RÅ 2006:43

A.G. överklagade Finansinspektionens beslut och yrkade att länsrätten helt skulle befria honom från skyldigheten att betala särskild avgift. Grunderna för yrkandet angavs enligt följande. Den överträdelse av insiderlagen som lagts honom till last var med hänsyn till omständigheterna ringa eller ursäktlig. I vart fall förelåg synnerliga skäl att efterge avgiften. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak följande omständigheter. Han är fransk medborgare och bosatt i Frankrike. Han var medveten om sin insynsställning och sin skyldighet att anmäla eventuella förvärv och han hade en klar ambition att fullgöra sin skyldighet, men visste inte att fristen var endast 14 dagar. I början av maj 1999 gav han sin bank i uppdrag att för hans räkning köpa 60 000 aktier i bolaget. För betalning hänvisade han till ett tillgodohavande i banken. Eftersom handeln i aktien är förhållandevis tunn kunde banken genomföra uppdraget först med viss fördröjning och genom flera affärer. Således köpte banken först den 21 maj 1999 20 000 aktier à 34 kr. Därefter köpte banken den 15 juni 1999 återstående 40 000 aktier för en kurs på 33,06 kr. Efter ytterligare utredning och kontakt med Banque de Baecque Beau i Paris har framkommit att den första transaktionen genomfördes den 19 maj, men behandlades på bankens värdepappersavdelning först den 21 maj. En kortare tid därefter skall en underrättelse om transaktionen ha avsänts till honom med post. Han har dock inget minne att han mottagit ett sådant särskilt meddelande. Banken bekräftar att det kan ta en vecka eller något mer innan kunden underrättas om en transaktion. I detta fall kan bankens hantering ha fördröjts något ytterligare, eftersom den 24 maj var allmän helgdag i Frankrike. Det är med hänsyn till postgången etc. sannolikt att bankens underrättelse kom honom till handa tidigast den 31 maj 1999, eller möjligen en bit in i juni. Det är rimligt att ta hänsyn till detta vid bedömningen av om han bör ursäktas för förseningen. I ett udda fall som detta bör länsrätten, med tanke på att avgiften är av straffrättslig karaktär, hellre fria än fälla. Flera omständigheter talar för att det som läggs honom till last skall bedömas som ringa och ursäktligt. Det är ringa eftersom han faktiskt anmält förvärvet i nära anslutning till detsamma och kort tid efter fristens utgång. Det är ursäktligt av flera skäl. Han hade som fransk medborgare bosatt i Frankrike sämre möjligheter än svenskar både att tillägna sig detaljer i gällande regler och att fullgöra anmälningsskyldigheten i tid genom att redovisningen från banken kan antas ta längre tid när det rör sig om affärer på utländska börser. Han var inte medveten om den korta fristen. Dessutom var hans arbetssituation pressad. På grund härav hade han mycket liten tid att följa upp redovisningen från banken. Hänsyn bör också tas till att köpet genomförts i flera steg, vilket han inte direkt kunnat förutse eller räkna med. Från hans synpunkt var det således fråga om en köporder och ett förvärv. Avgiften uppgår till en ansenlig summa för en privatperson och utgör en drastisk påföljd för att anmälan för en mindre del av de förvärvade aktierna givits in något senare än som bort ske. Beloppet är beräknat schablonmässigt utan hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet, vilka sammantagna utgör synnerliga skäl för att helt efterge avgiften eller i vart fall nedsätta den till ett väsentligt lägre belopp.

Finansinspektionen bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Anmälningsfristen räknas från dagen för förvärvet. En person med insynsställning som lägger order till en mäklare måste själv se till att hålla sig underrättad om när förvärvet har genomförts samt anmäla detta till Finansinspektionen inom rätt tid. Att förvärvet gjorts genom en mäklare på en bank och att A.G. eventuellt, enligt egen uppgift, inte fått bekräftelse på förvärvet förrän efter det att fjortondagarsfristen löpt ut, medför inte att överträdelsen kan anses ursäktlig.

