NJA 1992 s. 213

Domskäl

TR:n (rådmännen Hagelstam och Kristensson samt tingsfiskalen Nilsson) anförde i dom d 14 april 1987:

Domskäl. TR:n gör följande bedömning.

Det är ostridigt att VBG är skadeståndsskyldigt gentemot makarna G på grund av olyckshändelsen. Föremål för prövning i målet är nu om makarna G skall anses ha rätt enligt skadeståndslagen till ersättning för att semestern blev förstörd under ett antal dagar och för eget arbete föranlett av olyckan.

Bolaget har erkänt att tre dagar av makarnas semester har påverkats negativt på sådant sätt att makarna skulle kunna vara ersättningsberättigade för bortfallet av dessa dagar om skadeståndslagen gav utrymme härför. När det gäller frågan om omfattningen av förstörd semester råder alltså oenighet endast beträffande de dagar som kom att påverkas till följd av att makarna G återvände till Sverige tidigare än beräknat.

I likhet med svarandebolaget anser TR:n att det saknas skäl för makarna G att avbryta semesterresan tidigare än de hade beräknat. De skulle alltså ha kunnat återvända till Stockholm utan några större merbesvär och därefter bara haft att offra de två dagarna i aug för att ordna problemen med de egna fordonen.

Enligt TR:n kan således makarna G, i den mån ersättningsrätt föreligger för förstörd semester, inte anses berättigade till ersättning för mer än tre dagar.

Frågan är härefter om vid sakskada ersättningsrätt enligt skadeståndslagen föreligger för att en semesterresa inte kunnat utnyttjas för sitt ändamål.

Såväl med anledning av personskada som sakskada omfattar skadestånd ersättning för bl a inkomstförlust. När det gäller personskador har man i praxis ibland tagit hänsyn till förluster som inte avser inkomster i egentlig mening, t ex förlust av semester. I samband med vissa ändringar i skadeståndslagen 1975 uttalades i förarbetena (prop 1975:12 s 147) att sådan förlust borde kunna beaktas genom att skadeståndet för själva inkomstförlusten ökas. Enligt TR:n finns det skäl att anlägga ett liknande betraktelsesätt vid sakskada. Den praxis som i propositionen 1975 åberopades beträffande personskada synes emellertid uteslutande gälla fall där förlust av semester var direkt översättbar i pengar. I makarna G:s fall kan det emellertid inte sägas röra sig om ett intrång i semestern som kan likställas med inkomstförlust.

Makarna G har även som stöd för sin talan åberopat ett avgörande från arbetsdomstolen, AD 1983:123, enligt vilket förlusten av en gratisresa till München ansågs vara ersättningsgill såsom ekonomisk skada. I det åberopade fallet rörde det sig emellertid om ren förmögenhetsskada och sådan är inte ersättningsgill i detta fall.

Enligt TR:n saknas således grund för att tillerkänna makarna G ersättning för intrånget i deras semester.

Såvitt slutligen avser kravet på ersättning för eget arbete i anledning av olyckan omfattar skadestånd med anledning av sakskada ersättning för bl a annan kostnad till följd av skadan. Exempel på sådana kostnader ges i förarbetena till skadeståndslagen (prop 1972:5 s 580). Där nämns bl a utgifter som varit nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna. En skadelidande har ju en allmän skyldighet att söka begränsa sin förlust. Utgifter för detta torde således vara i princip ersättningsgilla. Eget arbete, som inte har medfört några ekonomiska uppoffringar och som ligger inom ramen för vad en skadelidande normalt får anses tåla kan däremot inte betraktas som ersättningsgill kostnad. Inte heller i denna del kan därför käromålet bifallas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Makarna G har i HovR:n begränsat sin talan till att avse de tre semesterdagar som enligt vad bolaget vitsordat vid TR:n har fått tas i anspråk med anledning av olyckan. De har grundat sitt yrkande på förlusten av semester och de arbeten på grund av olyckan som de utfört under dessa tre dagar och anfört att beloppet 6 000 kr har uppskattats såsom skäligt med stöd av 35 kap 5 § RB.

