Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ny lagstiftning om preskription av fordringar. Förslaget innebär att 1862 års preskriptionsförordning upphävs och ersätts av en ny preskriptionslag. Förslaget följer de riktlinjer som riksdagen har angett i ett beslut från våren l977.

Syftet med förslaget är framför allt att förkorta preskriptionstiden för konsumentfordringar, dvs. näringsidkares fordringar mot konsumenter. Hit hör fordringar på grund av köp av hushållsartiklar och annan egendom som är avsedd för enskilt bruk liksom fordringar på ersättning för repara- tionsarbeten. transporter. uthyrning av varor m. m.

F. n. gäller en tioårig prcskriptionstid för konsumentfordringar liksom för andra fordringar som preskriptionsförordningen är tillämplig på. I propositionen föreslås att preskriptionstiden för konsumentfordringar skall vara tre år. Tiden skall liksom nu räknas från fordringens tillkomst.

Beträffande andra fordringar än konsumentfordringar skall den allmänna preskriptionstiden även i fortsättningen vara tio år och räknas från ford- ringens tillkomst.

Liksom f. n. skall preskription kunna avbrytas av både gäldenären och borgenären. I fråga om preskriptionsavbrott föreslås samma bestämmelser för konsumentfordringar som för andra fordringar.

När det gäller preskriptionsavbrott från gäldenärens sida behålls nuva- rande regler. Preskriptionen skall således anses avbruten om gäldenären erkänner skulden. Det behöver inte göras uttryckligen utan kan också ske genom att gäldenären betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.

Även beträffande preskriptionsavbrott från borgenärens sida behålls i

l Riksdugen1979/80. I saml. Nr II9

• Sida 2
•  Original

Prop. 1979/80: 119

P.)

allt väsentligt de nuvarande bestämmelserna. Preskriptionen avbryts så- lunda om borgenären väcker talan eller inleder rättsligt förfarande på annat sätt mot gäldenären. Det skall emellertid vara tillräckligt att borgenären kräver gäldenären utom rätta eller erinrar honom om fordringen. Ett krav eller en erinran måste dock ske skriftligen.

Liksom nu skall ett preskriptionsavbrott normalt leda till ny preskrip- tionstid. Den nya preskriptionstiden är lika lång som den ursprungliga. dvs. tre år för konsumentfordringar och tio år för andra fordringar.

Att en fordran preskriberas innebär att borgenären i princip förlorar rätten att kräva ut fordringen. Preskription av en huvudfordran omfattar enligt förslaget också fordran på ränta e.d. och fordran på grund av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa förutsätt- ningar få användas till kvittning.

Den nya preskriptionslagen föreslås träda i kraft den I januari 1981. Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet. under förutsättning att de inte har preskriberats dessförinnan. För att inte rättsförluster skall uppstå på grund av förkortningen av preskriptionstiden för konsumentfordringar föreslås en treårig övergångstid beträffande äldre fordringar.

I propositionen föreslås också en del andra lagändringar. Bl.a. läggs fram förslag till en ny lag om kallelse på okända borgenärer. som skall ersätta motsvarande bestämmelser i preskriptionsförordningen. Förslaget innebär huvudsakligen en modernisering av de nuvarande bestämmelser- na.

• Sida 3
•  Original

; Prop. 1979/80: 119

'.'-l

1. Förslag till

Preskriptionslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 _G Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar. i den män inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Preskriptionstid

29 En fordran preskriberas tio år efter tillkomsten. om inte preskrip- tionen avbryts dessförrinnan. Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument. om fordringen avser en vara. tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvud- sakligen enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran. Den treåriga preskriptionsti- den gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev. För fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag fordring- en tidigast kan göras gällande.

3 5 En fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före utgången av tiden för åtalspreskription. om inte frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförrinnan. Har så skett. preskriberas fordringen ett är efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas. om inte preskrip- tionstiden går ut senare enligt 2 5.

Om någon har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av tiden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförin- nan. preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brottet tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas.

4 5 En regressfordran som har uppkommit genom att någon har betalt en skuld. för vilken flera är ansvariga. preskriberas tidigast ett år efter betal- ningen av huvudfordringcn.

Preskriptionsavhrott

55. Preskription avbryts genom att

]. gäldenären utfäster betalning. erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären.

2. gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordring- en från borgenären eller

3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar ford- ringen gentemot gäldenären vid domstol. hos exekutiv myndighet eller i skiljeförfarande. konkorsförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1979/80: 119 4

Verkan av preskriptionsavbrott

6 5 Om preskription har avbrutits genom erkännande. krav eller erinran. löper en ny preskriptionstid enligt 2 & från dagen för avbrottet.

7 få Om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller genom att fordringen annars har åberopats enligt Sä 3. löper en ny preskriptions— tid enligt 2.5 från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt. Fullföljs talan eller återupptas förfarandet av någon annan anledning före den nya preskriptionstidens utgång. avbryts preskriptionen. varefter ny tid räknas från den dag det återupptagna förfarandet avslutas.

Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären har delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning. beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fordringen preskriberas likväl tidigast ett är efter det att förfarandet avslutas.

Prcskriptionstiden kan inte förlängas enligt andra stycket andra mening- en mer än en gång.

Innebörden av preskription

8 & Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran.

Preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

9 5 Om flera har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld och denna preskriberas i förhållande till någon av dem. svarar var och en av de andra endast för sin andel. Andelarna beräknas efter huvudta- let. om inte annat har bestämts genom ett avtal eller avgörande som borgenären har fått kännedom om senast sex månader före preskriptionen.

Uppkommcr brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna. fördelas ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Därvid svarar varje gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållan- de till den andel som har preskriberats.

10 & Utan hinder av att en fordran är preskriberad får den användas till kvittning. om detta eljest är tillåtet och den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären.

11 & Preskription inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

Särskilda bestämmelser

12 & Avtal att en fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i denna lag är ogiltigt. Detsamma gäller avtal om längre preskriptionstid än tre år för en fordran som avses i 2 5 andra stycket.

135 Om en åtgärd som avses i 55 3 vidtas utomlands. medför den verkningar enligt denna lag. under förutsättning att borgenären med hän-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1979/80: 119 '- 5

syn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt har haft skälig anledning att vidta åtgärden i den främmande staten.

Denna lag träder i kraft den I januari l98l. Lagen tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdan- det och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har en preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmel- ser. skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskrip- tionstiden skall dock bestämmas enligt den nya lagen.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före den I januari 1984, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2. Förslag till

Lag om kallelse på okända borgenärer

Härigenom föreskrivs följande.

inledande bestämmelser

1 5 Om rätt att i vissa fall ansöka om kallelse på okända borgenärer finns bestämmelser i 2 och 3 55%. Bestämmelserna i denna lag gäller också när sådan kallelse sker enligt annan lag eller författning. i den män inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

2 5 När bouppteckning har skett efter en avliden. får efterlevande make. arvinge. testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutor an- söka om kallelse på den avlidnes okända borgenärer. Var den avlidne gift. får kallelse sökas även på den efterlevande makens okända borgenärer.

3 5 När boskillnad har beviljats eller det har dömts till äktenskapsskill- nad. får vardera maken ansöka om kallelse på egna eller andra makens okända borgenärer.

Kallelse på okända borgenärer får också sökas av förmyndaren. när någon har förklarats omyndig.

Förfarandet

4 5 Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål i allmänhet eller. om gäldenären är avli— den. där han hade bort svara i sådana mål.

Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä- rer och såvitt möjligt ange deras adress.

5 & Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med föreläggande för dem att skriftligen anmäla sina fordringar till rätten senast sex månader från dagen för kallelsen.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1979/80: 119 6

Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vi- dare skall rätten senast en månad före anmälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen till kronofogdcmyndigheten i distriktet och till alla borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer och som har känd adress.

Verkan av att en fordran inte anmäls i tid

6 & En borgenär. som inte är upptagen i förteckningen över kända borge- närer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden. förlorar rätten att kräva ut fordringen. om han inte visar att gälde- nären har känt till den före anmälningstidens utgång. Har kallelsen skett på ansökan av förmyndare. gäller vad som har sagts om gäldenären i stället förmyndaren. Anmälan behövs inte. om borgenären inom anmälningstiden åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i förhandling om offentligt ackord. _

Förlust av rätten att kräva ut en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktclse samt fordran på grund av borgen.

7 & Förlorar borgenären rätten att kräva ut sin fordran av n av flera gäldenärer som har åtagit sig eller förpliktats att svara soli ariskt för samma skuld. tillämpas bestämmelserna i 95 preskri tionslagen (l98():(100).

8 5 Även om borgenären har underlåtit att anmäla sin fordran efter kallelse på okända borgenärer. får fordringen användas till kvittning. om detta eljest är tillåtet och anmälningstiden inte hade gått ut vare sig när borgenären förvärvade fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.

9 & Underlåtenhet att anmäla en fordran efter kallelse på okända borge- närer inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1981. Har kallelse på okända borgenärer utfärdats förc ikraftträdandet. gäller äldre bestämmelser i fråga om verkan av att en fordran inte anmäls inom den föreskrivna tiden.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig pre- skription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom föreskrivs att förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig pre- skription och om kallelse å okända borgenärer skall upphöra att gälla vid utgången av december 1980.

Vad som i övergångsbestämmelserna till lagen (l92ttz425) angående änd- rad lydelse av åå 9 och lO'i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig

• Sida 7
•  Original

Prop. 1979/80:119 r'- -. 7

preskription och om årsstämning samt till lagen ( 1933:326 ) angående änd- ring i samma förordning föreskrivs om tillämpning av äldre bestämmelser beträffande makar. på vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermåls- balken är tillämplig. skall äga fortsatt giltighet.

4. Förslag till

Lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att förordningen den 28 jttni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av december 1980.

5. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (l946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 45 förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att lagen ( 1946:843 ) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4å förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av december 1980.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (l927:56) om gälds betalning genom penning- ars nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1927:56 ) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar

dels att rubriken till lagen samt 7 och 9 åå skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 105. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om gälds betalning genom pen- Lag om nedsättning av pengar hos ningars nedsättande i allmänt förvar myndighet

7 å Är. då ljuga år förflutit från det Är det nedsatta beloppetjbrtfarnn- nedsättning skett, det nedsatta he- de innestående tio år efter ned- loppet fortfarande innestående och sättningen (n'/tjinns det inte anled- finnes ej anledning till antagande. ning att anta att frågan om rätten att fråga om rätt till beloppet är till beloppet är beroende på pröv- beroende på prövning. må belop- ning.fårgäldenärenlyfta beloppet.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1979/80: 119

Nuvarande lydelse

pet. ändå att gäldenären icke gjort förbehåll som i4.$ .s'ägs. (Il' honom lyftas. där han därtill anmäler sig inom natt oe/i år. Gores ej sådan anmälan. till/aller beloppet kronan.

Är för risstfall i annan lag stad- gat om _ec'ildenärs rätt att till betal- ning av skuld nedsätta penningar. Iände det till efte/"rättelse.

Föreslagen lydelse

även om inte förbehåll har gjorts enligt 4.6. (it'ildenären skall dock anmäla sig inom ett är. [ annatfall till/"aller beloppet staten.

Bestämmelserna i 7.6 oi'li 8.6 tredje stycket tillämpas oi'ksä i andra fall när medel enli,t.'t_/i'irfatt- ning har betalts in till en myndighet för att utges till den som är berätti- gad till medlen. Beloppet skall dock alltid stä inne så länge rätten till det är beroende av en framtida händelse.

Rätten att efter den tid som anges i 75 lyfta inbetalda medel tillkommer den som har gjort inbe- talningen eller. när medel har ta- gits ut genom en exekutivförrätt- ning. den somförrättningen har ägt rum hos.

10%

Om det i annan lag har medde- lats någon bestämmelse som av- viker/rån vad som föreskrivs i den- na lag. gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. då lagen (1942263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet skall upphöra att gälla.

I fråga om nedsättning eller inbetalning som har gjorts före ikraftträdan- det gäller äldre bestämmelser.

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 62.5 lagen (197311150) om förvaltning av sam- fälligheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

625

Samfällighetsförening får ej upp- lösas förrän alla dess skulder beta— lats eller de medel som fordras för

Samfällighetsförening får ej upp- lösas förrän alla dess skulder beta- lats eller de medel som fordras för

• Sida 9
•  Original

Prop. 1979/80: 119

Nuvarande lydelse

betalningen nedsatts hos länsstyrel- sen. I samband med upplösningen får kallelse sökas på föreningens okända borgenärer. De ifärord- ningen (I862:I() s. ]) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer meddelade be- stämmelserna om sådan kallelse äger därvid motsvarande tilllämp- ning.

l-"öreslagen lydelse

betalningen nedsatts hos länsstyrel- sen. I samband med upplösningen får kallelse sökas pä föreningens okända borgenärer. Bestämmelser- na i lagen (I98l):()00) om kallelse på okända borgenärer äger därvid motsvarande tillämpning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna. skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grunder som för- eningsstämman beslutat. Vad som nu sagts gäller ej. om annat föreskrives i

stadgarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

8. Förslag till

Lag om ändring i lagen (l939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs att 645 lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

64.5

Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghåll- ningsskyldigheten i sin helhet upphört.

Skall samfällighet upplösas. må kallelse sökas å dess okända borge- närer. därvid de [förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelser-

Skall samfällighet upplösas. får kallelse sökas på dess okända bor- genärer. Därvid äger bestämmel- serna ilagen ll980:()()0) om kallelse på okända borgenärer motsvaran- de tillämpning.

na skola äga motsvarande till- lämpning.

Ej må vägsamfällighet upplösas. innan all dess gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skul- derna. varde överskottet. där ej annorledes i stadgarna bestämts. fördelat efter ty rättvist prövas mellan dem. som vid tiden för upplösningen äro medlemmar av samfälligheten.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1981.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1979/80: 119 10

Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979—06-07

Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande. och statsråden Sven Ro- manus. Mundebo. Wikström. Friggebo. Wirtén. Huss. Rodhe, Hansson. Enlund. Lindahl. Winther, De Geer, Blix. Cars. Gabriel Romanus. Tham. Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss med förslag till preskriptionslag, m. m.

2.1. Preskriptionsförordningen

De allmänna bestämmelserna om preskription gäller enligt 15 första stycket preskriptionsförordningen alla slag av fordringar. oavsett om de avser pengar, varor. tjänster eller andra prestationer. Enligt 20? undantas dock vissa fordringar som grundar sig på obligationer eller liknande mass- pappcr samt vissa fordringar på riksbanken och riksgäldskontoret o.d.

Preskriptionstiden är enligt l 5 första stycket tio år. Tiden räknas från dagen för fordringens tillkomst. Förfallodagen saknar betydelse för beräk- ning av preskriptionstiden. Förfaller en fordran senare än tio år efter tillkomsten. blir den ändå preskriberad efter tio år. om inte preskriptions- avbrott sker.

Preskription avbryts genom att borgenären väcker talan mot gäldenären eller genom att han utom rätta kräver gäldenären på betalning eller annan fullgörelse. Krav kan framställas skriftligen eller muntligen. En erinran om skulden anses som krav (1 5 första stycket).

Kan gäldenären inte anträffas. har borgenären enligt lä andra stycket möjlighet att avbryta preskription genom att ange fordringen hos domstol eller överexekutor. Detsamma gäller enligt lå tredje stycket. om borge- nären inte vet om eller var gäldenären har hemvist häri landet.

Prcskriptionsavbrott kan enligt 35 första meningen ske också genom att gäldenären erkänner skulden. Detta behöver inte ske uttryckligen. Det räcker med amortering eller räntebetalning som görs av gäldenären eller med hans vetskap.

Vissa beslut i inteckningsärenden har enligt 35 andra meningen pre- skriptionsavbrytande verkan gentemot ägaren av den intecknade egendo- men. Det gäller dels beslut varigenom ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande. dock inte om det är fråga om inteckning i fast egendom. tomträtt. skepp eller skeppsbygge. dels anteckning om innehav av pant- brev eller annan inteckningshandling.

Efter varje preskriptionsavbrott börjar en ny tioårig preskriptionstid löpa (15 första stycket). Har processuellt förfarande inletts mot gälde- nären, sker nytt preskriptionsavbrott varje gång han hörs eller kallas till inställelse. Blir fordringen fastställd genom dom eller utslag, räknas pre- skriptionstiden enligt 45 från det domen eller utslaget meddelades. Skall gäldenären underrättas om domen eller utslaget och försummas detta. räknas dock tiden från det gäldenären senast hördes eller kallades till inställelse. om inte preskriptionsavbrott sker på annat sätt. Även verkstäl- lighet har preskriptionsavbrytande verkan.

I 55 finns bestämmelser om sådana fall då flera gäldenärer har åtagit sig solidariskt ansvar för en skuld. Har borgenären försummat att avbryta preskription i förhållande till en av dem. blir var och en av de övriga inte

Gällande rätt

• Sida 13
•  Original

Prop. 1979/80: 119 13

skyldig att betala mer än den andel som belöper på honom efter huvudta- let. Uppkommcr brist hos någon av gäldenärerna. fördelas ansvaret för bristen lika mellan de övriga. Borgenären får dock svara för den del som skulle ha betalats av den gäldenär gentemot vilken preskription har skett.

Har en av flera gäldenärer som är solidariskt ansvariga betalat skulden under tionde året. har han enligt Så andra stycket ett år på sig för att göra gällande regresskrav mot de övriga.

65 ger gäldenären möjlighet att förhindra att frågan om hans betalnings- skyldighet står öppen under mycket lång tid. Har borgenären avbrutit preskription genom ett krav utom rätta eller en erinran får sålunda gälde- nären väcka s. k. provokatorisk talan mot borgenären för att få fordrings- rätten prövad.

Försummelse att avbryta preskription medför att borgenären förlorar sin talan mot gäldenären (2 Ö). Detta innebär dock inte att alla rättsverkningar som är förenade med fordringen upphör. Enligt 75 får en fordran trots preskription användas till kvittning mot genfordran. Förutsättningen är att borgenären har förvärvat sin fordran före preskriptionstidens utgång och att han också dessförinnan har ådragit sig den skuld som han önskar kvitta.

Vidare föreskrivs i Så att en borgenär som har handpant till säkerhet för sin fordran trots preskription inte behöver lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt. Överstiger fordringen pantens värde. gäller dock de allmänna preskriptionsbestämmelserna i fråga om överskottet.

Om en gäldenär har betalat en skuld trots att den är preskriberad. anses han inte ha rätt att återfå beloppet under åberopande av att han på grund av preskriptionen inte var skyldig att betala.

Slutligen bör nämnas att domstol som regel inte beaktar fråga om tioårs- preskription ex officio. Det krävs i princip att gäldenären gör preskriptionsinvändning.

2.2. Preskriptionsbestämmelser i andra författningar

En översikt över preskriptionsbestämmelser utanför preskriptionsför- ordningen ftnns i prop. 1976/77: 5 s. 18—24.

Sedan sammanställningen gjordes har en del ändringar skett beträffande de bestämmelser som redovisas i översikten. De viktigaste är följande.

Preskriptionsbestämmelserna i giftermålsbalken har ändrats genom la- gen (1978: 854") om ändring i giftermålsbalken. som träder i kraft den ljuli 1979. I 5 kap. 7 och 8 åå har införts nya bestämmelser om tidsbegränsning av möjligheten att få underhållsbidrag från make. Enligt 11 kap. l4aå skall i detta avseende samma bestämmelser gälla för underhåll efter äkten- skapsskillnad som för underhåll i bestående äktenskap. Dels föreskrivs en gräns för att döma ut underhållsbidrag för förfluten tid. Talan får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år innan talan väcktes. om inte den bidragsskyldige medger det. Dels föreskrivs förkortad preskriptionstid för

Gällande rätt

• Sida 14
•  Original

Prop. 1979/80: 119 14

underhållsbidrag som har blivit bestämt till sitt belopp. Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag går i princip förlorad tre år efter den ur- sprungliga förfallodagen.

Vid sidan av de angivna bestämmelserna gäller också i fortsättningen den ettårsfrist som föreskrivs i 8 kap. 65 giftermålsbalken beträffande fordran på ersättning för biträde i makes förvärvsverksamhet liksom ett- årsfristen i 11 kap. 165 såvitt angår avtal om bodelning.

Även preskriptionsbestämmelserna iföräldrabalken har ändrats med verkan från och med den ljuli 1979. Enligt lagen (1978: 853) om ändring i föräldrabalken har i 7 kap. 8 och 9 55 tagits in bestämmelser om underhålls- bidrag till barn som överensstämmer med de nyss återgivna bestämmelser- na om underhållsbidrag till make i 5 kap. 7 och 8 55 giftermålsbalken.

Hyresförhandlingslagen (1978: 304), som har trätt i kraft den 1 juli 1978. innehåller i 295 en bestämmelse om preskription av fordran på skadestånd för underlåtenhet att påkalla förhandling eller fullgöra förhandlingsskyldig- het. För att inte förlora rätten till talan måste den som vill fordra skade- stånd dels underrätta motparten om sitt anspråk inom två månader från det han fick kännedom om den omständighet som anspråket grundas på. dels hänskjuta tvist om anspråket till hyresnämnd inom två år från det skadan inträffade.

I 145 brottsskadelagen (I978:4I3), som har trätt i kraft den 1 oktober 1978, föreskrivs att ansökan hos brottsskadenämnden om ersättning för skada till följd av brott, s.k. brottsskadeersättning. skall göras inom två år från det brottet begicks. En för sent inkommen ansökan prövas inte. om det inte föreligger särskilda skäl.

Lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet har trätt i kraft den 1 januari 1977 liksom lagen (1976: 600) om offentlig anställning. Samtidigt har flera äldre lagar på arbetsrättens område upphört att gälla, bl. a. stats- tjänstemannalagen (1965: 274). Medbestämmandelagen innehåller bl. a. be- stämmelser om förhandlingsordningen i arbetstvister. Den som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse enligt lagen eller enligt kollektivavtal skall enligt 64 5 påkalla förhandling inom fyra månader efter det att han har fått kännedom om den omständighet som yrkandet hänför sig till och senast två år efter det att omständigheten har inträffat. Enligt 655 skall talan väckas inom tre månader efter det att förhandling har avslutats. ] fråga om anspråk på skadestånd eller annan fullgörelse med anledning av olovlig stridsåtgärd gäller dock en särskild bestämmelse. Enligt 675 får sådan talan inte i något fall väckas senare än tre månader efter det att stridsåtgärden har avslutats. Den som inte väcker talan inom föreskriven tid förlorar rätten till talan. Bestämmelserna i 64 och 65 55 är dispositiva så till vida som avvikelse från bestämmelserna får göras genom kollektivav- tal.

1963 års semesterlag har den ljanuari 1978 ersatts av en ny semesterlag ( 1977:480 ). Den nya lagen har i 335 en preskriptionsbestämmelse som

Gäl/ande rt'itt

• Sida 15
•  Original

Prop. 1979/80: 119 15

liksom den äldre lagen föreskriver en tvåårig preskriptionstid för fordran på semesterlön. semesterersättning eller skadestånd enligt lagen. Tiden räknas från semesterårets utgång. '

Lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring har upphört att gälla den 1 juli 1977, då den nya lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring trädde i kraft. I 6 kap. 65 i den nya lagen finns bestämmelser om preskription som bygger på en sexårig preskriptionstid.

2.3. Övriga nordiska länder

Se prop. 1976/77: 5 s. 24 — 26 . 1 Norge har en ny lag om preskription av fordringar antagits av stortinget i maj 1979. Se nedan under 3.5.

3.1. Bakgrunden till reformförslagen

Under en följd av år har man inom ramen för det nordiska lagstiftnings- samarbetet sökt utarbeta moderna och enhetliga regler om preskription. Redan år 1957 lades i Danmark. Finland. Norge och Sverige fram betän- kanden med i allt väsentligt överensstämmande förslag till ny preskrip- tionslagstiftning. Förslagen byggde i stor utsträckning på gällande norsk rätt.

Det svenska förslaget lades fram i betänkandet (SOU 1957: 11) Ford- ringspreskription m.m. Enligt huvudregeln skulle en fordran preskriberas tio år efter förfallodagen. Preskriptionstiden skulle dock vara tre år för fordringar som avsåg överlåtelse av lös egendom m.m. En yttersta pre- skriptionstid på tjugo år föreslogs för bl. a. utomobligatoriska skadestånds- fordringar. För preskriptionsavbrott skulle i princip krävas antingen att gäldenären erkände skulden eller att borgenären vidtog rättslig åtgärd. Förslaget remissbehandlades men ledde inte till lagstiftning. framför allt därför att de föreslagna bestämmelserna ansågs alltför invecklade. Inte heller i de andra nordiska länderna genomfördes de framlagda förslagen.

Tanken på enhetlig nordisk lagstiftning om preskription gavs emellertid inte upp. År 1965 antog Nordiska rådet en rekommendation att genomföra en gemensam lagstiftning som skulle baseras på en preskriptionstid om tio år för fordringar i allmänhet och en kortare preskriptionstid för fordringari det dagliga livet.

År 1967 tillsattes inom Europarådet en expertkommitté för att utarbeta enhetliga europeiska regler om fordringspreskription. Det nordiska samar- betet kom därför att vila t.v. Europarådskommittén lade år 1970 fram ett förslag till enhetliga preskriptionsregler. Förslaget ledde emellertid varken till en konvention eller till någon annan form av överenskommelse.

Frågans tidigare behandling

• Sida 16
•  Original

Prop. 1979/80: 119 16

Frågor om preskription har varit föremål för överläggningar också inom Förenta Nationerna. Vid en diplomatkonferen's år 1974 antogs en konven- tion angående preskription i internationella köpförhållanden. Av de nordis- ka länderna har endast Norge tillträtt konventionen.

Sedan det hade visat sig att arbetet på enhetlig europeisk lagstiftning om preskription av allt att döma inte skulle leda till något resultat. återupptogs det nordiska samarbetet om preskription. År 1972 lade det norska justitie- departementet fram ett förslag till ny norsk preskriptionslag grundat på resultatet av de nordiska överläggningarna. Ett svenskt förslag till ny preskriptionslagstiftning publicerades i promemorian (Ds Ju 1975: 11) Preskription. Någon motsvarighet till dessa förslag har inte lagts fram i Danmark eller Finland.

3.2 1975 års departementspromemoria

Förslaget i den svenska departementspromemorian innebar att bestäm- melserna om preskription i preskriptionsförordningen skulle upphävas och ersättas av en ny preskriptionslag. Ett huvudsyfte med förslaget var att underlätta en snabbare avveckling av fordringar. Detta kom till uttryck på två sätt. Dels förkortades preskriptionstiden. Dels skärptes reglerna om preskriptionsavbrott.

Enligt huvudregeln i promemorieförslaget skulle en fordran preskriberas tre år efter förfallodagen. Den skulle dock alltid preskriberas tio år efter tillkomsten. om den inte hade förfallit till betalning dessförinnan. För preskriptionsavbrott skulle i princip krävas antingen att gäldenären er- kände skulden eller att borgenären inledde rättsligt förfarande mot gälde- nären. Efter preskriptionsavbrott skulle ny preskriptionstid börja löpa. Den nya preskriptionstiden skulle vara tre eller tio år beroende på om fordringen var förfallen till betalning eller ej.

En mer ingående redogörelse för innehållet i promemorian finns i prop. 1976/77: 5 s. 31 — 63 .

Promemorieförslaget fick ett blandat mottagande under remissbehand- lingen. Ett flertal remissinstanser godtog förslagets huvudprinciper, medan andra. främst företrädare för näringslivet. ställde sig avvisande. De som var kritiska mot förslaget vände sig framför allt mot att preskriptionstiden generellt skulle vara så kort som tre år för förfallna fordringar och att det skulle krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Det framhölls från flera håll att gällande bestämmelser hade fungerat väl i praktiken och att det var tveksamt om förslaget innebar någon förbättring. Vissa remissinstanser ansåg att det i och för sig fanns behov av att ändra gällande bestämmelser. åtminstone beträffande fordringar i det dagliga livet. men menade att förslaget gick för långt.

Ifråga om remissutfallet hänvisas i övrigt till prop. 1976/77: 5 s. 63— 113.

Frågans tidigare behandling

• Sida 17
•  Original

Prop. 1979/80: 119 17

3.3 1976 års proposition

Till följd av remisskritiken omarbetades förslaget under den fortsatta behandlingen ijustitiedepartementet på en del centrala punkter. Man höll dock fast vid huvudprincipema att preskriptionstiden borde förkortas och reglerna om preskriptionsavbrott skärpas. Ett förslag till ny preskriptions- lagstiftning färdigställdes och remitterades till lagrådet i april 1976.

I det förslag som remitterades till lagrådet föreslogs som huvudregel att preskriptionstiden skulle vara tre år från den dag en fordran tidigast kunde göras gällande. Tiden skulle dock vara tio år för fordran som grundade sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis. såvida inte fordringen avsåg ett konsumentköp eller en konsumenttjänst. En tioårig preskrip- tionstid skulle gälla också för fordran som hade fastställts genom dom c. d. I fråga om preskriptionsavbrott skulle det krävas att borgenären. om inte gäldenären erkände skulden, väckte talan eller på annat sätt inledde rätts- ligt förfarande mot gäldenären. Preskriptionsavbrott skulle liksom enligt gällande rätt medföra att ny preskriptionstid började löpa. Om preskription hade avbrutits genom väckande av talan. skulle dock ny preskriptionstid löpa endast om fordringen blev fastställd genom dom e.d. [ annat fall skulle en kortare tilläggsfrist räknas från den dag förfarandet avslutades.

Lagrådet godtog huvudprincipema i det remitterade förslaget men hade vissa invändningar mot förslagets utformning. Bl. a. påtalade lagrådet att konstruktionen av lagförslaget i åtskilliga fall skulle leda till en förlängning av den gällande tioåriga preskriptionstiden räknad från fordringens till- komst. För att begränsa verkningarna härav föreslog lagrådet en komplet- terande bestämmelse om en yttersta preskriptionstid på femton år från en fordrans tillkomst. Lagrådets yttrande återges i prop. 1976/77: 5 s. 239 — 251.

Vid överarbetningen av lagförslaget ijustitiedepartementet godtogs lag- rådets ändringsförslag på flera punkter. Föredragande statsrådet förklara- de sig emellertid inte kunna biträda förslaget om en yttersta preskriptions— tid på femton år. Proposition med förslag till ny preskriptionslag m.m. ( prop. 1976/77: 5 ) beslutades den 26 augusti 1976.

3.4. Riksdagens ställningstagande till propositionen

Under riksdagsbehandlingen av propositionen framfördes i skrivelser till lagutskottet kritik mot förslaget från ett flertal organisationer. framför allt företrädare för näringslivet. Utskottet höll också en utfrågning i ärendet. För att få frågan om behovet av enhetlig nordisk lagstiftning på området närmare belyst besökte en delegation från utskottet Helsingfors. Köpen- hamn och Oslo och sammanträffade dår med företrädare för resp. lands justitiedepartement. näringsliv och konsumentintressen.

] sitt betänkande med anledning av propositionen (LU 1976/77: 24) kon-

2 Riksdagen [979/80. I saml. Nr 119

F rågans tidigare behandling

• Sida 18
•  Original

Prop. 1979/80: 119 . 18

staterade utskottet till en början att det inte hade förekommit något uttalat missnöje med de gällande preskriptionsbestämmelserna. Utskottet pekade på att förslaget om förkortning av preskriptionstiden och skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott kunde medföra olägenheter för näringsli- vet. En väsentlig förändring av preskriptionsreglerna måste föra med sig kraftiga ingrepp i affärsseder. administrativa rutiner m.m. Den föreslagna regleringen tedde sig komplicerad och svårtillämpad. Den kunde ge upp- hov till tolkningssvårigheter, som kunde innebära risk för rättsförluster särskilt för småföretagare.

Enligt utskottets mening hade den tioåriga preskriptionstiden inte heller i fråga om konsumentfordringar inneburit några mer märkbara olägen- heter. Allmänt sett måste det dock vara ett konsumentintresse att fordring- ar inom konsumentområdet avvecklas inom rimlig tid. En förkortning av den allmänna preskriptionstiden inom detta område tedde sig därför princi- piellt motiverad.

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att de föreslagna preskrip- tionsreglerna innebar nackdelar beträffande fordringar inom affärslivet. Detsamma torde i viss mån gälla privatlivets fordringar. Enligt utskottets mening var det endast inom konsumentområdet som det kunde finnas anledning att förkorta preskriptionstiderna. Ensamt kunde detta dock inte utgöra tillräckligt skäl för att införa nya generella preskriptionsregler. Med hänvisning till vad som hade inhämtats vid kontakterna med de andra nordiska länderna fann utskottet att det inte heller torde föreligga något sådant behov av nordisk enhetlighet på området som kunde motivera en omfattande ändring av gällande rätt.

På anförda skäl förklarade utskottet att det inte kunde ställa sig bakom förslaget till ny preskriptionslag. Konsumenternas intresse av kortare preskriptionstider borde kunna tillgodoses genom särskilda preskriptions— bestämmelser i fråga om konsumentfordringar. Hur sådana bestämmelser skulle utformas borde utredas närmare av regeringen. Reglerna borde emellertid enligt utskottets mening bygga på en treårig preskriptionstid. Förslag om särskilda preskriptionsregler i konsumentförhållanden borde föreläggas riksdagen senast i samband med att förslag till lagstiftning på grundval av konsumenttjänstutredningens pågående arbete förelades riks- dagen.

1 en reservation anslöt sig sju av utskottets ledamöter till huvudpunkter- na i propositionsförslaget. De förordade dock vissa ändringar av de före- slagna bestämmelserna om fordran på bank liksom av övergångsbestäm- melserna.

I enlighet med utskottsmajoritetens hemställan beslöt riksdagen att med avslag på propositionen ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört om att förslag till särskilda preskriptionsregler i konsumentförhållanden borde föreläggas riksdagen (rskr 1976/77: 216).

Frågans tidigare behandling

• Sida 19
•  Original

Prop. 1979/80: 119 19

3.5. Ytterligare om det nordiska samarbetet

Nordiska departementsöverläggningar om preskription" hölls senast i juni 1976. På grundval av resultatet av överläggningarna omarbetades det förslag till preskriptionslag som hade lagts fram av det norska justitiede- partementet år 1972. Ett nytt norskt förslag lades fram i en departements— promemoria i september 1976. Promemorian remissbehandlades. varefter en proposition med förslag till ny preskriptionslag lades fram år 1978 (Ot prp nr 38/1977—78). Propositionen har med vissa smärre ändringar antagits av stortinget i maj 1979. Den nya lagen träder i kraft den ljanuari 1980.

De nya norska bestämmelserna ansluter sig ganska nära till det svenska förslaget i prop. l976/77:5. Enligt huvudregeln skall preskriptionstiden vara tre år räknat från den dag borgenären tidigast kan kräva fullgörelse. En tioårig preskriptionstid skall dock gälla för fordringar på grund av skuldebrev liksom för andra fordringar som grundar sig på penninglån. För fordringar på bank o.d. på grund av insättning skall preskriptionstiden vara tjugo år. I fråga om preskriptionsavbrott krävs som regel att borge- nären vidtar rättslig åtgärd mot gäldenären. om inte denne erkänner skul- den.

Vid ett möte med nordiska ämbetsmannakommitte'n för lagstiftningsfrå- gor i september 1977 beslöts, mot bakgrund av att det inte hade visat sig möjligt att få till stånd ensartadc nordiska regler om preskription. att man skulle föreslå Nordiska rådet att avskriva rekommendationen från år 1965 om enhetliga preskriptionsbestämmelser. Nordiska rådet beslöt i februari 1978 att anse rekommendationen för sin del slutbehandlad.

Sammanfattning

av promenmrian

• Sida 20
•  Original

Prop. 1979/80: 119 20

skriptionsförordningen. Beträffande vissa detaljer föreslås dock sakliga ändringar.

Liksom f. n. skall preskription kunna avbrytas av både gäldenären och borgenären. l fråga'om preskriptionsavbrott föreslås samma bestämmelser för konsumentfordringar som för andra fordringar.

När det gäller preskriptionsavbrott från gäldenärens sida behålls nuva- rande regler. Preskriptionen skall således anses avbruten om gäldenären erkänner skulden. Det behöver inte göras uttryckligen utan kan också ske genom att han betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.

Även beträffande preskriptionsavbrott från borgenärens sida behålls i allt väsentligt de nuvarande bestämmelserna. Preskriptionen avbryts så- lunda om borgenären väcker talan eller inleder rättsligt förfarande på annat sätt mot gäldenären. Borgenären kan emellertid också nöja sig med att kräva gäldenären utom rätta eller erinra honom om fordringen. Krav eller erinran måste dock ske skriftligen.

Liksom nu skall preskriptionsavbrott normalt leda till ny preskriptions- tid. Den nya preskriptionstiden är lika lång som den ursprungliga. dvs. tre år för konsumentfordringar och tio år för andra fordringar. Har preskrip- tion avbrutits genom att borgenären har väckt talan e. d. räknas dock ny preskriptionstid endast om gäldenären har fått del av borgenärens fram- ställning. I annat fall löper en ettårsfrist från det förfarandet avslutas.

Att en fordran preskriberas innebär att borgenären i princip förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Preskription av huvudfordran omfattar enligt förslaget också fordran på ränta e.d. och fordran på grund av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa förutsätt- ningar få användas till kvittning.

De föreslagna bestämmelserna är i vissa avseenden tvingande. Avtal om att fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbry- tas på annat sätt än det föreskrivna skall sålunda vara ogiltigt. Vidare skall avtal om förlängning av den treåriga preskriptionstiden för konsu mentford- ringar vara giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Förlängning får ske med högst tre år 1 sänder.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den ljuli 1979. Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna tillämpas även på fordran som har kommit till före ikraftträdandet. under förutsättning att fordringen inte har preskriberats dessförinnan. För att inte rättsförluster skall uppstå på grund av förkort- ningen av preskriptionstiden för konsumentfordringar föreslås en treårig övergångstid beträffande äldre fordringar.

5.1. Allmänna synpunkter

De allmänna bestämmelserna om preskription av fordran i 1862 års

Summun/anning

(ll' [JI'UNN'NIOITUH

• Sida 21
•  Original

Prop. 1979/80: 119 21

preskriptionsförordning har under årens lopp ändrats på vissa punkter. De har också kompletterats med specialregleri andra författningar. De grund- läggande principerna är emellertid oförändrade. Preskriptionstiden är tio år från fordringens tillkomst. För preskriptionsavbrott räcker det med ett formlöst krav eller en muntlig påminnelse. Sker preskriptionsavbrott. löper en ny tioårig preskriptionstid.

Under de senaste decennierna har det i vårt land pågått arbete med att modernisera bestämmelserna om preskription. Förslag till nya allmänna regler har lagts fram vid flera tillfällen men har inte lett till lagstiftning. Inte heller har det nordiska samarbete*som har ägt rum på området resulterat i likartad lagstiftning.

Det förslag som har lagts fram i 1977 års departementspromemoria bygger på riksdagens uttalanden i samband med behandlingen av prop. 1976/77: 5 . Riksdagens ställningstagande innebar att några omfattande änd- ringar av gällande rätt inte borde göras. Huvudprinciperna i gällande rätt borde behållas. men särskilda preskriptionsregler borde utarbetas i fråga om konsumentfordringar. dvs. näringsidkares fordringar mot konsu- menter. l promemorian konstateras att riksdagen härvidlag inte har gett några andra riktlinjer än att reglerna för konsumentfordringar borde bygga på en treårig preskriptionstid. Det måste därför övervägas bl.a. vilken utgångspunkt som skall gälla för den särskilda preskriptionstiden. hur preskriptionen skall kunna avbrytas och vilka verkningar preskriptionsav— brott resp. preskription skall medföra.

När det gäller lagtekniken förordas i promemorian att bestämmelserna för konsumentfordringar förs samman med de allmänna bestämmelserna om preskription. Samtidigt föreslås att de allmänna preskriptionsbestäm- melserna blir föremål för en översyn som i sakligt hänseende har begrän- sad räckvidd men som innebär att preskriptionsbestämmelserna i preskrip- tionsförordningen ersätts med en ny preskriptionslag.

Remissinstanserna har allmänt tillstyrkt att de allmänna preskriptions- bestämmelserna ses över och ersätts med en ny preskriptionslag. Remiss— instanserna är också överlag positivt inställda till att preskriptionsbestäm- melserna för konsumentfordringar förs samman med de allmänna preskrip- tionsbestämmelserna. Från en del håll framförs kritik mot utformningen av de bestämmelser som föreslås beträffande konsumentfordringar. Bara någ- ra enstaka remissinstanser anser dock att det är onödigt att införa särskilda preskriptionsbestämmelser för sådana fordringar.

För egen del vill jag till en början framhålla att preskriptionsförordning- ens bestämmelser om preskription i praktiken torde ha fungerat bra i de flesta fall. Den nuvarande tioåriga preskriptionstiden har såvitt man vet inte inneburit några mer märkbara olägenheter. åtminstone inte utanför konsumentområdet. Inte heller har reglerna om preskriptionsavbrott eller de övriga reglerna om preskription föranlett någon starkare kritik.

Enligt min mening framstår dock en preskriptionstid på tio år som alltför

Allmänna syn- punkter

• Sida 22
•  Original

Prop. 1979/80: 119 22 lång när det gäller fordringar som är vanliga i det dagliga livet. framför allt i fråga om konsumentfordringar. Som riksdagen uttalade vid behandlingen av prop. 1976/7715 måste det allmänt sett vara ett konsumentintresse att fordringar inom konsumentområdet avvecklas inom rimlig tid. En förkort- ning av preskriptionstiden är därför principiellt motiverad i fråga om så- dana fordringar. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget att det införs särskilda bestämmelser om kortare preskriptionstid för konsument- fordringar. Jag ansluter mig också till förslaget att dessa bestämmelser bör föras samman med de allmänna preskriptionsbestämmelserna.

Även om det inte finns behov av någon mer genomgripande omarbetning av de allmänna preskriptionshestämmelserna ligger det nära till hands att se över dessa bestämmelser samtidigt med att man utarbetar särskilda regler om preskription av konsumentfordringar. Preskriptionsförordningen är av naturliga skäl föråldrad i vissa avseenden. Inte minst från språklig synpunkt är det önskvärt med en modernisering. Det är angeläget att en för allmänheten så viktig författning som det här är fråga om har en modern och lättbegriplig språkdräkt.

På grund av det sagda ansluter jag mig till förslaget att det införs en ny preskriptionslag som ersätter de allmänna preskriptionsbestämmelserna i den nuvarande preskriptionsförordningen och innehåller nya bestämmel- ser om preskription av fordringar inom konsumentområdet.

