JK 1217-07-21

JB har gjort en anmälan hos Riksdagen ombudsmän (JO). Av denna framgår att han vid transporten till och från samt under en huvudförhandling i Mora tingsrätt den 15 december 2006 i ett mål om bl.a. vårdnad, dit han som intagen i kriminalvårdsanstalt transporterades genom Kriminalvårdens försorg, var belagd med handfängsel. Han har anfört att han fördes in i förhandlingssalen med handfängsel och att han, sedan fängslet en kort stund hade tagits av för att han skulle kunna ta av sig sin jacka, begärde att även därefter få vara utan handfängsel, vilket ordföranden avslog. Vidare har han anfört att det vid förhandlingen, som hölls i säkerhetssalen vid Falu tingsrätt, närvarade tre polismän och tre kriminalvårdare samt att dessa åtgärder enligt uppgift var föranledda av den hotbild som fanns mot honom. 

Med anledning av att rådmannen HGÅ, som var ordförande vid den aktuella förhandlingen, sedermera tog anställning hos JO, överenskom JO och Justitiekanslern att anmälan skulle överlämnas till Justitiekanslern. 

Justitiekanslern har haft tillgång till tingsrättens anteckningar från huvudförhandlingen. Där antecknades bl.a. följande. 

”Det antecknas att JB, på begäran av kriminalvården, är belagd med handfängsel under huvudförhandlingen samt att JB har tillfrågats och att han slutligen har uppgett att han accepterar det.” 

Det framgår av anteckningarna, upprättade av tingsnotarien AN, att de visades upp för HGÅ. 

Justitiekanslern har mot bakgrund av uppgifterna i anmälan inhämtat ett yttrande från Mora tingsrätt, som genom lagmannen LEB har anfört väsentligen följande. 

”Beslut om att någon skall ha handfängsel under en domstolsförhandling fattas av Kriminalvården, bland annat om det gäller en person som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt. Däremot är det ordföranden vid förhandlingen som med stöd av 5 kap 9 § rättegångsbalken beslutar om personen i fråga skall behålla handfängslet. Inte sällan vet ordföranden på förhand att den fängslade är införstådd med att han måste bära handfängsel och någon ytterligare åtgärd från ordförandens sida är i så fall knappast påkallad. Om så inte är fallet och frågan skall prövas av ordföranden, bör det vara Kriminalvården som har bästa underlaget för bedömning av nödvändigheten av handfängsel. Ordföranden finner inte så ofta skäl till annat ställningstagande än Kriminalvården gjort. Om ordföranden trots allt skulle finna att beslutet är ogrundat, skall han dock givetvis besluta att handfängslet tas av. Ett sådant beslut - liksom ett beslut om att, trots invändning från den fängslade eller hans ombud, låta den fängslade förbli fängslad - kan inte överklagas. 

Av skildringen från HGÅ kan jag inte finna att han gjort något fel. Att åtgärderna inte dokumenterats på dagboksbladet eller beslutet kanske fått en mindre lycklig formulering i protokollet kan inte spela någon roll i detta fall. Jag utgår då ifrån att Kriminalvården angav goda skäl för sitt ställningstagande. Har kontakter skett med Kriminalvården före huvudförhandlingens början och frågan varit uppe till diskussion vid själva förhandlingen, har HGÅ enligt min mening gjort tillräckligt för att få ett gott beslutsunderlag samt fattat ett såväl lagligt som lämpligt beslut om handfängsel.” 

Tingsrätten har vidare inkommit med ett särskilt yttrande från rådmannen HGÅ. Han har i sitt yttrande anfört bl.a. följande. 

"Den 15 december 2006 hölls huvudförhandling i ett vårdnadsmål där undertecknad var ordförande och JB var svarande. I anslutning till att målet skulle sättas ut till huvudförhandling informerades jag om att polis, av säkerhetsskäl, skulle vara närvarande vid förhandlingen. Jag kontaktade därför ombuden i målet, advokaterna M.S.-J. och S.L., varvid vi överenskom att förhandlingen skulle äga rum i en sal med s.k. förhöjd säkerhet. Eftersom Mora tingsrätt saknar sådana salar hölls förhandlingen, efter samråd med lagmannen L.E., vid Falu tingsrätt. Dagen före förhandlingen, dvs. den 14 december, kontaktades jag av en företrädare för Kriminalvården som informerade mig om att Kriminalvården, efter en säkerhetsprövning, hade beslutat att JB skulle bära handfängsel under förhandlingen. När huvudförhandlingen skulle börja frågade advokaten S.L. om det var nödvändigt att JB bar handfängsel. S.L. informerades då, av en företrädare för Kriminalvården, om Kriminalvårdens beslut och förhandlingen påbörjades därefter. Tilläggas kan att, i vart fall, fem poliser var närvarande i salen eller i anslutning till denna. 

