ARN 2002-1286

Konsument har inte ansetts berättigad till skadestånd av nätkoncessionshavare på grund av elavbrott. Även fråga om nämndens behörighet att pröva tvisten (11 kap. 10 § ellagen) Avgörande 2002-12-20, 2002-1286

Konsument har inte ansetts berättigad till skadestånd av nätkoncessionshavare på grund av elavbrott. Även fråga om nämndens behörighet att pröva tvisten ( 11 kap. 10 § ellagen ) Avgörande 2002-12-20, 2002-1286

Den 15 november 2001 drabbades K av elavbrott. Avbrottet varade i över två dygn. Försäkringsbolaget utgav ersättning för de skador som uppstod. Självrisken uppgick till 1 000 kr. Vidare uppkom extra utgifter om sammanlagt 1 232 kr för en påtvingad vistelse i på annan ort under elavbrottet. K ansåg att nätkoncessionshavaren F, enligt det ansvar som följer av såväl parternas avtal som ellagen, var skyldig att ersätta självrisken och de utgifter han drabbades av i den mån dessa inte omfattades av försäkringen. K yrkade hos nämnden ersättning med sammanlagt 2 232 kr.

F ifrågasatte om nämnden var behörig att pröva ärendet eller om ärendet lämpade sig för nämndens prövning. I sak bestred F yrkandet under åberopande bl.a. av att den aktuella händelsen inte omfattades av det s.k. kontrollansvar som följer av ellagen.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Kan nämnden pröva tvisten?

Den första fråga som nämnden har att ta ställning till är om nämnden är behörig att pröva tvisten och om ärendet lämpar sig för prövning av nämnden.

Enligt 1 § första stycket 1 förordningen (1988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden har Allmänna reklamationsnämnden till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt ge rekommendation om hur tvisten bör lösas.

Enligt 1 § första stycket 2 samma instruktion har nämnden till uppgift att också pröva tvister om skadestånd mellan å ena sidan fysiska personer och å andra sidan juridiska personer eller enskilda näringsidkare, om den fysiska personens anspråk på skadestånd helt eller delvis kan komma att omfattas av motpartens ansvarsförsäkring och skadan inte uppkommit i samband med den fysiska personens näringsverksamhet, samt ge rekommendation om hur tvisten bör lösas.

Den förstnämnda bestämmelsen tar sikte på tvister där det föreligger ett avtalsförhållande mellan en konsument och en näringsidkare och som gäller en vara, tjänst eller annan nyttighet, medan den sistnämnda bestämmelsen tar sikte på tvister om utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Tvisten i ärendet gäller en nyttighet som har tillhandahållits en konsument för enskilt bruk och omfattas därför av nämndens behörighet.

Bolaget har gjort gällande att ärendet är av principiell betydelse och att det därför och i avsaknad av domstolspraxis på området inte lämpar sig för nämndens prövning. Nämnden konstaterar att dessa omständigheter i sig inte utgör något hinder för nämndens prövning och att ärendet har kunnat utredas inom ramen för nämndens skriftliga förfarande. Nämnden anser därför att nämnden kan pröva tvisten.

Tvisten

Tvisten i ärendet gäller frågan om bolaget är skyldigt att ersätta K den skada som han har åsamkats på grund av det elavbrott som han drabbades av den 15 november 2001 och drygt två dygn framåt.

Om överföringen av el avbryts utan att det beror på konsumentens försummelse och utan att det finns rätt att avbryta överföringen enligt 7 § första stycket, har konsumenten enligt 11 kap. 10 § första stycket ellagen (1997:857) rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren. Rätt till ersättning föreligger emellertid inte, om nätkoncessionshavaren visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Huvudregeln är således att konsumenten har rätt till ersättning för den skada han lider genom ett elavbrott. För att nätkoncessionshavaren skall undgå skadeståndsskyldighet krävs att fyra förutsättningar är uppfyllda. För det första skall det föreligga ett hinder mot överföring av el. För det andra skall hindret ligga utanför nätkoncessionshavarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det. För det fjärde skall nätkoncessionshavaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.

