NJA 1994 s. 177

Skandinaviska Enskilda Banken förde efter stämning å RS Teknik Försäljnings AB vid Gävle TR den talan som framgår av TR:ns dom. TR:n (rådmannen Cavallin) anförde i dom d 22 febr 1988: Yrkanden mm. Skandinaviska Enskilda Banken har yrkat förpliktande för RS Teknik Försäljnings AB att till banken omedelbart utge 49 940 kr jämte ränta från d 6 okt 1986 enligt en räntefot som motsvarar det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot, med tillägg av två procentenheter till och med dag för dom i målet och från dag för dom i målet, enligt en räntefot som motsvarar det vid varje tid gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter, till dess betalning sker.

Som grund för sin talan har banken anfört: Banken mottog d 3 okt 1986 från Dresdner Bank AG:s filial i Harburg ett telex, vilket felaktigt uppfattades som ett betalningsuppdrag att för ett tyskt företags räkning till RS Teknik AB utbetala svenska kr (SEK) 50 000. Bolagets konto krediterades 49 940 kr via en kreditavi d 6 okt 1986. Banken tillskrev bolaget d 5 nov 1986 i anledning av den felaktiga utbetalningen och krävde beloppet åter men bolaget vägrade att betala.

Bolaget har bestritt käromålet men har vitsordat yrkandet samt förklarat sig ej ha någon erinran mot bankens sakframställning samt tillagt: Bolaget hade vid aktuell tidpunkt utestående fakturor på det tyska företaget på ca SEK 400 000 varav ca SEK 200 000 var förfallna och var därmed i god tro vid mottagandet av kreditavin från banken. Bolagets omsättning låg under 1986 på nivån 500 000 kr, varav större delen låg på det tyska projektet. Under den månad som förflutit mellan tidpunkten för den felaktiga inbetalningen och bankens meddelande om misstaget, har aktuellt belopp förbrukats.

Domskäl. Av utredningen framgår bl a följande: Då RS Teknik d 6 okt 1986 från banken mottog beloppet hade bolaget hos det tyska företaget utestående förfallna fordringar till belopp vida överstigande nu aktuellt krav. Enär såsom betalare angivits det tyska företaget och då förhållandevis lång tid, en månad, förflutit mellan betalningen och återkravet, får RS Teknik anses ha såväl mottagit som förbrukat beloppet i god tro.

Mot bakgrund av dessa förhållanden och då den felaktiga betalningen verkställts av en bank på grund av en i banken gjord felöversättning av ett telex samt då det torde vara banken obetaget att hos det tyska företaget återkräva beloppet, anser TR:n det skäligt att RS Teknik undgår återbetalningsskyldighet.

Käromålet skall därför ogillas.

Skandinaviska Enskilda Banken (banken) fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

RS Teknik Försäljnings AB (RS) bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sig fridsson, referent, f d lagmannen Åkebring och hovrättsassessorn Simonsson), anförde i dom d 30 mars 1990: HovR:ns domskäl. Utöver vad som antecknats i överklagade domen har banken i HovR:n obestritt uppgivit att RS d 17 okt 1986 per telefon upplysts om att betalningen varit felaktig och uppmanats att återbetala beloppet till banken.

Mellan parterna är ostridigt, att RS d 6 okt 1986 fått av banken till sig utbetalat det omstämda beloppet, 49 940 kr, att anledningen till utbetalningen var en feltolkning av ett telex till banken från Dresdner Bank AG, att Dresdner Bank AG remitterat ett motsvarande belopp till RS över postgiro, att RS hade fordringar på det tyska företaget motsvarande avsevärt högre belopp än de båda betalningarna tillsammans samt att banken d 17 okt 1986 upplyst RS om misstaget samt återkrävt det omstämda belopet.

Banken har hävdat att RS inte varit i god tro då betalningen mottogs, ett påstående som RS bestritt. RS har gjort gällande att medlen förbrukats medan RS varit i god tro, ett påstående som banken bestritt. Banken har inte visat annat än att RS, då betalningen gjordes d 6 okt 1986, var i god tro. Den 17 okt upplystes RS emellertid av banken om det rätta förhållandet.

RS har emellertid inte mot bankens bestridande visat att medlen förbrukats medan RS alltjämt var i god tro.

