JK 2226-03-40

Skadestånd med anledning av att i beslag tagen egendom inte har återlämnats till den hos vilken beslaget gjordes

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner PH skadestånd av staten med 600 kr.

Justitiekanslern uppdrar åt Rikspolisstyrelsen att ombesörja att ersättningen betalas ut till PH.

Ärendet

PH stoppades den 14 februari 2002 av en polispatrull från Polismyndigheten i Östergötlands län. Patrullen gjorde en personkontroll, som ledde till en anmälan avseende stöld alternativt häleri. I samband med ingripandet beslagtog polisen en kombinerad fällkniv och tändare samt en cd-spelare m.m. som PH bar på sig. Enligt vad som har antecknats i anmälningen svarade han på fråga från polispatrullen att han inte gjorde anspråk på "det beslagtagna". Beslaget hävdes den 20 februari 2002, och polisen hanterade därefter egendomen som hittegods.

PH har den 23 september 2002 vänt sig till polismyndigheten och begärt 600 kr i ersättning för cd-spelaren. Han har framfört bl.a. att han, när han vid ingripandet svarade nekande på frågan om han gjorde anspråk på egendomen, avsåg kniven men ville ha tillbaka cd-spelaren och att polismännen i patrullen förklarade att han skulle få tillbaka cd-spelaren efter några månader.

Polismyndigheten har yttrat sig och överlämnat ärendet till Rikspolisstyrelsen. Därefter har styrelsen med eget yttrande lämnat över ärendet till Justitiekanslern. Styrelsen har förklarat att den avstyrker bifall till PH:s anspråk men att den inte ifrågasätter skäligheten av den yrkade ersättningen.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Bestämmelsen gäller således bl.a. för polisens verksamhet.

Jag vill först slå fast att ingenting tyder på att polisen kunde med säkerhet konstatera att den cd-spelare som togs i beslag hos PH var frånhänd någon genom brott och att det således inte fanns förutsättningar för att ta spelaren i förvar enligt bestämmelserna i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. Inte heller var lagen (1938:121) om hittegods tillämplig, eftersom cd-spelaren var i PH:s besittning när den beslagtogs.

Om förutsättningarna för ett beslag av ett föremål visar sig inte längre föreligga med följd att beslaget hävs, skall enligt huvudregeln föremålet lämnas ut till den person hos vilken det har tagits i beslag utan att det görs någon prövning av om någon annan eventuellt har rätt till detta; den rubbning av besittningen som har skett genom beslaget skall återställas (se 27 kap. 8 § rättegångsbalken och bl.a. Fitger, Rättegångsbalken s. 27:23). Utgångspunkten är således att cd-spelaren skulle ha lämnats åter till PH när beslaget hävdes.

Av den utredning som finns i ärendet här får anses framgå att polispatrullen vid ingripandet mot PH frågade honom om han gjorde anspråk på de föremål som då togs i beslag, således bl.a. cd-spelaren. Vad och hur han svarade kan inte anses utrett men även de uppgifter som han själv har lämnat senare indikerar att han uttryckte sig som om han inte gjorde anspråk på något av föremålen.

PH har hävdat att det rörde sig om ett missförstånd; vad han menade var att han avstod från anspråk på den kniv som togs i beslag men inte från anspråk på cd-spelaren. De kortfattade anteckningarna i polisanmälningen tyder visserligen på att han faktiskt avstod även från anspråk på cd-spelaren, men med hänsyn inte minst till att han vid ingripandet hävdade att han hade köpt spelaren anser jag mig böra utgå från att polisen missförstod honom.

För besvarande av frågan om staten har blivit skadeståndsskyldig mot PH blir det mot denna bakgrund avgörande om det förelåg sådana omständigheter som gjorde missförståndet från polisens sida försvarligt. Staten får anses ha bevisbördan för att det fanns dylika omständigheter.

Det har kommit fram en omständighet som talar för att missförståndet var försvarligt, nämligen uppgiften i polisanmälningen om att PH svarade att han inte gjorde anspråk "på det beslagtagna" och sålunda skulle ha uttryckt sig reservationslöst. Men denna uppgift som sådan kan enligt min mening inte anses innebära att staten har fullgjort sin bevisbörda. Det bör nämligen, när den hos vilken ett beslag har gjorts har uppgett att han köpt egendomen men samtidigt sagt att han avstår från att göra anspråk på egendomen, fordras en klart dokumenterad förklaring eller liknande utredning som ger vid handen att vederbörande faktiskt avstår från att göra anspråk på egendomen t.ex. om beslaget hävs. Utan en sådan förklaring får man vid tvivel i efterhand om vad som förekommit oftast utgå från att den som beslaget gjordes hos faktiskt inte avsåg att avstå från egendomen. Jag konstaterar att detta ärende inte innehåller någon sådan utredning. Vidare noterar jag att - såvitt framkommit - polisen inte heller sökte få klarhet i anspråksfrågan genom att ta kontakt med PH i samband med att beslaget hävdes.

Mot denna bakgrund får det anses ha förekommit fel i polisens hantering. Eftersom felet ledde till att PH inte fick tillbaka cd-spelaren är han berättigad till skadestånd av staten för dess värde. Skadeståndet bör fastställas till det av honom yrkade och av Rikspolisstyrelsen inte ifrågasatta beloppet.