 & arbetarskyddslagen. Trots kommitténs uttalanden om möjligheter- na att ur en sådan föreskrift härleda ett konkretiserat åliggande att vidta en bestämd åtgärd finner föreningen det uppenbarligen inte vara möjligt att närmare bedöma räckvidden av förslaget i denna del. Bortsett härifrån finns det enligt föreningen inte bärande skäl för en regel av så överraskande art. Det gäller här förhållandet mellan självständiga företagare. Uppdrags- givaren skall ha full regressrätt mot uppdragstagaren. Också i övrigt är förhållandet mellan parterna dispositivt. Mot den bakgrunden finner för- eningen inte något skäl att lagstifta om ett principalansvar företagare emellan.

Stads juristen i Stockholm understryker förslagets vittgående verkningar och belyser mycket utförligt svårigheten att tillämpa det. En analys av kommitténs exempel på lagstiftning, som skulle medföra skadeståndsansvar för fastighetsägare på grund av byggnadsentreprenörs åtgärder, ger enligt stadsjuristen vid handen att det är oklart, om förutsättningarna för detta . skadeståndsansvar verkligen existerar. Det lär nämligen inte bara i fråga om grannelagsrätt och byggnadslagstiftning vara ytterst besvärligt att fast- ställa, om lagstiftningen kan sägas ålägga en uppdragsgivare att i någon särskild egenskap vidta en Skadeförebyggande åtgärd. Förslaget skulle kun- na få endast partiella verkningar, t. ex. därigenom att många skadefall vid byggnadsentreprenader faller utanför. Bortsett från de olägenheter som är förenade därmed anser stadsjuristen att förslaget är mindre väl motiverat. Kommittén antar, att entreprenören regelmässigt är den ekonomiskt svagare parten i avtalsförhållandet och att därför från både dennes och den skade- lidandes synpunkt är rimligast, att byggherren får svara för skador till följd av arbetet. Motivet är inte bärande, när det gäller byggnadsentrepre— nadförhållanden. Det låter sig inte säga, att entreprenörerna ens regelmäs— sigt framträder som en ekonomiskt svagare part än beställarna. Det mot- :satta förhållandet är mycket vanligt. Kommitténs förslag innefattar en reglering rakt motsatt den som är normal vid byggnadsentreprenader. En- ligt de vanligen använda kontraktsvillkoren fritas byggherren i princip från .ansvarigheten för sådan skada på tredje mans person eller egendom som orsakas av entreprenadarbetet. Förslaget skulle leda till att skadestånds- kraven normalt kommer att riktas mot byggherren och inte som nu mot entreprenören, varpå byggherren lika regelbundet skulle regressvis yrka ersättning av entreprenören för utgivet skadestånd. Två skadeståndsproces- ser skulle alltså kunna uppkomma. Vidare anser stadsjuristen det inte vara rimligt att också skada vållad av entreprenörens folk skall kunna tutlösa ansvar för byggherren. Uppgörelsen skulle därmed ytterligare kom-

2.2.3.4.

• Sida 206
•  Original

206. Kungl." Maj:ts proposition nrö år 1972

pliceras. Processuellt blir vidare byggherren försatt i en mindre gynnsam position, eftersom entreprenören har långt större möjligheter att framskaffa bevismaterial. Den förre skulle ofta komma i den situationen att ersättning för utgivet skadestånd inte alls kan utgå eller kan utgå med endast jämkat belopp. Som ytterligare ett skäl mot förslaget anför stadsjuristen. att entre- prenörer och andra självständiga medhjälpare under senare tid har skaffat sig ökat skydd genom ansvarsförsäkring och "att ansvaret från preventiv synpunkt bör vila på entreprenören, som har den största kunskapen och erfarenheten på sitt verksamhetsområde. Entreprenören kan också bäst be- döma risken och vidta betryggande åtgärder mot skadefall. —— I allt väsent— ligt likartade" synpunkter framförs av Svenska stadsförbundets styrelse, Stockholms stadskollegium, gatukontoret och hamnstyrelsen i Stockholm, som samtliga avstyrker förslaget i denna del och "påpekar, att gränsdrag- ningen mellan sådana skadevållande arbetsmoment som faller in under de särskilda förpliktelserna och övriga skadevållande handlingar kan vålla svårigheter. '

Vissa av stadsjuristens synpunkter delas av överståthållarämbetet, som anser det mindre tillfredsställande med en föreskrift. om skadeståndsskyl- dighet i syfte att få bestämmelser-om 'skadeförbyggande åtgärder efterlevda. Svenska kommunförbundet intar också en avvisande hållning men redovi- sar synpunkter av delvis annan karaktär. Förbundet finner, att osäkerhet kommer att bestå i frågan, när uppdragsgivaren blir ansvarig för självstän— dig medhjälpares vållande på annan grund än att politirättsliga förpliktelser har åsidosatts. Avvikelser från huvudregeln att uppdragsgivaren går fri från ansvar bör enligt förbundet måhända inte komma i fråga utan att sär- skilda omständigheter kan åberopas. Förbundet anser, att man utan lag- stiftning men genom ett utbyggt försäkringsskydd kan uppnå ett tillfreds- ställande skydd för skadelidande tredje man. En utredning om försäkrings- skyddets betydelse i skadeståndsfrågorna bör inte föregripas genom att man inför lagbestämmelser om ett utsträckt principalansvar utifrån politirätts- liga aspekter.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen ansluter sig till SAFzs yttrande och för fram vissa speciella synpunkter i anslutning till kommitténs utta- lande, att den som är bärare av en förpliktelse inte bör kunna undandra sig det ekonomiska ansvaret för förpliktelsens fullgörande genom att uppdra åt någou utomstående att vidta vissa åtgärder. I det aVSeendet anser för- eningen att förslaget motverkar tendenser att överföra det objektiva ansvar som under vissa betingelser anses föreligga inom grannelagsrätten på en part som enligt rättspraxis inte bör belastas med ansvaret. De huvudsakliga riskerna för skada på grannfastighet faller emellertid utanför den allmänna ansvarsförsäkringen. Den normala ansvarsförsäkringen för en entreprenörs byggnadsverksamhet täcker sålunda inte det s.k. byggherreansvaret. Om ett principalansvar införs, är det ur den aspekten av värde att reglerna ut-

2.2.3.4.

• Sida 207
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition 'nrö år 1972 207

formas så, att det blir möjligt att fastställa vem som har att bära detta ansvar bland det flertal entreprenörer som är engagerade i samma projekt. Osäkerhetsmoment uppkommer enligt föreningen, om den nya lagstift- ningen inte kan utpeka rätt subjekt.

2.2.3.5. Begränsning till person- och sakskada. Majoriteten av de få re- missinstanser som har uttalat sig i denna del tillstyrker, att lagstiftningens räckvidd begränsas på det sätt som kommittén har föreslagit. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter, om principalansvaret skall täcka också ersätt- ning för sveda och värk samt för lyte "och framtida men. Förvaltningen- framför dock'inte något konkret ändringsförslag. Hovrätten för Nedre Norr- land och Svenska försäkringsbolags riksförbund efterlyser mera klarläg- gande uttalanden om analogisk tillämpning av. förslaget vid ren förmögen- hetsskada. Enligt förbundet är det tveksamt, om en sådan tillämpning bör förekomma, när anställd vållar arbetskamrat ren förmögenhetsskada eller icke-ekonomisk skada.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig att principalansvaret begränsas till att gälla person- och'sakskada. Begränsningen saknar enligt förbundet principiell grund. Hela skadan av den beräkneliga risken bör — såsom i Danmark och Norge — vara ersättningsgill.

2.2.3.6. Jämkning av principalansvar. Kommitténs förslag i denna del har i princip godtagits eller lämnats utan erinran av'majoriteten av remiss- instanserna. Det avstyrks helt bara av vissa arbetstagarorganisationer. Justitiekanslern anser goda skäl föreligga för jämkningsregeln, som främst avser att hålla utvidgningen av principalansvaretlinom en lämplig ram. Sedd på detta sätt är regeln tillräckligt motiverad, även om den med- för att rättsläget blir mera svårbedömt, när principalansvar görs gällande. Denna olägenhet kan emellertid-motverkas genom att man i motiven drar upp någorlunda fasta riktlinjer för tillämpningen. Justitiekanslern finner i likhet med kommittén, att hänsyn inte bör tas till handlingens beskaffen- het utan att regeln bör inriktas på fall då den ansvariges ekonomiska för- hållanden gör principalansvaret oskäligt betungande. Svea hovrätt har an- fört liknande synpunkter. Kommerskollegium anser också jämkningsregeln behövlig. Den bör dock inte motiveras av hänsyn till mindre företagare och privatpersoner, som saknar eller har otillräcklig ansvarsförsäkring. Enligt kollegium har den omständigheten ingen betydelse, eftersom ansvarsförsäk- ringarna bör anpassa sig efter skadeståndsreglerna och inte tvärtom. SAF har inte någon erinran mot den' 1 förslaget angivna principiella nor- men för jämkning. Enligt föreningen är det dock inte försvarligt att ute- sluta hela gruppen av arbetsgivare, som själva deltar i arbetet under om— ständigheter som föga skiljer dem från de anställda, från jämkningsmöj- lighet vid eget vållande eller vållande hos )organledningem. Skäl till jämk-

2.235.

• Sida 208
•  Original

208. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ning kan föreligga, när arbetsgivaren själv har varit vållande, inte minst om man beaktar, att arbetsgivaren i ett litet företag ofta ensam fungerar som arbetsledning.

Försäkringsinspektionen anser, att kretsen av de fall där jämkning får ske av hänsyn till den skadelidande bör begränsas i väsentligt större om- fattning än kommittén har förutsatt. Med hänsyn till den relativt ringa kostnad som en ansvarsförsäkring medför även för mindre företagare finns det enligt inspektionen inte anledning att bedöma underlåtenhet att teckna försäkring alltför milt. Liknande synpunkter framhålls av försvarets civil- förvaltning och av Svenska försäkringsbolags riksförbund, som föreslår att jämkning över huvud taget inte skall förekomma inom den ram som skulle kunna täckas av ansvarsförsäkring. Stadsdomarföreningen anser att jämk— ning med anledning av att arbetsgivaren saknar eller har otillräcklig an- svarsförsäkring bör komma i fråga bara i undantagsfall.

TCO finner det tveksamt om en jämkningsmöjlighet bör införas och _ anser att den i varje fall inte bör gälla näringsidkare, även om den skulle gälla för »smärre förhållanden». De som bedriver ekonomisk verksamhet bör vara underkastade samma ansvarighet, oavsett rörelsens storlek. Orga- nisationen förordar, att jämkningsregeln i första hand begränsas till att gälla icke-ekonomisk verksamhet och att bestämmelsen utformas så. att det klart framgår att den skall tolkas restriktivt." Regeln bör, enligt TCO, inte gälla sådana sj älvförsäkrare som t. ex. stat och kommun.

En klart avvisande hållning till förslaget i denna del intar LO och SR samt vissa av de fackförbund som LO har hört. Vad LO anför synes repre- sentativt för dessa remissinstansers inställning.

Det förhållandet att småföretagare eller privatpersoner som mer eller mindre tillfälligt kommit i arbetsgivarställning underlåtit att teckna försäk- ring och därvid självförvållat satt sig i en brydsam ekonomisk situation när skada inträffar, kan enligt LO:s förmenande inte utgöra tillräckliga skäl för en jämkningsgrund, än mindre bör en ringa skaderisk i dessa arbets— givares verksamhet erhålla den rättsföljd som här angivits. En mindre skaderisk bör enbart komma till uttryck i en lägre försäkringspremie. vilket otvivelaktigt skulle få till följd en ytterligare utbredning av ansvarsförsäk- ring och stärka strävan att vidtaga skyddsåtgärder mot skada. Kommitténs förslag måste anses få den motsatta effekten. LO vill här påpeka att erfa- renheten har visat att de arbetsgivare som har underlåtit att teckna försäk- ring oftast är de som haft en otillfredställande skyddsstandard på arbets- platsen, ett förhållande som kommittén inte synes ha observerat. Man bör också beakta att även om det åligger principalen att bevisa att ett ojämkat skadestånd. när försäkring saknas, skulle, därest det utdömdes, vara oskä- ligt betungande med hänsyn till hans ekonomiska situation, torde det vara ytterst svårt för domstolarna att skapa sig en objektiv bild av den aktuella situationen på andra grunder än vad som från den skadevållandes sida visats, än mindre torde det för den skadelidande kärandeparten finnas nå— gon möjlighet av rättslig betydelse att motbevisa svarandens påstående i detta avseende. Detta torde medföra, att man har all anledning befara, att

2.2.3.6.

• Sida 209
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 209

kommitténs förslag härigenom kommer att leda till en icke önskvärd rätts- osäkerhet och oenhetlig praxis, och båda dessa faktorer kommer i hög grad att motverka att en större fasthet i regelsystemet än vad som för närvarande är fallet uppnås. Den omständigheten att skadefallen intar en särställning på grund av att principalen oberoende av egen culpa svarar för annans vål- lande utgör ingen avvikelse från nu gällande rätt och såvitt bekant har något krav på jämkning på denna grund ej tidigare framförts, varför det kan antagas att denna juridiska konstruktion ej medfört någon olägenhet av praktisk betydelse.

Vidare torde rättsliga åtgärder mot en principal som saknar försäkring i praktiken inte vidtagas såväl på grund av att denne oftast saknar utmät- ningsbara tillgångar som på grund av att parterna genom utomprocessuella förhandlingar kan nå en för båda parter godtagbar lösning. Att med hänsyn till rena undantagsfall införa jämkningsmöjlighet av sådant slag, att inne- hållet i 55 1 och 2 betänkligt urholkas och vissa principalers brist på ett socialt ansvar för sina anställda premieras, synes LO ur principiell syn- punkt helt oacceptabelt och praktiskt omotiverat.

2.2.3.7. Förhållandet till speciallagstiftning och till kontraktsrättsliga regler. Kommitténs allmänna uttalanden om förslagets förhållande till spe- ciallagstiftning har inte rönt gensagor under remissbehandlingen. Förslaget om en särskild undantagsregel för vissa trafikskador har i princip godtagits eller lämnats utan erinran. Till vissa uttalanden om regelns räckvidd och närmare utformning återkommer jag vid behandlingen av de enskilda be- stämmelserna i mitt lagförslag (avsnitt 5.1.3.8.) . Frågan om tillämpligheten av de nya reglerna i inomobligatoriska förhål- landen har berörts närmare av några remissinstanser. Justitiekanslern ifrå- gasätter om full överensstämmelse har uppnåtts mellan kommitténs lag- text och dess motiv, eftersom lagtexten enligt ordalydelsen är tillämplig även i kontraktsförhållanden. Mot detta bör enligt ämbetet inte riktas någon invändning, eftersom ett oinskränkt principalansvar redan gäller i dessa fall och det t. o. m. är nödvändigt att det principalansvar mot egna arbets- tagare som kommittén föreslår kan grundas på själva lagtexten. Justitie— kanslern konstaterar emellertid, att jämkningsregeln i enlighet med det anförda blir direkt och inte — som kommittén tycks mena — bara analo- giskt tillämplig vid inomobligatoriska skadefall. Detta förhållande skulle få vissa konsekvenser, när skadeståndsskyldigheten är inskränkt i arbetsför- hållanden. Justitiekanslern anser det sålunda möjligt, att ett generellt in- förande av en regel om oinskränkt principalansvar i vissa avseenden kan påverka hittillsvarande rättsläge även i kontraktsförhållanden. Särskilt bör avtalslagens regler om s.k. ställningsfullmakt uppmärksammas. Även om dessa regler har till omedelbart syfte att reglera en arbetsgivares avtalsrätts- liga bundenhet, har de dock i rättspraxis fått viss betydelse vid bedömningen av om en arbetsgivare skall åläggas ersättningsskyldighet för sakskador som en anställd har vållat en kund. Om lagförslaget antas, blir det ett problem, huruvida ansvaret mot kontraktspart i dessa fall alltjämt bör

2.2.3. . 14 -—Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 210
•  Original

210. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

begränsas enligt vad som gäller för ställningsfullmakt, eller om förslagets regler om principalansvar bör tillämpas. Dessa regler har ett vidare tillämp- ningsområde, bl.a. därför att principalansvar på grund av arbetstagares handlande bör inträda även om den skadegörande handlingen inte har inne- burit fullgörande av ett tjänsteåliggande. De spörsmål som nu har berörts förtjänar enligt justitiekanslern att ytterligare belysas under de fortsatta förarbetena. Delvis liknande synpunkter har framförts av Sveriges jurist- förbund, som påpekar bl.a. att reglerna synes bli tillämpliga också i kon- traktsförhållanden genom att den skadelidande i den föreslagna bestäm- melsen om principalansvar betecknas med ordet )annan» och inte med ut- trycket »tredje man» eller »utomstående». Reglerna om principalansvar bör enligt förbundet meddelas i klart medvetande om att direkt —— inte endast analogisk —— tillämpning av dem kan komma i fråga även inom kontrakt. Även arbetsdomstolens ordförande anmärker, att någon begränsning av tillämpningsområdet till utomobligatoriska förhållanden inte framgår av lagtexten. Han ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligger att från tillämp— ningsområdet undanta person- och sakskador som vållas i kontraktsförhål- landen.

I några yttranden berörs särskilt kommitténs uttalanden om jämknings- regelns tillämpning i kontraktsliknande förhållanden. Justitiekanslern an- ser i likhet med kommittén, att en möjlighet till jämkning är önskvärd, när fråga är om mera perifera biförpliktelser till kontrakt, särskilt i situa- tioner som inte skiljer sig mycket från utomobligatoriska skadefall. Som exempel nämner justitiekanslern skadeståndsansvaret för en butiksinne- havare mot en kund, som har halkat på trappan till butiken. I andra fall, när ett skadeståndsansvar är kontraktsrättsligt färgat, t. ex. när en säljare ansvarar mot en köpare för s.k. skadebringande egenskaper hos försålt gods, kan man ställa sig tveksam till det lämpliga i en jämkning. Jämkning bör enligt justitiekanslern över huvud taget ske med stor återhållsamhet, när ett kontraktsförhållande föreligger mellan parterna, och bör få äga rum bara när skadefallet har haft så ringa samband med kontraktsförhållandet att det lika gärna kunnat inträffa i en rent utomobligatorisk situation. Med denna inställning torde möjligheterna att jämka principalansvaret mot egna arbetstagare bli starkt begränsade, något som kommittén inte alls har be- rört i detta sammanhang. Det är enligt justitiekanslern önskvärt, att en grundläggande norm för jämkningsregelns tillämpning i kontraktsförhål- landen framgår av lagtexten. Sveriges juristförbund ställer sig mer tvek— samt till en tillämpning av jämkningsregeln inom kontraktsförhållanden. Om en sådan regel införs i fråga om utomobligatoriskt principalansvar, kan visserligen —— kanske främst av konsekvensskäl — en möjlighet till jämk- ning vara motiverad även inom kontrakt, åtminstone när mera perifera bi- förpliktelser har eftersatts. En generell jämkningsmöjlighet inom kontrakt anser förbundet däremot inte befogad. Likformighet mellan utomobligato-

2.2.3.7.

• Sida 211
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 211

riska och inomobligatoriska förhållanden låter sig här inte med fördel etableras.

Frågan om de föreslagna reglerna skall ha dispositiv karaktär och särskilt frågan om tillåtligheten av s. k. friskrivningsklausuler berörs av några re— missinstanser. TCO föreslår en uttrycklig bestämmelse om att reglerna om principalansvar skall vara tvingande. En motsatt lösning är otillfredsstäl- lande med tanke såväl på den skadelidande som på den arbetstagare som har varit vållande till skadan. I fråga om möjligheterna att en friskrivnings- klausul jämkas eller lämnas utan avseende enligt grunderna för 8 5 skulde— brevslagen hävdar TCO, att det är mycket svårt att få ett sådant undantag tillämpligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller i sistnämnda hänseende, att frågan vad som är suppenbart otillbörligt» kan blir föremål för så skiftande och kontroversiella uppfattningar i ett framåtskridande samhälle, att lagstiftaren bör lämna ytterligare vägledning för rättstillämp- ningen. Också hovrätten för Övre Norrland och generaltullstyrelsen anser det önskvärt att uttryckliga regler om friskrivningsrätten tas upp i lagen. Detsamma gäller försvarets civilförvaltning, som framhåller, att friskriv- ning kan förekomma i militära sammanhang vid demonstrationer av mate- riel, vid studiebesök och när utomstående färdas i flygplan, med örlogs- fartyg etc. Med hänsyn till frågans komplicerade natur samt dess obliga- tionsrättsliga och skadeståndsrättsliga aspekter torde den dock enligt civil— förvaltningen knappast kunna regleras i det föreliggande lagförslaget.

2.2.3.8. Principalansvar i offentligrättsliga förhållanden. Frågan om de föreslagna bestämmelsernas direkta eller analogiska tillämpning inom verk— samhet som bedrivs av staten eller kommun har berörts av åtskilliga remiss- instanser. Av skäl som jag tidigare har anfört har denna fråga numera bara ett begränsat intresse. I den mån remissyttrandena ännu har betydelse kom— mer de att redovisas vid behandlingen av frågan om det allmännas skade- ståndsansvar ( avsnitt 2.3.5 .).

2.2.4. Departementschefen 2.2.41. Gällande rätt. Det finns hos oss inte några lagfästa regler om skyl- dighet för en arbetsgivare i allmänhet att ersätta skada som vållas av hans arbetstagare. Av gammalt har juridiska personer ansetts svara för handlan- de av sina organ, t. ex. verkställande direktören i ett aktiebolag, men detta ansvar räknas inte till det egentliga principalansvaret utan får ses som ett utflöde av den allmänna culparegeln om ansvar för eget vållande. I kon- traktsförhållanden gäller emellertid i allmänhet, att en kontraktspart svarar för skada som någon av hans anställda eller andra medhjälpare vållar den andra parten genom försummelse i samband med avtalets fullgörande. I rättspraxis har vidare utbildats vissa grundsatser om principalansvar utan—

22.401.

• Sida 212
•  Original

212. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

för kontraktsförhållanden. Som huvudregel gäller, att en arbetsgivare blir skadeståndsskyldig, om någon som tillhör hans drifts- eller arbetsledning i sin tjänst vållar tredje man skada. Till grund för denna princip ligger ett resonemang som går ut på att en företagare inte genom att överlåta drifts- eller arbetsledningen till annan person skall kunna undgå den ansvarighet som skulle drabba honom om han själv utövat ledningen. I linje med dessa tankegångar ligger det skadeståndsansvar som anses åvila en arbetsgivare också för vållande av arbetstagare som utan att tillhöra drifts- eller arbets- ledningen har anförtrotts en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. Dessa regler gäller oavsett om arbetsgivaren är en fysisk eller en juridisk person. De tillämpas både i förhållande till en helt utomstående tredje man och när den skadelidande själv är anställd hos arbetsgivaren.

I viss utsträckning har principalansvar utanför kontraktsförhållanden ålagts enligt kontraktsrättsliga regler, nämligen när något egentligt avtal mellan arbetsgivaren och den skadelidande inte har förelegat men en lik- artad — s. k. kvasikontraktsrättslig —— situation har varit för handen. Prin- cipalansvar för de lägst anställda har tillämpats också när skada har vål- lats genom åsidosättande av en biförpliktelse i ett kontrakt, dvs. en förplik- telse som anses följa av avtalsförhållandets natur, inte av något uttryckligt åtagande. '

Vid sidan av de nu återgivna grundsatser om principalansvar som har ut- bildats i rättspraxis finns speciallagstiftning om utvidgat principalansvar utanför kontraktsförhållanden på särskilda verksamhetsområden.

I främmande länder har rättsutvecklingen gått i riktning mot vidgat prin- cipalansvar. I åtskilliga med Sverige jämförliga industriländer svarar en ar- betsgivare för vållande av alla sina arbetstagare också utanför kontraktsför- hållanden. Även i länder, som inte erkänner ett rent och oinskränkt princi- palansvar, ger gällande regler de skadelidande i allmänhet ett bättre skydd än de grundsatser som tillämpas i svensk rättspraxis. Utvecklingen går i des— sa länder i riktning mot en skärpning av arbetsgivaransvaret.

2.242. Kommittéförslaget och remissyttrandena. Skadeståndskommittén betecknar rättstillståndet hos oss som otillfredsställande. Gränsdragningen mellan de arbetstagare för vilka en arbetsgivare svarar och arbetstagare vilkas skadevållande inte medför ansvarighet för arbetsgivaren är enligt kommittén svår att klargöra och blir lätt godtycklig i tillämpningen. En för de skadelidande mer betryggande ordning bör enligt kommittén efter- strävas. Kommittén hänvisar också till den utveckling på försäkringsväsen- dets område som har lett till att flertalet arbetsgivare i dag via premier för ansvarsförsäkring ekonomiskt svarar för alla skador som deras arbets- tagare i tjänsten vållar tredje man. Ett utvidgat principalansvar utgör en- ligt kommittén en förutsättning för att man skall kunna införa i och för sig önskvärda regler som begränsar arbetstagarnas personliga skadestånds-

2.2.4.1.

• Sida 213
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 213

ansvar. Slutligen betonar kommittén önskemålet att uppnå nordisk rätts- likhet och erinrar om den utveckling i riktning mot ett oinskränkt princi- palansvar som har ägt rum i åtskilliga utomnordiska länder och som f. n. pågår i bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland. Kommittén anser mot denna bakgrund en reform vara påkallad och förordar att ett i princip oinskränkt principalansvar blir lagfäst också hos oss.

Det skall enligt förslaget inte göras någon skillnad mellan verksamhet av ekonomisk art och ideell verksamhet eller rent privata förhållanden. Det utvidgade principalansvaret skall gälla både i förhållande till utom- stående tredje man och när den skadelidande själv är arbetstagare hos ar- betsgivaren.

Förslaget har fått ett i stort sett mycket gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Ett övervägande antal av remissorganen tillstyrker uttryckligen förslaget och i några yttranden betecknas det som angeläget att förslaget snarast genomförs. Kommitténs motivering har rönt instäm- manden från åtskilliga remissorgan.

Några remissinstanser tar upp frågan om man inte bör överväga att gå längre och införa någon form av rent objektivt ansvar på grundval av arten av den bedrivna verksamheten eller ett ansvar grundat på presumerat vål- lande hos arbetsgivaren. I det sammanhanget tas i några yttranden upp frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare. I ett yttrande anförs principiella invändningar mot att den påbyggnad av socialförsäk- ringen som förslaget innefattar begränsas till de fall som ryms inom ramen för ett principalansvar och inte genomförs över hela linjen. Samma re- missinstans hyser farhågor för att antalet skadefall kommer att stiga, om förslaget genomförs, och att premiekostnaderna för ansvarsförsäkring kom- mer att öka avsevärt. I vissa remissyttranden har ifrågasatts, om inte frå— gan om ersättning för skador som arbetstagare vållar i tjänsten hellre bör lösas genom försäkring på den skadelidandes sida. Några remissorgan tar särskilt upp frågan om det utvidgade principalansvaret bör omfatta sak- skada eller bör begränsas till personskadeområdet. En del remissinstanser uttalar tveksamhet, huruvida principalansvaret bör gälla också i ideell verksamhet och för privatpersoner. En remissinstans anser, att frågan om arbetsgivares skadeståndsansvar vid olycksfall i arbete i första hand bör finna Sin lösning vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Ett fåtal remissinstanser — bland dem SAF — avstyrker förslaget helt, varvid bl. a. riktas anmärkningar mot dess vaga utformning och kommit- téns många uttalanden om analogisk tillämpning av reglerna utanför deras egentliga område.

2.2.43. Principalansvarets omfattning vid vållande av arbetstagare. Frå— gan om ersättning för skador som vållas av arbetstagare i deras tjänst utgör ett socialt problem som efter hand blir alltmera betydelsefullt i det moder-

2.2.4.3.

• Sida 214
•  Original

214. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

na industrisamhället. Det är angeläget att de skadelidande bereds ett så gott ekonomiskt skydd som möjligt utan att fördenskull en oskäligt betungan- de börda läggs på andra grupper. Jag har vid min behandling av frågan om de allmänna riktlinjerna för reformarbetet ( avsnitt 1.5.2 .) understrukit, att man bör eftersträva en totallösning av skadeersättningsfrågorna i sam- hället genom direkta försäkringsanordningar på de skadelidandes sida. Men jag har också framhållit, att detta är en fråga på lång sikt och att man i varje fall tills vidare måste fortsätta med vissa skadeståndsrättsliga del— reformer på det beståendes grund. Vad särskilt angår frågan om arbetsgi- vares skadeståndsansvar har jag i det sammanhanget uttalat, att en modern lagstiftning på detta område, som tar hänsyn både till rättsutvecklingen i andra länder och till utvecklingen hos oss på försäkringsväsendets område, är påkallad och svarar mot ett allmänt erkänt reform-behov.

I vissa remissyttranden skymtar tanken att man i fråga om främst per- sonskador i industriell eller annan yrkesmässig verksamhet bör införa ett rent objektivt skadeståndsansvar för arbetsgivare eller ett ansvar med om- kastad bevisbörda. Jag har redan i samband med behandlingen av riktlin- jerna för reformarbetet närmare utvecklat skälen till att jag inte är beredd att förorda reformer i en sådan riktning (avsnitt 1.5.2.). Frågan om en ny- daning av reglerna om arbetsgivares skadeståndsansvar bör därför ses ute- slutande som en fråga om en reformering av principalansvarsreglerna.

Den grundläggande frågeställningen blir sålunda, om eller i vilken om- fattning principalansvaret bör utvidgas att omfatta andra arbetstagare än f. 11. I det avseendet har utvecklingen inom det offentliga och enskilda för- säkringsväsendet radikalt förändrat läget sedan de nuvarande reglerna om arbetsgivares skadeståndsansvar utbildades i rättspraxis. I motsats till vissa remissinstanser anser jag att det skulle vara helt verklighetsfräm- mande att inte ta hänsyn till denna utveckling vid utformningen av nya skadeståndsregler. Utbyggnaden av socialförsäkringen har på personskade- området minskat det enskilda skadeståndsansvarets omfattning, och ett skadeståndsansvar blir därigenom mindre ekonomiskt betungande. An- svarsförsäkring har numera vunnit en avsevärd spridning, inte minst inom näringslivet. Den riskutjämning och kostnadsfördelning på ett ständigt växande kollektiv som därigenom åstadkoms har väsentligt nedbringat den enskilde företagarens eller arbetsgivarens kostnader för de skadestånd han kan vara skyldig att utge. Denna utveckling har också lett till en från so- ciala rättvisesynpunkter rimligare fördelning av bördorna, samtidigt som de skadelidandes situation har förbättrats. Från allmänna synpunkter är det önskvärt att en fortsatt utveckling i denna riktning främjas. Utifrån sådana överväganden är det angeläget att skadeståndsreglerna utformas så, att de stimulerar till tecknande av ansvarsförsäkring.

En utvidgning av principalansvarets omfattning kan väntas ha en sådan effekt, under förutsättning att den inte medför en alltför kraftig ökning

2.2.4.3.

• Sida 215
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972 215

av premiekostnaderna för ansvarsförsäkring. De farhågor i detta hänseende som vissa remissorgan har gett uttryck åt anser jag överdrivna. När det gäller principalansvaret mot utomstående medför den föreslagna reformen i själva verket inga premiehöjningar alls, eftersom ansvarsförsäkringarna redan nu täcker skador som arbetstagare i tjänsten vållar utomstående tredje man. Så är däremot inte fallet när det gäller skador som arbetsta- gare vållar varandra, dvs. vid vissa olycksfall i arbetet. Skadeståndskom- mitténs undersökningar tyder emellertid på, att den premiehöjning som en utvidgning av principalansvaret för dessa fall skulle medföra blir måttlig. En 15—25-procentig premiehöjning kan visserligen ytligt sett förefalla stor. Man måste emellertid hålla i minnet, att kostnaderna för ansvars- försäkring i och för sig är låga och regelmässigt utgör en mycket ringa del av företagens totala försäkringskostnader. Dessa i sin tur representerar normalt en blygsam del av de totala omkostnadema för företagen.

Det är under dessa förhållanden svårt att utifrån rent ekonomiska över- väganden finna skäl som talar mot en utvidgning av principalansvaret. Det är visserligen sant, att ett sådant ansvar kan drabba en arbetsgivare, som saknar för-säkring, och att skadeståndet då kan bli betungande. I det moderna samhället bör det emellertid enligt min mening anses som en självklarhet att den som har arbetstagare i sin tjänst också bör teckna en ansvarsförsäkring, och det synes då principiellt riktigt att han får bära de ekonomiSka följderna av sin underlåtenhet i det hänseendet. Ömmande fall kan naturligtvis förekomma. Skadeståndskommittén har också före- slagit att det skall finnas en möjlighet att jämka principalansvaret, och som jag skall utveckla närmare i det följande biträder jag kommitténs förslag på den punkten.

