Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. (elhandelslagen) förs samman till en ny ellag. Den nya lagen skall reglera bl.a. verksamheter avseende produktion, överföring och användning av el.

I förslaget till ny ellag baseras det materiella innehållet på den nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession, nätverksamhet och nättariffer, skyddsåtgärder och skadestånd, elsäkerhetsåtgärder, tillsyn m.m.

Grundläggande i ellagstiftningen är att det krävs tillstånd (nätkonces­ sion) för att dra fram eller använda elektrisk starkströmsledning. Den nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession förs över till den nya ellagen med vissa ändringar vad gäller tillämpningen av plan­ och bygglagen samt naturresurslagen vid prövning av nätkoncession. I propositionen föreslås vidare vissa mindre ändringar av bestämmelserna, bl.a. i fråga om meddelande av nätkoncession och förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession. Frågan om tvångsförvaltning i samband med återkallelse av nätkoncession skall utredas ytterligare.

De delar av gällande ellagstiftning som infördes till följd av 1995 års elmarknadsreform förs över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. Detta gäller bestämmelser om nätverksamhet, nättariffer, leverans­ koncession, kommunala elföretag samt systemansvar och balansansvar. Det föreslås en utvidgning av Svenska kraftnäts befogenheter att utöva systemansvaret.

• Sida 2
•  Original

Bestämmelser om utlandshandel kompletteras enligt förslaget med en regel som syftar till att stärka samhällskontrollen över tillkommande utlandsförbindelser.

Den nuvarande ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder tar främst sikte på elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska anläggningar. Elsäkerhet i övrigt regleras enligt föreskrifter av Elsäker­ hetsverket i enlighet med ett bemyndigande i ellagen. Bestämmelserna om skyddsåtgärder föreslås i huvudsak föras över oförändrade till den nya ellagen. Skyddsåtgärder föreslås i fortsättningen även gälla elektriska anläggningars inverkan på vissa rörledningar.

Den nuvarande ellagens bestämmelser om skadestånd reglerar skador orsakade av inverkan av elektrisk ström från anläggningar som omfattas av lagen. Särskilda regler finns för skador orsakade av bristande elkvalitet. Nu gällande bestämmelser om skadestånd är i vissa stycken ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Skadeståndsbestämmelserna föreslås överföras i huvudsak oförändrade till den nya ellagen men anpassas till de nuvarande förhållandena på elmarknaden. Systemet med s.k. strikt ansvar för person­ och sakskada som har orsakats genom inverkan av el från en elektrisk anläggning behålls som huvudprincip.

Regelverket för elmarknaden skall enligt förslaget kompletteras genom att bestämmelser om konsumentskydd vid köp av el förs in i den nya ellagen. De föreslagna bestämmelserna gäller dels konsumentskydd vid avstängning av el, dels konsumentskydd vid s.k. kvantitativa drift­ störningar, dvs. avbruten elöverföring på grund av t.ex. tekniska orsaker eller kabelbrott.

Nätmyndigheten vid Närings­ och teknikutvecklingsverket, Elsäker­ hetsverkets och Affärsverket svenska kraftnät har tillsynen över att ellagen och elhandelslagen följs. Inga förändringar föreslås av myndig­ hetsfunktionerna i den nya ellagen, men tillsynsbestämmelserna preciseras i vissa avseenden.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.

• Sida 3
•  Original

8. Leveranskoncession

Regeringens förslag: Elhandelslagens bestämmelser

om leveranskoncession förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (5 kap).

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag:

Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av

en remissinstans, Närings- och teknikutvecklingsverket. Verket föreslår att nätmyndigheten ges befogenhet att på eget initiativ utöva tillsyn över priser och övriga villkor inom ramen för leveranskoncession.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om

leveranskoncession finns i elhandelslagen. De infördes för att skapa stabilitet och skydda mindre kunder och den småskaliga elproduktionen vid övergången till en reformerad marknad.

Den som innehar leveranskoncession är skyldig att leverera el för normala förbrukningsändamål till alla kunder inom området som inte önskar byta elleverantör. Leveranskoncessioner har givits för en tidsperiod om fem år. Elpriset och villkoren för överföring av el övervakas av nätmyndigheten. Kunden har rätt att, efter viss uppsägningstid, byta leverantör och köpa el från annan än den som har leveranskoncession i området. En förutsättning för att kunna byta leverantör är att de krav på mätning och avräkning som är förknippade med ett byte kan tillgodoses.

Den som innehar leveranskoncession är vidare skyldig att köpa el från produktionsanläggning som är belägen inom området och som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW. Det innebär att små elproduktionsanläggningar är garanterade avsättning för den el som produceras.

Bestämmelserna om leveranskoncession bör föras över till den nya lagen i huvudsak oförändrade och samlas i ett särskilt kapitel.

I enlighet med det förslag som redovisas i avsnitt 13 får nätmyndigheten befogenhet att på eget initiativ pröva de elpriser och villkor för överföring av el som tillämpas av en leveranskoncessionär. Därigenom krävs det inte att en enskild kund klagar på leveranskoncessionären elpriser eller villkor för överföring för att nätmyndigheten skall ha befogenhet att genomföra en prövning.

Samtliga lämnade leveranskoncessioner gäller t.o.m. år 2000. Systemet med leveranskoncessioner skall utvärderas före år 2000 inför utgången av leveranskoncessionernas 64

• Sida 65
•  Original

giltighetstid. I det sammanhanget skall även villkoren för avsättning av el från småskaliga produktionsanläggningar ses över. Härigenom skapas underlag för en prövning av systemet med leveranskoncession, bl.a. om detta på ett ändamålsenligt sätt tillgodoser de små elanvändarnas och de små producenternas behov av skydd på elmarknaden. I det sammanhanget kan ställning tas till frågan om systemet med leveranskoncessioner skall permanentas i en eller annan form.

• Sida 66
•  Original

9Utrikeshandeln med el

9.1Inledning

Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste åren har utvecklingen på den svenska elmarknaden kännetecknats av en ökad internationalisering. Handelsutbytet med andra länder har ökat markant. Denna utveckling har i allt väsentligt haft gynnsamma effekter för det svenska samhället. Till följd bl.a. av att de europeiska elmarknaderna har en starkt varierande grad av öppenhet gentemot andra länder har emellertid från tid till annan oro uttryckts för att vinsterna av internationaliseringen inte kommer alla länder till godo i samma utsträckning.

Vid riksdagens behandling av regeringens proposition om en elmarknad med konkurrens (prop. 1991/92:133) betonade näringsutskottet det önskvärda i att ta hänsyn till behovet av internationell ömsesidighet för att konkurrenssnedvridningar skall undvikas (bet. 1991/92:NU 30).

Sommaren 1994 tillkallade regeringen en kommission, Energi­ kommissionen (N 1994:04), med parlamentarisk sammansättning. Energikommissionen hade enligt sina direktiv (dir. 1994:67) i uppgift att granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och ut­ veckling av energisystemet och att analysera behovet av förändringar och ytterligare åtgärder. Kommissionen skulle vidare mot bakgrund av elmarknadens avreglering följa utvecklingen på den svenska elmarknaden och föreslå de åtgärder som den ansåg vara motiverade för att säkerställa en effektiv elförsörjning. I kommissionens uppdrag ingick också att särskilt behandla utlandshandeln med el och de regionalpolitiska frågorna.

I delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14) framhöll Energi­ kommissionen beträffande utrikeshandeln med el att Sverige under lång tid har haft ett elhandelsutbyte med grannländerna som har inneburit fördelar av flera slag. Kommissionen konstaterade emellertid också att det i övervägandena om elmarknadsreformen hade rests farhågor att öppnandet av den svenska marknaden till följd av en ökad elexport skulle kunna leda till prishöjningar och svårigheter att upprätthålla försörjningstryggheten. Regeringens bedömning: Utrikeshandeln med el innebär normalt sett fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom att de nationella elsystemen kopplas samman kan produktionskapaciteten utnyttjas effektivare och det samlade behovet av reservkapacitet nedbringas. Vid ett större behov av ökad eltillförsel kan import bidra till att utjämna de prisfluktuationer som övergångsvis kan uppstå.

Överföringsförbindelserna är en viktig del av elsystemets infrastruktur. Det är mot denna bakgrund angeläget att samhällets kontroll stärks vad avser tillkommande utlandsförbindelser.

• Sida 67
•  Original

Energikommissionen bedömde att det i dag inte finns anledning att vänta någon omfattande svensk elexport med prishöjande effekter. På längre sikt ökar dock osäkerheten om utvecklingen i omvärlden. Kommissionen konstaterade att den nya ellagstiftningen ger staten möjligheter att utöva en viss kontroll över utrikeshandeln med el. I betänkandet föreslogs vissa kompletteringar och tillägg i ellagstiftningen för att stärka denna kontroll. Energikommissionen föreslog också att en särskild koncession för export och import av el skulle införas.

I propositionen (prop. 1994/95:222) om ny ellagstiftning konstaterade regeringen att utrikeshandeln med el innebär fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom att de nationella elsystemen kopplas samman kan produktionskapaciteten utnyttjas effektivare och det samlade behovet av reservkapacitet nedbringas. Vid ett större behov av nytillskott på tillförselsidan kan import bidra till att utjämna de prisfluktuationer som övergångsvis kan uppstå.

I propositionen konstateras att reglerna i ellagen avseende bedömningsgrunderna vid prövning av utlandsförbindelser ger staten ett stort inflytande över etableringen av sådana förbindelser. För att tillgodose samhällets intresse av långsiktig försörjningstrygghet borde enligt propositionen en strävan vara att tillkommande utlandsförbindelser ägs och förvaltas av staten . Denna fråga, liksom Energikommissionens förslag om en koncession för export och import av el, borde enligt propositionen utredas vidare.

Genom riksdagens beslut på hösten 1995 med anledning av propositionen (bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2) infördes vissa bestämmelser som rör utlandshandeln med el. Enligt 2 § 2 mom. ellagen får nätkoncession meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Nätkoncession som avser en utlandsförbindelse får inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. Enligt förarbetena bör vid prövningen av ansökan om nätkoncession för utlandsförbindelse ett antal bedömningskriterier tillämpas, exempelvis förbindelsens betydelse för den allmänna tillgången på överföringskapacitet till utlandet, driftsäkerheten i det svenska elsystemet och den långsiktiga leveranssäkerheten.

Vidare innehåller lagen (1994:618) om handel med el, m.m. regler som rör utrikeshandeln. I lagens 2 § föreskrivs att den som ingår leveransavtal avseende en period som överstiger sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet som regeringen utser.

Utredningen om regler för organiserad handel med el m.m. (Elbörsutredningen) tillkallades i augusti 1995 (dir. 1995:112). Enligt direktiven var uppdraget att dels föreslå regler för börshandel med el, dels lämna förslag till den reglering av utrikeshandeln med el som kan bli nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten. Utredningens förslag i fråga om utrikeshandeln med el behandlas i avsnitten 9.2 och 9.3 nedan.

EG­direktiv om regler för en inre marknad för el

• Sida 68
•  Original

I december 1996 antog Ministerrådet ett direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (96/92/EG). Direktivet baseras på ett förslag av Kommissionen från år 1992. Direktivet trädde i kraft den 19 februari 1997. Medlemsländerna skall inom två år från denna tidpunkt införliva direktivet i nationell rätt.

Direktivet innehåller regler om handel och investeringar inom elsektorn. Syftet är att elmarknaden stegvis skall öppnas samtidigt som allmänhetens tillgång till grundläggande service garanteras. Öppnandet skall ske genom att varje medlemsland utser s.k. berättigade kunder, dvs. kunder som har rätt att välja leverantör. Graden av marknadsöppning beror på hur stor andel av den samlade elförbrukningen i landet som dessa kunders sammanlagda förbrukning motsvarar. Sex år efter direktivets ikraft­ trädande skall marknadsöppningen motsvara ca en tredjedel av landets samlade elförbrukning.

När det gäller nya kraftproduktionsanläggningar skall medlemsländerna enligt direktivet tillämpa antingen ett tillståndsförfarande eller ett anbudsförfarande. Vid tillståndsförfarandet har var och en som uppfyller ett antal objektiva kriterier rätt att uppföra en anläggning. När anbudsförfarandet tillämpas skall ett oberoende organ genomföra anbudstävlingar när det bedöms finnas behov av ny produktionskapacitet.

Det finns stora skillnader mellan medlemsländerna vad gäller graden av öppenhet på elmarknaden. Dessa skillnader bedöms att bestå under lång tid framöver. För att det inte skall uppstå bristande jämvikt i handeln med el mellan medlemsstaterna finns i direktivet regler som ger medlemsländerna rätt att vidta vissa åtgärder för att upprätthålla ömsesidighet i handeln med andra medlemsstater.

Direktivet innehåller också regler som innebär att medlemsstaterna kan ålägga företag inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Dessa tjänster kan avse bl.a. kvalitet och pris på leveranser, försörjningstrygghet och miljöskydd.

Vidare finns bestämmelser om att medlemsländerna, i händelse av en plötslig kris på energimarknaden, får vidta nödvändiga skyddsåtgärder.

9.2Koncession för utlandshandel med el

Elbörsutredningens (EBU) förslag: Utredningen föreslår att ett latent koncessionssystem införs som innebär att regeringen, under perioder då den svenska försörjningstryggheten bedömas vara hotad, kan införa krav på koncession för export av el. Koncessionsplikten föreslås gälla för såväl befintliga som tillkommande avtal om export av el.

Koncessionplikten föreslås kombineras med en statistisk övervakning, så att regeringen fortlöpande kan erhålla ett objektivt beslutsunderlag. Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att ytterligare kunna reglera ingångna kontrakt avseende utlandshandeln med el.

• Sida 69
•  Original

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser ­ Elberedskapsutredningen, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Svenska Kraftverksföreningen, Riksrevisionsverket, Stockholms Universitet, Svenska Kommunförbundet, Svenska kraftnät, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund ­ anser att huvudregeln bör vara frihandel och ställer sig bakom förslaget om ett latent koncessionssystem som innebär att regeringen kan införa krav på koncession för export då den svenska försörjningstryggheten anses hotad. Kommerskollegium, Konkurrens­ verket, Svenska kraftverksföreningen, Riksrevisionsverket, Stockholms universitet och Sveriges Advokatsamfund framför dock synpunkter på hur förslaget i vissa delar kan förtydligas och kompletteras.

Jernkontoret, Kemikontoret, Skogsindustrierna och Svenska Gruvföreningen (den energiintensiva industrin) förordar i stället i en gemensam skrivelse att ett permanent koncessionssystem införs för export av elkraft, i syfte att trygga den svenska elförsörjningen.

Skälen för regeringens bedömning: Utrikeshandeln med el innebär som regel fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom ett fritt handelsutbyte med våra grannländer kan kostnaderna för elförsörjningen hållas nere, samtidigt som miljöeffekterna från elproduktionen begränsas. Möjligheterna att bedriva utrikeshandel förbättrar också generellt sett vår försörjningstrygghet.

Sedan flera år pågår ett arbete som syftar till att åstadkomma en integrerad nordisk elmarknad. Vid ett möte i juni 1995 enades de nordiska energiministrarna om vissa principer för det nordiska elsamarbetet. Bl.a. förutsätts att handeln skall utvecklas med hänsyn till ömsesidighet och till de skillnader som finns vad gäller elsektorns organisation i länderna. Syftet är att skapa förutsättningar för länderna att ta tillvara de ömsesidiga ekonomiska, energimässiga och miljömässiga fördelar som den nordiska elhandeln innebär.

Elmarknaderna i Europa kännetecknas i dag av generellt sett stora skillnader när det gäller möjligheterna till export och import av el. När direktivet om regler för en inre marknad för el år 1999 har införlivats av EU:s medlemsländer kommer en stegvis öppning av marknaderna att ske. Under en övergångsperiod kan det inte uteslutas att det uppstår obalanser i handeln med el mellan medlemsländerna. Regeringen bedömer dock att sådana obalanser inte kommer att leda till så kraftiga prisökningar eller andra störningar i Sverige att försörjningstryggheten hotas.

EBU konstaterar i sitt betänkande att en begränsning av gemenskapshandeln med el i syfte att säkerställa försörjningstryggheten torde vara förenlig med EG:s regelverk, under förutsättning att den reglering som väljs utformas så att den utgör den åtgärd som minst stör gemenskapshandeln (proportionalitetsprincipen). Utredningen bedömer det inte som helt uteslutet att krav på allmän koncession för export och import av el skulle vara förenligt med EG­rätten, men understryker att det kan vara svårt att påvisa att en koncession för import av el skulle vara nödvändig för att säkerställa den svenska försörjningstryggheten. För att ytterligare lindra den handelshindrande effekten av en reglering förespråkar utredningen vidare att koncessionssystemet för exporten utformas som ett latent ­ dvs. 69

• Sida 70
•  Original

icke­permanent ­ system. Huvudregeln skulle således under normala förhållanden vara frihandel. Utredningen framhåller slutligen att den svenska regleringen endast kan gälla under en övergångsperiod, dvs. fram till dess att en inre marknad för el föreligger inom EU.

I förhandlingarna om EU:s elmarknadsdirektiv ägnades frågan om ömsesidighet i handeln stort utrymme. I direktivet har också införts regler som ger medlemsländerna möjlighet att under en övergångsperiod vidta åtgärder för att åstadkomma ömsesidighet och att skydda sig mot en plötslig kris i energitillförseln.

Regeringen kan, vad avser utlandshandelns inverkan på försörjningstryggheten, konstatera följande. I händelse av en akut försörjningskris är det angeläget att den systemansvariga myndigheten har möjlighet att med kort varsel sätta in åtgärder, exempelvis genom att kunna föreskriva om att avbrott eller andra begränsningar av eltillförseln skall ske. I denna proposition föreslås en bestämmelse som bemyndigar regeringen att utfärda närmare föreskrifter avseende den systemansvariga myndighetens befogenheter i sådana situationer (se avsnitt 11). Därigenom skapas förutsättningar för att en akut försörjningskris kan mötas på ett effektivt sätt. Myndigheten skall härvid beakta krav på rättvisa och likvärdig behandling vad avser avbrott eller begränsningar i leveranserna.

Enligt regeringens bedömning finns det i dag ingen omedelbar risk för att försörjningstryggheten i ett något längre perspektiv skulle kunna sättas i fara till följd av ingångna avtal om leveranser av el över utlandsförbindelserna. Farhågorna för att utlandshandeln skulle inverka negativt på försörjningstryggheten baseras ofta på antagandet att elpriserna skulle stiga som en följd av ökad utlandshandel. Som bl.a. Energikommissionen konstaterade i sitt betänkande (SOU 1995:14) Ny elmarknad är de svenska utlandsförbindelserna huvudsakligen kopplade till elsystem som inte kan väntas ge några avgörande prishöjande influenser på den svenska elmarknaden.

Regeringen delar vidare EBU:s uppfattning att en reglering av här angivet slag med hänsyn till EG­rätten endast skulle kunna gälla under en övergångsperiod, intill dess att harmoniserade regler har fastställts vad avser en inre marknad för el inom EU. Även om reglerna i elmarknads­ direktivet utgår från att elmarknaderna skall öppnas stegvis, så talar mycket för att utvecklingen kan komma att bli snabbare än vad som förutses i direktivet. En inre marknad för el inom EU kan således ha etablerats inom några få år.

Mot angiven bakgrund finner regeringen inte tillräckliga skäl att införa någon ytterligare kontroll eller reglering av handeln med el på utlandsförbindelserna. Det är emellertid angeläget att ansvariga myndigheter noga följer utvecklingen av utlandshandeln och löpande underrättar regeringen om mer betydelsefulla förändringar vad avser denna handel.

• Sida 71
•  Original

9.3Prövning av tillkommande utlandsförbindelser

Elbörsutredningens (EBU) förslag: EBU föreslår att ett tillägg görs i gällande regler som innebär att vid prövning av nätkoncession för utlandsförbindelse skall särskilt beaktas hur sökanden avser att säkerställa att ledningen kommer att upplåtas på icke­diskriminerande villkor.

Genom denna komplettering skulle regeringen få möjlighet att förtydliga med vilka villkor en koncession skall förenas, bl.a. lika tillträde till förbindelserna, iakttagande av lika behandling och rationellt användande av förbindelsen.

Remissinstanserna:

Kommerskollegium, Svenska Kraftverks­

föreningen, Stockholms Universitet, Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Fastighetsägareförbund ställer sig bakom utredningens slutsats att det ej är lämpligt att i lag stadga att staten skall äga och förvalta utlandsförbindelserna eftersom det finns risk för konflikt med EG­rätten. Utredningens förslag om en ändring av befintlig lagstiftning anses fullt tillräcklig.

Flera remissinstanser ­ däribland HSB:s Riksförbund, Landsorgan­ isationen i Sverige, Statskontoret, Svenska kraftnät, Överstyrelsen för civil beredskap och den energiintensiva industrin ­ hävdar att ett statligt ägande och förvaltande av utlandsförbindelserna inte står i strid med EG­rätten. Sveriges Industriförbund anser att Svenska kraftnät bör ha huvudansvaret för utlandsförbindelserna.

Flertalet av dessa remissinstanser menar att ett statligt ägande av utlandsförbindelserna medför konkurrensneutralitet och att samtliga aktörer på marknaden därmed får tillgång till förbindelserna på lika villkor samt att utlandsförbindelserna utgör ett naturligt monopol som endast staten kan äga.

Skälen för regeringens förslag: De grundläggande riktlinjerna för verksamheten med stamnätet, som fastställdes av riksdagen år 1992 (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322), innebär att stamnätet och de statliga utlandsförbindelserna skall förvaltas av det statliga affärsverket Svenska kraftnät. Vidare angavs att principen för ägandet av utlandsförbindelserna bör vara att Svenska kraftnät skall äga och förvalta en tillräckligt stor andel av utlandsförbindelserna för att säkerställa svenska producenters och elanvändares möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med köpare och säljare utomlands.

I den proposition (prop. 1994/95:222) som låg till grund för riksdagens beslut om ny ellagstiftning konstateras, i nu berörda delar av den nya ellagstiftningen, att reglerna i den nuvarande ellagen avseende bedömningsgrunderna vid prövning av utlandsförbindelser ger staten ett stort inflytande över etableringen av sådana förbindelser. En strävan, för att tillgodose samhällets intresse av långsiktig försörjningstrygghet, bör

Regeringens förslag: För att säkerställa att tillkommande utlandsförbindelser upplåts på icke­diskriminerande villkor skall nätkoncession för utlandsförbindelse endast få beviljas den som har nätkoncession för stamnätet.

• Sida 72
•  Original

dock vara att tillkommande utlandsförbindelser ägs och förvaltas av staten.

Enligt EBU och vissa remissinstanser kan det ifrågasättas om ett direkt stadgande i lag, med innebörd att samtliga tillkommande utlandsförbindelser skall ägas och förvaltas av staten, är förenligt med grundläggande regler i EG­rätten om bl.a. fri varurörlighet.

Det ankommer i sista hand på EG­domstolen att avgöra om en sådan regel är förenlig med EG­rätten.

Bestämmelserna i nuvarande ellagstiftning om koncession för utlandsledningar och om anmälningsplikt för avtal med viss varaktighet ger redan i dag samhället ett inflytande på anläggande och drift av nya utlandsförbindelser.

För närvarande sker en snabb internationalisering av handeln med el. Inte minst gäller detta inom EU, delvis till följd av det nyligen beslutade elmarknadsdirektivet. Det är angeläget att det ökade handelsutbytet med övriga medlemsländer sker på ett sätt som är till nytta för alla deltagande parter. Investeringar i utlandsförbindelser innebär som regel betydande ekonomiska åtaganden. Sådana investeringar torde därför i första hand genomföras av aktörer med stora ekonomiska resurser. För att tillförsäkra sådana investeringar lönsamhet är det naturligt och i många fall nödvändigt att den som investerar i en utlandsförbindelse samtidigt tecknar avtal som motsvarar större delen av den tillkommande kapaciteten.

Samtidigt är det emellertid angeläget att svenska producenter och större elanvändare tillförsäkras reella möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med köpare och säljare utomlands. Det bör således säkerställas att enskilda företag inte ges möjlighet att monopolisera utlandshandeln, utan att denna kan ske på icke­diskriminerande villkor. De angivna strävandena att tillkommande utlandsförbindelser skall ägas och förvaltas av staten är ett medel att uppfylla dessa syften.

I dag ägs huvuddelen av utlandsförbindelserna av staten och förvaltas av Svenska kraftnät. Vid prövning av koncessioner för tillkommande utlandsledningar måste hänsyn tas både till de angivna riktlinjerna för verksamheten med stamnätet, och till samhällets behov av inflytande över tillkomsten och utnyttjandet av nya utlandsförbindelser.

Stamnätet och utlandsförbindelserna utgör en del av samhällets infrastruktur. De utgör sammantaget en förutsättning för en fungerande utrikeshandel med el. Såväl tekniska skäl som kraven på opartiskhet och likabehandling talar för en nära samordning av utbyggnaden och driften mellan stamnätet och utlandsförbindelserna.

Svenska kraftnät har i dag systemansvaret för det svenska elsystemet. Vidare skall affärsverket, såsom utövare av statens äganderätt till stamnätet, uppfylla krav på opartiskhet och icke­diskriminering. Mot denna bakgrund är det enligt regeringens bedömning naturligt att endast Svenska kraftnät normalt bör kunna meddelas koncessioner som avser nya utlandsförbindelser. Därigenom skapas garantier för att utbyggnaden av utlandsförbindelserna sker i en lämplig takt, och att tillkommande utlandsledningar upplåts på icke­diskriminerande villkor. Enligt

• Sida 73
•  Original

nuvarande ellagstiftning får nätkoncession, som avser en utlandsförbindelse, inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. Den lagändring som här föreslås innebär inte någon förändring vad avser de grundläggande kraven på en långsiktig försörjnings­ trygghet.

Vissa avsteg bör dock kunna göras från denna huvudregel. Det gäller i de fall en ansökan om koncession för utlandsförbindelse avser en ledning med mindre betydelse för det samlade överföringsnätet. Som exempel kan nämnas då en ansökan avser åtgärder avseende en befintlig utlandsledning som redan har meddelats koncession eller då ansökan avser en ny ledning som har en begränsad kapacitet. Huvudregeln avser endast nya utlandsförbindelser, dvs. sådana förbindelser för vilka koncession inte sökts före de nya reglernas ikraftträdande. Den skall således inte omfatta förlängning av giltighetstiden för redan beviljade koncessioner för utlandsförbindelser.

• Sida 74
•  Original

10Kommunala elföretag

Regeringens förslag: Bestämmelserna om kommunala

elföretag i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. förs över till den nya lagen och samlas till ett kapitel (7 kap).

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna:

Svenska Fjärrvärmeföreningen

anför att lagtexten bör förtydligas så att det tydligt framgår om verksamheten måste särskiljas eller redovisas åtskilda i sådana fall då samtidig produktion av elkraft och fjärrvärme sker i värmekraftverk. Föreningen anför vidare att kommunala fjärrvärmeföretag bör undantas från lokaliseringsprincipen.

Skälen för regeringens förslag: Lagen (1994:618) om

handel med el, m.m. (elhandelslagen) innehåller bl.a. särregler för kommunal elverksamhet. De innebär bl.a. att kommunal produktion av och handel med el som drivs i privaträttslig form undantas från vissa av kommunallagens principer. För sådan verksamhet gäller ej lokaliseringsprincipen. Vidare gäller att verksamheten skall drivas på affärsmässig grund i stället för med iakttagande av självkostnadsprincipen och likställighetsprincipen.

Bestämmelserna har införts för att göra konkurrensvillkoren för kommunala elföretag likvärdiga dem som gäller för övriga företag på elmarknaden.

Bestämmelserna bör föras över oförändrade till den nya lagen och samlas till ett särskilt kapitel.

Kommunallagens lokaliseringsprincip innebär att en kommun som bedriver värmeproduktion endast får leverera värme inom den egna kommunen. Regeringen har i prop. 1996/97:84 om en uthållig energiförsörjning informerat riksdagen om sin avsikt att inom kort låta se över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. I översynen skall ingå att bedöma om lokaliseringsprincipen är ett hinder för en effektiv fjärrvärmeutbyggnad och, om så bedöms vara fallet, att överväga förändringar i kommunallagen.

• Sida 75
•  Original

11Systemansvar och balansansvar

Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om

systemansvar och bestämmelserna om balansansvar i lagen (1994:681) om handel med el, m.m. förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (8 kap).

Befogenheterna inom systemansvaret vidgas. Regeringen skall bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter som ger den systemansvariga myndigheten befogenheter att i den utsträckning som behövs för att kunna utöva systemansvaret beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till annan nätkoncessionshavare eller elkonsument.

I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och avbrytande av elleverans ske så rättvist som möjligt med hänsyn till rådande eltekniska förhållanden och koncessionshavarens åtagande om leveranssäkerhet.

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. ELU föreslår att det i lagtexten anges att nätkoncessionshavaren skall avbryta eller begränsa leveranserna så likvärdigt och rättvist som möjligt.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av

en remissinstans, Svenska Elverksföreningen. Föreningen anför att avbrott eller begränsningar av leveranser i förevarande fall i praktiken kommer att utföras i regionnät och att elanvändarna påverkas indirekt genom att två eller flera nätägare kan vara berörda av åtgärden. Föreningen anser att regionnätsägaren med stöd av den föreslagna bestämmelsen i princip kan avbryta leveranserna för många kunder anslutna till olika nätkoncessionshavares nät. För att undanröja tolkningsproblem bör det enligt föreningen även framgå av lagtexten att avbrotten kan beröra annan innehavare av nätkoncession.

Elberedskapsutredningen (N1996:02) har vid remiss av Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el (SOU 1996:49) lämnat synpunkter angående ELU:s förslag om systemansvaret. Utredningen anför att den systemansvariga myndigheten vid höjd beredskap bör ha rätt att beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el på ett sätt som tillgodoser totalförsvarets behov.

Skälen för regeringens förslag: Med systemansvar

avses i den nuvarande ellagen ansvaret för att det nationella elsystemet fungerar som ett sammanhållet system med tillfredställande driftsäkerhet. Det innefattar 75

• Sida 76
•  Original

bl.a. ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Svenska kraftnät är systemansvarig myndighet.

Med balansansvar avses det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i en uttagspunkt. Bestämmelserna om balansansvar finns i lagen (1994:618) om handel med el, m.m.

I den nya lagen bör den ordning som gäller enligt den nuvarande ellagen avseende systemansvar behållas. Även den ordning som enligt lagen (1994:618) om handel med el, m.m. gäller för balansvaret bör behållas. Bestämmelserna om systemansvar och balansansvar bör samlas i ett särskilt kapitel.

Vidgade befogenheter inom systemansvaret

Det finns behov av att vidga befogenheterna inom systemansvaret. Regeringen bör bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter som ger den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning som behövs för att den skall kunna utöva systemansvaret, befogenheter att beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till annan nätkoncessionshavare eller elanvändare.

Obalanser mellan produktion och förbrukning måste avhjälpas mycket snabbt för att dessa inte skall medföra ett totalt eller partiellt sammanbrott i elförsörjningen, dvs. elavbrott med mycket stor omfattning. Enligt bestämmelserna i den nuvarande ellagen har den systemansvariga myndigheten möjlighet att enligt vad regeringen närmare föreskriver beordra kraftproducenter att öka eller minska produktionen av el i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret. Regeringen har i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström utfärdat närmare föreskrifter om detta. Det finns således möjlighet för Svenska kraftnät att beordra åtgärder på produktionssidan för att bringa systemet i balans. Dessa bestämmelser bör föras över till den nya lagen. I normala driftlägen sker balansregleringen genom avtal mellan Svenska kraftnät och vissa producenter.

Det kan emellertid inte förutsättas att åtgärder på produktionssidan i alla situationer kommer att vara tillräckliga för att upprätthålla balansen i elsystemet. Under vissa förhållanden kan det visa sig nödvändigt att avbryta eller begränsa elförbrukningen. Det kan exempelvis gälla situationer med bristande överföringsförmåga i stamnätet eller temporär brist på produktionskapacitet för tillförselreglering. Sådana avbrott eller begränsningar sker genom s.k. belastningsfrånkoppling. Praktiska erfarenheter visar att detta förfarande är viktigt bl.a. i ett 76

• Sida 77
•  Original

återuppbyggnadsskede till normal drift av elsystemet efter att en stor störning har inträffat.

Det ingår i Svenska kraftnäts uppgifter som systemansvarig myndighet att initiera avbrott eller begränsningar av elförsörjningen när det är påkallat för att upprätthålla balansen i elsystemet. Avbrotten eller begränsningarna genomförs i praktiken av Svenska kraftnät eller annan nätkoncessionshavare. Svenska kraftnät bör i första hand söka träffa avtal med övriga nätägare om automatisk och manuell bortkoppling av förbrukning i dessa situationer. Enligt vad regeringen inhämtat har flera sådana avtal redan träffats. I den mån sådana avtal inte är tillräckliga bör dock Svenska kraftnät ges möjlighet att beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa överföringen av el om det är nödvändigt för att bringa elsystemet i balans. Det bör framhållas att en minskning av konsumtionen inte är ett alternativ till en ökning av produktionen vid balanshållning. Först då möjligheterna att upprätthålla balansen genom ökad produktion är uttömda får minskning av konsumtionen tillgripas. Sådana situationer är mycket ovanliga. Reglerna om belastningsfrånkoppling kommer sällan att utnyttjas.

När belastningsfrånkoppling tillgrips måste ett antal kriterier iakttas. Speciellt måste beaktas att syftet med frånkopplingen är att upprätthålla balansen i det nationella elsystemet och avvärja störningar och avbrott i försörjningen.

De ytterst sällsynta situationer som kräver avbrott eller begränsningar av elkonsumtionen för att balansen i elsystemet skall upprätthållas kan förväntas inträffa snabbt och oväntat. Det krävs i sådana fall snabba åtgärder för att parera störningen. Den nuvarande tekniken för driftstyrning av nätverksamhet medger endast en grov styrning av belastningsfrånkopplingen i en akut störningssituation. Tidsförhållandena medger inte heller några överväganden om vilka hänsyn som skall tas till enskilda elanvändare. I praktiken innebär avbrotten eller begränsningarna bortkoppling av elförsörjningen till regionala eller lokala nät. Avbrotten eller begränsningarna berör alltså hela eller delar av en eller flera nätkoncessionshavares nät på såväl regional- som lokalnätsnivå. Det är i vanliga fall således inte fråga om bortkoppling av enskilda elanvändare utan av annan nätkoncessionshavares nät.

Det övergripande målet att upprätthålla balansen i det nationella elsystemet bör ges den högsta prioriteten, dvs. övriga kriterier kan beaktas endast då de inte hotar det övergripande målet. Det som i första hand bör avgöra hur avbrotten eller begränsningarna genomförs är de driftförhållanden och eltekniska förutsättningar som råder i den aktuella situationen. Därmed avses möjligheterna till

• Sida 78
•  Original

och behovet av belastningsfrånkoppling med hänsyn till bl.a. elsystemets utformning och stabilitet.

Elanvändarnas krav på leveranssäkerhet kan skilja sig åt. Med leveranssäkerhet avses i detta sammanhang risken för avbrott i elförsörjningen till följd av tekniska fel i överföringssystemet. Den enskilde konsumenten kan genom avtal med nätägaren inom vissa gränser anpassa leveranssäkerheten till de egna behoven. Det förekommer att framför allt större elanvändare tecknar avtal med koncessionshavare om ökad leveranssäkerhet. Som ett andra kriterium bör gälla att sådana avtal skall respekteras vid avbrott eller begränsningar av förbrukningen så långt det är tekniskt möjligt.

Som ett tredje kriterium gäller att avbrott eller begränsning av förbrukningen skall genomföras så rättvist som möjligt för elanvändarna när det är möjligt. I detta kriterium inbegrips framför allt att s.k. roterande belastningsfrånkoppling (s.k. RoBo) skall tillämpas. Därmed förstås att överföringen till ett visst område avbryts under en begränsad tidsperiod, exempelvis en timme. Därefter återupptas överföringen i området varvid överföringen avbryts på motsvarande sätt i ett annat område. Kriteriet innebär också att RoBo inte påbörjas i samma område varje gång utan att man försöker sprida denna så mycket som möjligt.

I vissa situationer måste det dock finnas möjlighet att göra avsteg från hänsyn till avtal och kraven på en rättvis och likvärdig behandling. Regeringen bör kunna föreskriva om hur avbrott och begränsningar skall ske, exempelvis för att vid höjd beredskap trygga elförsörjningen till prioriterade elanvändare.

• Sida 79
•  Original

12Elskador och skyddsåtgärder

12.1Skydd mot elskador

ELU:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: Elektriska anläggningar är alltid förenade med vissa säkerhetsrisker. Bestämmelserna om skyddsåtgärder vid elektriska anläggningar syftar till att förhindra personskador och skador på egendom samt störning av driften i andra anläggningar.

De bestämmelser som finns i den nuvarande ellagen om skyddsåtgärder avser främst elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska anläggningar. Ellagen innehåller således inte några närmare föreskrifter om åtgärder till skydd mot direkt inverkan av el vid beröring m.m. Det har inte ansetts lämpligt att meddela sådana föreskrifter i lag eftersom de skulle behöva vara mycket detaljerade. Med stöd av ett bemyndigande i lagen kan i stället regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela de föreskrifter om skydd mot elskador som är påkallade från elsäkerhetssynpunkt. Regeringen har bemyndigat Elsäkerhetsverket att meddela sådana föreskrifter. Grundläggande bestämmelser om utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar finns i verkets s.k. starkströmsföreskrifter (ELSÄK­FS 1994:4). Om elektrisk materiel finns särskilda bestämmelser i EG:s s.k. lågspänningsdirektiv (73/23/EEG), som införlivats i svensk rätt genom förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel och föreskrifter från Elsäkerhetsverket.

För att markera elsäkerhetens betydelse bör det införas en allmän bestämmelse i den nya ellagen med innebörden att en elektrisk anläggning och anslutna anordningar skall vara så beskaffade och placerade samt användas på ett sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el. I övrigt bör den nuvarande ordningen behållas, vilket innebär att det är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer som utfärdar föreskrifter på elsäkerhetsområdet. Regeringens förslag: Bestämmelserna om skyddsåtgärder förs i huvudsak oförändrade över till den nya lagen och samlas i ett särskilt kapitel (9 kap.).

I den nya lagen förs in en generell bestämmelse som innebär att en elektrisk anläggning bl.a. skall vara beskaffad på ett sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el.

Ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder skall i fortsättningen även gälla elektriska anläggningars inverkan på vissa rörledningar.

• Sida 80
•  Original

12.2Prioritetsprincipen

ELU:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget. Svenska Kraftverksföreningen och Telestörningsnämnden tillstyrker att den s.k. prioritetsprincipen skall gälla även i förhållande till koncessionspliktiga naturgasledningar. Telestörningsnämnden påpekar att den föreslagna bestämmelsen inte kommer att styra ansvaret för gasledningar som är kortare än 20 km, eftersom dessa inte är koncessionspliktiga. Nämnden aktualiserar också frågan om behov av reglering av andra rörledningar än ledningar för naturgas, t.ex. fjärrvärmeledningar. Liknande synpunkter har framförts av Svenska Bioenergiföreningen.

Skälen för regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder bygger på tidsprioritet. Huvudregeln innebär att innehavaren av en äldre anläggning har rätt att driva anläggningen utan att bli utsatt för störningar från en senare tillkommen anläggning. I lagen föreskrivs att innehavare av en elektrisk anläggning som genom inverkan på redan befintlig sådan anläggning kan vålla skada eller störning på person eller egendom är skyldig att vidta åtgärder för att förebygga sådan skada eller störning. Underlåter den nya anläggningens innehavare att utföra erforderliga åtgärder är det han ensam som kommer att vara skadeståndsskyldig för uppkommen skada.

Ellagens bestämmelser om tidsprioritet vid skyddsåtgärder kan anses vara väl avvägda. Innehållet i dem i sak bör därför föras över till den nya lagen.

Den nuvarande lagstiftningen behandlar endast frågor som gäller skyddsåtgärder mot störningar på andra elektriska anläggningar. Enligt ELU kan skyddsåtgärder även behöva vidtas på vissa icke elektriska anläggningar. Det gäller främst elektriskt ledande rörledningar som används för överföring av gas, färskvatten eller hetvatten i fjärrvärmesystemen. Bland dem är det främst på naturgasledningar som skador i form av korrosion har uppstått genom inverkan av elektriska anläggningar. Den elektriska anläggningen kan redan vid normala driftsförhållanden orsaka denna typ av skador på gasledningar. På andra typer av rörledningar sker skada i praktiken endast under onormala driftsförhållanden vid den elektriska anläggningen.

Ellagens bestämmelse, som bygger på prioritetsprincipen, bör utvidgas till att omfatta även naturgasledningar. Vid byggande och användning av naturgasledningar och andra rörledningar krävs koncession enligt lagen Regeringens förslag: Innehavaren av en elektrisk anläggning som ansluts till det elektriska nätet är enligt gällande lagstiftning skyldig att vidta de skyddsåtgärder som behövs för att befintliga anläggningar inte skall utsättas för driftstörningar. Denna s.k. prioritetsprincip skall i fortsättningen även gälla i förhållandet mellan en ny elektrisk anläggning och redan befintliga naturgasledningar som har koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

• Sida 81
•  Original

(1978:160) om vissa rörledningar. Ledningar som är kortare än 20 km omfattas dock inte av kravet på koncession. Det skulle leda till orimliga kostnader för innehavaren av den elektriska anläggningen om samtliga naturgasledningar skulle omfattas av bestämmelsen. Därför bör bestämmelsen endast omfatta koncessionspliktiga naturgasledningar. ELU har redovisat samma bedömning.

• Sida 82
•  Original

13Skadestånd vid elskador

13.1Inledning

Handhavandet av elektrisk ström är förenat med stora risker för skador och regler om skadestånd vid elskador har redan från början intagit en central plats i ellagstiftningen.

