ARN 1999-2023

Förlust av kontokort. Fråga om grov oaktsamhet förelåg (34 § konsumentkreditlagen). Även fråga om kortinnehavaren skall svara för samtliga obehöriga uttag eller endast sådana som hade kunnat förhindras om förlustanmälan skett i rätt tid; pleniavgörande. (se även avgörandena 1999-11-15; 1999-0533, 1999-0677, 1999-1675, 1999-1705 och 1999-2533)

Förlust av kontokort. Fråga om grov oaktsamhet förelåg ( 34 § konsumentkreditlagen ). Även fråga om kortinnehavaren skall svara för samtliga obehöriga uttag eller endast sådana som hade kunnat förhindras om förlustanmälan skett i rätt tid; pleniavgörande. Avgörande 1999-11-15; 1999-2023 (se även avgörandena 1999-11-15; 1999-0533, 1999-0677, 1999-1675, 1999-1705 och 1999-2533)

A åkte en eftermiddag i mars 1999 spårvagn i Göteborg tillsammans med sin sexåriga dotter. Förutom handväska hade hon ytterligare en väska och två kassar med sig. Det var ont om plats i vagnen varför hon tog sin dotter i knät. Väskorna ställde hon nedanför sätet och handväskan mellan fötterna. När hon skulle gå av upptäckte hon att handväskan var borta. Hon ringde spårvägen och bad att man skulle leta efter hennes väska. Det dröjde ganska länge innan hon fick besked att personalen på spårvagnen inte kunnat hitta väskan. Hon försökte sedan ringa sin bank, men fick inget svar. Hon uträttade sedan ett viktigt ärende på apoteket innan hon åkte hem. Väl hemma ringde hon och spärrade kortet. Det visade sig senare att någon hade tagit ut 14 700 kr från hennes konto med hjälp av bankkortet, som legat i handväskan. Uttagen hade skett redan cirka 15 minuter efter det att stölden skedde. A menade därför att hon inte hade hunnit spärra kortet hur hon än hade agerat när hon insåg att hon hade blivit bestulen. A yrkade ersättning av banken för det uttagna beloppet.

Banken bestred yrkandet och hävdade att A hade förlorat kortet genom grov oaktsamhet genom att lämna sin handväska utan uppsikt i en miljö med mycket folk i rörelse och stor stöldrisk. Banken ansåg vidare att A hade försummat att anmäla förlusten snarast efter det att hon upptäckte förlusten. Det dröjde ett par timmar innan detta gjordes. Uppgift om rätt spärrnummer finns bl.a. i telefonkatalogen och det hade därför varit lätt för A att spärra kortet väsentligt tidigare än som skedde.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Ärendet gäller vilket ansvar en kontohavare har för uttag som gjorts obehörigen från kontohavarens konto i banken med hjälp av ett kontokort som kontohavaren förlorat. Bestämmelser av betydelse för bedömningen av den frågan finns i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830). Dessa bestämmelser innebär, såvitt är i fråga i detta ärende, att ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande endast om kontohavaren genom grov oaktsamhet har förlorat kortet. Ett avtalsvillkor av nu berört slag finns i det kontoavtal som A tecknat med banken.

Bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen gäller formellt bara i konsumentkreditfall men anses analogt tillämpliga också på kontokort som inte är knutna till en kredit (se prop. 1991/92: 83 s. 93 och 144). Det saknar därför betydelse huruvida det i ärendet aktuella kontokortet är kopplat till en kredit eller ej.

A skall således anses ansvarig för de obehöriga uttag som skett med kontokortet endast om kortet förlorats genom grov oaktsamhet. I förarbetena till 34 § konsumentkreditlagen anges bl.a. att det bör krävas mera försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses föreligga, eftersom kontokort i regel är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika sammanhang. Som exempel på sådana omständigheter som kan vara ”mera försvårande” anges i förarbetena att kontokortet har lämnats kvar i ficka, väska, fordon e.d. som inte stått under uppsikt (se prop. 1976/77:123 s. 191).

I det nu aktuella fallet förvarades kontokortet i en handväska som A hade placerat mellan sina fötter när hon med sin dotter i knät satt i en spårvagn. Hon hade också ytterligare bagage på golvet framför sig. När hon skulle stiga av spårvagnen upptäckte hon att handväskan var borta.

Nämnden kan inte finna att det i detta fall finns några sådana ”mera försvårande omständigheter” som kan medföra att grov oaktsamhet skulle föreligga. A kan därför inte anses ha förlorat kortet genom sådan oaktsamhet.

I ärendet är emellertid också en annan fråga aktuell. Enligt bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen är kontohavaren betalningsskyldig för obehöriga uttag också om hon förlorat kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten hos banken.

A har anmält förlusten av kontokortet först drygt två och en halv timme efter det att hon upptäckt förlusten. Omständigheterna i fallet är sådana att det framgår att hon haft möjlighet att göra det tidigare. Enligt nämndens mening kan hon därför inte anses ha uppfyllt kravet på att ”snarast” anmäla förlusten hos banken. Hon är därför i princip skyldig att svara för den förlust som uppstått till följd av obehöriga uttag på kontot.

En särskild fråga är emellertid om denna skyldighet att svara för de obehöriga uttagen på kontot omfattar alla obehöriga uttag som skett före förlustanmälan eller bara sådana som hade kunnat förhindras om förlustanmälan hade skett i rätt tid. Bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen begränsar enligt sin ordalydelse inte kontohavarens ansvar till obehöriga uttag som skulle ha kunnat förhindras om förlustanmälan skett i tid. De begränsar inte ens ansvaret till sådana uttag som skett sedan kontohavaren upptäckt att kontokortet kommit ur hennes besittning. I den juridiska litteraturen har emellertid framförts uppfattningen att en sådan begränsning rimligen måste gälla (jfr Anders Eriksson/ Göran Lambertz, Konsumentkrediter, 1993, s. 320).