Vid sidan av preskriptionsförordningen finns särskilda preskriptionsbe- stämmelser i ett stort antal författningar. 1 prop. 1976/77: 5 gjorde man en genomgång av specialpreskriptionsreglerna för att undersöka i vad mån de kunde upphävas i samband med att det infördes nya allmänna bestämmel- ser. Dct visade sig då att det inte var möjligt att åstadkomma en samord- ning annat än i ett fåtal fall. I 1977 års departementspromemoria har inte gjorts någon ny systematisk genomgång av de särskilda preskriptionsreg- lerna. Under remissbehandlingen har bara från något enstaka håll förts fram önskemål om översyn av specialpreskriptionsregler.

För min del ansluter jag mig till uppfattningen att det inte finns skäl att återigen gå igenom de särskilda preskriptionsbestämmelserna i syfte att försöka få till stånd en samordning på området. Som påpekas i promemo- rian är förutsättningarna för en samordning inte så stora. om man behåller huvudreglerna i gällande rätt och alltså inte ändrar de allmänna bestämmel- serna i den riktning som föreslogs i prop. 1976/77: 5 .

5.2. Preskriptionstid

5.2.1. Allmänt Nuvarande ordning m.m.

Enligt gällande rätt räknas den tioåriga preskriptionstiden från fordring— ens tillkomst. Förfallodagen saknar betydelse för preskriptionstidens be- räkning. Även om en fordran förfaller till betalning senare än tio år efter

Allmänna syn- punkter

• Sida 23
•  Original

Prop. 1979/80: 119 23

tillkomsten preskriberas den. om inte någon preskriptionsavbrytande åt— gärd vidtas inom tioårstiden.

De preskriptionsregler som föreslogs i prop. l976/77:5 gick ut på att preskriptionstiden skulle förkortas för åtskilliga fordringar. För andra ford- ringar än sådana som grundade sig på skriftligt fordringsbevis eller som hade fastställts genom dom e. d. skulle preskriptionstiden vara tre år. För konsumentfordringar skulle tiden normalt vara tre år även när det fanns skriftligt fordringsbevis. Systemet byggde vidare på att preskriptionstiden aldrig skulle börja löpa innan borgenären kunde kräva betalning. Preskrip- tionstiden skulle räknas från den dag fordringen tidigast kunde göras gällande. Detta innebar i fråga om fordringar med bestämd förfallodag att preskriptionstiden skulle börja löpa först från förfallodagen oavsett när denna inträffade. I fråga om fordringar utan bestämd förfallodag skulle preskriptionstiden. om anfordran kunde ske omedelbart, räknas från ford- ringens tillkomst. Krävdes uppsägning, skulle tiden räknas från den dag till vilken uppsägning tidigast kunde ske. För villkorade fordringar skulle tiden börja löpa den dag villkoret inträffade.

Promemorianl

Huvudskälet till att propositionen avslogs var riksdagens avvisande inställning till de bestämmelser som föreslogs beträffande preskriptionsti— den. Både förkortningen av preskriptionstiden och sättet att bestämma utgångspunkten för preskriptionstiden ansågs kunna medföra nackdelar, framför allt inom affärslivet. Enligt riksdagens mening hade gällande rätt inte visat sig medföra olägenheter som kunde motivera så omfattande ändringar som förslaget innebar.

Mot bakgrund av riksdagens ställningstagande till propositionsförslagets bestämmelser om preskriptionstid föreslås i promemorian som huvudregel att den allmänna preskriptionstiden liksom enligt gällande rätt skall vara tio år från fordringens tillkomst.

Erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen visar att det i praktiken kan uppkomma vissa problem när preskriptionstiden räknas från fordring- ens tillkomst. Ibland är det tveksamt när en fordran skall anses tillkom- men. Det kan också inträffa att en fordran preskriberas redan innan den har förfallit till betalning. Även om man behåller huvudregeln om en tioårspreskription. räknad från fordringens tillkomst, bör därför övervägas om det inte finns skäl att införa kompletterande bestämmelser för vissa slag av fordringar även utanför konsumentområdet. Det gäller framför allt skadeståndsfordringar men också vissa andra fordringar som kan vara beroende av villkor c. (1. Dessa frågor tas upp i ett senare avsnitt.

1 Om inte annat sägs avses med "promemorian" i det följande 1977 års departe- mentspromemoria.

Preskriptionstid

• Sida 24
•  Original

Prop. 1979/80: 119 24

Föredragande::

Förslaget att behålla den nuvarande huvudregeln om en tioårig preskrip- tionstid, räknad från fordringens tillkomst. har godtagits av så gott som alla remissinstanser. Ett par instanser har dock föreslagit att man inför en enhetlig preskriptionstid på fem år för både konsumentfordringar och andra fordringar.

För egen del anser jag liksom lagutskottets majoritet och en överväldi— gande remissopinion att det inte finns tillräckliga skäl att gå ifrån huvudre- geln om tioårig preskriptionstid. Jag föreslår alltså att den allmänna pre- skriptionstiden också i fortsättningen skall vara tio år från fordringens tillkomst.

Som påpekas i promemorian kan det i vissa fall medföra svårigheter att för andra fordringar än konsumentfordringar ha en preskriptionstid på tio år från fordringens tillkomst. Ett särskilt problem är hur preskriptionstiden bör beräknas för skadeståndsfordringar. Jag skall återkomma till dessa frågor i avsnittet 5.3. sedan jag har behandlat frågan om preskriptionstiden för konsumentfordringar.

5.2.2. Konsumenrfardringar

Nuvarande ordning m.m.

l gällande rätt finns inte några särskilda bestämmelser om preskriptions- tid för näringsidkares fordringar mot konsumenter.

Enligt prop. l976/77:5 skulle preskriptionstiden för en fordran som av- såg konsumentköp eller konsumenttjänst i princip vara tre år. Bestämmel- sen om tioårig preskriptionstid för fordran som grundade sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis skulle inte gälla konsumentfordringar, bortsett från sådana fall då det hade utfärdats löpande skuldebrev. Där- emot skulle tioårstiden för domfasta fordringar vara tillämplig också på konsumentfordringar.

Vid behandlingen av propositionen uttalade lagutskottet att den gällande preskriptionstiden knappast hade inneburit några mer märkbara olägen- heter när det gällde konsumentfordringar. Allmänt sett måste det dock vara ett konsumentintresse att fordringar inom konsumentområdet av- vecklas inom en rimlig tid. Enligt utskottet tedde sig därför en förkortning av den allmänna preskriptionstiden inom detta område principiellt moti- verad. Konsumenternas intesse av kortare preskriptionstider borde kunna tillgodoses genom särskilda preskriptionsbestämmelser i fråga om konsu- mentfordringar. Reglerna borde bygga på en treårig preskriptionstid.

Promemorian

När det gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om treårspre- skription framgår av utskottets uttalanden att vad som åsyftas är fordringar som regelmässigt förekommer i det dagliga livet och som rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Hit hör fordringar på köp av hus-

Preskriptionstid

• Sida 25
•  Original

Prop. 1979/80: 119 25 hållsartiklar och andra varor som är avsedda för enskilt bruk samt ford- ringar på ersättning för reparationsarbeten, transporter m. m.

Med denna utgångspunkt kan till en början konstateras att den kortare preskriptionstiden bör gälla fordran som avser köp enligt konsumentköpla- gen. Denna är tillämplig när konsument av näringsidkare köper en vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidka- rcns yrkesmässiga verksamhet. Under motsvarande förutsättningar gäller lagen även i fråga om köp från annan än näringsidkare. om köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren.

Vidare bör den kortare preskriptionstiden vara tillämplig på fordran avseende tjänst som tillhandahålls under motsvarande förhållanden, dvs. när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför en tjänst huvud- sakligen för konsumentens enskilda bruk eller när näringsidkaren förmed- lar en sådan tjänst som ombud för den som utför den.

Det sagda innebär att bestämmelserna om treårspreskription i princip bör vara tillämpliga på samma slag av fordringar som i propositionen föreslogs undantagna från reglerna om tioårspreskription för skuldebrevs- fordringar. Undantagsbestämmelserna gällde fordran som avsåg köp enligt konsumentköplagen eller tjänst som hade tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i l & konsumentköplagen.

Det bör emellertid övervägas om det inte finns skäl att föreskriva en kort preskriptionstid också för vissa andra slags fordringar mot konsumenter. Det kan erinras om att lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill- kor har fått ett utvidgat tillämpningsområde (prop. 1976/77: ] 10, NU 1976/ 77:49, rskr 1976/77:353, SFS l977:452). Lagen gällde tidigare endast vill- kor som användes vid erbjudande av vara (lösöre) eller tjänst eller vid erbjudande att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre. Enligt den nya lydelsen. som har trätt i kraft den ljuli 1977. är lagen tillämplig oavsett vilket slag av nyttighet som erbjuds. Den gäller sålunda bl. a. vid hyra och arrende liksom vid försäljning av fast egendom eller byggnad på annans mark.

När det gäller upplåtelse av nyttjanderätt är det naturligt att i preskrip- tionshänseende behandla uthyrning av lösöre på samma sätt som köp av vara eller tillhandahållande av en renodlad tjänst. Uthyrning av varor till konsumenter. t. ex. av bilar och TV-apparater, förekommer dagligen. Fordringar som grundar sig på sådana transaktioner avvecklas normalt efter ganska kort tid. Det finns inte anledning att ha en lång preskriptions- tid beträffande sådana fordringar. Tvärtom bör de i preskriptionshän- seende jämställas med fordringar som avser konsumentköp eller konsu- menttjänster. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Det föreslås därför att bestämmelserna om treårspreskription skall vara tillämpliga också på fordringar som avser uthyrning av vara till konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 & konsumentköplagen .

I fråga om fordringar som avser nyttjanderätt till fast egendom e. (1. i

Preskriptionstid

• Sida 26
•  Original

Prop. 1979/80: 119 26

form av hyra eller arrende finns det däremot inte behov av något undantag från huvudregeln om tioårspreskription. eftersom sådana fordringar är underkastade särskilda preskriptionsbestämmelser i jordabalken . lnte hel- ler är det påkallat att införa en treårig preskriptionstid beträffande köp av fast egendom. Sådana köp kan inte anses jämställda med köp av daglig- varor o.d. Dct är naturligt att fordringar som avser fastighetsköp följer huvudregeln om tioårspreskription. Detsamma gäller beträffande köp av byggnad på annans mark. Det kan inte heller i övrigt anses föreligga tillräckliga skäl att utvidga tillämpningsområdet för treårspreskriptionen till fordringar på grund av andra avtal med konsument än de tidigare nämnda.

l detta sammanhang bör uppmärksammas att det på bostadsmarknaden inte är ovanligt med en kombination av köpeavtal och entreprenadavtal. Särskilt i nya bostadsområden förekommer det ofta att den som köper en tomt samtidigt träffar avtal om uppförande av ett hus på tomten. Eftersom entreprenadavtal betraktas som avtal om tjänst. skulle en fordran på grund av ett sådant avtal med de bestämmelser som har föreslagits i det föregåen- de bli underkastad en treårig preskriptionstid. Emellertid finns det knap- past anledning att i preskriptionshänseende skilja mellan köp av ett redan existerande hus och avtal om uppförande av ett nytt hus. Det föreslås därför att bestämmelserna om treårspreskription inte skall vara tillämpliga på fordran som avser uppförande av byggnad. Undantaget föreslås dock begränsat till uppförande av byggnad för bostadsändamål. När en konsu- ment träffar avtal om uppförande av något annat slag av byggnad för enskilt bruk. är det i allmänhet fråga om ett uthus eller någon annan mindre byggnad. En fordran på grund av ett sådant avtal bör omfattas av den kortare preskriptionstiden. När det gäller avtal om uppförande av verk- stadsbyggnad e. d. är det i regel inte fråga om en tjänst som tillhandahålls konsument. Fordringar på grund av sådana avtal blir därför normalt under— kastade tioårig preskription.

En särskild fråga är vilken preskriptionstid som bör gälla för fordran mot den som har gått i borgen för en konsument i samband med ett konsument- köp e.d. Eftersom ett borgensåtagande är subsidiärt i förhållande till huvudgäldenärens förpliktelse ligger det nära till hands att ha samma preskriptionstid för fordringen mot borgensmannen som för huvud- fordringen. I varje fall är det klan att preskriptionstiden bör begränsas till tre år när borgensmannen är en privatperson.

Om borgen för en fordran på grund av konsumentköp e. d. ingås av t. ex. en bank eller ett företag. kan det däremot förefalla naturligt att preskrip- tionstiden är tio år liksom annars när det gäller fordringar mot andra än konsumenter. Det bör emellertid beaktas att en borgensfordran såväl enligt gällande rätt som enligt vad som föreslås i det följande inte längre skall kunna krävas ut när huvudfordringen är preskriberad. Det är därför som regel obefogat att ha en längre preskriptionstid för en borgensfordran än

Preskriptionstid

• Sida 27
•  Original

Prop. 1979/80: 119 27

för huvudfordringen. En tioårig preskriptionstid för en borgensfordran i de åsyftade fallen skulle visserligen kunna innebära en viss fördel för borge- nären så till vida som han. om huvudfordringen levde vidare efter tre år. inte skulle behöva vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd gentemot borgensmannen förrän efter tio år. Den fördelen torde emellertid i prakti- ken inte ha någon nämnvärd betydelse. särskilt som det enligt vad som föreslås i det följande skall räcka med en skriftlig erinran för preskriptions- avbrott från borgenärens sida. Det är vidare önskvärt med så enkla och enhetliga bestämmelser som möjligt.

På grund av det anförda föreslås att preskriptionstiden för fordran mot den som har gått i borgen för fullgörandet av konsumentens förpliktelser i samband med ett konsumentköp e. d. skall vara tre år. oavsett vem som har gjort borgensåtagandet.

Det bör tilläggas att preskriptionstiden för säljarens fordran på grund av konsumentköp bör vara tre år, även om fordringen av annan anledning än borgen, t. ex. succession på gäldenärssidan. riktas mot annan än köparen. Motsvarande gäller beträffande fordran som avser tjänst eller uthyrning. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde dock inte behövas.

Vid bestämmandet av tillämpningsområdet för reglerna om treårspre- skription uppstår också frågan om bestämmelserna skall gälla enbart näringsidkares fordran på konsument eller om de även skall gälla fordring- ari motsatt riktning.

Det väsentliga är givetvis att bestämmelserna blir tillämpliga på fordran på köpeskillingen resp. vederlaget för den utförda tjänsten eller mot- svarande. De situationer där konsumenten har anledning att uppträda som borgenär är av mindre betydelse. Det är huvudsakligen fråga om sådana fall då konsumenten har en fordran på ersättning på grund av fel eller brist i den sålda varan eller den utförda prestationen.

Enligt propositionsförslaget skulle den särskilda bestämmelsen om treårspreskription i konsumentförhållanden formellt gälla fordringar i båda riktningarna. I propositionen påpekas emellertid att det knappast skulle bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen på fordringar på grund av fel eller brist i godset, eftersom de följde huvudregeln om treårspreskription oavsett om det var fråga om ett konsumentförhållande eller ej.

l lagutskottets betänkande framhålls som skäl för att införa regler om korttidspreskription enbart konsumenternas intressen. Redan av den an- ledningen ter det sig opåkallat att låta regler om treårspreskription bli tillämpliga också på sådana fordringar mot näringsidkare som kan uppstå i samband med ett konsumentköp e. d. Dessutom är det i praktiken tämligen betydelselös! om bestämmelserna blir tillämpliga på sådana fordringar. eftersom reglerna om reklamation i stor utsträckning sätter de allmänna preskriptionsbestämmelsema ur spel. Enligt 545 köplagen (jfr ll & konsu- mentköplagen) gäller sålunda som regel en yttersta frist om ett år för köparens rätt att göra gällande befogenhet på grund av fel i varan. Någon

Preskriptionstid

• Sida 28
•  Original

Prop. 1979/80: 119 28

motsvarande frist finns f. n. inte föreskriven i fråga om tjänster eller uthyrning. Allmänna grundsatser om skyldighet att inom skälig tid påtala avtalsbrott torde emellertid leda till att anspråk mot-den som har utfört en tjänst e. d. sällan kan göras gällande först efter flera år. Sammanfattnings- vis kan alltså sägas att det inte finns skäl att föreskriva att den treåriga preskriptionstiden skall gälla också i sådana fall då konsumenten är bor- genär.

När det gäller att bestämma utgångspunkten för treårspreskriptionen — en fråga som riksdagen inte heller har berört — finns tre alternativ: ford- ringens tillkomst. förfallodagen ellcr den dag fordringen tidigast kan göras gällande.

Förfallodagen användes som utgångspunkt för preskriptionstiden enligt huvudregeln om treårspreskription i 1975 års departementspromemoria. Förslaget utsattes på denna punkt för åtskillig kritik under remissbehand- lingen. Det framhölls att den föreslagna ordningen skulle innebära olägen- heter bl.a. när det gällde fordringar som förfaller till betalning vid anford- ran eller viss tid efter uppsägning. Det blir i så fall av stor betydelse att kunna konstatera om och när anfordran eller uppsägning har skett. Om t.ex. köparen av en vara. som skall betalas vid anfordran. har betalt köpeskillingen omedelbart efter köpet och sedan har gjort sig av med kvitton o.d. efter preskriptionstidens utgång. kan han råka i svårigheter. om säljaren kräver betalning efter 4—5 år under påstående att köpeskilling- en är obetald. att anfordran inte har skett tidigare och att preskriptionsti- den alltså inte ens har börjat löpa. Omvänt kan en säljare som inte har fått betalt och som av någon anledning väntar med att kräva betalning i 4—5 år mötas av påståendet att anfordran har skett omedelbart efter fordringens tillkomst och att fordringen därefter har preskriberats. Berörda parter skulle alltså behöva spara inte bara kvitton o.d. beträffande betalning utan också bevismaterial i fråga om anfordran eller uppsägning.

Den kritik som på denna punkt riktades mot 1975 års promemorieförslag var ett viktigt skäl till att man under departementsbehandlingen övergav det system för beräkning av preskriptionstid som hade föreslagits i prome- morian. De fordringar som skall omfattas av den treåriga preskriptionsti- den för konsumentförhållanden är i stor utsträckning fordringar som för- faller till betalning vid anfordran. Dvs. det är just sådana fordringar beträf- fande vilka de nyss redovisade olägenheterna av att räkna preskriptionsti- den från förfallodagen visar sig. Det finns därför minst av allt i fråga om konsumentfordringarna skäl att på nytt ta upp tanken att räkna preskrip- tionstiden från förfallodagen.

Nu finns dessutom ett annat starkt skäl mot ett sådant beräkningssätt. nämligen att dagen för fordringens tillkomst behålls som utgångspunkt för den allmänna tioårspreskriptionen. Att ha tillkomstdagen som utgångs- punkt i det ena fallet och förfallodagen i det andra skulle ge upphov till tillämpningssvårigheter. lnte minst för näringsidkare som dagligen gör

Preskriptionstid

• Sida 29
•  Original

Prop. 1979/80: 119 29

affärer både med konsumenter och andra skulle det bli svårt att veta vad som gällde i det särskilda fallet.

Av liknande skäl ter det sig inte heller som ett godtagbart alternativ att räkna preskriptionstiden för konsumentfordringar från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Innebörden härav skulle vara att preskriptions- tiden för fordringar med bestämd förfallodag räknades från förfallodagen och för fordringar utan bestämd förfallodag från den dag anfordran tidigast kunde ske resp. den dag till vilken uppsägning tidigast kunde ske. En bestämmelse med den innebörden tillämpad på konsumentfordringar skul- le medföra att preskriptionstiden i stor utsträckning kom att räknas från tillkomstdagen. eftersom sådana fordringar ofta förfaller vid anfordran. Även om utgångspunkten för preskriptionstiden för sådana konsument— fordringar således blev densamma som för fordringar underkastade tioårs- preskription. skulle de nyssnämnda olägenheterna av att behöva laborera med skilda utgångspunkter för olika fordringar visa sig åtminstone beträf- fande konsumentfordringar med bestämd förfallodag.

Det kan tilläggas att de fördelar som enligt propositionsförslaget skulle vara förenade med att räkna preskriptionstiden från den dag fordringen tidigast kan göras gällande i stället för att räkna tiden från fordringens tillkomst skulle bli obetydliga. om en bestämmelse med den innebörden infördes bara beträffande konsumentfordringar. Fördelarna visar sig näm- ligen framför allt i fråga om skadeståndsfordringar och andra fordringar som kan vara beroende av villkor. Och den typen av fordringar förekom- mer sällan när det gäller näringsidkares fordringar mot konsumenter.

Behåller man tillkomstdagen som utgångspunkt för tioårspreskriptionen. torde det inte råda något tvivel om att den bästa lösningen är att ha samma utgångspunkt beträffande konsumentfordringar. Man får en samordning som innebär minsta möjliga tillämpningssvårigheter. Valet av en så tidig utgångspunkt som möjligt ligger också i linje med riksdagens uttalanden om att man i konsumenternas intresse bör införa en kort preskriptionstid för konsumentfordringar. Det föreslås därför att också den treåriga pre- skriptionstiden skall räknas från fordringens tillkomst.

En särskild fråga är vilken preskriptionstid som skall gälla beträffande fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev. l prop. 1976/7715 föreslogs att preskriptionstiden för en sådan fordran skulle vara tio år. även om fordringen avsåg ett konsumentköp eller en konsumenttjänst. Skälet härtill var att en ordning som innebar att preskriptionstiden för fordringar enligt löpande skuldebrev var olika beroende på om det var en konsumentfordran eller ej skulle vara omöjlig att förena med de bestäm- melser som gäller i fråga om överlåtelse och pantsättning av löpande skuldebrev. Eftersom innehavaren av ett löpande skuldebrev som har överlåtits ofta inte känner till och inte kan känna till vad fordringen avsåg från början, skulle en bestämmelse om kortare preskriptionstid för vissa fordringar enligt löpande skuldebrev kunna leda till rättsförluster för inne- havaren.

Prat/(rip tionstid

• Sida 30
•  Original

Prop. 1979/80: 119 30

lnförs särskilda bestämmelser om treårspreskription för konsu mentford- ringar vid sidan av den allmänna tioårspreskriptionen. krävs därför ett undantag av samma slag som föreslogs i propositionen beträffande ford- ringar som grundar sig på löpande skuldebrev. Visserligen innehåller 175 konsumentköplagen ( 1973: 877) ett förbud mot att använda löpande skulde- brev vid konsumentköp. Enligt riksdagens beslut med anledning av prop. 1976/77: 123 förs bestämmelsen med vissa ändringar över till konsument- kreditlagen. när denna träder i kraft. Trots förbudet kan det emellertid inträffa att ett löpande skuldebrev utfärdas för en konsumentfordran på grund av köp. Och något förbud råder f. n. inte mot att ta emot löpande skuldebrev som bevis för fordran på grund av konsumenttjänst eller uthyr- ning av vara till konsument. Med hänsyn härtill föreslås att treårstiden inte skall gälla fordran som grundar sig på löpande skuldebrev.

Föredraganden

De allra flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget att preskriptionsti- den för konsumentfordringar förkortas till tre är från fordringens tillkomst. Några remissinstanser har dock föreslagit att preskriptionstiden för både konsumentfordringar och andra fordringar bestäms till fem år. Från ett par håll har föreslagits att preskriptionstiden skall vara fem år för konsument- fordringar även om tioårstiden behålls för fordringar i allmänhet. Någon enstaka remissinstans har förordat att preskriptionstiden skall räknas inte från fordringens tillkomst utan antingen från förfallodagen eller från den dag fordringen tidigast kan göras gällande.

För egen del ansluter jag mig liksom flertalet remissinstanser till försla- get i promemorian att preskriptionstiden för konsumentfordringar bestäms till tre år. Även i fråga om utgångspunkten för preskriptionstiden tillstyrker jag promemorieförslaget i likhet med så gott som alla remissinstanser. Beträffande skälen härför hänvisar jag till vad som har anförts i prome- morian. Jag föreslår alltså att preskriptionstiden för konsumentfordringar bestäms till tre år från fordringens tillkomst.

Den fråga som har uppmärksammats mest under remissbehandlingen är problemet om avgränsningen av de fordringar som skall omfattas av den treåriga preskriptionstiden. Ett flertal remissinstanser framhåller att den avgränsning som föreslås i promemorian ger upphov till oklara gränsfall och omotiverade skillnader mellan likartade fordringar.

Bland de olägenheter som remissinstanserna pekar på kan nämnas att preskriptionstiden för fordringar som avser köp av fast egendom eller uppförande av byggnad för bostadsändamål enligt promemorieförslaget skall vara tio år. medan preskriptionstiden för fordringar som avser om- eller tillbyggnad av ett hus skall vara tre år. Vidare påpekas att preskrip- tionstiden blir tio år för en fordran som avser uppförande av ett bostadshus men tre år för en fordran som avser inköp av byggnadsmaterial. trots att materialkostnaden i många fall är betydligt större än arbetskostnaden. Det

Preskriptionstid

• Sida 31
•  Original

Prop. 1979/80: 119 11

anses också egendomligt att preskriptionstiden skall vara olika beroende på om en entreprenad avser ett bostadshus eller om den avser ett garage eller ett uthus c. d. De angivna olägenheterna blir enligt dessa remissin- stanser särskilt påtagliga i sådana fall då ett entreprenadavtal samtidigt avser ett bostadshus och ett annat hus eller då ett avtal omfattar både inköp av material och uppförande av ett bostadshus.

Flera remissinstanser påpekar att begreppet tjänst inte har någon exakt juridisk innebörd. vilket i vissa fall kan medföra oklarheter i fråga om preskriptionstidens längd. Det erinras också om att konsumentköplagen endast avser köp av varor. Genom den föreslagna avgränsningen av treårs- tiden i fråga om köp utesluts därför inte bara köp av fast egendom från tillämpningsområdet utan också sådan lös egendom som inte betraktas som vara. t. ex. värdepapper. Vidare ifrågasätter några remissinstanser om bestämmelsen om treårspreskription med den föreslagna lydelsen inbe- griper sådana fordringar som avser leverans av elektrisk ström. renhållning rn. rn.

För att man skall undvika de angivna gränsdragningsproblemen har det från åtskilliga håll förts fram önskemål om ändring av den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet för treårspreskriptionen. Flera re- missinstanser. bland dem konsumentverket. konsumenttjänstutredningen och konsumentköpsutredningen. har föreslagit att tillämpningsområdet skall bli detsamma som enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringsla- gen. Den kortare preskriptionstiden skulle då bli tillämplig på alla fordring- ar som avser en vara. tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller en konsument för huvudsakligen enskilt bruk. Andra remissinstanser har föreslagit att undantagsbestäm- melsen för fordringar som avser uppförande av byggnad för bostadsända- mål utvidgas till att avse alla fordringar som avser uppförande av byggnad.

För min del serjag det som ett primärt önskemål att bestämmelserna om preskriptionstidens längd är enkla. Avgränsningen av de fordringar som skall vara underkastade en treårig preskriptionstid bör göras så. att man såvitt möjligt undviker risken för missförstånd och rättsförluster. Enligt min mening är den avgränsning som föreslås i promemorian inte tillräckligt skarp för att uppfylla de krav som bör ställas i detta avseende.

En lämplig utgångspunkt vid avgränsningen av treårspreskriptionen är. som någon remissinstans har påpekat. att alla fordringar som riktas mot konsumenter och som grundas på typiska näringsidkare-konsumentrela- tioner behandlas på samma sätt. ! promemorian har tillämpningsområdet för treårspreskriptionen bestämts genom en uppräkning av vissa fordrings- kategorier. nämligen fordringar som avser köp, tjänst eller uthyrning. och har i övrigt anknutits till rekVisiten i 1 & konsumentköplagen. På det sättet har man visserligen fått en naturlig anknytning till annan konsumenträttslig lagstiftning. Men samtidigt har en del fordringar som hör till konsument- området och som är av stort intresse i sammanhanget kommit att falla utanför tillämpningsområdet för treårspreskriptionen.

Preskriprionxrid

• Sida 32
•  Original

Prop. 1979/80: 119 32

För att man skall få en klarare avgränsning av tillämpningsområdet för treårspreskriptionen och så långt som möjligt behandla likartade fordringar lika anser även jag att man bör gå ifrån gränsdragningen i promemorieför- slaget och utgå från tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen och mark- nadsföringslagen. Som huvudregel bör alltså föreskrivas att treårspreskrip- tionen skall vara tillämplig på fordringar som avser en vara. tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet till- handahåller en konsument för huvudsakligen enskilt bruk.

En bestämmelse med denna innebörd skiljer sig från promemorieförsla- get framför allt genom att den också omfattar fordringar på grund av banklån eller andra penninglån och fordringar som avser köp av fast egendom. förutsatt att det är fråga om ett förhållande mellan en näringsid— kare och en konsument. Frågan är om detta är godtagbart eller om det krävs ett undantag för någon av dessa fordringstyper.

Bedömningen av denna fråga hänger samman med vilken preskriptions- tid som bör gälla för fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev. dvs. skuldebrev som är ställda antingen till innehavaren eller till viss man eller order. Efter vad som har upplysts av företrädare för bankerna grun- dar sig nämligen bankernas lånefordringar så gott som alltid på löpande skuldebrev. Sådana skuldebrev används också i stor utsträckning vid fastighetsköp.

Enligt promemorieförslaget skall fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev vara undantagna från treårspreskriptionen för konsumentford- ringar. Som skäl härtill anförs att det skulle kunna leda till rättsförluster för godtroende förvärvare av sådana skuldebrev, om man bestämmer pre- skriptionstiden till tre år för sådana fordringar enligt löpande skuldebrev som avser konsumentförhållanden och tio år för fordringar enligt andra löpande skuldebrev.

Under remissbehandlingen har frågan om preskriptionstiden för ford- ringar enligt löpande skuldebrev behandlats närmare bara av några få remissinstanser. En remissinstans. som avstyrker undantagsregeln för lö- pande skuldebrev, menar att risken för sådana rättsförluster som nämns i promemorian är liten och hävdar att en undantagsregel i stället kan leda till att näringsidkare kommer att kräva att konsumenter undertecknar löpande skuldebrev för att den längre preskriptionstiden skall bli tillämplig.

En annan remissinstans ifrågasätter å andra sidan om inte tioårspre- skriptionen bör omfatta också fordringar enligt enkla skuldebrev. En tredje remissinstans slutligen föreslår att man inte föreskriver något undantag i den föreslagna preskriptionslagen beträffande löpande skuldebrev utan i stället gör en ändring i skuldebrevslagen som innebär att en invändning om treårig konsumentpreskription står sig mot en ondtroende förvärvare av skuldebrevet men inte mot en godtroende förvärvare.

Som jag tidigare har berört är det en fördel om treårspreskriptionen så långt som möjligt blir tillämplig på alla näringsidkares fordringar mot

Preskriptimrsrid

• Sida 33
•  Original

Prop. 1979/80: 119 33 konsumenter. 1 och för sig skulle en treårig preskriptionstid säkerligen vara tillräckligt lång för att tillgodose borgenärens berättigade intressen i de allra flesta fall också när det gäller fordringar på grund av löpande skuldebrev, t. ex. flertalet bankfordringar. Normalt sker ju preskriptions- avbrott fortlöpande genom att gäldenären betalar ränta och amortering med påföljd att en ny preskriptionstid börjar löpa.

Å andra sidan kan det hävdas att en preskriptionstid på tio år för sådana fordringar inte utgör någon större belastning för konsumenterna. Det gäller framför allt bankfordringar. En privatpersons skulder till en bank skiljer sig i allmänhet från de skulder som han kan ådra sig i samband med inköp av dagligvaror o.d. bl. a. på det sättet att banklånen är på större belopp och löper under längre tid. Privatpersoner torde som regel spara kvitton och andra handlingar rörande banklån betydligt längre än motsvarande handlingar rörande inköp av hushållsartiklar o.d. Dessutom torde det i och för sig inte finnas någon nämnvärd risk för att den som har tagit lån i en bank blir utsatt för dubbelkrav som leder till att han måste betala på nytt.

För egen del anser jag att man inte gärna kan gå ifrån den nuvarande principen att den som i god tro förvärar ett löpande skuldebrev normalt har rätt att få betalt utan hinder av de invändningar som gäldenären skulle kunna åberopa gentemot en tidigare innehavare av skuldebrevet. Jag anser därför att det inte är godtagbart att införa en ordning som innebär att preskriptionstiden alltid är tre år för löpande skuldebrev på konsumentom- rådet samtidigt som man behåller tioårstiden för andra löpande skulde- brev.

Däremot kan jag hysa förståelse för en lösning som innebär att preskrip- tionstiden är tre år för den förste innehavarens fordran mot konsumenten och tio år för den som förvärvar skuldebrevet utan att känna till att det från början har avsett en konsumentfordran. En sådan lösning skulle emellertid te sig krånglig och svårförståelig. Dessutom skulle möjligheterna att kring- gå huvudregeln om en kort preskriptionstid för konsumentfordringar knap- past bli mindre än med förslaget i promemorian. För min del är jag därför inte beredd att förorda bestämmelser med denna innebörd framför en enhetlig bestämmelse om tio års preskriptionstid för fordringar som grun- dar sig på löpande skuldebrev.

På grund av det anförda tillstyrker jag förslaget i promemorian att det införs ett undantag från den treåriga preskriptionstiden för fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

Med en sådan undantagsbestämmelse kommer en tioårig preskriptions- tid att gälla för de flesta fordringar som avser lån från en näringsidkare till en konsument. Sålunda kommer bankernas lånefordringar regelmässigt att liksom hittills preskriberas först efter tio år.

Enligt min mening finns det inte anledning att föreskriva undantag från den treåriga konsumentpreskriptionen beträffande andra lånefordringar lika litet som det finns skäl att i övrigt undanta fordringar som grundar sig

Preskriptionstid

• Sida 34
•  Original

Prop. 1979/80: 119 34

på enkelt skuldebrev eller på skriftligt fordringsbevis av annat slag. De speciella skäl som talar för en tioårig preskriptionstid beträffande löpande skuldebrev gör sig inte gällande i fråga om fordringar som grundar sig på andra skriftliga fordringsbevis. En bestämmelse om tioårspreskription också för sådana fordringar skulle enligt min mening föra för långt.

När det gäller fordringar på grund av fastighetsköp kan som skäl för att föreskriva undantag från treårspreskriptionen anföras att sådana fordring- ar i allmänhet avser betydande belopp och inte på samma sätt som ford- ringar som gäller inköp av hushållsartiklar o.d. kan hänföras till den kategori av fordringar som är vanliga i det dagliga livet. Från borgenärens synpunkt kan därför en preskriptionstid på tre år för fordringar på grund av fastighetsköp te sig alltför kort.

I praktiken torde emellertid den treåriga preskriptionstiden få begränsad betydelse vid fastighetsköp även om det inte föreskrivs något undantag för fordringar som avser fast egendom. Det torde vara ganska sällsynt att den som yrkesmässigt säljer fastigheter låter sin fordran på köpeskillingen utestå obetald under någon längre tid. 1 allmänhet torde säljarens och köparens mellanhavanden göras upp i nära anslutning till köpeavtalet. Ofta sker uppgörelsen på det sättet att köparen betalar en del av köpeskillingen kontant och i övrigt övertar betalningsansvaret för säljarens län eller tar upp egna lån. För sådana lån utfärdas normalt löpande skuldebrev. Det innebär att långivarens fordran kommer att preskriberas först efter tio år. Även i de fall då köparen får kredit av säljaren för en del av köpeskillingen torde det vara vanligt att säljaren. om han är näringsidkare. begär att köparen utfärdar ett löpande skuldebrev på beloppet. Även då blir alltså preskriptionstiden tio år. Det förekommer emellertid att en köpare som får kredit åtar sig betal- ningsskyldighet utan att utfärda löpande skuldebrev. Också i sådana fall blir dock frågan om preskriptionstidens längd av underordnad betydelse, eftersom köparen i allmänhet lämnar säkerhet i form av pantbrev i den köpta fastigheten. Enligt 6 kap. 49 jordabalken har en borgenär som har panträtt i fast egendom rätt att få betalning ur fastigheten även om ford- ringen är preskriberad. Motsvarande gäller enligt 13 kap. 7 & jordabalken när en fordran är förenad med panträtt i tomträtt. Någon anledning att ändra dessa bestämmelser finns inte.

Det kan tilläggas att frågan om preskriptionstidens längd i de ifrågava- rande fallen ofta blir utan nämnvärd praktisk betydelse också av den anledningen att gäldenären fortlöpande betalar ränta och amorteringar. Därigenom avbryts preskriptionen både enligt gällande rätt och enligt vad som föreslås gälla i fortsättningen. Dessutom skall borgenären, som när- mare behandlas i det följande. alltid kunna avbryta preskription genom en skriftlig erinran till gäldenären.

På grund av det anförda anser jag att det inte finns skäl att föreskriva undantag från den treåriga preskriptionstiden i fråga om fordringar på

Preskriptionstid

• Sida 35
•  Original

Prop. 1979/80: 119 , ;_ __! . 35

grund av fastighetsköp. Vad jag nu har anfört beträffande fordringar som avser köp av fast egendom är i .stor utsträckning tillämpligt också på fordringar på grund av köp av byggnad på annans mark liksom på fordring- ar som avser uppförande av bostadshus eller andra byggnader. Jag anser alltså att det inte heller i fråga om sådana fordringar behövs något undantag från treårspreskriptionen.

l sådana fall då en privatperson säljer en fastighet till en annan privatper- son frnns det enligt min mening inte anledning att tillämpa en kort preskrip- tionstid, även om försäljningen förmedlas av en mäklare eller annan nä- ringsidkare. Tvärtom är det angeläget att preskriptionstiden i dessa fall är ganska lång. Det förekommer nämligen, t. ex. vid köp mellan närstående, att säljaren utan att få säkerhet eller ta emot ett löpande skuldebrev lämnar köparen en kredit som är amorterings- och räntefri under några år. Om den treåriga preskriptionstiden skulle gälla i sådana fall. skulle resultatet kunna bli att en säljare som var okunnig om preskriptionsreglerna åsamkades betydande förluster. För att undgå risken för sådana resultat behövs dock inte någon undantagsregel, eftersom förmedlingsfallen inte omfattas av den bestämmelse om treårig preskriptionstid som jag har förordat i det föregående.

1 promemorian föreslås att preskriptionstiden för en fordran mot den som har gått i borgen för fullgörandet av konsumentens förpliktelser i samband med ett konsumentköp c. (1. skall vara tre år. oavsett om borgens- mannen är en privatperson eller ej. Detta förslag har lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Bland de få remissinstanser som har uttalat sig närmare på denna punkt finns företrädare för bankinspektionen och bankerna. Även de godtar förslaget.

Enligt min mening är det naturligt att preskriptionstiden är tre år för en borgensfordran när huvudfordringen är underkastad treårspreskription. Som föreslås i promemorian bör denna princip gälla generellt. Attjag i det föregående har föreslagit en viss utvidgning av tillämpningsområdet för treårspreskriptionen i förhållande till promemorieförslaget föranleder inte något undantag härifrån. Å andra sidan bör preskriptionstiden för en borgensfordran vara tio år när preskriptionstiden för huvudfordringen är tio är, t. ex. när huvudfordringen grundar sig på ett löpande skuldebrev. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget också på denna punkt. I enlighet med vad som föreslås i promemorian kan det dessutom finnas anledning att föreskriva en tilläggsfrist för sådana fall då en huvudfordran har infriats av en borgensman. Jag skall återkomma till den frågan i ett följande avsnitt.

Som påpekas i promemorian bör preskriptionstiden för en fordran som är underkastad treårspreskription vara tre år även om fordringen av annan anledning än borgen riktas mot någon annan än den ursprunglige gälde- nären.

Promemorians förslag att treårspreskriptionen enbart skall gälla närings- idkares fordringar mot konsumenter och inte fordringar i motsatt riktning

Preskriptionstid

• Sida 36
•  Original

Prop. 1979/80: 119 36

har allmänt godtagits av remissinstansema. Också jag ansluter mig på denna punkt till promemorieförslaget.

Frågan vilken preskriptionstid som bör gälla när en konsumentfordran har fastställts genom dom e.d. behandlas i ett senare avsnitt i samband med frågor om avbrytande av preskription och verkan av preskriptionsav- brott.

5.3 Förlängd preskriptionstid m. m.

5.3.I Allmänt Nuvarande ordning

1 l å andra och tredje styckena preskriptionsförordningen frnns särskilda bestämmelser om preskriptionsavbrott för sådana fall då gäldenären inte kan anträffas. Andra stycket avser det fallet att gäldenären har känt hem- vist men inte kan anträffas. Om borgenären tre gånger under det tionde året av preskriptionstiden förgäves har sökt gäldenären för att bevaka sin fordran. får han avbryta preskriptionen genom att ange fordringen hos domstol eller överexekutor och låta bevis härom införas i Post- och Inrikes Tidningar före det tionde årets utgång. Enligt tredje stycket får samma förfarande användas. om borgenären inte känner till om eller var gälde- nären har hemvist häri landet.

Promemorian

De angivna bestämmelserna är uppenbart otidsenliga och bör utmönst- ras. även om tioårspreskriptionen behålls. Då uppstår frågan om det be- hövs några andra bestämmelser i stället.

l prop. 1976/77: 5 liksom i 1975 års departementspromemoria fanns ingen direkt motsvarighet till dessa bestämmelser. I stället föreslogs i propositionen en bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden i så- dana fall då borgenären har giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid på grund av att han saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär, på grund av att gäldenären inte kan anträffas eller av annan anledning. Preskription skulle då inträda tidigast ett år efter den dag sådan omständighet inte längre föreligger. Preskriptionstiden frck dock inte för- längas med mer än sammanlagt tio år.

Förslaget om en tilläggsfrist bör ses mot bakgrund av de bestämmelser om förkortning av preskriptionstiden och skärpning av reglerna om pre- skriptionsavbrott som föreslogs i propositionen. Om man behåller huvud- regeln om tioårig preskription och — i enlighet med vad som föreslås i det följande — inte heller gör några nämnvärda ändringar i reglerna om pre- skriptionsavbrott. blir behovet av särskilda bestämmelser för sådana fall då gäldenären inte kan anträffas eller då borgenären av annan anledning har giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid betydligt mindre.

Allmänt sett får det anses vara en fördel om man kan undvika special-

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 37
•  Original

Prop. 1979/80: 119 _. 37

bestämmelser som innebär att preskriptionstiden förlängs eller att ny pre- skriptionstid börjar löpa utan att gäldenären får kännedom om det. Sådana bestämmelser är ägnade att medföra ovisshet om hur länge en fordran kan krävas ut. De kan leda till olägenheter för gäldenären och åsamka honom rättsförluster. t. ex. om han i tron att preskriptionstiden har gått till ända har gjort sig av med kvitton och annat bevismaterial om att han har betalt.

