ARN 2009-10258

Konsumentkreditlagens tillämplighet på debitering av betalteletjänster via ett telefonabonnemang. Avgörande i utökad sammansättning 2011-02-18; 2009-10258

Konsumentkreditlagens tillämplighet på debitering av betalteletjänster via ett telefonabonnemang. Avgörande i utökad sammansättning 2011-02-18; 2009-10258

A och R debiterades år 2009 av sin teleoperatör för betaltjänster som påstods ha utförts av två betaltjänstleverantörer. De hade varken beställt eller utnyttjat tjänsterna. Tjänsterna har debiterats ett mobiltelefonabonnemang som endast de båda har tillgång till. De yrkade därför prisavdrag och betalningsbefrielse.

Teleoperatören motsatte sig yrkandet med motiveringen att deras tekniska utredning visat att betalsamtalen ringts från A och R:s abonnemang. Bolaget ansåg att det endast förmedlade tjänsterna och inte var att anse som säljare eller kreditgivare.

Betaltjänstleverantörerna D och T motsatte sig yrkandet och angav att de inte hade några ekonomiska krav på A och R och att det inte framförts några klagomål på tjänsternas innehåll.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Den första frågan i ärendet är om det över huvud taget är bevisat att de aktuella samtalen ringts från A och R:s mobiltelefonabonnemang. Teleoperatören har gett in trafikspecifikationer där det framgår när samtal ringts från abonnemanget, vart samtalen gått och hur länge de varat. Bolaget har vidare redogjort för de kontroller som utförts för att bekräfta att de omstridda samtalen ringts från A och R:s telefon. Nämnden finner ingen anledning att ifrågasätta att teleoperatören gjort denna undersökning på det sätt som bolaget beskrivit. Samtalsspecifikationerna, sammantaget med redogörelsen för hur kontrollen av varifrån samtalen ringts, visar enligt nämndens mening att de omstridda samtalen ringts från A och R:s mobiltelefonabonnemang.

Enligt allmänna rättsprinciper är det den som påstår att ett avtal med visst innehåll har träffats som ska bevisa påståendet. Det är alltså betaltjänstleverantörerna som ska bevisa att avtal ingåtts med A och R om utförande av betaltjänsterna. Enbart det faktum att samtalen bevisligen ringts från ett visst abonnemang är inte i sig tillräckligt för att det ska anses bevisat att ett därefter följande avtal med visst innehåll om leverans av en innehållstjänst faktiskt har ingåtts. Det krävs att det genom annan utredning framgår att ett sådant avtal har träffats. Någon utredning i den delen har dock inte åberopats i ärendet. Bolagen har alltså inte, exempelvis genom att ge in loggfiler som visar vilka eventuella handlingar abonnenten vidtagit under samtalet, bevisat att avtal med visst innehåll om köp av innehållstjänster faktiskt ingåtts. Således har ingen av betaltjänstleverantörerna bevisat att de haft rätt att debitera A och R för betaltjänsterna.

Därefter följer frågan om A och R har rätt att rikta samma invändningar mot teleoperatören som mot tjänsteleverantörerna. En sådan bedömning görs med utgångspunkt i vad som stadgas i konsumentkreditlagen (1992:830). Den 1 januari 2011 ersattes den lagen av en ny konsumentkreditlag (2010:1846). Enligt övergångsbestämmelserna till den nya lagen ska 1992 års lag tillämpas när det gäller kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Därför ska konsumentkreditlagen (1992:830) tillämpas i detta ärende.

En förutsättning för att konsumentkreditlagen ska vara tillämplig är att teleoperatören kan anses ägna sig åt kreditgivning i förhållande till sina abonnenter. I den frågan konstaterar nämnden att det aktuella abonnemanget är ett normalt löpande abonnemang, där konsumenten i efterhand betalar för uppkomna samtalskostnader vid mellan parterna överenskomna

mellanrum, normalt i slutet av varje månad. Detta skiljer sig från ett kontantkortsabonnemang, där en samtalspott som betalats i förskott av abonnenten konsumeras direkt då samtal rings. Det innebär i praktiken att teleoperatören normalt ger de abonnenter som har tecknat avtal om löpande abonnemang anstånd med betalning av de tjänster som debiteras via abonnemanget, oavsett om det rör sig om debitering av normala samtalskostnader eller om det rör sig om förmedlade betaltjänster. Ett sådant anstånd med betalning kan enligt nämnden inte ses som något annat än kreditgivning. Något annat har inte framkommit än att A och R innehar abonnemanget i egenskap av konsumenter och att krediten får anses erbjuden av teloperatören i bolagets yrkesmässiga verksamhet.