På grund härav och då endast kort tid förflutit mellan utbetalningen och bankens meddelande d 17 okt skall käromålet bifallas.

Om yrkade belopp råder inte tvist.

HovR:ns domslut.

HovR:n ändrar överklagade domen på följande sätt.

RS (ombud jur kand L-Y.F.) sökte revision och yrkade att TR:ns domslut skulle fastställas.

Banken (ombud bankjuristen L.L.) bestred ändring. HD beredde Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB och Sveriges Föreningsbank tillfälle att avge yttranden i målet.

Svenska Bankföreningen anförde i yttrande d 30 okt 1991: Målet rör fråga huruvida S-E-Banken skall ha rätt till återkrav av en betalning som banken gjort av misstag (condictio indebiti).

Huvudregeln vid betalning som skett av misstag anses i doktrinen vara att den skall gå åter; dock framhålls att ett flertal undantag måste göras från huvudregeln. Det är därför svårt att uppställa någon allmän regel av presumtionskaraktär för eller emot återbetalning. Det är givet att hänsynen till omsättningens säkerhet väger tungt vid en bedömning av de omständigheter som skall beaktas inför en eventuell återbetalning.

Enligt bankföreningen bör man i ett condictio indebitifall skilja på betalningar som skett till följd av t ex en felräkning eller feltolkning av en betalningsanmaning, dvs rena misstagsbetalningar och betalningar som skett av andra orsaker. I fråga om rena misstagsbetalningar bör betalningsmottagaren alltid vara skyldig att återbära erlagt belopp; i vart fall om inte lång tid förflutit från det betalningen skedde (jfr NJA 1989 s 239). Beror emellertid betalningen på att betalaren missuppfattat innebörden av tillämpliga regler eller har t ex betalaren - efter att först ha motsatt sig kravet från betalningsmottagaren - så småningom låtit sig övertygas och betalat kommer saken i ett annat läge. Det är framförallt i sistnämnda fall som återbetalning inte ansetts böra ske i praxis.

I förevarande mål är ostridigt mellan parterna att S-E-Banken gjort den i målet aktuella utbetalningen till följd av en feltolkning av ett telex till banken från Dresdner Bank AG samt att den sistnämnda banken remitterat ett motsvarande belopp till RS Teknik Försäljnings AB över postgiro. Enligt bankföreningen rör det sig alltså här om ett typiskt fall av en ren misstagsbetalning från S-E-Bankens sida, vilket enligt vad nyss sagts borde leda till att betalningen skall återgå.

Utöver vad som ovan sagts vill vi dessutom framhålla att höga krav måste ställas på god tro hos betalningsmottagare som är näringsidkare och sålunda bokföringsskyldig. Varje post som inflyter till företaget måste kunna verifieras i bokföringen. Inflyter t ex ett udda belopp som inte återfinns i bokföringen som en utestående fordran eller görs betalning av samma belopp två gånger inom en kort tidsrymd åligger det betalningsmottagaren att omgående undersöka förhållandet. Har en dylik undersökning inte skett, bör enligt vår mening inte kunna hävdas att betalningsmottagaren varit i god tro i förhållande till betalningen.

När det gäller frågan huruvida ett belopp som betalats till ett företag skall presumeras vara förbrukat inom viss tid anser vi att en extra - felaktig - betalning endast ökat på företagets likviditet tillfälligt. Medlen ingår i företagets normala betalningsström och kan inte anses "predestinerade" för någon viss utgift.

När det gäller tidsåtgången för återkravet kan enligt vår mening en tidsrymd av högst fyra veckor inte anses vara alltför lång för fastställande av att en misstagsbetalning förelegat.

När det sedan gäller rätten till återkrav anser föreningen att det torde vara ovidkommande för bedömningen av condictio indebiti att - såsom TR:n menat - det är S-E-Banken obetaget att återkräva beloppet hos det tyska företaget.

Sammanfattningsvis anser sålunda bankföreningen att det i förevarande fall är fråga om en ren misstagsbetalning och att banken, enligt vad som kan anses gälla för sådana betalningar, skall ha rätt till återkrav.

