JK 110-06-22

Kritik mot en polismyndighet som inte omedelbart verkställde ett häktningsbeslut m.m.

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland (Polisen Mellerud) för att myndigheten inte i omedelbar anslutning till att man fick del av en dom vidtog åtgärder för att verkställa ett i domen intaget beslut att häkta den tilltalade.

2. Justitiekanslern gör vissa uttalanden med anledning av Vänersborgs tingsrätts agerande i samband med expedieringen av domen med häktningsbeslutet men finner inte skäl till kritik mot tingsrätten.

AL dömdes den 10 juni 2005 av Vänersborgs tingsrätt för mordbrand till två års fängelse (tingsrättens mål nr B 3183-04). I ett beslut intaget i domen förklarade tingsrätten AL häktad. AL överklagade domen. I samband med att hovrätten skulle skicka kallelser till huvudförhandlingen uppmärksammades att häktningsbeslutet inte hade verkställts. AL greps av Polismyndigheten i Västra Götaland den 15 juli 2005 och överfördes till häktet. I samband med huvudförhandlingen i hovrätten den 1 augusti 2005 försattes han på fri fot.

I en ansökan hit i november 2005 begärde AL ersättning av staten med stöd av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (Justitiekanslerns ärende med dnr 5778-05-41).

Med anledning av vad som hade kommit fram i nämnda ärende beslutade Justitiekanslern den 9 januari 2006 att granska vad som låg bakom att tingsrättens häktningsbeslut inte omedelbart verkställdes.

Vänersborgs tingsrätt och Rikspolisstyrelsen har på Justitiekanslerns begäran yttrat sig i ärendet. Rikspolisstyrelsen har i sin tur låtit Polismyndigheten i Västra Götaland yttra sig. Av yttrandena framgår bl.a. följande.

”Ordföranden i det aktuella målet, rådmannen MP, har lämnat följande redogörelse av vad som förevarit: ”Av tingsrättens akt framgår att domen meddelades den 10 juni 2005 och att den samma dag expedierades till bl.a. polisen i Mellerud. Skälet till denna expediering var att domen innehöll ett beslut om häktning, vilket framgår av den notering som gjorts i samband med expedieringen. Något annat beslut som kunnat föranleda expediering till polismyndigheten i Mellerud förekom inte i domen.

Som framgår av de handlingar som JK översänt, kontaktades tingsrätten av hovrätten i samband med att det uppmärksammades att [NN] inte befann sig på häktet. Troligen förekom flera samtal mellan hovrätten och tingsrätten. Eventuellt förekom kontakt även mellan tingsrätten och polisen i Mellerud. Själv hade jag ett samtal med en domstolssekreterare i hovrätten. Genom någon av dessa kontakter framkom att polisen hade tagit emot domen, men - av för tingsrätten obekant anledning - inte verkställt häktningsbeslutet. Efter att ha fått dessa upplysningar såg jag det som en lämplig åtgärd att särskilt underrätta polisen i Mellerud om innehållet i den redan expedierade domen, se tingsrättens aktbilaga 198.

Tingsrätten hänvisar till vad MP anfört. Den inträffade händelsen får anses vara mycket ovanlig. Så här i efterhand kan naturligtvis sägas, att ett kompletterande telefonsamtal hade kunnat förebygga missförståndet.”

Av 24 kap. 21 § första stycket andra meningen rättegångsbalken framgår att rätten, om den misstänkte inte är häktad, får förordna att han ska häktas. Den som häktas ska utan dröjsmål föras till häkte, vilket framgår av 22 § första stycket sista meningen.

Rikspolisstyrelsen har inte utfärdat några föreskrifter eller allmänna råd (FAP) som är av intresse för bedömningen av den föreliggande och trots allt mycket ovanliga situationen. Inte heller finns några andra tjänsteföreskrifter på myndighetsnivå. Någon uttalad myndighetspraxis hos Polisen har inte stått att finna. Det finns alltså, såvitt styrelsen har kunnat finna, inte någon uttrycklig författningsreglering som tar hand om det verkställighetsproblem som uppstår när en tilltalad som är på fri fot förklaras häktad i en kanslidom.

Rikspolisstyrelsen har inhämtat yttrande från Polismyndigheten i Västra Götaland. Polismyndigheten i Västra Götaland har i sin tur inhämtat yttrande från närpolisgruppen i Mellerud.