I ELU:s slutbetänkande ges i avsnitt 7.1 (s.155­162) en beskrivning av de grundläggande skadeståndsrättsliga principerna. Uppkomna skador brukar indelas i tre kategorier. Det kan vara fråga om att personer skadas, personskada, att egendom skadas, sakskada, eller att ekonomisk skada uppkommer utan att någon lider person­ eller sakskada, s.k. ren förmögenhetsskada. I vissa fall kan också ersättning lämnas för s.k. ideell skada, som avser icke ekonomiska följder som lidande, obehag och men.

Av grundläggande betydelse är skillnaden mellan skadestånd inom och utom kontraktsförhållanden. Skadestånd mellan avtalsparter regleras i första hand genom avtalet. Skadeståndskyldigheten grundas då på bristande uppfyllelse av skyldigheter enligt avtalet. Eftersom det i princip råder avtalsfrihet, förfogar parterna i hög grad själva över vilka dessa skyldigheter är och vad som skall inträffa vid brott mot avtalet. Det finns dock vissa regler som gör det möjligt att upphäva eller jämka oskäliga avtal.

Regler om skadestånd utom kontraktsförhållanden tar sikte på skadeståndsansvaret gentemot personer till vilka den skadeståndsskyldige inte står i någon avtalsrelation eller i varje fall ingen avtalsrelation som har samband med det skadegörande beteendet.

Den nuvarande allmänna skadeståndsrättsliga regleringen kom huvudsakligen till år 1972 genom skadeståndslagen (1972:207). Dess bestämmelser är tillämpliga, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Huvudregeln i skadeståndslagen innebär att endast den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person­ eller sakskada skall ersätta skadan (s.k. culpaansvar).

I vissa fall har lagstiftaren ansett att ett ansvar för vårdslöshet är otillräckligt. Bl.a. för att tillgodose den skadelidandes behov av ersättning finns i vissa fall strikt ansvar för skada. Det innebär att skadeståndsskyldighet föreligger så snart det har fastslagits att det finns ett adekvat orsakssamband mellan en händelse som ligger inom ansvarsområdet och skadan. Det behöver inte utredas om någon har orsakat skadan avsiktligen eller genom vårdslöshet.

Strikt ansvar finns i speciallagstiftningen på transportområdet, t.ex. järnvägstrafiklagen (1985:192) och luftansvarighetslagen (1922:382), men även enligt bl.a. ellagen och miljöskadelagen (1986:225).

• Sida 83
•  Original

De fall där någon åläggs strikt ansvar tar sikte på speciella situationer när ett ansvar för vårdslöshet anses otillräckligt. Ett sådant fall kan vara att det finns en konkret risk för skada i en viss verksamhet. En farlig verksamhet som tillåts bedrivas är ofta förknippad med fördelar från allmän synpunkt men också för den som bedriver verksamheten. Om dessa fördelar inte fanns skulle samhället med stor sannolikhet förbjuda verksamhet som kan orsaka skador. Lagstiftaren kan därför i många fall finna det motiverat att den som bedriver en farlig verksamhet också skall ersätta den eventuella skada som kan uppkomma. Det innebär också att verksamheten får bära kostnaderna för uppkomna skador. Normalt fördelas riskerna genom försäkringar.

Alltsedan ellagens tillkomst har huvudregeln varit att den som innehar en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller transformator har strikt skadeståndsansvar för skada som orsakats av ström från anläggningen.

Ellagens bestämmelser om skadestånd omfattar också skador vid kvalitativa driftstörningar, dvs. störning i t.ex. spänningen. Särskilda bestämmelser föranledda av att elektricitet omfattas av ett EG­direktiv om produktansvar (85/374/EEG) trädde i kraft den 1 januari 1993. Dessa bestämmelser föreslås överföras oförändrade till den nya ellagen.

En kvantitativ driftstörning orsakas av att elöverföringen avbryts på grund av t.ex. tekniska orsaker eller ett kabelbrott. Skadeståndsansvar vid avbruten överföring av el saknas i den nuvarande ellagstiftningen. Frågan om konsumentskyddet på elmarknaden har som tidigare framgått behandlats i betänkandet SOU 1996:104, där det föreslås en ny lagreglering om skadestånd vid avbruten överföring eller leverans av el till konsumenter. Denna fråga behandlas i avsnitt 14.

13.2Principen om strikt ansvar

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Regeringens förslag: Systemet i den nuvarande ellagen med s.k. strikt ansvar för person­ och sakskada som har orsakats genom inverkan av el från en elektrisk anläggning behålls som huvudprincip i den nya ellagen.

Det strikta skadeståndsansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall dock inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall endast svara för skador från den egna anläggningen. Person­ eller sakskada som orsakats av el skall således ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast har kommit. I vissa fall finns undantag från huvudregeln om strikt ansvar.

• Sida 84
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Strikt ansvar bör fortfarande vara huvudregel

Skadeståndsreglerna i ellagen har i stort sett varit oförändrade sedan lagen kom till år 1902. Det har därför funnits anledning att pröva skadeståndsreglerna med hänsyn till den utveckling som skett efter lagens tillkomst. En viktig fråga är om strikt ansvar alltjämt bör vara den grundläggande principen i den nya ellagen. Denna fråga har samband med hur skadeståndsskyldigheten bör fördelas på innehavare av olika elektriska anläggningar.

En elektrisk anläggning definieras i ellagen som en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el (se närmare författningskommentaren till 1 kap. 2 §).

Elektriska anläggningar delas in i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar med hänsyn till farlighetsgraden. Enligt starkströmsförordningen förstås med starkströmsanläggning en elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egendom. Ellagens skadeståndsbestämmelser är tillämpliga vid skador som uppstår genom inverkan av el från starkströmsanläggningar. Starkströmsanläggningar delas in i låg­ och högspänningsanläggningar. Med lågspänning menas spänning som nominellt uppgår till högst 1 000 volt växelspänning mellan fasledare eller högst 1 500 volt likspänning mellan poler. Är den nominella spänningen högre benämns den högspänning.

Alltsedan ellagens tillkomst har huvudregeln varit att den som innehar en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller transformator har strikt ansvar för skada som orsakats av ström från anläggningen.

I samband med att vissa ändringar gjordes i ellagens skadeståndsregler år 1970 övervägdes frågan om att behålla huvudregeln om strikt ansvar (prop. 1970:139, bet. tredje lagutskottet 1970:LU84). Därvid anfördes bl.a. att ett skadeståndsansvar oberoende av vållande alltjämt fyllde ett behov. Införandet av ett strikt ansvar i ellagen markerade lagstiftarens uppfattning om produktion och distribution av elektrisk ström som en utpräglat farlig verksamhet. I propositionen konstaterades att teknikens utveckling hade bidragit till en drastisk förändring av samhället sedan lagens tillkomst och att denna förändring lett till en betydligt mer nyanserad uppfattning av begreppet farlig verksamhet. Enligt propositionen fanns det trots detta inte skäl att ha någon väsentligt annan inställning när det gäller regeln om strikt ansvar än vid lagens tillkomst.

Elsäkerheten har med tiden blivit allt bättre. Antalet elolycksfall har minskat trots att användningen av el har ökat kraftigt. Anledningen torde främst vara att kraven på de elektriska anläggningarna har stigit och att allmänhetens förtrogenhet med hur de elektriska anläggningarna skall användas har ökat.

• Sida 85
•  Original

Även om elsäkerheten i Sverige således allmänt sett är god, måste produktion och överföring av elektrisk ström fortfarande anses vara en farlig verksamhet. Av den statistik som redovisas av ELU framgår att det årligen inträffar omkring 200 elolycksfall, varav cirka 10 med dödlig utgång. Elektriciteten orsakar också en stor mängd bränder. Ca 20 procent av alla brandskador orsakas av elektricitet. Det årliga värdet av skadorna uppgår till drygt 300 miljoner kronor. Vid bränder till följd av elektrisk ström omkommer årligen i medeltal fem personer.

Företrädare för elbranschens organisationer har tillstyrkt ELU:s förslag att elföretagen alltjämt bör har ett strikt ansvar för person­ och sakskador som har orsakats av el.

Det finns således starka skäl som talar för att principen om strikt ansvar för person­ och sakskador bör behållas på elområdet. Huvudregeln i den nya ellagen bör alltså liksom hittills bygga på ett strikt ansvar.

För vissa typer av elektriska starkströmsanläggningar bör dock skadeståndslagens (1972:207) allmänna bestämmelser om ett culpaansvar gälla. Frågan om det strikta skadeståndsansvarets tillämpningsområde behandlas vidare i avsnitt 13.3 och 13.5.

Ansvaret bör endast omfatta skador av el från den egna anläggningen

Omregleringen av den svenska elmarknaden innebär att en åtskillnad görs mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan överföring av el (nätverksamhet). Detta innebär att det numera finns företag som uteslutande sysslar med att sälja el. Dessa har inte något direkt inflytande över elektriska starkströmsanläggningar. Det är inte motiverat att ålägga dessa företag strikt ansvar för skador som orsakas av den el som de säljer.

Ansvaret för skador skall åläggas den som har ett reellt inflytande över de elektriska starkanläggningarnas drift och underhåll och som således kan påverka risken för skada. Det strikta ansvaret bör därför även fortsättningsvis vara knutet till innehav av en elektrisk starkströmsanläggning.

Enligt nu gällande lydelse i ellagen är det strikta ansvaret knutet till innehavare av elektrisk starkströmsanläggning som har egen generator eller transformator.

Om en elektrisk starkströmsanläggning där skada inträffat saknar egen generator eller transformator faller skadeståndsansvaret på innehavaren av den starkströmsanläggning som är försedd med egen generator eller transformator och som tillfört el till den förstnämnda anläggningen. Detta innebär att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning kan bli ansvarig för skador som inträffar vid en annan elektrisk anläggning. I praktiken innebär bestämmelserna att innehavare av starkströmsanläggningar för överföring av el, dvs. nätföretagen, i de flesta fall blir strikt ansvariga även för skador som orsakats av ström från en lågspänningsanläggning, eftersom en sådan i regel får kraften via nätföretagets transformator. Ett viktigt undantag finns dock för elleveranser med en spänning av högst 250 volt till anläggningar för

• Sida 86
•  Original

användning av el i bostäder, kontor, hantverkslokaler m.m. Enligt en särskild bestämmelse i 4 § tredje stycket ellagen undantas skador i sådana sammanhang från det strikta ansvaret. Bakgrunden är leverantörens bristande möjlighet att övervaka säkerheten vid sådana förbrukningsanläggningar.

Strikt ansvar bör endast åläggas den som kan påverka risken för skada. Den som innehar en överföringsanläggning har i praktiken inte någon möjlighet att ha tillsyn över anslutna anläggningar till vilka el överförs.

Mot denna bakgrund bör lagens utgångspunkt i fortsättningen vara att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning endast kan bli skadeståndsansvarig för skador som orsakats av den egna anläggningen. Det strikta ansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall således inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. Person­ eller sakskada som orsakats av el skall i stället ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast har kommit. I vissa fall kan då liksom tidigare undantag ske från huvudprincipen om strikt ansvar.

13.3Undantag från ellagens huvudregel om strikt skadeståndsansvar

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat ELU:s förslag utan invändning. Justitiekanslern och Konsumentverket föreslår att undantagsreglerna från strikt skadeståndsansvar kompletteras med en uttrycklig regel som anger att skadeståndslagens regler är tillämpliga i undantagssituationerna. Regeringens förslag: Innehavare av starkströmsanläggning för

produktion av el skall ha strikt ansvar. För små

produktionsanläggningar, med en märkeffekt som uppgår till högst 50 kilovoltampere och som används i huvudsak för privat bruk, skall dock sedvanliga skadeståndsregler gälla.

Innehavare av starkströmsanläggning för överföring av el skall utan undantag ha ett strikt ansvar.

Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el och som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt skall ha ett strikt ansvar. För innehavare till sådana anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt, främst bostäder, kontor och lokaler skall däremot sedvanliga skadeståndsregler gälla. I motsats till nuvarande lagstiftning skall det inte göras någon skillnad mellan anläggningar utomhus och inomhus.

Ellagens nuvarande föreskrift om undantag från strikt ansvar för skada som tillkommit genom ''händelse av högre hand'' skall inte föras över till den nya ellagen.

• Sida 87
•  Original

Telia AB anser att spänningsgränsen för strikt ansvar bör harmoniernas med gränsen mellan låg­ och högspänning. Enligt Telia AB är antalet anläggningar som tillförs el med spänning i intervallet 250 ­ 1000V begränsat och betraktas i alla andra sammanhang som lågspänningsanläggningar.

Vissa remissinstanser, däribland Riksförbundet Energileverantörerna, Svenska Kraftverksföreningen och Skellefteå kommun, anser att undantag från strikt ansvar som hittills skall gälla för force majeure­ situationer även om undantaget för händelse av högre hand utmönstras.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 13.2 bör huvudregeln om strikt ansvar överföras till den nya ellagstiftningen. Det strikta ansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall svara endast för skador från den egna anläggningen. Genom den föreslagna förändringen åläggs strikt ansvar endast den som kan påverka risken för skada.

Frågan om strikt ansvar skall åläggas en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning bör emellertid bedömas olika beroende på vilken typ av elektrisk anläggning det är fråga om. En elektrisk anläggning definieras i ellagen som en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion överföring eller användning av el (se författningskommentaren avsnitt 17). I det följande behandlas frågan om vilka undantag som bör gälla från ellagens huvudregel om strikt skadeståndsansvar.

Frågan om strikt ansvar har betydelse för frågan om preskription. Enligt ellagen skall talan om skadestånd mot innehavare eller ägare av elektrisk anläggning väckas inom två år från det skadan inträffade. Denna huvudregel bör behållas. I de fall andra skadeståndsregler tillämpas torde dock preskriptionslagens (1981:130) regler om tioårig preskriptionstid vara tillämpliga. För produktansvaret gäller särskilda preskriptionsregler, som grundas på EG­direktivet.

Produktionsanläggningar

Innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning för produktion av el bör liksom för närvarande i normalfallet ha strikt ansvar för skador av ström från anläggningen.

Innehavare av små produktionsanläggningar, som företrädesvis används för privat bruk, bör dock vara undantagna från strikt ansvar. Exempel på sådana anläggningar är små reservkraftaggregat samt vind­ och solenergianläggningar som är avsedda att försörja enstaka hus.

Ett syfte med det strikta ansvaret är att säkerställa ersättningen för den skadelidande. Det strikta skadeståndsansvaret bör begränsas till sådana anläggningsinnehavare som förmår att bära kostnaderna vid skada. Privatpersoner bör inte utan mycket starka skäl åläggas strikt ansvar.

Regeringen föreslår därför att endast innehavare av produktionsanläggningar där elgeneratorn har en märkeffekt som

• Sida 88
•  Original

överstiger 50 kilovoltampere skall ha strikt ansvar för sina anläggningar. Ansvaret för innehavare av övriga mindre produktionsanläggningar får bedömas enligt andra skadeståndsrättsliga regler, i första hand skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelsen har ingen motsvarighet i den nu gällande ellagen.

Överföringsanläggningar

Innehavare av starkströmsanläggning för överföring av el bör utan undantag ha strikt ansvar. Till nätverksamhet hör, förutom själva ledningsnätet bl.a. ställverk och transformatorer samt anordningar för anslutning av anläggningar och mätning av överförd effekt och energi. Nätet börjar i princip i inmatningspunkten eller inmatningspunkterna från produktionsanläggningar och upphör vid uttagspunkten eller uttagspunkterna till anläggningar för användning av el.

I den mån det förekommer överföring av el på nät som innehas utan stöd av nätkoncession bör den också omfattas av det strikta ansvaret (se avsnitt 5.5).

Anläggning avsedd för användning av el

Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt bör liksom för närvarande i normalfallet ha strikt ansvar för skador från anläggningen. De elkunder som köper el med en spänning som överstiger 250 volt är företag, vilka så gott som samtliga innehar egna transformatorer. Dessa är alltså strikt ansvariga enligt nuvarande ellag. Det finns inte skäl att göra någon ändring i detta hänseende.

Till en anläggning som används för el med en spänning som överstiger 250 volt kan en eller flera andra anläggningar vara anslutna, där el används som har både högre eller lägre spänning än 250 volt. Om anläggningarna har samme innehavare, bör de betraktas som en enda anläggning och därmed gäller det strikta ansvaret i hela anläggningen. Att göra skillnad i fråga om ansvar vid skador som inträffar i samma anläggning kan medföra betydande komplikationer vid skaderegleringen.

Innehavare av anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt bör däremot vara undantagna från det strikta ansvaret.

I motsats till vad som gäller i dag bör det i fortsättningen inte göras någon skillnad mellan anläggning utomhus och inomhus. Innehavare av anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt är till övervägande del är privatpersoner. Ett syfte med det strikta ansvaret är att säkerställa ersättningen för den skadelidande. Det strikta skadeståndsansvaret bör därför begränsas till sådana anläggnings­ innehavare som förmår att bära kostnaderna vid skada.

Enligt nuvarande bestämmelser är det strikta ansvaret knutet till innehav av egen generator eller transformator. Detta innebär att innehavaren av överföringsanläggningen (nätägaren) åläggs ett strikt ansvar för skada som inträffar i en utomhusanläggning som tillförs el

• Sida 89
•  Original

med en spänning om högst 250 volt eftersom mottagaren inte har någon generator eller transformator. Innehavare av anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt har således inte strikt ansvar enligt gällande ellag.

Det har anförts att skaderiskerna kan vara större utomhus än inomhus. Förslaget att skada som inträffar i en utomhusanläggning som tillförs el med en spänning om högst 250 volt skall vara undantagen från strikt ansvar innebär att den skadelidande får ett sämre skydd vid sådana skador i den nya ellagen. Privatpersoner bör som nämnts inte utan mycket starka skäl åläggas strikt ansvar. En vanlig hemförsäkring torde inte täcka denna typ av skador om innehavaren åläggs ett strikt skadeståndsansvar.

Undantaget för händelse av högre hand

En skada som uppkommit genom ''händelse av högre hand'' är enligt gällande ellag undantagen från strikt ansvar, om skadan inte kunnat avvärjas genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder. Undantaget syftar på olyckor som uppkommit genom övermäktiga naturkrafter som t.ex. orkaner och jordbävningar

Denna undantagsbestämmelse från det strikta ansvaret saknar nästan helt praktisk betydelse. Svensk rätt har i allmänhet varit restriktiv till undantag för force majeure­situationer. Regeringen anser att det inte finns behov av en bestämmelse som föreskriver undantag för force majeure­situationer i den nya ellagstiftningen.

Svagströmsanläggningar

En skäl att ålägga någon strikt ansvar är att det finns en konkret risk för skada. Svagströmsanläggningar kan inte orsaka skada om inte ström genom olyckshändelse kommit in från en starkströmsanläggning. Vid sådana skador bör enligt regeringen innehavaren av en starkströms­ anläggning även fortsättningsvis ha strikt ansvar.

13.4Produktansvar

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: Den 1 januari 1993 trädde produktansvarslagen (1992:18) och produktansvarsbestämmelserna i ellagen i kraft. De ändringar som då genomfördes har sin grund i EG:s Regeringens förslag: Produktansvarsbestämmelserna överförs i huvud­ sak oförändrade till den nya ellagen.

• Sida 90
•  Original

direktiv om produktansvar (85/374/EEG). Produktansvar avser ansvar för skada som en produkt orsakar på något annat än produkten själv.

Vid direktivets anpassning till svensk rätt begränsades produktansvarslagens tillämpningsområde till lösa saker. Eftersom ellagen sedan tidigare innehöll regler om skadestånd för skador orsakade genom inverkan av elektrisk ström ansågs det lämpligast att också föra in bestämmelser om produktansvar avseende elektrisk ström i den. På så sätt blev skadeståndsreglerna angående elektrisk ström samlade i en författning (prop. 1991/92:135, bet. 1991/92:NU31, rskr. 1991/92:287). Detta innebar att vissa preciseringar av begreppen krävdes för att bestämmelserna om produktansvar i ellagen skulle bli begripliga. Därvid iakttogs en stor försiktighet för att bestämmelserna inte skulle avlägsna sig från direktivets innebörd. Vidare lades produktansvarslagens regler, så långt som möjligt, till grund för bestämmelsernas utformning.

I det lagstiftningsärende som ledde till införandet av produktansvarsbestämmelserna i ellagen konstaterades att förslaget innebar en provisorisk reglering i avvaktan på en ny ellagstiftning och att bestämmelserna senare skulle arbetas in i den nya ellagstiftningen.

En förutsättning för skadeståndsansvar enligt ellagens bestämmelser om produktansvar är att strömmen satts i omlopp från en anläggning med egen generator eller transformator. Detta innebär i praktiken att produktansvaret faller på innehavare av anläggning för överföring av el (prop. 1991/92:135). Även om elen köps från en producent omvandlas den i nätföretagets transformator och någon möjlighet att identifiera ström finns inte. Elen måste anses vara satt i omlopp av denne när den lämnar nätföretagets anläggning och tillförs en annan eller när den på annat sätt tillhandahålls från anläggningen.

Det strikta ansvaret för innehavare av elektrisk starkströmsanläggning skall enligt regeringens förslag inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator (avsnitt 13.2).

EG­direktivets grundläggande princip är att den som inom ramen för en näringsverksamhet tillverkar en produkt skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av en defekt i produkten. Det strikta ansvaret är således kanaliserat i första hand till den som typiskt sett befinner sig i en sådan position att han kan bestämma över produktens beskaffenhet och som ofta har ekonomiska resurser att bära skadeståndsansvaret. Ett syfte med produktansvaret, förutom att en skadelidande skall få ersättning för skada, är att skapa incitament för säkerhetsarbete. Därigenom ökar produktsäkerheten.

De som bäst uppfyller nu nämnda förutsättningar är innehavare av elektriska anläggningar för produktion och överföring av el. Genom att lägga produktansvaret på innehavare av produktions­ och överföringsanläggningar kan EG­direktivets krav uppfyllas när det gäller elektricitet. Produktansvar skall därför åvila varje innehavare av elektrisk starkströmsanläggning för produktion och överföring av el. Detta innebär att kravet på innehav av egen generator eller transformator bör kvarstå när det gäller producentansvaret.

• Sida 91
•  Original

Innehavare av svagströmsanläggningar skall inte att omfattas av produktansvaret eftersom svagströmsanläggningar inte kan orsaka skada.

En förutsättning för produktansvar är att elen har satts i omlopp. Detta innebär i praktiken att ansvaret faller på innehavare av anläggning för överföring av el, dvs. nätföretagen.

13.5Skadeståndsansvaret mellan innehavare av elektriska anläggningar

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Två remissinstanser lämnar synpunkter på förslaget. Telestörningsnämnden tillstyrker ELU:s förslag att det strikta skadeståndsansvaret inte skall gälla om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas som skadats. Svenska Bioenergiföreningen anser däremot att skada på fjärrvärmenät som kan härledas till innehavaren av nätkoncession bör ersättas av denne, dvs. strikt skadeståndsansvar.

Justitiekanslern och Konsumentverket föreslår att bestämmelsen kompletteras med en uttrycklig regel som anger att skadeståndslagens regler är tillämplig.

Skälen för regeringens förslag: Enligt ellagen föreligger ett strikt ansvar för skador orsakade av elektrisk ström. Strikt ansvar gäller dock inte skada på elektrisk anläggning eller störning av dess drift som orsakats av elektrisk ström från en annan elektrisk anläggning.

Har en sådan skada eller störning uppstått är innehavaren av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen utgått skyldig att betala skadestånd. Skadeståndsskyldighet föreligger dock endast om anläggningsinnehavaren inte har vidtagit föreskrivna skyddsåtgärder eller om skadan eller störningen har föranletts av vårdslöshet vid utförandet av anläggningen eller vid dess skötsel.

Det kan också inträffa att skada eller störning uppstår på den anläggning som strömmen gått ut från. Om skadan eller störningen Regeringens förslag: Principen i den nuvarande ellagen om ansvar för vårdslöshet för skador på en elektrisk anläggning som orsakats av el från en annan elektrisk anläggning förs inte över till den nya lagen. Någon särskild regel om detta behövs inte, eftersom motsvarande följer av skadeståndslagen (1972:287). För att skadeståndsskyldigheten liksom tidigare skall omfatta ren förmögenhetsskada införs en särskild bestämmelse om detta. Reglerna utvidgas till att omfatta skador orsakade av elektrisk ström på naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

• Sida 92
•  Original

föranletts av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, skall den anläggningens innehavare ersätta skadan eller förlusten.

Om vårdslöshet har förekommit vid båda anläggningarnas utförande eller skötsel, kan rätten bestämma hur skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan.

Skadeståndsansvaret mellan innehavare av elektriska anläggningar förutsätter som nämnts alltid vårdslöshet. Ersättningsskyldigheten omfattar både sakskador och, vid driftstörning, ren förmögenhetsskada.

Enligt regeringens bedömning bör skadeståndsansvaret i förhållandet mellan innehavare till elektriska anläggningar även i fortsättningen grundas på vårdslöshet. Någon specialbestämmelse om detta finns det dock ingen anledning att ha i den nya ellagen. Skadeståndsansvaret kommer då i stället regleras av sedvanliga skadeståndsregler.

I ett avseende behövs dock en specialregel. Den nuvarande principen i ellagen om ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada vid driftstörning bör behållas. Detta bör komma till uttryck i en särskild bestämmelse. Enligt skadeståndslagen utgår ersättning för ren förmögenhetsskada bara i vissa särskilt angivna fall.

Enligt regeringens förslag skall prioritetsprincipen i fråga om skyldighet att vidta skyddsåtgärder i fortsättningen gälla i förhållandet mellan en elektrisk anläggning och koncessionspliktiga naturgasledningar (avsnitt 12.2). Principen om ett ansvar för vårdslöshet bör därför utvidgas till att gälla även skador orsakade av elektrisk ström på naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

Frågan om preskriptionstider har behandlats i avsnitt 13.3.

13.6Skadelidandens medvållande

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: Skadeståndslagen (1972:207) innehåller bestämmelser om jämkning när den skadelidande avsiktligt eller av vårdslöshet medverkat till skadan. För personskador är huvudregeln att jämkning kan ske om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vid sakskador eller vid rena förmögenhetsskador kan jämkning ske om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Vid sakskada kan jämkning alltså ske på grund av att någon annan än den skadelidande har medverkat till skadans uppkomst. Regeringens förslag: Skadestånd vid sakskada skall i fortsättningen jämkas enligt skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser, om den skadelidande har medverkat till skadan. Därmed kommer samma regler att gälla vid sakskada och personskada.

• Sida 93
•  Original

Enligt nuvarande ellag skall skadeståndslagens regler om jämkning tillämpas i fråga om personskada.

Ellagen innehåller bestämmelser om ansvarsfrihet vid den skadelidandes medverkan till sakskada. En innehavare av elektrisk anläggning är fri från skadeståndsskyldighet om den skadelidande genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållat skadan. Skadeståndsskyldighet föreligger inte heller om skadan föranletts av att den skadelidande underlåtit att fullgöra sina skyldigheter mot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare.

Ellagens bestämmelser om ansvarsfrihet vid sakskada som inte omfattas av produktansvarsreglerna är beroende av vilken grad av vårdslöshet som har förekommit på den skadelidandes sida. Har den skadelidande handlat grovt vårdslöst erhålls ingen ersättning. Vid vårdslöshet som inte är grov utgår däremot full ersättning. Bestämmelserna innebär att alla fall av överträdelser av gällande föreskrifter jämställs med grov vårdslöshet från den skadelidandes sida. Det kan med fog anses otillfredsställande med en skadeståndsprincip där antingen full ersättning utgår eller ingen alls.

Skadestånd vid sakskada bör därför i fortsättningen jämkas enligt skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser, om den skadelidande har medverkat till skadan.

13.7Regressrätt

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: I skadeståndslagen (1972:207) finns en bestämmelse om solidariskt ansvar för skadestånd. Bestämmelsen är tillämplig om två eller flera skall ersätta samma skada. Den innebär att en skadelidande kan kräva ut hela skadeståndsbeloppet från vem som helst av de ansvariga, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

Enligt huvudregeln i den nuvarande ellagen har en innehavare av elektrisk anläggning regressrätt mot den som vållat skadan.

Den nuvarande ellagen innehåller en särskild bestämmelse om regressrätt som reglerar förhållandet mellan innehavare av elektriska anläggningar. Innehavare av elektrisk anläggning har regressrätt gentemot en annan anläggningsinnehavare under förutsättning att skadan orsakats genom ström som på onormalt sätt kommit in från den andra anläggningen. Skadan skall också vara vållad genom vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel. Regeringens förslag: Regressrätten vid skador orsakade av elektrisk ström skall inte längre regleras i ellagstiftningen. Detta innebär att regressrätten i stället följer de allmänna, icke lagfästa, principerna.

• Sida 94
•  Original

Om vårdslöshet vid utförande eller skötsel förekommit vid båda anläggningarna får rätten bestämma med hur stort belopp ersättningen slutligen skall betalas av vardera sidan. Vid bedömningen skall graden av vållande på ömse sidor beaktas.

Om ingen av anläggningsinnehavarna varit vårdslös skall båda betala ersättning som om de gemensamt vållat skadan. Ersättningsskyldighet föreligger i sådant fall inte för innehavare av svagströmsanläggningar.

Det finns ingen uttrycklig regel om fördelningen. Hur fördelningen skall ske mellan de båda innehavarna är inte helt klart.

I den nuvarande ellagen finns också en särskild regressregel för skada som föranletts av att någon vidtagit en åtgärd som i väsentlig mån ökat faran för skadans uppkomst. Åtgärden skall har vidtagits efter det att utförandet av en elektrisk anläggning påbörjats, utan anläggnings­ innehavarens samtycke. Den som vidtagit åtgärden är ansvarig för den skadan om vederbörande insett eller borde ha insett faran.

När det gäller inbördes ansvar mellan solidariskt ansvariga är rättsläget delvis oklart. I skadeståndslagen finns inga bestämmelser om hur skadeståndsansvaret slutligen skall fördelas. Den allmänna principen som gäller är att en skälighetsbedömning skall göras. Vid denna bedömning bör beaktas grunden för de berörda parternas ansvar och övriga omständigheter, bl.a. graden av vållande. När det gäller strikt ansvar är uppfattningen i svensk rätt att den som har ett sådant ansvar normalt har regressrätt mot den som har vållat skadan.

Den som inte är strikt ansvarig enligt ellagen är dock ansvarig enligt de allmänna reglerna i skadeståndslagen och, om vårdslöshet föreligger, skyldig att ersätta skadan. Den som inte har strikt ansvar är således solidariskt ansvarig med den strikt ansvarige, om vårdslöshet föreligger.

Enligt huvudregeln i ellagen har en innehavare av elektrisk anläggning regressrätt mot den som vållat skadan. Bestämmelsen återspeglar vad som normalt anses gälla vid strikt ansvar.

• Sida 95
•  Original

14Konsumentskydd

14.1Konsumentskydd på elmarknaden

Elkonsumentskyddsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringen.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland Konsumentverket, Marknadsdomstolen och Allmänna Reklama­ tionsnämnden, tillstyrker eller har inte något att invända mot att tvingande minimiregler införs till skydd för konsumenterna på elmarknaden. Sveriges Konsumentråd anser att även frågan om ersättning vid kvalitativa driftstörningar bör utredas och att lagstiftningen skall samlas i en särskild författning. Svenska Kommunförbundet, Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen och Svenska Fjärrvärmeföreningen ifrågasätter behovet av lagstiftning och anser att nu gällande avtal först bör utvärderas. Örebro Energi AB avstyrker att området regleras i lag.

Skälen för regeringens bedömning

Allmänna utgångspunkter

Under de senaste decennierna har en rad åtgärder vidtagits i syfte att stärka konsumenternas ställning och rättsskydd i olika avseenden, bl.a. genom införande av tvingande civilrättslig och marknadsrättslig lagstiftning. Även inom processrätten har reformer genomförts i liknande syfte. Ett annat betydelsefullt inslag är frivilliga överenskommelser mellan näringsliv och konsumentorganisationer. Dessa initiativ bör ses mot bakgrund av konsumenternas ofta underlägsna ställning på marknaden och svårigheter att hävda sina intressen i förhållande till säljare och tillverkare, vilket kommer till uttryck på flera olika sätt. Ett exempel är användningen av standardiserade avtal. Ofta bestäms dessa avtal ensidigt av näringsidkaren eller av någon annan för näringsidkarens räkning. Konsumenten ställs inför valet att godta de villkor som föreläggs honom eller avstå från att ingå avtal.

Inom EU har det vuxit fram en alltmer aktiv konsumentpolitik. Detta har bl.a. resulterat i en rad direktiv, som har sin utgångspunkt i fördragets allmänna bestämmelser om skydd för liv och hälsa. I och med Maastrichtfördraget föreskrivs i EG­fördragets artikel 129a att gemenska­ Regeringens bedömning: För att stärka konsumentskyddet på elmarknaden bör tvingande minimiregler införas. Dessa bör i första hand röra grundläggande frågor som förutsättningarna för att avbryta överföringen av el om konsumenten försummat sina skyldigheter samt konsumentens rätt till ersättning i vissa fall av avbrott i överföringen.

• Sida 96
•  Original

pen skall bidra till en hög skyddsnivå för konsumenterna. För närvarande pågår en avregleringsprocess inom sektorn för allmännyttig verksamhet, t.ex. vad gäller telekommunikation, flygtransporter samt gas­ och elför­ sörjning. Som en viktig del av detta arbete ingår även att säkerställa att konsumenternas intresse tas tillvara.

Behovet av konsumentskyddslagstiftning på elmarknaden

De senaste åren har elmarknaden genomgått en genomgripande reforme­ ring, vilket bl.a. har inneburit att konsumenterna fått två avtalsparter. Det är dels innehavaren av nätkoncession, som svarar för de fysiska anläggningarna och överföringen av el, dels elleverantören som producerar och handlar med el.

Tillgång till el är ett primärbehov för hushållen och en förutsättning för en tillfredsställande levnadsstandard i ett modernt samhälle. Det är därför angeläget att hushållen har tillgång till el på villkor som ger uttryck för en balans mellan konsumenterna och företagen. Ett av målen med elmar­ knadsreformen var att stärka elanvändarnas ställning. I förarbetena betonas särskilt skyddet för de små hushållskunderna – konsumenterna – och deras möjligheter att utnyttja de förändringar som reformen har inneburit.

För en konsument är det i praktiken omöjligt att försörja sig själv med egen el. Detta medför att konsumenten inte kan avstå från att ingå avtal om leverans av el. Förhållandet mellan parterna regleras i huvudsak i standardvillkor. Hushållens möjligheter att få till stånd en annan och förmånligare avtalsreglering är normalt utesluten. Vidare är varken konsumentköplagen eller annan tvingande lagstiftning tillämplig vid köp eller överföring av el. Dessa faktorer gör att den enskilde konsumentens möjlighet att hävda sig gentemot elleverantören och koncessionshavaren är begränsad.

Utgångspunkten bör vara att konsumentskyddsnivån på elmarknaden i huvudsak skall motsvara vad som gäller inom andra områden. För att uppnå detta krävs enligt regeringens bedömning tvingande minimiregler. Dessa bör i första hand röra grundläggande frågor som förutsättningarna för att avbryta överföringen av el om konsumenten försummar sina skyldigheter samt konsumentens rätt till ersättning i vissa fall av avbrott i överföringen.

Skyddsbehovet som motiverar införandet av tvingande bestämmelser gör sig framför allt gällande då en fysisk person ingår avtal för överföring av el avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Tillämpningsområdet bör därför begränsas till denna situation. Enligt regeringens bedömning framstår det som mest ändamålsenligt att bestämmelserna fogas in som en del av den nu föreslagna ellagen.

• Sida 97
•  Original

14.2Konsumentskyddet vid avstängning av el på grund av konsumentens avtalsbrott

Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen har dock föreslagit att överföringen av el får avbrytas på grund av konsumentens försummelse endast om det kan ske utan risk för liv, hälsa eller omfattande egendomsskada.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna ställer sig positiva till utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Flera remissinstanser, däribland Göteborgs universitet, Affärsverket svenska kraftnät, Riksförbundet Energileverantörerna, Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska Kraftverksföreningen och Örebro Energi AB är dock kritiska till att företagen inom elbranschen åläggs att bedöma risken för liv, hälsa och egendomsskada och anser att denna bedömning bör ligga på det allmänna, dvs. de sociala myndigheterna, i anslutning till att socialnämnderna underrättas om den förestående avstängningen. Statens Jordbruksverk menar att även djurskyddsintressen bör beaktas vid en avstängning av eltillförseln. Svenska Kommunförbundet anser, för det fall att lagstiftning på området är nödvändig, att utredarens förslag är alltför tillkrånglat och långtgående samt att det både ur principiell och ekonomisk synvinkel är oacceptabelt att socialnämnderna skall underrättas vid en förestående avstängning. Även Malmö kommun anser att någon underrättelse till socialnämnden inte bör ske. Kammarrätten i Sundsvall förespråkar att bedömningen i stället bör avse risken för sanitär olägenhet. Några remissinstanser framhåller att även den situationen att en samfällig­ het eller ägare av ett flerfamiljshus underlåter att betala för levererad el bör omfattas av lagstiftningen. Sveriges Konsumentråd anser att ett enskilt företag inte skall ha rätt att stänga av elen för en konsument utan att saken dessförinnan prövats av en kronofogdemyndighet, som även skall kunna ge Regeringens förslag: Förutsättningarna för att avbryta överföringen av el till en konsument på grund av dennes avtalsbrott regleras i lagen.

Överföringen får avbrytas på grund av konsumentens försummelse endast om försummelsen är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott.

Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse. Avser försummelsen bristande betalning skall han, sedan tidsfristen för att vidta rättelse har löpt ut, delges en under­ rättelse där det framgår att överföringen kan komma att avbrytas om inte betalning sker inom tre veckor. Socialnämnden skall samtidigt under­ rättas om förhållandena. Om konsumenten vidtar rättelse eller, i fall av betalningsförsummelse, socialnämnden åtar sig betalningsansvar för skulden får överföringen inte avbrytas. Överföring av el får inte heller avbrytas i anledning av en fordran som är föremål för tvist.

Vidare får inte överföringen avbrytas om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Det gäller dock inte om konsumenten handlar otillbörligt.

• Sida 98
•  Original

nätägaren rätt att strypa eltillförseln till ett minimum. Datainspektionen menar att bestämmelsens förhållande till inkassolagen bör klargöras.

Bakgrund I den nuvarande ellagstiftningen begränsas inte möjligheten att avbryta överföringen av el till en konsument. Frågan regleras i standardavtal. Dessa medger, utöver avbrott föranledda av elsäkerhetskäl, ransoneringsskäl, underhållsarbete och liknande omständigheter, att nätkoncessionshavaren och elleverantören kopplar från anläggningen respektive upphör att leverera om konsumenten försummar att betala förfallna avgifter, ställa säkerhet eller lämna förskottsbetalning, om inte försummelsen är av ringa betydelse. Sak samma gäller om konsumenten i något annat avseende gör sig skyldig till väsentlig försummelse. Avser försummelsen bristande betalning skall konsumenten ges skälig tid att vidta rättelse. En tvistig fordran får inte ligga till grund för frånkoppling.

Konsumenten har numera två avtalsparter, nätkoncessionshavaren och elleverantören. Det är endast nätkoncessionshavaren som rent faktiskt kan avbryta överföringen av el, antingen genom egen personal eller med bistånd från en kronofogdemyndighet. Leverantören kan således inte avbryta leveransen utan bistånd från nätkoncessionshavaren. I detta kapitel används stänga av synonymt med avbryta överföringen.

Skälen för regeringens förslag

Bör avstängning tillåtas?

Tillgången till hushållsel är av grundläggande betydelse och kan vara livsavgörande för de enskilda konsumenterna och deras familjer. Mot denna bakgrund har regeringen övervägt att, frånsett sådana avbrott i överföringen som måste tillåtas av säkerhetsskäl, vid underhåll, ransonering och liknande förhållanden, införa ett förbud mot avstängning av el i konsumentförhållanden.

I praxis är det dock accepterat att elen får stängas av. En viss jämförelse kan också göras med vad som gäller på hyresrättens område. Det är allmänt accepterat att man kan förlora sin bostad vid olika typer av försummelser. Vidare är det snarare regel än undantag i kontraktsförhållanden att ena parten kan återta eller upphöra med sin prestation vid motpartens avtalsbrott, även vid fortgående prestationer. Till saken hör också att ett förbud mot att stänga av el helt skulle beröva elbranschen dess möjlighet att begränsa sina kreditförluster. Vi vill också poängtera att en avstängning i vissa fall kan motverka att en stadigt växande skuldbörda uppstår för den enskilde konsumenten. Med hänsyn till dessa omständigheter skulle, enligt regeringens mening, ett förbud mot avstängning föra alltför långt. Vid avvägningen av under vilka omständigheter som en avstängning bör få ske bör dock konsumentintresset väga tungt.

Under vilka förhållanden bör avstängning tillåtas?

• Sida 99
•  Original

En avgörande skillnad mellan förhållandena på elmarknaden och flertalet andra avtalsförhållanden är elens betydelse för hushållens mest grund­ läggande behov. Strömlöshet kan omgående medföra en allvarlig försämring av den enskildes situation, varför det heller inte kan bortses från att ett hot om avstängning i vissa fall kan användas som ett otillbörligt påtryckningsmedel för att driva in utestående fordringar. Det är mot denna bakgrund som avstängningsrätten – i likhet med rätten till avhysning och avstängning av vattenleverans – bör vara formaliserad i lag och försedd med begränsningar. Härigenom uppnås en förutsebarhet och enhetlighet för alla parter samt ett ökat skydd för konsumenterna.

Konsumenten kan göra sig skyldig till försummelser gentemot nätkoncessionshavare och leverantör på flera olika sätt, t.ex. genom att bryta mot säkerhetsföreskrifter. I praktiken torde dock underlåtenhet att erlägga betalning för levererad el eller för nätavgift vara den typ av försummelse som är mest vanlig och av störst betydelse för parterna inom elbranschen.

