ARN 2000-4837

Förlust av kontokort ur byxficka. Grovt oaktsamhet förelåg inte (34 § konsumentkreditlagen); pleniavgörande. (se även avgörandena 2001-08-28; 2000-6972, 2000-8049, 2000-8208 och 2001-0438)

Förlust av kontokort ur byxficka. Grovt oaktsamhet förelåg inte ( 34 § konsumentkreditlagen ); pleniavgörande. Avgörande 2001-08-28; 2000-4837 (se även avgörandena 2001-08-28; 2000-6972, 2000-8049, 2000-8208 och 2001-0438)

N gjorde i januari 2000 ett bankomatuttag. Bakom honom vid automaten stod två okända personer. Efter uttaget stoppade han ned kort och pengar i bakfickan på sina byxor och gick till en taxi som väntade på honom. Han hade bl.a. på sig kavaj och en lång tung oljerock som gick långt ned på låren.

När han kom hem upptäckte han att kortet var borta. Så fort han kom in i sin bostad ringde han för att spärra kortet. Det visade sig dock att någon redan hunnit göra tre uttag på tillsammans 8 600 kr. Han yrkade att banken skulle ersätta honom för de uttagna beloppen.

Banken bestred yrkandet på den grunden att N ansågs ha förlorat kortet genom grov oaktsamhet. Genom att ha kortet löst i en byxbaksficka hade han inte förvarat kortet på ett acceptabelt sätt. Det var troligt att han förlorat kortet och att de obehöriga uttagen därefter skett genom att de okända personer som stod bakom honom i bankomatkön hade registrerat hans kod och tillgripit hans bankkort ur byxfickan. På grund av den bristande förvaringen ansåg banken att N hade förlorat kortet genom grov oaktsamhet.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Ärendet gäller vilket ansvar en kontohavare har för uttag som gjorts obehörigen från kontohavarens konto i banken med hjälp av ett kontokort som kontohavaren förlorat. Bestämmelser av betydelse för bedömningen av den frågan finns i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830). Dessa bestämmelser innebär, såvitt är i fråga i detta ärende, att ett avtalsvillkor som anger att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande endast om kontohavaren genom grov oaktsamhet har förlorat kortet. Ett avtalsvillkor av nu berört slag finns i det kontoavtal som N har tecknat med banken.

Bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen gäller formellt bara i konsumentkreditfall men anses analogt tillämpliga också på kontokort som inte är knutna till en kredit (se prop. 1991/92:83 s. 93 och 144). Det saknar därför betydelse huruvida N:s kontokort är kopplat till en kredit eller ej.

N skall alltså anses ansvarig för de obehöriga uttag som skett med hans kontokort endast om han har förlorat kortet genom grov oaktsamhet. I förarbetena till 34 § konsumentkreditlagen anges bl.a. att det bör krävas mera försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses föreligga, eftersom kontokort i regel är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika sammanhang. Som exempel på sådana omständigheter som kan vara ”mera försvårande” anges i förarbetena att kontokortet har lämnats kvar i ficka, väska, fordon e.d. som inte stått under uppsikt (se prop. 1976/77:123 s. 191).

I det nu aktuella fallet har N, efter att ha använt kontokortet i en uttagsautomat, lagt kortet löst i bakfickan på sina byxor varefter han färdades i taxi till sin bostad. Han hade därvid också på sig en kavaj och en lång tung oljerock som gick långt ned på låren. När han vid framkomsten till bostaden skulle betala för taxiresan, upptäckte han att kortet var borta.

Banken har inte ifrågasatt N:s uppgifter om omständigheterna kring hur kortet har förlorats.

Enligt nämndens mening kan den som bär på sig ett kontokort inte sägas ha lämnat kvar kortet utan uppsikt (jfr vad som nyss anförts om uttalanden i förarbetena till 34 § konsumentkreditlagen). En utgångspunkt för nämnden är därför att den som burit kortet på sig vid förlusten normalt inte kan anses ha förlorat kortet genom grov oaktsamhet. Det kan emellertid inte uteslutas att det i ett enskilt fall kan föreligga sådana omständigheter att det finns anledning att frångå den normala bedömningen av vad som får anses vara grovt oaktsamt. Vad som återstår att undersöka är därför om det i N:s fall kan föreligga några sådana omständigheter.

Den enda omständighet som avviker från ett normalt aktsamt beteende är att han förvarade kortet i en bakficka på sina byxor. Den omständigheten kan emellertid enligt nämndens mening inte ensam anses utgöra någon sådan mer försvårande omständighet som krävs för att grov oaktsamhet skall anses föreligga. Mot den bakgrunden finner nämnden att det inte finns anledning att frångå den ovan nämnda normalbedömningen i fall av detta slag. Nämnden finner därför att N inte har orsakat förlusten av kontokortet genom grov oaktsamhet. Hans yrkande skall därför bifallas.