ARN 1998-4742

En bankkund som av misstag fått pengar insatta på sitt bankkonto (condictio indebiti) har ansetts återbetalningsskyldig, trots att banken upptäckte misstaget först sedan sex år förflutit. Tillämpning av 9 kap. 2 § 2 st. preskriptionslagen (1981:130).

I juni 1992 betalade en person av misstag in 10 000 kr på C:s bankkonto. I april 1993 tog C ut pengarna. I juli 1998 upptäckte banken misstaget och begärde återbetalning av pengarna. C yrkade hos nämnden befrielse från återbetalningsskyldighet varvid han åberopade att han aldrig hade förstått att det fanns för mycket pengar på kontot samt att banken i vart fall framställt återbetalningskravet för sent.

Banken bestred yrkandet under åberopande av att C inte kunde anses ha varit i god tro vid uttaget av pengarna.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Av utredningen i ärendet framgår att 10 000 kr av misstag satts in på C:s konto av annan person den 30 juni 1992 och att insättaren därvid angett C:s kontonummer men ett annat namn som kontohavare. Vidare är utrett att C tog ut pengarna den 22 april 1993 och att banken upptäckte misstaget och begärde återbetalning av pengarna i juli 1998.

Nämnden finner inledningsvis att banken genom sitt agerande i ärendet måste anses ha åtagit sig ett ansvar för att insättningen gjorts till fel konto och nämnden prövar därför om banken har rätt att återfå det felaktigt insatta beloppet.

Några särskilda regler rörande betalning som skett av misstag, s.k. condictio indebiti, finns inte i lagstiftningen men tämligen klara riktlinjer har utbildats genom rättspraxis. Situationen i nu förevarande fall skiljer sig i och för sig från det vanliga fallet av condictio indebiti genom att det inte är fråga om betalning från en gäldenär men de regler rörande återbetalnings-skyldighet i sådana situationer som utvecklats i rättspraxis bör enligt nämndens mening ändå tillämpas (jfr NJA 1994 s. 177). Enligt huvudregeln skall en felbetalning återgå i sin helhet (se Hugo Tiberg Fordringsrätt, sjätte upplagan, s. 23 f). Det finns emellertid tämligen vidsträckta undantag, som medför att betalningsmottagaren ofta har rätt att behålla pengarna. Så är framför allt fallet om det, som i förevarande fall, gått en efter omständigheterna lång tid och betalningsmottagaren har förbrukat pengarna. En grundläggande förutsättning är emellertid att betalningsmottagaren varit i god tro när han tog emot och förbrukade pengarna. Enligt nämndens mening är det uppenbart att så inte är fallet här. De insättningar som C själv gjorde på kontot liksom det sammanlagda belopp han satt in var i förhållande till den gjorda felinsättningen obetydliga. C måste därför ha insett att det skett ett misstag och han kan därför inte ha rätt att behålla pengarna med stöd av den praxis som utvecklats beträffande condictio indebiti.

Bankens fordran avser pengar som inte hållits avskilda och är underkastad sedvanliga preskriptionsregler (jfr. Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 654 samt Stefan Lindskog, Preskription, 1990, s. 87). Frågan blir då om fordran skall bedömas som en fordran mot konsument och därför i enlighet med bestämmelsen i 9 kap 2 § 2 st preskriptionslagen (1981:130) preskriberas efter tre år istället för efter tio år, vilket är den vanliga preskriptionstiden för fordringsanspråk. Som exempel på fordringar som omfattas av specialregleringen nämns i förarbetena fordringar p.g.a. köp eller hyra av varor för enskilt bruk, se prop. 1979/80:119 s. 24 ff och 90 ff. Den nu ifrågavarande fordringen har

uppkommit på ett annat sätt. Den har visserligen visst samband med det avtal om banktjänster som träffats mellan banken/näringsidkaren och betalningsmottagaren genom öppnandet av inlåningskonto i banken men har inte uppkommit som ett led i den tjänsten utan som följd av ett misstag av banken och den privatperson, som lämnade banken insättningsuppdraget. Nämnden finner därför att den ifrågavarande fordringen inte har uppkommit i ett konsumentförhållande i den mening som avses i nämnda paragraf. Bankens fordran på återbetalning preskriberas därför inte förrän efter tio år och C är därför skyldig att återbetala det felaktigt mottagna beloppet. Hans yrkande skall således avslås.