ARN 2002-5221
Tågresenär har ansetts ha rätt till ersättning för ersättningstransport vid inställd tågresa. Fråga om skäligheten av artikel 9.4 och 9.4 c i Normalvillkor i järnvägstrafik. Kontrollansvar.
Tågresenär har ansetts ha rätt till ersättning för ersättningstransport vid inställd tågresa. Fråga om skäligheten av artikel 9.4 och 9.4 c i Normalvillkor i järnvägstrafik. Kontrollansvar. Avgörande 2003-04-24; 2002-5221
Resenären köpte en biljett avseende en tågresa med ett tågföretag. Tågresan ställdes in på grund av tågurspårning. Eftersom resenären inte ville missa sitt flyg till Berlin kontaktade han en kamrat som mot ersättning körde resenären till flygplatsen i bil. Resenären yrkade ersättning med 885 kr, varav 800 kr för ersättning för bilresa, 25 kr för avgift till posten avseende lösen av tågbiljett samt 60 kr för postavgift avseende rekommenderat brev till tågföretaget.
Tågföretaget har medgett att betala 60 kr för postavgift men har i övrigt bestritt yrkandet. Som grund för bestridandet har tågföretaget åberopat artiklarna 9.4 och 9.4 c i Normalvillkor i järnvägstrafik. Enligt artikel 9.4 har resenären endast rätt till ersättning för kostnader till följd av störningar i tågdriften, om omständigheterna är sådana att tågföretaget rimligen hade kunnat förhindra störningarna. Enligt artikel 9.4 c utgår ersättning för kostnader för transport med annat transportmedel än tåg endast om transporten är en följd av tågförsening eller tåginställelse inträffad under en för den resande pågående tågresa, men inte om den resande inte påbörjat sin resa.
Nämnden gjorde följande bedömning
Tvisten i ärendet gäller frågan om tågföretaget är skyldig att ersätta resenären den skada han har lidit genom att tågföretaget inte i tid har kunnat tillhandahålla den tågresa mellan Avesta och Arlanda som parterna har avtalat om.
Av utredningen i ärendet framgår att den tågresa från Avesta Krylbo som resenären hade biljett till ställdes in på grund av att en av Banverkets järnvägsfordon spårat ut, vilket hade till följd att tågtrafiken mellan Hedemora och Avesta blockerades, att någon järnvägspersonal inte fanns på plats för information om följderna och att resenären för att hinna med sitt flyg till Berlin anlitade en kamrat för bilskjuts till Arlanda till en kostnad om 800 kr.
Tågföretaget har som grund för sitt bestridande åberopat artikel 9.4 och 9.4 c i normalvillkor i järnvägstrafik, vilka är en del av avtalet mellan parterna.
Enligt artiklar 9.4 har den resande rätt till ersättning för vissa kostnader till följd av störningar i tågdriften, om omständigheterna är sådana att järnvägen (trafikföretaget) rimligen hade kunnat förhindra störningarna.
Enligt artikel 9.4 c ersätts merkostnaden för vidare transport med annat transportmedel, om en
pågående tågresa (eventuellt med byten) blir väsentligt försenad och den resande genom
förseningen riskerar att inte kunna delta i ett sammanhang som är av väsentlig betydelse för honom eller henne personligen (dvs. järnvägen ersätter inte förlust i näringsverksamhet och ren förmögenhetsskada). Innan den resande avbryter tågresan för annan transport skall samråd ske med järnvägspersonalen och av denna föreslagen eller erbjuden transport om möjligt väljas.
Normalvillkoren kompletterar bestämmelserna i järnvägslagen (1985:192), som inte behandlar rätten till ersättning i ett fall som det aktuella.
Nämnden konstaterar att tågföretagets skadeståndsansvar enligt normalvillkoren i flera avseenden avviker från vad som enligt lag annars gäller i konsumentförhållanden. Det gäller såväl förutsättningarna för skadeståndsskyldighet (eller befrielse från en sådan skyldighet) och vilken skada som ersätts.
Näringsidkares skadeståndsskyldighet vid fel eller vid dröjsmål med tillhandhållande av en vara och en tjänst i annan lagstiftning, t.ex. 14 § konsumentköplagen (1990:932), 31 § konsumenttjänstlagen (1985:716), 16 § paketreselagen (1992:1672) och 9 kap. 20 § luftfartslagen (1957:297), är konstruerad som ett s.k. kontrollansvar.
För befrielse från skadeståndsansvar krävs vid kontrollansvar att samtliga följande fyra villkor är uppfyllda: 1. dröjsmålet skall bero på omständigheter som utgör hinder för fullgörelse i rätt tid, 2. dröjsmålet skall bero på ett hinder som ligger utanför säljarens kontroll, 3. hindret skall vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid avtalsslutet, 4. säljaren kunde inte skäligen ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Bevisbördan för att omständigheterna har förelegat vilar på näringsidkaren.
Enligt 36 § avtalslagen kan ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid denna prövning skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Från konsumentsynpunkt företer en tågresa stora likheter med sådana tjänster som regleras i konsumenttjänstlagen och paketreselagen. De konsumentskyddsaspekter som ligger till grund för dessa lagar gör sig också gällande i fråga om tågresor. Av intresse för bedömningen av skäligheten av de av tågföretaget åberopade villkoren är därför motsvarande bestämmelser i de aktuella lagarna, eller i vart fall grunderna för dessa.