Rättegångsbalken innehåller inga bestämmelser som ger en domstol rätt att belägga en person med handfängsel. Detta stöds dessutom av det material som Kriminalvården distribuerat till domstolarna och som bifogas mitt yttrande, se särskilt sid 9 [inte återgivet här, JK:s anm.]. Domstolen, genom ett ordförandebeslut, kan däremot, med stöd av 5 kap 9 § RB, förordna att en person inte skall bära handfängsel. I sådant fall skall beslutet dokumenteras, eftersom ordföranden därmed gör en annan bedömning av säkerhetsläget än den som Kriminalvården har gjort. Ansvaret för säkerheten övergår då på ordföranden. Om ordföranden inte finner skäl att ifrågasätta den säkerhetsbedömning som Kriminalvården har gjort kan, eller skall, något beslut, enligt min uppfattning, inte fattas. 

I förevarande fall fann jag inte skäl att göra någon annan bedömning än den som Kriminalvården hade gjort, varför något beslut heller inte fattades. Eftersom jag ville vara tydlig, bl.a. inför en eventuell hovrättsförhandling, noterades dock i anteckningarna att JB bar handfängsel. I efterhand inser jag dock att formuleringen hade kunnat vara annorlunda. Vid förhandlingen - eller när jag justerade anteckningarna - insåg jag emellertid inte att frågan var av sådan betydelse att den skulle bli föremål för aktuell prövning, varför jag inte lade någon större vikt vid själva formuleringen. Under alla förhållanden framställdes inget formellt yrkande om att JB inte skulle bära handfängsel.” 

JB har inkommit med synpunkter på tingsrättens yttrande. 

Justitiekanslern har därefter inhämtat ett yttrande även från Kriminalvården. Myndigheten har i yttrandet anfört väsentligen följande. 

”JB är dömd för mord till fängelse på livstid. Den 15 december 2006 skulle JB, som då var intagen på anstalten Norrtälje, närvara vid en huvudförhandling vid Mora tingsrätt. Av säkerhetsskäl hölls förhandlingen i tingshuset i Falun. Transporten till förhandlingen verkställdes i enlighet med en säkerhetsbedömning, som gjorts den 8 juli 2006. Vid denna säkerhetsbedömning klassades JB som tillhörande säkerhetsklass 3. Bedömningen av JB:s säkerhetsklass grundade även sig på uppgifter om att JB skulle ha allvarligt hotat en åklagare. Denna uppgift var visserligen inte styrkt, men ansågs vara av sådan dignitet att anstalten inte ansåg sig kunna bortse från denna information. Med anledning av att JB ansågs tillhöra säkerhetsklass 3 belade anstalten honom med fängsel vid transporten till domstolen. Enligt då gällande transportdirektiv (säkerhetshandboken och transportdokument) skulle fängslet inte tas bort annat än om rättens ordförande beordrar detta, vilket inte skedde i detta fall. 

[…]

Kriminalvården fastställde den 26 juni 2006 en promemoria angående planering och samordning av transporter. Promemorian togs fram efter samråd med säkerhetsansvariga vid Domstolsverket. Promemorian bifogades till ett s.k. säkerhetsutskick till säkerhetsansvariga vid anstalter och häkten. I promemorian angavs särskilt om domstol följande.” 

”Då säkerhetsprövning leder fram till att det finns ett behov av att använda fängsel under rättegång skall beslutet vara att den intagne skall vara belagd med fängsel under hela rättegången. För att ändra detta förhållande skall rättens ordförande fatta ett tydligt beslut jämlikt RB 5:9 som grund för att fängsel inte skall användas (Kriminalvården har anmält till Domstolsverket och Åklagarmyndigheten att en striktare policy härvidlag numera tillämpas). Av praktiska skäl är det självklart viktigt att ett beslut om att använda fängsel i rättssalen alltid förbereds i förväg genom en telefonkontakt med rättens ordförande. Vid behov kan samverkan även ske med åklagaren. Om rättens ordförande, trots den säkerhetsbedömning som har gjorts, beslutar att fängsel inte skall användas, skall detta alltså tydliggöras genom ett beslut jämlikt RB 5:9. Ordförandebeslutet skall dokumenteras och framgå i beslutet om fängsel. Det är då särskilt angeläget att bemanning och placering av personal i rättssalen planeras utifrån de säkerhetsförutsättningar som då gäller. I det här sammanhanget är det angeläget att påminna om gällande anvisningar för fängsel i domstol när fängsel skall tas av. Fängsel skall alltid behållas på fram till den plats den intagne skall vara placerad under förhandlingen och skall alltid kopplas på vid samma plats efter avslutad förhandling (under paus eller motsvarande uppehåll i förhandlingen). När beslut om fängsel gäller i rättssal är utgångspunkten att fängselmetoden är att den intagnes händer kopplas ihop framifrån utan direktkoppling till personal. Fängselmetoden är vald med hänsyn till rättegångsprocessen men är i grunden ingen betryggande säkerhetsåtgärd och måste därför kompletteras med utplacering av personal i salen i syfte att undvika rymning.” 

