JK 1875-08-40

Fråga om staten är skadeståndsskyldig med hänvisning till upplysningar som en länsstyrelse påstås ha lämnat i ett ärende rörande nedsättning av hyresbelopp hos länstyrelsen

Justitiekanslern avslår makarna H:s anspråk.

Bakgrund

Makarna H bodde tillsammans i en lägenhet i fastigheten Stockholm Rönnen 8 på Karlavägen i Stockholm. År 1996 köpte Ytterholmen Invest AB (Ytterholmen) fastigheten. Sedan en tvist hade uppstått om äganderätten till aktierna i Ytterholmens moderbolag blev det oklart vem som hade rätt att företräda bolaget. Under hösten 1999 skickades flera brev till hyresgästerna med motstridiga uppgifter om vem som företrädde hyresvärden och på vilket sätt hyran skulle betalas. I vissa av breven rekommenderades hyresgästerna att sätta in hyran på ett ombuds klientmedelskonto. I andra brev rekommenderades att hyran skulle sättas ned hos länsstyrelsen.

Makarna H satte från och med oktober 1999 till och med april 2002 ned hyran för sin lägenhet hos Länsstyrelsen i Stockholms län enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet (depositionslagen). I juni 2002 lät makarna H utbetala de hos länsstyrelsen innestående medlen till Ytterholmen. Därefter betalades hyrorna direkt till Ytterholmen.

Ytterholmen sade i mars 2000 upp hyresavtalet med makarna H. På uppsägningen följde en tvist om förlängning av hyresavtalet. Ytterholmen hänsköt förlängningstvisten till Hyresnämnden i Stockholm. I nämndens beslut den 18 juni 2002 bifölls Ytterholmens yrkande om att hyresavtalet skulle upphöra. Av skälen framgår att hyresnämnden ansåg att förutsättningar för nedsättning enligt depositionslagen inte hade förelegat, vilket enligt nämnden innebar att makarna H inbetalningar till länsstyrelsen inte var att anse som hyresinbetalningar gjorda i rätt tid (se Hyresnämndens i Stockholm beslut den 18 juni 2002 i ärende nr 13553-99).

Hyresnämndens beslut överklagades till Svea hovrätt som i ett beslut den 18 mars 2004 lämnade makarna H talan om att hyresavtalet inte skulle upphöra utan bifall och bl.a. förpliktade dem att avflytta från lägenheten (se Svea hovrätts beslut den 18 mars 2004 i mål nr ÖH 7111-02).

Anspråket m.m.

Makarna H har begärt skadestånd av staten med sammanlagt 1 127 213 kr 50 öre. Av beloppet avser 102 213 kr 50 öre rättegångskostnaderna i förlängningstvisten, 25 000 kr flyttkostnader och 1 000 000 kr skillnaden mellan den för all framtid utgående hyran för den aktuella lägenheten och den beräknade kostnaden för motsvarande bostadsrättslägenhet i samma eller likartat område. Makarna H har förbehållit sig rätten att återkomma med ytterligare anspråk.

Länsstyrelsen har avstyrkt anspråket.

Utredningen

Makarna H har till stöd för anspråket anfört bl.a. följande.

Justitiekanslern har i ett tidigare beslut, daterat den 5 juli 2006 (dnr 2994-04-40), tillerkänt GB skadestånd av staten. Omständigheterna i det ärendet och föreliggande ärende är i stort identiska.

Vid telefonsamtal med handläggare vid länsstyrelsen i september/oktober 1999 upplyste JH om innehållet i de brev som han hade fått från olika påstådda företrädare för Ytterholmen och frågade vad han borde göra. Han fick (i likhet med GB) svaret att de inte var den första i den här situationen, men att han om han deponerade hyran hos länsstyrelsen ansågs ha betalat hyran. Han fick också anvisningar om hur blanketten skulle fyllas i och instruktion om hur inbetalning skulle gå till.

Sedan makarna H hade fått en uppsägning från Ytterholmen med hänvisning till att de inte hade betalat hyran ringde JH – i likhet med GB – åter till länsstyrelsen och undrade vad han skulle göra. Han fick motsvarande svar (som GB) att de ju betalade hyran så de behövde inte vara oroliga. De kunde ju inte betala hyran en gång till och pengarna fanns hos länsstyrelsen för den som har rätt till dem.