För att nätkoncessionshavaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Nätkoncessionshavaren har bevisbördan för att så är fallet (prop. 1996/97:136, s. 191).

Mellan parterna får anses ostridigt att det har förelegat ett hinder för överföring av el och att hindret har legat utanför bolagets kontroll. Vad nämnden därför har att ta ställning till är om hindret har varit sådant att bolaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det och bolaget inte heller skäligen hade kunnat undvika eller övervinna hindret.

I förarbetena till lagen anföres i fråga om det förstnämnda att det finns risker som är ofta förekommande och typiska för verksamheten så att nätkoncessionshavaren regelmässigt bör räkna med dem, medan andra händelse är så ovanliga och avlägsna att de inte behöver beaktas.

Om t.ex. blötsnö i ett visst område nästan varje vinter orsakar ledningsbrott, trots att nätkoncessionshavaren följt tillsynsmyndighetens föreskrifter och råd, måste det anses att nätkoncessionshavaren skäligen kunde förväntas ha räknat med att avbrott av denna orsak kan ske. Det innebär att risken för skada i dessa fall placeras hos nätkoncessionshavaren. Om däremot ett ledningsbrott orsakas av för det aktuella området extrema väderleksförhållanden eller av en exceptionell händelse, bör nätkoncessionshavaren inte behöva ta avbrottet i beräkning. I sistnämnda fall placeras alltså risken för skada i stället hos konsumenten (prop. 1996/97:136 s 192 ff.).

Av bolagets obemötta uppgifter framgår att stormen förde med sig att ett mycket stort antal träd under en relativt kort tidsrymd föll över ett stort antal ledningar och att vindarna på vissa ställen var av sådan styrka att även kraftledningsstolparna knäcktes.

Bolaget har till stöd för sin ståndpunkt att bolaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med att hindret skulle uppstå åberopat en undersökning utförd av SMHI om

återkomsttider för vindhastigheter i sydöstra Norrland under stormen den 15 november 2001. Undersökningen visar att återkomsstider för medelvindar under den aktuella stormen inte var speciellt extrema. Beträffande byvindarna uttalar SMHI bland annat följande:

”Vinden var under aktuell storm extremt byig, vilket betyder längre återkomsttider för byvinden än för medelvinden. Som synes är de uppmätta byvindarna för flera platser i inlandet mycket höga. Mer än 28 m/s i byarna har uppmätts på tre orter i inlandet. Så höga byvindshastigheter uppträder enligt beräkningarna endast en gång på ett par hundra år. Extremaste återkomsttiderna beräknades för Hamra och Åmot med 285 respektive 275 år.”

Nämnden anser att bolaget genom den utredning som SMHI har gjort får anses ha visat att ledningsbrotten har orsakats av för det aktuella området extrema väderförhållanden och att det inte skäligen kan krävas att bolaget skulle ha räknat med detta.

Fråga återstår då om bolaget skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Häri ligger enligt uttalanden i förarbetena till lagen att det främst skall göras en bedömning av det ekonomiskt rimliga i att vidta åtgärder för att förhindra följderna av ett elavbrott (a. prop. s. 193).

Av bolagets obestridda uppgifter framgår bland annat att bolaget haft ett mycket stort antal montörer och röjningsarbetare ute för att avhjälpa felen, mångdubbelt flera än vad som i normalfallet någonsin har funnits för felavhjälpshantering inom området, att befintliga resurser måste sättas in på de områden som var värst drabbade, att det inte var möjligt och försvarbart att prioritera ledningssträckor med ett mycket fåtal abonnenter och att det inte fanns alternativa möjligheter att förse kunden med el.

Nämnden finner med hänsyn till vad som sålunda får anses utrett att bolaget har vidtagit de åtgärder som skäligen kunde krävas för att undvika och övervinna hindrets följder.

Nämnden finner med hänvisning till det anförda att bolaget visat att de förutsättningar som krävs för att bolaget skall undgå skadeståndsskyldighet är uppfyllda. K:s yrkande kan därför inte bifallas.