Av anstalten Norrtäljes rutiner angående en intagens inställelse i domstol, framgår att om fängsel är beordrat så gäller det i normalfallet under hela transporten, om inget annat är beslutat från anstalt, samt att domstol i särskilt beslut jämlikt 5 kap. 9 § rättegångsbalken kan besluta att fängsel inte skall användas. 

[…] 

Enligt JO bär rättens ordförande ett exklusivt ansvar för förhandlingens gång och förhållandena i rättssalen (se JO:s ämbetsberättelse 1994/95 s. 174 f). Enligt JO bör fängsel under förhandling få förekomma endast undantagsvis när andra lösningar av säkerhetsfrågan inte gått att finna och fängsel bedöms som oundgängligen nödvändigt. För domstolen är också att beakta, att användandet av fängsel kan försvåra partsagerandet under processen och därigenom påverka rättegången och målets avgörande. Härtill kommer att detta även - sett i vidare bemärkelse - kan te sig som ett störande inslag vid sammanträdet. (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 200 f). 

Kriminalvården anser, mot bakgrund av vad som var känt om JB, att det inte finns anledning att ifrågasätta anstaltens beslut att belägga honom med fängsel vid transporten till förhandlingen. Enligt Kriminalvårdens mening fanns det också anledning att överväga om det var nödvändigt att JB var belagd med fängsel även under förhandlingen. 

Rättens ordförande har i sitt yttrande till JK hänvisat till att rättegångsbalken inte innehåller några bestämmelser som ger domstol rätt att belägga en person med handfängsel. Detta stöds enligt rådmannen av det material som Kriminalvården distribuerat till domstolarna. Enligt yttrandet kan domstolen däremot, med stöd av 5 kap. 9 § RB, förordna att en person inte skall bära handfängsel. I så fall skall beslutet dokumenteras eftersom ordföranden gör en annan bedömning än Kriminalvården och ansvaret för säkerheten då övergår på ordföranden. Rättens ordförande har uppgivit att han i förevarande fall inte fann skäl att göra någon annan bedömning än den som Kriminalvården hade gjort, varför något beslut inte fattades. 

Enligt Kriminalvårdens bedömning talar bestämmelsen i 5 kap. 9 § rättegångsbalken samt JO:s uttalanden i frågan, för att det ankommer enbart på rättens ordförande att besluta om fängsel skall användas under ett sammanträde i domstol. I den aktuella promemorian från Kriminalvården angavs dock att om rättens ordförande - trots Kriminalvårdens säkerhetsbedömning - ansåg att fängsel inte skall användas, skulle detta tydliggöras genom ett beslut jämlikt rättegångsbalken. Det framstod därmed som att Kriminalvårdens beslut om fängsel under transport till domstolen i annat fall gäller även under förhandlingen. Detta uppmärksammades inte under framtagandet av promemorian. 

Kriminalvården har nu efter samarbete med Domstolsverket, reviderat avsnittet om inställelse vid domstol i promemorian angående planering och samordning av transporter, se bilaga [bilagan utelämnad här, JK:s anm.]. 

Av promemorian framgår nu bl.a. följande. När Kriminalvården beslutat om användning av fängsel under transport till domstolsförhandling gäller att om den häktade (motsvarande) kan föras direkt in i rättssalen från ett säkrat och rekognoserat utrymme, kan fängslet tas av innan den häktade träder in i rättssalen. I annat fall skall fängslet behållas på tills den häktade (motsvarande) kommit in i rättssalen. Där skall fängslet tas av, om inte annat beslutats av domstolen. Av riktlinjerna framgår vidare att Kriminalvården skall informera rättens ordförande om Kriminalvården bedömer att det är nödvändigt att använda fängsel under förhandlingen. Informationen skall om möjligt lämnas senast dagen innan förhandlingen. Att sådan information har lämnats skall dokumenteras i säkerhetsbedömningen. Rättens ställningstagande till om fängsel skall användas eller inte (om beslut inte fattas innebär det att fängsel inte skall användas) skall antecknas i behandlingsjournalen. 

Av 5 kap. 9 § rättegångsbalken framgår inte tydligt vad som avses med "under sammanträdet", dvs. inte exakt under vilken tid ansvaret för att upprätthålla ordningen åvilar rättens ordförande. Inte heller JO:s beslut ger någon ledning i denna fråga. Det skulle kunna hävdas att sammanträdet påbörjas redan när målet ropas på, men också att det inte påbörjas förrän alla parterna är på plats och förhandlingen börjar. Den tolkning som nu gjorts innebär att det får anses ankomma på rättens ordförande att besluta om fängslet skall bäras efter att den frihetsberövade personen kommit in i rättssalen. Om Kriminalvården har beslutat om fängsel under transporten, skall detta således normalt tas av direkt när den frihetsberövade kommit in i rättssalen. Enligt Kriminalvårdens mening skulle det dock av säkerhetsskäl vara bättre om fängslet kunde tas bort först på den plats där den frihetsberövade skall vara placerad under förhandlingen. En sådan ordning förespråkas också av flera domstolar som fått möjlighet att yttra sig i ärendet.” 

Yttrandet har översänts till JB för kännedom.