Sedan Makarna H hade skrivit till Ytterholmen och lämnat ett sådant besked återkom företaget med ett nytt uppsägningsbrev. Vid ytterligare ett telefonsamtal med länsstyrelsen fick makarna H samma besked som tidigare. Sedan ett tredje uppsägningsbrev hade anlänt konsulterade makarna H en advokat och lydde dennes råd att låta utbetala de deponerade medlen till Ytterholmen samt därefter betala hyran direkt till hyresvärden.

Makarna H granne GB, med vilken makarna H hade omfattande samråd i frågan om hyresbetalningarna, efterfrågade detta besked skriftligen och fick i januari 2004 ett brev med följande innehåll.

”Ni har i ovanstående ärende nedsatt pengar enligt lag (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Länsstyrelsen har mottagit nedsatt belopp på den grunden att oklarhet råder om vem som är behörig företrädare för borgenären. Ni har förbehållit Er rätten att återta nedsatt belopp. Ni har gjort 31 st nedsättningar i detta ärende som samtliga mottagits, godtagits och bekräftats genom beslut av Länsstyrelsen. På Er begäran har Länsstyrelsen den 15 juli 2002 betalat ut hela det nedsatta beloppet till borgenären. Ärendet har härefter avslutats.

Samtliga beslut som Länsstyrelsen fattat i nu aktuellt ärende har vunnit laga kraft, dvs. inte något av dessa beslut har överklagats. Genom att sätta ned de ifrågavarande beloppen hos Länsstyrelsen har Ni, i enlighet med 1 § andra stycket ovan nämnda lag, fullgjort Er betalning till borgenären.”

GB delgav makarna H detta brev.

Makarna H har på inrådan av och med försäkran från länsstyrelsen om att de har gjort rätt deponerat hyran för sin lägenhet enligt 1927 års lag. Länsstyrelsen har vid upprepade tillfällen direkt och indirekt via GB försett makarna H med information som mot bakgrund av Svea hovrätts beslut den 18 mars 2004 har varit felaktig och vilseledande. Makarna H anser sig därför vara berättigade till skadestånd av staten för de kostnader de har haft för ombudsarvode och flyttkostnader samt ersättning för förlorad hyresrätt till följd av tvisten i hyresnämnden och, sedan nämndens beslut har överklagats, i Svea hovrätt.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande hit sagt bl.a. följande.

Under den aktuella perioden var det ett flertal hyresgäster i fastigheten Rönnen 8 på Karlavägen som ansökte om att nedsätta hyra på grund av oklarheter i fråga om hyresvärden. Enligt uppgift till länsstyrelsen fick samtliga hyresgäster i fastigheten brev med motsägelsefulla budskap. I ett brev upprättat den 23 september 1999 uppmanade AB, som sade sig representera ägarna till hyresvärden Ytterholmen Invest AB, hyresgästerna att deponera hyran hos länsstyrelsen. Till nyss nämnda skrivelse bifogades ansökningshandlingar som kunde användas för att deponera/nedsätta hyran. Hyresgästerna fick även ett brev från JS, som påstod att han var ombud för Ytterholmen Invest AB, och han uppmanade hyresgästerna att betala in hyran på hans klientmedelskonto. Länsstyrelsen fick med anledning av skrivelserna ett flertal samtal från hyresgästerna i den aktuella fastigheten. Paret H bifogade skrivelserna från B och S till sin ansökan om nedsättning.

Som grund för sitt skadeståndsyrkande hänvisar paret H till muntlig information som de påstår sig ha fått av länsstyrelsen i månadsskiftet september/oktober år 1999. Vem de har talat med är okänt för länsstyrelsen. Vid länsstyrelsens undersökning av ärendet har det framkommit att ingen av länsstyrelsens personal känner igen att de lämnat den påstådda informationen varför myndigheten i detta yttrande till del hänvisar till den praxis som tillämpas vid kontakter med allmänheten vid förfrågningar om nedsättning av pengar enligt lag (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet samt till vad som övrigt framkommit i ärendet.