Men det finns också skäl som positivt talar för en utvidgning av prin- cipalansvaret. I modern industriell eller annan yrkesmässig verksamhet är det en ganska normal företeelse att de som är sysselsatta i verksamheten då och då vållar skador. När den skadevållande tillhör den stora grupp av arbetstagare som inte innehar ledande eller i övrigt kvalificerade befatt- ningar medför nuvarande rättsregler att skadevållaren ensam får bära det ekonomiska ansvaret. Som jag kommer att utveckla i det följande (avsnitt 24.53.) är det emellertid angeläget att en arbetstagares ansvarighet för skada sam han vållar i tjänsten lindras. En reform i den riktningen skulle emellertid i motsvarande mån innebära en försämring av de skadelidandes ställning i fråga om rätten till skadeersättning, om inte skadeståndsansva- ret i stället flyttas över på arbetsgivaren. En förutsättningslös avvägning av arbetsgivarens och den skadelidandes ställning och intressen ger regel- mässigt till resultat att arbetsgivaren är närmare till hands att bära de eko- nomiska följderna än den skadelidande. Arbetsgivaren har undantagslöst möjlighet att skydda sig genom ansvarsförsäkring, och i näringsverksam- bet kan han dra in premiekostnaderna i sina kostnadskalkyler och därige-

2.2.4.3.

• Sida 216
•  Original

216. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

nom helt eller delvis föra över dem på ett större kollektiv. Det är också ar- betsgivaren som själv eller genom sin arbetsledning kan övervaka verk- samheten och genom skadeförebyggande åtgärder se till att risken för ska- devållande handlingar från arbetstagarnas sida nedbringas till ett mini- mum.

För ett oinskränkt principalansvar kan också åberopas rättstekniska skäl. Som skadeståndskommittén har påpekat måste gränsdragningen mel- lan arbetstagare, för vilka en arbetsgivare svarar, och arbetstagare, vilkas vållande inte medför skadeståndsansvar för arbetsgivaren, bli oklar. Detta skapar ett osäkerhetstillstånd och ger lätt upphov till godtycklighet i rätts- tillämpningen. Den åtskillnad som görs i gällande rätt mellan principalan- svar i och utanför kontraktsförhållanden ter sig ofta irrationell eller god- tycklig och ger upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Att dom— stolarna i så stor utsträckning har tillämpat kontraktsrättens principal- ansvarsregler analogiskt i åtskilliga utomobligatoriska förhållanden och vid åsidosättande av biförpliktelser är ett tydligt tecken på att gränsdragningen är verklighetsfrämmande.

Det får vidare ses som ett starkt önskemål att vår lagstiftning på detta område så långt möjligt bringas i överensstämmelse med vad som nu är gällande i de industriländer som är jämförliga med Sverige. Som jag tidi- gare har påpekat tillämpas ett oinskränkt principalansvar på de flesta håll utomlands. Detta gäller bl. a. i våra grannländer Danmark och Norge. En utvidgning av principalansvaret hos oss kommer således att leda till ökad nordisk rättslikhet.

Både skadeståndskommittén och vissa remissorgan har uttalat tvekan, huruvida ett utvidgat principalansvar bör gälla också i icke-ekonomisk verksamhet och i privata förhållanden. Kommittén har dock stannat för att inte föreslå något undantag för sådana områden. Även om vissa av de skäl som enligt det föregående kan åberopas för ett oinskränkt principal- ansvar inte har full giltighet, när det gäller ideell verksamhet och privata förhållanden, finns det inte heller enligt min mening tillräcklig anledning att reglera frågan på olika sätt, allteftersom den verksamhet det gäller är av ekonomisk eller av icke-ekonomisk art. Från de skadelidandes synpunkt talar lika starka skäl för ett utvidgat principalansvar i båda fallen. En vä- sentlig synpunkt är, att en arbetsgivare Också i icke-ekonomisk verksam- het eller rent privata förhållanden kan skydda sig genom ansvarsförsäk- ring och i det avseendet har en förmånligare ställning än den enskilde ar— betstagaren, som regelmässigt helt saknar denna möjlighet. Redan nu täc- ker ansvarsförsäkringarna också i dessa fall skador som de anställda vål- lar i sin tjänst. Premiekostnaderna är låga, bl. a. givetvis därför att ska- deriskerna i allmänhet är betydligt mindre än inom förvärvslivet. En ut- vidgning av principalansvaret kommer därför med all sannolikhet inte att medföra några premiehöjningar på dessa områden. Men å andra sidan kan

2.2.4.3.

• Sida 217
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 217

det här inte på samma sätt som när det gäller ekonomisk verksamhet sägas vara någon mera anmärkningsvärd underlåtenhet att en arbetsgivare inte håller ansvarsförsäkring. För de fall då försäkring saknas och som kan an- ses ömmande bör det dock vara tillräckligt att det finns möjlighet till jämk- ning av principalansvaret. Det bör slutligen också framhållas, att en undan- tagsbestämmelse —— som veterligt saknar motsvarighet i utländska rätts- system — skulle ge upphov till nya besvärliga gränsdragningsproblem. Rättstekniska skäl talar sålunda starkt mot en sådan undantagsregel.

Flera remissinstanser har ifrågasatt, om ett utvidgat principalansvar bör gälla också när arbetstagare i tjänsten vållar sakskada. Om man tills vi- dare bortser från den speciella frågan om arbetsgivares ansvar för skada som en arbetstagare vållar på egendom tillhörig någon av hans arbetskam- rater — jag återkommer strax till detta spörsmål — saknas det enligt min mening skäl att behandla person- och egendomsskador enligt olika regler. I industriell verksamhet kan en arbetstagare vålla utomstående tredje man egendomsskador till avsevärda belopp, och från den skadelidandes syn- punkt får principalansvaret rent ekonomiskt ofta större betydelse i sådana fall än när det gäller personskador. Vid ett och samma skadefall kan såväl person- som sakskador uppkomma och det ter sig inte rationellt att då ha olika regler för skilda slags skador. I gällande rätt görs inte någon sådan åtskillnad, och det är knappast tänkbart att nu inskränka det ansvar för sakskada som drabbar en arbetsgivare när vållande ligger arbetsledningen till last. En undantagsregel skulle därför göra det nödvändigt att på detta område behålla den besvärliga gränsdragningen mellan olika kategorier arbetstagare. När det gäller skada som tillfogas utomstående täcker an- svarsförsäkringarna redan nu sakskador, och ett oinskränkt principalan- svar även för sådana skador skulle alltså inte medföra några ekonomiska konsekvenser för den stora grupp av arbetsgivare som har ansvarsförsäk- nng.

Till frågan, huruvida det utvidgade principalansvaret bör i enlighet med vad kommittén föreslår gälla endast i fråga om person- och sakskada eller om det bör tillämpas också beträffande ren förmögenhetsskada och direkt till-fogad icke-ekonomisk skada, återkommer jag ( avsnitt 2.2.4.5 .).

Skadeståndskommittén har särskilt behandlat frågan, om man bör göra undantag från det utvidgade principalansvaret för skador som en arbetsta- gare i tjänsten vållar någon av sina arbetskamrater. Frågan har uppmärk- sammats under remissbehandlingen, och några remissinstanser har för- ordat, att det utvidgade principalansvaret begränsas till att gälla skador som tillfogas tredje man. Från vissa håll har det härvid hävdats, att frågan om arbetsgivares ansvar för skada genom olycksfall i arbetet bör lösas ge- nom avtal mellan arbetsmarknadsparterna.

Den sistnämnda synpunkten kan jag inte helt dela. En sak är, att lag- stiftaren kanske inte bör införa en tvingande reglering — den speciella.

2.2.4.3.

• Sida 218
•  Original

218. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

frågan skall jag behandla särskilt i det följande (avsnitt 2.2.4.7.) — som berövar parterna på arbetsmarknaden möjligheten att reglera hithörande frågor genom kollektivavtal. Den tilltänkta lagstiftningen om principalan- svar kommer emellertid att bli tillämplig också på vidsträckta områden som inte regleras av kollektivavtal och där det inte ligger så nära till hands för parterna att reglera skadeståndsfrågorna genom avtal. Bl. a. av detta skäl är det, som skadeståndskommittén har framhållit, önskvärt att lag- stiftaren här liksom på åtskilliga andra områden av förmögenhetsrätten ger uttryck för vad som från allmän synpunkt framstår som önskvärt och lämpligt. I det avseendet vill jag särskilt anföra följande synpunkter.

Flertalet av de argument som kan anföras till förmån för en utvidgning av principalansvaret mot tredje man har sin giltighet också när den skade- lidande är en arbetstagare hos samma arbetsgivare. De ekonomiska kon- sekvenserna av en reform har jag berört redan i det föregående, och som jag därvid har uttalat kan kostnadssynpunkter knappast åberopas mot en utvidgning av principalansvaret också till skador som arbetstagare vållar varandra. Inte heller preventionssynpunkter, som i detta sammanhang kan göra sig gällande åtminstone beträffande sakskador, bör tillåtas väga över hänsynen till de skadelidande och önskemålet om en rationell och rättstek- niskt enkel lösning av dessa ersättningsfrågor.

Av större betydelse är den invändning som går ut på, att ett oinskränkt principalansvar i hithörande fall kan inbjuda till ett missbruk, som det på grund av bevissvårigheterna inte går att helt komma till rätta med genom bestämmelser om regressrätt. I fråga om personskador torde visserligen denna risk vara praktiskt sett obefintlig, men när det gäller sakskador kan den inte förbises. Som skadeståndskommittén har påpekat lär det emeller- tid höra till undantagen, att arbetstagarna för med sig värdefull egendom till arbetsplatsen under sådana förhållanden att egendomen kan komma till skada genom vållande i tjänsten av arbetskamraterna. Problemet torde därför i själva verket ha begränsad räckvidd och synes i stort kunna be- mästras genom lämpliga åtgärder av praktisk art från arbetsgivarnas sida. De olägenheter som ett oinskränkt principalansvar på detta område kan föra med sig väger enligt min mening i varje fall inte så tungt, att de bör beaktas framför de nackdelar från rättstekniska synpunkter som en un- dantagsregel skulle innebära, i all synnerhet som man knappast kan tänka sig att slopa det ansvar för eget och arbetsledningens vållande som arbets- givaren har redan nu, när det gäller skada på arbetstagarens egendom.

I enlighet med dessa överväganden förordar jag, att principalansvaret för samtliga arbetsgivare utvidgas till att omfatta vållande av alla arbetsta- gare, oavsett dessas ställning och oberoende av om skadan drabbar en utom- stående tredje man eller någon av arbetsgivarens egna arbetstagare. Till frågan om innebörden av begreppet arbetstagare och om den närmare av- gränsningen av principalansvaret med avseende på kravet att den skadevål-

22.4.3.

• Sida 219
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 219

lande handlingen skall ha visst samband med arbetstagarens tjänsteförhål- landen eller hans verksamhet för arbetsgivarens räkning återkommer jag vid behandlingen av de enskilda bestämmelserna ( avsnitt 5.1.3.1 .). Jag vill här bara nämna, att principalansvar enligt min mening bör i viss utsträck- ning tillämpas analogiskt, när skada har vållats av andra än arbetstagare i trängre mening.

Några remissinstanser har hemställt, att frågan om obligatorisk ansvars— försäkring för arbetsgivare tas upp och prövas i detta sammanhang. Innan man har närmare utrett möjligheterna att lösa ersättningsproblemen ge- nom direkta försäkringsanordningar på de skadelidandes sida, anser jag emellertid, att ett system med obligatorisk försäkring bör övervägas endast om tvingande skäl kan åberopas. Att sådana skäl skulle kunna anföras för ett generellt verkande obligatorium för samtliga arbetsgivare kan jag inte finna. Frivillig ansvarsförsäkring har redan nu mycket stor spridning. En utvidgning av principalansvaret att omfatta vållande av samtliga arbetsta- gare innefattar i och för sig ett starkt tryck på de arbetsgivare som idag saknar försäkring att skaffa sig ett försäkringsskydd. Det saknas f. 6. en- ligt min mening praktiska förutsättningar att f. n. genomföra ett obligato- rium, som skulle kräva en utomordentligt omfattande administrativ kon- trollapparat.

I det följande kommer jag att särskilt behandla frågorna om uppdrags- givares ansvar för vållande av självständig medhjälpare, om principalan- svar för annan skada än person- eller sakskada, om jämkning av principal- ansvaret och om det allmänna principalansvarets tillämpning i kontrakts— förhållanden och dess förhållande till speciallagstiftning.

2.2.4.4. Uppdragsgivares ansvar för vållande av självständig medh jälpa- re. Som framgår av den redogörelse som jag har lämnat i det föregående ( avsnitt 2.2.1.2 .) år huvudregeln enligt gällande svensk rätt, att en företa- gare eller annan arbetsgivare blir ansvarig för skada som utanför kon- traktsförhållanden uppkommer i hans verksamhet bara om vållande till skadan ligger honom själv eller hans drifts- eller arbetsledning till last. Under vissa förutsättningar får man räkna med att ansvarighet kan in- träda också för vållande av en självständig medhjälpare eller dennes folk, men detta hör till undantagen, och det är oklart vilka dessa förutsättningar

I några utländska rättssystem har utbildats vissa grundsatser om princi- palansvar för självständig medhjälpare (>independent contractor») vid skada genom åsidosättande av särskilda förpliktelser, vilkas fullgörande inte anses kunna överlämnas till annan (»non—delegable duties»). I viss överensstämmelse med sådana grundsatser har skadeståndskommittén fö- reslagit, att den som enligt lag eller författning har blivit ålagd att i sär-

2.2.4.4.

• Sida 220
•  Original

220. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

skild egenskap vidta åtgärd till förebyggande av person- eller sakskada och som anlitar annan än arbetstagare för uppgiften skall i fråga om uppgif- tens fullgörande svara för den anlitade och dennes folk (2 5 i kommitté- förslaget). Det väsentliga motivet bakom kommitténs ståndpunkt har va- rit, att uppdragsgivaren i ett fall av denna art inte bör kunna befria sig från ansvaret för att förpliktelsen fullgörs genom att uppdra åt en annan person att vidta åtgärden. Fördelarna med den föreslagna regeln skulle en- ligt kommittén framträda särskilt när uppdragstagaren är ekonomiskt svag. Vidare skulle man komma ifrån vissa svårlösta gränsdragnings— problem.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget i denna del eller har lämnat det utan erinran. Från vissa håll har det dock utsatts för stark kritik. Man har ifrågasatt om det finns något verkligt behov av en sådan lagregel. Det har också invänts bl. a., att den föreslagna bestämmelsen är oklar och att den skulle komplicera den inbördes uppgörelsen mellan upp- dragsgivaren och uppdragstagaren.

I åtskilliga fall av den art som kommittén har haft i tankarna —— som exempel kan nämnas att en fastighetsägares skyldighet att sanda trottoa- rer eller att skotta snö från hustak har åsidosatts — ter det sig naturligt att tillämpa ansvarsregler, som är strängare mot den förpliktade än den all- männa culparegeln eller sådana regler om oinskränkt principalansvar för arbetstagare som jag nu föreslår. I rättstillämpningen kan man också skön- ja en tendens i den riktningen. Domstolarna har härvid gått fram på två vägar. Dels har de ofta ställt aktsamhetskraven utomordentligt högt, ibland så högt att det inte utan fog har talats om >fingerad culpa», dels har de i några fall synbarligen utsträckt ansvaret för medhjälpares vållande till att också omfatta självständig uppdragstagare. Denna utveckling torde i och för sig svara mot vad som allmänt uppfattas som rimligt.

Trots detta är jag inte beredd att biträda kommitténs förslag i denna del. En regel som den kommittén har föreslagit skulle otvivelaktigt innebära en skadeståndsrättslig nyskapelse. Men som jag tidigare har framhållit bör man inte utan tvingande skäl genomföra nyskapelser av detta slag. Jag anser att sådana skäl inte föreligger här. Från de skadelidandes synpunkt torde en regel om uppdragsgivares ansvar för självständig medhjälpare i verkligheten medföra bara begränsade fördelar. Dårest mitt förslag om oin- skränkt principalansvar för arbetstagare genomförs, innebär detta att med- hjälparen blir skadeståndsskyldig i samtliga de fall som omfattas av 2 5 i kommittéförslaget. Behov av ett kompletterande ansvar för uppdragsgivaren (den förpliktade) kommer alltså att föreligga bara i de fall då medhjälparen saknar ansvarsförsäkring, eller skadan inte omfattas av ansvarsförsäkringen, och samtidigt medhjälparen är insolvent. Regelmässigt är denne en före- tagare, och ansvarsförsäkring har redan nu stor utbredning inom närings- livet. De nya principalansvarsreglerna kan väntas leda till att denna försäk-

2.2.4.4.

• Sida 221
•  Original

Kungl. Maj:ts propositiön nr 5 år 1972 221

ringsform får ännu större spridning. Att en företagare saknar ansvarsförsäk— ring kommer att höra till de rena undantagen och företrädesvis gälla små- företag, troligen av en kategori som har bristfälliga resurser inte bara i eko- nomiskt hänseende utan också i fråga om tekniska och andra förutsättningar att utöva sin verksamhet på ett tillfredsställande sätt. Den som anlitar ett sådant företag för att uppfylla förpliktelser av det slag som det här gäller torde sällan kunna anses ha fyllt de aktsamhetskrav som domstolarna re- dan nu ställer i dessa fall. Han drabbas alltså regelmässigt av ersättnings- ansvar på grund av eget vållande, om medhjälparen försummar att infria sitt åtagande på ett fullgott sätt och detta medför att skada inträffar. Den av kommittén föreslagna regeln får i sådana fall ingen praktisk betydelse.

Jag delar också vissa remissinstansers uppfattning. att regeln kan bli svårtillämpad genom att avgränsningen av dess tillämpningsområde inte har skett på ett entydigt sätt. Det gäller både med avseende på frågan vilka förpliktelser som omfattas och vilka skadefall som skall utlösa utsträckt principalansvar för uppdragsgivaren. Det torde i själva verket vara en näs- tan oöverstiglig uppgift att i lagtext eller motivuttalanden göra sådana pre- ciseringar i dessa hänseenden som är nödvändiga, för att man skall undgå alltför många tolknings- och tillämpningsproblem.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har de delegerade upp- nått enighet om att den förevarande bestämmelsen bör utgå ur lagförsla- gen. I den tidigare omnämnda norska >lov om skadeserstatning i visse for- hold», som innehåller regler om principalansvar och trädde i kraft den 1 juli 1969, finns inte heller någon sådan föreskrift. Önskemålet om nordisk rättslikhet talar således också emot att det svenska kommittéförslaget på denna punkt genomförs.

Under hänvisning till vad jag nu har sagt förordar jag att det inte tas upp någon bestämmelse om principalansvar för vållande av självständig medhjälpare i en ny lagstiftning om arbetsgivares skadeståndsansvar. Med detta ståndpunktstagande avser jag inte att lägga några hinder i vägen för domstolarna att genom sin rättstillämpning vidareutveckla grundsatser om ett sådant utsträckt principalansvar i fall då de kan finna det sakligt och rättspolitiskt motiverat. Den norska lagen och de övriga nordiska lagför- slagen bygger på samma förutsättning.

2.2.4.5. Principalansvar för annan skada än person- eller sakskada. Som framgår av de redogörelser för gällande rätt som jag har lämnat i det före- gående är den allmänna culparegeln generellt tillämplig bara i fråga om person- eller sakskada och sådan allmän förmögenhetsskada som utgör s. k. följdskada i förhållande till en person- eller sakskada. Vid personskada ut- går ersättning också för ideell (ieke-ekonomisk) skada, dvs. sveda och värk m. m. Ren förmögenhetsskada är enligt 6 kap. 1 5 SL ersättningsgill-, när sådan skada har tillfogats någon genom brott. Det ärinte uteslutet, att ansvar

2.2.4.5.

• Sida 222
•  Original

222. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972

för ren förmögenhetsskada kan under vissa förutsättningar ådömas med stöd av culparegeln också i andra fall, men rättsläget är oklart, och huvudregeln är i varje fall, att ersättningsskyldighet inte föreligger utanför de straffbara gärningarnas område. I de fall då icke straffbart vållande till sådan skada medför ersättningsskyldighet enligt speciallagstiftning, bl. a. inom immate- rialrätten, är det inte fråga om en tillämpning av den allmänna culparegeln, utan ansvaret har på samma sätt som när det gäller objektivt ansvar för person- och sakskada enligt skadeståndsrättslig speciallagstiftning sin grund uteslutande i de särskilda lagreglerna. För lidande av icke-fysisk natur, som uppkommer utan samband med "personskada utgår enligt gällande rätt ersättning endast vid brott mot den personliga friheten och ärekränkande gärning (6 kap. 35 SL). Frånsett en mindre utvidgning av möjligheterna att döma ut ersättning för psykiskt lidande vid brott mot den personliga integriteten ( avsnitt 2.1.4.10 .) innebär mitt förslag till ny lagstiftning om skadestånd på grund av eget vållande inte några ändringar i den delen.

Tillämpningsområdet för nu gällande grundsatser om principalansvar om- fattar i varje fall inte annan skada än sådan som kan medföra personligt skadeståndsansvar för den skadevållande arbetstagaren. Men det är inte säkert att principalansvaret alltid sträcker sig så långt. Vid person- och sakskada utgår otvivelaktigt ersättning för förmögenhetsförlust och ideell skadai samma omfattning vid principalansvar som enligt culparegeln. Huru- vida principalansvar kan tillämpas i fråga om ren förmögenhetsskada inom t. ex. den immaterialrättsliga lagstiftningens område, t. ex. när en tjänsteman som tillhör drifts- eller arbetsledningen i ett företag självständigt gör sig skyldig till patentintrång, torde däremot inte utan vidare kunna besvaras jakande för alla fall. Frågan saknar dock troligen större praktisk betydelse. Om en befattningshavare i sådan ställning tillfogar tredje man ren förmö- genhetsskada genom brott, t. ex. bedrägeri, torde visserligen principalansvar i princip kunna tillämpas, men problemet får inte ofta aktualitet, eftersom det i allmänhet rör sig om utpräglade kontraktsförhållanden —— där oin- skränkt principalansvar redan nu gäller också i fråga om ren förmögen- hetsskada — eller också inte kan anses att den anställde har handlat i tjänsten. Särskilt den sistnämnda begränsningen torde ha stor praktisk be- tydelse. Ansvar för ren förmögenhetsskada har dock i rättspraxis ådömts en arbetsgivare med tillämpning av reglerna om principalansvar i utomobligato- riska förhållanden (NJA 1962 s. 31). I detta rättsfall, som gällde skadestånds- ansvar på grund av ärekränkning, ålades arbetsgivaren att betala ersättning också för psykiskt lidande. Man torde sålunda få räkna med att principal- ansvar gäller inom tillämpningsområdet för 6 kap. 3 5 SL.

Enligt skadeståndskommitténs förslag skall de nya reglerna om princi— palansvar vara direkt tillämpliga endast i fråga om person- eller sakskada, varvid ersättning som hittills skall utgå enligt de grunder som tillämpas vid ansvar enligt culparegeln. Kommittén har inte ansett det tillrådligt att

2.2.45.

• Sida 223
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 223

i detta sammanhang försöka bemästra alla de problem som sammanhänger med frågan om tillämpning av principalansvar beträffande ren förmögen- hetsskada och annan skada av icke-ekonomisk natur än sådan som upp- kommer i samband med personskada, eftersom förhållandena här är mera växlande och svåröverskådliga än när det gäller integritetskränkningarna.

Kommitténs ståndpunkt i denna del har godtagits av så gott som samt- liga remissinstanser. Från några håll har man emellertid efterlyst mera klarläggande uttalanden om analogisk tillämpning av de föreslagna bestäm- melserna.

För egen det anser jag det till en början uppenbart, att en lagstiftning om det allmänna principalansvaret inte skall ges ett vidsträcktare tillämp- ningsområde i förevarande hänseende än reglerna om den skadevållande ar- betstagarens personliga skadeståndsansvar. Det lagfästa principalansvaret bör således i varje fall inte avse annan skada än sådan som kan medföra ersättningsskyldighet för arbetstagaren. Frågan är emellertid, om det på sätt som kommittén har föreslagit bör ske en ytterligare begränsning till endast vissa skadetyper, dvs. till person- eller sakskada. Med en sådan reglering kommer frågan i vad mån principalansvar skall tillämpas analogiskt vid ren förmögenhetsskada eller icke-ekonomisk skada i fall då sådan skada omfattas av lagregler om ansvar för eget vållande att få avgöras av dom- stolarna med utgångspunkt i grunderna för å ena sidan sådana lagregler och å andra sidan principalansvarsreglerna.

Det är ställt utom tvivel att principalansvar bör undantagslöst gälla i fråga om person- och sakskada och att frågan vad som är ersättningsgill skada vid sådana skadefall skall avgöras enligt de regler och grundsatser som tillämpas vid vanligt culpaansvar. Enligt mitt förslag till lagstiftning om skadeståndsansvar på grund av eget vållande skall emellertid ett sådant ansvar gälla också ren förmögenhetsskada, som orsakas genom brott, samt psykiskt lidande som tillfogas genom vissa brott mot den personliga inte- griteten.

I båda dessa hänseenden anser jag, till skillnad från kommittén, att det inte inger några betänkligheter att låta också principalansvarsreglerna bli omedelbart tillämpliga. Det torde kunna antas, att det inskränkta principal- ansvar i utomobligatoriska förhållanden som erkänns redan nu i princip gäller också i hithörande fall. Flertalet av de skäl som jag i det föregående har anfört för en utvidgning av principalansvaret till att omfatta vållande av samtliga arbetstagare gör sig lika mycket gällande, när en arbetstagare i sin tjänst har vållat ren förmögenhetsskada genom brott eller har tillfogat någon psykiskt lidande genom straffbart angrepp på hans personliga in- tegritet, som när han har vållat person- eller sakskada genom brottsligt förfarande i tjänsten. Så länge man rör sig inom området för arbetstagares handlande i tjänsten -— och en sådan begränsning skall givetvis gälla en-

2.2.45.

• Sida 224
•  Original

224. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ligt den nya lagstiftningen — måste synpunkten, att de skaderisker som är förbundna med en arbetsgivares verksamhet i första hand bör bäras av honom, tillmätas samma betydelse, oavsett arten av den skada som har uppkommit. Från de skadelidandes synpunkt kan det ofta te sig nästan lika angeläget att kunna hålla sig till en arbetsgivare, när de som en följd av dennes verksamhet har tillskyndats förmögenhetsförluster eller psykiskt lidande som när de har tillfogats kropps- eller egendomsskada.

Det skall inte förnekas, att en tillämpning av principalansvarsreglerna i de nu aktuella skadefallen någon gång kan ge upphov till svårbemästrade problem. Men för det första rör det sig knappast om problem, som är spe- cifika just för detta område. Kommittén har som exempel angett, att vid bedrägeri i samband med avtals ingående o. d. frågan om den anställdes be- hörighet att företräda arbetsgivaren kommer i blickpunkten. Detta är vis- serligen riktigt men utgör bara exempel på att frågan om förhållandet mel- lan utomobligatoriska skadeståndsregler, å ena, och avtalsrättsliga regler, å andra sidan, kan medföra komplikationer. Åtskilliga problem av den ar- ten kommer upp redan inom den allmänna culparegelns område, liksom vid tillämpningen av regler om principalansvar vid integritetskränkningar, men de kan uppenbarligen inte lösas inom ramen för en allmän lagstift- ning om utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Att som kommittén har på- pekat tryckfrihetsförordningens bestämmelser inom dess stora område sätter principalansvarsreglerna ur spel vid ärekränkning är väl riktigt, men det är dock fråga om en mindre del av de aktuella fallen. För övrigt kan detsamma sägas om ansvaret för eget vållande utan att detta har föranlett kommittén att föreslå någon formell begränsning av dess tillämpningsom- råde.

Vidare är det tydligt, att de problem av närmast rättsteknisk art som har gett upphov till kommitténs tveksamhet inte elimineras eller blir mindre genom den lösning kommittén föreslår. De kommer med kommitténs stånd- punkt upp i rättstillämpningen i en annan form, nämligen som en fråga om analogisk tillämpning av de lagfästa principalansvarsreglerna, men mås- te då sakligt lösas på samma sätt som om dessa regler varit formellt till- lämpliga. Från den synpunkten kan det te sig som en praktiskt likgiltig fråga, vilkendera lösningen man väljer. Men det synes önskvärt, att lag- stiftaren följer en konsekvent linje. Om man som jag utgår från att man vid prövningen av varje skadeståndsanspråk skall ta som utgångspunkt, att reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar är av allmän natur och alltså skall tillämpas, i den män inte avtalsrättsliga regler eller grund- satser eller i övrigt särskilda föreskrifter i annan lagstiftning medför mo- difikationer i ena eller andra riktningen, är det mest följdriktigt att ge prin- cipalansvarsreglerna samma räckvidd i det nu aktuella hänseendet som de allmänna reglerna om ansvar för eget vållande. Det medför den fördelen att

2.2.4.5.

• Sida 225
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 225

man anvisar domstolarna samma metod för lösningen av uppkommande konflikter med andra rättsregler, när reglerna om principalansvar åbe— ropas som när ett anspråk grundas på culparegeln.

I enlighet med vad jag nu har sagt förordar jag, att de nya reglerna om principalansvar görs omedelbart tillämpliga i fråga om ren förmögenhets— skada samt lidande till följd av brott mot den personliga integriteten i sam- ma omfattning som de allmänna regler om ansvar för eget vållande som ja-g föreslår. Till frågan hur detta resultat lagtekniskt skall uppnås återkom- mer jag i det följande (avsnitt 3.3.).

Det sagda betyder, att principalansvar för ren förmögenhetsskada inträ- der när en arbetstagare har vållat sådan skada genom brottsligt förfarande i tjänsten. Den principen gäller oavsett om straff för gärningen är före- skrivet i brottsbalken eller i speci-alstraffrätten, men en förutsättning är givetvis, att det skadade intresset åtnjuter skydd av straffstad-gandet. Där- emot följer inte utan vidare av den reglering jag föreslår, att principalan- svar inträder i fall då en arbetstagare genom icke straffbart vållande i tj äns- ten har orsakat ren förmögenhetsskada och på grund av föreskrifter i spe- ciallagstiftning eller enligt grundsatser som har utbildats eller kan komma att utbildas i rättstillämpningen är ansvarig för skadan, t. ex. vid culpöst intrång i en immaterialrättighet eller vid sådana for-mer av culpös med- verkan till annans brottsliga förfanande som i rättspraxis har ansetts med- föra ska-deståndsansvar. Här rör det sig nämligen inte om ett skadestånds- ansvar för arbetstagare enligt sådana allmänna regler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar s-om nu avses bli lagfästa. En analogisk tillämpning av principalansvarsreglerna i sådana fall är å andra sidan på intet sätt uteslu— ten. Men hithörande frågor får avgöras av domstolarna med beaktande av grunderna för det allmänna principalansvaret och de särskilda skäl som har föranlett lagstiftaren eller domstolarna att utvidga området för skade- ståndsansvar på grund av eget vållande. Jag vill emellertid framhålla, att i fall då lag-stiftaren h-ar föreskrivit skadeståndsskyldighet för culpösa för- faranden som medför ren förmögenhetsskada, det ligger nära till hands att tillämpa principalansvar enligt samma grunder som när en arbetstagares personliga ersättningsskyldighet grundas på den allmänna culparegeln.

22.45. Jämkning av principalansvar. En arbetsgivare som enligt gäl- lande rätt ådrar sig skadeståndsansvar på grund av hans drifts- eller ar- betslednings vållande kan inte få någon jämkning av skadeståndet. Skade- ståndskommittén har emellertid föreslagit, att en jämkningsregel införs i den nya lagstiftningen. Enligt förslaget skall jämkning av skadestånd vid principalansvar kunna ske, om skadeståndet med hänsyn till den skade- ståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt finnes oskäligt betungande. Regeln har av kommittén motiverats främst med hänsyn till önskemålet att det i mindre förhållanden skall kunna und—

2.2.4.6. 15 ——Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 226
•  Original

226. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

vikas, att arbetsgivaren blir oskäligt betungad, när ansvarsförsäkring sak— nas eller är otillräcklig. I detta sammanhang har kommittén erinrat om bl. a. den allmänna jämkningsregel som finns i schweizisk rätt och som kan tillämpas även vid det s.k. presumtionsansvar för arbetstagares vållande som gäller där samt om de jämkningsmöjligheter som finns enligt 5 25 i de danska och norska försäkringsavtalslagarna, när det är fråga om s.k. husbondeansvar för en skada vilken är täckt av Skadeförsäkring (»Skade- stånd II», bilaga 3, s. 139 och 153).