Vid bedömningen av frågan om det finns behov av särskilda bestämmel- ser för de fall som avses i 1 å andra och tredje styckena preskriptionsför- ordningen. dvs. då gäldenären inte kan anträffas. kan till en början konsta- teras att de angivna bestämmelserna inte har kommit till någon nämnvärd användning i praktiken, åtminstone inte under senare år. Det bör också beaktas att borgenären även bortsett från dessa bestämmelser har vissa möjligheter att bevaka sin fordran och bryta preskriptionen. om gälde- nären inte kan anträffas. Känner borgenären till gäldenärens hemvist eller uppehållsort. kan han som regel väcka talan mot gäldenären. även om denne är oanträffbar. Vidare kan talan i viss utsträckning väckas mot en person trots att både hans hemvist och uppehållsort är okända. Enligt 10 kap. 1 & femte stycket rättegångsbalken får talan mot svensk medborgare. som inte har känt hemvist vare sig inom eller utom riket och som uppe- håller sig utomlands eller vars uppehållsort är okänd. väckas vid domsto- len på den ort där han senast har haft hemvist eller uppehållit sig. Enligt delgivningslagen(1970: 428) kan delgivning i de angivna fallen i regel ske genom s.k. kungörelsedelgivning.

Rättegångsbalkens bestämmelser ger alltså borgenären relativt goda möjligheter att väcka talan mot en gäldenär vars hemvist och uppehållsort är okända eller som av annan anledning inte kan anträffas. Bestämmelserna täcker visserligen inte alla fall då gäldenären inte kan anträffas. De situa- tioner som faller utanför torde emellertid vara mycket få. Som regel torde borgenären ha fullgoda möjligheter att väcka talan eller vidta någon annan preskriptionsavbrytande åtgärd innan preskriptionstiden går ut. Detta gäl- ler i varje fall när preskriptionstiden är så lång som tio år.

När det gäller fordringar med kortare preskriptionstid är behovet av en tilläggsfrist för borgenären i och för sig större. Man bör emellertid komma ihåg att de fordringar som nu föreslås bli underkastade en treårig preskrip- tionstid normalt avvecklas på ganska kort tid. 1 den mån en sådan fordran löper under längre tid, t. ex. en fordran på grund av avbetalningsköp, har borgenären som regel fortlöpande kontakt med gäldenären i en eller annan form och kan ganska snabbt vidta de åtgärder som behövs, om gäldenären skulle hålla sig undan e. d. Det synes därför inte heller för konsumentford- ringarnas del föreligga tillräckliga skäl att införa någon specialbestämmelse om förlängning av preskriptionstiden eller om preskriptionsavbrott för situationer då gäldenären inte kan anträffas.

Även bortsett från att gäldenären kan vara oanträffbar kan det inträffa att borgenären saknar kännedom om någon omständighet som är av avgö-

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 38
•  Original

Prop. 1979/80: 119 38

rande betydelse för hans möjlighet att kräva betalning. l prop. 1976/77: 5 behandlas särskilt sådana fall då borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär. Detta kan förekomma framför allt i samband med utomobligatoriska skadeståndsanspråk, t. ex. när det gäller fördröjda skador.

Som skäl för den förlängningsfrist som föreslogs i propositionen an- fördes vidare att det kunde inträffa att borgenären. även om han hade tillräcklig kännedom om alla relevanta omständigheter, av någon annan anledning saknade möjlighet att kräva ut sin fordran eller avbryta preskrip- tion. Som exempel nämndes arbetskonflikt och sjukdom.

Som har framhållits tidigare blir behovet av en tilläggsfrist betydligt mindre, om tioårspreskriptionen behålls än om preskriptionstiden skulle förkortas i enlighet med förslaget i prop. 1976/77z5. ] vart fall om man bortser från skadeståndsfordringar torde det lika litet som enligt gällande rätt finnas behov av att komplettera den tioåriga preskriptionstiden med en allmän tilläggsfrist för sådana fall då borgenären kan åberopa någon annan omständighet än att gäldenären är oanträffbar som ursäkt för att inte ha avbrutit preskriptionen i tid. Även på denna punkt kan behovet av en tilläggsfrist vid första anblicken te sig större i fråga om fordringar för vilka preskriptionstiden förkortas. dvs. konsumentfordringar. Som nyss nämnts är emellertid sådana ford- ringar i allmänhet kortfristiga. och det är inte särskilt vanligt att en fordran av det slaget är beroende av någon omständighet som inträffar först efter flera år. Det torde knappast förekomma att borgenären svävar i ovisshet om sin fordran eller om vem som är betalningsskyldig. lnte heller i övrigt synes det motiverat att införa en möjlighet till förlängning av preskriptions- tiden för konsumentfordringar på grund av sådana extraordinära omstän- digheter som tilläggsfristen i propositionsförslaget tar sikte på.

Som nyss har antytts kan det ifrågasättas om den allmänna bestämmel- sen om tioårspreskription innebär en helt tillfredsställande lösning när det gäller skadeståndsfordringar. Det finns anledning att överväga om det inte behövs någon möjlighet till förlängning av preskriptionstiden med tanke på de sena skadorna. Om så anses vara fallet, bör man emellertid undvika att ge bestämmelserna härom en större räckvidd än nödvändigt. Bestämmel- serna bör inte utformas så. att de blir tillämpliga också på fordringar beträffande vilka det inte finns något egentligt behov av en möjlighet till förlängning. Med hänsyn till vad som har sagts i det föregående bör man därför inte införa en mer allmän tilläggsfrist enbart för skadeståndsford- ringarnas skull. De bestämmelser som kan behövas i detta avseende bör alltså begränsas till skadeståndsfordringar.

Föredraganden

Förslaget att upphäva de särskilda bestämmelserna i 1 5 andra och tredje styckena preskriptionsförordningen om preskriptionsavbrott i sådana fall

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 39
•  Original

Prop. 1979/80: 119 .- .. 39

då gäldenären inte kan anträffas har lämnats utan erinran av de flesta remissinstansema. Ett par remissinstanser anser dock att bestämmelserna bör behållas. bl. a. med tanke på fall då gäldenären har flyttat utomlands. Om bestämmelserna upphävs. bör de enligt den ena av dessa remissinstan- ser ersättas med en bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden i sådana situationer då borgenären har giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid. I övrigt har remissinstansema godtagit att någon allmän tilläggsfrist inte införs för sådana fall då borgenären som ursäkt för sin underlåtenhet att avbryta preskription i tid kan åberopa någon annan omständighet än att gäldenären inte har kunnat anträffas.

Som påpekas i promemorian är det en fördel om man kan undvika specialbestämmelser som innebär att preskriptionstiden förlängs eller att en ny preskriptionstid börjar löpa utan att gäldenären får veta det.

Bestämmelserna i l 5 andra och tredje styckena preskriptionsförordning— en torde i praktiken inte ha kommit till någon nämnvärd användning. åtminstone inte under senare år. Behovet av att behålla bestämmelserna eller att införa någon ersättning för dem måste anses vara obetydligt. Det gäller även om man vidgar området för den treåriga preskriptionstiden på det sätt som jag har föreslagit i avsnitt 5.2.2. Som föreslås i det följande bör preskription kunna avbrytas redan genom att talan väcks vid domstol eller på motsvarande sätt. I de fall det uppstår risk för att en fordran preskri- beras på grund av gäldenärens bortovaro e.d. torde denna möjlighet att avbryta preskription vara fullt tillräcklig för att tillgodose borgenärens berättigade intressen. På grund härav och med hänvisning till vad som i övrigt har anförts i promemorian på denna punkt tillstyrker jag förslaget att bestämmelserna i l å andra och tredje styckena preskriptionsförordningen upphävs utan att ersättas av några andra bestämmelser.

Enligt min mening saknas också tillräckliga skäl att införa en allmän tilläggsfrist e. d. med tanke på fall då borgenären kan åberopa någon annan omständighet än att gäldenären har varit oanträffbar som ursäkt för att inte ha avbrutit preskriptionen i tid.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågor om förlängning av preskrip- tionstid genom avtal. Jag skall behandla dessa frågor i specialmotive- ringen.

5.3.2. Skadeståndsfordringar m.m.

Nuvarande ordning m.m.

Preskriptionsförordningens regler om tioårspreskription gäller också fordringar som är beroende av villkor. Även för sådana fordringar är tillkomstdagen utgångspunkt för preskriptionstiden. Det saknar i princip betydelse när villkoret inträffar. Grundas fordringen på avtal, räknas preskriptionstiden från dagen för avtalet. Är det fråga om utomobligato- riskt skadestånd, börjar preskriptionstiden normalt löpa när den skadegö- rande handlingen företas.

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 40
•  Original

Prop. 1979/80: 119 40

l l975 års promemoria. som ju byggde på dubbla preskriptionstider. en treårig från förfallodagen och en tioårig från tillkomsten. föreslogs en särskild bestämmelse för villkorade fordringar o.d. Enligt den bestämmel- sen skulle en fordran som var beroende av att en viss omständighet inträffade inte anses ha kommit till förrän detta skedde. Den tioåriga preskriptionstiden skulle alltså i fråga om villkorade fordringar räknas från den dag villkoret inträffade. Beträffande skadeståndsfordringar innebar bestämmelserna att preskriptionstiden normalt började löpa omedelbart. l sådana fall då skadeeffekten inträffade först vid en framskjuten tidpunkt försköts emellertid utgångspunkten och därmed slutpunkten för preskrip- tionstiden. Och om det dröjde innan den skadelidande fick kännedom om skadan. kunde preskriptionstiden förlängas ytterligare genom den tilläggs- frist som föreslogs för sådana fall då borgenären saknade kännedom om sin fordran o. d. I fråga om den treåriga preskriptionstiden utgick promemorie- förslaget från att en skadeståndsfordran förfaller den dag anfordran sker. Från den dagen skulle alltså treårspreskriptionen räknas.

Promemorieförslagets betämmelser om preskriptionstid för skade- ståndsfordringar o.d. kritiserades från flera håll under remissbehandling— en. Det framhölls bl. a. att det kunde medföra olägenheter att räkna pres- kriptionstiden från den dag skadeeffekten inträdde. Detta kunde leda till att det förflöt mycket lång tid från den skadegörande handlingen tills eventuella anspråk preskriberades. Vidare påpekades att det i praxis och doktrin fanns olika åsikter om när en skadeståndsfordran skall anses förfallen till betalning.

Den omarbetning som efter remissbehandlingen gjordes av promemo- rieförslaget medförde att också bestämmelserna om preskription av skade- ståndsfordringar o.d. blev annorlunda. Enligt prop. 1976/77: 5 skulle så- dana fordringar liksom villkorade fordringar i allmänhet följa huvudregeln om tre års preskriptionstid från den dag en fordran tidigast kan göras gällande. Preskriptionstiden skulle alltså börja löpa först den dag skadan inträffade. I sådana fall då den skadelidande inte kunde framställa något krav i tid på grund av bristande kännedom om skadan e.d. skulle tiden kunna förlängas till ett år efter den dag då kännedom inträdde, dock högst tio år utöver den vanliga preskriptionstiden. Slutligen föreslogs en yttersta preskriptionstid på trettio år räknat från den skadegörande handlingen.

Promemorian

I de flesta fall inträffar en skada i omedelbart samband med den skade- görande handlingen. Det medför då knappast några problem att beräkna preskriptionstiden enligt huvudregeln i gällande rätt. lnte heller torde det i allmänhet bereda några svårigheter att tillämpa samma bestämmelse i sådana fall då skadan inträffar omedelbart men den skadelidande först vid en senare tidpunkt får kännedom om skadan och vem som är ansvarig för denna. Genom att tiden är så lång som tio år har den skadelidande som

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 41
•  Original

Prop. 1979/80: 119 | . 4l

regel fullt tillräckliga möjligheter att ta till vara sina intressen även i sådana fall.

De situationer där det kan uppstå problem med den nuvarande ordning- en är sådana då skadan inträffar avsevärt senare än den skadegörande handlingen. På vissa områden. t. ex. när det gäller produkt- och miljöska— dor, är det inte ovanligt att skadeeffekter uppstår efter lång tid. Problemen blir särskilt markanta, om det är fråga om en dold skada som visar sig mycket sent eller om det av annan anledning dröjer länge innan den skadelidande får kännedom om skadan och om vem som kan vara ansvarig för denna. Sådana situationer förekommer t. ex. när det gäller läkeme- delsskador. Det kan ibland vara svårt för den som har drabbats av vissa sjukdomsbesvär att inse att de kan ha samband med någon medicin som han sedan länge har upphört att använda.

När det gäller fördröjda skador kan därför en preskriptionstid på tio år från den skadegörande handlingen eller motsvarande ibland te sig för kort. Det kan inträffa att preskriptionstiden går till ända utan att den skadeli- dande har haft någon möjlighet att begära ersättning för skadan, t.o.m. innan skadan har visat sig. Inte minst från den skadelidandes synpunkt måste det te sig egendomligt om han på det sättet går miste om möjligheten att få ersättning.

Emellertid kan det uppstå olägenheter också om man inför en ordning som innebär att preskriptionstiden i praktiken blir längre för skadestånds- fordringar än för andra fordringar. Om preskriptionstiden räknas från den dag skadan inträffar eller från den dag den skadelidande får kännedom om att fordringen kan göras gällande e. d.. kommer preskription i vissa fall att inträda först efter mycket lång tid. Även om stor hänsyn bör tas till den skadelidande, är det inte rimligt att den som har företagit en viss handling skall kunna utsättas för skadeståndskrav hur lång tid som helst efter det handlingen företogs. Som lagrådet framhöll vid granskningen av det förslag som lades fram i prop. 1976/77: 5 är det mycket svårt att överblicka vilka konsekvenser en betydande förlängning av den nuvarande preskriptionsti- den skulle få i olika hänseenden. Bl.a. bör beaktas att möjligheterna att försäkra sig mot ersättningsskyldighet vid sent uppkommande skador är begränsade med de principer som är gängse i försäkringsbranschen. Detta kan naturligtvis bli särskilt kännbart när den skadevållande är en privatper- son. Föreligger inte tillräckliga försäkringsmöjligheter. kan en förlängning av preskriptionstiden få konsekvenser som knappast är acceptabla.

Skall man införa särskilda bestämmelser som bättre än de nuvarande tillgodoser den skadelidandes intresse i samband med de sena skadorna, bör man för att undgå de värsta olägenheterna också föreskriva en yttersta preskriptionstid räknat från den skadegörande handlingen eller motsvaran- de. I propositionen föreslogs en sådan yttersta tid på trettio år beträffande skadeståndsfordringar. Lagrådet uttalade med anledning härav att en tret- tioårstid var alldeles för lång både som generell yttersta preskriptionstid

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 42
•  Original

Prop. 1979/80: 119 41

4.

för skadeståndsfordringar och som generell yttersta tid för andra fordring- ar. Enligt lagrådets uppfattning syntes i själva verket varje mera betydande förlängning av den nuvarande tioårstiden från fordringens uppkomst ägnad att väcka betänkligheter. Lagrådet föreslog att det remitterade förslaget skulle kompletteras med en bestämmelse om en yttersta preskriptionstid på femton år från fordringens tillkomst. Bestämmelsen skulle gälla alla slags fordringar utom fordringar på skadestånd i anledning av brott. För- slaget beaktades emellertid inte vid den slutliga utformningen av proposi- tionsförslaget.

[ sitt betänkande med anledning av propositionen berör lagutskottet inte frågan om preskriptionstiden för skadeståndsfordringar. Utskottets utta- landen om att det kan vara befogat med en översyn av de nuvarande preskriptionsbestämmelserna tar sikte endast på konsumentfordringar. Redan detta är ett starkt skäl för att inte nu föreslå någon mera genomgri- pande förändring av vad som gäller beträffande preskription av skadeståndsfordringar.

] själva verket torde det inte heller föreligga något allmänt behov av att sträcka ut preskriptionstiden för skadeståndsfordringar. Det behov av en längre preskriptionstid som kan finnas torde vara begränsat till vissa områ- den. där det typiskt sett föreligger en risk för fördröjda skador, t.ex. produkt- och miljöskador. Skall man förbättra skyddet för den skadeli- dande i samband med de sena skadorna men samtidigt undgå de nackdelar som kan vara förenade med en förlängning av preskriptionstiden, torde det. i varje fall om man har kvar tioårspreskriptionen för fordringar i allmänhet, vara den bästa lösningen att som huvudregel behålla en pre- skriptionstid om tio år. räknad från skadehändelsen, men införa särskilda preskriptionsregler på de områden där det föreligger ett speciellt behov av en lång preskriptionstid. Det föreslås därför att de allmänna preskriptions- bestämmelserna skall vara tillämpliga också på skadeståndsfordringar i den mån inte annat gäller enligt särskild författning.

Redan nu finns det på vissa områden preskriptionsbestämmelser som ger en skadelidande möjlighet att begära ersättning för en skada som visar sig senare än tio år efter den skadegörande handlingen. Enligt 29 & lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall den som vill bevaka fordran på grund av försäkringsavtal väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och senast tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Motsvarande bestämmelser finns bl.a. i trafikskadelagen(1975: 1410). Bestämmelserna om ersättning för s.k. atomskada i atomansvarighetslagen (l968:45) bygger på likartade principer. Där föreskrivs dessutom för vissa fall en yttersta preskriptions- tid på tjugo år.

I detta sammanhang kan också erinras om att brottsbalkens bestämmel- ser om åtalspreskription innebär att brottspåföljd för vissa grova brott kan ådömas senare än tio år efter det brottet begicks. Det gäller t. ex. grov

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 43
•  Original

Prop. 1979/80: 119 . 43

misshandel, grovt rån och spridande av gift eller smitta. om brottet är grovt. Om det beträffande enskilt anspråk i anledning av brott införs sådana preskriptionsbestämmelser att skadeståndstalan får väckas så länge staffrättslig påföljd kan ådömas. kommer den skadelidandes intresse att bli bättre tillgodosett i dessa fall. Frågan om preskriptionstiden för enskilt anspråk i anledning av brott skall behandlas närmare i det följande.

Frågan i vad mån det i övrigt behövs särskilda bestämmelser om pre- skription av skadeståndsanspråk på olika områden bör inte tas upp i detta sammanhang utan i samband med lagstiftning på resp. område. F. n. pågår utredningsarbete på flera av de områden där det kan finnas skäl för särskil- da preskriptionsregler med hänsyn till fördröjda skador. Sålunda utreds frågan om ersättning för produktskador av produktansvarskommittén (Ju 1973: 08). som har avgett ctt delbetänkande (SOU 1976: 23) med förslag till lag om ersättning för läkemedelsskada. Vidare ses naturvårdslagen (1964: 822) över av naturvårdskommittén (Jo l970:28) och miljöskyddslag- stiftningen av utredningen (Jo 1976: 06) om översyn av miljöskyddslagstift- ningen. Vattenlagsutredningen (Ju 1969: 58) har lagt fram ett betänkande (SOU 1.977: 27) med förslag till ny vattenlag. Enligt de preskriptionsbe- stämmelser som föreslås där skall anspråk på ersättning för oförutsedda skador i vissa fall kunna väckas även efter den allmänna preskriptionsti- dens utgång.

Vad som i det föregående har sagts om preskription av skadeståndsford- ringar tar framför allt sikte på utomobligatoriska förhållanden. Det bör emellertid i stor utsträckning kunna tillämpas även i kontraktsförhållan- den. När det gäller ersättning för kontraktsbrott förekommer ofta att förutsättningarna för att ersättning skall utgå anges i avtalet. Det innebär i många fall att ersättningsskyldigheten är beroende av att en viss omstän- dighet inträffar vid en framskjuten tidpunkt. Exempel på detta är ersätt- ningsanspråk som grundar sig på en vitesklausul eller en garantiutfästelse. Men även när verkningarna av kontraktsbrott inte regleras i avtalet. är en fordran på grund av kontraktsbrott normalt beroende av någon omständig- het som inträffar kortare eller längre tid efter avtalets ingående.

Accepterar man tioårspreskriptionen som huvudregel i fråga om utom- obligatoriskt skadestånd, bör man kunna göra det också när det gäller ersättning på grund av kontraktsbrott. l själva verket torde behovet av en möjlighet till förlängning av preskriptionstiden vara betydligt mindre i kontraktsförhållanden. eftersom avtalsparter som regel har större möjlig- heter att förutse konsekvenserna och vid behov vidta erforderliga åtgär- der. lnte sällan är rätten till ersättning tidsbegränsad på grund av avtal. På vissa områden gäller dessutom särskilda inskränkningar enligt lag. Ett exempel är köplagens bestämmelser om reklamation. Enligt 54 & köplagen måste den som vill göra gällande skadeståndsanspråk eller annan påföljd på grund av fel eller brist i en köpt vara i princip påtala felet eller bristen senast ett år efter det varan mottogs.

Förlängd prat/trip tionstid

• Sida 44
•  Original

Prop. 1979/80: 119 44

På grund av det anförda föreslås att det inte heller beträffande skade- stånd i kontraktsförhållandcn införs några särskilda regler om preskrip- tion.

Frågan hur preskriptionstiden för skadeståndsfordringar beräknas får betydelse också när det gäller omprövning av skadestånd. Härvid bör framför allt beaktas de bestämmelser som har införts i 5 kap. 5 % första stycket skadeståndslagen(1972: 207). Där föreskrivs att ersättning för in- komstförlust eller förlust av underhåll som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas. om de förhållanden som har legat till grund för bestäm- mandet av ersättningen har ändrats väsentligt. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.

Under lagrådsgranskningen av de föreslagna ändringarna i skadestånds- lagen berördes frågan om tidsbegränsning av rätten till ändring av skade- stånd (prop. 1975: 12 s. 217). Lagrådet erinrade om att det i utländsk rätt finns exempel på att yrkande om omprövning måste framställas inom viss kortare tid. När en särskild bestämmelse härom saknas, torde enligt lagrå- det den allmänna preskriptionsregeln bli tillämplig. Yrkande om ompröv- ning torde sålunda böra framställas inom tio år från det slutliga avgörandet i skadeståndsmålet för att kunna bifallas.

Med anledning av vad lagrådet anfört uttalade föredragande statsrådet (prop. 1975: 12 s. 225) att det kunde ifrågasättas om gällande regler på denna punkt var tillfredsställande. Han fann dock inte anledning att i det sammanhanget gå närmare in på hithörande problem utan ansåg att de i stället borde tas upp i samband med översynen av preskriptionslagstift- ningen.

] prop. 1976/77: 5 föreslogs inga särskilda bestämmelser om omprövning av skadestånd. Det föreslagna systemet för beräkning av preskriptionstid innebar emellertid att möjligheterna att efter lång tid begära omprövning av ett fastställt skadestånd blev större än enligt gällande rätt. Eftersom den allmänna preskriptionstiden skulle räknas från den dag en fordran tidigast kunde göras gällande och borgenären dessutom kunde få en tilläggsfrist om han på grund av bristande kunskap hade giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid. kunde det även i omprövningsfallen förflyta lång tid innan preskription inträdde. Den yttersta tidsgränsen på trettio år skulle emellertid vara tillämplig också i dessa fall. Det innebar att ytterligare ersättning med anledning av en viss skadegörande handling inte skulle kunna utgå. när trettio år hade förflutit från det handlingen företogs. Däremot skulle trettioårsgränsen inte gälla beträffande sänkning av ett fastställt skadestånd.

Om man anser att de allmänna preskriptionsreglerna är godtagbara i fråga om skadeståndsfordringar i allmänhet. finns det knappast skäl att införa speciella bestämmelser för omprövningsfallen. Även om man be- håller tioårstiden för skadeståndsfordringar. innebär inte detta att rätten

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 45
•  Original

Prop. 1979/80: 119 45

till omprövning av ett fastställt skadestånd skärs av. när tio år har förflutit från den skadegörande handlingen. Såväl enligt gällande rätt som enligt de bestämmelser om preskriptionsavbrott som föreslås i promemorian löper en ny tioårstid från det skadeståndet fastställdes, oavsett om detta har skett genom avtal eller dom. Är det fråga om skadestånd i form av livränta. sker dessutom en successiv förskjutning framåt i tiden genom att preskrip- tionen bryts varje gång en utbetalning görs.

D_e skäl som kan anföras till förmån för en ytterligare utsträckning av tiden för omprövning kan inte anses vara tillräckliga för att motivera att det införs särskilda bestämmelser som avviker från vad som gäller beträffande skadeståndsfordringar i allmänhet. I den mån det föreligger särskilda skäl för en förlängning av tiden beträffande vissa typer av skador får frågan om Specialregler i enlighet med vad som har sagts förut tas upp i samband med lagstiftning på de områden där sådana skador förekommer.

l gällande rätt finns inga särskilda bestämmelser om preskription av enskilt anspråk i anledning av brott. Ett sådant anspråk preskriberas alltså tio år efter fordringens tillkomst. l prop. 1976/77: 5 föreslogs liksom i 1975 års promemoria särskilda bestämmelser om preskriptionstid för fordran på skadestånd i anledning av brott. Bestämmelserna innebar att den som hade åsamkats skada genom brott alltid skulle ha möjlighet att begära skade- stånd sålänge straffrättslig påföljd kunde ådömas. Den skadelidande skulle dessutom alltid ha en frist på minst ett år från det ansvarsfrågan avgjordes. Motsvarande bestämmelser föreslås i promemorian (se närmare i special- motiveringen).

I propositionen föreslogs vidare en särskild preskriptionsbestämmelse för fordringar i förmynderskaps- och godmansförhållanden. Enligt gällan- de rätt anses en omyndigs fordran på förmyndaren inte bli preskriberad så länge uppdraget består. Preskription inträder först när tio år har förflutit från det uppdraget upphörde. För vissa ersättningsanspråk gäller dock en kortare preskriptionstid enligt 13 kap. 10 & föräldrabalken. Där föreskrivs att anspråk på skadestånd mot en avgående förmyndare skall göras gällan- de inom ett år från det slutredovisning för förvaltningen har avgetts. Detta gäller dock inte om förmyndaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfaran- de. Enligt 18 kap. 7 & föräldrabalken har bestämmelserna motsvarande tillämpning i godmansförhållanden.

Enligt propositionsförslaget skulle bestämmelserna i 13 kap. 10 & ersät- tas av en bestämmelse som innebar att en omyndigs fordran på förmyn- daren preskriberas tidigast tre år efter den dag förmynd rens befattning upphörde. Motsvarande föreslogs gälla i sådana fall då dei-r för vilken god man har förordnats har en fordran på den gode mannen.

Vad som i detta avseende föreslogs i propositionen syftade framför allt till att få till stånd en samordning med de allmänna preskriptionsbestäm- melserna. Om man nu behåller tioårspreskripionen, finns det inte någon egentlig anledning att överge de ifrågavarande bestämmelserna i föräldra— balken. Någon ändring föreslås därför inte på denna punkt.

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 46
•  Original

Prop. 1979/80: 119 46

Enligt propositionsförslaget skulle. som tidigare har berörts, preskrip- tionstiden inte bara för skadeståndsfordringar utan också för villkorade fordringar i allmänhet räknas från den dag villkoret inträffade. Om man i enlighet med vad som föreslås i promemorian behåller den allmänna tioårs- preskriptionen från fordringens tillkomst. kommer deti princip att bli utan betydelse när villkoret inträffar. Preskriptionstiden räknas från dagen för avtalet eller den motsvarande dag när fordringen skall anses tillkommen. Lika litet som i fråga om skadeståndsfordringar finns det skäl att införa någon specialregel om beräkning av preskriptionstid beträffande villkorade fordringar i allmänhet.

I detta sammanhang bör emellertid beaktas att preskriptionsförordning- en har en särskild bestämmelse för regressfordringar. Om en gäldenär har betalat en skuld, för vilken flera är solidariskt ansvariga, under tionde året av preskriptionstiden, har han enligt 5 5 andra stycket ett år på sig för att göra gällande regresskrav mot de övriga. I propositionen föreslogs ingen motsvarighet till den bestämmelsen. Sättet att räkna preskriptionstid från den dag en fordran tidigast kan göras gällande medförde nämligen att preskriptionstiden för en regressfordran började löpa först när regressbor- genären hade infriat huvudfordringen.

För att inte den som infriar en skuld för vilken flera är solidariskt ansvariga skall råka i ett prekärt läge. om han betalar kort före preskrip- tionstidens utgång, bör man behålla en motsvarighet till den nämnda be- stämmelsen i preskriptionsförordningen. Regressborgenären bör alltså i sådana fall få en tilläggsfrist. som lämpligen kan bestämmas till ett är liksom enligt gällande rätt. Förutsättningen för att fristen skall bli tillämplig bör som hittills vara att huvudfordringen vid infriandet inte är preskriberad gentemot regressgäldenären. Bestämmelsen bör gälla också beträffande en infriande borgensmans regressfordran mot en medborgensman eller mot huvudgäldenären.

I det förslag till preskriptionslag som lades fram i betänkandet (SOU 1957:11) Fordringspreskription m.m. föreslogs en specialregel för vissa fordringar som normalt kan göras gällande först vid en framskjuten tid- punkt. Bakgrunden härtill var den bestämmelse som föreslogs om en yt- tersta preskriptionstid på tjugo år från fordringens tillkomst. Från den bestämmelsen gjordes enligt förslaget undantag bl.a. för fordran som förfaller till betalning vid någons död och för fordran på pension. livränta. undantagsförmån. underhållsbidrag eller andra fullgörelser som förfaller med bestämda mellanrum och inte är avbetalning på en huvudfordran.

Någon motsvarighet till den angivna undantagsregeln föreslogs inte i prop. 1976/77: 5. Det behövdes inte någon sådan bestämmelse. eftersom preskriptionstiden enligt propositionsförslaget skulle börja löpa först den dag en fordran tidigast kunde göras gällande.

Om man nu behåller en huvudregel som föreskriver tio års preskriptions- tid från fordringens tillkomst. uppstår frågan om det inte behövs en spe-

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 47
•  Original

Prop. 1979/80: 119 - 47

cialbestämmelse för fordringar av det angivna slaget för att undvika att preskription inträder redan innan borgenären har haft möjlighet att kräva betalning.

Vid behandlingen av förslaget i prop. 1976/77: 5 tog lagrådet upp frågan om en liknande undantagsregel i samband med sitt förslag om en yttersta preskriptionstid på femton år. Enligt lagrådets mening var det dock inte påkallat att föreskriva några motsvarande undantag. Som skäl härför an- fördes bl.a. att den gällande tioåriga preskriptionstiden hade tillämpats väsentligen utan sådana undantag och att några mera påtagliga olägenheter såvitt känt inte hade föranletts därav.

Utöver vad lagrådet har anfört bör bl. a. beaktas att preskriptionsbe- stämmelserna enligt det föreliggande förslaget liksom enligt gällande rätt endast omfattar rättigheter av obligationsrättslig karaktär. Sålunda är rät- ten till underhåll enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken över huvud taget inte föremål för preskription. Obligationsrättsliga anspråk som grun- dar sig på en sådan rättighet, t. ex. fordran på underhållsbidrag för viss tid. faller däremot i och för sig inom tillämpningsområdet. [ sitt betänkande (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda har dock familjelagssak- kunniga föreslagit särskilda bestämmelser om tre års preskriptionstid för fordran på underhållsbidrag. Det finns därför inte anledning att i detta sammahang ta upp frågan om preskriptionstiden för sådana fordringar.

inte heller i övrigt finns det skäl att överväga särskilda bestämmelser om preskriptionstid beträffande fordringar av det angivna slaget annat än möjligen i fråga om fordran på pension. Frågan är om t.ex. den som är berättigad till ålderspension på grund av en anställning, som han har lämnat tidigare än tio år före pensionsåldems inträde, skall behöva vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd för att bevara rätten till pension. Materiellt sett vore det givetvis högst otillfredsställande om den pensionsberättigade kunde gå miste om pensionen på grund av att han hade underlåtit att avbryta preskription. I praktiken torde det emellertid inte föreligga någon risk för sådana konsekvenser. [ fråga om pension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring börjar inte någon preskriptionstid löpa innan den pensionsberättigade kan lyfta pensionen. Detsamma gäller i allmänhet beträffande tjänstepensioner inom den enskilda sektorn. eftersom rätten till pension regelmässigt är tryggad genom försäkring och därmed omfattas av försäkringsavtalslagens preskriptionsbestämmelser. som innebär att nå- gon preskriptionstid aldrig börjar löpa innan en fordran kan göras gällande. På grund härav och då det inte har kommit fram några olägenheter med den nuvarande ordningen föreslås inte heller i fråga om pension några särskilda preskriptionsbestämmelser.

Föredraganden

De flesta remissinstanserna har godtagit vad som anförs i promemorian om skadeståndsfordringar. Ett par remissinstanser har i mera allmänna

Förlängd preskrip- tionxrid

• Sida 48
•  Original

Prop. 1979/80: 1 19 43

ordalag framhållit det önskvärda i att preskriptionstiden för fordringar på ersättning vid fördröjda skador o.d. uppmärksammas i lagstiftningsarbe— - tet.

Som påpekas i promemorian kan de nuvarande preskriptionsbestämmel- serna medföra vissa problem i fråga om skadeståndsfordringar. Det gäller framför allt sådana fall då en skada inträffar eller ger sig till känna först lång tid efter den skadegörande handlingen.

Av promemorian framgår att det på vissa områden finns särskilda pre- skriptionsbestämmclser som ger en skadelidande möjlighet att få ersätt- ning för en skada även efter lång tid. Dessutom pågår det utredningsarbete på flera områden där fördröjda skador kan förekomma. Som komplettering av de uppgifter som har lämnats i promemorian vill jag upplysa följande.

I lagen(l976: 380) om arbetsskadeförsäkring finns särskilda preskrip- tionsbestämmelser som bygger på en sexårig preskriptionstid. Bestämmel- serna är konstruerade så. att de begränsar möjligheterna att få retroaktiv ersättning. I fråga om sjukpenning och livränta föreskrivs att ansökan om ersättning skall göras inom sex år från den dag ersättningen avser. Bestäm- melserna är uttömmande. dvs. ersättningsanspråk som avses i lagen ärinte dessutom underkastade reglerna om tioårspreskription. Ersättning kan alltså utgå även om mer än tio år har förflutit från den skadegörande handlingen.

Som komplement till arbetsskadeförsäkringen har SAF, LO och Privat- tjänstemannakartellen träffat överenskommelse om trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Överenskommelsen har lett till kollektivavtal som före- skriver att arbetsgivarna skall teckna trygghetsförsäkring. Denna ger de anställda rätt till viss ersättning utöver arbetsskadeförsäkringen för per- sonskada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. 1 de allmänna villkor som har fastställts för försäkringen finns inga preskrip- tionsbestämmelser. Detta torde innebära att de i det föregående nämnda preskriptionsreglerna i försäkringsavtalslagen är tillämpliga på ersättnings- anspråk som omfattas av trygghetsförsäkringen.

I fråga om produktskador bör nämnas att läkemedelsföretagen i Sverige har kommit överens om att teckna en särskild försäkring som ger ersätt- ning för läkemedelsskador. Försäkringen. som bygger på frivilligt åta— gande, har trätt i kraft den 1 juli 1978. Därigenom har det blivit onödigt att genomföra det förslag till lag om ersättning för läkemedelsskada som lades fram av produktansvarskommittén i betänkandet SOU 1976: 23. Enligt de villkor som gäller för läkemedelsföretagens åtagande skall den som vill kräva ersättning för läkemedelsskada anmäla skadan inom tre år från det han fick kännedom om skadan. Treårstiden börjar löpa först när den skadelidande är medveten om att han har blivit skadad och att skadan med övervägande sannolikhet har orsakats av läkemedel. Vidare finns en kom- pletterande regel för sådana fall då det dröjer mycket lång tid innan en läkemedelsskada visar sig eller den skadelidande får klart för sig att det

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 49
•  Original

Prop. 1979/80:119 49

föreligger ett orsakssamband mellan skadan och användningen av läkeme- del. Enligt den regeln gäller som yttersta tidsgräns att skadan skall anmälas inom femton år från det att den skadade upphörde att använda läkemedel som har orsakat skadan. Har skadan orsakats av flera läkemedel tillsam- mans, är det tillräckligt att den skadade har använt ett av dem under de senaste femton åren.

På grundval av försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1977: 84) Konsumentförsäkringslag har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till konsumentförsäkringslag, som nyligen har remitterats till lagrå— det. Lagförslaget innehåller preskriptionsbestämmelser som ansluter sig nära till preskriptionsreglerna i försäkringsavtalslagen. Enligt huvudregeln i förslaget till konsumentförsäkringslag skall den som vill göra anspråk på försäkringsersättning väcka talan inom tre år från det att han fick känne- dom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

Beträffande de utredningar som omtalas i promemorian kan nämnas att naturvårdskommittén i mars 1979 har avgett sitt slutbetänkande (SOU 1979:14) Naturvård och täktverksamhet. Vidare har miljöskyddsutred- ningen i december 1978 avlämnat delbetänkandet (SOU l978z80) Bättre miljöskydd [, som innehåller vissa förslag till ändringar i miljöskyddslag- stiftningen. Några bestämmelser om preskription föreslås inte i något av betänkandena. Jag vill emellertid tillägga att jag är 1978 har tillkallat en särskild utredare (Ju l978:08) för att utreda frågor om skadestånd vid miljöskador. l direktiven (Dir 1978: 72) sägs bl. a. att utredaren bör pröva om särskilda preskriptionsregler bör gälla för vissa typer av miljöskador.

Som framhålls i promemorian torde det inte finnas något behov av en längre preskriptionstid än f. n. för skadeståndsfordringar i allmänhet. Där— emot kan det behövas en särskilt lång preskriptionstid beträffande vissa slag av skadeståndsfordringar. Det gäller framför allt ersättningsanspråk på sådana områden där det typiskt sett föreligger en risk för fördröjda skador. Som framgår av vad jag nyss har sagt finns det redan nu en del specialbestämmelser som gör det möjligt att kräva ut skadestånd eller få annan skadeersättning efter lång tid. Frågan i vad mån det därutöver behövs Specialregler på olika områden bör inte behandlas i detta samman- hang. Sådana frågor får i stället tas upp inom lagstiftningen på de områden där särskilda preskriptionsregler kan vara motiverade. 1 den mån sådana bestämmelser inte har meddelats bör de allmänna preskriptionsbestämmel- serna vara tillämpliga också på skadeståndsfordringar. Som föreslås i promemorian bör detta gälla såväl i fråga om utomobligatoriskt skadestånd som i fråga om skadestånd i kontraktsförhållanden.

Frågan om tidsbegränsning av rätten till omprövning av skadestånd har inte berörts under remissbehandlingen. Från företrädare för försäkrings- branschen har emellertid förts fram vissa synpunkter på vad som i detta avseende anförs i promemorian. Det gäller i första hand påståendet att

4 Riksdagen 1979/80. [ saml. Nr 119

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 50
•  Original

Prop. 1979/80: 119 50

preskriptionstiden, när skadestånd har fastställts i form av livränta. suc- cessivt skjuts framåt i tiden genom att preskriptionen bryts varje gång en utbetalning görs. Från försäkringshåll ifrågasätts om detta är riktigt. Det skulle innebära att omprövningsfrågan kan hållas aktuell under hela löpti- den. upp till 50—60 år, när skadestånd har bestämts som livränta, men klipps av efter tio år när skadestånd har bestämts i form av engångsbelopp. Enligt försäkringsbolagen är en sådan olikhet otillfredsställande. Valet av lämplig ersättningsform bör. framhålls det. styras av andra faktorer än en längre eller kortare preskriptionstid.

Som jag nyss har berört anser jag för min del att de allmänna preskrip- tionsbestämmelserna bör vara tillämpliga också på skadeståndsfordringar i den män inte särskilda regler meddelas på speciella områden. Preskrip- tionstiden blir alltså normalt tio år från den skadegörande handlingen. När skadestånd har fastställts börjar en ny tioårig preskriptionstid att löpa. Detta blir fallet såväl enligt gällande rätt som enligt de bestämmelser om preskriptionsavbrott som föreslås i det följande. Om skadestånd har be- stämts i form av ett engångsbelopp. torde ett anspråk på ytterligare ersätt- ning preskriberas tio år efter det att skadeståndet fastställdes. Om skade- ståndet i stället har bestämts i form av livränta. sker preskriptionsavbrott varje gång en utbetalning görs. Preskriptionen bryts dock endast beträffan- de den fordran som betalningen avser. Andra anspråk från den skadeli- dandes sida berörs inte. Ett anspråk på ytterligare ersättning torde därför inte heller när skadestånd har fastställts i form av livränta kunna göras gällande senare än tio år efter det skadeståndet fastställdes.

Även med den angivna utgångspunkten delar jag den i promemorian framförda åsikten att det inte föreligger tillräckliga skäl för att införa några särskilda bestämmelser om utsträckning av tiden för omprövning av skade- stånd. 1 den mån det finns särskilda skäl för förlängning av tiden beträffan- de vissa typer av skador får frågan härom tas upp i samband med lagstift- ning på de områden där sådana skador förekommer.

Promemorieförslagets bestämmelser om preskription av enskilt anspråk i anledning av brott har under remissbehandlingen kommenterats bara av en remissinstans, som har tagit upp ett speciellt fall. För min del tillstyrker jag de bestämmelser som i detta avseende föreslås i promemorian. Jag återkommer till dem i specialmotiveringen.

Vad som anförs i promemorian om fordringar i förmynderskaps- och godmansförhållanden. om villkorade fordringar i allmänhet och om re- gressfordringar har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig till vad som anförs i promemorian i dessa avseenden. Att jag i det föregående har föreslagit en viss utvidgning av tillämpningsområ- det för treårspreskriptionen föranleder inte någon annan bedömning. Jag föreslår alltså. såvitt gäller regressförhållanden. att det införs en bestäm- melse om att den som har en regressfordran på grund av att han har betalt en skuld för vilken flera är ansvariga alltid skall ha en frist på ett år för att kräva ut sin fordran.

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 51
•  Original

Prop. 1979/80: 119

'J- __

Som framgår av promemorian saknar de allmänna preskriptionsbestäm- melserna som regel betydelse i fråga om pensionsfordringar. Sådana ford- ringar är normalt tryggade genom försäkring och omfattas därmed av preskriptionsbestämmclserna i försäkringsavtalslagen . vilket innebär att någon preskriptionstid inte börjar löpa innan fordringen kan göras gällan- de. Under remissbehandlingen har emellertid ett par remissinstanser påpe- kat att så inte alltid är fallet och att det har förekommit att arbetsgivare har vägrat betala ut pension under åberopande av att pensionskravet varit preskriberat. eftersom pensionsutfastelsen har gjorts mer än tio år tillbaka i tiden och sedermera inte har förnyats. De båda remissinstanserna föreslår därför att det införs en speciell regel om preskriptionstidens beräkning i sådana fall.

