Skandinaviska Furn Fiber AB registrerades d 14 maj 1979, varvid som styrelse anmäldes T.P. och J.Ö. Den 30 aug 1980 ökades bolagets aktiekapital till 85 000 kr. I samband därmed utökades styrelsen med hos bolaget anställda F.H. och J.S. Aktierna i bolaget fördelades härefter så, att var och en av F.H. J.Ö. och J.S. innehade aktier till ett värde av 25 000 kr, medan T.P:s aktieinnehav uppgick till 10 000 kr. F.H. J.Ö. och J.S. behöll var och en sina tidigare arbetsuppgifter i bolaget. J.Ö. övertog dessutom vissa uppgifter avseende administration och ekonomi från T.P. som därefter inte längre deltog i det dagliga arbetet.

Den 25 maj 1981 försattes bolaget i konkurs vid Karlstads TR.

I konkursen bevakade F.H. J.Ö. och J.S. fordringar på lön m m med yrkande om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. De av J.Ö. och J.S. bevakade beloppen uppgick till resp 52 962 kr och 35 944 kr. Av beloppen avsåg resp 16 978 kr och 15 620 kr uppsägningslön för tid fr o m d 26 maj 1981 jämte därtill hänförlig semesterersättning.

Konkursförvaltaren framställde anmärkning mot bevakningarna och bestred dels yrkandena om betalningsrätt för lön under uppsägningstid och därtill hänförlig semesterersättning dels yrkandena om förmånsrätt.

Sedan förlikning inte kunnat träffas vid borgenärssammanträden hänsköts tvistefrågorna till TR:ns prövning.

TR:n (rådmannen Eneström) anförde i slutligt beslut d 15 sept 1981:

Skäl. Förvaltaren har till stöd för sin anmärkning mot betalningsrätt för bevakad uppsägningslön m m åberopat bestämmelserna i 29 a § och 100 a §konkurslagen samt som grund för sitt bestridande av förmånsrätt anfört: Såväl F.H. J.Ö. som J.S. innehar vardera 29,41 % av aktierna i bolaget och måste därigenom anses äga väsentlig andel i företaget. Samtliga har i sina egenskaper av styrelse ledamöter i bolaget och genom sina arbetsuppgifter däri måst anses ha haft väsentligt inflytande över företagets verksamhet. Bevakandena har haft en likvärdig ställning i företaget och varken F.H. J.Ö. eller J.S. har kunnat avgöra någon för bolaget viktig fråga utan de övriga styrelseledamöternas medgivande. Såväl F.H. J.Ö. som J.S. har haft ett avgörande inflytande på de resp verksamhetsgrenar av företaget, de ägnat sig åt. Även om J.Ö. haft högre lön än F.H. och J.S. har de samfällt beslutat att eftersträva lika lön, något som även finnes protokollfört. Så gott som dagliga samråd rörande företaget har ägt rum mellan dem, även om det ej skett i strikt styrelseform. De uppgifter t ex J.Ö. handhaft för att få till stånd för bolaget bindande avtal har skett på uppdrag av F.H. och J.S. och först efter ingående information och samråd mellan dem.

F.H. samt J.Ö. och J.S. har åberopat följande.

F.H: - - -

J.Ö. och J.S: En förutsättning för kredit från bankernas sida till företaget var att bolaget tillfördes administrativ kunskap. Sådan tillräcklig kunskap hade ej J.Ö. T.P. däremot hade sådan erfarenhet. Arbetsfördelningen mellan T.P. och J.Ö. hade uppgjorts på grundval därav. Även sedan T.P. upphört med att dagligen ägna sig åt företaget kvarstod hans övergripande ledning av företaget. Man kan säga att T.P. hade en inofficiell ordförandefunktion i företagets styrelse. Såväl J.Ö. som J.S. - sedan J.S. blivit styrelseledamot - fortsatte att sköta sina verksamhetsområden utan att därvid på något sätt handha någon administrativ eller ekonomisk övergripande ledning av företaget. Samtliga styrelseledamöter hade dock ofta daglig intim kontakt med varandra rörande företaget och samtliga fattade, i samråd, för företaget viktiga beslut. Ingen av dem kunde ensam teckna bolagets firma. I samband med t ex att J.Ö. fått uppdrag att förhandla med andra bolag hade J.Ö. lämnat "totalinformation" om resultatet av förhandlingarna till samtliga styrelseledamöterna. Varken F.H. J.Ö. eller J.S. hade någon, med hänsyn till storleken av aktieinnehavet och fördelningen av aktierna, väsentlig andel i företaget. Såväl J.Ö. som J.S. hade hela tiden konkursbolaget drivits innehaft samma funktion i detta och därvid aldrig utövat något väsentligt inflytande över bolagets verksamhet.