Sparbanksgruppen AB anförde i yttrande d 28 nov 1991 bl a: Målet avser ett s k condictio indebiti förhållande där Skandinaviska Enskilda Banken (Banken) av misstag utbetalat ett belopp om 49940 kr till RS Teknik Försäljnings AB (Bolaget) och nu kräver att betalningen skall gå åter. - - -

Huvudregeln beträffande felaktigt gjorda betalningar är att dessa skall gå åter. Denna tes har länge hävdats i doktrinen och den har också slagits fast av HD, jfr mål refererat i NJA 1989 s 224.

I sin motivering i 1989 års mål redogör HD för de rättsgrundsatser som kan anses gälla för återkrav av betalning som erlagts av misstag.

En viktig faktor som med nödvändighet inverkar på bedömningen av om en betalning skall gå åter eller ej, är enligt såväl HD som doktrinen på området, hänsynen till omsättningens säkerhet. En betalningsmottagare skall kunna känna sig trygg, i vart fall sedan viss tid förflutit efter mottagandet av en betalning. Viktigt är också hur betalningsmottagaren uppfattat eller haft fog att uppfatta betalningen, samt i vissa fall också hur lång tid som förflutit mellan betalningen och återkravet.

När det gäller condictio indebiti har HD vidare urskiljt olika typer av misstagsbetalningar, dels rena misstagsbetalningar, dels betalningar t ex p g a missuppfattning i fråga om de faktiska omständigheterna eller p g a felaktig tolkning av en bestämmelse.

Skillnad skall också göras mellan rent kommersiella förhållanden och det förhållandet där den ena parten är konsument.

Såsom påpekades tidigare anses huvudregeln gällande condictio indebiti vara att en oriktig betalning skall gå åter. I den juridiska litteraturen framhålls dock vikten av att låta bedömningen variera beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet varvid särskild hänsyn skall tas till vad som är rationellt och rimligt i det ekonomiska livet. Sparbanksgruppen delar helt den uppfattningen och anser i enlighet härmed att omständigheterna i det enskilda fallet måste vara av större betydelse än frågan om den felaktiga betalningen skall klassificeras som en sk ren misstagsbetalning eller ej.

Det väsentliga måste enligt Sparbanksgruppen vara huruvida mottagaren kan anses vara i god tro beträffande betalningen. Vidare är såväl tidrymden mellan betalning och krav på återbetalning som frågan om huruvida betalningen skedde som ett led i ett kommersiellt förhållande eller om ena parten var konsument av betydelse.

Ostridigt rör sig det aktuella målet om ett rent kommersiellt förhållande. En avgörande fråga måste då vara enligt Sparbanksgruppen, huruvida mottagaren, Bolaget, kunnat hävda god tro beträffande betalningen. I ett kommersiellt förhållande torde höga krav med nödvändighet ställas på den goda tron.

Det är i malet ostridigt att det mellan Bolaget och det tyska företaget fanns ett etablerat affärsförhållande och att Bolaget hade utestående fordringar på det tyska företaget varav ca 200 000 kr var förfallna.

Med hänsyn enbart taget härtill torde Bolaget inte haft anledning att fatta någon misstanke beträffande riktigheten av en delbetalning.

Då Bolaget är näringsidkare och således bokföringsskyldigt, måste betydelse dock enligt Sparbanksgruppen också tillmätas huruvida betalningen var förväntad av Bolaget, om den motsvarades av någon specifik faktura och om det framgick att den avsåg en delbetalning av den utestående fordran som fanns. Då från Banken dessutom påståtts att Bolaget kort tid efter den i detta mål omtvistade betalningen, mottog ytterligare en delbetalning från Tyskland, anser Sparbanksgruppen det vara väsentligt att först utröna om uppgjord betalningsplan fanns eller huruvida något annat förhållande förelåg som kunde ge Bolaget anledning att inte uppfatta betalningen som ordinär.

Den "goda tron" måste också sättas i relation till tidsfaktorn, dvs den tidrymd som löpt mellan betalningen och reklamationen av densamma. I ett affärsförhållande i allmänhet och ett dylikt med en utländsk näringsidkare i synnerhet måste rimlig tid medges parterna att reagera på en ev felaktig utbetalning. Sparbanksgruppen delar här JustR Linds synpunkt att den som vill göra gällande anspråk pga fel eller brist skall meddela detta inom skälig tid, jfr KöpL 32 och 46 §§. Köplagens regler synes rimliga också med hänsyn till det allmänna intresset av säkerhet och förtroende i näringslivet och inte minst för förtroendet för landets banker.