Möjligheten att stänga av elen för en konsument bör enligt regeringens mening bara få användas om konsumenten har gjort sig skyldig till en försummelse som är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott. Avstängning bör således inte få ske om försummelsen avser ett mindre belopp eller om det rör sig om enstaka betalningsförsummelser av inte alltför betydande belopp. Åtgärden måste således stå i rimlig proportion till konsumentens avtalsbrott. Ett liknande väsentlighetskrav finns redan i dag enligt gällande standardvillkor och i motsvarande bestämmelse i lagen (1970:244) om allmänna vatten­ och värmeanläggningar vid avstängning av vattenleve­ rans.

Skyddet för konsumenten

Konsumenten bör, innan överföringen kan brytas ges möjlighet att inom skälig tid vidta rättelse. Beträffande betalningsförsummelser bör förutsättningarna för avstängning formaliseras ytterligare genom ett krav på att konsumenten skall delges en underrättelse om att elen kan komma att stängas av. Detta formaliserade förfarande utgör en garanti för att konsumenten verkligen får vetskap om vad som gäller och det bör även kunna inskärpa allvaret i situationen. En avstängning kan snabbt medföra mycket allvarliga konsekvenser för den enskilde konsumenten och dennes familj. Om elen stängs av vintertid kan det i vissa fall uppstå risk för personskador eller omfattande sakskador. Det är enligt regeringens mening angeläget att genom olika former av skyddsmekanismer motverka att så sker. Ett hot om avstängning av el i förening med en uppmaning att betala omfattas normalt av inkassolagens regler. Det innebär att elbranschen har att iaktta principerna om god inkassosed. Datainspektionen har i sin praxis funnit det oförenligt med god inkassosed att hota med avstängning när det föreligger risk för sanitär olägenhet och har därvid som exempel angett eltillförsel till en eluppvärmd bostad.

I 30 § lagen om allmänna vatten­ och avloppsledningar föreskrivs att en vattenleverans inte får stängas av om det skulle medföra sanitär olägenhet. I rättspraxis finns exempel på att detta stadgande tillämpats analogt vid

• Sida 100
•  Original

avstängning av elleverans. I en överenskommelse mellan Elverksföre­ ningen och Konsumentombudsmannen i samband med att tidigare standardvillkor, AB­L­86, förhandlades fram anges att det förutsätts att leverantören alltid använder rätten till avstängning med varsamhet och med hänsynstagande till abonnentens intresse. I krav­ och avstängningsrutiner, utarbetade av Elverksföreningen 1995, kommenteras detta på så sätt att "härmed åsyftas främst att det är angeläget att söka kontakt med kunden för att om möjligt få klarhet i orsakerna till den uteblivna betalningen, för att överenskomma om en avbetalningsplan samt – i vissa fall – för att anvisa möjligheterna till hjälp". Vidare anförs bl.a. att vid avstängning vintertid av en elleverans som berör en byggnads uppvärmning och där det bedöms finnas risk för skador bör man förvissa sig om att byggnaden inte står tom utan att det finns någon där som kan avvärja skador.

Redan i dagsläget finns således ett visst skydd för konsumenten. Detta bör dock stärkas, dels genom särskilda regler som hindrar avstängning i vissa akuta situationer, dels genom att socialnämnden eller den nämnd som annars fullgör uppgifter inom socialtjänsten, skall underrättas vid en förestående avstängning. Utredningen har föreslagit att avstängning skall tillåtas endast om det kan ske utan risk för liv, hälsa och omfattande egendomsskada. Förslaget i denna del har fått kritik under remissbehandlingen, företrädesvis från elbranschen. Regeringen bedömer att den föreslagna regeln skulle föra alltför långt. I stället bör föreskrivas att avstängning inte får ske om omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning befara att en avstängning skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte någon utredningsskyldighet för nätkoncessionshavaren eller elleverantören. Om konsumenten handlar otillbörligt mot avtalsparten bör inte denna bestämmelse hindra en avstängning.

Enligt bestämmelserna i hyreslagen skall en hyresvärd underrätta socialnämnden om ett hyresavtal sagts upp på grund av att hyresrätten förverkats. Detta har sin utgångspunkt i sociala hänsyn. Sådana hänsyn gör sig gällande även i elsammanhang. Avstängning av el är liksom vräkning en mycket ingripande åtgärd, som kan medföra allvarliga konsekvenser för elabonnenten och dennes familj. Socialnämnden bör därför, samtidigt som delgivning sker med konsumenten, underrättas om förhållandena. Om det skulle visa sig att socialnämnden har anledning att lämna bistånd till den enskilde kan en prövning inom ramen för socialtjänstlagen komma ifråga. Föreligger rätt till bistånd kan således kommunen ingripa genom att antingen betala skulden eller åta sig betalningsskyldighet.

För att motverka att rätten till avstängning används som ett medel i en tvist mellan parterna bör i lag föreskrivas att en fordran som är föremål för tvist inte får ligga till grund för en avstängning, något som redan gäller enligt nu gällande leveransavtal.

Kostnadskonsekvenser

• Sida 101
•  Original

Som framgått innebär förslaget att socialnämnderna kommer att meddelas då det övervägs att avbryta överföringen av el. Regeringen bedömer att förslaget i denna del totalt sett inte bör medföra kostnadsökningar. Socialnämnden torde i det fall en enskild på grund av allvarliga sociala problem inte har betalningsförmåga redan ha kontakt med denne. I det fall den enskilde inte har haft kontakt med socialnämnden, kan en kontakt med nämnden förhindra att det uppstår sociala problem för den enskilde.

14.3Underrättelse vid förutsebara avbrott i överföringen

Regeringens förslag: Nätkoncessionshavaren åläggs en skyldighet i lag att underrätta konsumenten om förutsebara avbrott i överföringen. Konsumenten skall underrättas om avbrottet i god tid före avbrottet genom ett personligt meddelande eller, om så är lämpligt, genom anslag

Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan invändning. Allmänna reklamationsnämnden och Villaägarnas Riksförbund anser dock att konsumenterna alltid skall underrättas genom personligt meddelande.

Skälen för regeringens förslag: Nätkoncessionshavaren får avbryta överföringen av el för att vidta åtgärder motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift­ och leveranssäkerhet. Det framstår som naturligt att konsumenten vid längre avbrott som i det enskilda fallet är förutsebart underrättas om när avbrottet inträffar och hur länge det skall pågå. Detta utgör en viktig förutsättning för att konsumenten skall kunna undvika eller begränsa omfattningen av de skador som kan uppstå i anledning av driftstörningen. Det är viktigt att nätkoncessionshavaren underrättar konsumenterna om alla förutsebara avbrott i god tid. Även kortvariga avbrott kan i och för sig medföra betydande skador, exempelvis förlust av mjukvara i hemdatorer eller förstörd hemelektronik. Konsumentskyddet gör sig emellertid främst gällande vid längre avbrott som kan föranleda störningar i de primära användningsområdena för el, dvs. värme, matlagning, ljus och hygien.

Med hänsyn till vikten av att konsumenterna får vetskap om ett komman­ de elavbrott, bör en lagstadgad underrättelseskyldighet införas vid förut­ sebara driftstörningar som inte är bara kortvariga. Det kan enligt vår mening inte vara tillräckligt att konsumenten underrättas endast via press eller andra medium. Underrättelser på detta sätt kan inte med tillräcklig grad av säkerhet förväntas nå konsumenten. Aviseringen bör därför normalt ske genom en underrättelse till den enskilde konsumenten, t.ex. genom ett telefonsamtal, hemskickat meddelande eller – om det är lämpligt – genom anslag i anslutning till konsumentens bostad. Det är i sistnämnda fall angeläget att koncessionsinnehavaren anslår meddelandet på ett sådant sätt, t.ex. på dörr eller anslagstavla, att konsumenten verkligen får del av meddelandet. 101

• Sida 102
•  Original

En underlåtelse att underrätta konsumenten bör kunna leda till att nätkoncessionshavaren ådrar sig skadeståndsansvar för sådana skador som denne hade kunnat undvika om underrättelse skett. Nätkoncessions­ havarens skadeståndsskyldighet behandlas i avsnitt 14.4.

14.4Konsumentens rätt till ersättning i vissa fall vid avbrott i överföringen av el

Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till förslaget eller har inte något att invända mot det. Sveriges Konsumentråd menar att ett strikt skadeståndsansvar bör införas medan Göteborgs tingsrätt, Affärsverket svenska kraftnät, REL Energileverantörerna, Svenska Elverksföreningen, Fjärrvärmeföreningen, Svenska Gasföre­ ningen, Svenska Kraftverksföreningen och Örebro Energi AB anser att kontrollansvaret är alltför långtgående och inte anpassat till elbranschens speciella villkor. Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet och Malmö kommun menar att en bagatellgräns eller självrisk bör införas. Storstockholms Energi AB och Kommerskollegium anser att kontrollansvarets innebörd bör förtydligas.

Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller vid avbrytande av överföring av el saknas bestämmelser i lag som reglerar Regeringens förslag: Konsumentens rätt till ersättning vid avbrott i överföringen av el regleras i lagen.

Det införs en skadeståndsskyldighet för nätkoncessionshavaren och elleverantören i de fall överföringen bryts på grund av konsumentens avtalsbrott trots att förutsättningarna för det inte är uppfyllda. Ansvaret ligger hos den som tar initiativ till åtgärden.

Vidare införs en skadeståndsskyldighet för nätkoncessionshavaren i de fall han underlåter att meddela konsumenten om ett förutsebart avbrott i överföringen.

Vid andra avbrott i överföringen, vilka inte är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift­ och leveranssäkerhet, skall nätkoncessionshavaren ha ett s.k. kontrollansvar. Detta ansvar innebär att nätkoncessionshavaren kan undgå ersättningsansvar endast om han visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Skadeståndsskyldigheten kan jämkas om den är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och andra särskilda omständigheter.

Konsumenten måste framställa sitt ersättningskrav inom två år från det att skadan inträffade, annars går rätten till ersättning förlorad.

• Sida 103
•  Original

konsumentens rätt till ersättning då överföringen avbryts. Även denna fråga regleras i dag avtalsvägen. De allmänna branschvillkoren ger konsumenten en viss rätt till ersättning. Det förekommer dock variationer i de enskilda avtalen. Ersättningsrätten är i regel begränsad i flera avseenden och bygger på ett culpaansvar, dvs. ett ansvar endast vid oaktsamhet. Inom annan konsumentlagstiftning, t.ex. konsumentköplagen och konsumenttjänst­ lagen, gäller det längre gående kontrollansvaret, vilket i princip innebär att näringsidkaren är skyldig att ersätta skador där avtalsbrottet beror på hinder inom hans kontrollsfär. Detta innebär att konsumentens rätt till ersättning vid avbrott i överföringen av el är mer begränsad än i den konsumenträttsliga lagstiftningen. I lagen bör enligt regeringens mening införas skadeståndsregler som är tvingande till konsumentens förmån.

Valet av ersättningsform förutsätter en lämplig avvägning mellan konsu­ menternas intresse av ett fullgott skydd och elbranschens intresse av rimliga verksamhetsförutsättningar. Det kan därvid inte bortses från att för­ hållandena på elmarknaden är speciella. Elektricitet kan svårligen jämföras med annan lös egendom och överföringen skall normalt ske kontinuerligt dygnet om med hjälp av störningskänsliga anläggningar. Som tidigare berörts är verksamheten som består i produktion av och handel med el i princip öppen för konkurrens medan nätverksamhet alltjämt är ett monopol. En annan omständighet är att det på området finns ett flertal föreskrifter, som företagen är skyldiga att anpassa sin verksamhet till.

Vem bör ha ansvaret vid avbrott i överföringen av el?

Leverantörens verksamhet utgörs av produktion och handel med el och kan inte avbryta överföringen av el. Ett skadeståndsansvar föranlett av avbrott i överföringen bör således i första hand läggas på nätkoncessionshavaren. Leverantören bör dock kunna komma överens med nätkoncessionshavaren om att denna skall avbryta överföringen om konsumenten begår ett avtalsbrott. Om överföringen avbryts på begäran av leverantören utan att förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda bör leverantören ensam vara skyldig att ersätta konsumenten för skada som uppkommer på grund av avbrottet.

Vilken form av skadeståndsansvar skall gälla?

Som tidigare påpekats bör en reglering av skadeståndsfrågan innebära en lämplig avvägning mellan parternas intressen. Det är rimligt att konsumenten måste tåla vissa inskränkningar i överföringen, t.ex. kortare avbrott vid underhåll och reparation.

Om överföringen av el bryts på grund av konsumentens avtalsbrott utan att förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda, bör konsumenten ha rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren. Detsamma gäller om nätkoncessionshavaren inte underrättar konsumenten om förutsebara avbrott.

Vad gäller andra avbrott i överföringen finns det enligt regeringens bedömning anledning att i flera avseenden sätta i fråga den gällande avtals­

• Sida 104
•  Original

regleingen, som kräver att den avtalsbrytande parten varit oaktsam. Den tekniska utvecklingen gör att det ofta framstår som mindre ändamålsenligt att prövningen utgår från om ett avtalsbrott kan läggas en part till last som vållande. Att det uppstår fel och tekniska störningar i elnätet behöver inte bero på någon försummelse av nätkoncessionshavaren. Men det kan ändå ligga närmare till hands att företaget skall bära konsekvenserna av detta än att den enskilde konsumenten skall göra det. Liknande skäl ligger bakom kontrollansvaret i bl.a. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

Man har vid valet av skadeståndsansvar i princip tre olika lösningar att välja mellan; nämligen (1) ett strikt ansvar, eventuellt med undantag för force majeure, (2) ett kontrollansvar, och (3) ett culpaansvar, eventuellt i form av ett presumtionsansvar. Vid valet av alternativ utgår man i köprättsliga sammanhang primärt från frågan om säljaren genom köpeavtalet skall anses ha garanterat att leverans kommer att äga rum på avtalad tid eller om säljaren endast får anses ha lovat att med omsorg sträva efter att leverera på utsatt tid, såvida han inte gjort någon särskild utfästelse. I det första fallet anses det naturligt att utgå från ett strikt ansvar och i det senare fallet kan endast ett slags culpaansvar komma i fråga. Problemet kan dock svårligen lösas i denna renodlade form. Det är i praktiken fråga om att hitta en reglering av skadeståndsfrågan som innebär en avvägning mellan nätkoncessionshavare och konsument vad avser risken för att nätkoncessionshavarens ansträngningar slår fel och som är rättstekniskt enkel att tillämpa.

Överföring av el är i princip en tjänst som skall vara konsumenten tillgänglig dygnet runt, året om. Samtidigt som det är omöjligt att få ett system som är så säkert att det aldrig uppstår driftsstörningar, måste kravet på tillgängligheten ställas i relation till elens grundläggande betydelse för konsumenterna. Konsumenten är alltså i hög grad beroende av att han garanteras avtalsenlig överföring. Det ligger därför närmare till hands att lägga på nätkoncessionshavaren ett strikt ansvar med undantag för force majeure­situationer, än att ansvaret skall stanna vid ett skadeståndsansvar enbart vid oaktsamhet. Med hänsyn till att skälen för ett strikt ansvar inte väger lika tungt som när det gäller elsäkerhet och skador som uppkommit genom inverkan av el är det enligt regeringens bedömning emellertid inte nödvändigt att föreskriva ett sådant ansvar. Däremot är det rimligt att nätkoncessionshavaren bär risken inte bara för egen vårdslöshet utan även för hinder som är att hänföra till företagets egen kontrollsfär. En positiv effekt av detta är att förlusten sprids, eller med andra ord, pulvriseras, på så många händer som möjligt, än att den enskilde individen ensam får stå för hela förlusten.

Regeringen bedömer mot denna bakgrund att nätkoncessionshavaren bör åläggas ett kontrollansvar. Det innebär att konsumenten har rätt till ersättning för den skada han lider genom att överföringen av el avbryts, om inte nätkoncessionshavaren visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Vi återkommer i författningskommentaren till frågan om ansvarsregelns tillämpning.

• Sida 105
•  Original

Ersättningens omfattning och jämkning

Ersättning på grund av avbrott som nu sagts bör omfatta ersättning för utgifter, inkomstförlust samt annan förlust på grund av avbrottet, dvs. såväl direkta som indirekta skador.

Regeringen har i lagrådsremissen föreslagit att ett skadestånd, efter förebild i bl.a. konsumentköplagen, bör kunna jämkas om skadeståndet i ett enskilt fall framstår som oskäligt betungande. Lagrådet har, med hänsyn till att konsumentköplagen gäller företag av mycket varierande storlek medan den nu föreslagna skadeståndsskyldigheten normalt torde komma att åvila större nätföretag, ifrågasatt behovet av en sådan bestämmelse. Regeringen har förståelse för synpunkten. Regeringens vill emellertid framhålla att nätkoncessionshavaren kan bli skyldig att utge mycket höga skadestånd och att en betungande skadeståndsskyldighet kan drabba även elleverantören i anledning av att överföringen av el avbryts efter leverantörens begäran.

Vad beträffar elleverantörerna kommer i framtiden bland dessa finnas mycket små aktörer. Regeringen gör mot denna bakgrund den bedömningen att en jämkningsregel fyller en funktion. Utan en särskild jämkningsregel skulle regeln i 6 kap 2 § skadeståndslagen vara tillämplig. Det är dock enligt regeringens mening av värde att ha en regel som är direkt anpassad till konsumentskyddet på elområdet. Jämknings­ bestämmelsen bör därför införas.

Reklamation

Det är angeläget för den skadeståndsskyldige att klarhet vad gäller skades­ tåndets omfattning nås så snabbt som möjligt. Skador i anledning av avbrott i överföring torde normalt visa sig omgående. Det är därför rimligt att konsumenten åläggs en skyldighet att underrätta nätkoncessionshavaren om sitt krav inom två år från det skadan inträffade.

Kostnadskonsekvenser

Förslaget att införa ett s.k. kontrollansvar innebär att nätkoncessions­ havarna åläggs ett ansvar som får anses motsvara vad näringsidkare generellt har på konsumentområdet. Hur stora kostnadsökningar detta medför för nätkoncessionshavarna är svårt att bedöma. Det torde i stor utsträckning bero på förhållandena i det enskilda företaget.

• Sida 106
•  Original

15Tillsyn m.m

15.1Myndigheternas tillsyn

Ellagstiftningsutredningen (ELU) förslag: ELU har inte lämnat något förslag i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: Såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet bör tillsynen utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Med stöd av detta bemyndigande avser regeringen att utse Elsäkerhetsverket att vara tillsynsmyndighet för elsäkerhetsfrågor och Affärsverket svenska kraftnät för frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. I övrigt skall nätmyndigheten vid NUTEK vara tillsynsmyndighet. I praktiken omfattar nätmyndighetens tillsyn frågorna om koncessionshavarnas skyldigheter. En viktig fråga i det sammanhanget är nättariffernas utformning.

I myndigheternas tillsynsansvar ingår bl.a. att se till att de gällande föreskrifterna efterlevs. Tillsynsmyndigheterna bör därför ges befogenhet att utfärda de förelägganden som behövs för detta. De bör även ha möjlighet att förena ett föreläggande med vite.

Utformningen av de regler som styr nätmyndighetens övervakning av den nya elmarknaden har lett till vissa problem och oklarheter.

Därför bör dessa regler preciseras enligt följande. Av 3 kap 9 § följer en allmän skyldighet för nätkoncessionshavare att på skäliga villkor överföra el åt annan. Tvister beträffande föreskrifter som endast berör få inblandade bör avgöras av nätmyndigheten efter ansökan från någon av de berörda. I lagen anges, såsom i 4 kap 10 §, att tvister om vissa skyldigheter prövas av nätmyndigheten. Beträffande övriga föreskrifter, dvs. sådana som berör hela eller större delen av kundkollektivet, bör det inte krävas någon ansökan från en enskild för att nätmyndigheten skall få agera. Övervakningen av efterlevnaden av dessa föreskrifter kommer därmed att omfattas av nätmyndighetens normala tillsynsarbete.

En sådan ordning medför flera fördelar. Beträffande föreskrifter som berör hela kundkollektivet, främst nätföretagens tariffer, blir nätmyndigheten inte bunden av att en enskild ansöker om prövning och den blir inte heller bunden av sökandens yrkande. Därmed får nätmyndigheten större möjligheter att prioritera sitt tillsynsarbete på ett lämpligt sätt. Ingenting hindrar naturligtvis att enskilda kunder uppmärksammar nätmyndigheten på olika problem som sammanhänger Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om tillsyn förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (12 kap.). Bestämmelserna preciseras för att skapa förutsättningar för en effektivare tillsyn.

• Sida 107
•  Original

med dessa föreskrifter. Nätmyndigheten blir dock inte skyldig att ta upp en sådan anmälan till prövning om det inte framstår som motiverat.

Beträffande föreskrifter som endast berör ett fåtal aktörer på elmarknaden är det i praktiken inte möjligt för nätmyndigheten att utöva en aktiv tillsyn. Genom att den enskilde i dessa fall får begära prövning av en tvist kommer dock nätmyndigheten att bli uppmärksammad på fall där det råder tvister beträffande dessa föreskrifter.

15.2Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. ELU har föreslagit att ellagens bestämmelse att beslut som meddelas enligt lagen eller med stöd av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen om inte annat bestäms skall gälla omedelbart, förs över oförändrad till den nya ellagen.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna

Skälen för regeringens förslag: Samtliga tillsynsmyndigheter bör enligt regeringens förslag ges befogenhet att utfärda de förelägganden som behövs och även ha möjlighet att förena ett föreläggande med vite (avsnitt 15.1).

Beträffande nätmyndighetens befogenheter bör detta vara tillräckligt. Om en koncessionshavare vägrar att efterkomma nätmyndighetens förelägganden kan i sista hand nätkoncessionen återkallas.

Beträffande de andra två tillsynsmyndigheterna kan dock inte samma synsätt anläggas. Eftersom tillsynsansvaret för dessa omfattar säkerhetsfrågor behöver de mer ingripande befogenheter utöver vitesförelägganden. Om en koncessionshavare, trots vitesföreläggande, till exempel underlåter att utföra reparationer på sitt nät, vilket på sikt kan hota säkerheten, bör tillsynsmyndigheten kunna reparera nätet, antingen genom egen försorg eller genom en anlitad entreprenör. Kostnaden får sedan tas ut av koncessionshavaren. I säkerhetsfrågor bör således tillsynsmyndigheterna ges möjlighet att förordna om rättelse på koncessionshavarens bekostnad.

Det finns också situationer då användande av en elektriska anläggning eller däri ingående föremål medför uppenbar fara för person eller egendom. I en sådan situation bör tillsynsmyndigheten kunna förbjuda att den farliga anläggningen eller föremålet används.

Enligt den nuvarande ellagen gäller alla beslut som meddelas enligt lagen eller med stöd av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen omedelbart, om inte annat bestäms. Detta innebär att om en myndighet Regeringens förslag: De myndigheter som har tillsynsansvaret för frågor om elsäkerhet får rätt att dels förordna om rättelse på nätinnehavarens bekostnad, dels förbjuda användandet av en elektrisk anläggning eller däri ingående föremål som används på ett sådant sätt att uppenbar fara för person eller egendom uppstår.

• Sida 108
•  Original

meddelar ett beslut måste den som beslutet gäller omedelbart rätta sig efter detta även om han överklagar beslutet.

ELU har föreslagit att denna bestämmelse överförs oförändrad till den nya ellagen.

Enligt regeringens uppfattning medför en sådan bestämmelse betydande nackdelar. Bestämmelsen medför bl.a. att om nätmyndigheten meddelar ett beslut som innebär att en koncessionshavare skall ändra sin nättariff måste koncessionshavaren omedelbart göra detta även om han överklagar nätmyndighetens beslut. Om förvaltningsdomstolen senare bifaller hans överklagande skall nättariffen ändras tillbaka till den ursprungliga utformningen. Detta är en opraktisk ordning som orsakar betydande kostnader. Samma problem uppstår beträffande övriga beslut av nätmyndigheten som rör koncessionshavarnas skyldigheter.

Bestämmelser om att ett myndighetsbeslut skall gälla omedelbart även om det överklagas finns normalt bara i samband med myndighetsbeslut som rör säkerhetsfrågor. Det är nämligen bara i de fallen omedelbar giltighet är motiverad. Detta synsätt bör, enligt regeringens uppfattning, läggas även på ellagens tillämpningsområde.

Regeringen föreslår därför att omedelbar giltighet av ett myndighetsbeslut bara skall gälla då tillsynsmyndigheten av säkerhetsskäl förbjuder användning av en elektrisk anläggning eller däri ingående föremål, tillhandahållande eller användning av elektriskt materiel eller tillhandahållande av tjänster inom tillsynsområdet. I övrigt bör huvudregeln gälla, dvs. myndighetsbesluten enligt ellagen blir gällande först då de vinner laga kraft.

Konsekvenser för domstols­ och åklagarväsendet

Det i propositionen framlagda lagförslaget innebär i huvudsak att redan befintlig lagstiftning samlas i en ny lag. Det förväntas inte medföra någon nämnvärd ökning av antalet ärenden som överklagas till allmän förvaltningsdomstol och inte heller av ärendemängden vid åklagar­ myndigheter och allmänna domstolar. Lagförslaget väntas därmed inte medföra någon nämnvärd påverkan på statsfinanserna.

• Sida 109
•  Original

16Handel med el

Elbörsutredningens (EBU) förslag: Avviker från regeringens bedömning. EBU föreslår en särskild lag om elhandel. I huvudsak innebär förslaget följande.

Vissa generella krav ställs på all yrkesmässig handel med el och på de företag som driver sådan verksamhet. Handeln och företagen skall stå under tillsyn av en särskild myndighet, eltillsynsmyndigheten. I syfte att underlätta tillsynen föreslås en anmälningsskyldighet för alla som yrkesmässigt handlar med el.

Organiserad handel med el (elbörsverksamhet) skall vara tillståndspliktig och bedrivas enligt särskilda regler i lagen. Tillsyn över verksamheten utövas av Finansinspektionen. Clearingverksamhet på elmarknaden får endast bedrivas av clearingorganisation som har tillståndsprövats enligt lagen (1992:543) om börs­ och clearingverksamhet.

Den elhandel som avser handel med elhandelskontrakt som är finansiella instrument, s.k. elderivat, omfattas av värdepappersmarknadslagstiftningen. Den av EBU föreslagna lagen om elhandel skall dock innehålla regler om s.k. elmarknadsrörelse, enligt vilka leveranskoncessionärer efter tillstånd från eltillsynsmyndigheten kan bedriva mellanhandsverksamhet med elderivat. Denna verksamhet skall undantas från lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Eltillsynsmyndigheten föreslås ansvara för tillsynen av verksamhet med elmarknadsrörelse.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens förslag till ramlagstiftning.

Ett tiotal remissinstanser, bl.a. Finansinspektionen, Stockholms universitet, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Sveriges Industriförbund, Svenska Fondhandlareföreningen, anför invändningar mot att utredningen allt för skarpt avvisat möjligheten av att etablera flera elbörser.

Förslaget att värdepappersmarknadslagstiftningen skall tillämpas vid handel med elderivat tillstyrks av Statskontoret, Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund och Svenska Fondhandlareföreningen. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan synpunkter.

Ungefär en fjärdedel av remissinstanserna kommenterar förslaget om s.k. elmarknadsrörelse. Huvuddelen av dessa, bl.a. NUTEK, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Kommun­ Regeringens bedömning: Elhandelsverksamhet regleras genom ellagstiftningen, den generella näringsrättsliga lagstiftningen och värdepappersmarknadslagstiftningen. Tillsammans möjliggör dessa regelverk en tillfredsställande tillsyn av och kontroll över att handeln med el bedrivs i lämpliga och seriösa former. Det är inte motiverat att nu införa ytterligare regler om yrkesmässig handel med el eller mellanhands­ och börsverksamhet på elmarknaden.

• Sida 110
•  Original

förbundet, Sveriges Advokatsamfund, är positiva eller i huvudsak positiva till förslaget. Några remissinstanser, bl.a. RRV, Konkurrensverket och OM Stockholm AB avstyrker föreslaget och anför att samma regler bör gälla för leveranskoncessionärer som för värdepappersföretag när det gäller mellanhandsverksamhet på elmarknaden.

Sju remissinstanser, RRV, NUTEK, Svenska kraftnät, Konkurrensverket, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund och Nord Pool ASA, understryker att behovet av insiderlagstiftning inom elmarknadsområdet bör utredas.

Skälen för regeringens bedömning: Elmarknadsreformen innebär ändrade former för handeln med el. Huvuddelen av elleveranserna på den reformerade elmarknaden förväntas liksom tidigare ske genom tidsbundna kontrakt mellan kraftproducenter och distributörer eller slutförbrukare. En viktig förändring är dock att den regionala uppdelningen av elmarknaden luckras upp genom de ökade möjligheter för elförbrukarna att fritt välja elleverantör som det nya regelverket innebär.

En annan viktig förändring är utvecklingen av dels den organiserade handel avseende tillfälliga kraftleveranser, dels möjligheterna till prissäkring. Detta möjliggörs genom de handelsplatser som organiseras av den svensk­norska elbörsen Nord Pool ASA (Nord Pool). Den organiserade handeln sänker transaktionskostnaderna i elhandeln och förbättrar prisinformationen och beslutsunderlaget för producenter, återförsäljare och förbrukare av el. Den är därmed en viktig förutsättning för en fungerande elhandel och en effektiv drift av elsystemet. Tillsammans med den bilaterala handel med prissäkringskontrakt som förekommer möjliggör den också riskspridning i elhandeln.

En organiserad handelsplats måste för att fylla sitt syfte åtnjuta förtroende hos producenter, elanvändare och andra som handlar med el. Det innebär att den måste bedrivas i sunda och välorganiserade former samt vara neutral och inte diskriminera vissa aktörer. Ett annat krav är att handelsplatsen har så stor omsättning och likviditet att enskilda aktörer inte ges möjlighet att påverka prisbildningen. Verksamheten får inte heller bedrivas så att den försvårar Svenska kraftnäts möjligheter att handha systemansvaret eller på annat sätt utsätter elförsörjningen för risker. En organiserad handelsplats för el bör ses som en del av den infrastruktur som elsystemet utgör.

Rättsläget beträffande regleringen av sådana organiserade handelsplatser som Nord Pool bedriver har varit oklart. Energikommissionen bedömde i delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14) att det saknades svensk lagstiftning för organiserad handel med el. Kommissionen föreslog därför att det skulle tas fram lämpliga regler för detta område. Regeringen förutskickade i prop. 1994/95:222 Ny ellagstiftning att frågan skulle utredas närmare. Elbörsutredningen (EBU) tillkallades för bl.a. det arbetet. I EBU:s uppdrag ingick att lämna förslag till ett regelverk för en organiserad handelsplats för el. Enligt direktiven skulle utgångspunkten för förslagen vara att skapa en ramlagstiftning för den kortsiktiga handeln med el.

• Sida 111
•  Original

Handeln på en organiserad handelsplats för el

Enligt EBU utgörs handeln på en organiserad handelsplats för el av dels avistahandel med el, dels handel med elderivat. Med avistahandel avses handel med el för omedelbara, kortsiktiga och faktiska leveranser. Det innebär att betalning och leverans sker i nära anslutning till varandra. Det pris som noteras i avistahandeln brukar benämnas spotpris.

Handel med elderivat avser prissäkringskontrakt för elleveranser. Värdet på ett sådant kontrakt beror på spotpriset på el. Elderivaten används för att begränsa eller ta på sig risk för framtida förändringar i spotpriset på el. Elderivat kan avvecklas fysiskt eller finansiellt. Vid fysisk avveckling sker faktisk elleverans. Vid finansiell avveckling sker ingen elleverans utan i stället sker betalning från någon av parterna med ett belopp som räknas ut på grundval av spotpriset på el. Exempel på derivatinstrument är terminer och optioner.

Nord Pool organiserar handelsplatser för avistahandel och handel med elderivat som avvecklas finansiellt.

Handeln med elderivat

Elderivat faller enligt EBU inom definitionen av finansiella instrument i

lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (LHF). Därmed är

enligt utredningen värdepappersmarknadslagstiftningen tillämplig på handel med elderivat. Värdepappersmarknadslagstiftningen reglerar handeln med s.k. finansiella instrument och därmed sammanhängande verksamhet. Regelverket består av flera lagar.

Mellanhänderna vid handeln benämns värdepappersinstitut och regleras i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (LVR). I denna lag föreskrivs tillståndsplikt för vissa typer av tjänster nämligen kommissionshandel, förmedlingsverksamhet, handel för egen räkning (bl.a. verksamhet som marknadsgarant), förvaltning av annans finansiella instrument och medverkan vid emission av värdepapper. För att få tillstånd krävs bl.a. kapital, kunskap och allmän lämplighet hos den sökande. Vidare gäller att verksamheten skall bedrivas åtskild från annan verksamhet.

Lagstiftningen om marknadsplatser återfinns i lagen (1992:543) om

börs­ och clearingverksamhet (LBC). Denna lag reglerar främst

möjligheterna att få auktorisation som börs eller marknadsplats för handel med finansiella instrument. I svensk lagstiftning finns ingen uttrycklig definition av begreppet börs. Skälet är att det har visat sig svårt att avgränsa vad som är börsverksamhet. Det har inte heller ansetts nödvändigt. Definitionen av förmedlingsverksamhet i LVR är så bred att den även inrymmer börsverksamhet, som alltså i princip är tillståndspliktig enligt LVR.

I LBC finns ett system med frivillig auktorisation som börs eller auktoriserad handelsplats för handel med finansiella instrument. För att få auktorisation som börs eller handelsplats skall den sökande ha

• Sida 112
•  Original

ändamålsenliga regler för handeln och nödvändiga säkerhets­ och kontrollsystem. Vidare skall principerna om fritt tillträde, neutralitet och god genomlysning tillämpas. Det ställs även krav på finansiella resurser. Dessa krav är avhängiga verksamhetens omfattning och risker.

LBC innehåller också regler om s.k. clearingverksamhet. Därmed avses fortlöpande verksamhet som består i att på clearingmedlemmarnas vägnar göra avräkningar beträffande deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, eller att genom inträdande som part eller som garant ta över ansvaret för förpliktelsernas fullgörande, eller att på annat väsentligt sätt sörja för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument. LBC föreskriver tillståndsplikt för clearingverksamhet. För att få tillstånd krävs att det finns bl.a. ändamålsenliga regler för hur clearingen skall gå till samt tillfredsställande säkerhets­ och kontrollsystem.

Av betydelse för handel med finansiella instrument är även insiderlagen

(1990:1342) som tar sikte på att förhindra bl.a. otillbörligt utnyttjande av

informationsövertag i handeln på värdepappersmarknaden. Dessutom finns det en bestämmelse om otillbörlig kurspåverkan i LHF.

Utanför värdepappersmarknadslagstiftningens område finns en grundläggande civilrättslig reglering för finansiella instrument och andra värdepapper i bl.a. skuldebrevslagen (1936:81).

Med stöd av bemyndigande i lag har regeringen i relativt stor omfattning bemyndigat Finansinspektionen att på detta område meddela föreskrifter. Ytterligare kompletteringar utgörs av den omfattande självreglering som förekommer genom de regelsystem som upprättats av marknadens aktörer.

Värdepappersmarknadslagstiftningen innehåller förhållningsregler för aktörerna på värdepappersmarknaden. Syftet med lagstiftningen är att säkerställa att handel och verksamheter på värdepappersmarknaden bedrivs så att allmänhetens förtroende för marknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. I detta ligger att krav skall iakttas på bl.a. neutralitet, sundhet, säkerhet, likabehandling samt informationsspridning och genomlysning för en effektiv prisbildning.

Värdepappersmarknadens regler är särskilt anpassade till de risker som är förknippade med handeln med finansiella instrument. Lagstiftningen har successivt vuxit fram under en följd av år och grundar sig på noggranna överväganden av behovet av och formerna för lagreglering. Den har nyligen reformerats och är modern och väl anpassad till internationella krav. Lagstiftningen har antagits av riksdagen under stor enighet.

De skyddsintressen som motiverat den offentligrättsliga regleringen av handeln med finansiella instrument på värdepappersmarknaden är i huvudsak giltiga också vid handel med elderivat. Riskerna finns vid all handel med derivat, oavsett om de baseras på aktier, valuta, index eller elektrisk kraft. Behoven av lagstiftning är i allt väsentligt desamma vad avser skydd för investerare och regler som säkerställer att mellanhänderna har tillräcklig kunskap, en lämplig organisation av verksamheten och att de bedriver denna på ett sådant sätt att förtroendet för marknaden inte äventyras. Det samma gäller för organiserade handelsplatser och clearingverksamhet avseende elderivat. Under den reformering av

• Sida 113
•  Original

värdepappersmarknadslagstiftningen som genomförts under 1990­talet har behovet uppmärksammats av ett regelverk som kan tillämpas på de nya, tidigare okända, finansiella instrument som efter hand kunde komma att introduceras. I förarbetena till LHF och LVR nämns uttryckligen att nyskapade former av råvaruderivat lämpligen borde kunna omfattas av regleringen. Elderivat bör räknas till dessa. Således har behovet redan förutsetts när det gäller bestämmelser för handel med finansiella instrument av det slag som elderivaten utgör. LHF och LVR anger vilka regler som skall gälla. Det är inte rimligt och ändamålsenligt att för handel med elderivat tillskapa andra regler än dem som efter omfattande och noggranna överväganden har införts för handel med finansiella instrument i allmänhet.

Enligt regeringens bedömning bör värdepappersmarknadslagstiftningen tillämpas på handeln med elderivat och därmed sammanhängande verksamhet. Regeringen bedömning överensstämmer i huvudsak med EBU:s förslag. I fråga om regleringen av mellanhandsverksamhet har dock EBU föreslagit en annan lösning.

Enligt EBU är tillståndsregler för mellanhandsverksamhet i LVR alltför rigorösa och komplicerade för att vara ändamålsenliga vid mellanhandsverksamhet på elmarknaden. EBU bedömer att vissa av de företag som nu verkar på elmarknaden till följd av reglerna kommer att avstå från att erbjuda tjänster som mäklare, kommissionärer och portföljförvaltare avseende elderivat. EBU föreslår därför att leveranskoncessionärer efter särskilt tillstånd skall kunna bedriva mellanhandsverksamhet med elderivat enligt särskilda regler om

elmarknadsrörelse.

Enligt regeringens bedömning är regleringsbehovet av mellanhandsverksamhet i allt väsentligt det samma för alla slags finansiella instrument. Det kan inte anses vara rimligt att, som EBU föreslår, ställa lägre krav på elföretag, som inte har erfarenhet av mellanhandsverksamhet, än på de etablerade värdepappersinstituten. Värdepappersmarknads­ lagstiftningen bör således tillämpas i sin helhet i handeln med elderivat.

I slutet av april 1997 begärdes elhandelsföretaget Kraftlots Europa AB i konkurs. Bakgrunden till konkursen är enligt vad regeringen inhämtat att företaget drabbats av stora förluster till följd felaktiga bedömningar av prisutvecklingen på el. Händelsen bekräftar enligt regeringens uppfattning att det inom elhandelsområdet inte bör göras avsteg från värdepappersmarknadslagstiftningens regler om mellanhandsverksamhet.

På värdepappersmarknaden har Finansinspektionen en väl definierad roll som tillståndsgivande myndighet med skyldighet att utöva tillsyn över handeln och över de finansiella marknadernas aktörer. Myndigheten har en fungerande organisation för denna verksamhet.

Finansinspektionens tillsynsansvar bör omfatta även handeln med elderivat och därmed anknuten verksamhet i enlighet med den ordning som gäller enligt värdepappersmarknadslagstiftningen.

Avistahandeln med el

• Sida 114
•  Original

Det finns enligt EBU ingen svensk lagstiftning som reglerar förhållandena på en organiserad handelsplats avseende avistahandel med el. EBU har föreslagit att sådan börsverksamhet skall vara tillståndspliktig. Därigenom tillförsäkras enligt utredningen statsmakterna insyn i och kontroll av att elbörsverksamhet bedrivs i sunda former. Vidare kan det säkerställas att handeln koncentreras till en marknadsplats.

EBU tillkallades i en situation då det rådde stor osäkerhet i fråga om de former i vilka en organiserad handelsplats skulle komma att etableras. De farhågor som låg till grund för EBU:s utredningsuppdrag framstår som obefogade i ljuset av den utveckling som har ägt rum genom att Nord Pool etablerats. Regeringens bedömning är att någon ytterligare reglering av den organiserade avistahandeln med el för närvarande inte är påkallad. Skälen till detta är bl.a. följande.

För att en marknadsplats för el skall bli nyttjad av marknadens aktörer måste den åtnjuta förtroende. Detta innebär att huvudmannen för marknadsplatsen själv måste tillse att det finns ett regelverk för handeln som bl.a. uppfyller kraven på neutralitet och likabehandling, god genomlysning och fritt tillträde samt att handeln sker under säkra och ordnade former. En sådan självreglering blir sannolikt mer detaljerad och långtgående vad avser krav på neutralitet och likabehandling samt insyn i prisbildning m.m., än vad som är möjligt att åstadkomma genom lagstiftning. Från allmän synpunkt torde därför behovet av materiella regler om hur handeln skall bedrivas inte vara särskilt stort. Om en börs inte lyckas fylla sin uppgift kommer sannolikt alternativa marknadsplatser eller former för handeln att etableras.

Genom att Svenska kraftnät är delägare i Nord Pool har staten goda möjligheter till insyn i och kontroll över den befintliga elbörsverksamheten. Den nära kopplingen till Svenska kraftnät säkerställer att samordning sker mellan börsverksamheten, balanstjänsten och driften av elsystemet. Elbörsens utveckling visar att marknadsplatsen åtnjuter förtroende hos producenter, elanvändare och andra som handlar med el.