Skadeståndskommitténs förslag i denna del har lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser — låt vara att viss oenighet har rätt i fråga om regelns tillämpning i olika situationer och bl. a. om verkan av ansvars— resp. objektsförsäkring. Förslaget avstyrks emellertid av LO och ytterligare några arbetstagarorganisationer. Från det hållet har man invänt bl. a., att en jämkningsregel skulle gynna de arbetsgivare som inte tecknar ansvarsförsäkring och motverka en ytterligare utbredning av så- dan försäkring. Det har också uttalats farhågor för att regeln skall leda till rättsosäkerhet och en oenhetlig praxis. Å andra sidan har det från ar- betsgivarhåll — bl.a. av SAF — framhållits, att det särskilt i mindre för- hållanden kan föreligga skäl att jämka skadeståndsansvaret också vid cul- pa hos arbetsgivaren själv eller, när det gäller juridiska personer, dessas organ.

Jag har tidigare uttalat som min principiella uppfattning, att man i och för sig inte bör känna sig hindrad att nu införa jämkningsregler för sär- skilda kategorier skadevållare eller för speciella skadefall enbart av den omständigheten att frågan om en allmän jämkningsregel aktualiseras ge— nom det utredningsuppdrag som jag ämnar föreslå att skadeståndskommit- tén får. Men varje förslag om en speciell jämkningsregel måste bedömas efter en noggrann prövning av det föreliggande behovet samt de olägenhe- ter det kan föra med sig att på detta sätt föregripa en kommande allmän reglering av frågan.

Flera skäl talar för kommitténs förslag. Det kan visserligen sägas, att bördan av det principalansvar som gäller f. 11. inte synes ha utgjort någon betydande belastning för arbetsgivarna, trots att de inte haft någon möj- lighet att få jämkning av detta ansvar. Den utvidgning av principalansva- ret som nu föreslås förändrar emellertid läget i flera betydelsefulla hän- seenden. Att ansvar mot tredje man kommer att inträda också vid vållan- de av de lägst anställda betyder kanske inte så mycket, eftersom arbetsgi- varnas ansvarsförsäkringar redan täcker arbetstagarnas ansvar i sådana fall. Mera betydelsefullt i detta sammanhang är, att det oinskränkta principalansvaret kommer att omfatta alla arbetsgivare, alltså även i rent privata förhållanden och i icke-ekonomisk verksamhet, där ansvaret för drifts- och arbetsledning hittills knappast har spelat någon praktisk roll. Det är tydligt, att fullt skadeståndsansvar utan jämkningsmöjligheter för

2.2.4.6.

• Sida 227
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition'nr 5 år 1972 227

skador, som en arbetstagare kan vålla, i vissa sådana situationer kan medföra en oskälig ekonom-isk belastning. En stel—beat tillämpning av ska- deståndsreglerna kan här i enskilda fall motverka strävandena mot en mera rationell fördelning bland medborgarna av kostnaderna för skade- ersättning.

Som kommittén har påpekat utgör också den omständigheten att det här är fråga om skadeståndsansvar oberoende av eget vållande ett skäl att ge ifrågavarande skadefall en särställning. I själva verket är det första gången som det i svensk lagstiftning införs generella regler om ett skärpt skadeståndsansvar, som för åtskilliga fall inte kan motiveras utifrån så- dana risksynpunkter som traditionellt bär upp speciella regler om objek- tivt ansvar. Detta ger anledning att gå fram med viss försiktighet.

Det senast sagda är emellertid också ett skäl att begränsa frågeställningen till spörsmålet om jämkning av det egentliga principalansvaret. Att det nå- gon gång kan te sig obilligt att ålägga en arbetsgivare fullt skadeståndsan- svar med anledning av hans eget vållande skall inte förnekas. Men det gäl- ler också i åtskilliga andra fall av ansvar för egen culpa. Här rör man vid den större frågan om en allmän jämkningsregel, och det kan inte komma i fråga att föregripa utredningsarbetet rörande det problemet genom att bryta ut en så stor och heterogent sammansatt grupp som arbetsgivare till en särbehandling.

LO:s och vissa andra arbetstagarorganisationers farhågor för att en jämkningsregel skulle motverka en ytterligare utbredning av ansvarsför— säkring torde vara överdrivna. I privata förhållanden och i icke-ekonomisk verksamhet kan skaderiskerna antas vara ringa och jämkningsreglerna får följaktligen mycket liten praktisk betydelse. Men inte heller när det gäller de näringsidkande arbetsgivarna, som organisationerna i första hand torde ha haft i tankarna, finns det anledning att räkna med någon negativ effekt på utbredningen av ansvarsförsäkring. Sådan försäkring ingår normalt som ett moment i en kombinerad försäkring av något slag, ibland i en s.k. paketförsäkring, vilken omfattar också bl. a. objektsförsäkring. De närings- idkare som är förutseende nog att försäkra sina maskiner, byggnader, in- ventarier etc. blir regelmässigt samtidigt erbjudna en ansvarsförsäkring. När en privatperson vill försäkra sin fastighet eller sitt lösöre mot allehan- da skaderisker får han ansvarsförsäkringen s. a. s. på köpet. En arbetsgiva- res vilja att försäkra sin egendom lär inte nämnvärt påverkas av, huruvida hans skadeståndsansvar i vissa undantagsfall kan jämkas eller inte. Den arbetsgivare åter, som visar så litet förtänksamhet, att han över huvud taget inte bryr sig om att skaffa försäkringsskydd, lär knappast heller påverkas av den skadeståndsrättsliga regleringen i detta hänseende. Slutligen får man inte förbise, att utvidgningen av principalansvaret i sig sj älv utgör ett incitament att teckna ansvarsförsäkring.

Till det anförda kommer, att en jämkningsregel ju inte innebär något

2.2.4.6.

• Sida 228
•  Original

228. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

totalt skydd mot skadeståndsansvar. Som kommittén har framhållit bör redan risken att bli skadeståndsskyldig vara tillräcklig för att mana nä— ringsidkare och andra arbetsgivare i gemen att teckna ansvarsförsäkring, och detta oberoende av att ett _stort skadestånd undantagsvis kan tänkas bli nedsatt för den händelse det skulle vila enbart på reglerna om principal- ansvar. Det är f. ö. inte heller meningen att en jämkningsregel skall tilläm- pas så, att den premierar arbetsgivare som har underlåtit att försäkra sig _ utom i fall då underlåtenheten kan framstå som ursäktlig, t. ex. när en privatperson rent tillfälligtvis har anlitat en arbetstagare.

Men även för de arbetsgivare som har ansvarsförsäkring kan en jämk- ningsregel få betydelse. Försäkringssummorna ligger visserligen idag på en nivå som torde täcka alla normala skadefall, men det kan inte uteslutas, att en skada av oväntat stor omfattning inträffar och att försäkringen visar sig otillräcklig. Det överskjutande beloppet drabbar då arbetsgivaren ensam, och detta kan någon gång leda till obilliga konsekvenser. Särskilt med hän- syn till att det här rör sig om ett skadeståndsansvar oberoende av eget vål- lande förefaller det rimligt, att man i ett sådant fall har tillgång till en jämkningsregel.

Vad jag hittills sagt har tagit sikte på en regel som möjliggör jämkning, när skadeståndet skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldi- ge arbetsgivaren med hänsyn främst till dennes ekonomiska förhållanden. Kommittén har-inte heller tänkt sig att det skall finnas möjligheter till jämkning på annan grund.

För egen del vill jag emellertid ifrågasätta, om man inte kan och bör gå något längre än kommittéförslaget förutsätter. De nya reglerna om princi- palansvar innebär som nämnt att .man utvidgar skadeståndsansvaret för vissa rättssubjekt. Det är angeläget att en reform av detta slag inte leder till en utveckling som står i strid med vad man på lång sikt eftersträvar i fråga om de olika ersättningssystemens struktur och funktion i samhället eller som avviker från en redan nu förhärskande uppfattning om vad som är rimligt och rationellt med avseende på fördelningen av de ekonomiska bör- dorna i följd av skadefall. De nya reglerna måste därför utformas så att de så långt möjligt medger en tillämpning i principiell överensstämmelse med lagstiftarens långsiktiga målsättning och med allmänt vedertagna värde- ringar.

_Jag har tidigare uttalat, att reformarbetet på detta område allmänt sett bör inriktas på att ersättningsfrågorna i möjligaste mån skall lösas genom försäkringsanordningar och att skadeståndsreglernas betydelse i motsvaran- de mån bör minskas. På personskadeområdet tänker jag mig en utbyggnad av de direkta försäkringsanordninga-rna —— socialförsäkringen och frivillig försäkring i olika former. För egendomsskadornas de] bör målet vara att sådana skador i största möjliga omfattning skall ersättas genom skadeför- säkring på den skadelidandes sida.

2.2.4.6-.

• Sida 229
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 'år 1972 229

Försäkring i olika former har redan idag stor utbredning. I den mån man i överensstämmelse med de angivna riktlinjerna anser, att skador som ersätts genom försäkring bör slutligt bäras av 'försäkringskollektivet, måste de skadelidandes rätt att kräva skadestånd för en skada som täcks av någon form av person- eller objektsförsäkring och försäkringsgivarnas rätt att med hjälp av skadeståndsreglerna återkräva utgiven försäkringsersättning begränsas. Men det kan också bli aktuth att inskränka skadeståndsrätten för s.k. självförsäkrare (i fråga om innebörden av detta uttryck hänvisar jag till avsnitt 1.1.2.1 .) och för dem som i strid med vedertagna handlings- normer har underlåtit att skydda sig genom försäkring.

Inom socialförsäkringen är nyssnämnda ordning genomförd i och med att ersättning ur sådan försäkring avräknas på skadestånd och att regress- rätten är'helt avskaffad. Vid enskild personförsäkring är läget ett annat. Sådan försäkring har i regel karaktär av summaförsäkring. Försäkringser- sättningen avräknas då inte på skadeståndet. Den skadelidande kan alltså kräva full ersättning av den som är skadeståndsskyldig. Å andra sidan finns inte någon regressrätt för försäkringsgivaren. Vid Skadeförsäkring åter är den skadelidande visserligen oförhindrad att kräva fullt skadestånd, om han inte vill utnyttja försäkringen. Men gör han det, har försäkringsgi- varen i princip regressrätt mot den skadeståndsskyldige. Regressrätten är visserligen inskränkt genom reglerna i 25 & FAL. Men eftersom dessa regler är dispositiva kan försäkringsgivarna genom förbehåll i försäkringsvillko- ren undgå att träffas av de inskränkningar i regressrätten som reglerna .syf- tar till. . ' '

Frågan om enskild försäkringsgivares regressrätt och därmed samman— hängande frågor om bl. a. självförsäkrares ställning och försäkringshavares rätt till skadestånd har som nämnt utretts (avsnitt 1.2.2.). 'Det förslag till nya regler på området som lades fram år 1958 av särskilt tillkallad utred- ningsman syftade till långtgående begränsningar av regressrätten och i viss omfattning också av rätten för försäkringshavare och självförsäkrare att kräva skadestånd. Reglerna föreslogs bli tvingande och innebar'i fråga'om Skadeförsäkring i huvudsak, att regresskrav mot annan än den som vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet skall kunna nedsättas, om det kan ske utan att >försäkringsmässiga hänsyn» åsidosätts, att en skadelidan'é de inte skall ha bättre rätt än den som har försäkrat det skadade intresset-, samt att självförsäkrares rätt till skadestånd skall begränsas på samma sätt som försäkringsgivares regressrätt. I fråga om summaförsäkring innebar förslaget i allt väsentligt inte någon ändring i förhållande tillvad som gäl- ler f. n. ' _'

Huvudprinciperna i detta förslag tillstyrktes eller godtogs allmänt unde remissbehandlingen. Men de "tekniska lösningar som föreslogs kritiserades i åtskilliga yttranden. Av skäl som jag har redovisat i det föregående ( avsnitt 1.5.3 .) anser jag inte att förslaget kan läggas till grund för. lagstiftning. Jag

2.2.4.6.

• Sida 230
•  Original

230. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972

vill emellertid förorda att 1966 års skadeståndskommitté — som f.n. överväger bl.-a. frågan om summaförsäkrings betydelse i skadeståndsrätts- ligt hänseende — får i uppdrag att överarbeta regressreglema och att lägga fram förslag till en reglering av de skadeståndsrättsliga frågor som nära sammanhänger med regressrätten. Jag har redan tidigare angett vissa riktlinjer för ett sådant utredningsarbete. Utgångspunkten bör vara, att någon regress från Skadeförsäkring som huvudregel inte skall vara tillåten, att undantag dock kan vara motiverade av speciella förhållanden inom vissa grenar av försäkringen samt att de regressregler som föreslås i princip skall vara tvingande. I uppdraget bör också ingå att utreda frågan om ver- kan i skadeståndshänseende av att sedvanligt försäkringsskydd inte finns.

Det säger sig självt att det pågående eller planerade utredningsarbetet inte bör föregripas. Men i den mån grundtankarna i det äldre utrednings- förslaget och riktlinjerna för den kommande utredningen kan sägas vara uttryck för en redan allmänt vedertagen uppfattning om det inbördes för- hållandet mellan försäkring och skadestånd och om de båda ersättnings- systemens funktion är det, som jag nyss framhöll, rimligt att lagstiftaren utformar nya skadeståndsregler på ett sätt som gör det möjligt att tillämpa dem i överensstämmelse med denna uppfattning.

När det gäller personförsäkring i form av summaförsäkring kan det vis- serligen anföras goda skäl för vissa ändringar i det nuvarande systemet. Men en ändring av innebörd att summaförsäkring i större eller mindre utsträck- ning avräknas på skadestånd skulle-medföra betydelsefulla ekonomiska verkningar, eftersom de skadelidande f.n. regelmässigt torde utnyttja sina möjligheter att få skadestånd i tillägg till ersättning ur summaförsäkring. Reformer av den räckvidd det här skulle bli fråga om här föregås av utred- ningsarbete och bör i princip avse hela personskadeområdet. Eftersom skadeståndskommittén f.n. också överväger en reform av detta slag bör man enligt min mening vara återhållsam när det gäller att genom särskilda regler enbart inom den nu aktuella lagstiftningens område inskränka skade- ståndsansvaret på den grund att skadan har föranlett utbetalning från summaförsäkring. Visserligen bör en sådan omständighet kunna beaktas vid bedömningen av om skadestånd enligt de nya principalansvarsreglerna blir oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. Men existensen av summaförsäkring bör inte utgöra någon självständig grund för nedsättning av skadeståndsansvaret.

Situationen är visserligen i någon mån en annan i fråga om sådan per- sonförsäkring som enligt 25 5 FAL skall behandlas som Skadeförsäkring. Frågan om förhållandet mellan skadestånd och försäkringar av detta slag hänger emellertid intimt samman med frågan om förhållandet mellan sum- maförsäkring och skadestånd. Hithörande problem bör bedömas i ett sam- manhang och så torde också komma att ske inom skadeståndskommittén. Personförsäkringar av skadeförsäkringskaraktär torde f. 6. ha mycket be-

2.2.4.6.

• Sida 231
•  Original

Kungl. Maj:ts propositiöh nr 5 år 1972 231

gränsad praktisk betydelse. Under dessa förhållanden anser jag att inte heller personförsäkring av detta slag bör kunna åberopas som en själv- ständig j ämkningsanledning.

Annorlunda förhåller det sig när en sakskada är täckt av objektsförsäk- ring. Regresspraxis vid objektsförsäkring är visserligen restriktiv. Som jag har redovisat närmare i avsnittet om försäkringsgivares regressrätt (1.1.2.7.) utövar svenska skadeförsäkringsgivare i allmänhet inte regress i vidare om- fattning än som direkt följer av 25 & FAL, dvs. vid uppsåt eller grov vårds- löshet på den skadeståndsskyldiges sida eller när denne bär rent objektivt ansvar. Undantag gäller dock i vissa försäkringsgrenar, främst sjö- och transportförsäkring, där regress förekommer i större utsträckning. Dess- utom gäller allmänt sett, att den som är självförsäkrare i fråga om ansvars- försäkring —— t. ex. staten — inte kan räkna med att dra fördel av existe- rande regressöverenskommelser mellan försäkringsbolagen och alltså kan utsättas för regresskrav även i andra fall än som anges i 25 & FAL.

Den regressöverenskommelse av år 1949 som jag tidigare har berört tor- de i stort sett stämma väl överens med en allmänt rådande uppfattning om vilken ordning som bör gälla i fråga om förhållandet mellan skadeförsäk- ring och skadestånd. Den rimmar också väl med den allmänna inställning i frågan som jag har gett uttryck åt i det föregående.

Det torde också vara en utbredd uppfattning att den som uppträder som självförsäkrare i fråga om objektsförsäkring inte bör ha en vare sig bättre eller sämre ställning än försäkringsgivaren skulle ha haft, om försäkring hade tecknats. Men det har i det hänseendet knappast utbildats någon fast praxis i överensstämmelse med denna uppfattning. Självförsäkrare torde sålunda i regel utnyttja sina möjligheter att få skadestånd utan några in- skränkningar.

Försäkringsgivarnas regresspraxis får vidare anses vara uttryck för upp- fattningen att när en skada är täckt av obj ektsförsäkring den skadelidande i första hand bör utnyttja försäkringen och inte i stället vända sig mot den som är skadeståndsskyldig. Regelmässigt utnyttjas nog också försäkringar- na, men undantag kan tänkas förekomma, t. ex. när utnyttjandet av en Skadeförsäkring innebär förlust av s. k. bonus för försäkringstagaren.

Den ordning i stort som råder f. n. i fråga om försäkringsgivarnas ut- övande av regress ger knappast anledning till några vägande invändningar. Från den synpunkten kan det synas onödigt att i detta sammanhang in- föra regler som gör det möjligt att begränsa återkravsrätten inom området för de nya principalansvarsreglerna. Men för det första är regresspraxis inte enhetlig. Den är t. ex. betydligt mindre restriktiv inom sjö- och transport— försäkringen. Vidare kan man inte utesluta att det i enstaka fall görs av- steg från vad som annars tillämpas, bl. a. när skadeförsäkringsgivaren är ett utländskt försäkringsbolag. Det är slutligen ovisst vilken praxis som kan komma att utbildas i framtiden på grundval av de överväganden i

22.4.6.

• Sida 232
•  Original

232. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

frågan som redan nu är aktuella.

Det finns ytterligare ett skäl att överväga regler som möjliggör en ny- anserad tillämpning av de nya principalansvarsreglerna. Objektsförsäkring har visserligen som nämnt stor utbredning. Men även bortsett från själv- försäkring förekommer det inte sällan att det saknas försäkringsskydd för egendom som normalt hålls försäkrad eller att försäkringsskyddet är be- tydligt mindre omfattande än som är vanligt. Det kan bero på slarv, för- biseende eller medvetet risktagande. Visserligen finns det knappast några allmänt erkända normer för i vilken utsträckning en person bör hålla sin egendom försäkrad. Men på vissa områden är objektsförsäkring så utbredd, t. ex. när det gäller brandförsäkring av byggnader, att underlåtenhet att hålla ett rimligt försäkringsskydd allmänt torde uppfattas som ett så an- märkningsvärt avsteg från normala handlingsmönster att vederbörande får skylla sig själv. För sådana fall är det önskvärt att underlåtenheten att ut- nyttja försäkringsmöjligheterna tillåts inverka på rätten att kräva skade- stånd enligt de nya principalansvarsreglerna, oavsett om skadeståndet skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige arbetsgivaren.

Dessa överväganden har lett mig till slutsatsen att det vid sakskada bör finnas möjligheter att begränsa skadeståndsansvaret enligt de nya principal- ansvarsreglerna i fall då detta är motiverat från sådana försäkringsmässiga synpunkter som jag här har redovisat. Men i avbidan på resultatet av det på- gående eller planerade utredningsarbetet rörande försäkringsgivares regressrätt och de skadeståndsfrågor som hänger nära sam-man med detta spörsmål bör man inte gå längre än som är nödvändigt för att motverka sådana yttringar av de nuvarande ensättningssystemens uppbyggnad som inte är godtagbara från samhällsekonomiska synpunkter och som leder till en icke önskvärd riskfördelning eller till ett irrationellt utnyttjande av till- gängliga resurser. Det väsentliga är att förluster genom skadefall i möjli- ga—ste månvia försäkringsanordningar slås ut på ett större kollektiv. Det betyder att hänsyn måste tas också till förekomsten av ansvarsförsäkring-. Så länge ersättningssystemen i samhället i stor utsträckning är uppbyggda på skadeståndsrättslig grund, är det angeläget att uppmuntra till tecknan- det av ansvarsförsäkring. Jag anser därför att skadestånds— eller regress— krav med stöd av de nya principalansvarsreglerna bör tillåtas i full utsträck- ning inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring. En motsvarande ordning bör gälla när kravet riktas mot en arbetsgivare som uppträder som självförsäkrare. I fall då arbetsgivaren saknar ansvarsförsäkring utan att vara sj älvförsäkrare bör viss hän-syn kunna tas till=i vad mån det anses höra till god ordning att arbetsgivare i allmänhet i motsvarande situation håller försäkrings-skydd.

Jaghar här inte berört frågan, i vad mån regresskrav bör tillåtas från ansvarsförsäkringsgivare, som har ersatt skadan, mot annan som enligt reglerna om principalansvar är ansvarig solidariskt med den försäkrade.

2.2.4.6.

• Sida 233
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 233

Som jag har nämnt i det föregående ( avsnitt 1.1.2.7 .) anses visserligen 25 & FAL tillämplig på ansvarsförsäkring liksom på annan Skadeförsäkring, men enligt försäkringsvillkoren brukar gälla en i princip oinskränkt regressrätt mot annan än försäkrad som är ersättningsskyldig-för samma skada.

Det bör framhållas att något problem på denna punkt inte uppkommer när det gäller regress mot ansvarsförsäkring och mot den som är självförsäk- rare i fråga om sådan försäkring. I dessa fall blir enligt det resonemang som jag här har fört någon jämkning inte aktuell i den mån återkravet håller sig inom ramen för den regressansvariges försäkring. Inte heller uppkommer några svårigheter i fråga om regress från ansvarsförsäkringen när denna betalar skadestånd på grund av den försäkrades eget vållande. Allmänna grundsatser om den slutliga fördelningen av skadeståndet mel- lan flera ansvariga leder nämligen till att den som svarar på grund av egen culpa i princip får bära hela ansvaret i förhållande till den som är skade- ståndsskyldig enligt regler om principalansvar. Däremot får frågan huruvida jämkning skall ske av ansvarsförsäkringens regressanspråk betydelse i en situation då den försäkrade har förpliktats att utge skadestånd på grund av regler om rent objektivt ansvar eller principalansvar och krav framställs mot en oförsäkrad arbetsgivare, som inte är att anse som självförsäkrare med avseende på ansvarsförsäkring. I det följande skall jag behandla en- bart detta sistnämnda fall.

En inskränkning av rätten till återkrav vid ansvarsförsäkring på samma sätt som vid objektsförsäkring synes i och för sig stämma väl överens med den allmänna tankegången att skador i möjligaste mån bör slås ut på ett försäkringskollektiv. Vägande skäl kan emellertid anföras mot att man f.n. skulle göra ett så långtgående ingrepp i gällande rättsregler. Om man begränsar ansvarsförsäkringsgivarens rätt tillåterkrav i den angivna situa- tionen skulle detta innebära att det ofta lades i den skadelidandes-hand att bestämma vem av de ansvariga som slutligen skall bära den uppkomna skadan. Om den skadelidande kräver ersättning av den oförsäkrade arbets— givaren, skulle denne nämligen enligt den allmänna principen om fördel- ning efter skälighet kunna kräva tillbaka en del av skadeståndet från den andre arbetsgivarens ansvarsförsäkring. Men vänder sig den skadelidande i stället mot ansvarsförsäkringen, skulle förlusten stanna på denna och den oförsäkrade arbetsgivaren i princip gå fri. Visserligen kan begräns- ningen av regressrätten enligt 255 FAL leda till liknande resultat i vissa fall då inte försäkringsvillkoren utsträcker denna rätt. Men situationen skulle få betydligt större praktisk betydelse med den ifrågasatta regle— ringen.

För min del anser jag det betänkligt att acceptera sådana konsekvenser av den diskuterade jämkningsregeln. Ett sätt att undvika dem skulle vara att göra ingrepp i regeln om den slutliga fördelningen mellan solidariskt ansvariga. Som nämnt är jag inte beredd till detta (se avsnitt 2.1.4.8 .). En

2.2.4.6.

• Sida 234
•  Original

234. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972

annan metod är att inskränka den skadelidandes frihet att kräva vilket av de skadeståndsskyldiga rättssubjekten som han finner lämpligast, men också detta utgör ett alltför vittgående steg i detta sammanhang.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör den jämkningsmöjlighet som är i fråga ta sikte enbart på existensen av eller möjligheten till objektsförsäk- ring. Däremot bör någon ändring inte ske i fråga om regressrätt för ansvars- försäkringsgivare eller den som är självförsäkrare i fråga om ansvarsförsäk- ring. Dessa problem hänger nära samman med spörsmålet om en lagregle— ring av ansvarets slutliga fördelning mellan flera solidariskt skadestånds- skyldiga och bör tas upp under det tidigare berörda utredningsarbetet.

En ordning sådan som den jag nu har skisserat kan åstadkommas genom att man inför en möjlighet för domstolarna att vid sakskada jämka princi- palansvar, när det med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäk- ringsmöjligheter är skäligt att skadeståndet sätts ned och att sålunda för- lusten bärs av den skadelidande själv eller hans försäkringsgivare. Jag vill framhålla att en jämkningsregel av detta slag skulle bidra till ökad nordisk rättslikhet. Enligt 5 25 i den danska försäkringsavtalslagen kan domstol jämka skadeståndsansvar, som vilar uteslutande på reglerna om husbonde— ansvar (principalansvar) i Danske Lov 3—19—2, när det skadade intres- set är skyddat av försäkring på den skadelidandes sida. Avsikten är, att denna bestämmelse skall kvarstå i sak oförändrad också om de föreslagna nya principalansvarsreglerna genomförs. En motsvarande bestämmelse i 5 25 i den norska försäkringsavtalslagen medger visserligen inte jämkning när skadan har uppkommit i >näring eller bedrift), dvs. i näringsverksambet. Men i den nya norska skadeståndslagen föreskrivs, att skadestånd som åläggs med stöd av de nya principalansvarsreglerna, vilka på samma sätt som det är tänkt i Danmark ersätter de äldre reglerna om husbondeansvar (Norske Lov 3—21—2), kan jämkas — förutom när skadeståndet skulle bli oskäligt betungande —- när det med hänsyn till skadans storlek och föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter samt förhållandena i övrigt är skäligt att den skadelidande själv här förlusten. Även om den norska jämkningsregeln enligt motiven väsentligen är avsedd att tillämpas för att lindra ersättningsansvaret vid katastrofskador, är det tydligt att en sådan något mer långtgående jämkningsregel som jag här åsyftar skulle medföra en utjämning av rådande olikheter mellan norsk och svensk rätt.

Inom den enskilda sektorn torde en jämkningsregel av detta slag inte få någon större praktisk betydelse. Om den tillämpas enligt de riktlinjer som jag har angett, innebär regeln i stort sett bara att man befäster den restrik- tiva praxis som redan har utbildat sig i fråga om regresskrav från försäk- ringsgivarnas sida. Regeln kommer visserligen att inverka på självförsäk- rares ställning. Men totalt sett blir verkningar-na begränsade, eftersom sj älv- försäkring åtminstone hittills har varit mycket ovanlig inom svenskt nä- ringsliv.

2.2.4.6.

• Sida 235
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 235

Det är framför allt inom den offentliga sektorn som en jämkningsregel av antytt innehåll skulle få ekonomisk betydelse, eftersom staten och vissa kommuner uppträder som självförsäkrare. För dessa rättssubjekt får emellertid regeln verkningar i båda riktningarna. Å ena sidan leder regeln till att rätten för dessa offentligrättsliga subjekt att som skadelidande krä- va ersättning för sakskada med stöd av de nya principalansvarsreglerna blir underkastad samma begränsning som skadeförsäkringsgivares regress- rätt. När ersättningskrav enligt dessa regler riktas mot staten eller mot en större kommun som är självförsäkrare, medför å andra sidan principen om likställighet mellan försäkringsgivare och självförsäkrare att ansvaret kan begränsas till vad som faller inom ramen för normal ansvarsförsäkring. Vilken räckvidd jämkningsregeln får i sistnämnda hänseende blir dock självfallet beroende av i vilken omfattning de nya principalansvarsreglerna görs tillämpliga på de offentligrättsliga subjekten. Frågan om det allmännas skadeståndsansvar återkommer jag till i det följande, och jag kommer då också att särskilt behandla spörsmålet om principalansvarsreglernas till- lämpning på den offentliga sektorn ( avsnitt 2.3.6.3 .).

I enlighet med de överväganden som jag har gjort i det föregående för- ordar jag, att i den nya lagstiftningen tas upp en regel om möjlighet att jämka principalansvar, när skadeståndet skulle bli oskäligt betungande eller det vid sakskada är skäligt att skadeståndet sätts ned med hänsyn till föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter. Jag kommer att yt- terligare beröra frågan om regelns tillämpning vid min behandling av de en- skilda bestämmelserna ( avsnitt 5.1.3.6 .).

2.2.4]. Förhållandet till kontraktsrättsliga regler och till speciallagstift- ning. Frågan om de allmänna principalansvarsreglernas förhållande till kontraktsrättens regler och till skadeståndsrättslig speciallagstiftning har i gällande rätt inte ställts på sin spets, vilket delvis torde sammanhänga med att principalansvaret f. 11. inte är reglerat i lag. I och med att så sker blir det emellertid nödvändigt att åtminstone i princip ta ställning till des— sa frågor.

Skadeståndskommittén uttalar, att dess förslag har avfattats med ut- gångspunkt i utomobligatoriska förhållanden, men erinrar om att en kon- traktspart i princip svarar för sina medhjälpares vållande med de avsteg som kan följa av rättsförhållandenas natur, t. ex. när det gäller arbetsgi- vares ansvar för skada som arbetstagare vållar arbetskamrat. Gränsdrag- ningen mellan inom- och utomobligatoriskt skadeståndsansvar får emeller- tid enligt kommittén som följd av förslaget mindre betydelse än f. n., fast- än en hel del skillnader kommer att kvarstå. Vad särskilt gäller tillämp— ningen av jämkningsregeln i kontraktsförhållanden utgår kommittén från att jämkning inte kan komma i fråga, när typiskt kontraktsmässiga för- pliktelser har åsidosatts, men däremot i princip skall kunna ske vid åsido-

202.407.

• Sida 236
•  Original

236. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

sättande av s. k. biförpliktelser. Analogisk tillämpning av jämkningsregeln i kontraktsförhållanden bör enligt kommittén komma i fråga, när om— ständigheterna är jämförliga med skadefall som har inträffat utan att nå- got avtal ligger i botten.

Kommittén utgår vidare från, att de nya reglerna skall vara dispositiva och alltså kunna åsidosättas genom avtal. Frågan om giltigheten av fri- skrivningsklausuler i allmänhet får enligt kommittén bedömas med till- lämpning av allmänna regler och med hänsyn bl. a. till möjligheten att en- ligt grunderna för 8 & skuldebrevslagen jämka otillbörliga avtalsvillkor.

När det gäller de nya bestämmelsernas förhållande till skadeståndsrätts- lig speeiallagstiftning —— något som enligt kommittén kan få särskild be- tydelse, när det gäller tillämpning av jämkningsregeln -— anser kommittén, att frågan bör lösas med tillämpning av allmänna principer om konkurrens mellan skadeståndskrav på skilda grunder.

I ett avseende har kommittén emellertid ansett en uttrycklig reglering påkallad. För att undvika, att det nuvarande systemet för ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon kompliceras ytterligare, föreslår kommittén en särskild bestämmelse i den nya lagen av innebörd, att regler- na om principalansvar inte skall gälla beträffande skada i följd av motor- fordonstrafik för vilken skall finnas trafikförsäkring.

Kommitténs ställningstaganden i dessa frågor har i allmänhet godtagits under remissbehandlingem Några remissinstanser har dock anmärkt, att bestämmelserna om principalansvar i den föreslagna utformningen blir di- rekt och inte endast analogiskt tillämpliga i kontraktsförhållanden. I ett remissyttrande har ifrågasatts, om inte de nya principalansvarsreglerna bör vara tvingande till arbetstagarnas förmån och alltså slå igenom oavsett vad parterna i ett avtalsförhållande kan ha kommit överens om.

Jag har redan vid min behandling av huvudgrunderna för den lagstift- ning om skadestånd på grund av eget vållande som jag föreslår ( avsnitt 2.1.4.3 .) gett uttryck åt min principiella syn på förhållandet mellan å ena sidan de allmänna reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar och å andra sidan kontraktsrättens regler eller föreskrifter i skadeståndsrättslig speciallagstiftning. Som jag där har framhållit bör utgångspunkten vara, att de allmänna bestämmelserna och grundsatserna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i princip har generell giltighet. De skall alltså anses till- lämpliga också när .det föreligger ett avtalsförhållande mellan parterna eller när man rör. sig inom området för skadeståndsrättslig speciallagstift- ning — varmed jag här åsyftar också särskilda skadeståndsregler i lagstift- ning som väsentligen rör andra rättsförhållanden —— dock bara i den män inte kontraktsrättsliga regler eller principer eller sådana speciella skade- ståndsregler motiverar modifikationer i det grundläggande skadestånds- rättsliga regelsystemet. Iilikhet med de grundsatser om principalansvar som gäller f-n. utgör de nya reglerna om sådant ansvar en del av den allmän-

2.2.4.7.

