JK 1768-15-40

Bakgrund

A.S. anmäldes den 23 mars 2010 till Ekobrottsmyndigheten (EBM) för påstådda oegentligheter med anknytning till utbetalningar av företagsstöd till ett bolag där han var VD. EBM beslutade den 30 mars 2010 att inleda förundersökning mot honom. Den 31 mars 2010 företogs en husrannsakan i bl.a. A.S:s hem. Den 6 april 2010 gjorde åklagaren en framställan om att tingsrätten skulle förordna offentlig försvarare för A.S. Den 8 april 2010 beviljade tingsrätten begäran om försvararare.

EBM väckte den 24 februari 2011 åtal mot A.S. och ytterligare en person vid Attunda tingsrätt. Åtalet gällde för A.S:s vidkommande grovt bedrägeri, grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott.

I dom den 13 juni 2013 (mål nr B 2848-10) ogillade tingsrätten åtalet. Domen vann laga kraft den 4 juli 2013.

Den 10 november 2010 gjorde åklagaren en framställan om att en del av A.S:s egendom skulle beläggas med kvarstad. Kvarstadsförhandlingen hölls den 15 november 2010. Tingsrätten beslutade påföljande dag om kvarstad på så mycket av A.S:s egendom att ett belopp om 2 507 860 kr kunde antas bli täckt vid utmätning. A.S. överklagade beslutet till Svea hovrätt, som avslog överklagandet.

Den 21 februari 2013 lämnade A.S. in ett överklagande/begäran om omprövning av kvarstadsbeslutet. Tingsrätten beslutade den 25 februari 2013 att avvisa överklagandet och meddelade att beslutet om kvarstad skulle fortsätta gälla. Kvarstaden hävdes genom den frikännande domen.

Anspråket

A.S. har genom sitt ombud begärt ideellt skadestånd av staten med 50 000 kr. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet. Till stöd för sitt anspråk har A.S. anfört bl.a. följande.

Brottmålet mot honom har inte handlagts inom rimlig tid. Statens agerande har inneburit en kränkning av hans rätt till en rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Han är i enlighet med artikel 13 i Europakonventionen berättigad till ersättning för ideell skada.

Av artikel 6.1 i Europakonventionen framgår att den som är misstänkt för brott har rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid. Enligt Europadomstolens praxis ska perioden i detta hänseende beräknas från den tidpunkten då den misstänktes situation är väsentligen påverkad och inte endast när en formell anklagelse riktats mot den misstänkte. A.S:s situation påverkades väsentligen redan den 31 mars 2010 med anledning av husrannsakan i hans hem. Den relevanta tidsperioden bör därför räknas från denna tidpunkt. Den relevanta tidsperioden upphör när det inte längre råder någon osäkerhet kring den misstänktes rättsliga position, t.ex. när en brottmålsdom har vunnit laga kraft. Den frikännande domen vann laga kraft den 4 juli 2013. Den relevanta tidsperioden löpte fr.o.m. den 31 mars 2010 t.o.m. den 4 juli 2013. Rättegången i tingsrätten pågick i sammanlagt tre år, tre månader och fyra dagar.

När det gäller vad som är en skälig tidsperiod utgår Europadomstolen vid sin bedömning från fyra faktorer: målets komplexitet, den misstänktes agerande, myndigheternas agerande samt vikten av det som står på spel för den misstänkte.

A.S. anklagades visserligen för ekonomisk brottslighet av inte helt okomplicerad art innefattande bl.a. påstådda osanna fakturor och vissa tekniskt komplicerade förhållanden avseende CAD-filer, gjutverktyg för motordelar, osv. Dessa förhållanden måste dock ses i ljuset av att A.S. redan i november 2010 i polisförhör uppgav att det fanns en hårddisk med CAD-filer samt visade ritningar samt foton på gjutverktyg, något som EBM underlät att undersöka ända fram till en vecka innan huvudförhandlingen var utsatt, i augusti 2011. Målets komplexitet motiverade inte en tidsutdräkt i den grad som har förekommit i processen.

A.S. har inte varit skyldig att samarbeta med myndigheter eller domstolar. En tilltalad kan inte lastas för att ha använt de rättsmedel som lagen tillhandahåller eller för att ha gjort de framställningar om processuella åtgärder som varit möjliga. Därför ska det inte läggas A.S. till last för att han vid ett antal tillfällen har yrkat komplettering av förundersökningen samt anhållit om upphörande av kvarstaden. Däremot bör det beaktas att A.S. flera gånger har ifrågasatt såväl EBM:s  som tingsrättens agerande, inte minst beträffande tidsutdräkten. Vid minst två tillfällen uppmanade han tingsrätten att sätta ut den fortsatta huvudförhandlingen.

