JK 1943-98-44

Arbetstagarnas lönefordringar i arbetsgivarens konkurs skyddas dels genom reglerna om förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979, FRL), dels genom reglerna om statlig lönegaranti enligt lönegarantilagen (1992:497, LGL). Regelsystemen hänger samman på så sätt att ersättning enligt lönegarantin kan utgå endast för lönefordringar som omfattas av förmånsrätt (7 § LGL).

När det gäller närstående till konkursgäldenären, regleras förmånsrättens omfattning av 12 § sjätte stycket FRL. Vid tidpunkten för den här aktuella konkursen gällde att arbetstagare, som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen ägde minst en femtedel av företaget, eller dennes efterlevande, inte hade förmånsrätt för sina fordringar på lön eller pension. Med stöd av denna bestämmelse avslog konkursförvaltaren Lars O:s lönegarantianspråk.

Den nu nämnda bestämmelsen fick sin lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1994. Före detta datum gällde i stället att endast fordringar av sådana arbetstagare som själv jämte närstående ägde en väsentlig andel i företaget och dessutom hade ett väsentligt inflytande över dess verksamhet uteslöts från förmånsrätt.

I det EG-direktiv (80/987/EEG; med ändrad lydelse genom direktiv 87/164/EEG) som är aktuellt i detta ärende föreskrivs att en arbetstagare har rätt till lönegarantimedel eller motsvarande i händelse av en arbetsgivares konkurs, om inte undantag har gjorts i en bilaga till direktivet.

I anslutningsfördraget förbehöll sig Sverige beträffande detta direktiv möjligheten att i fråga om rätten till ersättning undanta en anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde enväsentlig andel av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten.

För att uppnå en bättre överensstämmelse med EG-direktivet och dess undantag ändrades den 1 juni 1997 bestämmelsen i 12 § sjätte stycket FRL om löneförmånsrätt för konkursgäldenären närstående. Enligt nu gällande lagstiftning utesluts den från lönegaranti som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som har haft ett betydande inflytande över dess verksamhet.

Staten skall utge skadestånd om en arbetstagare har nekats lönegaranti till följd av att Sverige inte har genomfört det ifrågavarande direktivet på ett riktigt sätt. Frågan är då om Lars O hade erhållit lönegaranti om den svenska lagstiftningen hade stämt överens med direktivet vid tidpunkten för konkursen. För att Lars O skulle ha varit helt utesluten från lönegaranti hade då krävts såväl att han ägde en väsentlig andel av företaget, som att han hade ett betydande inflytande över företagets verksamhet.

I ärendet står klart att Lars O hade ett betydande inflytande över bolagets verksamhet. Vad härefter angår frågan huruvida Lars O:s aktieinnehav utgjort väsentliga andelar i bolaget menar jag - i likhet med Lars O - att den frågan bör bedömas mot bakgrund av hur man tolkade begreppet väsentlig andel före den 1 juli 1994.

I ärendet är upplyst att Lars O ägde 20 procent av aktierna. Resterande 80 procent ägdes av fyra personer med vardera 20 procent. Vid sådana förhållanden kan det inte anses visat att Lars O ägt en väsentlig av företaget (jfr NJA 1983 s. 713 ff). Han skall således tillerkännas skadestånd av staten för uteblivna lönegarantibelopp.

I det yrkade beloppet för innestående lön ingår övertidsersättning med 23 920 kr. Lars O har förklarat att övertidsersättningen nollställdes den 31 mars varje år. Detta får anses innebära att fordringarna på övertidsersättning förföll detta datum varje år. Lars O har vidare uppgett att någon "nollställning" av övertidsersättningen inte skedde den 31 mars 1996, vilket innebär att i det yrkade beloppet kan ingå övertidsersättning som belöper sig på tiden den 1 april 1995 - 19 juni 1996.

Enligt 5 kap. 2 § andra stycket konkurslagen får den som på i bestämmelsen närmare angivet sätt är närstående till gäldenären inte göra gällande fordran för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökan kom in till tingsrätten. I förevarande fall innebär det sagda att Lars O på grund av sin ställning i bolaget inte har rätt till lön och semesterersättning för tiden före den 19 juni 1995. Lars O har under hand uppgett sig vara införstådd med detta och överlåtit åt Justitiekanslern att beräkna ersättningens storlek.

Med utgångspunkt i de uppgifter som lämnats beräknar Justitiekanslern det löneanspråk som Lars O kunnat göra gällande till 45 950 kr, varav 19 796 kr avser övertidsersättning. Semesterersättningen bör beräknas till 31 864 kr.

Genom skadeståndet skall Lars O försättas i samma situation som om lönegaranti hade betalats till honom. Det betyder att det sammanlagda ersättningsbeloppet inte kan överstiga 100 000 kr eftersom lönegaranti inte kan betalas med högre belopp för varje arbetstagare (9 § LGL). Vidare skall bl.a. skatteavdrag göras avseende de ersättningar som betalas som lönegarantibelopp (24 § lönegarantilagen).

Mot bakgrund av vad som nu anförts uppdrar Justitiekanslern åt Länsstyrelsen i Skåne län att betala ut ersättning till Lars O enligt följande.

1) 45 950 kr avseende innestående lön för tiden den 31 mars - 19 juni 1996 jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 19 juni 1996 till dess betalning sker

samt

2) 31 864 kr avseende semesterersättning för tiden den 19 juni 1995 - 19 juni 1996 jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 19 juli 1996 till dess betalning sker.

Det sammanlagda ersättningsbeloppet skall inte överstiga 100 000 kr.

Utbetalning skall verkställas i den ordning som gäller för lönegaranti i allmänhet. Som förutsättning för utbetalning gäller vidare att Lars O lämnar de upplysningar och fullgör de skyldigheter som länsstyrelsen kan föreskriva.

Lars O skall vidare erhålla 7 028 kr som ersättning för ombudskostnader i ärendet här. Utbetalningen av detta belopp skall ombesörjas av Justitiekanslern

Ärendet är därmed avslutat.