A.G. överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle befria honom från skyldighet att erlägga särskild avgift eller nedsätta avgiften till skäligt belopp. Han anförde bl.a. följande. Fristen är mycket kort. Om det inte ges något utrymme för hänsynstagande till de särskilda omständigheterna i enskilda fall leder detta i internationella förhållanden lätt till att det kan bli mycket svårt och ibland omöjligt för den anmälningsskyldige att fullgöra sin anmälan inom den föreskrivna tiden. Det råder osäkerhet om när han blev medveten om att banken utfört en del av uppdraget redan i maj månad. Om det förhöll sig så att han fick reda på att banken utfört en del av uppdraget först i månadsskiftet maj/juni eller senare, vilket är sannolikt, är hans förseelse både ringa och ursäktlig. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser bör domstolarna, om omständigheterna anses förmildrande, tillämpa den grundläggande principen in dubio mitius.

Finansinspektionen bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det framgår av 6 § 3 lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för innehav av vissa finansiella instrument (AnmL) att anmälningsfristen skall räknas från ändringen i aktieinnehavet. Tidpunkten för tidsfristens början påverkas således inte av när A.G. fick vetskap om transaktionen eller när han erhöll information från banken. Inte heller påverkas den av att det från hans synvinkel var fråga om en enda aktieaffär. Finansinspektionen tillämpar numera i regel likviddagen som den relevanta tidpunkten för äganderättsövergången. Likviddagen var i det här aktuella fallet den 24 maj 1999. Anmälan kom in till Finansinspektionen den 28 juni 1999. Anmälningsfristen har således överskridits med 21 dagar. Den överträdelsen kan inte anses vara ringa. Att ha åtagit sig en ledande position i ett aktiemarknadsbolag är behäftat med flera plikter. Det får förutsättas att personer i ledande position känner till reglerna på värdepappersmarknaden. A.G. underrättades skriftligen av bolaget om att bolaget hade anmält honom till Finansinspektionen som person med insynsställning redan den 12 augusti 1996. Det skall även påpekas att han redan före den här aktuella transaktionen hade köpt aktier och anmält aktieköp i aktiemarknadsbolaget till Finansinspektionens insynsregister. Vad han anfört om att han inte kände till de svenska reglerna kan därmed inte medföra att överträdelsen kan anses ursäktlig.

A.G. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle befria honom från den särskilda avgiften och i andra hand att avgiften skulle sättas ned till skäligt belopp. Han anförde bl.a. följande. Ur hans synvinkel var det fråga om en enda aktieaffär, vilken banken dock kom att utföra i två steg. Han anmälde förvärvet inom föreskriven tid om man räknar från det senare köpet. Under den aktuella tiden var han på resande fot och hade ett mycket pressat arbetsschema vilket försvårade hans möjligheter att löpande hålla sig underrättad om bankens åtgärder. Han var inriktad på att anmäla förvärvet när banken utfört uppdraget. Han är fransk medborgare och har endast obetydliga kunskaper i svenska vilket har försvårat för honom att orientera sig i den svenska miljön. Mindre stränga krav bör ställas på honom än på en svensk medborgare som är bosatt här och insatt i svenska förhållanden. Med hänsyn härtill är den överträdelse som han gjort sig skyldig till att bedöma som ringa eller ursäktlig. I vart fall föreligger särskilda skäl att efterge avgiften. Att beakta är även den långa tid, sex och ett halvt år, som gått sedan den aktuella aktietransaktionen.