I målet är ostridigt att bevakandena i stort fullgjort icke ändrade arbetsuppgifter hela den tid de varit knutna till företaget, att de tecknat konkursbolagets firma två i förening, samt att envar av dem innehaft drygt 29 % av bolagets aktier.

Utredningen får anses visa att bevakandena tillsammans med T.P. bestämt över bolagets verksamhet, samt att de haft ansvar för var sin sektor av företaget.

Av motivuttalanden till 29 a § KL framgår att nu gällande bestämmelser i 29 a § KL, såvitt gäller närstående till juridisk person utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagberedningens förslag därom. Lagberedningen uttalade härvidlag bl a, att närståendebegreppet, som här är i fråga, täcker olika kopplingar, bl a gemenskap grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse. Med andelsrätt åsyftar beredningen t ex aktieinnehav.

TR:n finner bevakandena vara att bedöma som sådana ovan angivna närstående. Jämlikt 29 a § och 100 a § KL skall, då annat ej visats, bevakandena erhålla betalnings- och utdelningsrätt endast på sätt förvaltaren därom enligt ovan medgett.

Med hänsyn till storleken av bevakandenas resp aktieinnehav, fördelningen i övrigt av aktierna samt samtliga övriga omständigheter finner TR:n det befogat att beteckna envar av bevakandenas aktieinnehav i bolaget såsom väsentlig andel. Detta förhållande samt vad som upplysts om envar av F.H:s, J.Ö:s och J.S:s ställning som styrelseledamöter i företaget, deras på gemensamt samråd grundade rätt att fatta för företaget avgörande beslut och arbetsuppgifter, medför att det måste anses att envar av F.H. J.Ö. och J.S. utövat ett väsentligt inflytande över bolagets verksamhet. På grund härav föreligger hinder att tillerkänna F.H. J.Ö. och J.S. yrkad förmånsrätt.

Envar av F.H:s, J.Ö:s och J.S:s talan skall därför ogillas i enlighet med förvaltarens slutligt gjorda anmärkningar däremot.

Rättens beslut. TR:n lämnar bevakandenas yrkanden om förmånsrätt utan bifall. TR:n bifaller yrkandena i övrigt endast såtillvida, att F.H. J.Ö. och J.S. äger betalningsrätt och utdelning i konkursen, F.H. för - - - -, J.Ö. för sammanlagt 35 984 kr samt J.S. för tillhopa 20 324 kr, allt i den mån utdelning kommer att utgå i konkursen för icke förmånsberättigad fordran.

F.H. J.Ö. och J.S. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige. J.Ö. och JS. yrkade därvid helt bifall till sin vid TR:n förda talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Helling, assessorn Bengtsson och adj led Karphammar, referent) lämnade i beslut d 22 dec 1981 besvären utan bifall.

J.Ö. och J.S. anförde besvär och yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan.

Konkursförvaltaren bestred bifall till besvären.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlberg, hemställde i betänkande om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Mannerfelt, Knutsson, Palm och Broomé) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Här upptas först J.Ö:s och J.S:s yrkanden om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen för fordringar på lön och semesterersättning som avser tid före konkursen och mot vilka konkursförvaltaren ej framställt invändning såvitt avser betalningsrätten i konkursen.

Av utredningen framgår, att J.Ö. och J.S. var för sig utövat ett väsentligt inflytande över bolagets verksamhet. Vad härefter angår frågan, huruvida J.Ö:s och J.S:s aktieinnehav utgjort väsentliga andelar i bolaget är i målet upplyst, att envar av J.Ö. och J.S. ävensom ytterligare en person haft något mer än 29 % av aktierna.