EBM underlät att undersöka väsentlig bevisning under mer än åtta månader, vilket ledde till att huvudförhandlingen fick ställas in den 1 september 2011. Efter att huvudförhandlingen avbrutits och åklagaren tilläts komplettera förundersökningen, dröjde åklagaren sex månader med att färdigställa kompletteringen. Kompletteringen kan inte anses ha varit så komplex eller omfattande att den krävde tre gånger så lång tid som ursprungligen medgetts av tingsrätten. Den 21 juni 2012 frågade tingsrätten EBM om målet var klart att bokas ut till ny förhandling. EBM meddelade då att någon åklagare inte hade tilldelats målet. EBM dröjde ända till den 14 augusti 2012 med att ge besked om att huvudförhandling kunde bokas ut.

A.S:s medtilltalade kontaktade tingsrätten den 28 september 2012 och framförde önskemål om att målet skulle sättas ut så snart som möjligt. Några veckor senare hörde även A.S. av sig till tingsrätten med samma önskemål. Först den 16 oktober 2012 – dvs. två månader efter EBM:s klartecken – skickade tingsrätten ut en huvudförhandlingsplan till parterna. Den 10 januari 2013 skickade A.S. ett e-brev till tingsrätten i vilket han bl.a. påpekade att någon huvudförhandling fortfarande inte hade satts ut. Först den 11 februari 2013 skickades kallelser till huvudförhandling ut till parterna.

Det dröjde från den 21 juni 2012 till den 11 februari 2013 innan ny huvudförhandling sattes ut, dvs. nästan åtta månader. Därtill hölls huvudförhandlingen först ytterligare tre månader därefter, med början den 14 maj 2013.

Förutom det faktum att A.S. under mer än tre år svävade i ovissheten angående anklagelser om grov brottslighet, stod även en rad övriga omständigheter på spel för honom. Hans egendom uppgående till ett värde av ca 3,8 miljoner kr hölls i kvarstad under två och ett halvt år. Kvarstaden medförde att A.S. inte kunde förvalta sin skogsfastighet på sedvanligt sätt, vilket ledde till en kraftig värdeminskning av fastigheten i form av framförallt förfall av byggnader och skogsbilvägar, men även angrepp av granbarkborre på skogsbeståndet till följd av att stormfälld skog inte tagits ut. Dessutom hindrades han från att i rätt tid betala restskatt, vilket ledde till att han blev föremål för utmätning hos Kronofogden. A.S. hade dessutom vårdnaden om tre minderåriga barn vilka han hade ett ansvar att försörja.

Åtalet föranledde stor medial uppmärksamhet, vilket medförde stora olägenheter för A.S., dels genom den psykiska påfrestningen att – som det senare skulle visa sig – som oskyldig bli uthängd som brottslig i pressen, dels genom att han inte lyckades få ett nytt arbete. Arbetslösheten medförde dessutom att han tvingades lämna sin bostad eftersom han inte längre kunde betala räntan.

Europadomstolen har i ett antal mål mot Sverige dömt ut ideellt skadestånd till klaganden pga. långsam handläggning och en kränkning mot artikel 6 i Europakonventionen. I fallet Tibbling mot Sverige (dom den 11 oktober 2005) handlades rättegången under sex år och tre månader i en instans och klaganden tilldömdes 6 000 euro i ersättning för kränkningen. I fallet Estate of Nitschke mot Sverige (dom den 27 september 2007) hade rättegången pågått i ca tio år i fyra instanser; där utgick ett ideellt skadestånd om 3 000 euro. Slutligen uppgick skadeståndet till 4 000 EUR i fallet Rey m.fl. mot Sverige (dom den 20 december 2007). Där hade rättegången pågått i sju år och nio månader i tre instanser.

I A.S:s fall ska vid bedömningen beaktas att rättegången mot honom pågick i tre år och tre månader i endast en instans. I fallet Tibbling mot Sverige pågick visserligen rättegången mot klaganden längre än så i endast i en instans och klaganden tillerkändes också ett högre belopp än vad som yrkas i förevarande ärende. Det bör även beaktas att fallet Tibbling avgjordes för nästan tio år sedan. Vad avser de två övriga nämnda fallen, pågick de i flera instanser. Om tiden för varje instans schablonmässigt räknas fram, pågick handläggningen under ca två och ett halvt år i varje instans. Rättegången mot A.S. pågick i tre år och tre månader och det är därför skäligt att det ideella skadeståndet för kränkningen sätts något högre än i de nämnda fallen.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat och tagit del av dagboksbladen i Ekobrottsmyndighetens ärende (nr EB 1031-10) och Attunda tingsrätts mål (nr B 2848-10) samt tingsrättens dom och beslut i kvarstadsfrågan.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Regleringen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europa-konventionen. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska bestämmelsen tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Därmed kan ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen i regel inte grundas på skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen. Med det menas skyldigheten enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet tillhandahålla rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade-ståndsgrundande fel etc. att detta har orsakat skada för den enskilde. Det ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott, rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Artikel 6.1 är således tillämplig vid prövningen av om anklagelsen om brott mot A.S. har skett inom skälig tid.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Europadomstolen fäster särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet. En inaktivitetsperiod i sig innebär inte att artikel 6.1 har överträtts med mindre än att det har varit fråga om en verkligt substantiell period av inaktivitet.  En handläggningstid på flera år i en instans innebär inte heller per automatik att konventionsartikeln har åsidosatts (jfr Eriksson v. Sweden, Application no. 60437/08, närmare tre års handläggning av ett mål om livränta i en kammarrätt).

