JK 1698-12-40

Justitiekanslern instämmer inledningsvis i den allvarliga kritik som JO har uttalat beträffande kammarrättens handläggning. Frågan är här om bristerna vid handläggningen innebär att AV kan tillerkännas ersättning för lidande (ideell skada).

Bestämmelser om rätt till ersättning från staten vid frihetsinskränkningar finns i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs­åtgärder (frihetsberövandelagen). Det är i första hand 5 § frihets­be­röv­ande­lagen som kan vara tillämplig här. Enligt den bestämmelsen har den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning, bl.a. för lidande, om det står klart att beslutet vilade på fel­akt­iga grunder och därför var oriktigt. Enligt förarbetena till frihets­be­röv­ande­lagen är staten ersättningsskyldig en­ligt 5 § i lagen om en efter­hands­kontroll klart visar att ett beslut med hänsyn till omständigheter som då har blivit kän­da inte borde ha fattats om dessa omständigheter varit kända vid be­sluts­t­illfället. Det behöver däremot inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Kravet att det ska stå klart att åtgärd­en vilat på felaktiga grunder innebär dock att rätten till ersättning ska be­stäm­­mas restriktivt. Be­stäm­mel­sen är av­sedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögon­fallande sätt framstår som felaktig. För att beslutet ska kunna anses ha ”vilat på fel­akt­iga grunder” har uttalats att det bör krävas att det fel som föreligger gäll­er någon omständighet som var av avgörande be­tyd­else för frihets­beröv­an­d­et. (Se prop. 1997/98:105 s. 53 f.)

AV har ifrågasatt att det fanns skäl för tvångs­vård i hans fall. Om tillräckliga skäl härför förelåg eller inte är en bedömningsfråga och det tillgängliga underlaget ger inte stöd för slutsatsen att beslutet om tillfälligt omhändertagande eller förvaltningsrättens dom den 7 juni 2010 var felak­tigt. Beslutet om tvångsvård kan därmed inte anses ha vilat på felaktiga grund­er. Det för­håll­andet att kammarrättens bristfälliga handläggning ledde till att för­valt­nings­rättens dom inte kom att överprövas kan inte heller i sig anses innebära att frihetsberövandet av AV var oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. Ersättning kan alltså inte utgå med stöd av den bestämmelsen.

Vid sidan om frihetsberövandelagen kan en rätt till ersätt­ning också före­lig­ga enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Regleringen i skade­stånds­­lagen innebär att staten normalt sett inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid fel eller försummelse vid myn­dighetsutövning. För att er­sätt­ning för sådan skada ska utgå enligt skadeståndslagen krävs att det har begåtts ett integritetskränkande brott, vilket inte är fallet här. Be­stäm­mel­­ser­na i skadeståndslagen kan alltså inte heller leda till att ersättning för lid­an­de utges till AV.

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid kan dock staten även bli skyl­dig att ersätta ideell skada vid överträd­el­ser av Europakonventionens be­stäm­­melser. Sådan ersättning utgår utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtaganden enligt kon­ven­tion­en.

Den bestämmelse i Europakonventionen som främst är av intresse här är ar­tik­el 5. I artikel 5.1 i konventionen stadgas inledningsvis att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet samt att ingen får berövas friheten för­ut­om i de fall som anges i punkterna a) – f) och i den ordning som lagen före­­skriver. Punkten e) avser den som är lagligen frihetsberövad bl.a. för att han eller hon är psykiskt sjuk eller missbrukar alkohol eller droger. Av ar­tik­el 5.4 i konventionen framgår att var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt ska ha rätt att påfordra att domstol snabbt prö­v­ar lagligheten av frihetsberövandet och be­slutar att frige honom eller henne om frihetsberövandet inte är lagligt. En­ligt artikel 5.5 i kon­ven­tion­­en ska var och en som arresterats eller på annat vis berövats friheten i strid med be­stäm­mel­serna i artikeln ha rätt till ska­de­stånd.

Som nämnts ovan har det inte framkommit annat än att AV lag­lig­en var berövad friheten. Justitiekanslern ifrågasätter inte heller att lag­lig­heten av frihetsberövandet tillräckligt snabbt prövades av för­valt­nings­rätten. Av Europadomstolens praxis framgår emellertid att kravet på snabbhet vid prövningen av lagligheten av frihetsberövandet gäller i alla domstolsin­stan­ser (se t.ex. domstolens avgörande i målet Navarra mot Frankrike, Appli­ca­tion no. 13190/87, och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 132). Om en rätt till prövning i mer än en instans före­ligger är det alltså inte tillräckligt att prövningen sker snabbt i den första domstol som hand­lägger målet.

Med hänsyn till vad som har framkommit beträffande kammarrättens hand­lägg­ning kan prövningen av AV:s frihetsberövande – sett till pro­­ces­sen i dess helhet – inte anses ha skett snabbt i den mening som avses i artikel 5.4 i Europakonventionen.

Enligt Europadomstolen kan överträdelser av samtliga punkterna 1 – 4 i artikel 5 grunda rätt till ersättning med hänsyn till stadgandet i artikel 5.5 (se Danelius s. 133 med där angivna hänvisningar). För att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt konventionen bedömer Justitiekanslern därmed att skadestånd ska utgå till AV i detta fall.

AV ska alltså tillerkännas skadestånd för den totalt sett alltför utdragna handläggningen i ärendet. Som nämnts ger dock utredningen inte vid handen att frihetsberövandet av AV var felaktigt i sak. Med den utgångspunkten bestäms ersättningen, med beaktande av Högsta dom-stolens praxis avseende skadestånd vid konventionsöverträdelser (jfr t.ex. NJA 2007 s. 584), till 15 000 kr.