Enligt min mening är det ytterst otillfredsställande om den som är berättigad till pension skall behöva vidta preskriptionsavbrytande åtgärder redan innan pensionen kan börja betalas ut. Den pensionsberättigade skall inte behöva riskera att gå miste om pensionen på grund av underlåtenhet att avbryta preskription. Jag föreslår därför att det införs en uttrycklig bestämmelse om att preskriptionstiden för fordran på pension skall räknas från den dag fordringen tidigast kan göras gällande.

Riksdagen har nyligen beslutat införa nya preskriptionsbestämmelser beträffande fordringar på underhållsbidrag till barn och make (prop. 1978/ 79: 12, LU 1978/79:9, rskr 1978/79:99. SFS 1978z853—854). Bestämmel— serna bygger på en treårig preskriptionstid. De träderi kraft den ljuli 1979. Det finns därför inte skäl att i detta sammanhang ta upp frågan om pre- skriptionstiden för sådana fordringar. Inte heller finns det enligt min me- ning skäl att föreslå särskilda preskriptionsbestämmelser beträffande and- ra fordringar som avser periodiska prestationer eller beträffande de ford- ringar i övrigt som i promemorian behandlas tillsammans med fordringar på pension eller livränta.

5.3.3 Fordringar på bank o.d.

Nuvarande ordning m.m.

Enligt preskriptionsförordningen gäller huvudregeln om tioårig preskrip- tion också fordran på medel som innestår på bankräkning. l prop. 1976] 77:5 föreslogs att sådana fordringar skulle undantas från de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Vanliga preskriptionsregler skulle dock gäl- la beträffande fordran på grund av insättning i inlåningsrörelse som bedrivs av annan än bank liksom fordran på medel som har satts in på postgiro- konto.

För att tillgodose bankernas intresse av att kunna avveckla konton som har stått outnyttjade under mycket lång tid föreslogs i propositionen en särskild bestämmelse i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penning- ars nedsättande i allmänt förvar. Enligt den bestämmelsen skulle belopp

Förlängd preskrip— tionsn'd

• Sida 52
•  Original

Prop. 1979/80: 119 52 som innestod på bankräkning få sättas ner hos överexekutor. när tio år hade gått från senaste insättning eller uttag. Om beloppet stod kvar tio år efter nedsättningen. skulle det få lyftas av den som hade gjort nedsättning- en.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen uppvaktades lagutskottet av företrädare för bankerna som starkt kritiserade den föreslagna ordning- en och framhöll att denna skulle innebära betydande olägenheter för ban- kerna. Dels var metoden omständlig och tungrodd. dels sktrlle nedsätt- ningsförfarandet inte skydda bankerna mot krav annat än såvitt angick det nedsatta beloppet. Systemet skulle leda till ett betydande merarbete för bankerna. Bl.a. skulle de för att skydda sig mot dubbelkrav tvingas att spara bokföringsverifikationer under i princip obegränsad framtid. Om propositionsförslaget genomfördes. skulle bankerna bli nödsakade att ut- nyttja avtalsfriheten och träffa avtal om särskild preskriptionstid med samtliga kontoinnehavare. Bankföreträdarna föreslog därför att de all- männa preskriptionsbestämmelserna skulle gälla också beträffande bank- fordringar. Även bankinspektionen ansåg att undantaget för bankfordring- ar borde utgå och att sådana fordringar borde vara underkastade en tioårig preskriptionstid.

Lagutskottets majoritet. som avstyrkte propositionsförslaget i dess hel- het. berörde inte frågan om preskriptionstiden för bankfordringar. Där- emot behandlades frågan av en minoritet inom utskottet. Minoriteten. som i övrigt tillstyrkte propositionsförslaget. framhöll att den gällande tioåriga preskriptionstiden inte syntes ha medfört några rättsförluster eller andra nackdelar för innehavare av bankkonton. Enligt vedertagen praxis betalar nämligen bankerna ut innestående medel till den som visar sig ha rätt till dem. oavsett om preskription har inträtt. Som regel betalar man dock inte ränta för tid efter det att fordringen har preskriberats. Vad som från bankhåll hade invänts mot propositionsförslaget fann utskottsminoriteten tungt vägande. och den kunde därför inte ställa sig bakom förslaget i denna del. I stället föreslogs en bestämmelse om att fordran på medel som innestår på räkning hos bank eller annan som bedriver inlåningsrörelse skulle preskriberas tio år efter det att insättning eller uttag senast gjordes.

Promemorian

De skäl som kan anföras för att införa särskilda preskriptionsbestäm- melser beträffande fordran på medel som innestår hos bank bygger på tanken att den som har satt in pengar på bank har en mer ovillkorlig rätt att få ut sina pengar än den som har en vanlig fordran. Från insättarens synpunkt är insättningen snarast en form av deposition av samma art som när han lämnar värdepapper eller annan egendom till förvaltning av bank. Anspråk på att få tillbaka sådan egendom är i motsats till fordran på att få ut insatta medel av sakrättslig karaktär och är över huvud taget inte föremål för preskription. Den som har satt in pengar på bankräkning torde i

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 53
•  Original

Prop. 1979/80: 119 53 allmänhet anse det närmast självklart att han skall ha en ovillkorlig rätt att få tillbaka de pengar han har satt in. lnsättaren torde i många fall vara helt okunnig om att hans fordran kan preskriberas.

Även om man godtar det angivna synsättet innebär inte detta att det finns behov av att undanta fordran på insatta medel från de allmänna preskriptionsbestämmelsema. Den nuvarande ordningen synes inte ha medfört några egentliga olägenheter. eftersom bankerna regelmässigt beta- lar ut insatta medel, även om preskription skulle ha inträtt. Trots allt fyller preskriptionsbestämmelserna en inte oviktig funktion även i fråga om bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot ogrundade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på insatta medel undantogs från preskrip— tion, skulle bankerna av allt att döma åsamkas betydande olägenheter. Någon motsvarighet till den i propositionsförslaget intagna undantagsbe- stämmelsen föreslås därför inte.

När det gäller den närmare beräkningen av preskriptionstiden för hithö- rande fordringar — något som i praktiken får betydelse endast i fråga om fordran på ränta — bör principen vara att preskription aldrig inträder tidigare än tio år efter det att insättning eller uttag senast gjordes. Med nuvarande bestämmelser torde det knappast råda något tvivel om att preskriptionen anses avbruten varje gång kontohavaren gör en insättning eller ett uttag. De ändringar av bestämmelserna om preskriptionsavbrott som föreslås i det följande (se avsnittet 5.4) torde härvidlag inte föranleda en annan bedömning. I vart fall torde man kunna utgå från att bankerna tillämpar reglerna så. att de inte åberopar preskription innan tio år har gått från senaste insättning eller uttag. Det torde därför inte finnas behov av någon särskild bestämmelse för hithörande fordringar i fråga om utgångs- punkten för preskriptionstiden. Följaktligen föreslås att de allmänna pre- skriptionsbestämmelserna även i detta hänseende skall vara tillämpliga på fordringar som innestår hos bank.

F öredraganden

Vad som har anförts i promemorian beträffande fordringar på medel som innestår på bankräkning e. (1. har lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Endast en remissinstans har fört fram en avvikande me- ning och föreslagit att bankfordringarna undantas från de allmänna pre— skriptionsbestämmelserna och att det införs en särskild bestämmelse om nedsättning av medel som innestår på bankräkning i enlighet med förslaget i prop. 1976/77: 5.

De synpunkter som sålunda har kommit fram under remissbehandlingen ger mig inte anledning att gå ifrån vad som i promemorian har föreslagits beträffande fordringar på medel som innestår hos bank c. d. Jag föreslår alltså att det inte införs några särskilda preskriptionsbestämmelser för sådana fordringar.

Förlängd preskrip- tionstid

• Sida 54
•  Original

Prop. 1979/80: 119 54

5.4. Preskriptionsavbrott

5.4.1. Preskriptionsat'brytande åtgärder Nuvarande ordning m.m.

Enligt nuvarande bestämmelser sker preskriptionsavbrott genom att borgenären kräver gäldenären på betalning. Krav kan framställas genom att borgenären ansöker om stämning eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande mot gäldenären. Även kvittningsinvändning i rättegång. bevak- ning i konkurs m.m. har preskriptionsavbrytande verkan. Det är emeller- tid inte nödvändigt att borgenären vidtar rättslig åtgärd för att avbryta preskriptionen. Det räcker att han kräver gäldenären på betalning utom rätta. ÄVen ett muntligt krav eller en erinran om skulden godtas som preskriptionsavbrytande åtgärd. Vidare kan preskription avbrytas genom att gäldenären erkänner skulden uttryckligen eller genom konkludent handlande.

1 1975 års departementspromemoria föreslogs en skärpning av bestäm- melserna om preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Enligt huvudre- geln skulle det krävas att borgenären inledde rättsligt förfarande för att erhålla dom eller liknande avgörande beträffande fordringen. Preskription Skulle också kunna avbrytas genom kvittningsinvändning i rättsligt förfa- rande. inledande av verkställighetsförfarande och bevakning i konkurs. ] vissa fall skulle det dock räcka med en skriftlig erinran om fordringen. Det gällde dels när en fordran inte var förfallen till betalning, dels när fordring- en hade fastställts genom dom e.d. Liksom enligt gällande rätt skulle preskription dessutom kunna avbrytas genom gäldenärens erkännande.

Promemorieförslagets bestämmelser om preskriptionsavbrott fick ett blandat mottagande under remissbehandlingen. De remissinstanser som tillstyrkte en förkortning av preskriptionstiden hade i allmänhet också en positiv inställning till att bestämmelserna om preskriptionsavbrott skärptes. De remissinstanser som å andra sidan ställde sig avvisande till att preskriptionstiden förkortades avstyrkte i många fall också de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrott. En skärpning av kraven på preskriptionsavbrott påstods kunna leda till onödiga processer och rätts- förluster för borgenärerna.

Trots remisskritiken höll man i prop. 1976/77: 5 fast vid principen att det skulle krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Enligt propositionsförslaget skulle preskription kunna avbrytas. för- utom genom g'äldenärens erkännande. genom att [. borgenären väckte talan mot gäldenären. ansökte om lagsökning eller betalningsföreläggande. påkallade tillämpning av skiljeavtal eller sökte verkställighet för fordring— en. 2. borgenären åberopade fordringen till kvittning eller som grund för annan invändning vid domstol. i skiljeförfarande eller hos exekutiv myn- dighet eller 3. borgenären åberopade fordringen till stöd för konkursansö- kan eller bevakade fordringen i gäldenärens konkurs.

Preskriptionsav- brott

• Sida 55
•  Original

Prop. 1979/80: 119 s5

Vid behandlingen av propositionsförslaget gick lagutskottet inte särskilt in på frågan om preskriptionsavbrott. Enligt utskottet hade frågorna om preskriptionstidens längd. utgångspunkten för preskriptionstiden och preskriptionsavbrott sådant inbördes samband att de inte borde prövas var för sig. Utskottet behandlade därför dessa delar av förslaget som en enhet. Efter att framför allt ha uppehållit sig vid frågan om preskriptionstidens längd förklarade utskottet. som förut har nämnts, att det inte kunde ställa sig bakom propositionsförslaget. Utskottet uttalade sig till förmån för en ändring av gällande rätt endast i fråga om preskriptionstiden för konsu- mentfordringar.

1 preskriptionsförordningen finns inte några bestämmelser om huruvida åtgärder som vidtas utomlands medför preskriptionsavbrott. Däremot in- nehåller växel- och checklagarna vissa bestämmelser om verkan i preskrip- tionshänseende av att rättsliga åtgärder vidtas i ett annat land. Se 71 å andra stycket växellagen(1932: 130) och 53 å andra stycket checklagen(1932: 131).

Promemorian

Mot bakgrund av utskottets uttalanden och riksdagens ställningstagande till propositionsförslaget finns det. som tidigare har framhållits i prome- morian. inte skäl att föreslå nya preskriptionsbestämmelser som innebär omfattande ändringar av gällande rätt. Detta gäller även bestämmelserna om preskriptionsavbrott. Vid utformningen av bestämmelserna om hur preskription skall kunna avbrytas bör alltså gällande rätt i allt väsentligt behållas. i varje fall beträffande andra fordringar än konsumentfordringar.

Detta innebär till en början att preskription skall kunna avbrytas genom gäldenärens erkännande. Liksom nu bör verkan vara densamma. oavsett om gäldenären erkänner skulden uttryckligen eller genom konkludent handlande, t. ex. betalning av ränta eller amortering.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida kan det göras gällande att den nuvarande ordningen gör det alltför lätt för borgenären att avbryta preskription. Han kan dröja med att kräva ut en fordran under lång tid. bara han avbryter preskriptionen vart tionde år genom ett formlöst krav eller en muntlig erinran. Detta kan leda till olägenheter. bl. a. genom att bevissvårigheterna blir större ju längre tiden går. Det kan därför te sig önskvärt att preskriptionsreglerna utformas på ett sådant sätt att borgenären. om inte parterna är ense. före preskriptions- tidens utgång måste vidta åtgärder för att få fordringsförhållandet klarlagt.

Emellertid förefaller nackdelarna med den nuvarande ordningen vara begränsade. Som regel har borgenären inte mycket att vinna på att vänta med att kräva ut sin fordran. Hans primära intresse är givetvis att få betalt. De fall där det i praktiken kan förekomma att en fordran står öppen under mycket lång tid är framför allt sådana där fordringen inte kan göras gällan- de förrän efter tioårstidens utgång. Sådana situationer kan uppkomma när

I'rcxkriprirmsu t'- bro!!

• Sida 56
•  Original

Prop. 1979/80: 119 56

parterna har avtalat en sen förfallodag eller när en fordran är beroende av -ett villkor. Men i dessa fall är det knappast motiverat att borgenären skall gå till domstol för att få fordringen fastställd enban för att avbryta pre- skription, även om det av en eller annan anledning inte är möjligt att utverka gäldenärens erkännande.

Beträffande fordringar som är underkastade tioårspreskription föreslås därför inte något krav på att borgenären skall vidta rättslig åtgärd för att avbryta preskription. Liksom hittills bör det räcka att borgenären kräver gäldenären på betalning utom rätta eller erinrar honom om fordringen. Det bör dock inte vara tillräckligt med ett muntligt krav eller en muntlig erinran. För att minska risken för tvister om huruvida preskriptionsavbrott har skett bör föreskrivas att krav eller erinran skall ske skriftligen. Det föreslås följaktligen att den tioåriga preskriptionstiden skall kunna avbry- tas av borgenären genom att han tillställer gäldenären ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen.

Givetvis måste borgenären ha möjlighet att avbryta preskription även genom att inleda rättsligt förfarande mot gäldenären. Borgenären bör kun- na avbryta preskription inte bara genom att ansöka om stämning utan också genom andra rättsliga åtgärder som kan jämställas med krav eller erinran. Bestämmelserna härom bör ges i huvudsak samma innehåll som i gällande rätt. Det föreslås alltså att tioårspreskriptionen skall kunna avbry- tas genom att borgenären väcker talan mot gäldenären. bevakar fordringen i gäldenärens konkurs eller annars åberopar fordringen gentemot gälde- nären vid domstol. i skiljeförfarande. i ackordsförfarande eller hos exeku- tiv myndighet.

Nästa fråga är då vad som skall krävas för preskriptionsavbrott beträf— fande fordringar med treårig preskriptionstid. dvs. konsumentfordringar. Klart är att preskriptionen skall anses avbruten genom gäldenärens erkän- nande på samma sätt som i fråga om andra fordringar. Men skall det för preskriptionsavbrott från borgenärens sida räcka med krav eller erinran eller skall det fordras någon mer ingripande åtgärd?

[ prop. 1976/77: 5 betonades önskemålet att skärpa reglerna om preskrip- tionsavbrott. Om preskriptionstiden förkortades utan att reglerna om preskriptionsavbrott ändrades. skulle. sades det, syftet med förkortningen av preskriptionstiden i stor utsträckning förfelas.

Otvivelaktigt talar vissa skäl för att man i fråga om konsumentfordringar ställer upp ett krav på rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borge— närens sida. Kan borgenären nöja sig med ett krav utom rätta eller en erinran om fordringen. kan resultatet bli att fordringsförhållandet består under mycket lång tid utan att det blir klarlagt i vad mån gäldenären verkligen är betalningsskyldig.

Även här gör sig emellertid den synpunkten gällande att borgenären som regel inte har något intresse av att ha sin fordran utestående under lång tid. Vad han vill är att få betalt. Denna synpunkt har snarast större tyngd i

Preskriptionxaw bro!!

• Sida 57
•  Original

Prop. 1979/80:119 57

fråga om konsumentfordringar än i fråga om andra fordringar. eftersom konsumentfordringarna normalt är av" sådan karaktär att de avvecklas efter ganska kort tid. Även om man också beträffande dessa fordringar nöjer sig med att fordra krav eller erinran, blir givetvis en förkortning av preskrip- tionstiden av stort värde för konsumenterna.

Vidare bör frågan om hur preskriptionen skall brytas ses i sitt samband med frågan om hur utgångspunkten för preskriptionstiden skall beräknas. Det förut framförda förslaget att även den treåriga preskriptionstiden för konsumentfordringar skall räknas från den dag fordran kom till medför i åtskilliga fall, främst då konsumenten får kredit. att preskriptionstiden löper ut tidigare än om den. såsom föreslogs i propositionen, hade räknats från den dag då fordran tidigast kunde göras gällande. Med hänsyn till att preskriptionstiden på så sätt i realiteten förkortas ytterligare i vissa fall förefaller det rimligt att mildra kravet på de åtgärder som borgenären måste vidta för att bryta preskriptionen.

Till detta kommer att en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott beträffande konsumentfordringar skulle ge upphov till svårigheter. om man samtidigt i princip behåller de nuvarande avbrottsreglerna för andra fordringar. Bortsett från de rent lagtekniska svårigheterna skulle ett system med olika regler om preskriptionsavbrott för olika fordringar medföra problem i den praktiska tillämpningen. Problemen visar sig bl. a. i sådana situationer när det är oklart för borgenären om det är fråga om en konsu- mentfordran eller ej. Det kan t. ex. inträffa att en person i en och samma affär köper varor såväl för privat bruk som för en rörelse som han driver. Det är säkert inte ovanligt att en näringsidkare som t.ex. säljer bilar eller andra kapitalvaror helt enkelt inte vet om en köpare är att betrakta som konsument eller ej.

1 de fall då det är oklart om det är fråga om en konsumentfordran eller ej kan i och för sig redan differentieringen av reglerna om preskriptionstidens längd leda till att borgenären inte säkert vet vad som gäller i det särskilda fallet. De problem som detta kan medföra kan emellertid lösas på ett enkelt sätt genom att borgenären handlar som om den kortare tiden var tillämplig. Olägenheterna skulle emellertid bli större. om det ställdes upp krav på rättslig åtgärd för att avbryta preskription i treårsfallen. Resultatet kunde bli att borgenären i vissa fall kände sig nödsakad att väcka talan utan något annat syfte än att avbryta preskription. Detta skulle inte gagna vare sig borgenären eller gäldenären.

På grund av det anförda föreslås att det skall räcka med krav eller erinran för preskriptionsavbrott även i fråga om konsumentfordringar. Det bör dock även beträffande sådana fordringar föreskrivas att krav eller erinran skall ske skriftligen. Också i övrigt bör samma regler om preskrip- tionsavbrott som i det föregående har föreslagits för andra fordringar kunna tillämpas på konsumentfordringarna.

Enligt 3 5 andra punkten preskriptionsförordningen har vissa beslut i

Preskriptionsav- brat!

• Sida 58
•  Original

Prop. l979/80: 119 58

inskrivningsärenden preskriptionsavbrytande verkan. Det gäller beslut varigenom ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande. dock inte om inteckningen avser fast egendom. tomträtt. skepp eller skeppsbygge. Preskription avbryts enligt samma lagrum också genom anteckning om innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling.

Dessa bestämmelser torde sakna praktiskt betydelse. I 1975 års prome- moria föreslogs ingen motsvarighet till dem. Någon invändning häremot kom inte fram under remissbehandlingen. lnte heller i prop. 1976/77:5 förslogs några sådana bestämmelser. Även om man nu i stor utsträckning behåller gällande regler om preskriptionstid och preskriptionsavbrott torde det inte finnas skäl att behålla de angivna bestämmelserna.

I 65 preskriptionsförordningen finns en bestämmelse som ger gälde- nären möjlighet att ta initiativ till att frågan om hans betalningsskyldighet blir föremål för prövning. Har en fordran bevakats genom ett krav utom rätta eller en erinran. har gäldenären enligt den bestämmelsen rätt att väcka talan vid domstol för att få fordringen prövad, s. k. provokatorisk talan. I propositionen föreslogs ingen motsvarighet härtill. Gäldenärens behov av att kunna väcka talan mot borgenären för att få prövat i vad mån han var betalningsskyldig ansågs tillräckligt tillgodosett genom rättegångs- balkens regler om väckande av fastställelsetalan. Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning på denna punkt.

l promemorian föreslås en särskild bestämmelse om preskriptionsav- brott i utlandet. Om en rättslig åtgärd som avbryter preskription i Sverige vidtas utomlands. skall den tillerkännas verkningar enligt den föreslagna lagen. om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständighe- terna i övrigt föreligger skälig anledning att åtgärden vidtas i den främman- de staten.

Föredraganden

Promemorieförslagets bestämmelser om preskriptionsavbrott har inte föranlett några mera principiella invändningar under remissbehandlingen. Förslaget att det skall räcka med krav eller erinran för preskriptionsavbrott från borgenärens sida har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. De flesta remissinstanserna har också godtagit förslaget att krav eller erinran skall ske skriftligen. Några remissinstanser har dock föreslagit att det skall räcka med ett muntligt krav.

För egen del vill jag till en början framhålla att jag ansluter mig till åsikten att det med hänsyn till riksdagens ställningstagande till prop. 1976/ 77: 5 inte finns skäl att föreslå några mera omfattande ändringar av de nuvarande bestämmelserna om preskriptionsavbrott. Detta gäller både beträffande konsumentfordringar och andra fordringar. Jag delar också uppfattningen att man bör ha samma regler om preskriptionsavbrott för konsumentfordringar som för andra fordringar.

I fråga om preskriptionsavbrott från gäldenärens sida tillstyrker jag

Preskriptionsav— bro!!

• Sida 59
•  Original

Prop. 1979/80:119 59

förslaget att preskriptionen skall anses avbruten genom att gäldenären erkänner skulden. oavsett om erkännandet sker uttryckligen eller på något annat sätt.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida anser jag i likhet med en enhällig remissopinion att det inte finns skäl att införa något krav på rättslig åtgärd. Det bör räcka att borgenären kräver gäldenären utom rätta eller erinrar honom om fordringen för att preskrip- tionen skall brytas.

Liksom de flesta remissinstanserna anser jag vidare att det är befogat att föreskriva att krav eller erinran skall ske skriftligen. Med anledning av att en remissinstans har ifrågasatt om detta också bör gälla fordringar på medel som innestår på bankräkning o. d. vill jag framhålla att preskrip- tionen i fråga om sådana fordringar bör anses bruten varje gång ett belopp sätts in eller tas ut. Enligt min mening behövs det inte någon särskild bestämmelse om detta. Även om inte räkningshavaren tillställer banken en skriftlig erinran vid varje transaktion, sker preskriptionsavbrott regelmäs- sigt genom att banken utfärdar saldobesked e. (1. ' Jag föreslår alltså att borgenären skall kunna avbryta preskription ge- nom ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen till gälde- nären. Att gäldenären bör ha fått känndom om kravet eller erinran åter- kommerjag till i avsnitt 5.4.2.

Som framhålls i promemorian måste borgenären liksom f. n. ha möjlig- het att avbryta preskription också genom att vidta rättsliga åtgärder mot gäldenären. Preskriptionen bör sålunda kunna avbrytas genom att borge- nären väcker talan mot gäldenären, oavsett om det sker genom ansökan om stämning eller på något annat sätt. Vidare bör preskriptionsavbrott i enlighet med promemorieförslaget komma till stånd genom att borgenären annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol. i skiljeför- farande eller hos exekutiv myndighet. I de nu avsedda fallen bör, som närmare framgår av avsnitt 5.4.2, inte krävas att gäldenären får del av ansökan e. d. Får han inte det. bör dock preskriptionsavbrottet endast ha begränsad verkan (se avsnitt 5.4.3).

Under remissbehandlingen har några remissinstanser särskilt uppehållit sig vid frågor om preskriptionsavbrott i samband med konkurs. De har bl. a. framfört önskemål om att det tydligare anges hur preskription skall kunna brytas i mindre konkurser.

I prop. 1978/79:105 har regeringen lagt fram förslag till ändringar i konkurslagen (192|:225) m. m. Förslaget, som nyligen har antagits av riksdagen (LU 1978/79: 19. rskr l978/79: 309), innebär genomgripande änd- ringar av bestämmelserna om konkursförvaltning och om tillsyn över konkursförvaltning. De nya bestämmelserna träder i kraft den I januari 1980.

I fråga om ordinär konkurs kommer förvaltningen liksom f. n. normalt att ombesörjas av en advokat, medan tillsynen över förvaltningen skall

Preskriptionsuv- bror!

• Sida 60
•  Original

Prop. 1979/80: 119 60

ankomma på en kronofogdemyndighet. Rättens ombudsman avskaffas. Konkursdomaren skall inte ha någon tillsyn över förvaltarens verksamhet men skall bl. a. svara för förlikningsverksamheten i konkursen.

Ändringarna i konkurslagen innebär vidare att det nuvarande systemet med s. k. fattigkonkurs ersätts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Den nya handläggningsfonnen skall också tillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinär konkurs.

En viktig nyhet är att förvaltare skall förordnas i alla mindre konkurser. Till förvaltarens uppgifter hör att utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Borgenärema behöver i de mindre konkursema inte bevaka sina fordringar. Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning och ge in den till konkursdomaren. Gäldenären skall sedan avlägga bouppteck- ningsed inför konkursdomaren. Om tillgångarna i boet inte täcker konkurs- kostnaderna, skall konkursen avskrivas i anslutning till att eden avläggs. Finns det egendom i boet, skall förvaltaren sälja den och upprätta ett utdelningsförslag. som prövas av konkursdomaren. Liksom i ordinär kon- kurs utövas tillsynen över förvaltningen av en kronofogdemyndighet.

De nya bestämmelserna om konkurs får inte någon större inverkan på de bestämmelser om preskriptionsavbrott som har föreslagits i promemorian. När det gäller ordinär konkurs bör preskription. i enlighet med vad som föreslås i promemorian, kunna avbrytas förutom genom gäldenärens er- kännande genom att borgenären ansöker om konkurs eller genom att han bevakar sin fordran i konkursen. Även efterbevakning bör tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan.

Även när det gäller mindre konkurser bör preskriptionen givetvis anses avbruten genom själva konkursansökningen. såvitt angår den fordran som åberopas av sökanden. Vidare bör preskriptionsavbrott liksom i ordinär konkurs kunna ske genom gäldenärens erkännande. närmare bestämt ge- nom att gäldenären beedigar konkursbouppteckningen, om fordringen är upptagen där. Eftersom det inte förekommer något bevakningsförfarande i mindre konkurser. bör det — särskilt med tanke på sådana fall då gälde- nären inte är anträffbar -— dessutom finnas möjlighet för en borgenär att avbryta preskription genom att anmäla sin fordran hos förvaltaren.

På grund av det anförda föreslår jag att preskription skall kunna avbrytas förutom genom de åtgärder som har föreslagits i det föregående genom att borgenären åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs.

En remissinstans har ifrågasatt om inte promemorieförslagets bestäm- melse om preskriptionsavbrott genom rättslig åtgärd bör förtydligas i fråga om ackord, så att det klart framgår vid vilka typer av ackordsförfarande bestämmelsen gäller. Enligt min mening bör bestämmelsen inte vara till- lämplig vid andra ackordsförfaranden än förhandling om offentligt ackord. Om en fordran åberopas i något annat ackordsförfarande. bör det för preskriptionsavbrott från borgenärens sida krävas att gäldenären har erhål- lit ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran. Jag föreslår därför att det i

Preskriptionsa v- brott

• Sida 61
•  Original

Prop. 1979/80:119 . 61

lagtexten anges att endast ett åberopande av en fordran i förhandling om offentligt ackord jämställs med annan rättslig åtgärd. .

Med anledning av vad några remissinstanser har uttalat om preskrip- tionsavbrott i samband med utmätning får jag hänvisa till vad jag kommer att anföra om verkan av preskriptionsavbrott i avsnittet 5.4.3.

Vad som har anförts i promemorian om bestämmelserna i 3å andra punkten och 65 preskriptionsförordningen angående vissa beslut i inskriv- ningsärenden resp. rätten att väcka s.k. provokatorisk talan har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig beträffande dessa frågor till promemorieförslaget. Jag föreslår alltså inte någon mot- svarighet till de angivna bestämmelserna.

En remissinstans har framfört kritik mot den bestämmelse som föreslås i promemorian om att preskription i vissa fall skall kunna avbrytas genom en rättslig åtgärd som vidtas utomlands. Bestämmelsen innebär att en sådan åtgärd skall medföra verkningar enligt den föreslagna preskriptions- lagen, om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständighe- terna i övrigt föreligger skälig anledning att åtgärden vidtas i den främman- de staten. Den ifrågavarande remissinstansen anser att en rättslig åtgärd i utlandet i princip bör medföra verkningar enligt preskriptionslagen utan några inskränkningar. Bestämmelsen i promemorieförslaget anses knap- past vara tillräckligt klargörande för praktiskt bruk och föreslås därför utgå.

Den åsyftade bestämmelsen går tillbaka på en motsvarande bestämmel- se i prop. l976/77:5. Att en bestämmelse om preskriptionsavbrytande åtgärder i utlandet togs in i propositionsförslaget bör ses mot bakgrund av den skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott som föreslogs i den propositionen. För preskriptionsavbrott från borgenärens sida skulle i princip krävas att borgenären väckte talan mot gäldenären eller vidtog någon annan rättslig åtgärd mot honom.

Om man inte genomför någon nämnvärd skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott utan nöjer sig med att föreskriva att borgenären skall kunna avbryta preskription genom ett skriftligt krav eller en skriftlig erin- ran. frnns det inte lika stor anledning som med förslaget i prop. 1976/77: 5 att införa en särskild bestämmelse om preskriptionsavbrytande åtgärder utomlands. Enligt min mening är det dock en fördel om det i lagtexten anges under vilka förutsättningar en rättslig åtgärd som vidtas i utlandet skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan här i landet.

Som påpekas i promemorian bör givetvis ett erkännande från gäldenä- rens sida liksom ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran från borgenären medföra preskriptionsavbrott även när åtgärden vidtas utomlands. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde inte behövas.

Däremot anser jag inte att det finns skäl att utan förbehåll jämställa en rättslig åtgärd i utlandet med en motsvarande åtgärd i Sverige. En bestäm- melse med den innebörden skulle alltför lätt kunna missbrukas. Det vore

Preskriptionsav- brott

• Sida 62
•  Original

Prop. 1979/80: 119 62

inte rimligt om borgenären kunde avbryta preskription och få till stånd en förlängning av preskriptionstiden genom att vidta rättsliga åtgärder i ett land till vilket gäldenären inte hade någon som helst anknytning.

Enligt min mening bör man därför begränsa möjligheterna att avbryta preskription genom rättsliga åtgärder i utlandet. Bedömningen av om så- dana åtgärder skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan måste naturligen vara beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Det är svårt att mera exakt ange förutsättningarna i lagtexten. Enligt min mening är den bestämmelse som föreslås i promemorian lämpligt utformad. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget på denna punkt.

5.4.2. Tidpunkten för preskriptionsavbrott

Promemorian

När preskription avbryts genom gäldenärens erkännande uppstår inga större svårigheter att bestämma vid vilken tidpunkt preskriptionen skall anses avbruten. Den avgörande tidpunkten bör vara den dag gäldenären lämnar sitt erkännande.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida följer gällande rätt principen att preskriptionen inte anses avbruten förrän gäldenären har fått kännedom om den preskriptionsavbrytande åtgärden. Skickar borgenären ett brev med krav eller erinran till gäldenären, måste brevet ha kommit gäldenären till handa före preskriptionstidens utgång. Väcker borgenären talan vid domstol, måste gäldenären ha delgetts stäm- ningsansökan för att preskriptionen skall anses avbruten.

I de fall borgenären tillställer gäldenären ett krav e. d. utom rätta är det naturligt att preskriptionen inte avbryts förrän gäldenären har fått del av kravet. l detta avseende finns ingen anledning att gå ifrån gällande prin- ciper.

Däremot kan det ifrågasättas om nuvarande ordning är lämplig när det gäller preskriptionsavbrott genom väckande av talan e. (1. I 1975 års pro- memoria föreslogs efter mönster av 1957 års betänkande att det avgörande skulle vara den dag stämningsansökan eller motsvarande kommer in till domstolen. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt dansk och norsk rätt. På denna punkt godtogs promemorieförslaget allmänt under remissbehandlingen, och det följdes också i propositionen.

En ordning som innebär att preskriptionen anses avbruten redan när stämningsansökan kommer in till domstolen har den fördelen att borge- nären inte behöver riskera rättsförlust. om delgivningen av en eller annan orsak fördröjs. Dessutom uppnås på det sättet överensstämmelse med rättegångsbalkens regler om väckande av talan. I 13 kap. 4ä tredje stycket rättegångsbalken föreskrivs nämligen att talan skall anses väckt då ansö- kan om stämning kommer in till rätten eller. om stämning inte behövs. då talan framställs inför rätten.

Preskriptionsav- bror!

• Sida 63
•  Original

Prop. 1979/80: 119 63

Som skäl mot att anse preskriptionen avbruten redan den dag stämnings- ansökan kommer in kan framför allt anföras att det från gäldenärens synpunkt kan te sig oskäligt att preskriptionsavbrott sker innan han har fått kännedom om den preskriptionsavbrytande åtgärden. Om ingivandet av stämningsansökan är avgörande. kan det rentav inträffa att gäldenären aldrig får veta att preskriptionen har avbrutits, t. ex. om stämningsansökan avvisas eller återkallas.

Givetvis är det inte tillfredsställande om borgenären kan komma i åtnju- tande av en ny full preskriptionstid enbart genom att ge in en stämningsan- sökan som han omedelbart återkallar eller genom att vidta någon annan åtgärd som gäldenären inte får kännedom om. I propositionsförslaget löstes problemet genom regeln att ny preskriptionstid av vanlig längd skulle börja löpa endast om borgenärens talan ledde till dom eller liknande avgörande. I andra fall skulle inledande av rättsligt förfarande medföra endast en kortare tilläggsfrist.

Om man nu inför en liknande bestämmelse för sådana fall då gäldenären inte får kännedom om den preskriptionsavbrytande åtgärden, undviker man i stor utsträckning olägenheterna med att anse preskriptionen avbru- ten redan när stämningsansökan kommer in. En sådan bestämmelse före- slås i det följande. där också frågan om bestämmelsens närmare utform- ning behandlas.

På grund av det anförda föreslås att preskription skall anses avbruten när stämningsansökan kommer in till domstolen. Liksom i propositionsför- slaget föreslås att samma princip skall gälla när rättsligt förfarande inleds på annat sätt än genom ansökan om stämning. Om borgenären t.ex. ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande, skall preskriptionen sålunda anses avbruten den dag ansökningen kommer in till domstolen. Vill borgenären åberopa sin fordran till kvittning, räknas verkningarna i preskriptionshänseende från den dag kvittningsinvändning framställs.

Föredraganden

Remissinstanserna har överlag godtagit vad som anförs i promemorian om tidpunkten för preskriptionsavbrott när preskription avbryts genom gäldenärens erkännande eller genom en rättslig åtgärd av borgenären. Även jag ansluter mig i dessa avseenden till promemorieförslaget. Det innebär att den avgörande tidpunkten i fall då preskription avbryts av gäldenären bör vara den dag han lämnar sitt erkännande. När borgenären väcker talan vid domstol, bör preskriptionen anses avbruten när stäm- ningsansökan kommer in till domstolen och inte först när gäldenären får del av ansökningen. Detsamma bör gälla när ett domstolsförfarande inleds på något annat sätt. t.ex. genom en ansökan om lagsökning eller betal- ningsföreläggande. Vill borgenären åberopa sin fordran till kvittning, av- bryts preskriptioncn när kvittningsinvändningen framställs. Samma prin- cip bör gälla i andra fall när borgenären vidtar en rättslig åtgärd. Den

Preskriptionsav- brott

• Sida 64
•  Original

Prop. 1979/80: 119 64

avgörande tidpunkten bör alltså vara den dag borgenären framställer sitt yrkande e. d. och inte den dag gäldenären får del av detta.

De flesta remissinstanserna har lämnat promemorieförslaget utan erin- ran även när det gäller tidpunkten för preskriptionsavbrott genom krav eller erinran. Några remissinstanser har dock framfört önskemål om att förutsättningarna för att preskriptionen skall anses avbruten anges tydli— gare. Bl.a. har kritik framförts mot vissa uttalanden i specialmotiveringen om vem som bör stå risken för att ett krav e. d. blir försenat eller inte alls kommer fram. I specialmotiveringen sägs att huvudregeln bör vara att borgenärens meddelanden går på hans egen risk men att det kan finnas anledning att göra undantag härifrån i särskilda fall. t. ex. om borgenären har utgått från att hans skrivelse har kommit fram i tid och gäldenären måste ha insett detta. Enligt promemorian bör det liksom hittills överläm- nas åt de rättstillämpande myndigheterna att avgöra hur de åsyftade situa- tionerna bör bedömas. Häremot har under remissbehandlingen hävdats att principen bör vara att borgenärens meddelanden alltid går på hans egen risk och att detta bör anges i lagtexten.

Som påpekas i promemorian är det naturligt att ett utomrättsligt krav e.d. från borgenären inte medför preskriptionsavbrott förrän gäldenären har fått del av kravet. Också jag anser att man i detta avseende bör hålla fast vid den nuvarande principen. Frågan är emellertid om denna princip bör gälla utan undantag eller ej.

1 405 avtalslagen och 615 köplagen frnns bestämmelser om att vissa meddelanden som lämnas in för befordran med post eller telegraf e. d. går på adressatens risk. Bestämmelserna är tillämpliga framför allt i sådana fall då påföljden av en underlåtenhet att lämna meddelande skulle bli att avsändaren blev bunden av ett avtal eller av en rättshandling som han själv har företagit eller att han förlorade rätten att påtala kontraktsbrott.

Enligt min mening är den princip som har kommit till uttryck i de angivna bestämmelserna inte lämplig när det gäller att bedöma vem som vid tillämpningen av preskriptionslagen skall stå risken för att ett krav eller en erinran försenas eller kommer bort. En sådan ordning skulle vara alltför generös mot borgenären. som i allmänhet har gott om tid att vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd även i de fall preskriptionstiden inte är mer än tre år. Från gäldenärens synpunkt skulle det snarast te sig oskäligt om ett meddelande som han inte alls har fått kännedom om skulle medföra preskriptionsavbrott och leda till ny preskriptionstid. Detta gäller särskilt om saken aktualiseras först efter lång tid. sedan gäldenären i tron att preskriptionstiden var utgången har gjort sig av med kvitton och annat bevismaterial rörande fordringen.

På grund av det anförda och med hänsyn till önskemålet att preskrip— tionsbestämmelserna bör vara så enkla och lättförståeliga som möjligt anser jag att gäldenären alltid skall ha fått del av borgenärens krav eller erinran för att preskriptionen skall anses avbruten. Detta bör komma till

Preskriptimrsav- bran

• Sida 65
•  Original

Prop. 1979/80:119 65

uttryck i lagtexten. Jag föreslår därför att det i den ifrågavarande bestäm- melsen föreskrivs att preskriptionen avbryts genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären.

5.4.3 Verkan av preskriptionsavbrott Nuvarande ordning och tidigare förslag

Enligt nuvarande bestämmelser räknas alltid en ny tioårig preskriptions- tid från den dag preskriptionsavbrott sker. I 1975 års promemoria föreslogs vissa ändringar i detta avseende. Om preskription avbröts genom gäldenä- rens erkännande eller genom en erinran från borgenären. skulle ny full- ständig preskriptionstid liksom enligt gällande rätt räknas från dagen för avbrottet. Men om preskription avbröts genom väckande av talan e.d.. skulle ny fullständig preskriptionstid löpa endast om fordningen blev fast- ställd genom dom e.d. I annat fall skulle borgenären bara få en ettårig tilläggsfrist från den dag förfarandet avslutades. [ de fall ny preskriptions- tid skulle beräknas skulle denna liksom enligt förslagets huvudregel vara tre eller tio år beroende på om fordringen var förfallen till betalning eller ej. Den nya preskriptionstiden skulle i likhet med ettårsfristen räknas från den dag förfarandet avslutades.

Remissinstanserna godtog allmänt de principer som på denna punkt föreslogs i 1975 års promemoria. Förslaget i prop. 1976/77: 5 byggde på samma principer med vissa modifikationer. [ propositionen föreslogs så- lunda för sådana fall då preskription avbröts genom gäldenärens erkännan- de att ny preskriptionstid skulle löpa från dagen för erkännandet. Tiden skulle liksom den ursprungliga vara tio eller tre år beroende på om det fanns skriftligt fordringsbevis eller ej. Hade preskription avbrutits av bor- genären, skulle ny preskriptionstid börja löpa i den mån fordringen blev fastställd genom dom e. d. Tiden skulle vara tio år för alla fordringar och räknas från den dag det rättsliga förfarandet avslutades. I sådana fall då den preskriptionsavbrytande åtgärden inte ledde till dom e. d. skulle pre- skriptionstid beräknas som om preskriptionsavbrott inte hade skett. Pre- skription skulle dock aldrig inträda tidigare än ett år efter det förfarandet avslutades.

Promemorian

Om man behåller gällande rätts regler om preskriptionstid och preskrip- tionsavbrott med de ändringar som har föreslagits i det föregående. kan också bestämmelserna om verkan av preskriptionsavbrott i allt väsentligt behållas oförändrade. Vissajämkningar behövs dock.

Vad först angår sådana fall då preskription avbryts genom gäldenärens erkännande bör givetvis ny preskriptionstid börja löpa från dagen för avbrottet. Detsamma gäller när preskription avbryts genom en utomrätts- lig åtgärd från borgenärens sida. Detta innebär att ny preskriptionstid räknas från den dag gäldenären tillställs ett krav eller en erinran.