• Sida 237
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 237

na skadeståndsrätten. Det är därför följdriktigt att anlägga samma be- traktelsesätt här som när det gäller reglerna om det allmänna culpaan- svaret.

Med detta synsätt blir frågeställningen inte i första hand, hur man skall lösa uppkommande problem om konkurrens mellan olika regelkomplex, utan snarare i vilken omfattning eller i vilka avseenden som avtalsrätts- liga regler eller principer resp. speciella skadeståndsregler skall medföra, att de allmänna utomobligatoriska reglerna modifieras eller skall frångås.

Det kan härvid bli fråga om modifikationer i olika riktningar. Vad först angår förhållandet till kontraktsrättsliga regler kan existensen av ett avtal medföra, att man skall tillämpa för den skadelidande mer förmånliga reg- ler, t. ex. att jämkning av principalansvar skall vara utesluten, därför att i avtalet måste intolkas ett åtagande att betala full ersättning, att en strängare culpabedömning skall ske än vid rent utomobligatoriskt ansvar, att bevisbördan i fråga om vållande skall läggas på den skadeståndsskyl- dige eller rentav att ansvaret skall vara rent objektivt, att ansvar skall in- träda också för vållande av självständig medhjälpare osv. Men avtalsrätts- liga regler kan också leda till att den skadelidande ställs i en sämre ställ- ning än han skulle ha intagit, om de utomobligatoriska reglerna tillämpats ograverade. Som exempel kan nämnas, att regler om ansvarsbegränsning kan gälla enligt uttryckliga lagbestämmelser,- att rätten till ersättning för ideell skada är helt utesluten eller är mera inskränkt än i rent utomobli- gatoriska förhållanden, eller att på grund av avtalsförhållandets natur principalansvaret inte går lika långt som enligt de utomobligatoriska reg— lerna.

På motsvarande sätt kan skadeståndsrättslig speciallagstiftning medfö- ra, att den skadelidande får en bättre eller sämre ställning än han har en- ligt de allmänna utomobligatoriska reglerna. Som exempel på regler, vilka är mer förmånliga för den skadelidande, bör i främsta rummet nämnas de bestämmelser om rent objektivt ansvar som gäller enligt ett flertal lagar på olika områden och som i sig implicerar ett principalansvar för samtliga medhjälpare. Vidare finns speciallagstiftning om principalansvar som är förmånligare genom att den föreskriver ansvar för vållande av andra ka- tegorier av medhjälpare än dem som omfattas av de allmänna principal- ansvarsreglerna (t.ex. redares ansvar enligt 8 & sjölagen för lots och för den som utför »arbete i fartygets tjänst) samt reglerna i 6 och 7 55 el— anläggningslagen om ansvarighet för skada genom vårdslöshet vid en an- läggnings utförande eller skötsel) eller genom att jämkning av principal- ansvaret är eller måste anses utesluten inom det specialreglerade området. Mer sällsynt är, att den skadeståndsrättsliga speciallagstiftningen ger den skadelidande en sämre ställning. De viktigaste exemplen torde kunna häm- tas från sjörä-ttens och atomansvarighetslagstiftningens områden. Sjölagens regler om ansvarsbegränsning också i rent utomobligatoriska förhållanden

2.2.4.7.

• Sida 238
•  Original

238. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

kan medföra, att den skadelidande får mindre ersättning än han skulle ha fått enligt de allmänna principalansvarsreglerna. Atomansvarighetslagen innehåller också begränsningsregler som kan ge en sådan effekt. Denna lag int-ar även i övrigt en särställning i det hänseendet, att den uttryckli- gen utesluter allt skadeståndsansvar för atomskada för annan än inneha- vare av atomanläggning. Men i gengäld är sådan anläggningsinnehavare ansvarig på rent objektiv grund och underkastad försäkringsplikt.

Det är sällan på det sättet, att de kontraktsrättsliga reglerna vid en viss avtalstyp eller de särskilda reglerna i skadeståndsrättslig speciallagstift— ning inom ett visst område i alla avseenden modifierar de allmänna skade- ståndsreglerna i en och samma riktning. Samtidigt som principalansvaret i avtalsförhållanden i allmänhet är utsträckt till att omfatta även själv- ständiga medhjälpare och alltså i den delen går längre än det allmänna principalansvaret —- både enligt gällande rätt och enligt mitt förslag —— kan det finnas andra begränsningar, t. ex. i fråga om vad som är ersätt- ningsgill skada eller beträffande den tid inom vilken talan om ersättning skall väckas. På motsvarande sätt förknippas ofta regler i den skadestånds- rättsliga speciallagstiftningen, t. ex. om objektivt eller på annat sätt skärpt skadeståndsansvar, med bestämmelser som begränsar den skadelidandes ersättningsrätt i förhållande till vad som följer av de allmänna skade- ståndsreglerna, exempelvis genom särskilda regler om korttidspreskrip- tion.

Det råder här många gånger ett samband mellan bestämmelser, som på detta sätt verkar i skilda riktningar, så att regler, som i ett eller annat hän- seende begränsar den skadelidandes rätt, gäller bara inom området för och i den mån han åberopar sig på de bestämmelser som i ett annat avseende, t. ex. i fråga om ansvarsgrunden, ger honom en förmånsställning. Det be- tyder, att begränsningarna inte drabbar ett anspråk som den skadelidande till äventyrs kan grunda på de allmänna utomobligatoriska skadestånds- reglerna. Men det finns också exempel på att den särskilda regleringen har ett vidare syfte, dvs. är exklusiv inom sitt tillämpningsområde och uteslu- ter en tillämpning av allmänna skadeståndsregler (t. ex. atomansvarighets- lagen, vars regler om ansvarsbegränsning inte »bryts igenom» på den grund att den skadelidande påvisar vållande hos anläggningsinnehavaren och alltså skulle kunna åberopa sig på den allmänna culparegeln). Hur det för- håller sig i detta hänseende vid olika avtalstyper eller inom olika områden av speciallagstiftningen måste besvaras från fall till fall under beaktande av de rättspolitiska motiveringar som ligger till grund för de särskilda reg- lerna. Allmänt sett torde dock kunna sägas, att begränsningar, som helt utesluter en skadelidandes möjligheter att grunda ersättningsanspråk på allmänna utomobligatoriska skadeståndsregler, förutsätter lagbestämmel- ser eller föreskrifter i ett avtal mellan parterna.

Jag kommer — bl. a. i anslutning till vissa av kommitténs uttalanden ——

2.2.4.7.

• Sida 239
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 239

att mera detaljerat beröra några praktiskt viktiga typfall vid min behand- ling av de enskilda bestämmelserna ( avsnitt 5.1.1.1 . och 5.1.3.1.) i mitt lag— förslag. Här skall göras endast vissa påpekanden av mera allmän natur.

När regler i speciallagstiftning om skärpt skadeståndsansvar, t. ex. i fråga om förutsättningarna för ansvarigheten, förknippas med föreskrifter, som i ett annat hänseende lindrar verkningarna av det strängare skadeståndsan- svaret, lär detta inte sällan bero på överväganden som går ut på att de rätts- subjekt som speciallagstiftningen avser inte bör drabbas alltför tungt av det ökade ansvaret. I den mån som det genom lagstiftning eller till följd av rättsutvecklingen i domstolspraxis sker sådana förskjutningar i regelsyste- met på den allmänna skadeståndsrättens område som medför, att de be— rörda rättssubjekten i verkligheten upphör att inta en särställning —— den ansvarsgrund som från början var tillämplig endast i fråga om dessa särskilda rättssubjekt har t. ex. kommit att erkännas som allmängiltig — har emellertid den rättspolitiska motiveringen för de särskilda >skyddsbe- stämmelserna» bortfallit. De bör följaktligen i samma mån, dvs. i den om- fattning som det specialreglerade ansvaret sammanfaller med det ansvar som följer redan av allmänna skadeståndsregler eller skadeståndsrättsliga grundsatser, anses ha blivit obsoleta, även om lagändring inte sker.

Skadeståndskommittén har som exempel på en avtalstyp, där inskränk- ningar i principalansvarets omfattning följer av rättsförhållandets natur, angett tjänsteavtalet och har därvid påpekat att till skillnad från vad som i allmänhet gäller vid andra avtalstyper en arbetsgivare gentemot sina ar- betstagare inte svarar för vållande av alla sina medhjälpare utan endast för vållande av sin drifts- och arbetsledning. Om detta är riktigt och om man samtidigt godtar de synpunkter på frågan om förhållandet mellan inom- och utomobligatoriska skadeståndsregler som jag här har gett ut- tryck åt, måste man fråga sig om det inte är nödvändigt att lagfästa en ut- trycklig bestämmelse om att de nya principalansvarsreglerna skall gälla äveni förhållandet till arbetsgivarens egna arbetstagare.

För egen del kan jag emellertid inte finna någon sådan bestämmelse nödvändig. Den skyldighet som en arbetsgivare kan ha att se till att arbets- tagarna inte drabbas av skada under utförande av sitt arbete utgör uppen- barligen en biförpliktelse i arbetsavtalet. Det kan emellertid inte utan vidare sägas vara en undantagslös regel för alla avtalstyper, att kontrahenterna i sitt inbördes förhållande bär oinskränkt principalansvar med avseende på skador eller förluster som kan drabba dem genom att biförpliktelser i avtalet åsidosätts. Det torde inte heller vara med utgångspunkt i allmänna grund- satser oni oinskränkt principalansvar i kontraktsförhållanden som man i rättspraxis har kommit fram till det principalansvar för drifts- och arbets- ledningens vållande också gentemot de egna arbetstagarna som nu gäller. Det ligger betydligt närmare till hands att anta, att denna utveckling har skett genom en tillämpning av de identifikat-ionsgrundsatser som anses lig-

2.2.457 .

• Sida 240
•  Original

240. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ga till grund för det inskränkta principalansvanet gentemot utomstående tredje man. Detta ger också en rimlig förklaring till, att gränsen för detta principalansvar i fråga om kretsen av de medhjälpare för vilka en arbet-s- givare svarar har —— såvitt man kan döma av de vägledande avgöranden som föreligger — dragits på samma sätt i båda dessa relationer.

Som skadeståndskommittén har påpekat kommer hela frågan om de nya reglernas förhållande till inomobligatoriska regler att få begränsad praktisk betydelse, eftersom den nya lagstiftningen medför en betydande utjämning av de skillnader som finns f. n. Det är — som kommittén också har fram- hållit -— framför allt när det gäller tillämpningen av jämkningsregeln som frågan kan komma att ställas på sin spets. Jag kan i rent sakligt hänseende i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs synpunkter på detta spörsmål. Med den grundsyn på huvudfrågan som jag har gett uttryck åt skall pröv- ningen av ett jämkningsyrkande i det enskilda fallet gå ut på att undersöka om de avtalsrättsliga regler och grundsatser som är tillämpliga på ett före- liggande avtal mellan parterna utesluter eller medför inskränkningar i möj- ligheterna att jämka principalansvaret. Någon konkret vägledning kan inte ges för denna bedömning, som måste ske under hänsynstagande till om- ständigheterna i varje särskilt fall, men den åtskillnad som kommittén har gjort mellan huvudförpliktelser och biförpliktelser torde ha visst fog för sig _ låt vara att gränsen mellan dessa båda typer av förpliktelser ter sig flytande i åtskilliga avtalsförhållanden.

Oavsett om man utgår från det betraktelsesätt som jag här har redovisat eller från kommitténs syn på frågan om de nya reglernas förhållande till speciallagstiftningen skulle de nya principalansvarsreglerna uppenbarligen bli tillämpliga också på skador i följd av trafik med motorfordon, om man inte uttryckligen gör undantag för sådana skador i den nya lagen. Detta gäller i princip vare sig det är fordonets ägare eller annan person som är förarens arbetsgivare. I likhet med remissinstanserna anser jag de skäl som kommittén har anfört för en undantagsregel vara övertygande. Jag för- ordar därför, att en bestämmelse av i stort sett det innehåll som framgår av 5 5 första stycket i kommitténs förslag tas upp i den nya lagen. Regeln bör dock i princip inte avse annan skada än sådan som skall ersättas enligt trafikförsäkringslagstift-ningen. Jag återkommer i det följande med när-

mare synpunkter på regelns utformning och dess praktiska konsekvenser ( avsnitt 5.1.3.8 .).

Det återstår att behandla den under remissbehandlingen berörda frågan om principalansvarsreglernas dispositiva karaktär. Att avtalsrättsliga grund- .satser kan medföra modifikationer i det allmänna skadeståndsrättsliga re- gelsystemet innebär, att den avtalsfrihet som i princip erkänns i vår obliga- tionsrätt slår igenom också här. Men det är självfallet möjligt att genom en uttrycklig reglering utesluta eller begränsa denna avtalsfrihet. Förslag i den riktningen har förts fram av TCO, som anser att en arbetsgivare inte skall

2.2.4.7.

• Sida 241
•  Original

Kungl. Maj:tspropositionnr 5 år 1972 241

kunna befria sig från..eller inskränka sitt principalansvar genom avtal. Att göra principalansvarsreglerna tvingande i denna betydelse sltulle em'ellei tid enligt min mening innebära ett alltför långtgående ingrepp i avtalsfriheten. Så t. ex. bör parterna på arbetsmarknaden lämnas frihet" att genom kollek— tiv avtal reglera frågan om arbetsgivares principalansvar gentemot egna ar- betstagare. Vidare' är det tydligt, att det' mom ramen för affärsmässiga trans- aktioner kan finnas fullt legitima skäl för en avtalspart att friskriva sig, helt eller. delvis, från principalansvaret, kanske som kompensation för att han. 1 andra hänseenden påtar sig ett längre gående ansvar.

Jag är följaktligen inte. beredd att tillmötesgå TCO:s förslag. Det innebär emellertid inte, att man enligt min mening utan .Vidare måste godta varje t'riskrivningsklausul. Skadeståndskommittén har i det avseendet hänvisat till möjligheterna att jämka otillbörliga friskrivningsklausuler med tillämp— ning av grunderna för 8 5 skuldebrevslagen. Ett flertal remissinstanser har emellertid fört fram önskemål om att det' 1 lagen närmare anges, i vilken ut- sträckning en arbetsgivare skall kunna friskriva sig från principalansvar. Man har härvid också hänvisat till att den nya norska lagen och motsvarande danska lagförslag innehåller en bestämmelse av innehåll bl. a. att avtal, som avviker från lagens regler genom att inskränka den skadelidandes rätt, kan åsidosättas om avtalet wille virke åbenbart (norska. »åpenbart») uri- melig».

Det skall inte bestridas, att det kan föreligga behov av möjligheter att .j jämka avtalsvillkor som innebär ansvarsfriskrivning. Frågan om giltigheten av friskrivningsklausuler utgör emellertid endast endel av ettstörre prob— lemkomplex, som rör giltigheten av otillbörliga avtalsvillkor över huvud taget. Det är en fråga av allmän obligationsrättslig art, som bör tas.upp till bedömande i sin helhet och i ett sammanhang. Problemet har aktualitet på ett flertal områden, inte minst inom köprätten. Hithörande frågor kommer att tas upp till en samlad bedömning av den nyligen tillsatta utredningen för översyn av den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen om otillbörliga av- talsvillkor. Till dess resultatet av detta utredningsarbete föreligger bör man enligt min mening undvika specialreglering på begränsade områden, om inte tvingande skäl föreligger. De möjligheter som_finns f.n. att jämka eller helt åsidosätta friskrivningsklausuler med tillämpning av grunderna för 8 5 skuldebrevslagen får enligt min mening anses tillräckliga. Stadgandet och dess motiv ger utrymme för en mindre återhållsam tillämpning än den som har kommit till uttryck i hittillsvarande domstolspraxis. Det gäller också i fråga om friskrivningsklausuler, vilkas tillämpning uppenbart skul- le leda till obilliga resultat för en skadelidande. Jag anser mig kunna räkna med att domstolarna anpassar sin rättstillämpning i detta hänseende till samhällsutvecklingen och till de allmänna värderingar som idag är för— härskande vid bedömningen av vad som anses tillbörligt och otillbörligt på avtalsområdet.

2.2.4.7. 16 ——Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 242
•  Original

242. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Jag vill slutligen också erinra om att friskrivningsklausuler enligt gängse regler för avtalstolkning brukar tolkas restriktivt och att oklarheter i formu- leringen vanligen går ut över den part som har avfattat klausulen, dvs. i fö- revarande fall regelmässigt den skadeståndsskyldige arbetsgivaren. Det bör därför redan nu och utan någon särreglering finnas goda möjligheter att komma till rätta med missbruk av den rätt till friskrivning som i princip föreligger.

Under dessa förhållanden är jag inte beredd att föreslå någon särskild be— stämmelse om giltigheten av friskrivningsklausuler. Det bör för tydlighe- tens skull framhållas, att avsaknaden i den svenska lagstiftningen av mot- svarighet till de nyss berörda bestämmelserna i den norska lagen och det danska lagförslaget inte i sak innebär någon rättsolikhet. Dessa bestämmel- ser har väsentligen samma innehåll och räckvidd som 8 & skuldebrevslagen. Denna har i och för sig motsvarighet i den danska och norska skuldebrevs— lagstiftningen. Att man i Danmark och Norge likväl har funnit behov av en särskild bestämmelse i lagstiftningen om arbetsgivares skadeståndsansvar sammanhänger med att 5 8 i de danska och norska skuldebrevslagarna inte anses kunna vinna analogisk tillämpning inom avtalsrätten i övrigt i till- närmelsevis samma omfattning som 8 5 i den svenska skuldebrevslagen.

2.2.4.8. Principalansvar i offentligrättsliga förhållanden. Skadeståndskom- mittén har relativt utförligt uppehållit sig vid frågan om tillämpning av dess nu förevarande förslag i offentligrättsliga förhållanden. Kommitténs uttalanden tar framför allt sikte på den situation som uppkommer, om dess förslag genomförs utan att lagstiftning sker om det allmännas skade— ståndsansvar. Eftersom enligt vad jag föreslår lagstiftning nu skall genom- föras i ett sammanhang om såväl det allmänna principalansvaret som ska- destånd i offentlig verksamhet, måste en samordning ske, och de problem som kommittén har behandlat mister till största delen sin aktualitet. Frå- gan om en sådan samordning i materiellrättsligt och rättstekniskt hänseen- de skall jag ta ställning till vid min behandling av huvudgrunderna för en lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar ( avsnitt 2.3.6 .) och av frågan om formerna för den lagstiftning på olika områden som jag nu föreslår ( avsnitt 3.3 .).

2.2.4.7'

• Sida 243
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 243

2.3. Det allmännas skadeståndsansvar

2.3.1. Gällande rätt m. m.1

2.311. Lagstiftning. Det finns hos oss inte någon generell lagstiftning om statens, kommunernas eller andra offentligrättsliga subjekts skadeståndsan- svar. För vissa speciella skadesituationer gäller speciallagstiftning om ska- deersättning av statsmedel. Jag har redan i det föregående särskilt nämnt lagen den 10 'juli 1899 om ersättning i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl., samt lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. och har i det samman- hanget redogjort för det huvudsakliga innehållet i dessa lagar ( avsnitt 1.1.1.3 .). 1899 års lag vilar såtillvida på skadeståndsrättslig grund, att rätt till ersättning föreligger endast när skadan har vållats uppsåtligen av äm- bets- eller tjänsteman i tjänsten och att ersättningen bestäms enligt skade- ståndsrättsliga regler. Det kan här alltså sägas vara fråga om ett principal- ansvar för staten. 1945 års lag har i viss mån en annan karaktär. Rätt till ersättning inträder i princip oavsett om vållande kan läggas någon ämbets- eller tjänsteman till last. Det förutsätts inte ens att fel i vanlig mening har begåtts av någon befattningshavare. Det kan från den synpunkten sägas vara fråga om ett rent objektivt ansvar för staten. Rätten till ersättning är emel- lertid inte ovillkorlig utan i vidsträckt omfattning beroende på en skälighets- prövning. Men inte heller när det konstaterats att förutsättningarna för rätt till ersättning föreligger gäller vanliga skadeståndsrättsliga regler om ersätt- ningens storlek. Denna bestäms på grundval av en skälighetsprövning. En- ligt båda dessa lagar är förfarandet för fastställande av statens ersättnings- ansvar reglerat enligt särskilda regler som avviker från vad som gäller i fråga om skadestånd i allmänhet. Vid sidan av dessa lagar finns ett antal författningar om ersättning av allmänna medel för vissa skador, bl. a. i polisverksamheten och inom tull- väsendet. Inte heller dessa författningar kan emellertid sägas vila på skade- ståndsrättslig grund. Det finns därför inte anledning att här gå närmare in på bestämmelserna. De särskilda föreskrifter om skadeersättning som finns i postverkets kun- görelse den 27 april 1966 (nr 120) angående postverkets ansvarighet för för-

1 En utförlig redogörelse för gällande svensk rätt finns i betänkandet »Skadestånd i offentlig verksamhet-, bilaga 1, s. 133 !. Rättsfallsöverstkten ! betänkandet »Skadestånd 11», s. 153 f. har i vissa delar också intresse i detta sammanhang. I det följande kommer endast sådana rättsfall att särskilt anges som har publicerats efter det att dessa redogörelser skrevs. En kortfattad översikt av gällande rätt i de övriga nordiska låndema återfinns ! förstnämda be- tänkande s. 16 i. I bilaga 2 till betänkandet (s. 144 !) har getts en översikt av rättstill- ståndet ivissa utomnordiska rättssystem.

2.3.1.1.

• Sida 244
•  Original

244. Kungl." Maj:ts proposition nr 5" år 1972

sändelser och medel och de bestämmelser om järnvägs ansvarighet för för- lust av eller skada på befordrat gods som finns i järnvägstrafikstadgan den 13 maj 1966 (nr 202) reglerar ett skadeståndsansvar som närmast är av kontraktsrättslig art. Det saknas därför skäl att i detta sammanhang lämna någon närmare redogörelse för dessa regelsystem.

Den skadeståndsrättsliga speciallagstiftning som finns "på särskilda verk- samhetsområden och som jag översiktligt har redogjort för i det föregående .(avsnitt 1.1.1.2—3.) är utan inskränkningar tillämplig på de offentligrätts- liga subjekten. Det gäller t. ex.-1886 års järnvägsansvarighetslag, 1902 års ;el-anläggningslag, 1916 års bilansvarighetslag, 1922 års luftfartsansvarig- hetslag. 1968 års atomansvarighetslag, 1969 års miljöskyddslag, de skade- ståndsrättsliga reglernai sjölagen och på immaterialrättens område osv. Det kan i sammanhanget nämnas, att det i.28——35 55 atomansvarighetslagen finns särskilda bestämmelser om ersättning av statsmedel för atomskada. Dessa bestämmelser vilar helt på skadeståndsrättslig grund och bygger på .en internationell konvention i ämnet. -

_ 2.3.1 .2. Rättspraxis. I. fråga om det allmännas skadeståndsansvar utanför de sålunda lagreglerade områdena har nu gällande regler eller grundsatser utbildats genom domstolarnas rättstillämpning. .

När t. ex. staten eller en kommun uppträder som rent privaträttsligt sub- jekt tillämpas utan vidare de allmänna skadeståndsregler som gäller för en- skilda. Det är fallet t. ex. i fråga om det allmännas skadeståndsansvar såsom näringsdrivande eller fastighetsägare.

,Ivarje-fallnärdet gäller person— eller sakskada har emeller- tid de allmänna skadeståndsreglerna en vidsträcktare tillämpning inom den offentliga sektorn. Ett flertal domstolsavgöranden, varigenom det allmänna har- ålagts skadeståndsansvar med tillämpning av dessa regler, har tagits till intäkt för att de offentligrättsliga subjekten är underkastade samma regler som enskilda, när de driver verksamhet som kan anses jämställd med en- skild, även om verksamheten inrymmer en del offentligrättsliga moment. .Sålunda har såväl staten som kommunerna ålagts ersättningsskyldighet för person- eller egendomsskada som har uppkommit inom. sjukvården, i hamn- väsendet och i samband med väghållning (se från senare tid NJA 1967 s. 374 ). Ansvarigheten har genomgående grundats på att vållande har befun- nits ligga någon befattningshavare i det allmännas tjänst till last. Såvitt kan bedömas har härvid tillämpats allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser om organansvar eller principalansvar för personal tillhörande drifts- eller arbetsledning och för anställd med arbetsuppgift som varit särskilt ansvars- full från risksynpunkt, t.ex. Vägarbetare med särskild övervakningsuppgift i trafiksäkerhetens intresse.

I detta sammanhang bör särskilt beröras kronans ansvarighet för skador uppkomna genom militär verksamhet. Militärväsendet företer visserligen i

2.3.1.l.

• Sida 245
•  Original

Kungl.. Maj:ts proposition nr '5 år 1972 245

flera. hänseenden likheter" med enskild verksamhet men inrymmer också klart" offentligrättsliga moment. Av särskild betydelse är givetvis den offent- ligrättsliga tvångsmakt som utövas i det militära, både gentemot den mili— tära personalen och'i' .förhållandetill utomstående. Kronan har emellertid i åtskilliga rättsfall ålagts skadeståndsansvar för person- eller sakskada, upp- kommen i militär verksamhet, av allt att döma-med tillämpningav allmänna skadeståndsregler. Av föreliggande rättsfall synes man sålunda närmast kunna dra slutsatsen, att kronan svarar för skada som har vållats av perso- nal i befälsställning. Det gäller både när skada har tillfogats utomstående och när" den skadelidande själv har _tillhört den militära personalen. De paralleller man sålunda synes ha dragit med enskild verksamhet har också tagit sig det uttrycket att domstolarna 'i' vissa kontraktsliknande förhållan- den, t. ex. när kronan efter rekvisition disponerat enskild person tillhörig byggnad, har analogiskt tillämpat kontraktsrättsliga regler. Det har inne— burit bl. a., att kronan fått svara för vållande också av annan personal .än befälspersoner. — Jag skall senare återkomma till vissa fall där rent objek-. tivt ansvar har ålagts kronan för skada" 1 militär verksamhet.

Skadeståndsansvar för person- eller sakskada har ålagts det allmänna med tillämpning av allmänna skadeståndsregler också 1 några andra fall där den verksamhet i vilken skadan har uppkommit haft typiskt offentligrättsliga drag och där det i mer eller mindre renodlad form har varit fråga om offent- lig makt- eller myndighetsutövning från det allmännas sida. Ett gränsfall, där en jämförelse med enskild verksamhet låter sig göra i många avseenden men de offentligrättsliga momenten är framträdande, har förelegat då sta- ten har ålagts skadeståndsskyldighet med anledning av felaktig sjömärk- ning. I detta sammanhang bör också nämnas att staten i ett flertal rättsfall har ansetts skyldig att svara för skada på gods som har omhändertagits för tullbehandling, dvs. tvångsvis med stöd av rent offentligrättsliga regler, och att domstolarna härvid synes ha tillämpat de regler som i- allmänhet gäller om depositaries ansvarighet för skada på deponerat. gods. Ytterligare ett exempel utgör det rättsfall där kronan ålades att ersätta skador på en ”djur- besättning som vållats av en desinfektör, vilken ställts till förfogande av." den länsstyrelse som förordnat om desinfektion. av en- lantgård i samband med en mul- och klövsj ukeepizooti. . '

-Det föreligger numera två avgöranden i högsta domstolen från tiden—före åklagar-och polisväSendets förstatligande, varigenom kommun'har ålagts skyldighet att ersätta egendomsskada som har uppkommit till-följd—av vål- lande av åklagare resp. polisman i ansvarig ställning, dvs. i verksamhet som avser eller innefattar offentlig maktutövning. I rättsfallet NJA 1961 s..622 ålades en kommun skyldighet att ersätta skada på egendom som tagits i be- slag i- samband med brottsutredning. Skadan hade uppkommit till följd 'av att vederbörande" åklagare åsidosatt sin'vårdnadsplikt. I domsmotiveringen åberopades emellertid härvid de särskilda regler om vårdnadsplikt söm finns

2.3.1.2.

___..__I_____.,_>

• Sida 246
•  Original

246. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

i 27 kap. 10 & RB. 1 det andra rättsfallet (NJA 1962 s. 674) ålades en kom- mun att ersätta skada som en polisman, vilken hade förordnats att verkställa s. k. flygande besiktning, genom vårdslöshet tillfogat ett motorfordon i sam- band med att han hade fordonet om hand för att utföra besiktning. Det framgår inte av domsmotiveringen vad som varit grunden för skadestånds- ansvaret. Men det kan möjligen antas, att allmänna principalansvarsregler tillämpats. Högsta domstolen åberopade särskilt att polismannen var veder- börligen förordnad som besiktningsman. I detta sammanhang bör också nämnas, att Svea hovrätt genom en dom den 10 februari 1970 har ålagt kro— nan att ersätta personskada som tillfogats enskild person genom vållande av polisman i tj änsteutövning.

I några rättsfall har slagits fast, att staten inte svarar för skada som vållas av kronolots i samband med lotsning och att kommun på motsvarande sätt är fri från ansvarighet för vållande av hamnlots. När det gäller skador upp- komna under lotsning föreligger emellertid speciella förhållanden, bl. a. med hänsyn till det principalansvar för vållande av lots som enligt 8 $ sjölagen åvilar redare. Det synes därjämte vara internationell praxis att det allmänna inte svarar för skada som vållas av lots. Detta gäller även i länder där ett skadeståndsansvar för det allmänna i den offentliga verksamheten i princip erkänns. Undantag utgör veterligt endast Finland. De svenska rättsfallen på området kan därför knappast tas till utgångspunkt för någon slutsats i fråga om det allmännas skadeståndsansvar i allmänhet för person- eller sakskada.

Det föreligger i övrigt inte något auktoritativt avgörande, varigenom en talan mot staten, en kommun eller annat offentligrättsligt subjekt om ersätt- ning för person- eller sakskada, uppkommen i offentlig verksamhet genom direkta ingripanden mot person eller egendom, har ogillats med en motive- ring som kan tas till intäkt för att det allmänna åtnjuter ansvarsfrihet i fall då enskilda rättssubjekt under i övrigt likartade förhållanden åläggs skade- ståndsansvar. Mer ovisst är hur långt skadeståndsansvaret sträcker sig i fall då person- eller sakskada vållas genom felaktigt beslut i den offentliga för- valtningen. Frågan har sällan förelegat till bedömande i domstolarna. I ett fall har skadeståndstalan mot en kommun med anledning av att dess hälso- vårdsnämnd förordnat om förstöring av ett parti livsmedel visserligen ogil- lats (NJA 1956 not. C 463). Domsmotiveringen ger emellertid inte något klart besked, huruvida utgången i målet grundar sig på någon allmän prin- cip om ansvarsfrihet för det allmänna i fall av denna art eller om det ansågs att vållande inte låg hälsovårdsnämnden eller dess ledamöter till last.

1 ett par rättsfall har staten ålagts ett rent objektivt skadeståndsansvar för brandskada som har uppkommit genom beskjutning i samband med mi- litär övning. Sådant objektivt ansvar har tillämpats också i fråga om skada som orsakats av skenande militärhästar, dock endast i fall då skadorna upp- kommit i samband med fälttjänstövningar, dvs. övningar av särskilt stor omfattning. Det har i dessa fall rört sig om skador som drabbat utomstående.

2.3.1.2.

• Sida 247
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition 'nr 5 år 1972 247

Anspråk på ersättning på rent objektiv grund för skada som tillfogats den som själv tillhör den militära personalen har ogillats i ett fall, då fråga var om skada till följd av skottlossning med lös ammunition. Det är svårt att dra bestämda slutsatser om vilka principer som skall anses gälla i fråga om räckvidden av det objektiva ansvaret inom militärväsendet. Det finns dock anledning tro att ett sådant ansvar föreligger gentemot utomstående, när skada har uppkommit i samband med omfattande övningar eller genom en verksamhet som på grund av sin art medför särskilt stora skaderisker, t. ex. artilleriskj utning under mörker. Det är däremot ovisst om skadeståndsansvar på objektiv grund under motsvarande förutsättningar föreligger också i för- hållande till den militära personalen.

Som jag har framhållit i det föregående gäller enligt allmänna skade- ståndsregler hos oss, att skyldighet att ersätta r e 11 f ö r m 6 g e 11 h e t s- s k a d a i utomobligatoriska förhållanden i princip inträder endast om ska- dan orsakats genom brottslig gärning — om man bortser från fall då skade- ståndsansvar kan grundas på uttryckliga lagbestämmelser i speciallagstift- ning.