Länsstyrelsen informerar alltid allmänheten att myndighetens prövning endast är av formell karaktär och att myndigheten inte har behörighet att göra en materiell prövning. I paret H fall skulle länsstyrelsen endast ha uppgivit att för det fall sökanden i sin ansökan påstår att det föreligger ovisshet om vem som är rätt borgenär så kan länsstyrelsen fatta beslut om att ta emot pengarna/hyran.

Av Svea hovrätts dom (ÖH 7111-02), sid 6, framgår att när paret H ansökte om att få nedsätta pengar hos länsstyrelsen uppgav H att de ansåg att det förelåg ovisshet om vem som var rätt borgenär. I sin ansökan uppgav H även att det förelåg ovisshet om vem som var rätt företrädare för Ytterholmen. Av Svea hovrätts dom framgår vidare att paret H i sina egenskaper av styrelseledamot och styrelsesuppleant i bostadsrättsföreningen haft kännedom om att föreningen inte tillträtt fastigheten och att de därför inte har haft rätt att deponera hyra på den grunden att de inte visste vem av föreningen och Ytterholmen som var rätt borgenär.

Den omständigheten att länsstyrelsen svarar på frågor hur man fyller i länsstyrelsens ansökningsblanketter utgör naturligtvis ingen utfästelse, av något slag, utan kan endast ses som ett utslag av länsstyrelsens allmänna serviceskyldighet gentemot medborgarna.

I den skrivelse som makarna H hänvisar till och som sänts från Länsstyrelsen till deras granne uppges bland annat följande. "Genom att sätta ned de ifrågavarande beloppen hos Länsstyrelsen har Ni, i enlighet med 1 § andra stycket ovan nämnda lag, fullgjort Er betalning till borgenären." Detta avser rätteligen 1 § första stycket nämnda lagrum. Innebörden av denna bestämmelse innebär dock inte att gäldenären fritas från sin skyldighet att själv göra en bedömning av om det är materiellt riktigt eller inte att nedsätta pengar hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen finner inte att det kan anses framgå av denna skrivelse att länsstyrelsen tagit över den materiella prövningen av om det är riktigt att deponera hyran eller ej. Länsstyrelsen har endast uttalat sig om de formella bestämmelser som anges i 1927 års lag och informerat om vad som står i aktuellt lagrum.

Den 29 januari 2002 överprövade Stockholms tingsrätt länsstyrelsens beslut att godkänna deponering av de hyresbelopp som makarna H ansökt om att få nedsätta. Tingsrätten fastslog i domen att länsstyrelsens beslut var korrekt. Domen har vunnit laga kraft.

Länsstyrelsen bestrider att myndigheten har inrått paret H att nedsätta pengar hos myndigheten. Länsstyrelsen är neutral vid en tvist mellan angivna gäldenärer och borgenärer i ett nedsättningsärende och råder aldrig någon part att nedsätta pengar hos myndigheten. Länsstyrelsen är naturligtvis medveten om att en nedsättning enligt 1927 års lag inte är fri från risker och med hänsyn till denna kunskap lämnar myndigheten aldrig några garantier i samband med telefonförfrågningar. Med hänsyn till det nyss nämnda bestrider länsstyrelsen även att myndigheten har lämnat några som helst försäkringar i samband med paret H nedsättningar. Vid förfrågan informerar länsstyrelsen om de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att länsstyrelsen ska kunna besluta om nedsättning av pengar, men detta är naturligtvis inte vare sig en inrådan eller försäkran om att ett nedsättningsförfarande är det lämpliga förfarandet i ett enskilt fall. Beslut att ansöka om nedsättning av pengar hos myndighet måste alltid göras av sökanden/a.

I protokollet från Hyresnämnden i Stockholm den 4 juni 2002, sid 3, uppges att makarna H ombud DS anfört följande: "Skälet till att makarna H började deponera hyran i oktober 1999 var att JS rekommenderade dem att göra så samt att samma rekommendationer kom från Ytterholmens dåvarande vd AB." DS har inte anfört att det är pga. länsstyrelsens rekommendationer som makarna H har börjat deponera hyran. Länsstyrelsen finner det därför märkligt att paret H nu, sex år senare, påstår inför Justitiekanslern att det är länsstyrelsen som rekommenderat dem att ansöka om nedsättning av hyran.

Makarna H och länsstyrelsen har kommit in med kompletterande synpunkter i ärendet.