I förarbetena till 12 § 3 st förmånsrättslagen (se SOU 1969:5 s 151) har uttalats att det bör krävas, för att väsentlig andel skall anses föreligga, att andelen är relativt betydande, t ex en tredjedel. Ibland kan dock, framhålls vidare, en mindre andel vara tillfyllest, t ex om aktierna i övrigt är starkt spridda.

Begränsningar i förmånsrätten för anställda med andel i företaget och inflytande över dess verksamhet genomfördes i rättspraxis redan innan uttryckliga bestämmelser i ämnet upptogs i förmånsrättslagen. Begränsningarna avsåg till en början anställda med ett dominerande aktieinnehav och därjämte ett bestämmande inflytande i företaget. Grunden var att det arbete en sådan aktieägare utförde fick anses som arbete inte för annans utan för egen räkning (NJA 1951 s 210). Viss utvidgning av den undantagna kretsen skedde sedermera i praxis (se särskilt NJA 1957 s 747). Bestämmelsen i 12 § 3 st förmånsrättslagen - där undantag från förmånsrätt gäller arbetstagare, som (ev jämte närstående) har väsentlig andel och som haft väsentligt inflytande över företagets verksamhet - innebar en viss ytterligare utvidgning av undantagskretsen (prop 1970:142 s 136 f). Såvitt framgår av förarbetena har emellertid med stadgandet i fråga om ändamål och funktion avsetts att knyta an till tidigare rättspraxis (se SOU 1969:5 s 150 f). Vid tolkningen är vidare att beakta, att bestämmelsen innebär en inskränkning av en socialt betingad förmånsrätt och att därför återhållsamhet vid tillämpningen är påkallad.

Frågan om ett aktieinnehav kan anses som väsentlig andel i fall där innehavet ligger omkring den i motiven angivna storleken av en tredjedel eller, som i detta fall, inte alltför mycket understiger en tredjedel, får bedömas med ledning av vad sålunda anförts liksom av rättspraxis efter förmånsrättslagens tillkomst. Som en riktpunkt synes då kunna anges att en andel i de flesta fall får betraktas som väsentlig, om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med hjälp av sitt (och närståendes) aktieinnehav allmänt sett får antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på bolagsstämman. Denna förutsättning kan i varje fall inte anses vara för handen om någon annan aktieägare har en betydligt större andel av aktierna än den för vilken arbetstagaren svarar, inte heller om två eller flera andra aktieägare har aktieposter av ungefär samma storlek som arbetstagarens.

I förevarande fall har som förut angivits J.Ö. J.S. och ytterligare en person, vilka sinsemellan ej varit att betrakta som närstående, ägt något mer än 29 % av aktierna. Vid sådant förhållande kan det inte anses visat att någondera av J.Ö. och J.S. i den mening som avses i 12 § 3 st förmånsrättslagen haft väsentlig andel i företaget. Förmånsrätt enligt 12 § 1 st skall följaktligen tillkomma dem för fordringarna.

Härefter upptas frågan om betalningsrätt för J.Ö:s och J.S:s fordringar på lön och semesterersättning under uppsägningstid. Förvaltaren har bestritt betalningsrätt för dessa fordringar under hänvisning till att J.Ö. och J.S. varit att betrakta som sådana närstående till gäldenärsföretaget som avses i 29 a § KL och att de därför enligt 100 a § samma lag ej borde få åtnjuta betalningsrätt för nu ifrågavarande fordringar.

Enligt 29 a § 2 st KL anses som närstående till näringsidkare - beträffande vilka vissa begränsningar i rätten att i konkurs göra gällande fordran på lön m m råder enligt 100 a § - bl a den som har en på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad, väsentlig gemenskap med näringsidkaren och den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren bedriver.

Av utredningen framgår att J.Ö. och J.S. var för sig väl haft ett väsentligt men däremot inte ett bestämmande inflytande över företagets verksamhet. Fråga är då om de kan anses ha haft en på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad väsentlig gemenskap med företaget. Det förefaller att saknas skäl att, då det gäller aktiebolag, uppfatta "väsentlig gemenskap" som grundar sig på andelsrätt på annat sätt än det förut berörda uttrycket väsentlig andel" i 12 § 3 st förmånsrättslagen (se SOU 1970:75 s 137 f). J.Ö. och J.S. har sålunda inte på nu angiven grund haft väsentlig gemenskap med företaget. Det har inte gjorts gällande att de skulle ha haft väsentlig gemenskap med företaget på grund av något med andelsrätt jämförligt ekonomiskt intresse.