Inom den offentliga sektorn kan ren förmögenhetsskada uppkomma i utomobligatoriska förhållanden som följd av felaktiga beslut av domstolar eller förvaltningsmyndigheter. I åtskilliga fall rör det sig om skada vållad genom straffbar gärning, eftersom inte sällan fel eller försummelse av äm— bets- eller tjänsteman föranleder ansvar för tjänstefel eller annat ämbets- brott.

Frågan om skadeståndsansvar för det allmänna med anledning av felak- tiga beslut i den offentliga myndighetsutövningen har prövats i åtskilliga rättsfall. Av dessa kan i huvudsak följande slutsatser dras beträffande gäl- lande rätts ståndpunkt i denna fråga.

För ren förmögenhetsskada genom ett felaktigt beslut — eller felaktig; verkställighet av ett beslut — inträder inte skadeståndsansvar för det offent- _. ligrättsliga subjekt som driver eller svarar för den verksamhet i vilken ska-' dan har uppkommit. Detta gäller oavsett om vållande ligger offentlig funk- tionär till last eller om en felande befattningshavare kan ådömas straffrätts- ligt ansvar för ämbetsbrott. Skadeståndstalan har t. ex. ogillats i ett par fall som gällde anspråk på ersättning för mistad lön till följd av att fel begåtts i utnämningsärenden. Talan mot kommun med anledning av att dess hälso- vårdsnämnd fattat ett felaktigt beslut och därigenom orsakat enskild person kostnader har likaledes ogillats. Ytterligare exempel utgör vissa avgöranden av högsta domstolen i mål om ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av felaktig taxering och om ansvar för fel eller försummelse av över- förmyndare.

Man har i litteraturen ibland uppfattat bl. a. dessa rättsfall som belägg för att det allmänna åtnjuter ansvarsfrihet för skada som uppkommer genom offentlig myndighetsutövning över huvud taget. Jag kommer i det följande

2.3.102.

• Sida 248
•  Original

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 '(avsnitt'2.3.6.3.)_' 'att ytterligare beröra' frågan om innebörden .. gällande rätt när det gäller det allmännas skadeståndsansvar på myndighetsutöv- ningens område och Saknar därför anledning att här gå närer ni på dessa spörsmål. ' ' '

2.313. Frivillig skadereglering. Inom de verksamhetsområden där det all- männa enligt gällande"rätt kan ådra Sig skadeståndsansvar för person— eller sakskada enligt allmänna skadeståndsregler eller skadeståndsrättslig speci- allagstiftning förekommer i_' ganska stor utsträckning att skadereglering sker på frivillighetens väg genom uppgörelser mellan de skadelidande och före- trädare för det allmänna. ' Inom den kommunala förvaltningen torde Skadereglerings- verksamheten inte ge upphov 'till några speciella administrativa eller orga- nisatoriska problem. Kommunerna lär vid förhandlingar" 1 ersättningsfrågor normalt företrädas av kommunalnämnd resp. drätselkammare eller kom- munal befattningshavare 'som av detta organ eller eventuellt av fullmäktig- församlingen har bemyndigats att företräda kommunen i sådana ärenden. I vilken omfattning uppgörelser som träffas måste underställas fullmäktige torde variera från kommun till kommun. Inom s't'a 't 5 f ö r v al t nin g e' n däremot til-lämpas en speciell ord- ning, som dock inte är enhetlig inom samtliga verksamhetsområden. I fråga om möjligheterna för olika myndigheter att reglera skador som uppkommer inom deras resp. verksamhetsområden gäller f.n. i huvudsak följande.

De a f f a _r 5 (1 r i v a n d e v e r k e n reglerar själva sina skadestånds- frågor med anlitande av driftmedel. ' "Inom den civila statsförvaltningen i övrigt harvissa m'yn- digheter genom föreskrifter 1 verksinstruktionerna eller 1 andra författning- ar 'tillagts befogenhet _att reglera skador. Dessa myndigheter har' i allmän- het fått särskilda'anslag för ändamålet. Som-exempel 'på myndigheter som har sådan befogenhet kan' nämnas rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, bygg- 'nadsstyrelsen, statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk. För skador som har tillfögats tredje man kan dessa myndigheter träffa uppgörelse om ersättning' enligt följande. '

Rikspolisstyrelsen har' genom skrivelse den 19 december 1968' bemyn- digat's att utge ersättning för sådan förlust av eller. skada på tredje mans egendom som uppkommer i samband med p'olisverksamhet och under så- dana omständigheter att staten är skadeståndsskyldig. Detsamma gäller i fall då; enskild polisman är skadeståndsskyldig men med hänsyn till tjäns- t'en's' särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt i det särskilda fallet inte skäligen bör svara för skadan. Rikspolisstyrelsen skall vid "pröv- ningen beakta den praxis 'som har' utbildats genom"Kungl. Maj:ts beslut i frågor om ersättningsanspråk med anledning av skador som har vållats 'i polisverksamheten. Om ersättning yrkas med högre belopp'än 1 000 kr. för 2.312.

• Sida 249
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition'nr '5-"är 1972 249

ett och samma skadetillfälle, skall ersättningsfrågan underställas 'Ku'ngl: Maj:t för prövning. Genom beslut den 29 maj 1964 har rikspolisstyrelsen - bemyndigats att utge ersättning för skada som inträffar vid besiktning av motorfordon och för vilken enskild polisman är ansvarig utan att ha gjort sig skyldig till vissa särskilt angivna grövre förseelser. Bemyndigandet gäl- ler doc'k inte i fråga om livräntor eller därmed jämförliga understöd. Det avser' i övrigt dels personskador med undantag för skador som har uppkom- mit genom olycksfall' 1 arbete för polisens räkning, dels sakskador med un- dantagl för skador på den statliga polisorgani'sationens egendom. Är det. fråga om ersättningsbelopp vilket överstiger 1 000 kr., skall frågan under-' ställas Kungl. Maj:t för prövning. Byggnadsstyrelsen kan enligt 5 5 i sin instruktion (SFS 1967: 354) utge skäligt skadestånd, dock ej med mera be- tydande belopp, om skada 'har tillfogats utomstående person eller fråm- mande egendom genom styrelsens verksamhet. En liknande föreskrift finns i 7 5 andra stycket instruktionen för statens vägverk (SFS 1967: 258). Väg- verket disponerar ett reservationsanslag för bl. a. reglering av vissa person- eller sakskador som uppkommer i samband med driften av statliga vågar. Statens trafiksäkerhetsverk förfogar över medel för ersättning av skador som inträffar vid besiktning av motorfordon enligt närmare bestämmelser i Kungl. brev den 12 maj 1950 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. ' ' Inom militärförvaltningen sköts skaderegleringen —— med några smärre undantag avseende bl.a. ma'rkskador — centralt av försvarets civilförvalt- ning. För denna verksamhet gäller föreskrifterna i ett Kungl. brev den 15 september 1965 (TLA 1965: 63).'Enligt dessa bestämmelser kan civilförvalt- ni'ngen — med vissa undantag — självständigt avgöra skaderegleringsären- den.'Yttrande måste dock inhämtas från försvarets skaderegleringsnåmnd, om den skadelidande begär livränta eller fråga är om ersättning utöver vissa angivna belopp. Ärende om livränta för längre tid än tre år skall civilför- valtningen överlämna till Kungl. Maj :t för avgörande.—- - '

I den mån verk och myndigheter inte har tillagts befogenhet att reglera skador genom särskilda föreskrifter eller genom att anslag för sådant ända- mål har ställts till deras förfogande lär beslutanderätten-' 1 'ersättningsfrågor tillkomma Kungl. Maj :'t och riksdagen -

2.3.2. Kommittén angående 'det allmännas skadeståndsansvar _ Som jag har nämnt tidigare ( avsnitt 1.2.2 .) innehåller det'förslag till lag- stiftning om skadestånd i offentlig verksamhet, som kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar lade fram, dels bestämmelser om skade— stånd med anledning av fel eller försummelse' 1 sådan verksamhet, dels reg- ler om mitt objektivt ansvar för staten i vi-ssa fall. Av skäl som jag har ut- vecklat' 1 avsnitt 1 . 5. 3. anser jag att en lagstiftning på detta område inte. bör innehålla sådana bestämmelser om objektivt ansvar som kommittén har

2.3.2.

• Sida 250
•  Original

250. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

föreslagit. Under dessa förhållanden saknar jag anledning att här redogöra närmare för kommitténs överväganden och förslag i den delen.

2.321. Allmänna synpunkter. Kommittén konstaterar inledningsvis, att någon allmän skadeståndsskyldighet för stat och kommun1 med anledning av felaktigt förfarande i den offentliga verksamheten inte erkänns hos oss. Domstolarna har i regel inte ansett sig kunna utan stöd av lag ålägga stat eller kommun skadeståndsskyldighet i vidare mån än den statliga eller kom- munala verksamheten är att jämställa med enskild verksamhet. Kommittén erinrar om att den ansvarighet för det allmänna som rättspraxis har erkänt bygger på culpa hos något organ och att ansvar på rent objektiv grund har erkänts bara i fråga om vissa skador i militära förhållanden. Tanken på ett generellt skadeståndsansvar för stat och kommun med anledning av fel eller försummelse av offentliga funktionärer har inte trängt igenom i lag och rättspraxis på samma sätt i Sverige som i bl. a. Danmark, Finland och Norge. Enligt kommittén är rättsläget hos oss inte tillfredsställande. Kommittén diskuterar frågan om skadeståndsansvar för det allmänna från olika synpunkter. Till en början framhåller kommittén, att den skade- lidandes intresse av gottgörelse för skadan i regel är lika beaktansvärt när skadan har vållats i det allmännas verksamhet som i andra fall. Enligt kom- mittén har den offentliga verksamhetens expansion på skilda områden med- fört att frekvensen av skador i det allmännas verksamhet har ökat. Möjlig- heten att kräva ersättning av en försumlig befattningshavare ger inte något betryggande skydd, eftersom denne ofta saknar betalningsförmåga. Från reparationssynpunkt finns det därför goda skäl för att det allmänna skall svara för skador som dess funktionärer vållar. Kommittén tror att rättskäns- lan ganska allmänt kräver att det allmänna träder in i sådana fall. Kommitténs majoritet anser det inte befogat att i anslutning till vissa ut- ländska teorier göra någon sådan principiell åtskillnad mellan skadestånds- ansvar i enskild och offentlig verksamhet som innebär att det allmännas ansvarighet ses som ett slags social försäkring till förmån för den enskilde. Enligt kommittén bör huvudregeln också för den offentliga verksamheten vara att ansvaret förutsätter fel eller försummelse från det allmännas sida. Kommittén finner det välgrundat att de föreskrifter som gäller för myndig- heternas handlande kompletteras med ett ekonomiskt ansvar för det allmän- na. Frågan om ersättning med anledning av fel eller försummelse i den offentliga verksamheten bör inte vara en sak mellan vederbörande tjänste-

1 Kommittén använder uttrycket det allmänna» för att gemensamt beteckna staten och kommunerna samt uttrycket notfentlig verksamhet» för verksamhet som utövas av staten och kommunerna samt av vissa särskilda offentliga inrättningar som förslaget skulle bli tillämpligt på. Med mflentllg funktionär» avser kommittén alla som handlar på det allmännas vägnar eller som i övrigt är sysselsatta i den offentliga verksamheten (tjänstemän, ledamöter av kommunala nämnder, värnpliktiga. arbetare m. 11).

2.3.2.

• Sida 251
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 251

man och den enskilde, utan det allmänna bör ikläda sig en skälig ekonomisk garanti och därigenom bidra till en mer tillfredsställande ordning.

En ledamot av kommittén, professor Strahl, har i en reservation hävdat en något avvikande syn på det allmännas skadeståndsansvar. Han anknyter del- vis till sådana försåkringssynpunkter som jag nyss berörde. Även Strahl an- ser emellertid, att en generell regel om rent objektivt ansvar skulle bli för svårtillämpad och har stannat för en huvudregel om vållande som förutsätt- ning för skadeståndsskyldighet.

Kommittén finner det svårt att bedöma hur stor betydelse skadeståndets preventiva funktion har för frågan om en utvidgning av det allmännas ska- deståndsansvar. Det är enligt kommittén inte uteslutet, att ett ökat ansvar kan bidra till större omsorg och bättre förutseende från det allmännas sida. Man kan finna det lönsamt i längden att hålla olika anordningar på en högre nivå, att utarbeta noggrannare instruktioner osv.

Vidare betonar kommittén det samband som det allmännas skadestånds- ansvar har med det personliga skadeståndsansvaret för de offentliga funk- tionärerna. Att dessa skall utge fullt skadestånd också vid ringa fel eller försummelse ter sig ofta hårt vid en jämförelse med vad som gäller i de flesta andra länder och med den ordning som brukar tillämpas i enskild tjänst. En utvidgad ansvarighet för det allmänna mot tredje man skulle göra det möjligt att lindra tjänstemännens skadeståndsskyldighet utan att man träder utomståendes berättigade intressen för nära. Enligt kommittén kan man knappast fästa avgörande vikt vid faran för att den enskilde tjänste- mannens aktsamhet skall slappna. I det sammanhanget hänvisar kommittén till det straffrättsliga ämbetsansvaret, kompletterat av disciplinärt ansvar, och till risken för tjänstemannen att i sista hand få vidkännas skadestånd, även om en möjlighet att jämka ersättningsskyldigheten införs.

Man har enligt kommittén i svensk rätt aldrig ansett stat eller kommun vara som sådana fritagna från skadeståndsansvar. Såvitt angår förvaltnings- besluten påkallar dock frågan om det allmännas skadeståndsansvar särskilt övervägande med hänsyn till vårt administrativa system. Kommittén påpe- kar, att flertalet förvaltningsbeslut kan överklagas i högre instans. De vinner också i viss utsträckning en rättskraft motsvarande den som tillkommer domstols lagakraftvunna dom. Betänkligheter har framförts mot att allmän domstol i skadeståndsvåg skulle kunna konstatera fel eller försummelse vid administrativa beslut och med anledning därav ålägga det allmänna att utge skadestånd. Kommittén anser emellertid inte att dessa betänkligheter är ut- slagsgivande. Även i andra länder kan administrativa beslut i större eller mindre omfattning angripas med rättsmedel. Men detta har inte ansetts hindra att frågan huruvida beslutet var felaktigt prövas i en skadestånds- process. Hos oss kan det administrativa förfarandet redan nu i vissa situatio- ner bli föremål för domstols bedömande, även när det gäller beslut som kan överklagas besvärsvägen. Kommittén erinrar om att befogenheten av ett för-

2.3.2.1.

• Sida 252
•  Original

252" Kungl. -Maj:ts proposition nr 5 är 1972

valtningsbeslut kan komma under granskning i samband med att talan-an- gående straffr'ättsligt ansvar eller skadeståndsskyldighet väcks mot den tjänstemän som har "ansvarat för beslutet-. Vidare kan domstol i vissa fall åsidosätta ett förvaltningsbeslut, t. ex. vid prövning av fråga om-utdömande av vite. Det” är inte'något stort steg, om man tillåter'att beslutets eller do- mens rättsenlighet får prövas i mål om skyldighet'för det allmänna att utge skadestånd. Enligt kommitténs mening blir antalet fall då beslut eller dom ger anledning till skadeståndstalan med all sannolikhet ringa, även om man har anledning räkna. med att de skadelidande är mer benägna att rikta ska- deståndsanspråk mot det allmänna'än mot enskilda tjänstemän. '

Mot bakgrunden av pågående utredningar om förbättringar i det admi— nistrativa förfarandet anser kommittén att man kan vänta en minskning av antalet fall då skadeståndsanspråk kommer att väckas. De ekonomiska kon- sekvenserna av att det allmännas"skadeståndsansvar utvidgas tror kommit— tén inte kommer att bli så allvarliga som man möjligen kan befara. Här stö- der sig kommittén på erfarenheter från Danmark och Finland. Man erkän- ner i dessa länder redan nu ett generellt skadeståndsansvar för det allmänna med anledning av fel och försummelser. Eventuella farhågor i fråga om kost- naderna minskar om man på sätt som kommittén föreslår iakttar en viss försiktighet och om skadeståndsskyldigheten begränsas på lämpligt sätt.

Kommittén har stannat för att det är både önskvärt och lämpligt att det allmännas ansvarighet vidgas. 'Den metod att på olika områden genomföra en speeialreglering av skadeståndsansvaret som hittills har tillämpats hos oss' anser kommittén vara förenad med uppenbara olägenheter, bl.a. en brist på följdriktighet, som dock inte kan undvikas. Denna metod bör där— för enligt kommittén nu stå tillbaka för en mera generell lösning av frågan om det allmännas skadeståndsansvar med anledning av fel och försummel- ser i den offentliga verk-samheten. En sådan lösning har man redan valt i bl.a. Danmark och Finland. - ' ' ' '

'I detta sammanhang påpekar kommittén, att offentligrättsliga uppgifter i inte obetydlig omfattning anförtros andra rättssubjekt än staten eller kom- munerna. Den föreslagna lagen bör göras tillämplig på vissa offentliga in- rättningar av denna typ, däremot inte på enskilda fysiska personer som an- förtros uppgifter av offentligrättslig natur. Enligt kommittén företer den offentliga verksamheten så beaktansvärda olikheter jämförd med privat verksamhet att man inte kan" tillämpa helt likartade regler på' de båda om- rådena.- Des'sa skillnader utgör också den sakliga grunden till att domsto- larna'inte' generellt tillämpar skadeståndsansvar för staten och kömmuner- na på samma sätt som för enskilda vidpriVat verksamhet. Vid ett' förut- sättningslöst bedömande är det inte givet; att det allmänna alltid-"bör utge skadestånd, när det som avses med dess verksamhet inte har fullgjorts. Kommittén erinrar om att de flesta grenar av offentlig verksamhet —— mili- tärväsen, polisväsen, sjukvård, socialvård etc." — drivs till gemensam nytta

2.3.2'.1.-

• Sida 253
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5- år 1972 253

för medborgarna. Detta kan motivera en viss begränsning av skadestånds- skyldigheten. Vidare är all offentlig verksamhet, i synnerhet sådan som .innefattar myndighetsutövning i egentlig mening, kringgärdad av författ- ningsföreskrifter i en omfattning som saknar motsvarighet'inom' enskild verksamhet. Enligt kommittén skulle det föra alltför långt att låta det all- männa svara för all skada i följd av att dessa föreskrifter inte har iaktta- gits. Men det allmännas verksamhet innefattar också i många fall utövning av tvång,. som saknarmotsvarighet på den enskilda sektorn. I sådana-fall kan enligt kommittén skadestånd i händelse av felsteg synas särskilt. be- fogat. _ - . _

Det rättsskydd som följer av reglerna för den offentliga verksamheten bör sålunda enligt kommittén byggas ut med-en skyldighet för staten och kommunerna att inom rimliga gränser gottgöra skada som har uppkommit genom fel eller försummelse i statlig eller'kommunal verksamhet. Med stat— lig verksamhet avser kommittén sådan verksamhet som utövas av regering- en eller riksdagen eller underlydande organ, (de statliga) domstolarna in- begripna. Med kommun skall enligt kommittén i detta sammanhang förstås landskommun, municipalsamhälle, köping, stad, landstingskommun, för- samling och annan borgerlig. eller kyrklig kommunal förvaltningsenhet (1 & andra stycket).

Kommunybör enligt kommittén inte svara för skada i verksamhet som staten har ålagt kommunerna att ombesörja, utan att något mera framträ- dande kommunalt intresse är knutet till verksamheten. I vissa uppräknade fall av detta slag skall därför enligt kommittéförslagetansvarigheten i stål- let åvila staten (2 5 ). Med undantag endast för verksamhet inom svenska kyrkan har staten numera övertagit ansvaret för samtliga de kommunala verksamhetsgrenar som kommittén här åsyftar. Det finns därför inte anled- ning att närmare redovisa kommitténs'överväganden i detta hänseende.

För att en verksamhet skall anses som statlig resp. kommunal förutsät- ter kom'mittén att den handhas av statens resp. kommunens egna organ. Vilka myndigheter och funktionärer som skall anses tillhöra det allmännas organisation och vilka som faller utanför är enligt kommittén svårt att fast— ställa. Vissa rättssubjekt som utövar offentlig verksamhet utan att kunna anses som statliga eller kommunala organ bör enligt kommittén själva svara för skador som uppkommer i deras verksamhet. Det gäller enligt kommitténs förslag universitet, högskola och akademi samt skogsvårdssty- relse, hushållningssällskap, sjömanshus och annan sådan offentlig inrätt- ning (3 å). Verksamhet som statliga eller kommunala aktiebolag eller för- eningar driver bör enligt kommittén regelmässigt falla utanför den nya lag— stiftningen. Denna lär däremot bli tillämplig när ett rättssubjekt som om- fattas av de nya ansvarighetsreglerna, t. ex. staten, genom sin verksamhet har tillfogat annat sådant rättssubjekt skada.

Inom en sådan allmän ram för lagstiftningens tillämpningsområde som

2.3.2.l.

• Sida 254
•  Original

254. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

nu angetts skulle i och för sig också falla sådan verksamhet som vid sidan av den mera typiskt offentligrättsliga drivs av det allmänna men är av så— dan natur att motsvarande verksamhet drivs eller lika väl kan drivas också av enskilda. Som exempel nämner kommittén bl. a. att staten eller kommu- nerna driver verksamhet inom kommunikationsväsendet eller är fastighets- ägare. I vissa fall gäller särskild lagstiftning för skyldigheten att ersätta skada i sådan verksamhet. I övrigt har den allmänna skadeståndsrättens regler genom rättspraxis vunnit tillämpning på offentlig verksamhet av detta slag. Också kommun har ibland på motsvarande sätt ansetts skade- ståndsskyldig enligt allmänna skadeståndsregler därför att paralleller har kunnat dras med privat verksamhet.

Kommittén utgår från att den allmänna skadeståndsrättens regler allt- jämt bör vara tillämpliga i sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med enskild. I fråga om gränsdragningen mot den del av den offentliga verksamheten där den särskilda lagstiftningen om det allmännas skade- ståndsansvar skall gälla uttalar kommittén, att någon skarp skiljelinje efter yttre organisatoriska kännemärken inte bör eftersträvas. Med hänsyn bl. a. till att gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt är flytande är det enligt kommittén inte heller lämpligt att man ger särskilda regler för privaträtts- liga förhållanden. Kommittén har ansett att det i stället bör ske en jämfö- relse mellan den offentliga verksamhet som är i fråga och enskild verksam- het under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter. På denna grundval får det sedan bedömas, om sådan likhet föreligger att det är moti- verat att tillämpa allmän skadeståndsrätt. Vid en sådan jämförelse med enskild verksamhet hör man emellertid enligt kommittén inte fästa sig en- bart vid om samma slags verksamhet faktiskt drivs också i enskild regi. Även om verksamhet för just detta ändamål som är i fråga utövas endast av det allmänna kan den vara att jämställa med verksamhet inom ett en- skilt företag, t. ex. om den bedrivs på ett affärsmässigt sätt.

Även inom statlig och kommunal verksamhet som har offentligrättslig karaktär förekommer det enligt kommittén åtskilliga arbetsuppgifter som har sin motsvarighet i enskild verksamhet, t. ex. i fråga om byggnadsföre- tag, verkstadsrörelse 0.1. Allmän skadeståndsrätt bör enligt kommittén till- lämpas också i fråga om skadeståndsansvaret i samband med sådan arbets- uppgift, under förutsättning att det är fråga om en klart urskiljbar uppgift i den offentliga verksamheten.

Till sådan offentlig verksamhet som är att jämställa med enskild hänför kommittén bl. a. statens affärsdrivande verk och kommunal affärsdrift. Från vissa synpunkter kan dock enligt kommittén sådan verksamhet föras in under de bestämmelser som skall gälla för den typiskt offentligrättsliga verksamheten. Inom sådan offentlig verksamhet som väsentligen är att j äm- ställa med enskild kan det nämligen enligt kommittén förekomma moment av maktutövning eller andra typiskt offentligrättsliga inslag. I sådana fall

2.3.2.l.

• Sida 255
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 255

bör enligt kommittén den särskilda lagstiftningen om det allmännas skade- ståndsansvar och inte allmänna skadeståndsregler tillämpas.

Inom en viss sektor av den offentliga verksamhet som är att jämställa med enskild bör enligt kommittén gälla strängare regler om förutsättning— arna för det allmännas skadeståndsskyldighet än som följer av allmänna skadeståndsregler. Med hänsyn bl. a. till den omfattande mekaniseringen av väg- och gatuunderhållet, vilken har haft till följd att även maktpåliggande uppgifter på detta område har överlåtits att utföras självständigt av under- ordnad personal, anser kommittén det naturligt att vägtrafikanterna i fråga om sin rätt till ersättning med anledning av försummelse med avseende på underhåll eller tillsyn av vägbana eller väganordningar inte skall vara bero— ende av att överordnads eller förmans övervakning har brustit eller att i övrigt fel har begåtts av arbetsledningen. När det gäller brist i det allmännas väg— eller gatuhållning bör därför staten resp. vederbörande kommun bli ersättningsskyldig också när fel eller försummelse inte kan läggas överord- nad, förman eller någon därmed jämställd person till last.

I enlighet med dessa överväganden föreslår kommittén vissa bestämmel- ser i den nya lagstiftningen om tillämpning av allmän lag beträffande det allmännas skadeståndsansvar (20 5 första och andra styckena).

Enligt kommittén bör frågan om förutsättningarna för det allmännas ska- deståndsskyldighet i ytterligare ett hänseende underkastas en särreglering med avvikelse från såväl huvudregeln om ansvar för skada genom fel eller försummelse i den offentliga verksamheten som allmänna skadestånds- regler. Det gäller de fall då skada uppkommer på egendom som har tagits om händer på det allmännas vägnar för exekutiv åtgärd eller förtullning eller av annan orsak. I sådana fall bör enligt kommittén tillämpas vad som gäller angående enskilt förvar (12 5).

Den lagstiftning om skadeståndsansvar för det allmänna vid fel eller för- summelse i den offentliga verksamheten som kommittén i enlighet med des- sa överväganden föreslår blir enligt kommittén, utan uttrycklig föreskrift, tillämplig bara i utomobligatoriska förhållanden, däremot inte i kontrakts— förhållanden. När det allmänna uppträder i privaträttsliga avtalsförhållan- den skall sålunda kontraktsrättens vanliga skadeståndsregler tillämpas. Utanför lagstiftningens ram faller vidare krav mot det allmänna på fullgö- rande av sådana särskilda förpliktelser som kan bli föremål för fullgörelse- talan, fastän de är av offentligrättslig natur, t. ex. krav på folkpension. En talan avseende sådana förpliktelser bör, understryker kommittén, hållas i sär från en skadeståndstalan mot det allmänna.

Kommitténs lagförslag åsyftar inte heller någon reglering av de rättsan— språk på lön eller tjänstepension enligt tillämpliga reglementen som tj änste- män och andra i den offentliga verksamheten sysselsatta personer kan rikta mot det allmänna. Däremot inbegrips en funktionärs ansPråk på ersättning för skada till person eller egendom som har uppkommit under hans tj änstgö-

2.3.2.l.

• Sida 256
•  Original

256. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

ring, trots att ett sådant anspråk kan vara att beteckna som inomobligato- riskt. Förslaget avser-inte heller att reglera frågor om ersättning med anled- ning av expropriation eller andra rättsenliga åtgärder eller frågor om. ska- destånd pågrund av grannelagsförhållanden.- .

Som redan har antytts anser kommittén att det med hänsyn till den ty- piskt offentligrättsliga verksamhetens natur och arten av. de skador som kan uppkomma i denna föreligger behov av särskilda begränsningar i det allmännas skadeståndsansvar i sådan verksamhet. Ersättning bör sålunda enligt kommittén utgå bara om de krav som man skäligen kan ställa på verksamhetens utövning har blivit åsidosatta i förhållande till den_skade— lidande._Hårigenom kvalificeras kravet på vållande på ett särskilt sätt. Vi- dare åstadkoms en viss begränsning av kretsen av de ersättningsberättigade. Skadestånd med anledning av brister i viss kontroll-, upplysnings— och ser- .viceverksamhet bör enligt kommittén utgåbara under särskilda förutsätt- ningar. De speciella förhållandena- inom domstolsväsendet påkallar in- skränkningar i rätten att föra skadeståndstalan med anledning av domstols eller domares beslut. Kommittén vill också införa begränsningar av skade- ståndsbeloppen, dels när det gäller ersättning för mistad arbetsförmåga vid personskada och för psykiskt lidande, dels vid osedvanligt omfattande sak- skada och dels i fråga om ren förmögenhetsskada i form av utebliven vinst i näringsverksambet. I det sammanhanget förordar kommittén även en regel om. att vid dom eller beslut de överklagningsmöjligheter eller andra möjlig— heter att begära rättelse (»remonstratiom) som finns i princip skall ha utnyttjats, för att rätt till skadestånd skall föreligga. Kommittén anser vidare, att det allmänna inte bör bära skadeståndsansvar i förhållande till egna arbetstagare i vidare omfattning än som gäller enligt allmänna grund- satser om principalansvar i enskild verksamhet för vållande av drifts- eller arbetsledningen. Slutligen föreslår kommittén, att det allmännas an- svarighet för skada på vissa utländska intressen skall kunna göras beroende av ömsesidighet.

Med hänsyn till de begränsningar i fråga om skadeståndsberäkningen som kommittén sålunda förordar kan dess lagförslag, enligt vad kommittén ut- talar, ses som en försäkring genom vilken det allmänna inom en av skälig- hetshänsyn bestämd ram garanterar ersättning med anledning av dess be- fattningshavares fel och försummelser.

Kommittén anser, att bestämmelserna i en lagstiftning av detta slag om utomobligatoriskt skadestånd i offentlig verksamhet utan särskild föreskrift blir tvingande för det allmänna. Det blir i regel inte möjligt för det allmänna att genom en ensidig deklaration på förhand befria sig från skadeståndsan— svaret eller att begränsa detta mer än som skett genom lagreglerna. Detta gäller även om friskrivningen har fått formen av en författning, såvida inte denna har karaktären av civillag. På det inomobligatoriska området, som i stort sett inte omfattas av kommitténs lagförslag, kan staten och kommu—

2.3.2.l.

• Sida 257
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 257

nerna lika väl som enskilda rättssubjekt avtala om begränsningar av sin skadeståndsskyldighet. Kommittén anser det inte heller uteslutet att det allmänna kan inskränka sin ansvarighet inom vissa gränsområden mellan inom- och utomobligatoriskt skadeståndsansvar, t. ex. genom att tillkännage under vilka villkor en viss inrättning får begagnas. I den mån lagen ger rätt till skadestånd i anställningsförhållanden kan enligt kommittén genom för- fattning eller anställningsavtal ges bestämmelser som begränsar skadestånd med anledning av händelser som har samband med anställningen.

Enligt kommitténs förslag skall skadeståndsanspråk mot det allmänna liksom andra skadeståndsmål prövas av allmän domstol.

I det följande behandlas i särskilda avsnitt kommitténs nyss berörda för- slag om speciella inskränkningar i det allmännas skadeståndsansvar samt de sårregler i övrigt som enligt kommittéförslaget skall gälla för den offent- liga verksamheten ( avsnitt 2.3.2.2 -11.). De avslutande avsnitten innehål- ler kommitténs diskussion av frågan om förfarandet för prövning av ersätt- ningsanspråk mot det allmänna ( avsnitt 2.3.2.12 -——13.).

2.3.2.2. »Standardregeln». Som nämnts anser kommittén att den offentliga verksamheten företer vissa beaktansvärda olikheter i jämförelse med privat verksamhet, vilka motiverar att det allmännas skadeståndsansvar begrän- sas. För den offentliga verksamheten har i stor utsträckning meddelats mer eller mindre noggranna föreskrifter som de offentliga funktionärerna skall följa. Även när sådana föreskrifter inte har meddelats gäller enligt sakens natur en allmän aktsamhetsnorm för vad som kan krävas av en funktionär. Varje åsidosättande av en föreskrift behöver inte innebära fel eller försum- melse som föranleder straffansvar eller disciplinärt ansvar eller skade- ståndspåföljd. Kommittén framhåller att ett åsidosättande av en föreskrift i vissa fall kan vara berättigat av särskilda skäl. I andra fall kan avsteget vara ursäktligt. I så fall föreligger inte culpa.

Kommitténs förslag förutsätter, att fel eller försummelse skall föreligga för att skadeståndsansvar skall inträda för det allmänna (1 5). Under fel eller försummelse inbegrips också uppsåtligt ämbetsbrott. Felet eller för- summelsen behöver inte ha legat en bestämd funktionär till last. Visserligen räknar kommittén med att man i allmänhet kan hänföra felet till en viss persons handlande eller underlåtenhet att handla. Men man kan enligt kom- mittén också nöja sig med att konstatera att någon eller några som har handlat eller underlåtit att handla på det allmännas vägnar måste ha gjort sig skyldiga till fel eller försummelse. Sådana s.k. anonyma fel grundar enligt förslaget skadeståndsansvar för det allmänna. Något liknande gäller också när flera befattningshavare har medverkat till skada på sådant sätt att den framstår som culpöst vållad i verksamheten, utan att skadestånds- anspråk kan göras gällande mot någon av de medverkande personligen. Så-

2.3.2.2. 17 ”Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 258
•  Original

258. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

dana s.k. kumulerade fel anses tillsammantagna kunna grunda skade- ståndsansvar för det allmänna.