Makarna G har inte hävdat att deras ersättningsanspråk omfattar några direkta kostnader eller utlägg i samband med olyckan. Frågan i målet gäller därför endast om de olägenheter de har åberopat är ersättningsgilla enligt reglerna om sakskada, eller närmare bestämt som inkomstförlust enligt 5 kap 7 § 3 skadeståndslagen.

Såsom TR:n har anfört synes den praxis som i prop 1975:12 åberopades till stöd för att förlorad semester skulle kunna ersättas såsom inkomstförlust uteslutande ha gällt fall i vilka förlusten kunde räknas ut direkt i pengar, i form av mistade ekonomiska förmåner. Utrymmet för sådana fall har genom ändringar i semesterlagstiftningen blivit mera begränsat än tidigare. Uttalandena i propositionen ger heller inte stöd för att varje negativ inverkan på semestern skulle vara ersättningsgill- Av det förhållandet att frågan har berörts i samband med begreppet inkomstförlust synes i stället befogat att dra den slutsatsen, att det är de till semesterledigheten knutna ekonomiska förmånerna som stått i blickpunkten.

Makarna G har inte påstått att de förlorat några sådana förmåner: deras yrkande beträffande förlusten av semester grundar sig som nyss framhållits på att en del av semesterledigheten har fått tas i anspråk med anledning av olyckan.

Gränsen mellan ekonomiskt och ideellt skadestånd är inte helt klar och det kan möjligen hävdas att det egentligen inte finns någon principiell skillnad mellan dessa bägge typer (jfr Carl Martin Roos i SvJT 1989 s 357 f). Även om ett sådant synsätt godtas skulle det emellertid föra för långt att anse redan smärre avvikelser från ett planerat rekreationsprogram som en inkomstförlust i skadeståndslagens mening. Intrånget i makarna G:s semester bör därför inte grunda någon rätt till ersättning.

I fråga om anspråket på ersättning för eget arbete med anledning av olyckan ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning.

Makarna G:s talan kan således inte bifallas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

M. och Y.G. (ombud advokaten P.S.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

VBG Produkter (ombud försäkringsjuristen R.O.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ola Olsson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Parterna är överens om att makarna G fått tre semesterdagar ianspråktagna av arbete med anledning av olyckan. Makarna G har yrkat skadestånd härför med som skäliga ansedda 6 000 kr. VBG Produkter har som skäligt skadestånd vitsordat 1 000 kr. Skadeståndsyrkandet avser endast ersättning för av makarna G nedlagt arbete i syfte att minimera skadeverkningarna och för de tre semesterdagar som därigenom blivit förstörda; alla utlägg och kostnader har makarna G fått ersättning för.

Makarna G:s under semestern nedlagda arbete består av följande. Den 6 juli 1985: Makarna G och de två barnen hade fått ta in på hotell i Gislaved. Därifrån kontaktade makarna försäkringsbolag, hyrde annan bil och annan husvagn för att kunna fortsätta den planerade semesterresan, ordnade bärgning av den skadade husvagnen till Jönköping för reparation, ordnade med så att all egendom i den skadade husvagnen kom över till den hyrda, kompletterade med utrustning i stället för sådan som blivit förstörd samt lämnade in den skadade bilen för reparation i Halmstad. - Den 2 och 3 aug 1985: Makarna G körde den hyrda bilen från Stockholm till Halmstad. Där bytte de till den egna nu reparerade bilen och körde den tillbaka till Stockholm. Den reparerade husvagnen hade de hämtat redan dessförinnan på hemvägen från semesterresan, men deras bil var då ej färdigreparerad.