Bestämmelsen i 100 a § KL är sålunda inte tillämplig i fråga om J.Ö. och J.S. Annan invändning mot fordringarna har ej framställts.

Beträffande yrkad förmånsrätt för nu ifrågavarande fordringar hänvisas till vad som anförts om de fordringar där någon invändning rörande betalningsrätten ej gjorts.

J.Ö. och J.S. skall alltså i konkursen åtnjuta betalnings- och förmånsrätt i enlighet med vad de slutligen yrkat.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD J.Ö. och J.S. berättigade att i konkursen erhålla betalningsrätt och förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970 979) för hela de av dem bevakade beloppen eller sålunda J.Ö. för 52 962 kr och J.S. för 35 944 kr.

Referenten, JustR Hessler, var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde: Efter min mening bör femte stycket av skälen (vilket börjar med orden "Frågan om ett aktieinnehav - - -") ersättas av följande stycke:

Frågan om ett aktieinnehav kan anses som väsentlig andel i fall där innehavet ligger omkring den i motiven angivna storleken av en tredjedel eller, som i detta fall, inte alltför mycket understiger en tredjedel, får bedömas med ledning av vad sålunda anförts liksom av rättspraxis efter förmånsrättslagens tillkomst. Som en riktpunkt synes då kunna anges, att en andel i. allmänhet får betraktas som väsentlig, om arbetstagaren genom sitt (och närståendes) aktieinnehav och med stöd av sin ställning i företaget normalt sett får antas ha kunnat genomdriva sin vilja på bolagsstämman. Detta gäller främst om aktierna i övrigt är spridda. Om någon aktieägare har en betydligt större andel av aktierna än den för vilken arbetstagaren svarar eller om två eller flera andra aktieägare har aktieposter av ungefär samma storlek som arbetstagarens, kan dennes aktieinnehav regelmässigt ej anses som en väsentlig andel.

I övrigt instämmer jag med majoriteten.

Aktiebolaget Bilkompaniet i Nässjö registrerades d 17 april 1924. Verkställande direktör och styrelseledamot i bolaget var T.S.

Efter egen ansökan försattes bolaget d 16 okt 1981 i konkurs vid Eksjö TR.

T.S. bevakade i konkursen fordran på uppsägningslön, semesterersättning m m, sammanlagt 68 541 kr, med yrkande om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Staten, som i konkursen bevakat skattefordringar, bestred i anmärkningsskrift den yrkade förmånsrätten på den grunden att T.S. genom sitt och honom närståendes aktieinnehav samt sin ställning i bolaget ägde väsentlig andel i företaget och hade väsentligt inflytande över dess verksamhet.

Vid förlikningssammanträde inför konkursdomaren uppgav staten - till rättelse av vad som anförts i anmärkningsskriften - att samtliga aktier i Bilkompaniet ägdes av Bilaktiebolaget J E S & Son, Nässjö, samt att T.S. genom eget och närståendes aktieinnehav i moderbolaget ägde väsentlig andel i Bilkompaniet.

Bilaktiebolaget försattes d 20 nov 1981 i konkurs vid TR:n.

Sedan T.S. vidhållit sin bevakning hänsköts tvistefrågan till TR:ns prövning.

Till närmare utveckling av sin talan anförde staten vid TR:n: Samtliga aktier i Bilkompaniet ägdes av Bilaktiebolaget. Bilaktiebolaget bildades av T.S:s farfader. Efter dennes död ärvdes företaget av T.S:s fader och dennes fyra syskon. Vid Bilkompaniets konkurs var aktierna i Bilaktiebolaget, 3 000 stycken, fördelade på 39 aktieägare vilka tillhör följande fem släktgrenar:

Släktgren Aktieinnehav

1. T.S. och hans två syskon 26,56 %

2. I.E:s gren 27,33 %

3. I.S:s gren 12,9 %

4. M.F:s gren 22,86 %

5. R.S:s gren 3,8 %

T.S. var den störste enskilde aktieägaren och ägde ensam 470 aktier i Bilaktiebolaget eller 15,66 % av samtliga aktier. Hans syskon U.S. och I.M. ägde 175 resp 142 aktier. I Bilkompaniets styrelse ingick förutom T.S. även U.S. två ledamöter från I.E:s g. Lars och Per E, samt två arbetstagarrepresentanter. T.S. var styrelsens ordförande och verkställande direktör. Bolagets firma tecknades av T. och U.S. var för sig eller av L. och P.E. i förening. T.S. var även styrelseledamot i Bilaktiebolaget. Av bröderna S. samt L. och P.E. var det endast T.S. som var bosatt i Nässjö. T.S. är den ende styrelsemedlem som ingått borgensförbindelse för bolaget. – T.S. måste följaktligen anses ha haft väsentligt inflytande över Bilkompaniets verksamhet och - jämte närstående - ägt väsentlig andel i företaget.

T.S. anförde till utveckling av sin talan: Bilkompaniet har varit ett av moderbolaget Bilaktiebolaget helägt dotterföretag. T.S. har följaktligen varken själv eller jämte närstående ägt väsentlig andel i det konkursbolag varom fråga är, vilket enligt 12 § 3 st förmånsrättslagen är en grundläggande förutsättning för att förmånsrätt skall kunna vägras. Kronofogden har i sin anmärkningsskrift anfört att aktierna i Bilkompaniet ägdes av fem släktgrenar efter T.S:s fader och dennes fyra syskon. Kronofogdens anmärkning, som icke kan utvidgas att avse andra förhållanden än de som framförts i anmärkningsskriften, bör redan på grund härav ogillas. - För det fall anmärkningen prövas materiellt görs följande gällande. Kronofogden har i sin anmärkningsskrift endast redogjort för aktiernas procentuella fördelning mellan de olika släktgrenarna samt anfört att T.S. varit verkställande direktör i Bilkompaniet. Vad kronofogden efter anmärkningstidens utgång anfört om aktiefördelningen på enskilda aktieägare, firmateckning och T.S:s borgensåtagande skall av tidigare nämnda skäl lämnas utan avseende. - Aktieägarna i släktgrenarna 2-5 är kusiner till T.S. Dessutom finns ytterligare en ägargrupp, som representerar 6,53 %. T.S. har varit verkställande direktör och försäljningschef i Bilkompaniet sedan mitten av 1960-talet. Han deltog ej i de dagliga administrativa uppgifterna. Övriga aktieägare tillställdes månatliga rapporter över verksamheten. Alla väsentliga beslut fattades av styrelsen. Förutom de ordinarie styrelsemedlemmarna deltog alltid en suppleant från M.F:s gren vid styrelsemötena. - Ett indirekt ägande som det förevarande är av helt annan karaktär än det som åsyftas i förmånsrättslagen. Exempelvis kan vederbörande aktieägare betagas möjlighet att över huvud deltaga vid bolagsstämma avseende dotterbolaget, med allt vad detta innebär enligt aktiebolagslagen. Bröderna S. och Lars och Per E. var styrelsemedlemmar i båda bolagen. T.S. var emellertid inte styrelseordförande i Bilaktiebolaget. Belysande för T.S:s möjligheter att öva inflytande är att trots sin ställning som aktieägare i moderbolaget och verkställande direktör i Bilkompaniet har han varken lyckats få igenom högre lön än 9 000 kr i månaden eller några som helst pensionsförmåner även om ekonomiska möjligheter i och för sig funnits därtill tidigare. Inte heller har han trots önskemål därom lyckats bereda plats för sina barn i företaget. - Sammanfattningsvis görs alltså gällande att T.S. varken ägt väsentlig andel eller haft väsentligt inflytande i Bilkompaniet.

TR:n (tingsfiskalen Mannergren) anförde i slutligt beslut d 12 febr 1982:

Skäl.