Eftersom produktionen och förbrukningen av el alltid måste hållas i balans, är det nödvändigt för den systemansvariga myndigheten att fortlöpande få information om de avtal som ingåtts på avistamarknaden såväl på som utanför en eventuell börs. Om informationen mellan marknadsplatsen för fysisk el och den systemansvariga myndigheten skulle vara missvisande eller upphöra att fungera skulle detta kunna få allvarliga konsekvenser för elförsörjningen även vid mycket kortvariga störningar. Detta innebär att Svenska kraftnät måste kunna ställa krav på rapportering­ en av ingångna avtal från spotbörsen. Regler om detta finns redan i ellagstiftningen genom regleringen av system­ och balansansvar.

Det är viktigt att system för fullgörande av betalning och andra förpliktelser som uppkommer i elhandeln är säkra. LBC:s bestämmelser innefattande tillståndsplikt för clearingverksamhet är tillämpliga också på clearingverksamhet på en organiserad handelsplats avseende avistahandel med el såvitt avser clearingen av betalningsledet. De krav som ställs på clearingorganisationer enligt LBC framstår som relevanta och ändamålsenliga även vid sådan clearingverksamhet.

• Sida 115
•  Original

I dagsläget synes den svensk­norska elbörsen i allt väsentligt fungera väl. Någon ytterligare reglering är för närvarande inte påkallad. Verksamheten är dock förhållandevis ny och under utveckling. Det kan inte uteslutas att det i framtiden uppstår en situation då det behövs en närmare reglering av villkoren för att bedriva elbörsverksamhet. Regeringen avser att noga följa utvecklingen för att snabbt kunna agera om lagstiftningsåtgärder blir påkallade.

Insiderhandel

En förutsättning att handeln på elmarknaden skall vara effektiv och ske på lika villkor är att sådan information som är vital för prisbildningen på el är allmänt tillgänglig och att den inte utnyttjas i otillbörligt syfte.

Insiderhandel, dvs. utnyttjande av icke­offentliggjord kurspåverkande information i samband med handel på värdepappersmarknaderna, är förbjuden enligt insiderlagen. Dessutom finns det i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument en kriminalisering av s.k. otillbörlig kurspåverkan, dvs. manipulationer av kurserna på finansiella instrument. Förbudet mot insiderhandel omfattar var och en som fått kännedom om en icke offentliggjord kurspåverkande omständighet, om omständigheten är ägnad att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 är insiderlagens förbud mot insiderhandel numera tillämpligt på samtliga slag av finansiella instrument, således även elderivat (prop. 1995/96:215, bet. 1996/97:NU4, rskr. 1996/97:10).

Förhållandena på elmarknaden gör att det kan finnas ett behov av särskilda regler om insiderhandel avseende avistahandel med el. Produktionskostnaderna varierar kraftigt mellan olika slags elproduktion. Förändringar i utnyttjandet av produktionskapaciteten kan snabbt få genomslag i spotpriset på el. En stor del av elproduktionen kontrolleras av ett litet antal företag. Vissa aktörer besitter information som kan påverka prisbildningen på elmarknaden, exempelvis rörande driftsförhållandena i kraftverken. För att prisbildningen skall vara effektiv och handeln skall ske på lika villkor kan det finnas ett behov av regler om exempelvis informationsspridning. En självreglering bland elmarknadens aktörer och genom de villkor som reglerar den organiserade marknadsplatsen kan vara ett effektivt medel för att undvika insiderproblematiken på elmarknaden. Enligt vad regeringen har inhämtat pågår ett arbete vid Nord Pool syfte att åstadkomma en sådan självreglering. Det gäller bl.a. bestämmelser om informationsplikt i aktörsreglerna för de företag som medverkar på elbörsen. Regeringen avser att noga följa det pågående arbetet. Eventuella lagstiftningsåtgärder bör tills vidare enligt regeringens bedömning avvakta tills resultatet och erfarenheterna av Nord Pools arbete föreligger.

Yrkesmässig handel med el

EBU föreslår generella bestämmelser för all handel med el. Bestämmelserna innebär bl.a. allmänna förhållningsregler för hur elhandel

• Sida 116
•  Original

skall bedrivas. Vidare föreslås anmälningsplikt för företag som bedriver yrkesmässig handel med el. Som skäl för förslaget anför EBU att elmarknadens funktion är en viktig del av samhällets infrastruktur. Vikten av att elmarknaden även fortsättningsvis kommer att åtnjuta allmänhetens förtroende och de risker som elhandel medför, utgör enligt utredningens uppfattning motiv för att samhället bör tillförsäkras erforderliga möjligheter till insyn, kontroll och inflytande över hur elhandeln bedrivs och hur elmarknaden utvecklas.

Elhandeln omfattas av den generella närings­ och associationsrättsliga lagstiftningen, exempelvis konkurrenslagen (1993:20), avtalslagen (1915:218) och aktiebolagslagen (1975:1385). Denna lagstiftning är utformad för att säkerställa att all slags handel och näringsverksamhet bedrivs i lämpliga och seriösa former. För att säkra de specifika regleringsbehoven i handeln på elområdet har särskilda bestämmelser om leveranskoncession och balansansvar förts in i ellagstiftningen. Reglerna om leveranskoncession har införts för att stärka skyddet för bl.a. elanvändare med låg elförbrukning. Regleringen av balansansvaret och villkoren för att ingå avtal med Svenska kraftnät om balansansvar bidrar till självreglering och etableringskontroll på elmarknaden. Enligt vad som tidigare anförts föreslår regeringen att bestämmelserna om leveranskoncession och balansansvar förs över i huvudsak oförändrade till den nya ellagen (se avsnitt 8 respektive 11).

Enligt regeringens bedömning möjliggör den näringsrättsliga lagstift­ ningen tillsammans med reglerna om balansansvar och leverans­ koncessioner insyn och kontroll över att den bilaterala handeln med el och försäljningen till de små elanvändarna inom leveranskoncessionssystemet bedrivs i lämpliga och seriösa former. Det är för närvarande inte motiverat att införa ytterligare regler om yrkesmässig handel med el. Den nyligen inträffade konkursen i företaget Kraftlots Europa AB föranleder inte regeringen att göra någon annan bedömning. Denna händelse hade enligt regeringens uppfattning inte kunnat förhindras med hjälp av det regelverk som EBU föreslagit. Den inträffade händelsen belyser enligt regeringens bedömning vikten av en god riskkontroll såväl internt inom elföretagen som i externa affärsrelationer på elmarknaden.

• Sida 117
•  Original

17Författningskommentar

Den ellag som nu föreslås ersätter lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och lagen (1994:618) om handel med el, m.m. I det följande benämns de tre lagarna den nya ellagen, den gamla ellagen resp. elhandelslagen.

Förslaget till ellag

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § I denna lag ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med el i vissa fall samt om elsäkerhet.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den saknar motsvarighet i den gamla ellagen. Det mest omfattande tillämpningsområdet utgörs av bestämmelserna om elektriska anläggningar. Begreppet elektrisk anläggning definieras i 2 §. Kort uttryckt omfattar detta begrepp kraftverk, ledningsnät och vissa anläggningar för användning av el. Utanför begreppet faller framför allt elektriska apparater av olika slag. Den frågan behandlas närmare under 2 §.

Föreskrifter om elektriska anläggningar ges i 8 kap. Systemansvar och balansansvar, 9 kap. Skyddsåtgärder och 10 kap. Skadestånd. Därutöver ges speciella föreskrifter som bara gäller elektriska anläggningar för överföring av el, dvs. ledningsnät med tillhörande anläggningar, i 2 kap. Nätkoncession m.m., 3 kap. Nätverksamhet m.m. och 4 kap. Nättariffer.

Föreskrifter om handel med el i vissa fall ges i 5 kap. Leveranskon­ cession och 6 kap. Utlandshandel.

Dessutom ges vissa speciella föreskrifter i 7 kap. Kommunala elföretag.

Beträffande frågor om elsäkerhet regleras inte bara elektriska anlägg­ ningar utan också elektriska anordningar, materiel och installationer. Dessa föreskrifter återfinns i 9 kap. Skyddsåtgärder.

I den gamla ellagen och i elhandelslagen används som begrepp såväl elektrisk ström som ström och el, m.m. I den nya ellagen används genomgående begreppet el.

• Sida 118
•  Original

Definitioner

2 § Med elektrisk anläggning avses i denna lag en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el.

Om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare, anses varje sådan del som en särskild anläggning. Om en anläggning för användning av el är ansluten till en eller flera andra sådana anläggningar och är anläggningarna i samma innehavares hand, skall anläggningarna anses som en och samma anläggning.

Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena i den gamla ellagen.

Första stycket innehåller en definition av begreppet elektrisk

anläggning.

Ordet "anläggning" anger att här avses föremål av mer stationär natur och av en viss omfattning. Som exempel kan nämnas kraftverk, transformatorstationer, telestationer och kraftledningar. Utanför begreppet "anläggning" faller icke ­ stationära föremål, framför allt föremål som ansluts till elnätet via en stickkontakt, t.ex. handverktyg, hushållsmaskiner, spisar, radio­ och TV ­ apparater samt armaturer men även föremål av större omfattning, t.ex. maskiner i industriella anläggningar, lok och hamnkranar. Utmärkande för sådana föremål är framför allt att det är i dessa föremål som elen förbrukas.

Till en elektrisk anläggning hör enligt definitionen, utöver anläggningen också "däri ingående särskilda föremål". Härmed avses föremål som är mer stationärt anslutna till anläggningen och som behövs för dess drift.

Definitionen anger tre typer av elektriska anläggningar, nämligen sådana för produktion, överföring respektive användning av el.

En anläggning för produktion av el är typiskt sett ett kraftverk. Det torde inte vara svårt att avgränsa ett kraftverk från andra typer av elektriska anläggningar. Kraftverk är regelmässigt anslutna till ett ledningsnät. Den punkt där den producerade elen matas in på ledningsnätet, inmatningspunkten, utgör gräns mellan kraftverket och ledningsnätet.

En anläggning för överföring av el är typiskt sett en ledning. Ledningar ingår alltid i någon av tre typer av ledningsnät, nämligen stamnätet, regionnät eller lokalnät.

En anläggning för användning av el består i allmänhet av en eller flera ledningar. Den börjar vid den punkt där elanvändaren tar ut el från överföringsnätet för förbrukning. Uttagspunkten utgör alltså gräns mellan anläggningen för överföring och anläggningen för användning av el. Sistnämnda anläggning slutar i den punkt där elen rent faktiskt förbrukas. I de flesta hus innebär det att anläggningen slutar med en stickkontakt. De föremål som ansluts i stickkontakten utgör inte, som ovan nämnts, en elektrisk anläggning. Utmärkande för en anläggning för användning av el är att elen inte förbrukas i anläggningen utan att denna används för att

• Sida 119
•  Original

möjliggöra förbrukning i en anordning som ansluts till anläggningen. Denna fråga berörs också i kommentaren till 9 kap. 1 §.

I den gamla ellagen nämndes i definitionen anläggning för distribution. Med distribution avsågs den leverans och överföring till elanvändare som innehavaren av ett lokalt nät ombesörjde. Då nätinnehavaren numera aldrig ombesörjer annat än överföring av el, och alltså inte leverans, har begreppet distribution inte tagits med i den nya lagen.

Tidigare nämndes också anläggning för upplagring av el. Med upplagring avsågs sådan lagring av el som sker i exempelvis en kondensator. Sådan lagring får dock anses ingå som ett naturligt led i såväl produktion och överföring som användning av el, varför även detta begrepp inte har tagits med i den nya lagen.

Slutligen nämndes tidigare anläggning för omformning av el. Med om­ formning av el avsågs all förändring av el i fråga om spänning, strömstyrka eller frekvens. Sådan omformning sker dock för att elen skall kunna överföras eller användas på ett rationellt sätt och får därför anses ingå som ett led i något av begreppen produktion, överföring eller användning.

Definitionen av begreppet elektrisk anläggning har sin största betydelse vid tillämpning av bestämmelserna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder enligt 9 kap. och om skadeståndsskyldighet enligt 10 kap., eftersom dessa skyldigheter åvilar anläggningens innehavare.

I andra stycket föreskrivs att om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare så anses varje sådan del som en särskild anläggning. Därmed kan man alltid avgöra vem som har de skyldigheter som nämns i 9 och 10 kap.

I detta stycke finns även en ny bestämmelse som avser det fallet att flera anläggningar för användning av el har samma innehavare. Om sådana anläggningar är anslutna till varandra skall de anses som en anläggning. Regleringen har sin betydelse när det gäller skadestånd i vissa fall. Frågan behandlas närmare under 10 kap. 1 § andra stycket 2.

Med innehavare avses den som rent faktiskt innehar en anläggning, oavsett om innehavet grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt.

3 § Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.

Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 1 § tredje stycket i den gamla ellagen.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen meddelat föreskrifter om denna indelning. Enligt 1 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar förstås med en starkströmsanläggning en elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Om sådan fara inte föreligger är anläggningen alltså en svagströmsanläggning. 119

• Sida 120
•  Original

Den helt övervägande delen av ellagens föreskrifter rör bara starkströmsanläggningar men i föreskrifterna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder enligt 9 kap. och om skadeståndsskyldighet enligt 10 kap. berörs båda typerna av anläggningar.

4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsled­ ningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet.

Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återin­ koppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings­ eller uttagspunkt.

Denna paragraf motsvarar 1 § fjärde och femte styckena i gamla ellagen.

Skälet till att nätverksamhet behöver definieras är att denna verksamhet är en monopolverksamhet och därmed reglerad, bl.a. vad avser tillgänglighet och prissättning, medan den andra stora verksamheten på elmarknaden, köp och försäljning av el, i stort sett är oreglerad. Det är därför viktigt att kunna hålla isär de två verksamhetsslagen.

I första stycket definieras begreppet nätverksamhet. Med sådan verksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Därutöver ingår all verksamhet som behövs för att göra det möjligt att överföra el på ledningarna. De mest typiska åt­ gärderna som behövs för att nätverksamhet skall kunna bedrivas exemplifieras i lagtexten. Därutöver innefattar begreppet exempelvis ansökan om nätkoncession, ingående av avtal om överföring av el samt de administrativa åtgärder ­ anställning av personal etc. ­ som krävs för att systemet för överföring av el skall fungera.

I lagtexten nämns "elektriska starkströmsledningar". Detta är den vikti­ gaste komponenten i en anläggning för överföring av el. Det är bara den delen av en sådan anläggning som kräver nätkoncession för att få anläggas, vilket framgår av 2 kap. 1 §. De viktigaste komponenterna i övrigt utgörs av transformatorer och ställverk. Byggande och drift av sådana inrättningar ingår i nätverksamhet men för att få bygga dem krävs inte nätkoncession. Däremot får transformator­ eller kopplingsstationer inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för den aktuella ledningen.

Begreppen "elektriskt nät", "ledningsnät" eller bara "nät" används i den nya ellagen som en samlande beteckning på en eller flera anläggningar för överföring av el.

Köp och försäljning av el ingår, som nyss nämnts, inte i begreppet nätverksamhet. I begreppet ingår inte heller överföring av el på svagströmsledningar.

• Sida 121
•  Original

Två typer av elköp ingår dock i nätverksamhet. Den första typen är köp av el för att täcka nätförluster. Med nätförlust menas skillnaden mellan hur mycket el som matas in och hur mycket som tas ut på nätet, dvs. överföringsförlusten. Nätinnehavaren måste på något sätt ersätta denna förlust av el.

Den andra typen av köp av el är när någon önskar mata in eller ta ut el från nätet och det är tveksamt om nätet klarar detta utan att bli överbe­ lastat. Då kan det ibland vara ändamålsenligt att nätinnehavaren skapar utrymme för överföringen genom att förmå någon annan som är ansluten till nätet att öka sin inmatning eller minska sitt uttag. Detta förfarande brukar beskrivas som ett motköp över en flaskhals på nätet. Metoden kan komma till användning främst på trånga sektorer av stamnätet.

Syftet med köpet av el är i båda de beskrivna fallen inte att sälja elen vidare till en elanvändare utan att upprätthålla funktionen av nätet. Av denna anledning innefattas sådana köp i begreppet nätverksamhet.

Ansvaret för mätning, rapportering av mätdata m.m. ligger enligt 3 kap. 10 § på den som har nätkoncession, dvs. nätinnehavaren. Aktiviteter förknippade med detta ansvar ingår därför i nätverksamheten.

Avgränsningen av vad som ingår i nätverksamhet är viktig för kon­ cessionshavarens prissättning. Kostnaderna för nätverksamheten skall nämligen betalas av dem som är anslutna till nätet.

I andra stycket behandlas begreppet anslutning av elektriska anläggningar. Som framgår av första stycket ingår sådan anslutning i nätverksamhet.

Alla tre typerna av elektriska anläggningar kan anslutas till nätet, alltså anläggningar för produktion av el, dvs. kraftverk, anläggningar för överföring av el, dvs. andra ledningar eller ledningsnät och anläggningar för användning av el, dvs. anläggningar där el tas ut från nätet för att förbrukas.

Den punkt på nätet där en anläggning är ansluten benämns anslutnings­ punkt. Om el förs in på ledningsnätet i anslutningspunkten benämns denna inmatningspunkt. Det är då en anläggning för produktion av el som är ansluten. Om el tas ut från nätet benämns punkten uttagspunkt. Det är då en anläggning för användning av el som är ansluten.

Med anslutning avses, enligt andra stycket, också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i en befintlig inmatnings­ eller uttagspunkt.

Närmare bestämmelser om nätverksamhet finns i 3 kap.

5 § Med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät.

Paragrafen innehåller definitionen av nättariff och motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket första meningen i den gamla ellagen. Närmare bestämmelser om nättariffer finns i 4 kap.

• Sida 122
•  Original

6 § Regeringen skall utse en myndighet som skall handlägga de frågor som enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ligger på nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 1 § sjätte stycket i den gamla ellagen.

I paragrafen anges att regeringen skall utse en myndighet som skall handlägga de frågor som enligt ellagen ankommer på nätmyndigheten.

Nätmyndighetens uppgifter innefattar i huvudsak prövning av ett antal typer av ärenden, främst koncessionsärenden, samt tillsyn.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen utsett Närings­ och teknikutvecklingsverket att vara nätmyndighet.

2 kap. Nätkoncession m.m.

Allmänt om nätkoncession

1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.

Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.

Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. första stycket i den gamla ellagen.

I första stycket ges den grundläggande föreskriften om kravet på nätkoncession. Detta krav gäller för elektriska starkströmsledningar, vilket innebär att endast anläggningar för överföring och användning av el omfattas av koncessionskravet.

Anläggningar för produktion av el faller alltså helt utanför koncessionskravet. I praktiken är också anläggningar för användning av el undantagna från koncessionskravet, vilket framgår av kommentaren till 4 § första stycket. Det är därmed endast anläggningar för överföring av el som i praktiken omfattas av kravet på nätkoncession. Beträffande sådana anläggningar är det alltså bara ledningar som kräver nätkoncession. Övriga komponenter i en sådan anläggning kräver däremot inte nätkoncession. I 3 § finns dock en föreskrift som anger att transformator­ och kopplingsstationer inte får börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för åtminstone en av de ledningar till vilka stationen skall anslutas.

Av ledningar är det endast starkströmsledningar som kräver nätkoncession medan svagströmsledningar faller utanför det kravet.

I stycket anges också att vissa förberedande åtgärder räknas till byggandet av en ledning.

En meddelad nätkoncession innebär en rätt att bygga en ledning och att därefter använda den. För det mesta räcker det inte med en nätkoncession

• Sida 123
•  Original

för att kunna bygga en ledning. Ofta blir också andra lagar tillämpliga, exempelvis plan­ och bygglagen och ledningsrättslagen.

Den som har byggt en ledning med stöd av en nätkoncession har därefter en rad skyldigheter. Dessa skyldigheter anges inte i själva beslutet om nätkoncession utan framgår av olika bestämmelser i framför allt 3 och 4 kap.

Enligt andra stycket får regeringen bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.

2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område (nätkoncession för område).

I ett beslut om nätkoncession för område skall en högsta tillåtna spänning för ledningsnätet anges.

Första stycket, som motsvarar 2 § 1 mom. andra stycket första meningen

i den gamla ellagen, anger de två varianterna av nätkoncession.

Nätkoncession för linje används för stamnätet och regionnäten. I ett sådant koncessionsbeslut anges ledningens huvudsakliga sträckning. Nätkoncession för område används för lokalnäten. I ett sådant koncessionsbeslut anges bara ett visst område inom vilket koncessionshavaren får anlägga sitt ledningsnät. Däremot anges inte ledningarnas sträckning utan den frågan får koncessionshavaren själv avgöra med iakttagande av annan relevant lagstiftning.

Av 9 § framgår att ett koncessionsområde inte får sammanfalla helt eller delvis med ett annat sådant område.

Andra stycket, som motsvarar 11 § i utredningens förslag och 2 §

1 mom. andra stycket andra meningen i den gamla ellagen, anger att en viss högsta tillåtna spänning skall anges i ett beslut om nätkoncession för område. Utgångspunkten bör vara den spänning som kan förutses behövas under den planerade koncessionstiden. Spänningen bestäms individuellt för varje nätkoncession och grundas på sökandens uppgifter och övriga omständigheter.

Den spänningsgräns som anges i nätkoncessionen anger naturligtvis den högsta spänning som får finnas på ledningsnätet men den markerar också omfattningen av koncessionshavarens monopol på lednings­ byggande och anslutningar. Nätkoncession för linje avseende ledningar med högre spänning kan därför meddelas inom området och anslutning av kunder till denna ledning kan också ske.

Spänningsgränsens betydelse för ledningsbyggande, anslutnings­ skyldighet m.m. beskrivs i författningskommentaren till 2 kap. 7 § och 3 kap. 7 §.

3 § En transformator­ eller kopplingsstation som skall anslutas till en eller flera nya ledningar för vilka det krävs nätkoncession för

• Sida 124
•  Original

linje får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av minst en av de nya ledningarna.

Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. tredje stycket i den gamla ellagen.

Bestämmelsen infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1982 på grundval av regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, m.m.

De anläggningar som nämns i paragrafen är sådana som inte kräver nätkoncession för att få byggas. För att prövningen av nätkoncession för den eller de nya ledningarna inte skall föregripas får nämnda anläggningar inte börja byggas förrän nätkoncession har beviljats för åtminstone en av de nya ledningar som skall anslutas till stationen.

Ytterligare kommentarer till bestämmelsen finns i propositionen 1981/82:188 s. 49 ff. och s. 55.

I motsvarande bestämmelse i den gamla ellagen angavs att den endast gällde stationer som var avsedda för en spänning av 40 kV eller däröver. Syftet med detta var att begränsa bestämmelsen till stationer som skulle anslutas till ledningar för vilka det krävdes linjekoncession. Det finns emellertid stationer avsedda för en lägre spänning än 40 kV, som ansluts till ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje. Därför har denna begränsning i lagtexten tagits bort.

Enligt 5 § finns möjlighet att i det enskilda fallet medge undantag från detta förbud.

4 § Regeringen får föreskriva undantag från kravet på nät­ koncession enligt 1 § och förbudet att börja bygga enligt 3 § i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får i det enskilda fallet medge undantag från kravet på nätkoncession enligt 1 §. Undantag får medges bara för ledningar som är i bruk den 1 januari 1998. Undantag skall medges för en bestämd tid, som kan förlängas.

Paragrafen motsvarar delvis 2 § 1 mom. fjärde stycket i den gamla ellagen och delvis 4 § i utredningens förslag.

I första stycket stadgas att regeringen får föreskriva undantag från dels koncessionsplikten enligt 1 §, dels förbudet att börja bygga vissa stationer innan nätkoncession för berörd ledning har meddelats. Föreskrifter om undantag får bara avse vissa slag av ledningar eller stationer eller ledningar eller stationer inom vissa områden.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen meddelat vissa föreskrifter om undantag från koncessionsplikten i

• Sida 125
•  Original

2 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsan­ läggningar. Dessa föreskrifter avser i huvudsak anläggningar för användning av el. Sådana anläggningar är därmed i praktiken undantagna från kravet på nätkoncession.

I andra stycket föreskrivs om möjlighet att i det enskilda fallet medge dispens från kravet på nätkoncession. En sådan dispens får bara medges beträffande ledningar som är i bruk då den nya ellagen träder i kraft. dvs. den 1 januari 1998. I praktiken gäller det de ledningar som används av Banverket för att överföra el till elanvändare som ligger utanför Banverkets trafikområde. Frågan har behandlats i avsnitt 5.5. Där har bl.a. anförts att de elanvändare som idag får sin el via en av Banverkets ledningar på sikt skall anslutas till det ordinarie lokalnätet. Detta kan dock inte ske förrän lokalnätet har byggts ut så att det blir ekonomiskt rimligt att ansluta dessa elanvändare till lokalnätet. På grund härav får en dispens inte medges för obegränsad tid. Då den medgivna tiden löper ut måste det därför ske en prövning om det är ekonomiskt rimligt att nu ansluta dessa elanvändare till lokalnätet eller om tiden skall förlängas ytterligare.

I 5 § föreskrivs om möjlighet att i det enskilda fallet medge att en ledning eller en station börjar byggas innan nätkoncession för ledningen har meddelats.

5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndig­ heten får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk starkströmsledning får byggas redan innan behövlig nätkoncession har meddelats eller att en transformator­ eller kopplingsstation får byggas utan hinder av bestämmelsen i 3 §. När en sådan ledning är färdig att tas i bruk får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten medge att ledningen används tills vidare under högst tre år i avvaktan på att ansökan om nätkoncession slutligt avgörs.

Paragrafen motsvarar 2 § 8 mom. i den gamla ellagen och delvis 4 § i ut­ redningens förslag.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen utsett nätmyndigheten att pröva ärenden enligt denna paragraf. Bemyndigandet finns intaget i 2 § tredje och fjärde punkterna elförordningen (1994:1250).

Som exempel på när särskilda skäl får anses föreligga kan nämnas att en stor industrikund har etablerats och snabbt måste bli ansluten till nätet för att få el till driften eller att man av driftskäl snabbt måste förstärka nätet.

Förutsättningar för meddelande av nätkoncession

• Sida 126
•  Original

6 § Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt.

Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. första stycket i den gamla ellagen och 5 § första stycket i utredningens förslag.

I paragrafen anges som förutsättning för att nätkoncession, såväl för linje som för område, skall få meddelas att ledningen eller ledningsnätet är lämpligt från allmän synpunkt.

Lämplighetsprövningen kommer i första hand att vara aktuell när det gäller nätkoncession för linje. Prövningen syftar främst till att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att nya ledningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns, eller att ledningar dras fram på ett sätt som orsakar onödigt stor skada för tredje man.

Ytterligare ett typiskt fall där en nätkoncession för linje kan vara sam­

hällsekonomiskt onödig och därmed olämplig ur allmän synpunkt är

följande.

Det kan ibland vara företagsekonomiskt lönsamt för en större elanvändare att ansluta sig direkt till det regionala nätet i stället för att på sedvanligt sätt ta elen från det lokala nätet. Spänningen på det regionala nätet är visserligen högre men för en större elanvändare kan en behövlig nedtransformering av spänningen ofta ske utan att kostnaderna för detta utgör något problem. Om detta tillåts i större omfattning urholkas den ensamrätt till elöverföring inom området, som innehavaren av nätkoncessionen för området har. Detta kan leda till att det ekonomiska underlaget för överföringsverksamheten försvagas, vilket i sista hand drabbar de övriga elanvändarna i området. I ett sådant fall kan alltså ansökan om nätkoncession för linje avslås eftersom syftet med den nya ledningen bara är att ansluta sig till det regionala nätet. Ibland kan dock situationen vara sådan att ansökningen i stället bör bifallas. Exempel på sådana situationer ges i författningskommentaren till 7 §.

En ansökan om nätkoncession för område kan också få avslag med motivering att nätet inte är lämpligt från allmän synpunkt. Så kan vara fallet om t.ex. det planerade ledningsnätet är felaktigt uppbyggt från överföringsteknisk synpunkt eller om ansökan avser en spänningsnivå som är olämplig med hänsyn till redan befintliga ledningar som omfattas av nätkoncession för linje.

7 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen.

Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. andra stycket i den gamla ellagen. Bestämmelsen anger en formell begränsning av möjligheten att meddela nätkoncession för linje.

Innehavaren av en nätkoncession för område skall i princip ha ensamrätt att bygga ledningar och bedriva nätverksamhet inom den för 126

• Sida 127
•  Original

området angivna högsta spänningen. Endast om särskilda skäl föreligger har därför koncessionsmyndigheten möjlighet att inom detta område meddela en nätkoncession för linje som avser ledningar med samma eller lägre spänning. Situationen är likartad med den som nämnts under 6 § men här gäller det en ledning med samma spänning som eller lägre

spänning än den som gäller inom området.

En situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när kostnaderna för att ansluta en ny stor elanvändare till det lokala nätet är avsevärt större än kostnaderna för en anslutning direkt till det regionala nätet. En annan situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när en nätkoncession för en ledning för vilken det i dag finns nätkoncession för linje behöver förnyas. Ytterligare en situation kan vara att kon­ cessionshavaren går med på att en elanvändare inom hans område ansluts direkt till det regionala nätet.

8 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. sjätte och sjunde styckena i den gamla ellagen. Motsvarande bestämmelser infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1987 på grundval av regeringens proposition (prop. 1985/86:90) om följdlagstiftning till den nya plan­ och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning med naturresurser m.m. Kommentarer till bestämmelserna finns i propositionen 1985/86:90 s. 91 ff., s. 124 ff. och s. 206.

De nya bestämmelserna är till skillnad mot vad som gäller enligt den gamla ellagen endast tillämpliga vid nätkoncession för linje. Skälen för detta har utvecklats i avsnitt 5.2.

9 § Nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkon­ cession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde.

Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. tredje stycket i den gamla ellagen.

I paragrafen upptas bestämmelser om att koncessionsmyndigheten har att bedöma om en sökt nätkoncession för område avser en lämplig geografisk enhet.

En faktor som bör vara vägledande för koncessionsmyndighetens ställ­ ningstagande härvidlag är att en nätkoncession för område bör täcka ett

• Sida 128
•  Original

geografiskt område med både kunder som medför höga nätkostnader och kunder som medför låga nätkostnader. Orsaken är att avståndsberoende tariffer i princip inte skall tillämpas inom nätkoncession för område.

Det har funnits exempel på att koncessionsområden har överlappat varandra. För att bibehålla god ordning vad gäller ansvarsfördelningen mellan områden som gränsar till varandra föreskrivs ett förbud mot att låta områden sammanfalla helt eller delvis.

10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området.

Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet.

Första stycket motsvarar 2 § 2 mom. femte stycket i den gamla ellagen

och 9 § i utredningens förslag.

I detta stycke upptas bestämmelser om att endast den får beviljas nätkoncession som bedöms lämplig från allmän synpunkt att bedriva nätverksamhet.

Detta krav gäller oberoende av om nätkoncessionen ges för linje eller för område. En lämplighetsprövning skall alltid göras vid ansökningstillfället.

I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut­ formningen av den organisation som skall handha nätverksamheten. Om sökanden tidigare har bedrivit nätverksamhet bör också hans tidigare agerande som nätinnehavare vägas in.

Om ansökan avser nätkoncession för område krävs dessutom att sökanden är lämplig att bedriva nätverksamhet i just det begärda området. Eftersom områdena har olika omfattning och struktur måste sökandens organisation vara avpassad för just det enskilda området.

Faktorer som därvid skall vara vägledande är nätföretagets effektivitet, omfattning och därtill hörande möjligheter att hålla sig med kompetent personal, beredskapsorganisation m.m. eller, alternativt, förutsättningarna att klara dessa funktioner tillsammans med angränsande nätföretag.

En noggrann bedömning av sökandens lämplighet är särskilt viktig när nätkoncession för område beviljas. Koncessionshavaren har ju i princip monopol inom området på att bygga ledningar upp till en viss spänning. Detta betyder att koncessionshavaren måste vara särskilt lyhörd för bl.a. elkundernas behov.

Andra stycket saknar motsvarighet i den gamla ellagen och i utred­

ningens förslag. I första meningen anges vem som får beviljas nätkoncession avseende en utlandsförbindelse, nämligen den som har nätkoncession för stamnätet. För närvarande innehas stamnätet av staten 128

• Sida 129
•  Original

genom Affärsverket svenska kraftnät. Om staten skulle överlåta stamnätet till någon annan övergår därmed också rätten att beviljas nätkoncession avseende utlandsförbindelser. Om stamnätet överlåts till flera övergår nämnda rätt till den som innehar största delen av nätet. Övergång av nämnda rätt förutsätter dock att den nye innehavaren beviljas nätkoncession för sin del av stamnätet.

I andra meningen finns en undantagsbestämmelse av innebörd att nätkoncession avseende en utlandsförbindelse får meddelas även annan om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet.

Ärenden om nätkoncession för en utlandsförbindelse prövas alltid av regeringen, vilket framgår indirekt av 2 kap. 1 § andra stycket. Regeringen har alltså att bedöma om nyss nämnda undantagsbestämmelse är tillämplig. Därvid bör främst syftet med huvudregeln beaktas.

Frågan om nätkoncession avseende utlandsförbindelser har behandlats i avsnitt 9.3.

Villkor för nätkoncession

11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.

Paragrafen motsvarar 10 § i utredningens förslag och 2 § 3 mom. andra stycket i den gamla ellagen.

Motsvarande bestämmelse infördes i den gamla ellagen den 1 januari 1958 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1957:161) med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Kommentarer till bestämmelsen finns i propositionen 1957:161 s. 47 f.

Det är här fråga om de villkor som koncessionsmyndigheten fastställer vid meddelande av nätkoncession. Villkor som rör elsäkerhet fastställs därvid efter samråd med Elsäkerhetsverket.

12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

Bestämmelsen motsvarar 2 § 5 mom. i den gamla ellagen.

Motsvarande bestämmelse infördes i den gamla ellagen den 1 januari 1958 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1957:161) med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni

• Sida 130
•  Original

1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Bestämmelsen avser gränsändringar under löpande koncessionstid. Syftet med en gränsändring skall vara att åstadkomma en mer ända­ målsenlig nätverksamhet. I detta begrepp ingår både en lämplig geografisk omfattning och en för prissättning av nätverksamheten lämplig fördelning av olika kundkategorier och nättyper.

Nätkoncessions giltighetstid

13 § En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och för tjugofem år, om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas.

Paragrafen motsvarar 2 § 3 mom. första stycket i den gamla ellagen och 13 och 14 §§ i utredningens förslag. Den gamla bestämmelsen var dock annorlunda utformad. Där angavs att nätkoncession skall ges för bestämd tid, högst 40 år. Tidsangivelsen 40 år är här alltså inte normaltiden utan maximitiden. Dessutom görs ingen skillnad mellan nätkoncession för linje och för område. En kommentar till den gamla bestämmelsen finns i regeringens proposition 1993/94:162 s. 149.

Den nya bestämmelsen innebär att olika regler gäller för en nätkon­ cessions giltighetstid beroende på om det är fråga om nätkoncession för linje eller nätkoncession för område. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 5.3.

En nätkoncession skall i normalfallet meddelas för 40 år resp. 25 år om inte sökanden begär kortare tid. Begär han kortare tid skall i stället den kortare tiden bestämmas.

Finner koncessionsmyndigheten i annat fall att det på grund av särskil­ da omständigheter i det enskilda fallet bör bestämmas en kortare tid än som begärts får detta ske. En sådan omständighet kan vara att nätdelen ingår som en mindre del i ett större nät för vilket endast en kort tid av koncessionstiden återstår. Möjligheten bör dock tillämpas restriktivt. Frågan har berörts i avsnitt 5.3.

Förlängning av giltighetstiden

14 § Nätkoncessionens giltighetstid får på ansökan av koncessionshavaren förlängas med fyrtio år i taget, om nätkoncessionen avser linje, och med tjugofem år i taget, om den

• Sida 131
•  Original

avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas.

I ett ärende om förlängning av giltighetstiden skall 2 § andra stycket och 6 ­ 11 §§ tillämpas.

Ansökan om förlängning av giltighetstiden skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen gäller till dess att ansökningen har prövats slutligt.

Om det finns särskilda skäl, får en nätkoncessions giltighetstid förlängas även om giltighetstiden inte har löpt ut.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar 15 § i utredningens förslag.

Huvudregeln anges i första stycket, nämligen att nätkoncessionens giltighetstid kan förlängas på ansökan av koncessionhavaren. Om förlängning medges skall tiden förlängas med 40 år om nätkoncessionen avser linje och med 25 år om den avser område. Förlängningstiden kan dock avkortas om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det. Då kortare tid övervägs i ett förlängningsärende skall samma bedömning göras som då nätkoncession meddelas första gången enligt 13 §.

I andra stycket anges de kriterier som skall tillämpas då en ansökan om förlängning prövas. Som har framhållits i avsnitt 5.4 skall en ansökan om förlängning i princip behandlas som en ansökan om ny nätkoncession. Därför skall 6 ­ 11 §§, som anger de grundläggande förutsättningarna för att få nätkoncession, tillämpas i ett förlängningsärende.

Vid nätkoncession för linje medför detta bl.a. att koncessionshavaren kan bli tvungen att på egen bekostnad flytta ledningen eftersom 8 § skall tillämpas. Enligt första stycket i den paragrafen får en nätkoncession för linje inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om kommunen under koncessionstiden har fastställt en detaljplan eller områdesbestämmelser och ledningens placering inte är förenlig med planen eller bestämmelserna kan inte koncessionens giltighetstid förlängas med bibehållen ledningssträckning. Enligt andra stycket skall naturresurslagen (NRL) tillämpas. Den avvägning som sker enligt NRL kan då leda till att en ändrad ledningssträckning bestäms av hänsyn till motstående intressen. Om förlängningsärendet avser en nätkoncession för område kan gränserna för området ändras i förlängningsbeslutet. Detta görs då med stöd av 9 §, där det stadgas att ett koncessionsområde skall utgöra en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.

Dessutom skall 11 § tillämpas, vilket innebär att nätkoncessionen, i förlängningsbeslutet, skall förenas med de villkor som behövs enligt den paragrafen. De villkor som dittills har gällt för nätkoncessionen kan alltså ändras och/eller kompletteras.

Vid nätkoncession för område skall slutligen 2 § andra stycket tillämpas. En för ledningsnätet högsta tillåtna spänning skall alltså anges i förlängningsbeslutet. Detta värde kan alltså ändras i förhållande till vad som dittills gällt.

• Sida 132
•  Original

I tredje stycket föreskrivs att en ansökan om förlängning skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Denna regel är inte sanktionerad men det är mycket angeläget att regeln iakttas så att prövningsmyndigheten får den tid som behövs för att bereda och avgöra förlängningsärendet.

Dessutom anges att nätkoncessionen fortsätter att gälla tills ansökan om förlängning har prövats slutligt.

Innebörden av bestämmelsen i fjärde stycket är att en nätkoncessions giltighetstid skall kunna förlängas med verkan från en tidigare tidpunkt än den gamla giltighetstidens utgång. Bestämmelsen är i första hand tänkt för en situation när en begränsad men ändå inte särskilt kort tid, kanske 10 ­ 15 år, återstår av koncessionstiden och större renoveringar och investeringar är aktuella.

15 § Om det finns särskilda skäl får, på ansökan av koncessionsha­ varen, en nätkoncessions giltighetstid förlängas tillfälligt på oförändrade villkor. En tillfällig förlängning får meddelas för högst fem år.

Ett ärende enligt första stycket får avgöras utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar 16 § i utredningens förslag.

Bestämmelsen i första stycket är avsedd att tillämpas i fall där giltighetstiden för en nätkoncession går mot sitt slut men tidpunkten för en förlängning av någon anledning infaller olämpligt. Koncessionshavaren kanske överväger en alternativ ledningsdragning som i sin tur är beroende av andra ledningar. Han kan då ansöka om tillfällig förlängning av nätkoncessionens giltighetstid. En sådan tillfällig förlängning sker på oförändrade villkor och får gälla högst fem år.

I ett ärende om förlängning av giltighetstiden enligt 14 § skall ett antal paragrafer i detta kapitel tillämpas. Detta gäller dock inte i ett ärende om tillfällig förlängning enligt förevarande paragraf eftersom någon ändring i koncessionsvillkoren inte får ske i ett beslut enligt denna paragraf.

Föreskriften i andra stycket innebär ett undantag från förvaltningslagens regler om kommunikationsskyldighet. Orsaken till att denna bestämmelse införs är att någon ändring av nätkoncessionens villkor inte sker vid tillfällig förlängning.

Överlåtelse och upphörande av nätkoncession

16 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.

• Sida 133
•  Original

Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas.

Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. sista stycket i den gamla ellagen och 17 § i utredningens förslag.

I första stycket föreskrivs att en nätkoncession inte får överlåtas utan tillstånd.

Den nye innehavarens lämplighet skall, enligt andra stycket prövas på samma sätt som vid ansökan om ny nätkoncession. Det behövs dock ingen förnyad prövning av övriga villkor för nätkoncessionen. Ansvaret för att dessa villkor följs övertas av den nye innehavaren av nätkon­ cessionen. Inte heller bestäms någon ny koncessionstid, utan förvärvaren övertar nätkoncessionen för återstoden av innevarande koncessionstid.

17 § En koncessionshavare får tillfälligt ta en ledning som omfattas av nätkoncession för linje ur bruk. Ledningen får dock inte vara ur bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om tillstånd att tillfälligt ta en ledning ur bruk om ledningen inte utgör en utlandförbindelse.

Tillstånd enligt första stycket får inte meddelas, om det är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för viss tid.

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar delvis 18 § i utredningens förslag.