Makarna H och länsstyrelsen har gett in och åberopat vissa handlingar. Justitiekanslern har bland annat tagit del av hyresnämndens och hovrättens beslut i förlängningstvisten mellan Ytterholmen och makarna H. Justitiekanslern har även tagit del av Stockholms tingsrätts dom i ett mål mellan Ytterholmen och bland andra makarna H angående avhysning m.m. (Stockholms tingsrätts dom den 2 april 2004 i mål nr T 15701-99 m.fl.).

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 1 § depositionslagen kan en gäldenär under vissa förutsättningar fullgöra sin betalningsskyldighet mot en borgenär genom att sätta ned betalningen hos länsstyrelsen. Den som på detta vis vill sätta ned pengar ska enligt 2 § samma lag till länsstyrelsen uppge det förhållande på vilket han eller hon grundar sitt anspråk att fullgöra betalningen genom nedsättning. Avsikten är inte att länsstyrelsen ska pröva om de materiella förutsättningarna för nedsättning föreligger. Prövningen, som är av formell karaktär, ska i stället ske på grundval av sökandens uppgifter och länsstyrelsen ska inte i vidare mån bedöma om sökanden har fog för sin uppfattning att nedsättningsreglerna är tillämpliga (jfr NJA 1974 s. 385).

Enbart den omständigheten att nedsättningen har godtagits av länsstyrelsen innebär således inte att gäldenären har fullgjort sin betalningsskyldighet gentemot borgenären. Vid tvist mellan borgenären och gäldenären är det slutligen allmän domstol som får pröva om de materiella förutsättningarna för nedsättning har förelegat och om gäldenären har betalat med befriande verkan.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. Vidare framgår av 3 kap. 3 § skadeståndslagen att staten ska ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplys-ningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl.

För att skadestånd ska utgå krävs – förutom att skadeståndsskyldighet föreligger i och för sig – att en ersättningsgill skada har uppstått samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen (eller underlåtenheten) och skadan. Det ankommer på den skadelidande att visa att samtliga förutsättningar för skadestånd är uppfyllda. Enligt allmänna skadeståndsrättliga principer åligger det även den skadelidande att i görligaste mån begränsa sin skada.

Vissa utgångspunkter för Justitiekanslerns prövning

Som makarna H får förstås gör de gällande att länsstyrelsen gjorde sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel genom att man lämnade felaktiga upplysningar till dem om vilka rättsverkningar som nedsättning av hyresbelopp enligt depositionslagen har när nedsättningen görs på den grunden att det är oklart vem som äger rätt att företräda hyresvärden.

Som det får förstås anser även makarna H att länsstyrelsen gjorde sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel när man beslutade att bifalla deras ansökan om deposition.

De upplysningar som makarna H säger sig ha fått från länsstyrelsen kan sammanfattningsvis sägas innebära att de upprepade gånger fick beskedet att de genom att deponera hyran hade fullgjort sin betalningsskyldighet mot hyresvärden. Upplysningarna sägs ha lämnats dels i nära anslutning till att de i oktober 1999 började deponera hyresbeloppen hos länsstyrelsen, dels vid ett antal tillfällen under den tid som nedsättningarna pågick.

Om ett tydligt besked lämnas med anledning av ett pågående ärende hos en myndighet – eller inför ett nära förestående ärende – anses beskedet ha lämnatsvid myndighetsutövning, om ärendet som sådant innefattar myndighetsutövning. Beträffande sådana upplysningar är därför 3 kap. 2 § skadeståndslagen tillämplig (jfr NJA 1985 s. 696 I och II).

En länsstyrelses beslut att bifalla eller avvisa en ansökan om nedsättning av pengar enligt depositionslagen kan få rättsverkningar för både gäldenären och borgenären. Ett sådant beslut får också överklagas enligt 9 a § depositionslagen. Länsstyrelsens beslut får därmed anses innefatta myndighetsutövning (jfr bl.a. Justitiekanslerns beslut den 24 juni 2008 i ärendet med dnr 6711-06-40).

De upplysningar som makarna H säger sig ha fått från länsstyrelsen har haft en faktisk och tidsmässig nära anknytning till ärendet rörande nedsättning av pengar enligt depositionslagen. Upplysningarna ska därför anses ha lämnats vid myndighetsutövning.