För skadeståndsansvar förutsätter emellertid kommittén dessutom att skäliga krav på verksamhetens utövning har åsidosatts (4 5). Denna stan- dardbedömning är inte avsedd att innebära någon större avvikelse från den aktsamhetsnorm som innefattas i den allmänna culparegeln. Eftersom även obetydliga fel och försummelser har ansetts kunna ådra en befattningsha— vare straffansvar för ämbetsbrott eller disciplinärt ansvar, skall enligt kom- mittén inte varje fel eller försummelse under alla omständigheter medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna. Det kommer alltså enligt förslaget att finnas en grupp av fel, för vilka det allmänna inte bär skadeståndsan- svar, oavsett om den vållande befattningshavaren själv blir ansvarig eller inte. Som exempel på fall då en sådan »standardregel» får betydelse anför kommittén vissa dröjsmål och smärre misstag — t. ex. vid lämnande av upplysningar o. ]. Sådant får allmänheten finna sig i utan rätt till ersättning av det allmänna. Kommittén anser det också rimligt att fall av ärekränk- mng 0.1. från en offentlig funktionärs sida i allmänhet görs upp mellan funktionären och den förfördelade utan att det allmänna träder emellan och utger skadestånd. Även den omständigheten att det allmännas skadestånds- ansvar utsträcks till att omfatta vållande av personer som inte är under- kastade ämbetsansvar anser kommittén påkalla försiktighet. Men den un- derstryker också att det allmänna sällan bör undgå skadeståndsskyldighet när en funktionär har gjort sig skyldig till misshandel i tjänsten eller annat sådant övergrepp. Enligt kommittén bör det i övrigt lämnas åt rättstillämp- ningen att avgöra vad som på olika områden och i de särskilda fallen skall krävas av det allmänna i fråga om »skälig standard».

I anslutning till standardregeln behandlar kommittén en annan begräns- ning av det allmännas skadeståndsansvar. Kommittén framhåller, att lag- och författningsbestämmelser som föreskriver ett visst handlingssätt för en offentlig befattningshavare ibland kan tillgodose ett intresse som åtminsto- ne till övervägande del är rent offentligt, inte enskilt. Som exempel nämns föreskrift om tystnadsplikt för militär personal rörande försvarshemligheter. Om överträdelse av en sådan föreskrift skulle medföra skada för enskild person, är det enligt kommittén inte givet att denne har rätt till skadestånd. Också inom enskild verksamhet förekommer liknande fall, då någon som har tillfogat annan person skada genom överträdelse av en ordningsföre— skrift inte kan anses ha varit vårdslös i förhållande till det skadade intres- set och därför inte är skadeståndsskyldig. Den som har kört bil utan körkort blir sålunda inte utan vidare skyldig att ersätta skada som han orsakar un- der körningen.

Sådana situationer är emellertid inte alltför vanliga enligt gällande rätt. Kommittén antar att sedan det väl i ett visst fall har konstaterats att ett

2.3.2.2.

• Sida 259
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 259

ämbetsbrott föreligger, en domstol med stöd av 6 kap. 8 & SL (numera 20 kap. 8 & fjärde stycket BB) i tvivelsmål vill utgå från att enskilda som har blivit lidande genom ämbetsbrottet är skyddade av föreskrift som bestäm- mer omfattningen av den försumlige befattningshavarens tjänsteplikt. Den- ne torde regelmässigt dömas att utge ersättning till den enskilde skadelidan- de. Om man nu inför ett generellt skadeståndsansvar för det allmänna med anledning av fel och försummelser i offentlig verksamhet, kan det enligt kommittén bli svårt för det allmänna att undgå skadeståndsskyldighet i denna situation. Kommittén anser en viss försiktighet vara motiverad på denna punkt. Det ärinte påkallat att skadestånd alltid skall utgå till enskil- da intressenter, oavsett vad som avsågs när befattningshavarnas skyldighe- ter i tjänsten fastslogs. Med hänsyn till förhållandenas växlande natur anser kommittén det inte möjligt att i lag ge närmare riktlinjer för hur de skade- ståndsberättigades krets i praktiken skall begränsas. För att möjliggöra en lämplig begränsning i rättstillämpningen har emellertid i 4 5 av kommitté— förslaget angetts, att skadeståndsansvaret förutsätter att de krav har blivit åsidosatta som i förhållande till den skadelidande skäligen kan ställas på verksamhetens utövning. På detta sätt säger man enligt kommittén tillräck- ligt tydligt ifrån, att bestämmelsen i 6 kap. 8 5 SL (20 kap. 8 & RB), om den anses gå längre, inte behöver få analogisk tillämpning på det aktuella om- rådet. Olägenheterna av att befattningshavarnas personliga ansvar kan tän- kas sträcka sig utöver det allmännas skadeståndsskyldighet motverkas av en bestämmelse i 19 5 kommittéförslaget om jämkning av offentliga funktio- närers skadeståndsansvar. —— Frågan om ämbets- och tjänstemäns samt övriga arbetstagares skadeståndsansvar behandlas särskilt i det följande (avsnitt 2.4.).

Kommittén påpekar i detta sammanhang att när det gäller ren förmö- genhetsskada det eventuella behovet av en särskild begränsning av de skade- ståndsberättigades krets torde avsevärt minska genom den bestämmelse i kommittéförslaget som inskränker rätten till ersättning för utebliven vinst (15 5).

2.323. Ansvarigheten i kontroll-, upplysnings- och serviceverksamhet. Den allmänna princip som har kommit till uttryck i 4 5 i kommitténs lag- förslag har närmare utförts i en särskild bestämmelse i 5 5 om fel eller för- summelse i sådan kontroll som är föreskriven till förebyggande av brandfara eller risk för olycksfall eller av sanitära eller andra allmänna olägenheter. Sådan kontroll har enligt kommittén regelmässigt inrättats som en välfärdsanordning till det allmännas bästa, utan tanke på att stat eller kommun skulle garantera att kontrollen fungerar behörigt eller äta sig ersättningsskyldighet mot den som lider skada vid brist i kontrollen. För- summelse i den sanitära kontrollen kan medföra att ett stort antal männi- skor insjuknar. Det är enligt kommittén för mycket begärt att en sådan för-

2.3.2.3.

• Sida 260
•  Original

260. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

summelse skall medföra skadeståndsansvar för det allmänna, oavsett om- ständigheterna. De enskilda företagare och andra som kontrolleras är i all- mänhet själva i första hand ansvariga för skada som uppkommer i deras verksamhet.

Ett obegränsat skadeståndsansvar vid brist i den offentliga kontrollverk- samheten skulle enligt kommittén kunna leda till att det allmänna av- skräcks från att ordna kontroll på ett nytt område, där man måste pröva sig fram, ofta med en mer eller mindre bristfällig organisation. Vidare skulle de kontrollerande tjänstemännens försiktighet kanske stegras i sådan grad att allmänheten blir lidande. Även om standardregeln i viss utsträckning skulle kunna användas också på detta område för att möta alltför vittgående an- språk på ersättning, behövs det enligt kommittén vissa regler som tar direkt sikte på kontrollverksamhet. Skadeståndsansvar i förhållande till allmän- heten bör inträda bara under särskilda förutsättningar. Om den offentliga kontrollen kan anses innebära ett åtagande från det allmännas sida att se till att den kontrollerande verksamheten uppfyller viss standard, bör skade- ståndsskyldighet inträda vid fel eller försummelse som är av betydenhet och i förhållande till den skadelidande innebär ett väsentligt avsteg från den trygghet som åsyftas med kontrollen. Med denna utformning ansluter er- sättningsregeln nära till den allmänna standardregeln.

Kommittén är inte enhällig i sitt förslag i denna del. Ledamoten Herlitz föreslår i en reservation i första hand att bestämmelsen utgår. Enligt Herlitz är en sådan särregel överflödig vid sidan av standardregeln i 4 5, om det i motiven görs klart hur denna paragraf bör förstås i hithörande fall. I andra hand föreslår Herlitz att 5 5 får en formulering som innebär att fel eller försummelse i sådan kontroll som paragrafen avser inte medför ansvar för skada som kontrollen syftar till att förebygga, såvida inte felet eller försum— melsen är av betydenhet och i förhållande till den skadelidande innebär väsentligt avsteg från den trygghet som åsyftas med kontrollen. Tanken bakom detta förslag är att skadeståndsansvaret skall reduceras inte bara i förhållande till allmänheten utan också gentemot den som är underkastad kontrollen. En annan reservant, ledamoten Strahl, har satt i fråga om fel eller försummelse vid kontroll som avses i 5 & bör medföra skadeståndsan- svar i andra fall än då kontrollen allmänt uppfattas som betryggande. Ståndpunkten innebär att ansvarigheten inskränks ännu mer än enligt ma- joritetens förslag.

Kommittén har övervägt att i förslaget ta upp en regel liknande den i 5 & för-sådan verksamhet som går ut på handläggning av mål el— le r ä r e n d e n. Förvaltningsbeslut sträcker inte sällan sina verkningar ganska långt. Som exempel nämner kommittén att ett oriktigt beslut om avslag påen ansökan om importlicens. för viss vara medför ekonomiska konsekvenser inte bara för sökanden utan också för andra som är beroende av importören för att kunna få varan. Ett beslut varigenom ansökningen

23.23.

• Sida 261
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 261

oriktigt bifalls kan orättvist gynna importören och därigenom skada kon- kurrenterna osv. Kommittén tror att skadestånd i åtskilliga fall av denna art inte kommer i fråga redan därför att skadan anses orsakad endast me- delbart, men den anser att problemet ändå har praktisk betydelse. Man skulle enligt kommittén kunna anknyta till den förvaltningsrättsliga be- svärsrätten genom en regel om att bara »den som i egenskap av sakägare ägt föra talan i målet eller ärendet) har rätt att kräva skadestånd. Kommit- tén har dock stannat för att inte föreslå någon sådan bestämmelse. Den verkan som åsyftas kan enligt kommittén i stort sett uppnås redan genom att enligt standardregeln de krav som skäligen kan ställas på verksamhetens utövning skall ha åsidosatts »i förhållande till den skadelidande». En an- knytning till det mångtydiga sakägarbegreppet skulle kunna vålla missför- stånd och göra kretsen av de skadeståndsberättigade alltför snäv.

Kommittén föreslår vidare en särbestämmelse om det allmännas ansvar för fel i sådana upp ly sningar som stat och kommun i olika sam- manhang tillhandahåller allmänheten, t. ex. genom gravations-, taxerings- och vidimationsbevis, rådgivning i form av kuratorsverksamhet, yrkesväg— ledning, sexualupplysning etc. Att det allmänna generellt skall svara för fel i sådana upplysningar anser kommittén uteslutet. Eftersom något kon- traktsförhållande i regel inte kan antas föreligga mellan det allmänna och den som får upplysningen, måste enligt kommittén ett skadeståndskrav med anledning av fel i denna i stället grundas på förslagets allmänna regel om ansvar för fel eller försummelse i den offentliga verksamheten. Vägle- dande för bedömningen bör härvid vara i vad mån den som tar emot en upp- lysning Skall ha rätt att förlita sig på denna. Den som lämnar upplysningen har ibland ingen anledning räkna med att han skall bära något ansvar för riktigheten av upplysningen, om denna begagnas av annan än mottagaren. I enlighet med dessa överväganden har kommittén i 6 5 i sitt lagförslag tagit upp en bestämmelse av innebörd att felaktig upplysning inte skall medföra skadeståndsansvar, med mindre den har lämnats i vederbörligt bevis eller i övrigt under sådana omständigheter att mottagaren uppenbart hade rätt att förlita sig på upplysningen samt denna dessutom har använts för det ända- mål som den var avsedd för. —— Beträffande fel inom inskrivningsväsendet — i fråga om fastighet, tomträtt och vattenfallsrätt — hänvisar kommittén till den reglering som lagberedningen vid denna tid väntades föreslå i sitt kommande förslag till jordabalk (jfr numera 19 kap. 19 5 i den nya jorda— balken).

Enligt gällande rätt är staten eller kommun inte ansvarig för fel av krono- eller bamnlots under 10 t s nin g. För skada som orsakas av lots genom fel eller försummelse i tjänsten svarar emellertid redaren enligt 8 5 sjölagen . Enligt 16 & lotsförordningen den 4 juni 1937 (nr 330) är befälhavaren an- svarig för manövreringen trots närvaro av lots. Kommittén antar att fartyg som är av den storleksordning att lotshjälp kommer ifråga och last på

2.3.2.3.

• Sida 262
•  Original

262. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

sådant fartyg regelmässigt är försäkrade, fastän försäkringen ofta inte täc- ker hela skadan eller skador av alla slag. Den omständigheten att lotstvång råder i viss utsträckning behöver enligt kommittén i och för sig inte leda till att skadeståndsskyldighet för kronan med anledning av fel under lotsning bör föreligga. Kommittén drar slutsatsen att man inte bör gå ifrån gällande rätts ståndpunkt ifråga om det allmännas ansvarighet för skada genom fel vid lotsning. I enlighet härmed har kommittén i sitt lagförslag tagit upp en bestämmelse om att ersättning enligt lagen inte utgår med anledning av fel eller försummelse av lots med avseende på lotsning (7 g).

I detta sammanhang görs i förslaget också undantag för skada i viss an- nan s e r vi c e v e r k 8 a m h e t. Enligt nämnda paragraf skall nämligen skadeståndsansvar inte heller inträda för fel eller försummelse av annan som står till förfogande för att på begäran bistå näringsidkare eller andra i deras verksamhet. Kommittén syftar här på sådan personal som t. ex. in- struktörer och täckdikningsförmän m. fl. befattningshavare hos lantbruks- nämnd och instruktörer hos hushållningssällskap. Det förutsätts att veder- börande har tillkallats frivilligt, medan det avgörande inte är hur han får ersättning för sitt arbete. Dessa befattningshavare torde enligt kommittén avlönas av det allmänna, som i regel uppbär ersättning av den som fått hjäl- pen. Veterinärer och distriktssköterskor omfattas enligt kommittén inte av stadgandet. I fråga om hemvårdarinnor lär allmän lag bli tillämplig enligt 20 5 i kommitténs förslag.

2.3.2.4. Frågor om undantag för skada genom beslut av de högsta statsor- ganen. Kommittén diskuterar särskilt frågan om man bör på något sätt inskränka möjligheterna att föra skadeståndstalan mot staten med anledning av beslut av de högsta statsmakterna. När det gäller statens skadeståndsansvar med anledning av beslut eller åtgärder av r e g e r i n g e 11 skulle det enligt kommittén i och för sig kun- na göras gällande, att en bedömning av regeringens åtgärder bör äga rum endast i den ordning som föreskrivs i 106 och 107 55 regeringsformen (RF). Kommittén påpekar emellertid att domstolarna i Danmark och Norge sedan länge har haft befogenhet att pröva lagenligheten av regeringens handlingar, utan att detta, såvitt man kan bedöma, har medfört några komplikationer eller menliga verkningar. I båda dessa länder finns liksom i Sverige regler om konstitutionellt ansvar för regeringens ledamöter och möjlighet till riks- rättsåtal i sista hand. Vidare framhåller kommittén att de allmänna dom- stolarna i Sverige redan enligt gällande rätt kan komma att pröva laglighe- ten av vissa regeringsbeslut.

Som exempel nämner kommittén att domstol lär kunna åsidosätta en för— fattning, som kränker enskild rätt, såsom grundlags- eller lagstridig. Det- samma torde enligt kommittén gälla i fråga om ett olagligt regeringsbeslut om åläggande av vite. Kommittén anser inte att man härigenom har kommit

!. 3.2 .3.

• Sida 263
•  Original

Kungl. Maj:ts propositiön nr 5 år 1972 263

i motsättning till grundlagsbuden om statsrådens konstitutionella ansvar. Mot ett generellt skadeståndsansvar för regeringens handlingar skulle möj- ligen kunna åberopas, att vissa verksamhetsområden bör på grund av sin natur hållas utanför domstolsprövningen. Kommittén tänker här på rege- ringshandlingar på det försvarspolitiska eller diplomatiska planet, i synner- het när de direkt berör utländska intressen. Ett undantag för dessa verk— samhetsområden skulle dock enligt kommittén troligen sakna praktisk be- tydelse. Kommittén framhåller vidare att ett oriktigt regeringsbeslut kan bero av fel eller försummelse i vederbörande departement. Det kan enligt kommittén knappast anföras något sakligt skäl varför staten inte skulle svara härför enligt de allmänna förutsättningar för skadeståndsansvar som förslaget anger. Staten bör sålunda enligt kommittén svara även för skada genom fel eller försummelse vid beslut eller åtgärder av regeringen.

Enligt kommittén har det också ifrågasatts att från statens ansvarighet bör undantas skador som kan uppkomma genom r i k s (1 a g e n s beslut. Kommittén kan dock knappast tänka sig något praktiskt fall då staten bör göras ansvarig med anledning av riksdagens åtgöranden och har därför inte ansett någon uttrycklig undantagsregel motiverad.

2.3.2.5. Särskilda begränsningar av rätten till ersättning med anledning av dom eller beslut m. 111. Enligt kommittén faller all statlig och kommunal verksamhet inom ramen för den nya lagstiftningen. Med statlig verksam- het avser kommittén sådan verksamhet som utövas av regeringen eller riks— dagen eller av organ som lyder under dem, (de statliga) domstolarna inbe- gripna. Fråga uppkommer emellertid, om det allmänna skall svara för fel eller försummelse av var och en som tillhör dess organisation eller om någon inskränkning bör ske i detta avseende. Kommitténs principiella ståndpunkt är att riktigheten av myndigheternas avgöranden —— såväl domstols domar och beslut som beslut av administrativ myndighet — skall kunna prövas i mål om skadeståndsskyldighet för det allmänna. Talan om skadeståndsanspråk med anledning av ett förvaltnings— beslut skall enligt förslaget i princip alltid kunna väckas vid domstol. I fråga om domstolsavgöranden föreslår emellertid kommittén vissa begräns- ningar i talerätten. Därjämte föreslås vissa inskränkningar i ersättningsrät- ten vid såväl domstolsavgöranden som förvaltningsbeslut. När det gäller domstolarnas verksamhet möter enligt kommittén vissa särskilda problem. Att en dom har vunnit laga kraft torde visserligen inte utgöra hinder mot att låta en skadeståndstalan riktas mot staten på grund av påstått fel i domen. Men ett av huvudsyftena med rättskraftinstitutet, nämligen att tvisten skall bringas ur världen, talar för att en sådan talan inte bör tillåtas utan vidare. Kommittén anser att tillvägagångssättet i stål- let regelmässigt bör vara att den som anser sig förfördelad begär resning eller anför besvär över domvilla. Men om skada har inträtt redan till följd

2 3.2.5.

• Sida 264
•  Original

264. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

av en icke lagakraftvunnen dom, bör skadeståndstalan tillåtas även i de fall då domen har upphävts eller ändrats, sedan ordinärt rättsmedel använts. Kommittén påpekar vidare, att det sedan gammalt varit brukligt att en per- son som ansett sig oriktigt behandlad av domstol har anmält domaren för justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Denne har, om han funnit anmälningen grundad, i samband med ansvarstalan yrkat åläggande för den felande domaren att utge skadestånd, om inte er- sättning har betalats godvilligt. Kommittén finner det i anslutning till det anförda naturligt att föreslå, att skadeståndstalan mot det allmänna med anledning av innehållet i domstols eller domares beslut inte får väckas med mindre beslutet har upphävts eller ändrats eller också domaren åtalas för ämbetsbrott eller åklagaren biträder skadeståndstalan (8 5 första stycket). Om inte någon av dessa förutsättningar är uppfylld, föreligger alltså rätte— gångshinder. När skadeståndstalan är tillåten, skall den tas upp av den domstol som är eller varit behörig i fråga om åtal (8 5 andra stycket). Med domstol avses inte bara allmänna domstolar och sådana organ med huvud- sakligen dömande uppgifter som brukar betecknas som specialdomstolar utan även administrativa domstolar såsom regeringsrätten, kammarrätten, försäkringsrådet och statens hyresråd, däremot inte t. ex. kammarkolle- gium, länsstyrelse eller organ för lantmäteriförrättning.

Såvitt angår förutsättningen att beslutet skall ha upphävts eller ändrats har kommittén övervägt att inskränka ansvaret till fall där upphävandet eller ändringenhar skett efter begagnande av särskilt rättsmedel. En sådan ordning skulle vara motiverad av att det allmänna i andra fall kan anses ha gjort nog genom att ställa ordinärt rättsmedel till förfogande, för att i den mån det är möjligt avvärja skada. Då emellertid de övriga nordiska ländernas kommittéer inte har velat vara så restriktiva och syftet med be- stämmelsen inte direkt påkallar en sådan begränsning, har kommittén stan— nat för att skadeståndstalan skall vara tillåten, vare sig ordinärt eller sär- skilt rättsmedel har kommit till användning eller, i fall då det kan ske, den beslutande instansen själv har upphävt eller ändrat sitt beslut.

I detta sammanhang bör den reservation som ledamoten Herlitz har avgett beröras i vissa delar. Med utgångspunkt i sin allmänna inställning, att man så långt möjligt bör undvika konflikter som består i att samma eller likar- tade frågor bedöms olika av skilda myndigheter, diskuterar Herlitz alterna- tiva möjligheter att eliminera risken för motstridiga avgöranden. Härvid för han som en tänkbar lösning fram förslaget, att den av kommittén föreslagna regeln i 8 5 första stycket byggs ut, så att anspråk på ersättning med anled- ning av innehållet i ett beslut som i sista hand kan överklagas hos regerings- rätten får göras gällande endast om det har upphävts eller ändrats eller ock— så åtal för ämbetsbrott äger rum eller talan i övrigt biträds av vederbörande åklagare.

Enligt kommitténs förslag skall skadeståndstalan mot staten vara tillåten

2.3.2.5.

• Sida 265
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 265

också med anledning av fel eller försummelse i högsta domstolens eller regeringsrättens dömande verksamhet. Kommittén diskuterar närmare frå- gan om en sådan skadeståndstalan. Fel som har begåtts av justitieråd eller regeringsråd kan f. n. påtalas bara inför riksrätt i form av åtal mot veder- börande domare personligen, något som emellertid hittills aldrig har före- kommit. Enligt kommittén bör inte heller en skadeståndstalan mot staten på grund av ett sådant fel lämpligen få föras vid annat forum än riksrätt. Kommittén vågar emellertid inte uttala någon bestämd mening, huruvida regeringsformen tillåter att en sådan talan tas upp inför detta forum i sam- band med åtal mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten. Efter- som frågan kan antas bli aktuell ytterligt sällan, har kommittén inte ansett _ det nödvändigt att föreslå någon grundlagsändring i detta vanskliga ämne. Att utvidga möjligheterna att föra skadeståndstalan mot staten inför riks- rätt till att omfatta andra fall än sådana då åtal och skadeståndstalan kan väckas mot domaren personligen anser kommittén uteslutet. Kommittén utgår från att för den händelse fråga om ersättningsskyldighet för staten med anledning av fel eller försummelse av justitieråd eller regeringsråd blir aktuell, staten inte skall undandra sig att betala skadestånd enligt lagför- slagets regler. Det behöver enligt kommittén inte möta några svårigheter att utan rättegång utreda de fall som här möjligen kan tänkas förekomma.

En begränsning, som avser både domstolsavgöranden och förvaltningsbe- slut. tänker sig kommittén utformad i en bestämmelse om att skadestånd i princip inte skall utgå, om den skadelidande har underlåtit att söka änd- ring i ett felaktigt beslut. Domar och beslut kan i regel överklagas till högre instans, och ibland kan administrativt beslut angripas även genom talan vid allmän domstol. Möjligheten att på detta sätt använda rättsmedel måste enligt kommittén tillmätas stor betydelse i fråga om det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid beslutets meddelande. Underlåtenhet att be- gagna normala rättelsemöjligheter kan enligt kommittén under vissa förut- sättningar bedömas som en medverkan från "den skadelidandes sida, som in- verkar på rätten till skadestånd. Detta gäller särskilt i fråga om förvalt- ningsbesluten. Det ligger med vårt administrativa besvärsinstitut nära till hands att en skadelidande, som underlåter att söka avvärja skada av ett för- valtningsbeslut genom att använda de medel som har ställts till hans förfo- gande i form av besvärsrätt, inte skall få ersättning för skadan.

Mera tveksamt är det enligt kommittén, huruvida den skadelidande skall förlora sin rätt till skadestånd därför att han har underlåtit att, i fall då ett förvaltningsbeslut kan angripas endast genom talan vid allmän domstol, be- gagna denna möjlighet. En sådan möjlighet finns emellertid bara i säll- synta fall. Det är enligt kommitténs mening inte för mycket begärt att den enskilde då vänder sig till domstol för att få rättelse. Däremot bör man inte kräva av en skadelidande att han prövar en oviss möjlighet att utan författ— ningsstöd vända sig till allmän domstol.

2.3.2.5 _

• Sida 266
•  Original

266. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Kommittén tänker sig att man emellanåt också skall kunna kräva av en skadelidande att han begär rättelse eller framställer erinran (s.k. sremon- stration») hos den myndighet som har vidtagit en enligt hans mening orik- tig åtgärd, för att därigenom försöka avvärja skada genom åtgärden. I åt- skilliga fall har en myndighet nämligen möjlighet att själv ändra eller upp- häva sitt beslut. Remonstration ligger enligt kommittén särskilt nära till hands när den skadelidande inser eller har bort inse att myndigheten miss- tagit sig om ett faktiskt förhållande som han själv har bättre kännedom om.

Å andra sidan bör enligt kommittén underlåtenhet att använda rättsmedel eller att påkalla rättelse inte inverka på rätten till skadestånd om skadan inte hade kunnat undvikas eller minskas på detta sätt. Det är fallet t. ex. när ett beslut genom att omedelbart lända till efterrättelse medför skada obero- ende av om det överklagas. Det måste med andra ord föreligga kausalitet mellan underlåtenheten och skadan, för att rätten till ersättning skall gå förlorad. Om den skadelidande vinner rättelse genom att fullfölja talan eller begära remonstration, bör detta på motsvarande sätt inte befria det allmän- na från skyldigheten att ersätta den skada som har uppkommit innan rät- telse skedde. Vad särskilt angår kostnader, som den skadelidande har fått vidkännas för att komma till sin rätt, får emellertid det allmänna normalt anses ha gjort tillräckligt genom att ge tillfälle till omprövning. Standard- kravet i 4 & bör alltså kunna betraktas som uppfyllt, fastän den underord- nade instansen genom fel eller försummelse vid beslutets meddelande har föranlett att ärendet måst föras vidare. Kommittén erinrar i detta samman- hang om att man inte kan ställa samma krav på underordnade myndighe- ter som på överinstanserna. Det kan dock givetvis förekomma att underord- nad myndighets beslut är så undermåligt att ersättning bör utgå också för kostnader i samband med överklagandet.

Kommittén anser att den skadelidande i vissa situationer bör ha rätt till ersättning fastän han inte har utnyttjat sina möjligheter att vinna rättelse genom att överklaga eller söka remonstration. Som exempel anges fall av obefogade frihetsberövanden, där man med hänsyn till klientelets personliga förutsättningar inte sällan torde finna att skadestånd bör utgå trots att den skadelidande försummat att överklaga beslutet om omhändertagande eller kvarhållande.

På grund av dessa överväganden har kommittén i 16 5 av sitt lagförslag tagit upp en regel om att en skadelidande som har underlåtit att söka änd- ring i felaktigt beslut eller att annars framställa erinran mot beslutet eller åtgärden, när det kan ske, inte har rätt att få ersättning för skada som där- igenom hade kunnat undvikas, med mindre i det särskilda fallet uppenbart inte skäligen kunde fordras att han iakttog vad nu sagts eller i övrigt syn- nerliga skäl föreligger att ersättning utgår.

I fråga om sambandet mellan 8 och 16 Så i förslaget uttalar kommittén, att den som vill framställa skadeståndsanspråk med anledning av felaktigt

2.3.25.

• Sida 267
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 267

domstolsbeslut i första hand måste se till att någon av de i 8 & angivna för- utsättningarna för rätt att väcka talan är för handen. Om hinder mot ska— deståndstalan inte möter enligt denna paragraf, finns utrymme för tillämp- ning av 16 5. Den skadelidandes anspråk kan alltså mötas av invändning att han underlåtit att fullfölja talan mot beslut eller att begära remonstra- tion.

2.3.2.6. Skada på omhändertagen egendom. Enligt den tidigare (avsnitt 1.1.1.3.) berörda lagen den 10 juni 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl. sva- rar staten för skada som allmänheten lider genom förskingring av någon som är anställd i exekutionsväsendet eller av annan i lagen särskilt angiven befattningshavare. Kommittén erinrar om att åtskillig kritik har riktats mot denna lag, vilket resulterat i att riksdagen hos Kungl. Maj :t har begärt en översyn av lagen (avsnitt 1.3.1.). Härefter redogör kommittén i korthet för de i praxis utbildade regler som gäller i fråga om skyldighet för tullverket att utge ersättning för förlust av eller skada på egendom i tullverkets vård och för det ansvar för omhänder- tagen egendom som gäller för bl. a. postverket och Statens järnvägar. Det torde enligt kommittén inte råda någon tvekan om att det allmänna regelmässigt bör svara för egendom som i behörig ordning har omhänder— tagits av dess organ, vare sig tvångsvis eller efter frivilligt överlämnande. Kommittén drar vissa paralleller med den vårdnadsplikt som gäller vid deposition enligt 12 kap. 2 5 handelsbalken och som innebär, att om godset försvinner eller skadas, depositarien anses skyldig visa att detta inte har berott på vållande av honom själv eller någon för vilken han svarar. Enligt kommittén hör vad som sålunda gäller angående enskilt förvar tillämpas i fråga om förutsättningarna för rätt till ersättning av det allmän- na, när egendom som på det allmännas vägnar har tagits om händer för exekutiv åtgärd eller förtullning eller av annan orsak skadas eller förkom- mer. Kommittén anser det önskvärt att en regel av detta innehåll tas upp i den nya lagen. En bestämmelse i ämnet har i enlighet härmed införts i 12 å i kommittéförslaget. I anslutning härtill förordar kommittén att 1899 års lag upphävs. Dess förslag i den delen berörs i det följande (avsnitt 4.1.1.).

2.3.2] . Skadeståndsansvaret mot egna arbetstagare. Kommittén anser att en lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar bör innehålla bestämmelser om de offentliga funktionärernas ställning, bl. a. såvitt gäller deras rätt till ersättning enligt de nya reglerna. Till offentliga funktionärer räknar kommit- tén alla som handlar på det allmännas vägnar eller i övrigt är sysselsatta i den offentliga verksamheten såsom arbetstagare, innehavare av allmänt för- troendeuppdrag, värnpliktiga m. fl.

En offentlig funktionärs rätt till ersättning för skada som drabbar honom

2.3.2.7.

• Sida 268
•  Original

268. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

i tjänsten bestäms enligt vad kommittén framhåller i viss omfattning genom anställningsvillkor eller reglementariska föreskrifter (t. ex. avlöningsregle- menten). Ersättning som utgår till en anställd eller till en värnpliktig enligt yrkesskadeförsäkringslagen resp. militärersättningsförordningen komplet- teras i vissa fall av skadestånd från arbetsgivaren. Detta bestäms enligt de regler som gäller för privata arbetsgivare i motsvarande situationer. Dessa innebär att arbetsgivaren svarar för vållande av förman eller av arbetare som har satts att fullgöra en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. Kommittén är tveksam, om denna grundsats är generellt tillämplig inom alla områden av statlig eller kommunal verksamhet. Men det kan enligt kommittén anses fastslaget att den gäller när fråga är om skada som har drabbat personal i militärtjänst eller arbetare i statens tjänst och när skada i kommunal verksamhet har åsamkats personal i hamnrörelse, de anställda vid affärsverken eller andra kommunalanställda arbetare.

Kommittén anser det naturligt att man på denna punkt inte avviker från den allmänna skadeståndsrättens grundsatser i fråga om principalansvaret. Den tänker sig därför att den nya lagens bestämmelser om det allmännas ansvar för fel eller försummelse i offentlig verksamhet i princip skall tilläm— pas också när skadan har drabbat personal i det allmännas tjänst. Detta skall dock gälla endast om felet eller försummelsen ligger överordnad, för- man eller någon därmed jämställd till last. Kommittén har i sitt förslag tagit upp en bestämmelse av denna innebörd (18 5). Dess avsikt är att det all- männas ansvar mot den egna personalen skall bli av i huvudsak samma om- fattning som enskild arbetsgivares ansvarighet i förhållande till de egna arbetstagarna.

