JK 2087-03-40

Kronofogdemyndigheten i Stockholm utmätte den 9 oktober 2002 bostadsrätten till lägenheten nr 1 i Riksbyggens bostadsrättsförening Märstahus nr 1 för en privatpersons skulder till en bank. Gäldenären överklagade utmätningen av bostadsrätten till Stockholms tingsrätt under hänvisning till att bostadsrätten borde var undantagen från utmätning enligt reglerna om gäldenärens beneficium. Eftersom tingsrätten inte hade beslutat om inhibition inledde kronofogdemyndigheten försäljningsåtgärder.

Vid exekutiv auktion den 26 februari 2003 ropade JD in bostadsrätten för 265 000 kr. Enligt vad som är ostridigt i ärendet här fick JD i samband med auktionen inte del av någon upplysning om att utmätningsbeslutet hade överklagats.

Tingsrätten beslutade den 3 mars 2003 att lämna gäldenärens överklagande av utmätningsbeslutet utan bifall. Sedan gäldenären hade överklagat tingsrättens beslut till Svea hovrätt förordande hovrätten den 24 mars 2003 att ytterligare åtgärder för att verkställa utmätningen och försäljningen av gäldenärens bostadsrätt inte fick vidtas. Av utredningen i ärendet framgår att kronofogdemyndighetens försäljningsenhet fick del av beslutet först den 23 april 2003.

Den 4 april 2004 ställde kronofogdemyndigheten ut en köpehandling på JD. Enligt köpehandlingen övergick bostadsrätten på honom eftersom försäljningen hade vunnit laga kraft och han hade betalat köpeskillingen. JD kunde dock inte tillträda lägenheten eftersom gäldenären inte flyttade frivilligt.

I ett beslut den 23 maj 2003 ändrade hovrätten tingsrättens beslut på så sätt att hovrätten upphävde kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av bostadsrätten och försäljningen av den. Hovrätten förordnade vidare att kronofogdemyndighetens beslut om fördelning och utbetalning av köpeskillingen skulle upphävas samt att samtliga åtgärder skulle återgå. Som skäl för beslutet anförde hovrätten att det med hänsyn till värdet på bostadsrätten inte kunde anses oskäligt att den undantogs från utmätning.

I en skrivelse den 23 april 2003 till kronofogdemyndigheten har JD begärt skadestånd av staten med 276 014 kr. Som grund för anspråket har han åberopat att det av den köpehandling som kronofogdemyndigheten hade utställt framgick att försäljningen hade vunnit laga kraft och att bostadsrätten hade övergått på honom. Anspråket avser ersättning för den utgivna köpeskillingen men också för räntekostnader, stämpelskatt m.m.

Kronofogdemyndigheten har med ett eget yttrande i saken överlämnat anspråket hit för handläggning. I yttrandet har myndigheten upplyst att den av JD erlagda köpeskillingen har återställts till honom samt att bostadsrättsföreningen har upplyst att den inte har några fordringar avseende löpande avgifter mot honom. Myndigheten har beträffande statens skadeståndsskyldighet gjort följande bedömning.

"För att staten skall bli skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen måste det visas att KFM förfarit felaktigt eller försumligt i handläggningen av utsökningsmålet.

Hovrätten har gjort en annan bedömning av hur beneficiebestämmelsen i 5 kap. 1 § punkt 6 UB skall tillämpas än KFM och tingsrätten.

Frågan är alltså om rättstillämpning. När det gäller skadestånd vid oriktig rättstillämpning, gäller som utgångspunkt att en felaktig rättstillämpning endast i undantagsfall torde vara så uppenbart oriktig att man över huvud taget kan tala om fel eller försummelse från en myndighets sida. Det krävs således en mer påtaglig felbedömning för att oaktsamhet skall anses föreligga i sådana fall (se bl.a. prop 1972:5 s. 518 och NJA 1994 s. 654).

