JK 2228-03-40

Bakgrund

Hösten år 2000 och 2001 anordnade Högskolan i Trollhättan-Uddevalla kurser i företagsekonomi på fördjupningsnivå II (s.k. D-nivå). Kurserna skulle leda till att studenterna erhöll magisterexamen i företagsekonomi. Vid tillfället saknade dock högskolan rätt att utfärda sådan examen. För det fall regeringen inte skulle bevilja högskolan examensrätt hade högskolan fått ett muntligt besked från Göteborgs universitet om att studenterna kunde examineras där i stället. 

Regeringen avslog högskolans ansökan om examensrätt. När högskolan därefter kontaktade Göteborgs universitet visade det sig att en ny ledning för den aktuella universitetsinstitutionen ansåg att de berörda studenterna inte kunde examineras där. Frågan om examination av eleverna löstes slutligen genom ett samarbete mellan högskolan och Örebro universitet. 

Studentkåren vid högskolan anmälde det inträffade till Högskoleverket. I ett beslut den 13 oktober 2003 anförde verket bl.a. följande. 

"Av handlingarna i ärendet framgår att högskolan erbjöd en utbildning som skulle leda till en magisterexamen i företagsekonomi utan att högskolan hade sådan examensrätt. Högskolan startade sedan utbildningen fastän den saknade ett skriftligt avtal eller något egentligt samarbete med något annat lärosäte som hade rätt att utfärda magisterexamen i företagsekonomi. Informationen till studenterna har dessutom varit bristfällig och inkorrekt. 

Högskolan har vidgått att det tagit lång tid för studenterna att erhålla magisterexamen i företagsekonomi och att få snabb och korrekt information om studiegången. Högskolan har förklarat att frågan om magisterexamen nu är löst genom ett samarbete med Örebro universitet. Möten har hållits med studenterna och rektor. Dessutom fick en studievägledare i uppdrag att hjälpa de berörda studenterna och ge dem korrekt information om ärendets gång. 

Högskoleverket anser det olämpligt att erbjuda en utbildning som skall leda till en examen, när förutsättningarna för att studenterna skall erhålla denna examen är oklara. Högskolans agerande har medfört att flera studenter har blivit försenade med sina utbildningar. Högskolan kan inte undgå kritik för detta. 

Med hänsyn till de av högskolan vidtagna åtgärderna och att berörda studenter nu har fått möjlighet att erhålla magisterexamina, finner verket dock ingen anledning att följa upp ärendet." 

MA var en av de studenter som antogs till den aktuella magisterutbildningen hösten år 2000. Hon kom senare att avlägga magisterexamen vid Örebro universitet. 

Anspråket m.m.

MA har i en skrivelse till Justitiekanslern framställt ett anspråk på skadestånd av staten med 214 167 kr. Hon har, i sammanfattning, gjort gällande att hennes studiegång försenats med i vart fall ett år till följd av högskolans felaktiga hantering av frågan om examensrätt. För detta kräver hon ersättning av staten enligt följande: 

- 1 060 kr för resekostnader avseende möten m.m. i Trollhättan och Göteborg,

- 420 kr för telefonkostnader,

- 1 100 kr för internetkostnader,

- 10 354 kr för ett års räntekostnader eftersom hon inte har haft möjlighet att börja återbetala sina studieskulder,

- 200 000 kr (= 10 månader x 20 000 kr) för förlorad arbetsinkomst till följd av att hennes inträde på arbetsmarknaden har försenats och

- 1 233 kr för vårdkostnader till följd av att hon drabbats av en käkskada. 

Högskoleverket har, efter hörande av Högskolan i Trollhättan-Uddevalla, yttrat sig i ärendet. Verket och högskolan har tillstyrkt att MA tillerkänns viss ersättning för resor samt telefon- och internetkostnader. De har däremot avstyrkt bifall till anspråket i övrigt på den huvudsakliga grunden att det inte föreligger ett orsakssamband mellan förseningen i MA:s utbildning och den påstådda skadan. 

MA har yttrat sig över vad Högskoleverket och högskolan har anfört. 

Statens skadeståndsskyldighet

Staten skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörelse staten svarar (se 3 kap. 2 § skadeståndslagen). 

Enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen skall staten ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades (informationsskada). 

När det gäller frågan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § brukar åtgärder som vidtas inom utbildningsväsendet endast i vissa fall anses vara "vid myndighetsutövning". Beslut och andra åtgärder som kan hänföras till hur en högskola organiserar utbildningsverksamheten och informerar studenterna om de kurser som erbjuds utgör inte myndighetsutövning. Det kan normalt inte heller anses vara fråga om åtgärder som har ett sådant samband med myndighetsutövning att de har skett vid myndighetsutövning. Staten kan därmed inte anses ha ådragit sig skadeståndsskyldighet mot MA enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se även nedan beträffande rätten till ersättning för vårdkostnader). 

Då ligger det närmare till hands att anse att staten har ett ersättningsansvar enligt bestämmelsen om informationsskada i 3 kap. 3 §. Utredningen i ärendet visar nämligen att högskolan upplyste studenterna - inklusive MA - om att kursdeltagarna kunde få en magisterexamen, om inte av högskolan så i vart fall genom en uppgörelse med Göteborgs universitet. Denna upplysning vilade på alldeles för lösa grunder eftersom någon slutlig uppgörelse med Göteborgs universitet inte hade träffats. Högskolan får därmed anses genom fel eller försummelse ha lämnat felaktiga upplysningar i den mening som avses i 3 kap. 3 §. 

För skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 3 § krävs dessutom att det föreligger särskilda skäl (se ovan). Vid den bedömningen lägger jag vikt vid MA:s uppgift att hon fick den felaktiga upplysningen under ett enskilt samtal med prefekten vid den aktuella institutionen. Uppgiften lämnades med anledning av att MA under samtalet hade ställt sig frågande till om högskolan hade den erforderliga examensrätten. Omständigheterna var sådana att hon får anses ha haft all anledning att utgå från att informationen var riktig. Det måste vidare antas att upplysningen var viktig för MA på så sätt att hon inte hade valt kursen om hon hade känt till att det var oklart hur det förhöll sig med examensrätten. Mot den här bakgrunden får det anses föreligga sådana särskilda skäl för skadeståndsansvar som avses i 3 kap. 3 § (se prop. 1997-98:105 s. 61 f.). 

Skadeståndet

För att skadestånd skall utgå till MA krävs att det är klarlagt att hon har lidit skada till följd av den felaktiga informationen. Statens ersättningsskyldighet avser, som har nämnts ovan, ren förmögenhetsskada. 

Av MA:s skrivelser hit framgår att de oklarheter som uppstod rörande frågan om högskolans examensrätt ledde till betydande praktiska besvär för henne. Utredningen visar att hon i samband därmed drabbades av merkostnader för resor, telefon och internetuppkoppling. För dessa kostnader bör hon få ersättning av staten. 

Ersättning för resor bör utgå i enlighet med yrkandet, dvs. med 1 060 kr. 

För telefon- och internetkostnader har MA yrkat ersättning med sammanlagt 1 520 kr, varav 420 kr avser telefon och 1 100 kr Internet. Jag känner viss tvekan inför storleken på yrkandet, framför allt beträffande internetkostnaderna. MA har dock specificerat kostnaderna noggrant och så väl som rimligen kan begäras. Jag anser därför att hennes yrkande även i denna del bör godtas. 

Anspråket avseende ersättning för ränta på studiemedel och förlorad arbetsinkomst bygger på antagandet att MA:s inträde på arbetsmarknaden försenades till följd av att högskolan saknade examinationsmöjligheter. De uppgifter som har förts fram i den här delen måste förstås så att MA under normala förhållanden - dvs. om frågan rörande examensrätt hade varit löst - hade haft möjlighet att erhålla sin magisterexamen från Högskolan i Trollhättan-Uddevalla någon gång under oktober 2002. Det får vidare anses klarlagt att genom den alternativa examinationsmöjlighet som slutligen erbjöds (vid Örebro universitet) hade MA haft förutsättningar att ta examen någon gång under vårterminen 2003. 

Det ligger nära till hands att en student som försenas i sina studier även drabbas ekonomiskt genom att inträdet på arbetsmarknaden skjuts upp, särskilt i de fall förseningen inträffar mot slutet av den planerade studietiden (se bl.a. NJA 1964 s. 431). Det får anses i princip omöjligt att göra några generella antaganden om när och var en person kan få anställning efter avslutade studier. Frågan torde, utöver personens kompetens, i hög grad vara beroende av tillfälligheter och andra faktorer över vilka den enskilde inte har något inflytande. Mot den bakgrunden är det svårt att beräkna den faktiska skadan utan utredning i det enskilda fallet. Det är emellertid också många gånger svårt för den enskilde att föra bevisning om skadan på annat sätt än att, som MA gjort, lämna uppgift om vilken begynnelselön man normalt får inom det aktuella yrkesområdet. Jag anser det rimligt att skadan i detta fall uppskattas till ett skäligt belopp med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken. 

Jag godtar MA:s uppgift om en ingångslön på 20 000 kr och räknar med att förseningen varit åtta till nio månader. Vid en uppskattning av skadan måste man utgå från att MA under den tiden haft möjlighet att försörja sig på annat sätt och att denna möjlighet har begränsat den förlust hon får antas ha lidit på grund av det försenade utträdet i arbetslivet som ekonom. Att hänsyn tas till en sådan alternativ försörjningsmöjlighet ligger i linje med den skadeståndsrättsliga principen att den skadelidande är skyldig att begränsa sin skada. 

Utifrån de angivna utgångspunkterna anser jag att MA:s skada i form av förlorad arbetsinkomst skäligen kan uppskattas till 50 000 kr före skatt. 

Att den försenade examen fördröjde MA:s möjligheter att göra avbetalningar på studielånet får ses som en av flera negativa effekter av den försenade ingångslönen som ekonom. De räntekostnader som hon må ha orsakats är sålunda en följd av den skada som jag nyss har uppskattat till 50 000 kr före skatt. Om hon dessutom skulle få ersättning för följdskador skulle hon bli dubbelkompenserad. Hennes anspråk på ersättning för ränta på studiemedel skall därför avslås. 

Yrkandet om ersättning för vårdkostnader avser en personskada som MA skall ha drabbats av som en följd av problemen med högskolans examensrätt. Ersättning enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen kan dock utgå endast för ren förmögenhetsskada. Eftersom någon annan ersättningsgrund inte föreligger (se ovan beträffande 3 kap. 2 § skadeståndslagen) kan anspråket beträffande vårdkostnader inte bifallas.