Det sagda innebär att makarna H anspråk i den del som det grundar sig på de upplysningar som de har fått från länsstyrelsen ska prövas enligt bestämmelsen om fel eller försummelse vid myndighetsutövning i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, och inte enligt bestämmelsen om informationsskada i 3 kap. 3 § samma lag.

Har länsstyrelsen gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel genom be slutet att ta emot de nedsatta beloppen ?

Har länsstyrelsen gjort sig skyldig till

ett skadeståndsgrundande fel

genom be

slu

tet att ta emot de nedsatta beloppen

Utrymmet för statens skadeståndsansvar med anledning av myndigheters och domstolars tillämpning av rättsregler är begränsat. Vid rättstillämpning finns det nämligen inte sällan utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka var för sig kan framstå som riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. Skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning förutsätter därför att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts (se t.ex. NJA 1994 s. 654 och NJA 2003 s. 285). Detta gäller i den utsträckning ett konstaterat fel inte också innefattar en överträdelse av Europakonventionens regler (se t.ex. NJA 2005 s. 462).

Som nämnts är länsstyrelsens prövning av en begäran om nedsättning av pengar enligt depositionslagen av formell karaktär. Det har inte framkommit någon omständighet som talar för att länsstyrelsen gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning när man beslutade att godkänna makarna H ansökan om nedsättning av pengar. Den omständigheten att besluten att ta emot pengarna stod sig vid en överprövning i tingsrätten talar i stället för att bedömningen var riktig (se Stockholms tingsrätts beslut den 29 januari 2002 i ärende nr Ä 12455-01). Under alla förhållanden kan länsstyrelsens beslut inte anses ha innefattat någon sådan uppenbart oriktig rättstillämpning som utgör fel eller försummelse i skadeståndslagens mening.

Någon skadeståndsskyldighet för staten har därför inte uppkommit på denna grund.

Är staten skadeståndsskyldig med anledning av de upplysningar som län sstyrelsen har lämnat?

Är staten skadeståndsskyldig med anledning av de upplysningar som län

styrelsen har lämnat?

Fråga uppkommer då om staten är skadeståndsskyldig med anledning av de upplysningar som länsstyrelsen har lämnat till makarna H. För att så ska anses vara fallet krävs att länsstyrelsen har gjort sig skyldig till fel eller försummelse när man lämnade upplysningarna. Vidare krävs att makarna H har styrkt att de har lidit den skada som de begär ersättning för och att det föreligger adekvat orsakssamband mellan det skadeståndsgrundande felet och den uppkomna skadan.

Vilka upplysningar har länsstyrelsen lämnat?

Justitiekanslern har tillämpat en lättnad i beviskravet i ett ärende som rörde ett liknande anspråk från en annan hyresgäst i samma fastighet som makarna H bodde i. I det aktuella ärendet konstaterade Justitiekanslern att sökandens version av händelseförloppet i sådan grad var sannolik att han hade presterat den bevisning som kunde krävas (Justitiekanslerns beslut den 5 juli 2006 i ärendet med dnr 2993-04-40). Det ter sig motiverat att i detta ärende tillämpa samma beviskrav.

Länsstyrelsen har, som det får förstås, inte vitsordat att man har lämnat några upplysningar till makarna H innan de gav in sin ansökan om nedsättning enligt depositionslagen. Frågan är då om makarna H har gjort sannolikt att länsstyrelsen har lämnat sådana upplysningar.

De uppgifter som makarna H säger sig ha fått från länsstyrelsen motsvarar i stort sett de uppgifter som deras granne sade sig ha fått. Vidare överensstämmer uppgifterna i huvudsak med innehållet i den underrättelse som skickades från länsstyrelsen till grannen i januari 2004. Makarna H får därför anses ha gjort sannolikt att länsstyrelsen lämnade muntliga uppgifter till dem i vissa frågor rörande nedsättning av hyror.

När det sedan gäller frågan vilka konkreta upplysningar som länsstyrelsen har lämnat till makarna H gör Justitiekanslern följande överväganden.

Makarna H säger sig ha tagit de första kontakterna med länsstyrelsen under hösten 1999. Anspråket lämnades in till Justitiekanslern drygt åtta år senare. När det har gått så lång tid från det att en muntlig upplysning har lämnats till dess att ett anspråk har väckts säger det sig självt att det är mycket svårt att exakt utreda hur orden föll när informationen lämnades.

