ARN 1998-2756

Fråga om hur snabbt den som förlorat ett kontokort måste anmäla förlusten för att undgå ansvar för obehöriga uttag (34 § första stycket tredje punkten konsumentkreditlagen).

Fråga om hur snabbt den som förlorat ett kontokort måste anmäla förlusten för att undgå ansvar för obehöriga uttag ( 34 § första stycket tredje punkten konsumentkreditlagen ). Avgörande 1998-10-13; 1998-2756

F blev en natt i Spanien bestulen på sin plånbok med bl.a. ett kontokort. Morgonen därpå ringde han till en kamrat och bad denne att spärra kortet. Kamraten lyckades dock inte komma fram på telefonen varför någon spärr inte gjordes. F ringde senare under dagen själv till banken och spärrade kortet.

F yrkade hos nämnden betalningsbefrielse från de obehöriga uttag som gjorts med kortet. Han menade att uttagen hade gjorts redan under natten och anförde att även om spärranmälan hade gjorts direkt på morgonen av hans kamrat, hade detta inte påverkat situationen. Uttagen var ju då redan gjorda.

Banken bestred yrkandet. I den skriftliga information som lämnats om kortet anges två möjligheter att spärra kortet; antingen genom att ringa till en dygnet runt öppen jourtelefon eller till banken under normala öppettider. Kunden kommer alltid i kontakt med banken på något av dessa sätt. Spärrranmälan gjordes i detta fall först flera timmar efter upptäckten av förlusten, dvs. för sent.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Det är i ärendet ostridigt att F inte har förlorat kortet genom grov oaktsamhet utan att förlusten skett på annat sätt. Förutsättningarna för att en kontohavare vid sådant förhållande inte skall vara betalningsskyldig för de uttag någon obehörig person gjort med ett förlorat kontokort anges i 34 § första stycket tredje punkten konsumentkreditlagen (1992:830). Enligt nämnda stadgande krävs att kontohavaren anmält förlusten av kortet snarast efter upptäckten. I förarbetena till konsumentkreditlagen (se prop. 1991/92:83 s.144 samt prop. 1976/77:123 s. 190 f.) berörs inte närmare frågan om vad som skall avses med snarast efter upptäckten.

Av utredningen i ärendet framgår att förlusten sannolikt ägde rum natten mellan den 28 och den 29 januari 1998 samt att F någon under morgonen den 29 januari gav en bekant i uppdrag att spärra kortet. Denne spärrade emellertid inte kortet eftersom denne, enligt uppgift, inte omedelbart kom fram på spärrnumret och inte hade tid att vänta eftersom han var sen till ett möte. Av utredningen framgår vidare att F själv gjorde spärranmälan kl 15.36 på eftermiddagen den 29 januari samt att uttagen skett under natten till den 29 januari. Banken har i ärendet uppgivit att skriftlig information om hur spärranmälan skall ske lämnas till alla kunder som erhåller konto i banken och också i samband med att kort skickas ut.

Nämnden kan konstatera att det i ärendet är ostridigt att F upptäckte förlusten av kortet på morgonen den 29 januari men att spärranmälan gjordes först kl 15.36 samma dag. Enligt nämndens mening kan F därmed inte anses ha anmält förlusten snarast efter upptäckten. Vare sig den omständigheten att F uppdragit åt en bekant att göra spärranmälan redan på morgonen den 29 januari, vilket denne dock inte fullföljde eller den omständigheten att de omtvistade uttagen inte kunde ha förhindrats om förlustanmälan gjorts i rätt tid kan föranleda någon annan bedömning. Mot bakgrund av det anförda finner nämnden att F får svara för de uttag som gjorts på kontot.

Nämnden avslog F:s yrkande om betalningsbefrielse för de obehöriga uttagen.