I förarbetena till skadeståndslagen i dess nuvarande lydelse utsägs beträffande ersättning för förlust av inkomst vid personskada följande (prop 1975:12 s 147). "I överensstämmelse med hittillsvarande praxis bör man ibland också ta hänsyn till förluster som inte avser inkomster i egentlig mening, t ex förlust av semester eller av kvalifikationstid för semester. Sådan förlust bör kunna beaktas genom att skadeståndet för själva inkomstförlusten ökas. I övrigt bör emellertid förlust av fritid gottgöras inom ramen för ersättning för ideell skada. Man skall alltså i normala fall inte beakta de ekonomiska konsekvenser som skadan för med sig därför att den skadelidande inte kan utnyttja sin arbetskraft för uppgifter som ligger utanför egentligt förvärvsarbete." Den skada makarna G nu gör gällande har sådan karaktär att den med användande av dessa kriterier är att beteckna som förlust av fritid. På grund härav skulle den alltså ej berättiga till skadestånd, eftersom den skall regleras enligt reglerna om sakskada i 5 kap 7 § skadeståndslagen. Detta stadgande innefattar till skillnad från reglerna om personskada i 5 kap 1 § skadeståndslagen ej ersättning för ideell skada.

Emellertid har efter dessa förarbeten lagstiftning som 1985 års konsumenttjänstlag och 1990 års konsumentköplag trätt i kraft. Denna lagstiftning bygger med avseende på förlust av fritid på ett något annat synsätt. Som exempel på en förlust som berättigar konsumenten-köparen till skadestånd nämns i förarbetena att köparen måste sätta till fritid för att besöka säljaren och lämna tillbaka en felaktig vara eller hämta en vara som inte var färdig vid ett tidigare besök, att han får ägna längre tid åt arbetsresor medan hans nyköpta bil repareras, att hushålls- eller trädgårdsarbete blir betungande därför att en köpt köksmaskin eller motorgräsklippare inte kan användas eller att konsumenten inte får avsett utbyte av sin semester därför att en beställd segelbåt inte levereras i tid eller ett inköpt tält inte skyddar mot väta. (Exemplen hämtade från prop 1989/90:89 s 42; i övrigt hänvisas till SOU 1979:36 s 499 f och prop 1984/85:110 s 274 resp SOU 1984:25 s 174; jfr även SOU 1976:66 s 172.) En skada av sådant slag bör enligt dessa förarbeten kunna bedömas som en följdskada av ekonomisk natur och närmast då som ett intrång i konsumentens intresse av att få valuta för kostnader eller arbete som han har nedlagt för att få ökad fritid, ett bekvämare vardagsliv eller en för honom värdefull rekreation. I dessa förarbeten utsägs vidare följande. Ersättningen får i regel bestämmas på grundval av en skönsmässig uppskattning. En förutsättning för rätten till ersättning för skador av det nu berörda slaget är att de inte endast består av sådana ej alltför betydande olägenheter som man alltid måste räkna med när någon försummar sig i ett avtalsförhållande. Skador av rent ideell natur som obehag, olust, irritation ("psykiskt lidande") över det besvär som ett kontraktsbrott kan vålla ger sålunda inte rätt till ersättning.

Den lagstiftning, vars förarbeten här redogjorts för, avser inomkontraktuella förhållanden. De refererade resonemangen har emellertid den allmänna karaktären att de måste på ett avgörande sätt påverka tolkningen av bestämmelsen om ersättning för sakskada i 5 kap 7 § skadeståndslagen. Eftersom den skada som makarna G gör gällande är av den angivna typen, finner HD att de i princip skulle kunna vara berättigade till skadestånd. Att makarna G:s skadefall inträffat år 1985, således före den ovannämnda lagstiftningens ikraftträdande, utgör enligt HD:s mening ej hinder härvid.