Preskriptiunsur'- brott

• Sida 66
•  Original

Prop. 1979/80: 119 66

Likaså bör preskriptionsavbrott genom inledande av rättegång e. d. nor— malt leda till ny preskriptionstid. Så länge rättegång pågår bör dock inte någon preskriptionstid löpa. Liksom i prop. 1976/77: 5 föreslås därför att den nya preskriptionstiden skall räknas först från den dag det rättsliga förfarandet avslutas.

Som tidigare har berörts finns det emellertid skäl att göra vissa undantag från principen att ny preskriptionstid skall beräknas, sedan preskription har avbrutits genom väckande av talan e.d. Skälen för en undantagsbe- stämmelse är inte riktigt desamma som de som ligger bakom motsvarande bestämmelse i prop. 1976/77: 5 . Enligt den bestämmelsen skulle ny pre- skriptionstid inte börja löpa i sådana fall då det rättSIiga förfarandet inte ledde till dom c. (1. Detta var en konsekvens av principen att endast sådana åtgärder från borgenärens sida som syftade till att få fordringsförhållandet klarlagt godtogs som preskriptionsavbrytande.

Enligt vad som nu föreslås skall emellertid inte bara sådana åtgärder av borgenären som är ägnade att leda till ett bindande avgörande medföra preskriptionsavbrott. Det skall räcka med ett krav utom rätta eller en erinran. När det gäller att bestämma förutsättningarna för att väckande av talan skall leda till ny fullständig preskriptionstid bör man därför inte fästa någon avgörande vikt vid om rättegången utmynnar i en dom e.d. Det avgörande bör i stället vara om gäldenären har fått del av borgenärens stämningsansökan eller motsvarande. På det sättet uppnås en samordning med vad som i övrigt föreslås gälla för att ny preskriptionstid skall börja löpa när borgenären har vidtagit en åtgärd av preskriptionsavbrytande karaktär, nämligen att gäldenären har fått kännedom om åtgärden. Samti- digt undgår man de stötande konsekvenser som skulle uppkomma. om borgenären enbart genom att exempelvis ge in en stämningsansökan som han omedelbart återkallade kunde komma i åtnjutande av en ny fullständig preskriptionstid.

Det föreslås följaktligen att preskriptionsavbrott genom väckande av talan e. d. skall leda till ny preskriptionstid endast om gäldenären har fått del av borgenärens framställning. I sådana fall då det rättsliga förfarandet av någon anledning avbryts i förtid. bör borgenären dock alltid ha en kortare frist för att kunna vidta någon annan preskriptionsavbrytande åtgärd. Det behöver nämligen inte alltid bero på borgenären att gäldenären inte får kännedom om att talan har väckts. Det kan bero på att gäldenären har avvikit eller på någon annan omständighet som ligger utanför borgenä- rens kontroll.

Undantagsbestämmelserna för de nu åsyftade fallen kan lämpligen utfor- mas efter mönster av motsvarande bestämmelser i prop. 1976/77: 5 . Om gäldenären inte har fått del av borgenärens framställning, skall alltså pre- skriptionstid beräknas som om avbrott inte hade skett. Preskription skall dock inträda tidigast ett år efter den dag det rättsliga förfarandet avsluta- des.

Preskriptionsav- brott

• Sida 67
•  Original

Prop. 1979/80: 119 _, 67

Vad beträffar längden av den nya preskriptionstiden efter preskriptions- avbrott finns det inte anledning att göra skillnad mellan olika fall. beroende på hur preskriptionen har avbrutits. Däremot är det befogat med olika regler för konsumentfordringar och för andra fordringar.

Klart är att den nya preskriptionstiden för en fordran. som ursprungligen har löpt med tioårig preskriptionstid. också bör vara tio år. För konsu- mentfordringar bör den nya preskriptionstiden däremot i princip vara tre år. Om inte den kortare preskriptionstiden blev tillämplig även efter pre- skriptionsavbrott skulle syftet med förkortningen av preskriptionstiden för konsumentfordringar motverkas. Det skulle inte vara rimligt om borge- nären fick förmånen av en längre preskriptionstid så snart gäldenären gjorde en avbetalning eller borgenären tillställde honom en skriftlig erinran om skulden.

Möjligen kan ifrågasättas att föreskriva en tioårig preskriptionstid för konsumentfordringar som har fastställts genom dom e. (1. Emellertid finns det knappast behov av en längre preskriptionstid enbart därför att fordring- en har blivit fastställd av domstol e. (1. Konsumentfordringar är normalt av sådan karaktär att de kan avvecklas ganska snart även efter en dom. Från borgenärens synpunkt kan det inte vara någon nämnvärd olägenhet att preskriptionstiden för en domfäst fordran är tre år, eftersom han lätt kan bryta preskriptionen genom ett skriftligt krav. Dessutom skulle en bestäm- melse om tio års preskriptionstid för domfåsta fordringar på konsument- området komplicera systemet i onödan. Det föreslås därför att ny preskrip- tionstid för konsumentfordringar alltid skall vara tre år.

Föredraganden

Förslaget att ny preskriptionstid skall börja löpa från tidpunkten för preskriptionsavbrottet. när preskription har avbrutits genom gäldenärens erkännande eller genom ett krav eller en erinran från borgenären, har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig på denna punkt till promemorieförslaget.

Remissinstanserna har också överlag godtagit den principiella uppbygg- naden av de bestämmelser som föreslås om verkan av att preskription avbryts genom en rättslig åtgärd. Däremot har en del enskildheter i försla- get mötts av kritik. Önskemål har också framförts om kompletteringar på vissa punkter.

Ävenjag tillstyrker i princip den ordning som föreslås i promemorian för sådana fall då preskription avbryts genom att borgenären väcker talan eller vidtar någon annan rättslig åtgärd. Ett sådant preskriptionsavbrott bör alltså leda till ny preskriptionstid under förutsättning att gäldenären har fått del av borgenärens framställning.

Vidare är det enligt min mening klan att någon preskriptionstid inte bör löpa så länge en rättegång eller något annat rättsligt förfarande pågår. Den nya preskriptionstiden bör alltså börja löpa först när förfarandet avslutas.

Preskriptionsav- brott

• Sida 68
•  Original

Prop. 1979/80: 119 68

Ett par remissinstanser har ifrågasatt vilken tidpunkt som bör utgöra utgångspunkt för den nya preskriptionstiden. Frågan är i första hand om tiden bör räknas från den dag en dom meddelas eller från den dag domen vinner laga kraft. Från några håll har framförts önskemål om att lagtexten förtydligas på denna punkt.

Av specialmotiveringen i promemorian framgår att den dag som åsyftas med det uttryckssätt som används i promemorieförslaget är den dag en dom meddelas. Detta är också enligt min mening den bästa lösningen. Alternativet att räkna preskriptionstiden från den dag domen vinner laga kraft är mindre lämpligt, bl. a. med hänsyn till att vissa avgöranden, t. ex. tredskodomar och lagsökningsutslag, måste delges med part för att vinna laga kraft och att det i vissa fall kan dröja lång tid innan så sker. Jag föreslår alltså att preskriptionstiden skall räknas från dagen för domen. Avslutas förfarandet utan dom bör tiden räknas från den dag slutligt beslut eller liknande avgörande meddelas. Även enligt min mening bör lagtexten förtydligas på denna punkt.

Flera remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vilken tid- punkt som bör vara utgångspunkt för den nya preskriptionstiden när pres- kription har avbrutits genom en ansökan om verkställighet. Flera tänkbara alternativ har nämnts. Enligt min mening är det naturligt att i detta fall tillämpa samma princip som när det är fråga om ett domstolsförfarande. Det innebär att preskriptionstiden bör räknas från den dag den exekutiva myndigheten skiljer målet ifrån sig.

När det gäller förslaget att ny preskriptionstid skall börja löpa endast om gäldenären har fått del av borgenärens framställning har ett par remissin- stanser pekat på att det i utsökningsmål är vanligt att delgivning inte sker med gäldenären. Vid utmätning tillställs gäldenären som regel en underrät- telse i vanligt brev. I vissa fall behöver inte någon underrättelse alls skickas ut före förrättningen. En remissinstans har förordat att ny full preskriptionstid alltid skall börja löpa när en utmätningsförrättning har ägt rum. oavsett om gäldenären har underrättats och oavsett om någonting har kunnat utmätas.

Med anledning härav vill jag erinra om att regeringen i en lagrådsremiss den 16 mars 1978 har lagt fram ett förslag till ny utsökningsbalk. som beräknas kunna träda i kraft tidigast under år 1981. Förslaget innehåller åtskilliga ändringar av nuvarande bestämmelser på utsökningsrättens om- råde. De bestämmelser som föreslås om förfarandet vid utmätning. bl.a. i fråga om underrättelse till gäldenären. stämmer dock i stor utsträckning överens med vad som gäller f. n.

Enligt min mening är det viktigt att hålla fast vid principen att en rättslig åtgärd av borgenären skall medföra ny preskriptionstid bara om gälde- nären har fått del av borgenärens framställning. Däremot finns det inte skäl att föreskriva någon bestämd form för underrättelsen till gäldenären som förutsättning för att ny preskriptionstid skall börja löpa. Det bör räcka att

Preskriptionsav- brott

• Sida 69
•  Original

Prop. 1979/80: 119 . 69

det på något sätt kan visas att gäldenären har underrättats om borgenärens framställning. Har gäldenären delgetts, framställningen enligt bestämmel- serna i delgivningslagen(1970: 428), bör han anses ha blivit underrättad om framställningen.

Av den angivna principen följer att man inte bör införa någon bestäm- melse om att en utmätningsförrättning skall leda till ny full preskriptionstid oavsett om gäldenären har underrättats eller ej. I sådana fall då förrättning- en medför att egendom utmäts, torde gäldenären regelmässigt få känne- dom om detta. Det behövs då inte någon bestämmelse om att själva förrättningen alltid medför ny preskriptionstid. I de fall å andra sidan då ett utmätningsförsök blir resultatlöst skulle det enligt min mening vara direkt olämpligt om en ny full preskriptionstid skulle börja löpa utan att gälde- nären ens kände till att verkställighet hade begärts.

De bestämmelser som föreslås i promemorian för sådana fall då ett preskriptionsavbrott genom rättslig åtgärd inte skall leda till ny full pre- skriptionstid har godtagits av de flesta remissinstanserna. Några remissin- stanser är dock skeptiska mot förslaget att borgenären alltid skall få åtnjuta en ettårsfrist. De pekar på att en sådan bestämmelse kan missbrukas, t. ex. genom att borgenären en gång om året väcker talan som han omedelbart återkallar. På det sättet skulle en fordran kunna hållas vid liv under obegränsad tid utan att gäldenären fick kännedom om det. Från något håll föreslås därför att möjligheten att få en ettårsfrist inte skall kunna utnyttjas mer än en gång.

Som jag tidigare har berört bör en borgenär i princip inte få tillgodoräkna sig en rättslig åtgärd för att få preskriptionstiden förlängd, om gäldenären inte har fått kännedom om åtgärden. Om det rättsliga förfarandet avslutas utan att gäldenären har underrättats om förfarandet, är det enligt min mening naturligt att man beräknar preskriptionstid som om borgenären inte hade vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd.

Det kan emellertid förekomma situationer då det skulle vara oskäligt mot borgenären att inte alls tillerkänna en rättslig åtgärd någon verkan, om inte gäldenären har blivit underrättad. Det gäller t. ex. sådana fall då borgenären mot slutet av preskriptionstiden i god tro har väckt talan mot gäldenären vid fel domstol eller då det visar sig omöjligt att delge gälde- nären stämningsansökningen. [ fall av detta slag skulle det knappast vara rimligt om preskriptionstiden gick till ända samtidigt som målet avskrevs. För övrigt skulle risken för en sådan konsekvens kunna medföra andra olägenheter. För borgenären skulle det vara frestande att försöka dra ut på förfarandet genom uppskov e. d. i hopp om att han förr eller senare skulle få tillfälle att vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd.

För min del anser jag därför att det är befogat att införa en bestämmelse som ger borgenären en viss frist. när ett rättsligt förfarande avslutas utan att gäldenären har blivit underrättad om borgenärens framställning. De bestämmelser som i detta avseende har föreslagits i promemorian har dock

Preskriptiansuv- brat!

• Sida 70
•  Original

Prop. 1979/80: 119 70

den bristen att de kan utnyttjas på ett sätt som inte är åsyftat. Givetvis är det inte lämpligt att en borgenär skall kunna hålla en fordran vid liv under lång tid utan gäldenärens kännedom enbart genom att väcka talan eller vidta någon liknande åtgärd en gång om året.

Det finns olika möjligheter att undgå olägenheter av detta slag. En möjlighet är att föreskriva en mycket kort tilläggsfrist. t. ex. en månad. En så kort frist skulle emellertid vara väl snålt tilltagen för att passa i sådana situationer för vilka fristen egentligen är avsedd.

Enligt min mening är den lösning bättre som har föreslagits under re- missbehandlingen. Den innebär att borgenären inte skall kunna få en tilläggsfrist upprepade gånger i följd. Med en sådan ordning är det i gengäld angeläget att fristen är tillräckligt lång för att borgenären skall ha en praktisk möjlighet att göra ett sista försök att avbryta preskriptionen. En frist på ett är bör då vara lagom.

Jag föreslår därför att preskription. i sådana fall då ett rättsligt förfaran- de avslutas utan att gäldenären har underrättats om borgenärens framställ- ning. skall inträda tidigast ett år efter det att förfarandet avslutades men att förlängning av preskriptionstiden inte skall få ske mer än en gång.

Promemorians förslag att den nya preskriptionstiden, när en sådan skall börja löpa efter preskriptionsavbrott. skall vara tre år för konsumentford- ringar och tio år för andra fordringar har lämnats utan erinran under remissbehandlingen utom så till vida att ett par remissinstanser har föror- dat att preskriptionstiden alltid skall vara tio år för en fordran som har fastställts genom dom e. d.

De skäl som i promemorian åberopas för att preskriptionstiden för en konsumentfordran skall vara tre år även när fordringen har fastställts genom dom e. d. är enligt min mening hållbara. Även i övrigt ansluter jag mig till vad som anförs i promemorian om preskriptionstidens längd efter preskriptionsavbrott. Jag föreslår alltså att den nya preskriptionstiden skall vara tre år för konsumentfordringar och tio år för andra fordringar.

5.5. Verkan av preskription

5.5.1. Allmänt

Nuvarande ordning och tidigare förslag

1 25 preskriptionsförordningen föreskrivs att borgenären förlorar sin talan mot gäldenären. om han försummar att bevaka sin fordran före tioårstidens utgång. Trots preskription får en fordran dock under vissa förutsättningar användas "till kvittning. Vidare är en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin fordran inte skyldig att lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt så långt panten räcker, även om fordringen är preskriberad.

De bestämmelser om verkan av preskription som föreslogs i 1975 års departementspromemoria överensstämde i huvudsak med gällande rätt.

Prcskriptionsuv- brott

• Sida 71
•  Original

Prop. 1979/30: 119 _ 71

De godtogs också i allt väsentligt under remissbehandlingen. Några större ändringar föreslogs inte heller i prop. l976/77: 5 på denna punkt.

] prop. 1976/77: 5 (s. l68— 170) berördes frågan i vad mån domstolar och andra myndigheter självmant bör ta tipp frågor om preskription. Det erin- rades om att domstolarna enligt praxis inte ex offrcio tar trpp frågor om tioårspreskription i vanliga tvistemål. i varje fall inte om båda parter har inställt sig till förhandling. men att rättsläget i övrigt är oklart.

Föredragande statsrådet uttalade att vissa skäl kunde anföras för att införa bestämmelser om officialprövning av preskriptionsfrågor i vanliga tvistemål. En sådan ordning kunde te sig motiverad framför allt från konsumentskyddssynpunkt i sådana fall då gäldenären är konsument. Emellertid var det enligt hans mening knappast möjligt att införa bestäm- melser om officialprövning som kunde vara tillämpliga i alla de skiftande situationer där frågor om preskription kan komma upp. Han erinrade också om att det inom justitiedepartementet pågick förberedelser för en översyn av vissa delar av rättegångsbalken och hänvisade till promemorian (Ds Ju 1976: 8) Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Bl. a. var det aktuellt att se över reglerna om domstolarnas processledande verksamhet. Enligt hans mening borde frågan huruvida domstolarna i större utsträckning än tidigare borde ta upp preskriptionsfrågor prövas inom ramen för detta utredningsarbete.

Promemorian

Utgångspunkten för bestämmelserna om verkan av preskription bör givetvis vara att en fordran inte längre skall kunna krävas ut när preskrip- tionstiden har gått ut. Detta är i själva verket preskriptionsinstitutets huvudsyfte. Det föreslås därför en bestämmelse om att borgenären genom preskription förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Innebörden härav bör vara densamma som enligt gällande rätt. Gäldenären skall alltså inte längre vara skyldig att fullgöra den prestation som fordringen avser. Borgenären skall inte kunna utverka dom eller liknande avgörande för att få fordringen fastställd. lnte heller skall verkställighet kunna ske genom exekutiv myn- dighet. .

Det är emellertid klart att vissa undantag från huvudregeln är nödvän- diga även i fortsättningen. En preskriberad fordran bör t. ex. under vissa förutsättningar få användas till kvittning. En borgenär som har egendom i sin besittning till säkerhet för sin fordran skall inte utan vidare behöva lämna ifrån sig egendomen när fordringen preskriberas. Bestämmelserna härom bör liksom i prop. l976/77: 5 kunna utformas i nära anslutning till gällande rätt.

Spörsmålet huruvida domstol eller annan myndighet självmant skall beakta fråga om preskription har samband med centrala processrättsliga principer. Den förutskickade utredningen av domstolsförfarandet har nu- mera kommit i gång genom tillsättandet av rättegångsutredningen (Ju

Verkan av pre- .tkriplion

• Sida 72
•  Original

Prop. 1979/80: 119 72

1977: 06), som har i uppdrag att göra en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol (Dir 1977: lf), 1977: 9l). Bl. a. med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda pågår på processrättens område bör frågan om offtcialprövning av frågor om preskription inte tas upp i samband med den begränsade översyn som det är fråga om här.

Enligt gällande rätt anses en gäldenär. som har betalt en skuld trots att den är preskriberad enligt preskriptionsförordningens bestämmelser, inte ha rätt att återfå beloppet under åberopande av att han på grund av preskriptionen inte var skyldig att betala. Enligt prop. 1976/77:5 borde denna princip gälla också i fortsättningen. men någon uttrycklig bestäm- melse härom föreslogs inte. Det frnns inte skäl att nu göra någon annan bedömning på denna punkt.

Föredraganden

De bestämmelser om verkan av preskription som föreslås i promemorian har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från några håll har dock framförts vissa synpunkter på bestämmelsemas utformning och placering.

Som påpekas i promemorian bör bestämmelserna om verkan av pre- skription bygga på att en fordran inte längre kan krävas ut när den är preskriberad. Borgenären skall inte kunna tvinga fram fullgörelse genom att utverka dom eller verkställighet utan gäldenärens medgivande. Det gäller oavsett om fordringen avser betalning av ett penningbelopp eller någon annan prestation.

Detta betyder inte att alla rättsverkningar som är förenade med en fordran bör upphöra när fordringen preskriberas. Som påpekas i promemo- rian bör en fordran i viss utsträckning kunna användas till kvittning trots att den är preskriberad. Vidare bör en borgenär som har pantsäkerhet kunna få betalning ur panten även efter preskriptionstidens utgång. Lik- som enligt gällande rätt bör en gäldenär som frivilligt betalar en preskri- berad fordran inte ha rätt att få tillbaka beloppet under åberopande av preskription.

Enligt min mening ger den huvudbestämmelse om innebörden av pre- skription som föreslås i promemorian ett riktigt uttryck för vad som bör gälla. Jag tillstyrker alltså att det föreskrivs att preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran.

Möjligen kan, som en remissinstans har uttalat. ifrågasättas om inte bestämmelsen bör tas in i lagens inledning. Emellertid har bestämmelsen ett naturligt samband med de regler som i övrigt föreslås om verkan av preskription. Jag anser därför att den bör placeras i anslutning till dessa regler.

Jag tillstyrker också de särskilda bestämmelserna om förutsättningarna för att en preskriberad fordran skall få användas till kvittning och om rätten att trots preskription få betalt för en fordran som är förenad med

Verkan av pre- skription

• Sida 73
•  Original

Prop. 1979/80: 119 73

pantsäkerhet. Bestämmelserna härom behandlas närmare i specialmotive— ringen.

Under remissbehandlingen har från flera håll framförts önskemål om att det klarläggs i vad mån preskription skall beaktas ex officio. Några remiss- instanser. framför allt företrädare för kronofogdemyndigheterna. har häv- dat att det är angeläget att kronofogdemyndigheterna kan pröva frågan om preskription även om inte gäldenären gör preskriptionsinvändning.

Fråga huruvida preskription bör beaktas självmant av exekutiv myndig- het har berörts i lagrådsremissen med förslag till utsökningsbalk (s. 267). Jag finner inte skäl att i detta sammanhang på nytt ta upp denna fråga. lnte heller anser jag att det finns anledning att nu gå in på frågan i vad mån preskription bör beaktas självmant av domstol. Som påpekas i promemo- rian har den frågan samband med centrala processrättsliga spörsmål, som berörs av rättegångsutredningens pågående arbete.

5.5.2. Flera gäldenärer Nuvarande ordning m.m.

l Sä första stycket preskriptionsförordningen finns bestämmelser om verkan av preskription när flera gäldenärer är solidariskt ansvariga. Be- stämmelserna innebär att preskription gentemot en av gäldenärerna med- för att var och en av de övriga inte blir skyldig att betala mer än den andel som belöper på honom efter huvudtalet. Ansvaret mot borgenären blir alltså primärt delat. men subsidiärt kvarstår ett visst ansvar därutöver. Uppkommcr brist hos en av gäldenärerna. fördelas ansvaret härför lika mellan de övriga. Därvid får borgenären svara för den del som skulle ha betalts av den gentemot vilken preskription har inträtt. Bestämmelsen gäller enligt sin ordalydelse endast när flera har åtagit sig en skuld gemen- samt. men den har i praktiken ansetts tillämplig även vid andra fall av solidarisk ansvarighet.

l prop. 1976/77: 5 liksom i 1975 års departementspromemoria föreslogs bestämmelser om verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden av i huvudsak samma innebörd som bestämmelsernai preskriptionsförord- ningen. Dock föreslogs i propositionen den ändringen att de kvarvarande gäldenärernas ansvar skulle vara primärt solidariskt. Dessutom föreslogs en modifikation _av regeln att den andel som skall anses belöpa på den gäldenär gentemot vilken preskription har inträtt alltid skall beräknas efter huvudtalet. Om annan fördelning hade bestämts genom avtal eller avgö- rande varom borgenären hade fått kännedom i god tid före preskriptionens inträde skulle andelen beräknas på grundval härav. Beträffande skälen härför hänvisas till lagrådets yttrande, 5. 250—251 i prop. 1976/77: 5.

Promemorian

l promemorian har inte föreslagits några särskilda bestämmelser om preskriptionstid beträffande fordringar för vilka flera gäldenärer är ansva-

Verkan ai' pre- skription

• Sida 74
•  Original

Prop. l979/80: 119 7.4

riga. bortsett från en bestämmelse om att en regressfordran aldrig preskri- beras tidigare än ett år efter infriandet av huvudfordringen. I fråga om borgenärens fordran avses de allmänna reglerna bli tillämpliga. Det inne- bär att en preskriptionstid på tio resp. tre år räknas från fordringens tillkomst. Oavsett om gäldenärernas ansvar är delat eller solidariskt bör utgångspunkten i förhållande till var och en av gäldenärerna vara den dag borgenärens fordran mot honom har uppkommit.

När det gäller verkan av preskription frnns i gällande rätt inga särskilda bestämmelser för det fallet att flera gäldenärer har delat ansvar. Som påpekas i propositionen är sådana bestämmelser obehövliga. När gälde- närernas ansvar är delat, svarar var och en för en viss del av skulden. Underlåter någon av dem att fullgöra sin betalningsskyldighet, kan borge- nären inte kräva ut bristen av de övriga. Regressanspråk mellan gälde- närerna uppkommer inte. Till följd härav kommer frågan om preskription att bedömas separat för var och en av gäldenärerna. Inträder preskription i förhållande till en av dem, påverkar inte detta de övrigas ansvarighet.

Förhållandet är annorlunda. om gäldenäremasansvar är solidariskt. ! sådana fall svarar ju var och en gentemot borgenären för hela beloppet. Inbördes svarar var och en för sin andel. Den som infriar skulden har regressrätt mot de övriga.

När det gäller att bestämma verkningarna av preskription i solidariska skuldförhållanden är det av underordnad betydelse hur bestämmelserna om beräkning av preskriptionstid är konstruerade. Vad det gäller är ju att fastställa hur de kvarvarande gäldenärernas ansvar påverkas av att pre- skription har inträtt i förhållande till en av gäldenärerna. oavsett när detta har skett. Vad som i detta avseende har anförts i prop. 1976/77: 5 är alltså i och för sig tillämpbart, trots att de bestämmelser som nu föreslås om preskriptionstidens utgångspunkt och längd skiljer sig från propositions- förslagets. '

I likhet med vad som gäller enligt preskriptionsförordningen och vad som föreslogs i prop. 1976/77: 5 bör borgenären i princip vara skyldig att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder mot alla gäldenärerna för att behål- la rätten att kräva ut hela sin fordran. Har borgenären underlåtit att avbryta preskription i förhållande till en av gäldenärerna, bör alltså dennes andel inte få krävas ut av de övriga.

Som framhålls i prop. 1976/77: 5 (s. 174 f) skulle det dock föra för långt att tillämpa denna princip i alla sammanhang där solidariskt ansvar kan ifrågasättas. Inträffar exempelvis en skada för vilken flera skulle kunna bli ansvariga. skulle den skadelidande behöva vända sig mot var och en av dem före preskriptionstidens utgång för att undgå risken för att en del av skadeståndet faller bort. För att undvika sådana konsekvenser bör tillämp- ningen av den angivna principen begränsas till fall då flera har åtagit sig eller ålagts solidariskt ansvar.

Enligt huvudregeln skall alltså en preskriberad andel inte få krävas ut av

Verkan ai' pre-

skriptimr

• Sida 75
•  Original

Prop. 1979/80: 119 75

övriga gäldenärer. Med denna utgångspunkt kan de kvarvarande gälde- närernas ansvar utformas på två sätt. Enligt det enaalternativet är de kvarvarande gäldenärernas ansvar gentemot borgenären solidariskt. men den som infriar skulden har regressrätt mot de övriga. Enligt det andra alternativet. det som gäller f. n.. är de kvarvarandes ansvar gentemot borgenären delat, men de är ansvariga för eventuell brist hos någon av de övriga.

Till förmån för alternativet att låta de kvarvarande gäldenärernas ansvar vara solidariskt kan framför allt anföras att rättsverkningarna på det sättet överensstämmer med vad som är åsyftat när flera gäldenärer har åtagit sig eller ålagts solidariskt ansvar. Å andra sidan medför detta alternativ vissa olägenheter. Dessa visar sig när en gäldenär som har infriat huvudford- ringen inte kan få ut hela sin regressfordran på grund av brist hos någon av de övriga gäldenärerna. Eftersom ansvaret för bristen då bör fördelas mellan övriga kvarvarande gäldenärer och borgenären, uppkommer den något egendomliga situationen att den infriande gäldenären får en regress- fordran mot borgenären. Vill det sig illa, kan borgenären ha kommit på obestånd med påföljd att gäldenären själv, eller tillsammans med övriga kvarvarande gäldenärer. får stå för den del av bristen som skulle ha betalts av borgenären. Eftersom dessa olägenheter förorsakas av att borgenären har låtit sin fordran preskriberas i förhållande till en av gäldenärerna, är det rimligare att borgenären själv får ta de negativa konsekvenser som kan bli följden härav än att gäldenärerna eller någon av dem åsamkas olägenheter. Det föreslås därför att de kvarvarande gäldenärernas ansvar skall vara delat liksom enligt nuvarande bestämmelser.

Beräkningen av hur stor andel av huvudfordringen som faller bort genom preskription liksom beräkningen av de andelar som belöper på de kvarva- rande gäldenärerna bör normalt ske efter huvudtalet. Hänsyn bör emeller- tid tas till att annan fördelning kan ha bestämts genom avtal mellan gälde- närerna eller genom dom e. (1. Liksom i prop. 1976/77: 5 föreslås därför en regel om att andel skall beräknas efter huvudtalet, om inte annat har bestämts genom avtal eller avgörande varom borgenären har fått känne- dom i god tid före preskriptionens inträde.

Med den ordning som nu har föreslagits uppkommer inte några regress— anspråk. när preskription har inträtt i förhållande till en av huvudgälde- närerna. Om någon av dem infriar hela skulden utan att känna till att fordringen delvis är preskriberad. bör han dock ha rätt att av borgenären kräva tillbaka vad han har betalt utöver sin egen andel.

Uppstår brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, bör borge- nären inte få kräva de övriga gäldenärerna på mer än de skulle ha fått svara för, om alla gäldenärerna hade funnits kvar. Borgenären bör alltså själv få stå för den del av bristen som skulle ha täckts av den bortfallne gäldenären. Beräkningen av hur mycket var och en skall svara för bör ske efter samma principer som har angetts nyss. Liksom i prop. 1976/77: 5 föreslås därför

Verkan av pre- skription

• Sida 76
•  Original

Prop. 1979/80:119 76

att var och en av gäldenärerna svarar i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som har preskriberats.

Föredraganden

Bestämmelserna om verkan av preskription i förhållanden med flera gäldenärer har under remissbehandlingen berörts bara av en remissinstans. Det gäller bestämmelsen att beräkningen av en gäldenärs andel i vissa fall skall ske på annat sätt än efter huvudtalet. nämligen om annat har bestämts genom ett avtal eller avgörande varom borgenären har fått kännedom i god tid före preskriptionens inträde. Den ifrågavarande remissinstansen kriti- serar uttrycket "i god tid" och föreslår att tiden anges exakt i lagtexten. förslagsvis till ett år.

Jag delar uppfattningen att det angivna uttryckssättet är för vagt och bör preciseras. Enligt min mening bör sex månader vara en lagom lång tidrymd i detta sammanhang.

I övrigt ansluter jag mig till vad som anförs i promemorian om preskrip- tion i flergäldenärsförhållanden och tillstyrker bestämmelserna i prome- morieförslaget på denna punkt.

5.5.3. Borgen Nuvarande ordning och tidigareförslag

Enligt gällande rätt är de allmänna bestämmelserna om preskription i princip tillämpliga också på fordran på grund av borgen. En särskild bestämmelse frnns dock i 45 förordningen den 28juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål. Där föreskrivs i fråga om proprieborgen en tolvmånadersfrist räknat från den dag betalning skul- le ha erlagts. Bestämmelsen är inte tillämplig. om borgensmannen, som ofta sker, har gått i borgen "tills full betalning sker”.

Enligt fast praxis anses en borgensman fri från betalningsskyldighet när huvudfordringen har preskriberats, även om borgen har ingåtts som för egen skuld. lnträder preskription i förhållande till en av flera solidariskt ansvariga borgensmän. blir bestämmelserna i Så preskriptionsförordning- en om verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden tillämpliga. [ 185 föreskrivs nämligen att vad som i förordningen sägs om gäldenär i tillämpliga delar också skall gälla borgensman.

[ prop. 1976/77: 5 föreslogs att de allmänna bestämmelserna om pre- skriptionstidens längd och om utgångspunkten för preskriptionstiden skul- le gälla också borgensfordringar. Det innebar bl.a. att den nyssnämnda bestämmelsen i 1798 års förordning föreslogs upphävd. Preskriptionstiden för borgenärens fordran mot en borgensman skulle alltså vara tio eller undantagsvis tre år från den dag fordringen tidigast kunde göras gällande mot borgensmannen. [ praktiken skulle utgångspunkten för preskriptions- tiden bli olika beroende på om det var fråga om proprieborgen eller enkel borgen. Vid proprieborgen skulle utgångspunkten i princip vara densamma

Verkan av pre- skription

• Sida 77
•  Original

Prop. 1979/80: 119 77

för borgenärens fordran mot borgensmannen som för hans fordran mot huvudgäldenären. Vid enkel borgen skulle däremot inte någon preskrip— tionstid börja löpa i förhållande till borgensmannen förrän det hade visat sig att huvudgäldenären inte kunde betala. eftersom fordringen först då kunde göras gällande gentemot borgensmannen.

[ fråga om verkan av preskription i borgensförhållandcn framhölls i prop. 1976/77: 5 att det karakteristiska för ett borgensåtagande är att det är av subsidiär natur. Detta är särskilt framträdande vid enkel borgen. Först sedan det har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala, får borgenären kräva ut sin fordran av en borgensman. Vid proprieborgen får borgenären visserligen utan vidare vända sig mot borgensmannen. Men om borgens- mannen infriar fordringen. har han regressrätt mot huvudgäldenären. Be- talningsskyldigheten åvilar slutligen denne. Häri ligger den väsentliga skill- naden mellan borgensmannens och huvudgäldenärens åtaganden. Mot bakgrund härav föreslogs i propositionen att det skulle införas ett uttryck- lig bestämmelse om att preskription av huvudfordran också omfattar ford- ran på grund av borgen, oavsett om det är fråga om enkel borgen eller proprieborgen.

I övrigt föreslogs i prop. 1976/77:5 inga särskilda bestämmelser om verkan av preskription i borgensförhållanden. Om preskription inträdde i förhållande till en av flera borgensmän. skulle samma bestämmelser tilläm- pas som i andra fall när flera var ansvariga för en skuld.

Promemorian

Även nu bör principen vara den att de allmänna bestämmelserna om preskriptionstidens längd och om utgångspunkten för preskriptionstiden skall gälla också borgensfordringar. [ princip bör alltså en tioårig preskrip- tionstid börja löpa i förhållande till borgensmannen från dagen för borgens- åtagandet. oavsett om det är fråga om proprieborgen eller enkel borgen. I de fall borgensåtagandet avser fullgörande av en konsuments förpliktelser på grund av konsumentköp e.d. blir dock tiden tre år. Det sagda innebär också att den föråldrade bestämmelsen om tolvmånaderspreskription i l798 års förordning bör upphävas.

Liksom i prop. 1976/77: 5 föreslås en bestämmelse om att preskription av en huvudfordran också omfattar fordran på grund av borgen.

Trots att det nu föreslås andra bestämmelser än i propositionen beträf- fande preskriptionstid och beträffande verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden, torde det inte finnas behov av några särskilda bestäm- melser om verkan av att preskription inträder i förhållande till en borgens- man. De bestämmelser som föreslås i övrigt bör kunna tillämpas också i fråga om borgen.

Att huvudgäldenärens ansvar inte bör påverkas av att preskription in- träder i förhållande till en borgensman följer av borgensanSVarets subsi- diära natur. Borgenären måste givetvis vara oförhindrad att ändå kräva ut hela fordringen av huvudgäldenären.

Verkan av pre-

skription

• Sida 78
•  Original

Prop. 1979/80: 119 78

När det gäller återverkningarna på övriga borgensmän bör samma prin- ciper tillämpas som i andra fall när flera är ansvariga för en skuld. Med denna utgångspunkt blir resultatet av att en borgensman blir fri från sitt ansvar på grund av preskription beroende av om borgensmännens inbör- des ansvar är delat eller solidariskt.

Är borgensmännens ansvar delat — vilket i praktiken torde vara sällsynt — är vars och ens betalningsskyldighet i förhållande till borgenären fristå- ende från de andras. Var och en svarar för sitt åtagande. oavsett om preskription har inträtt gentemot någon av de andra. Och å andra sidan behöver ingen borgensman betala mer än sin andel, även om brist uppstår hos någon av de andra.

Är borgensmännens ansvar solidariskt. blir verkan av att preskription inträder i förhållande till en av dem att borgenären förlorar rätten att av de övriga kräva ut den bortfallne borgensmannens andel. Var och en av de övriga svarar därefter endast för sin andel. Andel beräknas liksom när det gäller flera solidariskt ansvariga huvudgäldenärer efter huvudtalet, om inte annat har bestämts genom avtal eller avgörande som borgenären har fått kännedom om. Har en av tre borgensmän fallit bort, blir alltså de båda andra som regel inte skyldiga att betala mer än en tredjedel var. Uppstår brist hos någon av de kvarvarande, svarar var och en av de övriga i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som har preskriberats.

Med de här föreslagna bestämmelserna uppkommer inte några inbördes regressanspråk mellan borgensmännen, om preskription har inträtt i för- hållande till en av dem. Däremot påverkas givetvis inte borgensmännens regressrätt mot huvudgäldenären. Såväl vid proprieborgen som vid enkel borgen har en borgensman alltid rätt att få ut vad han har betalt av huvudgäldenären. Hans regressfordran preskriberas aldrig tidigare än ett år efter den dag han infriade huvudfordringen.

Föredraganden

Vad som föreslås om borgen i promemorian har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. En remissinstans har dock framfört synpunkter på preskriptionsbestämmelsernas tillämplighet på vissa borgensfordringar. Jag skall återkomma till den frågan i nästa avsnitt.

1 avsnitt 5.2.2 har jag tillstyrkt promemorians förslag att preskriptionsti- den för en fordran på grund av borgen skall vara tre år när huvudfordringen är underkastad treårspreskription och tio år i andra fall. Även i de frågor rörande borgen som behandlas i förevarande avsnitt ansluter jag mig till vad som anförs i promemorian. I fråga om verkan av preskription föreslår jag alltså en bestämmelse om att preskription av en huvudfordran också omfattar fordran på grund av borgen. I övrigt behövs inga särbestämmelser beträffande borgen.

Verkan ar pre- skription

• Sida 79
•  Original

Prop. 1979/80: 119 79

5.6 Tillämpningsområde m. m.

Nuvarande ordning m.m.

Enligt lä preskriptionsförordningen gäller de allmänna preskriptions- bestämmelserna alla slag av fordringar. oavsett om de avser pengar. varor. tjänster eller andra prestationer. Någon ändring i detta avseende föreslogs varken i 1975 års departementspromemoria eller i prop. 1976/77: 5.

l gällande rätt finns särskilda preskriptionsbestämmelser i ett flertal författningar. I den mån sådana bestämmelser föreskriver en kortare pre- skriptionstid än tio år skall de enligt 19.6 första stycket preskriptionsför- ordningen lända till efterrättelse. Även de speciella bestämmelser som finns beträffande preskriptionsavbrott. verkan av preskription m.m. gäller i stället för de allmänna reglerna.

Enligt 1975 års promemoria skulle bestämmelserna i den nya preskrip- tionslagen vara tillämpliga endast om inte annat var föreskrivet. Det före- slogs med ett par undantag inga ändringar av specialpreskriptionsreglerna. Under rcmissbehandingen uttrycktes önskemål om att preskriptionsbe- stämmelserna i speciallagstiftningen i möjligaste mån skulle anpassas till de allmänna preskriptionsbestämmelserna.

Även i prop. 1976/77: 5 föreslogs en uttrycklig bestämmelse om att den föreslagna preskriptionslagen skulle gälla endast i den mån inte annat följde av vad som var särskilt föreskrivet. [ avsikt att så långt som möjligt uppnå överensstämmelse mellan de allmänna preskriptionsreglerna och preskriptionsbestämmelserna i speciallagstiftningen gjordes en genomgång av specialpreskriptionsreglerna.

[ betänkandet (SOU 1957: ll) Fordringspreskription m.m. föreslogs att preskriptionsförordningens bestämmelser om kallelse på okända borgenä- rer skulle upphävas och ersättas av en lag om preklusion. Förslaget ledde emellertid inte till lagstiftning lika litet som det förslag till lag om preskrip- tion som lades fram i betänkandet. [ 1975 års promemoria liksom i prop. 1976/77: 5 lämnades bestämmelserna om kallelse på okända borgenärer i huvudsak orörda. Det föreslogs endast vissa smärre redaktionella ändring- ar.

Promemorian

Som påpekas i prop. 1976/77: 5 har det såvitt känt inte inneburit några nämnvärda olägenheter att preskriptionsförordningen har varit tillämplig på alla slag av fordringar. Det finns inte heller anledning befara att det skall leda till ogynnsamma verkningar om tillämpningsområdet för de allmänna preskriptionsbestämmelserna i detta hänseende bestäms på samma sätt i fortsättningen. Liksom hittills får det överlämnas åt de rättstillämpande myndigheterna att avgöra de gränsdragningsfrågor som kan komma upp i den praktiska tillämpningen. Det föreslås därför att de allmänna preskrip- tionsbestämmelserna liksom enligt gällande rätt skall vara tillämpliga på alla slags fordringar.

Tillämpningsområ- du

• Sida 80
•  Original

Prop. 1979/80: 119 80

Det torde vara självklart att de allmänna preskriptionsreglerna skall vara tillämpliga endast i den mån inte särskilda bestämmelser gäller enligt någon annan författning. Liksom i prop. 1976/77: 5 föreslås att detta kommer till uttryck i lagtexten.

Resultatet av den genomgång av specialpreskriptionsreglerna som gjordes i prop. 1976/77: 5 blev magert. Det visade sig att det i de flesta fall inte fanns förutsättningar för att samordna de speciella bestämmelserna med de allmänna. På många områden befanns det vara befogat att behålla en särreglering med hänsyn till de särskilda förhållandena på resp. område. I andra fall ansågs det olämpligt att försöka åstadkomma en samordning på grund av pågående utredningsarbete. De allra flesta specialpreskriptions- bestämmclserna lämnades därför orörda. Ändringar föreslogs endast i ett fåtal fall.

Förutsättningarna för att få till stånd en samordning mellan preskrip- tionsbestämmelserna i speciallagstiftningen och de allmänna preskriptions- bestämmelserna är ännu mindre. om man behåller huvudprincipema i preskriptionsförordningen än om de allmänna bestämmelserna ändras i den riktning som föreslogs i prop". 1976/77: 5. Det finns därför inte någon anledning att på nytt göra en systematisk genomgång av specialpreskrip- tionsreglerna i samordningssyfte. I några fall är det dock motiverat att ändra de särskilda regler som gäller nu.

I ett tidigare avsnitt har förordats att den särskilda bestämmelsen om borgenspreskription i 4ä förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål upphävs. Som en följd härav bör också de tillämpningsbestämmelser upphävas som finns i lagen (1946: 843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 45 förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsök- nings- och utmätningsmål.

l prop. 1976/77: 5 föreslogs att bestämmelserna i 13 kap. 10 & föräldrabal- ken om preskription av omyndigs fordran på förmyndaren skulle ändras så att bestämmelserna närmare anslöt sig till de föreslagna allmänna preskrip- tionsreglerna. Som framgår av vad som tidigare har sagts föreslås i prome- morian inte någon ändring av den paragrafen.