23.28. Skada på utländskt intresse. Kommittén har särskilt övervägt frågan huruvida utlänningar i större eller mindre omfattning bör undantas från rätt till skadestånd enligt den nya lagstiftningen, t. ex. genom att rätten görs beroende av ömsesidighet. Men det skulle enligt kommittén stå i mindre god överensstämmelse med de grundsatser för mellanfolklig sammanlevnad som vi bekänner oss till att utländska medborgare som skadas här i landet skall inta en sämre ställning i ersättningshänseende än svenska medborgare. I åtskilliga avseenden, bl. a. när det gäller frihetsberövanden, torde Europa- rådskonventionen om de mänskliga rättigheterna vila på grundtanken att skillnad inte skall göras mellan egna medborgare och utlänningar. Kommit- tén tror det dock vara befogat att i viss utsträckning göra åtskillnad mellan svenska intressen och utländska. Det gäller närmast i situationer då ett främmande lands lagstiftning eller rättstillämpning i fråga om skada på svenskt fartyg eller luftfartyg eller egendom som medförs ombord helt eller delvis utesluter den skadelidande från rätt till ersättning av staten eller kommun i det främmande landet. Det är enligt kommittén visserligen ett önskemål att svenska och utländska intressen behandlas lika också i detta

2.3.2.7.

• Sida 269
•  Original

Kungl. Maj:ts propositiön nr 5 år 1972 269

avseende, men det kan vara alltför långtgående att erkänna skadestånds- skyldighet utan någon begränsning i fall då främmande stat friskriver det allmänna från ansvar i en motsvarande situation. Även om hittillsvarande erfarenheter inte har gett anledning till farhågor, har kommittén funnit det naturligt att det öppnas möjlighet att i motsvarande mån inskränka skade- ståndsrätten enligt svensk lag i förhållande till intressen som är hemmahö- rande i ett sådant land. I valet mellan olika alternativa lagtekniska lösningar har kommittén stannat för att en bestämmelse i detta hänseende inte bör tas upp direkt i lagen utan att det i stället bör läggas i Kungl. Maj:ts hand att bestämma i vilken omfattning reciprocitet bör föreskrivas som förutsätt- ning för rätt till ersättning för skada på utländska intressen.

Kommittén föreslår i enlighet härmed en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i fråga om skada på utländskt fartyg eller luftfartyg eller egendom som medförs ombord förordna att ersättning enligt den före- slagna lagen för skada på utländskt fartyg eller luftfartyg eller på egendom ombord skall utgå endast under förutsättning av ömsesidighet (21 5).

2.329. Skada under krigs- eller beredskapsfärhållanden. Kommittéförsla- get avser inte att ta ställning till frågan i vad mån ersättning bör utgå under krigsförhällanden och andra utomordentliga förhållanden, t. ex. vid bered- skapstillstånd. Enligt kommittén bör förslagets bestämmelser i stort sett kunna tillämpas också då, men kraven på det allmännas verksamhet kan modifieras genom tillämpning av standardregeln. I den mån förhållandena påkallar det kan särskilda inskränkningar i skadeståndsansvaret föreskri- vas genom lagstiftning.

2.3.2.10. Skadeståndets storlek. Som jag tidigare har nämnt anser kom- mittén att man i viss mån kan se det allmännas ansvar för sina befatt- ningshavares fel och försummelser som en försäkring, där ersättning garan- teras inom en av skälighetshänsyn bestämd ram. Enligt kommittén blir all- männa skadeståndsregler i åtskilliga avseenden tillämpliga, när skadestånd skall utgå enligt förslaget. Men bl.a. de nyss anförda försäkringsmässiga synpunkterna motiverar vissa begränsningar i skadeståndsskyldigheten. Det är enligt kommittén visserligen önskvärt att det mått av rättssäkerhet som med olika andra medel eftersträvas inom den offentliga verksamheten kom- pletteras med att det allmänna garanterar ersättning när verksamheten inte når upp till den förutsatta standarden. Skadeståndsansvaret bör dock inte sträcka sig utöver måttliga gränser. Det allmänna bör också garderas mot alltför långtgående följder av den allmänna regeln om skadeståndsskyldig— het för stat och kommun. Man får inte förbise att åtminstone staten är sol- vent även för de största skadeståndsbelopp som man kan räkna med. För- denskull, menar kommittén, har man anledning beakta att rätten till skade- stånd kan komma att utnyttjas mera energiskt än annars. Kommittén erin-

2.3.2.10.

• Sida 270
•  Original

270. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

rar i detta sammanhang också om att den allmänna skadeståndsläran i Dan— mark och Norge rymmer vissa icke oväsentliga möjligheter till begräns- ningar, bl. a. i fråga om ersättningens storlek vid personskada, som saknar motsvarighet i Sverige.

Behovet av begränsningar anser kommittén vara ganska påtagligt i fråga om åtskilliga grenar av allmän verksamhet. Den verksamhet som kommit- tén syftar på drivs till allas bästa och utan vinstsyfte. Den har i detta liksom i andra avseenden en särskild karaktär som skiljer den från privat verksam- het i allmänhet. Också från denna synpunkt är det motiverat att inte låta det allmännas skadeståndsansvar sträcka sig lika långt som det enskilda principalansvaret utan i viss mån anlägga mera försäkringsmässiga syn- punkter.

Enligt 6 kap. 2 & SL skall vid p e r s 0 n s k a (1 a full ersättning utgå för mistad arbetsförmåga. Kommittén anser att det på denna punkt har gett sig _ till känna ett behov av att i vissa fall kunna jämka utgående ersättnings- belopp, t. ex. när skadan har drabbat en person med extraordinärt hög ar- betsinkomst. När den skadeståndsskyldige har förmåga att betala skade— ståndet —- såsom när ansvarigheten åvilar det allmänna —— är det angeläget att begränsa ersättningen till måttliga belopp. Kommittén föreslår därför en regel av innebörd att ersättning för mistad inkomst inte får överstiga vad som med hänsyn till den skadades utbildning och arbetsförmåga samt om- ständigheterna i övrigt kan anses rimligt (13 5 första stycket). Visserligen hör en sådan regel naturligen hemma bland bestämmelserna i 6 kap. SL. I avbidan på en allmän reform av denna innebörd bör dock regeln enligt kommittén införas i en lag om skadestånd i offentlig verksamhet. Det kan med hänsyn till att skattebetalarna slutligt får bekosta skadestånden vara önskvärt att sträva mot en viss normalisering av ersättningarna. Kommittén anser det inte otänkbart att regeln i praxis kan vinna efterföljd också inom den allmänna skadeståndsrätten.

Kommittén föreslår vidare en bestämmelse om att ersättning för annat lidande än sådant som avses i 6 kap. 2 & SL skall utgå endast om det före- ligger synnerliga skäl (13 5 andra stycket). Förebild för denna regel har varit 4 5 första stycket andra punkten i 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Rätten till ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men däremot har enligt kom- mittén så fast förankring i den allmänna uppfattningen att det inte gärna kan komma ifråga att inskränka den.

När det gäller e g e n d 0 m s s k a d 0 r har kommittén till en början uppmärksammat sådana mycket stora sakskador som i allmänhet helt eller delvis är täckta av objektsförsäkring. När sådana skador uppkommer i offentlig verksamhet, aktualiseras i allmänhet det allmännas ansvar först genom ett regressanspråk från försäkringsgivaren. Kommittén erinrar om det nordiska samarbete som har bedrivits i syfte att skapa en gemensam

23.210.

• Sida 271
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 271

utgångspunkt för statens och kommunernas skadeståndsskyldighet i för- hållande till försäkrade intressen och som resulterat i de förslag till nya lagbestämmelser om försäkringsgivares regressrätt (för Sveriges del SOU 1958: 44) för vilkas huvudsakliga innehåll jag har redogjort i det före- gående ( avsnitt 1.2.2 .). Kommittén påpekar, att den möjlighet till nedsätt- ning av skadestånd som dessa regler erbjuder inte skulle föreligga när i den offentliga verksamheten inträffar egendomsskador som inte är täckta av objektsförsäkring. Kommittén anser det emellertid påkallat att det allmän- nas risk kan begränsas på ett rimligt sätt i fall då stora sakskador inträf- far, t. ex. när smycken, antikviteter eller konstverk förkommer under tull- visitation eller i övrigt skadas eller går förlorade som följd av en underord— nad befattningShavares försummelse. Enligt kommittén stämmer det med lagförslagets allmänna uppläggning att begränsning av skadeståndsskyldig- heten vid egendomsskada' sker med hänsyn till vad det allmänna bör räkna med, när det driver verksamhet av detta slag. Kommittén drar här vissa paralleller med de begränsningar av skadeståndsansvaret för transporterat gods som brukar gälla inom frakträtten. En begränsningsregel är enligt kommittén också påkallad av behovet att hindra obehörig samverkan mellan det allmännas befattningshavare och mindre nogräknade personer i syfte att tillskansa sådana personer ersättning

Av dessa skäl föreslår kommittén en regel om att ersättning med anled- ning av skada på egendom kan, om beloppet väsentligt överstiger vad som i allmänhet bör tas i beräkning inom verksamheten i fråga, sättas ned till vad som med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt (14 5).

Som nämnts föreslår kommittén också en viss begränsning av det allmän- nas skyldighet att ersätta r e n f ö r m 6 g e 11 h e t s s k a (1 a. Kommittén anser det svårt att överblicka i vilken omfattning fel eller försummelse i offentlig verksamhet kan vålla förmögenhetsförluster. När det gäller ren förmögenhetsskada har kommittén ansett att man bör vara varsam, så att inte den nya lagstiftningen leder till mindre önskvärda konsekvenser. Den enskilde får räkna med att den omfattande regleringsverksamhet som före- kommer från det allmännas sida inte alltid kan fungera helt tillfredsstäl- lande och han får finna sig i vissa olägenheter av fel eller försummelser utan rätt till skadestånd av det allmänna. Om t. ex. en byggnadsnämnd på grund av något förhiSeende eller misstag oriktigt avslår en ansökan om byggnads- lov, finns det enligt kommittén i allmänhet inte skäl att ålägga det allmänna att ersätta fastighetsägaren för hyresinkomster som han har gått miste om på grund av nämndens försummelse. Och när en affärsman förlorar han- delsvinst på grund av att en myndighet felaktigt har avslagit hans ansökan om importlicens eller annat sådant tillstånd, bör ersättning för förlust i all- mänhet inte utgå. I all synnerhet gäller detta under kristid, då ofta impro- viserade anstalter måste vidtas. Att ålägga det allmänna att undantagslöst utge ersättning med anledning av orättvis licensfördelning och liknande kan

2.3.2.10.

• Sida 272
•  Original

272. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

enligt kommittén inte gärna komma i fråga. Det allmännas garanti bör in— skränkas till sådana fall som tydligt ligger utanför de besvärligheter som man får räkna med.

Många gånger kan enligt kommittén en skadelidande räknemässigt påvisa en större eller mindre förlust i sin verksamhet på grund av en oriktig åt- gärd, t. ex. obefogat avslag på en ansökan. Men i själva verket har han kan- ske, när hinder uppstått att utnyttja en viss chans, i stället med framgång koncentrerat sig på ett annat uppslag, för vilket han har använt tillgänglig arbetskraft och eventuellt ledigt kapital. En byggmästare, som temporärt inte får utnyttja en viss tomt, har exempelvis utfört bygge på annat håll osv. Det skulle enligt kommittén ofta bli en olöslig uppgift för det allmänna att utreda sådana samband för att kunna vederlägga ogrundade men till synes motiverade skadeståndsanspråk. Kommittén har därför i 15 5 av sitt lagför- slag tagit upp en bestämmelse om att ersättning för utebliven vinst med anledning av att näringsidkare eller annan lider intrång i sin förvärvsverk- samhet på annat sätt än genom skada till person eller egendom inte skall utgå i vidare mån än synnerliga skäl föreligger med beaktande av intrångets art och varaktighet samt omständigheterna i övrigt.

2.3.211. Verkan av den skadelidandes medvållande. Kommittén har, med hänsyn bl. a. till den föreslagna särskilda bestämmelsen i 165 om verkan av den skadelidandes passivitet, i sitt lagförslag tagit upp en allmän regel om verkan av den skadelidandes medvållande (17 5). Regeln avviker endast i redaktionth hänseende från den allmänna medvållanderegeln i 6 kap. 1 5 andra punkten SL, men den har av kommittén kompletterats med en före- skrift att som medvållande skall anses också att den skadelidande har för- summat att, när det varit påkallat, på lämpligt sätt övervaka åtgärd som har föranlett skada. Kommittén tänker på sådana fall som då en enskild person t. ex. vid offentlig kontroH bör övervaka åtgärder som kanske sker i hans eget intresse men som likväl utsätter honom för vissa risker. Den en- skilde har då enligt kommittén att ge till känna sin mening och försöka av- styra att skada vållas. Kommittén tror att den föreslagna bestämmelsen kommer att få särskild betydelse i det allmännas upplysningsverksamhet. Så t. ex. kan enligt kom- mittén underlåtenhet att ange för vilket ändamål en upplysning begärs in- verka på rätten till skadestånd. Men därjämte är det enligt kommittén i många fall ett naturligt krav att den som får en upplysning iakttar viss för- siktighet vid dess begagnande.

23.212. Förfarandet för prövning av skadeståndsanspråk. Kommittén diskuterar ingående frågan huruvida skadeståndsanspråk mot det allmänna bör i större eller mindre omfattning prövas i administrativ väg. Det före- kommer hos oss i viss utsträckning att frågor om skadeersättning av all-

2.3.2.10 .

• Sida 273
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 273

männa medel avgörs av andra organ än allmän domstol. Enligt kungörel- sen den 23 april 1948 (nr 195) om ersättning och belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten prövas frågor om ersättning åt den som skadas när han ingriper till polisens hjälp av länsstyrelse, vars beslut kan överkla- gas hos regeringsrätten. Även frågor om ersättning för ingrepp enligt rekvi- sitions— eller epizootilagstiftningen bedöms av speciella organ. I vissa främ— mande länder, där särskilda förvaltningsdomstolar har inrättats, t. ex. i Frankrike, har uppgiften att döma i enskildas skadeståndsmål mot stat och kommun anförtrotts dessa domstolar.

Till förmån för att låta skadeståndsmål mot det allmänna handläggas av administrativa organ brukar man enligt kommittén framhålla att den admi- nistrativa processen i allmänhet är billig. Kommittén påpekar emellertid att ersättning för parts rättegångskostnad regelmässigt inte döms ut i admini- strativ process. Ett annat argument är att de skadeståndsmål som här disku- teras inte sällan kräver ingående kännedom om förvaltningens organisation och arbetssätt.

Kommittén anser inte dessa skäl böra tillmätas avgörande vikt. Enligt dess mening är det av betydande värde att man inte för särskilda fall av lämplighetsskål går ifrån den viktiga regeln att den enskilde skall kunna få sin sak prövad av allmän domstol. Inte minst gäller detta när det allmän- na är motpart. Förvaltningsprocessen är visserligen i allmänhet billigare än domstolsprocessen, men den erbjuder inte samma rättssäkerhet. Mindre bemedlade kan för övrigt i betydande utsträckning få fri rättegång vid all- män domstol. De allmänna domstolarna prövar mål om åtal och skade- ståndstalan mot tjänstemän med anledning av ämbetsbrott och tar då ställ- ning till frågor om fel eller försummelser av praktiskt taget samma art som skulle komma under bedömning i mål om skadeståndsansvar för det all- männa. Ett stort antal av de frågor som avses med kommitténs förslag är att helt jämställa med vanliga skadeståndsmål. Dessa kan självfallet inte undandras de allmänna domstolarnas kompetens. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att de anglosachsiska länderna, liksom Danmark och Norge, saknar förvaltningsdomstolar och att det i Västtyskland, där förvaltnings- domstolar har inrättats, är en grundlagsfäst ordning att skadeståndsmål mot stat eller kommun med anledning av tjänstemans fel skall prövas av allmän domstol.

Kommittén påpekar att det svenska besvärsinstitutet har en speciell ut- formning som innebär att förvaltningsbeslut i regel kan överklagas till högre administrativ instans, i stor omfattning till organ som kan betecknas som förvaltningsdomstolar. Mot att låta allmän domstol pröva skadeståndstalan mot stat och kommun med anledning av förvaltningsbeslut har anförts att det föreligger risk för att högsta domstolen (eller allmän domstol över hu- vud taget) och den högsta instansen i administrativa mål, regeringsrätten, kommer till olika resultat vid bedömningen av frågor om beslutens laglighet.

2.3.2.12. 18 —Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5

• Sida 274
•  Original

274. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Häremot invänder kommittén att en risk för motstridiga avgöranden föreligger redan enligt gällande rätt, när allmän domstol bedömer mål om straffansvar och skadeståndsskyldighet för en befattningshavare som är ansvarig för ett omstritt förvaltningsbeslut. Regeringsrätten kan ha prövat besvär över beslutet eller detta kan ha grundats på tidigare praxis av rege- ringsrätten. Också i andra slag av mål, t. ex. mål om ansvar för oriktig deklaration eller om kommunala avgifter o.d., kan en motsvarande situa- tion uppkomma. Den möjligen ökade risk för stridiga avgöranden som kan följa, om allmän domstol får pröva även mål om skadeståndsskyldighet för det allmänna med anledning av myndighets beslut, torde enligt kommittén inte vara av någon större betydelse. Beträffande regeringsrättens egna beslut har kommittén ansett sig kunna utgå från att skadeståndstalan med anled- ning av fel eller försummelse inte skall komma i fråga. Om en underordnad instans har följt en av regeringsrätten godtagen praxis, måste man vid ska- deståndsfrågans prövning självfallet ta hänsyn till regeringsråttens upp- fattning. För skadeståndsansvar enligt förslaget förutsätts ju i allmänhet culpa, och man kan enligt kommittén svårligen påstå att den beslutande myndigheten i en sådan situation har gjort sig skyldig till fel eller försum- melse. Detta gäller även om den allmänna domstol som avgör skadestånds- målet skulle hysa en annan uppfattning än regeringsrätten.

Kommittén erinrar vidare om att enligt dess förslag ersättning i regel inte skall utgå för skada som hade kunnat undvikas genom administrativa be- svär (16 5). Den som anser sig lida skada till följd av ett förvaltningsbeslut föranleds därigenom att söka få beslutet undanröjt i administrativ väg, in- nan han framställer skadeståndsanspråk. Risk för stridiga avgöranden upp— kommer huvudsakligen i sådana fall där skadan inträder omedelbart genom en underordnad myndighets beslut, t. ex. därför att det har gått i verkstäl- lighet omedelbart eller därför att genom beslutet någon förmän har undan- hållits den enskilde.

Mot tanken att man skulle söka undvika stridiga avgöranden och förenkla förfarandet genom att låta den administrativa fullföljdsinstansen pröva ock- så skadeståndsfrågan — eventuellt med rätt för den skadelidande att i sista hand föra talan vid allmän domstol — gör kommittén följande invänd— ningar. Prövning av skadeståndsfrågor måste sägas vara en typisk domstols— uppgift. Det kan ifrågasättas om allmänheten vill nöja sig med att skade- ståndsanspråk på grund av felaktiga förvaltningsavgöranden bedöms inom förvaltningsorganisationen själv, ens om talan i sista instans skall prövas av förvaltningsdomstol. Att allmän domstol tar upp frågor av detta slag synes också vara ett värdefullt komplement till den interna förvaltningskon- trollen. Svårigheter att förebringa bevisning och annan utredning kan också uppkomma inför en administrativ instans. Att införa skadeståndsfrågan i besvärsprocessen skulle vidare medföra praktiska olägenheter av olika slag, bl. a. genom att det allmänna måste få möjlighet att inträda som part och

2.3.2.l2.

• Sida 275
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 275

genom att befattningshavare som beskylls för tjänstefel måste få tillfälle att bemöta anmärkningarna. Olägenheten av att någon gång frågan om laglig- heten av ett förvaltningsbeslut kan bli föremål för prövning samtidigt i besvärsförfarande och i skadeståndsmål vid allmän domstol kan väntas få ringa betydelse i praktiken, eftersom domstolen torde komma att förklara skadeståndsmålet vilande i avbidan på utgången av besvärsprövningen.

Kommittén har övervägt att i förslaget ta upp någon motsvarighet till en bestämmelse i österrikisk rätt om att allmän domstol, innan den prövar skadeståndstalan på grund av ett förvaltningsbeslut vars riktighet inte har bedömts av landets förvaltningsdomstol, skall inhämta bindande besked av förvaltningsdomstolen om beslutets laglighet. Kommittén har dock ställt sig avvisande till denna tanke, delvis på samma skäl som har föranlett den att avböja förslaget att förlägga ersättningstalan till administrativ rättsväg. Det förekommer enligt kommittén bara undantagsvis i svensk rätt att allmän domstol i mål om skadestånd (eller om straff eller vite) är skyldig att in- hämta yttrande från annan myndighet beträffande grunden för ansvarig- heten och att ställa sig yttrandet till efterrättelse.

Kommittén intar på grundval av dessa överväganden den ståndpunkten att skadeståndstalan mot det allmänna utan undantag skall prövas av all- män domstol. Det ankommer härvid på domstolen att avgöra frågan om det omtvistade beslutets laglighet enligt vanliga regler med ledning bl. a. av regeringsrättens prejudikat och de upplysningar som kan inhämtas genom yttranden från det centrala ämbetsverk till vars förvaltningsområde beslutet hör.

Kommittén är inte enhällig på denna punkt. Ledamoten Herlitz har i en reservation ifrågasatt en annan ordning i detta avseende än kommitténs majoritet har förordat. Det är enligt Herlitz betänkligt att överklagbara be— slut av en administrativ myndighet skall kunna bli prövade av allmän dom- stol i skadeståndsväg. När ett sådant beslut länder till efterrättelse omedel- bart eller i varje fall oberoende av om det har vunnit laga kraft och beslutet till följd därav vållar skada, har den skadelidande enligt majoritetens för- slag möjlighet att välja mellan besvärstalan och skadeståndstalan vid all- män domstol. Herlitz framhåller risken av att om en och samma sak bringas inför två olika myndigheter dessa kan komma till olika resultat. Såvitt angår beslut som i sista instans prövas eller kan prövas av förvaltningsdomstol är det enligt Herlitz önskvärt att ett avgörande av denna domstol om beslutets riktighet läggs till grund för prövningen av klagoberättigad-s skadestånds- anspråk. Det finns olika sätt att genomföra en sådan ordning. Herlitz delar kommittémajoritetens uppfattning att en på lagen grundad skadeståndsta- lan, med hänsyn till arten av de frågor som kommer upp till bedömning, bör prövas av allmän domstol. Emellertid sätter han i fråga, om inte de aktuella skadeståndsanspråken på något sätt skulle kunna delas upp mellan förvaltningsdomstol och allmän domstol. Man kunde 'tänka sig att allmän

2.3.2.12.

• Sida 276
•  Original

276. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

domstol skall vara bunden av ett besked som har inhämtats från regerings- rätten — eller annan förvaltningsdomstol som är högsta instans ”' rörande ett åberopat förvaltningsbesluts laglighet. En annan utväg, som Herlitz an- tyder och som går ut på att regeln i 8 5 byggs ut till att omfatta också an- språk på ersättning med anledning av innehållet i ett beslut som i sista hand kan överklagas hos regeringsrätten har jag berört i det föregående ( avsnitt 2.3.2.5 .). Herlitz diskuterar emellertid ytterligare en tänkbar ordning för prövning av skadeståndsanspråk på grund av felaktigt förvaltningsbeslut. Den skadelidande skulle hänvisas att i första hand söka gottgörelse för skada som han har lidit genom ett icke lagakraftvunnet beslut i samband med att han i besvärsväg för talan mot beslutet. Besvärsmyndigheten skulle ges generell befogenhet att besluta om ersättning enligt de nya skadestånds— reglerna, när den finner att ett överklagat beslut har vållat skada. Mot vad som i sista instans har beslutats i besvärsväg skulle talan om skadestånd få föras vid allmän domstol.

2.3.2.13. Frivillig skadereglering. Att skadeståndstalan mot det allmänna skall prövas av allmän domstol innebär enligt kommittén naturligen inte något hinder mot att de administrativa organen får reglera uppkommande ersättningsanspråk utan rättegång. Möjlighet härtill bör stå till buds. I an- slutning till dessa uttalanden har kommittén lämnat en redogörelse för den ordning som tillämpades i fråga om frivillig skadereglering inom statsförvaltningen, när kommittén i december 1958 lade fram sitt förslag. I den delen hänvisar jag till betänkandet (SOU 1958: 43 s. 117). Jag har i det föregående redogjort för vad som f. n. gäller i det av- seendet (avsnitt 2.3.1.3.). Statens sakrevision har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 november 1953" föreslagit en viss omorganisation av den statliga skaderegleringsverksam- heten. Förslaget innebär i huvudsak följande. De affärsdrivande verken och försvarets civilförvaltning bör fortfarande handha skadereglering för sina respektive områden. All Skadereglerings- verksamhet inom den civila statsförvaltningen i övrigt bör samlas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (numera statens vägverk). Skaderegleringen bör så mycket som möjligt utövas i samma former som hos försäkringsbola- gen. De skadereglerande ämbetsverken bör alltså tillerkännas bestämmande- rätt utan begränsning till beloppen, och riksdagens befattning med faststäl- lande av livräntor bör upphöra. Försvarets skaderegleringsnämnd hör av- skaffas och skaderegleringsmyndigheterna i stället hänvisas att enligt de principer som gäller för försäkringsbolagen inhämta utlåtande av trafikför- säkringsanstalternas nämnd och ansvarighetsförsäkringens personskade— nämnd. Härigenom befrämjas en enhetlig praxis. För att främja sakkunnig behandling av skaderegleringsärendena bör i övrigt vidtas vissa anordningar i fråga om de beslutande organens sammansättning vid handläggning av

2.3.2.12.

• Sida 277
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 277

sådana ärenden. Ett särskilt anslag bör ställas till vägverkets förfogande för reglering av skador som uppkommer inom andra verks förvaltningsområ- den.

Sakrevisionens förslag vilar i finansdepartementet i avbidan på det slut- liga resultatet av kommitténs utredningsarbete.

Kommittén delar sakrevisionens uppfattning att åtgärder bör vidtas för att underlätta uppgörelse utan rättegång mellan staten och dem som lider skada genom den statliga verksamheten. Kungl. Maj:ts och riksdagens be- fattning med skaderegleringen bör enligt kommittén upphöra. De affärsdri- vande verken bör handlägga frågor om utgivande av ersättning inom sina resp. verksamhetsområden. Kommittén ifrågasätter om inte generaltullsty- relsen bör i detta hänseende jämställas med de affärsdrivande verken. För- svarets civilförvaltning bör som hittills centralt handlägga ärenden om er- sättning inom försvaret. Kommittén går inte närmare in på frågan huruvida försvarets skaderegleringsnämnd bör behållas.

I fråga om den civila statsförvaltningen i övrigt biträder kommittén sak- revisionens förslag, att frågor om ersättning till följd av motorfordonstrafik —— som enligt kommittén säkerligen utgör den övervägande delen av ersätt- ningsfallen inom denna förvaltning — sammanförs till statens vägverk. Möjligen bör vederbörande få reglera sådana mindre ersättningsbelopp som ryms inom verkets omkostnadsanslag eller för vilkas täckande verket i öv- rigt har medel till sitt förfogande.

Övriga skadeståndsfrågor inom den civila statsförvaltningen skall enligt kommitténs förslag handläggas av det verk inom vars område skadan har uppkommit, vare sig det gäller skadestånd med anledning av myndighets felaktiga beslut eller ersättning för )faktisk skada), t. ex. skada på en pati- ent under operation. Om så finnes lämpligt kan verket begära biträde hos vägverket eller annan myndighet med erfarenhet på området. Verken be- myndigas att med anlitande av omkostnadsanslag eller annat för ändamålet lämpat anslag själva betala ut ersättning för skada som inte uppgår till mera betydande belopp. Om verket inte har eget anslag för skadans täc- kande bör utbetalningsbeslutet godkännas av statskontoret för att kunna verkställas. Statskontoret betalar det godkända beloppet från ett för den civila statsförvaltningen gemensamt anslag. Kommittén föreslår att undan- tag görs från denna ordning för vissa fall, nämligen dels då särskilda be- stämmelser har meddelats beträffande ansökan om ersättning (t. ex. i fråga om ersättning åt oskyldigt häktade m. fl.), dels då fråga är om ersättning med anledning av domares tj änsteutövning. I de sistnämnda fallen bör enligt kommittén frågan om godvillig uppgörelse lämpligen handläggas av justitie— kanslern och av honom godkända belopp utbetalas av statskontoret. — Till ledning vid bedömandet av ersättning för invaliditet m. 111. kan enligt kom- mittén vederbörande verk inhämta utlåtande av trafikförsäkringsanstalter— nas nämnd resp. ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd.

2.3.2.13.

• Sida 278
•  Original

278. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

Verkens beslut om ersättning bör inte få överklagas, eftersom komplice- rade situationer då skulle uppkomma. Om den skadelidande inte når upp- görelse vid förhandlingar med det ämbetsverk som i första hand prövar en framställning om ersättning, hör han hänvisas att väcka talan vid domstol.

I fråga om kommunernas skaderegleringsverksam- he t saknas det enligt kommittén anledning att föreslå några särskilda föreskrifter. Verksamheten synes enligt kommittén bedrivas i tillfredsstäl- lande former. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att kommunerna utan undantag trafikförsäkrar sina motorfordon och att följaktligen för- säkringsbolagen ombesörjer skaderegleringen när det gäller skador i följd av motorfordonstrafik.

2.3.3. Skadeståndskommittén

I betänkandet »Skadestånd II» (8. 54 f) berör skadeståndskommittén frå- gan huruvida de regler kommittén'föreslår blir tillämpliga på stat och kom- mun. Kommittén går också in på frågan om förhållandet mellan dess för- slag och det förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet som kom- mittén angående det allmännas skadeståndsansvar lade fram är 1958 (»Ska— destånd II) s. 107 f). Skadeståndskommittén diskuterar dessa frågor med ut- gångspunkt i antagandet att dess förslag läggs till grund för lagstiftning utan att frågan om det allmännas skadeståndsansvar samtidigt blir löst. Dess bedömning av hur rättsläget i så fall blir saknar i och för sig intresse i-detta sammanhang, eftersom det enligt vad jag föreslår nu i ett samman- hang skall genomföras lagstiftning rörande både enskild arbetsgivares prin- cipalansvar och skadestånd i offentlig verksamhet. Jag vill ändå i korthet återge skadeståndskommitténs uttalanden till den del de belyser kommitténs inställning till vissa gränsdragnings- och samordningsproblem.

Om 1958 års förslag inte genomförs, kommer enligt skadeståndskommit- tén staten och kommunerna tydligen att svara enligt 1 5 i kommitténs för- slag även för de lägst anställdas vållande i sådan verksamhet eller i fråga om sådan arbetsuppgift som avses i 205 i 1958 års förslag. Även på andra områden av den offentliga verksamheten får oinskränkt principalansvar enligt nämnda paragraf tillämpas, t. ex. inom militärväsendet och civilför- svaret. Det innebär bl. a. att staten får. svara för värnpliktigas vållande. Inom det gränsområde som sjukvården representerar blir det enligt kom- mitténs uppfattning på motsvarande sätt fråga om en utvidgning av prin- cipalansvaret till att omfatta också de lägst anställdas vållande. Kommittén påpekar att det emellertid på detta område kan föreligga ett kontraktsan— svar som utsträcker eller inskränker principalansvaret.

'Kommittén utgår från att det allmänna redan nu bör åläggas skade- ståndsansvar om någon överordnad person inom polisväsendet eller exeku- tionsväsendet vållar person- eller sakskada vid handgripligt förfarande för

2.3.2.13.

• Sida 279
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 279

omhändertagande av person eller egendom. Om kommitténs förslag genom- förs bör det allmännas principalansvar i sådana fall utan vidare omfatta vållande av befattningshavare i de lägsta graderna.

Enligt kommittén bör dess förslag analogivis tillämpas beträffande vål- lande till person- eller sakskada i offentlig verksamhet över huvud taget, om inte i särskilda fall och på goda grunder annat kan anses följa av verksam- hetens speciella natur. Det måste nämligen av teoretiska skäl vara svårt att i detta avseende upprätthålla en skillnad mellan offentlig och annan verk- samhet. Men undantag kan enligt kommittén tänkas, t. ex. i fråga om fel eller försummelse vid lotsning. Också i fråga om sådan tillsyn eller kontroll som det allmänna utövar i vid omfattning (jfr 5 5 i 1958 års förslag) kan det vara tveksamt om försummelser alltid skall ådra det allmänna ansvar för person- eller sakskada. Det bör enligt kommittén överlämnas åt domsto- larna att självständigt bedöma huruvida bestämmelserna i kommitténs för- slag bör tillämpas analogiskt i olika grenar av det allmännas typiskt offent- ligrättsliga verksamhet. I den mån principalansvarsreglerna i 1 och 2 55 i skadeståndskommitténs förslag blir tillämpliga i den offentliga verksam- heten bör enligt kommittén också bestämmelsen i 3 5 om jämkning kunna användas. Skäl till sådan jämkning lär emellertid mera sällan föreligga. Kommittén understryker, att en sådan analogisk tillämpning av förslagets regler om principalansvar inte bör gälla i fråga om ren förmögenhetsskada.