I första stycket första meningen föreskrivs att en ledning som omfattas av nätkoncession för linje tillfälligt får tas ur bruk. Ordet tillfälligt indikerar att man alltid måste ha för avsikt att åter ta ledningen i bruk efter en avstängning för att denna paragraf skall vara tillämplig. Om man avser att definitivt ta ledningen ur bruk blir i stället 18 § tillämplig. Om den tillfälliga avstängningen skall pågå i sammanlagt mer än tre år krävs tillstånd av regeringen eller, om det inte gäller en utlandsförbindelse, nät­ myndigheten. Tillstånd kan sökas antingen i samband med att man tar ledningen ur bruk eller när ledningen redan är tagen ur bruk och treårs­ gränsen närmar sig. Den första varianten blir aktuell när man redan från början vet att ledningen kommer att vara ur bruk längre tid än tre år.

I andra stycket anges när en ansökan att få ta en ledning ur bruk får bifallas, nämligen om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Dessutom anges att ett tillstånd skall meddelas för viss tid. Orsaken till detta är att tillstånd enligt denna paragraf bara avser tillfälliga avstängningar.

En ledning behöver inte vara spänningssatt för att anses vara i bruk. Ledningar från ett reservkraftverk bör således anses vara i bruk även om reservkraftverket under långa tider inte behöver användas men väl är förberett för att med kort varsel användas. Med ''ur bruk'' avses därför att

• Sida 134
•  Original

ledningen under den aktuella tiden inte avses bli använd i det nationella elsystemet.

18 § En nätkoncession får återkallas helt eller delvis,

1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elförsörjning, eller

2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen.

Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse av regeringen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 6 mom. fjärde och femte styckena i den gamla ellagen och delvis 19 § i utredningens förslag.

I första stycket anges de fall då återkallelse av nätkoncession får äga rum. Sådan återkallelse får, enligt punkten 1, ske då en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs. Det är i den här punkten fråga om de fall då en ledning inte längre behövs inom överskådlig framtid och därför definitivt kan tas ur bruk. I de fall då behovet bara har bortfallit temporärt blir i stället 17 § tillämplig. En förutsättning för att återkallelse skall få ske är att ledningen inte behövs för en säker elförsörjning. Prövningsmyndigheten måste alltså göra en självständig bedömning av om detta kriterium är uppfyllt.

I punkten 2 regleras det andra fallet då återkallelse av nätkoncession får ske, nämligen vid misskötsamhet. Regleringen har överförts från den gamla ellagen i stort sett oförändrad.

Om återkallelse sker enligt punkten 1 blir koncessionshavaren, enligt 19 §, skyldig att ta bort ledningen och vidta de återställningsåtgärder som nätmyndigheten bestämmer.

19 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft nätkoncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt.

I samband med att nätkoncessionen upphör skall nätmyndigheten fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket.

Om den som senast har haft nätkoncessionen inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas.

• Sida 135
•  Original

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § 1 mom. i den gamla ellagen och 21 § i utredningens förslag.

Motsvarande bestämmelser infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1982 på grundval av regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, m.m. Kommentarer till bestämmelserna finns i propositionen 1981/82:188.

Bestämmelsen i tredje stycket är delvis ny i förhållande till den gamla ellagen. Nätmyndigheten får nu, utöver att förelägga vite, också förordna att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Enligt sista meningen får ett sådant beslut verkställas. Detta innebär att beslutet utgör en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § sjätte punkten utsökningsbalken. Verkställighet sker enligt bestämmelserna i 16 kap. utsökningsbalken.

20 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkon­ cession, där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt.

Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas.

Paragrafen motsvarar 3 § 2 mom. i den gamla ellagen och 22 § i utred­ ningens förslag.

Denna paragraf reglerar, liksom föregående paragraf, skyldigheten att ta bort ledningar och vidta andra återställningsåtgärder. Medan föregående paragraf är tillämplig då en nätkoncession upphör att gälla skall förevarande paragraf tillämpas då någon har byggt en ledning utan att ha rätt till det. I övrigt är regleringen densamma som i 19 §. Motsvarande bestämmelse, 3 § 2 mom., i den gamla ellagen infördes samtidigt med 3 § 1 mom.

21 § Om någon annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställningsåtgärder som avses i 19 eller 20 §, får nätmyndigheten besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.

Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas.

• Sida 136
•  Original

Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger.

Paragrafen motsvarar 3 § 3 mom. i den gamla ellagen och 23 § i utred­ ningens förslag.

Motsvarande bestämmelse, 3 § 3 mom., i den gamla ellagen infördes samtidigt med 3 § 1 mom.

Flyttning av ledning i vissa fall

22 § Innehavaren av en elektrisk ledning som har dragits fram inom området för en befintlig allmän väg, enskild väg som hålls öppen för trafik, järnväg, tunnelbana eller spårväg eller kanal eller annan sådan vattentrafikled (trafikled) är skyldig att, vid ändring av trafikleden, vidta de åtgärder med ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna för dessa åtgärder.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 1 mom. i den gamla ellagen.

Bestämmelsen infördes ursprungligen i den gamla ellagen den 1 januari 1971 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition 1970:139.

Bestämmelsen är tillämplig på alla elektriska ledningar, oavsett om de tillkommit med stöd av nätkoncession eller ej. Såväl starkströmsledningar, som är undantagna från kravet på nätkoncession, som svagströmsledningar omfattas alltså av bestämmelsen.

Bestämmelsen är bara tillämplig om ledningen har dragits fram inom området för en befintlig trafikled. I det helt övervägande antalet fall torde denna situation vara för handen, eftersom det mycket sällan förekommer att en trafikled råkar dras fram längs en redan befintlig ledning.

Bestämmelsen är bara tillämplig när ledningen har dragits fram inom området för trafikleden. Om ledningen dragits fram längs med trafikleden är den i allmänhet placerad inom trafikområdet. Om ledningen däremot korsar trafikleden blir bestämmelsen tillämplig bara om stolpar, stag eller dylikt är placerade inom trafikområdet.

Beträffande vägar definieras vägområde i 2 och 3 §§väglagen (1971:948) och i 1 kap. 2 § lagen (1939:608) om enskilda vägar. Motsvarande bestämmelser beträffande järnväg, tunnelbana och spårväg finns i 2 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

Ytterligare föreskrifter om starkströmslednings framdragande inom område för allmän väg finns i 4 kap. förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. I nämnda förordning finns dessutom föreskrifter om starkströmslednings framdragande inom område för

• Sida 137
•  Original

sjötrafik i 5 kap. och inom område för järnväg i 6 kap. Dessa föreskrifter är meddelade av säkerhetsskäl.

Skyldigheterna enligt denna paragraf åvilar ledningens innehavare, oavsett om innehavet grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt.

Regleringen av flyttningsskyldigheten i denna paragraf baserar sig på prioritetsprincipen, dvs. den senare tillkomna anläggningen får vika för den tidigare tillkomna anläggningen.

Skälet till att ledningens innehavare åläggs kostnadsansvaret för nödvändiga flyttningsåtgärder är att det innebär avsevärda fördelar att dra fram ledningen längs en trafikled i stället för i obruten terräng. Det underlättar både själva byggandet av ledningen och det senare underhållet av den. Däremot medför det knappast några fördelar för trafikleden.

23 § Om syftet med en ledning är att överföra el för belysning av en allmän väg, skall väghållaren ersätta ledningens innehavare för kostnader som avses i 22 §. Om ledningen även tjänar annat ändamål, skall ersättningen bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Om det i fall som avses i 22 § har vidtagits åtgärder med en ledning där denna korsar en trafikled, skall den som förvaltar trafikleden ersätta ledningens innehavare för kostnaderna för andra åtgärder än flyttning av stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 2 mom. i den gamla ellagen.

Föreskriften i första stycket innebär ett undantag från huvudregeln i 22 § såvitt avser kostnadsansvaret för vidtagna åtgärder. Enligt huvudregeln är det ledningens innehavare som svarar för kostnaderna för de åtgärder som nämns i 22 §. Om en ledning är framdragen längs en allmän väg för belysning av vägen skall väghållaren i stället för ledningens innehavare svara för kostnaderna för vidtagna åtgärder. Skälet härtill är att belysning av vägen ingår i väghållarens ansvar och inte i ledningshavarens.

Om ledningen även tjänar andra ändamål än vägbelysningen skall kost­ naderna fördelas mellan väghållaren och ledningens innehavare efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Med bestämmelsen åsyftas att väghållaren skall betala så stor del av kostnaden som motsvarar den nytta han har av ledningen i proportion till den totala nyttan av ledningen.

Regleringen i detta stycke gäller bara ledningar vid allmänna vägar medan ledningar vid andra trafikleder faller utanför regleringen.

I andra stycket, som gäller ledningar vid alla typer av trafikleder, regleras kostnadsansvaret i vissa fall då ledningar korsar en trafikled. Om det i ett sådant fall är så att stolpe, stag eller liknande anordning inom

• Sida 138
•  Original

trafikledens område gäller huvudregeln för dessa anordningar, dvs. ledningens innehavare har kostnadsansvaret för åtgärder beträffande dessa anordningar. Skälet är, som nyss nämnts, att det innebär en fördel för ledningshavaren att kunna utnyttja trafikledens område på detta sätt.

För kostnader avseende övriga åtgärder är det dock trafikledens förval­ tare som har kostnadsansvaret i stället för ledningens innehavare. Skälet för detta är att det inte innebär någon fördel, bortsett från nyss nämnda förhållanden, för ledningens innehavare att ledningen korsar trafikleden. Det kan dessutom vara svårt att dra fram ledningar utan att korsa trafikleder.

Regleringen i denna paragraf innebär ingen ändring i skyldigheten att flytta ledningen jämfört med regleringen i 22 §. Endast beträffande kostnadsansvaret innehåller 23 § särregler.

24 § Om en ledning som har dragits fram inom område för en befintlig trafikled leder till ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall innehavaren av ledningen ersätta dessa ökade kostnader.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 3 mom. i den gamla ellagen.

Denna paragraf gäller bara då en ledning har dragits fram inom området för en befintlig trafikled, dvs. regleringen baserar sig på prioritetsprincipen.

Paragrafen gäller alla typer av elektriska ledningar.

25 § Om arbete på en ledning som är belägen inom område för annan trafikled än allmän väg kan inverka på trafiksäkerheten eller om arbetet medför större ingrepp i trafikleden, skall det utföras efter anvisningar av den som förvaltar trafikleden eller genom hans försorg. Ledningens innehavare svarar för kostnaderna för arbetet, om inte annat följer av 23 §.

I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gäller särskilda bestämmelser.

Paragrafen motsvarar 5 a § 4 mom. i den gamla ellagen och 12 kap. 1 § i utredningens förslag.

Huvudregeln i första stycket reglerar alla typer av arbete på en ledning, såväl nyanläggning som ändring och underhåll. Trafikledens förvaltare kan välja mellan att ge anvisningar för arbetets utförande och att utföra arbetet genom egen försorg. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna för såväl eget arbete som det arbete som har utförts genom trafikledens förvaltares försorg. Undantag från sistnämnda bestämmelse gäller om 23 § är tillämplig, då i stället den paragrafen skall tillämpas.

• Sida 139
•  Original

I andra stycket anges att bestämmelserna inte gäller vid arbete på ledning inom område för allmän väg. I stället hänvisas till särskilda bestämmelser. Med detta avses 44 § väglagen.

26 § Innehavare av en starkströmsledning inom område för järnväg skall ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillfogas järnvägsföretaget genom att ledningen dras fram, begagnas eller underhålls.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 5 mom. i den gamla ellagen.

Bestämmelsen var ursprungligen intagen i 6 kap. 6 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. Med anledning av införandet av den nya regeringsformen den 1 januari 1975 överfördes bestämmelsen till ellagen på grundval av regeringens proposition (1975:8) om följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivning.

3 kap. Nätverksamhet m.m.

Begreppet nätverksamhet definieras i 1 kap. 4 §.

Avgränsning av nätverksamhet

1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el.

Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas till­ sammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om pro­ duktionen

1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller

2. sker i mobila reservkraftaggregat som är avsedda för tillfälligt bruk vid elavbrott.

Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena elhandelslagen.

Huvudregeln i första stycket innebär att nätverksamhet inte får be­ drivas tillsammans med produktion av eller handel med el (elverksamhet) i samma juridiska person. Skälet härtill är att de ekonomiska förhållandena i nätverksamheten ligger till grund för nättariffen, dvs. elkundernas betalning för tjänsterna i nätverksamheten. Utformningen av nättariffen står under offentlig reglering medan elproduktion och elhandel inte står under sådan kontroll. Det är därför viktigt att den reglerade nätverksamheten inte påverkas av förhållandena i den oregle­ rade elproduktionen eller elhandeln.

• Sida 140
•  Original

Däremot får elverksamhet resp. nätverksamhet bedrivas tillsammans med alla andra typer av verksamhet i samma juridiska person. Om så sker beträffande nätverksamhet måste denna redovisas särskilt enligt 2 §.

För kommuner innebär denna reglering, eftersom hela kommunen är

en juridisk person, att kommunen inte kan bedriva både elverksamhet och

nätverksamhet i förvaltningsform. Detta innebär ju att båda verksamheterna bedrivs i samma juridiska person, kommunen. Därför måste åtminstone en av dessa verksamheter läggas i en annan juridisk person, vilket oftast torde bli ett av kommunen ägt aktiebolag.

I andra stycket finns två undantag från bestämmelsen i första stycket. Alla nätföretag har en viss förlust av el på sitt nät. Denna förlust måste ersättas av nätföretaget som alltså köper in el från någon elleverantör. Kostnaden för att köpa denna el ingår i nätverksamheten eftersom inköpet är en förutsättning för en väl fungerande nätverksamhet.

Det förekommer emellertid att nätföretag har egen produktion av el avsedd uteslutande för att täcka nätförlusterna på det egna nätet. Den formen av elproduktion är undantagen från kravet på skilda juridiska personer för elproduktion och nätverksamhet.

Nätföretagen utför kontinuerligt underhålls­ och reparationsarbeten på sina nät. I samband med dessa arbeten måste elöverföringen av säker­ hetsskäl brytas på berörd del av nätet. För att inte nätföretagets kunder skall drabbas av elavbrott medför man då ett mobilt reservkraftsaggregat som förser de berörda kunderna med el medan avbrottet varar. Aggregatet kan också användas vid oplanerade elavbrott. Eftersom denna form av elproduktion måste anses ingå i nätverksamheten och då produk­ tionen inte syftar till att på kommersiell basis sälja el undantas nu också sådan produktion från paragrafens huvudregel.

En förändring har gjorts i förhållande till elhandelslagen därigenom att förbudet i första stycket numera inte riktar sig mot den som bedriver produktion av eller handel med el utan mot den som bedriver nätverksamhet och därmed står under nätmyndighetens tillsyn.

Redovisning av nätverksamhet

2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. första stycket första meningen i den gamla ellagen.

En av de bärande principerna på den nya elmarknaden är att de elektriska ledningarna/ledningsnäten skall vara tillgängliga på icke ­ diskriminerande villkor för alla som önskar överföra el på dem. Den som har nätkoncession för dessa ledningar eller ledningsnät har dock ett monopol på verksamheten och saknar därigenom i stor utsträckning 140

• Sida 141
•  Original

incitament till prispress och effektivisering. Det är därför viktigt att priser och övriga villkor för nättjänster (nättariffer) redovisas öppet samt att skäligheten i tariffsättningen kan granskas av det allmänna. För att det skall vara möjligt att bedöma om tarifferna är skäliga krävs att nätverksamheten inte belastas med kostnader och intäkter som inte är hänförliga till själva nätverksamheten.

I paragrafen anges därför att nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Denna skyldighet gäller alla juridiska personer, inklusive stat och kommun, som bedriver nätverksamhet.

I 1 § stadgas att en juridisk person som driver produktion av eller handel med el inte får bedriva nätverksamhet. I övrigt får dock nätverksamhet bedrivas tillsammans med annan verksamhet. Så snart det i ett företag bedrivs verksamhet som inte faller under definitionen av nätverksamhet i 1 kap. 4 § skall nätverksamheten ekonomiskt redovisas för sig.

Verksamhet som inte räknas som nätverksamhet kan periodvis finnas även hos företag som annars enbart bedriver nätverksamhet. Exempelvis kan personal som är anställd för byggande och underhåll av ledningar tillfälligtvis användas för att utföra entreprenadarbeten åt ett annat företag. En sådan verksamhet får alltså inte redovisas som nätverksamhet.

De krav som bör uppställas på den särskilda redovisningen av nätverk­ samhet har berörts i regeringens proposition 1993/94:162 s. 156.

I 4 § finns ett bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Med stöd av motsvarande bemyndigande har regeringen utfärdat förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet.

3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig, om inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar undantag. Sådant undantag skall beviljas, om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet.

Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en enhet­ lig nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget.

När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå.

Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje.

Paragrafen motsvarar delvis 2 § 7 mom. första stycket andra ­ femte meningarna i den gamla ellagen.

• Sida 142
•  Original

I 2 § föreskrivs som huvudprincip att nätverksamhet skall redovisas skilt från annan verksamhet.

I förevarande paragraf ges närmare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område. Huvudregeln, som ges i första stycket, är därvid att varje koncessionsområde skall redovisas för sig.

Det kan ibland finnas behov av att redovisa flera koncessionsområden samlat. Därför föreskrivs i första stycket om en möjlighet för nätmyndig­ heten att, på koncessionshavarens begäran, medge att ett antal nätkon­ cessioner för område redovisas samlat.

För att undantag från huvudregeln skall kunna beviljas måste två kriterier vara uppfyllda. Det första kriteriet är att de berörda kon­ cessionsområdena ligger geografiskt nära varandra. Detta innebär inte att de måste gränsa direkt till varandra. Å andra sidan skall det inte finnas möjlighet till en gemensam redovisning för alla områden som en kon­ cessionshavare har men som ligger i helt skilda delar av landet och som skulle leda till en total tariffutjämning. Det ankommer på nätmyndig­ heten att i varje enskilt fall bedöma när kriteriet kan anses uppfyllt.

Det andra kriteriet är att de berörda områdena innefattar en lämplig kombination av glesbygds­ och tätortsområden. Detta har i lagtexten angivits med att "områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet". Detta kriterium har här samma innebörd som motsvarande kriterium i 2 kap. 9 §. Där anges att nätkoncession för område bara får meddelas om "området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet". Skälet till denna reglering är att nätkostnaden för kunder i glesbygd är betydligt högre än för kunder i tätort. Genom den eftersträvade sammansättningen av koncessionsområden kan nätkostnaden utjämnas mellan de två kundkategorierna och alltså reduceras för kunder i glesbygden. Motsvarande synsätt skall alltså anläggas vid prövning av en ansökan om att få redovisa flera områden samlat. Mot bakgrund av det angivna syftet med denna reglering är det möjligt att bifalla en ansökan om samlad redovisning av områden som endast består av tätortskunder.

Denna avvägning är särskilt viktig eftersom man, enligt 4 kap. 4 § andra stycket, vid bedömning av nättariffens skälighet skall utgå från hela det område som redovisas gemensamt.

Om dessa två förutsättningar föreligger skall undantag beviljas. Vidare anges i andra stycket att det beviljade undantaget för sin giltighet är beroende av att koncessionshavaren tillämpar en enhetlig nättariff för alla områden som omfattas av undantaget. Detta är en naturlig följd av bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket där det anges att om undantag enligt första stycket meddelats skall vid skälighetsbedöm­ ningen de områden som omfattas av undantaget anses utgöra ett område. Om koncessionshavaren har fått nätmyndighetens medgivande att redovisa vissa områden samlat och han därefter börjar tillämpa olika nättariffer i de olika områdena måste han alltså återgå till att redovisa områdena var för sig.

• Sida 143
•  Original

Undantagsbeslutet gäller endast så länge de områden för vilka undanta­ get beviljats är oförändrade. Om koncessionshavaren t.ex. överlåter ett av koncessionsområdena som omfattas av det beviljade undantaget till någon annan gäller inte undantaget till någon del längre. Om konces­ sionshavaren vill ha ett undantag för de kvarvarande områdena får han ansöka om undantag på nytt. Därvid får nätmyndigheten göra en förnyad prövning om de återstående områdena "sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet".

Enligt tredje stycket skall ett beviljat undantag omprövas när koncessionstiden löper ut för något av de koncessionsområden som omfattas av undantaget. Om därvid inga förändringar görs i den befintliga koncessionsstrukturen och förutsättningarna för undantag alltjämt föreligger skall nätmyndigheten besluta att det tidigare beviljade undantaget skall bestå. I annat fall får omprövningen av undantaget ske i enlighet med vad som gäller vid beviljande av ett nytt undantag.

I fjärde stycket anges att nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje. Tarifferna för sådana nätkoncessioner kan aldrig vara gemensamma. Därför måste sådana nätkoncessioner alltid redovisas var för sig.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndighe­ ten får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverk­ samhet.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. första stycket sjätte meningen i den gamla ellagen.

Enligt 1 § bokföringslagen (1976:125) är näringsidkare bokföringsskyldig enligt den lagen. Eftersom nätverksamhet är näringsverksamhet omfattas därmed den som bedriver nätverksamhet av bokföringslagens bestämmelser.

Nätverksamhet bedrivs i de flesta fall i ett aktiebolag, i en ekonomisk förening eller i ett kommunalt verk. Vad gäller redovisning av verksam­ heten gäller naturligtvis de för associationsformen gällande redovisnings­ bestämmelserna, dvs. årsredovisningslagen (1995:1554), 9 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar resp. 8 kap. kommunallagen (1991:900).

Utöver dessa bestämmelser behövs det vissa särskilda bestämmelser för redovisning av nätverksamhet, vilka dikteras av behovet att kunna bedöma skäligheten av nätföretagets nättariff. Dessa bestämmelser utfärdas av regeringen eller nätmyndigheten med stöd av bemyndigandet i denna paragraf.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen meddelat föreskrifter i nu nämnda hänseenden i förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet.

Revision

• Sida 144
•  Original

5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten.

Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av företaget ges in till nätmyndigheten.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om revision av nätverksamhet.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. andra stycket i den gamla ellagen.

I första stycket anges att revisorn hos ett företag som bedriver nätverk­ samhet särskilt skall granska redovisningen av nätverksamheten. Bestäm­ melsen får sin betydelse framför allt i företag som bedriver även annan verksamhet än nätverksamhet. I sådana företag skall revisorn utföra sedvanlig granskning av verksamheten i dess helhet. Men därutöver skall han, enligt detta stycke, granska redovisningen av nätverksamheten.

Enligt andra stycket skall revisorn upprätta ett särskilt intyg som skall innehålla ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten har upprättats enligt gällande bestämmelser. Detta intyg skall årligen ges in till nätmyndigheten som på grundval av intyget kan vidta åtgärder mot ett nätföretag som inte uppfyllt kraven på redovisning av nätverksamheten.

I den gamla ellagen föreskrevs att intyget skulle ges in av revisorn. Nu har denna skyldighet flyttats över till företaget.

I tredje stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela före­ skrifter om revision av nätverksamhet. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen meddelat sådana föreskrifter i förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet.

Skyldighet att ansluta anläggning

I 6 ­ 8 §§ behandlas den grundläggande skyldigheten för koncessionshavare att ansluta elektriska anläggningar till sina ledningar eller ledningsnät. En grundläggande princip på den nya elmarknaden är att hela elnätet skall vara tillgängligt för överföring av el. En förutsättning för att man skall kunna överföra el är att man är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät. Därför är skyldigheten att ansluta an­ läggningar en grundläggande bestämmelse på den nya elmarknaden.

Skyldigheten gäller för alla innehavare av nätkoncession, både för linje och för område. Vid nätkoncession för linje sker anslutningen till en ledning och vid nätkoncession för område sker anslutningen till ett ledningsnät.

Omfattningen av begreppet anslutning framgår av 1 kap. 4 § andra stycket.

Tre kategorier aktörer på elmarknaden kan i praktiken begära anslut­ ning till en ledning eller ett ledningsnät.

• Sida 145
•  Original

En kraftproducent vill föra in el på det elektriska nätet. Detta sker i en inmatningspunkt. Vanligtvis sker inmatningen på stamnätet eller på en regionledning, dvs. på ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje.

En elanvändare vill ta ut el från det elektriska nätet. Detta sker i en uttagspunkt. Vanligtvis sker uttaget från det lokala ledningsnätet, som omfattas av en nätkoncession för område men uttaget kan också ske direkt från en regionledning eller från stamnätet, vilka alltså omfattas av en nätkoncession för linje.

En annan nätinnehavare vill ansluta sin ledning eller sitt ledningsnät till en annan ledning. Det rör sig ofta om att ansluta en regionledning till stamnätet eller ett lokalt nät till en regionledning.

Som nämnts under 1 kap. 4 § avses med anslutning inte bara nyanslut­ ning utan även återinkoppling av befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i en befintlig inmatnings­ eller uttagspunkt.

6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskil­ da skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen.

Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. första och andra styckena i den gamla ellagen.

I första stycket behandlas anslutningsskyldigheten för innehavare av nätkoncession för linje.

Huvudregeln innebär att koncessionshavaren är skyldig att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sin ledning. Undantag från denna huvudregel gäller om det föreligger särskilda skäl.

Det är framför allt ledningens kapacitet som kan påverka anslutnings­ skyldigheten. Ledningen måste nämligen fysiskt kunna klara den överfö­ ring som önskas sedan anläggningen anslutits, dvs. det skall finnas ledig kapacitet.

Frågan om det finns ledig kapacitet uppkommer bara i vissa situationer när de s.k. fysiska flödena i ledningarna ändras. Elens fysiska flöde påverkas inte av att exempelvis en elanvändare byter elleverantör. Samma mängd el överförs såväl före som efter leverantörsbytet. Men om en helt ny anslutning skall göras till nätet eller om en tidigare ansluten men avkopplad anläggning åter skall kopplas in på nätet kan fråga uppstå om ledig kapacitet finns för den ökade överföringsmängden. Detsamma gäller om belastningen på nätet ökar genom att effekten höjs i en in­ matnings­ eller uttagspunkt.

Koncessionshavaren skall alltså befrias från sin anslutningsskyldighet om det inte finns ledig kapacitet. I en sådan situation skall nämligen de som redan är anslutna ha företräde. En koncessionshavare vilken ingår i en koncern som även producerar eller handlar med el och därför använder sitt nät för koncernens egen överföring, får inte särbehandla sig 145

• Sida 146
•  Original

själv. Han får inte avvisa kunder med hänvisning till koncernens eget framtida behov av ledningskapacitet, men han behöver inte heller inskränka pågående användning för att frigöra kapacitet åt andra.

Det kan också vara skäligt att vägra viss motpart anslutning, t.ex. om denne inte följt tidigare avtal eller om det kan förväntas bli svårt att få betalt. Ibland är det skäligt att kräva garantier eller säkerhet som förut­ sättning för anslutning.

I andra stycket anges att tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Inte bara anslutnings­ skyldigheten i sig kan komma under nätmyndighetens prövning utan också villkoren för anslutningen. Prövningen avser i så fall huruvida villkoren är skäliga. Det viktigaste villkoret torde vara anslutningsav­ giften som utgår som en engångsavgift och avser kostnaden för att göra själva anslutningen. Avgiftens storlek påverkas givetvis av om det rör sig om en nyanslutning, en återinkoppling eller en effekthöjning. Även andra villkor som kan förknippas med själva anslutningen skall vara skäliga.

7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet.

Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 4 mom. tredje och fjärde styckena i den gamla ellagen.

I första stycket regleras anslutningsskyldigheten vid nätkoncession för område. Denna skyldighet är något mera inskränkt än vid nätkoncession för linje. Den omfattar för det första bara anläggningar inom koncessionsområdet, vilket framgår av lagtexten.

Av 2 kap. 2 § andra stycket framgår att det i ett beslut om nätkon­ cession för område skall fastställas en för området högsta tillåtna spän­ ning. Detta innebär att anläggningar som är avsedda för högre spänning inte kan anslutas till nätet. Anslutningsskyldigheten omfattar alltså inte heller sådana anläggningar. Dessa får i stället anslutas till en ledning som omfattas av nätkoncession för linje, där spänningen regelmässigt är högre.

Anslutningsskyldighet enligt huvudregeln föreligger dock inte om det finns särskilda skäl. I denna fråga skall beaktas främst tillgången på ledig kapacitet på nätet men även andra faktorer i enlighet med vad som har anförts i samband med nätkoncession för linje.

En annan viktig faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten prövas är de tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning som skall anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Det kan inte krävas av en nätinnehavare att han skall göra stora och kostsamma investeringar för att en anläggning skall kunna anslutas till hans nät.

• Sida 147
•  Original

I andra stycket anges att tvister enligt första stycket prövas av nätmyndigheten.

8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området.

Om sådant medgivande inte lämnas, får nätmyndigheten, om det finns särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen.

Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. femte stycket i den gamla ellagen.

Ibland vill någon göra en anslutning till en ledning som omfattas av nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av nätkoncession för område. Sådana fall behandlas i denna paragraf.

Utgångsläget är därvid att båda koncessionshavarna är anslut­ ningsskyldiga. Innebörden av huvudregeln i första stycket är då att anslutningen skall ske till området och inte till linjen. Huvudregeln syftar alltså inte bara till att befria innehavaren av nätkoncessionen för linje från anslutningsskyldigheten utan också till att förbjuda honom att göra anslutningen. Om innehavaren av nätkoncessionen för området medger det får dock anslutning ske till linjen.

Om sådant medgivande inte lämnas kan innehavaren av nätkon­ cessionen för linje, enligt andra stycket, ansöka hos nätmyndigheten om tillstånd att få göra anslutningen. Vid bedömningen av denna fråga bör samma kriterier tillämpas som angivits ovan under 2 kap. 6 § vid prövning av frågan huruvida nätkoncession skall meddelas för att möjliggöra en anslutning till en regionledning trots att anslutning kan ske till det lokala nätet. Samhällsekonomiska bedömningar bör alltså läggas till grund för prövningen.

Skyldighet att överföra el

9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning.

Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. sjätte stycket i den gamla ellagen.

I paragrafen avhandlas den för den nya elmarknaden bärande principen, nämligen skyldigheten att överföra el för annans räkning.

Överföringen skall ske på skäliga villkor och denna skyldighet ingår i nätmyndighetens tillsynsansvar. Som nämnts i avsnitt 15.1 kan en enskild elkund inte ansöka hos nätmyndigheten om prövning av villkorens skälighet utan kontrollen av detta sker helt inom ramen för nätmyndighetens tillsyn.

• Sida 148
•  Original

Som exempel på villkor kan nämnas pris och betalningsvillkor, avtalstid och uppsägning, energimängd och effekt, avbrott, avstängning och skadestånd.

Frågor om nättariffers skälighet regleras i 4 kap.

Skyldighet att mäta överförd el

10 § Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.

Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. sjunde stycket i den gamla ellagen.

I paragrafen anges att koncessionshavarna är skyldiga att mäta överförd el samt att rapportera resultaten av mätningarna i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen och nätmyndigheten meddelar. Skyldigheten åvilar innehavare av nätkoncession för såväl linje som område. Mätningen och rapporteringen ingår i nätverksamheten.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen utfärdat närmare föreskrifter om hur mätning och rapportering skall gå till i förordningen (1995:1179) om mätning och rapportering av överförd el.

I praktiken går mätningen till så att nätinnehavaren anbringar en mätare i elkundens anslutningspunkt. Kostnaden för denna installation debiterar nätinnehavaren kunden som en del av kostnaden för nätverksamheten. Föreskrifter om denna debitering finns i 11 och 14 §§. Om en kund anser att den anbragta mätaren är för avancerad och därmed för dyr kan han, enligt 11 § sista stycket, hos nätmyndigheten begära prövning av skäligheten i den debiterade kostnaden.

Kostnader för mätning

11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare skall av nätkoncessionshavaren debiteras elanvändaren. Elanvändare vars elförbrukning mäts genom direktmätning får dock inte debiteras mer än 2 500 kronor.

En elanvändare vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § skall debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av mätresultaten.

Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte debiteras enskilda elanvändare.

Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 148

• Sida 149
•  Original

Paragrafen motsvarar 2 § 10 mom. första, tredje och fjärde styckena i den gamla ellagen.

Enligt 10 § är innehavaren av nätkoncession skyldig att utföra mätning av överförd el på sitt nät samt att rapportera resultaten av dessa mätningar enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen och nätmyndigheten. För att kunna fullgöra detta måste koncessionshavaren installera mätare i relevanta mätpunkter på sitt nät. Dessa mätare bekostas initialt av koncessionshavaren och blir också hans egendom. Mätningen ingår enligt 1 kap. 4 § i nätverksamheten. Koncessionshavaren har därför rätt att låta kostnaderna för mätningen, dvs. kostnaderna för mätaren och dess installation samt för insamlingen och rapporteringen av mätresultaten omfattas av nättariffen.

I förevarande paragraf regleras de fall där dessa kostnader skall debiteras den enskilde elanvändaren och således inte får slås ut på den för kundkollektivet gemensamma nättariffen.

I anslutning till en mätare finns alltid en särskild insamlingsutrustning anbringad. Denna behövs för att mätaren skall kunna fullgöra den mätning som krävs. Regleringen i denna paragraf beträffande mätare omfattar också denna insamlingsutrustning.

Stadgandet i första stycket behandlar kostnaden för mätaren och dess installation och innebär att koncessionshavaren blir tvungen att debitera elanvändare, oavsett om de är hushållskunder eller industrikunder, kostnaden för elanvändarens mätare inklusive dess installation. Dessa kostnader får alltså inte slås ut på den gemensamma nättariffen. Från denna huvudregel finns ett undantag i andra meningen. Där anges att elanvändare vars förbrukning mäts genom direktmätning inte får debiteras mer än 2 500 kronor. Om kostnaden för en mätare och dess installation överstiger detta belopp får alltså den överstigande delen inte debiteras den enskilde elanvändaren. Den delen av kostnaden får kon­ cessionshavaren i stället ta ut via den gemensamma nättariffen.

Första stycket behandlar kostnaderna för mätare och deras installation. I andra stycket behandlas kostnaden för mätning och rapportering av mätresultat. Mätning innebär att mätvärden hämtas in från mätarna. Därefter skall dessa mätvärden sammanställas på visst sätt och rapporteras till olika intressenter.

Regeringen och nätmyndigheten har utfärdat närmare föreskrifter om mätning som bl.a. anger de tidsintervall och den mätnoggrannhet med vilken mätningen skall ske. Dessa föreskrifter anger bara de minimikrav som gäller i dessa hänseenden. De flesta elanvändare kommer antagligen att nöja sig med att mätningen av deras elförbrukning sker enligt dessa minimikrav. Kostnaderna för mätning blir därmed lika för de flesta elanvändare och kommer därför att ingå i den gemensamma nättariffen.

Enligt föreskrifterna om mätning kan dock en elanvändare begära att mätningen sker med tätare tidsintervall och/eller större mätnoggrannhet än de föreskrivna minimikraven. Koncessionshavaren blir då skyldig att utföra mätning enligt kundens begäran. Detta orsakar dock kon­ cessionshavaren merkostnader som ibland kan uppgå till betydande

• Sida 150
•  Original

belopp. Enligt andra stycket blir elanvändaren skyldig att ersätta koncessionshavaren för denna merkostnad. Denna får alltså inte slås ut på den gemensamma nättariffen.

Enligt tredje stycket får inte andra kostnader som rör mätning än de som nämns i första och andra styckena debiteras någon enskild kund, vilket innebär att de kommer att omfattas av den gemensamma nättarif­ fen.

I fjärde stycket föreskrivs att tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. De typer av tvister som kan bli aktuella är framför allt tvister om skäligheten av kostnader enligt första och andra styckena.

12 § En elanvändare som är lågspänningskund och vars förbrukning inte mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kr behöver dock inte betalas tillbaka till elanvändaren.

Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten.

Första stycket motsvarar 2 § 10 mom. andra stycket i den gamla ellagen.

I paragrafen behandlas den situationen då en elanvändare flyttar. Om han inte hade flyttat hade han kunnat utnyttja mätaren under hela dess tekniska livslängd. Om han i ett sådant fall redan har betalat kostnaden för mätaren har han därför, enligt första stycket, rätt till ersättning av koncessionshavaren.

Stadgandet gäller för det första bara lågspänningskunder. Högspänningskunder, dvs. stora industrier, flyttar sällan och om det ändå sker torde den frågan normalt regleras avtalsvägen. En definition av begreppet högspänning och lågspänning finns i förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar.

Dessutom gäller inte stadgandet alla lågspänningskunder. Undantagna är nämligen de vars förbrukning mäts genom direktmätning. Kostnaden för dessa kunders mätare är inte så stor att en regel om återbetalning är rimlig med tanke på kostnaden för själva återbetalningen.

Vid bestämmande av ersättningen får man slå ut kostnaden för mätaren jämnt över mätarens beräknade tekniska livslängd. Den del av detta belopp som belöper på den återstående beräknade tekniska livslängden kan alltså bli föremål för återbetalning. Av detta belopp återbetalas naturligtvis bara så mycket som motsvarar vad elanvändaren redan har betalat för den återstående tekniska livslängden. Om exempelvis mätaren kostar 10 000 kr och 3 000 kr belöper på den återstående tekniska livslängden vid avflyttningen får elanvändaren tillbaka 3 000 kr om han redan har betalat hela kostnaden för mätaren. Om han däremot bara har betalat 8 000 kr vid avflyttningen får han bara tillbaka 1 000 kr.

• Sida 151
•  Original

Enligt sista meningen behöver dock belopp som är mindre än 1 000 kr inte återbetalas. Vid bestämmande av ersättning enligt detta stycke får endast värdet av själva mätaren beaktas medan värdet av mätarens

installation inte får beaktas.

Enligt andra stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldig­ heter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. I praktiken kommer sådana tvister att gälla beräkningen av det belopp som skall återbetalas.

13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller inte elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.

Paragrafen motsvarar 2 § 10 mom. femte stycket i den gamla ellagen.

Av paragrafen framgår att föreskrifterna i 11 och 12 §§ inte gäller de elanvändare som köper sin el från leveranskoncessionshavaren. De blir alltså inte debiterade kostnaderna för mätaren och dess installation samt för mätningen. Orsaken till detta är att mätningen av dessa elanvändares elförbrukning sker på ett mer schablonartat sätt vilket inte kräver den typ av avancerade mätare som föreskrifterna i 11 och 12 §§ syftar på. Dessa elanvändare har kvar de mätare som fanns före omregleringen av elmarknaden.

14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten.

Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 2 § 11 mom. första stycket i den gamla ellagen.

Föreskrifterna i denna paragraf gäller elproducenter och motsvarar regleringen i 11 §, som gäller elanvändare.

Ersättning vid inmatning av el

15 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.

Ersättningen skall motsvara

1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät, och

2. värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares

• Sida 152
•  Original

ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen enligt första stycket.

Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 14 § i utredningens förslag och 2 § 13 mom. första och andra styckena i den gamla ellagen.

I denna paragraf behandlas elproducenters rätt att från den konces­ sionshavare till vars ledningsnät elproduktionsanläggningen är ansluten få ersättning som motsvarar dels värdet av den minskning av energiförluster som inmatning från anläggningen medför i det aktuella ledningsnätet, dels värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.

I första stycket ges själva huvudregeln om elproducentens rätt till ersättning av koncessionshavaren för att hans anläggning är ansluten till koncessionshavarens ledningsnät. I praktiken regleras ersättningen genom en reducering av elproducentens avgift enligt nättariffen till koncessionshavaren. I vissa fall blir dock denna ersättning större än avgiften enligt nättariffen, varvid koncessionshavaren får utge ersättning till elproducenten.

I andra stycket behandlas under punkterna 1 och 2 vad ersättningen skall avse. Inmatningen medför en minskning av energiförlusterna i det ledningsnät vartill anläggningen är ansluten. Värdet av denna minskning skall ingå i ersättningen, vilket anges under punkten 1. Beräkningen av detta värde görs genom en bedömning av hur mycket förlusterna i koncessionshavarens ledningsnät minskar på grund av inmatningen i för­ hållande till om anläggningen inte hade funnits. Den omständigheten att anläggningen är ansluten till ledningsnätet medför dessutom att kon­ cessionshavaren oftast kan minska sin kostnad för att ha sitt ledningsnät anslutet till överliggande nät. Han behöver då t.ex. inte abonnera på lika hög effekt som om anläggningen inte hade varit ansluten och hans avgifter under högbelastningsperioder kan då också bli lägre. Värdet av denna reduktion skall också ingå i ersättningen till elproducenten, vilket framgår av punkten 2.

Enligt tredje stycket får regeringen meddela närmare föreskrifter om beräkningen av denna ersättning. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen meddelat sådana föreskrifter i 15 a § elförordningen (1994:1250).

Enligt fjärde stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten.

• Sida 153
•  Original

4 kap. Nättariffer

Allmänt om nättariffer

1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder.

Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket första meningen och 2 § 7 mom. fjärde stycket första och andra meningarna i den gamla ellagen.

I första stycket ges huvudregeln att nättariffer skall vara skäliga och ut­ formade på sakliga grunder. Att nättariffer skall vara skäliga framgår redan av 3 kap. 9 §, där det stadgas att den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. Hur skäligheten skall bedömas behandlas i andra stycket.

Att nättariff skall utformas på sakliga grunder innebär att nättarifferna skall vara objektiva och icke­diskriminerande. Kunder får indelas i grupper efter kostnadsbild, t.ex. kunder med elvärme eller tidstariff. Kunder inom samma kundkategori skall däremot ha samma nättariff.

Kundindelning efter var inom området anslutningen är belägen är dock inte tillåten, vilket regleras 3 §.

I andra stycket anges vilka kriterier som skall användas vid bedöm­ ningen av en nättariffs skälighet. Som den viktigaste faktorn, vilken skall beaktas, anges konsumentintresset som den viktigaste faktorn. Härmed avses elanvändarnas intresse av låga och stabila nättariffer. Under normala förhållanden kan det ofta bli den enda faktorn som beaktas. Vid mer speciella förhållanden måste dock även andra omständigheter tillåtas inverka på skälighetsbedömningen. Dessa faktorer sammanfattas i lagtexten som kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. Omständigheterna i det enskilda fallet får då avgöra vilken tyngd dessa faktorer skall få vid skälighetsbedömningen. Om exempelvis nätföre­ tagets kostnader är ovanligt stora till följd av nyss gjorda investeringar eller av att man erbjuder större leveranssäkerhet än vanligt bör detta få inverka i höjande riktning på tarifferna. Om kostnaderna däremot beror på en mindre skicklig ledning av företaget bör detta inte få inverka på tariffsättningen.