Finansinspektionen bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. A.G. har visserligen lämnat endast en köporder på sammanlagt 60 000 aktier men denna kom att utföras genom två transaktioner med fyra veckors mellanrum. Det var således fråga om två ändringar i A.G:s innehav. Anmälningarna för de båda förvärven kom in samtidigt till Finansinspektionen. För den första transaktionens del innebär det att anmälningsfristen överskreds med tre veckor. En sådan överträdelse kan inte anses vara ringa. Med en ledande position i ett aktiemarknadsbolag följer ett flertal plikter. Det ställs krav bl.a. på insikt i bolagsrättsliga regler och i de regler som gäller för aktiemarknaden. A.G. har tagit del av Finansinspektionens underrättelse om vad anmälningsskyldigheten innebär. Denna underrättelse var på engelska. Även före den nu aktuella transaktionen har A.G. köpt och anmält aktieköp i aktiemarknadsbolaget till Finansinspektionens insynsregister. Vad A.G. anfört om nationalitet och språkkunskaper kan inte medföra att överträdelsen kan anses vara ursäktlig. Det föreligger inte heller särskilda skäl att efterge den särskilda avgiften.

Regeringsrätten (2006-06-28, Sandström, Dexe, Stävberg, Kindlund, Lundin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. När A.G. förvärvade de aktuella aktierna gällde insiderlagen. Enligt 9 § första stycket skulle den som hade insynsställning i ett aktiemarknadsbolag skriftligen anmäla sitt innehav av aktier och ändring i innehavet till Finansinspektionen. Anmälan skulle enligt 13 § 3 göras senast fjorton dagar efter det att ändring skett av aktieinnehavet. Enligt 21 § 1 skulle inspektionen besluta att en särskild avgift skulle tas ut av den som underlät att inom föreskriven tid göra anmälan. Avgiften beräknades enligt 22 § första stycket 1 till 10 procent av vederlaget för aktierna, eller om vederlag inte utgått, till 15 000 kr. Enligt 22 § andra stycket skulle avgiften uppgå till lägst 15 000 kr och högst 350 000 kr.

Insiderlagen har numera upphävts och i de i målet aktuella delarna ersatts av AnmL, som trädde i kraft den 1 januari 2001. I AnmL finns bestämmelser om anmälningsskyldighet, särskild avgift och eftergift vilka motsvarar de som gällde enligt insiderlagen. Fristen för att göra sådan anmälan som är aktuell i målet förkortades dock från fjorton till fem dagar. Av övergångsbestämmelserna till AnmL framgår att den längre fristen gäller även fortsättningsvis för förvärv före ikraftträdandet. I målet är AnmL - med det undantag som följer av övergångsbestämmelserna - tillämplig (se RÅ 2004 not. 54).

A.G., som hade insynsställning i aktiemarknadsbolaget Monark Stiga AB, anmälde den 28 juni 1999 till Finansinspektionen ett förvärv av 20 000 aktier i bolaget. Anmälan om ändring i aktieinnehavet skulle ha gjorts inom fjorton dagar från förvärvet men gjordes först efter en dryg månad. Det finns därför grund för att besluta att särskild avgift skall tas ut. Frågan i målet är om det finns förutsättningar för eftergift av den särskilda avgiften, som har beräknats till 68 000 kr.

Enligt 23 § AnmL i nu gällande lydelse får särskild avgift efterges helt eller delvis, om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl. Bestämmelsen gavs denna lydelse genom en ändring i AnmL, som trädde i kraft den 1 juli 2005 (SFS 2005:382). Ändringen innebär att den tidigare använda formuleringen "synnerliga skäl" ersatts av "särskilda skäl". Av övergångsbestämmelserna framgår att den nya lydelsen skall tillämpas även i fråga om särskild avgift som avser förhållanden före ikraftträdandet. Prövningen i detta mål av frågan om eftergift skall därmed ske med tillämpning av 23 § i nuvarande lydelse.

I äldre förarbeten till 23 § AnmL (prop. 1995/96:215 s. 91) angavs som exempel på när en överträdelse kunde anses vara ringa att fristen för en anmälan avseende ett mindre antal aktier försuttits med högst några dagar. En överträdelse kunde betraktas som ursäktlig om den berott på omständigheter som den anmälningsskyldige inte kunnat råda över eller förutse. Enligt samma förarbeten borde utrymmet för att anse att det förelåg synnerliga skäl att efterge avgiften vara utomordentligt litet. Ett fall där eftergift skulle kunna komma i fråga helt eller delvis angavs vara när den anmälningsskyldiges ekonomiska förhållanden innebar att det framstod som oskäligt att ens ta ut den lägsta avgiften och affären dessutom rört endast ett mindre belopp.

