JK 1249-02-40

ML har i en skrivelse till Stockholms universitet begärt skadestånd av staten med 6 800 kr, varav 3 400 kr för förlorad arbetsinkomst (4 dagar á 850 kr) och 3 400 kr för mistad fritid.

Stockholms universitet har i ett eget yttrande överlämnat anspråket hit och har i samband därmed tillstyrkt att ML tillerkänns ersättning med det begärda beloppet.

Av handlingarna i ärendet framgår följande. Under våren 2001 avlade ML tentamen i kursen makroekonomi och stabiliseringspolitik inom ramen för ekonomlinjen vid Stockholms universitet och fick betyget underkänt. I samband med rättning av tentamen kom den på något sätt bort i hanteringen. Ett flertal studenter som hade tenterat aktuell kurs låg på gränsen för betyget godkänt och efter visst övervägande beslutade examinatorn den 18 juni 2001 att godkänna bl.a. ML. Av någon anledning fick ML inte del av beslutet om att han hade blivit godkänd. Beslutet kom inte heller att registreras i det centrala studiedokumentationssystemet, LADOK. ML anmälde sig därför till omtentamen i augusti 2001. Han hade vid den här tidpunkten börjat arbeta och tvingades ta ledigt från arbetet i fyra dagar. Han fick också avsätta två helger för inläsning inför omtentamen.

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:201). Skadeståndslagen skall i detta fall tillämpas i dess lydelse före den 1 januari 2002. Enligt 3 kap. 2 § denna lag svarar staten för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som uppkommer till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en myndighet skall underrätta part om innehållet i beslut varigenom myndigheten avgör ärendet, om detta avser myndighetsutövning. Myndigheten bestämmer hur denna underrättelse skall ske. Myndigheten kan underlåta att underrätta part om ett beslut, om det är uppenbart obehövligt.

Det är ostridigt att Stockholms universitet inte underrättat ML om innehållet i beslutet den 18 juni 2001 om att han hade blivit godkänd på den aktuella kursen. ML har inte heller på något annat sätt fått del av innehållet i beslutet. Eftersom ML först blivit underrättad om att han hade blivit underkänd på kursen, kan det inte anses ha varit uppenbart obehövligt med en underrättelse om innehållet i beslutet den 18 juni 2001. Sammantaget anser jag att Stockholms universitets handläggning av ärendet innefattar sådana brister att staten får anses vara skyldig att svara för den skada som uppkommit för ML till följd härav. Det gäller i den mån skadan är ersättningsgill.

ML bör vid en sådan bedömning vara berättigad till ersättning för förlorad arbetsinkomst i den omfattning som han har begärt.

När det gäller begäran om ersättning för mistad fritid utgör denna form av förlust en s.k. ideell skada. Utgångspunkten i svensk skadeståndsrätt är att ersättning lämnas enbart för ekonomisk skada. För att en ideell skada skall ersättas krävs i princip stöd i lag. Sådant lagstöd finns bara i begränsad omfattning. När det gäller personskador kan ersättning enligt rättspraxis ges för mistad rekreation (se bl.a. NJA 1948 s. 646). I fråga om sakskador har i ett visst fall samma princip tillämpats av Högsta domstolen (NJA 1992 s. 213). I förevarande fall är det fråga om det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen för en ren förmögenhetsskada. Det saknas stöd i lag, lagförarbeten eller rättspraxis för att jämställa mistad fritid med en sådan skada och lagstiftaren har uttryckligen tagit ställning mot att föra in en rätt till ersättning för ideell skada i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se prop. 1997/98:105 s. 41).

Det saknas således förutsättningar att bifalla ML:s skadeståndsyrkande i fråga om ideell skada. Hans begäran om ersättning för mistad fritid avslås därför.

Ärendet avslutas här.