Polismyndigheten i Västra Götaland gör bedömningen att en rad ovanliga omständigheter förelåg i häktningsfallet - häktningsbeslutet fattades sent under handläggningstiden och uttrycket häktad stod inom parentes i domen som Polisen Mellerud mottog. Mot bakgrund av de angivna omständigheterna samt det förhållandet att tingsrätten i samband med att domen meddelades inte synes ha vidtagit någon åtgärd för att uppmärksamma Polisen på häktningsbeslutet, anser Polismyndigheten i Västra Götaland att det är försvarligt att några åtgärder för att verkställa häktningsbeslutet inte omedelbart vidtogs av Polisen Mellerud.

Av yttrandet från närpolisgruppen i Mellerud framgår att man där framfört önskemål till Vänersborgs tingsrätt om att – som s.k. feed back på utredningar i särpräglade ärenden – få vissa domar från tingsrätten och att den nu aktuella domen, i brist på annat påpekande, uppfattades som ren information.

I andra fall när någon blir häktad i sin utevaro pågår en förundersökning och Polisen är därmed inne i ärendet och kan vidta åtgärder för att verkställa häktningsbeslutet. I fall av det slag som nu är aktuellt finns inget pågående ärende hos Polisen. Även om det rör sig om verkställighet av ett häktningsbeslut framstår situationen därför närmast som jämförbar med vad som i polisiära sammanhang brukar betecknas som handräckning där det även utan uttryckligt författningsstöd får anses vara Polisens uppgift att omhänderta den häktade personen och föra honom till häktet. Det får med andra ord anses ankomma på Polisen att ex officio ta initiativ till denna handräckning. Det hindrar naturligtvis inte att åtgärden kan eller bör initieras av någon annan myndighet. Man skulle således kunna tänka sig att domstolen, som fattat häktningsbeslutet, inte bara skickar över domen som sådan utan på telefon eller i ett missiv upplyser om att den innehåller ett häktningsbeslut. Även åklagaren, som ju fört det allmännas talan i målet, är berörd. Han/hon skulle, när domen kommer åklagaren tillhanda, kunna skicka över en kopia av domen till Polisen med en erinran om att häktningsbeslutet ska verkställas. Slutligen ska nämnas att även Kriminalvården har ett intresse att bevaka i sammanhanget.

Kritik kan riktas mot polismyndigheten, närmare bestämt närpolisgruppen i Mellerud, för att man inte noggrant tog del av den översända domen och observerade att där fanns ett häktningsbeslut som skulle verkställas. En del av kritiken bör emellertid spilla över på tingsrätten som skickade domen – som det förefaller – med post till Polisen utan någon närmare kommentar och på åklagaren som inte tog något initiativ för att säkerställa att häktningsbeslutet verkställdes.

Det finns för övrigt inte någon lagstadgad skyldighet för domstolar att expediera beslutet om häktning till den polismyndighet som har att verkställa beslutet men Domstolsverkets handbok innehåller i det avsnitt som avser expediering i brottmål en erinran om att sådan expediering bör ske genast. Uttrycket genast får väl med dagens teknik anses avse användande av telefon, telefax med begäran om återkoppling eller e-brev med begäran om läskvitto. Rikspolisstyrelsen instämmer i tf lagmannen CK:s yttrande till Justitiekanslern den 19 januari 2006 att "ett kompletterande telefonsamtal hade kunnat förebygga missförståndet".

Hänsyn bör också kunna tas till att Mellerudspolisen inte hade anledning att reagera särskilt på att man på detta sätt utan närmare kommentarer fick en dom i ett brottmål. Detta sagt mot bakgrund av att man hade bett att få ta del av intressanta domar från tingsrätten som återkoppling till det utredningsarbete som bedrivits på förundersökningsstadiet. Till bilden hör också att domen i häktningsdelen inte framstår som ett under av klarhet. På sidan 1 anges att den tilltalade/dömde är häktad. Häktningsbeslutet återfinns på sidan 2 som punkten 3 under rubriken Beslut i övriga frågor och efter regleringen av försvararkostnadema.

Vidare bör beaktas att missen från polisens sida inte har lett till någon rättsförlust för någon enskild.”

När det gäller den rättsliga regleringen beträffande häktning av en tilltalad i samband med att en domstol meddelar en s.k. kanslidom hänvisas till den redogörelse som Rikspolisstyrelsen har lämnat i sitt yttrande hit.