2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald avgift för att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna.

• Sida 154
•  Original

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 7 mom. tredje stycket femte meningen i den gamla ellagen.

För att underlätta handeln med el skall kunder, både producenter och elanvändare, bara behöva avtal med en nätinnehavare, nämligen innehavaren av det nät på vilket kunden har en anslutningspunkt. En producent som är ansluten till en regionledning skall alltså betala nättariff till innehavaren av regionledningen. Det förutsätts att regionnät­ sinnehavaren i sin tur betalat avgift till stamnätet och att den kostnaden lagts in i nättariffen för regionnätet. En elanvändare, som har en uttagspunkt på ett lokalt nät, betalar på motsvarande sätt sin nättariff till innehavaren av det lokala nätet. I den tariffen ingår lokal­ nätsinnehavarens kostnader för regionnät och storkraftnät.

En anslutning innebär alltså att man har tillgång till hela det elektriska nätet inom landet och man kan därmed träffa avtal om köp av el med vilken elleverantör som helst inom landet.

Det svenska elnätet består dock även av ett antal utlandsförbindelser. Dessa förbindelser utgörs av ledningar som från någon punkt på det svenska elnätet går mot och över en riksgräns. Några anslutningar finns inte på dessa ledningar och sådana kommer av praktiska skäl heller inte att bli aktuella i framtiden. Syftet med utlandsförbindelserna är alltså uteslutande att överföra el från det svenska elnätet till ett utländskt elnät eller vice versa.

Regeln om tillgång till hela det elektriska nätet inom landet gäller dock inte utlandsförbindelser.

Tillträde till en utlandsförbindelse för överföring till eller från Sverige förutsätter därför ett särskilt avtal med innehavaren av utlandsförbin­ delsen.

Denne är, som alla koncessionshavare, skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. Men det finns risk för brist på ledig kapacitet när det gäller dessa förbindelser och uppstår sådan brist måste tillgänglig kapacitet på något sätt fördelas. Överföringsrättigheter som inte utnyttjas bör inte tillåtas blockera ledningen, utan förbindelsen skall utnyttjas optimalt. Hänsyn måste dessutom tas till förhållandena i utlandet.

Särskilt om nättariffer för område

3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket andra meningen i den gamla ellagen.

Bestämmelsen innebär ett undantag från huvudregeln i 1 § första stycket att nättariffer skall vara utformade på sakliga grunder. Nättariff

för område får alltså inte utformas med hänsyn till var inom området en

anslutning är belägen. Det innebär att geografiska indelningar inte får göras, t.ex. med en tariff för tätort och en annan för kringliggande lands­ 154

• Sida 155
•  Original

bygd. Zonindelningar efter avstånd från en viss punkt är inte heller tillåtna.

Det finns dock ett undantag från detta förbud mot avståndsberoende avgifter, nämligen engångsavgifter som skall täcka merkostnader vid en anslutning. Engångsavgiftens storlek skall på så sätt kunna motsvara merkostnader för t.ex. en nybyggd anslutning.

Motsvarande föreskrifter om nättariffer vid nätkoncession för linje finns i 5 och 9 §§.

4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje område bedömas för sig.

Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkoncessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. fjärde stycket tredje och fjärde meningarna i den gamla ellagen.

I första stycket anges att vid skälighetsbedömningen av en nättariff varje koncessionsområde skall behandlas för sig. Detta innebär att det är prisutvecklingen och övriga faktorer i det aktuella området som skall beaktas. Någon utjämning av nättariffen mellan olika områden får alltså inte äga rum. Orsaken till denna reglering är att man vill ha så kostnadsriktiga tariffer som möjligt. Den enda avvikelse från denna princip som tillåts är den utjämning som sker inom varje koncessionsom­ råde därigenom att tariffen, enligt 3 §, inte får vara avståndsberoende.

I andra stycket finns ett undantag från huvudregeln i första stycket. Om nätmyndigheten, enligt 3 kap. 3 §, har medgivit att ett antal koncession­ sområden får redovisas samlat skall vid skälighetsbedömningen dessa anses utgöra ett område. En förutsättning för att ett antal koncessionsom­ råden får redovisas samlat är att samma nättariff tillämpas inom områdena. Detta innebär alltså en utjämning av nättariffen mellan de olika områdena. Som framgår av 3 kap. 3 § får tillstånd till samlad redovisning lämnas endast om "områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet", dvs. att i de samredovisade områdena ingår en lämplig kombination av glesbygds­ och tätortsområden. Härige­ nom tillgodoses det allmännas krav på att en lämplig tariffstruktur uppstår.

Särskilt om nättariffer för linje

5 § På en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och där spänningen understiger 220 kilovolt (regionledning), får inte nättariffen, utom engångsavgift för anslutning, på varje spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till annan

• Sida 156
•  Original

nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje.

Tillstånd till avvikelse från vad som anges i första stycket får meddelas i enlighet med 6 §.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket tredje och fjärde meningarna i den gamla ellagen.

I 3 § finns ett förbud mot avståndsberoende tariffer vid nätkoncession för område, dvs. på lokalnät. I förevarande paragraf finns en likartad bestämmelse som gäller vid nätkoncession för linje, där spänningen understiger 220 kilovolt, dvs. på regionledningar. Anslutna till dessa ledningar är, förutom de lokala näten, större industrikunder. På region­ ledningar, som kan ha en avsevärd längd, transformeras den elektriska energin ned i flera led från stamnätets spänningsnivå. Spänningen längs en regionledning ligger därför på olika nivåer mellan 20 och 130 kilovolt. Antalet nedtransformeringar, liksom den sträcka elen transporteras, påverkar väsentligt kostnaderna för överföringen längs en ledning.

Det är vanligt att en och samma koncessionshavare har ett stort antal regionledningar inom ett sammanhängande område. Varje ledning omfattas då normalt av en nätkoncession för linje. Elanvändarna tar ut el på olika spänningsnivåer på ett sådant ledningsnät, vilket påverkar antalet nedtransformeringar och därmed överföringskostnaden. Antalet nedtrans­ formeringar till en och samma spänningsnivå varierar ofta mellan olika ledningar. Därför kan det, beträffande uttagspunkter på olika ledningar men på samma spänningsnivå, ha förekommit olika många nedtrans­ formeringar från stamnätet och fram till uttagspunkten.

Enligt huvudregeln i första stycket får inte nättariffen för en regionled­ ning, på varje spänningsnivå, utformas med hänsyn till var på ledningen en uttagspunkt är belägen.

Denna reglering innebär att kostnaderna för nedtransformering får påverka nättariffen. För varje lägre spänningsnivå ökar kostnaderna för nedtransformering och därmed blir också nättariffen i motsvarande mån högre. På varje spänningsnivå får däremot inte överföringssträckan påverka nättariffen. Själva "transportkostnaden" på spänningsnivån liksom kostnaderna för nedtransformering till spänningsnivån och övriga kostnader måste alltså fördelas jämnt mellan uttagspunkterna.

I lagtexten anges uttagspunktens belägenhet "i förhållande till ledningens anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning". Skälet härtill är att en och samma regionledning kan omfattas av flera nätkoncessioner trots att ledningen har en och samma innehavare. Vid tillämpning av den aktuella bestämmelsen skall hela ledningen betraktas som en enhet oavsett hur många nätkoncessioner det finns på ledningen.

Ett speciellt problem måste i detta sammanhang beröras. Det är inte ovanligt att en stor elanvändare tar ut sin el direkt från en transformator. I ett sådant fall måste man anse att elanvändarna inte utnyttjar ledningen på den lägre spänningsnivån. Hans nättariff får därför bestämmas med utgångspunkt i nättariffen på ledningssträckan med den högre spännings­ nivån och med ett tillägg för själva nedtransformeringen. 156

• Sida 157
•  Original

Till skillnad från nättariffer på det lokala nätet gäller denna reglering bara för uttagspunkter. Den el som produceras i ett kraftverk förs normalt in på en regionledning för vidare transport till stamnätet. Nättariffen för en sådan inmatningspunkt får alltså vara avståndsberoende.

I vissa speciella fall kan det dock finnas behov av undantag från be­ stämmelsen att nättariffen på en regionledning inte får vara lägesberoen­ de. I 6 § finns regler för när sådant undantag skall kunna beviljas. I andra

stycket görs en hänvisning till den paragrafen.

6 § Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är ansluten till en regionledning, skall, om nätmyndigheten på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen.

Tillstånd enligt första stycket får meddelas endast om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995.

Tillstånd skall gälla från viss dag och meddelas för bestämd tid, högst trettio år.

Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för elanvändaren, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträck­ ning som i det avtal som nämns i andra stycket.

Paragrafen motsvarar 2 § 9 mom. första ­ fjärde styckena i den gamla ellagen.

Bestämmelserna i denna paragraf innebär att vissa elanvändare på regionledningar, som tidigare har haft en avståndsberoende tariff, får möjlighet att behålla denna. Detta innebär alltså en avvikelse från huvudregeln i 5 § att nättariffer på regionledningar inte får vara avståndsberoende.

I första stycket finns huvudregeln. Av den framgår att paragrafen endast gäller den som tar ut el från en regionledning, varför den som

matar in el alltså inte omfattas av bestämmelsen. Det framgår vidare att

nätmyndighetens tillstånd krävs för att tariffen även i fortsättningen skall få vara avståndsberoende. Om nätmyndigheten meddelar sådant tillstånd

skall tariffen vara avståndsberoende. Dessutom finns bestämmelser om

vilka som får begära undantag. Förutom koncessionshavaren har även den som innehar en sådan uttagspunkt som kan bli föremål för undantag rätt att framställa en sådan begäran.

I andra stycket anges de kriterier som måste vara uppfyllda för att nätmyndigheten skall kunna meddela tillstånd.

En första förutsättning för ett sådant tillstånd är att uttagspunkten ex­ isterade den 1 juli 1995. För uttagspunkter som tillkommit efter nämnda tidpunkt kan således tillstånd inte meddelas.

Vidare måste det den 1 juli 1995 för uttagspunkten i fråga ha funnits ett avtal som innebar att elanvändarens nättariff skulle bestämmas med beaktande av uttagspunktens belägenhet på regionledningen. I några

• Sida 158
•  Original

enstaka fall fanns sådana avtal som endast innefattade priset för överföringen. I det helt avgörande antalet fall ingicks dock avtalen som en helhetslösning där såväl priset för överföringen som betalning för levererad el ingick. Detta har sin förklaring i att koncessionshavaren, på den gamla elmarknaden, i normalfallet både sålde elen och svarade för överföringstjänsten. Självfallet omfattar möjligheten att få tillstånd båda dessa kategorier av avtal. Det ankommer dock på den som begär tillstånd att visa att parterna i det åberopade avtalet beaktat uttagspunktens belägenhet när tariffen bestämts. Om de nämnda förutsättningarna är uppfyllda skall tillstånd meddelas.

I tredje stycket anges att nätmyndigheten i sitt beslut skall ange från vilken tidpunkt tillståndet gäller. För det övervägande antalet fall kommer en begäran säkert att ha behandlats i sådan tid att koncessionshavaren kan beakta tillståndet när han bestämmer sin nättariff. Om en begäran inkommer när det redan finns en av koncessionshavaren fastställd nättariff påverkar ett undantag hela nättariffens utformning och får förmodligen även vissa konsekvenser för angränsande koncessionshavares nättariffer. Det är därför rimligt att beslutet gäller från en senare tidpunkt än dagen för beslutet. Denna bör bestämmas så att berörda koncessionshavare får rimlig tid att ändra sina nättariffer. En lämplig tidpunkt torde i många fall vara närmaste hel­ eller halvårsskifte. I samma stycke anges också att ett tillstånd skall meddelas för bestämd tid, högst trettio år. Som tidigare angivits kan tillstånd endast meddelas för en uttagspunkt som fanns den 1 juli 1995 och där det vid denna tidpunkt fanns en tariff som tog hänsyn till uttagspunktens belägenhet på regionledningen. En sådan avgiftsreducering kan ha varit en starkt bidragande orsak till att anläggningen etablerades just där. Denna förmån bör dock inte gälla för evigt, varför ett tillstånd gäller högst trettio år. Eftersom det är fråga om stora investeringar och i de flesta fall stora och viktiga industrier som haft dessa förmåner bör tillstånd i de flesta fall meddelas för lång tid och i normalfallet bestämmas till eller i närheten av maximitiden. Däremot kan ett tillstånd inte förlängas eller förnyas när giltighetstiden har löpt ut.

I fjärde stycket anges att om tillstånd meddelats skall nättariffen be­ stämmas så att uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning som i det avtal som tillämpades mellan elanvändaren och koncessionshavaren.

7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrat eller om den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 §, skall nätkoncessionshavaren anmäla det till nätmyndigheten.

När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen skall gälla.

Paragrafen motsvarar 2 § 9 mom. femte stycket i den gamla ellagen. 158

• Sida 159
•  Original

I paragrafen behandlas den situationen då en uttagspunkt flyttas eller den avtalade effekten i uttagspunkten höjs. Skälet till att så sker är i allmänhet att en investering gjorts vid den anläggning som betjänas av ut­ tagspunkten. En bedömning måste då göras om den förmån som det redan meddelade tillståndet innebär skall omfatta även den nya investe­ ringen. Då denna situation uppstår är därför koncessionshavaren skyldig att anmäla det till nätmyndigheten som därvid har att ompröva det tidigare meddelade tillståndet. Vid en sådan omprövning skall nätmyndigheten göra en bedömning av i vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen bör bestå. Denna bedömning får ske från fall till fall men särskilt får beaktas ändringens relativa omfattning och den tid tillståndet har gällt.

8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall

1. nätkoncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionledningar inom en och samma region anslutna till en annan nätkoncessionshavares ledning bedömas samlat,

2. nätkoncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,

3. nätkoncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje normalt spänningsintervall för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i hela landet.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. femte stycket i den gamla ellagen.

Innebörden av paragrafen är att, vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning, kostnaderna på koncessionshavarens samtliga regionledningar i viss utsträckning skall bedömas samlat.

Det gäller först de kostnader som koncessionshavaren har för att ha sina regionledningar anslutna till annan koncessionshavares ledning. Dessa kostnader regleras i punkten 1. För att elen skall komma fram till en viss regionledning krävs att den överförs från ett kraftverk via stamnätet och eventuellt andra koncessionshavares regionledningar till den egna ledningen. För denna överföring måste givetvis konces­ sionshavaren betala ersättning. Den helt övervägande delen utgörs av avgiften för överföring på stamnätet. Nättariffen på stamnätet är lägesberoende och konstruerad på det sättet att inmatning på nätet blir dyrare ju längre norrut man kommer medan uttag blir dyrare ju längre söderut man kommer. Sammantaget medför denna konstruktion att överföringskostnaderna till regionledningar i norra delen av landet är lägre än i södra delen.

Regeln innebär att vid bedömning av dessa kostnader skall kostnaderna på en koncessionshavares samtliga regionledningar inom samma region bedömas samlat, dvs. kostnaderna skall fördelas jämnt på regionled­

• Sida 160
•  Original

ningarna inom regionen. Vad som skall anses utgöra "samma region" får avgöras genom nätmyndighetens praxis. Vägledande härvid får inledningsvis vara den indelning av landet som de stora kraftpro­ ducenterna använde före omregleringen av elmarknaden vid utjämning av dessa överföringskostnader mellan regionnäten. När nätmyndigheten avgör omfattningen av de regioner inom vilka utjämning bör ske bör man anlägga samma synsätt som vid utformningen av koncessionsområden, dvs. regionerna bör ha en lämplig sammansättning av tätorter och glesbygd. Däremot bör det inte få förekomma någon utjämning inom hela landet, dvs. mellan de norra och de södra delarna. Om så sker sätts näm­ ligen det lägesberoende elementet hos nättariffen för stamnätet ur spel.

I punkten 2 regleras kostnaderna för nedtransformering. Som har nämnts tidigare kan det på olika regionledningar ha använts olika många nedtransformeringar till samma spänningsnivå. Detta medför att kost­ naderna för nedtransformering till samma spänningsnivå kan vara olika på olika ledningar. Någon fullständig utjämning av dessa kostnader på alla koncessionshavarens regionledningar får inte äga rum. Däremot skall en indelning av ledningarna göras efter antalet nedtransformeringar till de olika spänningsnivåerna. Ledningar med en nedtransformering till en viss spänningsnivå förs till en grupp, ledningar med två nedtransformeringar till en viss spänningsnivå förs till en annan grupp osv. Inom varje sådan grupp skall kostnaderna för nedtransformering bedömas samlat. Någon utjämning mellan grupperna får däremot inte äga rum.

En viktig omständighet måste i detta sammanhang beaktas. De olika nedtransformeringar som utförs från stamnätets spänningsnivå sker inte alltid till exakt samma spänningsnivå på olika regionledningar. Man kan i dag dock urskilja tre olika spänningsintervall där de olika nedtransformeringarna normalt hamnar, nämligen 140 ­ 70 kilovolt, 70 ­ 30 kilovolt och 30 ­ 6 kilovolt. Därför är regleringen utformad så att en samlad bedömning av kostnaderna för nedtransformering skall ske

inom varje normalt spänningsintervall. Vad begreppet "normala

spänningsintervall" skall omfatta får avgöras genom nätmyndighetens praxis. Vägledande för denna praxis får inledningsvis vara de spänningsintervall som hittills har tillämpats av de stora kraftföretagen.

Denna reglering innebär alltså att, inom ett och samma spänningsintervall, nättariffen kommer att bli högre ju fler nedtrans­ formeringar som har använts ned till spänningsintervallet.

Övriga kostnader, vilka regleras i punkten 3, på koncessionshavarens samtliga regionledningar i hela landet skall, inom varje normalt

spänningsintervall, bedömas samlat. Härvid måste givetvis också en

skälig andel av icke direkt till de olika ledningarna hänförliga kostnader såsom administrationskostnader och liknande fördelas på de olika spän­ ningsintervallen.

9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt eller däröver (stamledning) skall alla kostnader för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet 160

• Sida 161
•  Original

med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt är belägen.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. sjätte stycket i den gamla ellagen.

I paragrafen regleras hur skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt och däröver skall göras. Denna reglering rör enbart det av Affärsverket svenska kraftnät förvaltade stamnätet.

Detta nät utgör, tekniskt sett, en enhet men innehavet av nätet grundar sig på ett betydande antal nätkoncessioner.

Regleringen innebär att alla kostnader för dels koncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna skall bedömas samlat, dock att tariffen får utformas med hänsyn till var på ledningsnätet en anslutningspunkt är belägen.

Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar

10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el betala endast den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät. Innehavaren skall dessutom betala eng­ ångsavgift för anslutning samt avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten enligt 3 kap. 14 §.

Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av var­ andra gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf.

Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 2 § 12 mom. i den gamla ellagen.

I denna paragraf behandlas nättariffer vid småskalig elproduktion. Med småskalig elproduktion avses en elproduktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt.

Regleringen i första stycket innebär att en innehavare av en småskalig produktionsanläggning bara skall betala en viss del av avgiften enligt nättariffen för överföringen på nätet, nämligen den del av avgiften som motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på koncessionshavarens nät. Härmed avses alltså inte kostnaden för mätning och rapportering i just anläggningsinnehavarens inmatningspunkt utan de totala kostnaderna för all mätning och rapportering på ledningsnätet. Den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar dessa kostnader skall alltså betalas av anläggningens innehavare. Den del som han inte behöver 161

• Sida 162
•  Original

betala är framför allt den del som motsvarar de totala kostnaderna för själva överföringen på nätet.

Han skall dessutom, enligt huvudregeln i 3 kap. 7 §, betala en eng­ ångsavgift för anslutning, som alltså utgår då anläggningen ansluts till nätet. I begreppet anslutning ingår också, enligt 1 kap. 4 §, återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i inmat­ ningspunkten.

Slutligen skall han, enligt huvudregeln i 3 kap. 14 §, betala kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och dess installation i inmatningspunkten.

Det förekommer ibland att flera sådana elproduktionsanläggningar installeras som en grupp, exempelvis flera vindkraftverk tillsammans. All el som produceras i dessa anläggningar matas in på ledningsnätet i en gemensam inmatningspunkt. Enligt definitionen i 1 kap. 2 § är därmed alla anläggningarna att bedöma som en och samma anläggning med därav följande högre inmatningseffekt. Anläggningarna skulle därmed inte omfattas av bestämmelsen i denna paragraf. Enligt andra stycket skall dock i detta fall varje anläggning betraktas som en separat an­ läggning.

I tredje stycket föreskrivs att tvister om anläggningsinnehavarens tariff­ villkor prövas av nätmyndigheten. Normalt kan inte en enskild kund få sin tariff prövad av nätmyndigheten annat än inom ramen för nätmyndighetens tillsyn, vilket har framhållits i kommentaren till 3 kap. 9 §. De kunder som berörs av förevarande paragraf har dock rätt till individuell prövning av sin nättariff. Skälet för detta är att dessa kunders nättariff är individuellt utformad och alltså gäller bara för den enskilde kunden.

Rätt till uppgifter om nättariffer m.m.

11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt sista stycket.

Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket lämnas inom skälig tid.

Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och andra styckena prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. sjunde och åttonde styckena i den gamla ellagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för koncessionsha­ varen att lämna uppgifter av olika slag.

Nättariffer skall vara öppna och tillgängliga för alla som önskar ta del av dem. Uppgifterna skall finnas i skriftlig form och de skall lämnas ut utan dröjsmål, vilket stadgas i första stycket.

• Sida 163
•  Original

När uppgiften gäller villkor för ny anslutning finns inte alltid en färdig nättariff att hänvisa till. För att ta fram sådana individuella uppgifter behöver koncessionshavaren längre tid. Det räcker därför i dessa fall, enligt andra stycket, om uppgiften lämnas inom skälig tid. Vad som är skälig tid får bedömas från fall till fall.

Koncessionshavaren skall i den skriftliga uppgiften också upplysa om möjligheten att göra begära prövning hos nätmyndigheten enligt sista stycket.

Enligt tredje stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. En tvist kan röra, inte bara informationsskyldigheten som sådan, utan också innehållet i den information som lämnas.

5 kap. Leveranskoncession

Allmänt om leveranskoncession

1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 kap. får inte levererans av el äga rum till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen utan tillstånd (leveranskoncession) av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Leveranskoncession krävs dock inte för leverans i de fall som anges i 10 §.

Paragrafen motsvarar 6 § första och andra styckena elhandelslagen.

I denna och följande paragrafer behandlas ett koncessionssystem för leverans av el inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 kap. Koncessionskravet omfattar alltså bara leverans, dvs. försäljning av el och berör alltså inte överföringen (nätverksamheten).

Enligt huvudregeln krävs det leveranskoncession för att få leverera el till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen, dvs. i praktiken det lokala nätet. Utanför kravet på leveranskoncession ligger därmed leverans till anläggningar som är anslutna till en regionledning, vilken ju omfattas av en nätkoncession för

linje.

Kravet på leveranskoncession gäller inte heller i fall som anges i 10 §. Enligt den paragrafen kan en elanvändare efter viss uppsägningstid köpa el av någon annan än koncessionshavaren. För leverans till sådana elanvändare krävs inte leveranskoncession.

2 § En leveranskoncession skall omfatta ett eller flera områden som omfattas av nätkoncession för område (leveransområde).

• Sida 164
•  Original

För varje leveransområde får endast en leveranskoncession meddelas.

Paragrafen motsvarar 6 § tredje och fjärde styckena elhandelslagen.

I första stycket behandlas det geografiska området för en leveranskon­ cession (leveransområde). Över hela Sverige förekommer idag ett stort antal områden som omfattas av nätkoncession för område. Dessa har bildats under olika tidsskeden efter hand som nya områden har elektrifie­ rats. I många fall har ett och samma företag ett antal sådana koncessioner som ligger i närheten av varandra och där kostnadsstrukturen är likartad. I sådana fall kan det vara rationellt att en leveranskoncession täcker flera nätkoncessioner för område. Att bilda leveransområden som består av flera nätkoncessioner för område blir därmed aktuellt främst i sådana fall då ett och samma företag innehar flera sådana koncessioner.

I andra stycket anges att endast en leveranskoncession per område får meddelas. Detta innebär att koncessionshavaren får ensamrätt till el­ leveranser inom leveransområdet med de undantag som anges i 10 §. Denna ensamrätt motsvaras av en skyldighet att leverera el till elanvändare inom leveransområdet i enlighet med bestämmelserna i 7 §.

Förutsättningar för meddelande av leveranskoncession

3 § Leveranskoncession får beviljas endast den som från allmän syn­ punkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet.

Paragrafen motsvarar 7 § första stycket elhandelslagen.

I paragrafen sägs att endast den får beviljas leveranskoncession som från allmän synpunkt bedöms lämplig att leverera el inom området. Som redogjorts för under 2 § får endast en leveranskoncession meddelas inom ett leveransområde. Detta innebär att prövningsmyndigheten bland dem som söker en sådan koncession bör utse den som är mest lämplig för uppgiften.

I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut­ formningen av den organisation som skall bedriva verksamheten samt att sökanden är lämplig att ha hand om uppgiften just i det begärda området.

Den som får leveranskoncession blir skyldig att bedriva verksamheten skilt från nätverksamheten eftersom det i 3 kap. 1 § har uppställts krav på att en juridisk person som bedriver nätverksamhet inte får bedriva produktion av och handel med el.

Vid en eventuell förnyelse av koncessionen bör i bedömningen vägas in sökandens tidigare agerande som innehavare av leveranskoncession, varvid dennes relationer till elanvändarna i området bör tillskrivas särskild betydelse.

Leveranskoncessions giltighetstid

• Sida 165
•  Original

4 § En leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år.

Paragrafen motsvarar 7 § andra stycket elhandelslagen.

I paragrafen anges att en leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år. Då systemet med leveranskoncession infördes angavs att systemet endast var avsett som ett temporärt system, varför det var viktigt att giltighetstiden för alla koncessioner löper ut samtidigt för att underlätta en eventuell avveckling av koncessionssystemet om en utvärdering inför en förnyelse av koncessionerna visar att systemet inte längre behövs. Därför bör koncessionstiden i alla ärenden bestämmas så att den löper ut fem år efter systemets införande.

Ändring av gränser för leveransområde

5 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för ändamålsenlig leverans och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

Paragrafen motsvarar 8 § elhandelslagen.

I 2 kap. 12 § finns en bestämmelse av motsvarande innehåll vad gäller ändring av gränser för nätkoncession för område.

Även när det gäller ett leveransområde kan det finnas behov av att under koncessionens giltighetstid kunna ändra gränserna för området. Syftet med gränsändringen skall vara att åstadkomma en mer ändamålsenlig leveransverksamhet. Ett tänkbart fall då en sådan ändring kan behöva göras är när gränserna för en nätkoncession för område ändrats. I ett sådant fall kan det för en ändamålsenlig leverans vara nödvändigt att leveransområdet justeras i motsvarande mån.

Överlåtelse av leveranskoncession

6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av rege­ ringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas.

Paragrafen motsvarar 7 § tredje stycket elhandelslagen.

I paragrafen finns bestämmelser om att leveranskoncession inte får överlåtas utan tillstånd.

• Sida 166
•  Original

Vid tillståndsprövningen skall den nye innehavarens lämplighet prövas på samma sätt som vid ansökan om ny koncession.

Leveransskyldighet

7 § En innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el för normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveran­ sområdet, om inte annat följer av 9 §.

Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare till vilka annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession får leverera el enligt 10 § andra eller tredje stycket.

Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 9 § första och tredje styckena elhandelslagen.

I första stycket anges den grundläggande skyldigheten för koncessions­ havaren, nämligen att leverera el för normala förbrukningsändamål till alla elanvändare inom leveransområdet. Skyldigheten omfattar bara leveransen av elen. Det är nätinnehavaren som är skyldig att mot skälig ersättning upplåta sitt nät för överföring av denna el.

Eftersom bara en leveranskoncession får meddelas i varje leveransom­ råde motsvaras koncessionshavarens leveransskyldighet också av en ensamrätt att leverera till de elanvändare som omfattas av leveransskyldigheten inom området.

Leveransskyldigheten är inte oinskränkt utan gäller bara för normala förbrukningsändamål. Innebörden av begreppet ”normala för­ brukningsändamål” måste bedömas för varje förbrukarkategori för sig.

Dessutom gäller inte leveransskyldigheten i de fall som nämns i 9 §, vartill en hänvisning görs i slutet av detta stycke.

I andra stycket anges ytterligare ett viktigt undantag från leverans­ skyldigheten. Det utgörs av sådana elanvändare som nämns i 10 §. Enligt denna paragraf har en elanvändare rätt att, efter viss uppsägningstid, köpa el från annan än innehavaren av leveranskoncessionen. Gentemot sådana elanvändare föreligger naturligtvis ingen leveransskyldighet.

Enligt tredje stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. Sådana tvister kommer främst att avse om leveransskyldighet föreligger eller ej. Tvister kan exempelvis uppkomma vid tolkning av begreppet "normala förbrukningsändamål".

8 § En elanvändare inom leveransområdet som köper el från någon annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa el för normala förbrukningsändamål från denne, har rätt till det, om elanvändaren gjort anmälan om detta till

• Sida 167
•  Original

koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas.

Paragrafen motsvarar 12 § tredje stycket elhandelslagen.

I paragrafen behandlas vad som skall gälla för en elanvändare som med stöd av 10 § köper sin el från annan än koncessionshavaren men som vill återgå till att få sina leveranser från koncessionshavaren. Elanvändaren skall ha rätt till detta en månad efter det att han gjort anmälan till koncessionshavaren.

Detta innebär således att koncessionshavarens leveransskyldighet enligt 7 § blir gällande en månad efter en sådan anmälan.

Undantag från leveransskyldighet

9 § En innehavare av leveranskoncession är inte skyldig att inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis­ tribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värme­ pump. Detsamma gäller om elen är avsedd för en värmepump och kommunfullmäktige har antagit riktlinjer om att värmepumpar inte bör förekomma inom området. Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med el än med det för området gemensamma systemet. Om el har börjat levereras till en värmepump innan fullmäktige antog riktlinjerna, kvarstår skyldigheten att leverera så länge värmepumpen är i bruk.

Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket elhandelslagen. En kommentar till bestämmelsen finns i regeringens proposition 1993/94:162 s. 171.

Rätt för andra leverantörer att leverera el

10 § Andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession får inom leveransområdet leverera el för ändamål som inte omfattas av leveransskyldigheten enligt 7 § första stycket eller 9 §.

En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera el till elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas.

En elanvändare som har ett avtal med koncessionshavaren om leverans av el med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader eller som är tidsbestämt får dock inte köpa el av någon annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt andra stycket.

• Sida 168
•  Original

En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession skall anmäla det till innehavaren av nätkoncession för området minst sex månader innan bytet av leverantör avses äga rum.

Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 12 § första och andra styckena elhandelslagen.

I denna paragraf regleras bl.a. rätten för andra än innehavaren av leve­ ranskoncession att leverera el till elanvändare inom leveransområdet.

Den stora skillnaden för en elanvändare mellan att köpa sin el från koncessionshavaren och att köpa den från någon annan elleverantör är kravet på mätning av den förbrukade elen. För de elanvändare som köper sin el från koncessionshavaren räcker det med en mer schablonartad mätning och därmed en tämligen billig mätare. Den elanvändare som väljer att köpa sin el från någon annan leverantör än koncessionshavaren omfattas däremot av huvudregeln om mätning, dvs. mätning med ganska stor noggrannhet över tiden. Denna noggranna mätning kräver en betydligt mer avancerad mätare som därmed också är avsevärt dyrare. Den elanvändare som sålunda byter leverantör får därmed finna sig i att nätinnehavaren installerar en avancerad och därmed dyrbar mätare i hans uttagspunkt och elanvändare blir också tvungen att ersätta nätinnehavaren för detta.

Av första stycket framgår till en början att vem som helst får leverera el för andra ändamål än de som omfattas av leveransskyldigheten enligt 7 § första stycket och 9 §. Denna skyldighet omfattar bara normala förbrukningsändamål. Om en elanvändare vill ha el för något annat ändamål får han köpa den från vem han vill. Det måste då vara klarlagt att hans köp av el faller utanför ramen för normala förbrukningsändamål. Detta sker antingen genom att koncessionshavaren medger att det planerade köpet inte omfattas av hans leveransskyldighet eller att frågan har avgjorts av nätmyndigheten.

Dessutom omfattar inte leveransskyldigheten, under de förutsättningar som anges i 9 §, el för uppvärmningsändamål. De elanvändare som berörs av denna bestämmelse får i dag sin värmeförsörjning vad gäller byggnader via fjärrvärme eller naturgas. De kommer i fortsättningen att kunna välja el för sin värmeförsörjning och därvid fritt välja elleverantör.

I andra stycket föreskrivs om möjlighet för elanvändare som omfattas av leveransskyldigheten att byta elleverantör. För sådant byte krävs att elanvändaren gör anmälan om detta till koncessionshavaren minst sex månader i förväg. Skälet till detta är att koncessionshavaren måste få rimlig tid att anpassa sin verksamhet till ändrade förhållanden.

I de allra flesta fall har den tidigare innehavaren av områdeskoncession fått den nya leveranskoncessionen. I många fall har elanvändare haft leveransavtal med den tidigare innehavaren av områdeskoncessionen. Dessa avtal blev inte ogiltiga i och med övergången till ett system med leveranskoncession. Därför föreskrivs i tredje stycket att elanvändare med sådana avtal, som är tidsbegränsade eller har reglerad 168

• Sida 169
•  Original

uppsägningstid, inte får byta elleverantör förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall behövs ingen uppsägning utan koncessionshavaren får anses känna till att avtalet håller på att löpa ut.

Om ett sådant avtal däremot saknar bestämmelse om giltighetstid eller uppsägning och alltså gäller tills vidare måste dock elanvändaren ha möjlighet att någon gång byta elleverantör. För en sådan elanvändare gäller därför huvudregeln om sex månaders uppsägningstid.

En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession skall, enligt fjärde stycket, anmäla leverantörsbytet till innehavaren av nätkoncession för området minst sex månader i förväg. Skälet till detta är att nätinnehavaren i denna situation måste installera en ny, avancerad mätare i elanvändarens uttagspunkt. Denna fråga behandlas i författningskommentaren till 3 kap. 11 §.

Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas, enligt

femte stycket, av nätmyndigheten. En sådan tvist gäller i praktiken om en

elanvändare är tvungen att köpa sin el från koncessionshavaren eller om han har rätt anlita en annan elleverantör. En sådan tvist måste kunna lösas. Annars riskerar elanvändaren att bli debiterad sin elkonsumtion från flera leverantörer.

Inköpsskyldighet

11 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda skäl till undantag, köpa el från en produktionsanlägg­ ning som är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten av varandra, gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf.

Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 9 § fjärde stycket elhandelslagen.

Enligt huvudregeln i första stycket är koncessionshavaren skyldig att köpa el från elproduktionsanläggningar inom leveransområdet som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Det förekommer ibland att flera sådana elproduktionsanläggningar installeras som en grupp, exempelvis flera vindkraftverk tillsammans. All el som produceras i dessa anläggningar matas in på ledningsnätet i en gemensam inmatningspunkt. Enligt definitionen i 1 kap. 2 § är därmed alla anläggningarna att bedöma som en och samma anläggning med därav följande högre inmatningseffekt. Anläggningarna skulle därmed inte omfattas av bestämmelsen i denna paragraf. Enligt andra meningen skall dock i detta fall varje anläggning betraktas som en separat anläggning.

Skyldigheten att köpa el skall inte gälla om det finns särskilda skäl till undantag. Avsikten är att denna undantagsbestämmelse skall tillämpas

• Sida 170
•  Original

restriktivt. Om inköp av el från en lokal produktionsanläggning skulle innebära att överföringen på nätet hindras eller allvarligt försvåras eller om det i något sällsynt fall skulle visa sig att koncessionshavaren inte har så stor försäljningsvolym att han kan avsätta den el som produceras från sådana elproduktionsanläggningar inom området får särskilda skäl anses föreligga.

Elpris

12 § Priset för el som levereras till elanvändare som har rätt till leverans enligt 7 § och för el som köps från en produktionsanläggning enligt 11 § skall vara skäligt.

Paragrafen motsvarar 10 § elhandelslagen och har sin motsvarighet i 4 kap. 10 §.

En stor skillnad mot sistnämnda bestämmelse är dock att denna paragraf avser skäligheten av priset för leverans eller inköp av el medan skälighetsbedömningen enligt 4 kap. 10 § avser pris och övriga villkor som rör överföring av el. Den bedömningen görs gentemot innehavaren av nätkoncession.

Skälighetsbedömningen av priset på el till elanvändaren får ske utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. För hushållskunder och andra mindre kunder förutsätts att koncessionshavaren tar fram någon form av tariff. Vid skälighetsbedömningen bör, i den mån tillgång härtill finns, jämförelse ske med priser inom andra leveransområden. En utgångspunkt bör vidare vara det pris för vilket elen har köpts eller hade kunnat köpas för vid tillfället för kontraktstecknandet. Ett annat alternativ kan vara vad det kostat att producera elen. Därutöver tillkommer ett rimligt påslag för övriga kostnader som koncessionshavaren har i sin verksamhet ävensom ett skäligt vinstpåslag.

Skälighetsbedömningen vad gäller priset för inköpt el från små elpro­ duktionsanläggningar bör baseras på koncessionshavarens genomsnittliga försäljningsintäkter per kWh över året minskat med avdrag för skäliga administrationskostnader m.m. samt skälig vinstmarginal.

Enligt elhandelslagen fick prövning av priset på el levererad från eller inköpt av innehavare av leveranskoncession ske endast på begäran, dvs. myndigheten fick inte agera på eget intiativ. Den regleringen har nu tagits bort. Detta innebär att övervakningen av efterlevnaden av denna paragraf numera ingår i nätmyndighetens normala tillsynsarbete. Skälen för detta har behandlats i avsnitt 15.1.

Regleringen i denna paragraf omfattar bara leverans och inköp av el inom ramen för koncessionshavarens leverans­ respektive inköpsskyldighet. För de leveranser och inköp som koncessionshavaren gör på den öppna elmarknaden råder naturligtvis fri prissättning.

6 kap. Utlandshandel 170

• Sida 171
•  Original

1 § Den som ingår avtal som medför att import eller export av el kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det att avtalet ingicks.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.

Paragrafen motsvarar 2 § elhandelslagen.

I första stycket upptas bestämmelser om att mera långsiktiga import­ och exportkontrakt skall anmälas till en av regeringen utsedd myndighet.

Utlandshandel med el är inte underkastad något tillståndskrav. Däremot har det ansetts viktigt att import­ och exportkontrakt av mera långsiktig karaktär är allmänt kända. Härigenom kan man nämligen få information om utvecklingen av utlandshandeln.

Anmälningsskyldigheten är alltså inte knuten till den som producerar eller använder elen, utan till den som begär överföring till eller från Sverige. Skyldigheten är inte heller knuten till produktion eller användning av elen i Sverige. Den som t.ex. köper el i Norge och säljer den i Sverige skall anmäla importen även om köparen i sin tur säljer elen vidare till Tyskland.

För anmälningsskyldighet krävs att avtalet skall avse export eller import under minst sex månader. Antingen kan den bestämda avtalstiden vara minst sex månader eller kan den enligt avtalets bestämmelser förlängas till minst sex månader. Det saknar betydelse för skyldigheten att anmäla om förlängningsklausulen är skriftlig eller muntlig. Ett tremånaderskontrakt skall alltså anmälas om parterna träffat muntlig överenskommelse om tre månaders förlängning. Anmälningsskyldigheten inträder då överenskommelsen om förlängning ingås och omfattar då hela avtalstiden.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i andra stycket har rege­ ringen utfärdat närmare föreskrifter om innehållet i en anmälan i 15 § elförordningen (1994:1250).

7 kap. Kommunala elföretag

1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 ­ 18 §§kommunallagen (1991:900) får, utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva

1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet, eller

2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.

• Sida 172
•  Original

Paragrafen motsvarar 4 § elhandelslagen.

I denna paragraf avhandlas undantag från den kommunala lokaliseringsprincipen. Sådant undantag blir tillåtet i två fall. Det första fallet utgörs av produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet. Med det sistnämnda avses exempelvis konsultverksamhet med inriktning på energihushållning och entreprenadverksamhet med anknytning till elproduktionen.

Det andra fallet avser nätverksamhet. I motsats till det första fallet får nätverksamhet utanför kommungränsen inte bedrivas var som helst i landet utan det bör finnas ett klart samband med företagets nätverk­ samhet i den egna kommunen. Syftet måste vara att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet genom att bilda rationella kon­ cessionsområden. Företagets nätverksamhet utanför kommunen skall därför ha geografisk närhet till den egna nätverksamheten inom kommunen. Detta innebär inte att koncessionsområdena måste direkt gränsa till varandra. Det bör dock inte vara tillåtet att etablera nätverksamhet i skilda delar av landet.

En förutsättning för att undantag från lokaliseringsprincipen skall vara tillåten är i båda fallen att verksamheten bedrivs i en egen juridisk person, dvs. det är inte tillåtet att bedriva verksamheten i ett kommunalt verk.

2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 ­ 18 §§kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1 eller distribution av fjärrvärme eller naturgas, skall verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i nämnda lag.

Paragrafen motsvarar 5 § elhandelslagen.

En kommun som bedriver produktion av och handel med el eller dis­ tribution av fjärrvärme eller naturgas kan välja att bedriva verksamheten i ett kommunalt verk eller i en fristående juridisk person, vanligen ett aktiebolag. Om verksformen väljs måste verksamheten bedrivas med iakttagande av gällande kommunala principer. Om kommunen däremot väljer bolagsformen för denna verksamhet måste denna, enligt förevarande paragraf, bedrivas på affärsmässig grund. Detta innebär att självkostnads­ och likställighetsprinciperna inte får tillämpas.