I praxis har ansetts att domstol vid prövning av tvistiga bevakningar har att taga hänsyn endast till de grunder och omständigheter som åberopats i skriftlig anmärkning, framställd inom anmärkningstiden. Staten har i sin anmärkningsskrift anfört: "T.S. har lämnat en utförlig redogörelse för ägarförhållandena i företaget. Detta har ägts av fem släktgrenar efter T.S:s fader och dennes fyra syskon enligt följande:" Kronofogden har till konkursdomaren efter anmärkningstiden ingivit en förteckning över aktieägarna i Bilaktiebolaget. Av förteckningen framgår att denna legat till grund för kronofogdens anmärkning. Det förhållandet att anmärkningsskriften måhända formulerats något otydligt utgör enligt TR:ns mening ej hinder mot att pröva anmärkningen. - Det kan vidare icke krävas att anmärkande borgenär skall vara tvingad åberopa allt han vill anföra i målet inom anmärkningstiden. Uppgifter om rätten att teckna ett bolags firma måste betraktas som en uppgift av sådan central betydelse att den bör beaktas vid prövningen av en anmärkning utan hinder av att anmärkande borgenär ej omnämnt den inom anmärkningstiden. Detsamma får i förevarande fall anses gälla statens uppgift om enskilda aktieägares aktieinnehav, som för övrigt - då staten angivit släktgrenarnas procentuella aktieinnehav i anmärkningsskriften - ej kan anses utgöra en ny omständighet. Däremot får statens åberopande av T.S:s borgensåtagande anses som en ny omständighet. - TR:n finner följaktligen ej hinder möta mot att pröva anmärkningen med beaktande av allt vad staten anfört med undantag för nyssnämnda uppgift om borgensåtagande.

I förarbetena till 12 § 3 st förmånsrättslagen uttalade lagberedningen att för att "väsentlig andel" skall anses föreligga bör krävas att andelen är relativt betydande, t ex en tredjedel av aktierna. Ibland kan dock enligt beredningen en mindre del vara tillfyllest, t ex om aktierna i övrigt är starkt spridda. Beträffande närståendes aktieinnehav avstod beredningen från att göra en närmare precisering av begreppet närstående men anförde att syskon bör räknas dit. Beredningen ansåg vidare att ett indirekt ägande t ex genom moderbolag bör beaktas. Departementschefen anslöt sig i allt väsentligt till beredningens uttalanden om förslagets innebörd (NJA II 1971, s 321 ff).

I praxis har ägaren till 20 % av aktierna i ett konkursbolag inte ansetts ha väsentlig andel av bolaget, när övriga aktier till lika delar ägdes av fyra honom ej närstående personer (NJA 1975 s 625 I). Ej heller har ägaren till 25 % av aktierna i ett annat konkursbolag ansetts äga väsentlig andel i bolaget, då återstoden av aktierna ägdes av två honom icke närstående äkta makar (NJA 1981 s 267). Däremot har ägaren till 25 % av aktierna i ett bolag ansetts ha väsentlig andel i bolaget, då övriga aktier fördelade sig med ungefär lika delar på ytterligare tre aktieägare. Samtliga aktieägare ansågs i detta fall ha haft samma möjlighet att påverka bolagets verksamhet (HovR:ns över Skåne och Blekinge beslut d 7 april 1977, SÖ 2095).

Efter vad som i det nu aktuella målet framkommit om de båda bolagens ägarförhållanden och styrelsesammansättning ävensom till övriga omständigheter finner TR:n att T.S:s och hans syskons aktieinnehav i Bilaktiebolaget måste ges samma betydelse som ett direkt ägande i Bilkompaniet. Den bestämning av närståendebegreppet som görs i 29 a § KL får anses normerande även vid tillämpning av 12 § 3 st förmånsrättslagen. T.S. har således jämte honom närstående ägt ca 26 % av aktierna. Övriga aktier har varit fördelade på sådant sätt att T.S. på grund av sitt och sina syskons aktieinnehav måste anses haft väsentliga möjligheter att påverka Bilkompaniets verksamhet. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av de angivna motivuttalandena och domstolsavgörandena finner TR:n att T.S. jämte närstående ägt väsentlig andel i Bilkompaniet. - T.S. har varit verkställande direktör och försäljningschef i Bilkompaniet. Redan på grund härav framgår att han haft ett väsentligt inflytande över bolagets verksamhet.

På grund av vad sålunda anförts äger T.S. icke göra gällande förmånsrätt för sin i konkursen bevakade fordran.

Slut. TR:n lämnar T.S:s yrkande om förmånsrätt utan bifall.

T.S. anförde besvär i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Åhlén, hovrättsrådet Smedberg samt hovrättsassessorerna Björklund, referent, och Ruhe) lämnade i beslut d 3 jan 1983 besvären utan bifall.