Det åligger sålunda Polisen att verkställa ett häktningsbeslut av ifrågavarande slag. För att Polisen skall kunna verkställa beslutet krävs naturligtvis att den berörda polismyndigheten informeras om beslutet. Den domstol som har meddelat häktningsbeslutet skall därför omedelbart expediera beslutet till den polismyndighet som skall verkställa detta (jfr Fitger, Rättegångsbalken, s. 24:63, och Domstolsverket Informerar nr 5/2005).

När en misstänkt häktas i sin frånvaro innan åtal har väckts åligger det åklagaren att så snart beslutet har verkställts anmäla detta för rätten, se 24 kap. 17 § tredje stycket rättegångsbalken och 29 § förundersökningskungörelsen (1947:948). Någon skyldighet för åklagaren att ansvara för att ett häktningsbeslut som har meddelats i en dom verkställs föreligger dock inte. Som Rikspolisstyrelsen har anfört kan det emellertid vara lämpligt att den åklagare som har närvarat vid huvudförhandlingen försäkrar sig om att den berörda polismyndigheten verkställer ett sådant beslut.

Justitiekanslern har tagit del av ett utdrag ur tingsrättens dagbok. Tingsrätten har i dagboken angett att den aktuella domen expedierades till Polisen Mellerud samma dag som den meddelades. Av dagboken framgår även att domen expedierades till Polisen med anledning av att den innehöll ett häktningsbeslut.

Som tingsrätten och Rikspolisstyrelsen har anfört är det lämpligt att domstolen, i ett fall som det aktuella, genom t.ex. ett telefonsamtal försäkrar sig om att Polisen har förstått att den har att verkställa häktningsbeslutet. Det kan även vara lämpligt att domstolen skriver ett missiv i vilket Polisen särskilt uppmärksammas på häktningsbeslutet. Och det gäller särskilt i ett fall som detta när domen avser flera tilltalade och innehåller många olika beslut.

Tingsrätten hade således kunnat vidta ytterligare åtgärder för att klargöra för polismyndigheten att domstolen hade meddelat ett häktningsbeslut. Tingsrätten har dock uppfyllt sin skyldighet att expediera domen med häktningsbeslutet till polismyndigheten. Som framgår nedan borde polismyndigheten också ha förstått att domen innehöll ett häktningsbeslut som det ålåg myndigheten att verkställa. Det finns därför inte tillräckliga skäl till kritik mot tingsrätten. Jag utgår dock från att tingsrätten, liksom domstolsväsendet i övrigt, drar lärdom av det inträffade.

Av Närpolisgruppen i Melleruds yttrande i ärendet framgår att den aktuella domen kom polismyndigheten till handa, men att man inte förstod att det ålåg myndigheten att verkställa häktningsbeslutet.

Jag konstaterar att häktningsbeslutet och domen i övrigt har utformats enligt gällande föreskrifter på området. Visserligen har jag förståelse för att en icke rättsskolad person vid en hastig genomgång av domen inte noterar att den innehåller ett häktningsbeslut. Organisationen på en polisstation måste dock vara sådan att det finns tillgång till åtminstone någon polisman som kan tolka innehållet i en brottmålsdom. Jag anser därför att polismyndigheten utan ytterligare information från tingsrätten borde ha noterat att det fanns ett häktningsbeslut i domen och att det därmed ålåg myndigheten att verkställa beslutet. I vart fall borde polismyndigheten genom ett telefonsamtal till tingsrätten ha utrett varför domen expedierades dit. Om polismyndigheten hade gjort detta hade man med största säkerhet fått reda på att det ålåg myndigheten att verkställa häktningsbeslutet.

Med hänsyn till de skäl som ligger till grund för ett häktningsbeslut, bl.a. att förhindra att den frihetsberövade fortsätter sin brottsliga verksamhet, är det av stor vikt att ett sådant beslut verkställs snarast möjligt. Polismyndigheten kan därför inte undgå kritik för att man inte i omedelbar anslutning till att man fick del av domen i fråga vidtog åtgärder för att verkställa det i domen intagna häktningsbeslutet. Den omständigheten att den tilltalade sedermera frikändes av hovrätten föranleder inte någon annan bedömning.

Jag ser positivt på att polismyndigheten överväger behovet av särskilda rutiner eller informationsinsatser till undvikande av att en liknande situation uppstår igen.