Det ovan anförda torde innebära att en näringsidkare inte skall behöva sväva i ovisshet under någon längre tid om huruvida krav på återgång av en prestation kommer att ställas eller ej.

I det aktuella målet är det inte klarlagt om begäran om återgång framställdes redan efter ca 14 dagar eller om det dröjde ca en månad. Sparbanksgruppen anser att en tidsåtgång för återkrav om 14 dagar i vart fall inte kan betecknas som oskäligt lång.

Sammanfattningsvis anser Sparbanksgruppen det vara avgörande för bedömningen av tvisten i målet att utröna huruvida Bolaget verkligen var i god tro beträffande mottagandet av betalningen eller borde haft anledning att misstänka att någon felaktighet föranlett utbetalningen. På den utredning som nu föreligger i målet anser sig inte Sparbanksgruppen kunna avgöra huruvida så var fallet eller ej.

En annan viktig faktor är den tidrymd som löpt från mottagandet av betalningen till reklamationen av densamma samt relationen mellan den goda tron och tidrymden.

Om Bolaget ej skall anses ha varit i god tro pga att det ej vidtog de kontrollåtgärder vilka man kan kräva av en bokföringsskyldig näringsidkare, anser Sparbanksgruppen att man måste kunna acceptera en längre reklamationsfrist. I det aktuella målet skulle det, enligt Sparbanksgruppens uppfattning, få till följd att Banken ej kan anses ha försuttit sin tid även om reklamationen gjordes först d 5 nov 1986. Om det dock visar sig att Bolaget måste haft anledning att tro att den gjorda betalningen var riktig, kräver hänsynen till det allmänna intresset av säkerhet och förtroende i näringslivet att endast en relativt kort reklamationsfrist kan accepteras. En näringsidkare måste relativt snabbt kunna förlita sig på riktigheten i en betalning och att denna inte kommer att återkrävas.

Sparbanksgruppen anser dock att utbetalaren, i detta fall Banken, trots detta måste ges en rimlig tid att hinna upptäcka eventuella fel. En reklamationsfrist om i vart fall 14 dagar måste därför anses acceptabel.

När det gäller frågan om rätten till återkrav anser Sparbanksgruppen det i detta mål vara ovidkommande för bedömningen av condictio indebiti om Banken kan återkräva beloppet hos det tyska företaget eller ej.

Sveriges Föreningsbank anslöt sig i yttrande d 28 nov 1991 till det av Svenska Bankföreningen avgivna yttrandet.

Betänkande

HD (JustR:n Gregow, Magnusson, Lind, referent, och Lars K Beckman) beslöt följande dom: Domskäl. Vid månadsskiftet sept/okt 1986 hade RS utestående förfallna fordringar på det tyska företaget Interlift som översteg 100 000 kr. Den 2 okt 1986 erhöll RS 50 000 kr över postgiro från Interlift genom förmedling av Dresdner Bank. Genom kreditavi med valutadag d 6 okt 1986 tillställde S-E-Banken RS ett nettobelopp på 49 940 kr. På kreditavin angavs som uppdragsgivande bank Dresdner Bank och som "Remitter" det tyska företaget Interlift.

Bakgrunden till att S-E-Banken krediterade RS sistnämnda belopp är följande. Vid två tillfällen före d 6 okt 1986 hade företrädare för RS hos S-E-Banken efterhört om banken fått någon betalning till RS från Interlift. Till följd därav sände S-E-Banken på RS:s begäran till Dresdner Banks filial i Harburg en förfrågan om den banken hade ett uppdrag från Interlift att överföra pengar till RS. I ett på tyska avfattat meddelande d 3 okt 1986 bekräftade Dresdner Bank att 50 000 kr betalats till RS:s konto och att Interlift debiterats motsvarande belopp. I målet är ostridigt att S-E-Banken felaktigt uppfattade meddelandet som ett uppdrag av Dresdner Bank att till RS överföra 50 000 kr. På grund av denna missuppfattning utställdes den förut nämnda kreditavin.