Vidare föreslogs i prop. 1976/77:5 att preskriptionsbestämmelserna i 115 lagen (1902:71 s. 1). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och 13 5 lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens skulle upphävas. Där föreskrivs en tvåårig preskriptionstid för vissa skadeståndsfordringar. Syftet med upphävandet var att åstadkomma en samordning med de regler om treårig preskriptionstid som föreslogs beträffande skadeståndsfordringar i allmänhet. När man nu behåller den allmänna tioårspreskriptionen saknas anledning att upphäva eller ändra dessa bestämmelser.

Prop. 1976/77:5 innehöll också förslag till ändring av vissa preskrip- tionsbestämmelser i vattenlagen (1918: 523). Ändringarna syftade till att

Tillämpningsooirå- de

• Sida 81
•  Original

Prop. 1979/80:119 81

klargöra att de allmänna preskriptionsbestämmelserna inte sktille tillämpas vid sidan av vattenlagens bestämmelser om fordranpå- ersättning för oförutsedd skada. Behovet av bestämmelser om att vattenlagens preskrip- tionsbestämmelser skall vara exklusivt tillämpliga beträffande sådana ford- ringar blir visserligen mindre. om man behåller tioårspreskriptionen än om preskriptionstiden för sådana fordringar i enlighet med förslaget i prop. 1976/77: 5 förkortas till tre år. Riksdagen har emellertid uttalat att även tioårstiden kan vara för kort i vissa fall (3I.U 1963: 31 och 1966: 32). I sitt betänkande (SOU 1977:27) med förslag till ny vattenlag har vattenlags- utredningen (.lu 1969: 58) föreslagit (s. 307) en uttrycklig bestämmelse om att de allmänna preskriptionsbestämmelserna inte skall gälla beträffande anspråk på ersättning för oförutsedd skada m. m. Frågan om utformningen av preskriptionsbestämmelserna i vattenlagen bör lämpligen tas upp i samband med det fortsatta arbetet på en revision av vattenlagen. Något förslag om ändring i vattenlagen läggs därför inte fram i detta samman- hang.

Slutligen föreslogs i prop. 1976/77: 5 vissa ändringar i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.

Enligt 15 i 1927 års lag får en gäldenär i vissa fall betala en förfallen skuld genom att för borgenärens räkning sätta ner beloppet hos överexeku- tor. Han får göra detta bl.a. om borgenären vägrar ta emot erbjuden betalning eller om betalning inte kan ske på grund av borgenärens borto- varo e. (1. Om nedsatt belopp fortfarande står inne tjugo år efter nedsätt- ningen, får gäldenären lyfta beloppet. under förutsättning att det inte pågår rättegång om rätten till beloppet c. d. Gäldenären måste dock anmäla sig "inom natt och år". I annat fall tillfaller beloppet staten.

I vissa fall kan nedsättning ske också med stöd av bestämmelser i andra författningar. Rätten att lyfta medel som har satts ner enligt en sådan bestämmelse regleras i 1942 års lag. Också där föreskrivs en depositionstid på tjugo år och en frist på ett år för rätten att lyfta medlen efter depositions- tidens utgång.

1 prop. 1976/77:5 erinrades om att riksdagens revisorer år 1953 hade förordat en översyn av bestämmelserna om redovisning av medel som hade deponerats hos länsstyrelserna. Med anledning av revisorernas fram- ställning uttalade statsutskottet i sitt utlåtande 1954: 104 att en modernise- ring av bestämmelserna syntes påkallad. Enligt utskottet torde sålunda vägande skäl tala bl.a. för att förkorta den gällande 21-åriga preskrip- tionstiden. I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen (rskr 1954: 253) att regeringen skulle föranstalta om åtgärder i den av utskottet angivna riktningen.

Enligt prop. 1976/77:5 skulle depositionstiden enligt såväl 1927 som 1942 års lag förkortas från tjugo till tio år samtidigt som fristen för att lyfta nedsatta medel skulle förlängas från ett till tre år.

Til/('impningsomrti- de

• Sida 82
•  Original

Prop. 1979/80: 119 82

Som framhålls i prop. 1976/77:5 framstår tjugoårsfristerna i de båda lagarna som alltför långa. Även om inte den allmänna preskriptionstiden förkortas ter det sig omotiverat att behålla en så lång depositionstid som tjugo år. Det är å andra sidan önskvärt att fristen inte är alltför kort. Hänsyn måste tagas bl.a. till borgenärens berättigade intresse av att få tillräckligt rådrum för att lyfta nedsatta medel. En lämplig avvägning torde uppnås med en tioårstid. Det föreslås följaktligen att depositionstiden enligt såväl 1927 som 1942 års lag förkortas till tio år. Samtidigt föreslås liksom i prop. 1976/77: 5 att fristen för att lyfta nedsatta medel efter depositionstidens utgång förlängs till tre år.

1 det föregående har förordats att de allmänna preskriptionsbestämmel- serna skall vara tillämpliga endast i den män inte annat är föreskrivet. När en författning innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser för ett visst område. skall de alltså tillämpas i stället för de allmänna bestämmelserna. Emellertid reglerar preskriptionsbestämmelserna i specialförfattningarna i allmänhet inte i detalj de frågor som hänger samman med preskription. Om en författning inte lämnar upplysning i ett visst avseende. bör de allmänna preskriptionsbestämmelserna som regel tillämpas i stället. Det kan dock undantagsvis inträffa att en tillämpning av de allmänna bestämmelserna är utesluten. trots att specialförfattningen saknar bestämmelser i ett visst hänseende.

l prop. 1976/77: 5 (s. 186— 190) redovisas en del synpunkter på förhållan- det mellan bestämmelserna i den föreslagna preskriptionslagen och pre- skriptionsreglerna i speciallagstiftningen. Med reservationen att de spe- cialförfattningar som innehåller preskriptionsregler avser mycket skiftande områden ges vissa riktlinjer för tillämpningen av de allmänna preskriptionsbestämmelserna inom speciallagstiftningen.

De synpunkter som i detta hänseende anförs i prop. 1976/77: 5 hari stor utsträckning samband med de nya reglerna i den föreslagna preskriptions- lagen. bl.a. reglerna om sättet för preskriptionsavbrott, verkan av pre- skriptionsavbrott och förlängning av preskriptionstid. Det nu föreliggande förslaget överensstämmer i dessa avseenden i huvudsak med gällande rätt. Vad som i prop. 1976/77: 5 på dessa punkter anförs om förhållandet mellan allmänna och särskilda preskriptionsbestämmelser är därför knappast längre relevant. [ den mån det föreliggande förslaget överensstämmer med förslaget i prop. 1976/77: 5 torde emellertid de synpunkter som anförs på förhållandet till speciallagstiftningen alltjämt äga giltighet. Det gäller bl. a. vad som sägs om verkan av preskription på s. 189— 190 i prop. 1976/77: 5.

I sådana avseenden där det föreliggande förslaget väsentligen stämmer överens med gällande rätt. t. ex. i fråga om preskriptionstidens längd och utgångspunkt och i fråga om sättet för preskriptionsavbrott och verkan av preskriptionsavbrott. torde det inte finnas anledning att i detta samman- hang gå närmare in på hur förhållandet mellan de allmänna reglerna och specialbestämmelserna bör gestalta sig i framtiden. Härvidlag bör samma

'l'illämpningxområ-

de

• Sida 83
•  Original

Prop. 1979/80: 119 83

principer tillämpas som hittills. I den mån det uppkommer problem i den praktiska tillämpningen. bör de lösas av de rättstillämpande myndigheter- na.

l promemorian föreslås inga sakliga ändringar av preskriptionsförord- ningens bestämmelser om kallelse på okända borgenärer. Promemorieför- slaget innehåller i detta avseende endast vissa redaktionella ändringar. huvudsakligen föranledda av att förordningens bestämmelser om preskrip- tion föreslås upphävda.

F öradragandvn

Vad som anförs i promemorian rörande tillämpningsområdet för den föreslagna preskriptionslagen har i allt väsentligt lämnats titan erinran under remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock framfört syn- punkter beträffande vissa detaljer. som jag skall ta upp i det följande.

För egen del tillstyrker jag förslaget att tillämpningsområdet för de allmänna preskriptionsbestämmclserna skall vara detsamma som enligt gällande rätt. Bestämmelserna bör alltså tillämpas på alla slags fordringar. oavsett om de avser pengar. varor, tjänster eller andra prestationer.

l enlighet med vad som föreslås i promemorian anserjag vidare att det i en inledande bestämmelse bör föreskrivas att lagen gäller endast i den män inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Genom en sådan bestämmelse slås fast att de särskilda preskriptionsbestämmelser som har meddelats i andra lagar i princip skall gälla i stället för de allmänna reglerna.

Som påpekas i promemorian finns det inte anledning att i detta samman- hang gä närmare in på förhållandet mellan de allmänna preskriptionsbe- stämmelserna och de preskriptionsregler som finns i specialförfattningar. Härvidlag bör i stor utsträckning samma principer kunna tillämpas som hittills. Jag skall här bara ta upp ett par frågor.

När en författning innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser. bör dessa normalt anses självständigt reglera de frågor som behandlas i be- stämmelserna. Om det t. ex. föreskrivs en särskilt kort preskriptionstid på ett visst område. bör givetvis inte den allmänna preskriptionstiden vara tillämplig samtidigt. I princip bör denna tid inte heller gälla i det omvända fallet. då det finns bestämmelser om längre preskriptionstid för en viss typ av fordringar. En borgenär skall alltså i det fallet inte behöva vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd före den allmänna preskriptionstidens ut- gång för att inte gå förlustig sin fordran.

I sådana fall då en specialförfattning inte är uttömmande utan bara reglerar vissa frågor om preskription. bör emellertid de allmänna preskrip- tionsbestämmelserna som regel kunna tillämpas i övriga frågor. Som påpe- kas i promemorian kan det dock framgå av sammanhanget att en tillämp- ning av de allmänna bestämmelserna är utesluten. trots att specialförfatt- ningen saknar bestämmelser i ett visst avseende. Ett exempel på det har

Til/(impningsumrå- de

• Sida 84
•  Original

Prop. 1979/80: 119 84

nämnts av en remissinstans. I 148 a & konkurslagen föreskrivs att rätt till utdelning i konkurs som regel preskriberas. om inte borgenären har anmält sig för att lyfta de medel. som har tillagts honom. inom två år från det förslag till slututdelning vann laga kraft. Som den ifrågavarande remissin— stansen har påpekat bör inte de allmänna bestämmelserna om preskrip- tionsavbrott och ny preskriptionstid tillämpas i de fall som avses i paragra— fen.

Under remissbehandlingen har kammarkollegiet framfört önskemål om förtydliganden av vad som avses gälla i fråga om preskription av anspråk på arvs- eller gåvoskatt. Sådana anspråk omfattas f. n. inte av de special— preskriptionsregler som gäller på skatteområdet utan är underkastade den vanliga tioårspreskriptionen. Med anledning härav vill jag erinra om att utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen i december 1978 har lagt fram ett betänkande (SOU 1978: 87.) med förslag till lag om preskription av skattefordringar. Den föreslagna lagen bygger på en fem- ån'g preskriptionstid och avses i princip bli tillämplig beträffande alla skatter. Betänkandet remissbehandlas f. n. Med hänsyn härtill anserjag att frågan om preskription av anspråk på arvs- eller gåv05katt inte bör tas upp till närmare behandling i detta sammanhang. I avvaktan på den fortsatta behandlingen av det angivna betänkandet bör sådana anspråk liksom f. n. vara underkastade tioårspreskription.

Kammarkollegiet har också berört de särskilda preskriptionsbestämmel- serna i vattenlagen om fordran på ersättning för oförutsedda skador och förordat att det i enlighet med förslaget i prop. 1976/77: 5 införs uttryckliga bestämmelser i vattenlagen om att de allmänna preskriptionsbestämmel- serna inte skall tillämpas vid sidan av vattenlagens. Jag är för min del inte beredd att nu lägga fram något förslag på denna punkt. Enligt min mening bör utformningen av preskriptionsbestämmelserna i vattenlagen tas upp i samband med det fortsatta arbetet på en revision av vattenlagen.

Bostadsstyrelsen har tagit upp en fråga som rör den statliga bostadslån- givningen. Styrelsen anser att det är önskvärt att sådana statliga fordringar mot kommuner som grundar sig på kommunal borgen för bostadslån o.d. undantas från preskription. Med anledning härav vill jag erinra om att det föreliggande förslaget inte innehåller något förbud mot avtal om förläng- ning av preskriptionstiden för andra fordringar än konsumentfordringar. Det finns alltså inte något hinder mot att staten och-kommunerna träffar avtal om längre preskriptionstid än tio år för sådana fordringar som bo- stadsstyrelsen avser. [ varje fall anser jag för min del att det inte finns skäl att i preskriptionslagen införa någon bestämmelse som föreskriver undan- tag från de allmänna preskriptionsbestämmclserna för ifrågavarande ford— ringar. Jag har på denna punkt samrått med chefen för bostadsdepartemen- tet.

Jag delar den i promemorian framförda åsikten att det inte finns anled- ning att nu återigen göra en systematisk genomgång av preskriptionsbe-

Til/('impningsumrå-

de

• Sida 85
•  Original

Prop. 1979/80: 119 85

stämmelserna i speciallagstiftningen i syfte att försöka få till stånd en samordning med de allmänna preskriptionsbcstämmelserna. I fråga om de särskilda bestämmelser som behandlas i promemorian ansluter jag mig till de bedömningar som har gjorts där.

I enlighet med promemorieförslaget föreslår jag alltså att bestämmelser- na om borgenspreskription i 1798 års förordning och i lagen 1946: 843 upphävs. Dessutom föreslårjag att den enda återstående paragrafen. 5 5. i 1798 års förordning upphävs. Den innehåller en föråldrad bestämmelse om att hustru i vissa fall får lagsökas för gäld.

När det gäller lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och lagen om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet tillstyrker jag att depositionstiden förkortas från tjugo till tio år liksom att fristen för att lyfta nedsatta medel förlängs från ett till tre år. Jag föreslår också vissa ändringar av redaktionell karaktär. som bl. a. innebär att de båda lagarna förs samman till en. Jag skall återkomma till ändringarna i specialmotiveringen.

Preskriptionsförordningens bestämmelser om kallelse på okända borge- närer torde i allt väsentligt ha fungerat tillfredsställande i praktiken. Emel- lertid är dessa bestämmelser liksom reglerna om preskription otvivelaktigt föråldrade i vissa avseenden. Om man nu ersätter förordningen i övrigt med tidsenliga bestämmelser, bör man enligt min mening också se över reglerna om kallelse på okända borgenärer. Översynen bör i princip kunna begränsas till den redaktionella utformningen. Även om man alltså inte gör några större sakliga ändringar. bör de nuvarande bestämmelserna upphä- vas och ersättas av en ny lag om kallelse på okända borgenärer. Detta betyder att preskriptionsförordningen kan upphävas i sin helhet. I-Iur be- stämmelserna om kallelse på okända borgenärer bör utformas skall jag återkomma till i specialmotiveringen.

5.7 Ikraftträdande m. m.

Promemorian

Övergångsbestämmelsema bör i allt väsentligt kunna utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser i prop. 1976/77: 5 (s. 195— 196).

Det föreslås att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1979. För att inte verkningarna av äldre bestämmelser. framför allt i fråga om preskriptionstiden för konsumentfordringar, skall bestå under lång tid framåt bör de nya bestämmelserna tillämpas också på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet. Eftersom förslaget på några punkter inne- bär att preskriptionstiden kan bli längre än f. n., bör dock som förutsätt- ning föreskrivas att preskription inte har inträtt dessförinnan enligt äldre bestämmelser. detta för att undvika att en redan preskriberad fordran återupplivas vid ikraftträdandet. .

Om de nya bestämmelserna sålunda i princip blir tillämpliga också på

Tillämpningsområ- de

• Sida 86
•  Original

Prop. 1979/80: 119 86

äldre fordringar, kommer preskriptionstiden att förkortas för konsument- fordringar som har kommit till före ikraftträdandet. Resultatet skulle kun- na bli att en sådan fordran preskriberas i och med ikraftträdandet. även om lång tid återstod av den tioåriga preskriptionstid som gäller f. n. För att inte borgenären oförskyllt skall åsamkas rättsförluster när den nya lagstiftning— en träder i kraft bör föreskrivas en viss övergångstid. under vilken den som har förvärvat en fordran före ikraftträdandet har möjlighet att kräva ut fordringen eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd. Det föreslås därför att en fordran som har kommit till före ikraftträdandet skall preskriberas tidigast den 1 juli 1982. om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt tidigare gällande bestämmelser.

Också de nya bestämmelserna om preskriptionsavbrott kan. om de utan inskränkning skall tillämpas beträffande äldre fordringar. medföra rättsför- luster för en borgenär som har vidtagit en preskriptionsavbrytande åtgärd enligt de äldre bestämmelserna. Detta hänger framför allt samman med att ett muntligt krav eller en muntlig erinran inte längre skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. Om en sådan åtgärd har vidtagits före ikraftträdandet. bör därför verkningarna härav bestå även därefter. Ver- kan av preskriptionsavbrott enligt nu gällande rätt är alltid att en ny preskriptionstid börjar löpa. Även om den preskriptionsavbrytande åtgär- den inte skulle ha medfört preskriptionsavbrott enligt de nya reglerna. bör således den nya preskriptionstid som har påbörjats före ikraftträdandet fortsätta att löpa. Preskriptionstidens längd bör dock bestämmas enligt de nya reglerna. inklusive den nyss berörda övergångsbestämmelsen om för- längning av preskriptionstiden i vissa fall.

I prop. 1976/77: 5 föreslogs en särskild övergångsbestämmelse beträffan— de fordran på skatt o.d. Bestämmelsen syftade till att förhindra att de föreslagna reglerna om treårspreskription skulle bli tillämpliga också på sådana skattefordringar o.d. som f. n. är underkastade tioårspreskription. Eftersom de bestämmelser om förkortning av preskriptionstiden som före- slås nu inte berör skattefordringar o.d. behövs inte någon sådan över- gångsbestämmelse.

Föredraganden

De föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna har läm- nats utan erinran under remissbehandlingen utom så till vida att en remiss- instans har kritiserat den övergångsbestämmelse som föreslås i lagen om ändring i lagen om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet. Jag skall återkomma till den frågan i specialmotiveringen.

Jag föreslår att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den ljuli 1980. I fråga om öv ergångsbestämmelsema till den föreslagna preskriptionslagen ansluter jag mig till de överväganden som görs i promemorian och tillstyr- ker de föreslagna bestämmelserna.

Ikraftträdande m. m.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1979/80: 119 .. 87 6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

]. preskriptionslag.

2. lag om kallelse på okända borgenärer.

3. lag om upphävande av förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskrip- tion och om kallelse å okända borgenärer.

4. lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5. lag om upphävande av lagen (1946: 843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4å förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål.

6. lag om ändring i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

7. lag om ändring i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

7.1. Förslaget till preskriptionslag

Lagförslaget är uppdelat på sex huvudavdelningar. I 1 5. som bildar den första avdelningen, finns en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Andra avdelningen, som omfattar 2 — 4åå. innehåller bestämmelser om preskriptionstidens längd. I 25 finns huvudregeln om tioån'g preskriptions- tid och bestämmelsen om treårspreskription för konsumentfordringar. De två följande paragraferna innehåller bestämmelser om förlängd preskrip- tionstid. 35 avser enskilt anspråk i anledning av brott och 4å regressford- ran.

I 5 5, som utgör tredje avdelningen. ges bestämmelser om hur preskrip- tion avbryts. Det därpå följande avsnittet. som omfattar 6 och 795. be- handlar verkan av preskriptionsavbrott. De båda paragraferna innehåller bestämmelser om i vilka fall ny preskriptionstid skall löpa och från vilken tidpunkt den skall beräknas. I 76 finns dessutom en regel om förlängning av den ursprungliga preskriptionstiden. när preskriptionsavbrott inte leder till ny preskriptionstid.

Femte avsnittet omfattar 8 — 11 55 och reglerar innebörden och verkan av preskription. 8 9 innehåller huvudregeln att borgenären genom preskrip- tion förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Dessutom föreskrivs att pre- skn'ption av huvudfordran också omfattar ränta och annan tilläggsförplik- telse samt fordran på grund av borgen. 95 behandlar verkan av preskn'p- tion när flera är solidariskt ansvariga för samma skuld. 105 anger förutsätt- ningarna för att en preskriberad fordran skall få användas till kvittning. I

Spec-ia[motivering

• Sida 88
•  Original

Prop. 1979/80: 119 88

115 finns en bestämmelse om verkan av preskription. när en fordran är förenad med panträtt eller retentionsrätt.

Lagförslagets sista avsnitt omfattar 12 och 13 55 och innehåller vissa särskilda bestämmelser. 1 125 regleras möjligheterna att träffa avtal om preskription. I 13 5 slutligen finns en bestämmelse om preskriptionsavbrott genom åtgärder i utlandet.

Inledande bestämmelse

] 5 Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Begreppet fordran har samma innebörd i förevarande paragraf som i 1 5 preskriptionsförordningen. Lagen blir alltså tillämplig på alla slag av ford- ringar. oavsett om de avser pengar. varor, tjänster eller andra prestationer. För bestämmelsernas tillämpning är det vidare likgiltigt om en fordran grundas på avtal, på en handling som inte har samband med ett avtalsför- hållande eller direkt på lag eller annan författning eller på oskriven rätt.

Fordringsbegreppet omfattar inte sakrättsliga anspråk. dvs. sådana som avser äganderätt. panträtt. retentionsrätt. nyttjanderätt m. m. Sådana rät- tigheter faller alltså utanför lagens tillämpningsområde. [ 11 5 har tagits in en särskild bestämmelse om att preskription inte inskränker borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller reten- tionsrätt till säkerhet för fordringen.

Lagen omfattar inte heller andra rättigheter som inte är av obligations- rättslig karaktär. t. ex. rätt till underhåll enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken . arvsrätt. upphovsrätt och andelsrätter. Obligatoriska an- språk som grundar sig på sådana rättigheter faller däremot inom lagens tillämpningsområde. i den mån de inte regleras av särskilda preskriptions- bestämmelser.

Enligt 205 första meningen preskriptionsförordningen gäller bestämmel- serna om tioårig preskription inte "fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan löpande förbindelse. som tryckt eller graverad utgives". Bestämmelsen saknar numera betydelse i fråga om sedlar. De enskilda bankernas rätt att ge ut sedlar har upphört. Riks- bankens skyldighet att lösa in sedlar i guld har avskaffats. En vanlig sedel kan därför inte anses medföra någon fordran. Den utgör ett betalningsme- del med självständigt värde och är inte föremål för preskription.

l gällande rätt finns särskilda preskriptionsbestämmelser i ett flertal författningar. Som framgår av avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen föreslås inte ändringar av specialpreskriptionsreglema annat än på några få punkter. Även i fortsättningen kommer alltså fordringsförhållanden i många fall att vara underkastade särskilda preskriptionsbestämmelser. I den mån sådana finns skall de gälla i stället för de allmänna preskriptions- bestämmelserna. Emellertid reglerar de preskriptionsbestämmelser som finns i specialförfattningar i allmänhet inte i detalj de frågor som hänger

Specialmotivering

• Sida 89
•  Original

Prop. 1979/80:119 .. "_ 89

samman med preskription. När en författning inte lärrtnar upplysning i ett visst avseende. uppkommer frågan om bestämmelserna i den allmänna preskriptionslagen skall tillämpas i stället. Hithörande frågor har berörts i avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen.

Preskriptionstid

2 5 En fordran preskriberas tio år efter tillkomsten. om inte preskrip- tionen avbryts dessförinnan.

Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument. om fordringen avser en vara. tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvud- sakligen enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran. Den treåriga preskriptionsti— den gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

För fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag fordring— en tidigast kan göras gällande.

Huvudregeln om preskriptionstidens längd har behandlats i avsnitt 5.2.1 i den allmänna motiveringen. I fråga om den treåriga preskriptionstiden för konsumentfordringar hänvisas till avsnitt 5.2.2 . Vissa frågor om preskrip- tionstidens längd har berörts i avsnitt 5.3.1 — 5.3.3.

Första stycket. Liksom enligt gällande rätt räknas den tioåriga preskrip- tionstiden från fordringens tillkomst. Frågan när en fordran skall anses tillkommen bedöms i princip på samma sätt som f.n. Grundas fordringen på avtal. räknas preskriptionstiden från tidpunkten för avtalet. Är det fråga om ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk, anses fordringen tillkom- men när den skadegörande handlingen företas. Vid skada på grund av underlåtenhet räknas preskriptionstiden från den dag en åtgärd senast borde ha vidtagits.

Förfallodagen saknar betydelse för preskriptionstiden. Även om en ford- ran förfaller till betalning senare än tio år efter tillkomsten. preskriberas den liksom nu efter tio år. om inte någon preskriptionsavbrytande åtgärd vidtas dessförinnan.

Som har behandlats i avsnitt 5.3.2 har det inte heller någon betydelse för beräkningen av preskriptionstiden att en fordran är beroende av ett villkor c. d. Även om en borgenär inte kan göra gällande sin fordran förrän han själv har fullgjort en viss prestation. anses fordringen tillkommen när avtalet ingicks. Från den tidpunkten löper en tioårig preskriptionstid. På samma sätt räknas preskriptionstiden för en fordran på ersättning enligt en garantiutfästelse från tidpunkten för utfästelsen, oavsett när den omstän- dighet som aktualiserar garantin inträffar. Ett annat exempel är fordran på grund av enkel borgen. Preskriptionstiden räknas från tidpunkten för bor- gensåtagandet. trots att borgenären inte kan kräva borgensmannen förrän det har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala. I fråga om utomobli- gatoriskt skadestånd gäller på motsvarande sätt att preskriptionstiden räk- nas från den skadegörande handlingen även om skadan inträffar eller visar sig först senare.

I 5 preskriptionsla- 'gen

• Sida 90
•  Original

Prop. 1979/80: 119 90

' I fråga om kredit för kontoköp räknas preskriptionstiden primärt från den dag kreditgivaren och kontohavaren träffar avtal om krediten. Om kontohavaren avstår från att utnyttja krediten, har kreditgivaren emellertid inte någon fordran på honom annat än såvitt angår eventuella avgifter o.d. Men varje gång kontohavaren använder kontot genom att köpa varor på kredit får en ny preskriptionstid anses börja löpa. Samma princip gäller i andra fall då någon har rätt att utnyttja en kredit fortlöpande, t.ex. en checkräkningskredit. i den mån inte särskilda bestämmelser är tillämpliga.

Andra stycket. Bestämmelsen om konsumentfordrin—gar föreskriver un- dantag från huvudregeln endast beträffande preskriptionstidens längd. I fråga om utgångspunkten för preskriptionstiden gäller bestämmelsen i första stycket. dvs. tiden räknas från fordringens tillkomst. Vad som nyss har anförts om utgångspunkten för preskriptionstiden äger alltså till- lämpning också beträffande konsumentfordringar.

Den treåriga preskriptionstiden gäller endast fordringar mot en konsu- ment. Treårstiden är alltså inte tillämplig på konsumenters fordringar mot näringsidkare. t.ex. i fråga om ersättning på grund av att en vara eller tjänst är behäftad med fel eller brist. Detta behöver dock inte innebära att konsumenten har en tioårsfrist för att kräva ut en sådan fordran. Som har påpekats i avsnitt 5.2.2 är möjligheten att kräva ersättning ofta tidsbegrän- sad enligt särskilda bestämmelser.

Begreppen konsument och näringsidkare har samma innebörd här som i t.ex. avtalsvillkorslagen. konsumentköplagen och konsumentkreditlagen . Med konsument avses en enskild medborgare i egenskap av privatperson. En juridisk person räknas alltså inte som konsument. Detta gäller även dödsbon. Fordringar mot ett dödsbo som har uppkommit före dödsfallet är dock att anse som fordringar mot konsument. Termen näringsidkare om- fattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verk- samhet av ekonomisk natur.

Som förutsättning för att den treåriga preskriptionstiden skall vara till- lämplig föreskrivs efter mönster av de nyssnämnda konsumenträttsliga lagarna att den nyttighet som fordringen avser har tillhandahållits i närings- idkarens yrkesmässiga verksamhet. Treårstiden gäller alltså inte sådana fordringar som tillkommer en näringsidkare på gnmd av någon transaktion utanför hans yrkesmässiga verksamhet.

För att treårstiden skall bli tillämplig krävs vidare att den nyttighet som fordringen avser har tillhandahållits konsumenten för huvudsakligen en- skilt bruk. Också på denna punkt överenstämmer förslaget med vad som gäller enligt annan konsumenträttslig lagstiftning. Treårspreskriptionen omfattar alltså i allmänhet bara fordringar som avser en vara eller annan nyttighet som är avsedd för enskilt bruk. Den kortare preskriptionstiden kan dock bli tillämplig också när en vara e. d. delvis är avsedd att användas i gäldenärens yrkesverksamhet, under förutsättning att det gäller en mind- r'e väsentlig del.

2 & preskriptionsla- gen

• Sida 91
•  Original

Prop. 1979/80: 119 91

Beträffande den närmare innebörden av att en vara tillhandahålls för huvudsakligen enskilt bruk kan jag hänvisa till de uttalanden som har gjorts i motiven till konsumentköplagen ( prop. 1973: 138 s. 161 f.). Som framhålls där torde det vanligen framgå av en varas beskaffenhet hur den är avsedd att användas. Det förhållandet att en vara har köpts för att användas av någon annan än köparen själv. t. ex. en medlem av hans familj. hindrar inte att varan skall anses avsedd för enskilt bruk. Detsamma gäller om varan skall ges som present åt en annan person. Vid tveksamhet om vilket ändamål varan är avsedd för bör i sista hand köparens syfte med förvärvet vara avgörande.

Vad som sålunda har anförts om förutsättningarna för att en vara skall anses ha förvärvats för huvudsakligen enskilt bruk har motsvarande till- lämpning i fråga om tjänster och andra nyttigheter. Vad särskilt beträffar kredit för kontoköp och annan fortlöpande kredit vill jag erinra om att uttrycket "kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk" har behandlats i förarbetena till konsumentkreditlagen ( prop. 1976/77: 123 s. l54 f.. 346 f. och 368 f.). I enlighet med vad som förordas där bör det avgörande för vilken preskriptionstid som skall gälla för kreditgivarens fordran vara vad krediten huvudsakligen var avsedd för när den lämnades. dvs. huruvida kreditutrymmet var avsett huvudsakligen för enskilt bruk eller ej. medan avsikten med det enskilda kontoköpet eller motsvarande inte bör tillmätas någon betydelse.

Treårspreskriptionen för konsumentfordringar är tillämplig oavsett om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet. På denna punkt har förslaget utformats efter mönster av de grundläggande bestämmelserna i avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen .

Med det angivna uttryckssättet kommer treårspreskriptionen att gälla både fordringar som avser varor eller annan lös egendom och fordringar som avser fast egendom.

Den kortare preskriptionstiden blir tillämplig inte bara vid försäljning och annan överlåtelse utan också vid upplåtelse av rättigheter av olika slag. Sålunda gäller treårspreskriptionen fordringar som avser uthyrning av lösöre, lån av pengar eller upplåtelse av nyttjanderätt till hus eller jord i den mån det inte frnns särskilda preskriptionsbestämmelser.

Bland de fordringar avseende tjänster som under de angivna förutsätt- ningarna omfattas av den kortare preskriptionstiden kan till en början nämnas sådana som avser ersättning för arbete på lös sak. Det kan gälla ersättning för underhålls-, reparationsv eller ändringsarbeten. t. ex. tvätt- ning av kläder eller reparation av bil. Men också för fordringar som avser arbete på fast egendom, t. ex. uppförande, ombyggnad eller underhåll av ett hus, är preskriptionstiden tre år, om arbetet utförs åt en konsument. Andra exempel är tjänster som avser sjukvård. tandbehandling. undervis- ning, juridisk rådgivning och liknande.

Den treåriga preskriptionstiden är vidare tillämplig på fordringar som

2 .? preskriptionsla- gen

• Sida 92
•  Original

Prop. 1979/80: 119 93

avser leverans av vatten. gas eller elektricitet från ett kommunalt verk eller annan leverantör. under förutsättning att det är fråga om leverans till en konsument för enskilt bruk. Är mottagaren näringsidkare, blir däremot huvudregeln om tioårig preskriptionstid tillämplig. Motsvarande gäller be- träffande fordringar på grund av telefonabonnemang eller avtal om ren- hållning.

Treårspreskriptionen kan alltså vara tillämplig även när en tjänst eller annan nyttighet har tillhandahållits av ett statligt eller kommunalt organ. Detta gäller dock bara om det offentliga organet kan anses ha handlat i egenskap av näringsidkare. Är det fråga om en fordran som härrör från ren myndighetsutövning är inte bestämmelserna om treårspreskription till- lämpliga. Sålunda är exempelvis statens fordringar på återbetalning av studiemedel och bostadslån underkastade den allmänna tioårspreskrip- tionen i den mån inte särskilda preskriptionsbestämmelser gäller.

Den treåriga preskriptionstiden räknad från avtalet är tillämplig även när näringsidkaren överlåter eller pantsätter sin fordran, t. ex. om han diskon- terar ett köpekontrakt hos en bank eller annan kreditgivare. Detta gäller även om den nye borgenären eller panthavaren inte är näringsidkare. Om en privatperson däremot lånar ut pengar till en konsument för att denne skall kunna betala för en nyttighet som förvärvas från en näringsidkare. preskriberas lånefordringen först efter tio år. Lämnas lånet av en närings- idkare. är preskriptionstiden självfallet endast tre år.

Konsumentköplagen är tillämplig inte bara när en konsument köper en vara av en näringsidkare. Lagen gäller under motsvarande förutsättningar också i fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren. På motsvarande sätt gäller konsumentkreditlagen även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

Någon motsvarighet till de angivna bestämmelserna föreslås inte i pre- skriptionslagen. Det betyder att den allmänna tioårspreskriptionen gäller när en privatperson är borgenär, även om fordringen har uppkommit i samband med en transaktion som har förmedlats av en näringsidkare. Sålunda är preskriptionstiden tio år för t. ex. fordran på köpeskillingen för en fastighet som en mäklare har sålt som ombud för en privatperson. Om den för vars räkning försäljningen har skett själv är näringsidkare, blir däremot den treåriga preskriptionstiden tillämplig på hans fordran, såvida också övriga förutsättningar för treårspreskriptionen är uppfyllda.

Enligt andra meningen i förevarande stycke är den treåriga preskrip- tionstiden tillämplig även på fordringar mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran som anges i första meningen. Som framgår av avsnitt 5.2.2 gäller treårstiden oavsett om borgensmannen är en privat- person eller ej. Liksom annars vid borgen räknas preskriptionstiden för borgensfordringen inte från huvudfordringens tillkomst utan från den dag borgensmannen gör sitt åtagande.

2 5 preskriptionsla— gen

• Sida 93
•  Original

Prop. 1979/80: 119 . - 93

Bestämmelsen är tillämplig även när ett borgensåtagande avser flera olika skulder. Om huvudgäldenärens skulder är av blandad art. om de t. ex. delvis avser varor som har tillhandahållits för privat bruk och delvis varor som har köpts för gäldenärens rörelse, är det avgörande för preskrip- tionstidens längd om den fordran sem utlöser kravet mot borgensmannen är underkastad treårspreskription eller ej. Det är emellertid inte alltid möjligt att fastställa att anspråket mot borgensmannen hänför sig till en viss bestämd fordran mot huvudgäldenären. Ett borgensåtagande kan vara generellt. det kan t. ex. avse gäldenärens alla förbindelser av ett visst slag eller hans förbindelser upp till ett visst belopp. I sådana fall bör det avgörande för preskriptionstidens längd i förhållande till borgensmannen vara om borgenärens fordringar mot gäldenären huvudsakligen är av sådan karaktär att treårspreskriptionen är tillämplig eller ej.

En borgensman som har infriat en fordran kan göra gällande regressan- språk mot huvudgäldenären och eventuella medborgensmän. Preskrip- tionstiden för en regressfordran är av samma längd som preskriptionstiden för den ursprungliga fordringen. Är denna underkastad treårspreskription, blir alltså preskriptionstiden tre år också för regressfordringen. Tiden räknas från den dag respektive gäldenär gjorde sitt åtagande. Dock har den infriande gäldenären enligt 4 & alltid en frist på minst ett år för att framställa sina anspråk.

Det anförda har motsvarande tillämpning när en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer har betalt en fordran och till följd därav har regress- anspråk mot sina medgäldenärer.

I tredje meningen föreskrivs att den treåriga preskriptionstiden inte gäller fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev. Preskriptionsti- den för sådana fordringar är alltså tio år även om fordringen avser ett konsumentköp eller en konsumenttjänst e. d. Beträffande skälen för detta undantag hänvisas till avsnitt 5.2.2 i den allmänna motiveringen.

Vad som avses med löpande skuldebrev framgår av 2 kap. skuldebrevs- lagen (l936:81). Som löpande skuldebrev anses enligt huvudregeln ett skuldebrev som är ställt antingen till innehavaren eller till viss man eller order.

Undantaget för konsumentfordringar som grundar sig på löpande skul- debrev torde få sin största betydelse i fråga om banklån. Som framgår av den allmänna motiveringen använder bankerna regelmässigt reverser av löpande karaktär. Preskriptionstiden för banklån blir alltså normalt tio år även när låntagaren är en konsument.

Däremot får undantagsbestärnmelsen inte någon större praktisk betydel- se i fråga om fordringar på grund av köp, eftersom det är förbjudet att använda löpande skuldebrev vid konsumentköp. En bestämmelse om detta finns i ll & konsumentkreditlagen . Enligt den bestämmelsen avser förbudet inte bara säljaren utan också den som vid kreditköp lämnar konsumenten kredit eller övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran. Om emellertid

2 åprmkriptionsla- gen

• Sida 94
•  Original

Prop. 1979/80: 119 94

förbudet mot att använda löpande skuldebrev överträds. gäller enligt före- varande paragraf att preskriptionstiden för fordran enligt skuldebrevet blir tio år.

Tredje stycket. Bestämmelsen är tillämplig endast på sådana pensions- fordringar för vilka inte särskilda preskriptionsbestätnmelser gäller. Som framgår av avsnitt 5.3.2 är de flesta fordringar på enskilda pensioner underkastade preskriptionsbestämmelsema i försäkringsavtalslagen . vil- ket innebär att någon preskriptionstid inte börjar löpa innan fordringen kan göras gällande.

Undantagsbestämmelsen avser endast utgångspunkten för preskrip- tionstiden. För sådana pensionsfordringar som bestämmelsen omfattar blir preskriptionstiden tio år från den dag fordringen tidigast kan göras gällan- de. Utgångspunkten blir i praktiken olika beroende på om förfallodagen är bestämd eller ej. Grundas fordringen på ett avtal med bestämd förfallodag. räknas preskriptionstiden från den dagen. Har parterna inte träffat avtal om en bestämd förfallodag. börjar preskriptionstiden löpa den dag gälde- nären kan avkrävas betalning. Förfaller fordringen vid anfordran räknas preskriptionstiden alltså från den dag anfordran tidigast kan ske. Förfaller fordringen viss tid efter uppsägning, börjar preskriptionstiden löpa den dag till vilken uppsägning tidigast kan ske.

35 En fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före utgången av tiden för åtalspreskription, om inte frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskriptionsti- den går ut senare enligt 2 5. Om någon har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av tiden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförin- nan. preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brottet tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas.

I fråga om fordran på skadestånd i anledning av brott gäller i första hand huvudregeln om tio års preskriptionstid från fordringens tillkomst. Pre- skriptionstiden räknas alltså normalt från den dag brottet begås. Enligt förevarande paragraf kan emellertid preskriptionstiden förlängas i vissa fall. Syftet är att den som har åsamkats skada genom brott skall ha möjlighet att begära skadestånd så länge straffrättslig påföljd kan ådömas. Bestämmelserna har anknutits till reglerna om åtalspreskription i 35 kap. brottsbalken .

Första stycket. Bestämmelserna saknar i praktiken betydelse för sådana fall då tiden för åtalspreskription är kortare än tio år. Även om inte åtalspreskriptionen avbryts inom föreskriven tid, har den skadelidande möjlighet att kräva skadestånd så länge inte fordringen har preskriberats enligt 2 5.

I fråga om brott för vilka tiden för åtalspreskription är längre än tio år innebär bestämmelserna i första stycket att den allmänna preskriptionsti-

2 5 preskriptionsla- gen

• Sida 95
•  Original

Prop. 1979/80: 119 . 95

den förlängs för enskilt anspråk i anledning av brottet. om inte ansvarsfrå— gan har avgjorts inom nio år från det brottet begicks. Även om en åklagare på grund av att bevisningen bedöms som otillräcklig eller av andra skäl underlåter att väcka åtal. har den skadelidande rätt att begära skadestånd så länge inte tiden för åtalspreskription har gått till ända. Förutsättningen för att en skadeståndstalan skall kunna bifallas, när den allmänna preskrip- tionstiden har gått ut. bör dock vara att det visas att brott föreligger. Underlåter den skadelidande att väcka talan eller avbryta preskription på annat sätt, preskriberas hans anSpråk samtidigt som tiden för åtalspre- skription går ut.

Andra stycket innehåller en bestämmelse för det fallet att någon har häktats eller erhållit del av åtal inom den tid som anges i 35 kap. lå brottsbalken utan att ansvarsfrågan har avgjorts inom den tiden. En ford- ran på skadestånd i anledning av brottet preskriberas då tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas. Bestämmelsen får i prak 'ken betydelse endast när tiden för åtalspreskription är tio år eller längre.

Bestämmelsen i andra stycket är tillämplig bl. a. om ett slutligt avgör nde som inte innefattar prövning av ansvarsfrågan meddelas kort innan tiden för åtalspreskription går ut. Om en häktad friges innan åtal har väckts eller om åtal avvisas eller avskrivs dessförinnan. har den skadelidande alltså minst ett år på sig för att kräva skadestånd. Återstår mer än ett år till utgången av tiden för åtalspreskription. följer av första stycket att fordring- en inte preskriberas dessförinnan.

Om häktning eller delgivning av åtal har skett innan tiden för åtalspre- skription har gått ut, får målsäganden en ettårsfrist enligt andra stycket även i de fall slutligt avgörande meddelas först därefter. Detta gäller oavsett om avgörandet innefattar en prövning av ansvarsfrågan eller ej.

