JK 1803-01-40

SkandiaBanken har hos Riksskatteverket begärt skadestånd av staten med 47 031 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 22 maj 2001 till dess betalning sker. Banken har som grund för sitt anspråk anfört att Kronofogdemyndigheten i Stockholm brustit i sin undersökningsplikt och utmätt och sålt en bil utan förbehåll för bankens rätt enligt ett avtal om avbetalningsköp med äganderättsförbehåll. Den begärda ersättningen motsvarar bankens restfordran enligt avbetalningskontraktet.

Riksskatteverket har med ett eget yttrande och ett yttrande från kronofogdemyndigheten överlämnat SkandiaBankens anspråk till Justitiekanslern för prövning.

SkandiaBanken har lämnat synpunkter på yttrandena. Banken har uppgett att man efter registerkontroll hos kronofogdemyndigheten har bedömt det utsiktslöst att begära utmätning.

Enligt 4 kap. 9 c § utsökningsbalken (UB) skall kronofogdemyndigheten i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter undersöka om gäldenären har någon utmätningsbar egendom. Denna undersökningsplikt kan genomföras på olika sätt, bl.a. genom registerforskning och upplysningar från gäldenären.

I förarbetena till 4 kap. 17 § UB (prop. 1980/81:8 s. 421 f.) uttalar lagberedningen att förrättningsmannen självmant skall beakta att en utmätning inte kränker tredje mans rätt och att han bör ställa frågor till gäldenären för att få klarhet på den punkten. Det framhålls vidare att det är vanligt att bl.a. bilar köps på avbetalning. Kronofogdemyndigheten måste därför anses skyldig att särskilt beakta möjligheten att ett fordon kan vara skyddat mot utmätning genom ett äganderättsförbehåll och undersöka hur det kan förhålla sig därmed. Beträffande tillämpningen av 4 kap. 18 § UB uttalar lagberedningen att kronofogdemyndigheten bör söka försäkra sig om att egendom som är i gäldenärens besittning också tillhör denne. I fråga om sådan egendom, t.ex. bilar och TV-apparater som ofta köps på avbetalning, bör kronofogdemyndigheten regelmässigt efterhöra hur gäldenären förvärvat egendomen.

Justitiekanslern har i tidigare skaderegleringsärenden funnit att kronofogdemyndigheten får anses ha uppfyllt sin undersökningsplikt genom att fråga gäldenären hur denne förvärvat egendomen (se t.ex. JK-BESLUT 1988 C.6).

Av utredningen i ärendet framgår att kronofogdemyndigheten utmätt en bil som varit i gäldenärens besittning och att denne uppgett att bilen var såld till en annan person. Kronofogdemyndigheten har emellertid inte på något sätt, vare sig genom registerkontroll eller frågor till gäldenären, utrett på vilket sätt gäldenären själv förvärvat bilen. Enligt min mening har kronofogdemyndigheten härigenom brustit i sin undersökningsplikt på ett sådant sätt att skadeståndsskyldighet uppkommit för staten.

Fråga är då om SkandiaBanken visat att den lidit någon skada till följd av den bristfälliga handläggningen. Genom att kronofogdemyndigheten utmätt och sålt bilen utan förbehåll för bankens rätt enligt avbetalningskontraktet har banken gått miste om den säkerhet som funnits för dess fordran. För det fall utmätning skett med förbehåll för bankens rätt skulle banken vid försäljningen ha fått betalt för hela sin fordran. Eftersom banken alltjämt har en fordran på gäldenären har man drabbats av förmögenhetsskada bara i den mån som man inte kan få betalt av denne. Mot bakgrund av de uppgifter som banken lämnat om sina åtgärder för att försöka driva in sin fordran kan det antas att banken inte inom överskådlig tid kommer att kunna få betalt. Med hänsyn härtill är det rimligt att staten ersätter banken med det yrkade beloppet. 

Även om gäldenären nu saknar utmätningsbara tillgångar kan det bli möjligt för honom i framtiden att betala fordringen. Med hänsyn härtill bör det vara en förutsättning för att ersättning skall utgå att SkandiaBanken överlåter sin fordran till staten.

Ärendet avslutas.