Sedan Dresdner Bank d 17 okt 1986 underrättat S-E-Banken om att den banken inte fått något betalningsuppdrag från Dresdner Bank, meddelade S-E-Banken skriftligen d 5 nov 1986 RS att banken begärde återbetalning av beloppet 49 940 kr eftersom RS "erhållit dessa pengar förut". RS vägrade emellertid att återbetala beloppet.

Som domstolarna funnit måste RS anses ha varit i god tro när RS mottog betalningen från S-E-Banken och krediterade Interlift för beloppet. RS har med andra ord haft fog för att uppfatta situationen så att S-E- Banken hade uppdrag från Interlift genom förmedling av Dresdner Bank att betala beloppet till RS.

Vid bedömningen av huruvida RS är skyldigt att återbetala det omtvistade beloppet till S-E-Banken uppkommer till en början spörsmålet om man bör tillämpa principerna om condictio indebiti trots att banken gjort utbetalningen inte som gäldenär utan som betalningsförmedlare. Rättsgrundsatserna i fråga om condictio indebiti tar sikte på fall när en person erlägger betalning till en annan i tro att han är skyldig denne beloppet och betalningsmottagaren uppbär beloppet i samma övertygelse. Efter någon tid visar det sig att någon skuld inte förelåg eller att skuldens belopp var lägre än det som betalats. I sådana situationer uppkommer frågan om betalaren har rätt att återfå det på grund av misstag erlagda beloppet eller om betalningsmottagaren har rätt att behålla vad som erlagts.

I de angivna condictio indebiti-situationerna har det skett en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund. Det förhållandet anses tala för att beloppet skall betalas tillbaka. A andra sidan ligger det i betalningens rättsliga funktion att utgöra en avveckling av ett mellanhavande. Intresset av trygghet i omsättningen gör det angeläget att betalningsmottagaren kan utgå från att betalningen är slutlig. Vilket av de motstående intressena som förtjänar företräde beror på många olika faktorer som kan skifta från fall till fall. (Se JustR Alexandersons uttalanden i rättsfallet NJA 1933 s 25.) Till sådana faktorer brukar räknas vilkendera av parterna som hade den största möjligheten att överblicka och bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen samt om någon av parterna förfarit oaktsamt i samband med betalningen. (Arnholm, Streiftog i obligasjonsretten s 186 ff och Privatrett III 2 uppl s 156 ff, Hult, juridisk debatt s 67 f och 83 ff, Karlgren i SvJT 1940 s 338 ff, Ussing, Enkelte Kontrakter 2 uppl s 435 samt A Vinding Kruse, Restitutioner s 220.)

Om man vid tillämpning av rättsreglerna om condictio indebiti stannar för att i visst fall betalningsmottagaren får behålla vad som erlagts, uppkommer den effekten att betalningsmottagaren på betalarens bekostnad erhåller ett belopp som han egentligen inte hade rätt till. I det nu aktuella fallet är det inte fråga om en traditionell condictio indebiti- situation, eftersom betalningen inte erlagts av någon som trott sig vara gäldenär. Det sker inte någon sådan förmögenhetsökning som nyss angavs ifall RS får behålla det omtvistade beloppet, eftersom beloppet avräknats mot förfallna fordringar som RS hade på Interlift.

S-E-Banken har som en av flera centrala uppgifter att syssla med betalningsförmedling. Bankens möjligheter att överblicka situationen när den felaktiga betalningen gjordes var långt bättre än RS:s motsvarande möjligheter. Detta är ett vägande argument för RS:s ståndpunkt. Härtill kan fogas den allmänna synpunkten att intresset av trygghet i omsättningen främjas, om man som princip antar att den som, i ett fall som det aktuella, av oaktsamhet orsakat en felaktig betalning till en godtroende betalningsmottagare också får ta konsekvenserna av sin försumlighet genom att han frånkänns rätten att återkräva det felaktigt utbetalda beloppet.

Vid denna bedömning är det utan betydelse om S-E-Banken, såsom banken påstått, redan d 17 okt 1986 muntligen begärde att få tillbaka det omtvistade beloppet.

På grund av det anförda skall RS:s revisionstalan bifallas.