Ettårsfristen räknas enligt både första och andra styckena från den dag dom eller slutligt beslut meddelas. Härmed avses den dag sådant avgöran- de meddelas av den domstol som sist handlägger målet. Om en tilltalad som har fällts till ansvar i första instans överklagar domen men sedan återkallar sin vadetalan. räknas ettårsfristen från den dag målet avskrivs i hovrätten. När talan har fullföljts mot en hovrättsdom men ansökan om prövningstillstånd avslås, räknas fristen från den dag beslutet härom med- delas.

Bestämmelserna i både första och andra styckena är tillämpliga inte bara på målsägandes skadeståndsanspråk utan också på en fordran som tillkom- mer någon annan på grund av att skadeståndsanspråket har överlåtits. Detta framgår av uttrycket fordran på skadestånd ”i anledning av" brott.

4å En regressfordran som har uppkommit genom att någon har betalt en skuld, för vilken flera är ansvariga, preskriberas tidigast ett år efter betal- ningen av huvudfordringen.

Bestämmelsen blir tillämplig när flera gäldenärer är solidariskt ansvariga

3 ä' preskriptionsla- gen

• Sida 96
•  Original

Prop. 1979/80: 119 96

för en skuld. som har infriats av en av dem. Den gäller också när en borgensman har infriat en skuld och på grund därav har regressanspråk mot en annan borgensman eller mot huvudgäldenären. Förutsättningen för att en regressfordran skall uppkomma och därmed för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att den ursprungliga fordringen vid infriandet inte var preskriberad i förhållande till den som avses med regressanspråket.

För tydlighetens skull bör påpekas att den som har en regressfordran får tillgodoräkna sig en ettårsfrist inte bara om den ursprungliga preskriptions- tiden närmar sig sitt slut utan också om ny preskriptionstid löper efter preskriptionsavbrott.

I övrigt hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 5.3.2, 5.5.2 och 5.5.3.

Preskriptionsavbrott 55 Preskription avbryts genom att

]. gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller er- känner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2. gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären eller

3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordring- en gentemot gäldenären vid domstol. hos exekutiv myndighet eller i skilje- förfarande. konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

När preskription avbryts genom att gäldenären på ett eller annat sätt erkänner fordringen. sker preskriptionsavbrottet den dag han lämnar sitt erkännande. Detta gäller oavsett om erkännandet är muntligt eller skrift- ligt. Erkänner gäldenären skulden i en skrivelse till borgenären. avbryts preskriptionen den dag han avsänder skrivelsen, även om denna kommer borgenären tillhanda först efter preskriptionstidens utgång. När gälde— nären erkänner skulden genom konkludent handlande. t. ex. betalning av amortering eller ränta. gäller samma princip. Om betalning sker t.ex. till borgenärens bank- eller postgirokonto. sker preskriptionsavbrott den dag gäldenären vidtar sin betalningsåtgärd.

Det är inte nödvändigt att gäldenären personligen erkänner skulden för att preskriptionen skall anses avbruten. Om någon annan t. ex. betalar ett räntebelopp för gäldenärens räkning medför detta preskriptionsavbrott, under förutsättning att betalningen sker på uppdrag av gäldenären eller åtminstone med hans samtycke.

När preskription avbryts enligt punkt 2 genom ett krav utom rätta eller en erinran från borgenären sker preskriptionsavbrottet först när gälde- nären får en skrivelse från borgenären. Det är alltså inte tillräckligt att borgenären avsänder en skrivelse före preskriptionstidens utgång. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.4.2 i den allmänna motiveringen.

Punkt 3 innebär att borgenären kan avbryta preskription genom att ansöka om stämning. lagsökning eller betalningsföreläggande liksom ge- nom att påkalla tillämpning av skiljeavtal enligt lagen (1929: 145) om skilje-

4 # preskriptionsla- gen

• Sida 97
•  Original

Prop. 1979/80: 119 97

män. Vidare kan preskription avbrytas genom att borgenären åberopar sin fordran till kvittning vid domstol eller i skiljeförfarande. Andra åtgärder som medför preskriptionsavbrott är ansökan om konkurs. bevakning eller åberopande av en fordran på annat sätt i konkurs. anmälan av en fordran i förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen (1970: 847) och anmä- lan av en fordran efter kallelse på okända borgenärer.

Preskription avbryts också genom att borgenären söker verkställighet för sin fordran. I motsats till vad som gäller f. n. saknar det betydelse om ' gäldenären vid en utmätningsförrättning visar sig ha utmätningsbara till- gångar eller ej. Redan en ansökan om verkställighet medför nämligen preskriptionsavbrott enligt förevarande paragraf. En annan sak är att en ansökan inte alltid leder till ny full preskriptionstid. Om borgenären t.ex. återkallar ansökningen innan gäldenären har fått del av den. börjar inte ny preskriptionstid löpa. utan preskriptionstid beräknas enligt 75 andra och tredje styckena.

Bland andra åtgärder som medför preskriptionsavbrott enligt punkt 3 kan nämnas ansökan om kvarstad eller skingringsförbud hos domstol eller exekutiv myndighet och ansökan om handräckning för att återta avbetal- ningsgods.

Punkt 3 avser endast sådan rättslig åtgärd som vidtas vid domstol eller hos exekutiv myndighet eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord. Preskription avbryts alltså inte genom att rättsligt förfarande inleds hos någon annan myndighet än domstol eller exekutiv myndighet, t.ex. allmänna reklamationsnämnden. I sådana fall sker preskriptionsavbrott i enlighet med punkt 2 först när gäldenären skriftligen får ett krav eller en erinran från borgenären. Detsamma gäller om borgenären anmäler krav mot gäldenären i samband med något helt utomrättsligt förfarande, t. ex. förhandling om underhandsackord.

Det kan tilläggas att preskriptionsavbrott inte sker genom att gäldenären väcker talan mot borgenären. Har gäldenären väckt negativ fastställelseta- lan för att få fordringsförhållandet prövat, avbryts preskriptionen först genom att borgenären i svaromål hävdar fordringens existens.

När det i övrigt gäller bestämmelserna om hur och när preskription avbryts hänvisas till avsnitt 5.4.1 och 5.4.2 i den allmänna motiveringen.

Verkan av preskriptionsavbrott 65 Om preskription har avbrutits genom erkännande. krav eller erinran, löper en ny preskriptionstid enligt 25 från dagen för avbrottet.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.3 i den allmänna motivering- en. Den innebär att en ny preskriptionstid alltid skall börja löpa omedel- bart, när preskriptionsavbrott har skett på något av de sätt som anges i Så ! och 2. Den nya preskriptionstiden beräknas på samma sätt som den ursprungliga. Den blir alltså tre år för sådana fordringar mot konsumenter som anges i 25 andra stycket första och andra meningarna och tio år för andra fordringar.

7 Riksdagen 1979/80. I sam/. Nr 119

5 5 preskriptimtsla- gen

• Sida 98
•  Original

Prop. 1979/80: 119 98

Utgångspunkten för den nya preskriptionstiden är identisk med tidpunk- ten för preskriptionsavbrottet. I fråga om den närmare beräkningen hänvi- sarjag till vad jag har anfört i avsnitt 5.4.2 i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 5 5. 75 Om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller genom att fordringen annars har åberopats enligt 55 3. löper en ny preskriptions- tid enligt 25 från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt.

Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären eller hans rättsin- nehavare har underrättats om borgenärens framställning. beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fordringen preskriberas likväl tidigast ett år efter det att förfarandet avslutas.

Preskriptionstiden kan inte förlängas enligt andra stycket andra mening- en mer än en gång.

Beträffande denna paragraf kan hänvisas till avsnitt 5.4.3 i den allmänna motiveringen.

Första stycket innebär i fråga om fordringar som har prövats i vanligt tvistemål att en ny preskriptionstid skall räknas från den dag dom eller slutligt beslut meddelas av den instans som sist handlägger målet. Om detta avslutas genom dom. börjar alltså den nya preskriptionstiden löpa den dag domen meddelas. Avslutas målet utan någon prövning i sak, räknas preskriptionstiden från den dag domstolen skiljer målet ifrån sig. Om exempelvis en underrättsdom har överklagats och den fullföljda talan sedan har återkallats eller avvisats. räknas tiden från den dag beslut om avskrivning eller avvisning meddelas.

En särskild fråga är hur preskriptionstiden skall beräknas i fall då det finns möjlighet att begära återvinning sedan ett avgörande har meddelats. Regler om återvinning finns bl.a. i 44 kap. 95 rättegångsbalken . Enligt detta lagrum får den mot vilken tredskodom har getts söka återvinning inom en månad från den dag domen delgavs honom. Delgivning sker som regel genom den vinnande partens försorg. Emellertid kan en tredskodom få verkställas även om delgivning inte har skett och det alltså är ovisst om återvinning kommer att begäras. Det föreskrivs sålunda i 495 utsöknings- lagen att en tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts en utebliven part får verkställas som lagakraftvunnen, om inte domstolen efter ansökan om återvinning förordnar om inhibition. En motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 65 i det förslag till utsökningsbalk som har remitterats till lagrådet.

Förevarande paragraf innebär att ny preskriptionstid även vid tredsko- dom räknas från den dag domen meddelas. Om den tappande parten emellertid ansöker om återvinning inom föreskriven tid. återupptas målet med påföljd att preskriptionstiden upphör att löpa. Så länge förfarandet pågår. inträder inte preskription. När återvinningsmålet avslutas börjar i princip en ny preskriptionstid löpa.

De angivna principerna för beräkning av preskriptionstid när tredsko-

6 5preskriptionsltt-

gen

• Sida 99
•  Original

Prop. 1979/80: 119 99

dom har meddelats har motsvarande tillämpning beträffande utslag i lag- sökningsmål och slutbevis i mål om betalningsföreläggande. Bestämmelser om återvinning och verkställighet i sådana mål frnns i 34 och 35 55 lagsök- ningslagen och 515 utsökningslagcn. Se också 3 kap. 135 förslaget till utsökningsbalk.

Vad beträffar konkursfallet innebär bestämmelserna att den nya pre- skriptionstiden normalt skall räknas från den dag konkurs avslutas. Enligt 1465 konkurslagen anses en ordinär konkurs avslutad när förslag till slut- utdelning blir tillgängligt för granskning. Från den dagen räknas en ny preskriptionstid. Om tvist uppkommer om fordringen och målet härom avgörs senare. kommer dock tiden att räknas från den dag det målet avslutas. Enligt 1865 konkurslagen kan en ordinär konkurs i vissa fall, när tillgångarna i boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna o.d.. avskrivas utan att utdelning sker. En ny preskriptionstid börjar då löpa när avskrivningsbeslutet meddelas.

Enligt de nya bestämmelser om mindre konkurser. som träder i kraft den ljanuari 1980. avslutas en mindre konkurs normalt genom att konkursdo- maren beslutar om avskrivning av konkursen enligt 185d5 andra stycket konkurslagen . I sådana fall räknas en ny preskriptionstid från dagen för avskrivningsbeslutet. I andra fall. dvs. när tillgångarna är tillräckliga för att utdelning skall ske. anses konkursen enligt 185 f5 fjärde stycket konkursla- gen avslutad när konkursdomarens beslut om fastställelse av utdelning meddelas. Den nya preskriptionstiden räknas då från den tidpunkten.

När preskription har avbrutits genom en ansökan om verkställighet. räknas ny preskriptionstid från den dag kronofogdemyndigheten skiljer målet ifrån sig. Här utmätning skett. börjar den nya preskriptionstiden löpa när redovisning sker till sökanden. l-lar ansökningen inte lett till annat än ett resultatlöst utmätningsförsök, är det den dag handläggningen hos kro- nofogdemyndigheten avslutas som utgör utgångspunkt för en eventuell ny preskriptionstid.

Av andra stycket framgår att en förutsättning för att ny preskriptionstid av vanlig längd skall börja löpa. när preskription har avbrutits genom väckande av talan e. d.. är att gäldenären har underrättats om borgenärens framställning. Detta innebär inte att gäldenären måste ha fått ett exemplar eller en kopia av den inlaga vari borgenären har framställt sitt yrkande. Det räcker att han har fått en underrättelse om framställningen. t. ex. genom ett meddelande från kronofogdemyndigheten om att verkställighet har be- gärts.

Det krävs inte heller att gäldenären personligen har fått del av borgenä- rens framställning. Det räcker att ett befullmäktigat ombud för honom har fått det eller att delgivning har ägt rum i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen (1970: 428). Orden "eller hans rättsinnehavare" har lagts till framför allt med tanke på konkurssituationer. då konkursboet genom konkursförvaltaren inträder i gäldenärens ställe.

7 5 preskriptionsla-

_ecn

• Sida 100
•  Original

Prop. 1979/80: 119 100

Tilläggsfristen i andra stycket blir tillämplig endast om det. när förfaran- det avslutas. återstår mindre än ett år av den preskriptionstid som löpte före preskriptionsavbrottet. Om t. ex. en borgenär. som har väckt talan mot gäldenären kort före preskriptionstidens utgång. får sin stämningsan- sökan avvisad därför att talan har väckts vid fel domstol. har han en frist på ett år från dagen för avvisningsbeslutet för att väcka talan vid rätt domstol. Om å andra sidan avvisning sker av en ansökan om verkställighet beträffande en fordran som nyligen har fastställts genom dom. får bestäm- melsen om tilläggsfrist inte någon aktualitet. I stället fortsätter preskrip- tionstiden att löpa som om verkställighetsansökan inte hade gjorts.

Tredje stycket. Bestämmelsen hindrar upprepad förlängning av preskrip- tionstiden med stöd av andra stycket andra meningen. Om borgenären exempelvis har väckt talan mot gäldenären i slutet av preskriptionstiden och talan avvisas eller återkallas. får borgenären en frist på ett år för att vidta någon annan preskriptionsavbrytande åtgärd. Men han kan inte få någon ytterligare ettårsförlängning av denna preskriptionstid genom att ansöka om stämning eller vidta någon annan åtgärd enligt 5 5 3.

Om borgenären emellertid innan fristen går ut vidtar en ny preskriptions- avbrytande åtgärd som gäldenären underrättas om. räknas en ny preskrip— tionstid enligt reglerna i 6 5 eller 7 5 första stycket. Under den nya pre- skriptionstid som då löper kan förlängning med stöd av 7 5 andra stycket andra meningen ske på nytt. Förbudet mot upprepad förlängning gäller nämligen bara i fråga om en och samma preskriptionstid. Men den nya preskriptionstiden kan i sin tur inte förlängas enligt ettårsregeln mer än en

gång.

Innebörden av preskription

8 5 Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran.

Preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktclse samt fordran på grund av borgen.

Bestämmelsen iförsta stycket har behandlats i avsnitt 5.5.1 och torde inte kräva någon ytterligare kommentar.

Bestämmelsen i andra stycket gäller såväl förfallna räntebelopp som räntor som ännu inte har förfallit till betalning. Tilläggsförpliktelser som jämställs med ränta är bl. a. skyldighet att betala provision eller expedi- tionskostnader. Däremot omfattar begreppet tilläggsförpliktelse inte skyl- dighet att ersätta rättegångskostnadcr, exekutionskostnader o. d.

I fråga om borgen hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 5.5.3 i den allmänna motiveringen.

9 5 Om flera har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld och denna preskriberas i förhållande till någon av dem. svarar var och en av de andra endast för sin andel. Andelarna beräknas efter huvudtalet. om inte annat har bestämts genom ett avtal eller avgöran-

7 5 preskriptionsla- gen

• Sida 101
•  Original

Prop. 1979/80:119 10]-

de som borgenären har fått kännedom om senast sex månader före pre- skriptionen.

Uppkommcr brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna. fördelas ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Därvid svarar varje gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållan- de till den andel som har preskriberats.

Paragrafen är tillämplig såväl när flera huvudgäldenärer är solidariskt ansvariga som när solidariskt ansvar föreligger på grund av borgen. Beträf- fande den närmare innebörden av bestämmelserna hänvisas till avsnitt 5.5.2 och 5.5.3 i den allmänna motiveringen.

10 & Oberoende av att en fordran är preskriberad får den användas till kvittning, om den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären.

Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som gäller nu enligt 7 % preskriptionsförordningen. Förutsättningen för att kvittning skall få ske trots preskription är liksom f.n. att de fordringar som skall kvittas har stått mot varandra innan preskription inträdde.

Bestämmelsen är tillämplig oavsett om den fordran som åberopas till kvittning är underkastad tioårig eller treårig preskriptionstid. En näringsid- kare, som blir föremål för ett krav t.ex. på grund av en femårsgaranti i samband med ett konsumentköp. får använda sin fordran på grund av köpet till kvittning även sedan den treåriga preskriptionstiden för hans fordran har gått ut.

11 & Preskription inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

F. n. gäller enligt 8 & preskriptionsförordningen att en borgenär som har handpanträtt till säkerhet för sin fordran inte är skyldig att lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt. även om fordringen är preskriberad. I 6 kap. 4 åjordabalken finns en bestämmelse som innebär att borgenären har rätt att få betalning för en fordran som är förenad med panträtt i fastighet även om fordringen har preskriberats. Motsvarande gäller på grund av 13 kap. 7 åjordabalken fordran som är förenad med panträtt i tomträtt. Enligt 13 å andra stycket lagen (1966: 454) om företagsinteckning har innehavare av företagsinteckning rätt till betalning ur den egendom i vilken inteck- ningen gäller. även om hans fordran har preskriberats. En motsvarande bestämmelse finns i 265 & sjölagen(1891: 35 s. 1). Någon uttrycklig sådan regel finns inte beträffande inteckning i luftfartyg. Enligt allmänna pant- rättsliga grundsatser anses emellertid en borgenär som har panträtt i luft- fartyg ha rätt till betalning även om fordringen preskriberas.

Det är uppenbart att de principer för panträtt som sålunda gäller f. n. inte bör rubbas genom de ändringar som nu föreslås beträffande preskription.

Bestämmelserna i 8 & preskriptionsförordningen anses vara tillämpliga

I() och [1 5.5 pre- skriptionslagen

• Sida 102
•  Original

Prop. 1979/80: 119 102

även när borgenären har retentionsrätt i viss egendom till säkerhet för sin fordran. Av den bestämmelse som föreslås nu framgår uttryckligen att samma princip skall gälla beträffande retentionsrätt som beträffande pant- rätt. .

l prop. 1976/77:5 . diskuterades frågan huruvida bestämmelserna om preskription borde omfatta Säljares rätt att ta tillbaka egendom som har sålts med äganderättsförbehåll. Föredragande statsrådet ansåg att det fanns starka skäl att införa bestämmelser om preskription av rätten att ta tillbaka avbetalningsgods. Med hänvisning till att frågan övervägdes i samband med det förslag till konsumentkreditlag som hade lagts fram av kreditköpkommitten föreslogs dock inte någon bestämmelse härom i pro- positionen.

Den nya konsumentkreditlagen. som träder i kraft den 1 juli 1979. innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om preskription av återtagan- derätten. Emellertid finns i lagen vissa bestämmelser som begränsar sälja- rens rätt att ta tillbaka den sålda egendomen. Som förutsättning för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande föreskrivs bl.a. att köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen och att den delen av fordringen inte är preskriberad. 1 realiteten innebär detta att återtaganderätten upphör när fordringen pre- skriberas. Liknande bestämmelser har tagits in i den nya lagen (1978: 599)

om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.. som också träder i kraft den ljuli 1979.

Särskilda bestämmelser

12 5 Ett avtal att en fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i denna lag är ogiltigt.

Ett avtal om förlängning av preskriptionstiden för en fordran som avses i 2 5 andra stycket är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Förlängning får ske med högst tre år i sänder från dagen för avtalet.

Bestämmelsen iförsta stycket har till syfte att förhindra att centrala regler i lagen åsidosätts. Utan en bestämmelse av detta slag skulle de ändamål som preskriptionslagstiftningen är avsedd att tillgodose i stor utsträckning kunna omintetgöras genom att borgenären friskrev sig från skyldigheten att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder eller genom att han försäkrade sig om att alltid kunna avbryta preskription genom en formlös påminnelse c. (1.

Andra stycket. Med de bestämmelser om preskriptionsavbrott som före- slås i 5 åftnns det knappast något behov av att kunna träffa avtal om längre preskriptionstid än den normala. Om borgenären inte kan utverka gälde- närens erkännande. kan han ju avbryta preskriptionen genom ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran. Bestämmelserna i andra stycket motverkar emellertid att reglerna om treårspreskription kringgås till konsumenternas

I2 .é' preskriptions- [(tt:t=tt

• Sida 103
•  Original

Prop. 1979/80: 119 103

nackdel. Syftet är framför allt att hindra näringsidkare att i standardkon- trakt med konsumenter ta in bestämmelser om en längre preskriptionstid än tre år.

Bestämmelserna i andra stycket gäller bara konsumentfordringar. 1 fråga om andra fordringar föreskrivs ingen begränsning av rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år. Ett avtal som föreskriver en mycket lång preskriptionstid kan emellertid framstå som oskäligt (jfr första stycket). Det kan då jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 & avtalslagen.

Paragrafen begränsar i viss mån rätten att träffa avtal om preskription även när det gäller fordringsförhållanden med internationell anknytning. Jag skall återkomma till den frågan i specialmotiveringen till 13 ä.

1 förslaget till preskriptionslag har inte tagits in någon bestämmelse som förbjuder avtal om kortare preskriptionstid än den som föreskrivs i lagen. Det kan emellertid tänkas att ett villkor med den innebörden ibland fram- står som oskäligt mot borgenären. Möjlighet finns då att jämka villkoret eller lämna det utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 åavtalsla- gen.

13 5 Om en åtgärd som avses i 59 3 vidtas utomlands, medför den verkningar enligt denna lag. under förutsättning att borgenären med hän- syn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt har haft skälig anledning att vidta åtgärden i den främmande staten.

Frågan i vad mån de allmänna preskriptionsbestämmelserna skall vara tillämpliga på fordringsförhållanden som har anknytning till utländsk rätt regleras inte i preskriptionsförordningen. Det har överlämnats åt domsto- larna att i enlighet med den internationella privaträttens regler avgöra i vad mån svensk eller utländsk rätt skall tillämpas i sådana förhållanden.

Den principiella utgångspunkten för den intemationella privaträttens regler är att ett rättsförhållande bör vara underkastat lagen i det land där det har sin naturliga tyngdpunkt. Avgörandet av vilket lands lag som skall tillämpas i ett visst fall sker med utgångspunkt i de olika anknytningsmo- menten i rättsförhållandet. t. ex. parternas nationalitet eller hemvist. av- talsorten och prestationsorten. l avtalsförhållanden av dispositiv art anses parterna enligt svensk internationell privaträtt ha rätt att träffa avtal om vilket lands lag som skall vara tillämplig på förhållandet. 1 en särskild lag (1964: 528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker finns en uttrycklig bestämmelse om att parterna vid sådana köp har rätt att träffa avtal om att lagen i ett visst land skall tillämpas på köpet. Avtals- parter anses i princip också ha rätt att genom en s.k. prorogationsklausul träffa överenskommelse om var en eventuell tvist skall prövas. I viss utsträckning har domstolarna i Sverige liksom i andra länder möjlighet att avvisa tillämpning av en utländsk rättsregel med hänvisning till ordre public, dvs. om regeln skulle medföra en rättstillämpning som är oförenlig med grunderna för rättsordningen i domstolslandet.

13 # preskriptions- lagen

• Sida 104
•  Original

Prop. 1979/80: 119 104

Vid bedömningen av vilket lands rättsregler som skall tillämpas på frågor om preskription anses det på sina håll vara av stor betydelse om preskriptionsbestämmelserna betraktas som processrättsliga eller ej. En- ligt den internationella privaträttens regler bedöms processrättsliga frågor i princip enligt lagen i det land där prövningen sker. l anglosachsisk rätt anses preskription vara ett processrättsligt institut. Detta medför att dom- stolarna i bl. a. England och USA tillämpar sitt eget lands lag på frågor om preskription. även om rättsförhållandet i övrigt bedöms enligt utländsk rätt. Enligt kontinental rätt tillämpas däremot samma lag på frågor om preskription som på rättsförhållandet i övrigt. 1 svensk internationell privaträtt har man följt samma princip, vilket belyses av rättsfallet NJA 1930 s. 692.

l promemorian har inte föreslagits någon särskild bestämmelse om de svenska preskriptionsbestämmelsernas tillämplighet i internationella för- hållanden. lnte heller enligt min mening frnns det anledning att införa någon sådan bestämmelse.

Jag vill emellertid påpeka att de bestämmelser som föreslås i 12 & be- gränsar möjligheterna att med bindande verkan träffa avtal om att utländsk rätt skall vara tillämplig på preskriptionsfrågor. Om ett rättsförhållande i övrigt är underkastat svensk rätt. bör det givetvis inte vara tillåtet att kringgå de tvingande bestämmelserna i lagen genom att avtala att frågor om preskription skall bedömas enligt lagen i ett annat land som har andra regler om preskription. Lika litet bör det vara tillåtet att avtala att ett rättsförhållande i sin helhet skall bedömas enligt utländsk rätt för att på det sättet kringgå de svenska preskriptionsbestämmelserna. Avtal av det an- givna slaget bör kunna frånkännas rättslig verkan i preskriptionshänseende inte bara i sådana fall då det är uppenbart att rättsförhållandet utan en hänvisning till utländsk rätt skulle bedömas enligt svensk rätt. Även om ett rättsförhållande har en viss anknytning till något annat land kan ett sådant avtal komma i strid med de tvingande preskriptionsbestämmelserna, om väsentliga anknytningsmoment talar för att svensk rätt skall vara tillämp- lig. Om däremot rättsförhållandet har en mera avsevärd anknytning till ett främmande land. bör det finnas möjlighet för avtalsparterna att träffa överenskommelse om att rättsförhållandet skall vara underkastat utländsk rätt även i fråga om preskription.

Vad jag nu har sagt om begränsningen av möjligheterna att träffa avtal om att utländsk rätt skall vara tillämplig gäller inte i den mån det finns särskilda bestämmelser i annan lag. Som jag nyss har berört föreskrivs i lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker att köparen och säljaren får komma överens om att lagen i ett visst land skall tillämpas på köpet. Med stöd av den bestämmelsen torde det vara möjligt att vid sådana köp som omfattas av lagen träffa avtal om vilket lands lag som skall vara tillämplig inte bara på direkt köprättsliga frågor utan också på frågan om preskription.

13 55 preskriptions- lagen

• Sida 105
•  Original

Prop. 1979/80: 119 105

Som jag anfört i avsnitt 5.4.1 anser jag att man i preskriptionslagen bör införa en bestämmelse om under vilka förutsättningar en åtgärd som vidtas utomlands skall medföra preskriptionsavbrytande verkan här i landet. En sådan bestämmelse har tagits in i förevarande paragraf. Den är tillämplig bara när frågan om preskription skall bedömas enligt svensk rätt.

Paragrafen innebär att lagens bestämmelser om preskriptionsavbrott. när preskription aVbryts genom en rättslig åtgärd i utlandet. blir tillämpliga bara om borgenären med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omstän- digheterna i övrigt har haft skälig anledning att vidta åtgärden i den främ- mande staten. I annat fall inverkar inte åtgärden på bedömningen av preskriptionsfrågan.

Sådana åtgärder som medför preskriptionsavbrott enligt 5 5 3 har inte alltid någon direkt motsvarighet i andra länder. Vid bedömningen av om en åtgärd som vidtas utomlands kan anses vara sådan som avses i 5 5 3 bör man enligt min mening vara ganska generös. Även om en åtgärd inte direkt kan hänföras till något av de fall som nämns där. bör det vara möjligt att tillerkänna åtgärden preskriptionsavbrytande verkan.

Vid bedömningen av om borgenären skall anses ha haft skälig anledning att vidta sin åtgärd i den stat där han har gjort det bör det avgörande vara i vad mån rättsförhållandet har anknytning till den staten. Ett praktiskt behov av att väcka talan i ett annat land föreligger framför allt om gälde- nären är bosatt där. Frågan om preskription torde visserligen i sådana fall mera sällan komma under bedömning av svensk domstol. eftersom de ytterligare åtgärder som behövs för att borgenären skall få betalt för sin fordran i allmänhet vidtas i samma land. Om emellertid borgenären inte får ut sin fordran och det i ett senare skede, t. ex. sedan gäldenären har flyttat till Sverige, finns anledning att ta ställning till om preskription har skett enligt svensk rätt, är det naturligt att den rättsliga åtgärden tillerkänns samma verkan som om den hade vidtagits här i landet.

Även andra fall kan tänkas då en rättslig åtgärd i ett annat land bör kunna tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan på samma sätt som om den hade vidtagits här i landet, t.ex. om gäldenären har egendom i det andra landet utan att vara bosatt där eller om gäldenären är en juridisk person som har filial i landet.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1980. Lagen tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdan- det och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har en preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmel- ser. skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskrip- tionstiden skall dock bestämmas enligt den nya lagen.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före den I juli 1983, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre be- stämmelser.

I fråga om övergångsbestämmelserna hänvisar jag till vad jag har anfört i avsnitt 5.7 i den allmänna motiveringen.

13 5 preskriptions- lagen

• Sida 106
•  Original

Prop. 1979/80: 119 106

7.2. Förslaget till lag om kallelse på okända borgenärer

Förslaget innehåller nya bestämmelser om kallelse på okända borgenä- rer. l sak överensstämmer bestämmelserna i allt väsentligt med de nuva- rande reglerna om kallelse på okända borgenärer i preskriptionsförord- ningen. Förslaget innebär framför allt en språklig och redaktionell moder- nisering av preskriptionsförordningens regler. På några punkter föreslås dock smärre sakliga ändringar.

1 förslaget finns motsvarigheter till de nuvarande bestämmelserna i 9—17 åå preskriptionsförordningen utom i fråga om 13. 15 och 16 55. Bestämmelsen i 13 å behandlas nedan i specialmotiveringen till den nya 7 &. 1 15 & preskriptionsförordningen föreskrivs att en borgenär utan hinder av kallelse på okända borgenärer får utsöka sin fordran under anslagstiden. Bestämmelsen är obehövlig. 1 16 5 finns en bestämmelse om rätt för gälde- nären att väcka s. k. provokatorisk talan. Som har påpekats i avsnitt 5.4.1 i den allmänna motiveringen på tal om motsvarande bestämmelse i 6 & preskriptionsförordningen får gäldenärens behov av att väcka negativ fast- ställelsetalan mot borgenären anses tillräckligt tillgodosett genom bestäm» melserna i rättegångsbalken.

Lagförslaget är uppdelat på fyra huvudavdelningar. ] 1 5, som bildar den första avdelningen. finns en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Andra avdelningen. som omfattar 2 och 3 55, innehåller bestämmelser om i vilka fall det är tillåtet att ansöka om kallelse på okända borgenärer. 2 & avser sådana fall då en person har avlidit och 3 & övriga fall.

Det tredje avsnittet består av 4 och 5 åå och reglerar förfarandet vid kallelse på okända borgenärer. l 4 5 finns bestämmelser om vid vilken domstol en ansökan skall göras och vad den skall innehålla. l 5 5 ges föreskrifter om utfärdande av kallelse och om hur en sådan skall offentlig- göras.

Det sista avsnittet omfattar 6—9 55 och reglerar verkningarna av att en fordran inte anmäls inom föreskriven tid. I 6 & finns huvudregeln om att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran om han inte anmäler den i tid. Dessutom innehåller paragrafen bestämmelser om att anmälan inte behövs i vissa fall. 7 & behandlar sådana fall då flera är solidariskt ansvari- ga för samma skuld. 8 & anger förutsättningarna för att en fordran skall få användas till kvittning trots att borgenären har underlåtit att anmäla den. 1 9 ä slutligen finns en bestämmelse om fordringar som är förenade med panträtt eller retentionsrätt.

Inledande bestämmelse

1 5 Denna lag gäller i fråga om kallelse på okända borgenärer, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Den saknar motsvarighet i preskriptionsförordningen. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 1 & förslaget till preskriptionslag.

I ålagen om kallel- se på okända bor- genärer

• Sida 107
•  Original

Prop. 1979/80: 119 107

Regler om kallelse på okända borgenärer finns i ett flertal lagar. framför allt i bolags- och föreningslagstiftningen. Sådana regler finns bl. a. i 6 kap. 6 & aktiebolagslagen(1975: 1385). 131 & lagen (1955: 183) om bankrörelse. 68 5 lagen (1955: 416) om sparbanker och 83 5 lagen (1951: 308) om ekono- miska föreningar. Se också 53 & lagen (1972:262) om understödsföre- ningar. 65 & bostadsrättslagen (1971:479). 56 5 lagen (1956: 216) om jord- brukskasserörelsen och 20 5 lagen (1975: 417) om sambruksföreningar.

[ detta sammanhang föreslås inte några ändringar av de bestämmelser om kallelse på okända borgenärer som finns i speciallagstiftningen. De kommer alltså att gälla i stället för de allmänna bestämmelserna på samma . sätt som nu. 1 den mån bestämmelserna i en viss författning inte uttöm- mande reglerar frågan om kallelse på okända borgenärer. skall i princip de allmänna bestämmelserna tillämpas.

Förutsättningar för ansökan

2 5 När bouppteckning har skett efter en avliden. får efterlevande make. arvinge eller testamentstagare. som vill förvissa sig om att det inte finns okända skulder i boet, ansöka om kallelse på den avlidnes okända borgenä- rer. Står boet under förvaltning av en boutredningsman eller testaments- exekutor. får också denne göra ansökan. Var den avlidne gift, får kallelse sökas även på den efterlevande makens okända borgenärer.

Bestämmelserna i paragrafen överenstämmer i sak med motsvararande bestämmelser i 9 & preskriptionsförordningen. De ändringar som har gjorts är av redaktionell art. Regler om till vilken domstol en ansökan skall ges in och vad den skall innehålla har tagits in i den nya 4 5.

3 & När en ansökan om boskillnad eller äktenskapsskillnad har bifallits, får vardera maken ansöka om kallelse på egna eller andra makens okända borgenärer.

Kallelse på okända borgenärer får också sökas av förmyndaren. när någon har förklarats omyndig. och av en bolagsman eller likvidator. när ett handelsbolag har trätt i likvidation.

Paragrafen motsvarar 10 & preskriptionsförordningen. De nuvarande bestämmelserna har för tydlighetens skull kompletterats med uppgifter om vem som i vart och ett av fallen är behörig att göra ansökan.

Enligtförsta stycket får kallelse på okända borgenärer sökas i samband med boskillnad och äktenskapsskillnad. Liksom enligt gällande rätt får vardera maken utverka kallelse såväl på andra makens borgenärer som på sina egna borgenärer.

Före den 1 januari 1974 var den nuvarande bestämmelsen tillämplig även vid hemskillnad och återgång av äktenskap. När bestämmelsen ändrades i samband med att instituten hemskillnad och återgång avskaffades. före- skrevs i en övergångsbestämmelse att äldre bestämmelser alltjämt skulle tillämpas om det hade dömts till återgång av äktenskap eller hemskillnad. Det finns inte anledning att alltjämt behålla möjligheten att utverka kallelse

2 och 3 Sisi lagen om kallelse pä okända borgenärer

• Sida 108
•  Original

Prop. 1979/80: 119 108

på okända borgenärer i sådana fall. Någon motsvarighet till den angivna övergångsbestämmelsen föreslås därför inte.

Bestämmelsen i andra stycket om det fallet att någon har förklarats omyndig överensstämmer med vad som gäller f. n.

Enligt gällande rätt får kallelse sökas på okända borgenärer. när ett handelsbolag eller annat bolag som har varit allmänt kungjort eller en registrerad förening träder i likvidation eller försätts i konkurs. Som har beröns i specialmotiveringen till 1 5 innehåller de flesta lagar på associa- tionsrättens område bestämmelser om kallelse på okända borgenärer vid likvidation. Några sådana bestämmelser gäller dock inte i fråga om han- delsbolag och finns inte heller i det förslag till ny lag om handelsbolag och enkla bolag som har lagts fram i betänkandet SOU 1978: 67. Med hänsyn till de bestämmelser som sålunda finns i den associationsrättsliga lagstift- ningen har det inte ansetts föreligga skäl att nu föreslå någon bestämmelse om kallelse på okända borgenärer i samband med likvidation annat än i fråga om handelsbolag.

Möjligheten att ansöka om kallelse på okända borgenärer i samband med att ett bolag eller en förening försätts i konkurs torde i praktiken inte ha någon betydelse. En anmälan av en fordran efter sådan kallelse medför inte betalningsrätt i konkursen. Avslutas konkursen utan överskott skall den juridiska personen anses upplöst. l motsatt fall skall normalt likvida- tion ske. vilket innebär att existerande bestämmelser om kallelse på okända borgenärer kan tillämpas. Se t. ex. 13 kap. 19 & aktiebolagslagen. 145 5 lagen om bankrörelse. 76 & lagen om sparbanker, 37 5 lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag och 94 5 lagen om ekonomiska föreningar.

Förfarandet

4 5 Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet eller, om gäldenären är avliden, där han hade bort svara i sådana mål.

Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä- rer. l förteckningen skall såvitt möjligt anges borgenäremas namn och adress.

Första stycket. Enligt 9 och 10 55 preskriptionsförordningen skall en ansökan om kallelse på okända borgenärer göras vid den domstol under vilken gäldenären hör i konkursmål. 1 6 & konkurslagen föreskrivs att ansökan om konkurs görs vid den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Bestämmelser om laga domstol i tvistemål finns i 10 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i första stycket överensstämmer i sak med vad som gäller nu. men bestämmelsen hänvisar direkt till rättegångsbalkens bestämmelser.

Andra stycket motsvarar 9 & sista meningen preskriptionsförordningen. [ förtydligande syfte har föreskrivits att borgenäremas namn och adress

4 5 lagen om kallel— se på okända bor- genät'er

• Sida 109
•  Original

Prop. 1979/80: 119 109

såvitt möjligt skall anges i förteckningen. [ likhet med vad som gäller f.n. föreslås inte någon skyldighet att precisera fordringarnas belopp.

5 5 När en ansökan har kommit in till rätten. skall denna utfärda en kallelse, i vilken de som har okända fordringar på gäldenären föreläggs att skriftligen anmäla sina fordringar till rätten senast en viss dag. sedan sex månader har förflutit.

Kallelsen skall kungöras i Post- och lnrikes Tidningar inom tio dagar. Vidare skall rätten senast en månad före anmälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen till kronofogdemyndigheten i distriktet och, såvitt möjligt, till alla borgenärer som har tagits upp i föneckningen över kända borgenärer.

Första stycket motsvarar 11 & första meningen preskriptionsförord- ningen. Den enda ändringen i förhållande till gällande rätt är att det inte längre skall räcka med en muntlig anmälan.

Andra stycket motsvarar 11 å andra och tredje meningarna preskrip- tionsförordningen. Två ändringar föreslås. Dels föreskrivs att kungörelse i Post- och lnrikes Tidningar skall ske inom tio dagar i stället för skyndsamt. Dels föreskrivs att underrättelser skall skickas inte bara till de inländska borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer utan såvitt möjligt till alla borgenärer i förteckningen.

Verkan av att en fordran inte anmäls i tid

6 5 En borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskriv- na tiden. förlorar rätten att kräva ut fordringen. Anmälan behövs dock inte. om borgenären före anmälningstidens utgång åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i förhandling om offentligt ackord eller om gäldenären eller hans rättsinnehavare dessförinnan får kännedom om ford- ringen på annat sätt.

Förlust av rätten att kräva ut en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktclse samt fordran på grund av borgen.

Första stycket. Bestämmelserna överensstämmer i sak med de nuvaran- de bestämmelsema i 12 5 första stycket och 17 % preskriptionsförord- ningen.

1 12 5 andra stycket preskriptionsförordningen finns en särskild bestäm- melse om när en fordran skall anses känd i sådana fall då gäldenären är omyndigförklarad. Det krävs då att förmyndaren och inte bara den omyn- digförklarade har fått kännedom om fordringen. Någon motsvarighet till den bestämmelsen föreslås inte nu. Frågan om det skall räcka med känne- dom hos den omyndigförklarade eller ej bör avgöras i enlighet med bestäm- melserna om omyndigs behörighet i 10 kap. föräldrabalken. Om en fordran avser ett förhållande som faller inom den omyndiges behörighet, bör det vara tillräckligt att han har fått kännedom om fordringen för att den skall anses känd. I annat fall bör det krävas att förmyndaren känner till fordring- en.

5 (n'/16 ## lagen om kalle/se på okända borgenärer

• Sida 110
•  Original

Prop. 1979/80: 119 110

Uttrycket ”eller hans rättsinnehavare" i andra meningen i första stycket har liksom motsvarande uttryck i 7 5 andra stycket förslaget till preskrip— tionslag lagts till framför allt med tanke på konkurssituationer, då konkurs- boet genom konkursförvaltaren inträder i gäldenärens ställe.

Andra stycket i förevarande paragraf har inte någon motsvarighet i preskriptionsförordningen men torde överensstämma med vad som gäller f.n. Bestämmelsen har utformats efter mönster av motsvarande bestäm- melse i 8 5 andra stycket förslaget till preskriptionslag. Jag hänvisar på denna punkt till vad som har anförts i specialmotiveringen till den paragra- fen och. i fråga om borgen, till avsnitt 5.5.3 i den allmänna motiveringen.

7 & Förlorar borgenären rätten att kräva ut sin fordran av en av flera gäldenärer som har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld. tillämpas bestämmelserna i 95 preskriptionslagen(1979:000).

Om en borgenär efter kallelse på okända borgenärer försummar att anmäla sin fordran gentemot en av flera gäldenärer som är solidariskt ansvariga, förlorar han enligt gällande rätt inte fördenskull rätten att kräva medgäldenärema på hela beloppet. Detta står i motsats till vad som är fallet enligt 5 5 första stycket preskriptionsförordningen, när en fordran preskriberas i förhållande till en av flera gäldenärer som är solidariskt ansvariga för en skuld som de har åtagit sig samfällt.

Som framgår av vadjag har anfört i avsnitt 5.5.2 och 5.5.3 i den allmänna motiveringen föreslår jag att man behåller den nuvarande principen om preskription i solidariska skuldförhållanden. Förevarande paragraf innebär att samma princip föreslås gälla även när en borgenär delvis har förlorat rätten att kräva ut sin fordran på grund av underlåtenhet att anmäla fordringen efter kallelse på okända borgenärer. Skälen för detta är i princip desamma som har anförts i fråga om preskription i solidariska skuldförhål- landen. Jag hänvisar på denna punkt till de nyssnämnda avsnitten i den allmänna motiveringen.