Av KFM:s yttrande (fogat till bilaga 4) framgår att KFM väl behärskat de HD-avgöranden som är vägledande för bedömningen av beneficiefrågan. De två värderingarna under handläggningen var över 200 000 kr som var HD:s utgångspunkt i 1979 års rättsfall. Det slutliga budet som antogs, 265 000 kr, låg betryggande över den gränsen. Visserligen uttalade HD att principen kunde komma att behöva omprövas vid en mera extrem prisutveckling på bostadsrättsmarknaden. Något nytt vägledande avgörande finns dock inte från HD, även om HD nyligen beviljat prövningstillstånd i ett mål rörande ifrågavarande beneficiebestämmelse. Rättsläget får anses vara oklart.

Även om hovrätten gjort en annan bedömning än KFM och tingsrätten, anser KFM att tillämpningen av beneficiebestämmelsen inte var felaktig på sådant sätt att staten skall vara skadeståndsskyldig.

Vidare kan ifrågasättas om fel eller försummelse förevarit i handläggningen av försäljningsärendet. Enligt 9 kap. 2 § utsökningsförordningen skall försäljning av lös egendom ske inom två månader från utmätningen. Detta gäller även om utmätningen är överklagad om domstolen inte beslutat om inhibition. Något inhibitionsbeslut fanns inte vid försäljningstillfället.

Hade det ankommit på KFM att vid bevakningssammanträdet - auktionen särskilt upplysa om att utmätningen var överklagad? I belysning av att utmätningen upphävdes, hade det varit lämpligt att upplysa om detta. Ser man till relevanta bestämmelser i 12 kap. UB och 12 kap. utsökningsförordningen finns det inte någon uttrycklig skyldighet för KFM att vid bevakningssammanträdet - auktionen beröra frågan om utmätningen överklagats. KFM får framhålla att den redogörelse som skall lämnas enligt 12 kap. 23 § UB får anses ta sikte på bevakningar.

Vid angivet förhållande anser KFM att fel eller försummelse inte kan läggas KFM till last därför att upplysning inte lämnats om att utmätningen var överklagad. Någon skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen bör därför inte åvila staten. Inte heller bör underlåtenheten kunna utgöra skadeståndsgrund enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen.

Enligt KFM:s mening är den svåra situation som sökanden hamnat i en konsekvens av det exekutionsrättsliga systemet med försäljning av egendom innan utmätningsbeslutet vunnit laga kraft och av att ett i och för sig lagakraftvunnet försäljningsbeslut upphävs när utmätningsbeslutet hävs."

Dåvarande Riksskatteverket (numera Skatteverket) har efter remiss avgett ett yttrande. Verket har därvid hänvisat till kronofogdemyndighetens bedömning beträffande statens skadeståndsskyldighet.

JD har fått del av yttrandena men har inte hörts av.

Justitiekanslern har vid ärendets beredning tagit del av handlingarna i målen vid kronofogdemyndigheten och i domstolarna.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för.

Beträffande kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av gäldenärens bostadsrätt bör beaktas att det vid rättstillämpning inte sällan finns utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka var för sig kan framstå som riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. Skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning förutsätter därför att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts (se t.ex. NJA 1994 s. 654). Enbart den omständigheten att hovrätten upphävde utmätningsbeslutet innebär således inte att ett skadeståndsgrundande fel har begåtts. Jag vill påpeka att beslutet om utmätning av bostadsrätten avsåg myndighetsutövning mot gäldenären. Eftersom JD endast var indirekt berörd av denna myndighetsutövning torde en eventuell förmögenhetsskada med anledning av själva utmätningsbeslutet dessutom utgöra en sådan tredjemansskada som inte grundar någon rätt till ersättning enligt skadeståndsrättsliga principer.

Enligt 8 kap. 3 § första stycket utsökningsbalken skall utmätt egendom säljas utan dröjsmål, om inte hinder möter däremot (se även 9 kap. 2 § utsökningsförordningen). Kravet på skyndsamhet torde i första hand vara avsett att skydda borgenärerna mot tredskande gäldenärer. Frågan om kronofogdemyndigheten i detta fall har varit i dröjsmål med försäljningen av bostadsrätten kan visserligen diskuteras, men den saknar relevans för det anspråk som JD har framställt i ärendet. Hans anspråk vilar nämligen inte på den grunden att skyndsamhetskravet skulle ha åsidosatts.