Med hänsyn till att de uppgifter som makarna H säger sig ha fått från länsstyrelsen i stort sett överensstämmer med innehållet i det brev som länsstyrelsen skickade till deras granne i januari 2004, bör därför den fortsatta prövningen göras med den utgångspunkten att länsstyrelsen har lämnat muntliga uppgifter som motsvarar innehållet i brevet. Det bör dock betonas att prövningen inte ska ske med utgångspunkt i hur makarna H tolkade den information som länsstyrelsen lämnade. Bedömningen ska i stället ske utifrån hur uppgifterna objektivt sett borde ha uppfattats.

Justitiekanslern konstaterar alltså att länsstyrelsen får anses ha informerat makarna H om att de – på det sätt som framgår av den skriftliga underrättelsen till grannen – genom att sätta ned de ifrågavarande beloppen hos länsstyrelsen hade fullgjort betalningen till borgenären, dvs. hyresvärden.

Har länsstyrelsen gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel genom att lämna uppgifterna?

För att upplysningar och övrig information som en myndighet lämnar till en person ska kunna föranleda skadeståndsskyldighet för staten krävs i princip att informationen objektivt sett inte är korrekt. Vidare krävs att myndigheten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att lämna informationen på det sätt som har skett.

När de upplysningar som en myndighet lämnar grundas på en bedömning av rättsläget beträffande en viss fråga, bör det vidare krävas att den bedömning som myndigheten har gjort är uppenbart oriktig. Ofullständiga uppgifter och allmänna rekommendationer som är omdömeslösa, men inte direkt felaktiga, anses inte kunna grunda skadeståndsansvar enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen (jfr Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, tredje uppl., s. 110 f.). Detsamma bör gälla när, som i detta fall, anspråket ska prövas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

De upplysningar som länsstyrelsen har lämnat till makarna H motsvarar enligt Justitiekanslerns mening i princip innehållet i 1 § depositionslagen som paragrafen har tolkats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1942 s. 382. De uppgifter som länsstyrelsen har lämnat kan emellertid inte – vilket makarna H synes hävda – anses ha innefattat en ovillkorlig försäkran om att en domstol vid en prövning av saken skulle anse att betalning av hyran hade skett med befriande verkan genom deponeringarna. Det framstår för övrigt som osannolikt att en länsstyrelse skulle lämna en sådan försäkran.

Det ska i detta sammanhang även beaktas att makarna H inte har ifrågasatt länsstyrelsens uppgift att de var ledamot respektive suppleant i styrelsen för den bostadsrättsförening som vid den aktuella tidpunkten hade en tvist med Ytterholmen angående äganderätten till fastigheten. Med hänsyn till de kunskaper som de därmed får anses ha haft om de interna tvisterna i Ytterholmen, får man utgå från att de var införstådda med att det fanns en inte obetydlig risk för att hyresvärden skulle driva saken vidare till domstol. De måste också ha förstått att utgången av en sådan tvist inte kunde anses vara given.

Det bör vidare framhållas att Stockholms tingsrätt i målet angående avhysning m.m. kom fram till att makarna H – och de övriga hyresgäster som var part i målet – hade ägt rätt att fullgöra hyresbetalningarna genom nedsättning hos länsstyrelsen och att det därför inte förelåg någon grund för avhysning. Tingsrätten uttalade i domen bl.a. att ”det framstår som självklart att hyresgästerna inte betalade hyran till Ytterholmen utan började deponera dessa hos länsstyrelsen.”

Det bör även nämnas att Svea hovrätt i förlängningstvisten mellan Ytterholmen och makarna H konstaterade att det i rättspraxis har tillskapats en rätt att i visst fall deponera betalning på den grunden att flera företrädare för ett bolag har gjort anspråk på betalningen. Hovrätten ansåg dock att förhållandena i makarna H fall inte hade varit sådana att osäkerheten beträffande vem som hade rätt att företräda Ytterholmen borde medföra rätt till deponering. Hovrätten fäste härvid avseende bl.a. vid att det inte ens hade påståtts att någon annan företrädare för Ytterholmen än en viss namngiven person hade krävt makarna H på hyra och att deponeringarna hade pågått under alltför lång tid för att kunna tolereras.