Vid sin bedömning av ärendet i denna del finner nämnden anledning att beakta vilket intresse den ifrågavarande lagbestämmelsen måste anses vara avsedd att skydda. Lagregeln syftar utan tvekan till att förhindra att obehöriga uttag sker efter den tidpunkt då en i rätt tid gjord förlustanmälan kommit banken till handa. Däremot kan lagregeln inte skydda mot obehöriga uttag som skett dessförinnan.

Med hänsyn till vad som nu anförts finner nämnden att kontohavarens betalningsskyldighet enligt den nu angivna lagregeln inte rimligen kan avse andra obehöriga uttag än sådana som skulle ha kunnat förhindras om förlustanmälan hade skett i rätt tid. Omständigheterna i A:s fall är sådana att samtliga obehöriga uttag skett vid en sådan tidpunkt att inte något av dessa uttag skulle ha kunnat förhindras om förlustanmälan hade skett i rätt tid.

På grund av det anförda finner nämnden att A inte är betalningsskyldig för de obehöriga uttag som har gjorts på hennes konto.

Nämnden rekommenderade banken att ersätta A för de obehöriga uttagen.

Nämnden (nämndens ordförande, vice ordförande, femton avdelningsordförande samt sex övriga ledamöter) var inte enig i sitt avgörande. Tre reservationer antecknades enligt följande.

1. En övrig ledamot ansåg att A:s yrkande inte bort bifallas och att femte–tionde styckena i nämndens bedömning bort utformas på följande sätt:

Spårvagnar och andra allmänna kommunikationsmedel är platser där det typiskt sett föreligger förhöjd risk för stölder och där det är rimligt att kräva att särskilda åtgärder vidtas för att motverka denna stöldrisk. I fråga om handväskor som innehåller kontokort, kontanter och andra värdeföremål torde det på sådana platser vara ett normalt aktsamt beteende att man har väskan eller kortet under ständig uppsikt eller kontroll, t.ex. genom att man håller handväskan i handen, hänger den över axeln eller förvarar plånbok eller kort i en ficka. A har inte vidtagit någon sådan åtgärd utan tvärt om ställt ifrån sig väskan på golvet i spårvagnen på ett sådant sätt att hon uppenbarligen inte har haft någon uppsikt eller kontroll över den och därför inte heller märkt när den tillgripits. Nämnden anser därför att hon får anses ha förlorat kortet genom grov oaktsamhet. Hennes yrkande kan därför inte bifallas.

Överröstad i detta avseende är jag delar jag den reservation som två andra övriga ledamöter gör om hur de tre sista styckena i nämndens bedömning bort utformas.

2. Två övriga ledamöter ansåg att A:s yrkande inte bort bifallas och att de tre sista styckena i nämndens bedömning bort utformas på följande sätt:

En särskild fråga är om denna skyldighet att svara för de obehöriga uttagen på kontot omfattar samtliga obehöriga uttag som skett före förlustanmälan eller bara sådana som hade kunnat förhindras om förlustanmälan skett i rätt tid. Någon sådan begränsning i kontohavarens ansvar framgår dock inte av 34 §. I förarbetena (prop. 1991/92:83 s. 144) framhålls att bestämmelsen i sak överensstämmer med 24 § i 1977 års konsumentkreditlag och det hänvisas därför till de uttalanden som gjordes i proposition 1976/77:123 s. 190 f. Där anförs tvärtom att om anmälan inte sker snarast efter upptäckt blir kontohavaren – under förutsättning att detta föreskrivits i kontoavtalet och med den begränsning som följer av bestämmelsen i paragrafens andra stycke – betalningsansvarig för ”alla” de belopp som genom obehörig användning av kontokort har påförts kontot. Mot detta klara uttalande kan bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att en ytterligare förutsättning för ansvar införs.

Mot bakgrund härav finner nämnden att A bör vara betalningsskyldig för samtliga obehöriga uttag som gjorts med hennes kort från förlusten till dess anmälan skett. Hennes yrkande kan därför inte bifallas.

3. Två avdelningsordförande var skiljaktiga såvitt avsåg viss del av motiveringen av beslutet och anförde:

Av utredningen framgår att A förlorade sin handväska med kontokortet under en spårvagnsfärd. Det var många människor på spårvagnen, det var stökigt och folk knuffades. Hon satt med sin dotter i knät och hade förutom sin handväska att ta hand om en väska med träningskläder och två kassar. Det framgår mot denna bakgrund att hennes handlingsalternativ när det gällde att ta hand om handväskan var ytterst begränsade. Det låter sig sägas att hon t.ex. borde ha förvarat den hängande över axeln. Med hänsyn till hur förhållandena tedde sig kan vi inte med någon grad av säkerhet bedöma att det hade varit ett säkrare förvaringssätt för kontokortet, t.ex. med tanke på risken att det kunde bli stulet av en ficktjuv. Vi kan därför inte heller anse att hennes beteende har avvikit från vad som kan vara allmänt förekommande. Slutsatsen i denna del är att A inte har förlorat kortet genom oaktsamhet.

I frågan om A anmält förlusten i tid och om hon skall svara för uttag som inte skulle ha kunnat förhindras om förlustanmälan hade gjorts i rätt tid delar vi majoritetens bedömning.