I enlighet med vad som ovan uttalats i förarbetena finner HD att makarna G:s olägenheter till följd av förlusten av fritid för att vara skadeståndsgrundande måste vara något sånär betydande. Dessutom får ej olägenheterna i allt väsentligt bestå av obehag, olust eller irritation (ideellt lidande). På grundval av den utredning som finns bedömer HD därför makarna G ej berättigade till ytterligare skadestånd avseende händelserna d 6 juli 1985. Den bilkörning som makarna G fått företa d 2 och 3 aug 1985 under sin semester har däremot haft en sådan varaktighet och rimligen en avsaknad av rekreation i sig att den skall bedömas som ett skadeståndsgrundande intrång i deras fritid. Skadan är en följdskada till den ursprungliga sakskadan och av ekonomisk natur.

Beträffande skadeståndets storlek finner HD i avsaknad av närmare utredning att högre belopp än två tredjedelar av vad VBG Produkter vitsordat avseende tre dagar ej bör utdömas. I enlighet härmed bestäms skadeståndet till 670 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD VBG Produkter AB att till M.G. och Y.G. betala 670 kr.

Domskäl

Domskäl. Målet rör ersättning enligt skadeståndslagen för förlust av fritid och för vissa egna göromål i anledning av de inträffade skadorna på bilen och husvagnen; om stilleståndsersättning är inte fråga, och utgifter har redan ersatts.

Ersättning av det yrkade slaget kan sägas ligga på gränsen mellan ekonomiskt och ideellt skadestånd. Såvitt angår personskada är det sedan länge erkänt att ersättning kan ges för mistad rekreation (se bl a NJA 1948 s 646), medan det ansetts oklart om detsamma gäller för sakskada. Ordalagen i 5 kap 7 § skadeståndslagen, där det i andra punkten bara talas om "annan kostnad till följd av skadan", kan närmast tyda på att den skadelidande måste åberopa att skadan medfört vissa utgifter; när det gäller stilleståndsersättning för privatbilar har det dock ansetts tillräckligt att vissa kostnader för bilen blivit onyttiga genom skadefallet (prop 1972:5 s 580). I den juridiska litteraturen har ibland förordats att den skadelidande kompenseras även i sådana fall som målet rör (se särskilt Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl 1985 s 314 f med hänvisningar; jfr allmänt om frågan Nilsson i Forhandlingerne på Det 32. nordiske juristmoede, Del 1, 1990, framför allt s 133 ff, 147 f). I rättspraxis har emellanåt ersättning utgått för skada av denna typ (se NJA 1945 s 440, NJA 1979 s 670 samt rörande Brottsskadenämndens praxis Conradi, Brottsskadelagen s 60 f). Med hänsyn till det anförda kan avfattningen av skadeståndslagens bestämmelse inte ses som ett avgörande hinder för att skadestånd för sakskada kan omfatta också förlust av fritid.

Frågan har numera delvis kommit i ett nytt läge, sedan motiven till skadeståndsreglerna i 31 § konsumenttjänstlagen (1985:716) och 32 § konsumentköplagen (1990:932) intagit ståndpunkten att bestämmelserna omfattar också förlust av fritid samt liknande besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar, dock inte vissa mindre betydande skadeverkningar som fick anses vara av rent ideell natur (se närmare bla prop 1984/85:110 s 274, prop 1989/90:89 s 42 och LU 35 s 25). Att betrakta förlust av fritid som en skada av ekonomiskt slag stämmer väl med den allmänna tendensen att tillmäta intresset av fritid och rekreation allt större betydelse. Några vägande sakliga skäl att här skilja mellan ersättning i och utom kontraktsförhållanden synes i vart fall inte föreligga när sakskadan som i detta mål träffat egendom vilken skulle användas i rekreationssyfte.

Ersättningskravet i målet gäller tre semesterdagar, som på grund av sakskadan inte kunnat användas till rekreation. Denna följdskada, vilken får anses innefatta också de olägenheter det inneburit att använda semesterdagarna för att minska sakskadans följder, är tillräckligt betydande för att ersättning bör utgå. Skadan - som inträffade år 1985 - kan skäligen uppskattas till 2 000 kr sammanlagt för makarna G.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD VBG Produkter AB att till M.G. och Y.G. betala 2 000 kr.