Enligt Justitiekanslerns mening har således de upplysningar som länsstyrelsen har lämnat till makarna H haft stöd i den tolkning av depositionslagen som har gjorts i rättspraxis och som sedermera gjordes i de domstolstvister som ägde rum mellan Ytterholmen och makarna H. Upplysningarna kan därför inte anses ha varit direkt felaktiga i skadeståndsrättsligt hänseende. Under alla förhållanden kan länsstyrelsen inte anses ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening genom att lämna uppgifterna till makarna H på det sätt som skedde.

Den omständigheten att Svea hovrätt i förlängningsmålet gjorde bedömningen att makarna H förfarande att deponera hyresbetalningarna hade varit grundlöst föranleder inte någon annan bedömning. Av hovrättens beslutsskäl får dessutom anses framgå att nedsättningen av hyresbeloppen hade kunnat accepteras om förhållandena hade varit annorlunda samt att makarna H eget agerande hade en inte helt obetydlig betydelse för utgången i målet.

Sammanfattningsvis anser Justitiekanslern att länsstyrelsen inte har gjort sig skyldig till något skadeståndsgrundande fel mot makarna H. Det bör klargöras att bedömningen hade blivit densamma om anspråket hade prövats enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen.

Adekvat orsakssamband

Med hänsyn till att staten inte har gjort sig skyldig till något skadeståndsgrundande fel saknas det anledning att ta ställning till om makarna H har styrkt att det har lidit någon skada och om det föreligger adekvat orsakssamband.

När det gäller frågan om adekvat orsakssamband vill Justitiekanslern dock peka på den omständigheten att makarna H vid förlängningstvisten i hyresnämnden som skäl för att de deponerade hyran angav att jur. kand. JS och Ytterholmens dåvarande VD, AB, rekommenderade dem att göra så. Om länsstyrelsens upplysningar hade varit avgörande för begäran om att få sätta ned hyresbeloppen, borde makarna H rimligtvis också ha nämnt detta vid sammanträdet i hyresnämnden. Man får således utgå från att de hade deponerat hyresbeloppen även om länsstyrelsen inte hade lämnat den information som man gjorde.

Det bör i detta sammanhang även nämnas att hyresnämnden i sitt beslut anförde att det fanns starka skäl att tro att makarna H hade använt depositionen som en ”stridsåtgärd” mot Ytterholmen med anledning av den tvist om bättre rätt till fast egendom som då pågick mellan bostadsrättsföreningen och Ytterholmen. Denna omständighet talar också för att makarna H under alla förhållanden hade deponerat hyresbeloppen.

Det är även i övrigt tveksamt om det kan anses ha legat i farans riktning att de uppgifter som länsstyrelsen lämnade skulle kunna leda till de förmögenhetsskador som makarna H har begärt ersättning för.

På grund av det anförda kan makarna H inte anses ha styrkt att det föreligger adekvat orsakssamband mellan de upplysningar som de fick från länsstyrelsen och den eventuella skada som de har lidit.

Avslutande synpunkter

Jag är medveten om att Justitiekanslern tidigare har gjort delvis andra bedömningar än vad jag har gjort i detta ärende med anledning av ett anspråk från makarna H granne (se Justitiekanslerns beslut den 5 juli och 14 november 2006 i ärendet med dnr 2993-04-40). Jag vill därför klargöra att jag inte anser mig bunden av de bedömningar som Justitiekanslern har gjort i det tidigare ärendet.

Det bör även påpekas att utredningen i detta ärende i vissa avseenden skiljer sig från utredningen i det tidigare ärendet. En avgörande skillnad mellan ärendena är att det i detta ärende är utrett att makarna H i samband med förlängningstvisten vid hyresnämnden uppgav andra skäl för att de satte ned hyresbeloppen än de upplysningar som de hade fått från länsstyrelsen.

Även om jag hade ansett mig bunden av de bedömningar som Justitiekanslern har gjort i ärendet rörande makarna H granne, hade jag därför avslagit anspråket på den grunden att det inte kan anses föreligga adekvat orsakssamband mellan de uppgifter som länsstyrelsen har lämnat till makarna H och den skada som de säger sig ha lidit.