Möjligheten att välja mellan verksform och bolagsform finns bara då verksamheten bedrivs med iakttagande av lokaliseringsprincipen. Om kommunen vill bedriva produktion av och handel med el utan att vara

• Sida 173
•  Original

bunden av lokaliseringsprincipen måste, enligt föregående paragraf, bolagsformen väljas.

Att verksamheten "skall" bedrivas på affärsmässig grund innebär främst att företaget skall tillämpa ett affärsmässigt beteende och en korrekt prissättning. En viss vinstmarginal skall inräknas i priset, om inte annat undantagsvis är särskilt motiverat. De villkor som gäller för det privata näringslivets affärsdrivande verksamhet skall alltså vara vägledande.

Den verksamhet som skall bedrivas på affärsmässig grund skall redovisas särskilt. Kravet på särredovisning avser den samlade verksamheten som bedrivs på affärsmässig grund. Om ett företag driver både produktion av och handel med el samt distribution av fjärrvärme eller naturgas får dessa verksamheter alltså redovisas tillsammans.

Ett undantag från paragrafens föreskrifter anges i sista meningen. Undantaget gäller företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i områden där nätmyndigheten har meddelat ett i paragraftexten angivet förbud. Företag som bedriver verksamhet i sådana områden måste alltså iaktta sedvanliga kommunala principer.

8 kap. Systemansvar och balansansvar

Systemansvar

1 § Den myndighet som regeringen utser skall ha systemansvaret för el.

Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anlägg­ ningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer.

Paragrafen motsvarar 15 a § första och andra styckena samt delvis 15 § i den gamla ellagen. Tredje stycket motsvarar 11 kap. 7 § i utredningens förslag.

I denna paragraf behandlas systemansvaret för el. Enligt första stycket skall regeringen utse en myndighet som skall ha detta ansvar. Med stöd av motsvarande bestämmelse i den gamla ellagen har regeringen utsett Affärsverket svenska kraftnät att ha systemansvaret för el. Detta framgår av 1 § förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström. 173

• Sida 174
•  Original

I andra stycket definieras begreppet systemansvar för el. Med detta avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el.

Denna balans är nödvändig för att frekvensen skall kunna hållas på nätet.

Systemansvaret omfattar hela det nationella elsystemet, dvs. stamnätet, de regionala näten och de lokala näten samt till näten anslutna anlägg­ ningar för produktion eller nyttjande av el. Detta innebär dock inte att den systemansvariga myndigheten i varje ögonblick skall svara för den direkta driften av hela systemet. Detta uttrycks i lagtexten med att ansvaret är övergripande. Myndigheten träffar i stället avtal med aktörerna på elmarknaden, varigenom dessa åtar sig att svara för sin egen balanshållning. I framtiden kan denna fråga också regleras i de avtal var­ igenom en produktionsanläggning ansluts till överföringssystemet. Motsvarande avtal kan också ingås med stora elanvändare som är anslutna eller kommer att bli anslutna till systemet.

Detta innebär alltså att balanshållningen primärt sköts av främst elpro­ ducenterna men även av de stora elanvändarna. Myndigheten har dock hela tiden en samordnande och övervakande funktion. Först då elpro­ ducenternas egna insatser inte räcker till för att upprätthålla balansen, t.ex. vid större störningar i driften, blir det dags för myndigheten att agera operativt genom att besluta om igångsättning av störningsreserverna.

Som framgår av lagtexten gäller ansvaret för balanshållningen bara på kort sikt. Detta kan också uttryckas så, att ansvaret omfattar den momentana balanshållningen med hjälp av de produktionsresurser som står till buds vid varje givet tillfälle. Om produktionskapacitet bortfaller till följd av någon allvarlig störning i elproduktionen, är det inte myndighetens ansvar att återställande av produktionskapaciteten sker genom erforderliga reparationsarbeten. Detsamma gäller om en obalans av mer permanent art uppstår, dvs. om produktionsresurserna inte motsvarar konsumtionsbehovet. Det ingår alltså inte i systemansvaret att avhjälpa en sådan brist, oavsett vad den beror på.

Inte bara den direkta produktionen och konsumtionen påverkar balansen utan så gör också själva överföringssystemets kapacitet. På stamnätet finns ett antal punkter, de s.k. snitten, som vid extrema överfö­ ringsförhållanden kan bli överbelastade. Detta innebär i praktiken ofta att tillräckligt med el inte kan överföras från norra till södra Sverige. Den samlade elkonsumtionen i södra delen av landet blir då större än den samlade elproduktionen, som står till förfogande i den delen av landet. För att att avhjälpa denna obalans krävs då att produktionen söder om det överbelastade snittet ökas. Att så sker faller inom ramen för systemansvaret.

I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, om det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om elektriska anläggningar m.m. Produktionsanläggningar och nät som skall anslutas till stamnätet måste uppfylla vissa tekniska och driftsäkerhetsmässiga

• Sida 175
•  Original

krav. Sådana förhållanden kan visserligen regleras i anslutningsavtal men det kan också vara nödvändigt att utfärda närmare föreskrifter om vilka krav som skall ställas på sådana anläggningar.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen bemyndigat Affärsverket svenska kraftnät att meddela sådana föreskrifter. Detta framgår av 16 § förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström.

2 § Den systemansvariga myndigheten får, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el.

Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första stycket, får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nätkoncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid skall, i den utsträckning det är möjligt, ­ koncessionshavarens åtaganden beträffande leveranssäkerhet beaktas.

Närmare föreskrifter om den systemansvariga myndighetens befogenheter enligt första och andra styckena meddelas av regeringen.

Första stycket motsvarar 15 a § tredje stycket i den gamla ellagen.

Som nämnts under föregående paragraf är avsikten att den systemansvariga myndigheten skall träffa avtal med de stora elproducenterna om balanshållningen. Om myndigheten inte skulle kunna träffa tillfredsställande avtal med elproducenterna har regeringen, med stöd av bemyndigandet i första stycket, möjlighet att utfärda närmare föreskrifter som ger myndigheten befogenheter att beordra elproducenterna att öka eller minska sin produktion. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen utfärdat sådana föreskrifter i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström.

En sådan ökning eller minskning av produktionen skall ge rätt till marknadsmässig ersättning. Myndighetens beslut om ersättning kan, enligt 13 kap. 5 §, överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I vissa speciella fall, främst vid produktions­ eller överföringsfel eller vid extrem hög nätbelastning, kan det visa sig omöjligt att klara balanshållningen genom ökad produktion. Den möjlighet som då återstår är att minska konsumtionen, dvs. begränsa eller helt avbryta överföringen av el inom vissa områden. Föreskrifter om detta finns i andra stycket.

Inledningsvis måste uppmärksammas att minskning av konsumtionen inte är ett alternativ till ökning av produktionen vid balanshållningen. 175

• Sida 176
•  Original

Först då möjligheterna att upprätthålla balansen genom ökad produktion är uttömda får minskning av konsumtionen tillgripas.

När sådan minskning genomförs måste ett antal kriterier iakttas. För det första måste beaktas att syftet med minskningen är att upprätthålla balansen för att avvärja störningar och avbrott i överföringen. Vid hastigt uppkommande störningar, speciellt om de är av större omfattning, medger inte tiden några överväganden om vilka hänsyn som skall tas vid minskningen. Sådana hänsyn kan däremot tas då störningarna kan förutses i bättre tid och då störningarna inte är så omfattande.

Det övergripande målet att upprätthålla balansen har den högsta prioriteten, dvs. övriga kriterier får beaktas endast då dessa inte hotar det övergripande målet.

När så är möjligt skall minskningen av konsumtionen genomföras så rättvist som möjligt. I detta kriterium inbegrips framför allt s.k. roterande bortkoppling, vilket innebär att överföringen avbryts under en begränsad tidsperiod, exempelvis en timme, i ett visst område. Därefter återupptas överföringen i området varvid överföringen avbryts på samma sätt i ett annat område. Kriteriet innebär också att den roterande bortkopplingen inte påbörjas i samma område varje gång utan att man försöker sprida detta så mycket som möjligt.

Det är ganska vanligt att framför allt större elanvändare tecknar avtal med koncessionshavaren om ökad leveranssäkerhet, dvs. färre avbrott än normalt. Sådana avtal skall, om det är tekniskt möjligt, respekteras vid minskning i konsumtionen.

Enligt tredje stycket får regeringen meddela närmare föreskrifter i de hänseenden som behandlas i paragrafen.

Regleringen har närmare berörts i avsnitt 11.

3 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för elpro­ ducenter och elanvändare att till den systemansvariga myndigheten lämna de uppgifter om produktion eller konsumtion av el som behövs för utövandet av systemansvaret.

Paragrafen motsvarar 15 a § fjärde stycket i den gamla ellagen.

För att kunna fullgöra sitt systemansvar måste den systemansvariga myndigheten få kännedom om hur mycket el som kommer att matas in på och tas ut från överföringssystemet och även var och när detta kommer att ske. Myndigheten behöver alltså information från de stora aktörerna på elmarknaden.

I paragrafen bemyndigas därför regeringen att meddela föreskrifter i nämnda hänseende.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen meddelat sådana föreskrifter i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström.

Balansansvar

• Sida 177
•  Original

4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt (balansansvar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el.

En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt.

Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.

Paragrafen motsvarar 13 § första ­ tredje styckena elhandelslagen.

I första stycket regleras varje elanvändares ansvar för att det för hans uttagspunkt finns en balansansvarig. Därvid kan endast den komma i fråga som har ingått avtal med den systemansvariga myndigheten, som är Affärsverket svenska kraftnät (SvK). Den som vill åta sig balansansvar kommer nämligen att få ingå ett avtal med SvK, där de grundläggande förhållandena mellan parterna regleras. Innebörden i detta avtal är bland annat att den balansansvarige, gentemot SvK, åtar sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som förbrukas av de elanvändare för vilka han är balansansvarig. Varje elanvändare måste alltså teckna ett leveranskontrakt med en elleverantör som antingen själv åtar sig balansansvaret för uttagspunkten och har ingått avtal med SvK som balansansvarig eller som i sin tur har motsvarande avtal med en balansansvarig. Om elanvändaren själv har ingått avtal med SvK som balansansvarig kan han dock själv åta sig balansansvaret för uttagspunkten.

I andra stycket anges att varje elanvändare måste underrätta nätkon­ cessionshavaren om vem som är balansansvarig i hans uttagspunkt. Om balansansvaret övergår på någon annan måste elanvändaren omedelbart underrätta nätkoncessionshavaren om detta.

För närvarande köper de flesta elanvändare, som är anslutna till lokala nät, sin el från innehavaren av leveranskoncession. Denne eller den som levererar el till leveranskoncessionshavaren har därvid balansansvaret för dessa elanvändare. I tredje stycket föreskrivs därför att dessa elanvändare inte omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena. Frågan om balansansvaret i dessa elanvändares uttagspunkter regleras i stället i 5 §. Om en sådan elanvändare byter leverantör och alltså börjar köpa sin el från någon annan än leveranskoncessionshavaren åligger det elanvändaren, i enlighet med huvudregeln i första och andra styckena, att anmäla till nätkoncessionshavaren vem som i fortsättningen har balan­ sansvaret i hans uttagspunkt.

5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om till vilka elanvändare inom

• Sida 178
•  Original

leveransområdet han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp.

Paragrafen motsvarar 13 § fjärde stycket elhandelslagen.

I paragrafen anges att leveranskoncessionshavaren skall hålla nätkon­ cessionshavaren underrättad om till vilka elanvändare han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp. Med denna anmälan klargör leveranskoncessionshavaren i praktiken balansansvaret i alla de uttagspunkter där han levererar el.

6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om de uppgifter som har lämnats enligt 4 och 5 §§. Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp.

Paragrafen motsvarar 13 § femte stycket elhandelslagen.

I paragrafen anges nätkoncessionhavarens anmälningsskyldighet gentemot SvK. I praktiken kommer dessa rapporter att ange vilka balansansvariga leverantörer som överför el på nätkoncessionshavarens ledningsnät och, för varje leverantör, de uttagspunkter i vilka leveran­ tören har balansansvaret. Dessutom kommer rapporten att ange de elanvändare som själva har balansansvaret. Så fort nätkoncessionshava­ ren får en anmälan om någon ändring i dessa förhållanden är han skyldig att anmäla detta till SvK. Dessutom skall han hålla SvK underrättat om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. Dessa inköp gör nätkoncessionshavaren för att täcka nätförlusterna på det egna nätet.

9 kap. Skyddsåtgärder

1 § Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person­ eller sakskada eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska anläggningar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som rör elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer.

• Sida 179
•  Original

Bestämmelsen i första stycket, som utgör den grundläggande föreskriften vad avser elsäkerhet, saknar motsvarighet i den gamla ellagen. Den innebär dock inga nyheter i förhållande till vad som redan gäller för elektriska anläggningar.

Bestämmelsen gäller inte bara elektriska anläggningar utan också elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar. En elektrisk anordning kan beskrivas som den utrustning där man förbrukar elen. En anordning är alltså för det mesta ansluten till en anläggning för

användning av el. Som exempel kan nämnas elektriska maskiner i

fabriker, elektriska lok och elektriska hamnkranar.

Bestämmelsen gäller dessutom elektriska installationer. Härmed avses främst den samlade utrustningen i en anläggning för överföring eller användning av el. Man syftar här framför allt på det sätt på vilken de olika komponenterna i anläggningen har kopplats samman.

Slutligen omfattar bestämmelsen elektrisk materiel. Huvuddelen av all elektrisk materiel kan indelas i två huvudgrupper nämligen dels de enskilda beståndsdelarna i anläggningar, anordningar och installationer, dels elektriska apparater såsom spisar, kylskåp, TV ­ apparater och armaturer. Elektriska apparater faller också inom begreppet elektrisk anordning eftersom man i en apparat förbrukar el. Av hävd brukar man dock hänföra endast större föremål till begreppet anordning, såsom har exemplifierats ovan.

Andra stycket motsvarar delvis 15 § i den gamla ellagen och 11 kap.

6 § i utredningens förslag.

Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i närmare angivna frågor i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen ut­ färdat föreskrifter i förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar, förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel och elinstallatörsförordningen (1990:806). I 1 kap. 2 § i den första för­ ordningen, 11 ­ 13 §§ i den andra förordningen och 8 § i den tredje förordningen finns bemyndiganden för Elsäkerhetsverket att utfärda ­ föreskrifter i vissa angivna hänseenden.

Föreskrifterna i förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel har, som nämnts, meddelats med stöd av ett bemyndigande i den gamla ellagen. Föreskrifterna har sin grund i rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser, det s.k. lågspänningsdirektivet.

2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig sådan anläggning kan vålla person­ eller sakskada eller störning i driften, svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga sådan skada eller störning.

• Sida 180
•  Original

Vad som sägs i första stycket gäller också då en elektrisk anläggning kan vålla sakskada genom inverkan på en redan befintlig rörledning för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

Första stycket motsvarar 5 § 1 mom. första stycket i den gamla ellagen.

Skador på person eller egendom från elektriska anläggningar kan uppstå genom närverkan eller avståndsverkan. Som exempel på skador genom närverkan kan nämnas att sak eller person kommer i kontakt med en strömförande del av en anläggning eller att ström från en ledning med högre spänning kommer in i ledning med lägre spänning på grund av direktkontakt eller överslag. Skador genom avståndsverkan uppstår genom variationer i de elektriska och magnetiska fälten runt en ledning. En elektrisk ledning orsakar variationer i det elektriska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta elektriska fält påverkas spänningen i denna ledning. En sådan störning kallas influens. En elektrisk ledning orsakar också variationer i det magnetiska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta magnetiska fält påverkas strömstyrkan i denna ledning. En sådan störning kallas

induktion. Influens uppträder normalt bara inom det allra närmaste om­

rådet kring en ledning medan induktion kan uppträda inom vidsträckta områden runt ledningen.

I denna paragraf behandlas bara skador och störningar som uppstår genom avståndsverkan. Bestämmelsen innebär att den som uppför en elektrisk anläggning skall förebygga att driften i redan befintliga anlägg­ ningar, dvs. äldre anläggningar, inte störs genom inverkan från den nya anläggningen. Skyldigheten föreligger dock inte bara i samband med själva uppförandet utan den gäller allt framgent, dvs. innehavaren av en yngre anläggning är alltid skyldig att vidta och vidmakthålla åtgärder till skydd mot störningar i äldre anläggningar. Han är också skyldig att förebygga störningar i sin egen anläggning från andra, äldre anläggningar. Bestämmelsen bygger på den s.k. prioritetsprincipen, som alltså innebär att innehavaren av en yngre anläggning skall vidta åtgärder till skydd för äldre anläggningar.

Det är inte bara driftstörningar som skall förebyggas utan även person­ och sakskador. Det är då viktigt att uppmärksamma att det här endast gäller skador som uppkommer till följd av inverkan på en anläggning från en annan anläggning. Som exempel kan nämnas att genom influens från anläggning A ökar spänningen i anläggning B och denna förhöjda spänning leds från anläggning B in i en byggnad där person­ och/eller sakskador uppstår. Utmärkande för den typ av skador som omfattas av bestämmelsen är att minst två elektriska anläggningar är inblandade i händelseförloppet. Bestämmelsen i denna paragraf syftar till att avgöra vilken anläggningsinnehavare som skall svara för skadan. Enligt priori­ tetsprincipen är det innehavaren av den yngre anläggningen som har detta ansvar.

Utanför paragrafens tillämpningsområde faller person­ och sakskador som uppstår genom s.k. närverkan. Utmärkande för sådana skador är att 180

• Sida 181
•  Original

endast en anläggning är inblandad i händelseförloppet. Här råder alltså ingen tvekan om vilken anläggningsinnehavare som är ansvarig.

Av paragrafens ordalydelse framgår att de åtgärder som den ansvarige anläggningsinnehavaren svarar för skall vidtas i hans egen anläggning och inte i de anläggningar som kan bli påverkade av hans anläggning.

I paragrafen anges att den ansvarige "svarar för" de åtgärder som behövs. Med detta uttryck menas att den ansvarige är skyldig inte bara att vidta åtgärderna utan också att bekosta dem.

Andra stycket är nytt i förhållande till den gamla ellagen och innebär

att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder även gäller i förhållande till koncessionspliktiga naturgasledningar. Bestämmelsen tar sikte på korrosionsskador vid induktion. Sådana skador orsakas vid normal drift av den elektriska anläggningen. Detta har kommenterats i avsnitt 12.2.

3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning som överstiger 1 000 volt mellan fasledare där det vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han får kännedom om att en elektrisk anläggning för svag­ ström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, svarar han för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga skada eller störning.

Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person­ eller sakskada eller annan störning än ljudstörning.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. andra stycket i den gamla ellagen.

I denna paragraf, som innebär ett avsteg från prioritetsprincipen, ges bestämmelser som omfattar anläggningar för högspänning. Sådana anläggningar har vid normal drift inte påtagligt större inverkan på omgiv­ ningen än andra anläggningar. Om däremot fel uppstår kan deras in­ verkan bli både kraftig och vidsträckt. De anläggningar det här rör sig om är i praktiken ledningar för överföring på längre sträckor, där spänningen uppgår till flera hundra kV. Det gäller alltså ledningarna inom stamnätet och vissa regionledningar. Om en sådan ledning brister och därmed får kontakt med marken leds en s.k. jordslutningsström ner i marken. Denna ström har en avsevärd styrka. Den orsakar induktion vilken på grund av den kraftiga strömstyrkan kan sprida sig över stora områden med påföljd att andra ledningar påverkas.

Därutöver uppstår s.k. förhöjda markpotentialer. Jordslutnings­ strömmen leds från den nedfallna ledningen genom marken till en transformator. Vid felstället uppstår spänningssättningar som kan ha av­ sevärd utbredning på marken. Dessa förhöjda markpotentialer, dvs. spän­ ningssättningar, kan påverka andra ledningar med därav följande person­

• Sida 182
•  Original

och sakskador och kan också genom direktverkan vara farliga för männi­ skor och djur.

Bestämmelsen i första stycket innebär i korthet att innehavaren av en starkströmsanläggning för högspänning alltid skall svara för skyddsåtgärder utan hänsyn till prioritetsordningen under förutsättning att den jordslutningsström som kan uppkomma vid enfasigt fel har en större styrka än 500 ampere.

Skyldigheten att svara för skyddsåtgärder gäller dock inte i förhållande till alla typer av anläggningar utan bara gentemot svagströmsanläggningar och lågspänningsanläggningar. Sistnämnda kategori utgörs av starkströmsanläggningar med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare. I förhållande till andra högspännings­ anläggningar gäller alltså prioritetsprincipen.

Den ansvarige anläggningsinnehavaren är inte skyldig att ta reda på vilka skyddsberättigade anläggningar som finns i hans närhet utan skyldigheten inträder först då han får kännedom om sådana anläggningar.

I andra stycket anges de typer av skador och störningar som skall före­ byggas. Att influens inte nämns beror på att den bara uppträder i omedelbar anslutning till ledningen även då fel uppstår. Inverkan genom influens från dessa typer av anläggningar är alltså inte annorlunda än vid andra typer av anläggningar, varför undantagsregeln i denna paragraf inte omfattar inverkan genom influens.

4 § Om, i fall som avses i 3 §, innehavaren av en senare tillkommen anläggning genom bristande planläggning av anläggningens utförande eller på annat sätt har föranlett att kostnaden för skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden.

Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. tredje stycket i den gamla ellagen men saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Enligt 3 § är innehavaren av vissa högspänningsanläggningar alltid skyldig att vidta åtgärder till skydd mot skador och störningar vid såväl äldre som yngre anläggningar. Detta betyder dock inte att innehavare av yngre anläggningar är helt befriade från att vidta skyddsåtgärder i samband med uppförande av den egna anläggningen. Vid den nya anläggningen måste naturligtvis "normala" skyddsåtgärder vidtas. Dessa bör vidtas efter samråd med innehavaren av högspänningsanläggningen så att kostnaden för de skyddsåtgärder som denne behöver vidta kan minimeras. Om innehavaren av den nya anläggningen underlåter detta och därigenom föranleder att de erforderliga skyddsåtgärderna vid hög­ spänningsanläggningen blir väsentligt högre än nödvändigt får han själv svara för denna merkostnad. Detta ansvar inträder bara om kostnaderna blir väsentligt högre, varför bestämmelsen blir tillämplig först då innehavaren av den nya anläggningen mera allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter i nämnda hänseende.

• Sida 183
•  Original

5 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. tredje stycket i den gamla ellagen och 4 § i utredningens förslag.

Om en äldre anläggning ändras på sätt som beskrivs i paragrafen blir anläggningsinnehavaren gentemot yngre anläggning skyldig att svara för de skyddsåtgärder som föranleds av ändringen. Innehavaren av den

yngre anläggningen svarar alltjämt för de skyddsåtgärder som behövdes

redan före ändringen.

6 § En elektrisk anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild anläggning.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. fjärde stycket i den gamla ellagen och 5 § i utredningens förslag.

Bestämmelsen har sin betydelse bl.a. för längre kraftledningar som ofta byggs ut i etapper. Detta gäller inte bara själva ledningen utan även de transformator­ och kopplingsstationer som hör till ledningen.

7 § Om, i fall som avses i 2 och 3 §§, nödvändigt skydd kan uppnås med bättre verkan eller till lägre kostnad genom någon åtgärd vid en annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 eller 3 § är skyldig att svara för åtgärden, skall innehavaren av den förstnämnda anläggningen, efter överenskommelse eller beslut av allmän domstol, utföra åtgärden.

Den innehavare som utfört en åtgärd enligt första stycket har rätt att av den som enligt 2 eller 3 § haft att svara för åtgärden få ersätt­ ning för de utgifter som varit nödvändiga för de utförda åtgärderna. Om de utförda åtgärderna inneburit en fördel för anläggningen i form av minskning av utgifterna för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, skall ersättningen minskas i motsvarande mån.

Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. första och andra styckena i den gamla ellagen och 6 § i utredningens förslag.

Bestämmelsen i första stycket innebär ett undantag från huvudregeln om vid vilken anläggning erforderliga skyddsåtgärder skall vidtas. 183

• Sida 184
•  Original

Huvudregeln finns i 2 §, där ansvar enligt prioritetsprincipen föreskrivs, och i 3 §, där ansvar för innehavare av vissa högspänningsanläggningar föreskrivs. Undantaget innebär att de erforderliga åtgärderna kan vidtas vid en annan anläggning än vid den enligt huvudregeln utpekade. Det bör uppmärksammas att det någon gång kan vara lämpligast att vidta åtgärderna vid en annan anläggning än den störande eller den störda anläggningen. Även denna situation omfattas av bestämmelsen.

Om inte de inblandade parterna kan komma överens om vid vilken anläggning åtgärderna skall vidtas får frågan lösas vid allmän domstol. För att i möjligaste mån undvika tvister inför domstol finns det sedan 1960 en frivillig samarbetsnämnd, Telestörningsnämnden. Den har karaktären av en partssammansatt skiljenämnd. Den har bl.a. till uppgift att utfärda rekommendationer i ersättningsfrågor på detta område, vilka publiceras i en serie, "Meddelande från Telestörningsnämnden".

I andra stycket finns en kostnadsregel. Bestämmelsen i första stycket innebär bara en reglering av vid vilken anläggning de erforderliga åtgärderna skall vidtas. Kostnadsansvaret ligger dock kvar på den som enligt huvudregeln haft att svara för åtgärderna. Därför föreskrivs att han skall ersätta innehavaren av den anläggning vid vilken åtgärderna vidtagits. Ersättning utgår för de kostnader som varit nödvändiga för de erforderliga åtgärderna. Om åtgärderna utförts på ett onödigt omfattande eller dyrbart sätt får den ersättningsberättigade själv stå för merkostnaderna.

Om de vidtagna åtgärderna medför minskade underhålls­ och driftkost­ nader eller annan stadigvarande förbättring av driften vid den berörda an­ läggningen skall ersättningen minskas i motsvarande mån.

8 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet.

Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag.

10 kap. Skadestånd

I detta kapitel ges vissa föreskrifter om skadestånd i samband med elverksamhet. Föreskrifter ges bara då ellagens reglering innebär avvikelser från sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser. I den mån föreskrifter saknas gäller alltså dessa bestämmelser, främst skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser.

Ansvar för skada genom inverkan av el från starkströmsanläggning

1 § Har någon tillfogats person­ eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning, skall skadan, även om det inte följer

• Sida 185
•  Original

av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit.

Ansvar enligt första stycket gäller inte

1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där generatorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere,

2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för användning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare,

3. om skadan skett på en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, eller

4. om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbefordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran.

Paragrafen motsvarar 4 § i den gamla ellagen.

I denna och följande paragrafer läggs skadeståndsansvaret på

innehavaren av en anläggning. Den som kräver skadestånd enligt lagen

kan i stället vända sig mot ägaren. Detta framgår av 7 § första stycket. Den som kräver skadestånd kan alltså rikta sig mot endera av dessa två. Förhållandet dem emellan regleras i 7 § andra stycket.

I första stycket ges huvudregeln om strikt skadeståndsansvar i stället för ansvar vid vållande. Ansvaret omfattar person­ och sakskador som orsakats genom inverkan av el från en elektrisk starkströmsanläggning. Vad som avses med en elektrisk anläggning framgår av 1 kap. 2 §. Ansvaret gäller endast om elen kommer från en starkströmsanläggning. ­ El från svagströmsanläggningar är enligt den gängse definitionen av sådana anläggningar inte farliga för person eller egendom varför el som härrör från sådana anläggningar inte kan orsaka person­ eller sakskador.

Flertalet skador inträffar i direkt anslutning till en elektrisk starkströmsanläggning. Någon kommer exempelvis i kontakt med en nedfallen ledning och skadas av elen därifrån. Det kan också inträffa t.ex. att en ledning faller ned och gör ett järnstaket strömförande eller att el genom induktion tillförs en svagströmsanläggning och via den orsakar person­ eller sakskada. Det strikta ansvaret gäller i alla dessa och liknande situationer.

Ansvaret åvilar innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Ansvaret har alltså utsträckts till att gälla innehavare av alla elektriska starkströmsanläggningar, oavsett om anläggningen är utrustad med en generator eller transformator eller ej. Det saknar i detta sammanhang betydelse var elen alstrats och om den kommit in i anläggningen avsiktligt genom vanlig leverans eller oavsiktligt på annat sätt exempelvis genom överledning eller induktion.

I andra stycket anges fyra undantag från huvudregeln om strikt skadeståndsansvar. Undantagsbestämmelsen innebär att sedvanliga 185

• Sida 186
•  Original

skadeståndsrättsliga regler, främst skadeståndslagens föreskrifter, blir tillämpliga medan transporträttsliga regler gäller i det fjärde undantagsfallet.

Enligt punkterna 1 och 2 undantas från det strikta ansvaret dels den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där generatorn har en märkeffekt om högst femtio kilovoltampere, dels den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för användning av el och som tillförs el med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt mellan ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare. Vad gäller anläggningar som nämns i punkt 2 görs inte längre någon åtskillnad mellan anläggningar inomhus och utomhus.

I detta sammanhang bör även regleringen i 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen uppmärksammas. Där anges att om det till en anläggning som är avsedd för användning av el är anslutet en eller flera andra sådana anläggningar och anläggningarna är i samme innehavares hand, skall an­ läggningarna betraktas som en och samma anläggning. Detta innebär t.ex. att om någon av dessa anläggningar tillförs el med en spänning som överstiger tvåhundrafemtio volt, gäller strikt ansvar för skada som inträffar vid ansluten anläggning som tillförs el med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt.

Enligt tredje punkten gäller inte heller strikt ansvar om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas, för vilken krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, som har skadats. Punkten motsvarar delvis 6 § i den gamla ellagen. De bestämmelser rörande medvållande som finns i 6 § i den gamla ellagen har inte förts över till den nya ellagen. I detta hänseende blir alltså sedvanliga bestämmelser gällande, främst 6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen.

Det kan också förekomma att driften hos en elektrisk anläggning störs på grund av inverkan av el från en annan sådan anläggning. Den frågan regleras i 4 §.

Enligt fjärde punkten gäller inte heller strikt skadeståndsansvar om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbefordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran. I detta fall blir främst transporträttsliga bestämmelser gällande. Punkten motsvarar 13 § i den gamla ellagen.

Produktansvar

2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator är innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för personskada samt för sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. 186

• Sida 187
•  Original

Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas.

Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan.

3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som

1. visar att han inte har satt elen i omlopp i en näringsverksamhet,

2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte elen i omlopp,

3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller

4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte elen i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.

Dessa paragrafer motsvarar 4 a och 4 b §§ i den gamla ellagen och reglerar skadeståndsansvaret vid skador orsakade av el som har brister i kvalitet. Bestämmelserna har sin grund i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister.

I direktivets artikel 1 föreskrivs att en tillverkare skall vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt. I artikel 2 definieras produkt som en lös sak med vissa undantag. Enligt artikel 3 avses med tillverkare främst den som framställt produkten. En produkt har, enligt artikel 6, en säkerhetsbrist om den inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter.

Direktivet införlivades med svensk rätt huvudsakligen genom produktansvarslagen (1992:18), som trädde i kraft den 1 januari 1993.

Emellertid anges i artikel 2 sista meningen i direktivet att begreppet "produkt" inbegriper elektricitet. Någon annan bestämmelse som specifikt behandlar el finns inte i direktivet. Såvitt avser el införlivades direktivet genom att 4 a och 4 b §§ infördes i ellagen med ikraftträdande den 1 januari 1993. Dessa paragrafer ersätts nu med 2 § respektive 3 §.

I 2 § ges själva skadeståndsregeln, som innebär att strikt ansvar föreligger för skada som orsakas av säkerhetsbrist i el. I motsats till annan skadeståndsskyldighet som regleras i detta kapitel gäller denna paragraf skador som orsakas av fel hos själva elen och inte fel som orsakas av fel eller inverkan från en elektrisk anläggning. Vad som avses med säkerhetsbrist anges i paragrafens andra stycke. Som exempel på fel kan nämnas avvikelser i fråga om frekvens eller spänning hos elen.

Skadeståndsskyldighet gäller för personskada och viss angiven typ av sakskada.

I 3 § finns vissa föreskrifter om undantag från skadestånds­ skyldigheten.

• Sida 188
•  Original

I den mån föreskrifter om produktansvar för el saknas i dessa paragrafer gäller sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser.

Närmare kommentarer om produktansvaret för el finns i regeringens proposition (prop. 1991/92:135) om produktansvar för skador orsakade av elektrisk ström.

Skadestånd vid driftstörning

4 § Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el från en annan sådan anläggning och vållar störningen personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, skall innehavaren av sistnämnda anläggning ersätta skadan, om störningen har uppstått till följd av uppsåt eller vårdslöshet från hans sida.

Paragrafen motsvarar delvis 6 § i den gamla ellagen.

Har en elektrisk anläggning skadats genom inverkan av el från en annan elektrisk anläggning skall, vilket framgår av 1 § andra stycket 3, det strikta ansvaret enligt 1 § första stycket inte gälla. I stället får sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser tillämpas, vilket i detta fall innebär främst skadeståndslagens bestämmelser. Ersättning utgår alltså för person­ och sakskada samt för ren förmögenhetsskada genom brott. Men även störning av driften vid en elektrisk anläggning kan ske genom inverkan av el från en annan elektrisk anläggning. En sådan störning orsakar normalt varken person­ eller sakskador. Däremot orsakas ofta ren förmögenhetsskada. Ersättning för sådan skada utgår inte enligt skadeståndslagens bestämmelser utom i vissa fall som här saknar aktuali­ tet. Därför har den aktuella bestämmelsen tagits in i ellagen.

Om en störning skulle orsaka person­ eller sakskada utgår ersättning för detta enligt allmänna skadeståndsbestämmelser. För tydlighets skull föreskrivs detta i paragrafen.

Skadelidandes medvållande

5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som skall ersättas enligt 1 § första stycket eller 4 § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Paragrafen motsvarar 7 § i den gamla ellagen.

Första stycket innebär att skadestånd som utgår enligt bestämmelsen

om strikt ansvar i 1 § första stycket kan jämkas vid medvållande från den skadelidandes sida i enlighet med 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Bestämmelsen gäller både vid person­ och sakskada. Därigenom innebär 188

• Sida 189
•  Original

bestämmelsen en ändring i förhållande till den gamla ellagen i fråga om sakskada. Tidigare gällde vid sakskada att skadeståndsskyldighet förelåg fullt ut eller inte alls beroende på graden av medvållande från den skadelidandes sida. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 13.6. Även då ersättning för ren förmögenhetsskada enligt 4 § tillämpas skadeståndslagens jämkningsbestämmelser.

Andra stycket reglerar jämkning vid skadestånd enligt bestämmelserna

om produktansvar. Motsvarande regel finns i produktansvarslagen. Regeln grundar sig på jämkningsregeln i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen.

Bestämmande av skadestånd

6 § Vid bestämmande av ersättning för skada enligt 1, 2 eller 4 § tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).

När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om 3 500 kr.

Paragrafen motsvarar 8 § i den gamla ellagen.

Huvudregeln om skadeståndets bestämmande ges i första stycket. Där nämns ersättning enligt 1, 2 och 4 §§, vilka är de ersättningsbestämmelser som avviker från skadeståndslagens ersättningsbestämmelser. Vad avser bestämmande av skadestånd enligt enligt de nämnda paragraferna hänvisas till 5 kap. skadeståndslagen.

I andra stycket finns en avräkningsregel som innebär att 3 500 kr skall avräknas då skadestånd för sakskada enligt regeln om produktansvar i 2 § bestäms. Motsvarande regel finns i produktansvarslagen. Regeln grundar sig på jämkningsregeln i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen.

Ägares skadeståndsansvar

7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjanderätten helt eller delvis till någon annan, svarar han ändå för skada som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än som har upplåtits.

Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva tillbaka av nyttjanderättshavaren.

Paragrafen motsvarar 10 § i den gamla ellagen.

Preskription

• Sida 190
•  Original

8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från det skadan inträffade.

Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen.

Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning enligt de angivna bestämmelserna.

Paragrafen motsvarar 11 § i den gamla ellagen.

I första stycket föreskrivs en preskriptionstid på två år i de fall skades­ tånd skall utgå enligt ellagens bestämmelser, dvs. enligt 1 § första stycket (strikt ansvar) eller 4 § (ersättning för ren förmögenhetsskada vid driftstörning).

För de skador som skall ersättas enligt andra bestämmelser blir de allmänna reglerna i preskriptionslagen tillämpliga.

I andra stycket föreskrivs en preskriptionstid på tre år i de fall skades­ tåndsskyldighet föreligger enligt 2 § (produktansvar). Motsvarande regel finns i produktansvarslagen. Regeln grundar sig på preskriptionsbestämmelserna i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen.

11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter

Inledande bestämmelser

1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till konsumenter. Med konsument avses en fysisk person till vilken el överförs eller levereras huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

I paragrafen avgränsas kapitlets tillämpningsområde till att avse överföring och leverans av el till konsumenter. Begreppet konsument avser en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Definitionen stämmer överens med vad som gäller enligt EG: s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal (93/13/EEG). I sak motsvaras definitionen även av de uttryck som används i annan konsumenträttslig lagstiftning, t.ex. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. En närmare redogörelse för konsument­ begreppet finns bl.a. i förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1994/95:17 s. 29 f.). 190

• Sida 191
•  Original

Bestämmelserna i kapitlet är således tillämpliga på hushållsel som överförs och levereras till en privatperson och dennes familj för att användas för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Om elen används även för näringsverksamhet är den huvudsakliga användningen avgörande.

2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne.

I paragrafen slås fast att kapitlets bestämmelser är tvingande till konsu­ mentens förmån. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall göras mellan det enskilda avtalsvillkoret och den enskilda lagbestämmelsen som reglerar en viss fråga. Det är således inte fråga om att göra en helhetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden ger konsumenten en sämre och i andra avseenden en förmånligare ställning än vad som följer av lagen. Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som lagen tillerkänner konsumenten inte kan inskränkas genom avtal. Konsumenten får däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som är förmånligare än vad som följer av lagens regler. Paragrafen avser avtalsvillkor varigenom konsumenten på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter enligt lagen. Däremot hindrar stadgandet inte att konsumenten i ett konkret fall avstår från en befogenhet eller en förmån sedan den väl har blivit aktuell. Frågan huruvida ett sådant avstående eller åtagande från konsumentens sida är bindande för denne får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, bl.a. generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Avbrytande av överföring av el på grund av konsumentens avtalsbrott

3 § Överföring av el får avbrytas, om konsumenten försummar sina skyldigheter och försummelsen utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse och, i annat fall än som avses i 4 §, underrättas om att överföringen annars kan avbrytas. Sker rättelse får överföringen inte avbrytas.

Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada, får överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte om konsumenten handlar otillbörligt.

I paragrafen behandlas de grundläggande förutsättningar som gäller för avbrytande av överföring av el på grund av att konsumenten gjort sig skyldig till ett avtalsbrott.

Paragrafen riktar sig mot både nätkoncessionshavaren och leverantören. Det är dock endast nätkoncessionshavaren, vilken svarar 191

• Sida 192
•  Original

för nätverksamheten och de anläggningar med vilkas hjälp överföringen sker, som de facto kan avbryta överföringen. Om leverantören anser att det finns grund för att avbryta överföringen på grund av konsumentens försummelse, får leverantören vända sig till nätkoncessionshavaren och begära att denne skall avbryta överföringen. Förhållandet mellan nätkoncessionshavaren och elleverantören får regleras genom avtal. Som framgår av 8 § andra stycket ligger ansvaret för att avbrytandet av överföringen sker i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel på den som tar initiativ till åtgärden.

Av första stycket framgår att en grundläggande förutsättning för att överföringen skall få avbrytas är att konsumenten har gjort sig skyldig till en försummelse som är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott, antingen mot nätkoncessionshavaren eller leverantören. Konsumenten kan bryta mot avtalet på olika sätt, t.ex. genom att inte följa säkerhetsföreskrifter. Den vanligaste försummelsen torde dock vara bristande betalning av nätavgift respektive avgift för levererad el.

Försummelsen skall vara sådan att avtalsbrottet är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentlighetsbedömningen bör ske utifrån avtalsbrottets betydelse för nätkoncessionshavaren respektive elleverantören i enlighet med allmänna kontraktsrättsliga principer. När det gäller bristande betalning bör sådana omständigheter som skuldens storlek och antalet obetalda avgifter vara av avgörande betydelse. Är det fråga om något enstaka dröjsmål avseende mindre belopp bör väsentlighetskravet normalt inte anses uppfyllt.

En konsument kan ha flera olika abonnemang med samma leverantör eller nätkoncessionshavare. Överföringen får dock endast avbrytas beträffande det avtal som konsumenten har brutit mot. Betalar konsumenten inte för elen till en fritidsbostad kan detta avtalsbrott inte läggas till grund för att bryta överföringen till konsumentens ordinarie bostad.

I andra stycket finns ett generellt krav som innebär att konsumenten skall uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse innan överföringen avbryts. Tidsfristen skall anges uttryckligen i uppmaningen och vara skälig. Skälig tid beträffande betalningsdröjsmål torde normalt inte understiga två veckor. Vid andra typer av försummelser får frågan vad som skall anses vara skälig tid avgöras från fall till fall. Om försummelsen inte gäller betalning skall konsumenten enligt denna bestämmelse erinras om att överföringen kan komma att avbrytas om rättelse inte sker. Beträffande betalningsförsummelse finns regler om underrättelse och meddelande till socialnämnden i 4 §. Av uppmaningen bör framgå att sociala myndigheter kan komma att kopplas in i ett senare skede.

Enligt tredje stycket får överföringen av el inte avbrytas om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Bestämmelsen har utformats i enlighet med lagrådets rekommendation.