Justitiekanslern har inom ramen för statens frivilliga skade­reg­ler­ing stannat för att en inaktivi­tetsperiod om två år kan föranleda slut­satsen att en kränk­ning av artikel 6.1 i Europakonventionen har förekommit. Justitiekanslern har då beaktat Europadomstolens avgörande i Martin Denev v. Sweden (Application no. 25419/94), NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726 och RÅ 2006 ref. 43. (Se bl.a. Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008 i ären­dena med dnr 7912-07-40, 7913-07-40 och 7914-07-40.) Som framgår av Högsta domstolens praxis är det dock tydligt att varje peri­od av in­ak­tivi­tet inte innebär att det har skett en över­träd­else av rätten till rättegång inom skälig tid. I NJA 2005 s. 726 före­kom en period av inaktivi­tet om cirka ett år vid hovrättens hand­lägg­ning av ett brottmål, vilket inte ansågs utgöra en överträdelse av artikel 6.1.

Handläggningstiden i ärenden eller mål som innefattar en prövning av en anklagelse för brott räknas från det att myndigheterna har vidtagit någon åtgärd som har lett till att den enskildes situation väsentligen har påverkats av misstanken mot honom eller henne. Normalt sett utgör delgivning av brottsmisstanke inom ramen för en förundersökning startpunkten för den relevanta tidsperioden. Tidsperioden avslutas genom att brottsmisstanken har prövats slutligt eller förfarandet annars har avslutats.   

Bedömningen i detta fall

I detta fall får den relevanta handläggningstiden anses ha börjat löpa i samband med att husrannsakan genomfördes i A.S:s hem och offentlig försvarare förordnades för honom, dvs. i månadsskiftet mars/april 2010. Vid den tidpunkten har A.S:s således blivit anklagad för brott i den mening som avses i artikel 6.1. Handläggningen avslutades den 4 juli 2013 då tingsrättens frikännande dom vann laga kraft. Det har alltså varit fråga om en handläggningstid om tre år och tre månader i en instans. Vid bedömningen måste beaktas de särskilda krav på skyndsamhet som har gällt med hänsyn till att A.S:s egendom var belagd med kvarstad motsvarande ett belopp om ca 2,5 miljoner kr.

Målet har rört flera fall av allvarlig ekonomisk brottslighet och varit av förhållandevis komplex karaktär. En omfattande skriftlig bevisning har getts in av parterna vid flera tillfällen under processens gång. Sammanlagt sexton vittnen har hörts. Huvudförhandlingen pågick under sex dagar vilket tyder på att materialet var omfattande och frågeställningarna komplicerade. Av utredningen framgår att tingsrätten – strax efter att ha ställt in huvudförhandling den 31 augusti 2011 – beslutade om komplettering av förundersökningen. Kompletteringen blev klar sex månader senare, den 1 mars 2012. Av dagboksbladet i EBM:s ärende framgår att utredningsåtgärder löpande vidtagits under denna tid. Därefter har viss skriftväxling skett. Efter att åklagaren gett klartecken för huvudförhandling i augusti 2012 har kallelse till huvudförhandling skickats ut med viss fördröjning, i februari 2013, och huvudförhandling hölls tre månader senare. Denna mindre fördröjning innebär dock inte att A.S:s rätt till rättegång inom skälig tid har överträtts. Det kan tilläggas att nödvändiga handläggningsåtgärder har vidtagits även under denna tid.

Mot den angivna bakgrunden finner Justitiekanslern – vid en samlad bedömning – att A.S:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen inte har åsidosatts. A.S. har inte heller utsatts för något brott som kan grunda rätt till kränkningsersättning med stöd av reglerna i skadeståndslagen. Hans skadeståndsyrkande ska därmed avslås. 

Med denna utgång i skadeståndsfrågan ska A.S. inte tillerkännas någon ersättning för sina ombudskostnader.