2.3.4. Remissyttrandena över 1958 års förslag

2.3.41. Allmänna synpunkter. De flesta remissinstanserna har lämnat huvudprinciperna i förslaget utan erinran eller har uttryckligen förklarat sig biträda dem. Det har antagits att det överensstämmer med en hos all- mänheten utbredd uppfattning om rätt och billighet att frågan om ersätt- ning för skador, orsakade i offentlig verksamhet, inte bör vara en sak enbart mellan den skadelidande och den befattningshavare som har vållat skadan. I många yttranden har också betonats intresset av att få till stånd en i väsentliga delar likformig lagstiftning i Norden. I allmänhet har remissorganen godtagit att det allmännas skadeståndsan- svar i princip skall bygga på culpa. Sveriges advokatsamfund anser visserli- gen att starka skäl kan anföras för att stat och kommun bör bära ett rent objektivt ansvar för skador till följd av det allmännas verksamhet men till- styrker att man nu stannar för ett ansvar på grund av vållande och låter det objektiva ansvaret avse endast vissa begränsade områden. Besvärssakkunniga däremot anser det mindre rationellt att avgränsa det allmännas skadeståndsansvar med utgångspunkt från huruvida vållande ligger funktionär till last. Det kan enligt de sakkunniga inte anses rimligt, i synnerhet inte när fråga är om betungande förvaltningsakter, att en enskild som drabbas av en uppenbart oriktig åtgärd skall vara tvungen att bära den

2.3.4.l.

• Sida 280
•  Original

280. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

skada som uppstår därav. Då avsikten med åtgärden är att den skall vidtas av hänsyn till det gemensamma bästa, bör också det allmänna svara för åtminstone allvarligare misstag, i den mån sådana har förekommit. För den enskilde skadelidande är det skäligen likgiltigt om skadan är att tillskriva funktionärs vållande eller andra omständigheter. Hänsynen till det mot- satta enskilda intresset, som motiverar inskränkning till culpa i den all- männa skadeståndsrätten, gör sig enligt de sakkunniga inte gällande med särskild styrka, när det är fråga om ersättning för offentligrättsliga åtgär— der. De sakkunniga anser att man bör utgå från sådana objektiva omstän- digheter som beslutets, åtgärdens eller underlåtenhetens felaktighet samt själva sakens karaktär och inte från frågan om vållande ligger funktionär till last eller inte. Vissa begränsningar är emellertid nödvändiga. De sak- kunniga tänker sig att man inskränker ansvarigheten till skador som beror av uppenbara fel. En annan möjlighet är att man uppställer ett standard- krav som innebär att ersättningsrätt skall föreligga när fel har förekommit och ordinär standard därigenom kan anses ha underskridits. De sakkunniga anser att en lag om det allmännas skadeståndsansvar bör bygga på de grun- der som de anger i sitt yttrande och kan därför inte tillstyrka lagstiftning på grundval av 1958 års förslag.

Delvis liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen. Den framhåller, att eftersom det från den skadelidandes sida måste te sig i och för sig ovidkom- mande om skadan beror på vållande eller inte, ansvaret bör bero på sådana objektiva kriterier som det oriktiga beslutets eller den felaktiga åtgärdens yttre beskaffenhet. Styrelsen anser att man till förebild kan ta rättsutveck- lingen i Norge, där man har medgett skadestånd på grund av uppenbart oriktiga offentliga beslut, utan att domstolarna samtidigt har prövat huru- vida vållande legat en tjänsteman till last. Också socialstyrelsen tänker sig att man kan utforma en begränsning i skadeståndsansvaret på det sätt som kommittén har gjort genom standardregeln.

Vissa remissinstanser har kritiserat kommitténs förslag att utsträcka principalansvaret till vållande också av personal i underordnad ställning. Hit hör statskontoret, juridiska fakulteten vid Uppsala universitet samt han- delskamrarna i Norrköping och Stockholm. Bl. a. påtalas att utsträckningen kan komma att öva inflytande på den allmänna skadeståndsrättens innehåll. Övriga remissinstanser har emellertid i allmänhet tillstyrkt förslaget i denna del eller lämnat det utan erinran.

Om de ekonomiska konsekvenserna av förslaget yttrar sig några instan- ser. Luftfartsstyrelsen befarar att skadeståndsanspråk kommer att framfö— ras många gånger i fall där det förut har ansetts lönlöst med hänsyn till den enskilde befattningshavarens oförmåga att betala. Även om verkligt stora skadeståndsbelopp måste bli sällsynta anser styrelsen dock att någon form av utredning om kostnaderna bör göras. Också statskontoret samt handels- kamrarna i Jönköping och Malmö påtalar att kostnadsfrågan är outredd.

2.3.4.l.

• Sida 281
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 281

Kommunalfullmäktige i Huddinge kommun och i Bjuvs köping befarar att kostnaderna kommer att öka. Länsstyrelsen i Stockholms län däremot tror inte att konsekvenserna blir alltför kännbara, helst som kommittén har gått fram med försiktighet och försökt hålla skadeståndsskyldigheten inom rim- liga gränser. Liknande uttalanden görs av Svea hovrätt och stadsfullmäktige iHälsingborg. Magistraten i Malmö tror att det måste vara förenat med stora svårigheter att göra en beräkning av kostnaderna och att resultatet härav under alla förhållanden måste bli synnerligen osäkert. Även statens sakrevi- sion antar att det f. 11. inte kan bedömas med någon större grad av säkerhet vilka ekonomiska konsekvenser en lagstiftning kan få.

Den närmare avgränsningen i 1 5 av lagförslagets tillämpningsområde har mött viss kritik vid remissbehandlingen. Denna kritik är dock inte av prin- cipiell natur utan riktar sig främst mot de tekniska lösningarna.

Kommitténs förslag att staten skall svara för fel eller försummelse i verk- samhet som den har ålagt kommunerna att ombesörja har föranlett avstyr- kanden av statskontoret och statens sakrevision.

I fråga om lagstiftningens tillämpning på inrättningar som utövar offent- lig verksamhet utan att kunna anses som statliga eller kommunala organ, kommenteras kommitténs förslag av flera remissinstanser. Föreningen Sveriges stadsdomare anser att lagstiftningen bör avse endast stat och kom- mun och att följaktligen 3 5 i kommittéförslaget bör utgå. Föreningen häv- dar att det särskilt vid sådan verksamhet som denna bestämmelse avser är svårt att dra gränsen mellan området för den föreslagna lagstiftningen och det område inom vilket den allmänna skadeståndsrättens regler skall gälla enligt 20 &. Kammarkollegium anser att 3 & bör slopas, eftersom dess räck- vidd är alltför obestämd. Statskontoret och Sveriges advokatsamfund där- emot tillstyrker förslaget i denna del. Samfundet anser emellertid att skade- ståndsskyldigheten i de fall som avses bör åvila staten eller den kommun som har anförtrott uppgiften åt det särskilda rättssubjektet. Den skadeli- dande bör ha samma rätt mot staten och kommunerna, vare sig det allmän- na driver verksamheten eller uppgiften har anförtrotts ett särskilt tillskapat offentligrättsligt subjekt. Eftersom det allmänna i sista hand helt eller till stor del bekostar verksamheten anser styrelsen det vara opraktiskt att den skadelidande i första hand skall behöva rikta sitt skadeståndsanspråk mot det särskilda rättssubjektet.

Kommerskollegium anser att det skulle vara mera i linje med kommitténs tankegångar att föreskriva skadeståndsskyldighet för sammanslutning 0. l. vars verksamhet avser offentligrättsliga uppgifter än att begränsa kretsen av ansvariga rättssubjekt.

Kommitténs förslag att allmänna skadeståndsregler skall gälla i fråga om det allmännas skadeståndsansvar i sådan offentlig verksamhet som är att jämställa med enskild (20 5) har föranlett åtskilliga uttalanden.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. hovrätten för Nedre Norrland, försvarets

2.3.4.l.

• Sida 282
•  Original

282. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

civilförvaltning, kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, kommerskollegi- um, handelskamrarna i Gävle och Jönköping, magistraten i Hälsingborg, kommunalfullmäktige i Huddinge, juridiska fakulteten vid Uppsala univer- sitet, rektorsämbetet vid Stockholms högskola, Föreningen Sveriges stads- domare, LO samt Statstjänarkartellen och Svenska kommunalarbetareför- bundet anser att den föreslagna gränsdragningen mellan olika slag av of- fentlig verksamhet eller olika arbetsuppgifter blir svår att tillämpa i prak- tiken. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet påpekar att begreppet affärsdrift är diffust och föga ägnat att läggas till grund för någon gräns- dragning. Flera andra remissorgan gör anmärkningar mot kommitténs utta- landeni olika detaljfrågor eller hemställer om förtydliganden på olika punk- ter.

I fråga om kommitténs förslag att utvidgat principalansvar skall gälla vid skada till följd av brist i underhåll eller tillsyn av allmän väg m. m. framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska stadsförbundet, att förslaget redan torde vara genomfört i rättspraxis. I likhet med dessa remissorgan tillstyrker stadsfullmäktige i Malmö förslaget i denna del. Överståthållarämbetet uttalar däremot tveksamhet på denna punkt. Ämbetet befarar, att den föreslagna bestämmelsen i ämnet (20 å andra stycket) mot- sättningsvis kan leda till att rättsutvecklingen beträffande principalansva- rets omfattning inom den allmänna skadeståndsrätten binds på ett mindre lämpligt sätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befarar att bestäm- melsen kan bli mycket betungande för det allmänna och avstyrker förslaget.

23.42. >Standardregeln.» Kommitténs förslag att det allmännas skade- ståndsansvar skall begränsas genom en standardregel (4 5) har kritiserats av besvärssakkunniga. Kommitténs uttalanden tyder enligt de sakkunniga närmast på att med regeln åsyftas en begränsning snarare än en utvidgning av det allmännas ansvarighet. Men med kommitténs uppfattning att såväl anonyma fel som kumulerade fel skall kunna grunda skadeståndsansvar glider man enligt de sakkunniga in på en tämligen renodlat objektiv culpa- bestämning. Därigenom avlägsnar man sig från den ursprungliga tanken att den enskilde funktionärens subjektiva culpa skall vara en förutsättning för det allmännas skadeståndsansvar. Kommitténs culpabestämning fram- står närmast som ett försök att ge en objektiv bestämning samtidigt som kommittén bevarar kravet på ett visst mått av subjektiv skuld. De sakkun- niga anser att denna lösning gör ett förvirrande intryck och att 1 och 4 55 i kommitténs förslag inte i föreliggande skick kan läggas till grund för lag- stiftning.

Sveriges advokatsamfund anmärker, att formuleringen av stadgandet är utomordentligt vag och lämnar rum för betydande skönsmässighet i bedöm- ningen. Styrelsen anser att inte heller motiven ger någon nämnvärd vägled- ning för tillämpningen av 4 5. Redan frågan huruvida viss handling eller

2.3.4.l.

• Sida 283
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1972 283

underlåtenhet kan anses innefatta culpa är många gånger svår att besvara. Genom en så vag och tänjbar förutsättning som den kommittén har uppställt i 4 5 gör man det än svårare att i ett konkret fall med någon grad av säker- het bedöma om skadeståndsskyldighet föreligger. Samfundet finner det sak- ligt oberättigat att föreskriva en sådan begränsning i det allmännas skade- ståndsskyldighet och anser att stadgandet bör utgå. På liknande grunder avstyrks förslaget i denna del av LO och TCO. SR motsätter sig bestämt en ordning, som innebär att skadeståndsskyldigheten för den vållande tjänste» mannen kan komma att sträcka sig längre än det allmännas skadestånds- ansvar. Även kommerskollegium, Sveriges industriförbund och handelskam- maren i Jönköping är avvisande eller kritiska mot förslaget i denna del.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ställer sig tvekande. Föreningen ifrågasätter, om det finns tillräckliga skäl att begränsa det allmännas an- svarighet, när den enskilde tjänstemannen görs ansvarig, och finner att regeln i vissa fall kan verka stötande. Föreningen vill dock inte motsätta sig förslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland däremot godtar förslaget och påpekar att ett standardkrav torde ligga redan i den aktsamhetsnorm som innefattas i den allmänna skadeståndsrättens culparegel. Hovrätten delar dock inte kommitténs uppfattning att obetydliga fel eller försummelser av en tjänste- man inte behöver ådra det allmänna skadeståndsansvar, fastän sådant an- svar åvilar tjänstemannen. När domstol har funnit en tjänsteman ersätt- ningsskyldig för fel eller försummelse i tjänsten torde enligt hovrätten inte endast ha prövats frågan om han har fullgjort sina förpliktelser mot det allmänna utan också om han har fullgjort det allmännas förpliktelser mot den enskilde. Det har med andra ord utretts om tjänstemannen försummat att uppfylla de krav som den skadelidande skäligen kunnat ställa på verk- samheten. Om sådan försummelse har konstaterats, bör enligt hovrätten skadeståndsansvar inträda för det allmänna. Liknande synpunkter framförs av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, som utgår från att regeln kommer att vinna i klarhet i den mån de civilrättsliga ansvarsreglerna ana- logiseras. Också järnvägsstyrelsen finner regeln i 4 & motiverad. Den tror emellertid att det många gånger blir svårt att bedöma om ett förfarande fyl- ler de krav som skäligen kan ställas på verksamheten. Bland de remissin- stanser som uttryckligen har förklarat sig godkänna förslaget i denna del kan ytterligare nämnas handelskamrarna i Stockholm, Malmö och Norr- köping.

2.3.4.3. Ansvarigheten i kontroll-, upplysnings- och serviceverksamhet. Den bestämmelse i förslaget som särskilt begränsar skadeståndsansvaret i k 0 n- t r o 1 1 v e r k s a m h e t (5 5) kommenteras av åtskilliga remissinstanser. Flera av dessa, bl. a. hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet, försvarets civilförvaltning, statspolisintendenten, luftfartsstyrelsen, kam-

2.3.4.3.

• Sida 284
•  Original

284. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

markollegium, kommerskollegium, handelskamrarna i Stockholm, Norrkö- ping och Karlstad, vågförvaltningen i Stockholms län, länsstyrelsen i Krono- bergs län, juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, besvärssakkunniga, Svenska landskommunernas förbund och SR är kritiskt inställda mot be- stämmelsen. De ifrågasätter dess berättigande eller hemställer att den utgår. Som skäl åberopas, att det resultat man vill uppnå med stadgandet i huvud- sak kan vinnas genom tillämpning av standardregeln i 4 5. Vidare fram- hålls att motsvarighet till paragrafen saknas i de andra nordiska ländernas förslag och att utformningen av bestämmelsen år vansklig.

Även beträffande bestämmelsen i 6 5 första stycket om 11 p p 1 y 5 ni n g s- v e r k s a 111 h e t har i flera yttranden gjorts gällande, att stadgandet är överflödigt. Uttalanden i denna riktning har gjorts av bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, försvarets civilförvaltning, kammarkollegium, överståthål- larämbetet, handelskammaren i Karlstad samt besvärssakkunniga. Därvid har främst framhållits, att man med en rimlig tillämpning av standardre— geln i 4 5 bör kunna komma till samma resultat som eftersträvas med 6 9 första stycket. Överståthållarämbetet befarar, att bestämmelsen såsom den har utformats kommer att leda till att myndigheterna blir mer restriktiva i fråga om servicebetonade upplysningar.

Att 10 t 5 v e r k s a 111 h e t e 11 har undantagits från det allmännas an- svarighet (7 5) kritiseras i några yttranden. Sveriges redareförening samt handelskamrarna i Stockholm och Karlstad finner undantaget omotiverat. Redareföreningen framhåller att avgift utgår för lotsningen. När det all- männa i åtskilliga andra fall blir ansvarig för skada i samband med tjänster som ställs till förfogande utan avgift är det svårt att inse att ansvarighet inte skall föreligga för skada som vållas av lots. Därtill kommer att lotsens eget skadeståndsansvar kan jämkas enligt 19 5 i förslaget. Detta innebär därigenom som helhet en försämring av rederinäringens skydd vid skada under lotsning.

Likheterna med annan rådgivande verksamhet understryks även av Stock- holms handelskammare samt av juridiska fakulteten vid Uppsala universi- tet, som anser att ansvarighet för det allmänna i varje fall bör föreligga när fartyget är skyldigt att anlita lots och när skadan har vållats av förhållande som endast lotsen kan känna till.

Andra remissorgan — bland dem justitiekanslern, hovrätten för Nedre Norrland och kammarkollegium — är tveksamma om undantaget är berät- tigat. Till stöd för att lotsverksamheten bör falla utanför det allmännas ansvarighet åberopas bl. a. förhållandena i andra länder. Även sjöfartssty- relsen är tveksam men tillstyrker förslaget. Styrelsen åberopar det nära sambandet med 8 5 sjölagen. Eftersom denna lag f. n. är föremål för över- syn, bör enligt styrelsen någon ändring i reglerna om det allmännas skade- ståndsansvar beträffande lotsning inte ske, förrän revisionen av sjölagen är avslutad. Också Svenska hamnförbundet tillstyrker förslaget.

2I3I4I3.

• Sida 285
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 285

Besvärssakkunniga föreslår att bestämmelsen om lotsverksamheten utgår såsom överflödig. Med ledning av de särskilda regler som gäller beträffande lotsning bör domstolarna utan uttryckligt stadgande kunna fastslå, att an- svarighet för det allmänna i fråga om lotsverksamhet inte föreligger.

Ifråga om det allmännas ansvarighet i serviceverksamhet med anledning av fel eller försummelse av befattningshavare som står till för- fogande för att på begäran bistå andra i deras verksamhet (7 &) anför hov- rätten för Nedre Norrland.

Att anlitande av det allmännas tjänster sker frivilligt kan icke anses vara ett godtagbart skäl för att dessa funktionärer skola undantagas det allmän- nas skadeståndsansvar. Inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten tor- de som regel gälla att en person som är frivilligt verksam till förebyggande av skador för andra ändock står culpaansvar. Genom att ställa viss sak- kunskap till förfogande kan det allmänna anses garantera att den sakkunni— ge är skicklig och samvetsgrann. Såsom framgår av betänkandet uttages ock- så ersättning för den hjälp som lämnas. De med lagrummet åsyftade fallen kunna därför anses förete likheter med inomobligatoriska rättsförhållanden, där skadeståndsansvar ju föreligger för anställdas culpa. Likheten med pri- vat verksamhet torde å andra sidan ge det allmänna möjlighet att genom särskild överenskommelse friskriva sig från ansvar eller begränsa ansvars- skyldigheten i förekommande fall.

Liknande synpunkter anläggs av Sveriges lantbruksförbund. Stockholms handelskammare beklagar, att den knapphändiga motiveringen inte möjlig- gör en klar uppfattning om vilken personal som avses. Fiskeristyrelsen och Svenska landskommunernas förbund befarar, att förhållandet mellan 7 5 samt 5 resp. 6 5 kommer att ge upphov till tillämpningssvårigheter. Lant— bruksstyrelsen påpekar att den hjälp som lämnas av instruktörer, täckdik- ningsförmän m. fl. åt jordbrukare inte alltid mottas helt frivilligt. Exempel- vis förekommer det, att lantbruksnämnd som villkor för statligt stöd till utförande av dikningsföretag föreskriver, att vederbörande jordbrukare skall anlita fackkunnig person som biträde vid företagets utförande. Även om det inte direkt föreskrivits torde detta i praktiken ofta bli liktydigt med att hos nämnden anställd täckdikningsförman måste anlitas. I alla de fall då befattningshavare vid lantbruksnämnd biträder med upprättande av teknisk plan kan det enligt lantbrukssyrelsen ifrågasättas, om inte frågan om ansvar för planen måste bedömas olika allteftersom nämnden har godkänt och fastställt planen till efterrättelse eller inte.

Besvärssakkunniga anser att paragrafen också i denna del är överflödig. Domstolarna bör även utan stadgandet men med en förnuftig lagtillämpning komma till samma resultat.

Kammarkollegium anser, att om det över huvud taget behövs någon be- stämmelse av detta slag, paragrafen bör få en annan utformning och pla- cering. Ett stadgande i ämnet bör innehålla endast att lagen inte är tillämp- lig på verksamhet av åsyftat slag.

2.3.4.3

• Sida 286
•  Original

286. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

2.3.4.4. Frågor om undantag för skada genom beslut av de högsta statsor- ganen. Frågan om skadeståndsskyldighet med anledning av de högsta stats- organens åtgöranden berörs av justitiekanslern, som ifrågasätter om det är förenligt med grunderna för vår konstitution att inte ens beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet skall vara fredade från att underkastas prövning skade- ståndsvägen. Den högsta administrativa myndighetens avgöranden bör enligt justitiekanslern stå fast utan möjlighet till överprövning av domstol. Han finner att förslaget i denna del är ägnat att minska både regeringens hand- lingsfrihet och dess auktoritet. Svea hovrätt förklarar, att hänsyn måste tas till såväl allmänna synpunkter på de högsta statsorganens ställning och verksamhet som sådana speciella förhållanden som kan föreligga i särskilda fall, t. ex. när det gäller utrikespolitiska åtgärder. Då hovrätten på grundval av det föreliggande materialet inte kan överblicka konsekvenserna av den föreslagna regleringen, anser den sig inte kunna ta ställning till förslaget i denna del. Författningsutredningen har för sin del inte något att erinra mot att statens skadeståndsansvar kommer att omfatta även fel och försummel- ser av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vad angår riksdagens ställning anför SR.

Från culpaansvaret har kommittén ifrågasatt att uttryckligen undanta riksdagen men avstått härifrån, enär det enligt kommittén knappast kan tänkas något praktiskt fall, när staten borde göras ansvarig i anledning av riksdagens åtgöranden. SR ifrågasätter om denna motivering är bärande. Riksdagen har i förhållande till sina egna verk (riksbank, riksgäldskontor, JO, MO) samma ställning som regeringen i förhållande till den övriga stats- förvaltningen. Då kommittén kommit till det resultatet att staten bör i skadeståndsvåg svara för fel och försummelser av regeringen, torde anled-

ning saknas att ur anförda synpunkt -— låt vara endast i motiven —— undan— taga riksdagen.

2.345. Särskilda begränsningar av rätten till ersättning med anledning av dom eller beslut m. m. Den inskränkning av rätten att kräva skadestånd med anledning av innehållet i domstols eller domares beslut som kommittén före- slår (8 5 första stycket) godtas i princip av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges advokatsamfund. Juridiska fakulteten vid Upp- sala universitet anser det i och för sig egendomligt att åklagaren som repre- sentant för staten får avgöra om skadeståndstalan skall få föras mot staten. Fakulteten finner visserligen att den föreslagna regleringen är riktig men ifrågasätter om den är förenlig med de grundsatser som har kommit till ut- tryck i artiklarna 5 och 13 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Vissa remissinstanser riktar kritik mot kommitténs avgränsning av para- grafen. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet framhåller att förslaget bygger på ett domstolsbegrepp som avviker från regeringsformens och inte överensstämmer med allmänt språkbruk samt dessutom är inkonsekvent.

2.3.4.4.

• Sida 287
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972 287

Bl. a. påtalas att länsstyrelsen inte betraktas som domstol och att regerings- rätten men inte regeringen avses falla under stadgandet, ehuru de formella besvärsprövningsreglerna är desamma hos alla myndigheterna. Länsstyrel- sen i Jämtlands län anser att länsstyrelse bör betraktas som domstol i fall då dess avgöranden skall överklagas i hovrätt. Lantmäteristyrelsen ifråga- sätter om inte organ för lantmäteriförrättningar 0.1. bör jämställas med domstolar. Landsfogden i Malmöhus län erinrar om att godkänt strafföre- läggande av åklagare gäller som lagakraftvunnen dom. Försäkringsrådet anser, att beslut av rådet angående utbyte av livränta mot kapital bör falla under förevarande paragraf. Enligt Svea hovrätt bör beslut av domstol angå- ende organisatoriska och administrativa frågor falla utanför. Magistraten i Malmö ifrågasätter, om inte — trots inställningen i grannländerna — möj- ligheten att få skadestånd med anledning av domar och beslut som här avses borde begränsas till fall då ändring skett genom extraordinärt rätts- medel.

Besvärssakkunniga anser att det saknas anledning att ge just domstols domar en särställning på det sätt som skett i 8 5. Även förvaltningsmyndig- hetemas avgöranden vinner i stor utsträckning rättskraft, och på många områden är det väl så betydelsefullt att dessa står fast som att domstols domar vinner rättskraftsskydd. Om en begränsning skall införas för att värna de intressen som rättskraftsinstitutet tillgodoser bör den därför gälla alla avgöranden som vinner rättskraft. Såvitt de sakkunniga kan bedöma är emellertid risken för att part kringgår de ordinära rättsmedlens fatalie- begränsningar genom att anhängiggöra en skadeståndstalan, som i sak inne- bär ett upprivande av det lagakraftvunna avgörandet, försvinnande liten. Regeln i 16 5 kommer att medföra att skadeståndstalan ofta nog inte kom- mer att få föras med mindre ändring eller rättelse i det felaktiga beslutet först sökts i vanlig ordning. Dessutom torde det vara sällsynt att ett av- görandes enda verkan är en definitiv engångsskada. De sakkunniga anser att man får godta att skadeståndstalan i viss mån får karaktären av ett extraordinärt rättsmedel. De förordar att någon ytterligare spärr inte stad- gas vare sig beträffande rättskraftiga avgöranden i allmänhet eller i fråga om domstols domar i synnerhet. Bestämmelsen i 8 5 första stycket bör så- lunda utgå.

I några yttranden görs från principiella utgångspunkter tvärtom gällande att den princip som kommer till uttryck i 8 5 första stycket i förslaget bör få mera vidsträckt giltighet. Justitiekanslern anför betänkligheter mot lag- förslaget som helhet med hänsyn till den vidsträckta möjlighet att föra skadeståndstalan som förslaget innebär och de konsekvenser detta medför. Förslaget synes enligt justitiekanslern leda till att en omfattande domstols- kontroll skadeståndsvägen skulle etableras över förvaltningen. En sådan kontroll har riksdagen tidigare ställt sig avvisande till i annat sammanhang. Justitiekanslern ifrågasätter det rimliga i att lagstiftningen ställer två helt

2.3.4.5.

• Sida 288
•  Original

288. Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1972

skilda linjer till de rättssökandes fria förfogande för prövning av en och samma sak. Han framhåller vidare att vad som gäller om bl. a. forum privi- legiatum för vissa ämbetsmän till stor del skulle kunna förlora sin giltighet, om beslut som fattats av sådan ämbetsman kan av enskild person bringas under allmän underrätts prövning skadeståndsvägen. Justitiekanslern fram- håller att en sådan rättegång lätt nog kan gestaltas på ett sätt som är ned- sättande för en myndighet och dess funktionärer. Risken för obefogade rät— tegångar torde komma att öka med en lagstiftning som den föreslagna. Betänkligheterna innebär inte att justitiekanslern riktar sig mot förslaget om skadeståndsskyldighet vid förvaltningsbeslut i och för sig utan mot den omfattning i vilken talan om skadestånd skall kunna föras. Justitiekanslern finner att begränsningar i talerätten är önskvärda. En tänkbar sådan be- gränsning skulle vinnas om man inför ett stadgande sådant som det kom- mittén har föreslagit i fråga om domstols eller domares beslut (85 första stycket). Anspråk på ersättning för skada på grund av förvaltningsbeslut skulle alltså inte få göras gällande med mindre åtal för ämbetsbrott äger rum eller den skadelidandes talan eljest biträds av åklagaren. Det skulle då inte med fog kunna påstås att man infört en sådan domstolskontroll över förvaltningen som hittills har avvisats. Prövningen av frågor om åtal eller om biträdande av skadeståndstalan skulle, liksom nu är fallet när ta- lan riktar sig mot enskild ämbetsman, verkställas av justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän beträffande högre ämbetsmän och av vederbörande allmänne åklagare beträffande andra befattningshavare. Forum skulle bli den domstol där befattningshavaren har att svara för ämbetsbrott. Någon skadeståndstalan mot Kungl. Maj:ts beslut skulle inte kunna väckas i denna ordning. De fall, då skada uppkommer genom förvaltningsbeslut på grund av fel eller försummelse som inte innefattar ämbetsbrott men omständig- heterna likväl är sådana att lagen, om den gällt, skulle ha varit tillämplig, är enligt justitiekanslern sannolikt inte så många och bör rätteligen för- anleda frivillig gottgörelse av det allmänna. Att starkare begränsa möjlig- heten att få ersättning för skada vid förvaltningsbeslut än när det gäller skada genom domstolsbesluten bör enligt justitiekanslern inte komma i fråga.

Överståthållarämbetet anlägger liknande synpunkter. Ämbetet ifråga- sätter sålunda om inte en sådan prövning som avses i förslagets 8 & bör föreskrivas också i fråga om påstådd felaktighet i vissa andra beslut än sådana som har meddelats av domstol eller domare. Härvid är enligt äm- betet att beakta, att inte bara domare utan alla befattningshavare som kan åtalas för ämbetsbrott uteslutande i högre rätt åtnjuter skydd mot skade- ståndstalan på grund av påstådda fel eller försummelser genom föreskriften i 22 kap. 8 & RB att sådan talan inte får väckas med mindre vederbörande åklagare för ansvarstalan eller biträder skadeståndstalan. Kommitténs för- slag innebär enligt ämbetet, att den som anser sig ha lidit skada genom ett

2.3.45.

• Sida 289
•  Original

Kungl. Maj:ts proposition-nr 5 år 1972 289

förment felaktigt beslut av annan myndighet än domstol eller domare har rätt att utan särskilda villkor för väckande av talan framställa skadestånds- anspråk mot det allmänna även i fall då den i 22 kap. 8 & RB stadgade pröv- ningsförutsättningen gäller för skadeståndstalan mot den befattningshavare som påstås ha felat. Ämbetet anser att för sådana fall viss prövningsförut— sättning lämpligen bör föreskrivas även beträffande talan mot det allmänna. Denna förutsättning bör enligt ämbetets mening för vissa fall, t. ex. i fråga om påstådd felaktighet av överexekutor, utformas på samma sätt som i 8 $ kommittéförslaget. För andra fall, då behov får anses föreligga av en sådan förhandsprövning som kommittéledamoten Herlitz har förordat i sin reser- vation, bör dock bestämmelser om prövningsförutsättning och forum inte lämpligen utformas i full överensstämmelse med 8 &. Skadeståndstalan mot staten med anledning av fel som ledamot av regeringen påstås ha begått, bör enligt ämbetet vara möjlig utan att åtal vid riksrätt kommer till stånd. Så- dan talan bör dock inte heller få väckas vid underrätt utan någon som helst förhandsprövning.

Även andra remissinstanser —— däribland socialstyrelsen, lantmäteristy- relsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, rektorsämbetet vid Stockholms hög— skola, stadsfullmäktige i Lidingö, kommunalfullmäktige i Väsby kommun samt handelskammaren i Luleå -—— har i sina yttranden anknutit till vad Herlitz har anfört. Rektorsämbetet vid Stockholms högskola anser förslagets uppdelning mellan domstolar och andra myndigheter diskutabel. Från rätts- kraftssynpunkt finns det skäl att jämställa vissa avgöranden av förvalt— ningsmyndighet med domstols dom. Vidare påpekar ämbetet att vissa beslut av förvaltningsdomstol inte vinner rättskraft och att det f. ö. är tveksamt vilka organ som skall betecknas som förvaltningsdomstolar. I andra ytt- randen hävdas att rättskraftiga avgöranden av förvaltningsmyndigheterna bör skyddas mot angrepp skadeståndsvägen på samma sätt som domsto— larnas domar och beslut skyddas enligt 8 & kommittéförslaget.

Regeln i 16 å kommittéförslaget om begränsning av rätten att begära er— sättning med anledning av felaktigt beslut på den grund att överklagnings- möjligheterna inte har utnyttjats tillstyrks uttryckligen av hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges advokatsamfund.

Förslaget i denna del avstyrks däremot av juridiska fakulteten vid Upp- sala universitet och detta universitets drätselnämnd, kommunalfullmäktige i Bjuvs köping, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges lantbruks- förbund. Som skäl härför åberopas bl. a. att den som lidit skadan inte sällan är ovetande om de administrativa besvärsmöjligheterna och i regel inte anlitar jurist eller annan specialist som biträde. Många gånger kan det vara svårt för den skadelidande att inom den korta besvärstid som är föreskriven överblicka om skada kommer att uppstå. Den föreslagna ordningen kan väntas medföra en stark ökning av antalet överklaganden och ofta leda till anförande av besvär in blanco. I vissa fall innebär förslaget, anförs det

2.3.4.5. 19 —Bihang till riksdagens protokoll 1972. 1 saml. Nr 5