Som jag förstår JD menar han att han skulle ha avstått från att ropa in bostadsrätten eller åtminstone vidtagit åtgärder för att kunna begränsa en eventuell skada om han hade fått information om att utmätningsbeslutet inte hade vunnit laga kraft. Han får anses ha gjort gällande att underlåtenheten att lämna relevanta upplysningar innefattar ett skadeståndsgrundande fel.

Det är i ärendet klarlagt att kronofogdemyndigheten i samband med den exekutiva auktionen inte lämnade JD någon upplysning om att utmätningsbeslutet hade överklagats av gäldenären. Han fick inte heller del av någon sådan upplysning när köpehandlingen ställdes ut på honom.

I det exekutivrättsliga regelverket saknas det bestämmelser som ålägger kronofogdemyndigheterna en upplysningsskyldighet av aktuellt slag. Det skall emellertid framhållas att den förvaltningsrättsliga regleringen av myndigheternas allmänna serviceskyldighet sträcker sig ganska långt när det gäller att vägleda och lämna upplysningar till enskilda, jfr Hellners och Malmqvist, Nya Förvaltningslagen med kommentarer, 5 uppl. s. 52 f. Enligt 4 § första stycket förvaltningslagen, som är tillämplig också på kronofogdemyndigheternas exekutiva verksamhet, skall varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Serviceskyldighetens omfattning har alltså gjorts till en avvägningsfråga.

Det måste i regel anses klart att kronofogdemyndigheterna i samband med en exekutiv försäljning bör lämna upplysningar som kan antas vara av betydelse för den som avser att avge ett bud. Det torde i brist på specifika författningsföreskrifter i saken dock inte kunna hävdas att en kronofogdemyndighet gör sig skyldig till skadeståndsgrundande oaktsamhet varje gång myndigheten underlåter att lämna upplysningar som sedermera visar sig ha varit relevanta för köparen. Man måste därvid t.ex. ta hänsyn till om tjänstemannen har fått klart för sig vikten av att upplysningen lämnas och på vilket sätt den kan inverka på den enskildes handlingssätt. Kommer man vid en samlad bedömning fram till att myndigheten inte har visat den omsorg som man från allmänhetens sida kan begära i den aktuella situationen, bör skadeståndsansvar i princip föreligga (se Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, s. 100 f.). Å andra sidan kan man inte bortse från att en köpare många gånger själv har anledning att ställa kontrollfrågor för att på så sätt få viktiga sakförhållanden klarlagda. Brister i detta hänseende kan utgöra grund för att jämka ett skadestånd. Jag anser mig emellertid inte ha anledning att nu närmare pröva den frågan.

Även om det inte torde vara alltför vanligt att ett utmätningsbeslut upphävs efter överklagande hade det enligt min uppfattning varit lämpligt att i samband med den exekutiva försäljningen informera JD om att utmätningen var överklagad. Den omständigheten att en sådan upplysning kan inverka på priset föranleder ingen annan bedömning från min sida. Det kan således sättas i fråga om underlåtenheten var förenlig med den allmänna serviceskyldighet som följer av 4 § förvaltningslagen. Det är i vart fall tydligt att det var fel av kronofogdemyndigheten att genom den utställda köpehandlingen fullfölja försäljningen eftersom hovrätten dessförinnan hade beslutat att ytterligare åtgärder för att verkställa försäljningen av bostadsrätten inte fick ske. Den omständigheten att kronofogdemyndighetens försäljningsenhet inte då hade fått del av hovrättens beslut kan inte frita staten från ansvar för detta fel. JD är därför berättigad till skadestånd för den skada som han kan ha lidit till följd av det nu nämnda felet.

Av utredningen i ärendet framgår att köpeskillingen för bostadsrätten har återbetalats till JD. Det får antas att hans skadeståndsanspråk numera avser ersättning för räntekostnader och andra utgifter som han kan ha åsamkats med anledning av försäljningen. JD har emellertid inte presenterat någon utredning som gör det möjligt för mig att bedöma om han har lidit någon skada. Jag avslår därför anspråket på skadestånd av staten.

JD har möjlighet att inge utredning som styrker en eventuell skada. Jag kommer i så fall att ta upp hans anspråk till förnyad prövning.