ARN 1998-4181

Två flygpassagerare begärde ersättning av ett flygbolag för försening till följd av överbokning. Fråga om tillämpning av Europeiska Gemenskapernas (EG) råds förordning (EEG) nr 295/91 av den 4 februari 1991 om införande av gemensamma regler om kompensation till passagerare som nekas ombordstigning på luftfartyg i regelbunden lufttrafik. Även tillämpning av 1937 års lag om befordran med luftfartyg.

H och K, bosatta i Kalmar, köpte två flygbiljetter Kalmar - Kastrup - Chicago samt en biljett Kallax - Arlanda - Kastrup - Chicago åt sin dotter J, bosatt i Luleå. Tanken var att de tre skulle sammanträffa i Köpenhamn för att fortsätta med samma plan till Chicago. Vid ankomsten till Kastrup fick H och K besked om att de inte skulle få flyga med det bokade planet till Chicago - de var ombokade till ett annat plan via Düsseldorf. Detta plan skulle avgå innan dottern J hade anlänt till Kastrup. J anlände till Chicago enligt tidtabellen, medan H och K kom fram cirka en och en halv timme senare. Flygbolaget gav varken dem eller dottern tillfredsställande information. Som kompensation för ombokningen mottog H och K på Kastrup vardera 200 USD av flygbolaget. Resenärerna yrkade hos nämnden ytterligare ersättning med 3 200 SEK.

Flygbolaget bestred yrkandet och anförde att man ersatt resenärerna i enlighet med de regler som finns inskrivna i passagerarbiljetterna. Flygbolaget anförde vidare att man, för att undvika tomma flygsäten, alltid gör en viss överbokning.

Nämnden gjorde följande bedömning:

I ärendet är fråga om tillämpning av Europeiska Gemenskapernas (EG) råds förordning (EEG) nr 295/91 av den 4 februari 1991 om införande av gemensamma regler om kompensation till passagerare som nekas ombordstigning på luftfartyg i regelbunden lufttrafik. Då Sverige är medlem i Europeiska Unionen (EU) är denna förordning direkt tillämplig här i landet (jfr prop. 1994/95:71 s. 1 och 12).

Av förordningen framgår bl.a. följande. Förordningens regler är minimiregler (inledningen och art. 1). -Lufttrafikföretaget skall fastställa regler i aktuella hänseenden som skall anmälas till medlemsstaten (art. 3.1). - Omedelbart efter nekad ombordstigning skall företaget betala en minimiersättning om 150 ecu för flygningar på upp till 3 500 km och 300 ecu för flygningar som överstiger 3 500 km (art. 4.2). När företaget erbjuder ombokning till den slutliga bestämmelseorten med en annan flygning och ankomsttiden för denna är högst två timmar senare än den tidtabellsenliga ankomsttiden för den ursprungligen bokade flygningen vid flygningar på upp till 3 500 km och högst fyra timmar senare vid flygningar längre än 3 500 km, får ersättningen enligt art. 4.2 sättas ned med 50 procent (art. 4.3)

Avståndet mellan Köpenhamn och Chicago överstiger 3 500 km; relevant i ärendet är därvid beloppet 300 ecu. En ecu är värd cirka 9,50 SEK och 300 ecu utgör således cirka 2 850 SEK. Eftersom H och K erbjudits annan flygning och den försening som därvid drabbat dem understigit fyra timmar, är minimiersättningen enligt förordningen hälften av sistnämnda belopp eller cirka 1 425 SEK. - Vardera av H och K har, som angetts ovan, av flygbolaget erhållit 200 USD; motsvarande, efter en kurs om 8,10 SEK, cirka 1 600 SEK. Denna ersättning understiger inte minimiersättningen enligt förordningen. H och K kan således inte med stöd av förordningen göra anspråk på ytterligare ersättning. - I ärendet är inte utrett att flygbolaget skulle ha fastställt regler i aktuellt hänseende som är fördelaktigare än

förordningens minimiregler. Inte heller på en sådan grund har H och K rätt till högre ersättning.

I ärendet bör dock också beaktas reglerna i 9 kap.luftfartslagen (1957:297), som behandlar bl.a. fraktförares ansvar för skador som tillfogas passagerare. Kapitlet har sin grund i 1929 års s.k. Warszawakonvention. Genom lag (1986:619) fick kapitlet ändrad lydelse; detta till följd av vissa ändringar av konventionen. I övergångsbestämmelserna till 1986 års lagändringar anges dock, såvitt nu är i fråga, följande. Så länge Warszawakonventionen i dess ursprungliga lydelse är i SEKaft mellan Sverige och någon främmande stat skall, beträffande sådana lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på, i stället för de nya bestämmelserna tillämpas lagen (1937:73) om befordran med luftfartyg. - USA har inte ratificerat konventionen annat än i dess ursprungliga lydelse. Till följd härav är i ärendet - som gäller transport mellan Sverige och USA -tillämplig 1937 års lag.

Av 17 och 20 §§ sistnämnda lag framgår att fraktföraren är fri från ansvar för skada till följd av dröjsmål vid luftbefordran av passagerare, om det kan anses att skadan inte orsakats genom fel eller försummelse av fraktföraren själv eller av hans folk i tjänsten.

Även om det således är 1937 års lag och inte 1957 års luftfartslag som är tillämplig, kan det nu vara av intresse att ta del av följande uttalande i förarbetena till 1986 års ändringslag (prop. 1985/86:119 s. 40).

Till dröjsmål hör också sådana förseningar som är en följd av överbokning. När överbokning görs medvetet torde fraktföraren i allmänhet inte kunna undgå ansvar för de skador som uppkommer till följd av att passagerare nekas befordran med den avtalade flyglägenheten. Oftast kan dock fraktföraren begränsa skadeverkningarna eller rent av helt förebygga dem genom olika åtgärder. Passageraren kan exempelvis erbjudas en alternativ flyglägenhet utan någon längre väntetid. Om passageraren kan använda sig av ett sådant alternativ och därigenom komma fram till sitt resmål med endast obetydlig tidsförlust, torde sällan någon skada kunna påvisas.

H och K har som sagts kommit fram till resmålet ungefär en och en halv timme senare än enligt den ursprungliga bokningen. De har dock inte gjort gällande att de orsakats någon ekonomisk förlust till följd av förseningen. Det förhållandet att de, som de påstått, behandlats illa av flygbolaget och att de inte fick resa till Chicago tillsammans med sin dotter, har inte medfört någon ekonomisk skada, utan möjligen en s.k. ideell skada. En sådan är enligt allmänna rättsgrundsatser inte ersättningsgill i det kontraktsrättsliga sammanhang som det nu är fråga om (jfr prop. 1984/85:110 s. 274 och 1989/90:89 s. 42).

H och K är därför inte heller på denna sist behandlade grund berättigade till ytterligare ersättning.