I 13 & preskriptionsförordningen finns en annan bestämmelse för sådana fall då flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för en skuld som de har åtagit sig samfällt och kallelse har utfärdats på någonderas borgenärer. Där föreskrivs att var och en av medgäldenärema har samma rätt som borge- nären att bevaka fordringen, även om denna inte har blivit utsökt hos någon av dem. Någon motsvarighet till den bestämmelsen har inte ansetts behövlig. Om borgenären underlåter att bevaka sin fordran i tid hos en av gäldenärerna, går han miste om möjligheten att kräva ut den delen av fordringen av medgäldenärema. Dessa får därför inte några regressanspråk gentemot den bortfallne gäldenären. Om å andra sidan en medgäldenär redan har betalt huvudfordringen till borgenären och till följd därav har regressanspråk gentemot den gäldenär som kallelsen på okända borgenärer avser, är han även utan en uttrycklig bestämmelse oförhindrad att anmäla

7 # lagen om kallel- se på okända bor- geniirel'

• Sida 111
•  Original

_Prop. 1979/80: 119 111

sin fordran. Någon bestämmelse om tilläggsfrist av det slag som har tagits upp i 4 & förslaget till preskriptionslag torde inte behövas för detta fall.

8 5 Även om borgenären har underlåtit att anmäla sin fordran efter kallelse på okända borgenärer. får fordringen användas till kvittning. om anmälningstiden inte hade gått ut vare sig när borgenären förvärvade fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.

Paragrafen motsvarar 14 å andra meningen preskriptionsförordningen och överensstämmer i sak med vad som föreskrivs där. Den nya bestäm- melsen har utformats efter mönster av bestämmelsen om kvittning i 10 5 förslaget till preskriptionslag.

9 & Underlåtenhet att anmäla en fordran efter kallelse på okända borge- närer inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

Paragrafen motsvarar 14 5 första meningen preskriptionsförordningen och innebär inte någon ändring i sak. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 11 & förslaget till preskriptionslag.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1980. Har kallelse på okända borgenärer utfärdats före ikraftträdandet. gäller

äldre bestämmelser i fråga om verkan av att en fordran inte anmäls inom den föreskrivna tiden.

Om en ansökan om kallelse på okända borgenärer har gjorts före ikraft- trädandet men kallelse inte har utfärdats dessförinnan, skall de nya be- stämmelserna tillämpas både beträffande förfarandet och verkningarna av att en fordran inte anmäls i tid.

Om inte bara ansökningen har gjorts före ikraftträdandet utan också kallelse har utfärdats dessförinnan. skall de äldre bestämmelserna tilläm- pas fullt ut i enlighet med den föreslagna övergångsbestämmelsen.

7.3. Övriga lagförslag

Förslagen om upphävande av preskriptionsförordningen liksom av för- ordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål och tillämpningsbestämmelserna i lagen 1946: 843 har behandlats i avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen.

Även förslaget om ändring i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar har behandlats i avsnitt 5.6. Änd- ringen av 7 5 innebär att depositionstiden förkortas från tjugo till tio år och att fristen för att lyfta nedsatta medel förlängs från ett till tre år. Dessutom har gjorts en del redaktionella ändringar i syfte att göra bestämmelsen mer lättläst.

Som framgår av vad jag har anfört i avsnitt 5.6 har bestämmelserna i lagen (1942: 263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offent- lig myndighet inarbetats i 1927 års lag. 1942 års lag består av tre paragrafer.

8 och 9 55.6 lagen om kalle/se på okända borgenärer

• Sida 112
•  Original

Prop. 1979/80: 119 112

Huvudbestämmelsemai 1 5 första stycket överensstämmeri stor utsträck- ning med motsvarande bestämmelser i 1927 års lag och har överförts till 9 5 i 1927 års lag. Några sakliga ändringar har inte gjorts annat än i fråga om tiderna, som har anpassats till vad som föreslås i 7 5 i 1927 års lag.

1 1 5 andra stycket i 1942 års lag finns en bestämmelse om att den som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift skall anmäla sig inom 21 år. Bestämmelsen har fått utgå, eftersom den är onödig sedan skyldigheten att sätta ner fullföljdsavgift avskaffades år 1971.

1 2 5 i 1942 års lag föreskrivs att nedsatta medel tillfaller kronan, om inte föreskriven anmälan görs. Motsvarande bestämmelse finns i 7 & i 1927 års lag. Slutligen föreskrivs i 3 & i 1942 års lag att en i lag meddelad bestämmel- se som avviker från bestämmelserna i 1 och 2 åå skall lända till efterrät- telse. Föreskriften har förts samman med den nuvarande bestämmelsen i 9 å i 1927 års lag och tagits in i en ny 10 5 i den lagen.

l promemorian föreslogs i övergångsbestämmelser till de nya reglerna i 1927 och 1942 års lagar att äldre bestämmelser skulle vara tillämpliga, när en inbetalning hade gjorts före ikraftträdandet. En remissinstans har före- slagit att den nya tioårstiden skall gälla också äldre inbetalningar som har skett enligt 1942 års lag men inte sådana som har gjorts enligt 1927 års lag. För min del anser jag inte att det finns tillräckliga skäl att på denna punkt göra skillnad mellan olika fall utan jag ansluter mig i sak till promemorie- förslaget.

Jag vill tillägga att en översyn av övriga bestämmelser i 1927 års lag kommer att göras i samband med följdlagstiftningen till den nya utsök- ningsbalken.

Den föreslagna ändringen i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfäl- ligheter är av redaktionell art.

bils)

Hemställan

• Sida 113
•  Original

Prop. 1979/80: 119 , 113

7. lag om ändring i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfällig- Beslut heter.

9. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

8 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr ”9

• Sida 114
•  Original

Prop. 1979/80: 119 | 14

Bilaga ]

Pro/nen: orieförsla gen

Sammanställning av remissyttranden

4.1. Preskriptionsavbrytande åtgärder

4.1.1 Kammarkollegiet: Vad beträffar frågan hur preskription av an- språk på arvsskatt skall kunna avbrytas, bör den föreslagna 5 år" 2 omfor- muleras till "gäldenären erhåller skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen”. Den föreslagna avfattningen kan nämligen tänkas föranleda invändningen att beskattningsmyndigheten inte är "borgenären". 1 övrigt torde frågor om sättet för preskriptionsavbrott få överlämnas åt praxis. 4.1.2 Bankinspektionen: I sitt tidigare nämnda remissyttrande framhöll bankinspektionen att den i 1975 års promemoria föreslagna förkortade pre- skriptionstiden och de skärpta kraven på preskriptionsavbrott inte fick le- da till att man försvårade för borgenären att göra sitt rättmätiga krav gäl- lande eller att man utsatte gäldenären för onödigt obehag i samband med

Remissammun- ställning

• Sida 148
•  Original

Prop. 1979/80: 119 148

att kravet framställdes. Inspektionen framhöll också att de strängare be- stämmelser som i dessa-avseenden fanns i särskild lagstiftning inte utan vidare kunde läggas till grund för likartade regler i alla preskriptionssam- manhang. Bankinspektionen framförde särskilt betänkligheter mot försla- get att låta preskriptionsavbrott genom rättsliga åtgärder bli tillämpligt även i fråga om fordringar på bank. Mot denna bakgrund hälsar inspektio- nen med tillfredsställelse att det nu framlagda förslaget inte upptar något krav på att borgenären skall vidta rättsliga åtgärder för att avbryta pre- skription.

Inspektionen har i och för sig ingen erinran mot förslaget att preskrip- tionsavbrott skall anses ha skett genom att krav eller erinran om fordring- en gjorts skriftligen. I vissa fall borde det dock kunna vara tillräckligt att det styrks att preskriptionsavbrott skett på annat sätt. t. ex. i vittnens när- varo. Inspektionen vill också erinra om vad som nyss anförts i fråga om preskriptionsavbrott när det gäller fordringar på bank." l sistnämnda avse- ende förutsätter inspektionen att det i promemorian upptagna förslaget att krav eller erinran skall ske skriftligen inte avses gälla preskriptionsavbry- tande åtgärder beträffande insättning eller uttag på bankräkning. Med hän- syn till det nu anförda bör ett tillägg till den föreslagna preskriptionslagen övervägas av innebörd att preskription avbrytes genom att — förutom vad som föreslås i 5 Q' 1—3 i lagförslaget — borgenären i övrigt förebringar god- tagbar bevisning om fordringen.

4.1.3 RSV: Frågan om preskriptionsavbrott i samband med gäldenärens konkurs. när konkursen handläggs enligt 185 & konkurslagen. bör enligt RSVs mening diskuteras närmare. Det torde i sådana fall vara relativt ofta förekommande att svårigheter möter att förmå konkursgäldenären att full- göra sin cdgångsskyldighet. Med tanke på situationer när edgången sker först efter en längre tid eller helt uteblir anser RSV därför den i prop. 1976/77: 5 s. 159 angivna lösningen (preskriptionsavbrott skttlle ske först när gäldenären beedigar bouppteckningen) inte helt tillfredsställande. Verket ifrågasätter om inte ingivande av bouppteckning till konkursdoma- ren i fattigkonkurs bör. beträffande de fordringar som upptagits i boupp- teckningen. jämställas med sådana åtgärder som enligt 5 & 3. medför pre- skriptionsavbrott. Preskriptionsavbrott skulle då inträffa både när kon- kursgäldenären själv inger förteckningen över sina tillgångar och skulder och när gode mannen gör detta. Konkursgäldenärens beedigande av bo- uppteckningen skulle ha betydelse endast för frågan om full ny preskrip- tionstid skulle löpa från det förfarandet avslutas eller om tilläggsfrist enligt 7 5 andra stycket skulle bli tillämplig. Självfallet kunde beedigandet också jämställas med erkännande av fordringen. Mot här föreslagen ordning kan invändas att preskriptionsavbrott teore- tiskt kunde tänkas ske utan att varken borgenär eller gäldenär har vetskap därom. Den offentlighet som konkurs innebär och som allmänt anses följa av att en handling inges till domstol e. d. torde dock göra det berättigat att bouppteckningen som sådan i denna situation medför i vart fall ett upp- skjutande av preskription. — Hur preskriptionsfrågan skall bedömas i sam- band med inträffad fattigkonkurs torde för övrigt inom kort få övervägas på nytt om konkurslagkommitténs förslag om mindre konkurser kommer att genomföras. 4.1.4 Kronofogdemyn(ligheten [ Hudiksvall: Vad beträffar preskrip- tionsavbrott vore det av värde med mera ingående motivuttalanden. Sär- skilt gäller detta preskriptionsavbrytande åtgärder i samband med verk- ställighet hos KFM.

Ré'IPIlKXtUNHItUl—

ställning

• Sida 149
•  Original

Prop. 1979/80: Il9 .,. 149

4.1.5 Kronafogdcm_vndig/teten [ Malmö: Utredningensförslaget om pre— skriptionsavbrott genom skriftlig erinran tillstyrkes av kronofogdemyndig- heten. Det är påkallat att införa strängare bestämmelser om de åtgärder borgenärer måste vidtaga för att avbryta preskriptionen. — — — Enligt förslaget kan preskription avbrytas genom att borgenären ansöker om verkställighet. Det är av vikt att i motiven uttalas huruvida därmed av- ses en fullständig ansökan som kan ligga till grund för verkställighet. En slutlig prövning av verkställbarheten sker först efter en fullständig ansö- kan. Det är inte ovanligt att borgenär lämnar anstånd med verkställighet och sedermera återkallar — kanske en ofullständig — ansökan. I denna del anses förslaget mindre lämpligt. då risk kan föreligga för missförstånd be- träffande huruvida preskriptionstiden förlängs eller inte. 4.1.6 Kroanogdemyndigheten i Stockholm : Vad beträffar handläggning- en hos kronofogdemyndighet föreligger preskriptionsavbrott när gäldenä- ren bevisligen delgivits underrättelse om kravet. Samma sak anses gälla underrättelse per telefon med efterföljande tjänsteanteckning i akten. Vi- dare utgör en utmätningsförrättning preskriptionsavbrott men ej ett miss- lyckat utmätningsförsök där gäldenären ej bevisligen delgivits kravet. Enligt förslaget skall nu redan ansökan om verkställighet medföra pre- skriptionsavbrott. varvid det saknar betydelse om gäldenären vid utmät- ningsförrättningen visar sig ha utmätningsbara tillgångar eller ej. En annan sak härvidlag skulle vara att en ansökan om verkställighet inte alltid skulle leda till ny full preskriptionstid. Det talas exempelvis om det fall borgenä- ren återkallar ansökningen innan gäldenären fått del av denna. I sådant fall skulle inte ny preskriptionstid börja löpa utan denna skulle beräknas enligt 7 5 andra stycket. Alla hos kronofogdemyndigheten förekommande fall är emellertid inte lika entydiga. Kronofogdemyndigheten underrättar normalt om inkomna mål genom att per post tillställa gäldenären en underrättelse. Ofta inkom- mer dock inget skriftligt erkännande från gäldenären. I sådana fall söks denne personligen för delgivning. Är han inte hemma nedlägges en under- rättelse l brevlådan. Fortfarande är således gäldenären ej bevisligen delgi- ven. Därefter utsätts mälet till verkställighet viss dag. Är gäldenären inte hemma bereder sig kronoassistenten tillträde till våningen, lokalen etc. med hjälp av låssmed. Sker då utmätning anses preskriptionsavbrott före- ligga. Ett bevis om vad som utmätts lämnas kvar på platsen. I de fall däre— mot då någon utmätningsbar egendom ej anträffas har tidigare ansetts att preskriptionsavbrott ej skett. Huruvida någon ändring i denna fråga nu föreslås är tveksamt. Ett klarläggande uttalande på denna punkt erfordras. I detta sammanhang kan även pekas på förfarandet vid utmätning i över- skjutande skatt. Detta sker datamässigt. Även i dessa mål sändes en un- derrättelse med posten till gäldenären. I de fall erkännande ej kommer 1 re- tur söks gäldenären för personlig delgivning men han blir som regel ej be- visligen underrättad om den begärda verkställigheten. Bevis om utmätning— en sänds med posten till respektive gäldenär. En hel del av dessa försän- delser kommer i retur. Skall preskriptionsavbrott anses föreligga när bevi- set inte kommer i retur och således ej när det kommer i retur eller skall pre- skriptionsavbrott överhuvudtaget inte kunna grundas på en sådan utmät- ning om gäldenären ej bevisligen fått del av beviset. Även detta är frågor som torde kunna klarläggas genom uttalande i samband med eventuell pro- position. 4.1.7 Gotlands handelskammare: Vad härefter angår preskriptionsav- brott innehåller betänkandet ett förslag om att enbart muntlig erinran om

Rt'mlxsamman- ställning

• Sida 150
•  Original

Prop. 1979/80: 119 150 fordran inte längre skall var tillräckligt för preskriptionsavbrott. Istället skall krävas att borgenären åtminstone tillställer gäldenären ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordran. Den föreslagna ändringen kan antas förbättra bevismöjligheterna i sådana fall där fråga uppkommer om preskriptionsavbrott har skett eller inte och kan därför tillstyrkas av han- delskammaren.

4.1.8 Kunkurslagsknmmitlén.' F.n. saknas uttrkaliga bestämmelser om förhållandet mellan preskription och konkurs resp. ackord. Om en borge- när inleder ett rättsligt förfarande mot gäldenären. medför detta preskrip- tionsavbrott. Med inledande av rättsligt förfarande torde bl.a. avses att konkursansökan görs. Vidare anses i praxis och doktrin t.ex. bevakning i konkurs ha preskriptionsavbrytande verkan. Genom nu föreslagna regler i 5 s 3 skulle dessa principer laglästas. I sitt yttrande över promemorian (Ds .Iu 1975: I 1) Preskription uttalade kommittén att en konkurs i preskriptionshänseende borde ha verkan först i och med att den beslutats och inte redan genom att ansökan därom gjorts. Detta ställningstagande föranleddes av den i 1975 års promemoria föreslag- na 6 Få enligt vilken en fordran på den som begärts i konkurs inte skulle pre- skriberas före bevakningstidens utgång eller. om konkursansökan inte led- de till bevakningsförfarande eller konkursen avslutades före bevakningsti- dens utgång. tidigast ett år efter den dag det rättsliga förfarandet avsluta- des. Med den nu föreslagna ordningen gör sig den tidigare framförda stånd- punkten inte längre gällande utan konkursansökan bör. som föreslagits. likställas med annan ansökan om rättsligt förfarande mot gäldenären. l förslaget berörs inte frågan om efterbevakning. Som kommitten an- märkte i sitt tidigare yttrande måste emellertid förutsättas att efterbevak- ning skall ha preskriptionsavbrytande verkan på samma sätt som vanlig bevakning. — — — Promemorieförslaget utgår från gällande konkurslag. Kommittén har i betänkandet (SOU 1977: 291 Konkursförvaltning föreslagit en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Det nya förfarandet har beräknats komma till användning i mer än tre fjärdedelar av alla konkurser. Något bevakningsförfarande skall inte förekomma i mindre konkurser. vilket in- nebär att vad som sägs i 5 5 3 om bevakning av fordran inte blir tillämpligt i sådana konkurser. Om kommitténs förslag genomförs kan det övervägas huruvida upptagande av en fordran i utdelningsförslag i mindre konkurs skall ha preskriptionsavbrytande verkan på samma sätt som bevakning av fordran i ordinär konkurs. Det kan också ifrågasättas om inte en borgenär som hos förvaltaren åbe- ropat sin fordran i mindre konkurs skall anses ha avbrutit preskription på samma sätt som borgenär som bevakat fordran i ordinär konkurs. Bevak- ningsbestämmelsen skulle med andra ord här tillämpas analogt. Frågan blir av betydelse endast om fordringen inte tagits med i konkursbouppteck- ningen eller utdelningsförslaget. Om den upptagits i bouppteckningen och denna därefter beedigats av gäldenären måste detta vara ett sådant erkän- nande som avses i 5 & l i förslaget. Ett motivuttalande på denna punkt är önskvärt. Vad nu sagts angående beedigande av konkursbouppteckning gäller även beträffande beedigande av bouppteckning vid förhandling om offentligt ackord. När det i 5 5 3 talas om ackordsförfarande avses härmed uppenbarligen endast sådant offentligt förfarande som äger rum enligt ackordslagen. allt- så ej underhandsackord (jfr motiven s. 110). Möjligen bör lagtexten här förtydligas.

Rmnismnmmn-

ställning

• Sida 151
•  Original

Prop. 1979/80: 119 151

Av 6 & tredje stycket lagen om statlig lönegaranti vid konkurs jämförd med 101 5 fjärde stycket konkurslagen framgår att förvaltaren skall för borgenärens räkning bevaka klar fordran som omfaitas av lönegarantin. En sådan av förvaltaren gjord bevakning torde utan .särskild föreskrift även i preskriptionshänseende komma borgenären till godo.

4.1.9 Försäkringsrättskommittén: Försäkringsavtalslagen innehåller för närvarande i 15 å en preskriptionsregel för försäkringsgivares fordran på premie i en särskild situation. Denna regel torde inte beröras av lagförsla- get. I övrigt regleras preskriptionen av fordran på grund av försäkringsav- tal — såväl fordran på premie som fordran på försäkringsersättning — av 29 & försäkringsavtalslagen. Bestämmelsen föreskriver en treårspreskrip- tion. som avbryts genom väckande av talan. Inte heller denna bestämmel- se torde påverkas av förslaget. Den praktiska olägenheten av att beträffan— de fordran på försäkringspremie mot konsument förutsättningarna för pre- skriptionsavbrott skiljer sig något från vad som eljest gäller för fordran mot konsument torde inte vara stor. ] praktiken torde preskriptionsavbrott be— träffande fordran på premie vara sällsynt. 4.1.10 Sveriges domareförbund: För preskriptionsavbrott från borgenä- rens sida genom erinran till gäldenären upptas ] promemorian. till skillnad från gällande rätt. krav på skriftlighet. Förbundet delar. liksom tidigare. uppfattningen att reglerna om preskriptionsavbrott bör skärpas. Den nu fö- reslagna ordningen synes väl avvägd och förbundet — som hyste vissa be- tänkligheter mot tidigare framlagt förslag om krav på inledande av rättsligt förfarande — tillstyrker förslaget. 4.1.11 Föreningen Sveriges kronafogdar: Föreningen vill också att kra- ven på formerna för preskriptionsavbrott från borgenärens sida skärps. Det är otillfredsställande att det nu framlagda lagtextförslaget utsäger t. ex. endast att preskriptionen avbryts genom att borgenären tillställer gäldenä- ren skriftligt krav. Om inte gäldenären genom avbetalning eller eljest er- känt fordrans existens under flera års tid. bör det rimligen krävas av borge- nären att denne låter verkställa delgivning eller i förekommande fall surro- gatdelgivning inom femårsperioden. 4.1.12 Övre Norrlands lokalavdelning av Föreningen Sveriges kronofog- dar: Av 5 5 punkt 2 framgår att preskription avbryts genom att borgenären tillställer gäldenären skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen. Attdetta bör ske bevisligen torde vara en förutsättning för preskriptionsav- brott. Detta framgår ej av lagtexten. Till undvikande av missförstånd bör förtydligande ske. Enligt 5 % punkt 3 avbryts preskription bl. a. genom att borgenären åbe- ropar fordringen hos exekutiv myndighet. Det är tillfredsställande att re- dan ansökan om verkställighet medför preskriptionsavbrott. Härigenom slipper kronofogdemyndighet från speciella bevakningsrutiner och kan även handlägga målen utan iakttagande av särskild förtur. Förslaget med- för även att ny fullständig preskriptionstid börjar löpa så snart gäldenären fått del av borgenärens ansökan och att det för preskriptionsavbrott är lik- giltigt om gäldenär vid utmätningsförrättning har utmätningsbara tillgångar eller ej. 4.1.13 Sveriges köpmannaförbund: Om fordran påstås vara preskriberad måste givetvis borgenären visa att preskriptionsavbrott har skett. Parterna hamnar dock inte i ett bättre bevisläge endast av den anledningen att bor- genären gör en skriftlig erinran om fordringen. Alltjämt måste borgenären visa att gäldenären fått del av kravet. Däremot ökar man borgenärens ad- ministrativa handläggning, vilket knappast kan vara till gagn för konsu-

Rentissalnnmn- ställning

• Sida 152
•  Original

Prop. 1979/80: 119 152

menten. Vi får därför föreslå att även en muntlig erinran om kravet är till- fyllest för att preskriptionsavbrott skall inträda.

4.1.14 LRF: De föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrott övercnsstämmer i huvudsak med vad som nu är gällande. Den förändring som föreslås, nämligen att utomrättsliga krav och erinringar i preskrip- tionsavbrytande syfte skall ske skriftligen är motiverad. Framställs krav eller erinran i skrift minskar risken för tvister om huruvida preskriptions- avbrott skett eller ej. 4.l.l5 Svenska handelskammarförbundet: Beträffande förslagets 5 Ö vill förbundet ifrågasätta om inte gäldenärserkännande av fordran genom kon- kludent handlande annat än erläggande av ränta eller amortering borde medföra preskriptionsavbrott. Av specialmotiveringen framgår inte klart vad som avses gälla i detta hänseende. Lagtextförslaget tycks närmast pe- ka mot en restriktiv tolkning vilket kan leda till rättsförluster för den bor- genär som inte framställer skriftlig erinran därför att .han genom gäldenä- rens handlande fått klart för sig att den sistnämnde är medveten om ford- ran. 4.1.16 Hm-rättenför Nedre Norrland; Hovrätten finner ordet "annars" i 5 ä 3 i detta sammanhang mindre lyckat. — — — Enligt hovrättens mening bör utomlands vidtagna rättsliga åtgärder som avses i 5 5 3 i princip medföra verkningar enligt preskriptionslagen utan några inskränkningar. De i 13 & föreslagna förutsättningarna — ”om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt föreligger skälig anledning att åtgärden vidtages i den främmande staten" — synes knappast tillräckligt klargörande för att stadgandet skall vara an- vändbart för praktiskt bruk. Hovrätten anser därför att ifrågavarande be- stämmelser kan utgå. För övrigt kan anmärkas att den föreslagna lagtexten ej ger ett fullt korrekt uttryck för vad som sägs i motiven.

4.2. Tidpunkten för preskriptionsavbrott

4.2.1 Kronofogdernyndigheten i Malmö: Det behövs ett förtydligande av huruvida en bevislig delgivning behövs för preskriptionsavbrott genom skriftlig erinran. Såväl borgenär som gäldenär kan lida rättsförlust om man genomför alltför enkla bestämmelser om preskriptionsavbrott. Många gäl- denärer byter exempelvis bostad och borgenären kan få stå risken för att en erinran om skuld inte når gäldenären med de konsekvenser detta kan ha. 4.2.2 .lurixt- och samhällsvetareförbundet: 5 & 2 mom. har formulerats som om preskription avbryts genom avsändandet av krav mot gäldenär och att meddelandet skulle gå på gäldenärens risk. Av motiven framgår att detta inte är avsett (s. 69 f frånsett orden "fått kännedom om" på s. 69 n). Lagtexten bör justeras i enlighet med motiven. 4.2.3 Sveriges domareförbund: l författningstexten löses inte frågan om vem som skall bära risken av att ett krav eller en erinran försenas eller kommer bort. Huvudregeln skulle enligt specialmotiveringen vara, att gäl- denären skall ha fått del av kravet eller erinran. Detta är enligt förbundets mening en riktig princip. Tanken att man i vissa. icke närmare preciserade fall skulle kunna göra avsteg härifrån kan förbundet emellertid inte ansluta sig till. En i sammahanget så viktig fråga bör lösas på ett entydigt sätt och lösningen bör anges i författningstexten. 4.2.4 LRF: Såvitt rör tidpunkten för preskriptionsavbrott är de föreslag- na reglerna enligt LRFs mening lämpliga. När det gäller preskriptionsav-

Remissamman- ställning

• Sida 153
•  Original

Prop. 1979/80: 119 151

brott genom väckande av talan föreslås att preskriptionstiden avbryts re- dan i och med att stämningsansökan inkommer till tingsrätten. medan av- brott enligt nu gällande regler kräver att gäldenären delgivits stämningsan- sökan. Den föreslagna ändringen kan te sig oskälig för gäldenären. som här eventuellt kommer att sakna kännedom om att preskriptionsavbrott skett. Å andra sidan bör borgenären inte helt tvingas stå risken för att delgivning- en fördröjs. kanske på grund av att gäldenären helt enkelt håller sig undan. Att endast en kortare tilläggsfrist börjar löpa om borgenärens talan inte le- der till dom eller annat avgörande i sak. får här. enligt LRFs åsikt. anses vara en bra avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen.

4.3 Verkan av preskriptionsavbrott

4.3.1 JK: Den i 7 & andra stycket föreslagna regeln har många goda skäl för sig. En otillfredsställande konsekvens är emellertid att den — teoretiskt — innebär att borgenären genom att en gång om året väcka talan men där- efter återkalla sin talan. kan hålla fordringen vid liv under obegränsad tid utan att gäldenären får kunskap om att fordringen lever. Slutligen vill jag beträffande 7 & föreslå denjusteringen att andra stycket inleds med "Om det rättsliga förfarandet avslutas utan att gäldenären eller hans rättsinnehavare fått del av borgenärens framställning. beräknas dock

4.3.2 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten anser att uttrycket ”den dag det rättsliga förfarandet avslutas" bör förtydligas så att dess innebörd bättre framgår av lagtexten. Meningen torde väl vara att den nya preskrip— tionstiden skall börja löpa först från den tidpunkt ett lagakraftägande avgö- rande eller annat slutgiltigt beslut föreligger. 4.3.3 Postverket: Med hänsyn till att konsumentfordringar kan avse rela- tivt stora belopp bör enligt postverkets förmenande. om borgenären ge- nom vidtagande av erforderliga åtgärder erhållit dom e. d. beträffande så- dan fordran och gäldenärens betalningsskyldighet sålunda fastställts på detta markerade sätt. därefter tioårig och inte endast treårig preskriptions- tid löpa. De relativt omfattande och i princip kostnadskrävande åtgärder som för sådant fastställande krävs från borgenärens sida torde i praktiken föranleda att sådana åtgärder inte vidtagas beträffande fordran på mindre belopp. lnvändningar, som kan resas mot att till olägenhet för gäldenären sådan fordran som avses i 2 15 andra stycket i den föreslagna preskriptions- lagen skulle bestå under längre tid. torde också vara mindre befogad be- träffande domfäst fordran. 4.3.4 Kammarkollegiet: Enligt kollegiets mening finns det fog för att bi- behålla den enligt prop. 1976/77: 5 föreslagna längre preskriptionstiden på tio år för konsumentfordringar i de fall fordringarna fastställts genom dom eller utslag. Propositionens motivering för denna längre preskriptionstid synes kollegiet fullt bärande. 4.3.5 RSV: Bestämmelserna i 5 5 3 och 7 & kräver en närmare granskning vad gäller deras tillämpning i utsökningsmål. Detta föranleds bl.a. av att handläggning av dessa mål normalt inte föregås av delgivning med svaran- den/ gäldenären. T. ex. i fråga om utmätning tillställs gäldenären i regel en— dast en underrättelse om målet i lösbrev. (Vad här sägs gäller främst s.k. enskilda mål). I vissa fall. t. ex. när fara är i dröjsmål. behöver inte ens så- dan underrättelse skickas ut före förrättningen. Underrättelsen innehåller uppgift om bl. a. fordringsbelopp, exckutionstitel, borgenär och eventuellt tidpunkt för förrättningen. Borgenärens framställning bifogas däremot inte

Remisxamman- ställning

• Sida 154
•  Original

Prop. 1979/80: 119 154

underrättelsen. Endast om utmätning sker delges gäldenären särskilt be- vrs.

Rekvisitet "fått del" i 7 35 andra stycket torde avse att vetskap erhållits i någon form. Något krav på delgivning i delgivningslagens bemärkelse upp- ställs således inte. Det kan emellertid ändå diskuteras om det är lämpligt att just delfåcndet ges avgörande betydelse i utsökningsmål trots att det i ett stort antal mål hos den exekutiva myndigheten inte finns någon kun- skap. ännu mindre bevis. om att gäldenären fått del av handlingarna.

Vad gäller preskriptionsavbrott genom att fordringen åberopas hos exe- kutiv myndighet ifrågasätter RSV därför om inte situationen snarare bör jämställas med 5 s 2. Preskriptionsavbrott skulle då ske genom att KFMs underrättelse skickas till gäldenären. Att skrivelsen till gäldenären utgår från KFM i stället för från borgenären bör inte göra den mindre lämpad som preskriptionsavbrytande handling.

Preskriptionsavbrott skulle då ske och full ny preskriptionstid börja löpa i och med att gäldenären i samband med exekutivt förfarande tillställs handling med uppgift om fordringen. Genom denna ordning skulle det inte behöva inträffa att borgenären inger ansökan om utmätning till KFM i det enda syfte att få en ettårig tilläggsfrist enligt 7 5 andra stycket. Sådant för- farande från borgenärens sida skulle kunna medföra merarbete för KFM. Förfarandet skulle inte heller öka rättssäkerheten eftersom borgenären kunde genast återkalla sin ansökan t.ex. för att inte behöva betala förskott för utsökningsavgiften. Vilken verkan har man för övrigt tänkt ett helt obe- fogat åberopande hos KFM. t. ex. ansökan utan exekutionstitel. skulle ha beträffande preskriptionen?

Att handläggningen hos exekutiv myndighet. jämförd med övriga myn- digheter, härigenom i viss mån skulle få en särställning i preskriptionshän- seende bör kunna accepteras med hänsyn till bl. a. att fordringen på verk- ställighetsstadiet är domfäst.

Om ovan angiven ordning inte anses godtagbar vill RSV anföra följande om vad som föreslagits i promemorian.

Enligt förslaget skulle, om utmätning sker. men varken underrättelse el- ler bevis har kunnat tillställas/delges gäldenären, borgenären endast till- godoräknas tilläggsfrist enligt 7 å andra stycket. Situationen förekommer t. ex. i samband med utmätning av överskjutande skatt. när det utmätta ej helt täcker borgenärens fordran. Enligt RSVs mening bör full ny preskrip- tionstid alltid löpa när utmätning skett. Anledning saknas att frångå gällan- de rätt på denna punkt.

1 upp till 90 % av fall. där utmätningsförsök sker i gäldenärens bostad, avslutas målet utan att några utmätningsbara tillgångar har påträffats. I dessa fall sker ingen delgivning. I det stora flertalet fall bör man emellertid kunna anta att gäldenären faktiskt fått kännedom om att mål angående hans skuld är anhängigt hos KFM. Man bör kunna acceptera att förrätt- ningen som sådan. oavsett om utmätning skett eller inte. utgör preskrip- tionsavbrott med påföljd att ny tio eller tre års preskriptionstid börjar löpa.

För att undvika osäkerhet vid rättstillämpningen bör det anmärkas i mo- tiven att delfående av KFMs underrättelse i utsökningsmål jämställs med delfående av borgenärens framställning (jfr 7 & andra stycket första punk- ten).

RSV vill i sammanhanget peka på att den föreslagna utsökningsbalken kommer att medföra att ett större antal mål än f.n. avskrivs utan att någon förrättning hos gäldenären skett. Om förslaget blir gällande rätt kan det frn- nas skäl att på nytt ta ställning till preskriptionsfrågan.

Rem/mamman- ställning

• Sida 155
•  Original

Prop. 1979/80: 119 . 155

43.6 Kronofogdemyndig/teten i Göteborg: Möjligen kan det ifrågasättas om inte en tioårig preskriptionstid bör gälla för konsumentfordringar som fastställts genom dom eller motsvarande. Emellertid motverkar en sådan regel syftet att förkorta preskriptionstiden för konsumentfordringar. Dess- utom stör en sådan bestämmelse systematiken i regelsystemet och kompli- cerar det i onödan. Kfm har den erfarenheten att borgenärema i det stora flertalet mål av denna typ begär verkställighet i omedelbar anslutning till domstolsavgörandet. varför fordringen ofta avvecklas ganska snart. — — — l 7 5 ] och 2 mom. talas om att en ny preskriptionstid resp. en tilläggs- frist om ett år löper från detfötzfarandet avslutas resp. avslutades. Vilken tidpunkt som avses härmed i exekutiva sammahang framgår inte klart av promemorian. Även om problemet kan te sig marginellt. är ett klarläggan- de i förarbetena på samma sätt som skett beträffande uttryckets innebörd i tvistemål och konkursmål (promemorian s. 111—113) av värde till undvi- kande av framtida tvister på denna punkt. Flera tänkbara lösningar finns. Man kan räkna tiden från det gäldenären eller dennes rättsinnehavare fått del av fordringsanspråket i det exekutiva förfarandet på sätt som anges i delgivningslagen. Denna tidpunkt sammanfaller ofta med utmätningsför- rättningen men kan också inträffa i ett tidigare eller senare skede. En så- dan tolkning kommer dock inte helt att sammanfalla med den föreslagna bestämmelsens ordalydelse. [ de fall gäldenären av någon anledning inte fått del av anspråket enligt delgivningslagens bestämmelser — vilket inte är ovanligt = och det återstår mindre än ett år av preskriptionstiden. skall den kortare tilläggsfristen tillämpas. I sådana fall kan det te sig naturligt att ha avslutandet av utmätningsförrättningen som utgångspunkt. Emellertid uppkommer då frågan hur utgångspunkten skall beräknas när förrättning inte ägt rum exempelvis på grund av att gäldenärens hemvist inte kunnat utredas, utmätningsansökan har återkallats eller förfallitjämlikt 88 c & UL eller förfarandet eljest avbrutits i förtid. Tidsfristen kan då räknas från den dag återkallelsen inkom till kfm liksom från den dag ansökan förföll eller kfm eljest avbröt handläggningen. En annan måhända klarare och enhetli- gare utgångspunkt såväl vid beräkning av ny full preskriptionstid som till- läggsfriSt, är den tidpunkt då kfm skiljer utsökningsmålet ifrån sig genom redovisning till borgenären. 4.3.7 Kronofogdemyndigheten iMalmö: Kronofogdemyndigheten stäl- ler sig tveksam till förslaget om tilläggsfrist. som kan leda till tolkningssvå- righeter. Det är inte ovanligt att stämningsansökan eller ansökan om verk- ställighet återkallas av borgenären. Gäldenären får då kanske aldrig veta att preSkriptionstiden förlängts. Det är således uppenbart att det kan bli rättsförlust för gäldenären. Eftersom regeln är något oklar kan den föranle- da tvist om huruvida borgenären har fått en tilläggsfrist eller inte och kan även medföra onödiga kostnader för både gäldenär och borgenär. Utredningen föreslår att ett resultatlöst utmätningsförsök tillerkännes preskriptionsavbrytande verkan. Förslaget är enligt kronofogdemyndighe- tens mening från praktisk synpunkt en förbättring. Förutsättningen för att ny preskriptionstid skall börja löpa efter utmätningsförsök bör dock vara att gäldenären är närvarande vid förrättningen eller på annat sätt fått vet- skap om verkställigheten. Detta bör klart uttalas i motiven. 4.3.8 Kronofogdemyndigheten i Stockholm: En annan fråga som bör klarläggas är ifrån vilken tidpunkt ny preskriptionstid liksom den ettåriga tidsfristen enligt 7 & andra stycket skall börja löpa när ärendet givits in till exekutiv myndighet. I motsats till domstolarna meddelar kronofogdemyn- digheten inga formliga beslut om exempelvis avskrivning m.m. Det är här

Remissamman- ställning

• Sida 156
•  Original

Prop. 1979/80: 119 |56 således svårare att bestämma den exakta tidpunkten. Har utmätning skett eller gäldenären delgivits kravet föreligger inga problem. Oklart är emeller- tid i de fall som nu skisserats vid misslyckat utmätningsförsök och utmät- ning av skatterestitution när den ettåriga fristen eller eventuell ny preskrip- tionstid börjar löpa. Skall dagen för det misslyckade utmätningsförsöket gälla eller eventuellt dagen för redovisning. (')klarhct råder även härvidlag när borgenären återkallar ansökan innan gäldenären fått del av densamma. Vilken dag skall där gälla?

4.3.9 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De föreslagna bestäm- melserna i 7 tå aktualiserar frågan när "det rättsliga förfarandet" skall an- ses "avslutat". Promemorian har i motiveringen besvarat frågan. såvitt gäller tvistemål och konkurs. Motsvarande klarläggande skulle. enligt länsstyrelsens mening. vara värdefullt även beträffande skiljeförfarande. ackordsförfarande och förfarandet hos exekutiv myndighet. Sådan myn- dighet är kronofogdemyndighet. länsstyrelse (i egenskap av överexekutor) samt hovrätt och högsta domstolen (i anledning av besvär i utsöknings- mål). Kronofogdemyndigheten i Göteborg har i sitt remissyttrande. såvitt av- scr förfarandet hos kronofogdemyndighet, anvisat olika lösningar. Mest i språklig överensstämmelse med lagtexten synes vara den tidpunkt då kro- nofogdemyndigheten skiljer utsökningsmålet ifrån sig genom redovisning till borgenären. Beträffande förfarandet hos övriga exekutiva myndigheter synes vad som i promemorian anförts om avslutande av det rättsliga förfarandet i tvistemål kunna ha motsvarande tillämpning. 4.3.10 Konkurslagskommittén: Enligt 7 5 i förslaget skall ny preskrip- tionstid börja löpa från den dag det rättsliga förfarandet avslutas. Av moti- ven kan utläsas att när det rättsliga förfarandet avslutas genom dom eller slutligt beslut preskriptionstiden skall räknas från dagen för det lagakraft- vunna avgörandet. således ej från den dag tiden för överklagande går ut. Det kan vara skäl att i lagtexten klart ange att förstnämnda dag åsyftas. 4.3.1] Föreningen Sveriges kronofogdar: l departementspromemorian föreslås att preskription också skall kunna avbrytas genom att borgenären åberopar fordran mot gäldenären hos bl.a. "exekutiv myndighet". Det anges vidare att om gäldenären inte får del av kravet inträder likväl pre- skription tidigast ett år efter det förfarandet avslutades. Bortsett från oklarheten i begreppet "exekutiv myndighet" och det principiellt tvek- samma i en sådan regel. ger lagtexten enligt sin lydelse den uppfattningen. att en borgenär kan avbryta preskription genom att hos KFM en gång varje år inge exekutionstitel mot gäldenären och därefter omgående återkalla be- gäran om verkställighet. Om förslaget i denna del vidhålls bör i allt fall en kompletterande föreskrift ges. att förfarandet att inge exekutionstitel för att uppnå preskriptionsavbrott inte kan upprepas. 4.3.12 Övre Norrlands lokalavdelning av Föreningen Sveriges kronofog- dar: Med stöd av 7 5 3 har borgenären möjlighet att åtnjuta ett begränsat preskriptionsavbrott om ett år om han inlett ett rättsligt förfarande men av- brutit detta innan gäldenären fått del av borgenärens framställning. Någon begränsning för borgenären att upprepa detta förfarande finns ej. Detta kan leda till att borgenären kan inge ett mål bl. a. till exekutiv myndighet men återkalla detta innan gäldenären underrättats om den sökta verkstäl- ligheten. Ett upprepande av detta förfarande från borgenärens sida kan le- da till att en fordran kan hållas vid liv under längre tid utan att gäldenären erhållit kännedom om preskriptionsavbrotten. Stadgandet torde närmast

Remiszrumnmn- ställning

• Sida 157
•  Original

Prop. 1979/80: 119 , ;. l57

ha sitt berättigande i de fall gäldenären håller sig undan en längre tid. ex- empelvis genom utlandsvistelse utan möjligheter till preskriptionsavbry- tande åtgärder i utlandet. Det kan ifrågasättas om de begränsade preskrip- tionsavbrotten är ändamålsenliga i dessa fall eller om en särregel borde till— skapas.

4.3.13 LRF: Det är enligt LRFs uppfattning oklart vad som avses med att det rättsliga förfarandet avslutats. Avses härmed att dom eller beslut meddelats eller — som uttrycket närmast leder tanken till — att dom eller beslut vunnit laga kraft eller att målet avgjorts i sista instans. Även om spe- cialmotiveringen innehåller viss förklaring är ett ytterligare förtydligande nödvändigt. 4.3.14 Svenska bankföreningen: Lagtexten i 7 5 kan tolkas som om med den dag det rättsliga förfarandet avslutas i tvistemål avses den dag domen eller det slutliga beslutet vinner laga kraft. Av motiven framgår emellertid att man avser den dag dom eller slutligt beslut meddelas. Bankföreningen anser att det av lagtexten skall klart framgå vilken dag som det rättsliga förfarandet skall anses avslutat. 4.3.15 Finansieringsföretagens förening: Av 7 5 av förslaget bör klart framgå att detär den dag dom eller slutligt beslut meddelas som skall vara den dag när det rättsliga förfarandet skall anses vara avslutat.