Enligt artikel 9.4 i Normalvillkor i järnvägstrafik har den resande rätt till ersättning för merkostnader för vidare transport med annat transportmedel bara om omständigheterna är sådana att järnvägen rimligen hade kunnat förhindra störningarna. Skadeståndsskyldigheten är därutöver enligt artikel 9.4 c begränsad till de fall då en pågående tågresa (eventuellt med byten) blir väsentligt försenad och då resenären riskerar att inte kunna delta i ett sammanhang som är av väsentlig betydelse för honom eller henne personligen. Vidare krävs att samråd först sker med järnvägspersonalen.
Av utredningen i ärendet framgår att omständigheterna har varit sådana tågföretaget rimligen inte hade kunnat förhindra störningarna, dvs. tågurspårningen och dess följder för tågtrafiken. En strikt tillämpning av normalvillkoren på det nu aktuella fallet skulle därför leda till att tågföretaget var befriad från varje skadeståndsskyldighet. Enligt nämndens mening är detta oskäligt. För befrielse från skadeståndsskyldighet bör därutöver i vart fall krävas att tågföretaget inte skäligen hade kunnat undvika eller övervinna hindrets följder.
Tågföretaget har i denna del åberopat att man var tvungen att prioritera passagerarutväxling mellan Hedemora och Avesta och omvänt och att anskaffade bussar inte kunde sättas in för resande söderut från Avesta och norrut från Hedemora. Tågresan från Avesta till Arlanda hade kunnat ske först kl. 17.26 i stället för rätteligen kl. 15.25. Enligt tågföretaget kan det inte
läggas bolaget till last i ärendet att bolaget inte dessförinnan förmådde anskaffa bussar som tog resenärerna söderut från Avesta eller att bolaget inte anskaffade taxibilar.
Det är uppenbart att den uppkomna situationen vållade stora problem och att den med nödvändighet krävt vissa prioriteringar. Av tågföretagets egna uppgifter framgår att bolaget inte vidtog någon som helst åtgärd för att undvika eller övervinna hindrets följder för de resenärer som skulle resa söderut från Avesta och som i likhet med resenären skulle till Arlanda för vidare resa med flyg. Enligt nämndens mening hade detta skäligen kunnat krävas av tågföretaget. Tågföretaget kan därför inte undgå skadeståndsskyldighet på denna grund.
Enligt artikel 9.4 c i normalvillkoren betalas ersättning bara i de fall då en pågående tågresa blir väsentligt försenad eller när en tågförbindelse som ingår i en pågående tågresa ställs in. Ersättning betalas således enligt det aktuella villkoret inte ut när en ännu inte påbörjad tågresa ställs in. Nämnden konstaterar i denna del att det reseavtal som resenären har träffat med tågföretaget innefattade en tågresa mellan Avesta och Arlanda med avgång från Avesta den 21 mars 2002 kl. 15.25. Den inställda resan har inneburit ett kontraktsbrott. En befrielse från skadeståndsskyldighet för kontraktsbrottet på den grunden att tågresan inte hade påbörjats är enligt nämndens mening oskäligt. Villkoret i denna del bör därför åsidosättas.
Tågföretaget har i ärendet invänt att artikel 9.4 c i normalvillkoren inte innefattar någon garanti för att den resande inte på grund av trafikstörning kan förfela sitt individuella ändamål med resan och att tågföretaget inte har iklätt sig ett ansvar som för med sig att den resande har rätt att på tågföretagets bekostnad skaffa sig alternativ transport från avgångsstationen till bestämmelseorten i fall av inträffad tåginställelse på avgångsstationen.
Nämnden kan för sin del emellertid konstatera att det av den nyss nämnda artikeln i normalvillkoren följer att ersättning betalas för merkostnader för transport med annat transportmedel, om den resande genom förseningen riskerar att inte kunna delta i ett sammanhang som är av väsentlig betydelse för honom personligen. Tågföretaget har i ärendet inte ens påstått att detta villkor inte skulle vara uppfyllt. Nämnden utgår därför från att villkoret är uppfyllt.
Som ett ytterligare krav ställs i samma artikel upp att resenären skall samråda med järnvägspersonalen innan han avbryter tågresan och att han om möjligt skall välja den transport som föreslås eller erbjuds av personalen. Av resenärens obemötta uppgifter framgår att den enda personal som fanns tillgänglig var resgodsperonal, som inte visste någonting. Eftersom det på plats inte fanns någon annan järnvägspersonal med vilken samråd kunde ske, får resenären anses ha fullgjort sin samrådsskyldighet.
Med hänvisning till det anförda finner nämnden att resenären är berättigad till ersättning för de merkostnader för alternativ transport som han har haft till följd av att den avtalade tågresan ställts in.
Resenären har i denna del yrkat ersättning med 825 kr, varav 800 kr för den alternativa transporten och 25 kr för avgift till Posten för lösen av tågbiljett. Av utredningen i ärendet framgår att tågföretaget återbetalat kostnaden för biljetten, 130 kr. Detta belopp hade resenären haft att betala, om tågresan hade kunnat fullföljas enligt avtalet. Det gäller även avgiften till Posten. Den merkostnad han har haft för transporten till Arlanda uppgår således till 670 kr, vilket belopp tågföretaget bör rekommenderas att betala.
Resenären har därutöver yrkat ersättning med 60 kr för porto. Tågföretaget har medgett yrkandet. Det skall därför bifallas.