Förevarande bestämmelse rör akuta situationer och innebär inte någon undersökningsplikt för leverantören eller nätkoncessionshavaren. Den är

• Sida 193
•  Original

tillämplig då omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att det kan befaras att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Som exempel på fall då bestämmelsen kan vara tillämplig kan nämnas att det vid tidpunkten för avstängning råder sträng kyla, att det är fråga om ett eluppvärmt bostadshus som är ensligt beläget och att abonnenten är mycket gammal. Ett annat exempel är att nätkoncessionshavaren får uppgift om att konsumenten eller någon annan i dennes hushåll lider av allvarlig sjukdom och det är sannolikt att tillståndet hastigt skulle försämras genom en avstängning. Med omfattande sakskador avses värdemässigt stora skador, företrädesvis på en byggnad. Kan det befaras att vattenledningssystemet i en byggnad fryser sönder bör således inte överföringen avbrytas.

Bestämmelsen i tredje stycket begränsas av att den inte hindrar att överföringen avbryts om konsumenten handlar otillbörligt. Som exempel kan nämnas att en konsument som riskerar att drabbas av skada underlåter att betala för överföringen, trots att han har betalningsförmåga.

Avbryts överföringen utan att förutsättningarna i denna paragraf och, vid betalningsförsummelse, 4 § är uppfyllda, har konsumenten rätt till ersättning enligt 8 § av den som tagit initiativ till att avbryta överföringen. 4 § Om avtalsbrottet består i att konsumenten försummat att betala för överföring eller leverans av el gäller, utöver vad som anges i 3 §, att konsumenten sedan tiden för rättelse gått ut skall uppmanas att betala inom tre veckor från det att han har delgetts uppmaningen och en underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Ett meddelande om den uteblivna betalningen skall samtidigt lämnas till socialnämnden i den kommun där konsumenten får el överförd.

Sker betalning eller är fordringen tvistig, får överföringen inte avbrytas. Överföringen får inte heller avbrytas om socialnämnden inom den tid som anges i första stycket skriftligen har meddelat den som lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret för skulden.

Paragrafen behandlar de särskilda förutsättningar som, utöver vad som anges i 3 §, skall vara uppfyllda för att överföringen skall få avbrytas då försummelsen avser bristande betalning.

Har tiden för rättelse enligt 3 § gått ut skall konsumenten enligt första

stycket uppmanas att betala inom tre veckor från det att konsumenten har

delgetts uppmaningen och en underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Konsumenten skall delges enligt reglerna i delgivningslagen. Samtidigt som uppmaningen och underrättelsen avsänds skall socialnämnden i den kommun där överföringen sker få meddelande om förhållandena. Om kommunen saknar socialnämnd får meddelandet lämnas till den nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten. De personuppgifter som lämnas till nämnden omfattas där av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen.

• Sida 194
•  Original

Av andra stycket framgår att överföringen inte får avbrytas om betalning sker eller om socialnämnden inom den tid som anges i första stycket har meddelat den som lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret. Det bör räcka att åtagandet avser själva skulden och inte ränta. Överföringen får inte heller avbrytas i anledning av en fordran som är tvistig. Detta överensstämmer med vad som gäller sedan tidigare enligt branschens standardavtal. Enbart den omständigheten att konsumenten underlåter att betala en skuld medför inte att fordran är att betrakta som tvistig. Normalt bör krävas att konsumenten muntligen eller skriftligen framställer en invändning i sak som kan sägas ha rättslig relevans. Är fordringen endast delvis tvistig kan den del av fordringen som inte är tvistig, om övriga förutsättningar är uppfyllda, föranleda att överföringen avbryts.

5 § Innehavaren av nätkoncessionen och elleverantören har rätt till skälig ersättning av konsumenten för kostnader som föranleds av åtgärder som nämns i 3 och 4 §§ .

Paragrafen behandlar konsumentens skyldighet att utge ersättning för nätkoncessionshavarens och elleverantörens kostnader i anledning av förfarandet i 3 och 4 §§.

Nätkoncessionshavaren och elleverantören har rätt till ersättning för de kostnader som föranleds av de åtgärder som anges i 3 och 4 §§. Vad som avses är kostnader för uppmaningar och underrättelser till konsumenten och meddelanden till socialnämnden, delgivningsförfarandet samt själva avstängningsåtgärden. Nätkoncessionshavaren och elleverantören har inte rätt till ersättning i större utsträckning än vad som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

I de fall där initiativet till att överföringen avbryts kommer från leverantören bör nätkoncessionshavaren kunna kräva antingen leverantören eller konsumenten på ersättning för avstängningsåtgärden. Om nätkoncessionshavaren kräver leverantören får denne i sin tur påföra konsumenten denna kostnad.

6 § Underrättelser och meddelanden som avses i 4 § första stycket skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Av paragrafen framgår att underrättelser och meddelanden enligt 4 § första stycket skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets rekommendation.

Avbrytande av överföring av el av elsäkerhetsskäl m.m.

• Sida 195
•  Original

7 § Innehavaren av nätkoncession får avbryta överföringen av el för att vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift­ och leveranssäkerhet. Avbrottet får inte i något fall pågå längre än åtgärden kräver.

Om innehavaren av nätkoncession kan förutse annat än kortvariga avbrott i överföringen, skall konsumenten underrättas i god tid före avbrottet. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är lämpligt, genom anslag.

Paragrafen behandlar i vilka fall nätkoncessionshavaren får avbryta överföringen av el och i vilken omfattning han är skyldig att underrätta konsumenten om avbrott i överföringen.

Enligt första stycket har nätkoncessionshavaren rätt att avbryta överföringen av el för att vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift­ och leveranssäkerhet. Detta följer redan av bestämmelserna i 8 och 9 kap. I första stycket föreskrivs vidare att avbrottet inte i något fall får pågå längre än åtgärden kräver. Blir avbrottet för långt gäller, om skada uppkommer, ett kontrollansvar enligt 10 §.

Av andra stycket framgår att nätkoncessionshavaren har en skyldighet att underrätta konsumenten om förutsebara driftstörningar, t.ex. i anledning av reparationsarbete eller liknande, som inte är kortvariga. Aviseringen skall ske i god tid före avbrottet. Med uttrycket annat än kortvarigt avbrott avses att utesluta helt korta avbrott från underrättelseskyldigheten. Tidslängden kan variera i det enskilda fallet. Är det fråga om ett enda avbrott torde konsumenten utan större olägenhet normalt kunna tåla strömlöshet mer än någon timme utan att han underrättas i förväg. Avbrott som är längre än två timmar bör dock aldrig kunna bedömas som kortvariga.

Underrättelsen skall ske genom ett skriftligt eller muntligt meddelande direkt till konsumenten. Om det är lämpligt ­ t.ex. i ett flerfamiljshus ­ kan underrättelse ske genom anslag i trapphus, på dörrar eller liknande. Det är inte tillräckligt att nätkoncessionshavaren enbart sätter upp anslag på allmän plats eller annonserar om avbrottet i media.

Skadestånd vid avbruten överföring av el

8 § Avbryts överföringen av el på grund av konsumentens försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda, har konsumenten rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren.

Har överföringen av el avbrutits på begäran av elleverantören, skall denne, i stället för koncessionshavaren, ersätta konsumenten för den uppkomna skadan.

• Sida 196
•  Original

Paragrafen behandlar konsumentens rätt till ersättning då nätkoncessionshavaren bryter överföringen på grund av konsumentens avtalsbrott utan att förutsättningarna enligt 3 och 4 §§ är uppfyllda.

Enligt första stycket har konsumenten rätt till ersättning om överföringen bryts på grund av konsumentens försummelse, trots att förutsättningarna för detta inte föreligger enligt 3 och 4 §§. Som exempel kan anges att avtalsbrottet inte är att betrakta som väsentligt, att nätkoncessionshavaren underlåter att delge konsumenten en underrättelse enligt 4 § eller att överföringen bryts trots att omständigheterna är sådana som anges i 3 § tredje stycket.

Av andra stycket framgår att elleverantören ensam skall ersätta skadan, om överföringen avbrutits på dennes begäran. Detta innebär att nätkoncessionshavaren inte behöver kontrollera att leverantörens begäran att överföringen skall avbrytas har stöd i lag. Om elleverantören begärt att överföringen skall avbrytas får konsumenten således vända sig mot denne med sitt ersättningskrav.

9 § Om innehavaren av nätkoncession inte har underrättat konsumenten enligt 7 § andra stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av koncessionshavaren.

Paragrafen behandlar nätkoncessionshavarens skadeståndsskyldighet om han brister i sin underrättelseskyldighet enligt 7 § andra stycket.

Av paragrafen framgår att nätkoncessionshavaren är skadeståndsskyldig mot konsumenten om han underlåter att underrätta konsumenten om förutsebara avbrott enligt 7 § andra stycket. Endast den skada som föranleds av den uteblivna underrättelsen är ersättningsgill.

10 § Om överföringen av el avbryts utan att det beror på konsumentens försummelse och utan att det finns rätt att avbryta överföringen enligt 7 § första stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren om inte denne visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren har anlitat för att utföra underhåll, reparation eller liknande arbete, är koncessionshavaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket.

I paragrafen behandlas konsumentens rätt till skadestånd vid kvantitativa driftsstörningar. Rätten till skadestånd om överföringen av el avbryts på grund av konsumentens försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda regleras i 8 §. Konsumentens rätt till skadestånd om han inte underrättats enligt 7 § andra stycket bestäms enligt 9 §. Om 196

• Sida 197
•  Original

förutsättningarna för att avbryta överföringen av el i 7 § första stycket inte är uppfyllda, ansvarar nätkoncessionshavaren enligt bestämmelserna i 10 §. Bland dessa fall inryms även då ett avbrott pågår längre än den aktuella åtgärden kräver. Regler om skadeståndets omfattning finns i 11 §.

Bestämmelsen riktar sig enbart mot nätkoncessionshavaren. Detta sammanhänger med att elleverantören såsom distributionssystemet är uppbyggt i praktiken inte kan orsaka elavbrott. Nätkoncessionshavaren har enligt första stycket ett s.k. kontrollansvar. Denna typ av skadeståndsansvar finns sedan tidigare i bl.a. köplagen (1990:931), konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716). För överväganden avseende de bestämmelserna, se prop. 1988/89:76 s. 108 f. och prop. 1989/90:89 s. 84). Vad som nedan anförs är i huvudsak hämtat från dessa överväganden men anpassat till förhållandena på elmarknaden.

Huvudregeln är att konsumenten har rätt till ersättning för den skada han lider genom ett elavbrott. För att nätkoncessionshavaren skall undgå skadeståndsskyldighet krävs att fyra förutsättningar är uppfyllda. För det första skall det föreligga ett hinder mot överföring av el. För det andra skall hindret ligga utanför nätkoncessionshavarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det. För det fjärde skall nätkoncessionshavaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.

För att nätkoncessionshavaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Nätkoncessionshavaren får anses ha bevisbördan för att så är fallet (jfr prop. 1989/90:89 s. 84).

Den första förutsättningen innebär alltså att avbrottet skall bero på om­ ständigheter som utgör hinder för överföringen. Det är inte tillräckligt att överföringen försvåras eller blir mer kostsam än vad man kunnat räkna med. Det är dock inte en nödvändig förutsättning att överföringen är absolut omöjlig. Det kan föreligga sådana extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedömning rent faktiskt måste anses utgöra ett hinder. Övriga förutsättningar för befrielse från skade­ ståndsskyldighet innebär å andra sidan att endast vissa typer av hinder kan åberopas med framgång för att nätkoncessionshavaren skall kunna undgå ersättningsskyldighet.

Den andra förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldigheten är att elavbrottet beror på ett hinder som ligger utanför nätkoncessions­ havarens kontroll. Den bedömning som man skall göra för att avgöra om ett prestationshinder ligger utanför nätkoncessionshavarens kontroll skiljer sig från en culpabedömning bl.a. genom att skadeståndsskyldighet alltid inträder när orsaken till hindret kan hänföras till företagets kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror på omständigheter som i princip är kon­ trollerbara för nätkoncessionshavaren. Däremot är det utan betydelse huru­ vida företagets handlande i något avseende är att betrakta som klandervärt. Det innebär att man i första hand måste bedöma hindret som sådant. Man måste fråga sig om en nätkoncessionshavare i allmänhet typiskt sett kan påverka uppkomsten av ett liknande hinder. Man kan emellertid vid själva kvalificeringen av typhändelsen inte undgå att ta hänsyn även till hur

• Sida 198
•  Original

nätkoncessionshavaren uppträtt i det enskilda fallet (jfr Hellner och Ramberg, Speciell avtalsrätt I Köprätt, 2 uppl., s. 144 f.).

I förarbetena till konsumentköplagen exemplifieras detta på följande sätt. Om en konflikt i anslutning till allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till strejk och detta medför ett prestationshinder, är det fråga om arbetstagarnas självständiga handlande. Detta kan i allmänhet inte anses ligga inom ramen för nätkoncessionshavarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan i fall det är fråga om en strejk som utlösts t.ex. på grund av att nätkoncessionshavaren klart brutit mot bestämmelserna i gällande lag eller kollektivavtal. I detta senare fall får det anses röra sig om ett förhållande som säljaren i princip har kontroll över. Även rena olyckshändelser, t.ex. en brand, kan omfattas av ansvaret. Det gäller om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand på kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför nätkoncessionshavarens kontrollsfär. Situationen kan vara en annan om exempelvis en pyroman orsakat branden.

Ett avbrott på grund av vindfälle, tjäle, blötsnö, blixtnedslag eller liknande händelser torde aldrig kunna anses ligga utanför nätkoncessions­ havarens kontroll, om avbrottet beror på att tillsynsmyndigheternas föreskrifter och råd inte har följts.

Den tredje förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldigheten är att hindret är sådant att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde för­ väntas ha räknat med det. Vilka händelser som i denna mening bör tas i beräkning beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet. Det finns risker som är ofta förekommande och typiska för verksamheten så att nätkoncessionshavaren regelmässigt bör räkna med dem, medan andra händelser är så ovanliga och avlägsna att de inte behöver beaktas.

Om t.ex. blötsnö i ett visst område nästan varje vinter orsakar led­ ningsbrott, trots att nätkoncessionshavaren följt tillsynsmyndigheternas föreskrifter och råd, måste det anses att nätkoncessionshavaren skäligen kunde förväntas ha räknat med att avbrott av denna orsak kan ske. Det innebär att risken för skada i dessa fall placeras hos nätkoncessionshavaren. Om däremot ett ledningsbrott orsakas av för det aktuella området extrema väderleksförhållanden eller av en exceptionell händelse, bör nätkoncessionshavaren inte behöva ta avbrottet i beräkning. I sistnämnda fall placeras alltså risken för skada i stället hos konsumenten.

Den fjärde förutsättningen är att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Att märka är att bedömningen skall avse hindrets följder och inte hindret som sådant.

I uttrycket ”skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit” ligger främst att det skall göras en bedömning av det ekonomiskt rimliga i att vidta åtgärder för att förhindra följderna av ett elavbrott. Här kan hänvisas till prop. 1989/90:89 s. 89.

En situation där frågan om nätkoncessionshavaren skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av hindret är att det finns alternativa möjligheter att förse konsumenten med el. Finns sådana möjligheter torde dessa i regel behöva utnyttjas av nätkoncessionshavaren för att denne skall undvika skadeståndsskyldighet.

• Sida 199
•  Original

De fyra förutsättningarna som ställs upp i första stycket är inte fristående från varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem. I större eller mindre utsträckning griper de in i och täcker varandra.

I andra stycket behandlas nätkoncessionshavarens ansvar för avbrott som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte på en tredje man som nätkoncessionshavaren har anlitat för underhålls­ eller reparationsarbeten eller liknande arbeten. Det kan handla både om sådana fall som avses i 7 § första stycket och fall som inte förutsätter att överföringen av el avbryts. Beror avbrottet på en tredje man, undgår nätkoncessionshavaren skadeståndsskyldighet endast om både nätkoncessionshavaren och tredje man skulle vara fria från skadeståndsskyldighet enligt principerna i första stycket.

Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skade­ ståndsansvar som följer av första stycket. Syftet är att säkerställa att nätkoncessionshavaren inte skall undgå skadeståndsansvar för att han uppdragit till en tredje man att utföra underhålls­ och reparationsarbeten. I många fall leder dock redan första stycket till ett sådant resultat.

11 § Skadestånd enligt 8 – 10 §§ omfattar ersättning för utgifter och inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet.

Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Vid bedömningen skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter, den skadeståndsskyldiges förutsättningar att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.

Paragrafen behandlar skadeståndets omfattning och jämkning.

Enligt första stycket omfattar skadeståndsskyldighet enligt 8–10 §§ ersättning för utgifter och inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet. Det motsvarar vad som gäller enligt bl.a. konsumentköplagen.

Ett elavbrott leder ofta till att konsumenten åsamkas utgifter av olika slag, t.ex. för att på olika sätt kompensera den uteblivna elen. Rätten till ersättning för utgifter är givetvis begränsad till vad som framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna. Detta följer också av skyldigheten att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Konsu­ menten får t.ex. inte välja ett onödigt dyrt transportsätt vid inköp av gasol i anslutning till ett avbrott, om han lika gärna hade kunnat åka med allmänna kommunikationsmedel.

Ett elavbrott kan också leda till inkomstbortfall. En förlust av arbetsin­ komst kan uppstå om konsumenten på grund av ett elavbrott kommer för sent till sitt arbete eller måste vara borta från arbetet för att omedelbart vidta åtgärder för att begränsa följderna av avbrottet. Uttrycket in­ komstbortfall tar sikte på såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete. Även i detta hänseende gäller givetvis att konsumen­ 199

• Sida 200
•  Original

ten är skyldig att begränsa sin förlust. Vid tvist är det konsumenten som har att styrka sin förlust, exempelvis genom intyg från arbetsgivaren.

Konsumenten har slutligen rätt till ersättning även för annan förlust på grund av ett elavbrott än sådana som nämns särskilt i paragrafen. Därmed avses huvudsakligen s.k. följdskador, t.ex. skador på livsmedel, hus­ hållsmaskiner och hemelektronik, personskador eller allmänna förmögen­ hetsskador.

Ersättningens omfattning begränsas av vissa generella skadeståndsrättsliga principer. Enligt den s.k. adekvansreglen gäller att skadeståndsskyldigheten inte omfattar förluster som saknar adekvat orsakssammanhang med avtalsbrottet. Mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller således utanför ersättnings­ skyldigheten.

I andra stycket ges en möjlighet att jämka ett skadestånd. Bestämmelsen är tillämplig i samtliga de situationer där koncesssions­ havare och elleverantörer kan drabbas skadeståndsansvar enligt detta kapitel. Jämkningsbestämmelsen har utformats med förebild i bestämmelserna i konsumentköplagen (1990:932) och konsument­ tjänstlagen (1985:716). Se närmare överväganden i prop. 1984/85:110 s. 292 och prop. 1989/90:89 s. 139. Vad som anförs nedan är i huvudsak hämtat därifrån.

Bestämmelsens undantagskaraktär markeras av att en förutsättning för jämkning är att skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Detta betyder i praktiken att skadeståndet, för att jämkning över huvud taget skall komma ifråga, i allmänhet måste uppgå till ett i och för sig ganska betydande belopp. För att ett skadestånd skall kunna betraktas som oskäligt betungande torde det vidare krävas att skadeståndet är avsevärt större än vad som kan anses motsvara en normal skaderisk i nätkoncessionshavarens verksamhet.

Ett skadestånd kan inte anses oskäligt betungande om skadeståndet täcks av en försäkring på den skadeståndsskyldiges sida. Jämkning bör i princip inte heller komma ifråga när den skadeståndsskyldige har underlåtit att teckna försäkring som hade kunnat täcka skadeståndet och som han i sin egenskap av näringsidkare borde ha tecknat.

För att jämkning skall kunna ske enligt bestämmelsen är det inte tillräckligt att skadeståndet i och för sig är betydande, beloppsmässigt faller utanför ramen för det normala med hänsyn till verksamhetens art och inte täcks av en försäkring. Skadeståndet skall trots det inte jämkas, om det likväl kan bäras av den skadeståndsskyldige utan sådana uppoffringar som kan betecknas som oskäliga med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden i övrigt.

Vid bedömningen av om skadeståndsskyldigheten är att betrakta som oskäligt betungande skall även andra särskilda omständigheter i det enskilda fallet beaktas. Dessa utgör inte självständiga jämkningsgrunder utan omständigheter som, när skadeståndsskyldigheten är av sådan omfattning att frågan om jämkning aktualiseras, kan inverka på oskälighetsbedömningen enligt bestämmelsen. Bland sådana omständig­

• Sida 201
•  Original

heter kan nämnas försäkringar och försäkringsmöjligheter på konsumentens sida. Vidare bör beaktas den skadeståndsskyldiges möjlighet att förutse och hindra skadan. Har konsumenten t.ex. gjort nätkoncessionshavaren uppmärksam på en speciell skaderisk, och har han haft goda möjligheter att förebygga skadan, men underlåtit detta, är det omständigheter som talar mot jämkning. Även annat som gör att situationen avviker från det normala och som därför kan tala för eller emot jämkning bör beaktas. Hit hör en sådan omständighet som den skadeståndsskyldiges möjlighet att vända sig emot någon annan.

Om förutsättningarna för jämkning föreligger får jämkning ske efter vad som är skäligt. Jämkning skall endast ske i den utsträckning som behövs för att skadeståndet inte längre skall framstå som en oskälig belastning på den skadeståndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden.

Mot bakgrund av att verksamheten inom elbranschen normalt bedrivs av juridiska personer och att stränga krav måste ställas på dessa i försäkringshänseende torde jämkning kunna komma i fråga endast undantagsvis.

12 § Konsumenten skall underrätta motparten om anspråk på ersättning inom två år från det att skadan inträffade. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt till ersättning för den uppkomna skadan.

Paragrafen innehåller en reklamationsregel. Konsumenten skall underrätta motparten om ett anspråk på ersättning senast inom två år från det att skadan inträffade. Om så inte sker förlorar konsumenten rätten till ersättning. Har konsumenten underrättat motparten om sitt anspråk inom tvåårsfristen gäller allmänna preskriptionsregler.

12 kap. Tillsyn m.m.

Detta kapitel motsvarar 11 kap. i utredningens förslag.

Tillsyn

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.

Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten.

• Sida 202
•  Original

Paragrafen motsvarar 2 § 6 mom. första stycket och 21 § i den gamla ellagen samt 11 § första stycket elhandelslagen.

Första stycket reglerar tillsynen vad avser dels elsäkerhet, dels

driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen i dels 12 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar, dels 14 § förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel utsett Elsäker­ hetsverket att vara tillsynsmyndighet i fråga om elsäkerhet.

Av andra stycket framgår att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet i övrigt på ellagens område.

2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite.

Paragrafen motsvarar 23 § och delvis 25 § i den gamla ellagen.

3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ett föreläggande som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet gäller omedelbart.

Paragrafen motsvarar delvis 2 § 6 mom. andra stycket i den gamla ellagen, 11 § andra stycket första meningen i elhandelslagen samt 3 och 4 §§ i utredningens förslag.

Första stycket innehåller huvudregeln om en tillsynsmyndighets rätt att

meddela förelägganden, vilka får förenas med vite.

Bestämmelsen i andra stycket gäller bara vid frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Sådana förelägganden gäller omedelbart, dvs. utan hinder av att de inte vunnit laga kraft.

.

Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet

4 § Tillsynsmyndigheten får

1. förordna om rättelse på vederbörandes bekostnad om någon inte följer ett föreläggande enligt 3 § som är påkallat av elsäkerhetsskäl,

2. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå,

3. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektrisk materiel som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå eller som inte är 202

• Sida 203
•  Original

kontrollerad, provad, besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter,

4. förbjuda tillhandahållande av tjänster som innebär fara för person eller egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation av elektriska starkströmsanläggningar.

Beslut enligt första stycket gäller omedelbart och får verkställas.

Paragrafen motsvarar delvis 25 § i den gamla ellagen och 3 och 4 §§ i utredningens förlag.

Möjligheten att ingripa mot elektrisk materiel omfattar också den situation att materielen inte motsvarar gällande krav i fråga om bedömning av överensstämmelse. Enligt det tidigare nämnda s.k. lågspänningsdirektivet gäller bl.a. krav på viss teknisk dokumentation som förutsättning för att en tillverkare skall få släppa ut en produkt på marknaden.

5 § För tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.

Om det behövs för tillsynen avseende elsäkerhet, får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till en elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Paragrafen motsvarar 24 § i den gamla ellagen och 5 § i utredningens förslag.

Paragrafen kan ses som en komplettering till 2 § och innebär mer in­ gripande och preciserade befogenheter för tillsynsmyndigheten. Paragrafen gäller frågor om elsäkerhet och delvis driftsäkerheten hos det nationella elsystemet.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen bemyndigat Elsäkerhetsverket att meddela föreskrifter om sådan ersättning som nämns i tredje stycket. Bemyndigandet finns intaget i 12 § förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel.

Avgifter

• Sida 204
•  Original

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag.

Paragrafen motsvarar 16 § i den gamla ellagen och 8 § i utredningens förslag.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege­ ringen meddelat föreskrifter om dels en elsäkerhetsavgift för att finans­ iera statlig elsäkerhetsverksamhet, dels en nätövervakningsavgift för att finansiera verksamhet vid nätmyndigheten. Föreskrifterna har meddelats i förordningen (1995:1296) om elsäkerhetsavgift och nätövervakningsavgift.

13 kap. Övriga bestämmelser

Detta kapitel motsvarar 12 kap. i utredningens förslag.

Ansvarsbestämmelser

1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §,

2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 11 §, eller

3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § tredje stycket eller 9 kap. 1 § andra stycket.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 2 kap. 22 § eller

2. inte gör anmälan enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Paragrafen motsvarar 27 § i den gamla ellagen, 3 § elhandelslagen och 2 § i utredningens förslag.

I andra stycket punkt 1 finns en ny straffbestämmelse för de fall en nätkoncessionshavare har en ledning ur bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd.

2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Paragrafen motsvarar 28 § i den gamla ellagen och 3 § i utredningens förslag.

• Sida 205
•  Original

3 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen motsvarar 29 § i den gamla ellagen och 4 § i utredningens förslag.

4 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet av egendomen förklaras förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla ellagen och 5 § i utredningens förslag.

Överklagande

5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 23 ­ 25 §§, 3 kap. 3 §, 6 ­ 8 §§, 11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och 11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 ­ 4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Paragrafen motsvarar i stort 31 § i den gamla ellagen 14 § elhandelslagen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och lagen (1994:618) om handel med el, m.m., skall upphöra att gälla.

2. För en elanvändare som har debiterats kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten enligt 2 § 10 mom. första stycket lagen (1902:71 s. 1),

• Sida 206
•  Original

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 2 § 10 mom. andra stycket nämnda lag alltjämt gälla.

3. I ärenden om prisreglering enligt 10 § lagen (1994:618) om handel med el, m.m., som är anhängiga vid den nya lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas.

4. Punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i dess lydelse enligt lagen 1995:1140 skall alltjämt gälla.

5. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan har gjorts före den 1 januari 1996.

6. För ledningar som före ikraftträdandet av denna lag har dragits fram enligt vad som sägs i 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 5 b § alltjämt gälla.

7. Om en ledning har dragits fram före den 1 juli 1982 tillämpas 2 kap. 24 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i bruk därefter och återställningsåtgärder är påkallade ur allmän synpunkt.

I punkten 1 föreslås att den nya ellagen skall träda i kraft den 1 januari 1998, då den ersätter den gamla ellagen och elhandelslagen vilka då upphör att gälla.

I punkten 2 regleras övergångsvis kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare. Enligt föreskrifter i den gamla ellagen skulle elanvändaren debiteras hela denna kostnad. Vid flyttning hade elanvändaren rätt att få tillbaka del av kostnaden enligt särskilda föreskrifter. Enligt motsvarande föreskrifter i den nya ellagen skall elanvändaren inte debiteras hela nämnda kostnad utan bara högst ett visst maximibelopp. I gengäld har elanvändaren inte rätt till återbetalning vid flyttning. Genom övergångsbestämmelsen har de elanvändare som har debiterats enligt äldre bestämmelser, dvs. hela kostnaden, alltjämt rätt till återbetalning vid flyttning.

I punkten 3 regleras övergångsvis tvister om prisreglering enligt elhan­ delslagen. Enligt nämnda lag kunde skäligheten av priset på el som säljs av innehavaren av leveranskoncession endast prövas på ansökan av kund inom leveransområdet. I den nya ellagen har denna fråga ställts under nätmyndighetens tillsynsansvar, varför myndigheten numera självmant kan uppta denna fråga till prövning. Enligt övergångsbestämmelsen skall dock tvister som har anhängiggjorts enligt äldre bestämmelser prövas enligt dessa bestämmelser.

Enligt punkten 4 skall alltjämt en viss angiven bestämmelse gälla. Enligt denna bestämmelse skall nätmyndigheten på anmälan av kommunen meddela förbud för en innehavare av nätkoncession att inom 206

• Sida 207
•  Original

ett angivet område ansluta anläggningar för värmeförsörjning av en byggnad om byggnaden redan är ansluten till ett fjärrvärme­ eller naturgasnät. En sådan anmälan skulle göras före utgången av juni 1996. Ett meddelat förbud gäller till utgången av år 1998.

Vissa övergångsfrågor regleras i punkterna 2 och 3 i övergångsbestäm­ melserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Enligt

punkten 5 skall dessa punkter alltjämt tillämpas i ärenden som

anhängiggjorts före den 1 januari 1996.

I 5 b § i den gamla ellagen finns vissa föreskrifter som gäller ledningar, vilka har dragits fram efter expropriation. Dessa föreskrifter har inte förts över till den nya ellagen beroende på att expropriation numera knappast förekommer vid ledningsdragning. I stället används ledningsrätt. Enligt

punkten 6 skall dock dessa föreskrifter alltjämt gälla för ledningar som

dragits fram före ikraftträdandet av den nya ellagen på der sätt som nämns i 5 b §.

I punkten 7 regleras övergångsvis bestämmelserna i 2 kap. 24 §. Nämnda bestämmelse reglerar skyldigheten att vidta återställnings­ åtgärder när en nätkoncession upphör att gälla. Bestämmelsen motsvarar 3 § 1 mom. i den gamla ellagen. Då denna bestämmelse infördes den 1 juli 1982 fanns motsvarande övergångsbestämmelse, vilken innebär att återställningsåtgärder behöver vidtas endast om de är påkallade från allmän synpunkt medan sådan skyldighet inte föreligger då de påkallas från enskild synpunkt. Skälen för detta har angetts i regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­ ningar, m.m., s. 64 f.

Enligt allmänna principer tillämpas nya skadeståndsregler endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet. Någon övergångsbe­ stämmelse angående reglerna om skadestånd behövs därför inte.

• Sida 208
•  Original

• Sida 209
•  Original

Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens slutbetänkande Ny ellag (SOU 1995:108)

Ny ellag

Den nu gällande ellagen har varit i kraft sedan år 1902. Trots de ändringar som har genomförts i lagen sedan dess är huvuddragen i stort sett oförändrade. Sedan lagen infördes har stora förändringar skett av både tekniska förutsättningar och elmarknadens struktur, något som har skapat problem vid tillämpningen av lagen.

I sak mycket betydelsefulla förändringar av regelsystemet krävs när den s.k. elmarknadsreformen genomförs, vilket enligt riksdagens nu fattade beslut skall ske den 1 januari 1996. Dels görs ett stort antal ändringar och tillägg i ellagen, dels träder en ny lag om handel med el, m.m. i kraft. Våra förslag bygger på dessa lagändringar.

Ellagen är i sin nu gällande lydelse svåröverskådlig och med de beslutade ändringarna per den 1 januari 1996 blir den än mer svåröverskådlig. De omfattande ändringarna som nu träder i kraft har införts i lagen i avvaktan på den översyn som vi nu genomfört. I vissa hänseenden innehåller ellagen föråldrad lagtext, främst vad gäller bestämmelser som reglerar skadeståndsfrågorna. Det är ingen överdrift att säga att ellagen nu är ett lagtekniskt provisorium.

Det finns således ett stort behov av att ersätta ellagen med en ny lagstiftning på elområdet.

Vi har övervägt olika lagtekniska lösningar. Vår slutsats är att övervägande skäl talar för att foga samman de bestämmelser som kommer att finnas i ellagen per den 1 januari 1996 med bestämmelserna i lagen om handel med el, m.m.

En del bestämmelser har förts över till den nya lagen i närmast oförändrat skick. Detta gäller främst de bestämmelser som reglerar den nya elmarknaden. I övrigt har vi omarbetat lagens äldre bestämmelser och föreslår även vissa nya bestämmelser.

Det nu framlagda förslaget till ny ellag torde, om inga väsentliga invändningar framkommer under ärendets fortsatta beredning, kunna träda i kraft den 1 januari 1997.

Vårt förslag till ny ellag har disponerats i 12 kapitel och innehåller även övergångsbestämmelser. Följande kapitelindelning gäller.

1 kap. Inledande bestämmelser 2 kap. Nätkoncession 3 kap. Nätverksamhet m.m. 4 kap. Nättariffer 5 kap. Leveranskoncession 6 kap. Utlandshandel 7 kap. Kommunala elföretag 8 kap. Systemansvar och balansansvar 203

Sammanfattning av Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el (SOU 1996:49)

Del 1 Regler för elbörs m.m

Inledning

Utredningen presenterar ett förslag till regelverk för all handel med el. I huvudsak innebär förslaget följande. Vissa generella krav ställs på all yrkesmässig handel med el och på de företag som driver sådan verksamhet. Dessa skall enligt förslaget stå under tillsyn av en eltillsyns­ myndighet. De generella kraven utgör därvid grunden för tillsynsmyn­ dighetens arbete. I syfte att underlätta tillsynen föreslås en anmälnings­ skyldighet för alla som yrkesmässigt handlar med el.

Elbörsverksamhet föreslås bli tillståndspliktig och särskilda regler införs för hur sådan verksamhet skall få drivas. Enligt förslaget kommer all elbörsverksamhet, alltså även sådan som inte avser handel med finansiella instrument, att stå under Finansinspektionens tillsyn. Vidare föreslås att clearingverksamhet på elmarknaden endast skall få drivas av clearingorganisationer som tillståndsprövats enligt lagen om börs­ och clearingverksamhet.

En stor del av den handel som sker på elmarknaden utgör handel med finansiella instrument och omfattas därför av värdepappers­ marknadslagstifningen. Utredningen föreslår inga förändringar vad avser dessa lagars tillämpningsområde. Företag som driver handel eller erbjuder tjänster som mellanhänder med sådana elkontrakt som är att anse som finansiella instrument, bör även fortsättningsvis stå under Finansinspektionens tillsyn och har att bedriva sin verksamhet enligt bl a reglerna i lagen om handel med finansiella instrument och lagen om värdepappersrörelse.

Utredningen föreslår emellertid att det öppnas en möjlighet för befintliga elhandelsföretag att erbjuda tjänster som mäklare, kommissio­ närer och portföljförvaltare enligt andra regler än de som gäller enligt lagen om värdepappersrörelse. Efter särskilt tillstånd från Eltillsynsmyn­ digheten föreslås således leveranskoncessionärer, i begränsad omfattning och som ett komplement till elhandelsrörelsen, få erbjuda tjänster som mellanhänder vid handel med elderivat. Istället för att omfattas av lagen om värdepappersrörelse kommer dessa företags verksamhet att regleras i ellagstiftningen och stå under Eltillsynsmyndighetens tillsyn.

Bakgrund

Efter bemyndigande från regeringen förordnade statsrådet Andersson i augusti 1995 f. kommunalrådet Göthe Anderson som särskild utredare med uppdrag att bl a föreslå ett regelverk för en organiserad handel med el . Experter från elmarknaden och värdepappersmarknaden har biträtt utredningen.

Uppdraget har bl a omfattat att utarbeta regler för den kortsiktiga organiserade handeln med el. Utgångspunkten skall enligt direktiven vara att skapa en ramlagstiftning för denna handel. Utredningen är oförhindrad att uppmärksamma ett eventuellt behov av regler för handel

Sammanfattning av utredningen om konsument­ skydd vid leverans av el ­ betänkandet Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104)

Med konsument avses i detta betänkande den som använder el huvud­ sakligen för enskilt bruk. I dagens moderna samhälle är konsumenternas tillgång till el för värme, ljus, matlagning och god hygien ett primärt be­ hov och en förutsättning för en skälig levnadsnivå. Det är i praktiken omöjligt för enskilda konsumenter att själva förse sig med el. Konsumenterna måste därför ha tillgång till el på villkor som ger uttryck för en rimlig balans mellan dem och företagen på elmarknaden. Elen måste dessutom vara tillgänglig för konsumenterna i princip dygnet runt, året om. Även om det inte är möjligt att skapa ett system som är så leverans och driftsäkert att det aldrig uppstår störningar, måste säkerheten ställas i relation till att elen är en nödvändighet för konsumenterna.

Elmarknaden har under senare år varit föremål för genomgripande reformering. För konsumenten har förändringarna bl.a. medfört att denne numera har två motparter, nämligen dels det företag som tillhandahåller den anläggning varigenom elen överförs (nätägaren), dels det företag som konsumenten köper elen av (elsäljaren). En av huvudprinciperna bakom reformeringen av elmarknaden är att stärka elanvändarnas ställning. Den befintliga skyddsregleringen i den reformerade lagstift­ ningen tar emellertid sikte på elanvändare i stort.

Förhållandena mellan konsumenterna och nätägarna/elsäljarna har hit­ tills reglerats i huvudsak genom standardavtal som utarbetats av el­ branschen efter förhandlingar med Konsumentverket. Vid de senaste för­ handlingarna om nya standardvillkor på elområdet var det dock inte möjligt för parterna att enas i flera avgörande frågor.

För att konsumenterna på elmarknaden som kollektiv skall få ett fullgott skydd är det inte lämpligt att villkoren för elköpet bestäms huvudsakligen genom avtal. I detta betänkande föreslås därför att konsumentskyddet i vissa delar läggs fast i lag, och att bestämmelserna får flyta in i den av Ellagstiftningsutredningen nyligen föreslagna nya ellagen (SOU 1995:108) som är tänkt att träda i kraft den 1 juli 1997. Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmel­serna i lagen är till nackdel för konsumenten föreslås vara utan verkan mot denne.

Utgångspunkten för utredningens arbete har enligt utrednings­ direktiven varit att det lagfästa konsumentskyddet skall vara detsamma oavsett vilken vara eller tjänst det är som säljs. Elkonsumenterna måste alltså ges skydd motsvarande det skydd som konsumenter av andra varor och tjänster ges i t.ex. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

förpliktelser enligt avtalet, och om det uppstår störningar i driften. Om elöverföringen avbryts med anledning av t.ex. tekniska orsaker eller på grund av ett kabelbrott brukar man tala om kvantitati­va driftstörningar. Om en störning avser spänningen, dvs. kvaliteten på elen, brukar man tala om kvalitativa driftstörningar. Den senare formen av driftstörningar ligger utanför utredningens uppdrag.

Sammanfattning av Närings­ och teknikutvecklings­ verkets rapport Icke koncessionspliktiga nät

Ellagstiftningen bygger på att alla elnät skall drivas med stöd av koncession och att kunderna skall vara anslutna till sådana nät. Det finns emellertid kunder som är anslutna till nät som saknar koncession. Sådana nät kan ha etablerats med stöd av de undantag från kravet på koncession som regeringen får föreskriva men också i vissa fall utan uttryckligt stöd i lagstiftningen. I många fall har utvecklingen lett till att ett nät som ursprungligen byggdes för att tillgodose egna behov med tiden kommit att bli ett distributionsnät med externa kunder. De kunder som får sin el från sådana interna elnät är i praktiken avstängda från att köpa sin el på den fria marknaden eftersom de interna nätägarna inte har någon skyldighet att öppna sina nät för utomstående elsäljare. Vidare har dessa nätägare inte någon leveransskyldighet gentemot kunden annat än vad som följer av avtal mellan nätägaren och kunden. Kunden kan inte heller klaga på ett oskäligt el­ eller nätpris eller andra villkor för överföring av el.

Regeringen har mot denna bakgrund givit Nätmyndigheten i uppdrag att bl.a. kartlägga omfattningen av sådana nät som är undantagna från koncessionsplikten och från vilka vidareleverans förekommer, att lämna förslag på vilka kriterier som skall gälla i fortsättningen för föreskrifter om undantag från koncessionsplikt samt bedöma under vilka förhållanden som överföring av el över icke koncessionspliktiga nät i fortsättningen skall få ske till andra kunder än till nätägarens egna anläggningar.

Inom ramen för utredningsuppdraget har Nätmyndigheten genom enkätundersökning och kontakter med såväl nätägare som innehar nätkoncession som enskilda internnätsägare sökt kartlägga omfattningen av elnät som saknar koncession och där vidareleveranser sker till andra kunder. Nätmyndigheten har emellertid haft svårigheter att kartlägga den totala omfattningen av sådana elnät.

I slutsatserna konstaterar Nätmyndigheten inledningsvis att leverans av el till externa kunder i princip alltid bör ske över nät som drivs med stöd av koncession. De externa kunder som i dag får sin el från nät som saknar koncession bör därför på sikt anslutas till koncessionerade nät. En sådan förändring går emellertid inte att genomföra genast eftersom den ofta är förenad med avsevärda kostnader

Nätmyndigheten gör den bedömningen att det även i fortsättningen finns behov av permanenta undantag från koncessionsplikten. Sådana undantag bör t.ex. även i fortsättningen gälla interna elnät för industriområden och för jordbrukets behov. Nätmyndigheten har i utredningen föreslagit kriterier för när regeringen i fortsättningen skall få föreskriva undantag från koncessionsplikten. De undantag som idag stadgas i starkströmsförordningen bör emellertid ses över på grund av de betydande tolkningssvårigheter som den, i vissa fall, föråldrade författningstexten medför. I uppdraget har emellertid inte ingått att lämna förslag till förordningsbestämmelser om undantag. Vidare har