Eftergiftsbestämmelsen i dess äldre lydelse har belysts i rättsfallet RÅ 2004 ref. 17. Regeringsrätten fann att fråga om påförande av avgift av detta slag innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. Artikeln är således tillämplig på förfarandet avseende särskild avgift enligt AnmL. I avgörandet framhölls bl.a. att en konventionsenlig tillämpning av avgiftssystemet enligt AnmL fordrar att domstolarna i varje enskilt fall gör en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning av om förutsättningar finns för att helt eller delvis efterge den särskilda avgiften.

Av förarbetena avseende nu gällande lydelse av 23 § AnmL (prop. 2004/05:142 s. 155 f.) framgår att den ändrade formuleringen kan ses som en markering av Regeringsrättens uttalanden i det ovan nämnda rättsfallet, särskilt om att en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning skall göras. Det framhålls att tidigare förarbetsuttalanden härrör från en tid när anmälningsfristen uppgick till fjorton dagar. Tidsfristen har sedan dess kortats betydligt och en något längre tidsutdräkt bör enligt propositionen kunna anses vara ringa och medföra nedsättning eller eftergift av avgiften.

A.G:s anmälan har kommit in flera veckor för sent. Enligt Regeringsrättens uppfattning bör en anmälan som kommer in så sent kunna medföra att den särskilda avgiften efterges helt eller delvis endast om det i det enskilda fallet föreligger speciella omständigheter. Vad som kommit fram om A.G:s underlåtenhet att fullgöra sin anmälningsskyldighet i rätt tid utgör inte sådana omständigheter.

I Regeringsrätten har A.G. vidare gjort gällande att Regeringsrätten vid eftergiftsprövningen bör beakta inte endast förhållandena vid tiden för förvärvet utan även den omständigheten att det förflutit lång tid sedan transaktionen skedde.

Som tidigare har nämnts har Regeringsrätten funnit att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på förfarandet avseende särskild avgift enligt AnmL. Enligt denna artikel har den enskilde rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Europadomstolen har i många fall funnit att en konventionskränkning förelegat därför att ett ärende eller ett mål hos nationella förvaltningsmyndigheter eller domstolar dragit ut för långt på tiden. Den vars rätt enligt artikeln har kränkts kan ha rätt till gottgörelse. En sådan gottgörelse kan t.ex. bestå i att en tilltalad i ett brottmål döms till en lindrigare påföljd. I ett mål om skattetillägg har Regeringsrätten funnit att en konventionskränkning kan beaktas vid bedömningen av frågan om eftergift (RÅ 2000 ref. 66). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i mål om eftergift enligt AnmL.

Vid bedömningen av om ett förfarande pågått så lång tid att det varit fråga om en kränkning av artikel 6 beaktas i praxis särskilt hur komplicerat målet har varit, hur den enskilde har agerat samt hur berörda domstolar och andra myndigheter har handlagt målet.

Alltsedan förfarandet med att ta ut särskild avgift inleddes hos Finansinspektionen har det gått ungefär sex och ett halvt år. Saken kan inte anses ha varit särskilt komplicerad och A.G. kan inte lastas för att handläggningen har dragit ut på tiden. Under större delen av handläggningstiden har domstolarna varit aktiva i rimlig utsträckning. Under en period av nästan tre år låg målet dock i Regeringsrätten utan att någon åtgärd företogs. Vid en samlad bedömning av handläggningen och särskilt med hänsyn till nämnda passivitet finner Regeringsrätten att det har skett en kränkning av A.G:s rätt enligt artikel 6 i Europakonventionen till rättegång inom skälig tid. Han är berättigad till gottgörelse för denna konventionskränkning. Avgiften bör därför sättas ned till hälften, dvs. till 34 000 kr.