För att A och R ska ha rätt att framställa samma invändningar mot teleoperatören som mot tjänsteleverantörerna krävs det, enligt 16 § andra stycket konsumentkreditlagen, att köpet av tjänsterna ska ses som ett kreditköp. I 3 § anges att kreditköp avser köp av en vara där säljaren lämnat anstånd med betalningen eller där betalningen erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren.

Teleoperatören har i det aktuella fallet invänt att bolaget enbart tillhandahåller innehållsleverantörerna utrymme på bolagets fakturor, vilket enligt teleoperatörens mening inte kan ses som kreditgivning. Det har emellertid inte framkommit annat än att det är teleoperatören som fakturerar sina abonnenter för samtalskostnader och innehållstjänster som tillhandahållits via bolagets abonnemang. Dessutom är det teleoperatören som normalt driver krav mot konsumenten vid utebliven betalning av både samtalskostnader och innehållstjänster. Till detta kommer att leverantörerna av innehållstjänsterna uppgett att de inte riktar några krav mot A och R. Detta sammantaget bevisar enligt nämndens mening att tjänsterna har betalats genom att teleoperatören tillhandahållit betalningsanstånd till A och R när det gäller kostnaden för innehållstjänsterna, antingen med grund i ett avtal direkt med innehållsleverantörerna eller genom något ombud för innehållsleverantörerna. I förhållande till A och R är teleoperatören därför att se som kreditgivare i enlighet med definitionen i 3 § konsumentkreditlagen.

Konsumentkreditlagen är enligt sin ordalydelse tillämplig enbart på köp av fysiska varor (3 §). Av 18 § samma lag framgår emellertid att reglerna i 16 § även ska tillämpas på tjänster som avses i konsumenttjänstlagen (1985:716) när kredit för köp av tjänsten lämnats på det vis som sägs i 3 § konsumentkreditlagen avseende köp av vara. De aktuella innehållstjänsterna är, som framgår av ingivna fakturaspecifikationer, inte fysiska varor utan tjänster, exempelvis datingtjänster. Denna typ av tjänster omfattas inte direkt av konsumenttjänstlagen och därmed inte heller direkt av konsumentkreditlagen. Det torde emellertid finnas ett utrymme för att analogt tillämpa konsumentkreditlagens regler på sådana tjänster, i synnerhet då konsumenttjänstlagen i praxis har ansetts analogt tillämplig på jämförbara tjänster, som t.ex. kursverksamhet (jämför NJA 2002 s. 644). Det finns inte heller någon annan lagreglering som avser tjänster av aktuellt slag. Nämnden finner mot denna bakgrund att reglerna i 18 § och, som följd av detta, även 16 § andra stycket konsumentkreditlagen kan tillämpas analogt på avtalet mellan teleoperatören och A och R.

Varken den ena eller den andra av betaltjänstleverantörerna har, utöver redovisningen av att samtalen ringts och samtalens längd, åberopat eller presenterat någon bevisning om att avtal med visst innehåll träffats om tillhandahållande av innehållstjänster. Eftersom A och R har rätt att göra gällande samma invändningar mot teleoperatören, i bolagets egenskap av

kreditgivare, som de har rätt att göra gällande mot betaltjänstleverantörerna, ska deras yrkande mot teleoperatören om prisavdrag bifallas.

När det gäller yrkandet mot betaltjänstleverantörerna konstaterar nämnden att dessa bolag inte har framställt några krav mot A och R. Deras yrkande i den delen ska därför avslås.

En nämndledamot var skiljaktig och anförde att teleoperatören borde anses ha bevisat att avtal ingåtts mellan betaltjänstleverantörerna och A och R.